Nr 24 ANDRA KAMMAREN 1960 (Riksdagens protokoll 1960:24)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 24 ANDRA KAMMAREN 1960

1—3 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 1 november

Sid.

Svar på fråga av herr Magnusson i Borås ang. fördelningen av Allmänna
Pensionsfondens utlåning till näringslivet................ 3

Svar på fråga av herr Nyberg ang. vissa sjuka väljares möjligheter att
rösta samt på interpellationer av herr Nihlfors ang. en snabbare sammanräkning
av poströsterna vid allmänna val och herr Adamsson

ang. verkan av formella fel vid valförrättningar.............. 3

Interpellationer av:

herr Carlsson i Huskvarna ang. rabatterade järnvägsresor för folkpensionärer
.......................................... 7

fröken Elmén ang. vården av psykiskt sjuka barn och ungdomar .. 8

fröken Höjer ang. det skandinaviska undervisningssjukhuset i Korea 8
herr Holmberg i anledning av robotskjutningarna i Norrbotten .... 11

herr Elmwall ang. beskattningen av jordbrukare och trädgårdsodlare

som drabbats av skördeskador............................ 11

herr Johansson i Stockholm ang. ersättning för ekonomisk skada till
följd av isoleringsåtgärder vid epidemier.................... 12

Onsdagen den 2 november fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169.................. 15

Onsdagen den 2 november em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169 (Forts.)............ 91

Torsdagen den 3 november

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169 (Forts.) .......... 129

Åtgärder i anledning av skador å 1960 års skörd................ 163

Remiss av motioner rörande vissa ändringar i skatteförfattningarna .. 187
Interpellation av herr Christenson i Malmö ang. de statliga kommittéernas
arbetstakt.......................................... 188

1 —Andra kammarens protokoll 1960. Nr 24

Nr 24

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 3 november

Sid.

Val av fullmäktig i riksgäldskontoret jämte suppleant............ 129

Jordbruksutskottets utlåtande nr 36, ang. försäljning av vissa krono egendomar

m. m....................................... 163

— nr 37, ang. åtgärder i anledning av skador å 1960 års skörd...... 163

— memorial nr 38, i anledning av kamrarnas remiss av motioner rörande
vissa ändringar i skatteförfattningarna.................. 187

Tisdagen den 1 november 1960

Nr 24

Tisdagen den 1 november

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 26 nästlidne
oktober.

§ 2

Svar på fråga ang. fördelningen av Allmänna
Pensionsfondens utlåning till
näringslivet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Magnusson i Borås
har ställt en enkel fråga till mig med begäran
om vissa uppgifter rörande allmänna
pensionsfondens placeringar. Jag
får hänvisa herr Magnusson till de redovisningar
av placeringarna, som allmänna
pensionsfonden offentliggjort och
kommer att publicera i enlighet med
gällande reglemente och fondstyrelsernas
beslut. Några andra redogörelser anser
jag för närvarande inte påkallade.

Härpå anförde:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag skall be att till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framföra mitt tack för svaret.
Jag måste emellertid säga att det var i
knappaste laget. Jag beklagar att det
inte var litet mer utförligt, alldenstund
den statistik som hittills publicerats beträffande
pensionsfondernas fördelning
är ytterst knapphändig.

Jag har ställt min fråga närmast av
den anledningen, att oron inom det enskilda
näringslivet är mycket stor på
grund av att det allmänna uppträder
som en så dominerande låntagare av
dessa pensionspengar. Det är ju en blygsam
del som har redovisats gå till nä -

ringslivet. Man kan dessutom förmoda
att en del av dessa pengar har utlånats
till sådana företag, där det allmänna har
större eller mindre intressen.

En annan anledning till att jag ställt
denna fråga är att det är angeläget, att
den mindre företagsamheten också får
möjligheter att få del av pensionspengarna.
För den mindre industrien finns
väl möjligheten att det kanaliseras en
del pengar till AB Industrikredit. Däremot
kommer det att bli ett mycket stort
behov av kapital på handelns område,
och det är därför som det enligt min
mening skulle ha varit värdefullt, om
man fått en litet bättre redovisning av
pengarnas fördelning.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Egentligen behövs det
väl ingen kommentar till herr Magnussons
i Borås anförande. Han, som sysslar
med sådana här ting, vet ju lika väl
som jag, att det är fullständigt omöjligt
att dra några slutsatser av den första
utdelning som ägt rum och som redovisats.

Herr MAGNUSSON i Borås (li):

Herr talman! Jag förstår detta. Jag
hoppas bara att den statistik som kommer
att redovisas i framtiden skall bli
bättre för näringslivets del.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på fråga och interpellationer ang.
vissa förhållanden i samband med allmänna
val

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, erhöll på begäran ordet
och yttrade:

4 Nr 24 Tisdagen den 1 november 1960

Svar på fråga och interpellationer ang. vissa förhållanden i samband med allmänna
val

Herr talman! I interpellationer av
herrar Nihlfors och Adamsson samt i
en enkel fråga av herr Nyberg har upptagits
vissa valfrågor. Jag har funnit
lämpligt att besvara dem i ett sammanhang.

Herr Nihlfors har frågat mig, om jag
vill medverka till en sådan ändring av
gällande bestämmelser, att en snabbare
sammanräkning av de inrikes poströsterna
blir möjlig. Herr Adamsson har
ställt frågan, om jag uppmärksammat
den praxis som tillämpas av länsstyrelserna
vid sammanräkningsförfarandet,
då konvolut innehållande valsedlar icke
i enlighet med gällande bestämmelser
är förseglade med två olika sigill, och
om jag vill medverka till en sådan ändring,
att formella fel begångna av valnämnden
icke utan vidare leder till att
ett antal valsedlar kasseras utan att en
närmare undersökning göres om valsedlarna
ändock kan godkännas. Herr
Nybergs fråga slutligen avser, om jag
är i tillfälle att meddela kammaren, om
och när förslag blir framlagt för riksdagen
till sådan lagändring att sjuka,
som vistas i hemmen och icke kan utnyttja
sin rösträtt genom äktamakeförsändelse,
kan rösta.

Den första frågan har till bakgrund
att antalet poströster vid det senaste
valet kraftigt ökat -— säkerligen beroende
på den förenkling av poströstningsförfarandet
som riksdagen beslöt
i våras — och att det därför blivit svårare
att på grundval av den preliminära
röstsammanräkningen bedöma den definitiva
mandatställningen. Jag är medveten
om att detta är en kännbar olägenhet
och att en ändrad ordning är
önskvärd. Vårens beslut om poströstningsförfarandet
avsåg blott valen till
riksdagens andra kammare. 1955 års
valutredning förbereder nu genomförandet
av motsvarande ordning även för
kommunalvalen. Utredningen kan i det
sammanhanget tillgodogöra sig erfarenheterna
från årets riksdagsval. Jag har

förvissat mig om att utredningen härvid
kommer att uppmärksamma frågan
om sammanräkningsförfarandet.

Vad angår frågan om verkan av formella
fel vid valförrättning delar jag
uppfattningen, att kassering av valsedlar
i möjligaste mån bör undvikas.
Även denna fråga är föremål för behandling
av valutredningen. I direktiven
för utredningen har särskilt angivits,
att det bör undersökas i vad mån
det är möjligt — utan att valsäkerheten
äventyras — att skapa enklare formella
regler och i högre grad än f. n. låta
den faktiska betydelsen av ett avsteg
från reglerna vara bestämmande för den
verkan avsteget skall ha.

Vad slutligen angår frågan om sjukas
deltagande i val vill jag erinra om att
valutredningen i början av år 1958 avlämnade
ett förslag, som gick ut på att
väljare, vilken på grund av kroppsligt
fel vore förhindrad att inställa sig i vallokalen,
skulle kunna få avlämna sin
valsedel omedelbart utanför densamma.
Vid remissbehandlingen utsattes emellertid
förslaget för stark kritik. Bl. a.
påpekades att förslaget löste frågan endast
för en begränsad del av de sjuka;
sådana röstberättigade som vore bundna
vid sängen skulle fortfarande vara
förhindrade att utöva sin rösträtt. Genom
beslut av Kungl. Maj :t den 29
augusti 1958 fick utredningen i uppdrag
att på nytt taga upp frågan.

Sammanfattningsvis kan jag alltså
säga, att valutredningen behandlar alla
de frågor som här har berörts. Om utredningens
ställningstagande kan självfallet
ännu intet sägas liksom ej heller
om den närmare utformningen av de
förslag, som på grundval av utredningens
betänkande kan komma att föreläggas
riksdagen. Enligt vad jag har förvissat
mig om avser utredningen att
framlägga betänkande under våren 1981,
och jag räknar med att, i den mån det
visat sig möjligt, propositionen skall

Tisdagen den 1 november 1960 Nr 24

Svar på fråga och interpellationer ang. vissa förhållanden i samband med allmänna
val

föreläggas riksdagen vid 1961 års höstsession.

Vidare anförde:

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern
för svaret på min enkla
fråga. Den behöver i detta sammanhang
endast föranleda en mycket kort kommentar.

Frågan avsåg, såsom framgick av svaret,
möjligheten för de väljare som vid
valtillfället vårdas i hemmen för sjukdom
att kunna utöva sin rösträtt, även
om de inte har möjlighet att rösta genom
äktamakeförsändelse. Man stöter
under valarbetet på åtskilliga sådana
fall, och det är därför av intresse att
denna fråga blir löst.

Statsrådet hänvisar när det gäller
denna sak —- liksom beträffande övriga
här framställda interpellationer — till
1955 års valutredning och räknar med
att förslag till nödig lagändring kan bli
framlagt nästa år. I så fall skulle denna
kategori av väljare möjligen kunna delta
redan vid 1962 års val. Om grundlagsändring
skulle erfordras, kan det visserligen
inte ske förrän senare, men av
allt att döma kan man ordna denna sak
utan att någon ändring av grundlagen
sker. I varje fall vill jag uttala en förhoppning
att denna sak kan ordnas utan
någon längre tidsutdräkt.

Frågan om hur man skall kunna utvidga
möjligheterna att delta i val så,
att sjuka som vårdas i hemmen skall
kunna rösta, skall jag här inte gå in
på närmare. Det är ju en sak som valutredningen
har att syssla med. I förbigående
vill jag endast nämna att den
kan lösas antingen så, att representanter
för valnämnden besöker de sjuka i
hemmen på valdagen eller tidigare och
under hetryggande kontroll hämtar deras
röstsedlar, eller också får man använda
sig av någon form av fullmaktsförfarande.
Att det förslag, som fram -

lades 1958 och som statsrådet erinrade
om i sitt svar, inte är till fyllest förefaller
vara ganska klart.

Jag skall inte gå in på några fler detaljer
i denna fråga utan vill endast
ännu en gång tacka för svaret samtidigt
som jag uttalar en förhoppning om
att vi snarast möjligt får ett lagförslag
som löser denna fråga.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag får tacka justitieministern
för det tillfredsställande svar
han lämnat på min interpellation, som
ju gick ut på att aktualisera frågan om
ett snabbare sammanräkningsförfarande
beträffande poströsterna, särskilt de
inrikes poströsterna. Jag har tolkat
statsrådets svar så, att det får innebära
direktiv till 1955 års valutredning om
att utreda denna fråga i positiv riktning.
De ursprungliga direktiven för
kommittén innehåller ingenting härom.

Jag är övertygad om att alla, som vill
ha en på sakliga grunder baserad politisk
debatt efter ett val, är angelägna
om att den debatten skall kunna grundas
på så faktiska röstsiffror som möjligt
och att den skall kunna komma till
stånd så snabbt som möjligt. I framtiden
kommer poströsterna säkerligen att alltmer
påverka mandatfördelningen, så att
man med nuvarande tidsutdräkt egentligen
inte förrän efter tio dagar på allvar
kan börja diskutera vad valet givit
för utslag i mandat. Ett sådant förhållande
är naturligtvis otillfredsställande.

Jag har observerat att länsstyrelsen i
Stockholms län tagit upp denna fråga i
särskild skrivelse till Kungl. Maj :t och
begärt sådana ändringar att sammanräkningen
kan påbörjas tidigare. Det tyder
på att även myndigheterna är på det
klara med att det av praktiska skäl är
angeläget att få till stånd en reform.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för justitiedcpartemcn -

6 Nr 24 Tisdagen den 1 november 1960

Svar på fråga och interpellationer ang. vissa förhållanden i samband med allmänna
val

tet få framföra mitt tack för det mycket
positiva svaret på min interpellation.
Jag hälsar med tillfredsställelse
att statsrådet delar uppfattningen, att
kassering av valsedlar i möjligaste mån
bör undvikas.

Av svaret tycks också framgå, att
statsrådet delar meningen att de i Malmö
kasserade 556 socialdemokratiska valsedlarna
under förhandenvarande omständigheter
bort kunna godkännas, då
de inte blev avgörande för den slutgiltiga
mandatfördelningen. Om dessa valsedlar
hade godkänts, hade i varje fall
därmed vunnits, att dessa medborgares
valhandling inte tett sig meningslös för
dem och utan betydelse för riksdagsmannavalet
1960. Rösterna hade tillgodoräknats
det socialdemokratiska partiets
röstunderlag och i valstatistiken
givit uttryck för den faktiska fördelningen
av de i valet avgivna rösterna.

En annan sak är, hur man skall förfara
i ett läge, där de kasserade röstsedlarna
blivit avgörande för valets utgång.
Svaret synes mig inte ge någon
anvisning om detta. Jag skall emellertid
inte närmare gå in på den frågan i
detta sammanhang. Det är dock möjligt,
herr talman, att jag på denna punkt har
tolkat justitieministern felaktigt.

Jag vill i sistnämnda fall gärna avvakta
utredningens resultat men vill i
detta sammanhang ge uttryck för min
tillfredsställelse över att i utredningens
direktiv särskilt angivits, att det bör undersökas
i vad mån det är möjligt att
utan att valsäkerheten äventyras skapa
enklare formella regler. Sigillfel av valnämnden
borde i varje fall inte orsaka
omval, med mindre än att det »finns
skälig anledning antaga att omslag blivit
efter tillslutandet öppnat». Jag citerar
här 77 § ur lagen om val till riksdagen,
av vilken det enligt mitt förmenande
framgår, att man redan i den nuvarande
lagstiftningen anser, att felaktighet
vid tillslutandet inte är tillräckligt
för att kassera valsedlarna.

Praxis på detta område är dock tydligen
annorlunda.

Jag ber än en gång att få rikta ett
tack till herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet för svaret på min
interpellation.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag kan i stort sett ansluta
mig till de synpunkter som herr
Adamsson anfört. Kasserade valsedlar
är givetvis ett otyg, och inom valrättsutredningen
har vi ingående diskuterat
detta problem. Gällande bestämmelser
för kassering av valsedlar kan många
gånger förefalla mycket rigorösa, och
jag skulle tro att bestämmelserna i det
stora flertalet fall är strängare än de
som tillämpas i andra länder. Inte minst
gäller detta Västtyskland, där man för
övrigt har infört ett ganska djärvt system
som kallas brevval. Men det är
ännu inte klart hur detta system verkar,
och det är omöjligt att säga hur det skulle
ställa sig om vi skulle införa systemet.

När det har kommit motioner om ändring
av gällande valrättsbestämmelser
har konstitutionsutskottet icke sällan
enhälligt avslagit dem med hänsyn till
de risker för valfusk som kan finnas. I
regel behöver man väl kanske inte i ett
land som Sverige, särskilt i nuvarande
politiska läge, befara valfusk, men under
mera upprörda förhållanden kan
kravet på endast ett sigill medföra valfusk.

Nu är det ju rätt egendomligt, att valsedlar
skall behöva kasseras på grund
av felaktiga sigill. Antalet sådana sedlar
synes ha minskat. År 1954 kasserades
av detta skäl 4 123 sedlar, medan år
1958 antalet hade minskat till 1 444,
alltså icke en V3. När det totala antalet
ligger så lågt, är naturligtvis de nu 556
kasserade röstsedlarna i Malmöhus län
en hög siffra. Vid 1958 års val förekom
också över 500 kasserade valsedlar på
ett enda ställe, nämligen i Limmared.

Tisdagen den 1 november 1960

Nr 24

Interpellation ang. rabatterade järnvägsresor för folkpensionärer

Enligt den svenska valstatistiken är det
ytterst ovanligt att man i ett enda valdistrikt
kommer upp till ett så stort antal
kasserade valsedlar som 500.

Jag kan försäkra herr Adamsson, att
vi har inom valrättsutredningen mycket
ingående diskuterat denna sak och även
tagit hänsyn till de utländska erfarenheterna.
Jag undrar emellertid, om inte
konstitutionsutskottet skulle, därest det
kommit en motion i frågan, ha fasthållit
vid den rigorösa inställning som man
tidigare intagit i syfte att absolut undvika
valfusk. Däremot vill jag gärna
säga, att om det skall ske ett omval på
grund av kasserade valsedlar, kan det
finnas skäl för att omvalet endast omfattar
ifrågavarande valdistrikt. Om
man i det nämnda fallet hade haft en
dylik bestämmelse, hade man sluppit
komma i den risksituationen, att omkring
500 kasserade valsedlar medfört
ett omval i hela valkretsen. Under alla
förhållanden är detta en utväg som kan
diskuteras.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogos var efter annan och remitterades
till statsutskottet följande
Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner:

nr 171, angående ökning av det högsta
belopp intill vilket staten må åtaga sig
betalningsansvar i form av statsgaranti
för exportkredit,

nr 172, med förslag om statlig garanti
för Aktiebolaget Atomenergis förpliktelser
enligt atomansvarighetslagen, och

nr 174, angående försäljning av viss
allmänna arvsfonden tillfallen fast egendom.

§ 5

Föredrogs och ladcs till handlingarna
bankoutskottets på bordet liggande anmälan
jämlikt § 21 riksdagsstadgan att
till utskottet inkommit framställningar

dels från fullmäktige i riksbanken angående
försäljning av riksbankens fastighet
i Mariestad,

dels ock från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående firandet av representationsreformens
100-årsjubileum.

§ 6

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att Kungl. Maj:ts på bordet
liggande proposition nr 169, med förslag
till förordning angående beskattning
av ränta å svenska statens sparobligationer,
skulle uppföras sist å föredragningslistan
för kammarens nästkommande
sammanträde.

§ 7

Interpellation ang. rabatterade järnvägsresor
för folkpensionärer

Ordet lämnades på begäran till

Herr CARLSSON i Huskvarna (fp),
som yttrade:

Statens järnvägar har i olika former
under vissa tidsperioder erbjudit folkpensionärerna
särskilda förmåner vid
järnvägsresor. Sålunda tillämpades under
tiden 26 december 1958—10 januari
1959 »De gamlas helgresa», vilket innebar
att folkpensionärer under nämnda
dagar med ett par undantag kunde erhålla
tur och returbiljett till halva priset.
Jul- och nyårshelgen 1959/1960 erhöll
folkpensionärer 50 % rabatt vid
inköp av »SJ Nyårskort», vilket kostade
100 kronor och berättigade till resor i
andra klass under fyra kalenderdygn
inom tiden 29 december 1959—29 februari
1960.

Den 1 september 1960 genomfördes
ett tredje rabattsystem för folkpensionärer.
Detta innebär att ett rabattkort, som
i inköp kostar 10 kronor, berättigar till
50 % nedsättning av biljettpriset, såväl
vid enkla som vid tur och returresor.
Denna rabatteringsform giiller till den
15 december 1960. Något beslut om fort -

Nr 24

Tisdagen den 1 november 1960

Interpellation ang. vården av psykiskt sjuka barn och ungdomar — Interpellation
ang. det skandinaviska undervisningssjukhuset i Korea

satt tillämpning har enligt uppgift icke
fattats.

Av järnvägsstyrelsens yttrande i början
av detta år till allmänna beredningsutskottet
i anledning av väckta motioner
om utvidgning av rabattbestämmclserna
för folkpensionärers resor på statens
järnvägar framgår, att styrelsen avsåg
att pröva behovet och lämpligheten
av mera generella åtgärder på området.

Med hänvisning till det ovan anförda
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa
följande fråga:

Vill herr statsrådet meddela kammaren
om några nya rabatteringsformer
för folkpensionärers järnvägsresor är
planerade avlösa de nuvarande, när detta
kommer att ske samt om dessa nya
former kommer att vara av mera generell
och permanent natur, eller om icke
i varje fall en fortsatt tillämpning av det
nu gällande rabatteringssystemet kan
ske?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. vården av psykiskt
sjuka barn och ungdomar

Fröken ELMÉN (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

I mentalsjukvårdsdelegationens delbetänkande
1958 föreslogs för psykiskt
sjuka barn och ungdomar dels särskilda
behandlingshem, som skulle anordnas
som underavdelningar till barnpsykiatriska
lasarettsavdelningar, dels mentalsjukliem.
De nu förefintliga barnpsykiatriska
klinikernas kapacitet tillåter endast
behandling av ett fåtal av de svåraste
fallen av psykiskt sjuka barn.

Frånvaron av särskilda mentalsjukhus
för barn och ungdom gör, att ungdomsvårdsskolorna
måste taga emot psykiskt
sjuka ungdomar. Att behandling på sjukhus
för dessa som regel skulle vara
lämpligare torde väl stå klart. Ungdoms -

vårdsskolorna torde dock för lång tid
framåt få taga emot denna kategori av
ungdomar. Det är därför beklagligt, att
arbetet på den av kommittén för ungdomsvårdsskolorna
föreslagna skolan
för svårbehandlade psykiskt abnorma
manliga elever inte kommit i gång samt
att kommitténs förslag om en motsvarande
skola för kvinnligt klientel icke
tillstyrkts av riksdagen.

På grundval av delegationens förslag
utarbetade inrikesdepartementet en promemoria
angående organisationen av
denna sjukvårdsform. Promemorian
överlämnades den 30 juni 1959 till medicinalstyrelsen.

Behandlingen av psykiskt sjuka barn
är enligt min mening ett oerhört viktigt
problem, framför allt därför att psykiska
rubbningar och neuroser hos barn
kan leda till mycket allvarliga följder
under den vuxna tiden. Det är därför
glädjande att Radiohjälpen och Föreningen
för psykisk hälsovård igångsatt
en insamlingsaktion för dessa barns
vård. Detta borde vara ett incitament
för statsmakterna till kraftåtgärder på
detta område.

I anledning av det ovan anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
rikta följande fråga:

Vill herr statsrådet meddela kammaren
vilka åtgärder som statsmakterna
planerar för att förbättra vården för
psykiskt sjuka barn och ungdomar, i
synnerhet om i dessa ingår uppförande
av behandlingshem och mentalsjukhem
inom en snar framtid?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. det skandinaviska
undervisningssjukhuset i Korea

Ordet lämnades på begäran till

Fröken HÖJER (fp), som yttrade:

Efter utbrottet av fientligheterna i

Tisdagen den 1 november 1960

Nr 24

Interpellation ang. det skandinaviska undervisningssjukhuset i Korea

Korea på sommaren 1950 medgav Kungl.
Maj:t genom beslut den 10 augusti 1950,
att Svenska röda korset finge — i överensstämmelse
med den av Förenta Nationerna
uttalade hemställan om hjälp
åt FN-trupperna i Sydkorea — på statsverkets
bekostnad till FN-kommandots
förfogande ställa ett fältsjukhus enligt
viss organisationsplan. Även de danska
och norska regeringarna bidrog genom
hjälpåtgärder på sjukvårdens område
till FN-aktionen i Korea.

Under koreakrigets lopp uppkom sedermera
tanken, att de skandinaviska
länderna skulle lämna ett bidrag till
återuppbyggnaden i Korea efter krigets
slut genom att upprätta och under några
år driva ett sjukhus, vid vilket viss utbildning
av blivande läkare skulle ske.
År 1951 konstituerades en skandinavisk
kommitté för utredning av möjligheterna
härför. Sedan ett första förslag om
dylikt sjukhus framlagts av Förenta Nationernas
hjälporgan i Korea (UNKRA)
år 1951, avgav kommittén till ett utrikesministermöte
i Köpenhamn i mars 1952
ett utlåtande med vissa principiella riktlinjer.
Sedan stilleståndet undertecknats
i juli 1953, beslöts vid ett utrikesministermöte
vid månadsskiftet augusti/september
samma år, att en skandinavisk
delegation skulle utresa till Korea för en
teknisk och förberedande undersökning
av förutsättningarna för en gemensam
skandinavisk insats på hälsovårdens
område i Korea. I en rapport som i november
1953 överlämnades till de skandinaviska
regeringarna heter det, att
man från koreanska regeringens sida
för ändamålet erbjudits två i huvudstaden
Scuol belägna sjukhus, vilka skulle
kunna drivas som en enhet, närmast
motsvarande ett mindre centralsjukhus
med cirka 450 sängar. Sjukhuset skulle
ha till uppgift icke blott att behandla
koreanska patienter utan framför allt
att meddela undervisning åt koreanska
liikare, medicine studerande, .sjuksköterskor,
olika kategorier av teknisk personal
m. fl. Koreanska läkare skulle om

möjligt i direkt anslutning till sin examen
beredas tillfälle deltaga i arbetet
på sjukhusets olika avdelningar under
tillsyn och vägledning av skandinaviska
experter, vilka även avsågs skola ge kliniska
föreläsningar och demonstrationer
vid Seuols olika medicinska högskolor.

Efter samråd med danska och norska
vederbörande nåddes enighet om
upprättandet och drift av ett skandinaviskt
undervisningssjukhus i Seuol. Enligt
överenskommelsen skulle driften av
sjukhuset i skandinavisk regi beräknas
till fem år från den tidpunkt då sjukhuset
kunnat iordningställas och utrustas.

Sedan regeringarna och parlamenten

1 Sverige, Danmark och Norge principiellt
godkänt denna uppläggning av
den skandinaviska hjälpaktionen på
sjukvårdens område i Korea träffades i
mars 1956 ett tresidigt avtal mellan den
sydkoreanska regeringen, Förenta Nationernas
hjälporgan för Korea samt de
skandinaviska staternas regeringar om
upprättande och drift under fem års
tid, räknat från den 1 oktober 1958, av
ett undervisningssjukhus i Korea. Den
tid, som fordrades för iordningställandet
och utrustandet av sjukhuset, blev
längre än man ursprungligen beräknat,
och den officiella invigningen av undervisningssjukhuset
ägde rum först den

2 oktober 1958.

Under de år, som det skandinaviska
undervisningssjukhuset i Seuol nu varit
i verksamhet, har man skapat ett
helt modernt sjukhuskomplex, National
Medical Center (NMC), vilket kan sägas
fylla alla rimliga krav på möjligheter
till diagnos och behandling av de i dessa
trakter vanligast förekommande sjukdomarna.
Visserligen saknas ännu på
några punkter såväl behandlingsruin,
speciell utrustning som teknisk assistans,
och visserligen har genom undervisningen
på sjukhuset det koreanska behovet
av läkare och annan medicinsk
personal givetvis ännu icke helt kunnat
täckas, men allmänt kan sägas, alt sjuk -

Nr 24

Tisdagen den 1 november 1960

Interpellation ang. det skandinaviska undervisningssjukhuset i Korea

husets verksamhet varit av utomordentligt
värde för det koreanska folket och
väckt betydande intresse och sympati
även utanför Koreas gränser.

Från flera håll har uttalats, att de
möjligheter till tjänstgöring i ett främmande
land, som undervisningssjukhuset
i Korea erbjuder skandinaviska läkare,
är utomordentligt välkomna för skandinaviska
läkare och sjuksköterskor. I
Korea finns ett obegränsat patientmaterial,
och de skandinaviska läkarna ställs
inför en rad sjukdomar, varigenom deras
erfarenheter och utbildning kan på
ett värdefullt sätt kompletteras. Att verksamheten
vid undervisningssjukhuset
haft en stor betydelse för de sanitära förhållandena
i Korea står också klart. Trots
att resurserna vid undervisningssjukhuset
är relativt små, har varje år tusentals
koreaner fått en efter förhållandena
utomordentligt god behandling, vilken
givits antingen gratis eller mot en mycket
ringa ersättning. Även om den skandinaviska
hjälpen på detta område i ett
land som Korea blott är en droppe i
havet, torde det inte kunna förnekas att
insatserna väckt uppmärksamhet och
tillfredsställelse. Av än större betydelse
än den direkta sjukvårdande verksamheten
vid undervisningssjukhuset torde
emellertid undervisningsverksamheten
ha varit. Denna undervisning av koreanska
läkare och sjuksköterskor är
den väsentliga uppgiften för undervisningssjukliuset.
Under den tid som verksamheten
pågått har hundratals koreanska
läkare, sjuksköterskor och annan
medicinsk personal kunnat på ett
värdefullt sätt komplettera och fördjupa
sina kunskaper.

Enligt det ovannämnda avtalet mellan
de skandinaviska regeringarna, den
sydkoreanska regeringen samt UNKRA
skall den skandinaviska verksamheten
vid undervisningssjukhuset upphöra
med utgången av september 1963, efter
vilken tidpunkt driften av sjukhuset
kommer att övertagas av de koreanska
myndigheterna. Även om alltså närmare

tre år återstår av den planerade skandinaviska
insatsen på detta område, torde
redan nu frågan böra tas upp huruvida
icke skäl föreligger att undersöka möjligheterna
av en förlängning av den
skandinaviska hjälpverksamheten. Som
ovan nämnts kan den hjälp det här är
fråga om blott möta en liten del av det
enorma hjälpbehovet i Korea. I och
med att sjukhusets resurser efter hand
blivit större växer emellertid möjligheterna
att öka hjälpen både beträffande
den rent vårdande verksamheten på
sjukhuset och beträffande undervisningen
av koreansk medicinsk personal.
Det är också obestridligt att hjälpbehovet
kommer att bli utomordentligt stort
under överskådlig tid framåt. Att man
nu undersöker möjligheterna av en förlängd
skandinavisk insats på detta område
måste sägas vara ett naturligt led
i den ökade hjälp till utvecklingsländerna
vars nödvändighet på senare
tid allt klarare insetts i de tre skandinaviska
länderna. Ett fortsatt drivande
av undervisningssjukhuset i Korea i
skandinavisk regi framstår som ett värdefullt
komplement till den hjälp till utvecklingsländerna
som de skandinaviska
länderna ger antingen via FN:s olika
hjälpfonder eller genom sina bilaterala
avtal.

Frågan om en fortsatt drift efter den
1 oktober 1963 av undervisningssjukhuset
i Korea torde böra förberedelsevis
prövas i god tid. Samråd med de andra
skandinaviska regeringarna blir nödvändigt
liksom även överläggningar med
såväl den sydkoreanska regeringen som
med Förenta Nationernas fackorgan för
Korea. Långsiktiga planer torde få uppgöras
beträffande materielanskaffning,
nybyggnadsprogram, kursverksamhet
m. m. efter den 1 oktober 1963. Med
hänsyn härtill torde samråd med de instanser,
som nyss nämnts, böra inledas
inom icke alltför avlägsen tid.

Under hänvisning till vad ovan anförts
får jag anhålla om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen

Tisdagen den 1 november 1960

Nr 24

Interpellation i anledning av robotskjutningarna i Norrbotten — Interpellation ang.
beskattningen av jordbrukare och trädgårdsodlare som drabbats av skördeskador

för inrikesdepartementet få rikta följande
fråga:

Är man inom svenska regeringen beredd
att med vederbörande danska,
norska och koreanska regeringarna samt
med FN :s organ ta upp förhandlingar i
syfte att skapa förutsättningar för en
fortsatt drift efter den 1 oktober 1963
i skandinavisk regi av undervisningssjukhuset
i Korea?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation i anledning av robotskjutningarna
i Norrbotten

Herr HOLMBERG (k) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Fredagen den 28 oktober i år meddelade
tidningen Norrländska Socialdemokraten
att en robot, som avskjutits
från övningsfältet i närheten av Yidsel,
kommit ur kurs och slagit ned i Piteälven
»kusligt nära bebyggelsen».

Tidningen gav sitt meddelande mycket
uppseendeväckande form med helsidesrubriker,
kartskisser och intervjuer.
Händelsens allvarliga innebörd
underströks också därigenom, att tidningen
i sammanhanget erinrade om de
fruktansvärda verkningarna av flygolyckan
i Västra Skevik.

Från militära eller andra myndigheter
har tidningens uppgifter varken dementerats
eller över huvud taget blivit
föremål för någon kommentar.

Under riksdagsdebatten om markupplåtelsen
för robotfältet påtalade jag de
allvarliga risker som civilbefolkningen
skulle komma att utsättas för. Då framställdes
emellertid det aktuella området
som vildmark, där det på sin höjd
kunde uppstå risker för ett tiotal personer
i två samebyar, för vilka man
emellertid påstod sig ha vidtagit fullt
betryggande säkerhetsåtgärder.

Detta var enligt min mening vilseledande,
ty i omedelbar närhet av skjut -

fältet finns tättbebyggda områden med
många hundra invånare, för vilka några
skyddsåtgärder icke vidtagits såvitt
man kunde döma av det material som
låg till grund för riksdagens beslut.

När robotskjutningarna inleddes i slutet
av september månad i år frågade
Norrländska Socialdemokraten major
Åke Sandbladh i flygvapnet, om det
fanns risk för att robotarna skulle falla
ned i bebyggda områden. Major Sandbladhs
svar blev ett kategoriskt nej
och en hänvisning till åtgärder för evakuering
av ett tiotal personer i de nyssnämnda
byarna.

Under hänvisning till vad jag sålunda
anfört hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet få ställa följande
frågor:

Vill statsrådet bekräfta, att skjutningarna
på robotfältet i Norrbotten redan
givit sådana resultat, att man måste räkna
med allvarliga risker för ett stort
antal människor i närheten av skjutfältet? Om

så är fallet, vilka åtgärder tänker
statsrådet vidtaga för att eliminera dessa
risker?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. beskattningen av
jordbrukare och trädgårdsodlare som
drabbats av skördeskador

Ordet lämnades på begäran till

Herr ELMWALL (ep), som yttrade:

De upprepade skördeskador, som
drabbat jordbruket och trädgårdsodlingen,
har medfört betydande konsekvenser
även ur beskattningssynpunkt. Jordbrukare
och trädgårdsodlare är ju mer
än andra utsatta för avsevärda inkomstvariationer
mellan olika år. Det alldeles
övervägande antalet av dem deklarerar
efter kontantprincipen, och de kan allt -

12 Nr 24 Tisdagen den 1 november 1960

Interpellation ang. ersättning för ekonomisk skada till följd av isoleringsåtgärder
vid epidemier

så inte liksom företagare i övrigt konsolidera
sin ställning genom dolda reserver.
De har ej heller möjligheter att
möta en skördekatastrof genom kostnadsbesparingar.
En regnskadad skörd
kräver tvärtom ökade arbetsinsatser och
medför ökade kostnader för slitage på
maskiner och redskap och för en ökad
bränsleförbrukning.

En skördekatastrof innebär för jordbrukaren
eller trädgårdsodlaren, att den
normala arbetsinkomsten bortfaller eller
minskas väsentligt. Skördeskadelån som
upptagits har alltså ofta fått täcka inte
enbart nödvändiga utgifter för produktionsapparaten
utan också de ofrånkomliga
kostnaderna för familjens uppehälle.
Skördeskadelånen är alltså inte att
jämföra med vanliga lån. Deras uppgift
är att ersätta en förlorad arbetsinkomst.
Nuvarande skattebestämmelser, som inte
medger avdragsrätt för amorteringar å
skördeskadelån, kan sålunda i praktiken
sägas innebära, att skördeskadeförlusterna
beskattas.

Genom beslut av årets riksdag har rätt
till förlustutjämning införts. Förlustutjämningen
kan emellertid inte sägas
vara av någon större betydelse för jordbruket.
En verklig progressionsutjämning
skulle naturligtvis i stort sett kunna
lösa frågan om en rättvisare beskattning
på ett tillfredsställande sätt. Den
tidigare behandlingen av denna fråga
har väl emellertid klargjort, att man tyvärr
inte kan vänta en sådan reform
inom den närmaste framtiden.

Det borde dock vara möjligt att skyndsamt
pröva frågan om införande av resultatutjämning
genom den s. k. kontometoden,
d. v. s. den metod som med
goda erfarenheter tillämpas i fråga om
skogskontot. Från jordbruksorganisationernas
sida har vid upprepade tillfällen
krav framförts på införande av s. k.
jordbrukskonton. En sådan åtgärd skulle
givetvis stärka den ekonomiska motståndskraften
i fall av skördeskador,
även om dess beskattningsmässiga bety -

delse kanske inte får överdrivas. För
nytillträdande jordbrukare är jordbrukskontot
givetvis inte till någon
större hjälp, om de drabbas av skördeskador.
Många jordbrukare skulle för
övrigt till följd av upprepade skördeskador
och andra omständigheter få svårigheter
att bygga upp ett jordbrukskonto,
som kunde ge dem den erforderliga
likviditeten.

Frågan om utformningen av ett permanent
skördeskadeskydd är f. n. under
övervägande. Hur ett sådant skydd än
utformas torde man få räkna med att ett
visst behov av skördeskadelån kommer
att kvarstå. I det aktuella läget måste
uppmärksamheten givetvis riktas främst
på dem som tvingats upptaga skördeskadelån.
Mot bakgrunden härav framstår
det som angeläget, att amorteringar
å skördeskadelån får betraktas som avdragsgill
kostnad. Den nuvarande ordningen,
som inte medger avdrag för lån
till ersättning vid skördeskadeförluster,
är uppenbart orättvis.

Med anledning av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet få ställa följande
fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att lägga
fram förslag till en rättvisare beskattning
av jordbrukare och trädgårdsodlare,
som drabbats av skördeskador och
i anledning därav nödgats upptaga skördeskadelån? Denna

anhållan bordlädes.

§ 12

Interpellation ang. ersättning för ekonomisk
skada till följd av isoleringsåtgärder
vid epidemier

Herr JOHANSSON i Stockholm (k)
erhöll på begäran ordet och anförde:

Vid den stora paratyfusepidemien år
1953, som bl. a. föranledde driftinställelse
i en större livsmedelsindustri, föreslog
regeringen i proposition nr 240

Tisdagen den 1 november 1960 Nr 24

Interpellation ang. ersättning för ekonomisk skada till följd av isoleringsåtgärder
vid epidemier

samma år att de, som på grund av isoleringsåtgärderna
och arbetsinställelserna
förlorat inkomster eller lidit annan
ekonomisk skada, skulle få ersättning
av statsmedel. Företagarna skulle
få full ersättning, medan de som förlorat
arbetsförtjänst i likhet med bacillbärare
skulle få ersättning med högst
70 % av deras ordinarie inkomst. I en
kommunistisk motion föreslogs, att även
de drabbade löntagarna skulle få full
ersättning. Utskottet tillmötesgick motionärerna
i så måtto, att ersättningarna
i bägge fallen skulle utgå med högst
80 %.

I år utbröt på våren en ny paratyfusepidemi
av större omfattning, den s. k.
tårtepidemien i Uppsala med omnejd.
Minst 800 personer var indragna i isoleringsåtgärderna,
och många av dem led
mycket stora förluster. De fick ingen annan
hjälp än den sjukförsäkringen kunde
ge dem som varit sjuka, och många
familjer fick sin ekonomi förstörd för
lång tid framåt. De vände sig till landstinget
med begäran om hjälp. Landstingsdirektören
förklarade i detta sammanhang,
att epidemien redan kostat
landstinget 600 000 kronor. Han ansåg
att hjälp kunde tänkas genom att statsmedel
ställdes till förfogande, om frågan
fördes upp på regeringsplanet. Det
är icke bekant om detta skett i något
enskilt fall, men jag vet, att ett stort
antal av dem som lidit stor ekonomisk
skada genom epidemien och isoleringsåtgärderna,
ännu inte har fått den hjälp,
som de anser sig ha rätt att kräva.

Med denna motivering anhåller jag
att till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande interpellation: Har

regeringen hittills vidtagit några
åtgärder för att utöver sjukförsäkringen
bringa hjälp till dem som lidit stora ekonomiska
förluster genom isoleringsåtgärderna
vid paratyfuscpidemien i
uppsalatrakten, och har regeringen för
avsikt att, exempelvis genom komplet -

tering av epidemilagen, utfärda mera
permanenta bestämmelser för statliga
hjälpåtgärder åt dem som lider stor ekonomisk
skada under isoleringsåtgärder
vid epidemier?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13

Till bordläggning anmäldes jordbruksutskottets
utlåtanden och memorial:

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m., såvitt avser
Tjugby Boställsgård 31 i Östergötlands
län m. fl. fastigheter,

nr 37, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa åtgärder i
anledning av skador å 1960 års skörd
jämte i ämnet väckta motioner, och
nr 38, i anledning av kamrarnas remiss
av två likalydande motioner, avseende
utredning rörande vissa ändringar
i skatteförfattningarna.

§ 14

Anmäldes följande Kungl. Maj:ts till
kammaren överlämnade propositioner:

nr 175, med förslag till lag om parkeringsbot,
m. m.,

nr 176, rörande godkännande av europeisk
överenskommelse om skydd för
televisionsutsändningar,

nr 177, angående förhöjd ersättning
till före detta rådmännen i Västervik
Helge Teodor Anderson och Sven Viktor
Schierbeck, och

nr 179, angående bidrag till Förenta
Nationernas fond för Kongo.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 15

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare
På grund av utrikes resa anhåller jag
vördsamt om befrielse från riksdags -

Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

arbetet under tiden den 1—3 november
1360.

Osby den 28 oktober 1960

Gösta Darlin

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.31.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 2 november

Kl. 10.00

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att riksdagsman Karl
Jönsson till följd av sjukdom (lunginflammation)
för närvarande är oförmögen
att inställa sig till riksdagsarbetet.

Kristianstad den 1 november 1960.

Hans Silwer
Med Dr. Överläk.

Härmed intygas att fru Rosa Svensson
på grund av fraktur är sjukskriven
fr. o. m. den 29 oktober tills vidare.

Köping den 29 oktober 1960

B. Christiansen
leg. läkare

Ledighet från riksdagsgöromålen tills
vidare beviljades herr Jönsson från och
med gårdagen och fru Svensson från och
med den 29 nästlidne oktober.

§ 2

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

175, med förslag till lag om parkeringsbot,
m. m., och

nr 176, rörande godkännande av europeisk
överenskommelse om skydd för
televisionsutsändningar; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 177, angående förhöjd ersättning
till före detta rådmännen i Västervik
Helge Teodor Anderson och Sven Viktor
Schierbeck, och

nr 179, angående bidrag till Förenta
Nationernas fond för Kongo.

§ 3

Föredrogos, men bordlädes åter jordbruksutskottets
utlåtanden och memorial
nr 36—38.

§ 4

Föredrogs den av herr Carlsson i Huskvarna
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet angående
rabatterade järnvägsresor för folkpensionärer.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs fröken Elméns vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få
framställa interpellation till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående vården av psykiskt sjuka
barn och ungdomar.

Kammaren biföll denna anhållan.

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Nr 24

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

§ 6

Föredrogs den av fröken Höjer vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående det skandinaviska
undervisningssjukhuset i Korea.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs herr Holmbergs vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
i anledning av robotskjutningarna
i Norrbotten.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogs den av herr Elmwall vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till licrr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående beskattningen av jordbrukare
och trädgårdsodlare som drabbats
av skördeskador.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Föredrogs herr Johanssons i Stockholm
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående ersättning
för ekonomisk skada till följd av isoleringsåtgärder
vid epidemier.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag vill erinra om att morgondagens
plenum, såsom tidigare meddelats, blir

ett arbetsplenum och att därvid bl. a.
kommer att behandlas jordbruksutskottets
utlåtande angående 1960 års skördeskador.

§ 11

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition
nr 169

Föredrogs för remiss till utskott
Kungl. Maj:ts å bordet vilande proposition
nr 169, med förslag till förordning
angående beskattning av ränta å svenska
statens sparobligationer. Därvid anförde: Herr

HJALMARSON (h):

Herr talman! Det säregna sätt, på vilket
den ryske ministerpresidenten under
sina resor förstått att skaffa sig
publicitet, är intressant och kanske
också lärorikt. Herr Chrustjov är den
ledande politiker, som klarast insett
sensationens betydelse som publicitetsfrämjande
faktor och som radikalt agerar
efter maximen: det spelar ingen roll
vad tidningarna skriver om mig —- bara
de skriver.

Det ligger emellertid en fara i att
koncentrera uppmärksamheten på själva
upptågen. Att ledaren för en stormaktsdelegation
till FN:s generalförsamling
argumenterar med skorna är
anmärkningsvärt, men det betydelsefulla
ligger ändå på ett annat och mycket
allvarligare plan. Herr Chrustjov vågar
uppträda som han gör, han kan
bära sig åt hur han vill och ändock påräkna
de obligatoriska applåderna från
sin egen delegation och från satellitrepresentanterna,
även från de polska.
Det måste innebära att den ryske diktatorn
känner sig så säker i sadeln, inåt
och utåt, att han kan släppa sig helt
lös, förvisa alla hämningar till sitt medvetandes
innersta skrymslen. Det måste
innebära att satelliterna för ögonblicket
är under så effektiv kontroll, att
alla invändningar fastnar i halsen. Den
naturliga benägenheten för oerhörd

Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

självsäkerhet har förvandlats till en inställning
av överlägsenhet, som bygger
på föreställningen om meningsmotståndarnas
förmenta maktlöshet. För det internationella
samarbetet, och i sista
hand för världsfreden, är en diktatur
med den ryskas materiella tillgångar
alltid en fara.

Den ryska taktiken går ut på att göra
FN ineffektivt. Ryssarna har säkerligen
rätt, när de säger sig inte ha någon
gås oplockad med människan Hammarskjöld;
det är »principen Hammarskjöld»
de så intensivt attackerar. Vad
de är ute efter för att nu definitivt kämpa
ned är den bärande tanke, för vilken
generalsekreteraren är en levande
symbol, tanken att steg för steg omvandla
FN från en diskussionsklubb på
ambassadörsnivå till ett användbart instrument
i fredens och den internationella
säkerhetens tjänst. Deras alternativ
till en generalsekreterare, som med
organisationens bemyndigande kan fatta
beslut, visar detta klart. Att ersätta
en effektiv »verkställande direktör»
med en trebent direktion, noga utvald
så att all handlingskraft försvinner, är
att lägga FN i malpåse, att döma hela
organisationen till det orimliga straffet
att komma för sent i varje läge, där ett
tveklöst ingripande behövs.

Den sovjetiska infiltrationspolitiken
är långtidsplanerad men på samma gång
blixtsnabb och beredd att ta varje chans
som dyker upp. Dess första förutsättning
är att det råder allmän oro, osäkerhet
och misstämning i världen.
Blandningen av löfte, smicker och hotelse
gör störst intryck, när människorna
känner sig ängsliga, utlämnade åt en
oviss framtid, som inte låter sig bemästras.
Dess andra förutsättning är, att
det inte finns någon som kan ingripa
med kraft och återställa lugn och ordning,
där en konflikt går i dagen. Detta
ger utrymme för propaganda, för påtryckningar
och för utpressning genom
krigshot. Ett splittrat och lamslaget FN
är därför ett sovjetiskt intresse.

Det lär inte finnas några mer djupgående
meningsskiljaktigheter inom
vårt land om nödvändigheten för oss
att engagera oss för den positiva och
opartiska FN-linje, som Dag Hammarskjöld
fått kläda skott för. Vi måste
också ta de praktiska konsekvenserna
av denna vår inställning, ekonomiskt,
försvarspolitiskt och utrikespolitiskt. Vi
måste betala vår andel av FN:s kostnader.
Denna andel kommer att stiga i
samma mån som de kommunistdominerade
länderna sviker sina ekonomiska
förpliktelser mot organisationen.
Vi måste i vår del av den demokratiska
världen hålla ett fortsatt starkt försvar,
byggt på målsättningen att landet i sin
helhet skall skyddas. Det betyder att vi
— som fastslogs i 1958 års försvarsbeslut
— måste kunna bjuda ett hårt samtidigt
motstånd mot angrepp inom de
områden, där vi vet att de största riskerna
möter. Det är inte tillräckligt att
vi är i stånd att effektivt försvara oss
bara i en landsända.

Vi måste därför ge de ansvariga myndigheterna
fortsatta möjligheter att planera
och beställa försvarsmateriel efter
de grunder, om vilka allmän enighet
rådde i 1958 års försvarsbeslut. Jag utgår
ifrån att man också i framtiden
kommer att vidhålla den operativa målsättningen
och fasthålla sambandet mellan
denna och tillgången på försvarsmedel.
I medvetandet om värdet av
enighet kring de försvarspolitiska riktlinjerna
har vi — under dessa förutsättningar
— anslutit oss till den uppgörelse,
som nu nåtts. Statsledningen bygger
hela sin politik på prognoser för
den kommande ekonomiska utvecklingen.
Visar sig dessa prognoser riktiga,
kommer den årliga anslagshöjningen
under fjärde huvudtiteln enligt 1958
års beslut att i verkligheten understiga
det belopp, som skulle falla på försvaret
vid oförändrad andel för detta i nationalinkomsten.

Herr talman! De svårigheter vi i vårt
land har att hålla begränsade men ändå

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Nr 24

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

alltför stora grupper unga människor
inom de skrankor, som vanlig anständighet,
hut och hyfsning sätter, är vi
ingalunda ensamma om. Nära nog överallt
möter myndigheter och medborgare
precis samma problem. Det verkar som
om vi inte skulle ha orkat anpassa vår
livsföring efter snabbt ändrade materiella
betingelser och därför hamnat i
ett moraliskt tomrum, där vi alla famlar
oss fram och alltför många förlorar fotfästet.
Att andra också har det besvärligt
är inget skäl för oss att blunda eller
tala om något annat. Ingen önskar sprida
panik. Ingen önskar ge intrycket att
den totala laglösheten skulle råda på
gator och torg i vårt samhälle. En sådan
svartmålning ger ungdom som står
och väger den felföreställningen att
lymmeltilltag skulle vara riskfria och
samhället försvarslöst mot organiserad
eller oorganiserad råhet. Så illa är det
inte, men det är så illa att något måste
göras, göras skyndsamt och göras effektivt.

Ingen tror att vi kommer till rätta
med det tilltagande samhällsonda, som
de ryggradslösa bland de yngre skapar,
enbart genom att stärka och effektivisera
ordningsmakten. Å andra sidan är
det alldeles ofrånkomligt att det allmänna
på ett sätt, som var och en begriper,
gör veterligt att överträdelser av och
brott mot de normer, efter vilka medborgarna,
alla medborgare, skall rätta
sig, medför påföljd, inte bara på papperet
utan också i praktiken. Det allmänna
måste skaffa sig de maktmedel som behövs
för att skapa respekt för sin beslutsamhet
att hävda lag och laga ordning.

En till synes oändlig teoretisk diskussion
har pågått och pågår om de
grunder, från vilka normsystemet skall
utgå och om hur detta skall utformas.
Det är möjligt att denna fyller en uppgift
och inte bara skapar förvirring,
men diskussionen får inte bli själv -

ringar med psykologiska spekulationer.
Inte minst ungdomen behöver besked.

Ingen tror att frågan om ordningsmaktens
stärkande bara är en lönefråga.
Men det är också en lönefråga. En av
de polismän, som verkligen gått den
långa vägen och som slitit hårdare än
de flesta i rättsvårdens tjänst, avslutade
sina minnesanteckningar från sitt
långa arbetsliv med följande ord: »Polisyrket,
vars inneboende strålkraft av
spänning, dramatik och allvar jag aldrig
skulle vilja förneka eller försaka
trots alla vedermödor, slutar att vara
ett problem för det svenska samhället
den dag, då den grånade polismannen
med gott samvete kan säga till sin son:
’Bli gärna polis om du har lust. Det är
ett yrke att leva på, att leva för och att
vara stolt över’.»

Vi har, herr talman, på mer än ett
område fått uppleva, hur eftersläpningar
och stelhet i lönesättningen pressat
oss in i situationer, som ur samhällets
egen synpunkt är olidliga. För ordningsmaktens
del har en sådan vuxit
fram, värst på de mest utsatta punkterna.
Utan att ett ögonblick underskatta
de svårigheter för en lönedifferentiering,
som modern lönepsykologi skapar,
måste det sägas, att vi inte kommer
ur den här sortens återvändsgränder
utan att också göra anställningarna ekonomiskt
mera fördelaktiga, just där
människorna framför allt behövs och
där slitaget på dem är störst. Jag erinrar
mig min gamle, socialdemokratiske
vän Rickard Lindström, som en gång
lät undfalla sig: »Att tjäna fem kronor
på låga polislöner, det är att förlora
femhundra kronor på diverse djäkelskap,
som polisen skulle ha kunnat
hindra.»

Att bekämpa brott är att förebygga
brott. Därför är ordningsmaktens kvalitet
oeh effektivitet, dess förmåga att
snabbt finna den skyldige och konfrontera
honom med påföljder av så
avgörande vikt. Men uppgiften afl hålla
ordning har också en mer direkt

ändamål. Vi skall akta oss för varje försök
att ersätta fasta moraliska viirde2
— Andra kammarens protokoll 1900. Nr 24

Nr 24

Onsdagen den 2 november 19G0 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

mänsklig sida, en personlig inlevelse
med människor och miljön där arbetet
skall utföras. Det är svårt att tro att
inte det beprövade systemet med kvarterspoliser
skulle vara en mycket effektiv
komplettering till hela den moderna
bevakningstekniken, ett i verkligheten
ganska grundläggande led i den garanti
för lugn, ordning och hyfs som vi
inte kan undvara.

Ibland verkar det som om modlösheten
griper omkring sig bland det stora
flertalet, som dock alltjämt håller på
ordning, på fasta moraliska normer, på
personligt ansvar, på samhällets rätt
och plikt att hävda sin auktoritet. Alltför
många av oss är rädda — rädda för
det värsta många av oss vet, att verka
gammalmodiga och omoderna. Vi står
alltså inte bara inför ett problem för
lagstiftare, för ordningsmakten, för dem
som är direkt ansvariga för skolans väsentligaste
insats. Vi har en gemensam
uppgift framför oss — att ta ställning,
att icke samtycka genom att tiga till
någonting, som vi inte godtar, inte kan
godta. Det är ingalunda sagt att signalerna
måste komma från regering och
riksdag, men icke heller dessa kan undandra
sig sitt ansvar.

Regering och riksdag har alltså inte
uleslutande vad man brukar kalla politiska
uppgifter, men det är självklart,
att dessa politiska funktioner är det väsentliga.
För att de i dagens samhälle
skall kunna klaras tillfredsställande
krävs enligt vår mening en mindre bunden
och mera realistisk diskussion av
själva regeringsproblemet.

Efterkrigsregeringarna sitter länge —
inte bara i vårt land utan i de flesta av
demokratierna. Till och med i Storbritannien
har man övergivit den vana,
som Winston Churchill såg som ett naturligt
uttryck för »varje engelsmans
oförytterliga rätt att vid första möjliga
tillfälle sparka Hans Majestäts ministrar
utför trapporna». Den klassiska parlamentarismen
fungerar alltså inte enligt
schemat. Den regelbundna växlingen

vid makten förefaller vara bordlagd,
möjligen på väg att förvandlas till en
process med intervaller på ett eller flera
decennier. De praktiskt-politiska
konsekvenserna härav är lika betydande
som outforskade. De förskjutningar,
som inträffar vid valen, håller sig inom
en i själva verket mycket begränsad
marginal. Föreställningen, att det år för
år skulle vara samma människor som är
marginalväljare, är säkerligen felaktig
liksom att marginalväljarna skulle låta
sig socialt och ekonomiskt inruta.

Trots årets anmärkningsvärda valframgång,
till vilken jag lyckönskar regeringen
och dess nu från den europeiska
triumfresan återkomna valmakare,
är läget det, att av mer än fyra miljoner
i valet avgivna demokratiska röster har
regeringen ungefär femtusen fler än de
demokratiska oppositionspartierna tillsammans.
Regeringen har majoritet.
Visst har den det, men majoriteten
måste räknas i hundradelar av procent.
Enligt de parlamentariska spelreglerna
har socialdemokraterna både oomtvistlig
rätt och plikt att regera. Den saken
kan inte diskuteras. Vad som kan diskuteras
är däremot huruvida en regeringsautomatik,
som leder till att i praktiken
ena hälften av de demokratiska medborgarna
årtionde efter årtionde regerar
över den andra hälften, är klok och
framsynt. Jag talar inte om att ena hälften
skulle förtrycka den andra. Det är
inte heller fråga om något angrepp på
socialdemokraterna. Situationen skulle
vara lika otillfredsställande om en borgerlig
hälft härskade över den socialdemokratiska.
Man måste över huvud
ställa sig frågan: Är den parlamentariska
tekniken att den ena hälften är
inne, när den andra är ute, den med
hänsyn till samhällsförhållandena och
samhällsutvecklingen bästa?

Enligt vår övertygelse skulle det vara
klokt att också i det politiska livet ta
vara på erfarenheterna från kommunerna,
näringslivet och arbetsmarknaden.
Detta leder till tanken på en de -

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Nr 24

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

moltratisk samregering, inte bara som
ett sista medel i en katastrofsituation
utan som en naturlig form för ett samhällsarbete
med medinflytande för alla.

Om vi har en samregering tynar den
politiska debatten bort, säger man, och
hänvisar till erfarenheterna från andra
världskriget. Debatten hade nog inte
blivit livligare, om vi då haft en parlamentarisk
majoritetsregering. Trycket
utifrån hade fördenskull inte blivit
mindre. En samregering skulle beröva
de politiska meningsriktningarna deras
individualitet och särart, påstår man.
Partiernas särart beror inte på den parlamentariska
tekniken. Den egna profilen
är ett uttryck för grundläggande
värderingar. Det kan alltid skapas möjligheter
för att dessa på ett effektivt och
tydligt sätt skall få komma fram. Bestämda
uppfattningar behöver inte heller
vara något hinder för samverkan i
betydelsefulla praktiska frågor. Tvärtom
har nog erfarenheten ofta visat att
det är lättare för folk, som vet vad de
vill, att komma överens. Den sortens
enighet kan mycket väl uppnås, utan
att någondera parten suddar ut sin särart
eller avstår från sin rätt till självständiga
bedömningar. Men naturligtvis
finns det frågor, där man inte når grunden
för en samverkan. I sådana får majoriteten
bestämma och ta ansvaret —
även med en samregering. Minoriteten
får redovisa sin mening.

Inte heller förefaller farhågorna för
att en sådan regering skulle reducera
riksdagen till en voteringsmaskin särskilt
övertygande. Riskerna för det är i
varje fall minst lika stora med en enpartiregering,
som har majoritet. Med
en samregering som fungerar under
normala tider kan man räkna med att
riksdagen i långt större utsträckning
kommer att förbehålla sig att få granska,
bedöma och modifiera regeringens
förslag.

Tanken på samverkan skulle sakna
aktualitet. Det är möjligt all den saknar
omedelbar aktualitet, att socialdemo -

kraterna med sin millimetermajoritet
är sig själva nog. För oss i högerpartiet
är emellertid inte denna linje konjunkturbestämd.
Vi har drivit den år efter
år — före valen och efter valen, alldeles
oavsett hur dessa utfallit ur vår speciella
synpunkt. Och vi kommer att
fortsätta. Det är nämligen för oss alldeles
klart att utvecklingens eget tryck
tvingar fram ett alternativ till den schematiska
parlamentarismen med dess
främlingskap för nyanseringar, ett alternativ
som svarar mot det som ideligen
händer ute i landet.

Man kan nästan räkna med frågan:
Är inte detta en undanmanöver från det
nu slagna högerpartiet? Vi har som jag
nämnde haft precis samma ståndpunkt,
när valen gått bra för oss. Vi ser över
huvud taget i 1960 års val inte någon
orsak att förändra huvudlinjerna i vår
politik. Högerpartiet är ett högerparti
och kommer att så förbli.

På sina håll tycks man föreställa sig
att också vi skulle vara inställda på att
söka värvning i pensionsobligatoriets
hedersvakt. Detta är ett misstag. Efter
valet framstår det som ett faktum att
obligatoriet är ett politiskt faktum för
ett så stort antal år framöver, att hela
frågan nu helt enkelt är låst. Vi bär
inget ansvar för att så blivit fallet, men
i denna fråga som i så många andra är
vi hänvisade till att handla under de
förutsättningar, som andra skapat. Uppgiften
är då att göra det bästa möjliga
av dessa förutsättningar.

Pensionsutfästelserna måste göras
hållbara och pensionerna säkra. I takt
därmed kan man steg för steg vidga rörelsefriheten
och knyta pensionssparande!
närmare och mera direkt till den
produktion, ur vilken all arbetsersättning
— även den som har formen av
pension — måste utgå. Den ledande
tanken i detta som i andra hänseenden
måste vara att människornas rätt att
själva bestämma över sina arbetsförtjänster
och sparmedel är självklar. Vad
som behöver särskild motivering och

Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

stark motivering är inte denna princip
utan avsteg från den.

För oss är ett fritt och personligt,
resursskapande frivilligt sparande med
stor spridning inte bara ett villkor för
stabilitet och sysselsättning. Det är ett
omistligt medel i strävandena efter ett
självägandets och oberoendets samhälle.
Vägen dit blir orimligt lång och orimligt
backig, om de utgifter som göres
genom och över det allmänna tillätes
svälla nära nog utan hänsyn till ekonomisk
utveckling och människornas egen
planering.

Skattesänkningar är alltså för oss en
återspegling av utgiftsbegränsningar,
utgiftsåterhållsamhet och vår vägran att
låta huvudparten av den enskildes inkomstökningar
förvandlas till nya offentliga
utgifter. Redan av denna orsak
måste vi alltid redovisa ett skattesänkningsprogram
mot bakgrunden av ett
utgiftsprogram, där utgiftsminskningar
men självfallet också utgiftsökningar,
som vi anser erforderliga, klart anges.
Givetvis kommer även konjunkturbedömningen
in i detta sammanhang.

Tekniskt har denna tankegång fått
uttryck i metoden med budgetalternativ.
Det är möjligt att denna för högerpartiets
del på kort sikt varit partitaktiskt
oförmånlig. Detta är emellertid
inget skäl att överge den.

Vårt mål är en successiv sänkning av
det totala skattetrycket. Vi är beredda
att ta ansvaret för de utgiftsmässiga förutsättningar
som detta kräver. Skattesänkningarna
måste, efter en plan för
samordning, insättas steg för steg men
varje steg vara så utformat, att det stora
antalet skattebetalare får en för dem
märkbar lättnad i sin skattebörda. Målet
är icke endast ett sammanlagt sett
lägre skattetryck, utan ett skattesystem
utan orimliga marginalskatter, med en
rimlig avvägning mellan barnfamiljer
och andra, med skälig skattefrihet för
personligt sparande, med en företagsbeskattning
som ökar nyetablering och
smidighet i näringslivet och gör det

möjligt att förvandla tillräckligt med
sparande till riskvilligt sparande.

Under fyra år framöver, herr talman,
regerar socialdemokraterna i kraft av
sina fem tusen rösters majoritet. Detta
är ett politiskt faktum, mot vilket i och
för sig inga invändningar kan eller
skall göras. Lönar det sig då över huvud
taget att ägna tid och krafter åt
alternativ? Är det någon mening i att
opponera och ställa egna förslag —
motförslag i stort och smått?

Så länge vi har systemet med en majoritet
som även med någon enda rösts
marginal regerar och regerar ensam
över en minoritet, hur stor denna än
är, så har oppositionen en precis lika
viktig samhällsuppgift som regeringsunderlaget.
På kort sikt kan denna förefalla
irriterande och tröttande verkningslös.
Den är det inte. Intet maktmedvetande
står alldeles emot sakliga,
genomtänkta och konsekventa erinringar.
Ingen regering ■— i alla fall
ingen som är mån om människornas
och sin egen framtid —- lämnar oppositionens
förmodade ståndpunkter helt
utanför ekvationen, när den bestämmer
sig för sin egen. Oavsett maktbefogenheter
går det inte under någon längre
tid att regera mot betydande minoriteter.
Också makten har sina begränsningar.

Den svenska oppositionen är splittrad
på tre i förhållande till varandra helt
självständiga meningsriktningar. Att
däri bara se ett organisatoriskt faktum
är en otillåten förenkling. Det finns
delade meningar också inom oppositionen.
Detta är inte bara en svaghet. Det
ger också underlag för mångsidighet i
bedömningarna och kan ge förutsättningar
för en mer nyanserad och positiv
diskussion.

Att oppositionen skulle vinna i styrka
och effekt, att dess utsikter att vinna
gehör skulle öka genom samförstånd,
där samförstånd är möjligt, är emellertid
uppenbart. Det kan inte vara vettigt
att de tre oppositionspartierna ställer

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Nr 24

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

in sig på att markera det som skiljer
i stället för det som förenar, eller att
de försummar att ta vara på något tillfälle
att arbeta sig fram till en gemensam
ståndpunkt. Vi har under överskådlig
tid en gemensam uppgift — den sakliga
och positiva oppositionsuppgiften.
Det borde inte vara omöjligt att dra
konsekvenserna härav.

Men om samförståndsarbetet skall ge
resultat, måste gånget vara förgånget.
Att gräva i verkliga eller förmenta oförrätter
ger ingenting, utom ett sällsynt
meningslöst gräl. Samförstånd är vidare
inte någonting som man skriver sig till
på en natt. Det är tre likaberättigade
parter som skall samarbeta, varken två
som skall slå den tredje eller någon som
skall göra anspråk på att ensam få bestämma
villkoren.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Valutgången medförde
en framgång för det socialdemokratiska
regeringspartiet, som fick några tusen
röster mer än de tre oppositionspartierna
tillsammans. Regeringen har visserligen
inte en egen majoritet i andra
kammaren eller i riksdagen, men dess
ställning stärks av att kommunisterna
brukar stödja regeringen direkt eller
indirekt genom röstnedläggning i kritiska
lägen. Regeringen bär också fördelar
av vårt märkvärdiga tvåkammarsystem.
Samtliga landstingsval efter
kriget har givit socialdemokraterna
långt mindre än hälften av rösterna,
men partiet har likväl allt fortfarande
en egen majoritet i första kammaren.

Trots framgången, till vilken jag redan
på valnatten gratulerade det socialdemokratiska
partiet, representerar regeringspartiet
fortfarande alltså mindre
än halva nationen. Kommer regeringen
att dra någon politisk slutsats av detta
förhållande, eller kommer den att fortsätta
med att utanför försvarets och utrikespolitikens
områden i regel inte
beakta önskemål och synpunkter från

den andra hälften av nationen? Det är
naturligtvis denna fråga som främst
måste ställas i dagens läge efter det betydelsefulla
valet.

Statsminister Erlander talade nyligen
om att valet givit regeringen fullmakt
att driva en politik som utmärks
av samverkan och solidaritet. Tänkte
han därvid endast på samverkan inom
halva nationen och det egna partiet?
Härvidlag är han skyldig Sveriges folk
besked. Från alla tre oppositionspartiernas
sida har under senare år många
gånger kravet ställts att regeringen skulle
i möjlig mån ta hänsyn till hela folket,
men man har talat för döva öron.
Oppositionspartierna har också deklarerat
sin linje att i det praktiska riksdagsarbetet
medverka till goda lösningar
genom ömsesidig hänsyn. Jag förmodar
att denna goda vilja fortfarande
finns hos alla oppositionspartier. I varje
fall finns den hos det parti jag företräder.

Folkpartiet ser naturligtvis inte som
sin uppgift att tjänstgöra som stödparti
åt socialdemokratien. Vår strävan är
att på både kort och lång sikt verka för
en samhällsutveckling som präglas av
liberalismens idéer. Det gör vi bäst genom
att liksom hittills efter kriget vad
arbetet på längre sikt beträffar eftersträva
att socialdemokratien och kommunisterna
förlorar majoriteten i riksdagen
och att — om detta till en tid
inte lyckas — verka för att deras majoritet
blir så obetydlig, att regeringen
inte vågar föra en mycket socialistisk
och äventyrlig politik.

Den understundom framförda uppfattningen
att oppositionen saknar inflytande,
därför att den saknar majoritet,
är knappast välgrundad. Även en
regering som är så föga villig till hänsyn
och samverkan som den Erlanderska
påverkas vid utformningen av
sin politik allt emellanåt av initiativ från
och av opinionen inom oppositionspartierna,
även om det tyvärr mest tycks
bero på ängslan att eljest förlora mak -

Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

ten vid nästa val. Vi skall hjälpas åt att
hålla denna ängslan vid liv, utan att
därför vänta tacksamhet från regeringsbänken
för att vi sålunda räddar därvarande
herrar och dam från åtskilliga
misstag.

I ett avseende har valet bragt en betydelsefull
förstärkning av oppositionen.
Socialdemokraterna har förlorat
sitt mest älskade argument mot oppositionen
— talet om att denna domineras
av högerns extrema politik. Det har nu
blivit klarare än före valet att alternativet
till den socialdemokratiska politiken
är en politik som i mycket hög grad
bär den sociala liberalismens kännetecken.
Naturligtvis var detta klart tidigare.
Utan att här diskutera valkampanjen
vill jag som osann och vilseledande
stämpla den socialdemokratiska
propagandan om att välfärdssamhället
var i fara, att folkpartiet ville riva ner
ATP, ta bort första barnbidraget och
förlänga karenstiden vid sjukförsäkringen.
Denna kampanj hör till det mest
osanna som förekommit i en svensk
valstrid på mycket länge. Det måste sägas
ut att en kampanj av detta slag drar
ned den svenska demokratien.

I själva verket intog och intar folkpartiet
en rakt motsatt hållning. Vi slog
vakt om den sociala tryggheten. Att
detta trots den socialdemokratiska propagandan
blev klart för stora delar av
vårt folk var säkerligen en huvudorsak
till att valet blev en betydande framgång
för folkpartiet — en ökning med
140 000 röster från senaste politiska val.
Vi ser däri ett förtroendebevis av stor
vikt för vårt fortsatta arbete.

Man har i pressen inte utan grund
mycket diskuterat förhållandet mellan
oppositionspartierna under det framtida
arbetet. Att förutsättningar saknas
för ett trepartiblock har ganska allmänt
konstaterats. Detta bör dock inte hindra
att samverkan blir möjlig och bör eftersträvas
inom områden, där inställningen
är likartad. En sak bör emellertid
enligt min mening hållas i minnet som

en bestående lärdom av den politiska
utvecklingen i år och av årets val. Det
är inte nog med att tala om samarbete
inom oppositionen, ifall man sedan
för fram en politik som uppenbarligen
måste leda till djupgående oenighet. Det
är inte nog att förklara sig villig till
kompromisser, ifall man lägger den
egna politiken och därmed den egna utgångspunkten
för en kompromiss så
långt ut på flygeln, att en kompromiss
inom oppositionen — ifall
den kunde tänkas genomförd i ett
sådant läge — blott skulle gagna
den regeringspolitik som man vill bekämpa.
Viljan till en konstruktiv samverkan
inom oppositionen kommer
att prövas i det fortsatta praktiskt
politiska arbetet. För folkpartiets del
kan jag tillfoga att vi endast kan
delta i en framstegsvänlig politik som
bär liberala drag.

I stället för att inlåta mig på en politisk
polemik med övriga partier, tänker
jag, herr talman, begagna dagens
anförande till några mera allmänna reflexioner
kring en del av 60-talets politiska
problem och lägga liberala aspekter
på dem.

Jag hade tänkt ge dessa reflexioner
en mera personlig färg än jag kanske
brukat göra vid tidigare tillfällen.

När jag i min ungdom först hade att
ta ställning till samhällsproblemen, var
det en sak som föreföll mig självklar
och central.

Jag, liksom säkert massor av andra
människor — kanske flertalet av Sveriges
folk — såg fattigdomen som det
stora hindret för ett gott samhälle i
Sveriges land. Det fanns fattigdom på
den tiden och till och med bland människor
i fullt arbete. När jag gick i
skola i Hälsingborg bodde jag hos en
arbetarfamilj. Det var en mycket fin
och bra familj. Familjen bodde i ett
stort kök, medan jag och en annan pojke
hyrde deras vardagsrum. Det var
knappast en bostadsstandard som en
familj av detta slag kunde önska. Än

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Nr 24

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

värre var det naturligtvis för dem som
var arbetslösa, sjuka och gamla. Att
göra slut på fattigdomen och därigenom
skapa hyggliga levnadsförhållanden
framstod därför klart som den stora
uppgiften, vid vars lösning samhället
skulle medverka, även om många
andra krafter kunde göra lika betydelsefulla
insatser. Det förutsatte en allmän
höjning av produktionen och det
förutsatte socialpolitiska åtgärder. Det
gällde att skapa ett samhälle som gav
god miljö för snabbt ekonomiskt framåtskridande
och utnyttjande av vårt
lands produktionsmöjligheter. Därigenom
skulle resurser vinnas för en lösning
av de i mera inskränkt bemärkelse
sociala problemen. Klasskillnaderna
och de sociala klyftorna skulle steg för
steg kunna utjämnas.

För mig stod det klart att dessa problem
inte kunde lösas utan ett demokratiskt
styrelseskick, och demokratien var
givetvis för en beundrare av Karl Staaff
ett värde i sig själv.

Det fanns, herr talman, vid denna tid
ett socialistiskt recept för lösningen av
dessa grundläggande problem. Receptet
i fråga föreföll mig befängt och gör
så än i dag. Det innebar att produktionsmedlen
skulle överföras i samhällets
ägo — detta var det centrala både
i det svenska socialdemokratiska partiets
program och i de andra västeuropeiska
socialdemokratiska partiernas
program. Man förkunnade just detta att
samhället skulle ta hand om produktionsmedlen;
det var det bärande när
det gällde metoderna att lösa problemet.
Man såg inte byråkratiseringens
faror och olägenheter, man såg inte risken
för ineffektivitet, risken för mindre
oberoende för människorna och de risker
som förelåg för demokratien, om
man på detta siitt samlade den mesta
makten i statens händer. Jag måste tilllägga,
att det inom den svenska socialdemokratien
vid denna tid fanns många
som svävade på målet även beträffande
demokratien, något som lyckligtvis

under de närmaste årtiondena därefter
ändrades till dagens klart demokratiska
inställning.

Det är ett mycket betydelsefullt faktum
att under årets valkampanj har ordet
socialisering lyst med sin frånvaro,
i varje fall när det varit socialdemokratiska
talare som uppträtt. Det reserveras
för andra tillfällen än dem då man
vänder sig till folket och talar om den
politik som skall föras. Denna tystnad
är mera vältalig än tystnad i allmänhet
kan vara. Den innebär ett erkännande
av att man nu av olika skäl — det må
vara opportunistiska skäl eller åsiktsändring
eller en blandning av båda —
inte vill eller vågar föra fram det socialistiska
programmet sådant det utformats
i Västeuropa under ett halvt århundrade.
Jag skulle förmoda att den
utveckling som skett i England under
detta år inte har varit ägnad att framkalla
något tvivel inom socialdemokratien
på att ett avskrivande t. v. av det
i egentlig mening socialistiska programmet
varit en klok åtgärd.

I stället för den socialism, som jag
här kort berört, såg jag för min del lösningen
i en liberal politik, byggande på
enskild äganderätt och fri prisbildning
men förenad med socialt ansvar hos
samhällets organ, hos företag och hos
enskilda. Särskilt uppenbart var det i
fråga om arbetslösheten, att man inte
kunde rekommendera att samhället
ingenting skulle göra, utan att det tvärtom
måste framstå som en väsentlig uppgift
att inskrida för att åstadkomma eu
någorlunda tillfredsställande sysselsättning.

En risk är naturligtvis uppenbar, om
samhällets organ ingriper för mycket
i detaljer. Det föreligger då risk för godtycke,
för bristande rörelsefrihet och
för broms på utvecklingen. Slutsatsen
måste bli att man så mycket som möjligt
bör tillgripa generella metoder och
akta sig för att försvaga incitamenten
till produktiva insatser. Denna åskådning
har understundom kallats social -

Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

liberalism, ibland liberalism med socialt
ansvar. Jag är alltjämt övertygad
om att det är en bärande åskådning som
passar för vårt svenska samhälle under
den tid vi nu kan överblicka. De tidningsmän,
som gör mig äran att föra
statistik över hur ofta jag använder ordet
socialliberal under olika månader
och som därav drar politiska slutsatser,
kan bespara sig dessa mödor, ty de
slutsatser man söker dra härvidlag
hänger i luften. Den sociala liberalismen
har enligt min mening bestått provet
bättre, om vi jämför med läget för 40—
50 år sedan, än den socialism och den
konservatism som då fanns. — Jag
skall, om så önskas, gärna diskutera
detta problem, vilken avgörande förändring
socialismen, sådan den i dag predikas
av statsminister Erlander och andra,
undergått på dessa 40—50 år och hur
mycket bättre liberalismen visat sig hålla
inför de anpassningskrav som varje
åskådning måste möta.

När jag nu skall redovisa några liberala
synpunkter på 60-talets problem
får jag kanske lov att kasta en blick på
vårt lands ekonomiska och sociala utveckling
under inverkan av den förda
politiken.

Standardhöjningen har fortsatt årtionde
efter årtionde och fattigdomen
har till stor del försvunnit. Den gamla
socialistiska tron att människorna skulle
bli fattigare, så länge man inte införde
ett socialistiskt samhällsskick, har
visat sig ogrundad. Avgörande har varit
produktionsökningen per timme.
Industriarbetarnas reallön har stigit i
stort sett i samma takt som produktionsökningen
per timme.

Lyckligtvis har produktionsökningens
resultat i betydande grad kommit
förut ekonomiskt eftersatta grupper till
godo och höjt deras standard. Det fanns
två stora grupper som för bara trettio
år sedan var mycket fattiga, även när
de hade arbete, nämligen skogsarbetare
och småbrukare. Man kan knappast säga
att dessa grupper numera kan betraktas

som fattiga. Orsakerna härtill är till
stor del skogsindustriernas utveckling,
som på grund av rationalisering, goda
världsmarknadspriser och kunnigare
arbetskraft m. m. gjort det möjligt att
ge både skogsarbetarna och de jordbrukare,
som arbetar i skogen, en bättre
ersättning.

Det är denna utveckling inom skogsindustrien
som mer än något annat har
bidragit till att avskaffa fattigdomen, i
de stora grupper där den var som störst
för trettio, fyrtio år sedan. Fattigdomen
har alltså främst motarbetats icke genom
socialförsäkringen utan genom att
en relativt stor del av nationalinkomstens
stegring kommit grupper till godo,
som varit i särskilt behov av en förbättring.
Å andra sidan har enskilda
personers situation -—• sådana som drabbats
av inkomstbortfall och andra sociala
olyckor — starkt förbättrats genom
den socialpolitik, om vars uppbyggande
så stor enighet rått i vårt land
under de senaste årtiondena.

Undersöker man hur regeringens politik
under de senaste trettio åren medverkat
till denna utveckling, får man
anledning till många kritiska observationer.
Jag får tillfälle att utveckla synpunkterna
härvidlag senare och jag har
även haft tillfälle att tidigare beröra
saken, varför jag inte skall ta upp den
i dag. Jag vill endast understryka en
aktuell punkt och försöka ange vad jag
tror vara en riktigare bild än den, som
framkom under valkampanjens diskussioner.
Jag tänker på strävandena att
upprätthålla en relativt hög sysselsättning
när konjunkturerna försvagas, såsom
skedde från hösten 1957 och fram
till någon gång på våren 1959.

Det har omvittnats att arbetsmarknadsberedskapen
hösten 1957 var dålig
och att detta var orsaken till att man
inte kunde sätta in kraftigare åtgärder
mot arbetslösheten. På regeringshåll tog
man inte heller i bruk det vapen som
bestod i tillstånd till användande av investeringsfonderna.
Ännu på våren 1958

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Nr 24

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

avvisade regeringen förslag om användande
av dessa medel, ehuru man kort
tid därefter •—■ tydligen på grund av anmärkningar
från oppositionssidan —
beslöt medge att de fick användas. Resultatet
blev att investeringsfonderna
togs i bruk för investeringar, icke
främst under den period då vi hade en
konjunkturavmattning utan till största
delen efter återgången till en mera normal
konjunktur.

Det är, herr talman, en allmän mening
inom näringslivet att om det hade
förts en klokare ekonomisk politik efter
kriget, skulle vår ekonomiska utveckling
ha varit snabbare. Jag ansluter mig
till denna mening och får som sagt tillfälle
att längre fram närmare motivera
denna min ståndpunkt.

Låt mig nu mot den bakgrund jag
skisserat beröra några av 1960-talets
problem, såsom jag personligen ser
dem. Vad behöver göras för att det
svenska samhället skall bli ett gott demokratiskt
samhälle? Jag kan här endast
ta upp ett par spörsmål, några av
dem som enligt liberal uppfattning behöver
komma i blickpunkten mera än
tidigare, utan att jag därför för ett
ögonblick skulle vilja påstå att det är
nya frågor.

Samhället måste anpassas långt mera
till kvinnornas nya ställning. Ett växande
antal kvinnor vill inte längre hela
sitt liv sysselsätta sig med hem och
barn. Fler och fler har yrkesutbildning
och vill använda den. När man talar om
behovet av kortare arbetstid för människorna
— och gör det med all rätt —
får man betänka att den grupp som
mer än andra har en orimlig arbetstid
är de kvinnor, som dels har sitt hem
att sköta och dels arbetar utanför hemmen.

På grund av detta faktum framstår
det som väsentligt att man på allvar
gör något åt saken. Det har gått framåt
en smula, exempelvis genom införande
av något flera deltidstjänster inom den
offentliga verksamheten, men det går

väldigt långsamt. Enligt min mening
måste man härvidlag göra betydligt mer
för att någorlunda snabbt anpassa arbetsmöjligheterna
efter de speciella förutsättningarna
för dessa kvinnor, så att
de inte kommer i en undantagsställning
såsom människor med orimligt lång
arbetstid.

En annan sak är kvinnornas speciella
utbildningsproblem. Att sköta hem
och barn är ett högt kvalificerat arbete.
Det som produceras i våra kök har ett
större produktionsvärde än någon
svensk industris. Varför har man då så
länge behandlat detta utbildningsproblem
såsom varande av ringa betydelse?
Det är inte för mycket sagt, herr talman,
att detta utbildningsproblem har
varit Askungen i det svenska undervisningsväsendets
upprustning de senaste
två årtiondena.

Industrier som tillverkar hushållsmaskiner,
djupfrysta och konserverade
varor, har gjort hundra gånger mera för
kvinnans fritidsproblem än svenska
staten.

Vi måste verkligen satsa — det är det
andra jag i detta sammanhang främst
vill framhålla —• på ekonomisk utveckling,
satsa på produktionsstegringen,
som varit grunden till och givit resurserna
för ett konstruktivt samhällsarbete.
Det är enligt min mening en
av den svenska socialdemokratiens stora
brister, att den inte velat hålla detta
med dynamik i utvecklingen tillräckligt
i sikte och göra några uppoffringar
för att åstadkomma en snabb dynamik.

Det har ju från åtskilliga håll även
inom det socialdemokratiska partiet,
särskilt bland yngre socialdemokrater,
kommit fram vittnesbörd om att denna
min uppfattning finns representerad
även inom regeringspartiet. Vad innebär
det konkret att satsa på ekonomisk
utveckling? Det finns redan en teknisk
kunskap i utlandet, som man skulle
kunna utnyttja i snabbare takt, men
för det behövs kapital och utbildad arbetskraft.
Det har varit en otillräcklig

Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Vid remiss av Kungi. Maj:ts proposition nr 169

tillgång på båda delarna, vilket har verkat
bromsande. Naturligt är alltså att
sätta utbildning, forskning och kapital
som tre nyckelord vid behandlingen av
utvecklingens problem. Jag vill tillägga
att initiativ, arbetsvilja och rörelsefrihet
är andra väsentliga saker. Jag återkommer
till ett par andra.

Vad utbildningen beträffar vill jag
erinra om att man från mitt partis sida
tagit många initiativ för att påskynda
utbildningens upprustning t. ex. när det
gäller yrkesutbildningen. Redan första
året jag tillhörde riksdagen tog mitt
parti initiativ i den riktningen. Herr
andre vice talmannen och många andra
har arbetat för en snabbare takt i förbättringarna
på detta område.

Vad den högre yrkesutbildningen beträffar
vill jag också hänvisa till att vi
har velat driva på. Vi är glada över att
ecklesiastikministern fick igenom den
stora reformen på detta område under
vårriksdagen, men jag tror att det är
en illusion att mena att det är en lösning
en gång för alla eller ens för det
närmaste årtiondet.

Enligt min mening är en av de stora
reformerna på undervisningens område
att åstadkomma en reduktion av klassernas
storlek. Därför vill jag efterlysa
mera vittnesbörd från regeringsbänken
om att denna fråga ställs i centrum. Det
betyder skolbyggnader. All right. Men
låt oss gå in för att göra skolbyggnaderna
enklare, använda paviljongssystemet
i större utsträckning och upphöra
med att varje gång en offentlig
byggnad skall framställas åstadkomma
någonting som liknar en fästning. Jag
tror att om man bildade en förening
med front mot det civila fästningsbyggandet
för att få fram något enklare och
billigare offentliga byggnader, skulle
det också bli möjligt att öka utrymmena
inom det svenska skolväsendet. Jag
medger att här är kommunerna naturligtvis
medansvariga, men staten betalar
ju en stor del av kostnaderna.

En annan viktig förutsättning för dynamiken
var, som jag sade, kapitalbildningen.
Här har den svenska socialdemokratien
en av sina svagaste punkter.
Det beror på en doktrinär belastning.
Man tycker inte om kapitalister utom
möjligen i middagstal, där statsråd tackar
för maten, och överflyttar en del
av olusten inför ordet kapitalist till
den enskilda kapitalbildningen. Utvecklingen
av enskilt näringsliv förutsätter
emellertid kapital i enskilda händer, eljest
kan vi inte få de starka företag,
som är en fördel för både anställda och
andra i detta land. Sparandet för pensionsändamål
har länge varit i starkt
stigande. Det innebar i viss mån ett decentraliserat
sparande. I detta avseende
innebär ATP en försämring, eftersom
man får ett mera koncentrerat sparande.
Försäkringssparandets stegring
hotas även genom riskförsäkringarnas
utbredning. I växande utsträckning tar
människorna nu riskförsäkringar i stället
för försäkringar med fasta premier,
som innehåller ett sparmoment. Enligt
min uppfattning bör vi överväga att
ändra avdragsreglerna vid beskattningen
så, att vi uppmuntrar sådana försäkringar
som innebär sparmoment och i
mindre grad dem som bara är riskförsäkringar.
Eljest hotar ett bortfall av en del
av det försäkringssparande, som spelat
en så utomordentligt stor roll inte minst
för finansiering av det svenska bostadsbyggandet.

Jag tror, på tal om bostäderna, att
man måste ha konkreta sp armotiv och
att det därför är nödvändigt att sammankoppla
bostadsförsörjningen intimare
med bidrag till sparandet genom
insatser och amorteringar.

Socialministern instämde med mig i
radio och TV-debatten om att det var
önskvärt att bygga 80 000 bostäder per
år. Jag var glad för det. Men en förutsättning
är givetvis att man sörjer för
att kapitalbildningen blir tillräckligt
stor. Därför tror jag det är nödvändigt
att sammankoppla bostadsförsörjningen

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Nr 24

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

med någon form av sparande för detta
ändamål.

Herr talman! En annan viktig sak,
om man verkligen vill ha enskilt sparande,
är givetvis, att man tryggar spararna
mot stöld av en del av deras kapital
genom inflation. Det svenska samhället
tillhandahåller i dag inte en gång
sparare och låntagare sådana juridiska
former som gör det möjligt för dessa
att fördela inflationens risker såsom det
passar dem. Det svenska samhället inskrider
-— bl. a. genom skattereglernas
utformning — direkt mot ett försök
från spararnas sida att i rimlig mån
skydda sig mot att inflationen berövar
dem en del av sparandets frukter. Staten
är inte bara ointresserad, den inskrider
genom sina skatteregler aktivt
för att hindra att spararna skyddar sig
själva. Kan, herr talman, ett sådant uppträdande
från den svenska statens sida
över huvud taget försvaras? Jag anser
det inte. Jag vet väl att man rycker på
axlarna åt detta problem. Men, herr
talman, jag är bergfast övertygad om att
den dag kommer, när man inte längre
kan rycka på axlarna utan tvingas göra
något åt den upprörande orättvisa som
här finnes, en orättvisa som för övrigt
ur det allmännas synpunkt är så otroligt
dum, därför att den minskar det enskilda
sparandet, som ändå samhället och
alla har intresse av att uppmuntra.

De förslag om skattelättnader för sparare,
som framförts från vårt och andra
håll, vill jag bara i förbigående hänvisa
till. Men jag vill fråga regeringsmedlemmarna,
inte minst socialministern som
var villig öka bostadsbyggandet: Vad
är den svenska regeringens politik när
det gäller att få fram ett tillräckligt sparande
i detta land för att möjliggöra ett
stort bostadsbyggande och övriga nödvändiga
investeringar?

Av hänsyn till tiden skall jag inte
närmare diskutera hela frågan om rörelsefriheten
i det svenska samhället. Det
är uppenbart att i stormarknadernas
tidevarv behöver man ha ett smidigt

system och komma bort från regleringstänkandet.
Inte heller tänker jag diskutera
vad som kan göras för att stimulera
viljan till insatser, vad som kan göras
för att det skall löna sig att spara, löna
sig att arbeta. Samhället måste antingen
välja att uppmuntra människorna att
spara eller också tvingas övergå till system
som innebär element av tvång.

En viktig förutsättning för framåtskridandet
är att man kan hålla full
sysselsättning och så jämn sysselsättning
som möjligt. Detta är inte bara en
produktivitetsfråga. Ur liberal synvinkel
framstår full sysselsättning också
som en frihetsfråga. Det är först när
människorna har en känsla av att de
kan få ett nytt jobb, om de blir av
med det de har, som de får den oberoende
ställning som är en så väsentlig
sida av vad vi menar med frihet.

Full sysselsättning förutsätter naturligtvis
att det svenska näringslivets konkurrensförmåga
upprätthålles. Vi kan
inte ersätta exportnäringarnas konkurrenskraft
med än så kraftiga initiativ
från generaldirektör Bertil Olsson. Därför
tror jag att vi här i landet nu måste
ta sikte på arbetsmarknadspolitiken.
Den är mycket bra att ha och jag hoppas
att den skall kunna utbyggas. Men
man måste sörja för att vi inte har en
snabbare inflation och kostnadsstegring
i Sverige än i utlandet. Något slag av
frivillig internationell samordning —
givetvis inte i fråga om lönernas absoluta
höjd, men i fråga om den genomsnittliga
lönestegringens procentuella
storlek —- kan komma att pressa sig
fram inom de handelspolitiska blocken,
för att inte konkurrensförmågan skall
komma i otakt. I den mån man lyckas
härmed, kommer den reella inkomststandarden
i landet att bli bättre än som
eljest är möjligt.

I gamla tider uppfattades arbetarna
som ett produktionsmedel. Nu erkänner
alla, att produktionens syfte är, att alla
som arbetar och sparar skall få en god
inkomst. Det gäller inte bara att ge före -

Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

tagsägarna vinst. Företagsnämnderna är
ett utslag av detta betraktelsesätt. Jag
tror att detta bara är början till en ny
utveckling. Allas känsla av medarbetarskap
och trivsel i arbetet är önskvärd i
och för sig och är naturligtvis dessutom
betydelsefull ur produktivitetssynpunkt.

Ett särskilt problem — och det är
delvis därför jag vidrör det nu -— är
den strukturrationalisering som kan
komma att påskyndas av stormarknaderna.
Det kan bli tal om sammanslagningar
i hastigare takt än tidigare samt
om inskränkning av en viss produktion
och om utvidgning av en annan. Detta
medför dels arbetslöshetsrisker och dels
kanske en viss ändring av produktionens
lokalisering. Hur skall man kunna
klara dessa problem på ett tillfredsställande
sätt? Jag tror det blir nödvändigt
att här söka nya samarbetsformer
mellan företrädarna för anställda i en
bransch och företagsledningarna i samma
bransch för att i god tid diskutera
detta spörsmål principiellt och i konkreta
fall.

Vi talar om levnadsstandard, när vi
menar konsumtionsstandard. Men vi
skall inte glömma arbetsstandarden.
Därmed menar jag bl. a. de arbetandes
känsla av meningsfyllt arbete under
värdiga former. Detta är inte en fråga
om lagstiftning utan det är en fråga för
den offentliga debatten. Men riksdagsmännen
kan inte vara uteslutna från att
deltaga i denna offentliga debatt. I sista
hand gäller det här att avlägsna rester
av de klasskillnader som ännu i någon
mån finns kvar i det svenska samhället.

När man talar om framåtskridandets
frukter, vad produktionsstegring och
standardhöjning kan möjliggöra, nämnes
ofta och med all rätt att människorna
kan få mera fritid. Beträffande denna
fråga tror jag det vore olyckligt, om
man här sökte politisk strid. Tvärtom är
det angeläget att avpolitisera denna sak.
Jag tror inte att något västeuropeiskt
land kommer att ha samma arbetstid
per år om fem å sex år som det har i

dag. Det är även klart att de arbetandes
önskemål härvidlag måste beaktas och
att arbetsmarknadens organisationer
därvid kommer att spela en central roll.
Då är det naturligt att man här söker
komma överens, bland annat om vilken
roll lagstiftningen kan komma att spela.
Detta beror på utvecklingen. Det står
klart att antingen fyra veckors semester
eller annan motsvarande förkortning
av arbetstiden kommer att bli av
under den period jag här talar om. Jag
framhöll redan i somras, att jag inte
tror att det behöver bli någon politisk
strid om dessa frågor, om inte svensk
socialdemokrati vill ha strid för stridens
egen skull, vilket alltså framtiden
kommer att utvisa.

Socialpolitikens roll under 1960-talet
har varit under livlig debatt. Det finns
de som säger att med stigande levnadsstandard
behövs mindre socialpolitik,
medan andra menar tvärtom. Båda uppfattningarna
förefaller mig för ensidiga.
Vissa slag av socialpolitik kan få mindre
uppgifter när medborgarna har bättre
råd själva, men andra slag får vidgat
utrymme, därför att samhället får råd
att tillfredsställa ett trygghetsbehov som
det tidigare tvingades lämna åt sidan.

En sak synes mig uppenbar vad socialpolitiken
beträffar: vårdproblemen
måste sättas i centrum. Jag tänker här
bl. a. på arbetsmöjligheter för invaliderna,
de partiellt arbetsföra och de
gamla. Jag tänker också på ungdomsvården
och åldringsvården och på sjukvården,
inte minst mentalsjukvården.
Här har mycket försummats, och det
går inte att skylla på bristande resurser.
Åtskilligt av vad jag här berört är
mindre kostnadskrävande än en stor
del av det som redan genomförts. Enligt
min mening måste man ur liberal humanitär
synvinkel framhålla dessa vårdproblems
absolut centrala ställning inom
socialpolitiken under kommande år.

Att det sedan blir fråga om vissa reformer
av ATP — att man på socialdemokratiskt
håll är villig att diskutera

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Nr 24

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

detta har herr Strand uttalat — är alldeles
klart. Det blir en aktualisering av
vissa reformer inom lagstiftningens ram.
Likaså torde det vara uppenbart att alkoholmissbrukets
problem kommer att
spela en viktigare roll inom de närmaste
åren än vad som varit fallet under
den vänteperiod vi har haft sedan den
individuella kontrollen avskaffades.

På socialdemokratiskt håll säger man
alltid när dessa sociala åtgärder diskuteras:
»Ja, men har samhället råd? Om
ni inte vill vara med och öka dess inkomster,
går det inte!» För det första är
detta argument föga bärkraftigt, eftersom
ett oppositionsparti kan vilja öka
vissa samhälleliga insatser och minska
andra. Det är därför fullständigt löjligt
att alltid när någon vill öka samhällets
insatser på en punkt säga: »Det går inte,
ty ni vill inte acceptera alla herr
Strängs skatter.» För det andra, herr
talman, vill jag särskilt framhålla att en
växande nationalinkomst med oförändrade
skatter ger en ökning av statens inkomster
som är procentuellt större än
nationalinkomstens stegring. Detta beror
på skattesystemets progressiva karaktär.
Även om man något sänker skattetrycket,
kan alltså staten få sina inkomster
ökade i samma takt som nationalinkomsten
stiger. Särskilt om vi kan
få en gynnsam ekonomisk utveckling
och kanske räkna med en något snabbare
stegring av nationalinkomsten än
hittills, betyder detta att det allmänna
får starkt ökade inkomster att disponera,
även om skatteprocenten i någon mån
reduceras. Jag efterlyser från regeringsbänken
ett erkännande av att det förhåller
sig så. Man har alltför många gånger
där försökt blanda bort korten i argumenten
mot oppositionens ståndpunkter.
Om nationalinkomsten kan växa
med 2 000—2 500 miljoner kronor per
år, får det allmänna mycket betydande
resurser, som visserligen inte är så stora
att man undgår återhållsamhet med
statens utgifter men dock är så avsevärda
att det borde bli möjligt att lösa

de försvars- och undervisningsproblem
som är kostnadskrävande och dessutom
ge medel till de sociala vårdproblemens
lösning samt naturligtvis att uppfylla
alla löften till folkpensionärerna.

En sträng hushållning blir nödvändig,
jag upprepar det. Det skulle emellertid
sanera den svenska debatten, om man
upphörde med påståenden som inte hör
hemma i en sakdiskussion, såsom att all
vår kritik mot skatternas höjd och utformning
innebär att vi inte vill ge samhället
några resurser för reformarbetet.

Jag nämnde undervisningsväsendet
och vill i detta sammanhang bara uttrycka
min stora tillfredsställelse över
att det förefaller som om enhetsskolans
utbyggnad skulle kunna ske utan allvarliga
strider. Jag vill emellertid tillägga
att det finns ett problem som jag anser
är något försummat här i Sverige och
som vi måste ägna större uppmärksamhet
under 1960-talet. Jag tänker på förskolorna,
småbarnsskolorna. I många
andra länder spelar de en mycket stor
roll. De är betydelsefulla för barnen —
inte minst för sådana från enbarnsfamiljer
—• och för kvinnorna. När man
talar om att anpassa samhället efter
kvinnornas nya levnadsvillkor är ett
större antal förskolor ett mycket centralt
önskemål.

Beträffande undervisningsväsendet
tillåter jag mig också i förbigående den
reflexionen att jag skulle önska en utredning
som uteslutande hade att syssla
med hur televisionen kan till fullo
utnyttjas inom den svenska undervisningen.
Jag tror nämligen att denna
möjlighet att låta lärarna besöka ett
stort antal skolor samtidigt kommer att
få ganska långtgående konsekvenser. Att
helt och fullt utnyttja detta utomordentliga
instrument inte för att reducera
kostnader i främsta rummet utan
för att göra undervisningen så god som
möjligt, det framstår för mig som en
central reformuppgift. Jag vet att
många lärare är skeptiska och tror att
televisionen inte kommer att spela nå -

Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

gon större roll i undervisningen, men
en lekman kan väl våga ha en egen
uppfattning även i problem av denna
art.

Herr talman! Det finns många andra
spörsmål som jag gärna skulle vilja beröra,
men på tal om undervisningsväsendet
skall jag bara betona att våra
skolor nog lägger för mycket tonvikten
på det intellektuella och att övningsämnena
har kommit i skuggan, även om
det därvidlag håller på att ske en förbättring.
Jag tror också att allt som
innebär kontakt med konsten i dess
olika former förtjänar att mera uppmärksammas
vid undervisningen. Teckning,
målning, skulptering, musik, teater,
vävning, brodering med konstfärdig
inriktning, allt detta kan ge utlopp för
barnens egen aktivitet och är viktigt
för en harmonisk utveckling. Mindre
intellektuellt utvecklade barn har ofta
en pinsam period under vissa år i skolan.
Det är något ganska väsentligt som
man gör, om man ger dem tillfälle att
visa sin ofta goda förmåga och att uppöva
den på sådana områden som jag här
nämnt. Det är också viktigt att låta
barnen upparbeta intressen som längre
fram i livet kan bli en källa till rikedom.
över huvud taget är det ur liberal
synvinkel mycket väsentligt att uniformiteten
inom undervisningsväsendet bekämpas.

Jag skall förbigå ett sådant centralt
spörsmål som frågan om vattenvården
och naturtillgångarnas vård över huvud.
Alla är överens om att den kommer att
bli en mycket stor fråga under 60-talet.
Innan jag slutar skall jag bara något
beröra två andra saker.

Den ena är frågan om den svenska
demokratien och dess sanering. Vi måste
ha ett valsystem som förenar rättvisa
med större utrymme för personlighetsval.
Det är önskvärt att väljarnas röster
skall avgöra landets styrelse — det är
en central demokratisk tanke. Ur denna
synpunkt måste vårt nuvarande tvåkammarsystem
framstå såsom ytterst brist -

fälligt. Första kammaren ger en missvisande
bild av folkopinionen. Det är
ingen rimlig princip att man vid val till
representationen i kommuner och landsting
röstar med utgångspunkt från hänsyn
av kommunal art och att sedan
detta avgörande blir bestämmande för
första kammarens sammansättning.

Socialdemokraterna erkänner inte gärna
hur beroende regeringen är av första
kammaren och dess sammansättning.
Man kan fråga vad som skulle ha skett
år 1957, om inte första kammaren då
hade givit socialdemokrater och kommunister
en betydande majoritet vid gemensamma
omröstningar.

Tvåkammarsystemet förhindrar i
många lägen en rationell lösning av regeringsproblemet,
nämligen när det
finns olika majoriteter i de två kamrarna.
Socialdemokraternas framgång och
kommunisternas stöd åt regeringspartiet
vid kritiska tillfällen gör kanske
denna frågeställning något inaktuell för
dagen, men situationen kan bli en annan.
I många lägen skulle inte det nuvarande
systemet fungera och därför
bör det ändras.

Förr i tiden förordade socialdemokraterna
bestämt ett enkammarsystem. Nu
finns inom regeringspartiet en tendens
att betrakta författningsfrågor ur synpunkten,
om en viss ordning kan förlänga
regeringens maktinnehav. Författningsutredningen
har dragit ut på tiden,
men arbetet står nu inför sitt avslutande.
Efter vad jag erfarit väntas
betänkandet vara klart under våren. Jag
vill därför fråga hans excellens herr
statsministern: År regeringen beredd ta
ställning till frågan om enkammarsystem
före 1962 års kommunalval? Eller
tänker man avvakta utgången av detta
val för att därefter bedöma, om regeringspartiet
kan ha någon nytta av första
kammarens bevarande? Det förefaller
naturligt att regeringen ger ett svar på
detta spörsmål.

Utrikesfrågorna har här berörts av
herr Hjalmarson på ett sätt som jag i

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Nr 24

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

stort sett kan instämma i. Frågan om
Förenta Nationernas kris och dylikt
skall jag inte diskutera för att inte alltför
länge ta kammarens uppmärksamhet
i anspråk. Samma gäller försvarsfrågan.
Jag får tillfälle återkomma till dessa
spörsmål liksom till utvecklingsländernas
problem. Nu skall jag endast säga
några ord med anledning av den handelspolitiska
situationen.

Jag är glad över att sjustatsgruppen i
EFTA utvecklats som en självständig
enhet med egna uppgifter och inte bara
sitter och väntar på möjligheter till
kontakt med de sex. Alla erkänner att
det nu finns ganska små utsikter att få
till stånd mer liberala uppgörelser mellan
de sju och de sex. Vad skall man då
göra? Skall man slå sig till ro?

Den passivitet, som kanske understundom
framskymtat från regeringsbänken,
bör enligt min mening i detta
läge ersättas av ett initiativ. Om det
skall bli någon rörelse i den fastlåsta
situation, vari de sex och de sju nu befinner
sig, finns det nog bara en utväg:
att använda Förenta staternas intresse
av minskad diskriminering av amerikanska
varor i Europa för att få gång
i det hela. Den fasta punkten i den
amerikanska handelspolitiken är alt
man vill ha så liten utländsk diskriminering
av amerikanska varor som möjligt.
Skulle sjustatsgruppen erbjuda Förenta
staterna att för sin del acceptera
en lågtullpolitik under förutsättning att
Förenta staterna medverkar till att utnyttja
sitt inflytande till att minska det
fransk-italienska motståndet mot en
liknande utveckling inom de sex, ja, då
tror jag att det finns i varje fall en
chans till resultat. I Tyskland och Benelux
skulle man nog gärna se det. Varför
då inte försöka få till stånd två lågtullområden?
Lyckas det blir olägenheterna
inte så stora av att vi kanske måste
vänta något år innan det kan bli tal om
en verklig samordning av de båda grupperna.
En förutsättning för att en lågtullpolitik
för EFTA:s del skall vara

möjlig är naturligtvis att Storbritannien
accepterar det, och därför ser jag
som en svensk uppgift att inom EFTA
verka för att småstaterna söker övertyga
den brittiska regeringen om att en
politik av denna art inte bör uppskjutas.

Herr talman! Jag har genom några
reflexioner kring centrala samhällsproblem
under 60-talet sökt belysa några
sidor av den liberala inställningen. Därmed
har jag också belyst skillnaden mellan
en socialistisk och en liberal samhällssyn.
Skillnaden är väsentlig även
om man utgår från den socialism i förtunnad
form, som svensk socialdemokrati
numera serverar. Och olikheten är
naturligtvis också betydande, om man
jämför med den slags konservatism,
som vill finna sig till rätta med mycket
av det nuvarande samhällets orättvisor
och brister i förhoppning att de så småningom
skall försvinna av sig själva.

Den liberalism folkpartiet företräder
vill vara en drivande kraft i arbetet på
ett mera demokratiskt samhälle, vilket
vi visat genom initiativ t. ex. inom undervisningsväsendets
och författningslivets
områden. Vi har inte socialdemokratiens
förkärlek för växande statlig
makt — utövad genom reglering, dirigering
och detaljerad lagstiftning. Mot
socialisternas enorma tillit till att om
bara det allmänna tar hand om saker
och ting, så blir de bättre skötta, sätter
vi förtroende för den enskilda människan
och fria grupper och organisationer.
Det ger en mera decentraliserad
samhällstyp med mindre risk för byråkratisk
tungroddhet — större rörelsefrihet
och mera trivsel. Ett sådant liberalt
samhälle fungerar smidigare därför att
det i högre grad bygger på prisbildning,
på uppmuntran, på att insatser lönar
sig. Socialistiskt uniformeringstänkande
har t. ex. inom polisväsende och sjukvård
visat sig leda till en sorglig brist
på handlingskraft från de styrande och
stora olägenheter för människorna.

Liberalismen satsar hårt på att främ -

Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

ja utveckling — har om ni så vill alltid
varit utvecklingsoptimistisk. Vi tror att
snabb utveckling går att förena med social
trygghet — ja, leder till bättre
trygghet än den som kan skapas i ett
sävligare samhälle. I kampen mot orättvisor
framhäver vi samhällets plikt att
verka för att människorna skall i allt
högre grad få lika chanser, lika möjligheter.
Men vi står främmande för den
lätt fanatiska socialistiska lusten för nivellering
— en utjämning som drives så
långt att den skadar utvecklingskraften
och i längden ger alla grupper sämre
levnadsförhållanden än de skulle kunna
få i ett liberalt och dynamiskt samhälle.
Naturligtvis är vi lika långt ifrån åtgärder
som gör chanserna mera olika än
nu, t. ex. tanken att stipendier till mindre
bemedlade ungdomars studiehjälp
skulle dras in. Tvärtom måste man steg
för steg göra slut på ännu kvarstående
ekonomiska utbildningshinder.

I konflikten mellan samhällets emellanåt
godtyckliga maktutövning och den
enskildes rätt står vi på individens sida.
Det är därför vi kämpar så envetet bl. a.
för att lagenligheten av regeringens och
myndigheternas åtgärder skall kunna
prövas inför domstol. Regeringens bristande
intresse vittnar om regleringslustens
och den långvariga maktutövningens
avtrubbande verkningar på en från
början säkerligen god vilja.

När vi i folkpartiet slår vakt om den
enskildes rätt och föreslår reformer i
detta syfte är det ett utslag av vår liberala
humanistiska livssyn. Den innebär
att vi ser det materiella framåtskridandet
som ett medel snarare än som ett
mål. Jag har talat om undervisningen,
forskningen och kulturen ur den humanistiska
synvinkeln och om skyldigheterna
mot alla handikappade människor
— skyldigheter som inte stannar vid
våra gränser.

Ett gott samhälle kan endast byggas
på idéernas grund, överbetoningen av
intressena ledde på sin tid till klasspartier.
Den var måhända ursäktlig i det

svenska fattigsamhället vid sekelskiftet
med dess skriande nöd, men den måste
vika för en starkare betoning av spörsmål
som gäller mänsklighet och kultur.

I svenskt samhällsliv framträder den
liberala folkrörelse, vars företrädare på
det politiska planet folkpartiet är, med
en egen profil som bestämmes av liberalismens
bärande idéer. Vi har inte
stöd av mäktiga fackliga organisationer,
men går likväl med tillförsikt till arbetet
att åt samhällsutvecklingen i 60-talets
Sverige ge väsentliga liberala drag.
Vi är förvissade att våra idéer är »i
pagt med tiden». Envar som vill samverka
med oss i denna strävan skall
finna oss beredda att arbeta för praktiska
resultat och låta bisak skjutas åt
sidan för huvudsak. Men vi kommer
självklart att göra allt vi kan för att
hindra en olycklig utveckling i socialistisk
riktning.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Det är ju en allmän uppfattning
att det världspolitiska läget allvarligt
försämrats sedan toppmötet i
Paris i våras förolyckades redan i starten.
Många belägg kan anföras för en
sådan uppfattning. Man kan peka på
den upphettade och krisladdade atmosfären
i FN-palatset under debatten i
höstas, en atmosfär som skarpt kontrasterade
mot den lugna stämningen i generalförsamlingen
i fjol.

Visst är det sant att umgängestonen
mellan de kommunistiska makterna och
västdemokratierna blivit hårdare och
fränare, men fråga är ändå om detta i
och för sig kan få anses avspegla verkliga
och väsentliga förändringar i det
världspolitiska läget. Chrustjov och
Eisenhower hade meningsutbyten under
gemytliga former i fjol under
den förres amerikanska besök. Dessa
samtal löste dock uppenbarligen
inga problem alls. De var avsedda som
sonderingar för kommande förhandlingar.
Trots talet om den s. k. Camp

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Nr 24

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

Davidandan var det ett faktum, att alla
motsättningarna mellan de båda lägren
stod kvar oförändrade och att brännheta
politiska problem fortfarande var
olösta.

Förr var vi vana vid att ryssarna
ständigt sade nej i FN. Eftersom beslut
i säkerhetsrådet — det i viktigare frågor
beslutande organet — endast kunde
fattas om stormakterna var ense, kom
man inte så långt. Nu är väl situationen
i stort sett densamma, även om formerna
är mera dramatiska.

Det kalla kriget fortsätter således —
ja, det har återigen blivit intensivare.
Men växlingarna mellan något lugnare
och stormigare perioder har varit en
regel under praktiskt taget hela efterkrigstiden.
I militärt hänseende har den
s. k. terrorbalansen skapat en — om ock
ganska osäker — balans, eftersom båda
lägren är medvetna om ett kärnvapenkrigs
fasor. Krigsriskerna ligger väl latenta.
Felbedömningar av endera sidan
om motpartens avsikter kan bli allvarliga
nog. För oss svenskar gäller det att
hålla krutet torrt och vår försvarsmakt
stark.

Ett karakteristiskt och för framtiden
säkert mycket betydelsefullt inslag i den
världspolitiska utvecklingen är uppkomsten
av några nya, självständiga
stater i Afrika. Dessa vill tydligen inte
bli indragna i maktkampen mellan öst
och väst utan söker staka ut sina egna
vägar mot framåtskridande och stabilitet.
De stater som är obundna av militärallianser
i världen har alltså ökat väsentligt
i antal under de båda senaste
åren. Detta kan måhända så småningom
bli en faktor av värde i arbetet på att
avlägsna spänningar och utjämna motsättningar
i världspolitiken.

Uvecklingen kan emellertid också gå
i motsatt riktning. Vi vet att många av
dessa nya staters ledare är oerfarna politiker,
som liitt kan bli lekbollar i händerna
på intressen som sannerligen inte
vill dessa staters bästa. Här står ju FN
inför fantastiskt stora uppgifter. Vi i
3 — Andra kammarens protokoll 1900. Nr

vårt land har ingenting annat att göra
än att lämna vårt stöd efter vår förmåga
och hoppas på en lycklig utveckling.

Inom de s. k. utvecklingsländerna är
behovet av kapital för näringslivets
uppbyggnad, behovet av experter och
tekniker inom förvaltning, kommunikationer,
sjuk- och hälsovård, undervisning
in. in. enormt. Det ligger inte bara
i dessa länders eget intresse utan också
i den omgivande världens att dessa länder
kan få sitt hjälpbehov fyllt utan politiska
biavsikter från de hjälpandes
sida. För lyckligare lottade länder måste
det vara en moralisk skyldighet att
efter måttet av sin förmåga lämna bistånd.
Visserligen är, som vi vet, våra
egna kapitaltillgångar otillräckliga i förhållande
till alla de investeringskrav vi
själva har på åtskilliga områden. Här
är det dock fråga om bröder i nöd och
då borde vi sannerligen slå av på kraven
för vår egen del. Investeringar i utvecklingsländerna
utgör ju i det långa
loppet inte endast gåvor. Säkert mynnar
sådana investeringar så småningom
ut i ökad produktion i dessa länder.
Detta bör i någon mån ge oss en skälig
förräntning på insatt kapital.

Åtgärder från svensk sida som enligt
min mening bör övervägas är bl. a. att
åstadkomma en ökad kapitalexport till
utvecklingsländerna i form av framför
allt långfristiga kommersiella krediter.
Vidare skulle det vara tänkbart att vi
här i Sverige organiserade en utbildning
av unga män och kvinnor från utvecklingsländerna
så att dessa sedan
kunde sköta viktiga poster i hemlandets
förvaltnings- och samhällsliv. Dessa
liinders framtid blir, som vi vet, i hög
grad beroende just av tillgången på väl
utbildad inhemsk expertis på skilda områden.
Under en lång övergångstid måste
faktiskt expertis från mera utvecklade
länder arbeta inom utvecklingsländerna
om det skall bli någon form på
framåtskridandet. Många svenskar har
haft sådana expertuppdrag, men vi bör
24

Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

undersöka möjligheterna att ställa ännu
fler till förfogande.

När man talar om hjälp till utvecklingsländerna,
får man absolut inte
glömma bort att folken i dessa länder
är ytterligt stolta över sin nationalitet
och sin egenart. De är ömtåliga i sin
självkänsla, och därför får hjälpen aldrig
se ut som välgörenhet. Vad dessa
folk vill ha är hjälp till självhjälp, hjälp
att utveckla sina egna resurser, inte
nådegåvor från rikare folk.

Det förefaller mig som om vi i denna
remissdebatt i högre grad borde rikta
blickarna framåt än ägna oss åt en genomgång
av passerade tvisteämnen. I
det avseendet är jag överens med den
siste talaren. Vi har så nyligen i en valrörelse
inför det svenska folket grundligt
redovisat åsiktsdivergenser och
skiljelinjer, att det nu inte kan vara
motiverat att annat än i korthet gå in
på sådana ämnen. Över huvud taget får
man väl säga att utrymmet för en debatt
så här ett par månader efter en
intensiv valrörelse är mera begränsat.

Vi kommer att möta så många stora
frågor inom politiken under 1960-talet,
att det finns all anledning att ställa
spörsmålet om politikens rent tekniska
karaktär — om jag nu får uttrycka mig
så — är tillfredsställande. Jag tillåter
mig att beröra en enda punkt, nämligen
regeringens och oppositionens skilda
förutsättningar beträffande tillgången
på utredningsexpertis.

Redan den omständigheten att socialdemokratien
i kraft av sitt regeringsinnehav
har och länge har haft tillgång
till statsmaskineriets hela utredningskapacitet
gör att oppositionen befinner
sig i ett i längden besvärande underläge.
Oppositionspartierna har att utarbeta
sina alternativ utan den direkta
kontakt med förvaltningen som regeringen
har att tillgå. Det är ett i längden
otillfredsställande förhållande i en
högt utvecklad demokrati, och det blir
allt mer framträdande, förefaller det

mig, i den mån samhällsmaskineriet
blir mer och mer komplicerat.

Centerpartiet gick bland annat ut i
valrörelsen med den målsättningen att
skapa en fastare politisk grundval så
att vi skulle kunna undvika lottning här
i kammaren och undgå att kommunisterna
skulle kunna bli tungan på vågen.
Självfallet ville vi inte nå stabilitet genom
att ett enda politiskt parti skulle
få majoritet och på det sättet kunna bli
allenarådande, utan vägen ur dilemmat
var — såsom vi såg saken — att en
majoritet bildades bestående av centerpartiet,
folkpartiet och högerpartiet.
Samtidigt som vi uttalade det önskemålet
framhöll vi, att centerpartiet inte
under några förhållanden ämnade medverka
i en högerbetonad politik.

Valutgången blev som bekant sådan
att kommunisterna alltjämt utgör tungan
på vågen. Under sådana förhållanden
är det viktigt att försöka föra en
samlande politik. I centerpartiet är vi
beredda att lämna vår medverkan därtill.
Vi vet alla, att förutsättningarna
för att vi skall lyckas är ömsesidiga
hänsynstaganden. Alla och naturligtvis
inte minst det största partiet här i riksdagen
måste iakttaga måttfullhet och
moderation, om vi skall lyckas med en
samverkan. Gemensamma tag bör det
vara.

Centerpartiet vill verka för en lugn
och jämn utveckling av samhället, där
man utan att överanstränga resurserna
tillvaratar möjligheterna till framsteg
på skilda områden. I första hand vill
vi då främja en samverkan mellan de
fyra demokratiska partierna. Samarbete
så långt som möjligt gör demokratien
mera arbetsduglig. Så är det i kommuner
och landsting och så är det också
i rikspolitiken. Men självfallet får en
sådan strävan till samverkan inte drivas
så långt, att förefintliga principiella
motsättningar döljes eller rent av förnekas.

Vi har ifrån centerpartiet länge pläderat
för en samlingsregering. Jag vet

Onsdagen den 2 november 19G0 fm.

Nr 24

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

att man även från annat håll har gjort
det. Högern har ofta varit inne på den
tankegången bortsett från i fjol, då —
om jag inte missminner mig — herr
Hjalmarson här i kammaren framhöll
att den tiden var förbi, eftersom statsministern
åstadkommit att förutsättningarna
härför inte längre fanns. Jag
hade vid det tillfället en annan uppfattning
— jag har den också i dag —
och det gläder mig att herr Hjalmarsons
och min mening nu sammanfaller.

Bland frågor, som särskilt aktualiserades
från centerpartihåll under valrörelsen,
vill jag nämna önskemålet att
skapa förutsättningar för en skattelättnad,
önskemålet om mera krediter till
företagsamheten — framför allt den
mindre — höjning av folkpensionerna i
en takt, som mera överensstämmer med
vad som ställdes i utsikt under folkomröstningskampanjen,
förbättringar för
jordbruket, vissa åtgärder mot brottsligheten
o. s. v. Det är självfallet vår avsikt
att fullfölja strävandena på dessa områden.
Det var med stor glädje jag åhörde
herr Hjalmarsons anförande just när
det gällde brottslighetens bekämpande.
Vad han däri framhöll överensstämmer
i stort sett med de tankegångar, som
centerpartiet låtit komma till uttryck
här i kammaren i motioner o. s. v. under
de senare åren. Det är klart att man
måste känna en viss tillfredsställelse
för varje punkt, där man kan konstatera
att det finns enighet med andra partier.

Låt mig så säga några ord om konjunkturen.
Under vårriksdagen pekade
praktiskt taget alla tecken i konjunkturbilden
mot en högkonjunktur. Sedan
dess har vissa andra tendenser gjort sig
gällande. Det är framför allt i Amerikas
förenta stater, som man har fått en åtstramning.
Någon större effekt på förhållandena
i Europa lär den amerikanska
nedgången i varje fall hitintills inte
ha fått, även om man i detta sammanhang
bör hålla sänkningen av det engelska
diskontot i minnet.

I vårt land är som bekant konjunkturbilden
nu inte så enhetlig som tidigare.
Åtskilliga tecken tyder på att vi
kan ha nått toppen på den konjunkturvåg,
som på allvar började att göra sig
gällande för något mer än två år sedan.
Det finns ett och annat stagnationstecken,
men på konsumtionssidan får vi,
som vi vet, under tiden fram till årsskiftet
räkna med rätt kraftiga tillskott.
Liksom tidigare börjar då återbetalningen
av källskattemedel men därtill kommer
också nya saker. Pensionsavlösningspengarna
börjar att utbetalas till
tjänstemännen i höst och vidare skall
premiesparmedlen utgå. De uppgår till
avsevärda belopp. Eu del av dessa
pengar lär dock sugas upp av det s. k.
folklånet.

Den goda konjunkturen och de allmänt
stigande inkomsterna har gett staten
ökade intäkter, väsentligt utöver vad
finansministern beräknade i fjol höst.
Självfallet ställer en högkonjunktur,
som den vi har haft och fortfarande har,
större krav på budgetbalansen än vad
konjunkturen för ett och ett halvt till
två år sedan gjorde. Ändå tror jag att
man på regeringshåll skulle ha haft
större förståelse för centerpartiets budgetalternativ,
om man då känt till de
siffror, som i dag föreligger. Jag har velat
nämna om detta, även om det vid
detta laget är att tvista om påvens skägg.

När nu statens inkomster stiger på
detta sätt är risken alltid tillfinnandes,
att man tycker sig ha gott om pengar,
kan börja att spendera, ge sig in på nya
utgifter och att man alltså inte visar
tillräcklig återhållsamhet i fråga om
utgifterna utan låter dem följa med.
Detta är en högst mänsklig utveckling,
där väl egentligen den ene inte är bättre
än den andre men där vi bör hjälpas
åt att iaktta en viss försiktighet och en
viss vaksamhet. Vi får väl ändå inte ha
det på det sättet, att vi beslutar utgifter
under en hög konjunktur med påföljd
att vi, när det stramar åt litet grand,
åter får tänka oss nya skatter. Jag tror

Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

att det är utomordentligt viktigt för alla
partier i riksdagen att uppmärksamma
detta förhållande och att hjälpas åt att
hålla tillbaka utgifterna och inte heja
på och tala om, hur eftersatt det ena
eller andra området är i större utsträckning
än vad vi har råd och läglighet
till. Att vi sedan kostar på åtgärder för
framåtskridandet i mån av resurser är
en självklar sak.

Innan jag lämnar frågan om konjunkturerna,
skulle jag vilja säga några ord
om räntepolitiken. Om det nu blir så,
att konjunkturen dämpas och det blir
motiv för stimulerande åtgärder av något
slag, hoppas jag verkligen att den
första åtgärden härvidlag kommer att
gälla räntan, att man kommer att försöka
åstadkomma en lättnad i ränteutgifterna
för alla skuldsatta.

Sänkningen av det samlade skattetrycket
framstår som angelägen, och genom
klok sparsamhet måste man försöka
att bereda utrymme för den. Den
nuvarande omsättningsskatten utgör en
tyngande pålaga för handlare, hantverkare
och andra, som skall syssla med
uppbörden av denna skatt. Jag skulle
faktiskt tro, att intensiteten i besväret
i viss utsträckning står i omvänt förhållande
till rörelsens storlek. För den
som ständigt har bokföringshjälp till
sitt förfogande, kan belastningen säkert
vara väsentligt mindre än för den företagare,
som själv skall ordna med allting.
Trots den ersättning för besväret,
som numera skall utgå, tror jag ändå
att man, framför allt bland de mindre
företagarna, önskar de här besvären
dit pepparn växer.

Vi har motsatt oss den nuvarande
omsen och gör det alltjämt. I vilken omfattning
och i vilka former vi kan acceptera
indirekta skatter får vi ta ställning
till, sedan vederbörande kommitté
gått igenom hela ärendet och framlagt
sitt betänkande.

Näringslivet måste få ökade krediter.
I första hand vill vi naturligtvis alla att
det skall bli en ökning av den totala

kreditvolymen, men man kan också få
lov att tänka sig någon omfördelning av
krediterna, så att litet mer går till en
del håll än tidigare. Att vi skall försöka
åstadkomma en ökad kreditvolym är vi
säkert alla överens om. Alla säger åtminstone
att de vill att det skall sparas,
och ingen har väl anledning att misstro
någon på den punkten.

Här betyder naturligtvis ett fast penningvärde
utomordentligt mycket. Men
låt oss inte hänge oss åt några illusioner;
ingenstans har man lyckats ordna
ett fast penningvärde. Det hade vi inte
i den s. k. gamla goda tiden heller, utan
vi hade inflation även då. Från sekelskiftet
och fram till första världskriget
t. ex. hade vi en icke oväsentlig inflation.
Men man måste försöka bromsa
upp inflationen med all kraft. I den mån
det inte är möjligt tror jag i likhet med
herr Ohlin, att man kan få lov att söka
sig fram på nya vägar med något av en
kompensation till spararna för den förlust,
som inflationen innebär.

Det talas mycket om sparande. Vi har
haft en del projekt, men man måste nog
tyvärr säga som gumman när hon klippte
grisen: »Mycket skrik och litet ull.»
De har kostat rätt mycket pengar för
det allmänna, men resultatet har hittills
blivit skäligen blygsamt. Nu avvaktar
vi med stort intresse resultatet från den
pågående sparutredningen och hoppas,
att man där genom friska grepp skall
kunna komma fram till något mera givande
förslag än förr. Jag tror att det
är en mödosam väg att öka sparandet,
men jag är övertygad om att det är nödvändigt
för oss att pröva olika vägar
och inte hesitera inför att ge oss in
även på helt nya linjer.

För dagen har vi bara ett mera begränsat
förslag att se på — jag syftar på
finansministerns s. k. folklån. Om det
är kanske inte mycket mera att säga än
att det innebär ungefär vad man kunde
vänta efter den omläggning av den statliga
upplåningen som har genomförts. I
april emitterades lån av denna typ till

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Nr 24

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

572 procent, och teckningen blev över
en miljard, dock från enskilda personer
bara 67 miljoner. Sedan har man fortsatt
med ett andra lån i juni, och den
tredje attacken mot köpkraftsöverskottet
kom vid halvårsskiftet. De förskottsinbetalningar,
som kunde verkställas av
medel som bands på minst ett år, var
mycket fördelaktiga, och för företagen
torde de ge en avkastning på närmare
10 procent. Men när man talar om dessa
10 procent bör man lägga märke till att
fördelarna är tvåfaldiga: dels drar man
ut dessa pengar ur marknaden vid en
tid då det är angeläget med en uppsugning
av pengar, och dels får man räkna
med att de släpps ut i en motsatt situation,
alltså när det behöver spädas på
för att man skall få litet mera fart på
hjulen hos näringslivet.

Jag vill inte förneka att denna politik
har varit framgångsrik. Men man får
ingenting gratis här i världen, och i
varje situation måste man ställa sig frågan
om priset är skäligt. Förspelet till
den här nya given på penningmarknaden
var ju diskontohöjningen i januari,
som resulterade i en dubbelt så stor höjning
på utlånings- som på inlåningssidan.
Det är alltså skäl som talar för att
det är småspararna som har fått betala
en del av attraktionskraften hos obligationslånen.

Centerpartiet har, som ni vet, länge
— ända från begynnelsen 1910 — ägnat
uppmärksamhet åt frågor om trygghet
på ålderdomen, vid invaliditet, sjukdom
o. s. v. Vår väg att ordna den tryggheten
har hela tiden varit densamma, nämligen
en allmän folkpension av sådan
storlek att alla människor garanteras
en hygglig standard på ålderns dagar,
och ovanpå detta har vi önskat åtgärder
för att underlätta en frivillig tilläggspension.
Vi har sålunda motsatt oss eu
lagfäst linje i det fallet.

Vår uppfattning om bur pensionsfrågan
bort lösas kvarstår oförändrad. N11
har emellertid både folkpartiet och högern
efter hand beslutat att slå vakt

om den av socialdemokraterna genomförda
obligatoriska tilläggspensionen,
och det innebär att den formen av pension
kommer att bestå för lång tid framöver.
Men säkert är det systemet förenat
med stora praktiska svårigheter — så
stora måhända att ett överförande till
en frivilliglinje inte låter sig göra, sedan
ATP-systemet fungerat i många år.
Vi inom centerpartiet är nu i färd med
att undersöka hur det förhåller sig med
den saken. Alldeles uteslutet lär det väl
inte få vara. Något beror det på hur
man lägger upp det hela. Jag skulle inte
tro att det är helt omöjligt att tänka
sig ett system med individuell utträdesrätt
— om man bara då inte befarar att
så många utträder, att hela systemet slås
sönder. Men skulle en stor del av folket
begagna sin frihet att gå ut ur systemet,
så vore väl det ett tecken på att hela
systemet är i misskredit. De där sakerna
gäller det för oss att närmare överväga
och ta ställning till.

Att överföra ATP till en helt frivillig
pensionsordning får vi inte folkpartiet
med på numera. Så mycket är klart.
Och det får vi sedan 14 dagar eller tre
veckor tillbaka inte heller högern med
på. Allt det där får vi ta hänsyn till,
när vi skall ta slutgiltig ståndpunkt.

Vad skördeskadorna beträffar har ju
sådana inträffat då och då under 1950-talet. De har inte varit jämnt fördelade
över hela landet, men de har varit stora
nog i de drabbade områdena. De har
inneburit att skyddsregeln, den s. k. fyraprocentsregeln,
inte har utlösts. Jordbrukarna
har då erbjudits stödlån. Det
bar då ställts vissa belopp till förfogande
för behovsprövade kontantbidrag.
Dessa bidrag har emellertid varit helt
otillräckliga. Så uppskattades t. ex. skördeskadorna
i fjol till 235 miljoner kronor,
men bidrag utgick endast med 10
miljoner kronor — och hälften av det
beloppet utgjordes av fodermedelsavgifter,
som under alla förhållanden var
jordbrukets egna pengar. Det kan vara
intressant för konsumenterna att ta del

Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

av de siffrorna. Jordbrukarna känner
till dem förut. Konsumenterna har
ibland för sig att jordbruket är en alldeles
särskilt gynnad näring, och därför
kan det som sagt vara intressant för
konsumenterna att se dessa siffror.

Även i år har stora delar av landet
drabbats av skördeskador, och åtgärder
har föreslagits till hjälp. De är emellertid
inte tillräckliga, och därför är det
ett rättvisekrav att man finner någon
form för direkta kontantstöd. Det framstår
nu som utomordentligt angeläget
att finna någon form för permanent
skördeskadeskydd.

Prisbildningen på jordbrukets produkter
har under det senaste året reglerats
under det s. k. sexårsavtalet. Det
är för tidigt att fälla ett slutligt omdöme
om vad detta innebär. Spärreglerna
tycks emellertid i stort sett ha fungerat
som man avsett, även om verkningarna
en och annan gång har tett sig litet
besynnerliga. Det är t. ex. inte lätt
att förstå varför priserna skulle sänkas
— som skedde för någon vecka sedan —
när man vet att många jordbrukare har
drabbats av inkomstbortfall på grund
av skördeskador.

Det vill emellertid synas som om den
prisnivå man siktade på vid avtalets
träffande inte riktigt kunnat upprätthållas.
Där har skett en eftersläpning.
Den är inte så stor men uppgår i alla
fall till ett par procent. Det betyder att
jordbrukarna under det första året inte
har fått den kompensation som de utgått
ifrån. Hur det blir i fortsättningen
får vi se. Ett av syftena med jordbrukets
sexårsavtal är ju att jordbrukarna genom
fortsatt rationalisering skall kunna
fylla igen inkomstklyftan. Självklart
ställs då stora krav på rationaliseringar
och på ökade resurser. Det är mot den
bakgrunden som vi från vårt håll vid
olika tillfällen krävt bättre förhållanden
för jordbruket.

Samhällsutvecklingen ställer allt större
krav på skolning och utbildning. Dels
behövs det ett större mått av insikt och

allmän bildning för att den enskilde
skall kunna orientera sig och finna
sig till rätta i vårt alltmer komplicerade
samhälle, dels behövs ett större kunnande
och ökade färdigheter, en förutsättning
för att vi skall kunna tillvarata teknikens
landvinningar.

Forskningen spelar härvidlag en nyckelroll.
Den är en av de betydelsefullaste
faktorerna för utvecklingen på olika
områden. Njugghet mot forskningen
är därför en oklok sparsamhet, som
snabbt hämmar sig. Genom vårriksdagens
principbeslut om universitetsreformen
bör en grund ha lagts för bättre
betingelser för forskningen.

Medan jag är inne på dessa spörsmål
vill jag också säga några ord om de högre
studiernas finansiering. Samhället
lämnar nu stöd på flera olika sätt till
dem som bedriver studier. Det sker genom
naturastipendier, genom statliga
lån som är räntefria under studietiden
och genom kreditgaranti för studielån
som tagits i bank eller annan kreditinrättning.
För vår del tycker vi inte att
denna ordning är tillfredsställande. Vi
har därför tagit upp frågan i en motion
som skall behandlas här i höst. Den
nuvarande ordningen medför en omotiverad
kategoriklyvning olika studerande
emellan. Det kan inte heller vara riktigt
att föräldrarnas ekonomi skall ha
en sådan inverkan, när man kommit
upp i den ålder det här är fråga om, i
myndig ålder. I andra fall brukar man
ju utgå från att en person har självständig
ekonomi när han blivit myndig. Vi
menar att man bör gå in för en enhetlig
stödform, nämligen ett system baserat
på räntefria studielån av i stort sett nuvarande
typ, kombinerade med viss avskrivning
efter slutade studier och då
prestationerna i en eller annan form
uppvisats.

Under 1960-talet skall också den nioåriga
skolan förverkligas. På vårt håll
har vi givetvis nu liksom tidigare en positiv
inställning till den reformen. Skolberedningens
arbete får väl här utgöra

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Nr 24

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

grunden i fråga om såväl mål som medel
och metoder. Jag finner mig dock
föranlåten att göra vissa reflexioner rörande
den praktiska yrkesutbildningen.

En av huvudtankarna bakom skolreformen
är ju att yrkesutbildningen skall
göras likvärdig med de teoretiska studievägarna.
Det förutsätter att den obligatoriska
skolans praktiska utbildningsvägar
leder till klara och preciserade
fortbildningsmöjligheter. Det är
också angeläget att det inom yrkesutbildningen
i fråga om betyg och kursbevis
finns klart angivna kompetensvärden
i likhet med vad som är fallet
t. ex. inom det allmänna gymnasiet. Vi
måste nog trots vad som hänt efter 1955
medge, att yrkesutbildningen ännu inte
fått den ställning och tyvärr inte heller
det meritvärde vi önskar att den skall
ha. Det har nyligen tillsatts en utredning
rörande de gymnasiala utbildningsvägarna
i anslutning till den nioåriga
enhetsskolan. Enligt vår mening finns
det också motiv för en motsvarande utredning
och allmän översyn av yrkesutbildningen.

Ingen förnekar att det i sista hand är
tekniken som skapar det materiella välståndet,
även om politiken måste skapa
förutsättningar för och bilda en nödvändig
ram kring framåtskridandet. Någon
gräns för teknikens möjligheter kan
vi inte skönja. Genom det vidgade europeiska
marknadsområdet söker vi ytterligare
tillvarata de möjligheter till en
rikare varuförsörjning som tekniken genom
stordrift och rationalisering erbjuder.
Men vi får inte glömma att tekniska
framsteg och nationalinkomstens
tillväxt endast är medel och att målet
ytterst är de enskilda människornas välfärd,
inte bara materiell välfärd utan
även andlig.

Det är oroande att vi mitt i den materiella
välfärden faktiskt finner personlig
otrygghet, bristande respekt för
människovärdet, vantrivsel och missanpassning.
Det är visserligen förmätet
att tro att man enbart genom politiska

beslut kan skapa personlig trygghet,
men uppgiften bör uppmärksammas, så
att vi även på områden som inte berör
rent materiella förhållanden skapar så
gynnsamma förutsättningar som möjligt.

Vad skall vi förresten mena med
standard, effektivitet och ekonomisk rationalisering?
Höjda bokföringsmässiga
produktionsresultat är inte alltid tecken
på hög standard, om vi har den enskilda
individens hela välfärd som mål. Är det
t. ex. hög standard att husmödrarna inte
har möjlighet att själva ta vård om barnen
när de är små? Produktionen mätt
i pengar stiger säkert, men standarden
för dem som behöver tryggheten, d. v. s.
för barnen, sjunker. Skulle det inte gå
att höja standarden i vidaste bemärkelse,
om man litet mera ägnade sig åt
dessa saker? Man skall inte stirra bara
på de bokföringsmässiga resultaten.

Vid bedömningen av skilda frågor inför
1960-talet bör vi alltså hålla i minne
både att begreppet »standard» ändrar
innebörd efter hand och att den
materiella välståndsökningen heller inte
kommer alla till del lika automatiskt.
Vi får inte heller stirra oss blinda på
vad som är genomsnittet. Vi måste så
långt möjligt verka för att varje enskild
människa får det drägligt. Talesättet
att det finns drunkningsrisker även i en
sjö där medeldjupet är en meter, äger i
hög grad tillämpning också på detta
område. Vi må lyckas mer eller mindre
väl att i olika avseenden driva utvecklingen
framåt. Även för framtiden gäller
ändå frågan en rimlig och rättvis fördelning.
Den gäller i vårt land, och den
kanske gäller i ännu högre grad om vi
ser på världen i dess helhet.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Såväl herr Hjalmarson
som herr Hedlund hade i sina nyss hållna
anförande ett avsnitt om den internationella
situationen. Jag kan i vii -

Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

sentliga delar instämma i vad de sade.
Det fanns vissa punkter hos herr Hjalmarson
som jag tyckte var onödiga -—
men det är en sak som jag inte skall
diskutera nu. I stort sett är vi väl alla
här i vårt land överens om att det internationella
läget ger anledning till mycken
oro och stora bekymmer.

Motsättningarna mellan stormakterna
har inte minskat. De har i stället
skärpts. Vi har en rad lokala konflikter
som, om de inte begränsas och om de
inte förs fram till en fredlig lösning,
kan och med säkerhet kommer att innebära
risker för freden i hela världen.
Det är naturligt för oss svenskar att
känna solidaritet med de många nationer,
som under de senaste åren har vunnit
självständighet, och väl också med
dem som under den närmaste framtiden
står i begrepp att förvärva sådan. Det
är vår förhoppning att denna process
skall försiggå på fredlig väg och att det
nyförvärvade nationella oberoendet
skall bli en grundval och en utgångspunkt
för en social och ekonomisk utveckling,
som kan minska klyftan mellan
fattiga och rika nationer. Först därigenom
har möjligheterna till en fredlig
utveckling i världen på allvar förbättrats.

I dagens bekymmersamma läge är det
en ljuspunkt att Förenta Nationerna
med en aktiv och beundransvärd insats
av generalsekreterare Hammarskjöld
har visat förmåga till positiv handling
för att värna fred och stabilitet. Det har
för hela vårt folk — det vågar jag säga
— varit självklart att vi efter måttet
av vår förmåga skall stödja Förenta
Nationernas aktion. Vi svenskar som
tillhör en liten nation har svårt att förstå,
om statsmakterna världen över inför
det fruktansvärda perspektiv, som
ett krig i dagens läge reser, inte skulle
finna det förenligt med sina intressen
att stödja de internationella organ, där
alla nationers gemensamma önskan om
fred kan komma till uttryck och förverkligas
i handling. Alla stormakter sä -

ger att de betraktar kriget såsom någonting
som kan undvikas. Men då borde
de också ta till vara alla möjligheter att
minska spänningarna och befästa freden,
de möjligheter som Förenta Nationerna
trots all sin ofullkomlighet ändå
erbjuder.

I dagens internationella läge är det
av stort värde för vårt land att en samling
kring försvarspolitiken än en gång
har kunnat uppnås. Jag tillåter mig att
lyckönska vår nyvalde talman till att
han, som lagt ned ett betydelsefullt arbete
i försvarskommittén, innan han
drog sig tillbaka till talmansstolens upphöjda
ro fått vara med om att utforma
den nya försvarsöverenskommelsen.
Det borde för försvarets ledning vara
en källa till stor tillfredsställelse att
kunna arbeta med ett enigt stöd av de
demokratiska partierna i Sveriges riksdag.

Med herr talmannens tillåtelse vill
jag nu säga några ord som jag inte haft
tillfälle att tidigare framföra om vår
insats i Kongo.

Vi har för närvarande militärstyrkor
i FN:s tjänst både i Ghaza och i Kongo.
I Kongo tjänstgör förutom vår bataljon
civil och militär personal i skilda befattningar.
Det sammanlagda antalet
svenskar som för närvarande tjänstgör
i Kongo är 660, varav 520 tillhörande
bataljonen. Vår bataljon i Ghaza räknar
661 man. I mitten av denna månad
kommer den i Kongo nu tjänstgörande
styrkan att utbytas mot en ny bataljon
som är under uppsättning. Sammanlagt
befinner sig alltså omkring 1 350 svenskar
i FN-tjänst i Kongo och Ghaza.

Det är visserligen känt för kammarens
ledamöter, men som jag gärna vill
ha in några ord härom i kammarens
protokoll, ber jag få erinra om att den
bataljon, som nu snart skall få en välbehövlig
avlösning från tjänsten i
Kongo, ursprungligen rekryterats från
Ghaza. Där befann den sig också när
oroligheterna utbröt i Kongo. Generalsekreterare
Hammarskjöld, som hade

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Nr 24

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

fått säkerhetsrådets uppdrag att sända
militära FN-styrkor till det oroliga
Kongo, hemställde hos den svenska regeringen
att få förflytta vår bataljon
från Ghaza till Kongo. Efter samråd
med utrikesnämnden medgav regeringen
detta, naturligtvis under förutsättning
av full frivillighet från befäls och
manskaps sida.

Trots ovissheten under de kaotiska
förhållanden som rådde var bataljonen
omedelbart beredd att bryta upp från
Ghaza och ta på sig den väldiga och besvärliga
uppgiften i Kongo. Truppen
flögs med kort varsel till Léopoldville
och tjänstgör nu i Katanga. Jag vill gärna
betyga att vår bataljon på ett utomordentligt
sätt har fullgjort sina svåra
uppgifter och därigenom bidragit verksamt
till att FN-aktionen kunnat genomföras.

Jag har vid denna remissdebatt velat
erinra om dessa fakta för att få tillfälle
att uttrycka det som jag vet är
hela svenska folkets mening: vår tacksamhet
mot dem som frivilligt ställde
sig till FN:s förfogande.

Om jag därefter går över till de inrikespolitiska
frågorna vill jag först
konstatera att jag visste, att vi hade
vunnit en framgång vid valet, men att
den var så stor som den tydligen har
varit, det hade jag inte kunnat drömma
om — inte förrän jag hört oppositionsledarnas
anföranden under denna debatt.
Man kunde väl aldrig tro att en
socialdemokratisk valseger skulle utlösa
en sådan pastoralsymfoni som den
vi i dag avlyssnat.

Herr Ohlin markerar sin nya stil
efter vad han kallar en valseger med att
damma av socialliberalismen. Jag tillät
mig för ett tiotal år sedan säga, att socialliberalismen
är en vacker men
ömtålig planta, som växer endast under
skyddet av socialdemokratiska majoriteter.
Vi hoppas att vi skall kunna ge
utrymme för och växtkraft åt socialliberalismcns
planta under 1960-talet.
Vi skall i alla fall försöka skydda den

genom att hålla majoritetsställningen
så gott vi kan.

Men det är underligt ändå: vid varje
remissdebatt efter ett val har herr Ohlin
koncentrerat sig på ett resonemang om
procentsatser och valresultat. I dag är
hans matematiska intresse totalt försvunnet,
och det kan man ju förstå.
Han har en förmåga att skildra utvecklingen
på det sättet, att allt som vi sysslar
med är socialism och någonting farligt,
som det gäller att varna medborgarna
för. Men när vårt program är genomfört,
då är det liberalism och någonting
berömvärt. Det ger oss naturligtvis
en viss känsla av tillfredsställelse
att veta, att det kommande årtiondet
och vad vi därunder slåss för kommer
av herr Ohlin — om han har hälsan
om tio år — att framställas såsom ett
skede präglat av liberala tankegångar;
allt under förutsättning att det varit en
socialdemokratisk regering som haft att
leda utvecklingen. I motsats till min vän
herr Hedlund, som sade att det är ingen
idé att resonera om valet och vad som
hände under detsamma, tror jag att det
är rätt nyttigt att man resonerar om den
saken, detta bl. a. därför, att skall man
bygga en framtid, måste man bygga den
på de erfarenheter man har förvärvat.
Redan den antydan om vad som hänt
i svensk politik som denna remissdebatt
givit, med den totala förändringen
av det politiska klimatet, är ett belägg
för att man bör tänka på vad valet innebär.
Ty, ärade kammarledamöter, det
finns väl ingen här som ett ögonblick
föreställer sig att vi skulle ha lyssnat
till dessa tongångar från oppositionens
tre ledare, om de hade vunnit valet.
Allra minst hade det varit fallet om högern
vunnit — då hade det blivit en annan
remissdebatt med föga av socialliberala
tankegångar.

En randanmärkning som kanske kan
vara av intresse: före valet skildrade
folkpartiets tidningar folkpartiet som
det parti som skulle komma att leda
utvecklingen, utan sidoblickar till höger

Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

eller till vänster. Efter valet har tydligen
valresultatet kommit som en kolossal
överraskning, ty nu läser vi i folkpartiets
ledande tidningar att man betraktar
det som en valseger, att partiet
lyckats minska tillbakagången så att
man från valet 1958 till valet 1960 bara
minskat från 18,2 till 17,5 procent. Detta
framställdes även av herr Ohlin i dag
som en seger. Det visar att man inte tog
på allvar sina stora ord om att man var
bestämd att leda den politiska utvecklingen.
Man var orolig för att tillbakagången
skulle bli ännu våldsammare.
Det är värt att notera den förändrade
attityden.

För kommunisterna måste ju årets
val ha inneburit en utomordentligt bitter
besvikelse. De ställde inte upp i en
del valkretsar 1958, och därför kan det
vara svårt att göra jämförelser, men
alla vettiga jämförelser visar väl att
kommunisterna har förlorat terräng den
senaste tiden. Säkerligen skulle de ha
förlorat ännu mera terräng om de inte
så skickligt utnyttjat den väldiga propaganda
som framför allt folkpartiets tidningar
har ansett det vara lämpligt att
sätta i deras händer genom detta vilseledande,
felaktiga tal om kommunisternas
dominerande roll i svensk politik.
En aning av detta dök upp även i herr
Ohlins anförande, och det beklagar jag.

Men den stora händelsen är ju högerns
tillbakagång och socialdemokraternas
framryckning. Vi skall tänka ett
ögonblick på vad detta i verkligheten
har inneburit.

Om det hade blivit en borgerlig seger,
med exempelvis högerdominans, var
hade vi då stått i dag? Jo, vi hade varit
mitt inne i en svår parlamentarisk kris
av den typ som i många andra länder
har inneburit en sådan förlamning av
demokratiens handlingskraft, att demokratien
själv varit hotad genom att inte
längre entusiasmera folket. Vi skulle
ha upplevat att det efter valet fördes
förhandlingar om att bilda en regering
mellan tre partier, som inte lyckades på

något sätt finna en gemensam plattform
under valrörelsen, trots att detta måste
ha varit ett mål för dem att sträva mot.

Men, ärade kammarledamöter, svårigheterna
skulle ha blivit än värre. Man
hade kanske lyckats bilda regering. Då
hade denna regering i dessa dagar suttit
och brottats med statsverkspropositionen.
Regeringsledamöternas uppgift hade
varit att göra en statsverksproposition
sedan de i enlighet med sina vallöften
berövat statsverket en miljard i
inkomster. Denna riksdag hade fått mottaga
en proposition om omsättningsskattens
borttagande. Den hade väl inte
blivit godkänd, men regeringen hade
varit tvungen att komma tillbaka, när
man haft sin egen majoritet den 1 januari.

Den som sett med vilken nästan brutal
hårdhet finansministern måste gå
fram för att åstadkomma en hygglig
budget behöver ingen fantasi för att föreställa
sig, hur den budgetberedning
skulle ha sett ut som ägt rum efter en
borgerlig valseger — utan att man på
förhand givit några direktiv, utan att
man på förhand tagit position till ett
gemensamt program. Det hade blivit
en budgetberedning, där det gällt att
få fram en miljard. Jag vägrar att tro
att ansvariga svenska politiker skulle
mitt i en högkonjunktur ha handlat så
lättsinnigt, att de gått ut och ökat den
statliga upplåningen med den miljarden.
De hade helt säkert fått ta mycket
allvarligt på uppgiften att skaffa fram
dessa pengar. Vi har ju ett konjunkturläge
som betraktas som så bekymmersamt
och så allvarligt, att den relativt
ringa förändring, som sker genom att
tjänstemännen får ut sina inkomstökningar
på grund av tjänstepensionen —
en förändring som inte innebär annat
än en överflyttning från företagen till
tjänstemännen — framställes som ett
allvarligt hot mot prisstabiliteten och
såsom medförande risk för inflation.

Vi hade kommit in i en politisk kris.
Vi hade fått en regering som skulle lösa

Onsdagen den 2 november 19G0 fm.

Nr 24

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

•denna uppgift som partierna genom sina
vallöften ställt den inför. Det fanns två
vägar att gå. Den ena var, som jag antytt,
att inte skaffa miljarden utan släppa
loss inflationen. Den andra var att
skaffa miljarden. Om den miljard, som
vi förfogar över genom omsättningsskatten,
inte funnits, då, herr Ohlin,
liade säkerligen den regeringen kommit
mycket nära högeralternativet. Det är
därför besynnerligt att man inte kan
erkänna, att det ligger mycket i vårt resonemang,
när vi säger att centerpartiet
och folkpartiet kan vara besjälade
av de hederligaste avsikter — jag försöker
tro det om alla politiker — men
att det finns ekonomiska realiteter att
ta hänsyn till. Centerpartiet och folkpartiet
visade i varje fall inte under valrörelsen
hur de tänkte undgå valet mellan
socialdemokratiens och högerns politik.

Jag tror att denna fråga levde hos
medborgarna på ett helt annat sätt än
herrarna inom oppositionen trodde.
Risken för ett regeringsskifte, där det
inte fanns några linjer som angav hur
de stora problemen skulle lösas, var levande
för många människor, och jag
tillåter mig att tro att en stor del av
valsegern för oss var framkallad av
denna oro.

Jag vill också gärna säga att valrörelsen
fick en livligare och mera rörlig
karaktär, när centerpartiets och folkpartiets
ledare läste upp sina deklarationer
i regeringsfrågan. Det är möjligt
att detta uppläsande drog en och
annan högerröstande till mellanpartierna,
men för oss medförde det en stor
framgång. Jag märker att herr Ohlins
vänlighet är så stor, att han skrattar
belåtet när jag konstaterar detta. Ja, jag
begär inga underverk, men herr Ohlin
har nog anledning att vara belåten, om
hans avsikt var att hjälpa oss.

Deklarationen klargjorde nämligen
två ting, som vi var angelägna om att få
belysta. För det första att ett av de borgerliga
partierna, högern, driver en po -

litik som är så vanvettig, att de två
andra borgerliga partierna mitt i valrörelsens
upptakt måste ta avstånd
från den. Det var till stor hjälp för oss
att på det sättet få fastslaget från de
två medkumpanerna, att högerpartiets
politik var orimlig. Vi visste det förut,
men det kanske fanns väljare som inte
visste det.

För det andra kom regeringsfrågan
genom denna aktivitet i centrum för
uppmärksamheten. Man började fråga
sig: Då finns det verkligen risk för ett
regeringsskifte? Ja, sade vi, visst finns
det risk för det. Bara vi förlorar ett par
tre mandat är regeringsskiftet ett faktum.
Hur skulle då den nya regeringens
politik se ut? Och så kom alla dessa
frågor, som vi hade så mycket glädje
och nytta av under valrörelsens slut.
Man skall inte underskatta vad detta
betydde för att öka slagkraften under
kritiska veckor, och jag är angelägen
att uttrycka min tacksamhet för de deklarationer
som åstadkom detta.

Socialdemokratiens samling kring ett
genomtänkt program stack bjärt av mot
splittringen på den andra sidan. Det
fanns ju de som sade, att i en tid då
alla talar om skattesänkning det inte
kunde vara populärt att gå till försvar
för socialpolitiken. Högerpartiet ansåg
att det var vår stora dumhet. Det ville
i stället taga upp skattesänkningen som
ett alternativ till de sociala reformerna.

Det finns så många som talar vackert
om vad socialdemokratien betytt i
det förflutna. Då säges vi ha haft
en stor historisk uppgift, ty då kämpade
vi mot klassorättfärdigheter, vi kämpade
mot allt det som förtryckte dem
som hade det besvärligt i samhället.
Men i den mån som det gick framät
för människorna, skulle socialdemokratien
förlora, inte sitl existensberättigande
— ty de små och förtryckta skulle
alltid ha behov av en talesman — men
vi skulle förlora utvecklingsmöjligheterna
ocli bli ett litet parti. Ilcrr Ohlin

Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

var en av dem som kraftigast drev denna
tes. Jag erinrar om en artikel av honom
i Vecko-Journalen efter 1956 års
val, där han betraktade det som självklart,
att socialdemokratien skulle förlora
greppet över utvecklingen.

Vi tror inte på att samhället nu är så
färdigt, att man inte skall behöva fortsätta
det sociala reformarbetet. Och det
gläder mig mycket, när både herr Hedlund
och herr Ohlin säger, att de vill
stödja en fortsatt kamp emot vad som
alltjämt är vrångt i samhället. Jag hälsar
det med den största tillfredsställelse.

Vad bristerna i samhället beträffar
skall jag inte trötta med någon längre
genomgång. Jag kan instämma i mycket
av vad de tre föregående talarna sagt
om orättfärdigheten på arbetsmarknaden
för kvinnorna, om bristerna i sjukförsäkringen,
invalidvården och vården
av de partiellt arbetsföra —- hemmadöttrarna
nämnde de inte.

De tre oppositionsledarna har talat
om dessa allvarliga minoritetsproblem,
som även jag anser vara allvarliga, men
de har alla särskilt uppehållit sig vid
det mycket allvarliga minoritetsproblem
som ungdomsalkoholismen och
ungdomsbrottsligheten utgör exempel
på. Det gladde mig att så mycket av
de tankegångar, som präglar regeringens
sätt att angripa dessa ungdomsproblem,
tydligen kommer att möta förståelse,
när vi kommer att framlägga förslag
i ämnet. Jag delar helt herr Hjalmarsons
mening, när han säger, att
samhället måste ha möjlighet att reagera
och att en stor del av den reaktionsförmågan
beror på om vi har råd
och möjlighet att bygga ut en polisorganisation
med tillräcklig förmåga att
sätta sig i respekt. Allt detta kan jag
förstå.

Men om herr Hjalmarson menade någonting
med sitt tal här nyss, och det
tror jag, måste han ompröva hela sin
inställning till ungdomens problem. Vi
har här i Sverige en chans på ett annat

sätt än i många andra länder att komma
till rätta med dessa problem, ty vi har
de frivilliga ungdomsorganisationerna,
de religiösa organisationerna, nykterhetsorganisationerna
och de politiska
organisationerna. I kampen för att hjälpa
de unga att inte komma bort bland
alla de besvärligheter, som det moderna
samhället ställer dem inför, är det ingen
väg som är mera effektiv än den som
åtminstone högern hittills har varit förfärligt
betänksam emot. Jag hoppas att
herr Hjalmarsons deklaration i dag
skall även på denna punkt leda till en
allvarlig självprövning hos högern. Det
vore en stor framgång om vi kunde ena
oss i detta avseende. Sedan är vi för vår
del villiga att instämma i vad vi tidigare
många gånger instämt i, nämligen
att man måste slå vakt om samhällets
reaktionsförmåga mot lagöverträdelser.

Det finns alltså många ting som man
här har snuddat vid och som måste göras.
Det var alltså fel, när högern sade,
att nu har vi nått en punkt, där det
inte längre gäller att bygga ut, utan nu
kan man rasera till förmån för skattesänkningar.
I verkligheten kom valrörelsen
att stå mellan socialdemokratiens
ståndpunkt och högerns. Valutgången
visar att välfärdspolitiken har
en överväldigande majoritet bland
svenska folket bakom sig. Högern samlade
16,6 procent av rösterna. Det var
16,6 procent av Sveriges väljare som solidariserade
sig med kampen mot socialpolitiken.
Det är ett viktigt resultat
av 1960 års val.

Här borde det, ärade kammarledamöter,
finnas ett stort utrymme för eu
bred nationell samling för att undanröja
de brister, som vi allesammans har
snuddat vid under dagens remissdebatt.
När det förhåller sig på det sättet, borde
det väl vara naturligt att man söker
åstadkomma en samverkan mellan de
krafter som vill slå vakt om socialpolitiken.
I stiillet går det som en röd tråd
genom alla herr Ohlins anföranden efter
valet, att det enligt hans mening är

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Nr 24

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

■viktigt att nu försöka skapa en borgerlig
samling, en samling med den höger,
som står på en helt annan ideologisk
linje när det gäller denna viktiga del
av den samhälleliga politiken. Det tycker
vi är en sak som inger förvåning
och låt mig gärna säga besvikelse.

Då vi nu kan vara överens om en
mängd av dessa bristers existens och
att bristerna bör bekämpas, får vi också
ta ett steg till. Då får man inte leka med
orden och säga, att man vill ha bort kösamhället
och brister i fråga om sjukvården
och allt detta, utan man får också
ta konsekvensen härav när det gäller
skatterna. Om vi inte klarlägger sammanhanget
mellan reformer och utgifter,
mellan framsteg och skatter, gör
man inte framsteget någon tjänst. Då
lockar man bara ut politikerna på en ny
överbudspolitik. Sambandet mellan vad
vi beslutar och vad vi en gång skall
betala för dessa beslut har vi från vårt
håll under hela denna valrörelse envist
predikat, och det är förutsättningen för
en samverkan att man erkänner detta
samband.

Från folkpartiets sida har man sagt:
Tänk om inte högern hade kört med sitt
reaktionära program utan varit klok och
liksom vi talat om att man skall slå
vakt om socialpolitiken, då hade läget
varit annorlunda. Ja, det vet vi ingenting
om. Det är väl inte så säkert, att
människorna skulle ha fått större förtroende
för ett borgerligt block som
sagt, att vi vill slå vakt om de sociala
framstegen, men vi vill inte belysa orsakssammanhanget
mellan skatter och
reformer. Borgerligheten skulle däremot
varit beredd att tillstyrka en upplåning
under nuvarande krisförhållanden. —
Socialdemokratien betraktar det inte
som en kris, eftersom vi liar sanerat
statsfinanserna, men de borgerliga går ut
ifrån att det finns en stor högkonjunkturrisk.
Om de borgerliga i det läget gått
ut till människorna med en önskan om
att reformera utan att ställa de ekonomiska
resurserna till förfogande tror jag

inte alls det hade försvårat för socialdemokratien
att föra sin kamp. Därför vet
vi ingenting om vad som hade blivit
följden av en sådan linje.

Högerpressen och högerpartiets ledning
säger att nederlaget berodde på
att högern bekämpade tjänstepensioneringen.
Jag skall inte lägga mig i denna
diskussion. Det är klart att tjänstepensioneringen
har spelat stor roll, men,
herr talman, det avgörande misstaget på
den borgerliga sidan var vad som gjordes
år 1957. Jag minns att jag stod i
denna talarstol och sade till alla de borgerliga
politikerna: »Tänk på vad ni
gör! Viljan att skapa en rättfärdig pensionsordning
är så stark, att även om
vi skulle bli slagna tillfälligtvis kommer
kravet igen. Det finns risker för dem
som här ställer sig mot reformen, risker
som beror på att de visar att de inte har
förstått vad saken innerst inne gäller.»
Då skedde misstaget. Vad som kom senare
— olika ståndpunkter och illa genomtänkta,
hoprafsade förslag, som inte
imponerade på väljarna — tror jag
inte spelade någon avgörande roll för
den chans som socialdemokratien otvivelaktigt
erhöll genom vad som hände
i pensionsfrågan år 1957.

Nu är pensionsfrågan ur leken, säger
man. Även herr Hedlunds anförande
här, i vilket han yttrade att han var villag
att skapa en frivilliglinje med utträdesrätt
för den enskilde under förutsättning
att detta inte allvarligt rubbade
grunderna för tjänstepensioneringen, är
— om jag fattade det rätt — en bekännelse
till tjänstepensioneringen, fast litet
mera blyg och försynt än herr Ohlins.
Det är en stor sak att tjänstepensioneringen
efter årtionden av strider ligger
tryggad, och att, mänskligt att döma,
årets val blir det sista tjänstepensionsvalet.
Vi hoppas det. Men vi är ändå
inte riktigt nöjda. Skulle man inte kunna
kosta på sig ett erkännande av att
tjänstepensioneringen är eu god sak, att
det var en total felbedömning när man
försökte arbeta fram ungdomens och

Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

de enskilda företagarnas motstånd mot
den och när man vädjade till egoismen
hos de grupper, som redan förut hade
sin pensionsfråga ordnad, för att förmå
dem att rösta bort möjligheterna för
dem som inte hade pensionen klar?
Skulle man inte kunna erkänna att detta
var ett misstag? Min store företrädare
Per Albin Hansson, som inte saknade
anledningar att spekulera över stora
framgångar för det parti han ledde,
sade: »Det är roligt med alla dessa röster
och den uppslutning vi fått. Det är
bra, men den största segern för socialdemokratien
är att motståndarna accepterar
det som vi slagits för. Därmed har
vi vunnit en seger i motståndarnas hjärtan
som spelar större roll i utvecklingen
än mandatvinsterna.» Nu har vi vunnit
slaget vid valurnorna. Ta och fundera
på om det inte vore lika bra — för att
man inte skall få det intrycket att ni är
pressade till att finna er i olidliga förhållanden
— att erkänna att pensionen
är en behövlig sak och att det hade
varit mycket bättre om Sveriges riksdag
inte tagit en uppslitande strid i denna
fråga. Jag tror att det vore mycket bra
och skulle skapa en tillförsikt om att
tjänstepensionsfrågan är definitivt avförd
ur debatten och reformen tryggad.

Därmed har jag kommit in på ett kapitel
som jag skulle vilja ha tid att utveckla
litet mera, men jag kanske hinner
det så småningom; vi får många tillfällen
till diskussion. Det talas om att
socialdemokratien är så stridslysten.
Den vill inte samarbeta. Jag undrar om
det finns grund för ett sådant påstående.
I hur många fall har icke socialdemokratien
sträckt ut handen till samarbete?
Å andra sidan finns det ju situationer,
då samarbetet icke får drivas så långt
att det blir minoriteten som bestämmer.
Vi var för vår del övertygade om
att bara folk fick klart för sig vad pensionsreformen
innebar fanns det en majoritet
bakom kravet. Skulle det ha varit
rimligt om vi hade sagt: »I samarbetets
namn slåss vi inte för detta?» Nej,

det hade varit orimligt att på det viset
kapitulera för något som vi visste var
en minoritets uppfattning. Vi hade en
liknande situation, då partiet tog eu
hård strid i början av 1930-talet. Det
finns många paralleller mellan 1930-talet
och striden i pensionsfrågan. Tänk
om Per Albin Hansson i den situationen
hade sagt: »Samarbete är så viktigt, att
jag inte tar någon strid om en ny arbetsmarknadspolitik,
en ny krispolitik.»
Inte hade herr Ohlin tyckt att det hade
varit statsmannalikt. Den generationens
ledare tog striden inte därför att de var
särskilt stridslystna utan därför att de
ansåg att de skulle ha förrått sina uppdragsgivares
intressen och dessutom
förrått utvecklingen, om de inte hade
slagits för sin uppfattning.

Det är väl rätt naturligt, att en konservativ
man som herr Hjalmarson gärna
skulle se att vi hade en samlingsregering,
så att inga sådana här konflikter
uppstod, men jag undrar om han
riktigt på allvar kan mena det. Om
vi t. ex. hade haft en samlingsregering
under dessa år, skulle vi nu inte ha haft
pensionsreformen genomförd. Man hade
måst skjuta på denna reform och den
hade legat där som ett olustskapande
element. Det hade inte heller kunnat
ske någon sanering av statens affärer.
Omsättningsskatten hade inte varit genomförd.
På grund av de inbördes sprickorna
i en sådan samlingsregering och
den handlingsoförmåga, som den skulle
visa, skulle vi ha haft en mycket värre
inflationistisk utveckling precis såsom
skett i andra fall då man har jämkat
ihop oförenliga partier, t. ex. i Finland.
Inte har det varit någon styrka att det
har suttit regeringar med stora majoriteter,
när det har funnits så starka spänningar
mellan de hoptvingade partierna
att det inte har blivit någonting uträttat.
Regeringsinnehavet är viktigt,
men ändå viktigare är programmet för
den regering som man tillhör. Man måste
veta vad man vill. Det kan komma situationer,
då detta avtecknar sig lika

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Nr 24

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

klart för varje medborgare som under
ett krig, när det är det nationella oberoendet
och friheten som man vill försvara.
Då vet man utan tvivel från början
vad man vill. Men att i normala tider,
då vi sitter och diskuterar om tjänstepensionering,
omsättningsskatt, bolagsbeskattning
o. s. v. tvinga samman
partierna och sudda ut gränserna mellan
dem, det skulle enligt min mening vara
riskabelt.

Det är därför som vi anser att en
samlingsregering inte är någonting att
eftersträva annat än för en konservativ
man, som gärna vill hejda utvecklingen
precis där den befinner sig. Då kan naturligtvis
en samlingsregering ha sitt intresse.

Med vad jag sagt har jag berört något
av det väsentligaste som hände i valrörelsen.
Herr Ohlin har emellertid här tagit
upp en i och för sig mycket intressant
ideologisk diskussion, som också
kan anknytas till diskussionen under
valrörelsen. Om man, såsom jag nu har
liaft tillfälle göra, mer i lugn och ro
går igenom vad som inträffade under
valrörelsen, finner man att den kan
karakteriseras såsom en strid mellan
en samhällsuppfattning, socialdemokraternas,
som talade om solidaritet och
samverkan, och en annan samhällsuppfattning,
högerns, som vädjade till den
kallhamrade egoismen hos väljarna. Såsom
jag nyss framhöll finns det många
som trodde att när levnadsstandarden
steg och människorna fick det bättre,
skulle de inte längre ha samma behov
av solidaritet och samverkan som när
de var fattiga och betryckta. Därför
skulle socialdemokratien med sin lära
om solidaritet förlora sitt grepp över
människorna.

Vi på socialdemokratiskt håll har hela
tiden sagt, att detta är att ställa allting
på huvudet. Till eu början kan kanske
förkunnelsen verka enkel och bestickande
— jag vill inte bestrida att många
föll för högerns propaganda — men om
människorna börjar fundera på vad som

händer med dem själva i det ögonblick
de får det bättre, finner de ganska snart
att en kallhamrad egoistisk samhällsuppfattning
med en liberal individualistisk
grundsyn skulle vara riskabel för
deras egna intressen om den realiserades.
Människorna vill ha bättre skolor
för sina barn, bättre sjukhus, bättre vägar
och annat sådant. Alla åtgärder som
ligger inom den allmänna sektorns ram
ter sig för dem såsom mycket värdefullare
än de relativt begränsade fördelar
som 10 eller 20 kronor i sänkt
skatt innebär.

För vår del utvecklade vi dessa tankegångar
under valrörelsen. Vi har kört
med dem ända sedan 1954, men jag tror
att det nu var första gången vi lyckades
vinna gehör för dem på ett sådant sätt,
att de har blivit något av allmän egendom.

Herr Ohlin säger att den socialism
som jag nu förkunnar inte är densamma
som jag förkunnade för 50 år sedan.
Nej, min samhällsuppfattning var nog
inte grundmurad för 50 år sedan — i
nioårsåldern var jag rätt liberal till mitt
sätt att tänka.

Jag beklagar att herr Ohlin med de utgångspunkter,
som han otvivelaktigt
hade såsom ung student, inte kom att
ligga litet längre i Lund än han gjorde.
Då hade han kanske kommit i kontakt
med den arbetarrörelse, som han nu
skildrar på ett sätt vilket visar att han
inte har en aning om vad som på 20-talet rörde sig inom svensk arbetarrörelse.
20-talet var det årtionde då Nils
Ivarleby kom med sin kritik av den gamla
marxistiska ideologien. Det var det
årtionde då Rikard Sandler som ledare
för socialiseringskommissionen uttryckte
tankar, vilka trots allt var ganska besläktade
med Karlebys. Det var det årtionde
då Ernst Wigforss började resonera
om frihetsproblemcn inom den socialiserade
sektorn på ett sätt, som jag
föreställer mig att han alltjämt vidhåller
och som ledde honom fram till en
alldeles speciell uppfattning av socia -

Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Vid remiss av Kungl. Majrts proposition nr 169

lismen, vilken herr Ohlin inte gärna
kan ha undgått att lära känna.

Detta var de tankeströmningar som
behärskade 1920-talets arbetarrörelse
intellektuellt. Jag vågar påstå att vad
som då togs som trevande steg från de
tre här nämnda, det har undan för undan
bekräftats av verkligheten, och de
tankarna går igen i det nya partiprogram
som vi antagit i 1960 års kongress.
Det är riktigt att detta program skiljer
sig från 1920 års program som var mera
präglat av de äldre tankegångarna, men
att det är ett uttryck för de tankegångar
som på 20-talet började dominera
inom svensk arbetarrörelse är uppenbart.

Jag skulle gärna ha velat fortsätta den
bär diskussionen. Det är möjligt att läget
hade blivit helt annorlunda om herr
Ohlin någon gång hade gjort sig besväret
att tränga in i den i mitt tycke ytterst
stimulerande intellektuella verksamhet
dessa socialistiska teoretiker i
vårt land och på andra håll utövade.
Men han gör i stället så, att han målar
en bild av socialismen — jag vet inte
var han träffat på den; sannolikt har
han aldrig träffat på den — och därefter
säger, att den bilden överensstämmer
inte med herr Erlanders bild av
socialismen i dag, och då, menar han,
måste det vara något fel. Ta och sätt Er
in i dessa saker en gång! Tag på allvar
denna utveckling! Då tror jag vi skall
slippa en ideologisk debatt mellan parter
som står varandra så nära, som vi
förefaller att göra att döma av vissa delar
av herr Ohlins anförande i dag.

När vi har kämpat för tanken att solidaritet
och samarbete alltjämt behövs,
även för den människa vars standard
stiger, så betyder detta rimligen att den
allmänna sektorn måste växa: det blir
flera skolor, universitet, vägar, kraftverk
som ägs av det allmänna.

På vissa håll säger man, att detta är
ett uttryck för socialism. Det är det.
Det är precis vad det är. Det är självklart
att vi anser denna utveckling ligga

helt i linje med den demokratiska socialismens
starka betonande av samverkan
och solidaritet, av kravet på människornas
likvärdighet, av att de demokratiskt
styrda samhällsorganen har
uppgifter och ansvar gentemot människorna.
Vi har alltid hävdat att den enskilda
människan genom att gå samman
med andra har större möjligheter att
vinna frihet och självständighet än om
hon försöker gå ensam. Det som motståndarna
med starkt negativ känsloladdning
talar om som socialism är för
oss bara något vi finner självfallet och
som enligt vår mening egentligen alla
människor borde anse självklart.

Därför är vi också fortfarande förvånade
över att man ger socialismen
denna chans att kalla dessa självklara
ting för socialism. Vi har gång på gång
frågat oss: Av vilken anledning förmår
man representanter för det enskilda näringslivet
att motsätta sig den allmänna
sektorns tillväxt? Inte kan det enskilda
näringslivet ha något emot en effektiv
arbetsmarknadspolitik, högt bostadsbyggande,
målmedveten utbyggnad av
utbildning, forskning, sjukvård, vägar
och andra kommunikationer. Dessa ting
kan väl inte vara något hot mot det
enskilda näringslivet?

Enligt vår uppfattning skapar man
tvärtom genom förståndig utbyggnad av
den allmänna sektorn en basorganisation,
på vars grund enskilt näringsliv
och enskilda människor kan arbeta.
Utan en effektiv basorganisation blir
det inte mycket bevänt med det enskilda
näringslivets ansträngningar.
Det var diskussionen under 1920-talet
som lärde oss att äganderättsförhållandena
ur denna synpunkt — det finns
många andra synpunkter på socialiseringsspörsmålet
— inte är så dominerande
som man trodde tidigare.

Om vi, herr Ohlin, skulle göra en
sammanställning av alla de framställningar
som kommer från näringslivet
om utbyggnad av den offentliga sektorn
som stöd för den enskilda sektorn —•

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Nr 24

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

kanske vi skall göra en sådan sammanställning
en dag — då skulle det bli en
utomordentlig illustration till hurusom
framstegsviljan inom näringslivet går
hand i hand med kravet på handlingskraft
från samhällets sida. Därför säger
vi, att vår politik — när den får drivas
— är näringsvänlig och produktionsfrämjande.

Vi tror att om vi skall hävda oss i
den internationella konkurrensen så
måste — detta var även herr Ohlin inne
på — samhällets basorganisation vara
beredd att göra näringslivet ännu större
tjänster på alla dessa områden — tjänster,
som man föraktfullt talar om som
en ansvällning av den allmänna sektorn.

Herr Hjalmarson sade i ett mycket intressant
radioprogram före valet: »Den
offentliga sektorn i vårt land har svällt.
Den har gjort det därför att vi haft en
socialdemokratisk regring. Den kommer
att fortsätta att svälla så länge vi
har en socialdemokratisk regering.» Ja,
just det! Jag tror att medborgarna vill
det och det är därför de stöder den socialdemokratiska
politiken.

Jag skall också — liksom de övriga
talarna — säga ett par ord om vilka arbetsuppgifter
som ligger framför oss.
Det är klart att det för mig — liksom
för dem — inte kan bli någonting annat
än en rapsodisk översikt. Så mycket
kan vi dock vara överens om, att vi
har ett väldigt arbetsprogram framför
oss. Den nya arbetsmarknadspolitiken
fick sitt elddop under lågkonjunkturen
nyss. Det kan hända att det fanns anklagelser
att rikta mot någon del av
denna politik — det vet jag inte; jag
tror att herr Ohlin väsentligt överdrev
dem — men vi vågar säga att den i stort
sett bestod provet. Det märkliga är att
denna politik i stort sett bestod provet
även under högkonjunkturen när det
gällde att mildra den hotande rubbningen
i balansen på arbetsmarknaden —
denna gång genom en alltför stor efterfrågan
på arbetskraft. 1960-talet kom4
— Andni kammarens protokoll UICiO. X

mer att ställa arbetsmarknadspolitiken
och samhällets organ inför ännu större
och betydelsefullare uppgifter.

Det är inte något hot mot enskilt näringsliv,
om det statliga arbetsmarknadsorganet
på detta sätt får ökade resurser,
ökade makttillgångar. De är i
stället ett värn för att den dynamik, som
vi efterlyser inom näringslivet, skall
vidareutvecklas. Mera utbildning och
omskolning ingår som ett led — ett viktigt
led — i denna arbetsmarknadspolitik.
Den är emellertid också ett uttryck
för den vikt som numera läggs på utbildningsfrågorna.
Enhetsskolan står
inför sitt förverkligande. Universitetens
och forskningens upprustning ar
i full gång. Yrkesundervisningen har de
senaste åren genomgått en mycket hastig
expansion, men det räcker inte. Hela
gymnasieutbildningen ligger i stöpsleven.
Den äldre arbetskraftens omskolning
och vidareutbildning får ökad aktualitet.
Det blir naturligt för oss att
parallellt med detta se till att folkbildningen
och det fria kulturlivet icke
svältföds.

För några år sedan hade knappast
någon av kammarens ledamöter kunnat
drömma om att en bostadsproduktion
på 70 000 lägenheter skulle kunna uppnås
redan 1960. Men kraven växer. Om
några få år kommer det att bli många
fler ungdomar bland de bostadssökande.
Kraven växer på kommunikationsväsendet,
på energiförsörjningen och — låt
mig säga det — på stöd åt den enskilda
företagsamheten. 1960-talet blir den period
då vi skall skaffa fram pengar till
folkpensionerna, som skall höjas till
3 600 respektive 5 400 kronor. 1960-talet
blir det årtionde då pensionsreformen
definitivt uppbygges och då det kommer
att ställas ännu större krav på sjukvården.

Jag delar helt herr Ohlins mening afl
vi bör ha råd till alt mera uppmärksamt
än hittills ta itu med de eftersatta
minoriteterna samt ta itu med de vårdområden,
där som vi alla vet brister
r 24

Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr

finns. Detta är, ärade kammarledamöter,
några exempel.

Det är klart att det inför allt detta
vi vill åstadkomma finns en frestelse
att glömma bort våra internationella
förpliktelser. Jag är glad över att herr
Hedlund så starkt poängterade dessa
förpliktelser i dagens debatt. Vi har gått
i spetsen när det gäller att försöka skapa
ett förnuftigt samarbete på handelns
område. Som herr Hedlund framhöll —
och även några andra talare — har vi
uppenbara förpliktelser när det gäller
att medverka i stödet till utvecklingsländerna.
Vi är framför allt alla överens
om att vi skall göra allt vi kan för
att medverka till fred och avspänning
— även om detta medför kostsamma insatser
av typen Kongo.

Den riksdag som nu är nyvald kommer
inte att sakna arbetsuppgifter. Det
kommer att bli många tillfällen till konstruktiva
insatser under de kommande
fyra åren. Jag har räknat upp allt detta
för att säga, att arbetsuppgifterna är så
stora och ställer så stora krav på oss,
att vi icke har råd med en lättsinnig
överbudspolitik. Sveriges resurser är
begränsade. Risken för att överanstränga
dem inför alla dessa arbetsuppgifter
är stor. Det gäller att i varje situation
ha klart för sig det av mig nyss
erinrade sambandet mellan reformer
och pengar, mellan sund ekonomi och
framstegstakt. Kampen mot inflationen
kan inte föras, om man — därför att
arbetsuppgifterna är så stora och lockande
— leds ut i en överbudspolitik
som icke tar hänsyn till knappheten i
våra resurser. Det borde vara möjligt
att skapa en känsla för att allt det önskvärda
genomförs på ett sådant sätt, att
det stärker och icke förstör vår ekonomi.

De politiska partierna har i ett val till
riksdagens andra kammare underställt
sina program väljarnas dom. Nu är den
fälld. Nu begynner vardagens praktiska
arbete, det arbete som ger politiken
dess innehåll. Vi för vår del upplever

169

det som eu särskild styrka, att folkopinionen
så klart gett utslag för en
politik på samverkans och solidaritetens
grund — med klar inriktning på
de stora och svårlösta problem som 60-talet bjuder oss att lösa. Det är en stimulans,
det är en praktisk tillgång, det
är en maning till djärvhet och till framtidstro.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Att landets statsminister,
när han skall inleda sessionen efter
en stor valframgång, börjar med att
framställa sig själv och sin regering
som företrädare för en högre moral än
den meningsmotståndarna påstås företräda
säger dess värre åtskilligt både
om regeringen och om den fara för moralisk
egenrättfärdighet, som en långvarig
maktutövning alltid skapar för ett
politiskt parti.

Socialdemokratien företräder kollektivismens
evangelium, en kollektivism
som inte tycks se några gränser för sin
expansion, enligt statsministerns senaste
uttalanden. Ett uttryck härför han
också varit den reform, som syftar till
att tillföra en stor del av dagens generation
en väldig förmån på nästa generations
bekostnad. Man må betygsätta
detta hur man vill, men inte lär det finnas
något skäl att karakterisera dem,
som motsatt sig saken, som representanter
för en lägre moral.

Socialdemokratien vill arbeta för människorna,
det säger statsministern själv.
Jag har ingen anledning att betvivla det.
Men den vill inte arbeta genom människorna,
och ändå är det ytterst just det
som sker genom människorna, genom
oss själva, som skapar den integritet,
den självständighet hos medborgarna,
utan vilken ett starkt och fritt samhälle
i längden inte kan bestå. Vi i högerpartiet
vill satsa på den enskildes personliga
ansvar. Med utgångspunkt därifrån
vill vi göra det lättare för den enskilde

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Nr 24

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

att bygga upp en personlig framtid för
sig och de sina, en framtid byggd på
värden som består. Detta är en politik,
som kommer hela samhället till godo. Vi
tror att i det samhälle, som utvecklas
med en sådan politik, växer det fram
en naturlig och spontan solidaritet mellan
människorna, vilken betyder bra
mycket mer än den solidaritet som ytterst
bygger på statligt tvång och fruktan
för den politiska makten.

Statsministern gjorde gällande, att en
borgerlig valframgång skulle ha utlöst
en parlamentarisk kris, som hade förlamat
demokratien; oppositionspartierna
skulle nämligen inte ha kunnat komma
till rätta med de statsfinansiella problemen.
Herr statsminister! Jag kommer
ihåg en episod från de gångna åren. Det
var på sommaren 1950. Då hade vi också
val. Då var det en tidning, som framkastade
tanken alt socialdemokrater och
centerpartister, eller, som de då hette,
bondeförbundare kanske skulle överväga
att samverka med varandra. Vad
skedde då? Det utlöste en serie av ofta
mycket hätska uttalanden, där det klargjordes
hur väsentligt olika centerpartisternas
och socialdemokraternas uppfattning
var i en rad avgörande frågor.

Ett år senare gick centerpartiet och
socialdemokratiska partiet ihop i en
regering, som satt vid makten i mer än
sex år. Den politiska verkligheten skiljer
sig ibland rätt mycket från den ene
eller andre politikerns beskrivning av
denna verklighet.

Vad statsministern yttrade om samregering
visar hur djupt han sitter fast
i allenastyrets idé, hur fjärran man på
socialdemokratiskt håll i Sverige är från
det tänkesätt, som t. ex. präglar socialdemokraternas
egna meningsfränder i
Schweiz, detta lilla land med sin högtstående
och kultiverade demokrati.

Vi har för dagen fått besked. Socialdemokraterna
håller fast vid allenastyrets
idé, styret där endast ett parti skall
bestämma. Vi inom högerpartiet däremot
satsar på samstyrets idé, där alla

har medinflytande. Men för oss är diskussionen
inte avslutad i och med att
detta konstateras. Vi ser det som en
uppgift att ta upp saken i den offentliga
debatten, att söka övertyga så många
som möjligt om det riktiga i vår syn på
regeringsproblemet. Vi uppfattar nämligen
den som en vidareutveckling, som
en riktigare och bättre anpassning av
demokratiens idé i en liten nation, som
ekonomiskt och kulturellt är på väg att
mer och mer växa in i en större, övernationell
gemenskap.

Får jag så, om tiden tillåter det, sluta
med att svara statsministern i pensionsfrågan.

Jag delar statsministerns uppfattning
att vad som skedde 1957 avgjorde pensionsfrågan.
Hade vi nämligen då fått
bara två frågor i folkomröstningen, och
oppositionen dessutom själv fått formulera
sin fråga i omröstningen, hade läget
i dag varit ett annat. Det hade inte
varit det, som statsministern gjorde gällande,
att vi inte skulle ha haft en lösning
av frågan; vi hade i stället haft en
lösning av frågan på den personliga frivillighetens
grund.

Högerpartiet har, herr Hedlund, sannerligen
inte slagit vakt om obligatoriet,
men själva valutgången gör en förändring
av den typ vi hoppats på före valet
praktiskt omöjlig. Här räcker det inte
om centerpartiet och högerpartiet slår
ihop sina krafter. Det är den realitet
man har att se i ögonen — vilken uppfattning
man sedan än må ha. Det kan
bli en förändring till det bättre i de politiska
maktförhållandena, det tror också
jag, men eu majoritet för obligatoriet
är bl. a. genom första kammarens sammansättning
under alla förhållanden garanterad
för så lång tid framåt, att det
därefter helt enkelt reellt sett blir omöjligt
att kunna genomföra en lösning av
pensionsfrågan efter de principer vi förordat.
Efter fem å tio år har den svenska
arbetsmarknaden så anpassat sig efter
obligatoriet, att man blir tvungen att
arbeta under obligatoriets förutsättning -

Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

ar, vare sig man vill det eller inte, och
att göra det bästa möjliga av dessa förutsättningar,
sådana de då föreligger.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Det lönar sig väl föga
att avge bekännelser om huruvida man
är besviken eller belåten med valutgången.
Jag skall i alla fall i anledning
av statsministerns anförande säga: Jag
är mycket belåten med detta val. Jag
förutser att statsministern därav kommer
att dra den slutsatsen, att kommunisterna
är nöjda med litet. Nej, det är
vi inte!

Men jag undrar: År inte statsministern
besviken? Han ställde som en huvudparoll,
när han startade valrörelsen,
att socialdemokraterna tillsammans med
de borgerliga skulle beröva kommunisterna
deras nyckelställning i riksdagen.
Krafterna räckte som bekant inte
till. Om man måste uppfatta denna paroll
som en viktig del i det program,
som statsministern gick fram med inför
väljarna, har ju statsministern verkligen
anledning till besvikelse.

Jag vill gratulera regeringschefen och
regeringen till den stora valsegern. Ni
vann 12 procent. Det var mycket imponerande
och mycket bra, men det hade
ni inte kunnat klara, om vi inte hade
hjälpt till. Och dessutom fick ni en annan
hjälp, som kanske var ännu viktigare
just då. Det var hjälpen från den
kapitalistiska högkonjunkturen. Och
dessutom hade ni general Dumbom till
hjälp. Ni hade inte skickat över honom,
men han tog ju befälet för fiendens
styrkor, stod i spetsen för oppositionens
främsta angreppslinje och ledde densamma
till vad vi alla känner till. För
naturligtvis hade ni en oerhörd hjälp —
en motståndare som proklamerar som
sin uppgift att riva upp tjänstepensionen,
vilken redan hade det övervägande
flertalet av det svenska folkets sympatier
och intressen förenade med sig, och
en motståndare som går till storms mot

barnbidragen. Jag framhöll före valet

— jag tror att det var till statsministern

— att om ni någon gång startat en valrörelse
med gynnsamma möjligheter så
var det denna gång.

Visst skulle vi ha önskat mera, det är
klart. Mitt optimistiska tips var 200 000
röster, men vi kom »bara» till 190 000.
Det var en vacker ökning med nära 48
procent av antalet röstande.

Men man måste vara realist, och realistiskt
sett måste konstateras: kring vilken
fråga stod striden, bland annat tack
vare general Dumbom? Jo, det var frågan:
skulle vi ha en borgerlig eller en
socialdemokratisk regering, och det var
till denna den svenska arbetarklassen
hade att ta ställning. Den visste och vi
visste, att vi inte var ett alternativ i den
situationen.

Låt oss elt ögonblick också se tillbaka.
Det var en bra sak när regeringen slogs
för tjänstepensionen och det förtjänar
all heder. Men ni hade inte klarat er
utan vår hjälp. Det är ett faktum, och
fortfarande är det så, att ni inte har
majoritet hos folket. Ni inom socialdemokratien
liksom hland annat de som
står hovet nära låtsas vara indignerade
över beroendet av kommunisterna. Men
ni räknar med att kommunisterna skall
ha så mycket ansvar, att vi inte lämnar
er i sticket om borgarna gaddar ihop
sig. Efter denna princip arbetade ni
före valet. Flera gånger ställde ni oss
inför ett tvång att mot vårt eget samvete
avge ett votum för att hindra att
borgarna tog regeringsmakten. Det var
vi som handlade med ansvar, inte ni.

Statsministern uttryckte sin belåtenhet
över det som skett i Kongo. Men är
Ni verkligen nöjd med det? FN skulle
samarbeta med den lagliga regeringen
och parlamentet för att skydda Kongos
integritet och skapa ordning och ett
ekonomiskt uppbyggande i Kongo. Eu
serie statskupper ägde rum under FN:s
egid. Landet delades upp i tre stater.
Man har skickat i väg parlamentet, satt
den laglige regeringschefen i husarrest.

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Nr 24

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

FN samarbetar med statskuppscheferna
både i Kongo och Kassai och Katanga. I
Katanga har man med statskuppschefen
gjort en uppdelning av området i olika
lörsvarszoner. I en del av dessa svarar
FN för att slå ned anhängarna av ett
enat Kongo, i andra delar får Tschombe
& Co själva sköta det hela. I dagens
Kongo råder epidemier, hungersnöd, arbetslöhet
och desorganisation, och vi vet
inte vart det kan leda. Är ni verkligen
nöjda? Då är ni nöjda med litet.

Ännu en gång får jag säga: Jag gratulerar
till segern, men jag råder herr
statsministern: passa Er för att få svindel
av framgångarna!

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Efter herr Hagbergs roll
som slaven på triumfvagnen kan jag
kanske avstå från några reflexioner som
statsministerns uppläggning av anförandet
eljest skulle kunna föranleda.

Statsministern talar om att allt vad
hans regering sysslar med kallas socialism
när det sker men att det efteråt
när det blivit ett faktum är liberalism.
Dessemellan brukar han beklaga sig
över att folkpartiet fortsätter med en
evig opposition och inte godkänner någonting.
I själva verket har jag dragit
upp en rad punkter, i fråga om vilka
vi har en från regeringen avvikande
ståndpunkt och klart underkänt klokheten
i regeringens politik, bland annat
i fråga om regleringsekonomien, sparfientliglieten
etc. Skulle ni ta upp ett
program om förstatligande — det finns
antydningar därom som är mycket klara
även i det nya partiprogrammet — så
kan ni vara övertygade om att vi kommer
att bekämpa också denna socialism
på det mest energiska sätt.

Nej, jag tycker nog att det där lilla
konstgreppet som statsministern har använt
ett par gånger har sett sina bästa
dagar. Det är ingen som liingre blir
vilseledd av det.

Statsministern säger att om oppositionen
hade vunnit valet, så skulle man

inte ha fått höra något om den socialliberalism
som jag nu talat om. Jag
kanske kan avslöja för statsministern
att det jag sade här var en mycket kort
sammanfattning av vissa delar av något
som jag hållit på med ganska länge och
under alla omständigheter hade tänkt
framföra och kommer att framföra. Det
har ingenting med valutgången att
skaffa.

Statsministern tycker att folkpartiet
är nöjt med litet, när vi är glada över
att sedan senaste politiska val ha vunnit
140 000 röster. Han tycker inte att
det är någon relevant jämförelse. Men
på hösten 1958 och efter ett par andra
landstingsval har socialdemokraterna
jämfört med vad som skett sedan senaste
val, alltså med andrakammarval.
Då — alltså på hösten 1958 — talade
man om fortsatt framryckning från våren.
Centerpartiet och högern gjorde
likadant. Då passade det att göra jämförelser
med senaste politiska val.

Vi vet ju att alla våra val är politiska,
att landstingsvalen ligger till grund för
första kammaren — och den skall herr
Erlander verkligen inte glömma bort,
när han diskuterar politik! Av den är
han fortfarande mycket beroende.

Landstingsvalet 1958 var i hög grad
ett politiskt val, och då har det mycket
stor betydelse att jämföra vad som skett
sedan det valet — utan att jag därmed
vill bestrida att man skall jämföra även
med senaste andrakammarval. Men kan
man inom socialdemokratien ha någon
glädje av att låtsas att landstingsvalen
inte har någon politisk innebörd alls
och att underlaget för folkpartiets representation
i första kammaren — om
man skall gå efter dagens politiska opinion
— kommer att vara starkare än
vad det blev 1958, så må regeringen
mycket gärna suga på den karamellen.
Alla människor i detta land, som följer
med politiken, vet dock att alla våra val
är politiska och att förändringarna från
senaste valet därför säger en del om
den politiska utvecklingen.

Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

Sedan säger statsministern än en
gång, att oppositionen skulle haft att
välja mellan att skaffa fram den där
miljarden eller att släppa lös inflationen.
Men vi har inom folkpartiet visat,
att vi var villiga att ta vissa avgiftshöjningar
för att åstadkomma budgetbalans.
Varför fortsätter statsministern
här sin valkampanj med så fullkomligt
verklighetsfrämmande påståenden som
detta med miljarden? Han har inte gjort
något försök att visa att folkpartiets
budgetuppläggning skulle ha lett till underskott
i budgeten. Han bortser helt
ifrån våra förstärkningsåtgärder. Han
använder regeringen som alltings mått.
Men jag får då säga, att är det någonting
som herrarna inte passar till, så är
det som måttstockar — så som er konjunkturbedömning
och skattepolitik har
fluktuerat med åren! Om man inte kan
påvisa att vår budget skulle komma att
visa underskott — och det har statsministern
inte kunnat — så faller hela
statsministerns resonemang på denna
avgörande punkt.

Socialdemokraterna är mycket glada
över herr Hedlunds och min deklaration,
talade statsministern om. Men under
valkampanjen försökte socialdemokraterna
visa att högerns linje var det
enda alternativet. Genom herr Hedlunds
och min deklaration fick dock många
människor klart för sig, att mellanpartialternativet
var det realistiska alternativet.
Den bluff — förlåt att jag säger
det — varom socialdemokraterna och
högern var eniga under valkampanjen,
nämligen att låtsas som om mellanpartiernas
alternativ inte fanns, blev till väsentlig
del avslöjad. För detta uttrycker
statsministern nu sin stora tacksamhet.
Jag måste verkligen säga, att han är
den tacksammaste politiker jag någonsin
träffat på.

Tyvärr gick den socialdemokratiska
buskpropagandan ut på att bestrida det,
som genom herr Hedlunds och min deklaration
dock bevisades. Man fortsatte
att tala om att det bara fanns ett alter -

nativ — högerns — trots den belastning
för denna propaganda som många socialdemokrater
privat erkände att vår
aktion naturligtvis var. Efter denna deklaration
blev det ju svårare att gå ut
i den muntliga kampanjen och säga, att
det inte fanns något annat alternativ än
högerns, men man ansåg sig inte ha annat
val än att fortsätta med det.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Som alla vet är det inte
lätt att spå i val. Men det är inte så mycket
lättare att efter ett val säga att utgången
blev som den blev beroende på
den och den omständigheten. Där har
var och en ofta sin uppfattning.

I centerpartiet kunde vi konstatera,
att huvudlinjen i den socialdemokratiska
propagandan var: rösta med socialdemokraterna,
annars får vi ett Sodom
och Gomorra; annars får vi en
extrem högerpolitik här i landet! Statsministern
sade, att genom herr Ohlins
och mitt uttalande hade det klargjorts
att högern förde vad statsministern kallade
en vanvettig politik. Ja, men det
hade socialdemokraterna redan gjort
känt — och med deras goda propagandaapparat
tror jag att det var alldeles
tillräckligt känt.

Likaså hade socialdemokraterna sörjt
för att frågan om regeringsinnehavet
framstod som ett av de viktigaste avgörandena.
Det var känt av svenska folket.
Då sade vi oss i centerpartiet, och
uppenbarligen gjorde man detsamma i
folkpartiet: Vi må i alla fall säga ifrån,
att vi inte kommer att delta i någon
högerbetonad politik. Det var vad som
skedde. Min tro är — och här står tro
mot tro, men något annat än tro är det
inte — att hade vi inte gjort det, så hade
statsministern i dag förfogat över en

Onsdagen den 2 november 19G0 fm.

Nr 24

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

ännu större hjord i andra kammaren än
han nu gör. Det var det vi ville förhindra.
Den som varit med i politiken
känner nog till, att framgång och tillbakagång
växlar utan att det alltid är
så lätt att tala om varför. Man bör besinna
den saken.

Budgetalternativen spelade naturligtvis
en viss roll i debatten, inte tu tal
om det. Man talade om att centerpartiet
skulle låna pengar till ett belopp som
motsvarade omsen — det sades också
att folkpartiet skulle göra det. Jag vet
inte varifrån man har fått denna uppfattning.
När »omsen» genomfördes,
presenterade centerpartiet vissa besparingar.
De var inte så våldsamt stora,
men de uppgick till några hundra miljoner.
Vi presenterade också förslag till
inkomstförstärkningar, så att vi sammanlagt
hade en starkare budget än den
finansministern lade fram. »Omsen» ger
såvida jag är väl underrättad 900 miljoner
kronor. Vi hade, sedan vi dragit
bort kostnaderna för vårt s. k. överbud
i fråga om folkpensionen, omkring 1 100
miljoner. Även om en del inkomstposter
där var något osäkra — jag tänker på
dem från spriten och tobaken —- skulle
det i alla fall räcka till 900 miljoner.
Varför vi då skulle låna begriper inte
jag, så mycket mindre som inkomstutvecklingen
ju hade gått i en för staten
synnerligen gynnsam riktning.

Statsministern säger, att näringslivet
inte har någonting emot att det byggs
bostäder, skolor, vägar och sjukhus. Det
skulle jag väl aldrig kunna tänka mig
att det har. Finns det någon som har
någonting emot det i och för sig? Men
det hela är ju ett fördelningsproblem,
som vi så ofta fått höra, även från socialdemokratiskt
håll: Hur mycket kan
man offra på vägarna, skolorna och
sjukhusen, och hur mycket skall näringslivet
ha? I den mån det råder delade
meningar kan det endast vara på
den punkten, ingalunda om önskemålet
att bygga mer bostäder, sjukhus och skolor,
absolut inte.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det kanske inte var så
särskilt mycket nya sensationer som de
här fyra talarna kom med. Men några
saker antecknade jag.

Att ta upp en ny budgetdebatt om
centerpartiets s. k. hållbara budgetalternativ
tror jag vi kan avstå från för
dagen. De tingen blev väl tämligen väl
ventilerade under valrörelsen. Jag tror
inte det går att komma förbi, att i varje
fall folkpartiets bud och i viss mån även
centerpartiets så till vida var en riskabel
historia, som det förutsatte en ökad
statlig upplåning, och då är det väl inte
stor idé att ta upp ett resonemang om
huruvida det blir formell balans av budgeten.

Den springande punkten här är ju,
huruvida vi i det ekonomiska läge, där
vi befinner oss nu, har råd till en ökad
statlig upplåning med de risker för inflation
och prisstegringar som en sådan
för med sig. Jag tror uppriktigt sagt inte
att om herr Hedlund suttit i kanslihuset
nu — han har ju gjort det förut
och därvid visat sig vara en utomordentligt
samvetsgrann och ansvarskännande
regeringsledamot — han skulle
ha varit nöjd med att föra en finanspolitik
av den art, som både han och
herr Ohlin under valrörelsen sade sig
vilja arbeta för. Jag känner herr Hedlund
för bra för att tro det. Jag har
inte samarbetat på samma sätt med herr
Ohlin, så jag vågar inte ge ett vittnesbörd
om den saken för lians del. Men att
herr Hedlund skulle vara så anspråkslös
när det gäller den finansiella utvecklingen,
att han skulle acceptera en så
pass löslig och lättsinnig finanspolitik,
tror jag inte. Och då är det klart att jag
kan säga, att en borgerlig regering som
den första uppgiften skulle ha att försöka
komma fram till en täckning av
det inkomstbortfall, som omsättningsskattens
borttagande skulle medföra.
Det hade säkert inte skapat Sodom och
Gomorra — de var inte särskilt spar -

Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

samma städer såvitt jag vet — men däremot
hade det skapat andra bekymmer,
nämligen hur man skall kunna föra en
så sparsam och stram politik som är
nödvändig för att man inte skall hamna
i Sodom och Gomorra.

Därmed har jag också svarat på herr
Ohlins resonemang. Herr Ohlin kan väl
ändå inte ett ögonblick bestrida, att
hans budgetförslag, om det nu skall kallas
budgetförslag, innebar en ökad statlig
upplåning, och herr Ohlin kan väl
inte ett ögonblick bestrida, att en ökad
statlig upplåning i nuvarande läge innebär
en risk för inflation. Det var ju
det som var svagheten i centerpartiets
och framför allt folkpartiets förslag i
valrörelsen. Och jag tror inte att den
svagheten gick folk förbi, utan många
ställde sig frågande. Ni vädjade så mycket
till husmödrarna t. ex. beträffande
omsättningsskatten. Jag tror det var en
väldig underskattning av husmödrarnas
omdöme, ty de om några är väl intresserade
av en snabb utveckling av den
allmänna sektorn: skolor, sjukhus, utbildning
o. s. v. Men de vet att man inte
får någonting till skänks. De vet att det
kostar någonting, och för dem tedde
sig omsättningsskatten som en tämligen
naturlig betalning för den service som
de krävde av samhället.

Jag tror att själva denna uppläggning
med försöket att förena socialdemokraternas
utgiftspolitik med högerns skattepolitik
framför allt för folkpartiet ledde
till besvärligheter, vilka man inte
lyckades klara upp under valrörelsen.

Herr Hagberg är nöjd och belåten
med valet, och då bör man väl inte störa
den belåtenheten. Jag önskar herr
Hagberg många framgångar på denna
bana och att han vid nästa val skall ha
ännu större anledning att vara belåten
och då förlorar ytterligare ett mandat.
Det tar då bara fyra val till för att herr
Hagberg själv skall vara borta ur riksdagen.
Är han alltså belåten med valet
ur sina synpunkter, skall jag som sagt
inte störa den belåtenheten.

Men han säger, att vi har anledning
att vara tacksamma mot vår opposition
för att den spelade upp valet som den
gjorde och att vi hade ett fantastiskt
bra utgångsläge i år. Jag vill då bara
säga till herr Hagberg, att det där trodde
herr Hagberg inte en sekund på när
valrörelsen startade. Vi hade infört omsättningsskatten
och vi hade missnöjet
med försvarsuppgörelsen. Herr Hagberg
utnyttjade båda dessa omständigheter
så fräckt och skickligt som han kan göra.
Han drömde inte ett ögonblick om
att vi skulle ha möjlighet att göra en
så stark framryckning som vi gjorde.
Det gjorde man väl inte heller på den
borgerliga sidan; efter omsättningsskattens
införande trodde man att det skulle
bli besvärligt för oss. Men man underskattade
väljarnas omdöme. Väljarna
har en stor förmåga att sätta sig in i
resonemanget, att gör man något som
kostar pengar, så skall pengarna skaffas
fram, och kan man inte göra det på annat
sätt så får man låna, och det är också
riskfyllt.

Jag vet inte vem herr Hagberg avsåg
med general Dumbom. Det var väl någon
av de borgerliga partiledarna. Jag
skulle nog vilja säga att även kommunisterna
bidrog till den socialdemokratiska
framryckningen genom sin politik.
När man nu tackar borgerligheten för
att den fört en så dålig politik, att vi
vunnit valet, vill jag gärna överlämna
en blomma även till herr Hagberg. Han
har fört en politik som gjorde att han
inte lyckades utnyttja den situation,
som tedde sig så enkel för honom efter
omsättningsskattens införande. Är det
några subalterner i oppositionens armé
som skall ha tack, så skall även herr
Hagberg ha tack för det sätt på vilket
han misslyckades splittra den svenska
arbetarrörelsen vid 1960 års val.

Han säger att vi sitter på kommunisternas
nåd. Det är klart att herr Hagberg
driver den tesen; det är ju det som
ger honom möjlighet att uppträda som
han gör. Men den största tjänst herr

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Nr 24

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

Hagberg kunde ha gjort den socialdemokratiska
regeringen hade varit att
fälla oss 1960. I det ögonblicket skulle
herr Hagberg fått se på en valrörelse,
som lyftat ut kommunisterna snabbare
än vad som nu blir fallet genom den
långsamma avtappningen med ett mandat
i taget. Det är sanningen!

Jag tror inte alls att herr Hagberg
räddade den socialdemokratiska regeringen
på order utifrån. Däremot tror
jag att herr Hagberg i ren självbevarelsedrift
insåg, att det skulle ha varit livsfarligt
för kommunisterna att gå ut i en
valrörelse efter att ha solidariserat sig
med det borgerliga blocket mot oss. Det
var alltså ren självbevarelsedrift som
gjorde att herr Hagberg handlade som
han gjorde och inte hjälpte fram borgerligheten
till regeringsmakten.

Vi har aldrig tagit hänsyn till kommunisternas
önskemål vid utformningen
av vår politik, och vi kommer inte
heller att göra det under 1960-talet.

Jag betraktar det som oförsynt, bland
det mest oförsynta som finns i politiken,
att det inte på den borgerliga sidan
finns någon karl — eller ännu hellre en
kvinna — som kunde stiga upp och säga
att det är infamt att påstå, att det
stora svenska socialdemokratiska partiet
sitter i regeringsställning beroende
av kommunisterna. Jag frågade under
valrörelsen om det inte fanns någon
borgerlig tidningsman som hade modet
att säga, att denna borgerlighetens propaganda
är vilseledande, för att använda
ett milt uttryck. Jag har till min
glädje sett att det efter valet kommit
några sådana röster bl. a. i centerpartiets
huvudorgan, som erkänner att en
av anledningarna till att kommunisterna
klarade sig något så när bra var den
uppförstoring av deras roll som inte
minst folkpartipressen presterade. Jag
tycker att det är bedrövligt att denna
debatt skall fortsätta nu och jag tycker
att herr Ohlin bör fundera ännu en
gång på om det är lämpligt att på detta
sätt haussa upp de fyra kommunisterna

i kammaren. (Inpass: Det är fem.) Jaså,
det är fem. Då dröjer det fem val i stället
för fyra; det är ledsamt, men man
får acceptera verkligheten sådan den är.

Herr Hjalmarsons inlägg var ett av de
mest intressanta inlägg herr Hjalmarson
någonsin gjort i kammaren. Han uppfattade
mitt angrepp mot högerpartiet
för dess kallhamrat egoistiska linje som
ett angrepp på högerpartiets moral. Den
har jag icke med ett ord berört. Jag kan
mycket väl tänka mig att de gamla klassiska
liberalerna i början av 1800-talet
var djupt moraliska personer, när de
drev precis den uppfattning som herr
Hjalmarson kom fram med här. Jag har
inte sagt någonting annat än att striden
stod mellan den kallhamrade egoismen
som företrädes av högerpartiet nu —
inga moraliska omdömen om den! —
samt den teori om solidaritet och samverkan
som var socialdemokratiens. I
det ögonblick herr Hjalmarson säger,
att det är omoraliskt hävda sina intressen
att stå på egna ben, varför Sam Nilsson
i själva verket är en djupt omoralisk
person, i det ögonblicket har det
verkligen hänt någonting i svensk riksdag.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall kanske inte ha
för stora anspråk när jag diskuterar
siffror med statsminister Erlander. När
han inte ens kan hålla reda på hur
många kommunisterna är i andra kammaren,
vore det för mycket begärt att
han skulle ha reda på en eller annan
miljard mer eller mindre. Men det har
onekligen sin betydelse.

Statsministern fick retirera från det
komplett tokiga påståendet att det skulle
bli en brist på en miljard om man förde
en politik av den typ som mellanpartierna
— låt vara att de inte var lika •—
förordade på en rad väsentliga punkter;
jag håller mig nu till folkpartiets alternativ.
Statsministern kan alltså icke vidhålla
detta påstående.

Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

Vi hade föreslagit en rad avgiftshöjningar,
som den socialdemokratiska
propagandan utnyttjade. De påstod att
vi ville lägga tunga bördor på folket, på
de mindre bärkraftiga, tydligen tyngre
bördor än omsättningsskatten. Trots att
man drivit denna propaganda om alla
bördor vi ville lägga på folket, så snurrar
man nu runt och säger om oss: »De
ville inte lägga några bördor alls på
folket. De ville i stället låna upp en
miljard.» Det måste vara något minimum
av konsekvens i ståndpunkterna,
herr Erlander, men det är det inte här.

Statsministern har inte kunnat bestrida
att det förslag vi lade fram såvitt
man nu kan se visar budgetbalans. Han
kommer med en teori som går ut på att
folkpartiet skulle ha skyldighet att visa
precis lika stort överskott i sitt budgetförslag
som man trodde att den socialdemokratiska
politiken skulle medföra.
Denna skyldighet skulle bero på det
speciella konjunkturläge som herr Erlander
vet att vi kommer att ha 1961
Detta är innehållet i hans uttalande.

Mitt svar är: Om man har budgetbalans
och om man vidtar åtgärder som
främjar det enskilda sparandet, så kan
detta mycket väl ersätta en politik av
statligt tvångssparande, sådant som socialdemokraterna
gärna vill införa. Den
som inte vill acceptera alla edra förslag
om statligt tvångssparande släpper
inte därigenom fram någon inflation,
herr statsminister. Man kan nå samhällsekonomisk
balans med en väl balanserad
budget och en sparfrämjande
politik.

Vad vet för övrigt statsministern om
konjunkturläget nästa år? Det är möjligt
att det konjunkturläget kommer att vara
sådant att statsministern och hans
regering kommer att föreslå en ändring
av politiken. Med tanke på hur komplett
regeringen har felbedömt konjunkturen
under de senaste tre åren tycker jag ändå
Ni skulle vara en liten smula försiktiga
med att hänga upp Edra resonemang
på att just Ni vet vilka konsekvenser

konjunkturbedömningen rimligen bör
leda till.

Herr talman! Jag hinner inte mer
denna gång. Jag skall återkomma. Men
jag vill slå fast att enmiljardsresonemanget
har visat sig vara totalt vilseledande.
Herr Erlander har inte kunnat
bestrida att vi föreslagit en balanserad
budget. Nog skulle det vara klädsamt —
jag upprepar statsministerns egen uppmaning
till mig — om herr Erlander
trädde fram och klart och öppet erkände
dessa båda väsentliga fakta.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! En felsägning av statsministern
är väl ingenting att hänga
upp sig på. Vi har ju inte tappat något
mandat i detta val. Det har väl statsministern
kommit underfund med. Tack
vare att det fattades 27 röster för oss i
en valkrets kunde ni ta ett mandat som
annars skulle ha tillfallit oss. Hade vi
fått några tusen röster till hade vi tagit
ytterligare tre mandat från er. I så fall
hade det inte blivit någon ökning för
regeringspartiet. Så nära var det.

Tänk om vi skulle ha en annan ordning,
så att alla partier finge betala
ungefär lika mycket. Då skulle ni inte
ha 114 mandat utan 54, folkpartiet skulle
inte ha 41 utan 19, högern skulle ha
18 och centerpartiet skulle ha 15 mandat.
Vi har nämligen inte en demokratisk
fördelning av mandaten i detta
land. Det är den enkla sanningen. Men
jag tänker inte sörja däröver. Den dagen
kommer nog när dessa frågor löser
sig. Jag vill i stället tala litet allvar med
statsministern.

Jag tycker inte att vi skall kälta om saken,
men har inte både socialdemokrater
och kommunister anledning att se
tillbaka litet, inte bara till 1958, hur motiverat
detta än är. Jag tillåter mig
erinra om att sedan 1944 har de borgerliga
partierna oavbrutet befunnit sig på
frammarsch. Den första stöten tillbaka
fick de 1958. Under dessa år har kom -

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Nr 24

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

munisterna fått betala 10 andrakammarmandat
och socialdemokraterna 21 till
de borgerliga. Det är vad som skett här
i landet under denna tid. Därför bör
man inte dra alltför stora växlar på ett
enda val, utan man måste se det i sitt
sammanhang. Jag tror att vi med gemensamma
krafter framdeles verkligen
skall kunna fullfölja denna politik och
driva det borgerliga blocket ännu mera
tillbaka. Medan statsministern i valrörelsen
ställde som sin uppgift att beröva
kommunisterna deras nyckelställning,
så tog vi som vår uppgift att tillsammans
med socialdemokraterna slå det
borgerliga blocket. Det var vad som
skedde.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill, herr statsminister,
absolut inte påstå att statsministern
skulle stå i något som helst andligt
beroende till folkdemokratiska tänkesätt,
vare sig i denna kammare eller
någon annanstans. Men om man påstår
att en motståndare företräder en kallhamrad
egoism och samtidigt vill göra
gällande att detta inte är ett moraliskt
omdöme, då är jag, herr statsminister,
rädd för att man vänder på orden på
ett nästan folkdemokratiskt sätt.

Jag begärde egentligen ordet för att
kommentera vad statsministern i sitt
första inlägg yttrade om ungdomsbrottsligheten.

Det råder, såvitt jag vet, inte på något
håll delade meningar om önskvärdheten
av att olika ideella sammanslutningar
och samfund hjälper till att ingripa
mot den allvarliga utvecklingen
av brottsligheten och den asociala livsföringen
inom vissa skikt av den yngre
generationen. Men statsmakterna måste
sjiilva, vid sidan av det frivilliga stödet,
göra sin insats, och det räcker inte med
att bara stärka ordningsmakten. Man
måste se till att myndigheterna har tillräckligt
effektiva möjligheter alt på

lämpligt sätt föra kriminella element
till rätta.

Jag vill vädja till statsministern och
regeringen att allvarligt överväga att
snarast möjligt införa ungdomsdomstolar
av den typ som vi har föreslagit.
Därigenom skulle man kunna påskynda
beivrandet av ungdomsbrotten och vidga
registret över de medel, som kan tillgripas.

Även jag är glad över att herr Hedlund
och jag befinner oss på samma
linje när det gäller brottslighetens bekämpande.
Här behöver vi, för att använda
ett av herr Hedlunds älsklingsuttryck,
ta gemensamma tag. Kanske herr
Hedlund och jag också gemensamt kan
uttala förhoppningen, att vi skall ha fått
en inrikesminister, som med kraft vill
ta itu med problemen!

Vi i högerpartiet, herr talman, kommer
att fortsätta att presentera alternativ
till den socialdemokratiska politiken,
och vi önskar presentera dem på
ett så konkret och åskådligt sätt som
möjligt. Vi vill undvika, så långt det
står i ett oppositionspartis förmåga, att
föreslå en alternativ politik i glidande
formuleringar, formuleringar, där
ibland kanske själva oklarheten lätt kan
komma att framstå som extrem.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag noterar det såsom
ett stort framsteg att högerledaren här
säger att en politik, grundad på solidaritet
och samverkan, är av högre moraliskt
värde än en politik, grundad på
ett ensidigt tillvaratagande av egennyttans
principer. Jag tycker det är en stor
förskjutning i högerledarens betraktelsesätt.

Sam Nilsson var väl inte så särskilt
moralisk i så fall, ty han tänkte ju bara
på sina egna intressen. Uppriktigt sagt
beklagar jag att Sam Nilsson blev sä
dåligt utförd. Det var ett bidrag i
en ideologisk diskussion om just soli -

Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

daritet kontra egoism, och det kunde
ha varit intressant om valrörelsen
präglats av denna motsättning. Jag tror
att det skulle ha tillfört valrörelsen
många värdefulla element. Men nu blev
idén Sam Nilsson bara utskrattad, därför
att den utfördes så illa. Den var inte
av något värde för att belysa den ideologiska
motsättningen mellan högerpartiet
och socialdemokratien.

Det verkar emellertid som om herr
Hjalmarson efter valet skulle vilja ta
avstånd från vädjandet till de egoistiska
intressena hos människan, och det
är detta jag noterar som ett framsteg.
Det måste ju vara ett framsteg när herr
Hjalmarson säger att solidaritet och
samverkan är av högre moraliskt värde
än de ting som högerpartiet gick till val
på. — Det är inte jag som fört in denna
moraliska ton i debatten.

Vad herr Ohlin beträffar är det roligt
att höra att han inte ändrat sig så mycket
efter valutgången. Tragglandet om
budgettekniken kan vi hålla på med
hur länge som helst. Vill herr Ohlin ha
ett erkännande av att det finns en balanserad
driftbudget i nuvarande läge,
så kan han ju få det; det har jag inte bestritt.
Men hela valdiskussionen rörde
sig om huruvida det skulle bli en ökad
statlig upplåning eller ej, ifall folkpartiets
budgetalternativ genomfördes. Det
andra är i detta sammanhang tämligen
irrelevant. Jag tycker det är litet konstigt
att man skall ta upp denna diskussion
nu, ty det finns ju ingen människa
som för ett ögonblick bestrider att folkpartiets
budgetalternativ skulle ha lett
till en ökad statlig upplåning. Nåväl,
herr Ohlin har god tid att rehabilitera
sig. Det kommer ju en remissdebatt i januari,
då vi skall tala ekonomi. Men
frågan, huruvida folkpartiets budgetalternativ
skulle leda till en ökad statlig
upplåning, trodde jag som sagt var
genomdiskuterad under valrörelsen.

Herr Hagberg har tydligen lika svårt
att räkna mandat som jag. Hans beräkning
av hur det skulle ha gått vid till -

lämpande av ett strikt proportionellt
valsystem, varvid vi skulle ha kommit
ned i 54 mandat, var sådan att jag trodde
att den var förbehållen Mina i Sveriges
radio och inte skulle presteras
här i andra kammaren. Till min ursäkt
får jag kanske säga, att jag hade gjort
en litet slarvig anteckning i mitt manuskript
som löd — jag kan få läsa upp
den nu, så att man förstår hur jag kom
fram till detta resultat: »Det är svårt
att jämföra kommunisternas insatser
vid årets val med 1958 års, ty de ställde
då inte upp i ett antal valkretsar.
Därför går jag i mina jämförelser tillbaka
till 1956 års val.»

Precis så står det. Det visar sig att
kommunisterna sedan 1956 har förlorat
både i röster, i andel av väljarkåren och
i mandat. Det är obestridligt att de sedan
1956, i de val där de ställt upp, har
förlorat ett mandat, och jag hoppas att
det skall bli många sådana segrar i fortsättningen.
Det dröjer inte fyra val utan
fem dess värre, och då är både herr
Hagberg och jag rätt gamla, varför vi
kanske tycker att det är bra att bli utslagna.
I huvudsak var alltnog vad jag
sade riktigt, även om jag framställde
saken på sådant sätt att både herr Hagberg
och herr Ohlin kunde missuppfatta
det.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern säger att
han inte har bestritt att folkpartiets
budgetförslag skulle visa balans, men
ändå har han påstått att det skulle fattas
en miljard som behövde upplånas.
Detta innebär, om man nu kan vänta
någon konsekvens i statsministerns yttrande
på denna punkt, att han i dag
i riksdagens andra kammare påstår, att
den socialdemokratiska budgeten visar
ett överskott på en miljard. Om vi har
balans och det likväl för oss fattas en
miljard som behöver lånas upp, innebär
ju detta att statsministern påstår
att det finns ett överskott på en miljard

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Nr 24

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

i den socialdemokratiska budgeten. Den
som inte accepterar ett tvångssparande
på en miljard, han släpper loss inflationen! Jag

är ledsen, herr talman, men så
huvudlöst är faktiskt statsministerns
resonemang. Och ännu har han icke på
något sätt kommenterat det förhållandet
att den socialdemokratiska propagandan
körde med uppgifter om hur vi
ville lägga tunga bördor på folket genom
avgiftshöjningar och på andra sätt.
Statsministerns resonemang i dag går
i stället ut på att vi från vår sida inte
ville lägga några bördor alls på folket.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Ja, herr talman, även den fridsammaste
pastoralidyll kan utveckla sig på
detta vis när herr Ohlin är en av de
medagerande. Jag har aldrig påstått
detta som herr Ohlin förfasar sig över.
Jag har sagt att skulle vi haft en borgerlig
regering, skulle det första den hade
att göra vara att skaffa den miljard,
som borttagandet av omsättningsskatten
innebar av inkomstminskning, och under
sådana förhållanden måste den tillgripa
mycket hårdhänta och brutala åtgärder.
Det är klart att i dessa överväganden
kommer dessa ting in: höjning''
av folkpensionsavgiften, höjning av
spritskatten m. m. Men jag var övertygad
om att eftersom det inte räckte
med de förslag som lagts fram av folkpartiet
på de punkter, där man ansåg
att de borgerliga partierna skulle kunna
ena sig om inkomstförstärkning,
vore man tvungen att vidta ytterligare
åtgärder för att undgå en skadlig upplåning.
Detta är precis vad jag sagt
och ingenting annat. Vem som helst som
vill läsa protokollen kan konstatera hur
felaktigt herr Ohlins påstående är att
jag sagt något annat.

Men, som sagt, vi får ju tillfälle att
resonera om detta vid remissdebatten
i januari och då kan vi väl lugna oss

med detta nu. Vi bör väl nu kunna nöja
oss med att jag förklarar, att om det
suttit en borgerlig regering hade den
sannerligen fått bekymmer med att ersätta
den miljard — precis en miljard
— som inkomstbortfallet på grund av
omsättningsskattens slopande skulle ha
utgjort. Är detta något som kan föranleda
upprörda och affektbetonade repliker
från folkpartiledarens sida?

Herr HAGBERG (k):

Låt mig bara säga, herr statsminister,
att om ni skulle fått betala 38 000 röster
för varje mandat i stället för 17 800,
hade ni fått 54 mandat. Och om centerpartiet
måst betala 38 000 röster i stället
för 17 200, hade det fått 15. Vad är
det för fel i dessa uppgifter?

Låt mig ännu en gång säga till statsministern:
Var det verkligen för att få
krossa det kommunistiska partiet som
socialdemokraterna lade regeringens
öde i det kommunistiska partiets händer
två gånger under förra året? Detta
om detta.

Finns det något land där spekulationer
i tomtmark och bostäder försiggår
mer ogenerat och mer förödande för
hyresgäster och kommuner än i Sverige?
Låt mig ta ett exempel från en
medelstor stad i Mellansverige. En storbank
har i spekulation för billigt pris
lagt sig till med 1 650 000 kvadratmeter
mark, i stort sett rena hälleberget. Staden
i fråga måste ha tomtmark och den
enda tillgängliga var just dessa berghällar.
Den tvingas nu betala 45 miljoner
kronor för denna mark, d. v. s. 27,50 per
kvadratmeter. Och tack vare den snabba
affären slipper banken undan 25 miljoner
kronor i skatt.

Denna kommun står nu inför uppgiften
att exploatera området. Frågan iir:
tomträtt eller icke tomträtt? Tomträttsreformen
är en bra reform och kan under
vissa betingelser hålla bostadskostnaderna
nere. Men tomträtt betyder i
detta fall att staden, d. v. s. skattebeta -

Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

larna, skall erlägga 2,4 miljoner kronor
om året i ränta till ifrågavarande bank.
För att klara den uppgiften behövs en
skattehöjning med cirka 2 kronor per
skattekrona. Det är alltså inte bara hyresgäster
som får lida för denna markspekulation,
utan den belastar i hög
grad också alla skattebetalare. Hela samhället
blir skattskyldigt till en spekulerande
storbank, som samtidigt manipulerat
sig fri från skatt till det allmänna
för syndapengarna.

Om staden i fråga avstår från tomträtten
och säljer marken till inköpspris
beräknar man en minimihyra av 70 kronor
per kvadratmeter våningsyta. Det
innebär för en bostad om 75 kvadratmeter
5 250 kronor i hyra eller per
månad 437 kronor.

Vilka kan betala en sådan hyra? I
allmänhet inte vanliga löntagare, inte
stora familjer och särskilt inte yngre
familjer.

Sedan är det räntan. Man kan beräkna
den till närmare 80 procent av bostadskostnaderna
i nya bostäder. Cirka
25 procent ökning av bostadskostnaderna
efter räntekapitulationen är officiellt
registrerad. Men när det gäller nyare
bostäder av skilda typer är bostadskostnadernas
ökning långt större. Även här
gäller dock att cirka Vs av den höga
årskostnaden kommer på räntekontot.
Man får alltså på en bostadskostnad av
3 500 kronor betala omkring 2 800 kronor
i ränta. Av detta belopp får man
betala närmare hälften eller 1 400 kronor
på grund av regeringens kapitulation
i räntefrågan.

Ett återvändande till lågräntepolitiken
skulle alltså så småningom radikalt
kunna nedbringa bostadskostnader för
hyresgäster och egnahemsägare.

Det skulle också få fördelaktiga verkningar
för småföretagare, inklusive
jordbrukare, ja, för 90 procent av det
svenska folket. De som profiterar på de
höga räntorna är däremot lätt räknade,
det är främst förmögenhetsägarna och
kreditinstituten.

I valrörelsen har regeringen försvarat
högräntepolitiken med att den utgör ett
skydd mot inflationen. Förr vände sig
regeringen mot sådana påståenden, och
den tillgriper alltså numera den tidigare
motståndarens rostiga vapen för
att försvara en orimlig linje.

Resonemanget att en hög ränta bromsar
inflationskrafterna bygger på förutsättningen,
att den höga räntan minskar
köp- och investeringsviljan. Men har då
industri- och bygginvesteringar eller inköp
av bostäder, bilar, televisionsapparater,
möbler och andra varaktiga konsumtionsvaror
minskat efter räntehöjningen?
Motsatsen är som bekant fallet
— räntehöjningen har härvidlag inte
spelat någon som helst roll.

Enligt den grekiska mytologien behövde
Perseus en huva av dimma när
han skulle förfölja vidundren. För regeringen
tycks den höga räntan numera
ha blivit dimhuvan i kampen mot vidundret
inflationen. Men det är inte bara
regeringens gamla program och principiella
ståndpunkter i viktiga frågor
som förlorats ur sikte av denna dimhuva,
utan den tycks också ha berövat
regeringen dess syn och bruket av förnuft
när det gäller den viktiga räntefrågan.

Förr ansågs en ränta på 8 procent
vara en ockerränta. Denna ockerränta
har nu blivit vardagsräntan för vanliga
människor som behöver låna pengar.
Man har funnit former för att ta ut
både 9 och 10 procent. Exempelvis en
småbonde i Sörmland behövde för en
tid sedan ett kortfristigt lån på 500 kronor.
Han räknade ut att kostnaden därför,
ränta och andra bankavgifter, uppgick
till 14 procent. En småföretagare
som vände sig till en lånekassa för att
få disponera 10 000 kronor under 10 år
måste åtaga sig att betala 7 000 kronor
därför.

Nu står vi inför en ny stark ökning
av bostadskostnaderna, som i Stockholm
lär kunna uppgå till 10 procent på nuvarande
kostnader. Det skulle innebära

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Nr 24

Vid remiss av Kungl. Maj ds proposition nr 169

i det fall alt bostaden slukar 25 procent
av lönen, vilket inte är ovanligt, att
den avtalsbestämda treprocentiga löneförbättringen
nästa år nästan helt ätes
upp.

Nu bör väl snart måttet vara rågat.
En förändring är nödvändig — räntan
måste ner, markspekulanterna måste sättas
på plats. Även om regeringen ännu
inte är enig härom, råder det i vart fall
inte skilda meningar mellan regeringens
anhängare och kommunistiska partiet
i denna fråga.

Så fort riksdagsvalet var över anmälde
överbefälhavaren ökade militära anspråk,
som rör sig om cirka 250 miljoner
kronor för nästa budgetår. Han har
visserligen prutat 50 miljoner härav
men ställer som villkor att detta belopp
fördelas på några kommande år.

Tillvägagångssättet är belysande för
den utpressningstaktik, som utnyttjas
mot regering och riksdag. Man hugger
till i överkant och uppnår efter en konventionell
prutning ungefär det som i
verkligheten önskas. Vederbörande har
anskaffat kustartilleri och radarmateriel
i sådana mängder att de inte har
någon användning för dem. Allt ligger
inpackat i bästa militära ordning, och
skall det inte bli liggande tills det är
omodernt krävs alltså en bagatell på
100 miljoner kronor för att ordna nya
uppställningsplatser och den utbyggnad
av organisationen som blir ofrånkomlig.

Den ledande tanken bakom detta tillvägagångssätt
måste vara att skaffa nya
behov, nya militära anordningar som
kräver mer personal, ökar underhålls-,
övnings- och förnyelseanslag. Det är en
effektiv linje för att spränga högtidligt
fixerade ramar och på omvägar öka
rustningskostnaderna.

Lika målmedvetet förberedes ett beslut
att anskaffa svenska atomvapen.
Niir fru Thorsson anmärkt på det siitt,
varpå militärledningen preparerar de
värnpliktiga och allmänheten för svenska
atomvapen, förklarar försvarsministern,
att det inte finns något att klanka på,

att den militära ledningen inte överskrider
sina befogenheter, att den är hur
lojal som helst. Han har inte kunnat
finna något stöd för fru Thorssons anklagelser.

Detta uttalande gjordes i samband
med höstmanövrerna, vari försvarsministern
deltog som åskådare. Där detonerade
två fingerade atombomber i försvarsministerns
åsyn, och eftersom dessa
krevader återgavs i television blev
nästan hela folket vittne till demonstrationen
respektive agitationen.

Marinen hade tidigare bränt av en
s. k. atombomb på Stockholms ström,
varefter en del av vittnena i skolåldern
kunde undfägnas med saft och kakor
på de demonstrerande örlogsfartygen.

Vanligt folk ser i sådant försök till
propaganda för atomvapen, försök att
vänja folk vid atomvapnens nödvändighet,
försök att dölja de fruktansvärda
fakta — bl. a. från Hiroshima och Nagasaki
— om atomvapnens ohygglighet.

Paramount-Journalen påstår sig se
och höra allt. Den svenska regeringen
försäkrar att den varken hör eller ser
vad hela det svenska folket och särskilt
de värnpliktiga har hört och sett.

Regeringen har fått kraftigt understöd
mot Inga Thorsson — av den borgerliga
pressen. Regeringspressen vrider
sig som en mask inför detta.

Typiskt för regeringspressens vånda
är dess förebråelser mot den borgerliga
pressen för illojalitet och dess tårdränkta
frågor: Vill ni verkligen splittra
socialdemokratiska partiet? Ser ni
inte hur illa det går med labourpartiet
i England? Kan ni inte tiga så länge,
till dess en enig uppgörelse mellan de
fyra atomdiskuterande partierna är i
hamn?

Även radion deltar i atomgeneralernas
fälttåg. Om den någon gång släpper
fram en obeslutsam motståndare, så sörjer
radioledningen för att han överröstas.
För ett par veckor sedan fick talesmän
för de tre borgerliga ungdomsförbunden
ocli det socialdemokratiska de -

Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Vid remiss av Kung]. Maj:ts proposition nr 169

battera atomvapenfrågan. De konsekventa
motståndarna, kommunisterna, blev
naturligtvis utestängda, och att socialdemokraten
kom med berodde väl på
att radioledningen räknade på hans
menlöshet. Den räknade inte heller fel.
När socialdemokraten argumenterade
emot svenska atomvapen just nu framhöll
han, att det finns billigare och effektivare
vapen i stället — giftgaser,
bakterievapen, nervgaser och andra kemiska
och biologiska vapen. Det sades
också att just regeringens kritiserade
metod att uppskjuta avgörandet till 1963
och under tiden förbereda framställningen
av atombomben troligen jämnar
vägen till ett »enigt» beslut om svenska
atomvapen.

Nu håller regeringspartiet och de tre
borgerliga partierna på att förbereda
en ny tvåårig försvarsordning i avvaktan
på det avgörande som 1963 skall
träffas i atomvapenfrågan.

Vad som nu håller på att ske illustrerar
faran av att ställa militärfrågan över
partierna, d. v. s. partierna under den
militära sakkunskapen. Det är lätt att
bygga på den militära organisationen —
det är en tröstlöst svår uppgift att ta
tillbaka något som en gång getts.

Den uppgörelse, som publicerades i
dag, förutsätter att de militära utgifterna
höjes med 300 miljoner kronor och
samtidigt prutar man 80 miljoner, 30
miljoner första och 50 miljoner andra
året, d. v. s. det blir en nettohöjning på
220 miljoner. Det innebär att vi utom
militära pensioner och militära utgifter
på andra anslag får minst 3 174 miljoner
nästa år och 3 230 året därpå.

Under krigets farofyllda läge ansågs
militära kostnader motsvarande 5 procent
av nationalinkomsten visserligen
mycket höga men oundvikliga. Nu anses
5 procent av den betydligt högre
bruttonationalprodukten otillräcklig,
och ändå har vi numera inte krigstidens
beredskapskostnader att räkna med.
Detta förklarar också varför militärutgifterna,
som nästan fyrdubblats under

ett styvt årtionde, nu är minst dubbelt
så höga som under världskrigets dyraste
år.

Det bidrar till att förklara varför vi
lägger ut mer pengar för militära ändamål
än det väldiga Indien. Skulle England
förbruka lika mycket pengar per
invånare som Sverige finge det fördubbla
sina militärutgifter.

När vi förebrått regeringen för dess
kapitulation inför det militära tänkandet
har det dock inte gällt några tiotal
miljoner kronor hit eller dit. Vi anser
att militarismen fortfarande borde vara
skiljelinjen mellan vänster och höger i
svensk politik. Att som regeringen gjort
ställa militärfrågan ovan partistriderna
är livsfarligt både för demokratien och
freden. Försvarsfrågans prioritetsställning
innebär ett hot mot både levnadsstandard
och framåtskridande.

Förr brukade det sägas att frågorna
avgjordes i riksdagen, sedan i utskotten
och under andra världskriget i regeringen.
I den uppgörelse som nu träffats
meddelar man, att den har utformats
av två personer, en socialdemokrat
och en högerman. Förra gången behövdes
åtminstone fyra partichefer för att
ro saken i land.

Förr var ännu regeringen uppdragsgivare.
Nu verkar det som om militärledningen
pretenderade på denna uppgift.
Naturligtvis underställes denna
fråga sedan riksdagen, och visst får
riksdagsmännen motionera och kritisera,
men frågan är i förväg avgjord, behandlingen
blir formell. De bästa idéer
och uppslag är i förväg utdömda. Regering
och riksdag skaffar sig på detta
sätt ett effektivt skydd mot alla farliga
tankar.

Låt mig, herr talman, också säga
några ord om Förenta Nationerna, som
berörts tidigare. Även vi önskar att Förenta
Nationerna skall bli i stånd att
trygga den fredliga samlevnaden mellan
staterna och avlägsna det ohyggliga
hotet om ett kärnvapenkrig. Vägen dit
är naturligtvis att pressa ned de oer -

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Nr 24

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

hörda militärutgifterna, helst helt avskaffa
dessa. Ännu har detta inte skett,
och om man dröjer därmed i ytterligare
15 år och fortsätter det kalla kriget respektive
kapprustningen frammanas bara
vad alla säger sig vilja förhindra: en
världskatastrof.

En orsak till det nuvarande tillståndet
måste vara att FN ännu inte är representativt
för dagens värld eller ens
för flertalet av sina medlemmar. Det är
i stället representativt för en mindre
grupp av dessa stater. I regeringspartiets
tidskrift Aktuellt heter det att
»västblocket» i Förenta Nationerna består
av 23 medlemsstater med 340 miljoner
invånare av FN-staternas sammanlagda
1,9 miljard invånare. Sverige
inräknas av tidskriften i detta västblock
tillsammans med Franco-Spanien,
Chiang-Kai-sheks Formosa, Turkiet och
NATO-staterna.

Det är denna minoritet och då främst
USA — vilken utgör cirka Ve av FN —
som påverkat organisationens beslut
och verkställt dessa. Försöken att få till
stånd en rimligare ordning har av den
amerikanske utrikesministern betecknats
som ett hot mot Förenta Nationerna.
Jag vet inte om den svenska regeringen
anser detsamma, men jag vet att
utrikesministern polemiserat mot att
man har velat räkna in Sverige i det
s. k. neutrala blocket, och det har förvånat
fler än mig.

Den nuvarande ordningen innebär
alltså att Ve av FN under USA:s ledning
bildar FN-sekretariatet. Av biträdande
generalsekreterare har denna sjätte del
2/s och av juridiska avdelningen en ännu
större andel. Det socialistiska lägret har
högst en representant i vartdera av dessa
säkerhetsorgan. Av FN:s 3 700 experter
bär Sovjetunionen 1 procent. Av
710 FN-tjänstemän i Kongo för förbindelse-
och polistjänst har NATO-blocket
546, Afrika 24 och Sovjetunionen inte
en enda.

Dessa förhållanden bidrar säkert till
att förklara vad som skett i Kongo. Fn5
— Andra kammarens

ligt FN-direktiven av den 14 och 22 juli
samt den 9 augusti skulle FN och dess
trupper hjälpa Kongos parlament och
lagliga regering att befästa Kongos oavhängighet,
bevara dess territoriella integritet
och reorganisera hushållningen.
De belgiska trupperna skulle utrymma
landet.

Jag har redan talat om hur det står
till i Kongo, och jag vill nu bara erinra
om att enligt ett Reutertelegram i torsdags
uttrycker en FN-rapport till generalsekreteraren
den uppfattningen, att
Belgien är i färd med att på indirekt
väg återta makten i Kongo. I Katangaprovinsen
befinner sig alla civila nyckelbefattningar
i belgiska händer. I Kasaiprovinsens
södra del finns 7 500 belgier,
av vilka 3 000 har anlänt de senaste
veckorna. Både Mobutu och cheferna
i Katanga och Kasai låter Belgien
utbilda sina trupper, och om dessa
truppers barbariska framfart har de
förskräckligaste meddelanden lämnats.

Jag tror att den svenska regeringen
har anledning att ompröva, om inte
Kongo som nu härjats av epidemier och
hungersnöd vore bättre betjänt av svenska
livsmedel och läkemedel, läkare och
tekniker än av svenska batonger och bajonetter.
Och nog har både den svenska
regeringen och vi alla anledning att
oroa oss för de svenska ungdomar som
i FN:s tjänst sänts ned till Kongo.

Det föreligger dock numera bättre
möjligheter att göra FN till ett redskap
i den fredliga samlevnadens tjänst. Det
var 55 stater som för 15 år sedan anslöt
sig till det nybildade FN. I dag är antalet
medlemmar 99 och siffran 100
överskrides när som helst. År 1945 var
USA världens mäktigaste land som disponerade
en permanent majoritet i FN.
Så är inte längre fallet.

Nu är världen tyvärr — jag understryker
tyvärr — uppdelad i tre huvudgrupper:
Atlantblockct, Warszawablocket,
och de neutrala, tre till sin omfattning
mycket stora enheter. Det är naturligtvis
bara en tidsfråga när FN mås -

protokoll 1960. Nr 24

afi

Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Vid remiss av KungL Maj:ts proposition nr 169

te rätta sig efter dessa historiska förändringar,
och då så sker kan FN bli
ett redskap för den fredliga samlevnaden
mellan alla folk och olika sociala
system.

FN-dagen har nyss firats över hela
världen. I Léopoldville i Kongo disponerades
för ändamålet ett stadion med
plats för 80 000 människor. Festligheterna
besöktes av sammanlagt ett par
hundra människor som åsåg FN-truppernas
parad. FN-flaggan på stadion
stannade på halv stång ...

Ligger det inte något av beklämmande
symbolik i detta? Just i Kongo, där
FN har beslutat göra en stor insats i pacificeringens,
det nationella enandets
och det ekonomiska nyskapandets tecken,
slokar FN-flaggan på halv stång
och hela befolkningen bojkottar FN:s
tilltänkta stora manifestation. Borde inte
detta bringa alla till eftertanke och
klargöra det oundvikliga i en nyorientering
i FN-politiken?

Jag vid erinra om ännu en liten sak
i detta utrikespolitiska sammanhang.
Hur länge skall Sverige behandla Tyska
demokratiska republiken på samma sätt
som USA behandlar Kina? När skall fakta
erkännas, alltså att Tyskland består
av två stater, varav Tyska demokratiska
republiken sedan länge bevisat sin stabilitet? Herr

talman! Nu skall ju goda tider
göras bättre enligt regeringspartiets
skickligt utformade slogan i den nyss
genomkämpade valrörelsen. Tyvärr pekar
inte perspektiven fram emot någon
idyll, utan mot hård kamp. Det mörknar
ekonomiskt. Vart för den inledda
automationen? Militaristerna skärper
tonen. Frankrike hotas av en ny statskupp.
Atomkrevaderna hotar spränga
det brittiska labourpartiet. Regeringens
åsiktsfränder i Finland splittrar den
finska landsorganisationen.

Vi har haft flera olika slags debatter
efter riksdagsvalet. Den första gällde
Minas, den automatiska räknemaskinens
valprognos och tilltaget av tele -

visionens rösträknare att mandatmässigt
knippa ihop de partier, som ville
störta regeringen, å ena sidan, och
dem som kunde tänkas stödja densamma
på den andra.

Orsaken därtill var väl att socialdemokratien
med fem mandatvinster inte
längre skulle behöva räkna med kommunisternas
existens och att pessimismen
i det borgerliga lägret kunde
öppna nya möjligheter för regeringen
att komma överens med folkpartiet.

Men så reducerades den reella vinsten
för regeringspartiet till två nya
mandat, trots den imponerande röstökningen,
genom att socialdemokraterna
tappade ett förstakammarmandat. Det
står i den nya andra kammaren 113
borgerliga mot 113 socialdemokrater.
Talmannen har som bekant inte rösträtt.
Det går alltså inte längre såsom under
den första veckan att planera utan något
hänsynstagande till kommunisternas
existens.

Emellertid — var nu Mina så omdömeslös?
Hon kunde ju inte gärna veta
att en centerpartiröst skall vara värd
nästan tre gånger så mycket som en
kommunists när det gäller mandat eller
att den kommunistiska rösten skall vara
mindre än hälften så mycket värd som
en socialdemokratisk. Mina avslöjade
i sin oskuld vad som hittills ansetts vara
ofint att tala om här i landet, nämligen
att vi inte har en verkligt demokratisk
mandatfördelning.

Vid en proportionell fördelning skulle
kommunisterna ha fem mandat mer,
socialdemokraterna och centerpartiet
vardera tre mandat mindre och högern
ett mandat mindre. Fördelas sedan de
återstående tre mandaten efter antalet
överskottsröster skulle socialdemokraterna
ha fått 111, centerpartiet 32 och
folkpartiet 41. Det är alltså tre partier
—- socialdemokraterna, centerpartiet
och högern — som har mandat på kommuniströster.

Vid en rättvis mandatfördelning med
utjämning på 232 andrakammarmandat

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Nr 24

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

hade kommunister och socialdemokrater
disponerat över 120 röster i andra
kammaren mot nu 118 och de borgerliga
partierna över 111 mot nu 113. Det
skulle alltså inte ha försvagat regeringen
mot ett borgerligt block utan tvärtom
stärkt den med en demokratisk
mandatfördelning.

År 1958 hejdades dock den borgerliga
framryckningen, och år 1960 blev
reträtten definitiv. När Sveriges arbetare
insåg att de hade en klar stridsfråga
att kämpa mot borgarna om hämtade
de nya krafter. Detta borde vara en
viktig lärdom för framtiden. Denna lärdoms
innebörd är att endast i kamp
mot den borgerliga politiken, icke i
samarbete med borgerliga partier, icke
heller i hänsynstagande till deras krav,
utan endast i kamp för de arbetandes
krav kan arbetarrörelsen behålla initiativet
och vinna nya framgångar.

Just nu är saken alltså klar: borgarna
har förlorat valet. Men regeringspartiet
är fortfarande beroende av om dess
förslag kan stödjas av kommunisterna.
Regeringens bryderi är alltså i verkligheten:
Skall politiken inriktas så att
den kan finna borgerligt eller kommunistiskt
stöd?

Det är varken illvilja eller orättvisa
om jag fastslår att regeringen helst ser
att den kan regera med borgerligt stöd.
Den visar detta med en ny kohandel i
militärfrågan. Jag konstaterar det utan
någon hämndlystnad. Det för dock till
en utgångsbedömning för den kommande
politiken. Vi måste nämligen finna
gemensamma riktpunkter för det politiska
handlandet — eljest blir arbetarsegern
inte mycket värd.

Ni socialdemokrater liar regeringsmakten
och den stora riksdagsgruppen.
Vi kommunister har precis det ni saknar
för att åstadkomma sådana resultat
— om ni vill dem — som kan godkännas
av det arbetande folket.

Vi har inte de krafter som skulle göra
det möjligt att föreskriva för regeringen
vad den måste göra. Det grämer oss na -

turligtvis — det vore märkvärdigt eljest
— men vi håller oss till fakta. Vi
tänker alltså inte föreslå regeringen vår
egen målsättning i väsentliga frågor.
Vi skall begränsa oss till att föreslå regeringen
och arbetarmajoriteten att förverkliga
nyss godkända socialdemokratiska
målsättningar.

Regeringspartiet har haft kongress
som förberedelse till riksdagsvalet och
därvid antagit ett nytt partiprogram.
Detta innehåller åtskilligt halvdant,
oklart, ja, på sina håll även antisocialistiskt.
Men det innehåller också mycket
som är riktigt för dagens samhälle,
exempelvis -— jag citerar — att »låta
demokratiens ideal sätta sin prägel på
hela samhällsordningen och människornas
inbördes förhållanden ...», att »bestämmanderätten
över produktionen
och dess fördelning lägges i hela folkets
händer, att flertalet frigöres från beroende
av varje slags maktgrupper utanför
dess kontroll. ..»

Det heter vidare alt i detta svenska
samhälle »behärskas en dominerande
del av det enskilda näringslivet av ett
fåtal ägare» och att »det fåtal som äger
stora förmögenheter eller leder storföretag,
finansinstitut och branschorganisationer,
har i sina händer samlat en
betydande ekonomisk makt». Denna
koncentration i enskilda händer säges
vara »oförenlig med den ekonomiska
jämlikhetens principer». Vi saknar »en
effektiv demokratisk kontroll över näringslivets
maktpositioner. Den stora
massan av löntagare inom det privata
näringslivet är beroende av det beslut
som fåtalet fattar med sitt eget intresse
som främsta ledstjärna».

Beskrivningen kan naturligtvis skärpas,
men den kan också duga för en politik,
som syftar till att utnyttja arbetarmajoriteten
för att »ge flertalet ökad
frihet», vilket, enligt samma dokument,
gör det »nödvändigt att minska ettmindretals
makt». Och här är, enligt programmet,
»kravet på ekonomisk demokrati
lika självklart som kravet på poli -

Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj :ts proposition nr 169

tisk». Eftersom »de befogenheter, som
är knutna till innehav och förvaltning
av stora förmögenheter, medför en
maktfördelning i samhället, som strider
mot detta krav», eftersom vi har en ordning
under vilken »äganderätten ger
okontrollerad makt» och »folket måste
ha möjlighet att påverka de beslut i
det ekonomiska livet, som avgör produktionens
inriktning och produktionsresultatets
fördelning», eftersom »konsumenternas
intressen måste skyddas»,
»de anställda måste beredas ökat inflytande
inom företagen», och eftersom
»målet är att göra alla människor till
likvärdiga medarbetare i uppgiften att
förvalta och förkovra de gemensamma
produktiva tillgångarna» är det verkligen
på tiden att gå från ord till handling
efter 28 års socialdemokratiskt regerande
och 22 år av arbetarmajoritet i
riksdagen.

Här kunde lämpligen punkt 12 i regeringspartiets
politiska program ange
en handlingslinje:

»Folkhushållningen organiseras för
att uppnå ekonomisk demokrati, ökad
produktion, full sysselsättning och rättvis
fördelning. I detta syfte att förverkliga
en sådan hushållning samordnas de
olika formerna av ekonomisk verksamhet
under samhällets ledning så att de
produktiva tillgångarna blir effektivt
och fullständigt utnyttjade, främjas nyskapande
företagsamhet i kollektiva och
enskilda former inom alla viktiga samhällsområden,
underställes de ekonomiska
maktkoncentrationerna demokratisk
kontroll, överföres i samhällets ägo
eller under samhällets kontroll naturtillgångar
och företag i all den omfattning
det är nödvändigt för att tillvarata
viktiga medhorgarintressen.» Detta är
vad det socialdemokratiska partiet nyss
konfirmerat som riktpunkt för sina
strävanden.

En sådan inriktning av regeringspolitiken
skulle godkännas av Sveriges arbetande
folk och den skulle för alltid
tvinga de borgerliga partierna att

skrinlägga alla förhoppningar om att
någon gång kunna återerövra majoriteten
hos det svenska folket.

Tidigare har sagts, att den i höst valda
riksdagen kommer att få ta befattning
med kvantitativt ganska omfattande
förslag till en ny författning. Även
om dessa förslag inte är så omvälvande
som det på sina håll gjorts gällande kan
de dock föra utvecklingen av den politiska
demokratien en bit framåt. Bara
en sådan sak som att ge varje röst ett
lika värde pockar på sin lösning. Det
måste ju vara kränkande för rättskänslan
att ett parti, det kommunistiska,
skall behöva betala 38 000 röster för
varje andrakammarmandat medan exempelvis
centerpartiet betalar 17 200
röster. Detta är ett slags mandatstöld
som de andra partierna hittills profiterat
på. Att regeringspartiet försökt bevara
denna oformlighet kan jag bara
förklara med dess önskan att profitera
på kommunisterna och att kunna fortsätta
den illvilliga valpropagandan om
»bortkastade röster».

Vi begär inga favörer, vi begär bara
rättvisa.

I detta sammanhang råder vi regeringen
att uppskjuta ett avgörande om
talmännens rösträtt till dess författningskommitténs
förslag kan föreläggas
den nyvalda riksdagen.

Regeringen har alltså ökade krafter
mot en försvagad borgerlig motståndare,
men den har inte ensam majoritet.
Den behöver dock inte riskera några
nederlag, om den inte önskar sådana,
inte bär sig dumt åt.

Vi är positivt för denna regering, mot
varje tänkbart borgerligt alternativ. I
viktiga frågor kan vi dra åt samma håll,
i andra inte, men det är som regel i
sådana frågor där de borgerliga hjälper
regeringen att dra. Vi kommer också att
fortsätta kampen för de frågor, som vi
ställde i valrörelsen.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Efter det att respektive

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Nr 24

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

partiers ordförande här framfört sina
synpunkter på, bland mycket annat,
årets viktigaste inrikespolitiska händelse,
skall jag från min sida inte tillägga
så mycket. Det har här i dag tidigare
visats en uppenbar motvilja att diskutera
valet. Även om det förhåller sig så,
kan jag inte låta bli att här gå in på den
händelse som vi ändå betraktar som en
av de mest betydelsefulla.

Innan jag gör detta vill jag bara säga
ett par ord med anledning av det anförande,
som herr Hagberg nyligen hållit.
Han menar, att den socialdemokratiska
regeringen även i fortsättningen kommer
att bli beroende av hur herr Hagberg
tänker agera. Å la bonne heure, låt
mig bara säga till herr Hagberg, att vi
aldrig hitintills tagit någon hänsyn till
vad kommunisterna haft för uppfattning
i olika frågor. Från vårt partis sida
har vi utformat en sådan politik som
vi ansett vara riktig. Sedan har herr
Hagberg fått bestämma om han skulle
ansluta sig till den eller till en borgerlig
politik. Vi kommer även i fortsättningen
att göra på samma sätt. Vi kommer
inte att underställa herr Hagberg
frågan huruvida regeringen bär sig
dumt åt eller inte.

Att valutgången för högerns del blev
ett svidande nederlag hälsar vi socialdemokrater
med tillfredsställelse. Det
visar, att framgångarna för en extrem
politisk linje endast följer till en viss
gräns. I årets val överskred den Svärd—
Hjalmarsonska propagandan denna
gräns, och stora skaror av tidigare högerväljare
reagerade med att inte längre
stödja högern. Detta är särskilt glädjande
tycker jag. Det tyder på ett större
mått av politisk klarsyn och omdöme
än vad högerns valmakare tilltrodde
den svenska väljarkåren. Högern är nu
i full färd med att ompröva tidigare
ståndpunkter. Vi önskar fortsatt framgång
i denna verksamhet.

Högern har släppt motståndet mot
ATP. Frågan om omsen som skatteforin
nalkas man nu med betydligt större för -

siktighet än före valet. Nu väntar vi bara
på att högern skall ompröva sin ställning
till barnbidragen, andra sociala
förmåner som man tidigare velat avskaffa
och till vissa anslag på kulturbudgeten,
för att nu bara nämna de
viktigaste punkterna. Sedan kanske
även vi -— och inte bara herr Ohlin —
kan diskutera med högern om hur vi
gemensamt skall angripa problemen
med budgetbalans och resursernas fördelning
i en snabbt fortlöpande samhällsutveckling.
Vi väntar alltså med
samma spänning som herr Ohlin på den
fortsatta omvändelseprocessen inom högerpartiet.

När nu även högern samt herr Hedlund
— även om man kanske får sätta
ett litet frågetecken i kanten här — valt
att upphöra med striden mot den allmänna
tjänstepensionsreformen —■ folkpartiet
insåg ju redan före valet riskerna
av att fortsätta denna strid — får väl
av allt att döma ATP anses ligga fast.
Detta menar vi som representerar löntagarna
vara valets viktigaste vinning.
De tidigare pensionslösa — och även
de som direkt och indirekt fick vara
med om att betala orimliga kostnader
för sina pensioner — kan se fram mot
ålderdomen med tillförsikt. De sistnämnda
har tack vare de tidigare pensionernas
avlösning fått betydande kontantlöneförbättringar.
När vi från vårt
håll redan under pensionskampanjens
dagar framhöll dessa fördelar som reformen
skulle medföra blev vi av reformens
motståndare framställda som
bedragare. I dag vet var och en som berörs
av reformen var bedragarna är att
finna. Det gick följaktligen inte att skjuta
sönder socialdemokratien med ATP
som ammunition. Det insåg som sagt
folkpartiet redan före valet. Men —
även om det inte finns så stor anledning
att tala om den snö som föll i förfjol —
kan jag ändå inte låta bli att citera ett
yttrande av herr Ohlin här i kammaren
den 2 juli 1958. Herr Ohlin säger då —
efter att ha talat om önskvärdheten av

Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

att alla partier modifierar sin ståndpunkt:
»Ett är säkert, nämligen att den
väg, som skulle leda till att folkpartiet
accepterade det socialdemokratiska förslaget,
den är stängd.»

Några månader senare var herr Ohlin
beredd att acceptera vår ståndpunkt i
pensionsfrågan. Vi gratulerar även folkpartiet
till omvändelsen, och vi har givetvis
ingenting emot att herr Ohlin
även i fortsättningen sätter sin politiska
existens på spel för att bekämpa våra
ståndpunkter, när sedan herr Ohlin
efter en kort tid — inte blott accepterar
utan t. o. m. ställer sig som garant för
— att de beslut vi ensamma tvingats genomdriva
skall bli bestående. Vi avvaktar
nu med intresse att få höra, att folkpartiet
är berett att garantera även omsättningsskatten.
Vi skall försöka att behålla
fattningen även inför en sådan kovändning.
Men inte heller omsättningsskatten
visade sig vara den effektiva
taktiska atombomb som oppositionen
trodde, och som man satsade så mycket
på i försöken att spränga arbetarrörelsens
politiska inflytande. För de borgerliga
partierna blev väl omsen i stället
i vissa avseenden en bumerang. Inte
heller kommunisterna fick den utdelning
på oms-motståndet som man hoppades
på före valet. Väljarna visade sig
ha bättre omdöme än oppositionen förutsatte.
De trodde inte på sagan om Sam
Nilsson, som skulle starta med en tämligen
låg lön och sluta som egenpensionerad
småkapitalist. — Fabeln om ännu
bättre omvårdnad från samhällets sida,
bättre folkpensioner, som herr Hedlund
lovade, och bättre undervisning, utbildning
och sjukvård, som herr Ohlin lockade
med, utan att det skulle kosta någonting,
gick inte i folk. Sedan var ju
den där björnen, som man försökte slå i
huvudet med omsättningsskatten, oförsynt
nog att gå till motanfall och inte bara
låta sig jagas. Det blev inget björnskinn
att dela, herr Hedlund. Resultatet
av björnjakten blev i stället att de som
försökte skjuta vilddjuret greps av fros -

sa och i förvirringen mejade ner ett
icke ringa antal av de egna drevkarlarna
— utöver dem som björnen själv tog
kål på.

I övrigt är bara att konstatera att herr
Ohlin tydligen inte har lärt någonting
av utvecklingen under efterkrigstiden
eller ens av det senaste valutslaget. Herr
Ohlin -— och för övrigt hela borgerligheten
— har uppbyggt sina trogna med
förhoppningsfulla spådomar om socialdemokratiens
solnedgång. Denna förhoppning
har man baserat på den
befolkningsmässiga strukturförändring
som sker i samhället. I och med att arbetargrupperna
relativt sett minskar
och tjänstemannagrupperna ökar i antal
har man trott att grundvalarna för
socialdemokratiens inflytande skulle
krympa ihop i takt med denna utveckling.
Årets val borde väl ändå ha tagit
herr Ohlin ur denna villfarelse. Utan att
ha tillgång till några närmare analyser
av hur olika människor röstat vågar jag
ändå påståendet att valresultatet har visat
att socialdemokratien vunnit ökat
insteg i grupper som tidigare räknades
till det borgerliga underlaget.

En titt på siffrorna visar detta. Vi är
glada åt det ökade förtroende, som därigenom
visats den politik som vi företräder.
Men herr Ohlin hoppas fortfarande,
vilket väl i och för sig är mänskligt.
Trots den, jag skall inte säga solnedgång
utan snarare solförmörkelse
som drabbade folkpartiet 1958 och som
i stort sett upprepades i årets val, i
varje fall beträffande andelen av valmanskåren,
när herr Ohlin nu som tidigare
lika verklighetsfrämmande drömmer
om att kunna samla ihop den splittrade
borgerligheten till en enig front
mot socialdemokratien. Attityden är tragisk! Den

för herr Ohlin allt annat överskuggande
politiska uppgiften har blivit
att söka driva socialdemokratien tillbaka.
Vilken politik som sedan skall föras
har blivit en andrahandsfråga. Herr Ohlin
har inte bara vad det gäller ATP

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Nr 24

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

bytt ståndpunkt. Låt mig här citera ett
yttrande i samma anförande från den 2
juli 1958, där herr Ohlin tar upp frågan
om de politiska partiernas ställning
i det fortsatta arbetet. Herr Ohlin säger:
»Folkpartiet kommer att föra en
bestämd oppositionspolitik mot den socialdemokratiska
regeringens socialistiskt
präglade politik. Vi kan efter det
senaste årets erfarenheter heller inte
satsa på något trepartiblock inom oppositionen.
Vi kommer att föra en helt
självständig politik.»

Jag skulle bara vilja fråga: Hur rimmar
detta med tongångarna om att återigen
försöka ena den borgerliga oppositionen,
att gå till angrepp mot socialdemokratien
för att bringa socialdemokratien
i minoritetsställning? Även på
den punkten har det tydligen skett en
omprövning från folkpartiets sida, en
ståndpunktsförändring under loppet av
några månader. Herr Ohlin kan när som
helst uppta tävlan med herr Hagberg i
konsten att byta ståndpunkter. Från vår
sida beklagar vi denna politiska sterilitet
hos folkpartiet. Inför ett årtionde —
eller om vi begränsar oss till den fyraårsperiod,
som vi snart skall börja —
med alla de stora och svåra problem,
som vi kommer att få ge oss i kast med,
tror jag för min del att det vore en styrka
för vårt land, om vi redan vid beslutens
fattande kunde komma fram till en
så stor enighet som möjligt. En sådan
inställning — vilken inte nödvändigtvis
behöver innebära något planlagt, organiserat
samarbete — borde även för
folkpartiet vara smakligare än att i efterhand
nödgas acceptera våra ståndpunkter.

Jag kan inte heller se att det behöver
vara uteslutet, att vi skall kunna
resonera oss fram till vettiga lösningar
av de stora frågorna. Det har gått tidigare
och även nu tycks det gå att göra
det när det gäller försvarsfrågan. Bortsett
från herr Hjalmarsons utrikespolitiska
slalomkonster har vi varit överens
om vår alliansfria utrikespolitiska linje.

Skall det då vara ogörligt, att vi nu —
när inte, som förhållandet var på hösten
1959, det förestående valet behöver spela
in — resonerar igenom hur vi skall
utforma den framtida skattepolitiken,
hur stor andel av våra samlade resurser
som det är nödvändigt att avdela
för samhällets uppgifter, hur fördelningen
av skatterna mellan direkta och indirekta
lämpligen bör avvägas, hur vi
skall komma till rätta med det besvärliga
kapitalbildningsproblemet för att
åstadkomma en så snabb framstegstakt
som möjligt, hur vi i samma syfte skall
kunna öka våra forsknings- och utbildningsresurser,
vilken lokaliseringspolitik
vi lämpligen bör driva och efter
vilka linjer konjunktur- och arbetsmarknadspolitiken
skall genomföras?

Oavsett vilka uppfattningar vi har om
samhällets och om den offentliga sektorns
roll och betydelse i detta sammanhang
är vad jag här har nämnt frågor
som vi måste söka finna lösningar på
under 60-talet. Låt mig här bara peka
på de ökade krav som de stora ungdomskullarna
kommer att ställa i fråga om
inte bara flera utan även större bostäder.
Därtill kommer de krav, som bilismens
fortsatta expansion för med sig,
det totalt sett större barnantal som vi
har att räkna med under 60-talet, även
om det inte blir flera barn per familj.
Allt detta kommer att ställa samhället
och samhällsmaskineriet inför mycket
svårbemästrade och svårbedömbara
problem. Jag tror därför — tvärt emot
det resonemang som förts här tidigare
i dag och som fördes ännu intensivare
under valrörelsen om nödvändigheten
av att minska den offentliga sektorn —
att det är realistiskt att räkna med en
fortsatt ökning av denna sektor i takt
med stegringen av den allmänna standardutvecklingen.
Kan vi försöka att
lösa dessa frågor under positiv medverkan
från oppositionen torde det, som
jag förut sade, vara till fördel. Men
jag skall villigt erkänna, att förhoppningarna
om att så skall kunna ske inte

Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

verkar särskilt stora. Att döma av det
anförande som hållits här tidigare i dag
av herr Ohlin tycks folkpartiet sitta
fast, alltför fast, i gamla föreställningar
för att våga närma sig socialdemokratien
i dess ståndpunktstagande till de ekonomiska
frågorna. Lågskattepolitiken och
samhällsverksamhetens onödiga omfattning
tror man fortfarande på borgerligt
håll vara effektiva vapen i striderna
på den partipolitiska arenan. Men kanske
herrarna spekulerar fel, kanske folk
förstår sambandet mellan skatter och utgifter
och mellan den offentliga sektorns
verksamhet och förutsättningarna
för en snabbare framstegstakt bättre än
vad herrarna tror. Valutgången ger i
varje fall otvetydigt antydningar i denna
riktning.

Valet blev en obestridlig framgång för
socialdemokratien. Någon möjlighet att
under de närmaste fyra åren åstadkomma
det av herr Ohlin så hett åtrådda
regimskiftet föreligger inte, om inte herr
Ohlin kan träffa en överenskommelse
med herr Hagberg. Men det förhållandet,
att socialdemokratien gick ut ur
valet med en ökad mandatmässig — och
jag vågar påstå även moralisk — styrka
innebär inte att vi avvisar samarbete
med andra. Vår strävan blir liksom hittills
att försöka få största möjliga samling
kring förslagen till lösning av de
frågor som kommer att föreläggas riksdagen.
Sedan blir resultatet beroende på
i vilken utsträckning oppositionen visar
sig ha vilja och förmåga att lämna
sin positiva medverkan till det fortsatta
utvecklingsarbetet, till gagn för samhället
och dess medborgare.

Herr talmannen återtog förhandlingarnas
ledning.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Som den första meniga
i denna debatt känner man sig litet
ängslig, om man går in på ett par konkreta
ting som intresserar en och som
inte förekommit i den tidigare »herr -

debatten», nämligen familjepolitiken
och frågan om hur man skall kunna
klara våra sjuka människor.

Valresultatet har i mindre grad än
vanligt kommit upp i denna remissdebatt.
Partiledarna på den borgerliga kanten
har liksom malat in sig och hängt
stilla i garderoben för att inte stöta
ihop, och det har kanske blivit ett litet
temperamentslöst utbyte av tankar. Så
mycket är i alla fall klart att det val
som ägt rum ger ett absolut belägg för
att man inte är överens med högern i
dess antisociala inställning, som också
delvis har understrukits av folkpartiet.
Det är en inställning som dominerat ett
par valperioder.

Före valet yttrade högerledaren,
som ju är väldigt skojig på privata
möten — i dag var han det inte —
att regeringen har förlyft sig och fått
politiskt ryggskott så allvarligt att den
inte ens kunde gå. Enligt referaten brakade
applåderna lös efter detta. Efter
valet får man väl i alla fall konstatera,
att det var högern som hade förlyft sig
på billiga vitsar i familjefientlig propaganda.
Jag är övertygad om att just dess
inställning till familjefrågorna betydde
oerhört mycket för att skapa det underlag
som socialdemokraterna hade när vi
gick ut med vår propaganda. Visserligen
påstod högern före valet, att den
alldeles speciellt understöddes av barnfamiljerna.
Efter valet säger folkpartiet
— det stod i en ledare i Expressen
häromdagen — att det var just folkpartiet
som vid valet blivit understött av
barnfamiljerna. Hur som helst, man får
tolka valresultatet uteslutande som ett
nej att i den fortsatta politiken införa
försämrade förhållanden för sjuka, extra
beskattning av barnfamiljerna, indragning
av mödrahjälp och ferieresor,
minskat stöd till arbetslöshetskassor,
omskolningskurser, ålderdomshem, vatten
och avlopp m. m. Den kvarts miljon
nya röster som socialdemokraterna vann
förpliktar tvärtom till utbyggnad av
allt detta som högern ansåg att vi borde

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Nr 24

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

försämra, och den förpliktar till ett ökat
stöd speciellt åt de människor som högern
särskilt jagade, nämligen de sjuka
och barnfamiljerna.

Det har visat sig att de gamla genom
den försäkring som vi lyckats skaffa
har kunnat klara sig utan socialstöd.
Däremot tycks sjuka människor och ensamstående
mödrar med barn vara
tvingade att anlita socialvården. Statistiken
visar att en tredjedel av socialfallen
är barn och enligt doktor Inghes
undersökning av 500 fall, som har varaktigt
understöd i Stockholm, hade hälften
av dessa fått sin första kontakt med
hjälpmyndigheterna såsom sjuka människor.
Sedan sjukdomen brutit ut hade
man alltså blivit ett vanligt socialvårdsfall.
Enligt denna undersökning som nu
är gjord i Stockholm var det 80 procent
av dem som har socialunderstöd, vilka
hade läkarintyg på sjukdom. Då har man
inte tagit hänsyn till att man av ensamstående
mödrar och pensionärer inte
brukar fordra sjukintyg.

Det är stötande att barnen och de
långtidssjuka skall bli socialfall, därför
att våra försäkringsformer inte täcker
behovet av hjälp. De långvarigt sjuka utstötes
ur sjukförsäkringen, familjer med
svåra vårdfall lämnas utan tillräckligt
samhällsskydd, och så finns det ett allvarligt
glapp mellan sjukförsäkringstiden
när den tar slut efter de två åren
och en pension som inte så omedelbart
brukar ansluta till den uteblivna sjukförsäkringen.

Socialministern har lovat snara förbättringar.
Ilan har liksom inrikesministern
också talat om att rehabiliteringsorganisationen
och arbetsvärden
är någonting som måste byggas ut. Jag
anser att detta är de allra angelägnaste
reformerna i dag, om vi inte skall behöva
skämmas över att sjuka människor
hänvisas till en socialvård, som egentligen
inte kan klara dem därför att de
kommer dit för sent.

Herr Ohlin berörde dessa ting helt
flyktigt. Han antydde åtminstone ett

intresse för dem. Jag skulle vilja veta
hur stort intresset är på folkpartihåll,
hur stort intresset är från folkpartikvinnorna
för genomförandet av reformer
just för de sjuka, de långtidssjuka
och för kvinnorna? Från denna talarstol
berättade herr Ohlin i sina memoarer
— inte särskilt spännande saker — men
han talade bl. a. om sin ställning till
kvinnorna. Redan i samband med valet
fick vi veta att folkpartiet — man gjorde
mycket stor propaganda — hade intresse
för att lösa en hel rad kvinnofrågor.

Jag tror att man har smittats av den
socialdemokratiska programskrivningen
för ett år sedan och komponerat
sina önskelistor efter det — och det
skall vi inte säga något ont om. Man
hade pigga valannonser i stil med: »Det
verkar som om regeringen har glömt
bort just vår insats», eller: »Varför värderas
jag mindre?» o. s. v. I en särskild
valbroschyr berördes sjukförsäkringen
till de hemarbetande husmödrarna. Där
hette det: »Vi vill, att de hemarbetande
kvinnorna skall ha rätt att sjukförsäkra
sig, så att de kan skaffa hemhjälp
om de blir sjuka.»

Vidare sade man: »Vi vill att bidragsförskott
och underhållsbidrag till hemarbetande
kvinnor skall beräknas efter
det ekonomiska värdet av deras arbete
i hemmet.» Sorgligt nog följdes dessa
djärva önskemål av en västgötaklimax,

där det stod---»och därför vill vi

få fram en rättvis värdesättning av vad
det kostar att låta betald arbetskraft
sköta det löpande hushållsarbetet, när
husmodern är sjuk eller har förvärvsarbete».

Ja, om det bara var den saken, så
vore det väl inte så svårt att ta reda
på vad hemhjälpen kostar. Men det är
väl andra ting man ville ha besked om,
då dessa önskemål framställdes. Så
här dagen efter kanske man kan få veta
litet om den reella innebörden av dessa
folkpartiets propåer. De slungades ut
för att fånga kvinnorna i valet, men

Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

kanske hade de också ett annat syfte.
Det skulle i så fall vara utomordentligt
värdefullt, om kvinnorna vore överens
åtminstone i dessa ting, som så nära
berör dem själva.

Vad menar folkpartiet med att kvinnorna
skulle få försäkra sig mot sjukdom?
Skall de ha en frivillig försäkring,
där de får samma sjukpenning som i
den obligatoriska försäkringen? Är man
beredd att höja den obligatoriska sjukförsäkringen
för husmödrarna? Det har
visat sig att den frivilliga sjukförsäkring
som erbjudes husmödrarna tyvärr
inte användes av dem. Den lockar inte.
Antagligen anser man den vara för dyr.
Detta vet man naturligtvis även på folkpartihåll.
Är man då beredd att subventionera
husmödrarnas sjukförsäkring?
Det skulle vara intressant att höra
något om den saken.

Är man inte åtminstone böjd för att
få till stånd en sjukförsäkring med
tilläggssjukpenning, vilken står något
sånär i paritet med den man får, när
man har medelstor inkomst, och att få
en dylik försäkring till mödrar med
små barn? Ingen vill väl påstå annat
än att det arbete man får sköta i hemmet,
när man har små barn, inte kan
skötas hur som helst eller när som
helst. Det måste vara riktigt att en husmor
med små barn får möjlighet till
hjälp i hemmet, när hon blir sjuk.

Tidigare har herr Ohlin sagt mycket
bestämt ifrån att han vill minska subventionerna
till sjukförsäkring och pension.
Jag undrar om herr Ohlin nu har
frångått detta mera principiella uttalande,
eller om han gör ett speciellt undantag
för kvinnorna, när det gäller
sjukförsäkring för dem. Det skulle i så
fall vara intressant att höra. Om han
inte har ändrat sig på den punkten,
blir det inte mycket kvar av de flotta
löftena i folkpartiets propagandatryck.

Lika oklar är punkten om att bidragsförskott
och underhållsbidrag skall räknas
upp, så att de utgör ersättning för
mödrarnas arbete i hemmet. Hur långt

nr 169

över tusenlappen är man beredd att gå
med bidragsförskottet, och hur högt vill
man ha det av staten utfyllda underhållsbidraget?
Det var en ganska hård
kamp här, när det bidraget kom till,
och det mötte ett mycket kompakt motstånd
från högern. Likaså uttrycktes
starka sympatier för det motståndet
från andra partier. Jag skulle vilja veta
litet mera om dessa ting, eftersom det
här i kammaren aldrig har sagts något
om att bidragsförskottet skulle höjas ytterligare
eller underhållsbidraget förändras.
Detta är därför höljt i dunkel.
Om dessa frågor under sommaren har
nått fram till folkpartistisk mognad, så
vore det värt att den tanken även kläddes
i ord här i kammaren.

Om vi vill förbättra förhållandena för
husmödrarna och mödrar med små
barn, så kan detta inte ske utan att vi
offrar en del pengar på saken. En av
de absolut mest angelägna frågorna när
det gäller kvinnorna är mödrarnas dubbelarbete.
Likalönsfrågan är en stilig
paroll, en rättviseparoll, som det är lät?
att få gehör för, men jag tror att det
är en ännu större fråga att utöka stödet
åt mödrar med små barn. Hur skall de
klara det dubbelarbete som de tvingas
till, när de är förvärvsarbetande? Det
är inte någon liten grupp det här gäller.
Ungefär en tredjedel av alla mödrar
med barn under 16 år har förvärvsarbete
med beskattningsbar inkomst.

Det verkade som om herr Hedlund
var inne på tanken att dubbelarbetet
kommer att minska av sig självt, men
det är orealistiskt att tro det. Det går
inte att ta bort dubbelarbetet, att förbjuda
det. Vi har här att göra med en
ekonomisk fråga, och den måste lösas
som en sådan. Man har så lätt för att
betrakta barnafödandet som något slags
hobbyverksamhet, ett amatörskap som
det vore en skam att ge ersättning för.
Vi får lov att gå ifrån den uppfattningen
och i stället vara beredda att ersätta
dessa kvinnor för att de tar på sig vårdnaden
om barn, som dock hela samhäl -

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Nr 24

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

let behöver — om nu detta skall ske
genom att de får ersättning om de lämnar
sitt förvärvsarbete och stannar i
hemmet, eller genom att underlätta
vårdnaden om barnen, så att de kan
behålla sitt förvärvsarbete. Det kostar
i så fall pengar för samhället, men det
måste dock ske, om man vill att mödrarna
skall härda ut framdeles.

Moderskapsförsäkringen är tyvärr en
alldeles för liten hjälp vid barnsbörd.
Den utgår under tre månader. Ofta tar
den blivande modern ut en månad före
födseln, och sedan har hon bara två
korta månader sedan barnet fötts, då
hon får ersättning och kan stanna
hemma. Och för ensamma mödrar är
detta alldeles otillräckligt. Moderskapsförsäkringen
räcker alls inte till. Ofta
är det unga människor som haft mycket
små löner, kanske inte något förvärvsarbete
alls, och då har de ingen
tilläggspenning.

Skolplikten är förlängd, och vi anser
att yrkesutbildning är önskvärd för alla
unga människor. Därtill kommer att vi
får allt fler föräldrar i tonåren. Det är
en orimlighet att vänta sig att unga
människor skall hinna med allt detta,
låt oss säga före 20 eller åtminstone före
25 års ålder. Vi måste på något sätt bistå
dem bättre än vi gjort hittills, och
jag anser att moderskapsförsäkringen
behöver utsträckas. Jag skulle vilja ha
den utsträckt till ett år. Då kan man få
större utsikter att skapa det lugn omkring
ett litet barn, som herr Hedlund
tydigen efterlyste och som alla anser
vara en fördel. Jag tror det är mycket
viktigt att modern får litet ro när hon
fått ett barn, ro ifrån ekonomiska bekymmer
och från ett pressande förvärvsarbete.

De gamla blir allt fler, och vi behöver
de barn som kan födas, vi behöver de
unga människor som tar på sig alla
dessa hördor vid tidigare ålder än förr.
Antalet människor i produktiv ålder
ökar mycket svagt, och arbetskraften
måste utnyttjas effektivt. Mödrarna går

ute i förvärvsarbete, och det blir familjen
som får avstå från antingen det ena
eller det andra. Men den mest pressade
blir i alla fall modern. Hemmet får binda
sig vid en mycket lägre standard om
man skaffar sig barn och modern passar
dem i hemmet. Är det riktigt? Varför
skall just en barnfamilj pressas ned
på så mycket lägre standard?

Nyligen var det en läkare som konstaterade
att stress, överansträngning,
både psykiskt och fysiskt, är en vanlig
företeelse hos dubbelarbetande mödrar,
dock utan att de söker läkare, vilket de
egentligen behöver. De går i stället kroniskt
överansträngda. Detta gäller naturligtvis
i särskilt hög grad de ensamstående,
som inte har några möjligheter
att klara upp svårigheterna.

Det vore intressant att få höra litet
mer från folkpartiet om vad man egentligen
är beredd att göra, vad man är
beredd att betala för de där stora, kvinnovänliga
orden som spreds under valrörelsen.
Är man från det hållet beredd
att tillsammans med andra bilda en
kvinnofront för reformer åt de mest
trängda kvinnorna, dit jag räknar mödrarna
i de yngsta grupperna?

Familjepolitiken måste utbyggas, det
är ett praeterea censeo som man inte
kan komma ifrån inför den nuvarande
utvecklingen. Man skulle ha ett litet
bättre skydd om man hade en moderskapsförsäkring,
som jag sagt tidigare,
om man hade en sjukförsäkring som
gav bättre ersättning åt husmödrarna
när de får barn och om man hade en
bättre understödd bostadspolitik för familjer
med små barn. I dag står i en
tidning, att de stora, flotta lägenheterna
i stor utsträckning endast kan
hyras av dem som inte har barn. Antingen
skall man ha bostadsstandard eller
också skall man ha barn. Det verkar
som om vi vore på väg mot en utveckling,
som vi trodde att vi för alltid hade
sluppit ifrån.

För de ensamstående mödrarna är
behovet av en utsträckt försäkring na -

Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

turligtvis större än för andra. De får
till stor del skiljas ifrån sina barn. Modern
gifter sig kanske så småningom
och kan ta tillbaka barnen. Men det är
inte alltid det går. Mödrarna hamnar
på mödrahem, och de får inte den gemenskap
med sina barn som de skulle
kunna få. De kan ha alla kvalifikationer
som mödrar, men det finns ingen bostad
för dem till en hyra som de orkar
med att betala. Yi ger dem inte det stöd,
som gör det möjligt för dem att leva
tillsammans med sina barn.

Vid en undersökning, som gjordes i
Stockholm nyligen beträffande 79 ogifta
mödrar under en viss månad, visade det
sig att en tredjedel saknade placering i
tilläggspenningklass inom sjukförsäkringen.
Det visar någonting av hur illa
ställda de är. Av dem som var placerade
i tilläggspenningklass hade de flesta
omkring 300 kronor i månaden, många
hade 200 och endast två kom upp till
existensminimum. Alla måste ha socialvård,
och barnen fick placeras på spädbarnshem.
Då kostar barnet 800 kronor
i månaden. Ungefär 10 000 kronor om
året måste vi vara beredda att betala för
ett barn, om det är skilt från modern.
Men vi är inte beredda att betala mycket
om modern sköter barnet själv. Jag
tycker detta är absurt i en tid då man
har klart för sig vad det betyder att
moder och barn får vara tillsammans.

Barnbidraget klarar ju inte alls ett
barns kostnader. Vi vet att högern anser
att redan det nuvarande barnbidraget
är en alltför stor vidlyftighet. Man
tvingas alltså till socialvård därför att
man är mor. Jag menar, att om vi har
råd att ha de flesta bilarna i Europa,
att ha en fylleristatistik som är hårresande,
att skicka i väg så mycket folk
ut på nöjesresor ute i Europa, då borde
vi vara beredda att säga att vi har råd
att hålla en mor till varje nyfött barn.
Det kan inte vara omöjligt. Det måste
vara så att vi inte ser hur viktigt det är.
Vi får över huvud taget inte vara så kallsinniga
som vi varit inför dessa ting.

Högern har ju tillsatt en kommitté för
socialpolitisk efterklokhet. Jag vet inte
om vi kan vänta oss mycket av den. Tyvärr
visar inte högern någon ånger över
den inställning man haft till dessa problem.
Man bara beklagar att planeringen
var otaktisk; det anses att det var felaktigt
att man precis avslöjade vad man
ville. Man borde ha talat litet mera
auguriskt och inte varit så sann när
man beskrev vad man unnade och inte
unnade barnfamiljerna. Kanske herr
Heckscher, som är kommitténs ordförande,
kan komma med några guldkorn
från den tankeverkstad man har på den
kanten. Sådana guldkorn skulle kanske
kunna verka litet mera försonande än
det som vi redan hört från högercentralen
efter valet. Vädjan till ohöljd egoism
slog fel. Kan vi inte acceptera detta
och säga, att vi kan slåss på andra
fronter men att vi inte skall slåss när
det gäller de människor som allra mest
behöver vårt stöd. I ett rikt land som
vårt har vi råd att hjälpa dem som är
fattiga. Jag anser att vår befolkningsfråga
är så viktig, att det även ur den
synpunkten finns skäl för oss att mera
intressera oss för familjepolitiken, om
nu de rent humanitära skälen inte skulle
motivera att vi går längre än vi gjort.
Den inställning som gjort sig gällande
på senare år, nämligen att familjepolitiken
är någonting som kan strypas åt,
bör inte få vinna gehör.

Det viktigaste för ett rikt land är väl
ändå att ge barnen en god uppväxt, att
ge familjerna en hygglig levnadsstandard
och att inte vara alltför njugg på
detta område. Den som har haft att göra
med sjuka människor och familjer
med många barn vet att även de som
har de bästa kvalifikationer oförskyllt
kan råka i svårigheter, som gör det
omöjligt för dem att hålla en något så
när tillfredsställande standard.

Här kan ekonomien spela en stor roll.
Jag vädjar till de borgerliga kvinnorna
att tillsammans med oss sätta upp detta
som ett kvinnomål att hjälpa i synner -

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Nr 24

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

het de unga mödrarna och dem som
kommer i de speciella svårigheter jag
här skildrat.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Denna remissdebatt ger
redan samma intryck som andra höstremisser
gjort, nämligen att man kanske
bör ta en allvarlig funderare på huruvida
riksdagen bör ha mer än en remissdebatt,
och då en remissdebatt som
verkligen fyller detta ords egentliga mening.

Herr statsministern sade för en stund
sedan att han ville likna upptakten till
denna remissdebatt vid pastoralsymfonien.
För allt i världen, men visst haltar
jämförelsen något. Pastoralsymfonien
är ett av de förnämsta musikverk
som finns. Men så till vida stämmer jämförelsen
som att en symfoni är sammansatt
av många instrument. Det föreföll
mig, när jag lyssnade till statsministern,
som om han hade valt att spela
på pukorna i denna orkester. Jag tyckte
nog att det skulle ha varit klädsamt
med litet mindre yvighet över valresultatet
för hans partis del. Jag tror inte
att man, som det sagts i tidningarna,
kan konstatera något av en vindkantring
i svensk politik. Det var nog inte
den socialdemokratiska politiken med
omsättningsskatt, penningvärdeförsämring
etc. som gjorde att det blev det
resultat som det blev. Jag tror knappast
heller att det var löftet om fyraveckorssemester.
Det var nog i stället sådana
förhållanden som inte inträffar vid
varje val — i varje fall får vi hoppas det
— som gav detta resultat.

Framgången får nog mera sägas vara
beroende därpå att det skapades så
skarpa kontraster i valdebatten mellan
å ena sidan kravet från ett håll på att
man skulle ta bort en del av de förmåner
som medborgarna redan har erhållit
och å andra sidan försäkringarna
från annat håll om att man bör bevara
dessa förmåner. Valresultatet gav enligt

min uppfattning belägg för två gamla
sanningar.

Den första av dessa sanningar är att
ju mer reaktionär en ytterlighetsflygel
på det politiska fältet blir, desto starkare
blir reaktionen på den motsatta sidan.
Man bekämpar alltså inte en socialistisk
samhällsutveckling genom att
bjuda ett alternativ som är ultraradikalt
åt det motsatta hållet. Jag tror att
man då snarare främjar en utveckling åt
det förstnämnda hållet. Nej, det alternativ
som skall kunna bli farligt för den
nuvarande regimen måste nog byggas
upp på ett annat och mer moderat underlag
som motpol till regeringspolitiken.

Den andra sanningen som valet har
givit belägg för är den att medborgarna
lättare finner sig i att vänta på utlovade
reformer, till dess att vi har råd med
dem, än att vi först ger en förmån och
sedan kräver den åter eller vill försämra
den. Detta ger också en antydan om
att om vi skall kunna bringa balans mellan
utgifter och inkomster i statsbudgeten
så bör vi nog gå den väg som vi
från vårt håll ofta har rekommenderat,
nämligen att rätta munnen efter matsäcken
och hellre söka begränsa löftena
om framtida reformer än att pruta på
vad vi redan har genomfört.

När jag säger detta tänker jag främst
på kravet från högerhåll om upprivande
av ATP-beslutet. Efter all den debatt
som förts i denna fråga, efter folkomröstning,
nyval, folkpartiets ändrade
hållning in. m., tycker man att det politiska
omdömet skulle säga vem som
helst att ett krav på upprivande av beslutet
måste bli en demonstration och
ingenting annat. Det har i varje fall
inget med realistisk politik att göra. Nu
efteråt kan oppositionspartierna skatta
sig lyckliga över att åtgärden inte gav
regeringen egen majoritet i andra kammaren.
För min del hade jag inte uteslutit
möjligheten av ett sådant resultat.
Nu blev det som väl är inte så, och
oppositionspartierna har lyckligtvis nå -

Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

got att säga till om även i fortsättningen.

Om det emellertid skall ligga någon
realitet bakom uttrycket att oppositionens
uppgift i en demokrati är att söka
vinna underlag för att överta regeringsmakten
eller som herr Hjalmarson för
en stund sedan sade, »sparka hans majestäts
ministrar utför trappan», så måste
också oppositionen i första hand inrikta
sig på en verklighetsbetonad politik,
som är möjlig att omsätta i praktisk
handling om väljarna skulle ge oppositionen
uppdrag att överta regeringsansvaret.

Det har i denna debatt talats om samlingsregering.
Jag blev inte förvånad
över att statsministern ganska bestämt
avvisade den tanken. Det finns nog efter
detta val mindre förutsättningar för
en samlingsregering än vad det gjort på
länge. Hade valet gått i den motsatta
riktningen är det möjligt att resonemanget
hade haft ett bättre verklighetsunderlag.
Men skall man i detta läge
kräva samlingsregering, måste man först
tänka på att föra en politik som kan försvaga
regeringens underlag och inte en
politik som i stället förstärker det.
Lära och leverne måste nog överensstämma
litet grand här också.

I den motion vi avlämnat har vi från
centerpartiet sagt att vi inte betraktar
det som praktisk politik att begära ett
upprivande av ATP-beslutet, såsom högern
gjort. Detta betyder emellertid inte
att vi frånträtt vår ideologiska uppfattning,
att en lösning av pensionsfrågan
efter den linje som vi förordade, den
personliga frivilliglinjen, skulle ha varit
en väsentligt bättre lösning än den
som nu genomförts. Man kan nu bara
beklaga att den linjen inte följdes. Någon
ändring av vår principiella uppfattning
åstadkoms ju inte därav att
andra har genomfört något annat. ATP
är fortfarande behäftad med alla de
brister och medför alla de orättvisor
som vi påvisade när striden om frågan
var aktuell politik. Det bör väl emel -

lertid vara med pensionsbeslutet som
med andra beslut som fattats, att förbättringar
och anpassningar till olika
intressen bör kunna genomföras successivt.
Det är ju inte på det sättet, som
man ville göra gällande i valrörelsen,
att alla ändringar innebär försämringar
eller att man äventyrar reformen.

Det har blivit populärt att tala om ett
bättre borgerligt samarbete. I debatten
i dag har de borgerliga partiledarna varit
inne på det temat.

Ja, visst finns det stora möjligheter
till ökad förståelse mellan oppositionspartierna.
Vi har väl i stort sett en gemensam
uppfattning om den enskilda
äganderätten och om den fria företagsamheten,
och vi har väl också en gemensam
uppfattning om näringslivets
betydelse som grundval för levnadsstandardutvecklingen
m. m. Men därifrån
och till att låta de naturliga rågångarna
mellan oppositionspartierna växa igen,
något som också har antytts, är steget
ganska långt. Ingen skulle bli gladare
än regeringspartiet om dessa naturliga
gränser på den borgerliga sidan suddades
ut just nu när högerpartiet har
etablerat sig så långt ute på ytterkanten.
Det skulle säkra ett socialdemokratiskt
inflytande under lång tid framöver,
därför att det skulle eliminera det starkaste
alternativet till den nuvarande regeringspolitiken.

Herr Hjalmarson har sagt att högerpartiet
är och förblir ett högerparti.
Herr Ohlin har sagt att alternativet till
en socialdemokratisk politik är en socialliberal
politik. Dessa deklarationer,
sedda mot bakgrunden av vad som sagts
om ett borgerligt samarbete, skulle ju
tvinga oss i centerpartiet att hävda att
målsättningen för den centerpolitik, som
vi anser ha en framtidsuppgift, inte får
ändras vid ett ökat samarbete.

Är detta det riktiga tillvägagångssättet,
när man skall diskutera ett bättre
samarbete mellan oppositionspartierna?
Jag har för min del den uppfattningen
att dessa ting inte skall debatteras så öp -

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Nr 24

Vid remiss av Kungl. Maj.ts proposition nr 169

pet som nu sker. Ett samarbete av denna
art bör växa fram låt mig säga tyst,
inifrån, och inte basuneras ut, på sätt
nu sker.

Jag instämmer till fullo med herr
Hjalmarson när han säger, att leken
två slår den tredje bör upphöra bland
oppositionspartierna. Jag hoppas då
också att talet om »bortkastade röster»
kommer att tystna. Menar man allvar
med samarbetet bör väl detta också
sträcka sig till att man söker gemensamt
få så många borgerliga röster som möjligt.
Centerpartiets politiska historia visar
klart att vi oftare än de andra borgerliga
partierna har satt samförståndet
i det politiska arbetet högre än meningsmotsättningarna,
och i den arbetshypotesen
har ingen förändring skett från
vår sida. Men samförstånd och samarbete
måste alltid grundas på hederlighet
och på respekt för demokratiska
principer.

Hur valutgången kan komma att avspeglas
i den fortsatta politiken från
regeringshåll återstår att se. Socialministern
skisserade för någon månad sedan
i ett tal tio punkter, upptagande
problem som bör lösas under 60-talet.
I och för sig var det inga nyheter som
redovisades och inte heller några genomgripande
reformer, om man undantar
löftet om fyra veckors semester.
Men om denna reform gäller väl, att
görs den dispositiv, med möjlighet för
anpassning till olika betingelser inom
näringslivet, beror dess genomförande i
huvudsak på om vi kan med minskad
produktion hävda oss i den ökade konkurrensen
inom en vidgad frihandel.

Utbyggnaden av hjälpen till invalider
och andra handikappade, som var en
annan av de tio punkterna, är vi väl
överens om bör ske så snart som möjligt.
Under den gångna sommaren torde
alla kammarens ledamöter ha fått ta del
av ett upprop om frivilliga bidrag till
en viss hjälpverksamhet bland mycket
handikappade människor. Det var en
signal om att samtidigt som vi genom -

för sociala reformer för unga, friska
och starka medborgare, glömmer vi till
den grad omsorgen om verkligt behövande
grupper, att man måste ta till en
insamling för att lösa problem, som det
torde vara samhällets skyldighet att
klara. Men minoriteter sitter trångt i
vårt samhälle, både socialt och ekonomiskt.
Det tycks som om vi vore mera
angelägna att bistå grupper som är i
mindre behov av hjälp men har fördelen
att vara stora. Jag hoppas att det i
den statsverksproposition, som framläggs
efter nyår, skall finnas förslag till
en ordentlig upprustning av invalidvården.

Vid sidan av socialministerns krav på
längre semester har vi från centerpartiets
sida begärt en lägre folkpensionsålder.
Ur social synpunkt torde det vara
minst lika välbetänkt att ge arbetsvila
åt alla åldringar som att ge sådan åt
unga människor. Jag säger med avsikt
»vid sidan av», inte »i stället för». I
varje fall har jag den personliga uppfattningen,
att en förlängd semester och en
lägre folkpensionsålder är frågor som
bör lösas på en gång och anpassas till
varandra. Kan vi samtidigt med ett
genomförande av fyraveckorssemester
sänka folkpensionsåldern med låt mig
säga två år, är det ju bara gott och väl.
Orkar vi inte med båda sakerna bör vi
enligt min mening anpassa reformerna
till varandra, som jag nyss sade. Kravet
från vår sida om lägre folkpensionsålder,
i den mån resurserna räcker, betyder
alltså inte i princip något motstånd
mot en längre semester, utan det
är ett krav på största möjliga rättvisa åt
olika åldersgrupper och yrkesgrupper.
Men til syvende og sidst är det som sagt
fråga om hur vi vill använda de framtida
resurserna. Vi kan ta ut dem i form
av liögrc inkomster i pengar, ökade sociala
förmåner, bättre utbildningsmöjligheter,
mera fritid, investeringar etc.,
men vi skall ha klart för oss att vi inte
kan få allt detta på en gång utan att vi
måste göra en avvägning mellan dessa

Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

önskemål, och det är väl huvudsakligen
beträffande denna avvägning som våra
meningar bryter sig.

Ett problem som vi inte kommer förbi
under de närmaste åren och som har
tagits upp tidigare under denna debatt
är, hur vi bäst skall kunna ta hand om
de stora ungdomskullar, som nu växer
in i förvärvslivet. Vi bör kunna bjuda
dem mera än ökad fritid; de måste få
bättre utbildningsmöjligheter och säkrare
arbetsförhållanden. Kan vi ge dem
detta, samtidigt som de förmåner jag
förut talat om förverkligas, är det tillfredsställande.
Innan regeringen går
alltför långt i fråga om löften om ökad
fritid, med åtföljande minskad produktion,
bör man emellertid vara säker på
att även kunna få pengar till investeringar
i skolväsendet, både till den
lägre och till den högre undervisningen,
och inte minst till yrkesundervisningen.
Man bör också ha resurser till
ökat bostadsbyggande, till ökat vägbyggande,
till byggande av sjukhus och ålderdomshem
till de växande åldringsgrupperna.

Härtill kommer näringslivets behov av
kapital för att kunna säkra arbetstillgången
för de tillströmmande ungdomarna.
Detta sistnämnda är måhända
60-talets allra viktigaste problem och
kräver särskild omsorg från samhällets
sida, så att vi verkligen gör vad vi kan
för att skapa de kapitaltillgångar som
behövs. Ett av de väsentligaste av alla
problem är dock att trygga inkomsten.

Detta är, herr talman, några små funderingar
i anledning av signalerna om
vad regeringen tänker bjuda på under
60-talet. Kanhända spår de rätt som
tror på ett kraftigt uppsving under detta
årtionde, och i så fall kan vi möjligen
emotse en väsentligt ökad levnadsstandard.
Men det är nog så som en berömd
man har sagt: Det är mycket svårt att
spå, särskilt om framtiden.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag kanske får börja

med att konstatera att under denna remissdebatt
har såväl från högerhåll
som från centerpartiets sida klart uttalats,
att talet om att riva upp ATP är
verklighetsfrämmande och att ATP kommit
för att stanna. Detta är gott och väl.
Jag vill bara beklaga att denna mycket
självklara ståndpunkt inte intogs under
vårriksdagen, eftersom det redan då
stod fullkomligt klart att ATP-beslutet
inte gick att riva upp.

Herr Hansson i Skegrie var ytterst angelägen
om att markera ett avstånd mellan
centerpartiet och högern och det
är det väl i många frågor. Men när det
gäller ATP har skillnaden partierna
emellan under det senaste halvåret inte
varit särskilt stor. Jag skulle vilja rekommendera
herr Hansson att läsa igenom
de motioner som lämnades från
högerpartiet och från centerpartiet i
pensionsfrågan under vårriksdagen. Båda
partierna ville ha en utredning som
skulle syfta till en övergång till ett frivilligt
pensionssystem. Såvitt jag minns
var skillnaden den att det ena partiet
— jag tror det var centerpartiet — ville
att övergången skulle ske den 1 juli 1961,
medan det andra önskade en övergång
vid årsskiftet 1961/62 — jag tror det var
högern.

Jag konstaterar emellertid med tillfredsställelse
att oppositionen nu synes
vara enig på denna punkt, men kan som
sagt inte underlåta att beklaga, att denna
enighet icke kunde uppnås redan
under vårriksdagen.

När jag lyssnade till herr Gustafsson
i Stockholm fick jag en känsla av att
han betraktade det närmast såsom orätt
av folkpartiet att vi strävade efter att
försätta socialdemokraterna i minoritetsställning.
Jag skulle vilja föreslå herr
Gustafsson i Stockholm att för en gångs
skull försöka tänka sig in i hur man
resonerar inom de andra partierna. Tillhör
man ett politiskt parti och tror man
på dess program, vill man självfallet att
det skall få inflytande på svensk politik.
Och såvitt jag förstår är förutsätt -

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Nr 24

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

ningen för att folkpartiet skall kunna få
detta inflytande, att det icke finns något
parti som är i majoritetsställning eller i
närheten av majoritetsställning. Under
sådana förhållanden är det självfallet
ett intresse för oss att försöka försätta
socialdemokratien i minoritetsställning.
Att betrakta detta närmast såsom omoraliskt
är ett tecken på att vederbörande
haft makten alltför länge.

Statsministern har förklarat, bl. a. under
valvakan, att valutgången utgjorde
ett bevis för förtroende för regeringen.
Därom är i och för sig inte mycket att
säga. Valutgången kan förmodligen i
viss mån förklaras på det sättet. Herr
Erlanders tillfredsställelse skulle emellertid
ha varit ännu mera motiverad, om
inte förtroendet för regeringen under
valrörelsen åstadkommits med ibland
ganska diskutabla medel. Jag säger
ingenting om det förhållandet att man i
Umeå och på en del andra platser uppvaktade
varje förstagångsväljare med en
nejlika. Det är dock ett ganska älskvärt
sätt att försöka förstärka förtroendet för
regeringen. Svårare är det att förlika sig
med en del andra metoder som användes
under valrörelsen. Herr Ohlin har
givit en del exempel härpå. Jag skall
endast bidraga med ett, nämligen försöket
att framställa centerpartiet och
folkpartiet som motståndare mot arbetslöshetspolitiken.
Det var finansministern
som började härmed. Han beskyllde
mellanpartierna för att inte vilja ge arbetsmarknadsstyrelsen
resurser för utbildningsverksamhet.
Detta visar att han
inte drar sig för att göra tvärsäkra uttalanden
om våra avsikter utan att ens
taga reda på vad vi hade föreslagit.

Socialministerns försök att se ut som
om han var bekymrad för ATP:s bestånd
och statministerns bekymmer för utrikespolitiken
kommer också med i bilden.

Statsministern har i dag fortsatt med
vad socialdemokraternas propaganda
sysslade med under hela valrörelsen,
nämligen att utså misstro emot den re -

gering som möjligen skulle komma efter
den nuvarande. Under valrörelsen gjorde
socialdemokraterna stora ansträngningar
för att göra troligt, att det fattades
500 miljoner kronor i vårt budgetalternativ.
Man sade väl någon gång 600
miljoner, och när man var som värst i
tagen blev det kanske rent av 700 miljoner.
I dag har statsministern en siffra
på en miljard. Man begär tydligen att
oppositionen i sitt budgetalternativ skall
skaffa precis det belopp som finansministern
anser, att han kommer att få som
överskott på sin budget. Om regeringen
hade fått igenom sitt förslag om ytterligare
skattehöjningar på 225 miljoner för
energiskatt, skulle det säkerligen ha ansetts
ansvarslöst av oss, om vi inte skaffat
också dessa 225 miljoner. Ni får ursäkta
oss, om vi inte går med på den
sortens beräkning.

Statsministerns skildring av vad som
skulle inträffa, om det blev ett regeringsskifte,
var naturligtvis en mycket grov
karikatyr. Men jag är enig med honom
om att det kanske ändå var denna skildring
som gjorde, att socialdemokraterna
klarade valet så pass hyggligt. De fick
människorna att tro, att den karikatyren
var en bild av verkligheten.

Nu efter valet är det emellertid angeläget
att vi ser framåt. Socialministern
var också snar att göra detta, när han
efter valet lade fram ett socialpolitiskt
program. Han sade i ett föredrag i
Malmö, att den socialdemokratiska
framgången i valet öppnar vägen för
nya framsteg på socialpolitikens område
och att 1960-talet kan bli ett nytt reformdecennium.
Och så presenterade
han ett reformprogram i tio punkter,
som i Stockholms-Tidningen betecknades
som ett stort socialt 60-talsprogram.
Fullt så imponerad av socialministerns
program som vad rubriksättaren i Stockholms-Tidningen
var är jag inte. Några
egentliga nyheter innehöll inte programmet,
såvida man inte räknar som nyheter
kravet på fyra veckors semester och
sammanslagning av socialförsäkringar -

6 — Andra kammarens protokoll 1900. Nr 24

Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

na, så att allmänheten endast får ett organ
att vända sig till.

Vidare gällde programmet utbyggnad
av rehabilitering och bättre invalidpension,
reformer som vi är eniga om och
där vi inte tycker att regeringen visat
något övermått av brådska. När den allmänna
pensionsberedningen lade fram
sitt betänkande, krävde den fortsatt utredning
utan dröjsmål om invalidpensionens
ordnande. Detta skedde i februari
1957, men först den 9 maj 1958
tillsattes den begärda utredningen. Alla
partier är eniga om, att invalidpensioneringen
skall förbättras. Det var sannerligen
inte nödvändigt med en socialdemokratisk
valseger för den sakens
skull.

När man läste en del av punkterna i
socialministerns reformprogram, fick
man nästan den uppfattningen att socialministern
i förväg hade bestämt sig
för att det skulle vara tio punkter och
hade litet svårt att få antalet fullt. I
punkt 10 heter det exempelvis, att det
skall ske en kartläggning av verkningarna
av olika former av ekonomiskt stöd,
vård och hjälp, som lämnas genom socialförsäkringarna.
En sådan kartläggning
pågår redan i socialpolitiska kommittén.
Jag kan inte tänka mig, att den
kommittén skulle ha upphört med sin
verksamhet, om inte socialdemokraterna
haft framgång vid valet.

I punkt 9 heter det, att bostadsbehoven
och deras utveckling under 1960-talet skall klarläggas. Även här arbetar
en utredning, och en socialdemokratisk
valseger behövdes knappast för att den
skulle fortsätta.

»Arbetsmarknadspolitikens redskap
skärpes och förnyas i ljuset av de senaste
årens erfarenheter», lyder inledningen
till punkt 7. Det tyckte vi för ett
år sedan och motionerade därför om en
allmän översyn av arbetsmarknadspolitiken.
Någon socialdemokratisk valseger
för den sakens skull var inte nödvändig.

I punkt 6 heter det, att det försäkringsskydd
för bortfallen arbetsinkomst

som ATP givit jordbrukare, hantverkare,
köpmän och andra företagare skall byggas
ut. Det har vi också ansett, men socialministern
och regeringen har verkat
ganska kallsinniga på den punkten. Det
har snarast förefallit som om det skulle
behövas ett socialdemokratiskt nederlag
för att något skulle ske i detta avseende.
Om en socialdemokratisk framgång får
samma verkan som ett nederlag, är det
ju gott och väl.

Det intressanta i vad socialministern
sade var emellertid inte de tio punkterna
i och för sig, utan det var hans
avslutning. Han slutade nämligen med
följande ord: »Det vore glädjande om
det förtroende för regeringens välfärdspolitik
som folket i val uttalat kunde
bekräftas, när riksdagen skall träffa sina
avgöranden.» Eftersom socialministern
inte gärna kan vara orolig för hur den
socialdemokratiska riksdagsgruppen
kommer att uppträda, får vi väl utgå
ifrån att denna något dunkla maning
var riktad till oppositionen. Från vårt
håll har vid upprepade tillfällen framhållits,
att socialpolitiken inte är färdig;
vi har grupper som blivit liksom
bortglömda under de stora reformsvepen;
det gäller enskilda människor, vilkas
problem inte riktigt passar in i de
generella lösningar vi kommit fram till,
människor, som så att säga befinner sig
i skarvarna mellan våra stora socialförsäkringar.

Folkpartiledaren har nyss med skärpa
fört fram det problem som tidigare påtalats
i folkpartimotioner, nämligen behovet
av bättre hjälp för människor som
före folkpensionsåldern förlorat en betydande
del av sin försörjningsförmåga
utan att därför kunna erhålla invalidpension.
Vi har också andra grupper,
herr Ohlin har gett en rad exempel på
dessa i dag. Jag vill understryka att vi
alldeles självklart vill medverka till den
finputsning av Socialsverige som det här
är fråga om. Den saken behöver inte diskuteras.
Det är fråga om mindre grupper,
som i många fall kan hjälpas utan

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Nr 24

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

alltför stora kostnader, i varje fall i
jämförelse med vad de generella reformerna
kostar. Om socialministern är
orolig i det avseendet vad folkpartiet
beträffar, vill jag bestämt säga, att den
oron är obefogad. Det är självklart att
vi kommer att medverka.

Det är emellertid också självklart att
vi inte kan förbinda oss att alltid och i
alla detaljer ansluta oss till just den utformning
av reformerna som regeringen
föreslår. Vi har inte lärt oss anse att regeringen
är ofelbar. Här måste vi ha
prövningsrätt, och vårt bidrag får ges i
form av ändringsförslag, när vi tror att
andra lösningar skulle vara bättre. Skall
det nu ställas frågor på det här området,
så kan de lika gärna riktas till regeringen
och lyda ungefär så här: Med
vilken grad av samarbetsvilja ämnar ni
ta del av eventuella ändringsförslag?

Jag vill säga att erfarenheterna hittills
i detta avseende inte är särskilt
uppmuntrande. Jag kan som exempel ta
bostadspolitiken, som jag sysslat med
en del. Vi har varje år haft ett stort antal
reservationer i bostadsfrågan. Det
kan väl knappast uppfattas som utslag
av högmod, om jag förutsätter, att det
någon gång borde ha kommit fram någonting
i dessa reservationer som varit
värt att ta fasta på. Men tyvärr har det
visat sig rätt omöjligt att över huvud
taget få i gång någon diskussion med
socialdemokraterna om de ändringsförslag
det gällt. Vad socialministern beträffar
har vi haft en känsla av att om han
över huvud taget läst våra reservationer,
så har det varit för att se, om där möjligen
fanns någonting som gick att misstolka
och använda i valrörelsen. Och
detta giiller inte bara bostadsfrågan. Socialministerns
uppräkning under vårriksdagen
av de där sex ståndpunkterna
i pensionsfrågan, som han påstår folkpartiet
intagit, är ett exempel som visar,
dels hur energiskt man kan bedriva
sökandet, när det gäller att hitta tidigare
uttalanden som kan användas för
syftet, och dels hur fördomsfritt man

sedan tolkar de uttalanden man lyckats
leta fram. Det återstår att se om den socialdemokratiska
segern även berett vägen
för en sakligare behandling av oppositionens
framstötar här i riksdagen.
Våra förhoppningar på den punkten är
nog ganska dämpade.

På tal om socialpolitik vill jag också
understryka, att vi, som är intresserade
av trygghetspolitikens bestånd och utbyggnad,
även bör vara angeläga om
att den helhjärtat accepteras av allmänheten
och därigenom får en fast
förankring i opinionen. Det räcker inte
med majoritetsbeslut i riksdagen. Besluten
måste grunda sig på en stark opinion.
Efter valresultatet kan man tycka
att de gör det. Jag skulle vilja säga, att
valutgången tydligt visar, att det inte
går att bli ett stort parti här i landet
på ett program som av en bredare allmänhet
uppfattas som ett angrepp mot
den trygghetspolitik som man anser
väsentlig. Men denna samling kring socialpolitiken
måste tryggas. Vi har vid
flera tillfällen och inte minst i vår motion
om socialpolitiken 1958 framhållit,
att förekomsten av uppenbara missbruk
kan göra socialpolitiken impopulär
och allmänheten negativt inställd
till vidare reformarbete.

Jag vill inte överdriva vad som skett
på detta område. Det är möjligt och
även troligt att missbruken inte har
sådan omfattning, att de kan sägas inverka
på statens eller kommunernas
ekonomi, men det finns obestridligen
risk för betydande psykologiska skadeverkningar.
Jag vill understryka hur
angeläget det är att ansvariga förtroendemän,
när missbruk avslöjas, inte
försöker komma ifrån kritiken genom
att bortförklara eller bagatellisera det
hela. Ett sådant beteende kan dels inge
allmänheten en känsla av att man är
alltför rundhänt och inte särskilt noggrann
med kontrollen, dels bibringa de
tjänstemän som handhar stödverksamheten
den föreställningen, att deras
uppdragsgivare inte är så angelägna

Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

om återhållsamhet och kontroll. Den utredning
som offentliggjorts om stockholmsförhållandena
gör det angeläget
att än en gång framhålla dessa synpunkter,
som borde vara självklara men som
tyvärr inte ser ut att vara det.

För några dagar sedan framlades ett
förslag som regeringen inte bör gömma
undan i någon skrivbordslåda. Socialförsäkringens
administrationsnämnd
föreslog att sjukförsäkringen, folkpensioneringen,
moderskapsförsäkringen
och den allmänna tilläggspensionen
skall administreras av samma organ,
nämligen sjukkassorna. Den centrala
administrationen skall uppdragas åt ett
nytt verk, bildat genom sammanslagning
av pensionsstyrelsen och riksförsäkringsanstalten.
Genom denna sammanslagning
beräknar man efter en
övergångstid kunna inbespara omkring
200 befattningar.

Detta förslag går helt i linje med tidigare
motionsyrkanden från vårt håll.
I en motion till vårriksdagen föreslog vi
en utredning i syfte att åstadkomma
besparingar inom den statliga förvaltningen,
och vi gav en rad exempel på
tänkbara sammanslagningar och sammanföringar.
Kanslichefen hos riksdagens
revisorer Per Dahlberg har i en
artikel i tidskriften Balans dragit fram
en hel del andra exempel.

Det bör även undersökas i vilken utsträckning
det är möjligt att förenkla
de bestämmelser som myndigheterna
har att tillämpa, så att det hela går mera
smidigt. De fördelar som ett invecklat
förfarande kan medföra måste vägas
mot nackdelarna i form av besvärligare
och dyrbarare administration. En sådan
prövning och avvägning sker lämpligast
inom en parlamentarisk utredning.

Från folkpartihåll föreslogs även en
utredning av detta slag. Andra kammaren
biföll förslaget, men första kammaren
gick på avslag. Regeringens hänsyn
till andra kammarens mening tycks
inte sträcka sig så långt, att man är be -

redd att tillmötesgå dess begäran om en
utredning. Vi får således anledning
återkomma till saken.

Det talas ofta och gärna om de problem
som 60-talet ställer oss inför. Måhända
är en av de viktigare uppgifterna
att skapa en förvaltning, som är rationellt
ordnad, som har möjligheter att utnyttja
den nya kontorstekniken och
som sålunda för lägsta möjliga kostnader
kan fullgöra sina åligganden i det
moderna samhället.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Ledarna för de demokratiska
partierna lade alla i sina anföranden
in ganska långa avsnitt om utrikespolitiken.
Vi kunde där finna en
tämligen likartad bedömning av det
världspolitiska läget i dag, vare sig man
såsom herr Hjalmarson talade om en
skärpning av läget under de allra senaste
månaderna eller såsom herr Hedlund
menade, att det varit fråga om ett
bestående spänningsförhållande som nu
hade kommit till uttryck. Att motsatserna
mellan stormakterna inte har minskat,
utan i realiteten eller åtminstone till
formen har ökat, framhöll också statsministern.
Han ansåg att det fanns risk
för lokala konflikter som kunde få en
vidare omfattning. Statsministern gick
sedan över till frågan om FN och talade
om Dag Hammarskjölds insatser på
ett sätt som jag tror att vi alla inom de
demokratiska partierna är beredda att
ansluta oss till. Han betonade att vi
måste stödja det organ, där alla folks
önskan om fred kommer till uttryck.

I själva verket har den samling kring
stödet till Förenta Nationerna, varom
statsministern talade och som kan sägas
ingå i den gemensamma åsiktsskatten
inom de demokratiska partierna, i dag
en allvarligare innebörd och innefattar
mer av problem än den tidigare gjort.
Under de senaste månaderna har Sovjetunionen
på ett mycket påtagligt sätt
ställt sig i motsatsförhållande inte bara

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Nr 24

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

till västerns stater, utan till hela Förenta
Nationerna i dess nuvarande gestaltning
och särskilt till dess generalsekreterare.
Det finns skäl att komma
ihåg, att när Chrustjov lade fram sitt
bekanta förslag om en tremannagrupp
som skulle ersätta generalsekreteraren,
sade han att denna grupp skulle bestå
av en representant för väststaterna, en
för öststaterna och en för de neutrala
staterna, och han tilläde att han gärna
skulle se Hammarskjöld i detta triumvirat
som representant för väststaterna.
Enligt Chrustjovs uppfattning skulle
den svenske generalsekreteraren alltså
inte företräda de neutrala staterna utan
väststaterna. Uttalanden av detta slag
visar hur svårt det är att i längden hålla
sig borta från motsatsförhållanden på
det internationella området, även om
man har den allra allvarligaste och hederligaste
avsikt att iaktta full objektivitet.

Även andra utrikespolitiska problem
har under den senaste tiden fått ökad
aktualitet. Sveriges medverkan i den
europeiska frihandelsorganisationen
EFTA, som också har enhälligt godtagits
av alla de demokratiska partierna,
innebär givetvis ett engagemang som på
det ekonomiska området går längre än
vi tidigare varit med om. Frågan om utvecklingsländerna
och vad västerns stater
kan göra för att dra in dom i ett
fruktbärande samarbete med oss andra
ställer i samma grad som dessa andra
problem krav på ett mer aktivt ståndpunktstagande
från svensk sida. Men ju
mer aktivt ståndpunktstagandet är, desto
omöjligare blir det att sticka huvudet i
busken och tro att vi inte är utsatta för
några risker.

Det internationella spänningsförhållandet,
som de fyra partiledarna talade
om, skapar även en bakgrund för behandlingen
av vår försvarsfråga. Det
försvarsbeslut som skall aktualiseras
under den närmaste tiden kommer icke
att kunna fattas i medvetandet om att
det finns mer påtagliga möjligheter till

internationell avspänning och nedrustning.

Det är naturligtvis under sådana förhållanden
ägnat att vålla en hel del bekymmer
att vi inte utan vidare har kunnat
fortsätta på den väg som 1958 års
försvarsbeslut anvisade. Som kammarens
ledamöter väl känner till kom man
i försvarskommittén i går till en fyrpartiöverenskommelse
beträffande de
närmaste två åren. Herr Hagberg kallade
den i sitt anförande »en ny kohandel
i militärfrågan». Jag skall emellertid
glädja herr Hagberg med att han
inte skall tro att vi är så särdeles entusiastiska.
Det har varit med ganska
stor tvekan som vi högerledamöter har
anslutit oss till den överenskommelse
som här har träffats. När vi har gjort
det har det framför allt varit i den
känslan, att samling kring försvaret är
en så betydelsefull sak, att den är värd
vissa uppoffringar även när det gäller
försvarets egen styrka. I vad mån det
blir möjligt att i framtiden fortsätta på
samma väg och komma fram till nya
samlande överenskommelser, när de två
åren har gått, återstår att se. Mycket
blir i detta sammanhang beroende på
hur den ingångna försvarsöverenskommelsen
kommer att tillämpas.

Här har talats ganska mycket i denna
remissdebatt om samverkan. Herr Gustafsson
i Stockholm var inne på den
saken, och han ställde frågan i vad mån
oppositionen var beredd att samverka
med regeringen på en rad väsentliga
punkter. Utan att gå in på några särskilda
frågor skulle jag, i anslutning
till vad som sagts om försvaret, också
vilja understryka några allmänna synpunkter
beträffande samverkan. Möjligheterna
till samverkan, till att komma
överens utifrån olika utgångspunkter —
ty det är det soin samverkan mellan
olika partier alltid måste innebära —
beror av ömsesidigt förtroende, av om
ingångna överenskommelser kan förutsättas
äga giltighet också under påfrestningar
och kritik, av ömsesidig genero -

Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

sitet och av vilja till eftergifter också
från deras sida som är i besittning av
den politiska makten. Jag förstår väl
när statsministern säger att kompromisserna
inte får ta den formen, att minoriteten
bestämmer; men vi har ibland
den uppfattningen att man på regeringens
sida menar att överenskommelser
är tänkbara endast om minoriteten inte
får bestämma någonting. Det är kanske
inte riktigt samma sak. Eftergifterna
måste otvivelaktigt göras på båda sidor,
om man över huvud taget skall komma
fram till någon samverkan.

Sedan beror givetvis frågan om samverkan
i hög grad på hur mycket man
har av en gemensam målsättning. Också
därvidlag skulle jag vilja åberopa
statsministerns anförande. Har man inte
en gemensam målsättning får man ta
strid, om man har en egen linje. Detta,
herr talman, gäller inte bara regeringen
utan också oppositionspartierna. Även
oppositionspartier kan ha en egen linje,
som de inte kan överge bara för att få
samverkan.

Vi tror att man när det gäller försvaret
kan finna en sådan gemensam målsättning
och att det därför skall finnas
förutsättningar för samarbete på den
punkten. Det gäller nu att se om den
kommer till praktiskt uttryck även i
fortsättningen, över huvud taget är det
väl alltid lättare att med gott samvete
gå med på en kompromiss, om man vågar
tro att den verkligen håller. Vi som
har suttit i försvarskommittén och arbetat
med denna fråga hyser den förhoppningen,
att kompromissen håller
och att tillämpningen kommer att ske
under ömsesidigt hänsynstagande och
under ömsesidiga försök att nå fram
till någonting som vi alla vill uppnå,
nämligen ett svenskt försvar som skall
kunna vara så pass starkt, att det ger
oss stora möjligheter att hoppas på att
bevara Sveriges frihet och fred.

De problem som uppstår när det gäller
samverkan över huvud taget och
mellan opposition och regering förelig -

ger naturligtvis också i fråga om samverkan
inom oppositionen. Man måste
även här som villkor för samverkan
ställa upp att vi har en gemensam målsättning,
åtminstone till väsentlig del.
Man behöver absolut inte sätta upp några
krav på att vi skall vara överens om
allting, att vi skall tycka precis lika, att
det inte skall vara någon skillnad mellan
oss. Tvärtom, det finns skillnader
och dem kommer vi inte ifrån. Om vi
emellertid har en gemensam målsättning,
om vi är överens inom de tre borgerliga
partierna att försöka utveckla
det svenska samhället i borgerlig riktning
— att försöka utveckla det till ett
samhälle, där den enskilde å ena sidan
har huvudansvaret för sig och sina
anhöriga och för sin och deras framtid
men där det å andra sidan finns
jämlikhet och möjligheter till jämlikhet
i chanser, jämlikhet i tillfällen att åstadkomma
någonting utan att man för den
skull eftersträvar likriktning — om vi
har den målsättningen gemensamt, då
finns en av förutsättningarna för ett
samarbete.

Det har brukat sägas, att de skilda
uppfattningarna i socialpolitiken utgör
ett avgörande hinder för borgerligt samarbete.
Jag vet inte om det är så. Jag
lyssnade till herr Hansson i Skegrie, och
jag kan säga, liksom jag sagt till honom
tidigare till hans stora förargelse, att
en hel del av vad han sade skulle mycket
väl ha kunnat sägas på ett högermöte.
Det gäller också delvis vad herr
Gustafsson i Skellefteå sade — jag vet
inte om herr Gustafsson blir lika förargad.

Fru Eriksson i Stockholm frågade hur
det skulle bli med högerns inställning
till socialpolitiska problem och om vi
från högerns socialpolitiska kommitté
skulle kunna kasta några guldkorn till
henne. Jag tror inte att vi för närvarande
har några guldkorn att kasta, och
jag tvivlar för övrigt på att fru Eriksson
skulle ha så rysligt lätt att se guldglansen
i det stoft som kommittén möj -

Onsdagen den 2 november 1980 fm.

Nr 24

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

ligen kan komma att sprida omkring
sig. Det är dock sannolikt, att de socialpolitiska
problemen under de närmaste
åren kommer att få en annan karaktär
i många hänseenden än vad de
haft i det förflutna. Vårdproblemen
kommer att träda i förgrunden på ett
annat sätt än tidigare. Bidragsproblemen
kommer att få en mindre betydelse
än de haft. Förutsättningarna för att
åstadkomma en saklig diskussion är alltid
större om man diskuterar nya problem
än om man bara har möjlighet
att gräva ner sig i de värn man rest
upp för sina gamla ståndpunkter i tidigare
aktuella frågor. Ur den synpunkten
skulle jag för min del kunna förmoda
att socialpolitiken kanske kan
komma att diskuteras från delvis nya
utgångspunkter och att den diskussionen,
om det finns en vilja till samverkan,
kan komma att föras inte bara
inom vart och ett av de borgerliga partierna
utan i viss mån mellan dem och
kanske t. o. m. under en relativt öppen
debatt även mellan de borgerliga partierna
och socialdemokraterna.

Det är inte någon tvekan om att vi
från högerpartiets sida hyser en önskan
om borgerlig samverkan. Förre statsrådet
Wigforss, som väl fortfarande får
sägas vara en av den svenska socialdemokratiens
mest framstående tänkare,
har i en skrift nyligen framhållit, att det
alltid varit inom högern som intresset
för borgerlig samverkan varit starkast.
Detta uttalande får väl anses komma
från en relativt opartisk bedömare, eftersom
han av alla tecken att döma inte
känner sig särskilt lierad med något av
de tre borgerliga partierna.

Å andra sidan hjälper det inte mycket
att ett parti bara säger att man är
intresserad av en sådan här samverkan.
Herr Hansson i Skcgrie talade i
sitt anförande om att en borgerlig samverkan
måste anknytas till en verklighetsbctonad
politik. Den måste också
anknytas — skulle jag tro — till eu
verklighetsbetonad uppfattning om vil -

ken politik de borgerliga partierna önskar
föra. Jag fäste mig vid vad herr
Hansson sade om pensionsfrågan och
vad herr Hedlund sagt om pensionsfrågan
tidigare i dag. Herr Hedlund anklagade
högerpartiet för att ha ställt sig
som garant för ATP. Herr Hansson i
Skegrie anklagade högerpartiet för att
ha angripit ATP. Det skulle vara intressant
att veta om det är centerpartigruppens
ordförande eller dess vice ordförande
som vid detta tillfälle uttolkar
partiets ståndpunkt på det rätta sättet.
Jag vill inte lämna några utfästelser,
men det vore intressant att veta vad
centerpartiet anser i pensionsfrågan.
Det är nämligen inte otänkbart att en
närmare undersökning skulle ge vid
handen, att centerpartiet och högerpartiet
i den frågan tänker ungefär lika —
det vet jag inte, men det har funnits
en del tecken på det tidigare. Det skulle
nog underlätta det borgerliga samarbetet,
om man åtminstone fick veta hur
det förhöll sig på den punkten. Naturligtvis
är det givet att det mellan de
borgerliga partierna inte bara finns
motsättningar i sakfrågor utan också
en viss grad av personligt misstroende.
Misstron är ett av de största hindren
för samverkan.

Nu har vi fyra år på oss att resonera.
Jag tror inte att vi kommer särskilt
långt med att i det sammanhanget
göra några ytterligare stora proklamationer.
Däremot kan man nog åstadkomma
en del i praktiken i de sakfrågor
som här blir aktuella, om man verkligen
vill närma sig varandra och inte
till varje pris i riksdagsarbetet önskar
krysta fram olika ståndpunkter i ärenden
där man i det väsentliga står på
samma linje. Det är den vägen man kan
gå när det gäller borgerlig samverkan.
Det är också —- skulle jag tro —- den
vägen man kan gå när det gäller samarbete
i större sammanhang. Låt oss ta
vara på de punkter där vi är överens.
Låt oss respektera varandras olika
ståndpunkter i de ämnen där vi inte

Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

är överens, och låt oss försöka se hur
långt enigheten bär och över hur vid
krets enigheten sträcker sig. På den
punkten är det nog för tidigt att i dag
avge några bestämda uttalanden. Däremot
är det inte för tidigt att börja fundera
på saken.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! När herr Gustafsson i
Skellefteå försöker göra troligt att det
var likgiltigt för socialpolitiken om det
blev arbetarmajoritet eller borgerlig majoritet
i riksdagen, så kan han väl knappast
ta sig själv på allvar.

Herr Gustafsson har med sin egen
erinran om att tjänstepensionen numera
är självklar för de flesta antytt,
hur det i verkligheten förhåller sig även
i fråga om andra delar av socialpolitiken.
Faktum är nämligen att det inte
bara i fråga om tjänstepensioneringen
utan också i fråga om de flesta socialförmåner
förhåller sig så, att de borgerliga
partierna kan förmås till ett steg
i demokratisk riktning endast i den
mån arbetarrörelsens opinion och styrka
tvingar dem till det.

Inte minst i denna fråga är det — såsom
statsministern framhållit — värdefullt
att diskutera vad som skedde under
valkampanjen. Socialpolitiken blev ju
ett ganska dominerande ämne i valdebatten.
Framför allt ägnade sig valtalarna
åt den del av socialpolitiken som fått
formen av försäkring mot olika slag av
misär som en stackars människa kan
råka ut för.

Till skillnad från vissa andra stora
politiska frågor, om vilka det förekom
mycket suddigt prat, som knappast kunde
ge väljarna någon vägledning om vad
regeringspartiet och de borgerliga partierna
ville, var partiernas besked i
fråga om socialpolitiken ganska klara
och entydiga. Därvidlag fanns dess bättre
ingen illusion om att jämka ihop högerns
och arbetarpartiernas ståndpunkter,
inga försök att lösa frågorna genom

att hålla dem »utanför partiernas valkamp»
som det hette i andra sammanhang,
bl. a. i fråga om rustningarna.

Beträffande socialpolitiken blev det
därför ett hälsosamt klarläggande av
hur gränserna går mellan den demokratiska
reformpolitikens anhängare
och motståndarna. Konsekvenserna
sträcker sig nämligen mycket längre än
till pensionsfrågan. Just i fråga om socialpolitiken
blev det särskilt klart att
det regimskifte som de tre borgerliga
partierna var ute efter i valkampen •—
och som fortfarande figurerar i spekulationerna
om borgerlig samverkan —
handlar om en allmänt antidemokratisk
kampattityd mot den politik som arbetarrörelsen
företräder, alltså raka
motsatsen till vad herr Gustafsson i
Skellefteå försökte göra gällande.

Vi kommunister har inte stuckit under
stol med vår uppfattning att tempot
och omfattningen i fråga om reformer
på detta område borde ha varit
mycket bättre. Det är fortfarande mycket
stora folkgrupper som har det eländigt
ställt inte bara på grund av omotiverat
dåliga löner utan också därför
att statsmakterna uraktlåtit rimliga omsorger
för stora grupper av gamla och
sjuka människor, invalider och på annat
sätt handikappade, folk med skriande
bostadsbekymmer och materiell nöd
av annat slag.

I de många debatter som föranletts
av bl. a. kommunistiska riksdagsmotioner
om dessa frågor har det egentligen
icke förnekats att det förhåller sig
som vi sagt. Men förslagen om åtgärder
har ofta avvisats med förklaringen,
att det inte funnits praktiska möjligheter
att just då gå längre än vad som
redan skett.

Till de praktiska hindren har som bekant
hört att det enligt regeringens mening
måste vara en sådan avvägning
som man hittills praktiserat mellan olika
samhällsbehov — t. ex. avvägningen
mellan vad man på ena sidan använder
till rustningar och på andra sidan

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Nr 24

Vid remiss av Kungi. Maj:ts proposition nr 169

vad som anslås till socialpolitiken. På
den punkten har vi en helt annan mening
om hur man skall förfara, och det
finns särskild anledning att understryka
detta nu, när det förefaller troligt att
vänsterutslaget i valet skall följas av en
ännu mera markerad högerkurs i fråga
om rustningarna!

Men jag skall dessutom rikta uppmärksamheten
på en annan sida av saken,
den nämligen att regeringen under
valkampen har givit uttryckliga löften
om en ny giv på socialpolitikens område
och intagit en positiv inställning
även till konkreta förslag, som vi utan
framgång har framfört under de senaste
åren. Utom all diskussion står t. ex. löftet
från båda arbetarpartierna om införande
av fyra veckors semester. För vår
del fullföljer vi också kravet på en ytterligare
förkortning av arbetstiden.

Efter vad som inträffat under valrörelsen
sammanfaller numera också kommunisternas
och regeringspartiets uppfattning,
att det finns såväl politiska som
ekonomiska förutsättningar för en mycket
betydande utbyggnad och förbättring
av socialförsäkringen. Från regeringspartiet
säges att det numera finns
sådana förutsättningar!

Vad det varit för fel på de politiska
förutsättningarna långt tidigare, kan jag
inte förstå. Arbetarpartierna har haft
majoritet i riksdagen lång tid. Det fanns
alltså för länge sedan politiska möjligheter
att ordna det bättre för invaliderna,
att ge husmödrarna mer än de
futtiga tre kronorna per dag vid sjukdom,
att utvidga socialreformerna på
skolans område, skolmåltiderna, den
fria skolmaterielen, stipendierna och
elevbostäderna o. s. v. och att ta ett radikalt
grepp för att avhjälpa bristerna
på hälsovårdens område. Det har inte
fattats politiska förutsättningar för allt
detta ocli mycket mera. Men faktum är
att regeringen så sent som under vårriksdagen
i år åberopade även politiska
förhållanden som skäl för att det inte
tidigare gjorts mera för att förbättra

socialpolitiken. Men fortsättningen av
regeringens deklaration blev i detta fall
åtskilligt bättre. Där sade regeringen i
fråga om uppgifterna på socialförsäkringens
område bl. a. följande: »Tidpunkten
synes nu emellertid synnerligen
lämpad för en översyn i samordningens
och kompletteringens tecken. Vägledande
för en sådan översyn bör vara
bl. a. att luckor och brister i försäkringsskyddet
bör fyllas, om de motsvaras
av angelägna behov.»

Blir det så, slipper vi kanske åtskilligt
av de undanflykter, som utskottsutlåtandena
brukar vara späckade med. Man
borde pränta regeringens besked med
stora bokstäver på utskottsrummens
väggar: »Tidpunkten är nu synnerligen
lämpad för att avhjälpa bristerna i försäkringsskyddet!» Den

kommunistiska gruppen trodde,
att tidpunkten var inne redan i våras
för en komplettering av sjukförsäkringen
på en mycket viktig punkt, nämligen
i fråga om införandet av fri tandvård.
Det är ingen tvekan om att den reformen
motsvaras av ett mycket angeläget
behov. Fackmännen på området förklarar,
att tandvården inte bara spelar en
mycket stor roll utan t. o. m. har en avgörande
betydelse för folkhälsan. Och
det är klart bevisat, att nuvarande förhållanden
får till resultat, att massor av
människor av ekonomiska skäl måste
avstå från tandvård eller dröjer så länge
med att söka vård, att det uppstår allvarliga
hälsorisker.

Den saken ville utskottet och riksdagen
förklarigt nog inte heller förneka,
men det märkliga är att riksdagen tog
just den regeringsförklaring, som jag
har hänvisat till, som skäl för att avslå
vårt förslag. Det var nämligen direktiv
till en utredning, ocli riksdagen drog
den slutsatsen, att frågan om fri tandvård
måste vara en av de luckor och
brister i försäkringsskyddet, som utredningen
enligt direktiven skulle behandla.
Det är väl i och för sig konsekvent.
Men det var bara en hypotes, och säk -

Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

rast hade naturligtvis varit att påminna
regeringen och utredningen om det.

Just i dagarna har vi fått ett betänkande
om socialförsäkringens organisation.
Där finns många bra saker. Enligt
förslaget skall det bl. a. bli en
annan ordning i fråga om bedömningen
av invalidernas situation. Den odrägliga
inkomstprövning, som man nu använder
mot denna olyckliga människogrupp,
skall ersättas med ett helt
nytt system. Om regeringen också ger
förslaget en sådan materiell innebörd,
att det kan godkännas ur demokratiska
synpunkter, är vi nu tydligen vid början
till en reform, som äntligen kommer
att bereda invaliderna en människovärdig
behandling.

Enligt organisationsförslaget skall man
också inordna i de reguljära sjukkassebestämmelserna
vissa former av sjukbehandling,
som hittills inte hört dit.
Men ännu sägs inte det minsta om tandvården.
Det kan ju för all del komma
i nya betänkanden, men det skulle vara
värdefullt att höra, om socialministern
med direktiven också har avsett att frågan
om fri tandvård hör till de luckor
och brister i socialförsäkringen som nu
bör avhjälpas.

Sedan vi behandlade saken senast i
riksdagen, nämligen vid vårriksdagen
i år, har frågan blivit föremål för behandling
även i fackpublikationer och
i vissa landsting. Resultatet har bl. a.
blivit att landstinget i Norrbotten har
vänt sig till landstingsförbundet för att
få dess medverkan. Landstingen är ju
huvudmän för denna viktiga del av hälsovården
och har rika erfarenheter, som
bestyrker vad vi sagt. Det är klart att
även i den här frågan är det arbetarrörelsen
som måste driva på. Men i fråga
om de politiska förutsättningarna för en
reform förefaller det i varje fall i landstingen
vara bra ställt. Det är väl troligt,
att exempelvis högergruppen i riksdagen
gärna utvidgar sin kampanj mot
sjukkassebestämmelserna även till denna
del av hälsovården, men av folk som

har litet mera kontakt med verkligheten
och vet hur angelägna behov det här
gäller lär herr Hjalmarson knappast få
någon medverkan. Landstinget i Norrbotten
beslöt enhälligt att instämma i
syftet med den kommunistiska motionen.

Det kan vara anledning att i det sammanhanget
erinra om några aktuella
kommunalfrågor, som har samband med
detta. Jag har sett referat av ett tal av
statsministern, där han förutskickar att
socialdemokratiska partiet nu skall lägga
särskild vikt på det kommunala arbetet.
Även detta bör vara ett skäl för
socialministern att ordna det så, att utredningar
och propositioner siktar på
att snabbt åstadkomma fri tandvård.

Det är över huvud taget en viktig
förutsättning för en förbättring av
hälsovård och socialreformer, att det
blir ett bättre samspel mellan den centrala
statsmaktens organ och kommunerna.
Den mångåriga diskussionen om
att göra landstingen till huvudmän för
hela mentalsjukvården och provinsialläkarnas
verksamhet har kört fast
främst därför att statsmakterna vidhåller
en förkastlig linje i fråga om de
ekonomiska relationerna mellan staten
och kommunerna. Socialministern skulle
uppnå ett avgörande framsteg för
strävandena att förbättra socialpolitiken,
om han lyckades övertyga kollegan
Sträng om att man också måste
skapa bättre ekonomiska förutsättningar
för kommunerna att gripa in på det
fältet. Men det kanske också hör till
den kommunalpolitiska aktivitet som
statsministern har signalerat. Och i så
fall kommer vi kommunister att plötsligt
få välkommen hjälp att genomföra
åtgärder, som vi länge har fäktat för!

Till slut, herr talman, vill jag bland
angelägna hälsovårdsuppgifter säga några
ord också om bekämpningen av cancersjukdomarna.
Det säger sig självt,
att en lekman som jag helt måste hålla
sig till slutsatser som man kan dra av
vetenskapens och de praktiserande lä -

Onsdagen den 2 november 1960 em.

Nr 24

Vid remiss av KungL Maj -.ts proposition nr 169

karnas utsagor. Och det är bl. a. att kräfta
kan botas, om den sjuke kommer under
behandling på ett tidigt stadium.
Detta gäller framför allt vissa former av
kräfta, som drabbar kvinnor. Läkarna
säger att cancer i ett mycket stort antal
fall kan upptäckas på ett tidigt stadium,
men svårigheten består i att folk som
regel kommer för sent till läkaren.

Den erfarenheten har ju också lett till
att man i flera länder har börjat med
massundersökningar av till synes friska
människor och t. o. m. ordnat med systematisk
hälsokontroll, alltså någon form
av dispensärverksamhet i stil med den
som betytt så mycket här i landet för
bekämpandet av tuberkulosen.

En motsvarande anordning för att
upptäcka och bota cancersjuka kostar
mycket pengar. Men mot detta skall sättas,
att man med sådana metoder kan
återge många människor hälsan och befria
ännu fler från en nedbrytande ängslan.

Redan nu är hälsovården och närgränsande
socialvårdande verksamhet
mycket omfattande, och den behöver
många kompletterande åtgärder, bl. a.
av det slag jag har nämnt. I detta sammanhang
skulle jag vilja fråga: Är det
inte snart på tiden, att hälsovården också
får ett eget departement och inte
längre stuvas ihop med diverse annat
som inte hör dit?

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.09.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 2 november

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet.

§ 1

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition
nr 169 (Forts.)

Herr talmannen meddelade, att överläggningen
i samband med remiss till
utskott av Kungl. Maj:ts proposition
nr 169, med förslag till förordning angående
beskattning av ränta å svenska
statens sparobligationer, nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid enligt
förut skedd anteckning ordet till

Herr ELIASSON i Sundborn (ep), som
yttrade:

Herr talman! Först ett par ord till
herr Heckscher.

Om jag inte missuppfattade honom,
menade han att vi i centerpartiet väl
måste bestämma oss, när det gäller
vår uppfattning om högerns ställningstagande
till ATP. Enligt herr Heckscher
skulle herr Hedlund ha sagt att
högern nu slår vakt om ATP, medan
herr Hansson i Skegrie sagt att högern
gick längst i kravet på ett upprivande
av ATP — man fick liksom bestämma
sig för vilken ståndpunkt man skulle
ha. Men jag kan inte förstå annat än
att båda två hade rätt. Det är bara det,
att vad den ene sade gällde högerns
ståndpunkt före valet medan den andre
avsåg ståndpunkten efter valet.

Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

Valresultatet har här kommenterats
ganska utförligt. När statsministern talade
om valframgångarna för socialdemokratien,
fick man uppfattningen att
det bara finns ett parti som gått framåt
i valet. Det finns då skäl att påpeka

— vilket ju inte är någon nyhet för
någon här i kammaren — att även centerpartiet
hade en betydande framgång
i valet. I jämförelse med 1958
ökade vi med 92 000 röster och ett par
mandat. Röstökningen var påtaglig både
på landsbygden och i städerna. Vårt
parti fick vid valet bortåt 100 000 röster
i städerna. Det förefaller mig då
som om man på alla håll nu borde
klart inse, att centertanken har fått
sitt verkliga genombrott i svensk politik
och att 1958 års valframgångar inte
var en tillfällighet.

Orsakerna till valresultatet har här
diskuterats ganska ingående, och jag
skall endast komma med ett par synpunkter
ytterligare. Det är klart, att
de tre icke socialistiska partierna har
misslyckats med uppgiften att söka reducera
socialdemokraternas inflytande
och skapa en situation, där kommunisterna
inte längre har någon chans
att vara tungan på vågen. Socialdemokraterna
stärkte sin ställning, och det
är uppenbart att detta främst berodde
på en hämningslös skrämselpropaganda
kring högerns extrema förslag. Jag
kan för min del inte finna att valresultatet
kan vara ett uttryck för något
annat, exempelvis det som man på
vissa håll inom socialdemokratien velat
göra det till, nämligen ett förtroendevotum
för en fortsatt politik i mera
kollektivistisk anda eller för omsättningsskatten
och för ett ökat skattetryck
över huvud taget.

Jag tror man får se valresultatet
främst som en reaktion mot högerns
ytterlighetsbetonade politik, och jag är
övertygad om att socialdemokraterna

— trots alla bemödanden från centerparti-
och folkpartihåll — fick många
väljare att tro, att ett regimskifte måste

innebära en politik präglad av högerns
extrema ståndpunkter. Därtill bidrog
också enligt min uppfattning, att högern
inte bara intog en extrem ståndpunkt
i vissa avseenden utan även att
högern samtidigt talade så ivrigt för
en s. k. borgerlig samverkan. I realiteten
innebar ju högerns extrema ställningstaganden,
att man omöjliggjorde
det närmare samarbete mellan de tre
icke socialistiska partierna, som man
talade för på affischtavlorna i valpropagandan.

Även efter valet tycks man på högerhåll
föreställa sig att centern och folkpartiet
nu bör närma sig högern. Jag
gör inte dessa reflexioner för att på
något sätt angripa högern. Det är inte
nödvändigt att ta upp en diskussion
på den punkten. Det är för övrigt långt
till nästa val. Men för att liksom klargöra
ståndpunkterna för egen del vill
jag understryka, att centerpartiet var
det enda icke socialistiska parti som
hade framgång i senaste valet. Och
centerns möjligheter att i framtiden
bjuda ett attraktivt alternativ till en
socialistisk politik kan ju inte ligga
däri, att vi skulle närma oss högerns
extrema ställningstaganden.

Jag säger inte detta därför att jag
menar att vårt partis politik skulle dikteras
av partitaktiska synpunkter, utan
jag säger det därför att man på högerhåll
fortfarande tycks felbedöma situationen.
Alternativet till en socialistisk
politik i detta land kan inte vara en
höger- utan en centerpolitik.

Jag vill gärna instämma i ett yttrande
som fällts här tidigare under debatten
och som jag tycker är väsentligt.
Jag har den uppfattningen att högern
— som kanske på grund av tidigare
valframgångar har skärpt sin ståndpunkt
när det gäller attackerna mot
social- och kulturpolitiken — vid senaste
valet fick möta en bestämd reaktion
från väljarnas sida. Och jag tror
att det är en betydande vinning.

Det är likväl så — åtminstone ser

Onsdagen den 2 november 1960 em.

Nr 24

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

vi saken på det sättet inom vårt parti
— att det behövs en socialpolitisk omprövning.
Det kan enligt vår uppfattning
exempelvis inte vara en förnuftig
socialpolitik att vi på ett område
öser ut 200 miljoner kronor i generella
subventioner, i stor utsträckning till
människor som inte alls behöver dem.
Subventionerna ökar dessutom i realiteten
i förhållande till vederbörandes
inkomst — ju större inkomst, desto
större möjlighet till stor subvention.
Samtidigt existerar det i vårt samhälle
smärre grupper, minoriteter, som har
ett påtagligt behov av vård och hjälp
och som inte har fått detta behov tillgodosett.
Det behövs en socialpolitisk
omprövning i positiv anda, en inriktning
av socialpolitiken på att skapa
en god grundtrygghet åt alla, men däremot
inte en politik som i sin yttersta
konsekvens faktiskt riktar sig mot den
solidaritet med de sämst ställda, vilken
måste finnas i ett välordnat samhälle.

På socialdemokratiskt håll tycks man,
som jag nyss sade, tolka valutgången
som ett slags förtroende för en mera
kollektivistisk politik. Man talar ofta
från regeringshåll om att en ständigt
växande statlig verksamhet och behovet
av att en ständigt växande andel av
medborgarnas inkomster ställs till statens
förfogande bara är en ofrånkomlig
konsekvens av samhällsutvecklingen
och de krav som medborgarna på grund
därav ställer.

Inom centerpartiet kan vi inte finna
att det skulle existera en sådan naturlag.
Visst finns det områden •— det är
vi säkert alla överens om — där samhället
framöver och inte minst under
60-talet måste satsa mera. Det gäller
t. ex. forskning och undervisning. Vi är
en liten nation och vi måste satsa på
kvalitet — den saken är uppenbar —
men det behöver ju inte betyda att samhället
därför måste ta en ständigt större
andel av medborgarnas inkomster i anspråk.
Det förvånar mig, herr talman,
att man på socialdemokratiskt håll non -

chalerar de risker, som föreligger för
individens frihet i ett samhälle med en
utveckling mot ökad koncentration och
möjlighet till dirigering. Centerpartiet
vill förena frihet och trygghet, och för
oss framstår det som angeläget att man
söker motverka en koncentration och i
stället främjar en decentralisering.

Det ligger nära till hands att i detta
sammanhang beröra frågan om en ny
kommunsammanslagning, eftersom en
expertgrupp i inrikesdepartementet arbetar
med den frågan och eftersom den
expertgruppen har förstärkts med representanter
för de demokratiska partierna.
Det finns ju i vårt samhälle
mycket starka centraliseringstendenser.
Därtill kommer att de samhälleliga problemen
tenderar att bli alltmer komplicerade,
alltmer svåra att överblicka.
Det blir allt svårare för lekmannen,
som har att träffa avgöranden, att behålla
en överblick, och på alla områden
blir man mer och mer beroende
av expertis.

Man talar så ofta vackra ord om vår
kommunala självstyrelse, att den är en
grund för vår demokrati, och det ligger
mycket i detta. Men man frågar sig
då: Kan man göra någonting för att
motverka en utveckling, som tenderar
att försvaga kontakten mellan väljarna
och förtroendemännen, mellan allmänheten
och det kommunala handlandet?
Det är väl ändå uppenbart att en långtgående
kommunsammanslagning skulle
öka avståndet mellan allmänheten
och den kommunala förvaltningen.

Man motiverar nu, liksom man gjorde
förra gången, behovet av en ny och
kanske ganska långtgående kommunsammanslagning
med att vissa uppgifter
kräver större resurser och större
erfarenheter. Men man frågar sig, om
det verkligen blir så mycket större ekonomiska
resurser därför att man slår
ihop två eller tre kommuner med svagt
skatteunderlag. Och om det är så, vilket
det uppenbarligen är, att vissa uppgifter
för sin lösning kräver ett större

Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

befolkningsunderlag, frågar man sig:
Går det inte att finna samarbetsformer,
som onödiggör i varje fall en långtgående
kommunsammanslagning? Eller
varför kan man inte ställa frågan: Har
vi en rationell uppdelning av arbetsuppgifterna
mellan staten, landstingen
och primärkommunerna? Kan inte arbetsfördelningen
ändras, så att man på
den vägen kan minska behovet av en
långtgående förändring av kommunernas
storlek? Jag kan inte finna annat
än att den utvägen borde prövas innan
man fastställer riktlinjer för en ny
och, som jag förmodar, ganska långtgående
kommunsammanslagning. Jag
är medveten om att det här aktualiserar
andra administrativa förhållanden
ävensom en mängd svårlösta statsbidragsfrågor.
Men samtidigt undrar jag
om vi verkligen inte skall kunna lösa
detta; vi som lever i en värld där man
t. o. m. kan konstruera månraketer.

Så vill jag ställa en fråga till ecklesiastikministern.
Skolberedningen höll
i somras ett sammanträde i Visby, vars
resultat har mycket livligt kommenterats.
Jag, liksom säkert många andra
tidningsläsare, har fått den uppfattningen,
att man inom beredningen har
ansett att besluten var utomordentligt
viktiga men att beredningens ledamöter
liksom inte var ense om vad besluten
egentligen innebar. Detta har
skapat en smula förvirring. Jag skall
dock inte ta upp differentieringsfrågan,
utan jag skall ta upp en annan
fråga som har väckt undran och förvåning
bland dem som har att syssla
med dessa frågor; de funderar över
hur planläggningen skall bli för framtiden
och känner stor ovisshet.

I fråga om utformningen av linjerna
inom 9y skall skolberedningen enligt
uppgift i pressen ha stannat vid
att föreslå fyra huvudlinjer, nämligen
en mekanisk-teknisk, en huslig, en merkantil
och en allmänpraktisk linje. Men
vad detta skulle innebära för jordbruket
och skogsbruket förefaller vara

höljt i dimma. Det märkliga är, herr
talman, att inte ens skolmännen på
området, vilka jag haft tillfälle att tala
med, tycks vara orienterade om vad
skolberedningens beslut innebär. Enligt
vissa uppgifter i pressen, vilka inte
har motsagts, i varje fall inte än, skulle
skolberedningen helt enkelt ha beslutat
att slopa linjerna för jordbruk och
skogsbruk i 9y. De elever som vill välja
sådan undervisning skulle hänvisas till
den mekanisk-tekniska linjen med en
mera allmän yrkesutbildning, alltså
icke speciellt inriktad på jordbruk och
skogsbruk. Sådan speciell yrkesundervisning
skulle man få skaffa sig efter
avslutad enhetsskola. Eventuellt skulle
man kunna få byta ut det nionde skolåret
mot en ettårig yrkesskola.

Enligt vissa uppgifter — jag måste
fortfarande åberopa pressen, ty jag har
inga andra informationer på den här
punkten — skulle denna visbykompromiss
ha medfört, att skolöverstyrelsen
har måst avbryta sitt arbete med planläggandet
av utformningen av den förberedande
yrkesutbildningen för skogsbruk
i 9y. Vidare har det sagts, att lantbruksundervisningskommittén
har fått
skriva om ett kapitel i sitt betänkande,
där man just har planlagt samordningen
av den förberedande yrkesutbildningen
i 9y med den yrkesutbildning som kommer
efter enhetsskolan.

Det måste anses angeläget att skapa
klarhet om detta. Flera månader har
gått sedan visbykompromissen gjordes,
och det kan väl inte anses rimligt att
man låter dessa uppgifter cirkulera, vilket
faktiskt skapar osäkerhet och oro
för framtiden. Har man tagit ställning,
tycker jag det vore av värde att man
säger ut klart och entydigt vad detta
innebär. Har man inte träffat beslut som
är definitiva, tycker jag att det är viktigt
att man säger detta, så att vi vet att det
här inte rör sig om några definitiva
ställningstaganden inom beredningen.

Jag måste säga, herr talman, att det
skulle vara häpnadsväckande, om det

Onsdagen den 2 november 1960 em.

Nr 24

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

inte skulle finnas någon möjlighet till
förberedande yrkesutbildning för de
ungdomar som vill inrikta sig på de viktiga
näringarna jordbruk och skogsbruk.
Inte minst skogsbruket, som svarar för
40 procent av våra exportinkomster, har
rekryteringssvårigheter. Jag är övertygad
om att ett sådant förhållande skulle
få de allvarligaste konsekvenser för jordbruket
och skogsbruket i fråga om möjligheten
att konkurrera om ungdomen
då den söker sig till olika yrken. Det får
väl ändå inte vara så, att de som väljer
de tyngsta arbetena i samhället, skall
anses ha ett mycket ringa behov av yrkesutbildning.
Jag utgår ifrån att det
inte är på det sättet.

Jag vore alltså tacksam, herr talman,
om ecklesiastikministern ville svara på
två frågor. Den första lyder: Har skolberedningen
gjort ett definitivt ställningstagande?
Den andra är: Har skolberedningens
beslut lett till att det arbete,
som inom skolöverstyrelsen och
lantbruksundervisningskommittén har
pågått för planeringen av den förberedande
yrkesutbildningen i 9y, nu inte
kan fullföljas?

Vidare anförde:

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kanske får tacka
herr Eliasson i Sundborn för svaret, så
som man brukar göra vid sådana här
tillfällen. Men jag vill också tillägga att
svaret inte var så värst upplysande. Herr
Eliasson sade att skillnaden mellan vad
herr Hedlund sagt och herr Hansson i
Skegrie sagt var att de båda uttalandena
hänförde sig till högerns ståndpunkt
före respektive efter valet. Vad det skulle
vara roligt att få besked om av herr
Eliasson är ju centerpartiets ståndpunkt
efter valet.

Herr Hansson i Skegrie sade bl. a., att
vi betraktar det inte som praktisk politik
att begära ett upprivande av ATPbeslutet.
Detta påminner mycket starkt
om den ståndpunkt som intogs av oss,

nämligen att ATP är ett faktum. Herr
Hansson i Skegrie sade också, att detta
inte betydde att centerpartiet nu var
mera förtjust i systemet än förut. Det
stämmer också med vad vi sagt. Det förefaller
sålunda som om pensionsfrågan
vore en av de punkter, där det kanske
inte är så stor skillnad mellan högern
och centerpartiet, om man nämligen anstränger
sig för att finna det gemensamma
och inte försöker krysta fram någon
eventuell olikhet.

Herr Eliasson återkom till det vanliga
talet om högerns extrema politik, vilket
alltid brukar tas i mycket allmän form.
Men när han sedan kom ned till verkligheten,
sade herr Eliasson t. ex. att
socialpolitiken till stora delar behöver
omprövas men att detta inte hindrar att
man skall vara solidarisk mot de sämst
ställda. Jag är fullständigt överens med
herr Eliasson om detta, och jag frågar
mig om det inte i själva verket är så,
att denna s. k. extrema politik huvudsakligen
finns i andras inbillning, medan
man däremot när man kommer till verkligheten
och diskuterar den finner, att
det finns en del sakfrågor där vi är oense
och en del principfrågor där vi är
ganska överens.

Jag ville som sagt i all saktmodighet
göra denna randanmärkning till herr
Eliassons svar, som för att fortfarande
citera tekniken vid interpellationer möjligen
var i knappaste laget.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! En direkt fråga, ställd
under en remissdebatt, kräver ett direkt
svar. Jag skall därför försöka besvara
herr Eliassons i Sundborn frågor. Det
ger mig dessutom tillfälle att i allra
största korthet beröra den s. k. visbykommunikén,
»freden i Visby» som
pressen döpt den till.

Det är verkligen inte på det sättet,
att ledamöterna i skolberedningen inte
är ense om vad de är eniga om, herr

Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

Eliasson. Vi vet faktiskt vad vi är eniga
om.

Jag vill använda detta tillfälle till att
säga, att det har sina risker för en beredning
och en kommitté att ge service
åt pressen och allmänheten. Läget i våras
var att det fanns en massa rykten om
var skolberedningen befann sig i differentieringsfrågan.
Dessa rykten var
ganska fantastiska. Vi som tillhörde beredningen
kunde nästan varje dag läsa
om en väldig oenighet. Ibland var det
fråga om en helt odifferentierad nioårig
skola, ibland var det fråga om långt
drivna differentieringsåtgärder o. s. v.
Vi tyckte då att det var lämpligt, inte
minst med en valrörelse under uppsegling,
att tala om vad vi var eniga om.
Det som står i visbykommunikén, som
omfattar ls/4 sida, är vi helt eniga om.

Herr Eliasson frågade om det är riktigt,
att skolöverstyrelsen tvingats avbryta
sitt arbete när det gäller den förberedande
yrkesutbildningen inom
skogsbruket och jordbruket och om lantbruksutbildningskommittén
— jag känner
inte till den — fått lägga om hela
sitt arbete.

Detta vet jag ingenting om, men det
skulle förvåna mig väldigt mycket, om
en kommitté eller ett statligt ämbetsverk
skulle lägga om hela sin verksamhet
bara därför att en kommuniké utfärdats
från en beredning. Det är alldeles uppenbart
att några nya signaler inte kan
ges av någon annan myndighet än Sveriges
riksdag, som får tillfälle att ta
ställning till problemet om enhetsskolan
vid 1962 års riksdag.

Beträffande huvudfrågan, den skogliga
utbildningen, så är ju läget det att
all erfarenhet och försöksverksamhet säger
oss att myndigheterna, skolledningarna
och försöksledningen har haft
alltför starka ambitioner att tillgodose
alla slag av önskningar. Det är ändå
orimligt att inbilla sig att man inom en
obligatorisk skolas ram kan ge meningsfull
förberedande yrkesutbildning för
alla yrken; i debatten har man ofta an -

vänt som exempel yrkena konditor och
laxodlare. Jag måste tyvärr erkänna,
att det inom en del distrikt verkligen
funnits ambitioner att faktiskt ge de
unga alla tänkbara former av yrkesutbildning.
Det har resulterat i en nästan
kaotisk provkarta på olika yrken. Vi
sade oss då i skolberedningen att man
måste ha rimliga ambitioner. I kommunikén
står det, att man inom 9y, alltså
den yrkesutbildande linjen, skall nöja
sig med fyra huvudinriktningar, en mekanisk
gren, en handelsgren, en gren för
husliga och vårdande yrken över huvud
taget och en allmänpraktisk gren.

Beträffande den skogliga utbildningen
och lantbruksutbildningen är ju läget
detta, att ytterst få ungdomar har underkastat
sig en förberedande yrkesutbildning
på dessa områden. Det beror
helt enkelt på att framför allt söner till
jordbrukare, unga pojkar som vet att de
skall bli lantbrukare för resten av sitt
liv, tillsammans med sina föräldrar kommit
fram till den alldeles riktiga uppfattningen,
att de under sådana förhållanden
kanske inte behöver syssla med
jordbruk även i skolan. Det är något komiskt
att tänka sig att en bondpojke, som
har så gott som all praktisk undervisning
in på knutarna, i skolan skall delta
i förberedande yrkesutbildning i jordbruk.

Detta är en av anledningarna till att
så ytterligt få blivande jordbrukare velat
använda den obligatoriska skolan för
en förberedande yrkesutbildning i jordbruk.
De har många gånger — och jag
tycker det är riktigt — föredragit en
teoretisk utbildning — t. o. m. gått gymnasielinjen
— eller skaffat sig en mekanisk
utbildning. En allmänmekanisk
utbildning är ju utomordentligt värdefull
för praktiskt taget alla yrken.

Den skogliga grenen, där den funnits,
har varit något mer frekventerad men
inte särskilt mycket. Just på det skogliga
området har vi också en mycket effektiv
yrkesutbildning efter den obligatoriska
skolan.

Onsdagen den 2 november 1960 em.

Nr 24

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

Mitt svar på herr Eliassons fråga beträffande
de fyra grenar vi talar om är,
att självfallet bör undantag kunna tänkas
när det gäller speciella områden.
Om man i en typisk skogskommun i
Norrland — och även i södra Sverige
numera -— eller i en kommun, där t. ex.
cellulosaindustrien helt dominerar, vill
göra ett undantag från huvudregeln och
helt enkelt uppta någon form av förberedande
yrkesutbildning för skog, trä,
träkemi o. s. v., är detta naturligtvis möjligt.

Det är följaktligen ingalunda på det
sättet, att dessa fyra huvudgrenar, som
vi räknar med, skulle utesluta varje anpassning
till den lokala verkligheten och
till den omgivning det kan vara fråga
om. Men någon ordinarie huvudform
för den förberedande yrkesutbildningen
anser vi inom skolberedningen inte att
jord och skog skall representera.

Dessutom vill jag till herr Eliasson
säga, att han är inte ensam om dessa
synpunkter. Vi har så sent som i måndags
och tisdags vid ett sammanträde i
Sigtuna, som skolberedningen hade, fått
föredragningar, där representanterna
för såväl överstyrelsen för yrkesutbildning
som för skolöverstyrelsen var inne
på samma tankegångar som herr Eliasson
nu. Men visbykommunikén på denna
punkt innebär inte ett kategoriskt
nej till varje form av förberedande utbildning
för skog och jord.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! När jag svarade på herr
Heckschers fråga, gjorde han ingen
kommentar utan ställde bara en ny fråga.
Den diskussionen har jag inte tid att
fortsätta nu.

Om jag inte missminner mig var herr
Heckscher cn av de ledande männen
vid högerns programrevision, som innebar
att högern gjorde cn socialpolitisk
»make up». Herr Heckscher kan ju fundera
över lyckan av att andra herrar

drivit högerns socialpolitik under senare
år. Men herr Heckscher får kanske
snart en ny chans att ta hand om detta
problem, och då kan vi måhända få våra
ståndpunkter närmare varandra.

Jag tackar ecklesiastikministern för
att han ville svara mig omedelbart. Det
är nyttigt att vi fått ett besked. Men när
herr statsrådet talar om freden i Visby
har jag en känsla av att man, om man nu
skall dra historiska paralleller, bör tala
om brandskattning på vissa områden.
Faktum tycks vara att skolberedningen,
även om den inte tagit definitiv ställning,
menar att det inte skall bli någon
skoglig gren. Men tack och lov finns det
ju också en riksdag som skall pröva
frågan. Jag medger att det inte är lätt
att ordna jordbruksutbildningen — jag
har haft samtal med många som sysslar
med dessa ting — men det går, om viljan
är god.

På skogsbrukets område bedrivs en
omfattande verksamhet med skogsbetonad
fortsättningsskola ute i kommunerna,
och detta är väl en dementi av påståendet,
att man inte skulle behöva ha
en skoglig gren. Det måste bli en ytterst
svår situation för jordbruket och skogsbruket,
om ungdomarna inte har chansen
att välja en förberedande yrkeslinje
på det område de önskar gå till. De söker
sig då i stor utsträckning till andra
områden, vilket blir ett svårt handikapp
för jordbruket och skogsbruket. Jag tror
att ecklesiastikministern, innan han tar
definitiv ståndpunkt, bör kontakta sin
vän finansministern, som kan upplysa
om vad skogen betyder för Sveriges
ekonomi. Därefter hoppas jag att ecklesiastikministern
omprövar sitt ställningstagande.

Ecklesiastikministern sade att man
har för stora ambitioner. Nej, herr ecklesistikminister,
risken är nog att man
bar för små ambitioner att ordna yrkesutbildningen
i detta land.

Jämförelsen med laxodlare och konditorer
förefaller mig inte särskilt övertygande,
ty det iir väl betydligt fler som

Andra kammarens protokoll 1960. Nr 2''t

Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

arbetar i skogen än som bakar kakor
och odlar lax i detta land.

Jag hoppas, herr talman, att ecklesiastikministerns
uttalande ändå får anses
innebära, att frågan prövas i fortsättningen
och att vi kan få litet mer positiva
upplysningar längre fram.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Eftersom herr Heckscher
envisas med att återkomma med
sin fråga och då den nu var ställd till
mig, skall jag be att få svara.

Jag beklagade i mitt anförande, att det
politiska omdömet på visst håll inte
räckte till för att man där skulle förstå,
att det inte var realistisk politik att kräva
ett upprivande av ATP-beslutet. Det
var på det sättet, herr Heckscher, att
högern hade så bråttom med att försöka
lägga beslag på centerpartiets frivilliglinje,
att högern inte hade tid att tänka
tillräckligt under motionstiden på faran
av att kräva upprivande av ATP. Det var
bara kravet på ett upprivande av ATPbeslutet
jag vände mig emot. Högern
må ha vilken uppfattning som helst i
pensionsfrågan, men det var ändå så, att
fjorton dagar efter det att motionen avlämnats
— om jag minns rätt — tog
högern ett steg tillbaka och sade att
man menade inte så illa med sin motion.
Och fjorton dagar före valet tog
man på nytt avstånd från motionen och
sade att partiet skulle tillsätta en utredning
om en frivilligpension.

Skillnaden mellan oss och högern ligger
däri, att högern har begärt ett formligt
upprivande av ATP-beslutet. Centerpartiet
har i sin motion sagt: Vi betraktar
inte ett sådant krav som praktisk
politik.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:
Herr talman! Vad som förekom mellan
högern och centerpartiet i samband
med motionerandet i januari 1960 skall

jag inte ta upp till diskussion, eftersom
jag inte har någon förstahandskunskap
om den saken. Däremot vill jag konstatera,
att herr Hansson i Skegrie fortfarande
påstår, att det var föga realistiskt
av högern att yrka på ett avskaffande
av ATP. Herr Hansson har säkerligen
liksom jag hört herr Hedlund i
dag yttra, att sedan högern slagit vakt
om ATP är det svårt att åstadkomma
någon övergång till centerpartiets frivilliglinje.
Det var på denna grund jag
anhöll att få någon upplysning och undervisning
om vad som egentligen var
centerpartiets ståndpunkt i denna fråga.
Jag tänkte att det möjligen kunde ha
ett visst allmänt intresse att få veta hur
det förhöll sig med den saken.

I övrigt kan jag konstatera, att herr
Hanssons i Skegrie formulering beträffande
pensionerna stämmer ganska bra
med den formulering som också vi använt,
varför man alltså skulle kunna
tänka sig att detta var en av de punkter,
där samarbete snarare än polemik
skulle kunna främja oppositionens gemensamma
intressen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag trodde att herr
Eliasson i Sundborn ville ha svar på
en direkt fråga, men nu börjar jag misstänka
att han vill driva något slags
jordbrukspolitik beträffande den förberedande
yrkesutbildningen. I så fall är
jag mycket besviken. Jag har nämligen
under alla år här i kammaren betraktat
herr Eliasson som representant för
praktiska jordbrukare. Nu undrar jag
emellertid om han inte betänkligt närmar
sig den kategori, som här i riksdagen
brukar gå under benämningen
asfaltbönder, eftersom han tydligen inte
riktigt vet hurudan verkligheten ser ut.

Vi är lyckliga nog i skolberedningen
att ha två representanter för jordbruksnäringen,
båda dessutom tillhörande
samma parti som herr Eliasson i Sund -

Onsdagen den 2 november 1960 em.

Nr 24

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

born. Herr Larsson i Hedenäset är dessutom
medlem av denna kammare, och
jag föreställer mig, att han vet ganska
mycket mer om skog och skogsbruk än
herr Eliasson.

Vore det så, att jordbrukare och
skogsbrukare och blivande skogsarbetare
hade en spontan känsla av att det
var viktigt för deras yrke att i den obligatoriska
skolan — det är detta det gäller
— få en förberedande yrkesutbildning
på dessa områden, skulle det naturligtvis
ha avspeglat sig i de siffror man
kan uppvisa beträffande intresset för
dessa grenar. Jag har, herr Eliasson,
haft — det vågar jag verkligen påstå —
otaliga debatter med praktiskt folk ute
i kommunerna och inte minst med jordbrukare
om dessa ting. Det är faktiskt
på det sättet, att man inom de praktiska
jordbrukarleden inte är särskilt intresserade
av att låta sina blivande arvtagare
redan i skolan syssla med jordbruk.
Det blir något löjligt över en förberedande
praktisk yrkesutbildning i
skolans regi om den inte är bättre, herr
Eliasson, än den pappa och mamma kan
ge hemma på gården eller ute i skogen.
Detta är alltså verkligheten härvidlag.

Men — jag upprepar det på nytt — i
kommuner, där detta verkligen är ett
behov, innebär inte visbybeslutet, att
inte någon av de fyra grenarna, t. ex.
den mekaniska, i stället får läggas om
i riktning mot förslagsvis skog och cellulosa.
Detta är ganska naturligt i stora
delar av Norrland. Detta och ingenting
annat är visbybeslutets innebörd. Här
är det sannerligen inte, herr Eliasson,
fråga om att någon stor yrkesgrupp inte
skulle bli tillgodosedd i sina krav på
den obligatoriska skolan. Finns kraven
skall de tillgodoses, men de finns inte;
i varje fall har de inte låtit höra av sig
hittills.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tycker verkligen

inte det är någon rekommendation för
den sittande regeringen, att kulturens
främste företrädare vid Konungens rådsbord
skall behöva föra en debatt på
detta sätt. Nog har jag i alla fall lika
mycket kontakt med grepen och spaden
som ecklesiastikministern har med skolöverstyrelsens
planering, ty den tycks
inte vara särdeles god.

Vidare säger ecklesiastikministern,
att det är löjligt — tidigare talade han
om komiskt — att en jordbrukarpojke,
som kan få praktiskt arbeta hemma hos
mamma eller pappa, skall få utbildning.
Men varför behövs det utbildning på det
husliga området för de flickor som också
är hemma hos mamma?

Jag har den största respekt för herr
Larsson i Hedenäset ■— jag har inte haft
tillfälle att diskutera igenom denna fråga
med honom, men det skall jag göra
— men det hindrar inte att jag kan vara
orolig för att dessa yrken inte får komma
med på yrkesplanet.

Jag är förvånad över det ställningstagande,
som skymtar fram mer och
mer, och jag är lika förvånad över att
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet,
skolberedningens
ärade ordförande, inte har reda på vad
som har stått att läsa i åtskilliga tidningar,
nämligen att skolöverstyrelsen
har måst avbryta sitt arbete med planläggning
av undervisning i skogsbruk i

9 y -

Herr LUNDQVIST i Trollhättan (s):

Herr talman! Åtskilliga frågor har vid
denna tidpunkt hunnit diskuteras. Vi
fick för en stund sedan från denna talarstol
höra, att det hade bedrivits
skräckpropaganda från vårt partis sida.
Det var herr Eliasson i Sundborn som
påstod det. Men samtidigt kunde han
konstatera, att skräckpropagandan inte
hade varit mera effektiv än att hans
eget parti haft framgångar. Skulle med
skräckpropaganda menas att vi har förklarat,
att de borgerliga partierna krä -

100 Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

ver regimskifte och att man kan räkna
med ett samgående mellan de borgerliga
partierna? Var detta fel? Gick det inte
som en röd tråd genom hela valrörelsen,
att ett regimskifte skulle vara att
emotse, om vårt parti led nederlag i
valet? Jag anser inte att det var någon
skräckpropaganda att vi talade om att
vi, trots att vårt parti haft regeringsansvaret
under en lång följd av år, ändå
ville upptaga kampen mot våra motståndare
och försöka få fortsatt förtroende
från valmännens sida. Det är
väl det som grämer herrarna i dag, att
ni inte lyckades genomdriva ett regimskifte
utan att vi har möjlighet att fortfarande
sätta vår prägel på svensk politik.
Skräckpropagandan, vågar jag
påstå, bedrevs från det andra hållet.
Tack vare de nya hjälpmedel vi har
genom televisionen fanns det möjlighet
för vårt parti att bedriva bättre upplysning
i de politiska frågorna, så att väljarna
inte behövde falla offer för den
borgerliga skatteskräckpropagandan,
vilket kanske eljest kunnat bli fallet.

Jag kommer nu in på ett annat problem,
som herr Eliasson i Sundborn delvis
berörde, nämligen de kommunala
förhållandena. Han talade om den nya
kommunindelningen. Jag vill i stället
ägna mig åt ett annat problem som
kommer upp till behandling vid denna
höstriksdag, nämligen den kungliga propositionen
nr 159, angående regionsjukvårdens
utbyggande m. m. som innebär
en förändring beträffande viss specialistvård.
Man räknar där med samarbete
beträffande kostnaderna mellan landstingen.
Vissa riktlinjer bör dock i samband
härmed dragas upp, då utskottet
bearbetar den kungliga propositionen.
Det gäller nämligen här en ganska kostnadskrävande
och svår fråga. Av propositionen
kan vi läsa ut, att det krävs
1 700 nya platser i regionsjukvården
och att det kommer att erfordras 200
nya läkare och 500 sjuksköterskor. Investeringskostnaderna
kommer att belöpa
sig till mellan 100 000 och 125 000

kronor per vårdplats. Man har att räkna
med investeringar på 200 milj. kronor.

I propositionen finns också angivet
att den utveckling, som vi har att räkna
med på sjukvårdens område fram till
1970, innebär att vi kommer att behöva
2 000 nya läkartjänster för att klara regionsjukvård,
tjänsteläkare och mentalsjukvård.

Detta är betydelsefulla frågor, som vi
inte kan komma ifrån och som vi som
kommunalmän och landstingsman får
syssla med. Det är då ganska intressant
att kunna konstatera, att när vi i förvaltningsutskott
och landsting diskuterar
de stora och betungande problem,
som undan för undan tvingar sig på oss,
kan besluten i allmänhet fattas i enighetens
tecken.

Jag hoppas emellertid att utskottet,
då det behandlar denna proposition om
specialistvård, i sitt utlåtande drar upp
vissa riktlinjer för oss lekmän. Jag anser
nämligen, att vi i detta fall skall
gå ut över länsgränserna och se till att
vi inte inrättar fler specialisttjänster under
en övergångsperiod än vad vi har
resurser till. Vi har brist på läkare,
och det program som jag läste upp tyder
på att vi har ett svårt problem att lösa.
Men jag hoppas som sagt, att vi så småningom
skall klara det och att vi med
rådgivning från statsmakternas sida gemensamt
skall kunna lösa detta svåra
problem. Jag har ansett mig böra beröra
detta, därför att det hör till de
ärenden, i vilka beslut skall fattas vid
höstriksdagen.

Herr Eliasson i Sundborn berörde
också våra kommunala problem i övrigt.
Jag har för några år sedan varit
med om att underteckna en motion, som
gällde förstatligande av polisväsendet.
Polisen har debatterats tidigare här i
dag. Det krävs kanske en omorganisation
av polisväsendet. Det behövs en
ny lönesättning, kanske en förändrad
befordringsgång på vissa områden. Då
vi väckte motionen och man sedermera
tillsatte eu utredning (1957 års polis -

Onsdagen den 2 november 1960 em.

Nr 24

101

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

utredning) räknade vi med att staten,
samhället som helhet, rätteligen borde
ta på sig kostnaderna för polisväsendet,
så att vi ute i kommunerna skulle kunna
få den skattelättnad som vi behöver, om
vi skall kunna klara de övriga större utgifter
som staten kanske vad beträffar
mentalsjukvård och övrig sjukvård kommer
att kräva av såväl kommuner som
landsting.

Här har vidare talats om försvarsfrågan.
Man är glad över att man löst problemet
tillfälligtvis. Även detta kommer
att medföra stora kostnader. Vi skall väl
hoppas, att man, då det varit möjligt att
uppnå enighet i fråga om beslutet i
fortsättningen skall få bevittna, att de
som står bakom beslutet också är villiga
att för skattebetalarna klara ut, att detta
är en utgift, som kommer på skattsedlarna
och som vi gemensamt får betala,
så att det inte bara blir finansministern
och den sittande regeringen, som får
bära hundhuvudet när det gäller att taga
ansvaret för att täcka dessa utgifter.

Herr Ohlin har tidigare i dag varit
inne på att diskutera den teori, som vi
inom vårt parti arbetat efter under årens
lopp. Han talade med darr på stämman
om sina erfarenheter som ung student,
då han bodde i finrummet och familjen
bodde i köket. Han fann att lösningen
på detta problem skulle vara, att man
sökte sig över till det liberala partiet.
Men det var väl så, att de, som bodde
i köket, kom underfund med att det
inte hjälpte att gå till det liberala partiet
för att få stöd. Man kunde där bara
få hjälp med att gråta och jämra sig
över eländet, det löste icke problemet.
Nej, man kom i stället underfund med
att om man ville klara frågan om att
få bättre bostäder och bättre resurser
för att utforma sitt liv, en högre levnadsstandard,
då gällde det att organisera
sig. Då fann man, att den väg man
måste gå var via arbetarrörelsen. Man
gick in i fackföreningar, i partiet, i ungdomsklubbarna,
kvinnoldubbarna, konsumtionsföreningarna.
På det sättet fick

man en viss meddelaktighet i samhället,
som gör att man i dag inte har något
större förtroende för den arbetarliberalism
herr Ohlin representerar. Herr
Königson kanske också är ett vittne till
hur det går, då arbetarliberalerna vänder
sig åt det hållet.

Jag har alltså den uppfattningen, att
den valseger, som vi ändå fått bevittna
vid årets val, är beroende på att det
svenska folket har lärt sig att döma efter
gärningar och inte bara efter tomma
ord. Man fick vetskap om att det här var
fråga om att bevara och vidare utveckla
den framstegslinje som vi här i landet
fört när det gäller vår socialpolitik. Därför
gav man vårt parti förtroendet. Därför
har vår regering möjlighet att ytterligare
fortsätta med utformningen av
den socialpolitik, som visat sig vara
till gagn för såväl land som folk.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Tid efter annan har det
satts i fråga om en remissdebatt vid
riksdagens höstsession har något existensberättigande.
Första kammaren
har måhända givit svar på den frågan
genom att avsluta sin debatt strax efter
kl. 2. Andra kammaren synes ha en
annan uppfattning.

I samband med den remissdebatt som
nu har börjat vill jag ta upp till behandling
en del från varandra ganska vitt
skilda spörsmål, som syns mig värda
att bli ihågkomna.

Först och främst önskar jag i likhet
med andra talare fästa kammarens uppmärksamhet
vid en utrikespolitisk fråga
av utomordentlig betydelse. Händelserna
i Afrika, Kongo närmast, och nu
senast i FN har försatt de s. k. utvecklingsländerna
i brännpunkten av det
politiska och varför inte också säga det
ekonomiska intresset. Allmänt har man
vaknat till insikt om att dessa länders
problem på det närgångnaste berör också
oss, som har vårt hemvist inom gränserna
för de tekniskt utvecklade väl -

102 Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

ståndssamhällena. Vad beträffar utvecklingsländerna
är givetvis de direkta
hjälpaktionerna av värde. Tillåt mig här
citera ett uttalande, som ligger på riksdagsmännens
pulpeter, ett uttalande av
Dag Hammarskjöld. Han skriver: »Bortåt
15 miljoner människor världen över
lider i dag av världens äldsta kända
sjukdom, spetälskan. Årligen drabbas
människor, främst barn och ungdom, av
denna fruktansvärda sjukdom. I de ekonomiskt
mindre utvecklade länderna i
Asien, Afrika och Sydamerika är
spetälskan alltjämt ett medicinskt och
humanitärt problem av första ordningen.
»

När det blir fråga om utvecklingsländerna
är som sagt de direkta hjälpaktionerna
givetvis av värde. I varje fall
får icke deras betydelse underskattas då
det gäller rena katastrofsituationer. Å
andra sidan måste man ihågkomma, att
blir det tal om hjälp på längre sikt, är
det nödvändigt att söka att finna andra
vägar, vägar som leder till varaktig förbättring
av levnadsstandarden för de
miljoner som bygger och bor i utvecklingsländerna.
Problemet framför andra
blir: »Huru ge hjälp till självhjälp åt
dessa länder?» Bl. a. måste produktionsbetingelserna
förbättras, och detta förbättringsarbete
drar i sin tur med sig
ett stort behov av kapital. En sådan
aspekt på vår internationella hjälpverksamhet
får icke bli bortglömd, när riktlinjerna
dras upp för de svenska biståndsinsatserna.

Så en sak till. Då det blir fråga om
stöd av olika slag till utvecklingsländerna,
har alltmer politiska och ekonomiska
motiv blivit utslagsgivande. I
detta sammanhang får vi dock inte
glömma den kristna missionens stora
humanitära insats. Missionsstationerna
är också dispensärer och läkarstationer,
kulturhärdar och utbildningsinstitut.
Från missionens skolor kommer
de som i dag betyder något i Kongo,
vare sig det är fråga om fackföreningsledare,
politiska ledare eller inflytelse -

rika män av lägre valör inom olika områden.
Yi önskar kanske, att de i många
avseenden betedde sig annorlunda, men
alla brister till trots utgör dessa män
det underlag, på vilket världen i dag
måste bygga sina förhoppningar om en
lycklig lösning av Afrikas stora problem.

Hjälpen till utvecklingsländerna söker
sig för närvarande fram på en rad
olika vägar. Att dessa insatser bör samordnas,
torde stå klart för oss alla. Och
att det vid en sådan samordning också
bör tagas hänsyn till den verksamhet,
som bedrives av missionen, är väl uppenbart.
Det kan därför vara skäl att
undersöka i vad mån det är möjligt att
vid biståndsverksamheten utnyttja den
expertis, som sedan länge finns inom
missionen. Dessutom bör vederbörande
göra allt för att skapa resurser för fortsatta
insatser av missionen, t. ex. genom
att ge möjlighet till avdragsrätt för gåvor
till sådana ändamål.

Som aldrig tillförne — det vågar man
säga är missionen i dag inställd på
att stödja utvecklingsländerna. Utöver
sin förnämsta uppgift, den att verka för
kristendomens spridande, är missionen
redo att göra en insats överallt där hjälp
behövs. Det är allmänt omvittnat att
Kongo måste ha eget, kunnigt folk, som
kan ta hand om den tekniska och samhälleliga
utvecklingen. För att kunna bistå
i detta avseende har förslag väckts
om att samtliga i landet arbetande protestantiska
missioner gemensamt skulle
bygga upp ett »polytekniskt institut» för
högre utbildning av kongoleser inom de
sex ämnesområdena sjukvård, mekanisk
industri, jordbruk, huslig ekonomi,
civil administration och förberedande
universitetsutbildning. Arbetet har man
tänkt sig bedrivet i samråd med FN,
och det har från det hållet också mött
ett mycket positivt intresse.

Det är att förvänta att vårt lands regering
och riksdag gör sitt bästa för att
effektivisera alla dessa hjälpaktioner.

Efter denna utblick till länder och
förhållanden, som ligger oss nära om

Onsdagen den 2 november 1960 em.

Nr 24 103

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

hjärtat fastän de geografiska avstånden
är stora, vill jag återvända till en del
inrikespolitiska frågor. Som ledamot av
konstitutionsutskottet har jag icke kunnat
undgå att först stanna inför ett ärende
av viss konstitutionell betydelse.

I augusti 1954 tillkallades en utredning,
som utifrån en samlad översyn
av demokratiens funktionsproblem
skulle framlägga förslag om en modernisering
av vår författning. Utredningen
var ett resultat av den debatt kring olika
författningsproblem, som under en följd
av år förts och som bl. a. utmynnade
i ett krav från riksdagens sida om förslag
till en definitiv reglering av valsystemet
i andra kammaren samt om
utredning av frågan om partiella reformer
inom tvåkammarsystemets ram berörande
första kammarens sammansättning,
ställning och funktioner.

Under de gångna sex åren har tid
efter annan väckts förslag om reformer
i det ena eller andra avseendet på det
konstitutionella området. Mestadels har
dessa förslag avslagits under hänvisning
till den pågående författningsutredningen.
I diskussionerna har hela tiden tagits
för givet att reformer, grundade på
förslag från författningsutredningen,
skulle kunna framläggas och antagas
vid 1960 och 1961 års riksdagar. Så
sent som år 1959 talades om att utredningen
»snart» skulle framlägga sitt betänkande.
Emellertid har utredningens
arbete dragit ut på tiden, och en allmän
författningsreform torde nu tidigast
kunna träda i kraft år 1965.

Under mellantiden kan dock reformer
aktualiseras, som är möjliga att
realisera utan att författningsutredningens
arbete föregripes. Det synes
mig angeläget att sådana reformer inte
i onödan uppskjutes i avvaktan på författningsutredningens
slutbetänkande.
Jag vill därför ge luft åt den förhoppningen,
att regering och riksdag må
lämna sin medverkan till att reformarbetet
på det konstitutionella området
inte av här nämnda skäl tvingas att

ligga nere under den kommande andrakammarvalperioden.

Innan höstsessionen i riksdagen tog
sin början, hann man sluta årets landstingsmöten.
Vid dessa hade man praktiskt
taget över hela vårt land gjort
den obehagliga upptäckten att det fattades
sjuksköterskor vid våra olika sjukvårdsinrättningar.
Biträden fanns det
tillräckligt av, men att blunda för sjuksköterskebristen
var inte möjligt. Vissa
lasarett nödgades på grund därav
stänga hela avdelningar, och detta gällde
inte bara semestermånaderna och
mera ålderstigna sjukhus utan understundom
hela året och nyuppförda,
mycket moderna normallasarett.

Frågan om utbildningen av sjuksköterskor
— och fler sjuksköterskor —-kom därför helt osökt upp på landstingsmötenas
dagordning. Därvid fann
man, att sjukskötersbristen hade sin
grund i flera faktorer. Under den senaste
tioårsperioden har sjukhusväsendet
i vårt land som bekant utvecklats
på ett nästan explosionsartat sätt. Detta
har i sin tur dragit med sig ett jämfört
med tidigare förhållanden mångdubblat
behov av sjuksköterskor. För
att utbilda sådana har huvudmännen,
d. v. s. landstingen, byggt utmärkta skolor
med stor elevintagningskapacitet.
Emellertid är avgången av färdigutbildade
sköterskor av olika anledningar
mycket stor. Detta gör att den egentliga
sjuhustjänsten ej får tillgodoräkna sig
alla utexaminerade sköterskor.

En annan omständighet som verkar
hämmande på utbildningen av sköterskor
är lärarbristen vid de olika sjuksköterskeskolorna.
I vissa län är bristen
på lärare vid landstingens sköterskeskolor
nästan kronisk. Det är detta förhållande
som gör, att jag hör tagit upp
denna fråga. Utbildningen av lärare till
sjuksköterskeskolorna åvilar nämligen
statens institut för högre utbildning av
sjuksköterskor.

Delta institut är en tämligen ny inrättning.
Det håller till i lokaler som

104 Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

förhyrts av Svensk sjuksköterskeförening.
Dessa lokaler är uppenbarligen
otillräckliga, när det blir fråga om en
utvidgning av institutets verksamhet.
Till råga på olyckan är institutet uppsagt
till avflyttning den 1 juli 1961,
eftersom sjuksköterskeföreningen be^
liöver disponera lokalerna för egen
kursverksamhet.

Runtom i vårt land har landstingens
sjuksköterskeskolor känning av lärarbristen.
Redan i fjol framhöll medicinalstyrelsen
mycket eftertryckligt, att
bristen på lärarkompetenta sjuksköterskor
verkat hämmande på sjukvårdspersonalens
utbildning. Här gäller det
verkligen för vederbörande att ta ett
krafttag för att få förhållandena ändrade.
Samtidigt kämpar institutet självt
med en del svårigheter, som måhända
ligger på det ekonomiska planet. Det
förtjänar nämnas, att under det gångna
budgetåret endast två av studieledartjänsterna
där varit tillsatta. Under
långa tider har till de övriga tjänsterna
icke ens kunnat anskaffas vikarier.
Då begär institutet ytterligare ett antal
studieledare! Situationen på sjuksköterskelärarfronten
synes minst sagt vara
komplicerad.

När det gäller utbildning av sjuksköterskor,
är svårigheternas flaskhals
delvis att söka i den begränsade statliga
lärarutbildningen. I tillämpliga delar
gäller samma anmärkning utbildningen
av lärarna till de särskolor, för
vilka landstingen står såsom huvudmän.

Under en följd av år har skolöverstyrelsen
begärt medel för anordnande av
en administrativt ändamålsenligare och
pedagogiskt mera samordnad organisation
för utbildning av speciallärare än
vad som varit fallet med de tidigare
kurserna. I gjorda utredningar har
framhållits, att de nuvarande utbildningsmöjligheterna
ingalunda motsvarar
det aktuella behovet. Kursverksamheten
blir för dyr i relation till utbildningseffekten.
Dessutom har den alltför
mycket karaktär av ett provisorium.

Vid behandlingen av detta ärende —
utbildning av lärare vid särskolor o. d.
— framhöll statsutskottet i våras — och
däri instämde riksdagen: »Utskottet

vill understryka vikten av att frågan om
speciallärarutbildningen snarast möjligt
får en lösning som innebär, att den nuvarande
kursverksamheten ersättes av
fastare organisatoriska anordningar.»
Så långt statsutskottet, vars uttalande
utgjorde en nog så klar beställning.
Det är mig bekant, att ärendet också
blivit föremål för utredning. Nu får
man bara hoppas, att förslaget, som går
ut på att ett specialpedagogiskt institut
skall övertaga den hittillsvarande kursverksamheten,
må vinna regeringens bifall
och bli föremål för en proposition
till 1961 års riksdag.

Herr talman! Ännu en fråga må det
tillåtas mig att beröra, innan jag sätter
punkt för mitt anförande. Som alla de
övriga ärenden jag stannat inför gäller
också detta spörsmål till syvende og
sidst de unga.

Problemet är inte mindre allvarligt
därför att det främst angår ungdom
som kommit på glid. Där har den negativa
utvecklingen på senare tid tagit
rent av skrämmande proportioner.

Redan för ett år sedan kunde av justitiedepartementet
tillkallade kommitterade
konstatera, att det fanns ett mycket
utbrett och mångsidigt sammanhang
mellan alkoholmissbruk och brottslighet.
Samtidigt gav alla tillgängliga data
vid handen, att alkoholvanorna under
de senaste decennierna gått nedåt i
åldrarna och brett ut sig i de unga åldersklasserna.
Ungdomsfylleriet började
öka särskilt kraftigt mot slutet av
1930-talet och uppnådde år 1943 ett
maximum. Därefter vidtog en markerad
nedgång till år 1946, varefter ungdomarnas
fylleriförseelser ånyo kontinuerligt
ökat. Under åren 1954, 1957 och 1959
steg fylleriförseelserna bland 15—17-åringar med 123 procent samt i åldersgrupperna
18—20 år med 88 procent.

Alkoholmissbruket i sin tur inverkar

Onsdagen den 2 november 1960 em.

Nr 24 105

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

avgörande på kriminalitetens uppkomst.
Alla åtgärder, som är ägnade att minska
alkoholmissbruket, har samtidigt en
brottsförebyggande verkan som knappast
några andra. Detta gäller inte minst
ungdomsbrottsligheten. Den roll alkoholmissbruket
härvidlag spelar är så
ödesdiger, att enbart hänsynen härtill
motiverar mycket kraftiga insatser från
samhällets sida för att bekämpa detta
onda. Mer än någonsin är det därför
nödvändigt att upprustningen av nykterhetsvården
fullföljs och intensifieras.

Riskerna för ungdomen är nu oändligt
mycket större, än de var för några
år sedan. De unga har numera farligare
medel i sina händer och lättare tillgång
till det som bryter ned dem. Av
det som bryter ned erbjuder utan tvekan
spriten det svåraste problemet. Klarare
än tillförne framstår det dessutom,
enligt min personliga uppfattning, att
vad ungdomen på glid behöver är en
förankring på det etiska planet. De saknar
ofta en livsbejakande syn på tillvaron.
Livet har ingen mening för dem.
Att hjälpa dessa unga ur deras etiska
desorientering är en uppgift av allra
största betydelse. Kan samhällets åtgärder
att hämma ungdomsfylleriet bidra
till att hejda de ungas glidning utför
och ge dem en ny livsinriktning, då är
ofantligt mycket vunnet. De pengar som
satsas på nykterhetsvården och de olika
nykterhetsorganisationerna måste, herr
talman, anses vara väl använda, hur
stora beloppen än må förefalla oss.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman, mina damer och herrar!
Det har i pressen uttalats en förmodan,
att höstens remissdebatt skulle
i hög grad sysselsätta sig med det
förrättade valet och de konsekvenser
man därav möjligen kan utläsa. Jag

tänker då särskilt på de två viktigaste
företeelserna där, nämligen den imposanta
frammarschen för socialdemokratien
och den däremot svarande väntade
minskningen av högerväljarna.
Det har i denna debatt inte saknats
förnumstiga råd till det förlorande
partiet, hur det bäst skulle revidera
sitt program för att ta igen de fästen
som fallit. Må vi avstå därifrån, ärade
kammarledamöter! Låt högern i stället
i ostörd ro få slicka sina sår! Tids nog
får vi se på vilket sätt partiet kan omgruppera
sina skaror för den fortsatta
striden.

Särskilt vi socialdemokrater har all
anledning att ägna högern en tacksamhetens
tanke för dess valtaktiska ledning.
Utan den hade vi nog inte kunnat
glädja oss åt den entusiasm och
stridsvilja, tack vare vilken så stora,
nya väljarskaror fallit oss till. Att högerns
nuvarande valledning finge sitta
kvar, det skulle vara en nåd att stilla
bedja om. Men antagligen vore detta ett
fåvitskt önsketänkande. Den ledning
inom högerpartiet som i nästa valrörelse
kommer att föra sina valmän ut i
striden har förmodligen bättre folkpsykologisk
blick. Det kan bli en ganska
hård kamp, om vars utgång vi i dag
egentligen inte alls kan sia. Så mycket
kan vi dock säga, att några politiska
jordskred räknar vi inte med. Det jämviktsläge
som i stort sett varit rådande
länge nog i vårt land kommer med all
sannolikhet att fortsätta att stabiliseras.
Då uppstår risken att det blir en
förstelning av vårt politiska liv, där
överlägsna segrar är lika sällsynta som
förkrossande nederlag. Det blir ett system
där lotten, den förseglade sedeln,
blir ett ganska torftigt uttryck för folkviljan.

Jag erinrar mig hur vår bortgångne
talman, Patrik Svensson, vid ett tillfälle
sade till mig, att han för sin del fann
det nästan generande och förödmjukande
var gång han måste medverka i verkställandet
av en lottdragning, som han

106 Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

fann vara totalt väsensfrämmande för
hela det demokratiska systemet. Den
tanken var han nog inte alldeles ensam
om.

Något som hänger samman med detta
är vårt valsätt. Det proportionella valsättet
med sitt noggranna tillvaratagande
av minsta rännil från de stora politiska
strömmarna kommer ju att ytterligare
permanenta jämviktsläget. Herr
statsministern förklarade före valslaget
att det måste fordras en tydligt markerad
folkmening för att vi skall kunna
tänkas övergå till en annan valmetod,
till majoritetsval i enmansvalkretsar.
Nu ligger det i verkligheten så till, att
de politiska partierna ganska enhälligt
avvisar tanken på majoritetsval. T. o. m.
bland socialdemokraterna förekommer
det delade meningar i denna sak. Under
sådana förhållanden synes det arbete
vi i författningsutredningen enligt
givna direktiv har ägnat denna sak, vara
förspilld möda.

Nyligen uttalade oppositionens ledare,
herr Ohlin, att det angelägnaste för
närvarande i svensk politik vore att
se till, att den socialdemokratiska
kräftgången inte såsom nu skett avbrötes
utan bragtes att fortsätta. Bortsett
från det riskabla för en partiledare,
som lett sitt eget parti till ett par kännbara
nederlag, att över huvud taget tala
om kräftgång för andra, tycker jag att
uttrycket vittnar om en steril inställning
i frågan om samarbete. Att peka
på väsentliga praktiska ting, gemensamma
arbetsuppgifter, varom partierna
kan enas, vore väl viktigare för en
partiledare än att syssla med sådana
synpunkter som partiernas eventuella
framgångar och förluster.

Herr Hjalmarson var i dag i sitt, det
måste man säga, modesta anförande
inne på frågan om en samregering vore
tänkbar. Jag skulle vilja säga som det
redan har sagts gentemot herr Hjalmarson
i detta fall, att om en samregering
också vore naturlig under krigstider
eller då riket befinner sig i en allvar -

lig situation, så vore redan allvaret för
ett nytt krig eller en världskris tillräckligt
för att tvinga olika meningar samman.
Hela tanken att för sådana situationers
skull ha en samregering med
alla partier är verklighetsfrämmande
och obefogad.

Jag skulle i stället vilja peka på en
annan möjlighet. I den frisinnade tidskriften
Liberal debatt skrev nyligen
den liberale nationalekonomen professorn
Carsten Welinder: »Även om det
ej får sägas, torde mer än en inom
mellanpartierna fundera på en möjlighet
av regeringssamverkan med socialdemokratien.
Varför skall det vara så
orimligt? Tidigare samverkade liberalerna
med en socialdemokrati, som var
långt mer radikal än den nuvarande.
Man hade ett program och ansåg samverkan
vara bästa sättet att få detta
genomfört. Nu har talet om borgerlig
enighet blivit så sakrosankt, att ingen
i ansvarig ställning vågar knysta om
något annat. Hellre lever man kvar i
maktlöshet och ej så litet kverulans.»

Detta är inte en enstaka röst. I den
citerade tidningen har gång efter annan
uttryckts liknande olust över partiets
fastlåsning. Partiets ledare står
främmande för tanken på en samverkan,
framför allt med socialdemokratien.
Han avfärdar den såsom ett socialdemokratiskt
klumpigt försök att
spänna folkpartiet eller åtminstone dess
vänsterflygel, i den mån det finns någon
sådan, för socialdemokratiens
triumfvagn, en tanke som jag inte tycker
är värd att spilla ord på. Det vore
att söka skaffa sig hjälpgrupper och det
är ju inte detsamma som att sträva efter
verklig samverkan. Herr Ohlin har f. ö.
vissa personliga egenskaper, som utesluter,
att han skulle kunna numera ingå
i en samregering med socialdemokrater.

Mot själva samverkans idé, framför
allt mellan frisinnade och socialdemokrater,
kan kanske sägas att den var
mera befogad vid reformperiodens början
på 1910- och 1920-talen än nu, men

Onsdagen den 2 november 1960 em.

Nr 24 107

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

det råder inget tvivel om att ett digert
arbetsprogram med praktiska uppgifter
för dessa två politiska partier skulle
kunna presteras. Själv är jag kanske
den ende i kammaren som ännu kan
ha ett starkt minne av den vänstersamverkan
som blommade här i riksdagen
under Staaffs, Brantings och Edéns dagar.
Det var då som idéerna och de
praktiska arbetsprogrammen var de
sammanhållande, och det fanns inom
de då icke så fastlåsta och uniforma
partierna rörliga marginalgrupper som
åt kammardebatterna skänkte något av
personligheternas fria spel, vilket törhända
låter som styggelse för en och
annan nu.

Jag skulle vilja sluta med att säga
att man kanske kan tycka att det nu
inte är rätt tid att undersöka möjligheterna
för sådan samverkan, allra
minst efter ett så segerrikt och framgångsrikt
val som vi nu har utkämpat.

Men man kan också säga att det för
socialdemokratien är ännu värdefullare
att nu undersöka dessa vägar för att
skaffa en säker grund för en fortsatt
reformpolitik. Uppskjuter man det till
efter ett val med kanske mindre gynnsamt
resultat än nu, minskas intrycket
utåt av det djupast liggande motivet,
och det gäller att undgå det dödläge
som jag misstänker hotar vår politik i
framtiden.

Herr talman! Det må så vara att
man kan invända att de synpunkter jag
gjort mig till tolk för inte tillhör dagens
politik, men det är min fasta tro
och övertygelse att de tillhör åtminstone
morgondagens.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Hans excellens statsministern
sade bl. a. i sitt anförande,
att »det kan vara nyttigt att resonera
om valrörelsen». Jag skall inte spinna
vidare på den tråden. Jag vill bara notera
att det då väl bör vara förlåtligt,
ifall även jag nämner något från valrörelsen.

Innan jag gör detta skulle jag vilja
förutskicka ett par saker. Från socialdemokratisk
sida känner man sig ju
alltid och med all rätt illa berörd när
man får sitt fögderi sammanblandat
med kommunisterna. Det är lätt att förstå.
över huvud taget är det väl på det
sättet — det kan man vara överens om
— att varje parti har rätt att bli bedömt
efter sina egna gärningar.

Jag vill säga en sak till. På socialdemokratiskt
håll har man under de senaste
tre årtiondena alltemellanåt kommit
tillbaka till 1928 års valrörelse och
tyckt att man i den valrörelsen blev
illa behandlad i högerns propaganda.
Jag vet inte om socialdemokraterna
ännu har slutat tycka synd om sig själva,
när de kommer in på det där kapitlet,
och det skall jag heller inte säga
någonting om. Jag har bara velat förutskicka
detta innan jag nämner ett par
tre exempel på socialdemokratisk propaganda
från årets valrörelse.

Det förefaller som om det särskilt
under de två sista veckorna före valet
hade förekommit en mycket omfattande
propaganda i form av brevkort, brev
och cirkulärskrivelser samt artiklar i
facktidskrifter, en propaganda som den
socialdemokratiska partiledningen förmodligen
varken kan eller vill ta ansvaret
för, men en propaganda, i vilken
man hundraprocentigt blandar ihop de
tre borgerliga partierna. I denna propaganda
finns det alltså inte tre borgerliga
partier, utan där finns bara »de
borgerliga».

Som första exempel kan jag ta ett
brevkort som ordföranden i Gruvarbetareförbundets
avdelning i Grängesberg
bär skickat ut och där det står: »De
borgerliga partierna vill upphäva pensionsreformen,
vill försämra arbetslöshetsförsäkringen,
vill försämra sjukförsäkringen,
vill försämra övriga sociala
reformer. Vill du inte det, skall du
rösta med Arbetarpartiet.»

Ett annat exempel gäller ett cirkulär
som tydligen är utskickat till ungdo -

108 Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

men i Värmland och undertecknat av
en herr Stig Gustavsson. Efter ett par
ord om kommunisterna heter det bl. a.
i cirkuläret: »Vi har också de borgerliga
partierna. Folkpartiet, högern och
centerpartiet har en gemensam strävan:
en ungdomsfientlig politik med en
nedskrotning av våra sociala reformer.»

Man blir en smula överraskad när
man får läsa att det är detta man har
sysslat med under hela sitt liv, dels
som riksdagsman och dels som folkhögskolelärare
— en ungdomsfientlig politik
och en nedskrotning av våra sociala
reformer.

Jag har ett betydande lager av dylika
exempel, men jag skall inte belasta
protokollet med mer än en sak till.
Det är en artikel i nr 5 av »Spegeln»,
fackorgan för de anställda inom herroch
damfrisörfacken, skriven av tidningens
redaktör och tillika förbundsordförande,
C. G. Engström. Ur denna
artikel ber jag att få läsa en bit.

Efter att ha uppmanat sina läsare att
använda sin rösträtt skriver han: »Gör
Du inte det handlar Du ansvarslöst och
osolidariskt mot Dina kolleger-kamrater
och mot den socialgrupp Du tillhör.
Du skall inte förglömma att en gången
generation fått kämpa hårt mot de borgerliga
för att realisera önskemålet allmän
rösträtt. Att framför allt motståndet
varit hårt mot införandet av rösträtt
för kvinnor och ungdom. Du kan
även vara övertygad om att därest de
borgerliga hade någon chans skulle de
upphäva den allmänna rösträtten trots
alla motsatta påståenden från det hållet.
Du skall inte heller förglömma att
de bekämpat alla de sociala reformer
som ger Dig ökad trygghet i Din tillvaro,
som allmänt barnbidrag, ökade
utbildningsmöjligheter i form av skolor
etc., kostnadsfri arbetsförmedling, bosättningslån,
mödrahjälp, bättre bostäder
och bostadslån, ålderdomspension
och tjänstepension, sjuk-, olycksfallsoch
invaliditetsförsäkring, änkepension,
arbetslöshetsförsäkring och allt annat i

sammanhanget som skapar trygghet.
Detta har Du fått genom socialdemokratiskt
reformarbete mot allt borgerligt
motstånd och föreslagna försämringar.
Men det tillkommer mycket, mycket
mer, som arbetarskyddslagstiftning av
olika slag. Du har fått förkortad arbetstid
— 3 veckors semester — m. m. Och
reformarbetet fortskrider. Se på Dina
farfars-, far- och föräldrars tidigare rättigheter
i det svenska klassamhället och
Du skall konstatera hur mycket bättre
ställning Du har i det ''svenska folkhemmet’
tack vare arbetarrörelsens politiska
och fackliga organisationer som
arbetar efter de principer, som socialdemokratiska
partiet företräder i den
''folkvalda'' församling Du nu skall välja.
Inte minst frisörfackens folk, såväl företagare
som anställda, har anledning att
rösta med socialdemokraterna. Alla tillhör
de det ''arbetande folket’ och de som
på grund av dumhet eller högfärd röstar
med de borgerliga sviker alla dem som
kämpar för att förbättra det samhälle
vi lever i och trampar i de flesta fall
ned de ideal som de själva en gång kämpade
för.» Därmed var det slut från
C. G. Engström.

Jag skall inte göra några kommentarer;
dokumentet torde tala för sig självt.
Men man blir, som jag förut sade, litet
överraskad, när man får veta att det är
detta som man har gjort och detta som
man vill göra.

Låt mig sedan säga några ord om en
annan sak. Hans excellens statsministern
talade om huru denna remissdebatt
skulle ha blivit en helt annan,
därest de borgerliga hade segrat. I och
för sig är det alldeles klart att om det
politiska läget varit annorlunda, hade
debatten också varit annorlunda; det
är ett föga märkligt konstaterande. Men
hans excellens gick längre i sina fantasier
beträffande vad som kunde ha
inträffat, om inte om hade varit, och
tog även upp frågan hur man skulle ha
fått ihop en budget. Man skulle, menade
statsministern, ha fått öka upplåningen

Onsdagen den 2 november 1960 em.

Nr 24 109

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

med en miljard kronor. Däremot lade
hans excellens statsministern inte ner
mycken möda på att knyta samman dagens
ekonomiska situation med den situation,
som förelåg när våra vägar i
detta avseende skilde sig åt förra hösten.
Det var den 30 september i fjol,
som vi träffades i kanslihuset. Om vi
då inte fick del av några nyheter precis
-— vi hade hört det mesta förut —
fick vi ändå tämligen auktoritativt besked
om hur regeringen ville att vi
skulle se på läget.

När det gällde budgetåret 1959/60,
som då redan höll på att avverkas, fick
vi en beskrivning av läget, vilken innebar
att det skulle bli en underbalansering
av driftbudgeten på cirka 1 000
miljoner och av kapitalbudgeten på
cirka 2 000 miljoner, d. v. s. man kunde
för budgetåret 1959/60 räkna med
ett samlat lånebehov på omkring 3 000
miljoner. Jag nämnde då att jag inte
trodde att denna beskrivning var realistisk.
Nu föreligger bokslut för det året,
ett bokslut som visar att underskottet på
driftbudgeten ligger vid omkring 50
miljoner, att det totala upplåningsbehovet.
blev 1 584 miljoner i stället för
3 000. Den faktiska upplåningen var
inte mera än 1 487 miljoner, men då var
det en återbetalning av 90 miljoner av
steriliserade medel, som man kanske
skall anmäla i sammanhanget. Den mycket
omtalade omsättningsskatten var för
det året ungefär 265 miljoner. Det är
alltså det faktiska resultatet för budgetåret
1959/60, det år som man talade så
mycket om ända från början på 1959
och nära 18 månader framåt.

Så har vi det nu löpande budgetåret.
Vi fick veta i kanslihuset den 30 september,
att det tycktes bli ett upplåningsbehov
på 4 250 miljoner. Sedan
har man genomfört omsättningsskatten,
som netto skulle ge 980 miljoner, och
drar vi ifrån det skulle man ju under
eljest lika förhållanden ha haft ett upplåningsbehov
på 3 270 miljoner. Men redan
i regeringens budget har detta be -

lopp sjunkit till 1 555, alltså en differens
på 1 715 miljoner. Men det var när
budgeten beräknades. För dagen tror
jag att man på officiellt håll är någorlunda
överens om att uppskatta det nu
löpande årets lånebehov till cirka 1 000
miljoner. För min del håller jag det
inte för otroligt att det kan bli åtskilligt
mindre än 1 000 miljoner, ifall det inte
tillkommer några oväntat stora poster
på tilläggsstater. Det betyder alltså närmast,
att bedömningen för jämnt ett år
sedan slog fel på cirka 2 500 miljoner.
När det ekonomiska läget har förändrats
så mycket på dessa tolv månader,
vore det väl skäl i att anmäla saken, om
statsministern över huvud taget skall
ta upp en debatt om budgetfrågorna.

Jag kan lägga till ytterligare en siffra.
Vi träffades i kanslihuset den 30 september
i fjol. Från den dagen, som ju
var kvartalsskiftesdag, och till den 30
september i år ökade inte statsskulden
med mer än 965 miljoner.

Siffrorna kan ju utan vidare utsmyckning
också få illustrera hur realistisk
högerns bedömning har varit, och högern
liar ju som känt är fått sin bedömning
godkänd av herr Sträng.

Nu säger statsministern, att om man
skulle låna en miljard mer än regeringen,
så skulle man släppa inflationen
lös. Frågeställningen är ju inte den och
har aldrig varit den, utan den gällde
ju olika sätt att turnera ett statsfinansiellt
läge. Men även ifall man lånade
en miljard mer än det nu ser ut att bli,
så skulle det bli betydligt mindre än
regeringen förra året förutsatte med
sin egen politik. Och detta skulle enligt
statsministern vara att släppa inflationen
lös.

Här har förts en mycket stram politik,
det skall villigt erkännas, både med
räntehöjningar och med penningpolitiska
operationer. Jag tror för min del
att den är så stram, att det är mycket
möjligt — jag säger ingenting bestämt
— att det innan finansåret är slut, kanske
långt innan det är slut, blir nödvän -

Ilo Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

digt att lossa på bromsarna här och där,
ifall man inte skall släppa deflationen
lös. Men det kan vi kanske diskutera
om tre eller sex månader. Jag tycker
nog att hans excellens bygger alldeles
för mycket på starkt tidsbegränsade
situationer. Låt mig sedan också säga
några ord om räntan.

Vi i folkpartiet intog från början av
räntediskussionen den ståndpunkten,
att man måste använda både räntan och
andra möjligheter för att bemästra de
ekonomiska problemen. Som alla vet
har vi sedan fått en mycket hög ränta.
Jag skall inte uppehålla mig vid den
saken, jag bara beklagar den. Däremot
vill jag plocka fram vissa detaljer.

De avsättningar till investeringsfonder,
som ur marknaden drog ut 570 miljoner
kronor i juli och ytterligare 200
miljoner kronor i oktober, gjordes på
villkor, innebärande att förmånerna
skulle motsvara en ränta på pengarna
av cirka 10 procent, medan räntan för
småsparare i statsobligationer är 5Vs
procent och bankräntan för inlåning
inte fick stiga mera än hälften så mycket
som utlåningsräntan. Om man ser
vilka grupper som kunna utnyttja dessa
villkor, så är ju detta en ganska sällsam
politik. Det skulle vara intressant
att veta hur man på socialdemokratiskt
håll skulle ha karakteriserat en sådan
räntepolitik, om den hade förts av en
borgerlig regering. Jag överlåter åt herrarna
på regeringsbänken att själva försöka
finna de lämpliga uttrycken härför.

Jag vill tillägga att läget på penningmarknaden
nu är sådant, att det inte är
särskilt aktuellt att — som en utredning
föreslagit — höja bankernas likviditetskvoter
från 45 till 60, eventuellt 65 procent.
Även i övrigt har den utredningen
kommit med förslag till placcringskvoter,
som från principiell synpunkt är sådana,
att vi nog bör vara glada så länge
de inte föranleder något förslag från
regeringens sida.

Till sist ytterligare en liten anmärk -

ning. Statsministern tycktes vilja göra
gällande, att eftersom vi inte ville öka
den offentliga sektorn relativt, så ville
vi inte heller öka de offentliga utgifterna.
Den offentliga sektorn är väl nu
cirka 40 procent av nationalinkomsten,
och vi är alla överens om att nationalinkomsten
växer. Optimismen är litet
olika, men vi räknar som sagt ändå med
tillväxt —• och då växer ju även den
40-procentiga offentliga sektorn och ger
utrymme för ett fortsatt reformarbete
och andra offentliga angelägenheter.
Även om man anser att man inte behöver
vidga den offentliga sektorn, så innebär
det alltså inte att man säger nej
till ett fortsatt reformarbete, med de
avvägningar som ur olika synpunkter
kan ge den bästa effekten.

Innan jag slutar vill jag uttrycka det
önskemålet att stödet till det mindre
jordbruket måtte bli föremål för en
proposition till nästa års riksdag. Jag
vet hur frågan ligger till på utredningsstadiet
och hoppas att det skall kunna
komma fram material som man kan
bygga en proposition på samt att jordbruksministern
utnyttjar denna möjlighet.
Efter allt som hänt i folkhemmet
under de senaste åren hör säkert det
mindre jordbruket och i all synnerhet
stödet till småbrukarna till de områden
som tål en översyn.

För övrigt betecknar ju inte heller
den senaste valrörelsen och dess resultat
någon slutpunkt. Utvecklingen går
vidare, och vi vet ingenting med säkerhet
om framtiden.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s>
kort genmäle:

Herr talman! Jag har ingen anledning
att försvara C. G. Engström eller någon
annan av de skribenter som varit i verksamhet
under valrörelsen. Socialdemokratiska
partiet kan inte göras ansvarigt
för vad de har sagt. Jag kan inte
heller förstå herr Svenssons i Ljungskile
gnäll över ett eller annat övertramp
i valpropagandan. Låt mig erinra om

Onsdagen den 2 november 1960 em.

Nr 24 111

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

vad som hände under pensionskampanjen.
Då sade man från linje 3, där folkpartiet
var direkt engagerat i propagandan:
»Man tänker ta ifrån dig 20 procent
av lönen i pensionsavgifter. Det
kommer att bli lönestopp under oöverskådlig
tid framöver» o. s. v. Då hördes
inget avståndstagande från herr
Svenssons sida.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag kan ju inte rå för
vare sig om herr Gustafsson tycker att
vad jag sade var gnäll eller om han inte
begriper det.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Det var ursprungligen
inte min avsikt att kommentera valutgången,
men då denna kommit att spela
en så stor roll i debatten vill också
jag göra några reflexioner kring den.

Man har talat om partiernas procentuella
andel av valmanskåren under
skilda år, men samtliga talare har underlåtit
att nämna att oavsett om man
tar valet 1956, 1958 års nyval eller valet
på hösten 1958 som utgångspunkt, så
är centerpartiet det enda borgerliga parti
som val efter val ökat sin andel. Vi
skall inte yvas över framgången. Jag
kan gärna instämma i vad min partiledare
herr Hedlund sade: »Det går upp
och ned på det politiska området.» Men
jag vill i alla fall notera det ökade förtroendet
för centerpartiet som en för
oss glädjande realitet, och den bör ingå
i bilden när vi skall bedöma dagens politiska
situation.

Hur kommer valresultatet att påverka
den politiska utvecklingen, för det
första regeringspolitiken och för det
andra de icke-socialistiska oppositionspartiernas
politik, på lång sikt?

Regeringspartiets framgång är obestridlig,
men jag vill framhålla att det
därför inte finns någon anledning till
defaitism hos den demokratiska oppositionen,
allra minst hos det parti som jag

företräder. Det har nämnts tidigare i
dag, och jag vill ta det som min utgångspunkt,
att regeringspartiet samlade i
runt tal 2 032 000 väljare och den demokratiska
oppositionen 2 027 000.
Skillnaden är noga räknat 5 422 röster
mer för regeringspartiet.

Det skulle väl vara optimistiskt i överkant
att utgå från att en så pass markant
valframgång för socialdemokratien
skulle disponera till ökad vilja till samverkan.
Men jag har frågat mig många
gånger efter valet: Bör en majoritet av
5 000 väljare bland 4 miljoner som avgivit
sitt votum tolkas som mandat för
en regeringspolitik som inte behöver ta
hänsyn till åsikterna inom oppositionen
— och måhända leda till en mera markerad
vänsterorientering? Personligen
tycker jag att den ringa skillnaden i antalet
väljare som står bakom den demokratiska
oppositionen respektive regeringen
borde vara ett starkt motiv för
en strävan att åstadkomma samlande
lösningar på bredast möjliga bas. Jag
säger medvetet »strävan» därför att jag
tycker att vi sett för litet av vilja till
sådana samlande lösningar under de
sista åren.

De stora frågor vi står inför under
1960-talet har tidigare apostroferats av
skilda talare, bland andra hans excellens
statsministern. Som exempel på frågor
där vi bör försöka att rådgöra med
varandra om samförståndslösningar vill
jag nämna dels hela raden av reformer
på utbildningens område och dels författningsfrågorna.

Jag skall till granskning ta upp några
av de teser som statsministern myntade
i sitt anförande. Inom parentes vill jag
då först säga att jag har litet svårt att
följa statsministern i svängarna på eu
punkt, nämligen när han först fastslår,
att valet har vunnits på en progressiv
och dynamisk regeringspolitik och strax
därpå säger att orsaken till valsegern
var att oppositionen förde en så dålig
politik. Litet skämtsamt skulle jag kunna
säga, att det för socialdemokratiens

112 Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

tro på den egna politikens bärighet väl
är viktigt att man bestämmer sig för
vilken av dessa teser som väger tyngst
i argumentationen.

Statsministern myntade också en annan
tes. Han sade ungefär: Hade valet
lett till att vi hade fått en annan regering,
hade vi nu varit inne i en allvarlig
kris, därför att en ny regering då
hade suttit i kanslihuset och brottats
med en budget som på grund av tidigare
utställda löften från oppositionen hade
givit ett underskott till att börja med
på en miljard kronor. Hur vet statsministern
att den premissen är riktig? Hur
blev utfallet av budgeten 1959/60, då regeringen
för första gången slog fast att
vi behövde en inkomstförstärkning på
cirka en miljard kronor? Ja, låt oss se
på riksräkenskapsverkets budgetredovisning,
som i dagarna offentliggjorts.
Enligt finansministerns budgetberäkning
var det kassamässiga underskottet
1 035 miljoner kronor. Det faktiska budgetutfallet
blev ett underskott på 40 miljoner.
Skatterna blev 771 miljoner kronor
högre än man räknade med, och
omsättningsskattens andel av detta belopp
är 366 miljoner kronor. Eftersom
vi inte accepterade omsättningsskatten,
blir min konklusion att vi för att skapa
en balanserad budget hade behövt
täcka det faktiska budgetunderskottet
på 40 miljoner kronor plus de 366 miljoner
kronor som omsättningsskatten
gav, d. v. s. drygt 400 miljoner kronor.

Nu vill jag inte påstå, att man vid en
budgetberäkning kan utgå från dessa
siffror. Det gjorde vi inte heller, utan
vi utgick vid våra beräkningar från de
siffror som finansministern presenterade,
nämligen ett budgetunderskott på i
runt tal eu miljard kronor. Jag vill säga
till regeringen, att vår budget dock
var lika stark. Det påstående, som man
nu har konstruerat, nämligen att vi med
en tillämpning av centerpartiets budgetpolitik
skulle ha behövt låna upp 600
miljoner kronor, har man inte med siffror
kunnat bevisa riktigheten av. Om de

siffror jag här refererat är riktiga —jag
har ganska nyligen fått dem från tidningsreferat
—- och om jag inte själv
drar felaktiga slutsatser, visar det hur
vanskligt det är att fälla sådana påståenden
som statsministern gjorde. Jag tycker
att man bör vara litet mera försiktig
innan man fäller sådana omdömen
som att vi hade kommit in i en djupgående
politisk kris, eftersom en ny regering
hade måst brottas med ett budgetunderskott
på en miljard kronor. Det
är inte alls säkert att en ny regering
hade grundat sin budget på så felaktiga
siffror som den socialdemokratiska regeringen
använde när omsen skulle införas.

Låt mig återgå till statsministerns
slutsatser beträffande orsakerna till valutgången.
Enligt min uppfattning var
det varken förträffligheten hos den socialdemokratiska
regeringspolitiken eller
en dålig oppositionspolitik som var
den väsentliga orsaken till socialdemokraternas
framgång. Min personliga tro
är att socialdemokraterna vann valet
genom att skrämma med ett hot som
inte existerade, nämligen att välfärdsstaten
var i fara. Det är väl ändå ingen
i detta land som tror att en annan regering
skulle ha fört en politik, som hade
raserat de sociala framsteg, som vi
i stort sett varit eniga om. Vi har stridit
i pensionsfrågan, eftersom vi där
hade skilda utgångspunkter. Däremot
kan jag gå tillbaka ända till 30-talets politik
och fråga:På vilka avgörande punkter
i reformarbetet har det parti jag företräder
intagit en negativ ståndpunkt?
Och i dagens stora frågor har vi varit
lika positiva som regeringen, t. ex. när
det gäller folkpensionerna, sjukförsäkringen
och skolreformen, de frågor som
jag betraktar som de stora och väsentliga
socialpolitiska reformerna under de
sista decennierna.

Jag vill slå fast att vi i centerpartiet
vill föra en politik som bevarar de vunna
framstegen men som mer än den socialdemokratiska
politiken ökar den

Onsdagen den 2 november 1960 em.

Nr 24 113

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

personliga friheten genom att minska
på vissa statliga ingrepp.

Får jag också säga ett par ord om högerpolitiken,
ehuru jag inte tycker att
det är trevligt att kritisera högern. Från
skilda utgångspunkter har jag kommit
till den slutsatsen, att jag inte gärna vill
göra det. Jag menar att högern, som
själv lagt upp sin politik, också får
bära ansvaret för den. Men eftersom
alternativtanken kom att spela en så
avgörande roll i den valrörelse vi nyss
haft vill jag ange, hur jag menar att
högerpolitiken verkat för alternativtankens
realiserande.

Herr Heckscher talade mycket varmt
om borgerlig samverkan, strävan till
borgerlig enighet. Ja, enighet är nog bra
i de flesta fall, men avgörande är om
det är något bra man blir enig om. Jag
menar, att det var ingen bra sak att enas
om att som ett alternativ till den sittande
regeringens politik ställa upp högerpolitiken.
Jag tror att högerpolitiken
de facto kommit att riktas mot de andra
två borgerliga oppositionspartierna.
Kanske har den egentliga avsikten varit
att undan för undan decimera dessa till
två obetydliga minoritetspartier för att
på den vägen skapa ett tvåpartisystem
i detta land. Det är min personliga uppfattning
att avsikten varit denna inom
vissa ledande högerkretsar.

De medborgare som tidigare har röstat
socialdemokratiskt men nu är kritiskt
inställda till den socialdemokratiska
politiken och vill söka sig fram till
något annat, fordrar att detta andra har
som kännemärke den reformpolitik som
vi i stort sett varit eniga om — man vill
bevara grunddragen i de vunna framstegen
men försöka öka frihetssektorn. Jag
tror inte att högern härvidlag varit ett
alternativ.

Herr statsministern tecknade problematiken
så att den socialdemokratiska
politiken är positiv, medan de
andra partiernas politik är negativ; på
sin höjd erkänner dessa partier i efterhand
att socialdemokratiens politik va -

rit positiv. Jag tror inte att de skillnader
i åsikt som råder gäller den egentliga
målsättningen, åtminstone inte om
vi håller oss till det socialpolitiska fältet.
Det råder en skillnad i åsikt om
vilka frågor som bör ha prioritet — det
erkänner jag villigt. Vi har från vårt
håll fört fram folkpensioneringsfrågan,
det mindre företagandets kapitalanskaffning,
lokaliseringsfrågan, dyrortsfrågan
och en del andra ting. Men det gäller
här prioritetsordningen och det är inte
fråga om någon skillnad i framstegsvänlighet,
om jag får använda ett enkelt
uttryck.

Då frågar man: ATP — går inte där
en väsentlig principiell skiljelinje mellan
exempelvis socialdemokratien och
centerpartiet? Jag har för min del inte
betraktat den allmänna tjänstepensioneringen
såsom en socialpolitisk fråga.
Jag har menat att Löntagar-Sverige hade
att välja mellan införande av å ena sidan
tjänstepension och å andra sidan uttagande
av denna förmån kontant lönevägen
vid förhandlingsbordet genom en
ökad årlig inkomst jämte erhållande av
den grundtrygghet i pensionshänseende
som folkpensionen ger. Det var ju på sin
tid socialminister Gustav Möllers stora
tanke att vi skulle lösa ålderstryggheten
genom att bygga på folkpensionen
och göra denna lika för alla. Ur den
synpunkten är det felaktigt att framställa
vår linje som negativ, ty vårt bud
till Löntagar-Sverige har avsett möjligheten
att vid förhandlingsbordet öka
den årliga inkomsten och få ut ökningen
i direkt kontant lön under de
bästa åren, då människorna har materiella
förhoppningar på livet, då det
egna hemmet skall skapas, utbildningskostnader
klaras, det egna företaget
startas o. s. v. Samtidigt härmed skulle
vi söka enas om en snabbare utbyggd
grundtrygghet via folkpensionen.

Jag betraktar alltså den lagstiftning
som nu genomförts såsom ett ingrepp —-lagstiftningsvägen alltså — i den enskildes
rätt att själv disponera sin in -

8 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 2b

114 Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

komst, alldenstund vi varit eniga om att
lösa grundtrygghetsfrågan via folkpensionen.
Det har gällt ett val mellan ökad
lön under de aktiva åren eller ATP.

Jag nämner detta därför att den penningvolym
man har att dela vid förhandlingsbordet
minskar med exakt samma
belopp som arbetsgivaren för sin arbetstagare
betalar in till pensionsfonderna.
Jag tycker man bör påpeka detta —-saken har tyvärr inte spelat någon avsevärd
roll i debatten.

Nu tillkommer det inte mig som enskild
ledamot av centerpartiets riksdagsgrupp
att svara på frågan var centerpartiet
i dag står i ATP-frågan. Men
jag vill framhålla att det är skillnad
att erkänna en politisk realitet och att
åsiktsmässigt acceptera den.

Jag kan naturligtvis säga att jag gillar
inte färgen på den här talarstolen, men
den är dock en realitet som jag inte
kan ändra på. Det är klart att vi måste
på ungefär samma sätt vara realister när
det gäller ATP: den är genomdriven och
är en politisk realitet.

Herr talman! Jag skall sluta med ett
par mycket korta reflexioner kring försvarsfrågan.
Vi vet att försvarskostnaderna
i dag uppgår till ungefär hälften
av det belopp vi tar in i direkt statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt. Det
är ett avsevärt belopp. Jag tror man kan
säga att det råder en viss betänksamhet
hos stora delar av vårt folk inför försvarskostnaderna,
speciellt inför den
kumulativa kostnadseffekt vi fått på
senare år på grund av försvarsuppgörelsen
1958. Detta är emellertid inte det
väsentliga när det gäller allmänhetens
bedömning, utan allmänhetens kritiska
inställning gäller spörsmålet: står försvarets
effektivitet i rimlig proportion
till de kostnader vi lägger ned på detsamma?
Jag är övertygad om att majoriteten
är på det klara med att skall vi ha
ett effektivt försvar är vi tvungna att
betala vad det kostar.

Jag vill i detta sammanhang uttrycka

en förhoppning om att den besparingsutredning
som är tillsatt inom försvaret
lägger ned all möda på att pröva varje
möjlighet till organisatoriska, tekniska
och administrativa rationaliseringar i
syfte att höja effektiviteten inom den
kostnadsram man på politisk väg enats
om. Jag tror detta är nödvändigt med
hänsyn till försvarskostnadernas mycket
intima samband med det totala skattetrycket
i vårt land.

Jag vill också gärna ha sagt att man
principiellt kan vara kritiskt inställd
till försvarsfrågans handläggning. Man
kan invända att försvarsfrågan under
de senaste åren i praktiken avgjorts i
en alltför intern krets, vilket omöjliggjort
en fri debatt och kanske även
hämmat riksdagens handlingsfrihet.
Men jag vill mycket starkt betona att
oavsett vilken form man väljer att presentera
försvarsfrågan för riksdagen
skulle det enligt min mening ha varit
synnerligen olyckligt att kasta ut denna
fråga på det politiska stridsfältet.

Vi har inte råd att ta en strid härom,
inte bara därför att vad den aktuella
frågan nu gäller är en kortsiktsuppgörelse,
där en åsiktsskillnad i fråga om
måhända några tiotal miljoner absolut
inte i rådande världspolitiska läge bör
föranleda en strid. Jag tror att en sådan
endast skulle väcka en viss förvåning
och undran i vår omvärld. Den
skulle måhända också framkalla en viss
tillfredsställelse på håll där vi inte
önskar en dylik tillfredsställelse. Framför
allt tror jag att man i utlandet inte
skulle observera nyanserna i en sådan
svensk politisk meningsbrytning kring
försvaret. Man skulle rent allmänt inregistrera
att det för första gången på
mycket länge uppstått svensk oenighet
i försvarsfrågan. Vi har haft borgfred
kring försvaret sedan 1936 i stort sett
och detta har varit av utomordentligt
värde. När vi efter andra världskriget
valde alliansfriheten vet vi hur vår linje
då möttes med skepsis i skilda länder
runt om oss, men vi har undan för un -

Onsdagen den 2 november 1960 em.

Nr 24 115

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

dan lyckats skapa respekt för vår
ståndpunkt.

Till detta förhållande torde främst två
komponenter ha medverkat, nämligen
alliansfriheten i kombination med ett
så starkt försvar som vi såsom liten nation
mäktar åstadkomma. Det ena har
varit en betingelse för det andra och
enigheten kring båda dessa huvudlinjer
har haft ett betydande egenvärde när
det gällt att skapa respekt för vår kurs.
Vi har här ett förtroendekapital som vi
med hänsyn till vår känsliga situation
som en liten nation i den geografiska
skärningslinjen mellan de två blocken
måste vara mycket rädda om.

Härtill kommer att vi om något år har
att ta ställning till de mycket stora och
svåra frågorna om försvarsgrenarnas
inbördes avvägning och till den ännu
större frågan: kärnvapen eller icke
kärnvapen. Min mening är att om vi
lyckas bevara enigheten kring försvaret
— inte har kastat ut det på det
politiska stridsfältet — har vi större
möjligheter att den gången ta ställning
till dessa stora frågor i en atmosfär av
politisk besinningsfullhet. Däri ligger,
menar jag — utan varje annan kommentar
— det största värde i den försvarsuppgörelse
som är träffad.

Herr förste vice talmannen tog nu
ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle gärna vilja
kommentera ett par av de saker herr Antonsson
nämnde. Han talade om den roll
som alternativtanken hade spelat under
den förflutna valrörelsen och ansåg att
det alternativ som högerpartiet presenterade
inte varit tillräckligt för att klargöra
för väljarna möjligheten av eu
annan politik än den socialdemokratiska.

Jag skall här inte gå in på några detaljer
i den frågan. Jag konstaterar bara
att man kan gå till väga på olika sätt.
Antingen presenterar varje parti för

sig sitt alternativ, och i så fall är det
naturligt att herr Antonsson inte tycker
att högeralternativet är övertygande och
att jag inte tycker att centeralternativet
är övertygande. Det finns olikheter
mellan dem. Eller också kan man slå
sig ned för att resonera fram ett gemensamt
alternativ. Om det är den senare
vägen, som herr Antonsson vill att
vi skall välja, så vill jag bara säga att
vi i så fall har tid på oss nu att försöka
göra det. Det kan börja med samarbete
på speciella punkter, och det kan så
småningom komma att täcka ett vidare
fält. Men förutsättningen är naturligtvis
att man verkligen försöker komma
fram till ett alternativ som är gemensamt.

Herr Antonsson talade sedan om försvarsfrågan
och om den betänksamhet
som råder på sina håll i landet om effektiviteten
hos försvaret i proportion till
kostnaderna.

Jag tror att vad man kan vinna genom
så kallade besparingsutredningar,
vilka i och för sig inte är betydelselösa
dock är väsentligt mindre än vad man
vinner genom själva konstruktionen av
försvarsanslaget. När de militära myndigheterna
vet, att de rationaliseringar
och besparingar som de kan genomföra
får användas till att förstärka försvarets
effektivitet, då har man där den
säkraste garantien för att dessa sakkunniga
myndigheter, som trots allt har
de största tekniska möjligheterna att
åstadkomma någonting, också begagnar
möjligheterna på bästa sätt. Den åsiktsskillnad,
som otvivelaktigt har skymtat
ibland, har i verkligheten inte gällt
några tiotal miljoner kronor, utan den
har gällt frågan i vad mån man skulle
kunna uppehålla 1958 års målsättning
för försvaret som helhet.

Arbetet på försvaret är ett mycket
långsiktigt arbete. Planerna görs upp
över långa perioder, kanske sjuårsperioder
när det gäller materialanskaffning
i allmänhet. Plötsliga kastningar i
den mängd av medel som står till för -

116 Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

fogande kan därför rubba mycket mera
än vad som framgår av själva siffermaterialet.
Det är den långsiktiga planeringen
för uppehållande av 1958 års
målsättning som framstår som det väsentliga.
Betydelsen av en borgfred i
fråga om försvaret, som jag väl erkänner,
är knuten till om det syftet därigenom
kan främjas.

Herr ANTONSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte taga upp
någon stor polemik med herr Heckscher.
Herr Heckscher skildrade två
olika procedurformer, om jag så får uttrycka
det, när det gäller möjligheten
att finna ett alternativ inom den demokratiska
oppositionen. Men de två skilda
sätten är enligt min mening ingalunda
avgörande. De skiljer sig egentligen
inte så mycket från varandra.
Varje parti måste väl ändå inse, att
det första villkoret för ett alternativ är
att den politik man var och en för sig
för är åsiktsmässigt välgrundad, men
också att den politik man presenterar
inte är av sådan karaktär att den förstärker
regeringspolitikens möjligheter.

Jag tror att högerns politik under
1950-talet har lagt grunden till socialdemokratisk
regeringsutövning under
1960-talet. Jag kan inte underlåta att beskriva
— utan att vara alltför kritisk
-— hur jag anser att högerpolitiken
har verkat på alternativtanken, eftersom
den har kommit att spela en mycket
stor roll och eftersom det i framtiden
måhända kommer att sägas, att 1960
för den demokratiska oppositionen var
de försuttna tillfällenas år.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill gärna understryka
vad herr Antonsson sade i början,
att det alternativ som man framlägger
måste vara åsiktsmässigt grundat. Och
det måste vara ett alternativ som inte
bara har den, om jag så får säga, pro -

pagandamässiga innebörden, att det inte
stärker regeringspartiets möjligheter
utan också till sitt innehåll svarar mot
vad man kan kräva av borgerlig politik.

Vad som för oss har framstått som
det väsentliga — och fortfarande framstår
som det väsentliga — i det sammanhanget
är att man aldrig får släppa
ur sikte sambandet mellan statens utgifter
till bidrag och andra ändamål och
statens inkomster, närmast i form av
skatter. Vi anser att det är ofrånkomligen
nödvändigt att redovisa, på vilket
sätt man skall finna en utgångspunkt för
de begränsningar i samhällets krav på
medborgarna, som även herr Antonsson
anser är önskvärda. Om herr Antonsson
menar att alternativet kunde presenteras
på ett annat sätt med samma resultat,
är det såvitt jag förstår ett belägg för
att det kanske skulle ha varit värdefullt
med en mer ingående diskussion
mellan oppositionspartierna i fråga
om hur ett sådant alternativ skulle utformas.

Herr ANTONSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara kort och
gott säga till herr Heckscher, att jag
inte tror att han med fog kan påstå,
att vi inom de två andra partierna
har släppt ur sikte sambandet mellan
skatter och reformer. Därvidlag odlar ni
faktiskt tyvärr inom högerpartiet och
socialdemokratien en gemensam myt.
När exempelvis statsministern här uttryckte
det så, att mellanpartierna vill
föra socialdemokratiens reformpolitik
men högerns skattepolitik, så är detta
felaktigt. Vi vet att våra budgetalternativ
är hållbara, och ingen har här med
siffror vederlagt detta. Vi har med vår
budgetuppläggning haft möjlighet att
ta avstånd från den politik som högern
drivit. Om herr Heckscher inte kan
erkänna det riktiga i denna argumentation,
måste jag säga att hans senaste
anförande är ohållbart.

Onsdagen den 2 november 1960 em.

Nr 24 117

Vid remiss av Kungl. Maj ds proposition nr 169

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! För ovanlighetens skull
har remissdebatten i mycket liten omfattning
kommit att kretsa kring vårt
ekonomiska läge och konjunkturutsikterna
utom i ett hänseende, nämligen
vad beträffar själva driftbudgetens balansering
och statens lånebehov. Såväl
herr Svensson i Ljungskile som herr
Antonsson och även herr Ohlin har varit
inne på den saken. Det är ju i mycket
en teknisk diskussion, där man egentligen
inte kan ta ställning till hur driftbudgeten
förändras, förrän vi har kommit
fram till årsskiftet och kan överblicka
den statistik, som då är tillgänglig I

ett hänseende kan emellertid diskussionen
mycket lätt förenklas och
konkretiseras i och med att omsättningsskatten
har införts, nämligen huruvida
staten har haft ett upplåningsbehov
på 1 000 miljoner kronor eller
ej. Man kan konstatera att något upplåningsbehov
föreligger inte på den miljard,
som omsättningsskatten ger. Striden
står om huruvida det hade varit
lämpligt för staten att i nuvarande läge
underlåta att ta in en miljard från medborgarna
och näringslivet.

Både herr Svensson i Ljungskile och
herr Antonsson har ju ofta gjort sig till
tolkar för den mindre företagsamhetens
lånebehov. Det lånebehovet skulle i ännu
mycket mindre utsträckning ha kunnat
bli täckt, därest man från statens
sida skulle ha givit sig ut på den allmänna
lånemarknaden och konkurrerat
om det knappa utrymmet av tillgängliga
medel. Jag tror att det är fullkomligt
klart att rent samhällsekonomiskt har
den miljard som omsättningsskatten ger
varit nödvändig. Det är en bedömning
som även alla ekonomer av facket är
eniga om. Det har i varje fall inte vare
sig från Industriförbundet och Svenska
arbetsgivareföreningen eller från ekonomerna
vid våra universitet framförts
någon kritik i det avseendet, utan där -

ifrån har man närmast fört fram en motsatt
kritik.

I nuvarande läge pågår ju en politisk
mognadsprocess inom oppositionen.
Ett slags politisk tillnyktring är nu
på väg. För högerns och centerpartiets
del innebär detta i första hand att hinna
ifatt den ATP-snabbfotade herr Ohlin,
som vid det här laget snart tillsammans
med oss socialdemokrater och herr Königson
ensam har förverkligat pensionsreformen.
Vidare pågår det väl också
för närvarande en tillnyktring inom
hela oppositionen trots vad herr Svensson
i Ljungskile och herr Antonsson nu
sagt, som leder till att man accepterar
även omsättningsskatten. Jag tror att
inom en mycket snar framtid — jag gissar
redan vid nästa remissdebatt i denna
kammare — kommer vi att få uppleva
den saken. För egen del tror jag
därför, att det är mycket lämpligt att
nu lämna oppositionen, där den i dag
befinner sig. En utomstående kan ju
knappast påverka själva mognadsprocessen.
Den måste ta sin tid liksom varje
konvalescens efter ett tillfrisknande.

Jag får därför i stället vända mig direkt
till regeringen i denna debatt, och
jag hoppas, att den i någon mån skall
ägna de frågor jag här tar upp tillbörligt
intresse. Jag vill då genast konstatera,
att vi för närvarande har ett mycket
hyggligt ekonomiskt utgångsläge för
en fortsatt progressiv reformpolitik. Vi
har med detta års utgång två rekordår
bakom oss, 1959 och 1960, som i fråga
om ekonomisk expansion saknar sitt
motstycke under hela efterkrigstiden.
Det räcker kanhända med att påpeka,
att vårt folkhushålls resurser under dessa
två år ökat med ungefär 15 procent,
att större delen av denna ökning är att
tillskriva ökad produktivitet framför allt
inom industrien och byggnadsverksamheten
men också inom övriga delar av
vårt näringsliv. Vidare kan sägas att
expansionen har ägt rum vid prisstabilisering
och att den skett genom gradvis
inmatning av arbetskraftsreserverna

118 Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

och med en därav följande minskning
av arbetslösheten. Vi har vidare lyckats
vidmakthålla vår handels- och bytesbalans.

Kort sagt har expansionen ägt rum
under sådana förhållanden att ett högt
betyg åt den ekonomiska ledningen i
vårt land är befogat. .lag tror att det
inte alls är förmätet att konstatera, att
valutslaget till väsentlig del är att tillskriva
det svenska folkets tacksamhet
för att det råder goda tider, för att
standarden varit i stigande och för att
alla parter -— företagarna inte minst —•
fått utlopp för sin ambition och sin
initiativkraft.

Men nu, herr talman, gäller det framtiden.
Jag vill ange följande målsättning,
som jag anser bör ligga till grund
för den ekonomiska politiken, nämligen
att göra »två goda år till sex», att alltså
försöka få politiken att fortsätta in
över nästkommande fyra år såsom den
lyckosamt har påbörjats. Jag är övertygad
om att svenska folket nu vill ha en
mera ambitiös ekonomisk politik än den
vi upplevde under 1940- och 1950-talen.
Vårt folk har nu fått uppleva dess fördelar,
och det har också sett att det ligger
inom de praktiska möjligheternas ram
att förverkliga en sådan politik. Denna
mera ambitiösa ekonomiska politik
skulle bestå däri att vi bestämmer oss
för den maximala produktionsökning
vi är i stånd att genomföra med hjälp
av våra arbetskraftstillgångar, våra naturrikedomar
och vårt tekniska och
ekonomiska kunnande, allt detta med
självfallet hänsynstagande till vårt gemensamma
intresse av prisstabilitet och
balans i vår yttre ekonomi.

Den möjliga produktionsökningen per
år torde ligga mellan 5 och 8 procent,
som då anger utrymmet för stegringen
av våra investeringar och vår konsumtion.

Ett enkelt räkneexempel kan visa vilka
fördelar och vilka vinster som väntar
oss alla genom en sådan genomförd,
välplanerad expansionspolitik. Låt oss

anta att vi från den produktionsnivå vi
uppnått under år 1960 är i stånd att höja
produktionen med blott 5 procent årligen
under kommande fyraårsperiod. Vi
kommer då att få ytterligare 11 miljarder
kronor att öka vår konsumtion och
förbättra vårt folkhushåll med. Låt oss
vidare anta att vi proportionsvis ökar
våra investeringar något mer än vår
konsumtion, så att bruttoinvesteringens
andel av bruttonationalprodukten kommer
att uppgå till en tredjedel mot nuvarande
32 procent. Vilka större resurser
skulle vi då inte få att lösa en rad
knapphetsproblem! Investeringsutrymmet
skulle då öka från nuvarande 18
miljarder kronor i 1954 års penningvärde
till 22,5 miljarder, eller med 4,5 miljarder
kronor.

Vi skulle få god plats för en ökning av
bostadsbyggandet till 80 000 lägenheter,
vilket kommer att kosta oss 500 miljoner
kronor. Vi skulle kunna bygga ytterligare
100 mil motorvägar årligen för
en motsvarande kostnad, och vi skulle
kunna genomföra den utvidgning av
skol- och universitetsbyggandet för
boråt 100 miljoner kronor om året under
några år som är oundgängligen nödvändig,
om vi skall kunna klara universitets-
och skolreformen. Ändå skulle
huvudparten av detta större investeringsutrymme
gå till industrien och näringslivet
självt för effektivisering, modernisering
och rationalisering.

Herr talman! Jag anser det vara av
synnerlig vikt att rikta regeringens, denna
kammares och även oppositionens
uppmärksamhet på vårt goda utgångsläge
för avhjälpandet av en rad brister
och för skapandet av den framtid vi
alla är beroende av. Det finns nu en
chans som aldrig tidigare att komma
från bostadsbristen, att avhjälpa studenternas
och andra studerandes prekära
bostadsläge liksom undervisningens
miserabla lokalförhållanden. Det
finns också en möjlighet att angripa de
hittills olösta sociala problem som det
tidigare varit svårt att ta itu med på

Onsdagen den 2 november 1960 em.

Nr 24 119

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

grund av brist på personal och lämpliga
lokaler. Med andra ord finns det
möjligheter som aldrig förr att fortsätta
reformarbetet på de för medborgarna
väsentligaste områdena.

På reformområdet skall jag i dag begränsa
mig till ett mindre avsnitt, som
tillhör den produktiva socialpolitikens
ambitiösa och givande fält, men innan
dess vill jag göra en kommentar till vad
som hänt på pensionsområdet när det
gäller privattjänstemännens förhandlingar
om tilläggspensionsförmåner utöver
dem som ATP har skänkt åt alla
löntagare. Jag är liksom flertalet av denna
kammares ledamöter glad över att
kunna konstatera, att de utfästelser som
gavs från linje l:s sida under folkomröstningen
och av anhängarna av ATP
till privattjänstemännen till fullo har
infriats. Det har blivit en avlösning som
förhandlarna på bägge sidor har all heder
av och som innebär att de verkliga
löneskillnaderna mellan olika kategorier
löntagare bättre kommer fram. Det
är en fördel att man nu öppet kan se
olikheterna mellan tjänstemännens och
arbetarnas löner.

Om man på detta sätt ger ett gott betyg
åt förhandlarna på bägge sidor vid
anknytningen till ATP, är det emellertid
inte detsamma som att man är beredd
acceptera hela ITP-mallen. Det har
på senare tid börjat inom kvinnovärlden
alltmer uppmärksammas, hur orättvis
ITP är i jämförelse med ATP. I den
allmänna tjänstepensionen, ATP, behandlas
— såsom naturligt är i en socialförsäkring
— kvinnor och män lika;
systemet omfattar alla från 16 års ålder.
Däremot innehåller ITP-systemct i detta
sammanhang en betänklig bestämmelse.
De kvinnliga tjänstemännen får
inte börja tjäna in ITP-pension förrän
vid fyllda 30 år, medan männen kommer
med i systemet redan från 25 års
ålder. Genom att kvinnorna enligt ITP
har liigre pensionsålder, kommer de att
vara med i systemet under 30 år mot
40 år för männens del. En man har allt -

så en marginal på 10 år då det gäller
att vara borta från förvärvsarbetet för
studier och dylikt och kan ändå tjäna
in full pension. En kvinna kan efter 30
års ålder inte vara borta från sitt arbete
under ett enda år för familjevård, studier,
samhällsuppdrag eller liknande
utan att få sina pensionsvillkor försämrade.
Detta rimmar inte särskilt väl
med kraven på rättvisa och familjevänlighet
eller med det ofta omvittnade behovet
av ökat kvinnligt samhällsinflytande.

Jag vill alldeles särskilt rikta de
kvinnliga borgerliga ledamöternas uppmärksamhet
på denna diskriminering
av kvinnorna inom ett privat tilläggspensionssystem,
där företagare och löntagare
självständigt åstadkommit en lösning
utan att samhället i något hänseende
påverkat förhandlingarna. År de
borgerliga kvinnliga ledamöterna beredda
att acceptera denna orättvisa?
Kommer ni att godta den med motivering
att det är fråga om ett förhandlingsresultat,
uppnått på den privata
arbetsmarknaden?

Det finns ytterligare en reflektion att
göra i anslutning till ITP och motsvarande
överenskommelser. Studerar man
kommentarerna kring de uppgjorda avtalen
får man det intrycket att företagarna
varit synnerligen angelägna om
att få till stånd separatuppgörelser för
sina tjänstemäns del. Det verkar som
om företagarna ibland skulle önska bibehålla
vissa sociala särförmåner för
tjänstemännens del, förmåner som inte
bör eller kan komma arbetarparten till
del. Om detta arbetsgivarnas handlingssätt
är dikterat av en önskan att vidmakthålla
en redan föråldrad kategoriklyvning
av de anställda i arbetare och
tjänstemän, bör de borgerliga partierna
liksom vi socialdemokrater bestämt säga
ifrån att en sådan klyvning inte längre
kan accepteras.

Jag vill med några ord också beröra
den produktiva socialpolitikens mycket
inspirerande arbetsfält. Socialministern

120 Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

har för någon tid sedan redovisat sitt
10-punktsprogram för 60-talet, och det
är i sanning ett reformprogram som väl
hävdar sig i förhållande till vad som
redan genomförts under 40- och 50-talen. Programmet sträcker sig från rehabilitering
och arbetsvärd, samordning
av socialförsäkringarna och fyraveckorssemester
till bostadssanering
och förbättring av den allmänna socialpolitiken,
för att endast nämna några
punkter i programmet. Jag vill här rikta
uppmärksamheten på ett litet avsnitt,
nämligen den produktiva socialpolitikens
läkande och rehabiliterande verkan.
Det måste på ett helt annat sätt än
tidigare inrättas träningsverkstäder och
beredas tillfälle till skyddad verksamhet.
Om det i dag finns plats för några
tusen personer inom vart och ett av
dessa verksamhetsfält, så behövs det
inom ganska snar framtid plats för tiotusentals
som nu står helt utanför den
produktiva gemenskapen men som
drömmer om att få tillhöra denna och
som också kan efter sin förmåga göra
det, därest vi ser till att lämpliga arbetsplatser
blir inriktade på att bereda
dem sysselsättning och om vi vidtar de
åtgärder som är nödvändiga.

Inom arbetsmarknadsstyrelsen har
man med goda resultat tagit vissa initiativ
för att pröva en del nya former av
produktiv socialvård. En sådan form
har varit att bereda alkoholmissbrukare
sysselsättning vid särskilda beredskapsarbeten,
vilka organiserats som helt normala
arbeten med avtalsenliga löner och
samma arbetsvillkor som för annan arbetskraft.
Följden har blivit att många
av dessa missbrukare för första gången
på mycket länge har fått inkomster och
kunnat göra rätt för sig gentemot sin
familj, skattemyndigheter, rättsorgan
och alla affärsmän hos vilka de varit
skuldsatta. Det är klart att inte alla har
skött sig så där exemplariskt, men i
stort sett har resultaten varit sådana att
försöket manar till fortsättning.

Ett annat initiativ gäller ungdomar

som på olika sätt misskött sig. För dem
har i Jämtland upprättats ett särskilt
beredskapsläger för byggandet av en
skogsbilväg. Genom praktiskt arbete av
detta slag har man kunnat hjälpa en
del ungdomar in på mera förnuftiga
banor.

Jag tror att vi måste alltmer pröva
arbets- och utbildningslinjen när det
gäller att söka komma till rätta med
socialfallen. 60-talets melodi måste bli
att vi investerar i den hjälpbehövande
människan genom att ge henne möjlighet
till utbildning och lämpligt avpassat
arbete.

Herr talman! Jag skall sluta med att
uttrycka den lilla förhoppningen att
oppositionen snart skall sluta med sitt
inbördes och ganska ofruktbara gräl
och tillsammans med oss alla andra i
denna kammare koncentrera sig på uppgifterna
att tillse, att den ekonomiska
expansionen blir den största möjliga
och att pensionsreformen ytterligare
kan utvecklas i riktning mot rättvisa
och avskaffande av nuvarande klassoch
kategoriskillnader samt att den produktiva
socialpolitikens stora program
kan förverkligas.

Jag måste erkänna att i det arbetet
hyser jag de största förväntningar i fråga
om folkpartiet. Det var ju det parti
som först av alla de borgerliga partierna
anslöt sig till ATP, och bland folkpartisterna
är det främst av alla en
göteborgsrepresentant, vars namn man
med tanke på det framtida goda samarbetet
i folkpartiet kanske inte bör
nämna, som i vår reformhistoria alltid
kommer att nämnas med aktning och
respekt. Folkpartiet har också en gammal
vänstertradition att försvara. Vore
inte en vänstersamverkan något för de
yngre inom folkpartiet att fundera över?
Att slå följe med högern, det betyder,
det vet folkpartiet vid det här laget,
undergång. Vi vet i dag i stället att det
är ett aktivt slitsamt arbete i reformväg
för medborgarnas bästa som ger utdel -

Onsdagen den 2 november 1960 em.

Nr 24 121

Vid remiss av Kungl. Maj :ts proposition nr 169

ning. Så kan det också bli för folkpartiets
del.

Jag begär inte att folkpartiet skall
svara i dag, men partiet skall veta att
många inom socialdemokratien är aktivt
intresserade av en sådan samverkan
med de reformvilliga på den borgerliga
vänsterkanten. Vore inte detta
något att arbeta för för framtiden? Den
frågan vill jag ställa här, och den vill
jag i första hand låta gå vidare till herrar
Helén och Wedén.

Under detta anförande återtog herr
talmannen förhandlingarnas ledning.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Självfallet vill inte jag
blanda mig i debatten om de olika budgetalternativen.
Jag tycker den harmest
bestått av löst prat som hänför sig till
luftiga spekulationer om vad som skulle
ha inträffat, därest det eller det budgetalternativet
hade blivit förverkligat. I
stället skall jag syssla med andra ting
i mitt anförande. Jag skall därvid försöka
underbygga vad jag säger med att
hänvisa till vissa av alla kända fakta.

»Gör goda tider bättre» var onekligen
en slogan som slog an i årets valkampanj.
Regeringen och dess parti utnyttjade
som vanligt högkonjunkturen för
att markera sin förträfflighet och inge
väljarna föreställningen, att den sittande
regeringen var den enda säkra garanten
för en fortsatt utveckling i högkonjunkturens
tecken. Även om högern
genom sin stupida oförmåga att fatta
tidens melodi bidrog till regeringspartiets
seger, kan man inte utesluta att
parollen om de goda tiderna som skulle
bli ännu bättre bar utövat ett betydande
inflytande på valutgången.

Detta innebär inte att regeringspartiets
väljare överlag gav sina röster åt
partiet därför att de överväldigats av
det välstånd som antydes i parollen om
de goda tiderna. Stora grupper har utan
tvivel röstat med regeringspartiet i en -

lighet med maximen: man vet vad man
har men inte vad man får.

De »goda tiderna» har dessa grupper
haft liten känning av, och i många fall
lär de med bitter ironi ha beskådat den
vackra valparollen. Ingen kan väl tro
att Göteborgs oljearbetare, som måste
gå ut i en bitter strid på grund av en
dålig avtalsuppgörelse och därför hotades
med uteslutning ur sitt fackförbund,
trodde på myten om de »goda tiderna».
Inte heller LMC:s chaufförer, som reagerade
på liknande sätt mot dåliga löneoch
arbetsförhållanden. Dessa grupper
var i sin fulla rätt, då de sökte resa en
spärr mot det hänsynslösa utnyttjandet
av deras arbetskraft för en dålig lön.
Att nu LMC:s chaufförer hotas med
rättsligt efterspel är bara i stil med det
hela och kan kanske ge centerpartiet
en tankeställare.

Låglönegrupperna i landet är många.
Den officiella inkomststatistiken uppvisar
en skillnad i standard som minst
av allt tyder på att de »goda tiderna»
är genomgående för alla samhällsgrupper.
Inte mindre än hälften av landets
fyra miljoner inkomsttagare redovisar
inkomster som ligger under 835 kronor
i månaden. Det är inte enbart folkpensionärer
och andra pensionärer det är
fråga om utan även stora grupper arbetande
människor. När nu regeringen
föranstaltat om en undersökning av hur
ett så stort antal människor kan existera
på så låga inkomster, förefaller det
mig som om regeringen själv inte var
så övertygad om hållbarheten i sagan
om de »goda tiderna».

Ser man på låglönegruppernas läge,
finner man mycket anmärkningsvärda
förhållanden. Lastbilschaufförerna
inom den enskilda varuhandeln har
en genomsnittlig inkomst av 203 kronor
i veckan. LMC:s chaufförer i Göteborg
har en veckolön på 205 kronor
plus en tia i ackordskoinpensation. Det
gör 215 kronor i veckan. Sedan skatten
är dragen återstår 165 kronor i
lönekuvertet. Lägger man så till hy -

122 Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

rån, som lågt räknat uppgår till 200—
250 kronor i månaden om lägenheten
har något så när standard, återstår för
andra utgifter mellan 115 och 120 kronor
i veckan.

Jag skall ytterligare anföra några
siffror och håller mig fortfarande till
den enskilda varuhandeln. För manliga
bokförings- och kassakontorister
är genomsnittslönen 844 kronor i månaden,
försäljningskontorister har 852
kronor, lagerkontorister 877 kronor
och övrig kontorsbiträdespersonal, som
till övervägande del är kvinnlig, 785
kronor. För de kvinnliga anställda ligger
lönen i allmänhet mer än 100 kronor
lägre i månaden.

För manliga butiksbiträden är medellönen
per månad 855 kronor och
för kvinnliga butiksbiträden, som till
antalet uppgår till i runt tal 30 000,
är genomsnittslönen endast 609 kronor
i månaden. För manliga lagerarbetare
inom partihandeln är medellönen 196
kronor i veckan och för kvinnor 150
kronor. I detaljhandeln får manliga lagerarbetare
189 kronor i veckan medan
kvinnliga får 152 kronor.

På industriens område bär vi ävenledes
en rad fack, där arbetarna avlönas
så att de utan tvekan kan hänföras
till låglönegrupperna. Jag tror inte
jag överdriver om jag säger, att de
som är familjeförsörjare och arbetar
inom låglöneindustrierna måste föra en
ständig kamp för att hålla nöden från
sina dörrar.

Arbetare inom träindustrien, livsmedelsindustrien,
textilindustrien, skogsindustrien,
den kemiska industrien med
flera industrier har i allmänhet löner
som varierar mellan 215 och, i
bästa fall, 250 kronor i veckan. Räknar
man med inkomstbortfall genom
sjukdom och andra omständigheter,
över vilka dessa arbetare inte kan råda,
ligger lönen per år räknat i många
fall snarare under än över 10 000 kronor.

Ingen familjeförsörjare kan utan för -

sakelser för honom själv och familjen
existera på sådana löner. Skatten på
en lön på 215 kronor i veckan uppgår
i Göteborg till 45 kronor i veckan,
på 230 kronor 48 kronor och på 250
kronor 54 kronor. Till detta kommer
hyran, som kan beräknas dra en summa
av 45—50 kronor i veckan. På en
inkomst av 215 kronor i veckan avgår
därför till skatt och hyra minst 90
kronor. Nu står vi inför nya kraftiga
hyresstegringar, som ännu mera försvårar
förhållandena. 125 kronor i veckan
eller cirka 540 kronor i månaden
återstår till alla övriga utgifter, sedan
man dragit av för skatt och hyra, allt
under förutsättning att inte inkomstbortfall
på grund av sjukdom eller
andra omständigheter ytterligare minskar
behållningen av lönen.

Ytterligare en betydande kategori
måste observeras i sammanhanget. Det
är de ensamstående självförsörjande
kvinnorna. De är, som bekant, i likhet
med andra arbetande kvinnor, underbetalda
i jämförelse med manliga
arbetare. Tillhör dessa kvinnor låglönegrupperna,
befinner de sig i ett
miserabelt ekonomiskt läge, särskilt
som de i många fall har barn att dra
försorg om. Här finns sannerligen anledning
att göra tiderna bättre. Jag
hälsar med tillfredsställelse vad den
föregående talaren, herr Kellgren, anförde
när han uttryckte en förhoppning
om en framtida höjd standard.

Regeringen bör dock i detta fall begynna
välgörenheten hemma hos sig
själv. I statlig tjänst finns stora grupper
som utan tvekan tillhör låglönegrupperna.
I lönegraderna 1—4 på den
statliga löneplanen A finns inte mindre
än över 16 000 befattningshavare. Begynnelselönerna
i dessa grader sträcker
sig från 609 kronor i månaden till
846 kronor. I lönegraderna 5—6 finns
det nära 24 000 befattningshavare. Lönerna
i dessa grader varierar från 747
kronor till 939 kronor i månaden. Här
finns det följaktligen i runt tal 40 000

Onsdagen den 2 november 1960 em.

Nr 24 123

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

befattningshavare i statlig tjänst som
otåligt väntar på de utlovade bättre
tiderna. Till detta kommer den extra
personalen, som är ännu sämre avlönad.
Vi har ett färskt exempel från
postverket i Stockholm på vart det kan
leda, när statsanställd personal får arbeta
för låga löner.

Det övervägande flertalet av dessa
befattningshavare som är placerade i
låglönegraderna på den statliga löneskalan
är kvinnor. Deras antal är 33 500
eller 85 procent av de lågavlönade.
Räknar man även med 7 lönegraden,
stiger siffran för kvinnliga befattningshavare
till i runt tal 45 000.

Det är intressant att i sammanhanget
observera hur staten tillämpar likalönsprincipen.
Det finns i statstjänst
över 65 000 kvinnliga befattningshavare.
Av dessa är — som jag nyss nämnt
— inte mindre än 45 000 eller nära 70
procent placerade i lönegraderna 1—7.

Antalet manliga befattningshavare
utgör 140 000, och för dem är förhållandet
omvänt. Utan att jag därför för
flertalet av dem vill rosa marknaden
måste jag ändå göra denna jämförelse.
Av dem är 31 000 placerade i lönegraderna
1-—7 eller cirka 23 procent av
hela antalet, men 109 000 är placerade
i graderna över 7, eller 77 procent.

Staten följer sålunda exemplet från
den privata sektorn och diskriminerar
den kvinnliga personalen genom
att placera den bland låglönegrupperna.
Kanske man i detta förhållande
får söka förklaringen till att regeringspartiet
reser ett så förbittrat motstånd
mot ratificeringen av likalönsprincipen.

Vill regeringen göra allvar av parollen
om bättre tider, har den ett utomordentligt
tillfälle genom att börja med
cn reformering av sin högst odemokratiska
löneplan. Låglönegrupperna måste
få mera handgripliga bevis på att
tiderna är goda än vad de hittills har
fått. Detta är så mycket mer befogat
som en sådan viljeyttring även inne -

bär ett steg på vägen till ett förverkligande
inom statens egna domäner av
likalönsprincipen. Jag kan i detta sammanhang
nämna att jag under den tid
då jag själv var anställd i statstjänst
fann exempel på hurusom de styrande
i det statsverk jag tillhörde, då det
gällde tävlan på lika villkor vid befordran
mellan man och kvinna, nästan
regelbundet gav företräde åt männen.

Det finns också en annan stor medborgargrupp
som väntar på bättre tider.
Det är folkpensionärerna. För dem
som ännu inte har annat att falla tillbaka
på än folkpensionen framstår säkert
inte tiderna som särskilt goda.
Besvikelsen över att löftet om den större
folkpensionshöjningen i år uteblev,
fräter ännu sinnena hos de gamla.

Men ännu mera är detta fallet, där
de kommunala myndigheterna inte aktat
för rov att ta tillbaka vad statsmakterna
avsett som en förbättring av
de alltjämt knappa folkpensionerna. De
pensionsstegringar som förutsätts för
en tioårsperiod framåt har gång på
gång officiellt betecknats både från
regeringshåll och här i riksdagen som
verkliga standardhöjningar, och säkert
har ingen här i riksdagen eller regeringen
räknat med att det skulle finnas
kommuner som skulle ta sig orådet
före att helt eller delvis korsa
statsmakternas avsikter i detta fall.

Men så är tyvärr förhållandet. Jag
vill understryka detta »tyvärr» därför
att det gäller den stad där jag själv
hör hemma. I Göteborg beslutade socialnämnden
att, märk väl, med motivering,
att folkpensionärerna fått standardhöjning,
införa en avgift på 10
kronor i månaden för de åldringar,
vilka tidigare erhållit gratis åldringsvård
i hemmet, och att höja den tidigare
avgiften på 10 kronor för de åldringar
som erhöll vård i pensionärshemmen
till 20 kronor. Det dystra meddelandet
till folkpensionärerna lyder
i all sin kylighet: »Meddelande. Social -

124 Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

nämnden i Göteborg har den 30 maj
1960 beslutat, att hemåldringsvårdad,
som saknar annan inkomst än folkpension
och vars kapital ej överstiger

5 000 kronor — respektive för makar

6 000 kronor — har att från och med
den 1 juli 1960» — då fick de sin standardhöjning
— »erlägga en avgift av 10
kronor per månad, oavsett antal vårdtimmar.
» Samtidigt tog man bort diettillägget
om 20 kronor i månaden för de
pensionärer, vilka av läkare tillråtts
diet. Ävenså utgående klädtillägg drogs
in. Det blev därför inte mycket kvar
av årets standardtillägg. Hälften tog
staden tillbaka genom åldringsvårdavgiftens
höjning, och praktiskt taget hela
standardhöjningen gick all världens
väg genom indragningen av diettillägget
för dem som var i behov av att
hålla diet. Jag bär interpellerat i saken
och väntar med intresse på vad
socialministern har att säga om att socialnämnden
i Göteborg på detta sätt
berövar honom frukterna av hans ansträngningar
att förbättra läget för våra
åldringar. Det måste finnas möjlighet
— om jag inte missminner mig har
riksdagen tidigare gjort uttalande i sådan
riktning — att spärra vägen för
kommuner som på sådant sätt försöker
omintetgöra statsmakternas intentioner.

Herr talman! Jag har berört några
områden där det finns de starkaste skäl
till att göra tiderna bättre. Men det förutsätter
att regeringen inte kapitulerar
för de krafter, som vill driva utvecklingen
tillbaka. Valresultatet innebar ett
klart votum för en fortsatt social uppbyggnadspolitik.
Både regeringspartiet
och vårt parti hade framgångar i valet
och de förpliktar. Den internationella
utvecklingen med förstärkning av
socialismens krafter över hela världen
är också ägnad att stimulera till längre
gående åtgärder för att flytta fram
arbetarrörelsens positioner och på allvar
ta upp kampen för att eliminera
storfinansens dominans över landets

ekonomi. Vårt parti utgår ifrån att en
sådan politik måste föras i fortsättningen,
och vi kommer att ge den allt
tänkbart stöd.

Herr LUNDKVIST i Eskilstuna (s):

Herr talman! Den nyligen utkämpade
valrörelsen har, som tidigare understrukits
i denna debatt, i ett viktigt
avseende gett oss ett mycket bestämt
besked. Det stora flertalet medborgare
slår vakt om de framsteg, som vunnits
på den sociala trygghetens område, och
har därmed accepterat att samhället i
detta avseende skall fungera som förmedlare
av ett solidariskt samarbete
medborgarna emellan.

Högerns attack mot utgifterna för socilapolitik
och undervisning med löftet
till väljarna om att få behålla mera
pengar för egen del har genomskådats
som en omfördelningsmanöver till förmån
för de bättre ställda grupperna i
samhället. Väljarna har hävdat samhällets
ansvar för den enskildes rätt till
trygghet och utbildning. Därmed borde
kanske, som skett här i dag, även för
framtiden de mera förenklade framställningarna
om den offentliga verksamheten
som något för den enskilde
mindre värdefullt och mindre önskvärt
kunna tas under omprövning och frasen
om en finansminister som för egen
lustas skulle berövar folk pengar förvisas
till museet för förbrukade politiska
vapen. Det skulle utan tvekan vara
av ett betydande värde, om vi efter
detta val kunde få till stånd en mera
realistisk debatt såväl om den offentliga
verksamhetens roll för utvecklingen i
stort och för den enskilde individen
som om finansieringen av denna verksamhet.

Ingen bestrider, såvitt jag har förstått,
att våra möjligheter att utnyttja
de förutsättningar som vetenskap och
teknik kan komma att skänka i betydande
grad blir beroende av vår vilja och
förmåga till gemensamma ansträng -

Onsdagen den 2 november 1960 em.

Nr 24 125

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

ningar på en rad olika områden. Vår
vilja att satsa på forskning och utbildning,
på en effektiv arbetsmarknadspolitik,
på kommunikationer och kraftförsörjning,
på sjukvård och bostadsbyggande
för att nämna några områden som
exempel blir avgörande för utvecklingen
i stort och därmed också bestämmande
för hur förhållandena skall
komma att gestalta sig för den enskilde.
Allt detta är ju välkända ting för kammarens
ledamöter och borde mot bakgrunden
av väljarnas ja till ett aktivt
samhälle stimulera till en mera konstruktiv
debatt om samhällets möjligheter
att med olika åtgärder befrämja
utvecklingen. Det borde kunna bli
mer konstruktiv debatt än den som
förts tidigare, i vilken de borgerliga
partierna och i första hand då högern
ofta hämtat sina argument ur den föreställningen,
att medborgarna skulle
eller borde vara mera negativa till samhället.
För att försvara en sådan inställning
har man ofta fört in i bilden
risken för att ett ökat engagemang från
samhällets sida på olika områden skulle
begränsa möjligheterna för den enskilde
individen att ta egna initiativ, att få
svängrum för lusten att brottas med
problem, att vara företagsam och ta
ansvar. Sådana tankegångar genomsyrade
i varje fall högerns propaganda i
detta val.

Jag är helt övertygad om att vi behöver
många människor med de egenskaper
jag nyss nämnde, ju fler dess
bättre. Men jag har svårt att föreställa
mig att exempelvis samhällets insatser
för vetenskap och forskning kan minska
lusten hos forskarna att ta itu med nya
problem. Vi anser väl oss också ha
goda skäl att anta, att samhällets insatser
för att ge bättre utbildning åt flera
kommer att öka vår gemensamma förmåga
att uträtta mera, och inte kommer
företagsamhet och framåtanda att bli
lidande på eu effektiv arbetsmarknadspolitik,
på samhällets åtgärder för att
förbättra kraftförsörjning ocli kommu -

nikationer. Ett aktivt samhälle kan sålunda
med många olika åtgärder skapa
större utrymme för den enskildes möjligheter
att göra sina värdefullaste
egenskaper gällande och stimulera den
enskilde till ökade ansträngningar för
enskilt och gemensamt bästa.

Om därför valresultatet får uppfattas
som ett uttryck för vad medborgarna
anser om värdet av att vi söker finna
lösningar på olika problem i samarbete
med varandra i stället för var för sig,
då tycker jag från min utgångspunkt att
denna av väljarna dokumenterade vilja
till samverkan genom samhället, med
hänsyn till alla de många viktiga frågor
som vi kommer att ställas inför under
60-talet, är en utomordentligt värdefull
tillgång i vårt arbete.

Vi är ju alla medvetna om vilka svåra
avvägningsproblem vi möter när det
gäller hur våra gemensamma resurser
skall disponeras, hur stor del som skall
tas i anspråk för offentlig investering
och konsumtion och hur mycket som
skall disponeras av den enskilde. Att
här kommer att finnas delade meningar
är självklart. Vad vi alla borde vara intresserade
av att undvika är den otakt
i välståndsökningen, som vi redan har
på vissa områden, där vi för att ta
bara ett exempel å ena sidan anser oss
ha råd att konsumera för 650 miljoner
kronor snask om året men å andra sidan
inte orkat med att ordna en effektiv
barntandvård.

Dessa besvärliga avvägningsfrågor
angriper man ju knappast rationellt med
att, som högern gjort i denna valrörelse,
tala om våra avgifter till gemensamma
angelägenheter som något enbart negativt,
bara tala om hur medborgarna
genom skatterna berövas sina pengar
utan att samtidigt göra det minsta lilla
försök till redovisning av vad de skall
användas till.

Herr talman! Om vi har svåra avvägningsproblem
att diskutera när det gäller
fördelningen mellan privat och offentlig
konsumtion och investering, så

126 Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

är sannerligen inte avvägningen mellan
olika utgifter inom den offentliga sektorns
ram lättare.

Vad man kan konstatera av utvecklingen
under de senare åren är, som
alla vet, en kraftig expansion av de
kommunla utgifterna. Anledningen härtill
är säkerligen inte att söka i mindre
sparsamhet från kommunalmännens
sida utan i första hand i de ökade anspråk,
som den enskilde med stigande
personlig standard ställer på det allmänna.
Legitima behov måste tillfredsställas,
om den enskilde skall kunna tillgodogöra
sig sin standardökning och utvecklingen
på vissa områden inte skall
stoppas. Det fordras bättre bostäder,
ökat utrymme på gator och parkeringsplatser
för bilen, bättre sjukvård, flera
utbildningsmöjligheter, tillgång till fritidsanläggningar
och mycket annat.
Automatiskt ökande utgifter till följd
av vissa riksdagsbeslut har också medverkat
till en stigande kommunal utdebitering.

I direktiven för den utredning som
finansministern tillkallat för en allmän
översyn av beskattningssystemet vitsordas
också, att de senare årens utveckling
kännetecknats av ett ökat inkomstbehov
för kommunerna och att
detta tagit sig uttryck i stegrade utdebiteringssatser
och ökade krav på ekonomiskt
bidrag från statens sida.

Med hänsyn till denna starka förskjutning
mot ökade kommunala utgifter
vill jag begagna detta tillfälle att
kraftigt understryka angelägenheten av
att utredningen på denna punkt verkligen
bemödar sig om att söka bedöma
storleksordningen av de automatiska utgiftsökningar
som väntar kommunerna
under 1960-talet och de kostnader för
ökade utgifter som kommunerna bl. a.
på undervisningens område får ta på
sig samt att utredningen därefter söker
komma fram till ett sådant beskattningssystem,
att den rationella och rättvisa
fördelning av skattebördan, som
skall eftersträvas enligt direktiven, inte

kommer att snedvridas av den kommunala
utdebiteringen.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag mötte Bertil Ohlin
på torget i Alingsås i september. Han
sade så här: »I ingen valrörelse har det
ljugits så som i denna.» Kanske hade han
rätt — jag vet inte. Men jag fick en
egendomlig tanke: Tänk om detta vore
den sista valrörelse där det ljögs!

Men låt oss tala om mera fundamentala
ting än den svenska valrörelsen
med dess bedrövliga splittring och insulära
tänkande i en tid, då sammanhållning
och globala perspektiv är så
förtvivlat nödvändiga. Medan vi diskuterar
ekonomiska omfördelningsproblem,
erövrar kommunismen världen.

Jarl Hjalmarson sade i sitt inledningsanförande
många riktiga ord. Jag skall
ta vid där han slutade sitt ideologiska
resonemang. Jag vill fråga regeringen,
som väl nu sover oskuldens sömn -—
eller vad det kan vara för slags sömn
den sover — rakt på sak: Tror regeringen
att vad ministerpresident Chrustjov
säger bara är munväder, när han
säger så här: »I min livstid kommer
röda fanor att vaja över alla världens
huvudstäder.» Nu vet ju ingen hur länge
han kommer att leva. Han kanske är
både seg och uthållig. Men han har ju
ändå nått svensk pensionsålder, såvitt
jag förstår, och han är förvissad om att
röda fanor i hans livstid kommer att
vaja över alla världens huvudstäder.
Tror inte regeringen och ledamöterna
i denna kammare att mannen menar
vad han säger?

Eller skall man tro honom, när han
påstår att »den som har den starkaste
moralen vinner»?

Det är sannerligen hög tid att vi vaknar
upp och begriper att Chrustjov på
fullaste allvar är övertygad om att inom
några få år vinna det mål, som han satt
sig före, världsherravälde, detta mål
som han och hans totalt förpliktade

Onsdagen den 2 november 1960 em.

Nr 24 127

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

män och kvinnor på tusen fronter rycker
allt närmare!

Kommunismen är inte ett politiskt
utan ett ideologiskt begrepp. Den som
inte förstår detta kan inte förstå kommunismens
väsen och kan därför heller
inte se faran och hur näraliggande
den är.

Världskommunismen kan mötas endast
med en högre moral, med en starkare
världsideologi än den själv. Enbart
en negativ, defensiv antikommunism
kan aldrig leda till annat än nederlag.
Det är därför vi först behöver
en moralisk upplysning och därefter en
moralisk upprustning. I detta senare
begrepp ligger det i dagens läge enda
svaret till världskommunismen, och det
vet man i Moskva och Peking. Herr Hagberg
vet det också.

Det betydelsefulla är inte om ungdomen
är sämre eller bättre än förr, eller
om vi riksdagsledamöter är sämre eller
bättre än förr, eller om vi tycker om
absoluta moraliska normer eller inte,
utan det relevanta är att världskommunismen
utnyttjar våra svagheter. Så länge
vi samexisterar med det onda och är
toleranta i fråga om våra moraliska
kompromisser arbetar tiden för ett kommunistiskt
maktövertagande.

Vi står faktiskt med ryggen mot väggen.
Vi måste alla göra vårt val. Jag
har sagt det förr här i kammaren och
jag kommer, om jag lever och om tid
härtill blir, att upprepa det många
gånger till: Valet står mellan MRA och
kommunismen. Kamplinjen måste dras så
att vi vet var vi står och var vi har
varandra.

Jag är helt förvissad om att MRA kommer
att vinna. Det är mycket som sker
på den fronten, fast allmänheten hålls
i okunnighet om det, eftersom många
stora tidningar förtiger händelser av
denna karaktär.

Det här manifestet, som alla nog känner
igen och som jag hoppas att alla
har kvar, är nu ute i så där en 83 miljoner
exemplar, i många länder. Vid

årets FN-session delades det ut på fjorton
språk till alla delegater. Det jag
här har i handen är den ryskspråkiga
upplagan. Precis ett sådant exemplar
fick Chrustjov när han kom till New
York. Nå, han kände innehållet redan
tidigare, säkert långt bättre än den
svenska riksdagens ledamöter, om jag
undantager kommunisterna — jag vet
att de har studerat det grundligt.

Vi lever i ett utomordentligt rikt land
med stora möjligheter. Men vi behöver
en grundlig självrannsakan för att vi
skall nå vår verkliga bestämmelse. Då
måste vi våga se sanningen om oss
själva, och det vill vi inte gärna.

Ett par svenska officerare hade för
en tid sedan kuraget att stå upp och
säga sanningen i klartext. De blev mer
eller mindre hudflängda av vissa tidningar
här hemma! Vi måste väl ändå i
all rimlighets namn först se sanningen
och sedan ändra oss där det behövs i
stället för att skyla över det med skenhelighetens
täckelse. Ungdomsbrottsligheten
t. ex. får inte bagatelliseras med
en hänvisning till att huvuddelen av
den svenska ungdomen är sund. Med i
bilden måste också tas meddelandet i
all dess skrämmande tragik, att antalet
veneriskt smittade i åldrarna 10—13
år ökar.

Det var för en tid sedan ett betydande
rabalder här hemma därför att jag hade
sagt någonstans utomlands, att en hel
del regeringsledamöter i sin omedelbara
närhet har sekreterare, och ibland älskarinnor,
som är kommunistiskt tränade.
Varför nu detta rabalder? Är det
inte sant? Den som inte tror att det är
sant är verkligen mycket okunnig om
världens ondska.

Jag skall inte i detta sammanhang
räkna upp några namn, fast jag kunde
göra det. Men jag skall nämna ett namn
— jag känner vederbörande mycket
väl och vet att jag får offentligt begagna
vad han har sagt. Det giiller den
kinesiske generalen Ho Yin-chin, Nationalistkinas
siste överbefälhavare och

128 Nr 24

Onsdagen den 2 november 1960 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

tidigare premiärminister. Han sade två
saker, och den första var: »Om vi hade
haft Moralisk Upprustning, skulle vi inte
ha behövt ge upp fastlandet.» Det är general
Ho som säger detta, inte jag. Och
så sade han med kinesisk rättframhet,
som kanske kammaren inte är van vid:
»Vi älskade vårt land, men vi älskade
våra älskarinnor mer, och för sent upptäckte
vi att många av dem var kommunister.
»

Jag står inte upp och säger allt detta
för mitt nöjes skull. Jag gör det för att
söka öppna människors ögon för vilka
avgörande händelser som hotar och
framför allt för att visa att det finns
ett svar, en lösning. Om kammaren inte
tar mig på allvar så är det likgiltigt,
men kammaren måste ta MRA på allvar.
Alternativen är — jag upprepar det
ännu en gång — en absolut moralisk
världsideologi under Guds ledning eller
en materialistisk gudlös världskommunism.
Det första är en stor idé, och
den kan fånga vem som helst som vill
ge sig hän åt den. Risken att ge sig hän
åt den är ingen, den ger full tillfredsställelse,
och den kan rädda världen.
Det andra är för all del också en stor
idé, världsherraväldet, men en ideologi
utan Gud kan aldrig bestå. Må vi vakna
upp innan det är för sent!

Jag träffade nyligen förutvarande
kungen av Rumänien, kung Michael.
Han höll ett anförande om sådana här
saker, ett skakande anförande. Den
mannen har sett det han talade om, och
han slutade med att två gånger upprepa

den enträgna uppmaningen: För Guds
skull, vakna i tid!

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till morgondagens
sammanträde kl. 10.00.

§ 2

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 178, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m., överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 3

Tillkännagavs, att bankoutskottet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan anmält att till
utskottet från fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit framställningar

dels angående pension åt f. städerskan
vid justitieombudsmansexpeditionen
Helga Andersson,

dels ock angående pension åt f. städerskan
i riksdagshuset Edit Jonsson.

Denna anmälan bordlädes.

§ 4

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.14.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 3 november 1960

Nr 24 129

Torsdagen den 3 november

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 28 nästlidne
oktober.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1960 den 3 november sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt
§§70 och 71 riksdagsordningen anställa
val av en fullmäktig i riksgäldskontoret
jämte en suppleant för denne under
återstående delen av valperioden 1960—
1963 efter herr Sven Patrik Svensson,
som avlidit; och befanns efter valets
slut ha blivit utsedd till

fullmäktig

för återstående delen av valperioden
1960—1963:
herr Fredriksson, Karl
Torsten, ledamot av
andra kammaren .... med 45 röster;

suppleant för herr Fredriksson, K. T.:
herr Wiklund, Olof W.,
ledamot av andra kammaren
.............. med 45 röster;

Olof Nilsson K. G. Ewerlöf

Gustaf Elofsson O. Malmborg

Protokollet lades till handlingarna;
och skulle riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om detta val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag till dels förordnanden för de valda,
dels ock skrivelse till Konungen med
anmälan om det försiggångna valet.

§ 3

Justerades protokollsutdrag angående
det i nästföregående paragraf omförmälda
valet.

§ 4

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition
nr 169 (Forts.)

Herr talmannen meddelade, att den
från gårdagens sammanträde uppskjutna
överläggningen i samband med remiss
till utskott av Kungl. Maj :ts proposition
nr 169, med förslag till förordning
angående beskattning av ränta
å svenska statens sparobligationer, nu
komme att fortsättas; och lämnades därvid
enligt förut gjord anteckning ordet
till

Herr LUNDBERG (s), som yttrade:

Herr talman! En remissdebatt på hösten
efter ett val påminner i många avseenden
om gamla tiders nyårsnatt på
Skansen, där en förnämlig skådespelare
läste Nyårsklockorna. Liksom man på
nyårsdagen hade glömt bort vad som
kvällen före sagts om det gamla och det
nya året, har man nu vid tiden för remissdebatten
glömt bort vad som sades
i valrörelsen.

Vi kan beträffande årets val konstatera,
att det svenska folket aldrig tillförne
så mangrant mött upp vid valurnorna
för att ge uttryck åt sitt önskemål
om hur 60-talets politik bör utformas.
Valutgången visar oss, att politiken
inte bör vara taktik. Valresultatet
innebär en hård dom över en opposition,
som gjort taktiken till självändamål
utan att tänka på att politikens
uppgift är att forma ett samhälle och
skapa bestående värden. Samhället är
folkets tjänare och inte — som det
framställdes i valrörelsen — en fiende
till människorna. I alla partier måste
man dock vara medveten om att vi utan
samarbete inte kan nyttiggöra våra resurser
och befästa vårt lands ställning

9 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 24

130 Nr 24

Torsdagen den 3 november 1960

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

som en högborg för demokrati och frihet
i en ond värld.

Man bör därför inse att politiken skall
vara konstruktiv och att vår parlamentarism
förutsätter ett valsystem som
gör det möjligt för oss att få en stark
och arbetsduglig regering. Jag tror
emellertid också att det ur demokratisk
synpunkt är nödvändigt att politiska
partier får verka utanför regeringen.
Jag anser därför inte att det
under normala förhållanden ur vare
sig konstruktiv eller demokratisk synpunkt
är önskvärt med en regering sammansatt
av företrädare för alla demokratiska
partier. En sådan regering,
som många drömmer om, suddar ut
linjerna och har inte möjlighet att föra
en handlingskraftig politik.

Vad är det då vi vill åstadkomma
under 60-talet? Vi vill bevara vår fred,
frihet och demokrati. För att vi skall
kunna skapa ett bättre samhälle för
människorna är det nödvändigt att vi
ger tillräckliga anslag till vetenskap
och forskning samt även i övrigt ökar
de kulturella anslagen. Det är märkligt
att man i valrörelsen och andra sammanhang
får höra hur representanter
för olika meningsriktningar talar för
att vi bör bygga ut t. ex. vår hälso- och
sjukvård för miljontals kronor samtidigt
som de säger att samhället inte
bör ges erforderliga ekonomiska resurser.

Vid åtskilliga remissdebatter har jag
framhållit, att skatterna inte är det primära
för det svenska folket utan att det
primära är att samhället skaffar de resurser
som erfordras för att vi skall
kunna ge människorna frihet, trygghet
och trivsel. Valutslaget är ett bevis för
riktigheten därav.

Jag vill därför kasta fram den tanken
att valresultatet väl visar att det finns
något fel i valsystemet. Den stora förskjutningen
inom valmanskåren borde
ha givit ett större utslag i mandatfördelningen.
Jag säger det inte därför att ett
matematiskt rättvist utslag skulle vara

av avgörande betydelse för partierna,
utan det måste för demokratien som sådan
vara angeläget att ett val inte ger
en mandatfördelning som verkar ganska
underlig. Mitt önskemål är därför att
regeringen allvarligt prövar tanken på
ett annat valsystem. Man skulle kunna
återgå till det gamla systemet men samtidigt
se till att de politiska partierna
skils åt, så att man inte genom s. k.
karteller eller på annat sätt får en mandatfördelning
som valmanskåren inte
förutsatte vid valet.

Jag vill även vädja till ecklesiastikdepartementet
att göra verkliga kraftansträngningar
för att få fram de lärare
som behövs inom den vetenskapliga
forskningen. Och till inrikesdepartementet
vill jag säga att om vi inte får
mera sjukvårdspersonal så kan vi komma
i en sådan trängd situation att inte
bara människorna går miste om vård
utan också samhället åsamkas stora ekonomiska
förluster. För några årtionden
sedan var tbc en verklig folksjukdom.
Vi satsade pengar på vård. Dagskostnaderna
blev ganska betydande, men i dag
är denna folksjukdom övervunnen. Ur
samhällets synpunkt var det riktigt att
investera för detta ändamål. Detsamma
gäller andra områden och därför vädjar
jag om nya tag.

Försvarsfrågan har vi bara snuddat
vid i debatten. I medkammaren gjordes
i går det uttalandet att man borde tillsätta
en permanent kommitté som skulle
överta riksdagens uppgift att pröva försvarskostnaderna
och försvarets utformning.
Detta är en olycklig tanke. Det
riktiga vore väl i stället att riksdagen
mer än nu diskuterade denna för land
och folk och för vår ekonomi så betydelsefulla
fråga. Jag har blivit övertygad
om att de tankegångar jag framförde
1958 har visat sig vara bärande
i praktiken. Även om vi ännu inte har
sett försvarsutredningens förslag i tryck
borde vi i fortsättningen mera öppet
kunna diskutera dessa frågor.

Men även på detta område händer en

Torsdagen den 3 november 1960

Nr 24 131

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

del konstiga saker. I en tidning som
representerar en åsiktsriktning som vill
sänka skatterna har jag sett att man talat
om köpslagan om försvaret. Jag vill
erinra om att konsekvenserna av högerns,
folkpartiets och centerpartiets
ekonomiska förkunnelse skulle bli att
försvarskostnaderna inte skulle kunna
bibehållas oförändrade. Vi skulle tvingas
sänka dem med minst en halv miljard.
Inom det borgerliga lägret bör man
tänka sig för innan man går vidare.

Herr talman! Det har också talats om
moral och straff. Det har från olika håll
sagts att samhället bör rusta sig mot
olika typer av ungdomsbrottslighet. Jag
vill understryka att ungdomsbrottsligheten
naturligtvis är beklaglig och att
vi bör söka komma till rätta med den.
Men jag undrar om vi därmed kommer
åt roten till det onda.

Det verkar, ärade kammarledamöter,
som om man fann det lockande att piska
ungdomen och måla drastiska bilder
av billånare etc. Men det konstiga är ju
att den svenska juridikens moral bygger
på att man skall beivra de små brotten,
medan man om möjligt skall gå förbi
de verkligt stora brotten, som begås av
de äldre. Hur bedömer man exempelvis
det fallet, att en direktör i Stockholm
köper ett jordbruk vid en sjö för låt
mig säga 30 000—40 000 kronor och sedan
ur detta lilla hemman tar ut en eller
en och en halv miljon kronor? Han
kan göra det därför att vi numera har
en lagstiftning på det sociala och det
ekonomiska området som gör det möjligt
för människor ur de breda folklagren
att skaffa sig sommarstugor. Det är
alltså lagligt för spekulativa intressen
att ta oskäliga vinster, men i själva verket
är det ju utpressning, och den moral
som här kommer till synes är högst
egendomlig. Om en ung pojke däremot
tar en bil, som är värd 2 000—3 000
kronor, så jagar polisen honom på alla
möjliga sätt.

Kan det vara rimligt att man i tätorterna
tar ut miljon efter miljon i ökade

tomtvärden? Ingen säger något om det
—- varken justitiedepartementet eller juristvärlden
i övrigt. Samtidigt som sådant
sker kunde man i gårdagens tidning
läsa, hur en person som tog några
korvar och en flaska pilsner fick sex
månader. Det är den äldre generationen
som i skydd av lagen tillämpar en
rättsmoral, som, om ungdomen tillämpade
den, skulle framkalla ett ramaskri.

Jag vädjar till justitiedepartementet
och alla utredare att söka åstadkomma
en annan ordning för vår juridiska utbildning.
Får vi inte fram en annan
uppfattning vid våra läroanstalter, är
jag rädd för att det blir ett ytterligare
rättsförfall inom juridikens område.
Rättsförfallet är inte störst bland ungdomen
utan bland dem som i lagens
hägn utövar brottslig verksamhet. Det
måste bli någon ändring härvidlag.

Hur ser samhället efter att lagar och
förordningar tillämpas? Jag hade i
somras tillfälle att besöka en jordbrukskommun,
där ett bolag ganska drastiskt
lagt beslag på mark och vatten. För rätt
länge sedan köpte en stor jordägare ett
litet finntorp. Jordägarens son var häradshövding
och han skrev de papper,
som den tidens människor inte kunde
läsa. I dag är finntorpet, sedan ärendet
gått genom alla instanser, uppe i en
areal på 442 tunnland. Denna mark måste
ju ha tagits från bönderna eller från
staten eller från kyrkan. Ingen har bevakat
rättigheterna, därför att det inte
funnits möjlighet därtill — inte ens
samhället synes ha någon sådan möjlighet.

Jag vädjar till justitiedepartementet
att ägna juristutbildningen ökad uppmärksamhet
i stället för att syssla med
upphovsrätt och andra underliga företeelser.
I samarbete med ecklesiastikdepartementet
borde man söka få fram
något nytt i utbildningen.

Det är inte för ro skull som de juridiska
fakulteterna är konservatismens
högborg i vårt land. De står stilla i stället
för att utvecklas. Vad som skett på

132 Nr 24

Torsdagen den 3 november 1960

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

andra områden talar ju dock tydligt för
att något måste göras.

Det sägs att man skall skapa bättre
löner och bättre arbetsförhållanden inom
stat och kommun för att kunna stå
sig i den ökade konkurrensen om arbetskraften.
Det sägs också att polisen
skall förstärkas. Detta är bra, och jag
hälsar med tillfredsställelse att vi nu
fått en inrikesminister som är arbetsduglig.
Men det är ju inte nog med att
inrikesdepartementet blivit arbetsdugligt.
Polismannafrågan håller på att utredas
på ett sätt som man inte riktigt
känner till. Det måste vidtagas ordentliga
åtgärder, så att man kommer till
rätta med missförhållandena. Civildepartementet
borde få en uppsnyggning.
Det är meningslöst att tala om likalön
och lön efter prestation så länge det
förekommer ett lönegrads- och ålderstänkande.

Om man inte kan åstadkomma ett
bättre samspel mellan inrikesdepartementet
och civildepartementet i sådana
här frågor skulle det vara önskvärt att i
varje fall de lönefrågor, som närmast
hör hemma under inrikesdepartementet,
kunde överföras dit, så att man fick
endast två som spelade på den här
orgeln i stället för tre. Två kan ju spela,
men det är mycket krångligt att spela
på tre händer.

Eftersom vi ganska snart kommer att
ha en diskussion om hur vi skall utforma
upphovsrätten, skall jag inte gå närmare
in på den saken. Jag vill bara
framhålla att har vi nu så god ekonomi
och kan svensk industri och företagsamhet
verkligen klara den ekonomiska
och övriga belastning, som upphovsrätten
ändå medför, då måste man säga att
svensk ekonomi och företagsamhet är
utomordentligt starka.

I dag på morgonen har jag tittat igenom
herr Dicksons anförande i går rörande
moralisk upprustning. Jag kan
försäkra herr Dickson att jag allvarligt
har försökt sätta mig in i hans resonemang
och vad frågan gäller. Men jag vill

från denna plats säga ifrån att när herr
Dickson ger uttryck åt den uppfattningen,
att MRA:s ledning skulle företräda
några absoluta normer och vara den instans
som skall utforma framtidens
samhälle, tror jag att han i allra högsta
grad både överdriver och sysslar med
idéer som inte har någon förankring i
verkligheten.

Jag är medveten om att stordelen av
dem som anammar denna uppfattning
är utomordentligt goda och präktiga
människor, men jag skulle ändå vilja
till herr Dickson ställa frågan: Vart syftar
ledningen? Är det inte på det sättet
att man, blind av rädsla för kommunismen,
tillgriper jesuiternas regel, att ändamålet
helgar medlen? Även om herr
Dickson gör anspråk på att tala som
världsmedborgare, tror jag att inte
många uppfattar honom som sådan,
utan hans uttalanden i tal och skrift
uppfattas nog endast såsom speglande
svenskt samhällsliv av i dag.

Jag skall nöja mig med att i det här
sammanhanget rikta en vädjan till herr
Dickson: Försök komma ihåg att åtminstone
de som står i ledningen för
en rörelse, som uppger sig bygga på en
moral med absoluta principer, måste se
till att de inte bryter mot dessa principer,
även om man vill komma åt en
motståndare som man anser vara farlig!
Tv om man sänker sig till den nivå,
där jesuiterna en gång agerade och som
senare också blev nazismens plattform,
då är det farligt för demokratien och
farligt för moralen, därför att ett sådant
uppträdande på intet sätt har sin
grund i den idé, som förkunnelsen i fråga
vill ge uttryck åt.

Jag har ansett mig böra säga detta
till vännen Dickson — vi båda har ju
diskuterat detta så mycket. Jag har som
sagt faktiskt försökt sätta mig in i vad
MRA är och vill men har tyvärr misslyckats
därmed, det skall jag ärligt erkänna.
Under alla förhållanden anser
jag att både herr Dickson och MRA har

Torsdagen den 3 november 1960

Nr 24 133

Vid remiss av Kungl. Ma]:ts proposition nr 169

ett ansvar, i varje fall gentemot Sverige,
som de inte alldeles opåtalt bör svika.

Härefter anförde:

Herr DICKSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag sätter ett stort värde
på John Lundbergs rättframhet. Det
finns få människor som jag respekterar
mera än honom just av denna anledning.
Det är nog riktigt som John Lundberg
säger att han inte lyckats fatta den
idé, om vilken det här är fråga. Jag tror
att detta beror på något mycket ovanligt,
nämligen på att John Lundberg är
en ovanligt renhjärtad människa: han
plågas till den grad av tanken att världen
skulle vara så anskrämligt ful, som
den verkligen är, att han vägrar tro att
det är sant.

Jag var i går en smula inne på den
där tendensen vi har att lägga ett täckelse
över det som är obehagligt, att
vägra att se sanningen om den inte passar
oss. Jag tror att det är detta John
Lundberg råkat ut för.

Herr Lundberg ställde en direkt fråga
till mig: Vart syftar MRA:s ledning?
Nu finns det inte någon ledning i MRA,
utan alla försöker efter bästa förmåga
att göra det som är riktigt. Vad hela
ideologien syftar till är emellertid att
uppsöka det onda var man än träffar
det och att efter fattig förmåga försöka
utrota det. Men i denna aktivitet måste,
John Lundberg, ingå att man också tar
i lorten, att man får upp den i ljuset,
så att man ser hur den ser ut och sedan
försöker skyffla ut den. Något annat
medel finns inte. Det går inte att
blunda för det som är obehagligt och
bara se på det som är bra. Det är bra
att vara optimist, men det får inte gå
till överdrift. Jag tror att John Lundberg
fallit för den senare frestelsen.

Det är så riktigt när han säger, att
vilket mål man än har, vilka fiender
som än står emot en, får man inte förfalla
till jesuitism. Om jag har gjort det
— och jag är sannerligen inte utan fel

■— är jag glad för ett påpekande i detalj
var det skett, och därefter skall jag
försöka rätta till det. Men principen,
som herr Lundberg här angav, är fullkomligt
riktig. Skall man hålla på absolut
ärlighet, skall man vara absolut ärlig
själv.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill erinra herr
Dickson om att MRA:s princip är ärlighet,
renhet, osjälviskhet och kärlek. Det
är riktigt att jag inte har kunnat fatta
att dessa principer gått igen hos de ledande
inom MRA, och jag tror inte heller
att många i detta land kan finna att
MRA ger uttryck åt denna höga moraliska
värdering. Herr Dickson bör komma
ihåg att vi alltid dömer efter gärningarna
och för min del dömer jag
jämväl efter herr Dicksons gärningar
i riksdagen. Även om människorna kan
vara olika och skall behandlas olika
måste ändå moraliska värderegler gälla
oavsett vilken person det är fråga om.
Om herr Dickson skall följa de absoluta
reglerna, får herr Dickson också
ompröva sina gärningar och tänka på
att när han trycker på knappar i riksdagen
eller utövar verksamhet över huvud
taget, bör han försöka följa de bud,
som gäller för MRA, eftersom han uppfattas
som dess ledare i detta land.

Det kan inte heller vara riktigt att
plocka ut en detalj ur en helhet och
göra ett stort nummer av den. Det kan
inte vara rimligt att göra sådana tvetydiga
uttalanden som jag här har i min
hand om röda sekreterare, mätresser
m. m. som skulle styra landet. Det är
skrivet på ett sådant sätt, att man måste
förutsätta, att missuppfattningar kan
uppstå. Och det är varken moraliskt
eller vackert att göra sådana tvetydiga
uttalanden.

Jag skulle kunna resonera länge härom,
men vad jag framför allt är intresserad
av iir: Vad står bakom MRA, vart
syftar MBA och vad är det? Att det är
cn internationell rörelse vet vi, men vad

134 Nr 24

Torsdagen den 3 november 1960

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

själva målsättningen är har jag mycket
svårt att komma underfund med. Inte
är det en målsättning som anammar de
absoluta normer som jag har anfört i
detta sammanhang.

Det är för att säga herr Dickson min
ärliga uppfattning offentligt som jag gör
det från denna talarstol. Jag tror det är
önskvärt att frågan reds ut och att vi
får veta, vad MRA:s ledning vill.

Herr DICKSON (h) kort genmäle:

Herr talmani Det var en lång utläggning
från herr Lundberg. Han ställde
frågor som jag redan svarat på. Han
hade också ett tidningsurklipp, som
han visserligen inte läste upp, men han
antydde vad det innehöll. Jag vet därför
ungefär vad det rörde sig om.
Det var en tidningsnotis byggd på ett
TT-meddelande, som hade kommit på
engelska och sedan hade blivit översatt.
Först antecknades alltså uttalandet när
jag gjorde det. Därefter skickades det
förkortat på engelska till TT, översattes
där i en hast och publicerades därefter
i tidningen. Det kan lätt, herr Lundberg,
bli en smula tillspetsat under sådana
omständigheter. Även om man må
kunna ha en viss aktning för tidningspressen
och dess ambitiösa arbete, kan
även den göra misstag och åstadkomma
fel i nyanserna.

Jag vet att John Lundberg vet, att
syftet med MRA är mycket högt och att
det, om man skall definiera det mycket
kort, är att vi skall få en bättre värld
enligt de principer som herr Lundberg
nyss läste upp. Det kan vi inte få utan
att vi ändrar oss både i väst och i öst,
och alla måste därvid hjälpa till.

Jag är glad att denna fråga kommit
upp. Den kan inte ofta nog i den farliga
tid vi nu lever i trummas in. Och
kan denna lilla replikväxling ha bidragit
till att ytterligare fästa uppmärksamheten
på frågan, har den inte varit
förgäves.

Herr KöNIGSON (fp):

Herr talman! Jag skulle här först vilja
ta upp ett par ord som herr Hjalmarson
sade i sitt anförande i går. Jag gör
det därför att jag kan helt instämma i
dem. Han sade att man inte i tal och
skrift skall ge ungdomen den föreställningen
att den kan göra vad som helst
utan att det får konsekvenser. Jag tycker
att dessa ord var så pass anmärkningsvärda,
när de kom från herr Hjälmarson,
att det finns all anledning att
understryka dem.

Sedan skulle jag också vilja säga ett
par ord om en liten passus i herr
Ohlins anförande, som jag fann litet anmärkningsvärd.
Det var några ord som
han ofta har upprepat, och han fann
anledning att upprepa dem nu igen. Han
sade att folkpartiet aldrig kommer att
bli något stödparti åt socialdemokraterna.
Jag vet inte varför herr Ohlin
sade det där nu. När jag på den tiden,
då bondeförbundet tillhörde regeringen,
hörde den deklarationen, uppfattade
jag den som ett försök att komma åt
bondeförbundet. Men jag förstår inte
varför det finns anledning att upprepa
den deklarationen i dag. Jag skall inte
fråga herr Ohlin, ty jag får troligen inte
något svar, utan jag måste fråga rätt ut
i luften: Vem är det som vill göra folkpartiet
till stödparti åt socialdemokraterna? Herr

Ohlins ord kan inte rikta sig till
partiets högerflygel. Den behöver inte
lugnas ner i dag. Den har väl aldrig
kunnat sova tryggare än vad den gör
nu. Då återstår inget annat alternativ
än att orden riktar sig till partiets vänsterflygel,
till dem som tycker att man
skulle kunna ha ett visst samarbete med
socialdemokraterna. Jag hör ju till dem,
och jag har under hela den tid jag har
varit med i detta hus sagt, att när det
gäller den praktiska politiken tycker
jag, att folkpartiet skulle stå närmare
socialdemokraterna än högern. Ifall nu
hem Ohlin med sin deklaration om att
folkpartiet aldrig blir ett stödparti åt

Torsdagen den 3 november 1960

Nr 24 135

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

socialdemokraterna vänder sig till partiets
vänsterflygel, undrar jag, om man
skall uppfatta det så, att dessa ständiga
upprepningar har till syfte att frånta
oss allt hopp om att det skulle kunna bli
någon förändring i det nuvarande läget.
Om det förhåller sig så, tycker jag,
att man skulle kunna säga det rent ut.

Vidare vill jag med anledning av talet
om stödparti säga att det är väl ändå
inte så att allt samarbete mellan två
partier, där det ena partiet är mindre
än det andra, innebär, att det mindre
partiet är ett stödparti åt det större.
Kan det inte finnas ett gott samarbete
mellan två partier, även om det ena är
mindre än det andra? Jag har i det sammanhanget
tänkt på förhållandena i
Danmark. Där finns ett litet parti som
heter Radikale Venstre. Detta parti har
i långa tider och många gånger haft ett
gott samarbete med socialdemokraterna,
men jag måste säga, att jag aldrig
har uppfattat Radikale Venstre som ett
stödparti åt den danska socialdemokratien.
Det har tvärtom varit så att man
känt, att man kompletterat varandra,
och Radikale Venstre har haft en stor
uppgift att fylla i detta sammanhang,
trots att partiet är mycket mindre än
vad folkpartiet i Sverige är.

Jag är tacksam för att herr Ohlin talade
om socialliberalism. För mig har
socialliberalismen alltid inneburit ett
klart ja till en framstegsvänlig socialpolitik.
Nu skall jag inte här ta upp tiden
med att försöka mig på någon längre
utläggning om vad jag syftar på inom
de olika leden av socialpolitiken. Jag
vill bara säga att ett klart ja till en framstegsvänlig
socialpolitik också är ett
nej till tron att man därför att levnadsstandarden
stiger kan minska de sociala
utgifterna. Man kanske inte hör det
resonemanget i dag lika mycket som
för något år sedan. Då menade några,
att eftersom folk fått det så mycket bättre,
skulle man väl inte behöva lägga ut
så mycket pengar på socialvård. Detta
resonemang måste ha till utgångspunkt

att läget för stora grupper i vårt land
förr i världen var sådant att de normalt
hade socialhjälp, men så förhöll det sig
inte. Visst hade en arbetare det dåligt
för 20—30—40 år sedan, men om han
hade arbete måste han klara sig på den
lilla lön han hade. Han fick inte socialhjälp
då heller, om han inte kom i särskilda
ekonomiska svårigheter. Situationen
är precis densamma i dag. Trots
att människor i allmänhet har fått det
bättre, råkar de då och då oförskyllt i
ekonomiska svårigheter genom sjukdom
och arbetslöshet eller helt enkelt därför
att de blir gamla. Accepterar vi den linjen
i de stora frågorna inom socialpolitiken
— de som verkligen kostar pengar
— att vad sjuka, arbetslösa och gamla
får skall stå i ett visst förhållande till
vad de tjänar som arbetsföra och till
den allmänna levnadsstandarden, kommer
kostnaderna för socialhjälpen att
stiga i takt med och kanske ännu snabbare
— höll jag på att säga — än den
allmänna levnadsstandarden.

Jag vill säga ett par ord om en just nu
aktuell sak, nämligen missbruket av sociala
förmåner. Det är ett kärt ämne för
många, och det är givet att missbruk av
sociala förmåner skall bekämpas och
beivras. Jag tror emellertid att om man
vill en framstegsvänlig socialpolitik
måste man ha klart för sig att ett visst
missbruk av sociala förmåner är det
pris man alltid får betala. Det enda effektiva
sättet att sätta stopp för allt sådant
är att inte ha någon socialpolitik
alls.

Så några ord också om bostadspolitiken.
Vad jag vill vända mig mot är något
som man ofta hör och som verkar
högst bestickande, nämligen talet om att
det väl inte är riktigt att de som bor i
äldre lägenheter skall subventionera
dem som bor i de moderna husen. Detta
resonemang har som utgångspunkt
att de människor som bor i moderna
hus med höga hyror alltid är så förtjusta
i det. Det finns emellertid många
av dem som mycket gärna skulle byta

136 Nr 24

Torsdagen den 3 november 1960

Vid remiss av Kungl. Maj ds proposition nr 169

med sådana som bor i mindre moderna
lägenheter, därför att de inte har råd
med sin dyra bostad trots subventionerna.

En liten aspekt på bostadspolitiken
kommer enligt min mening aldrig fram,
och en del kanske tycker att den är
ovidkommande. Den har inte med subventionerna
att göra utan med hyresregleringen.
Jag har hört många människor
gå till storms mot subventionerna
på bostadspolitikens område, människor
som sitter i en lägenhet som de
hyrde på 1930-talet, en god lägenhet
vars utrustning ganska väl tål en jämförelse
med de nya lägenheternas. Dessa
människor betalar tack vare den statliga
hyresregleringen en hyra som är
bra mycket lägre än vad den skulle ha
varit, om inte staten lagt sig i saken.
Jag känner till ledamöter av denna
kammare som vill ta bort subventionerna
och som visserligen inte får några
subventioner av staten men som genom
statens ingripande sparar åtminstone
1 000 kronor om året. De har på hyresregleringen
tjänat tiotusentals kronor
under den tid den varit i kraft. Det är
också en sida av den statliga bostadspolitiken.

Brottslingen lär ju gärna återvända
till platsen för brottet och det är väl
den lusten som gör att jag inte kan underlåta
att säga några ord även om pensionsfrågan.

Jag vill då först framhålla att jag är
mycket glad över att pensionsfrågan är
löst och att det finns all anledning förmoda
att beslutet kommer att stå fast.
Ingen vill längre riva upp någon strid
om pensionsfrågan. Naturligtvis är jag
alldeles särskilt glad över att folkpartiet
nu har uppträtt som en garant för
den allmänna tjänstepensionen. Jag
skall inte säga att folkpartiet har kommit
över på min linje, tv det är inte riktigt.
Så långt som exempelvis herr Ohlin
har gått i försvar för det socialdemokratiska
pensionsförslaget har jag aldrig
gått.

Det är givetvis mycket som jag har
undrat över när det gäller utvecklingen
i pensionsfrågan, men det är särskilt en
sak som har gjort mig fundersam. När
jag satt och studerade pensionsfrågor
och försökte inhämta all den kunskap
som jag kunde få, var det en sak beträffande
det socialdemokratiska pensionsförslaget
som vållade mig stora
bekymmer. Vid kritiken av detta förslag
sades det att förslaget innebar den största
socialiseringsframstöten i vår tid.
När jag höll på och grubblade över hur
jag skulle ta ställning i pensionsfrågan,
var det inte själva det socialdemokratiska
pensionsförslaget som gjorde mig
betänksam. Vad som oroade mig och
som gjorde att jag tyckte att man kanske
med någon rätt — i motsats till vad
som i övrigt var fallet — skulle kunna
säga att jag skulle som riksdagsman i
ett liberalt parti svika mina väljare
därest jag accepterade förslaget, var att
jag sålunda skulle vara med om den
största socialiseringsframstöten i vår
tid.

Sedan beslutet i pensionsfrågan väl
fattats har jag emellertid inte hört ett
enda ord om denna socialisering och
det är jag verkligen konfunderad över.
Var det bara prat? Inte kan väl ett parti,
som är icke socialistiskt och bekämpar
socialisering, överge alla principer bara
därför att löntagargrupperna, även
tjänstemännen, vill ha det socialdemokratiska
pensionsförslaget. Herr Hjalmarson
täcker ju sitt återtåg beträffande
ATP med många ord och talar om att
det nu inte går att riva upp beslutet.
Men om det verkligen är fråga om en socialisering,
måste väl ett borgerligt parti
in i döden bekämpa denna socialisering.

Jag känner mig lurad ty jag trodde
verkligen på talet om socialiseringshotet,
och det beredde mig mycket bekymmer
när jag skulle ta ställning till
pensionsfrågan. Jag kan i dag inte förstå
annat än att det där talet inte var
så allvarligt menat.

Torsdagen den 3 november 1960

Nr 24 137

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

Jag har inte så mycket mer av betydelse
att komma med och jag skall
inte längre uppehålla kammarens tid
sedan jag nu fått säga en del av vad
jag ville ha sagt. Till sist vill jag bara
konstatera att valresultatet bör ha lärt
oss att människorna inte offrar tryggheten
bara därför att de blir lovade några
kronor mindre i skatt. Svenska folket
har vid valet visat att man är villig offra
något för de anhörigas, för de sjukas,
de arbetslösas och de gamlas trygghet,
och det bör vara en anledning till glädje
för oss. Arbetet på en fortsatt utbygnad
av välfärdssamhället får inte hejdas,
i varje fall inte av ett idiotstopp
när det gäller skatten.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Utvecklingen på kreditmarknaden
och riksbankens åtgärder
för att styra denna kan vara föremål för
olika bedömningar, men en sak tycker
jag är odiskutabel, nämligen att det är
de mindre företagen som i första hand
haft besvär av den restriktiva kreditoch
räntepolitiken. Småföretagens utveckling
har hållits tillbaka. Den politik
som förts har varit till fördel för den
prioriterade sektorn, d. v. s. den statliga
verksamheten och bostadsbyggandet.
Jag vet mycket väl att just detta har varit
de makthavandes avsikt, men nog
finns det också skäl att säga, att bedömningen
bakom denna politik har varit
alltför ensidig. Ser man det hela ur
näringslivets synpunkt har resultatet
också blivit att de självfinansierade företagen
har gynnats på bekostnad av de
lånefinansierade. Det är möjligt att även
detta har varit avsikten. Det är låntagarna
och spararna i penninginstituten
som fått känna svedan av denna politik.
Man tror att man har satsat på det mest
utvecklingsbara i vår ekonomi, när man
på detta sätt hållit tillbaka småföretagsamheten.
Jag för min del har inte riktigt
samma uppfattning. Totalbudgetens
underbalansering, d. v. s. statens upplå -

ning, har tidigare avspeglats i bankernas
inlåning. Denna inlåning var synnerligen
expansiv fram till årsskiftet
1959—1960. Sedan dess har läget förändrats.
Bankinlåningen sjönk från början
av året och fram till juli månad med
cirka 1 400 miljoner kronor. För att någorlunda
kunna hålla sin likvida ställning
har affärsbankerna måst avveckla
skattkammarväxlar och andra kortfristiga
fordringar. Dessutom har bankerna
tydligen tvingats att låna i riksbanken.
I juli 1960 uppgick riksbankens inhemska
utlåning till nära 500 miljoner kronor
mot 60 miljoner kronor ett år tidigare.

Orsaken till dessa förändringar torde
delvis vara att söka i totalbudgetens förbättrade
balans. Men därtill kommer att
staten tydligen har — det är särskild
anledning att uppmärksamma — gått in
för en upplåning efter andra linjer än
tidigare. Nu lånar man direkt av företag
och enskilda. Därom är det i och
för sig ingenting att säga, men det är
konsekvenserna som måste uppmärksammas.
För att nå resultat på detta område
lockar staten med hög ränta. I
april emitterades ett obligationslån till

5.5 procent. Detta lån gav 1 075 miljoner
kronor. Nästa åtgärd var en emission av
korta lån, där räntan höjdes mycket
kraftigt. Räntan på skattkammarväxlar
har från årsskiftet successivt höjts från

3.6 till 4,75 procent. I juli ordnades
med förskottsinbetalning på de speciella
investeringsfonder, som beslutades av
vårriksdagen. Här uppges avkastningen
på för längre tid än ett år bundna pengar
uppgå till 10 procent. Detta måste
ju locka, då många företag säkerligen
har svårt att inom företaget uppnå en
sådan förräntning. Utom dessa åtgärder
har företagits ännu en emission av högräntade
skattkammarväxlar. Och nu
emitteras ett s. k. folklån som skall ge
en effektiv ränta av 5,5 procent.

Kan man förutsätta att dessa åtgärder
påverkar produktionen på rätt sätt?
Vad man har riitt att fråga är, om denna

138 Nr 24

Torsdagen den 3 november 1960

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

omställning ytterligare kommer att ha
en negativ inverkan för småföretagen.
Troligen kommer den höjda räntan på
de korta statslånen att påverka räntan
på de långa lånen i stigande riktning.
I varje fall kan man befara att högräntan
konserveras. Först har alltså staten
genom upplåning i banksystemet drivit
upp räntan där. Sedan har man flyttat
över upplåningen till kapitalmarknaden
och nu driver man upp räntan där. Det
kan man i varje fall befara. Då man tydligen
lyckats locka över pengarna dit,
har trycket på banksystemet inte lättats.
Affärsbankerna har stora svårigheter att
tillhandahålla nödvändiga krediter åt
näringslivet. Fem personer som tillsammans
driver en liten rörelse i livsmedelsbranschen
behövde häromdagen en
tillfällig förstärkning av sitt rörelsekapital.
Deras bankförbindelse kunde endast
medge »/is av det erforderliga beloppet.
Det finns säkerligen tusentals
sådana exempel i dagens läge.

Jordbruket i Mellansverige befinner
sig i ett särskilt betryckt läge. Men ändå
har jordbrukskassorna fått påtaga sig
att låna ut endast två tredjedelar av erhållen
inlåning. För att inte få den återstående
tredjedelen räntelös tvingas
kassorna köpa skattkammarväxlar. Dessa
har visserligen gjorts mer lockande
genom den högre räntesatsen. Men mellan
de 4,75 procent, som erhålles på
skattkammarväxlarna, och de 7,25 procent,
som jordbrukaren får betala på
borgenslån, ligger dock 2,5 procent, som
således även skall kompensera jordbrukskassan
för den lägre statliga räntan.
När jordbrukaren betalar ränta på
sina lån hos jordbrukskassan eller andra
penninginrättningar tvingas han således
även att betala en del av räntan på statens
upplåning hos jordbrukskassan.
Det kan sägas vara en särskild skatt till
staten, som förefaller mig fullständigt
absurd. Systemet är orimligt även ur
den synpunkten, att jordbrukarna enligt
de riktlinjer som riksdagen fastställt
hänvisats att inhämta den konstaterade

inkomsteftersläpningen genom rationaliseringsåtgärder.
Men all rationalisering
kräver ju ökad kapitalinsats. Men
här förhindras jordbrukarna att för detta
ändamål använda jordbrukets egna
pengar. Hur skall det då gå med inhämtningen
av inkomsteftersläpningen?

Det sägs att herrar Sköld och Sträng
har hårda nypor. Det är nog riktigt —
åtminstone gentemot småföretagsamheten.
Nog förefaller det som om de tillgripit
större våld än nöden kräver. Nyper
man hårt blir det blåmärken. Nyper
man hårt och länge kan det bli öppna
sår. Då är det farligt. Frågan är, om
man inte med mer följsamhet till konjunkturerna
och mer mjukhet och smidighet
i användandet av både konventionella
och de mer okonventionella
metoder, som nu börjat användas, skulle
nå samma syfte med betydligt mindre
påfrestningar för de företagare och
yrkesutövare, som nu lever under ett
hårt ekonomiskt klimat. Men förutsättningen
är förstås, att det statliga upplåningsbehovet
hålles inom rimliga
gränser. I England blev det häromdagen
en räntesänkning. I USA har man tidigare
sänkt räntan. Men här i vårt land
tycks de makthavande även om tillfälle
skulle ges ha svårt att tänka sig, att räntan
kan röras även nedåt.

Den tidigare målsättningen, att valutareserven
skulle växa i samma takt som
omfattningen av utrikeshandeln, har
väl knappast infriats. Detta tyder på att
de företag som skapar vår valutareserv
— och dit hör många av våra mindre
företag — behöver uppmuntran och
stöd i sin verksamhet. Herr talman! Särskilt
vill jag understryka betydelsen av
detta inför den större arbetsgemenskap,
som ett friare varuutbyte mellan länderna
innebär.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Den politiska debatten
under valrörelsen och i någon mån också
under denna remissdebatt har präg -

Torsdagen den 3 november 1960

Nr 24

139

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

lats av våldsamma överdrifter i karakteristiken
av andra partiers program
och alternativ och vad de skulle leda
till.

Herr Svensson i Ljungskile anförde i
går avskräckande exempel ute från valfältet,
men också i debatten här i kammaren
har besläktade ting förekommit,
t. ex. när man har berört högerns alternativ.

Vi är väl ändå överens på stora delar
av det politiska fältet, alla vi som tillhör
de demokratiska partierna och i
alldeles särskild grad vi som tillhör de
borgerliga partierna. Jag tror det var
mycket olyckligt att splittringen mellan
de borgerliga accentuerades som den
gjorde mitt under valrörelsen. Den politiska
debatten skulle säkerligen vinna
avsevärt på att man i högre grad från
alla politiker vinnläde sig mera om att
sätta sig in i och visa förståelse för de
andra partiernas alternativ och program
och avstå från uppenbara överdrifter
i bedömningen av motståndarna.

Jag hade, herr talman, ursprungligen
tänkt att här något beröra jordbrukets
aktuella situation men jag får tillfälle
att gå in på de frågorna i den efterföljande
debatten om proposition nr 168.
Jag skall i stället helt kort beröra ett
annat område.

Vi har under den senaste tiden fått
många exempel på obeskrivlig råhet
från ungdomars sida mot äldre och mot
andra ungdomar. Tyvärr ger inte alltid
de äldre det goda exempel som skulle
behövas. Både härigenom och på grund
av underlåtenhetssynder bär främst
samhället och den äldre generationen
ansvaret för den beklagliga utvecklingen
inom en del av ungdomsvärlden. Jag
skall inte här gå in på något försök i
övrigt till orsaksanalys eller över huvud
taget på några detaljer. Jag vill bara
konstatera, att det finns all anledning
till kraftåtgärder från statsmakternas
sida för att söka sanera detta träsk, som
utgör en verklig skamfläck för vårt
land. Man kan ifrågasätta, om beteck -

ningen välfärdssamhälle har täckning i
ett land, där man inte kan bereda medborgarna
tillräckligt skydd på gator och
andra offentliga platser. Enligt min mening
bör åtgärder vidtagas på framför
allt fyra områden.

För det första bör en förstärkning av
polismakten ske, främst kriminalpolisen.
Av allt att döma är det här i första
hand en lönefråga, som måste lösas. Det
finns anledning att härvid ta stor hänsyn
till de speciella arbetsförhållanden,
som råder för polisen, inte minst de stora
risker till liv och lem, som ofta föreligger
vid yrkesutövningen.

För det andra behövs effektiva åtgärder
för att minska möjligheterna till
missbruk av olika medel för stimulans.
Jag tänker då inte bara på thinnermissbruket
utan kanske i ännu högre grad
på narkotika, som intas i form av tabletter
eller injektioner. En särskilt oroväckande
tendens är, att bevisligen allt
fler ungdomar i allt lägre åldrar hänger
sig åt narkotikamissbruk. Beträffande
det näraliggande problemet om ungdomsfylleriet
kan jag i princip helt instämma
i vad herr Hammar sade i går.
Han berörde ju detta område mycket
ingående.

För det tredje behöver vi nya möjligheter
till skärpt reaktion från samhällets
sida. Jag vill här bara hänvisa till
förslag från högerpartiet om någon
form av korttidsarrest och om införande
av särskilda ungdomsdomstolar. Båda
förslagen borde tas upp till förnyat
övervägande. Naturligtvis kan man tänka
sig andra former, men såvitt jag kan
förstå bör det bli någonting i den riktningen.
Samhället bör snabbt och bestämt
göra klart för en ung lagöverträdare,
att hans tilltag inte tolereras. Det
är ingen verklig humanitet att släta
över, att ge den unge intryck av att det
inte är så allvarligt, och därigenom inleda
till fortsatt brottslighet. Den verkliga
humaniteten innebär att tillrättaföra
genom ett lämpligt avvägt straff.
Självfallet måste de som är direkt sjuk -

140

Nr 24

Torsdagen den 3 november 1960

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

ligt belastade få den vård de behöver,
men de flesta ungdomsbrottslingar torde
vara helt vanliga svenska pojkar och
flickor, som av olika anledningar råkat
in på oriktiga vägar.

För det fjärde och sista måste moralen
stärkas hos det uppväxande släktet.
Här kan samhället ge sin medverkan genom
en gedigen karaktärsfostran i skolan
med en fastare disciplin. Framför
allt bör kristendomsundervisningen få
tillräckligt utrymme i alla olika skolformer.
En reformering är också mycket
angelägen, och jag tror att det vore
särskilt nyttigt och lämpligt att återinföra
katekesundervisningen. De unga
bör få en klar uppfattning om vad som
är rätt och vad som är orätt enligt de
bud, som en gång för alla är oss givna
till rättesnöre. De bör också på ett positivt
sätt få kunskap om det evangelium,
utan vilket buden inte kan bli till personlig
hjälp för envar.

De två åtgärder, som jag här sist har
berört — i synnerhet den allra sist
nämnda —• är givetvis till sin karaktär
mer långsiktiga men därför inte mindre
viktiga. Vad som just nu kan och bör
göras är att komma till rätta med rekryteringsproblemet
för polisen och att
lösa frågan om thinner- och narkotikamissbruket.

Jag vill, herr talman, rikta en enträgen
vädjan framför allt till inrikesministern
att snarast söka lösa dessa
frågor.

Häri instämde herrar Dickson (h)
och Nilsson i Bästekille (h).

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag har sett i den socialdemokratiska
pressen, att man tycker
att alla oppositionspartierna i går
var så smeksamma mot regeringen. Anspråken
kan tydligen växla; jag hade
snarast väntat mig den motsatta kommentaren
vad folkpartiet beträffar.

Jag tillät mig i går att rikta en hård
kritik mot regeringen för att den inte

tog hänsyn till ena halvan av folket, för
att den har en inställning till frågan om
första kammaren, som de närvarande
här erinrar sig att jag karakteriserade
mycket kritiskt, och för att den har
fört en felaktig ekonomisk politik, sparfientlig
och regleringsvänlig. Jag sade
vidare, att man hade fört en sällsynt
grovt vilseledande valkampanj, där man
sökt intala folket, att folkpartiet ville
riva ner välfärdssamhället. Jag kritiserade
också herr Erlander för en sällsynt
oriktig framställning av folkpartiets
budgetpolitik. Om allt detta är att
betrakta som smeksamhet, kan jag naturligtvis
bara konstatera, att regeringen
tydligen tycker att det skulle ha funnits
anledning till mycket hårdare behandling.

Det var av stort intresse att under debatten
i går både herr Hjalmarson och
herr Hedlund å sina partiers vägnar
konstaterade att ATP är ett faktum.
Herr Hjalmarson sade visserligen, att
högern inte har något ansvar för den
politiska utveckling, som har lett till att
ATP är ett faktum. Det är naturligtvis
litet riskabelt för ett parti, som har
spelat en viss roll i sammanhanget, att
säga: »Vi allena har inget ansvar, vi har
i alla avseenden opererat på det riktigaste
och bästa sättet och har inget ansvar
för att det gått på ett sätt, som vi
inte gillat.» Jag skall, herr talman, inte
ge mig in på någon sådan historieskrivning
som skulle tarvas för en belysning
av detta förhållande; var och en får väl
ta sitt ansvar och det blir inte mindre
för att man i riksdagen uttalar, att man
inget ansvar har.

Det som överraskade i debatten var
enligt min mening att statsministern talade
så mycket om valkampanjen och
vad som skulle ha skett, om valutslaget
blivit ett annat. Men, varför inte tala
om det någon gång i riksdagen; det är
mig fjärran att anföra någon kritik mot
statsministern på den punkten.

Jag skall tillåta mig att med några få
ord kommentera något av det statsmi -

Torsdagen den 3 november 1960

Nr 24

141

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

nistern sade. Hade valet gått annorlunda,
skulle vi haft en parlamentarisk
kris, sade statsministern. Ja, talet om
parlamentarisk kris syftade väl på om
det varit en mindre majoritet för oppositionen
i andra kammaren än majoriteten
för socialdemokrater och kommunister
i första kammaren; då skulle vi
i viss mån ha fått en parlamentarisk
kris. En sådan uppkommer här i Sverige
i viss mån när det finns olika majoriteter
i de båda kamrarna. Endast
en regering, som får majoritet i båda
kamrarna, kan ändra det läget och i
verklig mening göra slut på krisen. Har
man däremot en regering, som har majoritet
endast i ena kammaren och kamrarna
har lika makt och myndighet,
föreligger i viss mening en parlamentarisk
kris. Men detta beror då på att vi
har vårt tvåkammarsystem, där första
kammaren representerar en eftersläpande
politisk opinion och dessutom ger
överrepresentation åt det största partiet.

Vill man diskutera parlamentarisk
kris med aktuell anknytning här i landet,
kan man för det första konstatera
att statsministern före valet gjorde uttalanden,
som visade att han var beredd
att regera även mot en majoritet i
andra kammaren, om han nämligen med
den eftersläpande förstakammarmajoritetens
hjälp — och tydligen inklusive
kommuniststödet — skulle kunna uppnå
majoritet för regeringens skatte- och utgiftsförslag.
Detta var i alla fall den
tolkning, som allmänt gjordes av statsministerns
uttalande. Man kan vidare
resa frågan: Vilken roll har de.n eftersläpande
socialdemokratiska förstakammarmajoriteten,
som inte bottnat i någon
majoritet bland väljarna, spelat under
de senaste åren? Jag antydde i går i
förbigående att efter 1956 års val, där vi
hade en majoritet för de nuvarande tre
oppositionspartierna, skulle väl utvecklingen
i viss mån ha blivit annorlunda
än den blev. År 1957 hänvisade herr
Hedlund bl. a. till att det fanns en ge -

mensam omröstningsmajoritet för socialdemokrater
och kommunister i riksdagen,
och ingen kan väl bestrida att
detta var ett väsentligt politiskt faktum.
Det berodde på att första kammaren
inte avspeglade opinionen sådan den
framträdde vid 1956 års val utan avspeglade
en långt tidigare opinion — till
en del 1946 års opinion, till större delen
1950 års opinion och till en del 1954
års opinion.

Mot denna bakgrund måste varje framåtsiktande
diskussion kring möjligheterna
av en parlamentarisk kris här i
landet vara en diskussion, som riktar
uppmärksamheten på tvåkammarproblemet
och på att första kammaren inte
avspeglar folkopinionen. Vi har alldeles
särskild anledning att göra detta under
en tid, då vi väntar att de stora
författningsfrågorna snart skall komma
på riksdagens bord och inför den allmänna
opinionen.

Nu har socialdemokratien visat ett
minst sagt svalt intresse för att dessa
problem skall bli utredda och belysta,
så att de kan bli föremål för behandling
i kammaren. Aldrig har jag varit
med om en regering så till den grad
blygsam och återhållsam, att den inte
när den ger direktiv för en utredning
till denna kan säga: Ta de här stora och
väsentliga frågorna först. Regeringen
har i stället låtit författningsutredningen
under lång tid syssla med regeringens
arbetsformer. Jag har inte hört talas
om att utredningen om regeringens
arbetsformer avsatt några resultat, men
det kan ju ha skett i kanslihuset bakom
stängda dörrar; det vet jag ingenting
om. Men att börja med sådant och skjuta
på allt annat vittnar om en viss uppskovstaktik.
Jag måste upprepa att den
regering, som varit angelägen om att
skynda på, skulle ha kunnat framlägga
direktiv för utredningen på ett annat
sätt.

Inför denna uppläggning av författningsproblemen
från regeringens sida,
där man mycket väl kan bryta ut sådana

142

Nr 24

Torsdagen den 3 november 1960

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

saker som herr talmannens rösträtt etc.,
vill jag upprepa gårdagens fråga: Är
regeringen beredd att, sedan författningsutredningen
blivit färdig —- det
säges att den skall bli det till våren
nästa år — och allmänna opinionen
haft tid till debatt, redan före 1962 års
landstingsval ta principiell ställning till
frågan om enkammarsystem i Sverige?
Det är ju det enda sättet regeringen har
till förfogande att undanröja alla eljest
nog så naturliga misstankar om att regeringen
först vill se hur det går vid
valet, se om man kan ha nytta av en
överrepresentation i första kammaren,
som medför en fortsatt egen majoritet i
första kammaren även om man inte får
majoritet bland folket. Det är den enda
chansen att undanröja sådana misstankar.
Vill man ta principiell ställning
till frågan om en- eller tvåkammarsystem
i Sverige, måste man naturligtvis
göra detta utan några taktiska spekulationer
om hur det kommer att gå med
den socialdemokratiska majoriteten i
första kammaren efter 1962.

Statsminister Erlander fäste i går en
enorm vikt vid uttalandet, att sambandet
mellan reformer och skatter hade
blivit klart för Sveriges folk under valkampanjen.
Ja, jag undrar om inte det
sambandet har stått rätt klart långt tidigare.

Under replikskiftet i går försökte
statsministern ge intrycket att det var
fråga om en miljard. Han sade att antingen
kunde oppositionen om den kommit
till makten ha skaffat miljarden eller
inte ha skaffat den; i det senare fallet
hade man fått låna upp denna miljard
och, som statsministern sagt i vissa
sammanhang, släppt lös en miljard i
köpkraft. Jag vill ännu en gång understryka,
att det från oppositionspartierna
förelåg förslag om åtgärder som
skulle dra in en stor del av köpkraften.
Varför i all världen talar statsministern
då om att man eventuellt släpper lös en
miljard? Vi har fått bära all kritik för
förslagen om höjda folkpensionsavgifter

etc., men plötsligt vill statsministern
suggerera fram det intrycket, att det
kunde vara tal om att släppa lös en
köpkraft av den omfattning jag nyss
nämnde.

Statsministern medgav till slut, att det
budgetförslag som folkpartiet framlade
sannolikt var balanserat — han vågade
i alla fall inte bestrida det. Det är verkligen
ett stort framsteg i förhållandet
till valkampanjen. I den propaganda,
som då drevs i den socialdemokratiska
pressen och av alla talare från herr
Sträng och nedåt, påstod man att det i
själva verket skulle vara en brist på
500 miljoner. Om inte denna debatt givit
några andra resultat, herr talman,
så vill jag säga att detta är då inte något
dåligt resultat.

Statsministern kommer kanske att
säga att regeringens budget, som ännu
kan bli kompletterad, kommer att visa
ett större överskott än t. ex. folkpartibudgeten,
ett överskott på ett par tre
hundra miljoner utöver denna — jag
vet inte vad statsministern kanske vill
säga. Efter närmare övervägande vågar
han väl inte gå högre, förmodar jag. Om
statsministern ville säga »antingen får
ni acceptera en överbalansering av denna
omfattning eller också får ni låna de
pengar vi men inte ni tänker skaffa genom
statligt tvångssparande genom
överbalansering», så skulle det vara ett
korrekt sätt att ange själva frågeställningen.
Men alla inser ju att herr Erlander
då inte skulle ha kunnat måla
upp denna fruktansvärda inflationsfara,
som skulle bli följden om oppositionen
kom till makten och följde ett recept av
ungefär mellanpartiernas karaktär. Med
en budget på 15 000 miljoner kan väl
ingen människa fås att tro, att frågan
om överbalansering eller inte på något
hundratal miljoner kronor är avgörande
för inflationen. Herr Erlander skulle
varken ha kunnat skrämma med något
nedrivande av välfärdssamhället som
påstods skola följa av mellanpartilinjen
eller måla inflationens spöke på väg -

Torsdagen den 3 november 1960

Nr 24 143

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

gen. Därför behövde statsministern detta
med miljarden för att kunna suggerera
fram ett fullständigt vilseledande
och oriktigt intryck.

Att just statsminister Tage Erlander,
som i fjorton år varit chef för en regering,
som är den enda i Sverige under
modern tid som har existerat samtidigt
med en kraftig inflation under fred, här
uppträder som mästaren som kan skrämma
Sveriges folk med att han är den
ende som kan bekämpa inflationen och
att det skulle bli en våldsam inflation
om vi fick en ny regering, det vittnar
inte bara om stort självförtroende utan
också om underskattning av svenska
folkets förmåga att fatta och minnas.

Herr talman! Det vore ju frestande,
när vi nu för en gångs skull har tid under
en s. k. remissdebatt, att verkligen
fortsätta statsministerns analys av frågan
varför socialdemokraterna vann valet.
Men jag skall nöja mig med att göra
en reflexion. Jag tror att något som
starkt bidrog var att socialdemokraterna
lyckades göra detta val till ett pensionsval
fast det inte var något pensionsval.
Man intalade folket att ATP:s existens
var beroende av valutgången. Vidare
tror jag att genom att man hade detta
med ATP att föra fram — eller genom
att man låtsades att ha det — så fick
man tillräckligt med material för att
kunna bygga upp en myt om »välfärdssamhället
i fara», fast ju välfärdssamhället,
såsom konstaterades i går både
av herr Hedlund och mig och andra
talare, alls inte var i fara. Visst har
socialdemokraterna ansträngt sig på allt
sätt för att överbetona högerpartiets
betydelse inom oppositionen, men det
iir dock uppenbart för alla, att högerpartiet
med de förslag det framlagt inte
under några omständigheter kunde vänta
sådana medgivanden från (ivriga oppositionspartier
att det fanns berättigande
för talet om välfärdssamhället i
fara. Och högerns förslag, från vilka
jag tagit avstånd, motiverar heller inte

i och för sig det uttryck som den socialdemokratiska
propagandan använde.

Men det är en sak. En annan sak är
att förklaringarna från centerpartiet och
folkpartiet var fullt tydliga långt före
valkampanjens början. Jag vill säga till
herr Hans Gustafsson, att när socialdemokraterna
i år förde en kampanj, för
vilken partiet är ansvarigt, där man
utmålade oppositionspartierna som beslutna
att riva ned välfärdssamhället, så
måste detta betecknas som något skandalöst.
Herr Waldemar Svensson läste
i går upp nog så belysande citat ur enskilda
socialdemokraters prestationer,
som säkerligen inte hade sitt ursprung
i dessa mäns hjärnor utan kom från
mera centralt håll. Jag skall liksom herr
Lundström gjorde i första kammaren i
går be att få läsa upp vad som sades
i en broschyr, som socialdemokraterna
spred i massupplagor åtta eller tio dagar
före valet: »Om de borgerliga vinner
valet mister pensionärer, invalider, änkor
och deras barn sin rätt till lagfäst
tjänstepension; försämras ungdomens
utbildningsmöjligheter, ersättningen till
de arbetslösa, karensvillkoren för de
sjuka, standarden för barnfamiljerna;
höjs hyrorna för hyresgästerna, kan vår
alliansfria utrikespolitik äventyras.»

Vad den sista punkten beträffar har
statsministern många gånger erkänt, att
han inte har någon kritik att rikta mot
högerpartiet utan bara mot herr Hjalmarson.
Men denna broschyr är tydligen
byggd på tesen, att den kritik herr
Erlander riktar mot herr Hjalmarson
— vars berättigande jag inte skall diskutera
i dag, jag har sagt min mening
om den saken tidigare — avspeglar den
politik herr Hjalmarson skulle kunna
och vilja föra i en ny regering, och att
herr Hjalmarson skulle kunna dra med
sig hela högerpartiet, vilket enligt herr
Erlander haft en annan inställning, hela
centerpartiet och hela folkpartiet.

I fortsättningen säger man i denna
broschyr: »Detta sker om du låter de
borgerliga vinna valet.» Men vi kan väl

144 Nr 24

Torsdagen den 3 november 1960

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

ändå vara överens om, att när folkpartiet
har deklarerat sin klara och bestämda
ståndpunkt till ATP, barnbidrag,
karenstider i sjukförsäkringen o. s. v.
och mot indragning av studiestipendier
och på en rad andra punkter, så är det
något oerhört att regeringspartiet skickar
ut en broschyr av denna art. Den
är undertecknad »Socialdemokratin—
Framtidsgarantin», och det kan inte
vara något tvivel om att den kommer
från socialdemokratiska partiet.

När herr Hans Gustafsson i går skulle
försvara och ursäkta de övertramp herr
Waldemar Svensson påtalade, måste han
gå tillbaka till 1957 års kampanj för
linje 3. Jag skall inte ta upp hela den
diskussionen här; det skulle föra för
långt. Men jag vill ändå göra den stillsamma
reflexionen, att det karakteristiska
för kampanjen för linje 1 var att
man sökte ge Sveriges löntagare intrycket
att pensionen inte skulle komma att
kosta dem någonting alls — medan en
lång rad socialdemokrater nu erkänner
att pensionsavgifterna givetvis inkräktar
på utrymmet för annars möjliga lönestegringar.
Därom råder nu ingen oenighet.

När vi nu — närmast efter initiativ
från statsministern själv — har tillfälle
och möjligheter att diskutera valkampanjen,
konstaterar jag med glädje, att
inför den häftiga kritik som framförts
mot den socialdemokratiska valkampanjen
har man på socialdemokratiskt
håll inte kunnat rikta någon vägande
kritik mot vår kampanj.

Eftersom frågan om förhållandena
inom oppositionen har spelat så stor roll
i den offentliga debatten, vill jag också
knyta an några reflexioner till statsministerns
observation i går. Herr Erlander
sade, att enligt herr Ohlins mening
är det viktiga nu en borgerlig samling.
Ingen av de tidningar jag har läst har
dock fattat det så. Herr Erlander är ju
en i många avseenden mycket framstående
man, men som referent av andras
ståndpunkter i politiska debatter är han

inte särskilt lyckad. Det har vi konstaterat
många gånger tidigare. Jag hänvisar
för övrigt till kammarens protokoll,
av vilket det framgår vad jag sade.

En sak vill jag emellertid understryka.
Det är alldeles klart att det finns
väsentliga områden, där inställningen
är likartad inom de tre oppositionspartierna.
Man behöver bara tänka på betydelsefulla
delar av den ekonomiska
politiken. Och då är det väl helt naturligt
att vi i oppositionspartierna söker
därvidlag undvika onödiga motsättningar.

Statsministern har själv ibland kritiserat
oppositionen för den s. k. splittringen,
men det kan ju inte vara fråga
om »splittring», varje gång tre partier
med olika program inte har samma
ståndpunkt här i riksdagen. Vi måste
givtvis ha olika ståndpunkter, när vi
har olika principiell inställning. Men
om vi inom vissa områden har en likartad
inställning, och om vi då i onödan
och för småsakers skull skiljer oss åt
och tar upp stora debatter om dem —
ja, då kan man säga att oppositionspartierna
inte har ett realistiskt grepp på
frågorna. Om vi har en likartad inställning
beträffande viktiga sidor av den
ekonomiska politiken, så är det naturligt
att vi där söker kontakt. Den omständigheten
att vi har olika uppfattningar
om viktiga sidor av socialpolitiken
bör ju inte på något sätt hindra
den kontakten. Jag tycker att detta är så
enkelt och självklart, alt jag inte förstår
varför man behöver dramatisera den
saken.

Sedan är det klart, att samarbetet mellan
olika partier i viss mån beror på de
program partierna för fram och hur
mycket de avviker från varandra. Det
hänvisade jag till redan i går.

När det gäller förhållandet mellan
oppositionspartierna och det socialdemokratiska
regeringspartiet vill jag också
helt kort konstatera en sak. Problemet
togs i går upp av herr Helén, herr
Kellgren och andra talare, och i dag har

Torsdagen den 3 november 1960

Nr 24 145

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

det tagits upp bl. a. av herr Königson.
Det förefaller mig alldeles klart, att ett
oppositionsparti, som vill nå praktiska
resultat, måste vara berett att göra kompromisser
med regeringsförslagen. Om
regeringen önskar ett bredare underlag
för sina förslag har den möjlighet att
efter en utredning ta hänsyn till andra
partier antingen före propositionens
framläggande eller vid utskottsbehandlingen.
Är regeringen angelägen om att
få större majoritet för sina förslag i
riksdagen är detta en naturlig väg.

Jag vill förklara, att vi i folkpartiet
liksom hittills kommer att vara beredda
till kompromisser för att uppnå ur vår
synpunkt bättre praktiska resultat. Låt
mig ta ett exempel! I vår skall det från
finansminister Sträng komma ett förslag
om viss kompensation — eller hur jag
skall uttrycka det — för den skattefrihet
för avdrag på studieskulder som vi
föreslagit men regeringen avvisat. Herr
Sträng vill konstruera förslaget på ett
annat sätt. Vi anser att det förslag vi
framlagt är bättre, men om det kommer
ett förslag från finansdepartementet och
vi har möjlighet att påverka det så att
det blir ur vår synpunkt acceptabelt, så
är det klart att vi kommer att stödja det.
Jag efterlyser emellertid bevis på vilja
till tillmötesgående från regeringens
sida. Jag tycker inte det var särskilt lovande
att höra statsministern säga, att
de 51 procenten väl inte skall låta minoriteten
bestämma.

Om regeringspartiet —- låt vara med
stöd av kommunistiska röstnedläggelser
i kritiska lägen — har majoritet i riksdagen,
så måste naturligtvis varje annat
parti, som vill ha ett ökat inflytande,
anse det vara en förbättring om man
kan få bort denna majoritet. Det är alldeles
självklart; något annat är inte rimligt
för ett parti som håller fast vid att
man önskar en sådan maktfördelning i
den svenska riksdagen, att inget parti
kan allena bestämma. Man finge ju då
mera hänsyn lill olika partiers, d. v. s.

olika medborgargruppers, önskemål och
intressen.

Om vi mycket länge haft samma regim,
framstår även av andra skäl en
växling vid makten i och för sig som
önskvärd. Det centrala är emellertid
inte regeringsfrågan, utan det centrala
är majoriteten i riksdagen. Man får inte
tappa bort detta faktum.

Man har talat om den radikale venstre
i Danmark. Ja, men i Danmark har socialdemokrater
och kommunister aldrig
haft majoritet i riksdagen. Det ger andra
villkor än i Sverige.

Yi kan inte avhända oss vår rätt och
plikt att verka för ett ökat liberalt inflytande.
Men vi vill försöka utöva det
inflytandet under de betingelser som
finns för det praktiska riksdagsarbetet.

Statsministern kom med en historieskrivning
om tilläggspensionering, och
eftersom detta kanske är den sista debatt,
dör vi kan redovisa en sådan svepande
överblick över frågan om tillläggspensionen,
skall jag komma med
några reflexioner.

Herr Erlander sade att de borgerliga
felbedömde frågan. Vi förstod inte att
viljan att skapa en rättvis pension var
stark. Till detta vill jag säga, att folkpartiet
1958 lade fram ett förslag till
tilläggspension, som vi fortfarande anser
vara bättre än ATP. Vi hade redan
1944 i skriften om efterkrigstidens samhälle
framlagt önskemålet om en allmän
tilläggspension, medan det socialdemokratiska
efterkrigsprogrammet saknade
en sådan punkt. År 1958 lade vi fram
ett förslag, som vi ansåg beaktade folkomröstningsresultatet.
Nu säger statsministern,
att det hade varit riktigt om
oppositionspartierna icke tagit strid i
denna fråga. Eftersom regeringsförslaget
fick endast något mindre än hälften
av rösterna vid folkomröstningen, hade
det då varit riktigt om vi lagt ner vår
talan och accepterat ATP som sådant?
Jag tycker att det är naturligt att folkpartiet
i det läget utarbetade ett förslag

10 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 2b

146 Nr 24

Torsdagen den 3 november 1960

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

som tog hänsyn till de olika sidorna hos
folkopinionen. Jag kan inte förstå att
det skulle vara oriktigt, att man efter
en rådgivande folkomröstning tar hänsyn
till dess resultat och lägger fram
ett nytt förslag med ledning av det. Jag
kan fortfarande inte förstå att det skulle
vara en dygd att säga, att man inte ville
ändra sin linje. I själva verket ändrades
f. ö. regeringsförslaget också i olika
tempon.

Statsministern menar att oppositionspartiernas
krav på samarbete och hänsyn
skulle varit liktydigt med ett krav
att regeringen skulle kapitulera. Men
Per Albin Hansson kapitulerade icke i
fråga om arbetslöshetspolitiken på 1930-talet. Vi kunde inte heller kapitulera,
sade han. Detta att ta hänsyn till opinionen
inom halva folket kallar alltså statsministern
»att kapitulera».

Jag vill än en gång understryka, att
vi i folkpartiet har sagt, att vi inte vill
vara med om att riva upp ATP. Vi vill
reformera inom ramen för ATP. Det innebär
inte att vi anser ATP vara den
bästa lösningen. Men all diskussion härom
är ju numera i själva verket rent
teoretisk. Vi håller oss till vad som är
praktisk politik, och det är nu att göra
reformer inom lagens ram.

När nu statsministern för andra eller
tredje gången anförde exemplet med
Per Albin Hansson, som på 30-talet tog
strid om den nya arbetslöshetspolitiken,
vill jag inte underlåta att konstatera,
att dåvarande statsministern Per Albin
Hansson i denna kammare erkände —
jag vet inte om det var 1933 eller 1934

— att skillnaden mellan det förslag om
de offentliga arbetena, som stöddes av
t. ex. det dåvarande frisinnade partiet
och det förslag som regeringen framlade,
var av ringa betydelse. Och eftersom
dessa offentliga arbetens omfattning
ju var det centrala i den arbetsskapande
politik som man då stred om —
tidigare hade striden gällt andra saker

— måste jag säga att statsminister Per
Albin Hansson visade större beredvillig -

het att någorlunda objektivt karakterisera
sina motståndares inställning än
vad statsminister Tage Erlander visade
när han i går karakteriserade folkpartiets
arbete i pensionsfrågan med att
säga att de borgerliga — han skar alla
över en kam — inte insåg att det fanns
en stark vilja hos folket till en pensionsreform.

Jag får kanske, herr talman, en annan
gång återkomma till den socialistiska
idéutvecklingen och diskussionen om
Nils Karleby och Ernst Wigforsspå 1920-talet. Nils Karleby såsom företrädare
för en typiskt socialistisk idéutveckling
var för mig en nyhet. Han blev ju på
socialistiskt håll många gånger karakteriserad
som alltför liberal, en man som
hade blivit alltför förtjust i prisbildningen
som instrument för den ekonomiska
politiken. En utveckling efter
Karlebys linje skulle på ett mycket tidigare
stadium ha fört svensk socialdemokrati
långt bort ifrån det läge den
befann sig i 1920. Men Ernst Wigforss
var mera karakteristisk. Ernst Wigforss’
utveckling kan man kanske i någon
mån belysa genom att hänvisa till den
diskussion han hade med förre kommunistledaren
Lasse Linderoth under
andra världskriget, där han ju förklarade,
att om socialdemokrater och kommunister
bara kunde få en tillräcklig
majoritet, så skulle man minsann få se
att socialdemokraterna nog var beredda
att socialisera. Vad de orden betydde i
en diskussion mellan Linderoth och
Wigforss vid denna tidpunkt behöver
väl ingen i denna kammare sväva i tvivel
om.

Herr talman! Herr Svensson i Ljungskile
belyste redan i går det orimliga i
statsministerns uttalande, att oppositionen
givit socialdemokraterna möjlighet
att säga att de ensamma står för den
offentliga sektorns tillväxt, en tillväxt
som oppositionen kallar för socialism
och bekämpar. Statsministern påstår
alltså att folkpartiet vill motarbeta byggandet
av sjukhus och skolor samt ett

Torsdagen den 3 november 1960

Nr 24 147

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

ökat bostadsbyggande såsom varande
socialism. Sanningen är tvärtom den,
att vi verkat för en expansion inom undervisningen
och sjukvården och för en
expansion av bostadsbyggandet. Jag
klargjorde i mitt anförande, som hölls
bara en timme före statsministerns, att
vi räknar med att den offentliga sektorn
kommer att fortsätta att växa. Men jag
antydde också, att även om den offentliga
sektorn växer i samma takt som
nationalinkomsten är detta förenligt
med en långsam sänkning av skattetrycket.
Efter att detta blivit så klart preciserat
från min sida, säger statsministern
ändå, att det endast är socialdemokraterna
som accepterar att den offentliga
sektorn måste växa. Menar statsministern,
att den offentliga sektorns
procentuella andel av nationalinkomsten
nödvändigtvis måste växa? Då skulle
jag möjligen kunna förstå logiken,
men då vill jag höra hur statsministern
motiverar att det är nödvändigt att ta
in en ständigt växande procentuell andel
av nationalinkomsten till de offentliga
kassorna för att man skall kunna
lösa de problem som här berörts.

Herr talman! Det är kanske fåfängt av
mig att sluta med att uttrycka en önskan
och att göra ett konstaterande.

Önskan skulle vara, att socialdemokratiens
företrädare litet oftare i debatterna
här i kammaren ville tala om, när
de menar de tre oppositionspartierna,
när de menar två partier och när de
menar ett och alltså ville sluta upp med
att använda uttrycket de borgerliga partierna
när man bara åsyftar ett av dem
— d. v. s. sluta upp med att såsom i valkampanjen
försöka vilseleda genom detta
förfaringssätt.

Konstaterandet skulle vara, att den
svenska socialdemokratien nu har nått
en sådan position, att man skulle kunna
vänta sig att landets statsminister
i en debatt efter ett framgångsrikt val
skulle vara beredd att ta ett mera — förlåt
uttrycket — landsfaderligt grepp på
frågorna, ett grepp mera i överensstäm -

melse med det hans företrädare Per Albin
Hansson hade. Jag tror faktiskt att
det skulle ha funnits möjligheter i det
här läget att göra en annan och mera
fruktbar uppläggning av debatten än
den som statsministern valde i går; en
uppläggning mera anknytande sig till
de stora problemen under 60-talet och
deras lösning och mindre till polemik
om vad som har varit eller hur det
skulle ha kommit att bli vid en annan
valutgång.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
den här debatten mer än med att ta upp
litet av det som herr Ohlin var inne på
i anslutning till Waldemar Svenssons
inlägg i går om den ohederliga propagandan.
Nu klagar herr Ohlin över att
vi från socialdemokratiskt håll talar om
de borgerliga partierna som en enhet.
Jag skulle vilja fråga: Om de borgerliga
partierna hade vunnit valet, hur hade
det då gått? Herr Ohlin har själv sagt
att han var beredd att genomföra reformer
av ATP, men vi har aldrig fått någon
klarhet i vad dessa reformer skulle
innebära. (Herr Ohlin: Jo.) Nej, herr
Ohlin, det har vi inte fått. År det då inte
ganska antagligt att vid en sådan borgerlig
samlingsregering herr Ohlin hade
tvingats reformera ATP, kanhända reformera
sönder den, för att få en överenskommelse
med de andra borgerliga
partierna. Hur skulle det ha gått i övrigt?
Hur skulle herr Ohlin ha kunnat
klara statsfinansernas balansering efter
det att omsättningsskatten hade borttagits?
Skulle inte herr Ohlin i det läget
ha blivit tvingad att acceptera en hel
del av högerns besparingsförslag för att
kunna klara den ekvationen?

Herr Ohlin säger att han inte vill tala
om pensionskampanjen, och det förstår
jag mycket väl att han inte vill göra.
Han säger att de som företrädde linje
1 gick ut i agitationen och sade, att pen -

148 Nr 24

Torsdagen den 3 november 1960

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

sioneringen inte skulle kosta något. Detta
är lögn, herr Ohlin. Vi sade i propagandan
för linje 1 att det är alldeles
uppenbart, att pensionsavgifterna kommer
att innebära mindre utrymme för
löneökningar. Men vad sade de som företrädde
linje 3? De sade: Man kommer
att ta ifrån dig 20 procent av din lön
till pensionsavgift. Jag har inte hört
herr Ohlin beteckna detta som ohederlig
propaganda. Inte heller har man från
det hållet hört någon säga att det skulle
vara ohederligt att påstå att det kommer
att bli lönestopp överskådlig tid
framöver. I den folkpartistiska propagandan
betecknade man vid ett tillfälle
fackföreningsfolket, som gick till strid
för linje 1, som robotar. Är det mera
hederligt, herr Ohlin, som ni gör på ert
håll, att oupphörligt trots allt vad vi
säger från vår sida, sammankoppla oss
med kommunisterna och försöka göra
gällande att det är kommunisterna som
bestämmer den socialdemokratiska politiken?
Var det hederligt när man i
den borgerliga propagandan satte i gång
smutskastningskampanjer mot enskilda
ledamöter av den socialdemokratiska
regeringen? Jag hänvisar till den propaganda
som drevs mot finansminister
Wigforss och som har drivits mot statsminister
Erlander ävensom andra ledamöter
i den socialdemokratiska regeringen.
Detta var rent personliga smutskastningskampanjer.

Nej, herr Ohlin, försök inte framställa
folkpartiet som någon samling av
änglar då det blir tal om ohederlig propaganda.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! En fråga från gårdagens
debatt har i dag upptagits av herr
Königson och nu senast också av herr
Ohlin; en fråga som hittills har blivit
helt obesvarad, nämligen den huruvida
det inom folkpartiet finns någon grupp
som står närmare socialdemokratien än
man gör inom folkpartiet i övrigt i för -

hållande till högern. Finns det över huvud
taget inom folkpartiet någon vilja
att samarbeta med socialdemokratien,
eller är det herr Ohlin ensam som bestämmer
partipolitiken och att denna
måste gå i den riktningen, att folkpartiet
blir ett stödparti åt högern? Här
finns nämligen vissa mycket intressanta
perspektiv på 60-talet, och det är
folkpartiets ställning inför dessa perspektiv
som jag tycker att herr Ohlin
skulle ha redovisat. Under de närmaste
fyra åren tycks försvarsfrågan inte spela
någon roll längre i svensk politik.
Jordbruksfrågorna tycks inte heller spela
någon större roll på grund av sexårsavtalet.
Vidare är pensionsfrågan
löst. Snart kommer också herr Königson
att vara borta från denna kammare,
så från den kanten behöver folkpartiet
inte räkna med någon oro. De frågor
som kommer att aktualiseras under 60-talet gäller bostadsbyggandet, där
önskemålet är 80 000 lägenheter om året,
arbetsmarknadspolitiken, kulturpolitiken
och skolpolitiken och vidare frågan
hur 60-talets skattesystem skall se ut,
liksom även författningsfrågorna. Det
fortsatta socialpolitiska reformarbetet
kommer också att vara aktuellt. Vad
svenska folket vill veta är, huruvida
folkpartiet i alla dessa frågor kommer
att stå närmare högern än socialdemokratien.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! För att besvara dessa
frågor skulle jag behöva tre kvart och
inte tre minuter. Jag nöjer mig med att
konstatera ett viktigt typfall.

Vad gäller bostadsfrågan har folkpartiet
drivit på. Statsministern sade i
går, att ingen trodde väl att det skulle
vara möjligt att bygga 70 000 lägenheter
1960. Jo, folkpartiet lade redan 1956
fram förslag om en successiv ökning av
bostadsbyggandet just från 60 00 till
70 000 — sammanlagt 260 000 på fyra
år. Det är nästan precis så mycket som

Torsdagen den 3 november 1960

Nr 24 149

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

blivit byggt. Nu frågar herr Kellgren
om vi vill vara med om att göra något
för att lösa bostadsfrågan och öka bostadsbyggandet.
Detta gör han trots att
det är vi som här drivit på och sagt:
Vi vill att man skall skapa förutsättningar
för att öka bostadsbyggandet
steg för steg till 80 000 lägenheter per
år. Herr Kellgren får ursäkta att jag, när
frågor av den arten ställs, uppfattar
dem som retoriska och inte som försök
att få till stånd en allvarlig debatt.

Jag konstaterar med tillfredsställelse
att herr Gustafsson i Stockholm inte kan
rikta någon anmärkning mot folkpartiets
valkampanj 1960. När herr Gustafsson
går tillbaka till tidigare årtionden
— till 40-talet exempelvis — kan vi
väl inte i dag ta upp dessa ting i kammaren.

Herr Gustafsson påstår att vi oberättigat
gifter ihop socialdemokraterna
med kommunisterna. Jag efterlyser,
herr Gustafsson, ett exempel på att jag
eller andra folkpartirepresentanter i
denna kammare gjort det. Vi konstaterar
socialdemokraternas beroende av
kommunisternas röstnedläggelse. Det
tycker herrarna och damerna i det socialdemokratiska
partiet är otrevligt att
höra, men vi förbehåller oss rätten att
konstatera faktum. Däremot har vi inte
sagt att det är kommunisterna som bestämmer
över regeringspolitiken — det
är fria fantasier.

Vad var herr Gustafssons huvudgrepp?
Jo att säga, att hade det blivit
en ny regering hade folkpartiet sannolikt
tvingats gå med på att reformera
ATP så mycket att hela systemet praktiskt
taget rivits upp. Men här har ju
folkpartiet sagt ifrån så bestämt som
någonsin kan ske redan i början av
året, att vi kommer inte att inträda i
någon regering som har en sådan politik
på sitt program. Herr Gustafsson
hävdar att han tror, att vi kommer att
göra tvärtemot vad alla våra instanser
sagt. Med den sortens polemik, att man
skall ha rätt att påslå att ett parti gör

tvärtemot vad det sagt, skulle vi få
trevliga valdebatter i Sveriges land och
trevliga diskussioner här i kammaren.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle gärna med
anledning av herr Gustafssons i Stockholm
uppträdande i dag vilja säga ett
par ord, delvis i anslutning till vad jag
anförde i går.

Herr Gustafsson sade i går i en replik
till mitt anförande: »Jag förstår inte
varför herr Svensson gnäller.» Jag tyckte
nu inte att jag var så särskilt gnällig,
men det kan ju uppfattas olika. Utom de
tre exempel jag nämnde finns det en
lång rad liknande dokument som jag
har i min portfölj — och sedan finns
det naturligtvis många som jag inte har.
Jag erkänner gärna att det förekommer
övertramp från olika håll — så är fallet
i varje valrörelse. Det är väl åtskilligt
som får föras på ett stort clearingkonto
när det gäller partiernas kamp mot varandra.
Dock förefaller det som om det
här — såsom herr Ohlin påpekat —- varit
en mycket systematisk taktisk sammanblandning,
där man sökt kompromettera
ett parti på grund av vad ett
annat parti möjligen gjort eller inte
gjort. Ifall vi tog och läste kommunistförslag
och socialdemokratiska förslag
om varandra systematiskt och oupphörligt
och sade att detta är vad socialisterna
vill, skulle förmodligen inte herr
Gustafsson och övriga socialdemokrater
vara så särskilt glada åt det.

Jag tycker, herr Gustafsson, att vi åtminstone
principiellt kunde komma
överens om att varje parti bör bedömas
efter sitt eget program, sina egna uttalanden
och sina egna gärningar. Vill
inte herr Gustafsson vara med om att
ta detta som en principiell utgångspunkt
åtminstone? Jag vill gärna ha ett
svar på den frågan.

150 Nr 24

Torsdagen den 3 november 1960

Vid remiss av Kungl. Maj :ts proposition nr 169

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är onödigt att vi
nu ger oss in på en bostadspolitisk diskussion.
Men det bör konstateras att vi
inom socialdemokratien givetvis är intresserade
av att bygga så mycket bostäder
som möjligt och att vi under 60-talet vill komma fram till något sådant
som 80 000 lägenheter per år. Det väsentliga
i dagens debatt är dock, huruvida
folkpartiet i bostadspolitiken kommer
att följa högern när det gäller de
generella subventionerna och stödet till
barnfamiljerna eller om folkpartietkommer
att följa vår politik, som går ut på
att bostäderna skall kunna efterfrågas
även av barnfamiljer med låga inkomster.

Efter två dagars remissdebatt är den
frågan ännu obesvarad, om det finns en
vänsterflygel respektive en högerflygel
inom folkpartiet. Det skulle vara av
utomordentligt värde att få upplysning
på den punkten.

En ledamot av denna kammare, herr
Königson, som tillhör folkpartiet, har
frågat om folkpartiledaren vill lämna
besked om hur det förhåller sig härmed.
Han får inget svar. Snart lämnar han
denna kammare, och det vore dystert
om han sålunda inte skulle få denna
upplysning, som vi alla i övrigt är intresserade
av.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall gärna hålla
med herr Svensson i Ljungskile om att
varje parti bör bedömas efter sina egna
gärningar. En av huvudpunkterna i
folkpartiets program är dock att åstadkomma
en borgerlig samverkan mot socialdemokratien,
och då är det väl ändå
naturligt att ha med i programmet vari
denna borgerliga samverkan skall bestå,
vilka eftergifter det ena partiet
måste göra gentemot det andra partiet.
Däri ligger skillnaden, herr Svensson i

Ljungskile. Yi har aldrig eftersträvat
någon samverkan med kommunisterna.

Vad gäller sönderreformerandet av
ATP vill jag påminna herr Ohlin om att
han i juli 1958 i denna kammare sade,
att den väg som skulle kunnat föranleda
folkpartiet att acceptera den socialdemokratiska
linjen i pensionsfrågan
var stängd. Sedan säger herr Ohlin under
valrörelsen att »visserligen vill vi
inte vara med om att riva upp ATP,
men vi skall reformera den». Vi vill då
veta vari den reformeringen skall bestå.
Är det inte risk för att man på
grund av trycket från högern och centerpartiet
i ATP-frågan kommer att driva
den reformeringen dithän att man
reformerar sönder ATP?

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
Gustafsson i Stockholm för att vi till
sist lyckades komma överens om åtminstone
att var och en bör bedömas
efter sina gärningar. Sedan försökte
herr Gustafsson emellertid att vika undan
och påstod, att en av huvudpunkterna
i folkpartiets program var att
åstadkomma en borgerlig samling, ett
samarbete med högern. Jag har inte sett
den punkten i folkpartiets program. Jag
trodde att samtliga punkter i folkpartiets
program gick ut på att försöka
trycka en liberal prägel på svensk politik
så långt vi förmår, och därvid får vi
naturligtvis arbeta under de parlamentariska
förhållanden och de villkor som
i varje situation föreligger.

Herr Kellgren frågade efter de inre
förhållandena i folkpartiet. Att det inte
finns några flyglar i det socialdemokratiska
partiet, när det verkligen gäller,
vet vi. Det behöver därför ingen fråga
om. Men hur det står till i folkpartiet
är väl ett bekymmer som vi kan få lösa
själva.

Torsdagen den 3 november 1960

Nr 24 151

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är glad över att herr
Gustafsson i Stockholm gav mig tillfälle
att här bemöta en sak som spelat stor
roll i den socialdemokratiska propagandan.

Jag sade i juni 1958, att vi kommer att
fortsätta att arbeta för vår linje i pensionsfrågan,
som vi ansåg och anser
vara bättre än regeringens, och att vi
inte kommer att ge upp den utan fortsätta
arbeta så länge det finns möjlighet
därtill. Just det. Jag klargjorde att vi
inte efter en folkomröstning, som vi försökte
taga hänsyn till, ämnade plötsligt
lägga ned vårt arbete. Så länge det
fanns praktisk möjlighet därtill skulle
vi fortsätta därmed för att få igenom en
bättre lösning. Samma klargörande gjorde
jag å hela gruppens vägnar här på
våren 1959.

När frågan sedan är avgjord, föreligger
emellertid en helt annan situation,
och det inser herr Gustafsson mycket
väl. När frågan om kollektivavtalslagstiftning
och om arbetsdomstol etc. var
avgjord, accepterade socialdemokraterna
det. Att man inte ger upp i förväg,
så länge man tror att det ännu finns
någon möjlighet att få en bättre lösning,
accepterat en sämre är väl en helt annan
sak än att man, när det föreligger
en politisk realitet, säger: nu arbetar vi
från de nya förutsättningarna. Detta har
vi betonat så emfatiskt att det är fullt
klart att folkpartiet är så bundet som
något parti kan vara. Ändå försvarar
herr Gustafsson den taktiken att man
skall gå ut och säga till väljarna: Folkpartiet
kommer nog att göra tvärtom.
Skulle vi använda den metoden i vår
polemik med regeringspartiet, undrar
jag hur det skulle bli med den demokratiska
debatten i Sverige.

När herr Kellgren frågar, om vi i bostadspolitiken
vill följa högerns linje
eller socialdemokraternas linje, vill jag
svara honom: Vi följer folkpartiets linje
i bostadsfrågan, och det finns mycket

god samling i folkpartiet kring den
linjen.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Jag har inte varit med
om någon debatt efter ett val utan att
man från olika håll har riktat beskyllningar
mot varandra för att under själva
valkampanjen ha drivit en grovt
missvisande och lågsinnad propaganda,
kanske framför allt i tidningar, broschyrer
och pamfletter. Jag undrar, herr
talman, om vi ändå inte nu skulle ha
kunnat komma till det mognadsstadiet
i den svenska politiska debatten, att vi
känner på oss att vi kan ta varandra i
hand vad beträffar denna sak. Inte är
det väl så, att det finns någon egentlig
anledning för något politiskt parti att
här slå sig för sitt bröst — jag vill tilllägga
inte heller för folkpartiet. Däremot
skulle vi kanske kunna komma
överens om att sträva efter att allihop
försöka bättra oss till nästa gång. Vi
skulle kunna lova det i dag. Det är ju
ändå så lång tid kvar till nästa val.

Med anledning av ett yttrande av herr
Ohlin vill jag understryka, att vi i högerpartiet
har absolut ingenting emot
att herr statsministern bedömer oppositionen
på ett mera nyanserat sätt än
vad som kanske varit fallet. Det är alldeles
riktigt att det finns inom oppositionen
ett högerparti med sitt speciella
program, som vi inte på något sätt tänker
sticka under stol med. Det har vi
inte gjort tidigare, det kommer vi inte
heller att göra i fortsättningen, det försäkrar
jag.

Emellertid blev jag en liten smula
överraskad av herr Svenssons i Ljungskile
besked, att folkpartiet inte hade eftersträvat
en borgerlig samverkan. Det
var för mig faktiskt en nyhet. Så uppfattade
jag det. (Herr Ohlin: Det var
fråga om programmet.) Jaså, folkpartiets
program. Den lilla distinktionen
gjorde inte jag. Jag trodde att man i begreppet
folkpartiets program inlade vad

152 Nr 24

Torsdagen den 3 november 1960

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

som var själva arbetsprogrammet under
valrörelsen, men med denna lilla distinktion
är vi, herr Olilin och jag, kanske
överens.

Jag vill då bara säga, att om man eftersträvar
en samverkan, blir det naturligtvis
alltid på det sättet, att var och
en får ge litet grand, men var och en
skall också vinna litet grand. Om man
skall ha en samverkan, där även det
rysliga högerpartiet är med, får nog
våra ärade vänner i folkpartiet räkna
med att vi inte bara kommer att sätta
oss vid bordet och ta emot de smulor,
som kan komma att tillfalla oss, utan vi
tycker självfallet, att man skall kompromissa
på ett sådant sätt, att det klart
och tydligt framgår, att det är tre likaberättigade
parter som resonerat med
varandra. Jag hoppas, herr Ohlin, att
vi så småningom skall kunna bli sams
i frågan om hur vi skall verka för ett
bättre samarbete inom oppositionen, så
länge socialdemokraterna inte vill vara
med om en riktigare lösning av regeringsfrågan.

Herr talman! Gårdagens och dagens
debatt har framför allt visat två ting,
dels var den stora oenigheten ligger och
dels var den väsentliga enigheten finns.
Den stora oenigheten föreligger mellan
dem som företräder tanken på en fortskridande
kollektivistisk omdaning av
samhället och dem som i likhet med oss
företräder en individualistisk uppfattning.
Efter statsministerns uttalande vid
hans sista inlägg i går kan vi vara överens
om att denna motsättning ingenting
har att skaffa med den moraliska kvaliteten
hos respektive inställningar. Motsättningen
gäller frågan om hur det
samhälle skall se ut, som är bäst att
leva i.

Vill man ha ett samhälle med ett större
utrymme för den enskildes initiativ,
för hans möjligheter att bygga upp en
mera personlig framtid, så kan man
självfallet inte i samma andedrag kräva
bidrag och förmåner via staten, finansierade
med skattemedel, i samma ut -

sträckning som socialdemokraterna.
Man måste välja. Det valet gäller inte
alls frågan om stödet åt hjälpbehövande
och handikappade människor. Om
detta stöd råder ingen oenighet mellan
de politiska partierna.

Vad man måste frigöra sig från är det
generella bidragstänkande som tycks ha
fångat så många människor i vårt land.
Att klargöra hur improduktivt detta är,
vilket hinder det är för en samhällsutveckling
med större individuell rörelsefrihet,
betraktar vi i högerpartiet som
en väsentlig uppgift. Om var och en
skall sitta i sitt hörn och svartsjukt bevaka
sitt bidrag, kan vi lika väl på en
gång lägga tanken på ordentliga skattelättnader
på hyllan, så intecknad med
nya offentliga utgifter, både automatiska
och i egentlig mening nya, som
framtiden är i vårt land. Det krävs en
begränsning både av nuvarande utgifter
och en återhållsamhet med nya utgifter
för att vi skall kunna sänka skattetrycket.
Jag liar en känsla av att herr
Ohlin och jag på denna punkt har en
något olika bedömning.

Jag blev inte riktigt på det klara med
om herr Königson själv uppfattade pensionsobligatoriets
konstruktion som en
socialiseringsframstöt. För min del gör
jag det. Det hänger givetvis i första
hand ihop med det jättelika fondsystem,
som är förbundet med ATP men som i
och för sig inte alls hör ihop med en
lösning av pensionsfrågan efter obligatoriets
principer. Att komma till rätta
med statsfonderna, att starkt begränsa
deras expansionsmöjligheter och i stället
verka för en politik, som kraftigt
underlättar sparandet i den enskilda
sektorn betraktar vi därför som en huvuduppgift
i det framtida arbetet, och
därigenom kan man bryta udden av socialiseringsframstöten.

Obligatoriet kan vidare komma att
medföra ett mycket långtgående förfogande
över medborgarnas egna arbetsförtjänster.
Jag hoppas därför också att
möjligheter i framtiden skall kunna ska -

Torsdagen den 3 november 1960

Nr 24 153

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

pas till större personlig frihet i pensioneringen.
Även det är en fråga vars
lösning i hög grad hänger samman med
de förutsättningar som kan skapas för
ett starkt ökat enskilt sparande.

Det område, herr talman, där den väsentliga
enigheten föreligger mellan de
demokratiska partierna är utrikes- och
försvarspolitiken. Alla de nationer, som
inser att freden måste organiseras för
att ha utsikt att bestå, måste nu koncentrera
sig inte blott på ett försvar för
de principer FN har uttryckt; de måste
därtill vara beredda att ta de risker och
göra de offer som krävs för en fortgående
effektivisering av den internationella
säkerhetsorganisationen. Denna är
trots allt den enda existerande utgångspunkten
för en verkligt fredlig samlevnad
i vår sönderslitna värld. Inte minst
gäller detta för de små nationerna och
kanske i synnerhet för de militärt
obundna av dessa. I särskilt hög grad
hänger deras egen säkerhet samman
med att det går att vinna ökad respekt
för alla folks rätt till frihet och okränkbarhet,
och det är FN som har till uppgift
att bevaka denna rätt — med maktmedel
om så behövs.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hjalmarson förbiser
att när man gör upp ett politiskt
program gör man det för många år. Att
i ett liberalt program sätta in någon
princip om borgerligt samarbete skulle
innebära ett alltför stort förtroende för
att den svenska högern skall operera så
att denna princip kan förkunnas såsom
naturlig för vårt parti; 1960 års politiska
utveckling visar väl just att man
får räkna med att högern ibland för
fram program av sådan art, att det
därigenom minskar utsikterna till samverkan
inom oppositionen. Hur mycket
det kan samverkas beror ju bland annat
på det program som läggs fram. Jag vill
gärna erkänna för herr Hjalmarson, att
det framkallat en viss reaktion inom
folkpartiet att ju ihärdigare högern för -

de fram ett program som uppenbarligen
måste avlägsna er från oss och — förmodar
jag — även från centern, desto
ivrigare talade ni inför offentligheten
om borgerligt samarbete. Att det finns
ett sammanhang melian den politik man
lägger upp och viljan att verkligen få
samverkan inom oppositionen har tydligen
herr Hjalmarson inte riktigt velat
ta hänsyn till.

Vi i folkpartiet vill ta vara på de samarbetsmöjligheter
som finns, det är
klart. Jag har redan sagt, både i går och
i dag, att det är lika självklart att vi
vill som ledtråd i detta arbete ha att
befrämja en liberal samhällsutveckling,
och det, herr Hjalmarson, står i vårt
program.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Varje politiskt parti är
skyldigt att klart redovisa sitt program.
Det är uteslutet att tänka sig att en politisk
meningsriktning före ett val skulle
förändra sitt program med tanke på den
eventuella möjligheten — efter herr
Ohlins senaste besked den högst eventuella
möjligheten — att få samarbete
med ett annat politiskt parti. Så kan
man inte göra i praktiken. Då måste
man gå en annan väg. Man måste sträva
efter att i de frågor, i vilka man tycker
att man kan komma överens, före den
stora motionsfloden i januari månad utarbeta
alternativa förslag. Herr Ohlin
vet mycket väl att det är en tanke för
vilken vi inte har varit främmande.

Jag hoppas i varje fall att det skall
visa sig, att det i det kommande arbetet
skall kunna skapas förutsättningar för
en bättre atmosfär mellan de borgerliga
partierna. Jag tror inte att det kan ligga
i deras intresse som sympatiserar med
oss och inte heller i våra ärade socialdemokratiska
motståndares att behöva
bevittna meningsutbyten, som inte precis
bidrar till att föra den politiska debatten
framåt.

.lag slutar, herr talman, med att till -

154 Nr 24

Torsdagen den 3 november 1960

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

lägga att vi står fast vid vår principiella
inställning när det gäller frågan om
bästa sättet att lösa regeringsproblemet.
Vi är övertygade om att det skulle vara
för hela den demokratiska utvecklingen
i vårt land ett i högsta grad positivt
steg, om man verkligen ville pröva den
möjlighet till samregering med bibehållen
särart för de politiska partierna som
så framgångsrikt har tillämpats bland
annat nere i det demokratiska föregångslandet
Schweiz.

Herr KÖNIGSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade inte tänkt yttra
mig något mera i denna debatt. Eftersom
herr Hjalmarson efterlyste min
inställning till socialiseringshotet i vad
gäller pensionsfrågans lösning, vill jag
emellertid säga, att pensionsfrågan har
följt en sådan utveckling och gått i så
många bukter att jag i dag knappast
vågar ha någon uppfattning alls om
detta. Jag vet inte vad jag skall tro på.
Herr Hjalmarson säger att fonderna är
det farliga. Andra experter påstår att
faran med det socialdemokratiska pensionsförslaget
är, att vi får för litet
pensionssparande under de första åren.
Jag vet inte riktigt vad som är sant, om
det är fel att pengar fonderas eller om
det är fel med för litet pensionssparande.

När jag ändå har ordet kanske jag
får återkomma till den lilla frågan om
radikale venstre i Danmark. Då jag tog
upp frågan om detta parti och det socialdemokratiska
partiet i Danmark,
var det inte med tanke på majoritetsförhållanden.
Huvudanledningen var att
radikale venstre i en situation, där det
gällde att välja mellan att samarbeta
med å ena sidan de konservative och
venstre och å andra sidan det socialdemokratiska
partiet, valde att samarbeta
med socialdemokraterna.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Efter denna mycket intressanta
och upplysande debatt om

huruvida det står i folkpartiets program
eller om det bara är angivet i något
aktionsprogram inför detta val, att folkpartiet
skall samarbeta med högern,
tar jag mig friheten att övergå till litet
mer vardagliga saker.

Under debatten i går förekom det
blickar både framåt och bakåt i tiden,
kanske tyvärr mest av det senare slaget.
Det är naturligt och även på sin
plats att vi analyserar valutgången och
att var och en på sitt håll summerar
erfarenheterna och drar de slutsatser
han kan komma fram till.

Socialdemokraterna nådde ett gott
valresultat, och jag tror inte att man nu
1 72 månad efter slaget behöver riskera
att grumla den socialdemokratiska
segerglädjen alltför mycket om man
erinrar om vissa proportioner. Jämfört
med nyvalet 1958 ökade socialdemokraterna
sin röstsiffra med 12,6 procent,
under det att centerpartiet ökade sin
med drygt 19 procent. Socialdemokraterna
ökade sin andel i valmanskåren
med 3 Va procent och centerpartiet sin
med 7 procent. Som vi vet är allting relativt
i denna värld. Visst är det en stor
framgång för socialdemokraterna att de
nu har övervikt mot de borgerliga om
än bara med en röst i andra kammaren.
Det parlamentariska läget är dock i
alla fall oförändrat så till vida att kommunisterna
alltjämt har något av en
nyckelställning.

Även om valresultatet är aldrig så intressant,
är det dock framtiden som är
det väsentliga. 1960-talet kommer att
ställa flera gånger större krav på politiken.
Det gäller krav på ökad trygghet
för eftersatta grupper, ökad effektivitet
hos näringslivet, tryggad sysselsättning
o. s. v., uppgifter som enligt min mening
bör lösas gemensamt av de fyra demokratiska
partierna. Över huvud taget
■— det upprepar jag ännu en gång —■
måste man i en demokrati, som vill vara
funktionsduglig, vara beredd att ta hänsyn.
Man måste kunna samverka. Det
finns då anledning att säga, att det inte

Torsdagen den 3 november 1960

Nr 24 155

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

bar varit alldeles så tillfredsställande i
detta avseende under de senare åren.

Enligt min mening vore det olyckligt
om vi delade upp det svenska folket i
två block — de är praktiskt taget lika
stora så när som på någon tiondels procent
— och ställde dem oförsonliga mot
varandra. Alldeles särskilt motbjudande
vore det då om det lilla kommunistpartiet
finge bli den avgörande faktorn.
När jag säger detta vill jag samtidigt
understryka att vi vet, att socialdemokraterna
inte i och för sig söker något
samarbete med kommunisterna. Dessa
har dock sina röster och de rösterna
betyder lika mycket som andras röster.
Herr Hagberg har ju inte varit särskilt
försagd i denna debatt. Han har
klargjort, att han anser sig vara den
socialdemokratiska regeringens räddare
och att han tänker fortsätta med det.

Vi har från vårt håll förklarat, att vi
är beredda att medverka till en samlande
politik. Det avgörande blir nu under
alla förhållanden vilken politik den
socialdemokratiska regeringen tänker
föra. Blir det en mer forcerad socialdemokratisk
politik eller kommer man
att försöka få till stånd en samarbetspolitik?
Jag talar inte om någon samlingsregering
i detta sammanhang, eftersom
jag vet att det är något som
saknar aktualitet, utan jag talar om en
samlingspolitik eller en samarbetspolitik.
Socialdemokraterna har i första
hand utspelet, men ansvaret faller också
på övriga partier.

Remissdebatten har faktiskt inte givit
något entydigt svar på den fråga jag
nyss ställde, huruvida socialdemokraterna
ställer in sig på att föra vad jag
skulle vilja kalla en mera forcerad socialdemokratisk
politik eller en samarbets-
och samförståndspotitik. Jag
fäste mig i går vid att statsministern
yttrande, att det borde kunna bli en
bred nationell samling kring fortsatt
välfärdspolitik. Det borde det kunna
bli, om vi nu lägger någorlunda samma
innehåll i begreppet, men jag fäste

mig också vid statsministerns ord om
regeringens och socialdemokratiens
strävan att vidga den allmänna sektorn
och att detta skulle vara det sanna uttrycket
för socialdemokratien.

Vi är alla överens om att ställa stora
krav på samhället i fråga om t. ex. utbyggnad
av vägar och andra kommunikationer,
i fråga om bostadsbyggande,
forskning och utbildning, sjukvård och
åtgärder för eftersatta grupper. Skulle
emellertid socialdemokratien med sin
strävan till en vidgad allmän sektor avse
ett ökat samhällsinflytande över individ
och näringsliv, då kan denna strävan
bli en skiljelinje — och blir det säkert
också -— gentemot oss som vill
bygga på människornas fria företagsamhet
och arbetsvilja.

Även om man vill samförstånd och
samverkan, måste man ju göra klart för
sig att en skärpt politik från den ena sidan
med nödvändighet måste föra fram
till en skärpning av politiken även från
den andra. Jag föreställer mig att socialdemokraterna
på en gång är beredda att
säga, att skärper oppositionen sin inställning
mot socialdemokratien, så
kommer socialdemokratien också att
skärpa sin inställning och sina attacker.
Naturligtvis måste centern som oppositionsparti
säga, att skulle socialdemokraterna,
med den ökning de har fått av
styrkan här i riksdagen, skärpa sin politik,
så kommer vi att känna oss nödsakade
att föra en hårdare oppositionspolitik;
tvärtemot vad vi vill, när vi nu
förklarar oss beredda till en politik i
det allmänna samarbetets och i samverkans
tecken.

Jag har också i likhet med herr Ohlin
läst i socialdemokratiska tidningar i
dag, att vi i oppositionen har varit alltför
vänliga mot regeringen i remissdebatten
— alltför smeksamma, har det
sagts — men jag undrar om man inte
har anledning att ta detta — i den mån
det har verklighetsunderlag — som just
ett uttryck för en mer allmän vilja hos

156 Nr 24

Torsdagen den 3 november 1960

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

oppositionen till en samförståndspolitik.

Vad förhållandet om ett formligt samgående
mellan oppositionen beträffar,
måste man ju besinna att det är tre partier
som inte bara har var sitt program

— programmen kan man ju ändra —
utan att det är tre partier med vart och
ett sin egen prägel, eu särprägel svarande
mot stämningslägen inom olika
befolkningslager i samhället. Dessa
stämningslägen gör man inte om genom
att herrar Hjalmarson och Ohlin och
någon från centerpartiet kommer samman
och säger: Nu skall vi samverka!
Nu skall vi samarbeta! Självfallet omfattar
emellertid centerpartiets samförståndsvilja
en önskan även till samarbete
oppositionspartierna emellan. Vi vill
i första hand, som jag har sagt, en samverkan
mellan de fyra demokratiska
partierna, i andra hand en samverkan

— så långt möjligt — mellan oppositionspartierna.
Plär som eljest är det
föga värt med allmänt hållna uttalanden
om samarbetsvilja o. s. v.; det är
gärningarna som blir avgörande. Intet
parti är emellertid helt obundet att gå
med på en samverkan med andra — jag
syftar på det förhållandet jag nyss
nämnde, nämligen att alla partier representerar
en viss meningsriktuing hos
grupper inom befolkningen — men
man kan visa god vilja, och gör man
det, bör det finnas möjligheter till samarbete
på somliga punkter, på andra
inte. Men där det går tycker jag att vi
bör försöka att nå samförstånd och
samverkan.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag föreställer mig att
vi litet var kände att den tidigare, skall
jag säga en smula akademiska debatten
fick en prägel av realism, när centerpartiets
ledare nu höll sitt anförande.

För mig var det en speciell glädje,
att han — i motsats till flertalet av dem

som yttrat sig i debatten — förstått innehållet
i mitt gårdagsanförande. Jag
hade ju ställt följande fråga: Hur kan
det förhålla sig att det inte kan uppstå
en bred nationell samling kring kampen
emot de brister och de orättfärdigheter
som alltjämt finns i samhället,
när vi har ett val bakom oss, där det
parti som gick till anfall mot en utbyggnad
av socialpolitiken endast samlade
16 procent av rösterna? Hur kan
det då vara så angeläget för mellanpartierna
att framställa läget så, att det nu
gäller att skapa ett så starkt block som
möjligt emot socialdemokratien, vilken,
vad man än vill säga om den, bär som
sin huvuduppgift att försöka samla nationen
kring avhjälpandet av dessa brister
i samhället?

Vad jag ytterligare tilläde gick herr
Hedlund inte in på, nämligen att förutsättningen
för att en sådan samling
skulle kunna åstadkommas var, att vi
slutade upp med att göra en åtskillnad
mellan reformer och skatter. Om man
på det sätt, som jag tyckte att oppositionen
stundom gjorde, leker med möjligheten
att driva en radikal samhällsomdanande
politik, utan att göra klart
för väljarna att det kostar pengar, då
frestas vi till en överbudspolitik, som
kan komma att slå sönder förutsättningarna
för de framsteg vi alla säger oss
arbeta för.

Detta var vad åtminstone jag själv
betraktade som huvudinnehållet i mitt
anförande i denna fråga, och jag är glad
över att det i varje fall av någon av
partiledarna har uppfattats såsom jag
hade tänkt mig. Det är ju inte på det
sättet, som herr Hjalmarson har försökt
skildra det nyss, att striden står mellan
individualism och kollektivism. Varför
bygger vi upp den allmänna sektorn?
Ja, vi gör det inte för att den
skall utgöra ett hot mot den enskilda
människan. På varje punkt där medborgarna
hittills har ställts inför att
den allmänna sektorn har vuxit — vare
sig man till denna räknar folkpensio -

Torsdagen den 3 november 1960

Nr 24 157

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

ner och barnbidrag, vilket tydligen herr
Svensson i Ljungskile gjort, eftersom
han kom upp till 40 procent, eller om
man gör som många andra, att man
räknar bort de rena överföringsposterna;
på vilket sätt man räknar spelar
ingen roll — har denna ökning hittills
för oss tett sig som någonting som utvidgat
den individuella rörelsefriheten.
Striden har därför inte stått mot en
individen förkvävande kollektivism
utan om hur individens intressen bäsi
skall tillgodoses.

Mot bakgrunden av detta kan vi inte
förstå, vad det skall tjäna till att här
ta upp en stor ideologisk strid, i vilken
man vill göra gällande, att den allmänna
sektorns omfattning skulle ha en
helt annan innebörd än den erfarenhetsmässigt
har. Låt oss räkna folkpensionerna
och barnbidragen dit om ni så
vill, skolorna, sjukhusen, vägarna, kraftverken,
utbyggnaden av Norrbottens näringsliv
o. s. v.; var finns i allt detta
hotet och var finns den kollektivistiska
attacken mot den enskilda individen?
Nej, det är väl så att vi med vår strävan
att bygga upp en basorganisation,
vilket jag också talade om i går, avser
att lösa sådana problem, som det inte
minst för det enskilda näringslivet är
ett trängande behov att få lösta, och jag
erinrade om hur det enskilda näringslivet
självt gång på gång kräver långt
gående utökningar av den samhälleliga
sektorn.

Min andra frågeställning var följande:
Om det förhåller sig på detta sätt,
varför skall man framställa denna utbyggnad
såsom en ur ideologisk synpunkt
riskabel sak? Tänk om man i
stället sade så här: Den allmänna sektorn
är till för den enskilda människans
skull, men det är också den enskilda
människan, som skall betala vad den
allmänna sektorn kostar. Därför blir det
alltid ett praktiskt avvägningsproblcm,
hur mycket man har råd alt göra. Att
det är ett önskemål att utbygga den allmänna
sektorn i den takt som är möj -

lig, det borde man dock efter dagens
debatt kunna vara tämligen överens om.
Det var min andra frågeställning; den
gick herr Hedlund inte in på. I det
ögonblick, som denna ideologiska ställning
reduceras till ett avvägningsproblem,
då kan politikerna sätta sig ner
och diskutera, hur skyddet för den enskilda
individen bäst skall byggas ut
och hur den allmänna sektorn skall utvecklas,
så att även det enskilda näringslivets
behov kan bli tillfredsställda.

Vi har gång på gång frågat oss varför
denna vår uppläggning av politiken
framkallar så starka ideologiska betänkligheter
hos exempelvis folkpartiets
representanter. Vi har hänvisat till hur
man diskuterar dessa ting i utlandet,
och vi har också hänvisat till att precis
denna diskussion fördes på 1930-talet,
då det också förelåg ett underligt ideologiskt
läge. Medan exempelvis den engelska
liberalismen mycket snabbt accepterade
tanken på att marknadshushållningen
icke var tillräcklig för att
trygga den fulla sysselsättningen, så vet
vi att de yngre liberalerna av typen
Bertil Ohlin fick kämpa ganska hårt
mot doktrinära föreställningar inom
vad som då motsvarade folkpartiet, innan
samma mera moderna uppfattning
om den allmänna sektorn och samhällets
roll för sysselsättningen segrade.

Herr Ohlin har här talat litet om idéutvecklingen.
Jag tror att han bör avstå
därifrån innan han har satt sig in
i vad det är fråga om. Det han sade om
Karleby var djupt komprometterande,
och jag skall inte dra ned diskussionen
genom att därvidlag ingå på en polemik.
Men han åberopade också Wigforss.
Ja, Wigforss skrev 1928 i Arbetet
en artikel, som visade hur rätt jag hade
när jag skildrade hans inställning och
hur framåtblickande den mannen i själva
verket var. År 1928 säger han följande:
»Hade vi i Sverige en liberalismen
av det engelska slag, skulle det
Dl i rikliga tillfällen till animerade de -

158 Nr 24

Torsdagen den 3 november 1960

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

batter om liberala och socialdemokratiska
framtidsstater, men för den närmaste
tiden skulle med all sannolikhet
en politisk och ekonomisk ''vänsterkurs''
vara tryggad. Som det nu är, får vi
trösta oss med att frånvaron av en
''vänsterorienterad'' liberalism bara är
avigsidan av den utveckling i vårt land,
som ger socialdemokratien möjligheter
att vinna folkets flertal för sina idéer.»

Det var precis riktigt. Genom att den
svenska liberalismen stängde till dörren
både för socialdemokraterna och
för intrycken från den engelska liberala
debatten fick vi chansen att bli det
stora dynamiska framstegspartiet utan
att i egentlig mening möta någon konkurrens
från det liberala partiet. Jag
tror att det kan vara anledning att i
dagens politiska situation besinna dessa
Ernst Wigforss ord av år 1928. Nu upplever
vi nämligen någonting som är
mycket lika. En rad liberala ekonomer
i utlandet, Galbraith, Schlesinger och
Rostow har varit intensivt med denna
problematik, såsom Keynes var under
20-talet.

Av dessa ekonomer har Galbraith blivit
mest berömd i Sverige. När jag i dag
läste Dagens Nyheter fick jag veta att
jag skulle genom hans bok ha fått min
uppmärksamhet fäst på problemet. Jag
kanske därför får poängtera att samma
idéinnehåll hade jag i stor utsträckning
publicerat redan år 1954 i en liten
skrift som hette »Människor i samverkan».
Märkligare är inte detta idéinnehåll
än att till och med jag kunde komma
på det.

Vad som är det intressanta är att Galbraith
angriper problemen från en liberal
utgångspunkt och jag från en socialistisk
men att vi kommer i stort sett
till samma resultat. Det finns även en
annan skillnad, nämligen att Galbraiths
bok är så oerhört mycket skickligare
och elegantare skriven och har en hårdare
polemisk ton än vad min något
trubbiga penna har lyckats prestera.
Därför är det alldeles rättvist och rim -

ligt att det är han som får stå för idéerna,
även om jag på ett trevande sätt
försökt formulera dem något tidigare.

Vad som är fascinerande hos honom
är emellertid, som jag nyss sade, att
han utifrån liberala ståndpunkter kommer
fram till samma bedömning av den
allmänna sektorn och av individens
ställning som jag för min del gjorde utifrån
vad jag uppfattade som socialistiska
utgångspunkter, nämligen att om
icke samhällena är beredda att energiskt
gripa sig an med ett uppbyggande
av basorganisationer, kommer individen
i kläm. Individen kan inte ensam klara
sig i det tekniska samhälle som vi har.

Nu säger herr Ohlin gentemot detta:
»Ja, men vi är ju i praktiken med på
alltihop.» Då vill jag bara konstatera åt
det vore bra, om det klart och bestämt
sades ifrån — herr Hjalmarson har ju
ännu i dag fört fram talet om riskerna
för den allmänna sektorns ansvällning
— att den allmänna sektorn inte är något
hot mot den enskildes frihet. Jag
tror att det skulle vara mycket betydelsefullt
med sådana deklarationer.

Den tredje poängen som jag försökte
få fram i mitt anförande under gårdagens
debatt fastän jag tydligen misslyckades
— jag klandrar inte någon annan
än mig själv, ty om jag inte kan uttrycka
mig så att jag blir förstådd, är
det helt och hållet mitt eget fel — var
att när nu de borgerliga partierna i stor
utsträckning accepterar vår utbyggnad
av den allmänna sektorn, sker detta under
ett inre motstånd, eftersom de har
försvurit sig till tanken att skattesänkningar
är det viktigaste av allt.

Först och främst bör man, som jag
också sade i går, göra klart sambandet
mellan vad samhället bjuder individen
och vad samhället kräver av individen
i form av skatter. Det andra är att den
ideologiska spänning, som här måste
finnas, skapar en förlamning i handlingskraften.
Medan det för oss inom
socialdemokratien ter sig såsom något
naturligt att arbeta på denna linje och

Torsdagen den 3 november 1960

Nr 24 159

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

att konstatera, att gränsen går just vid
avvägningen mellan skattetryck och
den allmänna sektorns kostnader -— det
blir sålunda en praktisk bedömningsfråga
— måste det finnas en ideologisk
spänning hos de politiker, som å ena
sidan säger att det är bra om den allmänna
sektorn bygges ut men att den
utbyggnaden innebär risker för den enskilde
individen. Utbyggnaden av den
allmänna sektorn blir för dem någonting
av ett syndafall.

Då säger man: Ja, men det spelar
väl ingen roll, vi kommer ändå fram
till likartade resultat. Var inte säker
på det! I dagens läge är faran kanske
inte så stor. Socialdemokratien har vunnit
ett val som, herr Hedlund, inte inger
oss någon hybris; det kommer flera val
och vi vet hur pass osäker vår maktposition
är — om det nu skall kallas så.
Jag har aldrig märkt att vi efter ett vunnet
val gripits av speciell iver att krossa
motståndarna. Vi hade ett mycket hyggligt
resultat vid 1950 års landstingsval,
och det fick ju sina konsekvenser, såsom
herr Hedlund nog erinrar sig, men
inte så att vi ville gå anfallsvis till väga
utan i den formen att vi inbjöd till
fortsatt samarbete.

Men i ett annat politiskt läge än dagens,
då alla vill framstå som framstegsvänliga
och framstegsentusiaster —
även herr Hjalmarson hade till min
stora glädje en lätt röd ton när han
yttrade sig — kan denna inre spänning
mellan vad man anser vara ideologiskt
riktigt och praktiskt klokt leda
till bekymmer och besvärligheter. Det
är klart att politiken får anpassas efter
den situation som föreligger —- vi arbetar
inte i ett lufttomt rum — men man
skall inte förklara att idéerna saknar
betydelse, ty ytterst blir det ändå de
grundläggande värderingarna som ger
viljeinriktningen i vårt politiska arbete.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Herr statsministern hade
många vänliga ord att säga till herr

Hedlund, och de var säkerligen befogade.
Kanske det låg en liten förhoppning
hos statsministern, när han uttalade
dessa ord. Vad vet jag?

Men när statsministern skall fördela
sina gracer, får jag nog ändå säga att
statsministern i rättvisans namn bör
konstatera att man på ytterligare ett
håll klart har fattat sambandet mellan
skatter och reformer.

Det är inte så, sade statsministern, att
striden står mellan kollektivism och individualism.
Jo, herr statsminister, det
gör den. Statsexpansionen, sade herr
Erlander, är inte avsedd som ett hot
mot den enskilda människan. Naturligtvis
inte, vem har påstått det? Det är inte
det saken gäller. Men uppgiften, herr
statsminister, att göra gällande att den
statliga expansionen inte skulle begränsa
den enskildes rörelsefrihet är tämligen
hopplös; det är självklart att den
gör det.

I ett samhälle, där det allmänna i dag
redan bestämmer över hur enskilda
människor i de vanliga inkomstlägena
skall använda mellan 40 och 50 procent
av sin arbetsförtjänst, begränsas förvisso
den enskildes rörelsefrihet högst
radikalt. Vad statsministern kan påstå
är att den enskildes arbetsförtjänst enligt
socialdemokratisk uppfattning blir
bättre använd genom att i ökad utsträckning
omhändertas och dirigeras av det
allmänna. Just detta är den springande
punkten, herr statsminister, och det är
på denna punkt som de motsatta grundläggande
värderingarna kolliderar med
varandra.

Det finns emellertid ett ännu mycket
allvarligare perspektiv på litet längre
sikt, som statsministerns uttalande öppnar.
Ju mer omfattande den statliga expansionen
blir, desto mer tvingas man
att knäsätta så långsiktiga, statligt dirigerade
anordningar i samhället, att utrymmet
för den enskilde att med sin
röst vid valen förändra dessa anordningar
blir allt mindre. Det betyder i
verkligheten att man tunnar ut demo -

160 Nr 24

Torsdagen den 3 november 1960

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

kratien och mer och mer glider över i
ett offentligt funktionärssamhälle. Marknadshushållning,
begränsning av den
offentliga expansionen och lägre skattetryck,
det ger från våra utgångspunkter
den enskilde mera av den personliga
frihet som är ägnad att göra också den
politiska demokratien reell.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Statsministern efterlyste
oppositionspartiernas inställning till
den allmänna sektorn. Jag kan ju bara
tala för centerpartiet, det minsta av oppositionspartierna.

Oppositionen ställer sig negativ, sades
det, till den allmänna sektorn. Jag kan
inte säga att vi i centerpartiet ställer
oss negativa till den allmänna sektorn
som sådan, men vi motsätter oss att den
får bli så stor att den slukar den enskilda
sektorn. Utrymmet för investeringar
är ju begränsat av sparandet, och det
gäller att finna en rimlig fördelning
mellan vad som skall användas till vägar,
kraftverk, bostäder, sjukhus o. s. v.
och vad som skall användas till fabriker
och anläggningar där folk skall få
sill inkomst.

När det gäller den offentliga konsumtionen
är vi inte med på en ansvällning
som innebär att större delar
av människornas inkomster tas i anspråk
för skatter — det har vi klargjort
tidigare.

Sedan beror vårt ställningstagande
naturligtvis också på innehållet i denna
offentliga sektor. Så länge det är fråga
om vägar, sjukhus, bostäder och kraftverk
tror jag att det inte finns någon
meningsskiljaktighet beträffande de olika
beståndsdelarna i den allmänna sektorn.
Helt annorlunda blir det emellertid
om man kommer in på frågan om ett
statligt näringsliv — det kommer vi i
centerpartiet att ständigt bedöma kritiskt
och negativt.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag är glad att herr

Hedlund i dag upprepat den fråga som
i går ställdes bland annat av mig i början
av mitt anförande, om regeringen
avser att föra en politik som är mera
samarbetsvänlig i förhållande till oppositionen
än tidigare. Statsministern har
inte gjort något försök att besvara frågan,
men det kanske kommer.

Statsministern säger att det parti som
gick till anfall mot socialpolitiken samlade
bara 16 procent av rösterna; varför
då lägga upp debatten så som övriga
oppositionspartier gör? Herr statsminister,
det partiet samlade ju vid de senaste
valen bara 18 å 19 procent av rösterna;
varför då lägga upp valkampanjen
som om hela den borgerliga gruppen
stod bakom angreppet mot socialpolitiken?
Är inte den frågan minst lika berättigad?
Och vad är svaret? Statsministern
vill väl ändå inte påstå att centerpartiet
och folkpartiet har ändrat inställning
till socialpolitiken under de
senaste två månaderna?

Herr Erlander återkommer till att reformer
kostar pengar och måste betalas.
Javisst, men det är just budgetbalansproblemet,
att vi måste ha täckning för
utgifterna. Dessutom kan man säga att
det innefattar ett krav på samhällsekonomisk
balans. Den statliga upplåningen
får inte vara så stor att den hindrar
en allmän balans i ekonomien. Som vi
förut har kommit överens om har folkpartiet
ett budgetförslag som innefattar
balans och folkpartiet kräver kapitalbildnings-
och sparfrämjande åtgärder
för att underlätta den samhällsekonomiska
balansen. Hur kan då statsministern
finna anledning till angrepp på oss
utifrån denna utgångspunkt? Hela vår
uppläggning bygger just på att reformer
kostar pengar, och det är därför som vi
inte har gått så långt i skattesänkningsförslag
som t. ex. högerpartiet har gjort.

Det finns en strävan att bygga upp en
basorganisation, och det kräver näringslivet
också, säger statsministern.
Javisst. Men ge mig ett exempel, herr
statsminister, på att folkpartiet har rös -

Torsdagen den 3 november 1960

Nr 24 161

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

tat emot något förslag av väsentlig betydelse
rörande denna basorganisation
som bl. a. näringslivet har krävt! Om
inte statsministern kan göra det, hänger
även den kritiken i luften.

Herr Svensson i Ljungskile antydde i
går i likhet med mig, att vi såsom en allmän
tumregel — något mer kan det ju
inte vara — kan tänka oss att en oförändrad
andel av nationalinkomsten går
till den offentliga sektorn, vilket är förenligt
med en viss sänkning av skatteprocenten.
Varför då ge intrycket att
folkpartiet tillhör någon grupp som inte
vill se behovet av en bättre basorganisation?
Ett sådant påstående saknar ju
varje täckning i verkligheten. Herr Erlander
har inte i dag eller i går gjort
ett enda försök att påvisa, att det är
just genom att öka den offentliga sektorns
procentuella andel av nationalinkomsten
som problemet skall lösas och
att folkpartiet gör fel när vi vidhåller
att vi — utöver fattade pensionsbeslut
— inte vill vara med om en ständigt
ökad procentuell andel. Det är alls inget
grepp i statsministerns kritik mot oss,
så länge statsministern inte kan visa att
det behövs en ständigt — eller i varje
fall för tid som nu kan överblickas —
växande procentuell andel av nationalinkomsten
för den offentliga sektorn.

Detta är en viktig principfråga. Accepterar
statsministern verkligen att vi
får en ständigt växande procentuell andel
av inkomsten till de offentliga kassorna?
Om inte, finns det här ett avvägningsproblem.
Statsministern talade om
ideologisk spänning. Ja, här blir det
som sagt en avvägningsfråga. De offentliga
investeringar, som i och för sig är
önskvärda, måste vägas mot alla enskilda
investeringar, som också är önskvärda,
och man måste beakta att om vi ökar
den offentliga sektorn för mycket, medför
detta risk för eu så stark ansamling
av makt och inflytande i statens händer
att det kan bli till men för effektivitet
och frihet.

En närbesläktad aspekt på politiken 11

är att socialdemokratien använder regleringsmetoder
i större utsträckning än
vi vill göra. Vidare vill socialdemokratien
inte främja den enskilda kapitalbildningen
på sätt vi förordar. Här möter
principiella problem, som man måste
beröra, om man tar upp en sådan debatt
som statsministern gör, men som
han själv går förbi.

Som jag fattat saken finns det härvidlag
en viss skillnad mellan regeringen
och — å andra sidan —- de tre oppositionspartierna,
men jag talar självfallet
nu bara för folkpartiet. Vi framhåller
alla tre var för sig de risker som
följer med en stark ansamling av statens
makt och inflytande, statligt näringsliv,
regleringspolitik o. s. v. Flera
socialistiska unga ekonomer har, herr
.statsminister, framfört kritik mot socialdemokratien
just för att den inte tillräckligt
beaktar betydelsen av dynamiken
i systemet, betydelsen av att man
använder prisbildningen samt tar hänhyn
till de risker jag här nämnt. Jag
hänvisar statsministern till den essaysamling
om 1960-talet, där licentiat
Lindbäck gör en mycket intressant analys.
Kanske kommer det längre fram att
visa sig att man kan göra en parallell
med vad herr Erlander nyss sade om
1930-talets liberalism: de unga socialdemokratiska
ekonomerna visade sig
mera lyhörda för det berättigade i de
synpunkter som framhålles från oppositionen
medan Ni i partiledningen alltför
mycket såg bara sakens andra sida.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Hans excellens statsministern
berörde här ett uttalande av
Ernst Wigforss 1928, där Wigforss säger
att frånvaron av ett radikalt liberalt
parti bara är avigsidan av en situation,
som ger socialdemokraterna möjlighet
att vinna majoritet — jag tror att uttalandet
i sak, om också inte formellt,
är rätt återgivet på detta sätt.

Jag har ett betydande antal socialde -

11 —Andra kammarens protokoll 1960. Nr 24

162 Nr 24

Torsdagen den 3 november 1960

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 169

mokratiska uttalanden om 1920-talets
liberala och frisinnade verksamhet, och
dessa skiftar oerhört alltefter den politiska
situationen, som ju också skiftade
ganska mycket under 1920-talet. Jag är
inte säker på att Wigforss’ uttalande,
som återgavs i Tidens septembernummer
år 1928 och som förmodligen var
skrivet i augusti — under en av de
mest spända politiska epoker vi upplevat
— var så långtsyftande. Det skrevs
nämligen strax före det val, då socialdemokraterna
förlorade tolv mandat i
andra kammaren. I oktober samma år
hade Wigforss kanske inte skrivit precis
på det sätt som han nu gjorde.

Vad som sedan har fört socialdemokraterna
fram till majoritetsställning
skulle kunna bli föremål för en kompletterande
historieskrivning.

Sedan vill jag också säga några ord
om den offentliga sektorn. Hans excellens
statsministern anser att det är en
avvägningsfråga hur långt man därvidlag
skall gå, och det är givetvis ett uttalande
som inrymmer en hel del av
sanningen och verkligheten. Om man
tar en sak i sänder och bedömer frågorna
var för sig, kan det ju förefalla
som om det bara vore ett praktiskt avvägningsproblem.
Men å andra sidan
vill väl ingen förneka att alltihop tillsammantaget
inrymmer ett stycke problematik
i samhällsbygget. Den samlade
verkan av allt som ryms under begreppet
»den offentliga sektorn» kan självfallet
bli så stark, att den utlöser ogynnsamma
verkningar, och det är just där
som den socialdemokratiska och den liberala
uppfattningen har en av sina
skiljelinjer.

Socialdemokraterna traskar bara på
och menar att det inte finns några
ogynnsamma biverkningar. Jag vet inte
om statsministern menar att det går bra
att ha en offentlig sektor på 75, 80, 90
eller 95 procent. Det kan ju hända att
en viss betänksamhet inställer sig. I
varje fall är ju tendensen i hela vår
samhällsutveckling sådan, att man nog

får se sig för så att inte den offentliga
sektorns relativa utbyggnad fortsätter
i alltför snabb takt. Den är nu på marsch
från 40 till uppemot 50 procent och
fortsätter väl sedan vidare. Från liberala
utgångspunkter — de får vara hur
socialliberala som helst — ser vi i alla
fall ett stycke problematik i detta. Det
gör jag för min del trots den socialdemokratiska
valsegern, och förmodligen
kommer jag att göra det även om ni
vinner en gång till.

Jag har sagt tidigare här i kammaren,
och jag upprepar det, att den största
olycka som skulle kunna drabba svensk
socialpolitik och svenskt samhällsbygge
vore, om vi ginge så fort och så oförsiktigt
fram att det uppkom en verklig
reaktion mot denna socialpolitik. Då
möter vi stormens dag, och då hoppas
jag att svensk liberalism också skall
vara med och försvara allt som kan försvaras.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag tar bara till orda
för att det inte skall verka som om jag
nonchalerade de senaste inläggen.

Jag har egentligen rätt liten anledning
att polemisera mot herr Svenssons i
Ljungkile anförande.

Det väsentliga för mig har varit att
hela detta affektbetonade tal om den
offentliga sektorns risker för den enskilde
individen, och om hotet mot den
enskilde individens frihet bygger under
reaktionära krafter i landet. Detta
måste vi slå sönder först. Herr Svensson
i Ljungskile ställer sig liksom herr
Hedlund på samma linje som jag: det
är egentligen ett avvägningsproblem, det
gäller att bestämma sig för hur långt
man anser sig kunna gå av hänsyn till
att den enskilde individen också är
skattebetalare och inte bara en människa
som skall ha glädje och fördel av
basorganisationen.

Vad som gör att jag blivit djupt besvi -

Torsdagen den 3 november 1960

Nr 24 163

Åtgärder i anledning av skador å 1960 års skörd

ken på folkpartiet är att partiet har
ryckts med i en kampanj, som drivits
mycket skickligt och målmedvetet av
högern och som gått ut på att försöka
framställa läget på det rakt motsatta
sättet, nämligen att det inte skulle vara
fråga om ett avvägningsproblem, utan
om ett djupgående ideologiskt problem,
och att det skulle gälla för den enskilde
att värja sin frihet mot den maktkoncentration
som uppstår när den samhälleliga
sektorn växer.

Herr Svensson i Ljungskile! Vi har så
fantastiskt många arbetsuppgifter framför
oss när det gäller att bygga ut den
offentliga sektorn att vi åtminstone inte
under den närmaste tiden behöver komma
in på dessa makthistorier som skymtade
bakom herr Svenssons oro. Men låt
mig gärna ge följande svar på herr
Svenssons fråga. Om det för att skydda
väsentliga intressen för individen skulle
vara nödvändigt att göra en maktförskjutning
från den nuvarande maktkoncentrationen,
så har vi denna uppfattning:
är det ett klart samhällsintresse
som skall skyddas, definierat
som jag här gjort när jag talar om
skyddet för individen, så får inte hänsynen
till bestående maktkoncentration
hindra oss. Därvid skiljer sig naturligtvis
uppfattningarna, och vi har
långt kvar innan vi byggt basorganisationen
så långt som vad är lovat.

Det är en framgång att i varje fall ett
par av de borgerliga tidningarna har
erkänt att det åtminstone för närvarande
är fråga om ett praktiskt avvägningsproblem.
Det är en stor ideologisk
sak, om radikala krafter skulle kunna
bli ense på den punkten.

Jag vill också säga några ord om samarbetet.
Vi kommer nu att lägga fram
våra förslag i statsverkspropositioner
och på annat sätt. Då blir det ju tillfälle
att pröva hur vi löst detta avvägningsproblem.
Om oppositionen prövar
dessa förslag i den anda som präglat
ett par av inläggen i dag så tror jag att
man därmed bygger för en långsiktig

politik utan varje form av organisatorisk
samverkan. Vi begär inget annat
än att regeringens förslag ett efter ett
blir prövade utifrån de utgångspunkter
som under senare delen av denna debatt
varit vägledande för folkpartiets
och centerpartiets talesmän.

Överläggningen var härmed slutad.

Propositionen remitterades till bevillningsutskottet,
till vilket jämväl de i
anledning av propositionen inom kammaren
avgivna yttrandena skulle överlämnas.

§ 5

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts på bordet liggande
proposition nr 178, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster
m. m.

§ 6

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets å bordet vilande anmälan
jämlikt § 21 riksdagsstadgan att
till utskottet från fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit framställningar

dels angående pension åt f. städerskan
vid justitieombudsmansexpeditionen
Helga Andersson,

dels ock angående pension åt f. städerskan
i riksdagshuset Edit Jonsson.

§ 7

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m., såvitt
avser Tjugby Boställsgård 31 i Östergötlands
län m. fl. fastigheter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8

Åtgärder i anledning av skador å 1960
års skörd

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 37, med anledning av Kungl. Maj :ts

164 Nr 24

Torsdagen den 3 november 1960

Åtgärder i anledning av skador å 1960 års skörd

proposition angående vissa åtgärder i
anledning av skador å 1960 års skörd
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 14 oktober
1960 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 168, hade Kungl.
Maj:t under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma
dag föreslagit riksdagen att

1) medgiva lättnader i villkoren rörande
amorteringar och räntebetalningar
på tidigare lämnade stödlån i enlighet
med de grunder, som förordats i
propositionen;

2) medgiva i propositionen föreslagna
lättnader i villkoren beträffande statlig
kreditgaranti för driftslån; samt

3) medgiva, att statlig kreditgaranti
finge på i propositionen angivna grunder
beviljas intill ett belopp av 25 000 000
kronor för lån på allmänna kreditmarknaden
i anledning av skördeskador. I

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) motionerna I: 702 av herr Nilsson,
Ferdinand, och II: 862 av herr Björkänge,
vari hemställts

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte göra framställning om framläggande
snarast möjligt av förslag om
ett grundskydd för jordbruket mot oförvållade
skördeskador i enlighet med i
motionerna berörda grunder och med
en statlig medverkan likvärdig med vad
som gällde beträffande försäkringen mot
oförvållad arbetslöshet;

att så snart ske kunde förslag framlades
för riksdagen om bidrag och lån
åt de av årets skördeskador drabbade i
likhet med vad som vore fallet beträffande
1959 års skördeskador men i en
omfattning som motsvarade skälig ersättning
för större oförvållade inkomstbortfall
samt på grundval av pågående
undersökningar av läget;

att jordbrukare som upprepade gång -

er drabbats av missväxt och därför hade
flera skördeskadelån måtte beredas möjlighet
att sammanföra dessa till ett nytt
lån med femtonårig amorteringstid och
4 procent fast ränta;

att vid genomförande av propositionens
förslag om ny form av statliga garantilån
hårt skuldsatta jordbrukare
måtte i vidgad utsträckning beredas möjlighet
erhålla sådana lån samt att nödvändigheten
av en lägre ränta än som i
propositionen åsyftades beaktades med
hänsyn till jordbruksnäringens och
jordbrukarnas bärkraft;

att under angivna förutsättningar de
nya lånegarantierna måtte kunna ges
inom en ram icke understigande 50 miljoner
kronor samt med ett högsta belopp
för någon låntagare av 40 000 kronor;

att beträffande vad i propositionen
sades om att jordbrukare med svag ekonomi
skulle kunna av denna anledning
vägras skördeskadelån riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t inskärpa att
en sådan ömtålig prövning som här
ifrågasatts måtte ske endast med den
största försiktighet och under iakttagande
av de sociala hänsyn till brukarna
och deras familjer, som läget påkallat;
samt

att övriga i förevarande motioner
framförda synpunkter och önskemål
måtte vinna beaktande;

2) motionerna I: 703 av herr Johansson,
Ivar, m. fl. och II: 863 av herr Elmwall
m. fl., vari hemställts att riksdagen
vid behandlingen av propositionen nr
168 måtte

I. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
att vid utfärdande av tillämpningsföreskrifter
rörande statliga garantier för
lån, som i anledning av skördeskador
upptoges på den allmänna marknaden,
måtte beaktas vad i motionerna anförts
rörande

a) en generösare bedömning i fråga
om avskrivning av stödlån eller ackordsförfarande
beträffande sådant lån samt
i fråga om sökandens ekonomi och kravet
på säkerhet i syfte att möjliggöra,

Torsdagen den 3 november 1960

Nr 24 165

Åtgärder i anledning av skador å 1960 års skörd

att kreditgaranti skulle kunna beviljas
även i här avsedda fall, därest lantbruksnämnden
funne skäl antaga, att
sökanden hade möjligheter att fullgöra
återbetalningen av garantilånet, samt

b) rätt för lantbruksnämnd att i undantagsfall
bevilja kreditgaranti till belopp
utöver 20 000 kronor för en och
samma person, när nämnden funne detta
önskvärt med hänsyn till lånebehovet
och sökanden enligt nämndens bedömning
hade möjligheter att klara
återbetalningen av ett sådant större lån;

II. i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
framläggande av förslag till årets riksdag
angående erforderlig kontant ersättning
till jordbrukare och trädgårdsodlare,
som drabbats av katastrofskador
å skörden, i enlighet med vad i motionerna
anförts;

III. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam prövning och förslag
angående en sådan kreditsanering,
att jordbrukare och trädgårdsodlare,
som genom upprepade skördeskador fått
sin ekonomi allvarligt försvagad, bereddes
möjlighet att sammanföra stödlån
och andra lån till ett nytt långfristigt
lån i enlighet med vad som anförts i
motionerna; och

IV. även i övrigt beakta vad i motionerna
anförts; samt

3) motionerna I: 705 av herr Persson,
Johan, och herr Hanson, Per-Olof, samt
II: 865 av herr Ståhl m. fl.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

A. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
medgiva lättnader i villkoren rörande
amorteringar och räntebetalningar
på tidigare lämnade stödlån i
enlighet med de grunder, som förordats
i utlåtandet;

B. med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning medgiva i utlåtandet föreslagna
lättnader i villkoren beträffande
.statlig kreditgaranti för driftslån
;

C. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med avslag å motionerna
1:702 och 11:862 samt 1:703
och 11:863, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, medgiva att statlig kreditgaranti
finge på i utlåtandet angivna
grunder beviljas för lån på allmänna
kreditmarknaden i anledning av
skördeskador, varvid för en och samma
kredittagare statlig garanti ej torde
böra beviljas med högre belopp än
20 000 kronor;

D. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 702 och II: 862, såvitt nu vore i fråga,
fastställa det högsta sammanlagda belopp,
vartill kreditgarantier som nyss
sagts finge beviljas, till 25 000 000 kronor; E.

lämna utan åtgärd motionerna
1:702 och 11:862, 1:703 och 11:863
samt 1:705 och 11:865, i den mån de
ej besvarats med vad utskottet anfört
i utlåtandet.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Sigfrid Larsson, Nils
Hansson, Johan Persson, Jonasson,
Ringaby, Pettersson i Dahl, Antby,
Eliasson i Moholm, Nilsson i Lönsboda
och Hedin, vilka ansett att utskottet
under C. bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning ävensom motionerna
1:702 och 11:862 samt med bifall till
motionerna 1:703 och 11:863, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,
medgiva att statlig kreditgaranti finge
på i reservationen angivna grunder beviljas
för lån på allmänna kreditmarknaden
i anledning av skördeskador,
varvid för en och samma kredittagare
statlig garanti i allmänhet ej torde
böra beviljas med högre belopp än
20 000 kronor men lantbruksnämnd
dock skulle äga rätt att i undantagsfall
bevilja garanti för större belopp, därest
så befunnes önskvärt med hänsyn till
lånebehovet och sökanden enligt lant -

166 Nr 24

Torsdagen den 3 november 1960

Åtgärder i anledning av skador å 1960 års skörd

bruksnämndens bedömning hade möjligheter
att klara ett sådant större lån;

2. av herrar Sigfrid Larsson, Jonasson
och Pettersson i Dahl, vilka ansett
att under utskottets hemställan bort
upptagas en punkt El) med följande
lydelse:

»El), med bifall till motionerna
1:703 och 11:863, såvitt nu är i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att
vid utfärdande av tillämpningsföreskrifter
rörande statliga garantier för
lån, som i anledning av skördeskador
upptages på den allmänna marknaden,
måtte beaktas vad i sagda motioner
anförts rörande en generösare bedömning
i fråga om avskrivning av stödlån
och ackordsförfarande beträffande
sådant lån.»;

3. av herrar Sigfrid Larsson, Jonasson,
Ringaby, Pettersson i Dahl, Eliasson
i Moholm och Hedin, vilka ansett
att utskottets utlåtande i vad avsåge
sammanförande av tidigare skördeskadelån
bort ha annan, i denna reservation
angiven lydelse, samt att under
utskottets hemställan bort såsom punkt
E2) upptagas följande:

»E2). i anledning av motionerna
1:702 och 11:862 samt 1:703 och
11:863 i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om skyndsam prövning och förslag
angående möjligheter till sammanförande
av tidigare skördeskadelån i
enlighet med vad utskottet anfört.»

Ett särskilt yttrande hade avgivits
av herrar Nils Hansson, Johan Persson,
Antby och Nilsson i Lönsboda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Den fråga vi nu skall
behandla har ju under de senaste åren
med vissa mellanrum varit uppe till behandling
i riksdagen.

Inledningsvis vågar jag säga att vi är
eniga om att vi har ett högtstående jord -

bruk, som är väl rustat. Yi har också
ett, låt mig säga vetenskapligt konstruerat
6-årigt avtal, som skall ge jordbrukarna
ekonomisk likställighet med jämförbara
grupper. Under remissdebatten
i går sades — säkerligen med full rätt —
att det är ovisst huruvida detta avtal
ännu har kunnat ge åsyftat resultat.

Hur väl rustat jordbruket än är och
hur bra de tekniska avtalen än är utformade,
kan jordbrukarna inte råda
över vädrets makter, utan dessa kan
ställa till med en hel del förtret. I år har
det varit särskilt besvärligt i Mellansverige,
och det förefaller att där bli
ett stort inkomstbortfall för många företagare.
Vi har i riksdagen i princip varit
eniga om att ge ett stöd åt dem som
sålunda oförvållat får vidkännas ett inkomstbortfall;
vare sig det varit fråga
om arbetslöshet, skördeskador eller någonting
annat, har samhället inte tvekat
att träda emellan.

Även när det gamla avtalet gällde,
uppkom flera gånger liknande situation
som nu. Så var fallet — om jag får
rekapitulera — åren 1950, 1954, 1955,
1957 och 1959. Det nu föreliggande förslaget
om stödåtgärder har emellertid
en helt annan karaktär än de tidigare.
Nu är det inte fråga om stödlån i vanlig
omfattning, utan om en kreditgaranti
på den offentliga penningmarknaden intill
ett sammanlagt belopp av 25 miljoner
kronor. Utskottet har uttalat, att i
den mån detta belopp inte räcker, förväntar
utskottet att Kungl. Maj :t kommer
att vidta åtgärder för att vidga
denna ram. Jag hörde också, att statsrådet
i första kammaren var inne på
den linjen.

Utskottet säger emellertid att det utöver
denna kreditgaranti kan behöva
utgå kontant hjälp.

Om fyraprocentregeln inte blir effektiv
när jordbruksnämnden har behandlat
framställningarna och omräkningarna
är klara, så kommer också förslag
från statsrådet, om jag fattat saken rätt.

Jag vill gärna ge statsrådet och också

Torsdagen den 3 november 1960

Nr 24

167

Åtgärder i anledning av skador å 1960 års skörd

expertgruppen en eloge för att man arbetat
så snabbt. Enligt den tidtabell som
presenterades i utskottet tillkallade
statsrådet den 3 september en expertgrupp
som bestod av representanter för
jordbruksdepartementet, finansdepartementet,
riksbanken och statens jordbruksnämnd.
Det kom sedan en promemoria
den 10 oktober, men redan innan
dess hade en del ärenden handlagts. Den
19 september lämnade de sakkunniga
sitt förslag om en ökad kredit till stödköp.
Det rörde sig om 140 plus 50, alltså
190 miljoner kronor, och det är inte
något tvivel om att detta förslag var
mycket välkommet. Kungl. Maj:t fattade
sitt beslut med anledning av förslaget
den 23 september, och det är onekligen
mycket snabbt handlat. Den 20 september
var det också färdigt med dispens
från regeln om viss uppsägningstid för
medel innestående på skogskonto för
jordbrukare som drabbats av skördeskador.
Det kom också förslag om att
domänstyrelsen skulle ha möjlighet att
i vissa fall ge extra anstånd med erläggandet
av arrende.

Jag tycker att vi från jordbrukets sida
har anledning vara tacksamma för att
handläggningen av det föreliggande ärendet
gått så pass snabbt. Propositionen
är daterad den 14 oktober, lämnades till
riksdagen vid höstsessionens början den
17 oktober och behandlas i dag av kamrarna.

I stort har jordbruksutskottet varit
enigt om de stödåtgärder som Kungl.
Maj:t föreslår. Det är endast på några
smärre punkter som meningarna gått
isär. Om jag fattade debatten i första
kammaren rätt, är dessa skillnader faktiskt
mindre än man kunde tro under
utskottsbehandlingen. — Jag skall be att
få beröra reservationerna i den ordning
de är intagna i utskottsutlåtandet.

I reservation nr 1 föreslås att »lantbruksnämnden
medges rätt att i undantagsfall
bevilja kreditgaranti till belopp
utöver 20 000 kronor» till en och samma
jordbrukare. Expertgruppen har

härvidlag sagt: »För en och samma person
torde emellertid statlig kreditgaranti
varom här är fråga böra få beviljas
med maximalt 20 000 kronor.» Även
utskottet anser att »för en och samma
kredittagare statlig garanti ej torde böra
beviljas med högre belopp än 20 000
kronor».

Vi reservanter är inte säkra på att
utskottets formulering för stödlån är
tillräcklig, och jag erinrar om att stödlån
tidigare i många fall beviljats med
högre belopp än 20 000 kronor. Det
finns även exempel på att stödlån lämnats
till ganska höga belopp, inte på
grund av att en jordbrukare haft det dåligt
ställt ekonomiskt, utan egentligen
på grund av att det varit fråga om en
likviditetskris. Med hänsyn härtill har
vi i reservationen sagt att lantbruksnämnden
bör »medges rätt att i undantagsfall
bevilja kreditgaranti till belopp
utöver 20 000 kronor, när nämnden finner
detta önskvärt med hänsyn till lånebehovet
och sökanden enligt nämndens
bedömning har möjligheter att klara ett
sådant större lån».

Under debatten i första kammaren
sade jordbruksministern och även en
företrädare för utskottet att förslagen
egentligen har samma innebörd. Det är
rätt underligt att man kan säga så, ty då
saken diskuterades i utskottet ansåg
majoriteten, såvitt jag förstod, att vi inte
skulle gå över 20 000 kronor, eftersom
pengarna då inte skulle räcka till. I utskottet
var även expertgruppens ordförande
närvarande. Vi brukar i jordbruksutskottet
inte vara obenägna att
samarbeta och söka komma överens —
det har ju under dessa dagar talats mycket
om samarbete — och hade vi fått sådana
upplysningar rörande tolkningen
av förslagen från expertgruppens ordförande
i utskottet hade det nog kunnat
ordnas så att utskottet i detta fall blivit
enigt. Jag lyssnade mycket uppmärksamt
när jordbruksministern i första
kammaren sade, att om riksdagen beslutar
i enlighet med utskottets förslag har

168 Nr 24

Torsdagen den 3 november 1960

Åtgärder i anledning av skador å 1960 års skörd

han möjlighet att utfärda sådana tilllämpningsföreskrifter
och direktiv, att
man i undantagsfall kan gå över 20 000
kronor. Jag kan emellertid inte bedöma
vilka fullmakter och möjligheter Kungl.
Maj:t har härvidlag. Går det att göra
på detta sätt är det naturligtvis bra,
men när man som lekman läser skrivningen
tycker man nog att förslagen
är tämligen olikartade. Jag ämnar därför
yrka bifall till reservation nr 1.
Lämnar statsrådet här en förklaring och
säger ungefär detsamma som i första
kammaren, får vi väl se hur det blir
vid voteringarna.

Reservation nr 2 kan förefalla ganska
onödig. Det har framhållits såväl av de
sakkunniga som av departementschefen
i propositionen att bedömningen skall
bli rätt liberal, när ärendena behandlas
av lantbruksnämnderna och riksbankens
ombud. I detta sammanhang citeras ett
uttalande av bankofullmäktige som redovisats
i bilaga till jordbruksutskottets
utlåtande nr 23 innevarande år. Jag
vill inte bestrida att bedömningen
många gånger kan vara human, men
den kan också vara sträng — det är
rätt individuellt.

Man bör ju ta olika uppgifter och
rykten med stor reservation, men det är
uppenbart att jordbrukarna nu råkat i
stora ekonomiska svårigheter genom att
deras skörd förstörts.

Den som händelsevis reste i Mellansverige
och såg skadegörelsen när den
var som värst blev verkligen beklämd.
Det är också dokumenterat att många
jordbrukare nu inte kan fullgöra sina
betalningsskyldigheter, åtminstone inte
i tid. Jordbrukare i Mälardalen och
Hjälmardalen har förfallna växlar för
sammanlagt 70 miljoner kronor. Detta
säger ganska mycket. Visserligen skall
givetvis inte alla dessa förfallna skulder
bedömas lika, men siffran talar ändå sitt
tydliga språk. Här får man anlägga en
human syn på människors svårigheter
att göra rätt för sig, hur gärna de än
vill. Därför tror jag att det skulle vara

värdefullt, om riksdagen beslutade att
den lilla uppmjukning rörande möjlighet
till avskrivning, som föreslagits i
reservation nr 2, skall tas med i direktiven.

Jag tillåter mig sålunda, herr talman,
att yrka bifall till reservation nr 2
i utskottets utlåtande.

Beträffande reservation nr 3 har en
talesman för utskottet i första kammaren
sagt att eftersom ärendet handlagts av
riksdagen en gång tidigare i år och beslutet
då blev avstyrkande, skulle man
nu inte kunna fatta ett annat beslut.
Det kan man visst göra. Svårigheterna
för jordbrukarna har givetvis förvärrats
genom de stora skadorna på sommarens
skörd, och man bör därför kunna
företa en omprövning av ärendet.

Jag vill inte påstå att de som förut
har fem skördeskadelån och nu behöver
ytterligare lån kan få alla sina lån sammanförda,
ty lånen är ju av helt olika
karaktär. Det rör sig i de tidigare fallen
om lån mot en bestämd ränta och nu om
en kreditgaranti med marknadsränta.

I första kammaren sades det att reservanterna
hade ändrat sig. I våras hade
de en reservation — som jag också talade
för här i kammaren — där det föreslogs
en ränta på 4 procent. Nu föreslår
reservanterna »en skälig ränta»,
och då frågar man vad som menas med
»skälig ränta». Ja, 4 procent kan mycket
väl vara en skälig ränta, och reservanternas
yrkande behöver alltså inte
innebära någon ändring av deras ståndpunkt.

Skillnaden mellan det särskilda yttrandet
och reservation nr 3 är ganska
liten, om ens någon. Om skrivningen i
utskottets utlåtande och i reservation
nr 1 rörande bedömningen av möjligheten
att bevilja lån utöver 20 000 kronor
kan sägas ha samma innebörd, har
väl också det särskilda yttrandet och
reservation nr 3 samma innebörd. Den
enda skillnad som jag kan finna är att
i det särskilda yttrandet framhålles,
att ärendet måste handläggas utan dröjs -

Torsdagen den 3 november 1960

Nr 24 169

Åtgärder i anledning av skador å 1960 års skörd

mål och att reservationen därför inte
bör godtas. Det är också min uppfattning
att det bör ske en skyndsam handläggning.
Argumentet om att ett beslut
enligt reservationen skulle försena
handläggningen hänger väl också alldeles
i luften, om det inte är möjligt att
sammanföra de fem gamla lånen med
den nya kreditgarantien.

För de jordbrukare, som har råkat i
den olyckliga situationen att de har
alla dessa lån — och det finns tyvärr en
hel del sådana jordbrukare — vore det
värdefullt, om frågan angående en sammanföring
av lånen kunde lösas på ett
bättre sätt än som nu. Naturligtvis skulle
jordbrukarna kanske frivilligt kunna
träffa en överenskommelse med den kreditinrättning
som de anlitat, men det
är dock inte samma sak. Från utskottets
sida kommer också att sägas att det här
rör sig om olika räntesatser och olika
slag av säkerheter, vilket gör det svårt
att sammanföra de olika lånen. Jag är
medveten om att frågan inte är så enkel,
men mycket beror väl på viljan att
göra någonting.

Herr talman! Det som jag nu anfört
innebär att jag yrkar bifall till utskottets
hemställan med undantag för de punkter
som reservationerna nr 1, 2 och 3 avser.

Herr förste vice talmannen övertog
nu förhandlingarnas ledning.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Den tidigare i höst hotande
situationen med risk för avsevärda
sködeskador i stora delar av landel
har betydligt förbättrats. Vi har ännu
inte fått fram den objektiva uppskattningen
av skadornas storlek, men de
uppgifter som baserats på hushållningssällskapens
slutrapport den 15 oktober
torde ge en ganska riktig bild av läget.
Även om alltså läget har förbättrats så
innebär den senaste rapporten att situationen
är allvarlig. De totalskadade
arealerna uppgår till cirka 43 000 hek -

tar, och skadorna har inte bara koncentrerats
till mälarlandskapen utan också
till bl. a. Östergötland, Gotland och Kalmar
län.

Det synes redan nu uppenbart att
inånga lantbrukare och även trädgårdsodlare,
som fått sin skörd till stor del
totalskadad genom översvämningar, är
i stort behov av kontantbidrag. Dessbättre
har deras antal genom det förbättrade
vädret under bärgningstiden
reducerats. Men det är därför inte mindre
angeläget att de som oförvållat har
råkat i stora svårigheter verkligen får
hjälp. Det är min förhoppning att jordbruksministern,
även om den s. k. 4-procentregeln inte utlöses — vilket man
inte heller har väntat — senare under
höstriksdagen kommer att lägga fram
förslag om stödåtgärder utöver dem som
tidigare har föreslagits i proposition nr
168. Detta är en absolut förutsättning
för att de, som drabbats särskilt hårt,
över huvud taget skall kunna fortsätta
med sin näring.

Jag hade tillfälle att följa med på en
inspektionsresa som generaldirektör
Norup gjorde genom Sörmland, och det
var verkligt nedslående att se stora sjöområden
över delar av slättbygden i
eskilstunatrakten och i Kiladalen i södra
delen av länet. Vi såg bl. a. på en
potatisodling om cirka 40 tunnland, som
låg helt under vatten och alltså var helt
spolierad, och vi såg höhässjor till hälften
i vatten.

Även för dem som inte fått sin gröda
totalt förstörd har årets väderlek medfört
stora ekonomiska påfrestningar.
Bärgningskostnaderna har blivit avsevärt
högre än normalt med stor arbetsinsats
och hög förslitning av maskiner
och redskap. Kvaliteten på den bärgade
grödan är genomgående låg med höga
vattenhalter och groddskador. Verkningarna
kommer att märkas även nästa
år, då höstsådden ej kunnat ske i normal
omfattning. I Sörmland har t. ex.
enligt uppgift höstoljcväxter såtts endast
å cirka 10 procent och höstsäd å

170 Nr 24

Torsdagen den 3 november 1960

Åtgärder i anledning av skador å 1960 års skörd

cirka 60 procent av normal areal. En
stor del har dessutom såtts så sent, att
det är ytterst osäkert, om det blir något
resultat. Därtill kommer att många, kanske
de flesta, nästa vår tvingas köpa utsäde
på grund av att den egna skörden
är groddskadad. Flertalet jordbrukare
får ett dåligt ekonomiskt utbyte av innevarande
år och många med svag ekonomisk
ryggrad, framför allt arrendatorer
och nybörjare, får det särskilt besvärligt.

De åtgärder som riksdagen nu skall
ta ställning till i fråga om lån och lättnader
med amorteringar m. m. är därför
tacknämliga, men de är inte tillräckliga.
Det behövs, som jag redan berört,
en komplettering med kontantbidrag.

Variationer i skörderesultatet på
grund av olika väderlek måste givetvis
betraktas som normalt -— det hör liksom
till spelets regler för lantbrukare
och trädgårdsodlare. Goda år får kompensera
dåliga. Under goda år får man
bygga upp reserver för att möta de sämre.
Det är beklagligt att regeringen hittills
visat så ringa intresse för att genom
resultatutjämning underlätta uppbyggandet
av reserver t. ex. i form av ett
lantbrukskonto.

Inom stora delar av mellansvenska
jordbruksområdet, inte minst i mitt eget
län, har 1950-talet och nu 1960 inneburit
en hel serie av skördeskadeår. Stödlånen
och nu de föreslagna garantilånen
kan givetvis innebära en värdefull omedelbar
hjälp, men de kan också, i synnerhet
för dem som behövt anlita stödlån
flera år i följd, innebära betydande
svårigheter i framtiden, när lånen skall
amorteras. I Sörmland har enligt bilaga
1 i proposition 168 utlämnats 1 964 stödlån.
465 låntagare eller ungefär i/a har
två eller flera lån, många ända upp till
fyra, ja enstaka t. o. m. fem. En sammanföring
av stödlån, som föreslås i reservation
nr 3, vilken jag anslutit mig
till, skulle naturligtvis, inte minst av
rent tekniska skäl, vara mycket värdefull.
Flera lantbrukare har ett samman -

lagt lånebelopp på över 50 000 kronor
och enstaka betydligt högre. För dessa
och även för dem med mindre lånebelopp
— det vanliga är nog mellan 10 000
och 20 000 kronor — måste även under
normala skördeår amorteringen av lånen
framför allt med hänsyn till den
progressiva beskattningen bli oerhört
betungande. Jag har därför tillsammans
med några kamrater i båda kamrarna
i anledning av proposition nr 168 väckt
ett förslag att skördeskadelån i fortsättningen
får betraktas som skördeförskott
vilka tas upp som inkomst under skördeskadeåret.
Analogt därmed bör amorteringarna
få avdragas från intäkterna
vid deklaration. Ett sådant förfarande
avviker från gängse praxis för taxeringsmässig
behandling av lån och
amortering. Men skördeskadelånets uppgift
är ju inte heller att lämna en normal
driftkredit, utan det är betingat av
de exceptionella förhållanden som onormal
väderlek givit upphov till. Vårt förslag
innebär en form av begränsad resultatutjämning
som skulle få särskild
betydelse för arrendatorer och unga
lantbrukare men även för andra som
saknar skog och därför inte har tillgång
till den resultatutjämning som skogskontot
innebär. Kungl. Maj:t har i år
särskilt uppmärksammat betydelsen av
skogskontot. Genom beslut den 30 september
har sålunda bestämts, att man
får ta ut från skogskontot utan sedvanlig
4 månaders uppsägning.

Förslaget om skördeförskott skulle
skapa rättvisa åt dem som drabbats av
skördeskador men inte haft möjlighet
att avsätta något på skogskonto. Jag
hoppas därför att riksdagen efter sedvanlig
utskottsbehandling — motionen
är ju hänskjuten till bevillningsutskottet
— kommer att bifalla den, och att
den skyndsamma utredning som föreslås
kommer att lägga fram förslag i så
god tid, att de garantilån som utlämnas
kan taxeringsmässigt behandlas
som skördeförskott. Förslaget är givetvis
också avsett för kommande år, då

Torsdagen den 3 november 1960

Nr 24 171

Åtgärder i anledning av skador å 1960 års skörd

skördeskador tyvärr tycks vara ofrånkomliga.

Ett införande av skördeförskott skulle
innebära en lämplig komplettering till
ett eventuellt katastrofskydd för skördeskador,
vilket för övrigt torde bli
nödvändigt att införa för att slippa
ifrån de år efter år återkommande kraven
på statliga kontantbidrag. Lantbrukarna
vill ändå så långt det är möjligt
klara sig utan direkta statliga bidrag,
men de väntar sig å andra sidan att
statsmakterna genom lämpliga åtgärder
gör det möjligt för jordens brukare att
själva bygga upp de reserver som bebehövs
för att möta år med dåligt utbyte.

Jag har med tillfredsställelse konstaterat
att min kamrat på länsbänken från
centerpartiet herr Elmwall tycks vara
inne på samma tankegångar som jag
framfört i motionen om skördeförskott,
att döma av den interpellation som han
häromdagen ställde till finansministern.
Om vår motion har givit inspiration
till denna interpellation, är min
tillfredsställelse inte mindre.

Jag har redan tidigare helt kort motiverat
min anslutning till reservation
nr 3, som jag ber att få yrka bifall till.

I fråga om reservation nr 1 kan jag
instämma i vad jordbruksutskottets ärade
ordförande nyss sade och yrkar bifall
också till den.

Reservation nr 2 slutligen har jag inte
velat ansluta mig till, då jag anser att
de möjligheter som nu föreligger i fråga
om avskrivning och ackordsförfarande
torde vara tillräckliga. Jag anser f. ö. att
man av rättviseskäl har all anledning
att handskas med största försiktighet
med dessa frågor.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag skall inte beröra
herr Hedins förslag om skördeförskott.
Den frågan kommer väl upp till behandling
i kammaren vid senare tidpunkt,
när bevillningsutskottet har avgivit sitt
betänkande.

Det ärende som nu föreligger till behandling
avser att bereda omedelbar
lättnad för de företagare inom jordbruk
och trädgårdsnäring som på grund av
årets besvärliga väderleksförhållanden
har råkat i svårigheter. Det är nödvändigt
att de åtgärder som skall vidtagas
kommer till stånd någorlunda snabbt,
och det är tillfredsställande att regeringen
har kommit med sitt förslag i så
god tid som nu är fallet.

Utan att man på något sätt kan säga,
att den proposition som föreligger bär
hastverkets prägel, är det ändå tydligt
att den icke kan ge besked om, huruvida
de åtgärder som här föreslås är
tillräckliga eller om det behövs ytterligare
hjälp av samma natur eller andra
hjälpformer. Så långt man nu kan se
kommer fyraprocentregeln inte att utlösas.
Man kan också redan nu konstatera,
att det finns lokalt betingade skador,
som drabbar den enskilde näringsidkaren
mycket hårt. Vilken form av hjälp
som erfordras utöver vad som nu föreslagits,
får väl kommande utredningar
ge besked om.

På en punkt anser jag emellertid, att
man redan nu har kunnat konstatera,
att propositionens bestämmelser kommer
att visa sig otillfredsställande. Jag
avser då 20 000 kronorstrecket för lånegarantien.
Jag har därför tillsammans
med mina partikamrater anslutit mig
till den reservation i utskottsbetänkandet
som förordar en generösare skrivning.

Beträffande de krav som ställts i reservation
nr 2 har från riksbankens sida
till utskottet redovisats en så smidig
tillämpning av bestämmelserna, att man
torde kunna räkna med en tillfredsställande
behandling av särskilt ömmande
fall.

Förslaget om sammanslagning av flera
stödlån till ett enda diskuterades vid
vårriksdagen i samband med behandlingen
av då väckta motioner. Det kanske
är skäl att erinra om att det här inte
är fråga om att minska den enskilde

172 Nr 24

Torsdagen den 3 november 1960

Åtgärder i anledning av skador å 1960 års skörd

jordbrukarens skuldsättning. Vad man
vill åstadkomma är en rationalisering
genom att flera lån sammanföres till ett
enda och då med längre löptid. De tidigare
utlämnade stödlånen löper normalt
med en amorteringstid på fem år. Amorteringstiden
föregås av en amorteringsfri
tid på två år. Sedan kan amorteringstiden
utsträckas till tio år och i undantagsfall
upp till femton år. Enligt
propositionens förslag, som också accepterats
av utskottet, skall den amorteringsfria
tiden kunna utsträckas ytterligare
två år eller anstånd med amortering
kunna lämnas för samma tid. Den
som har haft upprepade skador och således
har behov av förlängning av lånets
löptid har därför möjligheter att redan
med nuvarande bestämmelser få sådan
förlängning.

Frågan om sammanföring av lånen
till ett enda behandlades —- som jag
nämnde -— under vårriksdagen. Vi fick
därvid utlåtanden från bland annat riksbanken,
riksgäldsfullmäktige och lantbruksstyrelsen,
som samtliga på grund
av tekniska svårigheter avstyrkte bifall
till motionerna.

Nu är det klart att det i många fall
kan vara önskvärt med en sammanslagning
av lånen, trots att det —- som
jag nämnde tidigare — inte är fråga om
att minska skuldsättningen just genom
denna åtgärd. I ett särskilt yttrande har
vi från vårt håll velat anvisa en väg,
som kanske kan bereda möjligheter. Vi
vill att man för framtiden skulle undersöka
om det inte går att fortsätta vidare
på den väg som man slagit in på för
att bringa hjälp mot årets skördeskador,
nämligen genom statlig kreditgaranti.

Tanken är att vederbörande låntagare
beredes möjlighet att i sin kreditinrättning
— det är väl i regel jordbrukskassa
eller sparbank — ta upp t. ex. ett
10-årigt amorteringslån med statlig kreditgaranti
och med detta lösa sina stödlån
i riksbanken. Genom ett förfarande
av denna tvp skulle ju de av motionärerna
framförda synpunkterna om för -

längd lånetid i många fall bli beaktade,
och låntagarna skulle också vinna fördelen
att få lånen samlade på ett håll.

Nu är det av vikt att de åtgärder som
skall genomföras enligt propositionen
och utskottsförslaget blir genomfärda
snabbt. Vi har därför inte velat yrka
på någon ändring i propositionen, men
vi vill rekommendera att man för framtiden
undersöker den väg som här är
skisserad. Det kommer också ett annat
moment i bilden, som gör att vi inte nu
omedelbart vill yrka på ett genomförande,
och det är att den kreditram som
är föreslagen under dessa omständigheter
inte skulle räcka till.

I motionen från vårt håll — i denna
kammare undertecknad av herrar Ståhl,
Rimås och Nilsson i Lönsboda — har
väckts förslag om en ökning av kreditramens
omfattning liksom också om ytterligare
stödåtgärder vad det gäller
årets skördeskador. Utskottet har i stort
sett beaktat de synpunkter som är framförda
i motionen. Detta gör att jag icke
kommer att framställa något yrkande
om bifall till motionen.

Herr talman! Jag vill sluta med att
yrka bifall till utskottets hemställan
utom i det avsnitt som berörs av reservation
nr 1, beträffande vilket jag
kommer att ansluta mig till reservanternas
yrkande.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Alla kammarens ledamöter
är väl insatta i att det dåliga
skördevädret har bragt många jordbrukare
i ett ytterligt prekärt läge. Jag tror
därför inte att det finns någon meningsskiljaktighet
på den punkten att det är
rimligt att samhället träder emellan och
lämnar hjälp i denna situation. Jag tror
också att vi är ganska ense om att man
måste börja med dessa hjälpåtgärder
så snabbt som möjligt. Herr Pettersson
i Dahl, utskottets ordförande, nämnde i
det första anförandet i denna debatt den:
tidtabell, som tillämpats av Kungl. Maj:f

Torsdagen den 3 november 1960

Nr 24 173

Åtgärder i anledning av skador å 1960 års skörd

och den av Kungl. Maj:t tillkallade utredningen
och som visade, att regeringen
har handlat med stor snabbhet. Det
ligger i sakens natur att när utskottet
fick upp denna fråga till behandling
måste det inställa sig på detsamma,
nämligen att försöka få fram ett förslag
på kammarens bord snarast möjligt.
Det är detta som har gjort att — såsom
herr Antby nyss antytt — utskottet inte
gärna har velat gå in på frågor som
skulle fordra mera vittgående överväganden
från dess sida. Detta skulle fördröja
saken, och när vi vet att denna
fråga inte är slutagerad i och med det
nu föreliggande förslaget har det inte
funnits någon anledning att inveckla sig
i några vidlyftigheter.

Det föreligger emellertid — såsom här
är redovisat — vissa skiljaktiga meningar;
det finns nämligen tre reservationer.
Tillåt mig som talesman för utskottsmajoriteten
att lägga några synpunkter
på dessa. I reservation nr 1
har de borgerliga partiernas representanter
krävt, att det maximibelopp på
20 000 kronor, som lantbruksnämnderna
skulle få lov att bevilja i lånegaranti,
skulle uppluckras så till vida att lantbruksnämnderna
skulle ha frihet att gå
utöver ramen. Det är en mycket löslig
konstruktion, och alla förstår att den
skulle leda till synnerligen märkliga
konsekvenser. Om 24 lantbruksnämnder
i landet skulle få frihet att var och en
tillämpa sin praxis, skulle situationen
bli mycket besvärlig.

Nu är det inte så som herr Pettersson
i Dahl sade, att man i första kammaren
hade påstått, att det inte var någon
större skillnad mellan utskottets
mening och reservanternas på denna
punkt. Det är nämligen den skillnaden,
att propositionen liksom utskottsutlåtandet
skrivits så, att beloppet 20 000
kronor kan överskridas i enskilda fall
genom beslut av Kungl. Maj:t. Jag tror
inte det är möjligt att gå längre än som
propositionen och utskottets förslag avser.
Jag kan därför inte gärna tänka

mig att någon kan ge sitt bifall till reservation
nr 1.

I reservation nr 2 från centerpartiet
föreslås att det skall bli en generösare
bedömning av avskrivning av lån och
ackordsförfarande i samband med lån.
Utskottet har anlitat en tjänsteman i
riksbanken, som är väl insatt i dessa
frågor, att redogöra för den praxis
som tillämpas. Jag kan av egen erfarenhet
— och på detta område har jag en
viss erfarenhet -— betyga, att den praxis
som riksbankens avdelningskontor följer
tar mer hänsyn till låntagarna än
vad man kan uppvisa från någon annan
kreditinrättnings sida. Att gå utöver
denna praxis betyder, att man skulle
utsudda gränsen mellan lån och bidrag.
Nu har det ju varit så, att när det har
gällt hjälp mot skördeskador, har statsmakterna
skilt på begreppen. De har
givit bidrag, och det kan komma i fråga
även denna gång. Det beror väl på vad
jordbruksnämnden säger när den kommer
in med sin rapport i mitten av
denna månad. De har också lämnat
lån. Jag tror inte det är välbetänkt och
rimligt att upphäva gränsen mellan
dessa hjälpformer, ty det skulle i grund
och botten inte innebära annat än att
man förvandlar lån till bidrag och att
man gynnar enskilda fordringsägare på
statens bekostnad.

Beträffande reservation nr 3 har ju
herr Antby redan påmint om vad som
skedde i våras, då samma fråga prövades
i jordbruksutskott och riksdag.
Det behövs väl inte offras många ord på
vilken utomordentligt besvärlig byråkratisk
apparat som skulle behöva sättas
i gång, om staten skulle gå in för att
genomföra en sammanläggning av olika
skördeskadelån med deras vitt skilda
säkerheter, olika villkor och olika borgensmän.
Det vore väl att i hög grad
utöka den statliga byråkratien. Jag tror
att varken riksbankens avdelningskontor
eller lantbruksnämnderna är i stånd
till att med sin nuvarande utrustning
ta på sig en sådan stor engångsuppgift.

174 Nr 24

Torsdagen den 3 november 1960

Åtgärder i anledning av skador å 1960 års skörd

Det är mycket betecknande att det är
de partier, som är de största motståndarna
till en utökning av den statliga
verksamheten, vilka står bakom detta
förslag.

Det är det ena skälet till att man inte
gärna kan gå på bifall till denna reservation.
Det andra skälet är att förfarandet
utan tvivel skulle komma att användas
för att försöka pressa staten att
uppge sina fordringar till förmån för
enskilda fordringsägare. Det kan ju inte
vara något som är nödvändigt med hänsyn
till skördeskadorna i och för sig.
Det är egentligen en helt annan fråga.

Annorlunda ställer det sig med det
uppslag som herr Antby och hans partikamrater
har kommit med i sitt särskilda
yttrande, nämligen att man skall
göra klart för dem, som har flera skördeskadelån,
att det går att sammanföra
dessa lån — om de samtidigt behöver
ett lån för att klara årets skördeskador
— genom att det lämnas en statsgaranti
som räcker till ett lån, som även kan
användas för att betala tillbaka skördeskadelånen.
Herr Antbys uppslag har
dock den skillnaden gentemot reservationen,
att han förutsätter att det
skall vara den enskilde låntagaren som
i samarbete med sin kreditinrättning
tar upp frågan och skapar förutsättningar
för lånens sammanförande. Formellt
sett är detta en mer framkomlig
väg. Jag tycker detta uppslag är av
stor betydelse, och det bör fullföljas.
Hur skall det fullföljas? Inte behövs
det väl, som herr Antby antyder, någon
utredning i detta avseende. Såvitt jag
kan finna har de, som faller under den
ordning för lånegaranti som vi nu behandlar,
full möjlighet att med sin bank
och naturligtvis med lantbruksnämnden
förhandla om ett lån, som inte
bara täcker det omedelbara penningbehovet
utan även konverterar skördeskadelånen
genom att statsgarantien anpassas
därefter. Såvitt jag kan finna
behövs det ingen utredning för detta,
men det är klart att om denna möjlig -

het används av ett större antal låntagare,
kommer det att få konsekvenser.
Det kommer, som det sades här, att medföra
att ramen för lånegarantien kan
behöva vidgas. Det kan också komma
att mycket snabbare aktualisera frågan
om lånemaximum. Men det är ju något
som Kungl. Maj :t kan besluta om utan
att företaga någon utredning. Jag skulle
för min del vilja säga, att det skulle
vara mycket lyckligt om ett sådant
sammanförande av lån kunde ske redan
från början. Vid tillämpningen av det
nya systemet med lånegaranti får man
ju inte försinka tiden med utredningar.
Låt oss, herr Antby, enas om att rikta
en uppmaning till chefen för jordbruksdepartementet
att han noga följer denna
sak. Sedan kan det väl få bli jordbruksorganisationernas
uppgift att tala
om för sina medlemmar, att det faktiskt
för att åstadkomma ett sammanförande
av lånen, finns en möjlighet som det är
deras egen sak att ta till vara.

Herr talman! Med detta ber jag få
yrka bifall till utskottets förslag och avslag
på samtliga tre reservationer.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Den ekonomiska situationen
för många jordbrukare i stora
områden av vårt land ter sig på grund
av upprepade skördeskador mycket oroande.
Den enskilde kan kanske komma
över ett års skördeskador, men när de
återkommer år efter år blir läget annorlunda.
Jag kanske får nämna, hur
skuldsättningen till centralföreningar
och lantmannaförbund har ökat i de
mellansvenska länen under åren 1955
till 1959. Siffrorna anger ställningen
för utestående medel per hektar den
31/12 de olika åren. Stockholms län hade
utestående per hektar år 1955 41 kronor
och år 1959 73 kronor. Enköpings siffra
hade ökat från 0 till 105 kronor. Nyköping
låg högt redan tidigare och steg
ifrån 103 till 115 kronor, Örebro län
ifrån 66 till 99 kronor och Västerås ifrån

Torsdagen den 3 november 1960

Nr 24 175

Åtgärder i anledning av skador å 1960 års skörd

00 till 102 kronor. Jag har inte räknat
ut, hur det ställer sig i detta avseende
med skördeskadelånen, men jag har all
anledning att tro att samma förhållande
gäller för dessa lån, om man skall räkna
skulden per hektar. Siffran på 70
miljoner, som angivits för förfallna
växelskulder avsåg den 1 oktober. Därtill
kommer ytterligare förfallande
växelskulder per den 1 november och
den 1 december.

Orsakerna till dessa ekonomiska svårigheter
är många. Skördeskadorna är
kanske inte enda orsaken, men man
kan vara överens om att de är den
största orsaken till de ekonomiska besvärligheterna.
Vi har också eftersläpningen
med treårsavtalet 1956—1959.
Jag skulle tro att även denna är störst
inom här berörda områden. Vi har inte
haft ett försäkringssystem, som tillfredsställande
har kunnat ersätta dessa
omfattande skador, och det saknas ju
fortfarande. Det har under senare delen
av 50-talet rått ett högt ränteläge, och
även detta har försvårat situationen för
de skuldsatta.

Det förslag till stöd till av skördeskador
drabbade jordbrukare, som nu föreligger,
kom omedelbart efter det höstriksdagen
hade börjat. Jag vill med tillfredsställelse
notera jordbruksministerns
snabba initiativ, men jag måste
tyvärr samtidigt konstatera, att nu föreliggande
förslag endast skjuter bekymren
och svårigheterna en tid framåt. Det
är framtidens skördar, som skall betala
och ersätta årets skördebortfall. Systemet
är inte länge acceptabelt, och
jag förutsätter att en fullt utbyggd skördeskadeförsäkring,
kombinerad med
jordbrukskonto, snarast kommer att
uppbyggas. Men då det i nuvarande
läge inte finns ett effektivt sådant försäkringssystem,
måste andra direkta
hjälpåtgärder träda till. Det som nu
föreslagits gäller en viss kredithjälp
samt vissa lättnader i fråga om äldre
stödlån och garantilån. Detta får givetvis
accepteras som en tillfällig hjälp,

medan skördeskadornas omfattning blir
fullt klarlagd.

Om de äldre lånen kallas stödlån och
effektueras genom riksbanken och de
nya lånen kallas garantilån och får
sökas i öppna marknaden, medför detta
endast att kreditmarknadens ränteläge
får slå igenom även i dessa hjälplån,
givetvis med den marginal som kan
uppnås genom den statliga garantien.
Jag förutsätter emellertid att detta innebär
högre ränta på dessa garantilån
än på något av stödlånen. Den lånesökande
skall också ställa godkänd säkerhet.
I de allra flesta fall innebär det att
borgen måste anskaffas. I de delar av
landet som flera år i följd haft svåra
skador på skörden torde det inte vara
så många som har möjlighet att fortfarande
bjuda inteckningar som säkerhet.
Arrendatorerna, som i en del av
de mellansvenska länen utgör över 40
procent av antalet jordbrukare, har
ingen sådan säkerhet att bjuda utan är
hänvisade till att skaffa godkänd borgen.
I de fall vederbörande inte kan
skaffa borgen kan han inte få någon
lånehjälp.

Här föreligger ett system, där skördeskador
får ersättas med lån, och riskerna
för att lånen inte kan infrias läggs i
första hand på borgensmän och andra
säkerheter. De serier av stödlån som
har utlämnats från och med 1955 har
haft samma karaktär. Jag måste säga,
att som förhållandena har utvecklats
är inte systemet vare sig tillfredsställande
eller tilltalande. Restantier på
fem miljoner kronor i förfallna amorteringar
på tidigare stödlån talar sitt tydliga
språk.

Det har tidigare framhållits, många
gånger även här i kammaren, att skördeskador,
när de blir omfattande, kan
jämföras med arbetslöshet. Den skadelidande
får låna för familjens behov och
för att betala förfallna räntor och amorteringar
samt för att kunna anskaffa utsäde,
gödsel in. m. Man säger inte till
en arbetslös: Du får låna pengar, så du

176 Nr 24

Torsdagen den 3 november 1960

Åtgärder i anledning av skador å 1960 års skörd

kan klara dig fram tills du kan skaffa
arbete, men du måste skaffa en säkerhet
som vi kan godkänna! Nej, så kan
man inte säga.

Den som drabbats av svåra skördeskador
blir fördenskull inte utan arbete.
Han får arbeta hårt långa tider, kanske
utan inkomst. Honom erbjuder man att
försöka klara sina förpliktelser och familjens
uppehälle genom lån. Under förutsättning
att flera kommande år ger
normal skörd, kanske det systemet kan
hålla, men om ekonomien blir undergrävd
genom många skadeår i följd,
måste andra åtgärder till. I det läget befinner
sig många jordbrukare i stora
delar av landet.

Det var någon som sade här i kammaren
i våras, när frågan om lånesanering
behandlades, att det är inte värre
att ha stödlån än att ha andra lån.
Jag förutsätter att vederbörande inte
har någon egen erfarenhet av detta. Han
hade nog heller inte gjort sig besvär
med att sätta sig in i följderna av att
tvingas ta upprepade stödlån. Ett garantilån,
t. ex. för inre eller yttre rationalisering,
medför att man får ökade
värden i fastigheten. Ett driftlån använder
man vanligen för att skaffa inventarier,
och bakom pengarna finns
det värden. Ett skördeskadelån får vanligen
användas till att betala konstgödsel,
utsäde, drivmedel och reparationer,
allt utgifter som skulle ha betalats med
pengar från den skörd jordbrukaren
utan egen förskyllan gick miste om. Om
man betänker detta förstår man att det
inte går att år efter år ersätta skördeskador
och skördebortfall med lån. En
sanering av tidigare utlämnade lån är
helt enkelt nödvändig för dem, som
tvingas att ta flera låneserier.

Här säges nu som förr att det är ett
tekniskt olösligt problem. Denna motivering
liknar mest den obotfärdiges förhinder.
Det enklaste och mest rättvisa
sättet vore att riksbanken bemyndigas
att avlasta borgensmännen och sammanföra
lånen till ett lån med rimlig

amorteringstid. Tidigare, och även nu,
har föreslagits en amorteringstid av
15 år och en ränta, som inte alltför hårt
suger ut låntagarna. Det finns goda
skäl att andraga för att räntan inte bör
överstiga räntan på egnahemslån. Borgensmännen
befinner sig, om vi t. ex.
tänker på 1955 års stödlån, i dag i en
helt annan situation än när de tecknade
borgen. När staten erbjuder uppskov på
ett par år samt nya lån, bedömer borgensmännen
läget så, att det är fördelaktigare
att acceptera detta än att säga
nej och måhända ganska snart få en
anmodan att infria säkerheten. Låntagaren
kan, som jag förut har sagt, för
att täcka sin genom skördeskador lidna
förlust tvingas att uppta nya stödlån.
Så har också skett. Man överlämnar åt
vederbörande att låta kommande skördeår,
som man inte vet någonting om,
svara för förlusterna eller också skall
borgenärerna i första hand bära förlusten.

Jag skulle kunna hänvisa till åtgärder
i andra sammanhang för att lämna effektiv
hjälp. Då har det alltid funnits
pengar. Jag vill också framhålla, att det
under årets svåra skördeförhållanden
skulle ha varit möjligt att ordna med
någon form av skördeberedskap för att
hjälpa till att bärga skörden. Om man
t. ex. utnyttjat tillgänglig maskinell utrustning
under perioden 20/9—4/10 —
den period under hösten då maskinerna
kunde användas någorlunda effektivt
— hade säkert en stor del av den gröda,
som nu redovisas obärgad, varit
bärgad.

Man skulle också kunna hjälpa till
att bygga ut torkningskapaciteten, ty
skörden och skördeförhållandena under
sådana år som detta kan delvis förbättras
genom tillvaratagandet av möjligheterna
att torka spannmålen. Man skulle
vidare i förväg kunna vidta åtgärder
för att få tillgång till maskinkunniga
värnpliktiga och repetitionsinkallade
liksom andra maskinkunniga, som kunde
hjälpa till att i behövlig utsträckning

Torsdagen den 3 november 1960

Nr 24 177

Åtgärder i anledning av skador å 1960 års skörd

köra och sköta maskinerna. Vid tillfällen
som dessa kan man konstatera, att
den självgående skördetröskan är det
mest effektiva redskapet och det redskap,
som först går att använda, när
marken torkar upp. Åtgärder i den riktning
jag här nämnt skulle säkerligen
under denna höst ha gett mycket stor
utdelning.

Beträffande den i ett särskilt yttrande
till utskottsutlåtandet diskuterade
lånesaneringen har det anförts, att man
måste ta hänsyn till de tekniska svårigheter,
som bl. a. riksbanken har erinrat
om. Men vederbörande vill överlämna
till låntagarna att själva lösa dessa tekniska
problem och svårigheter. Det är
möjligt att låntagarna själva är bättre
skickade att lösa de tekniska svårigheterna,
men i så fall kan det inte ske
annat än individuellt.

När det gäller skattefrågorna och
skördeskadelånen har jag samma uppfattning
som herr Hedin, nämligen att
dessa problem bör lösas. Men även om
dessa frågor är mycket viktiga, är de
inte av någon avgörande betydelse. De
andra frågorna, som här har berörts,
bör lösas i första hand.

Det har också talats om ackordsförfarande.
Om nu riksbanken går med på
ett sådant, kommer väl det också att
innebära att skördeskadornas reglering
överlämnas åt borgenärer, enskilda firmor
och kreditinrättningar. Det systemet
verkar inte tilltalande, som jag förut
sade.

Sedan vill jag bara hoppas att jordbruksministern,
när han framlägger
nästa proposition, som jag förutsätter
kommer att lösa problemen för de hårdast
drabbade, ägnar en särskild tanke
åt arrendatorcr och åt dem, vilka har
tillträtt sina jordbruk under dessa svåra
skördeskadeår. I övrigt, herr talman,
ber jag att få instämma i yrkandet om
bifall till reservationerna nr 1, 2 och 3.

I detta yttrande instämde herrar Vigelsbo
(ep) och Björkånge (ep).

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Det är väl inte många
gånger som kammarens ledamöter känner
sig så besvärade som när man skall
ta upp frågor av denna art. Vi har nu
flera gånger under årens lopp fått ta
ställning till hur skördeskadorna skall
avhjälpas. Man har tidigare många
gånger och med fog kunnat säga att
det har tagit ganska lång tid -—- kanske
alltför lång tid -— från den tidpunkt
då skadorna inträffat till dess åtgärder
kunnat beslutas och vidtagas för att
råda bot på desamma.

I år vill jag i likhet med flera andra
talare här ge ett erkännande åt jordbruksministern
som handlagt denna fråga
bra och snabbt och redan på höstriksdagens
första dag levererat oss ett
förslag. Utskottet har också gjort en
snabbehandling, så att vi redan i dag
kan ta ställning till denna sak.

Den som sett litet av skördeskadorna
förstår fuller väl att det måste kännas
bittert för dessa människor att år efter
år sträva och slita för att, sedan det
gått några månader, konstatera att lönen
för mödan uteblir även i år. Jag
skall inte ta upp det fall som inträffade
i min hembygd i år, nämligen det fruktansvärda
skyfall, som på fem timmar
gav 200 mm. Jordbruksministern har
sagt till mig att denna fråga kommer att
handläggas på annat sätt. Men det finns
ändå någon anledning att se på hur naturen
på mycket kort tid kan spoliera
alla goda möjligheter. Som en liten parentes
kan jag nämna att en enda fruktodlare
i min hembygd enligt opartisk
utredning blivit av med 200 billaster
matjord i sin odling. Eftersom jorden
spolades ut och bildade ett delta utanför
Kiviks hamn, förstår var och en
vad detta måste innebära för vederbörande.
Det hör, som sagt, inte till denna
sak utan skall regleras på annat sätt,
eftersom det i detta fall gäller katastrofskador.

Även om man nu rör sig med dessa
vanliga skördeskador, om vilka propo12
— Andra kammarens protokoll 1960. Nr 24

178 Nr 24

Torsdagen den 3 november 1960

Åtgärder i anledning av skador å 1960 års skörd

sitionen handlar, är det ändå tillräckligt.
På många håll, i vissa delar av Mellansverige,
i Kalmar län och även i
andra områden, har skördeskador inträffat
flera år å rad. Man förstår, att
dessa människor känner sig allt annat
än glada, men det kan hända att man
skulle kunna tåla ändå mer om man
mötte litet större förståelse från människor
inom andra yrkesgrupper.

Jag vill relatera ett samtal, som jag
lyssnade till under en järnvägsresa. Två
herrar blickade ut genom kupéfönstret
och konstaterade att det fortfarande
fanns en del obärgad säd på de ganska
låglänta markerna. Den första säger att
det måste vara synd om vederbörande
som inte kunnat bärga sin gröda, ty
när man kommit så långt fram på året
blir den troligen inte bärgad alls. Han
får då följande svar: »Det skall du inte
bry dig om, ty nu behöver ingen ta in
sin gröda mera. De får betalt av staten
i alla fall.»

En sådan upprörande okunnighet är
fruktansvärd att lyssna till. Jag kan livligt
föreställa mig hur det skall kännas
för dessa människor som själva drabbas
av skördeskador, människor som
gjort vad som stått i mänsklig förmåga
för att bärga sin skörd och sedan av
oförstående medmänniskor får sådana
omdömen. Jag tror att vi allihop oavsett
partitillhörighet borde försöka klargöra
för dessa att detta att få ett stödlån
sannerligen inte är någonting att sträva
efter och känna sig glad över. Det är
den sista resursen när inga andra möjligheter
stå till buds.

Sedan har man, som jag tycker lugnt
och sansat, diskuterat om dessa lånebelopp
kommer att vara tillräckliga. Jag
är inte övertygad om den saken. Jag
tillhör nog de människor som tvivlar på
att det högsta belopp som kan ställas
som garanti, nämligen 20 000 kronor,
kommer att visa sig tillräckligt. Jag
skulle också kunna tänka mig att när vi
sett en sammanställning av alla de lån
som behövs, vi inte har en sämre jord -

bruksminister än att denne i sådant fall
kan komma tillbaka med ett nytt förslag.
Skulle tiden inte räcka till för honom
får vi andra komma igen efter
nyår motionsvägen eller på annat sätt.

Man har talat om huruvida man skulle
kunna lägga samman de största skördeskadelånen.
Man har vidare talat om
tekniska hinder, olika säkerheter, olika
räntesatser in. m. Ja, jag tror uppriktigt
sagt, herr talman, att vi i denna
kammare tidigare har löst problem som
varit betydligt svårare. Jag skulle nog
kunna våga mig på att säga att om det
visades litet god vilja från alla håll
skulle vi nog kunna lösa även denna
fråga.

I reservation nr 3 har man också yrkat
på att Kungl. Maj :t skulle pröva och
framlägga förslag om förbättrade åtgärder
på detta område. Herr Antby har
under debatten framfört en annan tanke
om detta. Jag tillåter mig att säga
att jag tycker att det yrkande som framföres
i reservation nr 3 om prövning
och förslag från Kungl. Maj:t, också
skulle kunna innefatta de tankegångar
som herr Antby har framfört. För mig
är huvudsaken att komma fram till en
vettig lösning av dessa problem. Om
detta sedan skall ske efter avgivna reservations
linje eller efter de tankegångar
som herr Antby har framfört tror
jag kvittar; huvudsaken är att det blir
ett positivt beslut i ärendet. Det skulle
säkerligen vara till fördel för de människor,
som dras med flera lån, att få
dem samlade på en hand och därigenom
få längre tid på sig att klara upp
besvärligheterna.

Senare i höst kommer vi att behandla
den motion om skördeförskott som nu
har remitterats till bevillningsutskottet.
Jag tror att tanken i den motionen är
riktig, men huruvida det går att få motionen
antagen första gången den behandlas
här i riksdagen låter jag vara
osagt. Men tanken måste hållas levande,
om vi skall kunna lösa problemen på ett
bättre sätt än hittills.

Torsdagen den 3 november 1960

Nr 24 179

Åtgärder i anledning av skador å 1960 års skörd

Sedan har arrendatorerna nämnts i
denna debatt. Var och en förstår säkert
att jordbrukare som inte själv äger fastig.
heten — men även sådan som äger fastigheten
men saknar skog — i dag befinner
sig i ett prekärt läge, ett läge
som säkerligen ingen av oss i denna
kammare skulle vilja vara i. Jag vill
också erinra om att när vi i våras behandlade
frågan om förlustutjämning så
förelåg även förslag om att riksdagen
skulle besluta om resultatutjämning och
införande av ett jordbrukskonto. Om vi
hade haft ett jordbrukskonto liknande
det vi har på skogens område, så skulle
det i många fall ha inneburit en god
egenhjälp för dem som varit jordbrukare
under en längre tid. De hade då fått
möjlighet att under goda år avsätta medel
på spärrkonto för att användas under
dåliga tider. Om vi hade haft det,
tror jag det hade varit betydligt lättare
nu både för näringsutövarna själva och
för samhället. Jag vill därför lägga jordbruksministern
på hjärtat att försöka
animera sina partivänner i regeringen
att komma fram med förslag om resultatutjämning
och inrättandet av ett särskilt
jordbrukskonto. Det skulle lösa en
stor del av de problem, som vi nu med
jämna mellanrum har att brottas med.

Till sist vill jag bara säga, att allt detta
ju ändå är provisoriska åtgärder, som
vi beslutar om varje år, men vi måste
till slut få fram förslag om ett permanent
skördeskadeskydd, och det tror jag
i så fall måste kombineras med ett särskilt
konto av något slag.

Jag förmodar att jordbruksminister
Netzén nu förbereder en proposition om
skördeskadeskydd för jordbrukare, och
jag anser det då lämpligt att han i den
propositionen också tar med och försöker
lösa trädgårdsnäringens problem på
samma gång.

Herr talman! Jag kommer att rösta
för bifall till reservationerna 1 och 3,
om detta ärende går till votering.

Herr SVENSSON i Krokstorp (h):
Herr talman! 1950-talet har varit ett
prövningarnas och katastrofernas årtionde
för det svenska jordbruket och
dess utövare. Norra Kalmar län, och i
synnerhet den östra delen, har under
denna period tillhört de områden som
varit mest utsatta. En återblick på en i
sanning kuslig period visar följande:

1951

Svartrost. Beviljade stödlån 41 st. =
85 000 kr.

1952

Regnskador. Beviljade stödlån 1 132
st. = 2 681 850 kr. samt kontantbidrag
med behovsprövning 439 st. = 385 400
kr.

1955

Torkskador. Beviljade stödlån 667 st.
= 2 223 600 kr. Kontantbidrag med behovsprövning
697 st. = 800 000 kr. Detta
år utgick också generella arealbidrag
till 3 709 bönder med 2 626 121 kr.

1957

Regnskador. Beviljade stödlån 121 st.
= 381 200 kr. Kontantbidrag till 357
jordbrukare = 400 000 kr.

1959

Torkskador. Beviljade stödlån 210 st.
= 576 900 kr. Kontantbidrag utgick till
586 jordbrukare med 450 000 kr.

Alla kontantbidrag har varit behovsprövade.

Till länsdelen har under denna period
sålunda beviljats 2 171 stödlån om
tillsammans 5 948 550 kronor, och i
form av kontantbidrag med behovsprövning
har utgått 2 035 400 kronor till
2 079 jordbrukare.

Vad kontantbidragen beträffar är det
klart, att dessa endast kunnat täcka en
obetydlig del av de förluster bönderna
lidit. Bidragen har också utgått med
stark behovsprövning.

Beträffande stödlånen må kanske påpekas,
att privatpersoner går i borgen
och sålunda är de omedelbara risktagarna.
Staten kommer i andra hand. Sam -

180 Nr 24

Torsdagen den 3 november 1960

Åtgärder i anledning av skador å 1960 års skörd

ma är förhållandet med de garantilån
varom det nu föreligger förslag. Jordbruksministern
bör inte yvas så mycket
över att 25 miljoner kronor nu ställs
till jordbrukarnas förfogande, ty även
i det här fallet krävs det borgen, och
det blir goda vänner och trogna grannar
som får träda emellan om något
skulle hända. Den enda förmånen med
dessa garantilån är en något lägre räntesats
än man annars får betala, men
den omedelbara risken får den enskilde
stå.

Årets skördeskada kan vi nog beteckna
som den svåraste i den här långa
serien. En regnperiod från midsommartiden
fram till nu har satt sina spår på
varje gröda. Bärgningen av höet blev
kostsam och tog lång tid, och vi fick
en urusel kvalitet. Vad beträffar stråsäd
beräknar man att 3 000 hektar fortfarande
står obärgade i norra Kalmar
län, och det senaste svåra skyfallet den
18—19 oktober dränkte i varje fall i
min hemtrakt slutgiltigt förhoppningarna
om att kunna slutföra bärgningen.
Potatisen ruttnar nu på åkrarna, och
ett normalt höstbruk är uteslutet. Av
den beräknade höstsådden har endast
en ringa del kunnat utföras, och naturligtvis
kommer detta att påverka även
1961 års skörderesultat.

Det är alltså fråga om miljonförluster
bara inom vårt lilla område i norra
Kalmar län. Fördyrade arbetskostnader
har blivit en följd av svårigheterna. Sådant
kan ju redovisas i pengar, men något
som inte kan klart redovisas i pengar
är den oerhörda förslitningen på
maskinerna som blir en följd av de
onormala bärgningsförhållandena. Man
har ofta måst sätta både två och tre
traktorer före skördetröskan, och jag
har sett vissa fall där skördetröskan
byggts om för »amfibiedrift». Man har
alltså inte lämnat några möjligheter
oprövade att bärga skörden.

I detta sammanhang vill jag nämna
ett missförstånd, som även herr Nilsson
i Bästekille talade om. Man hör ofta

sägas att bönderna får betalt för det
som inte blir bärgat — underförstått att
vi skulle vara likgiltiga för skörden. Jag
erinrar mig att jag i somras höll på att
lasta av ett hölass — möglet stod som
en gulgrön sky omkring mig — då en
semesteråkare stannade och började
prata. Jag sade att det var mycket besvärligt
och att vi fick göra två- eller
tredubbelt arbete för att få in höskörden.
Jag fick då bekräftat hur en del
folk ser på saken — jag hoppas inte alla
gör det. Han sade nämligen: »Det är väl
inte så farligt, ni får ju betalt för det
ni inte kör in.» Tyvärr har detta liksom
blivit en allmän föreställning.

Den som har följt ansträngningarna
att rädda skörden måste reagera mot
en sådan uppfattning. Det är endast de
verkligt behövande som får kontanta
bidrag, och dessa kontanta bidrag täcker
endast en bråkdel av de förluster
som vederbörande gör.

De sammanställningar jag talade om
visar väl klart, att 1960 års skördeskada
inte får ses och bedömas som en isolerad
företeelse. Den är en tung börda
ovanpå alla de katastrofer som jordbruket
har varit utsatt för under dessa år.
Situationen i norra Kalmar län är sådan,
att många bönder står inför ekonomisk
katastrof — detta gäller särskilt
arrendatorerna och dem som startat
som jordbrukare under den senaste tioårsperioden.
Nu mer än någonsin är
snabb hjälp av nöden. Det räcker inte
med lån, som kommer att staplas ovanpå
en förut tung skuldbörda; kontanthjälp
måste till.

Den hjälpen får inte vänta så länge
som efter 1959 års skador, då hjälpen
kom mer än ett halvår efteråt. Nu säger
jordbruksministern att han inte rådde
för det, utan att det var myndigheterna
i mellanledet som inte kom fram med
sina uppgifter, men då gäller det att påskynda
myndigheterna i mellanledet, så
att Kungl. Maj:t snarast möjligt kan få
papperen på bordet och avge en proposition.

Torsdagen den 3 november 1960

Nr 24 181

Åtgärder i anledning av skador å 1960 års skörd

Det har sagts av dem som har möjlighet
att överblicka läget i stort, att 4-procentsregeln inte kommer att utlösas
— det skulle innebära att skördeskadorna
är mera lokalt begränsade till
vissa områden, exempelvis Kalmar län
och Mälardalen, som här har nämnts.
Vi bör vara glada om skördeskadorna
är lokalt begränsade; desto större anledning
är det enligt min mening för oss
att lämna en ordentlig hjälp till de områden
som har blivit så hårt drabbade.
Så småningom hoppas vi få ett smidigt
skördeskadeskydd, så att vi slipper
att i varje läge böna staten om hjälp.
Jag tror det skulle vara till fördel om
man kunde åstadkomma ett system som
blev tillräckligt smidigt och gav rättvisande
utslag.

Resultatutjämningen har flera talare
varit inne på. I avbidan på ett förslag
härom — ett sådant förslag måste nog
komma jämsides med ett förslag om
permanent skördeskadeskydd — har
några motionärer föreslagit skördeförskott,
som skulle kunna innebära en
dellösning av frågan om resultatutjämning.
För den frågan har herr Hedin
ingående redogjort, och därför skall jag
inte gå in på densamma — jag vill endast
uttala den förhoppningen, att de
möjligheter vi pekar på i motionen må
bli beaktade.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till reservation nr 1 och reservation
nr 3 i föreliggande utlåtande.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag har dess bättre inte
särdeles stor anledning att nämnvärt
förlänga denna debatt. Jag vill bara
upprepa ett par påpekanden som jag
i förmiddags gjorde i förstakammardebatten
i samma ämne.

Jag tror att det nu är onödigt att utförligare
uppehålla sig vid hur besvärlig
situationen har blivit för åtskilliga
jordbrukare även i höst, särskilt i Mälar-
och Hjälmarlänen men även — som

herr Svensson i Krokstorp nu senast påpekade
-— i vissa andra delar av landet.
Jag behöver inte orda vidare om
dessa besvärligheter, som har rönt förståelse
även i kretsar utanför jordbrukarnas
egna led.

Jag är glad över att utskottet under
så stark tidspress som det här varit fråga
om har kunnat penetrera frågan så
grundligt. Jag gläder mig också åt utskottets
positiva inställning och åt den
enighet som i allt väsentligt har kunnat
uppnås.

Det första påpekande jag vill göra
gäller den distinktion, som herr Pettersson
i Dahl först förde på tal beträffande
frågan om gränsen på de
20 000 kronor, som berörts i reservation
nr 1. Jag medger att formuleringen
i expertgruppens utlåtande, i propositionen
och i utskottsutlåtandet inte är
synonym med formuleringen i reservation
nr 1. Utskottets formulering, som
överensstämmer med mina intentioner
i propositionen, är mera restriktiv när
det gäller eventuella överskridanden av
20 000-kronorsgränsen. Men det är inte
enbart en formuleringsfråga. Som utskottets
talesman herr Sköld redan erinrat
om föreligger i ett annat avseende
en mycket viktigare skillnad. Vi är på
båda sidor överens om att de 20 000
kronorna inte under alla förhållanden
är ett oöverstigligt kritstreck. Jag tror
också att vi är överens om att de undantagsfall,
som det här kan bli fråga
om, inte bör få en sådan omfattning,
att det blir svårare för andra att erhålla
den snabba hjälp som vi avser att åstadkomma
i den akuta situationen. Skillnaden
består däri, att utskottsmajoriteten
vill att frågan om överskridande av
gränsen skall bedömas av samma instans,
medan reservanterna vill att de
olika lantbruksnämnderna skall göra
den bedömningen. Det innebär inte någon
misstro mot lantbruksnämnderna,
om jag understryker herr Skölds varning
att det i de olika lantbruksnämnderna
av naturliga skäl kan bli helt oli -

182 Nr 24

Torsdagen den 3 november 1960

Åtgärder i anledning av skador å 1960 års skörd

ka bedömningar av vad som är särskilt
ömmande fall och vad som sålunda bör
föranleda ett undantag. I det akuta läget
är garantiramen fastställd till 25
miljoner kronor, och detta belopp baserar
sig på de uppskattningar, som
expertgruppen, regeringen och jordbruksutskottet
haft till sitt förfogande
när dessa frågor har prövats. I den mån
man vid bedömningen av vad som är
att hänföra till undantagsfall skulle utgå
från andra beräkningsgrunder, kunde
det lätt inträffa att ett färre antal jordbrukare
bleve hjälpta i sin nuvarande
kredit- och skuldsituation. Och det tror
jag knappast vore önskvärt.

Dessutom vill jag erinra utskottets
högt ärade ordförande om att första
kammaren redan fattat beslut i denna
fråga i enlighet med utskottets förslag.
Om kamrarna skulle stanna vid olika
beslut i denna fråga, skulle därav endast
följa ett onödigt uppskov, vilket skulle
omöjliggöra den snabbhet, varmed vi
avsett att genomföra denna aktion. Jag
tror att herr Pettersson i Dahl redan
har beaktat det kruxet. Jag tror inte
heller att själva sakfrågan är av den
arten, att den förtjänar att diskuteras
på det sätt som man kanske här har
haft en benägenhet för.

Det andra påpekandet jag vill göra
gäller saneringsfrågan. Jag vill i likhet
med herr Sköld uttala min sympati för
vad som sägs i det särskilda yttrande,
som av herrar Nils Hansson, Antby
m. fl. har fogats till utskottets utlåtande.
Jag tror att det är en väg som bekvämare
och enklare och utan administrativa
och byråkratiska omgångar skulle
leda till samma resultat. Mina sympatier
är så stora, att jag gärna vill undersöka
möjligheterna av att bedömningen
av dessa frågor skulle kunna göras med
ledning av de tillämpningsföreskrifter
för bedömning av serien av stödlån,
som lantbruksstyrelsen skall ha. Jag
tror att det är den enklaste och mest
rationella vägen för att uppnå den effekt
som här har efterlysts.

Till sist, herr talman, har det antytts
att man redan i dag skulle kunna vara
färdig att ta ställning till frågan om
vilka ytterligare åtgärder som behöver
vidtas och vilken omfattning dessa åtgärder
skulle ha. Så enkelt är det dess
värre inte. Först och främst måste ändå
frågan om 4-procentregelns utlösning
bedömas. Men i likhet med vad utskottsmajoriteten
uttalat i sitt utlåtande vill
jag här, liksom i första kammaren tidigare
i dag, understryka att jag delar
den uppfattningen, att frågan givetvis
bör och kan bedömas oavsett om 4-procentregeln
kommer att utlösas eller
inte med hänsyn till vad vi nu förmodar
att det slutliga materialet kommer
att innehålla. Det återstår emellertid
åtskilligt innan ett färdigt material
föreligger.

För att belysa hur uppgifterna har
varierat under relativt kort tid vill jag
nämna, att tre uppskattningar föreligger
till bedömning när det gäller storleken
av den totalskadade arealen i år.

Jag kanske först får inskjuta, att det
har sagts att årets skördeskador skulle
omfatta större areal än kanske något år
tidigare. Det är inte riktigt. 1957 uppgick
den totalskadade arealen till i runt
tal 76 000 hektar. I år uppskattas den
till ungefär 43 000 hektar. I anslutning
därtill vill jag också nämna, att riksdagen
1957 ställde 44 miljoner kronor till
förfogande för stödlån. Av detta belopp
togs endast 34 miljoner i anspråk.
Med dessa siffror som bakgrund är det
möjligt att de 25 miljoner varom det
här handlar kan visa sig vara tillräckliga.
Men de utesluter inte — och därmed
vill jag understryka vad utskottet
sagt — att det sedan erfarenheter vunnits
kan uppstå skäl för omprövning
av garantiramens storlek. Men det är
man inte i stånd att bedöma nu. Låt
mig så återgå till siffrorna.

I början av september uppskattades
den totalskadade arealen i Stockholms
län till 7 900 hektar. Den uppskattning
som ägde rum den 6 oktober stannade

Torsdagen den 3 november 1960

Nr 24 183

Åtgärder i anledning av skador å 1960 års skörd

vid siffran 6 000 hektar, och gillesombudens
preliminära sammanräkning den
15 oktober gav slutligen resultatet 5 600
hektar. Jag kan också ta ett område
utanför Mälarlänen, Kalmar läns norra.
Där uppskattades i början av september
den totalskadade arealen till 1 900 hektar.
Uppskattningen den 6 oktober hade
reducerat den siffran till i runt tal 400
hektar, men vid den sista bedömningen
genom gillesombuden den 15 oktober
beräknades skadorna omfatta ungefär
2 000 hektar. Dessa variationer, som är
likartade i olika delar av Mellansverige,
beror inte på felberäkningar, utan bara
på att det relativt hyggliga bärgningsväder,
som inträdde efter mitten av
september, gjorde att vad som dessförinnan
bedömts som totalskada ändå till
stor del kunde bärgas. Det förklarar
siffrornas förskjutning i den riktningen.
Det finns också förskjutningar i
motsatt riktning utan att det rubbar
den totala arealen.

Herr talman! Jag har med detta bara
velat komplettera vad som hittills har
framförts i debatten. Jag utgår från att
jag inte ytterligare behöver understryka,
att de åtgärder som föreslagits i denna
proposition närmast kan liknas vid en
ambulansutryckning för att skapa lättnad
i kredit- och skuldsituationer, som
eljest skulle bli de drabbade övermäktiga,
oberoende av vilka senare åtgärder
som än kan komma i fråga.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jordbruksministern har
kanske gjort sig skyldig till en liten
missuppfattning. Vi har inte reserverat
oss för att vi skall få en ny proposition
när räkningen är färdig. Därom är utskottet
enigt.

Herr Sköld anser att Kungl. Maj:ts
och utskottets skrivning beträffande
20 000-kronorsgränsen är lämplig, och
inte enligt reservationen. Statsrådet säger
att överskridanden kan bli mera
allmänna om man följer reservanternas

förslag. Men när vi säger att det endast
skall förekomma överskridanden i undantagsfall,
så kan det väl inte bli mera
allmänt.

Sedan var det väl så, herr Sköld, att
de gamla skördeskadelånen bestämdes
av lantbruksnämnderna. Det är väl tveksamt
om det nu kan gå snabbare när
Kungl. Maj:t är inkopplad. Lantbruksnämnderna
skall väl handlägga det först
och avge yttrande innan Kungl. Maj:t
kan ta hand om det. Jag tror därför
tvärtom, att det kommer att ta längre
tid.

Herr Sköld sade att förslaget i reservation
nr 2 skulle gynna den enskilde
gäldenären på statens bekostnad. Men
så är det ju i all hjälpverksamhet, vare
sig det gäller bostäder eller något annat.
Den enskilde blir gynnad och staten
får träda emellan med anslag. Det
ligger ju i sakens natur att det blir så.

Beträffande reservation nr 3 har det
sagts, att man skulle pressa staten att
uppge sina fordringar. Men de fordringar
staten har är väl på många ställen
mycket problematiska, och de är kanske
helt omöjliga att driva in. Vi hörde
i utskottet att riksbanken därför aldrig
har begärt någon gäldenär i konkurs.
Det rör sig alltså om mycket osäkra
fordringar.

Vad sedan gäller debatten om folkpartiets
särskilda yttrande och reservation
nr 3 så vet jag inte vad jag skall
säga. Jag tror inte att skillnaderna är
så stora. Är det nu så, att statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet säger
att han är villig att göra en utredning
— en utredning som inte alls skulle
ligga så långt från reservation nr 3 som
man vill göra gällande i debatten — och
om herr Antby hemställer att jordbruksministern
skall pröva den föreslagna
metodiken, så vet jag inte om vi har så
mycket att invända häremot. Det kan
mycket väl gå för sig.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag finner mig nödsa -

184 Nr 24

Torsdagen den 3 november 1960

Åtgärder i anledning av skador å 1960 års skörd

kad att rätta en uppgift av herr Pettersson
i Dahl. Han påstod att jag sagt, att
underlättandet av avskrivning och ackordsförfarande
skulle bli till den enskilde
gäldenärens fördel. Jag använde
ordet fordringsägare, och jag undrar
om inte herr Pettersson i Dahl förväxlat
begreppen borgenär och gäldenär.

Herr BÖRJESSON (ep):

Herr talman! Det känns ingalunda
tillfredsställande för jordbrukarna att
år efter år behöva ställa krav på statsmakterna
om kompensation för lidna
skördeskador. Varken jordbrukarna
själva eller jordbrukarnas förtroendemän
anser att denna ordning är tillfredsställande.
Men den enskilde jordbrukarens
ekonomi är nu en gång sådan,
att det inte finns något annat val.
Denna väg har måst anlitas under alla
år då skador på skörden inträffat.

Vad som föreslås i proposition nr 168
ger naturligtvis inte hela den kompensation
som behövs. Men bland andra
herr Sköld har framhållit, att frågan
inte är utagerad utan att även andra åtgärder
än de nu föreslagna kommer att
vidtagas. Det är nödvändigt att ta sikte
på en kontant kompensation för de totalskadade
arealerna, där jordbrukarna
ligger mycket illa till beträffande skador.

Jag skulle helt kort vilja säga några
ord om avskrivningen. Det borde inte
vara så främmande för staten att medge
avskrivning av lånen. Herr Sköld
säger att man då suddar ut gränsen
mellan lån och bidrag. Men det har väl
varit så tidigare, att det varit mycket
svårt att få fram pengar till bidragen,
varför man fått fylla ut med lån. Dessa
har, som herr Elmwall framhöll, fått
träda i stället för ersättningen för arbetet.
Men det enskilda företagets bärkraft,
som är grunden för jordbrukarens
ekonomi, får ju inte suddas ut, och
därför vore det inte oskäligt med en
generösare bedömning när det gäller
avskrivningsmöjligheterna.

Vi hoppas väl alla, att vi skall få ett
sådant skördeskadeskydd, att debatter
i frågan inte behöver förekomma vare
sig här i riksdagen eller på andra håll.
Det har talats om ett smidigt skördeskadeskydd.
Då är frågan: Finns den
önskvärda smidigheten i de förslag till
skördeskadeskydd som hittills diskuterats?
Det senaste förslaget, som var utsänt
på remiss till hushållningssällskap
och lantbruksnämnder, innehöll ett
exempel från vårt län, där av 800
slumpmässigt utsedda jordbruk 132
skulle få i medeltal 42 kronor per hektar
för 1959 års oerhört svåra skördeskador.
Detta ger inte den önskvärda smidigheten,
utan man får hoppas att det
går att komma ännu längre i smidighet
när det gäller kompensation för oförvållade
skador.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Jag har inte mycket att
tillägga efter inläggen från jordbruksministern
och herr Sköld. Jag vill emellertid
ta upp en sak som berörts i debatten
och även motionsledes. Men först
får jag kanske säga några ord mera allmänt
med anledning av debatten.

När jag hörde herr Elmwall fick jag
en känsla av att det svenska jordbruket
låg i själatåget. Nu tror jag inte att det
är så farligt, även om jag erkänner att
de jordbrukare, som år efter år råkat ut
för skördeskador, kommit i ett prekärt
läge. Man skulle emellertid ha väntat
att det från jordbrukarhåll framförts
ett tack till jordbruksministern och regeringen
i övrigt för den snabbhet med
vilken frågorna handlagts.

När man diskuterar denna ram på 25
miljoner kronor skall man väl inte heller
glömma bort de andra åtgärder som
regeringen vidtagit, nämligen dels
svensk spannmålshandels ökade kreditmöjligheter
vid inköp av fodersäd och
brödsäd, dels domänstyrelsens rätt att

Torsdagen den 3 november 1960

Nr 24 185

Åtgärder i anledning av skador å 1960 års skörd

bevilja anstånd med erläggande av arrende
för gårdar under domänstyrelsens
domvärjo. Man kan vidare peka på
en förlängning av amorteringstiden i
fråga om tidigare skördeskadelån och
anstånd med betalning av förfallna räntor
liksom borttagandet av s. k. dröjsmålsränta.

Kreditgarantien på 25 miljoner skulle
vara för knapp, har det ansetts, och man
vill ha den utökad. Man bör då komma
ihåg att vidgar man ramen för dessa
lånemöjligheter, minskar man samtidigt
möjligheten till lån för andra, som också
kan vara i behov därav — jag tänker
då på egna, mindre företagare. Man
kan alltså inte låna ut dessa 25 miljoner
åt flera håll utan skall reservera beloppet
för jordbruket, varigenom möjligheterna
att få lån till exempelvis rationalisering
och investeringar minskas för
de småföretagare, som man särskilt på
centerpartihåll vill slå vakt om.

Det var emellertid inte den saken
jag närmast tänkte beröra, utan det var
den jämförelse man gjort mellan arbetslöshetskassorna
och hjälpen vid skördeskador.
Låt mig erinra om att arbetslöshetskassorna
startade utan något statligt
bidrag. Det var arbetarna själva som
inom sina fackförbund drev fram frågan.
Att utvecklingen senare gått dithän,
att det ges ett statligt stöd till dessa
kassor, är väl naturligt med hänsyn till
att den enskilde arbetstagaren många
gånger har mycket litet att säga till om
när det gäller hans friställning.

Men hur går det med en lantarbetare,
som blir friställd på grund av att jordbruket
rationaliseras? Om han tillhör
arbetslöshetskassan har han möjlighet
att under en viss tid få arbetslöshetshjälp,
men den får han inte om han inte
antar anvisat arbete som för honom
kan vara lämpligt. .lag vill därför påstå,
att jämförelsen mellan de jordbrukare,
som drabbas av skördeskador, och
sådana som råkar bli arbetslösa haltar
åtskilligt. Det har såvitt jag förstår inte
funnits något som helst hinder för jord -

brukarnas organisationer att bygga upp
en skördeskadeförsäkring.

Liksom flera talare i dag hoppas jag
att frågan om skördeskadeförsäkring
kommer upp så snart som möjligt. Jag
hoppas också att jordbrukets organisationer
inte skall hindra genomförandet
av denna skördeskadeförsäkring genom
att begära ett alldeles för stort statsbidrag
till densamma.

Det finns intet mer för mig att tillägga,
varför också jag, herr talman, ber
att få yrka bifall till jordbruksutskottets
hemställan.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Att jag inte krävde omedelbar
handling beträffande de uppslag
jag pläderade för beror på att det ärende
vi här handlägger är av brådskande
natur, och under sådana förhållanden
ville jag inte föra in något som skulle
kunna försena dess handläggning. Dessutom
räknar jag med att om man skulle
omedelbart besluta i denna fråga måste
summorna på två punkter i utlåtandet
—20 000-kronorstaket och 25-miljonersramen
— ökas.

Nu har jordbruksministern betygat
sitt intresse för uppslaget i fråga, och
jag förutsätter därför att frågan kommer
att få en tillfredsställande lösning.

Herr SVENSSON i Krokstorp (h):

Herr talman! Det var några siffror
som jordbruksministern nämnde som
kanske skulle tarva ytterligare någon
belysning. Bedömningen av skördeförlusterna
är beroende av väderleksförhållandena
vid det tillfälle då rapporterna
avges.

Vi hade inom Kalmar län under veckan
10—14 oktober ett hyggligt väder,
och jag fick själv i stort sett in min
skörd under dessa dagar. Rapporten
hänför sig just till denna tid, och då
bedömes situationen så, att vi hade
möjlighet att av de 3 000 hektar, som
då var obärgade, kunna klara 1 000
hektar; följaktligen skulle endast 2 000

186 Nr 24

Torsdagen den 3 november 1960

Åtgärder i anledning av skador å 1960 års skörd

hektar återstå. Men så kom det bekanta
skyfallet, 17—18 oktober, som uppskattades
till 80—90 millimeter, och satte
punkt för vidare bärgning, i varje fall
under överskådlig tid.

Det är endast detta, herr talman, jag
ville få till protokollet.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. A och B

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. C

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Pettersson i Dahl
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
C) i utskottets utlåtande nr 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herr Sigfrid Larsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

Mom. D

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. E

Herr talmannen gav först propositio -

ner beträffande den i reservationen 2)
av herr Sigfrid Larsson m. fl. upptagna
frågan om skrivelse till Kungl.
Maj :t rörande utfärdandet av vissa tilllämpningsf
öreskrifter, nämligen dels
på bifall till utskottets förevarande
hemställan, dels ock på bifall till nämnda
reservation; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Härefter framställde herr talmannen
i avseende å den i reservationen 3)
upptagna frågan om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående sammanförande
av tidigare skördeskadelån propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i motsvarande del, dels ock på
bifall till ifrågavarande reservation;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Pettersson i Dahl
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
E) i utskottets utlåtande nr 37, såvitt
avser skrivelse till Kungl. Maj :t angående
sammanförande av tidigare
skördeskadelån, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
3) av herr Sigfrid Larsson m. fl.

Slutligen biföll kammaren på framställd
proposition vad utskottet under
moment E) i övrigt hemställt.

Torsdagen den 3 november 1960

Nr 24 187

§ 9

Remiss av motioner rörande vissa ändändringar
i skatteförfattningarna

Föredrogs jordbruksutskottets memorial
nr 38, i anledning av kamrarnas
remiss av två likalydande motioner,
avseende utredning rörande vissa
ändringar i skatteförfattningarna.

Efter föredragning av utskottets
hemställan yttrade:

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Herr talman! Jag anhåller att till kammarens
protokoll få foga följande uttalande.

De i jordbruksutskottets föreliggande
memorial nr 38 avsedda likalydande
motionerna nr 704 i första kammaren
och nr 864 i andra kammaren
väcktes — vilket ej framgår av memorialet
— i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 168 angående vissa åtgärder
i anledning av skador på 1960
års skörd. I motionerna hemställes »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om en skyndsam utredning
med syfte att ersätta skördeskadelån
med skördeförskott, vilka upptages
som inkomst under skadeåret men vid
återbetalning får avdragas i samband
med inkomstdeklaration.»

Denna fråga skulle enligt föreskrifterna
i § 40 riksdagsordningen handläggas
av bevillningsutskottet. Den äger
emellertid nära samband med det ämne,
som behandlas i den till jordbruksutskottet
hänvisade propositionen nr
168. Med hänsyn härtill och då i motionerna
endast hemställts om framställning
till Kungl. Maj:t med begäran om
utredning i av motionärerna angivet syfte,
remitterade båda kamrarna — med
stöd av de i § 36 riksdagsordningen intagna
uppmjukade reglerna för utskottens
kompetens — motionerna till jordbruksutskottet.
Denna remiss skedde efter
samråd med jordbruksutskottets ordförande
och sekreterare, varvid förutsattes
att jordbruksutskottet före behandlingen
av motionerna komme att
samråda med bevillningsutskottet.

Jordbruksutskottet har emellertid nu
enhälligt förklarat motionsyrkandet vara
av beskaffenhet att böra handläggas
av bevillningsutskottet och hemställt,
att motionerna måtte överlämnas till
sistnämnda utskott. Då vidare kammaren
redan slutbehandlat propositionen
nr 168, ber jag, herr talman, endast att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Då jag kanske var den
som först tog upp frågan om en återremiss
till kammaren av de förevarande
motionerna, tillåter jag mig att säga
några ord i denna fråga.

Den återremiss som utskottet beslöt
innebär ingalunda, att vi på något sätt
skulle vilja ifrågasätta det formellt riktiga
i den hänvisning av motionerna till
jordbruksutskottet, som kamrarnas presidier
har gjort. Det var omständigheterna
i detta särskilda fall som medförde,
att utskottet använde sin möjlighet
att få återlämna motionerna. Det kan
ju nämligen knappast försvaras, att utskottet
skulle ta upp dessa motioner
till behandling under den på förhand
givna förutsättningen, att de skulle avslås.
Det var nämligen ur rent sakliga
synpunkter sett inte möjligt för jordbruksutskottet
att framlägga ett förslag
om åtgärder för att ändra skattelagarna.
Då fanns självklart för utskottet
den helt naturliga utvägen att hos bevillningsutskottet
begära ett sammansatt
utskott för frågornas handläggning,
och det hade väl också kommit
att ske, om läget hade varit normalt.
Nu förhöll det sig emellertid så, att vi
här hade en huvudfråga som tarvade
en mycket skyndsam behandling, och
utskottet ansåg det därför inte riktigt
att skjuta på behandlingen av propositionen
om lånegarantien åt jordbruket
med anledning av skördeskadorna
på det sätt som skulle bli nödvändigt,
om vi skulle tillgripa utvägen med ett
sammansatt utskott.

överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

188 Nr 24

Torsdagen den 3 november 1960

§ 10

Interpellation ang. de statliga kommittéernas
arbetstakt

Ordet lämnades på begäran till

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp),
som anförde:

Herr talman! En undersökning av de
statliga utredningskommittéer som ännu
ej i början av detta år slutfört sitt
arbete visar, att 6 tillsatts före år 1945,
11 har tillsatts under åren 1948—1951,
3 under 1952, 10 under 1953, 13 under
1954, 20 under 1955, 34 under 1956 och
38 under 1957. Även om några kommittéer
kan ha fått tilläggsdirektiv och
andra omständigheter i några fall kanske
kan försvara den långa utredningstiden,
är dock huvudintrycket att alltför
många kommittéer tar en oroväckande
lång tid på sig, vilket medför onödigt
stora kostnader för statsverket.

En nedskärning av dessa långlivade
kommittéer skulle bl. a. kunna frigöra
sakkunnig arbetskraft för nya aktuella
arbetsuppgifter. Ur samhällsreformatorisk
synpunkt kan det inte vara parlamentariskt
försvarbart, att det skall
dröja ett årtionde, innan en av riksdagen
begärd utredning blir effektuerad.

1958 års besparingsutredning behandlade
detta problem och föreslog bl. a.,
att i kommittékungörelsen skulle intagas
föreskrifter om att en kommitté,
som inte avslutat sitt arbete inom den
tid, som kan ha angivits i direktiven,
eller i varje fall inom tre år från det
den tillsattes, för vederbörande departementschef
skulle redovisa hur långt
arbetet fortskridit och ange orsaken till
att det inte avslutats. Härigenom kunde
departementschefen taga ställning till
utredningsarbetets fortsatta bedrivande.
Besparingsutredningen framlade ovannämnda
förslag med tanke på att nedbringa
de stigande kommittékostnaderna.
Men även andra skäl talar för att
det är ett samhällsintresse att kommittéernas
arbete bedrivs snabbare: akuta
missförhållanden måste bli föremål för
åtgärder så snabbt som möjligt.

I anledning av det ovan anförda
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få rikta följande fråga:

Kommer regeringen att medverka till
de åtgärder, som föreslagits av besparingsutredningen
i syfte att möjliggöra
en snabbare arbetstakt för de statliga
kommittéerna och därmed minskade
kostnader för statsverket?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 151, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande utbildningen
av sysselsättnings- och arbetsterapeuter,

nr 152, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av bestämmelserna
om statsbidrag till driftkostnader
för det allmänna skolväsendet,

nr 153, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av bestämmelserna
om statsbidrag till yrkesskolor,
nr 154, i anledning av väckt motion
rörande anordnande av skollokaler i
bostadshus,

nr 155, i anledning av väckta motioner
om begränsning av statsutgifterna,
i vad motionerna avser tillsättande
av en kommitté för åstadkommande av
en balanserad driftbudget utan allmän
varuskatt, och

nr 156, i anledning av väckt motion
om utbetalning av visst belopp till fru
Ella Thörnberg;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 74, i anledning av väckta motioner
angående avdragsrätt vid beskattningen
för studieunderstöd samt för amortering
av studieskuld, m. m.,

nr 76, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 26 §
förordningen den 3 april 1959 (nr 92)
om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning,
m. m., och

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts

Nr 24 189

Torsdagen den 3 november 1960

proposition med förslag till förordning
om bidrag till vanföra ägare av
motorfordon; samt

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 52, i anledning av väckt motion
om viss ändring i lagstiftningen om
konkurrensbegränsning,

nr 53, i anledning av väckt motion
om viss ändring i lagen angående förbud
mot införsel till riket av varor
med oriktig ursprungsbeteckning,
nr 54, i anledning av väckta motioner
angående rätt för kommun att uttaga
avgifter för förbränning av sopor,
nr 55, i anledning av väckta motioner
om vissa undantag från bestämmelserna
angående yrkesmässig automobiltrafik,

nr 56, i anledning av väckta motioner
angående decentralisering av tillståndsgivningen
beträffande yrkesmässig
biltrafik, och

nr 61, i anledning av väckta motioner
om skyndsam behandling av vissa
frågor angående yrkesmässig biluthyrning.

§ 12

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 353, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa åtgärder i anledning av
skador å 1960 års skörd jämte i ämnet
väckta motioner.

§ 13

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen

nr 866, av herr Spångberg, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
167, med förslag till varumärkeslag
m. in., och

nr 867, av herr Rimås m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 167.

Dessa motioner bordlädes.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.01.

In fidem

Sune K. Johansson