Nr 24 ANDRA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:24)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 24 ANDRA KAMMAREN 1967

2—3 maj

Debatter m. m.

Tisdagen den 2 maj

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Hedin ang. undantag från allmän varuskatt för tillbehör till vissa

fiskeredskap.............................................. 3

herr Lorentzon ang. produktionen vid Svenska Tobaksbolagets fabrik

i Härnösand, m. m........................................ 5

herr Lundberg ang. försöksdjur för den medicinska forskningen.... 7

herr Werner ang. undervisningen i samlevnadsfrågor............ 10

herr Wiklund i Stockholm ang. åtgärder till begränsning av luftföroreningar
genom bilavgaser.................................. 13

Interpellationer av:

herr Nordgren ang. anställningsvillkor m. m. för partiellt arbetsföra

inom statlig verksamhet.................................... 20

herr Lorentzon ang. säkerhetsbestämmelserna beträffande grävmaskiner
................................................. 21

Meddelande om enkla frågor av:

fru Ryding ang. tillgodoräknande i merithänseende av tjänstgöring

som läkare i internationell biståndsverksamhet................ 23

herr Westberg ang. studielån till vuxen studerande.............. 23

fru Kristensson ang. tidpunkten för framläggande av betänkande om

en översyn av sjukförsäkringsbestämmelserna................. 23

herr Nordstrandh ang. behandlingen av väntat förslag rörande omdaning
av grundskolans högstadium......................... 23

Onsdagen den 3 maj

Svar på frågor av:

herr Lundberg ang. åtgärder med anledning av händelserna i Grekland
..................................................... 23

herr Johansson i Skärstad ang. ersättning av statsmedel för socialhjälp
till zigenare......................................... 25

1 —Andra kammarens protokoll 1967. Nr 24

Nr 24

Innehåll

Sid.

herr Eliasson i Moholm ang. aviserade förändringar av statens järnvägars
service............................................. 27

Svar på interpellation av herr Jonasson ang. åtgärder för att främja

uppfödningen av nordsvenska hästar........................... 28

Normalisering av förbindelserna mellan Sverige och Tyska Demokratiska
Republiken............................................ 32

Ökad utbildning av journalister m. m............................ 49

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet............ 62

Befrielse från bensinskatt och differentiering av skatt på bensin och

olja........................................................ 79

En allmän grupplivförsäkring m. m.............................. 80

Ungdomsvården............................................... 86

Interpellation av herr Hamrin i Jönköping ang. diarieföringen i stats departementen.

......................................... 91

Meddelande om enkla frågor av:

herr Ekström i Iggesund ang. användningen av lokaliseringspolitiska

medel inom gävleområdet.................................. 95

herr Westberg ang. användningen av lokaliseringspolitiska medel

inom gävleområdet........................................ 95

herr Ekström i Iggesund ang. formerna för kommunsammanläggning 95
herr Josefson i Arrie ang. vissa inkallelser till militär repetitions övning.

.................................................. 95

herr Hedin ang. åtgärder för att öka sjösäkerheten m. m......... 95

herr Eriksson i Bäckmora ang. åtgärder för att bemästra sysselsättningssvårigheter
i Gävle stad....................... 95

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 3 maj

Utrikesutskottets utlåtande nr 5, om normalisering av förbindelserna

mellan Sverige och Tyska Demokratiska Republiken............ 32

Statsutskottets utlåtande nr 85, ang. anslag till civilförsvaret......... 49

— nr 86, ang. ökad utbildning av journalister m. m............... 49

Bevillningsutskottets betänkande nr 37, ang. åtgärder vid beskattningen
i syfte att främja sparandet.............................. 62

-—• nr 41, rörande befrielse från bensinskatt och differentiering av skatt

på bensin och olja.......................................... 79

Bankoutskottets utlåtande nr 20, om pension åt vissa f. d. tjänstemän

hos riksdagen.............................................. 80

Andra lagutskottets utlåtande nr 42, om ändring i familjebidragsförord ningen.

................................................... 80

— nr 44, om en allmän grupplivförsäkring m. m.................. 80

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 25, ang. ungdomsvården. . 86

Tisdagen den 2 maj 1967

Nr 24

Tisdagen den 2 maj

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 21 nästlidne
april.

§2

Svar på interpellation ang. undantag
från allmän varuskatt för tillbehör till
vissa fiskeredskap

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Hedin har i en
interpellation frågat mig om jag är beredd
att vidta nödiga åtgärder för att,
såsom nu är fallet vid färdigmonterade
nätredskap, tillbehör för montering och
lagning av nätredskap skall befrias från
varuskatt vid försäljning till yrkesfiskare.
Jag vill svara följande.

Genom beslut av 1965 års riksdag genomfördes
vissa ändringar i förordningen
om allmän varuskatt på grundval
av förslag i propositionen 1965:87.
I samband med riksdagsbehandlingen
av propositionen väcktes motioner om
att fiskeredskap skulle undantas från
skatteplikt. Bevillningsutskottet fann ett
generellt sådant undantag alltför långtgående.
Utskottet föreslog emellertid, att
större nätredskap, avsett för yrkesmässigt
fiske, och nät till sådant redskap
skulle hänföras till skattefritt material.
Förslaget antogs av riksdagen. I anvisningar
till ledning för beskattningsmyndigheterna
och de skattskyldiga har
riksskattenämnden gjort vissa uttalanden
beträffande den skattefrihet som i

enlighet härmed infördes för fiskeredskap
för det yrkesmässiga fisket.

Denna skattefrihet för fiskenäringen
går längre än vad reglerna om skattefritt
material medför för annan verksamhet.
Jag anser därför skäl inte föreligga
att ytterligare utvidga den skattefrihet,
som 1965 års riksdagsbeslut
medger.

Vidare anförde:

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret på interpellationen,
samtidigt som jag beklagar den
kallsinnighet till sakfrågan som finansministern
har visat med svaret.

I och för sig är naturligtvis den bestämmelse
bra som tillkom 1965 i anledning
av en fyrpartimotion med begäran
att yrkesfiskare skulle slippa betala omsättningsskatt
på större fiskeredskap,
men när det gäller tillbehör slipper de
omsättningsskatten bara för själva nätet,
inte för övriga tillbehör. Om man
alltså köper en ålhomma helt färdig,
blir man befriad från omsättningsskatt
för hela köpet, men om man i stället
själv vill göra ålhomman färdig och därför
köper nät, flöten, telnar och allt annat
som hör till separat, så får man befrielse
från skatt bara för nätet.

Omsbefrielsen är givetvis fördelaktig
för yrkesfiskarna, men jag tycker att
man har gjort en olycklig avgränsning.
Det är något av kineseri, och det har
också medfört olika bedömningar i skilda
delar av landet, efter vad jag hört.
Detta skapar orättvisa mellan olika yrkesfiskare.
Det blir orättvist också därigenom
att en del har sådant fiske att de
regelmässigt köper bara färdiga redskap,
medan andra, som ägnar sig åt säsong -

Nr 24

Tisdagen den 2 maj 1967

Svar på interpellation ang. undantag från allmän varuskatt för tillbehör till vissa

fiskeredskap

mässigt fiske, i stället köper delar och
använder tiden mellan säsongerna för
att sätta ihop dem till färdiga redskap.
Systemet är orättvist också i ett annat
avseende, nämligen att de, som bor så
att de kan handla i Norge eller Danmark,
enligt uppgift där kan köpa alla
tillbehör utan omsättningsskatt. Det kan
givetvis inte de göra som bor längre
bort.

I den motion som låg bakom riksdagsbeslutet
1965 yrkades på en förändring
av 10 § i förordningen om allmän varuskatt.
Där föreslogs det i motionens
punkt 6 att nätslingor och annat tillbehör
som användes för montering och
reparation av dylika fiskredskap skulle
undantagas. När utskottet behandlade
ärendet skrev utskottet följande, som
jag vill föredra därför att jag tycker
att det är av så stort intresse:

»Utskottet finner att den i motionerna
åberopade konkurrensen med det utländska
fisket och möjligheten att i utlandet
köpa obeskattade redskap i stort
sett kan jämställas med de skäl som motiverade
undantagen från skatteplikt för
de större fartygen. Utskottet har därför
undersökt möjligheten att göra en motsvarande
avgränsning i fråga om redskapen
inom det yrkesmässiga fisket.
Härvid har framkommit att vissa redskap,
som inte är av oväsentlig betydelse
för yrkesfisket, även användes av
dem, som utövar fiske som hobby eller
för husbehov, varför ett undantag från
skatteplikt skulle gynna inte endast yrkesfisket.
Utskottet vill med anledning
härav i stället förorda, att de större nätredskapen
genom en särskild bestämmelse
i anvisningarna till 18 § förordningen
om allmän varuskatt hänföres
till material. Därigenom blir redskapen
skattefria endast i den mån de är avsedda
att användas vid yrkesmässigt
fiske. Med större nätredskap avser utskottet
trålar, vadar, bottengarn, laxgarn,
makrillgarn, sillgarn, strömmingsskötar
och ryssjor ävensom nät för så -

dana redskap. En utvidgning även till
andra fiskeredskap kan självfallet tänkas,
om nya i stort sett likvärdiga redskapstyper
skulle konstrueras. Det torde
då få ankomma på riksskattenämnden
att pröva materialbegreppets tillämplighet.
»

Jag vill med detta visa att utskottet
ställt sig mycket positivt i denna fråga,
och jag betraktar det närmast som ett
rent förbiseende att det endast talas om
»nät» och inte om »andra tillbehör».
Man har nämligen inte på något sätt bemött
de förslag som härvidlag fanns i
motionen. Den enda avgränsning man
ville göra gällde att man ville förhindra
att icke yrkesfiskare fick del av skattebefrielsen.

En grupp fiskare som är särskilt intresserade
av denna fråga är ålfiskarna
i Östersjön, ty de har i högsta grad ett
säsongmässigt fiske. De använder vintern,
då de egentligen inte har något annat
att göra, för att sätta ihop sina ålbottengarn
och köper då materialet till
dessa. Över hälften av det material de
skaffar är sådant som inte blir befriat
från skatt. I och för sig måste man väl
ändå anse att det är ytterst värdefullt
att yrkesfiskarna utnyttjar sin lediga tid
just för sådant här arbete — både för
att göra i ordning redskap och för att
reparera redskapen.

Detta att en del fiskare kan köpa material
i Danmark och Norge var ju ett
av de avgörande motiven för att utskottet
gick med på ifrågavarande undantag.
Jag tycker att den omständigheten är i
högsta grad relevant även i detta speciella
sammanhang. Om finansministern
ursäktar uttrycket vill jag säga att jag
tycker det verkar litet småsint att inte
vilja gå med på denna enkla förändring.
Och med en liten travestering på vad
Ibsen skrivit vill jag säga: Det som du
gör, gör fullt och helt och icke styckevis
och delt!

Jag vädjar till finansministern att ta
upp denna fråga till förnyad prövning.

Tisdagen den 2 maj 1967 Nr 24

Svar på interpellation ang. produktionen vid Svenska Tobaksbolagets fabrik i
Härnösand, m. m.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Om jag skulle följa interpellantens
rekommendation när han
åberopar Ibsen, så måste ju det logiskt
innebära att vi skall slopa allt vad omsättningsskatt
heter över hela linjen. Då
går vi inte fram »styckevis och delt»,
utan då går vi in helt för saken. Jag är
inte riktigt på det klara med om interpellanten
har dragit denna logiska slutsats
av sin rekommendation, men där
hamnar vi naturligtvis.

Jag vänder mig mot ett par av de karakteristika
som interpellanten applicerade
på mig: »kallsinnig» och »småskuren».
Det var ju inte så litet i detta
sammanhang. Men det är härvidlag inte
fråga om vare sig kallsinnighet eller
småskurenhet, utan det är närmast fråga
om vart det bär hän med omsättningsskatten
som skatt om man förleds att
låta det ena undantaget föda argument
för nya undantag. Det väsentliga med
vår omsättningsskatt är ju att vi har varit
utomordentligt sparsamma med undantagen.
Vi har fått erkännande för
den politiken internationellt och i skattesammanhang
där man har tvingats erfara
hur en från början riktig skattelagstiftning
har nötts sönder — ja, så gott
som brutits ned — genom en rad olika
undantag.

Nu gjorde riksdagen ett undantag
1965. Det undantaget ger interpellanten
anledning att kräva nya undantag. Detta
är endast ett belägg för regeln, att
bryter man upp på ett ställe, så har
man sedan hela raden av nya undantag.
Ett ytterligare undantag influerar
på nya gränsområden och animerar
folk att kräva undantag på undantag.

Vi kan inte hålla på på det sättet —
det har ingenting med kallsinnighet och
småskurenhet att göra. Det finns en rad
olika områden där omsättningsskatten
drabbar och där man kan anföra samma
bevekelsegrunder som interpellanten
gör. Yrkesfiskarna är visserligen inte

någon särdeles välbeställd grupp, men
det finns rader av andra grupper av yrkesmän
som är likvärdiga med yrkesfiskarna
och som drabbas av omsättningsskatten
— för att inte tala om områden
där sociala och andra bevekelsegrunder
utgör ännu starkare motiv än
i detta speciella fall.

Interpellanten får lov att betrakta
detta som en skattefråga, ty det är en
skattefråga.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag tycker inte det är
logiskt att säga att man skulle ta bort all
omsättningsskatt. Men om man efter
noggrann prövning gör ett undantag,
som riksdagen här har gjort, så tycker
jag att det är logiskt att inte stanna på
halva vägen utan verkligen göra det
helt. Det är det som jag åsyftar.

Eftersom riksdagen och utskottet tog
till intäkt för att göra förändringen afl
särskilda bestämmelser gäller i grannländerna,
där yrkesfiskarna inte bara i
detta fall utan också i andra avseenden
har mycket bättre förhållanden, tycker
jag att det finns mycket stor anledning
att följa exemplet från Danmark och
Norge helt och fullt och alltså medge
befrielse också för tillbehör till fiskredskapen.

Härmed var överläggningen slutad.

§3

Svar på interpellation ang. produktionen
vid Svenska Tobaksbolagets fabrik
i Härnösand, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman ! Herr Lorentzon bär frågat
om handelsministern kan upplysa
om perspektivet på driftförhållandena
vid Tobaksbolagets fabrik i Härnösand
och om riktlinjer delgivits de statligt

Nr 24

Tisdagen den 2 maj 1967

Svar på interpellation ang. produktionen vid Svenska
Härnösand, m. m.

ägda företagen rörande frågan om varsel
vid driftsinskränkning eller företagsnedläggelse.
Då Tobaksbolaget sorterar
under finansdepartementet har interpellationen
överlämnats till mig för besvarande.

På herr Lorentzons första fråga vill
jag svara att någon driftsinskränkning
vid Tobaksbolagets härnösandsfabrik
inte planeras utöver den nedläggning av
snusfabrikationen som herr Lorentzon
själv nämnt i interpellationen. Om herr
Lorentzon med sin andra fråga avser
att formliga direktiv skulle ha utfärdats
är svaret nej. Statens avtalsverk och
Landsorganisationen har slutit ett huvudavtal
rörande arbetare hos sådana
bolag, där staten äger aktier. Reglerna
om varsel i detta avtal överensstämmer
med vad som gäller mellan Svenska arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen.

Vidare anförde:

Herr LORENTZON (k):

Herr talman! Jag tackar finansministern
för svaret på min interpellation.

Svaret på den första frågan, att någon
driftsinskränkning vid Tobaksbolagets
härnösandsfabrik inte planeras utöver
den nedläggning som det har talats
om, är mycket glädjande, framför allt
om svaret inrymmer att härnösandsfabriken
kommer att fortbestå. Tobaksbolagets
styrelse har nämligen tidigare
inte klart deklarerat den uppgiften.

Jag skulle därför önska att finansministern
något förtydligade sitt svar,
d. v. s. om han ville bekräfta att svaret
innefattar inte endast en relativt
kort tidsperiod utan även tiden efter
det att den nya, toppmoderna cigarrettfabriken
i Malmö är intrimmad till
full kapacitet. Oron bland de anställda
vid härnösandsfabriken bottnar nämligen
framför allt i åtgärder som vidtagits
av Svenska Tobaksbolaget och
som jag anknutit till i min interpella -

Tobaksbolagets fabrik i

tion. Denna oro är också fullt förklarlig.
Vidtagna nedskärningar i driften
samt från bolagsledningen signalerad
ytterligare minskning av produktionen
vid härnösandsfabriken ställs givetvis
i samband med den av bolaget vidtagna
koncentrationen av tillverkningen
av cigarretter till den stora, nystartade
fabriken i Malmö.

Framför allt de anställda har frågat
sig om vidtagna åtgärder syftar till att
fabriken i Härnösand skall göras orationell
och slutligen slås igen. Man
pekar bl. a. på att de högmoderna cigarrettmaskinerna
vid härnösandsfabriken
sänts till Malmö, under det
att fabriken i Härnösand fått överta
äldre utrustning från tidigare nedlagd
fabrik. Dessa åtgärder kom för övrigt
som en obehaglig överraskning för såväl
de anställda som för stadens kommunala
myndigheter.

Den nya cigarrettfabriken i Malmö,
som är projekterad för en kapacitet
av cirka 12 miljarder cigarretter per
år, klarar ensam den nuvarande inhemska
konsumtionen, som ligger på
8 miljarder cigarretter per år. Naturligtvis
är denna toppmoderna fabrik i
Malmö byggd för att utnyttjas effektivt.
Här skall också de stora och gångbara
cigarrettmärkena produceras. Härnösandsfabriken
skall däremot övertaga
tillverkningen av de mindre cigarrettmärkena.
De anställda i Härnösand
bär klart för sig att dessa udda märken
är mindre lönsamma för Tobaksbolaget.

Alla dessa faktorer sammantagna har
givetvis skapat djup oro framför allt
bland de anställda, i synnerhet som
Tobaksbolagets styrelse inte klart deklarerat
härnösandsfabrikens fortbestånd.
Därför är det av synnerligen
stort intresse om statsrådet besvarar
denna min ytterligare fråga.

Vad beträffar den andra frågan i min
interpellation rörande vårsol vid driftsinskränkning
eller företagsnedläggelse

Tisdagen den 2 maj 1967

Nr 24

Svar på interpellation ang. försöksdjur för den medicinska forskningen

finner jag finansministern något restriktiv
i sitt svar. Han hänvisar endast
till de regler som gäller mellan Svenska
arbetsgivareföreningen och LO. De
många driftsinskränkningarna och företagsnedläggelserna
på senare tid har ju
visat att dessa regler inte fyller de behov
som föreligger vare sig för de anställda
eller för kommunerna. Nu kommer
i alltför många fall meddelanden
om inskränkningar i driften samt nedläggande
av företag som en mycket
oangenäm överraskning, och vederbörande
har stora svårigheter att planera
för framtiden. Krav har som bekant
framställts från olika håll -— också här i
riksdagen — på att den varseltid som nu
gäller skall göras betydligt längre för
att de anställda och kommunerna skall
kunna planera på ett bättre sätt än för
närvarande. I ett fall som detta anser jag
att de statliga företagen bör gå före med
gott exempel.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Eftersom interpellanten
ställde en direkt fråga till mig kan jag
helt enkelt svara, att med vanlig läsart
och tolkning av texten måste den innebära
att när företaget förklarar att det
inte planerar någon driftsinskränkning
kommer fabriken att fortsätta.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. försöksdjur
för den medicinska forskningen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade: Herr

talman! Herr Lundberg har i en
interpellation frågat mig:

1) om jag snarast möjligt kommer
att undersöka möjligheterna för uppfödning
av framför allt hundar och katter

inom landet i tillräcklig omfattning för
att täcka den medicinska forskningens
behov,

2) om jag avser att med alla resurser
tillse att vi ej i fortsättningen behöver
skämmas för våra djurförvaringsutrymmen
och att djur ej skall behöva offras
i onödan därför att tillräckligt hög
byggnadsstandard ej hålles i våra försöksdjursbyggnader.
Kan vi förvänta
oss att de nya institutioner, som inom
den närmaste framtiden kommer att
byggas, förses med djurutrymmen som
kan motsvara kraven och att de lokaler
som finns i gamla institutioner kommer
att förbättras,

3) om jag överväger att vidta en sådan
kontroll av inköp av försöksdjur
att mindre nogräknade personer hindras
att t. ex. genom falska uppgifter inköpa
eller omhänderta djur för försäljning
till försöksdjur.

En undersökning av möjligheterna
för uppfödning inom landet av framför
allt hundar och katter för den
medicinska forskningens behov ingår
i det utredningsarbete angående samordning
och rationalisering av anskaffande
och handhavande av försöksdjur,
som f. n. pågår inom universitetskanslersämbetet.
Därvid har kartlagts bl. a.
försöksdjursverksamhetens omfattning
och inriktning i landet samt inhämtats
de erfarenheter som föreligger på området
såväl inom som utom landet. I sistnämnda
avseende har speciell uppmärksamhet
ägnats de erfarenheter, som
vunnits genom olika former av uppfödning
av katter och hundar för vetenskapliga
ändamål. På grundval av materialet
förbereds nu studier angående det
lämpligaste sättet för de vetenskapliga
institutionernas djurförsörjning.

Till de alternativ för försörjningen
med katter och hundar som kommer att
övervägas hör mer eller mindre centraliserad
statlig uppfödning. För svenskt
vidkommande väntas därvid bl. a. den
vid Göteborgs universitet försöksvis bedrivna
uppfödningen av katter för ve -

Nr 24

Tisdagen den 2 maj 1967

Svar på interpellation ang. försöksdjur för den medicinska forskningen

tenskapligt bruk komma att ge värdefullt
underlag för val av uppfödningsmetodik
att tillämpas vid eventuell uppfödning
i stor skala inom landet.

Problemen i samband med uppfödning
av hundar torde efter vad som
erfarits vara mindre än problemen vid
kattuppfödning, bl. a. beroende på att
vid en anhopning av djur på det sätt
som sker vid ett uppfödningscentrum
katter är särskilt ömtåliga för sjukdomar.

Utformningen av djurförvaringsutrymmen
bör självfallet vara sådan att
djuren kan förvaras under bästa möjliga
betingelser.

Den pågående snabba utbyggnaden av
universiteten och högskolorna omfattar
en förhållandevis stor andel djurförvaringsutrymmen
för medicinsk och
biologisk forskning. Dimensioneringen
och utformningen av dessa utrymmen
sker genom de ansvariga organen ■—-byggnadsstyrelsen och lokal- och utrustningsprogramkommittéerna
— i intimt
samarbete med forskarna som därigenom
får möjlighet att framföra och
bevaka sina önskemål. Enligt vad jag
inhämtat har emellertid forskarnas krav
avseende lokalsitandard och miljö hittills
inte kunnat entydigt fastställas.
Kraven varierar beroende på forskningens
inriktning och mål och på vilken
djurtyp som kommer till användning.

De forskningsmässiga skälen tyder
således på att varje enskild forskare
skulle kräva sin specifikt utformade
djuravdelning. Då det emellertid av
byggnadstekniska och ekonomiska orsaker
inte är möjligt att genomföra en
alltför differentierad lokalutformning
pågår i byggnadsstyrelsens regi ett utvecklingsarbete
med syfte att få fram
normerande principlösningar av djurutrymmen
utan att avkall görs i fråga
om de standardkrav som forskarna kan
framföra.

De nyuppförda universitetsbyggnaderna
i vårt land kännetecknas av en inter -

nationellt sett hög standard. Det finns
ingen anledning förmoda att tillkommande
djurutrymmen skall hållas på en
kvalitetsmässigt lägre nivå än övriga lokaler.

Beträffande äldre institutionsbyggnader
är läget något annorlunda. Det skall
inte förnekas att vissa institutioner är
trångbodda och att forskare och annan
personal vid dessa institutioner arbetar
i lokaler som inte är helt ändamålsenliga
enligt dagens krav. Även djurutrymmena
uppvisar brister. Den snabbt
ökande användningen av försöksdjur
inom forskningen har medfört att djuren
i vissa fall får förvaras i lokaler som
inte är avsedda för dylika ändamål. Insikten
om betydelsen för forskningsresultaten
av en god miljö har vuxit fram
successivt liksom även ansvarskänslan
gentemot försöksdjuren. Utbyggnaden
av universitets- och högskolesektorn innebär
att beståndet av äldre, mindre ändamålsenliga
lokaler — således jämväl
djurutrymmen -—- successivt minskar
både relativt och absolut. Institutionslokalerna
byggs om eller ersätts med nybyggnader.
Beträffande de äldre institutionslokaler
för vilka om- eller nybyggnadsplaner
inte föreligger för dagen
ankommer det på byggnadsstyrelsen
att som ett led i det löpande underhållet
av universitetsbyggnaderna se
över jämväl befintliga djurutrymmen.

Vad slutligen gäller frågan om kontroll
i syfte att förhindra användning i
vetenskapliga försök av orättmätigt förvärvade
djur vill jag först erinra om de
nya bestämmelser angående journalföring
av inköp av försöksdjur, som trätt
i kraft den 1 januari 1967. Enligt bestämmelserna
skall i en inköpsjournal
för varje inköp av katt eller hund antecknas
inte bara inköpsdagen utan också
uppgift om kön, färg och om möjligt
ras samt säljarens namn och adress och
uppgift som han lämnar om sin fångesmans
namn och adress. En på detta sätt
förd inköpsjournal torde komma att
möjliggöra en god kontroll av leveran -

Tisdagen den 2 maj 1967

Nr 24

Svar på interpellation ang. försöksdjur för den medicinska forskningen

törerna. För att journalföringen skall
kunna bli lätthanterligare utarbetas
f. n. inom veterinärstyrelsen en enhetlig
ordning för journalföringen vid de vetenskapliga
institutionerna.

Vidare anförde

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag skall be att få framföra
mitt tack till ecklesiastikministern
för det positiva svaret. Efter den diskussion
som följt sedan TV-programmet
Fokus tog upp denna fråga måste
vi alla och envar vara positivt inställda
tih att åtgärder vidtas för att lösa detta
problem. Därför är jag glad över att
hela svaret andas en positiv vilja.

Men om vi nu skall nå ett positivt resultat,
är det nödvändigt att, sedan utredningarna
blivit klara, tillgodose kraven
på en utbyggnad genom tillräckliga
anslag. Kostnaderna för uppfödning av
dessa djur kommer att bli väsentligt
högre inom de anslagsramar som beräknas
härför. Men den samlade kostnaden
behöver inte bli så stor, eftersom forskningsresultaten
ur vetenskaplig synpunkt
kan bli mera exakta med utnyttjande
av färre försöksdjur.

Det har framhållits att våra universitet,
högskolor och universitetssjukhus är
av mycket hög standard, och då är det
beklagligt att forskningen — som är så
beroende av försöksdjur -—• inte har
kunnat få sina lokalbehov tillgodosedda
för uppfödning av de djur som vi tyvärr
måste ha för att kunna bedriva forskningen.
Antalet sådana djur växer mycket
kraftigt. Och det är anledning för
oss att tillse att djuren liksom forskarna
får möjligheter att leva och arbeta under
någorlunda drägliga förhållanden.

Om vi ser på de sammanlagda kostnaderna
för vår hälso- och sjukvård och
jämför dem med de summor vi lägger
ned på djurförsök, så är sistnämnda belopp
mycket litet. När utredningarna
blir färdiga förutsätter jag därför att
inga hinder reses från byggnadsstyrel -

sen eller från andra håll när det gäller
att satsa de medel som är erforderliga
för att försöksdjuren — som forskarna
behöver för att vinna kunskap om olika
sjukdomar — skall slippa leva i det uland
som de för närvarande lever i.

Sedan kan man givetvis ha olika önskemål
om utbyggnaden på detta område.
Med hänsyn till risken för infektioner
bland försöksdjuren är det väl
lämpligt att vid universitetssjukhusen
försöka bedriva uppfödningen av försöksdjur
under veterinärkontroll.

Sedan jag väckte min interpellation
har man bl. a. från Uppsala framfört
önskemål om att på en anstalt därstädes
för psykiskt skadade gå ifrån jordbruksdriften
och i stället ägna sig åt uppfödning
av djur. Det gamla hushållningssällskapets
direktör har också försäkrat
att man där skulle kunna få tillgång
tih veterinär och att uppfödningen
skulle kunna ske under goda villkor.
Hela saken brådskar emellertid.

Jag är också tacksam för att statsrådet
framhållit det nödvändiga i att få
en kontroll över inköpen, bl. a. genom
en ordentlig journalföring.

Men vi skall ju komma ihåg, herr
statsråd, att om denna kontroll blir effektiv
så kan det medföra att en mycket
snabb utbyggnad av kontrollerad uppfödning
av försöksdjur är absolut nödvändig.
Vidtas inte åtgärder i tid uppstår
en åtminstone för forskningen allvarlig
situation. Jag är därför tacksam
för att statsrådet kommer att följa frågan
med stor uppmärksamhet och vidta
snabba, effektiva åtgärder. Forskarna
hälsar säkerligen detta med stor tillfredsställelse.
Jag tror även att det är
en betydande humanitär insats när det
gäller tillvaron för de försöksdjur som
vi tyvärr måste ha inom forskningen
för att kunna komma till rätta med olika
problem. Även allmänheten -—• som ju
varit mycket upprörd efter tidningarnas
artiklar om djurexperimenten -— torde
komma att hälsa statsrådets positiva inställning
med tillfredsställelse.

Nr 24

Tisdagen den 2 maj 1967

Svar på interpellation ang. undervisningen i samlevnadsfrågor

Oavsett om det är en normal operation
på en sjuk människa eller ett djurexperiment
som visas i TV, kan programmet
väcka blandade känslor. Men
jag tror att det finns ett berättigat krav
från allmänheten att statsmakterna och
vetenskapen i detta sammanhang hjälps
åt för att skapa en annan tillvaro för
försöksdjuren.

Jag tackar än en gång statsrådet för
svaret och hoppas på mycket positiva
ställningstaganden i framtiden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. undervisningen
i samlevnadsfrågor

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade: Herr

talman! Herr Werner har bett
mig upplysa kammaren om vilka åtgärder,
som vidtagits för att förbättra undervisningen
i samlevnadsfrågor inom
skilda skolformer.

Elevernas utveckling till harmoniska
människor och till dugande och ansvarskännande
samhällsmedlemmar är
ett centralt mål för skolan. Detta bör
prägla hela verksamheten inom skolan
och förutsätter även ett nära samarbete
mellan skola och hem.

Av det sagda följer att undervisning
i samlevnadsfrågor och fostran för
samlevnad är en viktig del av skolans
verksamhet. I läroplanerna lämnas detaljerade
anvisningar om hur undervisningen
i samlevnadsfrågor bör bedrivas
och därvid betonas också, att samverkan
mellan lärare i olika ämnen bör
ske. Möjligheterna till en vidareutveckling
av denna undervisning prövas av
skolöverstyrelsen i samband med den
pågående översynen av grundskolans läroplan.
Enligt vad jag inhämtat har
överstyrelsen därvid funnit angeläget

att ge undervisningen i samlevnadsfrågor
ökat utrymme och att ytterligare
framhäva behovet av en nära samverkan
mellan olika ämnen. Det kan förutsättas
att alla de frågor interpellanten
tagit upp kommer att bli ingående behandlade
i detta sammanhang och att
undervisningens positiva uppbyggande
karaktär kommer att ytterligare markeras.

Inom fortbildningen av skolledare
och lärare har skolans undervisande
och fostrande uppgifter på ifrågavarande
område beaktats.

Slutligen bör nämnas att den pågående
utredningen rörande sexual- och
samlevnadsfrågor enligt sina direktiv
har att vid prövningen av vilka värderingar,
som skall läggas till grund för
sexualundervisningen, se denna undervisning
som ett led i den fostran för
mänsklig samlevnad, som skolan och
övriga institutioner för fostran och
upplysning har till uppgift att meddela.
Jag utgår från att utredningens förslag
kommer att bli ett värdefullt underlag
när det gäller att utveckla skolans
insatser på de områden som behandlas
i herr Werners interpellation.

Vidare anförde:

Herr WERNER (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
ecklesiastikministern för svaret — dels
därför att jag fick det inom rimlig tid,
dels därför att innehållet klart ger vid
handen att något håller på att ske inom
den ämnesgrupp där samlevnadsfrågorna
naturligen hör hemma.

Det låter hoppfullt att skolöverstyrelsen
i samband med den pågående översynen
av läroplanerna för grundskolan
planerar ökat utrymme för samlevnadsundervisning
och att man räknar med
att etablera samverkan mellan berörda
läroämnen. Detta är också nästan precis
vad vi framförde i en motion i fjol. Den
motionen fick starkt stöd av herr Arvidson
i denna kammare. Det är måhända

Tisdagen den 2 maj 1967

Nr 24

Svar på interpellation ang. undervisningen i samlevnadsfrågor

det stödet som liar burit sin frukt i sammanhanget.

Det är verkligen hög tid att något väsentligt
sker på den här fronten. Med all
respekt för vad den gamla skolan gav
och vad den nya skolan avser att ge,
tvingas man konstatera att samlevnadsfrågorna
aldrig rönt tillbörligt intresse.
Allt för länge har eleverna i skolan
fått lära sig mycket om många ting men
på tok för litet om det väsentligaste,
nämligen om sig själv och om sina kamrater
och om relationerna med dem.
Den medmänskliga utbildningen har eftersatts
— utbildningen i medmänsklighet.
Likväl vet vi hur avgörande den
personliga faktorn är i många livssituationer.

Bristen på samlevnadsundervisning
visar sig på alla utbildningsstadier, och
det är allvarligt. Att man inte får lära
sig, hur man skall handskas med sig
själv och med andra, måste starkt begränsa
våra möjligheter att lyckas med
livet. Förmågan att leva i harmoni med
andra människor kan, som bekant, inte
heller kompenseras av någon annan
kunnighet eller yrkesskicklighet.

I interpellationen har jag aktualiserat
tre områden som jag finner remarkabla,
och jag tror att en målmedveten
samlevnadsundervisning på dessa områden
skulle kunna förebygga misslyckanden.
Det gäller ju inte bara att angripa
i efterhand, utan det gäller att förekomma
misslyckanden.

Det gäller ungdomsvärlden med dess
ökande brottslighet, alkohol- och narkotikamissbruk.
Om skolan, naturligtvis i
samverkan med hemmet, hjälpte tonåringen
att bli ohämmad, öppen och naturlig,
skulle behovet av sådana artificiella
medel betydligt krympa.

Kärlekslivet är ett område där vi, enligt
vad statistiken tydligt visar, inte behärskar
de elementära samlevnadsreglerna.
Vi har nästan 11 000 hemskillnader
per år, närmare 17 000 barn föds
utanför äktenskapet, och vi har alldeles
för många skolflicksmammor och skol -

pojksfäder. Här kan mycket bli annorlunda
med en vettig och ansvarsmedveten
undervisning, som fostrar också för
föräldraskap.

I arbetslivet är det svårare att belysa
problematiken med statistikens hjälp.
Vi vet att man inte bara måste behärska
sitt yrke utan att man också måste kunna
människorna. Man måste ha fått lära
sig att samarbeta och samverka om man
skall bli till freds och nå resultat. Jag
tror att våra arbetsplatser rymmer mycken
tyst tragik på denna punkt.

Dessa mänskliga besvärligheter är tyvärr
kusligt allmänna, och jag tvekar
inte att säga att de utgör vårt folks
verkliga livsfrågor. Det bör ge oss anledning
att överväga huruvida vi inte
skall införa samlevnadsundervisning
som ett självständigt ämne på skolschemat.
Det skulle vara intressant att veta
hur ecklesiastikministern ställer sig till
en sådan tanke.

I slutet av interpellationssvaret betonar
statsrådet flera gånger skolans
fostrande betydelse, och det noterar jag
med mycket stor tillfredsställelse.

Detta är visserligen precis vad läroplanen
i sitt första kapitel ger uttryck
åt, men man hör så sällan att skolan
också skall fostra. Skall skolan fostra,
innebär det att den skall påverka, och
skall den påverka, måste den påverka i
en viss riktning och inte i alla riktningar
på en gång. Det är glädjande att
läsa uttalandet om fostran i interpellationssvaret.

I sammanhanget hänvisar statsrådet
till utredningen rörande sexual- och
samlevnadsfrågor, vilken skall välja
värderingar som skall ligga till grund
för sexualundervisningen för att denna
verkligen skall kunna bli till fostran
för mänsklig samlevnad. Resonemanget
låter betryggande i eu tid som nästan
gjort normlösheten på detta fält till en
dygd.

Jag ber att få tacka och uttalar förhoppningen
att vi snart också får konstruktiva
förslag rörande denna väsent -

Nr 24

Tisdagen den 2 maj 1967

Svar på interpellation ang. undervisningen i samlevnadsfrågor

liga undervisning. Som det nu är kan
man få en allsidig belysning av detta
problem endast i sjunde årskursen, där
vi har fyra ämnen som integrerar samlevnadsfrågor
— biologin, kristendomskunskapen,
hemkunskapen och samhällskunskapen
— men det är endast
där.

Jag vill också uttala den förhoppningen
att det inte dröjer alltför länge
innan vi får samlevnadsundervisning
som ett särskilt, väsentligt läroämne.
Jag tror att det skulle verksamt bidra
till människovärden i vårt samhälle.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Inför svaret på herr
Werners interpellation har jag sett litet
närmare på grundskolans läroplan och
likaså på lärarutbildningssakkunnigas
studieplaner. Jag fattar det hela så att
svarets ingress direkt anknyter till skollagens
första paragraf, där det talas om
att man skall meddela eleven kunskaper,
öva honom i färdigheter och i samarbete
med hemmet främja hans utveckling
till en harmonisk människa och en
duglig och ansvarskännande samhällsmedborgare.

Det finns inte något ämne som enbart
ägnas åt denna fråga; det tas upp inom
flera olika ämnen. Jag har sett efter
vilka som i första hand kommer i fråga.
Det är t. ex. hemkunskap liksom familje-
och socialkunskap i årskurs 9; det
sägs uttryckligen att detta ämne skall
bidra till att fördjupa elevernas förståelse
för familjebildningens innebörd
och ge ökad kunskap om familjens betydelse
och uppgifter.

I ämnet biologi i årskurs 9 skall man
speciellt ägna sig åt sexualundervisningen.
Det heter också i läroplanen att
detta ämne skall ha relativt fylligt utrymme
och att man inte bara skall syssla
med anatomi och fysiologi; det betonas
alldeles särskilt att psykologiska och
etiska synpunkter ovillkorligen måste
beaktas. Jag vill kraftigt understryka att
de etiska synpunkterna skall finnas

med, vilket väl betyder att inte bara
den humanistiska och den naturalistiska
utan också den kristna etikens
åskådning kommer till sin rätt.

När det gäller kristendomskunskap i
årskurs 8 heter det att den skall ge
en så klar bild som möjligt av den kristna
trons och etikens innehåll. I årskurs
9 skall man ge en sammanfattning av
kristen tro och livsuppfattning.

Det finns alltså i skilda ämnen möjligheter
att ägna sig åt samlevnadsfrågorna
redan nu. Läser man bestämmelserna
är dessa möjligheter såvitt jag förstår
faktiskt ganska stora.

Även i lärarutbildningssakkunnigas
studieplaner — som visserligen nu i
viss mån skall överses — kommer detta
till synes. I t. ex. biologi för mellanstadiets
lärare skall lärarkandidaten få en
väl avvägd utbildning som inte bara är
inriktad mot anatomi och fysiologi, utan
människans hela situation i kulturmiljön
skall belysas ur medicinska, hygieniska
och sociala aspekter'' — och varför
inte också, skulle jag vilja tillägga,
etiska. I samband med organsystemen
och deras funktioner skall behandlas
anatomiska och fysiologiska moment
men även sexualbiologi, narkotika och
stimulantia. Vid utbildningen i konsument-
och familjekunskap för lärare på
gymnasiet ägnas en hel del tid åt familjesociologin.
Den föräktenskapliga
parbildningen, val av make eller maka,
äktenskaplig anpassning, familjekonflikter
och ensamhet skall belysas ur sociologisk
synpunkt. Detta gäller också
ungdomsårens psykologiska problematik
i ämnet familjepsykologi, familjeplanering,
födelsekontroll, familjebildning
och föräldraskap.

Det talas också om att förmågan till
emotionellt engagemang, ömsesidig anpassning
och växt skall ägnas uppmärksamhet
liksom olika sätt att möta konflikter
och integrera olika familj eroller
utöver vad som berör sexuallivets
fysiologi. Slutligen poängteras i ämnet
religionskunskap för högstadiets lärare

Tisdagen den 2 maj 1967 Nr 24

Svar på interpellation ang. åtgärder till begränsning av luftföroreningar genom
bilavgaser

att den kristna etikens grundprinciper
och innehåll skall beaktas med särskild
hänsyn tagen till i nutiden aktuella problem
som arbetsetik, sexual- och faniiljeetik,
rasfrågor och överbefolkningsfrågor.

Det svar som herr Werner erhållit innehåller,
som herr Werner redan framhållit,
en hel del positiva ting, speciellt
påpekandet att skolöverstyrelsen funnit
det angeläget att ge undervisningen i
samlevnadsfrågor ökat utrymme och att
ytterligare framhäva behovet av nära
samverkan mellan olika ämnen. Det är
viktigt att detta kommer till stånd. De
ämnen som jag har nämnt får inte ses
isolerade från varandra utan det måste
bli ett samarbete över gränserna.

Till sist talas det i svaret om att den
pågående utredningen även prövar vilka
värderingar som skall läggas till grund
för sexualundervisningen. Jag vill poängtera
att det är väsentligt att inte bara
en profant humanistisk, naturalistisk
eller biologiskt bestämd uppfattning
kommer till synes i sexualundervisningen
— den kristna etikens grundsyn måste
också komma till sin rätt.

Herr ÅKERLIND (h):

Herr talman! Det är en oerhört betydelsefull
och allvarlig fråga som interpellanten
har tagit upp. I vår tid ställs
högre krav på människorna än tidigare.
Genom att så många familjemedlemmar
som möjligt har förvärvsarbete
utanför hemmet — ofta långt från
hemmet — och kanske inte kan träffas
så ofta som de skulle önska, utsattes
familjegemenskapen för stora påfrestningar.
För den skull måste vi ge de
unga en chans att så bra som möjligt
lösa olika samlevnadsproblem. Härför
behövs framför allt en god kristendomsundervisning.
En kristen människa har
eu stark grund att bygga vidare på. De
unga måste lära sig vilka skyldigheter
och rättigheter de har som makar, föräldrar,
arbetskamrater och medborgare.

När det gäller sexualkunskapen är
inte det viktigaste att lära ut preventivteknik
utan det viktigaste är att eleverna
får klart för sig, att sexuell gemenskap
endast bör vara en följd av
ett varmt kärleksförhållande i en gemenskap
som man avser skall bli livslång.
Undervisning och fortbildning
krävs i vår tid på alla områden. Från
samhällets, sida måste man göra vad som
göras kan för att de unga som skall
bilda familj skall veta vad som kräves
av dem.

Yi talar i våra dagar mycket om trygghetsproblemen.
Låt oss då inte glömma
att framför allt barnen behöver känna
trygghet. Vi läser statistik över hur
många äktenskap som upplöses genom
skilsmässa och hur många utomäktenskapliga
barn som födes o. s. v., men
vi tänker kanske inte på att det bakom
nästan varje sådan statistisk siffra döljer
sig personliga tragedier för barn
som drabbas oförskyllt. Varje barn bär
rätt till både mor och far. Varje barn
har rätt att känna trygghet. Och för att
barnen skall kunna få denna trygghet
krävs att föräldrarna kan ge den och
att de känner sitt ansvar.

Jag noterar med tacksamhet att skolöverstyrelsen
har funnit det angeläget
att ge undervisning i samlevnadsfrågor
ökat utrymme och jag hoppas att detta
ökade utrymme kommer att tillvaratas
på bästa sätt.

Härmed var överläggningen slutad.

§6

Svar på interpellation ang. åtgärder till
begränsning av luftföroreningar genom
bilavgaser

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: -

Nr 24

Tisdagen den 2 maj 1967

Svar på interpellation ang. åtgärder till

bilavgaser

Herr talman! Efter denna vittomfattande
debatt skall jag avge ett interpellationssvar
om avgaser — det kan
möjligen behövas en efterbrännare!

Det svaret är riktat till herr Wiklund
i Stockholm, som har frågat mig om
det alltjämt förhåller sig så att det
först år 1970 kan föreligga tekniskt underlag
för ställningstagande till frågan
om föreskrifter om obligatoriska anordningar
för avgasrening på bilar och att
sålunda den uppfattning, som tredje lagutskottet
och riksdagen fick år 1966
att betydligt kortare tid än fem år erfordrades
för den nu arbetande expertgruppen
att få fram sådant underlag får
anses förhastad.

Herr Wiklund har vidare frågat om
jag är villig medverka till ett påskyndande
av en lagstiftning om motortekniska
åtgärder på bilar till begränsning
av luftföroreningarna genom bilavgaser
och när det enligt min nuvarande
uppfattning kan väntas förslag till sådan
lagstiftning.

Bilavgaserna börjar bli problem överallt.
Det är värst i USA. På många håll
i Europa är problemen också stora och
även i vårt land är frågan i hög grad
aktuell.

Speciellt i Kalifornien har bilavgaserna
på grund av klimatiska förhållanden
och stor biltäthet orsakat synnerligen
stora besvär för befolkningen. Kalifornien
var också först med att införa
eu lagstiftning på bilavgasområdet.
Redan år 1960 fastställdes vissa gränsvärden
för avgasemissioner. Ett intensivt
utvecklingsarbete bedrevs de följande
åren för att få fram effektiva avgasrenare.
Det visade sig vara ett mycket
svårt arbete och den kaliforniska
lagen kunde tillämpas först på 1966 års
bilmodeller. Sedermera har i USA införts
en federal lag om begränsning av
föroreningar från bilavgaser. Också i
Europa pågår förberedelser för lagstiftning
på bilavgasområdet. I bl. a. Västtyskland
och Frankrike bedrivs ett in -

begränsning av luftföroreningar genom

temsivt arbete. I Sverige har regeringen
tagit initiativet till ett särskilt utvecklingsarbete
på bilavgasområdet. Arbetet
leds av en expertgrupp och bedrivs dels
i ett laboratorium i Studsvik och dels
genom mätningar och prov på olika håll
i landet.

Bilavgasproblemets karaktär är olika
i Europa och USA. I USA är det den
fotokemiska smogen som är det största
problemet, varför kontrollen av kolväten
är viktig. I Europa är det de
höga koloxidhalterna i samband med
trafikstockningar som är huvudproblemet.
Körförhållandena i de europeiska
storstäderna är helt olika dem som råder
i de av motorvägar genomskurna
storstäderna i USA. Vidare uppvisar
fordonsparkens sammansättning väsentliga
olikheter. Erfarenheter från USA
visar att värden för högsta tillåtna halter
i avgaserna bär baseras på ett körmönster,
en s. k. körcykel, som så nära
som möjligt avspeglar verkliga förhållanden.
Den körcykel som ligger till
grund för de amerikanska bestämmelserna
avviker väsentligt från den körcykel
som är karakteristisk för stadstrafiken
i europeiska storstäder. Ett införande
i Sverige av en provisorisk lagstiftning
baserad på de amerikanska
bestämmelserna synes bl. a. med hänsyn
härtill inte lämpligt. En sådan lagstiftning
skulle bl. a. snedvrida det pågående
utvecklingsarbetet och försena
införandet av bestämmelser som på
bästa sätt skulle bemästra avgasproblemet
i Sverige.

Genom det utvecklingsarbete som sedan
början av förra året bedrivs av den
tillsatta expertgruppen räknar vi med
att få underlag för utformning av för
svenska förhållanden lämpliga bestämmelser
på bilavgasområdet. Det är emellertid
angeläget att detta underlag är så
beskaffat att bestämmelserna blir meningsfyllda
och effektiva. Det är också
angeläget att bestämmelserna i största
möjliga utsträckning samordnas med de

Tisdagen den 2 maj 1967

Nr 24

Svar på interpellation ang. åtgärder till

bilavgaser

bestämmelser som torde vara att vänta
i en del europeiska länder.

I detta sammanhang vill jag nämna
att ett arbetsutskott inom FN:s ekonomiska
kommission för Europa (ECE)
under år 1966 tagit upp på sitt program
frågan om kontroll av luftföroreningar
genom bilavgaser. Enligt vad jag erfarit
bär utskottet, i vilket Sverige är representerat,
helt nyligen enats om ett förslag
till en gemensam europeisk körcykel.
Vid utarbetandet av detta förslag
har även beaktats svenska erfarenheter
som vunnits vid prov som utförts
av expertgruppen. Det får anses
som ett stort framsteg att man kunnat
enas om en gemensam europeisk körcykel,
avsedd att ligga till grund för bestämmelser
på bilavgascmrå det.

Den allmänna tekniska utvecklingen
på bilavgasområdet går för närvarande
mycket snabbt. Andra och motortekniskt
mer tillfredsställande lösningar än
de olika former av avgasrenare, som hittills
kommit till användning, är under
utveckling. Några svenska uppfinningar
rörande avgasrenare av konventionell
typ, som skulle ändra denna utveckling,
har hittills inte presenterats.

I det yttrande, som luftvårdsnämnden
avgav till tredje lagutskottet år 1966
med anledning av en i interpellationen
omnämnd motion, gav luftvårdsnämnden
uttryck åt den uppfattningen att ett
principiellt ställningstagande till frågan
om införande av obligatorisk avgasrening
skulle kunna fattas inom kortare
tid än fem år. Den senaste tidens utveckling
motsäger inte denna bedömning.

Då arbetet inom den särskilda expertgruppen
för avgasundersökningar bedrivs
med stor skyndsamhet synes det
inte vara möjligt att ytterligare påskynda
arbetet på en lagstiftning om motortekniska
åtgärder av ifrågavarande slag
på bilar. Tidpunkten för förslag till
lagstiftning beror i hög grad på resultatet
av det arbete som utförs av ex -

begränsning av luftföroreningar genom

pertgruppen liksom på den internationella
utvecklingen på bilavgasområdet.
Expertgruppen har nyligen till mig
överlämnat en rapport rörande möjligheter
att begränsa luftföroreningar från
vevhusgaser. Gruppen kommer vidare
enligt vad jag erfarit att inom relativt
kort tid överlämna en rapport rörande
dieselavgaser.

Jag vill starkt understryka att bilavgasproblemet
bör få en snar lösning.
Det är inte bara en hälsovårdsfråga
utan också en trafiksäkerhetsfråga. Vi
håller en hög beredskap och jag är beredd
att så snart tillräckligt underlag
föreligger vidta erforderliga åtgärder
för att begränsa luftföroreningar genom
bilavgaser och för Kungl. Maj :t framlägga
de förslag som kan vara påkallade.

Vidare anförde:

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Palme för svaret på min interpellation.
— Jag beklagar att statsrådet
på grund av mitt deltagande i
Europarådets session i Strasbourg måst
vänta en vecka med att svara. Jag kan
också mycket väl förstå om statsrådet
tidigare under riksdagen funnit sig böra
vänta med att besvara interpellationen,
som ju framställdes redan den 12 januari.
I konkurrensen mellan olika viktiga
ärenden inom departementet har väl
sådana problem som högertrafikfrågorna
påkallat förstahandsintresset. Därtill
är det väl naturligt om statsrådet
genom att dröja med svaret på de av
mig resta frågorna inom ett område, där
forskningsarbete genom en särskild expertgrupp
pågår, räknat med att få nytt
material från experterna till ett så fullständigt
svar som möjligt.

Innehållet i det utförliga svar som nu
lämnats består till en del av fakta, som
är tämligen allmänt bekanta genom statens
luftvårdsnämnds material och ex -

Nr 24

Tisdagen den 2 maj 1967

Svar på interpellation ang. åtgärder till

bilavgaser

pertgruppens arbete, fakta som dock —
det vill jag gärna säga — är värda att
upprepas, såsom här gjorts. Jag tänker
särskilt på att man kunnat konstatera
väsentliga olikheter i körmönstren i
Europa och Amerika, där vissa bestämmelser
rörande avgasproblemen redan
finns. Helt nytt är däremot att man tydligen
kunnat vinna enighet om en för
Europa gemensam körcykel, som kan
läggas till grund för bestämmelser på
bilavgasområdet. Hur stor rent praktisk
betydelse den enigheten kan få återstår
dock att se.

Man brukar ju tala om tre problem
på det luftföroreningsområde det här
gäller — ett område som jag haft tillfälle
att lite speciellt ägna mig åt inom
Europarådets sociala kommitté, som
också tagit upp denna fråga.

Det kvantitativt viktigaste problemet
är avgaserna direkt från bilarnas vanliga
bensinmotorer, medan dessa är
igång, och nedsmutsningen av luften på
grund av dessa gasers innehåll av framför
allt koloxid och kolväten. De två övriga
slagen av luftföroreningar från bilar
är vevhusavgaserna respektive bensinavdunstningen
från bränsletanken
och förgasaren. Med s. k. slutet system
kan man enligt expertgruppens besked
för några veckor sedan tydligen tekniskt
rätt väl bemästra problemet med
luftföroreningar genom vevhusavgaserna.
Det är ju bl. a. just om det slutna
systemet som man har lagstiftat i Amerika.
Expertgruppen tänker sig att en
bestämmelse härom skulle kunna införas
i Sverige att gälla för bilar av 1969
års modell.

Enligt upplysningar som nått mig i
brev och genom andra kontakter med
expertis som resultat av min interpellation
finns det tydligen också goda tekniska
möjligheter att med en prisbillig
tillsats till bränslesystemet till stor del
lösa även delproblemet med kolväteutsläpp
från tank och förgasare. Konstruktionen
har i varje fall vid prov i

begränsning av luftföroreningar genom

Amerika givit goda resultat. Jag kan givetvis
inte på grundval av endast nu
tillgängligt material ha någon egen uppfattning
i den saken.

Huvudprobemet är emellertid som
sagt explosionsavgaserna från motorn
genom avgasröret, ett problem som med
ökningen av antalet bensindrivna bilar
i Sverige från 200 000 före kriget till
bortåt 2 miljoner bara tycks bli värre.
Biltillväxten är väl inte slut ännu, och
redan med nuvarande bilbestånd är trafikstockningar
och långsamkörningar
på långa sträckor allt vanligare företeelser
med avgasutsläpp i ökade koncentrationer
som följd, särskilt i storstäderna.
Det skulle i detta sammanhang vara
av intresse att veta, huruvida det med
stöd av 68 § hälsovårdsstadgan sedan
den 1 augusti förra året gällande förbudet
i Stockholm mot tomgångs- och
varmkörning längre än tre minuter givit
sådana resultat, att en utvidgning av
förbudet genom en generell lagstiftning
övervägs. Statsrådet talar om pågående
mätningar och prov på olika håll i landet.
Har dessa prov även omfattat effekten
av detta förbud på t. ex. föroreningshalten
i luften i de centrala delarna
av Stockholm?

Åtgärder på trafiklagstiftningens område,
t. ex. körförbud på vissa citygator
i storstäderna och på trafikbyggnadsområdet
för att öka framkomligheten
inom sådana städer är naturligtvis vid
sidan om motortekniska framsteg viktiga
för att komma till rätta med bilarnas
luftföroreningar. Bland motortekniska
åtgärder att uppmärksamma bör
väl även nämnas att man av tidningsuppgifter
nyligen att döma kan räkna
med praktiska resultat av viktiga nykonstruktioner
av elbilar för kortdistanskörningar
i de stora tätorterna.

Lösningen av problemet med bensinmotoravgasernas
luftförorenande effekter
tycks vara att finna enligt principen
om fullständigare förbränning av bensin.
Av allt att döma betyder detta med

Tisdagen den 2 maj 1967

Svar på interpellation ang. åtgärder
bilavgaser

nödvändighet förbättrade konstruktioner,
som gäller själva explosionsfunktionen
i cylindrarna och som tar tid.
Detta betyder i sin tur att sådana, av en
eventuell lagstiftning framtvingade, nykonstruktioner
beklagligt nog endast
kan få betydelse för nyproduktionen av
bilar. Lagstiftningen kommer alltså tyvärr
inte att kunna påverka utvecklingen
till det bättre omedelbart utan
först på litet längre sikt.

Tyngdpunkten, herr talman, i interpellationen
och svaret ligger på hur
snart man kan tänka sig att få fram
vederhäftiga tekniska grundvalar för en
skyddslagstiftning på detta område.
Statsrådet lämnar i svaret en värdefull
bekräftelse på att detta inte behöver
dröja till 1970. Jag förmodar att denna
den väsentligaste delen av svaret verkligen
gäller inte enbart lagstiftning om
vevhusavgaserna eller avdunstningen
av bensin från bränslesystemet, d. v. s.
tank och förgasare, utan också det viktigaste
problemet, nämligen avgaserna
från själva motorexplosionerna. Det vore
värdefullt att få en precisering av
svaret på den punkten, gärna också beträffande
den närmare tidpunkten för
en eventuell lagstiftning. Befinner sig
expertgruppen i slutet av sitt arbete,
och är man förhoppningsfull angående
resultatet? I utskottsutlåtandet talades
det ju om betydligt kortare tid än fem
år.

För den som är så pass inblandad i
europeiskt samarbete på olika punkter
som jag är det europeiska perspektivet

1 svaret intresseväckande. Man kan dock
inte komma ifrån att risken för verkliga
fördröjningar därigenom kan öka. Har
herr statsrådet räknat med att även denna
risk föreligger i det optimistiska uttalandet
i svaret, att den senaste tidens
utveckling inte motsäger bedömningen
att det tidigare än år 1970 går att ta
ställning i lagstiftningsfrågan?

Jag vill till sist gärna tillägga att
andra luftföroreningar, t. ex. från en

2 — Andra kammarens

Nr 24

till begränsning av luftföroreningar genom

del fabriker och vissa värmecentraler,
inte får förbises i ett vidare resonemang
i denna miljöfråga. Den luftföroreningskälla
som vi nu talar om tycks emellertid
mera omedelbart vara tillgänglig för
motåtgärder än de övriga jag nämnde.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Det är riktigt att det tog
sin tid innan herr Wiklund i Stockholm
fick svar på sin interpellation. Det beror
helt enkelt på att vi fått lov att prioritera
propositioner och enkla frågor.
Här fanns ingenting direkt brådskande,
vilket också gav mig tillfälle att personligen
ta del av utvecklingsarbetet på
Studsvik.

Herr Wiklund frågar om det europeiska
arbetet kan försena verksamheten.
Min företrädare i ämbetet var en
av de första som tog ett reellt initiativ
i detta sammanhang på det europeiska
planet. Det betyder att vi i Sverige till
dels ligger före, trots att vi inte har
lika stora resurser som andra länder.
Emellertid är det alltid fråga om att försöka
anpassa sig till det internationella
samarbetet. En väsentlig framgång är
den gemensamma europeiska körcykel,
som man redan tycks ha blivit överens
om. Det är utomordentligt värdefullt
om herr Wiklund, som ju — som han
själv underströk — ofta rör sig i europeiska
sammanhang, kan fullfölja regeringens
initiativ på detta område och
driva på frågan i de fora där han har
möjlighet att göra det.

När det gäller luftföroreningar i övrigt
har jag i medkammaren nyligen
svarat på interpellationer angående den
utredning vi har satt i gång beträffande
eldningen i Stockholms centrala delar
in. in. Att undersöka effekten av treminutersregeln
för tomgångskörning är
dock ganska ogörligt. Det skulle förutsätta
att man hade en motsvarande period
utan sådan regel och att man hade

protokoll 1967. Nr 27

Nr 24

Tisdagen den 2 maj 1967

Svar på interpellation ang. åtgärder till begränsning av luftföroreningar genom
bilavgaser

rimlig kontroll över förbudets efterlevnad,
vilket man knappast ännu har.

Arbetsgruppens arbete har egentligen
gått mycket snabbt. Den 19 november
1965 beslöt Kungl. Maj:t, den 24 november
tillsattes expertgruppen, och samma
dag fick AB Atomenergi i uppdrag att
genomföra programmet. Redan den 1
januari 1966 hade man en kvalificerad
projektledare, och under våren samma
år var hela arbetsgruppen organiserad.
Lokalerna var klara i juni. Den specialutrustning
som man behövde och som i
stor utsträckning måste hämtas från
USA lät dock vänta på sig. Därför kunde
denna del av arbetet påbörjas först
på hösten 1966, men redan dessförinnan
hade man kunnat göra körcykelundersökningar,
ta internationella kontakter,
ta upp frågan i EEC:s arbetsutskott
m. m.

Nu bedrivs detta arbete mycket intensivt
ute på Studsvik. Jag fick ett mycket
positivt intryck när jag hade tillfälle
att följa det. Expertgruppen bedömer
det som möjligt — jag är dock angelägen
att understryka att detta inte
kan tas som ett löfte givet här i kammaren
av mig — att om cirka ett år lägga
fram åtminstone tekniskt underlag för
eventuella bestämmelser på området, om
allting går så smidigt som det gör nu.
Det betyder att man ligger före detta utvecklingsprogram
om inga komplikationer
tillstöter.

Grundlinjen i detta arbete, som jag
tveklöst ansluter mig till, är emellertid
att man inte skall försöka sig på nödlösningar
som sedan kan hämma utvecklingen
och hämma införandet av rationella
metoder. Vi befinner oss nämligen
inte i en sådan nödsituation som man
har befunnit sig i i Kalifornien, främst
i Los Angeles. Där är avgasföroreningarna
redan en mycket allvarlig hälsorisk.
Vi vill alltså satsa på ett utvecklingsarbete
som ger en någorlunda säker
grundval att stå på.

Jag vill upprepa vad jag sade i svaret,

att vi inom departementet är beredda
att agera så snart tekniskt underlag föreligger.
Man måste emellertid hålla huvudet
kallt. Det står ofta uppgifter i tidningarna
om sensationella konstruktioner
på detta område. De blir inte alltid
lika sensationella när de prövas i forskarnas
laboratorier.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag var inte på något
sätt missnöjd med svaret utan tyckte
att det var utförligt och utomordentligt
värdefullt i flera avseenden.

Inte heller var jag missnöjd med att
svaret dröjde. Jag tillhandahöll själv en
viss förklaring till dröjsmålet, när jag
sade att uppskovet berodde på att man
i departementet sannolikt hade försökt
få fram så mycket verkligt nytt material
som möjligt. Ur den synpunkten kan
det vara bra om ett svar dröjer, nämligen
när det gäller en fråga av denna
beskaffenhet berörande ett område, som
är föremål för särskild forskning.

Jag delar helt statsrådets uppfattning
att man nog inte får vänta sig mycket
snabba resultat. Jag startade för min del
rätt optimistiskt när jag väckte min
motion förra året och »gick på» en del
nykonstruktioner. Jag har emellertid
förstått bättre när jag nu har försökt ytterligare
sätta mig in i saken. Jag har
kommit till uppfattningen att man helt
enkelt måste bida ytterligare någon tid
för att se vad pågående forskning kan
komma fram till.

Jag är tacksam för den viktiga preciseringen
att vi tycks kunna hoppas på
ett förslag till bestämmelser om något
år. Det måste väl då röra sig också om
själva motoravgasernas rening och inte
bara om de två delproblem jag tidigare
nämnde?

Jag trodde att det förekom vissa mätningar
före treminutersregelns införande
i Stockholm och att det därför fanns

Tisdagen den 2 mai 1967 Nr 24

Svar på interpellation ang. åtgärder till

bilavgaser

möjlighet att nu göra jämförelser mellan
förr och nu. Så är det tydligen inte.

Antagligen ligger vi, som statsrådet
Palme sade, före andra länder i Europa
i fråga om avgasrening, men vi ligger
inte före Amerika, såvitt jag kan förstå.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Detta är en intressant
fråga och jag finner kommunikationsministerns
svar ytterst tillfredsställande.
Man vill alltså ha en säker grundval
innan man lagstiftar, och man vill
inte föreslå några nödlösningar.

Om en svensk uppfinnare har kommit
långt på detta område och gjort en uppfinning
som även har provats i Studsvik
och visat sig vara av hygglig konstruktion,
finns det då förutsättningar
för att han genom kommunikationsdepartementets
försorg kan få forskningsanslag?
Han kanske redan har lagt ned
en stor del av sitt kapital i uppfinningen
och annars inte har möjlighet att
fortsätta forskningen.

Jag tror att det är angeläget, herr
statsråd, att stödja de personer som seriöst
försöker att bearbeta dessa frågor.
Jag är inte säker på att man inom kommunikationsdepartementet
är på det klara
med att det verkligen finns personer
som på allvar ägnar sig åt denna uppgift.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Lothigius fråga var
i hög grad hypotetisk. Rent generellt
kan jag ge två besked. För det första
har vi inte inom kommunikationsdepartementet
speciella anslag för detta område.
Däremot finns det en rad institut
av typen EFOR och INFOR, som om
det vore en god konstruktion skulle
kunna tänkas nappa på detta.

För det andra är det emellertid inte
så säkert att det är en god konstruktion.
Jag skall inte nämna några exakta exempel,
men jag kan påpeka att en kon -

begränsning av luftföroreningar genom

struktion på detta område, som fick
en avsevärd publicitet i tidningspressen,
blev testad på Studsvik. Man konstaterade
därvid sammanfattningsvis att
de prov, som utförts i laboratoriet beträffande
denna konstruktion, icke ger
vid handen att den presenterade konstruktionen
innebär något framsteg när
det gäller att komma till rätta med bilavgasproblemet.
En sådan sammanfattning
av ett tesitprotokoll torde knappast
utgöra ett underlag för insatser vare sig
i kommunikationsdepartementet eller i
EFOR/INFOR. Men jag förstår att det
var en hypotetisk fråga som herr Lothigius
ställde.

Till herr Wiklund vill jag säga att
mitt svar inte heller på något sätt utgör
en polemik mot honom. Jag begagnade
bara tillfället till att utveckla några tankegångar.
Jag vill göra en distinktion.
Jag har inte uttalat att bestämmelser
kommer att framläggas om ett år, utan
jag har framhållit att arbetsgruppen
hoppas att det tekniska underlaget för
bestämmelser skall vara klart om ett år,
vilket är avsevärt snabbare än vad den
hade räknat med — om det nu lyckas.
Vi får sedan se hur detta underlag ter
sig innan vi går vidare.

Det är vidare riktigt att det är amerikanerna
som kommit längst på detta
område, därtill tvungna av sin nödsituation.
Men uppgifterna beträffande
körcyklar och dylikt, som jag mödosamt
lyckats lära mig något om, visar bl. a.
att deras problem är så annorlunda, att
de amerikanska erfarenheterna icke direkt
kan tillämpas hos oss.

Härmed var överläggningen slutad.

§7

Föredrogs å bordet vilande skrivelse
från talmanskonferensen med överlämnande
av från riksdagens organisationsutredning
inkomna promemorior angående
inrättande av ett internationellt
sekretariat inom riksdagen och angåen -

Nr 24

Tisdagen den 2 maj 1967

Interpellation ang. anställningsvillkor m.

verksamhet

de riksdagsutskottens studieresor till utlandet.

Promemoriorna hänvisades till bankoutskottet.

§ 8

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till jordbruksutskottet de å bordet
vilande motionerna nr 1041 och
1042.

§9

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 5, statsutskottets
utlåtanden nr 85 och 86, bevillningsutskottets
betänkande!! nr 37 och
41, bankoutskottets utlåtande nr 20,
andra lagutskottets utlåtanden nr 42
och 44 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 25 och 26.

§ 10

Interpellation ang. anställningsvillkor
m. m. för partiellt arbetsföra inom statlig
verksamhet

Ordet lämnades på begäran till

Herr NORDGREN (h), som yttrade:

Herr talman! Kungl. Maj :t har den
15 september 1960 (SFS 553, ändrad
252/64 och 410/66) utfärdat cirkulär
angående anställningsvillkor m. m. för
partiellt arbetsföra inom statlig och
statsunderstödd verksamhet. De i cirkuläret
lämnade anvisningarna får anses
värdefulla ur personalvårdande synpunkt
och betydelsefulla ur social- och
arbetsmarknadssynpunkt. Det är angeläget
att de statliga myndigheterna beaktar
cirkulärets innehåll vid sin personalanställning
och att möjligheter
beredes vederbörande myndigheter att
avhjälpa de besvärligheter ur arbetssynpunkt,
som en efterföljd av cirkuläret
med nödvändighet måste medföra.

En underhandskontakt från min sida
med en länsmyndighet har visat att

m. för partiellt arbetsföra inom statlig

myndigheten vid sin personalpolitik i
skälig omfattning beaktat cirkulärets
innehåll. Myndigheten har sålunda anställt
personer med fysiskt handikapp.
Det har från myndigheten uppgivits att
dessa av myndigheten ansetts kunna
fullgöra normal arbetsprestation. Bedömandet
hade på något undantag när visat
sig vara riktigt. Någon anställning
av partiellt arbetsför, som vid anställningstillfället
icke ansetts kunna fullgöra
normal arbetsprestation, hade däremot
icke skett.

Den tjänsteman vid myndigheten,
med vilken jag varit i kontakt, har
uppgivit att myndigheten haft övervägande
goda erfarenheter från anställandet
av partiellt arbetsföra. Dessa hade
som regel visat sådan vilja och ambition
i arbetet, att deras handikapp väl
uppvägts.

Det har emellertid framkommit att
myndigheten ur annan synpunkt haft
svårigheter med partiellt arbetsför personal.
Detta hade gällt, i ett fall, en partiellt
arbetsför, som vid anställandet
ansetts kunna fullgöra normal arbetsprestation,
och i flera fall personer
vilka vid anställandet ansetts fullt arbetsföra
men senare av olika skäl måste
betraktas som partiellt arbetsföra. Svårigheterna
är dock icke knutna till den
partiellt arbetsföres person utan sammanhänger
med att det ofta varit helt
ogörligt att skaffa vikarier för vederbörande
vid frånvaro. Det är icke ovanligt
att eu partiellt arbetsför till följd av
sjukdom är frånvarande från arbetet
under upprepade korta tider, vilka
dock sammanlagda täcker en avsevärd
tidrymd. Då det därjämte som regel är
ovisst huru långvariga de olika sjukdomsperioderna
kan bli, anställdes icke
eller kan icke anställas kunnig vikarie
för den sjuke, med följd att arbetsuppgifterna
blir liggande eller måste utföras
av annan befattningshavare, som behärskar
arbetsuppgiften, eventuellt på
övertid.

Tisdagen den 2 maj 1967

Nr 24

Interpellation ang. säkerhetsbestämmelserna beträffande gravmaskiner

Här anmärkta förhållande synes otillfredsställande
och kan på sikt leda till
att myndigheterna för att rätt handha
sina arbetsuppgifter blir obenägna att
anställda partiellt arbetsföra eller söker
få befattningshavare, som blivit oförmögna
att sköta sina uppgifter, avlägsnade
från tjänsten genom sjukpensionering
eller på annat sätt. En dylik utveckling
måste ur såväl humanitär som
arbetsmarknadssynpunkt anses vara
olycklig.

Under hänvisning till det anförda ber
jag aft till statsrådet och chefen för
kungl. civildepartementet få ställa följande
frågor:

1) Har herr statsrådet vetskap om att
det för myndigheterna kan innebära
svårigheter i fråga om arbetets gång och
effektivitet att ställa sig cirkuläret den
15 september 1960 till efterrättelse och

2) är herr statsrådet beredd att vidtaga
erforderliga anstalter för att avhjälpa
dessa svårigheter genom att anvisa
ytterligare utvägar utom dem som
redan nu står till buds jämlikt cirkuläret
och det under tolfte huvudtiteln
i riksstaten upptagna särskilda anslaget
»Lönekostnader vid omplacering av
partiellt arbetsföra»?

Denna anhållan bordlädes.

§11

Interpellation ang. säkerhetsbestämmelserna
beträffande grävmaskiner

Ordet lämnades på begäran till

Herr LORENTZON (k), som yttrade:

Herr talman! Enligt nu gällande arbetarskyddslag
stipuleras endast kontroll
och besiktning av tyngre lastmaskiners
lyftanordningar, däremot inte
av maskineriet i övrigt. Olyckor på senare
tid även med dödlig utgång aktualiserar
frågan om en noggrann och
regelbunden kontroll och besiktningsskydd
av dessa tyngre lastmaskiner i

likhet med vad som gäller för lastbilar.

Under senare år har inom byggnads-
och anläggningsbranschen en
mängd mindre maskinfirmor etablerat
sig. De tillhandahåller en eller flera
grävmaskiner. Den hårda konkurrensen
mellan dessa småföretagare har bl. a.
lett till att maskinparken försämrats i
sådan grad att säkerhetsgränsen för ett
någorlunda riskfritt arbete passerats.

Dessä maskiner, som i alltför många
fall kan betraktas som rena »rishögarna»,
är maskinisterna tvingade att sköta.
Vägrar de eller kräver reparation,
förklaras de som »olämpliga» och riskerar
att omedelbart avskedas. Något
stöd av arbetarskyddslagen har de i detta
fall inte. De blir tvingade att själva
utföra reparationsarbeten under arbetets
gång, med den risk för olycksfall
detta för med sig.

Arbetarskyddslagens paragraf 11, arbetarskyddskungörelsens
paragrafer 32
och 38 samt arbetarskyddsstyrelsens anvisningar
nr 29 (Allmänna maskinanvisningarna)
innehåller bestämmelser som
nu gäller på ifrågavarande område. Här
saknas dock helt bestämmelser om besiktningstvång
med angivande av tidsintervaller
för tyngre arbetsmaskiner
beträffande sådan inspektion. Även
större byggnadsfirmor, som använder
egna grävmaskiner, har under senare
tid börjat tillämpa småfirmornas metoder
mot anställda grävmaskinister. Sådana
anläggningsföretag, som exempelvis
vattenfallsstyrelsen, har emellertid
en egen maskinell service varigenom
maskinisterna inte utsättes för samma
risktagande som i andra här nämnda
fall.

Osäkerheten, olyckstillbud och olyckor
på arbetsplatserna aktualiserar även
frågan om att arbetarskyddsstyrelsen
hos fabrikanterna av grävmaskiner
framhåller önskvärdheten av att manöversystemets
reglage i grävmaskinernas
förarrum å de olika fabrikaten placeras
enhetligt i viss ordning från väns -

Nr 24

Tisdagen den 2 maj 1967

Interpellation ang. säkerhetsbestämmelserna beträffande grävmaskiner

ter till höger. Om fabrikanterna inte
accepterar arbetarskyddsstyrelsens förslag
i detta fall bör arbetarskyddslagen
ändras dithän att fabrikanterna åläggs
sådan skyldighet. Nu rådande förhållanden
ger upphov till elakartade olyckstillbud
och olyckor. En grävmaskinist
har, oavsett om han har många eller få
år i yrket, vid byte av maskin, givetvis
svårt att vänja sig vid de olika maskinmärkena,
då kopplingen i ett fabrikat
kan vara placerad där bromspedalen är
belägen i en annan maskintyp eller vid
rattrörelse till vänster maskinen svänger
åt höger eller omvänt etc. Därtill ger
inte instruktionsböckerna för de olika
maskinmärkena den handledning maskinföraren
behöver, utan de kan i vissa
fall betraktas som mycket otillfredsställlande.

Med stöd av ovanstående ber jag om
kammarens medgivande att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få ställa följande fråga:

Kan statsrådet upplysa om huruvida
arbetarskyddsstyrelsen har ovannämnda
frågor under utredning och om initiativ
kan väntas beträffande utformningen
av bestämmelser gällande grävmaskiners
standard, utförande och besiktning för
användandet vid alla förekommande arbeten? Denna

anhållan bordlädes.

§ 12

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från bevillningsutskottet:
nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om antidumping- och utjämningstull,
m. in.; och

nr 172, i anledning av Kungl. Maj :its
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 35 § 4 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370); samt

från första lagutskottet:
nr 166, i anledning av väckta motioner
om beaktande i rättsliga sammanhang
av utlännings språksvårigheter.

§ 13

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
förste vice talmannen:

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 90, med förslag till förköpslag
m. in., motionerna:

nr 1043, av herr Bohman m. fl.,
nr 1044, av herr Grebäck in. fl.,
nr 1045, av herr Nilsson i Gävle
m. fl., och

nr 1046, av herrar Ohlin och Hedlund;
samt

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 95, angående riktlinjer för
jordbrukspolitiken in. m., motionerna:
nr 1047, av herr Berndtsson in. fl.,
nr 1048, av herr Bohman in. fl.,
nr 1049, av herr Elmstedt in. fl.,
nr 1050, av herr Eriksson i Bäckmora,
nr 1051, av herr Hedlund m. fl.,
nr 1052, av herrar Josef son i Arrie
och Dahlgren,

nr 1053, av herrar Josefson i Arrie
och Larsson i Borrby,

nr 1054, av herr Karlsson i Huddinge
m.fl.,

nr 1055, av herrar Larsson i Borrby
och Josefson i Arrie,

nr 1056, av herr Larsson i Norderön
m. fl.,

nr 1057, av herr Nilsson i Tvärålund,
nr 1058, av herr Nilsson i Tvärålund
in. fl.,

nr 1059, av herr Nordgren,
nr 1060, av herr Ohlin m.fl.,
nr 1061, av fru Sundberg, och
nr 1062, av fru Sundberg.

Dessa motioner bordlädes.

§ 14

Föredrogs en från herr Olle Dahlén,
som den 26 maj 1966 valdes till supple -

Onsdagen den 3 maj 1967

Nr 24

ant i styrelsen för riksdagens förvaltningskontor,
inkommen skrivelse med
anhållan om entledigande från nämnda
uppdrag.

Kammaren biföll denna anhållan och
beslöt att i anledning därav val av en
suppleant i styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
efter herr Dahlén skulle
i föreskriven ordning anställas.

§ 15

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

fru Ryding, till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
tillgodoräknande i merithänseende
av tjänstgöring som läkare i internationell
biståndsverksamhet,

herr Westberg, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet angående
studielån till vuxen studerande,
fru Kristensson, till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
tidpunkten för framläggande av
betänkande om en översyn av sjukförsäkringsbestämmelserna,
och

herr Nordstrandh, till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående behandlingen av väntat
förslag rörande omdaning av grundskolans
högstadium.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.24.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 3 maj

Kl. 10.00

§ 1

Svar på fråga ang. åtgärder med anledning
av händelserna i Grekland

Ordet lämnades på begäran till

Statsrådet fru MYRDAL, som yttrade:

Herr talman! Herr Lundberg har frågat
utrikesministern vilka åtgärder regeringen
vidtagit eller kommer att vidtaga
på grund av de senaste händelserna
i Grekland. Till svar härpå vill jag meddela
följande.

Svenska regeringen följer naturligtvis
händelseutvecklingen i Grekland med
största uppmärksamhet. Vad som inträffat
har här i landet liksom på andra
håll i världen väckt bestörtning. Om
militärkuppen skulle få till följd att det
grekiska folkets demokratiska och par -

lamentariska rättigheter riskerar att
varaktigt undertryckas, blir situationen
djupt allvarlig. En ny oroshärd har tillkommit
i ett hörn av Europa, där redan
cypernkonflikten sedan länge utgör ett
latent fredshot.

Mer än detta kan jag för dagen inte
säga. Jag vill dock tillägga, att vi står
i fortlöpande kontakt med de nordiska
grannländerna i denna sak.

Vidare anförde:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret på min fråga, men jag beklagar
att regeringen inte har ansett sig kunna
säga mer än att vad som händer i Grekland
har väckt bestörtning och att situationen
är djupt allvarlig.

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Svar pa fråga ang. åtgärder med anledning av händelserna i Grekland

Händelserna i Grekland är oerhört
allvarliga för demokratierna, och de har
upprört inte bara oss utan även andra
folk. De ger oss också anledning frukta,
att om vi inte kan göra något åt saken i
tid, kan det innebära katastrof för de få
demokratier som ännu finns kvar.

Grekland har alltid ansetts vara en
demokratins hörnsten, eftersom det var
där demokratin kom till. En gång i tiden
sades det att Grekland hade ett statsskick
som inte efterapade andras. Det
ansågs att grekerna var en förebild för
andra folk i vad gäller folkvälde, d. v. s.
att folkets flertal skall styra.

Vad som händer i Grekland är så
mycket allvarligare därför att det inte
kan anses vara enbart en inre angelägenhet.
Både NATO och Förenta Nationerna
måste anses vara inkopplade.
Därmed är det också en internationell
angelägenhet att i tid vidta åtgärder för
att hejda utvecklingen.

Vi har i våra dagar blivit tvungna att
uppleva att handelspolitiken ingriper i
utrikespolitik och pågående krigshandlingar.
Det betraktas som helt naturligt.
Men nog vore det väl rimligt att Sverige
också försökte engagera Förenta Nationerna
och alla demokratiska krafter för
att påverka utvecklingen i Grekland.
Inom den amerikanska fackföreningsrörelsen
har krav framställts om att
omedelbart stoppa det amerikanska biståndet
till Grekland. USA gör som bekant
mycket stora militära hjälpinsatser
både ekonomiskt och i andra avseenden.
Samtidigt måste man fråga sig
om NATO ändå kan tillåta, eftersom
dess styrkor skulle vara ett värn för demokratin,
att samma organisation ger
stöd åt krafter som inom ett litet demokratiskt
land kan äventyra hela freden
och slå sönder demokratin.

Herr talmannen avbröt här talaren
med klubbslag och yttrade:

Jag vill erinra den ärade talaren om
att det efter besvarande av en enkel
fråga skall vara ett kort inlägg.

Talaren fortsatte:

Herr talman! Eftersom frågans vikt är
så stor vill jag uttala den förhoppningen
att regeringen med kraft kommer att
sätta in åtgärder för att komma till
rätta med dessa problem — vi väntar
alla att de skall få en snabb lösning.

Statsrådet fru MYRDAL:

Herr talman! För regeringen liksom
för herr Lundberg råder ingen tvekan
om var svenska folkets sympatier ligger.
Regeringen följer, som jag sade, med
den största — ja, med spänd —• uppmärksamhet
den vidare händelseutvecklingen.
Men för dagen tror jag att det
skulle vara förhastat av mig att komma
med mer preciserade uttalanden om
vad regeringen kan och bör göra. Om
frågans vikt är vi ense.

Härefter meddelade herr talmannen,
att herr Hermansson begärt ordet; och
beslöt kammaren att beträffande denna
fråga upphäva den i § 20 mom. 4 kammarens
ordningsstadga föreskrivna inskränkningen
i yttranderätten.

I enlighet härmed lämnades ordet till

Herr HERMANSSON (k), som yttrade: Herr

talman! Jag vill använda detta
tillfälle för att ytterligare understryka
den starka indignation, som i alla lager
av vårt folk uppstått mot det brutala
krossandet av den grekiska demokratin.
Vad som hänt i Grekland visar hur
kungamakt och militärmakt kan utnyttjas
för reaktionära syften. Motståndet
mot den fascistiska militärregimen börjar
nu att ta fastare organisatoriska
former. Militärdiktaturen kommer att
störtas och demokratins krafter att segra,
men vägen till frihet kan bli lång
och svår. Vår solidaritet och vårt stöd,
inte blott i ord utan även i handling,
åt den grekiska frihetskampen är en
bjudande plikt. Indignationen får inte
mattas, om veckorna skulle gå och
våldregimen lyckas ge sken av s. k. normala
förhållanden.

Onsdagen den 3 maj 1967

Nr 24

Svar på fråga ang. ersättning av statsmedel för socialhjälp till zigenare

Något svenskt erkännande av militärdiktaturen
får icke ske. I stället bör regeringen
på lämpligt sätt markera sitt
avståndstagande från den nya regimen,
exempelvis genom att tills vidare hemkalla
sin ambassadör. En deklaration
från utrikesnämnden i denna fråga skulle
motsvara en förhärskande uppfattning
bland den svenska allmänheten.

Vidare anförde

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag skulle vilja understryka
att regeringen, givetvis i samverkan
med Förenta Nationerna, vidtar
åtgärder för att hävda att Förenta
staterna och andra i kritiska situationer
för demokratin hör upphöra med det
ekonomiska stöd och de andra åtgärder
som kan befordra en sådan här utveckling.

Jag vill också understryka att om vi
inte i tid försöker tillgripa åtgärder
som kan träffa Greklands militärjunta
tillräckligt hårt, så kommer vi att få
uppleva händelser som kan bli i allra
högsta grad allvarliga. Men eftersom
man inte vet vilka krafter som ligger
bakom händelserna i Grekland kan man
självfallet fråga sig, om det hela sker
med stormakters gillande eller inte. Då
kommer man också in på frågan om
Förenta Nationernas förutsättningar att
hävda små nationers möjligheter att
föra ett demokratiskt liv.

Vi har fått svårare och svårare att
driva opinion. Den ena möjligheten efter
den andra avskärs. I och med att
handelspolitiken blir en av de förnämsta
faktorerna i internationell samvaro —
ett av de förnämsta vapnen i arsenalen
—- kan varje liten demokrati berövas
möjligheterna att driva opinion.

Och när man tar del av alla dessa
skenheliga förevändningar i samband
med krisen i Grekland erinrar man sig
vad Brutus sade till Caesars hej dukar:
Romare, om jag fortfarande kan kalla
er så, tänk på vad ni gör. Kom ihåg

att ni hjälper Caesar att smida just de
bojor som han en dag kommer att fängsla
er själva med.

Vi sätter värde på vår frihet och vårt
människovärde, och vi måste inom en
liten nation förbehålla oss rätten att avslöja
och bekämpa all rättslös makt genom
att säga och skriva vad sant är.
Jag är också förvissad om att regeringen
här i Sverige kommer att beakta möjligheterna
och vidta alla de åtgärder
som kan ge uttryck åt vad svenska folket
tillsammans med världsopinionen i
övrigt anser. Det behövs troligen både
en världsopinion och internationell
hjälp — ekonomisk och på annat sätt —
ty grekerna kan i dag inte själva resa
sig. De är slagna i de tystnadens bojor
som kväver alla möjligheter till frihet
för ett folk.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. ersättning av statsmedel
för socialhjälp till zigenare

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Johansson i Skärstad
har frågat, om jag är beredd att
medverka till att tidsgränsen, minst sex
veckors bosättning inom kommunen, för
kommuns rätt att erhålla ersättning av
statsmedel för obligatorisk och frivillig
socialhjälp till zigenare avsevärt minskas
eller helt slopas.

Vid 1958 års riksdag godkändes vissa
riktlinjer för åtgärder i zigenarfrågan.
Med stöd av riksdagens beslut utfärdade
Kungl. Maj :t bestämmelser för att underlätta
zigenares bosättning m. m. Därvid
bemyndigades socialstyrelsen att ersätta
kommun för kostnader avseende
vård och understöd, som i huvudsak enligt
gällande praxis inom socialvården
lämnas zigenare vilken är att anse som
bosatt inom kommunen. Vid sin bedöm -

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Svar på fråga ang. ersättning av statsmedel för socialhjälp till zigenare

ning av frågan om en zigenare skall anses
vara bosatt inom en kommun eller
inte har socialstyrelsen i princip uppställt
samma krav som gäller för kyrkooch
mantalsskrivning. Styrelsen har
dock ansett en vistelsetid, som uppgår
till omkring sex veckor, godtagbar för
att en kommun skall kunna få ersättning
av staten för kostnader för socialhjälp
till zigenare. Undantagsvis har styrelsen
ersatt understöd även om vistelsetiden
understigit sex veckor.

Syftet med bestämmelserna om ersättning
av statsmedel för socialhjälp
till zigenare är främst att underlätta
zigenarnas bosättning. Kravet att en
zigenare skall vara bosatt i kommunen
för att denna skall få ersättning av statsmedel
för utgiven socialhjälp bör av
detta skäl upprätthållas. Med hänsyn till
syftet med det särskilda statsstödet till
kommunerna anser jag att reglerna inte
bör ändras för närvarande.

Vidare anförde:

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret.

Allmän enighet råder om angelägenheten
av att så snabbt som möjligt inlemma
zigenarna i det svenska samhällslivet
och göra dem delaktiga av
den allmänna välfärden. Av betydelse
för att nå detta resultat är dels olika
åtgärder från samhällets organ, dels
allmänhetens tolerans och vilja att underlätta
zigenarnas anpassning i samhället.
I båda dessa avseenden har det
skett åtskilliga positiva förändringar
under senare år.

Som framhölls i svaret, erhåller kommunerna
ersättning från statliga organ
både för obligatorisk och frivillig socialhjälp
om socialhjälpstagarens bosättningstid
inom kommunen uppgår
till sex veckor. I likhet med bestämmelserna
om socialhjälp till övriga medborgare
gäller att kommun som meddelar
obligatorisk — dock ej frivillig — so -

cialhjälp till icke-kommunmedlemmar
kan återkräva dessa kostnader av den
lijälpbehövandes hemkommun.

Teoretiskt sett borde gällande bestärm
melser vara till fyllest. I praktiken uppstår
dock svårigheter för kommunerna,
särskilt beträffande möjligheterna till
återbetalning från hemortskommunen.
De hjälpbehövande kan många gånger
inte uppge i vilken kommun de är mantalsskrivna,
och för ett fåtal torde gälla
att de inte är mantalsskrivna någonstans.

Då zigenarna i sin ambulerande tillvaro
ofta återvänder till samma kommun
— utan att fördenskull stanna där
de stipulerade sex veckorna — kan
kostnaden för socialhjälp ofta uppgå till
relativt stora belopp. I och för sig kan
hävdas att en enskild kommun bör ha
möjlighet att bestrida dessa kostnader.
Vad som är värre är dock att de nuvarande
bestämmelserna på detta sätt kan
bidraga till att skapa en avog inställning
till zigenarna inom ifrågavarande
kommun och försvåra deras anpassning
i samhället.

Enligt min uppfattning vore det därför
rimligt att nuvarande tidsgräns för
kommuns möjlighet att erhålla ersättning
av statsmedel för socialhjälp till
zigenare slopas och ersättning utgår
från första dagen som socialhjälp meddelats.
För statskassan skulle en sådan
reform betyda endast en mycket obetydlig
merutgift, medan det för den enskilda
kommunen, som ofta är värd för
ambulerande zigenare, skulle vara till
stor fördel.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill med anledning
av herr Johanssons inlägg stryka under
vad jag framhöll i mitt svar, nämligen
att syftet med bestämmelserna om ersättning
av statsmedel för socialhjälp
till zigenare främst är att underlätta deras
anpassning. Denna bestämmelse bär
alltså en positiv inriktning för att på

Onsdagen den 3 maj 1967

Nr 24

Svar på fråga ang. aviserade förändringar av statens järnvägars service

detta sätt medverka till att zigenarna
kan etablera sig och framför allt få sin
bostadsfråga löst.

Jag har också framhållit att ersättning
för understöd undantagsvis kan
utgå till vistelse- eller bostadskommun,
när eljest fast bosatt zigenare tillfälligt
ambulerar, även om vistelsetiden i understödsgivande
kommun understiger
sex veckor. Förutsättningen härför är
att understöd givna av socialnämnder i
tillfälliga vistelsekommuner eller i bosättningskommunen
tillhopa ungefär
motsvarar normalt understöd under den
aktuella perioden. Kommun som vidtar
allvarliga åtgärder för att hjälpa zigenare
till fast bosättning kan under vissa
förhållanden även räkna med ersättning
efter enahanda principer.

.lag har, herr talman, velat göra detta
tillägg till mitt interpellationssvar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. aviserade förändringar
av statens järnvägars service

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Eliasson i Moholm
har frågat mig om jag är beredd att
lämna kammaren någon upplysning rörande
min syn på de förändringar av
SJ :s persontrafikservice som aviserats i
pressen.

De uppgifter rörande omläggningar
av SJ :s trafik som under senare tid förekommit
i pressen torde syfta på den
tågplan som skall träda i kraft i maj
1968. Som underlag för uppgörandet av
denna tågplan har SJ begärt in vissa
förslag från distriktscheferna. Enligt
vad jag erfarit har förslagen ännu inte
behandlats vare sig av SJ :s styrelse eller
av dess centralförvaltning. Jag kan
därför inte nu göra något närmare uttalande
i frågan.

Vidare anförde:

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret.
Min fråga hade orsakats av tidningsartiklar
i samband med att man invigde
terminalen i Örebro. Då meddelades att
en stor rationalisering skulle göras
inom SJ, vilken också skulle komma att
leda till försämrad service i persontrafiken.

Redan själva meddelandet om rationaliseringen
väckte uppmärksamhet,
men denna torde bli ännu större, då det
nu blir bekant att frågan inte hade behandlats
vare sig inom SJ:s styrelse eller
av dess centralförvaltning. Man hade
ju inte bara begärt in uppgifter, utan
man meddelade också vid invigningen
att man syftade till rationaliseringar.
Jag vet inte, om det skall betraktas som
ett olycksfall i arbete att så skedde eller
om det är fråga om ett försök till uppmjukning
av opinionen, så att denna
skall vänja sig vid vad som kommer att
ske.

Nu kan jag bara konstatera att oron
ute i bygderna är stor. När SJ talar om
rationaliseringar, brukar detta ofta betyda
försämrad service. Åtminstone på
den punkten hade jag väntat mig att
statsrådet skulle ha kunnat ge en försäkran
om att farhågorna är obefogade.

Vi förutsätter nu att en redovisning
kommer i god tid. Om man har sagt A,
bör man också säga B. Vi bör ganska
snart få reda på föreliggande förslag,
därför att redan de meddelanden som
lämnats har för många kommunalmän
blivit bekymmersamma av den anledningen
att en eventuell utbyggnad av
företag säkerligen måste ställas på framtiden
då man inte vet hurudana kommunikationerna
kommer att bli.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Mitt först lämnade svar
gäller naturligtvis helt och fullt. SJ är

28 Nr 24 Onsdagen den 3 maj 1967

Svar på interpellation ang. åtgärder för att främja uppfödningen av nordsvenska
hästar

emellertid ett ganska decentraliserat företag,
och när distriktsförvaltningarna
lämnar in sina förslag, blir dessa ofta
offentliggjorda trots att några beslut ännu
inte fattats. Men även den allmänna
opinionen får genom detta tillvägagångssätt
möjlighet att göra sig hörd,
och detta blir också förhållandet i detta
fall.

För mig är det omöjligt att inom ramen
för en enkel fråga ta upp till utförlig
behandling hela den problematik
det här gäller. Men herr Hedlund har
här i kammaren — innan herr Eliasson
i Moholm framställde sin fråga — väckt
en interpellation som berör problemet
i hela dess vidd, och jag får alltså tillfälle
återkomma till saken i samband
med besvarandet av denna interpellation.

Nu vill jag bara säga att det generella
uttalande som herr Eliasson i Moholm
gjorde om att en rationalisering inom
SJ i alla lägen skulle betyda försämrad
service var djupt orättvist.

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Jag måste säga att vad
som här skett är ett underligt sätt att
förbereda opinionen. Om man haft för
avsikt att förbereda opinionen, hade det
varit rimligare att vi hade fått framlagt
ett förslag om hur man hade tänkt sig
det hela och inte bara vissa lösryckta
uttalanden, gjorda vid en högtidlig invigning.

Statsrådet sade att han senare vid besvarandet
av en interpellation kommer
att lämna ett mer fullständigt besked.
Men vi kan väl inte få något svar förrän
SJ:s styrelse har fattat beslut och man
verkligen har kommit fram till några resultat.
Nu tycks det inte finnas någonting
att hålla i.

Statsrådet framhöll att det var orätt
av mig att säga att varje rationalisering
inom SJ betyder en försämring. Jag
medger att det var felaktigt. Min fråga

avsåg närmast glesbygderna, och för
dem gäller också uttalandet om försämringen.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Eliassons i Moholm
resonemang har ytterligare en liten hake.
SJ skulle kunna förfara på det sättet
att man alltid höll allting i djupaste
hemlighet och sedan bara fattade beslut.
Nu gör man i stället på alla SJ:s områden
så, att man publicerar förberedande
utredningar -— det kan gälla tågplaner
eller den mycket långa procedur
som kommer till stånd om man till äventyrs
ämnar lägga ned en järnväg. I en
del fall genomföres de planer som har
utretts, i andra fall försvinner utredningarna.

Yi bör emellertid inte lägga SJ till
last att det på detta sätt lämnas möjlighet
till en fri debatt på grundval av förberedande
utredningar innan något beslut
har fattats. Ordningen kan naturligtvis
ha vissa nackdelar, men fördelarna
anser jag överväger, bland annat
just därför att den ger opinionen tillfälle
att göra sin mening hörd och herr
Eliasson i Moholm tillfälle att ställa frågor.

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Jag tycker också att det
är riktigt att det blir debatt om dessa
frågor, men då måste vi ha något reellt
att diskutera och inte bara några allmänna
uttalanden om att »så här kommer
det att bli i framtiden i stort». Det
måste lämnas en precisering.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. åtgärder för
att främja uppfödningen av nordsvenska
hästar

Ordet lämnades på begäran till

Onsdagen den 3 maj 1967 Nr 24

Svar på interpellation ang. åtgärder för att främja uppfödningen av nordsvenska
hästar

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Jonasson bär frågat,
om jag är beredd vidta åtgärder
för att främja uppfödningen av nordsvenska
hästar genom att den nordsvenska
hästen får fler startmöjligheter
och likvärdiga betingelser i tävlingar
vid befintliga travbanor samt om jag,
om detta inte är möjligt, vill medverka
till att totalisatortillstånd medges för
en travbana exempelvis i norra Värmland.

Som svar på herr Jonassons första
fråga vill jag erinra om att Kungl. Maj:t
fastställer antalet tävlingsdagar men
inte reglerar tävlingsverksamheten i detalj
vid travbanorna. I sådana frågor
bestämmer de travsällskap som anordnar
tävlingar med vadhållning. Enligt
gällande regler skall minst halva antalet
medlemmar i dessa sällskap väljas
på förslag av representativ hästägarförening.
Härigenom får hästägarna själva
möjligheter att påverka uppläggningen
av tävlingsverksamheten. Jag anser därför
att det inte finns någon anledning
till sådana initiativ från min sida som
herr Jonasson ifrågasatt.

Frågan om att medge totalisatortillstånd
för nya travbanor prövas bl. a.
med hänsyn till derais ekonomiska bärkraft
och den inverkan de kan väntas
få på verksamheten vid närliggande
banor. Erfarenheten från de senast tillkomna
banorna visar att stor försiktighet
bör iakttas när det gäller att lämna
sådant tillstånd till nya anläggningar.
Enligt min mening finns det för närvarande
inte tillräckligt underlag för
ytterligare en travbana i Värmland.

Vidare anförde:

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret på interpellationen.

Intresset för den nordsvenska hästaveln
är mycket stort på vissa håll, och
det har väl sin förklaring i att den
nordsvenska hästen är en mycket bra
brukshäst. Den förekommer också i
stort antal inom vissa regioner. För att
främja aveln har ordnats med premiering
och avelspriser. Men även travtävlingarna
utgör en mycket stor stimulansfaktor
i detta sammanhang; dessa
tävlingar tilldrar sig stort intresse från
allmänhetens sida. Den nordsvenska
rasen är emellertid missgynnad vid
travtävlingarna, och situationen är kanske
speciellt besvärlig i Värmland.

Färjestads travbana startade sin verksamhet
på 1930-talet. Initiativtagarna
var i huvudsak nordsvenska hästägare.

I § 1 i de stadgar som antogs år 1940
står det: »Sällskapets ändamål är att
genom anordnande av travtävlingar å
Färjestads Travbana och andra till buds
stående medel höja och utbreda intresset
för travsporten och i synnerhet dess
bedrivande med nordsvenska hästar,
till gagn för avel och uppfödning av
goda brukshästar i Värmland och angränsande
landskap.»

Hurudan har utvecklingen blivit? År
1945 startade 303 kallblod och 98 varmblod.
År 1955 hade förhållandet ändrats
till 355 kallblod och 366 varmblod. År
1965 startade 525 varmblod men inte
mer än 113 kallblod. Visserligen har
väl varmblodsaveln ökat, men inte så
mycket som dessa siffror kan tyckas
visa.

Den nordsvenska hästen har helt enkelt
fått allt mindre startmöjligheter.
På 41 travdagar år 1965 var det endast
38 nordsvenska lopp. Vi bör då ta i beaktande
att man i genomsnitt bär 10—•
12 lopp per tävlingsdag''. Det är proposition
ssk r i v r. i n ge n som undan för undan
har medfört sämre möjligheter att
starta för de nordsvenska hästarna. Speciellt
gäller detta de yngre hästarna,
som har fått starta tillsammans med
äldre. Det är klart att möjligheterna då

30 Nr 24 Onsdagen den 3 maj 1967

Svar på interpellation ang. åtgärder för att främja uppfödningen av nordsvenska
hästar

har försämrats, och genom att inte så
många fått starta har de inte heller fått
tävlingsvana. Detta är till stort men för
hästaveln på detta område.

Om möjligheter hade förelegat, skulle
säkerligen betydligt flera ha startat.
Som ett exempel kan nämnas att det en
gång skrevs ut ett lopp för nybörjare,
varvid över 20 hästar startade. Prissumman
för kallbloden har också över
lag varit sämre än för varmbloden. För
att ytterligare belysa situationen kan
framhållas att de lopp som har ordnats
för den nordsvenska hästen har gått på
den sämsta tiden, alltså antingen i början
eller i slutet av travdagen. De har
inte heller varit med i V 5.

När Färjestads travbana i stort sett
har startats av ägare till nordsvenska
hästar verkar det hårt att dessa på detta
sätt bär blivit undanträngda av
andra.

Mot denna bakgrund kunde jordbruksministern
enligt min mening ha
varit något mera positiv i svaret på min
första fråga — om han ville vidta åtgärder
för att rätta till dessa förhållanden
--och inte bara ha hänvisat till

travsällskapen. Det finns ju möjligheter
att via lantbruksstyrelsen rekommendera
ett rättvisare system. Det är angeläget
att bär säga ifrån att den hästras
som gör ett nyttoarbete inte bör trängas
tillbaka av varmbloden, som kanske bara
används för trav. Man borde enligt
mitt förmenande gynna den mera produktiva
rasen, och det kan man göra
genom bättre startmöjligheter; det är ett
verksamt medel.

Om det nu inte blir några startmöjligheter
— vi skall ha klart för oss att
det finns över 200 startberättigade
nordsvenska hästar bara i Klarälvsdalen
— återstår den enda utvägen; att
åstadkomma en egen bana för dessa
hästar eller en bana där större startmöjligheter
för dem föreligger. Jordbruksministern
betvivlar bärigheten
hos en sådan och hänvisar till andra

nystartade banor. Om det bär gått dåligt
ur ekonomisk synpunkt på andra
håll, kan det emellertid ha sina speciella
orsaker. Kanske det beror på att
det traditionella hästintresset inte är
så djupt rotat i vederbörande bygd;
skillnaderna på den punkten är mycket
stora. Man kanske också har byggt
för dyrt och har för höga driftkostnader.
På detta område lika väl som på
alla andra får man väl rätta sig efter
förhållandena genom att bygga måttligt
dyrt och att inte skaffa sig alltför
stora driftutgifter. Publikunderlaget
spelar naturligtvis ekonomiskt en mycket
stor roll, men jag tror ändå att det
bör finnas möjligheter att i dessa bygder
driva en ytterligare travbana därför
att bär är hästintresset så starkt rotat.
Man bör åtminstone inte utan vidare
säga att det inte är lönande. En
kartläggning skulle kanske visa motsatsen.
Möjlighet till totospel är emellertid
en nödvändig förutsättning för
att kunna driva en travbana.

Jag vill till sist bara säga att det
skulle vara av värde, om jordbruksministern
ville medverka till en positiv
lösning av frågan om en ny travbana,
därest en godtagbar ekonomisk plan
kan företes.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag noterar att herr Jonasson
inte vill att jag skall utöva ministervälde
på det sättet att jag skulle
ge mig in på att i detalj föreskriva hur
travsällskapen skall ordna starterna på
sina banor. Han tyckte att jag skulle
kunna ordna det hela litet enklare genom
att jag skulle säga till lantbruksstyrelsen,
att lantbruksstyrelsen bör föreskriva
hur många starter man skall
ha med nordsvenska hästar. Jag är
emellertid inte särskilt tilltalad av det
heller. Jag tror nämligen att det är
bättre att dessa praktiska arrangemang

Onsdagen den 3 maj 1967 Nr 24

Svar på interpellation ang. åtgärder för

hästar

får skötas av travsällskapen själva. Därför
anser jag, herr Jonasson, att det är
mera verkningsfullt att resonera med
hästägarna i Värmland och försöka att
få inflytande i travsällskapen och på
det viset påverka antalet starter med
nordsvenska hästar.

Det må förlåtas mig, herr Jonasson,
att jag inte tror att några speciella ekonomiska
lagar gäller i morra Värmland.
Där måste väl ändå liksom i landet
i övrigt utbud och efterfrågan stå
i viss relation till varandra. Jag tror
inte värmlänningarna kan ägna sig hur
mycket som helst åt totospel vid travtävlingar.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jordbruksministerns uttalande
att man bör lösa frågan genom
att resonera med travsällskapet är i och
för sig riktigt. Emellertid är det nog
litet svårt att realisera det i praktiken.

Jordbruksministern säger vidare att
det inte kan gälla andra ekonomiska
lagar i norra Värmland än på annat
håll. Det är jag också fullkomligt på det
klara med. Vad jag här ville ha sagt
var emellertid, att man kanske kan låta
bli att bygga så dyrt och skaffa sig
stora byggnadskostnader, som sedan
skall förräntas och amorteras. Och man
kanske också kan driva verksamheten
med lägre omkostnader; det finns nämligen
ett mycket stort intresse för saken
från allmänhetens sida att hjälpa
till. Lönsamheten är inte helt betingad
av stora banor. Jag tror att man kan
åstadkomma en betydligt bättre ekonomisk
drift än som är vanligt vid de
banor där lejd arbetskraft måste användas
till allt.

Vi är nog inte mera vana vid spel
och dobbel i norra Värmland än i landet
för övrigt, men man kanske kan inrikta
intresset mera på trav än på annat.

Härmed var överläggningen slutad.

att främja uppfödningen av nordsvenska

§ 5

Föredrogs var för sig följande å
bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till lagutskott motionerna nr 1043—
1046; och

till jordbruksutskottet motionerna nr
1047—1050.

Vid föredragning av den å bordet
vilande motionen nr 1051, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 95,
angående riktlinjer för jordbrukspolitiken
m. m., hänvisades motionen, såvitt
avsåg skattefrågor, till bevillningsutskottet
och i övrigt till jordbruksutskottet.

Härefter föredrogs var efter annan
och hänvisades till jordbruksutskottet
de å bordet vilande motionerna nr 1052
—1060.

Vid föredragning av den å bordet
vilande motionen nr 1061, likaledes i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 95, hänvisades motionen, såvitt avsåg
trädgårdsnäringens avskrivningsproblem,
till bevillningsutskottet och i övrigt
till jordbruksutskottet.

Slutligen föredrogs och hänvisades
till jordbruksutskottet den å bordet vilande
motionen nr 1062.

§ 6

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Nordgren, till herr statsrådet
och chefen för civildepartementet angående
anställningsvillkor m. m. för
partiellt arbetsföra inom statlig verksamhet,
och

herr Lorentzon, till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
säkerhetsbestämmelserna beträffande
grävmaskiner.

Kammaren biföll dessa framställningar.

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

§ 7

Normalisering av förbindelserna mellan
Sverige och Tyska Demokratiska
Republiken

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av motion om normalisering
av förbindelserna mellan Sverige
och Tyska Demokratiska Republiken.

I en i andra kammaren av fru Torbrink
in. fl. väckt motion, nr 592, vilken
hänvisats till utrikesutskottet, föreslogs
att riksdagen i skrivelse till regeringen
hemställde om snabb utredning och beslut
att på sätt som ansåges lämpligt
normalisera förbindelserna mellan Sverige
och Östtyskland.

Utskottet hemställde att motionen
II: 592 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av fru Renström-Ingenäs.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Den fempartimotion
som är upphov till det utlåtande från
utrikesutskottet som vi nu har att behandla
är den första i den svenska riksdagens
historia, om jag inte är fel
underrättad. Att en sådan motion lagts
fram i år föreställer jag mig har berott
på att motionärerna tagit på allvar
allt tal och alla skriverier om den förändrade
politiska atmosfären i Europa
samt avspänningen mellan väst och öst
och därför tror att en uppmjukad
svensk attityd gentemot Östtyskland
kunde tänkas genomförbar och i någon
mån skulle kunna bidra till den önskade
avspänningen.

Förmodligen blev fru Torbrink och
hennes medmotionärer uppriktigt förvånade
när utskottet förklarade att motionen
avsåg, att Sverige på det internationella
planet skulle verka för ett
erkännande av Tysklands delning i två
självständiga stater. Utskottet anser
nämligen att en återförening är aktuell

och att förhandlingar därom är inne i
ett så ömtåligt skede att minsta attitydförändring
från svensk sida skulle
åstadkomma skada. Tyvärr delar jag
inte utskottets uppfattning om att läget
är sådant.

När segrarmakterna efter andra
världskrigets slut delade Tyskland var
det deras avsikt att förhindra uppkomsten
av en ny stark nationalstat. Delningen
uppfattades av hela det tyska
folket som ett hårt slag av ödet. Man
blev påtvingad en gränsdragning som
man inte ville ha, och en återförening
åtråddes av alla. Västtyskland som var
starkast och folkrikast etablerade sig
som det Tyska riket, vilket tillfälligt
blivit berövat en zon i öst som man hoppades
få tillbaka.

Hur är situationen i dag så lång tid
efteråt? Ja, den tyska frågan är alltjämt
olöst. Om och hur den kan lösas
beror helt på stormakterna och de tyska
folken själva. Sverige är ett neutralt
land och skall förhålla sig neutralt även
i denna fråga. Det är vad stormakterna
och de tyska folken säger och tänker
som är avgörande för en eventuell återförening.

Stormakterna för sin del verkar inte
intresserade av en tysk återförening,
utan Tysklands delning betraktas av
dem som en faktor i maktbalansen mellan
ost och väst. Ett återförenat Tyskland
skulle rubba jämvikten, och ingendera
sidan har därför lagt fram förslag
härom. Ryssland är absolut motståndare
till Västtysklands anspråk på att
få införliva de gamla tyska områdena
med sitt välde. Varje gång Västtyskland
kräver återställande av 1937 års gränser
hörs skarpa protester från Östtyskland,
Polen och Tjeckoslovakien, som
alla skulle beröras av en sådan gränsrevision,
och de understöds mycket
kraftigt genom deklarationer från
Moskva.

Västtyskland önskar alltjämt en återförening,
men i Östtyskland har opinionen
förändrats. Givetvis innebär den
likriktning av åsikterna som det härskande
partiet i DDR utövar en svår på -

Onsdagen den 3 maj 1967 Nr 24

Normalisering av förbindelserna mellan Sverige och Tyska Demokratiska Repu -

bliken

frestning för många. Individens frihetslängtan
och upproriskhet mot påtvingat
förmynderskap, t. ex. i fråga om yttrandefrihet
och möjlighet till mänskliga
kontakter över gränserna, gör sig gällande
där som i alla andra diktaturländer,
och det känns olidligt för många.
Muren vid gränsen vittnar därom, den
mur som håller på att permanentas med
anlitande av allt vad nutida teknik och
ingenjörskonst kan uttänka — en trefaldig
mur som skall vara färdig år
1971.

Men hos det stora flertalet — särskilt
hos de unga i DDR — överskuggas det
individuella frihetsbehovet av fruktan
för Västtyskland. Det är också ganska
naturligt. Vi som är så angelägna om
att fostra vår ungdom till självständigt
tänkande och till ett självständigt val
av livsåskådning, att vi fordrar full objektivitet
i all undervisning i samhällsfrågor
och religionskunskap, vi som är
så rädda för påverkan att vi till och
med har regler för psalmsången i skolan
— vi kan lätt föreställa oss resultatet
i Östtyskland, där undervisning,
fritidsverksamhet och massmedia samordnas
i syftet att dag för dag bygga
upp föreställningen om den stora fara
som hotar från det »revanschistiska»
Västtyskland. Varje uttalande i väst
om 1937 års gränser skrämmer människorna
i DDR till att orientera sig
österut och till en fastare sammanhållning
mot Västtyskland.

Därför verkar möjligheten till en tysk
återförening vara mycket avlägsen. Majoriteten
av Västtysklands invånare
tycks också ha denna uppfattning,
tvärtemot regeringens officiella ståndpunkt.
I morgonekot i vår radio den 22
mars lämnades en redogörelse för en
opinionsundersökning i Västtyskland.
Denna visade att av personer över 18
år önskade hela 48 procent ett erkännande
av DDR, endast 25 procent var
emot ett erkännande och 27 procent
svarade: »Vet ej». Endast 22 procent
3 — Andra kammarens

av det västtyska folket ansåg en tysk
återförening vara nödvändig. Det tycker
jag var överraskande siffror, när
man vet hur den officiella politiken
agerat i dessa frågor.

På kvällen samma dag intervjuades
finansminister Strauss i TV just mot
bakgrunden av denna opinionsundersöknings
resultat. På en fråga om en eventuell
återförening av de tyska rikena
svarade han, att han trodde att en återförening
skulle komma inom ramen för
en allmän europeisk sammanslutning.
Svaret vittnar om att denne statsman
icke hyser stora förhoppningar om en
snar tysk återförening.

Tillsammans med statsmakternas likgiltighet
för tysklandsfrågans lösning
har opinionsomsvängningen i det egna
landet bidragit till att den västtyska
regeringen förändrat sin politik gentemot
öst. Trots Hallsteindoktrinen har
man upprättat diplomatiska förbindelser
med Rumänien. Den västtyska industrin
hade redan en god marknad i
Rumänien men ville sälja mer, och rumänerna
ville öka sin lantbruksexport
till Västtyskland. Liknande sonderingar
från västtysk sida har skett i Ungern
och Rulgarien. Detta har väckt stor förbittring
i Moskva, som fruktar att sammanhållningen
i östblocket skall luckras
upp, och ännu mer i DDR, som känner
faran för inringning och isolering.

Fruktan föder hat och — för att citera
Palme: »Hat talar aldrig till förnuftet».
Och tyvärr måste jag säga att
det i DDR tycks råda ett hat som icke
riktar sig mot västtyskar som individer
utan mot Västtyskland som stat, en
stat som man uppfostrats till att frukta
på grund av dess krav på gränsrevidering
och på grund av att den ej erkänner
Östtysklands existens.

De två tyska folken talar helt förbi
varandra och inte till varandra nu i avspänningspolitikens
ögonblick. Från
vardera sidan föres fram krav på åtgärder
som verkar omöjliga att genom -

protokoll 1967. Nr Vt

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 19G7

Normalisering av förbindelserna mellan Sverige och Tyska Demokratiska Repu bliken -

föra därför att de strider mot varandra.
Västtyskland talar om mänskliga kontakter,
om lättnader i restriktionerna
att passera muren och besöka släkt och
vänner i öst samt om stöd för ökat
handels- och kulturutbyte. Östtyskland
svarar att sådana åtgärder inte kan och
får vidtas förrän de stora politiska frågorna
är lösta. Först då det skapats
normala förhållanden mellan två existerande
stater kan man ta itu med de
praktiska problemen. I Östtyskland säger
man: Låt oss ta upp förhandlingar
på regeringsnivå. Går man i Västtyskland
inte med på det, så tror vi bara
att detta är ett nytt knep från Bonn.

På morgonen den 21 april hörde jag
ett mycket intressant samtal mellan radioreportrarna
Göran Byttner i Västtyskland
och Magnus Faxén i Östtyskland.
De skildrade sina intryck av händelserna
i samband med den stora
kommunistkongress som just avslutats.
Socialdemokraterna i väst hade som
bekant sänt ett brev till kongressen med
förslag om samarbete. Det åtföljdes av
en skrivelse från förbundskansler Kiesinger,
som i 16 punkter skisserade hur
kontakter borde skapas. När Ulbricht
lämnade DDR:s svar krävde han förhandlingar
på regeringsnivå, men då
sade Västtysklands politiker nej: på så
hög nivå kan man inte diskutera; det
vore detsamma som att erkänna DDR,
och det ville man inte vara med om.
Och så började man i Västtyskland sinsemellan
diskutera på vilken nivå man
kan föra förhandlingar utan att det får
statsrättsliga konsekvenser. Diskussionen
har glidit mellan olika nivåer på ett
sätt som väckt löje här i landet, sade
Göran Byttner från Västtyskland.

Det är inte lätt för politiker att sadla
om i en handvändning. Den officiella
politiken har på båda sidor om gränsen
varit låst. I väst har man under alla
år hävdat att det bara finns ett tyskt
rike, att en del därav lagts under kommunistiska
bojor men att folket i öst

vill ur detta beroende och åter uppgå
i Tyskland. Propagandan har riktats
mot Ulbricht personligen, han har fått
symbolisera den kommunistiska makten.
Att nu i ett slag presentera honom
som förhandlingspartner verkar omöjligt.

Att CDU inte lät socialdemokraternas
brev gå ensamt till östkongressen berodde
på att regeringen i Bonn kände
till opinionen bland sina medborgare
och fruktade den popularitet och därmed
de röster som socialdemokraterna
skulle vinna om de ensamma gick med
kontaktbud österut.

Opinionen påverkar alltså de styrande
litet i taget, och det hoppas jag skall
ske även i vårt land. Här finns också
en växande opinion, född och närd av
massmedias rapporter om töväder i
öst-västförbindelserna och om den förbättrade
politiska atmosfären i Europa.
Jag har här bara en liten del av de tidningsklipp
jag samlat på sista tiden,
vilka alla handlar om de nya försök
till närmanden som göres och de diskussioner
som föres mellan öst och väst.

När statsminister Erlander tillsammans
med dåvarande förbundskansler
Erhard vid dennes officiella besök här
i Stockholm gjorde ett uttalande om att
man gemensamt önskade lösa den tyska
frågan, så gjorde detta sitt intryck på
människorna här i landet. När utrikesminister
Torsten Nilsson vid ett möte
med Stockholms fackliga centralorganisation
framhöll att ett närmande mellan
öst och väst minskar riskerna för
krig och utvecklade denna tankegång
ytterligare, inverkar det också på opinionen
i vårt land. Och när det i Dagens
Nyheter för den 7 januari i år
angavs under stora rubriker att Västtysklands
utrikesminister Willy Brandt
vid en presskonferens i Rom tillfrågats
om sin syn på Hallsteindoktrinen och
att han då svarat: »Jag tillbakavisar den
och accepterar att en stat kan erkänna
de båda Tyskland.» Då, hem talman,

Onsdagen den 3 maj 1967 Nr 24

Normalisering av förbindelserna mellan Sverige och Tyska Demokratiska Repu bliken -

blir det en opinion i Sverige, och då
väckes en fempartimotion i riksdagen
i vilken det talas om vidgade kontakter
med Östtyskland!

I den motionen talas det t. ex. om en
trafik- och en handelsbyrå, fastän klämmen
sedan har blivit mera omfattande
än vad motionärerna egentligen tänkt
sig — enligt vad jag tror.

Ärade kammarledamöter! Ni har säkert
lagt märke till att det bland Kiesingers
16 punkter fanns ett par som
handlade om att handeln mellan Östoch
Västtyskland borde underlättas och
människor få större frihet att besöka
varandra. Handeln och samfärdseln ansågs
från juridisk synpunkt inte vara
farliga nivåer i umgänget. Då borde väl
motionärernas önskemål om en svensk
trafikbyrå och en svensk handelsbyrå
i Östtyskland inte anses som en oantagbar
nivå av politikerna i Bonn.

Att vår handel med Östtyskland liderav
de nuvarande förhållandena är alldeles
klart. Den har ju inte det stöd
som utrikesminister Nilsson vid S:t
Eriksmässan berättade att UD ville ge
den internationella handeln. Inte vill
väl utskottets talesman påstå att handeln
har utvecklats på ett tillfredsställande
sätt? Det har den verkligen inte
gjort. Det står något sådant i utskottets
utlåtande, men jag tycker inte att det
stämmer med verkligheten. Jag väntar
också att få höra utskottets talesman
instämma i denna min åsikt.

I detta anförande instämde dels herrar
Arvidson, Persson i S känninge,
Lundmark och Svensson i Kungälv, fru
Johansson, fru Svensson och fru Jäderberg
(samtliga s), dels herr Börjesson
i Falköping (ep), dels ock herrar Hector,
Nilsson i Gävle, Lorentzon och Hermansson
samt fru Ryding (samtliga k).

Fru TORBRINK (s):

Herr talman! Fru Renström-Ingenäs
sade inledningsvis att det troligen var

första gången som det väckts en fempartimotion
här i riksdagen. Det lär
dock ha gjorts en gång tidigare — det
gällde då en trafikfråga. Men det är
väl första gången som det talats så varmt
för eu motion som varit anledningen till
en blank reservation, och det är vi motionärer
mycket tacksamma för. De instämmanden
fru Renström-Ingenäs fick
efter sitt anförande vittnar också om
stor saklighet i hennes anförande.

Fru Renström-Ingenäs är ju ledamot
av det stora utrikesutskottet och har
därför tillgång till insides informationer,
som en annan ledamot av riksdagen
knappast kan tänkas ha. Bakom utskottets,
kortfattade utlåtande — det är
ju en princip hos det utskottet att skriva
sådana — får man väl också tänka
sig att det ligger långa diskussioner.
Som motionär är man dock inte alldeles
säker på att man i utskottet inte någon
gång har benägenhet att nonchalera sådant
som utskottet inte tycker har så
mycket att betyda i den stora debatten
om vår handel och vårt förhållande till
andra länder och andra samhällssystem.

lag skall nu inte gå vid sidan om fru
Renström-Ingenäs’ anförande utan kan
helt instämma i hennes långa resumé
över vad som förevarit. Vi motionerade
i denna fråga helt enkelt därför att vi
ansåg att det behövdes ytterligare en
opinionsyttring för vidgad handel med
Östtyskland. Jag har en gång varit i
Östtyskland och sett folk gräva efter
tegelstenar i grunderna efter utbombade
hus för att kunna bygga upp något nytt.
Man ställde en dum fråga, varför de inte
vid byggandet av nya bostäder försökte
få värmeledningar enligt vanligt
mönster — och fick till svar att det inte
fanns något material, att de måste bygga
med det de hade och att de inte fick
så mycket hjälp.

Det har gått några år sedan dess, och
i dag är Östtyskland en handelspartner
som allt fler önskar knyta handelsförbindelser
med. Leipzigmässan, som ju

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Normalisering av förbindelserna mellan Sverige och Tyska Demokratiska Repu bliken -

har 800-åriga anor, har tagits upp sedan
många år, och resultatet blir allt bättre
för varje år. Allt fler människor besöker
mässan, allt fler köp görs upp och
allt fler produkter som finns på världsmarknaden
visas upp. Motionen var också
ett uttryck för att vi ville att man
skulle fortsätta på denna väg genom att
avlägsna de krystade förhållanden som
vi anser nu vara rådande.

Jag bär med intresse läst utrikesutskottets
utlåtande och lyssnat på utrikesdebatten,
som i många stycken hade
mycket gott att erbjuda. Det var bra
anföranden av herrar Alemyr och Arvidson
och inte minst av fru RenströmIngen,
äs, och det utspann sig en dialog
mellan utrikesministern och fru Renström-Ingenäs.
Jäg tyckte att denna
fråga om handeln med Östtyskland ägnades
en förhållandevis stor del av utrikesdebatten,
och del med all rätt. Rent
han delsmässigt är denna marknad något
att räkna med.

Jag har också fått uppfattningen att
de som besitter det högre förståndet resonerar
som de gjorde i den teaterpjäs,
som haft så stor succé här i Stockholm:
»Att lyckas i affärer utan att anstränga
sig». Det är kanske inte comme
il faut att säga det här från talarstolen,
men man kan som enkel lekman i riksdagen
ändå få vissa idéassociationer.
Nu vill jag inte säga annat än att man
på ansvarigt håll här i landet gör ansträngningar
att försöka normalisera
förhållandena så gott det går. Men nog
är det litet underligt att det inte i Östtyskland
skall finnas någon motsvarighet
till vad som finns på andra håll för
att göra det bekvämt för människor
som vill resia för att se naturen, minnesmärken
och annat. Det finns inget
konsulat, ingenstans att vända sig.

Utskottets talesman kommer kanske
att säga att det ändå finns möjligheter
— man kan ju få hjälp av våra diplomatiska
representanter i Västberlin.
Det är riktigt, men det innebär ändå i

viss mån diskriminering av en statsbildning
som lidit av delningen precis
lika länge som Västtyskland. Det gäller
en stat som blivit offer för ett ohyggligt
krig och som blivit delad. Det har
också sagts många gånger i debatten
att denna delning tycks komma att bestå
för en längre tid. Även jag har samlat
urklipp, men jag skall inte citera dem
—- liksom inte heller fru RenströmIngenäs
gjorde. Men nog framgår det av
den allmänna debatten att man inte är
så säker på att återförenas i brådrasket.
Intill dess tycker vi motionärer att man
borde förbättra förhållandena.

Läget har förändrats bara sedan 1965,
då utrikesutskottet skrev sitt utlåtande
över den motion som man hänvisar till
i dagens utlåtande. Det har blivit en
viss uppluckring. Jag kan bara liksom
fru Renström-Ingenäs hänvisa till Västtysklands
trevare mot öststaterna, t. ex.
Rumänien. Det händer alltså någonting,
och det skall vi notera med tacksamhet.
Vare det oss motionärer fjärran att på
något sätt vilja sätta in sprängkilar i
ett arbete som pågår för att normalisera
förhållandena på olika avsnitt i vårt
umgänge med den övriga världen. Vi
har inte trott oss om det och vi har
heller inte trott att vårt agerande som
motionärer skulle uppfattas som om
vi på egen hand ville göra utrikespolitik.
Det är inte det som är syftet med motionen.
Vi har helt enkelt ansett att man
borde ge den service som vårt näringsliv
gärna vill ha och behöver och som
vi också som nation har all anledning
att ge för att skapa nya marknader.

Jag kan inte underlåta att i detta
sammanhang påpeka att det svenska näringslivet
bär tagit egna initiativ för att
underlätta handeln med Östtyskland;
jag förmodar att utskottets talesman
kommer att med siffror belysa dessa
ting. Jag har från riksdagens upplysningstjänst
fått följande fakta som jag,
herr talman, skall be att få läsa in i
protokollet. Det är en PM angående Sve -

Onsdagen den 3 maj 1967 Nr 24

Normalisering av förbindelserna mellan
bliken

riges handel med Östtyskland, där det
hl. a. heter:

»Sveriges handel med Östtyskland är
licensbelagd över hela varuområdet. Då
diplomatiska förbindelser saknas sker
förbindelserna mellan AB Sukab och
Kammer för Aussenhandel i Berlin.
Sukab, som grundats av det svenska när
ringslivet och drivs utan vinstintresse,
förhandlar om handelsavtal med östtyskarna.
Det träffade avtalet sanktioneras
av kommerskollegium genom
att kollegiet utfärdar en generell licens
för bolaget att bevilja import- och exportlicenser.

Då ett svenskt företag önskar handla
med Östtyskland sker kontakten mellan
företaget och vederbörande branschkontor
i den östtyska utrikeshandelsorganisationen.
Då kontraktet är klart
beviljar Sukab erforderlig licens och
förmedlar även betalningen, som sker
över ett särskilt konto i Skandinaviska
banken. Sukab erhåller vid exportaffärer
1 % av fakturasumman i provision,
vilken efter avdrag av förvaltningskostnaderna
årsvis återbetalas som återbäring
till exportörerna.»

Man har alltså funnit att man måste
ha ett slags plattform för affärerna.
Det är klart att några långtidskontrakt
inte kan upprättas, eftersom Östtysklands
samhällssystem är ett annat än
vårt —• en sak som jag inte skall gå
närmare in på. Men i varje fall vill
det svenska näringslivet också göra affärer
med Östtyskland.

Jag är ju själv nerifrån ostkusten,
och jag vet mycket väl att fiskarna
vill finna avsättning för sina produkter
hos våra grannar på andra sidan Östersjön.
Nu har fiskeexporten kraftigt
minskats på grund av att östtyskarna
själva har byggt upp sin fiskeflotta. Det
är ingenting att missunna dem — de kan
behöva fisken som omväxling i dieten.
Men det är klart att vi får göra större
ansträngningar för att kunna behålla
marknaden.

Sverige och Tyska Demokratiska Repu Jag

var själv nere på Leipzigmässan
för ett par år sedan och fann då landshövding
Nyström som chef för en delegation
västkustfiskare. Man gjorde en
fin exposé av fisk och fiskkonserver för
att locka köpare och fick givetvis också
köpare. Man kan naturligtvis fortsätta
att på detta sätt göra affärer via Leipzigmässan,
som ju är tidernas mässa.
Men det är trevligare att ha en sanktion
från det land man representerar.
Det är helt enkelt så vi motionärer resonerat.

I år var Volvo med på Leipzigmässan.
Man säger helt frankt på Volvohåll:
Vi måste försöka få utlopp för
vår ökade kapacitet, och nu söker vi
oss hit. Varför gör Volvo det? Jo, därför
att man börjar få råd med att köpa
på det här hållet. Vi gör affärer där vi
kan göra det och tjänar på det. Det må
vara riktigt på både öst- och västhåll
att göra så. Det gagnar också det fredliga
samarbetet när man kan göra affärer
med varandra.

Jag skall inte tala mycket längre —■
det skall inte bli någon utrikesdebatt,
och jag vore allra minst lämpad att
föra en sådan. Mycket av vad jag skulle
vilja säga har kanske inte kommit fram
i mitt anförande. Men vårt reella motiv
har väl ändå klart framstått, nämligen
att vi inte vill göra stor utrikespolitik.
Däremot anser vi det — ur de vanliga
medborgarnas, ur opinionens synpunkt
— riktigt att underlätta möjligheterna
för handel med och resor i andra länder,
oavsett samhällssystem. Vi behöver
inte ta intryck av detta system, men
vi kan, kanske hjälpa till att föra demokratin
längre om vi inte avskärmar oss
ifrån allt resonemang med motparterna.

Har nu vårt ord i motionens kläm —
»normalisera» — fastnat i öronen och
på näthinnorna av utrikesutskottets
medlemmar så att de tror att vi vill
»normalisera» genom att införa fullständiga
diplomatiska förbindelser med
Östtyskland genast, är detta fel uppfat -

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Normalisering av förbindelserna mellan

bliken

tat. Yi har refererat till vad vi tidigare
sagt i vår motion: »Även om Sverige inte
just nu anser sig kunna de jure erkänna
Tyska demokratiska republiken
och utväxla beskickningar, kunde åtgärder
av annan art vidtas för underlättandet
av de ständigt växande förbindelserna,
exempelvis genom inrättandet
av generalkonsulat i Öst-Berlin,
handelskammare eller liknande.» Med
hänvisning till detta föreslår vi »att
riksdagen i skrivelse till regeringen
hemställer om snabb utredning och beslut
att på sätt som anses lämpligt normalisera
förbindelserna mellan Sverige
och Tyska demokratiska republiken».

Detta är inte alls detsamma som att
vi skulle uppmana regeringen att på en
gång erkänna Tyska demokratiska republiken.
Vi vet mycket väl att man
skall gå varligt fram i diskussioner av
så här känslig art, men vi har inte
ansett att vi överskridit våra befogenheter
som enskilda riksidagsmän från
olika partier, då vi velat verka för en
sak som är under debatt i såväl stora
som små sammanhang.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till motion nr 592.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag tror att det kan vara
av visst värde att erinra de ärade
kammarledamöterna om att utrikesutskottets
utlåtande är enhälligt. Fru Renström-Ingenäs
höll ett anförande, i vilket
jag till stora delar skulle kunna instämma
-— hon fick många instämmanden
av kammarens ledamöter — men
hon ställde inget yrkande och har i utrikesutskottet
bara reserverat sig blankt.
Hon står sålunda bakom klämmen i utskottets
utlåtande. Det innebär alltså att
det i utskottet inte finns någon avvikande
mening om hur man skall behandla
den aktuella motionen.

Herr talman! Det har många gånger
sagts från denna talarstol att de nuvarande
förhållandena i Tyskland ärorim -

Sverige och Tyska Demokratiska Repu liga.

Vi är alla överens om att den nuvarande
situationen, där det bl. a. på
grund av Berlinmuren är praktiskt taget
omöjligt för människor från östoch
Västtyskland att träffas, i framtiden
är fullständigt ohållbar. Jag har själv
vid ett par tillfällen i andra kammarens
talarstol sagt att det i framtiden måste
bli så, att Tysklands båda delar antingen
återförenas till ett tyskt rike, eller
också att två självständiga stater
med normala förbindelser med varandra
skapas. Utrikesutskottet har i år liksom
tidigare sagt — vilket riksdagen
då anslöt sig till — att det tyska folket
självt tillsammans med stormakterna
måste få avgöra hur tysklandsfrågan
skall lösas.

Vi har under de senaste åren i vår
världsdel upplevt en utveckling i riktning
mot en uppmjukning i de tidigare
fastlåsta positionerna. Det finns mycket
som tyder på att man i Tyskland och
länderna där omkring är beredd att försöka
ta nya grepp för att nå fram till en
rimlig lösning — en normalisering —
av förhållandena i Tyskland. Jag tror
att Sveriges riksdag på denna punkt är
enig. Det råder inga delade meningar
om att vi önskar en framtid i vår världsdel
där det för världsfreden farliga
tysklandsproblemet skall vara löst och
där människor kan umgås med varandra
under normala villkor.

Motionärerna vill att riksdagen skall
uppdra åt regeringen att finna former
för förändrade relationer mellan Sverige
och Östtyskland. Man säger inte riktigt
vad man vill. Man säger att ett generalkonsulat
kanske kan upprättas eller
andra former av motsvarande förbindelser.
Jag vill emellertid erinra om att
formellt är det på det sättet, att om vi
upprättar konsulära förbindelser med
östsyskland är detta detsamma som ett
diplomatiskt erkännande av den östtyska
staten. Och ett diplomatiskt erkännande
av den östtyska staten betyder att
vi för vår del menar att Tysklands del -

Onsdagen den 3 maj 1967

Nr 24

Normalisering av förbindelserna mellan

bliken

ning är bestående och att vi sålunda har
tagit ställning i den stora tysklandsfrågan.
Eftersom motionärerna inte åsyftar
ett sådant ställningstagande är det sålunda
angeläget att påtala att man inte
kan åstadkomma den typ av normalisering
av förbindelser, som motionärerna
talar om, utan att ta det steg som ingen
vill ta.

Det är i själva verket ytterst få länder
i världen som har upprättat diplomatiska
förbindelser med Östtyskland. Det
är endast de östeuropeiska staterna som
gjort det fullt ut. I viss utsträckning har
en del av de asiatiska och afrikanska
länderna också gjort det. Speciella handelsrepresentationer
har upprättats av
några av de afrikanska och asiatiska
staterna, men av alla de länder i väst,
med vilka Sverige har sitt stora handelsutbyte
och som vi normalt brukar
jämföra oss med, har ingen upprättat
någon form av officiella förbindelser
med Östtyskland.

Detta är, herr talman, frågans formella
sida. Men det är kanske ändå inte
det viktigaste. Det viktigaste är det sätt,
på vilket svenskar och östtyskar kan
umgås med varandra. Där är det värdefullt
att erinra om vad fru RenströmIngenäs
och också fru Torbrink har
sagt, nämligen att det under de senaste
åren pågått en mycket markant ökning
av de reella förbindelserna mellan invånarna
i vårt land och invånarna i Östtyskland.

Jag ber, herr talman, att få erinra om
några sådana faktiska kontakter. Jag
tror att det är värdefullt att detta kommer
in i kammarens protokoll. Mellan
Östtyskland och Sverige förekommer —
det har redan sagts här — handel enligt
ett vanligt globalt s. k. kompensationsavtal,
som ingås mellan en svensk organisation
och en östtysk handelskammare.
Denna östtyska handelskammare har
sedan 1956 ett handelskontor i Stockholm.
Vidare har förra året upprättats
en särskild kommitté för befrämjande

Sverige och Tyska Demokratiska Repu av

handel mellan Östtyskland och Sverige,
en kommitté bestående av privata
svenska handelsintressenter å ena sidan
och officiella östtyska myndigheter å
den andra. Sedan 1956 har Östtyskland
en trafikrepresentation i Stockholm, och
SJ har sedan 1960 ett kontor i Östberlin.
När det gäller viseringsfrågorna har
det inte uppstått några som helst svårigheter
eftersom de östtyskar, som vill resa
till Sverige, får visum genom det
svenska generalkonsulatet i Västberlin.
År 1966 beviljades 3 900 sådana visa till
Sverige.

Alla rättsliga ärenden, där svenska
medborgare i Östtyskland behöver hjälp
från svensk sida, skötes av generalkonsulatet
i Berlin, som gör det i samråd
och samarbete med östtyska utrikesdepartementets
konsulatsbyrå.

Här finns sålunda, herr talman, på en
rad olika områden de facto kontakter
mellan svenska medborgare och östtyska
medborgare, och de ökar. Utrikesutskottet
är angeläget om att understryka
vikten av att detta sker. Jag vill gärna
framhålla betydelsen av att en ökad kulturell
kontakt på skilda områden kan
växa fram mellan vårt folk och de på
kulturella traditioner så rika östtyskarna.
Genom svenska institutets förmedling
förekommer ett utbyte av studenter
och professorer. Avsikten är att svenska
institutet med statliga medel skall
verka för en ökning av dessa kulturella
förbindelser. De facto pågår sålunda en
utveckling av våra förbindelser, och utrikesutskottet
anser att det är värdefullt.

Vad det i dag gäller är frågan om huruvida
vi genom någon särskild anordning
skall, som motionärerna säger,
normalisera förbindelserna mellan Sverige
och Östtyskland. Jag tror att det
skulle vara allvarligt att göra något sådant
inhopp i den diskussion som för
närvarande pågår i Tyskland. Jag har
redan tidigare nämnt att en uppmjukning
där håller på att komma till stånd.

Nr 24

Onsdagen den 3 mai 1967

Normalisering av förbindelserna mellan

bliken

Man har inom den västtyska regeringen,
inte minst på den socialdemokratiska
sidan, starkt understrukit att man vill
ha förbättrade förbindelser med landsmännen
i Östtyskland. Jag är rädd för
och utrikesutskottet fruktar att ett
svenskt inhopp av något slag inte skulle
bidra till att skapa en sådan gynnsam
atmosfär i Tyskland utan snarare skulle
kunna få en motsatt verkan.

Härtill kommer ytterligare en sak,
nämligen att vårt land inom kort förmodligen
kommer att träda i förhandlingar
med de västeuropeiska staterna
inom EEC för att hitta någon form av
förbättrade handelsförhållanden mellan
dem och oss. Hela EEC-problematiken
ligger framför oss. Jag hoppas att kammarens
ärade ledamöter har klart för
sig att den västtyska regeringens inställning
är den, att ett ensidigt svenskt erkännande
i någon form av den östtyska
regeringen allvarligt skulle försvåra
vårt lands möjligheter att vid handelspolitiska
förhandlingar nå en överenskommelse
med EEC.

Jag vill konkludera det hela med att
säga, att de facto har förbindelserna
mellan vårt land och det östtyska folket
under de senaste åren starkt förbättrats.
Vad motionärerna eftersträvar håller
alltså i praktiken på att genomföras.
Då det gäller ett faktiskt erkännande
av Östtyskland vill utrikesutskottet varna
för åtgärder som dels kan skada den
utveckling som håller på att ske i tysklandsfrågan,
dels försvåra vårt lands
möjligheter att träda i överläggningar
med EEC.

Herr talman! Jag ber sålunda att få
yrka bifall till utrikesutskottets hemställan.

I detta anförande instämde fru Ekendahl
och fru Eriksson i Stockholm samt
herrar Mellqvist, Martinsson, Hugosson
och Adamsson (samtliga s).

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s) kort
genmäle:

Sverige och Tyska Demokratiska Repu Herr

talman! Min blanka reservation
betydde helt enkelt att jag inte var enig
med utskottet i vad som förkunnades i
utlåtandet.

Herr Alemyr säger att förhållandena
har utvecklat sig på ett tillfredsställande
sätt, att allt är väl beställt och att
det för handelns räkning inte spelar någon
roll om vi underlåter att, som motionärerna
föreslår, upprätta en handelsbyrå
i Östberlin. Att det inte skulle
ha någon betydelse för handeln motsäges
dock helt t. ex. av vad utrikesministern
sade vid S:t Eriksmässans öppnande.
Han sade: »Beträffande utrikesdepartementet
kanske jag — slutligen
— skulle nämna vår utbildningsverksamhet,
som strävar efter att göra våra
representanter utomlands ännu bättre
rustade att främja vår utrikeshandel.
Hand i hand med den svenska produktionens
förkovran måste nämligen gå ett
oupphörligt arbete på att världen över
skapa ökad marknad för vad vi hemma
kan åstadkomma. Utrikesrepresentationen
skall i ständigt stegrad grad träda
i vår ekonomiska politiks tjänst, bli
ett ändamålsenligt instrument för dess
krävande uppgifter utåt.»

Detta skulle alltså gälla för hela den
övriga världen men inte för handeln
med DDR. Där är detta stöd överflödigt,
säger utskottets talesman. Det var inte
något tillfälligt hugskott av utrikesministern
när han talade härom, ty sedan
dess har utrikesdepartementet anordnat
en kurs i slutet av mars — ett exportseminarium
på Skokloster — där en
rad företrädare för näringslivet deltog
som föreläsare och debattörer och där
man som litteratur kunde använda den
nyligen utgivna skriften »Kommersiell
handledning för utrikesförvaltningens
tjänstemän». Där talades det mycket om
hur viktigt det var att man nu utbildade
allt fler av utrikesdepartementets
tjänstemän till att bli goda handelsattachéer
i utlandet. Det sades t. ex.: »Om
konsultuppdraget för ett stort projekt

Onsdagen den 3 maj 1967 Nr 24

Normalisering av förbindelserna mellan Sverige och Tyska Demokratiska Repir

bliken

går till en svensk firma får de svenska
industrierna lättare order på leveranserna.
Därför förtjänar konsultföretagen
UD:s hjälp.» Denna bevakning av
marknaden kan icke ske på annat sätt
än att just UD:s tjänstemän sköter den
i de olika länderna. Jag har här citerat
ett referat från den kurs som anordnades
av UD. När man läser referatet i sin
helhet börjar man nästan undra, om inte
handelsdepartementet kunde avskaffas
och UD ta hand om det hela.

Jag har också sett kommunikén från i
höstas —■ som Exportföreningen stod
bakom — då man tillsatte en kommitté
som skulle försöka att träda i UD :s ställe
när det gällde att hitta möjligheter
till ökad handel mellan de båda länderna.
Det sägs: »Bland kommitténs uppgifter
är att sprida information om inköps-
och försäljningsmöjligheter samt
om den teknisk-vetenskapliga utvecklingen
i de båda länderna. Kommittén
skall vidare medverka till att etablera
och upprätthålla personliga kontakter
mellan företag och näringslivsorganisationer
och att främja det teknisk-vetenskapliga
och kommersiella samarbetet
mellan ländernas företag.»

Man måste alltså upprätta en särskild
kommitté för att handha allt detta när
det gäller handeln med Östtyskland, medan
vi i fråga om alla andra länder klarar
oss med UD:s hjälp. Givetvis kan
dock en sådan kommitté icke ha samma
effekt som en officiell liandelsbyrå.

Yad herr Alemyr sagt belyser på ett
strålande sätt hur åsikter har en benägenhet
att konserveras och hålla sig
till vad som var rätt och riktigt i gången
tid. Nu passar denna inställning inte
längre helt och fullt in i situationen.
Östtyskland har fungerat som självständig
stat en lång tid. Ett styrelsesätt har
stabiliserats, vare sig vi gillar det eller
inte. Ingenting tyder på att en förändring
kan åstadkommas inom överskådlig
tid, i varje fall inte med fredliga medel.
Varför kan inte utskottets talesman

vara lika realistisk som den västtyske
utrikesministern Willy Brandt var i ett
tal på Valborgsmässoafton, då han
sade: Vi vill ej använda våld för Oder—
Neisselinjen, gränsen kan inte rubbas,
och vi skall inte väcka några orealistiska
förhoppningar hos vårt folk om
händelser som icke kan förverkligas.

Trots den västtyska varning som i
skrivelse har lämnats den svenska regeringen,
sedan Västtyskland självt upprättat
förbindelser med Rumänien, är
det väl inte realistiskt att vänta några
repressalier ifall vi försöker underlätta
handel och samfärdsel med DDR. Är en
sådan verksamhet någonting som skall
vara förbehållet Västtyskland i förhållande
till Östtyskland men icke tillåtas
Sverige? Det förefaller av herr Alemyrs
uttalande som om han menar att om
Sverige öppnar en resebyrå och en handelsbyrå
i Östberlin, kommer Västtyskland
att tillgripa något slags repressalier
mot oss och motverka att vi ges
möjlighet att komma med i Gemensamma
marknaden. Jag tror att det är verklighetsfrämmande
att tänka så. Ett försiktigt
agerande i realistisk riktning —
vilket Västtysklands politiker själva
börjar acceptera — kan inte göra någon
skada.

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är litet tveksam om
vad fru Renström-Ingenäs vill i dag.
Jag har inte suttit i riksdagen så länge
som hon, men under mina snart elva
år här i kammaren har jag lärt mig att
en blank reservation betyder att man
ansluter sig till utskottsutlåtandets kläm
men möjligen vill tillägga något ytterligare
utöver utskottets motivering. Det
har framgått att fru Renström-Ingenäs
menar något mera, men vad hon menar
har jag inte riktigt fått klart för mig.

I själva sakfrågan, herr talman, polemiserar
fru Renström-Ingenäs mot någonting
som jag egentligen aldrig har
sagt. Jag har aldrig haft någon invänd -

42 Nr 24 Onsdagen den 3 maj 1967

Normalisering av förbindelserna mellan Sverige och Tyska Demokratiska Republiken -

ning mot den allmänt ideella drömmen
om att förhållandena i Tyskland skall
normaliseras. Jag har sagt att vi bör
överlåta åt det tyska folket och stormakterna
att klara dessa problem. Därför
är det ganska orimligt att begära
av mig att jag skall göra inlägg av den
typ som den västtyske utrikesministern
gör. Han har ju att agera å det tyska
folkets vägnar. Utrikesutskottet i Sveriges
riksdag har sagt ifrån och upprepar
det genom mig, att det i första
hand måste ankomma på det tyska folket
självt att i samråd med stormakterna
lösa de stora frågor som har med
Tysklands framtida status att göra.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tog i utskottet intryck
av vad som sades att klämmen
var oerhört farlig som den var formulerad.
Vad jag sagt i dag visar att jag
ansluter mig till den tankegång som fru
Torbrink förklarat att motionärerna
omfattar. Jag skall nu be att få anföra
hur den socialdemokratiske gruppledaren
i den västtyska riksdagen har givit
sin syn på problemen i samband med
den tyska frågan. Han heter Steffen och
han är alltså Västtysklands »Bengtsson
i Varberg» och när han talar är det på
den socialdemokratiska förbundsdagsgruppens
vägnar. Han säger först att
han inte finner en återförening ens
önskvärd; den skulle bara rubba jämvikten.
Han fortsätter: »Hallsteindoktrinen
är ett odugligt instrument. Ingen
doktrin kan motverka fakta. Den kan
på sin höjd använda andra ord för att
beskriva de faktiska förhållandena. Det
stora felet med doktrinen är att, sedan
den en gång har införts, kan den
inte avskaffas utan prestigeförlust. Men
upptagande av fulla diplomatiska förbindelser
med Östeuropa kan den inte
förhindra.»

Detta säger alltså den västtyske
gruppledaren för socialdemokraterna.

Vad han säger är inte heller ett hugskott.
Han bär fått frågorna i brev och
svarat skriftligt, d. v. s. väl genomtänkt.
Hans uttalande ger alltså uttryck för de
västtyska socialdemokraternas åsikter.

Jag hoppas herr Alernyr minns vad
jag sade i mitt första anförande, i polemik
mot utskottet som säger att det
»torde få anses ankomma på det tyska
folket självt och på stormakterna att
finna vägar till en lösning av det tyska
problemet». Jag sade: »Det är stormakterna
och de tyska folken själva som
skall lösa sina problem och Sverige
skall vara neutralt. Alltså önskar jag
icke någon svensk inblandning i storpolitiken.
»

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Det är alltid bra med
normala förhållanden mellan enskilda
människor, och på den punkten har
vi mycket att göra även här i Sverige
för att få rätsida på problemen.

Jag har ungefär samma uppfattning
som den herr Alemyr mycket vältaligt
här givit till känna. Det är dock
en detalj som han berörde och som
oroar mig och som jag alltid haft svårt
att riktigt känna mig till freds med.
Det är när det talas om kulturexport
från Sverige. Nu är ju kultur ett så
vagt uttryck att ingen vet vad det
egentligen innebär. Det tycks dock innefatta
alla former av mänsklig, konstnärlig,
litterär, filmatisk och annan
verksamhet. Det är synd om östtyskarna
om de utsätts för alltför mycket av
den mycket negativa påverkan som kan
komma från Sverige.

Det ankommer på oss att i första
hand göra oss redo att exportera sådant
som verkligen är positivt och riktigt
innan vi alltför mycket ger oss in
på att förtjäna pengar i andra länder.
Herr talman, det var egentligen detta
jag ville säga. Emellertid är det kanske
tillbörligt att gratulera herr Hermansson
för vad som här bär förekommit.

Onsdagen den 3 maj 1967 Nr 24

Normalisering av förbindelserna mellan Sverige och Tyska Demokratiska Repu bliken -

Han har också fått tillfälle att genom
instämmanden här från sin grupps sida
demonstrera, att i denna grupp råder
i varje fall på denna punkt inte någon
splittring.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Utrikesutskottets talesman,
herr Alemyr, liksom utskottet i
övrigt har, såvitt jag kan bedöma, stirrat
sig blind alltför mycket på ordet
»normalisera» i motionen II: 592. Det
är självklart att motionen 592 inte syftar
till att på något sätt de jure erkänna
Östtyskland som stat. Det har också
framhållits i utskottets utlåtande att det
ankommer på tyska folket självt och på
stormakterna att finna vägar till en
lösning av i detta sammanhang berörda
frågor.

Huvudsyftet med motionen är att hos
regeringen hemställa att den skall försöka
få till stånd en utveckling som innebär
att man åstadkommer lättnader
för Sverige i fråga om handelsförbindelser
med Östtyskland, exempelvis genom
att inrätta en handelskammare i
Östberlin. Detta innebär, såvitt jag kan
förstå, inte på något sätt att man erkänner
Östtyskland som självständig
stat. Men det skulle till nytta för svenskt
näringsliv underlätta ökad handel även
med den del av Europa som kallas för
Östtyskland. Vi har enligt min mening
all anledning att se oss om efter nya
marknader ute i Europa och i världen
i övrigt för att upprätthålla sysselsättningen
här i landet.

Jag kan inte finna att en på detta
sätt åstadkommen ökning av möjligheterna
till handelsutbyte med Östtyskland
skulle vara på något sätt kontroversiell.
Den västtyska regeringen t. ex.
har ju förberett och uttalat sig för ökat
handelsutbyte med Östtyskland.

Visserligen förekommer handel mellan
Sverige och Östtyskland i viss utsträckning
och har ökat under de senaste
åren, men självklart skulle en

ytterligare utökning av handeln och
framför allt ett underlättande av handelsutbytet
med Östtyskland åstadkommas
genom inrättande av en handelskammare
i Östberlin.

Jag anser att det i tider, då inskränkningar
och nedläggningar inom industrin
hör till de dagliga företeelserna,
är det en skyldighet för riksdagen liksom
för regeringen att med alla medel
underlätta för näringslivet att öka sina
möjligheter till handel med andra länder.
Här får inte finnas utrymme för
förutfattade meningar som lägger hinder
i vägen. Jag vet också att Östtyskland
är intresserat av att exempelvis
köpa jordbruksprodukter från Sverige.
Jordbruksprodukter har inte tidigare
nämnts i denna debatt. Däremot andra
produkter från näringslivet. Östtyskland
har ett stort underskott på livsmedel.
Cirka 70 procent av sitt behov
av livsmedel kan Östtyskland producera
självt. Landet är sålunda intresserat av
att köpa sådana produkter här i Sverige.
Det kan väl, herr Dickson, ändå
inte bli anledning till några särskilda
bekymmer, om Sverige exporterar
jordbruksprodukter. Om han sedan anser
att andra utbyten med Östtyskland
inte skulle vara lämpliga, vilket jag
knappast tror, är en helt annan sak.

Därför skulle väl ett uttalande i motionens
syfte inte vara, såsom jag tidigare
nämnde, på något sätt kontroversiellt
eller farligt eller minska våra
möjligheter i EEC-frågan. Inte heller
skulle det så att säga vara att trampa
Västtyskland på tårna om det inrätta-s
en handelskammare eller handelsbyrå
som skulle underlätta för våra exportörer
att skapa ett mera, låt mig använda
detta ord, normaliserat handelsutbyte.
Jag har liksom fru Torbrink in. fl. på
Leipzigmässan sett hur svenska företag
utställt produkter, och intresset är
på det hållet stort för en vidgning av
kontakterna. Med beslut i överensstämmelse
med motionens syfte, utan att så

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Normalisering av förbindelserna mellan Sverige och Tyska Demokratiska Repu bliken -

att säga stirra sig blind på ett ord som
kanske egentligen inte behövt stå i motionens
kläm, tror jag att vi skulle kunna
medverka till att skapa förutsättningar
för en ökning av handelsutbytet
även i denna del av Europa, vilket för
närvarande utan tvivel skulle vara av
värde för vårt land.

Herr talman! Jag ber sålunda att få
yrka bifall till motionen.

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Det bör inte vara ägnat
att förvåna om vi i detta sammanhang
får något av en utrikespolitisk debatt.
Jag vill hålla med dem som påpekat,
att den motion som vi behandlar är
ovanlig i den meningen, att den är en
fempartimotion om en både viktig och
svår utrikespolitisk fråga med påtaglig
anknytning till europeiska säkerhetsintressen.

Motionen var föremål för en viss uppmärksamhet
redan vid utrikesdebatten
den 8 mars, då bl. a. hr Arvidson erinrade
om att det föreligger en fempartimotion
som mycket försiktigt begär en
normalisering av förbindelserna. Han
yttrade då följande: »Det är min förhoppning
att den inte skall avfärdas
utan en djupgående diskussion såsom
det har gått till tidigare när liknande
motioner har behandlats.»

Mitt intryck är att utskottet, då det
avstyrkt motionen, inte varit inställt på
en djupare prövning av frågan. Jag tycker
att utskottets svar mycket liknar
det som gavs för två år sedan, och det
erinras också i svaret om utlåtandet
1965. Redan då gav jag uttryck för uppfattningen
att svaret var mycket otillfredsställande.
I dag skulle jag vilja
säga att utskottsmajoritetens ställningstagande
är definitivt ohållbart med hänsyn
till de förändringar som ägt rum
beträffande läget och till de ökade anspråk
vi har rätt att ställa på svensk
neutralitetspolitik.

Jag vill instämma i vad såväl fru Ren -

ström-Ingenäs, fru Torbrink som herr
Persson i Heden sagt och dessutom ge
några ytterligare synpunkter på utskottets
utlåtande.

Sedan 1949 finns det två självständiga
tyska stater, och vi måste räkna med
att denna uppdelning kommer att bestå
en mycket lång tid framåt. Fru Renström-Ingenäs
erinrade alldeles nyss om
ett uttalande av herr Brandt, och för
min del skulle jag dessutom vilja erinra
om vad som sagts på den andra sidan
— i Östtyskland — senast vid SED:s
nyligen hållna kongress, där det ganska
kategoriskt förklarades, att det inte kan
bli tal om någon återförening så länge
den nuvarande regimen råder i Västtyskland.

Vi behöver inte ta ställning för eller
emot denna ståndpunkt, men att inte
utgå från denna som ett faktum är orealistiskt.
Vägran från svensk sida att
upprätta diplomatiska förbindelser med
den tyska demokratiska republiken påverkar
ju inte alls denna republiks position.
Vad är det då för mening med
att från svensk sida upprätthålla en
sådan inställning?

Den tyska frågan måste bedömas utifrån
vad som är till gagn för fredens
bevarande i Europa, och det måste vara
ett fredsintresse och därmed ett
svenskt intresse att med våra begränsade
möjligheter bidra till en avspänning
mellan de två tyska staterna. Det
är väl ingen överdrift att påstå att vår
tidigare hållning gentemot Östtyskland
var en eftergift för den s. k. Hallsteindoktrinen.
Man kan säga att till huvudinnehållet
i denna doktrin hörde att
förneka Östtysklands existens och att
omedelbart avbryta diplomatiska förbindelser
med länder som erkände Östtyskland,
med andra ord en form av
utrikespolitisk utpressning.

Läget är nu förändrat. På grund av
förändringarna inom den västtyska regeringen
håller Hallsteindoktrinen på
att överges. Allt fler europeiska stats -

Onsdagen den 3 maj 1967

Normalisering av förbindelserna mellan
bliken

män — även västtyska —- förkastar denna
doktrin som en vettig grund för utrikespolitiken.
Den västtyska regeringen
har själv upptagit förbindelser med
socialistiska länder, i första hand Rumänien,
som samtidigt upprätthåller
diplomatiska förbindelser med Östtyskland.
Jag vill därför fråga herr Alemyr
som talat för utskottet: Är vi inte eniga
om att den tyska frågan befinner sig i
ett nytt läge? I varje fall bör väl den
som i denna kammare företräder regeringspartiet
anse, att det har skett någon
förändring när nio socialdemokrater
träder in i den västtyska regeringen.
Personligen vill jag inte överdriva
betydelsen av denna förändring, men
jag tror att det vore felaktigt att inte
inse att den kan utgöra inledningen till
en betydelsefull utveckling i Västtyskland.

Vi kan inte blunda för att Hallsteindoktrinen
gjort bankrutt. Dess huvudinnehåll
tillämpas inte på samma sätt
som tidigare av den västtyska regeringen.
Förbindelserna med Rumänien är
ett exempel härpå.

Skall vi blunda för dessa förändringar?
Nej, enligt min mening kan vi inte
göra det, utan vi måste ta hänsyn till
dem och rätta vårt handlande efter dem.
En avgörande fråga är: Kommer de två
tyska staterna att existera under överskådlig
tid? Eller skall vi räkna med
att den ena av dessa stater utplånas och
uppslukas av den andra? Jag tror att
vi måste räkna med att svara ja på den
första frågan. Om vi gör det, är det rimligt
att vi tillämpar en strikt neutralitet
gentemot båda de tyska staterna. Herr
Arvidson hade helt rätt när han i utrikesdebatten
den 8 mars framhöll, att
»det rimmar dåligt med vår neutralitet
att erkänna endast den ena av de båda
staterna». Därför bör vi ändra vår hittillsvarande
hållning gentemot Östtyskland
och upprätta normala diplomatiska
relationer med detta land. Om vi inte
genast vill upprätta sådana relationer

Nr 24

Sverige och Tyska Demokratiska Repu på

ambassadörsnivå, kan vi börja med
de åtgärder som anvisas i den motion
vi nu behandlar.

Herr talman! Tillåt mig att ett ögonblick
stanna inför frågan om den tyska
återföreningen. Herr Alemyr sade att
om vi nu skulle upprätta förbindelser
med TDR, så skulle det innebära att vi
erkände att vi avser att delningen av
Tyskland skall bli bestående. Jag kan
omöjligt förstå denna ståndpunkt. Om
vi behandlar de två tyska staterna lika,
så måste det ju bidra till en normalisering
och avspänning, och det är väl
endast i en atmosfär av avspänning och
fredlig samlevnad som återföreningen
kan äga rum. Eller är det någon i denna
kammare som kan tänka sig återföreningen
på ett annat sätt än genom en
fortgående integration av mänskliga, politiska
och ekonomiska kontakter mellan
de två tyska staterna? Jag kan för
min del inte tänka mig någon annan
väg till återföreningen än att dessa två
stater börjar umgås på ett normalt och
vänskapligt sätt. Vi måste göra det vi
kan för att underlätta en sådan utveckling.
Det är därför jag menar att vi
borde vidta de åtgärder som föreslås i
motionen.

Herr Alemyr var inne på våra affärer
och EEC. Tillåt mig att säga några
ord om affärsförbindelserna. Jag tyckte
att det av herr Alemyrs uttalanden verkade
som om han ansåg att vi måste vara
litet försiktiga när det gäller Västtyskland
och nu framöver när det gäller
EEC. Jag utgår ifrån att herr Alemyr
inte menade att vi handlar under något
slags hot; det gör vi naturligtvis inte. Vi
intar en självständig hållning. Det finns
anledning att erinra sig att vi — trots
att den tyska förbundsrepubliken är
Sveriges största partner i utrikeshandeln
— inte behöver vara oroliga för
en sådan åtgärd som föreslagits. Kanske
har vi tidigare varit det. Jag vill
erinra om att Sverige inte är någon
oviktig marknad för västtyskt närings -

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Normalisering av förbindelserna mellan

bliken

liv, särskilt som det ekonomiska undret
i förbundsrepubliken inte längre framstår
som ett under. Den västtyska kolindustrin
kämpar sedan länge med svårigheter,
järn- och stålindustrin lider
under samma tryck som dessa industrigrenar
i andra länder. I mitten av januari
var antalet registrerade arbetslösa
i förbundsrepubliken uppe i
578 000, vilket torde innebära en arbetslöshet
på cirka fem procent. Vikande
konjunkturer minskar under alla förhållanden
kraften i det hot, med vars
hjälp förbundsrepubliken hittills förmått
en del små västeuropeiska stater
att avstå från att normalisera sina förbindelser
med den tyska demokratiska
republiken. Jag vill hävda att den ståndpunkt
Sverige intagit nu är ohållbar.
Det neutrala måste nu vara att normalisera
förbindelserna med TDR.

Om vi skall erkänna bara en av de
tyska staterna, varför har det då råkat
bli just Västtyskland? Kan utskottets
talesman gå förbi det faktum att tyska
förbundsrepubliken är det enda land i
Europa som officiellt har intagit ståndpunkten
att vilja återställa 1937 års
gränser? I första hand utgör Västtysklands
hållning ett hot mot TDR, men
också mot Polen och Tjeckoslovakien.
Måste det då inte, rent logiskt bedömt,
vara ett svenskt intresse att vidta åtgärder
som mycket strikt tillämpar neutraliteten
och att inte fasthålla vid nuvarande
ståndpunkt?

Jag är helt enig med utskottet, när
utskottet skriver att »det ankommer på
tyska folket och stormakterna att finna
en lösning på det tyska problemet». Vi
har heller inte med vår motion trott
oss kunna lösa det tyska problemet; vi
har bara hemställt att Sverige skall ta
på sitt ansvar att inte försvåra en sådan
lösning. Om vi med vår utrikespolitik
favoriserar den ena av de tyska
staterna och diskriminerar den andra,
påverkar vi inte den tyska frågan på ett
sätt som svarar mot den fredliga sam -

Sverige och Tyska Demokratiska Repu levnadens

principer och står inte på
det statliga likaberättigandets grund.
Därför vill jag uttala den meningen att
vi skall tillämpa neutralitet på båda de
tyska staterna.

Här har sagts att det finns en stark
opinion i denna fråga. Det är riktigt.
I svensk press, t. ex. i Aftonbladet, ägd
av Landsorganisationen, där utrikesutskottets
ordförande står i spetsen — han
är kanske dessutom ordförande i Aftonbladets
styrelse; det känner jag inte
till — har man flera gånger givit uttryck
för kravet att Sverige bör normalisera
sina förbindelser i denna riktning.
Samma krav reses av Socialdemokratisk
ungdom, av de socialdemokratiska
studenterna och i andra opinionsyttringar.
Därför har jag mycket
svårt att förstå att utskottet kan ha
varit så liknöjt för den opinionen vid
skrivningen av sitt utlåtande.

Herr talman! Med anförande av dessa
synpunkter yrkar jag bifall till motionen
II: 592.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Förevarande utskottsutlåtande
ger mig inte anledning att
förlänga denna debatt, som har varit
mer än tillräckligt lång redan.

De båda inledande damerna och nu
senast herr Jansson underströk att vi
här behandlar en fempartimotion, och
man menade tydligen att det gör den
speciellt märkvärdig eller representativ.
Det ger mig anledning påpeka att
det faktum att enskilda medlemmar av
partier undertecknar en motion inte på
något sätt innebär att motionen blir
representativ för partierna. Tvärtom
är det i stället så, att utskottets utlåtande
är representativt för de fyra demokratiska
partierna här i kammaren.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag skall bara förlänga
denna debatt med några meningar.

Onsdagen den 3 maj 1967 Nr 24

Normalisering av förbindelserna mellan Sverige och Tyska Demokratiska Repu bliken -

Herr Jansson ställde en del direkta
frågor till mig, men jag skulle kunna
nöja mig med att hänvisa till det anförande
jag höll när jag presenterade utskottets
utlåtande. Då bemötte jag herr
Janssons synpunkter och besvarade
alla de frågor som herr Jansson sedan
framställde. Herr Jansson frågade bl. a.,
om inte Tysklandsfrågan nu hade kommit
i ett nytt läge. Det sade jag inledningsvis
att den hade gjort. Jag sade
att det nu pågår en utveckling i Tysklandsfrågan,
och på svensk sida skall
vi akta oss för att uppträda på sådant
sätt att vi kan störa den utveckling i
gynnsam riktning som förekommer i
den interna tyska debatten.

Det intressanta, herr talman, när denna
debatt nu går mot sitt slut, är att
iaktta att det egentligen finns två huvudlinjer
hos den som talar till förmån
för motionen. Den ena representeras av
fru Torbrink, som hävdar att det är
angeläget att svenska medborgare på
olika sätt får mera normala kontakter
och förbindelser med folket i Östtyskland.
Den andra huvudlinjen representeras
av herr Jansson och kommunisterna.
Med ett svenskt inlägg av något
slag vill de bidra till den lösning av
Tysklandsfrågan i stort som överensstämmer
med den kommunistiska politiken
i Östeuropa. Det finns alltså två
meningar bakom de inlägg som har
stött den Torbrinkska motionen. Jag tror
att det är av värde att vi observerar
detta, ärade kammarledamöter.

Utrikesutskottet är angeläget om att
det på olika vägar upprättas bättre förbindelser
mellan medborgare i vårt land
och Östtyskland, och jag har erinrat
om alla de olika vägar på vilka detta
sker. Men vi har inte något intresse
av ett inlägg från svensk sida som innebär
en form av ställningstagande till den
kommande lösningen av Tysklandsfrågan.

Jag upprepar till sist, herr talman,
att det nuvarande tragiska förhållandet

i centrala Europa inte kan få bestå i
framtiden. Jag kunde kanske få ge den
rekommendationen till herr Jansson och
kommunistiska partiet att de försöker få
de östtyska myndigheterna att börja med
att riva muren som ett första steg i
syfte att åstadkomma en normalisering
av förhållandena. Det är självklart att
vi inte kan acceptera den situation som
nu råder i Tyskland.

Herr talman, ärade kammarledamöter!
Vi hoppas på en lösning så snart som
möjligt med normala förbindelser i
Tyskland. Men det måste vara det tyska
folket självt och stormakterna som svarar
för denna.

Med dessa ord, herr talman, her jag
att än en gång få yrka bifall till det enhälliga
utrikesutskottets hemställan.

Herr JANSSON (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår den goda
avsikten hos herr Alemyr att försöka
få fram två huvudlinjer. Jag kan emellertid
inte villfara honom på den punkten.
Jag tror att det finns bara en linje —-att vi bör normalisera våra förbindelser
med den Tyska demokratiska republiken.
Vi kan inte göra allt på en gång,
utan de anspråk som är resta i motionen
är mycket begränsade, och de anspråken
har så långt jag vet samtliga
motionärer varit helt eniga om. Det
handlar alltså inte om någon speciell
kommunistisk linje i denna fråga.

Herr Ståhl har rätt i sitt påpekande
att det är enskilda motionärer. Huruvida
herr Rimmerfors är mindre representativ
än herr Ståhl eller någon annan
vill jag inte uttala mig om. Det är
ingen som har sagt att det är annat än
enskilda motionärer, men de är väl på
sitt sätt alla representativa för någon
opinion inom sina partier.

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! I stort sett är jag nöjd
med utskottets utlåtande, och jag kan

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Normalisering av förbindelserna mellan Sverige och Tyska Demokratiska Repu bliken -

instämma i det allra mesta av vad herr
Alemyr har sagt. Om med en normalisering
skulle menas ett ja till kommunismen
eller ett krav på officiellt erkännande
av Östtyskland i dagens läge kan jag
inte vara med. Men när motionen skrevs
och visades mig, kunde jag vara med
på dess kläm, att vi kunde utreda på
vad sätt det kan anses lämpligt att normalisera
förbindelserna mellan Sverige
och Tyska demokratiska republiken. Det
kan ju hända att utredningen skulle
komma till resultatet att det i dagens
läge är helt omöjligt att normalisera
förbindelserna.

Däremot kan jag ärligt deklarera att
jag inte vill ta avstånd från tanken på
att främja det som kan närma folken
till varandra och det som underlättar
kommunikationerna mellan länderna.
Jag bär i alla fall klart för mig att DDR
existerar och att Sverige driver handel
med DDR. Detta är ting som vi inte
kan blunda för. Stora grupper inom
vårt folk anser ju också att något måste
göras för att underlätta handelsförbindelserna,
resorna och viseringen mellan
länderna. Hur det skall ske får väl utredningen
visa.

Det heter i slutet av motionen att de
ständigt växande förbindelserna skulle
kunna underlättas »exempelvis genom
inrättandet av generalkonsulat i ÖstBer
lin, handelskammare eller liknande».
Skulle upprättandet av ett generalkonsulat
eller en handelskammare
betyda en försämring i förbindelserna
mellan Östtyskland och Västtyskland,
skall Sverige naturligtvis inte vidta en
sådan här åtgärd. Innebär upprättandet
av en handelskammare att Västtyskland
skärper sin hållning mot Östtyskland,
vore ju den åtgärd som begärs i motion
II: 592 någonting som skadar det folk
som vi har velat lägga ett gott ord för.
Jag har dock för min personliga del
stora tvivel om att så skulle bli fallet.
Enligt min mening skall vi på svensk
sida göra vad vi kan för att finna ut -

vägar som närmar folken till varandra.
Att det skulle bli sådana menliga följder
som här antytts är jag, som sagt, inte
så helt övertygad om.

Jag läste häromdagen ett uttalande
som USA:s vice utrikesminister, Rostov,
gjort vid en av OECD i slutet av november
anordnad konferens i Paris. Det
heter där att »den utsträckta handens
politik» borde tillämpas gentemot öststaterna.
Det var alltså ett uttalande som
gjordes från västsidan.

Det är med stor smärta man upplever
den söndring som existerar mellan Östtyskland
och Västtyskland. Många uppfattar
det kanske bara som eu from
önskan att någonting skulle kunna göras
från svensk sida för att förbättra förhållandena.
Att mitt namn står på motionen
beror just på att jag vill att något
verkligen skall göras för att åstadkomma
ett närmande.

Jag har i år blivit inbjuden att såsom
kristen och såsom verksam i kyrkligt
arbete komma till Tyskland för att deltaga
i Luther-jubileet i oktober. I samband
därmed har jag upptäckt att de
trakter, där Luther levde och som har
så stark anknytning till Luther och till
reformationen, ligger just i öst. Skall
jag alltså resa till Luthers land, till en
stad som Wittenberg och till andra orter,
så kommer jag till Östtyskland.

Inför en vänlighet som på detta sätt
visats mig och andra i Sverige av den
Lutherska kyrkan har tanken uppkommit,
att kan någonting göras för att normalisera
förbindelserna mellan Sverige
och Östtyskland, så bör det göras. —
Men när herr Jansson frågar, varför det
råkat bli just Västtyskland som Sverige
upptagit förbindelser med och varför
Sverige skall ha förbindelser med Västtyskland
endast om det skall ha förbindelser
med ett av de tyska länderna,
vill jag svara: Detta är självklart därför
att Västtyskland otvetydigt är en demokrati.

Härmed var överläggningen slutad.

Onsdagen den 3 maj 1967

Nr 24

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 592;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Torbrink begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den som vill, att kammaren bifaller
utrikesutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen 11:592.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

§ 8

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

85, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag för budgetåret
1967/68 till civilförsvaret.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9

Ökad utbildning av journalister m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

86, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående ökad utbildning av
journalister m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t (bilaga 10, punkterna E 37 och
E 38) föreslagit riksdagen att, i avvaktan
på särskild proposition i ämnet,
för budgetåret 1967/68 beräkna till
Journalistinstituten: Avlöningar ett

Ökad utbildning av journalister m. m.

förslagsanslag av 956 000 kr. och till
Journalistinstituten: Omkostnader ett

förslagsanslag av 317 000 kr.

I propositionen nr 43 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 10 mars 1967,
föreslagit riksdagen att dels godkänna
de riktlinjer för journalistutbildning på
postgymnasial nivå, som förordats i
statsrådsprotokollet, dels till Journalisthögskolorna:
Avlöningar för budgetåret
1967/68 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 1 042 000
kr., dels till Journalisthögskolorna: Omkostnader
för budgetåret 1967/68 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 383 000 kr., dels till Vissa kostnader
vid socialhögskolorna för budgetåret
1967/68 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 131 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner, nämligen
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Axel Andersson m. fl. (I: 738) och den
andra inom andra kammaren av herr
Källstad m. fl. (II: 927), i vilka hemställts
att riksdagen vid sin behandling
av propositionen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära snabbutredning angående
införande av kortare kurser i
journalistik för akademiker i anknytning
till journalisthögskolorna;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hilding (I: 739) och den andra inom
andra kammaren av herr Hamrin i Jönköping
(11:925);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Johan Olsson och fru Elvy Olsson
(I: 740) och den andra inom andra
kammaren av herrar Johansson i Skärstad
och Boo (II: 926).

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte godkänna de
riktlinjer för journalistutbildning på
postgymnasial nivå, som förordats i

4 — Andra kammarens prolokoll 1967. Xr 24

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Ökad utbildning av journalister m. m.

statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 10 mars 1967;

2) att motionerna 1:739 och 11:925,
i vad de avsåge inrättande vid journalisthögskolorna
av lektorstjänster av ny
typ, icke måtte bifallas av riksdagen;

3) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:739 och 11:925 såvitt de
avsåge medelsanvisningen, till Journalisthögskolorna:
Avlöningar för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 042 000 kr.;

4) att riksdagen måtte till Journalisthögskolorna:
Omkostnader för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 383 000 kr.;

5) att riksdagen måtte till Vissa kostnader
vid socialhögskolorna för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 131 000 kr.;

6) att motionerna 1:738 och 11:927
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

7) att motionerna 1:740 och 11:926
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Axel Andersson, Kaijser, Wallmark,
Thorsten Larsson, Nyman, Johan
Olsson, Eliasson i Sundborn, Nihlfors,
Mattsson, Turesson, Gustafsson i Skellefteå,
Källstad och Nordstrandh, vilka
ansett, att utskottet under 6) bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 738 och II: 927, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om snabbutredning
angående införande av kortare
kurser i journalistik för akademiker
i anknytning till journalisthögskolorna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Den fråga vi nu skall

behandla gäller vår framtida journalistutbildning.
Propositionen går i korthet
ut på att de nuvarande journalistinstituten
i Stockholm och Göteborg
skall ändra namn och kallas journalisthögskolor
från den 1 juli 1967. I samband
därmed kommer också studiegången
att ändras så att vi nu skall få
en tvåårig sammanhållen yrkesutbildning,
som skall omfatta en ettårig grundkurs,
en termins studiepraktik och sist
en termins fördjupningsstudier. En intressant
sak i detta sammanhang är att
de allmänna inträdesvillkoren innebär
att utbildning i fackskola, gymnasium
eller motsvarande skall gälla såsom allmänt
villkor för inträde.

I samband med att denna proposition
behandlades lade jag märke till den
trefaldiga målsättning som bestämts beträffande
journalisutbildningen.

För det första skall man lära de
studerande att på ett systematiskt sätt
söka efter källor. För det andra skall
de kritiskt och metodiskt lära sig att
granska tillgängligt material och för
det tredje skall de korrekt presentera
information både när det gäller innehåll
och språklig utformning. Inte minst
den tredje punkten är mycket väsentlig;
utbildningen skall som mål ha korrekt
informationsgivning. Det får inte bli
en tendentiös, snedvriden och färglagd
information. Den skall vara korrekt.

I samband med denna propositions
behandling bär jag framlagt en motion,
i vilken jag har påpekat att den organisation
jag i korthet nämnt något om
för närvarande är den lämpligaste. Mot
bakgrunden av att hela det postgymnasiala
utbildningssystemet står inför
en reformperiod som kan förändra bedömningen
ganska mycket, kan man i
likhet med vad TCO har sagt se det
föreliggande organisationsförslaget som
en etapp på vägen mot integrering i
universitetens verksamhet. Innan ett
postgymnasialt studiesystem genomföres
kommer emellertid journalistutbildning
inte att erbjudas de universitetsstude -

Onsdagen den 3 maj 1967

Nr 24

rande. Visserligen finns möjligheter att
gå igenom den föreslagna journalisthögskolans
tvååriga kurs, men jag tror inte
att det är vare sig ett realistiskt eller
lockande alternativ för dem som har
tagit en fil. kand. eller fyra akademiska
betyg att därutöver studera i två år
i journalisthögskola. Det finns behov
både på avnämarsidan ■— dagspress,
facktidningar, radio och television —•
och hos studenterna vid universiteten att
få möjlighet att kombinera kurser i
akademiska ämnen med en kortare kurs
i de mera elementära massmediakunskaperna.
Det är det senast omnämnda
som min motion bär gått ut på och som
reservationen nu tar sikte på.

I väntan på den samlade postgymnasiala
reformen anser jag att man bör
undersöka möjligheterna att få till stånd
kortare akademikerkurser, som omfattar
en termins studier i anslutning till
journalisthögskola. Dessa kurser kunde
möjligen — i varje fall delvis ■— läggas
upp i form av brevstudier, så att
studenterna utanför Stockholm och Göteborg
kan bedriva en del av studierna
på sin egen studieort.

Herr talman! Med anledning av vad
jag har sagt yrkar jag bifall till reservationen
av herr Virgin m. fl.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Ett område, som omedelbart
kommer i blickpunkten vid den
kommande konstruktionen av målinriktade
utbildningslinjer vid universiteten,
är utbildningen av journalister och därmed
jämförbara yrkesgrupper inom
massmedia. Journalistutbildningen måste
anses ha nära anknytning till den
utbildning, som i dag bedrivs vid universitetens
filosofiska fakulteter och
kanske ännu mer till den som kommer
att bedrivas där om ett par år eller något
längre fram i tiden. Stora delar av
innehållet i de teoretiska ämnena i journalistutbildningen,
vilka är åtskilliga,
är gemensamma med olika samhällsvetenskapliga
universitetsämnen.

Ökad utbildning av journalister m. m.

Som vi vet pågår det där i växande
omfattning forskning och utbildning
med anknytning till massmedia och informationsteknik
av olika slag. Undervisningen
av de blivande journalisterna
kan bedrivas på vetenskaplig grund och
med anlitande av vetenskapligt kompetenta
lärare. Det föreligger vidare ett
ganska påtagligt behov för många studerande
att kunna komplettera en mindre
målinriktad teoretisk utbildning vid
filosofisk fakultet med en journalistisk
yrkesutbildning. Ett uttryck härför har
varit den vid de gamla journalistinstituten
inrättade akademikerlinjen — fyra
akademiska betyg med ettårig journalistisk
yrkesutbildning. Nu har denna
linje visat sig bli föga populär. Utbildningens
organisatoriska splittring på
två huvudmän kan ha bidragit till att
denna situation har uppstått. Förutsättningarna
att realisera en akademisk
grundutbildning i förening med en journalistisk
yrkesutbildning skulle — åtminstone
har jag den uppfattningen —
ha blivit större, om de båda inslagen
blivit delar av samma utbildningsorganisatoriska
helhet inom universitetsväsendets
ram.

Jag vill också fästa uppmärksamheten
på att en betydande remissopinion inklusive
flera ledande dagstidningar —-dock inte alla — mot direktiv och utredning
har slutit upp bakom kravet på
att journalistutbildningen skall inordnas
i universiteten. Även universitetskanslersämbetet,
som väl får betecknas
som en av de tyngre vägande remissinstanserna
i detta sammanhang, har
anslutit sig till den linjen.

Motståndet mot att förlägga journalistutbildningen
direkt till universiteten
är emellertid från andra håll så hårt —-bl. a. från en del journalister, utredningen
och ecklesiastikdepartementet
— att man åtminstone tills vidare måste
acceptera anordningen med fristående
journalisthögskolor trots de ganska
uppenbara risker som föreligger för
högskolornas isolering. Jag fäste upp -

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Ökad utbildning av journalister m. m.

märksamheten på sådana risker, även
när det gällde lärarhögskolorna. Där är
dock riskerna inte så påtagliga som här.

Förmodligen aktualiseras problematiken
på nytt, när fasta studiegångar så
småningom kommer att läggas upp vid
universiteten. Ytterligare erfarenheter
— de må vara positiva eller negativa —
har då också vunnits av den föreslagna
enhetsutbildningen av journalister. En
omprövning kan eventuellt komma till
stånd senare. Utvecklingen får visa, om
det är motiverat att bibehålla journalistinstitut
eller journalisthögskolor som
fristående element. I den mån journalistutbildningen
kommer att stå i intimt
samband med massmediaforskningen,
blir det väl ändå naturligt att
föra den till universiteten, där den kan
arbeta i nära kontakt med den samhällsvetenskapliga
institutionen. Renodlas
däremot yrkesutbildningen i ännu
mera teknisk riktning, finns kanske
mindre anledning att föra in journalisthögskolorna
i universitetsorganisationen.

På en särskild punkt är det dock för
mig helt omöjligt ■—- även om jag gör
det i övrigt — att ansluta mig till propositionens
förslag. Det är nämligen, synes
det mig, uteslutet att tänka sig att
alla journalistaspiranter skall genomgå
den tvååriga journalistiska fackutbildning
som föreslås. Om ett sådant krav
bibehålies, föreligger det efter mitt
sätt att se uppenbara risker för att
många utmärkta aspiranter kan gå förlorade
för massmedia, särskilt bland de
yngre akademikerna.

Jag skulle, för att ställa det hela på
sin spets, vilja fråga: Är det rimligt att
vänta sig, att en fil. mag. eller fil. kand.
— kanske t. o. m. högre ■—• med nordiska
språk och litteraturhistoria skall öva
sig vid en journalisthögskola i t. ex. —
som det har nämnts -—■ språkvård och
stilistik tillsammans med elever, som
kanske ganska nyligen har lämnat fackskolan,
hur begåvade dessa än må ha
varit under sina studier i denna fackskola? -

Det talas i reservationen till utskottsutlåtandet
om att någon svårighet att
anordna en kortare fackutbildning för
en akademikergrupp av blivande journalister
knappast torde föreligga. Denna
uppfattning hyser erfarna journalister,
men det skall inte förnekas, att det
finns andra, lika erfarna journalister
som menar att det råder betydande svårigheter.
Här står åsikt mot åsikt. Såvitt
en utanförstående kan bedöma är
dock svårigheterna inte större, än att
de rimligen bör kunna övervinnas. Då
därtill —- och det är väl det avgörande
i sammanhanget — vinsten av ett sådant
arrangemang, som begäres i reservationen,
kan förväntas bli god, ber också
jag att få yrka bifall till reservationen.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Den överväldigande majoriteten
av de i dag yrkesverksamma
journalisterna har icke fått sin utbildning
vid något journalistinstitut utan
ute på arbetsplatserna, på tidningarna.
Den vägen står fortfarande öppen; fastän
tidningarna i dag är mindre benägna
att ta emot outbildad arbetskraft är den
inte stängd.

Vi har nu fått journalistinstituten —
som delvis har inneburit en försöksverksamhet
under några år — med en
ettårig utbildningskurs. Det har funnits
två linjer, en för studenter och en för
akademiker med minst fyra akademiska
betyg. Den akademiska linjen har dragit
till sig mycket få studerande, ungefär
tio per år. Som reservanterna har
framhållit har de väl ansett att en ettårig
kurs ovanpå föregående utbildning
var för lång. Av samtliga har dessutom
krävts ett halvt års förpraktik, vilken
har visat sig vara ganska svår att
ordna.

Nu föreslås i stället att vi skall få en
journalisthögskola med en tvåårig utbildning;
i denna ingår då det halva
årets praktik, alltså i verkligheten en
förlängning med ett halvt år. Om akademikerna
ansåg att en ettårig kurs var
för lång, anser de naturligtvis ännu me -

Onsdagen den 3 maj 1967

Nr 24

ra att en kurs på ett och ett halvt år
är för lång. Det är säkert rätt som reservanterna
säger att mycket få akademiker
kommer att ta denna fullständiga
kurs.

Vid universiteten håller man på med
en omläggning för att försöka få fram
rena yrkesutbildningslinjer med bunden
studiegång, kompletterad med praktiska
kurser i de fall det behövs. Vi väntar
alltså på en journalistlinje med bunden
studiegång och med en praktisk
tilläggskurs. Detta är reservanterna också
helt inställda på. De anser dock att
det under övergångstiden bör anordnas
en kortare akademikerkurs vid journalisthögskolan.

Som herr Nordstrandh framhöll tror
en del att det är mycket enkelt att få en
sådan kurs till stånd. Andra lika sakkunniga
tror att det blir problematiskt
att få fram denna kurs. De bygger därvid
på erfarenheter som gjorts vid akademikerkursen
sådan den hittills varit
utformad. Det tar tid, det kräver en utredning
och det är detta man begär i reservationen.
Kursen kan alltså icke starta
i år, utan vi får ett visst dröjsmål.

Samtidigt pågår en utredning i universitetskanslersämbetet
om en akademisk
journalistkurs, som ■— får vi hoppas
■—• inte skall ta så lång tid. Det kan
alltså hända att den nya akademikerlinjen
bara blir något år gammal och sedan
ersättes av en annan och bättre anordning.

I utskottsmajoriteten anser vi det vara
mera våld än nöden kräver att på
detta sätt göra två parallella utredningar,
som båda syftar till en akademikerlinje
för journalister, allra helst som ju
utbildningsmöjligheterna — som jag
framhållit — inte är stängda under
övergångstiden, även om de kanske inte
är så attraktiva för akademikerna.

De båda föregående talarnas anföranden
står delvis i strid med varandra.
Herr Källstad sade att vad akademikerna
behöver är en kort kurs i de mest
elementära grunderna för journalister

Ökad utbildning av journalister m. m.

vilka till stor del bör kunna inhämtas
per korrespondens. Herr Nordstrandh
talade om hur orimligt det skulle verka
för akademiker att sitta med under lektioner
och föreläsningar över dessa elementära
fakta. I det fallet håller jag
helt med herr Nordstrandh. Vad akademikerna
behöver är icke elementära
journalistiska kunskaper — som notisjägare
skall ha — utan det är en kvalificerad
journalistutbildning. De kommer
inte att bli allmänjournalister, utan
de har sitt vetenskapliga område som de
kommer att hålla sig till även som journalister.
De behöver en mycket kvalificerad
utbildning, men den kan naturligtvis
vara kortare än den som allmänjournalisten
skall ha.

Vi tror alltså att vi behöver en sådan
kortare kurs, men utskottsmajoriteten
anser att vi kan vänta på den kurs som
skall samordnas med den journalistutbildningslinje
som skall anordnas vid
universiteten.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr WIKLUND i Härnösand (s):

Herr talman! Jag skulle egentligen inte
behöva säga så mycket efter det att
fröken Olsson som utskottets talesman
i denna fråga har yttrat sig. Vad som
främst föranledde mig att begära ordet
är att jag har några synpunkter på den
grupp som fröken Olsson nämnde, nämligen
de som i dag är yrkesverksamma.

Jag vill inledningsvis säga att det beslut
om journalisthögskolorna, som nu
skall fattas, hälsas med mycket stor
glädje av alla som har sin verksamhet
inom olika former av nyhetsmedia, jag
tänker på tidningar, radio, television
in. m.

Förslaget om journalisthögskolor har
ju också fått ett välvilligt mottagande
från pressorganen, självfallet mot den
bakgrunden att pressorganen själva hittills
till stor del — om man bortser från
de senare åren — fått svara för denna
utbildningsverksamhet. Under senare år

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Ökad utbildning av journalister m. m.

har ett förbättrat statligt stöd tillkommit.
Vi tycker det är naturligt att denna
statliga stödverksamhet har satts in på
detta område, då dessa frågor ju är en
gemensam samhällsangelägenhet. Det är
ju självklart, och det har sagts både av
herr Nordstrandh och herr Källstad, att
alla önskemål inte har kunnat tillgodoses
redan nu.

Ecklesiastikministern har dock accepterat
pressorganisationernas synpunkter
på att utbildningsanstalterna skall vara
fristående från universiteten. På denna
punkt har jag personligen en helt annan
mening än i varje fall herr Nordstrandh.
Jag är nämligen övertygad om att journalistutbildningen
har så många särdrag
att ecklesiastikministerns ställningstagande
på denna punkt är riktigt.
Man kan väl konstatera att det förslag
som nu föreligger ändå innebär ett stort
framsteg på detta område, ett mycket
viktigt område för oss alla.

Däremot har exempelvis frågan om
en enhetlig tjänsteheteckning för befattningshavarna
inte kunnat lösas nu. Men
den frågans lösning kan väl inte vara
alltför avlägsen, om både ecklesiastikministern
och statsutskottet verkligen
menat allvar med det som skrivits. Jag
skall bara citera några rader i statsutskottets
skrivning som bestyrker detta
mitt påstående. Utskottet säger: »Utskottet
finner visserligen i likhet med departementschefen
att den av utredningsmannen
väckta och i sistnämnda motioner
ånyo framförda tanken på en enhetlig
tjänstetyp är följdriktig med
tanke på kraven på integration i undervisningen
men anser konsekvenserna av
ett beslut om inrättande av dylika tjänster
för närvarande vara alltför svåröverskådliga.
»

Fröken Olsson sade att detta krävde
noggranna överväganden, och jag tror
att man på den punkten kan vara förhoppningsfull.
Det är nödvändigt att få
en enhetlig tjänstetyp införd vid journalisthögskolorna.
Risk föreligger eljest
för att det kommer att uppstå en be -

gränsning av möjligheterna att i framtiden
rekrytera de praktiska lektoraten.
Deras verksamhet har ju de flesta instanser
i sina remissyttranden betonat vara
mycket viktiga element i journalistutbildningen.
Men självfallet måste man
nu komma i gång med denna verksamhet,
och jag finner inte kritiken på denna
punkt vara så allvarlig mot det framlagda
förslaget om inrättande av journalisthögskolor
med en tvåårig utbildning.

Det finns, herr talman, som jag sade
inledningsvis, ett annat viktigt område
av denna grupps yrkesutbildning och
fortbildningsverksamhet som jag i detta
sammanhang vill beröra, nämligen de
nu yrkesverksamma journalisternas yrkesutbildning.
De har ett mycket stort
behov av fördjupade yrkeskunskaper.
Det har betonats av herr Källstad som
bl. a. i sin trefaldiga målsättning tagit
upp behovet av korrekt information.
Många i dag verksamma journalister
känner mycket starkt att de inte har
fått någon utbildning på många områden
där de dagligen får arbeta. Motionerna
i anslutning till propositionen
har aktualiserat förhållandet med akademikers
vidareutbildning och frågan
huruvida examen vid journalisthögskolorna
exempelvis skall ge tillträde till
universiteten.

Det gäller ju viktiga avsnitt, men endast
få av dagens yrkesutövande journalister
berörs av de tankegångar som
tagits upp i motionerna. Svenska journalistförbundet
— d. v. s. journalisternas
fackliga organisation ■—■ har i dag
omkring 5 000 medlemmar varav de flesta
har ett mycket starkt behov av att
vidareutbilda sig på många av de områden
som en journalist dagligen kommer
in på. Helt naturligt kan utbildningen
vid journalisthögskolorna inte splittras
på alltför många specialiteter. Enligt
min mening har ecklesiastikministern
här handlat följdriktigt med tanke
på att journalisthögskolorna avses skola
ge en allmänt god grund för den framtida
journalistens arbete. Därför måste

Onsdagen den 3 maj 1967

Nr 24

andra utbildningsvägar erbjudas de
grupper som inte haft eller inte kommer
att få möjligheter till den gedigna
grundutbildning som framtidens journalister
kommer att erhålla.

Pressens egna organ har också insett
detta i mycket stor utsträckning och
även på det här området varit föregångare.
I dag drivs årligen under pressinstitutets
ledning 8—10 kurser med 3—
14 dagars längd. Cirka 200 journalister
får alltså årligen en mer eller mindre
specialiserad vidareutbildning. Att detta
är nödvändigt råder det inget tvivel
om. Alla har säkert haft den känslan
som läsare, lyssnare eller tittare, att
det finns brister inom denna yrkeskår,
som har att förmedla sina intryck till
oss i vår egenskap av nyhetskonsumenter.
Helt nyligen förekom en debatt i
denna kammare om riksdagens nyhetsförmedling,
varvid kritiska röster höjdes
mot både källgranskningen och vissa
sakuppgifter. Härvidlag kan man väl
anknyta till vad fröken Olsson som utskottets
talesman uttalade och dessutom
säga, att tidningarna väl numera i högre
grad är obenägna att anställa helt outbildade
journalister, och detta är naturligt
med tanke på de krav som ställs
på denna yrkesgrupp då det gäller att
förmedla intryck till allmänheten.

Den mest ambitiösa vidareutbildning
vi i dag har ges vid Nordisk Journalistkursus
i Århus, som årligen har en
tremånaderskurs där fem svenska journalister
varje år får tillfälle deltaga.
Självfallet förstår var och en att detta
är helt otillräckligt. Denna utbildningsform
är mycket eftertraktad och vi lämnar
också ekonomiskt stöd till Nordisk
Journalistkursus.

Det fordras alltså här betydande ekonomiska
insatser. Kravet på en utbyggnad
av pressinstitutets verksamhet är
starkt. Pressens egna organ och några
enskilda tidningsföretag kan inte ensamma
klara en ytterligare utökning av
verksamheten utan här måste, såvitt jag
förstår, ett bättre samhälleligt stöd ges

Ökad utbildning av journalister m. m.

i framtiden för att tillgodose denna
grupps starka önskan om en fort- och
vidareutbildning, som både från vår
egen synpunkt som konsumenter och
från andra synpunkter anses nödvändig.
Vårt principiella krav på ett korrekt
återgivande av journalisternas intryck
måste kunna uppfyllas utan alltför svåra
störningar. Bättre och mera utbildning
medverkar till att tillgodose detta vårt
rättmätiga krav.

Herr talman! Jag har med dessa ord
velat ge uttryck för journalistkårens
uppriktiga känsla av tacksamhet för det
beslut som nu kommer att fattas i denna
kammare. Jag gör det i den förhoppningen
att »skönhetsfläckarna» kommer
att suddas ut när verksamheten kommit
i gång vid journalisthögskolorna och vi
fått bättre erfarenhet på det här området.

Den dag pressinstitutet vill utöka sin
verksamhet och vädjar om ett bättre
ekonomiskt stöd från samhället, hoppas
jag självfallet att en sådan anhållan
skall bifallas.

Jag har, herr talman, gjort detta uttalande
mot bakgrunden av att jag mycket
väl känner den svenska journalistkåren
och vet att den står sig mycket gott
vid en jämförelse med kollegerna i andra
länder. Men den vill veta mer, den
vill förkovra sig och bredda sitt vetande
inför de svåra uppgifterna att
förmedla sina intryck till oss nyhetskonsumenter.
Det är en vinst för oss
alla om de ambitionerna uppmuntras av
samhället.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr KÄLLSTAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Särskilt med anledning
av vad fröken Olsson nämnde vill jag
framhålla, att vi reservanter talat om
en snabbutredning angående införande

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

ökad utbildning av journalister m. m.

av kortare kurser i journalistik för akademiker.
Vidare förhåller det sig så att
fröken Olsson i och med att hon anslutit
sig till utskottsmajoritetens skrivning
har erkänt, att det kan finnas ett visst
fog för motionärernas uppfattning att
det »finns behov att få möjligheter att
kombinera kurser i akademiska ämnen
med en kortare kurs, omfattande högst
en termins studier, i de mer elementära
massmediakunskaperna».

Nu vill utskottet i stället lösa frågan
om en journalistutbildning för akademiker
i samband med att de fasta studiegångarna
införs vid de filosofiska
fakulteterna. Det är naturligtvis väl att
detta kan ske. Men vad händer under
tiden med akademikerna? Jag tror inte
att några akademiker eller studenter
med fyra betyg under tiden kommer
att gå denna långa kurs. Det är därför
jag anser att det under denna övergångstid
borde finnas möjligheter till
en för akademiker speciellt avsedd kortare
journalistisk utbildning.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Tillåt mig först ge
ecklesiastikministern en komplimang
för en enligt min uppfattning mycket
väl genomtänkt och väl skriven proposition,
som vittnar om en fin förståelse
för vad saken gäller och för vilken
utbildning pressens blivande medarbetare
behöver.

Det är alldeles uppenbart att de motioner
som väckts, den reservation som
föreligger och den debatt scxm här förts
träffsäkert tar upp just de områden,
som man möjligen kan ha anledning
diskutera. Det har blivit reservation bara
på en punkt, nämligen i frågan om
akademikerutbildningen.

Herr Nordstrandh sade att erfarna
journalister menar att det inte torde
föreligga några svårigheter att anordna
en sådan kortare kurs på en termin
eller så. Han sade också att andra, lika
erfarna journalister tycks anse motsatsen.
Det är möjligt att det var mig han

syftade på; vi har talats vid om det
här, och jag bär en viss erfarenhet som
journalist och även som lärare i journalistik.
Jag anser att det föreligger
betydande svårigheter att anordna en
sådan utbildning. Det skulle i och för
sig inte vara svårt att konstruera denna
utbildning. Jag skulle kunna åta mig
att på en timme lägga fram förslag til]
kursplan och studieanvisningar för en
sådan kurs. Det kan jag lova, eftersom
sådana redan finns; frågan är inte på
något sätt ny. Svårigheterna är alltså
inte att anordna en kurs och att ge den
ett nyttigt och bra innehåll. Vad som
är svårt är att göra den attraktiv och
få elever till den även om den är så
kort som en termin. Det är faktiskt där
som knuten ligger enligt min mening.

Vi har en viss erfarenhet av sådan
här verksamhet — mer än som framgår
av proposition och utskottsbetänkande.
En kurs av ungefär den karaktär
som reservanterna uppenbarligen
åsyftar förekom på sin tid i Göteborg.
Under flera årtionden fanns nämligen
vid Göteborgs högskola och universitet
en journalistkurs. Jag hade
själv förmånen att leda den de sista
tre eller fyra åren. Mot slutet hade den
utvecklats därhän att vi hade åtta veckotimmar
vill jag minnas under ett läsår.
Denna kurs var jämförelsevis attraktiv
och brukade samla det antal
elever som vi kunde ta emot. Det var
en kurs som löpte parallellt med ämnesstudierna
och som alltså inte tog en
särskild studietermin i anspråk; den
var så utformad att undervisningen var
helt knuten till lektionerna och inte
förutsatte någon nämnvärd litteraturläsning
och man kunde alltså ta den
som en »bisyssla» vid sidan av tentamensstudier.
I sin slutliga utformning,
då kursen hade fått den omfattning som
den till slut fick, tror jag att den hade
ett visst värde. Där bedrevs också en
hel del försöksverksamhet inför journalistinstitutens
start 1962.

Vi har också erfarenhet från journa -

Onsdagen den 3 maj 1967

Nr 24

listinstitutens akademikerlinje, och den
erfarenheten är nedslående. Det har
uppgivits att högst ett tiotal elever per
år har frekventerat den linjen. Det torde
vara högt räknat. Det har i varje fall
inte alla år funnits tio elever sammanlagt
vid båda journalistinstituten på
den linjen.

Det är möjligt att herr Nordstrandh
har rätt när han säger att den bristande
attraktiviteten kan bero på att man har
varit hänvisad till två olika studieorganisatoriska
enheter, ett universitet och
ett journalistinstitut. Personligen tror
jag att det är en annan olägenhet som
varit viktigare, och det är den att det
varit svårt att få grepp om meritvärderingen
i denna utbildning. Under förarbetena
till propositionen om journalistinstituten,
d. v. s. när den s. k.
KNUFF-kommittén, kommittén för nya
utbildningsvägar vid de filosofiska fakulteterna,
sysslade med dessa frågor,
överläde man om vilka examenstyper
denna utbildning skulle leda fram till.

Jag minns att man från journalisthåll
var angelägen att poängtera att om
man skulle införa en blandutbildning
bestående av vanlig akademisk utbildning
och journalistisk yrkesutbildning,
så borde den leda fram till en reguljär
filosofie kandidatexamen. Man var angelägen
om den benämningen. Nu blev
det i stället någonting som kallades akademisk
journalistexamen, vilket ingen
människa riktigt vet vad det är. Den
ligger på samma nivå som fil. kand.
men man har aldrig kommit därhän att
ett år vid journalistinstitut räknas som
två betyg och ingår i en vanlig av alla
välkänd akademisk examen. Detta är
säkert ett av skälen till att studenterna
varit tveksamma om vilket värde denna
utbildning egentligen har. De har varit
så relativt nära en fil. kand. att de
haft fyra av de sex behövliga betygen.
Att då erövra en till sin innebörd litet
diffus och okänd examen som kallas
akademisk journalistexamen har inte
tett sig särskilt attraktivt när man på

Ökad utbildning av journalister m. m.

samma tid i stället har kunnat få en reguljär
fil. kand. Jag tror att det är den
största anledningen till att det inte blivit
någonting av detta.

Man måste fråga sig: Vad skall en
yrkesutbildning, kombinerad med vanlig
akademisk utbildning, av journalister
egentligen syfta till? En utbildning
bestående av en akademisk grundexamen,
t. ex. fil, kand., och en terminslång
yrkeskurs kommer aldrig att bli
ett alternativ till den utbildning som
ges vid journalisthögskolorna. Jag är
för min del helt övertygad om att större
delen av pressen, d. v. s. de blivande
arbetsgivarna, kommer att betrakta
en genomgången tvåårig utbildning
vid journalisthögskola som en
bättre och mer adekvat yrkesutbildning
än en fil. kand.-examen och en kortare
yrkesutbildning. En sådan kortare utbildning
kombinerad med t. ex. en fil.
kand. kommer därför möjligen att göra
tjänst som ett slags sen korrigeringsmöjlighet
för den som — förlåt uttrycket
— valde fel efter fackskolan eller
gymnasiet och gick till universitet när
han borde ha gått till journalisthögskola.

Den nyttan kan det göra. Men annars
skall vi ha klart för oss att det behov
som föreligger inte är behovet av en
akademisk journalistutbildning vid sidan
om journalisthögskolorna och på
filosofie kandidatexamens nivå. Det
som behövs — och det har också antytts
i denna debatt — är en utbildning
för akademiker på väsentligt högre
nivå. Redan nu behövs det många —■
och kommer i framtiden sannolikt att
behövas ännu fler — högt utbildade
akademiker i pressen, inte filosofie
kandidater utan på nivån licentiater
och doktorer. Det är enligt min mening
alldeles riktigt att även dessa personer
kommer att ha behov av en orientering
om det hus där de arbetar och
det yrke de skall verka i, innan de
stänger dörren till sitt elfenbenstorn.
Men det är ett något annat problem än

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Ökad utbildning av journalister m. m.

dem som den grundläggande journalistutbildningen
sysslar med.

Personligen har jag ingenting emot
att denna fråga utredes ytterligare. Den
är delvis utredd redan vid flera tillfällen.
Den enda möjligheten att få fram
en attraktiv, kompletterande utbildning
till den reguljära akademiska tror jag
är att i systemet med fasta studiegångar
— eller hur det nu skall göras —
lägga in en yrkesorienterande utbildning
som är betygsgivande och vars betygsvärde
är klart avgränsat i en examen.
Kan man inte åstadkomma det, är
jag övertygad om att även en termin är
för lång tid för att utbildningen skall
bli särskilt attraktiv. Då får man sannolikt
i stället gå vägen över parallellutbildning
under pågående akademiska
studier. Det kan ordnas med en extensiv
kurs under ett läsår eller längre tid
eller genom feriekurser men knappast
genom heltidsstudier under en termin
som inte ger någon dokumenterbar, särskild
kompetens som man vet vad det
är för något.

Låt mig sedan, herr talman, säga några
ord också om de motioner som inte
har föranlett reservationer. Vi kanske
får litet svårare med övergången från
journalisthögskola till universitet än vi
haft hittills vid övergången från journalistinstitut
till universitet. Den övergången
har nämligen inte varit särskilt
svår. Den är en dispensfråga, men när
man sökt sådan dispens har den i regel
beviljats. Detta är ganska naturligt,
eftersom de hittillsvarande journalistinstituten
som inträdeskrav har haft
studentexamen eller motsvarande kunskaper.
Där har sålunda en statlig undervisningsanstalt
redan prövat att vederbörande
åtminstone har kunskaper
som motsvarar studentexamen, och sedan
har man givit honom eller henne
ytterligare ett års utbildning. Det har
visat sig vara tillräcklig grund för att
dispensvägen få studera vid universitet.

Hur det kommer att ställa sig när in -

tagningskriteriet blir fackskola är svårt
att säga. Personligen är jag övertygad
om att det är ett riktigt steg att låta
fackskolan meritera för inträde vid
journalisthögskola, och jag är glad över
att i propositionen dessutom kunna läsa
att statsmakterna gärna ser att dispensmöjligheterna
utnyttjas generöst. Det
har man gjort hittills vid journalistinstituten
med gott resultat. Det bör man
fortsätta med. Men det är som sagt möjligt
att kompetensutredningen kommer
att få svårare än hittills med övergången
från journalisthögskola till universitet.

Vad sedan gäller frågan om den enhetliga
tjänstetypen har både herrWiklund
i Härnösand och jag tolkat propositionen
och utskottets utlåtande så,
att den frågan inte definitivt har förts
åt sidan. Jag är emellertid fullt på det
klara med att det måste föranleda ganska
besvärliga och svåröverblickbara
konsekvenser att införa en helt ny typ
av lärartjänst i undervisningsväsendet
samt att det kan ta sin tid. Men jag tolkar
innebörden av det skrivna så att
ecklesiastikministern inte är främmande
för tanken att fundera på saken ytterligare.
Det tror jag också är rätt väsentligt.

Jag vill påminna om vad åtminstone
en del redan vet efter att ha läst föreliggande
handlingar, nämligen att den
utbildning och undervisning som meddelas
vid journalistinstituten verkligen
är i mycket hög grad särpräglad. Den
går inte att få ens tillnärmelsevis likadan
vid något av mig känt undervisningsinstitut,
inte heller vid universiteten.
Nyckelordet är integration, och
det har också bedrivits mycken och
som jag tror till betydande del framgångsrik
försöksverksamhet under de
år som instituten har existerat.

Det håller på att växa fram en verkligt
integrerad undervisning med ren;
yrkesträning och teoretiskt studium
med stark tonvikt på kritiken. Här har
i all tysthet i sex, sju års tid — alltså

Onsdagen den 3 maj 1967

Nr 24

med början redan före journalistinstitutens
inrättande — arbetats med utveckling
och anpassning av källkritiska
metoder speciellt för pressens och
journalistikens bruk. Denna undervisning
och detta studium förekommer
icke någon annanstans. Inte heller den
»om reguljärt läser källkritik vid universitet
•— t. ex. i anslutning till historiskt
studium — erhåller den alldeles
speciella träning i att kritiskt granska
och behandla ett journalistiskt material
med de speciella krav på snabbhet
och nästan instinktivt handhavande
som här ställs. Men det har man fått
och det kommer man i fortsättningen
ännu mer att få vid journalisthögskolorna.

Den integrerade undervisningen
handhas av lärare av två olika kategorier.
Den ena är journalister. Kompetenskravet
är väl vitsordad journalistisk
erfarenhet samt vidare pedagogisk
skicklighet. Den uppmärksamme åhöraren
finner att det inte sägs någonting
om väl vitsordad pedagogisk skicklighet.
Det är mycket svårt att hitta yrkesverksamma,
erfarna journalister, som
dessutom har dokument på att de är
pedagoger — därvidlag får man bara
hoppas på det bästa.

På den teoretiska sidan har vi lärare
av samma karaktär som vid universiteten
— universitetslektorer.

Dessa båda kategorier arbetar sida
vid sida i samma grupp och på samma
timme med integrerad undervisning,
där tonvikten är lagd just på vad som
skrivs i propositionen — att systematiskt
uppsöka källor, att kritiskt behandla
materialet och presentera det
på ett korrekt och tilltalande sätt. Det
är alldeles klart att detta ställer speciella
krav på lärarna och det skall inte
döljas att det är vissa svårigheter med
rekryteringen och att det kanske har varit
ännu mer sådana svårigheter.

Dessa lärarkårer är ännu mycket
små. Jag tror att det finns fem lektorer
i praktisk journalistik, och en av dem

Ökad utbildning av journalister m. m.

är tjänstledig. Lönesättningen har varit
sådan att om man tillhör den kategori
från vilken rimligen lärare i praktisk
journalistik bör rekryteras —- låt
oss säga redaktionssekreterare och redaktionschefer
i större tidningar — innebär
övergången till journalistinstitut
en betydande inkomstminskning, trots
att pressen inte är något höglöneområde
av särskilt utpräglad karaktär.
Förhållandena har förbättrats på senare
år, och det har sagts mig att tjänsterna
nu förefaller att vara mera attraktiva
än för bara något år sedan, vilket
i så fall är glädjande.

Denna integrerade undervisning ställer
emellertid i längden krav på en
sorts integrerade lektorer som har dubbel
kompetens. Åtminstone på några
poster kommer det att erfordras lärare
som har dels vad som kallas väl vitsordad
journalistisk erfarenhet och dels
teoretisk skolning, framför allt på de
samhällsvetenskapliga områdena. Det
behöver inte nödvändigtvis vara en docent-
eller lektorskompetent person,
men han bör ha tillräcklig insikt för
att kunna leda en väsentlig del av denna
integrerade undervisning.

Detta kommer naturligtvis att vara
eu sällsynt fågel att fånga — en person
soim är yrkesverksam, erfaren journalist
och har den teoretiska, akademiska
skolning som vi åtminstone i några fall
skulle vilja se i denna lärarkategori.
Den väg på vilken man möjligen kan
hitta någon sådan fågel går sannolikt
åt det håll som utredningen har skisserat
och ecklesiastikministern inte tagit
avstånd från, nämligen inrättandet
av en enhetlig lärartjänst vid instituten
med likartade villkor och likartade
krav.

Jag har alltså inte för avsikt att gräva
upp motionerna och ställa yrkande
om bifall till någon av dem, utan jag
har bara velat skissera de problem som
finns. För egen del skulle jag mycket
väl kunna ansluta mig till reservationen
— den kan omöjligen göra någon

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Ökad utbildning av journalister m. m.

skada. Men eftersom jag inte heller är
övertygad om att den gör någon nytta,
föredrar jag att avstå från att rösta
om den.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Det är just beträffande
detta med reservationen, som jag vill
rikta några frågor till herr Carlshamre.

Knuten i fråga om den av reservanterna
föreslagna kortare kursen är enligt
herr Carlshamre inte problemet
med dess organisation utan problemet
med dess attraktivitet. Kursen får inga
elever — det blir svårt att locka deltagare
till kursen. Men då måste man
onekligen fråga: Lockar den tvååriga
utbildningen mer? — Kan den inte
tvärtom ytterligare hindra rekrytering?
Och till slut: Hur skall vi rekrytera
akademiker — ty vi är väl överens om
att vi vill ha sådana också — till journalistyrket
under mellantiden, fram till
tidpunkten för inrättandet av en jourlistlinje
inom fasta studiegångar vid
de filosofiska fakulteterna?

Det ser ju ut som om de fasta studiegångarna
har en tendens att dröja med
sin gestaltning i sinnevärlden. Blir den
tidpunkten förskjuten avsevärt, uppstår
onekligen ett vakuum. Förslaget om
den kortare kursen avser just att hjälpligt
fylla ut detta vakuum.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! .Tåg uttryckte mig kanske
något dunkelt nyss. Jag drömmer
inte ett ögonblick om att de tvååriga
journalisthögskolorna i nämnvärd utsträckning
skall rekrytera sina elever
bland färdiga filosofie kandidater e. d.
Det kommer inte att bli en sådan utbildning,
utan de akademiker med vanlig
examen, som söker sig till pressen,
kommer alldeles säkert att göra det
utan journalisthögskolor, liksom de gjort
hittills.

Och jag skulle svara den som frågade,
om det är rimligt att lägga två års fackutbildning
ovanpå en filosofiekandidat -

examen, att detta inte är rimligt. Även
om, som jag försökte göra klart för en
stund sedan, utbildningen vid journalisthögskolorna
är och kommer att bli
mycket särpräglad i förhållande till
universitetsutbildningen, med mycket
mera tvärvetenskaplig karaktär, mycket
mera målinriktad och integrerad med
den praktiska utbildningen, så är det en
orimlig studiegång att först använda tre
eller fyra år för en akademisk grundexamen
och sedan genomgå journalisthögskola.

På det sättet kommer det säkerligen
inte att bli. Vad som kommer att ske
är i stället dels att de nuvarande akademikerlinjerna
inte avvecklas i ett
enda svep, utan därifrån kommer fortfarande
en del folk, dels att man går
direkt från universitetet till praktisk
utbildning i pressen, dels att det sannolikt
kommer, i väntan på någon mera reguljär
anordning, att tas nya eller upprepas
gamla initiativ. Det görs nämligen
en hel del på området i olika organisationers
regi.

En organisation som heter IVAK —
Institutet för vidareutbildning av akademiker
— har i Uppsala, Göteborg och,
tror jag, Stockholm under åtminstone
ett par års tid drivit just sådan här vidsidan-av-utbildning
för akademiker som
vill bli journalister. Utbildningen har
bedrivits i blygsam skala, men man kan
bygga vidare på denna väg, och jag vet
att det för något år sedan planerades
att man skulle gå längre. Det har i Uppsala
förekommit en relativt omfattande
kursverksamhet för akademiker avseende
journalistik.

Men i övrigt är det så att det inte
kommer att erbjudas någon mera reguljär
kompletterande utbildning för akademiker
förrän vi får någonting i stil
med vad reservanterna skisserat. Det
som får mig att känna tvekan om huruvida
reservationen, därest den bifalles,
kan göra någon nytta, är min fasta övertygelse
att problemet ändå inte kan
lösas förrän i samband med de fasta

Onsdagen den 3 maj 1967

Nr 24

studiegångarna vid universiteten. Ty en
kurs som dock kräver ungefär en termins''
studier måste ha ett bestämt definierbart
meritvärde för att över huvud
taget kunna locka studerande. Man
förlänger inte sina tre akademiska år
med ytterligare en termin utan att det
ger något resultat, och den rimliga
lösningen är naturligtvis att en filosofie
kandidatexamen i stället för att bestå
av sex betyg kommer att bestå av fem
betyg plus en journalistkurs under en
tid som motsvarar ett betyg, och som
ingår i examen med ett betygs värde.

Jag har svårt att föreställa mig att
detta kan ordnas tidigare än i samband
med en reformering av den akademiska
undervisningen. Finns det något
annat sätt — för mig okänt —■ att
klara detta, bär jag absolut inte någonting
däremot.

Herr WIKLUND i Härnösand (s):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten, men jag vill för herr Nordstrandh
betona, att det inte någonstans
i den proposition som ligger till grund
för det beslut som vi inom kort skall
fatta finns något som talar om auktorisation
av journalister, utan det står
fortfarande Öppet för dem att gå in i yrket
på samma sätt som nu.

Herr Nordstrandh frågade herr Carlshamre
hur det skall bli med akademikerna
under tiden innan det inrättas
en journalistlinje vid de filosofiska fakulteterna.
Jag skall inte svara på frågan
— det gjorde herr Carlshamre -—-utan jag skall i min tur fråga: Hur
rekryteras akademikerna till tidningarna
i dag? De utgör redan en betydande
grupp och, som herr Carlshamre sade,
fler och fler akademiker söker sig
till tidningarna. Pressorganen själva
liksom även radio och TV får försöka
att själva klara dessa problem genom
sin kursverksamhet vid sidan om i form
av specialutbildning och specialundervisning.

Herr Nordstrandh nämnde IVAK och

Ökad utbildning av journalister m. m.

yttrade helt anspråkslöst att det inte
blivit någon särskilt lyckad verksamhet.
Den här motionen om kortare akademiska
kurser kommer antagligen att
röna samma öde.

Jag vill understryka vad i varje fall
några av oss tidigare sagt i debatten,
nämligen att denna form av utbildning
till journalistyrket är, även om
den har en grundläggande karaktär,
mycket särspräglad. Detta går inte att
komma ifrån -— det vet alla som reser
krav på största möjliga objektivitet från
journalistens sida när han förmedlar
sina intryck till oss läsande och konsumerande
allmänhet.

I likhet med herr Carlshamre vill jag
säga att om man skall försöka fånga
upp dessa fina fåglar som lektorer och
liknande så behövs det en enhetlig
tjänstetyp i framtiden. Annars kommer
kanske inte dessa fina fåglar över huvud
taget fram.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 6

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Källstad
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 6) i
utskottets utlåtande nr 86, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Virgin m. fl.

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Källstad begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 105 ja och 92 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 7

Utskottets hemställan bifölls.

Åtgärder vid beskattningen i syfte att
främja sparandet

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 37, i anledning av väckta
motioner angående åtgärder vid beskattningen
i syfte att främja sparandet.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:21
av herr Svenungsson och II: 28 av herr
Thylén;

II) de likalydande motionerna I: 219
av herr Holmberg in. fl. och II: 278 av
herr Bohman in. fl., vari hemställts,

1) att riksdagen måtte anta i motionerna
framlagda förslag till

a) förordning om bostadssparande,

b) förordning om utbildningssparande
och

c) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa

dels om utredning och förslag rörande
premiering av allmänt målsparande genom
avdragsrätt vid beskattningen för
medel som insatts å särskilt sparkonto

enligt de i motionerna angivna riktlinjerna,

dels att Kungl. Maj :t måtte framlägga
förslag om försäljning av obligationslån
till allmänheten i enlighet med de riktlinjer
som angivits i motionerna;

III) de likalydande motionerna I: 221
av herr Hubinette samt II: 287 av herrar
Ringaby och Berglund, vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte föreslå att ett system
för premiering av sparandet genom uppskjuten
beskattning av sparbeloppet infördes,
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som i motionerna anförts;

IV) de likalydande motionerna I: 600
av herrar Thorsten Larsson och Harald
Pettersson samt II: 540 av herr Nilsson
i Tvärålund in. fl., vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om skyndsam utredning
och förslag till riksdagen rörande stimulans
av det personliga sparandet i
enlighet med vad i motionerna anförts;
ävensom

V) motionen II: 128 av herrar Antonsson
och Jönsson i Ingemarsgården, vari
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag
till riksdagen med ledning av vad i motionen
anförts rörande premiering av
personligt sparande på särskilt sparkonto
i bank eller annan penninginrättning
samt rörande skattelättnader för
målinriktat bostadssparande.

Utskottet hemställde, att följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:21
av herr Svenungsson och II: 28 av herr
Thylén om vissa sparstimulerande åtgärder
vid beskattningen,

2) de likalydande motionerna I: 219
av herr Holmberg m. fl. och II: 278 av
herr Bohman in. fl. om vissa sparstimulerande
åtgärder,

3) de likalydande motionerna I: 221
av herr Hubinette samt II: 287 av herrar
Ringaby och Berglund om uppskov
med beskattning av sparbelopp,

4) de likalydande motionerna 1:600
av herrar Thorsten Larsson och Harald

Onsdagen den 3 maj 1967 Nr 24

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

Pettersson samt II: 540 av herr Nilsson
i Tvärålund m. fl. om stimulans av personligt
sparande, ävensom

5) motionen II: 128 av herrar Antonsson
och Jönsson i Ingermarsgården om
premiering av sparande på särskilt sparkonto
och målinriktat sparande,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer och ett särskilt yttrande
hade avgivits enligt följande.

Reservationer

I) av herrar Gösta Jacobsson, Enarsson
och Söderström, vilka ansett,

dels att utskottet bort tillstyrka bifall
till de i motionerna 1:219 och 11:278
framförda förslagen om

1) rätt att i deklarationen göra avdrag
för insättning på särskilt bostadskonto
under åren 1968—1973 av medel, avsedda
för förvärv av eget hem eller fritidsbostad
eller för insats i bostadsrättsförening
med belopp på sammanlagt
högst 6 000 kronor för ensamstående och
12 000 kronor för äkta makar,

2) rätt att i deklarationen göra avdrag
för insättning på särskilt konto
för utbildning av egna barn intill ett
maximibelopp av 1 200 kronor per år
och 18 000 kronor sammanlagt,

3) rätt för ägare av en- och tvåfamiljsfastighet
eller bostadsrättslägenhet
att under vissa förutsättningar i
deklarationen göra avdrag för amortering
av skuld på fastigheten eller lägenheten,
i den mån amorteringen överstege
1,5 % av vederbörande taxeringsvärde
och maximalt med 700 kronor
jämte 200 kronor för varje hemmavarande
barn under 16 år,

4) höjning av maximibeloppet för
sparavdraget i inkomstkällan kapital
(f. n. 400 kronor för ensamstående och
800 kronor för äkta makar) med 200
respektive 400 kronor, i den mån kapitalavkastningen
till motsvarande belopp
utgjorde utdelning på aktier eller
på andelar i ekonomisk förening, ävensom 5)

rätt till sparavdrag om högst 400

kronor för ensamstående och 800 kronor
för äkta makar för den som insatt
sparkapital i inkomstkällorna jordbruksfastighet,
annan fastighet eller rörelse,
dock endast i den mån sparavdraget
ej kunnat utnyttjas i inkomstkällan
kapital;

dels att utskottet på grund härav under
punkten 2) bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna I: 219 av herr
Holmberg m. fl. och II: 278 av herr
Bohman m. fl., såvitt här var i fråga,
måtte antaga de vid motionerna fogade
förslagen till

a) förordning om bostadssparande,

b) förordning om utbildningssparande,
samt

c) lag om ändring av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

II) av herrar Gösta Jacobsson, Lundström,
Enarsson, Tistad och Vigelsbo,
fru Nettelbrandt samt herrar Eriksson
i Bäckmora, Söderström och öhvall, vilka
ansett, att utskottet under punkten
2) bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:219 av herr
Holmberg m. fl. och II: 278 av herr
Bohman m. fl. i nu berörda del måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
förslag till riksdagen om försäljning av
obligationer till allmänheten i enlighet
med vad motionärerna anfört;

III) av herrar Gösta Jacobsson, Lundström,
Enarsson, Tistad och Vigelsbo,
fru Nettelbrandt samt herrar Eriksson
i Bäckmora, Söderström och Öhvall,
vilka ansett, att utskottet under punkterna
2)—5) bort hemställa,

att riksdagen, i anledning av de likalydande
motionerna I: 219 av herr
Holmberg m. fl. och II: 278 av herr
Bohman m. fl., I: 221 av herr Hubinette
samt II: 287 av herrar Ringaby och
Berglund, I: 600 av herrar Thorsten
Larsson och Harald Pettersson samt
II: 540 av herr Nilsson i Tvärålund
in. fl., ävensom motionen II: 128 av herrar
Antonsson och Jönsson i Ingemarsgården,
måtte i skrivelse till Kungl.

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

Maj:t begära utredning och förslag rörande
premiering av personligt sparande
på särskilt sparkonto i bank eller
annan penninginrättning samt rörande
skattelättnader för bostadssparande.

Särskilt yttrande

av herrar Lundström, Tistad och Vigelsbo,
fru Nettelbrandt samt herrar
Eriksson i Bäckmora och Öhvall.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SÖDERSTRÖM (li):

Herr talman! Vid denna kammares
plenum för jämnt en vecka sedan behandlades
bl. a. bevillningsutskottets betänkande
nr 35 som gällde avdrag vid
beskattningen för värdeminskning m. in.
Sedan talesmän för reservanterna hade
sagt sitt, begärdes ordet av herr Brandt,
vilken som talesman för utskottets majoritet
yrkade på bifall till utskottets hemställan.

Detta är alldeles som det brukar gå
till vid ärendenas behandling. Jag har
emellertid en känsla av att herr Brandts
inlägg vid det tillfället väckte en viss
uppmärksamhet genom den utformning
som han gav det. Han nöjde sig med att
konstatera att de frågor och problem,
som diskuterades i betänkandet hade vi
pratat om i decennier. Därför var det
för honom omöjligt att finna några nya
argument. Han ansåg inte heller att reservanterna
hade funnit några dylika.
Och eftersom han inte kunde helt ogenerat
stå och upprepa vad han tidigare
sagt under tio år, inskränkte han sig
till att yrka bifall till utskottets hemställan.

Jag vill inte kritisera herr Brandts
sätt att se på problemet, men jag kan
inte dela hans uppfattning att inte några
nya argument tillkommit under de senaste
tio åren. Så statiskt anser jag inte
vårt lands läge vara.

Av en slump fick jag just på min
bänk utdelade diverse motioner som jag
tog del av sedan bevillningsutskottets

ärenden var avklarade. Jag läste bl. a.
högerns partimotion nr I: 767 med anledning
av proposition nr 56 gällande
ett statligt kreditaktiebolag. I ett avsnitt,
»Det nuvarande arbetsläget», finns en
tabell, som visar varslade driftsinskränkningar
och nedläggelser under
perioden 1956—1966. Ser man på denna,
får man omedelbart klart för sig hur
föränderligt läget varit på arbetsmarknaden
under en tioårsperiod.

Den otrevligaste siffran är den som
säger att under år 1966 lades 236 arbetsställen
ned, vilket är nästan dubbelt så
många som under år 1965, då motsvarande
siffra var 128. Men under båda
dessa år har nedläggelserna varit av
mycket omfattande natur jämfört med
tidigare år, då medeltalet knappast har
överstigit siffran 80. Som en konsekvens
härav har också antalet avskedanden
och permitteringar vuxit. År 1966 uppgick
siffran till 20 733 mot 8 890 år 1965
och 4 312 år 1964.

Siffrorna för arbetslösheten inger
även stora betänkligheter, då de visar en
tendens att stiga trots att antalet individer
som omskolas inte har inräknats
i statistiken. Genom ökad aktivitet från
AMS är de omskolades antal i ständigt
stigande.

Sedan jag läst detta aktstycke är jag
inte beredd att säga att ingenting har
förändrats och ingenting nytt har inträffat.
Tvärtom anser jag att vi nu är
tvungna att se på våra förutsättningar
för framtiden från helt andra utgångspunkter
än vad som har gällt under en
högkonjunktur.

Bevillningsutskottets betänkande nr
37 behandlar motioner angående beskattningsåtgärder
i syfte att främja
sparandet. Utskottet säger: »I diskussionen
om det nuvarande samhällsekonomiska
läget och om prognoserna för
den svenska samhällsekonomin under
de närmaste åren har betonats betydelsen
av en ökad kapitalbildning som en
förutsättning för den eftersträvade fortgående
standardhöjningen.» Vidare kon -

Onsdagen den 3 maj 1967 Nr 24

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

stateras i utlåtandet att bolagens kapitalförsörjning
i samband med nyemissioner
kraftigt bär sjunkit. Den beräknas
för 1967 till 181 miljoner kronor
mot 341 miljoner kronor 1966. Utskottet
säger därefter: »Mot bakgrunden av de
betydande investeringsbehoven finns
det enligt utskottets mening anledning
att — trots den gynnsamma utvecklingen
av det enskilda sparandet — pröva
nya vägar för att öka detta sparande i
syfte att minska den privata konsumtionen.
Varje åtgärd, som kan befinnas
lämplig för sådant ändamål, bör allvarligt
övervägas.»

Jag skulle vilja tillägga att läget är
lika allvarligt både inom den statliga
och den kommunala sektorn, vilkas ansvällning
nu börjar få så svåra konsekvenser
att de knappast kan överblickas.

Finansministern har tydligen insett
detta då han nu enligt pressen förebådar
åtgärder inför det förestående budgetarbetet
som torde vara väsentligt mer
radikala än hittillsvarande åtgärder.
F"ör bara några år sedan skulle åtgärder
av den arten ha varit fullkomligt otänkbara
för en socialdemokratisk regering.

Vårt syfte med partimotionen om
sparstimulerande åtgärder är att ytterligare
bredda underlaget för enskilt sparande
och stimulera detta. Ur demokratisk
synpunkt är det viktigt att den
ekonomiska politiken inte bara inriktar
sig på stigande levnadsstandard, en hög
och jämn produktiv sysselsättning och
ett stabilt penningvärde, som stabiliseringsutredningen
på sin tid uttalade
önskemål om. Till dessa tre huvudmål,
om vilka politisk enighet råder, måste
fogas ett fjärde, nämligen eu allmän
förbättring av den enskilde medborgarens
förmögenhetsvillkor.

Den ekonomiska politiken bör alltså
syfta till att sprida de ökade ekonomiska
tillgångar, som medborgarnas arbetsinsatser
har skapat, på så många
händer som möjligt, men det har den
inte tillåtits att göra under de senaste
åren. Det har tvärtom varit en medveten

strävan från socialdemokratin att genom
särskilda åtgärder prioritera det
kollektiva sparandet, varigenom utrymmet
för enskilt sparande blivit mindre.

I vår partimotion har vi framhållit
tre förutsättningar som nödvändiga för
att ökat enskilt sparande och därigenom
ett utspritt ägande skall kunna
komma till stånd. För det första måste
de många människorna få ekonomiskt
utrymme för sparande bl. a. genom en
rimligare skattepolitik. För det andra
skall aktiv sparvilja väckas och stimuleras
bl. a. genom skattelättnader för
visst sparande. För det tredje måste
bättre och mera lättillgängliga möjligheter
än nu erbjudas till värdefast och
lönsam placering av sparmedel. Som
läget ter sig i dag krävs en inlåningsränta
på 10 procent för att en sparare
inte skall få negativ avkastning på sitt
sparkapital — detta om man räknar med
en årlig inflation på cirka 5 procent
och en marginalskatt på cirka 50 procent.

De konkreta åtgärder som har föreslagits
i motionen — bostadssparande,
utbildningssparande, allmänt målsparande
och aktiesparande m. m. — torde
vara så välbekanta för riksdagens ledamöter
att jag inte här behöver närmare
ingå på dem. Yrkandena har i vederbörlig
ordning avslagits av majoriteten varje
gång de behandlats i riksdagen,
främst med den motiveringen att socialdemokrater
inte vill vara med om att
stimulera ökat sparande genom att införa
skattelättnader för sådant ändamål.
Denna principiella ståndpunkt intar
man fortfarande, trots att man vid
vissa tillfällen gjort avsteg från den.

Fn princip får dock inte vara ett statiskt
begrepp. Om utvecklingen går därhän
att förutsättningarna ändras, måste
man ompröva sitt ställningstagande.
Enligt min mening hade det varit lämpligt
att göra det i år, då vi har en situation
som tyvärr i hög grad avviker från
den vi tidigare varit vana vid.

Om finansministern — som jag nyss

5-—Andra kammarens protokoll 1967. Nr 2''i

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

citerade — i sin PM till förvaltningarna
kan drista sig till att begära att begreppet
»inkomstfinansiering» skall börja
diskuteras, måste detta innebära en helt
ny princip på det området. Går det att
ändra principiell ståndpunkt därvidlag,
bör det enligt min mening vara möjligt
även när det gäller skattelättnader
i samband med besparingsåtgärder.

Med det sagda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationerna I,
II och III av herr Gösta Jacobsson med
flera.

I detta anförande instämde lierr Nilsson
i Bästekille (h).

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Utskottet säger i sitt
betänkande att en ökad kapitalbildning
är en nödvändig förutsättning för att
man skall kunna få en fortsatt standardhöjning
här i landet. Om detta uttalande
är utskottsmajoriteten och reservanterna
eniga. Åtskilliga utredningar ■—•
inte minst den senaste långtidsutredningen
— har också konstaterat detsamma.

Många som har betraktat talet om den
ökade kapitalbildningen som enbart grå
teorier har under den senaste tiden blivit
smärtsamt medvetna om vad det kan
betyda av tragedi för den enskilda människan,
för hennes familj och för hela
hennes existens att ett företag tvingas
att lägga ned sin verksamhet och avskeda
personalen, t. ex. därför att det inte
finns möjlighet att pumpa in det erforderliga
kapitalet.

Detta är spörsmål som har verkligt
genomgripande betydelse för just den
enskildes vardagstillvaro. Trygghetsfrågorna
har på sistone blivit föremål
för stor uppmärksamhet. Det är både
glädjande och nödvändigt att så har
skett, men det hade varit lyckligare om
det inte hade behövts otrygghetsupplevelser
hos massor av människor för att
tvinga fram denna uppmärksamhet. Ett
större intresse från regeringens sida för
kapitalbildningens problem skulle ha

kunnat bespara många människor den
djupa tragik som en upplevd otrygghet
måste innebära.

Att vårt kreditväsen behöver kompletteras
är riktigt, men det vore farligt att
tro att tillkomsten av en ny bank på
något sätt av sig själv skulle lösa kapitalbildningsproblemen.
Ett nytt kreditinstitut
är inte detsamma som nya pengar.
Bravoropen äver den nya banken får
inte formas till dimridåer över det
självklara faktum att vi i alla fall behöver
mera kapital, mera sparande, i
precis samma utsträckning som förut —•
det är ju inte meningen att banken skall
göra pengar.

Det finns inget sparstimulerande medel
som kan vara mera effektivt än ett
förtroende för den sittande regeringen
att den sparade kronan bibehåller sitt
realvärde. Men hur skulle människorna
kunna hysa det förtroendet för regeringen
med hänsyn till de erfarenheter man
har av en lång tids inflationsutveckling?
I stället har man lärt sig att resonera
krasst ungefär så här: »Lånar jag pengar,
får jag sedan betala tillbaka med
pengar som är mindre värda. Sparar jag
pengar får jag kvittera ut pengar som
är mindre värda.» Detta medvetande
kan inte precis betyda någon allmän
sparstimulans. Småspararna kan inte
räkna med att penningvärdeförsämringen
på det sättet ens i ringa mån
balanseras av motsvarande ökning av
kapitalavdrag och försäkringsavdrag.

Det är utmärkt att vissa sparinstitut
stimulerar t. ex. bostadssparandet genom
särskilda sparlån. Det är likaledes
utmärkt att insatser gjorts för det särskilda
ungdomssparandet och det allmänna
lönsparandet. Men det är inte
tillräckligt. Utskottet säger också i ett
stycke, varom full enighet råder, att
varje åtgärd bör allvarligt övervägas,
om den kan befinnas lämplig för att
pröva nya vägar till ett ökat sparande.
Det är då egendomligt att slutsatsen blir
ett avslag på alla motioner om olika
initiativ i sparstimulerande syfte.

Onsdagen den 3 maj 1967 Nr 24

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

År sammankopplingen med skatten
den heta potatis som man inte vill röra
vid? Få ting brukar på den socialdemokratiska
kanten irritera mera än att
skattesystemet verkar precis så som det
skapats av den socialdemokratiska regeringen.
Värdet av avdrag måste ju i ett
system med starkt varierande marginalskatt
bli mycket skiftande. Att detta
borde tvinga till en översyn av den
arbetshämmande marginalbeskattningen
är en annan sak. Jag vill här ställa frågan,
om man observerat att det i t. ex.
den skiss till sparpremiering som ges
i motion nr II: 128 talas om avdrag på
den statliga inkomstskatten och inte
på det skattepliktiga beloppet. Det betyder
ju att alla — trots marginalbeskattningen
och dess skiftande verkningar
— skulle få avdrag med samma
belopp, vilket skulle vara till stor fördel
för sparare med låga inkomster.
Dessutom skulle en sparstimulans via
beskattningen enligt den skisserade modellen
innebära en stor fördel just för
småsparare, som inte har möjlighet att
placera sitt lilla sparande i realvärden.
De behärskar ofta helt enkelt inte tekniken
med penningplacering i aktier och
fastigheter, och det gäller dessutom ofta
för små belopp för att man skall kunna
laborera med dem på dessa marknader.

Det finns inget »Sesam, öppna dig!»
som med ett slag förändrar hela kapitalbildningsmekanismen
och som skapar
intensivt sparlängtande människor. Nej,
här behöver den ena åtgärden prövas
vid sidan av den andra. Genom en rad
mindre ingripande åtgärder kan en samlad
positiv totaleffekt erhållas.

Med utskottets egen motivering att
man bör pröva varje åtgärd för ett sådant
ändamål vill jag, herr talman,
yrka bifall till reservationerna II och

in.

I detta anförande instämde herr Berglund
(fp).

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Föreliggande utskotts -

betänkande och de reservationer som är
knutna till detsamma innehåller i sak
inget nytt för kammaren. Om jag därför,
herr talman, inskränker mig till att
yrka bifall till reservationerna II och
III är det inte därför att jag anser frågorna
vara av ringa betydelse. Sparandet
är tvärtom enligt min mening mycket
viktigt, och som min motivering för
denna uppfattning ber jag att få instämma
i det anförande som hållits av fru
Nettelbrandt.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag hade nästan tänkt
instämma i vad jag själv yttrade förra
veckan. Jag blev nämligen mycket populär
för det anförandet, och många har
siagt till mig, att om jag kan upprepa
det i dag också, så är jag duktig. Men
herr Söderström tycker inte om att bli
behandlad på det sättet. Jag skall emellertid
ändå inte ingå i detalj på frågorna,
utan vill bara säga några ord mer
i allmänhet om sparandet.

Det är riktigt, som herr Söderström
framhåller att det har skett någonting
nytt, inte minst beträffande sparandets
utveckling. Men när motionerna är -— såsom
föredraganden i bevillningsutskottet
påpekade inte i denna fråga utan i
en annan — exakt likadana som de motioner
vi behandlade förra året, det är
bara nya namn under dem, så måste det
väl betyda, att inga nya argument har
framkommit ens enligt motionärernas
uppfattning. Inte heller vi inom utskottsmajoriteten
har kunnat finna nya
argument, och då borde man kanske
kunna avgöra frågorna med en omröstning
utan någon längre diskussion.

På den allmänna arbetsmarknaden
har det emellertid inträffat någonting
som gjort att propositionen om utvecklingsbanken
har framlagts. Om jag hänvisar
herr Söderström till den, kanske
vi inte behöver diskutera nödvändigheten
av ett ökat sparande i samhället och
en ökad kapitalbildning för att klara de
väldiga investeringar som erfordras för

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

framtiden. Det är att slå in öppna dörrar,
då man säger till oss på socialdemokratiskt
håll, att vi inte är medvetna
om behovet av ökat sparande. Det är inte
det frågan gäller.

Tillåt mig i korthet för att inte diskussionen
här skall bli för lång erinra
om vad som föreslogs av sparutredningen
— jag kallar den populärt så —
som avlämnade sitt betänkande 1961.
Den föreslog andra sparfrämjande åtgärder
än via beskattningen: ungdomssparande,
allmänt lönsparande samt
vissa åtgärder i syfte att främja bostadssparande.
.lag tycker det är fantasilöst,
när man från oppositionens sida inte
kan hitta på något annat än att ständigt
kräva skattelindringar för att människor
skall göra det ena eller det andra. Här
har vi fått en hel provkarta på skattelättnader
för det ena eller andra slaget
av besparingar. Tidigare har vi diskuterat
likadana motioner om skattelindringar,
och man kan snart fråga sig:
Vem skall över huvud taget betala skatt
i detta land?

För att återgå till sparutredningen
ansåg denna att det inte går att premiera
endast den del av kapitalet som
nysparas, utan man måste också premiera
annat sparat kapital. Utredningen
framhöll att det inte skulle vara möjligt
att skilja ut nysparandet från det som
ändå skulle ha sparats, och vidare sade
man att det skulle kunna ske en överföring
av redan sparat kapital till nyinsatt
kapital i en sparinrättning. Personer
som hade tillräcklig inkomst och förmögenhet
för att göra detta skulle alltså
premieras, och det skulle helt enkelt vara
omöjligt att utöva någon kontroll
härvidlag.

Om detta system genomfördes skulle
det enligt uppgift också kosta staten
så stora belopp att det översteg det
nysparade kapitalet. Dessutom skulle
det vålla ett stort avbräck för stat och
kommun i det trängda statsfinansiella
läge där vi befinner oss. Flertalet remissinstanser
delade sparutredningens

uppfattning på denna punkt. Ett genomförande
skulle innebära nya möjligheter
till inkomst- och progressionsutjämn,
ing, vilket i sin tur skulle medföra
orättvisa resultat från skatteförmågeoch
rättvisesynpunkt. Sparutredningen
ville emellertid inte heller vara med
om att stimulera enskilt sparande genom
skatteminskning i relation till sparat
belopp på särskilt konto.

Herr talman! Detta om detta. Innan
jag tar upp själva sparandet skall jag
kanske säga några ord till fru Nettelbrandt,
eftersom hon ständigt talar om
att regeringen i det här landet bedriver
en sådan politik att penningvärdet
försämras o. s. v. Det tjänar inte mycket
till att diskutera detta, men jag är
övertygad om att alla ledamöter i denna
kammare utom fru Nettelbrandt har
märkt, att samma problem finns i alla
industriländer. Man kan inte i ett samhälle
med full sysselsättning klara den
ekonomiska stabiliteten utan en viss
prisstegring.

I Norge fördes innan den borgerliga
regeringen tillträdde en valstrid varvid
lovades »krympefri penningpose» för
löntagarna. »Krympefri penningpose»
skulle det bli och inga prisstegringar,
och handelsbalansen skulle man också
återställa. När fru Nettelbrandt säger att
det inte får fortsätta så här, skulle jag
vilja rekommendera henne att studera
förhållandena i Norge och läsa vad den
norska landsorganisationen säger liksom
även vad den norska arbetsgivareföreningen
kräver. Hon skulle då få bekräftelse
på den pågående prisstegringen
och försämringen av handelsbalansen
som visar ett underskott på 2 miljarder.
.lag klandrar inte den norska regeringen
för att den inte klarar detta
problem, ty ingen regering i hela den
moderna industrivärlden kan göra det.
Statsminister Borten framhöll vid sitt
besök i Sverige att den regering som kan
lösa inflationsproblemet verkligen skapat
ett förhållande i sitt land som
kunde gälla som ett mönsterexempel för

Onsdagen den 3 maj 1967 Nr 24

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

hela världen. Så enkelt eller så svårt är
det — vilket man vill.

Om ni på borgerligt håll tror, att det
inte blir någon prisstegring och att
penningvärdet kommer att öka ifall
vi får en borgerlig regering här i Sverige,
så beklagar jag er. Då har ni fullkomligt
missuppfattat hela situationen
och inte förstått svårigheterna att styra
landets ekonomi i ett samhälle som
vårt med full sysselsättning.

Herr talman! Jag skall inte orda mera
härom, utan se på hur sparandet har utvecklat
sig. Det sparas ändå mycket
här i landet. Ungdomens lönsparande
har trots ett minskat antal sparare —
när ungdomarna kommer upp i viss ålder
övergår de till det allmänna sparandet
— ökat med ungefär 30 miljoner
kronor sedan 1964. Den sista december
i fjol uppgick ungdomens lönsparande
till 250 miljoner kronor. Antalet
sparare i det allmänna lönsparandet
har under samma tid ökat med 103 000
personer och är nu 567 200 personer.
Dessa personer har under samma tid
ökat sitt sparande med 300 miljoner
kronor, och de hade den sista december
i fjol en behållning på 1 295 miljoner
kronor.

Ser vi på inlåningsutvecklingen i sparinstituten
exklusive ATP, finner vi
att sparandet ökat från i runt tal 31
miljarder 1953 till — jag har en preliminär
siffra för fjolåret — i runt tal
57 miljarder, om man räknar i ett fast
penningvärde. Det har alltså blivit nästan
en fördubbling under denna tid.
Denna ökning har alltså till stor del
skett under den tid då ATP skulle hämma
allt sparande!

Företagen har fortfarande möjligheter
till ett betydande företagssparande
på grund av generösa regler för avskrivning
och varulagervärdering och
på grund av att de kan fondera pengar
i investeringsfonder, avsätta till skogskonto
o. s. v. Annell-lagen, som vi förbättrade
för några veckor sedan, har
också medgivit ett stort sparande i form

av nyemissioner. Under 1966 uppgick
nyemissionerna — alltså ett nysparande
— till 341 miljoner, och i år har man
aviserat en ytterligare ökning med 181
miljoner redan innan den nya lagen
trätt i kraft.

I AP-fonderna finns det som bekant
nu över 15 miljarder i sparade medel.
Konjunkturinstitutets chef Börje Kragh
understryker i sin utredning, att hushållssektorn
svarar för merparten av
det totala sparandet i samhället. Det har
alltid sagts — och vi har varit bekymrade
härför — att det enskilda hushållssparande!
skulle minska. Men det visar
sig alltså att det ökat i glädjande stor
utsträckning.

Jag skall citera vad bankdirektör
Rune Höglund i Svenska handelsbanken
sade på bankens bolagsstämma i mars:
»Hushållens andel i vår inlåning» —
alltså Handelsbankens inlåning — »är
nu uppe i nära 70 procent jämfört med
mindre än 50 procent för 15 år sedan.
Troligen kommer andelen att öka ytterligare.
»

Oppositionen spådde när ATP beslöts
ragnarök över Sverige i flera avseenden.
Bl. a. spådde man att ATP skulle verka
negativt på hushållssparandet. Rune
Höglund antydde också i sitt anförande
att det var så — inte precis med de ord
jag använde, men han sade att man hade
fruktat att det skulle bli på det sättet.
Men liksom beträffande de flesta
spådomar oppositionen gjort om den
kommande utvecklingen så slog även
denna slint. Oppositionen bär kapital!
misstagit sig; den ökade pensionstryggheten
hade inte denna effekt på sparviljan,
säger Rune Höglund.

Tycker ni inte att det är förargligt
om ni nu läser vad ni sade när vi diskuterade
ATP, nämligen att det skulle bli
lönestopp, att det praktiskt taget inte
skulle bli någon utveckling i det här
landet och framför allt att sparandet i
sparinstituten skulle minska eftersom
ATP skulle överta detta? År det inte
bekymmersamt att hålla tal med stora

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

ord om att utvecklingen kommer att bli
den och den om socialdemokraterna får
regera, när ni misstagit er så i varje
spådom tidigare?

Med detta vill jag inte — jag återkommer
till vad jag sade i början — förringa
betydelsen av sparandet. Jag vill
inte heller säga att det nuvarande sparandet
är tillräckligt, även om vi i vårt
land sparar mer än man gör i något
annat land. Jag har sagt många gånger
i denna kammare, att det inte finns
något land i världen -— jag skulle tro
att det gäller förhållandena även i dag
—• som avstår så mycket av bruttonationalinkomsten
för att investera i industrin
och för att ersätta försliten materiel
o. d. En tredjedel av hela bruttonationalinkomsten
sparas ju och sätts
in. Men det är ändå för litet på grund
av den ständiga expansionen under socialdemokratisk
ledning i detta land.
Vi kräver och avser att den skall fortsätta.
Då kan vi ju inte konsumera
vad vi behöver för att bygga ut industrin
ytterligare, och av den anledningen är
vi alla intresserade av att åstadkomma
ett ökat sparande. Men utskottet säger
att det varken är praktiskt eller rättvist
och riktigt att detta sker via beskattningen.

Jag vill i detta sammanhang ge lönsparkommittén
en blomma. Den ämnar
nu alttivisera sin verksamhet ytterligare,
och det gör ju också sparinstituten,
som man har anledning att berömma.
Lönsparkommittén kommer att aktualisera
detta ytterligare, men det kommer
herr Kellgren som är ordförande i lönsparkommittén
säkerligen att utveckla
senare. Jag skall därför begränsa mig
till att konstatera att det är ett beundransvärt
arbete kommittén utfört när
man medverkat till ökningen av ungdomssparandet
och av det allmänna sparandet.
Att övertyga människor om sparandets
nödvändighet både för deras
egen skull och för landets skull och
att vidta alla möjliga åtgärder för att
stimulera sparandet anser vi vara den

riktiga vägen att gå. Rätta sättet däremot
är inte att ge folk en skatteminskning
för att stimulera sparviljan, när
man icke kan kontrollera att man därigenom
premierar något nysparande
över huvud taget.

Med hänvisning till dessa fakta och
till lönsparutredningens uttalande avstyrker
utskottet motionsyrkandena.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Brandt är irriterad
över att det påpekas att regeringen
bedriver en politik som är sådan att
penningvärdet försämras. Det är regeringen
som har ansvaret för politiken
i detta land. Penningvärdet har starkt
försämrats. Det är två konstateranden
som är möjliga att göra. Om de sammanställes
på detta sätt av herr Brandt
eller av någon inom oppositionen kan
vara egalt, faktum kvarstår ändå.

När det gäller jämförelserna med utlandet
glömmer herr Brandt bort att
det dock är konstaterat — jag tror även
av finansministern — att kostnadsstegringarna
här i landet varit större än i
de flesta andra jämförbara länder.

Herr Brandt irriterades också mycket
över att man talar om skattelättnader
här och skattelättnader där som det
enda möjliga receptet. Men detta är ju
föranlett av monotonin i regeringens
politik med skattehöjningar här och
skattehöjningar där. Att det måste bli
en sådan ömsesidighet i talet tycker jag
borde vara uppenbart för herr Brandt.
Någon brist på fantasi när det gäller
att hitta på skattehöjningar på olika
områden brukar ju inte regeringen ådagalägga.

Herr Brandt talade om sparutredningen
från 1961 och de konstateranden som
gjordes av den. I det sammanhanget
sades också från utredningens sida, att
det pågick en rad skatteutredningar och
att det i sin tur gjorde att det inte var

Onsdagen den 3 maj 1967 Nr 24

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

särskilt lämpligt att göra några överväganden
beträffande skattesystemet
förrän utredningarna var klara. Jag tror
t. o. m. att sparutredningen lämnade en
direkt rekommendation att dessa frågor
skulle göras till föremål för en samlad
översyn när de skatteutredningar som
då pågick var klara med sitt arbete.

Det väsentliga är väl att vi i dag kan
konstatera ett uppenbart behov av ökat
sparande. Och det behovet, som är konstaterat
av experter och som alla är
överens om, blir ju inte mindre därför
att man kan räkna upp siffror från olika
områden där sparandet har ökat.
Faktum kvarstår ändå, att en nödvändig
förutsättning för en framtida välståndsutveckling
är att få till stånd en ökning
i vårt sparande.

Herr SÖDERSTRÖM (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag kan försäkra herr
Brandt att jag inte alls kände mig illa
behandlad. Jag uttryckte bara en viss
förvåning, som jag tror att samtliga ledamöter
i denna kammare kände, över
de lakoniska uttryckssätten i herr
Brandts anförande.

Jag är fullt ense med herr Brandt om
att vårt sparande har ökat. Det har heller
ingen förnekat. I varje fall har'' inte
jag gjort det. Men, herr Brandt, vad beror
det på att efterfrågan på kapital
ideligen ökar? Måste inte det innebära
att kapitalefterfrågan trots det ökade
sparandet stiger ännu fortare, att relativiteten
med andra ord inte håller takten?
Vi borde ha sparat ännu mer för
att kunna tillgodose efterfrågan i samma
grad som tidigare. Alltså måste vi
på något sätt öka vårt sparande.

Som en jämförelse kan nämnas att
statsutgifterna för 10 år sedan var ungefär
10 miljarder kronor och att de nu
är tre och en halv gånger så stora. Om
vi alltså har ökat sparandet med 50
procent och de offentliga utgifterna
med 350 procent, så säger det tydligare

än något annat att vi ligger efter med
sparandet.

När vi har diskuterat sparandet har
den stora skillnaden mellan oss varit
att jag menar att vi i sparandet får gå
även vägen via skattestimulans, vilket
herr Brandt inte vill vara med om. Där
ligger den stora principiella skillnaden.
Att vi behöver spara är vi båda helt
ense om.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Först vill jag tacka bevillningsutskottets
talesman herr Brandt
för den vackra blomma han överräckte
till lönsparkommittén. Men det är alldeles
riktigt som han också sade, att
det i den kommittén är sparinstituten
som drar det tunga lasset. Det är affärsbankernas,
sparbankernas och HSB:s
representanter som där gör en förnämlig
och föredömlig insats för att öka
sparandet i vårt land.

En ledstjärna för lönsparkommittén
liksom för alla som vill verka för ett
ökat sparande är att åstadkomma en
nettoeffekt med sparåtgärderna. Det är
i och för sig ingen mening med att vidta
åtgärder som leder till ett överflyttande
av på visst sätt åstadkommet sparande
från ett område till ett annat men
som inte har någon nettoeffekt alls.
Om man verkligen vill främja sparandet,
måste man försöka dra in nya grupper,
som inte tidigare sparat, och att
stimulera tidigare sparare till att öka
sina sparprestationer. Det är nettoresultatet
man hela tiden måste se till.
Och det försöker lönsparkommittén
göra.

Huvudanmärkningen mot alla de förslag
som presenterats från borgerligt
håll för att stimulera sparandet är just
denna, att de inte ökar nettosparandet.
Man vet inte något om nettoeffekten
med de föreslagna åtgärderna. Resultatet
kanske skulle bli det rakt motsatta
mot vad motionärerna tänkt sig, nämligen
att det totala sparandet går ned.

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

En mycket stor del av de pengar som
inflyter via skatter till kommunerna och
staten är också sparmedel, som kommunerna
och staten använder för avskrivningar
eller kapitalbildning över huvud
taget. Så länge inte de borgerliga
representanterna kan förete några som
helst bevis för att de skulle åstadkomma
ett ökat nettosparande med sina förslag,
kommer jag i varje fall att motsätta
mig dessa förslags genomförande. De är
absolut inte till någon nytta, om det
inte kan visas att man därmed ökar
nettosparandet.

Lönsparkommittén anstränger sig
verkligen för att få fram förslag till
nya sparformer som kan öka nettosparandet.
Nu senast har lönsparkommittén
funderat över möjligheterna att
inom lönsparsystemet få en form för
bostadssparande. Det förslag denna
kommitté diskuterade i höstas gick ut
på följande. En sparare, som varje år
ökar sitt kapital med minst 2 000 kronor
eller avsätter minst 10 procent av
sin lön vid varje avlöningstillfälle,
skulle erhålla ett slags bonus från staten
— från skattebetalarna —• i form av
extra räntetillägg på en procent, som
skulle utfalla om vederbörande skaffar
sig insatslägenhet eller eget hem eller
på annat sätt måste göra insatser för
att få en bostad. Men det skulle inte
räcka därmed. Om vederbörande utan
att skaffa sig en bostad lät pengarna
stå inne i minst fem år, skulle han
också få denna bonus.

Man kan tycka att detta inte är någon
särskilt stark stimulans, men jag
tror ändå att den skulle vara väsentlig.
Det viktiga är här inte bara att öka sparandet
som sådant utan också att hålla
kvar det sparande som finns. Om man
skulle öka sitt kapital varje år med i
genomsnitt 2 000 kronor, skulle denna
gottgörelse bli en stark stimulans att
låta pengarna stå kvar i bankerna. Man
skulle inte ta ut och använda dessa
pengar. Ur banksynpunkt och sparandesynpunkt
är det oerhört väsentligt

att pengarna står stadigt kvar i bankerna.

Detta förslag har varit ute på remiss
till de olika sparinstituten, och det har
anförts varierande synpunkter. Sparinstituten
har anfört tekniska och ibland
principiella skäl mot förslaget. Framför
allt har Svenska arbetsgivareföreningen
anfört principiella betänkligheter
mot att på detta sätt subventionera
sparandet. Därför kunde man inte nå
allmän uppslutning kring detta förslag
inom kommittén. I stället har kommittén
beslutat anhålla att finansministern
föranstaltar om en mera allsidig utredning
för att se huruvida man inom ramen
för detta system eller på annat
sätt kan organisera ett speciellt bostadssparande.
Kommittén har nämligen funnit
att just bostaden som sparmål kanske
allra starkast skulle uppmuntra till
ökat nettosparande — och det är det
vi är ute efter.

Kommittén har också gjort en särskild
utredning och frågat unga människor
mellan 15 och 30 år vad de har
för synpunkter på sparandet, hur de
själva genomför sitt sparande och hur
de vill ha sparandet ordnat för framtiden.
Ungefär 1 200 unga människor
har på detta sätt intervjuats genom ett
intervjuinstitut. Av alla dessa intervjuade
personer är det bara 20 procent som
uppger att de sparar för bostad. Ett
större antal är sparare, men för just
bostaden är det bara 20 procent av de
intervjuade som gör mer organiserade
sparprestationer.

Naturligt är att de gifta ungdomarna
sparar för bostaden i större utsträckning
än andra. Och det är speciellt bland
de ogifta och de yngre löntagarna som
det finns potentiella möjligheter att öka
sparandet genom att just sätta upp bostaden
som sparmål. Det är också där
som sparkommittén är intresserad av
att göra insatser, vilka lämpligen torde
ske inom ramen för ungdomens lönsparande.
Jag tror för egen del att ett av
de angelägna målen är att bland de

Onsdagen den 3 maj 1967 Nr 24

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

bortåt 600 000, som är med i det allmänna
lönsparandet, söka vinna ett
större antal konsekventa bostadssparare.

Intressant är också att se hur spararna
ställer sig till olika slags uppmuntran
av sparandet. Det visar sig
att flertalet är mer intresserade av en
högre ränta än av t. ex. vinster i ett
lotteri. Den mycket höga ränta som
vi haft under senare år har säkerligen
inte oväsentligt stimulerat det enskilda
sparandet. Detta kan utläsas ur undersökningen.
Det är inte alls så att
ungdomarna, som man föreställer sig,
är särskilt intresserade av spelmomentet
i uppmuntrandesystemet.

Någonting annat, som också kan vara
av intresse att omnämna, är att flertalet
lönsparare vill ha många vinster i
ett lotterisystem som uppmuntran. De
är inte intresserade av några få, mycket
höga vinster, utan de är faktiskt mest
intresserade av många småvinster som
en uppmuntran till uthålligt lönsparande.

Herr talman! Jag har velat lämna dessa
upplysningar för att kortfattat antyda
på vilket område och inom vilka
grupper som vi antagligen kan göra något
för att öka nettosparandet. Det blir
allt fortfarande i första hand bland den
förvärvsarbetande ungdomen och inom
de grupper som är i behov av att skaffa
sig en bättre och en större bostad.
Jag är också övertygad om att ifall vi
för dessa gruppers del kan åstadkomma
en attraktiv form för uppmuntrande av
ett bostadssparande, så går det att nå
fram till ett ökat nettosparande. Att ett
ökat sparande behövs har framhållits av
så många, att jag inte ytterligare skall
understryka saken. Låt mig endast avslutningsvis
anföra ytterligare en synpunkt.

Herr Söderström och fru Nettelbrandt
förklarade att sparandet är otillräckligt
och att vi behöver mycket mer sparande
samt tog detta till utgångspunkt för
påståendet att den ekonomiska politiken

inte sköts på rätt sätt. Självfallet kan
man hysa den uppfattningen. Men det
viktigaste skälet till att sparandet inte
räcker är givetvis att vi har ett expansivt
näringsliv och en expansiv utveckling
inom hela samhällslivet. Jag har
svårt att föreställa mig att det egentliga
sparandet skall kunna räcka till på alla
punkter och vid exakt varje tillfälle så
länge denna expansion pågår. Det kommer
alltid att finnas en viss diskrepans
mellan behovet av sparande och sparandet
sådant det äger rum.

Jag tror alltså att vi skall ha vår uppmärksamhet
riktad på just expansionsfaktorn
som förklaring till att sparandet
ter sig så otillräckligt. Det viktigaste
är, såvitt jag förstår, att konstatera
huruvida det faktiskt sker en total ökning
av sparkvoten i förhållande till
bruttonationalprodukten. Så långt
man kan följa statistiken bakåt visar
den någon ökning varje år. Detta visar
att vi har en aktiv kapitalmarknad, som
hela tiden förmår tillgodose nya och
utökade behov. Det är sålunda ett uttryck
för att man lyckats klara uppgiften
att öka sparandet. Om detta sedan
går via den enskilda sektorn, stat och
kommun eller de enskilda företagen, är
enligt min mening ganska oväsentligt.
Det viktiga är att totalsparandet ökar.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Brandt sade att
han inte skulle gå djupare in i debatten.
Därefter startade han med friskt
mod en stor ekonomisk debatt och talade
om inflation och om hur den ekonomiska
politiken här i landet skall
föras och lovprisade stort regeringens
sätt att sköta denna. Han ville försöka
övertyga fru Nettelbrandt om att det är
precis likadant i alla industriländer.
Men så är inte fallet, herr Brandt.

Om vi går till den skrift som finansministern
själv utger, vilken jag antar
att herr Brandt tillmäter ett visst värde
— statsverkspropositionen — så påpekas
där beträffande den senaste tvåårs -

74 Nr 24 Onsdagen den 3 maj 1967

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

perioden, att vi har haft den näst största
prisstegringen av de länder finansministern
jämför med. När det gäller
produktionsutvecklingen ligger vi nästan
längst ner. Det är hara ett land som
har lägre produktionsutveckling än
Sverige förra året. Denna kombination,
herr Brandt, av rekordartad prisstegring
och rekordartat låg produktionsökning
är sannerligen inget bevis för
att regeringen skött den ekonomiska politiken
väl.

Statsverkspropositionen är inte, herr
talman, den senaste nyheten som kommit
riksdagen till handa. Enligt uppgift
har i dag för bordläggning överlämnats
ett exemplar av kompletteringspropositionen.
Ett exemplar har lämnats till
riksdagen. Riksdagens ledamöter har inte
haft tillfälle att ta del därav. Jag vet
inte om herr talmannen ämnar bordlägga
den i dag trots att den inte är tillgänglig
för riksdagens ledamöter, men
det skulle inte förvåna mig om produktionsstegringen
under förra året visat
sig vara ännu lägre än man antog i
statsverkspropositionen.

Så mycket när det gäller det överbetyg
herr Brandt ville ge regeringen och
den ekonomiska politiken!

Vad sedan detta utlåtande beträffar,
har jag med stor tillfredsställelse noterat
att majoriteten säger: »En betydande
del av dessa investeringar måste finansieras
genom det personliga sparandet,
vars betydelse alltmer uppmärksammats
genom stegringen av de personliga
inkomsterna och den därmed
följande ökningen av konsumtionsefterfrågan.
» Herr Kellgren säger att det är
honom likgiltigt om sparandeökningen
sker genom kollektivt, företags- eller enskilt
sparande. Det är möjligt, men detta
gäller nog inte alla människor. Det
finns en del som anser att det är värdefullare
om vi kan öka det personliga
frivilliga sparandet. Att detta sätt när
det gäller möjligheterna att bekämpa
inflationen är klart överlägset andra
behöver vi inte tveka om.

Det personliga sparandet betyder, som
utskottet säger, väldigt mycket. Om inkomsttagarna
kunde spara bara en procent
av sin inkomst, innebär det en ökning
av sparandet i samhället med 600
miljoner kronor. Det är mycket pengar.

Den utredning, som professor Kragh
lagt fram, visar att vi skall få ett gap
i sparandet. Jag kan liksom fru Nettelbrandt
gjorde säga till herr Brandt, som
räknade upp dessa siffror, som visar
ökningen i sparandet, att de inte är
det intressanta. Det intressanta är
hur mycket sparande som kommer att
fattas i vårt samhälle när vi vill ha en
snabb utveckling på det ekonomiska
området. Professor Kragh har visat att
det blir ett visst gap, men ändå finns
det vissa fakta som tyder på att han har
varit för optimistisk när det gäller kvoten
i hushållssparandet. Om så är förhållandet,
är det så mycket angelägnare
att man verkligen vidtar åtgärder för
att öka sparandet.

När det sedan gäller självfinansieringen
av företagen pekade herr Brandt
på vilka utomordentliga möjligheter soin
nu finns. Men mot detta står det konstaterande
som görs av finansministern,
nämligen att självfinansieringen minskar
kraftigt och beräknas minska ytterligare.

Här finns, herr talman, verkligen ett
behov av ökat sparande, om vi skall
kunna uppnå en ökad stegringstakt inom
vår produktion och om vi skall kunna
bromsa prisstegringarna. Vi behöver
faktiskt öka sparandet på alla fronter.
Därför instämmer jag också i fru Nettelbrandts
yrkande.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag skall inte inlåta
mig på någon ekonomisk debatt i dag,
eftersom vi om några veckor skall ha
en sådan.

Vad frågan nu gäller är huruvida man
skall skapa förutsättningar för ett enskilt
sparande i större utsträckning än
som för närvarande sker. Det är denna

Onsdagen den 3 maj 1967 Nr 24

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

fråga vi i dag diskuterar, och det är
väl här som den stora skiljelinjen går i
vår uppfattning. Skall det framtida sparandet
ske hos de enskilda människorna
eller skall det ske genom det stora kollektivet?
Enligt reservanternas uppfattning
är det angeläget att man försöker
skapa ett system, som i större utsträckning
underlättar möjligheten för enskilda
människor att åstadkomma ett
sparande.

Jag ber att få åberopa högermotionen
11:278, som har behandlats i detta betänkande
och som också uppföljs i reservation
I. Det finns anledning att
peka på mom. 4 och 5 i denna reservation.
Den kräver rätt till sparavdrag om
högst 400 kronor för ensamstående och
800 kronor för äkta makar. Det finns
dock en del människor som åstadkommit
ett sådant sparande men som inte
har någon möjlighet att kunna utnyttja
detta. Det är sådana personer som placerat
sitt lilla sparkapital i ett jordbruk
eller i en egen rörelse. De har då inte
möjlighet att göra avdrag för avkastningen
på detta kapital. Därför har vi
också föreslagit att man skall ha rätt
att göra avdrag för avkastningen från
jordbruk eller egen rörelse med ett
belopp intill högst 400 kronor för ensamstående
och 800 kronor för äkta makar.

Herr Brandt levde kvar i 1950-talet,
då han talade om ATP-debatterna. När
detta system infördes, sades från socialdemokratiskt
håll att det var nödvändigt
att åstadkomma ett tvångssparande och
bygga upp de stora fonderna för att ersätta
det minskade enskilda sparande
som man då förutsåg skulle bli följden
när människorna hade fått trygghet via
det allmänna. Om man nu på socialdemokratiskt
håll har den uppfattningen
att det enskilda sparandet ändå är tillräckligt,
kanske man i framtiden kan
börja ta upp en debatt om huruvida det
är nödvändigt att ha ett tvångssparande
av den storleksordning som här föreligger.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag menade inte, herr
Gustafson i Göteborg, att det ur sparandets
synpunkt var likgiltigt huruvida
det ägde rum bland de enskilda, bland
företagen eller hos stat och kommun.
Vad jag menade var att hur sparandet
äger rum är likgiltigt ur expansionssynpunkt,
bara det verkligen blir ett
sparande. Om inte det enskilda sparandet
är tillräckligt för expansionen måste
stat och kommun vidtaga åtgärder
för att säkerställa det. Jag gjorde absolut
ingen värdering av huruvida det
enskilda eller det kollektiva sparandet
var bäst.

Jag är inte övertygad om det berättigade
i den kritik som har riktats mot
Kraghs undersökningar för att han
skulle ha överdrivit utvecklingen av det
personliga sparandet. Den springande
punkten är att allt fler personer måste
ha mer kontanter för att klara sig i
den moderna hushållningen, och det är
denna trend som leder fram till att det
personliga sparandet ökar. Jag tror att
den trenden kommer att bestå för framtiden
—• det visar exempel från många
andra länder. Därför skulle det förvåna
mig mycket om inte Kraghs sparandeprognos
kommer att visa sig i stort
sett riktig. Då kommer det också att
finnas utrymme för bl. a. investeringsbanken,
som kommer att få huvuddelen
av sina medel dels från det ökade enskilda
sparandet, dels från AP-fonderna.

Herr Magnusson i Borås har tydligen
glömt bort vad ATP-sparandet handlade
om. Från socialdemokratiskt håll sade
vi inte bara att ATP-fonderingen
skulle ersätta enskilt sparande som föll
bort utan vi framhöll även att denna
fondering framför allt var motiverad av
att man måste ha en utjämning mellan
växlingarna i de olika generationernas
storlek och numerär för att lättare och
bättre kunna klara det olika antalet
pensionärer. Det var framför allt kritiken
från de borgerliga vid den tiden,

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

mot att man inte säkerställde ett till- större sparande, inte för ett mindre sparäckligt
stort personligt sparande som rande,
gjorde att denna fond bildades.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Kellgren sade vill jag i korthet anföra
tre synpunkter.

För det första har vi beträffande
Kraghs prognoser kunnat konstatera en
minskning av sparkvoten under 1965,
och jag skulle tro att 1966 inte medför
någon ökning av sparkvoten. Därför vet
vi att det finns ett problem — vi har
andra förutsättningar nu än Kragh hade
när han påbörjade sin utredning.

För det andra kan jag beträffande
ATP-sparandet hänvisa herr Kellgren
till vad herr Meidner, LO:s expert i
detta sammanhang, sade i samband med
utredningen beträffande finansieringen
av ATP.

För det tredje är jag tacksam för herr
Kellgrens precisering beträffande olika
former av sparande. Herr Kellgren sade
att ur expansionssynpunkt är det likgiltigt
hur sparandet äger rum. Om man
sätter upp en ekvation beträffande det
behov vi har av sparande finner man
att vi på något sätt måste täcka behovet.
Räcker inte det personliga sparandet,
får vi använda oss av kollektivt sparande
för att kunna åstadkomma behövliga
investeringar. Men det blir en skillnad
när det gäller effekten. Om vi
åstadkommer sparande t. ex. genom indirekta
skatter, får vi en primär effekt
som är prishöjande och går i motsatt
riktning mot vad man avser. Det blir
också andra effekter som gör att det frivilliga
sparandet visat sig vara den bästa
metoden att bekämpa inflationen.

Till sist: man försöker förklara bristen
på sparande med expansionen. Men
kan man få en ekonomi utan inflation
och med en kraftig ökning av tillväxttakten,
en kraftig produktionsökning,
så skapar man förutsättningar för ett

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Till herr Söderström
vill jag säga att jag tror att han har
missförstått saken när han gör jämförelser
mellan det totala sparandet och
den totala utgiftsökningen. Skall man få
en riktig bild måste man göra relativa
jämförelser, och då blir det som jag har
sagt tidigare: jämför man sparandet i
procent av bruttonationalprodukten,
finner man att sparandet inte har minskat.
Eftersom andelen blir större, har
det totala sparandet ökat. Jag tror inte
man kan göra andra jämförelser. Jämför
man sparandets procentuella andel
av inkomstökningen blir det samma sak.

Jag tror inte att vi får någon riktig
bild genom att nämna totala siffror. När
jag talade om utvecklingen av sparandet
i oförändrat penningvärde, så var
det inte för att säga att sparandet är
tillräckligt. Det underströk jag kraftigt.
Vad jag ville framhålla var att det skett
ett ökat frivilligt personligt sparande
som är vida större än vad man hade
räknat med. Det är väl odiskutabelt!
När herr Gustafson i Göteborg —■ jag
förstår att han måste hjälpa fru Nettelbrandt
i denna situation, ty hon var
ju mera arg än övertygande — påstår
att jag skulle ha sagt att jag inte skulle
diskutera detta något närmare, är det
fel. Jag sade att jag inte skall diskutera
detaljproblemen i alla de motioner som
man har väckt.

Det är väl ganska tafatt att försöka
förringa betydelsen av utvecklingen,
när man här försöker göra gällande att
vi haft den högsta prisstegringen i
världen och att vi förra året inte hade
den produktionsökning som vi tidigare
haft. Det är obestridligt att vi haft en
produktivitet som per invånare räknat
legat näst högst i världen. Det är fullständigt
obestridligt att det har varit en
lång sådan trend men att man på senare

Onsdagen den 3 maj 1967

Åtgärder vid

tid fått en liknande utveckling även ute
i världen, med fusioner i större och
större företag, en omstrukturering som
inte bara gäller vårt land utan hela
Europa och kanske hela världen. Då är
det uppenbart att det finns anledning
för oss alla att se till att vi får ett ökat
sparande.

Det är vi överens om, och därför säger
jag fortfarande att det är att slå in
öppna dörrar, när man diskuterar den
saken. Den avgörande frågan är hur
man skall åstadkomma ett ännu högre
sparande. Det är fel när herr Gustafson
i Göteborg säger att det personliga sparandet
inte skulle ha utvecklats, utan
det är påtagligt att det varit så som jag
gjorde gällande. Det säger Börje Kragh
och det säger Rune Höglund i det tal
som jag citerade, och det är glädjande
även om det är för litet just med hänsyn
till vad herr Kellgren framhöll om
den väldiga expansion som vi står inför.

När herr Gustafson sedan säger afl
självfinansieringen minskat hos företagen,
så är det riktigt, men det har —
höll jag på att säga — nästan varit en
målmedveten politik. Om man anser att
det inte är riktigt att man har den höga
självfinansiering som man hade förut,
så gäller det att åstadkomma motsvarande
sparande på annat sätt. Det är det
som regeringen försökt göra och som vi
är på god väg att lyckas med, hoppas

jag Jag

kanske också skall replikera herr
Gustafsons i Göteborg påstående att jag
hade stått här och lovprisat regeringen.
Det har jag inte gjort, men liksom herr
Gustafson har jag gjort jämförelser med
andra länder, bl. a. med Norge, där regeringen
lovade så fina åtgärder i valrörelsen
men där resultatet har blivit
ett helt annat.

Herr SÖDERSTRÖM (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag hoppas att det bara
var herr Brandt som inte uppfattade att
jag talade om relativitet. Det var näm -

Nr 24

beskattningen i syfte att främja sparandet

ligen denna jag stödde min förra replik
på. Jag påpekade att ökningen av
sparandet på 50 procent är för liten i
förhållande till den ökning av kapitalbehovet
vi har och nämnde att statsutgifterna
vuxit med cirka 350 procent
som en relativ motsats till de andra 50
procenten.

Jag tyckte inte om herr Kellgrens uttalande
att vi måste öka sparandet med
tvångsmetoder, om det inte går på annat
sätt. Kan man undvika tvångsmetoder,
bör man väl göra det. Däremot tycker
jag bättre om hans uppfattning att
vårt förslag om stimulans till bostadssparande
är någonting positivt. Då har
vi alltså efter tio år vunnit något med
att ständigt återkomma. Håller vi på tio
år till, kanske vi når full förståelse för
hela denna motion.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Brandt säger att
den minskade självfinansieringen är eu
målmedveten politik från regeringens
sida. Det var ett intressant konstaterande.
Man skall alltså målmedvetet beröva
företagen möjligheter till konsolidering
och till investeringar i ett läge då vi
sannerligen behöver det mer än någonsin.

Sedan talar herr Brandt om Norge.
Det otrevliga för herr Brandt är ju att
enligt finansministerns egna skrifter har
produktionsstegringen varit större och
prisstegringen lägre i Norge än i Sverige.
När herr Brandt sade att det inte
alls var något särskilt med Sverige och
att det var precis likadant i alla industriländer,
tog jag fram den statistik
som finansministern har försett oss med
och som är obestridlig. Den visar att
det inte alls är på samma sätt. Vi har
det mycket värre när det gäller prisstegringar
och mycket sämre när det
gäller produktionsstegring än andra,
jämförbara länder. Det är detta som
skapar de ekonomiska problemen för
oss.

Härmed var överläggningen slutad.

78 Nr 24 Onsdagen den 3 maj 1967

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2, såvitt avsåg framlagda författningsförslag Herr

förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
I; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Söderström begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes :

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
2) i utskottets betänkande nr 37,
såvitt avser framlagda författningsförslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av herr Gösta Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Söderström begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 155 ja och 29 nej, varjämte
19 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2, såvitt avsåg försäljning av
obligationer till allmänheten

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

hemställan, dels ock på bifall till reservationen
II; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Söderström
begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes :

Den, stom vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
2) i utskottets betänkande nr 37,
såvitt avser försäljning av obligationer
till allmänheten, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen II) av herr Gösta Jacobsison
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning geniom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen,
Herr Söderström begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 108 ja och 98
nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2 i övrigt samt punkterna
3—5

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
III; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Söderström
begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

Onsdagen den 3 maj 1967

Nr 24

Befrielse från bensinskatt och differentiering av skatt på bensin och olja

bevillningsutskottets hemställan i punkten
2) i övrigt samt punkterna 3)—5) i
utskottets betänkande n;r 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bar kammaren bifallit
reservationen III) av herr Gösta Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Söderström begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 107 ja och 98
nej.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

§ 11

Befrielse från bensinskatt och differentiering
av skatt på bensin och olja

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 41, i anledning av väckta motioner
rörande befrielse från bensinskatt
och differentiering av sikatt på
benisin och olja.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Då vi nu skall diskutera
frågan om befrielse från bensinskatt vid
användning av snöscooters och motorbåtar
och då i föreliggande utskottsbetänkande
även nämns restitution av
skatt på bensin för motorsågar, vill jag
säga några ord.

Det har under många år motionerats
om befrielse från skatt på bensin för
motorsågar som användes inom skogs -

bruket. Under hänvisning till bilskatteutredningens
uppdrag sade bevillningsutskottet
i sitt utlåtande nr 26 år 1966:
»Enligt vad utskottet under hand erfarit
har frågan om beskattningen av bensin
för motorsågar även tagits upp till
behandling av utredningen ... I enlighet
härmed har bilskatteutredningen
planerat sin verksamhet så att dess förslag
beräknas kunna avges under loppet
av år 1967 och således ligga till grund
för proposition till 1968 års riksdag. Utskottet
anser ... att frågan om beskattningen
av bensin, som används för drift
av motorsågar, har en betydande räckvidd
och att det är angeläget att den
snarast får en tillfredsställande lösning.
»

I det utlåtande vi nu har att behandla,
således nr 1967:41, säger utskottet att
man är osäker om denna tidsplan kan
följas. Om inte tidsplanen kan följas
räknar dock utredningen med att det
finns vissa förutsättningar för att restitutionsfrågan
kan brytas ut och särbehandlas
inom den från början avsedda
tiden.

Jag vill nämna att jag tänkt avlämna
en motion i år angående restitution av
bensinskatt å motorsågar, men vid förfrågningar
har jag fått beskedet, att den
här frågan håller på att behandlas och
att den kommer att lösas snarast möjligt.

Det är högst angeläget att något sker,
ty skogsarbetarna väntar på besked. Det
är beklagligt att lösningen av denna
fråga skall låta vänta på sig och att
skogsarbetarna måste betala bensinskatt
som andra yrkesgrupper är befriade
från, t. ex. de som arbetar inom jordbruket,
fiskeri- och trädgårdsnäringen.
Jag hoppas verkligen att den här frågan
får den särbehandling som utskottet
skriver om och vill framhålla, att om
bevillningsutskottet hade varit mera positivt
inställt till lösandet av dessa
spörsmål hade vi inte behövt diskussioner
år efter år.

Jag vill som avslutning ställa en fråga

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

En allmän grupplivförsäkring m. m.

till utskottets talesman: Är det utskottets
allvarliga mening att denna fråga
skall få en positiv lösning? Det framgår
inte riktigt tydligt av utlåtandet.

Jag har inget yrkande.

I detta anförande instämde herr Sundelin
(s).

Herr HAMMARSTEN (s):

Herr talman! Restitution av skatt på
bensin till motorsågar är en fråga som
har varit uppe till behandling många
gånger. 1 år har inga motioner väckts i
den frågan, utan vad detta utskottsbetänkande
behandlar är motioner om
restitution av skatt på bensin till motorbåtar
och snöscooters. Men utskottet
har ändå inte kunnat undgå att beröra
frågan om restitution av skatt på bensin
till motorsågar inom skogsbruket.
Vi bar i vår skrivning anfört — vilket
herr Wikner borde ha kunnat läsa sig
till på sidan 5 — att det enligt utskottets
mening finns »anledning understryka
att de tidigare nämnda kraven på skattelättnader
för bensin till motorsågar
framstår som ett betydligt angelägnare
önskemål än de nu behandlade motionsyrkandena».

Därmed har vi från utskottets sida
sagt hur allvarligt vi ser på denna fråga.
Utskottet har också klart och tydligt
gett besked på den punkt som herr
Wikner avsåg med sin fråga, nämligen
om vi menar allvar med kravet på att
denna fråga skall lösas. Det framgår
mycket klart av utlåtandet.

Jag ber bara, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag ber bara att få lugna
herr Wikners känslor på denna punkt.
Jag kan försäkra att bilskatteutredningen
behandlar denna fråga under högtryck.
Jag skall inte gå in på detaljerna,
herr Wikner, men det är en synnerligen
komplicerad fråga att klara ut detta,
om man skall ha individuell resti -

tution till skogsarbetarna. Det rör sig
om 35 000—40 000 motorsågar, och
det är inte alldeles enkelt att lösa problemet.
Men vi i bilskatteutredningen
gör vad som står i mänsklig förmåga.
Går det att bryta ut denna fråga, kommer
det att göras, men det är kanske
inte vi som avgör om frågan skall brytas
ut. Men förslag kommer så småningom.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Det är ju bara ett rättvisekrav
jag ställer här. När det finns
så många andra näringar, som man
faktiskt har brutit ut, varför då inte särbehandla
också motorsågarna, som har
samma betydelse för näringslivet?

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 12

Föredrogs vart för sig

bankoutskottets utlåtande nr 20, i anledning
av motioner om pension åt vissa
f. d. tjänstemän hos riksdagen; och

andra lagutskottets utlåtande nr 42,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i familjebidragsiförordningen den
29 mars 1946 (nr 99), jämte i ämnet
väckt motion.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 13

En allmän grupplivförsäkring m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 44, i anledning av väckta motioner
om en allmän grupplivförsäkring m. m.

Andra lagutskottet hade behandlat fyra
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:176
av fru Hamrin-Thorell och herr Sörenson
samt II: 217 av herrar Hamrin i
Kalmar och Jönsson i Ingemarsgården
vari hemställdes,

Onsdagen den 3 maj 1967

Nr 24

»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhåller att den år 1956 begärda
utredningen om en allmän försäkring
för begravningshjälp fullföljes»;

2) de likalydande motionerna I: 234
av herr Axel Kristiansson och fru Elvy
Olsson samt 11:297 av herrar Johansson
i Skärstad och Lindberg vari hemställdes,

»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om utredning angående
införande av ett allmänt försäkringsskydd
liknande det som i form
av grupplivförsäkring genom kollektivavtal
tillförsäkrats vissa grupper på arbetsmarknaden».

Utskottet hemställde,

1) att motionerna 1:234 och 11:297
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

2) att riksdagen, med bifall till motionerna
I: 176 och II: 217, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om en
utredning rörande allmän försäkring
för begravningshjälp.

Reservationer hade avgivits

vid utskottets hemställan under 1)

av herrar Eric Carlsson, Erik Filip
Petersson, Wirtén, Jönsson i Ingemarsgården,
Johansson i Skärstad och Jonsson,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

a) att riksdagen i anledning av motionerna
1:234 och 11:297 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en
kartläggning av behovet av ökat skydd
genom grupplivförsäkring samt om en
utredning avseende möjligheterna att
införa ett allmänt försäkringsskydd liknande
det som i form av grupplivförsäkring
genom kollektivavtal tillförsäkrats
vissa grupper på arbetsmarknaden,
samt

b) att motionerna 1:234 och 11:297,
i den män de icke besvarats genom vad
reservanterna under a) hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åt -

En allmän grupplivförsäkring m. m.

vid utskottets hemställan under 2)

av herrar Hubinette och Ringaby, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,
att motionerna 1:176 och 11:217 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Det ankommer på samhällets
lagstiftande organ att se till att
medborgarna har ett ekonomiskt grundskydd
som ger trygghet under uppväxtåren,
vid sjukdom, ålderdom och invaliditet,
vid familjeförsörjarens bortgång
samt vid inkomstbortfall i samband med
arbetslöshet och liknande. I betydande
omfattning har trygghetsskapande åtgärder
genomförts efter beslut från regering
och riksdag. Även om den sociala
reformpolitiken inte uppfyller alla krav
på grundtrygghet och jämlikhet, så har
vi ändå generellt sett nått ett bra stycke
på väg.

För vissa grupper är dock grundskyddet
otillfredsställande. Jag vill nämna
frågan om änklingspension, som först
under senare tid uppmärksammats. Det
är angeläget att denna fråga skyndsamt
utreds och att åtgärder vidtas. Även om
denna fråga löses, kommer det att finnas
ganska stora skillnader mellan olika
grupper i fråga om efterlevandeskyddet.
Genom kollektivavtal har många anställda
erhållit en tjänstegrupplivförsäkring.
Detta är en väsentlig trygghetsreform,
som tillförsäkrar arbetstagarens familj
ett förhållandevis rejält efterlevandeskydd.

Utvecklingen på detta område har
gått snabbt, och i dag omfattas avsevärt
fler arbetstagare av tjänstegrupplivförsäkringen
än för fyra år sedan, då reformen
fick sitt genombrott. Trots den positiva
utvecklingen står dock många
utanför denna försäkringsform. Detta
gäller ofta grupper som inte har någon
stark facklig position: hemarbetande

gärd;

6—-Andra kammarens protokoll 1967. Nr 24

Nr 24

Onsdagen den 3 mai 1967

En allmän grupplivförsäkring m. m.

kvinnor samt anställda och företagare
som inte tillhör ett ur försäkringssynpunkt
acceptabelt kollektiv.

Enligt reservanternas mening bör en
utredning tillsättas för att kartlägga behovet
hos dessa grupper av ökat skydd
genom grupplivförsäkring. Denna utredning
bör också undersöka vilka möjligheter
som finns att införa ett allmänt
försäkringsskydd. De avtalsvägen tillkomna
försäkringarna skulle då utgöra
ett mönster för detta. Olika finansieringsalternativ
bör övervägas. Skulle reformen
bli alltför kostnadskrävande kan
ett successivt införande övervägas.

Sammanfattningsvis vill jag säga att
jag anser det vara en väsentlig rättvisefråga
att alla medborgare får samma
grundtrygghet även när det gäller efterlevandeskyddet.
Det kan inte vara
riktigt att vissa mindre grupper som
inte har så stora möjligheter att hävda
sig ställs i en sämre position.

Med hänvisning till vad jag nu framhållit
vill jag, herr talman, yrka bifall
till reservation I i andra lagutskottets
utlåtande nr 44.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! De motioner från mittenpartierna
som ligger till grund för
detta utlåtande var ganska omfattande.
Motionärerna hemställde om utredning
av möjligheterna att låta alla människor
bli delaktiga i grupplivförsäkringarna,
och man ville därvid ha de på avtalsmarknaden
tillkomna grupplivförsäkringarna
som mönster. Man sade också
att de grupplivförsäkringar, om vilka
överenskommelse träffats avtalsvägen,
skulle ersättas av samhälleliga. Det kravet
kunde vi inte tillgodose, och såvitt
jag förstår har inte heller mittenpartiernas
representanter i utskottet gått med
på så långtgående krav, utan stannat
för att föreslå en kartläggning av detta
område. Men de kräver också att en utredning
på området skall resultera i åtgärder.

Såvitt jag kan finna, är det ganska

svårt att komma fram på denna väg.
Allt fler och fler kommer med i de
grupplivförsäkringar som är tecknade
på avtalsmarknaden. Även maken till
den som har grupplivförsäkring får ett
skydd. Det finns stora möjligheter att
komma med i en grupplivförsäkring.
Det har hänt mycket under de år som
dessa försäkringar funnits till. Jag tror
att de allra flesta som är intresserade
av att få ett försäkringsskydd kan erhålla
ett sådant om de utnyttjar de möjligheter
som finns.

Högerpartiet har inte kunnat gå med
på kravet på en dödsfallsförsäkring.
Vi vet ju alla, att vi har en mycket omfattande
och detaljrikt utformad socialpolitik
i vårt land. I själva verket torde
det inte finnas något folk i världen som
är så omgärdat av sociala anordningar
som vårt folk på vandringen från vaggan
till graven.

Vår sociala trygghetspolitik kostar
också mycket stora pengar för både
skattebetalarna och näringslivet. Omkring
18 miljarder kronor kostar de sociala
anordningarna skattebetalarna
under nästa budgetår. Vad kostnaderna
uppgår till för det svenska näringslivet
är litet svårare att beräkna, men de rör
sig säkert om minst samma belopp,
d. v. s. 18 miljarder kronor om året.

Min uppfattning — och den delas i
dag säkert av många — är att vår sociala
utbyggnad inte får bli så kostsam att
den äventyrar en annan och minst lika
viktig social angelägenhet i dag, nämligen
den trygghet som ligger i att känna
sig säker på att få behålla sitt arbete,
att få hyggligt betalt för det och, inte
minst viktigt, att få betalt i pengar, som
inte alltför snabbt förlorar i värde.

Jag anser alltså, herr talman, att våra
ansträngningar under den närmaste
framtiden måste intensifieras och inriktas
på att stärka näringslivet och därmed
skapa förutsättningar för trygghet
på arbetsmarknaden. Det innebär att vi
får gå försiktigt fram på det allmänna
socialpolitiska fältet en tid framöver.

Onsdagen den 3 maj 1967

Nr 24

På det området får vi ägna oss mera åt
att reformera och finslipa den socialpolitik
vi redan har och vara försiktiga
med en ny kostnadskrävande utbyggnad.

Med hänvisning till vad jag här sagt
har vi sålunda inte kunnat gå med på
mittenpartiernas krav. Jag yrkar bifall
till reservation II.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! I andra lagutskottets utlåtande
nr 44 behandlas bl. a. en motion
som jag har väckt tillsammans med herr
Hamrin i Kalmar och som har nummer
217. I motionen begärs utredning om
en allmän försäkring för begravningshjälp.

Den allmänna försäkringen ger nu ett
förhållandevis gott skydd mot de ekonomiska
följderna av sjukdom, invaliditet
och försörjarens död. Systemet är dock
långt ifrån färdigt. Förslag till kompletteringar
har lagts fram, och två kommittéer
— pensionsförsäkringskommitlén
och 1961 års sjukförsäkringsutredning
— förbereder andra förslag till
utbyggnader. Men en viktig fråga har
kommit i skymundan. I systemet bör
naturligen även ingå begravningshjälp.
Det är angeläget att förslag om införande
av allmän begravningshjälp kommer
under statsmakternas prövning i samband
med de angivna och väntade förslagen
om andra kompletteringar av
den allmänna försäkringen.

Riksdagen hade denna fråga uppe till
behandling 1956, och ett enigt andra
lagutskott skrev då att det var en angelägen
uppgift att åstadkomma bättre förhållanden
på detta område. Även högerledamöterna
var med om det uttalandet,
som också antogs av riksdagen. Men
sedan dess har regeringen inte visat
särskilt stort intresse för att lösa frågan.
Man har bara överlämnat den till
en utredning som inte gjort något nämnvärt
åt saken. Faktum är emellertid
att stora grupper, främst hemmafruar,

En allmän grupplivförsäkring m. m.

studerande, småföretagare och pensionsavgångna,
står utan skydd. Nu har
dock andra lagutskottets ledamöter, med
undantag av högerns representanter,
tillstyrkt motionen och jag ber, heri
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan vid punkten 2.

Vid punkten 1 har vi tillsammans med
centerpartiets ledamöter avgivit en reservation,
i vilken vi begärt en kartläggning
av behovet och en utredning
av möjligheterna att införa ett allmänt
försäkringsskydd av grupplivtyp. Det
är många som nu saknar sådant skydd:
hemmaarbetande kvinnor, studerande,
småföretagare och en del anställda som
inte tillhör något ur försäkringssynpunkt
acceptabelt kollektiv.

Herr talman! Jag skall nu inte trötta
kammaren med något längre anförande
utan ber med det sagda att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande under
punkten 1 fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Rimmerfors och Jonsson (båda fp).

Herr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! Det finns inte heller för
mig anledning att hålla något längre anförande
i denna fråga. Dels föreligger
en fullständig redovisning i utskottets
utlåtande, dels har herr Ringaby talat
för utskottet beträffande reservation I
och herr Jönsson i Ingemarsgården beträffande
den andra reservationen.

Reträffande den första reservationen,
som gäller grupplivförsäkring, är det
riktigt som herr Johansson i Skärstad
sade, att utvecklingen på detta område
har gått mycket snabbt. Detta framgår
också av redovisningen på sidan 4 i utskottets
utlåtande. Försäkringsförmånerna
har sedan grupplivförsäkringen
infördes väsentligt förbättrats och kommit
att omfatta allt fler människor. Det
är också riktigt som här sagts, att genom
att kollektivavtal har träffats mellan arbetsgivar-
och arbetstagarparterna på
statens, kommunernas och det enskilda
näringslivets områden är försäkrings -

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

En allmän grupplivförsäkring- m. m.

frågan tillfredsställande ordnad för
flertalet arbetstagare.

Det kan tilläggas att därutöver är ett
stort antal arbetstagare inom de områden,
där obligatorisk grupplivförsäkring
inte förekommer, täckta av frivilliga försäkringar.
En företagare — och i förekommande
fall även hans maka — kan
ju antingen ansluta sig till den försäkring
som tecknas för de anställda eller
också teckna en grupplivförsäkring för
företagare. Det erbjuds också möjligheter
för studerande och åtskilliga andra
kollektiv att teckna dylika försäkringar.
Det ställs inte så stora fordringar på hur
dessa kollektiv skall vara sammansatta.
Huvudsaken är ju att de är sådana att
man kan beräkna en gemensam avgift.

Beträffande hemarbetande fruar är
det väl ändå inte riktigt att de står utan
skydd. Det är just de som har skyddet,
eftersom grupplivförsäkringen är en
efterlevandeförsäkring. Dessutom är ett
mycket stort antal försäkrade genom
makeförsäkring, alltså frivilligförsäkrade.

När det gäller de avtalsreglerade försäkringarna
är skyddet obligatoriskt,
om det finns gemensamt hemmaboende
barn under 17 år. Därmed kan det väl
sägas att trygghetsbehovet är säkrat under
den tid då behovet är som störst.
Därtill kommer frivilliga försäkringar i
mycket stor omfattning även på detta
område. Förenade Liv och Folksam har
tecknat försäkringar för 790 000 makar,
vilket ju innebär en ganska omfattande
försäkringsform.

De reservanter som står för reservation
I anser att en kartläggning bör
göras beträffande behovet av ökat skydd
genom grupplivförsäkring. De vill också
att en utredning skall komma till stånd
om möjligheterna till lagstiftning rörande
ett allmänt försäkringsskydd.

När det gäller frågan om behovet av
en kartläggning har en rätt omfattande
sådan gjorts av AFA, vilken redovisats
i utskottsutlåtandet. Beträffande frågan
om lagstiftning anser utskottsmajorite -

ten, med hänvisning till den snabba och
positiva utveckling som har ägt rum
på detta område, att det inte finns någon
anledning att sätta i gång en utredning.
Med hänsyn till att det redan
finns en så pass omfattande försäkringsform
tror jag inte att det är lämpligt
att här vifta med en lagstiftning. Därmed
vill inte utskottet på något sätt
nonchalera vikten och nödvändigheten
av att så många som möjligt ansluter sig
till denna form av försäkring. Grupplivförsäkringen
är visserligen inte utbyggd
till optimal omfattning, men jag
känner till att försäkringsbolagen gör
en mycket stor insats i form av upplysning
och propaganda på detta område.
Jag medger att det här kan finnas ett
visst tröghetsmoment att övervinna —
kanske förekommer det också bristande
kännedom om de goda försäkringsmöjligheter
som står till buds — men jag
tror att man kan komma till rätta med
detta problem genom ökad upplysning.
Det får väl också förutsättas att framför
allt försäkringsbolagen i fortsättningen
kommer att driva en aktiv upplysningsverksamhet
i dessa frågor.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan i denna del.

Beträffande reservation II skulle jag i
stort sett kunna instämma i vad herr
Jönsson i Ingemarsgården framhållit.
Riksdagen har ju på denna punkt ett
förflutet. Redan år 1956 begärde nämligen
riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t en utredning om de nu aktuella
frågorna. Denna utredning har inte
verkställts, och det torde därför vara
förenligt med god ordning att utskottet
nu vidhåller sin ståndpunkt.

Jag tror också att det föreligger ett
behov av att begravningskostnaderna
täckes genom samhällets försorg. Visserligen
finns det möjligheter att vända
sig till socialvården för att genom
dennas försorg få dem täckta, men jag
tror ändå att denna fråga är värd att
utreda. Sedan får utredningen visa om
det finns behov av lagstiftning på detta

Onsdagen den 3 maj 1967

Nr 24

område. Det kan ju tänkas att det är
lätt att inordna denna försäkringsform
under de allmänna sjukkassorna.

Vad som föranledde de motioner, vilka
år 1956 biträddes av andra lagutskottet
och av riksdagen och i vilka
hemställdes om en förutsättningslös utredning,
torde ha varit att det i den
gamla sjukförsäkringen fanns en dödsfallsersättning,
som emellertid hade avskaffats,
varför det då skulle föreligga
ett behov av en sådan.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan också i denna del.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Jag skulle bara helt
kort vilja understryka att den s. k. kartläggning
som AFA redovisat i sitt remissvar
inte är en kartläggning av den
typ som vi önskar. Vi vill få reda på
de verkliga förhållandena på detta område.
AFA redovisar hur stort antal som
redan omfattas av grupplivförsäkringar,
men det är ett faktum att en rad grupper
faller utanför detta skydd, och även
de har ett behov av denna försäkringsform.
De som nu omfattas av denna anser
otvetydigt att den är värdefull. Det
skulle vara en kartläggning över hur
stort antal personer och vilka grupper
som inte är grupplivförsäkrade. Herr
Fredriksson säger att hustrurna inte är
utan skydd. De är inte utan skydd när
deras män dör, men många hustrur
saknar skydd så till vida att om de dör
kommer ingen ersättning till familjerna
i form av grupplivförsäkring. Det är
— vad jag känner till — bara i ytterst
få fall man har kompletterat med sådan
förmån.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Utvecklingen går ju,
herr Jönsson i Ingemarsgården, åt det
hållet att även hustrurna i snabb takt
kommer med i detta försäkringssystem.

Bara en kort replik till utskottsmajoriteten! -

En allmän grupplivförsäkring m. in.

Den hänvisar till att andra lagutskottet
1956 var helt enigt om att man skulle
göra en utredning om en dödsfallsförsäkring.
Detta utskottsutlåtande föranledde
också ett fullständigt enhälligt
riksdagsbeslut! Man skyfflade då -—
alltså 1956 — över utredningskravet till
yrkesskadeutredningen. Därefter sysslade
utredningen med frågan ända till
i fjol. Det är en lång tid •—- det har
runnit mycket vatten under Stockholms
broar sedan 1956. En mängd saker
har hänt på försäkringsfronten under
denna tid, och det har skett en kraftig
utbyggnad av efterlevandeskyddet på
många områden. Skall man vara ärlig
måste man därför erkänna att situationen
i dag är en helt annan än 1956, och
kravet på en sådan här försäkring kan
inte längre resas med samma kraft som
tidigare.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels; på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
I; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Jönsson i Ingemarsgården begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i inom.
1) i utskottets utlåtande nr 44, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av herr Eric Carlsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres^-

86 Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Ungdomsvården

ning. Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Jönssion i Ingemarsgården
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
131 ja och 69 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets.
hemställan.

Mom. 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
II; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Ringaby begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes,
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
2) i utskottets utlåtande nr 44, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen II) av herrar Hubinette
och Ringaby.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresr
ning. Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen,
Herr Ringaby begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 171 ja och 28 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avsitå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14

Ungdomsvården

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 25, i anledning av motioner
angående ungdomsvården.

I de till allmänna beredningsutskottet
hänvisade likalydande motionerna
I: 240 av herrar Bengtson och Dahlén
samt II: 318 av herrar Ohlin och Hedlund
hemställdes, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om

1. utredning om ungdomsvårdsskolornas
och familjevårdens ställning med
beaktande av vad som angivits'' i motionerna,

2. att försöksverksamhet komnie till
stånd med utplacering i elevernas egna
hem beträffande sådan placering för
vård utom skola som nämndes i 66 §
barnavårdslagen,

3. förslag —■ i avvaktan på slutliga
förslag från utredningen om barnavårdslagen
— om en provisorisk reform beträffande
offentligt biträde i barnavårdsärende,
innebärande att möjligheter
skapades att förordna biträde som arvoderades
med offentliga medel,

4. förslag om regler för ersättning
till kommunerna för familjevård som
föreginge ungdomsvårdsskoleplaceringar,
samt

5. förslag om inrättande av ett organ
för behandlingsforskning vid kriminalvetenskapliga
institutet vid Stockholms
universitet fr. o. m. den 1 juli 1968.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:240 och 11:318 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Nyman, fru Elvy Olsson, fru HamrinThorell
samt herrar Svanström, Hamrin
i Kalmar, Rimås, Johansson i Växjö
och Johansson i Skärstad, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

Onsdagen den 3 maj 1967

Nr 24

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 240 och II: 318 i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om

förslag — i avvaktan på slutliga förslag
från utredningen om barnavårdslagen
— om en provisorisk reform beträffande
offentligt biträde i barnavärdsärende,
innebärande att möjligheter
skapades att förordna biträde som
arvoderades med offentliga medel,

förslag om regler för ersättning till
kommunerna för familjevård som föreginge
ungdomsvårdsskoleplaceringar,
samt

förslag om inrättande av ett organ för
behandlingsforskning vid kriminalvetenskapliga
institutet vid Stockholms
universitet fr. o. m. den 1 juli 1968.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! De motioner som ligger
till grund för detta utskottsutlåtande
tar upp problemställningar som är
oerhört viktiga när det gäller förutsättningarna
för en effektiv ungdomsvård.
Hit hör t. ex. möjligheten för såväl barnavårdsnämnden
som den enskilde klienten,
att erhålla hjälp av juridisk expertis.
I barnvårdslagens 20 § stadgas
att »den ärendet rör» har rätt att anlita
biträde, när han hörs av barnavårdsnämnden
eller företrädare för denna.
Om sådan hjälp anlitas läggs kostnaderna
för juristens medverkan på
den enskilde, vilket innebär att biträde
sällan anlitas.

I utlåtandet »Rättssäkerheten vid administrativa
frihetsberövanden» 1960
uppgavs att i de många hundra avgöranden
om frihetsberövanden, som träffats
av barnavårdsnämnderna, rättsligt biträde
för enskilda klienter anlitats endast
i enstaka fall. Det är, som motionärerna
anför, ur rättssäkerhetssynpunkt
av synnerligen stor vikt att den
i barnavårdslagens 20 § givna rätten
att anlita biträde inte blir illusorisk till
följd av att parten eller dennes föräld -

Ungdomsvården

rar saknar möjlighet att täcka kostnaden
för biträdet.

Förutsättningar måste skapas att förordna
biträde som arvoderas med allmänna
medel. Vi reservanter menar att
denna fråga måste lösas skyndsamt
och att en provisorisk, begränsad reform
av den art motionärerna föreslagit
snarast genomföres i avvaktan på förslag
om lösning av den större frågan om
ersättning för kostnader och rätt till
offentligt biträde i förvaltningsprocesser
i allmänhet.

Viktigt i detta sammanhang är ju också
att barnavårdsnämnderna får möjlighet
att i större omfattning erhålla juristmedverkan.

De här berörda motionerna tar vidare
upp möjligheterna att utöka familjevården
genom generösare ersättning till
fosterföräldrar. Man påpekar att tillgången
på goda fosterhem ofta står i
samband med den ersättning som utbetalas
till fosterföräldrarna. Det är ju
så att den vård i fosterhem, som sker före
intagandet på ungdomsvårdsskola,
betalas av kommunen, medan vård på
ungdomsvårdsskola samt den familjevård
som följer på skolvistelsen betalas
av staten. Det står alltså kommunerna
fritt att ge den ersättning till fosterföräldrarna
som de anser sig ha råd
till.

Man gör från kommunalt håll beaktansvärda
insatser, men inom många
kommuner blir ersättningen dock alltför
lag.

Familjen är en viktig hörnsten i vår
samhällsbyggnad, en samhällsfunktion
som på allt sätt behöver omhuldas. Denna
familjens roll är viktig för såväl
normala ungdomar som de missanpassade
som kommit på kant med samhället.
Det måste av humanitära skäl vara
mera väsentligt att då en ung människa
visar tecken på återanpassning placera
henne i fosterhem och hindra fortsatt
kriminalitet än att låta hennes utveckling
fortsätta tills lion måste tas in på
ungdomsvårdsskola. Ser vi sedan på

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Ungdomsvården

den rent ekonomiska sidan av det här
problemet, blir vården i ett fosterhem
bra mycket billigare än anstaltsvård,
även om ersättningen till fosterföräldrarna
blir generösare.

Starka skäl talar för att man i större
utsträckning än nu placerar här ifrågavarande
ungdomar i enskilda hem. Men
såväl motionärerna som vi reservanter
menar då att samhället måste se till att
den ekonomiska ersättningen till dessa
hem ökas.

Det är nu några år sedan betänkandet
»Behandlingsforskning vid ungdomsvårdsskolorna»
lades fram med förslag
om ett särskilt forskningsorgan. Men ännu
har från regeringens sida intet
gjorts för att realisera dessa planer.
Enhälliga remissorgan har tillstyrkt utredningens
förslag.

Trots att vården av missanpassad ungdom
länge befunnit sig i ett krisläge i
vårt land med bl. a. för vissa kategorier
högre återfallssiffror än för kriminalvårdens
klientel, är Sverige beträffande
kriminologisk forskning fortfarande
ett av de sämst utrustade industriländerna.
Motionärer och reservanter
anser att vi inte får vänta längre,
utan föreslår inrättandet av ett organ
för behandlingsforskning vid kriminalvetenskapliga
institutet vid Stockholms
universitet.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationen av
herr Nyman in. fl.

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Efter herr Johanssons
i Växjö anförande skall jag fatta mig
mycket kort. Jag kan till alla delar
instämma i vad han har sagt. Jag skall
bara ge några kommentarer på en enda
punkt där jag har en viss erfarenhet, en
fråga som berör ersättning till kommunerna
för familjevård som föregår ungdomsvårdsskoleplaceringen.

Allmänna beredningsutskottet har haft
denna fråga uppe två gånger förut, och
riksdagen har avslagit motionerna med

motivering bl. a. att vi har ett nytt
system för kommunal skatteutjämning
som trätt i funktion nu.

Alla är väl överens om att familjevården
utgör ett mycket viktigt led i
strävan att återinföra missanpassad
ungdom till ett normalt liv. Erfarenheten
visar att familjevården utgör ett effektivare
medel än anstaltsvården för att
komma till rätta med tendenser till kriminalitet.
Starka skäl talar också för
att man försöker att i större utsträckning
än nu placera dessa ungdomar i
enskilda hem.

För att detta skall vara möjligt har vi
fört fram frågan om ett ökande av den
ekonomiska ersättningen till dem som
för detta ändamål upplåter sina hem.
Nu kan det invändas att för den sonx är
intresserad av en sådan bär uppgift
spelar ersättningen inte den avgörande
rollen. Detta är nog riktigt. Men, herr
talman, i den värld vi lever är det allt
svårare att vara idealist och att omsätta
idealiteten i praktisk handling. För
20—25 år sedan kunde man i exempelvis
lantbrukarhemnien, som ju ofta bar
stått till tjänst med sådana här uppgifter,
i stor utsträckning ta emot dessa
ungdomar — det är härvidlag jag talar
av viss erfarenhet. På den tiden kunde
man sysselsätta ungdomarna på lämpligt
sätt genom att ge dem en häst, som näsr
tan körde sig själv, en vagn och en
högaffel, och så hade de sysselsättning.
I dagens lantbruk med traktorer och
skördetröskor, som representerar värden
av hundratusentals kronor, kan man
inte på samma sätt utnyttja sådan arbetskraft
eller finna sådan lämplig sysselsättning.

Det tar tid för den som vill åta sig
en dylik uppgift att finna sysselsättning
för ungdomarna, och det tar tid att
övervaka dem och visa sitt intresse för
dem. Tid är pengar i våra dagar, det
kan vi inte komma ifrån. Det behöver
inte ligga någon krass materialism bakom
ett sådant resonemang.

Denna fråga brådskar alltså, tycker

Onsdagen den 3 maj 1967

Nr 24

vi. Därför bär vi reserverat oss bl. a.
på denna punkt. Med dessa ord, herr
talman, ber också jag att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Då det under hand
ställts frågan, varför vi inom högergruppen
inte kunnat biträda reservationen,
skall jag helt kort tala om detta.

Jag finner för det första att reservationen
redan har släppt de två första
punkterna i den motion som här behandlas
och endast yrkat bifall till de
tre sista. Man har då varit inne på frågan,
om det inte skulle vara lämpligt
med en ökad juristmedverkan för enskild
part i barnavårdsärenden.

Jag vill erinra om att riksdagen i år
redan har behandlat en liknande motion,
som blev avslagen. Utskottet hänvisar
i detta sammanhang till att »besvärssakkunnigas
slutbetänkande med
förslag till lag om förvaltningsförfarandet,
vari bl. a. ges regler angående rätt
för enskild part till ersättning av allmänna
medel för särskilda kostnader,
nu är föremål för bearbetning inom
Kungl. Maj :ts kansli och att kostnadsfrågan
ägnas särskild uppmärksamhet.
Härutöver vill utskottet erinra om redan
föreliggande möjligheter att erhålla
utomprocessuell rättshjälp bl. a. via
rättshjälpsanstalter.»

Jag vågar utan att överdriva påstå att
utskottet härvidlag har visat en fullt positiv
inställning och inte på något sätt
nonchalerat frågan.

Vad jag särskilt vill vända mig emot,
herr talman, är att man återigen föreslår
vissa små ersättningar till kommunerna.
Vi borde ändå kunna erinra oss
att riksdagen så sent som år 1965 beslutade
att dessa små specialdestinerade
bidrag skulle tas bort och ersättas av
.statsbidrag av större omfattning till
kommunerna. Denna reform väckte såvitt
jag minns inte något som helst motstånd
i denna kammare utan hälsades
tvärtom med tillfredsställelse. Konunu -

Ungdomsvården

nalmännen ute i bygderna hälsade med
ännu större tillfredsställelse tillfället att
slippa redovisa alla dessa små bidrag
och i stället få ett stort statsbidrag, beroende
av skatteunderlaget. Detta var
en stor fördel.

År 1966 var frågan också uppe, och
då yttrade båda kommunförbunden att
det med hänsyn till frågans ringa vikt
och den reform som hade vidtagits föregående
år var fullkomligt onödigt att
börja peta på den igen.

Jag har fortfarande precis samma
uppfattning som den gången. Vi skall
vara nöjda och tacksamma för att vi
fick en ändring år 1965 och inte börja
röra i frågan på nytt för att återigen
drabbas av detta välsignade krångel —
ty det var ingenting annat — med att
redovisa dessa små specialdestinerade
bidrag.

Jag vill i övrigt framhålla att utskottet
klart har understrukit behovet av
behandlingsforskning.

Då således, herr talman, utskottet härvidlag
intagit en positiv ställning och
kraftigt understrukit vikten av att vissa
åtgärder vidtas, innebär detta en klar
uppmaning till regeringen att se till att
någonting blir gjort på detta område.
Med detta ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Vid denna motions behandling
har reservationer lämnats på
tre punkter. Herr Nilsson i Bästekille
har redogjort för utskottets ställningstagande
åtminstone i två punkter. Han
har framhållit att en utredning har klarat
ut frågan om ersättning till juridiskt
biträde. Vi menar, att den frågan ligger
under Kungl. Maj :ts prövning och att ett
uttalande i dag inte på något sätt skulle
påskynda beslutet där.

Beträffande frågan om ersättning till
fosterföräldrar, som tar hand om barn,
vilka man annars skulle kunna anta blir
intagna på ungdomsvårdsskolor, har
herr Nilsson också klarlagt, att det rör

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Ungdomsvården

sig om så små summor för kommunerna
och att vi har fattat ett principbeslut
om kommunal skatteutjämning, som
skall onödiggöra plotter med dessa små
ersättningar.

På den tredje punkten, där en reservation
föreligger, gäller det inrättandet
av ett särskilt institut eller rättare sagt
om kriminaltekniska institutet i Stockholm
skall bedriva behandlingsforskning.
Herr Johansson i Växjö nämnde,
att alla remissinstanser, som har yttrat
sig över det utredningsförslag om behandlingsforskning
som framlades 1964,
skulle vara överens. Ja, det är riktigt,
herr Johansson, att de är överens om att
det är angeläget med behandlingsforskning.
Det är vi också överens om inom
utskottet. Vi har mycket starkt betonat,
att ingen forskning torde kunna ge så
nyttiga rön för behandlingen i institutioner
som just den forskning som direkt
sysslade med behandlingen. Vad vi
däremot inte vågar uttala oss om i utskottsutlåtandet
är, om den forskningen
skall vara förlagd till det ena eller andra
institutet. Där, herr Johansson i
Växjö, var remissinstanserna synnerligen
oeniga. Jag skall bara nämna vad
man sade om organisationen. Universitetskanslersämbetet
ansåg sig inte kunna
tillstyrka, att en universitetsinstitution
skulle åläggas att utföra den forskning
myndigheterna har behov av. Statens
råd för samhällsforskning bör få
anslag till eu treårsförordnad professor,
som bedriver verksamhet i institutionen
utan att verksamheten binds för hårt.

Bland de övriga, som yttrat sig, var
socialstyrelsen helt övertygad om att
forskningen borde förläggas till socialstyrelsen.
Därifrån har man emellertid
i det remissutlåtande som avgivits till
utskottet i år sagt, att det är så angeläget
att forskningen kommer i gång att
man ger upp sin uppfattning om var
verksamheten skall ligga, bara den över
huvud taget får ett organ och kan bedrivas
med intensitet.

Socialhögskolan i Lund har uttalat,

att det är tveksamt att inrätta särskilda
institutioner för dessa mycket speciella
uppgifter. Ericastiftelsen har sagt, att
det är lämpligt med en från ungdomsvårdsskola
fristående institution. Socionomförbundet
säger, att det är diskutabelt
att bygga upp särskilda forskningsinstitutioner
med så begränsad inriktning
etc.

Det finns alltså många olika uppfattningar
om detta. Vi har inom utskottet
inte vågat ta ställning efter den ytliga
behandling, som det ändå blir av en motion
i ett utskott. Vi kan inte ta ställning
i en fråga, där så många instanser har
haft frågan till en vidare bedömning
och kommit till olika uppfattningar. Vi
har uttalat oss ungefär som socialstyrelsen,
nämligen att det är mest angeläget
att en sådan forskning kommer till
stånd, och jag tror, att riksdagen behandlar
frågan mest sakligt genom att
biträda utskottets förslag och alltså inte
tar ställning i denna intrikata fråga som
vi på grundval av detta remissförfarande
och denna utskottsbehandling inte
har möjlighet att avgöra.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr JOHANSSON i Växjö (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag håller med fru
Eriksson i Stockholm om att det inte
har så stor betydelse var man förlägger
denna forskning. Emellertid finns det
remissorgan som har sagt att det är
lämpligt att förlägga den till den institution
som reservanter och motionärer
har rekommenderat.

Här i kammaren påstås ofta att man
inte skall ha någon specialdestination
av skattemedel. Man har gått ifrån det
systemet, och vi har fattat ett principbeslut
om det. Men om det finns orättvisor
i samhället som behöver elimineras,
får vi inte vara rädda för att gå in
för något sådant igen. Man kan jämföra
detta med exempelvis SJ:s politik: Vi
vet att glesbygder kommer i kläm vid

Onsdagen den 3 maj 1967 Nr 24

Interpellation ang. diarieföringen i statsdepartementen

järnvägsnedläggelse, och då får vi inte
stirra oss blinda på principen att SJ :s
verksamhet skall drivas ekonomiskt,
utan då måste vi via en annan huvudtitel
skaffa fram pengar så att rättvisa
skipas.

Herr NILSSON i Bästekille (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Växjö
sade att vi inte fick vara rädda för att
införa de små, specialdestinerade bidragen
på nytt om det finns orättvisor
i samhället. Herr Johansson i Växjö vet
lika väl som jag att den skatteutjämning
som numera åstadkommes av staten inte
är bunden till en fast siffra utan beroende
av medelskattekraften i hela riket,
d. v. s. skattekraften i de olika kommunerna,
och i den mån skattekraften
minskar blir också de statliga bidragen
större. Det finns ingen som helst motivering
för införandet av dessa små bidrag,
utan den ersättning som behövs
för ifrågavarande ändamål skall tas av
det stora skatteutjämningsbidraget som
går till kommunerna och som icke utgörs
av några små, oväsentliga summor.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag vill endast göra en
röstdeklaration. Troligen har jag uttryckt
mig dunkelt i utskottet med påföljd
att mitt namn inte kommit med på
reservationen. Jag observerade inte heller
förhållandet vid utlåtandets bordläggning
men vill härmed framhålla, att
jag kommer att rösta för reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Rimås begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Nyman in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Johansson i Växjö
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 122 ja och
70 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärende till kammarens
sammanträde onsdagen den 10
innevarande maj.

§ 15

Interpellation ang. diarieföringen i
statsdepartementen

Ordet lämnades på begäran till

Herr HAMRIN i Jönköping (fp), som
yttrade:

Herr talman! Det har i olika sammanhang
framkommit att statsdepartementen
tillämpar olika regler för diarieföringen
av inkommande handlingar. Vissa
departement diarieför samtliga inkommande
handlingar utan några undantag.
Mot handelsdepartementet har
riktats anmärkningar, att man där underlåter
att diarieföra handlingar som

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Interpellation ang. diarieföringen i statsdepartementen

gäller de statliga företagen. Detta förfaringssätt
synes ha börjat tillämpas som
en form av inofficiell sekretessbeläggning
för handlingar rörande de statliga
bolagen, innan sekretesskydd för sådana
handlingar infördes i sekretesslagen
1959.

Enligt uppgift från statssekreteraren
von Sydow till JO förra året tillämpas
samma förfaringssätt fortfarande, d. v. s.
vissa handlingar diarieförs inte.

Enligt instruktionen för befattningshavarna
i statsdepartementen den 31
december 1921 skulle registratorn i departementet
bl. a. mottaga och i diarier
anteckna till departementet inkommande
ärenden. I nu gällande departementsinstruktion
den 3 juni 1965 saknas emellertid
bestämmelser om diarieföring av
inkommande handlingar. Sådana föreskrifter
synes inte heller ha givits i
något annat sammanhang.

I en skrivelse till Kungl. Maj:t med
anledning av en anmälan från Skattebetalarnas
förening beträffande underlåtenhet
att diarieföra vissa handlingar
inkomna från Norrbottens Järnverk
den 22 juni 1966 anförde JO:

»Avsaknad av föreskrifter om registrering
kan därför även i fortsättningen
befaras leda till intrång i offentlighetsgrundsatsen.
Såsom jag i annat sammanhang
betonat är det av största vikt
för ett fritt meningsutbyte och en allsidig
upplysning i allmänna ärenden att
allmänheten har tillgång till allmänna
handlingar som förvaras i departementet
(1964 års ämbetsberättelsie s. 463).
Det är även av vikt att allmänheten vet
vem den skall vända sig till för att få
tillfredsställande besked vare sig handlingen
skall hållas hemlig eller icke.»

JO begärde därefter att Kungl. Maj:t
skulle vidta åtgärder för att komma till
rätta med berörda spörsmål.

Med anledning av vad jag ovan anfört
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till hans excellens herr statsministern
få ställa följande frågor:

1. Vilka principer bör enligt stats -

ministerns uppfattning gälla för diarieföring
i statsdepartementen av inkomna
handlingar?

2. Vill statsministern medverka till utarbetande
av nya instruktioner rörande
diarieföringen i departementen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 87, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående utbildning av lärare
för synskadade och hörselskadade
m. in.,

nr 88, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till byggnadsarbeten samt
inredning och utrustning av lokaler vild
universitet, högskolor m. m. jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av statens
trafiksäkerhetsverk m. m. jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 90, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag angående effektivisering
av verksamheten på prisoch
konkurrensområdet samt konsumentvaruforskningen
jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökning av maximibeloppet
för statens betalningsansvar
i form av statsgaranti för exportkredit,
nr 92, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att i visst fall avstå
allmänna arvsfondens rätt till arv,
nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående samordning av
de nordiska ländernas statliga personalpensionering,

nr 94, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande försäljning till
allmänheten av aktier i statliga företag,
och

nr 95, i anledning av väckta motioner

Onsdagen den 3 maj 1967

Nr 24

om försäljning till allmänheten av aktier
i LKAB;

bevillningsutskottets betänkande nr
46, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående eftergift av arvsskatt
m. m.;

första lagutskottets utlåtande och
memorial:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o) och
14 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt,
och

nr 36, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande första lagutskottets
utlåtande nr 27 i anledning av
väckta motioner om viss översyn av
medborgarsikapslagstiftningen;

andra lagutskottets memorial nr 49,
föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
vid behandlingen av andra lagutskottets
utlåtande i anledning av väckta
motioner om pensionering av äldre
friställd arbetskraft;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av statens
trafiksäkerhetsverk, m. m., i vad
propositionen hänvisats till lagutskott
och behandlats av tredje lagutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner m. m.,
och

nr 33, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen den
28 september 1951 (nr 648),
jämte i ämnet väckta motioner;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående rörelsemedel för
domänverket, och

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående dispositionen av
vissa medel ur skördeskadefonden jämte
i ämnet väckta motioner; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 27, i anledning av motioner om
obligatorisk läkarundersökning av in -

vandrade utländska arbetstagare och
deras familjemedlemmar och obligatorisk
hälsokontroll av viss utländsk arbetskraft,
och

nr 29, i anledning av motion om åtgärder
för att åstadkomma trafiksäkrare
bilar.

§ 17

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:

nr 175, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser allmänna frågor och
bemyndigande för Kungl. Maj :t att besluta
om arbeten inom viss kostnadsram; nr

176, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 177, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 178, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 179, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 180, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 181, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj ds

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 183, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 184, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1966/67, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

185, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
hudgetåret 1966/67, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

186, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1966/67, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1966/67, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

188, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1966/67, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte vissa motioner;

nr 189, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1966/67, i vad propositionen
avser avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; nr

190, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1966/67, i vad propositionen
avser staten för .statens allmänna fastighetsfond; -

nr 191, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare anslag
på tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1966/67 till studiemedelsfonden;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående förvärv av Skoklosters
slott och samlingar;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående omorganisation
av överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap; nr

194, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående organisationen av
den statliga redovisnings- och revisionsverksamheten
;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1967/68 till bidrag till företagareföreningar
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1967/68; samt

från jordbruksutskottet:
nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän ^beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, såvitt
angår jordbruksärenden; och

nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1966/67, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden.

§ 18

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden den 3
t. o. m. 12 maj 1967. Jag avser att, på
inbjudan av respektive regeringar, avlägga
officiellt besök i Bulgarien och
Rumänien.

Stockholm den 3 maj 1967

Torsten Nilsson

Kammaren biföll denna ansökan.

Onsdagen den 3 maj 1967

Nr 24

§ 19

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
sex enkla frågor, nämligen av:

herr Ekström i Iggesund, till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående användningen av
lokaliseringspolitiska medel inom gävleområdet,

herr Westberg, till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
användningen av lokaliseringspolitiska
medel inom gävleområdet,

herr Ekström i Iggesund, till herr
statsrådet Lundkvist angående formerna
för kommunsammanläggning,

herr Josefson i Arrie, till herr statsrådet
och chefen för försvarsdeparte -

mentet angående vissa inkallelser till
militär repetitionsövning,

herr Hedin, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående åtgärder för att öka sjösäkerheten
m. m., och
herr Eriksson i Bäckmora, till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående åtgärder för att bemästra
sysselsättningssvårigheter i Gävle
stad.

§ 20

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.45.

In fidem
Sune K. Johansson