Nr 24 ANDRA KAMMAREN 1970 (Riksdagens protokoll 1970:24)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 24 ANDRA KAMMAREN 1970

13 maj

Debatter m. m.

Onsdagen den 13 maj fm.

Sid.

Anslag till högre utbildning och forskning m. m. (forts.):

Vissa gemensamma frågor (forts.)............................. 5

Humanistiska fakulteterna: Avlöningar till lärarpersonal. Humanistiska
fakulteterna: Driftkostnader........................ 11

Teologiska fakulteterna: Avlöningar till lärarpersonal. Teologiska

fakulteterna: Driftkostnader................................ 13

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar till lärarpersonal. Medicinska
fakulteterna m. in.: Driftkostnader.................... 17

Odontologiska fakulteterna m. m.: Avlöningar till lärarpersonal.

Odontologiska fakulteterna m. m.: Driftkostnader............. 26

Vetenskapliga bibliotek: Avlöningar........................... 29

Socialhögskolorna, tillika svar på interpellation av fru Gradin (s)
ang. inrättande av professurer i socialpolitik och på fråga av herr
Nordstrandh (m) ang. tidpunkten för meddelande av beslut om

intagning till socialhögskola................................ 30

Särskilda åtgärder för forskarutbildning........................ 38

Stipendier för främjande av högre vetenskapliga studier.......... 41

Institutet för arbetsmarknadsfrågor........................... 42

Lärarhögskolorna: Utbildningskostnader....................... 43

Folkskoleseminarierna: Materiel m. m. med flera anslag.......... 47

Lärares fortbildning m. m.................................... 49

Bidrag till hälso- och sjukvård för studerande................... 50

En för hela landet enhetlig telefontaxa, m. m..................... 55

Dialekt- och ortnamnsarkiven m. m.............................. 65

Ny organisation av läkemedelsförsörjningen, m. m................. 69

1—Andra kammarens protokoll 1970. Nr 24

Nr 24

Innehåll

Sid.

Onsdagen den 13 maj em.

Ny organisation av läkemedelsförsörjningen, m. m. (forts.).......... 87

Sveriges investeringsbank AB................................... 102

Rökförbud inom riksdagshuset.................................. 106

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m....................... 110

Omhändertagandet av mentalsjuka personer...................... 144

Anslag till miljövårdsinformation och till en rikskampanj mot nedskräpning
.................................................. 145

Inrättande av ett institut för avfallsforskning..................... 146

Anslag till byggnadsarbeten samt inredning och utrustning av lokaler

vid universitet, högskolor m. m............................... 147

Straffbestämmelserna inom försvaret............................ 151

Rätt för studerande diabetiker till frivillig sjukpenningförsäkring. 152

Beräkningen av pension för hemarbetande i vissa fall.............. 153

Översyn av lagen om förenings- och förhandlingsrätt.............. 155

En samordnad skärgårdspolitik i Stockholms skärgård............. 158

Politiska opinionsundersökningar................................ 159

Företagens hälsovård.......................................... 162

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nilsson i Bästekille (m) ang. utnyttjandet av omställningsbi drag

till yrkesfiskare....................................... 164

herr Westberg i Ljusdal (fp) ang. förbättring av vägarna i Gävleborgs
län................................................. 164

herr Persson i Heden (ep) ang. planerad omorganisation inom statens
järnvägar............................................ 164

fru Sundberg (m) ang. en fast förbindelse mellan Sverige och Danmark
.................................................... 164

herr Sjöholm (fp) ang. minskningen av ortsavdraget då skyldighet
att erlägga sjömansskatt föreligger........................... 164

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 13 maj fm.

Statsutskottets utlåtande nr 88, om anslag till högre utbildning och

forskning m. m............................................. 5

— nr 89, ang. viss utvidgning av långivningen ur statens lånefond för

den mindre skeppsfarten.................................... 55

— nr 90, om en för hela landet enhetlig telefontaxa, m. m.......... 55

— nr 91, ang. dialekt- och ortnamnsarkiven m. m.................. 65

— nr 92, ang. riksskatteverkets organisation m. m................. 68

Innehåll

Nr 24

Sid.

-—• nr 93, ang. organisationen av den statliga förhandlingsverksamhe ten

i löne- och anställningsfrågor, m. m........................ 68

— nr 94, ang. anslag till delegationen för atomenergifrågor......... 68

— nr 95, ang. statliga garantier för skadeersättning vid vissa atomolyckor
m.m.............................................. 68

Utrikesutskottets utlåtande nr 8, ang. statliga garantier för skadeersättning
vid vissa atomolyckor, m.m.......................... 68

Statsutskottets utlåtande nr 96, om vissa pensionsfrågor m. m........ 68

•—• memorial nr 97, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden 68

Onsdagen den 13 maj em.

Statsutskottets utlåtande nr 98, ang. ny organisation av läkemedelsförsörjningen
m. m. och anslag till socialstyrelsen.............. 87

Andra lagutskottets utlåtande nr 37, ang. ny organisation av läkemedelsförsörjningen
m. m...................................... 102

Bankoutskottets utlåtande nr 28, ang. Sveriges investeringsbank AB 102

— nr 29, om rökförbud inom riksdagshuset...................... 106

Andra lagutskottets utlåtande nr 34, ang. ändring i lagen om allmän

försäkring, m. m............................................ 110

Statsutskottets utlåtande nr 99, om anslag till folkpensioner......... 144

Andra lagutskottets utlåtande nr 35, om varudeklaration på tobaks varor,

m. m................................................ 144

— nr 36, ang. omhändertagandet av mentalsjuka personer......... 144

Jordbruksutskottets utlåtande nr 24, ang. anslag till miljövårdsinforma tion

och till en rikskampanj mot nedskräpning.................. 145

•—• nr 25, om inrättande av ett institut för avfallsforskning........ 146

Statsutskottets utlåtande nr 102, ang. anslag till byggnadsarbeten
samt inredning och utrustning av lokaler vid universitet, högskolor
m. m................................................... 147

Bevillningsutskottets betänkande nr 38, ang. ändring i kommunalskattelagen.
................................................... 151

Första lagutskottets utlåtande nr 39, ang. straffbestämmelserna inom

försvaret.................................................. 151

■— nr 40, om ersättning av allmänna medel till god man i vissa fall 151

Andra lagutskottets utlåtande nr 38, om åtgärder mot missbruk av

fenyl-metyl-keton.......................................... 151

— nr 39, om rätt för studerande diabetiker till frivillig sjukpenningförsäkring.
................................................ 152

— nr 44, ang. beräkningen av pension för hemarbetande i vissa fall 153

— nr 45, om tillämpning av hälsovårdsstadgan på anläggningar

m.m. inom försvaret....................................... 154

— nr 46, om översyn av lagen om förenings- och förhandlingsrätt. . . 155

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48, ang. ändring i folkbokföringsför ordningen,

m. m............................................ 15g

— nr 49, ang. ändring i lagen om köttbesiktning m. m............. 158

Jordbruksutskottets memorial nr 26, ang. uppskov med behandlingen av

vissa till jordbruksutskottet hänvisade ärenden................ 158

— utlåtande nr 29, ang. utgifter på tilläggsstat III (jordbruksdepartementet)
................................................. 15g

Nr 25

Innehåll

Sid.

— memorial nr 34, ang. departementsvis uppgjorda förteckningar

över försäljningar av viss staten eller allmänna arvsfonden tillhörig
fast egendom......................................... 158

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 33, ang. effektivare vård

av barn med ryggmärgsbråck................................ 158

— nr 34, om en samordnad skärgårdspolitik i Stockholms skärgård 158

— nr 35, om politiska opinionsundersökningar.................... 159

— nr 36, om åtgärder för att underlätta processförfarandet för döva

och stumma............................................... 161

— nr 37, ang. företagens hälsovård............................. 162

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

Onsdagen den 13 maj

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 4 innevarande
maj.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
en vid utskottets anmälan
jämlikt 21 § riksdagsstadgan fogad, å
bordet vilande framställning från Nordiska
rådets svenska delegation angående
vissa anslagsöverskridanden och angående
anslag för nästa budgetår, m. m.

§ 3

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 27—

30, 32 och 33, statsutskottets utlåtanden
nr 100 och 101, bevillningsutskottets
betänkanden nr 40 och 41, bankoutskottets
utlåtande nr 27, andra lagutskottets
utlåtanden nr 40—42, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 39 och 47, jordbruksutskottets
utlåtande nr 30 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden nr

31, 32 och 38.

§ 4

Anslag till högre utbildning och
forskning m. m. (forts.)

Punkten 2 (forts.)

Vissa gemensamma frågor

Herr talmannen meddelade, att den
från kammarens sammanträde onsdagen
den 6 innevarande maj uppskjutna
överläggningen rörande förevarande
punkt nu komme att fortsättas; och lämnades
därvid ordet, i enlighet med förut
gjord anteckning, till

Herr MELLQVIST (s), som yttrade:

Herr talman! I motionen 11:706 har
några kammarkamrater och jag tagit oss
friheten att aktualisera en fråga som ansluter
till den högre tekniska utbildningen.
Vi har där hemställt om att de
synpunkter vi framfört i motionen måtte
överlämnas till den s. k. Norrlandsutredningen
samt att området för denna
utrednings arbete måtte vidgas till
att omfatta samtliga skogslän. Vad som
framför allt motiverat denna vår framställning
är det faktum att all högre
teknisk utbildning i dag är koncentrerad
till ett fåtal större orter, av vilka
Stockholm och Göteborg är de två dominerande.

Denna koncentration har gått till så
att tidigare etablerade högskolor automatiskt
har byggts ut alltefter den ökade
tillströmningen av elever och i takt
med den ökade efterfrågan på välutbildad
teknisk personal. Först på senare
tid har en spridning av denna
typ av undervisning skett, men då
främst till de traditionella universiteten
i Lund och Uppsala samt den nya
högskolan i Linköping. Någon etablering
av filialverksamheten till de nuvarande
tekniska högskolorna analogt
med universitetsfilialerna har inte förekommit
tidigare, men förslag om sådan
verksamhet i vissa Norrlandsstäder
har nyligen förelagts riksdagen.

Det är framför allt industrins framväxt,
huvudsakligen betingad av skillnaden
mellan olika regioners historiska
förutsättningar — tillgångar på råvaror
och arbetskraft av skilda slag,
hantverkstradition, tillgång till lokal
marknad, kommunikationer m. m. —
som har medfört en koncentration till

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Vissa gemensamma frågor

vissa delar av landet, särskilt till Mälardalen,
Bergslagen, Norrlands kustområden
samt sydvästra Sverige. Eftersom
förutsättningarna och den historiska
traditionen har varierat från
bransch till bransch har strukturen hos
branscherna inom dessa regioner blivit
mycket olika. De norrländska kustområdena
domineras av skogsindustrin,
Mälardalen av verkstadsindustrin, sydvästra
Sverige likaså av verkstadsindustrin
samt dessutom av textil- och
konfektionsindustrin samt Bergslagen av
gruv- och stålindustrin men även av
skogsindustrin.

Koncentrationen av gruv- och stålindustrin
till ett bälte i Mellansverige är
historiskt betingad. De naturtillgångar
som tidigare var väsentliga för framställningen
av järn, nämligen malm,
skog och vattenkraft, fanns i stora mängder
just i Bergslagen. Flertalet av de nuvarande
järn- och stålverken har på ett
eller annat sätt historisk anknytning till
de gamla bruken. Även om förutsättningarna
numera är förändrade, kommer
det enligt gjorda utredningar inte
inom överskådlig tid att ske någon större
förändring i detta lokaliseringsmönster.
Utvecklingen kommer att gå mot en
högre specialisering och utökad kapacitet
inom ramen för den nuvarande
företagsstrukturen.

Parallellt med denna gradvisa omstrukturering
av järn- och stålindustrin
mot mera specialiserade enheter expanderar
utvecklingssektorn kraftigt och
finner nya former. Fler och fler får tillgång
till högre studier. Den nuvarande
typen av universitets- och högskolestudier
kommer troligtvis att i framtiden
kunna kombineras med en allt större del
av praktisk yrkesutbildning inom näringsliv
och förvaltning. Det kan därför
ifrågasättas om den nuvarande undervisningens
form och lokalisering är den
mest lämpliga för morgondagens samhälle,
där den teoretiska utbildningen
av allt att döma kommer att varvas med
några års yrkesverksamhet.

Utmärkande för 1960-talet har bl. a.
varit mycket stora befolkningsomflyttningar
i vårt land. Framför allt storstadsområdena
har expanderat kraftigt
medan vissa delar av landet fått vidkännas
mycket stora befolkningsminskningar.
Till dessa delar hör Kopparbergs län,
vars årliga flyttningsförluster varit mycket
betydande och åtföljts av en kraftig
folkminskning. Avsevärda ansträngningar
har självfallet satts in för att
motverka denna för detta län mycket
negativa utveckling.

För ett områdes industriella och kulturella
utveckling spelar självfallet utbildningsmöjligheternas
kvalitet och
bredd en avgörande roll. Den lokali,seringspolitiska
effekten av vidgade utbildningsmöjligheter
liksom av servicenäringarnas
expansion framstår numera
alltmer klart. Servicesektorns
snabba tillväxt är den främsta orsaken
till Storstockholms kraftiga expansion.
De multiplikativa effekterna av en utbildningsanstalts
lokalisering till exempelvis
Runnbygden, d. v. s. Falun—
Borlänge-området, får därför också bedömas
som mycket stora.

Det är mot denna bakgrund som vi
tagit oss friheten att väcka den tidigare
nämnda motionen, som syftar till en
breddning av den pågående utredningens
arbete till att även omfatta de s. k.
skogslänen, där den närmare bör penetrera
möjligheterna att i den genuina
Bergslagsbygd, som Falun—Borlängeområdet
representerar, få till stånd en
postgymnasial teknisk utbildning vilken
i sin tur skulle kunna utgöra grunden
för en högre teknisk utbildning.

Utskottet har vid sin behandling av
denna och flera liknande motioner inte
funnit det riktigt och rimligt att tillmötesgå
de synpunkter som där framföres,
utan har i en allmän skrivning hänvisat
till lokaliseringspolitiska synpunkter
och även pekat på att det bör finnas
möjligheter att i nu befintliga gymnasier
bygga ut och sprida den högre utbildningen,
framför allt den högre tek -

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

niska utbildningen. Mycket längre än
till detta konstaterande vill utskottet i
nuläget emellertid inte sträcka sig. Detta
tycker vi motionärer är ganska beklagligt,
eftersom vi anser att det inte
endast är länen längs Norrlandskusten
som bör komma i fråga utan även de
mellansvenska områden som vi inrymmer
i begreppet Bergslagen. Också dessa
områden bör komma i fokus och bör
inte såsom så länge varit fallet få föra
en i detta avseende tynande tillvaro. Det
är därför vi vill ha upp frågan till en
allsidig diskussion i denna Norrlandsberedning,
men det har vi inte fått något
gehör för.

Vi har självfallet för avsikt att återkomma
i annat sammanhang med propåer
av det slag som jag här i korthet
redogjort för. Det är propåer som vi
anser att statsmakterna absolut måste
ta en allvarlig funderare på •—- en fundcrare
som sedan måste resultera i ett
förslag till decentralisering av den högre
tekniska utbildningen, särskilt på de
olika specialavdelningarna, som då bör
förläggas till de delar av landet som
har just denna specialitet.

Jag har inget yrkande, herr talman.

Därefter anförde:

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 88 tas bl. a. socionomutbildningen
upp. Det framhålls att behovet av socionomer
inom kommunal förvaltning och
socialvård är långt större än vad den
nuvarande utbildningskapaciteten vid
socialhögskolorna kan tillgodose. Bristen
på sådan personal kan förväntas
öka under 1970-talet. En utökning av
utbildningen torde därför vara nödvändig.

Starka skäl synes tala för att den nödvändiga
ökningen av antalet intagningsplatser
vid socialhögskolorna åstadkomines
inte endast genom ökning av befintliga
högskolors kapacitet utan även

Vissa gemensamma frågor

genom att socionomutbildning i betydande
utsträckning kan anordnas utanför
de orter som nu har socialhögskolor
och universitet. En decentralisering av
utbildningen torde ligga i linje med det
synsätt som blir alltmera vanligt. Vid
fastställandet av vilka orter som skall
komma i fråga synes orternas särskilda
förutsättningar för utbildningen böra
beaktas. Viktiga omständigheter vid de
för lokaliseringen erforderliga bedömningarna
synes vara ortens storlek och
belägenhet med därav följande möjligheter
att anskaffa tillräckligt antal praktikplatser,
möjligheterna att lösa lokalfrågan
och lärarfrågan, bostadssituationen
för de studerande, tillgång till bibliotek
m. m.

I en fyrpartimotion har vi framhållit
att Jönköping är en lämplig ort för socionomutbildningen,
och vi har angivit
några av länets och stadens förutsättningar.

Jönköping är centrum i ett tättbebefolkat
område. Den storkommun som
uppstår genom sammanläggningen den
1 januari 1971 kommer att omfatta ca
106 000 personer. Ca 310 000 personer
är bosatta i Jönköping och dess omgivningar
inom ett restidsavstånd med bil
om 60 minuter. Jönköping har mycket
goda kommunikationer i fråga om såväl
väg- som järnvägs- och flygförbindelser.

Inom socialvården finns för närvarande
i Jönköping ett praktikcentrum
för ett antal praktikanter, och dessutom
finns ett mindre antal praktikanter i övriga
delar av länet. Organisationen kan
utan svårighet utbyggas till att i första
hand för Jönköpings län omfatta ett
femtiotal praktikanter vid socialvårdsbyråer
och ett femtontal vid kuratorsverksamhet.
Därtill torde komma möjlighet
att placera praktikanter vid bl. a.
statliga inrättningar. Samtliga socialchefer
i länet har kontaktats, och de
har varit positivt inställda till en medverkan
för att eliminera den stora socionombristen.

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Vissa gemensamma frågor

Lokaler som kan utnyttjas för en socialhögskola
finns disponibla och kan
tas i bruk omgående. Lokalernas storlek
motsvarar behovet för en intagning av
minst 120 studerande per termin och är
centralt belägna i Jönköping. Lärare
torde i ganska stor utsträckning finnas
på orten. För undervisning i exempelvis
ämnet civilrätt kan det vara av betydelse
att Göta hovrätt är lokaliserad
till Jönköping.

Bostadssituationen för de studerande
är för närvarande gynnsam i Jönköping.
Tillgången på hotellrum och rum för
studerande är god. Nyligen har färdigställts
cirka 500 elevrum i Jönköping
närmast avsedda för studerande vid
landstingets skolor. Jönköping har ett
helt nytt, väl utbyggt stadsbibliotek, vilket
förutom den direkta biblioteksfunktionen
inrymmer olika serviceavdelningar,
varav kan nämnas hörsalen med
cirka 200 sittplatser och studievåningen,
vilken omfattar två mindre föreläsningssalar
och tio grupprum.

En undersökning bland eleverna i
sista årskursen i gymnasiet och fackskolan
i länet visar att en överväldigande
del av eleverna tänker fortsätta sin utbildning
efter gymnasiet. De flesta har
angivit att de skulle önska fortsätta sin
utbildning under förutsättning av att
den utbildning de söker finns inom länet
eller för övrigt inom rimligt avstånd
från bostadsorten.

En lokalisering till Jönköping av en
socialhögskola, som borde rekryteras
från Jönköpings och angränsande län,
synes utgöra en god dellösning när det
gäller att åstadkomma en utbyggnad av
socionomutbildningen. Även om utskottet
inte har velat uttala sig för någon
bestämd plats, är det vår förhoppning
att Kungl. Maj :t vid sin prövning vill
beakta de synpunkter som framhållits.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Sedan debattens början
i onsdags i förra veckan har tillkommit
ett par faktorer som gjort att jag känt

mig föranlåten att åter begära ordet
beträffande det nu behandlade avsnittet
Vissa gemensamma frågor.

För det första kom Kungl. Maj :ts proposition
nr 120 angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1970/71 äntligen i riksdagsmännens
händer vid onsdagssessionens slut. I
propositionens bilaga 2, innehållande
långtidsbudget för perioden 1970/71 till
1974/75, framläggs belysande siffror för
utgiftsutvecklingen vad beträffar högre
utbildning och forskning.

I mitt anförande förra onsdagen beklagade
jag, att de resurser som kan
ställas till den hastigt expanderande
högre utbildningens och forskningens
förfogande måste bedömas som alltför
knappa för att rimligen fylla hela behovet.
Jag uttryckte den förhoppningen
att vi snart skulle bli i stånd att vara
något frikostigare. Den i långtidsbudgeten
skisserade utgiftsutvecklingen —■
om den nu är avsedd att vara normerande
— jävar tyvärr sådana förhoppningar.
Den genomsnittliga procentuella
höjningen under 1964/65 till 1968/69
har varit 7,7 men avses nu sjunka under
perioden 1970/71 till 1974/75 till
3,9 procent, trots det pågående genomförandet
av beslutade reformer och
trots den alltmer accelererade tillströmningen
till högre utbildning, bl. a. genom
det vidgade tillträdet till universitet
och högskolor. Jag förstår inte riktigt
hur ekvationen skall gå ihop, men
jag hoppas att statsrådet Moberg förstår
detta bättre.

För det andra beklagade herr Ohlin
med instämmande av statsrådet Moberg
vid förra onsdagens sammanträde att
det inte kan ges tid för en generaldebatt
kring utbildningsfrågorna. Därvid
framkom en tanke att försöka anordna
en sådan debatt under höstriksdagen
1970. Jag vill nu ta tillfället i akt att på
det livligaste instämma i dessa tankar.
Utbildningsproblematiken är verkligen
värd sin egen fylliga principdebatt,
om vi betänker hur stor del av

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

statsbudgeten som utbildningen kräver;
utvecklingen på området går snabbt och
nya problem uppstår, för att inte tala
om de djupgående konsekvenser som
utbildningsexpansionen medför för
samhället i dess helhet. Jag förmodar
att vi från talmanskonferensen skulle
kunna förvänta ett initiativ i detta stycke.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Herr Nordstrandh tog
upp den tanke som vi diskuterade förra
veckan på initiativ av herr Ohlin,
nämligen att vi i höst skulle få en debatt
kring hela problemet om utbildningen
och universitetens situation och
framtid, och jag vill säga ytterligare
några ord om den. Herr Ohlin nämnde
att utbildningen är en lika stor fråga
som den u-landsdebatt vi hade dagen
före universitetsdebatten förra veckan.
Statsrådet Moberg sade sig välkomna
en generaldebatt i dessa frågor under
höstriksdagen, och det var ju ett glädjande
uttalande från hans sida.

I detta sammanhang tog statsrådet
Moberg upp några synpunkter av den
franske utrikesministern Edgar Faure
och den engelske forskaren sir Eric
Ashby. Den senare ställde frågan: »Utbildning
på universitet — till vem?»
Svaret var: »Utan tvekan till alla!»

Statsrådet Moberg drog också in vår
press, som utmålade konsekvenserna av
utbildningsexpansionen som förödande
för samhället. Han sade att det inte direkt
fanns sådana tonfall hos herr Ohlin,
i varje fall inte i särskilt stor omfattning,
men, menade statsrådet, tidningarna
talar om att vi under 1970-talet
skall få ett akademiskt proletariat. Det
är verkligen att tro ganska litet om vårt
samhälles möjlighet att utnyttja utbildningen
och kunnandet för att föra sin
egen och medborgarnas verksamhet
framåt, yttrade statsrådet Moberg. Han
ville alltså inte direkt pådyvla herr
Ohlin en sådan uppfattning.

Faktum är emellertid att vi håller på
1* — Andra kammarens protokoll 1970.

Vissa gemensamma frågor

att få en extremt stor examination av
vissa kategorier, t. ex. samhällsvetare
och humanister. Nu har de filosofiska
fakulteternas studentförening tagit upp
hela frågan om akademikerexplosionen
och poängterat att studentens framtid
är ytterst osäker. Man bygger sitt påstående
på beräkningar från statistiska
centralbyrån. Siffrorna visar att antalet
akademiker i yrkesverksam ålder
— alltså mellan 20 och 65 år — år 1980
kommer att ligga på drygt 310 000. Situationen
sägs vara alarmerande. Som
oroande exempel kan nämnas att under
läsåret 1970/71 ca 11 800 personer skall
komma att utexamineras från universitet
och högskolor. Läsåret 1971/72 stiger
siffran till drygt 19 000, och 1972/
73 väntas den ligga på drygt 22 500.
Det betyder att man för närvarande utexaminerar
35 akademiker om dagen,
medan antalet om tre år har gått upp
till 75 per dag.

Jag säger inte detta som något slags
protest mot de yttranden som statsrådet
Moberg fällde förra veckan; jag vill
bara poängtera att här föreligger ett
verkligt problem. Akademikerna själva
känner det som om deras framtid är
osäker och arbetsmarknaden oroar dagens
student i allra högsta grad.

Med detta har jag velat poängtera vikten
av att vi får en sådan debatt som
statsrådet Moberg redan har förklarat
sig villig att medverka i, så att vi får
analysera dessa frågor och ytterligare
penetrera de väldiga problemen.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att mycket kortfattat göra några
personliga reflexioner med anledning
av de anföranden som har hållits i slutet
på debatten under denna punkt i utlåtandet.

Jag vill helhjärtat instämma i de yrkanden
som från flera håll har ställts
om att en debatt om de mer långsyftande
utbildningsproblemen skall komma
till stånd under höstriksdagen. StatsNr
24

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Vissa gemensamma frågor

rådet Moberg har förklarat sig villig
att medverka i en sådan diskussion,
och jag tror att det är värdefullt om
vi får den. Detta betyder emellertid
också, herr talman, att det är överflödigt
att i dag gå in på den problematik
som stundom kallas akademikerexplosionen.
Det skulle kunna skada utbildningsfrågornas
behandling i riksdagen
om vi, när vi har så många punkter
att ta ställning till under dagens
lopp, nu skulle förlänga diskussionen
med stora principiella resonemang; det
är bättre att vi samlar oss kring sådana
någon gång i höst.

Herr Johansson i Skärstad har orienterat
sig alldeles fel och kommit in
på socionomutbildningen under denna
punkt. Det blir tillfälle för oss att senare
i dag diskutera de problemen, och
jag avstår därför från att säga någonting
därom nu.

Till herr Mellqvist vill jag göra den
personliga reflexionen att när utskottet
skriver om betydelsen av en decentraliserad
postgymnasial utbildning läser
jag däri in ett principiellt instämmande
i de önskemål som har framförts
från Kopparbergsbänken. Det är
min personliga mening att Kopparbergs
län bör ha en bättre utbyggd postgymnasial
utbildning, att någon form av
högre teknisk utbildning i en snar framtid
bör lokaliseras till länet.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1 a;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Källstad begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 2

mom. 1 i utskottets utlåtande nr 88,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 a av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Källstad begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 115 ja och 94 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 572
och 11:669; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 4 och 5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 6

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1 c;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nordstrandh begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 2

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

Humanistiska fakulteterna: Avlöningar

terna: Driftkostnader

mom. 6 i utskottets utlåtande nr 88,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 c av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nordstrandh begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 173 ja och 29 nej,
varjämte 6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 7—U

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 15

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
1 d; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nordstrandh
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 2
mom. 15 i utskottets utlåtande nr 88,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

till lärarpersonal. Humanistiska fakulte Vinner

Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 d av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nordstrandh begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 180 ja och 27 nej, varjämte 4
av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 3

Humanistiska fakulteterna: Avlöningar
till lärarpersonal. Humanistiska fakulteterna:
Driftkostnader

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Jag skulle vilja säga
några ord om det motionspar angående
det Ibero-amerikanska institutet i Göteborg
som behandlas under denna punkt.

Detta institut är en ganska märklig
skapelse. Det tillkom ursprungligen på
privat initiativ. Det glädjande är, att institutet
förmått hålla kontakterna med
bortåt hundra latinamerikanska universitet,
bibliotek och andra offentliga institutioner
levande. Detta har för institutets
del inneburit, att man årligen
fått omkring ett tusen nya volymer utan
annat vederlag än att olika donatorer
bekostat hälften av institutets egen
skriftserie och att man översänt bytesexemplar.
Man gör mycket annat också;
man har bl. a. en mycket livlig korrespondens
på spanska. Att hålla allt
detta i gång ställer betydande krav på

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Humanistiska fakulteterna: Avlöningar till lärarpersonal. Humanistiska fakulteterna:
Driftkostnader

personella resurser, t. o. m. större krav
än vanlig biblioteksservice.

I fjol förklarade sig statsutskottet
medvetet om betydelsen av institutets
verksamhet. Då hade också väckts motioner
om en förstärkning av de personella
resurserna. Men med hänvisning
till att universitetet i Göteborg i
1969 års statsverksproposition föreslogs
få ökad medelstilldelning, bl. a. med
hänsyn till att biblioteket skulle svara
för utökad biblioteksservice på det ibero-amerikanska
området, ansåg sig utskottet
inte böra tillstyrka motionerna,
vilkas syfte var att tillskapa ett lektorat
i spanska. Riksdagen följde utskottet.
.

Läget för Ibero-amerikanska institutet
i Göteborg är i dag följande. Institutet
har genom riksdagsbeslutet 1969
överförts till Göteborgs universitet och
har därmed blivit en del av den romanska
institutionen vid universitetet. För
att institutets verksamhet skall kunna
upprätthållas krävs i bästa fall på personalsidan
dels en föreståndarbefattning,
dels en tjänst som sekreterare och
biblioteksbiträde. Frågan om den senare
tjänsten — som sekreterare och biblioteksbiträde
— är tillfälligt löst. De
ökade resurser, som kommit universitetsbiblioteket
till del och som jag nyss
nämnde, har i viss, mindre omfattning
kommit institutet till godo, på så sätt
att hälften av det belopp som behövs
för avlöning till en halvtidstjänst som
sekreterare och biblioteksbiträde ställts
till förfogande, medan den andra hälften
av beloppet för närvarande bestrids
av avkastningen på fondmedel som institutet
har till sin disposition. Tjänsten
är alltså tills vidare tryggad, även om
man måste beklaga att fondavkastningsmedel
tas i anspråk.

Men så har vi kvar för institutets
del frågan om föreståndarbefattningen,
förslagsvis ett lektorat i spanska. Den
frågan är alltså helt olöst. Så länge en
sådan befattning inte inrättas och så

länge inte någon annan, vid universitetet
redan anställd kan ta sig an den
befattningen, har institutet vissa svårigheter
att fungera, kanske inte så mycket
att fungera som ett studie- och lånebibliotek,
men svårigheter att fungera som
aktivt kulturinstitut — en ställning som
institutet har tillkämpat sig under flera
årtiondens verksamhet.

Jag har avstått från att avge någon
reservation till förmån för lektoratet,
men jag vill uttrycka den förhoppningen,
att frågan skall ligga till sig, så att
vi så småningom kan lösa den på ett
eller annat sätt. Den idé som jag här har
fört fram, att det skall vara en lektor
i spanska, behöver ju inte vara det allena
saliggörande •—• det är själva saken
det gäller att få ordnad.

Jag vill med det här sagda hoppas att
statsrådet Moberg lägger denna fråga
på sitt varma göteborgshjärta.

I detta anförande instämde herr förste
vice talmannen von Friesen (fp).

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! .lag har tillsammans med
herr Jan-Erik Wikström i första kammaren
väckt en motion som gäller inrättande
av en professur i de svenska
folkrörelsernas historia. I den motionen
har vi knutit an till den gärning som
skriftställaren och folkrörelseforskaren

E. H. Thörnberg utförde på sin tid. Det
var en verkligt banbrytande pionjärinsats
i fråga om folkrörelsernas historia,
sociologi o. s. v. som den mannen
utförde.

Redan vid 1943 års riksdag väcktes det
en motion om en utredning angående
förstärkning av den akademiska forskningen
och undervisningen rörande
samtida svenska samhällsförhållanden
och då särskilt folkrörelsernas historia
och ställning. Riksdagen beslöt i enlighet
med utskottets hemställan att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en
utredning. Denna framställning hamna -

Onsdagen den 13 mai 1970 fm.

Nr 24

Teologiska fakulteterna: Avlöningar till

Driftkostnader

de sedan hos socialutbildningssakkunniga,
och sedan 1940-talet har egentligen
inte någonting hänt.

I sina äskanden i år har statens humanistiska
forskningsråd föreslagit en
extra ordinarie tjänst som professor i
historia, särskilt de svenska folkrörelsernas
historia. Framställningen har
tillstyrkts av universitetskanslersämbetet
men har inte föranlett något förslag
till riksdagen. Därför föreslog vi i motionen
att det skulle inrättas en professur
särskilt i de svenska folkrörelsernas
historia, vilken förslagsvis kunde uppkallas
efter E. H. Thörnberg.

Nu har utskottet uttalat sig mycket
positivt om motionen, och det är jag
ytterst glad över. Utskottet understryker
kraftigt att det här är fråga om ett
forskningsområde av stort intresse och
att man bör kunna räkna med att det
skall bli möjligt att — som det heter
— inom de närmaste åren tillmötesgå
önskemålen om en e. o. professur med
den angivna inriktningen. Den skrivningen
innebär såvitt jag förstår en beställning.
Det är bara att hoppas att »inom
de närmaste åren» inte betyder en
rad av år utan att vi mycket snart kan
se detta önskemål förverkligat.

I detta anförande instämde herr Wiklund
i Stockholm (fp).

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkten 4

Teologiska fakulteterna: Avlöningar till
lärarpersonal. Teologiska fakulteterna:
Driftkostnader

Kungl. Maj:t hade (punkterna E 6—
E 7, s. 260—262) föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1970/71 anvisa till
Teologiska fakulteterna: Avlöningar till
lärarpersonal ett förslagsanslag av
3 581 000 kr., och till Teologiska fakul -

lärarpersonal. Teologiska fakulteterna:

teterna: Driftkostnader ett reservationsanslag
av 550 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:132
av herrar Sörenson och Wikström samt
II: 143 av herr Eriksson i Arvika m. fl.,
vari hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t begärde att förslag
framlades om att en professur i religionssociologi
inrättades vid lämpligt
universitet,

dels de likalydande motionerna 1:183
av herr Blomquist och II: 222 av herr
Nordstrandh m. fl., vari hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte uttala, att en professur i religionssociologi
inrättades vid universitetet i
Lund från och med budgetåret 1971/72,

dels de likalydande motionerna I: 189
av herrar Eric Peterson och Skagerlund
samt 11:513 av herr Nelander in. fl.,
vari hemställts att riksdagen hos Kungl.
Maj:t gåve till känna sin mening att en
professur i religionssociologi skulle inrättas
budgetåret 1971/72,

dels de likalydande motionerna I: 336
av herr Blomquist och II: 383 av herr
Nordstrandh m. fl.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte till Teologiska
fakulteterna: Avlöningar till lärarpersonal
för budgetåret 1970/71 anvisa ett
förslagsanslag av 3 581 000 kr.,

2. att riksdagen måtte till Teologiska
fakulteterna: Driftkostnader för budgetåret
1970/71 anvisa ett reservationsanslag
av 550 000 kr.,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:183 och 11:222 samt 1:189 och
II: 513 om inrättande från och med den
1 juli 1971 av en professur i religionssociologi
ävensom motionerna 1:132
och II: 143 om förslag om en professur
i religionssociologi,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 336 och II: 383 om anslag till Religionssociologiska
institutet.

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Teologiska fakulteterna: Avlöningar till

Driftkostnader

Reservation liade avgivits

3. av herrar Bohman (m), Axel Andersson
(fp), Wirtén (fp), Wallmark
(m), Nils-Eric Gustafsson (ep), Wikström
(fp), Johan Olsson (ep), Gustafson
i Göteborg (fp), Nordstrandh (in),
Mattsson (ep), Enskog (fp) och Antonsson
(ep), fru Sundberg (m) samt herr
Elmstedt (ep), som ansett att utskottet
under 3 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1: 132 och II: 143 samt 1:189
och II: 513 ävensom med bifall till motionerna
1:183 och 11:222 bemyndiga
Kungl. Maj :t att den 1 juli 1971 inrätta
en professur i religionssociologi vid
universitetet i Lund.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Vid denna punkt finns
en gemensam borgerlig reservation.

I 1969 års statsverksproposition uttalade
föredragande statsrådet att det
enligt hans mening var angeläget att
de teologiska fakulteterna i viss omfattning
ombildades och fick en annan
inriktning. Därom är ingenting annat
att säga än att det kan vara berättigat.

I avvaktan på resultatet av en utredning
angående den religionsvetenskapliga
utbildningens mål och organisation
borde universitetskanslersämbetet —
det sade statsrådet själv —- gå vidare i
strävan att få till stånd en förskjutning
av fakulteternas verksamhet mot sådana
ämnen som religionshistoria, religionsfilosofi,
religionspsykologi och religionssociologi.
Någon professur i religionssociologi,
som förordats av universitetskanslersämbetet,
vill dock statsrådet
— inkonsekvent, såsom jag ser det
—- inte förorda trots sitt positiva uttalande
om ämnets betydelse.

Med anledning av detta ståndpunktstagande
i statsverkspropositionen väckte
jag och några andra ledamöter vid

lärarpersonal. Teologiska fakulteterna:

1969 års riksdag motioner med förslag
om att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttala, att en professur i
sociologi snarast borde inrättas vid universitetet
i Lund, förslagsvis den 1 juli
1970. Vi framhöll att en kompetent,
mycket kvalificerad forskare i ämnet
finns att tillgå inom landet och att det
enligt vår mening inte fanns någon anledning
att dröja med att knyta honom
som professor till forskning och undervisning
i religionssociologi. Lyckligtvis
sysslar han med denna forskning
på annat sätt och under andra villkor
— annars skulle läget ha varit helt bedrövligt
—, men vi tyckte att han så
snart som möjligt borde knytas som professor
till forskningsområdet.

Jag skulle här kunna tala mycket utförligt
om ämnets stora betydelse och
alltmer centrala ställning inom det religionsvetenskapliga
forskningsområdet,
men jag skall avstå från det. Därom kan
endast finnas en mening bland dem som
vet vad det rör sig om, menar jag.

Vid sin behandling av frågan i fjol
uttalade -statsutskottet att det i avvaktan
på den i statsverkspropositionen aviserade
utredningen inte var berättigat att
förorda att en professur i religionssociologi
inrättades. Vad utskottet anförde
lämnades utan erinran av riksdagen.

Så kommer vi till årets statsverksproposition.
I sin anslagsframställning för
detta år återkom universitetskanslersämbetet
med sitt förord för denna professur
i religionssociologi i Lund, nu
med tiden naturligtvis framflyttad,
fr. o. in. budgetåret 1971/72. Ämbetet
framhöll, att religionssociologin intar
en framträdande plats bland de vetenskapsgrenar
som studerar religionen
som allmänmänsklig företeelse och dess
samhälleliga roll, och det är verkligen
komprimerat sagt om ämnets karaktär
och betydelse. Den enda vägen, menar
universitetskanslern, att ge forskningen
och utbildningen i religionssociologi en

Onsdagen den 13 maj 1970 fm. Nr 24

Teologiska fakulteterna: Avlöningar till lärarpersonal. Teologiska fakulteterna:
Driftkostnader

bas i universitetsorganisationen var att
inrätta en särskild tjänst i ämnet. Det
skulle inte kunna gå att ordna det på
annat sätt.

Ytterligare underströk universitetskanslern
att ■—- och nu kommer jag till
en enligt min mening ganska avgörande
punkt — det inte fanns någon anledning
att göra frågan om en professur
i religionssociologi beroende av en
utredning. Det mål för den religionsvetenskapliga
utbildningen som kan
komma att fastställas på grundval av utredningen
kan, menade kanslern — och
jag tycker att man kan instämma i det

— rimligtvis inte bli sådant, att det
utesluter utbildning inom religionssociologin
och liknande områden där religionens
samhällsfunktioner studeras.
Det är nästan ordagrant vad statsrådet
har sagt. Inte heller torde, menade
kanslern, eventuella organisatoriska förändringar
på grundval av utredningen
komma att försvåras på något sätt av
att forskning och utbildning i religionssociologi
redan nu eller om ett år etableras
inom universitetsväsendet.

Vi som har motionerat om denna sak

— det föreligger tre motionspar, om
jag inte missminner mig — instämmer
i kanslerns bevisföring och menar
att tiden faktiskt är inne att nu kunna
fatta beslut om en professur i religionssociologi.

Jag ber alltså med stöd av vad jag
nu har sagt att få yrka bifall till reservationen
3.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Efter herr Nordstrandhs
anförande kan jag fatta mig mycket
kort, eftersom han praktiskt taget har
använt samma argumentation som i den
motion som Eric Nelander och jag och
flera andra har väckt här i kammaren
och även i en liknande motion i första
kammaren om en professur i religionssociologi.

Vi fick häromåret en professur i re -

ligionspsykologi genom initiativ från
riksdagsledamöter, och det blev Hjalmar
Sundén som fick den professuren.
Turen borde nu ha kommit till ämnet
religionssociologi.

Det pågår en utredning som kanslersämbetet
för närvarande handhar.
Den kallas RUMO, utredningen om
den religionsvetenskapliga utbildningens
mål och organisation.

Jag skall gå direkt in på utskottets
avslagsyrkande. Utskottet hänvisar ju
där till den utredning som pågår i
RUMO och menar att under tiden bör
ingenting ske på denna punkt. Men universitetskanslersämbetet
har ju kraftigt
understrukit, att det inte finns någon
anledning att göra frågan om en professur
i religionssociologi beroende av
RUMO:s utredning, ty skall de teologiska
fakulteterna ändras till religionsvetenskapliga
fakulteter med speciell betoning
på bl. a. ämnena religionshistoria,
religionsfenomenologi, religionssociologi
och religionspsykologi är det
självklart att religionssociologin inte
kommer att kunna uteslutas utan måste
få en central ställning. UKÄ har därför
förordat en professur i religionssociologi
vid Lunds universitet fr. o. m.
budgetåret 1971/72. Vi bär alltså instämt,
men eftersom statsverkspropositionen
inte godtar våra synpunkter har
vi reserverat oss, och jag yrkar härmed
bifall till reservationen 3.

I detta anförande instämde herr Nelander
(fp).

Herr NORDSTRANDH (m) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill bara i all vänskaplighet
bemöta herr Källstad, eftersom
han sade att jag använt argumenteringen
i herr Nelanders motion. Jag
måste framhålla att jag skrivit en egen
motion i denna fråga, och för att fortsätta
att vara exakt konstaterar jag också
att jag motionerade i samma sak re -

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Teologiska fakulteterna: Avlöningar till

Driftkostnader

dan föregående år. Att nu herr Nelander
och hans medmotionärer kommit
på samma goda idé, kan jag endast gratulera
dem till.

Herr KÄLLSTAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Såvitt jag vet motionerade
herr Nelander m. fl. även förra
året. Jag hade hr Nelanders motion
från i år i handen och fann att motionens
ordalydelse exakt överensstämde
med vad herr Nordstrandh yttrade. Det
tycks alltså vara god överensstämmelse
mellan de båda motionerna.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Enligt min mening kommer
människorna också framdeles att
ha behov av och intresse för religion.
Denna är en allmänmänsklig företeelse
som säkerligen spelar en stor roll i samhället,
men vilken roll den spelar och
hur vi på bästa sätt skall kunna säkerställa
objektivitet i undervisningen då
det gäller religionskunskapen är frågor
som enligt min uppfattning behöver
ägnas stor omsorg.

När det är fråga om den religionsvetenskapliga
utbildningens mål och innehåll
anser jag det viktigt att forskningen
på detta område förstärks. I det
här fallet rör det sig om en professur
i religionssociologi, och jag har vid
behandlingen av ärendet blivit övertygad
om att professuren behövs och yrkar
därför bifall till reservationen 3.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Det råder delade meningar
mellan utskottsmajoriteten och''
reservanterna med avseende på den vikt
man vid behandlingen av detta ärende
bör tillmäta den utredning som sysslar
med den religionsvetenskapliga utbildningens
mål och organisation. Utskottsmajoriteten
menar att resultaten av denna
utredning bör avvaktas, innan man
tar ställning till det särskilda yrkandet
om en professur i religionssociologi.

lärarpersonal. Teologiska fakulteterna:

Jag yrkar bifall till statsutskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nordstrandh begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 4
mom. 3 i utskottets utlåtande nr 88, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nordstrandh begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 116 ja och 91 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 5 och 6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

Punkten 7

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar
till lärarpersonal. Medicinska fakulteterna
m. m.: Driftkostnader

Kungl. Maj:t hade (punkterna E12—•
E 13, s. 268—278) föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att inrätta
professurer enligt vad som förordats
i statsrådsprotokollet, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att ändra benämningar
av professurer enligt vad som
förordats i statsrådsprotokollet, dels till
Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar
till lärarpersonal för budgetåret
1970/1971 anvisa ett förslagsanslag av
84 859 000 kr., dels till Medicinska fakulteterna
m. m.: Driftkostnader för budgetåret
1970/71 anvisa ett reservationsanslag
av 56 800 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 284
av herr Wirtén m. fl. och II: 219 av herr
Källstad m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 349
av herr Helén in. fl. och II: 391 av herr
Gustafson i Göteborg m. fl., såvitt nu var
i fråga,

dels de likalydande motionerna I: 454
av fru Hamrin-Thorell m.fl och II: 663
av herr Bergman in. fl., såvitt nu var i
fråga,

dels de likalydande motionerna I: 568
av herr Birger Andersson m. fl. och
II: 504 av herr Bergman m. fl., vari hemställts
att riksdagen bemyndigade Kungl.
Maj :t att inrätta en personlig professur
i plastikkirurgi vid Göteborgs universitet
för docenten Bengt Johansson,

dels de likalydande motionerna I: 580
av fru Hamrin-Thorell och II: 520 av
herr Tobé,

dels de likalydande motionerna I: 606
av fru Elvy Olsson och herr Nils-Eric
Gustafsson samt II: 686 av fru Jonäng
och herr Elmstedt,

dels motionen II: 145 av herr Lundberg,
vari hemställts att riksdagen beslutade
att i enlighet med universitetskanslersämbetets
förslag lärarbefatt -

ningen i medicin, särskilt lungmedicin,
vid Uppsala universitet från den
1 juli 1970 ändrades till professur i samma
ämne, med docenten Gunnar Dahlström
som förste innehavare,

dels motionen II: 399 av herr Lundberg,
vari hemställts att riksdagen beslutade
att vid Uppsala universitet från
den 1 juli 1970 inrätta en professur i
barnkirurgi och till förste innehavare
av tjänsten utse överläkaren i barnkirurgi
vid Akademiska sjukhuset, docent
Gunnar Grotte, samt att vid Göteborgs
universitet från 1 juli 1970 inrätta en
professur i plastikkirurgi, med docent
Bengt Johansson som förste innehavare
av tjänsten,

dels motionen 11:518 av herr Skoglund
in. fl., vari hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t gåve till
känna vad som anförts i motionen om
behovet av en biträdande professur inom
ämnesområdet klinisk genetik med
placering vid Umeå universitet och med
docenten Lars Beckman som förste innehavare,

dels motionen II: 670 av fru Eriksson
i Stockholm m. fl., vari hemställts att
riksdagen beslutade om inrättandet av
en professur i perifer kärlkirurgi och
att denna förlädes till lämpligt universitet
med kliniska möjligheter,

dels motionen II: 691 av fru Kristensson.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att inrätta professurer enligt
vad i statsrådsprotokollet förordats,

2. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att ändra benämningar av
professurer enligt vad i statsrådsprotokollet
förordats,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:349 och 11:391 i vad de avsåge
inrättande den 1 juli 1970 av en professur
i kriminologisk behandlingsforskning
i anknytning till universitetet i
Stockholm,

4. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:568 och 11:504 samt
II: 399, samtliga motioner såvitt nu var

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar till lärarpersonal. Medicinska fakulte terna

m. m.: Driftkostnader

i fråga, bemyndiga Kungl. Maj :t att
från och med den 1 juli 1970 vid universitetet
i Göteborg inrätta en professur
i plastikkirurgi, vilken, om så prövades
lämpligt, borde vara personlig
för docenten Bengt Johansson,

5. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 145 i vad den avsåge inrättande den
1 juli 1970 vid universitetet i Uppsala av
en professur i medicin, särskilt lungmedicin,
med docenten Gunnar Dahlström
som förste innehavare,

6. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 399 i vad den avsåge inrättande den
1 juli 1970 vid universitetet i Uppsala
av en professur i barnkirurgi, med docenten
Gunnar Grotte som förste innehavare,

7. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 670 om inrättande av en professur i
perifer kärlkirurgi,

8. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:568 och 11:504 samt 11:399 (andra
att-satsen i hemställan) och med avslag
å motionerna 1:349 och 11:391, 1:454
och 11:663, 11:145, 11:399 (första attsatsen
i hemställan), II: 670 och II: 691,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
till Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar
till lärarpersonal för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag av
84 953 000 kr.,

9. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och motionerna
1:568 och 11:504 samt 11:399 (andra
att-satsen i hemställan) och med avslag
å motionerna 1:454 och 11:663 samt
II: 691, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, till Medicinska fakulteterna
in. m.: Driftkostnader för budgetåret
1970/71 anvisa ett reservationsanslag av
56 872 000 kr.,

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 284 och II: 219 om åldersforskningen,

11. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 580 och II: 520 om den psykofarmakologiska
forskningen,

12. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 606 och II: 686 om forskningen
om hjärt- och kärlsjukdomarna,

13. att riksdagen måtte som sin mening
ge Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört i anledning av motionen
11:518 om en biträdande professur i
klinisk genetik vid universitetet i Umeå.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Under denna punkt i
statsutskottets utlåtande, vilken handlar
om de medicinska fakulteterna, behandlas
ett stort antal motioner. Bl. a. har
vi från folkpartiet väckt en motion om
utbyggnad av åldringsforskningen. Eftersom
en avsevärd del av samhällets
sociala utgifter gäller de äldre människorna
är det anmärkningsvärt att
någon långsiktig forskning rörande läran
om åldrandet, den s. k. gerontologin,
inte förekommer i vårt land. Däremot
har läran om åldrandets sjukdomar,
geriatriken, blivit ett universitetsämne
efter riksdagsframstötar under
flera år, bl. a. från folkpartiet. Det är
för övrigt den professur som litet skämtsamt
ibland har kallats för »riksdagens
egen professur».

Här gäller det alltså två olika områden,
geriatriken och gerontologi; den
senare avser den normala människans
villkor under åldrandet. I vårt land
kännetecknas ju verksamheten av ganska
tillfälliga improvisationer baserade
på slumpmässiga grupperingar av forskare
med intresse för ämnet gerontologi.
Det finns dock strävanden att skapa
fastare former på detta forskningsområde,
och ett exempel på det är den
planering av ett institut för gerontologi,
som förekommer i Göteborg och Jönköping
och som bedrivits sedan flera
år tillbaka. Institutets struktur skulle
göra det möjligt att mera kontinuerligt
jämföra levnadsvillkor i storstad och

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar till lärarpersonal. Medicinska fakulte terna

m. m.: Driftkostnader

i glesbygd med tillhjälp av en hel uppsättning
olika vetenskapsgrenar.

Också inom geriatriken, alltså forskningen
beträffande sjukdomar hos gamla
människor, är forskningsresurserna
särskilt med tanke på åldringsvårdens
oerhört stora sjukvårdsekonomiska betydelse
anmärkningsvärt små. Jag nämnde
nyss att det har inrättats en professur
i geriatrik i Uppsala, och det är ju
lovvärt, men övriga medicinska utbildningsorter
saknar fortfarande geriatriska
forskningsinstitutioner. Jag menar
att en snar utbyggnad av den geriatriska
forskningen är synnerligen angelägen.
Man kan inte täcka hela det geriatriska
forskningsfältet med bara en
enda professur, och förutsättningar
finns faktiskt att inrätta forskningsprofessurer
i varje fall i Stockholm och i
Göteborg och sannolikt också vid de
övriga medicinska lärosätena.

Det förelåg även vid 1969 års riksdag
motioner i denna fråga, och vi föreslog
då att Kungl. Maj :t skulle framlägga
ett program för stegvis utbyggnad
av åldersforskningen, så att detta
ämne successivt blir representerat vid
vart och ett av de nu existerande lärosätena
och att det borde uppdragas åt
universitetskanslersämbetet att utreda
frågan om en lämplig avvägning av professurernas
ämnesinriktning. Faktum är
att riksdagen i mycket stor utsträckning
biföll motionerna, och den gav i
skrivelse till Konungen till känna att
den räknade med att regeringen skulle
lägga fram förslag till ökade resurser
för åldringsforskning i den mån personella
och ekonomiska resurser för en
utbyggnad ansågs föreligga.

Det är därför med mycket stor förvåning
som jag och flera andra ledamöter
har noterat att regeringen i årets
statsverksproposition inte velat tillstyrka
ens universitetskanslersämbetets förslag
om inrättande av ytterligare en
professur i geriatrik utöver den som
sedan en tid finns i Uppsala och att

man långt mindre ställer i utsikt någon
mera omfattande utbyggnad av åldersforskningen,
såsom föreslogs i fjolårets
motioner från folkpartiet och centerpartiet.

Utskottet har alltså nu tagit upp denna
fråga och uttalar att en utbyggnad
av ifrågavarande forskningsområde är
synnerligen önskvärd. Utskottet hänvisar
därvid till sitt och riksdagens uttalande
från föregående år. Det får väl
anses vara något av en pekpinne från
utskottet. Utskottet anser sig inte böra
föreslå något förnyat uttalande från
riksdagen i frågan och avstyrker därför
motionerna. Jag har emellertid uppfattat
statsutskottets utlåtande på denna
punkt så att man vill fästa utbildningsdepartementets
uppmärksamhet
på vad som föregående år uttalades
och att man anser det ytterst angeläget
att uttalandet från 1969 års riksdag
beträffande åldersforskningen i Sverige
leder till praktiska resultat inom gerontologi
och geriatriken.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! När utskottet behandlat
olika avsnitt av Kungl. Maj ds förslag
har det i många fall fogats reservationer
till utlåtandet. Men då det gäller
frågor som berör sjuka människor och
möjligheterna att ge dem hjälp finns
det märkligt nog inte utrymme för intresse
från statsutskottets ledamöter eller
ledning att beakta de krav som man
inom sjukvården ändå har. I regel är
det nog så att den som är frisk sällan
tänker på dem som är sjuka, och det
är väl detta som ligger bakom det hela.

Jag vill erinra om att universitetskanslersämbetet
i ett uttalande, som
återges i statsverkspropositionen, säger
följande:

»Det hittills beslutade programmet
för ökad läkarutbildning ställer stora
anspråk på resurser under de närmast
följande åren. De resurser som ämbetet
föreslår skall komma till av andra skäl

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar till lärarpersonal. Medicinska fakulte terna

m. m.: Driftkostnader

koncentreras därför till sådana områden
där medicinsk forskning kan bidra
till att lösa centrala problem i hälso-
och sjukvården.»

Detta är ju mycket fint sagt. Och jag
trodde inte att man från vare sig utbildningsdepartementets
eller utskottets
sida skulle anse att frågan om utbildningen
i och för sig är det centrala.
Det viktiga är ju att utbildningen ger
goda läkare samt att sjukvården får
en sådan inriktning att sjuka verkligen
kan botas.

Jag förstår inte heller varför man
bara tar hänsyn till vad de centrala
myndigheterna säger i olika sammanhang
och åsidosätter exempelvis dem
som inom landstingen möter sjukvårdsfrågorna
men är i det läget att de tyvärr
inte kan ge hjälp åt sjuka människor.
Man menar att en utbyggnad av
undervisning och forskning har vi inte
råd till, och man skjuter över problemen
på landstingen.

Låt mig bara konstatera, herr talman,
att utbildningen och forskningen är det
billigaste och effektivaste inslaget i
svensk sjukvård. Det är dyrare att
tvinga människor att ligga på sjukhus
månad efter månad — ja, en del tvingas
ju att hela livet vistas på ett sjukhem
eller ett sjukhus.

Nu kan man säga att sjukvården inom
länen, som kanske kostar 300 kr. per
patient och dag, får ju landstingen betala.
Ja visst — landstingen får betala
sjukvården till viss del, men även staten
träder in. Och från såväl ekonomisk
som human synpunkt är det angeläget
att vi kan ordna det så att folk
slipper ligga på sjukhus bara därför
att det inte går att ge den hjälp som
behövs.

Jag har väckt några motioner med
förslag om ökad forskning och utbildning
på olika områden. Främst har jag
satt frågan om en professur i lungmedicin
vid Uppsala universitet. Universitetskanslern
har tillstyrkt detta.

Men då säger utskottet att det finns
en biträdande professor. Om man i fråga
om lungmedicinen har en biträdande
professor, bör man väl även ha en
ordinarie professur, eller hur? Vi har
ingen ordinarie professur i lungmedicin
i landet.

Utskottet skriver nu: »Det i motionen
II: 145 framförda yrkandet om ett
beslut av riksdagen att lärarbefattningen
i medicin, särskilt lungmedicin, vid
Uppsala universitet från den 1 juli 1970
skall ändras till en professur i samma
ämne med docenten Gunnar Dahlström
som förste innehavare anknyter till en
motion i samma ämne vid 1969 års riksdag.
Med hänsyn till att en tjänst som
biträdande professor i medicin, särskilt
lungmedicin, inrättats vid Uppsala
universitet den 1 juli 1969 avstyrker
utskottet motionen.»

Och detta sker utan att några förändringar
i tjänsteställning eller arbete
över huvud taget vidtages. Därmed anser
man sig kunna gå förbi det hela.

Att jag tillmäter lungmedicinen så
oerhört stor betydelse beror kanske på
att man speciellt under den tid då vi
hade urusla bostäder på landsbygden
i nästan varje hem mötte tuberkulosen
som en skriande och hård dom över
den fattiga befolkningen. Det är märkligt
att man inte vare sig från departement
eller utskott har uppmärksammat
att vi trots allt har ca 30 000 lungsjuka
i landet. Från utlandet får vi
också in en hel del personer med lungsjukdomar,
och vi har inte haft någon
möjlighet att kontrollera dessa personer.
Detta är en från min synpunkt
allvarlig fråga och det vore väl rimligt
att upprätta en ordinarie professur i
Uppsala med därtill hörande rättigheter
och möjligheter att driva forskningen
framåt på detta område.

Utskottet har tydligen inte lagt märke
till att vi har något »om heter lungcancer.
Inte heller har det lagt märke
till att silikosen nu håller på att visa

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar till lärarpersonal. Medicinska fakulte terna

m. m.: Driftkostnader

sig i statistiken, över huvud taget har
man icke observerat hur exempelvis
den kemiska sammansättningen av luften
på olika arbetsplatser inverkar på
människorna och ökar antalet patienter
och därmed behovet av forskning
och undervisning. Utskottet hade bort
ägna så mycket tid åt lungcancern och
lungsjukdomar över huvud taget att det
åtminstone kunnat lägga märke till att
det inte går att förändra en tjänst enbart
genom att ge den en annan titel.

Den man jag framfört som kandidat
till professuren på detta område sitter
nu som biträdande professor, och därmed
bekläder han även posten som ordförande
i utbildningsnämnden för medicine
kandidater. För att han skall
kunna fullgöra denna uppgift utan professors
titel har han måst begära dispens.
Visst är vi vana vid pappersexercis,
men nog går den ibland litet väl
långt. Jag vill också nämna att den person
som jag har föreslagit till professur
sitter som föredragande i frågor rörande
lungsjukdomar i socialstyrelsens vetenskapliga
råd. Tydligen har man inte
heller lagt märke till detta.

Jag förstår mer än väl att även om,
som i detta fall, universitetskanslern
har sagt att en professur bör göras ordinarie,
kan utskottet, när det inte står
så i en proposition, inte våga ändra på
ett enda kommatecken i sammanhanget.
Eftersom herr statsrådet är närvarande
vill jag emellertid rikta en verkligt allvarlig
vädjan till honom att han ägnar
den praktiska sjukvård, som vi tvingas
utöva inom landstingen, litet mera uppmärksamhet
och tar hänsyn till landstingens
situation när det gäller att ge
hjälp. Det är riktigt att en ändring av
vederbörande tjänst till en professur i
lungmedicin kostar 7 000 kr. om året,
men vi vet också att det kostar minst
300 kr. varje dag en sjuk människa
ligger på Akademiska sjukhuset. Därtill
kommer att vården av en lungsjuk —
speciellt när det gäller allergier och

(cancer — inte tar bara en eller två
veckor utan varar flera månader i
sträck. Även om man inte behöver ta
hänsyn till människorna är det alltså
en lönsam insats att försöka göra dem
friska i största möjliga utsträckning.

Jag är medveten om att en professur
i Sverige inte kan göra underverk,
men den kan ändå föra arbetet vidare.
Jag förutsätter att den laborator, som
nu sysslar med den s. k. protonkniven,
skall kunna få en professur och kunna
anknytas till den Wernerska institutionen
och därigenom beredas möjlighet
att fortsätta sin gagneliga gärning. Jag
anser att man åtminstone borde visa
god vilja i det sammanhanget.

Ilerr talman! För att poängtera betydelsen
av denna fråga, som gäller så
många människor, yrkar jag bifall till
motionen II: 145. Eftersom utskottet
inte tycks kunna se de många sjuka
människorna runt om i landet och inte
heller har kontakter med sjukvårdens
huvudmän landstingen, hoppas jag att
herr statsrådet till kommande år genomför
en verklig upprustning på detta
område.

Utskottet tillstyrker motionsparet
1:568 och 11:504 angående en professur
i plastikkirurgi vid Göteborgs universitet,
och det hälsar jag med tillfredsställelse.
Men gör tjänsten till en
ordinarie professur, herr statsråd, och
säg att docent Johansson skall vara dess
förste innehavare! Vi kan aldrig räkna
med att dra in professurer i plastikkirurgi.
Tvärtom borde vi ganska snart
inrätta en professur också vid Umeå
universitet; det är lika nödvändigt där.
Jag har ingen erinran att göra på den
punkten; utskottet har visat sydsvensk
välvilja mot Göteborg och det hälsar
jag med stor tillfredsställelse.

I detta sammanhang har jag även tagit
upp frågan om en professur i barnkirurgi.
Utskottet synes inte ha ägnat
den frågan något större intresse. Någon
sådan professur finns som bekant inte

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar till lärarpersonal. Medicinska fakulte

terna m. m.: Driftkostnader

i Sverige. Yi tillåter barn att födas med
skador och sedan låter vi dem bara
ligga i sängarna. Det är förskräckligt
att vi är så inhumana. Statsrådet kan
få se på bilder som jag har samlat och
som visar olika sjukdomar. En sådan
sjukdom som den s. k. vattenskallen
kan numera botas, och de stackars barnungar
som har fått den slipper nu att
bli liggande hela livet. Det säger väl
en del om betydelsen av insatser på
detta område, och för att kunna göra
sådana måste vi ge ekonomiska resurser
— det räcker inte med att som utskottet
gör uttala sig välvilligt därom.
På en del barn som föds med missbildningar
måste ingrepp göras omedelbart
efter födelsen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen
II: 399, väl vetande att den inte
kommer att bifallas. Jag förutsätter
emellertid att statsrådet ägnar denna
fråga uppmärksamhet.

I motionen II: 670 har hemställts om
inrättande av en professur i kärlkirurgi.
Vi har under senare år ofta diskuterat
Norrlandsproblem och de svårigheter
som skogsarbetarna har. Visst är
det roligt att intresset har väckts för
dessa frågor, men alla som sysslar med
sjukvård vet att kärlkirurgin i dag är
mer aktuell än någonsin tillförne. Eftersom
Stockholm skall vara centrum
för den medicinska utbildningen vore
det väl lämpligt att här inrättades en
professur i kärlkirurgi. I Stockholm har
man emellertid svårt att få någonting
ur händerna i fråga om hälso- och
sjukvård, och därför rekommenderar
jag statsrådet att undersöka möjligheterna
att inrätta denna professur i
Umeå; där finns tekniska resurser och
där finns skogsarbetarna som ofta drabbas
av kärlsjukdomar. Men var denna
professur än inrättas, måste det göras
någonting på området. Fördomar både
hos läkare och andra måste övervinnas,
men det får inte hindra oss från
att ta krafttag i detta sammanhang.

Låt mig till slut bara konstatera, att
alla de föreslagna professurerna -— med
undantag för professuren i plastikkirurgi
i Göteborg som också är mycket
nödvändig — blir de enda på respektive
ämnesområde i vårt land. Det gäller
alltså professurerna i lungmedicin,
i barnkirurgi och i hjärt- och kärlsjukdomar.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna,
trots att jag vet att man inte
löser dessa sjukvårdsfrågor genom att
motionera i riksdagen. En lösning kan
endast åstadkommas genom att statsrådet
framlägger en proposition. Även
om ett år är lång tid när det gäller sjuka
människor, så är det ändå bättre
att någonting sker om ett år än att vi
dömer människor att ligga i sjuksängen
under ett helt liv.

Till detta kommer att alla dessa vårdfrågor
blir mer och mer aktuella med
den åldersförskjutning som sker. Även
den som i dag tycker att han är frisk,
vet inte hur det blir när ytterligare något
år lagts till hans ålder. Och har
vi råd med allting annat borde det
ändå vara rimligt och riktigt att vi ger
sjukvården de resurser som den behöver.
Jag förstår att utskottets talesman
kommer att säga att vi ändå fått en ny
professur i plastikkirurgi. Jag är mycket
tacksam för det, eftersom jag både
nu och tidigare motionerat i denna fråga.
Men tror utskottet att man därigenom
hjälper de personer som drabbas
av andra sjukdomar? Låt vara att plastikkirurgin
av i dag har mycket stor
betydelse och att våra forskare på detta
område väckt världsuppmärksamhet,
men en professor Skoog räcker inte,
hur duktig och världsberömd han än
är. Det räcker inte heller med den ytterligare
professur i plastikkirurgi som
vi nu hoppas få i Göteborg. Vi måste
bygga ut forskningen på flera håll.

Därför, herr talman, måste jag ställa
dessa yrkanden och vädja till statsrådet
och departementet att ägna utbild -

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar till lärarpersonal. Medicinska fakulte terna

m. m.: Driftkostnader

ningen stor uppmärksamhet både med
hänsyn till utbildningsfrågorna som sådana
och framför allt med hänsyn till
att vi ute i landstingen skall kunna klara
sjukvården. Det räcker inte med att
sjukvårdshuvudmännen anslår miljontals
kronor till sjukhusbyggen, utan vi
måste ha möjligheter att ge den medicinska
hjälp som behövs.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag har ofta uttalat min
beundran för John Lundbergs entusiasm
och intresse för att angripa ting
som är vrånga i vårt samhälle. I dag
tycker jag dock att herr Lundberg gör
sig skyldig till personliga utfall och ett
kraftigt övertramp i sin kritik av statsutskottet
och dess behandling av dessa
frågor.

Herr Lundberg sade att den som är
frisk inte tänker på de sjuka och han
målade upp en bild av statsutskottet
som bestående av ett antal personer som
fullständigt struntar i de problem sjuka
människor har att brottas med. Det är
naturligtvis inte alls på det sättet. Vad
vi diskuterar i dag är inte -— möjligen
har herr Lundberg missuppfattat saken
— sjukvårdsfrågor. Det gäller inte i dag
landstingens och de andra huvudmännens
möjligheter att ordna sjukvård åt
medborgarna, utan vi diskuterar inrättande
av ett antal nya professurer i
skilda ämnen.

Statsutskottet har fått till behandling
många yrkanden om nya professurer.
De som har sysslat med prioriteringsfrågor
-—■ inte minst ute i landstingen,
som herr Lundberg länge gjort — känner
ju till att det inte finns resurser och
andra förutsättningar att bifalla alla de
förslag som framställs. Herr Lundberg
kräver att hans motioner alltid skall
tillstyrkas. I och för sig är det naturligt
att han yrkar bifall till dem, men
det är inte rimligt att han blir indignerad
över att hans yrkanden inte prioriteras
framför alla andra yrkanden.

I detta fall bedömer vi resurserna så,
att det inte finns utrymme för mer än
den enda professur utöver Kungl. Maj :ts
förslag som statsutskottet har tillstyrkt.
Jag är mycket angelägen att understryka
att möjligheterna att bota de sjuka
barn, på vilka herr Lundberg visade
bilder, eller att få bukt med lungcancer
inte alls har det samband med att vi
i dag fattar beslut om nya professurer
som herr Lundberg tror. Det är självklart
att vi med alla till buds stående
medel inom ramen för våra resurser
skall angripa sjukdomarna och göra vad
vi kan för att hjälpa medborgarna.

Herr talman! När det har gällt att
prioritera har vi inte ansett det vara
möjligt att tillstyrka vare sig de av herr
Lundberg föreslagna professurerna eller
de andra professurer som föreslagits
under denna och andra punkter.

Då kammaren i förra veckan diskuterade
punkten 2 i föreliggande utlåtande,
Vissa gemensamma frågor, framhöll
jag att många av de yrkanden som
ställts från olika håll i och för sig är
berättigade, och hade vi råd med det
och möjligheter i övrigt skulle naturligtvis
alla vara överens om att försöka
genomföra förslagen. Men så är inte
fallet. Jag ber därför att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan under den
punkt vi nu behandlar.

Slutligen vill jag rikta en kort replik
till herr Källstad. Herr Källstad uttalade
sin stora överraskning över att regeringen
inte framlagt förslag om ökade
resurser för åldersforskningen. Den tanken
har inte heller herr Källstads partivänner
i statsutskottet ställt sig bakom,
utan på denna punkt är utskottet enhälligt.
Herr Källstads överraskning bör
därför inte bara gälla regeringen, utan
precis lika mycket hans egna meningsfränder
i statsutskottet.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Utskottets ärade talesman
tyckte att utskottet hade blivit hårt

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar till lärarpersonal. Medicinska fakulte terna

m. m.: Driftkostnader

behandlat.

Anledningen till att jag blir otålig och
väntar på att någonting skall bli gjort
är att jag började syssla med praktisk
sjukvård redan på 1940-talet. Vid den
tidpunkten var situationen exempelvis
beträffande lungtuberkulos helt enkelt
skrämmande. Dödligheten var stor, och
möjligheterna att förebygga, hjälpa och
bota var små. Jag vet vad forskningen
och undervisningen på det området har
betytt.

Nu har luftföroreningarna ökat, vilket
har lett till ökad förekomst av lungcancer
och andra mycket allvarliga
sjukdomar. För närvarande är situationen
på arbetskraftens område sådan,
att vi tvingas importera utländsk arbetskraft.

Jag har en känsla av att det här inte
är fråga om ett val mellan det ena och
det andra. Jag vill svara utskottets ärade
talesman, att visst har jag varit med
om att föreslå olika professurer och
kanske ibland lyckats, men jag har aldrig
betraktat detta som några personliga
frågor utan har ingripit därför att
det varit nödvändigt att klara sjukvården.
I går fick jag i landstinget höra
en redogörelse för situationen inom
sjukvården, inte minst på landsbygden,
och jag måste säga att jag uppfattar
det som både min skyldighet och som
min rättighet att ge uttryck åt den ängslan
som såväl de sjuka som deras anhöriga
har anledning att känna.

Det har sagts här att resurserna inte
räcker till mer än en professur på den
medicinska sidan. Ja, jag har själv varit
med om att motionera om att vi skulle
spara 18,5 miljoner på ett område —
ingen av mina länskamrater visste att
det skulle komma en proposition i den
frågan. Det finns en institution som heter
SPRI, till vilken staten ger ca 6 miljoner
och landstingen 10 miljoner. Vad
gör SPRI? Det har inte utskottet sagt
någonting om. I Göteborg sysslar 20—
30 personer med att undersöka om

amalgamstopparna — inte den amalgam
som stoppas i tänderna, utan skaften
på de verktyg tandläkarna använder —
kan föranleda allergi. Universitetens inköpare
säger att man, om man blandar
litet koppar i silvret, i stället för att
minska kan höja priset från 340 kronor
kilot till 600 kronor kilot.

Detta är någonting som riksdagen borde
se närmare på, så att vi slipper sådant
skräp som vi aldrig har begärt
uppgifter om. Forskarna kan då ägna
sig åt vetenskapligt arbete i stället för
att hålla på att leka hur som helst med
miljonerna, medan det inte finns pengar
till insatser som behöver göras.

Sjukvården framstår för mig som en
av samhällets centrala uppgifter, eftersom
det är fråga om människor. Det
finns inga andra anslag som har givit
sådan utdelning som de pengar vi har
anslagit till forskning och utbildning på
sjukvårdens område.

Man talar ofta om utgifterna för sjukvården,
men man talar aldrig om det
humanitära värdet av en god sjukvård
eller de ekonomiska vinster som både
samhället, enskilda människor och
svenskt näringsliv gör genom att människorna
slipper ligga alltför länge på
sjukhus.

Så pessimistisk är väl inte herr statsrådet
att han anser att 7 000 kronor för
en ny professur i exempelvis i lungmedicin,
barnkirurgi, kärlkirurgi eller
operativa ingrepp med protonstråle
skulle stjälpa den svenska statsbudgeten.
Jag tycker emellertid att utskottets
talesman är alltför pessimistisk och
knappast tar hänsyn till helheten.

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundbergs uppgift
om att det skulle kosta 7 000 kronor att
bifalla yrkandet om inrättande av en
ny professur är direkt felaktig. Statsutskottet
har gjort undersökningar som
visar att påståendet helt saknar täckning.

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar till lärarpersonal. Medicinska fakulte terna

m. m.: Driftkostnader

Herr Lundbergs argument att vi bör
ta bort skräpet, d. v. s. inte bifalla andra
yrkanden än herr Lundbergs, och
att vi inte skall låta folk leka hur som
helst med miljonerna avstår jag från att
bemöta.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Vet inte herr Alemyr
att det kostar 7 000 kronor att ändra
lärarbefattningen i lungmedicin till en
professur? Alla de andra resurserna
finns redan. Det är inte fråga om att
bygga upp en ny klinik, utan bara att
ändra förutsättningarna för utbildning
och undervisning. Jag trodde att jag
hade klargjort detta tillräckligt för att
herr Alemyr skulle inse det.

Herr ÅKERLIND (m):

Herr talman! Vi hade förra året en
ganska omfattande debatt angående ett
förslag om en professur i perifer kärlkirurgi.
I år finns det åter en motion
i det ämnet.

Jag tyckte mig förra året märka en
viss förståelse hos utskottets talesman
för yrkandet, men den förståelsen märker
man inte så mycket av i årets utskottsutlåtande,
där det bara hänvisas
till att motionärerna förra året inte fick
stöd för sitt yrkande. Med hänvisning
till detta avstyrker utskottet motionen,
kortfattat och mycket kärvt.

Om man ser frågan isolerad, kan det
förefalla att bara gälla en direkt utgift.
Men vi måste också tänka på de indirekta
vinster som vi kan göra genom
att minska andra utgiftsposter, om kunskaperna
angående perifer kärlkirurgi
utvidgas, så att allt fler av vårt lands
läkare får lära sig att utnyttja de kunskaper
som docent Bellman otvivelaktigt
har på området.

Det är av den anledningen som motionen
har väckts. Vi motionärer argumenterade
under förra årets debatt
ganska ingående för vår ståndpunkt, och
det har inte hänt någonting sedan dess.

Jag vill bara understryka att det finns
en mycket kunnig person på detta område,
om vilken jag personligen anser,
sedan jag har trängt in litet djupare i
ämnet, att han mycket väl skulle kunna
bekläda en sådan post och utbilda andra
läkare inom området, till gagn för
hundratals, kanske tusentals människor
i detta land på vilka man annars måste
amputera lemmar. Vad innebär en
mängd invalidiserade människor för
kostnader i fråga om andra utgiftsposter?
Det är också den saken man måste
tänka på, när man här bedömer utgiftssidan.
Det är så jag ser på denna fråga.

Med hänvisning till den ingående diskussionen
som fördes förra året vill jag
instämma i herr Lundbergs yrkande om
bifall till motionen II: 670.

I detta anförande instämde herr Eriksson
i Bäckmora (ep).

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Med anledning av herr
Alemyrs replik till mig för en stund sedan
om forskningsresurserna inom geriatriken,
åldringsforskningens område,
skulle jag vilja helt kort säga följande:

Eftersom det i statsutskottets utlåtande
förra året kraftigt framhölls önskvärdheten
av att man borde få ökade
resurser inom åldringsforskningens område,
ansåg jag det logiskt att uttala
min förvåning över att utbildningsdepartementet
inte hade varit med på universitetskanslersämbetets
förslag om inrättande
av en professur i åldringsforskning
fr. o. m. budgetåret 1970/71. Det
ansåg jag vara en logisk konsekvens av
föregående års uttalande från statsutskottets
sida. Egentligen borde herr Alemyr
också vara något förvånad över
att man inte gått statsutskottet till mötes
på denna punkt.

Nu har vi i utskottet enhälligt uttalat,
att det är synnerligen önskvärt med
en utbyggnad av åldringsforskningen
och hänvisat till föregående års utta -

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Odontologiska fakulteterna m. m.: Avlöningar till lärarpersonal. Odontologiska

fakulteterna m. m.: Driftkostnader

lande, och det är min förhoppning liksom
herr Alemyrs — vi är överens på
denna punkt — att det verkligen sker
någonting positivt härvidlag kommande
år.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 5

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 145
i motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. 6

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen 11:399
i motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. 7

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 670;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. 8—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8

Odontologiska fakulteterna m. m.: Avlöningar
till lärarpersonal. Odontologiska

fakulteterna m. m.: Driftkostnader

Kungl. Maj:t hade (punkterna E 14—
E 15, s. 279—282) föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1970/71 anvisa till
Odontologiska fakulteterna m. m.: Avlöningar
till lärarpersonal ett förslagsanslag
av 24 903 000 kr. och till Odontologiska
fakulteterna m. m.: Driftkostnader
ett reservationsanslag av 8 250 000
kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 597
av fru Grethe Lundblad och herr Nyquist
samt II: 505 av fru Gradin och
herr Hellström,

dels de likalydande motionerna I: 623
av fröken Stenberg m. fl. och II: 699 av
fröken Ljungberg m. fl.,

dels motionen 11:672 av herr förste
vice talmannen von Friesen m. fl., vari
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhölle om utredning och
förslag rörande förening av professurerna
i oral kirurgi inom de odontologiska
fakulteterna med föreståndarskap för
en tand- och käkkirurgisk sjukhusavdelning
dit hela undervisningen i ämnet
oral kirurgi i tandläkarutbildningen
kunde koncentreras.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte för budgetåret
1970/71 anvisa

a. till Odontologiska fakulteterna
m. m.: Avlöningar till lärarpersonal ett
förslagsanslag av 24 903 000 kr.,

b. till Odontologiska fakulteterna
m. m.: Driftkostnader ett reservationsanslag
av 8 250 000 kr.,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 623 och II: 699 om inrättande av
en personlig forskartjänst i oral diagnostik,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:597 och 11:505 om specialistutbildningen
inom odontologin,

4. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 672.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! I motionen nr 672 i
denna kammare av herr von Friesen,
herr Persson i Heden, herr Lundberg
och mig föreslås, att riksdagen skall uttala
sig för att professurerna i oral ki -

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

Odontologiska fakulteterna m. m.: Avlöningar till lärarpersonal. Odontologiska

fakulteterna m. m.: Driftkostnader

rurgi, d. v. s. tand- och käkkirurgi, skall
förenas med föreståndarskap för en
tand- och käkkirurgisk sjukhusavdelning,
dit hela undervisningen i ämnet
oral kirurgi inom tandläkarutbildningen
kan koncentreras.

Det kan kanske tyckas att det är en
teknisk detalj, som vi har tagit upp i
denna motion, men i själva verket rör
det en viktig fråga, nämligen i vilken utsträckning
medicinsk sakkunskap skall
komma till uttryck i tandläkarutbildningen.

Det är klart att huvudsyftet med tandläkarutbildningen
är att utbilda om
tandsystemets sjukdomar och behandling.
Men tandläkarna måste också få
en orientering om sjukdomstillstånden
i de kroppsdelar som omger tänderna,
d. v. s. käkarna och munhålan, och den
undervisningen meddelas i ämnet oral
kirurgi. Det är mycket viktigt att de
blivande tandläkarna kan studera sådana
åkommor med egna ögon.

I många fall yttrar sig sjukdomar i
andra delar av kroppen genom symtom
i tänderna eller i deras omgivning.
När det gäller cancer i munhålan t. ex.
är tandläkaren ofta den förste som ser
sjukdomsbilden, och det säger sig självt
att det då är livsviktigt för patienten
att tandläkaren vet vad det är fråga om,
att han på ett tidigt stadium känner
igen en sådan sjukdom. Härför fordras
ett patientmaterial och även sängar där
man kan lägga in patienterna. Det är
detta som är bakgrunden till motionen.

Har man en sådan sjukhusavdelning
i anslutning till undervisningen i oral
kirurgi, fordras med nuvarande bestämmelser
att professorn i ämnet skall vara
legitimerad läkare. Lika självklart är
att han skall vara legitimerad tandläkare.
Då kan man invända att den totala
utbildningstiden blir vid lång. Jag
kan ha en viss förståelse för denna synpunkt.
Det kunde vara motiverat att söka
nya vägar för att skapa möjligheter
för professorn att vara chef för eu av -

delning av detta slag med något kortare
utbildningstid. Men det problemet tas
över huvud taget inte upp av utskottet.

För övrigt kan nämnas att tre av de
fyra nuvarande professorerna i oral kirurgi
uppfyller kravet att vara både läkare
och tandläkare. För chefsskap på
avdelningen för tand- och käkkirurgi
vid Karolinska sjukhuset krävs också
denna dubbla meritering.

Nu anför utskottet två argument mot
vår motion. För det första sägs, att det
inte finns tillräckligt patientunderlag
för en sådan avdelning. Härpå kan jag
bara svara att Karolinska sjukhuset redan
har en tand- och käkkirurgisk avdelning.
Flexibilitet beträffande antalet
sängar kan uppnås genom att driva avdelningen
i anslutning till någon annan
klinik.

För det andra säger utskottet, att sjukhusanknytningen
kan tillgodoses på annat
sätt :in det vi föreslagit. Frågan är
om detta går så bra. I t. ex. Stockholm
har man som jag nämnde en tand- och
käkkirurgisk avdelning vid Karolinska
sjukhuset, vilken är underställd professorn
i oral kirurgi när det gäller undervisningen
men som i sjukvårdsavseende
tillhör öron- näs- och halskliniken
vid Karolinska sjukhuset. Detta
är inte särskilt praktiskt. Inte heller att
ha den kliniska undervisningen, alltså
med inneliggande patienter, på Karolinska
sjukhuset, och den polikliniska
d. v. s. med patienter som kommer och
går, vid Holländargatan.

Utskottet framhåller att ingenting har
ändrats sedan 1968 då man senast yttrade
sig i frågan.

Först vill jag då invända att förslaget
var motiverat redan när det väcktes
1968. Sedan dess har det dessutom faktiskt
hänt en hel del. Bl. a. har studenterna
i Stockholm i ämnet oral kirurgi
framfört önskemål om att få mera demonstrationer
i undervisningen, d. v. s.
mer patientmaterial att se på. Lärarna
har svarat att patientmaterialet vid Hol -

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Odontologiska fakulteterna m. m.: Avlöningar till lärarpersonal. Odontologiska

fakulteterna m. m.: Driftkostnader

ländargatan är otillräckligt. I en skrivelse
till Kungl. Maj :t har den nuvarande
professorn i oral kirurgi i Stockholm
framhållit, att patienttillgången rent undantagsvis
»ger underlag för undervisning
inom alla dessa delar av området
vilket utgör gränsområdena till läkarkonsten.
Undervisningen om käkskador
har under en period av mer än 10 år
endast blivit tillgodosett med totalt två
fall.» Han säger sammanfattningsvis att
patienter »som kan vara till verklig nytta
för undervisningen, dyker endast
upp i rena undantagsfall».

Detta är givetvis en allvarlig situation.

Vidare pekar han på att det inom den
orala kirurgin finns ett behov av medicinska
stödfunktioner i form av laboratorier
och liknande, och han säger att
vid en laboratoriemässig rutinundersökning
som gjorts har det framkommit
att 25 procent av patienterna under
1968 och våren 1969 led av andra åkommor
utöver de rent odontologiska, samt
att sambandet mellan det odontologiska
tillståndet och dessa andra åkommor
måste närmare utredas för att kunna
klarlägga eventuellt nödvändiga åtgärder
i samband med kirurgisk behandling.
Det kan t. ex. föreligga misstanke
om sockersjuka eller hjärt- eller njursjukdom.
Om man då har nämnda stödfunktioner,
kan eventuella komplikationer
eller katastroftillbud förebyggas.
Detta är allvarliga medicinska synpunkter
som anläggs på denna fråga.

Han framhåller också att 7-kronorsreformen,
som säkert innebär stora fördelar
för patienterna i andra avseenden,
i detta speciella fall leder till att
patienterna i större utsträckning söker
sig till kroppssjukvården i stället för
till tandvården. Det medför ett sämre
patientunderlag för undervisningen i
oral kirurgi. Schemaläggningen av läkarnas
arbetstid har också lett till svårigheter
när det gällt att mera tillfälligt
knyta läkare till undervisningen

i oral kirurgi.

Professorn i fråga föreslår därför att
man skall gå in för den uppläggning
som har skisserats i motionen 11:672,
alltså att professurerna i oral kirurgi
förenas med föreståndarskap för en
tand- och käkkirurgisk sjukhusavdelning
dit hela undervisningen i ämnet
koncentreras.

Såvitt jag förstår har utskottet inte
lagt ned någon större energi när man
behandlade denna fråga. Det är kanske
begripligt. Utskottet har många
ärenden, och man är van att avstyrka
s. k. professorsmotioner därför att man
inte anser att resurserna räcker. Här
gäller det emellertid inte att utöka kostnaderna
för vården, utan det är snarast
en fråga om rationalisering. Blir
det någon ändring i kostnadshänseende,
så blir det närmast billigare. Det har
emellertid utskottet inte upptäckt, utan
man har bara skrivit av och något förkortat
sitt utlåtande från 1968.

Slutligen vill jag bara tillägga den
synpunkten att vad Stockholm beträffar
finns det något hopp om att frågan kan
lösas i samband med utflyttningen av
utbildningen till Huddinge sjukhus,
men då uppkommer i varje fall vissa
övergångsproblem, eftersom undervisningen
där inte kan påbörjas förrän
hösten 1973. Den saken får vi väl ta
upp i samband med behandlingen av
den särskilda propositionen om utbildningen
vid Huddingesjukhuset.

Herr talman! Det finns all anledning
att hävda kravet på medicinskt inslag
i tandläkarutbildningen, och den metod
som skisserats i den motion jag nu
talar för är ett sätt att bidra härtill.
Jag ber därför att få yrka bifall till motionen
II: 672.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Utskottet bär ansett att
det inte finns någon anledning för riksdagen
att ändra sitt tidigare ställningstagande.
Som herr Romanus framhöll

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

behandlade vi detta ärende för kort tid
sedan, och det har inte hänt någonting
av särskild betydelse sedan dess. Jag
vill därför rekommendera kammaren
att fasthålla vid sitt tidigare fattade beslut
och ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motion II: 672;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 9—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12

Vetenskapliga bibliotek: Avlöningar

Kungl. Maj :t hade (punkt E 23, s. 301
—306) föreslagit riksdagen att till Vetenskapliga
bibliotek: Avlöningar för
budgetåret 1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 30 273 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 302
av fröken Mattson m. fl. och II: 376 av
fru Frsenkel m. fl., vari hemställts att
riksdagen beslutade bevilja ett med
50 000 kronor förhöjt anslag till Vetenskapliga
bibliotek att användas för den
verksamhet som vid Göteborgs universitetsbibliotek
bedreves av »Kvinnohistoriskt
Arkiv»,

dels motionen 1:459 av herr Wallmark
m. fl.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:302 och 11:376 i vad de av -

Vetenskapliga bibliotek: Avlöningar

såge statsbidrag till Kvinnohistoriskt
arkiv,

2. att riksdagen måtte avslå motionen
1:459 i vad den avsåge möjliggörande
av inrättandet av en amanuensoch
en expeditionsvakttjänst vid statens
psykologisk-pedagogiska bibliotek,

3. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionerna 1:302 och 11:376 samt
1: 459, samtliga motioner i vad de avsåge
medelsanvisningen, till Vetenskapliga
bibliotek: Avlöningar för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 30 273 000 kr.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits beträffande en amanuensoch
en expeditionsvakttjänst vid statens
psykologisk-pedagogiska bibliotek
av herr Wallmark (m).

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

ÅSBRINK (s):

Herr talman! I dagens samhällsdebatt
uppmärksammas alltmer de frågor som
rör kvinnornas villkor och ställning i
vårt samhälle. För att inte den alltmer
tilltagande diskussionen skall komma
att i hög grad präglas av känslotänkande
och löst grundade argument framstår
det som synnerligen önskvärt, för att
inte säga nödvändigt, att diskussionen
också kan bygga på vetenskapligt samlade
och bearbetade fakta.

Det ytterst värdefulla vetenskapliga
samlings- och forskningsarbete, som bedrivs
vid det till Göteborgs universitetsbibliotek
knutna kvinnohistoriska
arkivet, är det enda i sitt slag inom
vårt land. Det är ett arbete som utförs
med mycket liten ekonomisk hjälp men
med mycket stor entusiasm och idealitet.
I motionen II: 376 har hemställts
om ett med 50 000 kr. förhöjt anslag till
detta arbete.

Statsutskottet har vid sin behandling
av ärendet gått så nära ett bifall som
man gärna kan tänka sig, eftersom ut -

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Socialhögskolorna, tillika svar på interpellation ang. inrättande av professurer i

socialpolitik och på fråga ang. tidpunkten för meddelande av beslut om intag ning

till socialhögskola

skottet medger att arkivets syfte är sådant
»att det finns anledning att överväga
ett statligt stöd till verksamheten».
Utskottet drar sig emellertid i sista minuten
undan genom att påstå sig sakna
tillräckligt underlag för att tillstyrka
motionärernas yrkande. Dessa två uttalanden
i utskottets skrivning synes
stå i strid mot varandra.

Jag ber att i utskottets ställe få hemställa
om bifall till yrkandet i motionen
II: 376 om ett tilläggsanslag på
50 000 kr. till den verksamhet som vid
Göteborgs universitetsbibliotek bedrives
av »Kvinnohistoriskt arkiv».

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Det brukar tillämpas en
viss metodik vid beviljandet av statsbidrag
till institutioner av den typ som
vi nu talar om. Det brukar åtminstone
föreligga någon framställning från vederbörande
institution om erhållande av
medel för verksamheten i fråga innan
statsbidrag beviljas. Statsutskottets uttalande
att utskottet inte har något underlag
för att bedöma ett anslag just nu
har gjorts mot denna bakgrund. Göteborgs
universitetsbibliotek har inte bett
att få några pengar till ifrågavarande
verksamhet. Det har alltså inte gjorts
någon framställning till Kungl. Maj :t
den vanliga vägen.

Jag föreslår att fröken Åsbrink ser
till att en sådan framställning i vanlig
ordning blir prövad. Då får både regering
och riksdag underlag för att ta
ställning. Det innebär självfallet inte
något löfte om att det utskott som då
skall behandla frågan kommer att bifalla
förslaget, men utskottet kommer
i varje fall att ha ett underlag för sin
bedömning.

Fröken ÅSBRINK (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka utskottets
talesman för denna ytterst väl -

villiga bedömning av ärendet och ber
att få återkomma ett annat år.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 302
och 11:376; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 13—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16

Socialhögskolorna, tillika svar på interpellation
ang. inrättande av professurer
i socialpolitik och på fråga ang. tidpunkten
för meddelande av beslut om
intagning till socialhögskola

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Fru Gradin har frågat
chefen för utbildningsdepartementet
om dels vilka frågor som behöver ytterligare
klarläggas innan ställning kan
tas beträffande professurer i socialpolitik,
dels om dessa ännu outredda frågor
är av så okomplicerad natur att
man kan vänta sig ett konkret förslag
till årets riksdag. Enligt fastställd ärendefördelning
ankommer det på mig att
besvara interpellationen.

De frågor som behöver ytterligare utredas
är enligt min mening förfarandet
vid tillsättning av en sådan professur,
innehavarens arbetsuppgifter samt den
organisatoriska ramen för verksamheten.

Som vidare framgår av statsverkspropositionen
avser jag återkomma till

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

Socialhögskolorna, tillika svar på interpellation ang. inrättande av professurer i

socialpolitik och på fråga ang. tidpunkten för meddelande av beslut om intag ning

till socialhögskola

Kungl. Maj:t så snart dessa frågor klarlagts.
Jag kan inte för dagen säga om
det blir möjligt att framlägga förslag
till årets riksdag.

Fru GRADIN (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Moberg för svaret på min
interpellation. Jag beklagar emellertid
att svaret inte kunde bli mera positivt,
trots att jag fått vänta så länge.

Den sociala forskningen måste få en
hög prioritet just nu, och det borde
vara dags att komma över även de praktiska
svårigheterna. Ty om vi ser tillbaka
bara på 1960-talet finner vi att
det varje år behandlats problem rörande
den sociala forskningen, varvid man
främst önskat en mera planmässig och
samordnad sådan forskning. Enligt min
mening är det nu mera angeläget än
någonsin att få till stånd forskning vid
socialhögskolorna.

Vi skall i detta sammanhang också
ta ställning till förslag om att fördubbla
kapaciteten vid socialhögskolorna. Jag
tycker det är viktigt med en sådan ökning
—• det är bra att vi får fler människor
med socionomutbildning, ty sådana
behövs på arbetsmarknaden, och
vi vet att denna utbildning är mycket
efterfrågad. Såvitt jag förstår är statsrådet
och jag överens på denna punkt,
och vi har gemensamma ambitioner att
få fram denna arbetskraft och att kunna
erbjuda denna eftertraktade utbildning.

Många av oss hade väl trott att det
i årets statsverksproposition skulle anvisas
en lösning härvidlag, eftersom det
förra året gavs ett »löfte» om saken.
Vi förutsatte alltså litet till mans att nu
skulle någonting hända. Statsrådet uttalade
förra året att det bara var vissa
frågor om arbetsuppgifterna, om avgränsning
av ämnen o. d. som behövde
utredas.

Vad som hände var att samarbets -

nämnden för socialhögskolorna tog initiativ
till bildandet av en arbetsgrupp,
med Paul Lindblom som ordförande,
där samarbetsnämnden, socialstyrelsen,
universitetskanslersämbetet, SFS, socialhögskolornas
studentkårer och Socionomförbundet
var representerade. Denna
arbetsgrupp arbetade, som statsrådet
känner till, mycket snabbt och lyckades
också begränsa sig ganska bra. Arbetsgruppen
pekade främst på två områden
där det i en första omgång skulle krävas
avsevärt större resurser för socialpolitisk
forskning, nämligen socialpolitik
ur makroaspekt och socialpolitik ur
mikroaspekt, och förslaget lades fram
så att det skulle kunna behandlas i årets
statsverksproposition.

Nu säger statsrådet emellertid att det
är nödvändigt att se ytterligare på innehavarens
arbetsuppgifter. Jag kan dock
inte finna annat än att arbetsgruppen
lade fram ett konkret förslag och gjorde
ett försök att tala om, vad man i en
första omgång skulle kunna satsa på.
Eftersom man lyckats bli ense mellan
alla grupper om hur man skulle göra
en avgränsning, borde det ha funnits
förutsättningar för att hitta en lösning.

Dessutom har jag litet svårt att förstå
att man ytterligare måste titta på
förfarandet vid tillsättandet av en sådan
här professur. Vid det här laget
har vi vunnit åtskilliga erfarenheter då
det gäller komplicerade nya professurer;
jag tänker på all den diskussion
vi hade när professuren i socialmedicin
på sin tid inrättades. Då fördes
diskussionen på precis samma sätt. Man
borde ha kunnat hitta någon metodik
i det här sammanhanget. Lika väl borde
metodiken kunna vara vägledande
från det tillfälle då man tillsatte en professur
i kriminologisk forskning.

Skälet till att jag är angelägen om
att vi just nu löser detta problem är att
det enligt min mening är viktigt att
kapacitetsökningen och det nya som

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Socialhögskolorna, tillika svar på interpellation ang. inrättande av professurer i

socialpolitik och på fråga ang. tidpunkten för meddelande av beslut om intag ning

till socialhögskola

skall hända inom socionomutbildningen
verkligen kommer till stånd. I så fall
blir lärarrekryteringen ett stort krux.
Även om jag tror att vi kan hitta nya
vägar att rekrytera lärare till vissa områden,
anser jag det nödvändigt att man
får till stånd forskning för att få fram
tillräckligt antal lärare och få in dem
i ett sådant system som den högskolemässiga
utbildningen påkallar. Därigenom
skulle vi kunna producera lärarkrafter
till de nya socialhögskolor som
jag hoppas skall bli resultatet av den
kapacitetsökning vi skall ta ställning
till.

Jag ber att ännu en gång få tacka
statsrådet Moberg för svaret, men jag
vill vädja till honom att man skyndar
på. Yi som arbetar inom detta område
är villiga att hjälpa till med de praktiska
frågorna, om så skulle behövas.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! I sakfrågan finns det
inte någon skillnad mellan fru Gradins
och min uppfattning. Jag har i statsverkspropositionen
skrivit in att regeringen
är beredd att förorda en professur.
Men, fru Gradin, det är verkligen
ett problem att göra konstruktionen
i det här fallet. Det är här fråga om
en ny typ av forskning. Den skall i första
hand knytas till en högskola som inte
har någon forskningsorganisation. Av
det skälet går det inte att jämföra med
socialmedicinen och kriminologin, eftersom
det i fråga om dem gällde professurer
som anknöts till redan etablerade
fakulteter.

Det förslag vi fick från den grupp
fru Gradin talade om var på den här
punkten traditionellt; man hade inte
något uppslag beträffande hur det skulle
förfaras för att markera just den här
professurens speciella ställning. Hade vi
följt det förslaget, är jag ganska övertygad
om att vi hade fått en till en samhällsvetenskaplig
fakultet anknuten ny

professur av den typ som vi har så
många av redan. Yi har ett stort antal
professurer som i större eller mindre
omfattning sysslar med socialproblem.
Men med rätta har man från den praktiskt
verksamma socialvården konstaterat
att man på det hållet inte av dessa
professurers innehavare fått ut den effekt
som man kanske från början hoppats
på, utan nu vill man ha något nytt.

Jag vill bara säga detta för att ytterligare
markera att jag ser mycket allvarligt
just på denna fråga. När vi nu
skall få en ny typ av forskning och
forskartjänster, är jag i likhet med fru
Gradin mycket angelägen om att vi från
början ser till att själva tillsättningsförfarandet
blir så tillfredsställande som
möjligt.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Herr Nordstrandh har
frågat chefen för utbildningsdepartementet
om han anser det vara möjligt
att lämna sökande till socialhögskolorna,
som i händelse av intagning måste
begära ledighet eller avsked från tjänst,
besked tidigare än andra. Enligt fastställd
ärendefördelning ankommer det
på mig att besvara frågan.

Med hänsyn till att antagningen av
en enskild sökande är beroende av antalet
övriga sökande och deras meriter
torde ett tidigare besked till viss sökande
inte kunna lämnas.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Moberg för svaret, men jag
beklagar att han är pessimistisk — »torde
inte» får väl tolkas i den riktningen
— i fråga om att kunna lämna ett
tidigare besked till den sökandekategori
som jag har frågat om.

Detta kan synas vara en liten fråga.
Den är dock av inte oväsentlig betydelse
för en hel del människor, som är
oroliga och osäkra. Jag är medveten

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

Socialhögskolorna, tillika svar på interpellation ang. inrättande av professurer i

socialpolitik och på fråga ang. tidpunkten för meddelande av beslut om intag ning

till socialhögskola

om att problemet inte är lätt. Hade jag
själv haft en lösning, hade jag ju inte
behövt fråga statsrådet utan bara kunnat
överlämna ett förslag till prövning.

De flesta sökande av den aktuella kategorin
torde falla inom den s. k. fria
kvoten, som får utgöra högst 20 procent.
Skulle man inte möjligen, herr
statsråd, inom denna grupp kunna göra
en intagning med besked tidigare? Åtminstone
kunde detta gälla huvuddelen
av dem som tas in inom den s. k. fria
kvoten, om de inte blir alltför få i jämförelse
med andra sökande; där ligger
naturligtvis en problematik.

Under alla förhållanden får jag be
herr statsrådet att ha denna fråga under
fortsatt observation, trots att den
inte är så överväldigande stor. Att få
ledighet eller avsked med kort varsel
är för många — det har sagts mig, och
jag tror att det förhåller sig så — en
ganska besvärlig historia. Jag hoppas
därför att statsrådet tänker på saken
och prövar om det finns några möjligheter
att ge tidigare besked, naturligtvis
utan att man på något sätt trampar
andra sökande på fotterna.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Orsaken till att man är
så tveksam är att de tekniska problemen
i bakgrunden, som redan är komplicerade,
skulle kompliceras ofantligt
mycket mer. Herr Nordstrandhs uppslag
att man ur den fria kvoten skulle
bryta ut en särskild del och behandla
den med förtur tror jag av intagningsmyndigheterna
skulle bedömas som
mycket olyckligt, eftersom den fria kvoten
såvitt jag vet bedöms sist. En del av
dem som söker på de ordinarie vägarna
men inte kommer in får nämligen möjlighet
till en extra prövning i samband
med uttagandet från den fria kvoten.

Jag tror, herr Nordstrandh, att detta
problem för den enskilde individen inte
behöver bli så stort. I regel medger man
2—Andra kammarens

nämligen för en person som har blivit
antagen, om han eller hon har särskilda
skäl, uppskov med påbörjandet av utbildningen
till påföljande termin. Om
en person har en tjänst och har svårt
att komma loss från den, är jag alltså
övertygad om att han eller hon kan få
börja en termin senare. Då uppstår inte
något problem. Detta tror jag i varje
fall för närvarande är den praktiskt
lämpligaste vägen att klara denna svårighet.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Det var intressant att
höra att en person kan få uppskov med
påbörjandet av utbildningen. Men hur
är det med intagningen vid socialhögskolorna?
Jag är inte så väl informerad
härom. Tar man in sökande två gånger
om året där? Vill statsrådet kanske
klart uttala sig på den punkten?

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Intagning sker både på
våren och hösten.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Jag skall i första hand
beröra själva socionomutbildningen,
som denna punkt handlar om, men låt
mig först säga några ord angående interpellationssvaret
om professurer i socialpolitik.

Jag delar helt de synpunkter som fru
Gradin framförde och tycker att det är
förvånande att några konkreta resultat
ännu inte har nåtts efter så många års
funderingar. Det finns ju konkreta förslag
från statliga utredningar ända från
1944 samt från 1959, 1962 och 1964.
Riksdagen har också vid upprepade tillfällen
klart sagt ut att man väntar förslag
på detta område. Låt mig bara
nämna ett par av de uttalandena.

1963 framhöll riksdagen vikten av att
utredningsarbetet i fråga om den sociala
forskningen bedrivs utan onödig

protokoll 1970. Nr 24

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Socialhögskolorna, tillika svar på interpellation ang. inrättande av professurer i

socialpolitik och på fråga ang. tidpunkten för meddelande av beslut om intag ning

till socialhögskola

tidsutdräkt. Samma år, alltså för sju år
sedan, sade man i anknytning till ett
annat utskottsutlåtande att det var angeläget
att beslut rörande den sociala
forskningens organisation fattades snarast
möjligt. Samma år sade också dåvarande
chefen för ecklesiastikdepartementet
att det var uppenbart att frågan
om en förstärkning av den sociala forskningens
resurser var ett spörsmål av
största vikt.

Statsrådet Moberg sade att han ser
allvarligt på denna fråga. Jag kan försäkra
att vi är många som är allvarligt
bekymrade över att några konkreta resultat
ännu inte har nåtts och att statsrådet
inte heller denna gång är beredd
att säga om det är möjligt att lägga
fram förslag till årets riksdag. Det rimmar
inte väl med de uttalanden som
finns från 1960-talets början om att detta
är angelägna, viktiga frågor där beslut
bör fattas snarast möjligt. Och mer
komplicerade kan problemen väl knappast
vara än att man efter sju år bör
ha klarlagt de praktiska och organisatoriska
problem som finns i detta sammanhang.

Låt mig så gå över till frågan om
socionomutbildningen. Det torde vara
få förslag till utbildningsreformer under
senare år som föranlett så mycken
debatt som U 68 :s förslag angående omläggning
av socionomutbildningen. Förslaget
har debatterats inte bara inom
de remissinstanser som fick tillfälle att
yttra sig utan också bland kommunala
förtroendemän, inom socionom- och
studerandeorganisationer och bland en
bred allmänhet.

Det torde också vara få reformförslag
som varit så svagt underbyggda, så
dåligt genomtänkta. Alla inlägg i debatten
— bortsett från några få inlägg
från dem som känt sig förpliktigade
att försvara förslaget — har också varit
mycket starkt kritiska. Med tanke på
att förslaget inte förberetts genom nå -

gon egentlig utredning är den reaktionen
också naturlig. U 68 :s skrivelse omfattar
två sidor, och till skrivelsen är
fogad en PM om sex sidor. Någon analys
av den nuvarande utbildningen och
av de krav som kan och bör ställas på
socionomerna har inte gjorts. Utredningen
tycks vara omedveten om vad
förslagen egentligen innebär.

Den entydiga kritiken borde ha föranlett
att U 68 :s skrivelse lagts åt sidan
och betraktats som ett olycksfall i
U 68 :s arbete —• som ytterligare ett
olycksfall. Så blev emellertid inte fallet.
Regeringen accepterade U 68 :s förslag
i dess huvudlinjer, och i statsverkspropositionen
förordade föredragande
statsrådet en omläggning av socionomutbildningen
i huvudsak på det sätt
U 68 föreslagit.

Jag skall inte nu närmare granska
U 68:s och regeringens förslag. Den intensiva
kritik som redan framförts må
vara tillräcklig. Vi borde nu kunna betrakta
de båda förslagen som en utbildningshistorisk
kuriositet. Det som nu
är av intresse är statsutskottets förslag,
och om detta vill jag säga några ord.

Statsutskottets utlåtande är i många
avseenden tillfredsställande. Inom utskottet
är man ense om behovet av att
öka utbildningskapaciteten men också
om att utbildningens kvalitet inte bör
förändras. På ett par punkter är utlåtandet
särskilt tillfredsställande. Jag
tänker bl. a. på kravet att inrätta ytterligare
konsulenttjänster vid socialhögskolorna.

Det finns emellertid några oklarheter
också i detta utlåtande. Jag vet inte om
dessa beror på ambitionen att nå enighet
inom utskottet om formuleringarna
eller på att man inte heller inom utskottet
varit fullt på det klara med formuleringarnas
innebörd. Det skulle därför
vara värdefullt att nu få en ytterligare
precisering av vad utskottet
egentligen menar. Kommer den nuva -

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

Socialhögskolorna, tillika svar på interpellation ang. inrättande av professurer i

socialpolitik och på fråga ang. tidpunkten för meddelande av beslut om intag ning

till socialhögskola

rande socionomutbildningen med dess
speciella profil att bevaras? Vilka förändringar
är man beredd att göra nu,
utan att i förväg ha funderat över utbildningens
innehåll och utformning?

Det sägs i utlåtandet att den inom
departementet tillsatta organisationskommittén
skall ingående överväga
»möjligheterna att lösa praktikfrågan
utan någon försämring av utbildningens
kvalitet. De studerande bör före och
under studietiden inhämta erforderlig
praktisk erfarenhet inom för socionomutbildningen
betydelsefulla områden
och av i huvudsak samma omfattning
som för närvarande. Inom den ramen
bör man fasthålla kravet på att praktik
till en omfattning motsvarande minst
en av de nuvarande praktikperioderna
skall utgöras av handledd praktik.»

Detta kan innebära att utbildningen
för somliga omfattar två och ett halvt
års teoretiska studier och ett års praktisk
utbildning, för andra två och ett
halvt års teoretiska studier och ett
halvt års praktisk utbildning. Det kan
finnas fall då omfattande yrkeserfarenhet
kan motivera reduktion av den
praktiska utbildningen. Men om det är
meningen att också en begränsad tids
erfarenhet från arbetslivet skall ersätta
hälften av den nuvarande studiepraktiken,
då måste jag sätta frågetecken för
dessa formuleringar. Vad det gäller är
ju att utbildningen skall inrymma praktisk
utbildning, inte bara praktisk erfarenhet.
Det är angeläget att närmare
klargöra vad man menar. Är det ett avvisande
av U68:s förslag eller är det
ett medgivande för regeringen att genomföra
huvuddelen av detta?

Det finns goda skäl att nu se över
socionomutbildningens innehåll och utformning.
Under senare år har en betydande
utveckling ägt rum inom socionomernas
verksamhetsområden, och
reformer pågår eller förbereds. Det är
då naturligt att utbildningen måste änd -

ras med hänsyn till denna utveckling.
Men är det då också inte naturligt att
man först sätter sig ned och funderar
över utbildningens uppgift, vilka svagheter
och vilka tillgångar den nu har,
att man funderar över de framtida utvecklingstendenserna
och sedan lägger
fram ett utbildningsförslag? Att i panik
göra om utbildningen i dess huvuddrag
är dålig utbildningsplanering. På den
punkten tycks man inom regeringen inte
ha känt samma tvekan och samma
allvar inför problemen som när det gäller
den sociala forskningen.

Herr talman! Jag finner alltså att
statsutskottets utlåtande i väsentliga avseenden
är tillfredsställande men att
det på några punkter är oklart. På de
punkterna vore det värdefullt att få ett
klarläggande. Jag beklagar också att
statsutskottet inte begärt en översyn av
socionomutbildningens innehåll och utformning.
Då hade vi kunnat få en bättre
grund för en framtida utbildningsreform
på detta område.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! .lag begärde ordet för
att säga några ord om den sak herr
Mundebo först tog upp i anslutning till
fru Gradins interpellation, nämligen
frågan om den sociala forskningen.
Herr Mundebo gjorde nu liksom förra
året mycket stort väsen av vissa uttalanden
som gjordes för sju år sedan.
När jag lyssnade på herr Mundebo fick
jag intrycket att det han trodde att man
skulle göra för sju år sedan var enbart
att inrätta en professur; sedan skulle
allt vara gott och väl. Vi har inte sett
frågan på det enkla och smalspåriga
sättet, herr Mundebo. Vi har sett frågan
om den sociala forskningens utvidgning
och upprustning som en fråga
om verksamhet på mycket bred front.
Under de sju år som gått sedan det uttalande
gjordes som herr Mundebo åberopade
har det skett en hel del. Våra

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Socialhögskolorna, tillika svar på interpellation ang. inrättande av professurer i

socialpolitik och på fråga ang. tidpunkten för meddelande av beslut om intag»

ning till socialhögskola

forskningsråd har fått en väsentlig förstärkning
av resurserna. Vi har fått
riksbanksfonden, som i hög grad intresserat
sig för frågor som kan kallas för
sociala i ordets bästa bemärkelse. Vi
har fått socialdepartementets samarbetskommitté
för social forskning med
särskilda resurser.

Vad som för dagen är aktuellt är alltså
den i och för sig viktiga men ingalunda
helt avgörande frågan om professuren.
Jag tycker det är minst sagt
anmärkningsvärt att herr Mundebo, som
är känd för att ägna så stort intresse åt
de sociala frågorna, så ensidigt anser
att den sociala forskningens framtid
hänger på denna professur.

Låt mig sedan säga ett par ord med
anledning av vad herr Mundebo sade
om det enhälliga utskottsutlåtandet.

Herr Mundebo karakteriserade regeringens
förslag som ett utbildningshistoriskt
kuriosum vid det här laget.
Finns det något utbildningshistoriskt
kuriosum i den här frågan, så är det
enligt min mening den motion 11:710
som herr Mundebos namn står under,
eftersom det som där yrkas inte har
blivit tillgodosett. Utskottet har enat sig
om att i stort sett tillstyrka Kungl.
Maj ds förslag, och det är jag mycket
glad och tacksam över. Ett enigt utskott
har mycket bestämt uttalat att vi
snarast möjligt skall utöka utbildningskapaciteten
väsentligt. Regeringen har
därvidlag räknat med en fördubbling,
om möjligt på två år. Av utskottsskrivningen
att döma är hela utskottet med
på det förslaget.

Vidare har utskottet accepterat nödvändigheten
att i nuvarande situation
vidta förändringar i fråga om den praktiska
utbildningens utformning. Utskottet
har följt regeringens förslag genom
att uttala, att den handledda praktiken
kan minskas högst väsentligt.

Det är om detta striden har stått så
het Herr Mundebo har varit en ivrig

förespråkare för en mer konservativ
linje som innebär att ingenting får ändras.
Vi fick i hans inlägg nu en bekräftelse
på att han fortfarande intar den
ståndpunkten. Såvitt jag kan bedöma,
herr talman, avviker herr Mundebo nu
högst väsentligt och på ett högst anmärkningsvärt
sätt från den ståndpunkt
som hans partivänner i statsutskottet
har intagit.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! I den mån statsrådet
säger att jag karikerat riksdagens uttalande
från 1963 så är det ett betyg över
uttalanden av statsutskottet och allmänna
beredningsutskottet och en av regeringen
avlämnad proposition. Jag nöjde
mig nämligen med att ordagrant citera
vad som står i propositionen och i utskottsutlåtandena.

Jag har inte sagt att det är enkelt att
inrätta professurer på detta område,
men jag har sagt att det icke kan vara
så komplicerat att man inte efter sju
års funderande skulle ha kunnat nå
fram till ett förslag.

Så till frågan om socionomutbildningens
innehåll och utformning! Jag noterade
statsrådets bedömning, att utskottet
»i stort sett tillstyrker Kungl. Maj ds
förslag». Det skulle vara mycket värdefullt
att få höra, om avdelningens ordförande
är av samma mening, att utskottet
i stort sett tillstyrker regeringens
förslag att förändra socionomutbildningen,
reducera studiepraktiken
och öka utbildningskapaciteten. Om behovet
av en ökning har det inte rått
några delade meningar, utan åsiktsskillnaderna
har gällt formerna. I alla motioner,
i alla inlägg i debatten och i
alla remissyttranden har man accepterat
tanken på en ökad utbildningskapacitet.
Däremot har kritikerna lagt
större vikt vid den praktiska utbildningen
och sagt att socionomutbildning -

Onsdagen den 13 maj 1970 fm. Nr 24 37

tillika svar på interpellation ang. inrättande av professurer i
fråga ang. tidpunkten för meddelande av beslut om intag -

Socialhögskolorna,

socialpolitik och på

ning till socialhögskola

ens speciella profil inte utan vidare får
förändras.

Jag tror att socialarbetare, kommunalmän
och alla remissinstanser som
entydigt har sagt att socionomutbildningens
speciella profil bör bevaras och
att nuvarande studiepraktik bör finnas
kvar, eftersom den utgör ett väsentligt
moment i socionomutbildningen, med
stort intresse har hört statsrådets bedömning,
att de som har praktisk, konkret
erfarenhet av hur socionomutbildningen
fungerar företräder en mer konservativ
linje.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! I början av året förekom
det en rätt upphetsad debatt utanför
det här huset om den framtida socionomutbildningen.
Herr Mundebo tog
del i den debatten, och jag uppfattar
herr Mundebos inlägg i kammaren i dag
så, att herr Mundebo tycker det är synd
att man nu nått enighet i de här frågorna.
Herr Mundebo vill gärna fortsätta
kriget och gör allt vad han kan i
dag för att mucka gräl kring dessa problem.

Jag vill intyga för kammaren att det,
när statsutskottets andra avdelning behandlade
socionomutbildningen, inte
alls förekom en lika hetsig och häftig
debatt som hade förts utanför riksdagen,
utan vi angrep frågorna från sakliga
utgångspunkter med den bestämda
avsikten att försöka lösa problemen i
största möjliga enighet och utan att hetsa
upp oss till affekt.

Resultatet har blivit detta utskottsutlåtande.
Det skall, herr talman, läsas
precis som det står. Vi har lagt ned
så mycket arbete på utlåtandet, att det
inte finns någonting som skall läsas
mellan raderna. Jag tycker att herr
Mundebo bör läsa utlåtandet exakt som
det är skrivet och jämföra med Kung].
Maj :ts proposition.

På de punkter där vi inte speciellt

uttalar oss om propositionen tillstyrker
vi regeringens förslag. Vad vi har gjort
i utskottsutlåtandet är att infoga ett
mera fullständigt uttalande om praktiken
än det som görs i propositionen.
Vi har vidare föreslagit några fler
konsulentbefattningar än propositionen
upptar, och vi uttalar oss slutligen om
att organisationskommittén bör ta itu
med de problem som ännu är olösta.

Jag tror, herr talman, att vi tjänar
den här saken bäst, om vi inte försöker
blåsa upp en oenighet som inte existerar
i statsutskottet och om vi inte försöker
läsa in några underligheter i utlåtandet
utan med det vanliga sätt att
läsa som vi alla har fått lära oss ser
efter vad utskottet har skrivit.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Nej, jag tycker ingalunda
det är synd, om man kan nå enighet
kring en bra utbildningsreform. Tvärtom
måste det väl vara värdefullt om
vi i samförstånd kan reformera socionomutbildningen.

Vad jag viil veta är, vad vi är eniga
om. Det är inte riktigt klart vad statsutskottet
egentligen har menat. Jag läste
ingalunda mellan raderna utan jag
citerade exakt vad statsutskottet skrivit.
Om detta konstaterar statsrådet Moberg
att det i stort sett är ett bifall till
Kungl. Maj:ts förslag. Av skrivningen
i utlåtandet framgår, att utskottet vill
undvika varje åtgärd som innebär en
försämring av utbildningen, att man
alltså vill bevara ett betydande inslag
av praktisk utbildning, att man vill
betrakta den som ett centralt moment.

Det innebär inget bifall — icke ens
i stort sett — till Kungl. Maj :ts förslag.
Det är en väsentlig skillnad mellan
Kungl. Maj :ts förslag och statsutskottets
skrivning. Att ha kvar studiepraktiken
med den roll den har i nuvarande
utbildning, det vill jag gärna ansluta

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Särskilda åtgärder för forskarutbildning

mig till. Det vore värdefullt, om vi kunde
nå enighet kring detta.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Herr Mundebos försök
att få fram, att det råder delade meningar
mellan vad som sägs i utskottsutlåtandet
och i propositionen är ganska
ointressant. Det avgörande är att
läsa vad som står i utskottsutlåtandet.
Den läsningen ger, såvitt jag kan bedöma,
herr Mundebo alla möjligheter
att klarlägga för sig hur socionomutbildningen
i framtiden kommer att organiseras.

Efter slutad överläggning bifölls vad
utskottet hemställt under punkten 16.

Punkterna 17—20

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21

Särskilda åtgärder för forskarutbildning

Kungl. Maj :t hade (punkt E 40, s. 334-—336) föreslagit riksdagen att till Särskilda
åtgärder för forskarutbildning
för budgetåret 1970/71 anvisa ett anslag
av 4 400 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 275
av herr Bohman m. fl. och II: 312 av
herr Holmberg m. fl. i vad avsåge hemställan
att riksdagen med en höjning av
Kungl. Maj ds förslag med 1 770 000 kr.
till Särskilda åtgärder för forskarutbildning
för budgetåret 1970/71 ansioge
(i 170 000 kr.,

dels de likalydande motionerna I: 616
av herr Richardson m. fl. och 11:696
av herr Källstad m. fl., vari bl. a. hemställts
att riksdagen beslutade att till
Särskilda åtgärder för forskarutbildning
anvisa ett i förhållande till Kungl.
Maj ds förslag med 1 miljon kr. höjt anslag
av 5,4 miljoner kr. samt att därvid
universitetskanslersämbetet bemyndiga -

des att tillämpa samma principer för
tilldelning av assistenttimmar för allmänt
institutionsarbete samt biträdeshjälp
som för motsvarande ordinarie
tjänst.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionerna 1:275 och 11:312 samt
1:616 och 11:696, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, till Särskilda åtgärder
för forskarutbildning för budgetåret
1970/71 anvisa ett anslag av
4 400 000 kr.,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 616 och II: 696 i vad de avsåge
fördelningen av tjänstgöringsskyldigheterna
mellan olika befattningshavare,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:616 och 11:696 i vad de avsåge
omvandling av tjänster som extra
biträdande professor.

Reservation hade avgivits

7. av herrar Bohman (m), Axel Andersson
(fp), Wirtén (fp), Wallmark
(m), Wikström (fp), Gustafson i Göteborg
(fp), Nordstrandh (m) och Enskog
(fp) samt fru Sundberg (m), som
ansett att utskottet under 1 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och motionerna
I: 275 och II: 312, såvitt nu var i fråga,
samt med bifall till motionerna I: 616
och II: 696, såvitt nu var i fråga, till
Särskilda åtgärder för forskarutbildning
för budgetåret 1970/71 anvisa ett
anslag av 5 400 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Vid punkten 21 rörande
särskilda åtgärder för forskarutbildning
är fogad en reservation från folkpartiets
och moderata samlingspartiets sida.

I samband med 1969 års beslut
om forskarutbildningen framhölls från

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

många håll, att reformen för att ej bli,
om inte meningslös, så i alla fall i viss
mån innehållslös, måste kombineras
med att tillräckliga resurser ställdes
och komme att ställas till förfogande.
De resurser, som ställdes till förfogande,
när vi antog forskarutbildningspropositionen
förra året, bedömdes väl av
alla som inte tillräckliga.

I årets statsverksproposition föreslås
vissa höjningar i syfte att genomföra
en utbyggnad av forskarutbildningen
bättre än vad som bär kunnat ske under
det gångna året. Det skall villigt
erkännas. Men nöjd kan man ändå inte
vara med Kungl. Maj :ts förslag. Från
universitetshåll har man klämt till med
ganska kraftiga ord, om med full rätt
eller ej vill jag inte uttala mig om.
Ökas inte resurserna, finns det enligt
en universitetsman bara två alternativ:
en hårdhänt spärr mot nyrekrytering
till forskarutbildning eller också ingen
annan reell förändring än att titeln doktor
uppnås på ett tidigare stadium av
samma utbildning som förut. Skulle det
senare bli fallet, är det ju inte mycket
mening med reformen, eftersom vi bara
skulle få en stor hop av doktorer, och
sådana kan vi i och för sig vara förutan,
om de inte är välutbildade.

I sin framställning påpekar universitetskanslern,
att det kommer att ta
lång tid att bygga ut handledningsresurserna
i erforderlig utsträckning genom
inrättande av permanenta tjänster
för forskarutbildning, och man får
väl hålla med honom om att så är fallet.
Även om man kunde ställa mycket
pengar till förfogande, gäller det ju också
personella resurser. Kanslern framhåller
emellertid — och han motiverar
det på olika sätt vilket jag dock förbigår
—• behovet av särskilda temporära
åtgärder för förstärkning av resurserna
för forskarutbildningen.

Det är alltså på denna punkt motionärer
ansett, att man kanske kunde satsa
litet mer än vad Kungl. Maj :t föreslagit.
Reservanterna har med hänsyn

Särskilda åtgärder för forskarutbildning

till budgetläget stannat för 1 miljon kronor.
Det är inte mycket men kan ändå
betyda en hel del.

Jag ber alltså att få hemställa om bifall
till reservation 7.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! För att forskaruthildningsreformen
av år 1969 skall få ett
reellt innehåll fordras att de studerande
får undervisning och handledning
i den utsträckning som angavs i forskarutredningens
förslag och i propositionen
förra året. Jag delar utbildningsministerns
mening att forskarutbildningsreformen
nu måste genomföras i
en andra etapp. Men även om regeringen
har föreslagit en ökning av anslaget
till Särskilda åtgärder för forskarutbildning
med 1 miljon kronor har dock
fakulteterna begärt 14 miljoner och universitetskanslersämbetet
2,7 miljoner.
Detta sammanhänger med dagens situation
i universitetsvärlden.

Ser vi på antalet aktiva licentiander
och doktorander per professor finner
vi, att det inom den juridiska fakulteten
uppgår till 1,2 men inom den samhällsvetenskapliga
till 25,3. Det visar
sig också att antalet aktiva studerande
per professor eller laborator inom den
matematisk-naturvetenskapliga ämnesgruppen
uppgår till 15, inom den humanistiska
till 14 men inom den samhällsvetenskapliga
till 25.

Dessa förhållanden är enligt min mening
otillfredsställande. Särskilt ämnesgruppen
psykologi och pedagogik måste
sägas befinna sig i strykklass. Det förhållandet
att den s. k. pedagogikutredningen
ännu inte avslutat sitt arbete får
enligt min mening inte medföra att uppenbart
nödvändiga förstärkningar inte
kommer till stånd. I årets statsverksproposition
föreslås en professur i tilllämpad
psykologi, och det är givet att
vi tillstyrker detta, men denna förstärkning
är otillräcklig, särskilt med hänsyn
till utbildningsbehovet till följd av
den nya psykologexamen.

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Särskilda åtgärder för forskarutbildning!

Vidare är det inte bara de ordinarie
studerande inom forskarutbildningens
ram som har berättigade anspråk på
kvalificerad undervisning och handledning.
Alla kategorier bör ha rätt att få
behålla sin handledare medan man fullbordar
sina uppsatser och skriver sina
avhandlingar. Från den synpunkten är
ett system som till övervägande del bygger
på extra tjänster och tillfälliga förordnanden
mycket otillfredsställande
för de studerande. Om förhållandena
inte ändras så att vi får en större proportion
fasta högre tjänster vid universiteten
är risken överhängande att man
inom kort och inom de största ämnena
hamnar i ett kompetenssystem med
mycket stora skevheter. Nyligen examinerade
forskarassistenter har nu en stor
undervisnings- och handledningsbörda,
som är helt förlagd till forskarutbildningen,
och docenterna har en något
mindre börda på samma stadium, medan
professorerna faktiskt får ägna sin
tid åt dem som ännu inte ens har påbörjat
sin forskarutbildning. Det är ju
ganska egendomliga förhållanden.

Universitetens extralärarelände —
som man brukar kalla det —- hotar nu
att drabba högstadierna vid de största
fakulteterna, och jag menar att den utvecklingen
måste brytas genom en kombination
av långsiktiga och snabba åtgärder.
Det är inte bara de på tekniska
specialiteter inriktade specialhögskolorna
och instituten som behöver en dräglig
forskningsmiljö; den naturvetenskapliga
grundforskningen vid universiteten
behöver också rimliga arbetsvillkor.
Detta gäller inte minst humanister
och samhällsvetare. Jag menar
att samhället nu mer än någonsin är
beroende av deras insatser för att kunna
lösa sina miljöfrågor samt de sociala
och ekonomiska problemen för
att kunna utvecklas till ett levande kultursamhälle.
Detta är orsaken till att vi
har reserverat oss för ytterligare medel
till särskilda åtgärder för forskarutbildningen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
7.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Utskottets förslag rörande
anslag till Särskilda åtgärder för
forskarutbildning innebär en höjning
av anslaget med ca 30 procent. Reservanterna
har yrkat att mera pengar
skall anslås, och i och för sig talar mycket
för att de pengarna behövs. Men
jag skulle vilja gå ännu längre och säga
att reservanternas förslag inte är särskilt
radikalt, ty om man vore radikal
skulle man föreslå mycket mera pengar.
Med hänsyn till de begränsade resurserna
har utskottet emellertid ansett att
en uppskrivning med 30 procent får
anses tillfredsställande.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. i

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 7;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nordstrandh begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 21
mom. 1 i utskottets utlåtande nr 88,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 7 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

Stipendier för främjande av högre vetenskapliga studier

han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nordstrandh begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 153 ja och 55 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22

Stipendier för främjande av högre
vetenskapliga studier

Kungl. Maj:t hade (punkt E 41, s.
336—337) föreslagit riksdagen att till
Stipendier för främjande av högre vetenskapliga
studier för budgetåret
1970/71 anvisa ett reservationsanslag
av 11 402 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
I: 275 av herr Bohman m. fl. och II: 312
av herr Holmberg m. fl. i vad avsåge
hemställan att riksdagen beslutade att
med en höjning av Kungl. Maj:ts förslag
med 806 250 kr. till Stipendier för
främjande av högre vetenskapliga studier
för budgetåret 1970/71 anslå
12 208 250 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionerna 1:275 och 11:312, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till Stipendier
för främjande av högre vetenskapliga
studier för budgetåret 1970/71
anvisa ett reservationsanslag av
11 402 000 kr.

Reservation hade avgivits

8. av herrar Bohman, Wallmark och
Nordstrandh samt fru Sundberg (samtliga
m), som ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
2* — Andra kammarens protokoll 1970.

Kungl. Maj ds förslag och med bifall till
motionerna 1:275 och 11:312, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till Stipendier
för främjande av högre vetenskapliga
studier för budgetåret 1970/71
anvisa ett reservationsanslag av
12 208 200 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Jag vill omtala för kammarens
ledamöter på väg ut att det
bara om några minuter blir omröstning
på denna punkt.

UKÄ har i sin anslagsframställning
begärt medel för ytterligare 125 stipendier
för forskarutbildning, medan
Kungl. Maj d har gått med på att föreslå
en uppräkning med 50 nya sådana
stipendier. På denna punkt liksom på
den föregående punkten innebär alltså
regeringens förslag, att 1969 års beslut
om utbyggandet av forskarutbildningen
förlorar en hel del av sin kraft. Vi som
i reservationen 8 har uttalat oss för
ett större antal forskarstipendier av
denna typ menar, att universitetskanslersämbetets
förslag om inrättande av
125 nya forskarstipendier bör bifallas.

Jag vill härtill säga, att det i verkligheten
tycks bli så att den nya fyraåriga
doktorsutbildningen har stimulerat till
en explosionsartad utveckling, innebärande
att de studerande, särskilt i de
stora ämnena, i ökad utsträckning fortsätter
efter fil. kand.-examen. Det har
sagts mig att antalet studerande på trebetygsnivån
knappast någon gång tidigare
har expanderat så kraftigt som på
sistone. Det visar att vi är på väg att
få ett större antal doktorer än tidigare.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 8.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan under
denna punkt.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Institutet för arbetsmarknadsfrågor

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 8;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nordstrandh begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 22
i utskottets utlåtande nr 88, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 8 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nordstrandh begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 178 ja och 31 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 23—25

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 26

Institutet för arbetsmarknadsfrågor

Sedan punkten föredragits anförde

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Under punkten 26 behandlas
förutom Kungl. Maj ds förslag
till de likalydande motionerna I: 6 och
11:8 med hemställan att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t uttalar

att institutet för arbetsmarknadsfrågor
fr. o. m. budgetåret 1971/72 bör erhålla
kraftigt förstärkta resurser för utbildning
och forskning om arbetsdemokrati
samt för värdering av arbetsdemokratiska
försök. Dessa motioner är följdmotioner
till en stor partimotion från
folkpartiet om åtgärder för att få till
stånd arbetsdemokrati, vilken hänvisats
till bankoutskottet som emellertid uppskjutit
behandlingen därav till hösten.
Det blir alltså först då som vi får tillfälle
att i denna kammare hålla en stor
debatt rörande frågan om arbetsdemokrati.
Jag vill dock redan nu säga några
ord om angelägenheten av att institutet
för arbetsmarknadsfrågor får ökade
resurser.

Det är en stor brist alt det för närvarande
inte finns någon samordnad
forskning när det gäller arbetsdemokratin
i detta land. Det pågår på olika
håll forsknings- och utredningsarbete,
men vi har funnit att institutet för arbetsmarknadsfrågor
skulle vara synnerligen
lämpligt för bedrivande av forskning
om arbetsdemokrati och värdering
av arbetsdemokratiska försök.

Vi är inte ensamma om den uppfattningen.
Tjänstemännens centralorganisation
har nyligen givit ut en rapport,
som heter Demokratisering av arbetslivet
och som för resten på nästan alla
väsentliga punkter sammanfaller med
de förslag som folkpartiet har lagt fram.
Där säger man också att det är angeläget
med en central dokumentation avseende
forskning och försök inom området
för arbetsplatsens samarbetsfrågor,
och efter ingående diskussion har
TCO-kommittén kommit fram till att institutet
för arbetsmarknadsfrågor skulle
vara det lämpliga organet för uppgiften.
Man säger att institutet är knutet
till samhället, har representation för
alla parter på arbetsmarknaden och är
därjämte direkt anknutet till den vetenskapliga
forskningen. Man pekar på
att institutet för närvarande inte har resurser
för att klara de ytterligare upp -

Onsdagen den 13 mai 1970 fm.

Nr 24

gifterna, och därför är det nödvändigt,
säger man, att öka tilldelningen av resurser.
Det är just det uttalande som
man gjort också från folkpartiets sida
i partimotionen.

Nu säger utskottet ■—• och det är detta
som givit anledning till den blanka
reservationen —• att yrkandet gäller ett
mycket viktigt område, men utskottet
anser sig inte böra föreslå riksdagen
att göra något uttalande som föregriper
anslagsprövningen vid 1971 års riksdag.
Man pekar på att här har gjorts
en personalförstärkning. Denna personalförstärkning
är emellertid utomordentligt
blygsam och kan inte på något
sätt tjäna det syfte som motionerna
här anger.

Som jag sade förut, herr talman, får
vi anledning att återkomma till detta
ärende när huvudmotionen kommer
före under hösten. Med det anförda vill
jag bara understryka vikten av att i den
kommande planeringen institutet får
de resurser det behöver för att kunna
fylla den väsentliga uppgift när det gäller
arbetsdemokratin som vi anser att
det har att fylla.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 28

Lärarhögskolorna: Utbildningskostnader

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Under denna punkt,
Lärarhögskolorna: Utbildningskostna der,

har vi en partimotion, som föreslår
en utredning med uppgift att framlägga
förslag till hur en jämnare könsfördelning
bland förskole- och lågstadielärare
åstadkommes. I samband med

Lärarhögskolorna: Utbildningskostnader

att denna motion nu behandlats av utskottet
vill jag nämna att jag i dag på
morgonen kom att läsa Göteborgs Handels-
och Sjöfartstidning, där Lorica
Bseckström har en recension av boken
»Frånskild» och där hon tar upp könsförhållandena.
Jag tar mig friheten att
citera några rader som inledning till
den fråga som här behandlas. Hon säger:
Vi som är landsmän till Strindberg
behöver inte leta länge efter litterära
belägg för det påståendet att av
alla sorters grupphat tycks könshatet
höra till dem som lättast utvecklas under
enstaka personliga upplevelser. »De
mer utvecklingsoptimistiska av oss kanske
tror att den ökade jämlikheten mellan
könen, avdramatiseringen i relationerna
mellan man och kvinna, samundervisning
och mycket annat som hänt
sedan Strindbergs dagar skulle försämra
grogrunden för könshat avsevärt.
Kanske är en sådan optimism befogad
om man ser frågan i stort: men i gengäld
har vi fått koncentrationer av
könshat inom vissa bestämda grupper,
och detta kan i fråga om intensitet
mycket väl mäta sig med det strindbergska,
även om det inte är fullt lika
njutbart som litteratur.»

Jag skall inte anknyta till Lorica
Bseckströms påståenden om det förmenta
könshatet. Däremot kan det med
visst fog sägas att vi fortfarande sitter
kvar i bestämda könsfördomar, och det
är den saken som tas upp i vårt motionspar.
Där framläggs förslag som går
ut på en jämnare könsfördelning bland
förskole- och lågstadielärare. Vill vi få
ett samhälle där kvinnor och män i
full utsträckning kan arbeta som jämlikar
och inte hindras att utveckla sina
egna anlag genom föreskrivna könsroller,
måste utbildningen och uppfostran
både i hem och i skola ta direkt sikte
på en sådan sak. Därför menar vi att
det behövs en särskild satsning på föräldrautbildning,
och vi förordar att
denna framför allt knyts till barnavårdscentralerna,
till grundskolans un -

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Lärarhögskolorna: Utbildningskostnader

dervisning i familjekunskap och till
Hem och skola-föreningarna både vid
den nuvarande obligatoriska skolan och
vid förskolan. Vad den senare beträffar
hoppas vi att den skall bli obligatorisk
och tvåårig, som vi tidigare framhållit
motionsvägen.

En viktig förutsättning för att barnen
från början vänjs vid att män och
kvinnor i princip passar för samma
slags arbete och är i stånd att väl utföra
det är att de möter båda könen
bland sina förskole- och lågstadielärare.
För närvarande är dessa kårer, som
vi vet, nästan uteslutande kvinnliga.
Många barn kommer därigenom att
uppleva nära nog enbart kvinnliga vuxna
i sin omgivning, vilket berövar dem
hälften av deras nödvändiga erfarenhet
av mänsklig variation. Förskoleoch
lågstadielärarna själva blir också
lidande på att ständigt arbeta i en enkön
ad miljö.

Jag tror inte att man skall försöka
sig på att tvångsmässigt könskvotera intagningen
till utbildningen av förskoleoch
lågstadielärare. Tvångsvägen är en
oriktig väg. Hittills torde löner och allmänna
villkor ha omöjliggjort att dessa
yrken blivit konkurrenskraftiga också
för pojkar. Vi behöver komma bort
från det märkliga förhållandet att skötsel
och underhåll av maskiner och döda
ting betalas så mycket bättre än vård
av människor. Den mera grundläggande
inställningen på många håll att förskole-
och lågstadieläraryrket passar
särskilt väl för kvinnor behöver väl
också ändras. Genom informationsinsatser
bör vi kunna bringa människor
att förstå att detta också kan vara ett
lämpligt arbete för männen.

Jag vill slutligen framhålla att utskottet,
som tagit ställning till det nämnda
motionsparet, har inhämtat att det
pågår en utredning i utbildningsdepartementet
inom en arbetsgrupp som är
tillsatt för ändamålet. Utskottet påpekar
vidare att det »förutsätter att de
problem som är förknippade med en

eventuell könskvotering ingående penetreras.
Förutsättningar och konsekvenser
av ett ingripande i antytt syfte
måste vara klarlagda och redovisade
innan beslut fattas av de politiskt
ansvariga instanserna». Jag vill kraftigt
understryka vikten av att denna
undersökning kommer till stånd och
att vi snarligen får veta till vilka resultat
arbetsgruppen inom utbildningsdepartementet
når fram.

Herr WERNER (m):

Herr talman! Jag vill något kommentera
ett par motioner som behandlar
upprustningen av den barnpsykologiska
forskningen.

En sådan upprustning har rekommenderats
i utredning efter utredning
alltsedan början av 1950-talet. »Daghem
och förskolor» 1951 betygade behovet
av upprustning av denna forskning, så
gjorde även barnpsykologutredningen
1955 och familjeberedningens barnstugeutredning
1907. Den senare utredningen
fick stöd från alla betydande
remissinstanser. Jag måste få citera en
del av remissvaren.

Dåvarande medicinalstyrelsen skrev:
»Förskoleåldern har av den barnpsykologiska
forskningen tillmätts stor betydelse.
Den tidiga barndomen är ur utvecklingssynpunkt
den viktigaste perioden
i en människas liv.» Styrelsen
tillstyrker därför förslaget om en utbyggnad
av den beteendevetenskapliga
forskningen om barn i förskoleåldern
samt inrättandet av en försöks- och
demonstrationsbarnstuga vid forskningsinstitutet
i Stockholm.

Dåvarande socialstyrelsen skrev bl. a.:
»Skall barnstugorna i fråga om det inre
arbetet kunna bedrivas i nivå med de
yttre förutsättningar---— som nu mera

står barnstugeverksamheten till
buds måste det statliga stödet utökas
till att också omfatta andra mycket viktiga
behov som är avgörande för verksamheten.
Bland dessa måste i främsta
rummet räknas en intensifierad veten -

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

skaplig forskning på området.»

Arbetsmarknadsstyrelsen instämmer i
beredningens förslag om forskning och
experimentverksamhet men ifrågasätter
om det är tillräckligt att man inrättar
endast en försöks- och demonstrationsbarnstuga
— helst borde en sådan finnas
i varje stad med förskoleseminarium.

Dåvarande Svenska stadsförbundet
talar om angelägenheten av vetenskapligt
grundad kännedom om barns behov
i olika åldrar och sättet att tillgodose
dessa behov.

LO talar om nödvändigheten av ökade
resurser åt den utvecklingspsykologiska
forskningen bland barn i förskoleåldern,
eftersom vi är inne i en period
där den nya typen av integrerad barnstuga
håller på att prövas. LO anser
vidare att det är synnerligen angeläget
att den barnpsykologiska forskningen
ges väsentligt ökade resurser,

Sveriges arkitekters riksförbund skriver:
»Barnpsykologiska forskningsinstitutet
vid lärarhögskolan i Stockholm
jämte andra motsvarande forskningsinstitutioner
bör få ökade resurser så
att forskningen rörande utvecklingsoch
mognadsförlopp under de tidigare
barnaåren kan intensifieras och den
pedagogiska tillämpningen av rönen
komma barnstugeverksamheten till godo.
Dessa rön kan komma att påverka
inte endast det inre arbetet i barnstugan
utan också planutformningen och
inredningen av barnens utrymmen inom
barnstugan.»

Skolöverstyrelsen instämmer i förslaget
att barnforskningsinstitutionen vid
lärarhögskolan i Stockholm ges resurser
att intensifiera forskningen rörande
utvecklings- och mognadsförloppet under
de tidiga barnaåren. SÖ stöder förslaget
men vill göra det tillägget att liknande
institutioner bör inrättas vid
andra lärarhögskolor.

TCO delar familjeberedningens synpunkter
och förordar att dylik forskning
intensifieras så att man på lämp -

Lärarhögskolorna: Utbildningskostnader

ligaste sätt kan ordna barntillsynen.
TCO fäster uppmärksamheten på att
det även behövs regionala institutioner
med karaktär av mönsteranläggningar,
bl. a. för uppföljning av forskningsresultat.

SACO anser att en fortsatt upprustning
och utbyggnad av den offentliga
barntillsynen bör grundas på mer ingående
kunskaper om barnens behov och
reaktioner än vad som hittills varit tillgängliga.

Svenska arbetsgivareföreningen skriver:
»Den utbyggnad av den beteendevetenskapliga
forskningen om barn i
förskoleåldern, som föreslås i betänkandet,
måste betraktas som angelägen.»

Yrkeskvinnors klubbars riksförbund
skriver:

»Förbundet vill vidare betona vikten
av att förskolans mål, innehåll och verksamhetsformer
blir föremål för en noggrann
utredning och precisering snarast.
För att pedagogiska, utvecklingspsykologiska
och sociala synpunkter på
ett riktigt sätt skall bli tillgodosedda
är det nödvändigt att ha förskolans mål
klarlagt, eftersom förskolan är föremål
för en stark expansion. Att få målsättningen
preciserad, då utbyggnaden redan
är ett faktum kan inte vara den
rätta ordningen.»

Fredrika-Bremer-förbundet slutligen
skriver:

»Icke minst torde en klarare bild behövas
om hur barnet påverkas vid vård
i det egna hemmet, familjedaghemmet
och barnstugan, så att en mer objektiv
diskussion kunde föras angående dessa
vårdformer.»

Det är verkligen en stor kör som sedan
länge velat driva på denna angelägna
fråga. Nu hänvisar utskottet till
pedagogikutredningen; man brukar ju
motivera avslagsyrkanden med hänvisning
till utredningar. Men jag skulle
vilja fråga utskottets talesman vilken
punkt i direktiven för pedagogikutredningen
man hakat upp detta på. Pedagogikutredningen
behandlar ju metodis -

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Lärarhögskolorna: Utbildningskostnader

ka frågor på pedagogikens fält. I förutvarande
statsrådet Edenmans direktiv
heter det att »utredningsuppdraget avser
sådana problem som sammanhänger
med undervisning, forskning och utvecklingsarbete
inom det pedagogiska
området». Inte minst torde »utbildning
i vuxenpedagogik samt forsknings- och
utvecklingsarbete på detta område komma
att kräva vidgade insatser».

Om man skall hänvisa till en utredning
får det väl vara en utredning som
man kan räkna med kommer att behandla
den fråga det gäller.

Var och en av oss vet ganska väl, att
förskoleåldern är de viktigaste åren,
och vi vidtar många åtgärder för att
ordna tillsyn, fostran och annat under
de åren. Vi har barnstugor, och vi diskuterar
redan en obligatorisk förskola
på ett eller två år. Men vi vet alltför
litet om hur dessa institutioner påverkar
barnen. Det tycker jag är mycket
betänkligt. Utan att på något som helst
sätt fälla ett värdeomdöme om dessa institutioner
vill jag säga att det är väldigt
viktigt att deras verksamhet inte
grundas på politikernas meningar eller
bestäms av arbetsmarknadspolitiska
hänsyn utan utgår från hänsynen till
barnens bästa.

Det är mycket dåligt beställt med den
barnpsykologiska forskningen. Medan
man inom skolväsendet har 13 miljoner
kronor i innevarande års budget för
utvecklingsforskning och utvecklingsarbete,
har socialstyrelsen ingenting alls
för motsvarande forskning inom barnstugorna
och förskolan. Redan på 1950-talet begärde socialstyrelsen att få en
psykolog knuten till barnstugebyrån,
men någon sådan har man ännu inte
fått.

Barnpsykologiska forskningsinstitutet
har nämnts i remissyttrandena. Det är
anknutet till lärarhögskolan i Stockholm.
Biträdande professor Stina Sandels
och hennes fyra assistenter utför
där ett mycket gott arbete med de knappa
resurser som står till deras förfogan -

de. Det vore väl rätt naturligt att man
började upprustningen inom detta institut
och inrättade en professur av vanligt
slag och även ställde medel till förfogande
för experimentbarnstugor, så
att det väsentliga arbetet kunde få fortskrida.

De senaste åren har det inrättats
hundratals professurer för teknisk
forskning på skilda fält. Men när det
gäller människokunskapen och människornas
utvecklingsbetingelser har man
verkligen varit restriktiv med forskningsresurserna.
Det är väl ändå människan
vi vill slå vakt om i teknikens
värld.

Herr talman! Ett enigt utskott fäster
fromma förhoppningar vid pedagogikutredningen,
och därför kan jag inte
ställa något yrkande.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen ,av förhandlingarna.

Fru GRADIN (s):

Herr talman! Jag kan i stort sett instämma
i alla positiva yttranden som
herr Werner fällde om betydelsen av
barnpsykologisk forskning och om värdet
av att man slår vakt om barnen i
förskoleåldrarna. Ledamöterna i statsutskottet
är helt ense om att förskoleåldrarna
är av avsevärd betydelse och
att detta är väsentliga frågor. Vi hänvisar
till att dessa problem behandlas
inom pedagogikgruppen i utbildningsdepartementet.
Dessutom, herr Werner,
har den barnstugeutredning som arbetar
inte bara till uppgift att handlägga
de kvantitativa problemen när det gäller
förskolebarnen — man skall också
se över de kvalitativa problemen och
försöka finna en lämplig metodik när
det gäller att ta hand om barnen i olika
barninstitutioner. Vidare är det på det
sättet, herr Werner, att vi vet ganska
mycket om förskoleåldrarnas problematik.
Vi vet också att barnen mår väl
i både daghem och lekskola. Vi har fått
fram en hel del material som visar att

Onsdagen den 13 maj 1970 fm. Nr 24

Folkskoleseminarierna: Materiel m. m. med flera anslag

så är fallet. Vi handlar alltså ändå inte
i blindo. Men detta är ett stort område
att överblicka, och därför har utskottet
snävt hänvisat till den verksamhet som
pågår och de rön som varje år görs på
detta område.

Herr Källstad talade sig varm för en
jämnare könsfördelning bland förskoleoch
lågstadielärarna. Det har också utskottet
med sin skrivning velat göra.
Men sedan sade herr Källstad att man
ändå inte tvångsmässigt får styra utvecklingen
på detta område, vad han nu
kan mena med det. Jag förmodar att
han tänker på den könskvotering som
just nu diskuteras. Utskottet uttalar att
man förutsätter att alla de problem som
är förknippade med en sådan anordning
noga penetreras. Jag tror, herr
Källstad, att vi får finna oss i att göra
drastiska och radikala ingrepp ibland,
om vi menar allvar med talet om att vi
har ambitioner att åstadkomma en jämnare
könsfördelning på arbetsmarknaden
i stort.

Med detta, herr talman, vill jag yrka
bifall till utskottets hemställan på alla
punkter.

Herr WERNER (m):

Fru Gradin gav mig inte någon upplysning
om vilket utredningsdirektiv
som man tänker på när man hänvisar
till pedagogikutredningen —- det hade
varit intressant att få besked på den
punkten. Det är klart att barnstugeutredningen
i fortsättningen kommer att
bestyrka det man tidigare vet, nämligen
att det behövs vetenskaplig forskning,
men vi behöver någon gång gå
till verket och planera hur den forskningen
skall ske, var och i vilken utsträckning
den skall bedrivas.

Fru Gradin säger att vi redan vet
mycket. Hur vet vi egentligen det? Vilka
källor har fru Gradin öst ur? Professor
Stina Sandels, som själv har sysslat
med de här frågorna i många år,
säger att vi ännu vet alldeles för litet.

Det är klart att man kan hämta exem -

pel från utlandet, i synnerhet från den
engelska forskningen, men man måste
vara mycket noggrann vid import i sådana
här sammanhang, eftersom utgångspunkterna
är så olika. Familjestrukturen
är olika i olika länder, och
själva typen av familjeliv ter sig så annorlunda
på kontinenten — det vet jag
efter många utlandsår — att man verkligen
inte bara kan direkt överföra erfarenheter
från det ena landet till det
andra. Jag kan förstå att i latinska länder,
där familjen är en fast och sluten
enhet, de kollektiva barntillsynsformerna
kan ha en väsentligt större uppgift
att fylla än i andra länder.

Fru GRADIN (s):

Herr talman! Herr Werner och jag
är helt överens om att det behövs en
ökad satsning på denna typ av forskning
— det sade jag också i mitt förra
anförande. Dessutom sade jag att det
varje år sker en betydande ökning av
forskningen på detta område. Stina Sandels
själv har bidragit till att ge oss
ökade kunskaper.

Det skulle föra alldeles för långt att
här redogöra för det omfattande material
som finns, men herr Werner kan
gärna få få besked på annat sätt på
denna punkt.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkterna 29 och 30

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31

Folkskoleseminarierna: Materiel m. m.
med flera anslag

Sedan punkten föredragits anförde

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Under punkt 31 föreligger
det inte någon motion, och utskottets
utlåtande är enhälligt, så det kan

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Folkskoleseminarierna: Materiel m. m. med flera anslag

synas vara onödigt att yttra sig under
den punkten. Jag vill dock säga några
ord i anslutning till mom. 3 g under
punkt 31, som gäller statens institut
för högre utbildning av sjuksköterskor
(SIHUS). Jag menar att detta är ett
område som vi bör se närmare på och
som vi kanske har försummat.

Institutet anordnar kurser för utbildning
av lärare i hälso- och sjukvård,
avdelningssköterskekurser, anestesikurser,
administrativa kurser och viss fortbildning.
De riktlinjer som riksdagen
godtagit för vidareutbildning av sjuksköterskor
innebär att institutet i fortsättningen
huvudsakligen skall svara
för lärarutbildning och viss kursverksamhet
i anslutning till denna, men
övergångsvis skall vissa uppgifter utanför
lärarutbildningen ligga kvar hos institutet
—- det gäller t. ex. särskilda avdelningssköterskekurser
och anestesikurser,
som kan anordnas i samma omfattning
som hittills och på oförändrade
villkor t. o. m. budgetåret 1970/71.

Skolöverstyrelsen har nu yrkat att
lärarkurserna skall utökas från 13 till
15, att de administrativa kurserna skall
bli fem i stället för tre, att avdelningssköterskekurserna
inte skall vara 13,
utan 15, och man vill ha en kurs för
medicinsk-tekniska assistenter.

Till grund för förslaget om ytterligare
en administrativ kurs ligger ett från
sjukvårdshuvudmännen uttalat behov
av sjuksköterskor med administrativ utbildning.
Antalet avdelningssköterskekurser
bör ökas, menar skolöverstyrelsen,
för att bereda sjuksköterskor med
äldre utbildning möjlighet att genomgå
denna typ av kurser under det sista
året kurserna anordnas vid institutet.

Socialstyrelsen har framhållit att det
finns ett stort behov av att vidareutbilda
medicinsk-tekniska assistenter för
ledande befattningar, motsvarande avdelningsskötersketjänster
inom sjukvården.
Den här föreslagna utformningen
av verksamheten, menar skolöverstyrelsen,
skulle leda till att man behöver

ytterligare tre tjänster som studieledare
och ökade medel för ersättning åt tillfälliga
lärare.

Föredragande statsrådet räknar i sitt
uttalande inte med någon ändring av
hittillsvarande kursverksamhet, och han
kan inte biträda förslaget om en kurs
för arbetsledande teknisk-medicinska
assistenter vid specialavdelningar inom
sjukvårdsanstalter. Han vill vidare
minska studieorganisationen med en
tjänst, medan skolöverstyrelsen velat
öka den med tre.

Det måste här, herr talman, föreligga
ett förhållande som vi borde ha ägnat
större uppmärksamhet. Svensk sjuksköterskeförening
har också på olika sätt
påtalat saken.

Jag kan inte ställa något yrkande i
dag, men jag skulle ändå vilja säga att
ett stort antal av de nuvarande avdelningssköterskorna
som genomgått sjuksköterskeutbildning
enligt tidigare studiegång
inte har kunnat beredas möjlighet
att gå igenom avdelningssköterskekurs
vid statens institut för högre
utbildning av sjuksköterskor på grund
av brist på utbildningsplatser eller därför
att de inte kunnat beredas tjänstledighet
i erforderlig grad.

I det här sammanhanget kan jag nämna
att antalet ansökningar till avdelningssköterskekurser
na vid SIHUS —-statens institut för högre utbildning av
sjuksköterskor — vårterminen 1970 var
677 och det totala antalet utbildningsplatser
210. Under år 1969/70 sökte
1 300 sjuksköterskor, men bara 390 antogs
i de 13 avdelningssköterskekurserna.
Behovet av avdelningssköterskekurser
är alltså mycket stort, i all synnerhet
som arbetsledning bara i ringa utsträckning
ingick i den äldre utbildningen.

Svensk sjuksköterskeförening har hos
SIHUS, hos sjukvårdshuvudmännen, hos
skolöverstyrelsen och hos arbetsmarknadsstyrelsen
sökt aktualisera den här
frågan, men av årets statsverksproposition
framgår att departementschefen

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

inte räknar med någon ändring i kursverksamheten
vid SIHUS.

Det är enligt min mening utomordentligt
angeläget att avdelningssköterskekurser
kommer till stånd i minst
den utsträckning som skolöverstyrelsen
har äskat. Det måste anses vara orättvist
mot den kategori sjuksköterskor
som gått igenom den äldre utbildningsformen
att de inte får möjlighet att
skaffa sig den utbildning som deras
yngre kolleger får i sin utbildning numera.
Därtill krävs för inträde till läraroch
administrativ utbildning vid SIHUS
att man har gått igenom avdelningssköterskekurs.

Jag tror att inte bara jag utan också
många andra med en viss oro har sett
departementschefens inställning till
skolöverstyrelsens äskanden om administrativa
kurser. Skolöverstyrelsen har
begärt fem kurser, men departementschefen
har bara tillstyrkt tre, d. v. s.
oförändrat antal. Många av de sjuksköterskor
som för närvarande innehar administrativa
befattningar vid sjukhus
och andra institutioner saknar högre
administrativ utbildning och skulle önska
gå igenom en sådan.

Det ökade behovet av sjuksköterskor
med administrativ utbildning måste
också ses mot bakgrund av att ett icke
obetydligt antal sjuksköterskor på administrativa
tjänster kommer att avgå
med pension under de närmaste åren.
Det är därför angeläget att befattningshavare
som skall svara för det praktiska
vårdarbetets planering, organisation
och utveckling har en utbildning
som svarar mot de krav som numera
ställs inte minst ur ekonomisk och rationaliseringssynpunkt.

Nu skall enligt förslaget 11 182 000
kronor gå till statens institut för högre
utbildning av sjuksköterskor. Det är en
stor summa, men vi bär hört att det
finns krav som ligger över vad som
finns anfört här. Föredragande statsrådet
har ställt sig avvisande till flera enligt
min mening berättigade förslag från

Lärares fortbildning m. m.

skolöverstyrelsen.

Jag vill alltså uttrycka det önskemålet
och den förhoppningen att man till
ett kommande budgetår omprövar inställningen
till SIHUS och ser mera positivt
på kursverksamheten där och på
anslagstilldelningen.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 32

Lärares fortbildning m. in.

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr STRÖMBERG (fp):

Herr talman! I ett motionspar har
föreslagits att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle begära förslag till
en administrativ grundutbildning för
skolledare.

Vi har nu en situation, där skolans
huvudmän ställer allt hårdare krav på
god ekonomisk förvaltning, administrativ
rationalisering och samarbete med
målsmän och elever. Det är då förvånansvärt
att vi inte har eller haft en
fast organiserad administrativ utbildning
av skolledare.

Statsutskottet har i sitt utlåtande inte
tillstyrkt motionerna utan föreslagit att
riksdagen i anledning av motionerna
ger sin mening till känna. I sin motivering
har statsutskottet dock anslutit
sig till de tankegångar som vi framfört
i motionerna. Jag hoppas därför livligt
att skolöverstyrelsen i enlighet med utskottets
påpekande så snart som möjligt
söker genomföra statsutskottets och motionärernas
intentioner.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! För inte så länge sedan
beslöt vi här i riksdagen, och med all
rätt, att begära en kartläggning av arbetsförhållandena
i skolan, orsakerna
till de svårigheter som möter och förslag
om åtgärder för att komma till rät -

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Bidrag till hälso- och sjukvård för studerande

ta med de missförhållanden som finns
på många håll. Jag är övertygad om att
det arbetet är synnerligen angeläget.

Men redan innan vi har fått veta resultatet
av den kartläggningen kan vi
enligt min mening utan vidare påstå
att de snabba förändringarna inom skolans
värld är en av orsakerna. Reformarbetet
bär varit värdefullt, men det
har gått snabbt och det har skapat anpassningsproblem.
De mycket omfattande,
snabba och ofta återkommande förändringarna
i skolan har inte följts upp
i tillräcklig utsträckning av fortbildning
eller kanske rättare omskolning av
lärarpersonal och övriga som har med
skolans vardag att göra. Visserligen anordnas
kurser på sommaren men långt
ifrån alla som söker får plats. Stora
ekonomiska investeringar läggs ner i
lärarutbildningen — under punkten Lärarhögskolorna
: Utbildningskostnader

föreslås ett anslag av mer än 208 miljoner
kronor — men man uraktlåter att
tillvarata dessa värden genom möjligheter
till regelbundet återkommande
fortbildning av den personal som skall
genomföra reformarbetet. Kontinuerlig
fortbildning är en viktig förutsättning
för att en arbetstagare skall kunna känna
trivsel och arbetsglädje på en ständigt
föränderlig arbetsplats.

I en motion, nr 731 i denna kammare,
har jag föreslagit att skolöverstyrelsen
får i uppdrag att utarbeta en långsiktig
plan för den mångsidiga och kontinuerliga
fortbildning av lärarkåren,
som reformarbetet inom skolan gör särskilt
angelägen. Utskottet delar uppfattningen
att reformarbetet inom skolan
otvivelaktigt medför »många problem
för lärarna, och utskottet har därför
förståelse för önskemålen i motionen
II: 731 om en fortbildningsverksamhet
som i fråga om planering och omfattning
anknyter till reformerna». Detta
utskottets uttalande hälsar jag med tillfredsställelse.

Men utskottet menar också att den
långsiktiga planering som jag begärt

redan åvilar skolöverstyrelsen, varför
någon åtgärd från riksdagens sida inte
synes erforderlig. Det är nog alldeles
riktigt att skolöverstyrelsen har att sörja
för lärarnas fortbildning, men jag
anser att utskottet gör det litet för lätt
för sig när det skjuter över hela ansvaret
på skolöverstyrelsen. Det är dock
även en fråga om resurser och härvidlag
har regering och riksdag att säga
det avgörande ordet.

Skolöverstyrelsen hade i år begärt en
ökning av resurserna för lärarnas fortbildning
med 10,3 miljoner men får endast
2 miljoner mer, och det är lätt
att förstå att detta inverkar på skolöverstyrelsens
möjligheter att sörja för
lärarnas fortbildning. En formell beställning
från riksdagens sida av det
slag som föreslås i motionen skulle enligt
min mening ha stärkt skolöverstyrelsens
möjligheter att erhålla nödiga
resurser.

Herr talman! Jag avstår i nuläget från
att ställa något yrkande men anser frågan
så viktig, att jag avser att återkomma
till den, om jag får tillfälle.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkterna 33—38

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 39

Bidrag till hälso- och sjukvård för
studerande

Kungl. Maj :t hade (punkt H 6, s.
418—419) föreslagit riksdagen att till
Bidrag till hälso- och sjukvård för studerande
för budgetåret 1970/71 anvisa
ett förslagsanslag av 1 146 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna
I: 338 av herr Schött m.fl. samt II: 377
av herrar Hedin och Nordstrandh, vari

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

Bidrag till hälso- och sjukvård för studerande

hemställts att riksdagen beslutade att
till Bidrag till hälso- och sjukvård för
studerande för budgetåret 1970/71 anvisa
ett förslagsanslag av 1 266 000 kr.,
dels de likalydande motionerna
1:638 av herrar Wirtén och Thorsten
Larsson samt II: 702 av herrar Mattsson
och Källstud, vari hemställts att
riksdagen till Bidrag till hälso- och
sjukvård för studerande under åttonde
huvudtiteln för budgetåret 1970/71 anvisade
ett förslagsanslag av 1 690 900
kr.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte

a. avslå motionerna I: 338 och II: 377
i vad de avsåge höjning till 12 respektive
7 kr. per studerande och år av de
belopp som utginge i statsbidrag till
de studerandes hälso- och sjukvård,

b. avslå motionerna I: 638 och II: 702
i vad de avsåge en sådan ändring av
principerna för statsbidrag till de studerandes
hälso- och sjukvård att basorganisationen
på varje aktuell kårort
kunde förstärkas med en halvtidsanställd
sjuksköterska och en heltidsanställd
läkarsekreterare,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:338 och 11:377 samt
1:638 och 11:702, samtliga motioner i
vad de avsåge medelsanvisningen, till
Bidrag till hälso- och sjukvård för studerande
för budgetåret 1970/71 anvisa
ett förslagsanslag av 1 146 000 kr.

Reservation hade avgivits
11. av herrar Bohman (m), Axel Andersson
(fp), Wirtén (fp), Wallmark
(m), Nils-Eric Gustafsson (ep), Wikström
(fp), Johan Olsson (ep), Gustafson
i Göteborg (fp), Nordstrandh (m),
Mattsson (ep), Enskog (fp) och Antonsson
(ep), fru Sundberg (m) samt
herr Elmstedt (ep), som ansett att
dels utskottet under 1 bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 338 och II: 377 samt
1:638 och 11:702, samtliga motioner

såvitt nu var i fråga, medge att statsbidrag
till de studerandes hälsovård
finge utgå med 13 kr. per studerande
intill ett antal av 10 000 studerande och
med 8 kr. för varje ytterligare studerande,

dels utskottet under 2 vid bifall till
yrkandet beträffande hemställan under
1 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:338 och 11: 377 samt 1:638 och
II: 702, samtliga motioner i vad de avsåge
medelsanvisningen, till Bidrag till
hälso- och sjukvård för de studerande
för budgetåret 1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 1 386 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Under punkten 39 rörande
bidrag till hälso- och sjukvård
för studerande finns en gemensam borgerlig
reservation.

Sedan 1967, då riksdagen beslöt om
särskild hälsovård för studerande, har
studerandehälsovården utvecklats mycket
kraftigt. Den basorganisation som
upprättades har visat sig vara helt otillräcklig.
Redan då vi 1967 bestämde
statsbidragen till studerandehälsovården
för budgetåret 1967/68 var det uppenbart,
att bidragen var otillräckliga
för att bekosta den basorganisation för
vilken de sades vara beräknade. Sedan
har — och det skall givetvis inte fördöljas
— uppjusteringar gjorts men dessa
kan betecknas som marginella. Vi får
inte heller glömma, att under den här
perioden, från 1967 fram till nu, har
kostnaderna för löner, hyror o. d. som
skall täckas av statsbidragen stigit väsentligt.

För budgetåret 1970/71 har socialstyrelsen
— och för det skall den hedras
— tagit hänsyn till de verkliga förhållandena
för studerandeorganisationerna
och begärt en väsentlig höjning

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Bidrag till hälso- och sjukvård för studerande

av anslaget.

Kungl. Maj :ts proposition är minst
sagt märklig, ty i den föreslås ett anslag
som inte ens uppgår till hälften
av den summa som socialstyrelsen föreslagit.
Det är då inte att undra på att
studerandeorganisationerna börjat ifrågasätta
om det egentligen är någon mening
med att fortsätta med hälsovårdsverksamheten.
Ja, mening med den är
det naturligtvis, eftersom den alltid gör
sin nytta, men organisationerna kan ju
undra om det är någon mening med att
anstränga sig för att hålla verksamheten
i gång, när statsmakterna är så kallsinniga.

Inom oppositionen har vi uppmärksammat
dessa förhållanden, och vi har
därför motionsvägen velat åstadkomma
en höjning av anslaget för nästa budgetår.
Jag skall villigt erkänna, att det som
föreslås i reservationen 11 inte är överväldigande;
det är en höjning som även
den måste kallas marginell. Men det är
ändå en höjning utöver Kungl. Maj:ts
förslag, vilket under alla förhållanden
måste betraktas som otillräckligt.

Jag skall inte nu argumentera för
studerandehälsovården, vilket jag annars
kunnat göra ganska vältaligt och
med exempel på vilka kategorier av studerande
det är som drabbas av en otillräcklig
studerandehälsovård. Jag skall
avstå från det och nöjer mig med att
hemställa om bifall till reservationen 11.

Herr KÄLLSTAD (fp);

Herr talman! Som herr Nordstrandh
nämnde fattade riksdagen beslut i detta
ärende 1967, då en proposition lagts
fram i vilken riktlinjerna för statens
åtagande när det gällde studerandehälsovården
vid postgymnasiala utbildningsanstalter
angavs. Då ansågs en särskild
hälso- och sjukvård för de studerande
vara nödvändig. I samband
med den propositionen redovisades
även en promemoria som legat till grund
för propositionen och i vilken det talades
om en del faktorer i studiesituatio -

nen som kunde utlösa eller förvärra
nervösa symptom. Det angavs också
andra exempel på och skäl för behovet
av studerandehälsovård.

Sedan vi nu har fått UKAS med fasta
studiegångar kan det vara så att
en studerande på grund av sjukdom kan
halka efter i utbildningen en hel termin.
Detta är i så fall ytterligare ett
skäl för att vi nu bör få en förebyggande
hälsovård. Redan arbetsgruppen
1967 hade kommit till den slutsatsen
att en särskild studerandehälsovård borde
finnas, i huvudsak koncentrerad till
sjukdomar av psykisk och psykosomatisk
natur. Om den blev en integrerad
del av studiemiljön kunde studerandehälsovården
medverka till att utbildningsresurserna
utnyttjades mera effektivt,
framhöll man.

Vi vet nu ganska säkert att studiemiljön
i stort har avgörande betydelse
när det gäller förekomsten av studieförseningar,
studieavbrott och byten
av studieinriktning. Till bilden hör
också den uppenbara sociala snedrekryteringen
till högre studier. I en motion
som väckts av herr Mattsson och mig
själv, 11:702, har vi framhållit att 63
procent av ungdomarna från socialgrupp
1 går vidare till högre studier
medan motsvarande siffra för socialgrupp
3 är bara 8 procent. Det är ganska
allmänt känt att en stor del av de
eftergymnasialt studerande drabbas av
»yrkessjukdomar», d. v. s. tentamensskräck,
studieneuroser o. s. v. Starka
skäl talar för att sådana sjukdomstillstånd
är vanligast bland ungdomar från
socialgrupp 3. De saknar ofta den trygghet
i sin situation som en studievan och
studievänlig bakgrundsmiljö utgör.

Det gäller nu närmast finansieringen,
och det har rått viss oenighet om hur
denna skall ordnas. Landstingens intresse
för att svara för kostnaderna på
de stora universitetsorterna, där majoriteten
av de studerande kommer från
andra landsting, är naturligtvis ringa,
kanske t. o. m. helt obefintligt. Till det -

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

Bidrag till hälso- och sjukvård för studerande

ta kommer en allmän enighet kring
principen att staten skall svara för kostnaderna
för indirekta stödåtgärder på
det studiesociala området till studerande
vid eftergymnasiala utbildningsanstalter.

Enligt beslutet 1967 skall staten svara
för kostnaderna för den s. k. basorganisationen,
medan de studerande
själva genom patientavgifter eller genom
anslag från sina organisationer
skall svara för de direkta sjukvårdskostnaderna.
Under 1969 uppgick statsbidraget
till studerandehälsovård i t. ex.
Lund—Malmö till ungefär 150 000 kr.
medan de studerande genom sina organisationer
fick betala 256 000 kr., d. v. s.
12 kr. per medlem. Denna siffra skall
jämföras med kostnaden för den enskilde
patienten enligt den nyligen genomförda
reformen inom den offentliga
sjukvården. Antalet besök uppgick till
ca 10 000 och därtill kommer ett stort
antal besök och telefonsamtal hos kuratorerna.
Under 1970 kommer de studerande
att genom sina organisationer betala
292 000 kr. för studerandehälsovården
i Lund—Malmö, vilket bör jämföras
med de ca 83 000 kr. de skulle
betala om de i enlighet med vad riksdagen
beslutat bara skulle svara för de
direkta sjukvårdskostnaderna.

Socialstyrelsen har äskat drygt 2,6
miljoner kronor medan Kungl. Maj:t
har föreslagit drygt 1,1 miljoner kronor
för detta ändamål. Det kan ha sitt
intresse att något studera vad studerandeorganisationerna
själva säger om
detta, eftersom det inom dessa organisationer
under de senaste åren ägt rum
en ganska livlig debatt beträffande både
omfattningen av och innehållet i
studerandehälsovården. Bortsett från
kostnadsaspekter och liknande synpunkter
har enigheten varit stor beträffande
behovet av ytterligare resurser i
kurativt och psykiatriskt avseende liksom
när det gäller behovet av allmänt
förebyggande verksamhet. Mot bakgrund
av de ökade kostnaderna och på grund

av en kritisk inställning till statsmakternas
förmåga att dra konsekvenserna
av sina utbildningspolitiska åtaganden
har man bland studerandeorganisationerna
börjat överväga en nedläggning
av verksamheten. Man skulle väl snarast
vilja ha en ren företagshälsovård,
till fullo administrerad och finansierad
av arbetsgivaren, i likhet med vad som
gäller för statsanställd personal.

Vi har i vår reservation yrkat på
ett med 240 000 kr. förhöjt anslag, vilket
skulle innebära att statsbidrag till
de studerandes hälsovård skulle utgå
med 13 kr. per studerande intill ett antal
av 10 000 och med 8 kr. för varje
ytterligare studerande. Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till reservationen
11.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Två talare har ganska
utförligt motiverat reservationen, och
det är inte mycket att tillägga.

Sammanfattningsvis kan sägas att det
anförts två starka motiveringar —- det
är mänskliga synpunkter och det är ekonomiska
synpunkter. Givetvis är det för
de enskilda studerandena värdefullt om
de vid full hälsa kan få genomföra sina
studier, kan få så kort studietid som
möjligt och kan slippa studieavbrott på
grund av nervösa besvär eller annat som
gör att de inte orkar med studierna.
Och även för en studerande är det ju
kostsamt att vara sjuk, lika väl som det
för samhället är väsentligt att de studerande
så fort som möjligt blir färdiga
och kommer ut i produktionen.

Jag finner att den förstärkning som
är föreslagen i reservationen 11 är välbefogad,
och jag ber att få yrka bifall
till denna reservation.

Herr ESKEL (s):

Herr talman! Det något underliga har
inträffat att man här tagit upp en diskussion
om andra grunder för bidrag
än dem som hittills har varit gällande

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Bidrag till hälso- och sjukvård för studerande

och dem som är föreslagna av utskottsmajoriteten
och omnämnda i reservationen.
Den arbetsgrupp som lade fram
det förslag, på vilket propositionen 48
år 1967 grundades, hade såsom ett arbetsexempel
en organisation som skulle
kunna vara tillämplig. Men det fastställdes
från början att man skulle kunna få
ordna sjuk- och hälsovården med hänsyn
till de speciella förhållanden som
förelåg på de olika utbildningsorterna,
och därför blev det ett schablonbidrag.

Detta schablonbidrag uppräknades
genom beslut förra året från 5 kr. till 6
kr. per studerande utöver 10 000 studerande
på varje studieort. Riksdagen
uttalade samtidigt att det var önskvärt
att som grund för schablonbidraget
skulle ligga inte som dittills — och som
det är till och med utgången av innevarande
år —• det antal studerande som
fanns året före budgetåret utan antalet
studerande det aktuella budgetåret.

I det nu föreliggande förslaget har
Kungl. Maj :t tillmötesgått riksdagen på
denna punkt och förutsatt att beräkningarna
skall grundas på studerandeantalet
under kommande budgetår.
Dessutom har en uppräkning skett av
grundbidraget -— schablonbidraget —
med en krona för var och en för de
första 10 000 studerande på varje kårort.

Yad reservanterna anfört att de önskar
är inte att ta upp frågan om grunderna
för bidraget utan att göra schablonbidraget
litet större. Det är alltså
detta som frågan egentligen gäller. Det
blir då fråga om en avvägning. En väsentlig
förbättring har skett under de
två senaste åren, vilket givetvis inte innebär
att alla önskemål kunnat tillgodoses.
Det har ju framgått av den tidigare
diskussionen här i dag att förhållandet
är detsamma beträffande flertalet punkter:
man kan inte få allt det man önskar.
Det har dock skett en förbättring
av bidraget till studerandehälsovården,
och jag yrkar bifall till utskottets hemställan
i denna del.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Statsbidragsreglerna
trädde i kraft i juli 1967. Sedan dess har
studerandehälsovården expanderat
mycket kraftigt. Man har på olika kårorter
strävat efter att skapa en basorganisation
i den omfattning som skisserats
i propositionen 1967. Men det har
visat sig att efterfrågan på psykosomatisk
och psykiatrisk vård av studieneuroser
av olika slag är väsentligt större
än man från början antog. Den föreslagna
basorganisationen för 10 000 studerande
förslår inte att ge dessa den
vård som är erforderlig. Redan då statsbidragen
för budgetåret 1967/68 fastställdes,
stod det ganska klart att de
var otillräckliga för att bekosta ens den
basorganisation som de var beräknade
för. Sedan dess har bara en marginell
uppjustering gjorts.

Under samma tidsperiod har kostnaderna
för löner och hyror, som skall
täckas av statsbidragen, stigit väsentligt.
Här behövs onekligen en förbättring.
Det förslag som nu lagts fram i
reservationen skulle i varje fall i någon
mån tillgodose dessa ökade krav.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Till herr Eskel vill jag
säga, att det uppseendeväckande och
märkliga är att Kungl. Maj :t endast föreslår
ett belopp som är mindre än hälften
av det som socialstyrelsen har föreslagit.
I detta fall är det socialstyrelsen
som gjort sig ordentligt underrättad om
basorganisationsförhållandena på de
olika kårorterna. Om herr Eskel kan
motbevisa socialstyrelsens uppfattning
härvidlag, har han en motivering för
sin hemställan om bifall till Kungl.
Maj :ts förslag.

Herr ESKEL (s):

Herr talman! Det uppseendeväckande
och märkliga här är att man diskuterar
någonting som varken finns i utskottets
förslag eller i reservationen.
Med reservationens förslag löser man

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

En för hela landet enhetlig telefontaxa, m. m.

inte de problem som tagits upp till diskussion,
därför att det endast innebär
att man lägger på ett litet belopp ytterligare
efter samma grunder som utskottet
har förordat. Det är bara detta jag
har velat fastslå.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
11; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nordstrandh begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 39
i utskottets utlåtande nr 88, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 11 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nordstrandh begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 114 ja och
92 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 40—42

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 43

Lades till handlingarna.

§ 5

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 89, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående viss utvidgning av
långivningen ur statens lånefond för
den mindre skeppsfarten.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

En för hela landet enhetlig telefontaxa,
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
90, i anledning av motioner om en för
hela landet enhetlig telefontaxa, m. m.

I de likalydande motionerna 1:7 av
herrar Bengtson och Johan Olsson samt
II: 10 av herr Börjesson i Falköping
m. fl. hade hemställts att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om utredning om övergång till en för
hela landet enhetlig telefontaxa, i enlighet
med vad som anförts i motionerna.

I de likalydande motionerna I: 141 av
fröken Stenberg och II: 246 av herr
Thglén hade hemställts att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om en utredning syftande till införandet
av en enhetlig telefontaxa för hela
landet.

I motionen I: 712 av herr Nils-Eric
Gustafsson m. fl. hade hemställts att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag rörande införandet av en
för hela landet gällande enhetlig teletaxa.

I de likalydande motionerna 1:206
av herrar Axelson och Skagerlund samt
II: 242 av herr Eriksson i Arvika m. fl.
hade hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte uttala att en revision
skedde av nuvarande telefontaxor
i syfte att sänka avgiften för samtal på
längre avstånd.

I de likalydande motionerna I: 708 av
herr Eric Carlsson och II: 837 av herr

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

En för hela landet enhetlig telefontaxa,

Nilsson i Tvärålund m. fl. hade hemställts
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
av frågan om en utjämning av telefontaxorna
i enlighet med de riktlinjer
som anförts i motionerna.

I de likalydande motionerna 1: 731 av
herrar Strandberg och Karl Pettersson
samt II: 842 av herrar Petersson i Gäddvik
och Nilsson i Agnäs hade hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla att televerkets taxesystem
bleve föremål för översyn och utredning
syftande till: 1. lokaliseringspolitisk
anpassning, 2. enhetstaxor inom
storkommunerna, 3. bättre anpassning
för närboende inom riktnummerområdenas
gränser, 4. analys av möjligheterna
till enhetstaxa vid trafik utom eget
riktnummerområde.

I de båda likalydande motionerna
1: S6 av herr Karl Pettersson in. fl. samt
II: 99 av herrar Petersson i Gäddvik
och Nilsson i Agnäs hade, såvitt nu var
i fråga, hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla att
den av televerket tillsatta arbetsgrupp,
som skulle se över nuvarande teletaxeprinciper,
bedreve sitt arbete i snabb
takt och därvid noga övervägde möjligheterna
att genom ändringar av antalet
avståndsklasser och gränserna mellan
dessa göra teletaxorna mindre avståndsberoende.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 7 och II: 10, 1:141 och II: 246, I: 712,
1:206 och 11:242, 1:708 och 11:837,
I: 731 och II: 842 samt I: 86 och II: 99,
sistnämnda båda motioner i vad de avsåge
översyn av televerkets taxor.

Reservation hade avgivits av herrar
Bohman (m), Nyman (fp), Kaijser (m),
Wirtén (fp), Nils-Eric Gustafsson (ep),
Wikström (fp), Johan Olsson (ep), Gustafson
i Göteborg (fp), Nordstrandh
(m), Mattsson (ep) och Enskog (fp),
fröken Ljungberg (m) samt herrar Antonsson
(ep) och Andersson i Knäred

m. m.

(ep), som ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:7 och 11:10, 1:141 och
II: 246, I: 712, I: 206 och II: 242, I: 708
och II: 837, I: 731 och II: 842 samt I: 86
och II: 99, sistnämnda båda motioner
såvitt nu var i fråga, som sin mening
ge Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört beträffande den i motionerna
begärda översynen av televerkets
taxor m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Den fråga som vi nu
skall behandla är tydligen mycket aktuell.
Det har inlämnats inte mindre
än sju olika motioner i detta sammanhang,
och dessutom har tanken på en
såvitt möjligt enhetlig teletaxa för hela
landet berörts i motioner som väckts
i samband med regionalpolitiken. Man
kan kanske i och för sig mena att det
hade varit lämpligt att diskutera denna
fråga i samband med den stora debatt
vi får om regionalpolitiken, men när vi
nu har den på bordet ber jag att få motivera
den reservation som är fogad vid
statsutskottets utlåtande.

Om man skickar ett telegram är avgiften
densamma till vilken ort i vårt
land det än skall gå, under det att telefontaxorna
varierar kraftigt beroende
på avståndet. Det har tidigare funnits
mycket bärande skäl för detta. Avståndet
har varit fördyrande på grund av
kablarnas längd och en hel del andra
omständigheter. Vad som har gjort att
frågan nu har en förnyad aktualitet är
den mycket snabba tekniska utvecklingen.
Dels har koaxialkablarna betytt
en väsentlig ökning av kabelkapaciteten,
dels och framför allt har — som televerket
säger i sitt remissyttrande — den
nya bärfrekvenstekniken gjort taxorna
mindre avståndsberoende.

Det är klart att om telefonsamtal över -

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

En för hela landet enhetlig telefontaxa, m. m.

förs via radiolänkar o. s. v. och de största
kostnaderna därigenom uppkommer
på avsändningsorten och mottagningsorten,
finns inte längre samma motivering
för en kraftig differentiering av
teletaxorna beroende på avståndet. När
man ser att det inte har vidtagits någon
ändring i fråga om själva avståndsklasserna
sedan år 1938 och tänker på
den enorma utveckling som tekniken
har genomgått sedan dess, förstår man
att det är hög tid att något görs på detta
område.

Inom utskottet är vi överens om att
detta är en fråga av intresse och att en
ändring bör komma till stånd. Skilda
meningar föreligger dock så till vida
att majoriteten anser att det är tillräckligt
med vad som för närvarande görs
inom televerket. Där har tillsatts två
arbetsgrupper, av vilka den ena — tillsatt
i november 1968 — framför allt
skall ta upp frågan om teleavgifterna inom
kommuner och kommunblock med
anledning av de kommunsammanslagningar
som nu är aktuella. Man menar
att teleavgifterna i vissa fall har blivit
oskäliga, inte minst för telefonsamtal
från ett ytterområde i en kommun
till dess centralort. Den andra arbetsgruppen,
som alltså tillsattes i augusti
1969, har fått i uppdrag att behandla
frågorna om teletaxorna över huvud taget.

Televerket tycks inte göra sig någon
särskild brådska. Utskottsmajoriteten
säger att dessa frågor utreds med prioritet
inom televerket. Det är sant — verket
säger att man har prioriterat frågan
om samtal inom storkommunerna och
kommunblocken och med hög prioritet
har tagit upp frågan om avgiftslättnader
för samtal inom Norrland. Men när det
gäller frågan om att över huvud taget
sänka avgifterna för telefonsamtal mellan
Norrland och den övriga delen av
landet räknar man med att det skall ta
mycket lång tid innan någon ändring
kan genomföras. Man säger att först och
främst kräver utredningen lång tid. Vi

vet hur många utredningar som lovar
att de skall framlägga förslag inom kort,
men ändå drar de ofta ut på tiden i åratal.
Då kan vi förstå att om en utredning
redan från början säger att arbetet
kommer att ta lång tid kommer
många ledamöter i denna kammare inte
att vara med i riksdagen när förslagen
från den läggs fram. Men inte nog
med att utredningen skall ta lång tid —
själva genomförandet sedan beslut har
fattats kommer också att ta lång tid.
Alltså först en lång tid före beslutet, sedan
beslutet, därefter en lång tid efter
det beslut har fattats — det ger inte ett
intryck av att man har särskilt bråttom.

Vi reservanter har framhållit att teletaxorna
är en viktig del av hela frågan
om regionalpolitiken. I vår strävan
att så att säga göra landet litet rundare
genom att underlätta kommunikationerna
inom landet betyder teletaxan mycket.
Därför har vi i vår reservation pekat
på två saker: för det första att arbetet
med denna fråga bör bedrivas med
stor skyndsamhet, för det andra att det
finns anledningar att i en arbetsgrupp
som skall ta upp dessa frågor inte bara
ha med televerkets experter utan också
personer som har erfarenhet av regionalpolitiska
resonemang och som är inne
i de regionalpolitiska sammanhangen.
Av den anledningen har vi begärt
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t påpekar detta. Utskottsmajoriteten
har däremot nöjt sig med att avstyrka
motionerna.

Eftersom denna fråga är av så stor
vikt vädjar jag till kammarens ledamöter
att rösta på reservationen, till vilken
jag yrkar bifall.

I detta anförande instämde herrar
Westberg i Ljusdal, Sellgren, Jonsson i
Mora, Eriksson i Arvika, Antby, Andersson
i Örebro, Wiklund i Stockholm och
Berndtsson (samtliga fp).

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Som en av motionärer -

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

En för hela landet enhetlig telefontaxa,

na i den fråga vi nu diskuterar ber jag
att få säga några ord. Jag vill instämma
i vad herr Gustafson i Göteborg nyss
sade, nämligen att en utjämning av telekostnaderna
är en utomordentligt stor
och viktig fråga. Det är en mycket viktig
fråga ur lokaliseringssynpunkt, men
det är också en mycket stor jämlikhetsfråga
— större än vad som hittills framgått
av den s. k. jämlikhetsdebatten.

Om man jämför de kontakter och kontaktytor
som enskilda personer och
näringslivet har genom telekommunikationerna
i Stockholmsområdet å ena sidan
och i Norrland och andra jämförbara
områden å andra sidan, förstår
man vilken betydelse telekommunikationerna
har. Det ligger nära till hands
att göra jämförelser med brevportot som
är lika över hela landet och varieras
beroende av brevets vikt. Herr Gustafson
i Göteborg nämnde att kostnaden
för telefonsamtal synes ligga i första
hand vid avsändningsplatsen och mottagningsplatsen.
Samma sak kan gälla
brevkommunikationer; den jämförelsen
är enligt min uppfattning ganska adekvat.

Jag delar den uppfattning många av
motionärerna har, att det ideala vore en
fullständig utjämning. Men jag har funnit
att det knappast nu är realistisk politik
att begära en så genomgripande reform
på en gång. I motion II: 837, där
jag står som en av undertecknarna, föreslår
vi att en treminutersperiod i början
av varje samtal skall åsättas samma
taxa över hela landet. Det är en delreform
som jag tror att man skulle kunna
börja med. Av utskottsutlåtandet och
av reservationen framgår också att man
inom utskottet inte anser det vara möjligt
att åstadkomma en fullständig utjämning
över hela landet på en gång.

Liksom herr Gustafson i Göteborg
måste jag fråga, om det verkligen skall
behövas så många år för utredning av
denna fråga och om det sedan skall
behöva ta så många år att tekniskt genomföra
reformen när den väl är be -

m. m.

slutad. Den som läser televerkets remissyttrande
över motionerna kan inte undgå
att få intrycket att man på det hållet
har en mycket låg ambitionsgrad
när det gäller att utjämna telefonkostnaderna.
Nederst på s. 8 i utlåtandet
återges televerkets yttrande: »Man kan
i nuvarande skede — bl. a. av ekonomiska
skäl — ej ta sikte på en sänkning
ända ned till närtaxa (9-minutersstreck
intervall), men viss nedsättning
torde kunna ske för trafik med centralorten
inom berörda kommunblock.»

Det är inte fråga om en utredning angående
en fullständig utjämning inom
kommunblocken, utan bara om en viss utjämning
inom kommunblocken. Då man
tänker på hur många människor det är
möjligt att nå inom exempelvis Stockholms-,
Göteborgs- och Malmöområdet
genom den s. k. närtaxan, framstår det
verkligen som en låg ambitionsgrad när
kommunblock i Norrland inte kan räkna
med en enhetlig telefontaxa inom
den egna kommunen, sådan denna kommer
att se ut efter 1974.

Televerket åberopar att man har tillsatt
två arbetsgrupper. Den ena skall
syssla med det jag nyss nämnde. Den
andra gruppen skall göra en översyn
över taxesystemet i ett större sammanhang.
Dessa utredningar kommer att
ta många många år, och det är alltså
fråga om en reform som ligger långt
i fjärran. Jag tror inte att vi har råd
att vänta så länge med att genomföra
en utjämning av telekostnaderna och
därmed bidra till en bättre balans mellan
olika delar av vårt land även på
detta område.

I televerkets yttrande, som redovisas
på s. 5—11 i utskottsutlåtandet, fästs
uppmärksamheten på en partiell utjämning
inom kommunblocken och på
avgiftslättnader inom Norrland. Men
jag vill också framhålla att orterna inom
det s. k. stödområdet har stort behov
av kontakter med orter utanför
stödområdet. Det är mycket angeläget
att företag, och även enskilda personer

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

En för hela landet enhetlig telefontaxa, m. in.

för den delen, har möjlighet att komma i
kontakt med de expansiva områdena för
att kunna förverkliga vad vi alla så
vackert talar om, nämligen en bättre regional
balans. Jag tror att det finns
anledning att allvarligt överväga det
förslag som framförs i motion II: 837
om en över hela landet gemensam taxa
för de tre första minuterna av varje
telefonsamtal. I televerkets yttrande uttalas
också att »utan avvaktan av en sådan
mer genomgripande utredning en
del åtgärder bör kunna -— --vid tagas

för att tillgodose vissa angelägna
önskemål---.» Jag vill starkt un derstryka

att vi inte kan vänta tills en
genomgripande utredning och planering
har slutförts; då får vi vänta alltför
länge innan någonting görs.

Det sägs i televerkets yttrande att
man inom televerket är medveten om
att taxorna måste anpassas efter den pågående
utvecklingen. Men det är ju inte
de affärsdrivande verkens och myndigheternas
sak att bedriva en sådan politik,
utan de skall administrera verksamheten
efter de riktlinjer riksdagen
beslutat om.

Jag vill instämma i den vädjan som
herr Gustafson i Göteborg riktade till
kammaren att rösta för reservation. Utskottsmajoriteten
säger sig visserligen
instämma i motionärernas önskemål om
största möjliga utjämning, men man
står ändå på samma låga ambitionsnivå
som televerket, vilken kan exemplifieras
med att man inte ens avser att helt
utjämna telefontaxorna inom kommunblocken.
Att det inom samma kommun
finns olika telefontaxor måste ju vara
ett otillfredsställande förhållande. I reservationen,
där man inte heller kräver
någon fullständig utjämning av taxorna
och inte ens tar ställning för det förslag
som jag nämnt ett par gånger om
en över hela landet gemensam taxa
för de tre första minuterna av varje
telefonsamtal, framhåller man ändå att
utredningarna inte är enbart tekniska
eller ekonomiska från företagets egen

begränsade synpunkt, utan att det här
gäller en regionalpolitisk fråga som bör
sättas in i ett större sammanhang. Därför,
säger man i reservationen, bör personer
med erfarenhet av regionalpolitiska
bedömningar komma med i arbetsgrupperna.

Det är utomordentligt hovsamma krav
som framförs i reservationen, men dessa
krav ligger ändå på en högre ambitionsnivå
än televerkets eget yttrande.
Därför vill även jag, herr talman, vädja
till kammarens ledamöter att rösta för
reservationen, som jag ber att få yrka
bifall till.

I detta anförande instämde herrar
Polstam, Glimnér, Dahlgren, Dockered,
Eliasson i Sundborn och Sundkvist
(samtliga ep).

Herr PETERSSON i Gäddvik (m):

Herr talman! Utöver vad ordföranden
i statsutskottets fjärde avdelning
herr Gustafson i Göteborg här framhållit
vill jag tillägga att frågan om en
enhetlig telefontaxa har sitt givna samband
med de övriga frågor som sammanhänger
med ett bättre näringsklimat
för människor och företagsamhet
inom de s. k. utflyttningslänen i vårt
land. Mer och mer har kommunikationskostnadernas
betydelse för det norrländska
näringslivets konkurrenskraft på de
stora folkrika marknaderna uppmärksammats,
och telefonkostnaderna är en
del av det stora komplexet.

Utskottet säger att man finner största
möjliga utjämning av telefonkostnaderna
önskvärd, men utskottsmajoriteten
vill inte nu vidta några ytterligare
åtgärder för att få en utjämning till
stånd. Jag anser dock att den bär frågan
är av sådan betydelse för utvecklingen
i de delar av landet där avståndskostnaderna
är besvärande, att
åtgärder skyndsamt bör vidtas. Låt mig
anföra ett exempel.

En företagare i Stockholm som har
telefonkontakt med en centralinstans

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

En för hela landet enhetlig telefontaxa, m. m.

t. ex. under fem minuter betalar för detta
11 öre, medan en Norrbottenföretagare
med i övrigt likartade förhållanden
får betala hela 4:20 för en sådan
kontakt, och kontakter av detta slag är
många både för företag i Stockholm
och företag i övriga landet. Därför blir
det rätt betydande sammanlagda kostnader
för dem som arbetar på stort avstånd
från en centralinstans.

Avståndstaxorna har heller inte ändrats
sedan mer än 30 år tillbaka trots
den kraftiga tekniska utveckling som
har skett även på telekommunikationernas
område och trots det ökade intresse
som statsmakterna har visat för en aktiv
lokaliseringspolitik som skall stödja
just utflyttningslänen.

Det är min övertygelse att en snar
förändring till lägre avståndstaxor för
telefonsamtal är ett ur samhällets synpunkt
billigt bidrag till främjande av
utvecklingen i norra Sverige, något som
alla säger sig eftersträva.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr PETTERSSON i Lund (s):

Herr talman! Vi som tillhör utskottsmajoriteten
tycker att det inte existerar
någon större meningsskillnad mellan
utskottet och reservanterna i själva
sakfrågan om en ytterligare utjämning
av telefontaxorna. Den översyn av telefontaxorna
i utjämnande riktning som
olika motionärer efterlyser är redan på
gång inom televerket. Den sker för det
första genom en arbetsgrupp som tillsattes
den 5 november 1968 och som
har till uppgift att se över taxorna för
telefonsamtal mellan kommunblockens
olika delar och deras centralorter. Den
sker för det andra, som herr Gustafson
i Göteborg erinrade om, genom den arbetsgrupp
som televerket tillsatte förra
året med uppgift att göra en grundlig
översyn av taxesystemet i dess helhet.

Tillsättandet av dessa arbetsgrupper
visar klart att televerket är inriktat på
att anpassa telefontaxorna efter ändra -

de förhållanden. I sitt remissvar över
motionerna har televerket också kunnat
åberopa att en hel del åtgärder under
gångna år har vidtagits som har verkat
i utjämnande riktning och varit ett
stöd såväl för glesbygds- och landsbygdsabonnenter
som för abonnenter
bosatta i Norrland. Televerket säger vidare
i sitt remissvar, att man är medveten
om att en fortsatt utjämning bör
eftersträvas.

Möjligheterna att för framtiden åstadkomma
en mer radikal utjämning av telefontaxorna
förefaller numera vara
ganska goda. Den tekniska utvecklingen
på telekommunikationsområdet tycks gå
i sådan riktning, att telefontaxorna för
televerket blir mindre avståndsberoende
än tidigare. Televerket har också nu
velat göra en ordentlig genomgång av
denna tekniska utvecklings konsekvenser
ur taxesynpunkt. Alla bör emellertid
vara på det klara med att det rör
sig om komplicerade kostnadssamband
och komplicerade kalkyler, som kräver
ingående undersökningar. Av naturliga
skäl tar det en viss tid att genomföra
dessa undersökningar, särskilt om man
har stora ambitioner att åstadkomma en
utjämning.

Av det skälet vill televerket vidta en
del partiella reformer i avvaktan på resultatet
av den stora översynen. Dessa
partiella reformer är inriktade på att
stödja speciellt befolkningen i Norrland.
Det gäller dels en utjämning av taxorna
för samtal med centralorten i kommunblocket,
dels vissa avgiftslättnader för
samtal inom Norrland, som här tidigare
har erinrats om. Jag antar att alla är
överens om att dessa viktiga åtgärder
bör genomföras snarast.

Vad som skiljer utskottsmajoriteten
och reservanterna åt är att reservanterna
förordar att en ny utredning tillsätts
utanför televerkets ram — jag
tolkar reservationen på det sättet. Vi
inom majoriteten anser att detta vore
att fördröja det viktiga utredningsarbetet
om en utjämning av telefontaxorna

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

En för hela landet enhetlig telefontaxa, m. ra.

som redan pågår. Expertisen på området
finns som bekant inom televerket.
Anser man att den tekniska utvecklingen
och utvecklingen av kostnaderna gör
cn revidering av taxorna naturlig och
motiverad, är det televerket som har att
notera förändringarna i tekniken och
kostnadssituationen och att anpassa
taxorna i utjämnande riktning. Därför
tycker jag inte att det råder någon motsättning
mellan televerkets ambition på
den här punkten och den ambition motionärerna
har att utjämna telefontaxorna
med hänsyn till avstånden.

Vi som tillhör majoriteten inom utskottet
anser att det, när sakmaterialet
föreligger, är dags att ta upp frågan om
vilka regionalpolitiska och andra bedömningar
som ytterligare skulle behöva
göras. Om man vill åstadkomma resultat
snabbt bör den diskussionen föras
inom kommunikationsdepartementets
ram. Man bör inte gå vägen via en
offentlig utredning eller något liknande,
om man vill ha fram ett snabbt resultat.

Jag skulle sedan vilja ta upp några
av de yttranden som har fällts av de
tidigare talarna i debatten.

Herr Gustafson i Göteborg säger att
majoriteten i utskottet anser att vad
som hittills har gjorts i utjämnande syfte
när det gäller teletaxorna är tillräckligt.
Det tycker jag inte man kan utläsa
ur utskottsmajoritetens yttrande. Det
framgår klart av skrivningen att vi
önskar ytterligare snara åtgärder med
syfte att få till stånd en utjämning.

Det har vidare sagts att televerket
inte gör sig någon brådska. Men av televerkets
remissyttrande framgår ju att
verket vill ge en hög prioritet åt partiella
reformer. Jag har redan tidigare
talat om att dessa partiella reformer är
speciellt inriktade på Norrland. Dessutom
är det väl mycket möjligt att man
kan komma fram med ytterligare partiella
reformer under den tid utredningsarbetet
i övrigt pågår. Kommunikationsministern
sade i höstas som svar

på en enkel fråga av herr Westberg i
Ljusdal att man räknade med att arbetsgruppen
var inriktad på att relativt
snabbt åstadkomma en minskning av
antalet rikssamtalstaxor. Antalet är för
närvarande sex, och utvecklingen har
visat att differentieringen kanske är
alltför stor.

Utskottsmajoriteten har också i sitt
utlåtande sagt ifrån att utredningsarbetet
bör bedrivas med största möjliga
skyndsamhet. På den punkten råder det
alltså inga som helst delade meningar
mellan utskottsmajoriteten och reservanterna.

Herr Nilsson i Tvärålund anser att televerket
har en låg ambitionsgrad när
det gäller att utjämna telefonkostnaderna.
Låt mig med anledning därav säga
att det beror litet på vad man diskuterar
— om det gäller samtal mellan t. ex.
Luleå och Stockholm eller om man diskuterar
televerkets totala telefonkostnader
inom olika delar av Sverige.

Det har gjorts vissa beräkningar om
televerkets årliga genomsnittskostnader
per telefonapparat inom olika delar av
landet. På grundval därav kan konstateras
att i televerkets norra distrikt,
som i stort sett omfattar hela Norrland
exklusive Gästrikland, telefonkostnaderna
är cirka 47 procent högre än genomsnittskostnaderna
i landet i övrigt. I
detta distrikt överstiger kostnaderna intäkterna
med i genomsnitt 68 kr. per telefonapparat
och år. Det är alltså ett
underskott som av solidaritetsskäl får
täckas genom överskott i övriga delar
av landet.

Jag tycker att man inte helt bör frånkänna
televerket ganska betydelsefulla
ansträngningar i utjämnande riktning,
även om vi från utskottsmajoritetens
sida anser att man måste gå vidare på
den vägen.

Låt mig sluta med en sak som herr
Pettersson i Gäddvik nämnde. Han berörde
kostnaderna för att ringa till
Stockholm från olika delar av landet,
och han ville göra det till en Norrlands -

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

En för hela landet enhetlig telefontaxa,

fråga. Jag vill inte betrakta detta som
en Norrlandsfråga. Det visar sig nämligen
att, om jag från Lund skall ringa
till Stockholm, kostar det mig precis
lika mycket som det kostar för en person
i Kiruna att ringa till Stockholm,
trots att avståndet är i det närmaste
dubbelt så stort mellan Stockholm och
Kiruna som det är mellan Stockholm
och Lund.

Man kan alltså för det första konstatera,
att i och för sig är inte kostnaderna
för telefonsamtal till Stockholm
någon Norrlandsfråga, utan den berör
oss lika mycket i södra delen av landet.
För det andra kan man konstatera, att
det inte finns någon fullständig parallellitet
mellan kostnadernas och avståndens
storlek, utan kostnaderna avtrappas
i snabbare takt än avståndet.

Problemet har alltså många aspekter.
Utskottsmajoriteten räknar med att vi
snabbt skall få fram materialet från televerket
och att man på basis av det
sakmaterialet skall kunna göra ett väl
övervägt ställningstagande till frågan
om telefontaxorna.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan i dess utlåtande nr 90.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! När jag sade att utskottsmajoriteten
är nöjd med vad som
hittills har åtgjorts, menade jag, att man
är nöjd med de utredningar, som hittills
har igångsatts. Man anser alltså inte
att man behöver göra något mera på
den fronten.

Hem Pettersson i Lund är inte alls
säker på att det behövs någon stor offentlig
utredning om detta. Reservanterna
däremot tycker att det bör ankomma
på Kungl. Maj :t att överväga
och besluta om formerna för det fortsatta
utredningsarbetet. Det är möjligt
att detta arbete kan utföras av en arbetsgrupp
inom kommunikationsdepartementet.

m. m.

Den punkt på vilken vi reservanter
skiljer oss från utskottsmajoriteten är
ju att majoriteten menar att man först
skall vänta under den mycket långa tid
som televerket självt tar på sig —• televerket
säger tydligt ifrån i sitt remissyttrande,
att undersökningarna är mycket
komplicerade och kommer att ta
lång tid — och att man därefter skall
koppla in de regionalpolitiska synpunkterna.
Men kan det inte möjligen
vara så, att det inte räcker med de rent
tekniska synpunkter som har väglett televerket,
utan att det just är de regionalpolitiska
synpunkterna som motiverar
att utredningen snabbt genomföres? Såsom
jag påpekade har det inte skett
någon ändring beträffande avståndsklasserna
sedan 1938. De nuvarande differentieringarna,
som herr Pettersson
tog som ett bevis på att televerket gjort
en hel del, företogs alltså för över SO
år sedan.

Prioriteringen gäller som sagt främst
kommunblocken i Norrland. Alla övriga
frågor kommer att gå den mycket
långa vägen, varvid den regionalpolitiska
expertisen skall inkopplas först sedan
det gjorts en omfattande utredning,
som enligt televerkets egna uppgifter
kommer att ta mycket lång tid.

Herr Pettersson sade att det kanske
kan genomföras ytterligare partiella reformer.
Ja, det är möjligt om man röstar
på reservationen och därmed åstadkommer
en klar opinionsyttring för sådana
åtgärder. Vid omröstningen i
första kammaren skilde det två röster
mellan utskottets hemställan och reservationen.
Jag tycker att denna kammare
skulle kunna se till att reservationen
får majoritet. Enligt min mening är det
bästa sättet att driva fram ytterligare
reformer på det här området.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Petterssons i Lund
argumentering överensstämde med utskottets,
nämligen att motionärernas in -

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

En för hela landet enhetlig telefontaxa, m. in.

tressen i det närmaste tillgodosetts genom
utskottets skrivning och därför avslås
motionerna. Vi som är motionärer
kan inte finna att detta är riktigt, eftersom
utskottets skrivning grundar sig på
den ambitionsnivå som återspeglas i televerkets
yttrande, och den ambitionsnivån
sträcker sig inte längre än vad den
tekniska utvecklingen motiverar. Det är
detta som skiljer reservanternas och utskottsmajoritetens
skrivning. Reservanterna
önskar föra in regionalpolitiska
bedömningar i sammanhanget och vill
inte vänta i åratal tills de åberopade utredningarna
är klara. För övrigt vore
det ganska märkligt om man inte i
framtiden liksom hittills anspassar sig
till den tekniska utvecklingen och företar
de kostnadsutjämningar som föranleds
därav.

Jag vill fråga herr Pettersson i Lund,
om han anser det tillfredsställande att
man inom ett och samma kommunblock
eller en och samma kommun skall ha
differentierade telefonkostnader, vilket
inte är fallet i Stockholm, Malmö och
Göteborg. År det rimligt att man på olika
håll i en vidsträckt glesbygdskommun
i Norrland skall behöva vidkännas
förhållandevis stora skillnader i kostnaderna
för telefonsamtal till den egna
kommunens centralort?

Herr Pettersson framhöll att partiella
reformer kan komma att genomföras.
Men då vill jag i likhet med herr Gustafson
i Göteborg rekommendera att
kammaren röstar på reservationen. Den
innebär en viljeyttring om att delreformer
skall genomföras utan att vänta
flera år på de tekniska utredningarna.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Pettersson i Lund
hade, såvitt jag förstår, en svår balansgång
att gå. Dels ville han framhålla att
utskottet finner en ytterligare utjämning
önskvärd, dels ville han tala om
hur bra det redan är ordnat för företagsamheten
och invånarna i Norrland

med avseende på telefonkostnaderna.
Jag undrar vilket ben herr Pettersson i
Lund till sist har för avsikt att stå på?

Vad frågan om utjämningen av telefontaxorna
beträffar har man i televerket
tydligen haft en högre ambitionsgrad
tidigare. Man ändrade taxorna
1933 och 1938 och gjorde då taxorna
för de långa avstånden billigare. Men
på de mer än 30 år som gått sedan dess
har ingenting hänt, trots att de tekniska
förutsättningarna nu är helt andra och
trots att statsmakterna har förklarat
sig vilja tillämpa en aktiv lokaliseringspolitik
för att stödja de landsdelar
där de långa avstånden medför bekymmer
och stora kostnader.

Herr PETTERSSON i Lund (s) kort
genmäle:

Herr talman! Om reservanterna inte
nödvändigtvis vill ha till stånd en offentlig
utredning om en utjämning av
telefontaxorna utan kan låta frågan utredas
inom Kungl. Maj :ts kansli, så är
jag ännu mer förvånad över att man
skrivit isär sig på den punkten. Utskottsmajoriteten
har ansett denna fråga
vara så viktig att både regeringen
och departementet bör hålla nära kontakt
med televerket och dess bägge arbetsgrupper.
Detta måste vara det smidigaste
sättet att arbeta, om man vill
nå ett snabbt resultat. Då har man från
departementets sida möjligheter att ta
upp de speciella regionalpolitiska synpunkter
som kan behöva beaktas utöver
de kostnadssänkingar för samtal
över långa avstånd som redan den tekniska
utvecklingen motiverar.

Flera av oppositionssidans talare har
framhållit att om vi vill ha en klar
opinionsyttring om att utredningsarbetet
skall gå snabbare och att partiella
reformer i utjämnande riktning
skall genomföras under mellantiden,
så bör kammarens ledamöter rösta på
reservationen. Men jag frågar mig efter
att ha läst reservationen: Var någonstans
har reservanterna konkret talat

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

En för hela landet enhetlig telefontaxa, m. m.

om ytterligare partiella reformer? Jag
kan inte finna att det är någon skillnad
i utskottsmajoritetens och reservanternas
skrivning i det avseendet, utan
skillnaden ligger bara däri att reservanterna
vill tillsätta en speciell utredning,
som vi inom utskottsmajoriteten
anser bara skulle fördröja bela
frågan och försvåra arbetet.

Herr talman! Jag ber än en gång att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Vad är skillnaden mellan
utskottsmajoriteten och reservationen?
Jo, majoriteten hänvisar till att
det i televerket har igångsatts två tekniska
utredningar, och därför har utskottet
hemställt att motionerna avslås.
Men det finns inte en rad i utskottsmajoritetens
skrivning om att den
stora frågan om en enhetlig telefontaxa
bör utredas och inte heller om
lämpligheten av att Kungl. Maj :t ägnar
den sin uppmärksamhet. Majoriteten
är helt nöjd med att det inom televerket
arbetar två tekniska utredningar,
ett arbete som man ändå vet kommer
att ta mycket lång tid.

Reservanterna däremot anser att det
i och för sig är bra att dessa två arbetsgrupper
finns men att hela frågan
är av sådan vikt att man inte kan nöja
sig med två tekniska arbetsgrupper i
ett verk, utan att Kungl. Maj :t bör se
till att det snarast tillsättes en utredning
som också tar upp de regionalpolitiska
synpunkterna samt att riksdagen
därefter skriver till Kungl. Maj:t
och föreslår åtgärder. Utskottsmajoriteten
har bara avstyrkt motionerna och
inte ansett någon åtgärd nödvändig;
man har konstaterat att två tekniska
arbetsgrupper är tillsatta inom televerket.
Detta är ju en betydande skillnad.

Om man önskar att någonting skall
hända på detta område, vill jag rekommendera
kammarens ledamöter att rösta
på reservationen.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 90 behandlas ett flertal motioner,
där motionärerna krävt en
översyn av gällande telefontaxor. Några
motionärer har anhållit om utredning
om övergång till en för hela landet
enhetlig telefontaxa. Såsom en av
dessa motionärer vill jag närmare
kommentera motionen II: 10.

En egen telefon torde numera i allmänhet
betraktas som en nödvändighetsartikel
även för enskilda medborgare
i vårt land. Emellertid är det uppenbart
att höjningarna av såväl installationskostnaderna
som samtalsavgifterna
i hög grad varit ägnade att
försvåra möjligheterna för många människor
att utnyttja telefonen som kommunikationsmedel.

Det talas i våra dagar mycket om
jämlikhetsträvanden. Jag anser det vara
föga förenligt med jämlikhetstanken
att priserna på telefonsamtal bestäms
av var i vårt land människorna är bosatta.
Den urbanisering som pågår i
samhället aktualiserar enligt min mening
starkt behovet av en översyn av
telefonavgifterna. En sådan översyn
bör ta sikte på möjligheterna att skapa
en enhetlig taxa inom hela landet i
likhet med vad som tillämpas inom
postverket. Variationerna i gällande
priser kan illustreras med följande exempel.
Ett samtal på tre minuter mellan
Stockholm och Kiruna kostar 2: 53
kr. medan ett samtal av samma tidslängd
mellan Falköping och Malmö
kostar 1: 98 kr.

På grundval av undersökningar som
företagits skulle vid oförändrat antal
samtal en genomsnittlig kostnad per
samtalsminut bli 7,8 öre vid genomförande
av en enhetlig telefontaxa. Om
samtalslängden skulle mätas i treminutersintervaller,
skulle varje markering
för påbörjad intervall debiteras
med omkring 24 öre. Med utgångs -

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

punkt i detta genomsnittspris skulle
det för samtal exempelvis inom Stockholms
stad bli en höjning med 13 öre
— från 11 till 24 öre. Under förutsättning
av oförändrat antal samtal och
oförändrad samtalslängd skulle emellertid
en stockholmare samtidigt kunna
för samma pris ringa till exempelvis
Kiruna. Därvid får man dock räkna
med att priset exempelvis skulle
fördubblas när treminutersintervallen
överskrides. För varje ytterligare treminutersintervall
skulle påläggas en ny
samtalsavgift. Samma regel skulle gälla
för hela landet. Kostnaderna för telefonsamtal
skulle med andra ord inte
vara beroende av i vilken del av landet
abonnenten och samtalsmottagaren är
bosatta.

Televerket har i sitt yttrande till utskottet
framhållit att införandet av enhetstaxa
skulle fordra avsevärda tekniska
förändringar. En utbyggnad av
förbindelsenät och stationsutrustning
måste genomföras innan en enhetstaxa
kan tillämpas för hela landet. Jag är
givetvis medveten om att en övergång
till enhetstaxa inte skulle kunna genomföras
utan en sådan utbyggnad. En
övergång till enhetstaxa kan ju väntas
medföra ökad belastning på ledningsnätet.
Men jag menar att det är angeläget
att man utreder de framtida förutsättningarna
för en enhetstaxa.

•lag tror, herr talman, att på sikt
kommer en enhetstaxa för telefonsamtal
inom hela landet att genomföras.
Och televerket har visserligen en arbetsgrupp
som kommer att undersöka
de framtida möjligheterna för en enhetstaxa,
men jag anser att utredningen
bör inte bara ske inom televerkets
ram utan att arbetsgruppen bör förstärkas
med personer som har erfarenhet
av regionalpolitiska bedömningar.

Jag vill därför, herr talman, yrka bifall
till den vid statsutskottets utlåtande
nr 90 fogade reservationen av
herr Bohman m. fl.

3 — Andra kammarens protokoll 1970.

Dialekt- och ortnamnsarkiven m. m.

I detta anförande instämde herrar
Eriksson i Bäckm ora och Vigelsbo
(båda ep).

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gustafson i Göteborg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 90, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Bohman in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 113
ja och 97 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§7

Dialekt- och ortnamnsarkiven m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
91, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående dialekt- och ortnamnsarkiven
m. m. jämte motioner.

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Dialekt- och ortnamnsarkiven ni. m.

Sedan Kungl. Maj :t i propositionen
nr 1 (bilaga 10, punkt B 16) beräknat
medel för nedannämnda ändamål, hade
Kungl. Maj :t i propositionen nr 46 under
åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden för
den 13 mars 1970 föreslagit riksdagen
att

1. godkänna att Stiftelsen Svenskt visarkiv
den 1 juli 1970 omorganiserades
till en statlig institution,

2. bemyndiga Kungl. Maj :t att träffa
överenskommelse med Stiftelsen Svenskt
visarkiv angående överförande av stiftelsens
arkivbestånd och utrustning
m. m. till den nya institutionen,

3. godkänna de riktlinjer rörande
dialekt- och ortnamnsarkivens och
svenskt visarkivs ställning och organisation
som departementschefen förordat.

4. till Dialekt- och ortnamnsarkiven
in. m.: Förvaltningskostnader för budgetåret
1970/71 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
2 275 000 kr.,

5. till Dialekt- och ortnamnsarkiven
m. m.: Insamlingsverksamhet m. m. för
budgetåret 1970/71 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 455 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:1082
av fröken Stenberg in. fl. och 11:1267
av fru Sundberg m. fl., vari bl. a. hemställts
att riksdagen måtte besluta att
Folkmåls- och folkminnesinstitutet för
övre Norrland den 1 juli 1970 skulle
omorganiseras till en statlig institution,

dels motionen 11:1292 av herr Skoglund
in. fl., vari hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte uttala
att Folkmåls- och folkminnesinstitutet
för övre Norrland den 1 juli 1971 borde
infogas i den statliga dialekt- och ortnamnsorganisationen,

dels motionen 11:1294 av fröken
Ljungberg m. fl.,

dels motionen 11:1295 av fröken

Ljungberg m. fl., vari hemställts att riksdagen
måtte besluta att Svenska ortnamnsarkivet
finge behålla sitt hävdvunna
namn även efter den i Kungl.
Maj ds proposition nr 46 föreslagna omorganisationen.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte godkänna att
Stiftelsen Svenskt visarkiv den 1 juli
1970 omorganiserades till en statlig institution,

2. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att träffa överenskommelse
med Stiftelsen Svenskt visarkiv angående
överförande av stiftelsens arkivbestånd
och utrustning m. m. till den
nya institutionen,

3. att riksdagen måtte med bifall till
motionen 11:1292 och i anledning av
motionerna 1:1082 och II: 1267, de två
sistnämnda såvitt nu var i fråga, som
sin mening ge Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet anfört om omorganisation
den 1 juli 1971 av Stiftelsen Folkmålsoch
folkminnesinstitutet för övre Norrland
till en statlig institution,

4. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionerna 1:1082 och II: 1267, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, godkänna
de riktlinjer rörande dialekt- och
ortnamnsarkivens och svenskt visarkivs
ställning och organisation som departementschefen
förordat,

5. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1294 i vad den avsåge en tjänst som
arkivchef och en som förste arkivarie i
Uppsala,

6. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1295,

7. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionerna 1:1082 och 11:1267 samt
II: 1294, nämnda motioner såvitt nu var
i fråga, till Dialekt- och ortnamnsarkiven
m. m.: Förvaltningskostnader för
budgetåret 1970/71 på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 2 275 000 kr.,

8. att riksdagen måtte med bifall till

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:1082 och 11: 1267, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till
Dialekt- och ortnamnsarkiven m. m.:
Insamlingsverksamhet m. m. för budgetåret
1970/71 på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 455 000 kr.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 91 behandlas propositionen 46,
som bl. a. avser omorganisation av dialekt-
och ortnamnsarkiven. För landsmåls-
och folkminnesarkivet i Uppsala
föreslås en extra tjänst som arkivchef
och ledare av arkivet; en tjänst som
förste arkivarie skall liksom för närvarande
hållas obesatt.

I en motion II: 1294 som väckts av
företrädare för samtliga fyra partier på
Uppsalabänken föreslås att arkivchefstjänsten
skall ändras från extra till extra
ordinarie tjänst och att den vakanssatta
tjänsten som förste arkivarie får
återbesättas. I motionen utvecklas skälen
för vår hemställan. Vi anser det
ohållbart att ytterligare förlänga det
provisorium som tillkom 1967 i det utredningsläge
som då förelåg. Nu görs en
omorganisation, och ingen av remissinstanserna
har tvivlat på att denna livskraftiga
institution behöver stå under
ledning av en person med mera fast anställning
än vad en extra tjänst kan erbjuda.

Den i propositionen angivna organisationen
innebär i själva verket att
chefstjänstemannen får lov att sköta såväl
ledningen av hela verksamheten inom
arkivet som även uppgifter som är
knutna till den vakanssatta förste arkivarietjänsten.
Utskottet har förklarat
sig i och för sig ha förståelse för yrkandena
i vår motion men avstyrker den
under hänvisning till att den föreslagna
gemensamma styrelsen för landsmåls-
och folkminnesarkivet jämte vissa

Dialekt- och ortnamnsarkiven m. m.

andra arkiv kommer att överväga denna
fråga. Visserligen tvivlar jag inte på att
denna styrelse kommer att följa intentionerna
i vår motion, men jag beklagar
den ytterligare förlängning av provisoriet
som blir en följd av utskottets ställningstagande.
I det läge frågan kommit
finner jag det lönlöst att yrka bifall till
motionen, men jag hoppas att genom
detta anförande ha understrukit vikten
av att dessa förhållanden snarast ordnas
upp på ett tillfredsställande sätt.

I en annan fyrpartimotion, 11:1295,
har vi föreslagit att svenska ortnamnsarkivet
skall få bibehålla sitt hävdvunna
namn. I propositionen 46 föreslås nu
att namnet skall ändras till ortnamnsarkivet
i Uppsala.

Nu finns landsmålsarkivet i Lund och
institutet för ortnamns- och dialektforskning
i Göteborg. Dessa har sina arbetsområden
i Skåne respektive Göteborgs
och Bohus län. Enligt reglementet
för svenska ortnamnsarkivet, som finns
i Uppsala, skall där samlas och arkiveras
uppgifter om Sveriges ortnamn. Det
skall vara huvudcentral för vetenskaplig
forskning och praktiska utredningar
om ortnamnen. Arkivet har bl. a.
gjort en storartad insats under senare
år när det gäller att få de rätta ortnamnsformerna
inskrivna på den nya
ekonomiska kartan och på den nya topografiska
kartan.

Publiceringen av ortnamnsforskn ingens
resultat är visserligen fördelad så
att Lundarkivet utger Skånes ortnamn
och Göteborgsinstitutet ortnamn i Göteborgs
och Bohus län. Svenska ortnamnsarkivet
i Uppsala har dock den
centrala ställningen i ortnamnsforskningen,
och namnet har vunnit stark
hävd. Detta gäller inte minst inom internationella
forskarkretsar.

I motionen finner vi det beklagligt
att denna namnändring föreslås — jag
vill här beteckna den som klåfingrig.
Utskottet har inte haft någonting till
övers för vad som har anförts i motionen.
Trots detta ber jag, herr talman,

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Dialekt- och ortnamnsarkiven m. m.

att få yrka bifall till motionen 11:1295
om bibehållande av namnet Svenska
ortnamnsarkivet.

I detta anförande instämde herr
Lundberg (s), fröken Ljungberg (m)
och herr Wahlund (ep).

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Man genomför nu en helt
ny organisation, som innebär en samordning
av de olika ortnamnsarkiven.
Avsikten är — vilket framgår av utskottsutlåtandet
och propositionen —
att den gemensamma styrelsen för arkiven
skall företa en översyn av organisationsfrågorna.
Då herr Tobé inte framställt
något yrkande på den punkten
utan själv önskar avvakta denna översyn
finns det ingen anledning att ytterligare
polemisera.

Vad namnfrågan beträffar är det förståeligt
att man i Uppsala tycker att det
är lämpligt att man får sitt namn först,
men jag är inte övertygad om att man
i Lund och Göteborg har samma uppfattning
— för att nu inte tala om Umeå,
som enligt utskottets mening bör komma
med från 1 juli nästa år. Vi har inom
utskottet ansett att de starkaste skälen
talar för det namnförslag som framlagts
av Kungl. Maj :t.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! För avdelningens ärade
ordförande vill jag bara påpeka att vi
inte alls vill ha Uppsala med i namnet.
Vi vill ha kvar namnet Svenska ortnamnsarkivet.

Internationellt sett finns det i regel i
varje land ett centralt arkiv, dit man
kan vända sig i frågor som har internationell
beröring. Många sådana ärenden
har förekommit vid ortnamnsarkivet i
Uppsala, bl. a. hela utredningen om hur
de gamla svenska landsmålen bevarats
i USA. Vi menar att när det är det cen -

trala arkivet bör det också få bibehålla
sitt namn.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 6

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
11:1295; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. 7 och 8

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8

Föredrogs vart för sig

statsutskottets utlåtanden:

nr 92, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående riksskatteverkets
organisation m. m. jämte motioner,

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen
av den statliga förhandlingsverksamheten
i löne- och anställningsfrågor, m. m.,

nr 94, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till delegationen
för atomenergifrågor för budgetåret
1970/71, och

nr 95, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående statliga garantier
för skadeersättning vid vissa atomolyckor
m. m.;

utrikesutskottets utlåtande nr 8, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
angående statliga garantier för skadeersättning
vid vissa atomolvckor, m. in.;
samt

statsutskottets utlåtande och memorial: nr

96, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition om vissa pensionsfrågor
m. in., och

nr 97, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

Ny organisation av läkemedelsförsörjningen, m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§9

Ny organisation av läkemedelsförsörjningen,
in. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 98, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till ny organisation
av läkemedelsförsörjningen m. m.
och Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag
till socialstyrelsen jämte motioner.

Sedan Kungl. Maj :t i propositionen
nr 1 (bilaga 7, punkten E 15) beräknat
medel för kostnader för statlig läkemedelskontroll
hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 74 under åberopande av
utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden för den 13 mars 1970
föreslagit riksdagen, såvitt nu var i
fråga, att

1. godkänna de allmänna riktlinjer
för en omorganisation av apoteksväsendet
och för dess verksamhet som angetts
i statsrådsprotokollet,

2. bemyndiga Kungl. Maj :t att godkänna
den mellan staten och apotekarsocieteten
träffade överenskommelsen
om formerna för avlösning av nuvarande
apotekssystem,

3. bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att såsom likvid för vissa förvärv
från aptotekarsocieteten till denna
utge en revers på 7 500 000 kr.,

4. bemyndiga Kungl. Maj :t att använda
30 000 000 kr. ur fonden för reglering
av läkemedelsprisen m. m. för aktieteckning
i apoteksbolaget,

5. godkänna de riktlinjer för organisationen
m. m. av den statliga läkemedelskontrollen
som framginge av statsrådsprotokollet,

6. besluta att inom socialstyrelsen
skulle den 1 januari 1971 inrättas en läkemedelsavdelning
med ett därtill anslutet
läkemedelslaboratorium,

7. besluta att statens farmacevtiska
laboratorium samt Svenska farmakopékommittén
skulle upphöra vid utgången
av år 1970,

8. bemyndiga Kungl. Maj:t att vid
socialstyrelsen inrätta tjänster på löneplan
C i enlighet med vad som föreslagits
i statsrådsprotokollet,

9. till Statens farmacevtiska laboratorium
för budgetåret 1970/71 på driftbudgeten
under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 2 015 000 kr.,

10. till Svenska farmakopékommittén
m. m. för budgetåret 1970/71 på driftbudgeten
under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 225 000 kr.

11. till statlig läkemedelskontroll för
budgetåret 1970/71 på driftbudgeten under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 3 200 000 kr.

Kungl. Maj:t hade vidare i propositionen
nr 1 (bilaga 7, punkten E 1, s.
48—54 i utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 2 januari
1970) föreslagit riksdagen att till Socialstyrelsen
för budgetåret 1970/71 anvisa
ett förslagsanslag av 35 100 000 kr.

Andra lagutskottet behandlade i sitt
utlåtande nr 37 propositionen nr 74 i
vad avsåge författningsförslagen.

I detta sammanhang hade statsutskottet
behandlat följande i anledning av
propositionen nr 74 väckta motioner,
nämligen

dels de likalydande motionerna 1:108!)
av herr Bohman m. fl. och 11:1281 av
herr Magnusson i Borås m. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte

1. beträffande Kungl. Maj:ts hemställan
under 1 med ändring av de allmänna
riktlinjer för en omorganisation av
apoteksväsendet och för dess verksamhet
som departementschefen angivit besluta a.

att avtalet mellan staten och apoteksbolaget
finge en sådan formulering
att det klart framginge att apoteksbolaget
endast skulle syssla med detaljdistribution
av läkemedel,

b. att i enlighet med vad i motionerna

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Ny organisation av läkemedelsförsörjningen, m. m.

anfördes en klar gränsdragning gjordes
mellan å ena sidan statens kontrollerande
verksamhet beträffande läkemedelsförsörjningen
och å andra sidan detaljdistributionen,

c. att all priskontroll av läkemedel
förbehölles socialstyrelsen,

d. att den statliga informationsverksamheten
beträffande läkemedel koncentrerades
till socialstyrelsen,

e. att Vitrums droghandelsrörelse efter
en övergångstid skildes från apoteksbolaget,

f. att uttala, att i enlighet med vad i
motionerna anfördes en sortimentsoricnterad
distribution av nu använda
modell borde bibehållas,

2. beträffande Kungl. Maj :ts hemställan
under 5 med ändring av de riktlinjer
för organisation m. m. av den
statliga läkemedelskontrollen som av
departementschefen föreslagits besluta
om inrättande av en kontrollorganisation
med självständig chef enligt den
modell som socialstyrelsen förordat i
sin utredning »Läkemedelskontrollens
organisation»,

3. beträffande Kungl. Maj:ts hemställan
under 6 besluta att inom socialstyrelsen
den 1 januari 1971 inrättades en
läkemedelsavdelning,

4. beträffande Kungl. Maj:ts hemställan
under 8 bemyndiga Kungl. Maj :t att
vid socialstyrelsen inrätta tjänster på
löneplan C i enlighet med vad i motionerna
föreslagits,

5. beträffande Kungl. Maj :ts hemställan
under 11 i enlighet med vad i motionerna
anfördes till statlig läkemedelskontroll
för budgetåret 1970/71 på driftbudgeten
under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 3 200 000 kr.,

dels de likalydande motionerna 1:1090
av fröken Mattson samt II: 1277 av fru
Gradin och herr Zachrisson,

dels de likalydande motionerna 1:1091
av herr Johan Olsson och fru Elvy Olsson
samt 11:1278 av herr Gustavsson
i Alvesta in. fl., vari hemställts att riksdagen
vid behandlingen av propositio -

nen nr 74 måtte

1. godkänna vad i motionerna anförts
angående garantier för glesbygdernas
läkemedelsförsörjning,

2. besluta att de i propositionen föreslagna
sju läkemedelsförsörjningsregionerna
indelades i serviceområden med
ett särskilt serviceapotek i varje område,
samt

3. uttala sig för en skyndsam utbyggnad
av sjukhusapoteken,

dels de likalydande motionerna 1:1092
av herr Karl Pettersson m. fl. och
II: 1279 av herr Hovhammar m. fl., vari
hemställts att riksdagen vid behandling
av proposition nr 74 måtte uttala

1. att ACO:s och Vitrums produktionsenheter
helt skildes ifrån apoteksbolaget,

2. att läkemedelsinformationen åvilade
socialstyrelsen,

3. att den allmänna läkemedelskontrollen
även i fortsättningen åvilade
socialstyrelsen,

4. att ansvaret för priskontrollen åvilade
socialstyrelsen,

5. att utgående registrerings- och årsavgifter
beräknades så att kostnaderna
täcktes,

dels de likalydande motionerna 1:1093
av herr Stefanson m. fl. och II: 1282 av
fru Nettelbrandt m. fl., vari hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte hemställa

1. att hela Vitrum samt ACO-bolaget
erhölle en från apoteksbolaget fristående
ställning redan från apoteksbolagets
start den 1 januari 1971,

2. att socialstyrelsens läkemedelsnämnd
dels gåves rätt att på eget initiativ
pröva och fastställa skäligt pris på
läkemedel i de fall nämnden så funne
lämpligt, dels ålades att efter anmälan
pröva skäligheten i ett pris varom apoteksbolaget
och läkemedlets producent
vore överens,

3. att statens läkemedelskontroll ej
inordnades under socialstyrelsen utan
gåves en självständig ställning, i huvudsak
på det sätt socialstyrelsen själv i en

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

Ny organisation av läkemedelsförsörjningen, m. m.

utredning föreslagit,

dels de likalydande motionerna 1:1094
av herr Wallmark samt II: 1280 av fru
Kristensson och fru Eriksson i Stockholm,

dels motionen II: 1276 av fru Berglund
m. fl, vari hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kung]. Maj:t begärde
prövning av förutsättningarna att eliminera
eller minska fraktkostnaderna på
medicin.

Vidare hade utskottet behandlat följande
vid riksdagens början väckta motioner,
nämligen

dels de likalydande motionerna I: 652
av fru Florén-Winther och 11:742 av
herr Carlshamre,

dels de likalydande motionerna I: 701
av herr Wikström m. fl. och 11:802 av
herr Bomanus m. fl., vari hemställts att
riksdagen måtte besluta att för budgetåret
1970/71 till Föreningen Adoptionscentrum
anvisa ett anslag av 45 000 kr.

Utskottet hemställde,

1. beträffande droghandelns ställning
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1089 och 11:1281 samt 1:1093 och
II: 1282, samtliga såvitt nu var i fråga,

2. beträffande priskontrollen att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:1089
och 11:1281, 1:1092 och 11:1279 samt
1:1093 och 11:1282, samtliga såvitt nu
var i fråga,

3. beträffande läkemedelsinformationen
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1089 och II: 1281 samt I: 1092 och
II: 1279, samtliga såvitt nu var i fråga,

4. beträffande vissa fraktkostnader att
riksdagen måtte i anledning av motionen
11:1276 som sin mening ge Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet anfört,

5. beträffande föremålet för apoteksbolagets
verksamhet att riksdagen måtte
avslå motionerna 1:1089 och 11:1281
såvitt nu var i fråga,

6. beträffande riktlinjer för läkemedelsdistributionen
att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och
i anledning av motionerna 1:1091 och
II: 1278 som sin mening ge Kungl. Maj:t

till känna vad utskottet anfört,

7. att riksdagen måtte, i vad frågan
ej behandlats under 1—3, 5 och 6, godkänna
de allmänna riktlinjer för en
omorganisation av apoteksväsendet och
för dess verksamhet som angetts i statsrådsprotokollet,

8. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:1092 och 11:1279 samt
1:1093 och 11:1282, samtliga motioner
såvitt anginge drivandet av ACO:s och
Vitrums verksamhet som dotterbolag
till apoteksbolaget, bemyndiga Kungl.
Maj :t att godkänna den mellan staten
och apotekarsocieteten träffade överenskommelsen
om formerna för avlösning
av nuvarande apotekssystem,

9. att riksdagen måtte bemyndiga fullmäktige
i riksgäldskontoret att såsom
likvid för vissa förvärv från apotekarsocieteten
till denna utge en revers på
7 500 000 kr.,

10. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att använda 30 000 000 kr.
ur fonden för reglering av läkemedelsprisen
m. m. för aktieteckning i apoteksbolaget,

11. beträffande läkemedelskontrollens
organisation m. m. att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och
i anledning av motionerna 1:1092 och
II: 1279 samt med avslag å motionerna
1:1089 och 11:1281 samt 1:1093 och
II: 1282, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga,

a. godkänna de riktlinjer för organisation
m. m. av den statliga läkemedelskontrollen
som framginge av statsrådsprotokollet,

b. besluta att inom socialstyrelsen
skulle den 1 januari 1971 inrättas en
läkemedelsavdelning med ett därtill anslutet
läkemedelslaboratorium,

c. bemyndiga Kungl. Maj:t att vid
socialstyrelsen inrätta tjänster på löneplan
C i enlighet med vad som föreslagits
i statsrådsprotokollet,

12. beträffande läkemedelskontrollens
förläggning att riksdagen måtte med av -

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Ny organisation av läkemedelsförsörjningen, m. m.

slag å motionerna 1:1090 och 11:1277
samt 1:1094 och 11:1280 som sin mening
ge Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört,

13. att riksdagen måtte besluta att
statens farmacevtiska laboratorium samt
Svenska farmakopékommittén skulle
upphöra vid utgången av år 1970,

14. att riksdagen måtte för budgetåret
1970/71 på driftbudgeten under femte
huvudtiteln anvisa

a. till Statens farmacevtiska laboratorium
ett förslagsanslag av 2 015 000
kr.,

b. till Svenska farmakopékommittén
m. m. ett förslagsanslag av 225 000 kr.,

15. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:1089 och II: 1281 samt
1:1092 och 11:1279, nämnda motioner
såvitt nu var i fråga, för budgetåret
1970/71 på driftbudgeten under femte
huvudtiteln anvisa

a. till Statlig läkemedelskontroll ett
förslagsanslag av 4 100 000 kr.,

b. till Socialstyrelsen ett förslagsanslag
av 34 200 000 kr.,

16. beträffande tjänst som barnpsykolog
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 652 och II: 742,

17. beträffande anslag till Föreningen
Adoptionscentrum att riksdagen måtte
avslå motionerna I: 701 och II: 802.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande droghandelns ställning
av herrar Bohman, Kaijser och Nordstrandh
samt fröken Ljungberg (samtliga
m), som ansett att utskottet under
1 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och med bifall till
motionerna 1:1089 och 11:1281 samt
1:1093 och II: 1282, samtliga såvitt nu
var i fråga, som sin mening ge Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört; 2.

beträffande priskontrollen

a. av herrar Nyman (fp), Wirtén (fp),
Nils-Eric Gustafsson (ep), Wikström
(fp), Johan Olsson (ep), Mattsson (ep),

Enskog (fp), Antonsson (ep), Andersson
i Knäred (ep) och Mundebo (fp),
som ansett att utskottet under 2 bort
hemställa,

att riksdagen måtte med avslag å motionerna
1:1089 och II: 1281 samt 1:1092
och 11:1279 samt med bifall till motionerna
1:1093 och 11:1282, samtliga
såvitt nu var i fråga, som sin mening ge
Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört;

b. av herrar Bohman, Kaijser och
Nordstrandh samt fröken Ljungberg
(samtliga m), som ansett att utskottet
under 2 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1089 och 11:1281 samt
1:1092 och II: 1279 samt med avslag å
motionerna 1:1093 och 11:1282, samtliga
såvitt nu var i fråga, som sin mening
ge Kungl. Maj :t till känna vad
reservanterna anfört;

3. beträffande läkemedelsinformationen
av herrar Bohman, Kaijser och
Nordstrandh samt fröken Ljungberg
(samtliga m), som ansett att utskottet
under 3 hort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1089 och 11:1281 samt
1:1092 och 11:1279, samtliga såvitt nu
var i fråga, som sin mening ge Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört; 4.

beträffande föremålet för apoteksbolagets
verksamhet av herrar Bohman,
Kaijser och Nordstrandh samt fröken
Ljungberg (samtliga m), som — vid
bifall till såväl reservationen 1 som reservationerna
2 b och 3 — ansett att
utskottet under 5 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:1089 och 11:1281 såvitt nu
var i fråga som sin mening ge Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört; 5.

beträffande riktlinjerna i övrigt av
herr Kaijser (m), utan angivet yrkande;

6. beträffande läkemedelskontrollens
organisation in. m. av herrar Bohman,
Kaijser och Nordstrandh samt fröken

Onsdagen den 13 maj 1970 fin.

Nr 24

Ny organisation av läkemedelsförsörjningen, in. m.

Ljungberg (samtliga m), som ansett att
utskottet under 11 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag, med avslag å motionerna
1:1092 och 11:1279 samt med
bifall till motionerna 1:1089 och II: 1281
samt I: 1093 och II: 1282, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga,

a. godkänna de riktlinjer för organisation
m. m. av den statliga läkemedelskontrollen
som framginge av vad
reservanterna yttrat,

b. bemyndiga Kungl. Maj:t att vid
statens läkemedelskontroll inrätta tjänster
på löneplan C enligt vad reservanterna
yttrat;

7. beträffande läkemedelskontrollens
förläggning av herr Kaijser (m) och fri!
Gradin (s), utan angivet yrkande;

8. beträffande anslag till Föreningen
Adoptionscentrum av herr Wikström
(fp), likaledes utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Det reformförslag beträffande
läkemedelsförsörjningen som
kammaren i dag skall ta ställning till
berör en väsentlig sektor inom sjukvården.
Läkemedelskostnaderna i landet
under ett år överstiger 1 miljard kronor
och motsvarar alltså 12 å 13 procent av
samhällets samlade kostnader för sjukvården.

I ett läge där samhället är huvudman
för praktiskt taget all sjukhusvård och
för den övervägande delen av den öppna
sjukvården är det, som jag har framhållit
i propositionen, naturligt att samhället
också tar över det direkta ansvaret
för läkemedelsförsörjningen genom
apoteken. En utveckling i denna riktning
har länge varit på gång genom
partiella förändringar. Flera förslag om
längre gående åtgärder har tidigare
lagts fram, men det är först nu som förutsättningar
har skapats för de avgöran3*
— Andra kammarens protokoll 1970.

de förändringar som ger samhället ett
aktivt inflytande över de betydelsefulla
läkemedelsfrågorna. Låt mig i detta
sammanhang erinra om de mer eller
mindre långt gående förslag till omorganisation
av apoteksväsendet som har
lagts fram i offentliga utredningar 1934,
1951 och 1959 utan att förslagen kunnat
läggas till grund för positiva beslut.

Av grundläggande betydelse för den
nu förestående reformen är det material
som har redovisats av läkemedelsförsörjningsutredningen
och den överenskommelse
mellan staten och Apotekarsocieteten
som uppnåtts efter förhandlingar
inom utredningens ram.
överenskommelsen reglerar formerna
för den avlösning av nuvarande apotekssystem
som skall ske sedan statens
ensamrätt att driva detaljhandel med läkemedel
blivit lagfäst.

Det nya apoteksbolaget bildas genom
aktieteckning från staten med 30 miljoner
kronor och från en av Apotekarsocieteten
bildad stiftelse med 15 miljoner
kronor. Staten skall förvärva
egendom och organisationstillgångar av
Apotekarsocieteten. Vidare inlöser staten
apotekens lager och inventarier av
de apoteksinnehavare som vid utgången
av innevarande år driver apoteksrörelse.
Staten garanterar att apoteksinnehavare
som driver apoteksrörelse vid utgången
av år 1970 bereds anställning inom
apoteksbolaget, i första hand som
föreståndare för det apotek han drivit.
Likaså garanteras att personal inom
apoteksväsendet får anställning hos bolaget
eller detta närstående enheter.

Det är tillfredsställande att den nu
förestående reformen sker i samförstånd
med Apotekarsocieteten. Jag betraktar
det också som värdefullt att
Sveriges Farmaceutförbund och Apoteksteknikerförbundet
— de stora personalsammanslutningarna
inom apoteksväsendet
— ställt sig mycket positiva
till att ett statligt apoteksbolag övertar
ansvaret för läkemedelsförsörjningen.
Genom den eniga uppslutning som
Nr 24

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Ny organisation av läkemedelsförsörjningen, m. m.

sålunda råder skapas garantier för att
omvandlingen av apoteksväsendet kan
ske under aktiv medverkan av dem som
nu arbetar på apoteken. Detta blir givetvis
av stor betydelse för apoteksbolaget
i dess strävan att ge läkare och
allmänhet en fullgod service och att
skapa gynnsamma arbetsbetingelser för
de anställda.

Regeringen föreslår i denna proposition
en rad åtgärder för att stärka samhällets
inflytande på läkemedelsområdet.
Utöver förslaget om ett apoteksbolag
innehåller propositionen förslag om
en omorganisation och en avsevärd förstärkning
av läkemedelskontrollen. Detta
förslag syftar till att skapa ökad
trygghet mot de risker som kan vara
förbundna med läkemedlen. Den nya
organisationsformen innebär en samordning
och förstärkning av resurserna.
Förläggningen av läkemedelskontrollcn
till Uppsala är ett konsekvent
fullföljande av riksdagens beslut 1965
att förlägga den integrerade farmaceutiska
och medicinska forskningen och
undervisningen till Uppsala.

Genom propositionens förslag rörande
läkemedelskontrollen och apoteksbolaget
anvisas vägar att bedriva en effektiv
och från producentintressen oberoende
läkemedelsinformation.

I och med att apoteksbolaget löser in
apoteken övertas den läkemedelsproduktion
som nu bedrivs vid apotekens
distriktslaboratorier, d. v. s. tillverkningen
av de s. k. ACO-preparaten. Åtgärden
aviserades i höstas i regeringens
proposition om förvärv av aktiemajoriteten
i läkemedelsföretagen Kabi och
Vitrum. Som framhölls redan då kommer
det nya ACO-bolag som skall bildas
att under en övergångstid vara dotterföretag
till apoteksbolaget. I den föreliggande
propositionen slås fast att
övergångstiden skall fastställas till två
år och att alltså ACO-bolaget helt skall
skiljas från apoteksbolaget vid utgången
av år 1972. Samma kommer att gälla
för Vitrums tillverkningsdel. Jag vill

begagna detta tillfälle att understryka
regeringens principiella uppfattning att
apoteksbolaget och de statliga produktionsföretagen
bör hållas strikt åtskilda,
men att starka praktiska skäl talar för
den successiva omställning som föreslagits.

Den nya organisationen innebär att
Kungl. Maj:ts befattning med ett stort
antal läkemedelsärenden kommer att
upphöra. Bland de administrativa beslut
regeringen nu har att meddela i
läkemedelsfrågor ingår att fastställa den
s. k. medicinaltaxan. De fortlöpande beräkningar
som görs inom Apotekarsocieteten
tyder på att det inom kort kan
bli aktuellt för Kungl. Maj :t att ta ställning
till frågan om en justering av den
nuvarande taxan för att möjliggöra en
balans i det nuvarande apoteksväsendets
ekonomi. Skälet härtill är att den
sedan lång tid tillbaka tämligen konstant
uppåtgående trenden i apotekens
omsättningssiffror markant brutits.

Enligt propositionen skall apoteksbolaget
få vidare uppgifter än det nuvarande
apoteksväsendet. Bl. a. kommer
bolaget att besluta i frågor om apotekens
lokalisering och öppethållande.
Bolaget kommer att inom givna rambestämmelser
avväga sin servicenivå i fråga
om lagerhållning av läkemedel och
tillhandahållande av tjänster. I detta
sammanhang vill jag understryka mitt
uttalande i propositionen att bolaget
skall beakta glesbygdernas speciella förhållanden.
Till de vidgade uppgifter
apoteksbolaget får hör att bolaget genom
förhandlingar med läkemedelsproducenterna
skall driva en aktiv prispolitik
och medverka till en effektiv läkemedelsinformation.

Utvecklingen understryker farmacins
stora betydelse för sjukvården. Den nya
organisationen ger ökade möjligheter
att tillvarata och vidareutveckla den
farmaceutiska personalens insatser inom
sjukvården.

Jag noterar med tillfredsställelse den
stora uppslutningen bakom propositio -

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

Ny organisation av läkemedelsförsörjningen, m. m.

nen. Jag skall inte närmare gå in på
reservationerna till utskottets utlåtande.
Jag vill endast konstatera att representater
för moderata samlingspartiet
velat begränsa apoteksbolagets uppgifter
till endast distributionen. Det är ju
vanligt att man från det hållet riktar
kritik mot statlig företagsamhet. Nu vill
man tydligen redan från början hindra
apoteksbolaget från att få sådana befogenheter
att det på ett rationellt och
effektivt sätt skall kunna fullgöra sin
viktiga uppgift i sjukvårdens tjänst. Jag
vill bara notera detta.

Herr talman! Jag har redan framhållit
att det är ett gammalt reformönskemål
som nu skall förverkligas. Det är
här fråga om en stor och viktig reform.
Det är i och för sig en viktig händelse
att apoteken övergår från privat till
statlig ägo. Men det mest betydelsefulla
är att det högtstående svenska apoteksväsendet
genom denna reform förs över
till en enhet med modernare organisationsformer.
Härigenom får samhället
ökade möjligheter att i samarbete med
apotekarkåren verka för en god läkemedelsförsörjning
i landet.

Fröken LJUNGBERG (in):

Herr talman! Jag har med intresse
lyssnat till statsrådet Asplings framställning.
Statsrådet ville alldeles speciellt
framhålla den anda av samförstånd i
vilken reformens förberedelsearbete och
nu dess genomdrivande sker. Men, statsrådet,
redan detta är väl en sanning
med modifikation? Detta är, skulle jag
vilja säga, ännu ett exempel på att man
genomför någonting utan att riksdagen
egentligen har möjlighet att ta ställning
till frågan så som riksdagen har rätt
att kräva. Jag skall be att få återkomma
till detta strax liksom till en del av
vad statsrådet i övrigt sade.

Statsutskottets utlåtande nr 98 sägs
i rubriken handla om förslag till ny
organisation av läkemedelsförsörjningen
m. in.. Detta är förvisso riktigt. Men
huvudinnehållet finns kanske egentli -

gen i andra lagutskottets utlåtande nr
37 med förslag till lag om detaljhandel
med läkemedel, i vilket det fastslås att
staten har ensamrätt att driva detaljhandel
med läkemedel. Det är alltså egentligen
om ett nytt statligt monopolföretag
som vi i dag skall fatta beslut —
medkammaren har redan i förra veckan
tagit ställning till denna fråga — ett
statligt monopolföretag som dock inte
skall läggas under industridepartementet
utan som, såvitt jag förstår skall behållas
under statsrådet Asplings departement.
Kanske hänger detta samman
med att monopolföretagets verksamhetsformer
är mindre begränsade än
benämningen apoteksbolaget ger anledning
att förmoda. Jag skall återkomma
till detta.

För att få ett underlag för en del
kritiska synpunkter och avståndstaganden
vill jag gärna renodla några linjer
i mitt ställningstagande. Det är riktigt
att det finns en motivering för förstatligandet
av apoteken, just den motivering
som statsrådet Aspling lämnade —
man har ingen anledning att inte acceptera
den, nämligen att vi i dag använder
läkemedel för drygt 1 miljard kronor
och att större delen av dessa läkemedelskostnader
bestrids med allmänna
medel. Det är väl också detta faktum
som har gjort att vi i utskottet har blivit
överens om att acceptera slutsatsen
i proposition 74, att det är skäligt att
staten också tar ansvaret för distributionen.

Men här återkommer jag till vad statsrådet
sade inledningsvis om samförstånd
och enighet. Vi har anledning att
göra invändningar mot att riksdagen
ännu en gång från socialdepartementet
får ett förslag först sedan det bundits
genom ett redan träffat avtal. Jag vill
erinra om att den utredning som ligger
till grund för propositionen — läkemedelsförsörjningsutredningen
— faktiskt
heller inte blev klar och kunde presentera
sitt förslg förrän avtalet var träffat
och att remissinstansernas möjligheter

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Ny organisation av läkemedelsförsörjningen, m. m.

att redovisa differentierade synpunkter
på förslaget därför var begränsade. Om
man inte har haft möjlighet att helt
fritt diskutera alternativa lösningar på
frågan om samhällets inflytande över läkemedelsförsörjningen,
kan man inte
utan vidare tala om samförstånd och
allmän uppslutning.

.Tåg tror emellertid att vi alla vill ha
en väl fungerande läkemedelsförsörjning.
Jag ger statsrådet Aspling alldeles
rätt i att detta är en av förutsättningarna
för att vi skall kunna fullfölja den
utbyggnad av vår .sjukvård och hälsovård
som vi har tagit ställning till tidigare.

Även om vi under nuvarande förhållanden
och på de villkor under vilka vi
haft alt ta ställning till förslaget har
sagt ja till att staten övertar distributionen
av läkemedel genom det nyinrättade
apoteksbolaget, har vi ändå en del
invändningar att göra. Statsrådet har
redan antytt att det framför allt är från
moderata samlingspartiet som invändningarna
har kommit i form av reservationer.
Statsrådet gav också en liten insinuant
förklaring till detta och sade
att det hänger ihop med mitt partis
ständigt redovisade ställningstagande
till statlig företagsamhet. Där har statsrådet
inte alldeles rätt — jag skall strax
belvsa det litet närmare.

För kort tid sedan uttalade industridepartementets
chef här i kammaren att
han var helt på det klara med både svårigheten
och nödvändigheten av att i
den växande .statliga verksamheten sära
företagaruppgifter från myndighetsfunktioner.
Vilken är socialministerns
uppfattning i den frågan? Jag är ganska
angelägen om att få ett svar i dag när
andra kammaren har att ta ställning till
organisationen av läkemedelsförsörjningen
m. m. Proposition 74 rymmer
nämligen en hel del oklarheter om de
egentliga avsikterna — jag tror inte det
är avsedda oklarheter — och framför
allt om konsekvenserna av det framlagda
förslaget. Jag är fullt på det klara

med att detta är en komplicerad fråga
och att det inte är lätt att reda ut sammanhangen,
men jag skall så gott jag
kan försöka klargöra vad jag åsyftar.

Mitt parti — moderata samlingspartiet
har i en partimotion i anledning
av proposition 74 uttalat att vi inte kan
acceptera en sådan konstruktion att ett
led — och dessutom ett led som helt
och hållet saknar erfarenhet av läkemedelsförsörjningen
i dess helhet — skulle
styra andra led i den komplicerade helhet
som läkemedelsförsörjningen utgör.
Vi inser visserligen till fullo att det är
viktigt att samhället övervakar läkemedelsförsörjningen
och att den övervakningen
gäller alla led i den praktiska läkemedelshanteringen,
men det är inte
detta vi vänder oss mot, herr statsråd!
Vi vill i stället kraftigt understryka nödvändigheten
av att samhällets kontroll
och övervakning bedrivs av organ som
är helt fristående från det praktiska
kommersiella arbetet inom läkemedelsförsörjningen,
antingen detsamma skall
handhas av statsägda eller av privata
företag.

Jag menar att dessa argument gäller
med en viss tyngd eftersom apoteksbolaget
får en monopolställning. Det står
inte i överensstämmelse med samhällets
och sjukvårdens behov att apoteksbolaget,
såsom departementschefen har
föreslagit, blir ett instrument som skall
styra andra led i läkemedelsförsörjningen
och ges befogenheter som normalt
tillkommer en statlig kontrolladministration.
Eller blir det ingen styrningseffekt,
herr statsråd, av det slag som jag
befarar? Jag skall så småningom närmare
utveckla tankarna omkring detta.

Man kan fråga sig, om det är apoteksbolagets
dubbla funktion som har
givit anledning till att apoteksbolaget
har särbehandlats och inte i likhet med
övriga statliga bolag inordnats under
industridepartementet. Anledningen
tycks nämligen vara att apoteksbolaget
föreslås handlägga ärenden som rätteligen
borde handläggas av ett statligt

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

Ny organisation av läkemedelsförsörjningen, in. m.

ämbetsverk, socialstyrelsen. Hur är det
med den saken, herr Aspling?

Jag upprepar att moderata samlingspartiet
med skärpa vänder sig mot dubbla
funktioner för det statliga bolaget.
Yi menar att avtalet mellan staten och
apoteksbolaget borde få en sådan klar
utformning, att det verkligen framgår
att apoteksbolaget enbart skall syssla
med detaljdistribution av läkemedel.

Statsrådet snuddade vid ett annat led
i läkemedelsdistributionen, nämligen
droghandeln, d. v.s . grosshandeln med
läkemedel. Läkemedelsförsörjningsutredningen,
som föregick Kungl. Maj:ts
proposition, skulle överväga, om droghandeln
inte borde monopoliseras, men
utredningen ställde sig negativ till en
sådan förändring, och regeringen har
heller inte föreslagit någontnig sådant
i propositionen. Det föreslås emellertid
att det statsägda bolaget Vitrum,
som omfattar en produktionsdel och en
droghandelsdel, med sin droghandelsdel
skall ingå som ett dotterbolag eller
en avdelning i apoteksbolaget och vara
organ för, som det heter, inköp och
intern distribution. Samtidigt skall Vitrum
självt som hittills driva grosshandel
och således konkurrera med fristående
grosshandelsföretag. Detta skall
alltså ske, när Vitrum ensamt kommer
att stå för inköpen till, som det sades
i medkammaren, världens största distributionsföretag
av läkemedel. Detta arrangemang
är, menar jag, minst sagt
tvivelaktigt.

Vi har i en reservation i likhet med
.äkemedelsutredningen hävdat en konsekvent
övergång till en, som det heter,
»sortimentorienterad enkanaldistribution»,
vilket skulle medföra, att Vitrums
droghandel så småningom skulle skiljas
från apoteksbolaget och arbeta som fristående
i öppen konkurrens med övriga
droghandlare. Därmed har vi i vår reservation
gått in för bifall till det yrkande
som har ställts i partimotionen
och i sak också i den folkpartimotion
som väckts av herr Stefanson i första

kammaren och fru Nettelbrandt i andra
kammaren.

Jag vill nu övergå till att behandla
tre frågor som jag tror har speciell betydelse,
när man diskuterar statsutskottets
utlåtande nr 98. Det är tre frågor,
som också statsrådet berörde i sitt inledningsanförande.
Det gäller priskontrollen,
läkemedelsinformationen och
organisationen av läkemedelskontrollen.

Vad först beträffar priskontrollen är
det intressant att se, att flera, däribland
flera viktiga remissinstanser ställt sig
tveksamma till priskontroll på läkemedel
i Sverige. De hänvisar till allmänna
erfarenheter av att priskontroll i detta
sammanhang mycket lätt kan motverka
sitt eget syfte. Koncentrationsutredningen,
som också föregick propositionen
74, visade klart, att det torde vara svårt
att få till stånd en effektivt fungerande
priskontroll utan negativa verkningar
på den svenska läkemedelsbranschen.
Det beror på betydelsen av utrikeshandeln
i fråga om läkemedelsförsörjningen
och läkemdelsindustriernas kanske speciellt
internationellt inriktade struktur.

Departementschefen har nu föreslagit
en ordning, enligt vilken förhandlingar
mellan apoteksbolaget och läkemedelsföretagen
skall äga rum i fråga om priset
och att det skall vara det normala.
Endast om dessa förhandlingar inte leder
till något resultat, skulle socialstyrelsens
läkemedelsnämnd i sak pröva,
om priset blir skäligt och fastställa det
högsta tillåtna priset. Det förefaller som
om propositionens förslag på denna
punkt vilar på den uppfattningen, att
priserna på läkemedel skulle kunna
pressas isolerat i vårt land. Det synes
egenartat, inte minst med tanke på att
vi får en så stor del av vår läkemedelsförsörjning
tillgodosedd genom utländska
bolag eller utländska bolag med licenstillverkning
här.

Såvitt jag förstår kan importpriserna
på de utländska läkemedel som vi är så
beroende av inte på allvar diskuteras,
eftersom apoteksbolaget i varje fall sak -

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Ny organisation av läkemedelsförsörjningen, m. m.

nar maktmedel utanför landets gränser.
Vi skall inte tro att den svenska marknaden
härvidlag är av så stor betydelse
för de utländska fabrikanterna att de
går med på vad som helst. Får de inte
registrera och distribuera utländska läkemedel
på den svenska marknaden
kommer den svenska sjukvården att
drabbas hårdast.

För de svenska läkemedelsindustrierna
skulle situationen i viss mån bli
en annan. Det pris som fastställs här i
Sverige för svenskt originalläkemedel
blir i stort sett normgivande för priset
på varan i utlandet. På samma sätt är
det priset i utlandet som är avgörande
för priset i Sverige vid import av utländska
läkemedel. Detta gäller såväl om
det är fråga om uppåtgående som nedåtgående
priser. Finns det inte, herr
statsråd, i den här uppläggningen av
priskontrollen en ganska allvarlig risk
för att svensk läkemedelsindustri kommer
att få en försämrad internationell
konkurrenskraft? Jag vore mycket glad
om statsrådet klart kunde bevisa motsatsen
och därmed minska farhågorna
på detta område.

Att forskningen spelar en ofantlig roll
för läkemedelsindustrin står väl helt
klart för alla människor. Forskningsprojekten
har ju också en betydande
storlek inom just läkemedelsindustrin,
vilket gör att de svenska läkemedelsindustrierna
inte gärna kan kalkylera enbart
med tanke på hemmamarknaden;
denna är för liten. Ett internationellt
lanserande är ett livsvillkor för industrin.
Om regeringen också i fortsättningen
vill acceptera läkemedelsindustrins
målsättning att utgöra en integrerad
del av näringslivet och delta i dess expansion
— den inställningen har såvitt
jag förstår klart erkänts hittills — måste
ju alltför snäva kalkyler vara en fara.
Det är risken härför som uppstår genom
det av statsrådet föreslagna prissättningsförfarandet.
Läkemedelsindustrin
är i hög grad en innovationsindustri,
som man brukar säga, och arbetar

med mycket snäva marginaler. Men är
dessa för snäva, kan det inte existera
någon innovationsindustri längre.

Jag skulle beträffande forskningens
betydelse för den svenska läkemedelsindustrin
vilja understryka att det finns
risk för att man vid den kommande
prissättningen på basis av det föreslagna
förhandlingsförfarandet icke kommer
att medge de för forskningen nödvändiga
marginalerna. Det är självfallet
dessa farhågor som ligger bakom.

I detta sammanhang vill jag också
ställa frågan vad statsrådet Aspling
egentligen avsåg med sitt uttalande i
första kammaren den 6 maj i år. när
statsrådet på tal om forskningens betydelse
för läkemedelsindustrin och denna
industris stora satsning på forskningen
sade: »Det bör också erinras om
att utan den stora satsning som staten
gjort på forskningens område skulle inte
den privata läkemedelsindustrin ha
haft den ställning som den i dag har;
den har självklart kunnat tillgodogöra
sig de stora värden som utbildning och
forskning initierat, i hög grad bekostade
av staten.» Vad ligger bakom det
uttalandet? Innebär det att man så att
säga skall pressa priserna därför att staten
har utbildat forskare? För vad utbildar
vi forskare, herr statsråd? Utbildar
vi inte dem för att deras kunnande
skall tas till vara i hela samhällsutvecklingen
och på alla områden?

Läkemedelsindustrins forskning har
väl i hög grad karakteriserats av ett
givande och tagande, ett utbyte mellan
den akademiska forskningen och
industriforskningen. Jag har fått en
uppgift om att det inom flera svenska
läkemedelsindustrier avsättes uppemot
10 procent av företagens totala forskningsbudget
till stöd åt utanför industrin
stående vetenskapsmän. Jag nämner
detta bara som ett uttryck för att
det här finns en ömsesidighet. Så måste
det också vara, ty annars skulle ju
forskningen lida skada.

I utskottet har vi från moderata sam -

Onsdagen den 13 maj 1970 fin.

Nr 24

Ny organisation av läkemedelsförsörjningen, m. m.

lingspartiet reserverat oss för en fortsatt
prisgranskning hos eu objektiv, administrativ
myndighet, nämligen socialstyrelsen.

Vad informationen beträffar finns det
också åtskilligt att säga. Vi har i utskottet
varit eniga om att samhället självt
bör bedriva information på läkemedelsområdet,
och det är en bra början som
där gjorts av socialstyrelsen. Den verksamheten
bör fullföljas. Men vi är på
vår sida lika övertygade om att informationen
från fabrikanterna, alltså från
dem som initierar läkemedlen i sjukvårdssammanhang
och för klinisk prövning,
är minst lika viktig. Och i konsekvens
med min syn på vad apoteksbolagets
uppgifter bör vara, kan jag inte
biträda förslaget att apoteksbolaget
skulle ha ansvaret för informationen
och liknande uppgifter. Inom socialstyrelsen
finns både medicinsk och farmakologisk
erfarenhet samlad, och den
bör tillvaratas även i fortsättningen. Vi
har därför känt oss nödsakade att i en
reservation begära att informationsverksamheten
i fortsättningen också
skall kunna koncentreras till socialstyrelsen.
Det går ju en information dit
från läkemedelsindustrin, vilken så att
säga löper sida vid sida med den stegvis
insatta statliga kontrollen.

Jag frågar mig, herr statsråd: Om informationen
skall vara utformad på del
sätt som nu har föreslagits, på vem
kommer i så fall egentligen ansvaret att
vila, i fall skador på grund av felaktig
produktinformation kan uppvisas? Blir
det apoteksbolaget, socialstyrelsen eller
någon annan instans?

.Tåg övergår härefter till kontrollfrågan.
Socialstyrelsens utredning från år
1969 om läkemedelskontrollens organisation
har fått ett mycket gott mottagande
hos alla berörda parter. Utan någon
närmare motivering har emellertid
regeringen föreslagit en fast anknytning
till socialstyrelsen av hela läkemedelskontrollen,
trots att socialstyrelsen själv
hade föreslagit att åt kontrollorganisa -

tionen skulle ges en självständig ställning
med egen chef. Jag har fastän jag
läst igenom de akter, som vi har att tillgå,
inte kunnat finna någon hållbar
motivering för att frångå socialstyrelsens
uppfattning och finner det ganska
märkligt att regeringen inte heller på
denna punkt har tagit hänsyn till socialstyrelsens
mening. Alla vill väl, såsom
jag inledningsvis sade, ha en så
väl fungerande läkemedelskontroll som
möjligt, och det vore mycket olyckligt
om något slags prestigehänsyn skulle
ha tagits i detta sammanhang.

Herr talman! Ledamöterna från moderata
samlingspartiet har reserverat
sig också på denna punkt.

Läkemedelsförsörjningsutredningen
kallade sitt betänkande Läkemedelsförsörjning
i samverkan. Statsrådet har
också givit uttryck för att vi i detta
avseende kan fatta beslut på grundval
av en mycket enig uppfattning om vilka
vägar och metoder man skall följa.
Trots de farhågor jag givit uttryck åt
vill jag säga att det är också min förhoppning
att läkemedelsförsörjningen i
vårt land skall komma att präglas av
samverkan. Jag hoppas att statsrådet
inför kammarens ledamöter skall kunna
leda i bevis att mina farhågor är
obefogade.

Både industriministern och socialministern
har såvitt jag vet vid upprepade
tillfällen förklarat att konkurrensen
på läkemedelsområdet skall äga rum
på lika villkor mellan statlig och privat
industri. Statsrådet Aspling har också
i dag strukit under nödvändigheten
av att produktionen står helt fri från
apoteksbolaget och det statliga distributionsföretaget,
även om man övergångsvis
måste ha en annan konstruktion,
vilket jag tycker kan accepteras.

Kravet på lika villkor mellan statlig
och privat industri får emellertid inte
bara bli tomma ord. Jag tror inte att så
är fallet, men jag menar att det blir
mycket viktigt att följa denna fråga
efter de beslut som förmodligen kom -

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Ny organisation av läkemedelsförsörjningen, m. m.

mer att fattas i dag. Jag förutsätter att
även regeringen noga bevakar denna
fråga.

Läkemedelsindustrins starka internationalisering
medför ju, såsom jag tidigare
berört, att varje form av isolationistiskt
agerande från vårt håll skulle
få ödesdigra verkningar för landets
läkemedelsförsörjning. Det skulle medföra
risk för att den svenska läkemedelsindustrin
inte skulle kunna hävda
sig i den internationella konkurrensen.
Industrin är beroende av att kunna
hålla samma höga forskningsnivå som
hittills, och detta kommer med all sannolikhet
att bli svårt, om arbetsklimatet
för industrin avsevärt förändras till
det sämre.

Herr talman! Med detta anser jag mig
ha motiverat de ställningstaganden som
vi i moderata samlingspartiet gjort. Jag
menar också att jag helt kan slå tillbaka
statsrådets påstående att här vore någon
sorts allmän principiell inställning
som hade gjort sig gällande till varje
pris, utan att man försökt sätta sig in
i vad frågan egentligen gäller.

Jag ber att få yrka bifall till samtliga
de reservationer i statsutskottets utlåtande
nr 98 som har herr Bohman
som första namn, d. v. s. reservationerna
1, 2 b, 3, 4 och 6.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! Från centerpartiets sida
har vi inte haft några större invändningar
att resa mot principerna
i den proposition som nu behandlas. Vi
har motionsledes fört fram vissa synpunkter
när det gäller det praktiska
handhavandet av läkemedelsförsörjningen
gentemot allmänheten. Vi anser
att det väsentliga härvidlag inte är
om man har, som hittills, en i detalj
reglerad enskild företagsamhet som sköter
apoteksväsendet eller eu rent .statlig
företagsamhet. Det väsentligaste är
hur systemet fungerar gentemot allmän -

heten. Men naturligtvis är det också
mycket viktigt hur prisnivån ligger. Det
allmänna har ju att via försäkringskassor
och sjukvårdshuvudmän betala den
dominerande delen av apotekens omsättning,
och inte heller den andra delen
— den som allmänheten betalar direkt
— får ju bli dyrare än nödvändigt.

Det är uppenbart att finansieringen
av forskningen, som spelar en så utomordentligt
stor roll när det gäller läkemedlen,
är ett besvärligt problem. Därvidlag
sympatiserar jag med åtskilligt
av vad fröken Ljungberg sade om vikten
av att det kommer att ges tillräckligt
utrymme för överenskommelser om
skäliga priser. Det går inte att komma
förbi att forskningsinsatserna måste gäldas
— man måste se till att utrymmet
härvidlag blir tillräckligt, ty det är ändå
forskningen som skall föra utvecklingen
framåt på detta så väsentliga område.

De motionsyrkanden som vi från centerhåll
framställt har vi fått tillgodosedda
i utskottets skrivning. Jag kan
peka på sidorna 9 och 10 där utskottet,
förutom att det understryker vad
departementschefen har sagt i propositionen
när det gäller servicen åt allmänheten,
poängterat de synpunkter vi
framfört motionsledes. I mom. 6 i utskottets
hemställan föreslås också att
riksdagen bl. a. i anledning av våra motioner
»som sin mening ger Kungi.
Maj:t till känna vad utskottet anfört».

Här har vi med skärpa velat understryka
vikten av att servicen till allmänheten
blir fullgod. Framför allt har
befarats att det skall brista i fråga om
service i glesområdena och i områden
utanför de tätorter där man har ett välutrustat
apotek. Vi har redan under nuvarande
regim kunnat konstatera att
en försämring onekligen har skett i fråga
om distributionen. Denna försämring
är naturligtvis inte enbart apotekens
skuld, utan den sammanhänger med
den försämring som inträffat beträffande
de kollektiva transportmedlen; järn -

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

Ny organisation av läkemedelsförsörjningen, m. m.

vägslinjer har lagts ned och busslinjernas
turer har antingen helt dragits in
eller minskats i fråga om täthet. Möjligheterna
att distribuera läkemedel till
mindre orter har därigenom försämrats.
Annars har man haft ett utomordentligt
väl utbyggt servicenät, där
man med hjälp av medicinlådor kunnat
tränga ut till även mycket små orter.
Någon eller några få timmar efter
det att en läkare skrivit ut ett recept
har medicinen funnits på platsen.

Med den skrivning som utskottet varit
enigt om vill vi med skärpa framhålla
vikten av att allt vad som kan
göras också blir gjort då det gäller att
på bästa sätt i framtiden tillgodose
människors behov av god service beträffande
medicintransporter.

Centern har i fråga om de mera kontroversiella
delarna av utlåtandet förenat
sig med folkpartiet i ett yrkande på
en punkt, och här har de båda mittenpartierna
åtminstone blivit eniga på
utskottsplanet. Vi har kunnat begränsa
reservationen till att gälla ett enda avsnitt
i de motioner som väckts från
folkpartihåll. Jag kanske först skall beröra
de övriga avsnitt, i fråga om vilka
vi inte reserverat oss, och redovisa
bakgrunden därtill.

Det gäller sammankopplingen av den
industriella produktionen av ACO och
Vitrum. Frågan gäller varför inte denna
produktion omedelbart skiljes från
apoteksbolaget utan det skall vara en
övergångstid av två år. Under denna
tid skall man finna former för en fullständig
frikoppling från apoteksbolagets
inflytande på denna produktionsgren.

I tredje avdelningen av statsutskottet
hade vi en ytterst ingående föredragning
av synnerligen högt kvalificerade
personer, och därvid fick vi den
uppfattningen att det skulle möta synnerligen
stora svårigheter om riksdagen
iskulle besluta om ett omedelbart
avskiljande av denna verksamhet. Rent

organisatoriskt skulle det vålla något
av kaos, och det kan knappast vara
rimligt att man av rent principiella skäl
fasthåller vid ett sådant yrkande.

Läkemedelskontrollen skall enligt
propositionen inordnas direkt under socialstyrelsen,
medan det i motioner föreslås
att däråt skall ges en självständig
ställning. Detta är väl en strid om
principer, men enligt vår mening är det
mycket ovisst med vilken metod man
når det bästa resultatet. Efter mycket
noggrant övervägande har vi kommit
fram till slutsatsen att det i detta avseende
kan vara klokt att följa propositionen.

I fråga om priskontrollen har de båda
mittenpartierna däremot kunnat
enas om en särmening, som vi framfört
i reservationen 2 a. Vi finner det rimligt
att »socialstyrelsens läkemedelsnämnd
kan fastställa ett skäligt pris om
apoteksbolaget och vederbörande producent
inte kunnat enas». Vidare anser
vi att det, när ett nytt läkemedel skall
prövas för registrering, bör vara eu
självklar uppgift för läkemedelsnämnden
att granska prisets skälighet, även
om apoteksbolaget och producenten
meddelar att de har kommit överens
om ett lämpligt pris. För allmänheten
liksom för sjukvårdens huvudmän bör
det innebära en väsentlig grad av trygghet
att läkemedelsnämnden har prövat
också prisets skälighet.

Vi har även ansett att tredje part —
närmast har vi tänkt oss att det skulle
vara ett speciellt intresse för sjukvårdshuvudmännen,
som skall betala en
så väsentlig del av de kostnader det här
är fråga om — när som helst skall kunna
begära att läkemedelsnämnden prövar
skäligheten av priset på ett läkemedel.
I reservationen föreslår vi att
denna uppfattning skall ges Kungl.
Maj:t till känna. En sådan vidgad möjlighet
för läkemedelsnämnden att pröva
läkemedelspriser borde enligt vår mening
vara ett allmänt intresse, och därför
borde det också kunna bli enighet

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Ny organisation av läkemedelsförsörjningen, m. m.

därom. Om frågan emellertid skulle falla
genom kammarens ställningstagande,
vill jag gärna vädja till statsrådet
att han ytterligare överväger om det
inte finns anledning att härvidlag göra
en revidering av propositionens ordalydelse.
Allmänheten och sjukvårdens
huvudmän bör ha rätt att kräva
trygghet i detta avseende. Onekligen
kan det också komma att råda vissa
misstankar om att full oväld inte upprätthålls
när det gäller prisöverenskommelser
mellan apoteksbolaget och den
statliga delen av produktionsföretagen.
Om vem som helst finge begära prövning
av skäligheten av ett läkemedelspris,
skulle vi undanröja motivet för en
sådan kritik, som annars ligger mycket
nära till hands.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen 2 a.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Socialministern skriver
i sin proposition att tanken på att ombilda
apoteksväsendet och driva apoteken
i bolagsform bärs upp av en bred
opinion. Det är ett riktigt konstaterande,
och några yrkanden när det gäller
själva huvudfrågan att samhället övertar
det direkta inflytandet över apoteksväsendet
har inte heller ställts mot förslaget
i propositionen. Det är viktigt
att detta påpekas, så att inte i de bemärkningar
som görs här i kammaren
läggs in något annat än vad som verkligen
är åsyftat.

Det råder alltså enighet på denna
punkt, även om jag inte tycker att den
är så idyllisk som socialministern målade
den i sitt anförande. Fröken Ljungberg
har redan berört den frågan. Det
borde ha varit möjligt att genomföra en
reform i fullständig samverkan mellan
läkemedelsbranschens olika intressenter
och de olika politiska partierna. Det
betänkande som har avlämnats av läkemedelsförsörjningsutredningen
och som
ligger till grund för propositionen har
också, som fröken Ljungberg påpekade,
rubriken »Läkemedelsförsörjning i sam -

verkan». Jag tycker dock knappast att
förspelet täcks av den rubriken —• en
hel del av regeringens förberedande åtgärder
vittnar mer om maktfullkomlighet.
Jag tänker då inte bara på att överenskommelsen
med Apotekarsocieteten
var klar långt före utredningen, inte
heller tänker jag på att man helt och
hållet har nonchalerat synpunkterna i
remissvaren när man skrivit propositionen.
Det finns andra frågor — och
jag skall litet senare uppehålla mig vid
framför allt en av dem — i vilka jag
tycker att statsrådets handlande har varit
synnerligen anmärkningsvärt. Förfarandet
att man struntar i remissvaren
eller att man träffar överenskommelser
innan riksdagen har fått möjlighet att
uttala sig skiljer sig inte nämnvärt från
vad vi under flera år har fått vänja
oss vid.

Jag vill först, herr talman, säga något
om de frågor som berörs i reservationerna.
För egen del känner jag ganska
starka betänkligheter beträffande frågan
om priskontroll, men denna kan
dock vara motiverad. Det är enligt min
mening rimligt att socialstyrelsens läkemedelsnämnd
får fastställa ett skäligt
pris om t. ex. apoteksbolaget och producenten
inte har kunnat enas. Men
nämnden bör då vara skyldig att pröva
både på eget initiativ och efter anmälan
från tredje part även om apoteksbolaget
och producenten är eniga; annars tror
jag inte att instrumentet fyller den
funktion med tanke på läkemedelskonsumenternas
intresse som det är avsett
att fylla.

Utskottet skriver att det råder enighet
om att det från principiella synpunkter
är av vikt att skilja mellan tillverkningssidan
och apoteksbolaget. Ja, det låter
sig säga. Men jag tror inte mycket på
att man i verkligheten förmår leva upp
till en sådan boskillnad, om man inte
också helt gör den boskillnaden klar.
Därför tycker jag att det är viktigt att
man gör den boskillnaden i dess helhet
— jag skulle ha velat se den omgående.

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

Ny organisation av läkemedelsförsörjningen, in. m.

Nu åberopar utskottsmajoriteten vissa
praktiska skäl. Det är ju inte alldeles
ovanligt att stora beslut med mindre
goda inslag har måst fattas i denna
kammare, inslag som kammaren sett sig
nödsakad acceptera bara därför att tidsbristen
varit sådan att det inte gått att
klara det på annat sätt eller därför att
planeringen varit ofullständig innan
förslagen lagts fram. Jag tycker nog att
en sådan här fråga skulle ha förberetts
i sådan ordning att man inte behövt
åberopa skäl av denna praktiska art.

De olika uppfattningarna om hur läkemedelsförsörjningen
i detaljist- och
grossistledet skall vara ordnad gäller
inte bara en politisk fråga utan också
i mycket stor utsträckning en teknisk
fråga. Frågan är hur systemet skall utformas
för att på lång sikt bli bäst ur
samhällsekonomisk synvinkel. Jag anser
att regeringsförslaget inte är tillräckligt
rätlinjigt, och i motsats till socialministern
anser jag att det föreslagna
systemet rymmer risker från konkurrensfrihetssynpunkt.
Därvidlag har
jag stöd både från Kooperativa förbundet
och näringsfrihetsombudsmannen,
men de tillhör båda de remissinstanser
som inte fått så värst mycken uppmärksamhet
i det sedan lagda förslaget.

Kontrollen borde enligt min mening
lösas, såsom socialstyrelsen föreslagit,
genom ett särskilt nytt organ, statens läkemedelskontroll.
Socialstyrelsen kunde
ju då också ha fått tillfälle att utöva en
övervakande funktion även över det organet
liksom över andra organ inom läkemedelsförsörjningen.

Det är mycket märkligt att man också
på apoteksbolaget, som ju i alla fall har
producentintressen, lägger en större del
av den statliga läkemedelsinformationen.
Det är en koppling via denna
nämnd som inte är riktigt snygg, och
såvitt jag förstår är den föreslagna
nämnden en något annorlunda och mycket
diffus skepnad av det institut som
blev helt och hållet sönderkritiserat i
remissbehandlingen.

Sedan viil jag, herr talman, fästa uppmärksamheten
på en ny fråga. Den är
ny i den meningen att den, såvitt jag
vet, inte finns med i några motioner. I
varje fall finns den inte med i vår motion,
och det beklagar jag, men arbetsförhållandena
här i kammaren är sådana
att det inte alltid är möjligt att genomlysa
en proposition under den
korta tid motionärerna har till sitt förfogande.
Det kan väl därför anses försvarligt
att ta upp frågan här, även om
den inte blivit föremål för behandling
i den vanliga tågordningen.

Det gäller frågan om regleringsfonden.
I propositionen sägs, att det inom
ramen för det nuvarande apotekssystemet
finns en regleringsfond. Därefter
fastslår socialministern att dispositionsrätten
över fondens medel tillkommer
Kungl. Maj:t. Är det, herr socialminister,
riktigt sant? Jag tillåter mig i varje
fall att sätta ett stort frågetecken för
den saken. Jag tycker också att det varit
klädsamt om socialministern åtminstone
hade bemödat sig om att lägga
ut texten något på den punkten. Herr
Aspling kan väl inte mena att staten har
dispositionsrätten och äganderätten
bara därför att socialstyrelsen haft
hand om förvaltningen.

Jag menar — och gör det på goda
grunder — att staten inte alls har rätt
till dessa pengar och alltså inte heller
kan använda dem för sin aktieteckning.
Det finns stöd för den uppfattningen
hos den yppersta av expertis när det
gäller offentlig rätt. Det finns dessutom
utslag från högsta domstolen som går
i samma riktning. Om mina informationer
är korrekta lär också socialministern
väl känna till detta, men ändå viftar
man i propositionen bort hela frågan
utan att över huvud taget beröra
den som ett problem. Herr Aspling har
upprepade gånger uttalat sin stora glädje
över det avtal som i höstas träffades
med Apotekarsocieteten. Det vore riiycket
positivt att den skulle bli delägare
i bolaget; det skulle garantera kontinui -

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Ny organisation av läkemedelsförsörjningen, m. m.

teten och en positiv medverkan av hela
apotekarkåren. Men om man lägger
ihop de informationer som finns om
bakgrunden till denna överenskommelse
finner man att de uttalandena
skorrar en aning falskt. Jag skulle vilja
resa frågan om denna beskrivning av
verkligheten är riktig. Regeringen gick
ju ut mycket hårt — det vet vi — och
krävde att apoteksbolaget skulle bli helt
statligt. Men motsidan hade ett bra
trumfkort på hand: man kunde motsätta
sig att staten lade beslag på regleringsfonden.
Det finns ju också juridisk
expertis som har uppfattningen att
i den mån någon av parterna skulle äga
rätt till pengarna så är det snarare motparten
än staten. Var det så att det förekom
en kohandel här, herr socialminister?
Om apotekarna inte bråkade om
fonden skulle de få ingå som minoritetsdelägare
i apoteksbolaget — var del
så det gick till? Är det därför som socialministern
i sin proposition så kategoriskt
och kortfattat konstaterar att
dispositionsrätten över fonden ligger
hos staten? Jag tror det vore av intresse
att här i kammaren få det klarläggande
besked som vi dess värre inte fatt genom
propositionen.

Det finns emellertid ytterligare detaljer
i denna fråga som är anmärkningsvärda.
Vid senaste årsskiftet uppgick
regleringsfonden till 17 miljoner
kronor. Det är väl så att den, enligt bestämmelserna
för fonden, skall uppgå
till högst 15 miljoner kronor? Men nu
behöver den ju uppgå till 30 miljoner.
Apotekspåläggen har höjts med 30 öre
per recept från den 1 januari. Apotekarsocieteten
hade föreslagit 20 öre,
men det är klart att man om man tar
30 öre med större säkerhet kommer upp
i de 30 miljoner kronor som behövs för
statens teckning av aktier. Men trots
prishöjningen tror jag inte att fonden
kommer att uppgå till 30 miljoner vid
årsskiftet, och jag har också hört talas
om att man förbereder en ytterligare
prishöjning — jag vet inte vilket mo -

tivet för den närmast är. Det är över
huvud taget anmärkningsvärt med tanke
på reglerna för regleringsfonden. Enligt
reglementet för fonden skall de medel
som inflyter till fonden avsättas upp
till ett belopp av 15 miljoner, som jag
nyss nämnde. Om detta belopp, 15 miljoner,
har uppnåtts, skall socialstyrelsen
göra en anmälan till socialdepartementet,
och om man då finner skäl härför
skall man lägga fram förslag till en
sådan ändring av grunderna för iäkemedelstaxeringen
på apoteken att läkemedelspriserna
blir nedbringade — detta
är själva vitsen med fonden.

Då skulle jag vilja fråga, om någon
sådan anmälan har gjorts. Skall t. ex.
nu något förslag framläggas eller några
åtgärder vidtas — jag vet inte hur det
tekniskt skall gå till — i syfte att läkemedelspriserna
sänks, så att pengarna
används på det viset i stället för på
motsatt sätt? Jag antar att vi är överens
om att huvudändamålet är att möjliggöra
en sänkning av läkemedelspriserna.

Det har talats mycket i samband med
hela den här frågan om möjligheterna
att genom ett förstatligande uppnå lägre
priser och över huvud taget fördelar
för läkemedelskonsumenterna. Jag är
inte lika övertygad om att vinsterna är
så lättköpta att det räcker med att staten
tar hand om verksamheten. Där har
vi något delade meningar.

Användningen av fonden blir av särskilt
intresse när man vet att ett av huvudmotiven
för hela detta ärende som
vi har på riksdagens bord i dag är att
få en möjlighet att gynna läkemedelskonsumenterna.
Såvitt jag har uppfattat
är detta också ett av de bärande motiven
för fonden. Man skulle alltså väl
kunna uppnå målsättningen, om man
gick i en annan riktning än som har
föreslagits i propositionen på den här
punkten.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
nr 2 a, men jag vill dessutom
meddela att jag kommer att rösta

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 21

Ny organisation av läkemedelsförsörjningen, m. m.

för reservationen nr 1 och reservationen
nr 6.

Fru HOLMBERG (s):

Herr talman! Statsrådet Aspling har
redogjort för bakgrunden till det
förslag som riksdagen nu har att ta
ställning till och vad det innebär. Jag
skall därför inskränka mig till att säga
något om utskottsbehandlingen.

Såsom har nämnts av fru Nettelbrandt,
som motionär fröken Ljungberg
och herr Andersson i Knäred, har
det vid utskottsbehandlingen inte förekommit
några principiella motsättningar
beträffande uppfattningen att
samhället bör överta det direkta ansvaret
för och inflytandet över läkemedelsförsörjningen.

Utskottet har haft att ta ställning till
ett antal motioner med yrkanden som
i vissa detaljer inte sammanfaller med
förslagen i propositionen. En del av
förslagen i motionerna har utskottet
enhälligt avstyrkt. Det finns dock avvikelser
från majoritetsförslaget i de
fem reservationerna, främst från moderata
samlingspartiet.

Reservationen 1 gäller den privata
droghandelns ställning, om ett statligt
dominerat apoteksbolag bildas. Utskottsmajoriteten
har den meningen, att
de riktlinjer för valet av distributionsväg
som har förordats i propositionen
är rätt avvägda och ansluter sig till
dem. Det föreslås ingen ändring i den
oinskränkta rätten för varje producent
av godkända läkemedel att få sina
produkter sålda av apoteken. Vidare
skall läkarnas rätt att förskriva olika
typer och fabrikat bibehållas. Den
egentliga skillnaden blir alltså att de
olika köparna, d. v. s. apoteken, ersätts
av en enda kund, nämligen apoteksbolaget.
Genom att apoteksbolaget kommer
att förfoga över en egen intern
distributionsapparat kan olika alternativ
prövas mot varandra, och det
blir möjligt att välja det med hänsyn

till kostnader och allmän service fördelaktigaste
distributionssättet. Det understryks
också att någon åtskillnad inte
skall göras mellan olika grosshandelsföretag
och producenter enbart på
grund av ägandeförhållanden.

Reservationen 2 b innebär i realiteten
att de moderata reservanterna inte
vill ge apoteksbolaget möjlighet att föra
en aktiv prispolitik. Reservanterna
menar att apoteksbolaget inte bör ha
möjlighet att föra förhandlingar med
producenterna om de priser som skall
gälla när apoteksbolaget gör sina stora
inköp. Man anför att den prisgranskning
som nu företas av socialstyrelsen
bör ligga där även i fortsättningen.

Utskottets majoritet anser det självklart
att prissättningen primärt bör ske
vid förhandlingar som förs mellan apoteksbolaget
och läkemedelsproducenterna.
Ett av de avgörande syftena med
bildandet av apoteksbolaget har ju varit
att få möjlighet att påverka priserna
på läkemedel. Det har sagts här
— och jag upprepar det — att under
förra året läkemedel i vårt land förbrukades
för drygt 1 miljard kronor
och att närmare två tredjedelar av detta
belopp betalades av samhället via
skatterna. Priserna på produkter som
framställts av företag där apoteksbolaget
har ett avgörande inflytande —
det gäller ACO och Vitrum — skall
alltid prövas av läkemedelsnämnden.

Man kan ur reservationen utläsa farhågor
för den svenska läkemedelsindustrins
framtid och möjligheter till
utveckling. Utskottets majoritet anser
inte dessa farhågor befogade.

Mittenpartierna framför delvis samma
synpunkter i reservationen 2 a men
anser att läkemedelsnämnden bör ha
skyldighet att efter anmälan från tredje
part pröva skäligheten i ett pris som
apoteksbolaget och producenten är ense
om.

Ett sådant beslut kan inte anses nödvändigt,
eftersom ju socialstyrelsen
som ansvarig myndighet på detta om -

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1976 fm.

Ny organisation av läkemedelsförsörjningen, m. m.

råde alltid har möjlighet att agera. Det
påpekas ju i propositionen såväl som
i utskottsutlåtandet, att socialstyrelsen
kan sakpröva ett avtalat pris, om det
finns särskilda skäl därtill. Det finns
sålunda ingen principiell skillnad mellan
de reservanter som står för reservationen
2 a och majoriteten i utskottet.

I reservationen 3 yrkar moderata
samlingspartiet, att all information skall
koncentreras till socialstyrelsen. Man
vill inte, som utskottets majoritet föreslår,
att apoteksbolaget skall få svara
för finansieringen av viss upplysning
på läkemedelsområdet. Den avvikande
meningen avser inte grundinformationen.
Alla är ju överens om att
socialstyrelsen skall ha ansvaret för den
information som knyter an till läkemedelskontrollen.

Men reservanterna vänder sig mot
att apoteksbolaget skall ställa ekonomiska
resurser till förfogande för sådan information
som inte direkt har samband
med läkemedelskontrollen. Det gäller
bl. a. information till allmänheten om
apotekens produkter samt statistik och
speciella undersökningar och utredningar
som rör läkemedlens användning.
De som företräder majoriteten
i utskottet har ansett, att man inte behöver
känna oro för att apoteksbolaget
inte skulle klara den uppgiften, då
ju, enligt förslaget, bolagsledningen
skall biträdas av en särskild nämnd
för detta ändamål. Det kan i detta sammanhang
konstateras, att kostnaderna
för läkemedelsreklamen i Sverige för
närvarande är 80 miljoner kronor.

Moderata samlingspartiet följer upp
förslagen i de föregående reservationerna
i reservationen 4. Man avser att avhända
apoteksbolaget inflytande över
prisbildning och information m. m. och
anser, att det i avtalet mellan staten
och apoteksbolaget direkt skall skrivas
in alt bolaget endast skall syssla
med distribution av läkemedel. Jag
upprepar vad jag tidigare sagt, nämligen
att majoriteten i utskottet anser det

viktigt, att apoteksbolaget får möjlighet
att driva en aktiv verksamhet på
läkemedelsområdet, något som inte är
möjligt om reservationen 4 skulle bifallas.

I reservationen 5 har moderaterna
framfört att läkemedelskontrollen skall
vara ett fristående organ med egen
chef. Majoriteten i utskottet har anslutit
sig till förslaget i propositionen, att
läkemedelskontrollen skall organiseras
som en avdelning inom socialstyrelsen.
Det finns flera skäl för den senare
lösningen, bl. a. har remissinstanserna
framfört önskemål om en fast
anknytning av kontrollorganisationen.

Utskottets majoritet anser det naturligt
att socialstyrelsen som tillsynsmyndighet
på området — och därmed ytterst
ansvarig för läkemedelskontrollens
målsättning och innehåll — får ett direkt
inflytande över kontrollorganisationen.
Skulle man följa reservanternas
förslag splittras resurserna på två organ,
eftersom reservanterna föreslår att
socialstyrelsen skall ha kvar vissa funktioner
på området.

Slutligen föreligger två blanka reservationer
som rör flyttningen av läkemedelsavdelningen
vid socialstyrelsen
till Uppsala, som ju i framtiden blir den
enda stad i landet med såväl medicinsk
som farmaceutisk fakultet.

Utskottet anser, vilket också anförts i
propositionen, att skäl talar för att förläggningen
till Uppsala är ett bättre alternativ
på längre sikt än en utbyggnad
av de nuvarande lokalerna i Stockholm.
De åberopade argumenten mot
en förflyttning överensstämmer i stort
sett med dem som alltid förekommer
vid omlokaliseringar. Vi har väl anledning
tro att under 1970-talet omlokaliseringar
kommer att göras från
storstadsområdena till andra delar av
landet. I detta fall är det dock fråga
om en ytterst begränsad omflyttning,
som är sakligt väl motiverad och där
lämplighetsskäl i högre grad än regionala
skäl varit avgörande för utskottets

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

ställningstagande. Någon betydelsefull
personalfråga är det under alla omständigheter
inte.

Herr talman! Jag ber att med det
sagda få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta den
fortsatta behandlingen av förevarande

utlåtande samt behandlingen av övriga
på föredragningslistan upptagna ärenden
till kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag
detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.57.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 13 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§1

Ny organisation av läkemedelsförsörjningen,
m. m. (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande statsutskottets
utlåtande nr 98, i anledning
av Kungi. Maj:ts proposition med förslag
till ny organisation av läkemedelsförsörjningen,
m. m. och Kungi. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till socialstyrelsen
jämte motioner, nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Jag har kanske råkat
komma litet för långt fram på talarlistan.
Det var några andra talare antecknade
före mig, och min avsikt var att
försöka summera upp den debatt som i
dag förekommer i detta ärende. Men
på grund av föreliggande omständigheter
får jag alltså nu ta till orda.

Först har jag då anledning rikta mig

till fröken Ljungberg med några kommentarer.
Hon ställde en rad frågor till
mig, bl. a. varför man inte lägger apoteksbolaget
under industridepartementet
tillsammans med de andra producerande
företagen. Mitt svar är att regeringen
har den principiella uppfattningen
att apoteksbolaget och de statliga
produktionsföretagen bör hållas
strikt åtskilda men att starka skäl talar
för den successiva omställning som föreslagits
— jag underströk detta alldeles
särskilt i mitt tidigare anförande.

Jag vill säga till fröken Ljungberg att
de statliga läkemedelsproducerande företagen
skall ha samma ställning som
de privata läkemedelsbolagen har gentemot
apoteksbolaget. Den saken har vi
velat slå vakt om, och det borde fröken
Ljungberg inte ha något emot. Hennes
anförande var emellertid på den punkten
ganska oklart, och fröken Ljungberg
får nu bestämma sig för vilket ben
hon vill stå på.

De uppgifter som apoteksbolaget skall
ha griper in i varandra, och det är dessa
uppgifter tillsammantagna som ger
bolaget möjligheter till aktiva insatser.
Fröken Ljungberg vill frånta bolaget en
rad av dessa uppgifter och därmed förhindra
för bolaget att göra aktiva insatser.
Moderata samlingspartiet önskar

88 Nr 24 Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Ny organisation av läkemedelsförsörjningen, m. m.

sålunda från början urholka apoteksbolaget,
hur fröken Ljungberg än försöker
beskriva saken.

Man målar från moderata samlingspartiet
upp dystra framtidsvyer för den
svenska läkemedelsindustrin. Det upplevde
jag under diskussionen i detta
ärende i första kammaren förra veckan,
då tongångarna var desamma som nu.
För den händelse att man av någon anledning
befarar svårigheter för läkemedelsindustrin
bör det, fröken Ljungberg,
klargöras att apoteksbolagets tillkomst
sannerligen inte kan vara någon
grund för sådana farhågor. Yi får genom
apoteksbolaget en mycket kompetent
inköpare av de produkter som läkemedelsindustrin
framställer, och det
är i själva verket en positiv sak för den
svenska industrin. För att vi skall kunna
hävda oss på den utan tvivel viktiga
internationella läkemedelsmarknaden
är det en fördel med en hemmamarknad
av det slag som finns och
kommer att finnas i vårt land. Svensk
läkemedelsindustri kan knappast ha en
bättre hemmamarknad än en sådan där
statsmakterna betalar priset för ett nytt
läkemedel, oavsett vad det kostar, och
där det väsentliga är läkemedlets medicinska
effekter. Så väl är det inte beställt
i många andra länder. Med den
svenska marknaden som bas har vår läkemedelsindustri
goda möjligheter att
hävda sig på exportmarknaden. Moderata
samlingspartiets talesmän tycks inte
förstå innebörden av dessa grundläggande
förhållanden. Men vi vet att kvalitet
och förmåga till förnyelse är avgörande
för den svenska industrins konkurrenskraft.

Fröken Ljungberg ifrågasatte om någon
priskontroll över huvud taget behövs,
medan fru Nettelbrandt påstod att
vi också hade nonchalerat remissyttranden.
Jag undrade ett slag vad fru Nettelbrandt
menade med detta, men jag
förstod senare av hennes inlägg att hon
bl. a. syftade på ett par remissyttranden
om priskontrollen. Just dessa remissytt -

randen är emellertid särskilt utförligt
refererade i propositionen. Vi har noga
övervägt dessa liksom självfallet alla övriga
remissyttranden. Propositionen innehåller
över 20 sidor med referat av
remissyttrandena.

1 prisfrågan finns det anledning att
framhålla några väsentliga synpunkter.
Större delen av läkemedlen betalas av
andra än konsumenterna, och konsumtionen
bestäms till stor del av tredje
part, nämligen läkarna. Varusortimentets
art och omfattning bestäms vidare
helt av läkemedelsnämnden, som är registreringsmyndighet.
Om man skulle
slopa kravet på att priset för läkemedlet
skall vara skäligt för att registrering
skall kunna beviljas och om man inte
heller på något annat sätt skulle ha något
inflytande över prisernas nivå, kunde
följden bli att apoteksbolaget tvingades
att spela en passiv roll såsom distributör
av varor, vilka registrerades av
ett annat organ och skulle tillhandahållas
till priser som ensidigt bestämdes
av fabrikanten.

Detta är från samhällets synpunkt
inte tillfredsställande — jag har i propositionen
klart framhållit den saken.
Jag anser att man med hänsyn härtill
bör söka få till stånd en ordning, där
förhandlingar mellan apoteksbolaget
och läkemedelsfabrikanterna i fråga om
priset blir det normala men där man
bibehåller kravet på att läkemedlets
pris skall vara skäligt för att registrering
skall kunna ske. Fröken Ljungberg
ansåg att om inte utländska läkemedelsföretag
får registrera läkemedel i Sverige,
så kommer sjukvården och de sjuka
i kläm. Det är egentligen ett helt
obegripligt uttalande. Hur vi faktiskt i
dag har det ordnat härvidlag borde fröken
Ljungberg vara klart medveten om,
och någon förändring kommer ju inte
att ske. Jag vill framhålla att i den mån
en läkemedelsförsäljare och apoteksbolaget
inte kan enas om priset på ett läkemedel,
så blir det liksom hittills läkemedelsnämnden
som prövar frågan.

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

Ny organisation av läkemedelsförsörjningen, in. m.

Det blir alltså ingen ändring, och registrering
skall även i fortsättningen
ske på medicinska grunder. Läkarna får
samma rättighet som nu att förskriva
de läkemedel som de finner bäst motiverade.

Det är många frågor som har ställts
och många kritiska synpunkter som har
framförts. Jag skall gå vidare med att
göra några kommentarer.

Vad själva överenskommelsen med
Apotekarsocieteten angår, så har den
träffats inom ramen för den utredning
som ligger till grund för propositionen.
Fröken Ljungberg kan väl inte ha något
emot att, när frågan om apotekens
förstatligande efter nära 50 års utredningsarbete
skall bringas till sin slutliga
lösning, detta sker i samförstånd med
apotekarna.

Riksdagen har inte blivit förbigången.
Den preliminära överenskommelsen
med Apotekarsocieteten har slutits med
förbehåll för riksdagens godkännande.
Riksdagen kan självfallet förkasta eller
antaga uppgörelsen alltefter vad
riksdagen finner lämpligt.

En mycket kort kommentar vill jag
också göra till herr Anderssons i Knäred
inlägg. Han ställde sig ju i allt väsentligt
bakom propositionen men pläderade
för bifall till reservationen 2 a
och undrade med viss oro, om sjukvårdshuvudmännens
intressen skulle bli
beaktade i tillräcklig utsträckning inom
ramen för den nya organisationen. Jag
vill då bara påpeka att sjukvårdshuvudmännen
kommer att bli representerade
i apoteksbolagets styrelse. Därmed tycker
jag att herr Anderssons i Knäred
farhågor bör vara undanröjda.

Fru Nettelbrandts anförande var
märkligt ur många synpunkter. Först
anslöt hon sig i allt väsentligt till propositionen
för att sedan göra invändningar
på en lång rad punkter. Hon förklarade
sig vara mycket positiv till reformen
men radade därefter med emfas
upp negativa synpunkter. Hon hamnade
också helt följdriktigt på ett antal av

moderata samlingspartiets reservationer.
Så blir det när folkpartiet vill värna
om regeringens reformer, som partiet
tycker är utmärkta, samtidigt som
folkpartiet skall bedriva opposition tillsammans
med moderata samlingspartiet.
I mina repliker till fröken Ljungberg
har jag redan bemött en del av fru
Nettelbrandts synpunkter, men därutöver
anförde fru Nettelbrandt några alldeles
egna reflektioner beträffande den
s. k. regleringsfondens användning. Fru
Nettelbrandt anmärkte på att fonden enligt
förslaget i propositionen skall användas
för att bilda aktiekapitalet i apoteksbolaget.

Hur fonden kommit till och vilka ändamål
den har, skall jag här inte närmare
gå in på. En redogörelse härför finns
i propositionen, och jag hänvisar fru
Nettelbrandt till denna redogörelse. Jag
skall bara helt kort sammanfatta: de
pengar som finns i fonden har satsats av
de svenska läkemedelskonsumenterna.
De förs nu över till den nya verksamheten
för att verka för en rationell och
god läkemedelsförsörjning i hela landet,
till konsumenternas fromma. Anordningen
har öppet redovisats i propositionen,
och regeringen har därvid begärt
riksdagens godkännande. Utskottet
har inte heller haft något att invända;
utan reservationer har utskottet också
tillstyrkt förslaget.

Fru Nettelbrandt försökte göra gällande
att den senaste taxejusteringen
var väl kraftigt tilltagen och antydde litet
insinuant att bakom detta låg dunkla
motiv. Jag vill bara upplysa fru Nettelbrandt
att fonden enligt den senaste
prognosen, som endast är ett par veckor
gammal, om utvecklingen under det
första kvartalet i år håller i sig inte bara
kommer att tömmas utan t. o. m. visa
en brist vid slutet av detta år. Som jag
nämnde i mitt anförande kan det därför
bli aktuellt med en justering av den nuvarande
taxan för att upprätthålla likviditeten
i det nuvarande apotekssystemet
för innevarande år.

Herr talman! Jag skall för min del in -

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Ny organisation av läkemedelsförsörjningen, m. m.

te förlänga debatten, men jag har velat
kommentera några av de synpunkter
som anförts av talare som tidigare berört
en del av de frågor som vi diskuterar
i anslutning till det utskottsutlåtande
som nu ligger på kammarens bord.

Därefter anförde:

Fröken LJUNGBERG (in) kort genmäle
:

Herr talman! Herr statsrådet ansåg
att allt var väl beställt när det gällde
procedurordningen för detta förslags
framläggande för riksdagen. Avtalet hade
träffats inom ramen för läkemedelsutredningen.
Ja, men redan detta, herr
statsråd, är en mycket märklig företeelse.
Vidare var garderingen märklig, när
herr statsrådet säger att det står att avtalet
träffats »med förbehåll». Dessa ord
finns ju alltid med och måste givetvis
finnas med, ty annars vore det fråga
om ett formellt och konstitutionellt
brott.

Jag vill erinra om att det vid den socialdemokratiska
partikongressen i höstas
förekom en öppen diskussion innan
ställningstagandena ännu var gjorda.
Jag anser att Kungl. Maj :ts regering
även är vår regering, och jag tycker att
vi från olika partiers sida har lika rätt
att få en fri debatt innan ställningstagandena
är gjorda. Det är det som inte
har varit fallet, herr statsråd.

Jag beklagar och ber om ursäkt för
att jag inte kom in i kammaren förrän
just när statsrådet talade om att jag hade
uttryckt mig oklart. Jag vet därför
inte i vilket avseende jag var oklar eller
inte kunde välja höger- eller vänsterben,
och det resonemanget kan jag alltså
inte ta upp. Jag vill emellertid fästa
avseende vid en annan sak. Ordets makt
över tanken brukar man tala om. Man
kan ibland också tala om tankens makt
över ordet. Jag observerade att fru
Holmberg och statsrådet använde liknande
uttryck i fråga om moderata
samlingspartiets ställningstagande till

det föreliggande förslaget. Fru Holmberg
sade att vi vill »avhända» apoteksbolaget
det och det, och statsrådet
sade att vi vill »frånta» apoteksbolaget
det och det. Men, herr statsråd, jag trodde
att vi satt här i dag för att ta ställning
till hur detta apoteksbolag skall se
ut. Det borde alltså inte vara en realitet
som man kan frånhända någonting.

Nu är repliktiden ute, men om tillfälle
ges skall jag gärna återkomma till
resonemanget om prisfrågan. Jag vill
bara säga att möjligheten att föra en aktiv
prispolitik måste vara begränsad,
när över 90 procent av den svenska läkemedelsmarknaden
upptas av importerade
läkemedelsprodukter.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! Socialministern gjorde
gällande att jag först anslöt mig till
propositionen för att sedan resa invändningar
mot den. Först talade jag
positivt och sedan radade jag upp en
hel del negativt. Har man inte rätt att
göra det, herr statsråd? Måste man säga
ja och amen, om regeringen lägger
fram ett förslag? Om man tycker att
huvudprincipen är riktig och inte har
några invändningar på den punkten,
är det då inte tillåtet för en ledamot
av denna kammare att ändå ha avvikande
mening'' i olika delfrågor? Jag
skall emellertid inte säga att statsrådets
tankegång är en nyhet. Yi har ju upplevt
den även i andra sammanhang.
Inte minst i den fråga som skall debatteras
här under morgondagen gissar
jag att synpunkter av liknande art kommer
att föras fram.

När det gäller argumentet att det inom
ramen för utredningen träffats en
överenskommelse skall jag inte använda
min begränsade tid till att upprepa
vad fröken Ljungberg redan så utmärkt
har sagt på den punkten. Trots statsrådets
försök att förklara vad som skett
är det väl ganska uppenbart hur det
hela gått till. Yi är faktiskt förmätna

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

Ny organisation av läkemedelsförsörjningen, m. m.

nog här i riksdagen att hysa den önskan
— och vi menar oss också ha den
rätten — att vi skall få uttala oss i
sådana här frågor innan överenskommelser
läggs på riksdagens bord.

Så har vi frågan om hur fonden har
tillkommit och för vilka ändamål. De
pengar som finns i denna fond har satsats
av läkemedelskonsumenterna, sade
statsrådet. Jag förstår det. Men därför
bör de också komma läkemedelskonsumenterna
till godo. Det var just
den tanken jag försökte utveckla i
mitt första anförande: pengarna skall
komma läkemedelskonsumenterna till
godo, och man skall därför inte företa
några omotiverade taxehöjningar. Av
statsrådets senaste inlägg fick jag
närmast uppfattningen att de 17 miljoner
kronor som funnits i fonden skulle
ha minskat till 0 och kanske därunder.

Jag tycker därför att det skulle vara
av intresse för kammaren att få en redogörelse
för hur kalkylen ser ut för
den närmaste tiden. Vad räknar man
med att regleringsfonden skall uppgå
till vid årsskiftet? Om den inte uppgår
till 30 miljoner kronor, hur skall man
då få pengarna? Vill herr statsrådet
tala om det?

Statsrådet Aspling sade att jag hade
antytt att det bakom den senaste taxehöjningen
skulle ligga några dunkla
motiv. Min slutsats var närmast densamma
som jag förstår att statsrådet
kommit fram till: Här gällde det att
göra taxehöjningar för att nå upp till
det belopp för vilket staten skall teckna
aktier.

Nu är min repliktid slut; jag ber att
få återkomma — jag har inte som statsrådet
obegränsad tid till mitt förfogande.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Det kan inte vara fel,
fröken Ljungberg, att en socialdemokratisk
partikongress debatterar en stor

samhällsfråga. Det kan inte heller vara
fel att denna fråga samtidigt utreds
och att ett betänkande inom en relativt
snar framtid kunde siktas — frågan
var med andra ord aktuell.

Fröken Ljungberg skall inte försöka
göra gällande att förfaringssättet här
är märkligt och uppseendeväckande.
Det tillämpade förfaringssättet — att ett
preliminärt avtal träffas och sedan underställs
riksdagen — utgör den gängse
ordningen. Det har tillämpats så länge
jag minns och har i regel inte föranlett
någon debatt. Jag rekommenderar fröken
Ljungberg att forska i både riksdagstryck
och dokument. Hon skall då
finna att eu rad olika frågor på det sättet
har underställts riksdagen för slutligt
ställningstagande och avgörande.
Det är detta som sker nu — märkvärdigare
är det inte.

Jag vill säga till fru Nettelbrandt, när
hon återigen med emfas kastar sig in i
debatten, att nog har man väl också rätt
att göra kommentarer till vad man har
lyssnat på. Fru Nettelbrandt började sitt
tidigare anförande med att säga, om jag
förstod henne rätt, att detta var en bra
och riktig reform för att sedan ägna huvuddelen
av sitt anförande åt kritik på
en rad punkter. Vem vill förneka fru
Nettelbrandt rätten att i denna kammare
vara kritisk? Hon är det för det
mesta, och det skall hon väl vara -—
hon tillhör ju oppositionen. Fru Nettelbrandt
skall emellertid inte försöka
göra gällande att vi vägrar varandra
rätten att ha åsikter och framföra dem
från denna talarstol; jag tycker att vi
skall släppa den sortens argumentation.

Vad regleringsfonden beträffar hänvisar
jag till den redogörelse som lämnas
i propositionen. Jag vill ännu en gång
stryka under att de pengar som finns
i fonden har läkemedelskonsumenterna
satsat. I mitt tidigare anförande och i
en replik har jag framhållit att utvecklingen
på läkemedelsområdet blivit annorlunda
än man kunde förutse för ett
antal månader sedan. Den under hela

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Ny organisation av läkemedelsförsörjningen, m. m.

1960-talet ganska brant stigande trenden
har i början på året brutits. Det är,
fru Nettelbrandt, anledningen till att
fonden snabbt har ändrat karaktär, och
vi måste ju se till att apoteksväsendet
har sin likviditet under detta år. Ansvaret
härför faller på oss, och vi skulle
sannerligen handla ansvarslöst om vi
inte tog hänsyn till den faktiska utvecklingen.

Fröken LJUNGBERG (m) kort genmäle: Herr

talman! Jag ger statsrådet alldeles
rätt i att det inte är något fel att
den socialdemokratiska partikongressen
diskuterar en viktig fråga som är
under utredning. Men jag tycker att
det är fel att riksdagen skall få frågan
till behandling först när den avtalsmässigt
är så bunden att det inte finns
möjligheter att diskutera alternativa lösningar.
Att träffa ett preliminärt avtal
är ett vanligt förfaringssätt som tidigare
inte föranlett debatt, säger statsrådet.
Vi hade dock en liknande debatt
i samband med beslutet om den
s. k. 7-kronorsreformen, då man också
hade träffat ett bindande avtal i förväg.
Men den saken, herr statsråd, tänker
jag nu inte diskutera. Jag skall i stället
begagna min korta repliktid till att beröra
ett par andra frågor som statsrådet
tog upp i sitt anförande.

Moderata samlingspartiet utmålar
dystra framtidsutsikter, sade statsrådet.
Jag använde i mitt tidigare anförande
uttrycket, att jag uttalade vissa farhågor,
och jag ville gärna att statsrådet
skulle lugna mig och undanröja anledningen
till farhågorna. Men då får jag
bara till svar att det inte finns någon
anledning till oro för den svenska läkemedelsindustrins
framtid. Detta sades
med den emfas som socialministerns i
alla avseenden sympatiska personlighet
— förlåt en öppen komplimang! —
i allmänhet ger åt vad han säger. Men
det var inte tillräckligt för mig just
nu; jag var inte mottaglig för denna

emfas. Jag ville ha ett bestämt uttalande,
huruvida inte detta arrangemang
med myndighetsfunktioner i apoteksbolaget
innebär en styrning av den
svenska läkemedelsindustrin som utgör
en fara för dess möjligheter att fullfölja
sitt viktiga forsknings- och utvecklingsarbete.
Det var det frågan gällde.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill upprepa vad
som redan framgått av min motion och
mitt tidigare anförande: Jag har inte
yrkat avslag på propositionen.

Statsrådet säger att de pengar som
finns i regleringsfonden har satsats av
läkemedelskonsumenterna och att regeringen
nu går till riksdagen för att få
ett godkännande av att man använder
fonden. Det är just detta som är det
betänkliga: att riksdagen kopplas in
på en fråga som ur rättslig synpunkt
är högst dubiös. Jag har tidigare åberopat
juridisk expertis. Jag kan bl. a.
nämna professor Westerberg — professor
i offentlig rätt. På vilken juridisk
expertis stöder sig herr statsrådet när
det gäller den här åberopade rätten till
fonden? Både högsta domstolens tolkning
och de uttalanden av juridisk expertis
som jag känner till går i motsatt
riktning. Det är det jag tycker är
en aning, för att inte säga i hög grad
betänkligt, att vi skall ta ställning till
förslag som är av den arten att vi
måste fråga oss om det över huvud taget
är rätt att förfara på detta sätt.

Nu säger statsrådet igen att det är
nödvändigt att företa en taxehöjning
för att fonden skall komma upp i den
storlek som den bör ha. Men då vill
jag fråga: Är det inte korrekt som jag
förut angivit, att fonden skall uppgå
til! 15 miljoner kronor? I så fall bör man
väl inte göra en större höjning — i
varje fall om man talar i läkemedelskonsumenternas
intresse — än att fonden
kommer att uppgå till 15 miljoner
kronor. Och var skall man i så fall

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

Ny organisation av läkemedelsförsörjningen, m. m.

ta de resterande 15 miljoner kronor
som man behöver för statens aktieteckning? Slutligen

vill jag fråga statsrådet Aspling:
Skulle statsrådet vilja svara på
vad jag sade i mitt första anförande?
Var det en korrekt beskrivning jag
gjorde av förhandlingssitsen mellan
staten å ena sidan och Apotekarsocieteten
å den andra? Var det så att man
hade struptag på motparten och därigenom
tillskansade sig rätten till regleringsfonden?
År det riktigt?

Jag tycker det skulle vara värdefullt
att av statsrådet få en belysning av
dessa förhållanden.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Fru Nettelbrandts anföranden
blir märkligare och märkligare.
Nu säger hon att det är egendomligt
att vi låter riksdagen suveränt
ta ställning till den fråga som nu diskuteras.
Jag kunde rent av få den uppfattningen
att fru Nettelbrandt menar
att det är oriktigt att på detta öppna
sätt redovisa frågorna och låta riksdagen
ta ställning på det i ett demokratiskt
land sedvanliga sättet. Det är ju
vad som här sker.

När vi företog taxejusteringen i början
av året skedde det på grundval av
de prognoser som vid den tidpunkten
förelåg. Det är alltid svårt att göra prognoser;
man kan aldrig helt förutse en
utveckling. Jag sade i första kammaren
i förra veckan att det var klokt att vi
justerade upp taxan något mer än vad
som hade föreslagits, och det visar sig
nu —■ det har jag redan deklarerat i
min tidigare replik till fru Nettelbrandt
— att fonden, om utvecklingen fortsätter,
kommer att vara tömd vid årets
slut. Det är nödvändigt att upprätthålla
fondens storlek. De 15 miljoner kronor
som fru Nettelbrandt nämnde är
nödvändiga för likviditeten under detta
år. Därför har jag betonat att vi
måste följa dessa frågor med mycket

stor uppmärksamhet. — Det är vad
jag vill säga till fru Nettelbrandt i denna
replik.

Fröken Ljungberg uttalade återigen
oro för den svenska läkemedelsindustrins
framtid. Ingen kan ju med säkerhet
förutspå utvecklingens gång.
Skulle det, framhöll jag tidigare, vara
så att man befarar svårigheter för läkemedelsindustrin
bör det klargöras att
någon anledning därtill inte är att finna
i bolagets tillkomst. Bolaget kan icke
vara skurken i ett sådant drama. Jag
har tidigare i medkammaren uttalat min
tro på att den svenska läkemedelsindustrin
liksom hittills skall visa sin
inneboende kraft och sina möjligheter
till konkurrens på de marknader där
den i dag är etablerad. Men jag tycker
inte det är riktigt, fröken Ljungberg,
att när vi diskuterar — och det är det
vi gör i dag — frågan om en ny organisation
för läkemedelsförsörjningen i
landet söka göra gällande att ett kommande
apoteksbolag skulle åstadkomma
en radikal förändring och försämring
för den svenska läkemedelsindustrin.

Jag är ganska övertygad om att den
oro som fröken Ljungberg uttalat är
obefogad, och jag tror inte att det finns
någon inom läkemedelsindustrin som
kan känna oro på den punkten.

•Tåg har sagt tidigare att den svenska
läkemedelsindustrin knappast kan
ha eu bättre hemmamarknad än en
där statsmakterna betalar priset för
varje nytt läkemedel, oavsett hur dyrt
det är, och där det väsentliga anses vara
läkemedlets medicinska effekt. Det
har säkerligen varit av stor betydelse
även för den svenska läkemedelsindustrins
exportaktivitet att ha denna
svenska hemmamarknad. Vi bör inte
glömma, fröken Ljungberg, att en bidragande
orsak härtill är läkemedelsreformen
som gör att sjuka människor
kan köpa läkemedel till så starkt rabatterade
priser att ingen receptbelagd
medicin kostar mer än 15 kronor. Var
i Europa finner man en läkemedels -

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Ny organisation av läkemedelsförsörjningen, m. m.

marknad av den karaktären, fröken
Ljungberg?

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Jag skall inte beröra
frågan om läkemedelsdistributionen.
Jag skall ta upp en annan punkt som
också behandlas i detta ärende. Det gäller
en trepartimotion som jag har varit
med om att framlägga, där vi föreslår
ett statsbidrag på 45 000 kronor
till Föreningen Adoptionscentrum. Motionen
har avstyrkts av utskottet.

Denna förening arbetar för att åstadkomma
vidgade möjligheter till internationell
adoption. Den bedriver också
upplysning om möjligheterna till och
villkoren för adoption av barn. Det
tycks råda ett stort behov av sådan
upplysning, om man får döma av några
uppgifter som lämnades av huvudmotionären,
herr Jan-Erik Wikström, när
första kammaren behandlade denna fråga
i onsdags. Föreningen Adoptionscentrum
får varje dag 10 ä 15 samtal och
skriftliga förfrågningar om tillvägagångssätt,
principer och kostnader vid
adoption, i synnerhet internationell
adoption. Det är socialarbetare, barnavårdsnämnder
i olika kommuner och
naturligtvis framför allt intresserade
familjer som låter höra av sig.

Det finns här i landet bara en enda
offentlig adoptionsbyrå, nämligen den
som har inrättats av Stockholms stads
barnavårdsnämnd.

Föreningen har också utgivit en bok,
»Adoptera — ett alternativ», och ordnat
en mycket besökt utställning på
Stockholmsterrassen. Som jag nämnde
har föreningen telefonjour för att svara
på frågor och hjälpa dem till rätta
som har svårt att själva reda ut de ofta
ganska trassliga förhållandena vid
adoption.

Föreningen fyller uppenbarligen ett
behov som socialstyrelsen och de kommunala
myndigheterna inte har lyckats
tillgodose. Den har inga resurser att
anställa personal, utan får lita till fri -

villiga arbetsinsatser. Eftersom intresset
för adoption av barn från andra länder
har ökat på ett glädjande sätt under
senare år anser vi motionärer att
ett statsanslag vore motiverat för denna
mycket viktiga verksamhet, som är
till glädje för många människor.

Detta är, som jag nämnde, en trepartimotion.
Jag beklagar personligen att
vi trots försök inte lyckades få företrädare
för alla de fyra demokratiska partierna
med på motionen.

Nu hänvisar utskottet till att socialstyrelsen
får ökat anslag för information
på sina verksamhetsområden. Ja, men
bakgrunden är ju att socialstyrelsen hittills
inte har tillgodosett behoven —
i annat fall hade ju inte den enskilda
föreningen behövt fullgöra de uppgifter
som det i och för sig vore naturligt
om samhället hade huvudansvaret för.

Finns det nu garantier för att det
blir en förbättring när socialstyrelsen
får ett större anslag, och kommer någon
del av detta anslag Föreningen Adoptionscentrum
till godo? Det är frågor
som jag anser att utskottsrepresentanterna
bör ge ett tillfredsställande svar
på. Något sådant svar lämnas inte i utlåtandet,
och därför ser jag mig nödsakad
att yrka bifall till motionerna I: 701
och II: 802.

Fru HOLMBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill omedelbart ge
herr Romanus ett svar beträffande behandlingen
av motionen om anslag till
Föreningen Adoptionscentrum.

I årets statsverksproposition föreslår
departementschefen en mycket kraftig
höjning av socialstyrelsens anslag för
information och utgivande av publikationer,
från 866 000 till 1 296 000, alltså
med 430 000 kr.

I propositionen sägs också att den
information som socialstyrelsen bedriver
är mycket betydelsefull. Socialstyrelsen
har nu möjlighet att ge anslag till
den information om adoptionsverksamheten
som socialstyrelsen har ansvar

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

Ny organisation av läkemedelsförsörjningen, m. in.

för, och det bör vara en lätt sak för
Föreningen Adoptionscentrum att anhålla
om bidrag.

Socialstyrelsen har det yttersta ansvaret
för rådgivning och information
kring adoptionsfrågor, och utskottet
finner det naturligt att socialstyrelsen
samarbetar med föreningen. Detta är
klart utsagt i utskottets utlåtande.

Herr ROMANUS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Detta yttrande av utskottets
talesman kan inte gärna tolkas
på annat sätt, än att utskottets utlåtande
skall läsas som en uppmaning
till socialstyrelsen att ge föreningen
bidrag. Jag hoppas att socialstyrelsen
läser protokollet från denna debatt.

Herr HOVHAMMAR (in):

Herr talman! I motionsparet I: 1092
och II: 1279 har vi tagit upp en fråga
som hör samman med förslaget
till ny organisation av läkemedelsförsörjningen.
Den frågan har debatterats
åtskilligt här i kammaren, och det mesta
är måhända redan sagt.

.lag vill påpeka att enligt propositionen
skall apoteksbolaget utöva priskontroll
och ensamt få bestämma läkemedelspriserna.
Det är endast i de fall
då parterna ej kan komma överens
som socialstyrelsen kan ingripa.

Detta förhållande kommer att innebära
att apoteksbolaget får en myndighetsfunktion
vid sidan av affärsverksamheten.
Detta har påpekats i debatten
bl. a. av fröken Ljungberg, och
jag ansluter mig till de synpunkter hon
anfört. Enligt vår uppfattning bör myndighetsfunktionen
helt särskiljas från
affärsverksamheten, så att socialstyrelsen
får behålla priskontrollfunktionen
och bolaget endast ägna sig åt företagsfunktionen.
Vi motionärer anser också,
att socialstyrelsen på grund av sin
ställning gentemot producenter och apoteksbolaget
är bäst ägnad att handha
denna priskontroll.

Vi har också i vår motion tagit upp

frågan om läkemedelsinformationen,
vilken fråga även berörts i dag i olika
sammanhang. Vår uppfattning på denna
punkt är att denna information bör åvila
socialstyrelsen. Där finns nämligen
redan tillgång till erforderlig expertis,
och den sakkunskapen torde åtminstone
inte nu finnas inom apoteksbolaget. Härtill
kommer att socialstyrelsen bättre
bör kunna förmedla en objektiv information,
vilket inte minst är viktigt i
en sådan fråga.

Vad sedan angår ACO:s och Vitrums
verksamhet är vi av principiella skäl
alla överens om att dessa företag bör
skiljas från apoteksbolaget. Jag anser
emellertid att denna åtgärd borde ha
kunnat vidtas omedelbart. Men vi har
här i kammaren i dag fått veta — och
utskottet har också sagt det — att det föreligger
praktiska svårigheter att genomföra
det före utgången av 1972. Om
så är förhållandet, får vi också godta
detta.

I våra motioner har vi också sagt
att utgående registrerings- och årsavgifter
bör beräknas på ett sådant sätt, att
de totala kostnaderna för läkemedelsförsörjningen
täckes. Propositionen innebär,
såvitt jag kan förstå, att staten
tillskjuter 20 procent av kostnaderna
för läkemedelskontrollen. Detta innebär,
att registrerings- och årsavgifter
skall täcka kostnaderna för kontrollen
upp till 80 procent. Man har motiverat
detta med att socialstyrelsens läkemedelsavdelning
kommer att utöva vissa
myndighetsfunktioner, som inte har ett
direkt samband med läkemedelskontrollen.

Vår uppfattning är emellertid, att
kostnaderna för produktion, kontroll
och information skall helt belasta produkten.
På så sätt får man en riktig
kostnadskalkyl och därmed också en
överensstämmelse i prissättning. För
konsumenterna betyder det föga i slutskedet,
eftersom receptbelagda läkemedel
belastar den enskilde med högst 15
kr. Det påpekade för övrigt statsrådet

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Ny organisation av läkemedelsförsörjningen, in. m.

helt nyss. Men i en marknadshushållning
tycker jag att varje vara skall bära
sin kostnad så att en optimal resursfördelning
kan uppnås. Det är därför,
herr talman, med beklagande som jag
nödgas konstatera, att varken utskottet
eller reservanterna tagit hänsyn till våra
synpunkter beträffande storleken av
registrerings- och årsavgifter. .Tåg kommer
dock inte att ställa något yrkande
på den punkten.

Jag vill avslutningsvis i anslutning
till vad jag här har anfört be att få yrka
bifall till reservationerna 1, 2 b, 3
och 4.

I detta anförande instämde herr
Clarkson (m).

Fru GRADIN (s):

Herr talman! Enligt uttalande i propositionen
av departementschefen skall
den föreslagna läkemedelsavdelningen i
socialstyrelsen så snart det är möjligt
flyttas till Uppsala. Vi har i ett motionspar,
1:1090 och II: 1277, uttalat oss mot
en sådan flyttning, eftersom vi liksom
medicinska fakulteten vid Karoiinska
institutet inte har kunnat finna övervägande
fördelar vara förenade med en
sådan flyttning. Såvitt jag begriper kan
det inte heller finnas några lokaliseringspolitiska
skäl till en sådan flyttning.

Utskottet säger att man på sikt ser en
sådan flyttning som lämplig. Jag tolkar
det som om man får ett andrum i denna
fråga, och det tror jag kan vara värdefullt.
Vad som framför allt hör påtalas
i detta sammanhang är, att man överhuvud
taget inte informerat personalen
om att man tänker flytta läkemedelskontrollen.
Enligt min mening är detta
en ganska allvarlig sak. Personalen består
till stor del av kvinnor som upplever
sin situation som mycket otrygg,
inte minst därför att de inte fått delta
i diskussionerna och framlägga sina
synpunkter om var läkemedelskontrollen
skall lokaliseras. Det borde vara en
ambition inom departementet att vara

rädd om den speciella personalgrupp
det här är fråga om, så att man får behålla
den. Den är mycket värdefull eftersom
det inte finns alltför gott om
personal av detta slag.

Som jag tolkar utskottets ord »på
sikt» skulle jag vilja vädja till dem som
i fortsättningen skall handlägga frågan
att noga informera personalen, så att
den slipper leva i ovisshet och så att frågan
kan lösas i bästa samförstånd med
den.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Debatten har pågått så
länge att jag skall försöka låta bli att
förlänga den i onödan. Dessutom är det
onödigt att upprepa frågor som man
ändå inte får något svar på eller på
vilka man får ett svar av typen: Fru
Nettelbrandt skall inte försöka o. s. v.
Det är föga meningsfyllt att föra en debatt
på det sättet. Frågorna upprepas
givetvis eftersom de antingen lämnas
obesvarade eller också besvaras på det
sätt som nämnts.

Det är emellertid en sak som jag anser
det vara nödvändigt att framhålla.
Statsrådet sade, och det var ett upprepande,
att det väl är helt riktigt att låta
riksdagen ta ställning på sedvanligt sätt
i ett demokratiskt land. Ja, det är klart,
men om man i aldrig så demokratisk
ordning fattar beslut att ta pengar som
man inte har rätten till tycker jag nog,
att man skall nämna den företeelsen vid
dess rätta namn. Det var bara det jag
ville ha sagt.

Herr Aspling är uppenbarligen inte
.särskilt intresserad av juridisk-teoretiska
frågor, och detta är kanske anledningen
till att jag inte fått några nyanserade
svar på denna punkt liksom inte
heller någon uppgift om vilken juridisk
expertis som han har till sitt förfogande,
eftersom han anser att man har
rätt att ta de här pengarna.

Jag skall i all korthet nämna de olika
alternativ som diskuterats i den av mig
förut åberopade utredningen av profes -

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

Ny organisation av

sor Westerberg. Till läkemedelskonsumenterna
torde det av praktiska skäl
vara omöjligt att återbörda pengarna.
Av både principiella och praktiska skäl
är det uteslutet att apoteksinnehavarna
får dem. Inte heller staten kan komma
i fråga varvid det hänvisas till den tidigare
HD-domen. Apotekarsocieteten
då, ja kanske. Skall någon av de uppräknade
komma i fråga blir det närmast
kollektivet, och det är litet märkligt
att detta är motparten vid denna
förhandling.

Om jag har uppfattat statsrådet rätt,
kan jag inte finna att det förmärkts någon
reaktion på mina frågor om hur
förhandlingarna gått till och vilken sits
motparten har haft vid förhandlingarna.
Eftersom jag i mitt första anförande
gjorde en gissning, som jag tror
var ganska befogad, kan jag nu inte
underlåta att fråga med vilka medel
man från statens sida förde dessa förhandlingar.
Jag ber att i sammanhanget
få citera vad en av huvudförhandlarna,
ledamot i Apotekarsocietetens direktion,
sagt i ett föredrag återgivet i Farmacevtisk
Revy och hållet den 28 oktober
1969. Han sade följande:

»Nu kan man fråga sig: Varför gjorde
apotekarna detta? Någon har drastiskt
uttryckt det så, att om alternativen är att
få huvudet eller öronen avhuggna, så
väljer man öronen. Vårt alternativ har
— i varje fall efter det senaste riksdagsvalet
— varit ett helstatligt bolag och
inte vår nuvarande organisationsform,
hur väl fungerande och utvecklingsduglig
den än visat sig vara. Därför måste
man förstå vår önskan att göra det
bästa möjliga av situationen för att
trygga apotekarens fortsatta inflytande
på utvecklingen i syfte att kunna ge
vårt land en god läkemedelsförsörjning
även i framtiden.»

Jag tror att debatten hade vunnit på
om statsrådet hade velat gå in i ett något
mer nyanserat resonemang kring
dessa frågor.

läkemedelsförsörjningen, m. m.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag sade tidigare att jag
inte önskade förlänga denna debatt,
men fru Nettelbrandts senaste inlägg
uppkallar mig ändå till en replik.

Fru Nettelbrandt sade att det hade
varit önskvärt om jag varit mera nyanserad
och detaljerad när det gällde frågan
om förhandlingarna med Apotekarsocieteten.
Jag har redan sagt att den
uppgörelse som träffades nu underställts
riksdagen, som alltså själv får ta ställning.
Som jag upplevde det fördes också
förhandlingarna i en god atmosfär. Fru
Nettelbrandt skall ha klart för sig att
man inom apoteksväsendet har varit
och är fullt på det klara med att utvecklingen
förr eller senare hade framtvingat
djupgående förändringar av det
nuvarande apoteksväsendet. Det skulle
vara lockande att gå in på frågan om
privilegiesystemet och åtskilligt annat
som av olika skäl har blivit otidsenligt,
men jag skall inte förlänga debatten på
den punkten. Det förekom emellertid
inte några struptag vid de förhandlingarna.
De som skildrat saken så får
stå för det. Vi har diskuterat mellan
två parter, och förhandlingarna har redovisats.

Sedan vill jag säga att regeringen ju
inte saknar juridisk expertis, det skall
fru Nettelbrandt ha klart för sig. Den
promemoria som här har åberopats har
vi också grundligt studerat. När fru
Nettelbrandt här efterlyser svar, som
hon menar sig inte ha fått av mig, ber
jag att få upprepa mig på ett par punkter.
Jag har t. ex. sagt att det för likviditetens
skull måste finnas minst 15
miljoner kronor, och fru Nettelbrandt
frågade tidigare hur det då kunde finnas
30 miljoner. På det vill jag svara
att man bara behöver värna om de för
likviditeten nödvändiga 15 miljoner kronorna.
I samband med avlösningen av
det nuvarande apoteksväsendet vid
kommande årsskifte frigörs ytterligare
medel, som apotekarna är skyldiga att

4-—Andra kammarens protokoll 1970. Nr 24

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Ny organisation av läkemedelsförsörjningen, m. m.

överföra till regleringsfonden till följd
av gjorda nedskrivningar på lager och
inventarier. Jag skall inte närmare gå
in på denna tekniska debatt, fru Nettelbrandt,
eftersom det skulle föra för
långt. Jag har bara velat återigen redovisa
några av mina tidigare lämnade
svar.

Till fru Gradin vill jag säga att det
inte kan vara riktigt att personalen inte
liar varit informerad. Jag har mig bekant
att den i mitten av mars, före propositionens
framläggande, fick information
på den punkt som fru Gradin tog
upp. Låt mig också tillägga att läkemedelskontrollen
omfattar dels medicinska,
dels farmaceutiska moment. Det är
bara vid ett enda universitet i vårt land
som det finns såväl medicinsk som farmaceutisk
fakultet, nämligen vid universitetet
i Uppsala. Härtill kommer att
institutioner från dessa båda fakulteter
som är av särskild betydelse på läkemedelsområdet
är föremål för en
långtgående integration inom det biomedicinska
centrum som nu växer fram
i Uppsala. Det är i hög grad sakliga motiv
som ligger bakom det i propositionen
redovisade förslaget beträffande läkemedelskontrollens
förflyttning till
Uppsala.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! Vi har många ärenden
på dagordningen och jag skall verkligen
inte roa mig med någon sifferexercis
med utgångspunkt i det material som
finns på detta område, även om det
skulle vara fruktbart. Jag beklagar att
vi inte fick tillfälle att mera ingående
gå in på dessa frågor reda före middagsrasten.

Herr Aspling sade att förhandlingarna
fördes i en god atmosfär. Jag vill
nämna att de informationer som jag baserade
mitt första anförande på inte
hade grundat sig på det anförande av
en av huvudförhandlarna som jag läste

upp. De pekade ändå i samma riktning
som den i vilken denne förhandlare uttalade
sig. Jag har själv varit förhandlare
under ganska många år och har
faktiskt inte haft intrycket av en god
atmosfär när det förts förhandlingar,
där alternativen varit att antingen mista
öronen eller mista huvudet. Jag tycker
att beskrivningen snarare pekar i motsatt
riktning.

Efter den farbroderliga upplysningen
att jag skall ha klart för mig att regeringen
inte saknar juridisk expertis
borde jag naturligtvis vara helt trygg.
Men jag skulle faktiskt vara betydligt
tryggare, om man inom regeringen tog
mera allvarligt även på frågor som gäller
vad som ur strikt formell synpunkt
är rätt eller orätt.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag skall inte alls bli
mångordig. Jag tyckte bara att debatten
mot slutet blev något för snabbt avklippt.
Jag vill instämma i fru Nettelbrandts
uppfattning att statsrådet Aspling
tagit en smula för lätt på den formellt
rättsliga sidan av den fråga som
diskuterades i samband med regleringsfonden.

Jag vill inte alls ta upp någon principiell
debatt annat än så till vida att jag
mycket kort vill påpeka att det på ett
område som detta, där det har existerat
ett monopol inom detaljdistributionen
av läkemedel, ingalunda är onaturligt
utan tvärtom helt naturligt att det,
såsom statsrådet Aspling sade, reses
krav på väsentliga förändringar.

Jag beklagar kanske att man, när
man gått till dessa förändringar, inte
med större allvar diskuterat andra vägar
än just det statliga monopolet, t. ex.
att göra landstingen till huvudmän för
läkemedelsdistributionen. Det som jag
ser som det obehagliga i den lösning
som nu har valts är att man i ett led,
nämligen det statliga, får en vertikal
integration. Jag har inte haft någonting

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

Ny organisation av läkemedelsförsörjningen, m. m.

att invända mot statens inträde när det
gäller själva läkemedelstillverkningen
-— en sådan lösning kan man väl tänka
sig. Jag tror alltså att det inte finns anledning
att rikta någon särskild kritik
mot vad som därvidlag hänt. Men när
man får kombinationen en statlig läkemedelstillverkning
— ett statligt företag
i mellanledet, i grossistledet — och
ett statligt monopol i det slutliga ledet,
i detaljliandelsdistributionen, så föreligger
uppenbar risk för en snedvridning
i den riktningen att varken läkemedelsförsörjningen
eller prissättningen
blir den för konsumenterna bästa.

Jag har gärna velat göra denna notering
därför att här finns en betydande
risk som det nästan behövs — jag tror
att fru Nettelbrandt sade det tidigare —
övermänsklig motståndskraft hos de ansvariga
inom detta vertikala led för att
övervinna.

Till sist, herr talman, vill jag säga att
jag tycker att statsrådet Asplings argumentation
beträffande fonden och de
ifrågavarande beloppen har varit ■—
som jag uppfattat det •—• egendomlig.
Först säger socialministern att man behöver
de 15 miljonerna — han säger att
det är en buffert och ett belopp som inte
kan underskridas. Men i nästa ögonblick
säger socialministern — före middagspausen
— att om man inte vidtagit
dessa höjningar kunde man riskera
att fonden går ned till noll vid slutet av
ett givet år. Och i det tredje ögonblicket
säger socialministern att om man inte
vidtar dessa höjningar, så kommer man
inte att nå målet med de 30 miljonerna,
vilket är nödvändigt av olika skäl.

Denna argumentation går, herr statsråd,
enligt min mening inte ihop. Den
måste hur som helst betyda att under
de omständigheter som socialministern
skisserat kommer reformen i varje fall
att kosta de svenska läkemedelskonsumenterna
15 miljoner mer än vad som
enligt det andra ledet i socialministerns
egen argumentation skulle ha varit nödvändigt.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Wedén tvingar mig
att gå upp i en kort replik.

Jag noterar naturligtvis med intresse
att herr Wedén så positivt deklarerade
att han, om jag förstod honom rätt,
inte har någonting emot att staten aktivt
engagerar sig inom läkemedelsindustrin.
Herr Wedén uttalade emellertid
oro för att denna sak — kopplad då,
som han sade, till apoteksbolaget —
skulle bli någon sorts ohelig företeelse.
Jag har i dag, herr Wedén, i mitt första
inlägg och även senare klart deklarerat
regeringens principiella uppfattning, att
apoteksbolaget och de statliga produktionsföretagen
bör hållas strikt åtskilda.
Det har jag tydligt sagt ifrån. Men
jag har också framhållit att starka praktiska
skäl talar för den successiva omställning
som har föreslagits. Jag vill
gärna upprepa denna klara deklaration.

Herr Wedén tyckte att resonemanget
om fonden i vissa stycken var oklart.
Jag vill då upprepa att 15 miljoner behövs
för likviditeten under år 1970.
Det är nödvändigt. Vid inlösning av
apoteken frigörs ytterligare 15 miljoner
kronor, som apotekarna är skyldiga regleringsfonden
på grund av, som jag
sagt, gjorda nedskrivningar på lager
och inventarier.

Märkvärdigare än så är det inte. Vi
har icke tagit lätt på denna fråga, herr
Wedén. Vi har från början till slut
behandlat den mycket seriöst.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Det skulle vara trevligt
att vid något annat tillfälle än detta få
diskutera frågan om fonden. Jag kan
fortfarande bara konstatera att statsrådet
det ena ögonblicket säger att 15
miljoner kronor är minimum. Det andra
ögonblicket säger han att han behöver
de 30 miljonerna på grund av omständigheter
som han nämnde men även.
på grund av den omständigheten, förmodar
jag, att de 15 miljonerna eljest

100 Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Ny organisation av läkemedelsförsörjningen, m. m.

skulle behöva anskaffas på något annat
sätt. De resterande 15 miljonerna
går onekligen ut över läkemedelskonsumenterna.

.lag uppfattade visst och jag skall gärna
säga att jag satte värde på statsrådet
Asplings deklaration om det strikta
isärhållandet av de olika funktionerna i
den vertikala integrationen. Ehuru jag
inte på något sätt betvivlar vare sig
herr Asplings eller regeringens vilja i
detta sammanhang, känner jag mig tveksam
beträffande den fortsatta utvecklingen,
i synnerhet som det icke finns
-— om än inom en så liten sektor som
helst —- någon motsvarande vertikal integration
som kan konkurrera med den
som på det här sättet åstadkommes på
det statliga området. Därför, herr talman,
vill jag gärna säga till slut att
jag liksom fru Nettelbrandt kommer att
rösta för reservationerna 2 a, 1 och 6 i
det utlåtande som här föreligger till avgörande.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Den som varit med vid
sakbehandlingen i utskottet blir något
förvånad över den debatt som fru Nettelbrandt
och herr Wedén här har dragit
upp. De synpunkter som de framfört
har inte på något sätt framkommit
vid sakbehandlingen, och folkpartiets
representanter har i utskottet inte heller
på något sätt reserverat sig beträffande
frågan om förhandlingar och dylikt.
Frågan om förhandlingar har inte
ventilerats, och vi har inte heller fått
en chans att i utskottet diskutera saken.
I stället har det blivit en interpellationsdebatt
i kammaren. Som representant
för utskottsmajoriteten är
jag något förvånad.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1; och fann herr andre vice

talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Ljungberg begärde emellertid votering,

1 anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1 i
utskottets utlåtande nr 98, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fröken Ljungberg begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 159 ja och
47 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr andre vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen

2 a av herr Nyman m. fl.; samt 3:o) bifall
till reservationen 2 b av herr Bohman
m. fl.; och fann herr andre vice
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Ljungberg begärde likväl
votering, i anledning varav herr
andre vice talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr andre vice talmannen nu
fann den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Jämväl beträffande

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24 101

Ny organisation av läkemedelsförsörjningen, m. m.

kontrapropositionen begärde dock fröken
Ljungberg votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 2 i statsutskottets utlåtande
nr 98 antager reservationen 2 a av herr
Nyman m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 2 b av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fröken Ljungberg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 61 ja och 36 nej,
varjämte 111 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den under 2:o) angivna propositionen.

1 enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2 i
utskottets utlåtande nr 98, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
eservationen 2 a av herr Nyman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda

voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre vice
talmannen tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter ha
röstat för ja-propositionen. Fru Nettelbrandt
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 117
ja och 63 nej, varjämte 26 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Ljungberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 3 i
utskottets utlåtande nr 98, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit
reservationen 3 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fröken Ljungberg begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 169 ja och
35 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avså från att rösta.

102 Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Sveriges investeringsbank AB

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 11

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
6; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Ljungberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 11 i
utskottets utlåtande nr 98, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fröken Ljungberg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 156 ja och 50
nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 12—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 17

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:701 och 11:802; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§2

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till ny organisation
av läkemedelsförsörjningen m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till lagutskott.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§3

Sveriges investeringsbank AB

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av motioner angående
Sveriges investeringsbank AB.

I de likalydande motionerna I: 827 av
herrar Strandberg och Hubinette samt
II: .944 av herr Eliasson i Moholm m. fl.
yrkades att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa att Kungl.
Maj :t måtte efter utredning framlägga
förslag till ombildning av Sveriges investeringsbank
AB, ge ökade insynsmöjligheter
genom att den ställdes under
bankinspektionens kontroll samt vidga
bankens ägarbas enligt de riktlinjer som
angivits i motionerna.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:827 och
11:944.

Reservation hade avgivits av herrar
Stefanson (fp), Åkerlund (m), Nils
Theodor Larsson (ep), Strandberg (m),
Regnéll (m), Börjesson i Glömminge
(ep), Larsson i Umeå (fp) och Stridsman
(ep), vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:827 och 11:944 hos
Kungl. Maj :t hemställa om utredning
rörande reformer med avseende på
Sveriges investeringsbank AB enligt
i reservationen angivna riktlinjer.

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24 103

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Det är helt rimligt att
för kammaren nya ärenden såsom det
vars behandling vi nyss avslutat får
ta avsevärd tid och diskuteras mer ingående
än gamla kända ärenden. Det
ärende som nu föreligger från bankoutskottet
är just ett sådant gammalt känt
ärende. Det redovisas i utskottets utlåtande
att vi under de senaste åren vid
varje riksdag tagit upp till prövning de
problem som nu aktualiserats i en motion
från moderata samlingspartiet. Jag
har tittat tillbaka litet grand på dessa
diskussioner. Jag har då funnit att vad
som sagts från oppositionens och regeringspartiets
sida väl fortfarande har
sin giltighet. Det har kanske förekommit
en och annan skarp formulering.
Jag såg t. ex. att en talesman för utskottsmajoriteten
hade talat om »illvilja»
som kommit till synes från oppositionens
sida därför att vi år efter år
kommit tillbaka till dessa frågor. Man
har velat göra gällande att bakom vårt
agerande skulle ligga ett försök att komma
åt Investeringsbanken som sådan.
Det är kanske lika bra att jag redan på
detta stadium säger ifrån att några försök
att komma åt Investeringsbanken
inte föreligger och att vi heller inte
ger uttryck för någon illvilja när vi
kommer tillbaka till dessa frågor. Men
vi anser att när Investeringsbanken kom
till så var utredningen kring en del av
de problem som är förknippade med Investeringsbankens
verksamhet otillräcklig
och att man därför hade goda skäl
att redan omedelbart efter det att beslutet
om Investeringsbanken träffats
komma tillbaka med synpunkter.

De synpunkterna går ut på att vi anser
det önskvärt att Investeringsbanken
i större utsträckning än vad som nu är
fallet skall arbeta under villkor som är
jämförbara med dem som gäller för övriga
kreditinstitut. Ett sådant villkor är

Sveriges investeringsbank AB

att också Investeringsbanken skall vara
ställd under bankinspektionens tillsyn.
Vi är väl medvetna om att bankinspektionen
själv förklarat detta vara onödigt,
ett argument som i och för sig
själv ter sig som mycket starkt men
som vi betraktar som ett utflöde av den
— skall vi säga — intressegemenskap
som kan föreligga mellan offentligägda
banker och bankinspektionen.

Vi menar också att det kan vara skäl
att pröva huruvida man bör arbeta med
ett blandat huvudmannaskap för Investeringsbanken,
en modell som har
accepterats av statsmakterna i många
andra sammanhang. Investeringsbanken
har själv tagit del i uppläggningen av
en sådan modell när det gäller t. ex.
Uddcomb. Det är därför ingen orimlig
tanke att samma organisationsform skulle
kunna vara tjänlig också i fråga om
Investeringsbanken som sådan.

Vi har också tidigare varit inne på
tanken att klarare och öppnare redovisning
borde kunna ges av en del av Investeringsbankens
engagemang. I den
senaste redogörelsen, alltså den som avser
1969 års verksamhet, redovisas faktiskt
ett icke litet antal sådana engagemang.
Jag vet inte om man får tillskriva
den ihärdighet, som oppositionen
visat när det gällt att kräva en sådan
öppenhet, förtjänsten av att redovisning
lämnas.

Den motion som föranlett föreliggande
utlåtande är inte lång; den hänvisar
i stort sett till vad som tidigare har förekommit
i ärendet. Det redovisas ytterligare
i bankoutskottets utlåtande.
Resultatet bär blivit att oppositionen
samlat sig kring en reservation, och till
den reservationen ber jag, herr talman,
att få yrka bifall.

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! Som herr Regnéll nyss
har anfört är det en för kammaren välkänd
fråga som vi nu behandlar. Motioner
med i vart fall samma intentioner
behandlade vi redan när Investe -

104 Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Sveriges investeringsbank AB

ringsbanken inrättades 1967, och sedan
dess har motionerna återkommit, nu för
fjärde året i följd. Jag vill inte med detta
påstå att oppositionen hyser någon
illvilja mot Investeringsbanken eller
skulle försöka störta den, utan man önskar
förändringar i Investeringsbankens
skötsel och dess sätt att bedriva
sin verksamhet.

Jag tror inte heller att några låsta
positioner gör att vi inte kan ena oss
om motionärernas förslag, utan det är
väl så att våra värderingar angående
Investeringsbanken och dess verksamhet
är oförändrade sedan 1967. Därför
kan inte majoriteten biträda moderata
samlingspartiets motion.

Förr om åren har även de övriga borgerliga
partierna i vart fall vid ett par
tillfällen motionerat i liknande riktning,
men i år är moderata samlingspartiet
ensamt om motionen. Det hindrar inte
att utskottets samtliga borgerliga ledamöter
ställer sig bakom reservationen.

I motionen upprepas de gamla påståendena
att Investeringsbanken skulle
ha något slags monopolställning och att
banken inte behöver uppfylla samma
säkerhetskrav som gäller för andra kreditinrättningar,
att det skulle saknas
möjligheter till insyn och att bankinspektionen
borde få granska bankens
verksamhet.

Utskottsmajoriteten har, som jag nyss
nämnde, vid varje tillfälle avvisat inotionskraven,
inte därför att vi skulle vara
ointresserade, utan därför att de tidigare
värderingarna fortfarande gäller.
Med tanke på den förankring som
Investeringsbankens styrelse har i olika
läger och olika organisationer tror
vi det är väl sörjt för insyn i bankverksamheten.
Det framgick också av redogörelserna
som lämnades dä beslutet om
bankens inrättande fattades och av de
promemorior som åtföljde propositionen
år 1967 att Investeringsbanken inte
kan jämföras med vanliga banker och
andra kreditinrättningar.

Vad beträffar bankinspektionen är in -

spektionens primära uppgift att vara
en garant för insättarna. I det bär fallet
är det staten och inte några insättare
som äger pengarna. Investeringsbanken
bedriver helt enkelt ett annat slag av
bankrörelse än vanliga kreditinstitut.

Som jag förut sade tror vi som tillhör
majoriteten att det genom representanterna
för staten, för näringslivets organisationer
o. s. v. som sitter i styrelsen
är väl sörjt för insynen.

Utskottsmajoriteten tror inte att Investeringsbanken
skulle fungera nämnvärt
bättre vare sig från statens eller
från låntagarnas synpunkt om de här
detaljerna utreddes. Vi får väl ändå låta
bankens verksamhet fortgå ännu en tid
och se vad som kan hända. Vi kan följa
bankens verksamhet så noga, att detta
kan vara tillräckligt, varför vi avstyrker
den begärda utredningen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! En punkt i herr Franzéns
i Motala anförande ger mig anledning
att återkomma — det är när herr
Franzén talar om bankinspektionens
kontroll av verksamheten i de institut
som bankinspektionen har tillsyn över.

Herr Franzén sade att bankinspektionen
i första hand skall tillvarata insättarnas
intressen. Det är naturligtvis en
viktig sida av bankinspektionens verksamhet,
men jag skulle vilja säga att en
lika viktig sida är att bankinspektionen
genom sin inblick i de olika institutens
låneportföljer får en uppfattning om de
flerbankskunder som blir allt flera. Som
det nu är kan man påräkna att en del
företag kommer att ha affärer både med
Investeringsbanken och med andra banker.
I den mån Investeringsbankens låneverksamhet
inte är föremål för insyn
från bankinspektionens sida mister
bankinspektionen möjligheten till en total
insyn i ett sådant engagemang. Detta
är en synpunkt som jag tycker att man
inte bör se bort från.

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

105

Herr Franzén menar att genom att företrädare
för folkrörelser och andra organisationer
finns med i styrelsen för
Investeringsbanken är allt väl beställt
och att det inte behövs någon ytterligare
insyn. Det vore då av intresse att
höra, om herr Franzén menar att förslaget
om samhällsrepresentanter i affärsbankernas
styrelser bör resultera i
att bankinspektionen totalt avskaffas.
Det vore faktiskt följdriktigt om herr
Franzén sade att den samhälleliga insyn
som krävs redan finns därmed och
att det inte behövs någon bankinspektion.

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! Det stämmer att bankinspektionen
har mer att besörja än
att vaka över bankinsättarnas medel.
Den har också att se till att banker och
andra kreditinrättningar följer lagar
och förordningar. På den punkten tror
jag inte att herr Regnéll och jag har
olika meningar.

Bankinspektionen tyckte själv i vart
fall år 1967, att den inte hade kompetens
att övervaka den sorts bankverksamhet
som Investeringsbanken bedriver.
När inspektionen själv anser detta
tycker vi inte det kan vara rimligt att
den skall komma in här, även om det
bara gäller en utredning.

Herr Regnéll ställde en fråga till mig
beträffande samhällsrepresentanterna i
bankernas styrelser och åberopade då
vad jag tidigare har sagt om sammansättningen
av Investeringsbanken* styrelse.
I den sitter representanter för
arbetsmarknadsparterna, för LO och
TCO, vidare har affärsbankerna någon
representant, och om jag inte minns fel
på personer representerar direktör Eije
Mossberg det privata näringslivet. Jag
tycker att bankens ledning därmed har
en bred förankring.

Jag skulle vilja returnera frågan till
herr Regnéll: I vilka andra banker eller
kreditinstitut finns det en lika bred
4*-—Andra kammarens protokoll 1970.

Sveriges investeringsbank AB

förankring för folkrörelser, arbetsmarknadsparter
o. s. v.? Det finns det inte i
någon bank, och det är där skillnaden
ligger.

Syftet med den nya proposition som
så småningom kommer om att samhället
skall ha representanter i affärsbankernas
styrelser är bara att det skall
finnas med någon representant för samhället.
Det är där skillnaden ligger.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Regnéll begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Stefanson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Regnéll begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 113 ja och 90 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Nr 24

106 Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

§4

Rökförbud inom riksdagshuset

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av motioner om rökförbud
inom riksdagshuset.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! Oaktat det inte finns
någon reservation fogad vid bankoutskottets
utlåtande nr 29 har jag begärt
ordet för att säga något med anledning
av min motion.

Det är känt av oss alla, att tobaksrökningen
har blivit en allvarlig fiende
till folkhälsan. I motionen har påpekats,
att tobaksrökningen medför förluster
av arbetskraft, den sänker kapaciteten
hos människorna, den drar med
sig högre sjukvårdskostnader, och det
sker en allvarlig utveckling i den riktningen
att rökningen tränger in i skolorna
bland barnen i allt lägre åldersklasser.
Vi talar i dag så mycket om
att vinna en hälsosam miljö utomhus
i vårt land, i städer och samhällen, men
vi tycks inte tänka på att ha en god och
hälsosam miljö inomhus.

Man måste förvåna sig över en mängd
saker i detta sammanhang. Vet inte rökarna
vid det här laget hur hälsofarligt
det är för dem själva? Svaret måste väl
ändå bli, att det vet man, men ändå
fortsätter man att röka, och ingen kan
ju med lag förbjuda någon att röka.

Däremot skulle man önska att rökarna
visade mera hänsyn till andras hälsa.
Jag lade märke till en insändare i Svenska
Dagbladet i april månad, där en
person som har varit med om en allvarlig
operation för cancer och liksom
fått livet tillbaka, liksom på nytt som
hon säger, talar om att de närmaste
vännerna ofta är anledningen till att
hälsan hotas allvarligt. Hon skriver:
»Inte säger man åt dem» — alltså dem
som röker — »att de saknar takt, när
de stoppar in giftpinnen mellan läppar -

na och blåser ut röken rakt i ansiktet
på en. Rökarna tycks alltid vara i majoritet
på alla tillställningar. Deras solidaritet
inbördes är påfallande, och
deras oförståelse för oss icke-rölcare är
kompakt. Skulle de inte kunna sätta
sig ned och fundera en stund? — Låt
även minoriteten få välja! Låt oss icke-rökare
alltid ha ett utrymme, som är
rökfritt.»

Fn människa som är särskilt känslig
för tobaksrökning efter en svår sjukdom
med operation bär väl anledning
att skriva så.

Jag har också tänkt på rökarnas inställning
till medmänniskornas trivsel.
Det är inte så länge sedan jag i ett
flygplan under en timmes tid var omgiven
av nästan outhärdlig tobaksrök.
Jag kan inte säga hur många cigarretter
som konsumerades av medpassagerarna
under denna korta flygning. Jag
kan emellertid tala om att när jag går
ut från en kupé där tobaksröken på
det sättet omgivit mig har jag rökhosta.
Det råder inget tvivel om att den
som utsätts för tobaksrök på det viset,
exempelvis i ett litet sammanträdesrum
som kanske också är dåligt ventilerat,
faktiskt får de negativa verkningarna
av tobaken i högre grad än rökaren
själv. Samtidigt får han ju inte alls någon
stimulans. Jag kan sätta mig i en
matsal för att äta. Vid samma bord sitter
rökare, och det finns maträtter som
är känsliga och lätt tar smak av röken,
men ingen tar hänsyn härtill. Man får
lov att inta måltiden under dessa ogynnsamma
betingelser.

1967 djärvdes jag skriva en motion i
denna kammare i vilken jag anspråkslöst
anhöll om ett läsrum där rökning
inte skulle få förekomma. Detta föreföll
mig vara en ganska rimlig begäran,
men resultatet blev negativt.

Nu när vi står inför utsikten att få
nya, friska lokaler har det synts mig
riktigt att lokalerna redan från början
borde räddas från tobaksrökningens inverkan.
Bankoutskottet har behandlat
motionerna, och i utlåtandet får vi dess

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24 107

redovisning. Det är kanske inte mycket
att säga härom, men när man under
rubriken Remissyttrandet läser att
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
anför, att rökförbud tidigare inte
resulterat i varaktiga åtgärder, därför
att det i praktiken visat sig omöjligt
att uppnå respekt för skyltarna, vilka
har fått plockas ned, tycker man att
det är beklämmande.

Det skrevs i tidningarna i vintras om
en kommun som heter Frinnaryd, där
man slutat röka i ganska stor utsträckning.
Det uppstod ett slagord: »Fimpa
med Frinnaryd.» Jag vet inte hur det
gick men tycker att det hedrar platsen
i fråga. Det hade varit trevligt att kunna
få säga att landet i övrigt skall iaktta
miljövård efter riksdagens höga föredöme,
därför att riksdagen beslutat att
det inte skall förekomma rökning i arbetslokaler
utan att det skall vara en
hälsosam inomhusmiljö i det nya riksdagshuset
vid Sergels torg. Men i stället
har vi fått detta meddelande från riksdagens
förvaltningskontor om att man
avser att inreda ett klubbrum för icke
rökare. Vi skall alltså rusa från de olika
lokalerna i det nya riksdagshuset med
omkring 800 rum och försöka komma
undan giftångorna genom att försvinna
in genom den särskilda ingången till
detta rökfria rum.

Sedan skall det i rättvisans namn erkännas
att det arbetsrum som varje ledamot
får kan skonas från tobakens inverkan,
om ledamoten själv önskar det,
men det är inte samma sak. Bankoutskottet
har förmodligen uppfattat saken
rätt, och jag bedömer det därför
helt lönslöst att nu yrka bifall till min
motion.

Så sjunker då de sista motionerna
om rökfria arbetsplatser på hög nivå
ned i ett moln av rök. Vi hade en
del ljusblå förhoppningar när vi på
första sidan i motionen skrev att »de
medborgare som får förtroendet och ansvaret
att företräda vårt folk i riksdagen
i allt större utsträckning kommer

Rökförbud inom riksdagshuset

att bestå av absolutister, beredda att föregå
med gott exempel och medvetna
om den ökade kapacitet den som icke

röker besitter---». Det är tydligt

att utvecklingen går åt helt annat håll.

Jag vill sluta med att för kammarens
ledamöter läsa upp ett stycke ur
den motion av Carl Lindhagen som
finns återgiven in extenso i vår motion
i år. Jag tycker att det avsnittet är värt
att rädda från glömskan. Det var min
vän bankoutskottets ordförande herr
Regnéll som visade mig på den motionen
för ett par år sedan. Jag tackar
honom för det.

Herr Lindhagen skrev följande, och
jag tycker det är helt fantastiskt att
det för så kort tid sedan var så som
han beskriver:

»För min del har jag upplevat den
tid då det allmänt ansågs strida mot
god ordning, hälsovård och samhällelig
kultur över huvud taget att röka i församlingar,
som sammanträdde för gemensamma
ändamål. Även i större restauranger
såsom Operakällaren var det
rökförbud under den mest frekventerade
middagstiden. Nu anses detta vara
tiden att röka som mest.

Enskilda stiftelser och aktiebolag som
förfoga över stora samlingslokaler till
uthyrning, såsom Auditorium, Konserthuset,
Musikaliska Akademien in. fl. ha
rökförbud. Men svenska folkets huvudmän
och majoriteter i riksdagen kunna
icke förlika sig med att en sådan
god, nykter och för majoriteten själv
andligen, kroppsligen och även ur portmonnäsynpunkt
hälsosam sedvänja blir
genomförd på vederbörliga ställen.»

Tänk att det inte är mer än en mansålder
sedan det var så bra i detta land
som Carl Lindhagen skrev i sin motion.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Man kan naturligtvis
tveka om huruvida riksdagens kamrar
bör besluta i en sådan här fråga. Det
kanske är en sak som förvaltningskontorets
styrelse närmast skall sköta om.

108 Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Rökförbud inom riksdagshuset

Men motionärernas tanke har kanske
varit att riksdagen skulle kunna framstå
som något slags föredöme för medborgarna.
Uppenbarligen är detta en
orealistisk tanke, i vart fall i detta
sammanhang.

Nu finns det alltså en motion och
ett utlåtande över den från bankoutskottet.
Jag tycker att det är ett synnerligen
uppseendeväckande utlåtande,
och speciellt en sak anser jag inte bör
få stå oemotsagd. Utskottet instämmer
nämligen i vad förvaltningskontorets
styrelse uttalat, att även om riksdagen
skulle besluta om rökförbud i riksdagshuset,
så kommer det förbudet inte att
respekteras.

Vi begär att medborgarna skall respektera
och rätta sig efter vad riksdagen
beslutar in i minsta detalj; vi
fordrar av ungdomen att den inte skall
demonstrera annat än i lagliga former.
Det är krav som jag helt instämmer i.
Men hur kan vi göra det samtidigt som
vi själva skriver under ett utlåtande,
där det sägs att om riksdagen beslutar
i denna sak, kommer inte ens riksdagens
egna ledamöter att respektera förbudet? Herr

talman! Jag har en högre tanke
om riksdagens ledamöter än vad bankoutskottet
och förvaltningskontorets
styrelse har. Jag tror att riksdagens ledamöter
skulle respektera ett sådant beslut.
Ett utlåtande som detta kan inte
få passera utan protest.

Beträffande själva sakfrågan kan man
naturligtvis ha två olika synsätt. Antingen
kan man säga, att huvudregeln skall
vara att vi skall ha frisk luft och att
det skall finnas särskilda utrymmen för
dem som vill förorena luften. Eller också
kan man säga att huvudregeln skall
vara förorenad luft, medan det skall
finnas särskilda reservat för dem som
vill ha frisk luft. I och med bankoutskottets
utlåtande ställer sig riksdagen
helhjärtat på miljöförstöringens sida.

Man ser framför sig utskottssammanträden
och måltider, där den luft man

inandas, oavsett om man själv är rökare
eller inte, smakar tobak liksom också
den mat man äter. Smakkänslan är
som bekant huvudsakligen grundad på
luktsensationer.

Utskottet pekar också på att riksdagsledamöterna
kommer att få egna
rum. Jag tycker emellertid att man
drar fel slutsats av detta förhållande.
Utskottet menar att ledamöterna får
gå till dessa rum om de vill ha frisk
luft. Det naturliga borde vara att den
som vill förorena luften får dra sig tillbaka
till sitt arbetsrum. Då drabbar det
inte andra.

Jag tycker inte att denna fråga är
oväsentlig, men huvudanledningen till
att jag begärde ordet denna gång var
att jag tyckte att bankoutskottets tes om
riksdagsledamöternas dåliga laglydnad
och samhällssolidaritet borde avvisas.
Motionären har inte ansett det lönt att
ställa något yrkande, och det är det
väl inte heller för mig. Det är bara
att konstatera att kampen mot miljöförstöring
tyvärr är ett arbete på lång
sikt.

I detta anförande instämde herrar
Jonasson (ep), Hyltander (fp) ochBörjesson
i Falköping (ep), fröken Åsbrink
(s), herrar Westberg i Ljusdal och
Jönsson i Ingemarsgården, fru Frsenkel,
fru Anér, herrar Strömberg och Sjöholm
(samtliga fp), herr Pettersson i
Lund och fru Eriksson i Stockholm
(båda s) samt herr Sellgren (fp).

Herr REGNÉLL (in):

Herr talman! Jag skulle i och för sig
kunna ansluta mig till de många instämmanden,
som just har noterats till protokollet
beträffande tobaksrökningens
förkastlighet. Jag tillhör dem som blir
ganska illa berörda av att sitta i lokaler
där det rökes. Däremot känner jag mig
inte manad att instämma i herr Romanus’
uppläggning av sitt anförande. Jag
tycker uppriktigt sagt att det var skenheligt
att göra gällande att riksdagens

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

109

ledamöter skulle bete sig på ett annat
sätt än folk i allmänhet när det är fråga
om bagatellartade förseelser — och såsom
bagatellartade förseelser uppfattas
det tydligen av många rökare att de tilllåter
sig röka i lokaler som egentligen
skall vara rökfria.

Herr Romanus påpekar att förvaltningskontoret
lett bankoutskottet in på
dåliga tankar genom att stämpla riksdagsledamöterna
som lagbrytare. Ja, det
är riktigt att utskottet citerat förvaltningskontoret,
men detta åberopar å sin
sida faktisk erfarenhet, nämligen att
skyltarna med texten »rökning förbjuden»
eller »rökning undanbedes» har
fått tagas ned, sedan det i praktiken visat
sig icke gå att uppnå avsett resultat.
Det är alltså en dyster erfarenhet
som ligger bakom förvaltningskontorets
påpekande, och det är den som också
ligger bakom bankoutskottets uttalande.

För att fortsätta något ytterligare
med självbekännelserna kan jag, herr
Romanus, även med risk atl det kommer
in i kammarens protokoll och läses
av medborgarna ute i landet, påpeka
att vi väl också är slarviga med vissa
andra saker. Det står t. ex. vid ingångarna
till läsrummen att de är tillgängliga
bara för riksdagens ledamöter. Men
helt ovanligt är det väl inte att man ser
riksdagsledamöter eskortera in besökare
från hemorten eller andra för att
visa dem dessa lokaler -— eller eventuellt
visa oss ledamöter, när vi under
sena plena sitter där och sover eller
ligger på en soffa med en tidning över
ansiktet. Det ser rätt lustigt ut, och en
del tycker tydligen att man kan visa
upp detta utan att respektera den förbudsskylt
som finns vid entréerna.

Och från denna talarstol har i många
sammanhang, främst på sin tid kanske
av herr Dickson, pekats på bagatellartade
överträdelser som vi kammarledamöter
gör oss skyldiga till. Vi kan t. ex.
riva ut en artikel ur en tidning, till
stor förargelse för den som senare skall
läsa tidningen och finner just det in -

Rökförbud inom riksdagshuset

tressanta utrivet. Ja, vi kan rent av
stoppa på oss en tidning. Se efter hur
det är när kammarledamöterna åtskilts
kl. 16 eller så — det är bra många av
de tidningar som kommer i stort antal
som försvunnit tillsammans med
kammarledamöter som tydligen betraktar
detta såsom en mindre överträdelse.

Mot denna bakgrund tycker jag att
herr Romanus, när han finner det synnerligen
uppseendeväckande att bankoutskottet
kan framföra tanken att en
ledamot av Sveriges riksdag skulle kunna
tända en cigarrett eller en pipa i eu
lokal där det inte är avsikten att man
skall röka, är — jag tillåter mig använda
ett rätt starkt ord — en aning
skenhelig.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag vill gärna instämma
med bankoutskottets ordförande och
dessutom fråga: När har det rökts i
plenisalen? Det är en arbetslokal. Jag
använder visserligen själv det gift som
det här talas om, men det har aldrig
inträffat att det använts i denna lokal.
Och under de 20 år jag tillhört konstitutionsutskottet
har jag aldrig upplevt
att det under pågående förhandlingar
varit tillåtet att röka. Om ordningen är
en annan i andra utskott, så är det ju
vederbörande utskott som självt har alt
bestämma därvidlag, och det tycker jag
är riktigt.

Jag instämmer i att det kan vara onödigt
att det röks i lokaler där man arbetar.
Men när styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor uttalar att det rökförbud
som utfärdades för några år sedan
inte respekterats, så gäller det ju
inte arbetslokaler i vanlig mening utan
våra s. k. klubbrum och de utrymmen
som finns utanför de egentliga arbetsrummen.
Och i en hel del av dessa utrymmen
vistas ju även andra än riksdagsledamöter.

Jag tror att det är mycket svårt att
i dessa stycken vinna respekt för ett
rökförbud, allra helst som det inte är

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

möjligt att vinna respekt för alla de andra
anslag som finns och som bankoutskottets
ordförande gav exempel på.

Jag har gärna velat säga detta, då
jag inte tror att respekten för av riksdagen
fattade beslut är så dålig som
herr Romanus vill göra gällande. Vi
får väl ändå se saken som den är, och
jag tycker att den behandling som styrelsen
för riksdagens förvaltningskontor
givit denna fråga är värd all respekt.

1 detta anförande instämde herrar
Wennerfors (m) och Henningsson (s).

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Jag anser faktiskt inte
att det är en bagatell om man röker på
ett ställe där det är rökförbud. Detta
är enligt min mening en ganska väsentlig
fråga om hänsyn till andra och om
att skapa en god miljö, som inte är hälsovådlig.

Röker man i en tågkupé där rökning
inte är tillåten, så accepteras inte detta.
Om man inte fimpar på tillsägelse blir
man utkörd ur kupén och det med all
rätt.

Jag har inte sagt att riksdagens ledamöter
inte skulle respektera fattade beslut.
Tvärtom har jag vänt mig mot
detta påstående i bankoutskottets utlåtande.
Om riksdagen skulle besluta att
införa rökförbud, med undantag för
vissa lokaler, i det nya riksdagshuset,
skulle ett sådant förbud respekteras.
Därom är jag fullständigt övertygad.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§5

Ändring i lagen om allmän försäkring,
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om änd -

ring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring, in. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte motioner
i ämnet.

Genom en den 13 mars 1970 dagtecknad
proposition, nr 66, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden och lagrådets
protokoll, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ändring i lagen (1962: 381)
om allmän försäkring,

2) lag om ändring i lagen (1969: 205)
om pensionstillskott,

3) lag om ändring i lagen (1962: 382)
angående införande av lagen om allmän
försäkring,

4) lag om ändring i lagen (1962: 392)
om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg
till folkpension,

dels bifalla det förslag i övrigt, om
vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Propositionen hade hänvisats till lagutskott,
såvitt avsåge lagförslagen, och
behandlats av andra lagutskottet. T
övrigt hade propositionen hänvisats till
statsutskottet och behandlats i detta utskotts
utlåtande nr 99.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innhåll anfördes följande.

I propositionen föreslås att den 1 juli
1970 skall införas vidgade möjligheter
för äldre förvärvsarbetande att erhålla
förtidspension i form av folkpension
och ATP. De nya bestämmelserna tar
sikte på dem som inte orkar med sitt
arbete eller som friställs utan att annat
lämpligt arbete står till förfogande. I
sådana fall skall efter individuell prövning
förtidspension kunna utgå i större
utsträckning än hittills. Vidare föreslås
en viss uppmjukning av kraven för rätt
till förtidspension i allmänhet.

Propositionen innehåller därjämte
förslag om rätt för dem som gjort förtida
uttag av ålderspension att avbryta
sådant uttag.

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

111

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

F. n. utgår en tredjedel av hel förtidspension
till den som har sin arbetsförmåga
nedsatt med mellan hälften och
två tredjedelar. I propositionen föreslås
att halv förtidspension skall utgå i
dessa fall.

Förbättringarna av förtidspensioneringen
beräknas medföra att pensioneringens
kostnader under budgetåret
1970/71 ökar med 100 milj. kr., varav
ca 50 milj. kr. beräknas falla på folkpensioneringen
och lika mycket på ATP.

De allmänna försäkringskassornas
pensionsdelegationer föreslås utökade
med två ledamöter som skall ha särskild
erfarenhet från arbetsförhållanden.
Mandattiderna för ledamöterna i de
allmänna försäkringskassornas styrelser,
pensionsdelegationerna och försäkringsnämnderna
förslås minskade
från fyra till tre år.

Propositionen innehåller vidare förslag
rörande tilläggspension för lön
från utländsk beskickning m. in.

Med anledning av de höjda taxeringsvärdena
på fastighet vid 1970 års fastighetstaxering
förslås i propositionen
också en höjning av de förmögenhetsgränser
som gäller vid inkomstprövning
för kommunalt bostadstillägg m. m. till
folkpensionärer. Det s. k. skärpningsfria
förmögenhetsbeloppet föreslås höjt
från 30 000 kr. till 50 000 kr. för ensam
pensionär och från 45 000 kr. till 80 000
kr. för makar tillsammans.

1 samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner, nämligen

A. vid riksdagens början väckta motioner 1)

de likalydande motionerna 1:30
av herr Bengtson in. fl. och II: 33 av
herr Hedlund m. fl. om sänkning av den
allmänna pensionsåldern, in. m.;

2) de likalydande motionerna 1:36
av herr Werner och II: 34 av herr Hermansson
m. fl. om sänkning av den allmänna
pensionsåldern till 65 år;

3) de likalydande motionerna 1:115

av herr Werner och II: 125 av fru Marklund
m. fl. angående hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg till folkpension; 4)

de likalydande motionerna 1:319
av herr Helén m. fl. och II: 345 av herr
Gustafson i Göteborg m. fl. angående
pensionsåldern;

5) de likalydande motionerna 1:352
av herr Kaijser samt II: 595 av fröken
Wetterström och fröken Ljungberg angående
förtidspension och sjukbidrag
för handikappad;

6) de likalydande motionerna I: 753
av herrar Eric Peterson och Österdahl
samt II: S71 av herr Jonsson i Mora
in. fl. om en översyn av reglerna för
hustru- och bostadstillägg, m. m., såvitt
motionerna hänvisats till lagutskott
(= yrkandet 1);

7) de likalydande motionerna I: 855
av fru Hamrin-Thorell m. fl. och II: 1005
av fri: Freenkel m. fl. om ökat stöd åt
handikappade, såvitt nu var i fråga;

8) de likalydande motionerna I: 873
av herr Yngve Persson m. fl. och II: 1021
av herr Lindkvist m. fl. om sänkning av
den allmänna pensionsåldern;

9) motionen 11:1012 av herrar Hgltander
och Enskog angående reduktionen
av de kommunala bostadstilläggen
vid extrainkomst utöver folkpension;

B. i anledning av propositionen väckta
motioner

10) de likalydande motionerna

1:1078 av herr Bohman m.fl. och
II: 1264 av herr Holmberg m. fl.;

11) de likalydande motionerna

I: 1084 av herr Andreasson och II: 1271
av herr Gustafsson i Alvesta m. fl.;

12) de likalydande motionerna

I: 1085 av fröken Stenberg och herr Sörenson
samt II: 1274 av herrar Nilsson
i Agnäs och Krönmark;

13) de likalydande motionerna

1:1086 av herr Wallmark och 11:1273
av fru Kristensson m. fl.; samt

14) de likalydande motionerna

1: 1087 av herrar Österdahl och Sören -

112 Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

son samt II: 1272 av herr Jonsson i Mora
m. fl.

I motionerna 1:30 och II: 33 hemställdes,
»att riksdagen måtte besluta

a) om sänkning av pensionsåldern
till 65 år för dem som nu är berättigade
till full ålderspension först vid 67 års
ålder;

b) om rätt till förtida respektive uppskjutet
pensionsuttag även efter en
sänkning av den allmänna pensionsåldern; c)

att reformen träder i kraft den 1
januari 1972».

I motionerna I: 115 och II: 125 föreslogs,
att riksdagen för sin del beslutade
i motionerna angiven ändring i lagen
om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg
till folkpension, innebärande
att sådana tillägg skulle kunna utgå
jämsides med förtida uttag av pension
redan innan den försäkrade uppnått
den ordinarie pensionsåldern.

I motionerna I: 319 och II: 345 hemställdes,
»att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte uttala

att Kungl. Maj:t vid sitt avgörande
beträffande den i .statsverkspropositionen
omnämnda utredningsfrågan rörande
pensionsåldern måtte besluta, att
en kommitté med parlamentarisk representation
tillsättes med uppgift att
skyndsamt utarbeta förslag till en reform
av den allmänna pensioneringen,
innebärande sänkt pensionsålder samt
rätt för den enskilde att inom vissa
gränser själv välja tidpunkt för sin pensionering,
varvid 63 år bör utgöra undre
gräns för rätt till ålderspension,

att nämnda kommitté bör i sitt arbete
utgå från en pensioneringsperiod inom
vilken den enskilde kan träffa sitt val,

att kommittén också bör framlägga
förslag till åtgärder som underlättar för
den enskilde att — i samband med en
avtrappning av yrkesverksamheten —
välja en successiv övergång till pensioneringen,
samt

att reformerna inte bör begränsas till
sänkning av pensionsåldern och annan

förbättring för nytillträdande pensionärer
utan också bör innefatta bättre
förmåner för dem som redan är pensionärer».

I motionerna I: 352 och II: 595 hemställdes,
»att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa att Kungl.
Maj :t måtte uppdraga åt riksförsäkringsverket
att skyndsamt verkställa erforderliga
kostnadsberäkningar för genomförande
av i motionen framförda förslag
samt att Kungl. Maj :t därefter måtte
förelägga riksdagen förslag till erforderliga
författningsändringar i enlighet
med motionens syfte». De författningsändringar
som motionärerna efterlyste
skulle syfta till att två handikappade,
som hade förtidspension eller sjukbidrag
och som inginge äktenskap, icke
skulle få sina pensionsförmåner reducerade
såsom nu föreskreves i 7 kap.
4 § lagen om allmän försäkring.

I motionerna I: 753 och II: 871 hemställdes,
»att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om en översyn av reglerna och grunderna
för erhållande av hustru- och bostadstillägg,
syftande till en höjning av
de prövningsfria beloppen för sidoinkomster
och förmögenhet».

I motionerna 1: 855 och II: 1005
hemställdes bl. a., »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t begär att pensionsförsäkringskommittén
ges i tillläggsdirektiv
att framlägga förslag till
förbättrade pensionsförmåner för handikappade
av innebörden---— att

full pension kan utgå till båda parterna
i äktenskap eller annan samlevnadsform
där båda makarna är handikappade».

I motionen II: 1012 hemställdes, »att
riksdagen måtte besluta att det kommunala
bostadstillägget för folkpensionärer
med i övrigt oförändrade regler
inte i något fall minskas med mer än
30 kr. för varje 100 kr. extrainkomst
utöver folkpensionen; samt att vederbörande
utskott utarbetar erforderlig
lagtext».

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

113

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. nu

T motionerna I: 1078 och II: 1264
hemställdes, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t i anledning av proposition
nr 66 måtte anhålla om

a) utredning och förslag om tredjedelsavtrappning
i stället för den nuvarande
hälftenavtrappningen av folkpensionärernas
kommunala bostadstilllägg
i syfte att minska folkpensionärernas
stora marginella inkomstbortfall
vid sidoinkomstökningar;

b) utredning och förslag om borttagande
av de speciella regler som gäller
folkpensionärer vid beräkningen av
inkomster av förmögenhet vid prövningen
av rätten till hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg».

I motionerna 1:1084 och II: 1271
hemställdes,

s>att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj :ts proposition nr 66 måtte

1. besluta att person vars arbetsförmåga
är nedsatt med minst en tredjedel
men inte så mycket som hälften skall
vara berättigad att erhålla förtidspension
med en tredjedel av hel förtidspension; 2.

i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om förslag till åtgärder för att lösa de
följdproblem som härvid kan uppstå
t. ex. inom sjukförsäkringen;

3. besluta att de två ledamöter av
pensionsdelegationen som skall ha särskild
kännedom om arbetsförhållanden
skall utses av respektive landsting;
samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta
erforderlig författningstext».

I motionerna 1: 1086 och II: 1273
hemställdes bl. a., att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhölle om utredning
och förslag om individuella
folkpensionsförmåner — oavsett civilstånd
— i enlighet med vad i motionerna
anfördes.

I motionerna I: 1087 och II: 1272 slutligen
hemställdes bl. a., att riksdagen
måtte uttala att den åldersgräns, som
uppställdes som riktpunkt för tillämpningen
av den mildare invaliditetsbe -

dömningen, måtte vara 60 år mot i propositionen
angivna 63 år.

Utskottet hemställde

A. att riksdagen måtte — med avslag
på motionerna 1:1084 och 11:1271, såvitt
de avsåge pensionsdelegationcrnas
sammansättning — antaga 18 kap. 20 §
i det vid propositionen fogade förslaget
till lag om ändring i lagen (1962:381)
om allmän försäkring;

B. att riksdagen måtte antaga övriga
delar av förslaget till lag om ändring i
lagen (1962: 381) om allmän försäkring; G.

att riksdagen måtte antaga det vid
propositionen fogade förslaget till lag
om ändring i lagen (1969: 205) om pensionstillskott; D.

att riksdagen måtte antaga det vid
propositionen fogade förslaget till lag
om ändring i lagen (1962: 383) angående
införande av lagen om allmän försäkring; E.

att riksdagen måtte antaga det vid
propositionen fogade förslaget till lag
om ändring i lagen (1962: 392) om liustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg
till folkpension;

F. att motionerna I: 1085 och II: 1274
om invaliditetsbedömningen för hemarbetande,
i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

G. att motionerna I: 1087 och 11:1272,
såvitt de avsåge avgränsningen av äldre
arbetskraft, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

H. att motionerna I: 1087 och II: 1272,
såvitt de avsåge medicinsk prövning för
erhållande av förtidspension och mildare
pensionsbedömning för grupper
utanför arbetsmarknaden, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

J. att motionerna I: 30 och II: 33 om
en allmän sänkning av pensionsåldern
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

K. att motionerna 1:319 och 11:345
angående pensionsåldern icke måtte

114 Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

föranleda någon riksdagens åtgärd;

L. att följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 36 och II: 34 om eu
allmän sänkning av pensionsåldern,

2) motionerna I: 873 och II: 1021 om
en allmän sänkning av pensionsåldern,

3) motionerna 1:1086 och 11:1273,
såvitt de avsåge partiellt förtida uttag
av pension, samt

4) motionerna 1:115 och 11:125 om
rätt till kommunalt bostadstillägg vid
förtida uttag av pension,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

M. att motionerna I: 1087 och II: 1272,
såvitt de avsåge omprövning av pensionsrätt,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

N. att motionerna I: 1084 och II: 1271,
såvitt de avsåge införande av eu ny
invaliditetsgrad in. in. (yrkande 1. och
2.), icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

O. att motionerna 1:352 och 11:595
om förtidspension åt handikappade
makar samt motionerna 1:855 och
IT: 1005, såvitt de avsåge förtidspension
åt handikappade makar, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

P. att motionerna I: 1086 och II: 1273,
såvitt de avsåge individuella folkpensionsförmåner
oavsett civilstånd, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; Q.

att motionerna 1:753 och 11:871,
såvitt de avsåge förmögenhetsgränser
för inkomstprövade pensionsförmåner,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

Pi. att motionerna I: 1078 och II: 1264,
såvitt de avsåge skärpningsregeln vid
inkomstprövade pensionsförmåner, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; S.

att motionerna 1:753 och 11:871,
såvitt de avsåge de prövningsfria beloppen
för sidoinkomst vid inkomstprövning
av kommunalt bostadstillägg,
samt motionen 11:1012 och motionerna
1:1078 och II: 1264, såvitt de avsåge av -

dragsfaktorn vid inkomstprövning av
kommunalt bostadstillägg, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) vid A i utskottets hemställan av
herr Österdahl (fp), fröken Pehrssori
(ep) samt herrar Gustavsson i Alvesta
(ep) och Jönsson i Ingemarsgården
(fp), som ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte — med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring
böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring
i lagen (1962: 381) om allmän försäkring
— med bifall till motionerna I: 1084 och
11:1271, såvitt de avsåge pensionsdelegationernas
sammansättning, för sin del
anta 18 kap. 20 § nämnda förslag med
den ändringen att paragrafen erhöll i
reservationen angiven lydelse, innebärande
att de nya ledamöterna och
suppleanterna i pensionsdelegationen
skulle utses av vederbörande landsting
och icke av riksförsäkringsverket såsom
föreslagits i propositionen;

2) vid G i utskottets hemställan av
fru Ilamrin-Thorell samt herrar Österdahl
och Jönsson i Ingemarsgården
(samtliga fp), som ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1087 och 11:1272, såvitt
de avsåge avgränsningen av äldre arbetskraft,
uttala att den åldersgräns,
som uppställdes som riktpunkt för tilllämpningen
av den mildare pensionsbedömningen,
skulle vara 60 år mot i propositionen
angivna 63 år;

3) vid J i utskottets hemställan av
fröken Pehrsson och herr Gustavsson i
Alvesta (båda ep), som ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 30 och II: 33 för sin del
besluta att rätt till folkpension och tillläggspension
i form av ålderspension
enligt lagen om allmän försäkring skulle
med giltighet från den 1 januari 1972
tillkomma försäkrad från och med den

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

115

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

månad under vilken han fyllde 65 år;

4) vid K i utskottets hemställan av
fru Ilamrin-Thorell samt herrar Österdahl
och Jönsson i Ingemarsgården
(samtliga fp), som ansett att utskottet
bort hemställa,

att motionerna I: 319 och II: 345 angående
pensionsåldern måtte anses besvarade
genom vad reservanterna anfört; 5)

vid N i utskottets hemställan av
fröken Pehrsson och herr Gustavsson i
Alvesta (båda ep), som ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte med anledning
av motionerna 1:1084 och 11:1271, såvitt
de avsåge införande av ny invaliditetsgrad
in. m, (yrkandena 1. och 2.),
hos Kung], Maj:t hemställa om förslag
till årets höstriksdag om en ny invaliditetsgrad
i lagen om allmän försäkring
i enlighet med vad reservanterna anfört;

6) vid O i utskottets hemställan av
fru Hamrin-Thorell (fp) samt herrar
Österdahl (fp), Kaijser (in), Jönsson
i Ingemarsgården (fp) och Ringaby
(m), som ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med anledning
av motionerna 1:352 och 11:595 om
förtidspension åt handikappade makar
samt motionerna 1:855 och 11:1005,
såvitt de avsåge förtidspension åt handikappade
makar, hos Kungl. Maj :t anhålla
om utredning och förslag angående
förtidspension åt gifta handikappade
i enlighet med vad reservanterna
anfört;

7) vid P i utskottets hemställan av
herrar Kaijser och Ringaby (båda m),
som ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1086 och 11:1273, såvitt
de avsåge individuella folkpensionsförmåner
oavsett civilstånd, hos Kungl.
Maj:t anhålla om utredning och förslag
angående individuella folkpensionsförmåner
i enlighet med vad reservanterna
anfört;

8) vid R i utskottets hemställan av

herrar Kaijser och Ringaby (båda m),
som ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med anledning av
motionerna 1: 1078 och 11:1264, såvitt
var i fråga, hos Kungl. Maj:t hemställa
om utredning om borttagande av den
s. k. skärpningsregeln för förmögenhet
vid inkomstprövning av kommunalt bostadstillägg
in. m;

9) vid S i utskottets hemställan av
fru Ilamrin-Thorell (fp) samt herrar
Österdahl (fp), Kaijser (m), Jönsson i
Ingemarsgården (fp) och Ringaby (m),
som ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med anledning av
motionerna 1:753 och II: 871, såvitt
var i fråga, motionen II: 1012 samt motionerna
1:1078 och 11:1264, såvitt
var i fråga, hos Kungl. Maj :t anhålla om
utredning angående inkomstprövningsreglerna
för kommunalt bostadstillägg
m. m. i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Ett särskilt yttrande (avseende pensionsdelegationernas
sammansättning)
hade avgivits av fröken Sandell (s).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Det är eu betydelsefull
pensionsreform kammaren i dag har att
behandla. Tyngdpunkten i den föreliggande
propositionen med förslag till
ändringar i lagen om allmän försäkring
ligger i en förstärkning av förtidspensioneringen
med särskild inriktning på
den äldre arbetskraften.

Reformen skall ses mot bakgrunden
av de förändringar som karakteriserar
dagens arbetsliv. Rationaliseringen och
den pågående tekniska utvecklingen inom
produktionen leder ofta till ökade
påfrestningar för de anställda. Det högt
uppdrivna arbetstempot är ofta omvittnat.
Denna utveckling skapar problem
särskilt för många äldre arbetstagare.
Detsamma gäller omstruktureringen in -

116 Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

om näringslivet med en ökad rörlighet
på arbetsmarknaden som följd.

De problem som bär berörts bör givetvis
i första hand mötas genom insatser
från arbetsgivarnas och samhällets
sida i syfte att underlätta för arbetstagarna
att stå kvar i produktionen. Arbetsmarknadspolitiken
arbetar också
med en sådan målsättning. Inte desto
mindre har emellertid den allmänna
debatten — och inte minst de krav som
framförts från fackligt håll — visat att
en pensionering från en tidigare tidpunkt
än från 67-årsåldern kan vara
ett alternativ som ter sig som den rimligaste
och bästa lösningen.

Efter kontakter mellan socialdemokratiska
partiet och LO och sedan riksförsäkringsverket
därefter genomfört
en snabbutredning har det blivit möjligt
att presentera förslag till årets riksdag
med sikte på att en reform skall
kunna träda i kraft den 1 juli i år. Del
är med glädje jag kunnat konstatera
att andra lagutskottets utlåtande över
propositionen visar en allmän uppslutning
bakom de principer som bildar
utgångspunkt för propositionen.

Enligt vad som föreslås i propositionen
får äldre förvärvsarbetande med
tungt eller pressande arbete ökade möjligheter
till pension före 67 års ålder.
En äldre arbetstagare, som inte längre
orkar med sitt arbete, skall få pension
om han har för avsikt att lämna förvärvslivet
och vill ha förtidspension.
Pensionen skall då beviljas om arbetsförmedlingen
inte tämligen omgående
kan bereda honom ett lämpligt arbete —
utan omskolning -— och inte heller anser
att det finns goda utsikter att ordna
ett sådant arbete på orten. Motsvarande
skall gälla för en äldre arbetstagare som
på grund av företagsnedläggelse eller
dylikt har mist ett arbete som han har
kunnat sköta trots en viss nedsättning
av arbetsförmågan. Normalt skall arbetstagarna
ha fyllt 63 år för att komma
i åtnjutande av de förmånligare bedömningsgrunderna,
men denna gräns

skall inte vara någon fast och undantagslös
regel.

Den vidgade förtidspensioneringen
blir för många ett alternativ till den
möjlighet som nu finns att göra s. k.
förtida uttag av ålderspension före 67
års ålder, tidigast från 63 år. Det blir
ett bättre alternativ, eftersom pensionen
inte såsom vid förtida uttag reduceras
med hänsyn till att den börjar utgå före
67 år och genom att kommunalt bostadstillägg
och hustrutillägg också kan utgå.
Beloppet för folkpension och ATP blir
detsamma som pensionärer annars skulle
börjat lyfta från 67 års ålder.

För dem som innan de nya reglerna
kommit till har gjort förtida uttag av
ålderspension öppnas möjligheter att få
del av förmånerna i reformen. De skall
få rätt att återkalla sitt uttag av ålderspension
och därigenom få möjlighet till
förtidspension före 67 års ålder, om de
är berättigade till sådan pension. Denna
skall då — i likhet med den efterföljande
ålderspensionen — bara reduceras
med hänsyn till den tid den försäkrade
faktiskt lyft ålderspension på grund av
det förtida uttaget.

Pensionsåldern inom den allmänna
försäkringen har livligt diskuterats under
senare tid. Genom vidgningen av
förtidspensioneringen ges stora grupper
förvärvsarbetande avsevärt ökade möjligheter
att få full pension från en tidigare
tidpunkt än 67 år. Vägledande för
reformen är att de som bäst behöver
en tidigare pension främst skall komma
i åtanke. Genom den individuella
prövningen kan man inom en given
kostnadsram gå längre ned i åldrarna
än om man väljer att generellt sänka
pensionsåldern.

För många bör de nya reglerna kunna
innebära en tillfredsställande lösning
av pensionsfrågan. Jag är dock medveten
om att det även efter ett genomförande
av denna reform kommer att
kvarstå önskningar om ändringar i
fråga om pensionsåldern i framtiden.
Självfallet spelar kostnaderna här en

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

117

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

betydande roll, och en avvägning måste
göras mot andra angelägna reformkrav.
I enlighet med vad jag tidigare har aviserat
kommer inom kort att tillsättas
en parlamentarisk utredning med uppgift
att ta upp hela frågan om pensionsåldern
till behandling. Utredningsuppdraget
kommer att omfatta en översyn
av hela det regelsystem som gäller för
uttag av ålderspension, både folkpension
och ATP. Såväl frågan om en allmän
säkning av pensionsåldern som
frågan om en mera rörlig pensionsålder
skall prövas. Bl. a. skall undersökas olika
möjligheter att vidareutveckla de
regler om en rörlig pensionsålder som
redan är inbyggda i pensionssystemet.
Utredningen skall därvid också följa
upp verkningarna av den reformering
av förtidspensioneringen som riksdagen
nu går att fatta beslut om. Det kommer
att ingå i utredningens uppgifter
att på grundval av sina förslag redovisa
kostnadskalkyler och anvisningar om
formerna för kostnadstäckningen.

Med detta, herr talman, skall jag
sluta mitt anförande. Låt mig bara till
sist uttrycka den förhoppningen att den
viktiga reform riksdagen nu går att
fatta beslut om skall kunna ge den
ökade trygghet för de äldre arbetstagarna
som den syftar till.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Det utlåtande från andra
lagutskottet som vi nu behandlar tar
upp dels Kungl. Maj:ts proposition nr
66 angående vidgade möjligheter för
äldre att erhålla förtidspension, dels
också motioner som väckts vid riksdagens
början, bl. a. med krav på sänkt
pensionsålder.

I propositionen föreslås — som statsrådet
nyss framhöll i sitt anförande —
vidgade möjligheter att erhålla förtidspension.
Detta innebär, vilket även
framgår av utskottsutlåtandet, att kravet
på nedsättning av arbetsförmågan i
medicinskt hänseende skall mjukas upp
i fråga om äldre förvärvsarbetande. Ål -

dersförändringar skall, även om sjukdom
i egentlig mening inte föreligger,
kunna utgöra grund för förtidspension,
om det inte finns tillgång till arbete som
är lämpligt med tanke på den försäkrades
fysiska och psykiska kondition.
Över huvud taget skall större hänsyn
än nu tas till de svårigheter som förekommer
på arbetsmarknaden när det
gäller att bereda äldre personer lämpligt
arbete.

Jag tror att det råder tillfredsställelse
med huvuddragen i detta förslag. Det
tillgodoser i stor utsträckning de önskemål
som under årens lopp har uttalats
i olika sammanhang. Kritik mot de snäva
bestämmelser som gällt har framförts
från olika organisationer, t. ex.
från de handikappade, och här i riksdagen
såväl i kamrarnas debatter som
i form av motioner.

När pensionsdelegationerna i försäkringskassorna
under årens lopp prövat
olika pensionsfall har de vid inte så
få tillfällen haft svårigheter på grund
av de nuvarande bestämmelserna och
den praxis som utvecklats. Jag vill nu
uttrycka den förhoppningen att intentionerna
i detta förslag följs upp och
inte begränsas av snäva tillämpningsföreskrifter.
Jag vill understryka vad utskottet
givit uttryck för på s. 33, där
utskottet säger om förslaget: »Det ger
enligt utskottets bedömande pensionsdelegationerna
utrymme för en betydligt
friare bedömning av rätten till förtidspension
efter individuella förhållanden
än för närvarande.»

I propositionen och i utskottsutlåtandet
tas också upp frågan om de handikappade
kvinnornas situation. I utlåtandet
skriver man härom:

»Propositionsförslaget innebär vidare
en viss uppmjukning av invaliditetsbedömningen
beträffande handikappade
husmödrar. Hittills bär man för gift
kvinna som utelsutande varit sysselsatt
med hushållsarbete i hemmet bedömt
hennes arbets- och förvärvsförmåga
med hänsyn till hennes förmåga att ut -

118 Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

föra sådant arbete. Riksförsäkringsverket
har funnit det befogat att man vid
bedömandet av en husmoders arbetsförmåga
generellt också tar hänsyn till
om och i vad mån hon skulle kunna utföra
något förvärvsarbete utom hemmet.
» Det är värdefullt att detta så klart
har uttalats.

Jag har anslutit mig till huvuddragen
i propositionen men står med på ett
par reservationer. Reservationen 1 berör
pensionsdelegationerna. I propositionen
föreslås att de nuvarande pensionsdelegationerna
skall utökas med
två ledamöter som skall ha särskild erfarenhet
av arbetsmarknadens förhållanden.
Utskottet tillstyrker förslaget,
och det gör även vi reservanter. Yad vi
vänder oss emot i propositionsförslaget
är hur dessa ledamöter skall utses. Enligt
propositionens förslag skall riksförsäkringsverket
utse dem, medan vi
reservanter stöder förslaget i motionerna
1:1084 och 11:1271 att landstingen
skall utse dem. För det första tycker vi
att det är principiellt felaktigt att det
verk som är beslutande organ i andra
instans skall utse ledamöter som skall
fatta beslut i den första instansen. För
det andra anser vi att om landstingen
utser dessa ledamöter skapas större garantier
för att de ledamöter som utses
har god kännedom om den lokala arbetsmarknadssituationen.

Utskottet säger att motionerärenas
förslag att ytterligare två ledamöter skall
utses av landstingen medför en oproportionerligt
stor representation av de
landstingsvalda ledamöterna i delegationerna.
Jag förstår inte riktigt det resonemanget.
På föregående sida i utlåtandet
har utskottsmajoriteten framhållit
att ledamöterna inte skall betraktas
som partsrepresentanter med uppgift att
bevaka det ena eller andra intresset. Är
man överens härom — och det är man
i utskottet — kvarstår kravet på att ledamöterna
skall äga god kännedom om
den lokala arbetsmarknadssituationen.
Och jag vågar hävda att landstingen

har större möjligheter att tillgodose de
intressena. Vi kan heller inte bortse
från frågans principiella betydelse.

Utskottet har avstyrkt motionerna
I: 1084 och II: 1271 även såvitt de avser
förslaget om införande av en ny invalitidtetsgrad.
Vi reservanter delar inte
utskottets mening, och i reservationen
5 stöder vi motionsförslaget.

Utskottet säger i sin redovisning av
denna fråga: »De pensionsberättigade
delas enligt gällande regler in i tre
grupper med hänsyn till graden av invaliditet.
Den vars arbetsförmåga är
nedsatt i sådan grad att intet eller endast
ringa del därav återstår får hel
förtidspension. Om arbetsförmågan är
nedsatt i mindre grad men dock med
avsevärt mer än hälften utgår två tredjedelar
av hel förtidspension. I övriga
fall där arbetsförmågan är nedsatt med
minst hälften utgår en tredjedel av hel
förtidspension.» Det är alltså de gällande
bestämmelserna.

Nu föreslås i propositionen — och
det tillstyrker utskottet — att pensionsnivån
för dem som tillhör den lägsta
pensionsgraden skall höjas till halv förtidspension.
»Därigenom», säger utskottet,
»undanröjs vad många betecknat
som en orättvisa att en pensionär med
så betydande nedsättning av arbetsförmågan
som med hälften endast får en
trejdedel av hel förtidspension.» Utskottsmajoriteten
tillstyrker alltså detta
förslag, och det gör även reservanterna.
Har man invaliditetsgraden 50 procent,
så skall man alltså ha halv förtidspension.
Men vi har ansett att den
som har sin arbetsförmåga nedsatt med
mellan en tredjedel och 50 procent borde
erhålla en tredjedels förtidspension.

I detta avseende anför utskottet: »Anledningen
till att förtidspension inom
den lägsta invaliditetsgraden hittills utgått
med endast eu tredjedel av hel pension
har varit önskemålet att minska
tröskeleffekten mellan dem som är berättigade
till förtidspension och dem
som inte — trots en nedsättning av ar -

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

119

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

betsförmågan — har någon pension alls.
Vill man mildra det tröskelproblem som
propositionsförslaget för med sig, får
man överväga en komplettering av invaliditetsgraderna
i den riktning som
motionärerna förordar. Utskottet är
emellertid inte berett att ansluta sig till
en sådan lösning.»

Jag förstår inte riktigt detta utskottets
resonemang. Riksförsäkringsverket
tog upp frågan om en ny invaliditetsgrad
i sin utredning men avfärdade den
alltför enkelt med att säga, att en sådan
lösning för med sig en del problem
på andra områden.

Jag har under några år deltagit i
pensionsdelegationens arbete, och jag
vet vilka svårigheter man möter. Nu
blir tröskeleffekten ännu större. Den
som nått nära men inte full 50 procent
invaliditet får inte heller i fortsättningen
enligt detta förslag någon förtidspension.
Vi beklagar detta och har
därför i en reservation med anledning
av vår motion yrkat på en ny invaliditetsgrad.

Vad jag hittills sagt gäller de frågor
som har direkt beröring med propositionen.
Nästa fråga jag skall ta upp berörs
visserligen i propositionen, men
den behandlas i utskottsutlåtandet med
anledning av en motion som väcktes
vid årets början. Det gäller frågan om
en sänkning av pensionsåldern.

Argumenten för en sänkt pensionsålder
är vid det här laget väl kända. Vi
har haft den nuvarande pensionsåldern
sedan 1914. En del har lyckats få pension
vid 65 år eller tidigare. Men den
stora allmänheten, som har de lägsta
inkomsterna, den längsta arbetstiden
och i många fall även ett fysiskt ansträngande
arbete, får inte pension förrän
vid 67 års ålder. Man kan visserligen
få pension tidigare, men då reduceras
pensionen. Jag är medveten om att, som
statsrådet Aspling sade, de nya reglerna
för förtidspension kommer att ge ett
större antal personer förtidspension —
riksförsäkringsverket har räknat med

mellan 10 000 och 20 000 personer.

Vi kräver från centerns sida en sänkning
till 65 år. Delta innebär att vi vill
ha möjlighet till rörlighet med förtida
och uppskjutet uttag på samma sätt som
nu. Jag anser att detta är en jämlikhetsfråga.
I den allmänna politiska debatten
har frågan om en sänkning av
pensionsåldern blivit något av en huvudfråga.

Denna sak har diskuterats under hela
1960-talet. Vi har från centerpartiets sida
drivit den under denna tid. Under
de första åren var vi ganska ensamma
om att framställa kravet på eu säkning
av pensionsåldern från 67 till 65 år. Redan
vår riksstämma år 1960 uttalade
sig för en sänkning av pensionsåldern.
Sedan har det varje år lagts fram motioner
med förslag om sänkt pensionsålder.
Men endast centerpartisterna i
andra lagutskottet stödde från början
dessa motionskrav. Jag tycker att en
kort historieskrivning är motiverad.

Det är i år tionde året vi tar upp denna
fråga. Vi började motionera om sänkt
pensionsålder 1961. När vår partiledare
herr Hedlund berörde denna sak på
ett riksting i Visby 1968 gick dåvarande
statsminister Erlander emot förslaget.
Vid en kongress i juni 1968 ansåg han
att vi inte hade råd med en sådan reform.
Han ställde också upp fortsatta
standardhöjningar för pensionärerna
som ett alternativ till sänkt pensionsålder.
Det gjorde man också i andra lagutskottet
som så sent som 1969 uttalade:
»Under alla förhållanden skulle en allmän
sänkning av pensionsåldern enligt
utskottets mening komma att ta så
stor del av tillgängliga resurser i anspråk
att möjligheterna att genomföra
andra angelägna reformer skulle påverkas.
»

Jag tycker det är felaktigt att ställa
detta krav i ett motsatsförhållande till
möjligheterna till standardförbättringar
för pensionärerna. Denna fråga måste
sättas in i ett större sammanhang,
i samband med diskussionen om hur vi

120

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

skall fördela de resurser som finns. Men
det är glädjande att kunna konstatera
att inställningen har mjuknat litet
grand. De fackförbund som först ställde
sig positiva till centerpartiets förslag
har följts av flera, och i årets förstamajdemonstration
hade Byggnadsarbetarförbundet
sänkt pensionsålder som första
programpunkt. För någon dag sedan
lyssnade jag till en intervju i TV med
LO-chefen Geijer och Arbetsgivareföreningens
direktör, där man tog upp detta
som en stor jämlikhetsfråga. Därmed
tycker jag att man har börjat föra debatten
på det sätt som den bör föras.

När vårt yrkande om att riksdagen
skulle uttala sig för sänkt pensionsålder
förra året avstyrktes, var inte utskottsmajoriteten
så negativ som tidigare. Då
sade man att man när tillgängliga resurser
fanns skulle man kunna ta upp saken.
Man sade också att när man bestämmer
sig för en sänkt pensionsålder
behöver det inte ta lång tid att utreda
frågan; det kan klaras av på förhållandevis
kort tid. Mot denna bakgrund
har vi i vår partimotion i år
begärt att den sänkta pensionsåldern
skall inträda redan den 1 januari 1972.
Det är inte så långt dit, men bakgrunden
till vårt förslag är bl. a. att de som
sitter inne med de bästa informationerna
i fjol uttalade att det inte behövde
ta så lång tid att göra den utredning
som behövs.

När nu socialministern kommit dithän
att han vill utreda denna fråga vill
jag understryka att utredningen bör göras
skyndsamt. I reservationen till utskottets
utlåtande följer vi upp motionens
förslag och begär att vi nu skall
få ett beslut om en pensionsålderssänkning
från den 1 januari 1972.

Vi saknar dock såväl i socialministerns
uttalande som i utskottets skrivning
ett klart besked om att pensionsåldern
skall sänkas. Det sägs att man
skall överväga frågan, men det finns
inte i majoritetens skrivning någon klar
beställning till regeringen av ett förslag

om sänkning av pensionsåldern. Vi vill
däremot ha ett principbeslut om en
sänkning, så att den kan träda i kraft
den 1 januari 1972. I stället står det
någonstans i utskottsutlåtandet, att man
bör kunna dra erfarenhet av resultatet
av den reform som innebär vidgade
möjligheter till förtidspension. Det kan
ta lång tid.

Herr talman! Med detta anförande vill
jag ha klart deklarerat vår inställning.
.Tåg vill understryka vikten av att den
här frågan skyndsamt utreds. Jag vill
också ännu en gång slå fast att vi inom
centern anser detta vara en av de
stora jämlikhetsfrågorna och att vi vill
prioritera den när det gäller att fördela
de resurser som finns att fördela.

Herr talman! Jag ber härmed att få
yrka bifall till de reservationer där mitt
namn finns med.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen övertog ledningen av förhandlingarna,
instämde herrar Persson
i Heden, Börjesson i Falköping, Jonasson,
Boo, Vigelsbo, Larsson i Öskevik,
Eriksson i Bäckmora, Josefson i Arrie
och Magnusson i Nennesholm (samtliga
ep).

Herr RINGABY (m):

Herr talman! Vi har fattat beslut i
stora frågor tidigare i dag och vi kommer
att behandla en stor fråga även i
morgon, men som statsrådet Aspling sade
är också detta ett betydande ärende,
som gäller en omfattande och radikal
förändring i lagen om allmän försäkring.
Det handlar om en övergång till
rörligare pensionsålder och om höjda
gränser för de förmögenheter som påverkar
de inkomstprövade förmånerna
för pensionärer.

Att detta är en stor sak framgår av
att det krävs en anslagsökning på inte
mindre än 820 miljoner kronor. Det är
intressant att se att regeringen beräknar
att av dessa 820 miljoner inte mindre
än 460 miljoner kommer att behövas på
grund av förändringar i konsumentpri -

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

121

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

serna. Regeringen räknar alltså med att
det blir oerhört stora prisstegringar under
nästa budgetår.

Eu av de kanske viktigaste frågor som
behandlas i andra lagutskottets utlåtande
nr 34, som bygger på propositionen
66, gäller den allmänna pensionsåldern.
Herr Gustavsson i Alvesta har ägnat
en ganska stor del av sitt anförande åt
den frågan.

Jag skulle gärna vilja citera, herr talman,
vad utskottet skriver på s. 37 med
anledning av de motioner som har
väckts om en sänkning av pensionsåldern.
Utskottet skriver: »Det är med
hänsyn härtill som utskottet med tillfredsställelse
konstaterar att departementschefen
avser att inhämta Kungl.
Maj :ts bemyndigande att tillkalla en
parlamentarisk kommitté med uppdrag
att utreda frågan om pensionsåldern inom
den allmänna försäkringen. Utskottet
utgår från att en sådan utredning
kommer att ta upp frågan om pensionsåldern
i hela dess vidd. Såväl överväganden
angående en generell sänkning
av pensionsåldern under 67 år som frågan
om en mera rörlig pensionsålder
bör alltså omfattas av utredningens uppdrag.
»

Det är alltså en klar beställning. Om
jag inte missminner mig utlovades det
också i förstamajtal att en sådan utredning
skulle tillkallas ganska snart.

Jag har nöjt mig med denna skrivning,
och jag har medtagit detta citat
därför att även jag har agerat i pensionsfrågan
tidigare. Jag avgav i fjol
en reservation till andra lagutskottets
utlåtande med anledning av motioner
i denna fråga. Skall man förkorta arbetstiden
— och jag anser att en sänkning
av pensionsåldern innebär en förkortning
av arbetstiden — anser jag
att man hellre bör ta ett par år i slutet
av en människas liv, när det är tungt
att arbeta, än att plottra sönder arbetsdagen
och arbetsveckan.

Jag är alltså glad över att utskottet
har gjort denna skrivning och att en

parlamentariskt sammansatt kommitté
nu skall utreda frågan.

Jag tycker nog att också herr Gustavsson
i Alvesta borde ha kunnat nöja sig
med denna skrivning. År 1971 får vi
en arbetstidsförkortning med 1 timme
15 minuter och 1973 en arbetstidsförkortning
med ytterligare 1 timme 15
minuter. Det är reformer som kostar
ca 800 miljoner kronor. Jag är inte så
ekonomiskt liberal att jag vågar gå med
på en direkt beställning till är 1972 av
en sänkning av pensionsåldern som kostar
1 miljard, utan jag har som sagt
nöjt mig med vad utskottet här har
skrivit.

Sedan några ord om de reservationer
som finns till utskottets utlåtande.

Reservationerna 6 och 7 hänger samman
med olikheterna i pensionsbeloppen
för ensamstående och för gifta folkpensionärer.
En ensamstående pensionär
får 90 procent av basbeloppet, som
i dag är 6 300 kronor, alltså 5 670 kronor
om året i pension, medan två gifta
makar bara får 70 procent av basbeloppet,
alltså 4 410 kronor vardera i
folkpension. Det betyder att en gift
pensionär har ca 100 kronor i månaden
mindre i folkpension än en ensamstående.
När en pensionär gifter sig med
sin hushållerska, såsom ofta inträffar,
förlorar paret 210 kronor i månaden.
Man kan alltså säga, herr socialminister,
att detta pensionssystem inte är
riktigt äktenskapsvänligt.

Vi reservanter kräver en översyn som
kan leda till att gifta och ensamstående
får likvärdiga pensioner. Det kravet
har särskild tyngd nu, eftersom vi nästa
år får en övergång till individuell beskattning.

Vi har tyckt att detta är särskilt angeläget
när det gäller handikappade
som får förtidspension — för dem gäller
samma bestämmelser som för folkpensionärer.
När de gifter sig får de
reducerad pension. De är ofta unga
människor, som har försörjningsplikt,
och de står alltså i en annan situation

122 Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

än ålderspensionärer. Vi tycker det är
synd att de skall få sina förtidspensioner
reducerade.

Nu säger utskottet att detta är ett
komplicerat problem, som pensionsförsäkringskommittén
har funderat över.
Även om man skulle låta unga förtidspensionärer
som gifter sig få behålla
pensionen oreducerad, så reduceras
pensionen när de kommer in i folkpensionssystemet.
Jag tycker emellertid att
det inte borde vara omöjligt att låta
handikappade som har beviljats förtidspension
få behålla förtidspensionerna
oreducerade livet ut. Vi kräver därför,
att riksförsäkringsverket med förtur
skall snabbutreda denna fråga och lägga
fram förslag medan vi väntar på
en generell lösning av pensionsfrågorna.

Reservationerna 8 och 9 gäller de
ytterst besvärande tröskeleffekter som
uppstår för pensionärer som har ett
mindre sparkapital och som skaffar sig
en liten sidoinkomst. Man har i propositionen
66 gjort försök att lösa dessa
problem, men de försöken är helt otillräckliga.

Reservationen 8 har också med sparstimulerande
åtgärder att göra. Jag tycker
för min del att det görs för litet
i vårt land för att stimulera sparandet.
Och det är kanske orsaken till att vi
i dag får gå till utländska sparare och
låna pengar. Vårt skattesystem och vårt
sociala system uppammar inte riktigt
till sparsamhet. Det missgynnar i stället
dem som skaffar sig ett sparkapital eller
ett egethem. Det gäller särskilt pensionärer,
för vilka specialbestämmelser
gäller, när de har en liten förmögenhet,
som nu är höjd till 80 000 kr. för
ett pensionärspar. Om man kommer
över det beloppet blir det genast reduktion
på de inkomstprövade förmåner
som pensionärerna har.

I reservationen 9 tar vi upp de tröskelproblem
som uppstår, när en pensionär
skaffar sig en sidoinkomst. Men,
herr statsråd, jag vill gärna erkänna en

sak, nämligen att enligt det nya förslaget
får en pensionär en mycket förmånlig
ställning i skattehänseende. Ett
pensionärspar får sin pension skattefri,
alltså pensionen på 8 700 kr. om
året. Pensionärsparet kan också ha
2 000 kr. i sidoinkomst utan att få
skatt på det beloppet och paret kan ha
låt oss säga 3 000 kr. i kommunalt bostadstillägg,
och det blir också skattefritt.
Det blir alltså en inkomst på
13 500 kr. som ett pensionärspar kan
ha utan att betala skatt, och det är
mycket bra. Det är betydligt bättre än
vad unga människor har som med en
sådan inkomst drabbas av en ganska
hård skatt.

Men problemet uppkommer, herr talman,
om denna pensionärsfamilj skaffar
sig en extra inkomst. Låt oss säga
att familjen får en extra inkomst på
1 000 kr. Vad händer då? Först reduceras
de 2 000 kr., som familjen har skattefritt,
med en tredjedel av den extra
tusenlapp som man tjänar, alltså med
333 kr. Det blir skatt för dessa 333 kr.,
som familjen tidigare inte har skattat
för, och skatten är för den lägsta inkomsttagaren
32 procent, 22 procent
i kommunalskatt och 10 procent i statsskatt.
Därigenom går alltså bort 32 procent
av de 333 kronorna. Det blir 106
kr. i skatt. Vidare blir det 32 procent i
skatt på den extra tusenlapp som familjen
har tjänat, det blir alltså 320 kr. Vidare
reduceras det kommunala bostadstillägget
med hälften av sidoinkomsten
på 1 000 kr., alltså med 500 kr. Det betyder
att 920 kr. försvinner för det pensionärspar
som skaffar sig en inkomst
på 1 000 kr.

Det är därför över huvud taget ganska
meningslöst för en pensionär att
skaffa sig inkomster vid sidan av det
skattefria beloppet på 2 000 kr. därför
att 90 procent alltid kommer att gå bort,
så länge det finns en krona kvar av det
kommunala bostadstillägget. Pensionärsfamiljen
måste skaffa sig en betydande
inkomstökning för att det skall bli nå -

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

123

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

gon mening med det liela. Detta problem
kan man lösa genom att reducera bostadstillägget
med eu tredjedel i stället
för med hälften, vilket skulle innebära
en förbättring för pensionären med 17
procent — han får behålla 17 procent
mer. Det är i alla fall en mycket hög
skatt, även om det är bättre.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till de reservationer
som bär mitt namn.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Det utlåtande från andra
lagutskottet som vi nu diskuterar innehåller
två huvudförslag. Dels gäller
det vidgade möjligheter för äldre förvärvsarbetande
att erhålla förtidspension
och en viss uppmjukning av kraven
på rätt till förtidspension i allmänhet,
dels eu tillstyrkan av förslaget
att en parlamentarisk kommitté skall
tillsättas för att utreda frågan om sänkning
av pensionsåldern inom den allmänna
försäkringen. Man ställer sig
förstående och positiv till såväl en generell
sänkning som till en rörligare
pensionsålder.

Dessa förslag överensstämmer med
sådana som framförts av oss i motioner,
både i år och tidigare. Därför
är jag glad över de beslut som riksdagen
nu går att fatta. Trots detta har
vi reserverat oss på några punkter.

Beträffande förtidspensioneringen
har vi vid tidigare tillfällen anfört, att
när äldre inte orkar med sitt arbete
eller friställs utan att annat lämpligt
arbete finns på orten, bör det finnas
möjligheter till förtidspensionering. Arbetsmarknadskriteriet
borde införas vid
prövningen och det kommer nu att
ske. Detta är särskilt betydelsefullt för
områden med svagt differentierat näringsliv.
Det finns ju många sådana
bygder i vårt land och för dem som är
bosatta där är det ett viktigt beslut.
Yi har varit överens med utskottet men
på en punkt, beträffande åldersgränsen

för den mildare pensionsprövningen,
råder delade meningar. Vi för vår del
anser att gränsen borde ha satts vid
60 år och härför talar enligt vår åsikt
svårigheterna att arbetsplacera och rehabilitera
dem som uppnått den åldern.
Dessutom börjar ju äldrestödet vid denna
ålder. Helt logiskt borde gränsen
ha satts vid 60 år och på denna punkt
har vi därför reserverat oss.

En annan sak är pensionsdelegationerna
som nu kommer att utökas med
två ledamöter med särskild erfarenhet
av förhållandena på arbetsmarknaden.
Utskottsmajoriteten menar att riksförsäkringsverket
skall utse dessa ledamöter.
När utskottet behandlade frågan
förelåg motionsyrkanden i vilka föreslogs
att landstinget borde utse de två
representanterna. För min del har jag
funnit detta yrkande välmotiverat och
har anslutit mig till reservationen på
denna punkt.

Så kommer jag till den viktiga och
stora frågan om pensionsåldern. Vid
förra årets riksdag hade vi en reservation
fogad till andra lagutskottets utlåtande,
vari vi föreslog att en utredning
om sänkt pensionsålder skulle tillsättas.
I en partimotion till detta års
riksdag har vi tagit upp tankegångarna
i den reservationen. I motionen föreslår
vi en sänkning av den allmänna
pensionsåldern och bättre möjligheter
för den enskilde att själv välja tidpunkt
för pensioneringen, d. v. s. rörlig
pensionsålder. Huvudlinjen var större
valfrihet, ökad rättvisa och bättre
trygghet för den enskilde inom den allmänna
pensioneringen. För många människor
är det svårt att vara yrkesverksam
till 67 års ålder, vilket kan bero på
att de har ett hårt eller stressande arbete,
men orsakerna kan också vara individuella.
Andra åter har vilja och förutsättningar
att arbeta efter 67 års ålder,
och för många skulle det vara en
fördel med en mindre plötslig övergång
från yrkesverksamhet till pensionärstillvaro.
Beträffande den allmänna

124 Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

pensioneringen utgår man från huvudregeln
att den enskilde är fullt yrkesverksam
till 67 års ålder för att sedan
på en gång lämna arbetslivet och bli
pensionär.

Vi anser att det nuvarande pensionssystemet
är för stelt, och därför har vi
i vår motion föreslagit tillsättandet av
en kommitté med parlamentarisk representation
och med uppgift att skyndsamt
utarbeta förslag till en reform av
den allmänna pensioneringen. Den reformen
skulle för det första syfta till
sänkt pensionsålder. För det andra skulle
man införa rätt för den enskilde att
själv välja tidpunkt för pensioneringen,
varvid 63 år bör utgöra den undre
gränsen för ålderspension. För det tredje
skulle kommittén föreslå åtgärder som
kan underlätta för den enskilde att
företa en successiv övergång till pensionering
i samband med en avtrappning
av yrkesverksamheten. För det
fjärde och sista har vi krävt att man
i detta utredningsarbete också skall beakta
dem som redan är pensionärer
och deras förmåner, så att rättvisa kan
skapas vid genomförandet av denna
reform.

Utskottet har till stor del anslutit sig
till våra förslag, och utöver det som
herr Ringaby tidigare citerade ur utskottets
utlåtande vill jag läsa upp följande
som utskottet skrivit på s. 37 i
sitt utlåtande: »De synpunkter som ligger
bakom kraven på en allmän sänkning
av pensionsåldern och som redovisats
ovan» — utskottet syftar där bl. a.
på vår motion II: 345 — »kan utskottet
i stor utsträckning instämma i. Som
utskottet uttalade redan förra året står
utskottet inte främmande för att utvecklingen
går mot ett pensionssystem
där alla försäkrade får möjlighet till
full ålderspension tidigare än vid uppnådda
67 år.»

Litet längre ned på samma sida skriver
utskottet: »Såväl överväganden angående
en generell sänkning av pensionsåldern
under 67 år som frågan om

en mera rörlig pensionsålder bör alltså
omfattas av utredningens uppdrag.
— — — Även frågan om en mjukare
övergång till pensioneringen bör bli
föremål för utredningens uppmärksamhet.
»

Vad beträffar vårt krav i den fjärde
punkten rörande förmånerna för de redan
pensionerade har vi inte blivit bönhörda,
och därför har vi där avgivit en
reservation till utskottets utlåtande. Anledningen
härtill kan jag helt kort sammanfatta
så, att det utredningsarbete
som skall igångsättas kommer att innefatta
betydande problem med bl. a. svåra
avvägningsfrågor inte minst av ekonomisk
art. Därvid bör även de redan
pensionerades behov prövas och beaktas.
Vi har ansett detta naturligt och
riktigt, och därför har vi reserverat oss
på den punkten.

Herr talman! Med dessa sammanfattande
synpunkter ber jag att få yrka
bifall till reservationerna 1, 2, 4, 6 och
9.

Herr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! Även jag vill gärna instämma
i och understryka utskottets uttalande
att den föreslagna reformen hälsas
med allra största tillfredsställelse.
När äldre, förvärvsarbetande medborgare
får rätt till förtidspension efter betydligt
mer liberala regler än som nu
gäller så innebär detta ett nytt steg
framåt på reformernas väg.

I samband med behandlingen av förevarande
proposition har utskottet haft
att behandla ett stort antal motioner,
av vilka några har väckts vid riksdagens
början. Fn del av de yrkanden som
framställts i dessa motioner har redan
tillgodosetts genom vad som föreslagits
i propositionen. Som några tidigare
talare här framhållit har utskottet
varit enhälligt beträffande huvudlinjerna
i propositionens förslag, men ett flertal
reservationer har ändå fogats till
utskottets utlåtande och jag skall något
beröra dessa reservationer. Utskottets

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24 125

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

skrivning i förevarande utlåtande är så
pass utförlig att jag anser mig kunna
vara relativt kortfattad.

I reservationen 1 yrkas att de två nya
ledamöter som skall förstärka pensionsdelegationerna
skall utses av landstingen
i stället för, såsom föreslås i propositionen,
av riksförsäkringsverket.
Denna uppfattning kan utskottsmajoriteten
inte dela. Såsom redan tidigare
framhållits utser landstingen två ledamöter
i delegationerna, och vi anser det
lämpligt att de två ledamöter som skall
förstärka dessa delegationer i stället
utses av riksförsäkringsverket. Innan så
sker skall riksförsäkringsverket ta kontakt
med arbetsmarknadens parter, vilka
har att inlämna förslag till sådana
ledamöter, och det blir sedan de av parterna
föreslagna personerna som kommer
att utses. Jag tror att detta är en
god garanti, kanske minst lika god som
om de utses av landstingen, för att man
får sådana kunniga personer som man
menar skall sitta i dessa delegationer.

Herr Gustavsson i Alvesta säger nu
att detta är principiellt felaktigt. Utskottet
har inte velat tillmäta denna
uppfattning någon större principiell betydelse,
ty samma invändning skulle
kunna riktas mot det förhållandet att
riksförsäkringsverket utser försäkringskassans
direktör och föredragande för
pensionsärenden. Även inom andra grenar
inom förvaltningen, bl. a. inom
domstolsväsendet, har man det systemet
att en överprövande instans utser
befattningshavare eller ledamöter i en
lägre instans. Utskottet tycker alltså
att detta förslag är bra och menar att
det inte finns någon anledning att ändra
på det.

Vad beträffar åldersgränsen i de mildrade
bestämmelserna för pensionsålderns
inträde har herr Jönsson i Ingemarsgården
pläderat för en sänkning
till 60 år i stället för i propositionen
föreslagna 63 år. Såsom utskottet anfört
har frågan prövats av riksförsäkringsverket.
Att verket stannat för 63

år hänger bl. a. samman med att denna
ålder redan spelar en viss roll inom
pensionssystemet. Förtida uttag kan som
bekant göras från 63 års ålder.

Jag vill också särskilt understryka att
63 år inte är någon fast gräns. Det kan
göras undantag härifrån om detta anses
motiverat. Eftersom det finns utrymme
för undantag, har pensionsdelegationerna
möjlighet till en flexibel
tillämpning av bestämmelserna, och därigenom
kan man i de individuella fallen,
där så kan anses motiverat, gå ned
under 63 års ålder. Åldersfaktorn är
naturligtvis ett moment i detta sammanhang,
men den har ingen avgörande
betydelse.

Utskottet tillstyrker förslaget att gränsen
skall sättas till 63 år, men vi gör
samtidigt ett klart uttalande om att
undantag härifrån kan medges. Utskottet
framhåller också att erfarenheten
sedan de nya bestämmelserna tillämpats
en tid får visa, om det kan anses
motiverat att ta upp frågan om en ytterligare
liberalisering. För övrigt skulle
jag vilja framhålla att de flesta 60-åringar är fullt arbetsföra och säkerligen
vill ha arbete om ett lämpligt sådant
kan erbjudas dem. Därför är det
mycket viktigt att ge dessa människor
ett arbete som de klarar och trivs med.
Arbetsmarknadspolitiska medel måste
således alltjämt komma till användning.
Departementschefens uttalande att arbetsgivarna
har ett stort ansvar i samband
med uppmjukandet av möjligheten
att erhålla pension, så att de inte
då försöker göra sig av med äldre arbetskraft,
förtjänar att understrykas.

Den reform vi nu står beredda att
besluta om syftar ju inte till att minska
arbetsgivarnas ansvar för sina anställda,
och det är därför som utskottet
ansett bevarandet av principen om
den medicinska prövningen för äldre
vara värdefull. Vi har betraktat denna
prövning som ett stöd för vederbörande
när det gäller deras möjligheter att
stå kvar i arbetet. Den medicinska prov -

126 Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

ningen kan och bör vara ett skydd för
den anställde, om en arbetsgivare t. ex.
skulle önska att den anställde söker
förtidspension. I de fall då den försäkrade
själv önskar pension — vare
sig han är arbetslös eller har anställning
— bör, som utskottet framhållit,
den medicinska prövningen vara av
mera underordnad betydelse.

Frågan om pensionsåldern har berörts
av föregående talare. Herr Gustavsson i
Alvesta vill att riksdagen redan nu skall
besluta om en sänkning av pensionsåldern
till 65 år från den 1 januari 1972.
Jag för min del kan instämma i de allmänna
synpunkter som ligger bakom
detta yrkande, liksom jag kan instämma
i att det inte är rimligt och rättvist
att hälften av landets löntagare skall
ha en avsevärt högre pensionsålder än
den andra hälften. Men det är, som bl. a.
socialministern sagt, en kostnadskrävande
reform. Beloppet 750 miljoner
för ett budgetår har nämnts, och ganska
snabbt blir det kanske fråga om avsevärt
högre belopp.

Att redan nu binda sig för att denna
kostnadskrävande reform skall vara genomförd
vid en fixerad tidpunkt anser
utskottsmajoriteten inte vara välbetänkt.
Man skulle då förlora möjligheten
till bedömning eller prioritering
med hänsyn till andra reformer som
säkerligen också kommer in i bilden.

Det föreliggande förslaget innebär att
de som bäst behöver en sänkning av
pensionsåldern får en sådan sänkning
med upp till fyra år. Och i valet mellan
det förslaget och en generell sänkning,
som kanske inte skulle kunna röra sig
om mer än högst ett år, har det inte rått
någon tvekan inom utskottet. Vi har ansett
det mest värdefullt att den nyssnämnda
gruppen får en relativt kraftig
sänkning. Detta överensstämmer också
med Landsorganisationens intentioner.
Det är ju Landsorganisationen som i
skrivelse till socialdepartementet har
aktualiserat denna reform.

Herr Gustavsson i Alvesta vill ha båda

sakerna genomförda på en gång. Av
herr Gustavssons anförande framgick
att varken han eller någon av hans partivänner
vill avstå från denna reform.
Och det är klart att man kan kräva både
genomförandet av detta förslag och
beslut om en allmän sänkning av pensionsåldern
med två år vid en fixerad
tidpunkt, om man vill bortse från kostnaderna.
Men det går inte att komma
förbi att reformen också måste betalas.

Motionsyrkandena om utredning av
frågan om en mera rörlig pensionsålder
än den som för närvarande tilllämpas
har redovisats av bl. a. herr
Jönsson i Ingemarsgården. Därmed
kommer in i bilden nya aspekter som
inte går att förena med det aktuella
reservationsyrkandet. Det har tidigare
sagts att det skall tillsättas en utredning
som tar upp frågan i hela dess
vidd, och därmed är också motionsyrkandena
härvidlag tillgodosedda.

Herr talman! Vi bör nog nu nöja oss
med det föreliggande förslaget, och vänta
med det slutliga ställningstagandet
till pensionsåldern tills vi får se resultatet
av utredningen. En sak kan vi
ändå vara överens om, nämligen att den
allmänna folkpensionsåldern bör sänkas.
Detta bör göras så fort utredningens
arbete är klart och de ekonomiska förutsättningarna
föreligger. Om vi kan
komma fram till ett system, som i större
utsträckning tar hänsyn till de egna
önskemålen beträffande pensionsåldern,
har jag ingenting att erinra mot detta,
vilket jag gärna vill framhålla till herr
Jönsson och herr Ringaby. Man har bara
att fortsätta på den väg man redan
är inne på.

Beträffande den fjärde reservationen
vill folkpartirepresentanterna i utskottet
ha en skrivning, som understryker
vikten av att, om man gör förbättringar
för dem som inte är pensionärer,
hänsyn måste tas till dem som redan
är pensionärer. Detta gäller speciellt
dem som har liten eller ingen ATP.

Man har redan slagit in på denna

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

127

Ändring i lagen om allmän försäkring, in. m.

väg. Pensionstillskotten är ett uttryck
för detta. Dessa byggs nu upp successivt
under en tioårsperiod, och det finns
ingen anledning att göra något uttalande
i den riktning som reservanterna
föreslår. Jag förmodar att utredningen
i huvudsak kommer att syssla med frågan
om pensionsåldern och därmed
sammanhängande problem. Däremot
blir det kanske inte utredningens uppgift
att pröva pensionsnivån; utan det
torde få ske i annat sammanhang. Jag
tror inte att man skall koppla ihop
dessa två frågor, och det finns knappast
någon anledning för riksdagen
att göra något uttalande på den här
punkten.

Beträffande den femte reservationen
beklagar herr Gustavsson i Alvesta att
utskottet inte har velat vara med på att
införa ytterligare en invaliditetsgrad.
Enligt det förslag som nu föreligger sker
den förbättringen att de som har den
lägsta invaliditetsgraden skall få halv
förtidspension i stället för tredjedelspension,
och härigenom öppnas möjligheter
till en bättre kombination av arbetsinkomst
och pension, som särskilt
för många äldre kan bli en bra och
lämplig lösning. Det är i alla fall fråga
om en betydande förbättring, som innebär
stora fördelar för många av dem
som har den lägre invaliditetsgraden.
Detta förslag har också tillstyrkts av
alla remissinstanser.

Riksförsäkringsverket har även varit
inne på frågan om tröskelproblemet.
Verket säger — detta har citerats redan
tidigare — att om man vill mildra
dessa problem, måste man sänka den
nedre gränsen för invalidpension men
att det då uppkommer en hel del ganska
besvärliga följdproblem, varför verket
stannar för att man inte bör gå den
vägen. Inom sjukförsäkringen, påpekar
verket, krävs för rätt till sjukpenning
att arbetsförmågan är nedsatt med hälften,
och en ändring av motsvarande
gräns inom pensioneringen skulle rubba
samordningen mellan dessa båda

försäkringar med kanske svåröverskådliga
konsekvenser enligt verkets mening.

Huvudsyftet med propositionsförslaget
är alltså att anpassa pensionsnivån
till invaliditetsgraden. Däremot har det
inte varit avsikten att företa någon omprövning
av invaliditetsgraden. Jag tror
att det för pensionsdelegationerna
många gånger är besvärligt att fastställa
denna, och ju fler grupper man
har att ta hänsyn till, desta svårare
måste det bli.

Herr Gustavsson i Alvesta begär i reservationen
5 också en översyn av de
följdproblem inom socialförsäkringssystemet
som ett bifall till reservationskravet
på en ny invaliditetsgrad skulle
innebära. Man har emellertid ganska
kort tid på sig att göra denna utredning,
om man skall följa reservanternas
önskan att förslag skall läggas fram
redan till höstriksdagen. Utredningen
skulle ju då endast ha några korta
sommarmånader på sig för att klara
denna uppgift.

I reservationen 6, gemensam för folkpartiet
och de moderata, tas frågan om
förtidspension åt handikappade upp.
Syftemålet med den utredning som begärs
är att invalidiserade förtidspensionärer
inte skall behöva vidkännas någon
minskning av sin pension om de
gifter sig med varandra. Frågan har
behandlats av pensionsförsäkringskommittén,
men denna har måst avstå från
att lägga fram något förslag med hänsyn
just till avgränsningssvårigheterna i
förhållande till andra grupper. Kommittén
menar att man i stället bör inrikta
sig på en generell regel som omfattar
alla folkpensionärer, om man skall slå
in på denna väg. Det kan hända att man
så småningom kommer fram till att det
inom pensionssystemets ram är lämpligt
att så göra, men om man skall införa
individuella pensionsförmåner,
måste dessa alltså gälla alla pensionärer.

Jag håller gärna med om att för -

128

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

slaget om individuell beskattning onekligen
är en motivering för införandet
av individuella pensionsförmåner. I så
fall bör man dock inte begränsa dessa
till att avse enbart förtidspension, utan
en eventuell översyn bör omfatta hela
problemkomplexet, d. v. s. både ålderspension
och hustrutillägg och alla de
frågor som följer med. Kanske det bör
framhållas att de ensamstående under
senare tid har fått högre tillägg än de
gifta pensionärerna.

Pensionsförsäkringskommittén har
också i uppdrag att utreda frågan om
likställdhet mellan män och kvinnor
inom pensionssystemet, och den kommer
enligt uppgift att lägga fram sitt
förslag i slutet av innevarande år. Utskottsmajoriteten
anser att vi bör avvakta
denna utredning samt erfarenheterna
av det nya skattesystemets
verkningar innan vi tar ställning till
denna fråga. Med samma motivering
vill jag avstyrka vad som föreslås i reservationen
7 från moderata samlingspartiet,
eftersom denna reservation
hänger nära samman med den föregående.

I de två sista reservationerna berörs
frågan om skärpningsreglerna för folkpensionärers
sidoinkomster och förmögenheter
vid inkomstprövningen av
kommunalt bostadstillägg. Herr Ringaby
är rätt missnöjd med utskottets hemställan
på den punkten. Även om han
gärna vill ge ett erkännande åt utskottet
och säger att de förbättringar som
nu kommer att genomföras betyder en
hel del, önskar han att man skall ta
ytterligare steg på vägen. Vad först
gäller slopandet av skärpningsregeln
beträffande förmögenhetsavkastning
skulle det väl rimma ganska illa med
bostadstilläggets sociala syfte, om man
skulle bortse från förmögenhet just i
fråga om den sortens inkomstprövade
förmåner. Att, som det anföres i reservationen,
de pensionärer som har sparat
ihop till ett eget hem eller ett litet
kapital skulle komma i ett sämre läge

än andra pensionärer har jag svårt att
förstå. Visserligen kan de inkompstprövade
förmånerna reduceras för dem,
men detta ligger helt i linje med det
system som vi har. Alla inkomstprövade
förmåner skall tillförsäkras dem
som är i behov därav. Rent allmänt sett
har väl ändå den som har lyckats samla
ett sparkapital, antingen han har lagt
ned det i ett eget hem, satt in pengarna
på bank eller köpt aktier, en betydligt
bättre ställning än den som inte har
haft den möjligheten — det må nu bero
på låg inkomst, sjukdom eller andra
orsaker.

Herr Ringaby ansåg att vi propagerar
för litet för sparande i vårt land,
och det kanske ligger något i det. Alla
människor har dock inte samma möjligheter
att spara. Jag har i kväll tittat
på en del av ett TV-program, av vilket
framgick att en mycket stor grupp människor
inte har någon möjlighet att
spara. Alla människor har alltså inte
samma utgångsläge, och vi tycker inte
det finns någon anledning att slopa
skärpningsregeln vid förmögenhet. Utskottet
avstyrker därför kravet på utredning
av frågan.

Vad beträffar en utredning syftande
till minskning av avdragsfaktorn för de
inkomstprövade kommunala bostadstilläggen
och hustrutilläggen hänvisar
utskottet till att frågan var föremål för
prövning förra året i samband med att
avdragsfaktorn sänktes från 66 2/3 till
50 procent; någon anledning att frångå
det ställningstagandet som riksdagen
gjorde i fjol föreligger inte enligt utskottets
mening. Skälen för en ändring
har inte förstärkts, snarare tvärtom,
genom det föreliggande skatteförslaget.
Detta medför att marginaleffekten minskas
betydligt för pensionärer just i de
inkomstlägen som berättigar till inkomstprövade
bostadstillägg.

Visst har herr Ringaby rätt i att det
i vissa lägen kan uppstå marginaleffekter
för pensionärernas sidoinkomster,
men förbättringar har genomförts och

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

129

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

förslag om ytterligare sådana föreligger.
Utskottet förutsätter dessutom att
Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet
riktad på frågan och avstyrker således
yrkandena om utredning även beträffande
de frågor som har tagits upp i
reservationen 9.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan
på samtliga punkter.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! I fråga om pensionsdelegationerna
säger herr Fredriksson
att riksförsäkringsverket skall erhålla
förslag på ledmöter från arbetsmarknadens
parter och att man får förutsätta
att verket tar hänsyn till sådana
förslag. Vad finns det i så fall för anledning
att gå omvägen över riksförsäkringsverket?
Varför inte överlåta
valet av ledamöter till landstingen som
måste ha större möjligheter att överblicka
arbetsmarknadssituationen?

När herr Fredriksson bemöter motionärernas
invändning mot att riksförsäkringsverket
utser de nya ledamöterna
jämför han — och det gör
även utskottet — med att verket tillsätter
kassans direktör och föredragande
för pensionsärenden. Är dessa
fall verkligen jämförbara? De senare
är tjänstemän, medan de två nya representanter
som vi diskuterar är vad
som kallas förtroendemän.

I fråga om motionärernas krav på ett
principuttalande om en sänkning av
pensionsåldern 1972 instämmer herr
Fredriksson rent allmänt i synpunkterna,
men jag tyckte dock att han svävade
på målet. En sådan reform skall
jämföras med andra kostnadskrävande
reformer, och man måste ta hänsyn
till vad som kan komma — ungefär så
sade herr Fredriksson. Jag fattar det
så, att det här föreligger en rätt väsentlig
skillnad i uppfattningarna. Jag
vill fråga herr Fredriksson: Betraktar
ni från socialdemokratiskt håll en

sänkning av pensionsåldern som en
viktig jämlikhetsfråga och vill ni prioritera
den? Jag har klart uttalat, och
vi har också sagt det i motionen, att
vi ser detta som en stor jämlikhetsfråga,
och därför vill vi prioritera den i
diskussionen om vilka reformer som
skall genomföras.

Herr Fredriksson frågade om jag
ville avstå från den vidgade förtidspensioneringen
till förmån för en allmän
sänkning av pensionsåldern. Utskottet
har klart gett uttryck för uppfattningen,
att nuvarande praxis många
gånger varit alltför snäv och att en
viss uppmjukning därför är motiverad.
Propositionsförslaget innebär en utvidgning
av den nuvarande förtidspensioneringen,
men vi har kommit underfund
med att bestämmelserna är för
snäva och måste ytterligare vidgas.

När det gäller frågan om införande
av en ny invaliditetsgrad jämför man
med sjukförsäkringen. Jag tycker inte
att detta är jämförbart, tv en sjukdom
varar en viss tid, medan den invaliditet,
som skall kompenseras genom pension,
är bestående.

Herr Fredriksson säger vidare att
den tid som står till förfogande för att
utreda denna fråga är för kort; vi har
begärt en utredning med förslag till
hösten. Men, herr Fredriksson, det tog
inte så lång tid för riksförsäkringsverket
att göra den utredning som ligger
till grund för propositionsförslaget, och
därför bör det inte heller ta så lång
tid att utreda denna fråga.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp) kort genmäle:

Herr talman! I fråga om pensionsdelegationerna
vill jag helt kort säga att
jag tycker att det skulle vara bättre att
samma myndighet tillsatte dessa ledamöter
i stället för att två myndigheter
gör det. Det måste väl bli ett bättre resultat
om man har en samlad tillsätt -

ning. I övrigt ber jag på denna punkt
5-—Andra kammarens protokoll 1970. Nr 24

130 Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

att få instämma i vad herr Gustavsson
i Alvesta sagt.

När det gäller frågan, huruvida åldersgränsen
skall vara 60 eller 63 år,
säger riksförsäkringsverket i sin utredning:
»Ur arbetsfysiologisk syn punkt

har konstaterats ökade anpassningssvårigheter
från 40-årsåldern och
en stark ytterligare stegring av svårigheterna
efter fyllda 60 år.» Riksförsäkringsverket
anför vidare: »Med

hänsyn till den vanliga pensionsåldern
67 år torde enligt riksförsäkringsverket
gränsen för den utvidgade rätten
till förtidspension inte rimligen kunna
sättas högre än vid 63 år. Det naturliga
synes enligt verket vara att bestämma
antingen 60 eller 63 år.»

Vi ansåg det vara rimligast att sätta
gränsen vid 60 år, särskilt med hänsyn
till det arbetsfysiologiska motivet.
Men jag vill hålla med herr Fredriksson
om vad han säger beträffande det
som utskottet anför på s. 34. Det tycker
jag är ett bra uttalande, som jag
vill stryka under. Vad utskottet uttalat
om en flexibel tillämpning av bestämmelserna,
så att individuella förhållanden
kan beaktas, är mycket viktigt.
Jag hoppas att man skall ta hänsyn till
detta vid tillämpningen av lagen, eftersom
vår reservation inte lär komma att
bifallas.

Herr FREDRIKSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Det finns kanske inte
så stor anledning för mig att bemöta
vad herrar Gustavsson i Alvesta och
Jönsson i Ingemarsgården anfört i sina
repliker, eftersom dessa i stort sett utgjorde
en upprepning av de argument
som tidigare framförts.

Som svar på herr Gustavssons direkta
fråga, om vi anser att en allmän
sänkning av pensionsåldern är en stor
jämlikhetsfråga, vill jag säga att jag i
mitt anförande underströk att vi var
överens på den punkten och att vi bör
vara beredda att genomföra en sådan

sänkning av pensionsåldern, så snart
utredningen är klar och de ekonomiska
resurserna finns. Men vi är klart medvetna
om att detta kostar pengar.

Jag skulle haft bättre förståelse för
centerpartiets förslag på denna punkt
om man samtidigt sagt någonting om
hur man menar att reformen skall finansieras
—- om man t. ex. varit beredd
att acceptera eu skattehöjning eller
om man uttalat att man velat ha ett
förslag om en allmän sänkning av pensionsåldern
i stället för det nu föreliggande
förslaget. Då hade det verkat
som om förslaget kom från hjärtat. Nu
gör det snarare intryck av att vara
ett mera allmänt uttalat önskemål, som
alla skulle kunna ansluta sig till om
det var ekonomiskt möjligt att förverkliga.
Vi anser att det här gäller en så
omfattande reform att frågan naturligtvis
bör utredas. Men jag tycker att
det är litet lättsinnigt att långt i förväg
fixera tidpunkten för reformens genomförande.
Jag håller fast vid att
man ser ensidigt på saken om man så
att säga nochalerar kostnaderna; man
bör nog tala om var pengarna skall tas
och uppriktigt redovisa alla konsekvenser.

När det gäller frågan om vem som
skall utse de två nya ledamöterna i
delegationerna tycker jag att både herr
Gustavsson i Alvesta och herr Jönsson
i Ingemarsgården rider litet för hårt
på själva principfrågan. Principer är
nog bra men de skall inte drivas in
absurdum. Att göra detta till en stor
principfråga tycker jag inte är riktigt;
vi har samma system på en hel del
andra områden både inom domstolsförvaltningen
och inom den sociala
lagstiftningen. Det är ett bra förslag
som framlagts i propositionen; där
föreslås som bekant en förstärkning
av delegationerna med två personer,
som skall vara kunniga i arbetsmarknadsfrågor
och som skall utses av riksförsäkringsverket
efter kontakt med arbetsmarknadens
parter. Vi tror att det -

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

131

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

ta är en lika god garanti för att man
får kunnigt folk som det skulle vara
om de skulle utses av landstingen. Jag
anser inte att detta är någon stor fråga,
och det finns ingen anledning att
ändra på regeringens förslag.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag blev något förvånad
över herr Fredrikssons senaste anförande.
Han sade att om kravet på en
allmän sänkning av pensionsåldern
hade kommit från hjärtat, hade man tagit
det mera på allvar. Jag tror att herr
Fredriksson varit ledamot av andra
lagutskottet under de tio år motioner
i sådant syfte väckts och behandlats.
Vi mötte ett kompakt motstånd till en
början, och det är först under senare
år som en opinion vuxit fram. Detta
har lett till resultat även i andra lagutskottet.
Jag tycker därför att det är
märkligt att herr Fredriksson vill göra
gällande att förslaget inte är allvarligt
menat. Vi har drivit denna fråga i tio
år, och vi håller fast vid denna linje.

Sedan vill jag fråga herr Fredriksson:
För vilka utredningar har man
på förhand gjort klart att problemen
bör lösas på det ena eller andra sättet?
Utredningen skall ju framlägga förslag,
även när det gäller finansieringen.

Jag frågade herr Fredriksson om
han vill prioritera allmän sänkning av
pensionsåldern när det gäller att framlägga
förslag rörande nya reformer.
Den frågan fick jag inte något riktigt
svar på.

Herr Fredriksson sade att vi rider
på principer. Ja, jag tycker det är
praktiskt att utgå ifrån hur man kan
uppnå det bästa resultatet när det gäller
att bedöma det arbetsmarknadspolitiska
av situationen. Vi menar att
man säkrast tillgodoser det kravet om
de två nya ledamöterna utses av landstingen.

Herr FREDRIKSSON (s) kort genmäle: -

Herr talman! På den förnyade frågan
av herr Gustavsson i Alvesta hurvuvida
vi inom socialdemokratin är villiga att
prioritera frågan om en allmän sänkning
av pensionsåldern vill jag kort
och gott säga att för min del är svaret:
Ja.

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Det utskottsutlåtande
som nu föreligger i anledning av proposition
nr 66 ger utfästelser om för
det första att frågan om en allmän
sänkning av pensionsåldern kommer
att utredas, för det andra att rätten till
förtidspension skall vidgas och för det
tredje att bestämmelserna rörande förtida
uttag av folkpension delvis kommer
att revideras. Jag kan inte finna
de föreslagna lösningarna alltigenom
tillfredsställande. Till detta skall jag
återkomma.

Men låt mig först göra den kommentaren,
att mångårig opinionsbildning
inom och utom detta hus kan leda till
bestämda framgångar också i fråga om
pensionsåldern. Jag behöver inte närmare
erinra om alla de förslag som
under årens lopp bl. a. kommunistiska
riksdagsrepresentanter har framställt
om en sänkning av den allmänna pensionsåldern,
om sänkt pensionsålder
för dem som är sysselsatta inom tunga,
pressande och hälsofarliga yrken och
om revidering av bestämmelserna rörande
förtida uttag.

Alla dessa förslag har hittills blivit
avvisade, men nu ser det ut som om
resultat är på väg. På 1966 års LOkongress
avvisades ställningtagande till
förmån för väckta motioner om sänkt
allmän pensionsålder med hänvisning
till kostnaderna. Statsrådet Aspling
vidrörde i sitt hälsningstal vid Gruvs
kongress i augusti 1967 till kongressen
väckta motioner om såväl sänkt allmän
pensionsålder som sänkt pensionsålder
speciellt för under jordsarbetare
inom gruvindustrin. Statsrådet ställde i
det första fallet detta krav mot höjd

132 Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

pensionsstandard för pensionärerna,
och i det andra uttalade han sig för en
lösning avtalsvägen.

I samma riktning har riksdagen tagit
ställning, men höstriksdagen 1968 beslöt
ändå om en utredning av frågan om
sänkt pensionsålder för underjordsarbetande
inom gruvindustrin, och det gjordes
t. o. m. uttalanden om att frågan
skulle prövas också när det gällde andra
jämförbara yrkesgrupper.

Så sent som i fjol upprepades återigen
de gamla argumenten mot en sänkt allmän
pensionsålder. Liksom herr Ringaby
har jag noterat att samma statsutskott
nu med tillfredsställelse konstaterar
att departementschefen ämnar låta
utreda frågan om pensionsåldern inom
den allmänna försäkringen, men varken
tidigare eller i dag vill utskottet vara
med om ett riksdagens ställningstagande.
Denna följsamhet och detta passiva
avvaktande är sannerligen allt annat än
klädsamt.

Vad beträffar den tredje frågan, revideringen
av bestämmelserna rörande
förtida uttag, har man till leda upprepat
formuleringen om försäkringsmatematiska
överväganden som har angivits
hindra en rimlig reformering av reglerna.
Nu anges en i sak vettig lösning.
Personer som nödgats göra förtida pensionsuttag
kan återkalla det och få frågan
om sin pensionering prövad och
löst på ett annat och fördelaktigare sätt.

Men till huvudfrågan, nämligen sänkning
av den allmänna pensionsåldern.
Vi har i motionerna 1:36 och 11:34,
väckta vid riksdagens början, kraftigt
understrukit jämlikhetsaspekten precis
som herr Gustavsson i Alvesta har gjort
i kvällens debatt. Vi menar att man
inte i längden kan avvisa ett elementärt
jämlikhetskrav med det enträgna upprepandet
av vad det kostar. Just i sådana
sammanhang skall kostnaderna
liigga hinder i vägen!

Principen om jämlikhet löntagargrupperna
emellan är inte mycket värd om
den bara kommer i tillämpning vid hög -

tidliga tillfällen men de praktiska slutsatserna
uteblir.

I de åberopade vpk-motionerna refereras
till tidigare utskottsutlåtanden om
att någon omständlig och utdragen utredning
inte behövs. Vi delar den uppfattningen.
Att vi nu begär utredning
och förslag sammanhänger bl. a. med
två angivna punkter och kostnaderna
för en sänkning av den allmänna pensionsåldern.
Vi pekar på det enligt vår
mening självklara i att de arbetsgivare
som nu står för tidigare pensionering
än vid 67 år för en del av sina anställda
-— tjänstemännen — rimligen också bör
vara med om att bekosta motsvarande
förmån för alla anställda.

Vi kan heller inte finna någon rim
och reson i att avgifterna till folkpensioneringen
skall vara maximerade vid en
viss gräns, så att inkomsttagare med
några 100 000 kr. i inkomst skall betala
samma avgift till pensionskostnaderna
som inkomsttagare med 30 000 kr. om
året. Stirrandet på kostnaderna för en
lösning av denna jämlikhetsfråga är
verkligen ett uttryck för bristande vilja.
Politik skall vara att vilja, har det sagts.
Vill riksdagen någonting i den här frågan,
skall riksdagen också ta klar ställning.

Med det anförda, herr talman, har jag
velat betona att formuleringen i våra
motioner 1:36 och 11:34 om att riksdagen
skall hemställa om utredning och
förslag tar sikte på en snar lösning. Vid
omröstningen efter denna behandling
kommer vi dock att stödja reservationen
3 vid punkten J i utskottets hemställan.

Min grupp har avstått från att väcka
någon särskild motion i fråga om vidgad
rätt till förtidspensionering. Vi har
under en följd av år rest krav om tidigare
pensionering för sysselsatta inom
tunga, pressande och hälsofarliga yrken.
Vi har varit på det klara med svårigheterna
med gränsdragningen i dessa
sammanhang — för underjordsarbetande
är problemet enklare. En lösning som

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24 133

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

vi länge har argumenterat för har som
nämnts varit en reformering av reglerna
för de förtida pensionsuttagen. I motion,
exempelvis 1967, angavs också alternativet
utsträckt förtidspensionering.
Förslag om detta föreligger alltså nu.

I förut åberopade motion om sänkt
allmän pensionsålder kommenterades
riksförsäkringsverkets utredning och
förslag om reformering av förtidspensioneringen
och slogs fast att denna inte
kunde utgöra ett alternativ till sänkning
av pensionsåldern. Det vill jag
understryka. Men en reformering av
bestämmelserna ger möjlighet till att
tidigare än vid 67 år pensionera löntagare
— såväl äldre arbetslösa, varvid
arbetsmarknadsmässiga förhållanden
beaktas, som av hårt arbete märkta arbetare.
Det beror på tillämpningen. Här
betonar utskottet i sin skrivning att
»man alltjämt i princip upprätthåller
ett krav på medicinsk prövning för rätt
att erhålla förtidspension, även om
prövningen i vissa fall inte behöver bli
mera djupgående».

Statsrevisorerna har riktat kritik mot
ojämnheterna i pensionsdelegationernas
praxis vid beviljandet av förtidspensioner.
I Skaraborgs län avslogs 35 procent
av ansökningarna men i Kalmar län
knappt 2 procent. Hur kommer det att
fungera i fortsättningen? Det återstår
att se. De föreslagna reglerna förefaller
ändå ge möjlighet för en tillämpning i
den anda som har angivits. Blir motsatsen
fallet, får frågan tas upp om att
tillämpningsanvisningar utfärdas eller
bestämmelserna preciseras så att de tillgodoser
kraven på en tillämpning motsvarande
syftet med reformen.

Jag kan kort ansluta mig till förslaget
om ändring av bestämmelserna om förtida
uttag och rätten att återkalla sådadana.
Jag kan däremot inte förstå utskottets
argumentering för avslag på
yrkandet i våra motioner I: 115 och
II: 125 om rätt för personer med förtida
uttag att erhålla kommunalt bostadstilllägg.
Utskottet vill se detta som en strä -

van hos motionärerna att öka intresset
för förtida uttag av pension. Hur utskottet
kan dra en sådan slutsats förefaller
mig obegripligt. Mot bakgrunden
av att förtida uttag medför en livslång
reducering av ålderspensionen — ett
förhållande som vi har kritiserat och
begärt ändring av — har vi verkligen
ingen önskan att öka intresset för förtida
uttag.

Nej, vad vi är ute efter är ett av rättviseskäl
betingat förslag. Förtidspensionerade
åtnjuter rätt till kommunala
bostadstillägg, och förtidspensionering
kommer att kunna beviljas i ökad utsträckning.
Men varför skall de som
har begärt förtida uttag under andra
betingelser än de som nu kommer att
råda berövas förmånen av bostadstilllägg?
Det är ju kommunerna som står
för kostnaderna. På denna punkt fortsätter
utskottet att anlägga ett formaliskt
betraktelsesätt som till sina verkningar
är orättfärdigt mot de människor det
här gäller.

Herr talman! Med stöd av det anförda
yrkar jag bifall till motionerna 1:115
och II: 125.

Herr FREDRIKSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Fru Marklund är missnöjd
med att utskottet inte har kunnat
bifalla yrkandet i motionen från vänsterpartiet
kommunisterna om att hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg
skall kunna utgå jämsides med förtida
uttag av pensionen redan innan den
försäkrade uppnått den ordinarie pensionsåldern.
Enligt det föreliggande förslaget
kan förtida uttag, som fru Marklund
mycket riktigt har framhållit, återkallas
och förtidspension i stället sökas.
Om de allmänna förutsättningarna föreligger,
kan förtida uttag sålunda ersättas
med förtidspension, och det är en
fördel som kanske många kommer att
få nytta av. Särskilt värdefullt bör det
ju vara för det fall att en person, som
har begagnat sig av möjligheten till för -

6 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 24

134 Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

tida uttag, har invalidiserats. Då är det
ju värdefullt att kunna återkalla det
förtida uttaget och i stället få förtidspension.

För övrigt torde det väl ändå vara
så, att de som har sökt förtida uttag
noga har prövat sin ekonomiska ställning
och ansett sig få en någorlunda
hygglig försörjning på den reducerade
pensionen jämsides med andra inkomster.
I regel torde det nämligen vara så,
att de som utnyttjar rätten i fråga har
inkomster vid sidan om i någon form.
Det är ju ingenting som hindrar att en
som har gjort ett förtida uttag fortsätter
att arbeta. Antagligen torde detta
ske i många fall. Som sagt skapas nu
möjlighet att få förtidspension i stället
för förtida uttag, och därmed är i varje
fall en del av motionsyrkandet tillgodosett.

Jag förmodar att bestämmelserna om
förtida uttag också kommer att tas upp
av den utredning som nu inom kort
skall tillsättas. Det är med särskilt stor
tillfredsställelse jag har noterat departementschefens
uttalande att han är
beredd att tämligen omgående tillsätta
denna utredning.

Herr JONSSON i Mora (fp):

Herr talman! Jag vill först instämma
i vad herr Jönsson i Ingemarsgården
tidigare har anfört vid behandlingen av
detta utskottsutlåtande. Utöver detta vill
jag bara i korthet anföra några synpunkter
på reservationen 9.

I utskottsutlåtandet behandlas bl. a.
ett motionspar, 1:753 och 11:871, som
jag och några medmotionärer väckte
vid denna riksdags början. Vi har i
motionerna bl. a. yrkat på en översyn
av reglerna och grunderna för erhållande
av hustru- och bostadstillägg syftande
till en höjning av de prövningsfria
beloppen för sidoinkomster och
förmögenhet.

Sammankopplingen av de inkomstprövade
beloppen med samtidigt inträffad
beskattning har i många fall
medfört ogynnsamma effekter. Det skat -

teförslag som vi skall behandla i morgon,
kommer att medföra vissa förbättringar
för pensionärerna. Bl. a. kommer
bostadstillägget att bli fritt från beskattning.
Men trots de förbättringar
som föreslås i det framlagda skatteförslaget
kommer alltjämt marginaleffekterna,
som det står i reservationen, »vid
en samtidig reduktion av de inkomstprövade
folkpensionsförmånerna och
avtrappning av det extra skatteavdraget
för folkpensionärer i vissa inkomstlagen
att kunna uppgå till 90 procent.
Detta framstår som otillfredsställande.»
Nu har utskottets talesman framhållit,
att skatteförslaget kommer att medföra
sådana förbättringar att motiveringen
för reservationen inte är fullt så hållbar.
Men jag tror ändå att det finns starka
motiv för att se över denna fråga.

Beträffande gränserna för prövningen
av bostadstilläggen har vi framhållit
i motionen, att förmögenhetsgränserna
varit oförändrade sedan 1965.
Emellertid har det i den föreliggande
propositionen gjorts en justering av beloppen
uppåt, så att det blivit en bättre
anpassning till den ekonomiska utvecklingen.
Bl. a. bär höjningen av fastighetsvärdena,
som genomförts i år,
medfört en formell förmögenhetshöjning
som i och för sig kunnat negativt
inverka härvidlag. När det i propositionen
föreslås en höjning av förmögenhetsgränserna
kan man säga att vår
motion i viss utsträckning tillgodosetts.

De prövningsfria beloppen för sidoinkomsterna
höjdes något vid fjolårets
riksdag, och det beslöts också en ändring
av reduktion sreglerna för överskjutande
inkomster i vad avser bostadstilläggen.
Vi anförde redan då i
motioner från vårt håll att vi ansåg
höjningen alltför ringa, och det förhållandet
har ytterliga accentuerats genom
den allmänna höjningen av inkomstnivån
och den penningvärdeförsämring
som ägt rum och sannolikt
också kommer att fortsätta.

Pensionärernas ekonomiska situation

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24 135

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. in.

är i många fall sådan att den reducering
av de behovsprövade förmånerna
som en liten ökning av sidoinkomsterna
medför skapar problem och irritation.
Det utgör sannerligen inte någon
stimulans till förvärvsarbete. Vi kan peka
på att kommunerna i betydande utsträckning
har beslutat om höjning av
bostadstilläggen. Enligt vår åsikt är det
angeläget att reduceringsreglerna inte
drabbar så hårt att de tar bort möjligheterna
att genom höjda bostadstillägg
bereda pensionärerna bättre standard.

I det tidigare nämnda motionsparet
har vi därför yrkat på en översyn och
en höjning av beloppen för prövningsfria
sidoinkomster. I reservationen
nämns också en motion II: 1012, där det
yrkas på en ändrad reduceringsfaktor
för inkomster ultöver de prövningsfria
beloppen. Det måste anses vara en ganska
hård marginalbelastning, att 50 procent
av ett överskjutande inkomstbelopp
reducerar ett bostadstillägg med
lika mycket; yrkandet i motionen går
ut på att reduceringsfaktorn i stället
skall vara 30 procent.

I reservation 9 har dessa yrkanden
följts upp, och enligt reservanternas
och motionärernas uppfattning finns
det skäl för en översyn av dessa frågor.
Jag vill därför instämma i yrkandet
i reservationen om en utredning
angående inkomstprövningsreglerna för
de kommunala bostadstilläggen m. m.

Herr talman! Jag ber alltså att få yrka
bifall till reservationen 9 och därjämte
till reservationerna 1, 2, 4 och 6.

Fru FRJENKEL (fp):

Herr talman! Herr Ringaby talade
för en stund sedan om reduceringen
av pensionen till två gifta makar. Jag
vill säga att det var med allra största
tillfredsställelse som jag läste utskottets
skrivning om att pensionsförsäkringskommittén
för närvarande utreder
frågan om jämställdhet mellan kvinnor
och män i den allmänna pensioneringen
och att ett förslag kan väntas

redan i slutet av innevarande år. Jag
hoppas att det förslaget kommer att
innebära full jämställdhet mellan könen
genom att man avskaffar den reducering
som nu göres av den enes pension,
om två människor av olika kön sammanbor
i äktenskapliga eller liknande
förhållanden.

Sedan vill jag också säga något om
motionerna I: 855 och II: 1005 som gäller
de handikappades situation. I motionerna
begäres att det inte skall göras
någon reducering av pensionen, om
två handikappade ingår äktenskap. Den
tekniska utvecklingen har inneburit en
avsevärd förbättring av de handikappades
situation. De försöker nu mer och
mer bli inlemmade i samhället och leva
ett liv som liknar icke handikappade
människors. Därför har det under senare
år blivit ganska vanligt att handikappade
ingår äktenskap. Omkostnaderna
för exempelvis en blind som gifter
sig med en rörelsehindrad —■ jag
känner själv till ett sådant fall — blir
heller inte mindre för att de två sammanbor.
Jag tycker därför att det är
helt orimligt att inte full pension skall
utgå till båda parter.

Herr Fredriksson anförde en motivering
för avslag på det förslaget, som
jag delvis kan förstå. Utskottet motiverar
emellertid sitt avstyrkande bl. a.
med att makarna vid inträdd pensionsålder
får vidkännas en minskning av
sin folkpension och skriver: »Utskottet
är inte berett att tillstyrka en sådan
ordning som med all sannolikhet skulle
komma att väcka ett lätt förståeligt
missnöje när reduktionen sätter in.»
Jag förstår inte alls den motiveringen.
Varför skulle missnöjet vara större när
folkpensionen sätter in? De, som gifter
sig är ju oftast yngre människor,
och de ställer med all rätt större krav i
livet än de äldre gör. Vidare skall ju
denna fråga vara löst inom en inte alltför
avlägsen framtid — om man skall
tro vad utskottet skriver litet senare i
sitt utlåtande — och då kommer ju ve -

136 Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

derbörande aldrig att få uppleva något
missnöje, när de kommit till pensionsåldern.

Jag är övertygad om att vi har råd
att vara litet generösa mot de handikappade
och kosta på oss att de redan
nu får full pension. Därför vill jag.
herr talman, med dessa få ord yrka bifall
till reservationen 6.

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Bara några ord om motionen
II: 1012. Jag kan helt instämma
i de synpunkter som herr Jonsson i
Mora anförde.

Vi behandlade förra året frågan om
reduktionen av de kommunala bostadstilläggen
vid extrainkomst utöver folkpensionen,
och vi diskuterade då de
tvära trappstegen för pensionärerna i
och med att halva inkomsten gick bort
omedelbart. Tidigare skedde avtrappningen
så att man tog 33 Ys procent i
ena steget och 66 2A procent i det andra.
Riksdagsmajoriteten beslöt i fjol en enhetlig
avtrappning med 50 procent, och
det är den metoden vi nu tillämpar.
Samtidigt utlovades det att skatten i
fortsättningen inte skulle medföra sådana
orimliga effekter att en pensionär
faktiskt förlorade på att tjäna några
tusen kronor extra utöver folkpensionen.
Effekten har emellertid, såsom
herr Jonsson i Mora tidigare påpekade,
ändå blivit den att man närmat sig
detta förhållande. Det blir i vissa lägen
några tior över på varje intjänad hundralapp.
Den beskattning som vi i morgon
kanske kommer att besluta oss för
innebär att det kan bli något mer över,
men räknar man samman effekten av
beskattningen med den hårda avtrappningen
av bostadstilläggen samt dessutom
av de progressiva inackorderingstillägg
för pensionärer som i vissa fall
förekommer på ålderdomshem, kan det
faktiskt visa sig att följden av extrainkomsterna
blir att pensionärerna gör
en reell förlust. .lag anser inte detta
förhållande vara tillfredsställande, och

den utredning som påyrkas i reservationen
9 är därför synnerligen befogad.

Jag kan omöjligen godta vad som anförs
på s. 44 i utskottets utlåtande, där
det framhålles, »att motionsyrkandena
avvisas därför att avtrappningen av förmånerna
uppmjukats, så att den numera
följer en flackare kurva än tidigare».
Då förelåg enligt min mening ett helt
otillständigt förhållande. »Utskottet har
därför i år lika litet som i fjol ansett
sig kunna vidta någon åtgärd.» Detta
förefaller mig vara något av den obotfärdiges
förhinder.

Vidare uttalar utskottet följande: »Utskottet
förutsätter dessutom att Kungl.
Maj:t har sin uppmärksamhet riktad på
frågan om marginaleffekterna av bidrags-
och skattereglerna för folkpensionärer.
» Man ser riktigt framför sig
hur Kungl. Maj :t skall sitta och titta på
och vakta detta. Jag vet inte om utskottet
förutsatt att något också skall göras.
Jag anser att utskottets skrivning
borde ha kompletterats med en uppmaning
till Kungl. Maj:t att också göra
något åt förhållandena och detta
snabbt. Även om socialministern tyvärr
avlägsnat sig ur kammaren för votering
i första kammaren, hoppas jag att han
kommer att bli underrättad om denna
önskan.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 9.

Herr ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! Jag kan utan vidare
instämma med utskottets talesman när
denne uttalar sin tillfredsställelse över
de lättnader i förtidspensioneringen
som förevarande proposition innebär.
Om de sedan reellt blir tillräckliga är
emellertid mycket tveksamt. När man
ser på beräkningarna över det antal
människor som kommer att bli delaktiga
av denna förbättrade förtidspensionering
finner man, att det kalkyleras
med ett förhållandevis litet antal
personer. Det har sagts att det gäller
högst 20 000 personer. Om man räknar

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24 137

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

med att det är fråga om fyra årgångar,
blir det 5 000 personer per årgång. 1
själva verket måste det bli ganska mycket
färre personer, eftersom jag förmodar
att man beträffande ganska
många av dem som är under 63 år måste
tillämpa arbetsmarknadsmässiga värderingar
och på dessa grunder måste ge
en del förtidspension.

När ifrågavarande lag, som ligger till
grund för förtidspensioneringen, antogs
1902 rörde man sig på delvis nya områden.
Man införde nya värderingar,
enligt vilka förtidspension skulle utgå,
och lagstiftarna var något tveksamma
beträffande åtskilliga av dessa
värderingar. Jag hade själv tillfälle att
deltaga i den utredningskommitté, vars
resultat närmast låg till grund för propositionen
i ärendet. I stort sett har
väl lagen resulterat i ett system som
fungerar bra. Men vi kan inte se bort
från att beslut som fattas här i riksdagen
— och alldeles speciellt beslut av
den natur som det här är fråga om —
för sin praktiska tillämpning i mycket
hög grad är beroende av de anvisningar
som utfärdas av vederbörande myndighet,
i detta fall riksförsäkringsverket.

Det är uppenbart att de anvisningar
som utfärdades när lagstiftningen
var ny var väsentligt restriktivare än
vad utredningen •— och jag vågar säga
riksdagen — hade avsett. Jag har själv
haft tillfälle att som ledamot av en
pensionsdelegation följa frågan sedan
lagen började tillämpas. Vid det första
sammanträde som jag deltog i inom
delegationen hade vi besök av två
byråchefer från riksförsäkringsverket
som reste runt från den ena pensionsdelegationen
till den andra för att följa
handläggningen av ärendena, och jag
kom ihop mig med de båda byråcheferna
när det gällde tolkningen av riksdagsbeslutet.

Till min tillfredsställelse kan jag
konstatera att riksförsäkringsverket undan
för undan rättat till åtskilligt i an -

visningarna och frångått den alltför
hårda tillämpning man utgick från under
den första tiden. Men utan tvivel
föreligger fortfarande en rätt väsentlig
restriktivitet. Försäkringsdomstolen
brukar visa något större generositet, om
ärendena nu kommer så långt att de
anhängiggörs där.

Jag framför dessa synpunkter därför
att tillämpningen av lagen i dess nya
utformning — då alltså vissa nya kategorier,
låt vara i begränsad omfattning,
skall kunna erhålla pension — i mycket
måste bli beroende av de anvisningar
som verket utfärdar. Jag hoppas att
anvisningarna skall präglas av något
av den anda som utskottet, av formuleringarna
i utlåtandet att döma, anser
skall råda. Utskottsutlåtandet andas ju
en betydande tro på att tillämpningen
av den ändrade lagstiftningen skall skapa
väsentligt förbättrade möjligheter att
ge förtidspension åt personer som är
mer eller mindre utspelade på arbetsmarknaden.
Man skall inte behöva tilllämpa
omskolning på det sätt som hittills
skett i rätt stor utsträckning — en
omskolning som för äldre personer,
med några få år kvar till den lagstadgade
pensionsåldern, i många fall visat
sig ganska misslyckad. Jag känner till
fall då personer genomgått en första
omskolning utan att kunna placeras,
varefter en andra omskolning genomförts
till ett helt annat yrke. Inte heller
då har det varit möjligt att placera
vederbörande, och så har det blivit
en tredje omskolning till ytterligare ett
yrke. Men efter några dagars arbete i
det nya yrket har man måst konstatera
att det helt enkelt inte går för vederbörande
att fortsätta, och så blir det
omsider pension. Detta innebär emellertid
alltför långa omvägar. Vi hoppas
att den nya lagstiftningen kommer att
ge en del av vad vi önskar i fråga om
förbättrade möjligheter till förtidspension
i sådana fall där det av de arbetsmarknadsmässiga
bedömningarna
framgår att en sådan är önskvärd.

138 Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

Till vad utskottet rubricerat »Förtidspension
i allmänhet» vill jag foga några
reflexioner. Det gäller bedömningen
av husmödrarnas arbetsförmåga. Det är
tilltalande att det nu synes som om riksförsäkringsverket
finner det vara befogat
att husmödrarnas arbetsförmåga
skall bedömas efter generösare regler
än tidigare. Det är val kanske det område
där tillämpningen i själva verket
varit allra hårdast. Det gäller sådana
husmödrar som nu är invalidiserade i
rätt betydande mån men som tidigare
skött arbetet i hemmet och ej varit
yrkesverksamma. Detta kan de göra
även i invalidiserat tillstånd, visserligen
med stora ansträngningar och utan att
åstadkomma några fullödiga arbetsresultat.
De har ingen hjälp i hemmet, och
i deras fall har bedömningen hittills
varit alltför hård. Jag hälsar med tillfredsställelse
att det beträffande dem
nu verkar att bli en lättnad.

Från centerpartiet har framställts yrkande
om att man skulle tillämpa nya
regler för begränsad förtidspension. Det
är tillfredsställande i och för sig att
halv invaliditet också nu kommer att
medföra halv pension. Men detta innebär
att klyftan mellan att bli utan pension
och att få reducerad pension liksom
blir ännu större än tidigare, då
klyftan fanns mellan ingen pension och
tredjedels pension.

I fråga om den praktiska tillämpningen
vid handläggande av sådana
ärenden i en pensionsdelegation har jag
den alldeles bestämda uppfattningen,
att det skulle vara till fördel om man
hade möjlighet att bevilja pension även
i fall, då det fattas något för att kunna
använda beteckningen »till hälften
nedsatt arbetsförmåga». Det är ett långtgående
krav att arbetsförmågan skall
vara nedsatt med minst hälften för att
man över huvud taget skall vara berättigad
till någon pension. Det är inte
minst viktigt i sådana fall där en person
visserligen fortfarande har full arbetstid
men har måst omplaceras från

tidigare välavlönat arbete till ett arbete,
där inkomsten i betydande grad blivit
nedsatt. Om man därvidlag hade
möjlighet att ge en utfyllnad med en
tredjedels pension, skulle det onekligen
vara av betydande värde. Detta gäller
även i många andra fall. Jag beklagar
därför att utskottet inte har velat tillstyrka
dessa motionsyrkanden. Även
om kravet nu faller, hoppas jag att det
skall möta bättre gensvar då det naturligtvis
återkommer.

När jag hörde utskottets talesman,
herr Fredriksson, försöka förklara varför
man inte nu kan bitriida kravet på
ett direkt principbeslut om en sänkning
av pensionsåldern till 65 år, fick jag
en känsla av att han egentligen bara
höll fram brasklappen med de klassiska
orden: »Härtill är jag nödd och tvungen.
» Utskottsmajoriteten har också
presterat en rätt lång skrivning, i vilken
man försöker så att säga krypa
ur greppet. I själva verket borde det inte
anses som någon särskilt stor reform
att nu ändra pensionsåldern från 67
till 65 år. Ett bifall till det krav som
har rests från centerhåll om ett genomförande
av denna ändring år 1972 skulle
nämligen innebära att reformen kom
till stånd 59 år efter det att riksdagen
fattade sitt ursprungliga beslut om införande
av en allmän folkpensionering.
Men inte ens detta steg vågar utskottsmajoriteten
ta. Nu hänger man emellertid
upp det hela på den utredning som
har tillsatts, och den är givetvis nödvändig
för att klara denna fråga — i
varje fall över valet.

Herr talman! Låt mig också säga några
ord om pensionsdelegationerna. Det
råder väl inget tvivel om att det kan
vara av värde att dessa görs något större.
Därigenom får ju eu vidare krets
tillfälle att handlägga ärenden, som säkerligen
många gånger är ytterligt besvärliga
och intrikata. Som jag inledningsvis
påpekade torde det emellertid
i förhållande till hela antalet förtidspensionsfall
bli ganska få som får

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24 139

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

del av förtidspension enligt de utvidgade
reglerna, om kalkylerna stämmer
beträffande antalet personer och de
ekonomiska beräkningarna håller. Frågan
är då om just denna begränsade
sektor behöver få så att säga en egen
representation i en pensionsdelegation.
I själva verket går det inte att täcka in
samtliga grupper av pensionsfall i en
delegation, eftersom de är så ytterst
skiftande.

Om man lät landstingen utse fyra ledamöter,
skulle man emellertid enligt
min mening kunna åstadkomma bredaste
möjliga förankring. Det måste vara
lättare att få en vid sammansättning av
delegationerna, om samma instans utser
fyra ledamöter än om två instanser
skall utse två ledamöter vardera. Naturligtvis
kan detta fungera hyggligt,
om den ena instansen vet om vilka
personer den andra har tillsatt innan
den själv utser sina representanter. Jag
har dock mycket svårt att förstå varför
man skall vara så rädd för att låta
en instans på länsplanet tillsätta ledamöter
i ett organ av detta slag. Man
har sådan förkärlek för att de centrala
verken skall utse ledamöter. Herr Fredriksson
sade sig vara övertygad om
att det skulle fungera lika bra om valet
förrättades på länsplanet, men han
ville inte sträcka sig så långt som till
att säga att det skulle fungera bättre.
Det tror jag att det skulle göra.

Jag ansluter mig till de yrkanden
som tidigare har ställts av herr Gustavsson
i Alvesta.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Jag hade tänkt säga
några ord om motionen 1237 som jag
har varit med om att väcka i denna
kammare och som är likalydande med
motionen 1086 i första kammaren. Eftersom
socialministern har visat kammaren
den artigheten att lyssna på hela
denna långa debatt vill jag emellertid
börja med att säga att jag uppskattar
att han ämnar tillkalla en parla -

mentarisk kommitté med uppdrag att
utreda frågan om lämplig pensionsålder,
såväl en generell sådan som mer
individuellt verkande regler. Jag tror
att det nu är hög tid att vi får en sådan
utredning.

En sådan reform kommer naturligtvis
att bli mycket kostnadskrävande,
och jag tror att vi kommer att tvingas
att göra vissa prioriteringar — vi kan
inte få allt på en gång. Det lämpligaste
är nog då att få pensionsbestämmelser
som smidigt anpassar sig till den enskilda
människans behov och önskemål.
Jag är därför inte säker på att
vi bör prioritera en generell sänkning
av pensionsåldern; vi bör i stället sträva
efter att få en reform som tar hänsyn
till hur den enskilda människan
har det på arbetsplatsen. Naturligtvis
är det också viktigt att sänka pensionsåldern
för personer i vissa yrken där
arbetet är speciellt tungt eller för vissa
individer som har arbetsförhållanden
med ett högt uppdrivet arbetstempo,
vilket gör att påfrestningarna blir för
stora.

I den motion som jag inledningsvis
refererade till har jag tagit upp en annan
metod att smidigt anpassa pensionen
till den enskilda människan. Jag
har tänkt att man skulle kunna få enklare
regler för att ta ut halv pension, antingen
som ett förtida uttag eller som
en uppskjuten pension. Möjligheten att
ta ut halv pension skulle inte som nu
vara begränsad till nedsättning av arbetsförmågan,
utan man skulle kunna
välja att ta ut halv pension om man
så ville. På det sättet skulle det kunna
bli fråga om en »mjuklandning» i pensionsåldern;
man skulle inte som nu
arbeta heltid en dag för att nästa dag
stå helt utanför produktionen. Det är
en omställning som för många människor
ter sig besvärande, och jag tror
ått det från individens synpunkt skulle
vara tilltalande att få en mjuk övergång
till pensionsåldern. Utskottet har
intagit en positiv ståndpunkt och menar

140 Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

att frågan bör övervägas av utredningen,
och det är jag naturligtvis tacksam
för.

Den andra fråga som behandlas i
motionen tycks vara mer kontroversiell.
Den gäller en individuell folkpension
oavsett civilstånd. Enligt min
mening är det verkligen ett angeläget
rättvisekrav att man får lika folkpensionsförmåner
för alla oavsett civilstånd.

Jag lyssnade på fru Fraenkels anförande
tidigare. Hon ansåg tydligen att
denna fråga hade blivit tillgodosedd genom
att pensionsförsäkringskommittén
utreder frågan om jämställdhet mellan
män och kvinnor. Men antingen missförstod
jag fru Frsenkel eller också har
hon missförstått frågan. Att få jämställdhet
mellan män och kvinnor i
pensionsförsäkringssystemet är inte
detsamma som att få lika folkpensionsförmåner
oavsett civilstånd. När det
gäller den senare frågan, som alltså är
den som motionen behandlar, är det
bara de moderata ledamöterna i utskottet
som yrkat bifall till förslaget om en
utredning. Jag kan för min del inte förstå
varför det inte kunde bli en allmän
uppslutning kring önskemålet att också
den frågan borde utredas tillsammans
med de övriga pensionsfrågorna. Alla
sakliga skäl talar enligt min mening
för detta förslag; har man en individuell
beskattning och ett individuellt avgiftssystem,
finns det inga skäl som talar
emot att man nu skulle få även en
individuell folkpension.

Herr talman! Jag beklagar att utskottet
på den punkten inte varit positivt
och vill med dessa ord yrka bifall till
reservationen 7.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1;
och fann herr talmannen den förra pro -

positionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustavsson i Alvesta begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
A i utskottets utlåtande nr 34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 av herr Österdahl m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustavsson i Alvesta begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 137 ja och
62 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Fru LÖFQVIST (s), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag vid moment A avsåg att rösta
JA men råkade rösta NEJ.

Mom. B—F

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. G

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Jönsson i Ingemarsgården
begärde emellertid votering, i

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24 141

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
G i utskottets utlåtande nr 34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 av fru Hamrin-Thorell
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Jönsson i Ingemarsgården
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 171 ja och
29 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. H

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. J

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustavsson i Alvesta
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom. J
i utskottets utlåtande nr 34, röstar
6*—Andra kammarens protokoll 1970.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3 av fröken Pehrsson och
herr Gustavsson i Alvesta.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustavsson i Alvesta begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 159 ja och 41
nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Fru NETTELBRANDT (fp), som yttrade: Herr

talman! Jag ber att få anmäla
att jag under moment J råkade trycka
på NEJ-knappen fastän min avsikt var
att trycka på JA-knappen.

Mom. K

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Jönsson i Ingemarsgården
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
K i utskottets utlåtande nr 34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr U

142 Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4 av fru Hamrin-Thorell
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteririgspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Jönsson i Ingemarsgården
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 175
ja och 27 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. L1—L3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. L4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 115
och II: 125; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. M

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. N

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustavsson i Alvesta
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
N i utskottets utlåtande nr 34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5 av fröken Pehrsson och
herr Gustavsson i Alvesta.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustavsson i Alvesta begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 162 ja och
35 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. O

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Jönsson i Ingemarsgården
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
O i utskottets utlåtande nr 34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6 av fru Hamrin-Thorell
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkänna -

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24 143

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

gav, att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Jönsson i Ingemarsgården
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 143 ja och
56 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. P

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 7;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Ringaby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
P i utskottets utlåtande nr 34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 7 av herrar Kaijser och
Ringaby.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Ringaby begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 166 ja och 31 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. Q

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. R

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 8
av herrar Kaijser och Ringaby; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. S

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 9;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Jönsson i Ingemarsgården
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
S i utskottets utlåtande nr 34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 9 av fru Hamrin-Thorell
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Jönsson i Ingemarsgården begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 145 ja och 54 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

144 Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Omhändertagandet av mentalsjuka personer

§6

Föredrogs vart för sig

statsutskottets utlåtande nr 99, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag för budgetåret 1970/71 till
folkpensioner jämte motioner; och

. andra lagutskottets utlåtande nr 35, i
anledning av motioner om varudeklaration
på tobalcsvaror, m. m.

\ Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§7

Omhändertagandet av mentalsjuka
personer

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av motion angående
omhändertagandet av mentalsjuka
personer.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr POLSTAM (ep):

Herr talman! Den här motionen har
ju avstyrkts av ett enhälligt utskott och
skulle måhända av den anledningen
inte bli föremål för något yttrande i
kammaren. Jag vill dock understryka
ett par saker i sammanhanget utan att
fördenskull ställa något yrkande.

Motionen har tillkommit för att få
till stånd en ändring av nu rådande
praxis att föra vissa sjuka människor
till polisstation i stället för till läkare.
Det är alltså fråga om sjuka personer
och inte om brottslingar! Samhället
börjar ju nu acceptera, att mentalt sjuka
människor skall behandlas på samma
sätt som somatiskt sjuka. Bl. a. mot den
bakgrunden planeras också nya mentalkliniker
vid de somatiska akutsjukhusen
och inte som helt fristående sjukhus
i likhet med Beckomberga och Långbro,
för att ta näraliggande exempel.

När det gäller somatiskt sjuka människor
skulle det väl knappast falla nå -

gon in att föra dessa till en polisstation.
I stället vänder man sig till en
behörig läkarmottagning, privat, vid
allmänt sjukhus eller hos tjänsteläkare.
När det gäller vissa mentalt sjuka har
det dock blivit vanligt att föra dessa till
närmaste polisstation för undersökning
i avvaktan på beslut om intagning för
sluten vård. Detta sker då enligt lagen
om sluten psykiatrisk vård i vissa fall.
Det är det här systemet som jag och
många med mig finner kränkande för
de sjuka. Dessa är ju som regel inte
några brottslingar.

Visst är det förknippat med vissa
svårigheter att omhändertaga mentalt
sjuka, som är våldsamma och farliga
för sig själva eller sin omgivning, men
just för sådana personer är det väl
ännu mer viktigt att de snabbt kommer
till läkare, som då har möjlighet att
häva även ett våldsamt tillstånd. Den
möjligheten finns inte på en polisstation
förrän läkaren anlänt, och det kan
dröja timmar. På en mottagning finns i
regel en jourhavande läkare eller sköterska
som kan ge en omedelbar första
hjälp.

Någon kan invända att det på sina
håll är långa avstånd till en läkarmottagning.
Den synpunkten kan vara riktig,
men om patienten ändock skall
transporteras till sluten vård, måste ju
eu längre eller kortare transport ändå
ske.

På polisstationerna finns inga vårdrum
eller andra utrymmen som är
lämpliga för förvaring av mentalsjuka.
I arresterna får de inte placeras, vilket
skedde förr i världen. Polispersonalen
är inte utbildad för att ta hand om
mentalsjuka eller för att ge dem en omedelbar
vård.

En aktad medborgare blev vid ett
tillfälle sjuk på grund av överansträngning.
Hans omgivning förstod sig inte
på sjukdomen och trodde, att han helt
plötsligt hade blivit farlig. Anmälan
gjordes till polisen, som inte heller kände
mannen och som måste handla efter

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24 145

Anslag till miljövårdsinformation och till en rikskampanj mot nedskräpning

de informationer som gavs. Han fördes
till polisstationen och efter undersökning
där beslöts, att han skulle föras
till sjukhus för sluten psykiatrisk vård.
När han efter ett par veckor kom ut
igen och bedömdes som frisk, var hans
bestående minne av sjukdomen att han
hämtats av ett par polismän och förts
till polisstationen såsom en brottsling.

Herr talman! Jag tror att berörda instanser
ganska snart bör ompröva även
de här bestämmelserna, således inte
bara i de avseenden som JO har begärt
utredning om, så att vi får regler som
överensstämmer med vad som har föreslagits
i motionen. Polisen är givetvis
alltid beredd att hjälpa till i sådana
här sammanhang, men då bör det ske
utan att de sjuka förs till våra polisstationer.

I detta anförande instämde herr Wiklund
i Stockholm (fp).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Anslag till miljövårdsinformation och till
en rikskampanj mot nedskräpning

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1970/71 till miljövårdsinformation
och till en rikskampanj mot nedskräpning
jämte motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! Anslaget till miljövårds.
nformation har mer än fördubblats för
det kommande budgetåret, och det kan
inte sägas om många anslag. Miljövårdsinformationen
tjänar huvudsakligen två
syften: dels kan den bidra till att motverka
eu fortsatt miljöförstöring, dels
kan den informera såväl aktiva miljö -

vårdare som allmänheten om lagstiftning,
forskning och åtgärder inom miljövården.
Att prioritera ettdera av dessa
syften torde vara svårt, och den kraftiga
höjning av statsanslaget som föreslagits
komma miljövårdsinformationen
till del innebär med all säkerhet, att
man från departementshåll beaktar
bägge dessa syften.

Med all rätt kan allmänheten givetvis
kräva att bli informerad om lagstiftning,
forskningsresultat och åtgärder
som vidtagits eller planeras på miljövårdsområdet.
Jag tillåter mig dock
hysa en misstanke att naturvårdsverket
bland motiven för sin begäran om ökat
anslag också har haft en önskan att
hålla ryggen fri när miljövårdsdebatten
hotar att bli alltför hetsig. Man vill helt
enkelt få möjlighet att på ett tillfredsställande
sätt redovisa de ågärder som
vidtagits. Jag anser detta vara ett berättigat
krav i så måtto som en sådan
information kan bidra till att göra debatten
saklig och konstruktiv. Men miljövårdsinformationen
kan också bidra
till att minska miljöförstöringen; inte
minst gäller detta den information som
lämnas av de enskilda organisationerna.

Naturvårdsverket har i sin anslagsframställning
föreslagit en uppdelning
av anslaget till miljövårdsinformation
på två poster. En del skulle föras upp
under benämningen Bidrag till organisationer
och resten under ett nytt anslag
Information på naturvårdsområdet.

Departementschefen har emellertid
inte velat bifalla naturvårdsverkets önskan
om en sådan anslagsuppdelning.
Inte heller har jordbruksutskottet velat
biträda den hemställan som gjorts i motion
II: 1275, där också krav på en sådan
uppdelning framförts.

Herr talman! Låt mig trots den sena
timmen med några få ord komplettera
de synpunkter som framlagts i ett särskilt
yttrande fogat vid jordbruksutskottets
utlåtande nr 24. Såväl departementschefen
som jordbruksutskottet
betonar betydelsen av den miljövårds -

146 Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Inrättande av ett institut för avfallsforskning

information som bedrivs av de enskilda
organisationerna. Man anser också att
åt dessa bör ges möjlighet att utveckla
sin verksamhet. Att allting blir dyrare
vet vi, men vi vet också att bland det
sista som följer en inflationistisk kostnadsutveckling
är medlemsavgifter i
ideella organisationer. Naturvårdsorganisationerna
är också ideella i den bemärkelsen
att deras verksamhet i hög
grad tjänar samhället. Vad vore vår naturkunskap
i detta land, om inte Svenska
naturskyddsföreningen med sin
ungdomsorganisation Fältbiologerna
samt flera andra organisationer fått
verka och upplysa oss alla om vården
av vår miljö? För alla dessa frivilliga
organisationer är det ett livsvillkor att
erhålla bidrag till sin verksamhet, och
allteftersom kraven på dem ökar, ökar
också organisationernas krav på större
anslag. Jag tror det är viktigt att här
slå fast att den miljövårdsinformation
som bedrivs av de enskilda organisationerna
aldrig får betraktas som konkurrerande
med den information som bedrivs
av naturvårdsverket. De kommer
att komplettera varandra. Det tror jag
är en nödvändig bedömning, som vi
måste göra.

Till detta kan man naturligtvis säga
att det torde bli svårt för naturvårdsverket
att konkurrera med de enskilda
organisationerna när det gäller naturvårdsupplysning.
Låt mig bara erinra
om Naturskyddsföreningens film- och
färgbildsserie samt om föreningens
skriftserie, det må gälla fågelskydd,
viltvård, platsbeskrivningar eller undervisningsmaterial.
Det materialet har
varit och är av utomordentligt stor betydelse
för miljövårdsupplysningen och
miljövården i vårt land. Detsamma gäller
det på senare tid aktualiserade Fältbiologernas
agerande mot miljöförstöringen.

Alla dessa aktiviteter kostar emellertid
pengar, och enligt min uppfattning
hade det varit riktigare om anslaget
hade delats upp så som naturvårdsver -

ket hade föreslagit, eftersom de enskilda
organisationerna då hade haft
större möjligheter att göra en bedömning
av de medel som skulle ställas till
deras förfogande. Låt mig dock framföra
den förhoppningen att en betydande
del av det ökade anslaget till
miljövårdsinformation skall komma de
enskilda organisationerna till del, så
att den av utskottet uttalade uppfattningen
att dessa organisationer skall få
möjligheter att fortsätta med och utveckla
sin verksamhet inte bara blir
tomma ord utan i verkligheten också
ger organisationerna utrymme för en
vidgad verksamhet.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§9

Inrättande av ett institut för avfallsforskning Föredrogs

jordbruksutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av motioner
om inrättande av ett institut för avfallsforskning.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Fru ANÉR (fp):

Herr talman! Om inte vi tar kål på
soporna, så tar soporna kål på oss. Detta
ord av en berömd miljöforskare blir
tyvärr sannare för varje dag. Vi producerar
redan nu omkring 300 kg sopor
per år och person i Sverige, och mycket
snart kommer det att bli 400 kg.
Vad som skall göras för att inte bara
förstöra dessa sopor utan också få dem
att återgå till det naturliga kretsloppet
är tyvärr inte utrett, inte någonting som
är känt och bara väntar på att omsätttas
i praktiken. Det fordras fortfarande
mycken grundforskning för det. En utredning
om frågan rörande inrättande
av ett institut både för sådan grund -

Onsdagen den 13 maj 1970 em. Nr 24 147

Anslag till byggnadsarbeten samt inredning och utrustning av lokaler vid universitet,
högskolor m. m.

forskning och för den upplysning till
industrier, kommuner och allmänhet
som efterfrågas alltmera och som visat
sig vara så nödvändig är vad mina medmotionärer
och jag har krävt i motionen
II: 602, som jordbruksutskottet enhälligt
har avstyrkt.

Jag har nu inte något yrkande i denna
fråga, men jag vill i alla fall fästa kammarens
uppmärksamhet på att detta
forskningsproblem ingalunda är så lätt
att avfärda som naturvårdsverket gjort
i sitt remissvar, där man säger sig mycket
noga följa den avfallsforskning som
bedrivs utomlands och hänvisar till ett
inhemskt forskningsprogram om rötslam.
Det är utan tvivel mycket bra
med ett sådant forskningsprogram, men
det täcker inte på långt när hela behovet.
Avfall är inte bara rötslam. Det
fordras helt andra metoder för andra
former av avfall, och de metoderna är
inte alls så särskilt långt avancerade
utomlands, och i den män de existerar
kan de dessutom inte appliceras direkt
hos oss.

Lantbrukshögskolan i Uppsala, som
är den vetenskapliga institution där avfallsforskning
mest bedrivits hittills och
som framför allt vet — tack vare dagliga
förfrågningar — hur mycket sådan
forskning behövs, har däremot tillstyrkt
vårt motionskrav om en utredning rörande
ett avfallsforskningsinstitut och
påpekat att lantbrukshögskolan kan erbjuda
en fördelaktig miljö för biologisk—ekologiskt
inriktad forskning i
detta ämne.

För närvarande får man bedriva avfallsforskning
vid lantbrukshögskolan
huvudsakligen med halvårsvis anställda
forskare på tillfälliga anslag och med
ansträngda laboratorieresurser. Inte ens
den expertgrupp som naturvårdsverket
nämner har tillgång till någon experimentstation,
där man verkligen tvärvetenskapligt
kan studera slamreningens
problem.

Med en sådan organisation kommer

man aldrig någon vart, och man kaninte
tillmötesgå kraven från allmänheten
som vill slippa nedskräpning, från kommunerna
som vill veta vilka metoder
för kvittblivning som är mest ekonomiska
och minst miljöskadliga samt från
industrierna, som redan vid tillverkningen
av en vara vill veta hur den bör
vara sammansatt för att vara till minsta
besvär vid avfallshanteringen. Det finns
nämligen också sådana industrier, men
de får sällan något svar på sina frågor.

I Västtyskland finns avancerade planer
på ett tvärvetenskapligt avfallsforskningsinstitut,
och en av de mera
framstående forskarna på området, dr
Farkasdi vid universitetet i Giessen, underströk
nyligen att man inte kommer
någon vart med dessa frågor innan man
fått en systematisk ekologisk forskning
som spänner över hela fältet och inte
bara över enstaka delproblem, som
ändå inte kan lösas isolerade.

Denna sida av miljövården har —•
det är jag fortfarande övertygad om —
en högre prioritetsgrad än vad naturvårdsverket
och jordbruksutskottet vill
tillerkänna den, och det blir utan tvivel
anledning att återkomma till detta
ämne.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Anslag till byggnadsarbeten samt inredning
och utrustning av lokaler vid universitet,
högskolor m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
102, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag för budgetåret
1970/71 till byggnadsarbeten samt inredning
och utrustning av lokaler vid universitet,
högskolor m. in. jämte motioner.

Sedan Kungl. Maj :t i propositionen
nr 1 (bilaga 10, punkterna E 64, 11:1

148 Nr 24 Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Anslag till byggnadsarbeten samt inredning och utrustning av lokaler vid universitet,
högskolor m. m.

och 11:4) beräknat medel för nedannämnda
ändamål, hade Kungl. Maj:t i
propositionen nr 76 under åberopande
av utdrag av statsrådsprotokollet över
utbildningsärenden för den 27 februari
1970 föreslagit riksdagen att dels till
Byggnadsarbeten för vissa kulturändamål
för budgetåret 1970/71 under statens
allmänna fastighetsfond anvisa ett
investeringsanslag av 1 100 000 kr., dels
godkänna de riktlinjer för dimensionering
av grundläggande utbildning inom
vissa laborativa ämnesområden som förordats
i statsrådsprotokollet, dels till
Byggnadsarbeten vid universiteten och
vissa högskolor m. m. för budgetåret
1970/71 under statens allmänna fastighetsfond
anvisa ett investeringsanslag
av 130 000 000 kr., dels till Inredning
och utrustning av lokaler vid universitet,
högskolor m. m. för budgetåret
1970/71 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 60 000 000
kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
1:1117 av herr Wallmark m. fl. och
11:1311 av herr Romanus m.fl, vari
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t som sin mening gåve till
känna att universitetsområdet i Frescati
borde förses med fjärrvärme.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte till Byggnadsarbeten
för vissa kulturändamål för
budgetåret 1970/71 på kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond
anvisa ett investeringsanslag av
1 100 000 kr.,

2. att riksdagen måtte

a. godkänna de riktlinjer för dimensionering
av grundläggande utbildning
inom vissa laborativa ämnesområden
som förordats i statsrådsprotokollet,

b. till Byggnadsarbeten vid universiteten
och vissa högskolor m. m. för budgetåret
1970/71 på kapitalbudgeten under
statens allmänna fastighetsfond an -

visa ett investeringsanslag av 130 000 000
kr.,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1117 och II: 1311,

4. att riksdagen måtte till Inredning
och utrustning av lokaler vid universitet,
högskolor m. m. för budgetåret 1970/
71 på driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 60 000 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Bohman (m), Nyman (fp), Wallmark
(m), Wikström (fp) och Nordstrandh
(m), fröken Ljungberg (m) samt herr
Tobé (fp), som ansett att utskottet under
3 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:1117 och 11:1311 som
sin mening ge Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört om anslutning
av universitetsområdet i Frescati till
Stockholms stads fjärrvärmeverk.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Vi måste fortsätta med
ytterligare ett miljövårdsproblem, denna
gång i universitetssammanhang. Vid
statsutskottets utlåtande nr 102 är fogad
en reservation rörande värmeförsörjningen
av universitetsområdet i Frescati.
Denna fråga har två aspekter, en
ekonomisk och en miljömässig. Det är
möjligt och kanske t. o. m. troligt att en
egen s. k. provisorisk värmeanläggning
ute på området för närvarande ställer
sig något billigare än en omedelbar anslutning
till Stockholms stads fjärrvärmeverk.
Hur därmed än må förhålla sig,
torde dock inrättandet av en eller flera
provisoriska värmecentraler medföra en
sådan försämring från miljövårdssynpunkt
att ett dylikt arrangemang inte
bör tillgripas. Miljövårdsaspekterna
måste få väga över de ekonomiska hänsynen
om vi menar allvar med våra bekännelser
till en aktiv och framsynt

Onsdagen den 13 maj 1970 em. Nr 24 149

Anslag till byggnadsarbeten samt inredning och utrustning av lokaler vid universitet,
högskolor m. m.

miljövård.

Det torde inte, hur man än anstränger
sig, vara möjligt att så helt eliminera
de miljömässiga nackdelar, som en vanlig
värmeanläggning i universitetsstaden
medför, att man kan tala om att
inga risker föreligger. Utskottsmajoritetens
fromma förhoppning om att man
»vid handläggningen av frågan om värmeförsörjningen
inom universitetsområdet
ständigt beaktar aktuella miljövårdssynpunkter»
synes mig inte särskilt
mycket värd. Vad är det man skall
beakta? Är den så kallade provisoriska
värmeanläggningen väl där så är den
— och man kan sedan »beakta» så mycket
man orkar. Miljöförsämringen är i
gång. Det enda radikala från miljövårdssynpunkt
är av allt att döma att omedelbart
ansluta till fjärrvärmeförsörjningen,
vilket reservationen går ut på.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Från hälso- och trevnadssynpunkt
är luftföroreningarna i
våra storstadsområden ytterst påfrestande.
Ett sätt att minska olägenheterna
är att använda fjärrvärme i stället för
individuella uppvärmningsanordningar.
Genom att använda fjärrvärme kan man
samla rökutsläppen till några enstaka
punkter i stället för att ha dem på flera
tusen ställen. Vidare kan man i större
anläggningar göra reningsanordningarna
mer verkningsfulla. Erfarenheterna
från Västerås —- föregångsstaden här
i Mellansverige i fråga om fjärrvärme
-— visar att luftföroreningssituationen
där är betydligt bättre än i andra städer,
där fjärrvärme inte finns eller endast
är delvis utbyggd.

När det gäller universitetsstaden i
Frescati kan jag förstå att ett ensidigt
ekonomiskt kalkylerande kan komma
att visa att fjärrvärme inte bär sig. Men
vid sådana bedömningar gör man ånyo
det gamla felet att inte räkna in miljö -

försämringen i kalkylen, bara för att
den inte går att kvantifiera i pengar.
Men om man utgår från departementschefens
lovsång i proposition nr 183
år 1964 — då var Gösta Skoglund departementschef
— över norra Djurgårdens
värde som rekreationsområde,
borde man väl ta med skyddet av detta
område som en plusfaktor i kalkylen.
Lägger man därtill värdet av att själva
universitetsområdet får en bättre miljö
och att man får vistas i frisk luft
kanske kalkylen utfaller annorlunda.

Många säger att det är omöjligt att
värdera dessa faktorer. Det har varit
omöjligt hittills, men det pågår livliga
forskningar i olika delar av världen och
även i Sverige i syfte att kvantifiera
dem. Det senaste exemplet som vi fått
är Vägplan 1970, där man försöker bena
upp dessa problem. När man skall kalkylera
beträffande väganläggningar, delar
man upp dem i olika effekter. Det
är för det första effekter som kan kvantifieras
och värderas i pengar; man gör
t. ex. lönsamhetskalkyler i vanlig ordning.
För det andra är det sådana effekter
som kan kvantifieras men är svåra
att värdera i pengar, t. ex. verkan av
trafikskador, och för det tredje är det
svårkvantifierbara effekter, t. ex. miljöeffekter.
Det är en framgång att man i
vägplanen pekar på dessa faktorer och
säger att de finns. Sedan för man resonemanget
vidare och säger att dessa
svårkvantifierbara effekter skall sorteras
upp i plus- och minusposter. Man
skall försöka precisera dem och sedan
värdera dem enligt någon värderingsskala
-— det är alltså inte direkt
fråga om pengar. Man påpekar att det
finns ett system för detta i USA, där
värderingspoäng satts för olika miljöfaktorer,
bl. a. på basis av intervjuundersökningar.
Även i Storbritannien
har sådana undersökningar gjorts, och
det finns exempel i Vägplan 1970 —
Statens offentliga utredningar 1969:57.

Att Lilljansskogen och universitets -

150 Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Anslag till byggnadsarbeten samt inredning och utrustning av lokaler vid universitet,
högskolor m. m.

staden skyddas mot luftföroreningar är
kanske värt pengar. Det är säkert värt
mer än 300 kronor, t. o. m. mer än 3 000
kronor, och jag vill hålla före att det
är värt mer än 300 000 kronor, kring
vilket belopp kalkylen lär ha rört sig.

I miljöskyddsdebatten talas det mycket,
även på regeringspartiets sida, om
att god miljö ingår i vår standard. Hade
det inte varit en fin sak att nu gå ut i
den fortsatta miljödebatten med det
trumfkortet på hand, att då vi bygger
universitetsstaden i Frescati tar vi minsann
hänsyn även till andra värden än
dem som går att uttrycka i kronor? .lag
vet inte vad Frescati kommer att kosta
i slutomgången, men det rör sig om flera
hundra miljoner kronor. I den slutsumman
är merkostnaden för fjärrvärme
obetydlig.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som fogats till
utlåtandet och som grundar sig på de
likalydande motionerna 1:1117 och
II: 1311, väckta i första kammaren av
herr Wallmark m. fl. och i andra kammaren
av herr Romanus m. fl.

I detta anförande instämde herr Bomanus
(fp).

Herr ESKEL (s):

Herr talman! Frågan om fjärruppvärmning
av Frescatiområdet har tagits upp
till behandling i propositionen 47. Det
har i denna framhållits att förhandlingar
ägt rum mellan statens förhandlingsnämnd
och Stockholms stad om möjligheterna
att redan från början ansluta
universitetsområdet till fjärruppvärmning.
Det har emellertid inte visat sig
ekonomiskt möjligt att omedelbart få
till stånd en uppvärmning denna väg.
Det skulle möjligen också kunna fördröja
byggandet.

En anordning för provisorisk uppvärmning
kommer att utformas på sådant
sätt att minsta miljöförstöring därigenom
åstadkommes. Man kan över hu -

vud taget inte överallt klara en uppvärmning
genom fjärrvärmeförsörjning.
Området kommer emellertid från början
att byggas så att det blir möjligt
att utan större anordningar anknyta detsamma
till fjärrvärmecentraler.

Innan man definitivt löser problemet
med uppvärmningen för Frescatiområdet
har man alltså lämnat möjligheten
öppen att kunna göra en anslutning till
det fjärrvärmesystem som Stockholms
stad planerar, om detta visar sig möjligt
att genomföra, är ekonomiskt framkomligt
och om systemet vid den tidpunkten
har byggts ut på ett sådant sätt
att det blir möjligt att ansluta området.

Med denna motivering har utskottet
funnit sig kunna tillstyrka vad propositionen
i detta ärende har föreslagit.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. i och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nordstrandh begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 3 i
utskottets utlåtande nr 102, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24 151

intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nordstrandh begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 137 ja och 55 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 38, med anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370).

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Straffbestämmelserna inom försvaret

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av motioner
angående straffbestämmelserna inom
försvaret.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr POLSTAM (ep):

Herr talman! Till första lagutskottets
utlåtande nr 39 har fogats ett särskilt
yttrande som jag i korthet vill kommentera.

Det militära arreststraffet är ju den
strängaste form av bestraffning som vissa
militära chefer kan utdöma enligt,
sin s. k. bestraffningsrätt. Utan egentlig
rättegång kan en värnpliktig dömas till
frihetsstraff. Att i fredstid upprätthålla

Straffbestämmelserna inom försvaret

en dylilt bestraffningsform kan anses
vara i högsta grad diskutabelt. Ur rättssäkerhetssynpunkt
kan allvarliga erinringar
riktas mot det sätt på vilket arreststraff
utdömes.

År 1961 tillkallade Kungl. Maj:t sakkunniga
för att utreda frågan angående
straff- och disciplinmedel mot krigsmän
m. m. Enligt direktiven skall de
undersöka vilka möjligheter som kan
finnas för att helt eller delvis slopa de
särskilda disciplinstraffen, främst arreststraffen
för den fast anställda personalen.
Vidare skall de sakkunniga
överväga om det beträffande de värnpliktiga
går att ytterligare begränsa arreststraffets
användning i fredstid.

Då de sakkunniga, enligt vad utskottet
har inhämtat, kommer att slutföra
sitt uppdrag inom en mycket nära framtid,
finner jag inget skäl till att framställa
något särskilt yrkande. Samtidigt
som jag yrkar bifall till utskottets hemställan
vill jag uttala en önskan om att
Kungl. Maj :t, sedan utredningen nu efter
nästan tio års arbete har framlagt
sitt betänkande, skyndsamt framlägger
förslag om ändring rörande straff- och
disciplinmedel mot krigsmän och beaktar
vad som framförts i motionen
1:843 om upphävande av de militära
arreststraffen.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Föredrogs vart för sig

första lagutskottets utlåtande nr 40, i
anledning av motioner om ersättning av
allmänna medel till god man i vissa
fall; och

andra lagutskottets utlåtande nr 38, i
anledning av motioner om åtgärder
mot missbruk av fenyl-metyl-keton.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

152 Nr 24

Onsukesm ds® 15 mai 1970 em.

§ 14

Rätt för studerande diabetiker till frivillig
sjukpenningförsäkring

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av motion om
rätt för studerande diabetiker till frivillig
sjukpenningförsäkring.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Den fråga som har tagits
upp i motionen II: 1003 är inte ny
för riksdagen; vi har haft den här förut.
I motionen krävs rätt för diabetiker att
erhålla medlemskap i den frivilliga statliga
studerandesjukförsäkringen. Förutsättningen
för sådant medlemskap är
att man är aktiv studerande, att man
är i stånd att bedriva studier, att man
alltså är arbetsduglig. När det inte längre
är fallet kan man ju inte vidare ha
denna sjukförsäkring.

Hittills har det rått en egendomlig
praxis på detta område. En studerande
som har fått sockersjuka sedan han fyllt
40 år har kunnat få vara med i försäkringen.
Detta är ett rent hån mot diabetikerna.
Om en diabetiker endast tar
tabletter och inte använder insulin har
han också kunnat få försäkring. Båda
dessa villkor betyder att unga studerande
diabetiker icke kan få en frivillig
statlig sjukförsäkring.

Utskottet har klokt nog inte gjort någon
kommentar till gällande praxis. Det
har tvärtom framhållit att frågan bör
prövas i lämpligt sammanhang. Jag förebrår
alltså inte utskottet för att det
inte har tillstyrkt min motion, även om
detta hade varit det riktigaste. När jag
ser efter i vilket lämpligt sammanhang
frågan kommer att prövas, blir jag kanske
ändå missnöjd med att den inte har
kunnat avgöras i dag. Man tänker tydligen
under ledning av riksrevisionsverket
— vilket förefaller egendomligt; det
kanske är ett sätt att undvika att riksrevisionsverket
förlorar ansiktet vid behandlingen—
ta in över huvud taget al -

la sjukförsäkringsfrågor som gäller handikappade.

I förra veckan avslutades Svenska diabetesförbundets
riksstämma. Man beslöt
att åter göra en bestämd hemställan till
socialdepartementet om att undanröja
den diskriminering som nu råder för
studerande diabetiker och låta dem få
betala sin frivilliga statliga sjukförsäkring
liksom andra under de år då de är
studerande. Den innebär inte några stora
ekonomiska risker för staten — riskerna
är inte större än för andra som
har en sjukförsäkring under den tid de
studerar.

Avslaget i dag kommer kanske som
en kalldusch för alla de föräldrar som
känner det särskilt svårt att deras ungdomar
gång på gång diskrimineras och
blir betecknade som människor som
man egentligen inte kan vänta skall fullgöra
sin arbetsprestation som andra.

Jag fäster mig emellertid vid att utredningen
skall vara färdig i sommar,
och jag hoppas att det förslag som då
läggs fram skall vara mer i takt med
vad som gäller för diabetesbehandling.
Jag hoppas också att det skall visa sig
att man har förstått en del av de problem
som en diabetiker har. Problemet
är inte att man är mycket sjukskriven
när man är ung. Problemet är
av helt annat slag, och därför kan en
sådan här försäkring icke vara någonting
som man behöver dra sig för.

Jag har inget yrkande men hoppas
att det skall vara sista gången jag behöver
beröra denna fråga i riksdagen.
Jag kommer nämligen att å mitt förbunds
vägnar gång på gång ta upp den.
Jag hoppas emellertid att den får en lösning
nu så att vi skall slippa tjata mera
om detta.

I detta anförande instämde herr Börjesson
i Falköping (ep).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24 153

§ 15

Beräkningen av pension för hemarbetande
i vissa fall

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 44, i anledning av motion angående
beräkningen av pension för
hemarbetande i vissa fall.

Andra lagutskottet hade behandlat en
till lagutskott hänvisad motion, 11:347,
av fru Kristensson och fröken Wetterström,
i vilken hemställts, »att riksdagen
hos Kungl. Maj :t måtte anhålla om
utredning och förslag med beaktande
av vad i motionen anförts om rätt för
hemarbetande att tillgodoräkna sig pensionsår
inom ATP för år då de vårdar
barn i förskoleåldern».

Utskottet hemställde, att motionen
II: 347 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hubinette och Åkerlind (båda m), som
ansett att utskottet bort hemställa

att riksdagen måtte med bifall till motionen
II: 347 i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning och förslag
om rätt för hemarbetande att tillgodoräkna
sig pensionsår inom tilläggspensioneringen
för år då de vårdade barn
före inträdet i grundskolan.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ÅKERLIND (m):

Herr talman! I motion II: 347, vilken
behandlas i andra lagutskottets utlåtande
nr 44, begärs utredning om rätt för
hemarbetande att tillgodoräkna sig pensionsår
inom ATP för år då de vårdar
barn i förskoleåldern.

I motionen framhålls att de som väljer
att helt ägna sig åt vård av sina barn
under dessas uppväxtår inte erhåller
tillfredsställande sociala förmåner trots
att de egentligen gör lika väsentlig samhällsnytta
som om de vore förvärvsarbetande
i konventionell bemärkelse, inte
minst med tanke på att de avlastar
samhällets hårt ansträngda barntillsyns -

institutioner. De riskerar dock att inte
nå upp till fullt antal ATP-år på grundav
att den tid de helt ägnar barnen inte
är pensionsgrundande.

Motionärerna anser det vara ett berättigat
önskemål från en förälders sida
att medan barnen är små kunna avstå
från förvärvsarbete för att ta hand
om dem utan att därför gå miste om
pensionsår. ATP-systemet åsidosätter
nu valfriheten härvidlag. Detta system
bör, enligt motionärerna, därför ändras
så att förälder tillföres pensionsår
för tillsyn av barn i förskoleåldern.

För min egen del vill jag helt instämma
i de synpunkter som framförts
av motionärerna. Jag tror att det har
en mycket stor positiv inverkan på barnen,
om de under sina första levnadsår
får känna tryggheten i att ha någon av
föräldrarna hemma. Därför bör vård av
barn i hemmet underlättas och inte på
något sätt diskrimineras jämfört med
andra tillsynsformer.

Många kvinnor, som önskar gå ut i
förvärvsarbete, kan inte få barntillsynen
ordnad utan tvingas att stanna
hemma. Även det är ett skäl till att motionens
förslag bör bifallas. Svårigheterna
med barntillsyn kommer väl att
med tiden bli ännu större, om det nya
skatteförslaget genomföres. Det ändrade
skattesystemet medför att kanske ännu
fler kvinnor vill söka sig ut på arbetsmarknaden
eller kanske tvingas att
göra det. Då måste ju barntillsynen ordnas
på något sätt. Därför blir argumenten
för ett bifall till motionens förslag
ännu starkare. Jag anser att man bör
sträva efter att i pensionssystemet jämställa
vård av barn i hemmet med förvärvsarbete.

Hur denna fråga rent praktiskt skall
lösas bör bli föremål för en utredning.
Vi kan inte på rak arm säga hur frågan
bör lösas, men den bör enligt reservanternas
mening utredas efter de
riktlinjer vi angett.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som är fogad till
andra lagutskottets utlåtande nr 44.

154 Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Beräkningen av pension för hemarbetande i vissa fall

Fru HÅVIK (s):

Herr talman! Låt mig helt kort få
erinra om att riksdagen åren 1968 och
1969 behandlat liknande motionsyrkanden.

Andra lagutskottet erinrar i detta utlåtande
om att pensionsförsäkringskommittén
har fått i uppdrag att utreda
frågan om jämställdhet mellan kvinnor
och män inom den allmänna pensioneringen
och även fått till sig överlämnade
motioner om en allmän egenpension.
I dessa sammanhang är det ingen som
har reserverat sig.

När liknande motionsyrkanden behandlats
i utskottet i år har emellertid
en reservation avgivits. Av utskottsutlåtandet
framgår att pensionsförsäkringskommittén
avser att avlämna sitt
slutbetänkande redan under innevarande
år. Av den anledningen tycker jag
inte att det finns någon anledning att
bifalla motionens yrkande, utan jag
anser att vi bör avvakta resultatet av
kommitténs betänkande. Jag ber därför
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att helt kort klargöra folkpartiets
inställning i den sakfråga som tas upp
i förevarande utlåtande. Den inställningen
framgår av vårt partimotionspar
I: 5 och II: 7, till årets riksdag där
vi talar för förslaget om en allmän egenpension
såsom det skisserades i två motioner
från folkpartihåll 1966. Det innebär
bl. a. självständig pensionsrätt för
hemarbetande eller deltidsarbetande
make. Därigenom skulle bl. a. kravet
att barnavårdsåren skall vara ATPgrundande
kunna tillgodoses.

I sak har alltså folkpartiet lagt fram
förslag av den innebörd som dessa motioner
har.

Vi ställde inget yrkande i partimotionen,
och vi har inte heller ansett
det nödvändigt med någon reservation
i andra lagutskottet, av det enkla skäl

som fru Håvik påpekade, nämligen att
just de motioner som tidigare har framlagts
från folkpartihåll är föremål för
utredning i pensionsförsäkringskommittén.
Utredningens betänkande väntas
under detta år.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Åkerlind begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 44, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herrar Hubinette och
Åkerlind.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Åkerlind begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 163 ja och 29 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 16

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av motioner

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

155

Översyn av lagen om förenings- och förhandlingsrätt

om tillämpning av hälsovårdsstadgan
på anläggningar m. m. inom försvaret.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 17

Översyn av lagen om förenings- och
förhandlingsrätt

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av motion om
översyn av lagen om förenings- och förhandlingsrätt.

Andra lagutskottet hade behandlat en
till lagutskott hänvisad motion, II: 1040,
av herr Åkerlind, i vilken hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställer om att en översyn av
lagen om förenings- och förhandlingsrätt
snarast kommer till stånd, med beaktande
av de synpunkter som framförts
i motionen».

Utskottet hemställde, att motionen
11:1040 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru
Hamrin-Thorell (fp) samt herrar Österdahl
(fp), Blomquist (m), Åkerlind
(m) och Romanus (fp), som ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
förevarande motion, II: 1040, i skrivelse
till Kungl. Maj :t som sin mening ge
till känna vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ÅKERLIND (m):

Herr talman! Lagstiftningen om föreningsrättsskyddet
reglerar endast rätten
att tillhöra förening, den positiva
föreningsrätten, men inte rätten att stå
utanför förening, den negativa föreningsrätten.
Lagstiftningen är vidare
begränsad till att gälla de fall där det
föreligger ett anställningsförhållande.
Lagstiftningen ger alltså inte skydd för
person som söker arbete.

Denna fråga har vid flera tillfällen
under senare år behandlats av riksdagen
med anledning av motioner i ämnet.
I motionerna har yrkats att föreningsrättsskyddet
skall utsträckas till
att gälla även för arbetssökande. Vid
dessa tillfällen har emellertid riksdagen
uttalat att frågan kunde komma att
prövas, om föreningsrättslagstiftningen
framdeles togs upp i ett större sammanhang.

Den ökade oron på arbetsmarknaden
och de nya behov som uppstår av
att harmonisera vår egen arbetsmarknadslagstiftning
med andra länders på
grund av den stora flyttningen av arbetskraft
över gränserna föranleder att
denna lagstiftning nu bör göras till föremål
för en allmän översyn i det större
sammanhang som man vid de tidigare
behandlingarna av denna fråga
har talat om även från utskottsmajoritetens
sida.

I den motion som ligger till grund
för utskottsutlåtandet har jag anfört
några exempel på frågor som jag anser
måste tas upp till diskussion vid
en sådan allmän översyn. Givetvis kan
det finnas en hel del andra frågor som
också kan behöva behandlas.

En av de frågor som tagits upp i motionen,
nämligen arbetsgivares skyldighet
att motivera avskedanden, har
redan blivit föremål för utredning, och
i den delen är motionsyrkandet alltså
tillgodosett. Men vi reservanter anser
att övriga i motionen behandlade frågor
bör bli föremål för prövning vid
den översyn av föreningsrättslagstiftningen
som vi förordar.

Herr talman! Jag ber att med detta
få yrka bifall till den reservation av
fru Hamrin-Thorell m. fl., som är fogad
till utskottets utlåtande nr 46.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Vid flera tillfällen,
bl. a. förra våren, har riksdagen behandlat
motioner som har rört det otillfredsställande
förhållandet att lagen om

156 Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Översyn av lagen om förenings- och förhandlingsrätt

förenings- och förhandlingsrätt inte ger
skydd åt arbetssökande utan bara åt
dem som redan har en anställning.

När saken behandlades år 1966 förordade
Tjänstemännens centralorganisation
i sitt remissyttrande att denna
fråga lämpligen skulle prövas i samband
med en allmän översyn av lagen
om förenings- och förhandlingsrätt.

Andra lagutskottet framhöll i sitt utlåtande,
att om man gjorde en sådan
översyn, så borde denna fråga tas upp.
Det är den väsentliga orsaken till att
vi folkpartiledamöter i andra lagutskottet
har fogat en reservation till utskottsutlåtandet,
och jag ber att få yrka bifall
till denna.

Herr NORDBERG (s):

Herr talman! Det är riktigt som det
framhållits av motionären att liknande
motioner varit föremål för behandling
i riksdagen tidigare, bl. a. så sent
som förra året. Vid samtliga tillfällen
har riksdagen avslagit motionerna. Nu
anser emellertid herr Åkerlind som motionär
att det framkommit nya motiv
för översyn av den aktuella lagen. När
herr Åkerlind var uppe i talarstolen,
undvek han emellertid att tala om vilka
motiv han i motionen anfört som skäl
för en översyn. Jag skall bara nämna
ett exempel och tillåter mig då att citera
ur motionen:

»En facklig organisation som företräder
ett stort antal medlemmar inom
ett yrkesområde bör tillerkännas förhandlings-
och avtalsrätt. Lokförarstrejken
och vägmästarstrejken är exempel
under år 1969 på strejker som är
beroende på nekad förhandlings- och
avtalsrätt. Det bör kunna lagstiftas om
att en facklig organisation skall ha förhandlings-
och avtalsrätt om den företräder
ett visst procenttal av en yrkesgrupps
medlemmar. Detta procenttal
bör sättas relativt lågt. Det är inte riktigt
om t. ex. 30—40 procent av en yrkesgrupps
medlemmar saknar förhandlings-
och avtalsrätt. Detta får vägas

mot att inte procenttalet kan sättas så
lågt att det uppmuntrar till bildande
av en mängd fackliga organisationer,
vilket kan leda till oordning på arbetsmarknaden.
»

Det som motionären anför vittnar om
att han icke är medveten om att förhandlingsrätt
föreligger för dessa organisationer
och att det följaktligen också
föreligger en skyldighet för arbetsgivarparten
att ingå i förhandlingar.

Men vad som är allvarligare är motivets
innebörd som sådant. Det vittnar
om att motionären och reservanterna
antingen är helt ovetande om
konsekvenserna av detta yrkande eller
att de vill rasera de nu grundläggande
spelreglerna på arbetsmarknaden.
Ett bifall till motionen innebär konkret
att man på en och samma arbetsplats
för en och samma yrkesgrupp skulle
kunna få inte bara ett utan två och
kanske t. o. m. tre olika avtal med olika
löneförmåner och olika anställningsförhållanden
för de olika grupperna. Det
skulle inte bara, som herr Åkerlind sagt
i motionen, uppstå »oordning på arbetsmarknaden»
i ett sådant läge, utan
det skulle föreligga stor risk för att rent
kaos skulle uppstå på arbetsmarknaden.
Jag tycker att det är ett tillräckligt motiv
för att avslå motionen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr ÅKERLIND (m):

Herr talman! Herr Nordberg målar
sannerligen upp en svart bild av vad
som skulle hända om man gjorde en
översyn av föreningsrättslagstiftningen.
Jag är inte så säker på att det skulle få
så kolossalt negativa konsekvenser som
herr Nordberg gör gällande. Det är ju
en översyn av denna lagstiftning som
jag förordat i motionen, och jag har anfört
en rad exempel på frågor som jag
tycker att en sådan bär översyn bör
ta upp; herr Nordberg citerade ett av
dessa.

Onsdagen den 13 maj 1970 em. Nr 24 157

Översyn av lagen om förenings- och förhandlingsrätt

De små organisationerna — minoritetsorganisationerna
— har de facto
icke förhandlingsrätt på lika villkor,
därigenom att de oftast inte får sitta
med vid samma förhandlingar som de
större, utan många gånger i efterhand
måste skriva på vad den större organisationen
redan har förhandlat sig till.
Jag anser att man i dessa sammanhang
bör ta upp frågan om man skall
fortsätta att ha det på detta sätt eller
om man vill ha förhandlingsrätt på lika
villkor även för minoritetsorganisationer,
givetvis utan att för den skull vara
låst vid det förslag som är framfört
i motionen.

Tar man upp denna lagstiftning till
en allmän översyn får man bestämma
sig: kan man göra på detta sätt eller
inte? Herr Nordberg talar om »kaos».
Jag anser emellertid att vi skall ta upp
hela denna lagstiftning till översyn. Sedan
får vi se på vilka områden nuvarande
lagstiftning behöver förbättras.
Man skall inte utan vidare utgå från
att det blir kaos om man börjar överse
en lagstiftning — det är att gå litet
för långt. Vi kan dock konstatera att
det finns brister i den nuvarande lagstiftningen
och man bör kunna undersöka
huruvida det är möjligt att rätta
till de bristerna — och det är det jag
är ute efter, herr Nordberg. Jag anser
att det är bättre att tillsätta en utredning
av detta slag i tid, innan svårigheterna
blir så stora att det blir besvärligt
att bemästra dem.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Jag skall bara be att få
påpeka för herr Nordberg att reservationen
inte innebär något bifall till motionen;
där görs inget sådant ställningstagande.
Vad vi begär i reservationen är
att man skall göra en översyn av lagstiftningen,
vilket bl. a. bär förordats av
TCO.

Herr NORDBERG (s):

Herr talman! I reservationen anförs

samma motiv för en översyn av den aktuella
lagen som anförts i motionen •—
med de konsekvenser som jag relaterade
förut. Jag tycker att herr Åkerlind
i medvetande om de konsekvenserna
verkligen inte skulle vilja yrka på att
ett sådant förhållande skulle inträda,
vilket ändå är vad herr Åkerlind ger
uttryck för i motionen. Men det är möjligt
att herr Åkerlind snart kommer att
yrka avslag på sin egen motion.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Åkerlind begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av fru Hamrin-Thorell
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
?Ierr Åkerlind begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 143 ja och 50 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

158 Nr 24 Onsdagen den 13 maj 1970 em.

En samordnad skärgårdspolitik i Stockholms skärgård

§ 18

Föredrogs vart för sig

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändring i folkbokföringsförordningen
(1967:198), m. m., och

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1959:99) om köttbesiktning
m. m.; samt

jordbruksutskottets memorial och utlåtande: nr

26, angående uppskov med behandlingen
av vissa till jordbruksutskottet
hänvisade ärenden, och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 19

Föredrogs och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial nr 34,
angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar av viss
staten eller allmänna arvsfonden tillhörig
fast egendom.

§ 20

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 33, i anledning av
motion angående effektivare vård av
barn med ryggmärgsbråck.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 21

En samordnad skärgårdspolitik i
Stockholms skärgård

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 34, i anledning av
motioner om en samordnad skärgårds -

politik i Stockholms skärgård.

I de likalydande till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 951 av herr Bohman och II: 1H9 av
herr Wennerfors hemställdes, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla att en utredning snarast tillsattes
i syfte att uppdra riktlinjer för en
samordnad skärgårdspolitik i Stockholms
skärgård och framlägga de förslag
till författningsändringar eller i
andra hänseenden som kunde befinnas
motiverade för att tillgodose de i motionerna
angivna syftena.

Utskottet hemställde,

att de likalydande motionerna 1:951
och 11:1149 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fröken
Stenberg, fru Florén-Winther och herr
Nilsson i Bästekille (samtliga m), vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 951 och II: 1149
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
att en utredning snarast tillsattes
i syfte att uppdra riktlinjer för en samordnad
skärgårdspolitik i Stockholms
skärgård och framlägga de förslag till
författningsändringar eller i andra hänseenden
som kunde befinnas motiverade
för att tillgodose de i motionerna angivna
syftena.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Innan vi önskar varandra
en god nattsömn, ber jag att få begränsa
behandlingen av detta utskottsutlåtande
till att kammarens ledamöter
noterar, att till allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 34 är fogad en
ovanligt klok reservation. Inte långt
från storstaden finns det faktiskt Norrlandsproblem,
och det är det vi har
velat påpeka i motionerna och i reservationen.

Vi anser att här måste ske något ge -

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24 159

nomgripande. Här måste vidtas resoluta
och kraftiga åtgärder för att hjälpa människorna
i skärgården.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till reservationen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag hänvisar till utskottsutlåtandet
som klargör att utredningar
pågår. De arbetar i precis den
anda som motionärerna önskar, och resultat
är att vänta inom kort. Jag yrkar
därför avslag på motionen och bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Wennerfors begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av fröken Stenberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Wennerfors begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 153 ja och 27 nej, varjämte
10 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Politiska opinionsundersökningar

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 22

Politiska opinionsundersökningar

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 35, i anledning av
motioner om politiska opinionsundersökningar.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 949 av herrar Sten Andersson och
Ove Karlsson samt II: 1113 av herr
Gadd m.fl. hemställdes, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t framhölle vikten
av att vetenskapligt korrekta politiska
opinionsundersökningar komme
till stånd samt att Kungl. Maj.-t snarast
vidtoge åtgärder för att så skulle bli
fallet.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till de
likalydande motionerna I: 949 och
II: 1113 i skrivelse till Kungl. Maj :t som
sin mening ge till känna vad utskottet
anfört.

Reservation hade avgivits av fröken
Stenberg, fru Florén-Winther och herr
Nilsson i Agnäs (samtliga in), vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att de likalydande motionerna I: 949
och II: 1113 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! I de motioner som föranlett
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 35 går motionärerna till
skarpt angrepp mot vad de kallar för ett
kommersiellt institut här i landet och
anför en del exempel på vad de anser
vara vilseledande resultat av företagna
opinionsundersökningar. Man skriver
att en enhällig vetenskaplig expertis
har utdömt undersökningarnas metodik

160 Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Politiska opinionsundersökningar

och antyder att det rör sig om förfalskade
opinionsundersökningar. Vidare
insinuerar man att resultaten publiceras
i avsikt att påverka väljaropinionen vid
lägligt tillfälle.

Motionärerna skräder inte orden utan
talar bl. a. om skandalösa förhållanden,
varefter de presenterar en lista över
problemen, uppställda i tre punkter. I
den första talas det om dåliga intervjuer
— underförstått de som hittills
gjorts — med som det heter i regel
oreparabla effekter. I den andra punkten
lämnas den vilseledande uppgiften
att ett kommersiellt institut väljer att
publicera sina undersökningsresultat
vid tider och i former som väcker uppmärksamhet.
Sanningen är i stället den
att det institut som åsyftas inte självt
publicerar undersökningsresultaten.
SIFO gör undersökningarna på uppdrag
och publiceringen sköts av uppdragsgivarna.
SIFO:s remissyttrande visar
att institutet kompletterar publicerade
uppgifter, om dessa presenteras på
ett missvisande eller tendentiöst sätt.

I punkten 3 i motionen framhålles
kraven på insynsmöjligheter. SIFO svarar
att den begärda insynen finns. Mot
slutet av motionen krävs att det snarast
genomförs undersökningar vilkas kvalitet
kan accepteras. Därefter framförs
en svårförståelig begäran, nämligen följande: »En

bland många vägar vore att representanter
från riksdagens partier,
statistiska centralbyrån och erforderlig
vetenskaplig expertis på Kungl.
Maj :ts uppdrag byggde upp ett system
av kontinuerliga politiska opinionsundersökningar.
Därigenom funnes garantier
för att metodiken vid undersökningarna
vore strikt vetenskaplig» o. s. v.
Det är val inte helt klart vad som menas
med detta. Vi har fattat förslaget såsom
syftande till ett monopol, vilket motionärerna
inte går med på. Även Sveriges
Radio har emellertid i sitt remissyttrande
faktiskt uttalat att företaget inte
är främmande för denna tolkning.

Det antydes i statistiska centralbyråns
utlåtande att statistiska institutionen
vid Stockholms universitet har
tillstyrkt motionerna. Statistiska centralbyrån
underlåter emellertid därvid
att nämna att ifrågavarande institution
påvisar att det under inga förhållanden
kan bli tal om att några sådana undersökningar
kan ge ett exakt resultat. Man
kan inte garantera pålitligheten i några
undersökningsresultat av detta slag. Hur
man än bär sig åt kommer det att finnas
möjligheter till felmarginaler. Vi reservanter
tycker att klyftan är ganska stor
mellan kraven i motionen och dess kläm
samt utskottets skrivning i utlåtandet.
Man måste fråga sig vad det är som utskottet
ger till känna som inte Kungl.
Maj :t redan vet, och vad ges till känna
som egentligen stämmer med motionen?
Vi anser att reservationens hemställan
är den riktiga, och vi har där kraftigare
än utskottet avvisat eventuella monopoltendenser.
De andra vägar som även
motionärerna talar om är att föredra.
Självfallet kommer undersökningar av
detta slag att få bättre och bättre resultat,
och metoderna kan ytterligare
förbättras och skärpas.

Med detta vill jag yrka bifall till reservationen.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Det skulle finnas mycket
att säga om denna motion och även
om det som utskottet har anfört. Men jag
är medveten om att timmen är sen och
att jag har en betydande del av ansvaret
för detta redan. Därför ber jag att
få inskränka mig till att ställa en fråga
på en viktig punkt där utskottets skrivning
är oklar. Jag vet att det inte bara
är jag som har studsat litet vid läsningen
av detta utlåtande.

I andra stycket på s. 6 i utskottsutlåtandet
talar man om publiceringsregler
för undersökningarna och hur de
skall utformas, samt om insynen i undersökningarna.

Jag har för min del tolkat skrivning -

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24 161

en så, att utskottet avser opinionsinstitutens
egna publiceringsregler, och att
opinionsinstituten skall medge insyn —
inte att det skulle vara fråga om några
statliga publiceringsregler eller föreskrifter
om insyn m. m. Jag hoppas att
någon inom utskottet vill bekräfta att
den tolkningen är riktig. Annars vore
utlåtandet onekligen ganska sensationellt.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Nilsson i Agnäs
beskrev väl vad motionen innehåller
och beskrev också alla yttranden, varför
jag inte behöver gå in på dem. Han
står för en reservation i vilken man betonar
hur viktigt det är att sådana här
opinionsundersökningar görs korrekt
och att vetenskaplig expertis ser till att
så sker. Det gäller även publiceringen
av resultatet så att denna inte genom
att äga rum vid godtyckliga tidpunkter
kan förrycka den strävan till objektivitet
som i alla fall legat till grund för
undersökningen.

Herr Nilsson i Agnäs reagerade kanske
på samma sätt som Sveriges Radio
gjort i sin antydan om att det möjligen
kunde bli tal om monopol om statistiska
centralbyrån för de pengar vi redan anslagit
åt denna institution för utarbetande
av riktiga metoder skulle kunna
tillskansa sig en monopolställning. Vi
har i utskottsutlåtandets sista mening
sagt ifrån att vi — i likhet med Sveriges
Radio och Svenska institutet för opinionsundersökningar
— förutsätter att
en monopolisering av verksamheten inte
skall ske. Därigenom har vi väl också
vederlagt den förmodan som framskymtat
i reservationen. Vi har med andra
ord bemött reservationens påståenden
redan i utskottsutlåtandet.

Herr Romanus’ yttrande kan jag helt
instämma i. Han har helt och hållet
uppfattat vad vi menar, och det krävs
alltså inte några ytterligare förklaringar.

Politiska opinionsundersökningar

Jag ber att få tillstyrka utskottets utlåtande.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nilsson i Agnäs begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 35,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fröken Stenberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Agnäs begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 157 ja och 26 nej, varjämte
8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 23

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 36, i anledning av
motioner om åtgärder för att underlätta
processförfarandet för döva och
stumma.

Utskottets hemställan bifölls.

162 Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

§ 24

Företagens hälsovård

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 37, i anledning av
motioner angående företagens hälsovård.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Eftersom detta är det
sista ärendet på en lång föredragningslista
vill jag först tala om att jag inte
har för avsikt att begära votering eller
ens framställa något yrkande med anledning
av våra motioner 1:435 och
II: 483, som i år har fått en mera positiv
behandling än tidigare av utskottet.

Att jag ändå tar till orda vid denna
tid på dygnet beror på att jag anser frågan
om företagshälsovården vara så ytterst
viktig att det är både befogat och
angeläget att stryka under en del problem,
när denna fråga nu behandlas i
riksdagen, trots att klockan är mycket.

Det är flera skäl som ligger bakom
avlämnandet av de nämnda motionerna
vid årets riksdag. Vi anser att frågan
om företagshälsovården i Sverige i
stor utsträckning är helt miserabelt
ordnad. Vad som är än värre är att den
delvis inte alls är ordnad. Vi ansefockså
att man är inne på en felaktig
linje när man skiljer ut denna del av
åtgärder för att skapa en acceptabel arbetsplatsmiljö
från samhällets huvudmannaskap,
medan andra delar såsom
arbetarskyddet och yrkesinspektionen
är underställda samhället.

I våra motioner har vi påvisat och
åberopat ett enligt vår mening tungt
vägande remissutlåtande, att väsentliga
frågor har lämnats outredda av företagshälsovårdsutredningen.
Eftersom
något förslag inte synes vara under utformning
i anledning av denna utredning
anser vi att en hemställan om att
fylla ut de luckor som lämnats är i hög
grad angelägen.

Låt mig ta upp frågan om skälen till
att företagshälsovården bör lagfästas.

Svaret kan delvis ges genom att vända:
på frågan. Finns det någon rimlig an*
ledning till att ett av arbetsplatsmiljöns
problem bör vara reglerat lagstiftningsvägen
medan företagshälsovården,
som utgör ett annat problem och hänger
så intimt samman med skydds- och
säkerhetsfrågorna, inte skall vara det?
Mer bestämda normer för skydds- och
säkerhetsfrågorna skall nu utformas,
och en skärpning av dessa normer skall
ske. Lagstiftningen skall också ses över.
Men fortfarande håller man fast vid
att företagshälsovården är något soro
skall regleras genom frivilliga överenskommelser.
Logiken brister enligt min
mening.

Vi anser att ett första steg på lagstiftningens
väg måste vara att stipulera
ett bestämt minimum som ålägger
såväl företagen som huvudmännen,
landstingen, att vidta bestämda åtgärder.
Men, säger man, läkarresurserna
räcker inte till. Svenska arbetsgivareföreningen
anför att läkarbristen inte
blir mindre om man lagstiftar i frågan.
Nej, givetvis blir den inte det, men
varför då inte överlåta åt de samhälleliga
instanserna att överväga läkarresursernas
utnyttjande även på detta område?
Så är ju fallet inom sjuk- och
hälsovården i övrigt. Disponerandet av
tillgängliga läkare blir utan tvekan mer
ändamålsenligt om samhälleliga instanser
svarar för denna vård än om enskilda
företag i förekommande fall ges möjlighet
att kanske i kraft av mer lockande
anbud konkurrera om tillgänglig arbetskraft
inklusive läkare.

Låt mig sedan kort få kommentera det
remissyttrande över motionerna som
avgetts av LO. I detta finns en punkt,
som jag finner anmärkningsvärd. Där
sägs att förutsättningen för att målsättningen
inom företagshälsovården skall
kunna förverkligas är att denna skall
få möjlighet att på planeringsstadiet påverka
utformningen av arbetsmiljön.
Och denna förutsättning är: företagen
som huvudmän för företagshälsovården
och dess ordnande genom frivilliga
överenskommelser. .lag kan inte tolka

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24 163

den uttalade meningen på annat sätt
än att endast om företagen själva får
anställa företagsläkare, som underställes
företagen, kan arbetsplatsmiljöfrågorna
bli tillfredsställande lösta. Det
är väl inte ett sådant perspektiv man
har från LO:s sida, när det gäller att
lösa dessa viktiga problem?

Detta var några kommentarer till remissyttrandena.
Så till utskottets utlåtande.
Jag anser att det är mera nyanserat.
Utskottet åberopar utredningar
från socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen
och arbetsmedicinska institutet
och talar om läkarresurser och tilldelning
av läkartjänster. Det är av ett
visst intresse att notera detta. Men vad
jag anser vara mer värt att ta fasta på
är att utskottet hänvisar till den uppmärksamhet
som landstingen ägnat frågorna
om företagshälsovård och att
man visar på den försöksverksamhet
som pågår. I en tidigare vpk-motion
förordades sådan försöksverksamhet.
När utskottet nu säger sig vilja avvakta
resultaten av pågående undersökningar,
anser jag att detta är en glidning
från ståndpunkten att företagshälsovården
skall vara en angelägenhet för
parterna på arbetsmarknaden. Yi noterar
detta. Vi anser det emellertid angeläget
att understryka behovet av att
man gör ett klart ställningstagande
och får ett slut på halvheterna, tv —
för att återigen citera LO:s remissyttrande
— »visar det sig nödvändigt så
måste man---inte utesluta möjlig heten

att i framtiden aktualisera lagstiftningsåtgärder
inom detta område».

När profitintresset ställs i förgrunden
och de anställdas hälsa bevisligen sätts
i efterhand, såsom nu är fallet, är det
en cynism att skjuta lösningen av så
angelägna frågor som denna på framtiden.

Jag vill avslutningsvis citera en ledarartikel
i tidningen Aftonbladet för
den 28 februari i år, som ger uttryck åt
den mening vi gjort oss till tolk för i
våra motioner. Aftonbladet skriver: »I
den nuvarande arbetarskyddslagen finns

Företagens hälsovård

inga bestämmelser alls om företagshälsovården.
Men det är naturligtvis mycket
viktigt att en ordentlig reformering
kommer till stånd just på detta
område. Och i det sammanhanget kan
man diskutera det lämpliga i att företagsläkarna
har företagen som arbetsgivare.
Naturligtvis bör företagen stå
för de kostnader som hälsovården drar
med sig, men av olika skäl — inte minst
principiella -— vore det lämpligt att företagsläkarna
och övrig hälsovårdspersonal
i företagen hade sjukvårdens normala
huvudmän, d. v. s. i första hand
landstingen, som arbetsgivare.»

Jag har redan inledningsvis noterat
att skrivningen i utskottsutlåtandet i år
är mer positiv än den varit vid tidigare
års behandling av dessa frågor. Jag
har också nämnt att jag därför inte
kommer att framställa något yrkande.
Jag har emellertid velat stryka under
några synpunkter i förhoppning om att
utvecklingen skall gå snabbare i den
riktning som vi föreslår i motionerna.

Yidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 25

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att bevillningsutskottets
betänkanden nr 40 och 41, andra lagutskottets
utlåtanden nr 40 och 41, statsutskottets
utlåtande nr 100, andra lagutskottets
utlåtande nr 42 samt statsutskottets
utlåtande nr 101 i nu nämnd
ordning skulle uppföras främst bland
två gånger bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista.

§ 26

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1970/71 till högre utbildning och torsk -

164 Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

ning m. m. jämte motioner;

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss utvidgning
av långivningen ur statens lånefond för
den mindre skeppsfarten;

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående dialekt- och ortnamnsarkiven
m. m. jämte motioner;

nr 218, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående riksskatteverkets
organisation m. m. jämte motioner;

nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
den statliga förhandlingsverksamheten
i löne- och anställningsfrågor, m. m.;

nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till delegationen
för atomenergifrågor för budgetåret
1970/71;

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statliga garantier
för skadeersättning vid vissa atomolyckor
m. m.;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om vissa pensionsfrågor
m. m.;

nr 223, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till ny organisation
av läkemedelsförsörjningen m. m.
och Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag
till socialstyrelsen jämte motioner;

nr 224, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag för budgetåret
1970/71 till folkpensioner jämte motioner;
och

nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1970/71 till byggnadsarbeten
samt inredning och utrustning av lokaler
vid universitet, högskolor m. m.
jämte motioner;

från bevillningsutskottet:
nr 214, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370);

från första lagutskottet:
nr 159, i anledning av motioner om
underlättande av inträde i svenska kyr -

kan för evangelisk-lutherska invandrare;
och

nr 160, i anledning av motioner angående
ersättning till vittnen m. fl. vid
domstol; samt

från tredje lagutskottet:
nr 189, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till fastighetsbildningslag
jämte motioner.

Vidare anmäldes och godkändes
bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 213, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående en
dokumentärfilm om tvåkammarriksdagen.

§ 27

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fem enkla frågor, nämligen av:

herr Nilsson i Bästekille (m), till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående utnyttjandet
av omställningsbidrag till yrkesfiskare,

herr TVestberg i Ljusdal (fp), till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående förbättring
av vägarna i Gävleborgs län,
herr Persson i Heden (ep), till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående planerad
omorganisation inom statens järnvägar,
fru Sundberg (m), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående en fast förbindelse
mellan Sverige och Danmark, samt
herr Sjöholm (fp), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
angående minskningen av ortsavdraget
då skyldighet att erlägga sjömansskatt
föreligger.

§ 28

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.54 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE TRYCK, STHLM 70

014320