Nr 23 FÖRSTA KAMMAREN (Riksdagens protokoll 1969:23)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 23 FÖRSTA KAMMAREN

12—13 maj

Debatter m. m.

Tisdagen den 13 maj Sid.

Det statliga partistödets konstruktion ........................ 5

Vidareutbildning och fördelning av läkare .................... 13

Anpassningsåtgärder för invandrare .......................... 36

Länsstyrelsernas datamaskinanläggningar .................... 39

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Nilsson, Nils, (ep) ang. ansvaret för visst, kommunerna
ålagt arbete avseende regional planering.............. 41

av herr Nilsson, Nils, (ep) ang. länsstyrelsernas planeringsråd 41

Sänkning av myndighetsåldern m. in......................... 42

De studiesociala förmånerna ................................ 46

Barntillsyn för studerandefamiljer .......................... 62

Åtgärder för att främja fritidsfisket .......................... 65

Bidrag till bildande av fiskevårdsområden .................... 73

Utnyttjande av åkerjord .................................... 76

överförande av mark till s. k. åkerreserv .................... 80

Om förebyggande åtgärder inom hälso- och sjukvården ........ 84

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 13 maj

Andra lagutskottets utlåtande nr 49, ang. begränsning av samhällsstöd
vid arbetskonflikt, m. m............................. 5

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22, om information i författ ningsfrågan

............................................ 5

— nr 23, ang. utredning om det statliga partistödets konstruktion
m. m,

1969

1 Första kammarens protokoll 1D6''J. Nr 23

Nr 23

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 60, ang. anslag till bidrag till politiska
partier .................................................. 12

— nr 83, ang. vidareutbildning och fördelning av läkare m. m.
och ang. anslag till efterutbildning av viss sjukvårdspersonal

in. in................................................... 13

— nr 84, ang. fortsatt disposition av visst äldre anslag inom socialdepartementets
verksamhetsområde .................... 36

— nr 85, ang. vissa avtal rörande universitetssjukhusen, m. m. . . 36

— nr 86, ang. organisationen av statens invandrarverk, in. m.

och ang. anslag till omhändertagande av flyktingar ........ 36

— nr 87, ang. ändring av avtal den 5 maj 1948 mellan staten och

Svensk Interkontinental Lufttrafik Aktiebolag .............. 39

— nr 91, ang. vissa pensionsfrågor m. m..................... 39

— nr 92, ang. organisationen av länsstyrelsernas datamaskinanläggningar
.............................................. 39

—• memorial nr 98, ang. överlämnande till bankoutskottet av två

till statsutskottet hänvisade motioner ...................... 41

Första lagutskottets utlåtande nr 32, ang. ändring i föräldrabal ken,

m. m............................................... 42

Bevillningsutskottets betänkande nr 33, ang. ändring i föräldra balken,

m. m........................................... 46

Första lagutskottets utlåtande nr 33, ang. uttagande av utländsk

skatt och allmän avgift .................................. 46

Andra lagutskottets utlåtande nr 38, ang. anslag till studiebidrag
m. m., såvitt avser ändring i studiehjälpsreglementet och stu diemedelsförordningen

.................................. 46

Statsutskottets utlåtande nr 51, ang. anslag till studiebidrag m. m. 62
Andra lagutskottets utlåtande nr 47, om barnbidrag till svenskar
i u-landstjänst .......................................... 65

— nr 51, ang. ändring i värnpliktslagen ...................... 65

— memorial nr 54, ang. uppskov med behandlingen av vissa

ärenden ................................................ 65

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32, ang. åtgärder för att främja

fritidsfisket, in. m....................................... 65

Jordbruksutskottets utlåtande nr 16, ang. åtgärder för att främja

fritidsfisket, m. m....................................... 73

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38, ang. viss reglering av tillverkning
av och handel med fodermedel avsedda för fisk .... 75

-— nr 39, ang. upphävande av förordningen med vissa bestämmelser
angående nötboskapsaveln ........................ 76

Jordbruksutskottets utlåtande nr 21, ang. utnyttjande av åkerjord
m. m................................................... 76

— nr 22, ang. överförande av mark till s. k. åkerreserv........ 80

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 42, ang. skadeverkningarna
av antibiotika .................................. 84

— nr 43, om förebyggande åtgärder inom hälso- och sjukvården,

m. in................................................... 84

Måndagen den 12 mai 1969

Nr 23

Måndagen den 12 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 155, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om rätt för innehavare av
järnväg att påkalla ägoutbyte.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 187, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående inrättande av ett
statligt aktiebolag för konsultverksamhet
på rationaliseringsområdet jämte
motion;

nr 188, i anledning av vissa av Kung).
Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1969/70 till regional utveckling,
m. in., jämte motioner; samt
nr 189, i anledning av vissa av Kungl.
Maj :t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1969/70 för arbetsmarknadsändamål
m. m. och Kungl. Maj :ts proposition
angående minimibelopp för
statligt omställningsbidrag, jämte motioner.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
motionerna nr 1050 och 1051.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 22
och 23, statsutskottets utlåtanden nr
51, 60, 83—87, 91 och 92 samt memorial
nr 98, bevillningsutskottets betänkande
nr 33, första lagutskottets utlåtanden
nr 32 och 33, andra lagutskot -

tets utlåtanden nr 38, 47, 49 och 51
samt memorial nr 54, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 32, 38 och 39, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 16, 21
och 22 ävensom allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 42 och 43.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
skulle uppföras

dels andra lagutskottets utlåtande nr
49 främst bland två gånger bordlagda
ärenden,

dels statsutskottets utlåtande nr 51
näst efter andra lagutskottets utlåtande
nr 38,

dels bevillningsutskottets betänkande
nr 33 näst efter första lagutskottets utlåtande
nr 32,

dels ock jordbruksutskottets utlåtanden
nr 16 näst efter tredje lagutskottets
utlåtande nr 32.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 93, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående forskarutbildning
och forskarkarriär m. m. jämte
motioner, såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till statsutskottet;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1969/70 till byggnadsarbeten
samt inredning och utrustning av lokaler
vid universitet, högskolor m. m.;

nr 95, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående professur i historia,
särskilt stads- och kommunhistoria,
vid universitetet i Stockholm;

nr 96, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
rörande farleder m. m. i Hjäl -

Nr 23

Måndagen den 12 maj 1969

maren och Kungl. Maj ds proposition
angående ny organisation av sjöfartsverket,
m. m., sistnämnda proposition
i vad den hänvisats till statsutskottet,
jämte motioner;

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anledning av ändrad
fördelning av ärendena mellan statsdepartementen; nr

99, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statlig garanti för
Aktiebolaget ASEA-ATOM:s förpliktelser
m. m.;

nr 100, i anledning av motioner om
anslag ur Norrlandsfonden till samerna; nr

101, i anledning av motion om
undersökning angående förekomsten av
naturgas och olja på östgötaslätten;
samt

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till Täckning
av merkostnader för löner och
pensioner m. m. för budgetåret 1969/
70;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ny organisation

av sjöfartsverket, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott; samt
nr 55, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående forskarutbildning
och forskarkarriär m. in., såvitt avser
ändring i studiemedelsförordningen;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden :
nr 17, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ny organisation
av sjöfartsverket, m. m. jämte motioner,
såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till jordbruksutskottet;
samt

nr 20, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående forskarutbildning
och forskarkarriär im. m. såvitt avser
vissa kostnader för doktorandstipendier
vid jordbrukets högskolor.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.07.

In fidem
Bengt Lambe

/Solveig Gemert

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Nr 23

Tisdagen den 13 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 5 innevarande
månad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 93—97 och
99—102, andra lagutskottets utlåtanden
nr 50 och 55 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 17 och 20.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 49, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med
förslag till lag om begränsning av samhällsstöd
vid arbetskonflikt, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 22, i
anledning av motioner om information
i författningsfrågan, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. det statliga partistödets
konstruktion

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 23, i anledning av
motioner angående utredning om det
statliga partistödets konstruktion m. m.

Konstitutionsutskottet hade till behandling
förehaft de likalydande motionerna
I: 97, av herr Virgin m. fl., och
II: 115, av herr Holmberg m. fl., i vilka
motioner anhållits, utom annat, att riksdagen
hos Kungl. Maj :t måtte begära en
allsidig utredning om det statliga partistödets
konstruktion och om andra i

motionerna berörda frågor som sammanhängde
med partiernas finansiering.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 97
och II: 115, i den del som behandlats i
detta utlåtande.

Reservation hade avgivits av herrar
Sveningsson (m), Hernelius (m), Sörenson
(fp), Richardson (fp), Axel Georg
Pettersson (ep), Boo (ep), Helander
(fp), Gustafsson i Stenkyrka (ep), Werner
(m) och Strömberg (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte anhålla hos Kungl. Maj:t om
en översyn av reglerna för det statliga
partistödet.

Herr talmannen anförde, att överläggningen
vid förevarande utlåtande jämväl
finge omfatta statsutskottets utlåtande
nr 60.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! När det statliga partistödet
tillkom 1965 var vi inom dåvarande
högerpartiet motståndare till
att detta stöd av statliga medel skulle
utgå. Vårt parti har också vid riksdagarna
fram till i år yrkat avslag på
detta statliga stöd till partiernas verksamhet.
Vi känner alltjämt betänkligheter
mot att övergå från en på frivilliga
och enskilda bidrag och medlemsavgifter
uppbyggd finansiering av de politiska
partierna till ett system med bidrag
från stat och kommun, inte minst
om även ett kommunalt partistöd skall
införas. Det vore enligt min mening
lyckligast om partierna alltjämt levde
sitt fria liv utan skattepengar. Vi har

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Ang. det statliga partistödets konstruktion
haft principiella betänkligheter, och de
har inte minskat med åren.

Men nu är partistödet ett faktum, och
vi har för vår del i år inte någon avslagsmotion.
Det har utvecklats som vi
befarade 1965, så att det i och med tillkomsten
av partistödet har blivit svårare
att under de former som använts tidigare
finansiera partiernas verksamhet.
Moderata samlingspartiet har inte
— det bör uppmärksammas — föreslagit
något höjt partistöd, däremot har vi
föreslagit en översyn av bestämmelserna
och grunderna enligt vilka stödet
utgår.

Även om vi nu betraktar partistödet
som ett politiskt faktum kan vi inte
acceptera den godtyckliga konstruktion
som stödet har fått. Vad som starkt talar
för en översyn av bestämmelserna
är det förhållandet att när partistödet
tillkom 1965 skedde detta utan någon
utredning. Det har varit en utredning
om presstöd, men sedan denna utredning
blivit mycket starkt kritiserad av
remissinstanserna ändrade man hastigt
presstödsförslaget till ett partistöd, godtyckligt
tillyxat i kanslihuset.

Detta förhållande blev också 1965
starkt kritiserat av de tre oppositionspartierna.
Dessa partier förde fram den
bestämda uppfattningen att förslaget
borde ha blivit föremål för en parlamentarisk
utredning.

Det finns mycket som talar för att
om partistöd skall utgå så skall det utgå
efter andra grunder än de nuvarande.
Stödet borde vara uppdelat i ett fast
grundbidrag och sedan ett mindre bidrag
per riksdagsman. Det kan knappast
vara en god demokratisk ordning att
partistödet skall vara utformat på ett
sådant sätt, att det ovillkorligen gynnar
det största partiet.

Samtliga partier har fasta kostnader,
som inte kan sägas vara förorsakade av
antalet mandat i riksdagen. Om man
ser på de förskjutningar som skedde vid
det senaste valet, vilket var det första
riksdagsmannavalet efter stödets tillkomst,
finner man att socialdemokra -

tiska partiet i ytterligare belöning av
skattebetalarna får 720 000 kronor. Att
stödet utformas på detta sätt är majoritetspartiet
intresserat av, men det är
en betänklig utformning ur olika synpunkter.
Det är inte enbart statsrådens
många framträdanden i radio och TV
som har sin stora betydelse i den politiska
propagandan utan även det arbete
som utföres ute i landet.

Nu har den del av moderata samlingspartiets
partimotion som behandlas
i detta utskottsutlåtande varit remitterad
till partierna för yttrande —
en rätt ovanlig anordning. Socialdemokratiska
partiet gör då ett uttalande,
som man kan ifrågasätta om det inte
medvetet är felaktigt. Det är ett uttalande
om att partistödet, i dess nuvarande
utformning, förhåller sig neutralt
till partistrukturen; stödet stimulerar
varken till partisplittring eller
till partikoncentration. Partistödet kan
emellertid inte vara neutralt till partistrukturen.
Visst är det riktigt att stödet
inte stimulerar till partisplittring, men
självfallet stimulerar det till partikoncentration.

Riksdagen uttalade 1965 att när erfarenheter
vunnits om stödets praktiska
tillämpning borde systemets detaljutformning
bli föremål för översyn samt
att vad som då beslutades inte skulle
vara en för framtiden orubblig ordning.
Tyvärr gjorde konstitutionsutskottets
ordförande helt nyligen i en intervju i
radio ett uttalande, som jag tolkade så
att det var ytterst ovisst om man någonsin
skulle göra en översyn av dessa bestämmelser.
Samma uppfattning har vi
fått vid utskottsbehandlingen.

Vi yrkar nu på att det statliga partistödet
skall bli föremål för en allsidig
utredning, och vi finner tidpunkten
lämplig inte minst med hänsyn till enkammarriksdagens
införande 1971.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Här instämde herr Svenungsson (m).

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Nr 23

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman: »Partier är fria staters
liv.» Det är ett berömt yttrande från frihetstiden,
speglande den politiska uppfattningen
som tog sig uttryck i ett slags
parlamentarism redan under 1700-talet.
»Den svenska demokratin är en folkstyrelse
genom partier.» Det är ett annat
yttrande, inte lika berömt och inte
lika ofta citerat, men en god beskrivning
av vårt politiska system i dagens
Sverige. Det utgör inledningsorden i departementschefens
yttrande i proposition
nr 174 till 1965 års riksdag.

Det är genom partier som väljarna påverkar
politikens utformning, och det
är genom partier som folkets representanter
i riksdag och kommunala församlingar
utses. Om partiernas betydelse i
ett demokratiskt styrt samhälle heter det
vidare: »För att väljarna skall kunna
utöva ett verkligt inflytande på politiken
fordras inte endast en i princip
oinskränkt yttrande- och tryckfrihet
samt rätt att bilda politiska partier och
andra organisationer av ideell och intressebetonad
karaktär. Det krävs också
att dessa fri- och rättigheter kan
utnyttjas på ett sådant sätt att väljarna
får tillfälle att värdera politiska händelser
och beslut och kan väga olika
åsikter och politiska program mot varandra.
En så rikt differentierad opinionsbildning,
som är nödvändig för
att demokratin skall fungera tillfredsställande,
kan inte åstadkommas utan
politiska partier som har god kontakt
med sina medlemmar och allmänheten.
»

Om dessa grundläggande förutsättningar
för en vital och funktionsduglig
demokrati rådde inga delade meningar.
Däremot fanns olika uppfattningar om
det lämpliga i att anslå statliga medel
till politisk partiverksamhet. Sedan partierna
efter partistödets införande —
naturligt nog — anpassat sig till den nya
situationen och sedan erfarenheterna
visat sig vara i stort sett goda, torde
uppfattningen att staten skall täcka en

Ang. det statliga partistödets konstruktion
väsentlig del av utgifterna ha stöd i en
bred opinion.

Partistödet tillkom utan att någon utredning
genomfördes. Framställda krav
på utredning avvisades. I riksdagens
beslut hänvisades till en översyn av fördelningsreglerna
sedan, som det hette,
»nödvändig erfarenhet» vunnits. Situationen
har under de år som gått sedan
beslutet fattades förändrats i ett par
väsentliga hänseenden. Författningsreformen
har genom det nya valsystemet
och den nya enkammarriksdagen skapat
ett nytt läge. Det förhållandet att kommunerna
sannolikt kommer att få möjlighet
att ge bidrag till politiska partier
utgör också ett motiv att företa en översyn
av reglerna för samhällets stöd till
de politiska partierna.

Situationen har också förändrats i
ytterligare ett avseende. Det framhölls i
propositionen att man ville undvika att
bidragssystemet skulle inbjuda till partisplittring.
Sedan starka garantier mot
sådana tendenser byggts in i det nya
valsystemet har skälet för en strikt proportionalitet
i fråga om det statliga stödets
storlek förlorat mycket av sitt berättigande.
Frågan om ett fast grundbelopp
och ett därpå liggande belopp
proportionellt mot partiets storlek bör
kunna diskuteras.

Konstitutionsutskottet har i sitt utlåtande
framhållit, att själva grunderna
för det statliga stödets konstruktion enligt
1965 års beslut inte kan frångås.
Denna uppfattning förefaller mig i alltför
hög grad vara präglad av en statisk
syn. Den torde heller inte ha det stöd
i riksdagens ställningstagande 1965 som
man vill göra gällande. I konstitutionsutskottets
utlåtande nr 44/1965 heter
det nämligen: »Med anknytning till propositionens
förslag om årlig omprövning
av bidragens storlek och till motionerna
I: 816 och II: 970», i vilka man
krävt just särskilda överväganden om
stödets utformning, »vill utskottet därför
förorda, att fördelningsreglerna underkastas
en förutsättningslös översyn,

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Ang. det statliga partistödets konstruktion
sedan nödvändig erfarenhet erhållits av
deras tillämpning.»

Tar man del av protokollen från plenardebatterna
finner man vidare auktoritativa
uttalanden som stöder tanken
på översyn. Statsminister Erlander förklarade
i andra kammaren apropå kraven
på en utredning redan innan riksdagen
fattade beslut i frågan, att det
man nu gjorde inte var någonting evigt
och att man mycket väl kunde göra om
det. Men låt oss först, sade han, se på
resultatet och undersöka, om det beträffande
detaljerna finns ting som man
behöver justera.

Enligt en betydande opinion finns det
nu behov av en sådan översyn, men
intresset tycks ha svalnat hos de makthavande.
Eller menade man kanske inte
allvar 1965?

I denna kammare behandlades samma
fråga av konstitutionsutskottets ordförande,
som yttrade följande: »Jag tycker
vi skulle kunna vara tillfreds med
vad utskottet föreslår, att vi nu inför
detta stöd, så att det kan användas under
år 1966, då vi har kommunalval,
samt att den översyn som man önskat
kan ske sedan stödet väl införts och att
de synpunkter som nu har framförts i
motioner och i reservationer då kan
komma att beaktas.» Det system som
infördes 1965 har tillämpats inte bara
under valåret 1966 utan också vid riksdagsvalet
1968. Att nu vägra den översyn
som förespeglades vid partistödets
införande ter sig nära nog som ett löftesbrott.

Då de här anförda skälen för en översyn
av gällande regler för det statliga
partistödet otvivelaktigt är tungt vägande
och då intet hinder i 1965 års beslut
föreligger utan tvärtom en översyn
ställdes i utsikt ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till den reservation som
fogats till konstitutionsutskottets utlåtande
nr 23.

Frågan om det statliga partistödet har
också behandlats av statsutskottet. I ett
par enskilda motioner har förslag framförts
om en höjning av det statliga bi -

draget. Avsikten har varit att riksdagen
därigenom skulle ge kompensation för
de kostnadsstegringar som skett sedan
stödet infördes och dessutom ge partierna
reellt ökade möjligheter att bedriva
den politiska verksamhet, vars betydelse
ingen ansvarig politiker ifrågasätter.

Utskottet har avvisat motionskravet,
då detta, som det heter, inte synts »erforderligt
underbyggt». Det är visserligen
riktigt, att något utredningsmaterial
av statistisk art inte lämnats. Att det
skett en inte oväsentlig kostnadsstegring
sedan 1965 är dock så väl känt,
att det inte lär behöva dokumenteras
med siffermaterial. Låt mig bara peka
på en utgiftspost som är av stor betydelse
för de politiska partierna, nämligen
portoavgifterna! Sedan 1965 har
portot för vissa brev höjts med inte
mindre än 100 procent. Enbart i år
har portot för de vanligaste breven höjts
från 45 till 55 öre — alltså med mer än
20 procent. För vissa paket har avgiften
höjts med över 50 procent.

Utskottets ställningstagande förefaller
mig mot denna bakgrund rätt anmärkningsvärt.
Det innebär ju, att man
inte är villig att ge de politiska partierna
samma ekonomiska resurser som
de fick då stödet infördes. Kostnadsstegringarna
har ju i realiteten lett till
en faktisk minskning av de varor och
tjänster som man kan skaffa sig för
de anslagna medlen.

Det finns emellertid starka skäl till
att inte bara justera beloppen för att
kompensera för kostnadsstegringar utan
också att ge en reell höjning. Erfarenheterna
från de senaste åren har visat,
att en modern valrörelse är mycket
kostnadssträvande, och all sannolikhet
talar för att det nya valsystemet kommer
att leda till än mer kostnadskrävande
valarbete. Redan nästa år får vi
ju ett val till både riksdag, landsting
och kommunala församlingar samtidigt.
Ytterligare en sak som utgör ett starkt
skäl för en höjning är att antalet mandat
i den nya enkammarriksdagen blir

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Nr 23

lägre än det sammanlagda antalet i den
nuvarande riksdagen. Det kommer alltså
att leda till även en nominell minskning,
om inte anslaget per mandat höjs.
Gentemot detta argument kan givetvis
invändas, att det finns möjligheter att
genomföra en höjning vid nästa riksdag.
Med tanke på att valrörelserna
kräver lång förberedelsetid skulle det
emellertid ha varit värdefullt, om man
inom partiledningarna kunnat överblicka
den ekonomiska situationen litet
längre tid i förväg.

Slutligen finns ytteligare ett skäl för
en höjning. Man har från alla håll deklarerat,
att det skulle vara av stort värde,
om de politiska partierna bleve
mindre beroende av bidrag från utomstående.
Menar man allvar med det
talet, bör man också ta konsekvenserna
när det gäller att ta ställning till
frågan om statliga medel. Eller för att
citera justitieminister Kling från debatten
i denna kammare 1965: »Vad saken
gäller är---ingenting mind re

än ekonomiska stödåtgärder för att
trygga fortbeståndet av en effektiv demokrati.
»

Då ingen reservation föreligger, skall
jag, herr talman, avstå från att framställa
något yrkande. Jag tar för givet
att frågan om statligt stöd till partierna
tas under omprövning till nästa års
riksdag.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Sedan 1965 har det skett
en mycket väsentlig förändring i denna
fråga. Två talare har nu varit uppe
i detta ärende före mig och talat nära
nog varmt för partistödet och ansett att
stödet är oumbärligt. Det är att märka
att 1965 förekom en mycket hård debatt
beträffande partistödet med just
företrädare för de två partier som dessa
talare representerar. Då ville man
inte vara med om att införa stödet.
Beträffande mitt uttalande 1965, att partistödet
borde kunna införas 1966, vill
jag säga att folkpartiet ville ha ytterli -

Ang. det statliga partistödets konstruktion
gare utredning i ärendet och på detta
sätt skjuta frågan framför sig enligt
vad som yrkades i de då avgivna reservationerna.
Förändringen innebär
naturligtvis att vi i dag på ett helt annat
sätt och från andra utgångspunkter
kan diskutera frågan om partistöd och
att vi slipper den irritation som faktiskt
förelåg 1965. Vi kan diskutera den
från andra utgångspunkter, och då blir
frågan om tiden är inne att ändra på
konstruktionen och om man över huvud
taget skall ändra den när det gäller
partistödet efter vad som här har sagts.

Om man skulle införa ett gemensamt
grundbidrag så ait varje parti får lika
mycket, stimulerar det till partisplittring.
Jag förstår inte herr Sveningsson.
Han har ingen rädsla för det och varnar
närmast för att man skulle få en
partikoncentration. Är det på det sättet
att man vill försöka bygga upp ett
partistöd som skall verka hindrande
när det gäller partikoncentration och
uppmuntrande för att åstadkomma partisplittring
i den svenska riksdagen?
Om vi ser på vad som åstadkommits
när det gäller mellanpartier, mittenpartier,
medborgerlig samling osv. anser
jag att dessa strävanden måste vara felaktigt
inriktade med hänsyn till de
önskemål som har uttalats om en samling
på den borgerliga kanten.

Det kan finnas skäl som talar för att
vi inte nu, efter erfarenheterna från
år 1966 och år 1968, skall göra en översyn.
Det är en kort tid, och erfarenheten
har i varje fall blivit att man accepterar
partistödet. Det är alltså en mycket
god erfarenhet som har utvunnits
under de här två åren.

Men innan man börjar ändra det hela
tror jag att man måste försöka skaffa
sig ännu mer erfarenhet. Enkammarriksdagen
kommer ju också att föra
med sig att det blir längre mellan valen.
Vi har tidigare haft val vartannat
år, och de gemensamma valen blir i
fortsättningen vart tredje år. Detta kan
medföra kostnadsminskningar i förhållande
till vad som tidigare varit fallet.

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Ang. det statliga partistödets konstruktion
Dessutom räknar vi med att partistöd
skall utgå inte bara via riksdagen utan
också via de kommunala församlingarna.
Det kommer säkerligen att hända
något på detta område, och frågan är
om man inte skall avvakta tills man kan
se helheten. I varje fall har vi i utskottsmajoriteten
resonerat på det viset
att tidpunkten nu inte är den rätta.
Vi vill ha rikare erfarenhet och vi
vill också se vad de nya stöden kommer
att innebära för partiernas politiska
verksamhet.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan i
detta avseende.

Herr SVENINGSSON (in) kort genmäle: Herr

talman! Konstitutionsutskottets
ärade ordförande har här försökt göra
gällande att vad jag egentligen vill med
mina uttalanden är att åstadkomma partisplittring
och inte mycket annat. Jag
är inte särskilt rädd för att några nya
partier kan uppträda och bli av betydelse
även om partistödet inte så
starkt skulle vara knutet till att gynna
det största partiet.

Vi fick också höra att vi har ändrat
mening sedan år 1965. Då var vi inom
mitt parti och även inom stora delar
av folkpartiet emot partistödet. Men då
kunde väl herr ordföranden också ha
talat om att litet längre tillbaka i tiden,
ungefär vid 1960-talets början, var
även det socialdemokratiska partiet
motståndare till ett allmänt partistöd
av skattemedel. Jag tror faktiskt att det
så sent som för tio år sedan inte ens
var tillåtet här i landet att anordna
lotterier där nettobehållningen gick till
politisk verksamhet inom ett parti. Jag
är inte riktigt säker på årtalet, men
jag vet bestämt att sådana lotterier inte
var tillåtna för omkring tio år sedan.

Jag vill också passa på att säga att
vi inte bör glömma bort att det inte
var högerpartiet som framlade förslaget
om ett allmänt partistöd. Förslaget

framfördes av det socialdemokratiska
partiet och accepterades av ännu ett
parti meddetsamma. Nu är stödet, som
vi har sagt, ett politiskt faktum, och
följden har blivit den som vi förutsåg,
nämligen att det skulle bli svårare att
finansiera den politiska verksamheten
på det sätt som var det vanliga före
stödets tillkomst. Jag tror också att jag
kan lova att konstitutionsutskottet inte
får uppleva att moderata samlingspartiet
kommer med förslag till ökning av
partistödet.

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Konstitutionsutskottets
ordförande anser att en konstruktion
med ett gemensamt grundbidrag skulle
inbjuda till partisplittring. Jag framhöll
nyss att situationen har förändrats
i det avseendet sedan beslutet fattades
1965. Med de spärregler som införts i
den nya författningen finns inte några
sådana risker att tala om.

Jag tycker att man bör se detta med
ett lika stort grundbidrag som en rättvisefråga.
Det är alldeles uppenbart att
många kostnader är lika stora för alla
partier, vilket också herr Sveningsson
sade i sitt första anförande. Om ett parti,
som har fem procent av rösterna,
vill distribuera valmaterial, kan det
inte begränsa sig till att sända detta
till fem procent av hushållen, utan materialet
måste spridas till alla.

Herr Petterssons inställning präglas,
tycker jag, litet väl mycket av passivitet.
Han sade att vi bör avvakta tills vi
får se helheten. Jag anser att det vore
lämpligt att riksdagen tar initiativ och
själv medverkar till att skapa den helhet
som vi tycker är lämplig. Jag vill
återigen påpeka att det 1965 faktiskt
antyddes eller till och med ställdes i
utsikt att en översyn av reglerna skulle
företas. Jag upprepar vad herr Pettersson
själv sade den gången att vad
vi nu gör är att vi inför detta stöd, »så
att det kan användas under år 1966, då
vi har kommunalval, samt att den över -

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Nr 23

syn som man önskat kan ske sedan
stödet väl införts och att de synpunkter
som nu har framförts i motioner och
i reservationer då kan komma att beaktas».
Det talas inte om någon längre
tidsperiod.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag undrar om herr
Sveningsson inte tar litet för stora
inteckningar i framtiden, när han säger
att moderata samlingspartiet inte
skall komma med några förslag om
ökning av partistödet. Varför inte läsa
det särskilda yttrandet i statsutskottets
utlåtande, herr Sveningsson? Vad jag
kan finna, har herr Sveningssons partivänner
en annan uppfattning än den
han själv givit till känna. Jag tror att
herr Sveningsson sa litet för mycket,
och det skulle vara värdefullt om han
ville medge att han inte riktigt menade
vad han sa.

Jag har inte avvisat frågan om översyn,
men jag anser att tidpunkten inte
är lämplig för närvarande med tanke
på de ytterligare stödformer som nu
är på tal. Låt oss få litet längre tid
på oss och litet mera erfarenhet! Jag
tror att det också finns anledning att
skaffa sig erfarenhet av arbetet i enkammarriksdagen.
Just nu tror vi att
det blir så och så. Det är bättre att få
diskutera när vi vet att det har blivit
på det eller det sättet. Att säga att jag
skulle vara motståndare till en översyn
är fel. Frågan är bara när översynen
bör ske.

Herr SVENINGSSON (m) kort genmäle: Herr

talman! Utskottets ordförande
tog i sitt anförande upp det särskilda
yttrandet i statsutskottets utlåtande nr
60 och gjorde gällande att detta inte
överensstämmer med det uttalande jag
gjorde, nämligen att jag inte tror att
det kommer något förslag från modera -

Ang. det statliga partistödets konstruktion
ta samlingspartiet om en höjning av det
statliga partistödet.

Jag vill till herr ordföranden i konstitutionsutskottet
säga att liksom fallet
är när det gäller vår reservation
står tre partier bakom det särskilda
yttrandet. När tre partier skriver under
ett särskilt yttrande eller en reservation
— det är ju ett förhållande som
ordföranden i utskottet inte har någon
erfarenhet av — så kan det inträffa
att någon rad kommer med i skrivningen
som kanske inte borde ha varit
med.

Jag hade nästan väntat att jag skulle
bli angripen för vad jag uttalat i reservationen
till konstitutionsutskottets
utlåtande, ty där förekommer några rader
som inte heller jag har så stora
sympatier för. Det är dock inte uteslutet
att herr ordföranden och hans parti
framdeles får uppleva samma sak —- det
hoppas jag — och därigenom erfara
hur det är att samarbeta med andra
partier, när det gäller att skriva särskilda
yttranden eller reservationer.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Vi lever i en utomordentligt
dynamisk tid, då vi tvingas anpassa
oss till nya situationer. Det gäller
också partistödet. Vi lever i ett annat
samhälle än vi tidigare gjorde. Vi är
på det klara med att frivilliglinjen inte
räcker till för att helt täcka partiernas
ökade behov av medel för att kunna arbeta
på ett effektivt sätt.

Jag tror att det är viktigt i rådande
situation att historieskrivningen blir någorlunda
klar. Det äger sin riktighet
att när vi år 1965 införde partistödet
så yrkade tre personer från det parti
som jag tillhör avslag på propositionen.
Motiveringen var ideologisk. Man menade
att det är väsentligt att partierna arbetar
på ett fritt sätt, utan förbundenhet
med staten på något sätt. Jag hörde
till dem som yrkade avslag på propositionen,
men jag gav klart uttryck för
att jag själv och majoriteten av det

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Ang. det statliga partistödets konstruktion
parti, till vilket jag hör, ansåg tiden
vara inne för införande av ett effektivt
partistöd. Vi ville emellertid — det
framhöll jag också — att en mera omfattande
översyn skulle göras än som
hade gjorts i den proposition som då
förelåg. För mig och för många av oss
är det helt logiskt att, när nu så pass
många år har gått sedan det nya partistödet
infördes, en översyn verkligen
kommer till stånd.

Jag undrar, herr Pettersson, om det
är möjligt att vidhålla att tiden ännu
inte är inne för en översyn. Vi har varit
med om ett riksval där ett parti gjort
stora vinster, ett annat parti stora förluster.
Vi står inför frågan huruvida
kommunerna skall få rätt att införa
partistöd. En arbetspromemoria har utarbetats
därom, men det är mycket väsentligt
att en enhetlighet kommer till
stånd i kommunernas liv.

Det ligger tyngd i de argument som
framföres till stöd för önskan om en
översyn i detta avseende. Därför vill
jag, herr talman, yrka bifall till den
reservation som föreligger.

Jag vill än en gång betona att i det
parti jag tillhör var det en majoritet
som önskade att partistödet skulle införas.
Denna majoritet ville emellertid
också att en noggrann genomgång skulle
ske av förutsättningarna för stödet. Vi
vidhåller behovet av en sådan noggrann
genomgång i dag och menar att
tiden verkligen är inne i nuvarande
läge att göra en översyn.

Jag vill också med detta anförande
få fastslaget att någon omvändelse i frågan
icke har skett inom det parti jag
tillhör. Majoriteten inom mitt parti har
haft samma grundsyn hela tiden, och
nu är det ett samlat uttryck för var vi
står.

Därför yrkar jag, herr talman, bifall
till reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets

hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr
23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — BO.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 60, i anledning
av Kung], Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag
för budgetåret 1969/70 till bidrag
till politiska partier jämte motioner, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Nr 23

Ang. vidareutbildning och fördelning av
läkare

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 83, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående vidareutbildning
och fördelning av läkare m. m.
jämte motioner och Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till efterutbildning
av viss sjukvårdspersonal m. m.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
35, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 21 februari 1969,

1. föreslagit riksdagen att godkänna
vad som i statsrådsprotokollet förordats

a. rörande grundutbildning för läkare
av fem och ett halvt år,

b. om systematisk undervisning under
vidareutbildning av läkare,

2. berett riksdagen tillfälle att yttra
sig angående vad som i statsrådsprotokollet
anförts om vidareutbildning av
läkare m. m. i övrigt,

3. föreslagit riksdagen att till Vidareutbildning
av läkare för budgetåret
1969/70 under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 1 600 000 kronor.

I propositionen hade redovisats ett
förslag från socialstyrelsen och universitetskanslersämbetet
om läkares grundutbildning
och vidareutbildning. Till
grund för förslaget låge bland annat ett
förslag till överenskommelse mellan de
nordiska länderna om enhetliga regler
rörande specialistkompetens för läkare.

Propositionen uppbures av grundtanken
att läkarnas vidareutbildning
skulle inordnas i den allmänna sjukvårdsplaneringen.
Läkarnas vidareutbildning
skulle därvid utformas som ett
led i en strävan efter en balanserad
expansion av sjukvårdens olika grenar.
Det framhölles i detta sammanhang, att
viktiga områden som behövde byggas
ut vore den öppna vården utanför sjukhusen,
den psykiatriska vården och
långtidssjukvården.

Ett program framlades för användningen
av läkartillskottet i landet fram
till år 1975.

Tiden för grundutbildningen för läkare
fram till läkarexamen — som avsåges
ersätta nuvarande medicine licentiatexamen
— hade föreslagits bliva
förkortad från sex och ett halvt år
till fem och ett halvt år, huvudsakligen
genom att de s. k. assistenttjänstgöringarna
på nio månader utginge ur grundutbildningen.
Läkarexamen enligt den
nya studieordningen beräknades komma
att avläggas första gången i början
av år 1973.

Vidare föresloges, att vidareutbildningen,
som läkaren skulle fullgöra i
underordnad ställning, skulle inledas
med en allmän utbildningsperiod, kallad
allmäntjänstgöring. I propositionen
uttalades, att den obligatoriska allmäntjänstgöringen
— vars omfattning och
innehåll bestämdes av Kungl. Maj:t —
borde omfatta 21 månader, av vilka
bland annat sex månader inom öppen
vård och tre månader inom psykiatri.

Den fortsatta vidareutbildningen avsåges
komma att äga rum i form av
antingen en specialistutbildning, som i
regel skulle omfatta tjänstgöringar under
sammanlagt 4—5 år, eller en utbildning
till allmänpraktiker under tre
år. Härunder skulle läkaren följa viss
systematisk undervisning.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t, enligt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 3 januari
1969, föreslagit riksdagen att till
Efterutbildning av viss sjukvårdspersonal
m. m. för budgetåret 1969/70
anvisa ett förslagsanslag av 620 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande i anledning av propositionen
nr 35 väckta motioner, nämligen dels

de likalydande motionerna I:
926, av herr Kaijser m. fl., och II: 1059,
av herr förste vice talmannen von Friesen
m. fl.,

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Ang. vidareutbildning och fördelning av

dels de iikalydande motionerna I:

935, av fru Hamrin-Thorell m. fl., och

II: 1073, av fru Fr senkel m. fl.,

dels de Iikalydande motionerna 1:

936, av herr Kaijser in. fl, samt II:
1075, av herr Magnusson i Borås och
herr Nelander,

dels de Iikalydande motionerna I:

937, av herr Sörenson, och II: 1074, av
herr Jönsson i Ingemarsgården,

dels de Iikalydande motionerna 1:

938, av herr Sörlin m. fl., och II: 1072,
av herr Eskel m. fl.

Vidare hade utskottet behandlat de
vid riksdagens början väckta likalydande
motionerna I: 109, av herr Nilsson,
Nils, m. fl., och II: 128, av herr
Jonasson in. fl.

I motionerna 1:926 och 11:1059 hade
anhållits, att riksdagen vid behandling
av propositionen nr 35, angående
vidareutbildning och fördelning av läkare
m. in., måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t uttala, att specialiteten invärtesmedicinska
allergisjukdomar borde inrättas
som självständig specialitet, eller
att, därest grenspecialiteter redan nu
principiellt skulle införas, specialiteten
invärtesmedicinska allergisjukdomar
borde inrättas som grenspecialitet inom
specialiteten allmän invärtes medicin.

I motionerna 1:936 och 11:1075 hade
föreslagits,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle uttala,

att rätten att tillsätta ytterligare läkartjänster
borde givas sjukvårdshuvudmännen,
dock inom av socialstyrelsen
angivna ramar, samt

att allmäntjänstgöring icke borde införas
inom psykiatri och öppen vård
innan tillfredsställande handledning
kunde tillförsäkras de tjänstgörande
läkarna.

I motionerna 1:937 och 11:1074 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin
mening giva till känna,

läkare

1. att vid läkares grundutbildning
mer tid borde givas åt ämnet psykiatri,
särskilt då vad gällde psykoterapi, än
vad som rymdes i det föreliggande förslaget,

2. att vid fastställande av specialistutbildningen
i psykiatri ämnets innehåll,
omfattning och inriktning borde
givas en ställning fullt jämbördig med
de somatiska specialiteterna.

I motionerna 1:938 och 11:1072 hade
framställts yrkande om att riksdagen
i anledning av propositionen nr
35 skulle uttala, att Kungl. Maj :t snarast
borde utfärda eller angiva tidpunkt
för erforderliga bestämmelser i
frågan om höjda kompetenskrav för
provinsialläkartjänst.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

1. att riksdagen måtte godkänna vad
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 21 februari 1969 förordats
rörande grundutbildning för läkare av
fem och ett halvt år,

2. beträffande nya ämnesmoment i
grundutbildningen att riksdagen måtte
avslå motionerna 1:935 och 11:1073
samt I: 937 och II: 1074, samtliga såvitt
nu vore i fråga,

3. beträffande antagning till grundutbildning
att riksdagen måtte avslå
motionerna 1:935 och 11:1073, såvitt
nu vore i fråga,

4. beträffande tjänster för forskarutbildning
att riksdagen som sin mening
måtte giva Kungl. Maj :t till känna
vad utskottet anfört,

5. beträffande inrättande av nya läkartjänster
att riksdagen måtte avslå
motionerna 1:936 och 11:1075, såvitt
nu vore i fråga,

6. beträffande en översyn av provinsialläkarväsendet
att riksdagen måtte
avslå motionerna 1:109 och 11:128,

7. beträffande en personalbudget att
riksdagen måtte avslå motionerna I:
935 och II: 1073, såvitt nu vore i fråga,

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Nr 23

Ang. vidareutbildning och fördelning av läkare

8. beträffande allmäntjänstgöringen
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:936 och 11:1075, såvitt nu vore i
fråga,

9. beträffande vidareutbildning vid
mindre lasarett att riksdagen måtte avslå
motionerna 1:935 och 11:1073, såvitt
nu vore i fråga,

10. beträffande specialistutbildningen
i psykiatri att riksdagen måtte avslå
motionerna 1:937 och 11:1074, såvitt
nu vore i fråga,

11. beträffande specialiteten internmedicinska
allergisjukdomar att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:926
och II: 1059,

12. beträffande kompetenskrav för
provinsialläkartjänst att riksdagen i anledning
av motionerna 1:938 och II:
1072 som sin mening måtte giva Kungl.
Maj :t till känna vad utskottet anfört,

13. att riksdagen med avslag å motionerna
1:935 och 11:1073, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, måtte
godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats om systematisk undervisning
under vidareutbildning av läkare,

14. beträffande kostnadsfördelningen
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:935 och 11:1073, såvitt nu vore i
fråga,

15. beträffande vad i statsrådsprotokollet
anförts om vidareutbildning av
läkare m. m. i vad det icke behandlats
under 4—14 att riksdagen som sin mening
måtte giva Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet anfört,

16. att riksdagen för budgetåret
1969/70 på driftbudgeten under femte
huvudtiteln måtte anvisa

a. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
till Vidareutbildning av läkare ett
förslagsanslag av 1 600 000 kronor,

b. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
till Efterutbildning av viss sjukvårdspersonal
m. m. ett förslagsanslag
av 420 000 kronor.

I sitt yttrande hade utskottet å s. 6
i det tryckta utlåtandet anfört bland
annat följande:

»Forskarutbildningen i kliniska ämnen
berörs av chefen för utbildningsdepartementet
i propositionen nr 31
(s. 67—68). Utskottet har förutsatt att
det nämnda programmet ger utrymme
för erforderligt antal tjänster för forskarutbildning
som kan ge nödvändig
praktisk klinisk erfarenhet.»

Reservationer hade avgivits

1, beträffande tjänster för forskarutbildning,
av herr Ottosson (m), fru
Diesen (m), herr Bohman (m) och
fröken Ljungberg (m), vilka ansett, att
det nyss återgivna stycket av utskottets
yttrande bort hava följande lydelse:

»Forskarutbildningen i kliniska ämnen
berörs av chefen för utbildningsdepartementet
i propositionen nr 31
(s. 67—68). Departementschefen utgår
däri från en genomsnittlig forskarutbildningstid
av 4 år men framhåller att
den kliniska utbildningen måste kombineras
med omfattande klinisk erfarenhet
och att den sammanlagda tiden
därför måste få omfatta mer än 4 år.
Utskottet vill i anledning härav beträffande
tjänster för forskarutbildning understryka
vikten av att underläkartjänsterna
vid universitetsklinikerna
ges sådan konstruktion att detta syfte
kan förverkligas och att den nu föreslagna
utbildningsgången inte genomförs
på sådant sätt att detta försvåras.
Konstruktionen av läkartjänsterna vid
undervisningssjukhusen torde därför
lämpligen böra utformas i samråd mellan
universitetsmyndigheterna, socialstyrelsen
och de berörda sjukvårdshuvudmännen.
»;

2, beträffande inrättande av nya läkartjänster,
av herr Ottosson (m), fru
Diesen (m), herr Bohman (m) och fröken
Ljungberg (m), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 5
hemställa, beträffande inrättande av
nya läkartjänster, att riksdagen i anledning
av motionerna 1:936 och II:
1075, såvitt nu vore i fråga, som sin

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Ang. vidareutbildning och fördelning av

mening måtte giva Kungl. Maj:t till
känna vad reservanterna anfört;

3, beträffande specialiteten internmedicinska
allergisjukdomar, av herr
Ottosson (in), fru Diesen (m), herr
Bohman (m) och fröken Ljungberg
(m), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort erhålla den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under 11 hemställa, beträffande
specialiteten internmedicinska
allergisjukdomar, att riksdagen med
bifall till motionerna 1:926 och II:
1059 som sin mening måtte giva Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! När vi i dag går att fatta
beslut om vidareutbildning och fördelning
av läkare kan det vara av värde
att konstatera att uppläggningen av utbildningen
i stort inte givit anledning
till egentliga invändningar. Man kan
säga att utbildningen bygger på principer
som vi redan har. Det är dock en
viktig ändring som skall införas.

Den del av den praktiska utbildningen
som hittills genomgåtts i form av assistenttjänstgöring
före den egentliga läkarexamen
skall i fortsättningen göras
efter denna examen. Dessa tjänstgöringar
skall i framtiden omfatta sammanlagt
sex månader i medicin, sex månader i
kirurgi — varav en å två månader bör
fullgöras vid intesivvårdsavdelning —
sex månader i öppen vård samt tre månader
vid psykiatrisk eller barn- och
ungdomspsykiatrisk klinik. Det är sammanlagt
21 månader.

De blivande läkarna skall i denna
tjänstgöring fungera som läkare med läkares
uppgifter och läkares ansvar. De
båda ämbetsverk som berett ärendet
understryker angelägenheten från utbildningssynpunkt
av att allmäntjänstgöring
kan fullgöras under handledning
av överordnad läkare samt att läkarna
under denna utbildningstjänstgöring
får tillfälle att deltaga i konferenser
och demonstrationsronder.

läkare

Ämbetsverken är emellertid medvetna
om att det kan föreligga svårigheter,
i varje fall inledningsvis, att anordna
från utbildningssynpunkt fullt tillfredsställande
tjänstgöringsplatser i öppen
vård. Det torde sålunda inte vara möjligt
att redan från början fordra att arbetet
i den öppna vården skall ske under
övervakning, anför ämbetsverken.

Det är just när det gäller anordnandet
av sådana tjänstgöringar som kontroversiella
synpunkter har kommit
fram. Dessa synpunkter, som har sin
grund i de reella faktorer som ligger
bakom det anförda yttrandet, kan sägas
beröra dels utbildningen, dels patientvården.
Mot den ämnesinriktning som
givits dessa tjänstgöringar har man däremot
inte opponerat sig. Man respekterar
syftet med dem, nämligen att åstadkomma
en viss styrning i riktning mot
områden som är dåligt försedda med
läkare. Det är framför allt inom psykiatrin
och inom den öppna vården
som läkarbristen i våra dagar gör sig
märkbar. Den nu beskrivna tjänstgöringen
kommer att tillföra den öppna
vården en arbetskraft som motsvarar
450 tjänster — naturligtvis i och för sig
ett bra tillskott — och den psykiatriska
vården en arbetskraft motsvarande 225
tjänster. Alla de ungefär 900 läkare som
varje år kommer att passera utbildningen
skall ju vara skyldiga att tjänstgöra
sex respektive tre månader inom dessa
båda specialiteter.

Den inriktningen av vidareutbildningen
bör sålunda bidra till att minska
läkarbristen inom dessa båda områden.
Men det är fråga om korta — i ämnet
psykiatri extremt korta — förordnanden
för läkare som tidigare har mycket
kort praktisk erfarenhet inom sjukvård
över huvud taget och alls ingen inom
de båda områden det här gäller. På tre
månader hinner man knappt mer än
komma in i de metoder som används
i psykiatrin. I öppen vård hinner man
på sex månader så långt att man får en
viss rutin med vad man skulle kunna
kalla normalfallen.

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Nr 23

Ang. vidareutbildning och fördelning av läkare

Särskilt från Sveriges förenade studentkårer
har framförts den synpunkten
att allmäntjänstgöring inom psykiatri
och öppen vård inte bör anordnas
förrän tillfredsställande handledning
kan tillförsäkras de tjänstgörande.
Man kan inom Sveriges förenade studentkårer
inte dela den uppfattning
som framförts av de båda ämbetsverken
och som departementschefen i propositionen
har anslutit sig till, att den
nuvarande läkarbristen inom dessa båda
områden motiverar en allmäntjänstgöring
redan innan en handledning
kunnat ordnas. Man förstår studenternas
representanter. De tycker inte att de
kommer att få tillräcklig utbildning inom
de båda verksamhetsområden det
här gäller, en utbildning som de känner
att de behöver. De vill ha tillgång
till en äldre, erfaren kollega, som de
kan fråga till råds i besvärliga situationer.
De känner sig insufficienta inför
de uppgifter som kommer att läggas
på dem och de känner sitt ansvar
inför de patienter de skall ta hand om.

Vid flerläkarstationer kan det finnas
möjlighet till en sådan handledning.
I varje fall finns möjlighet att
fråga. Men de flesta provinsialläkare är
inte vid flerläkarstationer. En organisation
med biträdande provinsialläkare
skulle kunna ge möjlighet till sådan
handledning, och det på arbetsplatsen.
En sådan anordning kräver nya tjänster
men skulle kanske dessutom kunna
göra de ordinarie provinsialläkartjänsterna
mera attraktiva. Den skulle kunna
minska bundenheten, isoleringen
och den långa arbetstiden för den äldre
kamraten.

Det är inte bara i fråga om dessa
tjänstgöringar man upplever en viss
oro. Det gör man också inom de båda
andra områden där allmänutbildning
inom vidareutbildningen skall äga rum.
Man känner denna oro dels på grund
av vissa formuleringar departementschefen
gjort, dels — och i nästan ännu
högre grad — på grund av de förklaringar
socialstyrelsens chef lämnat när

2 Första kammarens protokoll 1969. Nr 23

man från visst håll uttalat sin oro för
framtiden.

Herr talman, jag vill göra en liten
utvikning för att redogöra för hur förhållandena
ter sig nu.

På medicinsk och kirurgisk klinik
finns för närvarande överläkare och
biträdande överläkare samt därjämte
underläkare med treårsförordnanden
och ettårsförordnanden — det sista för
läkare som önskar s. k. randutbildning
i medicin eller kirurgi. Vissa av underläkarna
med treårsförordnande kan få
sina förordnanden förlängda till sex
år och eventuellt mera; i allmänhet gäller
detta en vid varje klinik.

Alla läkare med upp till treårsförordnanden
fullgör, särskilt under sina senare
år, högst kvalificerade uppgifter.
De utför tekniskt krävande uppgifter,
operationer och liknande. Jag har ju
erfarenhet bara från kirurgisk klinik,
men enligt vad jag hört sägas gäller
detsamma också på medicinska kliniker.
Sådana tekniskt krävande saker
lär man sig inte utföra på ett halvår,
än mindre på fyra månader. Man behöver
några år för det. överläkaren
och de biträdande överläkarna hinner
ingalunda ensamma utföra alla de krävande
uppgifterna. De måste ha hjälp
av sina underläkare. Det är därför nödvändigt,
att läkare i de tjänsterna finns
kvar även i fortsättningen.

Även i den öppna mottagningen,
framför allt i jourtjänsten på mottagningen
för akuta fall — ofta mer eller
mindre lömska bukfall eller olycksfall
på den kirurgiska avdelningen, hjärtinfarkter
och liknande fall av mer eller
mindre grav natur på den medicinska
avdelningen —• måste det vara folk
med en viss erfarenhet, vilka som ansvariga
läkare skall sköta arbetet. En
sådan erfarenhet har inte de som går in
i denna tjänstgöring under vidareutbildningen.
De hinner knappast få det
under de fyra eller högst sex månader
som de går på en kirurgisk eller medicinsk
avdelning. När de på ett nöjaktigt
sätt kommer in i arbetet, skall

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Ang. vidareutbildning'' och fördelning av läkare

de ge sig i väg igen och ersättas med
en ny som inte hunnit få någon erfarenhet
ännu.

Det gäller för dessa läkare att ta
ställning till akuta problem, vars bedömande
kräver både kunskaper och
erfarenhet. Visst kan man säga att det
på ett sjukhus alltid finns möjligheter
att fråga till råds, men det gäller just
att veta när man skall fråga till råds.
Det är ingalunda säkert att en oerfaren
vet detta. Därav har jag livlig erfarenhet
som chef för eu kirurgisk klinik.
»Du får aldrig ovett om du frågar, men
du kan få ovett om du inte frågar», så
brukade jag formulera mitt råd. Men
det var inte säkert att jag fick några
frågor i alla fall.

Om en sjuk person kommer till en
kirurgisk specialavdelning bör han ha
rätt att begära att den läkare som tar
hand om honom och i första hand skall
bedöma hans tillstånd skall ha åtminstone
så mycket utbildning i kirurgi
som en allmänpraktiserande läkare
minst måste ha. De läkare som genomgår
vidareutbildning har inte nått så
långt, men de kommer att vara skyldiga
att på eget ansvar delta i jourtjänsten
på dessa avdelningar. I deras
uppgifter måste ingå att ta emot de
sjuka för deras första behandling.

När jag tidigare studerat dessa frågor
räknade jag med att de underläkare
som nu finns skall kvarstanna och
handleda sina yngre kolleger. Detta var
ju avsikten att så skulle ske vid den
nuvarande assistentutbildningen, men
det har tyvärr i den nödsituation som
rått de senaste åren inte kunnat genomföras.
Assistenterna har till följd av
bristen på färdigutbildade läkare fått
vikariera på läkartjänster, och jag skulle
kunna berätta en hel del om vilka
risker detta förhållande inneburit. Nu
är det — skulle man kunna säga — meningen
att permanenta den rådande
nödsituationen. Så tror i varje fall jag.

När departementschefen skriver att
man skall ha två olika slag av läkartjänster
i sjukvården, nämligen dels

fasta tjänster, dels tjänster för läkare
under vidareutbildning, och att den sist
nämnda kategorin inte skall utgöras av
flera befattningshavare än som vid varje
tidpunkt motsvarar det antal läkare
som efterfrågar en sådan utbildning,
så har jag inte reagerat mot detta. Statsrådets
formuleringar är här enligt min
uppfattning fullt riktiga. När han säger
att tjänsterna bör vara fördelade
på sjukvårdens olika sektorer så att
detta motsvarar det sjukvårdsbehov
som kan förutses är också detta i princip
riktigt, även om man kanske vill
ställa sig litet frågande på grund av
formuleringarna.

I detta avseende har jag nämligen
haft samma uppfattning som Landstingsförbundet
och Stadsförbundet,
nämligen att tjänsterna i vidareutbildningen
inte gäller sådan läkarverksamhet
som i dag bedrivs av underläkare
och som helt föranleds av sjukvårdens
behov. Förbunden har ju yrkat på att
frågor som sammanhänger med kostnadsfördelningen
beträffande dessa
tjänster skall tas upp till förhandling,
eftersom tjänsterna delvis ingår i undervisningen
och delvis i sjukvården.

När departementschefen sedan skriver
att en viss omstrukturering av befintliga
tjänster förutses kunna ske särskilt
inom andra områden ''än öppen
vård, psykiatri och långtidsvård, bl. a.
genom att vakanta tjänster byts ut mot
nya, då blir jag orolig. Erfarna underläkare
vid kirurgiska kliniker som utför
gallstensoperationer m. m. skall ersättas
av sådana läkare som startar utan
erfarenhet och som skall tjänstgöra vid
dessa avdelningar under högst fyra—
fem månader, som det förefaller. Det
är den aspekten som gör mig orolig.

Än mera orolig har jag egentligen blivit
när jag läst generaldirektör Rexeds
skrift med anledning av ett inlägg av
professor Giertz, alltså ordföranden i
Svensk kirurgisk förening. Generaldirektör
Rexed säger att det nu finns 298
underläkartjänster av det här slaget vid
de sjukhus som skall ha hand om ut -

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Nr 23

Ang. vidareutbildning och fördelning av läkare

bildningen och att dessa tjänster täcker
medelbehovet för utbildning fram till
1976. Jag skall gärna erkänna att jag
inte gjort någon kontrollräkning, men
det låter som om man skulle plocka
bort alla de nuvarande underläkarna
och ersätta dem med läkare i vidareutbildning
med högst 4—6 månaders utbildning.
Jag tror inte detta är riktigt,
men det är i alla fall vad som utlöst
vår oro.

Svensk sjukvård kan inte sägas vara
betjänt av att alla de underläkare som
nu har treårsförordnande efter tre år
skall lämna sina tjänster och ersättas
med sådana som har fyra—fem månaders
sammanlagt förordnande. Men med
det fasta fixerandet av hur det ökade
antalet läkare skall placeras, som av
departementschefen görs i propositionen,
tycks det bli så. Vi kan inte tro
att detta är rätt, och därför vill vi med
hänsyn till sjukvårdens behov ha mer
flexibla möjligheter. Generaldirektör
Rexed sade visserligen att det är rimligt
att ett antal underordnade nya
tjänster inom kirurgin under de närmaste
åren kommer till. Det betyder en
viss ändring mot vad som står i propositionen.
Det är möjligt att man kan
läsa det på olika sätt, men vi vill vara
förvissade om möjligheterna att få behålla
de tjänster med utbildade läkare
som behövs. Vi tycker att huvudmännen
som verkar på det lokala planet
och mest får känna av behoven måste
få avgöra vilka nya tjänster som erfordras,
naturligtvis inom de ramar som
socialstyrelsen angivit.

Detta borde inte vara någon partipolitisk
fråga. Det är inga ideologiska synpunkter
som ligger till grund för vårt
ställningstagande. Det är inte heller
någon facklig fråga. Det gäller inte
pengar, inte tjänstetider och inte förmåner
av andra slag. Det gäller omtanken
om de patienter som skall söka råd
och bot i vår sjukvård — i öppen vård,
vid våra sjukhus, i psykiatrisk, medicinsk
och kirurgisk sjukvård. Det är
omtanken om dem som gör att vi ställer

det yrkande som ingår i reservation
nr 2.

Det finns en sak till i detta sammanhang
som berörs i reservation nr 1.
Det gäller tjänster för forskarutbildning,
och vårt yrkande hänger samman
med forskarutbildningen i kliniska ämnen
som berörs av chefen för utbildningsdepartementet
i proposition nr 31.
Departementschefen utgår där från en
genomsnittlig forskarutbildningstid på
fyra år men framhåller att den kliniska
utbildningen måste kombineras med
omfattande klinisk erfarenhet och att
den sammanlagda tiden därför måste
omfatta mer än fyra år.

Det är angeläget att underläkartjänsterna
vid universitetsklinikerna ges en
sådan konstruktion att detta syfte kan
förverkligas. Konstruktionen av dessa
tjänster bör lämpligen utformas i samråd
mellan universitetsmyndigheterna,
socialstyrelsen och sjukvårdshuvudmännen.
En ny behandlingsmetod kan vara
det som man vill undersöka. Man vill
få resultaten även på lång sikt. Man
kan hitta på en ny behandlingsmetod
som man måste börja med, men man
behöver se resultaten på lång sikt innan
man blir färdig. Det kan ta tid.
Det kan komma en ny sjukdomsbild
som man inte har sett förut, och man
kan få en idé om vad som kan vara
dess orsak. Man vill kanske ha möjlighet
att pröva om den idén kan vara
riktig nästa gång ett sådant fall inträffar.
Det brukar komma sådana om man
har uppmärksamheten direkt riktad på
just det symtomet och just den detaljen
i sjukdomsbilden, och den idé man har
fått kan kanske lösa en gåta, ge en
förklaring och ge en möjlighet att bota.
Man sätter i gång en mängd undersökningar
på bred bas, men det kan vara
svårt att bedöma hur lång tid det tar
innan man kan verifiera sin idé. Tjänsterna
måste konstrueras så att man får
möjlighet att fullfölja en sådan idé.

Vissa frågor tas inte upp till avgörande
i propositionen. Det gäller bland annat
den viktiga frågan om legitimation

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Ang. vidareutbildning och fördelning av läkare

som läkare och behörighet för vissa
tjänster. Skall legitimation meddelas redan
efter läkarexamen men före obligatorisk
21 månaders tjänstgöring, eller
skall man vänta med det tills dessa
tjänstgöringsmånader är fullgjorda?

Skall man ha en tidig legitimation,
förenad med skärpta krav på behörighet
för olika tjänster? Departementschefen
tar inte ställning till den frågan
i propositionen, och jag skall gärna erkänna
att man förvisso kan ha olika
uppfattningar om detta. Inte heller uttalar
sig departementschefen om de
nya specialitetsbestämmelser som sedan
flera år efterfrågats från läkarhåll. De
nuvarande bestämmelserna är föråldrade
liksom i ännu högre grad en hel del
av de nuvarande behörighetsbestämmelserna.
Det är Kungl. Maj:t som har rätt
att bestämma i dessa frågor liksom
också i fråga om vilka specialiteter som
skall finnas. Jag vill uttala den förhoppningen
att de regler som fordras
på dessa områden rätt snart måtte fastställas.

I utskottsutlåtandet finns en reservation
som gäller vilka specialiteter som
skall inrättas. Det är reservation 3, som
yrkar på att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skall framföra åsikten att
specialiteten internmedicinska allergisjukdomar
skall inrättas. I den frågan
kan ju Kungl. Maj:t göra som Kungl.
Maj :t vill. Vårt yrkande, som bara innebär
en framställning till Kungl. Maj:t
om att denna specialitet måtte inrättas,
har framförts många gånger tidigare.
Det hade bättre förespråkare än i mig
förr om åren i professor Edström, som
tyvärr inte är kvar längre i kammaren.
Yrkandet bygger i år på en motion som
är undertecknad av ledamöter av alla
de fyra demokratiska partierna. Det är
herr förste vice talmannen Strand, herr
Birger Lundström, herr Harald Pettersson
samt fru Hultell och jag från vårt
parti som har undertecknat den.

Det är framför allt astmasjuka som
skulle beröras av denna specialitet, men
det finns också många andra invärtes -

medicinska åkommor som är av allergisk
natur. Jag känner till detta en smula,
eftersom jag för drygt 20 år sedan
disputerade på en avhandling rörande
en del sådana åkommor i buken. Det är
dock framför allt astmasjukdomen det
här gäller med dess speciella diagnostiska
problem, där allergidiagnostiken
är en väsentlig ingrediens och där inte
bara laboratoriemetoder utan också klinisk
erfarenhet har sin mycket stora betydelse.
Där finns mycket stora terapeutiska
problem, där behandlingen är
mycket speciell, kräver en stor erfarenhet,
och där sjukdomen — om man inte
lyckas komma till rätta med behandlingen
— kan leda till en höggradig invaliditet.
Enligt min mening gör allt
detta att det redan i och för sig skulle
vara motiverat med en specialitet för
just den sjukdomen, men det är kanske
riktigare att specialiteten omfattar invärtesmedicinska
allergiska sjukdomar
över huvud taget.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till samtliga tre vid detta utlåtande
fogade reservationer.

Fru HULTELL (m):

Herr talman! Herr Kaijser har utförligt
motiverat reservanternas ställningstagande
i de tre reservationer som är
fogade till statsutskottets utlåtande nr
83. Som medmotionär vill jag ändå
framlägga några synpunkter i anslutning
till reservation 3 beträffande specialiteten
internmedicinska allergisjukdomar.
Under senare år har från patientorganisationer
uttryckts önskemål
om möjligheten att erhålla ökad specialistvård
för invärtesmedicinska allergifall.
Riksförbundet mot allergi framhöll
också i ett remissyttrande över en utredning
om allergivårdens organisation
år 1966 att det är ytterligt svårt för
allergisjuka att erhålla specialistvård.
Det var alltså år 1966. Förhållandena
har inte förbättrats. Allt fler människor
i vårt land får allergiska besvär. Det beräknas
att omkring 500 000 människor i

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Nr 23

Ang. vidareutbildning och fördelning av läkare

Sverige har en allergisk sjukdom som
är så besvärande att de söker läkare.
Det finns 70 000 astmasjuka. Hösnuva
eller rättare sagt pollensnuva är också
en välkänd och besvärlig åkomma som
många lider av under hela sommaren.
Det betyder att det finns många människor
som ogärna tar ut semester under
sommarhalvåret. Detta är ett stort
problem t. ex. för anställda i industrier
som stänger helt under semestertid.

Det finns även allergiframkallande
ämnen i vår föda. Dessa allergier ger
ofta astma, snuva och nässelfeber. De
svåraste yttringarna av dessa allergier
kräver ofta lång behandlingstid, ibland
flera år, och för närvarande kan inte
alla patienter få den vård de behöver.

Enligt en nyligen gjord handikappundersökning
är astma en av de vanligaste
orsakerna till nedsatt funktionsförmåga.
Det finns omkring 3 000 astmasjuka
som har förtidspension på
grund av sjukdomen.

Att allergisjukdomarna ökat så kraftigt
beror bl. a. på den ökade användningen
av syntetiska medel, såsom tvättmedel,
plaster, nylon, läkemedel och
kosmetiska preparat. Det beror säkert
också på föroreningar i vatten och luft.
Det finns mängder av ämnen som framkallar
allergier, och nya tillförs i rask
takt. Allergisjukdomarna utgör en allvarlig
och växande folksjukdom. För de
människor som drabbas av sjukdomen
måste man åstadkomma en verklig upprustning
av allergivården genom ökad
forskning och utbyggnad av vårdresurserna
och kanske främst utbildning av
specialiserade läkare.

Tillkomsten av specialiteten allergologi
skulle säkert stimulera yngre läkare
att ägna sig åt detta område, och det
skulle också, tror jag, stimulera forskningen.

Statsutskottet har inte tillstyrkt yrkandet
i motionsparet 1:926 och
11:1059 om ett uttalande för att specialiteten
internmedicinska allergisjukdomar
inrättas som särskild specialitet eller
grenspecialitet. Jag beklagar livligt

att utskottet ej ville tillstyrka motionen.
Jag tror att ett uttalande från riksdagens
sida enligt motionen hade påskyndat
frågans lösning.

Utskottet utgår ifrån att nämnden för
läkares vidareutbildning kommer att
pröva frågan. Det är också min förhoppning,
därest riksdagen i dag ej bifaller
reservation 3, att denna nämnd snarast
tar upp denna fråga, som är så angelägen
för många människor, och att
nämnden också föreslår en självständig
specialitet eller grenspecialitet. Skulle
någon specialitet ej inrättas, föreligger
risk dels att läkare som för närvarande
ägnar sig åt hithörande ämnesområden
lämnar dessa, dels att intresset hos blivande
läkare försvinner. Det vore verkligen
beklagligt med hänsyn till den
ökande frekvensen av de allergiska
sjukdomarna.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till reservation 3 i statsutskottets
utlåtande.

Häri instämde herr Pettersson, Harald,
(ep).

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Frågan om läkarutbildningen
är enligt min mening en av
de väsentligaste frågor riksdagen har
att behandla under denna vårsession.
Frågan om sjukdomen och dess övervinnande
har både ekonomiska och humanitära
aspekter av för enskilda människor
och samhället djupt ingripande
art.

Enligt min uppfattning föreligger en
viss snedbelastning i det sätt på vilket
det svenska samhället betraktar sjukdomssituationen.
Man har överbetonat
intresset för de somatiska sjukdomarna
och undervärderat de psykiska sjukdomarnas
smärta och nöd för både enskilda
människor och samhället. Såvitt jag
kan se är inte något sjukdomsområde
viktigare än ett annat när det gäller
att ge hjälp. Som regel betraktas cancer
och gallåkommor som somatiska
sjukdomar. Man ägnar stor uppmärk -

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Ang. vidareutbildning och fördelning av
samhet däråt — med all rätt. För mig är
en depression, en schizofreni, en ångestneuros,
eller vad vi nu skall anföra som
exempel på psykisk sjukdom, av samma
dignitet, av samma svårighetsgrad,
med samma grad av lidande för de
människor som drabbats därav som en
somatisk sjukdom.

Detta är bakgrunden till de yrkanden
som har ställts i den motion jag
har väckt i denna kammare och som
ställts i en likalydande motion i andra
kammaren av herr Jönsson i Ingemarsgården,
nämligen I: 937 och II: 1074. Vi
har inte kunnat göra annat än att hemställa
att riksdagen skulle anmäla för
Kungl. Maj :t en viss grundsyn i detta
avseende.

När det gäller läkares grundutbildning
har vi önskat att riksdagen skulle
uttala att mer uppmärksamhet bör vad
gäller läkarnas utbildning ägnas åt de
psykiska sjukdomarna. Vi har då särskilt
angivit psykoterapin, eftersom den
står i blickpunkten och för närvarande
diskuteras och eftersom den enligt vad
jag tror står inför en anmärkningsvärd
utveckling i vårt samhälle utan att staten
ännu framlagt några konkreta och
skapande förslag till utbildning i facket.

Vi har vidare anmält att riksdagen,
då den nu har förmånen att få yttra sig
om specialistutbildningen, bör säga till
Kungl. Maj :t att ämnet psykiatri bör
jämställas med, betraktas som fullt jämbördigt
med de skilda somatiska specialiteterna.

Jag vidhåller att jag här berör en
ytterst väsentlig fråga. Jag har den uppfattningen
att utskottet icke tagit tillbörlig
hänsyn till den situation som vi
befinner oss i som folk, då vi bedömer
sjukdomarna och deras botande.

Utskottet anför att utskottet i likhet
med föredragande departementschefen
finner förslaget till allmänutbildning
väl avvägt. Jag delar icke denna uppfattning.
Jag anser att avvägningen
inte är gjord på rätt sätt. Jag menar att
mer tid i läkarutbildningen borde ägnas
åt de psykiska sjukdomarnas smärta

läkare

och lidande, än vad som nu föreslås,
och jag gör det så mycket mer som jag
är ganska övertygad om att forskningen
har kommit så långt att vi, om samhället
på ett effektivt sätt ville ställa
resurser till förfogande, skulle kunna
hjälpa många människor som inte nu
blir hjälpta i detta avseende.

Det har gång på gång påpekats att
det ganska ofta på somatiska sjukvårdsplatser
ligger människor som har sina
sjukdomsrötter i psykiska störningar av
skilda slag. Det finns möjlighet att här
i viss mån avlasta de somatiska sjukvårdsinrättningarna
de psykiska fallen,
om vi skulle satsa hårt på psykisk vård
och därmed öka möjligheten till en effektiv
somatisk vård. Jag tror att en
sådan möjlighet föreligger och att riksdagen
bör vara tillräckligt insiktsfull
för att nu säga sitt ord i detta avseende.

Utskottet förutsätter nu att denna utveckling
noggrant följs, och det är ju
en optimistisk och hoppfull tro. Självfallet
har man tidigare arbetat med saken,
men jag måste säga att min uppfattning
är att man icke med tillräcklig
energi sökt sig fram på konkreta och
skapande vägar. Jag tror alltså att utskottets
förhoppning är för löst grundad
för att riksdagen skulle kunna sätta
tilltro till vad utskottet här säger.

När det gäller frågan om specialistutbildning
har vi förordat att de psykiska
specialiteterna skall ha samma
dignitet som de somatiska. Ärade kammarledamöter!
Är det inte en ganska
rimlig hemställan att de psykiska specialiteterna
skall ha samma dignitet som
de många somatiska specialiteterna?
Men utskottet finner icke anledning att
uttala sig om detta. Om man verkligen
ser allvaret i den situation som jag
här har tecknat, varför kan man då inte
säga till Kungl. Maj:t, som skall utforma
specialistutbildningen, att detta är
riksdagens ansvariga inställning?

Jag anser att det föreligger en allvarlig
brist i behandlingen av de psykiska
sjukdomarna hos vårt folk när det gäller
att skaffa en tillräckligt kvalifice -

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Nr 23

Ang. vidareutbildning och fördelning av läkare

rad läkarstab som kan hjälpa människor
som i psykiskt avseende lider och plågas.
Det är lika väsentligt att dessa människor
får effektiv hjälp som att de
människor som drabbas av en somatisk
sjukdom får det.

Men vad jag nu anfört, herr talman,
ber jag, trots att ingen reservation föreligger,
att få yrka bifall till motionerna
1:937 och 11:1074.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Vad som uppkallat mig
till att säga några ord i den här frågan
är det förhållandet att reservationen nr
3 beträffande specialiteten internmedicinska
allergisjukdomar är avgiven endast
av moderata samlingspartiets ledamöter.
Det skulle tyda på att man här
har att göra med en partipolitiskt skiljaktig
fråga. Jag tror mig kunna garantera
att så icke är fallet. Att här endast
fyra ledamöter av moderata samlingspartiet
har reserverat sig och att de
andra partiernas utskottsledamöter inte
har gjort det måste vara en olycklig omständighet.
Jag vill passa på tillfället
att starkt understryka att det krav som
framställs i de flerpartimotioner som
avgivits och som påyrkas i reservationen
är ett krav som omfattas av mycket
vida kretsar.

Var och en som har varit i närmare
kontakt med besvärliga allergisjukdomar
har — hur okunnig han än är om
specialiteter och läkarkonst — lärt sig
förstå hur oändligt svårdiagnostiserade
och svårbehandlade dessa sjukdomar är.
Den enskilda människans intresse är att
hon, om hon får en sådan här sjukdom,
skall ha möjlighet att konsultera en läkare
som har större kunskaper och
bättre möjligheter att diagnostisera och
behandla på det sjukdomsområde det
här gäller än vad läkare i allmänhet
har.

Kravet på särskild utbildning för att
nå denna kunnighet är väl ganska förklarligt.
Vederbörande läkare förutsätter
ju att han skall få den trygghet som

en specialisering ger honom, och jag
skulle beklaga om det går ytterligare
flera år innan denna specialitet blir
erkänd. Så länge nuvarande förhållanden
råder kommer intresset bland läkarna
att skaffa sig den grundliga utbildning
och utföra den forskning som
kan erfordras att vara mindre än det
annars skulle ha varit och mindre än
det borde vara. Denna vetenskap kommer
att släpa efter i utvecklingen.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
nr 3 och beklagar att de flesta
av kammarens ledamöter kanske inte
har haft tillfälle att läsa den motion
som reservationen bygger på. De flesta
kommer nog att följa sina partikamrater
i utskottet, men jag vill klargöra åtminstone
för dem som nu lyssnar att
detta inte är någon partiskiljande fråga
utan en angelägenhet som berör oss
alla på precis samma sätt. Ett starkare
uttalande från riksdagens sida kan ha
sin betydelse vid den framtida behandlingen
av frågan. Här föreligger en meningsskiljaktighet
mellan å ena sidan
Svenska läkaresällskapet, som vill ha
en sådan här specialitet, och å andra
sidan socialstyrelsen och regeringen,
vilka har sagt nej. Den senare inställningen
tror jag kommer att ändras med
tiden, och jag hoppas att det inte dröjer
alltför länge.

I detta anförande instämde herr Sörenson
(fp).

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! I ett och annat inlägg
i den hittills förda debatten har det
nästan påståtts att utskottet inte sett på
detta ärende med tillbörligt allvar och
intresse. Jag kan dock försäkra att detta
är ett av de ärenden som statsutskottets
tredje avdelning nedlagt mera tid på än
någon annan fråga under nu pågående
riksdag. Vi har haft hos oss representanter
frän olika organisationer — generaldirektören
för socialstyrelsen, sju
företrädare för Svenska läkaresällskapet
samt representanter för Sveriges

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Ang. vidareutbildning och fördelning av
förenade studentkårer — och vi har haft
mycket utförliga och ingående diskussioner
innan vi slutligen var redo att
ta ställning.

För oss var mycket av detta nytt.
Det gällde för oss att lära åtskilligt och
att komma underfund med vart förslagen
syftade. Vi var alla medvetna om
att ett av syftena var att äntligen komma
ifrån läkarbristen, att få till stånd
en ökad utbildning av läkare och göra
det möjligt för landsting och kommuner
— framför allt för avlägsna orter
— att äntligen få sina läkartjänster besatta.

När nu riksdagen har fått tillfälle att
yttra sig angående den redovisning som
regeringen har lämnat i proposition nr
35 om vidareutbildning av läkare, så
är vi glada för det. Förslagen ligger i
de grundläggande delarna inom Kungl.
Maj:ts eget kompetensområde. Frågorna
har emellertid bedömts som så viktiga
att riksdagen bör få yttra sig. Att
det är fråga om viktiga saker är höjt
över allt tvivel.

Den mest grundläggande faktorn i
reformredovisningen är att läkarnas
vidareutbildning inordnas i den allmänna
sjukvårdsplaneringen. Detta förhållande
bör redan från början sättas in
i sitt sammanhang, Sjukvårdssidan har
expanderat mycket kraftigt, av flera
skäl — de vetenskapliga medicinska
framstegen och därmed delvis sammanhängande
höjning av vad som bedömts
vara rimliga vårdkrav, ändrade levnadsvanor,
en fortgående urbanisering och
ändrad ålderssammansättning för att nu
bara nämna några faktorer.

Expansionen har även medfört krav
på ett större antal läkare. För att möta
detta krav har läkarutbildningen byggts
ut, och vi får under de närmaste åren
en stark ökning av läkarantalet i landet.
Nettotillskottet är så stort att antalet
läkare fram till år 1975 beräknas öka
med 6 000 utöver de nuvarande knappt
10 000, eller med cirka 60 procent.

En annan följd av den snabba medicinska
utvecklingen, som i och för sig

läkare

gett anledning till en översyn av läkarutbildningen,
är kraven på en kortare
grundutbildning och en systematiserad
vidareutbildning. Detta är en internationell
företeelse. Vad som händer är att
utvecklingstendenserna och de olika
intressena vägs ihop. Utskottet har
varit helt enigt om att den sammanvägning
som föreslagits skall kunna ske på
sådant sätt att intresset för läkarnas yrkeskunnighet
och intresset av att tillgodose
de olika sjukvårdsbehoven kan
förenas. Det föreligger inte heller någon
uttalad oenighet om att det föreslagna
systemet skall vara i faktisk tillämpning
under 1970-talets senare del.

Det är givetvis ofrånkomligt att övergången
till det nya systemet har skapat
farhågor från vissa håll. Det framgick
inte minst av herr Kaijsers inlägg. I
huvudsak hänför sig dessa farhågor till
en av huvudpunkterna i regeringens redovisning,
nämligen det program som
läggs fram när det gäller användningen
av läkartillskottet i landet fram till år
1975. Detta program är avsett att tjäna
som riktlinje för socialstyrelsens planering
av sjukvårdens närmaste utbyggnad.
Avsikten är att programmet fortlöpande
skall kunna revideras.

Programmet innebär i huvudsak att
cirka 1 600 nya läkartjänster får inrättas
vid sjukhusen för att man år 1975,
med tillgång även till underläkartjänsterna,
skall ha det behövliga antalet
tjänster för utbildningsändamål.
Inom den öppna vården nyinrättas 1 200
tjänster, varav cirka 650 för utbildningen.
De läkare inom ökningens ram som
inte uppehåller dessa 2 800 tjänster får
besätta cirka 600 nya tjänster utanför
utbildningsfältet, främst inom psykiatriocli
långtidsvård, och för övrigt fylla
vakanser och tillgodose behovet av övrig
öppen vård. Allt detta styr läkarutredningen
mot en önskad balanserad
expansion och tillgodoser de nu mest
framträdande behoven.

I reservation nr 2 har viss invändning
rests mot tanken att socialstyrelsen skulle
få möjlighet att styra inrättandet av

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Nr 23

Ang. vidareutbildning och fördelning av läkare

de nya tjänsterna enligt programmet.
Reservanterna har ansett att sjukvårdshuvudmännen
skulle få inrätta de nya
tjänsterna i samråd med socialstyrelsen.

Utskottets majoritet skriver att det
kan finnas skäl för att huvudmännen
på längre sikt själva får möjlighet att
inrätta nya tjänster. Under övergången
och innan bristerna täckts bör dock,
säger majoriteten, fördelningen ske
centralt i samverkan med sjukvårdshuvudmännen.
Redan reservationen som
sådan är ett uttryck för att sjukvårdshuvudmännen
inte ensamma och var och
en på sitt håll kan medverka till att få
övergången totalt sett så smidig och
effektiv som alla önskar. Bakom reservationen
ligger väl inte heller i första
hand ett avståndstagande från fördelningsprincipen
utan farhågor för att
sjukhusklinikerna dels inte får ett tillräckligt
antal utbildningstjänster, dels
får en kvalitetsförsämring genom att
välutbildade underläkare ersätts med
läkare under utbildning.

Under utskottsbehandlingen har framkommit
att dessa farhågor till mycket
stor del har sin grund i en olycklig formulering
i propositionen. Jag har nämnt
att 1 600 nya tjänster enligt programmet
skall inrättas vid sjukhusen. Av dessa
tjänster är, enligt vad som upplysts,
knappt 600 avsedda för psykiatri och
långtidsvård och drygt 1 000 för sjukhusen
i övrigt. Propositionen kan ge
underlag för den uppfattningen att fördelningen
skulle vara den motsatta. När
nu detta förhållande retts ut bör väl farhågorna
ha minskat betydligt.

Den kvalitetsmässiga ändringen, närmast
inom kirurgin, måste också få en
nyanserad bedömning. Som nämnts tillföres
sjukhusen även ett antal nya läkartjänster,
som inte är utbildningstjänster.
Vidare är det inte endast fråga
om rena nybörjare, och det ökade antalet
tjänster måste på flera områden
kunna avlasta överläkarna och de mer
välutbildade en avsevärd del av sjukvårdsuppgifterna.
Generaldirektör Bror

Rexed har bland annat konstaterat att
det inte föreligger något omedelbart
behov av att tvinga nuvarande kirurgiunderläkare
att lämna sina tjänster,
och han har fäst uppmärksamheten på
det relativt stora antalet vakanta tjänster
på berörda kliniker. Det är inte
minst viktigt att komma ihåg att den
avlastning av den slutna vården som
kommer att ske just genom det kritiserade
programmet tillför den öppna vården
väl utbildade läkare.

Reservation 1 knyter an till fördelningsprogrammet.
Där föreligger i huvudfrågan,
nämligen frågan om tillgång
till kliniska forskartjänster, en uppenbar
enighet om att programmet inte bör
hindra att tjänster inrättas som kan ge
hygglig klinisk erfarenhet. Hur dessa
tjänster sedan rent praktiskt konstrueras
faller knappast inom ramen för vad
vi kan diskutera här och nu. Reservanterna
bör knappast vara oroliga för att
inte såväl universitetsmyndigheterna,
socialstyrelsen som sjukvårdshuvudmännen
får tillfälle att ange sina synpunkter.
Den fortsatta diskussionen kan
enligt min mening lämpligen föras i
anslutning till behandlingen av utskottets
utlåtande om forskarutbildningen.
Jag hoppas att skillnaden mellan
forskarutbildning och fortsatt tillämpad
forskning då hålls i minnet.

I reservation 3, som flera ledamöter
redan talat för, förordas en grenspecialitet
för internmedicinska allergisjukdomar.
Majoriteten har inte sagt nej
men känt sin begränsning i en fråga där
även läkarna har delade meningar. Majoriteten
har ansett att nämnden för
läkares vidareutbildning bör behandla
specialitetsfrågorna. Vi har annars
inom majoriteten väl förstått hur allvarliga
allergisjukdomarna är. Även
vi vet att man bör göra allt för att komma
till rätta med allergin. Men vi har
ansett att nämnden bör kunna klara detta
utan att riksdagen behöver säga ifrån
någonting i detta avseende.

Det bör slutligen och sammanfattande
konstateras att det reformförslag som

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Ang. vidareutbildning och fördelning av läkare

förelagts riksdagen måste anses som en
verkligt avgörande och väsentlig del av
strävandena att anpassa sjukvårdsutvecklingen
till önskemål och behov på
ett sätt som kan ge märkbara utslag
inom nu överskådlig tid. Det är också
glädjande att huvudpunkterna godtagits
utan delade meningar i utskottet. Jag
tror att vi även har visat förståelse för
de synpunkter som anförts av herr Sörenson.
Yi hoppas inom utskottet att,
när alla dessa frågor så småningom
skall lösas, även de bekymren skall kunna
undanröjas på så sätt att man får en
ordentlig avvägning mellan kroppssjukdomar
och mentala åkommor.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr SÖRENSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag ifrågasätter inte
utskottets tredje avdelnings allvar och
intresse för den fråga som här föreligger.
Huruvida utskottet har ägnat tillbörligt
intresse åt saken kan diskuteras
— det är ju en värderingsfråga. Jag
förstår att herr Andersson och de som
arbetar kring honom har uppfattningen
att tillbörligt intresse och tillbörligt
ansvar här har visats. Jag ifrågasätter
allvarligt om detta har skett. Jag tror
inte att det beror på medveten vilja att
icke ge utrymme för detta sjukdomsområde.
Jag vågar tro att det beror på
bristande insikt i vad saken gäller, att
det beror på brist på helhetssyn på
människan. Alltså tror jag inte att tillbörligt
intresse har ägnats frågan.

Vi har här ett sjukdomsområde som
av tradition har behandlats styvmoderligt
i vårt land. Alltjämt är det så, och
det föreliggande förslaget visar inga
tecken på att en avgörande förändring
kommer att äga rum. Alltjämt kommer
det psykiska sjukdomsområdet att vara
eftersatt i jämförelse med det somatiska
området. Det är tacknämligt och beundransvärt
att läkarnas antal kommer
att öka under en viss tid med 60
procent, som herr Andersson har an -

fört. Men den stora frågan är vilken
ökning vi är beredda att ge när det
gäller kunniga och insiktsfulla läkare
som hjälper de psykiskt störda människorna,
i relation till den totala mängd
läkare vi har.

Den psykiska sektorn är och kommer
att bli undervärderad — för att
använda ett ord som är lånat från den
ekonomiska teorin. Nu står vårt hopp
till den energi och vilja som herr statsrådet
kommer att visa i detta ärende.
Herr Andersson har sagt att vi har förhoppningen
att de ansvariga myndigheterna
kommer att visa sig intresserade
och följa utvecklingen. Herr Aspling!
Ge oss ett löfte om att den förhoppning
herr Andersson har givit uttryck
åt verkligen är sakligt grundad!

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till motionerna I: 937 och II: 1074.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är helt naturligt att
vi inte kan ha en helhetssyn på allt
detta i den meningen att vi kan sätta
oss in i forskares och läkares många
komplicerade uppgifter. Vi har dock efter
överläggningar med sakkunniga på
olika områden kommit fram till det
ställningstagande som redovisas i utskottets
förslag. Vi är lekmän, känner
oss som lekmän och har handlat som
lekmän.

Herr SÖRENSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har den allra största
respekt för vad herr Andersson anfört,
men vi står för närvarande i vårt
land i den situationen att vi måste fråga
oss: År det specialister, tekniker, läkare
och andra tjänstemän som skall
ha det avgörande ordet? Är vi politiker
bara privatmän, som kan lyssna till vad
experterna har att säga och sedan följa
deras rekommendationer?

Jag vill uttala den förhoppningen att
tredje avdelningen ökar sin insikt, så

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Nr 23

Ang.

att man på ett mer självständigt sätt
kan ta ställning till de stora och väsentliga
frågor det här gäller.

Al! respekt för den läkarkunnighet
som finns, men svenskt läkarintresse
har inte givit den tyngd som är tillbörlig
åt den psykiska delen av mänsklig
skada. Det borde man i utskottet ha
kunnat säga till om. Jag tycker att riksdagen
borde klart göra uttalandet: Mer
utrymme åt den psykiska vården!

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Ja, det ligger mycket
i vad herr Sörenson säger, men det är
inte så enkelt att avgöra vad som är
rätt och riktigt. Utan att på något sätt
såra herr Kaijser skall jag tala om att
vi hade två läkare i tredje avdelningen,
den ene kirurg och den andre reumatolog.
De hade skilda uppfattningar, och
då fick vi lekmän försöka få fram vad
vi tyckte vara ur lekmannens synpunkt
riktigt.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag har med stort intresse
lyssnat till denna intressanta debatt,
och jag skulle väl inte behöva
förlänga den under denna något stilla
eftermiddag. Det mesta kanske är sagt,
men några inlägg har ändå föranlett
mig att begära ordet.

Herr Kaijser uttalade i många avseenden
allmän oro för en del av de ting
vi föreslår i propositionen. I moderata
samlingspartiets reservation framhålles
att det är angeläget att antalet väl utbildade
underläkare vid vissa sjukhuskliniker
inte minskar.

Kärnpunkten i läkarutbildningsförslaget
är emellertid att tillgängliga läkarresurser
skall fördelas i samhället
så att de utnyttjas på bästa sätt. För
närvarande är det mest angeläget att
bland annat den öppna vården utanför
sjukhusen tillförs väl utbildade läkare.
Följden av läkarutbildningsförslaget
blir att samhället och patienterna totalt

vidareutbildning’ och fördelning av läkare
sett kommer att få det största utbytet
av läkarnas insatser. Naturligtvis måste
patienternas intresse av att få ökad
tillgång till erfarna läkare inom den
öppna vården gå före det intresse enskilda
läkare kan ha att i stället tjänstgöra
på sjukhus.

Jag har i propositionen framhållit
att jag anser det angeläget att allmäntjänstgöringen,
bl. a. inom den öppna
vården, kan fullgöras under handledning.
Under en övergångsperiod bör
emellertid vissa provisoriska anordningar
kunna accepteras.

Jag vill här nämna att socialstyrelsen
i samråd med sjukvårdshuvudmännen
överväger att låta inrätta ett antal
tjänster för biträdande provinsialläkare
som kan utnyttjas för allmäntjänstgöringen.
Härigenom kommer tjänstgöringen
som regel att kunna ske under
effektiv handledning.

I de fall tjänstgöringen genomförs i
form av vikariat på en mer självständig
läkartjänst inom den öppna vården, kan
de unga läkarna räkna med att få stöd
och tillsyn i olika former.

Jag tror, herr Kaijser, att man inte
behöver känna sig så orolig på den här
punkten.

Slutligen vill jag erinra om att det
här är fråga om läkare som avlagt läkarexamen
och har sin grundläggande
teoretiska och kliniska utbildning bakom
sig.

För att, herr talman, bemöta några
andra inlägg vill jag gärna yttra mig
om vad fru Hultell med instämmande
av herr Lundström sade beträffande
de allergiska sjukdomarna.

Vi är väl medvetna om att det sjukdomspanorama
det här är fråga om
är utomordentligt stort, vitt förgrenat
och kanske i många avseenden också
svårt att specificera.

Departementet har i dagarna fått ett
remissyttrande från socialstyrelsen som
jag skall tillåta mig citera en del av,
eftersom det kan vara av intresse för
dem som är starkt engagerade i denna
fråga.

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Ang. vidareutbildning och fördelning av

Socialstyrelsen säger bland annat att
man ser »de största framstegen i fråga
om allergisjukdomarna för närvarande
vara att förvänta inom den laboratoriediagnostiska
sektorn. Generellt kännetecknas
för övrigt allergiforskningen
av en mycket bred angreppsfront som
spänner över många skilda discipliner.
Mot bakgrund av detta förhållande finner
styrelsen, att det inte är motiverat
att bryta ut just ett av dessa områden
genom att ge detta ställning som en
specialitet. Förhoppningsvis kommer
emellertid utvecklingen att gå snabbt
inom allergologins skilda områden. I
takt med att metoder och förutsättningar
för diagnostik och terapi inom
detta fält utvecklas finns det anledning
att på nytt ta upp frågan om de allergologiska
deldisciplinernas avgränsning
gentemot andra specialitetsområden.
» Med hänvisning till det anförda
anser styrelsen i sitt remissvar att man
just nu inte kan aktualisera frågan men
säger att den kommer att följas med
uppmärksamhet av den nämnd som nu
skall inrättas för att bland annat handlägga
en del av de härmed sammanhängande
problemen.

Jag har förståelse, herr talman, för
det engagemang som fått sitt uttryck
här, men det är en medicinsk och vetenskaplig
bedömning som måste ligga
i botten av diskussionen. Självklart
kommer vi också från departementets
sida att med intresse följa utvecklingen
på detta område. Låt mig samtidigt betona
att det också föreligger önskemål
om många andra specialiteter i detta
sammanhang.

Beträffande herr Sörensons inlägg
kan jag i vissa delar dela hans uppfattning.
Han sade bland annat att psykiatrin
i vissa avseenden inte har fått
riktigt den dignitet inom sjukvården
som han anser den borde ha.

Det ligger säkerligen mycket i detta
yttrande. Men jag tycker att herr Sörenson
i detta fall bortser från att vi
i den aktuella propositionen där vi behandlar
vidareutbildningen för in eu

läkare

period på 21 månader med allmänutbildning
i vilken tre månaders undervisning
i psykiatri utgör en obligatorisk
del. Detta innebär att vi i hög grad
styr in utbildningen på det område
som herr Sörenson i dag så vältaligt
har engagerat sig för. Jag tycker inte
detta skall falla bort ur debatten, ty då
får den en sned balans. Vi för ju fram
psykiatrin. Det är tre områden som vi
framför allt anser skall ha prioritet:
den öppna vården, psykiatrin och långtidsvården.
Detta faktum får man inte
glömma bort i denna debatt. Jag begär
inte att herr Sörenson skall vara tillfredsställd,
men det finns anledning
understryka att vi med det förslag som
riksdagen nu har att behandla tar ett
icke oväsentligt steg på detta område.

Den proposition vi nu behandlar
kommer utan tvivel att få stor betydelse
för svensk sjukvård. Denna reform
är viktig för läkarna, eftersom de efter
sin examen får en systematiserad vidareutbildning
genom tjänstgöring i offentlig
sjukvård. Den är viktig för patienterna
därför att läkarresurserna
tack vare det nya systemet för läkarutbildningen
kan kanaliseras till de delar
av landet och de områden inom
sjukvården där vårdbehovet är störst.
Detta är ett led i en effektivare sjukvårdsplanering.
Jag har i propositionen
pekat på de viktiga områden som
behöver byggas ut, och jag upprepar
dem. Det är den öppna vården utanför
sjukhusen, den psykiatriska vården och
långtidssjukvården.

Reformen är viktig också från politiska
utgångspunkter. Den innebär
nämligen ett ökat samhällsinflytande
över fördelningen av våra läkarresurser,
och detta sker i ett läge då en ökad
läkarutbildning redan igångsatts. Under
de närmaste åren kommer examination
av nya läkare som bekant att
öka kraftigt. Herr Andersson har redan
redogjort för ökningsgraden och
utvecklingstakten. Vi har i dag 10 000
legitimerade läkare i landet. På sex
sju år kommer läkarantalet att öka med

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Nr 23

Ang. vidareutbildning och fördelning av läkare

60 procent, och år 1975 beräknas det
vara uppe i 16 000.

Herr talman! Jag kan inte underlåta
att göra en annan reflexion av mera
politisk innebörd. Det är intressant att
folkpartiet både i detta sammanhang
och vid andra tillfällen under senare
tid tycks ha slutat med sin tidigare
onyanserade kritik mot vårt lands sjukvård.
Det är inte så särskilt länge sedan
folkpartiet drev en kampanj som
satte rubriken »Vårdkris» över hela
den svenska sjukvården. Jag vill gärna
hälsa folkpartiet välkommet att i stället
delta i en konstruktiv sjukvårdsdebatt,
där det väsentliga är att vi med
utgångspunkt i dagens situation formar
och planerar den fortsatta utvecklingen
så att våra resurser kommer till
bästa möjliga användning.

Jag vill understryka att det finns
starka skäl för samhället att anordna
en systematiserad vidareutbildning av
unga läkare. Som jag framhållit i propositionen
bör olika intressen därvid
vägas samman till patienternas förmån.
Vidareutbildningens betydelse för läkarnas
yrkeskunnighet är uppenbar.
Lika uppenbart är att läkarutbildningen
i vidsträckt mening måste inordnas
i den allmänna sjukvårdsplaneringen.
Vårdplatsutbyggandet avser främst vården
av långvarigt och psykiskt sjuka.
För den icke sjukhusbundna läkarvården
ökas kapaciteten med mer än 30
procent från år 1966 till år 1970 genom
en utbyggnad av flerläkarstationer. Läkarutbildningen
måste redan från början
anordnas så att dessa områden tillgodoses
i all den utsträckning som är
möjlig.

Jag vill i det sammanhanget peka på
att den obligatoriska tjänstgöringen i
öppen vård och psykiatri inom den
föreslagna allmäntjänstgöringen med
omedelbar verkan kommer att underlätta
läkarsituationen inom dessa områden.
Den plan som regeringen har
föreslagit i propositionen om fördelningen
av vidareutbildningen av läkare
kommer under de närmaste åren att

innebära en kraftig förstärkning av
den öppna läkarvården i samhällets
regi. Det är en kardinalpunkt. Jag vill
i det sammanhanget nämna att ett förslag
till reformering av sjukförsäkringens
ersättningssystem för den i
samhällets regi bedrivna öppna läkarvården
kommer att läggas fram. Därigenom
underlättas också en utbyggnad
av den offentliga öppna läkarvården.
Det är med andra ord ett växelspel
mellan dessa båda reformer.

Riksdagens godkännande av den föreliggande
propositionen kommer att
ge samhället ett kraftigt ökat inflytande
över fördelningen av våra läkarresurser,
samtidigt som beslutet kommer
att ge läkarna möjligheter att genom
samhällets medverkan få en systematiserad
vidareutbildning. Jag vill till allra
sist understryka att detta är en reform
som i vidsträckt mening är av
mycket stor betydelse för vår sjukvård.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Jag vill understryka att
jag i varje fall sagt att jag respekterar
principen att under allmänutbildningen
sex månader skall avsättas till öppen
vård och tre månader till psykiatri.
Det kommer att tillföra dessa områden
väsentligt ökad arbetskraft. Både herr
Birger Andersson och departementschefen
har sagt att den öppna vården
skall tillföras väl utbildade läkare. Vi
är litet rädda för att om man inte planerar
utbildningen på riktigt sätt och
ordnar handledning för de unga läkare
som skall ut i denna tjänstgöring, så får
man inte väl utbildade läkare till den
öppna vården utan läkare, som visserligen
har sin nya form av läkarexamen
med en teoretisk bakgrund men som
har mycket liten erfarenhet från praktisk
verksamhet. Det är inte väl utbildade
läkare.

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Ang. vidareutbildning och fördelning av läkare

Jag vill också erinra om att även jag
talat om biträdande provinsialläkare.

Departementschefen säger att det väsentliga
är att samhället har inflytande
på fördelningen av läkarna och att det
därför är nödvändigt att socialstyrelsen
får bestämma fördelningen. Enligt propositionen
får emellertid socialstyrelsen
inte ändra fördelningen utan att
först ha talat med regeringen. Man frågar
sig f. ö. här om inte sjukvårdshuvudmännen,
dvs. landstingen, också
företräder samhället.

I fråga om allergisjukdomarna har
stora framsteg gjorts inom allergidiagnostiken
vid åkommor där man kan påvisa
antikroppar, s. k. reaginer. De nya
laboratoriemetoderna har varit mycket
betydelsefulla då det gäller att undersöka
förekomsten av sådana antikroppar.
Det finns emellertid många allergiska
åkommor — bl. a. troligen alla
läkemedelsallergier — där man inte kan
påvisa några reaginer. Man kan helt
enkelt många gånger inte påvisa några
antikroppar, men det kan ändå vara
fråga om en allergisk sjukdom. Därför
är inte bara laboratoriediagnostiken betydelsefull
utan också, vilket jag försökte
framhålla i mitt första anförande,
förutom denna speciella typ av diagnostik
även den diagnostik som bygger på
personlig erfarenhet. De speciella förhållandena
beträffande behandlingen
av dessa allvarliga sjukdomar motiverar
också inrättandet av en specialitet
inom detta område.

Slutligen vill jag beträffande den
föreslagna enhetstaxan säga att det är
möjligt att den kommer att medföra att
allmänheten i ännu högre grad än tidigare
söker sig till sjukhusen. Man
kommer kanske att tycka att man där
får mer valuta för de sju kronorna än
man får i den öppna vården. Denna
farhåga har uttalats från flera håll. Jag
vågar inte ha någon uppfattning i denna
fråga, men vill dock säga att det väl
inte är alldeles entydigt att meningarna
går i en riktning.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Jag noterar med tacksamhet
att statsrådet Aspling har anfört
att i det nya förslaget till läkarutbildning
är det tre områden som getts
särskild betoning, varav psykiatrin ålen
riktning. Jag känner mig tacksam
för det och har förhoppningar inför
framtiden.

Tre månaders insikt i psykiatriska
sjukdomar under grundutbildningen
skapar dock inga effektiva läkare på
detta område. Det blir nödvändigt att
utbilda läkare som kan mer om dessa
ting än vad de unga läkarna lär sig
under grundutbildningen. Då kommer
frågan om specialutbildningen i blickpunkten.
I propositionens skrivningkunde
jag inte finna att specialistutbildningen
i psykiatriska sjukdomar
fått samma ställning som specialistutbildningen
inom olika somatiska discipliner.
Det är därför, herr Aspling,
som jag vill att riksdagen skall ge uttryck
för den uppfattningen, att vid
utformningen av specialistutbildningen
bör möjligheten till specialutbildning i
psykiatri ha samma dignitet som annan
utbildning.

Beträffande folkpartiet och dess tidigare
kritik skall jag inte säga särskilt
mycket. Jag vill bara anföra att
det ibland kan vara nödvändigt att sätta
fingret på en om punkt för att kunna
åstadkomma eu varaktig förbättring.
Man kan naturligtvis se folkpartiets
agerande tidigare på olika sätt. Vill
man se det positivt kan man väl ändå
säga att partiet har försökt peka på en
svår situation. Att situationen inte varit
tillfredsställande framgår ju bl. a. av
att det i propositionen nu förklaras att
det skall bli 60 procent flera läkare.
Det skulle vi väl inte ha fått om det
inte hade funnits en viss kris i vårdfrågan.
Men vi har, det vill jag försäkra
herr Aspling för min egen del och jag
tror också för hela folkpartiets del, en
enda djupt liggande ambition, nämligen
att så konstruktivt som möjligt bidraga

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Nr 23

Ang. vidareutbildning och fördelning av läkare

till ett bättre hälsotillstånd för vårt
folk.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Eftersom statsrådet
föredrog ett litet avsnitt ur socialstyrelsens
yttrande beträffande specialiteten
allergisjukdomar vill jag passa på
att föredra en liten notis rörande
Svenska läkaresällskapets ståndpunkt.

Svenska läkaresällskapet framhöll vid
remissbehandlingen av utredningen
bl. a. att en specialitet för internmedicinska
allergisjukdomar borde inrättas.

Här föreligger alltså två olika meningar
bland expertisen. I det läget är
det angeläget att riksdagen säger ifrån
att vi som inte är läkare och inte förstår
alla finesser men som kanske då
och då blir sjuka önskar att vi blir behandlade
av läkare som på bästa möjliga
sätt förstår vår sjukdom. Jag anser
att det är nödvändigt att de allergiska
sjukdomarna godkännes som specialitet,
om man skall få läkarna att fördjupa
sin utbildning på detta område,
vilket väl ändå är vad vi alla önskar.
Jag hoppas därför att så många som
möjligt röstar för reservation 3.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill till herr Sörenson
säga att utbildningen i psykiatri omfattar
tre månader i själva grundutbildningen
och tre månader i allmäntjänstgöring.
Det är alltså en icke obetydlig
förstärkning som här sker. I propositionen
anför jag att det på sikt kan
bli anledning att öka tiden för tjänstgöring
i psykiatri. Jag tror att vi genom
den utformning som både grundutbildningen
och vidareutbildningen har fått
kommer att på ett helt annnat sätt än
tidigare både stimulera och engagera —
det är i varje fall min förhoppning —
den unga generationen för psykiatrin.
Detta är önskvärt mot bakgrunden av att
det här gäller ett område, där utan tvekan
bekymmer förelegat.

Jag är angelägen att betona detta,
så att man inte får den uppfattningen
att vi inte grundligt behandlat den fråga
som herr Sörenson här har talat om.

Till herr Kaijser vill jag säga att det
råder full enighet mellan socialdepartementet
och sjukvårdshuvudmännen både
när det gäller styrningen och läkarfördelningen
och när det gäller den
kommande sjukförsäkringsreformen.
När jag talar om ett ökat samhälleligt
inflytande på detta område, är det självklart
att jag innesluter sjukvårdshuvudmännen
i samhället — det behöver jag
väl inte särskilt understryka.

Jag skall inte, herr Sörenson, ta upp
en debatt om vad folkpartiet har tillåtit
sig att i det förgångna säga om tillståndet
inom den svenska sjukvården — uttalanden
och dokument talar sitt tydliga
språk på den punkten — men såvitt jag
i varje fall kunnat följa debatten, har
herr Sörenson inte varit någon utformare
av denna propaganda.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag skall inte heller förlänga
debatten mycket, men jag vill nog
säga att herr statsrådet har tagit upp
denna diskussion. Huruvida vi skall föra
den vidare, kan ju bero på om vi anser
det vara nödvändigt eller inte just i detta
sammanhang.

Herr statsrådet sade att han uttryckte
sin glädje över att folkpartiet hade övergett
sin onyanserade kritik av den
svenska sjukvårdssituationen. Jag vill
säga att det finns många områden som
den svenska sjukvården omspänner. I
dag diskuterar vi frågan om vidareutbildning
och fördelning av läkare m. m.
Det är en sida av sjukvårdsområdet. Vi
har från folkpartiets sida här haft vissa
kritiska anmärkningar — något som har
framkommit i vissa motioner t. ex. i anslutning
till den föreliggande propositionen.
Men vi har ändå inte ansett dessa
anmärkningar vara så väsentliga. De
har i någon mån tillgodosetts i utskottets
skrivning och också genom utskot -

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Ang. vidareutbildning och fördelning av
tets behandling, och vi har inte ansett
att de är av den arten att våra resonemang
bör fullföljas ytterligare genom
särskilda reservationer.

Det finns många vårdområden där
situationen är minst sagt otillfredsställande
och där vi naturligtvis i fortsättningen
vill förbehålla oss rätten att föra
en kritisk bevakning. Vi föredrar i så
fall att sätta in frågorna i de sammanhang
där de naturligt hör hemma.

Det är bra om det kan bereda herr
statsrådet någon glädje att vi i någon
mån dämpat vår kritik på detta område.
Men då kanske det också kan vara tilllåtet
för oss att uttala att även vi känner
en viss tillfredsställelse över den positiva
utveckling som herr statsrådet
själv i detta avseende förefaller att ha
undergått.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag skall söka följa det
goda exemplet att vara kortfattad.

Herr Per Jacobsson ville inte ta upp
någon diskussion om vad folkpartiet
presterat i sjukvårdsdebatten tidigare.
Herr Jacobsson säger sedan att man inte
funnit anledning att i anslutning till behandlingen
av denna proposition markera
någon särskild ståndpunkt. Jag
hälsar med tillfredsställelse att folkpartiet,
som jag sade i mitt tidigare anförande,
nu har kommit över på ett mer
konstruktivt plan då det gäller att föra
debatten om den svenska sjukvården.
Jag har redan sagt att om vi skulle redovisa
den mycket onyanserade propaganda
folkpartiet har fört om den svenska
sjukvården, så skulle dokumenten
tala sitt eget tydliga språk.

Men, herr talman, jag skall inte gräva
i det förgångna. Är det så att folkpartiet
i fortsättningen vill medverka i en konstruktiv
debatt, är detta inte bara av intresse
utan också av betydelse för den
svenska sjukvården. Det händer mycket
på detta område. Det är ett stort, vittomfattande
område, som också är i
stark expansion. Jag har aldrig dolt att

läkare

det finns bekymmer och problem inom
svensk sjukvård, men vi har försökt att
steg för steg komma till rätta med problemen.

Sjukvårdshuvudmännen har gjort
utomordentliga insatser, regeringen har
å sin sida sökt stimulera och medverka i
reformarbetet. Det är en av de allra
viktigaste reformerna för den svenska
sjukvårdens framtid vi behandlar just
nu. Jag vill betona att dess verkningar i
framtiden kommer att bli mycket stora.
Det är en viktig reform för svensk sjukvård
som riksdagen nu har att ta ställning
till.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag hade inte tänkt att
säga något ytterligare i den här frågan.
Men eftersom jag vid många tillfällen
haft debatter med herr Aspling om den
s. k. vårdkrisen vill jag, när man nu
gör denna satsning — som vi har krävt
i många år och då talat om en kris, mot
vilken något borde göras — bara fråga,
varför inte vi med tillfredsställelse
skulle hälsa detta framsteg?

I propositionen står det ju att genom
denna åtgärd kommer det att finnas ytterligare
6 000 läkare år 1976. Detta anses
vara mycket betydelsefullt — och
därvidlag delar jag helt statsrådets uppfattning.
Men just detta måste väl om
något vara ett bevis på att något väsentligt
tidigare har saknats, att vi inom
sjukvården haft en krissituation, som
man nu försöker bemästra.

Jag tycker inte att det då finns någon
anledning att ta upp en debatt om gamla
meningsskiften. Om man nu genom
att förbättra läkarutbildningen får möjlighet
att undanröja de brister i fråga
om sjukvården som tidigare funnits, är
det väl all anledning för oss alla att
med tillfredsställelse notera detta.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag märker att i varje
fall herr Lundströms språkbruk har

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Nr 23

Ang. vidareutbildning och fördelning av läkare

undergått en förändring. Han sade
nämligen »den s. k. vårdkrisen». Så
har folkpartiets företrädare inte uttryckt
sig tidigare, utan då har de varit
käckare i sina påståenden.

Emellertid vill jag fästa herr Lundströms
uppmärksamhet på att förstärkningen
av den svenska sjukvården har
pågått under mycket lång tid. Jag vill
bara erinra om att intagningen till våra
medicinska läroanstalter har ökat mycket
kraftigt under 1960-talet från ca
400 i början av årtiondet till över 900
vid dess slut. Folkpartiet kan inte ha
varit okunnigt om den väldiga satsning
som skett inom svensk sjukvård under
1960-talet.

Med den reform som vi beslutar i dag
styr vi utvecklingen in i 1970-talet på
de områden som vi anser vara angelägna
— den öppna vården, psykiatrin
och långtidsvården — samtidigt som
vi får möjlighet att tillgodose de delar
av vårt land där man har bekymmer
bland annat i fråga om läkare. Detta
är vad vi beslutar i dag, men vi skulle
sannerligen inte kunna göra det, om vi
inte haft bakom oss en stark uppbyggnadsperiod.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord om värderingen av de olika reformer
som har genomförts.

För mig var det ett viktigare beslut
när vi bestämde oss för att öka tillströmningen
av studerande till medicinsk
utbildning. Att öka antalet intagningar
från 350 till 916 varje år anser
jag har varit den väsentliga reformen.

Vad som skall bestämmas i dag är
hur utbildningen för dessa skall ordnas
på ett praktiskt sätt. Om man inte förut
hade beslutat en ökning av antalet intagna
studerande, hade dagens beslut
inte varit möjligt att genomföra.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yr 3

Första kammarens protokoll 1969. Nr 23

kats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan, varvid dock vissa punkter,
vid vilka endast yrkats bifall till
utskottets hemställan, komme att sammanföras.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten 1.

I fråga om punkten 2, fortsatte herr
talmannen, komme propositioner att
framställas först särskilt angående utskottets
hemställan såvitt avsåge motionerna
1:937 och 11:1074 i denna del
samt därefter särskilt rörande utskottets
hemställan i övrigt.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan i vad anginge motionerna
I: 937 och II: 1074, såvitt nu vore i
fråga, samt vidare på bifall till nämnda
motioner i denna del; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionerna på bifall till utskottets
hemställan i förevarande del,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Sörenson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 83 punkten
2 i vad angår motionerna I: 937 och II:
1074 såvitt nu är i fråga, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles nämnda motioner
i förevarande del.

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Ang. vidareutbildning och fördelning av

Då emellertid herr Sörenson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —97;

Nej —23.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på särskilda propositioner
dels vad utskottet i övrigt hemställt
i punkten 2, dels ock utskottets
hemställan i punkten 3.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande punkten 4
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
med godkännande av utskottets motivering
samt vidare därpå att kammaren
skulle bifalla utskottets hemställan med
den ändring i motiveringen, som förordats
i den av herr Ottosson in. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan
med godkännande av utskottets motivering,
sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 83 punkten
4 med godkännande av utskottets motivering,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den av herr Ottosson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
1 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en börjanomröstning
genom uppresning. Herr

läkare

talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —100;

Nej— 21.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten 5 framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Ottosson m.fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 83 punkten
5, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ottosson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Nr 23

Ang. vidareutbildning och fördelning av läkare

medelst omröstningsapparat; och befunnes
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —99;

Nej-21.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därpå
vad utskottet hemställt i punkterna 6
—9.

Vidkommande punkten 10, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels
ock att kammaren skulle bifalla motionerna
I: 937 och II: 1074, såvitt nu vore
i fråga.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Sörenson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 83 punkten
10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles motionerna I: 937
och II: 1074, såvitt nu är i fråga.

Då emellertid herr Sörenson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —-94;

Nej — 24.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Rörande punkten 11 gjorde herr talmannen
härpå propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Ottosson m.fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 83 punkten
11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ottosson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —79;

Nej — 44.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna 12
-16.

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Ang. anpassningsåtgärder för invandrare

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

84, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag inom socialdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 85, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa avtal rörande
universitetssjukhusen, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. anpassningsåtgärder för invandrare

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 86, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående organisationen
av statens invandrarverk, in. m.,
och Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställning rörande anslag
till omhändertagande av flyktingar
jämte motioner.

Sedan Kungl. Maj d i propositionen
nr 1 beräknat medel för centralt verk
för invandrarfrågor och för anpassningsåtgärder
för invandrare hade
Kungl. Majd i propositionen nr 53, under
åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den
7 mars 1969, föreslagit riksdagen att

1. bemyndiga Kungl. Majd att vid
statens invandrarverk inrätta en tjänst
för generaldirektör i Cp 5, en extra
ordinarie tjänst för avdelningschef
samt fyra extra ordinarie tjänster för
byråchefer,

2. till Statens invandrarverk för budgetåret
1969/70 under elfie huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 9 000 000
kronor,

3. till Anpassningsåtgärder för invandrare
för budgetåret 1969/70 under
elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 2 000 000 kronor.

Kungl. Majd hade vidare i propositionen
nr 1, enligt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den

3 januari 1969, föreslagit riksdagen att
till Omhändertagande av flyktingar för
budgetåret 1969/70 under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
6 300 000 kronor.

I de vid riksdagens början väckta
likalydande motionerna I: 56, av herr
Virgin in. fl., och II: 63, av herr Holmberg
m. fl., hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj d måtte
anhålla, att motionerna måtte överlämnas
till invandrarutredningen för beaktande
vid dess fortsatta utredningsarbete.
I dessa motioner hade upptagits
frågor om bland annat invandrarnas
arbetsmarknadsanknytning samt
om deras möjligheter att bevara sitt
kulturella, religiösa och språkliga arv.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj d att vid statens invandrarverk
inrätta en tjänst för generaldirektör
i Cp 5, en extra ordinarie tjänst för
avdelningschef samt fyra extra ordinarie
tjänster för byråchefer,

2. att riksdagen för budgetåret 1969/
70 på driftbudgeten under elfte huvudtiteln
måtte anvisa

a. till Statens invandrarverk ett förslagsanslag
av 9 000 000 kronor,

b. till Anpassningsåtgärder för invandrare
ett reservationsanslag av
2 000 000 kronor,

c. till Omhändertagande av flyktingar
ett förslagsanslag av 6 300 000 kronor,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 56 och II: 63.

Reservation hade anförts, beträffande
överlämnande av motioner till invandrarutredningen,
av herr Ottosson
(m), fru Diesen (m), herr Bohman
(m) och fröken Ljungberg (in), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss del
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under 3 hemställa, att riksdagen med

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Nr 23

bifall till motionerna 1:56 och 11:63
som sin mening måtte giva Kung''1.
Maj:t till känna, att de nämnda motionerna
borde överlämnas till invandraru''redningen
för beaktande.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Till detta utskottsutlåtande,
beträffande vilket utskottets ledamöter
är överens i alla väsentliga
frågor, har vi från moderata samlingspartiet
fogat en reservation som bygger
på ett motionspar som vi väckte vid
riksdagens början. Vi har yrkat att
motionerna skall överlämnas till invandrarutredningen
för beaktande.

Invandrings- och minoritetsfrågorna
är viktiga i vårt land numera. Sverige
är nu ett land med ett ganska stort invandraröverskott,
som torde uppgå till
cirka 10 000 personer om året. Vad som
behöver göras för att åstadkomma en
så smidig anpassning som möjligt av
invandrarna i det svenska samhället är
åtgärder av helt andra dimensioner
och helt annan valör än tidigare. Åtgärderna
har också fått en helt annan
karaktär än förut.

Med den relativt obetydliga inflyttningen
i Sverige fram till 1940-talet var
en invandringspolitik som syftade till
eu snabb och fullständig integrering
med landets övriga befolkning i och
för sig ganska naturlig. Små befolkningstillskott
av olika nationaliteter
kunde genom direktkontakter med
svenskar beredas den gemenskap som
erfordrades för en sammansmältning
utan större problem. Det var endast i
undantagsfall fråga om så stora grupper
att de kom att etablera ett eget,
mer eller mindre fast sammanhållet
samfundsliv i stället för att skingras.

I dag är förhållandet ett annat. Invandringen
har en sådan kvantitativ
omfattning att gruppbildningar på
språklig, nationell eller religiös grund
är naturliga. Den stora omfattningen
gör också att den inhemska befolkningens
förmåga att individuellt ta sig an

Ang. anpassningsåtgärder för invandrare
invandrarna blivit begränsad. Den
spontana känslan av att man bör ta
hand om och hjälpa till rätta en isolerad,
övergiven och ensam främling försvinner
när det gäller eu hel grupp,
där det redan finns och där det vidare
utbildas en allt större inbördes gemenskap.
Detta ställer på visst sätt större
anspråk på samhället att inträda.

I vår motion framhålles principiella
synpunkter på åtgärder som från vårt
samhälles sida bör göras för att bereda
invandrare och andra minoritetsgrupper
en tillvaro som kan motsvara
deras förväntningar och som kan tillfredsställa
inte bara deras materiella
utan också deras kulturella behov. Jag
skall inte mera utförligt gå in på allt
det som framförts i motionen. Låt mig
bara peka på en detalj.

För att kunna förverkliga sina materiella
förväntningar måste invandrarna
i viss utsträckning lära sig invandrarlandets
språk. De språkkunskaper
som behövs för detta inhämtar i regel
också alla invandrare, och de får även
hjälp till det. Deras höga yrkesintensitet
visar att de i princip också når det
målet.

Helt annorlunda är emellertid situationen
beträffande invandrarnas kunskaper
i svenska språket som ett kommunikationsmedel
i kulturellt hänseende.
I det avseendet är flertalet av dem
mer eller mindre isolerade. Språkkunskaper
på en mera kvalificerad nivå
för att med utbyte följa kvalificerade
framställningar i radio, TV, litteratur
och teater kan i varje fall den första
generationen invandrare mera sällan
tillägna sig. Det är därför följdriktigt
att språkliga grupper utvecklar sådana
samhällsaktiviteter som syftar till att
upprätthålla och vidareutveckla den
medhavda kulturen. De kulturinslag
som de utländska minoritetsgrupperna
tillfört vårt land är av så stort värde
att de aktivt bör stödjas. De är av värde
för vårt land och för vår kultur,
men de är framför allt av värde för in -

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Ang. anpassningsåtgärder för invandrare
vandrarna, särskilt innan dessa kunnat
helt anpassa sig till det svenska samhället
och den svenska kulturmiljön.

Herr talman! Som jag sagt finns i
vår motion en hel del synpunkter i
denna fråga som vi gärna skulle vilja
bringa till invandrarkommitténs kännedom.
Den kommittén arbetar under
ledning av herr Möller i denna kammare,
och den har direktiv som i mångt
och mycket berör just de problem som
framförts i vår motion, även om nyanseringarna
är litet olika. I vår motion
finns en del uppslag som kommittén
i sitt fortsatta arbete borde kunna ta
under övervägande, och det är detta
vi yrkar att den skall få göra.

Jag yrkar därför bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det utlåtande vi nu behandlar
innehåller i huvudsak en enhällig
tillstyrkan av förslaget i proposition
nr 53 om organisationen av statens
invandrarverk. Förslaget är ingenting
annat än en fortsättning på de riktlinjer
för utlänningspolitiken som antogs
av förra årets riksdag. Med hänsyn
till det enhälliga tillstyrkandet skall
jag inte ta kammarens tid i anspråk
med någon vidlyftig presentation av
förslaget.

.lag vill dock passa på tillfället att
stryka under att förslaget innebär en
kraftig förstärkning av resurserna för
invandrarnas anpassning.

Utskottet har också behandlat moderata
samlingspartiets partimotion om
invandrarfrågorna, alltså den motion
som herr Kaijser rätt utförligt motiverade.
Motionen har tydligen avsetts innehålla
något av ett program, och den
utmynnar i förslaget att den lämnas till
invandrarutredningen för beaktande.

Utskottets majoritet har kunnat konstatera
att motionen inte speglar några
nya beaktansvärda synpunkter. Det konkreta
innehåll den kan ha ligger redan
i fjolårsbeslutet om invandrarpolitiken,

som tycks ha gått motionärerna förbi i
väsentliga delar. Därmed kunde egentligen
allt få vara glömt och förlåtet.
Emellertid har de utskottsledamöter
som är medlemmar av moderata samlingspartiet
förvärrat situationen för
sig genom att reservera sig för bifall
till motionen och på så sätt förhindrat
att glömskans barmhärtiga slöja dras
över deras motion. Uttalandet innebär
att minoritetsgrupperna skall få valfrihet
i fråga om sin sammansmältning
med den inhemska befolkningen. Detta
visar att man missat en poäng i de redan
gällande riktlinjerna. Den sittande
utredningens direktiv, som utskottet i
sin skrivning erinrat om, är så vidsynta
i detta avseende att de utgår från existensen
av en effektiv information och
från att möjligheter skall finnas för invandrarna
att inte bli avskärmade från
samhället i övrigt.

I fråga om möjligheterna att behålla
kontakten med hemlandets språk och
kultur skall samhällsservicen utredas.
Riktpunkten i detta avseende är att initiativ
bör utgå från minoritetsgrupperna
själva, och vad göras skall är redan
gjort.

Jag tror uppriktigt sagt att det vid
närmare eftertanke inte kommer att finnas
några som helst motsättningar kvar
när missförstånden har undanröjts.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Jag tror inte heller det
finns några missförstånd kvar mellan
oss. Det finns litet olika nyanser i våra
uppfattningar, och det kan kanske vara
av värde att dessa nyanser också får
komma fram när invandrarkommittén
utför sitt angelägna arbete.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas först

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Nr 23

Ang.

särskilt angående punkterna 1 och 2
samt därefter särskilt rörande punkten
3.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
hemställt i punkterna 1 och 2.

Därefter gjorde herr talmannen jämlikt
de avseende punkten 3 framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 86 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —95;

Nej — 22.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

länsstyrelsernas datamaskinanläggningar

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändring av avtal
den 5 maj 1948 mellan staten och
Svensk Interkontinental Lufttrafik Aktiebolag;
samt

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om vissa pensionsfrågor
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. länsstyrelsernas datamaskinanläggningar Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 92, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående organisationen
av länsstyrelsernas datamaskinanläggningar
jämte motioner.

I propositionen nr 81 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 28 mars 1969, föreslagit
riksdagen att godkänna i statsrådsprotokollet
förordade riktlinjer för ändrad
organisation av länsstyrelsernas datamaskinanläggningar
för folkbokföringsoch
uppbördsverksamheten.

Kungl. Maj:ts förslag innebar, att
man skulle övergå till ett enhetligt maskinsystem
av fabrikat DATASAAB.
Vidare förordades, att antalet anläggningar
skulle minskas i syfte att anpassa
maskinkapaciteten till föreliggande
behov. Anläggningarna avsåges
skola förhyras. Övergången till det enhetliga
maskinsystemet hade beräknats
äga rum under första kvartalet 1970.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:

1017, av herr Andersson, Birger, m. fl.,
och II: 1168, av herr Eliasson i Moholm
in. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

1018, av herr Nyqnist in. fl., och II:

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Ang. länsstyrelsernas datamaskinanläggningar

1169, av herr Eliasson i Sundborn in. fl.,

dels de likalydande motionerna 1:
1019, av herr Schött och herr Ohlsson,
Ebbe, samt II: 1171, av herr Lothigius,

dels motionen I: 1020, av herr Strandberg,

dels motionen II: 1170, av fru Jonäng,

dels ock motionen II: 1172, av herr
Wennerfors.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionen II: 1172, nämnda motion
såvitt nu vore i fråga, biträda vad i
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 28 mars 1969 förordats om enhetligt
maskinsystem vid länsstyrelsernas
datamaskinanläggningar,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionen 11:1172, nämnda molion
såvitt nu vore i fråga, biträda vad i
statsrådsprotokollet förordats beträffande
val av maskinsystem,

3. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionen II: 1172, nämnda motion
såvitt nu vore i fråga, biträda vad i
statsrådsprotokollet förordats beträffande
förhyrning av datamaskiner,

4. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1172 i vad den ej behandlats
under 1—3,

5. att riksdagen måtte beträffande
antalet datamaskinanläggningar och
deras placering m. m. i anledning av
vad i statsrådsprotokollet anförts och
motionerna 1:1017 och 11:1168, I:
1018 och II: 1169, I: 1019 och II: 1171,
I: 1020 samt II: 1170 som sin mening
giva Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Det är ganska många
riksdagsmän, från olika partier och olika
län, som har motionerat i detta ärende.
Som en av dem ber jag att få säga
några ord.

Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden,
CFU, har då den föreslagit
en minskning av antalet dataanläggningar
vid länsstyrelserna från 20
till 14 gjort en negativ bedömning av
möjligheterna att i framtiden få anläggningarna
utnyttjade i större omfattning
för arbetsuppgifter utöver de huvudsakliga,
folkbokföring och uppbörd.
Flera länsstyrelser anser denna bedömning
alltför pessimistisk och framhåller
att för kort tid förflutit för att man med
säkerhet skall kunna bedöma den framtida
maskinbeläggningen.

Dataanläggningen i mitt hemlän har
exempelvis installerats så sent som i
augusti 1967. Det är då helt naturligt
att tillräcklig tid ej stått till förfogande
för att tillföra anläggningen kunder i
önskvärd omfattning. Härför erfordras
också en effektiv marknadsföring av
datakontorets tjänster samt en fullgod
systemarbets- och programmeringsassistans
åt kunderna vid kontoret.

Jag kan helt instämma med utskottet
då man uttalar att det är väsentligt att
de åtgärder som redan har vidtagits i
syfte att tillföra länsanläggningarna ytterligare
bearbetningsuppgifter fullföljs
och att arbetet med att öka uppdragsverksamheten
intensifieras.

Säkert har vi att emotse ett ökat behov
av ADB-service under de närmaste
åren, och utan tvekan är det då värdefullt
för både myndigheter och enskilda
att ha tillgång till en dataanläggning
inom bekvämt räckhåll. Att under sådana
förhållanden nu drastiskt skära
ner antalet dataanläggningar vid våra
länsstyrelser är knappast välbetänkt.
Tvärtom finns det, som utskottet också
framhållit, anledning att gå försiktigare
fram än vad CFU föreslagit.

Avslutningsvis ber jag att få instämma
i utskottets uttalande att man förutsätter
att Kungl. Maj:ts beslut om antalet
länsdataanläggningar och deras
placering kommer att ske med utgångspunkt
även i eventuellt nytillkomna
möjligheter till samarbete med landsting,
kommuner och andra allmänna

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Nr 23

organ samt enskilda och statliga företag.

Herr talman! Jag ber alt få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr 98, angående överlämnande
till bankoutskottet av två till
statsutskottet hänvisade motioner, bifölls
vad utskottet i detta memorial
hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Herr talmannen hemställde, att på
föredragningslistan för morgondagens
sammanträde andra lagutskottets utlåtande
nr 55 och jordbruksutskottets
utlåtande nr 20 skulle uppföras näst
efter statsutskottets utlåtande nr 93
samt andra lagutskottets utlåtande nr
50 och jordbruksutskottets utlåtande nr
17 näst efter statsutskottets utlåtande
nr 96.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 186, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om begränsning
av samhällsstöd vid arbetskonflikt,
m. m., jämte i ämnet väckta
motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 49 bifölles även av andra
kammaren.

Meddelande ang. enkla frågor
Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj :ts till kammaren överlämnade proposition
nr 108, angående godkännande
av avta! mellan Sverige och Liberia
för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter på inkomst och förmögenhet.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor framställts den 12 maj, nämligen

av herr Nilsson, Nils, (ep) till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet:
»Har man från inrikesdepartementets
sida, i samband med det omfattande
redovisningsarbete som åläggs
kommunerna, i den från departementet
den 28 april i år utsända PM angående
regional planering beaktat, att
det kommunerna ålagda arbetet tidsmässigt
sammanfaller med semestertider
och är det staten eller kommunerna
som skal! svara för de kostnader
som kommer att uppstå om kommunerna
tvingas anställa extra personal
för att utföra arbetet?» samt

av herr Nilsson, Nils, (ep) till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet:
»Kan man förvänta — och
i så fall när — initiativ från inrikesdepartementets
sida att omvandla länsstyrelsernas
planeringsråd till i demokratisk
ordning beslutande organ?»

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.52.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Tisdagen den 13 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Ang. sänkning av myndighetsåldern
m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 32, i anledning av dels
Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om ändring i föräldrabalken,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 14 februari 1969 dagtecknad
proposition, nr 25, vilken hänvisats
till bevillningsutskottet, såvitt avsåge
ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen,
förordningen om arvsskatt
och gåvoskatt samt förordningen
om statlig förmögenhetsskatt, och i övrigt
till lagutskott, i vilken sistnämnda
del propositionen behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj d, såvitt
nu vore i fråga, under åberopande av
propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och
lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till.

1) lag om ändring i föräldrabalken,

2) lag om ändring i giftermålsbalken,

3) lag om ändring i ärvdabalken,

4) lag om ändring i lagen den 17
juni 1938 (nr 318) om avbrytande av
havandeskap,

5) lag om ändring i lagen den 25 maj
1962 (nr 381) om allmän försäkring,

6) lag om ändring i brottsbalken,

7) lag om ändring i lagen den 20
mars 1964 (nr 167) med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare,

8) lag om ändring i barnavårdslagen
den 29 april 1960 (nr 97),

9) lag om ändring i lagen den 4 juni
1964 (nr 450) om åtgärder vid samhällsfarlig
asocialitet,

10) lag om ändring i lagen den 20
mars 1964 (nr 168) om verkställighet
av bötesstraff,

11) lag om ändring i skollagen den 6
juni 1962 (nr 319),

12) lag om ändring i rättegångsbalken,

13) lag om ändring i lagen den 27 juli
1954 (nr 579) om nykterhetsvård,

14) lag om ändring i religionsfrihetslagen
den 26 oktober 1952 (nr 680).

I propositionen föresloges myndighetsåldern
sänkt från 21 till 20 år. Vidare
föresloges, att ungdomar i åldern
18—20 år i flera hänseenden skulle få
en mera självständig ställning än för
närvarande. Sålunda skulle den som hade
fyllt 18 år själv få upptaga och förfoga
över studiemedel och statliga bosättningslån.
Han skulle också utan
förmyndarens samtycke kunna hyra bostad
för eget bruk. Den behörighet att
ingå sedvanliga rättshandlingar för den
dagliga hushållningen m. m. som redan
nu tillkomme gift underårig föresloges
utvidgad till alla underåriga som hade
eget hushåll.

Som en konsekvens av att myndighetsåldern
sänktes föresloges motsvarande
ändring av åtskilliga andra 21-årsgränser inom vitt skilda rättsområden.
Principen vid prövning av olika
åldersgränser hade varit, att en anpassning
till den föreslagna myndighetsåldern
skulle ske överallt där det icke
funnes speciella skäl för annat. Bland
21-årsgränser som skulle behållas vore
de som funnes inom påföljdssystemet
för unga lagöverträdare.

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23

Ändringarna hade föreslagits träda i
kraft den 1 juli 1969.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen dels

de likalvdande motionerna 1:931,
av herr Lundström in. fl. och II: 1069,
av herr Romanus in fl.,

dels de likalydande motionerna 1:932,
av herr Nilsson, Ferdinand, och herr
Sundin samt II: 1067, av herr Larsson i
Luttra in. fl.,

dels de likatydande motionerna 1:933,
av fru Segerstedt Wiberg och herr 17-stad, samt 11:1070, av herr Wiklund i
Stockholm m. fl.,

dels ock motionen 11:1068, av herr
Lundberg, såvitt den avsåge de delar
av propositionen som hänvisats till lagutskott.

I motionerna I: 932 och II: 1067 hade
yrkats, att riksdagen utöver de ändringar,
som upptagits i det genom propositionen
nr 25 framlagda förslaget till lag
om ändring i brottsbalken, för sin del
skulle besluta ändringar av 26 kap. 4 §
och 29 kap. 1 § brottsbalken i enlighet
med i motionerna infört förslag till lagtext,
vilket förslag avsåg, att åldersgränserna
i fråga om det straffrättsliga påfölj
dssystemet som en konsekvens av en
sänkt myndighetsålder skulle sänkas
från 21 år till 20 år.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen med avslag å motionerna 1)

1: 931 och 11:1069 samt

2) II: 1068, såvitt nu vore i fråga,
måtte bifalla förevarande proposition,
nr 25, såvitt nu vore i fråga;

B. att motionerna

1) I: 932 och II: 1067 samt

2) I: 933 och II: 1070

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits, utom av
annan, av herrar Alexanderson (fp),

Ang. sänkning av myndighetsåldern m. m.
Schött (m), Svanström (ep) och Larsson
i Norderön (ep), samt fru Jonäng
(ep), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under B hemställa,

1. att riksdagen med bifall till motionerna
1:932 och 11:1067 måtte för sin
del besluta, att 26 kap. 4 § och 29 kap.
1 § brottsbalken skulle erhålla i reservationen
angiven lydelse; samt

2. att motionerna 1:933 och 11:1070
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Det är en väsentlig fråga
på ett mycket centralt och grundläggande
familjerättsligt område som
behandlas i detta utlåtande, nämligen
frågan om myndighetsåldern och om
den rättsliga handlingsförmåga som
tillkommer ungdomar närmast under
denna ålder.

Det är tillfredsställande att utskottet
kunnat enas i dessa väsentliga frågor
och att vi sålunda, som jag hoppas, kan
i enighet besluta om sänkning av myndighetsåldern
till 20 år och om en vidgning
av den behörighet som tillkommer
ungdomar över 18 år.

Själv vill jag gärna tillägga att jag
i likhet med många partikamrater och
även andra ser fram mot den tid då
myndighetsåldern kan sänkas ännu
mer, kanske till 18 år. En sådan gräns
gäller redan i vissa länder och är föreslagen
i andra. I detta avseende är det
emellertid viktigt med enhetlighet i de
nordiska länderna, och har vi nu kunnat
komma överens med våra grannländer
om 20-årsgränsen är det naturligt
att vi för närvarande vill stanna
där.

Den hittills gällande myndighetsåldern,
21 år, förekommer även i åtskilliga
andra författningar som gräns för
tillämpligheten av olika bestämmelser.
En genomgång av dessa visar att somliga
har ett närmare samband med
myndighetsåldern än andra. I proposi -

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Ang. sänkning av myndighetsåldern in. m.
tionen har därför också föreslagits ändringar
i många fall, och utskottet har
i stort sett enigt kunnat följa propositionens
förslag. I ett avseende föreligger
emellertid en reservation. Det gäller
den ålder som i brottsbalken är bestämd
som normal gräns mellan fängelse
och ungdomsfängelse som påföljd
för brott. Det är visserligen sant att
denna gräns närmast är betingad av
kriminalpolitiska överväganden som
inte nödvändigt behöver följa samma
regler som den civilrättsliga rättshandlingsförmågan,
men å andra sidan har
vi reservanter funnit att den tidigare
utveckling hos ungdomen, som är grunden
för sänkningen av myndighetsåldern,
har sina verkningar även på det
kriminalpolitiska området. Vi har därför
ansett det konsekvent och motiverat
att sänka även denna gräns. Emellertid
vill jag gärna medge att eftersom
gränsen i brottsbalken inte är fastställd
som en absolut gräns, utan förhållandena
i det enskilda fallet kan motivera
ett avsteg därifrån, så är skillnaden
mellan majoritetens, dvs. propositionens,
ståndpunkt och reservanternas
inte så stor. Det är också framför allt
av principiella skäl som vi reservanter
yrkar på att 20-årsåldern skall gälla
även på detta område.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den av mig
in. fl. vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Det har framgått av
herr Alexandersons anförande att första
lagutskottet tillstyrker den sänkning
av myndighetsåldern till 20 år som
föreslås i proposition nr 25. Förslaget
grundar sig på det resultat som förmynderskapsutredningen
har kommit
till, och de allra flesta remissinstanserna
tillstyrker detsamma. Det kan dock
noteras att en reservant i utredningen
har velat bibehålla 21-årsgränsen, och

han erhåller stöd för sin mening av så
tungt vägande remissinstanser som
Svenska bankföreningen och Svenska
försäkringsbolags riksförbund. De hävdar
att riskerna för obetänksamt spolierande
av försäkringsskydd och sparande
ökar, om myndighetsåldern
sänks. Det finns dock bland remissinstanserna
några som velat gå längre
än utredningen och förordar en sänkning
till 18 år. Utskottet har ansett det
väl avvägt att stanna för en sänkning
av myndighetsåldern till 20 år, vilket
även sammanfaller med den kommande
rösträttsåldern.

Av särskild betydelse är givetvis att
det råder nordisk rättslikhet på detta
område. Island har redan genomfört
en sänkning till 20 år, och samma reform
är förestående i Danmark, Norge
och Finland. I samband med beslutet
vid fjolårets riksdag om sänkning av
giftermålsåldern för män till 18 år fästes
uppmärksamheten på de problem
av beroendekaraktär som i vissa fall
blir för handen för dem som gifter sig
som underåriga. Det förslag som nu
framläggs om ökad självbestämmanderätt
för ungdomar i 18—20-årsåldern
torde i det väsentligaste lösa dessa problem
och blir alltså ett värdefullt komplement
till den föreslagna nya myndighetsåldern.
Den underårige får ökade
möjligheter att själv fritt välja mellan
förvärvsarbete och studier, får rätt
att skaffa egen bostad utan föräldrarnas
medverkan och givetvis som för
närvarande är fallet rättighet att ta
anställning och att disponera över arbetsinkomsten.

Den nuvarande rätten för gift underårig
att företa rättshandlingar som erfordras
för den dagliga hushållningen
vidgas till att gälla alla underåriga
med eget hushåll. Förmyndaren skall
emellertid vara till ett visst skydd även
för denna kategori underåriga och
skall kunna ingripa, om vederbörande
missbrukar sin handlingsfrihet.

Vad som här föreslås torde alltså
kunna bedömas som en lämplig kom -

Tisdagen den 13 mai 1969 em.

Nr 23

promiss mellan dels önskemålet om att
ungdomar i 18—20-årsåldern skall få
större rätt att själva bestämma i egna
angelägenheter och dels det berättigade
kravet att ungdomarna skall kunna
påräkna ett visst skydd mot oförsiktiga
ekonomiska åtaganden.

När det gäller den fråga som herr
Alexanderson sist berörde och som tagits
upp i den föreliggande reservationen,
nämligen om en justering av bestämmelserna
i brottsbalken angående
åldersgränserna för åtalade vid utdömande
av fängelse eller ungdomsfängelse,
så är det klart att det kan finnas
vissa skäl som talar för en sänkning
även här i anslutning till den nya myndighetsåldern.
Att utredarna liksom de
flesta remissinstanserna och departementschefen
stannat för att behålla 21-årsgränsen i detta sammanhang har
givetvis sin grund i att det ur olika
synpunkter kan anses som önskvärt att
de unga lagbrytarna får en sådan behandling
som underlättar deras återanpassning
i samhället. Utdömande av
alltför hårda straff kan kanske verka
ödesdigert för många åtalade i dessa
känsliga åldrar.

Det kan för övrigt noteras att reservanterna
godtar att 21-årsgränsen bibehålies
när det gäller 8 § lagen med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,
vilka bestämmelser finns
återgivna på -s. 16 i utlåtandet. Reservanterna
medger därmed att ungdomar
upp till 21-årsåldern intar en särposition
gentemot äldre lagöverträdare och
att de unga därför inför rätta bör behandlas
på ett skonsammare sätt. Det
ligger då nära till hands att anlägga
samma synsätt när det gäller utmätande
av själva straffet och val av påföljd.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera punkten av

Ang. sänkning av myndighetsåldern in. m.
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten A.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Alexanderson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition.

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 32
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Alexanderson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej - 43.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Nr 23

Tisdagen den 13 mai 1969 em.

Ang. de studiesociala förmånerna

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 33, med anledning av
Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om ändring i föräldrabalken,
in. m. jämte motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats till
bevillningsutskottet.

Vad utskottet i detta betänkande hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 33, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med
förslag till lag om uttagande av utländsk
skatt och allmän avgift, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. de studiesociala förmånerna

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 38, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående anslag till
studiebidrag m. m. för budgetåret 1969/
70, såvitt avser ändring i studiehjälpsreglementet
och studiemedelsförordningen,
jämte motioner i ämnet.

Genom en den 21 februari 1969 dagtecknad
proposition, nr 16, hade Kungl.
Maj d, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning om ändring i studiehjälpsreglementet
den 4 juni 1964 (nr
402),

2) förordning om ändring i studiemedelsförordningen
den 4 juni 1964 (nr
401),

dels anvisa anslag till Studiebidrag
in. in. och till Allmänna studielånefonden
för budgetåret 1969/70.

Propositionen hade, såvitt den avsåge
författningsändringarna, hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra
lagutskottet. I övrigt hade propositionen
hänvisats till statsutskottet.

I propositionen hade föreslagits, att
det inkomstprövade tillägget i studiehjälpen
skulle höjas med 225 kronor
per läsår för ogift studerande med syskon
under 16 år. Detta innebure, att
i bidrag till studerande vid fackskolor,
gymnasier, yrkesskolor in. fl. skolor
kunde komma att utgå 3150 kronor
per läsår.

Maximibeloppet för lån från allmänna
studielånefonden skulle enligt förslaget
höjas från 5 000 kronor till 6 500
kronor.

I studiehjälpssystemet föresloges en
ändring av gränsen mellan elever som
ansåges tillhöra familjens ekonomi och
övriga elever. En strikt åldersgräns om
20 år föresloges.

Vuxenstuderande hade föreslagits få
en möjlighet till partiell befrielse från
skyldighet att betala tillbaka studielån
från allmänna studielånefonden. Befrielsen
skulle få avse högst hälften av
lånebeloppet, dock högst 4 950 kronor
jämte ränta.

Den minsta återbetalningstiden för
återbetalningspliktiga studiemedel föresloges
normalt bli minst 15 år i stället
för nuvarande 10 år. Vidare föresloges
att åldersgränsen för erhållande
av studiemedel skulle höjas från 40 till
45 år.

I samband med propositionen hade
andra lagutskottet behandlat följande
motioner:

A, vid riksdagens början väckta motioner,

1) de likalvdande motionerna /: 14,
av herr Larsson, Thorsten, m. fl., och
II: 16, av herr Dahlgren in. fl., om förbättring
av det studiesociala stödet,

2) de likalydande motionerna I: 84,
av herr Lindblad, och II: 100, av herr
Westberg i Ljusdal, om ökade möjligheter
att erhålla statliga studielån,

3) de likalydande motionerna I: 460,
av herr Andersson, Axel, och II: 532,
av herr Hammarsten in. fl., om ökat
inackorderingstillägg till vissa skolelever,

Tisdagen den 13 mai 1969 em.

Nr 23

4) de likalydande motionerna I: 771,
av herr Larsson, Thorsten, samt II:
890, av herr Larsson i Borrby och herr
Boo, angående inkomstprövningen av
viss studiehjälp, samt

5) motionen 11:886, av fru Kristensson,
om återställande av studiebidragens
realvärde, m. in.;

B, i anledning av propositionen väckta
motioner,

6) de likalydande motionerna 1: 921,
av herr Kaijser, och II: 1054, av herr
Ringaby,

7) de likalydande motionerna I: 927,
av herr Andreasson och herr Larsson,
Thorsten, samt II: 1063, av herr Mattsson
och herr Gustavsson i Alvesta,

8) de likalydande motionerna 1:929,
av herr Wirtén, och II: 106ri, av herr
Strömberg,

9) de likalydande motionerna I: 930,
av herr Österdahl, och II: 1065, av herr
Westberg i Ljusdal och herr Kelander,
såvitt nu vore i fråga.

I de likalydande motionerna I: 14
och II: 16 hade yrkats,

I. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle anhålla om skyndsam utredning
i samband med pågående översyn
av studiemedelssystemet, dels beträffande
frågan om höjning av studiebidraget
inom studiemedelsförordningen
till 0,5 basbelopp per år enligt lagen
om allmän försäkring och i anslutning
därtill en motsvarande höjning av det
s. k. förhöjda studiebidraget inom studiehjälpsreglementet,
dels beträffande
frågan om värdebeständighet för alla
förmåner inom studiehjälpsreglementet
och i anslutning därtill anpassande av
dessa sistnämnda till rådande penningvärde,
samt

II. att riksdagen för sin del skulle
besluta, att elev vid lokal vuxenutbildning,
som bedreves som heltidsstudier,
skulle omfattas av studiehjälpsreglementets
bestämmelser.

I de likalydande motionerna 1:460
och II: 532 hade föreslagits, att riksdagen
skulle besluta att i skrivelse till

Ang. de studiesociala förmånerna
Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam
översyn av studiehjälpsbestämmelserna
för elever som åtnjöte inackorderingsbidrag
och som vore bosatta på stort
avstånd från skolorten i vad avsåge
deras hemresor under veckosluten.

I de likalydande motionerna I: 771
och 11:890 hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
uttala, att sådana ändringar borde företagas
dels i 12 § andra stycket studiehjälpsreglementet
att, om den studerandes
och hans föräldrars sammanlagda
förmögenhet överstege 30 000
kronor, en tiondel av det överskjutande
beloppet, avrundat till närmast lägre
fulla hundratal kronor, skulle jämställas
med beskattningsbar inkomst,
dels i 12 § studiemedelsförordningen,
att studiemedel skulle minskas med en
tiondel av den del av förmögenheten
som överstege sex gånger basbeloppet.

I de likalydande motionerna 1:921
och II: 1054 hade anhållits, att sådana
regler måtte utfärdas i fråga om utbetalandet
av studielån (för studerande
i gymnasier, fackskolor och yrkesskolor
m. fl. läroanstalter), att dessa skulle
kunna utbetalas månadsvis.

I de likalydande motionerna 1:927
och 11:1063 hade föreslagits, att riksdagen
skulle vid sin behandling av
proposition nr 16 i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om förslag till nästa års
riksdag angående dels höjning av inackorderingstillägget
inom studiestödsreglementet
till 125 kronor per månad,
dels indexreglering av nämnda tillägg.

I de likalydande motionerna 1:930
och II: 1065 hade yrkats, såvitt här vore
i fråga, dels att riksdagen — med avslag''
å propositionen nr 16 i motsvarande
del — måtte för sin del besluta,
att 7 § andra stycket studiemedelsförordningen
skulle ändras så att en studerande
hade rätt till studiemedel under
förutsättning att det kunde beräknas
återstå lika många år från utbildningens
slut till pensionsåldern som
antalet terminer utbildningen omfattade.

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Ang. de studiesociala förmånerna

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

A. att riksdagen — med förklaring
att visst tillägg borde göras i förslaget
i propositionen till förordning om ändring
i studiehjälpsreglementet den 4
juni 1964 (nr 402) — måtte antaga förslaget
med det tillägget, att 15 § erhölle
i utlåtandet angiven lydelse;

B. att riksdagen med avslag på motionerna
I: 930 och II: 1065, såvitt motionerna
hänvisats till lagutskott, måtte
antaga 7 § i det i propositionen framlagda
förslaget till förordning om ändring
i studiemedelsförordningen den 4
juni 1964 (nr 401);

C. att riksdagen måtte antaga förslaget
i övrigt till ändring i studiemedelsförordningen; D.

att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:14 och 11:16, 1:460
och 11:532 samt 1:927 och 11:1063 i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört om höjning av
inackorderingstillägget och om bidrag
till hemresor för inackorderade elever;

E. att följande motioner,

1) I: 14 och II: 16,

2) I: 460 och II: 532,

3) I: 927 och II: 1063,

samtliga motioner i den mån de icke
kunde anses besvarade genom vad utskottet
hemställt under D., icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

F. att motionen II: 886 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

G. att motionerna 1:771 och 11:890
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

H. att följande motioner,

1) I: 84 och II: 100,

2) I: 921 och II: 1054,

3) I: 929 och II: 1064,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Det av utskottet i punkten A föreslagna
tillägget avsåg ett förtydligande
av 15 § förslaget till förordning om
ändring i studiehjälpsreglementet, var -

av skulle framgå, att det behovsprövade
tillägget kunde utgå även till studerande
som icke hade syskon under 16
år och som således komme att kunna
få högst 75 kronor i inkomstprövat tilllägg.

Reservationer hade anförts

I, vid E och F i utskottets hemställan,
av fru Hamrin-Thorell (fp), herrar
Eric Carlsson (ep), Österdahl (fp) och
Larsson i öskevik (ep) samt fru Frsenkel
(fp), vilka dock ej antytt sin åsikt;

II, vid G i utskottets hemställan, av
fru Hamrin-Thorell (fp), herrar Eric
Carlsson (ep), Österdahl (fp) och
Larsson i Öskevik (ep) samt fru Frsenkel
(fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under G hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 771 och II: 890 som
sin mening giva Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört om förmögenhetsfaktorn
vid beräkning av inkomstprövat
tillägg och studiemedel.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande, beträffande studiestödet
till vuxna, av herr Österdahl
(fp) och fru Frsenkel (fp).

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Jag skall inte tala för
någon av de reservationer som är anslutna
till detta utskottsutlåtande. Jag
har väckt en motion som går ut på att
studielån enligt studiemedelsreglementet
borde utbetalas månadsvis i stället
för som nu sker i början av varje termin
för studerande vid gymnasier,
fackskolor, yrkesskolor m. fl. anstalter.

Den motionen är egentligen en del
i kampen mot narkotika, och den har
tillkommit på tillskyndan av skolkurator
och frivårdskonsulent som kunnat
konstatera att den stora summa pengar
som på en gång utbetalas utgör en alltför
stor frestelse för ett antal ungdomar
som redan tidigare haft kontakt
med narkotika. De har redogjort för

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23

ett antal konkreta fall där just utbetalandet
av det stora lånebeloppet var
det som satte i gång återfallet på den
olyckliga vägen.

Ungefär samtidigt som motionen
väcktes gick genom pressen meddelandet
om analoga händelser i en helt annan
del av vårt land. Det angav uttryckligen
att det var de erhållna studiemedlen
som gav den grupp det här
gällde erforderligt rörelsekapital för
sin verksamhet inom narkotikalangningsbranschen.

Jag tycker det är synd att utskottet
ser så negativt på möjligheterna att
göra någon ändring i nu gällande bestämmelser.
Man skulle kunna göra utbetalningarna
månadsvis för alla, även
om jag förstår att det innebär ökade
administrations- och distributionskostnader
och även om jag också förstår
att det finns en hel del skäl till att få
en redig hacka just vid studieterminens
början.

Allt det här gör att jag nu inte kommer
med något yrkande. Med mitt inlägg
har jag bara velat fästa de ärade
kammarledamöternas — deras som är
här och lyssnar — uppmärksamhet på
problemet. Jag hoppas också att studiehjälpsnämndens
ordförande, som
sitter här mitt framför mig, skall ägna
frågan intresse i framtiden och föreslå
åtgärder mot de missförhållanden som
nu råder, därest det skulle visa sig att
de inte är bara tillfälliga företeelser.

Herr talman! Jag har i den här frågan
inget särskilt yrkande. Jag har
bara velat peka på vissa förhållanden.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! 1964 fattade riksdagen
beslut om studiesocialt stöd. Det innebar
en klar förbättring av studiestödet
för de flesta, men som bekant finns det
vissa kategorier, för vilka det inte blev
någon förbättring. Emellertid skall vi
väl inte stanna vid den situationen.
1964 års förslag var behäftat med en

4 Första kammarens protokoll 1969. Nr 23

Ang. de studiesociala förmånerna
del brister. Något har tidigare rättats
till av riksdagen, exempelvis färdvägens
längd för erhållande av reseersättning.

Några andra och ganska väsentliga
förbättringar görs i det förslag som behandlas
i dag i andra lagutskottets utlåtande
nr 38. En sådan förbättring är
sänkningen av åldersgränsen från 21
till 20 år för de elever vilka anses stå
utom familjens ekonomi och därmed
kan bedömas i fråga om inkomst och
förmögenhet som helt fristående. Detta
är bra. Det har även det goda med sig
att nu rådande ordning inte längre
skall gälla, nämligen den att när en
studerande, som inte har fyllt 21 år,
har påbörjat en studiekurs så har vederbörandes
studiemedel beräknats efter
det tidigare tillämpade reglementet.
Nu blir åldersgränsen 20 år, och
bedömningen skall inte längre ske med
hänsyn till när studierna påbörjats.

Studiemedlens lånedel vill jag något
utförligare uppehålla mig vid med anledning
av den motion som har väckts
av några centerpartister.

Studiemedlens lånedel beräknas efter
basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring
och innebär värdebeständighet.
Emellertid är studiebidraget tyvärr
inte värdebeständigt. Sedan år
1964 har studiebidraget förlorat cirka
20 procent av sin köpkraft. Det är närmast
förvånande, tycker jag, att när
nu regeringen har låtit utreda vissa
delfrågor inom det studiesociaxa området
och kommit med förslag till riksdagen
därom regeringen inte ansett det
nödvändigt att överväga en form av
värdebeständighet för studiebidragen.

Centern har varje år motionsledes
tagit upp en begäran om studiebidragens
värdebeständighet. Vi har fått
blankt avslag av majoritetspartiet varje
år och får det också i år, trots att frågan
nu kunde ha varit föremål för ett
uiredningsövervägande. Utskottet hänvisar
till att en ändring i detta avseende
bör ske genom ett särskilt beslut av

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Ang. de studiesociala förmånerna
riksdagen. Jag förstår bevekelsegrunderna
härför. Man menar att det kostar
mycket pengar att rätta till vad inflationen
här har förorsakat. Det vore
kanske ändå inte ur vägen att man försökte
att i varje fall knäcka principen
för eu värdebeständighet när det gäller
studiebidraget. Jag kan på den här
punkten kanske något jämka på förslaget
i motionen och säga att även om
det inte är möjligt att reglera värdebeständigheten
efter 1964 års köpkraft
skulle det väl ändå vara tänkbart att
som utgångspunkt ta nuvarande prisläge.

Med hänsyn till den behandling som
frågan hittills har fått kommer jag inte
att ställa något yrkande med anledning
av motionen. Vi förbehåller oss möjligheten
att komma igen med ett likartat
förslag i fråga om värdebeständigheten.

Likaså blir man något förvånad över
att regeringen inte har ansett tiden
inne för en justering av inackorderingstillägget
i den nu framlagda propositionen.
Detta tillägg har sedan år
1964 varit 100 kronor. Vi har motionsledes
föreslagit att det skall höjas upp
till 125 kronor. Vi har i det fallet funnit
förståelse hos utskottet. Jag vill med
tacksamhet notera utskottets uttalande
att inackorderingstillägget endast utgör
ett bidrag till den faktiska merkostnad
som uppstår för en familj till följd av
inackorderingen.

Det heter vidare: »Om merkostnaden
alltför mycket överstiger bidraget kan
i synnerhet för familjer med svag ekonomi
bostadsorten bli ett avgörande
hinder för att barnen skall kunna fortsätta
sina studier efter den obligatoriska
skolan.» —• Detta är så riktigt
som det är skrivet av utskottet, och jag
noterar med tillfredsställelse att utskottet
i anledning av de här avgivna motionerna
beslutat att ge denna sin mening
till känna för Kungl. Maj:t.

Vi i centern har också väckt en motion
med förslag om att studiestödet
för vuxna bör omfattas av studieregle -

mentets bestämmelser. Också den har
behandlats välvilligt av utskottet, och
genom att referera till studiehjälpsnämndens
nu pågående utredning härom
har man i utskottet ansett att frågan
bör ligga gynnsamt till för en positiv
lösning. Därmed har man ansett att
man inte behövt vidtaga några andra
åtgärder. I den förhoppningen kan jag
instämma.

Lika positivt har dock inte utskottet
varit när det gällt att reformera beräkningen
av förmögenhetsfaktorns inflytande
på det inkomstprövade tillägget
för studiemedel. Vid 1964 års reform
förelåg förslag om olika belopp. Förslag
förelåg dels om 20 000 kronor, dels
om 40 000 kronor i s. k. fribelopp. I det
särskilda utskottet föreslogs en kompromiss,
och beloppet fastställdes till
30 000 kronor. Motionärerna vill i detta
sammanhang att de båda studiesociala
befattningarna skall ändras så att en
tiondel i stället för en femtedel av förmögenheten
som överstiger fribeloppen
30 000 kronor respektive sex basbelopp
jämställes med inkomst.

Det föreligger också en reservation,
i vilken hävdas att innehavare av
mindre rörelse eller fastighet i dessa
har viss kapitaltillgång bunden. En sådan
tillgång har ingen större betydelse
för vederbörandes möjlighet att åstadkomma
en bättre studiefinansiering.
Ett dylikt bundet kapital kan många
gånger inte ge något inkomstutslag. Vi
har därför i vår motion hävdat att reglerna
bör modifieras. I reservationen
har också anmärkts att man sålunda
anser det rimligt att en inkomstberäkning
begränsas till en tiondel. Vi kan
också anföra som skäl för en ändring
härvidlag att motsvarande ordning gäller
på andra områden, exempelvis beträffande
det kommunala bostadstilllägget.

Herr talman! Jag har endast velat
anföra dessa synpunkter och jag yrkar
bifall till här föreliggande reservation
IT.

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Till utskottets utlåtande
har fru Frsenkel och jag fogat ett
särskilt yttrande avseende studiestödet
åt vuxna.

I propositionen föreslås en höjning av
åldersgränsen från 40 till 45 år när det
gäller möjligheterna att få studiemedel.
Det är naturligtvis tacknämligt att åldersgränsen
höjs, men vi kan inte godta
att en åldersgräns sättes, då vi anser
att det är principiellt felaktigt att det
finns en sådan. Den hindrar nämligen
medelålders och äldre personer från att
utbilda sig på samma villkor som yngre
personer.

Vi står i dag inför en ny högkonjunktur,
men vi har fortfarande stor arbetslöshet.
Situationen är krisartad inom
vissa områden i vårt samhälle. Det råder
sysselsättningskris inom vissa geografiska
områden, t. ex. Norrland, Kopparbergs
län, Gotland och Öland. Det råder
kris inom vissa yrkesområden inom
textilindustrin, och det är en kris på
det åldersmässiga området för den äldre
arbetskraften.

Det föreligger alltså i dag i Sverige
stora olikheter i fråga om människornas
möjligheter att få arbete, och dessa
olikheter måste på något sätt utjämnas.
Vi har för ett par dagar sedan diskuterat
lokaliseringspolitiken och dess
uppgifter, och jag skall inte gå in på
det ämnet här i dag. Men vad gör vi
av grundläggande betydelse för att de
äldre skall få behålla sitt arbete eller få
nya sysselsättningar om de blir lediga?

Trots högkonjunkturen och trots en
kraftig stegring av antalet lediga platser
har vi fortfarande 40 000 arbetslösa
— till stor del äldre personer. Enligt en
LO-utredning blev inte mindre än
350 000 av LO:s medlemmar omflyttade
inom företagen under två år, och 50 000
av dem fick sämre betalt efter omflyttningen.
Detta är viktiga problem som
man måste göra något åt. Alla talar ju
om den äldre arbetskraftens svårigheter
att få arbete, men jag tycker att mycket
litet görs i detta hänseende. Det är gi -

Ang. de studiesociala förmånerna
vetvis svåra problem som vi står inför,
men många av de deklarationer som
lämnas synes vara närmast en läpparnas
bekännelse.

De äldre människorna gör säkert sina
bästa insatser i företag som de känner
och i arbeten som de är vana vid.
Det är enligt min mening mycket viktigt
att allt göres för att de inte skall
bli friställda. Många talar för en särskild
lagstiftning som förhindrar deras
friställning, men jag tror inte att det är
någon framkomlig väg. Andra vägar
måste sökas och prövas. Det gäller att
göra de äldre och medelålders mer attraktiva
på arbetsmarknaden. De skall
kunna konkurrera med sina yngre arbetskamrater
på jämställd nivå, och
deras stora praktiska erfarenhet är då
ett plus i detta avseende. Men de teoretiska
kunskaperna är sämre. Avståndet
från utbildningen är längre än för
de yngre, och den gamla utbildningen
hade inte heller samma standard som
de senare utbildades. Detta gäller särskilt
tjänstemän, exempelvis tekniker,
då utvecklingen går mycket snabbt på
det tekniska området och då man ständigt
måste hålla sig å jour med utvecklingen.

Det måste alltså utbildning till, och
den måste syfta till att de medelålders
och äldre får samma kunskapsnivå som
deras yngre konkurrenter på arbetsmarknaden.
Detta åstadkommer man
inte genom att sätta godtyckligt valda
åldersgränser, t. ex. 45 år — därigenom
hindrar man ju en utbildning från att
komma till stånd.

Ur arbetsmarknadssynpunkt är det
särskilt angeläget att de äldres kunskaper
kompletteras och fördjupas, då det
klart visat sig att väl utbildad arbetskraft
har större möjligheter att behålla
sina anställningar och få nya arbeten än
personer med sämre utbildning. Eu
kompletterande utbildning underlättar
även omplaceringen inom företagen och
förebygger friställning och arbetslöshet.
En bättre utbildning ökar alltså den
enskildes valmöjligheter på arbetsmark -

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Ang. de studiesociala förmånerna
naden. Ur den enskildes synpunkt men
också ur samhällets synpunkt är det
önskvärt att erforderliga kunskaper kan
inhämtas innan en eventuell friställning
med följande arbetslöshet inträffar.
Utbildningen blir då ett led i strävan
att göra äldre arbetstagare bättre
skickade på arbetsmarknaden och att
minska bortfallet i produktionen på
grund av arbetslöshet. I ett land där
man vill ha en effektiv arbetsmarknadspolitik
bör alltså åtgärder vidtas som
syftar till att säkra sysselsättningen,
och dessa åtgärder skall vidtas innan
man blir arbetslös. Eu utbildning av
äldre personer som är intresserade av
studier och lämpade för studier måste
därför uppmuntras och underlättas, inte
minst ekonomiskt. Därigenom kan utbildningen
komma härför lämpliga personer
till godo, vilket inte alltid är fallet
med den arbetsmarknadsutbildning
som bedrives, då det ju är arbetslösheten
och risken för arbetslöshet som är
avgörande för om vederbörande får
komma med i utbildningen eller inte.

Vid friställningar inom företag blir
det nu i första hand de äldre som får
sluta, då de inte är så omställningsbara
som yngre kamrater. De får sedan gå
arbetslösa under långa tider, eftersom
en geografisk omflyttning av dem är
svår. Arbetslösheten konserveras därför
på ett olyckligt sätt till de äldre. Om de
däremot har en utbildning som ställer
dem på samma nivå arbetsmarknadsmässigt
sett som deras yngre kamrater,
skulle många säkert få fortsätta sina
arbeten och arbetslösheten inte bli så
svår och långvarig på vissa orter som
den nu är, då eventuella friställningar
bland yngre personal lättare kan avvecklas,
och de yngre är mindre bundna
geografiskt och har en annan vilja
och förmåga att pröva nya arbetsuppgifter.

Herr talman, det är därför enligt min
mening principiellt olyckligt och felaktigt
att enbart på grund av ålder vägra
studiemedel åt personer som önskar
genomgå utbildning. Vi som står bakom

det särskilda yttrandet kan inte dela utskottets
uppfattning att den övre åldersgränsen
skall sättas till 45 år, annat än
om den åldersgränsen kan anses som ett
provisorium.

Nu finns en särskild kommitté för
studiestöd för vuxna. Denna kommitté
arbetar sedan fjolåret. Den har många
frågor att gå igenom, och ett stort arbetsfält
ligger framför den. Innan den
utredningen blir klar kommer det säkert
att gå kanske fem, tio år. Vi förutsätter
att den kommittén kommer att
pröva även åldersgränsen, men vi förutsätter
också att kommittén snarast
sätter i gång en försöksverksamhet som
kan ge ledning för hur åtgärderna slutligen
skall utformas för den äldre arbetskraften,
alltså hur man skall kunna
tillgodose den äldre arbetskraftens
behov och berättigade krav på utbildning
och ekonomiskt stöd även om vederbörande
råkar vara över 45 år.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Under en jäktig majmånad
1964 hade riksdagen att ta ställning
till två propositioner som innehöll
förslag till en helt ny utformning och
inriktning av samhällets stöd till den
ungdom som fortsätter sina studier efter
den obligatoriska skolan. Många ledamöter
ansåg den gången att riksdagens
prövning av förslagen kom att ske
under alltför pressade arbetsförhållanden.
Det kunde, menade man, leda till
att det studiesociala stödets utformning
blev fel avvägd.

Visserligen var dessa majveckor för
fem år sedan arbetstyngda, men vid behandlingen
av proposition nr 16 i dag
måste man ändå konstatera att den
grund som då lades kom att bli synnerligen
hållbar. Ytterst små förändringar
har hittills varit nödvändiga. Vårt studiemedelssystem,
som ju var det väsentligt
nya i de två propositionerna,
röner just nu dessutom en stor uppmärksamhet
utanför vårt lands gränser.
På mindre än en vecka besöktes vi för

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23

kort tid sedan av utbildningsministrarna
från Australien och Canada bland
annat i syfte att ta del av studiemedelssystemets
uppbyggnad och verkningar.
Inom kort möter representanter för de
administrativa organen i Italien och
Frankrike upp och vill ta del av erfarenheterna
a^ det studiesociala stödet
som riksdagen 1964 fattade beslut
om.

Nu är självfallet ingenting så bra att
det inte kan bli bättre. De förslag som
nu lagts fram är klara förbättringar av
1364 års beslut. De tidigare justeringarna
har närmast haft karaktären av
penningvärdeföljsamhet, om man undantar
det herr Thorsten Larsson
nämnde, nämligen att ta bort fågelvägsberäkningen
när det gäller resetilläggen
i studiehjälpssystemet.

Man bör emellertid ha i minnet mot
bakgrund av proposition nr 16 att regeringen
har tillsatt tre utredningar som
för närvarande arbetar med de studiesociala
stödåtgärdernas utformning i
framtiden. En utredning har att gå igenom
studiemedelsförordningens bestämmelser
och granska om rent tekniska
förändringar behöver vidtagas
för att så att säga hyfsa det administrativa
förfarandet. En annan utredning
har att avge förslag om hur vårt studiestöd
skall användas för icke svenska
medborgare som kommer hit med
eller utan avsikt att bedriva studier och
oavsett avsikten alltså bedriver studier
här. Slutligen arbetar en utredning med
den stora frågan om den framtida
vuxenutbildningens studiefinansiering.

Arbetet på det här området är alltså
inte slutfört, och självklart kommer under
hand nya angelägna behov att ge
sig till känna vilka även måste tillgodoses.

De förslag riksdagen nu har att ta
ställning till gäller främst följande frågor:
en förbättring av den inkomstprövade
studiehjälpen så att familjer med
barn under 16 år får det inkomstprövade
tillägget ökat med 25 kronor per
månad, taket för studielån höjs från

Ang. de studiesociala förmånerna
5 000 till 6 500 kronor för studerande
inom studiehjälpssystemet, en strikt
gräns mellan s. k. yngre respektive äldre
elever införs vid 20 års ålder, vuxenstuderande
med låneskulder kan efter
studiemedelsberättigade studier erhålla
lättnader i tidigare studielån, återbetalningstiden
för studiemedel förlängs
till lägst 15 år från nuvarande tio
och rätt att uppbära studiemedel vid utbildning
i vuxen ålder ändras att gälla
till 45 år mot nuvarande 40.

Allt detta, herr talman, är utmärkta
förslag, och andra lagutskottets majoritet
har tillstyrkt dem. Det är endast på
en punkt — som framgår av tidigare anföranden
— där det föreligger en motiverad
reservation.

Kostnadsökningen för förslagens genomförande
— självfallet redovisad av
statsutskottet — innebär att en betydande
del tas av de medel som utbildningsdepartementet
haft till sitt förfogande
för utvidgad verksamhet under
det kommande budgetåret.

Om man vid detta tillfälle skulle uttala
eu önskan så innebär den att om
resurserna ändå inte varit så begränsade
borde en ytterligare markering av
studiestödet till de ekonomiskt svaga
grupperna ske. Studiestödets betydelse
för att kanalisera tillströmningen av
studerande efter grundskolans slut får
i den pågående jämlikhetsdebatten inte
glömmas bort. Nu har utskottet i princip
ingen invändning mot vad statsrådet
Moberg som föredragande i ärendet
uttalat, nämligen att efter denna
reform bör tillgängliga resurser sättas
in på finansieringsåtgärder inom vuxenutbildningen.
Detta är en riktig målsättning.

Men utskottet gör en liten men betydelsefull
reservation, nämligen att en
justering av inackorderingstilläggen bör
ske, innan man så att säga tillfälligt
stänger dörren för nya reformer i avvaktan
på de nämnda utredningarnas
resultat.

Att andra lagutskottet stannat just inför
denna detalj har sin särskilda för -

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Ang. de studiesociala förmånerna
klaring. Utskottet har naturligtvis först
och främst tagit intryck av de två motionspar
som föreligger i frågan, och
jag vill säga att det starkaste intrycket
måhända härrör från den s. k. Haparandamotionen.

Skolans vardag har förändrats sedan
studiehjälpssystemet infördes. Femdagarsveckan
i skolan har medfört särskilda
problem. I bygder på långt avstånd
från skolan och där eleverna måste
inackorderas betyder femdagarsveckan
— främst kanske för elever i första
årskursen — nya, hittills okända förhållanden.
På skolorten blir man isolerad
två dagar varje vecka, skild från
lärare och kanske från kamrater, och
man är långt borta från hemmet. Som
regel har man heller inte råd att åka
hem, och kommunerna förmår inte alltid
bidra till resekostnaderna. Dessa
motiv som kan härledas till Haparanda
har social karaktär. Utbildningens
organisation har emellertid också förändrats
på andra områden och åstadkommit
liknande problem på olika håll
i landet, där man uppvaktat de centrala
myndigheterna från andra utgångspunkter
och begärt förändringar.
Tranås stad, för att ta ett exempel, tillhör
dem som kan berätta om samma
problem men med andra ord och motiv.

Att andra lagutskottet nu föreslår
riksdagen att skriva till Kungl. Maj :t
och begära en ändring av reglerna för
inackorderingstillägget hör således
samman med att förhållandena inom
skolans område förändrats sedan år
1964, och det finns grundad anledning
att anpassa inackorderingstillägget därefter.

Som jag nämnde finns i propositionen
också ett förslag om avskrivning
av studielån för dem som efter fem års
förvärvsarbete fortsätter sin utbildning
på eftergymnasial nivå och då uppbär
studiemedel. Regeringen har uttalat att
de särskilda regler som skall gälla
kommer att fastställas av Kungl. Maj:t
i en särskild kungörelse, och det är
bra. Jag tillhör dem som anser att man

visst skali ha respekt för riksdagen
och låta den ta del av och ansvar för
så mycket som möjligt av de lagregler
som gäller för stora delar av eller
kanske för hela folket. Men bestämmelser,
vilkas verkningar i praktisk tilllämpning
man med fog kan vara tveksam
om, bör kunna utfärdas av regeringen
och därmed också snabbt ändras
av den om det behövs.

Det förslag som nu framlagts om avskrivning
av studielån liknar inget annat
tidigare prövat, och det är därför
bra att reglerna kommer i en kungörelse.
Statsrådet Moberg har i propositionen
angivit vissa riktlinjer för denna
kungörelse. I den promemoria som föregick
propositionsarbetet finns ett förslag
som innebär att man skall ta hänsyn
till om låntagaren ålades en oskälig
uppoffring eller inte genom att betala
lånet. Vad som är oskälig uppoffring
är för den administrativa myndigheten
naturligtvis helt omöjligt att exakt
fastställa. Jag har därför med tillfredsställelse
efter att ha läst propositionen
noterat att det föredragande statsrådet i
sitt uttalande inte tagit med den bestämmelsen.
Däremot definieras inte tillräckligt
vad som skall innefattas i begreppet
yrkesverksamhet. Man skall alltså
för att ha rätt till denna avskrivning
ha varit yrkesverksam under fem år
efter det man avslutat sina studier. Det
sägs att som yrkesverksamhet skall räknas
vård av barn under 16 år, vård av
förälder och annan jämförlig sysselsättning.
Det är det sista som jag för
min del hoppas kan innebära att långvarig
sjukdom och invaliditet som hindrat
förvärvsarbete skall räknas som yrkesverksamhet
liksom självklart också
ofrivillig arbetslöshet.

Låt mig så gå direkt över på den enda
motiverade reservation som är fogad
till utskotisutlåtandet och något
kommentera den. Den innehåller ett förslag
om att man i fortsättningen skall
ta mindre hänsyn än hittills till förekomsten
av förmögenhet vid reducering
av studiehjälp och studiemedel. I di -

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23

rekt anslutning till vad jag nyss anfört
kan det vara lämpligt att citera vad
som framhålles i utskottsutlåtandet: »I
den mån det finns resurser för ett ökat
studiesocialt stöd på det gymnasiala
stadiet, bör dessa inte i första hand användas
till en förbättring av förmånerna
för familjer med förmögenhet.»

Reservanterna talar om innehav av
mindre förmögenhet, och man kan naturligtvis
diskutera vad som är mindre
förmögenhet. I studiehjälpsreglementet
utgör en behållen förmögenhet på
30 000 kronor det fribelopp som inte
påverkar de övriga förmånerna. Behållen
förmögenhet över den summan anses
med en femtedel utgöra beskattningsbar
inkomst. Reservanterna anser
att det räcker med en tiondel. Förmögenhetens
betydelse som avdragsfaktor
vid beviljande av studiestöd har av reservanterna
inte angetts annat än i allmänna
ordalag, och även i tidigare motioner
i ärendet har argumenteringen
inte varit särskilt fyllig. Motionerna har
avvisats av riksdagen på samma sätt
som nu föreslås.

Det kanske ändå vid detta tillfälle
kan vara av intresse att granska i vilken
utsträckning förmögenheten påverkar
studiestödet; om det är förmögenhetsförhållandena
eller inkomstförhållandena
som lägger hinder i vägen då
ansökningar avslås. Nu rör reservationen
de inkomstprövade tilläggen i studiehjälpen.
Eftersom allt det materialet
ligger förborgat i skolkanslierna är det
inte möjligt att ta del av det, i varje
fall inte samlat. Jag antar att om man
tar ut en yngre grupp elever, som utöver
ordinarie studiehjälp också sökt
studielån, vilka för den gruppen enligt
riksdagens uttalande skall beviljas med
en viss återhållsamhet, har man ändå
funnit en nämnare som väl stämmer
överens med motionärernas och reservanternas
intentioner. Det gäller alltså
dem som har det sämst ställt och som
också sökt lån för att klara studierna.

Pol. mag. Marina Staag har på centrala
studiehjälpsnämndens uppdrag ut -

Ang. de studiesociala förmånerna
fört en statistisk-sociologisk undersökning
i syfte att belysa behovssituationen
hos dem som söker studielån. Den
publicerades för mycket kort tid sedan.
Gruppen som söker studielån utgör cirka
12 procent av samtliga studerande
vilket hittills under detta budgetår motsvarar
ungefär 35 000 inkomna ansökningar.
Av olika skäl avslås ansökningar
om studielån för 17 procent av de inkomna
ansökningarna. Avslagen motiveras
av två kriterier: förekomst av
inkomst hos föräldrar och elever eller
förekomst av förmögenhet eller möjligen
en kombination av båda. Om nu reservanternas
synpunkter var giltiga,
borde inom gruppen avslag ett stort antal
vara beroende just på förekomsten
av »en mindre förmögenhet», eller då
det gäller studielån ett belopp som överstiger
34 200 kronor. I verkligheten är
förhållandet det motsatta. Det är oftast
inkomst — och där är reduktionsreglerna
som bekant mycket hårdare —
som leder till avslag. I 70 procent av
alla avslagsärenden saknar förmögenheten
helt inverkan på beslutet. Vill
man alltså — och det utgår jag ifrån
är avsikten — förbättra lånevillkoren
för de yngre eleverna, skall man sålunda
inte liberalisera förmögenhetsvillkoren
utan se över inkomstgränserna.
Avslagen på grund av förekomst av förmögenhet
finner man fördelar sig lika
mellan dem som har förmögenhet mellan
34 200 och 65 000 kronor och dem
som har förmögenhet över 65 000 kronor.
Av dem som fått avslag vid ansökan
om studielån på grund av kombinationen
inkomst/förmögenhet är av någon
anledning förmögenheten större hos
dem som redovisar inkomst under än
över 24 000 kronor.

Det gäller, som jag sagt, en undersökning
av studielån. Det finns anledning
att tro att likartade förhållanden råder
beträffande den inkomstprövade studiehjälpen.
Undersökningen ger i varje
fall inte besked om att reservationen är
ute i något särskilt angeläget ärende.
Vad sedan gäller förmögenhetspröv -

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Ang. de studiesociala förmånerna
ningen vid studiemedelssystemets tilllämpning
följer man där genom basbeloppsanknytningen
helt utvecklingen av
penningvärdet.

Låt mig sedan säga ett par ord om
några motioner som har behandlats av
utskottet och som ingen hittills direkt
har tagit upp men som ändå är angelägna
i sig. Det gäller frågan om studielånens
storlek för yngre elever. Här
kan visserligen centrala studiehjälpsnämnden
bevilja högre lån än vad
schablonreglerna medger. Sådan särskild
prövning av låneärenden förekommer
i ganska stor utsträckning, enligt
vad det har upplysts.

Därutöver vill jag liksom utskottet
framhålla att det finns skäl att överväga
en höjning av taket för studielån även
till de yngre eleverna. Dessa skäl är
flera. Dels skulle spännvidden mellan
det nuvarande beloppet 3 500 och maximibeloppet,
som nu blir 6 500 kronor,
bli alldeles för stor och säkerligen uppfattas
som en orättvisa; dels har, som
jag tidigare sagt, antalet avslag på sökta
studielån särskilt hårt drabbat dem vilkas
föräldrar har låga inkomster och
som saknar förmögenhet. En förbättring
av deras situation kan åstadkommas
genom en viss höjning av lånetaket.
Riksdagen har vid upprepade tillfällen
talat om en viss återhållsamhet
vid beviljande av lån till de yngre eleverna.
Det är ett uttalande som jag tycker
det finns anledning att fortfarande
stå fast vid, men en förändring av
det slag som utskottet här berört och
som jag har nämnt strider enligt min
uppfattning inte mot det tidigare uttalandet
och inte heller mot det som statsrådet
har gjort, då han sagt att det ökade
anslaget under posten studielån bör
komma de äldre studerande till del. Utvecklingen
av studiestödet i fråga om
studielånen visar just nu att man har
en viss uppdämning i beviljandet av
lån, och de anpassade låneramarna —
som utskottet antytt — mer än väl skulle
kunna hålla sig inom beviljat belopp.

Herr Thorsten Larsson säger att han
är förvånad över att regeringen inte i
någon av de tillsatta utredningarna tagit
upp frågan om värdebeständigheten
i bidragen när det gäller studiemedelsystemet.
Om man ökar bidragsdelen på
det sätt som motionärerna har föreslagit
så förbättrar det inte den studerandes
ekonomi med en enda krona. Det
blir bara så att han får en mindre återbetalningspliktig
del, och det kan inte
vara särskilt angeläget att för unga studerande
skapa ett sådant förhållande.
Är det så att studierna leder till lägre
inkomster än beräknat, så finns i återbetalningssystemet
just den trygghet inbakad
som i varje fall jag har förstått att
herr Thorsten Larsson och hans medmotionärer
vill ha den andra vägen. Är
det så att man vid återbetalningstillfället
inte har de inkomster som utlöser
återbetalning, kan det i vissa speciella
lägen leda till att när man »gör sluträkning»
så har bidragsdelen egentligen varit
större än den från början såg ut att
vara. Det finns alltså ingen anledning
att vara förvånad över att detta inte
har tagits upp i någon av utredningarna.
Det skulle bara innebära att man ökade
skattefinansieringen av dessa kostnader.

Slutligen, herr Thorsten Larsson, har
vi ju kommit fram till att det nu bedrivs
vuxenutbildning i större utsträckning
än vad riksdagen har velat och
kanske tänkt som heltidsstudier. Den
kommunala vuxenutbildningen har satt
i gång. Yi har vid två tidigare tillfällen
haft olika uppfattning om denna sak.
Såsom jag från denna talarstol förfäktat
finns det anledning att bevilja både
studielån och studiebidrag för den som
bedriver heltidsstudier inom vuxenutbildningen
på dagtid. Det är vad som
kommer att ske från och med nästa
läsår.

Herr Kaijser har motionerat om att
man borde förändra administrationen
vid utbetalning av lån till yngre elever.
Han säger att det skulle vara ett led i
kampen mot narkotika. Syftet är väl -

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23

lovligt, men de undersökningar som
gjorts visar att det med hänsyn till antalet
studerande, beviljade lån och studiemedel
är eu utomordentligt blygsam del
av den studerande ungdomen som på
något sätt har missbrukat det förtroende
som den har fått genom rätten att
lyfta studiemedel eller studielån. Jag
kan inte se att det på något sätt skulle
förbättra situationen, om dessa lån skulle
betalas ut i små portioner. De betalas
nu i regel ut en gång varje termin,
och man strävar också efter att bidragen
skall betalas ut i så fäjlbetalningsomgångar
som möjligt. Erfarenheten ger nämligen
vid handen att*stora kreditinrättningar
här i landet i avvaktan på studielånets
utbetalande och i avvaktan
på beviljande av studiemedel står till
förfogande för att lämna ut dessa pengar
utan att egentligen alltid ha särskilt
god garanti för att få igen beloppen. Av
den anledningen betraktar jag herr
Kaijsers motion som ett uttryck för god
vilja men utan praktiska verkningar.
Jag vill tillägga att elever som inte är
myndiga vid utkvitteringen av studiehjälp
och studielån självklart skall pricis
som andra omyndiga vid penningtransaktioner
följa gällande rättsregler.

Herr Österdahl tog i diskussionen om
vuxenutbildningens finansiering upp
frågan om höjning av den generella åldersgränsen
till 45 år när det gäller rätten
att erhålla studiemedel. Jag tycker
att det är bra att herr Österdahl tagit
upp detta problem — han tog upp det
arbetsmarknadsmässigt. Jag försäkrar
att det kommer att behövas många entusiaster
för en ökad jämlikhet på utbildningsväsendets
område i detta samhälle
och att konkreta och mer långtgående
förslag kommer att framläggas
längre fram i tiden. Det kommer att
ställa stora krav på anslag, om rättvisereformer
av detta slag skall få någon
räckvidd. Men herr Österdahl tar upp
denna fråga från helt felaktiga utgångspunkter
och anser att man inte bör
hindra någon att genomgå arbetsmarknadsmässigt
motiverad utbildning ge -

Ang. de studiesociala förmånerna
nom avstängning från studiemedel. Jag
förstår inte finessen i detta resonemang.
Det gäller här en begränsad grupp, nämligen
äldre människor som har kompetens
att bedriva eftergymnasiala och
akademiska studier och som då skulle
kunna uppbära studiemedel. Alldeles
oavsett detta tycker jag att den som har
passerat 50-årsgränsen och kanske nalkas
pensionsåldern men som ändå har
några år kvar i aktiv verksamhet och
för den skull behöver omskolas inte bör
erhålla studiemedel som sedan skall betalas
tillbaka. Han bör i stället omskolas
med hänsyn till arbetsmarknadsmässiga
och arbetsmarknadspolitiska förhållanden
och därunder erhålla utbildningsbidrag
som inte är återbetalningspliktigt.
Att propagera för att flera äldre
skall få studiemedel är faktiskt att i dagens
läge gå åt fel håll. Det gäller här
dessutom som sagt en begränsad grupp.
Jag skulle vilja säga att det finns anledning
att tacka herr Österdahl för hans
intresse i denna fråga, men att lösningen
av problemet inte är bra.

Herr talman! Med vad jag här anfört
vill jag yrka bifall till andra lagutskottets
förslag i dess utlåtande nr 38.

Även om jag förstår att kammaren
kanske är irriterad över det långa anförande
jag här hållit, måste jag härutöver
ta ytterligare ett par tre minuter
i anspråk.

I den proposition som nu liar lagts
fram betonas att de studiesociala reformerna
i fortsättningen huvudsakligen
kommer att ledas över till att gälla
vuxenstuderande. På något sätt är propositionen
alltså en milstolpe. De anslag
som skall beviljas till det nuvarande
studiestödet uppgår till totalt 1,3 miljard
kronor.

Det är om några veckor jämnt 50 år
sedan den första studiesociala reformen
trädde ut i verkligheten, och det är
med några ord härom som jag vill avsluta
mitt inlägg.

I en av junikonseljerna år 1919 var
det Kungl. Maj:t själv som tilldelade 86
välartade och högt begåvade, men också

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Ang. de studiesociala förmånerna
av allt att döma mycket fattiga, studerande
stipendier inom ramen av ett anslag
på 100 000 kronor som riksdagen
efter gemensam votering hade beviljat
i anledning av motioner. Det hade, innan
det beslutet fattades, varit många
riksdagsdebatter. Den här kammaren
hade, vilket då icke var ovanligt, intagit
en kallsinnig hållning till de motioner
som redan år 1914 och därefter nära
nog årligen hade väckts tills man som
sagt år 1918 beslutade om ett anslag på
100 000 kronor.

Möjligen kan det också vara av intresse
att konstatera att den som först
motionerade var den senare icke okände
ledamoten Palmstierna och att de
motiv som användes för och emot det
studiesociala stödet i sig innebar en
rik flora av argument, som vi kanske
inte använder i dag, men som ändå inte
är alldeles okända.

»Det ansågs vara oemotsägligt att man
stod inför en nationell angelägenhet av
stor betydelse, och det kunde betraktas
som en ren dårskap att tusentals av
landets studerande ungdom vid universitet
och högskolor lämnades utan det
ekonomiska stöd de oundgängligen behövde
för att dra sig igenom en lång
och dyrbar studietid. Det vitsordades
också att redan på 1910-talet studiebanan
var överfylld och att åtgärder som
studielån säkert skulle medföra en i och
för sig inte önskvärd starkare tillströmning
till universiteten. Det var nu motionären
beredd på. Han var av den
meningen att det praktiska arbetets olika
områden säkert torde komma att visa
sig alltmer tilldragande i den mån som
tidigare och större inkomster än på
studievägen kunde beräknas, och att
detta i själva verket för det stora flertalet
skulle utgöra den naturliga vägvisaren
vid valet av levnadsbana.»

»För mindre bemedlade klassers barn
måste vägen hållas öppen till akademiska
studier och ämbetsmannabanan,
vilka annars allteftersom tiden led
skulle komma att bli ett privilegium för
mera besuttna», sades det.

Nåväl, så småningom kom 1918 års
riksdagsbeslut, och det har uppenbarligen
kommit att betyda mycket för
vårt lands ungdom. Verklig fart på utvecklingen
blev det dock inte förrän senare.
Många av oss som snart har att
fatta beslutet kan med tillfredsställelse
notera att de stora anslagsökningar, som
det sedan 1964 års förslag genomfördes
varje år gällt att besluta om, har accepterats
av eu i regel enhällig riksdag.
Det är om något ett värdigt tack till
dem som på 1910-talet i denna och i
medkammaren började bygga upp studiefinansieringen.

Jag ber, herr talman, att än en gång
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr KAIJSER (in):

Herr talman! Det är bara en liten detalj
i vad herr Lars Larsson sade som
jag skulle vilja opponera mig mot eller
i varje fall göra reflexioner kring.

Herr Larsson sade att det är en mycket
blygsam del av våra ungdomar som
inte förstår att sköta de studiemedel
som de får. Det är säkert riktigt. Det
är också en mycket blygsam del av våra
ungdomar över huvud taget som missbrukar
narkotika och som deltar i narkotikalangning,
men det är just dem vi
vill komma åt. De som har initierat
min motion har varit frivårdskonsulenter
och skolkuratorer, vilka har sett vad
utbetalningen av dessa stora belopp betytt
för dem som sysslar med langning.

Jag har inte kommit med något förslag
om att man skall göra någon ändring
i gällande bestämmelser. Jag bad
i slutet av mitt förra anförande att ordföranden
i studiehjälpsnämnden, herr
Lars Larsson, skulle hålla dessa förhållanden
under uppsikt och att han,
om det skulle visa sig att de förhållanden
som mina sagesmän iakttagit inte
bara är tillfälliga, också skulle vidta
åtgärder mot dem.

Herr talman, jag vidhåller det önskemålet
och hoppas att herr Larsson
tillgodoser det.

Häri instämde herr Lokander (s).

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Herr Larsson ansåg att
jag vill hindra en arbetsmarknadsutbildning.
Jag vet inte varifrån herr
Larsson kunnat få detta. Tvärtom talade
jag ju för att man skulle kunna få
arbetsmarknadsutbildning och att man
skulle kunna få studiemedel i de fall
då man inte kan få arbetsmarknadsutbildning.
Jag anser att arbetsmarknadsutbildningen
är mycket värdefull, och
eftersom man inte är återbetalningsskyldig''
för den, bör sådan hjälp kunna
utgå i första hand. Statsutskottet liksom
riksdagens båda kamrar gick emellertid
nyligen på en helt annan linje och
ansåg att de som kunde få studiemedel
inte skulle få utbildningsbidrag.

Jag har tagit upp den här frågan i en
motion och erinrar om att man tidigare
kunde få utbildningsbidrag, när man
inte fick studiemedel. Genom ett kungabrev
i september 1967 utfärdades emellertid
föreskrifter om att den som kunde
få studiemedel inte kunde få utbildningsbidrag.
Jag har föreslagit att den
föreskriften skall upphävas och att alla
som är berättigade till utbildningsbidrag
också skulle kunna få detta, även
ifall de skulle vara berättigade till studiemedel,
men att de givetvis inte skulle
ha båda förmånerna samtidigt. När
herr Larsson säger att jag vill motarbeta
arbetsmarknadsutbildningen är det
alltså fel.

Jag anser att de som inte är berättigade
till utbildningsbidrag, alltså de
som inte är arbetslösa och inte beräknas
bli arbetslösa under den närmaste tiden,
skall ha stöd av samhället för sin
utbildning även om de är över 45 år.
Mitt förslag går ut på att det inte skall
finnas någon åldersgräns som diskriminerar
äldre när det gäller att erhålla
utbildning. Den som får utbildning
innan han blir arbetslös har lättare att
behålla sin sysselsättning. Herr Larsson
har alltså helt missuppfattat mitt uttalande.
Jag vill dels att man skall kunna
erhålla utbildningsbidrag i den mån
man uppfyller fordringarna härför,

Ang. de studiesociala förmånerna
även om man kan få studiemedel, dels
att man skali kunna få studiemedel
även efter uppnådda 45 år, om man
inte kan få utbildningsbidrag.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Herr Lars Larsson uppehöll
sig på slutet av sitt anförande
vid en intressant historik och nämnde
att riksdagen beviljade 100 000 kronor
i studiemedel år 1919. Det vore intressant
att göra en liten penningvärdesberäkning
på det där beloppet fram till
våra dagar, men jag gör i stället den
jämförelsen att på fem år har studiebidragen
urholkats med 20 procent.
Herr Larsson kan ju göra sina jämförelser
med utgångspunkt från år 1919.

Jag skulle vilja fråga herr Larsson
i hans egenskap av studiehjälpsnämndens
ordförande om man kan förvänta
att den utredning som herr Larsson
nämnde får någon form av tilläggsdirektiv
som innebär att utredningen
även skall undersöka möjligheterna att
göra studiebidragen värdebeständiga.
Jag tror att det skulle vara av mycket
stort intresse för tiotusentals studerande
att få ett besked i den frågan.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Bara några ord i anledning
av de tre sista inläggen.

Självfallet har — det tror jag framgick
av mitt inlägg — jag och herr Kaijser
samma grundsyn på problemet
att komma till rätta med de ungdomar
som är missbrukare av narkotika eller
andra beroendestimulerande medel. Jag
vill gärna bekräfta — om herr Kaijser
fick en annan uppfattning av mitt anförande
— att centrala studiehjälpsnämnden,
liksom de lokala studiemedelsnämnderna,
har inte bara detta problem
utan alla problem som uppstår
kring utbetalning av statligt studiestöd
under ständigt beaktande för att försöka
komma till rätta med evenutella olater.
Som jag sade har vi från utskottets

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Ang. de studiesociala förmånerna
sida inte ansett att man skall behöva
vidta generella åtgärder av den karaktär
som herr Kaijser här har talat om
för att lösa ett problem som ändå är
mycket begränsat inom den stora grupp
av studerande ungdomar som det gäller.
Det är ett begränsat problem som
i sig självt inte skall nonchaleras. Den
åtgärd som föreslås är så lätt att gå runt
om genom att det finns andra kreditgivare
som ställer pengarna till förfogande.
Men nog har vi, herr Kaijser, problemet
under uppsikt. Jag tror inte att
det föreligger någon skillnad i våra
uppfattningar beträffande målsättningen.

Herr Österdahl kom tillbaka till cirkuläret
i september 1967. Det är väl
meningslöst att vi nu diskuterar vem
som har missuppfattat vem. Herr Österdahl
menar att åldersgränsen för rätten
till studiemedel bör höjas för att lösa
det problem som cirkuläret tar sikte på.
Cirkulärets innehåll är i stort sett, att
den som genomgår arbetsmarknadsutbildning
och gör det vid en läroanstalt
där studiemedel utgår för utbildning
skall erhålla studiemedel. Han skall alltså
erhålla studiemedel och får inte utbildningsbidrag.
Det är — får jag säga
det personligen — en tveksam effekt
därför att länsarbetsnämnderna kanske
ansåg att den man eller kvinna i 40-årsåldern som hade behov av en arbetsmarknadsutbildning
på akademisk nivå
och även hade kompetens för en sådan
inte skulle för sin utbildning skuldsätta
sig utan med tanke på återbetalningssystemets
verkningar i stället borde få
utbildningsbidrag. Det går inte, om undervisningen
är studiemedelsberättigad.
Detta har kunnat ordnas en annan väg.
Om vederbörande fyllt 41 år har studiemedelsnämnderna
kunnat avvisa ansökan
om studiemedel på grundval av
författningens bestämmelser om att studiemedel
inte må utgå efter 40 års ålder.
Efter ett sådant avslag har arbetsmarknadsverkets
organ kunnat bevilja
utbildningsbidrag. Det har varit en omgång,
men det tillvägagångssättet har

kunnat användas. Nu har vi flyttat gränsen
fem år framåt. Det betyder alltså
att det är fem nya åldersgrupper — de
handikappade är undantagna •—■ som
enligt författningen skall erhålla studiemedel.
Ju längre fram man flyttar
gränsen, desto större blir skuldsättningen
för den som skall omskolas.

Jag har med tillfredsställelse konstaterat
att statsrådet Moberg i propositionen
framhållit att de beslutande myndigheterna
måste försöka klara av de
praktiska svårigheter som uppstår i och
med att man höjer åldersgränsen från
40 till 45 år. Detta uttalande skall väl
tolkas på det sättet att man skall skydda
denna arbetskraft, och det tycker
även jag är riktigt.

Detta är innebörden i förslaget. Jag
har alls inte velat hindra någon arbetsmarknadsutbildning.
Jag tycker att den
som genomgår sådan utbildning i vuxen
ålder — med »vuxen» menar jag något
högre ålder — bör få möjlighet att
göra det genom att uppbära utbildningsbidrag.

Slutligen skulle jag till herr Thorsten
Larsson vilja säga att han har alltför
stor tilltro till mina möjligheter. Jag
har inte och kommer aldrig att få någon
aning om huruvida det kommer att
läggas fram något slags tilläggsdirektiv
till någon av de sittande utredningarna.
Det kommer jag inte att få veta
förrän de eventuella direktiven har
framlagts, och då är de ju aktuella också
för herr Thorsten Larsson.

Beträffande herr Thorsten Larssons
replik till mig att de 100 000 kronorna
år 1919 kanske är värda ganska mycket
mer i dag, varför 1,3 miljard kronor
i år inte är ett särskilt stort belopp vill
jag erinra om att regeringen år 1919
beviljade 86 stipendier, medan studiemedelsnämnderna
år 1969 beviljar ungefär
86 000 elever stipendier. Det är skillnaden.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Herr Larsson säger att
han inte vill hindra arbetsmarknadsut -

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23

bildningen, men han påstod i sitt första
anförande att jag vill hindra denna utbildning.
Det är helt felaktigt. Jag vill
nämligen främja arbetsmarknadsutbildningen.

I en motion med anledning av den
höjda åldersgränsen för studiemedel
som jag har väckt har jag skrivit bl. a.:
»Jag anser det angeläget att personer
över 40 år — som enligt nuvarande
bestämmelser har möjlighet att erhålla
utbildningsbidrag —• också i fortsättningen
kan beviljas dylikt bidrag. För
att tvekan ej skall behöva uppstå huruvida
utbildningsbidrag skall kunna beviljas
sådana personer bör nya bestämmelser
härom utfärdas som klargör att
utbildningsbidrag kan beviljas personer
över 40 år om övriga för utbildningsbidrag
gällande villkor uppfylles.»

Jag har alltså här klart deklarerat
att jag vill att de som är äldre skall
kunna få utbildningsbidrag, om de uppfyller
villkoren och att de inte skall
hindras av att studiemedelsgränsen
höjs. Men herr Larsson talar endast om
arbetslösa och sådana som beräknas bli
arbetslösa. Jag talar också om dem som
inte är arbetslösa. För dem vill herr
Larsson hindra en utbildning över 45
års ålder, eftersom han inte vill vara
med om att de skall kunna få studiemedel.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Nu kastar herr Österdahl
ut ett påstående. Jag vill inte hindra
— och ingen annan kan hindra —
att studiemedel utgår till dem som genomgår
utbildning och är över 45 år
om förutsättningar därför föreligger.
Om herr Österdahl tagit del av grundmaterialet
i detta ärende nu och tidigare,
hade han vetat det. Han borde
dessutom känna till att ingen enskild
ledamot av riksdagen kan gå vid sidan
av gällande författning.

Studiemedel utgår alltså enligt studiemedelsförordningen
och kommer att
göra det i fortsättningen.

Ang. de studiesociala förmånerna

Herr LOKANDER (s):

Herr talman! De senaste två anförandena
anser jag fullkomligt ovidkommande
i detta sammanhang.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Enligt propositionen
blir högsta åldersgränsen för erhållande
av studiemedel 45 år, och jag förstår
att vi måste rätta oss efter dessa
regler. Jag vill därför att riksdagen
skall fastställa andra regler, och det är
det jag framhållit i det särskilda yttrandet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande förevarande
utlåtande komme att framställas
först särskilt i fråga om punkterna
A—F, därefter särskilt angående punkten
G och vidare särskilt avseende
punkten H.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
hemställt i punkterna A—F.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten G
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av fru
Hamrin-Thorell m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med II betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38
punkten G, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 19(59 em.

Ang. barntillsyn för studerandefamiljer

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med II
betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till eu
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
hegärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

.la — 81;

Nej — 34.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten H.

Ang. barntillsyn för studerandefaniiljer

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr Öl, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående anslag till
studiebidrag in. m. för budgetåret 1969/
70, i vad propositionen hänvisats till
statsutskottet, jämte motioner.

Sedan Kungl. Maj :t i propositionen
nr 1 beräknat medel för nedannämnda
ändamål, hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 16, under åberopande av utdrag
av statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 21 februari 1969,
föreslagit riksdagen att, såvitt nu vore
i fråga, för budgetåret 1969/70 anvisa
till Studiebidrag m. in. ett förslagsanslag
av 493 000 000 kronor och till Allmänna
studielånefonden ett investeringsanslag
av 111 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 928,
av herr Wallmark, och II: 1062, av herr
Björck i Nässjö, hade anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte

hemställa att Kungl. Maj:t måtte framlägga
förslag om den framtida finansieringen
av barntillsynen för studerandefamiljer
i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte till Studiebidrag
m. in. för budgetåret 1969/70 på
driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
493 000 000 kronor,

2. att riksdagen måtte till Allmänna
studielånefonden för budgetåret 1969/
70 på kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag
av 111 000 000 kronor,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 928 och II: 1062.

Reservation hade avgivits, utom av
annan, beträffande frågan om bestridande
av kostnaderna för barntillsyn
för studerandefamiljer, av herrar Virgin
(m), Ottosson (m) och Nordstrandh
(in) samt fröken Ljungberg (in), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss angiven
del bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 3 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I: 928
och II: 1062 som sin mening giva Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört
angående barntillsyn för studerandefamiljer.

Herr WALLMARK (in):

Herr talman! I anslutning till proposition
nr 16, som också berör barntillsynen
för studerandefamiljer, har herr
Björck i andra kammaren och jag i denna
kammare tagit upp den frågan. Bakgrunden
är kanske i och för sig inte så
märkvärdig. Det är de stora problem
som framför allt de större utbildningsorterna
har med att klara barntillsynen.

En arbetsgrupp har diskuterat dessa
frågor och kommit fram till att den inte
vill vara med om ändringar i de nuvarande
reglerna. Tanken på ett speciellt

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23

statligt stöd till utbildningsorterna avvisas
av gruppen och nu även av utskottet,
och därför har till utskottets
utlåtande fogats en reservation. Alla
parter tycks vara överens om att det är
primärkommunerna som bär ansvaret
för barntillsynen och även skall göra
det i fortsättningen. Vidare är val alla
ense om att man inte skall försöka få
fram några slags kategorihem.

Lika uppenbart är emellertid att staten,
som svarar för de sociala insatserna
för de studerande vid universitet
och högskolor, också har skyldighet att
bereda möjlighet för dem som är gifta
ait bedriva sina studier på ett tillräckligt
rationellt sätt. En oundviklig uppgift
är härvid att hjälpa barnfamiljerna
med barntillsynen.

Reservanterna har speciellt stött sig
på Kommunförbundets yttrande, i vilket
framhålles att det inte är rimligt att utbildningsorterna
ensamma skall klara
kapitalinvesteringar och driftkostnader
för ett mycket stort antal barn. Kommunförbundet
kritiserar också arbetsgruppen
för att den har bedömt behovet
alldeles för lågt och vidare för att
den inte har försökt lösa den ekonomiska
frågan. Utredningsgruppen har
snuddat vid tanken på att värdkommunen
skulle kunna dela kostnaderna med
andra kommuner ungefär på samma sätt
som inom det ordinarie skolväsendet,
när det gäller exempelvis gymnasierna
och högstadierna. Gruppen har emellertid
avvisat den tanken, och det gör också
Kommunförbundet, som anser att detta
är eu statlig angelägenhet. Förbundet
ställer alltså krav på ett särskilt statsbidrag
för dessa kommuner, något som
inte enbart skulle vara till gagn för de
studerande ungdomarnas barn utan också
när det gäller att tillgodose kommunernas
totala behov av daghemsplatser.
Avsikten är ju inte att diskriminera något
slags vårdbehov.

Reservanterna har inte velat gå så
långt att de lagt fram något konkret förslag.
De har emellertid sagt att det är
nödvändigt att denna fråga blir föremål

Ang. barntillsyn för studerandefamiljer
för analys och översyn. Framför allt sedan
vi genomfört den utbildningsreform
inom den filosofiska fakulteten som kräver
att de studerande verkligen följer
de av riksdagen fastlagda studietiderna
är det nödvändigt att också undanröja
de hinder som finns för studerande med
barn.

Vi har därför velat nöja oss med att
riksdagen bör uttala sin principiella anslutning
till linjen med ett särskilt statsbidrag,
men att en utredning bör få arbeta
vidare med problemet och att vi
skall ge detta till känna för Kungl. Maj:t.
Jag är, herr talman, angelägen att betona
att det är nödvändigt att vi i någon
lämplig form löser problemet, om vi
över huvud taget skall klara studiefrågan
för studerandefamiljer med barn.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen av
herr Virgin m. fl.

Herr LARSSON, HERBERT, (s):

Herr talman! Statsutskottet har vid
sin behandling ej funnit skäl att tillstyrka
det motionspar som herr Wallmark
nyss har talat om i anslutning till den
reservation som föreligger i detta ärende.

Samtliga ledamöter i utskottet, utom
moderata samlingspartiets, har gett sin
anslutning till propositionen, medan reservanterna
anser att riksdagen skall
för Kungl. Maj:t ge till känna vad reservanterna
anfört angående barntillsyn
för studerandefamiljer.

Redan i statsutskottets utlåtande nr 5
under punkten 11 angående bidrag till
barnstugor anförde utskottet att en översyn
av bidragssystemet har påbörjats
inom socialdepartementet. Därför yrkade
utskottet vid det tillfället avslag på
då föreliggande motionspar.

Utskottet hänvisar nu i sitt yttrande
till det refererade utlåtandet och framhåller
att föredragande statsrådet i proposition
nr 16, till vilken de båda nu
aktuella motionerna är knutna, har understrukit
att anordnandet och driften

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Ang. barntillsyn för studerandefamiljer
av institutioner för barntillsyn är en
kommunal uppgift, vartill statligt stimulansstöd
utgår, och uttalat att några särskilda
högre statsbidrag ej bör utgå för
anordnande av daghemsplatser som utnyttjas
av studerande.

Utan att nu närmare ingå på frågan
om daghemmen bör det väl ändå ifrågasättas
om man i fortsättningen skall uppföra
särskilda daghem för studerandefamiljer.
Statsrådet tar för övrigt i propositionen
upp frågan om barntillsynen
och refererar till vad arbetsgruppen
inom utbildningsdepartementet anfört,
nämligen att särskilda kategoridaghem
för barn till studerande ej bör inrättas.
Majoriteten inom gruppen har även uttalat
sig mot tanken på ett särskilt statsbidrag
för platser som utnyttjas av barn
till studerande.

Herr Wallmark motiverar sedan ytterligare
den reservation som föreligger.
Han understryker, vilket är riktigt, att
det är primärkommunerna som har det
totala ansvaret. Men han framhåller också
svårigheterna för de studerande.

Jag kan till viss del instämma i herr
Wallmarks synpunkter, men eftersom
en utredning pågår, som skall göra en
översyn på dessa områden, har utskottet
inte funnit anledning att nu följa reservanternas
förslag.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag skulle bara vilja
kort förklara varför jag inte har biträtt
reservationen.

Jag har helt enkelt resonerat på det
sättet att universitetsorterna sannerligen
inte är de sämst lottade kommunerna
i detta land. Många andra kommuner,
för att inte säga de flesta, är i ett
betydligt besvärligare läge än de kommuner
där det finns universitet.

När andra avdelningen i statsutskottet
för några år sedan hade att ta ställning
till förslaget om universitetsfilia -

ler fick vi i avdelningen åka land och
rike omkring och besöka en hel rad
av de städer som var spekulanter på en
universitetsfilial. Vi hörde då sannerligen
aldrig talas om att det skulle utgöra
någon som helst börda för en stad
att få en universitetsfilial, vilken man
naturligtvis räknade med i framtiden
skulle växa ut till ett universitet. Tvärtom
var man överallt där vi gjorde besök
på det klara med att man både direkt
och indirekt skulle ha en betydande
fördel av att få ett universitet inom
sin stads hank och stör. Man måste naturligtvis
då också ha räknat med problemet
beträffande daghemsplatser och
varit beredd att lösa det.

Jag har alltså, herr talman, resonerat
som så att om vi skall gå fram med
ökad hjälp till kommunerna är det sannerligen
inte universitetskommunerna
som i första hand behöver ett stöd.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Får jag först säga till
herr Larsson, för att det inte skall föreligga
några missförstånd, att jag icke
har talat för några speciella kategoribarndaghem.
Vi har också understrukit
i motionen att vi icke avser några sådana.
Det finns heller ingenting i reservationen
som pekar i den riktningen.
Primärkommunen är huvudansvarig
för barntillsynen, och de grupper varom
nu är fråga skall konkurrera på likvärdiga
villkor med andra grupper.

Härmed kommer jag över till den fråga
som herr Andersson berörde, nämligen
att universitetsorterna, som växer
med en så väldig kraft på grund av den
utomordentligt snabba tillströmningen,
har blivit skyldiga att ta på sig betydande
utgifter för att klara universitetet
över huvud taget. Resultatet har blivit
att just i dessa kommuner möjligheterna
att ordna barntillsynen är mycket
små. Det är den besvärligaste frågan
av alla. Detta understryks av att
Kommunförbundets styrelse, som består

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23

av framstående politiker från alla partier,
enhälligt har sagt ifrån att den enda
lösningen på detta problem är att
det fåtal orter, som det här är fråga
om, får ett särskilt bidrag så att de
kan bjuda ut ett väsentligt större antal
daghemsplatser än de nu har möjlighet
att göra.

Jag beklagar att vi har blivit ensamma
om att underteckna denna reservation.
Den väg som statsrådet har pekat
på och som majoriteten har anslutit sig
till ger inte någon lösning, vilket alltså
innebär att frågan måste komma tillbaka
igen i en eller annan form. Detta är
bara ett på stället marsch och problemet
kommer att accentueras i allra
högsta grad, eftersom vi i höst börjar
genomföra den nya PUKAS-reformen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, yttrade,
att med anledning av föreliggande
yrkanden propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt angående punkterna 1 och 2
samt därefter särskilt rörande punkten
3.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
hemställt i punkterna 1 och 2.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de avseende punkten
3 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Virgin m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

5 Första kammarens protokoll 1969. Nr 23

Ang. åtgärder för att främja fritidsfisket

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 51 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 20.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden och memorial:

nr 47, i anledning av motioner om
barnbidrag till svenskar i u-landstjänst;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i värnpliktslagen den 30 december
1941 (nr 967) jämte i ämnet väckt
motion; och

nr 54, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. åtgärder för att främja fritidsfisket Föredrogs

ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 32, i anledning av dels
Kungl. Maj ds proposition angående åtgärder
för att främja fritidsfisket, m. m.

Nr 23

Tisdagen den 13 mai 1969 em.

Ang. åtgärder för att främja fritidsfisket
i vad propositionen hänvisats till lagutskott
jämte motioner i ämnet, dels
motioner om vidgad rätt till fritidsfiske.

Genom en den 28 februari 1969 dagtecknad
proposition, nr 42, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
och lagrådets protokoll, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ändring i lagen den 5 maj
1960 (nr 130) om fiskevårdsområden,

2) lag om ändring i lagen den 1 december
1950 (nr 596) om rätt till fiske,

dels bifalla de förslag i övrigt, om
vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Propositionen hade hänvisats till lagutskott
såvitt den avsåge ändringar i
lagen om fiskevårdsområden och lagen
om rätt till fiske samt i övrigt till jordbruksutskottet.

I propositionen hade, såvitt nu vore
i fråga, föreslagits vissa ändringar i lagen
om fiskevårdsområden och lagen
om rätt till fiske i syfte att underlätta
bildandet av fiskevårdsområden och
skydda fiskbeståndet.

Enligt 6 § i Kungl. Maj :ts förslag till
lag om ändring i lagen om fiskevårdsområden
erfordrades, om fiskevårdsområde
skulle omfatta oskiftat fiske
med flera delägare, samtycke från minst
en delägare inom varje sådant skifte.
En i tredje stycket sista punkten införd
dispensregel innebar emellertid, att fiskevårdsområde
skulle kunna bildas
utan sådant samtycke om särskilda skäl
förelåge.

Enligt nuvarande lydelse av 15 § lagen
om fiskevårdsområden tillkomme
rätten att göra ansökan om bildande av
fiskevårdsområde endast delägare. I syfte
att öka takten i fråga om tillkomsten
av fiskevårdsområden föresloges i propositionen,
att initiativrätten skulle utvidgas
till att avse även staten och kommunen.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av denna väckta motioner, nämligen

A. de likalydande motionerna 1:953,
av herr Ohlsson, Ebbe, och herr Svenungsson,
samt II: 1093, av herr Hedin
m fl., i vilka motioner anhållits, att vid
behandling av propositionen nr 42 riksdagen
måtte godkänna Kungl. Maj:ts
förslag med den ändringen, att 11 § gåves
följande lydelse: »Utan delägares
samtycke må upplåtelse ej ske av delägarens
hela fiske eller eljest av fiske,
som han med ensamrätt äger eller brukar
eller såsom särskild lott tilldelats
honom»;

B. de likalydande motionerna I: 95b,
av herr Pettersson, Karl, och herr
Strandberg, samt 11:1097, av herr Petersson
i Gäddvik, i vilka motioner, såvitt
de hänvisats till lagutskott, yrkats,
att riksdagen vid behandling av propositionen
nr 42 skulle besluta att godkänna
Kungl. Maj:ts förslag till lag om
ändring i lagen den 5 maj 1960 (nr 130)
om fiskevårdsområden med den ändringen
att 6 § tredje stycket sista punkten
utginge;

C. de likalydande motionerna I: 955,
av herr Pettersson, Karl, och herr
Strandberg, samt 11:1096, av fru Kristensson
och herr Petersson i Gäddvik,
i vilka motioner föreslagits, att riksdagen
vid behandling av propositionen
nr 42 skulle avslå densamma till den
del som avsåge förslag till lag om ändring
i lagen den 1 december 1950 (nr
596) om rätt till fiske;

D. motionen 11:1094, av herr Hedin
m. fl., vari hemställts, att riksdagen vid
behandling av propositionen nr 42 måtte
besluta, att 15 § i lagen den 5 maj
1960 (nr 130) om fiskevårdsområden
skulle erhålla oförändrad lydelse.

Vidare hade utskottet behandlat två
fristående motioner, nämligen de likalydande
motionerna 1:146, av herr
Augustsson och fru Landberg, samt 11:
167, av herr Persson i Skänninge m.fl.,
i vilka yrkats, att riksdagen skulle besluta
att hos Kungl. Maj:t begära över -

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23

syn av lagen om rätt till fiske samt
framläggande av förslag som gåve allmänheten
möjligheter till fritidsfiske
på enskilt vatten även vid södra och
mellersta delarna av rikets ostkust.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna I: 954 och II: 1097 såvitt avsåge
6 § i det vid propositionen nr 42
fogade förslaget till lag om ändring i
lagen den 5 maj 1960 (nr 130) om fiskevårdsområden
bifalla propositionen i
denna del;

B. att riksdagen måtte med avslag på
motionen II: 1094 bifalla propositionen
såvitt avsåge 15 § nämnda lag;

C. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:953 och 11:1093 antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till lag om ändring i lagen om fiskevårdsområden
i övrigt;

D. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:955 och 11:1096 bifalla
propositionen såvitt avsåge lagen den 1
december 1950 (nr 596) om rätt till
fiske; samt

E. att motionerna 1:146 och 11:167
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts
vid A i utskottets hemställan

I. av herrar Ebbe Ohlsson (in) och
Hedin (m), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under A hemställa, att
riksdagen måtte — med förklaring att
förslaget till lag om ändring i lagen den
5 maj 1960 (nr 130) om fiskevårdsområden
icke kunnat oförändrat bifallas -—
med bifall till motionerna I: 954 och II:
1097 såvitt avsåge 6 § denna lag antaga
i reservationen infört förslag till lydelse
av paragrafen;

vid B i utskottets hemställan

II. av herrar Ebbe Ohlsson (in) och
Hedin (m), vilka ansett, att utskottets

Ang. åtgärder för att främja fritidsfisket
yttrande i viss angiven del bort erhålla
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under B hemställa,
att riksdagen måtte — med förklaring
att förslaget till lag om ändring
i lagen om fiskevårdsområden icke kunnat
oförändrat bifallas — med bifall till
motionen II: 1094 antaga i denna reservation
infört förslag till lydelse av
15 § denna lag;

vid C i utskottets hemställan

III. av herrar Grebäck (ep), Ebbe
Ohlsson (m), Ernulf (fp), Tobé (fp),
Hedin (m) och Josef son i Arrie (ep),
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss del bort hava den avfattning, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort under G hemställa, att riksdagen
måtte — med förklaring att förslaget till
lag om ändring i lager om fiskevårdsområden
icke kunnat oförändrat bifallas
— med bifall till motionerna I: 953
och 11:1093 för sin del antaga förslaget
i de delar som ej berörts under A
och B med de ändringarna, att ingressen
och 11 § i lagen erhölle i reservationen
angiven lydelse.

Herr OHLSSON, EBBE, (m):

Herr talman! Vi är alla ense om fritidsfiskets
stora betydelse som en källa
till rekreation för en betydande del av
befolkningen. Yi kan också vara ense
om att det behövs ett stöd från det allmännas
sida för att främja fritidsfisket,
särskilt när det gäller tillgången till vatten
med goda fiskbestånd. Vårt land är
ju i detta hänseende väl gynnat genom
långa kuster och rikedom på sjöar och
fiskrika älvar.

I mitt hemlän har under de senaste
åren bildats ett antal fiskevårdsföreningar,
men endast ett enda fiskevårdsområde.
I den mån som det är möjligt
att på frivillig väg bilda fiskevårdsföreningar
som ideella föreningar så är
detta, i den mån enighet nås, ett både
smidigt och enkelt förfarande, som jag
själv har mångårig erfarenhet av från,
om jag så får säga, min egen sjö. Vi är

5f Första kammarens protokoll 1969. Nr 23

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Ang. åtgärder för att främja fritidsfisket
där tack vare föreningen och kortfiskesystemet
vid både god kassa och riklig
fisk i sjön.

Det finns alltså all anledning att i
fortsättningen stimulera intresset för en
sådan form av fritidsverksamhet, som
vi kan kalla den. Men jag är också helt
medveten om att det fordras både samarbetsvilja
och tolerans och inte minst
insikt om det goda syftet från strandägarnas
sida för att en ideell förening
i denna form skall vinna framgång. Det
skall erkännas att i många fall har denna
form misslyckats. Att man då vill
finna andra former är ganska naturligt.

År 1960 fick vi lagen om fiskevårdsområden.
Det är denna lag som man
i proposition nr 42 vill skärpa i flera
avseenden, inte oväsentliga. Det beror
närmast på att intresset för fiskevårdsområdena
varit minimalt och starten
varit dålig och inte motsvarat förväntningarna.
En väsentlig förändring sker
nu i 6 §, där det föreslås att fiskevårdsområde
skall kunna bildas utan att samtycke
finnes från berörda fiskerättsägare,
om det finns skäl för ett sådant
bildande. Det innebär att staten — i
detta fall närmast fiskeriintendenten
och lantbruksnämnden, men också kommunerna
— kan få initiativrätt. Visserligen
tillstyrker flertalet remissinstanser
förslaget, men många går också
emot det, t. ex. hovrätten för övre
Norrland. Fiskeristyrelsen avstyrker
förslaget om initiativrätt på annat sätt
än genom delägarna och säger bl. a. att
de psykologiska skäl som låg till grund
för departementschefens avvisande
ställningstagande år 1960 alltjämt väger
tungt. Man må kunna säga att den tveksamheten
är frimodigt framförd i propositionen.

Kritik mot förslaget framförs också
av länsstyrelsen i Norrbottens län och
fiskeriintendenten i övre norra distriktet.

RLF avstyrker förslaget och uttalar
att ett officialinitiativ kommer att få en
effekt motsatt den avsedda.

Jag skall inte ta upp tiden med att

utveckla några synpunkter här ytterligare,
utan nöjer mig med att konstatera
att reservanterna delar yrkandena
i motionerna I: 954, av herr Karl Pettersson
och herr Strandberg, och II:
1097, av herr Petersson i Gäddvik, om
att 6 § tredje stycket sista punkten skall
utgå. Den lyder: »Saknas samtycke som
avses i första stycket andra punkten,
må fiskevårdsområdet likväl bildas, om
särskilda skäl föreligga.» Det stycket
vill vi ha bort.

Vid B i utskottets hemställan reserverar
vi oss och vill att utskottet skulle
ha godtagit 15 § i oförändrat skick, där
det heter: »Fiskevårdsområde må bildas
allenast efter ansökan av delägare.
Ansökningen skall vara skriftlig och ingivas
till länsstyrelsen.»

Denna reservation bygger på motion
11:1094, undertecknad av representanter
för moderata samlingspartiet och
centerpartiet.

Till sist yrkar jag vid C i utskottets
hemställan bifall till reservationen III
av herr Grebäck m. fl. Denna reservation
utgör ett stöd åt rättssäkerheten,
då vi menar att upplåtelse ej må ske
av en delägares hela fiske som han
äger eller brukar med ensamrätt utan
hans samtycke.

De nya röstningsbestämmelserna innebär
att den enskildes rättsskydd försvagas
i samband med bildandet av fiskevårdsområden
och upplåtelse av fiskerätt.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall
till reservationerna I, II och III.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Propositionens syfte att
underlätta tillkomsten av fiskevårdsområden
godtas av både utskottsmajoriteten
och reservanterna.

Reservation III vill emellertid i ett
avseende förbättra den enskilde fiskerättshavarens
ställning när ett fiskevårdsområde
bildas.

Enligt 11 § såväl i nu gällande lag
som i propositionens lagförslag gäller
som huvudregel att den enskilde fiske -

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

rättshavaren inte mot sin vilja kan fråntas
rätten att fiska i samband med att
fiskevårdsområde bildas eller under
områdets bestånd. Men detta skydd gäller
inte om fisket saknar betydelse för
fiskerättshavarens försörjning.

Reservanterna menar nu att de ökade
möjligheter som propositionen ger att
tvinga en fiskerättsliavare in i ett fiskevårdsområde
mot hans vilja bör kompenseras
med att han får en ovillkorlig
rätt att fortsätta med sitt fiske även
sedan fiskevårdsområdet bildats. Givetvis
måste han finna sig i de regler ur
fiskevårdssynpunkt som kan stadgas,
men det är en sak för sig. Reservanterna
anser att han skall vara garanterad
att få behålla sitt fiske, inte bara om
han behöver det för sin försörjning
utan även eljest.

Jag skall ge ett exempel för att något
belysa vad vi reservanter menar.

Antag att ett bolag jämte några enskilda
personer äger fiskerätten i en
sjö tillsammans med en person som utövar
sin fiskerätt som fritidshobby. Den
senare delägaren motsätter sig bildandet
av ett fiskevårdsområde. Han har
inget intresse av det, men han blir enligt
de nya reglerna överröstad och
tvingas således in som medlem i fiskevårdsområdet.

Så långt anser vi reservanter att allt
är i sin ordning. Fiskevården i sjön
beräknas nämligen bli förbättrad genom
bildandet av fiskevårdsområden,
och detta är till nytta för alla delägare.

Antag vidare att bolaget vill utnyttja
sjön som avkopplingsplats för utländska
affärsförbindelser, vilka man vill ge
tillfälle att fiska i en vacker miljö, medan
affärskontrakten diskuteras; det är
ett fullt lojalt och korrekt syfte sett ur
bolagets synpunkt. Om bolaget med
hjälp av andra delägare inom fiskevårdsområdet
bestämmer att allt fiske
skall förbehållas bolagets tjänstemän
och gäster så behöver inte heller det i
och för sig vara något otillbörligt. Tvärtom
kan det anses vara ett naturligt önskemål
från bolagets sida.

Ang. åtgärder för att främja fritidsfisket

Vi reservanter anser emellertid — i
varje fall har jag med detta exempel
velat göra min ståndpunkt gällande —
att det vore orätt mot den enskilde fiskerättsinnehavaren
att berövas rätten
att fiska i sitt eget fiskevatten. Därför
föreslår vi att han skall få behålla denna
rätt oavsett försörjningssynpunkten.
Även ett hobbyfiske kan vara av ett väsentligt
värde för den enskilda människan,
vare sig han utövar det som avkoppling
från sin verksamhet eller om
han t. ex. är pensionär, har dragit sig
tillbaka och kanske har fiske som huvudsaklig
sysselsättning.

Nu kan man invända att denna olyckliga
situation kanske inte uppstår i så
många fall, dvs. där övriga delägare
inte vill ge den enskilde personen hans
fiskerätt. Men det kan i alla fall tänkas
bli fallet, och om det är så ovanligt
som det görs gällande då borde betänkligheterna
mot den enskildes fiskerätt
i motsvarande grad minska.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservation III.

Herr PETTERSSON, KARL, (in):

Herr talman! Som motionär vill jag
med anledning av motionerna 1:955
och II: 1096 be att få framföra de synpunkter
som legat bakom motionsyrkandet
mot en straffskärpning för olovligt
fiske.

I proposition nr 42 föreslås att straffsatserna
för olovligt fiske skall jämställas
med dem som gäller för olaga fiske,
dvs. att fängelsestraff upp till sex
månader skall kunna utkrävas. Redan
nu gäller detta straff för olovligt fiske
•— dvs. en högsta straffsats om sex månader
•— under förutsättning att brottet
består i att vederbörande fångat
särskilt värdefull fisk, utövat fisket i
större omfattning eller bedrivit det vanemässigt.

Den i propositionen föreslagna ändringen
kommer således att innebära den
förändringen, att även de mindre och
bagatellartade överträdelserna när det

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Ang. åtgärder för att främja fritidsfisket
gäller olovligt fiske kan medföra straff
ända upp till sex månader. Dessutom
kan lagändringen medföra att även för
dessa mindre förseelser kroppsvisitation
och husrannsakan kan komma i
fråga.

I motionen framhålles att mindre förseelser
mot gällande lagbestämmelser
bör bedömas mildare från de beslutande
myndigheternas sida. Det har också
påpekats i olika sammanhang att
s. k. bagatellartade brott inte bör bli
föremål för rättslig påföljd. De förseelser
det här är fråga om, olovligt fiske,
kan i många fall bedömas som bagatellartade
och beroende på svårbedömda
faktorer.

Jag vill, herr talman, redovisa ett exempel
från de aktuella fall som ligger
till grund för mitt motionsyrkande.

I ett tidningsreportage har redogjorts
för ett besök hos en sågverksarbetare i
dennes hem. Han hade arbetat i 52 år
åt samma företag. Han började vid 15
års ålder och hade försatt ända tills
han blev pensionerad. Under hela sin
anställningstid hade såväl han som övriga
ortsbor fiskat i en intilliggande
sjö. I denna sjö hade det inte varit
fråga om någon fiskerätt, utan ortsborna
fiskade där trots att bolaget ägde
fiskerätten. Trots sin långa anställningstid
i bolagets tjänst och trots att
ortsborna sedan gammalt fiskat i denna
sjö fråntogs mannen såväl fisk som
redskap vid fiske i sjön. Han återfick
emellertid de beslagtagna redskapen när
en tjänsteman från bolaget kom till polisstationen,
där mannen redan befann
sig. Mannen hade polisanmälts, och det
kom så småningom ett strafföreläggande
samt meddelande om att fiskredskapen
var förverkade åt kronan.

Det finns många näraliggande exempel
på olovligt fiske av liknande slag.
Särskilt i de skogsbygder som jag kommer
ifrån finns det många exempel på
liknande fall av olovligt fiske. Därför
kan en sådan skärpning av straffsatsen
som föreslås i propositionen förefalla
onödig, eftersom det enligt gällande lag

redan finns möjligheter till strängare
straff vid grövre förseelser än det här
är fråga om. En skärpning i enlighet
med både propositionen och utskottets
förslag kan i många fall leda till ytterligt
besvärliga förhållanden för de inblandade,
som i praktiken — och efter
det exempel jag här nämnt — mer
eller mindre oförskyllt kan komma att
åtalas för olovligt fiske, trots att de sedan
lång tid tillbaka utan påföljd fått
utöva fiske, oaktat de egentligen inte
skulle haft rätt därtill.

På grund av att utskottet inte funnit
anledning ta hänsyn till de framförda
argumenten och det är meningslöst att
yrka bifall till mitt motionsyrkande avstår
jag från ett sådant yrkande.

Jag vill instämma i herr Ohlssons yrkande
om bifall till reservationerna,
vid A i utskottets hemställan att minst
en delägare inom varje oskiftat fiske
med flera delägare ger sitt samtycke
till bildande av fiskevårdsområde, vid
B att initiativrätt icke tillägges staten
eller kommun för bildande av fiskevårdsområde
och vid C intagen ändring
av ingressen till 11 § i lagen om
fiskevårdsområde.

Fru LANDBERG (s):

Herr talman! De ändringar i lagen om
fiskevårdsområden och i lagen om rätt
till fiske som vi i dag har att behandla
har till syfte att underlätta bildandet
av fiskevårdsområden och skydda fiskbeståndet.
Fiskevårdsområdets väsentliga
ändamål är att möjliggöra ordnade
fiskeförhållanden, ett rättvist utnyttjande
av fisket och en god fiskevård inom
ett vattenområde, där fiskerätten är
splittrad på flera innehavare.

Även om fiskerättsinnehavarens intressen
ställdes i förgrunden vid lagens
tillkomst 1960, väntades den nya associationsformen
också bli till fördel för
fritidsfisket. Lagen om fiskevårdsområden
har emellertid tillämpats i mycket
blygsam omfattning, och antalet
fiskevårdsområden har blivit färre än
vad som förutsattes vid lagens tillkomst.

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23

De nu föreslagna ändringarna i lagen
har inriktats på att stimulera bildandet
av fiskevårdsområden och att göra områdena
lämpade för de avsedda ändamålen.
Fiskevårdsområdena måste anses
ha väsentlig betydelse för fritidsfisket
genom att de skapar förutsättningar
för tillkomsten av fler bättre organiserade
och bättre skötta kortfiskeområden.

Såsom inledningsvis anförts, hör ordnade
fiskeförhållanden och god fiskevård
till syftena med bildandet av fiskevårdsområden.
För att uppnå dessa
syften i en hel sjö är det enligt utskottets
mening nödvändigt att få med
alla delägarna. Det må också framhållas
att god fiskevård kommer alla delägarna
till del. Utskottet finner på
grund härav att den föreslagna bestämmelsen
i 6 § tredje stycket sista punkten,
som innebär att länsstyrelsen får
möjlighet att bortse från spärregeln i
6 § första stycket, om särskilda skäl
föreligger för att bilda fiskevårdsområde,
är ändamålsenlig.

Med hänsyn till bl. a. fritidsfisket är
det angeläget att fiskevårdsområden bildas
i snabbare takt och i större omfattning
än vad som nu är fallet. En
till staten och kommunen utvidgad initiativrätt
får anses utgöra ett av de viktigaste
medlen för att nå detta mål.
Utskottet vill i likhet med utredningen
och departementschefen framhålla att
dylikt officialinitiativ inte torde medföra
några risker från rättssäkerhetssynpunkt
med hänsyn till att, enligt lagens
regler, det slutliga avgörandet i frågor
om bildande och förvaltning av fiskevårdsområde
helt ankommer på delägarna.

Enligt 11 § första stycket har delägare
vetorätt mot upplåtelse av hela hans
fiske liksom av fiske som han äger eller
brukar med ensamrätt eller som tilldelats
honom som särskild lott. Enligt
andra punkten i nämnda lagrum gäller
emellertid inte vetorätten om fisket saknar
betydelse för delägarens försörj -

Ang. åtgärder för att främja fritidsfisket

I propositionen föreslås nu en enhetlig
straffskala som innefattar böter eller
fängelse i högst sex månader. Förslaget
har motiverats med att det föreligger
behov av att skapa effektivare
korrektiv mot olovligt fiske än vad nu
gällande bestämmelser medger. Det sägs
vidare stå i god överensstämmelse med
det betraktelsesätt som numera är vägledande
vid utformningen av straffbestämmelser
inom specialstraffrättens
område. Brottsbeskrivningarna kompletteras
vidare med subjektiva rekvisit,
vilket inte anses medföra ändring
i gällande rätt. Utskottet finner i likhet
med departementschefen att den ökade
förekomsten och förändrade karaktären
av olovligt fiske medför behov av den
föreslagna skärpningen av straffbestämmelserna.

Med anledning av motionerna I: 146
och II: 167 är det angeläget att understryka
följande uttalande i utskottsutlåtandet:
»De föreslagna ändringarna i
lagen om fiskevårdsområden kan antas
bidraga till att öka möjligheterna till
fritidsfiske och samtidigt skapa garantier
för en god fiskevård. Skulle den
föreslagna lagstiftningen och de övriga
förslag som framläggs i propositionen
inte leda till önskat resultat får andra
åtgärder övervägas. Härvid kan det
självfallet bli aktuellt att ompröva bestämmelserna
om rätt till frifiske på de
kuststräckor som avses i motionerna.
För närvarande bör dock inte företagas
någon åtgärd från riksdagens sida i
frågan.»

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets i
förevarande utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
angående envar av punkterna A—C
samt därefter särskilt rörande punkterna
D och E.

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Ang. åtgärder för att främja fritidsfisket

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten A framkomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 32
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Ohlsson, Ebbe,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —91;

Nej — 22.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att det avstode från att rösta.

I fråga om punkten B, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 32
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Ohlsson, Ebbe,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —91;

Nej —21.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande punkten C
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23

Ang. bidrag till bildande av fiskevårdsområden

efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 32
punkten C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Ohlsson, Ebbe,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 61;

Nej — 52.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet hemställt i punkterna D
och E.

Ang. bidrag till bildande av fiskevårdsområden Föredrogs

ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 16, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående åtgärder
för att främja fritidsfisket, in. m. jämte
motioner, såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till jordbruksutskottet.

Kungl. Maj:t hade i propositionen
nr 1 föreslagit riksdagen att till Lantbruksnämnderna
anvisa ett förslagsanslag
av 75 693 000 kronor. Kungl. Maj:t
hade vidare i propositionen nr 42, under
åberopande av utdrag av statsråds -

protokollet över jordbruksärenden för
den 28 februari 1969, bland annat föreslagit
riksdagen att godkänna de i propositionen
förordade riktlinjerna för
statens åtgärder för att främja fritidsfisket,
samt medgiva, att för budgetåret
1969/70 statlig kreditgaranti för
lån till åtgärder som främjade fritidsfisket
finge beviljas intill ett belopp av
2 000 000 kronor.

I anledning av propositionen nr 42
hade väckts

dels de likalydande motionerna I:
95b, av herr Pettersson, Kort, och herr
Strandberg, samt 11:1097, av herr Petersson
i Gäddvik, såvitt nu vore i
fråga,

dels motionen II: 1092, av herr Eriksson
i Bäckmora m. fl.,

dels ock motionen II: 1095, av herr
Jönsson i Ingemarsgården.

I motionen 11:1095 hade anhållits,
att riksdagen måtte till bestridande av
kostnaderna för statsbidrag för inrättande
av fiskevårdsområden anvisa ett
förslagsanslag av 100 000 kronor för
budgetåret 1969/70.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

1. godkänna de riktlinjer för statens
åtgärder för att främja fritidsfisket som
utskottet förordat i utlåtandet,

2. på riksstaten under nionde huvudtiteln
till Lantbruksnämnderna för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 75 693 000 kronor,

3. medgiva, att för budgetåret 1969/
70 statlig kreditgaranti för lån till åtgärder
som främjade fritidsfisket finge
beviljas intill ett belopp av 2 000 000
kronor,

4. avslå motionen II: 1095,

5. lämna motionen II: 1092 utan åtgärd,

6. anse motionerna 1:954 och II:
1097, såvitt de hänvisats till jordbruksutskottet,
besvarade med vad utskottet
i utlåtandet anfört.

Nr 23

Tisdagen den 13 mai 1969 em.

Ang. bidrag till bildande av fiskevårdsområden

Reservation hade avgivits av herrar
Skärman (fp), Skagerlund (fp), Antby
(fp) och Jonasson (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
4 hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionen II: 1095 under
nionde huvudtiteln till Bidrag till bildande
av fiskevårdsområden för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 100 000 kronor.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Kungl. Maj:ts proposition
nr 42, som kammaren nu har att
ta ställning till, talar om åtgärder för
att främja fritidsfisket. I jordbruksutskottets
utlåtande nr 16 framhålles även
att Kungl. Maj:t, på grundval av ett av
fritidsfiskeutredningen avgivet betänkande,
i propositionen framlägger förslag
om ökade statliga insatser till främjande
av fritidsfisket.

Vi reservanter delar den uppfattning
som kommer till uttryck i propositionen
och som utskottsmajoriteten har, nämligen
att man med tjänliga medel bör
främja fritidsfisket, som blivit något av
en folkrörelse. Vi menar emellertid att
man inte kan kalla det att främja fritidsfisket,
om pengar från de avgifter,
som tas upp enligt 2 kap. 10 § i vattenlagen
och som redan är destinerade och
användes för att främja fisket genom
forskning, försök och lokala fiskevårdsåtgärder,
används för att främja en annan
gren av fiskestödet, nämligen bildandet
av fiskevårdsföreningar. Man
försämrar därmed på ena hållet för att
förbättra på det andra.

Därjämte kan med fog ifrågasättas
om avgifterna enligt 2: 10 vattenlagen
verkligen varit avsedda att utnyttjas på
det föreslagna sättet. Avgifterna utdöms
ju i samband med vattenregleringar
och är enligt överenskommelse avsedda
att främja sötvattensfisket såväl
genom stöd av forskning som genom
fiskodling och andra praktiska åtgär -

der. När det gäller fisket i havet får
medlen i enlighet därmed endast nyttjas
för vandringsfisken, dvs. lax och ål.

Vi har givetvis ingenting emot att bidraget
till bildande av fiskevårdsföreningar
höjs på föreslaget sätt från
hittills högst 50 procent av kostnaderna
till i fortsättningen i särskilda fall högst
SO procent. Det har visat sig att kostnaderna
för den utredning som erfordras
för bildande av fiskevårdsförening i
många fall genom invecklade äganderättsförhållanden
och höjda taxor blivit
betydande och därför avskräckt intressenterna
från att starta sådana mycket
önskvärda utredningar, ökade bidrag
behövs därför som stimulans. Vi reservanter
menar däremot att bidragen skall
beviljas genom ett direkt anvisat förslagsanslag,
genom friska pengar. I
annat fall kan man även befara att bidragen
enligt 2:10 vattenlagen, vilka ju
främst kommer från regleringsföretag i
de nordsvenska älvarna, skulle slussas
över från Norrland till företag i södra
Sverige — och det är ju absolut inte
avsikten.

Att beräkna hur stort belopp som
kommer att erfordras är naturligtvis
omöjligt på försöksstadiet. Vi yrkar därför
på ett förslagsanslag av statsmedel
på 100 000 kronor.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Motionärerna och reservanterna
säger att tillgången på avgiftsmedel
enligt 2 kap. 10 § vattenlagen
är knapp, och de menar att pengar
skall anvisas över statsbudgeten. Som
herr Skårman har sagt begär man i reservationen
ett extra anslag på 100 000
kronor.

Avgiftsmedlen enligt 2 kap. 10 § vattenlagen
används enligt av riksdagen
godtagen praxis. Ungefär hälften går till
fiskevårdande åtgärder av övervägande
lokal betydelse, lika mycket går till

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23

Ang. bidrag till bildande av fiskevårdsområden

forskning och försöksverksamhet på
sötvattenfiskets område. Medlen får
även användas till åtgärder av fiskefrämjande
natur i havsområden.

Enligt beslut av 1960 års riksdag kan
medlen även användas för statsbidrag
till kostnader för att bilda fiskevårdsområden.
Motivet härför är att det allmänna
har intresse av sådan områdesbildning.
Bidraget har vanligen varit
högst 50 procent av de egentliga förrättningskostnaderna.

I avgifter inflyter cirka en miljon kronor
per år. Ungefär lika mycket betalas
ut årligen i bidrag. Härav har hittills
mycket blygsamma belopp gått till
bildande av fiskevårdsområden. Budgetåret
1967/68 var det sammanlagt
11 000 kronor.

Om fiskevårdsområden nu bildas i
ökad takt till följd av det förbättrade
statliga stödet till fiskevårdande åtgärder
m. in. och till följd av ändringar i
lagen om fiskevårdsområden, kan behovet
av bidrag för ändamålet väntas
öka. Därtill medverkar också höjningen
av bidragsandelen till högst 80 procent.
Det är emellertid ännu för tidigt att
ifrågasätta någon annan finansieringsform
för dessa bidrag. Närmare erfarenhet
av bidragsbehovet bör nog avvaktas.

Slutligen kanske jag kan nämna att
enligt uppgift från fiskeristyrelsen
finns f. n. ett odisponerat avgiftsmedelsbelopp
på cirka en miljon kronor.

Herr talman, med dessa ord ber jag
få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt beträffande punkterna 1—3,
därefter särskilt avseende punkten 4
samt vidare särskilt rörande punkterna
5 och 6.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
hemställt i punkterna 1—3.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de angående punkten 4 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Skärman begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 16
punkten 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Skärman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —87;

Nej —28.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna 5
och 6.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss reglering av

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Ang. utnyttjande av åkerjord
tillverkning av och handel med fodermedel
avsedda för fisk; samt

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående upphävande av
förordningen den 8 maj 1942 (nr 341)
med vissa bestämmelser angående nötboskapsaveln.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. utnyttjande av åkerjord

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 21, i anledning av motioner
angående utnyttjande av åkerjord m. m.

Till jordbruksutskottet hade hänvisats
följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner,
nämligen

dels de likalydande motionerna 1:20,
av herr Svenungsson, och II: 25, av herr
Nilsson i Agnäs, vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om skyndsamma åtgärder
i syfte att förhindra att odlad eller
för odling lämplig jord användes på sådant
sätt, att jordbruk och livsmedelsproduktion
å densamma omöjliggjordes,

dels ock motionen 11:955, av herr
Hansson i Skegrie, vari yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
anhålla om föranstaltande av åtgärder
för att vid riksplaneringen måtte beaktas
målsättningen, att åkerjorden skulle
komma till bästa möjliga användning
med hänsyn till de krav som ställdes
från såväl beredskapspolitiska som
samhällsekonomiska synpunkter.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

1. avslå motionerna I: 20 och 11:25,

2. lämna motionen II: 955 utan åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Skärman (fp), Carl Eskilsson (m) och
Hermansson (ep), fru Hultell (m) samt
herrar Skagerlnnd (fp), Hansson i

Skegrie (ep), Antby (fp) och Persson
i Heden (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under 2 hemställa, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t

a. anhålla om åtgärder för att vid
pågående riksplanering av markanvändningen
måtte beaktas, att åkerjorden
skulle komma till bästa möjliga användning
med hänsyn till de krav som ställdes
från såväl beredskapspolitiska som
samhällsekonomiska synpunkter,

h. anhålla, att motionen II: 955 måtte
överlämnas till bygglagutredningen för
beaktande i dess fortsatta arbete.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! En rad av våra större
och expansiva städer har från början
tillkommit såsom naturliga centra för
köpenskap och kultur i en rik jordbruksbygd.

Det är väl självklart att utvecklingen
av sådana centra inte får hindras av att
även god åkermark tas i anspråk för
samhällsbyggande, vilket för att använda
det språkbruk Skånes regionplaneinstitut
torgför ger en högre jordränta
än praktiskt taget varje annan markanvändning.

Jag tror att den gode Henry George
skulle le i sin grav om han visste att
hans i många hänseenden så skamfilade
jordränteteorier skulle utnyttjas i en
debatt om markanvändningen i Sveriges
riksdag år 1969.

Av bland annat anförda skäl har
emellertid varken jordbruksutskottets
majoritet eller vi reservanter, vilkas talan
jag vill föra, kunnat binda oss vid
de stränga kraven i motionerna I: 20
och 11:25. Där utsägs direkt att man
vill förhindra att odlad eller för odling
lämplig jord används på sådant sätt att
jordbruk och livsmedelsproduktion
omöjliggöres på densamma.

Vi står emellertid i dag — trots vår
globala översikt genom internationella
organ av typen FAO — inför en mycket

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23

bisarr och splittrad världsbild. Vi vet
att människor i stora områden svälter
ihjäl av brist på föda. Samtidigt vet vi
att de stora jordbruksnationerna tynges
av produktionsöverskott, som dumpas
ut på världsmarknaden och gör människornas
äldsta och livsviktigaste näringsgren
olönsam, så att den måste
stöttas med regleringar i praktiskt taget
alla länder. Vi vet att den jordbrukspolitik,
som riksdagsmajoriteten beslutade
1967, innebär att av våra tre miljoner
hektar åker cirka en tredjedel
skall slås ut. Vi känner också till, genom
jordbruksnämndens undersökningar,
att vår beredskap vid en avspärrning
eller vid eventuella nödår inte är
så god som det förutsattes när 1967 års
jordbrukspolitik beslutades. Tvärtom är
bristerna på några områden oroväckande
stora. Men frågan därom skall ju tas
upp senare i ett annat sammanhang.

Hela denna splittrade världsbild borde
mana till försiktighet, inte minst när
det gäller hushållningen med den odlade
eller odlingsbara jorden. Jag vill
först som sist erkänna att jag inte delar
den pessimism som min gode vän professor
Georg Borgström givit uttryck för
i tal och skrift. Men visst ligger det
mycket i de larmsignaler han givit världen.
Med andra ord, vi vet ytterst litet
om framtiden. Vi vet inte om förnuftet
får råda, om människornas utarmning
och förgiftning av jorden kommer att
fortgå.

Allt tyder därtill på att man bör handla
försiktigt och framför allt förtänksamt.
Det blir fult i kulturlandskapet
när det förmörkas av granplantering
och än värre när det öppna åkerlandet
förbuskas. Vi vet även att matjorden
förbrukas. Jorden finns emellertid kvar,
den kan röjas och odlas upp på nytt
samt åter bära intensiva skördar. Ja,
en golfplan kan lätt liksom parkerna i
England under krigen, fås att bära
skördar. En med villor och hyreshus eller
industribyggnader bebyggd åker är
och förblir onyttig för livsmedelsproduktion;
så även områden, där topografi
Första kammarens protokoll 1DGD. Nr 23

Ang. utnyttjande av åkerjord
fin omskapats med hjälp av grävmaskiner
och caterpillars.

Med den ovisshet om framtiden som
jag antytt bör vi således i eget och våra
efterkommandes intresse handla varligt.
Romantik kallade en utskottsledamot
mina synpunkter på denna fråga. Samma
omdöme fick man ofta höra på 1940-och 1950-talen, när man talade eller
skrev om vattnets och luftens nedsmutsning,
om bevarande av en mänsklig livsmiljö,
och därför tar jag betyget med
ro — desto mer som det redan i praktisk
gärning i vårt grannland Norge visats
att man vid samhällsplanering såväl
på riks- och regionala plan som i
detaljplaneringen kan ta den hänsyn till
våra produktiva jordar som vi reservanter
efterlyser; låt vara att Norge har
blott 40-procentig självförsörjning med
livsmedel och därjämte erfarenheter av
svälten under ockupationen, vilket gör
att man har en annan bedömningsgrund
än vi.

Jordbruksutskottet hade således vid
sin Norgeresa år 1967 tillfälle att ta del
av planering och praktiskt plangenomförande
i sådant syfte som reservationen
avser.

Jag ber att få citera några rader ur
en uppsats, som jag skrev efter denna
resa: »Därför har man i Sandar radikalt
vänt steken och utrett ''Jordbrukets
muligheter i et pressområde’. Jordbrukskonsulent
Andreas Galland har
skrivit en ''melding’ om planförsöket och
försöksledare Ola Einevoll, som haft
ansvaret för kartmaterialet, har i tidskriften
Norges vel 1967:2 publicerat
en serie uppsatser under samlingsrubriken
''Arealdisponering i by og tettbygd’.
Temat i inledningsuppsatsen är ’Betre å
bu i åsen enn på flatlandet’. Han behandlar
även problemen i en del andra
''pressområden’ men vi koncentrerade
våra studier i denna fråga huvudsakligen
till Sandar. Man går således där radikalt
på linjen att bevara inte bara
åkerjorden utan all produktiv mark och
planlägger den mindre värdefulla jorden
för bebyggelse. Bergsprängning är

Nr 23

Tisdagen den 13 mai 1969 em.

Ang. utnyttjande av åkerjord
inget problem i våra dagar menar man.
Visst blir det längre ledningar men det
har visat sig inte betyda alltför mycket
ekonomiskt och ur miljösynpunkt gör
man stora vinster. Vi kunde finna villagrupper
mitt inne i rationella, verkligt
levande jordbruk med utsikt över gulnande
sädesfält, grönskande betesmarker
och betande djur.

Och, menade man, skulle hårda tider
åter komma, då har vi inte förstört våra
möjligheter att övervintra. Har vi varit
alltför försiktiga och tänkt för mycket på
framtiden, då är ingen skada skedd,
då kan vi förtäta bebyggelsen i vårt
pressområde och har reserver för allt
nytt som kan komma.»

Givetvis kan i en riksplan, om denna
skall tjäna sitt vägledande syfte, inga
detaljer i fråga om markanvändningen
tas upp. Så menar jag ej heller skall
ske, men i riktlinjerna för riksplaneringen
bör klara direktiv ges att, när
realmöjligheter finns, man bör se till
att för bebyggelse och industrilokalisering
främst nyttja improduktiv mark
och söka bevara den produktiva marken
för en oviss framtid.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr MAGNUSSON (s):

Herr talman! Det utskottsutlåtande vi
har att behandla bygger på motioner,
som väcktes i början av årets riksdag.
Motionärerna tar där upp frågan om
markanvändningen och anser att vi är
litet slösaktiga med vår jordbruksmark
— att vi använder den till andra ändamål
än tidigare.

Problemet är givetvis av stor omfattning,
och det finns kanske anledning
att beakta de synpunkter som framförts
i motionerna, men på vissa punkter är
motionärernas krav överdrivna. De
fordrar t. ex. att all projektering av
stadsdelar, villaområden och industriområden
på åkerjord omedelbart skall
avbrytas och att all förläggning av byg -

genskap till jord med hävd och odling
eller till mark, lämplig för livsmedelsproduktion,
skall förhindras.

Reservanterna går inte fullt så långt.
Även om de instämmer i motionärernas
yrkanden, har de dock förstått att detta
är en väg, som vi har svårt att beträda.
Det är stora intressen förknippade
med uppbyggandet av våra samhällen,
och det är stora ekonomiska intressen
som måste tillvaratas. Därför
säger reservanterna att de nöjer sig med
att föreslå att riksdagen hemställer hos
Kungl. Maj :t att under den pågående
planeringen skall de synpunkter som
reservanterna har framfört i sin skrivning
tas i beaktande. Det är en stor
skillnad mellan de krav som motionerna
innehåller och de krav som framläggs
i reservationen. Vi borde ha kunnat
bli överens om dessa ting i utskottet.
Utskottets majoritet har också sagt
att den jord som skall användas för
livsmedelsproduktion bör bevaras. I den
mån det finns alternativ till stadsbebyggelse
på annan mark än jordbruksmark
skall den i första hand användas.

Vi är alltså överens om att vi inte
skall förstöra jord om det inte är nödvändigt
och frågan kan lösas på annat
sätt. Jag förmodar att reservanterna har
ungefär samma uppfattning. Skillnaden
är den att reservanterna vill skriva till
Kungl. Maj :t om detta, och vi anser att
det icke är nödvändigt därför att dessa
synpunkter är beaktade och kommer
att beaktas. Det tas ingen mark i anspråk
för bebyggelse utan planering.
Det är kommunernas sak att göra planeringen.
Lantbruksnämnderna får yttra
sig över huruvida marken behövs för
jordbruksändamål. Om det finns andra
synpunkter, t. ex. naturvårdssynpunkter
eller annat som kan vara av intresse
i sammanhanget, så skall dessa beaktas.
Jag tror att synpunkterna också
observeras i den utsträckning det är
möjligt.

Jag vill erinra om att skulle städerna
byggas ut i ännu större omfattning än
vad som nu sker så blir det ändå en

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23

mycket liten del av den jordbruksmark
som vi har i landet som behöver tagas

1 anspråk. För närvarande är ungefär

2 procent av den befintliga åkermarken
tagen i bruk för bebyggelse. Om vi därtill
betänker att vi har stora reserver
i jordbruksmark i vårt land som nu
inte kommer till användning, så finns
det ingen anledning till oro.

I Norge är förhållandena helt annorlunda.
Norge saknar jordbruksmark i
större utsträckning och landets försörjningsgrad
är, som herr Skärman påpekade,
mellan 30 och 40 procent, medan
vi ligger på ungefär 110 procent. Det
är alltså en mycket stor skillnad.

Det finns reserver av jord överallt i
vår värld, inte minst i Amerika. Vi får
väl också räkna med att vi på jordbrukets
område som på så många andra
går mot en utveckling som kommer att
göra det möjligt för människorna att
finna sitt livsuppehälle även om vi
skulle krympa jordarealen i Sverige.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon längre debatt i kväll om dessa
mycket stora frågor. Jag vill tacka herr
Magnusson, när han säger att vi befinner
oss på samma linje i detta fall.
Men jag vill säga att när han skildrar
vissa yrkanden i en del motioner, talar
han om motionsparet I: 20 och II: 25
som vi har tagit avstånd ifrån. I reservationen
anföres att den fortsatta planeringsverksamheten
inte bör bindas
av så hårda föreskrifter som föreslås i
motionerna 1:20 och 11:25, varför reservanterna
avstyrker bifall till dessa
motioner. Vi har således tagit avstånd
från dem.

Det kan låta ganska litet med 2 procent
som här nämnts, men även om det
för tillfället skulle vara överskott på en
så livsviktig vara som produktiv jordbruksmark,
vet man inte hur det kommer
att bli i framtiden. Vi har bl. a.

Ang. utnyttjande av åkerjord
befolkningsutvecklingen att tänka på.
Vi har haft goda skördeår, men det kan
bli nödår, och vi bör inte slösa bort en
tillgång som finns i landet.

Herr MAGNUSSON (s):

Herr talman! Det förhåller sig ungefär
på det sätt som jag sade, att vi har
kommit överens i utskottet om det mesta
i föreliggande ärende och att vi är
överens om att den motion det här gäller
skall avstyrkas. Det är motionen
som vi behandlar i riksdagen och det
är motionen som har haft de yrkanden
som här angetts. Att sedan utskottsmajoriteten
och reservanterna kommit
fram till att det som yrkas i motionen
är orimligt stöder ju bara vad jag tidigare
anfört.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! En sista replik! Det är
inte här fråga om motionen, utan om
motionerna. Det ena motionsparet har
vi reservanter tagit avstånd från. Den
andra motionen anhåller vi skall överlämnas
till bygglagutredningen för beaktande
i dess fortsatta arbete.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera punkten av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten 1.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten 2 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemstäl -

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Ang. överförande av mark till s. k. åkerreserv

lan, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Skärman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 21
punkten 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Skärman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej —51.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. överförande av mark till s. k. åkerreserv Föredrogs

ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 22, i anledning av motioner
angående överförande av mark till
s. k. åkerreserv.

I de likalydande, vid 1969 års riksdag
väckta motionerna I: 241, av herr Larsson,
Thorsten, m. fl., och II: 268, av herr
Hansson i Skegrie m. fl., hade yrkats,
att riksdagen skulle besluta

a. att hos Kungl. Maj:t anhålla, att
frågan om möjligheterna att inrätta en

särskild åkerreserv i enlighet med vad
som anförts i motionerna måtte bliva
föremål för allsidig utredning'',

b. att lantbruksnämnderna skulle
åläggas att söka kontakt med kommunernas
natur- och miljövårdsorgan i enlighet
med vad som anförts i motionerna,
samt

c. att kommunerna skulle åläggas att
till lantbruksnämnden i länet anmäla
vilket kommunalt organ som ålagts att
svara för natur- och miljövårdsfrågor
inom kommunen.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

1. avslå motionerna I: 241 och II: 268,
såvitt avsåge förslag om utredning beträffande
åkerreserv,

2. lämna motionerna 1:241 och II:
268, såvitt i övrigt vore i fråga, utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Skärman (fp), Carl Eskilsson
(m) och Hermansson (ep), fru
Hultell (m) samt herrar Skagerlund
(fp), Hansson i Skegrie (ep), Berndtsson
(fp) och Persson i Heden (ep),
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss del bort hava den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort under 1 hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna 1:241
och 11:268, såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla,
att frågan om inrättande av en åkerreserv
i enlighet med vad i reservationen
anförts måtte göras till föremål för
allsidig utredning;

2. av herrar Hermansson (ep), Skagerlund
(fp), Hansson i Skegrie (ep)
och Jonasson (ep), vilka ansett att utskottets
yttrande i viss angiven del bort
erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 2 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 241 och II: 268, såvitt
i övrigt vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad reser -

Tisdagen don 13 maj 1969 om.

Nr 23

Ang. överförande av mark till s. k. åkerreserv

vanterna anfört rörande formerna för
kontakter mellan lantbruksnämnderna
och kommunerna i naturvårdsfrågor.

Herr HERMANSSON (ep):

Herr talman! Vi har i åratal haft en
betydande nedläggning av åker här i
vårt land. Det sker ofta slumpmässigt
och vi får ogrässpridning, igenväxta diken
och en landskapsbild som förfulas
och förbuskas.

En viss minskning av arealen är
ofrånkomlig. Det gäller emellertid att
uppmärksamt följa utvecklingen. Vi har
nu akuta avsättningsproblem, som för
dagen motiverar pågående åkernedläggning.
Nuvarande överskott av vissa
jordbruksprodukter är emellertid beroende
på några ovanligt goda skördeår
och får betraktas som tillfälliga. Vi
vet att livsmedelsbehovet ute i världen
samtidigt ökar snabbare än produktionen
och att i framtiden en livsmedelskris
kan uppstå. Under sådana förhållanden
anser vi det äventyrligt att framdeles
bli beroende av importerade livsmedel
och livsmedelsråvaror.

Detta är bakgrunden till föreliggande
fråga, väckt genom motion I: 241 och
II: 268. Tanken bakom motionerna är
att åstadkomma en s. k. jordbank eller
åkerreserv. Det skulle innebära möjligheter
att relativt snabbt anpassa oss
till dagens överskottsproblem, att genom
en återhållen produktion ge möjligheter
till att natur- och miljövårdssynpunkter
effektivare kan beaktas
samt att senare, om så skulle erfordras,
återföra markreserverna till produktionen.

Vi vet att man i USA har prövat jordbank
eller arealkvotering ett flertal år.
Det gäller dels en kortsiktig arealreserv,
dels en långsiktig s. k. conservation reserv.
Detta långsiktiga program omfattade
fyra å fem miljoner hektar år
1967, och man räknar med en avsevärd
ökning, till cirka 20—30 miljoner hektar
åker, för att det skall bli ett verksamt
medel.

Inom EEC räknar man med att den

nuvarande arealen, cirka 70 miljoner
hektar, skall minska med 5 miljoner
hektar fram till år 1980.

Även i Finland planerar man ett åkerreserveringssystem,
som väntas bli antaget
av den finska riksdagen. Man beräknar
att i Finland 100 000 hektar åker
kommer att ingå i systemet efter två år.
Den årliga kostnaden skulle då bli 25
miljoner mark. Besparingen i form av
minskat exportstöd antas bli 45 miljoner
mark.

Detta är siffror utarbetade av en arbetsgrupp,
som har haft till uppgift att
till 1968 års jordbrukspriskommitté redovisa
för- och nackdelar med olika
former av jordbank och slaktpremier.
Denna arbetsgrupp har, tycker jag,
kommit fram till ganska intressanta slutledningar.

Sammanfattningsvis uttrycker sig
gruppen sålunda: »En långsiktig arealreserv
kan om den har betydande omfattning
och tekniskt är rätt utformad
vara ett verksamt medel för en produktionsanpassning.
Rätt utformad kan
den också få andra positiva effekter.»

Man har också gjort följande definition
och målsättningar:

»Att medverka till produktionsanpassning,
att förbättra eller stabilisera ingående
brukares inkomstsituation under
avtalsperioden, att förbättra individens
valmöjligheter, att underlätta omställningen
för vissa grupper, att långsiktigt
bibehålla en önskad landskapsbild
och tillgodose behovet av mark för fritidsändamål,
att beakta regionala konsekvenser.
»

Detta är ett intressant program som
vore värt att ytterligare utreda. Föreliggande
spörsmål var uppe till diskussion
vid de nyligen avslutade prisöverläggningarna.
Bland annat på grund av
tidsbrist kunde frågan då inte föras vidare.

Med de motiveringar som jag här har
anfört ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till reservation 1 vid föreliggande
jordbruksutskottsutlåtande nr 22.

Vad sedan gäller reservation 2 vid

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Ang. överförande av mark till s. k. åkerreserv

samma utskottsutlåtande, som gäller ett
mera utvecklat samråd mellan lantbruksnämnderna
och kommunerna i naturvårdsfrågor,
där vi önskar fastare
normer i dessa avseenden, hemställer
jag om bifall till denna reservation.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Motionärerna delar upp
sin hemställan i tre att-satser. I den
första att-satsen krävs en utredning, och
samma krav framförs i den första reservationen
till utskottets utlåtande. I
den andra att-satsen kräver motionärerna
att lantbruksnämnderna skall åläggas
att söka kontakt med kommunernas
natur- och miljövårdsorgan, innan åtgärder
vidtages som kan innebära nedläggning
av ett jordbruk. Den satsen
passar ihop med den andra reservationen.
I den sista att-satsen vill motionärerna
att kommunerna skall åläggas
att till lantbruksnämnderna anmäla vilket
kommunalt organ som svarar för natur-
och miljövårdsfrågorna inom kommunen.

Vad beträffar den första punkten,
den som avser en s. k. jordbank, är det
klart att det handlar om en väg som
kan vara framkomlig och som kan verka
lockande vid första påseendet. Det är
riktigt vad herr Hermansson anförde,
nämligen att Förenta staterna sedan ett
antal år har tillämpat ett sådant system,
men jag vågar säga att det inte bara varit
positiva erfarenheter från det hållet.

Det är också så, att 1960 års jordbruksutredning
övervägde frågan om
inrättande av en jordbank, men om det
var tidsnöden som gjorde att utredningen
inte lämnade något förslag på
den punkten vet jag inte. Jag tror att orsaken
snarast var den att det inte fanns
några förutsättningar att lösa frågan på
det sättet. Det kan också nämnas att
den här frågan berörts något i betänkandet
rörande den s. k. jordhävdslagen.

Herr Hermansson påpekade vidare,
vilket också är riktigt, att finska rege -

ringen lagt fram ett förslag som innebär
att markägare skulle få ersättning
efter vissa förutsättningar, om de förband
sig till att lägga vissa arealer i en
s. k. åkerreserv. Jag känner tyvärr inte
närmare till det förslaget och kan således
inte kommentera det närmare,
men jag tror inte att man kan göra jämförelser
mellan Finland och Sverige i
det här fallet.

Jag vill inte förneka att det, som jag
tidigare nämnt, kan vara en väg att
minska avsättningsproblemen i fråga om
vissa jordbruksprodukter, om man inrättar
en jordbank, men det hela är naturligtvis
til syvende og sidst en ekonomisk
fråga. Oavsett om en åkerreserv
inrättas eller inte, kommer åkerarealen
ändå att minska avsevärt under det närmaste
årtiondet. Om en åkerreserv inrättas
kan det befaras att man samtidigt
motverkar avgången från jordbruket,
och det är kanske inte säkert att
minskningen av åkerarealen på det sättet
i någon större utsträckning kommer
att påverka exportöverskottet. Gör den
inte det, kan det såvitt jag kan se vara
mycket tveksamt om staten skall bestrida
kostnaderna för de arealer som ingår
i en jordbank.

Om vi ser på frågan ur natur- och
miljövårdssynpunkt kan det väl sägas
att lantbruksnämnderna självfallet inte
skall medverka i investeringar som kan
vålla olägenheter ur sådan synpunkt.
Man kan nog ställa sig litet tveksam till
motionärernas uttalande, att man med
hjälp av uppsiktslagen skulle kunna
motsätta sig att jordbruk läggs ned, som
kanske är oekonomiska att bruka, därför
att en nedläggning vållar olägenheter
ur naturvårdssynpunkt.

Jordlagutredningen har i denna fråga
sagt att bestämmelser med direkt
syfte att främja naturvården inte hör
hemma i en ny vanhävdslag. Inom ramen
för en sådan lag, säger utredningen
vidare, bör frågan huruvida odlad jord
skall hållas i hävd eller ej bedömas uteslutande
mot bakgrunden av gällande
jordbrukspolitiska riktlinjer.

Tisdagen den 13 mai 1969 em.

Nr 23

Ang.

Beträffande den sista att-satsen i motionärernas
hemställan — att kommunerna
skall åläggas att till lantbruksnämnden
i länet anmäla vilket kommunalt
organ som ålagts att svara för natur-
och miljövårdsfrågor inom kommunen
—- kan sägas att detta inte är
någon ny fråga för riksdagen. Motioner
om utredningar av frågan om kommunernas
medverkan i naturvårdsarbetet
har varit föremål för riksdagens behandling
under de tre senaste åren utan
att vinna bifall. Frågor av denna art
kan redan nu lösas av de kommunala
naturvårdsnämnder, som kan inrättas
med stöd av 44 § kommunallagen. De
kan också behandlas av kommunalnämnd,
om så är nödvändigt. Det är
mycket lätt för vederbörande lantbruksnämnd
att taga reda på vilket organ i
kommunen som handlägger natur- och
miljöfrågorna. Någon anmälan från
kommunen till lantbruksnämnden är
därför ej erforderlig.

Jag tror, herr talman, att jag inte behöver
orda mera i denna fråga utan
her att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera punkten av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

Med avseende å punkten 1, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Skärman m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hermansson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter

överförande av mark till s. k. åkerreserv

given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 22
punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Skärman m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Hermansson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —62;

Nej — 50.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten 2 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Hermansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hermansson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 22
punkten 2, röstar

Ja;

84 Nr 23 Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Om förebyggande åtgärder inom hälso- och sjukvården

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hermansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Hermansson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —88;

Nej —21.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr
42, i anledning av motioner angående
skadeverkningarna av antibiotika,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om förebyggande åtgärder inom hälsooch
sjukvården

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 43, i anledning
av motioner om förebyggande åtgärder
inom hälso- och sjukvården, m. m.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
358, av herr Jansson, Paul, och herr
Sörlin, samt II: 279, av herr Brandt
m. fl., hade yrkats, att riksdagen skulle
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om tillsättande av en parlamentarisk
utredning med uppdrag att
kartlägga möjligheterna att förbättra
folkhälsan genom sjukdoms- och skadeförebyggande
åtgärder samt överväga

prioriteringsfrågorna inom hälso- och
sjukvårdssektorn sedda i relation till
den totala nationalprodukten.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna
1:358 och 11:279 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits, utom av
andra, av fröken Äsbrink (s) samt herrar
Gadd (s) och Aldén (s), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till de likalydande motionerna
I: 358 och II: 279 måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om tillsättande av en parlamentarisk
utredning med uppdrag att kartlägga
möjligheterna att förbättra folkhälsan
genom sjukdoms- och skadeförebyggande
åtgärder samt överväga prioriteringsfrågorna
inom hälso- och sjukvårdssektorn
sedda i relation till den
totala nationalprodukten.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Eftersom det tyvärr inte
finns några utskottsledamöter från förstakammarsidan
som undertecknat reservationen
vid detta utskottsutlåtande vill
jag i egenskap av motionär framföra
några synpunkter i detta ärende.

Först och främst vill jag emellertid
understryka att det här sannerligen
inte är några enkla frågor att angripa.
Jag är den förste att erkänna att problemet
har enorm räckvidd. Detta innebär
emellertid inte att man bara kan
göra som utskottsmajoriteten har gjort,
nämligen räkna upp en rad åtgärder
på skilda områden som redan är kända
och sedan säga att man inte finner anledning
att ytterligare åtgärder nu
skall vidtas.

Alla de åtgärder som utskottet räknar
upp var naturligtvis kända för oss
motionärer då motionen väcktes, och
det är inte så, som allmänna beredningsutskottets
majoritet tycks tro, att

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23

Om förebyggande åtgärder inom hälso- och sjukvården

vi är ute för att slå in öppna dörrar.
Vad vi efterlyser i detta sammanhang
är ett samlat grepp på hela denna problematik.
Vi tror nämligen att de hittills
vidtagna åtgärderna inte är tillräckliga
för att man skall komma till
rätta med de problem som de ständigt
stigande sjukvårdskostnaderna för med
sig.

Som vi framhållit i motionen — och
som alla känner till — vilar huvudmannaskapet
för den offentliga sjukvården
på landstingen. Landstinget är en sekundärkommun,
som i allt större utsträckning
har utvecklats till en specialkommun
för sjukvård. Landstinget
har beskattningsrätt och har därmed
möjligheten att debitera ut de medel
som behövs för sjukvårdens uppbyggnad
och drift. Landstingen har heller
inte varit tvingade att i någon nämnvärd
grad väga sjukvårdens behov mot
andra samhälleliga uppgifter. Landstingens
ambitionsnivå i deras egenskap
av sjukvårdshuvudmän har varit mycket
hög. De har varit tvingade därtill
på grund av den ständigt ökade sjukvårdsefterfrågan.
Denna påverkas emellertid
i hög grad av omständigheter i
samhället vilka landstingen som sjukvårdshuvudmän
inte har möjlighet att
inverka på. Det har sålunda uppgivits
att omkring en tredjedel av de sjukpenningdagar
som registrerats hos försäkringskassorna
hänför sig till sjukdomar
vilka är framkallade av stress. Man har
anledning att anta att en inte ringa
del av dessa sjukdomar orsakas av den
moderna arbetsmiljön. Det kan vara arbetsplatser
som är olämpligt utformade
och som i stor utsträckning medverkar
till att framkalla sjukdomstillstånd av
olika slag.

Den moderna trafiken har ju expanderat
i oerhört snabb takt, och man har
en stark känsla av att våra vägar inte
kunnat förbättras i takt med trafikens
ökade volym och hastighet. Man kan
också fråga sig om säkerhetskraven på
fordon och förare är anpassade till denna
ökade trafikvolym. Följden har bli -

vit ett stigande antal trafikolyckor med
allvarliga personskador. Bortsett från
allt mänskligt lidande och allvarliga sociala
konsekvenser åsamkar trafikolyckorna
bl. a. sjukvårdshuvudmännen
oupphörligt stigande kostnader. En undersökning,
som landstingsdirektören i
Örebro län nyligen utfört, visar att trafikoffren
i vårt land kostar inte mindre
än två miljarder kronor i produktionsbortfall
och sjukvård.

Som jag tidigare sagt är detta förhållanden
som de för sjukvården ansvariga
landstingen inte kan påverka på
något sätt. Man har bara att ta emot
dessa lemlästade människor och försöka
lappa ihop dem igen så gott det går.
Under tiden kräver den ökade trafiken
ständigt nya offer.

Några andra företeelser som ligger
utanför sjukvårdshuvudmännens kontroll
och som medverkar till det ökade
behovet av sjukvård är alkoholmissbruk,
narkotikamissbruk och den moderna
människans kanske i många fall
olämpliga kostvanor. Detta är endast
ett axplock av omständigheter som påverkar
tillströmningen till våra sjukvårdsanstalter
och som sjukvårdshuvudmännen
inte själva kan bemästra.

De stigande sjukvårdskostnaderna
har ju uppmärksammats i hög grad, inte
minst av sjukvårdshuvudmännen
själva. Skaraborgs läns landsting väckte
för några år sedan en motion vid
Landstingsförbundets kongress med
krav på en parlamentarisk utredning
om hur sjukvårdskostnaderna i framtiden
skall fördelas. Denna motion har
fått till resultat att man inom socialdepartementet
skall se över dessa ting,
och vi hoppas att det så småningom
skall komma ett förslag i ärendet.

Jag vill också hänvisa till en annan
sak. Landstingsrådet Kurt Ward i Malmöhus
län framhöll vid Svenska sjukhusföreningens
årsmöte för några dagar
sedan bl. a. att låt-gå-karusellen
måste stoppas. »För att hejda den nuvarande
kostnadsutvecklingen måste
förutsättningar skapas för en hårdare

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Om förebyggande åtgärder inom hälso- och sjukvården

styrning, prioritering och programmering
inom sjukvården. Gemensamma
planeringsorgan måste tillkomma för
större områden, t. ex. regionsjukvården.
» Han konstaterade vidare att
kostnaderna för sjukvården för närvarande
ökar med 16 procent om året.
Eftersom nationalprodukten bara ökar
med 8 procent, måste kurvorna snart
mötas. Han gav sedan den dystra spådomen:
»Den tidpunkten är inte alltför
avlägsen då sjukvårdskostnaderna
blir lika med bruttonationalprodukten.
Redan i början av 1970-talet kommer
kostnaderna för sjukvården att bli ett
stort finanspolitiskt och skattepolitiskt
problem.» Han fortsatte: »Det har inte
funnits någon sjukvårdspolitisk debatt
av betydelse. Denna brist på mål-medeldebatt
förklarar hur den slutna vården
kunnat byggas ut intill gränsen för det
outhärdliga.» Så långt landstingsrådet
Ward. Eftersom han är ansvarig för
sjukvårdssektorn i Malmöhus län bör
han veta vad han talar om.

För egen del vill jag endast bidra
med den upplysningen att enligt en
upprättad rambudget för Skaraborgs
läns landsting beräknas driftskostnaden
för sjukvården i vårt landstingsområde
öka från innevarande års 130,8
miljoner kronor till 205 miljoner kronor
1973. Det innebär en procentuell
kostnadsökning perioden 1969—1973
med inte mindre än 57 procent.

Det är dessa frågor vi vill ha belysta
från andra utgångspunkter än tidigare.

Vi säger också i motionen att vi inte
är övertygade om att man skall fortsätta
som man nu gör att ständigt prioritera
sjukvården i den omfattning som
nu sker. Man bör försöka väga den mot
andra viktiga samhällsåtgärder, som i
sin tur kan minska behovet av sjukvård.
Det är inte säkert att folkhälsan i längden
gagnas bäst om vi låter karusellen
rulla vidare. Man bör kanske vidtaga
andra åtgärder.

Studieförbundet Näringsliv och samhälle
har givit ut en skrift som kallas
Makten över sjukhusen, där författa -

ren, ekonomie licentiat Edgar Borgenhammar,
bl. a. framhåller att »även om
hälsa, mindre lidande och längre liv
---kan åstadkommas om sjukvården
får större resurser, är det därför
inte säkert, att just sjukvården bör ges
dessa resurser. Hänsyn måste nämligen
för det första tas till om samma resultat
kan nås på ett effektivare sätt. Man
kan t. ex. välja mellan att satsa ett givet
belopp på utbyggnaden av vägnätet eller
på sjukhusens olycksfallsmottagningar.»
Han säger vidare att han har en känsla
av »att beslutsfattarna på sjukvårdens
område — såväl inom sjukhusen som
på det politiska planet — känner sig
tvingade att sticka huvudet i busken,
där avvägningsfrågorna ställs på plats».

Jag vill inte säga, herr talman, att
majoriteten i allmänna beredningsutskottet
stuckit huvudet i busken i detta
sammanhang, men nog kunde man ha
varit lite mera progressiv i denna fråga
och bemödat sig om att försöka fatta
motionens innehåll, och man kunde
ha tillstyrkt det utredningskrav som vi
har.

Vi vill naturligtvis inte med vår motion
ha en försämring av sjukvården i
detta land. Tvärtom vill vi ha en förbättrad
sjukvård. Men vi vill också ha
prövat om man inte kan uppnå en bättre
hälsovård genom andra åtgärder från
samhällets sida än att bara skaffa nya
sjukhussängar.

Med det anförda, herr talman, hemställer
jag om bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen av
fröken Åsbrink m. fl.

Herr KARLSSON, HELGE, (s):

Herr talman! Motionärerna framhåller
att sjukvården, särskilt inom den
slutna vården, ökat mycket starkt under
de senaste årtiondena.

Man talar om att flera orsaker samverkar
till detta. En stark förskjutning
mot högre åldrar, det ökade jäktet och
stressen i arbetslivet, bristande överensstämmelse
mellan krav och egen

Tisdagen den 13 mai 1969 em.

Nr 23

Om förebyggande åtgärder inom hälso- och sjukvården

förmåga, som kan leda till alkoholmissbruk
och narkomani, felaktiga kostvanor,
försämrad allmän kondition, ökad
påverkan av gifter och ett stigande antal
trafikolyckor är en del av de faktorer
som motionärerna med all rätt anför
som orsak till en starkt ökad efterfrågan
på sjukvård i vårt land.

Motionärerna framhåller vidare att
förbättrade förhållanden i olika avseenden
skulle kunna uppnås genom en väl
utbyggd företagshälsovård, trafikdifferentiering,
utformningen av alkoholpolitiken
och insatser för att förhindra
spridning av narkotika. Vidare framhåller
motionärerna att en snabbt växande
andel av nationalprodukten kanaliseras
till sjukvården. Detta ger upphov
till en central fråga om resursfördelningen
inom samhället.

Motionärerna uttalar att det inte är
självklart att sjukvårdssektorn skall
prioriteras på det sätt som nu sker
och att det inte är säkert att folkhälsan
bäst gagnas av en fortsatt dominant
sjukvård av dagens modell.

I det sista uttalandet får man väl intolka
—- som herr Paul Jansson uttryckte
det — ett önskemål om en prioritering
av den förebyggande hälsovården
för att på längre sikt kunna nedbringa
kostnaderna för den egentliga sjukvården.

Utskottet delar motionärernas uppfattning
om nödvändigheten av ett målmedvetet
och systematiskt arbete för
att förebygga sjukdomar och skador.
Socialstyrelsen har på uppdrag av
Kungl. Maj :t verkställt en översiktlig
sammanställning av hälsoundersökningar,
som under senare år företagits,
nu pågår eller planeras inom landet.
Med ledning av den s. k. Värmlandsundersökningen
söker nu socialstyrelsen
utarbeta en lämplig metodik för sådana
undersökningar i stor skala, där användningen
av tekniska hjälpmedel möjliggör
att stora befolkningsgrupper kontrolleras
med en begränsad insats av
kvalificerad personal.

Den integrering av administrationen

för social- och medicinsk vård som
skett genom den nya socialstyrelsen
väntas ge en ökad samverkan mellan
och samordning av hälso-, sjuk- och
socialvård.

Företagshälsovården byggs ut i en
takt som tillgången på läkare och annan
sjukvårdspersonal tillåter och kommer
att utgöra den betydelsefullaste delen
i den förebyggande hälsovården.

Bland andra åtgärder som samhället
vidtagit i förebyggande syfte på hälsovårdens
område kan här nämnas barna-
och mödravård, skolhälsovård och
en förebyggande åldringsvård.

Herr Paul Jansson nämnde i sitt anförande
— vilket också återfinns i motionerna
— att man önskar en närmare
undersökning av vissa förhållanden som
inträffar i samband med narkotikamissbruk,
alkoholmissbruk och felaktiga
kostvanor. Jag är inte övertygad om att
några speciella undersökningar behövs
beträffande skadeverkningarna från
missbruk av dessa medel. Vi känner väl
till både de medicinska, sociala och
ekonomiska vådorna av narkotika- och
alkoholmissbruk, och vi vet också att
en hel del människor äter för mycket
och på så sätt åsamkas sjukdomar. Allt
detta känner vi väl till, men vi fortsätter
likväl med detta missbruk.

Utskottet är av den uppfattningen att
erfarenheterna och resultatet av de åtgärder
som vidtagits och kommer att
vidare utbyggas blir vägledande vid bedömandet
av sjukvårdsresursernas fördelning,
dvs. fördelningen mellan de
hälsovårdande åtgärderna och de direkt
sjukvårdande.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan i
detta avseende.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! Jag vill uttala min förvåning
över att allmänna beredningsutskottet
vid sin behandling av motionerna
i detta ärende inte har ansett det föreligga
skäl att skicka ut dem på remiss.

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Om förebyggande åtgärder inom hälso- och sjukvården

När frågor av betydande räckvidd tas
upp i motioner brukar dessa i allmänhet
gå ut till remissorgan som sitter
inne med nödvändiga sakupplysningar.
I detta fall borde bl. a. Svenska landstingsförbundet
ha fått tillfälle att yttra
sig. Men utskottsmajoriteten har kanske
gått förbi det väsentliga i dessa motioner.
Det talas om att man bör vidta
olika åtgärder för att skapa de resurser
som är nödvändiga för de vårdbehövande
människorna, och det är rätt och
riktigt. Vi motionärer vill inte neka någon
den vård som han eller hon behöver.
Vi har emellertid, kanske genom
långvarigt engagemang inom sjukvården
och bland sjukvårdshuvudmännen, nu
kunnat konstatera att utgifterna för
sjukvården är av den storleksordningen
att landstingen inte klarar dem. Även
kommunerna har en viss huvudvärk när
det gäller den primärkommunala utdebiteringen
men kan någorlunda hålla
igen kostnadshöjningarna. Inom landstingssektorn
är man emellertid inne i
ett skeende som sannerligen inte kan
få fortsätta. Skall sjukvårdshuvudmännen
kunna fortsätta med sin genom lag
och förordning tilldelade uppgift att se
till att de behövande får den vård de
skall ha, så måste en parlamentarisk
utredning tillsättas med uppgift att se
över alla de problem som finns inom
sjukvården och alla övriga samhällslivets
sektorer i syfte att i någon mån
nedbringa den svenska sjukvårdens
kostnader.

När utskottets talesman så vackert
redogör för utskottets skrivning, så
måste jag uttala min beundran för utskottsmajoriteten,
som på två sidor
har kunnat kommentera motionen utan
att därför ha kommit in på kärnpunkten,
nämligen de kostnader för sjukvården
som vi har i dagens Sverige.
När det i utskottsutlåtandet omnämnes
att det finns organ för att styra utvecklingen
i av motionärerna önskad
riktning med parlamentarisk förankring,
så vill jag fråga: Vilket organ finns
det i dagens Sverige med parlamenta -

risk förankring som skall tjäna det syfte
som vi motionärer hemställer att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skall
anhålla om?

Herr Paul Jansson bär, tycker jag,
vältaligt framfört en rad ting i dessa
frågor som samtliga av de ärade kammarledamöterna
bör känna till. Därför
är det svårt för mig att förstå att endast
tre av utskottets ledamöter har undertecknat
reservationen. Kan man genom
att tillsätta en parlamentarisk utredning
nedbringa kostnaderna för
sjukvården, varför skulle man då inte
göra det? Det kanske är enormt mycket
pengar att vinna på detta, så varför inte
göra ett försök? Kammaren skall ta
ställning till utskottsmajoritetens och
reservanternas yrkanden. Det skall bli
intressant att se resultatet. När jag träffar
de ärade landstingsrepresentanterna
i andra sammanhang har de bara en
mening, nämligen den att vi inte kan
låta denna kostnadsutveckling fortsätta.
Det är en enstämmig uppfattning. Det
skulle vara intressant att få veta om
dessa landstingsledamöter har samma
mening som ledamöter av denna kammare.

Det finns, herr talman, oändligt mycket
att tillägga, men jag är medveten
om att vi motionärer sitter litet illa
till just nu. Det finns inte en enda reservant
från denna kammare, men jag
tar mig ändå friheten, herr talman, att
yrka bifall till reservationen av fröken
Åsbrink m. fl.

I detta anförande instämde herr Nilsson,
Ferdinand, (ep) och fru Wallentheim
(s).

Herr CARLSSON, OSCAR, (s):

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
därför att herr Sörlin frågade vilka
organ vi har i vårt samhälle, som
kan ge oss anvisningar om hur vi skall
klara kostnadsutvecklingen inom landstingen.
Men herr Sörlin vet detta mycket
väl. Herr Sörlin är ju själv en myc -

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23

Om förebyggande åtgärder inom hälso- och sjukvården

ket framstående ledamot i ett av dessa
organ, Svenska landstingsförbundet.

Svenska landstingsförbundet har gemensamt
med statliga organ upprättat
ett sjukvårdens organisations- och planeringsorgan,
det s. k. SPRI, som är
sjukvårdens och socialvårdens planerings-
och rationaliseringsinstitut.

Min långa verksamhet inom landstinget
— alltsedan 1934 — har gett mig
den uppfattningen att vi har organ, som
så att säga sträcker ut pekfingrar och
manar oss i landstingen att inte hasta
för fort. Men frågan är väl, herr Sörlin,
om vi i de olika landstingen i varje särskilt
fall åtlyder dessa organ. Vi har
satt en ära i att bygga ut sjukvården,
framför allt den slutna, så långt som
våra resurser tillåtit. Nu har vi kommit
i det läget att vi måste satsa mera på
den öppna sjukvården, men där har socialstyrelsen
— det vet herr Sörlin mycket
väl — gett landstingen en fingervisning
genom sitt stora verk »Åtgärder
för den öppna sjukvården». Socialstyrelsen
menar att vi inom landstingen i
fortsättningen skall satsa alltmer på
den öppna vården för att därigenom
undvika att ytterligare bygga ut den
dyra, slutna vården. Frågan är närmast
huruvida vi ute i landstingsområdena
följer dessa anvisningar. Gör vi det, så
tror jag att vi har organ, som mycket
väl kan leda oss rätt i detta hänseende.
Dessa organ har vi ju redan instiftat.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman: SPRI är inget parlamentariskt
sammansatt organ, herr Oscar
Carlsson. När jag lyssnade till herr
Carlsson fick jag närmast det intrycket
att han var talesman för motionärerna
och reservanterna.

Det finns oändligt många anvisningar
i dagens Sverige om åtgärder av olika
slag, som sjukvårdshuvudmännen skall
klara av. Men vem är det som skall betala
allt detta? Jo, sjukvårdshuvudmännen,
dvs. landstingen. Varför kan inte
herr Oscar Carlsson, som under en följd

av år verkat som en god och trogen
landstingsman, instämma i motionsyrkandet
och vi få ett stöd på landstingssidan,
så att vi i någon mån kan hålla
igen på den ökande landstingsskatten?
Jag tycker att herr Carlsson skulle kunna
göra oss den tjänsten. Jag väntar
mig nu att han instämmer i detta mitt
korta genmäle.

Herr CARLSSON, OSCAR, (s):

Herr talman! Jag skulle mycket väl
kunna instämma, om herr Sörlin hade
slutat sitt anförande med att säga att
jag och han kunde vara överens om att
ute i landstingsområdena söka följa de
anvisningar som är givna. Då når vi
det mål som herr Sörlin eftersträvar i
sin motion.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av fröken Åsbrink m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jansson, Paul, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 43, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Åsbrink m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositio -

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Om förebyggande åtgärder inom hälso- och sjukvården

nen ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Jansson, Paul, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 35.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 23.15.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1969