Nr 24 ANDRA KAMMAREN 1969 (Riksdagens protokoll 1969:24)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 24 ANDRA KAMMAREN 1969

14—16 maj

Debatter m. m.

Onsdagen den 14 maj

Sid.

Svar på frågor av:

herr Eriksson i Bäckmora (ep) ang. Sveriges handel med USA...... 3

herr Hugosson (s) ang. samhällets möjligheter att ingripa mot s. k.

helbrägdagörelseverksamhet................................ 6

herr Wennerfors (m) ang. det ekonomiska resultatet av statens järnvägars
resebyråverksamhet................................. 10

herr Wennerfors (m) ang. uppfyllande av sjösäkerhetskraven under

pågående lotsstrejk........................................ 11

herr Wedén (fp) ang. sysselsättningsfrämjande åtgärder inom

Yindelälvsområdet......................................... 13

herr Oskarson (m) ang. användningen av kemiska bekämpningsmedel
vid odling av grönsaker............................... 20

Forskarutbildning och forskarkarriär m. m......................... 23

Lagstiftningsåtgärder för att främja fritidsfisket, m. m.............. 58

Ekonomiskt stöd till fritidsfisket, m. m............................ 71

Utnyttjande av åkerjord m. m................................... 72

Meddelande om enkla frågor av:

herr Glimnér (ep) ang. handläggningen hos Kungl. Maj:t av besvär

över kommunala beslut..................................... 81

herr Börjesson i Glömminge (ep) ang. överordnad prästmans ämbets befogenheter.

............................................. 81

herr Holmberg (m) ang. ändring av fastighetsbeskattningen i samband
med höjning av taxeringsvärdena på fastigheter........... 81

1 —Andra kammarens protokoll 1969. Nr 2b

Nr 24

Innehåll

Fredagen den 16 maj

Sid.

Meddelande om enkla frågor av:

herr Skoglund (s) ang. åtgärder för att främja sysselsättningen i

Norrland................................................. 83

fru Nilsson (ep) ang. trädgårdsnäringens problem vid ett utvidgat
nordiskt ekonomiskt samarbete.............................. 83

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 14 maj

Statsutskottets utlåtande nr 93, ang. forskarutbildning och forskarkarriär
m. m............................................... 23

Andra lagutskottets utlåtande nr 55, ang. forskarutbildning och forskarkarriär
m. m., såvitt avsåge ändring i studiemedelsförordningen ... 57

Jordbruksutskottets utlåtande nr 20, ang. forskarutbildning och
forskarkarriär m. m., såvitt avsåge vissa kostnader för doktorandstipendier
vid jordbrukets högskolor........................... 58

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32, dels ang. åtgärder för att främja

fritidsfisket, m. m., dels om vidgad rätt till fritidsfiske........... 58

Jordbruksutskottets utlåtande nr 16, ang. åtgärder för att främja fritidsfisket,
m. m................................................ 71

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38, ang. viss reglering av tillverkning

av och handel med fodermedel avsedda för fisk.................. 72

— nr 39, ang. upphävande av förordningen med vissa bestämmelser

angående nötboskapsaveln.................................. 72

Jordbruksutskottets utlåtande nr 21, ang. utnyttjande av åkerjord
m. m,

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

Onsdagen den 14 maj

Kl. 10.00

§ 1

Svar på fråga ang. Sveriges
handel med USA

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade:

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
har frågat mig hur jag bedömer
utvecklingen av den svenska handeln
med Förenta staterna.

Sveriges handel med USA har utvecklats
positivt under hela 1960-talet.
Medan den svenska importen från Förenta
staterna under perioden 1960—
1968 steg med 29,9 procent ökade exporten
till USA med 133,6 procent. Exportökningen
har varit särskilt markant
under de fyra senaste åren. Det
förtjänar emellertid noteras att USA
alltjämt har ett betydande överskott i
handeln med Sverige.

Under år 1968 tillhörde Förenta staterna
de mest expansiva marknaderna
för den svenska exporten. Vi kunde
notera lika betydande framgångar i Förenta
staterna som i Västtyskland, Nederländerna
och Storbritannien. Den
svenska exporten till USA ökade framför
allt beträffande personbilar och övriga
verkstadsprodukter samt järn och
stål.

För verkstadsprodukter skedde en
påtaglig ökning under andra halvåret
1968 och företagen räknar med en fortsatt
gynnsam utveckling under år 1969.

Också i fråga om järn och stål är
utsikterna ljusa.

Den totala svenska exporten inom
denna bransch förutses stiga med 8,5
procent i volym 1968—1969. Härtill bi -

drar i hög grad de goda försäljningsutsikterna
i Förenta staterna.

De här lämnade uppgifterna synes
visa på en gynnsam utveckling av Sveriges
handel med USA. Visserligen antyder
preliminära uppgifter att en viss
nedgång av vår export skett under mars
månad jämfört med samma månad förra
året, men perioden är alltför kort
för att därav någon tendens skall kunna
utläsas.

Vidare anförde:

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
hans excellens statsministern för svaret
på min fråga.

I den offentliga debatten har det
ibland gjorts gällande att de åtgärder
som den svenska regeringen under det
senaste året vidtagit har haft negativa
effekter på de svensk-amerikanska handelsförbindelserna.
Jag medger att det
kan vara både vanskligt och svårt att
av ett tillfälligt stämningsläge i USA
analysera de svensk-amerikanska handelsrelationerna,
och jag ber statsministern
observera att jag i det avseendet
inte har gjort något påstående utan
endast framställt en fråga.

Bakgrundsmaterialet till frågan är
självfallet de uppgifter och uttalanden
som förekommit i olika sammanhang
och i vilka det har talats om det kyligare
klimat som mött våra handelsrepresentanter
i Förenta staterna. Med
hänsyn härtill vore det intressant att få
höra hur den svenska regeringen bedömer
denna fråga och om det finns
någon tendens till nedfrysning av förbindelserna
med det amerikanska nä -

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Svar på fråga ang. Sveriges handel med USA

ringslivet. Jag utgår från att regeringen
sitter inne med de säkraste kunskaperna
härom och följaktligen kan bekräfta
eller dementera uppgifterna.

Av statsministerns svar får man det
bestämda intrycket att vår handel med
USA har utvecklats i gynnsam riktning,
vilket ju är enbart glädjande. Men vilket
värde skall man då tillmäta den
enkätundersökning som svenska handelskammaren
i New York gjort bland
200 medlemmar och som låg till grund
för den diskussion mellan företagsledare
och diplomater om de svensk-amerikanska
handelsförbindelserna som
hölls i Washington den 27 april—1 maj
i år. En preliminär sammanställning när
60 svar inkommit, refererad i Veckans
Affärer, visar att elva företag fått order
annullerade med direkt hänvisning
till de kontroversiella frågorna. Ett företag
rapporterade en struken order
på 170 000 dollar, ett annat en struken
order på 75 000 dollar och ett tredje
en struken order på 50 000 dollar.

Med vad jag nu sagt vill jag ingalunda
göra gällande att den svenska
regeringen bör avstå från att uttala sin
mening i frågor, där vi vet att inställningen
delas av en bred svensk opinion,
såsom t. ex. i frågor av typen
Vietnamkonflikten.

Jag vill mot denna bakgrund fråga
hans excellens statsministern: Vilken
betydelse tillmäter statsministern den
svenska handelskammarens enkätundersökning
i det aktuella avseendet?

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag är i själva verket
tacksam för att herr Eriksson i Bäckmora
velat ge mig en möjlighet att
sprida klarhet i en fråga, som otvivelaktigt
vållat i varje fall mycket skriverier.

Jag vill fästa uppmärksamheten på
att de negativa inslagen i handelskammarundersökningen
är relativt små. Jag
föreställer mig att man med utgång

från de siffror jag lämnat får en mycket
klarare och säkrare bild av läget
än genom uppgifter om att två, tre eller
flera firmor fått order annullerade
uppgående till kanske 50 000, 60 000
eller 70 000 dollar.

Vi kan under hela år 1968, ett år för
vilket det föreligger en klar statistik,
notera en mycket stegrad aktivitet. Kritiken
var som bekant hårdast på våren
1968, och jag kan inte tänka mig annat
än att de stora tal som jag nu redovisat
är ett säkrare uttryck för tendenserna
än uppgifter om en eller annan
inträffad olyckshändelse.

Jag medger emellertid villigt att presentationen
från svensk synpunkt icke
varit gynnsam. Jag tror icke att det
varit särskilt lyckosamt att en del uttalanden
gjorts här i Sverige, vilka tyder
på att vi skulle betrakta det såsom
något naturligt om repressalier skulle
följa på grund av den svenska regeringens
hållning. Jag tycker att detta
är beklagligt och vill gärna begagna
tillfället att säga att det kan tänkas föranleda
vissa komplikationer. Jag ber
emellertid att få hänvisa till de starkt
stegrade siffrorna över de svenska försäljningarna
på Förenta staterna just
under det sista halvåret 1968, vilka talar
sitt tydliga språk.

Jag tror att både herr Eriksson i
Bäckmora och jag är glada över att det
svenska näringslivet på ett så utomordentligt
framgångsrikt sätt kunnat hävda
sig i en mycket hård konkurrens
där borta. Låt mig också anknyta till
ett yttrande av herr Eriksson själv, som
om jag fattade honom rätt innebar att
vi naturligtvis inte skall ändra vår politik
av hänsyn till en eller annan procents
förändring av våra exportutsikter.
Det gläder mig mycket att på denna
punkt helt få instämma med herr Eriksson
i Bäckmora. Det skulle vara bedrövligt
om vi icke skulle ha rätt att säga
vår mening av hänsyn till att en och
annan ogynnsam reaktion kan uppstå
i andra länder. Vi teg inte när det gäll -

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

Svar på fråga ang. Sveriges handel med USA

de Tjeckoslovakien, vi har inte tigit när
det gäller Portugals kolonialförtryck
och vi har sagt vår mening om rasförtrycket
i Sydafrika. Jag vågar också
hoppas att ingen svensk regering skall
komma att ha någon annan mening än
den som herr Eriksson i Bäckmora och
jag gett uttryck för i dag.

Om jag med herr talmannens tillstånd
får vidga debatten ett ögonblick vill
jag också säga, att jag tror att det är
mycket liten risk att en kritik skall
föranleda ekonomiska repressalier från
Förenta staterna. Varför? Jo, helt enkelt
därför att den kritik som vi i Sverige
har framfört mot kriget i Vietnam
— en kritik bakom vilken hela den
svenska riksdagen står — i mycket aggressivare
former förts fram inom Amerika
självt.

Det är inte alltid en lätt uppgift att
vara en stormakt — det kan vara en
börda. Amerika har visat att det kan
bära den börda som är förenad med
stormaktsställningen och samtidigt tilllåta,
både inåt och utåt, en mycket öppen
och ofta mycket frän kritik. Det
tycker jag att vi gärna kan notera, och
under sådana omständigheter betraktar
jag det som helt uteslutet att samma
stat, som uppmuntrar en så hård kritik
inom sina egna gränser, skulle komma
på idén att utöva repressalier mot
ett folk som har en annan mening än
den aktuella statens regering, låt vara
i en så viktig fråga som Vietnamfrågan.

Detta ingick, herr talman, inte i herr
Erikssons i Bäckmora fråga, men jag
har tillåtit mig att säga att jag tror att
amerikanarna begriper att vi kan ha
delade meningar utan att några ekonomiska
repressalier fördenskull behöver
tillgripas.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag har ingen uppfattning
som avviker från vad statsministern
senast deklarerade beträffande
vår kritik av Vietnamkriget o. d. Att
jag vidgade frågan till den svenska han -

delskammarens enkätundersökning och
undrade vilket värde statsministern tillmäter
den berodde närmast på att jag
själv är ganska osäker om hur pass representativ
undersökningen kan vara
när det gäller uppfattningarna om Sverige
i Amerika. Därför vill jag av naturliga
skäl handskas försiktigt med materialet.
Men i någon liten mån får det
väl ändå anses spegla stämningarna;
den uppfattningen får man när man
studerar generalkonsulatens och handelssekreterarnas
rapporter från de olika
delstaterna. Jag har här en sammanställning
från generalkonsulaten och
handelsekreterarna, men tiden medger
inte att jag läser upp de olika sammanfattande
kommentarerna.

I vilket fall som helst tror jag att
statsministern och jag är överens om
angelägenheten av att öka den svenska
exporten och om att Amerika ur svensk
synpunkt är en bra handelspartner, varför
Sveriges förtroendekapital i Amerika
inte får äventyras. Detta kanske
också till väsentlig del är en fråga om
information och upplysning, och jag
skulle vilja ställa ytterligare en delfråga
till statsministern: Vad tror statsministern
om exempelvis möjligheten och
värdet av en effektivare Sverigeinformation
i Amerika?

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag är övertygad om att
en effektivare Sverigeinformation betyder
mycket. Jag tillät mig att göra det
lilla jag kunde i samband med den näst
sista exportdriven, och det påstås i varje
fall att det hade en viss betydelse.
Sverige får inte glömmas bort i det stora
landet, och därför kan jag utan vidare
svara att jag tror att det är värdefullt
med en ökad information.

Det finns en uppgift i mitt svar som
inte föranlett någon kommentar av herr
Eriksson i Bäckmora men som kan te
sig oroande. Jag sade att marssiffrorna
är ogynnsamma och att exporten mins -

6 Nr 24 Onsdagen den 14 maj 1969

Svar på fråga ang. samhällets möjligheter att ingripa mot s. k. helbrägdagörelseverksamhet -

kat kraftigt. Alldeles nyss fick jag emellertid
ett meddelande från handelsdepartementet,
och om jag hade fått det
en stund tidigare hade jag kanske inte
lagt till de där sista raderna i svaret.
Meddelandet ger nämligen vid handen
att samtliga EFTA-länder under mars
månad i år haft mycket kraftiga minskningar
i sin export. Framför allt gäller
det Danmark, England och Schweiz,
som fått vidkännas ungefär samma
minskningar som Sverige. Jag vågar säga,
herr talman, att detta beror på särskilda
omständigheter — på hamnstrejken
o. s. v. — Jag ville göra detta tilllägg,
herr talman, eftersom jag nyss fick
meddelandet.

Jag tror att vi kan vara överens om
att Sveriges utrikespolitik inte kan påverkas
av dessa ting, men det är naturligtvis
angeläget att bilden av Sverige
blir så hygglig som möjligt, vilket kanske
alla parter bör tänka på när de talar
om vilka väldiga risker som är
förenade med att Sverige intar en självständig
hållning. Jag tror att dessa uttalanden
inverkat ganska negativt när
det gällt möjligheterna att hävda Sveriges
intressen. Jag betonar ännu en
gång att ingenting av dessa saker förekommer
i herr Erikssons i Bäckmora
anförande, utan vi är såvitt jag förstår
helt överens.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Den sista fråga jag ställde
om ökad Sverigeinformation berodde
närmast på att man vid Washingtonkonferensen
som hölls i början av maj
var enig om att det borde vara värdefullt
att bearbeta den amerikanska opinionen
med ökad information om Sverige.
Detta gäller såväl den officiella
representationen som representanter för
svenskt näringsliv.

Jag har nu inga flera frågor att ställa
och vill därför tacka statsministern för
de upplysningar han lämnat. Jag tackar
även för statsministerns sista inlägg

som visar att vi kan notera glädjande
siffror i våra handelsförbindelser. Detta
bör kanske skingra något av den oro
som ändå dröjt kvar ute i opinionen i
landet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. samhällets
möjligheter att ingripa mot s. k.
helbrägdagörelseverksamhet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Hugosson har frågat
mig om jag anser nuvarande lagstiftning
tillfredsställande när det gäller
samhällets möjligheter att ingripa mot
s. k. helbrägdagörelse.

Lekmannaverksamhet på läkekonstens
område är förbjuden i Sverige i
den utsträckning som följer av lagen
om förbud i vissa fall mot verksamhet
på hälso- och sjukvårdens område. Förutsättningen
för att lagen skall vara tilllämplig
är att någon mot ersättning undersöker
annans hälsotillstånd eller behandlar
annan för sjukdom eller därmed
jämförligt tillstånd genom att vidta
eller föreskriva åtgärd i förebyggande,
botande eller lindrande syfte.

Enligt uttalanden under förarbetena
till lagen faller helbrägdagörelse av det
slag som torde avses med frågan inte
under lagens tillämpningsområde så
länge någon behandlingsmässig åtgärd
inte vidtas. Någon utvidgad lagstiftning
övervägs inte för närvarande.

Vidare anförde:

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret på min fråga.

Onsdagen den 14 maj 1969 Nr 24

Svar på fråga ang. samhällets möjligheter att ingripa mot s. k. helbrägdagörelseverk samhet -

Bakgrunden till att jag ställt den är väl
uppenbar för kammarens ledamöter.
Det är den amerikanska »showbusiness»
som har gått över landet under ett par
veckor att där man under religionens
täckmantel har bedrivit s. k. helbrägdagörelse.
Jag förmodar att för en sant
kristen person måste de former, som
denna verksamhet har tagit, ha varit
mycket anstötliga. Anslutningen till
seanserna har varit stor, och man skulle
därav kunna dra den slutsatsen att
vidskepelsen i detta land är utbredd.

Jag vill emellertid, herr talman, inte
förmena någon att tro på helbrägdagörelse,
men det jag och sannolikt en
mycket stor opinion i detta land reagerar
mot är att man under sådana former
som nu tagit sig uttryck exploaterar
sjuka, skadade och handikappade
människor. Jag beklagar att socialministern
icke anser det erforderligt med
någon utvidgad lagstiftning på detta
område. Enligt min mening torde det
föreligga behov av en skärpning av
kvacksalverilagen. Jag tror att det inte
främst är under pågående föreställningar
det hela är så skadligt, utan det
är efteråt, när man upptäcker att någon
bättring inte har åstadkommits. Det är
då den stora mentala hälsorisken inträder.

Uppenbarligen betraktar emellertid
myndigheterna dessa helbrägdagörare
som befinnande sig i det tillåtligas
gränsskikt. Representanter för socialstyrelsen
har ju följt verksamheten, och
det tyder på att den ligger mycket nära
gränsen för vad som kan tillåtas. Enligt
min mening skall vi också se till att gällande
lagstiftning efterföljs, men det
tycks i denna kammare finnas ledamöter
som inte anser detta. Det är beklagligt.

Statsrådet säger i sitt svar att helbrägdagörelsen
inte faller under lagens
tillämpningsområde »så länge någon
behandlingsmässig åtgärd inte vidtas»,
men detta är en definitionsfråga. Vad är

en behandlingsmässig åtgärd? Det kan
diskuteras.

Jag skulle vilja ställa en kompletterande
fråga till socialministern. Är det
förenligt med lagstiftningens intentioner
att man i samband med föreställningar
av detta slag uppmanar sjuka,
skadade och handikappade människor
att avbryta pågående medicinsk behandling?
Det har också förekommit i
samband med sådana möten.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill gärna framhålla
att jag delar den uppfattning som på
många håll kommit till uttryck, nämligen
att vissa utslag av helbrägdagörelse
framstår som olustiga. Här är det emellertid
fråga om en avvägning mellan
den religionsfrihetsprincip som gäller i
vårt land och andra intressen.

Enligt socialstyrelsen har det inte
framkommit någonting som ur medicinsk
synpunkt motiverar en utvidgning
av lagstiftningen. Jag vill emellertid i
detta sammanhang betona att det är viktigt
att religiös verksamhet, som syftar
till s. k. helbrägdagörelse, inte bedrivs
på ett sådant sätt att sjuka personer avhålls
från att söka behövlig sjukvård.
Detta vill jag kraftigt understryka, och
därmed har jag också svarat på den
fråga som herr Hugosson här ställde till
mig.

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Jag tackar för socialministerns
klara deklaration med anledning
av min senaste fråga. Jag anser
dock att om någon uppmanar människor
att avbryta medicinsk behandling
måste lagstiftningen ge möjligheter att
ingripa. Jag är alltså tveksam om nuvarande
lagstiftning medger detta.

Jag har fullständigt klart för mig att
detta är en avvägningsfråga. Vi värderar
vår religionsfrihet mycket högt, och
den skall vi naturligtvis slå vakt om.

8 Nr 24 Onsdagen den 14 maj 1969

Svar på fråga ang. samhällets möjligheter att ingripa mot s. k. helbrägdagörelseverksamhet -

Man kan ändå icke undgå att ställa sig
frågan: Hur mycket skall få förekomma
under religionsfrihetens täckmantel?
När det uppenbarligen är fråga om att
ekonomiskt expolatera sjuka och skadade
människor, tycks det mig finnas
mycket litet samband med det kristna
kärleksbudet.

Låt mig till slut säga att massmedia
och press här spelar en utomordentligt
viktig roll. Därest icke den senaste helbrägdavågen
hade uppmärksammats på
det sätt som skedde i radio och TV och
i tidningarna hade anslutningen sannolikt
blivit väsentligt mindre. Ett mycket
stort ansvar faller därför på press och
massmedia därest den nuvarande lagstiftningen
icke skärpes. Jag hoppas
emellertid att socialstyrelsen mycket
noggrant följer denna fråga och vidtar
åtgärder för att om möjligt finna
former för att skärpa lagstiftningen på
detta område.

Jag ber att än en gång få tacka socialministern
för svaret.

Härefter meddelade herr talmannen,
att herr Nilsson i Agnäs begärt ordet;
och beslöt kammaren att beträffande
denna fråga upphäva den i § 20 mom. 4
kammarens ordningsstadga föreskrivna
inskränkningen i yttranderätten.

I enlighet härmed lämnades ordet till

Herr NILSSON i Agnäs (m), som yttrade: Herr

talman! Jag är tillfredsställd
med socialministerns svar att någon utvidgad
lagstiftning inte för närvarande
övervägs. Jag begärde ordet emedan jag
tyckte att det i herr Hugossons anförande
fanns tongångar som förde tankarna
till konventikelplakatet. Det fanns en
gång här i landet människor som blev
jagade, förhindrade att samlas till gudstjänst
och anklagade för mötesformerna.
När jag lyssnade på frågeställaren fick
jag en känsla av att han ville införa religionsförföljelse
igen. Han talade om

föreställningar, han använde kränkande
ord om gudstjänst. Många här i kammaren
tror på helbrägdagörelse; det finns
ledamöter här som är helbrägdagjorda
genom bön och genom tillämpning av
Jakob 5:17. Många i vårt land skulle
säkerligen reagera om åtgärder vidtoges
mot dessa gudstjänster. Även om inte
alla tycker om formerna utan anser att
det förekommer överdrifter, menar vi
att det dock ligger en levande kristen
tro bakom dessa möten här i Sverige.

Jag tror det är orätt att tala om att
dessa människor ekonomiskt exploateras
— det är en fruktansvärd anklagelse.
Jag tror inte att herr Hugosson vågar
stå för den, och jag beklagar djupt att
han velat säga något sådant här i kammaren.
Jag hoppas verkligen att varken
socialstyrelsen eller någon annan myndighet
gör något för att inskränka den
frihet som vi har på detta område. När
herr Hugosson har tänkt över saken en
stund, förstår han säkert att han måste
frångå sin uppfattning.

Vidare anförde:

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Herr Nilsson i Agnäs
var uppenbarligen inte inne i kammaren
när jag gjorde mitt första inlägg.
Jag sade då att jag inte vänder mig mot
helbrägdagörelsen i och för sig; jag har
respekt för människor som tror på den.
Vad jag har reagerat mot är de former
under vilka denna helbrägdagörelse har
bedrivits de senaste veckorna i Sverige.

Jag sade i mitt senaste inlägg att vår
religionsfrihet är så värdefull att vi med
alla till buds stående medel måste slå
vakt om den. Beträffande den senaste
tidens helbrägdagörelse vidhåller jag
dock att det varit fråga om en ekonomisk
exploatering av sjuka och skadade
människor. Före kollektinsamlingen vid
det möte som ägde rum i Jönköping sade
mötesledaren enligt tidningsuppgifter
att »i dag skall vi ha en pappersinsam -

Onsdagen den 14 maj 1969 Nr 24

Svar på fråga ang. samhällets möjligheter att ingripa mot s. k. helbrägdagörelseverksamhet -

ling» — det var, med andra ord, inte
fråga om att lämna mynt, utan de stora
sedlarna skulle fram.

Strax innan den amerikanska helbrägdagörerskan
kom till Sverige presenterades
en bok, som kostar åtskilliga
kronor och som har sålts i flera tiotusentals
exemplar. Den boken skulle i
vanliga fall sannolikt inte alls ha rönt
den uppmärksamhet som nu blivit fallet
bl. a. på grund av den propaganda
som massmedia kommit att bedriva
kring denna sak. Jag anser alltså att man
i detta fall under religionens täckmantel
har utnyttjat människor ekonomiskt.
Men därmed, herr Nilsson i Agnäs, har
jag inte sagt att man inte skall tillåta
helbrägdagörelse. Vad jag reagerat mot
är de former som helbrägdagörelsen tagit
sig i Sverige under de senaste veckorna.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Hugossons fråga
tyder närmast på att han vill ha till
stånd en ändring av lagstiftningen på
denna punkt. Om jag fattat socialministern
rätt, har denne sagt ifrån att någon
sådan ändring inte är aktuell. Det hälsar
jag med tillfredsställelse.

I det senaste anförandet verkade det
nästan som om herr Hugosson också
var ute på jakt efter tryckfriheten, eftersom
han kritiserade den bok som har
utgivits på ett förlag. Jag tror att det
är klokast att vi här i kammaren inte gör
några angrepp mot vare sig religionsfriheten
eller tryckfriheten.

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Jag vill, herr Gustafson
i Göteborg, för undvikande av varje
som helst missförstånd säga att jag är
varm anhängare av tryckfriheten, och
jag förmenar icke den här församlingens
pastor i Stockholm att på eget förlag
ge ut en bok. Jag tog upp den saken
i samband med att jag sade att de former
som helbrägdagörelsen tagit sig de

senaste veckorna på grund av de insamlingar
som företagits vid dessa möten
har inneburit en ekonomisk exploatering
av sjuka och skadade människor.
Jag anförde denna bokförsäljning som
ytterligare ett exempel härpå. Det kan
väl inte anses innebära att jag angripit
tryckfriheten. Men jag sade också i ett
tidigare inlägg att press och andra
massmedia har ett stort ansvar för att
sådana här frågor får de rätta dimensionerna.

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! Herr Hugosson har flera
gånger under denna debatt använt uttrycket
»religionens täckmantel». Jag
tycker att detta är ett fruktansvärt uttryck.
Tre gånger har han också upprepat
påståendet att man har ekonomiskt
exploaterat människor.

Vi kan inte sätta oss som förmyndare
över människor och förbjuda dem som
tror på Gud och på just denna form av
gudstjänst att resa till dessa möten. Jag
tror inte heller att det är någon som
klagat eller polisanmält dem som anordnat
mötena.

Jag har varit på många möten där det
har sagts: »Vi skall i dag ha ''pappersinsamling’
och samla in sedlar.» Men
ingen har uppfattat detta som ett tvång.

Jag tror att herr Hugosson när han
tänkt över denna sak — jag upprepar det
— kommer att beklaga att han gav sig
in på detta. Jag är glad över att huvudparten
av det svenska folket tycks anse
att vi skall ha religionsfrihet. Även om
herr Hugosson påstår att han inte är
ute efter religionsfriheten är det de
facto så, att han vill förhindra gudstjänster
av detta slag och hindra människor,
som tror på dessa gudstjänsters
mening, att samlas för att vinna hälsa
till både kropp och själ. Det är djupt
beklagligt att sådana åsikter kan framföras
av en person med den ställning
som en riksdagsman i vårt land har.

10 Nr 24 Onsdagen den 14 maj 1969

Svar på fråga ang. samhällets möjligheter att ingripa mot s. k. helbrägdagörelseverksamhet -

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Låt mig för lierr Nilsson
i Agnäs tala om att jag har vuxit upp i
ett hem med respekt för religiösa värden
och att min uppfostran påverkats
av detta. Jag har därigenom fått en
uppfattning om vad som bör inrymmas
i det kristna kärleksbudet. Jag har reagerat
mot denna form av helbrägdagörelse
därför att jag anser att detta har
mycket liten eller ingen anknytning till
sann religiositet.

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! Även jag har vuxit upp
i ett religiöst hem. Dessutom är jag anställd
som förkunnare i ett kristet samfund
här i Sverige och jag känner många
kristna tillhörande olika riktningar.

Jag medger, herr Hugosson, att just
den formen av möten där man samlar
stora människomassor och där massmedia
kommer in inte är den som tilltalar
mig mest. Men just därför att jag
tror att det var religiösa människor som
är uppvuxna i religiösa hem och som
sätter bibeln högst, vilka samlades där,
anser jag att dessa möten måste få äga
rum utan att vi griper in med lagstiftning.
Jag är alltså djupt tacksam mot
socialministern för hans uppfattning i
denna fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. det ekonomiska
resultatet av statens järnvägars
resebyråverksamhet

Ordet lämnades på begäran Lill

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Wennerfors har
frågat mig om SJ :s resebyråverksam -

het ger ekonomisk vinst eller om verksamheten
måste subventioneras och i
så fall med vilket belopp.

Den del av SJ :s resebyråverksamhet
som bedrivs inom landet lämnar ett helt
tillfredsställande ekonomiskt resultat
efter belastning av verksamheten med
samtliga därtill hörande kostnader, även
avskrivningar, pensioner, hyror o. d.

SJ:s resebyråer i utlandet skall enligt
riktlinjerna i första hand verka för en
ökad total SJ-försäljning inom landet i
fråga. Marknadsbearbetningen skall därför
främst rikta sig till researrangörer
och större grupper. Byråerna har också
en allmän PR-uppgift för SJ. Genom att
främst stimulera andra resebyråer till
ökad SJ-försäljning begränsas dock SJ :s
möjlighet att i utlandet själv öka sin
försäljning och därmed förbättra sitt
resultat. Resebyråerna i utlandet uppvisar
därför underskott. Ställda i relation
till den biljettförsäljning och det PRvärde
som SJ erhåller är emellertid underskotten
relativt små.

Den totala resebyråverksamheten ger
ändå ett tillfredsställande nettoresultat
vilket innebär att överskotten i verksamheten
i Sverige täcker underskotten i
utlandet.

Vidare anförde:

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Jag har tidigare i kammaren
ställt frågan: »Vad det är för fel
på SJ :s resebyråer eftersom de övriga
resebyråerna inte får konkurrera på
lika villkor?» Jag tänker då på den
märkliga bestämmelse enligt vilken statstjänstemännen
tvingas beställa sina resor
genom SJ :s resebyråer. Jag fick inget
svar på frågan och därför har jag funderat
ytterligare på detta.

Det är sannerligen inte lätt att få
upplysningar om sakförhållandet. Man
finner ingenting i vare sig statsverkspropositionen
eller SJ:s verksamhetsberättelse.
Det är emellertid känt att rese -

Onsdagen den 14 maj 1969 Nr 24

Svar på fråga ang. uppfyllande av sjösäkerhetskraven under pågående lotsstrejk

byråverksamheten i dag har stora lönsamhetsproblem.
Både inländska och utländska
undersökningar visar detta. Särskilt
gäller det affärsreseverksamheten.
Det intressanta är att SJ :s resebyråer
satsar just på denna verksamhet, att
döma av den annonskampanj som för
närvarande pågår. Helsidesannonserna
i Veckans Affärer under de tre senaste
kvartalen torde ha kostat cirka 40 000
kronor och det är sannerligen ingen liten
kostnad i detta sammanhang.

Hur kommer det sig att det satsas så
kraftigt på denna affärsreseverksamhet?
Har det verkligen gjorts någon grundlig
lönsamhetsundersökning? Detta undrar
man så mycket mer som man vet att
det krävs en miljon kronor i försäljning
för att få ut en så låg bruttointäkt
som 70 000 kronor.

Såvitt jag förstår måste de personaladministrativa
kostnaderna vara höga.
Om man ser på antalet anställda finner
man att SJ :s resebyråer har 600 anställda
fördelade på 61 kontor, medan ett
lika stort enskilt resebyråföretag har
ungefär 370 anställda vid 18 kontor.
Kan dessa personalkostnader uppvägas
av tjänstebrevsrätten som SJ :s resebyråer
har eller av att man slipper avlägga
teleavgifter eftersom SJ:s telenät
utnyttjas?

Jag är alltså mycket tveksam även efter
svaret som jag självfallet tackar för.
Av svaret framgår att den utländska
verksamheten går med underskott. Dessutom
är jag tveksam beträffande det PRvärde
som SJ :s resebyråer kan ha av
detta. Man frågar sig om inte riksdagens
revisorer borde granska denna
verksamhet.

I övrigt kan man ifrågasätta, om inte
SJ :s resebyrå borde vara ett eget bolag.
Jag skulle vilja fråga kommunikationsministern,
om detta övervägs inom regeringen.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag vill säga som svar på

herr Wennerfors’ senaste fråga, att den
saken inte är föremål för något övervägande.
Jag vill dessutom ytterligare
understryka att alla kostnader är inräknade
i den redovisning som jag lämnar
i mitt svar och av vilken det framgår att
den resebyråverksamhet som SJ bedriver
inte bara går ihop, utan även ger ett
överskott.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Med tanke på att det är
så svårt att få uppgifter om SJ :s resebyråverksamhet
skulle jag då vilja ställa
en annan fråga: Kan vi räkna med att i
nästa verksamhetsberättelse få en utförlig
redogörelse för SJ :s resebyråverksamhet? Chefen

för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Det kommer säkerligen
att framgå av de verksamhetsberättelser
som SJ lämnar, hurdan situationen är
för resebyråverksamheten.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. uppfyllande av

sjösäkerhetskraven under pågående
lotsstrejk

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdeparmentet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Wennerfors har
frågat, om jag anser att alla åtgärder
är vidtagna för att uppfylla sjösäkerhetskraven
under den pågående lotsstrejken.

Jag vill först erinra om att lotsstrejken
inte är total. Dels omfattar den inte
sjöräddningsaktioner, dels är det endast
de till Lotsförbundet anslutna lotsarna
som strejkar.

Sjöfartsstyrelsen har vidtagit en rad

12 Nr 24 Onsdagen den 14 maj 1969

Svar på fråga ang. uppfyllande av sjösäkerhetskraven under pågående lotsstrejk

åtgärder för att säkerheten till sjöss under
pågående konflikt skall hållas på
tillfredsställande nivå. Bl. a. är alla lotsplatser
bemannade för telefonpassning
och sjöövervakning i vanlig ordning.
Sjöräddningen fungerar således fullt
normalt.

Sjöfarten har lämnats detaljerade upplysningar
om hur lotsningstjänsten är
anordnad. Genom längre förutbeställningstid
möjliggörs ett effektivt utnyttjande
av tjänstgörande lotsar inom ramen
för ordinarie arbetstid och sedvanlig
övertid. Fartyg med oljelast eller annan
allmänfarlig last ges företräde för
erhållande av lots.

Vidare har navigeringsföreskrifter
och anvisningar meddelats av såväl sjöfartsstyrelsen
som vissa sjöfartsintressenter.

Slutligen har i skrivelse till länsstyrelserna
från kommunikationsdepartementet
understrukits vikten av att länsstyrelserna,
genom bl. a. kontakter med
vederbörande civila och militära myndigheter
och organ, verkar för att en
skärpt oljeskyddsberedskap upprätthålls
så länge lotskonflikten pågår.

Mot denna bakgrund finner jag att alla
rimliga åtgärder vidtagits för att tillgodose
säkerheten till sjöss under den aktuella
strejken.

Vidare anförde:

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka kommunikationsministern
för svaret.

Om allmänheten, och särskilt de människor
som i det ena eller andra avseendet
har anknytning till sjöfarten men
som ändå självfallet står neutrala i konflikten,
undrar om sjösäkerhetskraven
uppfylls, tycker jag det är naturligt.
Den som dessutom vet litet mer om båtar
och sjöfart och navigering i de besvärliga
farlederna runt om vår kust
blir nog litet förvånad över de kategoriska
uttalanden som har gjorts på den
senaste tiden.

När man läser detta svar får man ytterligare
ett exempel på kategoriska uttalanden.
Det står nämligen i sista meningen,
att alla rimliga åtgärder har
vidtagits för att tillgodose säkerheten till
sjöss. Jag tycker det är att gå väl långt,
särskilt som vi fått läsa om båtar utan
lots och båtar med olja som går in i
våra besvärliga farleder exempelvis i
Stockholms skärgård. Den som känner
till vilka riskfaktorer som finns även
när ett fartyg har lots ombord måste
fråga sig, om inte ett fartyg utan lots innebär
en avsevärt större säkerhetsrisk.
Att svaret är ett obetingat ja är självfallet
för alla dem som känner till litet
om sjöfart. En expert som är tjänsteman
på sjöfartsstyrelsen har också svarat
obetingat ja på den frågan i Svensk
Sjöfarts Tidning långt innan lotskonflikten
uppstod.

När man tar de] av dessa som sagt
mycket kategoriska uttalanden som görs
i tidningar, i radio och TV och när man
samtidigt läser om båtar med oljelast
som går in i dessa farleder, undrar man
om vi inte på allvar måste överväga frågan
om lotsplikt. En sådan har man i
Norge, som ju är en sjöfartsnation. Hos
oss är kanske inte fullständig lotsplikt
nödvändig, men i varje fall partiell. Jag
är övertygad om att vi rätt snart måste
ta ställning till den frågan.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Som svar på herr Wennerfors’
senaste fråga kan jag utan vidare
säga att införande av lotsplikt
övervägs i samband med att vi tar ställning
till lotsorganisationsutredningens
förslag. Vi räknar med att få fram ett
förslag till hösten.

Herr Wennerfors säger att ett fartyg
med lots självfallet är säkrare än ett fartyg
utan lots. Drar man ut det resonemanget,
innebär det väl att herr Wennerfors
menar att vi måste förse alla fartyg
med lots för att vara definitivt säkra.

Här är det emellertid fråga om en av -

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Svar på fråga ang. sysselsättningsfrämjande åtgärder inom Vindelälvsområdet

vägning mellan den utrustning som fartyget
har, de risker som man anser sig
löpa i olika farleder och de resurser i
form bl. a. av lotsning som kan ställas
till förfogande. När jag efter den redovisning
jag har lämnat för läget under
lotskonflikten säger, att man har vidtagit
alla rimliga åtgärder för att skapa
största möjliga säkerhet, är det naturligtvis
också fråga om en avvägning av
detta slag.

Vi har dess bättre kunnat glädja oss
åt att vi sedan lotskonflikten bröt ut
inte noterat någon ökad olycksfrekvens.
Snarare har olycksfrekvensen minskat
något, men det beror naturligtvis inte
på lotskonflikten, utan på att det har
varit relativt gynnsamma väderleksförhållanden
hittills under denna period.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Jag tackar för svaret
beträffande lotspliktsfrågan, men statistiken
tolkar jag på ett annat sätt än
statsrådet gör. Jag tror att inte heller
kommunikationsministern tolkar statistiken
så ensidigt, om han studerar antalet
tillbud.

Jag frågar alltså, om alla rimliga åtgärder
har vidtagits. En stor båt, Oljekonsumenternas
»Oklahoma» på 50 000
ton, väntas till Stockholm endera dagen,
och det uppges att befälhavaren tänker
gå in till Stockholm även om han inte
får lots. Han känner visserligen farvattnen
någorlunda väl, men det är en stor
båt, och färden är förenad med stora
risker. Det skulle inte vara särskilt behagligt
för statsrådet eller för andra
som har uttalat sig kategoriskt, om det
inträffade ett litet missöde med denna
båt eller — det må vi verkligen hoppas
inte inträffar! — en större olycka. En
sådan sjöfart är verkligen förenad med
mycket sJora risker, och det är därför
jag har ställt frågan. Jag vet att många
människor är synnerligen oroade.

Chefen för kommunikationsdepar.
ementet, herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag kan inte uttala mig
om det enskilda fall som herr Wennerfors
åberopade, men jag har understrukit
i mitt svar att oljebåtarna har företräde
att anlita de lotsar som nu är i
tjänst.

Den fråga som jag anade i herr Wennerfors’
senaste anförande svarade jag
på i mitt tidigare inlägg, då jag sade
att vi får ta ställning till frågan om lotsplikt
när lotsutredningens betänkande
kommer under bedömning och vi skall
lägga fram förslag i anledning av lotsutredningen.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Jag är naturligtvis tillfredsställd
med att man i dag från ansvarigt
håll säger att en tankbåt bör få
lots. Men för bara någon vecka sedan
gick tre ryska tankbåtar in i Mälaren
utan lots. Jag anser detta vara mycket
allvarligt. Därför är detta lilla replikskifte
verkligen befogat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. sysselsättningsfrämjande
åtgärder inom
Vindelälvsområdet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade
:

Herr talman! Herr Wedén har frågat
mig om regeringen avser att tillgodose
de naturvårds- och miljöskyddskrav,
som ligger bakom uppfattningen att vattenkraften
i Vindelälven ej bör byggas
ut, och i stället förelägga riksdagen förslag
om åtgärder inom Vindelälvsområdet,
som ej endast på kort utan även
på lång sikt verkar sysselsättningsfrämjande.

Frågan om utbyggnad av Vindelälven
har ännu inte slutbehandlats inom

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Svar på fråga ang. sysselsättningsfrämjande åtgärder inom Vindelälvsområdet

regeringen. Jag är därför inte beredd
att nu uttala mig i ärendet.

Vidare anförde:

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Det är svårt att uttrycka
sedvanlig tacksamhet för ett svar som
ju inte är något svar. Det är i stället ett
ganska eklatant bevis på den obeslutsamhet
som härvidlag präglar regeringen
och som för all del inte är enastående.
Men jag skulle vilja uttrycka den
förhoppningen, att bakom jordbruksministerns
svar inte ligger en tanke att
det är behagligare för regeringen att offentliggöra
ett beslut vid en tidpunkt då
riksdagen inte är samlad.

Vidare skulle jag vilja tillägga ett par
korta reflexioner. Den första är att jag
hoppas att jordbruksministern och regeringen
har klart för sig att, om den
beslutar en utbyggnad av Vindelälven,
så är detta det svåraste slag som hittills
har riktats mot strävandena att bygga
upp en god miljöpolitik i vårt land. Det
skulle alltså vara regeringen som i så
fall utdelar ett sådant slag.

Jag vill också erinra om det som allmänna
beredningsutskottet skrev för ett
par år sedan, nämligen att här finns ju
en rad områden som kan undersökas
och en råd åtgärder som kan vidtas för
att förbättra sysselsättningsmöjligheterna
i Älvdalen inte bara temporärt utan
permanent och där resultat inte behöver
dröja så länge. Jag skulle vilja fråga
jordbruksministern: Har man inom regeringen
på något som helst tillräckligt
aktivt sätt fullföljt undersökningar
av den typen som syftar till en stadigvarande
förbättring? Eller är man fortfarande
inriktad på att gå in för den
temporära förbättring som en utbyggnad
av vattenkraften skulle innebära
men som efter en tid skulle vara utan
verkan?

Herr talman! Jag kan inte tänka mig
att herr Wedén med den långa politiska
och parlamentariska bana som han har
bakom sig hade väntat sig ett annat svar
än att jag inte är beredd att göra något
uttalande, när ärendet inte har slutbehandlats.
Herr Wedén är ju helt medveten
om att regeringen ännu inte har
fattat något beslut i frågan och att ärendet
håller på att beredas.

Det är ett ärende som har stor betydelse,
och det är en fråga där meningarna
är mycket delade på grund av
motstående intressen. Det har varit nödvändigt
med en noggrann och ingående
beredning. Jag har för min del, sedan
jag tillträdde min befattning som jordbruksminister,
haft mycket med frågan
att göra, och det är möjligt att det har
fördröjt ärendet en smula, att jag i januari
fick överta ansvaret för en del av
denna fråga. Men jag tycker det är rimligt
att regeringen verkligen tänker igenom
detta viktiga ärende.

Jag är alltså inte beredd att göra något
uttalande eftersom det är regeringens
ståndpunkt och åtgärder herr Wedén
efterlyser. Herr Wedén vet ju att
det är på det sättet demokratin fungerar.
Det tar tid i en demokrati, eftersom
alla som har med beslutet att skaffa
önskar grundliga kunskaper i ärendet
och vill få det fullständigt belyst. Regeringen
skiljer sig inte i det avseendet
från andra demokratiska institutioner.
Herr Wedén får liksom alla andra i
detta hus finna sig i att inte kunna få
besked i ett ärende som inte är slutbehandlat.

Härefter meddelade herr talmannen,
att herr Holmberg begärt ordet; och beslöt
kammaren att beträffande denna
fråga upphäva den i § 20 mom. 4 kammarens
ordningsstadga föreskrivna inskränkningen
i yttranderätten.

I enlighet härmed lämnades ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr HOLMBERG (m), som yttrade:
Herr talman! Det var intressant att

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Svar på fråga ang. sysselsättningsfrämjande åtgärder inom Vindelälvsområdet

höra jordbruksministern säga att detta
är en så komplicerad fråga att vi måste
se till att demokratin fungerar och att
det tar lång tid att få den att göra det.
Men skall demokratin fungera då det
gäller Vindelälven och möjligheterna att
bevara miljö och natur däruppe måste
ju flera människor, intressenter, parter,
grupper och idériktningar få göra sig
hörda än de som finns bakom den socialdemokratiska
partigruppens slutna
dörrar där man tydligen gått så långt
att det t. o. m. voterats i frågan.

Jag kan inte komma ifrån intrycket
att spörsmålet om utbyggnad av Vindelälven
har utvecklats till något slags prestigefråga
för regeringen. Regeringen
har tidigare vid frågans behandling i
riksdagen lidit vissa nederlag. I riksdagen
har stämningen varit för att Vindelälven
icke skall utbyggas, utan att
miljön skall bevaras. Men det finns naturligtvis,
herr jordbruksminister, alternativa
förklaringar. Det är möjligt att
bakgrunden till regeringens oförmåga
att i dag ge något svar är något slags
idékollaps beträffande hela norrlandspolitiken.
Regeringen kan helt enkelt
inte uppbringa några andra projekt för
att säkra sysselsättningen i området.
Alla har ju nu blivit mer och mer övertygade
om att en utbyggnad av Vindelälven
endast ger en temporär frist för
den arbetskraft som vattenfallsverket tidigare
sysselsatt vid andra kraftverksbyggen.
Uppenbarligen är det nödvändigt
för regeringen att inför offentligheten,
och inte bara internt, framlägga
förslag om alternativa lösningar för sysselsättningens
bevarande i Vindelälvsområdet
— det är det vi väntar på.

Till sist vill jag framhålla att det från
demokratisk synpunkt varit riktigare
att sådant förslag framlägges när riksdagen
är samlad och inte någon gång
under sommaren då den politiska debatten
håller på att do ut.

Vidare anförde:

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Ja, herr statsråd, demokrati
kräver tid ibland. Men i detta
fall har regeringen förvisso haft god
tid på sig — ungefär två år — att överväga
om den skulle följa riksdagens
i demokratisk ordning fattade beslut,
eller om regeringen skulle komma tillbaka
till riksdagen med ett annat förslag.
För mig är det ganska självklart
att riksdagens beslut skall gälla, även
om det fattats mot en majoritet i det
socialdemokratiska partiet. Det är en
god och sund demokrati och parlamentarism.

Det förhållandet att jordbruksministern
uppsköt sitt svar till mig en vecka
fattade jag som en fingervisning om att
det i dag skulle komma att lämnas ett
klart besked. Så har emellertid inte
skett. Regeringen är alltjämt obeslutsam.
Och det ger mig anledning ställa
frågan: Har regeringen trots det uttalande
som riksdagen gjorde för ett par
år sedan rörande permanenta åtgärder
till stöd för Vindelälvens dalgång utan
någon utbyggnad av vattenkraften ännu
inte något annat program för sysselsättningen
där än ett som måste betyda
miljöförstöring?

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Att jag inte lämnade
något svar till herr Wedén förra veckan
sammanhängde med att jag då på
regeringens uppdrag var i Geneve och
deltog i EFTA-förhandlingarna, vilket
torde vara bekant för flertalet av kammarens
ledamöter. Jag kunde ju inte
vara både i Geneve och här i kammaren
för att svara på herr Wedéns fråga.
Jag trodde också att herr Wedén fått
besked om att jag var bortrest. Uppskovet
med svaret berodde alltså inte
på att vi väntade på beslut i detta
ärende.

Jag avser inte att här ta ställning
vare sig för eller emot utbyggnaden av
Vindelälven, och jag ämnar inte gå in

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Svar på fråga ang. sysselsättningsfrämjande åtgärder inom Vindelälvsområdet

på någon sakdebatt i frågan. Vad jag
lämnat besked om är att ärendet ännu
inte har slutbehandlats. Det är orätt
att påstå att denna fråga har behandlats
annorlunda än andra frågor. De
behandlas alla på samma sätt och beredes
mycket ingående. Allt material i
detta ärende fanns hos regeringen i november
månad i fjol, exempelvis vattendomstolens
utslag och inkomna remissyttranden,
och regeringen har diskuterat
frågan två gånger. Ännu har vi
dock inte haft någon beredning för slutgiltigt
ståndpunktstagande. Jag räknar
med att vi skall kunna ha det innan
riksdagen hemförlovas. Det är min förhoppning
att kunna bedriva beredningsarbetet
på sådant sätt att detta blir
möjligt. Demokratin kommer också att
fungera i denna fråga på samma sätt
som beträffande alla andra frågor.

Om regeringen stannar för ett förslag
om utbyggnad av Vindelälven, så
kommer det förslaget att underställas
riksdagen i sedvanlig ordning, och
riksdagen har sedan att fatta det slutliga
avgörandet. Kommer regeringen
däremot fram till att Vindelälven inte
skall utbyggas, så är det en sak som
inte underställes riksdagen — i annan
mån än att konstitutionsutskottet kan
rikta anmärkning mot regeringen härför.
Denna fråga kommer sålunda att
behandlas i demokratisk ordning precis
som alla andra. Att frågans behandling
har tagit lång tid har inte alls att
göra med någon idékollaps, som herr
Holmberg ville göra gällande, utan har
berott på de omständigheter som jag
här har redogjort för.

Nu räknar jag inte med att herr
Holmberg skall vara lika på det klara
med mitt svar som herr Wedén är. Herr
Wedén har längre parlamentarisk erfarenhet
och vet därför att ett enskilt
statsråd inte kan lämna andra uppgifter
än sådana som är slutgiltiga. Det
enskilda statsrådets högst preliminära
ståndpunkt är tämligen ointressant. Det
är den demokratiska institutionens,

d. v. s. regeringens, slutprodukt som har
intresse för kammaren, och den är som
sagt ännu inte färdig.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Efter att ha åhört den
politisering och den känslomässighet
som kommit till uttryck vid behandlingen
av frågan om Vindelälvens utbyggnad
skulle jag vilja fråga herr statsrådet
om han vidtagit några åtgärder
t. ex. i Eskilstuna för att förhindra nedsmutsningen
av Hjälmaren och av Mälaren.
Vad har man vidare gjort i Stockholms
län för att t. ex. stoppa nedsmutsningen
vid Hallstavik? Vad har man
inom Uppsala län gjort för att förhindra
föroreningarna i Uppsala, i Skutskär
och i Karlholm? Vad har man
gjort i Gävleborgs län för att rensa upp
Gavleån och för att föroreningarna från
Bomhusverken inte skall förstöra vattnet
i hela Gävlebukten? Vilka åtgärder
har man vidtagit i Norrsundet och på
andra platser med liknande problem?

Jag vill fråga de herrar som nu talar
om miljöförstöringen varför ni var så
ointresserade av miljövårdsfrågor när
jag på 1940-talet och 1950-talet försökte
få samhället att vidta åtgärder på
detta område?

Jag skall inte gå in på frågan om
Vindelälven eftersom jag på denna
punkt respekterar herr statsrådets uppfattning.
Jag vill bara varna för att uttalanden
från oss om miljö- och naturvårdsfrågor
kan ge befolkningen i Norrland,
där man i största möjliga utsträckning
försökt hålla naturen ren,
det intrycket att vi som bor i Sydsverige
och i Mellansverige och som är
de verkliga lortgrisarna i den svenska
naturen inte ser eländet omkring oss
själva utan vill rikta uppmärksamheten
på andra delar av landet.

Herr Wedén och herr Holmberg!
Försök att intressera er mera för miljö-
och naturvårdsfrågorna också i andra
sammanhang än när det ligger politiska
spekulationer bakom. Vi måste få

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

Svar på fråga ang. sysselsättningsfrämjande åtgärder

slut på allt det elände som vi nu dagligdags
stöter på och vars spridning jag
som gammal natur- och miljöälskare
försökt att motverka. Jag vädjar till herrarna
att mindre snegla på politiska
framgångar och att i stället gå in för
att i största möjliga utsträckning skydda
miljö- och naturvärdena.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag vet inte om jag
lyckades uppfatta allt vad herr Lundberg
sade, men det föreföll mig som
om han i sin upprepning förbigick
Fyrisån, som ju också kan vara av intresse
i detta sammanhang .. .

Vi har för vår del i motioner med
anledning av den proposition om miljövårdsproblem,
som riksdagen fått sig
förelagd, framlagt förslag om mera
bestämda åtgärder än vad regeringen
föreslagit bl. a. i sådana avseenden som
herr Lundberg berörde.

Jag skall inte närmare uppehålla mig
Hd herr Lundbergs resonemang. Jag
ycker bara att det är egendomligt på
let sättet att han vill säga, att eftersom
let gått så dåligt på andra håll spelar
-let inte så stor roll om det går dåligt
på ytterligare ett ställe. Man skall na:urligtvis
försöka reparera de tidigare
misstagen i stället för att fortsätta med
miljöförstöringen.

Till jordbruksministern vill jag säga
att jag förstår att han självfallet måste
uttala sig på hela regeringens vägnar.
Jag beklagar ännu en gång att regeringen
efter ett par år fortfarande inte
kunnat komma fram till något ställningstagande
i den fråga vi nu diskuterar,
som är av så stor betydelse. Jag
vill uttrycka en stillsam förhoppning
om att jordbruksministern när han säger
att behandlingen av denna fråga är
signifikativ för behandlingen av alla
andra frågor i regeringen har avgivit
ett alltför dåligt betyg åt sin egen regering.

inom Vindelälvsområdet

Herr HOLMBERG (m):

Herr talman! Jag har en känsla av
att jordbruksministern ändå tar litet
för lätt på den s. k. demokratiska behandlingen
av denna fråga. Jordbruksministern
säger att den skall behandlas
som vilken annan fråga som helst. År
det verkligen så säkert? Är det inte på
det sättet att Vindelälvsfrågan har blivit
en test case för de många människor
— inklusive herr Lundberg — som alltför
länge väntat på ett resolut ingripande
mot den pågående och starkt
accelererande miljöförstöringen?

Det är ju inte bara fråga om de lokala
förhållandena och den lokala befolkningens
intresse i Vindelälven, utan
det gäller även alla människor, var de
än bor i landet, vilka har ett särskilt
miljöintresse som i detta fall måste
komma till uttryck. Regeringen har hitintills
behandlat detta ärende — som
jag tidigare påpekade — inom lyckta
dörrar i den socialdemokratiska partigruppen.
Det är inte uttryck för någon
breddad demokrati att handlägga frågan
på det sättet.

Jag har för min del tagit upp tanken,
att eftersom Vindelälvsfrågan i första
hand berör dem som bor där uppe, så
skulle dessa människor, som står inför
risken att få sin natur spolierad och
som står inför risken att den socialdemokratiska
regeringen inte lyckas
framlägga några förslag om ökade sysselsättningsmöjligheter,
få ge ett demokratiskt
uttryck för sin uppfattning. Det
kan ske ute i kommunerna på olika
sätt; det skulle t. o. m. kunna ske genom
någon form av omröstning lokalt
i området. Regeringen borde se på den
frågan.

Jag delar herr Lundbergs uppfattning
att det är en fruktansvärd situation som
uppstått genom att bl. a. Mälaren, Hjälmaren,
Fyrisån och området kring
Skutskär undergått en sådan miljöförstöring
under 1940-, 1950- och 1960-talen.
Men ansvaret för den dåliga planering
som ligger bakom denna förstö -

2 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 24

18 Nr 24 Onsdagen den 14 maj 1969

Svar på fråga ang. sysselsättningsfrämjande åtgärder inom Vindelälvsområdet

ring måste ju hänföras till bl. a. de många
jordbruksministrar och andra ministrar
som har suttit i den socialdemokratiska
regeringen.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag kan lova herr Holmberg
att damerna och herrarna på den
borgerliga kanten kommer att få uppleva
många test cases i miljövården, som
kanske kostar en del pengar, när vi fullföljer
den lagstiftning på miljövårdens
område som vi har påbörjat.

Så bara ett par randanmärkningar!

Herr Wedén säger att regeringen berett
denna fråga i två år. Det är ju inte
sant. Remisshandlingarna kom in till regeringen
i november månad 1968, och
enligt mitt sätt att räkna har det inte
gått två år sedan dess. Behandlingen av
frågan inom regeringen började i november-december
1968. Jag övertog
ärendet i februari. Det är en rätt stor
hög papper som det gäller att gå igenom,
och som damerna och herrarna
kanske märkt har det ju hänt en hel del
andra saker som jordbruksdepartementet
varit engagerat i under de månader
som gått sedan jag trädde till.

Herr Wedén pratar alltså strunt. Regeringen
har ingalunda tagit två år på
sig för beredningen av denna fråga.

Herr Holmberg säger att ärendet handlagts
inom lyckta dörrar. Skulle det vara
något speciellt för detta ärende? Denna
fråga behandlas som alla andra frågor
i regeringen: man skaffar det material
man behöver, och så fattar regeringen
ett beslut som får bilda utgångspunkten
för ett förslag.

Jag har aldrig upplevt att man gått
till väga på annat sätt i vårt demokratiska
samhälle, och jag förstår inte varför
man skulle göra det i denna fråga.
Dessutom hade kammaren den 27 mars
i år tillfälle att diskutera frågan om
folkomröstning. Jag vet bara inte var
herr Holmberg befann sig vid det tillfället.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag vill bara upplysa
herr Wedén om att Fyrisån ligger i
Uppsala län och att den rinner ut i
Mälaren. När jag nämnde Uppsala län
som ett smutsområde, trodde jag att herr
Wedén visste detta.

Det talas här om nedsmutsning, och
herr Holmberg lägger ansvaret för denna
nedsmutsning på de jordbruksministrar
som suttit i socialdemokratiska regeringar.
Vem började nedsmutsningen
i Skutskär? Vem började den i Hallstavik?
Vem började nedsmutsningen i
Bomhus, i Norrsundet m. m.? Ja, inte
fanns det någon möjlighet för socialdemokraterna
att den tiden påverka utvecklingen.
Hur kommer det sig att man
i dag tillåter ytterligare nedsmutsning i
Hallstaviksområdet och Skutskärsområdet?
Jo, från den privata industrin
kräver man att hänsyn skall tas till en
utbyggnad.

Jag vill fråga herr Wedén om vilken
industri man skall slå igen i Eskilstuna,
i Uppland eller någon annanstans? Vi
skall komma ihåg att detta inte har någonting
med demokrati att göra. Möjligheterna
att förhindra nedsmutsning
skall vi pröva i riksdagen.

När man nu här är så stor i munnen
vill jag ställa frågan: Varför får vi inga
tjänster till limnologiska institutionen?
Varför har vi inte fått några tjänster
till zoofysiologiska institutionen? Varför
har det över huvud taget från kretsar
som nu lever ganska högt aldrig tagits
ett verkligt initiativ till att få bort
smutsen från Mellansverige och Sydsverige? Det

är mot denna bristande logik och
underliga inställning som jag protesterar.
Försök inte att komma ifrån ansvaret! Herr

HENNINGSSON (s):

Herr talman! Jag begärde ordet därför
att såväl herr Holmberg som herr
Wedén använder uttryck om formerna
för vattenutbyggnaden som är fantastis -

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

Svar på fråga ang. sysselsättningsfrämjande åtgärder inom Vindelälvsområdet

ka. De säger att det pågår ett miljöfördärv
över alla gränser. Jag skulle gärna
vilja fråga både herr Wedén och herr
Holmberg om ni känner till något sätt
att framställa elektrisk energi med mindre
risk för förorening av naturen än
genom vattenkraft? Det skulle vara
mycket intressant att höra på vilket sätt
man kan framställa elektrisk energi utan
att störa naturen.

Det finns också andra aspekter att ta
hänsyn till. Vi vet att vi för närvarande
befinner oss i den situationen att ungefär
90 procent av all elektrisk kraft
produceras genom vattenkraft, ungefär
10 procent genom värmekraft; atomkraft
och oljeeldade aggregat spelar mindre
roll. Båda framställningssätten har till
resultat ett visst störande av naturen, i
det ena fallet genom svavelutsläpp och
rök och i det andra fallet genom utsläpp
från atomreaktorerna, som också de har
sina aspekter.

Om vi slutar upp med att bygga ut
vattenkraften i dag, dröjer det inte mer
än sju år förrän vi förändrat aspekterna
så att vi från att tidigare ha haft 90
procent av energin genom vattenkraft i
stället har 45 procent genom vattenkraft
och 55 procent genom värmekraft.
Väntar vi ytterligare sju år har vi vänt
siffrorna än mera nedåt. Då utgör den
vattenkraftproducerade energin endast
22 procent. Om vi går fram ännu en sjuårsperiod,
befinner vi oss i den situationen
att vi har nästan samma mängd
energi genom vattenkraft som vi nu har
genom värmekraft i vårt land.

Vad gör de länder i Europa, vilka tidigare
utbyggt sin vattenkraft och nu inte
har mera kvar av denna och därefter
gått över till värmekraft för att öka sin
produktion av elektrisk ström? Jo, de
bygger »konstgjorda» vattenkraftverk,
s. k. pumpkraftverk, för att ha en reserv
av vattenkraft tillgänglig för den
reglering av energiförbrukningen som
är nödvändig. Förbrukningen varierar
nämligen mycket varje dag, varje vecka,
varje månad och varje år, och det

finns inget medel mera lämpligt för korttidsreglering
av framställningen av den
elektriska energin än användandet av
vattenkraftverk.

Det vatten som rinner in i vattenkraftverken
rinner ut igen exakt lika rent.
Jag protesterar mot resonemanget om
miljöförstöring; däremot går jag gärna
med på att det blir en miljöförändring.
Det finns många älvdalar i Norrland,
som i dag utgör turistattraktioner på
grund av att älven är utbyggd. Därför
har vi inte alls någon generell anledning
påstå att vattenkraftsutbyggnaden
har fördärvat vår miljö eller smutsat
ned den. På många ställen har den skapat
nya skönhetsvärden. Det finns skäl
att ta vara på dessa detaljer också i
framtiden.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag hoppas på både en
lösning av sysselsättningsfrågan och en
möjlighet att bevara Vindelälven utan
utbyggnad. Jag måste därför beklaga att
borgerliga partier tycks använda tillfället
till att vädra sin allmänna olust i
miljöfrågorna och utnyttjar dessa till
ett kraftigt angrepp mot regeringen. Det
blir svårare att tro att det är Vindelälven
de är intresserade av, om de blandar
in allt möjligt annat i denna debatt.
Eftersom jag är mån om att vi
skall lyckas bevara Vindelälven, skulle
jag finna det skönt om de lät bli sådant.

Jag är inte alls missnöjd med att regeringen
har tagit tid på sig, ty jag förutsätter
att denna tid har använts för att
penetrera möjligheterna att skaffa arbete
där uppe. Även för dem, för vilka
det är mycket väsentligt att Vindelälven
inte utbyggs, är det en prövning att
veta att stor arbetslöshet råder och
att möjligheterna att i fortsättningen
trygga befolkningens sysselsättning är
mycket små. Därför ger mig det svar,
som jordbruksministern i dag har lämnat,
en förhoppning om att frågan skall
lösas så att båda opinionerna kan tillgodoses,
både den för vilken Vindeläl -

20 Nr 24 Onsdagen den 14 maj 1969

Svar på fråga ang. användningen av kemiska bekämpningsmedel vid odling av grönsaker -

vens bevarande är en mycket viktig angelägenhet
och den som ser sysselsättningsfrågorna
som det mest närliggande.
Jag skulle vara glad, om man renodlade
denna debatt till att gälla Vindelälven.
Låt oss se jordbruksministerns
vänliga ansikte som hoppingivande för
en lösning, som vi alla kan vara till
freds med!

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag vill varmt instämma
med fru Eriksson i Stockholm, när
hon säger sig utgå ifrån att regeringen
skall nå fram till en lösning som innebär
att man både undviker att bygga ut
Vindelälven och klarar sysselsättningsproblemen.
Det är ju om Vindelälvsförhållandena
jag hela tiden har talat.

Jordbruksministern lät undfalla sig
att han ansåg att jag talade strunt. Men
jag har ju här uttryckt samma mening
som chefen för naturvårdsverket och
för övrigt hela verket har uttryckt. Jag
hoppas verkligen att fru Eriksson i
Stockholm, som uppenbarligen har samma
mening, inte känner sig särskilt irriterad
av att den uttrycks även av representanter
för den politiska oppositionen.

Jordbruksministern säger att regeringen
inte har haft några två år på sig.
Nej, formellt inte. Det besked som riksdagen
lämnade för två år sedan var
dock klart och borde ha föranlett regeringen
att i sin planering inrikta sig
mindre på vattenkraftens utbyggnad
och mer på den rad av alternativa utvägar
som tiden här inte tillåter mig att
gå in på.

På en punkt vill jag instämma med
jordbruksministern och uttrycka min
tillfredsställelse över vad han sade; det
tycktes mig vittna om en energi beträffande
miljövården som inte på alla
punkter har kommit fram i den proposition
om riksdagen behandlar. Vi kommer
att få många test cases, sade jordbruksministern.
De anföranden som hål -

lits av representanter för den politiska
oppositionen tycker jag borde ge jordbruksministern
ett vittnesbörd om att
han kan räkna med oppositionens stöd.
Får jag då till slut tillåta mig att ge honom
rådet: Börja dessa test cases med
Vindelälven, som diskussionen i dag
gäller!

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! För att mitt sätt att uttrycka
mig inte skall ge anledning till
vidare missförstånd vill jag tala om
att jag inte karakteriserade herr Wedéns
inlägg som sådant som struntprat;
det var enbart uppgiften om att vi hade
hållit på i två år som jag gav den beteckningen,
och den måste jag vidhålla.

Jag vill framhålla att det inte är underligt
att denna fråga har tagit litet tid.
Vad är det egentligen som vi skall ta
ställning till? Jo, det är de praktiskt taget
största regleringar som ägt rum i vårt
land. Regeringen tillmätte för något år
sedan frågan så stor betydelse att den
utnyttjade vattenlagens möjligheter att
ta över ärendet från vattendomstolen.
Det är första gången som regeringen
skall ta ställning till en hel älvs utbyggnad,
och det är inte en fråga, mina damer
och herrar, som man avgör på en
förmiddag.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. användningen av
kemiska bekämpningsmedel vid
odling av grönsaker

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade
:

Herr talman! Herr Oskarson har frågat
mig om jag planerar några ytterligare
kontrollåtgärder angående använ -

Onsdagen den 14 maj 1969 Nr 24 21

Svar på fråga ang. användningen av kemiska bekämpningsmedel vid odling av grönsaker -

dande av kemiska bekämpningsmedel
vid odling av sådana grönsaker som är
avsedda för konsumtion i oförädlat
skick och om åtgärder kan förväntas för
att minska användningen av giftiga preparat
vid dessa odlingar.

Det är naturligtvis ytterst angeläget
att användningen av kemiska bekämpningsmedel
vid bl. a. grönsaksodling regleras
på ett sådant sätt att förgiftningsriskerna
undviks. Åtgärder i denna riktning
vidtas också. Giftnämnden beslutade
i mars i år att inte efter den 1 januari
1970 tillåta användning av DDT
och vissa andra klorerade kolväten som
bekämpningsmedel i Sverige. Forskning
för att få fram alternativa bekämpningsmetoder
pågår. För att effektivt kunna
bekämpa skadeinsekter inom grönsaksodlingen
kan vi dock för närvarande
inte klara oss utan kemiska bekämpningsmedel.
Jag vill emellertid erinra
om att giftnämnden — då man tillåter
att giftiga preparat används — föreskriver
villkor för användningen. Bl. a. brukar
bestämmelser meddelas om användningsområde,
försiktighetsmått vid användningen
samt om karenstid, d. v. s.
viss minimitid mellan behandling och
skörd. De giftigaste medlen får vidare
endast användas av personer med särskild
behörighet. Jag kan dessutom nämna
att livsmedelslagstiftningen föreskriver
att bestämmelser skall meddelas om
de högsta kvarvarande rester av bekämpningsmedel
som får förekomma i
livsmedel. Jag vill vidare nämna att
livsmedelsstadgekommittén överväger
frågan om kontroll av bekämpningsmedelsrester
vid import av frukt och grönsaker.

Med hänsyn till den ganska långtgående
kontroll av användningen av kemiska
bekämpningsmedel som redan
finns och till att frågan om kontroll vid
importen övervägs av nämnda kommitté
anser jag inte att några särskilda åtgärder
från min sida är påkallade för närvarande.

Vidare anförde:

Herr OSKARSON (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret. Jag tycker att svaret
andas en positiv inställning till problemet,
och det är jag tacksam för. Jag är
medveten om att det både finns noggranna
bestämmelser vad det gäller villkoren
för användningen, användningsområde
och karenstid och att det ställs särskilda
krav på de personer som skall använda
dessa bekämpningsmedel. Min
fråga gällde emellertid kontrollen. Hur
kontrollerar man att dessa villkor och
bestämmelser verkligen uppfylls?

Som statsrådet vet finns det noggranna
bestämmelser angående kontroll vid
saluförandet av animaliska produkter.
I fråga om grönsaker finns det ännu
inga motsvarande bestämmelser. Detta
är anledningen till att jag frågat, huruvida
statsrådet planerar några åtgärder
på frukt- och grönsaksområdet.

Statsrådet framhåller i sitt svar, att
livsmedelsstadgan föreskriver att bestämmelser
skall meddelas om de högsta
kvarvarande rester av bekämpningsmedel
som får förekomma i livsmedel. Det
är också riktigt. Men det föreligger ju
ingen skyldighet för producenten att
vid saluförandet redovisa om bekämpningsmedel
använts, vilka medel det i
så fall gäller och i vilken utsträckning
de använts. Inte heller finns det några
uppgifter som klargör för konsumenterna
huruvida det utövats någon kontroll
eller inte.

Konsumenterna själva har ingen möjlighet
att bedöma den saken och är därför
mycket intresserade av att vi på detta
område får något slags »varudeklaration».

Jag är tacksam för vad statsrådet sade
beträffande de utländska frukterna och
grönsakerna. Dessa utgör det stora problemet,
eftersom vi inte har någon uppfattning
om vilka bekämningsmedel som

22 Nr 24 Onsdagen den 14 maj 1969

Svar på fråga ang. användningen av kemiska bekämpningsmedel vid odling av grön -

saker

används i de olika länderna vid odlingen
och för att höja hållbarheten och om
någon kontroll äger rum.

Även om dessa gifter inte ger utslag
med detsamma, vet vi dock praktiskt taget
ingenting om vilka följder det kan få
om de under en längre tid upplagras i
människokroppen.

Herr talman! Jag vill än en gång tacka
för svaret och poängtera att jag hade
önskat att statsrådet där hade uttryckt
litet mer klara tankegångar om nödvändigheten
av en kontroll på detta område,
och hur man arbetar för genomförandet
av en sådan.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag tycker nog att tankegångarna
i svaret var tämligen klara.

Hälsovårdsnämnderna har skyldighet
att utöva den fortlöpande kontrollen på
detta område. Man kan emellertid aldrig
genom en lagstiftning helt undvika
vare sig medvetna lagöverträdelser eller
olyckshändelser. Sådana inträffar på
alla områden som är föremål för lagstiftning.
Det har på detta område nyligen
förekommit ett par fall som föranlett
polisingripanden, och polisen utreder
för närvarande huruvida det i dessa
fall funnits för mycket gifter i grönsakerna.

Får jag sedan bara lämna ett par uppgifter
som kan lugna allmänheten.

Statens växtskyddsanstalt har gjort
en stor undersökning, som ännu inte är
publicerad, angående förekomsten av
organiska fosforföreningar i frukt, grönsaker
och rotfrukter från svensk handel.
Denna undersökning omfattar åren
1964—1968. I 8,5 procent av proverna
har man kunnat påvisa förekomsten av
rester av organiska fosforföreningar.
Men i endast fyra av 2 396 fall har det
varit fråga om värden som överskridit
den högsta tillåtna restmängden.

När vi beslutade att förbjuda DDT,
bestämde vi oss också för att bedriva

forskning för att få fram alternativa bekämpningsmedel
mot insekter. 130 000
kronor har anvisats till växtskyddsanstalten
för att bedriva sådan forskning.

I mitt svar har jag framhållit att livsmedelsstadgekommitténs
förslag säkerligen
skall ge oss ytterligare instrument
för att komma till rätta med dessa
problem.

Herr OSKARSON (m):

Herr talman! Den omständigheten att
det förekommit polisingripanden som
har visat sig vara befogade talar för att
det skulle vara önskvärt med en kontroll.
Det är gott och väl att det rör sig
om ett fåtal sådana fall, men detta utgör
ingen garanti för att det inte finns
många fall som undgått ingripande.

Jag är medveten om att detta problem
inte kan lösas enbart genom lagstiftning.
Olyckshändelser inträffar och
kan komma att inträffa. Men som jag
sade tidigare skulle jag ha önskat att
statsrådet mera bestämt hade angivit
riktlinjer för hur man tänker åstadkomma
betryggande kontrollåtgärder på detta
område.

Undersökningen från statens växtskyddsanstalt
är intressant och kan säkert
bidra till att öka både förståelsen
och kunskaperna och också ange riktlinjer
för hur vi skall arbeta i fortsättningen
för förbättrade kontrollmöjligheter.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Får jag helt kort framhålla
att jag självfallet inte kommer att
falla livsmedelsstadgekommittén i ämbetet.
För övrigt är denna kommitté tillsatt
av socialministern.

Vidare vill jag påpeka att Sverige är
det första land i världen som beslutat
förbjuda användning av DDT, ett tecken
på att vi är energiska när det gäller
att komma till rätta med dessa problem.

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

Forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

Herr OSKARSON (m):

Herr talman! Jag är tacksam för att
statsrådet arbetar med energi på dessa
frågor och jag hoppas ätt statsrådet kommer
att vara lika energisk när det gäller
att snart komma fram till ett positivt
resultat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Justerades protokollet för den 6 innevarande
maj.

§ 8

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet
vilande proposition nr 108, angående
godkännande av avtal mellan Sverige
och Liberia för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter på inkomst
och förmögenhet.

§ 9

Forskarutbildning och
forskarkarriär m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 93, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående forskarutbildning
och forskarkarriär m. m. jämte motioner,
såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till statsutskottet.

Sedan Kungl. Maj :t i propositionen
nr 1 (bilaga 10, punkterna E 30, E 42
och E 43) beräknat medel för de ändamål
som avsåges med nedanstående anslag,
hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 31 under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 7 mars 1969 föreslagit
riksdagen att, såvitt nu var i fråga, dels
godkänna de riktlinjer för forskarutbildning
och forskarkarriär m. m. som
förordats i statsrådsprotokollet, dels
bemyndiga Kungl. Maj:t att besluta om
grupplivförsäkring för innehavare av
doktorandstipendium, dels för budget -

året 1969/70 under åttonde huvudtiteln
anvisa till Vissa kostnader för reformerad
forskarutbildning m. m. ett förslagsanslag
av 3 878 000 kr., till Särskilda
åtgärder för forskarutbildning ett
anslag av 3 400 000 kr. och till Stipendier
för främjande av högre vetenskapliga
studier ett reservationsanslag av
10 212 000 kr.

Propositionen nr 31 innehölle även
förslag till förordning om ändring i
studiemedelsförordningen den 4 juni
1964 (nr 401) och förslag om anvisande
under nionde huvudtiteln av anslag
till Vissa kostnader för doktorandstipendier
vid jordbrukets högskolor.
Propositionen hade i vad avsåge ändringen
i studiemedelsförordningen behandlats
av andra lagutskottet i dess
utlåtande nr 55 samt i vad avsåge anslag
under nionde huvudtiteln hänvisats
till jordbruksutskottet och behandlats
i dess utlåtande nr 20.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:

985 av herr Blomquist och 11:1136 av

herr Nordstrandh,

dels de likalydande motionerna I:

986 av herr Gösta Jacobsson m. fl. samt
II: 1133 av fröken Ljungberg och herr
Oskarson,

dels de likalydande motionerna I:

987 av herrar Thorsten Larsson och
Nils Nilsson samt II: 1134 av herr
Mattsson m. fl., vari bl. a. hemställts att
riksdagen måtte vid sin behandling av
Kungl. Maj:ts proposition nr 31 i skrivelse
till Kungl. Maj :t

1. uttala att fyra år måtte eftersträvas
som normalstudietid för avläggande
av doktorsexamen men att viss avvikelse
från nämnda studietid finge tilllåtas
på i motionerna angivna grunder,

3. anhålla om utredning av frågan
om utformandet av en forskarkarriär
som vore anpassad till den nya forskarutbildningen
och som medgåve ett bi -

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

behållande av forskningsvolymen i ]
minst nuvarande omfattning på i mo- i
tionerna anförda grunder,

dels de likalydande motionerna I:

988 av herr Lidgard och II: 1138 av
herr Nordstrandh m. fl,

dels de likalydande motionerna I:

989 av herr Lidgard och II: 1135 av
herr Nordstrandh m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

990 av herr Virgin m. fl. och 11:1131
av herr Holmberg m. fl, vari hemställts
att riksdagen måtte

1. besluta att studietiden fram till
doktorsexamen borde kunna varieras i
enlighet med vad i motionerna anförts,
att doktorandstipendier borde utgå under
den tid som ansvarigt lokalt organ
ansåge erforderlig för doktorsexamen
samt att en i princip obligatorisk licentiatexamen
infördes efter cirka två
års studier med dispensmöjligheter för
doktorander som direkt siktade på doktorsexamen,

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om en skyndsam översyn av
forskarkarriären, om en översyn av
professorernas uppgifter inom utbildning
och forskning samt arbetsförhållanden
och om förslag om ökade resurser
till forskarutbildning och forskarhandledning
efter skyndsam analys, genomförd
av berörda myndigheter, om
det reella resursbehovet,

dels de likalydande motionerna I:

991 av herr Wirtén m. fl. och II: 1132
av herr Källstad m. fl, vari hemställts
att riksdagen måtte

A. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning och förslag beträffande
det fortsatta reformarbetet i fråga om
bl. a. möjligheterna att öka flexibiliteten
i forskarutbildningen, metoderna
för urvalet av de studerande som skulle
släppas fram till forskarutbildning, behovet
och konstruktionen av en mellanexamen,
möjligheterna att i ökad utsträckning
avlasta forskarna genom biträde
av kvalificerad personal samt

planering för en successiv ökning av
resurserna för handledning,

B. uttala

1. att en fortsatt successiv ökning av
resurserna för handledning inom forskarutbildning
vore ofrånkomlig,

2. att vid undervisningen utrymme
borde beredas även för den som vill
bedriva studier utan att vara antagen
som doktorand,

3. att möjlighet borde finnas för innehavare
av assistent- eller amanuenstjänst
till en i vissa fall mer än ettårig
förlängning av den eljest fyraåriga utbildningen,

4. att doktorandstipendium borde
kunna utgå under hela den tid som beräknades
åtgå för erhållande av doktorsexamen,

5. att under en övergångstid äldre
nästan färdiga licentiander och doktorander
icke borde tvingas gå över till
det nya systemet,

6. att möjligheterna att inrätta särskilda
forskarprofessurer i ökad utsträckning
borde utnyttjas,

C. 1. till Särskilda åtgärder för forskarutbildning
för budgetåret 1969/70
under åttonde huvudtiteln anvisa ett i
förhållande till Kungl. Maj:ts förslag
med 1 000 000 kr. förhöjt anslag av
4 400 000 kr.,

2. till Vissa kostnader för reformerad
forskarutbildning m. m. för budgetåret
1969/70 under åttonde huvudtiteln
anvisa erforderliga medel för 70 nya
extra ordinarie forskarassistenttjänster,

dels motionen II: 1137 av herr Nordstrandh,
vari hemställts att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte uttala,
att tidsåtgången för avläggande av den
nya doktorsexamen icke ovillkorligen
skulle begränsas till fyra år utan
— under alla förhållanden tills erfarenhet
vunnits av ett hårt bundet systems
verkningar — med generell flexibilitet
kunna utmätas från fall till fall,

dels motionen II: 1139 av fru Ryding
och herr Hermansson, vari hemställts

att riksdagen vid behandlingen av

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

proposition nr 31 i princip uttalade sig
för att nuvarande licentiatexamen och
doktorsgrad ersattes med en doktorsexamen
med starkt begränsad utbildningstid,
varvid dock reformens ikraftträdande
uppskötes så att institutionerna
och de yngre forskarna själva kunde
medverka i utformningen av förslag till
studieplaner, varigenom flexibilitet i
studietiden medgåves,

att riksdagen gåve Kungl. Maj :t i uppdrag
att utforma ett förslag till studiefinansiering
som motsvarade i motionen
ställda krav, samt

att riksdagen gåve Kungl. Maj :t i
uppdrag att på grundval av diskussion
med och synpunkter från de direkt berörda
vid universiteten återkomma med
konkreta förslag rörande resursfördelningen
till forskarutbildningen, varvid
''orskarutredningens förslag om en fast
elation mellan doktorander och handledare
i princip borde accepteras.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte beträffande
studietiden för avläggande av doktorsexamen
med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag och med avslag å motionerna
1:987 och 11:1134, 1:990 och 11:1131,
1: 991 och II: 1132 samt II: 1137, de sex
förstnämnda motionerna såvitt nu var
i fråga, godkänna vad som förordats i
statsrådsprotokollet,

2. att riksdagen måtte beträffande
assistenters och amanuensers studietid
för avläggande av doktorsexamen med
bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med
avslag å motionerna I: 991 och II: 1132,
såvitt nu var i fråga, godkänna vad som
förordats i statsrådsprotokollet,

3. att riksdagen måtte

a. avslå motionerna 1:990 och II:

1131 i vad de avsåge en obligatorisk licentiatexamen,

b. avslå motionerna 1:991 och II:

1132 i vad de avsåge utredning och förslag
beträffande det fortsatta reformarbetet
i fråga om behovet och konstruktionen
av en mellanexamen,

Forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

< 4. att riksdagen måtte beträffande

1 tidpunkten för ikraftträdandet av nya
bestämmelser för forskarutbildning
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och
med avslag å motionen 11:1139, såvitt
nu var i fråga, godkänna vad som förordats
i statsrådsprotokollet,

5. att riksdagen måtte beträffande
äldre licentianders och doktoranders
övergång till det nya utbildningssystemet
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna 1:991
och II: 1132, såvitt nu var i fråga, godkänna
vad som anförts i statsrådsproj
tokollet,

j 6. att riksdagen måtte beträffande
utrymme i undervisningen för den som
j vill bedriva studier utan att vara antagen
till doktorand med bifall till Kungl.
j Maj :ts förslag och med avslag å motiot
nerna 1:991 och II: 1132, såvitt nu var
i fråga, godkänna vad som förordats i
statsrådsprotokollet,

7. att riksdagen måtte beträffande
den tid under vilken doktorandstipen 2

dium enligt det nya systemet skulle
få innehas med bifall till Kungl. Maj :ts

s förslag och med avslag å motionerna
J 1:990 och 11:1131 samt 1:991 och II:

» 1132, samtliga motioner såvitt nu var

{ i fråga, godkänna vad som anförts i
r statsrådsprotokollet,
i 8. att riksdagen måtte beträffande
förordnandetidens längd för docenter
b och möjligheten att erhålla omförord1
nanden med bifall till Kungl. Maj :ts för1
slag och med avslag å motionerna I:

I 985 och 11:1136 samt 1:986 och II:

i, 1133, samtliga motioner såvitt nu var

3 i fråga, godkänna vad som anförts i
statsrådsprotokollet,

9. att riksdagen måtte avslå motio :

nerna I: 986 och II: 1133 om föränd ring

av samtliga forskardocenttjänster
och vissa docenttjänster till ordinarie

: tjänster som biträdande professor samt

om anvisande av medel för täckande av
kostnaderna för en dylik förändring,

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:985 och 11:1136 i vad de av -

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

såge ändrad tjänstebenämning för kliniska
lärare,

11. att riksdagen måtte beträffande
ändring av tjänstebenämningen för laboratorer
m. fl. med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
I: 987 och II: 1134, såvitt nu var
i fråga, godkänna vad som anförts i
statsrådsprotokollet,

12. att riksdagen måtte beträffande
utnyttjandet av universitetslektorer i
forskarhandledningen med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:989 och 11:1135 godkänna
vad som anförts i statsrådsprotokollet,

13. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 988 och II: 1138 om inrättande
av forskarassistenttjänster,

14. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 991 och II: 1132 i vad de avsåge
inrättande av forskarprofessurer,

15. att riksdagen måtte godkänna de
riktlinjer i övrigt för forskarutbildning
och forskarkarriär m. m. som förordats
i statsrådsprotokollet,

16. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att besluta om grupplivförsäkring
för innehavare av doktorandstipendium,

17. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 987 och II: 1134 samt
I: 990 och II: 1131, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, som sin mening
ge Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
anfört om fortsatta överväganden i fråga
om forskarkarriären,

18. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 987 och II: 1134 i vad de avsåge
doktorandernas frihet att välja avhandlingsämne
och forskningsmetoder,

19. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 990 och II: 1131, I: 991 och II:
1132 samt II: 1139, samtliga motioner i
vad de avsåge utredning och förslag om
resurserna för forskarutbildningen,
ävensom motionerna I: 991 och II: 1132,
i vad de avsåge ett uttalande att en fortsatt
successiv ökning av nämnda resurser
är ofrånkomlig,

20. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 990 och II: 1131 i vad de avsåge
en översyn av professorernas uppgifter
inom utbildning och forskning
samt arbetsförhållanden,

21. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 991 och II: 1132 i vad de avsåge
utredning och förslag beträffande
det fortsatta reformarbetet i fråga om
metoderna för urvalet av studerande
och avlastande av forskarna genom biträde
av kvalificerad personal in. m.,

22. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1139 i vad den avsåge förslag
till studiefinansiering,

23. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 991 och II: 1132, i vad de
avsåge medelsanvisningen, för budgetåret
1969/70 på driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa

a. till Vissa kostnader för reformerad
forskarutbildning in. m. ett förslagsanslag
av 3 878 000 kr.,

b. till Särskilda åtgärder för forskarutbildning
ett anslag av 3 400 000 kr.,

24. att riksdagen måtte till Stipendier
för främjande av högre vetenskapliga
studier för budgetåret 1969/70 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 10 212 000
kr.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande studietiden för avläggande
av doktorsexamen av herrar Per
Jacobsson (fp), Ottosson (m), Nyman
(fp), Wallmark (m), Thorsten Larsson
(ep), Wirtén (fp), Bohman (m), Mattsson
(ep), Nordstrandh (m), Källstad
(fp), Sjönell (ep) och Westberg i Ljusdal
(fp), som ansett att utskottet under
1 bort hemställa,

att riksdagen måtte beträffande studietiden
för avläggande av doktorsexamen
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna I: 987 och II: 1134,
1:990 och 11:1131, 1:991 och 11:1132
samt II: 1137, de sex förstnämnda motionerna
såvitt nu var i fråga, godkänna
vad reservanterna förordat;

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

2. beträffande assistenters och amanuensers
studietid för avläggande av
doktorsexamen av herrar Per Jacobsson
(fp), Ottosson (in), Nyman (fp),
Wallmark (m), Thorsten Larsson (ep),
Wirtén (fp), Bohman (m), Mattsson
(ep), Nordstrandh (in), Kållstad (fp),
Sjönell (ep) och Westberg i Ljusdal
(fp), som ansett att utskottet under 2
bort hemställa,

att riksdagen måtte beträffande assistenters
och amanuensers studietid för
avläggande av doktorsexamen i anledning
av motionerna I: 991 och II: 1132
som sin mening ge Kungl. Maj :t till
känna vad reservanterna anfört;

3. beträffande införandet av en mellanexamen
av herrar Ottosson, Wallmark,
Bohman och Nordstrandh (samtliga
m), som ansett att utskottet under
3 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:990 och 11:1131 samt I:
991 och II: 1132, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, som sin mening ge
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört om införande av en mellanexamen; 4.

beträffande resurserna för den föreslagna
reformens genomförande av
herrar Per Jacobsson (fp), Ottosson
(m), Nyman (fp), Wallmark (m),
Thorsten Larsson (ep), Wirtén (fp),
Bohman (m), Mattsson (ep), Nordstrandh
(in), Källstad (fp), Sjönell (ep)
och Westberg i Ljusdal (fp), som ansett
att utskottet under 19 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:990 och 11:1131, 1:991
och II: 1132 samt II: 1139, samtliga motioner
i vad de avsåge utredning och
förslag om resurserna för forskarutbildningen,
ävensom med bifall till motionerna
I: 991 och II: 1132, i vad de avsåge
ett uttalande att en fortsatt successiv
ökning av nämnda resurser vore ofrånkomlig,
som sin mening ge Kungl. Maj :t
till känna vad reservanterna anfört;

5. beträffande medelsanvisningen för

Forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

nästa budgetår av herrar Per Jacobs >

son (fp), Ottosson (m), Nyman (fp),
Wallmark (m), Thorsten Larsson (ep),

, Wirtén (fp), Bohman (m), Mattsson
, (ep), Nordstrandh (m), Källstad (fp),

i Sjönell (ep) och Westberg i Ljusdal
, (fp), som ansett att utskottet under 23

1 bort hemställa,

1 att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna I: 991 och II: 1132, i vad de

r avsåge medelsanvisningen, för budgetåret
1969/70 på driftbudgeten under åt 2

tonde huvudtiteln anvisa

1 a. till Vissa kostnader för reformerad
forskarutbildning m. m. ett förslagsanslag
av 4 978 000 kr.,
b. till Särskilda åtgärder för forskarutbildning
ett anslag av 4 400 000 kr.;
r 6. beträffande utnyttjandet av univer sitetslektorer

i f orskarhandledningen av
v herr Nordstrandh (m), utan angivet yr:
kande.

i e

Herr TALMANNEN yttrade:

Överläggningen rörande statsutskoti-
tets utlåtande nr 93 må omfatta jämväl
andra lagutskottets utlåtande nr 55 och
i- jordbruksutskottets utlåtande nr 20, men
v yrkanden beträffande sistnämnda utlärt
tanden framställes först sedan desamma
i, föredragits.

»,

t- Statsutskottets hemställan föredrogs;

) och anförde därvid:

l l-

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Kungl. Maj :ts proposiv
tion nr 31 angående forskarutbildning
1 och forskarkarriär rymmer flera oklari-
heter. Den är i långa stycken ett halvh
fabrikat, en halvmesyr. De reformer
1- som föreslås i propositionen gäller i

> stor utsträckning inte bara forskarut;e
bildningen, utan hela den högre akadelv
miska utbildningen ovanpå universitel-
tens treåriga grundexamen, särskilt vad
:t beträffar de filosofiska fakulteterna.

Propositionen lägger fast regler för
ir studietid, studiernas inriktning och fi -

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

nansiering under ordinarie studietid på
ett sätt som kommer att avse ett stort
antal studerande som inte kan få särskild
forskarutbildning och till stor del
inte ens siktar på en sådan forskarutbildning.
Det gäller de studerande som
vill ta en väsentlig påbyggnad av de
akademiska studierna ovanpå grundexamen
utan att sikta på en egentlig
forskarkarriär.

Enligt min mening borde frågan om
tillrättaläggandet av sådana studier vid
sidan av dem som syftar till en forskarkarriär
ha ägnats en större uppmärksamhet
än som har skett i propositionen,
där denna fråga berörs bara i förbigående.
Dessa studerande är nästan
helt bortglömda. De får lov att studera,
men utan handledning och utan stipendier.

Regeringen och utskottets majoritet
har uttalat, att studietidens längd normalt
skall vara fyra år. Yi har i reservationerna
1 och 2 talat om att en större
flexibilitet bör eftersträvas. Man kan
inte, menar jag, utan olägenhet standardisera
forskarutbildningen hårt. Ökade
krav på bredd i kunskaperna kommer
att ställas av samhällsutvecklingen, och
vi har därför förordat att utbildningstiden
görs mer flexibel än vad som
förutsattes i propositionen. Vi har också
uttalat att en mer än ettårig förlängning
för personer med amanuens- och
assistenttjänster bör komma till stånd.

Det bör finnas möjligheter att relativt
generöst bedöma de fall som kan väntas
uppkomma då doktorander önskar ta
utbildningsresurser i anspråk längre tid
än fyra år. Skälen är flera, men jag skall
bara nämna tre: för det första svårigheterna
att göra en realistisk tidsplan
för en individuell utbildning, för det
andra att ett vetenskapligt avhandlingsarbete
får sådan omfattning och sådan
svårighetsgrad, att det måste vara
vanskligt att i förväg bedöma dessa faktorer,
och för det tredje den enskilde
forskarens personliga läggning. Med en

hård bundenhet till tidsregeln riskerar
man både en försämring av den forskning
som doktoranderna bedriver och
en minskning av den totala forskningsvolymen.
Även om man ställer upp tvåårsregeln
som ett riktmärke — och det
gör också utskottet — måste en mycket
större flexibilitet medges än som förutsätts
i propositionen.

Jag vill tillägga, att efter fyra års
högre studier ett flertal forskare utestängs
från doktorandstipendier, nämligen
de som inte är fullt färdiga. Jag
skulle mycket väl kunna tänka mig att
forskningsråden eller någon annan institution
får särskilda resurser till förfogande
för att efterprövningmöjliggöra
ostört arbete för en forskare med avhandlingens
färdigställande under ett
femte eller undantagsvis ett sjätte år.

I fråga om metoderna för urvalet uppenbarar
sig speciella svårigheter. Det
gäller att välja ut de studerande som
efter avlagd grundexamen skall släppas
fram till forskarutbildning och erhålla
särskild handledning och ett betydande
doktorandstipendium. De får 10 750
kronor plus studiemedlens bidragsdel
på 1 750 kronor plus de lånemöjligheter
på omkring 6 000 kronor som finns
enligt studiemedelsförordningen. Å andra
sidan måste studerande utestängas
trots att de har formella kvalifikationer.
Det är anmärkningsvärt, tycker jag,
att departementschefen inte tar upp
detta urvalsförfarande till närmare diskussion.

För forskarutbildning erfordras en
omfattande handledning från kompetenta
lärares sida, men eftersom bara
ett begränsat antal nya tjänster ställs
till utbildningsväsendets förfogande
kommer inte handledningskapaciteten
att räcka till. Det är därför som det
uppkommer dessa två kategorier: de
som får privilegiet att erhålla handledning
och de som inte får det. De som
tillhör den andra gruppen har visserligen
lov att studera vidare, och de kan

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

försöka avlägga doktorsexamen, men de
går miste inte bara om handledningen
utan också om doktorandstipendiet. Jag
tycker det inger allvarliga betänkligheter
att man måste företa en sådan indelning
i två studiegrupper på grund av
prestationerna under studier för grundexamen.
Det betyder att de 120 poängen
för fil. kand. kommer att i hög grad bli
avgörande. Kanske kommer t. o. m. det
avhandlingsarbete som skall utföras för
grundexamen att bestämma om vederbörande
skall få ta i anspråk handledning
och stipendier.

Det är egendomligt att detta urvalsproblem
ägnas så liten uppmärksamhet
sedan regeringens begränsning av handledningsresurserna
gjort en ransonering
och ett urval ofrånkomliga. Mycket talar
för att valet bör träffas senare, t. ex. efter
två års högre studier, alltså utöver
de tre åren till grundexamen.

Det är detta som gör att tanken på en
mellanexamen har förts fram. Den berörs
i propositionen men på ett ganska
flyktigt sätt. Starka skäl talar onekligen
för en sådan examen, inte minst med
hänsyn till dem som inte tänker bli
forskare. Det är också vida mindre svårt
att efter fem år bedöma förutsättningarna
för egentligt forskningsarbete
bland dem som siktar på en forskarkarriär.

Vi i folkpartiet har inom utskottet
med tvekan gått med på en kompromisskrivning
som innebär att socialdemokraterna
betygar att regeringen har
samma inställning till det stora behovet
av en utredning om en sådan examen
som vår motion uttrycker. Det tyckar
jag är ett förpliktande uttalande.

Utskottet framhåller att det inte finns
någon principiell meningsskiljaktighet
i fråga om mellanexamen, och departementschefens
uttalande anger att de
fortsatta övervägandena, som förutsättes,
inom ett eller kanske flera områden
kan leda till ett beslut om en utbildningsgång
som utmynnar i en sär -

Forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

skild yrkesinriktad examen efter grundexamen.
Utskottet understryker att
nämnda överväganden bör komma till
stånd snarast.

Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten
på denna skrivning, som vi inom
folkpartiet alltså har gått med på. Vi är
villiga att en kort tid avvakta resultatet
av att socialdemokraterna delar vår
uppfattning •—• vilket är en glädjande
överraskning, eftersom propositionen är
så ointresserad av dessa saker — men
vi förbehåller oss rätt till en kraftig kritik,
om inte regeringen skyndsamt tar
upp frågan om inrättande av en ny examen
av angivet slag och därvid vidgar
frågan till att gälla den högre utbildningen
för dem som inte eftersträvar
eller inte lämpar sig för en forskarkarriär.
Det heter ju också i utskottsutIåtandet
att nämnda överväganden bör
komma till stånd snarast.

Jag sade inledningsvis att propositionen
är i långa stycken ett halvfabrikat
inom forskningsdelen; det är försummelser
beträffande andra delen av den
högre utbildningen vid universiteten
som nu presenteras av regeringen. Vi
inom folkpartiet begär ett mera omfattande
grepp på väsentliga punkter, men
vi anser det vara angeläget att reformarbetet
kommer i gång. Vi accepterar
därför viktiga sidor av förslaget, som vi
tror är motiverade av de framtida förutsättningarna
och forskningens behov.
På grund av bristerna och ofullständighet
blir det emellertid liksom i fråga
om UKAS eller PUKAS, till stor del en
reform på försök. Redan nästa år måste,
menar jag, regeringen kunna visa viktiga
resultat av det fortsatta arbetet, visa
att det nu är fråga om en första etapp
på vägen.

Vad sedan beträffar forskarkarriären
har statsrådet Palme nöjt sig med att
föreslå en del smärre ändringar av det
nuvarande systemet. Docenterna måste
ha små anspråk på trygghet, om de är
nöjda med möjlighet till förlängt för -

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

ordnande utöver de sex å sju år som
hitills varit en maximitid för dem. Däremot
kan de nuvarande forskardocenterna
skatta sig lyckliga, som blir innehavare
av personliga, inte tidsbegränsade
tjänster. Men ändå kommer det att
inträffa ganska ofta tror jag, att forskare,
som närmar sig 40-årsåldern,
måste söka sig ett nytt yrke, och otryggheten
kommer nog alltså att bestå i
rätt stor utsträckning.

En genomtänkt och systematisk planerad
utbildningsgång skall skapas för
varje doktorand enligt propositionen,
vilket utskottet också har gått med på,
och det låter ju höra sig. Men tillåt mig
betvivla att det under de närmaste åren
skall kunna byggas upp en organisation,
som fyller de krav doktoranderna
har rätt att ställa. Man blir en aning
betänksam när man finner att för denna
upprustning disponeras bara 8,7 miljoner
kronor under nästa budgetår. Hela
anslaget till den högre utbildningen
och forskningen uppgår i finasminister
Strängs budget till drygt 1 miljard kronor.
Jämfört med den siffran ter sig
det anslag som jag nu nämnde på 8,7
miljoner till denna forskarreform som
en spottstyver.

Forskarutredningen misslyckades ju
med att finna en acceptabel lösning vad
beträffar forskarkarriären, och statsrådet
Palme tvingas att vara ännu blygsammare
i sina anspråk. Detta förefaller
vara ett svårt dilemma för regeringen
för närvarande. Utrymmet för nya
reformer är mycket blygsamt, men regeringen
måste visa sin handlingskraft,
den måste ge intryck av att de förslag
som läggs fram är mera genomgripande
än vad som egentligen är fallet.

I fråga om forskarkarriären har vi i
utskottet enats om att skriva beträffande
en översyn av denna karriär, att
det finns skäl för att man allteftersom
erfarenhet vinns av det nya systemet
fortgående överväger frågan om forskarkarriärens
utformning. Denna utskottets
uppfattning bör riks dagen ge till

känna som sin mening för Kungl. Maj :t
utan att uttala sig om formen för en
översyn. Jag vill alltså särskilt trycka
på detta utskottets enhälliga uttalande i
fråga om översynen av forskarkarriären.

Om jag får dröja ett ögonblick till
vid resursfrågan vill jag säga, att jag
har fått uppgift om att enligt statistiska
centralbyråns beräkningar för 1967 var
antalet elever per handledare cirka 20
vid humanistisk och samhällsvetenskaplig
fakultet. Som ett extremt exempel
kan nämnas att pedagogiska institutionen
i Uppsala, där 150 doktorander och
licentiander har tillgång till två handledare,
som dessutom skall undervisa och
handleda på trebetygsnivå. Man kan här
jämföra med forskarutredningens bedömning,
att fem å sex elever per handledare
borde vara ett maximum. En
snabb och kraftig ökning av resurserna
för såväl undervisning som handledning
anser jag vara nödvändig för att den
föreslagna reformen skall kunna genomföras.
Vi har också i en reservation
uttalat oss i den riktningen. Därvid behövs
i första hand ett ökat antal docentoch
professorstjänster.

Sker inte en sådan resursförstärkning
kan en stor del av de nuvarande licentianderna
och doktoranderna inte beredas
plats i den nya spärrade forskarutbildningen.
För forskarutbildning
står i dag enligt uppgift 913 stipendier
till förfogande och satt i relation till
antalet aktiva doktorander och licentiander
som är över 7 000 måste antalet
stipendier betecknas som synnerligen
lågt. Den kraftiga tillströmningen
av studerande till universitet och högskolor
medför sannolikt att allt fler
kommer att vilja fortsätta med forskarutbildning,
en utveckling som samhället
naturligtvis inte bör bromsa. I propositionen
föreslås en ökning med 50
stipendier för det kommande budgetåret.
Enligt min mening är en snabbare
utbyggnad nödvändig för att urvalet
till forskarutbildning inte skall bli för

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

snävt och för att garantera den nödvändiga
forskarvolymen i framtiden.

Herr talman! Jag skulle slutligen i
anslutning till vad som uttalats av institutionen
för statskunskap vid Stockholms
universitet vilja understryka det
jag yttrade i början av mitt anförande,
nämligen att det finns flera oklarheter
i propositionen. I en reform av den
ifrågavarande karaktären måste det vara
ett ovillkorligt krav att all möjlig
hänsyn tas till dem som befinner sig
i skarven mellan det nya och det gamla
systemet. En minimitid för avläggande
av licentiatexamen under uppehållande
av amanuenstjänst beräknas vara
tre och ett halvt å fyra år, kanske
ytterligare något år. Det innebär att
det inte, i motsats till vad som förutsätts
i propositionen, finns möjligheter
att under övergångstiden slutföra
licentiatstudier för dem som aktivt påbörjat
sådana under innevarande läsår.
För den som i dag innehar tjänst
som amanuens eller assistent och som
inte vill övergå till den nya studieordningen
är det mycket osäkert om nytt
förordnande kan erbjudas till hösten.
För denna kategori är det inte heller
möjligt att erhålla licentiatstipendium
då sådant bara kan utdelas till sådana
som tidigare innehaft stipendier.

Klarare uttryckt innebär detta att ett
icke oväsentligt antal licentiatstuderande
med fyra månaders varsel ställs utan
ekonomiska möjligheter att slutföra en
utbildning som påbörjats för ett till tre
år sedan. Alternativet att genom arbete
utanför universitetet finansiera sina
studier kan inte anses ligga i linje med
den önskan som uttrycks i propositionen
om en snabb examination av de nu
aktiva licentianderna. Man borde väl
kunna tänka sig att övergångstiden förlängs
något och att licentiander under
hela denna tid ges samma möjligheter
som hittills med avseende på både innehav
av assistent- och amanuenstjänster
liksom att de också skall kunna söka
och erhålla licentiatstipendier.

Forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

Propositionen ger inte heller någon
vägledning hur den nya doktorsexamen
meritmässigt skall bedömas jämfört med
den nuvarande. Hur kommer för övrigt
prövningen av licentiatexamen att ske?
Kommer t. ex. en tio år gammal examen
att betraktas som helt värdelös som
grundval för intagningen till forskarutbildningen
och kommer bara sådana licentiater
som fått A att anses lämpliga
för en fortsatt utbildning och kan detta
i så fall anses vara en vettig avgränsning?
Är en licentiat som fått AB eller
a i slutbetyg mindre lämplig än en begåvad
trebetygsstudent att infogas i den
nya forskarutbildningen? Detta är några
exempel på oklarheter som påvisats
från studerandehåll. Kommer det som
ger reformen reellt innehåll, nämligen
studieplanerna, att föreligga till hösten?

Det finns alltså en hel del oklarheter
som behöver röjas undan, och resurser
måste också snart ställas till förfogande
om inte reformen på lång sikt skall
bli vad jag inledningsvis sade, en halvmesyr
och ett halvfabrikat.

I detta anförande instämde herrar
Gustafson i Göteborg, Wedén, Strömberg,
Mundebo, Löfgren, Larsson i
Umeå och Antby (samtliga fp).

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Utbildningsministerns
forskarproposition har inte fått odelat
positiva recensioner. Herr Palme håller
väl inte på att konstruera en pappersreform?
frågar sig många oroligt.
En tidning anser att propositionen ger
»bilden av en regering som vill verka
handlingskraftig men där allmän vaghet
får fylla ut utrymmet för nya reformer».
Det är mycket fränt sagt, men
omdömet torde inte vara helt oberättigat.
Jag återkommer i fortsättningen
då och då till detta med vaghet, allmän
löslighet i intentionerna och en stark
förnimmelse av en ofullbordan, som är
kombinerad med allmän förskjutning

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

framåt i tiden med vidtagande av konkreta
åtgärder. i

Jag skulle tro, att ingen betvivlar f
att det är finansministern som i viss f
mån har sett till att herr Palme råkat t
i klämma. Utbildningsministern själv s
lär dock å andra sidan inte kunna un- c
dandra sig allt ansvar. Om inte för t
annat bör han åtminstone hållas ansvarig
för -— som en lyckad formulering f
lyder — »det orimligt utpyntade emballage
i vilket han, gammal dålig vana s
trogen, svept sitt lilla torftiga paket». e
Som vanligt är utbildningsministern I
också sent ute. Spåren från UKAS för- £
skräcker tydligen inte. Riksdagsbeslu- i
tet fattas inte ens två månader innan c
det skall verkställas. Övergångsbestäm- e
melser finns inte, utan bör meddelas t
i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer, c
heter det. Osäkerheten är mycket stor s
hos såväl blivande handledare som blivande
doktorander enligt det nya sy- i
stemet. 8

Förslaget innebär, att man efter tre, f
högst fyra års grundstudier börjar en e
fyraårig doktorsutbildning, som i vissa f
fall får ta fem år. Normaltiden blir så- t
lunda sju, den maximala tiden nio år. ^
Jämfört med nuvarande system inne- t
bär denna utbildningsgång en betydan- c
de förkortning, så betydande att den a
inger farhågor för kvaliteten hos den c
nya doktorsprodukten. Men en sådan h
jämförelse är inte fullt rättvisande, det i
medges, eftersom det understrykes, att r
doktorsexamen från forskarens syn- r
punkt inte skall betraktas som ett slut- c
mål. Efter examen skall man under sex
år kunna tjänstgöra som forskarassis- j
tent och därefter ytterligare sex, någon t
gång nio år som docent. Om man blir I
forskarassistent och docent, beror dock I
inte enbart på kvalifikationer, det mås- c
te framhållas, utan framför allt på till- r
gången på tjänster. Efter att ha innehaft c
docentbefattning bör vederbörande an- f
tingen ha fått en ordinarie tjänst vid 1
någon läroanstalt eller söka sig bort r
från universitetet. i

Bortsett från att trygghetsfaktorn genom
detta förslag tyvärr inte förs något
steg närmare sin lösning kan en
förkortning av studietiden fram till doktoratet
i och för sig vara fullt berättigad.
Det är inte rimligt att ägna årtionden
åt en doktorsexamen — eller doktorsgrad
som det hittills har hetat.

Nedprutningen av den tid det skall
få ta att uppnå doktorat är alltså högst
väsentlig. Fyra år är ungefär den tid
som förut åtgått för att avlägga licentiatexamen
i inte alltför krävande ämnen.
Ingen vill förneka, att den tid som åtgår
och den möda som nedlägges för
uppnående av nuvarande doktorsgrad
ofta inte står i rimlig proportion till
användbarheten och värdet av resultatet.
Men därifrån till att fastslå en hård
och bindande fyraårsregel för doktorsstudierna
är steget långt.

Det kan med tillfredsställelse antecknas
att propositionen gör något litet
avsteg härifrån genom längre studietid
för läkare, tandläkare och veterinärer,
eftersom forskarutbildningen i dessa
fall måste kombineras med en omfattande
klinisk erfarenhet. Men det halva
medgivandet tas i stor utsträckning
tillbaka genom kravet på att studierna
dock bör »läggas upp på ett sådant sätt
att den effektiva forskarutbildningstiden
blir ungefär fyra år även inom
berörda ämnesområden». Teologer humanister,
tekniker, naturvetare m. fl.
måste däremot ovillkorligen iaktta fyraårsbegränsningen.
Endast i s. k. undantagsfall
får förlängning medges.

Det är egentligen bara på denna
punkt — alltså när det gäller att utmäta
tiden för doktorsstudierna — som herr
Palme inte är väg och vankelmodig.
Denna tid låses på gränsen till det
omöjliga — fyra år för vanliga doktorander
och därmed punkt och slut. Endast
i undantagsfall tillåtes någon liten
förlängning på några veckor, någon eller
några månader. Så måste propositionen
tydas, om man läser den rätt och
inte lägger in alltför välvilliga önska -

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

de tolkningar av den. Mot detta alltför
statiska och dogmatiska betraktelsesätt
kan invändas, att olika forskningsprojekt
som skall redovisas i avhandlingsform
kan kräva olika lång tid. En på
förhand helt fastlåst tid kan slå sönder,
olyckligt begränsa eller helt förhindra
bearbetningen av i och för sig lovande
och lovvärda forskningsuppgifter. Åtminstone
någon generell flexibilitet i
den tillåtna tidsåtgången torde vara av
nöden. Det måste också sägas, att vi
i vårt utbildningsväsende saknar all erfarenhet
av hur en hårt bunden utbildning
av forskare verkar i praktiken.

Härtill kommer att den ökade och
förbättrade handledning av blivande
forskare, som skall vara en av förutsättningarna
för tidsnedprutningen,
inom den närmast överskådliga perioden
inte får den dimensionering och
den kvalitet som måste stå i paritet med
forskaradepternas antal och behov. Det
akademiska högstadiet lider av underförsörjning
på lärare. Det förekommer
att en ensam professor i dagsläget handleder
hundratalet eller fler licentiander
och doktorander. De förstärkningar av
forskarhandledningen som i propositionen
ställs i utsikt torde vara helt otillräckliga,
och mycket fler lär av finansiella
skäl i fortsättningen inte vara att
vänta. Antalet doktorander kommer troligen
att ständigt öka, medan antalet
forskarhandledare förblir i stort oförändrat.

Denna forskningens och forskarhandledningens
vardagsverklighet talar även
den för en flexibilitet i tidsåtgången för
den nya doktorexamen, om denna inte
kvalitetsmässigt skall löpa risken att bli
mer nedbantad än vad som avses. Reformens
framgång är förmodligen icke
i första hand avhängig av en studietid
för doktoranderna på fyra, fem eller sex
år* hur viktig den synpunkten än är.
Reformen beror däremot enligt mitt sätt
att se i eminent grad, såsom jag redan
antytt, dels på antalet tjänster av typen
forskarassistenttjänster och docenturer,

3 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 24

Forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

dels på den handledning doktorander
och forskarassistenter kan få. Den förkortade
tiden fram till doktorsexamen
förutsätter ju kvalificerad och effektiv
handledning, som inte bör komma enbart
doktorander till godo utan — det
glömmer man gärna bort — jämväl forskarassistenterna.
Av detta följer sålunda,
att antalet handledartjänster, d. v. s.
docenturer och professurer av olika
grader, är av största vikt.

Om man ser på vad förslaget konkret
innebär i fråga om förstärkning av olika
personalkategorier, så blir man inte
särskilt uppmuntrad. Statsrådet föreslår
tio nya tjänster som extra biträdande
professorer — extra biträdande professorer
är detsamma som det vi nu kallar
för extra laboratorer o. d. Leker man
med siffrorna — det är en allvarlig lek
— finner man att det blir ungefär en
tjänst per universitet och högskola. Vidare
föreslår statsrådet 20 nya docenturer,
vilket innebär högst två nya tjänster
per läroanstalt. Sammanlagt får vi
sålunda 30 nya handledartjänster på
hög nivå, vilket inte är särskilt imponerande.
Antalet licentiander är just nu
cirka 4 600, och det är alltså denna skara
som från den 1 juli skall upphöjas
till doktorander och vilkas examenstid
skall förkortas genom de 30 nya handledarna
på hög nivå. I förhållande till det
nuvarande antalet innebär tillsättandet
av de 30 nya handledarna knappt 2 procents
förstärkning, har man räknat ut.
Det finns kanske anledning att här tala
litet skämtsamt om förstärkt handledning.

Den kanske viktigaste tjänstekategorin
är, som jag ser det, forskarassistenttjänsterna.
Det blir framför allt forskarassistenterna
som i framtiden kommer
att bestämma vår forsknings omfattning
och kvalitet. I propositionen föreslås 70
nya sådana tjänster. Enligt utbildningsdepartementets
redogörelse för högre
utbildning och forskning i Sverige finns
det just nu 218 forskarassistenttjänster
vid de lärosäten som lyder under depar -

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

tementet. Det totala antalet blir sålunda,
om vi nu genomför denna reform, 288.
Det räcker inte — det är alldeles för litet.
Här måste alltså en uppföljning ske
snarast.

I inledningen till propositionen står
bl. a.: »En genomtänkt, systematiskt

planerad utbildningsgång skall läggas
upp för i princip varje enskild doktorand.
I den nya forskarutbildningen avses
inslaget av metodisk undervisning
och handledning öka väsentligt.» Så heter
det alltså — vackert, programmatiskt.
Men det låter i mina öron ihåligt,
och det är också ihåligt. Alla vet, att
forskarhandledningen i nuläget är helt
otillräcklig. Den enklaste matematik —
jag upprepar det — visar, att de 30 nya
handledarna på professors- och docentnivå
inte i märkbar mån kan bidra till
att vi uppnår det av forskarutredningen
angivna målet: en handledare på
mellan fem och sju doktorander. Själva
kärnan i reformen är alltså icke frisk.

Allt vad som kan finnas av forskarhandledare
bör uppmobiliseras — det
kräver läget. Och här kommer de nuvarande
universitetslektorerna in i bilden.

Departementschefens uttalande om
tjänstetypen universitetslektor som blott
och bart en undervisningstjänst aktualiserar
frågan om icke i en universitetslektorstjänst
— innehavaren är oftast
doktor eller filosofie licentiat — borde
ingå möjligheter och åliggande att dels
i någon mån bedriva egen forskning,
dels i viss utsträckning delta i forskarhandledningen.
Egen forskning, om ock
i ringa utsträckning, berikar den undervisning
vederbörande ger. Det är ofta
undervisningen redan på det akademiska
lågstadiet som stimulerar unga studenter
till kommande forskarutbildning
och således bidrar till rekryteringen.

Att inte låta universitetslektorerna delta
i forskarhandledningen är enligt min
mening att misshushålla med både vetenskapligt
och pedagogiskt väl kvalificerad
personal. Växelverkan mellan un -

dervisning och forskning är mycket väsentlig
och eftersträvansvärd, och mycket
talar för någon omdisponering av
universitetslektorernas arbete till fromma
också för det akademiska högstadiet,
även om man för närvarande —
det skall sägas — inte vill gå så långt
som till att direkt infoga dem i forskarkarriären.
Tyvärr, tyvärr finns ingen
vilja alls att beakta dessa tankegångar.

Vad kan bli följden av bristen på
handledare och för den delen också på
övriga resurser? Utbildningsministern
svarar själv — han är skicklig på detta:
»Sammanfattningsvis finner jag att en
begränsning av antalet studerande i
vissa fall kan bli ofrånkomlig.»

Låt oss tala i klartext! Kort sagt:
forskarspärr! Hur denna spärr, som av
allt att döma trots den diskreta formuleringen
i vissa fall snarare måste bli regel
än undantag, kommer att verka betonas
utan omsvep i Universitetslärarförbundets
organ ULF: »Såvitt vi kan
finna måste resultatet bli att en inte
oväsentlig del av de nuvarande licentianderna
och doktoranderna icke ryms
inom ramen för det antal doktorander
man med hänsyn till befintliga resurser
kan bereda plats.»

ULF har rätt, om man fortfarande
anser sig böra räkna med att det ligger
någonting i talet om förstärkt handledning.
Eljest skulle hela reformen bestå
i att man utan någon kvalitativ förstärkning
helt enkelt prutar ned tiden —
ingenting annat — för doktorsutbildningen
till hälften. Det kan då inte betecknas
som annat än en veritabel utbildningsinflation.

Alldeles speciellt brysk och oförstående
är propositionen inför de många
äldre licentiander och doktorander
som inte utan betydande olägenheter
kan gå över till den nya studieordningen.
Här krävs otvivelaktigt en rin^lig
och generös övergångstid för omställningen.
Det kom i år till synes i pressen,
att Sveriges förenade studentkårer
bl. a. hade krävt att de licentiander som

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

vill fortsätta sina studier enligt den nuvarande
studieordningen även skall vara
berättigade till förstagångsstipendier.
Enligt utbildningsdepartementet skulle
endast de som var villiga att övergå
till det nya systemet få sådana stipendier.

Helt naturligt ansåg sig Sveriges förenade
studentkårer inte kunna acceptera
sådana bestämmelser, och man har
uppvaktat herr Palme. Denne har nu
låtit meddela -— allt enligt pressuppgifter
—■ att man på denna punkt tänker
ändra de tidigare besluten. I meddelandet
med anledning av uppvaktningen
skall det bl. a. ha hetat: Bestämmelserna
kommer att utformas så att ett visst antal
stipendier delas ut till dem som bedriver
studier enligt den nuvarande studieordningen
men som inte fått stipendier
tidigare.

Detta meddelande hindrar inte att det
måste klart sägas ifrån — jag vill gärna
göra detta både för min egen del och
å mitt partis vägnar — att de bestämmelser
som Kungl. Maj:t ämnar utfärda
för att möjliggöra en mjuk övergång
till det nya systemet för studiefinansieringen
verkligen blir sådana, att de
äldre licentianderna och doktoranderna
under övergångstiden inte tvingas att gå
över till det nya systemet eller på annat
sätt råkar illa ut. Ekonomiska påtryckningar
får icke förekomma och en reell
valmöjlighet måste föreligga.

Enda möjligheten att lösa dessa problem
är kanske att särskilda medel
ställs till förfogande, så att man kan ge
dem som redan fullgjort större delen av
sin utbildning till licentiatexamen stipendier
för att avsluta den enligt det
gamla systemet — om de vill — och att
de som redan är licentiander får möjlighet
att söka särskilda stipendier för
komplettering till den nya doktorsexamen.

Utomordentligt betänkligt är vidare,
att propositionen inte ger någon som
helst vägledning, då det gäller hur den
nya doktorsexamen meritmässigt skall

Forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

bedömas jämfört med den nuvarande.
Den som aldrig så litet sysslat med meritvärdering
vet, att man icke kan
springa ifrån detta problem, och det är
i ganska ynkligt att det här inte sagts
någonting om detta.

Problemet är icke möjligt att i längden
eller ens på relativt kort sikt gå
udenom.

r I fråga om tryggheten för forskare efj
ter doktorsexamen är den väsentligaste
nyheten, att docenternas anställningsr
trygghet förbättras genom att möjlighet
till förlängt förordnande utöver nui
varande maximitid av sex å sju år inj
förs. Det är sannerligen inte mycket, det
är t. o. m. litet. Sveriges universitetsoch
högskoleamanuensers förbund har
också reagerat snabbt och skarpt. En utbildningsreform,
som innebär att man
vid unga år och med oförbrukade kraft
ter kan starta en forskarkarriär med
i doktorsexamen på fickan, blir meningsi
lös för många, om den inte kombineras
med villkor för framtiden som gör att
doktorerna kan våga ägna sig åt det
| som de i första hand är utbildade för.

Forskarkarriärens utformning är alltfort
3 helt otillfredsställande. Statsutskottets

i förslag till riksdagsbeslut om ett till 1

kännagivande till Kungl. Maj:t om en

t översyn av forskarkarriären är utom ordentligt

allvarligt menat, och jag kan
1 inte tänka mig att utbildningsministern
icke förstår vad det här rör sig om.

Beklagligt är vidare att statsrådet inte
1 följt forskarutredningens rekommenda 3

tion om att tillskapa en mellanexamen,

t som kunde avläggas två år efter grund examen.

Säkerligen finns det på art
betsmarknaden behov av personer med
t sådan utbildning. Nästan alla remissinstanser
har tillstyrkt rekommendatior
nen, och ett arrangemang av denna typ
skulle dessutom överensstämma med
strävanden att på den lägre akademiska
, nivån inrätta ett- och tvååriga studie l

gångar, avpassade för personer som för

i sin yrkesverksamhet behöver en viss

1 universitetsskolning. Alltjämt är det

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

svenska universitetssystemet alltför stelt 1
och svåranpassat till ett samhälle och f
en arbetsmarknad i ständig förändring. c
Det är tydligt att mellanexamens roll
för lektorsbehörighet i hög grad påver- c
kat departementschefens ställningstagande.
Han poängterar bl. a., att en ten- e

dens till förbättring av tillgången på \

lektorer kan konstateras och att en c

bristsituation därför inte bör tas till ut- 1

gångspunkt för att införa mellanexamen. T

Särskilt intressant är departementsche- £

fens optimism beträffande rekryterings- 1

läget. När han för ett par år sedan i sam- s

band med lärarutbildningspropositionen r

lade fram förslag om alternativt ledig- e

förklarande av lektors- och adjunkts- 1

tjänster åberopade han som motiv omöj- £

ligheten att inom överskådlig tid besätta i

de vakanta lektorstjänster med behöriga s

sökande. Detta hänger inte ihop. Om f

statsmakterna lugnat sig något och först s

nu tagit ställning till frågan om alterna- i

tivt ledigförklarande, skulle det tydli- r

gen icke ha ansetts föreligga skäl för ett 1

sådant ledigförklarande. Fortfarande 1

gäller alltså att en mellanexamen i för- t

ening med dispensering till lektorstjänst c

av högt kvalificerade adjunkter är en t

bättre metod att råda bot på lektorsbristen
än att genom alternativt ledigförkla- i
rande göra lektorstjänster till adjunkts- r
tjänster. -s

Vi har alltså här, kort uttryckt, histo- s
rien om mellanexamen som kom bort i
eller åtminstone synes ha kommit bort.
Vad som i propositionen och utskottsutlåtandet
ordas om fortsatt övervägande
på departementalnivå är troligen inte
alltför mycket att förlita sig på. Jag har
inte samma tilltro som herr Källstad till
att detta är att uppfatta som ett för regeringen
helt förpliktande uttalande. r

Moderata samlingspartiet bär i reser- s

vationen 3 dragit konsekvenserna av £

denna uppfattning och föreslagit en an- 1

nan typ av utredning -— viss fortsatt s

sådan är under alla förhållanden nöd- £

vändig — med klar inriktning på att en i

mellanexamen verkligen kommer till. s

Riksdagen bör alltså i princip uttala sig
för en mellanexamen, dock inte än om
dess utformning.

Avslutningsvis vill jag gärna uttrycka
den förhoppningen att statsrådet Palme
-— eller, om det så skulle bege sig, hans
efterträdare som utbildningsminister ■—•
verkligen sätter in sin, åtminstone vad
det gäller herr Palme, inte obetydliga
kraft på att bevisa att denna Kungl.
Maj:ts proposition nr 31 år 1969 angående
forskarutbildning och forskarkarriär
blir en bättre etapp på vägen
än den synes lova. Framför allt önskar
man kanske att de andra, tredje, fjärde
etc. etapperna kommer snabbt. Annars
blir, har det sagts, de förslag som vi nu
går att ta —■ med eller utan bifall till
reservationer — en sannskyldig katastrof.
Ordet katastrof är inte mitt — att
framställa situationen så är förmodligen
att måla i svartaste laget. Ofrånkomligt
är dock, som jag ser det, att det snarast
måste göras mycket mer för forskarutbildning
och forskarkarriär i vårt land.
Ytterligare uppskov med insatser blir
till stor skada inte bara för universitet
och högskolor utan i lika mån för framtidens
samhälle.

För att i någon mån bidra till sådana
insatser ber jag att få yrka bifall till dels
reservationerna 1, 2, 4 och 5 som avgivits
av de borgerliga partierna gemensamt,
dels reservationen 3 som moderata
samlingspartiet ensamt har avgivit.

I detta anförande instämde fru Mogård
(m).

Herr ELMSTEDT (ep):

Herr talman! Med hänsyn till forskningens
betydelse för mänskligt framåtskridande
spelar naturligtvis utbildningen
av forskare en grundläggande roll.
De riktlinjer för forskarutbildningen
som dras upp i propositionen 31, vilken
grundar sig på 1963 års forskarutredning,
kan mot denna bakgrund i stort
sett accepteras. Av propositionen fram -

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

går att doktorsavhandlingen får en något
mindre central roll i sammanhanget,
vilket man knappast behöver se som en
nackdel; forskarens väsentligaste insats
bör väl göras efter utbildningstiden.

Även om utskottet på viktigare punkter
är enigt, är meningarna delade på
ett par centrala områden.

I propositionen föreslås att studietiden
efter grundexamen i princip skall
vara fyra år för avläggande av doktorsexamen.
Några direkta invändningar
häremot har inte rests annat än beträffande
tillämpningen. I propositionen
framhåller departementschefen att längre
studietid än fyra år inte bör accepteras
annat än i undantagsfall. Därav
måste man dra slutsatsen, att det mera
sällan kan bli tal om överdrag av tiden.
Bekräftelse på dessa farhågor fick man
vid utskottsbehandlingen, när majoriteten
i andra avdelningen, som framgår
av utskottsutlåtandet, faktiskt skärpte
utbildningsministerns formuleringar genom
att i sin tolkning av undantagsfall
på s. 6 i utlåtandet skriva: »Detta bör
enligt utskottets mening uppfattas som
en precisering av den ståndpunkt utskottet
här anslutit sig till och förstås så
att längre tidsöverdrag bör bli mycket
ovanliga.» Det är en klar skärpning av
en redan ganska hård och snäv skrivning.

I reservationen 1 tas detta problem
upp och en större flexibilitet än vad propositionens
förslag ger möjlighet till
krävs. Motiven härför är både många
och starka. Att i förväg för ett avhandlingsarbete
fastlägga tiden, som i hög
grad måste variera både från ämne till
ämne och inom det enskilda ämnet, måste
vara svårt. Den enskilde forskarens
läggning spelar i många fall en stor roll,
och vederbörandes resultat behöver
ingalunda vara sämre för att han använder
något halvår längre tid än vad som
är fastlagt som normaltid. Risk för en
minskning av den totala forskningsvolymen
finns också med den snävhet som
präglar utskottets skrivning.

Forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

Även om fyraårsregeln är ett riktmär,
ke, som också reservanterna accepterat,
i måste — som jag tidigare påpekat — en
> större flexibilitet än den som propositionen
förutsätter medges. Inte minst
är detta viktigt och nödvändigt under
i övergångstiden innan erfarenhet vunnits
av det nya systemet och detta blivit
helt genomfört. Det kan inte vara
1 rimligt att så hårt låsa fast ett system
med så många obekanta faktorer. Stur
dieplaner finns i dag inte i den omfattning
som är nödvändig, och inte heller
i vet man tillräckligt om behovet av handledning.

I propositionen föreslås att studiei
tiden för assistenter och amanuenser för
i avläggande av doktorsexamen skall vara
fem år med i övrigt samma snävhet som
i gäller för andra doktorander. I reservationen
2 framför reservanterna, i konr
sekvens med den motivering som anfö3
res i reservationen 1, kravet på en generösare
bedömning av studietidens
1 längd för dessa grupper,
r Eftersom den nu föreslagna reformen
i av forskarutbildning går ut på en förkortad
utbildningstid, utan — som vi
1 får hoppas — alltför stort avkall på om t

fattningen, måste förutsättas att man

v åstadkommer en effektivare utbildning

främst genom ökad handledning. Departementschefen
säger också i propol
sitionen att en kraftig utbyggnad av

handledningen är en förutsättning för
1 reformens genomförande. Följdriktigt

a har också föreslagits vissa höjningar av

anslagen. Enligt reservanternas uppfattg
ning är dessa höjningar inte tillräckligt
1 stora. 1963 års forskarutredning rörde
sig med helt andra belopp — fyra, fem
s gånger större än vad som föreslås i pro [,

positionen.

r övergången till det nya systemet skall
ske under en femårsperiod. Detta komn
mer att ställa stora anspråk på utbildti
ningsresurserna, inte minst under ini-
troduktionstiden. Man måste hålla i mina
net, att det rör sig om en verkligt kraftig
avkortning av studietiden. Riks -

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

dagen borde se så pass allvarligt på
detta faktum, att det bringades till
Kungl. Maj :ts kännedom. Det krävs också
i reservationen 4.

Vidare har bl. a. herr Nordstrandli i
en reservation framställt krav på utredning
om en mellanexamen. Jag vill fästa
uppmärksamheten på att det härvidlag
knappast torde föreligga någon
principiell meningsskillnad, något som
också framgår av utskottets skrivning.
Utskottet skriver att de överväganden
angående behovet av en mellanexamen
som departementschefen talar om bör
komma till stånd snarast. Detta har jag
för min del uppfattat så, att frågan verkligen
kommer att prövas. I reservationen
krävs en utredning, och jag tycker
att det därvidlag knappast föreligger
någon skillnad mellan utskottets skrivning
och reservationens krav. Av den
anledningen har jag i andra avdelningen
anslutit mig till majoritetens linje. Jag
vill emellertid starkt understryka att
den formulering som vi enades om i
andra avdelningen — att dessa »överväganden
bör komma till stånd snarast»
— är den betydelsefulla komponenten i
denna skrivning.

I den centerpartimotion som väckts i
anledning av propositionen tar man utöver
de frågor jag nu behandlat upp
kravet på en utredning av frågan om
utformandet av en forskarkarriär som
är anpassad till den nya reformen och
som medger ett bibehållande av minst
den nuvarande forskningsvolymen. Jag
skall i detta avsnitt inte gå in på detaljer,
eftersom både herr Nordstrandh
och herr Källstad mycket utförligt berört
den frågan. Jag skall bara konstatera
att utskottet är enigt om att en
översyn bör ske, och utskottet föreslår
också riksdagen att hemställa om en
sådan.

I samband med frågan om forskarkarriären
behandlas propositionens förslag
om tjänstetiteln biträdande professor.
Utskottet är enigt om att den benämningen
inte är den bästa, men i brist

på alternativ stannade utskottet vid att
förorda att denna titel tills vidare används
men att frågan ytterligare övervägs
vid översynen av frågan om forskarkarriären
i dess helhet.

Jag är medveten om att det är tillgången
på resurser som i de flesta fall
bestämmer i vilken takt reformer kan
genomföras. En god regel är att reformera
i takt med tillgångarna. Det tjänar
inte mycket till att skissera aldrig
så fina förslag och driva igenom beslut
om man inte samtidigt är beredd eller
i stånd att satsa vad det kostar.

En så pass omfattande och till sina
konsekvenser långtgående reform som
forskarutbildningen är får inte bli en
halvmesyr. Risken ligger snubblande
nära. Drar man upp riktlinjer när det
gäller studietidens längd med den
skärpning som detta innebär, måste man
också ta konsekvenserna och ställa till
förfogande de medel som rimligen kan
behövas. Utskottets majoritet och minoritet
har olika uppfattningar beträffande
denna för reformens planering
och genomförande viktiga sak.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna 1, 2, 4 och 5.

I detta anförande instämde herrar
Mattsson, Börjesson i Falköping, Franzén
i Träkumla och Larsson i Öskevik
samt fru Nilsson (samtliga ep).

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Det vilar en stämning
av stilla söndagsfrid över riksdagens
andra kammare just nu. Det är uppskattningsvis
inte mer än 5 procent av
kammarens ledamöter som finner intresse
för det viktiga reformförslag som
riksdagen har att ta ställning till. Jag
hoppas det inte direkt skall tolkas som
bevis på bristande intresse utan närmast
beror på att andra kammaren avslutade
sitt plenum först omkring kl. 2
i natt. Men det är beklagligt, herr talman,
därför att den reform av forskarutbildningen
som riksdagen står i be -

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

grepp att besluta om är en mycket betydelsefull
reform, som innebär något av
en revolution när det gäller den akademiska
undervisningen i vårt land.

I dagens situation — vilket torde vara
kammarens ledamöter bekant — sitter
människor och arbetar på licentiat- och
doktorsavhandlingar en betydande del
av sitt liv. Doktorsavhandlingen är ofta
en slutpunkt i den vetenskapliga karriären.
Många känner sig vandra i öknen
i ovisshet om resultatet av sitt arbete.
För många tar det mycket lång tid innan
de blir färdiga och många blir aldrig
färdiga över huvud taget. Av det
skälet har det länge varit ett angeläget
önskemål att reformera forskarutbildningen
och komma fram till en högre
akademisk examen snabbare än hittills
varit fallet. Redan 1955 års universitetsutredning
betonade vikten av en reformerad
forskarutbildning och krävde att
frågan skulle ses över.

Vi har nu kommit fram till slutet av
denna översyn och är beredda att i dag
fatta beslut om en reformerad forskarutbildning,
som i princip innebär att de
studerande inom en tidrymd av fyra år
efter det de uppnått grundexamensnivån
skall kunna nå fram till en forskarexamen.
Den nuvarande licentiatexamen
försvinner sålunda.

För att nå målet på fyra år krävs
en programmerad undervisning på ett
helt annat sätt än hittills. Samhället
kommer att ställa handledarresurser till
förfogande och en betydande del av
arbetet blir annorlunda än för närvarande.

Bl. a. kommer de studerande under
handledning och efter strikt planläggning
av arbetet att i princip driva studier
de två första åren för att i huvudsak
under de två senare åren klara avhandlingsarbetet.

Det är inför något av en revolution i
fråga om den högre akademiska undervisningen
vi nu står. Jag vill gärna säga
i detta sammanhang att det kommer att
kosta mycket pengar att genomföra re -

Forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

formen fullt ut. Den ställer stora krav
r på handledarkapacitet, och den ställer
stora krav på inrättande av nya tjänster
för att de studerande skall få hjälp att
i på ett effektivt och tryggt sätt nå fram
r till utbildningsmålet,
i Vi vet alla, herr talman, att vi inte nu
1 förfogar över de resurser som det i och
i för sig vore angeläget att kunna anvisa.
Av det skälet måste reformen ge I

nomföras etappvis. Vi börjar redan den
1 juli i år att genomföra en första etapp,
men det betonas i utskottsutlåtandet
att resurser successivt skall tillföras

t med hänsyn till det allmänna ekonot
miska läget och med hänsyn till olika
avvägningar som måste göras.
e Jag är glad, herr talman, att kunna
s konstatera att statsutskottet är enigt i
sin tillstyrkan av den reformerade forskarutbildningen.
Det finns reservatiot
ner från de borgerliga partierna fogade
till utskottsutlåtandet. Jag vill inte alls
v nonchalera dessa reservationer, men de
g är trots allt ändå bara anteckningar i
marginalen. De gäller den snabbhet med
e vilken resursökningen skall ske, och

r oppositionen vill dessutom ha något

större flexibilitet när det gäller de fyra
åren än vad utskottsmajoriteten har vel-
lat vara med om. Slutligen har herr
Nordstrandh en egen mening när det
s gäller mellanexamen. Detta är emeller t

tid trots allt endast relativt obetydliga

it avvikelser från den stora enighet som

II präglar statsutskottets andra avdelning

v och hela utskottet när vi rekommende i-

rar riksdagen att bifalla förslaget om

en reformerad forskarutbildning,
r På tal om resurserna vill jag, herr
;- talman, erinra kammarens ärade leda i-

möter om att vi en sen kväll för några

1- veckor sedan hade en debatt om prio r-

riteringen inom utbildningsväsendet

under de närmaste åren. Riksdagen bei
slöt då att vi inom ramen för de tyvärr

> begränsade resurserna i första hand

a skall tillgodose vuxenutbildningens bett
hov. Jag fann mig då föranlåten att er 3-

inra om vikten av det uttalandet. Riks -

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Forskarutbildning och forskarkarriär m.

dagen har alltså bundit sig för att i
första hand ge ökade tillskott till vuxenutbildningen,
och det kommer att gå
ut över andra områden inom utbildningsväsendet.
Det är möjligt att det
också kommer att betyda att den nu
aktuella reformen inte kan genomföras
med den snabbhet som i och för
sig hade varit önskvärd.

Nu tror jag ändå att de ärade representanterna
för oppositionen — jag tänker
framför allt på herrar Källstad och
Nordstrandh — gör sig skyldiga till
en felbedömning när de kallar förslaget
för en halvmesyr och målar ut det som
ett svagt förslag. Jag känner inte igen
detta från reservationerna till utskottsutlåtandet.

Detta är inte någon halvmesyr. Vi
ökar anslagen med bortåt 9 miljoner
kronor. Det betyder i praktiken att ett
hundratal nya forskartjänster tillförs.
Låt oss komma ihåg att det trots allt
inte bara är en fråga om pengar utan
också i hög grad gäller tillgången på
människor. Det är inte alltid så lätt att
plocka fram de kvalificerade lärarkrafter
som behövs. Också den saken kan
ge oss anledning att vara relativt försiktiga
i fråga om ökningstakten när det
gäller nya tjänster.

Det är alltså fel att tala om en halvmesyr
när det tillkommer ett hundratal
nya tjänster som forskarhandledare
o. s. v. förutom en hel del nya pengar
och en väsentlig förstärkning av de
studiefinansiella resurserna, som betyder
att vi nu kan starta det etappvisa
genomförandet av den nya forskarutbildningen.

Ett av tvisteämnena vid sidan av resurstilldelningen
har som sagt gällt studietiden.
Utskottet skriver mycket bestämt
att fyra år bör vara riktmärke,
men vi förutsätter att det kan finnas
fall där en flexibilitet är nödvändig. Det
finns människor som på grund av ämnets
natur eller mellankommande omständigheter
inte kan klara sin forskarutbildning
på fyra år, och då bör det

finnas möjlighet till en flexibel behandling
av deras situation. Detta måste
emellertid bedömas från fall till fall.
Utskottet är inte berett att acceptera någon
allmän förlängning av studietiden
utan menar att Kungl. Maj :t och de berörda
myndigheterna bör vara mycket
restriktiva härvidlag. Får jag erinra om
att det i direktiven till forskarutredningen
på sin tid förutsattes att man
kunde tänka sig en treårig utbildningstid
— det talades i direktiven om tre å
fyra år. Forskarutredningen drog ut tiden
till fyra år men var inte beredd att
sträcka sig längre.

Om man skulle vara mer generös än
utskottet vill vara och acceptera en förlängning
av studietiden, tror jag att man
riskerar att göra en halvmesyr av hela
reformen. Det blir då inte möjligt att
åstadkomma den fasthet i systemet som
är nödvändig för att det skall fungera
effektivt. I och för sig förstår jag reservanterna,
som menar att denna flexibilitet
i fråga om tiden är nödvändig under
den period då vi håller på att bygga
upp systemet resursmässigt. Jag vill i
detta sammanhang också hävda, att den
prövning från fall till fall av ansökningar
om förlängning av studietiden
som utskottet accepterar är motiverad
av att vi nu inte kan ställa de resurser
till förfogande som i och för sig vore
behövliga för reformens omedelbara genomförande.
När de resurserna en gång
har tillförts tror jag det måste bli mycket
sällsynt med studieöverdrag.

Får jag också, herr talman, säga ett
par ord om mellanexamen, som utskottet
har arbetat mycket med. Herr Nordstrandh
har på den punkten anmält
avvikande mening gentemot vad utskottet
anfört.

Forskarutredningen föreslog en frivillig
mellanexamen av samma typ som
den nuvarande licentiatexamen. Jag var
själv med i utredningen och föreslog
det, men för mig var motivet skolans
behov av en mellanexamen med hänsyn
till lektorerna. Nu är det behovet inte

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

längre lika aktuellt. Skolöverstyrelsen
håller på att se över hela lektorsinstitutionen,
vilket gör att det, såsom utskottet
bedömer läget, inte finns skäl i
dag att fatta beslut om en mellanexamen.
Däremot noterar vi att Kungl.
Maj:t håller frågan öppen och förutsätter
att det kan uppstå behov på vissa
av arbetslivets områden av en någon
kortare forskarutbildning än fyra år.
Utskottet är berett att i framtiden diskutera
detta och säger i sin skrivning,
att Kungl. Maj :ts bedömning av denna
sak bör ske skyndsamt.

.lag vill gärna också ha sagt att det
finns stor risk för att man genom att
införa en mellanexamen kan komma att
förlänga studietiden, så att det blir svårare
att genomföra det nya systemet.
En sådan förlängning vill utskottet inte
acceptera. Om man vid den slutliga
prövningen finner att en mellanexamen
på vissa områden bör införas, bör det
ske endast under förutsättning att det
inte medför en förlängning av studietiden
för doktorsexamen.

Till sist bara några ord om den tredje
delen av detta paket, frågan om forskarkarriären.
Forskarutredningen hade
framlagt ett förslag till en ny forskarkarriär,
och jag kan väl som utredningsman
säga, att det naturligtvis var litet
ledsamt, att remissinstanserna praktiskt
taget enhälligt sköt sönder det förslaget.
Det är alldeles uppenbart att det
inte var möjligt att framlägga en proposition
på grundval av det sålunda sönderskjutna
förslaget från forskarutredningen.
Jag tror att det blir nödvändigt
att fortsättningsvis överväga, hur man
skall kunna komma fram till ett resultat
i denna fråga. Utskottet räknar med att
efter hand som erfarenheter vinns av
det nya systemet det kan bli nödvändigt
med fortsatta överväganden om
forskarkarriärens konstruktion.

Det är alltså inte för all framtid fråga
om en definitiv bindning av det nuvarande
systemet, men i avvaktan på att
något nytt förslag kan komma att fram -

Forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

läggas, sker, som damerna och herrarna
har observerat, den förändringen av
nuläget, att man kan skapa litet större
trygghet för docenterna genom att ge
dem längre förordnanden än man för
närvarande har möjlighet att göra.

En liten detaljfråga på tal om forskarkarriären
har skapat en viss diskussion,
inte minst en ganska omfattande debatt
i pressen, nämligen frågan om tjänstebenämningen
för den stora grupp av
befattningshavare som nu kallas laboratorer
etc. I propositionen föreslås för
dem titeln biträdande professor, och
utskottet accepterar det förslaget men
säger, att det egentligen inte är någon
bra titel. Det vore bra, om vi kunde
hitta på någon annan, men vi har inte
lyckats få något uppslag i utskottets
andra avdelning på en bättre benämning
än biträdande professor. Yi säger
därför att vi räknar med att om under
de fortsatta överväganden om forskarkarriären
som kommer att ske Kungl.
Maj:t kan föreslå någon bättre benämning,
får vi pröva det förslaget. Då kan
vi kanske i framtiden få en tjänstebenämning
som mera adekvat än titeln
biträdande professor talar om vad dessa
människor skall göra. Men i förhållande
till nuläget är titeln biträdande
professor avsevärt bättre än den uppsplittring
på en rad olika titlar som nu
förekommer och som innebär att människorna
i allmänhet inte har en aning
om vad dessa damer och lierrar sysslar
med.

Herr talman! När jag nu ber att få
yrka bifall till statsutskottets förslag här
på alla punkter uttalar jag glädje över
att statsutskottet i princip är enhälligt.
Det bör ge oss möjligheter att genomföra
detta ute i det praktiska livet i
stort samförstånd. Berörda myndigheter
och alla människor som är invecklade i
detta på ett eller annat sätt, som lärare
eller studenter, bör uppfatta riksdagens
enhällighet som något verkligt betydelsefullt.
Jag tror att det över huvud taget
är viktigt, att man då det gäller ut -

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

bildningsväsendets reformering i vårt
land kan nå fram till så stor enighet
som möjligt för att i det praktiska livet
tryggast och bäst kunna genomföra reformen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets förslag på samtliga
punkter.

Herr NORDSTRANDH (m) kort genmäle: Herr

talman! Först ett glädjande beriktigande
av en bedömning som gjordes
av herr Alemyr i inledningen av
hans anförande. Han uppskattade, att
de här närvarande kammarledamöterna,
som var intresserade av debatten, uppgick
till cirka 5 procent. En kontrollräkning
gav den fröjdefulla upplysningen,
att icke mindre än 13 procent av
kammarens ledamöter var närvarande,
och under tiden har procenttalet vuxit
— jag vet inte om detta beror på herr
Alemyrs vältalighet eller på att herr
utbildningsministern under tiden har
anlänt kanske medförande en eller annan
intresserad åhörare. Faktum är att
vi nu kan börja räkna med ett normalt
antal åhörare i debatten.

Herr Alemyr talade om en hel del saker.
Jag skall bara — jag hinner inte
med mera — ta upp två saker. Den
första gäller resurserna, beträffande vilka
jag och herr Källstad var missnöjda
och talade om att det var fråga om en
halvmesyr. Han kände inte igen vad vi
nu sagt från våra reservationer, och det
är nog riktigt. Reservationerna är ju
skrivna med den allmänna kuriala stil
som utmärker ett utskottsutlåtande, men
här i kammaren uttrycker vi oss litet
mer rakt på sak. Jag skulle dock vilja
framhålla, att det är en reell skillnad
mellan den verkliga resurstilldelningen
och de deklarationer som görs i propositionen.
Än en gång ber jag få citera
det majestätiska uttalandet av herr utbildningsministern
: »En genomtänkt,

systematiskt planerad utbildningsgång
skall läggas upp för i princip varje en -

skild doktorand. I den nya forskarutbildningen
avses inslaget av metodisk
undervisning och handledning öka väsentligt.
»

Detta skall alltså ske på ett högstadium
som redan är underförsörjt med
lärare på högre nivå, och det skall bara
bli ett hundatal nya tjänster, varav endast
30 på professors- eller docentnivå.
De andra 70 är forskarassistenttjänster.

Beträffande flexibiliteten har herr
Alemyr och jag en skiljaktig bedömning
då det gäller innebörden av begreppet.
Vid behandlingen i avdelningen
framhölls, att flexibilitet kan avse
några veckor eller några månader, men
enligt min mening är detta en alldeles
för dogmatisk och strikt syn på begreppet
flexibilitet vid forskning. Därför
har vi också måst skriva en reservation
som tar hänsyn till det vidgade begreppet.

Herr KÄLLSTAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag delar herr Alemyrs
uppfattning att det är fråga om ett reformförslag.
Jag kan tala av egen erfarenhet
och berätta att jag själv fick
ägna nästan tio års studier efter två
grundexamina för att nå fram till en
licentiatexamen. Naturligtvis skedde
studierna parallellt med ett annat arbete
som gällde praktiskt taget heltid. Men
den enda möjligheten som jag hade för
att klara en examen var att studera
samtidigt som jag hade annat arbete.
På detta område blir det nu annorlunda,
och så till vida är det enligt min mening
fråga om en betydelsefull reform.

Men när herr Alemyr säger att det är
något av en revolution har han väl ändå
tagit till litet i överkant. Samtidigt
talar han om våra reservationer såsom
bara varande anteckningar i marginalen
och sätter därmed ned deras värde oerhört
mycket. Det är ändå litet starkt
att tala om en revolution då det endast
är fråga om en ökad resurstilldelning
på 8,7 miljoner kronor för kommande
budgetår. Detta belopp skall ställas i re -

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

Forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

lation till finansminister Strängs budget
för högre utbildning och forskning på
1 020 miljoner kronor. Skall reformen
kunna förverkligas fordras, såvitt jag
förstår, i varje etapp en betydligt större
ökning av resurserna än vad som
nu föreslagits.

Jag är väl medveten om att vi lever
under knapphetens kalla stjärna som vi
brukar säga, men de flesta remissinstanser
har ju också påpekat behovet av
förstärkning, inte minst när det gäller
handledning, och departementschefen
tycks dela denna uppfattning. Uppgiften
blir då att skapa tillräckliga resurser
för handledning, och flera åtgärder
bör såvitt jag förstår kunna vidtas.
Handledarkompetenta personer utanför
universitetsväsendet måste få verkliga
impulser att engagera sig, bl. a. genom
en väl tilltagen arvodering. Det räcker
inte med att, som statsrådet Palme säger
i propositionen, framhålla angelägenheten
av ökat samarbete med läroanstalter
och institutioner utanför universiteten.

Redan då det gäller den första etappen
av reformen är de resurser som
ställs till förfogande otillräckliga. Det
rör sig ju om 2 till 3 miljoner kronor
för handledare, vilket alltså motsvarar
ett trettiotal tjänster som biträdande
professor och docent. I reservationerna
har vi gått längre och begärt sammanlagt
2,1 miljoner mera och framhållit
att riksdagen bör uttala att en fortsatt
successiv ökning av nämnda resurser
är ofrånkomlig. Jag anser att detta är
ytterligare ett steg på vägen mot realiserandet
av denna reform.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr ELMSTEDT (ep) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets talesman sade
att reservationerna mest var en anteckning
i marginalen, men det är väl att
ta litet lätt på frågan. Herr Alemyr sade
också att resurserna är knappa, och det

vet vi alla. Och eftersom resurstillgången
sammanhänger med flexibiliteten i
studietiden kan man befara att det fenomenet
uppstår — och det råder knappast
de studerande över — att bristen
på resurser, t. ex. handledning och annat,
gör det omöjligt för dem att hålla
den fixerade tid som utskottsmajoriteten
har stannat för. Det är inget tvivel
om att utskottets skrivning har gjorts
onödigt snäv, när utskottet skrivit att
längre tidsöverdrag bör bli mycket
ovanliga. Detta är faktiskt ingen liten
sak. Den kan få vittgående konsekvenser,
åtminstone i övergångsskedet.

Vad sedan forskarkarriärsidan angår
var herr Alemyr inne på talet om tjänstebenämningen
och sade då att det i avdelningen
inte kommit fram något förslag
på annan benämning än biträdande
professor. Jo, det gjorde det faktiskt,
även om vi inte drev den frågan särskilt
kraftigt. Vi föreslog att man helt enkelt
skulle kalla vederbörande för professor.
Skräcken för lönekraven tror jag är
överdriven i det sammanhanget, ty det
finns ju statliga tjänster med samma
benämning i olika lönegrader. Det är
inte något nytt. Men med hänsyn till att
utskottet tog in den frågan i hela utredningspaketet
lät jag mig nöja.

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag ser ingen anledning
att tvista med herr Nordstrandh om hur
många procent av kammarens ledamöter
som ägnar uppmärksamhet åt denna
debatt. När jag började mitt anförande
var 13 ledamöter närvarande i kammaren,
och det fick jag till 5 procent. Till
min stora glädje anlände sedan ytterligare
några ledamöter under tiden som
jag talade, och mot slutet nådde väl antalet
ledamöter upp till den Nordstrandhska
procentsatsen. Det är emellertid
inte för den saken som jag nu besvärar
kammaren med en replik, utan
det gör jag för att återkomma till resursfrågan.

Om det som här föreslås bara är en

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

halvmesyr, herr Källstad, och om resurserna
är så dåliga som ni säger —
inte som det skrivits i reservationerna,
men herr Nordstrandh gick längre i sitt
anförande — frågar jag mig: Varför har
ni då ökat på så litet? Påspädningen i
reservationerna är ju inte alls i och för
sig någon lösning. Den rör sig bara om
ytterligare ett par miljoner. Men om ni
verkligen ville vara revolutionära och
gå långt, så skulle ni ha föreslagit mycket
mera.

Nej, det har säkert ansetts vara politiskt
matnyttigt att här gå en liten aning
längre än socialdemokraterna och att
vara litet mera generös mot den studerande
ungdomen. Det är en metodik
som vi känner igen från andra sammanhang.
Och jag är övertygad om att vad
utskottsmajoriteten än hade stannat för
skulle oppositionen höjt med en eller
annan miljon, ty det skulle politiskt se
snyggt ut att göra det. Om kammarens
ärade ledamöter läser reservationerna
skall de finna att reservanterna verkligen
inte har visat någon påtaglig vilja
att gå särskilt mycket längre än Kungl.
Maj :t och utskottets majoritet.

Vad sedan flexibiliteten angår vill jag
använda samma uttryck som i andra avdelningen
— vilket jag förmodar att ledamöterna
där minns — nämligen att
det naturligtvis inte får bli något idiotstopp.
Om en person hållit på med studierna
i fyra år och kan bli färdig efter
ytterligare några månader, så skall man
naturligtvis inte säga: Nu får du inte
vara med längre i utbildningssystemet;
nu måste du sluta. Man måste från fall
till fall pröva förhållandena och hjälpa
vederbörande att komma fram till målet.
Men låt oss inte glömma att det i
detta fall är meningen att man fortlöpande
under hela studietiden med
hjälp av och i samarbete med en handledargrupp
skall planera och anpassa
sitt arbete så, att man kan komma fram
till målet inom en tid av fyra år. Vad jag
starkt understrukit och även utskottsmajoriteten
anfört är att den fyraåriga

studietiden måste vara målsättningen.
Man får icke acceptera någon generell
förlängning härav, ty detta kommer att
medföra risk för att hela systemet rives
upp.

Herr NORDSTRANDH (m) kort genmäle: Herr

talman! Ordet »revolution» har
nu förekommit några gånger i herr Alemyrs
anföranden. Först ville han se propositionen
om forskarutbildningen som
en revolution. Ibland kan alltså med
en revolution inte avses mer än vad
som nu föreslås ske med universitetsutbildningen
i propositionen. Låt gå för
att det är en revolution, men i så fall
är det en mycket liten sådan.

Herr Alemyr tog vidare upp det mera
konkreta förhållandet, att vi från oppositionen
i reda pengar icke kunnat
ställa till förfogande mer än några
miljoner utöver propositionens förslag.
Jag medger, att detta otvivelaktigt är
alldeles för litet och att det borde utgå
mycket mer pengar. Men när herr Alemyr
vill uppfatta vårt yrkande så, att
vi bara lägger till några miljoner för
att väcka ett visst uppseende och möjligen
få applåder från den studerande
ungdomen, gör han sig skyldig till en
felaktig tolkning. Det är ju inte vi inom
oppositionen som har möjligheter att
göra prioriteringarna. Vad vi kan göra
inom de ramar, som vi kan överblicka
och eventuellt göra ändringar i, begränsar
sig till några få miljoner kronor.
Det kan inte ankomma på oss att
göra en bedömning i förhållande till
andra sektorer. Jag tycker därför att
det är fullständigt oriktigt att ironisera
över ett försök att ändå något förbättra
förhållandena, och bättre skulle det
väl i alla fall bli, även om vi härigenom
inte alls får de resurser och de
tjänster som skulle behövas.

Därefter vill jag återigen ta upp frågan
om flexibiliteten. Jag är glad att
höra, att herr Alemyr — även om han
kanske strax tar tillbaka det igen — nu

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

Forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

är på väg att glida över något mer
mot en sådan flexibilitet, som vi åstundar,
genom sitt tal om att »idiotstopp»
inte skall förekomma. Tack för det! Vid
en tolkning av propositionen såsom den
är utformad ligger möjligheten av
»idiotstopp» bra nära till hands. Med
ytterligare ett anförande av herr Alemyr
är denne kanske framme vid den
odogmatiska och icke statiska flexibilitet
som vi önskar få till stånd.

Herr KÄLLSTAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det hade kanske varit
något av en revolution om herr Alemyr
och de övriga socialdemokratiska ledamöterna
i statsutskottets andra avdelning
hade kunnat sträcka sig så pass
långt att de anslutit sig till ett uttalande
från oss innebärande att en fortsatt
successiv ökning av resurserna är
ofrånkomlig, vilket vi önskar ge till
känna för Kungl. Maj:t. Inte ens så långt
sträcker sig herr Alemyrs revolutionära
syn som till att tilldela resurser för den
föreslagna reformens genomförande.

Det hade vidare också varit något av
en revolution om vi hade sluppit den
klyvning i två kategorier av de studerande
som nu föreslås. Till en kvalificerad
kategori utgår stora pengar i
form av doktorandstipendier, handledararvoden
o. s. v., medan den andra
gruppen av studerande inte får någon
möjlighet till forskarutbildning genom
personlig handledning och inte heller
till några stipendier.

Tillträdet till undervisningen skall ju
vara fritt även för denna grupp, liksom
jag förmodar att statsrådet med sin
skrivning i propositionen menar att vederbörande
skall få avlägga prov för
doktorsexamen. Men man ägnar sig
mycket förstrött åt denna grupp av studerande,
som inte tänker sig någon
forskarkarriär utan ändå vill ytterligare
meritera sig på den högre utbildningens
nivå. Det hade varit värdefullt
om man ägnat denna kategori större

uppmärksamhet — då kanske det hade
blivit någonting av revolution.

Vi får syfta framåt, och jag hoppas
att kammarens ledamöter är villiga att
gå med på det förslag till resurstilldelning
som vi har begärt och som i viss
mån kan bidra till att vi tar något ytterligare
steg på vägen mot reformens
genomförande.

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är ledsen om jag
har skrämt upp herr Nordstrandh méd
talet om revolution, men jag har inte
avsett någon samhällsomstörtande verksamhet
utan velat uttrycka, att när vi
skapar ett definitivt nytt system för utbildning
av doktorer i landet — helt
skilt från det nuvarande systemet — så
är det en sådan genomgripande förändring
som man brukar kunna tillåta sig
att kalla för en revolutionerande förändring.

I fråga om flexibiliteten har jag inte
glidit ett enda dugg. Den som glidit är
herr Nordstrandh, som i sitt senaste
anförande sade att reservationen inte
innebär någonting annat än att man inte
vill ha ett idiotstopp. Då var reservationen
fullständigt onödig, ty ungefär
så — fastän med ett annat ord — har vi
inom utskottsmajoriteten uttryckt oss,
och så tolkar vi också Kungl. Maj:ts
proposition.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Här har pågått en ganska
lång debatt. Herr Alemyr har framfört
utskottsmajoritetens och propositionens
synpunkter på ett utomordentligt
sakkunnigt sätt. Han är ju i hög
grad expert på detta område och även
ledamot av forskarutredningen. Jag har
under tiden ganska utförligt redovisat
några synpunkter i medkammaren. Jag
tror att kammarens ledamöter håller
mig räkning för om jag begränsar mig
till att relativt kortfattat utveckla några
observationer.

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

Först och främst vill jag konstatera
att propositionsförslaget innebär slutstenen
i en ganska intensiv reformverksamhet
under det gångna året. I höstas
tog vi upp grundskolans reformering
och därefter hela gymnasiestadiets reformering.
I vår har vi först tagit upp
frågan om reformering av de filosofiska
fakulteterna —• den största enheten vid
universiteten. Utredningar pågår om
förskolan och om den fortsatta utvecklingen
av den högre utbildningen; de
har tillsatts under den aktuella perioden.
Och nu kommer vi till det högsta
steget i utbildningsväsendet, nämligen
forskarutbildningen.

Det finns ett genomgående drag i alla
dessa reformer -— att försöka anpassa
och förändra utbildningsorganisationen
efter den mycket snabba föränderligheten
i samhället som helhet, efter de
växande kraven från samhälle och arbetsmarknad
på människor med yrkeskunnighet
och efter de ännu mer växande
kraven och förväntningarna från
ungdomens sida på en god utbildning.

Om vi skall kunna lösa dessa uppgifter
på ett rimligt sätt, krävs stora organisatoriska
förändringar. Dessutom
krävs det ekonomiska insatser av betydande
storleksordning. Icke något av
dessa krav kan tillgodoses utan möda
och ansträngning. Det är svårt att förändra
en så stor apparat som utbildningsväsendet,
det är svårt att få fram
tillräckligt med resurser. Jag vill påpeka
att utbildningsdepartementets huvudtitel
sedan 1962 har stigit från 2,6 till
8 miljarder kronor, och ändå upplever
vi på alla nivåer en knapphet på resurser.

Detta är också en sådan där anpassning
av organisationen till ändrade förutsättningar.
Vi har fått ett växande antal
personer som ägnar sig åt forskarutbildning.
Inom åtskilliga ämnesområden
har studietiderna tenderat att bli
allt längre, efterfrågan på personal med
forskarutbildning har ökat på olika sektorer
inom samhället. Vi får anpassa ut -

bildningen efter dessa omständigheter.
Den grundläggande utgångspunkten är
att en doktorsexamen skall vara slutet
på en utbildning men icke krönet på
ett livsverk. Har man denna utgångspunkt
ter sig den nuvarande studietiden
orimligt lång och doktorsavhandlingarna
allt för omfattande. Då blir det
en pedagogisk uppgift att använda nya
metoder och nya rön till att ge en fullgod
utbildning för forskningarbetet. Då
måste vi korta studietiderna. Det är
detta som vi nu försökt göra i denna
proposition på grundval av forskarutredningens
arbete. Det intressanta är
att grundvalen i stort sett är accepterad
när det gäller utbildningssidan.
Forskarutredningen har gjort ett bra
jobb. Det är nya tankar. När man i andra
sammanhang för ungefär 10—15 år
sedan framförde liknande tankar, ansågs
de otillbörligt revolutionerande. I
dag är de så allmänt accepterade att
de t. o. m. upplevs som moderata.

Jag tycker att detta är mycket glädjande.
Grundprincipen att förkorta utbildningstiden,
att avskaffa den gamla
licentiatexamen och att åstadkomma enhetlig
utbildning är accepterad. När det
gäller utbildningssidan är det egentligen
bara fråga om marginella förändringar.
Jag skall ta upp några av dem.

Först och främst vill jag då nämna
övergångsbekymren. Det är riktigt att
vi vidtagit en viss ändring. Herr Nordstrandh
trodde att denna berodde på
lyhördhet mot SFS; hans partikollega
Wallmark i första kammaren trodde
att det berodde på lyhördhet mot utskottet.
Vi skulle enligt hans uppfattning
ha läst utskottsutlåtandet med
krav på en mjuk övergång och därav
hade vi blivit klokare. Vi har hört ett
mycket stort antal lärare och elever och
därför har vi gjort denna mjukare övergång
för äldre licentiander och doktorander.
Jag tror att detta har hälsats
med tillfredsställelse.

Herr Källstad var här på sluttampen
inne på frågan om mellanexamen. Han

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

sade att det hade varit revolutionerande
om man i sammanhanget hade fört
in en yrkesinriktad examen som är avsedd
för folk som inte tänker sig en
forskarkarriär.

Det hade åtminstone varit revolutionerande
i den meningen att propositionen
då i någon mån hade haft falsk
varubeteckning. Det är nämligen fråga
om forskarutbildning enligt propositionens
huvudrubrik och inte om utbildning
för andra verksamheter. Detta
har varit en vägledande synpunkt i
vårt arbete.

Vi har inte avvisat tanken på en mellanexamen,
men denna får i så fall införas
där det finns ett klart arbetsmarknadsmässigt
betingat behov. Jag
tror inte att det skulle gagna vare sig
forskarutbildningen eller forskningen,
om man konstruerade en mellanexamen
huvudsakligen som en avstjälpningsplats
för dem som inte befunnits fylla
måttet, alltså som ett medel att gallra
ut dem. Det finns inte tillräckliga skäl
att förlänga studietiderna för alla för
ett sådant ändamål.

Om det föreligger ett yrkesinriktat
behov kan det vara en annan sak. Jag
nämnde i medkammaren att man på
psykologsidan kan finna ett sådant yrkesinriktat
behov, eftersom licentiatexamen
har fastställts som kompetenskrav
för behörighet att vara psykolog
i stället för biträdande psykolog; det
förekommer i övrigt även på andra områden
att man för dem som har lägre
lönegrad använder termen biträdande.
Det är det ideala, men det är alltså inte
unikt. På psykologsidan finns det massor
av ungdomar som vill skaffa sig
licentiatexamen, icke därför att de ämnar
forska och icke därför att de är
speciellt intresserade av forskarutbildning,
utan därför att de vill få den högre
lönegrad och möjligen de intressantare
arbetsuppgifter som det innebär
att vara fullt utbildad psykolog i stället
för biträdande. Det finns starka skäl
för en yrkesinriktad mellanexamen på

Forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

det området. Man räknar med att 70
t procent av dem som skriver in sig som
licentiander i psykologi hör till den yrl
kesinriktade kategorin. Men det måste,
som sagt, föreligga ett klart arbetsmarknadsmässigt
behov.

Enigheten är alltså påfallande när det
c gäller det grundläggande systemet, och
det är ju detta det är fråga om. Vi skall
skapa ett system som är hanterligt. Nu
invänder man att det inte finns tillräckliga
resurser, och jag skall gärna eri
känna att propositionen icke representerar
något ymninghetshorn. Systemet
innebär emellertid för det första att vi
redan nu bättre kan utnyttja tillgängliga
resurser. Det betyder för det andra
g ett tillskott utöver tillgängliga resurser,
g och för det tredje skapar det en ram

., som vi kan fylla i, allteftersom vi får

i mera pengar att röra oss med. Alltså är
det fullt motiverat att genomföra rea
formen.

a Herr Alemyr påpekade, klok som han
1 är, att det inte var mycket till tillskott
r man hade att erbjuda från den andra sidan
-— man lade på någon miljon —-t trots att man på vissa håll, dock inte
g så mycket här i kammaren, försökte
å skildra situationen som katastrofal. För
detta anförde herr Nordstrandh ett för;-
svar, som jag tycker var så fantastiskt
;- att jag måste uppmärksamma det. Han
g sade nämligen: »Det är inte vi stackars
4 borgare — liberala eller folkpartister,
i- modesta eller moderata —■ som skall
e göra prioriteringar. Det är ju regering;.
en som prioriterar, och sedan får vi
e hänga med och lägga på en miljon här
;- och där.» Är detta en definition av borg
gerlig politik, herr talman, då har vi
i- hamnat i ett ganska enastående läge.
r Skall det bara innebära att man accepl-
terar regeringens kloka förslag, där re;-
geringen har gjort prioriteringar, som
i- grundval för sitt tänkande, och sedan
r har man en miljon här i utgiftsökning
:t och en miljon där i skattesänkning och
il säger: »Detta kan vi inte göra något åt,
å det sköter socialdemokraterna åt oss.»

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

Man skulle ha trott att oppositionspolitiken
innebar att man sade till väljarna:
»Vi representerar andra handlingslinjer,
vi gör en annan prioritering beträffande
den statliga verksamheten. Vi
anser att forskarutbildningen är så viktig
att vi är villiga att satsa hårt och
göra avkall på något annat.» Men det
säger man inte, utan man har den där
miljonen i påslag. Det blir ett tandlöst
bett.

Man kan skoja om detta, men jag förstår
att oppositionen befinner sig i ett
besvärligt predikament. Den lovar skattesänkningar
och andra trevliga ting,
och sedan vet den att det inte finns
mer pengar att ge ut utan att det får bli
marginaler. Jag vill inte använda detta
oppositionens predikament i polemiskt
syfte; jag vill i stället slå en bro över
till herr Nordstrandh.

Det är utomordentligt glädjande att vi
är så eniga om det grundläggande systemet
för forskarutbildningen. Utredningens
förslag är bra, remisskören har
varit samstämmig, vi har skapat enighet
i riksdagen kring förslaget. Det är en
bra start. Beträffande resurserna vet vi
alla att det inte går att plötsligt skaka
fram enorma penningsummor, som i
och för sig vore motiverade på detta
utomordentligt betydelsefulla område.
Man får rätta mun efter matsäck och göra
vad man kan. I den situationen befinner
vi oss alla. Jag är övertygad om
att denna proposition och detta utskottsutlåtande
utgör en utomordentligt god
grund för det praktiska arbetet med att
förbättra forskarutbildningen här i landet
som vi alla här har ett ansvar för.

Herr NORDSTRANDH (m) kort genmäle: Herr

talman! Först en randanmärkning.
I inledningen till sitt anförande
betecknade utbildningsministern herr
Alemyr som expert från forskarutredningen
samtidigt som han harangerade
honom som duktig, klok och följsam till
Kungl. Maj:t — så ungefär skulle det

tolkas. Det är emellertid en mycket föränderlig
expert -—• det är inte samme
herr Alemyr i utredningen som i utskottet.
Man skulle nästan kunna tala om
Doktor Jekyll och Mister Hyde.

Om mellanexamen skulle jag ha velat
säga några ord, men jag sparar det och
går över till frågan om resurserna.

Utbildningsministern ironiserade, sin
vana trogen, bort denna viktiga problemställning
och sade, att det är ett
typiskt utslag av oppositionens ynkedom
—• eller hur orden föll — att den
här »plussar» på med någon enstaka
miljon. Herr Palme har ingen erfarenhet
av hur det är att vara i opposition,
och han skall därför inte yttra sig om
de möjligheter som oppositionen har.
Han är inte på något sätt någon expert.
Vi ger klart till känna att vi anser, att
större resurser bör ställas till förfogande.
Det är en deklaration från oppositionen.
Jag utgår ifrån, att om oppositionen
får makt så kommer en sådan
höjning att genomföras. Men därifrån
är steget långt till att så här sent
under riksdagssessionen börja rota i redan
fattade beslut, som är en produkt
av prioriteringar som regeringen gjort.
Något sådant vore alldeles orimligt. Vi
kan inte i detta läge uppbringa större
belopp. Det tycker jag att herr Palme
borde kunna förstå. Det framläggs alltså
en proposition långt fram under vårriksdagen,
och i denna föreslås ett visst
anslag för ett ändamål. Bakom oss ligger
redan beslut om fixa belopp till olika
saker. Vi har alltså några veckor på oss
att göra en revolution — för att använda
det ordet igen — beträffande denna
proposition. Det är naturligtvis omöjligt.
Sådana är oppositionens arbetsvillkor.
Jag skulle önska att herr Palme
kom i den situationen, om än bara tillfälligt
— det vore ganska nyttigt.

Vad beträffar mellanexamen har jag
givetvis aldrig menat — och jag tror
inte heller att herr Palme avsåg det —■
att denna skulle vara något slags avstjälpningsplats.
Utgångspunkten är att

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

det föreligger behov av t. ex. psykologer,
och från näringslivet har det kommit en
hel rad framställningar beträffande nödvändigheten
av en sådan examen.

Herr KÄLLSTAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! I mitt senaste inlägg talade
jag egentligen inte om den yrkesinriktade
mellanexamen; det gjorde jag
i någon mån tidigare. I mitt senaste
anförande riktade jag i stället uppmärksamheten
på dem som inte får handledning
och inte några stipendier utan som
måste studera så att säga på nåder. Åt
dessa studerande har vi ägnat för liten
uppmärksamhet; däri ligger något av
halvfabrikat. Den första bilan faller vid
den högre utbildningens begynnelse,
och den andra bilan faller efter fyra
år om man då inte är färdig med sin
doktorsavhandling och ställs inför utsikterna
att inte få resurser för att fullborda
studierna. Det var i detta sammanhang
jag förde fram tanken att
forskningsråden borde kunna träda in
och hjälpa.

Viktigt är emellertid att urvalet skall
kunna ske något senare, och här kommer
frågan om mellanexamen in i bilden;
man skulle alltså efter exempelvis
två. års studier kunna tänka sig en mellanexamen.
Men på den punkten har
utskottet enat sig om att skriva att en
översyn bör ske snarast. För att den
enigheten skall bestå är det väsentligt
att departementet ser till att de utfästelser
som görs av utskottet verkligen infrias.
Folkpartiets ledamöter i utskottet
har med tvekan gått med på den kompromisskrivning
som innebär att socialdemokraterna
betygar att regeringen
har samma inställning till det stora behov
av en utredning om en sådan examen
som vår motion pekar på. Jag anser
detta vara ett förpliktigande uttalande,
och det är förpliktigande att det
ses till att denna översyn snarast kommer
till stånd.

Vi har talat mycket om resurserna.
Vi har på vårt håll icke lovat någon

Forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

skattesänkning. Vi anser att reformer
är nödvändiga, och jag betonar ännu en
gång att enigheten är beroende på att
de utfästelser som nu gjorts infrias.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Nordstrandh började
med att beskylla herr Alemyr för
att vara något slags Doktor Jekyll och
Mister Hyde. Jag skall inte rikta någon
liknande beskyllning mot herr Nordstrandh;
han är för att citera ett annat
litterärt verk For-ever Nordstrandh.

Herr Nordstrandhs beskyllning mot
herr Alemyr tycker jag var ganska
orättvis. Vad jag påpekade var helt enkelt
att det system för forskarutbildning,
som forskarutredningen har utarbetat
i sina huvuddrag har stått sig
genom remissinstanserna, genom prövningen
i departementet och genom
prövningen i riksdagen. Detta är ett
faktiskt konstaterande.

Herr Nordstrandh kom vidare in på
oppositionens villkor. Jag talade verkligen
inte om ynkedom, utan jag försökte
tala om en inlevelse i de svårigheter
som jag förmodar att herr Nordstrandh
har mött. Jag trängtar inte efter
att skaffa mig praktisk erfarenhet av
detta. Det vore en något dyrköpt erfarenhet
ur vissa synpunkter.

Trots allt, herr Nordstrandh, går det
inte i längden att säga att ni har bara
några veckor på er att utforma motförslag
när ni i själva verket har månader
när det gäller den ekonomiska ramen,
när ni har år då det gäller huvudprinciperna
i förslaget och när ni har rika
möjligheter att utifrån er ideologi forma
en alternativ politik. Det har visat
sig svårt för er. Herr Källstad passade
på att ge herr Nordstrandh en liten
känga genom att påpeka att folkpartiet
minsann inte kräver några skattesänkningar.
Det är en svårighet, men skyll
inte på oss för att ni har svårt att forma
ett alternativ!

I anledning av herr Källstads inlägg

Andra kammarens protokoll 1969. Nr 24

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

skall jag bara ta upp en punkt. Vad
skall ske med dem som inte får stipendier
och som inte kan vara garanterade
en handledning? Antalet stipendier
är naturligtvis begränsat och kommer
så alltid att vara. Det finns inte något
omedelbart samband mellan hur många
som har stipendier och hur många som
skall få handledning. Jag framhöll i
medkammaren att det är fel att påstå
att denna proposition skulle innebära
en generell spärr till forskarutbildning.
Avgörande blir hur mycket handledarna
anser sig kunna åtaga sig. Det blir
naturligtvis i första hand de som har
doktorsstipendier och de som aktivt
siktar på en forskarkarriär som får
handledning.

Det är naturligtvis högeligen önskvärt
— i den mån det inte innebär en
allvarlig belastning av resurserna — att
även andra människor får möjlighet
att leva med i den stimulerande miljö
som en forskningsinstitution innebär.
Forskningen lockar till sig många särpräglade
människor som parallellt med
en yrkesverksamhet kanske ägnar sig
åt forskning. Det är inte meningen att
bara stänga dörren för alla sådana, men
det primära ansvaret är att klara dem
som befinner sig i utbildning och som
siktar på att göra forskningen till sin
framtida arbetsuppgift. Det borde, hoppas
jag, finnas marginaler för att också
låta de särpräglade människorna fortsätta
att deltaga i forskningsarbetet
inom ramen för våra institutioner.

Herr NORDSTRANDH (m) kort genmäle: Herr

talman! Jag riktade ingen beskyllning
mot herr Alemyr — det vore
mig fullständigt fjärran. Jag konstaterade
bara att det icke är samma innehåll
i forskarutredningens betänkande
som i forskarpropositionen.

Jag vidhåller detta, även när herr utbildningsministern
nu säger att forskarutredningens
förslag i alla sina huvuddrag
återkommer i propositionen. Ja,

det gäller de fyra åren och detta om
forskarhandledningsfilosofin, men hur
har det blivit med forskarkarriären? Det
står knappast någonting om den saken
i propositionen. Om jag inte missminner
mig ställde forskarutredningen också
betydligt större krav på resurser,
även om den inte ansåg att alla resurser
kunde ställas till förfogande på en gång.
Det där påståendet, att alla huvuddragen
finns med, är alltså diskutabelt.

Vad sedan beträffar oppositionens
möjligheter att göra någonting säger
herr Palme, att vi har den ekonomiska
ramen klar. Gentemot det måste jag
säga att vi ju inte vet vad regeringen
kommer att lägga fram. För att belysa
regeringspartiets handläggning i detta
sammanhang vill jag påpeka, att propositionen
har lagts fram i sista minuten
— det är inte ens två månader kvar
tills reformen skall träda i kraft. Det
är nästan samma sak som när det gällde
UKAS.

Jag har en känsla av att herr Palme
har fått böna en hel del för den penningrevolution
som propositionen skall
vara ett exempel på. Det finns väl ingen
som betvivlar att finansministern ibland
inte riktigt har samma tankar som herr
Palme, och i viss mån får väl finansministern
ta på sig ansvaret för att herr
Palme nu har kommit i kläm.

Det kan alltså finnas vissa svårigheter
även på den andra sidan, men oppositionen
har ingen möjlighet att åstadkomma
en revolution på kort tid, när
vi inte ens får reda på hur stora ramarna
är.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag vill rent principiellt
säga att jag aldrig skyller ifrån mig
vare sig på finansministern eller på någon
annan utan tar hela ansvaret för
mina gärningar eller min brist på gärningar.
Om man inte är beredd till det
kan man inte inneha ett sådant här
uppdrag. Den frälsarkrans som herr

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

Nordstrandh erbjöd kan jag alltså inte
utnyttja.

Sedan vill jag säga att jag här bara
har talat om forskarutbildningen, eftersom
det är den delen av forskarutredningens
förslag som nu skall genomföras.
Forskarkarriären blev utomordentligt
hårt omstridd bland remissmyndigheterna,
och såsom jag sade i
medkammaren höll det på att uppstå ett
praktfullt akademiskt gräl om den saken.
Vi fann därför, att det var bättre
att den frågan fick ligga till sig litet och
att vi nu bara tog upp de punkter som
ömmade mest, exempelvis docenternas
trygghetsfråga.

Här stod två ideologier mot varandra.
Å ena sidan stod de som hävdade att
den som blivit utnämnd till docent skall
ha en fast tjänst med garanterad ställning
i livet fram till pensionsåldern.
På det sättet skulle trygghetsproblemet
lösas. Å den andra sidan stod de som
sade att osäkerheten är en stimulans och
fungerar som en morot eller piska för
dem som ägnar sig åt forskning. De är
bara garanterade sex år, och sedan får
de ge sig ut på marknaden om de icke
dessförinnan blivit professorer eller
fått någon annan fast tjänst. Det gäller
bara att suga ut deras forskningspotential
under dessa sex år, och sedan
får de klara sig själva.

Det är inte förvånande att den första
meningen företräds mest av docenter,
medan den andra företräds främst av
professorer — det är bara en naturlig
arbetsfördelning.

Jag tycker att trygghetsfrågan är viktig,
och vi har försökt lösa den genom
en kompromiss som innebär att docenterna
kan få förlängt förordnande under
treårsperioder med något ökad undervisningsskyldighet.
På så sätt kan
man klara alla de akuta fallen, och med
akuta fall menar jag sådana där en
utomordentligt framgångsrik forskningsinsats
skulle avbrytas därför att ett
förordnande utlöper eller där det skulle
uppstå orimliga sociala konsekvenser.

Forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

Eftersom antalet nya tjänster måste
bli begränsat är risken att de äldre docenterna
med många omförordnanden
skulle kunna sitta som förgyllda proppar
i systemet. Om någon innehar en
tjänst, kan ju inte någon annan få den.
De svårigheter som kan tänkas får vi
ta med öppna ögon i förhoppning om
att vi skall nå en väsentlig trygghetseffekt
utan att förlora den grundläggande
vitaliteten i systemet.

Detta har jag inte berört i mina tidigare
inlägg, eftersom jag då höll mig
till utbildningsfrågan, som är den del
av forskarutredningens förslag som vi
har tagit upp. Den andra delen får
med undantag för denna fråga om docenternas
ställning ligga till sig en tid
tills man får en klarare bild av opinioner
och sakståndspunkter.

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! Proposition nr 31 skiljer
sig från andra propositioner från utbildningsdepartementet
bl. a. därigenom
att förslagets genomförande innebär en
direkt sänkning av kraven på en examen.
Ändå har de politiska partierna
varit överens om det riktiga i en reform
av föreliggande slag. Den ökande
internationaliseringen av forskningen
med ständigt ökat utbyte av forskare
länder emellan fordrar en anpassning
till rådande internationell praxis. Också
ur svensk synpunkt torde det vara
riktigt att betrakta doktorsavhandlingen
som ett etappmål och inte som ett
livsverk, för att använda statsrådet Palmes
ord.

Frågan om kraven på forskningen
sammanhänger med problemet om
forskningens frihet och definitionen av
denna. Man talar om denna frihet som
om den vore en realitet, men i verkligheten
är forskningens frihet begränsad,
nämligen till de platser som kan ställas
till förfogande för de utvalda forskare
som fått en mer eller mindre fast tjänst
vilken ger dem möjlighet att välja arbete
och arbetssätt. Men forskningsfri -

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

het har inte betytt att varje begåvad
och intresserad forskare får fria arbetsmöjligheter,
och inte heller i det
avseendet innebär propositionen någon
förbättring.

Vi kan i dag enligt forskarutredningen
räkna med ungefär 5 000 aktiva licentiander
och 2 000 doktorander. Av
dessa har 935 doktorand- eller licentiandstipendier,
och litet mer än 200 har
forskarassistenttjänster. De siffrorna visar
med all tydlighet att dagens akademiska
forskare kan räkna med att få
ett stipendium först sedan han eller hon
hunnit en bra bit på väg med sitt
forskningsarbete. Konkurrensen är
hård, och endast genom att lägga fram
delresultat av sitt arbete kan man få ett
stipendium.

Nu har studenterna inför ovissheten
om vad övergångsbestämmelserna kommer
att innebära oroats. De är oroade
som har påbörjat sin utbildning enligt
det gamla systemet. Statsrådet Palme
har här talat om »den mjuka övergången».
Jag tycker det är beklagligt
att vi inte har fått klarare besked om
vad denna mjuka övergång verkligen
betyder. Inom de olika fakulteterna
finns i dag ett betydande antal licentiander
som har sökt ett nytt licentiandstipendium.
De har kanske redan för
ett eller ett par år sedan varit behöriga
till det men på grund av den hårda
konkurrensen varit tvungna att kvalificera
sig genom utförda forskningar.

Dessa studenter har hunnit ganska
långt i sina studier och har naturligtvis
räknat med att nu få stipendier. Enligt
en kommuniké efter måndagens uppvaktning
säger statsrådet Palme, att ett
visst antal stipendier skall stå till deras
förfogande. Jag tycker att det hade
varit utomordentligt väsentligt, om vi
här i riksdagen hade kunnat få klart
för oss i mer konkreta siffror och löften
från statsrådets sida vad dessa mjuka
övergångsbestämmelser kommer att
innebära. Jag vill inte därmed ha sagt
att det är fråga om en eftergift med

anledning av uppvaktningen, men likväl
saknar vi information om hur det
kommer att gå för dem som söker nytt
stipendium men har påbörjat sitt forskningsarbete
redan tidigare.

Ytterligare ett par saker skulle jag
vilja framhålla. Departementschefen talar
i propositionen om angelägenheten
av att universitets- och högskoleinstitutionerna
i ökad utsträckning etablerar
samarbete med institutioner och forskare
utanför den reguljära universitetsorganisationen.
Jag tror personligen att
detta är utomordentligt viktigt, jag beklagar
bara att statsrådet inte vidare
utvecklar vilka möjligheter till sådant
samarbete han anser står till buds. Utskottet
har ju också anslutit sig till
statsrådets förslag härvidlag, men vi
saknar likväl konkreta förslag om hur
detta samarbete skall kunna förbättras.

Det har inte minst från näringslivets
sida klagats på att det finns en tendens
hos dagens akademiker att isolera sig
från den forskning som bedrivs utanför
universiteten och att kommunikationen
ofta varit ensidig, så till vida att de
som en gång lämnat universitetsinstitutionerna
i alltför ringa grad återvänt.
Jag tror att det är, som jag sade, utomordentligt
betydelsefullt, att samarbetet
på forskningssidan förstärks och att
kraftiga initiativ tas för att öka möjligheten
för de nya doktoranderna att erhålla
handledarhjälp och uppgifter från
näringslivets forskningsinstitutioner.

Om doktorsexamen skall vara ett
etappmål, kommer den forskningsverksamhet
som bedrivs efter examen att
i hög grad svara för den totala forskningsökningen.
Därför kommer det att
fordras kraftiga initiativ från departementets
sida för att också använda
detta sätt att öka tillgången på handledare.

Men, herr talman, vid behandlingen
av propositionen i statsutskottets andra
avdelning har det visat sig omöjligt att
komma överens om i vilken grad fyraårskravet
skall anses absolut. Flera ta -

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

lare har här före mig betonat de borgerliga
ledamöternas önskan om en
större flexibilitet i fråga om tiden för
doktorsexamens avläggande.

Jag skall bara beröra en kategori studerande,
för vilka ett alltför hårt krav
på fyra år kan innebära att man helt
avstår från att studera vidare, och det
är de gifta kvinnliga studerandena. De
flesta doktorander beräknas vara i åldern
23—27 år, d. v. s. i en ålder då
man ofta också har barn. Rent teoretiskt
kan naturligtvis problemet reduceras
till en fråga om barntillsyn. Svårigheterna
för en kvinnlig doktorand
med ett eller flera barn skulle kunna
lösas om bara barntillsynsfrågan kunde
ordnas — och det kan den i de flesta
fall för de studerande på våra universitetsorter.

Så enkelt är det emellertid icke. Att
avlägga en doktorsexamen kan inte
jämställas med att ha förvärvsarbete.
Forskning ställer helt andra krav på
möjligheter till engagemang och på arbetstid.
Tankarna på arbetet kan inte
kopplas av vid en given tidpunkt på dagen,
men de kan inte heller alltid kopplas
på på beställning, d. v. s. när daghemmet
öppnar. Ansvaret för barnen
och deras vård kommer alltid att utgöra
en hårdare belastning på den kvinnliga
studeranden, och den belastningen
kommer att i de allra flesta fall innebära
att studietakten i viss mån begränsas.
Vad beträffar forskningstakten
torde detta gälla i mycket hög grad,
och jag har personligen träffat flera
ytterligt kompetenta kvinnliga licentiander
och också en och annan doktorand
som ansett, att den strikta begränsning
till fyra år som utskottsmajoriteten
föreslagit utgör ett direkt hot
mot många kvinnliga presumtiva forskare.

Herr Källstad talade om att bilan
kan falla antingen före doktorsstudiernas
början eller efteråt. Svårigheter blir
nog inte att få en eller två månaders
förlängning av studietiden men, för att

Forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

använda herr Källstads liknelse, det
kommer att innebära att då bilan faller
före de fyra årens början det i
många fall blir kvinnliga huvuden som
faller. En större flexibilitet i tiden för
doktorexamens avläggande skulle med
all säkerhet bidra till att forskarrekryteringen
bleve mindre snedvriden med
avseende på könsfördelningen.

Vi såg i dag i tidningen att statsrådet
Palme uppvaktats av representanter
för Fredrika Bremerförbundet som ville
motverka könsdiskrimineringen. Jag
anser inte att statsrådet gjort detta i
propositionen. Kanske har både fru Ryding
och jag den åsikten, att statsrådet
genom att gå in i debatten före de
två sista talarna, som är kvinnor, kan
ha visat sin uppfattning i frågan.

Enligt min mening måste det vara
viktigt att sikta på framtiden, och det
: gör man genom att också ge de kvinn liga

forskarna bästa möjliga startmöjligheter.
Det gäller ju ändå — och härvidlag
tror jag vi alla är överens — att
■ på allt sätt bidra till att höja den totala
forskningspotential på vilken hela
vårt välstånd vilar.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Med vår motion II: 1139
har vi på främst fyra punkter pekat
på brister i propositionen nr 31.

Den första gäller det orimliga att
riksdagen i dag skall ta ställning till
en reform där det inte föreligger några
utformade förslag till studieplaner —
jag bortser därvid från dem som utarbetats
av forskarutredningens ämnesexperter.
Vi anser det också uteslutet
att institutionerna skall hinna utforma
sådana studieplaner till den 1 juli i
år under förutsättning att de studerande
själva skall ha någon som helst möjlighet
att påverka dem. Bl. a. av denna
anledning anser vi att man i dag borde
ha begränsat sig till att fatta ett principbeslut
om en nedskärning av forskarutbildningens
längd och sedan ge

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

universiteten och de studerande möjligheter
att delta i den konkreta utformningen
av genomförandet. Jag konstaterar
liksom tidigare talare att man inte
tagit lärdom av UKAS utan trampar
på i ullstrumporna.

Den andra punkten vi tagit upp gäller
studiefinansieringen. Det är orimligt
att den studerande skall få stipendium
och dessutom behöva låna pengar
för att doktorera inom de föreslagna
fyra åren. Den nuvarande chansen att
dels få stipendium, dels ha ett deltidsarbete
mister den studerande helt i och
med den nya ordningen. Detta innebär
att den studerande varje år i förväg
måste ta ställning till om han eller hon
skall heltidsstudera. I så fall får vederbörande
alltså inte ta något arbete,
och då återstår stipendium och lånemöjligheter
eller föräldrarnas eventuellt
feta plånbok. Många studerande på
den ifrågavarande nivån anser nog att
skuldsättningen redan är tillräcklig, och
vi kräver därför i vår motion en studiefinansiering
som innebär, att den studerande
å ena sidan skall ha lön eller
stipendium som befriar honom från ytterligare
skuldsättning under den tid
han aktivt studerar, och å andra sidan
bör den som önskar bedriva sin forskningsutbildning
jämsides med annan
verksamhet ha möjlighet att göra detta
med motsvarande avdrag, minskad lön
eller avdrag på stipendium. Det i propositionen
föreslagna systemet tillgodoser
inte dessa krav.

Den tredje punkten i motionen, och
den tycker jag är mycket viktig, gäller
forskarhandledningens resurser och
den s. k. uppdragsforskningen. Man vägrar
att fastställa en norm för antalet
handledare. Forskarutredningen hävdade
att den föreslagna nya forskarutbildningen
förutsatte en väsentlig förstärkning
av resurserna för undervisning
och handledning, så att man i
princip hade en handledare per fem
å sex doktorander.

Detta förslag har emellertid depar -

tementschefen och även utskottet avvisat.
I propositionen talas det i stället
om en begränsad utökning av antalet
forskartjänster, alltså forskarassistenter
och docenter, och departementschefen
tycks själv vara medveten om
att den ökningen inte kommer att motsvara
behoven. Detta framgår bl. a. av
att han i propositionen har hänvisat till
»angelägenheten av att universitet- och
högskoleinstitutionerna i ökad utsträckning
etablerar samarbete med institutioner
och forskare utanför den reguljära
universitetsorganisationen». Härigenom
skall det bli möjligt »att avsevärt
öka handledningskapaciteten i en
rad ämnen». I annat sammanhang hänvisar
departementschefen till uppdragsforskningen
som en tänkbar väg att
öka resurserna för såväl handledning
som studiefinansiering, och i övrigt anser
han som tidigare nämnts, en begränsning
av antalet studerande i vissa
fall vara ofrånkomlig.

Detta betyder att forskarutbildningen
i realiteten kommer att bli spärrad, i
den mån de olika ämnena och institutionerna
eller de blivande forskarna
inte lyckas finna köpkraftiga efterfrågare
för sina produkter utanför universiteten.
Och konsekvenserna härav blir
en ökad styrning av forskningen i överensstämmelse
med avnämarnas behov.
Ett sådant förfaringssätt och en forskning
som måste fungera på det sättet
har enligt vår mening ingenting att göra
med demokratisk forskningspolitik.
Och varför? Jo — och här vill jag vända
mig mot fru Sundberg — de institutioner
utanför universiteten som i dag
kan köpa forskning och forskningsresultat
är inte demokratiska. Det är
först och främst institutioner i det enskilda
näringslivet, de privata storföretagen
och deras organisationer — och
deras intressen av forskningens utveckling
och inriktning sammanfaller inte
med samhällets och folkets intressen.
I det fallet representerar herr Palmes
proposition sannerligen inte något an -

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

nät än vad de borgerliga representerar.

Vi anser det vara väsentligt att inför
en sådan utveckling slå vakt om och
försvara forskarnas möjligheter att bestämma
över sina egna arbetsvillkor
samt över forskningens planering och
utveckling. Under den tidigare debatten
i dag kallade herr Alemyr reservationerna
för »anteckningar i marginalen».
Det får stå för hans egen räkning.
Men vad jag här talat om, en demokratisk
forskningspolitik, är den verkliga
kärnfrågan i hela reformen. Om förslaget
hade lett till att vi fått en sådan
forskningspolitik i vårt land hade man
kanske kunnat tala om en bra, men
långtifrån någon revolutionerande, reform.

Den fjärde punkten som vi opponerar
emot är de förhållanden som blir
rådande — och förresten redan är rådande
— för dem som nu håller på
med sin forskarutbildning, d. v. s. de
övergångsbestämmelser mellan vilka
dessa kommer i kläm. Eller det kanske
är riktigare att säga bristen på vettiga
övergångsbestämmelser, en brist som
bl. a. framkommit inte minst vid den tidigare
nämnda uppvaktningen.

Jäktet med denna reform har för de
studerande skapat en osäkerhetskänsla
som inte borde behöva finnas. De vet
inte vad den forskarutbildning de genomgår
kommer att leda till. Hela deras
situation har kommit i gungning,
och de vandrar nu sannerligen i en
öken — som herr Alemyr sade tidigare
i annat sammanhang. Enligt vad som
framgått av tidningsreferat i går har
herr Palme låtit meddela att en ändring
härvidlag skall göras, men vi vet
ännu inte hur. I denna fråga vill jag
ansluta mig till vad fru Sundberg tidigare
anfört.

Herr talman! Vi har i vår motion,
såsom jag förut nämnt, yrkat att riksdagen
i dag endast skulle fatta ett principbeslut.
Dessutom önskar vi att Kungl.
Maj:t skall få i uppdrag att utforma

Forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

ett förslag till studiefinansiering, som
motsvarar de krav vi preciserat och att
på grundval av diskussion med och synpunkter
från de direkt berörda vid våra
universitet återkomma med konkreta
förslag beträffande resursfördelningen
till forskarutbildningen. I detta senare
sammanhang bör i princip forskarutredningens
förslag om en fast relation
mellan antalet doktorander och handledare
accepteras.

Tyvärr har utskottet ställt sig helt
avvisande och kallsinnigt till motionen,
i den mån den över huvud taget
har behandlats. Jag anser en sådan behandling
vara ganska märklig för att
ha förevarit inom statsutskottets andra
avdelning.

Herr talman! Med vad jag nu anfört
ber jag att få yrka bifall till motionen
II: 1039.

Härmed var överläggningen slutad.
Mom. 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Källstad begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1) i
utskottets utlåtande nr 93, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

ning. Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Källstad begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 114 ja och 95 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Källstad begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2) i
utskottets utlåtande nr 93, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Källstad begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 112 ja och 95 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nordstrandh begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 3) i
utskottets utlåtande nr 93, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Ottosson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nordstrandh begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 177 ja och 30
nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
II: 1139 i motsvarande del; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. 5—18

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

Forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

Mom. 19

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
4) av herr Per Jacobsson m. fl.; samt
3:o) bifall till motionen II: 1139 i motsvarande
del; och fann herr förste vice
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Elmstedt begärde likväl votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition antagits den under
2:o) angivna propositionen efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 19) i
utskottets utlåtande nr 93, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4) av herr Per Jacobsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Elmstedt begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 114 ja och 97 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 20 och 21

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 22

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
11:1139 i motsvarande del; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. 23

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
5); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Elmstedt begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 23) i
utskottets utlåtande nr 93, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5) av herr Per Jacobsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat för
ja-propositionen. Herr Elmstedt begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 113 ja och 96
nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 24

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Föredrogs vart för sig

andra lagutskottets utlåtande nr 55,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående forskarutbildning och
forskarkarriär m. m,. såvitt avser ändring
i studiemedelsförordningen; samt

58 Nr 24 Onsdagen den 14 maj 1969

Lagstiftningsåtgärder för att främja fritidsfisket, m. m.

jordbruksutskottets utlåtande nr 20,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående forskarutbildning och
forskarkarriär m. m. såvitt avser vissa
kostnader för doktorandstipendier vid
jordbrukets högskolor.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 11

Lagstiftningsåtgärder för att främja
fritidsfisket, m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående åtgärder
för att främja fritidsfisket, m. m. i vad
propositionen hänvisats till lagutskott
jämte motioner i ämnet, dels motioner
om vidgad rätt till fritidsfiske.

Genom en den 28 februari 1969 dagtecknad
proposition, nr 42, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av utdrag av
stadsrådsprotokollet över jordbruksärenden
och lagrådets protokoll, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ändring i lagen den 5 maj
1960 (nr 130) om fiskevårdsområden,

2) lag om ändring i lagen den 1 december
1950 (nr 596) om rätt till fiske,

dels bifalla de förslag i övrigt, om
vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Propositionen hade hänvisats till lagutskott
såvitt den avsåge ändringar i lagen
om fiskevårdsområden och lagen
om rätt till fiske samt i övrigt till jordbruksutskottet,
som i ärendet avgivit
utlåtande nr 16.

I propositionen föreslogs, såvitt nu
var i fråga, vissa ändringar i lagen om
fiskevårdsområden och lagen om rätt
till fiske i syfte att underlätta bildandet
av fiskevårdsområden och skydda
fiskbeståndet.

Förslaget till lag om ändring i lagen
om fiskevårdsområden var i följande
delar så lydande:

6 § första stycket andra punkten

Skall fiskevårdsområdet omfatta
oskiftat fiske med flera delägare, erfordras
därjämte samtycke från minst
en delägare inom varje sådant fiske.

6 § tredje stycket sista punkten

Saknas samtycke som avses i första
stycket andra punkten, må fiskevårdsområdet
likväl bildas, om särskilda skäl
föreligga.

15 §

Fiskevårdsområde må bildas efter ansökan
av delägare, myndighet som Konungen
bestämmer eller kommunen.
Ansökningen skall vara skriftlig och
ingivas till länsstyrelsen.

I ansökningen-----—---

skola tillgodoses.

Utskottet hade i samband med propositionen
behandlat följande i anledning
av denna väckta motioner, nämligen

A. de likalydande motionerna 1:953
av herrar Ebbe Ohlsson och Svenungsson
samt 11: 1093 av herr Hedin in. fl.,
i vilka motioner hemställdes

att vid behandling av proposition nr
42 riksdagen måtte godkänna Kungl.
Maj :ts förslag till lag om fiskevårdsområden
med den ändringen att It §
skulle ges följande lydelse:

»Utan delägares samtycke må upplåtelse
ej ske av delägarens hela fiske eller
eljest av fiske, som han med ensamrätt
äger eller brukar eller såsom särskild
lott tilldelats honom»;

B. de likalydande motionerna I: 954
av herrar Karl Pettersson och Strandberg
samt 11:1097 av herr Petersson i
Gäddvik, i vilka motioner, såvitt de
hänvisats till lagutskott, hemställdes

att riksdagen vid behandling av proposition
nr 42 måtte besluta att god -

Onsdagen den 14 maj 1969 Nr 24

Lagstiftningsåtgärder för att främja fritidsfisket, m. m.

känna Kungl. Maj:ts förslag till lag om
ändring i lagen den 5 maj 1960 (nr
130) om fiskevårdsområden med den
ändringen att 6 § tredje stycket sista
punkten utginge;

C. de likalydande motionerna I: 955
av herrar Karl Pettersson och Strandberg
samt 11:1096 av fru Kristensson
och herr Petersson i Gäddvik;

D. motionen II: 1094 av herr Hedin
rn. fl., vari hemställdes

att riksdagen vid behandling av proposition
nr 42 måtte besluta att 15 §
i lagen den 5 maj 1960 (nr 130) om fiskevårdsområden
skulle erhålla oförändrad
lydelse, innebärande att fiskevårdsområde
finge bildas allenast efter ansökan
av delägare.

Utskottet hade vidare behandlat två
fristående motioner, nämligen

de likalydande motionerna I: 146 av
herr Augustsson och fru Landberg samt
II: 167 av herr Persson i Skänninge
in. fl.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:954 och 11:1097 såvitt
avsåge 6 § i det vid propositionen nr
42 fogade förslaget till lag om ändring
i lagen den 5 maj 1960 (nr 130) om
fiskevårdsområden bifalla propositionen
i denna del;

B. att riksdagen måtte med avslag på
motionen II: 1094 bifalla propositionen
såvitt avsåge 15 § nämnda lag;

C. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:953 och 11:1093 antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till lag om ändring i lagen om fiskevårdsområden
i övrigt;

D. att riksdagen måtte med avslag
på motionerna 1:955 och 11:1096 bifalla
propositionen såvitt avsåge lagen
den 1 december 1950 (nr 596) om rätt
till fiske; samt

E. att motionerna 1:146 och 11:167
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

Vid A i utskottets hemställan

I. av herrar Ebbe Ohlsson och Hedin
(båda in), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte -— med förklaring
att förslaget till lag om ändring i
lagen om fiskevårdsområden icke kunnat
oförändrat bifallas -— med bifall till
motionerna I: 954 och II: 1097 såvitt avsåge
6 § denna lag antaga i reservationen
angiven lydelse av paragrafen;

Vid B i utskottets hemställan

II. av herrar Ebbe Ohlsson och Hedin
(båda m), vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte ■—• med förklaring
att förslaget till lag om ändring i lagen
om fiskevårdsområden icke kunnat
oförändrat bifallas — med bifall till motionen
11:1094 antaga i reservationen
angiven lydelse av 15 § denna lag;

Vid C i utskottets hemställan

III. av herrar Grebäck (ep), Ebbe
Ohlsson (m), Ernulf (fp), Tobé (fp),
Hedin (m) och Josefson i Arrie (ep),
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte — med förklaring
att förslaget till lag om ändring i lagen
om fiskevårdsområden icke kunnat
oförändrat bifallas •— med bifall till
motionerna 1:953 och 11:1093 för sin
del antaga förslaget i de delar som ej berörts
under A och B med de ändringarna
att ingressen och 11 § i lagen erhölle
i reservationen angiven lydelse,
innebärande att vetorätten enligt nämnda
paragraf gjordes absolut och icke
som nu relativ och beroende av försörj
ningssynpunkter.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Överläggningen rörande tredje lagutskottets
utlåtande nr 32 må omfatta jämväl
jordbruksutskottets utlåtande nr 16,
men yrkanden beträffande sistnämnda
utlåtande framställes först sedan detsamma
föredragits.

60 Nr 24 Onsdagen den 14 maj 1969

Lagstiftningsåtgärder för att främja fritidsfisket, m. m.

Tredje lagutskottets hemställan föredrogs;
och anfördes därvid:

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! I Kungl. Maj ds proposition
nr 42 föreslås åtgärder för att
främja fritidsfisket, i första hand genom
statlig lånegaranti inom en ram av
två miljoner kronor under budgetåret
1969/70 till anordningar för att förbättra
fiskevatten, bidrag till förrättningskostnader
vid bildande av fiskevårdsområden
samt rådgivning och annan
serviceverksamhet. Vidare föreslås
vissa ändringar i lagen om fiskevårdsområden
och lagen om rätt till fiske för
att underlätta bildandet av fiskevårdsområden
och skydda fiskbeståndet.

Som underlag för de föreslagna åtgärderna
ligger det betänkande fritidsfiskeutredningen
avlämnade år 1968. I
direktiven för utredningen angav dåvarande
chefen för jordbruksdepartementet,
statsrådet Holmqvist, bl. a. att
med hänsyn till fritidsfiskets stora
värde ur frilufts- och rekreationssynpunkt
syntes staten böra medverka till
att leda fritidsfiskets utveckling. En
översyn av de statliga insatserna på
detta område vore därför motiverad. Genom
organisatorisk medverkan från
statsmakterna samt ändamålsenliga fiskebestämmelser
torde i inte obetydlig
utsträckning bättre förhållanden kunna
uppnås på fritidsfiskets område utan
att därför statens kostnader för ändamålet
skulle behöva öka i större omfattning.
Vidare skulle gällande vattengräns-
och fiskerättslagstiftning undersökas
och förslag avlämnas till en modifiering
av gällande lagstiftning i syfte
att skapa bättre möjligheter att bedriva
fritidsfiske utan att yrkesfiskets intressen
träddes för nära. Frågan om fisketillsyn
och bevakning borde också uppmärksammas.
Vidare borde utredas om
länsstyrelsernas lokala bestämmelser på
fiskets område kunde göras enklare och
mera enhetliga.

Enligt direktiven lade fritidsfiskeutredningen
fram förslag till nya lagar om
förvaltning av samfällda fisken och om
allmän fiskeavgift. Vidare föreslog utredningen
ändringar i lagen den 1 december
1950 om rätt till fiske och i lagen
den 5 maj 1960 om fiskevårdsområden.
Bland författningsförslagen upptogs
slutligen ett förslag till ny fiskeristadga.

Utredningens förslag till åtgärder
återfinns i mycket begränsad omfattning
i propositionen 42. De förslag som
departementschefen nu lägger fram
måste väl därför betraktas som endast
en inledning till en kommande, ännu
kraftigare satsning av statsmakterna för
att främja en av de mest populära fritidsaktiviteterna
i vårt land, fritidsfisket.

Utredningens förslag till lag om förvaltning
av samfällda fisken har ställts
på framtiden med motiveringen att
lantmäteristyrelsen har i uppdrag att se
över bysamfällighetslagen och att förslag
till ny lag kan väntas under innevarande
år. En särskild lagstiftning för
samfällda fisken bör därför anstå till
dess man tagit ställning till lantmäteristyrelsens
förslag. Detta förefaller ju
vara ett rimligt skäl. Behovet av en lagstiftning
om en enklare form för förvaltning
av enstaka skifteslagsfiske än
vad lagstiftningen om fiskevårdsområden
innebär kvarstår dock, då både de
personella och de ekonomiska resurserna
i första hand måste koncentreras
på bildandet av de från allmän synpunkt
viktigare fiskevårdsområdena.

Utredningen lade vidare ned ett omfattande
arbete på att kartlägga och
bringa reda i den flora av skilda detaljbestämmelser
som förekommer i de
nuvarande lokala stadgorna. Utredningens
förslag till ändring innebär en
radikal brytning med nu gällande ordning
och skulle kunna bringa reda i de
rådande missförhållandena. Då remissinstanserna
i betydande utsträckning
hade allvarliga erinringar att göra mot

Onsdagen den 14 maj 1969 Nr 24

Lagstiftningsåtgärder för att främja fritidsfisket, m. m.

förslaget har statsrådet föredragit att
skjuta även den frågan på framtiden.

Så också några ord om förslaget till
införande av en allmän fiskeavgift. Det
är uppenbart att de i propositionen
föreslagna lagstiftningsåtgärderna ytterst
syftar till att utveckla fritidsfisket,
och detta kan inte ske i önskvärd utsträckning
om inte nödvändiga ekonomiska
resurser står till buds. Fritidsfiskeutredningen
gav klart till känna att
den i första hand tänkte sig att de åtgärder
som utredningen föreslog skulle
bekostas av skattemedel, d. v. s. gå över
budgeten. Om denna finansieringsväg
skulle visa sig helt eller delvis stängd,
föreföll det utredningen naturligt och
riktigt att peka på andra möjligheter till
finansiering av nödvändiga åtgärder för
att i en snabbare takt främja fritidsfisket.
I en sådan situation borde enligt
utredningens mening allvarligt övervägas
att införa en avgift på fiske som
verksamhet med syfte att härigenom
skaffa de ekonomiska resurser som behövs
för att öka möjligheterna för fritidsfiskarna
att få tillgång till goda fiskevatten
på så nära håll som möjligt.

Flertalet remissinstanser avstyrker
emellertid att en allmän fiskeavgift införes.
Statsrådet har heller inte vågat
sig på att framlägga ett förslag härom.
En finansiering skattevägen vore att
föredra, anser många remissinstanser
samtidigt som man framhåller att betydande
medel behövs för olika åtgärder
i syfte att utveckla fritidsfisket.

Den proposition vi nu behandlar är
ett bevis på svårigheterna att över budgeten
få fram nödvändiga medel. Förmodligen
kommer svårigheterna att
kvarstå även i framtiden, och då är det
naturligt att man söker andra finansieringsvägar.
Det var närmast med tanke
härpå som jag biträdde den motion som
har väckts i denna kammare av herr
Eriksson i Bäckmora m. fl. och vari
hemställs, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om en kartläggning
av det expanderande fritids -

fiskets resursbehov och prövning av finansieringsfrågan
i samband med den
översyn av den statliga fiskeriadministrationen,
som jordbruksministern har
förutskickat skall komma att göras.
Denna fråga har behandlats i jordbruksutskottets
utlåtande nr 16, och motionen
bör enligt utskottets mening lämnas
utan åtgärd. Jag avstår därför från att
ställa något yrkande och hoppas att
statsmakterna följer utvecklingen med
uppmärksamhet och vidtar de åtgärder
som kan visa sig erforderliga.

Med dessa påpekanden har jag velat
konstatera, att det kvarstår åtskilliga
viktiga åtgärder, som snarast möjligt
behöver vidtas från statsmakternas sida
för att skapa ännu bättre möjligheter
för en snabb och sund utveckling av
fritidsfisket.

Så några ord om de åtgärder som
föreslås i propositionen och som behandlas
i tredje lagutskottets utlåtande.
Vad först beträffar den lånegaranti
inom en ram av 2 miljoner kronor, som
förslås för budgetåret 1969/70 till anordnande
eller förbättring av fiskevatten,
bidrag till förrättningskostnader
vid bildande av fiskevårdsområden
samt rådgivning och annan serviceverksamhet,
så finns det väl inte annat än
gott att säga härom. Enligt min mening
skulle det dock ha varit ännu bättre,
om den hade varit uppdelad i cn lånedel
och en bidragsdel på förslagsvis 75
respektive 25 procent. Detta skulle säkerligen
ha fått en stimulerande effekt
på aktiviteten inom de tänkta investeringsområdena.
Det finns inget förslag
härom i utskottsutlåtandet, men jag kan
ju alltid ge uttryck för ett önskemål om
att departementschefen lägger detta på
minnet inför nästa års budgetarbete.

Den föreslagna höjningen av bidraget
till förrättningskostnader vid bildandet
av fiskevårdsområde från för närvarande
högst 50 procent av kostnaden
till högst 80 procent är också en bra sak
som bör bidra till tillkomsten av fler
och bättre kortfiskeområden.

62 Nr 24 Onsdagen den 14 maj 1969

Lagstiftningsåtgärder för att främja fritidsfisket, m. m.

Sedan övergår jag till att diskutera
mitt egentliga ärende, nämligen de föreslagna
ändringarna i lagen om fiskevårdsområden.

Fiskevårdsområdets väsentliga ändamål
anges i förarbetena till lagen om
fiskevårdsområden vara att möjliggöra
ordnade fiskeförhållanden, ett rättvist
utnyttjande av fisket och en god fiskevård
inom ett område där fiskerätten är
splittrad på flera innehavare. Detta ändamål
sammanfaller med det allmännas
intresse att fisket som en naturtillgång
utnyttjas och vårdas på bästa sätt. Lagen
om fiskevårdsområden har varit i
kraft sedan 1960.

I samband med lagens tillkomst uttalade
tredje lagutskottet att det var nödvändigt
att följa utvecklingen av lagens
verkningar med största uppmärksamhet
och att vidta erforderliga kompletteringar
utan dröjsmål. Annars riskerade
man enligt utskottets mening att den
nya lagen skulle bli en lag bara på
papperet. I viss mening kan det nog
sägas att den visat sig vara det. Bildandet
av nya områden har gått trögt. Orsakerna
härtill har varit flera. Bland
annat har själva omröstningsförfarandet
varit så konstruerat att det lagt
hinder i vägen för själva bildandet av
fiskevårdsområde, nämligen därigenom
att frånvarande delägare likställts med
delägare som röstat nej. Nu föreslås i
stället att vid beslut om bildande av
fiskevårdsområde eller upplåtelse av
fisket inom sådant område endast de i
omröstningen deltagandes röster och
delaktighetstal skall beaktas. Detta förslag
har tillstyrkts av så gott som alla
remissinstanser. För att tillgodose kravet
på rättssäkerhet föreslås att sättet
för kallelse till det första sammanträdet
ändras. Kallelse skall enligt förslaget
ske genom förrättningsmannens försorg
och enligt rättegångsbalkens bestämmelser
om delgivning av annan
handling än stämning.

Utskottets majoritet delar departementschefens
uppfattning att till själva

syftet med bildandet av fiskevårdsområde
hör ordnade fiskeförhållanden och
god fiskevård. Skall detta kunna uppnås
i t. ex. en hel sjö är det nödvändigt att
man får med alla delägarna. Det kan
därför finnas behov av den dispensregel
som upptas i förslaget till 6 §, tredje
stycket, sista punkten, där det föreskrivs
att fiskevårdsområde när särskilda
skäl föreligger må bildas trots att
samtycke saknas från föreskrivet antal
delägare med erforderligt delaktighetstal.

I motionerna 1: 954 av herrar Karl
Pettersson och Strandberg och 11:1097
av herr Petersson i Gäddvik föreslås
att denna dispensregel skall utgå. Motionärerna
anser att regeln innebär en
tvångsåtgärd som utgör ett hinder för
att ett fiskevårdsområde skall fungera
på ett tillfredsställande sätt sedan det
har bildats. Detta yrkande har biträtts
i reservation I av herrar Ebbe Ohlsson
och Hedin vid moment A i utskottets
hemställan.

Av skäl som jag nyss angav kan utskottet
inte dela denna uppfattning.
Däremot anser jag i likhet med övriga
reservanter att om man går med på att
denna dispensregel införes i lagen, om
man verkligen vill underlätta bildandet
av fiskevårdsområden och man på skäliga
villkor vill trygga den enskildes
rättsställning, bör man i likhet med vad
fritidsfiskeutredningen har föreslagit
göra vetorätten i 11 § absolut och inte
beroende av försörjningsmöjligheten.

Enligt utskottets mening är det inte
minst med tanke på fritidsfisket angeläget
att fiskevårdsområden bildas i
snabbare takt och i större omfattning
än som hittills varit fallet. En till staten
och kommunen utvidgad initiativrätt
får anses utgöra ett av de viktigaste
medlen för att uppnå detta mål. Det
slutliga avgörandet i frågor om bildande
och förvaltning av fiskevårdsområde
kommer ju ändå alltid att helt ankomma
på delägarna.

Möjligheten för t. ex. lanibruksnämn -

Onsdagen den 14 maj 1969 Nr 24

Lagstiftningsåtgärder för att främja fritidsfisket, m. m.

den eller kommunen att ta ett initiativ
för att intressera sakägarna kring en
sjö eller ett vattendrag att bilda ett fiskevårdsområde
borde kunna i hög grad
främja tillkomsten av nya kortfiskevatten
till nytta och glädje för vårt lands
många fritidsfiskare.

Utskottet kan därför inte dela den
uppfattning som kommer till uttryck
i den vid moment B i utskottets hemställan
fogade reservationen II av herrar
Ebbe Ohlsson och Hedin, nämligen
att den initiativrätt som tillägges staten
eller kommunen av delägarna skulle
kunna uppfattas såsom en obefogad inblandning
och minska deras villighet
att bilda fiskevårdsområde.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid moment C i utskottets
hemställan fogade reservation III. I övrigt
yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr
Eriksson i Bäckmora (ep).

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Först ber jag att i huvudsak
få instämma i vad herr Grebäck
anfört i anledning av tredje lagutskottets
utlåtande nr 32.

Jag delar den uppfattning som kommer
till uttryck i propositionen när det
gäller de ändringar som gjorts för att
mera effektivt kunna få fram fiskevårdsområden.
Ändringarna i 6 och
10 §§ lagen om fiskevårdsområden innebär
att man inte skall räkna frånvarande
delägare som nej-röster utan
att kvoteringen skall ske med utgångspunkt
från antalet närvarande vid sammanträdet.
Jag finner detta vara helt
riktigt.

Fritidsfiskeutredningen har i huvudsak
inspirerat de lagändringar som föreslås
i propositionen. Utredningen ansåg
att det var riktigt att underlätta bildandet
av fiskevårdsområden, men man
ville också skapa ett skydd för delägar -

na inom sådana områden och därför
föreslog man borttagande av andra
punkten av första stycket i 11 § som
begränsar möjligheten för en enskild
fiskerättsägare att själv få utöva fiske
inom ett sådant område. — 11 § finns
inte med i propositionen annat än i en
bilaga på s. 56, där utredningsförslaget
refereras, och i utskottsutlåtandet återges
paragrafen på sista sidan.

Departementschefen har sagt att dessa
ändringar sannolikt innebär ett effektivt
sätt att främja tillkomsten av
fiskevårdsområden. Jag hoppas att det
är så, och i varje fall gör man nu så
mycket som kan göras i den riktningen.

Sedan vill jag understryka ytterligare
ett departementschefsuttalande, nämligen
att bildandet av fiskevårdsområden
i första hand syftar till att tillgodose
delägarnas berättigade intressen. Detta
sker genom att man får en ordnad
fiskevård och ökade inkomster; eftersom
det blir bättre fiske, kan man sälja
fiskekort och utarrendera fisket. Som
herr Grebäck sade är fritidsfisket en
folkrörelse med allt flera utövare.

Det är då inte så lätt att klargöra
skillnaden i fråga om omröstningsreglerna
och varför de som har avgivit
reservationen III är litet försiktiga. När
det gäller att bilda ett fiskevårdsområde
är vi utan vidare med på att det
bör finnas en svagare spärr än hittills.
Men när fiskevårdsområdet är bildat
tycker vi det är orimligt att en delägare
som har ett avgränsat fiskevatten
kan bli av med rätten att fiska däri
genom ett majoritetsbeslut om att fisket
exempelvis kan utarrenderas till en fiskeklubb.
Jag medger att det inte är någon
vanlig situation, men bara detta att
den kan inträffa gör att man bör vara
försiktig.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets utlåtande
utom vad gäller den fråga som tagits
upp i reservationen III, till vilken jag
alltså yrkar bifall.

64 Nr 24 Onsdagen den 14 maj 1969

Lagstiftningsåtgärder för att främja fritidsfisket, m. m.

Herr HEDIN (m):

Herr talman! När man jämför proposition
nr 42 med fritidsfiskeutredningens
betänkande kommer man att tänka
på historien om berget som födde en
råtta. Det är ganska litet som har kommit
ut av alla de olika förslag som fritidsfiskeutredningen
framlade, men det
kommer kanske fler råttor i framtiden.

Vi fick inget förslag om en särskild
avgift för alla fritidsfiskare här i landet
— tyvärr, säger jag, eftersom jag
tror att det är den enda möjligheten
att få in de stora pengar som behövs
för att man skall kunna göra någonting
åt alla de sjöar och vattendrag som nu
inte alls utnyttjas. Det finns här mycket
att göra till fritidsfiskets fromma,
men det är ganska blygsamma medel
som ställs till förfogande. För kreditgaranti
skall man kunna utnyttja 2 miljoner
kronor, men det blir inget direkt
bidrag. Man skall kunna få hjälp till
förrättningskostnaderna med upp till 80
procent — tidigare har det varit 50 procent
-— och pengarna skall tas av 2:10-medel. Vi skall också få en viss utökad
rådgivning.

Vad gäller lagstiftning har det i varje
fall inte lagts fram något förslag beträffande
förvaltning av samfällda fisken,
vilket jag beklagar, men jag hoppas för
min del att ett sådant förslag kommer
snart. Det skulle vara mer ändamålsenligt
än att enbart förlita sig på lagen
om fiskevårdsområden. Där föreslås
nu vissa ändringar, liksom i lagen
om rätt till fiske.

Bakgrunden till ändringarna i lagen
om fiskevårdsområden är enligt vad jag
kan förstå att man anser att det har bildats
alldeles för få fiskevårdsområden,
och det kan vara riktigt. Nu menar man
att man måste se till att det blir lättare
att bilda fiskevårdsområden och upplåta
fisket inom dem. Jag är inte säker
på att det är riktigt; det kan också vara
en felsyn. Det är redan mycket lätt enligt
bestämmelserna för upplåtelse i
10 §. Enligt dessa kan en majoritet av

delägare tvingas att upplåta det samfällda
fisket, eftersom det bara krävs
att delägare med över hälften av delaktighetstalet
skall rösta för upplåtelse.
Jag är själv ordförande i en fiskevårdsförening
med ett samfällt fiske. Där
finns det två stora delägare, bestående
av juridiska personer, som tillsammans
har denna erforderliga majoritet och
som alltså skulle kunna driva igenom

— om vi bildade ett fiskevårdsområde

— att vi skall upplåta vår fiskerätt inom
området till andra. Det skulle då
ske gentemot det stora antalet övriga
delägare, av vilka de flesta är yrkesfiskare
och självfallet inte skulle vara
betjänta av en sådan upplåtelse.

Detta är bakgrunden till att vi i vår
förening inte vill gå in i ett fiskevårdsområde.
Visserligen har vi nu ett mycket
gott förhållande även gentemot de
juridiska personerna, men juridiska
personer kan växla i fråga om inställning,
och vi är litet rädda för att ställa
oss i situationen att de skulle kunna bestämma
över oss andra i framtiden när
det gäller upplåtelse.

Till bilden hör i allra högsta grad
att det i vår bygd visserligen har bildats
mycket få fiskevårdsområden men
desto flera fiskevårdsföreningar. Det
finns mängder av frivilligt bildade fis-,
kevårdsföreningar. Där har man alltså
frivilligt kommit överens om hur man
skall sköta fisket, man bedriver en föredömlig
fiskodling, och väldigt ofta säljer
man också fiskekort inom fiskevårdsföreningarna.
Allmänheten får alltså ändå
nytta av dessa bildningar.

Enligt de ändringar som nu föreslagits
i 6 och 10 §§ skall man vid bildande
av fiskevårdsområde respektive
upplåtande av fiskerätt enbart räkna
antalet röstande, alltså de som är närvarande.
Det kan jag till nöds godta.
Jag tycker att den ändringen är praktisk.
Men då finns det också anledning
att stanna vid det och inte gå längre
i andra avseenden. Därför har jag anslutit
mig till det förslag som fram -

Onsdagen den 14 maj 1969 Nr 24

Lagstiftningsåtgärder för att främja fritidsfisket, m. m.

kommit i en av motionerna, att man
inte i 6 § skall ta tillbaka den vetorätt
som finns inbyggd i paragrafens första
stycke genom att paragrafen slutar med:
»Saknas samtycke som avses i första
stycket andra punkten, må fiskevårdsområdet
likväl bildas, om särskilda skäl
föreligga.»

Det undantag man då gör innebär att
det skall finnas åtminstone en delägare
i varje samfällt fiske som ingår i hela
fiskevårdsområdet, om det är flera delägare
i detta. Jag tycker det är ett
rimligt krav att åtminstone en fiskerättshavare
skall finnas för att ett fiskevårdsområde
över huvud taget skall
kunna bildas.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall
till reservationen I.

Beträffande It § har herr Grebäck
redan argumenterat för vårt förslag att
vetorätten skall göras absolut för den
som inom ett fiskevårdsområde har ensamrätt
till ett fiske och inte vill vara
med om att upplåta denna. Jag tycker
starka skäl föreligger för att i likhet
med fritidsfiskeutredningen hålla på
kravet om absolut vetorätt.

Jag yrkar alltså även bifall till reservationen
III.

Slutligen har jag anslutit mig till reservationen
II som följer upp en motion
jag väckt om initiativrätten. Där har
tidigare rått det förhållandet, att endast
delägare eller tilltänkta delägare i ett
fiksevårdsområde kan utnyttja denna
initiativrätt. Nu föreslår departementschefen
liksom fritidsfiskeutredningen
att kommun eller myndighet som bemyndigas
av Kungl.Maj :t — vad jag förstår
skulle detta bli lantbruksnämnden
—- skall kunna utnyttja initiativrätten.

Detta förslag har avstyrkts av en del
remissinstanser, bl. a. RLF och fiskeristyrelsen.
Såvitt jag förstår menar man
att förslagets genomförande skulle kunna
motverka dess syfte. Det är mycket
möjligt att starkt irritation kan utlösas,
om fiskerättshavare får en som det kan
förefalla ovidkommande inblandning

utifrån och att delägarna, i stället för
att vara intresserade av att bilda ett
fiskevårdsområde, blir irriterade, och
man inte kan uppnå erforderlig majoritet
för bildande av ett nytt område.
Jag tycker alltså det är opåkallat att
införa denna bestämmelse och ber, herr
talman, att få yrka bifall också till reservationen
II.

Jag ber således, herr talman, att få
yrka bifall till reservationerna I, II och
III.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! I reservationen vid C
framhåller reservanterna att avsnittet
på s. 25 i utskottets utlåtande borde ha
följande lydelse: »De ändringar i lagstiftningen
som föreslagits av departementschefen
syftar till att underlätta
bildande av fiskevårdsområde och genom
de nya röstningsbestämmelserna
jämväl upplåtelse av fiskerätt inom sådana
områden.»

Departementschefen hänvisar till att
fritidsfiskeutredningen också byggde
sina förslag på denna grund. Departementschefen
har inte helt följt utredningens
förslag i fråga om 6 § och 10 §
utan bibehållit den s. k. vetorätten i viss
utsträckning, och reservanterna anser,
att den enskildes rättsskydd härigenom
försvagas.

Departementschefen konstaterar att
utredningens av flera remissinstanser
biträdda förslag samtidigt innebär ett
effektivt sätt att förnya tillkomsten av
fiskevårdsområden. Men departementschefen
påpekar att det knappast kan
sägas strida mot lagstiftningens grunder
att slopa spärreglerna i de fall då
det oskiftade fisket hör till ett enstaka
hemman. Departementschefen förordar
att spärregeln i fråga om bildandet av
fiskevårdsområde begränsas att gälla
oskiftade fisken, som avser byar, samt
att regeln dessutom mjukas upp på sådant
sätt att länsstyrelsen får möjlighet
att bortse från regeln, om särskilda skäl
föreligger.

Andra kammarens protokoll 1969. Nr 2b

66 Nr 24 Onsdagen den 14 maj 1969

Lagstiftningsåtgärder för att främja fritidsfisket, m. m.

Dispensvägen bör utnyttjas främst för
att möjliggöra bildandet av fiskevårdsområden
som med hänsyn till delägarnas
intressen framstår som särskilt
önskvärda. Dispens kan komma till användning
också i vissa fall, när tvekan
råder om ett skifteslag utgör by eller
enstaka hemman. Med detta som bakgrund
finner departementschefen, att
den ändring av 11 § som aktualiserats
genom utredningens förslag att slopa
spärreglerna i 6 § och 10 § inte är behövlig.

Utskottet delar denna uppfattning
och anser därför att motionerna I: 953
och 1:954 samt 11:1093 och 11:1097
inte bör bifallas.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan på alla punkter.

Herr ANTBY (fp):

Herr talmani Jag skall inskränka mig
till att beröra det avsnitt som behandlas
i jordbruksutskottets utlåtande nr
16.

Det föreliggande förslaget avser att
genom stimulans, bl. a. genom gynnsammare
ekonomiska villkor för planering
av fiskevårdsområden, få till
stånd ett ökat antal upplåtelser av fiskevatten
till fritidsfiskares glädje och
fromma. Fritidsfiskets stora rekreationsvärde
men också detta att de allra
flesta av fritidsfiskarna är naturälskare
som använder sin fritid på ett föredömligt
sätt —- låt oss för all del inte glömma
alla de gamla, goda fiskehistorierna
som följer efter det mer eller mindre
lyckade fiskafänget —■ är de främsta
skälen till att man vid planeringen för
friluftsliv och naturvård också bör ta
större hänsyn till den stora gruppen
fritidsfiskare.

Utskottet är enigt då det gäller värdet
av de föreslagna åtgärderna, t. ex.
i fråga om ökade ekonomiska bidrag
för bestridande av förrättningskostnader
vid bildandet av fiskevårdsområden.
Vi är emellertid några representanter
för folkpartiet och centerpartiet

som på en punkt har en uppfattning
som avviker från utskottets, nämligen
när det gäller att ta medel i anspråk
med stöd av 2 kap. 10 § vattenlagen,
d. v. s. de avgifter som kraftverksintressenter
har att erlägga för vissa bestämda
ändamål.

Enligt riksdagens beslut skall dessa
medel användas till stödgivning och
forskning bland annat beträffande
vandringsfisken, särskilt avseende de
områden där kraftverksbyggen inkräktar
på möjligheterna till fiske.

Vi reservanter anser det oriktigt att
i ökad utsträckning ta medel enligt
2: 10 vattenlagen i anspråk för områdesbildning
och har därför i en reservation
föreslagit att statsmedel skall
användas för detta ändamål.

Jag kommer, herr talman, senare att
yrka bifall till den reservationen.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Frågan om fritidsfisket
är säkerligen mycket väsentlig och
borde ha kunnat ägnas stor uppmärksamhet
här i kammaren. Det finns
många viktiga synpunkter att framföra,
men jag skall försöka fatta mig kort.

Jag har väckt en motion i detta ärende,
II: 1095, som har behandlats i jordbruksutskottets
utlåtande nr 16. Innan
jag går in på en del av de problem som
jag tagit upp i den vill jag helt allmänt
säga att fritidsfisket är en verkligt fin
förströelse och rekreation. Utredningen
har bedömt att omkring 600 000 vuxna
svenskar ägnar sig åt fritidsfiske. Det
är säkert en mycket bra och riktig rekreation
som staten har all anledning
att främja genom att skapa ökade möjligheter
till fiske för dem som har det
som hobby. Riksdagen och samhället
gör ju åtskilligt för att främja utövandet
av idrott och kulturella intressen,
och det är verkligen också mycket berättigat
att främja dessa 600 000 vuxna
svenskars möjligheter till fritidsfiske.
Det lär vi väl knappast ha några delade

Onsdagen den 14 maj 1969 Nr 24

Lagstiftningsåtgärder för att främja fritidsfisket, m. m.

meningar om. Och statsrådet har ju,
även om propositionen inte innebär någon
särskilt stor reform, försökt att underlätta
detta, bl. a. genom att föreslå
nya regler för bildande av fiskevårdsområden.
Detta får väl i stort anses riktigt.
Sådana områden måste kunna skapas,
om man vill få fram fler fiskevatten,
öppna för ett större antal människor.

Det råder nog inga delade meningar
på den punkten. Att det bör utgå statsbidrag
för att stimulera bildandet av
sådana områden är också naturligt.

Vad jag vänt mig emot är att man
vill använda de s. k. 2:10-medlen för
att täcka dessa kostnader. Det kan tyckas
att dessa medel rent allmänt är avsedda
att främja möjligheterna till fiske,
men de är dock reserverade för speciella
uppgifter -— och där behövs de!
Genom propositionen blir det nya grunder
för bidragsgivning, och om det skall
bli någon fart på bildandet av de nya
fiskeområdena tror jag att det kommer
att behövas betydligt mer pengar.

För det första föreslås i propositionen
att statsbidragsprocenten skall ökas
från 50 till 80 procent. Det betyder att
det kommer att behövas ytterligare medel.
För det andra ingår i propositionens
förslag att man underlättar bildandet
av fiskevårdsområden genom
att omröstningsförfarandet förändras,
initiativrätten vidgas och länsstyrelsen
får rätt att förorda om sakkunnigt biträde
åt förrättningsmannen. Det blir,
såvitt jag förstår, därvid fråga om en
utredning om vem som äger vad i sjön
eller vattendraget. En sådan utredning
kan säkert komma att dra betydande
kostnader.

Jag har en känsla av att dessa två
faktorer, de höga utredningskostnaderna
och ökningen av statsbidragsprocenten,
innebär att det kommer att gå åt
ytterligare medel. Då kommer de s. k.
2: 10-medlen att naggas i kanten, och
det har jag velat protestera emot, ty
jag anser att dessa medel behövs till så -

dant som de ursprungligen är reserverade
för. Enligt principbeslut av 1954
års riksdag skall de regleringsavgifter
som tas ut av kraftintressena enligt 2
kap. 10 § vattenlagen till främjande av
fisket inom landet användas med omkring
hälften till lokala åtgärder för
att främja sötvattenfisket samt kustoch
havsfisket efter vandringsfisk, medan
den andra hälften skall användas
till forskning och försöksverksamhet
på sötvattenfiskets område. Vid fördelningen
av medlen, som numera göres
av fiskeristyrelsen, utom vad gäller sådan
statlig verksamhet som faller inom
styrelsens eget område, bör de bygder
från vilka avgifter influtit tillgodoses i
första hand. Men om man använder
medlen till att stimulera bildandet av
fiskevårdsområden kommer pengarna
inte att stanna där. Inom de bygder
som drabbats av vattenregleringar behöver
man emellertid alla medel som
finns tillgängliga för att främja fisket.

Jag vill i detta sammanhang framhålla
att vi också är mycket intresserade
av att forskning bedrives på detta
område, och vi vill inte finna oss i att
medlen naggas i kanten. Därför har
jäg väckt min motion II: 1095, och det
skulle också vara naturligt om kammaren
ville bifalla den reservation som
är fogad till jordbruksutskottets utlåtande
nr 16.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Som framgår av förevarande
utskottsutlåtande råder det praktiskt
taget enighet om propositionens
förslag rörande ökade insatser för fritidsfisket.
Det är egentligen bara när det
gäller finansieringen som vi har haft
litet delade meningar.

Det är riktigt som herr Jönsson i
Ingemarsgården nyss sade, att bidrag
till bildandet av fiskevårdsområden hittills
har utgått ur de s. k. 2:10-medlen.
Dessa bidrag har varit av mycket blygsamma
mått. Av sifferuppgifterna i herr
Jönssons i Ingemarsgården motion

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Lagstiftningsåtgärder för att främja fritidsfisket, m. m.

framgår att det under budgetåret 1965/
66 inflöt något över 802 000 kronor, varav
endast 4 960 kronor användes för
fiskevårdsområden. Följande budgetår
1966/67 inflöt ungefär 950 000 kronor
och 4 050 kronor gick till samma ändamål.
Budgetåret 1967/68 kom det också
in nära 1 miljon kronor, varav endast
10 900 kronor användes till fiskevårdsområdena.

Även om det enligt de nya riktlinjer
som föreslås skulle komma att bli en något
större tilldelning av dessa medel anser
jag, att vi med hänsyn till de ganska
betydande belopp som inflyter och det
hittills ringa ianspråktagandet av dem
har råd att utöka kraven på dessa pengar
ganska avsevärt innan det kan göras
gällande att de i någon högre grad inkräktar
på de medel som skulle användas
till andra ändamål. Om jag är riktigt
underrättad har i allmänhet cirka 50
procent av ifrågavarande medel använts
för fiskevårdande uppgifter.

Det är, såvitt jag förstår och såsom
även utskottsmajoriteten bedömt frågan,
icke möjligt att redan nu innan man sett
verkningarna av de nya förslagen bestämt
avgöra att det behövs ytterligare
100 000 kronor. Det vore bättre att avvakta
till dess att vi säkrare kan bedöma
behovet av medel för de nya uppgifterna.
Då kan vi också bedöma huruvida
någon annan finansieringsform bör
utnyttjas.

Hittilldags har vi ansett att så inte behövs.
Om jag är riktigt underrättad lär
det hos fiskeristyrelsen ligga ett odisponerat
belopp på ungefär 1 miljon kronor.
Det finns alltså pengar att använda
även vid sidan om för den händelse
man skulle behöva det.

Det anförda, herr talman, finner jag
tala för ett bifall till vad utskottet har
hemställt.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt, som utskottets
ordförande har sagt, att man

inte kan bedöma hur stor förbrukningen
av ifrågavarande medel blir under det
kommande året, men som jag framhöll
i mitt föregående anförande finns det
goda grunder att förmoda att det blir en
betydligt större förbrukning än under
tidigare år. Jag har försökt skaffa uppgifter
om vad inbetalningarna respektive
förbrukningen av ifrågavarande avgifter
uppgått till. Från 1963 fram till
1968 är det bara under ett år som inkomsterna
varit större än utgifterna,
och det visar att de här 2:10-medlen
förbrukas i samma takt som de kommer
in. Det finns alltså inga löpande inkomster
över att använda, utan i så fall
får man ta i anspråk medel som redan
influtit.

Jag vill understryka att det finns ett
stort behov av forskning och detta behov
kommer att öka; 50 procent av
medlen skall ju också användas för sådant
ändamål. Det är nämligen så att
det kan när det gäller dessa reglerade
vatten finnas många fiskerättsdelägare
som har intresse av att återställa fisket
där. Men det möter svåra problem med
dessa inplanteringar; det råder helt
andra förhållanden än beträffande naturliga
vatten. För att lösa dessa problem
behövs forskning, och en sådan
pågår ju för närvarande. Men den får
inte minska utan bör helst bedrivas i
ökad omfattning.

Jag vill samtidigt betona att de medel
jag här nämnt har en viss regional anknytning,
och inte bör användas för
andra områden, ty de behövs för de
bygder som drabbas av vattenregleringar.
Jag tycker fortfarande att det hade
varit bättre att för forskningsändamål
anvisa ett förslagsanslag direkt från
budgeten.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! I anslutning till proposition
nr 42, som ligger till grund för
det utlåtande vi nu diskuterar, har jag
och några andra ledamöter av denna
kammare väckt en motion, i vilken vi

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

Lagstiftningsåtgärder för att främja fritidsfisket, m. m.

föreslagit ökade möjligheter till fritidsfiske
på enskilt vatten. Vi har som utgångspunkt
för denna begäran tagit det
förhållandet att man i stora delar av
vårt land får fiska på enskilt vatten med
nät och krokredskap, vilken möjlighet
infördes genom 1950 års lag om rätt till
fiske. Emellertid har det undantaget
stadgats att fiske med dylika redskap
inte får bedrivas på enskilt vatten från
gränsen mellan Uppsala och Stockholms
län i norr till Torhamns udde på Blekinges
sydostkust. Vi ansåg att detta inte
var tillfredsställande och föreslog
därför att samma rätt till fiske skulle
införas även inom detta område.

Fritidsfiskeutredningen som bär sysslat
med dessa frågor har anfört — vilket
också är redovisat i förevarande utlåtande
— att den inte velat gå med på
en ökning av det nuvarande frifisket,
eftersom det har visat sig att regleringen
av ersättningsfrågorna ur administrativ
synpunkt föranlett betydande arbete
och inte gett det resultat man önskat.

Tredje lagutskottet har ställt sig mycket
positiv när det tagit slutlig ställning
till vår motion och sagt sig hysa full
förståelse för vad vi här anfört. Ett av
de skäl vi åberopat för erhållande av
samma rätt var att det fiske, som tidigare
sades utgöra ett komplement till
jordbruket, hade förlorat i styrka. Enligt
min mening har även utredningen
delat denna uppfattning.

Utskottet hyser emellertid den meningen
att man i första hand hör gå vägen
via frifiskevatten, och jag skall inte
polemisera med utskottet på denna
punkt. Jag vill dock gärna, herr talman,
till protokollet läsa in vad utskottet skriver
mot slutet av sitt utlåtande: »Skulle
den föreslagna lagstiftningen och de övriga
förslag som framläggs i propositionen
inte leda till önskat resultat får
andra åtgärder övervägas. Härvid kan
det självfallet bli aktuellt att ompröva
bestämmelserna om rätt till frifiske på
de kuststräckor som avses i motionerna.
För närvarande bör dock inte företagas
6 ■— Andra kammarens protokoll 1969. Nr

någon åtgärd från riksdagens sida i frågan.
»

Herr talman! Jag tycker att det uttalande
som utskottet här gör och som jag
hoppas också skall bli riksdagens ger
oss anledning att med uppmärksamhet
följa vad som sker på området. Vi har
möjlighet att komma tillbaka till saken,
om så blir erforderhgt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till tredje lagutskottets hemställan i utlåtande
nr 32.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Kammarens ledamöter
behöver inte bli ängsliga, ty jag kommer
inte att nämnvärt förlänga debatten.
Men jag tycker att jag bör få säga
att jag är glad över att proposition nr
42 framlagts, så att det kommer att bli
möjligt att bilda dessa fiskevårdsområden
och ordna upp fisket. Nu är det
faktiskt ett sammelsurium på fiskets område
över huvud taget. —■ Sedan gäller
det för kommunerna att driva på utvecklingen.
I min hemkommun har vi
tillsatt en utredning för att eventuellt
bilda fiskevårdsområden.

Jag är också glad över att det i lagen
blivit inskrivet att man skall skydda
dem som bor på platsen och bedriver
yrkes- eller husbehovsfiske. Det är inte
minst viktigt att vi skapar ett skydd för
dessa människor, så att det inte görs intrång
på deras möjligheter att livnära
sig eller få ett tillskott för husbehov.

Personligen tror jag att det så småningom
måste växa fram ett system med
riksfiskekort. Men vi kanske får spara
den delen tills vi sett hurudan utvecklingen
blir efter bildandet av fiskevårdsområdena.
Framdeles behövs dock ■—
jag upprepar det — fiskekort för hela
riket eller åtminstone för länen.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än om bifall till tredje lagutskottets
hemställan i utlåtande nr 32.

Härmed var överläggningen slutad.

24.

70 Nr 24 Onsdagen den 14 maj 1969

Lagstiftningsåtgärder för att främja fritidsfisket, m. m.

Mom. A

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
I); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Hedin
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.

A) i utskottets utlåtande nr 32, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
I) av herrar Ebbe Ohlsson
och Hedin.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Hedin begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 173 ja och 29 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
II); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Hedin
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följan -

de voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.

B) i utskottets utlåtande nr 32, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
II) av herrar Ebbe Ohlsson
och Hedin.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Hedin begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 173 ja och 31 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
III); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Hedin
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.

C) i utskottets utlåtande nr 32, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
III) av herr Grebäck m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Grebäck begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 114 ja och 90 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. D och E

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 12

Ekonomiskt stöd till fritidsfisket, m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående åtgärder
för att främja fritidsfisket, m. m., jämte
motioner, såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till jordbruksutskottet.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
1 (bilaga 11, punkten Cl) föreslagit
riksdagen att till Lantbruksnämnderna
anvisa ett förslagsanslag av 75 693 000
kr.

Kungl. Majd hade vidare i propositionen
nr 42 — redovisad under nästföregående
paragraf — föreslagit riksdagen
att

1) antaga vid propositionen fogade
lagförslag,

2) godkänna de i propositionen förordade
riktlinjerna för statens åtgärder
för att främja fritidsfisket,

3) medge att för budgetåret 1969/70
statlig kreditgaranti för lån till åtgärder

Ekonomiskt stöd till fritidsfisket, m. m.

som främjade fritidsfisket finge beviljas
intill ett belopp av 2 000 000 kr.

I propositionen hade, i anslutning till
ett av fritidsfiskeutredningen överlämnat
betänkande Fritidsfisket (SOU 1968:
13), bl. a. föreslagits ökade statliga insatser
till främjande av fritidsfisket.
Dessa avsåge garanti för lån — inom en
ram av 2 milj. kr. budgetåret 1969/70
— till anordnande eller förbättring av
fiskevatten, bidrag till förbättringskostnad
vid bildande av fiskevårdsområde
samt rådgivning och annan serviceverksamhet.

I anledning av propositionen nr 42
hade väckts

dels de likalydande motionerna 1: 954-av herrar Karl Pettersson och Strandberg
samt II: 1097 av herr Petersson i
Gäddvik vari, till den del de nänvisats
till jordbruksutskottet, hemställts att
riksdagen vid behandling av proposition
nr 42 måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t uttala som sin mening
önskvärdheten av en ökad inplantering
av fisk i kronan tillhöriga fiskevatten
framför allt i renbetesfjällen samt att ett
större antal kronvatten borde göras tillgängliga
för fritidsfiske,

dels motionen II: 1092 av herr Eriksson
i Bäckmora m. fl.,

dels motionen 11:1095 av herr Jönsson
i Ingemarsgården, vari hemställts
att riksdagen måtte till bestridande av
kostnaderna för statsbidrag för inrättande
av fiskevårdsområden anvisa ett
förslagsanslag av 100 000 kr. för budgetåret
1969/70.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. godkänna de riktlinjer för statens
åtgärder för att främja fritidsfisket som
utskottet förordat,

2. på riksstaten under nionde huvudtiteln
till Landbruksnämnderna för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 75 693 000 kr.,

3. medge att för budgetåret 1969/70
statlig kreditgaranti för lån till åtgär -

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Utnyttjande av åkerjord m. m.

der som främjade fritidsfisket finge beviljas
intill ett belopp av 2 000 000 kr.,

4. avslå motionen II: 1095,

5. lämna motionen II: 1092 utan åtgärd,

6. anse motionerna I: 954 och II: 1097,
såvitt de hänvisats till jordbruksutskottet,
besvarade med vad utskottet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Skärman (fp), SkagerluncL (fp), Antby
(fp) och Jonasson (ep), som ansett att
utskottet under 4. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionen II: 1095 under nionde huvudtiteln
till Bidrag till bildande av fiskevårdsområden
för budgetåret 1969/70
anvisa ett förslagsanslag av 100 000 kr.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som är fogad
vid utskottsutlåtandet.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 4

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Antby begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

jordbruksutskottets hemställan i mom.

4) i utskottets utlåtande nr 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Skårman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Antby begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 150 ja och 47 nej,
varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 5 och 6

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 13

Föredrogs vart efter annat tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående viss reglering av
tillverkning av och handel med fodermedel
avsedda för fisk, samt

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående upphävande av
förordningen den 8 maj 1942 (nr 341)
med vissa bestämmelser angående nötboskap
saveln.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 14

Utnyttjande av åkerjord m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av motioner
angående utnyttjande av åkerjord m. m.

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

Till jordbruksutskottet hade hänvisats
följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner,
nämligen

dels de likalydande motionerna I: 20
av herr Svenungsson och II: 25 av herr
Nilsson i Agnäs, vari hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhölle
om skyndsamma åtgärder i syfte
att förhindra att odlad eller för odling
lämplig jord användes på sådant sätt
att jordbruk och livsmedelsproduktion
å densamma omöjliggjordes,

dels motionen II: 955 av herr Hansson
i Skegrie, vari hemställts att riksdagen

1 skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om föranstaltande av åtgärder för att
vid riksplaneringen måtte beaktas målsättningen,
att åkerjorden skulle komma
till bästa möjliga användning med hänsyn
till de krav som ställdes från såväl
beredskapspolitiska som samhällsekonomiska
synpunkter.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. avslå motionerna 1:20 och 11:25,

2. lämna motionen II: 955 utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Skärman (fp), Carl Eskilsson (m) och
Hermansson (ep), fru Hultell (m) samt
herrar Skagerlund (fp), Hansson i Skegrie
(ep), Antby (fp) och Persson i Heden
(ep), som ansett att utskottet under

2 bort hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t

a. anhålla om åtgärder för att vid pågående
riksplanering av markanvändningen
måtte beaktas att åkerjorden
skulle komma till bästa möjliga användning
med hänsyn till de krav som ställdes
från såväl beredskapspolitiska som
samhällsekonomiska synpunkter,

b. anhålla att motionen 11:955 överlämnades
till bygglagutredningen för
beaktande i dess fortsatta arbete.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Utnyttjande av åkerjord m. m.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! De som hade tänkt att
försöka våga sig på att motivera sina
ställningstaganden i tredje lagutskottet,
jordbruksutskottet och allmänna beredningsutskottet
kände nog en viss tacksamhet
i natt över att man bröt före
dessa ärenden för att inte kammarledamöterna,
som då var trötta och ville
hem, skulle betungas. Jag måste säga
att situationen inte är så mycket bättre
nu. Därför blev jag litet förvånad när
jag i dag såg föredragningslistan och
fann att man hade flyttat upp statsutskottets
utlåtande nr 93 före de ärenden
som kom i tur från i går kväll. Jag tror
att det skulle vara nyttigt, om statsutskottet
och framför allt kanske dess
andra avdelning någon gång fick pröva
på begränsningens svåra konst. Vi är
däremot vana vid att alltid få diskutera
inför en kammare vars ledamöter sitter
resfärdiga med flyg- eller tågbiljetter.
Jag skall därför inte bli alltför
långrandig i mina försök att motivera
min motion och den reservation jag anslutit
mig till, men jag kan ändå inte
undvika att ta tiden i anspråk av det
skälet att frågan om hur vi planerar
och utnyttjar vår odlade mark nog förtjänar
att jämföras med vilket annat
ärende som helst, även om detta skulle
ha råkat bli behandlat av statsutskottet.

Jordbruksutskottets medlemmar gjorde
för några år sedan en studieresa i
Norge, då vi bland annat studerade
markanvändningen i detta land, d. v. s.
norsk markpolitik. Vi fann då att man
i vårt västra grannland tar mycket stor
hänsyn till den odlade marken och dess
värde. Nu har visserligen Norge en
ganska låg självförsörjningsgrad, endast
40 procent mot cirka 90 procent i Sverige.
Detta förhållande kan kanske medverka
till att man i Norge måste ta extra
stor hänsyn till den mark man har, men
även i länder med en högre försörjningspotential
är situationen sådan, att
man inte får vara vårdslös med odlad

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Utnyttjande av åkerjord m. m.

mark. Det norska exemplet torde utgöra
en lämplig tankeställare.

I ett av de remissyttranden som avlämnats
till behandling av detta ärende
säger professor Sven L. Jansson
vid Ultuna bland annat att odlingsbar
mark av en kvalitet motsvarande våra
marginaljordar globalt sett är en naturtillgång
i starkt underskott och som
fortlöpande förbrukas. Detta gäller alltså
den jord som vi räknar som marginaljord
och som alltså inte anses värd
att ta vara på. Detta omdöme av professor
Jansson gäller naturligtvis i ännu
högre grad om de bättre jordbruksjordarna
som finns i vårt land.

Jämfört med den norska jordpolitiken
tycks vi här i Sverige ha råd att
bedriva en radikalt annorlunda markpolitik.
Enligt min mening visar vi en
häpnadsväckande nonchalans mot den
odlade jorden och dess värde. Vi bygger
hus och fabriker, vi drar fram vägar
och lägger flygfält till synes utan
någon som helst hänsyn till värdet ur
försörjningssynpunkt av den mark som
vi utnyttjar.

När man använder mark på detta
sätt, framför allt när man bebygger den,
är den i fortsättningen definitivt borta
ur försörjningssynpunkt. Om man låter
den växa igen med skog kan den utnyttjas
en gång till men det får inte
dröja länge ty annars är den även då
förstörd.

Det mest uppseendeväckande är den
exploatering av odlad mark som sker
i en del av våra storstadsregioner. Vi
finner sådana exempel på Uppsalaslätten,
på östergötaslätten kring Linköping
och Norrköping etc. Men allra
mest uppseendeväckande är exploateringen
av odlad mark i den s. k. Malmö
-Lundregionen och i det område som
upptas av det olycksaliga Örestadsprojektet.
Där tycks man, att döma av de
planer som gjorts upp, inte ta någon
som helst hänsyn till markens värde ur
odlingssynpunkt. Man skall enligt de
för Malmöhus län uppgjorda byggnads -

planerna bebygga hela den bördiga
Lundaslätten, ungefär halva Söderslätt
och dessutom de ypperliga jordbruksbygder
som ligger österut från Landskrona
och Hälsingborg.

Vi har i riksdagen beslutat att sänka
vår försörjningsgrad till 80 procent av
behovet. Det betyder att vi skall lägga
ned minst en tredjedel av den odlade
jorden. Såvitt jag förstår skall i första
hand den jord som inte bär sig läggas
ned. Den bästa jorden kommer att hävda
sig i konkurrensen. Men om man,
som det tycks ske på sina håll, uppför
städer och annan bebyggelse på den
bästa odlade jord som finns kvar, kan
vi fråga oss: Vilken blir då vår försörjningsgrad
och hurudant blir då vårt
försörjningsläge?

Såvitt jag vet tar man inte hänsyn
till de försörjningspolitiska aspekterna
då man gör upp bebyggelseplanerna.
Vad reservanterna yrkar på är att man
skall ta sådan hänsyn. Just nu lär det
i Kungl. Maj:ts kansli pågå en utredning
om markplaneringen i vårt land.
Det är med adress dit som vi vill säga
ifrån, att man vid planeringen av markens
användning måste ta hänsyn till
markens betydelse ur försörjningssynpunkt
och beredskapssynpunkt.

Vi anser också att en så allvarlig
fråga som denna bör avgöras efter en
utredning med parlamentariskt inslag.
Vissa tidigare s. k. departementspromemorior
har visat sig vara ganska bristfälliga
dokument, och vi anser knappast
att denna viktiga fråga bör avgöras på
det sättet. Några direktiv har nämligen
inte utfärdats offentligt, och man vet
inte var gränsen för utredningen i departementet
går.

De remissmyndigheter som har hörts
i den här frågan är i allmänhet positiva
till ett sådant beaktande av markanvändningen
som vi har yrkat på. Jag
kan ur majoritetsskrivningen anföra ett
par exempel. Lantbruksstyrelsen säger
sålunda, att ur jordbruksekonomisk synpunkt
god åkerjord i goda lägen givet -

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

vis såvitt möjligt bör bibehållas för
fortsatt jordbruksproduktion. Planverket
anför i det sammanhanget, att det
framstår som tämligen självklart att
man inte bör ta högvärdig jordbruksmark
i anspråk för tätbebyggelseändamål,
om en för samhällsbyggandet likvärdig
lösning kan åstadkommas på annan,
för jordbruket mindre värdefull
mark.

Detta bar även majoriteten i utskottet
anfört. Det är för mig oförståeligt
hur utskottet har kunnat anföra detta
som sitt eget resonemang och ändå avstyrka
motionen, som egentligen går
ut på precis samma uttalande.

Det förtjänar i detta sammanhang
också att påminnas om vad den förre
inrikesministern anförde i sin sista huvudtitel
på tal om tätbebyggelse. Han
varnade där direkt för att låta de stora
tätorterna få växa ohämmat och bli alltför
stora. Också detta uttalande kan tas
till intäkt för ett yrkande om bifall
till den reservation som vi har avgivit.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Persson i Heden och Jonasson (båda
ep).

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! Svensk försörjningspolitik
i dag bygger på idén »Ett skepp
kommer lastat». Världens befolkning består
till mer än hälften av hungrande
människor. Utvecklingen kan leda till
en katastrof och det är kanske redan
för sent att hindra olyckan. Skall något
göras, måste det i varje fall göras
genast.

Varifrån får världen mat? Även om
den traditionella framställningen av födoämnen
genom jordbruk, boskapsskötsel
och fiske i vår tid har fått hjälp
av andra krafter och metoder kan livsmedelsproduktionen
inte avvara jordbruket.
Vi måste därför se till att den

Utnyttjande av åkerjord m. m.

brukningsbara jorden används på rätt
sätt. Vi är ansvariga för att ytterligare
odling sker — den är behövlig. Vi är
ansvariga för att ingen jord fördärvas.
Vi skall redovisa för en växande värld,
för morgondagens generationer. Det
finns ingen odlingsbar eller odlad mark
på vår planet som inte är nödvändig
för produktion av livsmedel, av näringsämnen.
Det betyder att vi även måste
se till att inga arealer som kan ge mat
används för odling av tobak eller råvaror
för sprit — det har vi inte rätt
till och det har vi inte heller råd med.
Det betyder att vi måste lyssna till den
forskning som anger vilka växter som
lämnar det bästa utbytet per hektar på
varje slag av jordar och att vi måste
avväga odlingarna så, att vi får ett riktigt
förhållande mellan den yta som bär
säd och den yta som bär foder till djur
som skall ge oss protein från animalier.
Vi kanske kan hinna förebygga den
katastrof som befolkningsutveckling
och jordförstöring länge har bådat.

Varje land måste genast inventera
sina tillgångar av jordar med hävd eller
möjlighet att sätta i hävd. Vårt land
har till synes tanklöst och utan plan låtit
ödeläggelsen av alltför många jordar
ske. Det kan inte fortsätta. Åtgärder
måste till, om vi som bär ansvaret inte
skall ställas inför domstol som förbrytare,
när unga eller ännu ofödda släkten
träder till och ser på vårt fögderi
en gång.

Detta är den ena sidan.

Den andra, nästan lika allvarliga, är
att det som i dag och under de senaste
decennierna lagts på odlad jord, på
många ställen i Sverige och sett ur
många synpunkter, måste te sig diskutabelt
och skadligt. Vi har kring en rad
städer i de bördigaste delarna av vårt
land fått en bebyggelse på åkerjord som
är helt onödig. Den hade kunnat läggas
på annan mark i de flesta fall. Från
och med nu måste den läggas ut i annan
terräng. Det är inte nödvändigt att
de befintliga tätorterna växer ytterli -

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Utnyttjande av åkerjord m. m.

gare. Det är tvärtom hälsovådligt och
samhällsfarligt och ger inga fördelar.
Den tid man skulle spara genom att bo
i tätorten blev i stället tidsförlust i
köer, och fritiden kan man inte tillbringa
i mammutstäderna utan man
måste ut i bilköerna, avgasröken och
dödsfarorna på vägarna.

De socialt kunniga vet att människans
trivsel försämras och att brottslighet,
ohälsa, giftberoende och skador av föroreningar
ökar i folkanhopningarna.

Därtill töms rena, vackra, hälsovänliga
områden av landet i övrigt, och
balansen mellan landsdelarna försvinner.
Det är farligt ur många synpunkter
att inom ett land ha några hopklumpningar
av folk med fördyrade
levnadsomständigheter, stigande vårdbehov
och stora vida tomrum i övrigt
utan egentligt näringsliv. Vad kommer
det att betyda i händelse av krig?

Hur skall försörjningen ordnas? Jag
hänvisar t. ex. till en artikel i RLF-tidningen
den 29 april i år: »Striden om
en sjö.» Den aktualiserar problemet med
vattnet till den skånska centralbygden,
när man helt enkelt tänker stjäla en
smålandssjö — Bolmen. Jag önskar
sjöns försvarare mod och lycka till!
Det är inte nödvändigt att Örestad
växer. Har ingen tänkt på att lägga bebyggelsen
uppe i övriga Götaland i
stället? Och att vattenföring av det här
slaget kan innebära skrämmande rättsproblem
och väldiga faror i ett krigsläge? Herr

talman! Jag kunde dyka ner i
tusen liknande frågor och finna hur allt
talar för att vår samhällsplanering är
hotande, men tiden medger det inte.
Med det som sagts har jag bara velat
angripa jordbruksutskottet för dess påstående
att motionerna 1:20 och 11:25
är för skarpa. I motionernas kläm begärs
inte mer än vad som måste begäras.
Riksdagen får inte sitta som om
den vore ansvarslös, när jorden fördärvas
av permanent bebyggelse av olika
slag, så att all framtida framställning

av livsmedel från den hindras. Det
minsta man kan begära är skyndsamma
åtgärder. Vår livsmedelsförsörjning kräver
det snart, och världens livsmedelsförsörjning
har krävt det sedan länge.

Hur sedan fördelningen av kostnaderna
för svenskt jordbruk skall ske är
en fråga som måste och givetvis kan
lösas. Vad som skall ske för att hindra
projektering av hävdad jord och takten
i förhindrandet får Kungl. Maj :t finna
ut, men det är inte en dag för tidigt att
åtgärder vidtas.

Vi får inte leka blindbock inför
världens hunger. Vi får inte spela ansvarslösa.
Vi förstår mycket väl att det
finns stora kapitalintressen här, att det
finns folk som tjänar på jordarnas ödeläggelse,
men vi har inte rätt att tänka
mer på dem än på dem som behöver
äta.

Remissinstansernas avstyrkanden är
underliga. Finns det någon enda av dem
som inte i princip ger motionerna rätt?
Lantbruksstyrelsen säger: »Hur en sådan
minskning av arealen odlad jord i
landet skulle inverka på vårt försörjningsläge
är svårt att uttala sig bestämt
om.» Givetvis — men vad har vi lantbruksstyrelsen
till? Borde dess uttalande
inte vara färdigt! Riksförbundet
Landsbygdens folk har rent av uppfattat
ett välbekant faktum, nämligen att
»livsmedelsbristen i världen växer för
varje år som går». Vilken upptäckt!
Men vi fortsätter att lägga betong på
leran och myllan. Vi bygger Sturup,
vi bygger sovstäder kring de gamla städerna,
och det är bekvämast att lägga
dem på slätterna.

Får jag sluta, herr talman, med att citera
vad som står i New York Times den
27 april i år, sektion 4 s. 5 E. Det är ett
öppet brev till presidenten i världens
största demokratiska stat: »Kära president
Nixon! Grundproblemen som skall
möta Er regering kommer inte att vara
krig, revolter eller brottslighet utan befolkningsbomben.
Under Er fyraåriga
tjänstetid blir det 10 miljoner fler ame -

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

rikaner — de flesta av dem bosatta i
våra redan överbefolkade städer, och
det kommer att bli 300 miljoner fler
människor i världen om nuvarande tillväxt
sker — de flesta av dem utan nog
att äta. 14 miljoner kommer att do av
hunger under Er tjänstgöring, om inte
den nuvarande dödssiffran tio tusen om
dagen reduceras. Amerika kan inte föda
världen, efter vad vi har funnit, sedan
vi har skeppat livsmedel för femton
biljoner dollar de senaste åren. Det
fanns 2 1/2 biljoner människor i världen
1953. I dag, femton år senare, finns det
en biljon mer. Detta problem, herr president,
bär direkt eller indirekt på de
flesta problem Ni kommer att ha att
göra med under Er administrationstid.
»

Ett skepp kommer lastat — det är
idén som uppbär svensk livsmedelspolitik.
Vi bygger över våra jordar, vi
spolar bort våra resurser — det kommer
skepp med mat utifrån. Från andra
länder med bättre jordar, äldre hävd!
Så sägs det. Ett skepp kommer lastat
med mat som borde gått till andra och
strax skall gå till andra folk. Ett skepp
kommer lastat — det borde komma från
Sverige till en svulten värld. Men jordbruksutskottet
och politikerna väntar
på skeppet till oss, till överflödet.

Detta är kanske inte nödvändigt att
säga, tycker någon. Men jag menar att
detta är en allvarlig fråga och att tiden
inte får hindra oss från att diskutera
den.

Jag ber att få yrka bifall till motionerna
1:20 och II: 25.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag tycker att de motioner
som vi nu behandlar gäller ett angeläget
ärende. Även den som anser att
den folkvandring som vi har bevittnat
från glesbygden till tätorterna i och för
sig är ett naturligt led i samhällets
strukturutveckling måste ändå tycka, att
det är ett slöseri med en viktig produktionsfaktor
att stora delar av våra

Utnyttjande av åkerjord m. m.

bästa jordbruksjordar bebyggs. Nu är
det givet att den fortsatta samhällsutbyggnaden
är av så stor betydelse att
den kategoriska ståndpunkten i motionen
II: 25 att all odlingsbar mark skall
undantas från bebyggelse är orealistisk.
Detta bör emellertid inte utesluta
att man har rätt att ställa kravet att lokaliseringen
av samhällets utbyggnad i
görligaste mån skall ske på mark som är
mindre god från odlingssynpunkt.

Herr talman! Jag vill härmed yrka bifall
till reservationen.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! På en punkt skall jag
omedelbart be att få instämma med herr
Hansson i Skegrie. Han började nämligen
sitt anförande med att säga att det
var litet tråkigt att jämt råka i den här
situationen då det gäller dagordningen.
Så långt är jag överens med honom och
det återstår att se i vad mån våra åsikter
skiljer sig för övrigt.

Låt mig innan jag går in på den fråga
som nu behandlas säga herr Nilsson
i Agnäs, att det är klart att vi alla är
medvetna om existensen av de problem
som han berörde. De är besvärliga och
inga vore väl gladare än vi —• jag innefattar
i ordet »vi» alla i detta hus —
om problemen kunde lösas. Men ställ
något så när rimliga anspråk, herr Nilsson,
ty Sverige kan inte klara av så
särskilt stora problem! Vi har tre miljoner
hektar jordbruksmark i vårt land,
och nu är det myndigheternas mening
att en miljon hektar skall bort och att
vi alltså skall behålla två miljoner hektar
för jordbruksproduktion.

Herr Nilsson i Agnäs har verkligen
varit radikal. Han har sagt i sin motion
att all bebyggelse i tätorterna skall upphöra
liksom all projektering. Det har nu
reservanterna förståndigt nog sagt att
de inte kan acceptera utan de har bara
tagit motiveringen.

Herr Hansson i Skegrie skildrade hur
Örestad har växt. Han har i utskottet
och här i kammaren på förmiddagen

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Utnyttjande av åkerjord m. m.

visat en karta. Det var ett vackert vitt
papper som han hade fläckat ned med
svart färg för att illustrera hur den
förfärliga tätortsbebyggelsen hade svept
ut över den bördiga skånska myllan.

Ja, herr Hansson, det är riktigt att
örestad har utvecklats oerhört. Herr
Hansson är såvitt jag vet landstingsman.
Han har haft möjlighet att påverka
denna utveckling genom att se till
att sjukvårdsinrättningarna i Lund t. ex.
hade förlagts till Eslöv där åkermarken
är betydligt sämre. Jag vet inte om
herr Hansson har tagit några sådana
initiativ, men det hade funnits möjligheter
för honom att göra det.

Jag kan ställa samma fråga till mina
kolleger på östgötabänken. Jag vet att de
enträget uppvaktat regeringen om att få
universitetsfilialen till Östergötland.
Den förlädes till Linköping. Det har
medfört att vi runt Linköping har bebyggt
stora egendomar med högproduktiv
mark med bostäder och institutionsbyggnader
av olika slag. Det har ansetts
önskvärt ur länets synpunkt. Det har
inte varit några delade meningar eller
politiska motsättningar på den punkten.

Herr Hansson säger att han är förvånad
över att utskottet har kunnat
skriva på det sätt som skett, nämligen
att god åkerjord inte bör användas för
sådant ändamål som det här gäller, om
det finns annan mark att tillgå. Det är
självklart att det förhåller sig på det
sättet. Finns det möjlighet att bygga på
mark som är sämre, bör den möjligheten
naturligtvis utnyttjas — detta ingår
väl i all planeringsverksamhet, såvitt
jag förstår, och det har också utskottet
framhållit. Som herr Hansson
här nämnt håller en grupp i kommunikationsdepartementet
på med den s. k.
fysiska riksplaneringen. Det är en expertgrupp,
och herr Hansson har funnit
det betänkligt att en expertgrupp sysslar
med detta. Han vill ha en parlamentariskt
sammansatt kommitté; det skulle
bli ett bättre resultat och gå fortare.
Det är möjligt, men det är väl inte all -

deles säkert att det skulle bli så som han
tänker sig.

Herr Hansson anförde exemplet med
Norge och besvarade själv den fråga
som han ställt. Det är klart att ett land
som inte har full självförsörjning är
mera rädd om sin jordbruksmark än vi
som har ett överskott. Men jag vill
nämna att herr Hansson i en motion

— det är nästa ärende på dagordningen

— har föreslagit att det skall avsättas
mark till s. k. åkerreserv, alltså ett
jordbankssystem. Dessa markområden
skall vi väl ta från Norrbotten förstås,
ty där kan ju inte ske så stor produktion
— det är väl inte meningen att
marken skall tas i Skåne. Det skall alltså
ske en avsättning av mark enligt herr
Hanssons förslag som behandlas i nästa
ärende på dagordningen.

Låt mig, herr talman, sluta med att
anföra ett par siffror så att man inte
får den uppfattningen efter att ha hört
herr Nilsson i Agnäs tala om alla de
människor som skulle bo i örestad och
andra sådana stora tätortsregioner, att
dessa människor tar en stor mängd
mark i anspråk för bostadsändamål. I
dag bor cirka 75 procent av hela befolkningen
i tätorter, men den tar bara
1 procent av marken i anspråk. Herr
Hansson kan kanske säga: »Ja, men
det är ju den bästa marken.» Jag vill då
säga att det är litet olika; i Skåne kan
det exempelvis vara fråga om 5 å 6
procent men genomsnittligt för hela
landet är det fråga om 1 procent. Man
räknar med att 1980 behöva ta 2 procent
av landets yta i anspråk för tätbebyggelse.

Herr talman! Jag har lovat att inte
tala längre än tio minuter, och jag ber
nu att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag förstår att det inte
är så lätt för utskottsmajoriteten att argumentera
i denna fråga. I går lyssnade
jag till debatten i första kammaren,

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

och då försökte man också framställa
herr Nilssons i Agnäs motion som det
väsentliga i sammanhanget. Men den
motionen har vi ju alla tagit avstånd
från. Det är inte de yrkandena vi nu
diskuterar; de har inte med denna fråga
att göra. Även herr Persson i Skänninge
uppehöll sig emellertid kring dem
för att ge sken av att det är de kraven
det här handlar om.

Sedan sade också herr Persson i
Skänninge att jag borde ha kunnat medverka
till att förhindra att lasarettsbyggnaden
i Malmö-Lundregionen förlädes
till Lund; den borde ha flyttats
till Eslöv. Men tyvärr skall bebyggelsen
sträcka sig nästan ända upp till
Eslöv och även där lägga beslag på
den bästa skånska jorden, som sträcker
sig upp emot Eslöv.

Slutligen har jag också funderat litet
över den siffra som här nämnts.
Tätbebyggelsen tar bara i anspråk 1
procent av landets yta, har det sagts.
Men i uttrycket landets yta ingår tydligen
också fjällvärlden. Det är inte landets
jordbruksyta det rör sig om utan
om den totala ytan. Och jag förmodar
att herr Persson i Skänninge i sin optimism
inbillar sig att vi kan bebygga
den inesta åkerjorden, ty vi har alltid
kvar en betydande del i fjällbygden och
i andra liknande områden att försörja
oss av.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
säger nu att det inte är någon mening
med att flytta några sjukvårdsinrättningar
till Eslöv, eftersom Malmö och
Lund ändå kommer att byggas ihop
med denna stad. I så fall har jag inget
annat förslag än att herr Hansson får
försöka stoppa all utbyggnad inom Skåne.
Om herr Hansson vill göra det skall
jag vid något tillfälle försöka bistå honom
i hans strävanden för att se hur
långt man kan komma på denna väg.
Säkerligen skulle också många orter i
vårt land tacka honom för detta, ef -

Utnyttjande av åkerjord m. m.

tersom de då får en möjlighet att bygga
ut i stället. Om herr Hansson vill ha det
på det sättet, så å la bonne heure.

Jag uppehöll mig inte så länge vid
herr Nilssons i Agnäs motion. Att jag
nämnde hans resonemang berodde på
att han talade närmast för mig, och
jag hade det då i färskt minne. Vad
ni reservanter gjort är emellertid att
ni tagit in hans motivering och bara
utelämnat klämmen. Därför var det också
naturligt att beröra hans motion.

Den av mig lämnade uppgiften att 1
procent av landets yta tas i anspråk
av tätortsbebyggelse har jag hämtat från
lantbruksstyrelsens remissyttrande, och
siffran är säkerligen riktig.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:20 och II: 25; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hansson i Skegrie begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
2) i utskottets utlåtande nr 21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Skårman in. fl.

Sedan kammarens ledamöter liäref -

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Utnyttjande av åkerjord m. m.

ter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Hansson i Skegrie
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 101 ja och
85 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kammarens
sammanträde onsdagen den 21
innevarande maj.

§ 15

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 195, i anledning av motioner om
information i författningsfrågan;

från bevillningsutskottet:

nr 194, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i föräldrabalken, m. m. jämte
motioner, såvitt propositionen och
motionerna hänvisats till bevillningsutskottet; från

första lagutskottet:

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om uttagande
av utländsk skatt och allmän
avgift; och

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i föräldrabalken, m. m.; samt

från andra lagutskottet:

nr 192, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till studie -

bidrag m. m. för budgetåret 1969/70, såvitt
avser ändring i studiehjälpsreglementet
och studiemedelsförordningen,
jämte motioner i ämnet; och

nr 193, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i värnpliktslagen den 30 december
1941 (nr 967) jämte i ämnet väckt motion.

§ 16

Anmäldes följande motioner:

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 112, med förslag till lag om
ändring i landstingslagen den 14 maj
1954 (nr 319), m. in., motionerna:

nr 1210, av herrar Grebäck och Sundman,

nr 1211, av herrar Grebäck och Sundman,

nr 1212, av herr Gustafsson i Barkarby
m. fl.,

nr 1213 av herr Hermansson,
nr 1214, av fru Mogård m fl.,
nr 1215, av fru Nettelbrandt m. fl.,
och

nr 1216, av herr Åkerlind in. fl.; samt
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 115, angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1969/70,
m. m., motionen nr 1217, av herr Petersson
i Gäddvik m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 17

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde
med herr talmannen, herrar vice
talmän samt de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte
dem tillsätta kammarens kanslipersonal,
den 13 maj 1969.

§ 1

Genom beslut den 13 oktober 1968
hade fru Britta Wredenberg förordnats

Fredagen den 16 maj 1969

Nr 24

såsom kanslist i lönegrad Ae 15 hos andra
kammaren från och med den 18 november
1968 tills vidare, dock längst till
och med den 17 maj 1969.

Herrar deputerade beslöt nu meddela
fru Wredenberg förlängt förordnande
å ifrågavarande tjänst tills vidare, dock
längst till och med den 31 december
1970.

§ 2

Anmäldes att den arvodesanställda
stenografen hos kammaren fröken Anita
Hallberg, som vid sammanträde den
16 april 1969 beviljats ledighet för sjukdom
under tiden den 10 april—den 30
april 1969, enligt inkommet läkarintyg
vore sjukskriven jämväl under tiden
den 1—den 16 innevarande maj.

I anledning härav beslöt herrar deputerade
dels bevilja fröken Hallberg
erforderlig fortsatt ledighet, dels meddela
reservstenografen fru Barbro Lyssarides
förlängt förordnande att under
fröken Hallbergs ledighet uppehålla
hennes tjänst som stenograf.

In fidem
Sune K. Johansson

§ 18

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Glimnér (ep), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående handläggningen hos
Kungl. Maj :t av besvär över kommunala
beslut,

herr Börjesson i Glömminge (ep), till
herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
angående överordnad
prästmans ämbetsbefogenheter, och

herr Holmberg (m), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
angående ändring av fastighetsbeskattningen
i samband med höjning av taxeringsvärdena
på fastigheter.

§ 19

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.05.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 16 maj

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 7 innevarande
maj.

§ 2

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 1210—1216; och

till statsutskottet motionen nr 1217.

§ 3

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av motioner om
en europeisk luftvårdsstadga m. m.

nr 6, i anledning av motioner om
•svensk anslutning till IUCN, och

nr 7, i anledning av proposition angående
godkännande av avtal om räddning
och återsändande av rymdfarare

Nr 24

Fredagen den 16 maj 1969

samt återlämnande av föremål som
sänts ut i yttre rymden;

konstitutionsutskottets utlåtande nr
24, i anledning av proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser
om ändring i kommunindelningen
jämte följ dmotioner;

statsutskottets utlåtanden:

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen framlagda förslag
angående det statliga utvecklingsbiståndet
jämte motioner,

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utvecklingsarbete
rörande utvinning av uran jämte motioner,

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till teckning
av aktier i Kalmar Verkstads AB
jämte motioner,

nr 90, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag om kreditgaranti
åt svensk varvsindustri m. m.

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående anslag på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 till teckning av aktier i
SMT Machine Company AB jämte motioner,

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationsoch
anslagsfrågor rörande försvaret, i
vad avser kapitalbudgeten, jämte motioner,

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationsoch
anslagsfrågor rörande försvaret, i
vad avser driftbudgeten m. m., jämte
motioner,

nr 106, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ökade resurser
för statlig företagsetablering inom ramen
för ett särskilt bolag m. m. jämte
motioner,

nr 107, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag om inrättande
av en pressens lånefond m. m. jämte
motioner,

nr 108, i anledning av Kungl. Maj :ts

proposition angående viss tidningsdistribution
genom postverket,

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om bemyndigande att avstå
fast egendom som tillfallit allmänna
arvsfonden såsom arv,

nr 110, i anledning av motion angående
ersättning till vissa personer
m. m., och

nr 111, i anledning av motioner om
löpande statistiska undersökningar av
konsumenternas inköpsplaner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 35, med anledning av Kungl. Maj:ts
propositioner med förslag till förordning
om ändring i förordningen om
automobilskatt och till traktorskatteförordning,
m. m., jämte motioner,

nr 40, med anledning av Kungl.
Maj :ts propositioner med förslag till
ändringar i förordningen den 26 juli
1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt
jämte motioner,

nr 41, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående försöksverksamhet
på det nykterhetspolitiska
området jämte motioner,

nr 43, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623)
jämte motioner,

nr 44, med anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om beräkning av skogsvärde vid 1970
års allmänna fastighetstaxering, m. m.
jämte motioner, och

nr 47, med anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 januari
1968 (nr 25), m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 24, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt valutareglering
jämte motioner, och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning, m. m., jämte motioner;

Fredagen den 16 maj 1969

Nr 24

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 52, i anledning av motioner om
upphävande av lagen om åtgärder vid
samhällsfarlig asocialitet, m. m.,

nr 53, i anledning av motion om åtgärder
mot otillbörligt utnyttjande av
behovsprövade sociala förmåner,

nr 56, i anledning av motioner angående
rätten till förtidspension m. m.,
och

nr 57, i anledning av motioner angående
rätten till invaliditetsersättning
och invaliditetstillägg;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
1968 års internationella sockeravtal,
m. m., och

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation, i vad skrivelsen hänvisats
till jordbruksutskottet; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 44, i anledning av motioner
om åtgärder mot barnolycksfall.

§ 4

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 117, med förslag till lag

om ändring i lagen den 28 maj 1937 (nl
249) om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar, m. m.,
överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 5

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Skoglund (s), till hans excellens
herr statsministern angående åtgärder
för att främja sysselsättningen i Norrland,
och

fru Nilsson (ep), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående trädgårdsnäringens problem
vid ett utvidgat nordiskt ekonomiskt
samarbete.

§ 6

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.01.

In fidem

Sune K. Johansson