Nr 23 FÖRSTA KAMMAREN 1970 (Riksdagens protokoll 1970:23)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 23 FÖRSTA KAMMAREN 1970

6—12 maj

Debatter m. m.

Onsdagen den 6 maj Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Österdahl (fp) om ändrade bestämmelser i vissa hänseenden
beträffande de s. k. omställningsbidragen ........ 4

av herr Wallmark (m) ang. betygsprövning vid intagning till
eftergymnasial utbildning .............................. 5

Förslag till fastighetsbildningslag ............................ 7

Vissa anslag ur kyrkofonden ................................ 32

Tomgångskörning av motorfordon ............................ 38

Omorganisation av apoteksväsendet, m. m..................... 39

Apoteksbolagets verksamhet ................................ 67

Interpellation av herr Andreasson (ep) ang. underrättelse till sakägare
vid vissa förordnanden enligt naturvårdslagen ........ 75

Meddelande ang. enkel fråga av herr Mattsson (ep) om höjning
av den högsta tillåtna hastigheten för viss fordonskombination 78

Tisdagen den 12 maj

Svar på interpellation av herr Lindblad (fp) om tillvaratagande
av flygförarutbildningen inom flygvapnet, m. m............. 81

Interpellationer:

av herr Åkerlund (m) ang. en offentlig deklaration mot vålds demonstrationer

...................................... 87

av herr Wallmark (m) ang. statsbidrag till enskilda yrkesskolor
.................................................... 88

Första kammarens protokoll 1970. Nr! ''

Nr 23

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 6 maj sid.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35, ang. förslag till fastighetsbildningslag
............................................ 7

— nr 37, ang. vissa anslag ur kyrkofonden, m. m............... 32

— nr 40, ang. tomgångskörning av motorfordon .............. 38

— nr 43, ang. ändring i sjötrafikförordningen ................ 38

— nr 44, ang. visst försöksfiske i Blekinge län ................ 39

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 29, om förebyggande
hälsovård .............................................. 39

— nr 30, om anställning av handikappad i statlig verksamhet .. 39

Andra lagutskottets utlåtande nr 37, ang. ny organisation av läkemedelsförsörjningen
m. m............................... 39

Statsutskottets utlåtande nr 98, ang. ny organisation av läkemedelsförsörjningen
m. m. och ang. anslag till socialstyrelsen .. 67

Onsdagen den 6 mai 1970

Nr 23

Onsdagen den 6 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Upplästes tre till kammaren inkomna
protokoll, så lydande:

År 1970 den 6 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 26
riksdagsstadgan utse ledamöter i styrelsen
för riksdagens förvaltningskontor
för valperioden 1970—1973 efter
herr E. G. Wärnberg och fru A. M.
Kristensson, vilka voro i tur att avgå,
jämte två suppleanter; och befunnos
efter valets slut hava blivit utsedda till

ledamöter

för valperioden 1970—1973:

herr Wärnberg, Erik Gunnar, (s), ledamot
av första kammaren med 40 röster; fru

Kristensson, Astrid Margareta,
(m), ledamot av andra kammaren med
40 röster;

suppleant för herr Wärnberg, E. G.:

herr Larsson, Karl Åke, (s), ledamot
av första kammaren med 40 röster;

suppleant för fru Kristensson, A. M.:

herr Eskilsson, Carl Eskil, (m), ledamot
av första kammaren med 40 röster.

Nils Odhe Fritz Börjesson

Bagnar Sveningsson Per Jacobsson

År 1970 den 6 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 70
riksdagsordningen välja ordförande och
fullmäktige i riksgäldskontoret för valperioden
1970—1973 efter herrar A. L.
G. Lindmark, N. I. Johansson och F. O.
Östman, vilka voro i tur att avgå, jämte

tre suppleanter; och befunnos efter valets
slut hava blivit utsedda till

ordförande

för valperioden 1970—1973:

herr Lindmark, Albin Lars Gerhard,
generaldirektör med 40 röster;

fullmäktige

för valperioden 1970—1973:

herr Eliasson, Lars Magnus, (ep), ledamot
av andra kammaren med 40 röster; herr

Östman, Frans Oscar, kanslichef
med 40 röster;

suppleant för herr Lindmark, A. L. G.:
herr Adamsson, Erik Selmer Johan,
(s), ledamot av andra kammaren med
40 röster;

suppleant för herr Eliasson, L. M.:
herr Antonsson, Johannes Mikael,
(ep), ledamot av andra kammaren med
40 röster;

suppleant för herr östman, F. O.:
herr Magnusson, Anders Tage, (m),
ledamot av andra kammaren med 40
röster.

Nils Odhe Fritz Börjesson

Ragnar Sveningsson Per Jacobsson

År 1970 den 6 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 70
riksdagsordningen välja fullmäktige i
riksbanken, dels för valperioden 1970
—1973 efter herrar P. O. R. Dahlén och
T. S. Bengtson, vilka voro i tur att avgå,
dels för återstående del av valperioden
1968—1971 efter herr Y. Holmberg, som
den 7 april 1970 erhållit befrielse från
uppdraget som fullmäktig i riksbanken,

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

jämte tre suppleanter; och befunnos
efter valets slut hava blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1970—1973:

herr Dahlén, Per Olof (Olle) Reinhold,
(fp), ledamot av första kammaren
med 41 röster;

herr Bengtson, Torsten Stanley, (ep),
ledamot av första kammaren med 41
röster;

för återstående del av valperioden 1968
—1971:

herr Hernelius, Johan Allan, (m), ledamot
av första kammaren med 40 röster; suppleant

för herr Dahlén, P. O. R.:

herr Helén, Nils Gunnar, (fp), ledamot
av första kammaren med 41 röster;

suppleant för herr Bengtson, T. S.:

herr Hansson, Nils Gunnar, (ep), ledamot
av andra kammaren med 41 röster; suppleant

för herr Hernelius, J. A.:

herr Burenstam Linder, Hans Martin
Staffan, (m), ledamot av andra kamaren
med 40 röster.

Nils Odhe Per Jacobsson

Ragnar Sveningsson Fritz Börjesson

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att de upplästa protokollen
skulle läggas till handlingarna
ävensom att riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av protokollet skulle
underrättas om dessa val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag dels till förordnanden för de
valda, dels ock, utom i vad avsåge val
till riksdagens förvaltningskontor, till
skrivelser till Konungen med anmälan
om de förrättade valen.

Justerades protokollsutdrag.

Om ändrade bestämmelser i vissa hänseenden
beträffande de s. k. omställningsbidragen Herr

statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
HOLMQVIST erhöll
ordet för att besvara herr Österdahls
(fp) fråga om ändrade bestämmelser
i vissa hänseenden beträffande de s. k.
omställningsbidragen, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den
30 april, och yttrade:

Herr talman! Herr Österdahl har
frågat mig om jag har för avsikt att
föreslå sådana ändrade bestämmelser
beträffande omställningsbidragen att
det s. k. arbetsvillkoret mjukas upp och
bidragsbeloppen höjs.

Omställningsbidragen infördes efter
beslut vid 1968 års riksdag som ett
provisorium i avvaktan på den mera
genomgripande reform av arbetslöshetsförsäkringen
som KSA-utredningen
har till uppgift att utarbeta förslag till.
En av arbetsmarknadsstyrelsen i vintras
gjord framställning om ändringar
i fråga om kvalifikationsvillkoren för
omställningsbidrag har överlämnats
till utredningen. Vid denna riksdag
väckta motioner om utredning av kvalifikationsvillkoren
och om minimibelopp
för vissa sökande har behandlats
av riksdagen så sent som för knappt
14 dagar sedan. Riksdagen beslöt då
i enlighet med ett enhälligt statsutskotts
förslag att motionerna vad gällde kvalifikationsvillkoren
skulle överlämnas
till KSA-utredningen och i övrigt inte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
KSA-utredningen väntas lägga fram
sina förslag mot slutet av detta år. Med
hänsyn härtill finner jag inte motiverat
att nu ta något initiativ beträffande
de frågor som herr Österdahl har
berört.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Jag tackar inrikesministern
för svaret på min fråga. Det
s. k. arbetsvillkoret har ju varit en käl -

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

Ang. betygsprövning vid intagning till eftergymnasial utbildning

la till ständig irritation. Många sökande
har inte kunnat få omställningsbidrag
därför att de inte har haft anställning
eller inkomst av egen verksamhet
under 24 månader de senaste
tre åren. Ungefiir hälften av alla som
fått avslag av arbetsmarknadsstyrelsen
har enligt uppgift fått det på grund av
arbetsvillkoret.

.lag tackar för uppgiften att KSA-utredningen
väntas lägga fram sitt förslag
i slutet av året, och jag hoppas att
utredningen skall komma med ett positivt
förslag. Vi har väntat så länge på
förslaget, som aviserats att komma
långt tidigare.

Min fråga gällde också om inrikesministern
tänker föreslå en höjning av
bidragsbeloppen. Ända sedan bidragen
infördes den 1 juli 1968 har de uppgått
till 800 kronor, men levnadskostnaderna
har inte varit oförändrade.
Konsumentprisindex stiger. Nu förestår
en höjning av mervärdeskatten,
och vi har att vänta relativt kraftiga
prisstegringar som beror på den allmänna
konjunkturutvecklingen. Även
om man räknar lågt uppgår kanske
prisstegringarna från den 1 juli 1968
till den 1 januari 1970 till cirka 13
procent, vilket skulle innebära att man
borde höja omställningsbidragen med
ungefär 100 kronor, alltså från 800 kronor
till 900 kronor, för att kompensera
bidragstagarna för prisstegringarna.

Bidragen får inte överstiga elva
tolftedelar av vederbörandes månadsinkomst.
Inrikesministern har också
nämnt om de motionsframstötar som
har gjorts om minimibeloppet som
uppgår till 400 kronor per månad för
dem som står till arbetsmarknadens
förfogande för heltidsarbete. Jag tycker
att detta belopp är alldeles för lågt.
Det borde åtminstone uppgå till ett belopp
som motsvarar pensionärernas
folkpension. Helst borde det vara något
högre. De nya regler om förtidspension
som riksdagen kommer att behandla
senare i dag innebär ju att det
blir lättare att få förtidspension. Det

borde då naturligtvis medföra en ekonomisk
favör som i detta fall att stå
till arbetsmarknadens förfogande. Det
är ju angeläget att så många som möjligt
står till arbetsmarknadens förfogande,
och därför bör omställningsbidraget
om möjligt vara något högre än
folkpensionen.

Jag tackar än en gång för svaret och
hoppas att KSA-utredningen kommer
med sitt betänkande såsom utlovats
och att inrikesministern är positiv till
en höjning av beloppen.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det är bara 14 dagar
sedan riksdagen tog ställning i den här
frågan, och de motioner som då behandlades
avsåg faktiskt en höjning av
minimibeloppet. Båda dessa frågor har
således varit föremål för riksdagens
behandling helt nyligen, och den ledde
till att riksdagen uttalade sig för
att invänta KSA-utredningen.

Herr Österdahl gav kanske inte en
riktig beskrivning. I fjol gjordes dock
den ändringen att minimibeloppet fastställdes
till 400 kronor. Tidigare hade
i vissa fall rena bagatellbelopp kommit
att utgå. Den ändringen vidtogs så
sent som i fjol, och vi har väl därför
bara att invänta KSA-utredningen på
den här punkten.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. betygsprövning vid intagning till
eftergymnasial utbildning

Herr statsrådet MOBERG erhöll ordet
för att besvara herr Wallmarks (m)
fråga till herr statsrådet och chefen
för utbildningsdepartementet angående
betygsprövning vid intagning till eftergymnasial
utbildning, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den
28 april, och anförde:

Herr talman! Herr Wallmark har
frågat chefen för utbildningsdeparte -

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Ang. betygsprövning vid intagning till eftergymnasial utbildning

mentet om han avser att vidtaga sådana
åtgärder att de inträdessökande ges
möjligheter att bli bedömda efter sitt
mest konkurrenskraftiga betyg då det
gäller sådana eftergymnasiala utbildningar
vid vilka man tillämpar kvotering
med avseende på de sökandes tidigare
skolunderbyggnad. Enligt fastställd
ärendefördelning ankommer det
på mig att besvara frågan.

Vid urval bland behöriga sökande
till spärrad universitets- och högskoleutbildning
tillgodoräknas sökandena
alla betyg inom ramen för den behörighetsgivande
utbildningen med vissa
undantag för betyg över fyllnadsprövning.
Jag har inte för avsikt att föreslå
ändringar av bestämmelserna om tillgodoräknande
av betyg över fyllnadsprövning.

Vid urval bland behöriga sökande
till utbildning där behörighetskravet
är genomgången grundskola hänförs
sökande i princip till grupp efter den
utbildning som sökanden senast genomgått.
Detta betyder att sökande
som efter grundskolan gått igenom
gymnasiet hänförs till gymnasiegruppen
och inte till grundskolegruppen.
Denna regel har tillkommit för att garantera
att sökande som bara gått igenom
grundskolan verkligen skall ha en
chans att bli antagna. Jag avser inte
att företa någon ändring av dessa regler.

Herr WALLMARK (in):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Moberg för svaret eller för svaren, eftersom
det var svar på två frågor. Min
något dunkla formulering har väl givit
detta resultat. Vad jag har åsyftat var
emellertid den senare delen av svaret.

Jag har tagit upp denna fråga därför
att det upplevs av många ungdomar
som ett rättvisekrav att få lov att konkurrera
med det mest konkurrenskraftiga
betyget. Den som söker till en utbildning
där grundskolan är tillräcklig
men därjämte har gått igenom exempelvis
gymnasiet har ju, kan vi säga, två

behörighetsintyg. Det borde rimligtvis
vara en gärd av rättvisa att se till att
eleven själv får välja vilket betyg han
vill konkurrera med.

Det finns också en annan aspekt på
denna fråga. Vi kommer litet senare i
dag att tala om universitet och högskolor
och den utomordentligt stora tillströmning
som sker dit samt vilka åtgärder
som kan vidtas för att i möjligaste
mån hejda denna tillströmning
och länka över ungdomarna på andra
banor.

Åtskilliga av dem som går igenom
gymnasiet får ju betyg som inte är så
särskilt konkurrenskraftiga, antingen
de nu hamnar under 2,3-spärren som
gör att de egentligen inte har rätt att
söka till universitet — om de inte kompletterar
— eller har betyg som ligger
tämligen nära därintill och gör att de
själva kan hysa tveksamhet om de skall
söka till universitet. Det vore rimligt,
tycker jag, att ge möjlighet för dessa
ungdomar att söka till annan utbildning
i konkurrens med dem som kommer
från grundskolan.

Självfallet menar jag inte att dessa
elever skall ha företräde just därför att
de har gått igenom gymnasiet. Det är
inte den frågan jag berör i detta sammanhang.
Om de emellertid har ett tillräckligt
gott grundskolebetyg borde de
kunna få konkurrera på lika villkor
med andra som har genomgått grundskolan.

Vad jag kan konstatera, herr talman,
av svaret är alltså att statsrådet Moberg
varken vill tillmötesgå detta rättvisekrav
eller vill medverka till att på detta
sätt hjälpa eleverna att länka av från
universitet och högskolor till annan utbildning.

Jag beklagar, herr talman, att svaret
har fått detta innehåll men hoppas att
statsrådet Moberg senare kan komma
på litet bättre tankar.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag håller med herr
Wallmark om att detta är en fråga om

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

rättvisa mot ungdomen. Herr Wallmark
säger i sin kommentar, inte helt överraskande,
att det vore en gärd av rättvisa
att låta dem som gått igenom den
längre utbildningen får mer än en chans
att — i konkurrens med den som endast
har grundskoleutbildning — söka
till utbildningar som inte kräver mer
grundutbildning än grundskola.

Jag ser inte det som en gärd av rättvisa
att ge den som gått igenom gymnasium
i princip två chanser och den
som gått igenom grundskola i princip
en chans. Därvidlag har vi olika mening.
Emellertid är jag den förste att
erkänna att detta i en del fall av den
enskilde gymnasisten upplevs som en
orättvisa mot honom. Det kan kanske
vara till någon tröst för honom att veta
att vid prövningen till den s. k. fria
kvoten hänsyn tas till den situationen
att en person inte kom in vid universitetet
på sitt gymnasiebetyg på grund av
att det var lågt, men hade ett högt
grundskolebetyg som — om det bara
hade funnits ett sådant — hade möjliggjort
intagning till den aktuella utbildningen.
Man gör den skälighetsprövningen
vid bedömningen av vilka som
skall komma in på den fria kvoten.

Herr WALLMARK (in):

Herr talman! Jag är helt medveten om
att vi har en fri kvot som kan rätta till
vissa orättvisor. I regel är den kvoten
avsedd för sådana som har s. k. uddautbildning,
men det är möjligt att i
vissa speciella fall tillämpa den även
i detta sammanhang. Det problem som
uppkommer för gymnasisten med det
svaga gymnasiebetyget men det goda
grundskolebetyget är att han tvingas in
på universitet och kanske kommer att
tillhöra den grupp som får svårigheter
i framtiden. Det är alltså ovänligt mot
honom som individ och det upplevs —
det är ingen tvekan härom, statsrådet
Moberg — som utomordentligt orättvist.

Jag anser inte att man med det av
mig föreslagna tillvägagångssättet ger

Ang. förslag till fastighetsbildningslag
gymnasisten två chanser. Han har faktiskt
två betyg, som båda i och för sig
är giltiga. Han har gått tre år längre
än nödvändigt för att skaffa sig det
andra betyget. Då är det väl rimligt att
han får konkurrera med det lämpligaste!
Vi tillåter sådant i andra sammanhang
i samhället.

Herr talman! Jag kan endast än en
gång beklaga att statsrådet Moberg inte
är beredd att ens ta sig en funderare på
denna sak.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 132, med förslag till lag om ändring
i taxeringsförordningen (1956:623).

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
motionerna nr 1225—1230.

Ang. förslag till fastighetsbildningslag

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 35, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till fastighetsbildningslag
jämte motioner.

Genom en den 26 september 1969
dagtecknad proposition, nr 128, vilken
hänvisats till lagutskott och behandats
av tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och
lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat förslag
till fastighetsbildningslag (FBL).

Förslaget, som innebure genomgripande
ändringar i de nuvarande bestämmelserna
om fastighetsbildning, syftade
till att möjliggöra en enkel, snabb
och effektiv handläggning av fastighetsbildningsfrågorna.
Genom förslaget
skulle hjälpmedel ställas till förfogande
för att aktivt åstadkomma en rationell
fastighetsindelning. Detta gällde
såväl jord- och skogsbrukets rationali -

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Ang. förslag till fastighetsbildningslag
sering som fastighetsbildning för bebyggelseändamål.
Enhetlig lagstiftning
föresloges för land och stad. Den nya
lagen skulle således ersätta både 1917
års lag om fastighetsbildning i stad och
1926 års lagar om delning av jord på
landet och om sammanläggning av fastigheter
på landet. Också vissa andra
lagar kunde upphävas, bland annat 1952
års lag om sammanföring av samfälld
vägmark och järnvägsmark med angränsande
fastighet.

Lagförslaget innebure en förenkling
av regelsystemet på bland annat det sättet,
att antalet former för fastighetsbildning
minskade. Alla åtgärder som hade
till syfte att ändra en fastighets struktur
i något hänseende skulle sammanföras
till ett institut som kallades fastighetsreglering.
Detta institut skulle ersätta
laga skifte för omarrondering (s. k.
omskifte) samt ägoutbyte, servitutsutbrytning
och sammanföring enligt 1952
års lag. Till skillnad från laga skiftet
innebure fastighetsregleringen icke en
delning av ett på förhand fixerat skifteslag,
utan den vore närmast att beteckna
som ett utbyggt ägoutbyte. Fastighetsregleringen
kunde i motsats till
det nuvarande ägoutbytet omfatta åtgärder
icke bara beträffande fastigheternas
enskilda mark utan också beträffande
samfälligheter och servitut. Bland
de åtgärder i fråga om samfällighet som
reglerades i lagen kunde nämnas bildande
av gemensamhetsskog. De olika
åtgärder som företoges vid fastighetsreglering
förutsattes i allmänhet ske
med samtycke av fastighetsägarna. I
skilda hänseenden erbjöde emellertid
lagen tvångsmedel för den händelse
samtycke vägrades. Storleksförändringar
kunde sålunda genomföras i viss utsträckning
även utan medgivande av
ägarna. I samband med vissa större fastighetsregleringar
kunde fastighet eller
del därav inlösas. Härför gällde dock
vissa begränsande villkor. Bland annat
finge mark som inginge i eller skulle
intagas i gemensamhetsskog icke inlösas.

För nybildning av fastighet föresloges
i den nya lagen tre institut, nämligen
avstyckning, klyvning och sammanläggning.
Klyvningen skulle ersätta den
form av laga skifte som brukade kallas
klyvningsskifte. Avstyckning och sammanläggning
motsvarade de institut
med samma namn som funnes i gällande
rätt. I fråga om klyvning och avstyckning
innebure förslaget icke några
mera betydelsefulla ändringar. En
nyhet vore emellertid, att avstyckning
skulle kunna ske av fastighets andel i
samfällighet. I fråga om sammanläggning
föresloges vissa reformer av större
räckvidd. F’ör närvarande skedde
sammanläggning genom ett ansökningsförfarande
hos ägodelningsdomaren. Enligt
förslaget skulle fråga om sammanläggning
liksom andra fastighetsbildningsfrågor
prövas vid förrättning.

De föreslagna formerna för fastighetsbildning
vore avsedda att gälla både
i tätorter och i glesbygder. Den fastighetsbildande
verkan som stadsplan
och tomtindelning hade för närvarande
komme att försvinna och servituts- och
samfällighetsbildning skulle kunna ske i
vidgad omfattning inom städer och
stadsliknande samhällen.

linligt förslaget skulle fråga om fastighetsbildning
alltid prövas vid förrättning.
Som huvudregel gällde att fastighetsbildning
vore beroende av att
ansökan gjordes av enskild sakägare. I
vissa situationer hade också annan än
sakägare rätt att ansöka om fastighetsbildning.
Byggnadsnämnden finge sålunda
begära fastighetsreglering som
avsåge område där tätbebyggelse funnes
eller vore att vänta inom en nära
framtid. Vidare finge länsstyrelsen,
överlantmätaren och lantbruksnämnden
rätt att påkalla fastighetsreglering som
vore av större allmän betydelse. Den
som hade fått tillstånd till expropriation
kunde begära fastighetsreglering
för att undanröja eller minska olägenheter
av expropriationen. Fastighetsbildningsförrättning
hade enligt förslaget
liksom enligt jorddelningslagen ka -

Onsdagen den 0 maj 1970

Nr 23

raktären av ett judiciellt förfarande.
Den handläggande myndigheten, som
kallades fastighetsbildningsmyndighet,
vore liksom för närvarande en förrättningslantmätare.
Lekmannain flytandet
tillgodosåges på det sättet, att i vissa
fall också gode män skulle medverka.

Vid sidan av de olika fastighetsbildningsinstituten
hade föreslagits ett institut
som kallades fastighetsbestämning.
Detta hade till främsta uppgift att tjäna
som medel för att fastställa den gällande
fastighetsindelningens beskaffenhet.

I fråga om domstolarna och rättegången
i mål om fastighetsbildning och
fastighetsbestämning innehölle förslaget
väsentliga nyheter. För närvarande gällde
som huvudregel att en förrättning
icke bleve giltig förrän den fastställts.
Enligt förslaget skulle fastställelseförfarandet
slopas och förrättningen vinna
laga kraft om den icke överklagades.
För att det allmännas intressen skulle
kunna tillvaratagas på ett tillfredsställande
sätt hade rätt att fullfölja talan
tillerkänts icke bara enskilda parter
utan också vissa myndigheter. Meningen
vore att bevakningen av de allmänna
intressena skulle ske genom överlantmätarens
försorg. Också länsstyrelsen
och lantbruksnämnden hade utrustats
med fullföljdsrätt på det allmännas
vägnar. Beträffande fastighetsbildning
inom områden där det förelåge skyldighet
att söka byggnadslov hade också
byggnadsnämnden fullföljdsrätt. Inom
vissa planområden skulle bevakningen
av allmänna intressen uteslutande handhavas
av byggnadsnämnden. Fastighetsdomstolen
skulle enligt förslaget vara
överinstans över fastighetsbildningsmyndigheten.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande motioner,
nämligen

A. de likalydande motionerna I: 884,
av herr Alexanderson m. fl., och II:
1044, av herr Eriksson i Arvika m. fl.,
i vilka motioner hemställts,

Ang. förslag till fastighetsbildningslag

dels att riksdagen måtte komplettera
3 kap. i lagförslaget med en bestämmelse,
utformad i huvudsak i enlighet med
3 kap. 4 § i fastighetsbildningskommitténs
förslag och av innehåll, att stödjejordbruk
i vissa fall kunde godtagas som
lämplig jordbruksfastighet, särskilt då
så vore påkallat från miljövårdssynpunkt,

dels att riksdagen, med förklaring
att 8 kap. i förslaget rörande tvångsinlösen
av fastighet icke kunde godtagas
i föreslaget skick, måtte anhålla
hos Kungl. Maj:t om nytt förslag i denna
del före lagens ikraftträdande;

B. de likalydande motionerna 1:885,
av herr Bengtson in. fl., och 11: 1051,
av herr Hedlund in. fl., i vilka motioner
yrkats, att riksdagen vid behandling av
proposition 1969: 128 med förslag till
fastighetsbildningslag skulle

1. besluta förtydliga bestämmelserna
i 3 kap. beträffande villkor för fastighetsbildning
så att av lagtexten framginge
att möjlighet förelåge att i samband
med fastighetsreglering behålla befintliga
fastigheter av typ deltids- eller
stödjordbruk efter ombildning;

2. besluta sådan ändring av reglerna
om rätt att påkalla fastighetsreglering,
att sådan icke finge komma till stånd
med mindre den begärdes av en bred
opinion bland sakägarna och — när
den begärdes av tvångsförvärvare —
det kunde antagas att regleringen icke
bleve till förfång av betydelse för fastighetsägarna; 3.

giva riktlinjer för tillämpning av
5 kap. 7 § andra stycket och därvid uttala,
att största hänsyn borde iakttagas
mot de människor som vore bosatta på
fastigheten, deras behov och deras möjlighet
att ersätta vad som måste avstås;

4. uttala, att vid tillämpningen av 5
kap. 22 och 24 §§ största möjliga hänsyn
borde tagas till de av åtgärden berörda
enskilda människorna;

5. besluta i första hand att tvångsbestämmelserna
i 6 kap. 2 § andra stycket
om bildande av gemensamhetsskog skulle
utgå och i andra hand sådan ändring

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Ang. förslag till fastighetsbildningslag

i nämnda lagrum, att tvångsvis bildande
av gemensamhetsskog finge ske endast
i sådana fall, där det visade sig
oundgängligen nödvändigt för att nå en
ändamålsenlig lösning; samt

6. avslå propositionen såvitt avsåge
tvångsinlösen och 1 skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att nytt förslag i denna
del måtte föreläggas riksdagen med beaktande
av i motionerna anförda synpunkter; C.

de likalydande motionerna I: 909,
av herr Skärman, och II: 1059, av herr
Nilsson i Lönsboda, i vilka motioner
föreslagits, att riksdagen skulle besluta
om regler för vidgad bevisupptagning i
förrättningsinstansen vid fastighetsbildningsförrättningar; D.

de likalydande motionerna 1:912,
av herr Wanhainen, samt II: 1048, av
herrar Gadd och Östrand, i vilka motioner
hemställts, att riksdagen till Kungl.
Maj:t måtte ingå med en begäran om
att åtgärder skulle vidtagas för att förhindra
exploatering som ej vore lämplig
enligt kommunens uppfattning;

E. motionen 11:77, av herr Lundberg: F.

motionen 11:462, av herr Tobé,
vari anhållits, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring i 15 kap. i förslaget
till fastighetsbildningslag, att de allmänna
organen byggnadsnämnd, överlantmätare,
länsstyrelse, lantbruksnämnd
samt fastighetsregisterförare
hänvisades att använda rättsmedlet underställning,
då prövning av fastighetsdomstol
ansåges erforderlig; ävensom

G. motionen 11:1069, av herr Tobé,
vari yrkats, att riksdagen skulle besluta
sådan ändring av fastighetsbildningslagen,
att fastighetsbildningsmyndigheten
finge möjlighet att besluta om ersättning
åt sakägare för kostnader för utredning
i ärende inför myndigheten.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 77;

B. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:884 och 11:1044 samt
1:885 och 11:1051, samtliga såvitt avsåge
stödjordbruk, antaga 3 kap. 5 §
första stycket och 9 § i det vid propositionen
1969: 128 fogade förslaget till
FBL;

C. att riksdagen måtte antaga 3 kap.
5 § andra stycket i förslaget till FBL;

D. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:909 och 11:1059 antaga

4 kap. 1—32 §§ i förslaget till FBL;

E. att riksdagen måtte med avslag
på motionen II: 1069 antaga 4 kap. 33—-42 § § i förslaget till FBL;

F. att riksdagen måtte med avslag
på motionerna 1:885 och 11:1051, såvitt
avsåge frågan om rätt att påkalla
fastighetsreglering, antaga 5 kap. 3 och

5 § § i förslaget till FBL;

G. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 885 och II: 1051, såvitt däri yrkats
att 6 kap. 2 § andra stycket i förslaget
till FBL skulle utgå;

H. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:885 och 11:1051, såvitt
avsåge ändrad lydelse av 6 kap. 2 §
andra stycket, antaga förslaget till FBL
i nämnda del;

I. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:884 och 11:1044 samt
1:885 och 11:1051, samtliga såvitt avsåge
inlösen, antaga 8 kap. i förslaget
till FBL;

J. att riksdagen måtte med avslag på
motionen 11:462 antaga 15 kap. 2 och
7—11 §§ samt 16 kap. 2, 3, 11 och 15 §§
i förslaget till FBL;

K. att riksdagen — med förklaring
att propositionen icke kunnat oförändrad
bifallas — för sin del måtte antaga

1 utlåtandet infört förslag till lydelse av

2 kap. 2 § samt 5 kap. 12, 24 och 25 §§
i förslaget till FBL;

L. att riksdagen måtte antaga lagförslaget
i de delar som ej omfattades av
utskottets hemställan under B—F och
H—K;

M. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:912 och 11:1048 giva
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet i

Onsdagen den C maj 1970

utlåtandet anfört angående reglering av
glesbebyggelserätten;

N. att motionerna I: 885 och II: 1051,
i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet i utlåtandet anfört
och hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

O. att motionerna I: 912 och II: 1048,
i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet i utlåtandet anfört
och hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

vid B i utskottets hemställan

I, beträffande frågan om nybildning
av stödjordbruk, av herrar Åkesson (fp)
och Ernulf (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under B hemställa,
att riksdagen måtte dels med avslag
på motionerna I: 884 och II: 1044 samt
1:885 och 11:1051, samtliga såvitt avsåge
stödjordbruk, antaga 3 kap. 5 §
första stycket och 9 § i förslaget till
FBL, dels i anledning av motionerna
1:884 och 11:1044 giva Kungl. Maj:t
till känna vad reservanterna anfört angående
nybildning av stödjordbruk;

vid C i utskottets hemställan

II, beträffande frågan om hänsyn till
samverkansförhållanden vid tillämpning
av det särskilda lämplighetskravet
för skogsbruksfastigheter, av herrar
Åkesson (fp), Ernulf (fp) och Hedin
(m), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att
utskottet bort under C hemställa, att
riksdagen måtte dels antaga 3 kap. 5 §
andra stycket i förslaget till FBL, dels
giva Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört angående hänsyn till
samverkansförhållanden vid tillämpning
av nämnda lagrum;

vid E i utskottets hemställan

III, av herrar Ernulf (fp) och Tobé
(fp), utan angiven mening;

Nr 23 11

Ang. förslag till fastighetsbildningslag

vid I i utskottets hemställan

IV, beträffande inlösenreglerna, av
herrar Grebäck (ep), Åkesson (fp),
Ebbe Ohlsson (m), Ferdinand Nilsson
(ep), Ernulf (fp), Iledin (m) och Josef
son i Arrie (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande i vissa delar bort erhålla
den avfattning, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte dels — med förklaring att propositionen
icke kunnat oförändrad antagas
— med bifall till motionerna 1:884
och 11:1044 samt 1:885 och 11:1051,
samtliga i vad de gällde inlösen, avslå
propositionen, såvitt avsåge 8 kap. om
inlösen, dels hos Kungl. Maj:t anhålla
att nytt förslag till bestämmelser i ämnet
måtte föreläggas riksdagen med beaktande
av vad reservanterna anfört,
dels ock hos Kungl. Maj:t anhålla, att
förslag till följdändringar i FBL i anledning
av att 8 kap. utginge måtte föreläggas
riksdagen;

vid J i utskottets hemställan

V, beträffande frågan om sättet för
fullföljd, då talan förs av allmänt organ,
av herr Tobé (fp), vilken ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
lyda så, som reservationen visade, samt
att utskottet bort under J hemställa,
att riksdagen måtte med avslag på motionen
11:462, såvitt avsåge fastighetsregisterförare,
och bifall till motionen
i övrigt — med förklaring att propositionen
icke kunnat oförändrad bifallas
— för sin del antaga i reservationen införd
lydelse av 15 kap. 2 och 7—11 §§
samt 16 kap. 2, 3, 11 och 15 §§ i förslaget
till FBL.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Det förslag till fastighetsbildningslag,
som har framlagts i
proposition nr 128 och som behandlas
i tredje lagutskottets utlåtande nr 35,
är ett imponerande lagverk, kvantitativt
mycket omfattande och kvalitativt
mycket högtstående. Alla de som på
olika sätt medverkat till lagverkets till -

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Ang. förslag till fastighetsbildningslag
komst är värda uppriktig uppskattning
för ett verkligt gott arbete. Det är ett
av de största lagverk som under de senaste
decennierna har lagts fram för
riksdagen. För det praktiska rättslivet
är det av stort värde att nu, efter
många års väntan, få en modern lagstiftning
för fastighetsbildningen. Vid
behandlingen i utskottet har rått allmän
enighet om lagverkets förtjänster.
De fem reservationer som avgivits berör
begränsade avsnitt, låt vara att
dessa avsnitt är av ganska stor betydelse
ur jordbrukspolitisk synpunkt.

Beträffande reservationen I står herr
Åkesson och jag som reservanter. Nu
har emellertid herr Hedin bemyndigat
mig att meddela att han genom ett förbiseende
inte kommit att stå som reservant.
Det hade varit hans avsikt att
underteckna reservationen, och han
kommer att i andra kammaren tala för
den och rösta för den.

Det gäller frågan om nybildning av
stödjordbruk, alltså jordbruk som inte
ger jordbrukaren full försörjning men
som tillsammans men annan verksamhet
ger honom hans bärgning. I och
för sig finns ingenting i fastighetsbildningslagens
text som hindrar att man
nybildar dylika stödjordbruk — eller
deltidsjordbruk som de ibland också
kallas — under förutsättning att tillfredsställande
lönsamhet kan förväntas.
I propositionen uttalar emellertid
föredragande departementschefen att
stödjordbruk inte är förenligt med den
rådande jordbrukspolitiska målsättningen
— alltså med 1963 års omdiskuterade
beslut om jordbrukspolitiken.
Departementschefen tillägger att nybildning
av sådana jordbruk därför inte
bör tillåtas enligt fastighetsbildningslagen.
Utskottsmajoriteten har anslutit
sig till departementschefens ståndpunkt
och uttalar bl. a. att det inte finns behov
av bestämmelser som medger att
stödjordbruk bildas.

Vi reservanter kan inte dela denna
uppfattning. Ett exempel på motsatsen,
som inte är så ovanligt, är det fallet

att en jordbrukare tänker lämna jordbruket
och övergå till industriarbete.
Han vill då sälja sin gård men önskar
behålla en del av den för att där bedriva
jordbruk på fritid eller med hjälp
av hemmavarande anhöriga och på det
sättet få ett tillskott till sin inkomst.
Denna form av extra inkomst förekommer
ganska ofta, bl. a. bland textilarbetarna
i Sjuhäradsbygden i Västergötland.
Som vi alla vet utgör textilarbetarna
en utpräglad låginkomstgrupp.
Men genom att de på detta sält
bor kvar på fädernegården och har
kvar ett mindre jordbruk kan de ändå
få en dräglig levnadsstandard, och deras
barn kan växa upp utanför staden
och få en god uppväxtmiljö.

Ett annat exempel är att en person
önskar driva en mindre serviceverksamhet
på en ort, t. ex. i en glesbygd.
Vi kan ta ett praktiskt fall som jag
känner till. Det var en person som
drev en reparationsverkstad för mopeder
och traktorer m. m., men den
gav honom inte full försörjning. Han
var intresserad av arbetet, och bygden
hade mycket stor nytta av denna verksamhet.
Han kombinerade den med ett
mindre jordbruk, och på det sättet
kunde han få sin bärgning och fortsätta
sin serviceverksamhet till fördel
för bygden. Det är alltså fråga om en
lokaliseringspolitisk effekt, ett sätt att
upprätthålla serviceverksamhet på
mindre orter till förmån även för jordbruket.
Skulle en sådan kombination
av verkstadsarbete och mindre jordbruk
inte längre tillåtas, som regeringen
här föreslår, då blir följden att sådan
serviceverksamhet småningom
upphör och att bygden förlorar denna
funktion. En sådan utveckling kan
knappast vara eftersträvansvärd.

Ett tredje exempel på stödjordbruk
i förening med annat — ett fall jag
känner till. En jordbrukare hade fått
en ryggskada som gjort det svårt för
honom att i större utsträckning sköta
sitt jordbruk. Han önskade sälja undan
en större del av gården, men ville be -

Onsdagen den C maj 1970

Nr 23

hålla en del för fårskötsel. Han skulle
på det sättet kunna hålla landskapet
öppet, och miljön i denna trakt skulle
behålla sin öppna karaktär. Han skulle
kunna påräkna stöd av naturvårdsverket.
Detta är också en verksamhet som
jag tycker samhället borde lämna stöd
åt. Den nya fastighetsbildningslagen,
uttolkad av föredragande departementschefen,
hindrar att man på detta
sätt bevarar en öppen och vacker miljö.

Borås Tidning för den 23 april i år
har en artikel om bonde och industriarbetare
i förening. Det handlar om
Skaraborgs län, där industrin är expansiv
och har behov av folk. Idealet
är, står det i artikeln, att jordbrukaren
blir kvar på sin gård och sköter
den på deltid samtidigt som han tar
anställning i industrin. På detta sätt
belastas ej den hårt ansträngda bostadskvoten.
Artikeln illustreras av en
bild på en jordbrukare som tagit anställning
på Volvo men samtidigt driver
fårskötsel på deltid.

Jag vill även framhålla vad centerpartisten
Persson i Heden i andrakammardebatten
den 17 april i år nämnde
om erfarenheten av deltidsjordbruk.
Det har en viktig samhällsfunktion och
är ett värdefullt komplement till brukarens
övriga verksamhet. Deltidsjordbrukaren
är något av en serviceman
i bygden. Det gäller olika slags hantverkare,
maskinreparatörer, snickare
m. fl. som det i dag är ganska ont om.
Det är svårt för dem att få heltidssysselsättning,
men på detta sätt kan
de sköta sin funktion.

Herr talman, jag tycker det vore beklagligt
om utskottsmajoritetens ståndpunkt
skulle segra och man på det sättet
skulle få svårt att driva serviceverksamhet
och miljöskyddsverksamhet
såsom jag här antytt. Jag yrkar bifall
till reservationen 1, men det har
blivit ett mindre skrivfel i utformningen,
och jag återkommer med en
justering på den punkten.

I reservationen 2 behandlas en annan
fråga, nämligen minimistorleken

Ang. förslag till fastighetsbildningslag
på en skogsbruksfastighet. Den tekniska
utvecklingen när det gäller skogsbruk
har lett till ökad mekanisering
och därmed stegrade krav på att skogsfastigheterna
skall ha en viss storlekför
att det skall löna sig att driva dem
med modernare metoder. Det har
ibland sagts att 200 hektar vore önskvärt
som minimum, men det är förhållandevis
få skogsfastigheter som
har den storleken.

Utan att man nämner någon siffra
fastslår nu utskottet att skogsfastigheter
skall ha en minimistorlek som motsvarar
den nutida utvecklingen. Det
kan i och för sig låta bra och progressivt.
Emellertid yrkar jag i reservationen
tillsammans med herrar Åkesson
och Hedin att man skall kunna bilda
skogsbruksfastigheter som visserligen
inte var för sig uppgår till denna storlek
men som i samverkan, t. ex. i
skogsägarföreningar eller andra samarbetsformer,
ger den önskade storleken.
Av departementschefens uttalande
framgår att en sådan smidig inställning
av någon anledning inte skall
tillåtas.

Samverkan mellan flera medborgare
ger inte samma möjlighet att driva
jordbruket som om en ensam person
äger det hela! Jag kan ta ett praktiskt
exempel. Antag att en person A äger en
gård med jordbruk och skogsbruk. Han
vill dra sig tillbaka från jordbruket,
och hans granne önskar utöka sin gård
och vill köpa åkermarken. A är villig
att sälja åkern till sin granne, men han
vill behålla skogen och driva skogsbruket
i samverkan med en del grannar,
varigenom man skulle få den önskade
storleken på skogsbruket.

Men i vårt genomreglerade samhälle
kan något så äventyrligt inte få förekomma,
utan antingen får A behålla sin
gård och möjligen arrendera ut jorden
— en sämre lösning för grannen och
även för honom själv. Annars får han
sälja även skogen, vem som nu vill köpa
den. Jag tycker inte att detta är en smidig
form för en god samhällsutveckling.

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Ang. förslag till fastighetsbildningslag

Vi reservanter menar ingalunda att
det alltid skall vara tillåtet att dela på
jorden och skogen. Det normala bör
vara att om man säljer sin gård till en
granne, säljer man både jorden och
skogen. Men det kan finnas undantagsfall,
där man får en lämplig strukturering
av jordbruket i orten genom den
lösning som jag här antytt. Men inte
ens i sådana undantagsfall skall det vara
tillåtet enligt propositionen och enligt
utskottets majoritet.

Herr talman! Jag yrkar bifall även till
reservationen II.

Reservationen III är en blank reservation
av herrar Tobé och mig. Jag vill
med några ord förklara den. Några
rättegångskostnader utgår inte vid förrättning
enligt fastighetsbildningslagen,
men i en motion har herr Tobé föreslagit
att i undantagsfall, t. ex. när en part
i onödan drar ut på förfarandet och
vållar en mot part extra och onödiga
kostnader, då skulle denne försumlige
part få betala sin motpart ersättning
härför.

Utskottet är mycket välvilligt till motionen
i sin skrivning och förutsätter
att departementschefen kommer att ta
upp denna fråga, t. ex. i samband med
att han prövar frågan om rättshjälp i
förvaltningsförfaranden. I sak har jag
fattat utskottets skrivning som i det närmaste
en beställning på en lösning i
enlighet med motionens förslag, och jag
tycker att det konsekventa då hade varit
att skriva till Kungl. Maj:t eller på
något sätt ge till känna vad utskottet
anser. Men i enlighet med sin starka
tradition har utskottet avstyrkt motionen.
I tredje lagutskottet biträder man
ju inte gärna motioner.

Detta är en formell fråga, och det
spelar ingen roll i sak. Jag är glad för
utskottets skrivning, och jag har bara
med en blank reservation velat markera
att jag tycker att den formellt inte
är riktigt tillfredsställande.

I reservationen IV behandlas en mycket
betydelsefull fråga, nämligen den om
tvångsinlösen av jord, både på det sättet

att man skall kunna tvinga en granne
att sälja kanske hela sin fastighet i samband
med en större fastighetsreglering
och på ett annat sätt som en nyhet i
svensk rätt tvinga en jordbrukare att
köpa jord som han inte önskar och som
han har svårt att betala.

Jag är medveten om att det kan behövas
vissa tvångsregler för att genomföra
en fastighetsreglering, men i reservationen
hävdas att dessa regler
lämpligen bör ha sin plats i expropriationslagen
och inte tillämpas vid en
fastighetsbildningsförrättning utan vid
ett expropriationsförfarande.

Herr Alexanderson kommer att närmare
utveckla vår syn på denna fråga.
Jag skall därför inte uppehålla mig vid
den utan vill endast yrka bifall också
till reservationen IV.

I detta yttrande instämde herrar
Svenungsson (m), Karl Pettersson (m)
och Åkesson (fp).

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Inom utskottet var tillfredsställelsen
allmän över möjligheten
att få en mer tidsenlig lagstiftning på
ett område där en revision synnerligen
väl har behövts.

Jag har haft tillfälle att tidigare ta
ståndpunkt i detaljfrågor i den lagstiftning
som närmast berörde betesrätt och
ägofred. Framför allt har jag haft tillfälle
att göra det i samband med de
utredningar som arbetat med skogskompletteringen
och vilkas resultat väsentligen
ligger till grund för den verksamhet
som bedrivs av lantbruksnämnderna
på dessa områden. Jag är glad över
att en lagstiftning har kommit till stånd
vilken i allt väsentligt tillgodoser betydelsefulla
krav på dessa områden. Detta
har jag velat understryka. Likväl är
jag inte nöjd med alla detaljer i lagen.
Å andra sidan kan det konstateras att
utskottet vid sin behandling av föreliggande
motioner i möjligaste mån har
sökt tillgodose behoven på vissa om -

Onsdagen den C mai 1970

Nr 23

råden som enligt min mening är betydelsefulla.

I motionerna I: 885 av herr Bengtson
m. fl. och 11:1051 av herr Hedlund
m. fl. framhålles i all synnerhet vikten
av hänsynen till den enskilda människan
vid förfaranden som väl kan
vara behövliga enligt långsiktiga bedömningsgrunder.
Även om jag hade
kunnat ha litet längre gående önskemål
är jag dock glad över att kunna säga
att utskottet väsentligen har tillmötesgått
våra krav på områden som enligt
min mening är betydelsefulla. Det gäller
sålunda kravet på hänsynstagande
till de människor som är bosatta i de
fastigheter för vilka tvångsbestämmelser
måste tillämpas. På det området anser
jag att man har kommit ganska
långt. En vettig tillämpning vore värdefull
för det arbete som är så nödvändigt
med hänsyn till svensk fastighetsbildning
inte minst på jordbrukets område.

Av herr Ernulfs anförande fick jag
ett intryck av att de gällande bestämmelserna
innebar ett dödligt hot mot
stödjordbruken, d. v. s. de ofullständiga
jordbruken, och den insats som görs
där. I själva verket förblir stödjordbruken
i stora delar av vårt land det
dominerande inslaget och kommer så
att förbli. Vad som skiljer utskottsmajoriteten
från reservanterna är de senares
krav på att utöka detta inslag
genom nybildning. I stort tror jag det
ligger någonting väsentligt i konstaterandet
att vi kommer att ha kvar mindre
jordbruk och människor som vill stanna
där. Jag är däremot mera tveksam
när det gäller sådana fall, som herr
Ernulf nämnde, där vederbörande säljer
jordbruksarealer och kanske även bostäder
men vill behålla ett skogsskifte
än här och än där. Jag tror att det lapptäcke
vi på många håll har och som
lagstiftningen har att försöka underlätta
övergången ifrån inte vinner någonting
på att utökas i onödan. Jag tror
att den lilla fråga som det här gäller
inte bör överdimensioneras. Vi bör

Ang. förslag till fastighetsbildningslag
komma ihåg att det rör sig om detaljer
på denna punkt.

Mina väsentliga bekymmer ligger på
ett annat område, nämligen att så stora
delar av svenskt jordbruk är stödjordbruk
eller deltidsjordbruk, alltså ofullständiga
jordbruk, och att människorna
där arbetar under ogynnsamma villkor.
Även utskottet säger att dessa jordbruk
ofta arbetar under svåra förhållanden.
Jag anser att statsmakterna varit ljumma
nog, och även om för vissa landsdelar
åtgärder vidtagits för att i någon
mån förbättra villkoren härvidlag, finns
fortfarande brister kvar på många håll.
Detta har emellertid inte med fastighetsbildningen
att göra utan gäller frågan
hur man vill behandla de människor
som strävar för att bevara sin
existens på sina mindre jordbruk. Jag
anser inte att man skall överdimensionera
frågan om nybildning av fastigheter
som det nu gäller. Om man inte skapar
bättre villkor för ofullständiga jordbruk
på skilda sätt, finns det ingen anledning
att eftersträva att flera människor
skall få arbeta under så svåra förhållanden.

Tillskapandet av mycket små brukningsenheter
— de kallas för skogsbruk
— som består i små skogslappar
här och där anslutna till skogsbruksområden,
är ingen ideallösning. Bygderna
får inte mer folk och inte mer av
ekonomiskt liv av att ett sådant system
utvecklas, utan det väsentliga är att ge
människor möjlighet att stanna kvar under
anständiga och hyggliga förhållanden.

Sedan kommer jag till det som jag
skulle vilja kalla min viktigaste invändning
emot det föreliggande förslaget.
Jag vill understryka att när jag talar
om bestämmelserna i 8 kap. i den föreslagna
lagen, så är jag icke negativt
inställd till att vissa och ganska genomgripande
tvångsåtgärder måste vidtas.
Jag har en känsla av att det måste bli
så, om man skall kunna åstadkomma
något resultat. Vi som var med då det
begav sig med skogsutredningen och

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Ang. förslag till fastighetsbildningslag
fick våra konterfej utskickade land och
rike runt med beskyllningen att vi ville
ta skogen från bönderna, därför att vi
ville försöka få till stånd en vettig användning
av småskiften och smålappar
till förstärkning av jordbruk, vi har
ingen anledning att inta någon annan
principiell ståndpunkt än den som utskottets
förslag innebär.

Men, herr talman, på en punkt —
eller om man så vill på en punkt som
sönderfaller i två delar — kommer invändningar.
Det finns en tendens i modern
lagstiftning att överlåta alltför
mycket åt administrationen. Denna tendens
har återkommit i det ena lagförslaget
efter det andra vid innevarande
riksdag, det har förekommit tidigare,
och det lär komma att fortsätta. Man
skriver generalklausuler, man tillverkar
allmänt hållna kautschukparagrafer och
man lägger så väldigt mycket i administrationens
hand. Man överlämnar till
de statliga organen att stöka med så
mycket inom en vitt tilltagen ram. Detta
gör att jag blir litet betänksam när jag
ställs inför de bestämmelser som ingår i
kapitel 8. Jag har en känsla av att en
hel del av vad som står där är ganska
vagt uttryckt. Det är om detta jag är
mest tveksam, jag vet inte vad det kommer
att innehålla när vi är framme vid
tillämpningen.

I slutet av förra året fick vi betänkanden
i två delar från expropriationsutredningen,
och i berättelsen om ”vad
sig i riket tilldragit haver” sägs att utredningens
verksamhet är avslutad. Jag
har tittat en del på dessa saker och
återger här vad utredningen säger i sin
framställning till statsrådet och chefen
för justitiedepartementet: ”Utredningen
har härefter inriktat sitt arbete med
översyn av expropriationslagstiftningen
på reglerna om expropriationsändamålen
och expropriationsersättningen.
---Utredningen har vidare kommit
till den uppfattningen att de ändringar
som behöver vidtagas i den nuvarande
expropriationslagen blir av sådan
omfattning att lagen lämpligen bör

ersättas med en ny lag. Översynen av de
partier som utöver de berörda återstår
att infoga i en sådan lag torde ta ännu
någon tid i anspråk. För att inte angelägna
reformer i de delar utredningsarbetet
är färdigt skall behöva försenas,
har utredningen beslutat redovisa
sina överväganden i dessa delar i ett
särskilt betänkande, vilket är att anse
som utredningens huvudbetänkande.”

Det är detta betänkandes förslag till
första delen av en ny allmän expropriationslag
samt till ändringar av nuvarande
lag som utredningen här framlägger.
Samtidigt som detta sker och vi sålunda
ser att vi står inför ett omfattande
lagstiftningsverk, undrar jag om det kan
vara rimligt och skäligt att nu i det föreliggande
förslaget uppta det delproblem
som avses i 8 kap. fastighetsbildningslagen.
Skulle man inte kunna tänka
sig att eftersträva en samlad lösning,
som verkligen kan ge klara besked, som
kan ge klar ledning när det gäller de
ingripanden i äganderättsförhållanden,
som expropriationslagen måste innehålla,
så att man har detta på ett ställe och
inte behöver plottra bort det i olika
sammanhang? När man förbereder och
därvid snart nog kan vänta en sådan
samlad lösning, varför då inte också
däri inarbeta de bestämmelser som kan
vara nödvändiga och som kan bli kvar
vid den granskning som kan vara erforderlig
av 8 kap. i det föreliggande lagförslaget?
Jag tror att det är rimligt och
riktigt att förfara på detta sätt, och jag
har sålunda ingen anledning att nu vända
mig mot olika detaljer. Jag stannar
vid vad jag tycker är riktigt. Det är inte
ett hackverk som skall göras, och möjligheten
att handskas med människorna
skall inte i olika sammanhang portioneras
ut åt administrativt förfarande. Det
gäller här, som framhållits i vår motion,
att ta hänsyn till de enskilda människorna
och deras förhållanden.

Jag har betonat att jag, då tredje lagutskottet
vid sin behandling av detta
ärende och i anslutning till vissa uttalanden
i propositionen beaktat en del

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

synpunkter som i motionerna framförts
inte behöver ingå på dessa detaljer. Jag
ber att få yrka bifall till utskottets förslag
med undantag av den reservation
som betecknats med nr IV och som avgivits
av herr Grebäck m. fl. Reservanterna
påyrkar en samlad lösning i en
så ömtålig fråga som det här gäller. I
reservationen yrkas att riksdagen dels
— med förklaring att propositionen
icke kunnat oförändrad antagas — med
bifall till motionerna 1:884 och IT:
1044 samt 1:885 och 11:1051, samtliga
i vad de gäller inlösen, avslår propositionen,
såvitt avser 8 kap. om inlösen,
dels hos Kungl. Maj:t anhåller
att nytt förslag till bestämmelser i ämnet
föreläggs riksdagen med beaktande
av vad utskottet anfört, dels ock hos
Kungl. Maj :t anhåller att förslag till
följdändringar i förslaget till fastighetsbildningslag
i anledning av att 8 kap.
utgår föreläggs riksdagen.

Jag tror att man på detta sätt kan
åstadkomma en större trygghet och en
större möjlighet till en rättvis behandling
av de frågor det här gäller. Men
jag vill betona att jag därmed icke ställt
mig negativ till de avsevärda ingrepp
och de avsevärda ändringar till bestämmelserna
under 8 kap. som erfordras.
Dessa ändringar bör enligt min
mening efter vederbörlig överarbetning
på vissa punkter kunna leda till ett
bättre resultat.

Herr ERNULF (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var två uttalanden
av herr Ferdinand Nilsson som jag
skulle vilja något kommentera.

Det ena gäller stödjordbruken. Herr
Nilsson var i och för sig positiv till
dessa jordbruk och karakteriserade
skillnaden mellan majoritetens och reservanternas
uppfattning på det sättet
att reservanterna ville ”formera” stödjordbruken.
Det är riktigt så till vida
som reservanterna i undantagsfall vill
tillåta nybildning av stödjordbruk, om
— som jag sade i mitt förra anförande

2 Första kammarens protokoll 1910. Nr 23

Ang. förslag till fastighetsbildningslag
— lämplig strukturering av jordbruket
i bygden inte därigenom hindras och
man dessutom kan få en servicefunktion
eller annan funktion av värde för bygden.
I sådana undantagsfall vill vi alltså
tillåta nybildning av stödjordbruk.
Men eftersom det pågår en ständig nedläggning
av stödjordbruk, innebär reservationen
bara att denna minskning
något litet försenas.

Det andra gäller bildandet av skogsbruk
som i samverkan kan få en lönsam
storlek. Det är riktigt, som herr
Nilsson siiger, att det råder en ganska
liten skillnad mellan reservanternas och
majoritetens uppfattningar. Det bör inte
vara ett normalfall att man behåller
skogen utan endast ett undantagsfall.
Jag vill erinra om att för att det — som
jag nämnde i mitt första anförande —
skall vara tillåtet, fordras att den allmänna
förutsättningen för fastighetsbildning
är uppfylld, nämligen att den
sammantaget leder till en mer ändamålsenlig
struktur av jordbruket i bygden.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Ernulf har haft
tillfälle att i utskottet beröra dessa frågor,
och vi har diskuterat dem. Jag antar
att kammaren liksom jag har ett
starkt intryck av hur små frågor som
herr Ernulf har hängt upp reservationen
på och hur små detaljer det egentligen
gäller. Det stora och väsentliga
problemet, nämligen att skapa rimliga
existensförhållanden för de ofullständiga
jordbruk och stödjordbruk som på
många håll utgör en betydande del av
ortens näringsliv, är mycket viktigare
än de petisesser som herr Ernulf här
har berört.

Herr ERNULF (fp) kort genmäle:
Herr talman! Det måste bero på eti
missförstånd när herr Ferdinand Nilsson
påstår att jag har hängt upp reser -

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Ang. förslag till fastighetsbildningslag

vationen på små frågor. Även om vissa
fall kan vara relativt sällsynta, behöver
de inte vara obetydliga. Om en sak gäller
en enda individ, behöver den inte
ha mindre betydelse än om den gäller
tusen individer.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! När ett lagstiftningsarbete
av den omfattning som ligger
bakom Kungl. Maj:ts proposition 128
med förslag till fastighetsbildningslag
kommit så långt att det ligger på riksdagens
bord, är förutsättningarna för
att genom riksdagsmotioner vinna några
väsentliga förbättringar eller ändringar
inte stora. Detta är givetvis huvudskälet
till att antalet motionsyrkanden
är relativt litet i förhållande till
propositionens omfattning och betydelse
såväl för samhället som för den enskilde
individen. Motionerna berör i
själva verket bara ett antal enkla problem,
som kan lösas för sig utan att
grunderna för och principerna i själva
lagstiftningen rubbas.

Jag ämnar i mitt anförande huvudsakligen
uppehålla mig vid reservation
V beträffande utskottets hemställan under
J, som rör sättet för fullföljd då
talan förs av allmänt organ, samt vid
reglerna för bevisupptagning i förrättningsinstansen
vid fastighetsbildningsförrättningar,
vilket berörs i motionsparet
1:909, där jag står såsom huvudmotionär,
och 11:1059.

Herr talman! Först dock några ord
om bakgrunden till denna lagstiftning.

Sverige har på jorddelningens område
goda traditioner från medeltiden,
då vi under århundradenas lopp genom
landskapslagarna kan åberopa
fornskifte, hammarskifte, solskifte, tegskifte
m. fl. skiften. Under mitten av
1700-talet kom så genom Jakob Faggot
i form av storskiftena en rad författningar
av mera skall vi säga modernt
snitt. De ersattes i våra jordbrukslän
i början av 1800-talet av det enskifte
som utformades av en enskild stor -

godsägare i Skåne, Rutger Mac Lean
på Svaneholm.

År 1827 kom så den skiftesstadga
som med viss modernisering 1865 skulle
gälla under jämnt hundra år och
har varit grunden till de flesta stora
skiften och utflyttningar som har skett
överallt här i landet. Den livaktiga lagstiftningsverksamheten
i början på
detta århundrade gav såsom resultat
först lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad och sedan lagen
den 18 juni 1926 om delning av jord
på landet. Båda lagarna — fastighetsbildnings-
och jorddelningslagen —
som omsorgsfullt hade förberetts av
kommittéer, kommissioner och utskott,
var dock resultat av en byråkratiskt
utformad perfektionism, som var föga
lämpad för praktisk fastighetsbildningsverksamhet.

Som ung student hade jag tillfälle att
praktisera under den gamla skiftesstadgan
1927 men även att få min utbildning
parallellt med genomförandet
av 1926 års jorddelningslag. Jag skall
avstå från att med praktiska exempel
visa på bristerna i jorddelningslagstiftningen.
En varierande praktik i
skilda delar av landet lärde mig att
om man ville åstadkomma praktiska
resultat så hade man att först utreda
hur man borde lösa problemen på fältet,
för att sedan undersöka hur man
trots lagen skulle kunna genomföra
lösningarna. Lagen var således mer till
hinder än till stimulans.

Det var med glädje som jag och ett
par kolleger sammanträffade i Uppsala
1938 med professor Åke Holmbäck och
erfor att han tillsammans med sedermera
landshövdingen Ola Jeppsson i
Mörrum skulle motionera om utredning
av fastighetsbildningens problem.
Tyvärr blev 1939 års fastighetsbildningssakkunniga
en besvikelse, och
först på slutet lyckades man pressa
fram några partiella reformer, bra på
sitt sätt men otillräckliga och utan
sammanhang.

Så ersattes år 1953 Fastighetsbild -

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

ningssakkunniga av 1954 års fastighetsbildningskommitté
med landshövding
Fallenius som ordförande, och denna
kommitté lade år 19G3 fram det betänkande
som nu lett fram till den proposition,
nr 128, som vi håller på att
behandla. Förre justitieministern Kling
har äran av att ha fört fram detta stora
och tunga lagverk.

I ett föredrag här i Stockholm 1954
hade jag tillfälle att på Teknologföreningen
lägga fram mina synpunkter
på fastighetsbildningskommitténs arbete.
Jag ber att få citera några rader
ur det föredraget:

”Lös dagens och de närmaste årens
eller ska vi sträcka oss till årtiondenas
problem, den uppgiften räcker rätt
långt den.

Jag skulle vilja gå ett steg längre.
Vill vi ha en tidlös lag, som inte liksom
jorddelningslagen är mogen för
revision den dag den lämnar trycket,
då ska vi även göra den i möjligaste
mån fri från jordpolitiken. Vi ska inte
bestämma om en fastighets storlek i
lagen, vi vet inte om önskningarna i
detta hänseende ens 10 år framåt i
tiden. Vi ska inte skriva noggranna
föreskrifter om ägosammansättningen,
när vi inte ens vet om åkerbruk för
framtiden kommer att bedrivas på vissa
fastigheter i skogsbygderna. Det kan
förefalla kätterskt att föreslå något sådant
men hur många av oss” — det
var vid ett möte för Sveriges lantmätare
som jag yttrade detta — ”har inte
t. ex. varit med om att snedvrida en
fastighetsbildning bara för att få med
betesmark, där nu kreaturslöst jordbruk
bedrives? Bestämmelser om jordpolitik
är historiskt sett stundens barn,
de har mer att göra i särbestämmelser
och administrativa stadganden, om de
inte rent av kunde ersättas av allmänna
lämplighetskrav.

Det har i olika sammanhang omvittnats,
hur tillvaron i och med teknikens
framsteg blivit alltmer komplicerad.
På lagstiftningens område har
man följt med i denna utveckling ge -

Ang. förslag till fastighetsbildningslag
nom att göra lagar och förordningar
alltmer omfattande, detaljerade och
entydiga. Hur länge kan man hålla på
efter denna linje? Vore det inte mer
ändamålsenligt att möta denna utveckling
med allt enklare och alltmer generella
bestämmelser. ''Motiveringslagstiftning’
fnyser med förakt den, som
förgiftats av alltför flitigt prejudikatstudium.
Jag säger därtill, att skulle vi
ha en lagstiftning, som täcker alla de
situationer och problemställningar,
som uppkommer vid större fastighetsförrättningar,
då borde vi ha en speciallag
för varje förrättning.

För egen del är jag övertygad om
att vi måste vandra förenklingens väg.
Det skulle vara en tillfredsställelse, om
vår efterlängtade fastighetsbildningslagstiftning
markerade en vändpunkt
i detta hänseende. Enkel och klar lag
är inte lätt att skriva, men vi vågar
hoppas.”

Hur har det då blivit 16 år senare?
Ja, i många hänseenden har den nya
lagstiftningen tillmötesgått de önskemål
som jag då framförde, men i ett
hänseende bär man gått emot och tagit
in jordpolitiska frågor, som i en
föränderlig värld ändå måste vara
stundens barn. Jag beklagar detta. Det
måste medföra att man i takt med ändrad
jordpolitisk inställning även kommer
att ideligen få revidera lagen.

Med denna återblick, där jag har
sökt sätta in fastighetsbildningslagen
i dess historiska sammanhang, vill jag,
herr talman, övergå till att kort behandla
den fråga som herr Tobé tagit
upp i reservation V.

Redan genom nuvarande lagstiftning
kan allmänna organ — byggnadsnämnd,
länsarkitekt, överlantmätare,
lantbruksnämnd — anföra besvär över
en förrättning som verkställts av en
statlig eller kommunal förrättningsman
med stöd av samma lagstiftning
som det allmänna organet åberopar.
Det har sålunda förekommit att två
skilda statliga myndigheter processat
över huvudet på sakägarna. Det är

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Ang. förslag till fastighetsbildningslag
bl. a. denna olyckliga följd som herr
Tobé vill förhindra genom sin reservation.
Givetvis kan en förrättningsman
göra fel, som hindrar t. ex. registrering;
han kan ha förbisett eller
misstolkat en bestämmelse. Om detta
upptäckes bör det naturligtvis rättas
till. Men för att omöjliggöra det från
principiella synpunkter mindre tilltalande
att en byggnadsnämnd besvärar
sig mot sin egen stadsingenjör eller
överlantmätaren mot förrättningsmannen,
båda i samma statliga lantmäteri
och följande samma lagar, borde man
ha en annan ordning.

Herr Tobé har i sin reservation föreslagit
att talan av byggnadsnämnd,
överlantmätare, länsstyrelse och lantbruksnämnd
i stället föres genom att
ärendet underställes fastighetsdomstolens
prövning. Förslaget är mjukare
och från alla synpunkter mer tilltalande.

Jag ber att få tillstyrka reservation V.

I motionsparet 1:909 och 11:1059
har vi hemställt ”att riksdagen beslutar
om regler för vidgad bevisupptagning
i förrättningsinstansen vid fastighetsbildningsförrättningar”.

Frågan om bevisföring och åläggande
för sakägare att lägga fram allt bevismaterial
i form av kartor och handlingar
har alltid varit ett problem vid
lantmäteriförrättningar, i synnerhet
när motsättningarna mellan parterna
varit stora. När nu fastighetsbildningsförrättningen
konstruerats som en
domstolsförhandling, vars beslut om
det inte överklagas vinner laga kraft,
blir bevisfrågan och dokumentationen
ett än större problem. Detta förstärks
av att begreppet fastighetsbestämning
inte bara avser fråga om fastighetsindelningens
beskaffenhet utan även om
beståndet eller omfånget av vissa servitut,
där bevisföringen är synnerligen
grannlaga. Som handläggningen enligt
lagen är konstruerad kommer en överväldigande
mängd förrättningsfrågor
att bli slutgiltigt avgjorda utan att fullständig
bevisföring kunnat tvingas

fram. Om en part vill ha fram fullständigt
bevismaterial eller höra en sakägare
under ed måste han nämligen
överklaga till fastighetsdomstolen, och
alla känner vi till vilka ekonomiska
risker som är förenade med processföring,
i synnerhet som enligt den lagstiftning
vi nu går att anta kostnaderna
i huvudsak kommer att åvila just
sakägarna.

Jag anser det vara en allvarlig brist
i den nykonstruerade fastighetsbildningsförrättningen
att frågan om bevisföringen
icke blivit löst. Som frågan
emellertid ligger till i utskottsutlåtandet
avstår jag från att i denna sak ställa
något yrkande.

Herr talman! I det föredrag som jag
åberopade från år 1954 slutade jag
med de gamla domarreglerna: ”Alla
lagar skola vara sådana, att de tjäna
till det meniga bästa. En god och beskedlig
domare är bättre än god lag,
tv han kan alltid laga efter lägligheten.
Domaren skall grant veta lagen, där
han efter döma skall, ty lagen skall
vara honom för en rättelse.”

Det har sagts från vissa håll att den
nu aktuella lagstiftningen kanske är
för allmänt hållen, men om man tilllämpar
dessa gamla goda domarregler,
som alltid har gällt i svenskt rättsväsende,
tror jag att den nya lagstiftningen
skall föra mycket gott med sig
och underlätta en tidsenlig och aktuell
fastighetsindelning i vårt land.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Fastän det finns mycket
att säga om detta omfattande och
mycket ingripande lagstiftningskomplex
skall jag här inskränka mig till att beröra
det avsnitt som handlar om inlösen
av fastighet eller fastighetsdel i
samband med fastighetsreglering, d. v. s.
8 kap. i förslaget till fastighetsbildnings -

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

lag. I övriga delar instämmer jag här
med vad som anförts av herr Ernulf.

Det gäller här eu form av expropriation
mellan enskilda sakägare. Såvitt
gäller jordbruksfastigheter har en motsvarande
möjlighet funnits — och finns
fortfarande — enligt en särskild lag,
som dock tillämpats i ringa eller ingen
omfattning. Den är konstruerad efter
allmänt godtagna expropriationsrättsliga
grundprinciper, d. v. s. att tillstånd
till expropriationen skall meddelas av
Kungl. Maj:t och värdering ske vid expropriationsdomstol,
allt givetvis under
förutsättning att överenskommelse
ej träffas. Expropriation sker i detta fall
för statens räkning genom lantbruksnämnd.
Vad beräffar tätortsförhållanden
finns också en dylik möjlighet, s. k.
tomtexpropriation eller inlösen enligt
46 § byggnadslagen. Här har förutsättningarna
för expropriationen i princip
fastslagits genom fastställande av stadsplan
och tomtindelning. Själva beslutet
om avstående av mark och värdering
fattas här av expropriationsdomstolen.

I det nu föreliggande förslaget har en
motsvarande rätt att besluta om att en
markägare skall avstå sin fastighet, eller
en väsentlig del därav, tillagts en administrativ
myndighet på tämligen låg
nivå, nämligen förrättningslantmätaren.
Förutsättningarna för dylika beslut är i
många avseenden mycket vagt angivna.
Det skall vara fråga om en allmän förbättring
av fastighetsbeståndet inom ett
större område, vara ett väsentligt intresse
från allmän synpunkt att storleksförändringen
genomföres, avsevärd
olägenhet får inte uppkomma för ägaren
eller brukaren; beträffande bebyggd
mark gäller ytterligare villkor av
liknande typ. Allt detta skall bedömas
av förrättningsmannen, som dessutom
vid förrättningen fungerar som representant
för det allmännas intresse. De
värderingsfrågor som uppkommer skall
bedömas efter samma principer som
gäller vid expropriation, vilket annars
inte ligger inom lantmätarnas normala
verksamhetsområde.

Ang. förslag till fastighetsbildningslag

Det måste därför vara ganska äventyrligt
att överföra denna form av expropriation
från nuvarande ordning
med expropriationstillstånd och domstolsbehandling
till ett förrättningsförfarande
i enkla former.

Utskottet skriver att inlösen till sin
rättsliga natur inte är annat än eu form
av marköverföring. Detta låter ju säga
sig, men då kan man också säga att all
expropriation av fast egendom är en
form av marköverföring från en ägare
till en annan. Slutsatsen kunde således
lika väl bli att expropriationsrättsliga
principer bör gälla i detta fall. Vad
utskottet avser är väl att framhålla, att
även nu gällande jorddelningslagstiftning
innehåller möjligheter till marköverföring
mellan fastigheter i form av
bl. a. ägoutbyte. Det är riktigt att sådana
möjligheter finns, att de efter
hand utvidgats och att de inom en begränsad
ram är av samma karaktär
som det nu föreslagna inlöseninstitutet.
Det är dock att märka att enligt förslaget
slopas alla begränsningar i förhållande
till den berörda fastighetens storlek,
vilket möjliggör expropriation av
hela fastigheter. Perspektiven blir då så
vida att rättssäkerhetssynpunkterna träder
i förgrunden. Det är faktiskt inte
lätt att se var de yttersta gränserna
för den föreslagna lagstiftningens tilllämpning
gar.

Jag skall här särskilt peka på två
mycket väsentliga faktorer som ger anledning
till starka betänkligheter mot
förslaget.

Det är en fullständig nyhet i förhållande
till vad som gäller vid expropriation
att det inte fordras något initiativ
eller ens medgivande av ägaren till den
fastighet som skall utökas genom inlösningsförfarandet.
Det förutsätts endast
att fastigheten inte får ökas i sådan omfattning
att avsevärd olägenhet uppkommer
för ägaren. Jag noterar med tillfredsställelse
att utskottet här förtydligar
den inte helt klara lagtexten, så att
denna begränsning vid inlösenfall skall
gälla i förhållande till den mottagande

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Ang. förslag till fastighetsbildningslag
fastighetens ägare. Men bortsett från att
denne ägare måste tåla olägenheter som
inte kan betecknas som avsevärda är
jag, som jag även anfört i en motion,
rädd för att bedömningen kommer att
ske efter schablonmässiga, objektivt
jordbruksekonomiska värderingar och
inte med hänsynstagande till den aktuelle
fastighetsägarens personliga förhållanden.
Utskottet har, såvitt jag kunnat
finna, inte uttalat någon mening i
den frågan. Ägaren av den fastighet som
inlöses har rätt till ersättning enligt
samma principer som vid expropriation.
Det betyder att ersättning ofta
kommer att utgå med högre belopp än
fastighetens marknadsvärde. Utöver detta
värde kommer nämligen ersättning
för personlig skada och för intrång på
restfastighet. Det kan då inte vara rimligt
att ägare av annan fastighet skall
mot sin vilja åläggas att utge ersättning
vilken inte motsvaras av ett värde som
tillföres hans egen fastighet.

En annan fråga av väsentlig betydelse
gäller värderingsproblemen. Så länge
det bara är fråga om jordbruksvärden
torde svårigheterna inte bli alltför stora.
Problemen blir då av samma karaktär
som sedan gammalt förelegat vid
lantmäteriförrättningar. Men i dagens
läge har det blivit allt vanligare att
tomtvärden och exploateringsförväntningar
kan vara aktuella. Värderingsnormerna
blir i sådana sammanhang
mycket osäkra och bl. a. i hög grad beroende
av kommunala och statliga planeringar.
Dessa är sällan fasta och oföränderliga;
tvärtom inträder här ofta
med längre eller kortare tidsintervaller
förändringar eller omvälvningar. Det
kan därför lätt hända att ett värde, som
satts med ledning av vissa dylika förväntningar,
efter kort tid blir antingen
för högt eller för lågt. Den som tvångsmässigt
fått avstå eller ålagts att inlösa
en fastighet kommer då i en tråkig situation.
Från sådana synpunkter är det
viktigt med största möjliga säkerhet vid
värderingen. Här brister förslaget i ett
väsentligt avseende, nämligen att ut -

redningen vid själva förrättningen i
princip ankommer på förrättningsmannen.
Parterna får inte ersättning för
utredningskostnader och har därför sällan
möjlighet att göra någon starkare
insats i det avseendet.

De här nämnda bristerna i lagförslaget
är enligt den uppfattning som
kommit till uttryck i motioner och i
reservationen IV så svåra, att 8 kap. i
förslaget till fastighetsbildningslag måste
omarbetas från grunden med sikte
på att bättre tillvarata rättssäkerhetssynpunkterna
genom att i högre
grad tillämpa de grunder som gäller för
expropriation för andra ändamål. Kapitlet
bör därför inte antas, utan riksdagen
bör hos Kungl. Maj:t anhålla om
ett omarbetat förslag i denna del. Det
bör utan svårighet kunna medhinnas
innan lagen skall träda i kraft.

Med åberopande av det anförda ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
reservation IV. En liten justering i reservationen
bör dock göras. Ett avsnitt
av den i reservationen anförda motiveringen
skall enligt trycket ersätta ett
avsnitt på sidorna 145—146 i utskottsutlåtandet
som slutar med orden ”annat
sätt”. Avsikten har varit att även
de två följande raderna i utskottsmajoritetens
utlåtande som slutar med orden
”avslag på motionsyrkandena” skall ersättas
av texten i reservationen. Det var
denna justering som även herr Ernulf
avsåg i sitt anförande, och den får gälla
för dem som yrkat bifall till denna
reservation.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Här har under diskussionen
getts lovord åt både justitieministern
och hans medhjälpare för det
framlagda lagförslaget. Jag vill gärna
understryka vad de talarna sagt. Detta
är ett stort lagförslag, som innehåller
en mängd olika komplex. Det är
ett mycket värdefullt instrument som
vi nu får i lagstiftningen på detta område.

Onsdagen den G maj 1970

Nr 23

Fastighetsbildningslagförslaget omfattar
över tusen sidor och är ett av de
största och digraste lagverk riksdagen
hittills haft att ta ställning till.

De förslag som föreligger tar hänsyn
till de ändrade samhällsförhållanden
som har inträtt och som håller på att
utvecklas. De skillnader som finns mellan
det i dag framlagda förslaget och
det som 1954 års fastighetsbildningslagstiftningskommitté
lade fram beror
bl. a. på att man tagit hänsyn till de
nya jordbrukspolitiska målsättningar
som riksdagen beslöt 1967.

Jag vill också understryka att utskottet
till mycket stor del är enigt om det
förslag som föreligger. Det får väl betecknas
som ganska sensationellt att vi
i detta stora lagverk bara har fyra reservationer
att ta ställning till. Av dessa
är det en med två folkpartister, som
senare utökats med en moderat, vilket
inte på något sätt stärker reservationen,
eftersom innehållet i den enligt
mitt förmenande inte är starkt. Dessutom
finns ytterligare en reservation
av dessa tre ledamöter, vidare en reservation
av herr Tobé som rör tekniska
detaljer, och slutligen en reservation
av hela den borgerliga oppositionen
utom just herr Tobé — ändock får väl
herr Tobé betecknas som den på den
borgerliga sidan som bäst av alla känner
till detta lagförslag. Han har gått
på Kungl. Maj:ts linje.

Herr talman! Efter dessa små randanmärkningar
till tredje lagutskottets
utlåtande skall jag ta upp reservanternas
synpunkter till granskning och i
samband därmed bemöta några av de
talare som haft ordet före mig.

I den första reservationen har herrar
Ernulf och Åkesson dragit en lans
för småjordbruket. De vill att riksdagen
skall avstå från att påyrka att i
fastighetsbildningslagen införs särskilda
bestämmelser mot nybildning av
småjordbruk. Herr Ferdinand Nilsson
har såvitt jag förstår på ett lysande sätt
karakteriserat halvheten i det inlägg
herr Ernulf gjorde. Jag kan nöja mig

Anjf. förslag till fastighetsbildningslag
med att i stora drag instämma i vad
herr Nilsson sade. Den ene mittenbrodern
var alltså mycket stark i sin kritik
av den jordromantik som folkpartisterna
här drivit. Att man inte fått
med centerpartisterna förstår jag, tv
de står ju på fast mark i detta fall.
Jag tycker detta är tillräckligt för att
belysa att denna reservation inte är
realistisk. Man kan inte se så enkelspårigt
på denna sak som reservanterna
gör. De jordbruksfastigheter det kan
vara fråga om spelar i det stora hela
ingen roll från jordbrukssynpunkt, och
det skulle vara orimligt att behålla den
gamla ordningen bara för att tillmötesgå
de funderingar som reservanterna
gör.

Utskottet har klart anfört sin ståndpunkt
och säger att ”planer på nyetablering
av stödjordbruk med sikte på
kostnadstäckning och skälig förräntning
av insatt kapital måste betraktas
som orealistiska”. I den mån efterfrågan
på sådan typ av fastigheter föreligger
täcks den av den mångfald utbud
som är att vänta. Någon brist på
lämpliga objekt finns inte i detta sammanhang.

Herr Ernulfs omtanke om reparationsverkstaden
ur de lokaliseringspolitiska
och miljöpolitiska aspekterna
vill jag inte ge mycket för. När herr
Ernulf säger att det är fråga om ett
förbud, så är det en fullständigt felaktig
slutsats. Vi skall inte alls förbjuda
dem att driva sin verksamhet, men
det är klart att om det skulle vara någon
liten del som skulle behöva inlemmas
i ett större sammanhang i samband
med en större sammanläggning så
får väl detta inte förhindra lösningen
på det hela. Jag tycker, som sagt, att
denna reservation mest bygger på ett
jord- och skogsromantiskt resonemang
som saknar täckning i verkligheten.

Vad beträffar reservation II som gäller
jordbruksfastigheter har departementschefen
anfört att de måste få en
sådan storlek att de medger en ekonomiskt
tillfredsställande skogsdrift. Ut -

Nr 23

Onsdagen den 6 mai 1970

Ang. förslag till fastighetsbildningslag
skottet delar denna uppfattning och vill
understryka att det inte kan vara försvarligt
att genom nybildning ytterligare
öka antalet skogsbruksfastigheter,
som inte medger en tillfredsställande
lösning vid självständig drift. Reservanterna
har inte velat godkänna ståndpunkten
att fastighetsmyndigheten skall
bortse från de faktiskt föreliggande
samverkansförhållandena. Några bärande
skäl har de enligt min mening inte
framlagt, och därför bör utskottsmajoritetens
förslag bifallas.

Jag vill bara ytterligare göra en enda
kommentar. Den som sett hur sönderstyckad
skogsmarken är i Dalarna, i
Västmanland och på många andra håll
i landet måste säga sig, att man här
måste åstadkomma en ändring. Det kan
inte vara vettigt att behålla så orationella
skiften som det är fråga om här.

Den stora reservationen från den borgerliga
sidan har undertecknats av sju
ledamöter av åtta. Den gäller själva inlösenreglerna.
Beträffande denna reservation
vill jag säga att om utvecklingen
fortsätter som hittills när det
gäller jordbruksrationaliseringen, råder
det ingen tvekan om att antalet enheter
i vårt land kommer att sammansmälta
ytterligare. Här kommer gemensamhetsskogen
in i bilden. Utskottet
framhåller att man måste eftersträva
en frivillig överenskommelse om samfällighetsbildningen
mellan skogsägarna.
Men om man misslyckas, måste det
finnas någon form av tvångsregler. Utskottet
tillstyrker därför att sådana införes.
Reservanterna anför att den föreslagna
regeln är för vag och försvagar
situationen för fastigheter som tillhör
en aktiv jordbrukare.

Mot detta hävdar utskottet att en sådan
bestämmelse inte får hindra att
fastigheten uppfyller kravet på lönsamhet.
Fastighetsbildningslagens regler är
avfattade så att de ger utrymme för
ganska vida tolkningar. Reglerna är
elastiska, det skall sägas, och det gör
att man inte behöver hysa den oro
som reservanterna gör. Jag vill betona

att inlösensreglerna inte skall tillämpas
i annan utsträckning än då det är
absolut nödvändigt. Utskottet rekommenderar
främst att markreserv anskaffas
på frivillighetens väg. Skulle
inte detta gå är det absolut nödvändigt
med en tvingande bestämmelse. Bara
att en sådan finns till är i de flesta
fall tillräckligt för att den inte skall
behöva användas. Utskottet hävdar med
bestämdhet att det inte med fog kan
göras gällande att förslaget inte tillräckligt
uppfyller de rimliga anspråk
som man kan ställa.

Reservanterna tar också upp frågan
om förrättningsmännen själva skall
framträda som det allmännas företrädare
i inlösenfrågor. De skall inte bara
utreda och avgöra inlösenfrågor enligt
förslaget, utan de skall också bestämma
ersättning för inlösta områden. Det
är klart att det låter bestickande, men
hur blir det i praktiken? Ingen skall
inbilla oss att en lantmätare sätter ett
pris på skogsmarken utan att ha tagit
vederbörliga kontakter och låtit företa
värderingar på områdena. Herr Alexanderson
säger att det kanske inte är ett
så stort problem när det gäller skogsmark,
men att det kan vara besvärligare
för andra områden. Det är klart att
det ligger en viss sanning i det påståendet.
Men det kan knappast vara
annorlunda vid annan markförsäljning.
Lantmätaren eller förrättningsmännen
måste ändå tvingas att hålla kontakter
med de människor som rätt kan värdera
marken.

Jag vill betona att denna värdering
inte så att säga utgör den sista instansen,
utan vederbörande kan också få
en domstolsprövning, om han inte skulle
vara nöjd med det pris som åsättes
eller med den förrättning som ägt rum.
Däri finns en garanti för att det inte
kommer att ske några övergrepp, såvitt
jag kan förstå.

Jag vill understryka vad departementschefen
har anfört i denna fråga,
nämligen att den fastighetsägare som
drabbats av att hans fastighet inlöses

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

kan få beslutet därom överprövat av
domstol såväl i fråga om skyldigheten
att avstå fastigheten som beträffande
ersättningsfrågan. Det finns alltså
skyddsregler som gör att man kan känna
sig lugn beträffande lagstiftningen.
Man har valt att lösa denna fråga på
administrativ väg därför att man vill
ha ett enklare förfarande där sakägarna
inte skall behöva gå till domstol i
oträngt mål.

Herr talman! Det finns mycket mer
att säga om dessa förslag, men jag nöjer
mig med det sagda och yrkar i alla
delar bifall till tredje lagutskottets hemställan.

Herr ERNULF (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Göran Karlsson
betecknade reservation I som jordromantik
— den handlar ju om deltidseller
stödjordbruk.

Jag kan upprepa mitt exempel om
reparationsverkstaden bland dem jag
tog upp. Det kan vara en person som
har ett deltidsjordbruk men som dessutom
reparerar traktorer, mopeder o. d.
Ett annat exempel är det som en centerpartist
nämnde fredagen den 17 april i
debatten i andra kammaren om deltidsjordbruken.
Han menade att dessa
fyllde en viktig samhällsfunktion och
att deltidsjordbrukaren ofta är något av
en serviceman i bygden. Han är maskinreparatör,
snickeriarbetare eller
sysslar med annat hantverk.

Herr Karlsson är en lycklig människa
som i dessa strävsamma reparationsarbeten
med motorer och annat
kan se romantik. Jag skall inte alls förmena
honom att se vardagen på det sättet.
Men det avgörande för mig som reservant
har varit att dessa personer
utför ett för bygden värdefullt, realistiskt
och vardagligt arbete.

Sedan vill jag göra en rättelse. Herr
Karlsson påstod att jag uttalat att utskottsmajoriteten
ville förbjuda sådana
här verkstäder. Det har jag inte påstått.
Däremot sade jag att utskottsma -

Ang. förslag till fastighetsbildningslag
joriteten vill förbjuda att man ens i undantagsfall
skall få nybilda ett stödjordbruk
för att parallellt med det bedriva
serviceverksamhet för bygden.
Det är en liten skillnad som vi kanske
kan vara överens om.

Jag vill betona ytterligare en sak med
anledning av vad herr Göran Karlsson
nämnde i sitt anförande. Jag har sagt
att stödjordbruk bör kunna få bildas
när struktureringen av jordbruken i
bygden inte hindras och då dessutom
bildandet av deltidsjordbruk är till
gagn för bygden genom servicefunktion
eller på annat sätt.

Herr ALEXANDERSON (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det var inte mycket
herr Göran Karlsson hade att säga emot
mina synpunkter på inlösenskapitlet,
men jag vill göra en liten komplettering
i anledning av vad han sade angående
värderingarna.

Vid sådana här förfaranden är det
en allmän princip att utredning såvitt
möjligt bör föreligga redan i den första
instansen. Man bör redan vid förrättningstillfället
ha en fullständig utredning
och inte förlita sig på att det går
att fullständiga utredningen, om man
måste gå vidare till domstol. Då hamnar
man just i den situationen att man
i onödan tvingas gå till en andra instans,
vilket hade kunnat vara onödigt,
om man redan på den första nivån haft
en tillfredsställande utredning. Har man
gjort en större förrättning fullt färdig
och däri ingår som en liten detalj inlösningsförfarande,
där det är kontroversiellt
huruvida inlösen skall ske eller
hur värderingen skall göras, då är man i
praktiken ofta ställd inför ett fait accompli.
Det finns inte så stora möjligheter
att vid ett besvärsförfarande, en
domstolsprövning, få en detalj rubbad
som kanske ställer hela förrättningen
på huvudet, även om det finns nog så
goda skäl för en annan utgång än den
förrättningsmännen kommit till.

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Ang. förslag till fastighetsbildningslag

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! I repliken till herr Ernulf
sade jag att reservationen bygger
på ett jordromantiskt resonemang, och
det tar jag inte tillbaka ett dugg av. Det
kommer nämligen att finnas tillräckligt
med småjordbruk även i fortsättningen,
herr Ernulf, för dem som vill
bruka sådana. Hela utvecklingen pekar
på att det inte saknas sådana enheter —
det finns alldeles för många.

Beträffande herr Ernulfs resonemang
om reparatören vill jag säga att det går
väl att reparera lantbruksmaskiner utan
att vederbörande behöver ha ett stödjordbruk
vid sidan om. Det är inte stödjordbruket
som är det väsentliga, utan
det är reparationsverkstaden, den industriella
delen. Herr Ernulfs resonemang
var upplagt ungefär som om vi
skulle vilja förbjuda dem som har ett
stödjordbruk att också ha en reparationsverkstad,
men det är fel. Reparatören
får behålla sitt stödjordbruk så
länge han kan, men lagstiftningen skall
inte innebära hinder för att rationella
brukningsenheter för jord- och skogsbruket
kan komma till stånd. Man får
inte tillmäta ett stödjordbruk vid sidan
om t. ex. en reparationsverkstad
alltför stor betydelse.

Herr Alexanderson tyckte inte att jag
bemötte honom tillräckligt. Jag anförde
kort och gott vad departementschefen
sagt att det inte råder någon tvekan
om att rättssäkerheten kommer att vara
väl skyddad. Om vederbörande inte
kan acceptera det förslag som föreligger
i ett sådant här ärende så har man
ju möjligheten att gå till domstol. Jag
tror, herr Alexanderson, att det i praktiken
kommer att bli på det sättet att
lantmätaren eller förrättningsmannen
kommer att göra upp ett förslag till
kostnadsersättning, som vederbörande
kan acceptera som en rimlig och väl
avvägd ersättning.

Jag tror inte att jag behöver ge mig
in på fler aspekter. Det viktigaste enligt
mitt förmenande är att man inte kan

påstå att rättssäkerheten skulle komma
i fara med detta administrativa förfarande.
Man har den tryggheten i bakgrunden
att man kan få ärendet prövat
vid domstol. Jag tror dock inte att den
möjligheten kommer till användning i
någon större utsträckning.

Sedan är det klart, herr Alexanderson,
att det också finns mera att bemöta
i resonemanget på denna punkt. Jag
medger att utskottet här inte varit alltför
utförligt, men vi har sagt att man
bör pröva den lagstiftning med administrativt
förenklat förfarande som
vi nu går att åstadkomma. Jag är övertygad
om att lagförslaget kommer att
väl motsvara de förväntningar de flesta
har när det nu är färdigt efter så många
års förberedelser. Remissinstanserna
har ju också över lag tillstyrkt förslaget,
och utskottet är, jag höll på att säga
till 99 procent, enigt om det. Även om
en och annan detalj i förslaget kanske
skulle kunna putsas ytterligare, tror jag
man lugnt kan säga att det lagförslag
som riksdagen nu står färdig att anta
kommer att bli av stor betydelse när det
gäller fastighetsbildningen i vårt land
i fortsättningen.

Herr ERNULF (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Göran Karlsson
ställde den frågan till mig varför man
måste ha ett stödjordbruk för att reparera
motorer av olika slag. Jag har
förklarat min mening så tydligt jag kunnat
i de tidigare anförandena, men jag
skall ta ett konkret exempel för att
ytterligare belysa för herr Karlsson vad
jag menar.

Jag känner till två sådana här verkstäder
i små orter. Den ena drevs utan
att ha tillgång till något deltidsjordbruk,
hade för litet underlag för att ge
ägaren bärgning och måste därför läggas
ned till skada för bygden, som förlorade
denna möjlighet att få reparationer
gjorda utan att behöva fara in
till staden.

I det andra fallet hade motsvarande

Onsdagen den 0 mai 1970

Nr 23

verkstad ett litet deltidsjordbruk och
kunde fortsätta sin verksamhet till gagn
för bygden.

När herr Göran Karlsson är så pass
positiv till deltidsjordbruken som han
ändå är när han säger att man kan fortsätta
att driva dem och när man dessutom
vet att det pågår en ständig nedläggning
av stödjordbruk, förstår jag
inte riktigt varför man inte skulle kunna
tillåta en nybildning i sådana undantagsfall
där speciella förhållanden gör
detta önskvärt ur bygdens synpunkt.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle gärna vilja
ge två korta repliker.

Den ena är till herr Ernulf, som för
ett lustigt resonemang. Han säger ungefärligen
så att eftersom det fortgår
en sådan minskning av ofullständiga
jordbruk, kan det väl inte göra så förfärligt
mycket med några till. Han drar
inte den slutsatsen, att eftersom så
många lämnar ifrån sig sina jordbruk,
saluförs ganska många, så att den som
önskar skaffa sig ett deltidsjordbruk
inte är hänvisad till nybildning, utan
han kan röra sig inom den ram som
föreligger.

Det är väl rimligt att det är väsentligt
att skapa företagsamhet ute i bygderna
så att människor kan leva och
verka där. Den utveckling mot mera
bäriga brukningsenheter som pågår har
här sin stora betydelse. Å andra sidan
vill jag understryka som centerns uppfattning
att deltidsjordbruk och stödjordbruk
för stora delar av vårt land
även i fortsättningen kommer att vara
en dominerande form av jordbruk och
alltfort ha stor betydelse. Men sådana
detaljer som att det någon gång, i något
särskilt undantagsfall, bildas ett
nytt jordbruk kommer inte att ha så
stor betydelse för bygden. Det ligger
inte så till, herr Ernulf.

Herr Göran Karlsson resonerade
med herr Alexanderson om 8 kap. Jag

Ang. förslag till faatighetsbildningslag
kan inte hjälpa det, men för mig står
det fullkomligt klart att det inte är
lämpligt att på föreslaget sätt ersätta
rättsliga förfaranden med administrativa
förrättningar och summariska åtgärder
när det gäller så ömtåliga ingrepp
som det här är fråga om. Detta
är inte bra. Det bör kunna ske i enskilda
fall — det skall jag inte förneka
— men när det nu genom statliga utredningar
och genom framställningar
som gjorts och genom uttalanden som
skett från justitiedepartementet annonserats
att vi har att vänta en samlad
lösning, en expropriationslagstiftning i
stora sammanhang, är frågan: Varför,
herr Göran Karlsson, skall vi plottra
bort en så ömtålig sak? Kan man inte
låta detta vara detta? Kan man inte
göra den avvägning mellan enskilt och
allmänt intresse som måste äga rum
på grundval av enhetliga normer och
genom en samlad lösning?

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Bara ytterligare ett par
ord till herr Ernulf.

Jag kunde förstått herr Ernulfs resonemang,
om vi ville förbjuda att man
drev verkstäder och hade stödjordbruk
vid sidan om. Men när det här gäller
någonting helt annat, tycker jag att
han i sitt resonemang slår in fullkomligt
öppna dörrar. Deltidsjordbruk av
det slag som herr Ernulf talar om, löser
inte sysselsättningsproblemen i
stort och räddar inte bygden. Men jag
håller med herr Ferdinand Nilsson om
att under en överskådlig tid kommer
de stödjordbruk som finns säkerligen
att vara använda. Jag vågar påstå att
herr Ernulf här hänger sig åt ett visst
romantiskt betraktelsesätt när det gäller
detta näringsfång.

Sedan bara en liten replik till herr
Ferdinand Nilsson som frågar: Varför
inte vänta på den expropriationslagstiftning
som i moderniserad form
troligen kommer att föreläggas nästa

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Ang. förslag till fastighetsbildningslag
års riksdag? Det är klart att man kan
ha detta betraktelsesätt, men, herr Ferdinand
Nilsson, när det nu går att lösa
dessa problem på administrativ väg
och undgå att ge fastighetsdomstolarna
mycket arbete så varför inte försöka
med detta? Hela detta system är
nämligen uppbyggt på frivillighet, och
lagstiftningen skall bara finnas så att
säga i bakgrunden, utan att man behöver
använda den. Jag tycker att herr
Ferdinand Nilsson med hänsyn till att
domstolarna har en sista prövningsrätt
kan känna sig lugn. Förrättningsmännen
kommer säkerligen inte att begå
några övergrepp härvidlag.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det är mig ett nöje att
till herr Karlsson och till herr Ernulf
rikta ungefär samma replik. Herr
Ernulf har klart för sig att stödjordbruken
fortfarande kommer att ha en
betydande uppgift för bygderna. Han
fäste huvudvikten vid att det borde
finnas en glugg för nybildning av fastigheter
antingen det ur allmän synpunkt
förelåg något behov därav eller
inte. Herr Karlsson säger om expropriationsingreppen
att han visst kan
tänka sig en samlad lösning men vill
likväl att vi skall göra ett försök när
det finns ett tillfälle att plottra med
”modell Ernulf” på expropriationslagstiftningens
område. Varför plottrar
herr Ernulf och herr Karlsson?

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill betona att det
är en väsentlig skillnad, herr Ferdinand
Nilsson, mellan det som herr
Ernulf sysslar med och det förslag som
jag säger att utskottet har framlagt om
att vi på administrativ väg skall försöka
klara inlösensförfarandet. Dessa
frågor har ju ingenting gemensamt på
något sätt, och det gäller inte här något
plottrande, utan vi föreslår en rationell
lösning av problemet.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar för möjligheten
att få ge en mycket kort replik
på denna punkt.

Jag medger att det är litet riskablare
saker som herr Göran Karlsson sysslar
med än som herr Ernulf sysslar med.
Även i herr Karlssons fall är det frågan
om petitesser, men i detta fall kan
det vara större vanskligheter.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Tidigare talare har berört
det mesta i detta ärende, men eftersom
jag är en av motionärerna vill
jag ändock framföra några synpunkter.

Jag vill börja med att instämma i
vad herr Ernulf har anfört om lagförslagets
förtjänster. Jag instämmer också
i vad han i övrigt har anfört i ärendet.

Beträffande deltidsjordbruket sägs i
utskottets motivering att det tyngst vägande
skälet för att utmönstra bestämmelserna
om bildande av stödjordbruk
enligt departementschefens uppfattning
är att stödjordbruken eller, som
jag vill kalla dem, deltidsjordbruken,
inte är förenliga med den numera antagna
jordbrukspolitiska målsättningen.
På ett annat ställe sägs att med
hänsyn härtill skall enligt statsmakternas
beslut inte heller tillkomsten eller
fortvaron av stödjordbruk främjas genom
ekonomiskt stöd. Det tidigare utgående
stödet till innehavare av mindre
jordbruk har i anslutning härtill
i princip avvecklats.

Det sägs alltså att inte heller fortvaron
av stödjordbruk bör främjas.
Bland andra herr Ferdinand Nilsson
har betonat angelägenheten av deltidsjordbruk
för stora delar av vårt land.
Vi kan betrakta Norrlands inland och
stora delar av skogsbygden längre söderut.
Då kan vi konstatera att deltidsjordbruket
är nödvändigt för bygdernas
fortbestånd.

Vid jordbruksutskottets resa i Väs -

Onsdagen den 6 inaj 1970

Nr 23

terbotten i somras kunde vi i den ena
kommunen efter den andra konstatera
vilken vikt man fäste vid denna form
av arbetsmöjlighet. Kommunerna söker
också genom anslag bevara denna typ
av sysselsättning.

.lag vill gärna ställa eu fråga: Vilken
är den jordbrukspolitiska målsättningen?
Är den på sikt — kort eller lång
— att även denna form av jordbruk
skall bort? Deltidsjordbruket är av väsentlig
betydelse för stora delar av våra
skogsbygder, då denna form av jordbruk
faktiskt ger dessa bygder en så
pass stor befolkning att nödvändiga
serviceanordningar kan bibehållas.

I flera repliker till herr Ernulf har
det påståtts att man inte genom nybildning
bör kunna få till stånd ett deltidsjordbruk.
Man har hänvisat till att
det finns så många sådana jordbruk
att några flera inte behöver tillkomma.
I de fall där den som önskar ett deltidsjordbruk
har möjlighet att köpa ett
redan befintligt sådant, kommer denna
regel inte heller att behöva tillämpas.
Jag har fattat det så att herr Ernulf
menar att lagen inte skall lägga direkta
hinder i vägen i sådana fall där ingen
annan möjlighet står till buds, men där
det skulle vara av betydelse för bygden
att en möjlighet till deltidsjordbruk
erbjödes.

När det gäller skogsbruket får man
så ofta höra att det inte är möjligt att
driva annat än relativt stora skogsinnehav
på ett lönsamt sätt, eller också
att det finns utrymme för endast ett
mindre antal skogsinnehav. Jag anser
nog att debatten i dessa frågor är något
för snäv. Det är en väsentlig skillnad
i möjligheterna till ekonomiskt utbyte
mellan ett skogsskifte med hög
bonitet, väl beläget med goda avsättningsförhållanden,
och ett avlägset
skogsskifte med låg bonitet.

I centerpartiets motion har vi hänvisat
till dessa förhållanden och sagt
att på de avlägsna markerna, där man
också som regel har den lägre boniteten,
är en samordning i form av ge -

Ang. förslag till fastighetsbildningslag

mensamhctsskog den bästa lösningen.
På de närbelägna och ofta i god bonitet
befintliga skogsmarkerna är däremot
samverkan eu mycket bra form.
Det erkänns också av departementschefen,
att samverkan, där den har en
godtagbar form, ger ett tillfredsställande
resultat.

Utskottet anför att det bör skapas
möjligheter att sammanföra mindre
skogsinnehav till större enheter. Utskottet
säger vidare att det inte är rimligt
att en skogsägare i alla lägen skall
ha möjlighet att hindra att hans mark
tas i anspråk för storleksrationalisering
av fastighetsbeståndet. Mindre
samarbetsvilliga personer, framhåller
utskottet, skulle annars få möjlighet att
helt omintetgöra även mycket angelägna
rationaliseringsföretag. Jag ställer
mig frågan: Hur skall detta i verkligheten
ske? Hur skall en mindre grupp
av markägare kunna omintetgöra ett
företag av det här slaget? Jag skall ta
ett par exempel.

Vi kan tänka oss ett skogsområde på
2 000 å 3 000 hektar, något som inte är
ovanligt för exempelvis en fäbodskog
i Dalarna eller Västmanland. Är de få
enskilda ägorna belägna i ytterkanten
av detta område, saknar de helt betydelse.
I stället för 3 000 hektar kanske
det blir 2 700 hektar som samverkansområdet
innefattar. Ligger de enskilda
ägorna mitt inne i området, är det
brukningsmässigt för skogsbruksområdet
ungefär på samma sätt som om det
skulle finnas en myr eller ett impediment
av annat slag. Men det väsentliga
är att de ekonomiska förhållandena
kommer att tvinga vederbörande att gå
in i samverkansområdet. Han har helt
enkelt av ekonomiska skäl inte möjlighet
att fortsätta, om han inte går med
i samverkansföretaget.

I centermotionen har vi yrkat att en
fastighetsreglering inte skall få komma
till stånd med mindre än att den
biträds av en bred opinion bland sakägarna
och — när den begärs av
tvångsförvärvare — det kan antas att

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Ang. förslag till fastighetsbildningslag
regleringen inte blir till förfång för
fastighetsägarna.

Jag är glad över att utskottets skrivning
är så pass positiv som den är på
den här punkten, men jag vill ändå
ställa en fråga.

Utskottet säger: ”Med hänsyn till vad
som ovan sagts om betydelsen för genomförandet
av en fastighetsreglering,
att fastighetsägarnas positiva medverkan
kan påräknas, synes emellertid
kraven på anslutning från sakägarnas
sida inte böra sättas alltför lågt.” Vad
menar man här med ”alltför lågt”? Är
det över hälften av sakägarna, eller
hur stor skall anslutningen vara? Detta
är en ganska väsentlig fråga mot
bakgrunden av de omfattande ingripanden
som sker i samband med en
fastighetsreglering.

Kapitel 8 i lagen har berörts av samtliga
tidigare talare. Jag skulle bara vilja
tillägga att det blir en ganska besvärlig
situation för förrättningsmännen
att vara både värderare och beslutande
i fråga om inlösen. Eftersom
denna fråga inte är en primärfråga
utan kan avgöras först efter förrättningens
avslutande, har den som drabbas
av åtgärden inte stora möjligheter
att få någon ändring till stånd. Det arbete
som utföres är nämligen av sådan
omfattning att det knappast kan bli
fråga om en ändring. Om däremot i
enlighet med reservationen alla dessa
frågor finge avgöras av expropriationsdomstol,
skulle sakägaren under förrättningens
gång ha möjlighet att föra
fram sina synpunkter och eventuellt få
rättelse.

Enligt de nuvarande bestämmelserna
om laga skifte finns det emellertid
härvidlag en städmöjlighet; möjlighet
föreligger att gallra ut de allra minsta
enheterna genom inlösen. Detta hade
kanske varit en enklare väg att gå när
det gäller innehavare av mindre fastigheter,
men jag ansluter mig ändå
helt till reservanternas förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bi -

fall till samtliga vid utskottets utlåtande
fogade reservationer.

Häri instämde herr Carlsson, Eric,
(ep):

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan,
varvid dock vissa punkter, vid
vilka endast yrkats bifall till utskottets
hemställan, komme att sammanföras.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten A.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten B framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herrar Åkesson
och Ernulf vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ernulf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 35
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Åkesson och
Ernulf vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Ernulf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —89;

Nej — 45.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om punkten C, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Åkesson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ernulf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 35
punkten C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Åkesson m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ernulf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ang. förslag till fastighetsbildningslag
Ja — 89;

Nej — 42.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därpå
vad utskottet hemställt i punkterna

n—n.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkten I förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Grebäck
in. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 35
punkten I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Grebäck m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej — 64.

Ytterligare gjordes enligt de rörande
punkten J framkomna yrkandena pro -

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Ang. vissa anslag ur kyrkofonden
positioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Tobé vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
K—O.

Ang. vissa anslag ur kyrkofonden

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 37, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa anslag
ur kyrkofonden, m. m. jämte motioner
i ämnet.

Genom en den 6 mars 1970 dagtecknad
proposition, nr 36, vilken, såvitt avsåge
avtal om restaurering av Uppsala
domkyrka och Bidrag till restaurering
av äldre domkyrkor, hänvisats till statsutskottet
och i övrigt till lagutskott och
behandlats av tredje lagutskottet, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av utdrag
av statsrådsprotokollet över utbildningsärenden,
föreslagit riksdagen
att, såvitt nu vore i fråga,

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till lag om ändring i prästlönekostnadslagen
(1951:570),

dels medgiva att ur kyrkofonden

a) från och med den 1 juli 1970 tills
vidare finge utgå medel för avlönande
av ytterligare två förste stiftsadjunkter,
avsedda för den finskspråkiga befolkningen
i Sverige,

b) finge utgå medel med högst

115 000 kronor för anordnande av nya
lokaler för den skogliga personalen vid
stiftsnämnden i Växjö,

c) finge utgå medel med högst

382 000 kronor för anordnande av nya
lokaler för ärkebiskopens kansli och

med högst 81 000 kronor för inredning
och utrustning av dessa lokaler,

d) till svenska kyrkans sjömans vårdsstyrelse

finge utgå dels för tiden

den 1 januari 1969—den 30 juni 1970
ytterligare avlöningsbidrag med sammanlagt
16 200 kronor, dels från och
med den 1 juli 1970 tills vidare 19 bidrag
om vartdera 32 150 kronor för
budgetår för avlöning av präster, som
vore anställda i styrelsens tjänst i utlandet,

e) från och med den 1 juli 1970 tills
vidare finge utgå medel med högst
40 000 kronor för budgetår för studiebidrag
åt präster vid tjänstledighet i
vissa fall och för anordnande av vissa
teologiska fortbildningskurser för präster,

f) för budgetåret 1970/71 finge utgå
medel med högst 80 000 kronor för anlitande
av biträde vid handläggningen
av kyrkliga ärenden inom vederbörande
statsdepartement,

g) för budgetåret 1970/71 finge utgå
bidrag till Svenska diakonsällskapet
med högst 80 000 kronor till bestridande
av kostnader för utbildning av kyrkomusiker
vid Sköndalsinstitutet,

h) från och med den 1 juli 1970 tills
vidare finge utgå bidrag med 60 000
kronor för år till Lutherska världsförbundets
svenska sektion,

i) från och med den 1 juli 1970 tills
vidare finge utgå anslag med 125 000
kronor för år till extra utgifter enligt
6 § andra stycket 9 lagen om kyrkofond,

j) för budgetåret 1970/71 finge utgå
bidrag med 50 000 kronor till resekostnader
m. m. för svenska deltagare i
Lutherska världsförbundets femte generalförsamling.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen A.

de likalydande motionerna I: 1036,
av herr Andersson, Ingvar, m. fl., och
II: 1261, av herr Werner m. fl., i vilka
motioner yrkats, att riksdagen skulle under
punkten d) medgiva, att ur kyrkofonden
finge utgå 19 bidrag om vartdera
35 750 kronor för budgetår för
avlöning av präster, som vore anställ -

Onsdagen den G mai 1970

Nr 23

da i svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelses
tjänst i utlandet, samt

B. motionen 11:1260, av herr Werner,
vari anhållits, att riksdagen vid
behandlingen av punkten g) bidrag till
Svenska diakonsällskapet till bestridande
av kostnader för utbildning av kyrkomusiker
vid Sköndalsinstitutet för
budgetåret 1970/71 måtte anslå 146 000
kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte med bifall till
propositionen nr 36 antaga förslaget
till lag om ändring i prästlönekostnadslagen; B.

att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1036 och 11:1261 bifalla
propositionen i vad den avsåge bidrag
ur kyrkofonden till Svenska kyrkans
sjömansvårdsstyrelse för avlöning av
präster, som vore anställda i styrelsens
tjänst i utlandet;

C. att riksdagen måtte med avslag på
motionen II: 1260 bifalla propositionen
i vad den avsåge bidrag till Svenska
diakonsällskapet för bestridande av
kostnader för utbildning av kyrkomusiker
vid Sköndalsinstitutet; samt

D. att riksdagen måtte bifalla propositionen
såvitt avsåge övriga bidrag ur
kyrkofonden.

Reservationer hade anförts

vid B i utskottets hemställan

I, beträffande frågan om bidrag till
Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse,
av herrar Åkesson (fp), Ebbe Ohlsson
(m), Ernulf (fp), Tobé (fp) och Hedin
(m), vilka ansett, att utskottets yttrande
i Viss angiven del bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av propositionen
samt med bifall till motionerna I: 1036
och 11:1261 medgiva, att ur kyrkofonden
till Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse
finge utgå dels för tiden den 1

3 Första kammarens protokoll 1970, Nr 23

Ang. vissa anslag ur kyrkofonden
januari 1969—den 30 juni 1970 ytterligare
avlöningsbidrag med sammanlagt
16 200 kronor, dels från och med den
1 juli 1970 tills vidare 19 bidrag om
vartdera 35 750 kronor för budgetår för
avlöning av präster, som vore anställda
i styrelsens tjänst i utlandet;

II, beträffande samma fråga som I,
av herrar Grebäck (ep) och Ferdinand
Nilsson (ep), utan angiven mening;

vid C i utskottets hemställan

III, beträffande frågan om bidrag
till Svenska diakonsällskapet, av herrar
Grebäck (ep), Ebbe Ohlsson (m), Ernulf
(fp), Ferdinand Nilsson (ep), Hedin
(m) och Franzén i Träkumla (ep),
vilka anselt, att utskottets yttrande i
viss del bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av propositionen samt med
bifall till motionen II: 1260 medgiva, att
ur kyrkofonden för budgetåret 1970/71
finge utgå bidrag till Svenska diakonsällskapet
med högst 146 000 kronor till
bestridande av kostnader för utbildning
av kyrkomusiker vid Sköndalsinstitutet.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag är antecknad som
reservant vid ett par punkter här, och
jag börjar med reservation III vid
punkten C i utskottets hemställan. Där
har vi yrkat att det skulle utgå ett förhöjt
bidrag ur kyrkofonden för budgetåret
1970/71 till Svenska diakonsällskapet
med högst 146 000 kronor till
bestridande av kostnader för utbildning
av kyrkomusiker vid Sköndalsinstitutet.

Vi som av praktisk erfarenhet vet
hur besvärligt det är även i synnerligen
välbelägna orter, men framför allt
för församlingar i glesbygd, att erhålla
erforderliga kyrkomusiker, inser att det
finns ett påtagligt behov av att söka
åstadkomma ökad utbildning. Vi är glada
över den utbildning som bedrivs

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Ang. vissa anslag ur kyrkofonden
vid Sköndalsinstitutet och vill gärna
stödja den. Jag yrkar alltså bifall till
reservation III.

Sedan går jag till den andra reservationen
vid B i utskottets hemställan.
Det är en blank reservation ifrån herr
Grebäck och mig. Vi hade gärna velat
bidra till en lösning av det problem som
upptagits av sjömansvårdsstyrelsen. I
ett flertal fall har det visat sig att den
möjlighet till fria bostäder som sjömansprästerna
förr kom i åtnjutande
av inte längre föreligger. Vi är positivt
inställda till en lösning av själva problemet.
Men sjömansvårdsstyrelsens förslag
att ersätta förmånen av fri bostad
— som givetvis är av olika värde på
olika platser runt jordklotet — med ett
schablonbelopp per år att inbakas i
bruttolönen verkar vara en nödfallslösning.

Jag blir närmast beklämd när jag läser
vad departementschefen åstadkommit.
I den allmänna motiveringen talar
han om att bidragen bör höjas med
hänsyn till allmänna lönehöjningar
o. s. v. — det är vackert sagt — men
så slutar han: ”Däremot är jag inte
beredd att tillstyrka det ganska betydande
tillägg för bostadskostnader som
styrelsen har begärt”! Herr talman, som
motivering är det väl inte alldeles uttömmande,
att det gäller ett ganska betydande
tillägg för bostadskostnader.

Jag medger att grunden i sjömansvårdsstyrelsens
förslag är dålig. Men
departementschefen har sannerligen
inte gjorde grunden bättre när han säger
att han inte kan gå med på förslaget,
därför att beloppet är ganska betydande
— och det är väl det enda han
säger om saken.

Jag har för min del inte kunnat rösta
i det fallet, utan har avstått i omröstningen.
Min blanka reservation har
jag sålunda förklarat.

Jag ber att få understryka att jag är
beredd, ifall det kommer en ny proposition
till hösten, att stödja ett förslag
som sakligt tar upp frågan om ersättning
när det gäller de fria bostäderna

för sjömansprästerna. Jag tycker det
vore rimligt att de fick en ersättning
som vore bättre avvägd efter de verkliga
kostnaderna.

Med hänsyn till det jämmerligt skrala
underlag som föreligger för såväl
Kungl. Maj:ts förslag som reservation I
är jag för närvarande inte beredd att i
den delen ta ställning. Jag har således
på den punkten inget yrkande.

Herr ANDERSSON, INGVAR, (m):

Herr talman! Detta utskottsutlåtande
behandlar bl. a. sjömansprästernas avlöningsförhållanden.
Då det gäller dem
finns fortfarande en avvikelse från vad
i dag gäller för flertalet anställda i statlig
tjänst liksom för samtliga församlingspräster
här hemma. Den kontantlön,
som de kyrkofondsavlönade sjömansprästerna
erhåller, förutsätter —•
för att vara lika med en komministers
löneförhållanden i hemlandet — att fri
bostad tillhandahålles genom sjömansvårdsstyrelsens
försorg. Detta torde ha
sin grund i att kyrkofondsbidraget till
sjömanspräster fixerades till sin storlek
på den tiden då det var praxis att
en församlingspräst i Sverige hade fri
tjänstebostad. De kyrkofondsavlönade
sjömansprästerna har således hela tiden
haft dels en kontantlönedel som
motsvarar kyrkofondsbidraget, dels förmånen
av fri bostad. Denna senare del
av lönen har styrelsen svarat för.

Herr talman! Det måste framstå som
orimligt att en präst i sin församling
här hemma avlönas med allmänna medel
men får del av sin lön hopskrapad
av insamlade medel, när han i en utländsk
hamn ansvarar för en församling
av visserligen inte bofasta men
dock svenska sjömän. Jag skall inte gå
in på vad sjömanskyrkorna betyder för
sjömännen ute i förskingringen. Det är
alltför ofta och entydigt omvittnat, inte
minst av sjömännen själva, för att behöva
upprepas.

Den fråga som aktualiserats i fyrpartimotionen
I: 1036 och II: 1261 är en -

Onsdagen den (i maj 1970

Nr 23

kel. Motionen föreslår att bruttoavlöningsmetoden
skall tillämpas även för
sjömanspräster och att hela lönesumman
skall utgå ur kyrkofonden. Kommerskollegium
har vid behandlingen av
framställningen från svenska kyrkans
sjömansvårdsstyrelse om uppräkning av
bidraget ur kyrkofonden med 3 600 kronor
per år till sjömanspräst, stationerad
i utlandet, uttalat förståelse för framställningen.

Någon annan motivering för sitt avslagsyrkande
på detta äskande — tilllägget
för bostadskostnader — än att
det skulle bli kostnadskrävande, har departementschefen
icke anfört, vilket bevisar
att någon principiell invändning
icke föreligger. Vi motionärer delar
denna uppfattning. Vi anser att sjömansvårdsstyrelsens
begäran är så
starkt underbyggd, att den bör bifallas
av riksdagen. Tredje lagutskottets majoritet
finner emellertid inte skäl
frångå departementschefens ståndpunkt,
vilket enligt min uppfattning är lika
förvånande som att departementschefen
inte velat medverka till att ett avlöningssystem
som tillhör en gången tid
ersätts med ett nytt och allmänt vedertaget.

Herr talman! Det måste för samhället
vara angeläget att på allt sätt stödja
den ytterst betydelsefulla insats som
sjömansprästerna utomlands gör till
gagn och glädje för vårt sjöfolk. Det
måste framstå som ett befogat rättvisekrav
och följaktligen välmotiverat, att
våra sjömanspräster utomlands lönemässigt
ställs i paritet med motsvarande
tjänstinnehavare här hemma.

Jag vill framhålla att motionen är en
fyrpartimotion och yrkar, herr talman,
bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade med I betecknade reservationen.

Häri instämde herr Pettersson, Kort,
(m).

Herr BLOMQUIST (m):

Herr talman! Får jag gå tillbaka till
reservationen III som herr Ferdinand

Ang. vissa anslag ur kyrkofonden
Nilsson talade om. .lag undrar om inte
detta är en bra mycket större fråga än
vad många av kammarens ledamöter
anar. Det vi diskuterar är nämligen
inte bara en intern kyrklig angelägenhet.
Det är en fråga av kulturell natur
som berör samhället i stort.

Vi har i dag en musikerbrist inom
kyrkan som är större än bristen på
präster. På fem år har t. ex. antalet
skolkantorer sjunkit från 1 137 till 825.
Mest kännbar är krisen på landsbygden
och i små församlingar. Hela musiklivet
på sådana orter drabbas.

På de platser där de kyrkomusikaliska
uppgifterna är ringa och skolkantorstjänst
inte kan inrättas äger domkapitlet
medge att orgelspelartjänst inrättas.
Det är en arvodestjänst för vilken
det inte behövs kyrkomusikalisk
examen. Cirka 40 procent av den svenska
kyrkomusikerkåren är orgelspelare.
Utbildningen till orgelspelare bekostar
de ofta själva. Arvodet för tjänsten är
lågt och pensions- eller några andra
sociala förmåner finns inte.

Detta visar tydligt hur viktigt det är
att vi får fram en kader av utbildade
kyrkomusiker — kyrkan, skolan och
samhället behöver det. Det måste ordnas
större möjligheter till utbildningskurser
för oexaminerade orgelspelare.

Nu säger utskottet att man är medveten
om bristen på kyrkomusiker och
att det är nödvändigt att förstärka den
lägre kyrkomusikaliska utbildningen.
Är nu utskottet medvetet om detta förefaller
det underligt att man inte vill
vara med om att utnyttja möjligheterna
att ge Svenska diakonsällskapet ökade
resurser till den kantorsutbildning som
bedrivs vid Sköndalsinstitutet.

Får jag bara tillägga att den kyrkomusikaliska
kris som man faktiskt på
sitt sätt kan tala om upplevs så mycket
starkare som vi i dag inom kyrkan
har ett kraftigt expanderande musikoch
sångliv. Några siffror: År 1943 fanns
i landet 1 552 kyrkokörer och år 1959
fanns det 3 200 med cirka 41 000 medlemmar.
Utvecklingen har fortsatt un -

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Ang. vissa anslag ur kyrkofonden
der den senaste tioårsperioden främst
på barn- och ungdomskörsområdet.
Cirka 60 000 personer beräknas i dag
ingå i kyrkans musikensembler. Vad
detta betyder ur allmän-kulturell synpunkt
för samhället säger sig självt. Är
det inte angeläget att slå vakt om detta
musikliv?

Nu vet jag att vi får ytterligare ett
tillfälle att diskutera dessa frågor, kanske
i ett ännu större sammanhang, nämligen
när vi skall behandla proposition
25 om musik- och dansutbildning. Men
jag vill i dag verkligen yrka bifall till
reservation III vid punkten C i utskottets
utlåtande.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Låt mig först säga några
ord med anledning av det anförande
som herr Ingvar Andersson höll beträffande
sjömansprästerna och ersättningen
till dem för hyra. Han omtalade
att departementschefen inte har anfört
några principiella meningsskiljaktigheter.
Men det har han ju gjort i och med
att han inte har tagit upp det förslag
som sjömansvårdsstyrelsen framlagt.
Departementschefen står följaktligen på
den gamla grunden, att ersättning till
hyra inte skall utgå, och utskottet har
i det fallet klart biträtt departementschefens
förslag.

Varken riksdagen eller utskottet har
varit kallsinniga mot sjömansprästerna.
Vi vet att de utför ett gott arbete, det
behöver inte ytterligare omvittnas. Men
de ekonomiska resurserna är begränsade,
och därför har man i år nöjt sig med
att föreslå att löneersättning ges till ytterligare
en sjömanspräst.

Jag vill betona att på senare år har
man flera gånger utökat ersättningen
till nya sjömanspräster. Det är alltså
felaktigt att påstå att det skulle finnas
någon motvilja mot denna verksamhet
— tvärtom har den fått ett allmänt stöd
både av departementschef, riksdag och
utskott.

Däremot är det naturligtvis något an -

norlunda, om man skall ge sig in på att
bevilja ersättning för hyran. Sjömansprästerna
är en särskild institution,
och villkoren för deras verksamhet varierar
i olika hamnar. I en del fall —
inte de flesta — har de bostäder i sjömanskyrkorna.
Från dessa utgångspunkter
har det inte funnits anledning
att vidga ersättningen.

Herr talman! Jag ber att på den punkten
få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan har herr Ferdinand Nilsson
och herr Blomquist tagit upp frågan om
kyrkomusiken. Det är väl obestridligt
att där i dag finns ett problem, eftersom
vi inte har tillräckligt många kyrkomusiker.
Här ställs vi dock liksom i
andra sammanhang inför en avvägningsfråga:
Skall vi ge Stora Sköndal
en större ersättning för den utbildning
som bedrivs där, eller skall vi satsa på
annan utbildning?

Jag vill nämna att man höjt ersättningen
med 20 000 kronor till de sommarkurser
som anordnas för utbildning
av kantorer. Man har också anvisat ett
särskilt anslag på 70 000 kronor att utgå
till kurser för just de orgelspelare som
herr Blomquist nämnde. På längre sikt
bör också, enligt utskottet, den föreslagna
nya musikutbildningen inom
mellanskolan kunna tillföra den kyrkomusikaliska
verksamheten välutbildad
arbetskraft.

Jag medger att dagens situation inte
är så ljus, och jag har förståelse för de
motioner som framlagts i frågan. Det
är dock, som jag redan sagt, fråga om
avvägningar på vilket område man skall
satsa. När utskottet inte vill vara med
om att anslå ytterligare medel till den
verksamhet på det kyrkomusikaliska
fältet som bedrivs vid Stora Sköndal är
det just med tanke på den ökade satsning
som sker på den övriga verksamheten.
Huruvida denna satsning är tillräcklig
eller inte, därom kan det råda
delade meningar — jag vill inte uttala
något kategoriskt omdöme. Ingen kan
säga annat än att man uppmärksammat
bristsituationen och försökt att avhjäl -

Onsdagen den (i maj 1970

Nr 23

pa den. Om insatserna är tillräckliga
eller inte återstår att se.

Herr talman! Jag ber att med detta
få yrka bifall till utskottets förslag även
på denna punkt.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
alt med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten A.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten B framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Åkesson m. fl.
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Andersson, Ingvar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som hifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 37
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag som
innefattas i den av herr Åkesson m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Ang. vissa anslag ur kyrkofonden

Då emellertid herr Andersson, Ingvar,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —80;

Nej — Öl.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å punkten C, yttrade
nu herr talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr
Grebäck m. fl. vid punkten avgivna
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Blomquist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 37
punkten C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Grebäck m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Blomquist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej — 63.

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Ang. tomgångskörning av motorfordon

På gjord proposition bifölls sedermera
utskottets hemställan i punkten D.

Ang. tomgångskörning av motorfordon

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 40, i anledning av motioner
angående tomgångskörning av motorfordon.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 513 i
första kammaren av herr Hansson och
nr 600 i andra kammaren av herr Svenning.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade anhållits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära en sådan
översyn av 58 § vägtrafikförordningen,
att tomgångskörning av motorfordon
klart reglerades med hänsyn till tid,
plats och övriga omständigheter.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:513 och 11:600 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr HANSSON (s):

Herr talman! Jag skall inte fresta
kammarens tålamod alltför länge i ett
ärende som har föranlett ett enhälligt
utskottsutlåtande. Jag skulle bara vilja
påpeka vikten av denna fråga. Det är
en av de stora miljövårdsfrågorna och
den vållar i redan ganska små tätorter
stora bekymmer.

Den fråga som utskottet haft att ta
ställning till med anledning av vår motion
gäller huruvida tomgångskörningen
skall kunna beivras genom en central
lagstiftning, intagen i vägtrafikförordningen,
eller om de lokala hälsovårdsordningarna
liksom hittills måste
tillgripas. Utskottet har funnit att man
för närvarande inte bör övergå till en
central lagstiftning. Utskottet pekar på
att förhållandena varierar från ort till
ort, varför undantag kan behöva före -

komma. Vi motionärer menar att variationer
finns redan i dag och att de tar
sig uttryck i olika bestämmelser som
den enskilde bilisten måste försöka hålla
reda på alltefter den ort han kommer
till. Det hade varit lyckligare och ur
miljövårdssynpunkt lämpligare, om dessa
bestämmelser varit intagna i en gemensam
lagstiftning.

Utskottet förutsätter liksom departementschefen
gjorde i fjol, att dessa frågor
skall följas med uppmärksamhet av
de organ som handhar trafiksäkerhetsoch
luftvårdsfrågor. Jag kan försäkra
att det organ som handhar luftvårdsfrågorna
i Göteborg, nämligen hälsovårdsnämnden,
följer detta problem inte
bara med uppmärksamhet utan också
med oro. Det vållar stora nackdelar att
frågan inte är reglerad i en central lagstiftning,
och vi förutsätter att det ganska
snart kommer till stånd en ändring.

Jag har, herr talman, inte något yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 43, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till kungörelse om ändring i
sjötrafikförordningen (1962:150), bifölls
vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Anmäldes tredje lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 156, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändring i sjötrafikförordningen
(1962:150).

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 43 bifölles även av andra
kammaren.

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

Ang. omorganisation av apoteksväsendet, m. m.

Herr talmannen uppstod nu och avlägsnade
sig, varvid ledningen av kammarens
förhandlingar övertogs av herr
förste vice talmannen.

Vid ånyo skedd föredragning av
tredje lagutskottets utlåtande nr 44, i
anledning av motioner angående visst
försöksfiske i Blekinge län, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 29, i anledning av motioner om
förebyggande hälsovård; och

nr 30, i anledning av motioner om
anställning av handikappad i statlig
verksamhet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. omorganisation av apoteksväsendet,
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 37, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till ny
organisation av läkemedelsförsörjningen
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott.

Genom en den 13 mars 1970 dagtecknad
proposition, nr 74, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden,

dels föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag om detaljhandel med läkemedel,

2) lag om ändring i förordningen
(1954:519) angående kostnadsfria eller
prisnedsatta läkemedel,

dels hemställt om riksdagens yttrande
över vid propositionen fogade förslag
till

3) kungörelse om ändring i läkemedelsförordningen
(1962:701),

4) kungörelse om ändring i gjftförordningen
(1962:702),

5) kungörelse om ändring i narkotikaförordningen
(1962:704),

6) kungörelse om ändring i förordningen
(1968:70) med vissa bestämmelser
om injektionssprutor och kanyler,

dels föreslagit riksdagen att bifalla
de förslag i övrigt om vilkas avlåtande
till ''riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

I propositionen hade framlagts förslag
om en ny organisation av apoteksväsendet.
Staten skulle övertaga upphandling
och distribution av läkemedel
genom ett nyinrättat apoteksbolag. I
detta skulle staten hava 2/3 av aktierna
och en av apotekarsocieteten grundad
stiftelse 1/3. För statens aktieteckning
erfordrades 30 miljoner kronor,
som skulle finansieras genom en befintlig
läkemedelsfond, den s. k. regleringsfonden.
Det nuvarande privilegiesystemet
beträffande apotek skulle upphöra.

Enligt överenskommelse mellan staten
och apotekarsocieteten skulle staten
också övertaga den industriella produktion
av läkemedel som under namnet
ACO bedreves inom apoteksväsendet.
ACO-verksamheten skulle samlas inom
ett särskilt bolag, vilket övergångsvis
skulle vara dotterföretag till apoteksbolaget
under två år.

Förslag hade framlagts om åtgärder
som syftade till att underbygga en aktiv
prispolitik.

Vidare föresloges en ökad satsning
på en av producentintressen obunden
läkemedelsinformation.

I propositionen hade även framlagts
förslag om en omorganisation och er.
avsevärd förstärkning av läkemedels
kontrollen. Nu befintliga enheter skulk
sammanföras till en läkemedelsavdelning
inom socialstyrelsen samtidigi
som en utbyggnad skedde. En omlokalisering
till Uppsala föresloges.

Reformen hade föreslagits genomförd
den 1 januari 1971.

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Ang. omorganisation av apoteksväsendet,

Propositionen hade, såvitt an,ginge
författningisförslagen, hänvisats till lagutskott
och behandlats av andra lagutskottet.
I övrigt hade propositionen hänvisats
till statsutskottet och behandlats
i utskottets utlåtande 1970:98.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte antaga de genom
propositionen framlagda förslagen
till lag om detaljhandel med läkemedel
och lag om ändring i förordningen
(1954:519) angående kostnadsfria eller
prisnedsatta läkemedel;

B. att riksdagen måtte lämna utan
erinran de genom propositionen framlagda
förslagen till kungörelse om ändring
i läkeniedelsförordningen (1962:
701), kungörelse om ändring i giftförordningen
(1962:702), kungörelse om
ändring i narkotikaförordningen (1962:
704) samt kungörelse om ändring i förordningen
(1968: 70) med vissa bestämmelser
om injektionssprutor och kanyler.

Reservation hade anmälts av herr
Kaijser (in) och fröken Wetterström
(m), vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr förste vice talmannen yttrade,
att vid överläggningen angående förevarande
utlåtande jämväl finge beröras
statsutskottets utlåtande nr 98.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Det ärende som vi nu
skall behandla innebär en mycket genomgripande
förändring. Man skall bryta
sönder en organisation med traditioner
från slutet av 1600-talet, som har
fungerat väl och som har ingivit en
stark känsla av och garanterat ett stort
mått av trygghet. Det är visserligen enskilda
personer som har haft ansvaret
för den direkta skötseln av den rörelse
som det är fråga om, men verksamheten
har haft en halvt officiell ställning. Innehavarna
har tillsatts av Kungl. Maj:t
efter ett mycket noggrant tillsättningsförfarande.
Rörelsen har varit föremål

m. m.

för en mycket ingående samhällskontroll.
Den har stått under tillsyn av och
har fått direktiv från tidigare medicinalstyrelsen,
numera socialstyrelsen,
och den har varit föremål för visitationer
av länsläkarna och inspektioner av
särskilda från den centrala myndigheten
utsända inspektörer.

Prissättningen på de varor som har
försålts har fastställts av tillsynsmyndigheten.
Organisationen har fungerat
långt ute i glesbygden. Genom en regleringsfond
till vilken de större, bärkraftiga
apoteken har levererat en betydande
del av sin vinst har man kunnat
subventionera små, inte bärkraftiga
apotek och på så sätt kunnat ge en god
service ute i periferin. Ibland har
denna service tillgodosetts genom filialapotek,
vilka har haft ett relativt
brett register, eller genom läkemedelsförråd,
av vilka har funnits tre olika
typer.

Det nuvarande systemet har som sagt
fungerat väl, och det har givit en känsla
av trygghet. Varför skall det då brytas
sönder? Ja, det kan man verkligen fråga
sig.

Ett motiv är naturligtvis klart: Läkemedlen
kostar mycket pengar, och det
är det allmänna som på ett eller annat
sätt betalar huvudparten av läkemedelskostnaderna.
Man kan tycka att det allmänna
då också bör ha ansvaret för
detta. Kan man bringa ner dessa stora
kostnader på något sätt är det motiverat,
och kan man göra det genom att
rasera det gamla systemet må det kanske
vara berättigat. Men man får inte
göra det till priset av försämrad service
eller minskad trygghet.

Apotekens omsättning uppgick förra
året till nära 1 200 miljoner kronor,
därav ungefär 1 000 miljoner kronor för
läkemedel. Av detta belopp betalade
riksförsäkringsverket drygt 450 miljoner
kronor i rabattering och för kostnadsfria
läkemedel. Sjukhusens läkemedelskostnader,
som betalas av sjukvårdshuvudmännen,
uppgick till 180
miljoner kronor, detta i varje fall en -

Onsdagen den (! maj 1970

Nr 23

Ang. omorganisation av apoteksväsendet, in. m.

ligt cn uppskattning. Hälften av apotekens
omsättning och nära två tredjedelar
av deras läkemedelsförsäljning
betalas sålunda av det allmänna. Det
är stora pengar det gäller, och jag ser
för mig den industriminister, den socialminister
och den finansminister
som gnuggar sina händer i glädje över
de stora vinster som man tror sig kunna
göra. Vi anser att det inte finns några
bevis som talar för att det skulle bli
så stora vinster. I varje fall anser vi att
tillräckliga motiv inte har framlagts
för genomförandet av den mycket genomgripande
förändring som nu skall
regleras i lag och på andra sätt.

Jag har redan i remissdebatten anmärkt
på det sätt på vilket genomförandet
har gjorts. Frågan är avgjord i
förväg genom ett avtal som träffades i
mitten av september förra året och som
godkändes av den socialdemokratiska
partikongressen. Den lilla reservation
som ligger i satsen ”under förutsättning
av riksdagens godkännande” är en formalitet.
I nuvarande läge är detta det
faktiska förhållandet.

Tillvägagångssättet var anmärkningsvärt
även på andra sätt. Den utredning
som ligger bakom läkemedelsdistributionens
genomgripande förändring publicerades
inte förrän sex veckor efter
överenskommelsen med Apotekarsocieteten,
och den överenskommelsen gällde
inte bara övertagandet av Vitrum,
som riksdagen beslöt om i höstas, utan
även den nu aktuella omorganisationen.
Något som helst remissförfarande hade
inte fått förekomma. De i största hemlighet
förda förhandlingarna med Apotekarsocieteten,
som från statens sida
fördes av utredningsmannen, gjordes
också från utgångspunkter som inga
andra myndigheter, sammanslutningar
eller övriga som kunde vara intresserade
av saken fick tillfälle att yttra sig
om. I efterhand har betänkandet varit
ute på remiss, och vissa modifikationer
i en del detaljfrågor har därvid kunnat
göras, men det är anmärkningar i kanten
av den stora, betydelsefulla och ge -

nomgripande omorganisationen, som
alltså i princip genomförts utan remissbehandling.
Remissvaren har sedan avgivits
mot bakgrunden av att överenskommelsen
var ett faktum.

Vi skulle helst ha yrkat avslag på förslaget,
men vi har funnit det vara orealistiskt
med nuvarande maktposition i
riksdagen och med hänsyn till de förberedelser
som redan har gjorts. De
blanka reservationer som jag antecknat
dels till andra lagutskottets utlåtande
nr 37, dels beträffande riktlinjerna i
övrigt, som de är formulerade i statsutskottets
utlåtande nr 98, gäller den
här principiella ställningen till frågan.

Läkemedelsindustrin är en i hög grad
internationell industri. Av de läkemedel
som försäljs på den svenska marknaden
är en ökande del tillverkad i utlandet.
För närvarande är det värdemässigt
sett cirka 45 procent och om man därtill
lägger de i Sverige på utländsk licens
tillverkade läkemedlen, kommer man till
75 å 80 procent. Vi är alltså helt beroende
av den utländska tillverkningen
och den internationella marknaden.
Läkemedelsproduktionen kräver högst
betydande kostnader för innovationer
och utvecklingsarbete. Som exempel kan
anges att de fyra internationellt förgrenade
mycket stora läkemedelskoncerner
som har säte i Basel — Sandoz,
La Roche, Geigy och Ciba — enligt uppgift
varje år satsar sammanlagt en miljard
kronor på forskning och utvecklingsarbete.
De .svenska företagen, som
säljer ungefär 45 procent av sin produktion
på utländska marknader, satsar
ungefär 90 miljoner, d. v. s. 16 procent
av sin totalomsättning, på forsknings-
och utvecklingsarbete. På något
sätt måste man få igen de kostnaderna.
Det är nödvändigt även om staten har
hand om läkemedelsdistributionen. Kan
man inte ta in det på ett preparat, kommer
man att göra det på ett annat. Vi
vill väl inte undandra oss de framsteg
som man når inom detta område.

Enligt förslaget skall droghandeln,
d. v. s. partihandeln med läkemedel,

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Ang. omorganisation av apoteksväsendet, m. m.

inte monopoliseras, men Vitrums droghandel
skall fungera som en inköpsavdelning
och samtidigt utgöra en apparat
för den interna varudistributionen
inom det nya företaget. Huruvida bolaget
skall köpa produkterna i större
partier för att självt distribuera varorna
till apoteken eller om bolaget låter ett
fristående droghandelsföretag ombesörja
distributionen bör bli en förhandlingsfråga
i det enskilda fallet, står det
i propositionen.

Med den maktställning som apoteksbolaget
får och den metod för enkanaldistribution
som har bestämts kan naturligtvis
apoteksbolaget i tur och ordning
strypa de förefintliga droghandelsföretagen.
Departementschefen säger
sig inte vilja göra det, och jag tycker
att det är bra att kunna konstatera detta.
Tekniskt skulle det vara möjligt att
tillämpa ett sådant tillvägagångssätt. Om
så verkligen vore meningen vore det
ärligare att erkänna det från början och
i så fall lösa in droghandelsföretagen
mot en skälig ersättning och inte tänka
sig att strypa dem och svälta ut dem
ett och ett i sänder.

Vi menar att apoteksbolaget enbart
skall syssla med detaljdistributionen
och att Vitrums partihandelsverksamhet
skall frikopplas från apoteksbolaget
så att det blir en konkurrens på lika
villkor med de övriga droghandelsbolagen.

Apoteksbolaget skall också utöva priskontrollen
och ensamt få bestämma läkemedelspriserna.
Endast i fall då man
inte kan komma överens med säljaren
skall bolaget få överlämna priskontrollen
till socialstyrelsen.

Apoteksbolaget får alltså en myndighetsfunktion
vid sidan av sin affärsverksamhet.
Vi menar att det inte är
riktigt. Statsrådet Wickman sade häromdagen
att det är angeläget att de
företag som har en blandad myndighets-
och företagsfunktion får sina olika
funktioner renodlade. Vi anser att de
olika funktionerna bör renodlas på så
sätt att socialstyrelsen får bibehålla den

priskontrollsfunktion som den redan
har och som den har erfarenhet av,
medan bolaget skall enbart syssla med
företagsfunktioner.

Redan nu har staten visat hur man
kan manipulera med priser och avgifter.
Apotekarsocieteten anhöll i höstas
att få höja expeditionsavgiften med 20
öre från den 1 april i år. Man fick höja
den med 30 öre från den 1 januari. Det
medför att det blir mera pengar i regleringsfonden,
den fond som skall finansiera
statens aktieteckning i bolaget.
Varför gjordes det nu? Var det för
att det skulle finnas tillräckligt med
medel i fonden; en elak herre som vill
misstolka allting skulle ju kunna fråga
om det gjordes för att visa att så här
höjde man priserna innan apoteksväsendet
var förstatligat. Man har i varje
fall aldrig tidigare tillämpat en gentemot
apotekarna så generös prispolitik
som vid detta tillfälle.

Vad kommer det nya apoteksbolagets
organisation att kosta? Jag föreställer
mig att det skall bli en hög chefsbefattning
som skall vara ganska högt betald,
att det skall finnas distriktskontor och
distriktschefer — det har åtminstone
utredningen tänkt sig som en eventuell
organisation — som är relativt högt avlönade.
Jag föreställer mig att brev och
papper skall gå av och an mellan olika
instanser. Det brukar bli så när en stor
organisation arbetar på många olika nivåer.
Jag skulle tro att detta kommer att
kosta en hel massa pengar, och jag är
inte säker på att den organisatoriska
vinsten blir så stor. För det rent lokala
handhavandet av rutingöromålen kommer
inte heller att finnas incitamentet
att man kan få en ökad vinst om man
lyckas rationalisera på ett bra sätt. Det
har visserligen anförts i utredningen
att man räknar med att spara ungefär
5 miljoner kronor genom att man ämnar
dra in 140 apotek och i stället inrätta
300 filialapotek. Jag är övertygad om
att det kan vara berättigat att på vissa
håll ersätta nu förefintliga apotek med
filialapotek, men jag är ändå inte säker

Onsdagen den (i maj 1970

Nr 23

Ang. omorganisation av apoteksväsendet, m. m.

på att man därigenom uppnår en vinst
på 5 miljoner kronor.

Vi tycker vidare att den läkemedelsinformation
som lämnas till läkarna
bör ges via socialstyrelsen. Där finns
medicinsk och farmakologisk expertis
— och det har inte apoteksbolaget. Socialstyrelsen
bör utveckla den verksamhet
inom detta område som den har
påbörjat. Redan denna igångsatta verksamhet
visar emellertid hur svårt ett
dylikt arbete är och hur diskutabla de
åsikter som framförs många gånger kan
vara. Det är därför angeläget att man
har tillgång till så högt kvalificerad expertis
på detta område som möjligt.

Det förefaller som om man trodde att
man, genom apoteksbolagets insatser,
mer eller mindre skulle kunna hindra
den reklam som nu görs genom tillverkarna
och reducera de till 80 miljoner
kronor om året med grov uppskattning
beräknade kostnaderna för marknadsföring
av och reklam för läkemedel.
Även om man med prispress och andra
metoder kan reducera de svenska läkemedelsföretagens
reklam för försäljningen
inom Sverige måste man betänka att
redan nu 45 procent av läkemedelsförsörjningen
värdemässigt sett tillgodoses
genom utländska läkemedelsföretag. Reklamen
från dem kommer vi att få tillgång
till även i fortsättningen. Vi vill
få del inte bara av de innovationer av
verkligt omgestaltande betydelse som
görs utan också av de mindre genomgripande
men ändå betydelsefulla preparatförbättringar
som ständigt äger
rum, framför allt inom de stora läkemedelsföretagen.
Det är nämligen endast
dessa som har resurser. Det gäller
här inte bara pengar, inte bara personal;
det gäller också att ha erfarenhet
— know-how — för att kunna driva
detta innovations- och utvecklingsarbete
i stor skala. Naturligtvis vill tillverkarna
marknadsföra sina varor på
vanligt sätt med reklam och propaganda,
och det kan vi aldrig komma ifrån.

Vi har avvikande mening på ytterligare
en punkt, som gäller läkemedels -

kontrollen. Vi har velat genomföra det
förslag som framförts av socialstyrelsen
i samråd med statskontoret och liikemedelsförsörjningsutredningen.
Vi tycker
att läkemedelskontrollen bör vara
fristående från socialstyrelsen. Såsom
vi har framhållit i vår motion skall socialstyrelsen
vara ett policyskapande
och kontrollerande organ, medan de
praktiskt arbetande kontrollaboratorierna
bör vara fristående exekutiva
organ, såsom exempelvis .statens bakteriologiska
laboratorium och .statens
rättskemiska laboratorium. Såväl apoteksbolaget
och läkemedelsindustrin
som kontrollaboratorierna bör alltid arbeta
efter samma grundläggande anvisningar
från socialstyrelsen. Det är i
alla dessa fall lika viktigt att styrelsen
övervakar att föreskrifterna följs, och
vi tror att det sker bättre om laboratoriet
är fristående från socialstyrelsen.

Enligt propositionen skall laboratoriet
förläggas till Uppsala. Utskottet har
ingenting att invända mot detta. På den
punkten finns inte någon motiverad reservation;
däremot finns där två blanka
reservationer. Vi har i denna fråga
inom utskottet haft uppvaktningar från
anställda vid laboratoriet, och vi har
också i ett senare skede fått en skrivelse
från medicinska fakulteten vid Karolinska
institutet. Det är ju alltid besvärligt
när man skall försöka decentralisera
en institution från Stockholm.
Många gånger har det i alla fall visat
sig att när flyttningen väl skett, har
man kunnat anpassa sig ganska bra.
Särskilt denna skrivelse från Karolinska
institutets medicinska fakultet var
emellertid i mitt tycke tungt vägande.
Det kommer dock att ta några år innan
flyttningen blir aktuell. Man skall projektera,
rita och bevilja pengar för ändamålet.
Det finns ytterligare tid att
fundera, såvitt jag kan förstå. Här gäller
det ju arbetsmöjligheterna genom
samarbetet mellan de många högt specialiserade
sjukhus som finns i Stockholm.
Det finns ju sådana sjukhus också
i Uppsala; dock är möjligheterna

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Ang. omorganisation av apoteksväsendet, m.
större här i Stockholm. Det gäller personalen,
och det gäller stora pengar —
kanske onödigt stora om man absolut
vill flytta men inte måste flytta utan
egentligen borde kunna stanna kvar.

Vi har som sagt inte yrkat avslag på
flvttningsförslaget, men jag menar att
man ytterligare bör överväga om flyttningen
verkligen måste ske. Man har
god tid på sig att göra sådana överväganden,
och jag vill vända mig till
statsrådet, som sitter här, och framhålla
att det skulle vara angeläget att
tänka på saken ytterligare innan beslutet
blir definitivt.

Herr talman! Detta ärende i sin helhet
är en ganska stor fråga. Det berör
en rörelse med en omsättning på över
en miljard kronor, men det gäller framför
allt tillgodoseendet av sjuka människors
behov av medicin. Vi är rädda
att det statliga bolaget i rationaliseringssyfte,
som det heter, kommer att försämra
den service som hittills har funnits
och att man ensidigt kommer att
utgå från företags- och inte från samhällsekonomiska
aspekter. Vi har ju
den erfarenheten från andra statliga
verksamheter. I går, när vi satt och diskuterade
en helt annan fråga, var det en
av de socialdemokratiska dellagarna i
resonemanget som sade om en viss företeelse
i samhället: Nu är det inte så
noga längre, när staten har hand om
det själv. Det var naturligtvis skämtsamt
och litet ironiskt sagt, men det ligger
kanske mera bakom det än vad man
tror. Även de statliga funktionärerna
är ju människor med sina fel och brister.
För att de sitter i myndighetsställning
är det inte säkert att de är så
mycket bättre än andra människor, men
de har så mycket större möjligheter att
göra sitt inflytande gällande.

Vi tror också från vår principiella
utgångspunkt, att driften måhända blir
dyrare när det inte finns något enskilt
intresse av att göra sådana besparingar
i den rutinmässiga driften som man kan
göra utan att försämra densamma.

Den ökning av läkemedelsekostnader -

na som varit så stark under de senaste
åren, efter den senaste förändringen av
läkemedelsrabatteringen, har i början
av detta år varit betydligt mindre än
tidigare. Vad beror det på? Ja, i mars
var antalet recept ungefär tio procent
lägre än i mars förra året, och under
hela året hittills, de tre månader som
gått, har antalet varit sex procent lägre.

Visserligen har sjukskrivningen varit
lägre — genomsnittliga sjukpenningbeloppet
är ungefär två procent lägre än
förra året — men det kan ju inte förklara
nedgången av antalet recept med
sex procent.

I själva verket torde minskningen
sammanhänga med sjukronorsreformen,
som här visat sitt välgörande inflytande,
om man vill se till besparingar. De
med totallön avlönade läkare som tidigare
slet och arbetade till sena kvällen
slutar nu gärna när den ordinarie
arbetstiden är slut. Patienterna kommer
ordentligt efter tidsbeställning, ingen
kommer mellan tiderna. Det händer naturligtvis
någon gång, men mera sällan,
att en patient förbiser en tidsbeställning
och inte kommer, så att doktorn går och
väntar litet, men allt är väl ordnat så
att ingen behöver vänta i väntrummet.
Men man får vänta så mycket längre
innan man får komma till doktorn.

På ett sjukhus i södra Sverige sägs
att man har beräknat att sjukvårdsproduktionen
i den öppna mottagningen
skulle ha gått ned med cirka 20 procent.

Det intressanta är att sjukronorsreformen
tycks ha medfört ett uppsving
för de privatpraktiserande läkarnas
verksamhet. Detta ligger kanske litet
vid sidan av det vi diskuterar, men det
kan belysa frågan om effekterna av ett
statligt reglerat förhållande och ett där
den fria verksamheten får fungera.

Att de privatpraktiserande läkarna
blivit så överhopade med arbete är kanske
det som ligger bakom riksförsäkringsverkets
enligt min mening rätt säreget
utformade meddelande om dess nya
verksamhet att kontrollera alla kvitton
från privatpraktiserande läkare. Syftet

Oasdagen den 6 maj 1970

Nr 23

Ang. omorganisation av apoteksväsendet, m. m.

är både att granska arvodenas skälighet
och att hjälpa taxeringsmyndigheterna,
heter det. Är det besvikelsen över att
allmänheten reagerat helt annorlunda
än beräknat på sjukronors-reformen —
att man vill ha sin egen läkare som man
kan komma till, som man känner till och
som man vet ägnar en ett personligt intresse
— som gör att riksförsäkringsverkets
utsända meddelande genomandas
sådan brist på förtroende och samarbetsvilja? Det

var dock inte bara de privatpraktiserande
läkarna som stjälpte riksförsäkringsverkets
förslag om en överenskommelse
— det gjorde framför allt
sjukvårdshuvudmännen. Inte bäddar
man genom så misstänkliggörande uttalanden
som detta för någon uppgörelse
i samförstånd och endräkt.

Jag har ingenting emot att man kontrollerar
kvittona. Jag har alltid ansett
att man kunde göra det lokalt, för där
har kvittona alltid funnits för de taxeringsmyndigheter
som velat och kunnat.
Att de inte alltid kunnat minns vi
från ett här flera gånger diskuterat fall
för några år sedan.

Ja, det var en utvikning som inte hör
direkt hemma i denna diskussion men
som en smula kan belysa skillnaden
mellan en enskild verksamhet och en
statligt reglerad verksamhet.

Herr talman! Jag vill sluta med att
säga att jag hoppas att den omorganisation
av läkemedelsdistributionen som
av ideologiska skäl nu genomförs trots
allt skall visa sig vara funktionsduglig
och att den skall kunna ge de sjuka
även i fortsättningen en god service
när det gäller läkemedel. Jag hoppas
också att den inte skall leda till några
ökade kostnader, vilket jag tror man
kan befara.

Efter dessa slutord, herr talman, skall
jag be att få återkomma med yrkanden
när vi kommer till statsutskottets utlåtande
nr 98.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Detta är ju som herr
Kaijser redan påpekat en stor och betydelsefull
fråga. Han bär också gjort
en ganska grundlig genomgång av problemkomplexet.
Jag skall inte bli mångordig
i mina kommentarer. Detta är ju
en ganska svårtillgänglig materia, som
man naturligtvis kan ha många synpunkter
på. Det är också som herr
Kaijser redan sagt en fråga av ganska
stor ekonomisk räckvidd.

Vi förbrukar årligen läkemedel till
ett värde av drygt en miljard kronor,
åtminstone var det så det senaste året.
Det är således en stor fråga, rent ekonomiskt,
både för samhället och för
den enskilde.

Jag skulle också inledningsvis vilja
säga att det, som utskottet även påpekat,
inte förekommit några större motsättningar
mellan de berörda parterna
beträffande ansvarsövertagandet, även
om det från olika håll självklart anmälts
betänkligheter på en hel del
punkter.

Denna fråga är alltså betydelsefull
både ekonomiskt och principiellt. Naturligtvis
kan man ha spekulationer i
olika riktningar. Vi saknar emellertid
material för en erfarenhetsmässig bedömning
om hur ett i huvudsak statligt
monopol på detta område kommer att
verka såväl när det gäller prisbildning
som när det gäller distribution och saluförande
av olika läkemedel, konkurrensförhållanden,
kontrollfunktioner
och många andra frågor som sammanhänger
med detta problem.

För vår del anser vi det angeläget,
i varje fall när det gäller detaljistledet,
att apoteksbolaget skall kunna vara helt
fristående från producent- och grossistintressen.
Det vore inte lyckligt, anser
vi, om apoteksbolaget genom en egen
grossiströrelse skulle överta grossistfunktionen
för en del sortiment och
därigenom mer eller mindre oförskyllt
ständigt riskera att beskyllas för partiskhet
i inköpspolitiken. Därför har vi
också ansett det angeläget att Vitrum

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Ang. omorganisation av apoteksväsendet, m. m.

görs fristående från apoteksbolaget och
att ACO skiljs från bolaget. Vi anser att
det varit riktigast om detta kunnat ske
omedelbart.

Denna synpunkt har vi också framfört
i motioner, men vid föredragningar
vid ärendets behandling i utskottet påpekades
att det skulle vara förenat med
en del praktiska organisatoriska olägenheter
att åstadkomma en sådan omedelbar
boskillnad samt att det därför
skulle vara skäl att man hade möjlighet
att under en viss övergångstid inrätta
sig på det sätt som man ursprungligen
avsett.

Vi har i en reservation från folkpartiet
och centerpartiet behandlat frågan
om priskontrollen. Även om vi anför
vissa betänkligheter mot priskontroller
över huvud taget anser vi oss kunna
acceptera propositionens förslag i stort.
Det är enligt vår mening rimligt att
socialstyrelsens läkemedelsnämnd kan
fastställa ett skäligt pris om apoteksbolaget
och vederbörande producenter
inte har kunnat komma överens.

Nu kan emellertid även andra parter
ha intresse av vilket pris som fastställes
och av att apoteksbolaget i sin prispolitik
behandlar alla leverantörer lika.
Därför bör, anser vi, socialstyrelsens
läkemedelsnämnd också ha skyldighet
att efter anmälan från tredje part pröva
skäligheten i ett pris, även om apoteksbolaget
och producenten i det fallet
skulle vara överens.

Vi anser också att läkemedelsnämnden
bör ha rätt att på eget initiativ och
utan anmälan från något håll pröva
läkemedelspriser. Det bör finnas en
möjlighet för läkemedelsnämnden att
sakpröva priset i samband med registreringsprövningen,
och det bör som
sagt få ske på dess eget initiativ.

Kostnaderna för information och reklam
när det gäller både den svenska
och den utländska läkemedelsindustrin
beräknas i år uppgå till 80 miljoner
kronor, vilket tidigare har nämnts här
och vilket också framhålles i utskottets
utlåtande. Det är förvisso ett ganska

stort utbud och en omfattande reklam
på detta område. Det är möjligt, som
herr Kaijser nämnde, att det inte finns
några förutsättningar att kunna begränsa
de utländska producenternas reklam
på den svenska marknaden. Samtidigt
måste man säga att det är ganska förvirrande
och tidskrävande att följa reklamen,
kanske inte alltid heller så vägledande
för den stora allmänheten och
inte minst för de läkare som känner sig
mer eller mindre skyldiga att följa med
reklamutbudet.

Det är väl ingen tvekan om att det
kan finnas ett behov av en utökning av
den obundna informationen på detta
område, även om vi anser att det är en
smula märkligt att departementschefen
föreslår att tyngdpunkten i samhällets
informationsverksamhet skall läggas på
apoteksbolaget, som ändå enligt utskottets
förslag samtidigt har vissa producentintressen
att tillgodose. Vi anser
därför att en större del av samhällsinformationen
om läkemedel bör läggas
på socialstyrelsen som redan av helt
naturliga skäl bedriver en viss informationsverksamhet
på området. Enligt
vår mening bör därför inte apoteksbolaget
dominera samhällets läkemedelsinformation
även om det är ett i huvudsak
samhällsägt organ.

Sedan skulle jag vilja säga ett par
ord beträffande läkemedelskontrollen.
Det har riktats vissa invändningar mot
den föreslagna kontrollen, och man kan
naturligtvis ha olika meningar om hur
den skall organiseras. Självfallet kan
man säga att det kanske borde ha varit
ett mer självständigt organ avdelat för
detta ändamål, men rimligtvis bör man
kunna pröva den föreslagna organisationen.
Skulle det visa sig att den inte
fungerar tillfredsställande i alla avseenden,
bör väl en ändring kunna åstadkommas
där brister eventuellt föreligger.

Slutligen, herr talman, vill jag bara
tillägga att enligt förslaget kommer en
hel del apotek att dras in och en hel
del att ersättas med filialapotek. Det

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

Ang. omorganisation av apoteksväsendet, m. m.

är möjligt att denna nya organisation
kommer att innebära vissa olägenheter,
en viss fortsatt försämring av den service
som framför allt glesbygdsområdena
får lov att finna sig i. Här bar
dock statsrådet gjort ganska långtgående
utfästelser i sitt departementsuttalande.
Han säger att servicen på detta
område inte skall försämras. Utskottet
har också starkt understrukit just angelägenheten
av att samhällsservicen på
detta område inte försämras för glesbygdsområdenas
befolkning, och det är
en sak som jag även här vill starkt understryka.

Herr talman! Jag ber att beträffande
yrkandena få återkomma senare.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
en flerpartimotion som jag har
varit med om att framlägga och som
gäller statsbidrag till Föreningen Adoptionscentrum.
Eftersom det tycks vara
obekant för många i denna kammare
vad föreningen syftar till, vill jag gärna
säga några ord om det.

Föreningen Adoptionscentrum har
enligt sina stadgar till syfte att i samarbete
med myndigheter och andra organisationer
verka för vidgade möjligheter
till internationell adoption och
till att hem- och föräldralösa barn eller
barn, som av olika skäl inte kan
omhänderhas av sina biologiska föräldrar,
snarast möjligt beredes adoptivliem
samt att bedriva upplysning om
möjligheterna och villkoren för adoption
av barn.

Bakgrunden till bildandet av Adoptionscentrum
är behovet av en organisation
som kan komplettera myndigheternas
verksamhet i fråga om internationell
adoption och som centralt
kan förmedla upplysningar och råd till
personer som har adopterat eller planerar
att adoptera barn från utlandet.
Föreningens verksamhet måste givetvis
ses mot bakgrunden av det markant
ökade intresset i Sverige under senare

år för adoption av utländska barn och
som en följd av att antalet utländska
adoptivbarn eller fosterbarn som kommit
till Sverige vuxit kraftigt. Vi vet
ju att det numera är praktiskt möjligt
att få adoptivbarn eller fosterbarn från
långt fler länder än tidigare.

Jag skulle gärna vilja nämna några
notiser om föreningen och dess verksamhet.
Man har utgett en bok, ”Adoptera
— ett alternativ”, som redan är
tryckt i sin andra upplaga. Den kan
sägas vara en handbok för personer,
som är intresserade av att få eller redan
har adoptivbarn. Man har under de
senaste veckorna haft en stor utställning
på Stockholmsterrassen. Den har
mötts av ett mycket stort intresse inte
enbart från enskilda individer, utan
dit har också strömmat socialarbetare
och andra som inte har kunskaper och
erfarenheter på detta fält.

Adoptivföräldrarnas problem är ganska
stora. Några upplysningar: Resekostnaderna
för dem som tar adoptivbarn
till Sverige är exceptionellt höga. SAS
ger 50 procents rabatt på en vuxenbiljett
— alla andra flygbolag ger 75 procents
rabatt. En flygvärdinna på SAS
tar hand om högst två barn, andra bolags
värdinnor klarar tre. Det är alltså
förenat med mycket stora kostnader
för närvarande, enligt uppgift ända upp
till 12 000 kronor.

Bevis om svenskt medborgarskap kostar
300 kronor i lösen från invandrarverket.
Väntetiden är för närvarande
ett år.

En mängd barnavårdsnämnder har
under de senaste månaderna kontaktat
Adoptionscentrum och ställt frågor om
tillvägagångssätt, principer och kostnader
i samband med adoption. Okunnigheten
även hos kommunala myndigheter
är tydligen påfallande stor på
detta område. Varje dag kommer 10—
15 brev och samtal till föreningen, som
inte har någon avlönad kraft utan helt
får lita till frivilliga krafter.

Adoptionscentrum har ett register på
1 500 familjer som är intresserade av

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Ang. omorganisation av apoteksväsendet, m.
att den vägen få adoptivbarn. Självfallet
kan föreningen inte förmedla adoption
— det skulle strida mot lagen —,
däremot försöker man ge råd och synpunkter
på hur man skall gå till väga
för att få lämpliga kontakter i adoptionsärenden.

Det finns i hela landet bara en enda
adoptionsbyrå, den som Stockholms
stads barnavårdsnämnd har inrättat.

Det är otillräckligt.

Nu hänvisar utskottet till socialstyrelsen.
Men det är den väg som har
visat sig klart otillräcklig tidigare. Bakgrunden
till att föreningen tillkom var
bl. a. att man bedömde det nödvändigt
för de föräldrar som har adoptivbarn
att få en organisation som tillvaratar
deras intressen men också ger råd och
tips till dem som avser att skaffa sig
adoptivbarn.

Företrädare för flera riksdagspartier
bedömde detta vara så angeläget att
man borde kunna ge föreningen ett
statsanslag på 45 000 kronor. Om föreningen
får det kan den på halvtid anställa
en kurator eller en sekreterare
som kan ta hand om de växande kontakter
den har. Vidare skulle föreningen
kunna ge ut broschyrer och upplysningsfolders
på olika språk för att underlätta
kontakten med andra länders
myndigheter. Det råder för närvarande
stor förvirring här, även från svenska
myndigheters sida.

Allt detta skulle självfallet ske i nära
samarbete med socialstyrelsen. Utskottet
hänvisar till att socialstyrelsen får
ett utökat anslag och att man skulle
kunna samarbeta med den. Jag tycker
att åtgärden är så pass enkel att man
från utskottets och riksdagens sida borde
ha kunnat bevilja det här anslaget
på 45 000 kronor. Det är en angelägen
sak, och jag kommer därför, herr talman,
att yrka på att riksdagen bifaller
motionerna och ger 45 000 kronor till
föreningen Adoptionscentrum.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Låt mig börja där den
siste talaren slutade. Han är förvånad
över att utskottet skrivit som det gjort.
Med kännedom om hur sådana här saker
handläggs bör denna skrivning vara
tillfredsställande. Utskottet gör nämligen
ett förslag om att höja bidraget
för adoptionsverksamhet från 866 000
kronor till 1 296 000 kronor och meddelar
att av dessa medel möjligheter
finns för socialstyrelsen att ge de bidrag
varom herr Wikström talade. Det
är en enkel sak för vederbörande organisation
att hänvända sig till socialstyrelsen.

Vad sedan gäller det ärende som
egentligen är för handen borde jag väl
inte tala med parlamentarikern Kaijser
utan med läkaren Kaijser och konsultera
honom privat för min dåliga hals,
men det kanske inte passar just från
denna talarstol.

Herr Kaijser har här mycket ingående
deklarerat sin uppfattning och
den uppfattning som ligger bakom de
reservationer som föreligger. Vi har i
stort sett varit överens inom utskottet.
Efter en specialföredragning, efter
uppvaktningar från olika läkemedelsfabrikanter
och -organisationer har den
avdelning i statsutskottet som haft att
handlägga detta ärende kommit fram
till att man kan acceptera vad som i
propositionen är förordat.

Det förslag vi nu behandlar innebär
att staten skall överta ensamrätten att
driva detaljhandel med läkemedel. Statens
ensamrätt kommer att överlåtas på
ett apoteksbolag. Bl. a. sjukvårdshuvudmännen
kommer att få plats i bolagets
styrelse. Några direkta skiljaktiga meningar
när det gäller själva principen
att samhället skall överta ansvaret för
läkemedelsdistributionen föreligger som
sagt inte. Vi har emellertid inom utskottet
haft att ta ställning till ett antal
motioner med yrkanden som avviker
något från förslagen i propositionen.
Huvuddelen av motionsförslagen har utskottet
enat sig om att avstyrka. I de

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

Ang. omorganisation av apoteksväsendet, m. m.

fem reservationerna vilkas ursprung
främst härrör från en motion från moderata
samlingspartiet återfinns doek
en del större eller mindre avvikelser
från majoritetsförslaget.

Reservationen 1 gäller den privata
droghandelns ställning vid bildandet av
ett statligt dominerat apoteksbolag. Enligt
utskottsmajoritetens mening är de
i propositionen förordade riktlinjerna
för valet av distributionsväg väl avvägda.
Ingen ändring föreslås av förhållandet
att varje producent av godkänt läkemedel
skall ha oinskränkt rätt att
få sina produkter sålda av apoteken.

Vidare skall läkarnas fria rätt att
skriva ut läkemedel av olika typ och
fabrikat bibehållas. Skillnaden kommer
egentligen endast att bli den att de olika
köparna, d. v. s. för närvarande
vart och ett av apoteken, ersätts av en
enda kund, nämligen apoteksbolaget.
Då apoteksbolaget kommer att ha en
egen intern distributionsapparat, blir
det möjligt att väga olika alternativ för
distributionen mot varandra och välja
det kostnads- och servicemässigt fördelaktigaste
distributionssättet. Det har
också understrukits att någon åtskillnad
inte skall göras mellan olika grosshandelsföretag
och producenter enbart
på grund av ägandeförhållandena.

Reservationen 2 b innebär i sak att
reservanterna från moderata samlingspartiet
vill frånhända apoteksbolaget
möjligheten att driva en aktiv prispolitik.
Apoteksbolaget skulle enligt reservanternas
mening inte få föra förhandlingar
med producenterna om de priser
som skall gälla då apoteksbolaget gör
sina stora inköp. Man vill endast ha en
administrativ kontroll hos socialstyrelsen.
Enligt utskottsmajoritetens mening
är det självklart att prissättningen primärt
bör ske vid förhandlingar som
förs mellan apoteksbolaget och läkemedelsproducenterna.
Ett viktigt skäl
för bildandet av ett apoteksbolag har ju
varit att bolaget som en av världens
största läkemedelsköpare får möjlighet
att påverka priserna på läkemedel. Vi

4 Första kammarens protokoll 1970. \r 23

konsumerar, som redan här sagts, läkemedel
i Sverige för drygt en miljard
kronor om året, och av denna summa
betalas två tredjedelar via skatten.

Det bör väl betonas att priset på de
produkter som framställs av företag i
vilka apoteksbolaget har ett avgörande
inflytande, alltså ACO och Vitrum, skall
prövas av läkemedelsnämnden. Reservanternas
farhågor för den svenska läkemedelsindustrins
framtid och utvecklingsmöjligheter
är därför enligt utskottsmajoriteten
icke befogade. Till
den meningen ansluter sig också de
folkpartister och centerpartister som i
reservation 2 a vill ha ett slags säkerhetsventil
genom överprövning av priserna
hos socialstyrelsen, om tredje
part så skulle begära.

Nu tror jag inte att ett sådant beslut
i och för sig är nödvändigt. Socialstyrelsen
har som ansvarig myndighet på
detta område alltid möjlighet att ta
ställning till prissättningen. Det har
också påpekats i såväl propositionen
som utskottsutlåtandet att socialstyrelsen
kan sakpröva även ett avtalat pris,
om särskilda skäl skulle ge anledning
till det. Någon principiell skillnad mellan
utskottsmajoriteten och reservationen
2 a finns därför egentligen inte.

I reservation 3 vill de moderata reservanterna
koncentrera all information
till socialstyrelsen och inte, som
utskottsmajoriteten föreslår, låta bolaget
svara för finansiering av viss upplysning
på läkemedelsområdet. Oenigheten
gäller inte grundinformationen.
Alla är överens om att socialstyrelsen
skall ha ansvaret för den information
som anknyter till läkemedelskontrollen.
Vad reservanterna vänder sig mot är
att apoteksbolaget skall ställa ekonomiska
resurser till förfogande för sådan
information som inte direkt har
samband med läkemedelskontrollen.
Det gäller bl. a. information till allmänheten
om apotekens produkter samt
statistiska och speciella undersökningar
och utredningar rörande läkemedlens
användning.

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Ang. omorganisation av apoteksväsendet,

Utskottsmajoriteten anser att det inte
finns någon anledning att betvivla att
apoteksbolaget klarar den uppgiften,
speciellt när bolagsledningen enligt förslaget
skall biträdas av en särskild
nämnd, bildad för detta ändamål. Det
bör i sammanhanget uppmärksammas,
vilket här redan har antytts, att producenternas
läkemedelsreklam för närvarande
kostar i runt tal 80 miljoner
kronor om året.

Reservation 4 är egentligen bara en
följd av de moderata reservanternas
förslag i de två föregående reservationerna.
Avsikten är alltså att man skall
ta bort apoteksbolagets inflytande över
prisbildning, information m. m. och att
det i avtalet mellan staten och apoteksbolaget
direkt skall skrivas in att bolaget
endast skall syssla med distributionen
av läkemedel.

Som jag redan framhållit anser utskottsmajoriteten
det vara av stor vikt
att apoteksbolaget får möjlighet att
driva en aktiv verksamhet på läkemedelsområdet,
något som skulle tas ifrån
bolaget enligt vad reservanterna föreslår.

Reservation 5 går ut på att läkemedelskontrollen
skall vara ett fristående
organ med en egen chef. Här har majoriteten
godtagit förslaget i propositionen
om att läkemedelskontrollen
skall organiseras som en avdelning
inom socialstyrelsen. Det finns flera
skäl som talar för den i propositionen
föreslagna lösningen. Bl. a. har ju remissinstanserna
vid remissbehandlingen
av utredningsförslaget framfört önskemål
om en fast anknytning av kontrollorganisationen.
Det är vidare i och
för sig naturligt att socialstyrelsen som
tillsynsmyndighet på det här området,
och därmed ytterst ansvarig för läkemedelskontrollens
målsättning och innehåll,
får ett omedelbart inflytande
över kontrollorganisationen. Reservanternas
förslag däremot innebär en
splittring av resurserna på två olika
organ, eftersom socialstyrelsen även en -

m. m.

ligt reservanternas förslag skall ha kvar
vissa funktioner på området.

Vad slutligen beträffar de båda blanka
reservationerna rörande flyttningen
till Uppsala vill jag framhålla, att Uppsala
i framtiden kommer att bli det enda
ställe i landet där det finns såväl medicinsk
som farmaceutisk fakultet. Det
är då naturligt att även läkemedelskontrollen
förläggs till Uppsala. De skäl
som har åberopats mot en förflyttning
är desamma som alltid framkommer i
samband med omlokaliseringar. Såvitt
man kan bedöma kommer omlokaliseringar
från storstadsområden till andra
områden att bli allt vanligare under
1970-talet. Om det ligger något allvar
bakom önskemålet om att så skall ske,
kan riksdagen i detta fall inte göra något
annat än besluta i enlighet med
detta förslag. Det är ändå fråga om en
mycket begränsad omflyttning. I detta
fall är det dock inte regionala skäl som
har fällt avgörandet utan lämplighetsskäl.
Någon ren personalfråga är det
under alla omständigheter inte.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till andra lagutskottets
hemställan.

Herr KAIJSER (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Birger Andersson
påstod att vi alla var ense i denna
fråga. Ja, i nuvarande läge är vi det
så till vida att vi alla har accepterat
denna omorganisation. Men jag har kritiserat
det sätt på vilket förslaget har
kommit fram. Man har inte fått tillfälle
till någon remissbehandling av det
genomgripande förslaget. Remissbehandlingen
ägde rum i efterhand sedan
beslutet var fattat. Remissinstanserna
har svarat under den förutsättningen.

Beträffande priskontrollen vill jag
framhålla att apoteksbolaget i varje fall
under de första åren även kommer att
vara producent. Det gäller ju här att
skilja mellan myndighetsfunktionen och
företagsfunktionen. Priskontrollen är

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

Ang. »morganisation av apoteksväsendet, in. m.

en myndighetsfunktion, och företaget
har ju, om det skall förena denna myndighetsfunktion
med sin företagsfunktion,
möjlighet att fastställa de priser
som passar företaget. Att det har möjlighet
att lägga på någon extra tioöring
har det redan visat.

Herr WIKSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Birger Andersson
sade beträffande anslaget till Adoptionscentrum
att det var en enkel sak
för föreningen att vända sig till socialstyrelsen.
Det har man också gjort, såvitt
jag vet. Men om nu socialstyrelsen
inte har visat något överdrivet intresse
för adoptionsfrågorna eller om det rent
av är risk för att socialstyrelsen inte
skulle bevilja detta anslag, är den säkraste
vägen att riksdagen bifaller motionerna.
Då kan man vara övertygad
om att föreningen även i fortsättningen
kan bedriva den nyttiga verksamhet
som den har inlett så väl.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag förmodar att socialstyrelsen
är mer sakkunnig på det område
som herr Wikström talar om än
jag. Det är väl angeläget att den sakkunniga
och ansvariga instansen får
pröva detta. Man skall inte på detta sätt
söka tvinga på riksdagen någonting
som en myndighet med större sakkunnighet
möjligen, säger jag, inte vill vara
med om, om det nu är sant som herr
Wikström påstår att den har visat kallsinnighet.

Herr Kaijser erkänner att det inte
råder någon oenighet i och för sig om
det föreliggande förslaget, men han är
en smula upprörd över att det inte har
varit något remissförfarande i ärendet.
Ja, om det bara är på den punkten
som vi inte är eniga, så är det ju ingenting
annat än formalia det rör sig om.

Herr WIKSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag försöker verkligen
inte tvinga på riksdagen någonting.
Det har emellertid väckts en flerpartimotion
i den här frågan. Utskottet hade
i och för sig haft möjlighet att fråga
socialstyrelsen vad den anser om
det här spörsmålet. Jag har i debatten
redovisat fakta om föreningen Adoptionscentrum.
Det finns många som
tycker att det vore rimligt att riksdagen
tog ställning i en så pass okomplicerad
angelägenhet som denna.

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! Jag gläder mig åt att
statsrådet Aspling hedrar kammaren
med sin närvaro och därmed ger mig
möjlighet att till honom rikta några
principiella frågor.

Problemet om den svenska läkemedelsförsörjningen
och läkemedelsindustrins,
droghandelns och apotekens roll
i det sammanhanget har som vi alla vet
under många år varit föremål för debatt
och utredningar.

På socialdemokratiska kongresser och
i partiprogram har framlagts förslag
till socialisering av denna sektor av näringslivet.
Man har åberopat framför
allt — såsom nu också sker i propositionen
— att samhället har ansvaret
för sjukvården och att det därför är
naturligt att det också övertar det direkta
inflytandet över och ansvaret för
läkemedelsförsörjningen.

Men någon allmän principdebatt här
i riksdagen har vi inte haft, eftersom
Kungl. Maj:t inte inför riksdagen har
redovisat sina samlade synpunkter och
riktlinjer för läkemedelsförsörjningen
på sådant sätt att en helt förutsättningslös
diskussion har kunnat äga rum. Yi
har alltså inte fått möjlighet att helt
obundet ta upp en meningsfylld diskussion
och än mindre att påvisa att
de slutsatser som man dragit från socialdemokratiskt
håll varken är logiska
eller sakligt riktiga. Det är de nämligen
inte, herr talman.

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Ang. omorganisation av apoteksväsendet,

Den omständigheten att staten eller
kommunen har att svara för en viss
vårdsektor och att bära kostnaderna
därför utgör nämligen inget som helst
skäl för att den forskning och den utveckling
eller de produktions- och distributionsfunktioner
som krävs för att
vårduppgifterna skall kunna fullföljas
måste ligga i samhällets händer. Om
man eftersträvar effektivitet, initiativ
och utveckling, god service, låga priser
och konkurrens mellan en mångfald
olika enheter, då är tvärtom ett förstatligande
eller en kommunalisering av
sådana funktioner direkt olämplig. Det
låter sig visserligen sägas att samhället
får större möjligheter att på det sättet
utöva kontroll över en stor integrerad
sektor. Men med kontroll avses då inte
läkemedelskontroll. Samhällets skyldigheter
och samhällets ansvar för läkemedlen
är i det hänseendet självklara.
Nej, med kontroll menar man här någonting
annat. Och den statskontroll
som man åsyftar utgör verkligen ingen
garanti för effektivitet, låga priser och
nyskapande — tvärtom, det vet vi. Vad
är egentligen statskontroll i den här
meningen? Det innebär i själva verket
att ett fåtal byråkrater — detta icke alls
sagt i någon dålig mening — och politiker
— icke heller detta ord använt
negativt — tar på sig ett mycket stort
ansvar, som annars skulle ha delats av
en mängd olika konkurrerande utvecklingsinriktade
och oberoende individer.

Vi är väl också, herr talman, alla
medvetna om att, hur vi än bedömer
det pågående arbetet inom EEC och
EFTA och andra liknande samarbetsorgan,
den internationella arbetsfördelningen
och integrationen kommer att
intensifieras och rörligheten över tidigare
nationella gränser att öka och att
utbytet av kapital, teknik, know how
och arbetskraft att väsentligt vidgas.

I den utvecklingsprocessen är det
utomordentligt viktigt att ett land inte
bygger vattentäta skott mellan den egna
läkemedelsförsörjningen i vidsträckt
mening och den i andra länder. Det

m. m.

ligger tvärtom i allas intresse att skapa
garantier för att kunna följa med i det
internationella erfarenhetsutbytet och
om möjligt på vissa områden leda utvecklingen,
vilket vår läkemedelsindustri
faktiskt har kunnat göra. Detta
blir inte möjligt om vi snör av vår egen
industri från omvärlden. Den skulle
visserligen teoretiskt kunna tänkas fortsätta
att tillverka och sälja på export
även med en helt socialiserad läkemedelsförsörjning,
men i praktiken är det
inte möjligt utan den bas som inhemsk
fri läkemedelsförsörjning utgör. I ett
sådant läge skulle med all säkerhet de
industriella enheterna och den teknik
som utbildats inom dem snart tvingas
söka sig utanför landets gränser med
därav följande negativa konsekvenser
för utvecklingen av och prisbildningen
på läkemedel och ytterligare avtagande
intäkter för exportförsäljning. Inte
minst sistnämnda synpunkt bör man
hålla i minnet just i dag då vi kan konstatera
oroande tendenser då det gäller
vår betalningsbalans och valutareserv.

Finansminister Gunnar Sträng har ju
vid upprepade tillfällen konstaterat att
våra betalningsbalansproblem direkt
sammanhänger med den pågående
strukturförändringen i det svenska samhället,
där ett stort antal importkonkurrerande
enheter har lagts ned.
Gunnar Sträng har också understrukit
behovet av att ytterligare satsa på exportinriktad
svensk industri. Åtgärder
som kan vara ägnade att begränsa rörelsefriheten
inom svensk läkemedelsindustri,
som tillför landet rätt stora
belopp, skulle kunna få en effekt som
står i direkt strid med de intentioner
som finansministern talar om.

Herr talman! Självfallet har jag bara
framfört några mycket generella och
kanske enligt mångas mening förenklade
synpunkter. Regeringen har, kommer
väl statsrådet Aspling att säga, ännu
inte föreslagit någon helsocialisering
av vår läkemedelsförsörjning. Men
den ligger obestridligt i farans rikt -

Onsdagen den (i maj 1970

Nr 23

,r.3

Ang. omorganisation av apoteksväsendet, m. m.

ning, och de slutsatser som departementschefen
och utskottet drar pekar i
princip i samma riktning. Jag har med
detta anförande bara velat antyda några
drag i den principiella och ekonomiska
debatt som majoritets- och oppositionspartierna
här i riksdagen borde
ba givits möjlighet att föra och fördjupa
sig i. En ordentlig, samlad presentation
ifrån regeringens sida av de
grundläggande principerna för svensk
läkemedelsförsörjning — d. v. s. regeringens
syn på denna fråga — skulle ha
givit oss en möjlighet till en sådan
diskussion. Nu har den möjligheten berövats
oss. Vad beror det på?

1963 tillkallades läkemedelsförsörjningsutredningen
— ett kort och kärnfriskt
namn, eller hur? Den hade till
uppgift att överse stora delar av läkemedelsförsörjningens
organisation. Den
skulle lägga fram förslag till en ny ordning
på detaljhandelsplanet. Den skulle
överväga etableringen av ett statsägt
monopolföretag för grosshandel med
läkemedel. Den skulle undersöka om
inte en ökad läkemedelstillverkning i
allmän regi borde komma till stånd.

Innan denna utredning slutfört sitt
arbete träffade regeringen avtal med
KABI om inköp av det företaget och av
Vitrum och några månader därefter —
fortfarande utan att vi sett läkemedelsförsörjningsutredningens
betänkande

— avtal med Apotekarsocieteten om
förvärv av apoteken och om bildandet
av ett övervägande statligt apoteksbolag.
Förhandlingarna om detta bolag

— och träffandet av avtal — skedde
över huvudet på de tusentals arbetande
i företagen. Om KABI-köpet bereddes
riksdagen tillfälle att i efterhand
uttala sig i höstas, och nu skall vi säga
vad vi tycker om apoteksväsendets förstatligande,
också i efterhand. Vad göras
skall är — nu som i höstas — redan
gjort. Regeringspartiet har majoritet i
båda kamrarna. Det är ett faktum som
vi inte kommer ifrån. Oppositionspartierna
ställs alltså inför fullbordade fakta.
Avtalen är träffade, låt vara med

förbehåll för riksdagens godkännande.
Men sådana förbehåll har i nuvarande
majoritetsläge bara rent formell karraktär.
Det säger sig självt att det i en
sådan situation inte är möjligt att föra
en fruktbringande debatt.

För åtskilliga av de remissinstanser
som haft att uttala sig i ärendet har
läget varit enahanda. Herr Kaijser har
pekat på det. Jag vet av egen erfarenhet,
eftersom jag i mitt civila arbete
haft kontakt med en del remissinstanser,
att många av dessa instanser har
sagt sig att yrkande om att avtalen skulle
upphävas skulle framstå som en inkonstruktiv
och meningslös demonstration,
som ingen skulle ta på allvar, och
att det enda man i det läget kunde göra
var att söka åstadkomma det bästa möjliga
av en dålig situation.

Jag vågar påstå, herr talman, att de
remissyttranden som man nu med mycket
stor tillfredsställelse redovisar i
propositionen och som herr Birger Andersson
med glädje apostroferade, inte
skulle ha givits det innehåll de nu har,
om man fått ta ställning till principiella
riktlinjer för svensk läkemedelsförsörjning
och icke varit bunden. Remissinstanserna
har nu helt enkelt inte kunnat
låta bli att ta hänsyn till att KABIavtalet,
redan innan det godkänns av
riksdagen, var i kraft och börjat förverkligas
och att lagerinventeringar,
personaldispositioner samt långtgående
förberedelser även i övrigt vidtagits på
apotekssidan. Man har inte velat göra
sig löjlig genom att yrka att allt detta
skulle göras ogjort. Praktiskt inriktade
och förnuftiga människor och organisationer
gör helt enkelt inte på det sättet,
har man sagt sig.

I samma läge befinner vi oss på oppositionssidan
här i riksdagen. Vi kan,
som jag nu gör, klaga över förfaringssättet
och kritisera det. Men skall vi
tas på allvar måste vi, som herr Kaijser
också påvisade, utgå från fullbordade
fakta. De värdefulla principiella diskussionerna
dör på det sättet ut.

Den fråga, herr talman, som jag efter

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Ang. omorganisation av apoteksväsendet,
denna långa inledning skulle vilja rikta
till statsrådet Aspling är följande:

Anser herr statsrådet att det förfaringssätt
som här har använts överensstämmer
med de demokratiska traditioner
och den syn på det vedertagna remissförfarandet
såsom detta hittills
brukat tillämpas i vårt land? Tycker
inte statsrådet att förfarandet vittnar
om bristande intresse att medverka i
en samlad debatt om en stor principiell
samhällsfråga och om bristande respekt
för de demokratiska spelregler som i
varje fall vår förutvarande statsminister
i olika sammanhang och senast i
går i ett som vanligt engagerat anförande
starkt pläderade för?

Tycker statsrådet att det skall gå till
på det här sättet? Det finns som bekant
de som har börjat ifrågasätta om inte
tendenser till enpartivälde har börjat
göra sig gällande. Man kan naturligtvis
diskutera om det finns sådana tendenser
och i så fall hur långt de har gått —
jag skall inte gå in på det. Men i varje
fall vittnar det handlingssätt som jag
nu har kritiserat om eripartitänkande
— eller hur, statsrådet Aspling?

Fru FLORÉX-WINTHER (in):

Herr talman! Den lagda propositionen
kallas ju i ingressen ett förslag till
ny organisation av läkemedelsförsörjningen
m. in. Trots detta handlar propositionen
praktiskt taget enbart om en
ny organisation av apoteksväsendet.
Under sken av att det gäller en totallösning
föreläggs alltså riksdagen i dag
ett förslag till lösning av ett delproblem.
Det har ju också påpekats här,
bl. a. av herr Bohman, att någon samlad
bild inte ges. Om så skulle ha skett,
hade det framstått mera klart att apoteksväsendets
organisationsfrågor i detta
sammanhang knappast utgör ett problem
som är avgörande för läkemedelsförsörjningen
och sjukvården i dess
helhet i vårt land.

Det är ingen överdrift att säga att

m. m.

samhället länge har sett fram mot en
slutgiltig lösning på problemet med
läkemedelsförsörjningens organisation.
Med utgångspunkt från resultatet av de
många statliga utredningar, som arbetat
med problemet i snart 50 år, har
man väntat sig att denna proposition
skulle ge ett mycket kraftigt stöd åt de
delar av läkemedelshanteringen som är
väsentliga för de läkemedelsbehövande
patienterna och även betydelsefulla för
den svenska exporten, nämligen läkemedelsforskningen
och läkemedelsproduktionen.
Det skulle ha givits ökade
resurser och maximal effektivitet åt
samhällets övervakning av läkemedelsförsörjningen,
och det borde ha dragits
upp klara gränslinjer mellan läkememedelsproduktionen,
droghandeln, apoteksdistributionen
och samhällets övervakande
organ. Så har emellertid inte
skett. Jag bara konstaterar detta, herr
talman, och vill hänvisa till motionerna
I: 1089 och II: 1281 som tar upp
motiven för förstatligandet. Det är detsamma
som herr Bohman har varit inne
på här och noga preciserat.

Med den givna utgångspunkt som
finns i dagens läge vill jag i stället ta
upp detaljgranskning av apoteksorganisationen
enligt propositionens framlagda
förslag och den utskottsbehandling
som har redovisats här av utskottsordföranden
Birger Andersson.

Apoteken är ju serviceinrättningar
som skall betjäna allmänheten. Målsättningen
bör vara rätt medicin vid rätt
tidpunkt och till ett rimligt pris. Det
betyder att behövliga läkemedel skall
kunna erhållas utan onödig tidsutdräkt,
och att ingen av ekonomiska skäl skall
behöva avstå från att få den bästa medicinen
för sitt vidkommande.

Det är allmänt omvittnat att den
svenska läkemedelsindustrin ifrån dessa
utgångspunkter haft grundläggande
förutsättningar att fungera på ett sätt
som varit tillfredsställande och ställt
höga anspråk. Nu skall dessa förutsättningar
uppfyllas av samhället och skötas
i samhällets regi. Departementsche -

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

Ang. omorganisation av apoteksväsendet, m. m.

fen har på en punkt sagt sålunda —
jag tycker det kan finnas anledning för
mig att citera det ordagrant, då det
ger en bild av hur departementschefen
ser i detta sammanhang —:

”Genom de åtgärder som jag i det
följande kommer att föreslå skapas förutsättningar
för ett slagkraftigt apoteksväsende,
som smidigt kan anpassa
sig till den medicinska, tekniska och
ekonomiska utvecklingen och därigenom
även i framtiden kan tillgodose
kraven på en god läkemedelsförsörjning.
”

Detta tolkar jag på det sättet, herr
talman, att i varje fall departementschefen
vill ha klart utsagt i sin ingress
när han lägger propositionen att apoteken
har fungerat bra.

Målsättningen kvarstår, att man måste
i första hand se till den enskilda människans
bästa, före besparingar, rationaliseringar
in. m. Detta förutsätter att
den lokala spridningen av apotek är sådan
att allmänheten får så nära som
möjligt till apotek. Enligt förslaget är
det ju inte riktigt klart uttalat hur man
på bästa sätt skall tillgodose allmänheten
t. ex. i landsorten och på lokaliseringsorter.

I dag finns 600 apotek, varav 230 är
filialapotek, och så finns det läkemedelsförråd,
1 500 medicinlådor och kommissionärer.

När förslaget går ut på att man skall
helt enkelt lägga ner en del apotek och
bygga ut filialapoteken, har man anledning
att se på denna utveckling med
en viss oro. I samhällets regi borde i
stället servicebehovet ha ännu mera
understrukits, och man borde bygga
ut det apoteksväsende som man har sagt
fungerat bra. Jag vill då kanske framför
allt se en utbyggnad på apoteksförrådssidan.
Det skulle vara ett enkelt sätt och
bli en viktig länk. Enligt mitt tycke har
den frågan alldeles för litet beaktats i
propositionen. Dessa läkemedelsförråd
ger möjligheter att utvidga och ge en
smidig och relativt ekonomiskt god distributionsform
under betryggande sä -

kerhet. Man borde tagit upp en diskussion
om detta i större omfattning i
stället för att bara bygga vidare på filialsystemet.

När det gäller medicinsortimentet på
läkemedelsförråden kan väl sägas som
ett observandum att man för att ge eu
bättre service skulle kunna öka preparatmängden
från 125 till ett större antal.

Självklart är distributionsvägarna
utomordentligt betydelsefulla. Alla andra
enkla distributionsvägar måste undersökas.
Man måste försöka underlätta
distributionen. Jag tror att en organisationsplan
för att på ett lämpligt sätt
inlemma apoteksvarudistributionen i
samhället med olika kommunikationer,
tåg, buss, taxi o. s. v., borde vara något
som man i ökad omfattning skulle
ha gått in för, eftersom man eljest varit
relativt detaljrik. Jag delar den uppfattning
som Frida Berglund gett uttryck
åt i sin motion och som utskottet
företräder. Hon har lagt fram ett förslag
om fria frakter, och utskottet har
sagt att man skall beakta detta i det
fortsatta arbetet. Jag tror att detta är
väsentligt. Det är en väg till en bättre
lösning framför allt för lokaliseringsområden
och på landsbygden över huvud
taget.

Låt mig sedan något gå in på hur personalfrågorna
behandlats av utredningen
och nu av utskottet och hur det ser
ut i propositionen. Förslaget berör en
personalstyrka på cirka 11 000 personer.
Det finns väl då anledning att se på organisationen,
göra en analys av hur
den är uppbyggd och hur arbetsmetoder
och arbetsmoment är ordnade i ett
organisationssammanhang med så mycket
människor.

Förslaget innebär en centralisering av
vissa arbetsuppgifter. Jag utgår självfallet
från att en centralisering inte
drivs så kraftigt att det enskilda apoteket
inte inom rimlig tid kan tillmötesgå
allmänhetens berättigade krav på en
snabb service. Jag tänker därvid självklart,
herr talman, på en omlokalisering
av vissa arbetsuppgifter till ser -

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Ang. omorganisation av apoteksväsendet, m. m.

viceapoteken. Man måste då ställa sig
frågan om det i praktiken verkligen
kommer att fungera så bra. I varje fall
finns det anledning att bevaka denna
fråga noggrant. Apoteksväsendet sysselsätter
vid förstatligandet 900 apotekare
och 2 300 receptarier samt cirka 7 800
apotekstekniker, laboratorietekniker,
städerskor och varubud. I utredningen
och propositionen har man ägnat särskilt
intresse åt legitimationsfrågorna
för viss del av personalen, behörigheten
för famaceuter, avstängningsärenden
m. m.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande
också uppehållit sig vid denna fråga.
Man har bl. a. försökt att formellt finna
nya vägar. Men en av gruppernas, nämligen
apoteksteknikernas, ställning har
inte tagits upp från dessa synpunkter i
utredningen, och det är för mig en
aning förvånande. Jag har hela tiden
både när jag läst propositionen och
remissyttrandena från olika håll där
jag vet att denna fråga varit aktualiserad
samt även i dag när utskottet överlämnat
ärendet till riksdagen sökt denna
fråga.

Apoteksteknikerna kommer i ökad
omfattning in i arbetet, vilket framgår
av det stora antal apotekstekniker som
finns ute på apoteken. De är en mycket
viktig grupp, och deras formella möjlighet
att ta ansvar o. s. v. i sitt arbete
är av mycket stor betydelse. Apoteksteknikernas
formella utbildning är nu
snart fullständigt utbyggd. Denna fråga
har förts fram i olika sammanhang. Den
fackliga organisationen tog redan 1966
upp apoteksteknikernas möjligheter till
att i ansvarshänseende hänföras till kategorin
medicinalpersonal. Detta skedde
vid en uppvaktning hos socialministern.
Sedermera fördes frågan över till
socialstyrelsen för behandling. Så sent
som 1967 — det är visserligen redan
tre år sedan — konfronterades kammaren
med denna fråga genom den ärade
ledamoten herr Ivan Svanström som
ställde en enkel fråga till socialministern
om hur detta ärende hade avance -

rat. Men utredningen som nu har behandlat
olika hithörande frågor och
socialstyrelsen som haft anledning yttra
sig över utredningen och lägga fram
förslag har inte berört frågan. Det är
enligt min mening viktigt att en fråga av
detta slag får sin lösning då det måste
betyda ett bättre utnyttjande av kunnig
personal. Det bör apoteksbolaget,
såvitt jag kan förstå, med det snaraste
ta fasta på.

Socialstyrelsen har i sitt remissyttrande
ifrågasatt en omprövning av ansvarsfördelningen
över huvud taget och
framfört att endast farmaceutisk personal
skall ha legitimation eller vara
medicinpersonal. Det är således en diskussion
som förs i socialstyrelsen, men
den har inte förts fram till utredningen
på annat sätt. Här har den nya bolagsstyrelsen
en av sina viktigaste insatser
att göra, då man nu sätter sig ned och
funderar över hur personalen skall kunna
fungera på ett så bra och riktigt sätt
som möjligt.

Det är också en viss inkonsekvens i
hela resonemanget kring denna fråga,
då vi vet att vid militär beredskap i
detta land är apotekare, farmaceuter,
receptarier och apotekstekniker allesammans
medicinalpersonal och lyder
då under en särskild kungörelse. Att
då inte vid en omorganisation och vid
en ändring av huvudmannaskapet också
ta upp en sådan viktig fråga som man
haft framställan om ser jag som en mycket
stor brist. Det bör ifrågasättas om
inte en gemensam tillsynsmyndighet
skulle underlätta nödvändiga rationaliseringar
i arbetsuppläggningarna och i
övrigt vara till god nytta. Denna gemensamma
tillsynsmyndighet skulle på ett
enklare sätt kunna avpassa författningar
och föreskrifter samt ange ansvarsgrad
och ge förslag till utbildning av olika
slag för att personalen på ett riktigt
sätt skulle uppfylla uppställda krav.

I detta sammanhang kommer självklart
också utbildningsfrågorna in i bilden.
Jag skall uppehålla mig något vid
dem då jag tror att det också är en vik -

Onsdagen den (i maj 1970

Nr 23

Ang.

tig uppgift för apoteksbolaget att se till
att fortbildningen ständigt följs upp för
olika grupper med den snabba utvecklingen
på detta område. Det gäller att
hålla det medicinska och läkemedelsmässiga
kunnandet så aktuellt som
möjligt för att personalen skall kunna
fullgöra sina uppgifter så bra som möjligt.
Det är en betydelsefull arbetsuppgift
för det nya bolaget. Det har funnits
studienämnder för de olika personalkategorierna.
Det blir såvitt jag förstår
en uppgift för apoteksbolaget att
samordna dessa och försöka utvidga de
möjligheter som finns till vidareutbildning,
arbetsledarutbildning, läkemedelslära
och annat som är nödvändigt
för att följa upp områdets aktualiteter
och utveckling så väl som möjligt.

En annan sak som också har samband
med utbildningen är den fria och
rörliga lönepolitik som förordas i propositionen.
En förutsättning är då att
det finns vidareutbildningsmöjligheter,
vilka många gånger kan ha avgörande
betydelse. Jag uppfattar det som om ansvarstjänsterna
på det sättet också lönemässigt
skall kunna ligga friare i ett
lönesystem än tidigare varit fallet. Det
kan vara positivt för viljan till ständig
förkovran och ökat kunnande på detta
område.

Frågorna om demokrati inom företaget
och information till personalen är
också viktiga områden och utgör centrala
problem. I remissyttrandena från alla
arbetstagarorganisationer har just inflytandet
och insynen i arbetet tagits
upp. När det nu också blir en samlad
enhet så är det vad jag kan förstå någonting
som det är mycket enkelt att
föra ut. Kungl. Maj:ts tillsättande av en
organisationskommitté häromdagen och
den expertdelegation som i det sammanhanget
har kommit med i bilden är
en första god början som man kan hoppas
fortsätter ute i regionerna och uppföljs
så att personalen får vara med och
bestämma på alla nivåer. Informationen
till personalen hoppas man också skall
bli gedigen, kontinuerlig och inte ensi -

omorganisation av apoteksväsendet, m. m.
dig, alltså enbart riktad mot personalen,
och att den kommer att bygga på
de moderna principer som man börjat
följa inom detta område.

Företagsnämndsverksamheten är också
under uppbyggnad, och man hoppas
att bolaget skall ge denna verksamhet
sitt klara stöd.

När det gäller läkemedelsinformationen
delar jag uppfattningen som framförts
i motionerna 1:1089 och 11:1281
samt I: 1092 och II: 1279. I dessa motioner
framföres förslag om att socialstyrelsen
och inte apoteksbolaget bör ha
ansvaret för detta område. Det är socialstyrelsen
som skall överblicka och ha
ansvaret för läkemedelsförsörjningen i
vårt land. Jag anser därför att det är
självklart att inte apoteksbolaget, som
ju bara är en del i det stora sammanhanget,
bör ha hand om denna information,
framför allt med tanke på apoteksbolagets
förhållande till bl. a. läkemedelsindustrin.
Enligt mitt sätt att se
skulle ett uttalande från utskottet om
att apoteksbolagets verksamhet borde
begränsas till detaljdistributionen ha
varit motiverat. Jag anser att reservationen
här pekar på en viktig punkt,
som utskottet borde ha tagit fasta på.

Vad sedan gäller datasystemet är väl
detta ett led i rationaliserande syfte,
som i första hand bör betraktas som ett
tekniskt hjälpmedel för förverkligandet
av angivna målsättningar. Det bör inte
främst syfta till att vara personalreducerande.
Jag har blivit något förvånad
över departementschefens skrivning i
yttrandet till utredningen, där det står:
”Enligt förslaget skall modern datateknik
utnyttjas inom bolaget i syfte bl. a.
att få till stånd personalbesparingar
men likväl snabbare expedition, en ekonomiskt
och medicinskt väl avvägd lagerhållning
samt försäljningskontroll.”
Det är punkten om att få till stånd personalbesparingar
som jag känner mig
oroad inför. Effektivitet och höjd försörjningsgrad
måste självklart komma i
första hand, men personalen som kanske
i så fall kan komma att friställas på

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Ang. omorganisation av apoteksväsendet, m. m.

grund av att datasystem införes, måste
givetvis få nya arbetsuppgifter och
komma in i nya arbetsrutiner på ett
riktigt sätt. Jag utgår ifrån att så kommer
att bli fallet.

Jag har, herr talman, nu framfört
några synpunkter på detaljerna i bolagets
uppbyggnad, som jag anser vara
väsentliga. Jag har försökt att se problemen
med personalens bästa i tankarna,
och jag vill avslutningsvis uttrycka
en förhoppning om att reformen
skall ge de sjuka god service och att
personalen skall få så goda förhållanden
som möjligt. Det är något i stil med vad
herr Kaijser sade — man måste hoppas
att reformen skall vara till godo.

Herr talman! Jag ansluter mig till
herr Kaijsers yrkanden om bifall till de
nämnda reservationerna.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Med hänsyn till den
långt framskridna tiden skall jag fatta
mig mycket kort.

Enligt den terminologi som statsrådet
Wickman i en debatt i höstas något
hånfullt använde som beskrivning på
en del talare står jag nu här som den
privata läkemedelsindustrins talföre
riddare. Som en sådan betraktar tydligen
statsrådet Wickman var och en som
inte vill ansluta sig till regeringens s. k.
aktiva näringspolitik. Med den definitionen,
herr talman, har jag ingenting
emot att spela en sådan riddarroll. Jag
skulle gärna kunna utvidga den till att
vara en talför riddare för hela det enskilda
näringslivet, eftersom det ju
dock är det som svarat för att vi så
snabbt har kommit upp till den levnadsstandard
vi nu har och som får
försvara vår position och se till att vi
kan bibehålla den trots ett antal socialdemokratiska
piruetter.

När jag under senare år följt den läkemedelspolitiska
debatten har jag blivit
något förvånad över på vilket sätt
den hanterats. Detta gäller inte minst
vad som sades på den socialdemokra -

tiska partikongressen. Visserligen har
regeringen varit en aning förståndigare
genom att säga att den inte avser att
socialisera läkemedelsindustrin, men
alldeles ostridigt är att man arbetar i
den riktningen.

Jag skulle vilja säga några ord om de
internationella aspekterna, därför att
jag tycker att det ankdammsresonemang
som förs innebär att vi hamnar i
en felaktig diskussion. Som jag ser det
är läkemedelsförsörjningsfrågan i Sverige
någonting helt annat än diskussionen
om svensk läkemedelsindustri. År
1969 publicerades en rapport från
OECD där man redogjorde för det teknologiska
gapet mellan medlemsländerna.
Det var en rapport om den farmaceutiska
industrin. Jag skall inte i detalj
gå in på den utan bara konstatera
att till rapporten bifogats en grafisk
framställning om hur betydelsefulla nya
läkemedel introducerats på marknaden
i nio olika länder under åren 1950—
1966, alltså en tillräckligt lång period
för att få en ordentlig överblick. Man
kan konstatera att av under denna tid
i Sverige lanserade betydelsefulla läkemedel
var endast 3,3 procent tillkomna
inom landet. Resten var import.

Om vi ser på försäljningen i dag ligger
ungefär hälften — och det är en
växande del — på de direktimporterade
läkemedlen. Lägger vi till de preparat
som svensk läkemedelsindustri använder,
alltså licenser, är vi uppe i uppskattningsvis
75—80 procent, och det
är sannolikt att den siffran kommer att
växa. Det innebär alltså att Sverige för
sin läkemedelsförsörjning i växande
grad kommer att bli beroende av den
import av läkemedel vi kan få.

Svensk läkemedelsindustri å andra
sidan har varit en av de mest framgångsrika
svenska industrigrenarna.
Den har en minskande bas i Sverige,
men den är oundgängligen nödvändig
för att skapa möjligheter till framgångsrik
export. Detta är synpunkter som
inte i något enda avseende blivit beaktade
vare sig i den proposition vi be -

Onsdagen den C maj 1970

Nr 23

Ang.

handlade i höstas eller i den vi nu behandlar.
Jag har därför, herr talman,
medvetet använt uttrycket ankdammsresonemang
därför att jag tycker att
diskussionen har blivit snedvriden.

Jag skall nu bara säga några ord om
droghandeln. Utredningen konstaterade,
trots sitt uppdrag att undersöka om
man skulle socialisera droghandeln, att
det fanns få grosshandelsrörelser i Sverige
som visade upp en sådan produktivitetsökning
som den. När man gjorde
jämförelser med andra länders förstatligade
droghandel — jag skall inte
här nämna några namn på länderna —
kunde man konstatera att exemplen
inte var efterföljansvärda. Av det skälet
föredrog man att trots direktiven
föreslå att droghandeln alltjämt skulle
vara enskild. Förutsättningen måste givetvis
vara att de olika droghandlarna
arbetar på lika villkor, om statsrådet
verkligen menar allvar med att droghandeln
skall finnas kvar som en fri,
konkurrerande del i läkemedelsförsörjningen.
Herr Kaijser har redan utvecklat
detaljerna i anslutning till en
reservation.

Slutligen vill jag, herr talman, bara
säga några ord om det nya kontrollaboratoriets
framtida lokalisering. Det har
ju förts mycken diskussion om det
skall ligga kvar i Stockholm eller flyttas
till Uppsala. Något överraskande föreslår
departementschefen överflyttning
till Uppsala. Såvitt är bekant föreligger
det inga utredningar och undersökningar
i denna fråga. De mest
berörda instanserna har blivit helt
överrumplade. Det är alldeles ostridigt
att i vetenskapligt arbete är nätet och
trådarna mellan de olika institutionerna
så utomordentligt täta att det krävs
verkligt ingående analyser innan man
bör skära av dem. Det kan naturligtvis
sägas att det inte är fråga om någon
egentlig omlokalisering, när läkemedelsavdelningen
flyttas från Stockholm till
Uppsala, men det beror ju helt och hållet
på vilken typ av kontakter det gäller.
Är det fråga om närkontakter och

omorganisation av apoteksväsendet, m. m.
personkontakter, är det inte lämpligt
att flytta avdelningen från Stockholm
till Uppsala. Karolinska institutets medicinska
fakultet har ju med en utomordentligt
stor förvåning registrerat
detta. Jag bortser nu, herr talman, från
de personliga problem som naturligtvis
alltid dyker upp i samband med flyttning
till andra bostäder — sådana problem
går det trots allt att lösa på sikt.
Jag ser frågan från den rent sakliga
synpunkten, och jag kan inte finna det
rimligt att riksdagen i dag tar ställning
därtill på det sätt som statsrådet har
föreslagit.

Herr talman! För att göra en lång argumentering
kort ber jag alltså att få
yrka bifall till motionsparet I: 1090 av
fröken Mattson och II: 1277 av fru Gradin
och herr Zachrisson samt motionsparet
I: 1094 av mig själv och II: 1280
av fru Kristensson och fru Eriksson i
Stockholm.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Det har varit många inlägg
i detta ärende. Debatten har rört
sig på ganska vida fält, och efter herr
Wallmarks senaste inlägg finns det
kanske anledning att erinra om att vad
vi diskuterar är frågan om en ny organisation
av apoteksväsendet. Det är
detta ärende propositionen gäller och
det är detta utskotten har behandlat.

Det skulle naturligtvis finnas anledning
att här teckna en bakgrund och ge
en historisk skildring av hur denna reform
har vuxit fram. Jag tror att kammarens
ärade ledamöter håller mig räkning
för om jag inte gör det under denna
kanske något pressade eftermiddag.

Det har nämnts att denna fråga egentligen
haft sin aktualitet under de senaste
50 åren. Det ligger mycket däri.
Det har förekommit en rad olika utredningar.
Låt mig erinra om att det förekommit
utredningar som lagt fram förslag
om omorganisation av apoteksväsendet
1934, 1951 och 1959 utan att
förslagen kunnat läggas till grund för
positiva beslut. Men tiden själv har ver -

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Ang. omorganisation av apoteksväsendet, m. m.

kat för denna reform av många olika
skäl. En del av dessa skäl har framförts
här i dag. I ett läge där samhället är
huvudman för praktiskt taget all sjukhusvård
och för den övervägande delen
av den öppna sjukvården är det,
som jag också framhållit i propositionen,
naturligt att samhället också tar
över det direkta ansvaret för läkemedelsförsörjningen
genom apoteken. En
utveckling i denna riktning har länge
varit på gång genom partiella förändringar.
Flera förslag om längre gående
åtgärder har som jag nämnt framförts
tidigare, men det är alltså först nu som
förutsättningarna föreligger för de avgörande
förändringar som ger samhället
ett aktivt inflytande över de betydelsefulla
läkemedelsfrågorna.

Jag vill understryka att det är med
särskild tillfredsställelse jag noterar att
denna reform kan ske i samförstånd
med Apotekarsocieteten. Jag betraktar
det också som mycket värdefullt att
Sveriges Farmacevtförbund och Apoteksteknikerförbundet
— de stora personalsammanslutningarna
inom apoteksväsendet
— ställt sig mycket positiva
till att ett statligt apoteksbolag
övertar ansvaret för läkemedelsförsörjningen.

Genom den eniga uppslutning som sålunda
råder skapas garantier för att
omvandlingen av apoteksväsendet kan
ske under aktiv medverkan av dem som
arbetar på apoteken. Detta blir givetvis
av stor betydelse för apoteksbolaget i
dess strävan att ge läkare och allmänhet
en god service och att skapa gynnsamma
arbetsbetingelser för de anställda.

Regeringen föreslår i den här propositionen
en rad åtgärder för att stärka
samhällets inflytande på läkemedelsområdet.
Utöver förslaget om ett apoteksbolag
innehåller propositionen förslag
till en omorganisation och en avsevärd
förstärkning av den viktiga läkemedelskontrollen.
Detta förslag syftar till att
skapa ökad trygghet mot de risker som
kan vara förbundna med läkemedel.

Den nya organisationsformen innebär
en samordning och en icke oväsentlig
förstärkning av resurserna.

Förläggningen av läkemedelskontrollen
till Uppsala är — låt mig betona
det, eftersom frågan har varit uppe till
debatt här — ett konsekvent fullföljande
av riksdagens beslut 1965 att förlägga
den integrerade farmaceutiska
och medicinska forskningen och undervisningen
till Uppsala.

Genom propositionens förslag rörande
läkemedelskontrollen och apoteksbolaget
anvisas vägar att bedriva en effektiv
och av producentintressena oberoende
läkemedelsinformation.

I och med att apoteksbolaget löser in
apoteken övertas den läkemedelsproduktion
som nu bedrivs vid apotekens
distriktslaboratorier, d. v. s. tillverkningen
av de s. k. ACO-preparaten. Åtgärden
aviserades i höstas i regeringens
proposition om förvärv av aktiemajoriteten
i läkemedelsföretagen KABI och
Vitrum. Som framhölls redan då kommer
det nya ACO-bolag som skall bildas
att under en övergångstid vara dotterföretag
till apoteksbolaget. I den föreliggande
propositionen slås fast att
övergångstiden skall fastställas till två
år och att alltså ACO-bolaget helt skall
skiljas från apoteksbolaget vid utgången
av 1972. Detsamma kommer att gälla
för Vitrums tillverkningsdel. Jag vill
begagna detta tillfälle att understryka
regeringens principiella uppfattning
att apoteksbolaget och de statliga produktionsföretagen
bör hållas strikt åtskilda
men att starka praktiska skäl talar
för den successiva omställning som
föreslagits.

Herr talman! De frågor som har riktats
till mig skulle kunna föranleda mig
att ta upp en mycket lång debatt. Jag
vill säga till herr Bohman att det ju inte
är så att riksdagen inte haft tillfälle att
diskutera läkemedelsindustrins ställning
och utveckling. Vi hade i riksdagen
en ingående debatt om detta i höstas
i anslutning till propositionen om
KABI och Vitrum.

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

Ang. omorganisation av apoteksväsendet, m. m.

Jag kan inte efter herr Bohmans inlägg
här tolka hans inställning på annat
sätt än att han vill frånta regeringen
möjligheten att på företagssektorn träffa
avtal och sedan redovisa dessa till
riksdagen. Skälet är naturligtvis att herr
Bohman inte vill att staten skall kunna
förvärva några företag. Här har vi olika
meningar, men det är ju ingenting
nytt. I detta fall föreligger ett avtal med
Apotekarsocieteten, som innebär att
överförandet av apoteken till ett bolag
där apotekarna är företrädda kan ske i
samverkan och samförstånd med apotekarna
själva. Det betraktar jag, herr
Bohman, som något mycket positivt både
för reformen som sådan och för utvecklingen
i framtiden.

Herr Bohman ville liksom vidga diskussionen
till en EEC-debatt. Han försökte
verkligen måla upp dystra perspektiv.
Jag tror att herr Bohman kan
ta detta ganska lugnt. Självfallet får apoteksbolaget
en stark förhandlingsposition.
Att ersätta cirka 400 köpare med
en enda måste betyda mycket för exempelvis
uppliandlingsformerna och distributionsformerna.
Vidare blir apoteksbolaget
en mycket kompetent köpare,
som i förhandlingarna kan göra reella
prisjämförelser mellan preparat
som används för samma ändamål men
som också måste beakta läkarnas fria
val av läkemedel.

Av den svenska industrin bör denna
utveckling, tycker jag, närmast hälsas
med tillfredsställelse. För att kunna
hävda sig i konkurrensen på den utan
tvekan viktiga internationella marknaden
är det till stor fördel att här hemma
ha en kompetent köpare. Svensk läkemedelsindustri
kan knappast ha en
bättre hemmamarknad, herr Bohman,
än en marknad där statsmakterna betalar
priset på ett nytt läkemedel, oavsett
hur dyrt det är. Det väsentliga är läkemedlets
medicinska effekter. Var ute i
exempelvis Europa finner herr Bohman
en liknande läkemedelsmarknad? Vi har
sett läkemedelsförsörjningen som en
viktig och stor social fråga. Det bör

också erinras om att utan den stora
satsning som staten gjort på forskningens
område skulle inte den privata läkemedelsindustrin
ha haft den ställning
som den i dag har; den har självklart
kunnat tillgodogöra sig de stora
värden som utbildning och forskning
initierat, i hög grad bekostade av staten.

Jag hinner, herr talman, inte gå in på
alla de enskilda inlägg som här gjorts,
men några ytterligare frågor har riktats
till mig. Jag vill säga till fru FlorénWinther
att frågan om personalens
ställning kommer att tas upp till prövning
under det fortsatta arbetet med
reformens genomförande. Berörda intresseorganisationer
kommer därvid
att få tillfälle att framföra sina synpunkter.
Jag är helt medveten om att
detta är för personalen viktiga och väsentliga
frågor, där vår strävan är att
i de förberedelser som nu förestår ha
en intim och god kontakt med personalorganisationerna.

Det var egentligen herr Kaijser som
först uppkallade mig, men flera av oppositionens
talare har ju följt efter och
ställt frågor. Låt mig emellertid, herr
talman, beröra några frågor som herr
Kaijser tog upp.

Herr Kaijser började något patetiskt
med att säga, att vi har ett apoteksväsende
med anor från 1600-talet. Fungerar
det inte väl? Varför skall det brytas
sönder? Vi bryter inte, herr Kaijser,
sönder apoteksväsendet. Det värdefulla
med denna reform är att vi kan, som
jag redan har sagt, genomföra den i
samverkan med apotekarna själva och
att vi har en fungerande organisation
som skall fortsätta. Värdena i denna
reform ligger bl. a. i samordning och
samverkan. Med modernare organisatoriska
insatser kommer vi utan tvekan
att kunna åstadkomma rationalitet och
effektivitet inom organisationen.

Jag vill gärna säga, och det har jag
framhållit många gånger, att vi har ett
högtstående apoteksväsende i Sverige
som har fungerat och fungerar väl. Men
herr Kaijser skall inte glömma bort att

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Ang. omorganisation av apoteksväsendet, m. m.

det bygger på principer som i sig själva
år från år blir alltmera otidsenliga
från många synpunkter; inte minst gäller
detta privilegiesystemet. Jag skall
inte närmare gå in på den frågan.

Herr Kaijser använde några för honom
ovanligt hårda uttryck när han
gjorde gällande att vi har manipulerat,
som han uttryckte sig, med expeditionsavgifterna;
vi hade satt dem högre i
början på året än vad apotekarsocieteten
begärt, menade han. Det var, herr
talman, en klok åtgärd från vår sida att
göra justeringarna på sätt som skedde
— möjligen var justeringarna inte tillräckliga
med hänsyn till att den under
många år tämligen konstant uppåtgående
trenden i apotekens omsättningssiffror
markant brutits under innevarande
år. Detta har alltså inträffat under
en tid när det nuvarande systemet
gällt. Vi har anledning att med uppmärksamhet
följa utvecklingen på detta
område.

Herr Kaijser skulle här kunna locka
in mig på en debatt om sjukronorsreformen.
Jag skall avstå från en sådan
debatt män hoppas att vi får tillfälle
någon annan gång att diskutera den
frågan. Jag vill bara till protokollet slå
fast att sjukronorsreformen fungerar
mycket väl över hela landet. Herr Kaijser
säger att det har skett en nedgång i
fråga om receptskrivningen på sjukhusen,
att tillströmningen till privatläkarna
har ökat, att receptskrivningen totalt
sett är mindre än tidigare. Man kan
fråga: Skriver då inte privatläkarna recept?
Det måste de självfallet göra. Det
är svårt att för dagen ha någon deciderad
mening om orsakerna till nedgången
beträffande receptskrivningen. Det
har förflutit en mycket kort tid sedan
den här tendensen beträffande apotekens
omsättning bröts, och vi får
kanske anledning att återkomma till
frågan.

Till herr Jacobsson vill jag för att
inget missförstånd skall kvarstå säga
att i propositionen inte har uttalats att

en massa apotek nu kommer att dras in.
Han antydde detta. Fru Florén-Winther
har redan sagt att vi har 362 självständiga
apotek och 232 filialapotek. Jag
har ansett det mycket angeläget att understryka
i propositionen att servicefrågorna
beaktas såsom väsentliga i
fortsättningen, inte minst med hänsyn
till glesbygderna.

Enligt propositionen skall apoteksbolaget
få vidare uppgifter än det nuvarande
apoteksväsendet. Bland annat
kommer bolaget att besluta i frågor om
apotekens lokalisering och öppethållande.
Bolaget kommer — inom givna
rambestämmelser — att avväga sin servicenivå
i fråga om lagerhållning av läkemedel
och tillhandahållande av tjänster.
I detta sammanhang vill jag återigen
understryka att det måste vara en
väsentlig fråga för det nya bolaget att
upprätthålla servicen på en för allmänheten
god nivå.

Jag vill stryka under ytterligare en
sak innan jag avslutar mitt inlägg. Jag
avser utvecklingen av farmacin inom
sjukvården. Den frågan kanske är en av
de mest väsentliga i ett framtida perspektiv,
men den har redan i dag en
stor aktualitet. Den nya organisationen
ger ökade möjligheter att tillvarata och
vidareutveckla den farmaceutiska personalens
insatser inom sjukvården. På
detta område tror jag att vi bara står i
början av en viktig utveckling.

Herr talman! Jag har redan sagt att
det egentligen är ett gammalt reformönskemål
som nu förverkligas. Denna
fråga är viktig; det är en väsentlig reform
riksdagen har att ta ställning till.
I och för sig är det en viktig händelse
att apoteken övergår från privat till
statlig ägo, men det mest betydelsefulla
är att det högtstående svenska apoteksväsendet
genom denna reform förs över
till en enhet med modernare organisationsformer.
Härigenom får samhället
ökade möjligheter att i samarbete med
apotekarkåren verka för en god läkemedelsförsörjning
i vårt land.

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

Ang. omorganisation av apoteksväsendet, m. m.

Herr KAIJSER (in):

Ilerr talman! Departementschefen erinrade
i början av sitt anförande om att
under årens lopp många utredningar
lagt fram förslag om ändring av apoteksväsendet
— första gången 1934 och
vidare fram till 1959. Först nu kan man
genomföra reformen. Varför kunde man
inte göra det de föregående gångerna?
Jo, därför att remissbehandlingen sköt
sönder förslagen. Denna gång har det
inte förekommit någon remissbehandling,
och på det sättet har man kommit
undan. Man kan åtminstone om man
vill vara elak tolka det hela på det sättet.

Detta är en reform i samförstånd, sade
departementschefen också. Ja visst,
det är en reform i samförstånd. Man
konstaterade att de politiska förutsättningarna
för att socialisera apoteksväsendet
förelåg. Då fann apotekarna det
angeläget att ställa sina erfarenheter,
sina kunskaper och sin organisation så
att säga till förfogande för det ändamålet.
Jag anser att det var ett riktigt och
förståeligt ställningstagande från deras
sida. Deras ställningstagande skall, hoppas
jag, medföra att det hela kommer
att fungera mycket bra. Jag är ändå
inte säker på att det till att börja med
var så man önskade att det skulle bli.
Det kanske också fanns andra synpunkter
på frågan.

Jag uppskattar i mycket hög grad departementschefens
yttrande att det bör
vara en strikt skillnad mellan apoteksbolaget
och de producerande företagen.
Så blir det om två år, men vi har en tid
dessförinnan. En viss del av verksamheten
består fortfarande av extemporeberedningar.
Jag föreställer mig att de
även i fortsättningen skall få förekomma
i samma lilla utsträckning som nu.
Det är här fråga om en produktion som
apoteksbolaget självt får bestämma priset
på.

Vi talade om de 30 öre som fick tas
ut några månader tidigare och tioöringen
som fick tas ut extra. Jag vet inte
om man på regeringssidan hade möjlig -

het alt spå att det skulle bli en tillbakagång
i ökningen av antalet recept.
Jag tycker också, herr statsråd, att det
skall bli trevligt att diskutera 7-kronorsreformen
en annan gång. Den hör inte
till denna fråga utan kom in från sidan
som en belysning. Faktum är att väntelistorna
på sjukhusen har blivit längre,
att de patienter som vill söka till ett
sjukhus får vänta längre innan de kommer
dit. Jag vet inte vad det kan vara
för psykologiska faktorer som gör att
patienter så gärna vill gå till de privatpraktiserande
läkarna.

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! Jag blev litet besviken
över att statsrådet Aspling tydligen inte
ville förstå mina frågor. Det svar jag
fick var nämligen inte något riktigt
svar. Det kan också hända att det berodde
på att han inte kunde svara. Hänvisningen
till de debatter vi tidigare
har fört om olika sektorer inom läkemedelsförsörjningen
visar ju att statsrådet
i varje fall måste ha missförstått
mig. Debatterna hittills har ju rört just
delproblem, och vi har varje gång varit
bundna och inte kunnat dra upp de
principiella riktlinjer som är av väsentlig
betydelse i denna stora fråga.
Vi är lika låsta i dag och kan inte fritt
ta den ställning vi eventuellt skulle vilja
ta.

Statsrådet säger att min argumentation
naturligtvis beror på att moderata
samlingspartiet inte vill att staten
över huvud taget skall förvärva några
företag. Nej, vi har inte generellt låst
oss utan vi vill att det skall kunna åberopas
särskilda skäl varje gång ett förstatligande
diskuteras. Vi vill också få
tillfälle att diskutera dessa skäl. Vi vill
inte finna oss i att bli ställda inför fullbordade
fakta och inte ha möjlighet att
debattera. Jag har tidigare sagt att ett
elementärt krav kan i varje fall oppositionen
få ställa i en demokrati, och
det är att få tillfälle att säga nej. Vi berövas
t. o. m. tillfället att säga nej när

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Ang. omorganisation av apoteksväsendet,
staten för oss presenterar förslag som
redan är låsta. Det är på den punkten
jag framför allt koncentrerat min kritik
mot statsrådet Aspling och mot det
sätt på vilket man agerar på socialdemokratiskt
håll.

Sedan förklarar statsrådet att vad vi
diskuterar här i dag är bara organisationen
av apoteksväsendet och frågar
varför vi skall dra in alla möjliga andra
saker. Men förslaget får och måste få
konsekvenser för tidigare led, eftersom
den enda avnämaren i Sverige blir, för
att citera herr Birger Andersson, ”världens
största läkemedelsköpare”. Jag
kan inte acceptera argumentet att den
omständigheten att samhället är huvudman
för sjukvården motiverar att samhället
också skall ha inflytande över
produktionen och distributionen av läkemedel.
Tillspetsar man det argumentet,
leder det till att även läkemedelsindustrin
måste förstatligas. Tillämpar
man det på andra sektorer — televerket,
försvaret, SJ — skulle en oändlig
mängd av svenska företag omedelbart
förstatligas därför att de är leverantörer
till de stora offentliga sektorer som
dessa institutioner täcker. Det måste
kunna åberopas andra motiv, men sådana
finns inte. Blir priserna lägre,
blir servicen bättre, blir kontrollen
bättre? Blir det över huvud taget en effektivare
och mera flexibel läkemedelsdistribution?
Det har inte påståtts och
inte kunnat påstås.

Man gör gällande att den s. k. reformens
betydelse består i att den kommit
till i samförstånd med Apotekarsocieteten.
Jag kallar det inte för förhandling
om jag, när jag sätter mig vid
förhandlingsbordet, lägger en pistol på
bordet och säger: Nu skall vi förhandla.
Statsrådet vet mycket väl att det enda
alternativ som stod till buds för Apotekarsocieteten
var ett helförstatligande.
I det läget valde Apotekarsocieteten
det minst olämpliga av de två förslagen.

För övrigt vet statsrådet att det pågår
en rättegång för att klara ut om

m. m.

Apotekarsocietetens företrädare över
huvud taget var behöriga att träffa avtalet
med staten.

Samförståndet är alltså rätt avlägset!

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Statsrådet Aspling avvisade
huvuddelen av vad jag sade med
ungefär samma motivering som herr
Bohman var inne på nu, att vad vi i
dag diskuterar är förstatligande av apoteken
och ingenting annat. Eftersom vi
i efterhand har konstaterat att det inte
var mycket att göra åt den saken, så är
det inte mycket att diskutera.

Men, herr statsrådet Aspling, det är
ju inte på det sättet. Här finns en rad
följdförslag, även om man vill mena att
den egentliga debatten om läkemedelsindustrin
togs i höstas.

Vi har också sagt i vår motion: låt
oss begränsa oss till ett — i och för sig
onödigt — förstatligande av apoteken.
Men det har statsrådet och utskottet
inte velat vara med om. Det var dock
skälet till att jag tog upp dessa frågor.
Tiden medger kanske inte någon ytterligare
debatt på den punkten.

Beträffande lokaliseringen till Uppsala
vill jag säga att när statsrådet säger
att detta är ett följdbeslut av riksdagens
tidigare beslut om ett farmacevtiskt
centrum på Artillerifältet, är det
väl en ganska tunn tråd som knyts samman.
Det låg i varje fall inte i beslutet.
De rent sakliga motiv som förts fram
av medicinska faktulteten i Stockholm
visar väl också detta. Den har inte ens
fått möjlighet att yttra sig i frågan. Jag
undrar om inte ordets makt över tanken
— med begreppet farmaci i båda
fallen — har lockat till detta enligt min
uppfattning litet för snabba ställningstagande.
Det är inte minst de kliniska
prövningarna som är betydelsefulla,
och det är väl där Karolinska institutet
har sin stora betydelse.

Statsrådet hade en argumentering beträffande
prissättningen, läkemedelsindustrin
och hemmamarknaden, som var

Onsdagen den (i maj 1970

Nr 23

Ang. omorganisation av apoteksväsendet, m. m.

något svår att följa. Det föreföll som
om statsrådet sade att genom att staten
så hårt engagerar sig här, kan man betala
nästan vilka priser som helst för
goda läkemedel, och därför stöder man
hemmamarknaden på bästa sätt.

Herr talman! Eftersom tiden är begränsad
för ett kort inlägg vill jag bara
sluta med att säga, att om jag tolkat detta
statsrådets inlägg rätt förefaller det
som om statsrådet över huvud taget
inte följt med i diskussionen rörande
den internationella prissättningen på
läkemedel. Om man resonerar på det
sättet, diskuterar man ju inte möjligheterna
att få lägsta möjliga pris på de
bästa produkterna.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Wallmark att jag verkligen har följt
denna debatt. Det kan ju inte vara oväsentligt
för den privata svenska läkemedelsindustrin
hur den svenska hemmamarknaden
fungerar, och det kan ju
inte vara helt oväsentligt, herr Wallmark,
vilka sociala inslag som finns på
den svenska läkemedelsmarknaden. De
är omfattande och betydelsefulla. Vi
tog en reform för några år sedan som
vi menade var viktig för sjuka människor;
de får genom sjukförsäkringen
läkemedel till mycket kraftigt reducerade
priser. Jag tror att man bör ha
klart för sig, herr Wallmark, att en läkemedelsmarknad
av den svenska karaktären
är och kommer att vara till
fördel för svensk läkemedelsindustri.

Jag tror att den svenska läkemedelsindustrin
liksom hittills också kommer
att kunna hävda sig väl på den utländska
marknaden — det är min förhoppning.
Den har varit framgångsrik — jag
har redan sagt det — och jag kan på
intet sätt finna att det apoteksbolag som
vi diskuterar i dag skulle lägga hinder
i vägen för den. Om läkemedelsindustrin
även i fortsättningen är effektiv
och konkurrenskraftig kommer den säkerligen
också att kunna hävda sig bå 5

Första kammarens protokoll 1970. Nr 23

de bär hemma och utomlands. Herr
Wallmark skall inte glömma bort —- och
inte herr Bohman heller — att vi redan
i dag på detta område har vissa kontroller.
Vi har registreringen av specialiteterna,
vi har nyss talat om läkemedelsnämndens
uppgift att övervaka
skäligheten i prissättningen etc. Jag
tror att herrarna mera av politiskt taktiska
skäl söker blåsa upp denna fråga.

Jag har mycket svårt att förstå herr
Bohman. Det vore frestande att ta upp
eu debatt med honom, men jag skall bara
göra den reflexionen att då man från
högerhåll — förlåt mig, herr talman,
från moderata samlingspartiets sida —
kritiserar statliga företag i olika avseenden
i det man säger, så gott det går,
att de är ineffektiva, orationella o. s. v.,
så är det icke utan intresse att när vi
står inför uppgiften att skapa ett enligt
min uppfattning viktigt apoteksbolag,
vill moderata samlingspartiet redan
från början beröva det bolaget effektiva
möjligheter att utveckla sin verksamhet.
Det är icke utan intresse att konstatera
detta. Det vill jag gärna ha noterat
i denna debatt.

Får jag sedan, herr talman, allra sist
säga när det gäller lokaliseringen till
Uppsala att läkemedelskontrollen omfattar
dels medicinska, dels farmaceutiska
moment. Vid ett enda universitet
i landet finns såväl medicinsk som farmaceutisk
fakultet, och det är i Uppsala.
Härtill kommer att institutioner
under de båda fakulteterna som har
särskild betydelse på läkemedelsområdet
är föremål för en långtgående integration
inom det biomedicinska centrum
som nu växer fram i Uppsala. Det
har alltså förelegat mycket starka sakliga
motiv för att i propositionen ange
denna förflyttning som vi nu diskuterar.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Får jag säga till herr
Aspling att världen är full av människor
som inte förstår sitt bästa. Det

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Ang. omorganisation av apoteksväsendet,
är alldeles uppenbart. Eftersom det statliga
apoteksbolaget nu skall bli den
bästa grogrund som svensk läkemedelsindustri
kan få från hemmamarknadssynpunkt,
är det något anmärkningsvärt
att den inte begripit detta. Men statsrådet
förstår det ju, och det skall den
vara tacksam för. Jag förmodar att den
så småningom kommer att på något
lämpligt sätt framföra sin ödmjuka
tacksamhet för att statsrådet har tänkt
för den.

Jag är bara inte helt säker på att utvecklingen
kommer att gå i den riktningen;
men därom bär vi olika meningar.

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! Jag måste erkänna att
jag har litet svårt att följa statsrådets
tankegång. Herr Aspling gör gällande
att när man nu bestämt sig för att skapa
ett apoteksbolag är moderata samlingspartiet
ute efter att av politiska
skäl göra det svårt för bolaget att utveckla
sig effektivt. Så förhåller det sig
naturligtvis inte. Vad jag här har frågat
efter är de sakliga motiven för förstatligandet
av apoteksväsendet. Jag har
begärt att man från statens sida skall
redovisa både motiv och konsekvenser
och att vi på oppositionssidan skall få
tillfälle att sakligt och meningsfullt debattera
dessa. Det borde räcka som argument
i debatten. Jag hävdar också
att den omständigheten att staten redan
har stark kontroll över läkemedelsförsörjningen
gör det mindre behövligt att
förstatliga än vad fallet eljest skulle
varit.

Om jag får försöka lära statsrådet
Aspling hur det skall gå till när man
lägger fram sådana här förslag inför
riksdagen, bör det enligt min mening
ske på följande sätt: Om man har ett
svårt problem som man vill lösa förutsättningslöst
skall man först tillsätta
en utredning med experter som får redovisa
olika alternativ till principiella
lösningar. Därefter skickas dessa ut på

m. m.

remiss så att remissinstanserna får tillfälle
att säga sin mening om de olika
alternativen. Regeringen bestämmer sig
för vilket av alternativen som är bäst
varefter vi bereds tillfälle att diskutera
dem här i riksdagen. När riksdagen har
fattat sitt beslut, skall regeringen genomföra
det.

Här bär regeringen gjort tvärtom.
Först har man träffat avtal med utomstående
och också börjat förverkliga
dem. Sedan har man gått till riksdagen
och frågat vad den tycker. Det är fortfarande
enligt min mening en elementär
demokratisk rättighet för oppositionen
att tillförsäkras att få vara med
och debattera på ett meningsfullt sätt
och inte i efterhand, när saken redan är
avklarad. Och att framföra sådana synpunkter
det innebär inte att man av,
som det hette, politiska skäl söker strid.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag lyssnade naturligtvis
uppmärksamt på de lärdomar som
herr Bohman här generöst har delgett
mig.

När han i ett tidigare inlägg ville göra
gällande att överenskommelsen mellan
staten och Apotekarsocieteten och
det förslag som regeringen sedan lagt
fram i propositionen har tillkommit
utan att oppositionen fått göra sig hörd,
så vill jag säga till herr Bohman att han
självfallet har rätt att rösta mot förslagget.
Han har i den kommande voteringen
fullkomlig frihet att säga att han inte
vill vara med om det. Men jag vill
framhålla för herr Bohman att det inte
lades några revolvrar på bordet vid de
överläggningar vi förde med apotekarna
— jag bär inga skjutvapen. Det var
överläggningar där de olika representanterna
insåg att vi hade en gemensam
fråga att diskutera. Det kan, herr Bohman,
inte vara en tillfällighet att vi i
dag står framme vid en reform som under
tre decennier varit föremål för utredning
efter utredning. Man har med
tiden fått klart för sig att en reformering
förr eller senare var nödvändig.

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

Nu kommer vi att genomföra reformen.
Skulle vi inte ha gjort det nu så
kan herr Bohman vara helt övertygad
om alt det apoteksväsende vi har i dag
inom en relativt näraliggande framtid
ändå genom utvecklingen i sig själv
hade tvingat fram icke oväsentliga förändringar.
Jag skall inte ytterligare utveckla
detta, men min bakgrund och
mitt engagemang på detta område gör
att jag i dag diskuterar en fråga som
jag på sitt sätt inifrån har följt under
många år. Jag vill inte påstå att jag är
sakkunnig, men någorlunda bär jag ändå
haft möjlighet att blicka in i det
svenska apoteksväsendets karaktär.
Vårt apoteksväsende innehåller många
värden. Dessa skall inte förskingras
utan vidareutvecklas i det nya bolaget
— det är min bestämda mening.

Herr Bohman försöker egentligen
säga följande: Genom att vi skapar ett
statligt apoteksföretag kommer privata
svenska läkemedelsindustrier i en så
dålig position att de egentligen riskerar
att kapsejsa. Men, herr Bohman,
dessa läkemedelsföretag kommer i fortsättningen
att ha samma möjligheter
som hittills att sälja läkemedel på den
svenska marknaden. I stället för 400
apotekare som köper var för sig kommer
ett enda bolag att kunna förhandla
om priser och leveranser. Jag är, herr
Bohman, alldeles övertygad om att den
svenska läkemedelsindustrins konkurrenskraft
kommer att hävda sig väl i
fortsättningen. På den punkten har jag
tydligen en större tillförsikt än herr
Bohman.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
förevarande utlåtandet hemställt.

Ang. apoteksbolagets verksamhet

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 98, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till ny organisation
av läkemedelsförsörjningen m. m.

Ang. apoteksbolagets verksamhet
och Kungl. Maj:ts i .statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag
till socialstyrelsen jämte motioner.

(Debatt rörande detta utlåtande både
förekommit i anslutning till behandlingen
av andra lagutskottets utlåtande
nr 37.)

Sedan Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1 beräknat medel för kostnader för
statlig läkemedelskontroll hade Kungl.
Maj:t i propositionen nr 74, under åberopande
av utdrag av statsrådsprotokol
let över socialärenden för den 13 mars
1970, föreslagit riksdagen, såvitt nu vore
i fråga, att

1. godkänna de allmänna riktlinjer
för en omorganisation av apoteksväsendet
och för dess verksamhet som angivits
i statsrådsprotokollet,

2. bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna
den mellan staten och apotekarsocieteten
träffade överenskommelsen
om formerna för avlösning av nuvarande
apotekssystem,

3. bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att såsom likvid för vissa förvärv
från apotekarsocieteten till denna
utgiva en revers på 7 500 000 kronor,

4. bemyndiga Kungl. Maj :t att använda
30 000 000 kronor ur fonden för
reglering av läkemedelsprisen m. m.
för aktieteckning i apoteksbolaget,

5. godkänna de riktlinjer för organisationen
m. m. av den statliga läkemedelskontrollen
som framginge av
statsrådsprotokollet,

6. besluta, att inom socialstyrelsen
skulle den 1 januari 1971 inrättas en
läkemedelsavdelning med ett därtill anslutet
läkemedelslaboratorium,

7. besluta, att statens farmacevtiska
laboratorium samt Svenska farmakopékommittén
skulle upphöra vid utgången
av år 1970,

8. bemyndiga Kungl. Maj :t att vid socialstyrelsen
inrätta tjänster på löneplan
C i enlighet med vad som föreslagits
i statsrådsprotokollet,

9. till Statens farmacevtiska laboratorium
för budgetåret 1970/71 på drift -

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Ang. apoteksbolagets verksamhet
budgeten under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 2 015 000 kronor,

10. till Svenska farmakopékommittén
m. m. för budgetåret 1970/71 på driftbudgeten
under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 225 000 kronor,

11. till statlig läkemedelskontroll för
budgetåret 1970/71 på driftbudgeten
under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 3 200 000 kronor.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
1, enligt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 2 januari
1970, föreslagit riksdagen att till Socialstyrelsen
för budgetåret 1970/71 anvisa
ett förslagsanslag av 35 100 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande i anledning av propositionen
nr 74 väckta motioner, nämligen dels

de likalydande motionerna 1:
1089, av herr Bohman in. fl., och II:
1281, av herr Magnusson i Borås m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte

1. beträffande Kungl. Maj:tis hemställan
under 1, med ändring av de allmänna
riktlinjer för en omorganisation av
apoteksväsendet och för dess verksamhet
som departementschefen angivit,
besluta,

a. att avtalet mellan staten och apoteksbolaget
skulle få en sådan formulering,
att det klart framginge, att apoteksbolaget
endast skulle syssla med
detalj distribution av läkemedel,

b. att i enlighet med vad i motionerna
anförts en klar gränsdragning skulle
göras mellan å ena sidan statens kontrollerande
verksamhet beträffande läkemedelsförsörjningen
och å andra sidan
detaljdistributionen,

c. att all priskontroll av läkemedel
skulle förbehållas socialstyrelsen,

d. att den statliga informationsverksamheten
beträffande läkemedel skulle
koncentreras till socialstyrelsen,

e. att Vitrums droghandelsrörelse ef -

ter en övergångstid skulle skiljas från
apoteksbolaget,

f. att uttala, att i enlighet med vad i
motionerna anförts en sortimentsorienterad
distribution av nu använda modell
borde bibehållas,

2. beträffande Kungl. Maj :ts hemställan
under 5, med ändring av de riktlinjer
för organisation m. in. av den
statliga läkemedelskontrollen som av
departementschefen föreslagits, besluta
om inrättande av en kontrollorganisation
med självständig chef enligt den
modell som socialstyrelsen förordat i
sin utredning ”Läkemedelskontrollens
organisation”,

3. beträffande Kungl. Maj:ts hemställan
under 6 besluta, att inom socialstyrelsen
den 1 januari 1971 skulle inrättas
en läkemedelsavdelning,

4. beträffande Kungl. Maj :ts hemställan
under 8 bemyndiga Kungl. Maj:t
att vid socialstyrelsen inrätta tjänster
på löneplan C i enlighet med vad i det
föregående föreslagits,

5. beträffande Kungl. Maj:ts hemställan
under 11, i enlighet med vad i motionerna
anförts, till statlig läkemedelskontroll
för budgetåret 1970/71 på driftbudgeten
under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 3 200 000 kronor,

dels de likalydande motionerna I:

1090, av fröken Mattson, samt II: 1277,
av fru Gradin och herr Zachrisson,
vari anhållits, att riksdagen till Kungl.
Maj :t måtte uttala sig mot en omlokalisering
av läkemedelskontrollorganiisationen
från Stockholm till Uppsala,

dels de likalydande motionerna I:

1091, av herr Olsson, Johan, och fru
Olsson, Elvy, samt II: 1278, av herr Gustavsson
i Alvesta in. fl., vari yrkats, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 74 skulle

1. godkänna vad i motionerna anförts
angående garantier för glesbygdernas
läkemedelsförsörjning,

2. besluta, att de i propositionen föreslagna
sju läkemedelsförsörjnings -

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

regionerna skulle indelas i serviceområden
med ett särskilt serviceapotek i
varje område, samt

3. uttala sig för eu skyndsam utbyggnad
av sjukhusapoteken,

dels de likatydande motionerna I:

1092, av herr Pettersson, Kort, in. fl.,
och It: 1279, av herr Hovhammar in. fl.,
vari föreslagits, att riksdagen vid behandling
av proposition nr 74 skulle
uttala,

1. att ACO:s och Vitrunis produktionsenheter
helt borde skiljas ifrån
apoteksbolaget,

2. att läkemedelsinformationen borde
åvila socialstyrelsen,

3. att den allmänna läkemedelskontrollen
även i fortsättningen borde åvila
socialstyrelsen,

4. att ansvaret för priskontrollen borde
åvila socialstyrelsen,

5. att utgående registrerings- och
årsavgifter borde beräknas så att kostnaderna
täcktes,

dels de likalydande motionerna I:

1093, av herr Stefanson in. fl., och II:
1282, av fru Nettelbrandt m. fl., vari
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla,

1. att hela Vitrum samt ACO-bolaget
måtte erhålla en från apoteksbolaget
fristående ställning redan från apoteksbolagets
start den 1 januari 1971,

2. att socialstyrelsens läkemedelsnämnd
dels måtte givas rätt att på eget
initiativ pröva och fastställa skäligt
pris på läkemedel i de fall nämnden så
funne lämpligt, dels måtte åläggas att
efter anmälan pröva skäligheten i ett
pris varom apoteksbolaget och läkemedlets
producent vore överens,

3. att statens läkemedelskontroll ej
måtte inordnas under socialstyrelsen
utan givas en självständig ställning, i
huvudsak på det sätt socialstyrelsen
själv i en utredning föreslagit,

dels de likalydande motionerna /:
109b, av herr Wallmark, samt 11:1280,
av fru Kristensson och fru Eriksson i
Stockholm, vari yrkats, att riksdagen
skulJe avslå Kungl. Maj:ts förslag att

Anj{. apoteksbolagets verksamhet
förlägga den nya kontrollorganisationen
för läkemedel till Uppsala,

dels ork motionen 11:1270, av fru
Berglund in. fl., vari föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
begära prövning av förutsätiningarna
att eliminera eller minska fraktkostnaderna
på medicin.

Vidare hade utskottet behandlat följande
vid riksdagens början väckta motioner,
nämligen

dels de likalydande motionerna 1: 652,
av fru Florén-Winther, och 11:742, av
herr Carlshamre, vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära, att en tjänst som barnpsykolog
måtte inrättas vid socialstyrelsen,

dels ock de likalydande motionerna
1:7Öl, av herr Wikström in. fl., och
II: 802, av herr Romanus in. fl., vari
anhållits, att riksdagen måtte besluta att
för budgetåret 1970/71 till Föreningen
Adoptionscentrum anvisa ett anslag av
45 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1. beträffande droghandelns ställning
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1089 och 11:1281 samt 1:1093 och
II 1282, samtliga såvitt nu vore i fråga,

2. beträffande priskontrollen att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 1089
och 11:1281, 1:1092 och 11:1279 samt
1:1093 och 11:1282, samtliga såvitt nu
vore i fråga,

3. beträffande läkemedelsinformationen
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1089 och II: 1281 samt I: 1092 och
II: 1279, samtliga såvitt nu vore i fråga,

4. beträffande vissa fraktkostnader
att riksdagen måtte i anledning av motionen
11:1276 som sin mening giva
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet i
utlåtandet anfört,

5. beträffande föremålet för apoteksbolagets
verksamhet att riksdagen måtte
avslå motionerna I: 1089 och II: 1281,
såvitt nu vore i fråga,

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Ang. apoteksbolagets verksamhet

6. beträffande riktlinjer för läkemedelsdistributionen
att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj ds förslag och
i anledning av motionerna 1:1091 och
II: 1278 som sin mening giva Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört,

7. att riksdagen, i vad frågan ej behandlats
under 1—3, 5 och 6, måtte godkänna
de allmänna riktlinjer för en
omorganisation av apoteksväsendet och
för dess verksamhet som angivits i statsrådsprotokollet
över socialärenden för
den 13 mars 1970,

8. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna I: 1092 och II: 1279 samt
1:1093 och 11:1282, samtliga motioner
såvitt anginge drivandet av ACO:s och
Vitrums verksamhet som dotterbolag
till apoteksbolaget, bemyndiga Kungl.
Maj:t att godkänna den mellan staten
och apotekarsocieteten träffade överenskommelsen
om formerna för avlösning
av nuvarande apotekssystem,

9. att riksdagen måtte bemyndiga
fullmäktige i riksgäldskontoret att såsom
likvid för vissa förvärv från apotekarsocieteten
till denna utgiva en revers
på 7 500 000 kronor,

10. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att använda 30 000 000 kronor
ur fonden för reglering av läkemedelsprisen
m. m. för aktieteckning i
apoteksbolaget,

11. beträffande läkemedelskontrollens
organisation in. m. att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och i anledning av motionerna
1:1092 och 11:1279 samt med avslag å
motionerna 1:1089 och 11:1281 samt
1:1093 och 11:1282, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga,

a. godkänna de riktlinjer för organisation
in. m. av den statliga läkemedelskontrollen
som framginge av
statsrådsprotokollet,

b. besluta, att inom socialstyrelsen
skulle den 1 januari 1971 inrättas en
läkemedelsavdelning med ett därtill anslutet
läkemedelslaboratorium,

c. bemyndiga Kungl. Maj:t att vid
socialstyrelsen inrätta tjänster på löneplan
C i enlighet med vad som föreslagits
i statsrådsprotokollet,

12. beträffande läkemedelskontrollens
förläggning att riksdagen måtte med
avslag å motionerna I: 1090 och II: 1277
samt I: 1094 och II: 1280 som sin mening
giva Kungl. Maj :t till känna vad
utskottet i utlåtandet anfört,

13. att riksdagen måtte besluta, att
statens farmacevtiska laboratorium samt
Svenska farmakopékommittén skulle
upphöra vid utgången av år 1970,

14. att riksdagen måtte för budgetåret
1970/71 på driftbudgeten under
femte huvudtiteln anvisa

a. till Statens farmacevtiska laboratorium
ett förslagsanslag av 2 015 000 kronor,

b. till Svenska farmakopékommittén
m. m. ett förslagsanslag av 225 000 kronor,

15. att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj ds förslag och med avslag
å motionerna I: 1089 och 11:1281
samt 1:1092 och 11:1279, nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, för budgetåret
1970/71 på driftbudgeten under
femte huvudtiteln anvisa

a. till Statlig läkemedelskontroll ett
förslagsanslag av 4 100 000 kronor,

b. till Socialstyrelsen ett förslagsanslag
av 34 200 000 kronor,

16. beträffande tjänst som barnpsykolog
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:652 och 11:742,

17. beträffande anslag till Föreningen
Adoptionscentrum att riksdagen måtte
avslå motionerna I: 701 och 11:802.

Reservationer hade avgivits

1, beträffande droghandelns ställning,
av herrar Bohman (m), Kaijser (m) och
Nordstrandh (m) samt fröken Ljungberg
(m), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under 1 hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj ds förslag och med bifall till motio -

Onsdagen den (i inaj 1970

Nr 23

nerna I: 1089 ocli II: 1281 samt I: 1093
och 11:1282, samtliga såvitt nu vore i
fråga, som sin mening giva Kungl. Maj:t
till känna vad reservanterna anfört;

2, beträffande priskontrollen

a. av herrar Syman (fp), Wirtén
(fp), Sils-Eric Gustafsson (ep), Wikström
(fp), Johan Olsson (ep), Mattsson
(ep), Enskog (fp), Antonsson (ep),
Andersson i Knäred (ep) och Mundebo
(fp), vilka ansett, alt utskottets yttrande
i viss del bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under 2 hemställa, att
riksdagen måtte med avslag å motionerna
1:1089 och 11:1281 samt 1:1092
och II: 1279 samt med bifall till motionerna
I: 1093 och II: 1282, samtliga såvitt
nu vore i fråga, isom sin mening
giva Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

b. av herrar Bohman (m), Kaijser
(m) och Sordstrandh (m) samt fröken
Ljungberg (m), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i visis angiven
del lyda så, som reservationen visade,
samt att utskottet bort under 2 hemställa,
att riksdagen mätte med bifall till
motionerna 1:1089 och 11:1281 samt
I: 1092 och II: 1279 samt med avslag å
motionerna 1:1093 och 11:1282, samtliga
såvitt nu vore i fråga, som sin mening
giva Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört;

3, beträffande läkemedelsinformationen,
av herrar Bohman (in), Kaijser
(m) och Sordstrandh (m) samt fröken
Ljungberg (m), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla den
avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 3 hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1089 och 11:1281 samt
1:1092 och 11:1279, samtliga såvitt nu
vore i fråga, som sin mening giva Kungl.
Mairt till känna vad reservanterna anfört; 4,

beträffande föremålet för apoteksbolagets
verksamhet, av herrar Bohman
(m), Kaijser (m) och Sordstrandh (m)
samt fröken Ljungberg (m), vilka —

Ang. apoteksbolagets verksamhet

vid bifall till såväl reservationen 1 som
reservationerna 2 b och 3 — ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den ändrade lydelse, denna reservation
visade, samt att utskottet bort under 5
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 1089 och II: 1281,
såvitt nu vore i fråga, som sin mening
giva Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört;

5, beträffande riktlinjerna i övrigt,
av herr Kaijser (in), utan angiven mening; 6,

beträffande läkemedelskontrollens
organisation m. in., av herrar Bohman
(m), Kaijser (m) och Sordstrandh (m)
samt fröken Ljungberg (m), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del
bort erhålla den i reservationen angivna
lydelsen samt att utskottet bort under
It hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag, med
avslag å motionerna I: 1092 och II: 1279
samt med bifall till motionerna 1:1089
och 11:1281 samt 1:1093 och 11:1282,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,

a. godkänna de riktlinjer för organisation
m. m. av den statliga läkemedelskontirollen
som framginge av vad
reservanterna yttrat,

b. bemyndiga Kungl. Maj:t att vid
statens läkemedelskontroll inrätta tjänster
på löneplan C enligt vad reservanterna
yttrat;

7, beträffande läkemedelskontrollens
förläggning, av herr Kaijser (m) och
fru Gradin (is), utan angiven mening;
ävensom

8, beträffande anslag till Föreningen
Adoptionscentrum, av herr Wikström
(fp), likaledes utan angiven åsikt.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 1, 2 b, 3, 4 och
6.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 2 a.

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Ang. apoteksbolagets verksamhet

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de motioner som jag väckt tillsammans
med företrädare för andra
partier och som innebär att statsbidrag
måtte utgå med 45 000 kronor till föreningen
Adoptionscentrum.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionsparen I: 1090 och II:
1277 samt 1:1094 och 11:1280.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande varje
punkt av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan, varvid dock
vissa punkter, vid vilka annat yrkande
ej framställts än om bifall till utskottets
hemställan, komme att sammanföras.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Bohman
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen propositioner enligt dessa
båda yrkanden och förklarade sig anse
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 98 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —100;

Nej— 27.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å punkten 2, anförde
nu herr förste vice talmannen, hade yrkats 1

:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Jacobsson, Per, att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Nyman in. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; samt

3:o), av herr Kaijser, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i den av herr Bohman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med b betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav herr förste talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

omröstningen; och förklarade herr
förste vice talmannen sig anse de härå
avgivna svaren hava utfallit med övervägande
ja för deras åsikt, som ville till
kontraproposition antaga bifall till herr
Per Jacobssons yrkande.

Herr Kaijser äskade emellertid votering
jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 98 punkten 2 antager det
förslag, som innefattas i den av herr
Nyman m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits den av
herr Bohman m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med b betecknade reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —42;

Nej — 25.

Därjämte hade 63 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 98 punkten
2, röstar

6 Första kammarens protokoll 1970. Nr 23

Ang. apoteksbolagets verksamhet

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nyman in. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —68;

Nej — 41.

Därjämte hade 20 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande punkten 3
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Bohman m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 3 betecknade reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 98 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Onsdagen den 6 maj 1970

74 Nr 23

Ang. apoteksbolagets verksamhet

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —-105;

Nej— 23.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därpå
vad utskottet hemställt i punkterna 4—
10.

Ytterligare gjorde herr förste vice
talmannen i enlighet med de avseende
punkten 11 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Bohman in. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 6 betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 98 punkten
11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 6 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

jan omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —102;

Nej— 24.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande punkten 12, yttrade vidare
herr förste vice talmannen, hade
yrkats dels att utskottets hemställan
skulle bifallas, dels ock att kammaren
skulle i anledning av motionerna I:
1090 och 11:1277 samt 1:1094 och II:
1280 avslå förslaget att förlägga kontrollorganisationen
till Uppsala.

Härefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 98 punkten
12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås i anledning av de
i ämnet väckta motionerna förslaget att
förlägga kontrollorganisationen till
Uppsala.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Onsdagen den C maj 1970 Nr 23

Interpellation ang. underrättelse till sakägare vid vissa förordnanden enligt naturvårdslagen Därpå

bifölls på gjord proposition i utlåtande nr 37 bifölles även av andra
vad utskottet hemställt i punkterna 13 kammaren.

—1C>. -

Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen enligt de avseende punkten
n framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till motionerna
1:701 och 11:802; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Wikström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 98 punkten
17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles de i ämnet väckta
motionerna.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att handläggningen
av återstående ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till kammarens
sammanträde den 13 maj.

Anmäldes tredje lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 190, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden, m. m. jämte motioner i
ämnet.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan

Anmäldes att till kammaren överlämnats
Kungl. Maj:ts proposition nr 120,
angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1970/71, m. m.

Herr LINDBLAD (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Tillåt mig bara uttrycka
tillfredsställelse över att även riksdagen
får del av proposition nr 120.

Den kungl. propositionen blev härefter
bordlagd.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

129, med förslag till lag om ändring
i lagen (1951:790) om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.; och

nr 133, med förslag till lag om tvångsförvaltning
av bostadsfastighet, m. m.

Interpellation ang. underrättelse till sakägare
vid vissa förordnanden enligt
naturvårdslagen

Herr ANDREASSON (ep) fick därpå
ordet och yttrade:

Herr talman! I beslut om bildande av
naturreservat skall enligt 8 § naturvårdslagen
föreskrivas nödiga inskränkningar
i rätt att förfoga över fastighet,
såsom förbud mot bebyggelse, uppförande
av stängsel, täktverksamhet, uppodling,
dikning, plantering, avverkning,
jakt, fiske och användning av bekämpningsmedel.
Då fråga uppkommit om
bildande av naturreservat, må länsstyrelsen
enligt 11 § naturvårdslagen för
viss tid meddela förbud mot att beträffande
det berörda området utan länsstyrelsens
tillstånd vidtaga åtgärd som
strider mot syftet med de ifrågasatta

76 Nr 23 Onsdagen den 6 maj 1970

Interpellation ang. underrättelse till sakägare vid vissa förordnanden enligt natur -

vårdslagen

reservatsföreskrifterna. I 19 § naturvårdslagen
stadgas, att länsstyrelsen,
om anledning finnes antaga att nybyggnad,
upplag eller annat arbetsföretag av
visst slag, som ej omfattas av närmast
föregående paragraf, skulle inom visst
område komma att i väsentlig mån skada
landskapsbilden, äger förordna, att
företag av det slaget icke må utföras
inom området utan länsstyrelsens tillstånd.

I naturvårdskungörelsen ges vissa bestämmelser
om handläggningen. När
förbud enligt 11 § naturvårdslagen meddelas,
skall underrättelse därom införas
i länskungörelserna och tillställas varje
känd sakägare, vars rätt berörs av
beslutet. I den mån så finnes erforderligt
skall beslutet även kungöras i tidning
med spridning inom orten eller
tillkännagivas på annat lämpligt sätt
(6 §). Innan förordnande enligt 19 §
naturvårdslagen meddelas, skall — om
förordnandet är avsett att gälla längre
tid än sex månader — förslag till förordnandet
ha hållits tillgängligt för
granskning efter kungörelse därom i
tidning med spridning inom orten eller
tillkännagivande på annat lämpligt
sätt (10 §). Vid förordnande enligt 19 §
naturvårdslagen skall underrättelse ske
på samma sätt som beträffande förbud
enligt 11 § med de! undantaget att särskilda
underrättelser icke behöver tillställas
sakägarna (11 §).

Stadgandet i 11 § naturvårdskungörelsen
att särskilda underrättelser ej
behöver tillställas sakägarna har visat
sig medföra betydande risker för att ej
samtliga sakägare erhåller underrättelse
om utfärdade förbud. Som ett exempel
härpå ber jag att få återge ett fall,
som väckt stor uppmärksamhet i press,
radio och TV och som ställer vådan av
detta kungörelsesätt i blixtbelysning.
Bl. a. har fallet utförligt återgivits i en
artikel i Dagens Nyheter för den 15
mars 1970.

Kvarnägaren Nils Jönsson, Förslövsholm,
förvärvade den 21/2 1966 bl. a.

fastigheten Lya 4:29 i Östra Karups
socken. Omedelbart efter förvärvet ansökte
Jönsson hos lantbruksnämnden i
Hallands län om förvärvstillstånd den
22 februari 1966, vilket beviljades. Vid
den kommunikation med lantbruksnämnden,
som föregick meddelandet av
förvärvstillstånd till fastigheten, uppgav
såväl herr Böök som herr Jönsson,
att avsikten med förvärvet bl. a. var att
plantera skog å därför lämpad del av
fastigheten. Lantbruksnämnden nämnde
därvid intet om att förbud mot
skogsplantering kunde förväntas. Hela
det inköpta markområdet omfattade
omkring 75 tunnland. Fastighetsdelen
Lya 4: 29 är tidigare en utmark och har
utgjort ett vattensjukt område bevuxet
med spridda grandungar. För att göra
Lya 4: 29 lönsamt, lät Jönsson under
hösten 1966 och under våren 1967 plantera
omkring 15 000 stycken granplantor
på cirka fyra hektar av fastighetsdelen
Lya 4:29. Därjämte utförde han
dikning under hösten 1966 och någon sådan
i januari 1967 på samma område,
allt sammanlagt cirka 1 000 längdmeter.
Dikningen utfördes med maskin.
Den fick karaktären av upprensning av
gamla diken, vilka tidigare funnits på
området. Planteringen av granarna
skedde i anslutning till redan befintlig
skog söder om samma område.

Några månader tidigare hade ambassadör
Klas Böök inköpt fastigheten Lya
3:2 (numera 3:8) och på denna samtidigt
med Jönsson låtit utföra liknande
planterings- och dikningsarbeten på
cirka ett hektar av sin fastighet.

I resolution den 8 mars 1966 förordnade
länsstyrelsen med stöd av 19 §
naturvårdslagen att under tiden 15
mars—15 september 1966 inom visst
här aktuellt område i Karups kommun
icke utan länsstyrelsens tillstånd fick
vidtagas vissa åtgärder. I inledningen
till resolutionen uppgav länsstyrelsen,
att fråga hade väckts om att avsätta viss
del av Hallandsåsen som naturvårdsreservat,
att frågan utreddes av en arbets -

Onsdagen den G maj 1970 Nr 23

Interpellation ang. underrättelse till sakägare vid vissa förordnanden enligt naturvårdslagen -

grupp och att anledning fanns antaga
att vissa arbetsföretag inom berörd del
av åsen skulle komma att i väsentlig
mån skada landskapsbilden. Länsstyrelsens
förordnande föregicks icke av utställningsförfarande.

Den 9 september 1966 förlängde länsstyrelsen
det den 8 mars 1966 meddelade
förordnandet att gälla under tiden
15 september 1966—15 september 1967.
Förslaget att förlänga förordnandet hade
varit utställt enligt 10 § naturvårdskungörelsen.

Den 10 november 1966 överlämnade
arbetsgruppen förslag till länsstyrelsen.
Vissa meningsskiljaktigheter rådde inom
gruppen, men beträffande här aktuellt
område rekommenderades enhälligt,
att det skulle avsättas som naturreservat
eller nationalpark. Markägarna
orienterades om arbetsgruppens slutresultat
vid ett informationsmöte den 15
december 1966 i orten.

Länsstyrelsen meddelade sedermera
den 12 september 1967 nytt förordnande
för tiden 16 september 1967—30 juni
1969, innefattande förbud mot bl. a.
plantering av barrträd. Vidare meddelade
länsstyrelsen den 23 juni 1969 bestämmelser
jämlikt 11 § naturvårdslagen
för område, inom vilket de ifrågavarande
fastigheterna är belägna.

Länsstyrelsens olika förordnanden
har kungjorts i länskungörelserna och
i ortstidning i Halland. Då kvarnägare
Jönsson ju är bosatt i Bjäre härad i
Skåne har han inte ifrågavarande Hallandstidning
och fick sålunda inte vetskap
om de av länsstyrelsen meddelade
förbuden. Detsamma gäller ambassadör
Böök, som är bosatt i Schweiz.

Jönsson bestrider, att han erfarit, att
det område av Hallandsåsen, på vilket
han å egen fastighet verkställt dikning
och plantering av gran, varit avsett
som naturreservat. Det första meddelandet
om de tilltänkta planerna avseende
hans mark erhöll han i juni månad
1967 genom en den 9/6 1967 daterad
från statens naturvårdsverk över -

lämnad skrivelse ”Till Markägarna inom
den del av Hallandsåsen som beröres
av pågående diskussioner om naturvårdsfrågor,
ö. Karups kommun,
Hallands län”. Skrivelsen utmynnade i
en hemställan att ge sin uppfattning till
känna i frågan om hur naturvårdsproblemen
bör lösas för åsen till lantmätare
Elis Bydström. Den enda skriftliga
kallelse till sammanträde i detta
ärende, som Jönsson erhållit är daterad
den 28/5 1969 och utgör underrättelse
om sammanträde på Hemmeslöfs
berrgårdspensionat, Båstad, den 10/6
1969 i anledning av förslag till naturreservat
och landskapsskyddsförordnande
på vissa delar av Hallandsås, Karups
kommun.

Efter anmälan härom till länsstyrelsen
utförde skogsvårdsstyrelsen besiktning
och uttalade, att granplantering
inom området icke kunde tolereras. Vid
därefter företagen polisutredning bestred
Jönsson och Böök ansvar under
åberopande att de ej ägde kännedom
om länsstyrelsens förordnanden enligt
19 § naturvårdslagen. Länsstyrelsen anmälde
Jönsson och Böök till åtal för
brott mot 37 § naturvårdslagen, men
åklagarmyndigheten underlät att väcka
åtal.

Den 12/9 1968 ålade länsstyrelsen i
Hallands län med stöd av 39 § naturvårdslagen
envar av Böök och Jönsson
att vid vite av 10 000 kronor före den 1
juli 1969 ha borttagit de efter den 15
mars 1966 planterade granplantorna
inom området. Detta datum har sedermera
av regeringsrätten ändrats till den
1 januari 1971.

Som framgår av det här relaterade
fallet kan bestämmelserna i 11 § naturvårdskungörelsen
att särskilda underrättelser
icke behöver tillställas sakägarna
medföra stora konsekvenser för
berörda personer. Ett dylikt tillvägagångssätt
måste betecknas som synnerligen
otillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt.

Med stöd av vad som anförts i inter -

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Meddelande ang. enkel fråga

pellationen anhåller jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet få framställa
följande frågor:

Delar herr statsrådet mot bakgrunden
av här relaterade fall min uppfattning
att stadgandet i 11 § naturvårdskungörelsen
att särskilda underrättelser
ej behöver tillställas sakägarna är
otillfredsställande?

Är herr statsrådet beredd att medverka
till ändrade bestämmelser om underrättande
av sakägare enligt naturvårdslagen,
så att dylika fall i framtiden
kan förebyggas?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

1231, av herrar Bengtson och
Svanström,

nr 1232, av herr Ernulf m. fl.,
nr 1233, av herr Ernulf m. fl.,
nr 1234, av fru Segerstedt Wiberg
m. fl.,

nr 1235, av herr Svanström m. fl.,
nr 1236, av herr Svenungsson och
herr Pettersson, Karl, samt

nr 1237, av herr Sörenson m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 125, med förslag till ändring
i tryckfrihetsförordningen, m. m.;

nr 1238, av herr Wikström m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 131, med förslag till ändring i kommunala
vallagen (1930:253); ävensom
nr 1239, av herr Larsson, Herbert, i
anledning av bankoutskottets anmälan
jämlikt § 21 riksdagsstadgan, att till utskottet
från fullmäktige i riksbanken
inkommit framställning angående förändringar
i riksbankens avdelningskontorsorganisation.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Mattsson (ep) till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet:
”När kommer förslag att framläggas
angående höjning av hastighetsgränsen
för fordonskombinationen
dragbil med påhängsvagn jämte tillkopplad
släpvagn från 40 km/tim till
70 km/tim i enlighet med riksdagens
beslut?”

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.36.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Måndagen den 11 maj 1970

Nr 23

Måndagen den 11 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 28, 29
och 30 nästlidne april.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 195, angående val av fullmäktige
i riksbanken med suppleanter; samt
nr 202, angående val av ordförande
och övriga fullmäktige i riksgäldskontoret
med suppleanter;

dels ock till riksdagens förordnanden: nr

196—198, för
herr Olle Dahlén
herr Torsten Bengtson
herr Allan Hernelius
att vara fullmäktige i riksbanken;
nr 199—201, för
herr Gunnar Helén
Herr Nils Hansson i Skegrie
herr Staffan Burenstam Linder
att vara suppleanter för fullmäktige i
riksbanken;

nr 203, för herr Lars Lindmark
att vara ordförande i riksgäldskontoret; nr

206, för herr Erik Adamsson
att vara suppleant för ordföranden i
riksgäldskontoret;
nr 204 och 205, för
herr Lars Eliasson i Sundborn
herr Oscar Östman

att vara fullmäktige i riksgäldskontoret; nr

207 och 208, för
herr Johannes Antonsson
herr Tage Magnusson i Borås

att vara suppleanter för fullmäktige i
riksgäldskontoret;
nr 209 och 210, för
herr Erik Wärnberg
fru Astrid Kristensson
att vara ledamöter i styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor; samt
nr 211 och 212, för
herr Åke Larsson
herr Carl Eskilsson
att vara styrelsesuppleanter i riksdagens
förvaltningskontor.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 120, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1970/71, m. m., hänvisades propositionen,
såvitt den avsåge det procenttal
av grundbeloppet, varmed statlig inkomstskatt
för vissa skattskyldiga föreslagits
skola ingå i preliminär skatt, till
bevillningsutskottet och i övrigt till
statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 129, med förslag till lag om
ändring i lagen (1951:790) om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. in.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 133,
med förslag till lag om tvångsförvaltning
av bostadsfastighet, m. m.

Vid föredragning av motionerna nr
1231—1235 hänvisades desamma, såvitt
de avsåge ändring i tryckfrihetsförordningen,
till konstitutionsutskottet och i
övrigt till lagutskott.

Nr 23

Måndagen den 11 maj 1970

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 1236 till konstitutionsutskottet,

motionen nr 1237 till lagutskott,
motionen nr 1238 till konstitutionsutskottet
och

motionen nr 1239 till bankoutskottet.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtande nr 102, i anledning
av Kungl. Majrts proposition
angående anslag för budgetåret 1970/
71 till byggnadsarbeten samt inredning
och utrustning av lokaler vid universitet,
högskolor m. m. jämte motioner;

bevillningsutskottets betänkande nr
38, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928:370);

första lagutskottets utlåtanden:
nr 39, i anledning av motioner angående
straffbestämmelserna inom försvaret;
samt

nr 40, i anledning av motioner om
ersättning av allmänna medel till god
man i vissa fall;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 38, i anledning av motioner om åtgärder
mot missbruk av fenyl-metylketon; nr

39, i anledning av motion om rätt
för studerande diabetiker till frivillig
sjukpenningförsäkring;

nr 44, i anledning av motion angående
beräkningen av pension för hemarbetande
i vissa fall;

nr 45, i anledning av motioner om
tillämpning av hälsovårdsstadgan på
anläggningar m. m. inom försvaret;
samt

nr 46, i anledning av motion om
översyn av lagen om förenings- och förhandlingsrätt; tredje

lagutskottets utlåtanden:
nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i folkbokföringsförordningen
(1967:198), m. m.; samt
nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om änd -

ring i lagen (1959:99) om köttbesiktning
m. m.;

jordbruksutskottets memorial och utlåtande: nr

26, angående uppskov med behandlingen
av vissa till jordbruksutskottet
hänvisade ärenden;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde; samt
nr 34, angående departementsvis
uppgjorda förteckningar över försäljningar
av viss staten eller allmänna
arvsfonden tillhörig fast egendom;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 33, i anledning av motion angående
effektivare vård av barn med ryggmärgsbråck; nr

34, i anledning av motioner om
en samordnad skärgårdspolitik i Stockholms
skärgård;

nr 35, i anledning av motioner om
politiska opinionsundersökningar;

nr 36, i anledning av motioner om
åtgärder för att underlätta processförfarandet
för döva och stumma; samt
nr 37, i anledning av motioner angående
företagens hälsovård.

Anmäldes och bordlädes följande motioner
:

nr 1240, av herr Bohman m. fl.,
nr 1241, av herr Lindblad,
nr 1242, av herr Nilsson, Nils, och
nr 1243, av herr Nilsson, Nils, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 125, med förslag till ändring i
tryckfrihetsförordningen, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.08.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Tisdagen den 12 maj 1970

Nr 23

Tisdagen den 12 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen framlagda
förslag angående det statliga utvecklingsbiståndet
jämte motioner;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1970/71 till utrikesförvaltningen,
m. in., jämte motion;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Svenska institutets
organisation och uppgifter, m. m.;
samt

nr 194, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående ökat statligt stöd
till de frivilliga försvarsorganisationerna
och hemvärnet jämte motioner.

Om tillvaratagande av flygförarutbildningen
inom flygvapnet, m. m.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Lindblads (fp) interpellation om tillvaratagande
av flygförarutbildningen
inom flygvapnet, m. m., erhöll ordet
och yttrade:

Herr talman! Herr Lindblad har frågat
mig om jag är beredd att underlätta
och påskynda ett bättre tillvaratagande
av den flygförarutbildning som
ges inom flygvapnet och om riksdagen
kan vänta förslag till införande av en
ny flygförarkategori i linje med fältflygarutredningens
förslag som ersättning
för nuvarande fältflygarinstitu -

tion. Herr Lindblad har vidare frågat
om jag ämnar vidtaga åtgärder för att
ingen fältflygare skall tvingas lämna
flygvapnet under den tid som återstår
innan besked lämnats om möjligheterna
att bättre nyttiggöra fältflygarnas
kunnande och erfarenhet. Interpellanten
önskar slutligen en redogörelse för
de åtgärder som är vidtagna för de
flygnavigatörer som inte behövs i nuvarande
funktion når flygplan 32 Lansen
utgår ur organisationen.

Chefen för flygvapnet och fältflygarutredningen
lade år 1963 fram förslag,
som innebar övergång till ett system
med långtidsanställning för fältflygare.
Förslagen ansågs inte i oförändrat skick
kunna läggas till grund för beslut, bl. a.
därför att beräkningarna gjorts utan
att hänsyn tagits till avgången till civil
luftfart. Chefen för flygvapnet fick i
uppdrag att överarbeta förslagen och
därvid beakta den inverkan som den
civila luftfartens framtida personalbehov
kunde bedömas få på flygvapnets
rekryteringsbehov av flygande personal.
Ett överarbetat förslag lades fram
av chefen för flygvapnet år 1965.

Frågan om att ersätta kategorin fältflygare
med annan personal hör inte
bara samman med avgången till civil
luftfart utan också med hur behoven
vid flygvapnet av annan flygande personal
och även av personal i marktjänst
tillgodoses. Chefens för flygvapnet
överarbetade förslag i fältflygarfrågan
har därför som herr Lindblad nämner
överlämnats till militära tjänstgöringsåldersutredningen.
Denna utredning
har samtidigt fåit i uppdrag att se över
befälsbehovet i flygvapnets freds- och
krigsorganisationer. Enligt vad jag inhämtat
arbetar utredningen för närvarande
med målet att lägga fram förslag
i befälsordningsfrågan under år 1971.

Nr 23

Tisdagen den 12 maj 1970

Om tillvaratagande av flygförarutbildningen inom flygvapnet, m. m.

Utredningen undersöker också möjligheterna
att med förtur behandla frågan
om fortsatt anställning av nu anställda
fältflvgare så att förslag i ämnet
kan avges inom de närmaste månaderna.

I avvaktan på att frågan blir löst inrättades
år 1969 ett antal tjänster för
extra underofficerare avsedda för f. d.
fältflygare. Skulle behov uppstå att bereda
flera fältflygare möjlighet att stanna
kvar i flygvapnet efter kontraktstidens
utgång, innan beslut kan fattas på
grundval av utredningens förslag, kommer
jag att överväga att föreslå inrättandet
av ytterligare sådana tjänster.

Beträffande åtgärder som vidtagits
för flygnavigatörer i samband med att
flygplan 32 Lansen utgår ur organisationen
vill jag nämna följande.

Även efter det att flygplan 32 utgått
ur krigsorganisationen bedöms ett begränsat
antal flygnavigatörer komma
att behövas för transportflygplan, helikoptrar
och lätt attackdivision, såsom
simulatorinstruktörer m. m. samt eventuellt
för målflygverksamhet. Några
andra behov av flygnavigatörer inom
flygvapnet kan för närvarande inte förutses.
Rekryteringen av flygnavigatörer
har därför upphört.

Vid den tidpunkt då flygplan 32 helt
avvecklats beräknas omkring 50 korttidsanställda
flygnavigatörer kvarstå i
tjänst. Huvuddelen av dessa torde kunna
användas för att täcka det behov av
flygnavigatörer som även därefter finns
vid flygvapnet. DeSsutom har dessa
flygnavigatörer möjlighet att söka underofficersutbildning
eller utbildning
till trafikledare.

Frågan om flygnavigatörernas fortsatta
verksamhet då flygplan 32 Lansen
utgått ur organisationen är alltså inte
något allvarligt problem. Enligt vad jag
erfarit kommer chefen för flygvapnet
så långt möjligt ta till vara det kunnande
som dessa flygnavigatörer besitter.

Herr LINDBLAD (fp):

Herr talman! Jag vill tacka herr
statsrådet för svaret på min interpellation.

Det har under flera år stått klart att
nuvarande system med fältflygare är
otillfredsställande både från personalens
synpunkt och från flygvapnets. Institutionen
inrättades 1946, och filosofin
bakom den var att dåtida krigsflygplan
krävde så mycket framför allt fysiskt,
att en förare kunde syssla med detta
endast under några få år. Sedan måste
vederbörande omskolas till ett annat
yrke. Det bedömdes också att det inte
fanns så stort behov av pilotutbildad
personal inom civilflyget, att en stor
del kunde gå över dit. Fältflygarna fick
i stället tänka sig en annan utbildning:
till folkskollärare, verkmästare, ingenjörer
m. m. Denna filosofi håller inte
under nuvarande förhållanden. Dels
har behovet av flygpersonal förändrats,
dels har — kanske framför allt — flygvapnets
krav på personalen förändrats.

Den dåvarande filosofin som byggde
på att den enskilde piloten skulle utföra
manövrer som krävde väldigt mycket
av honom fysiskt, medan omdömet, ansvaret
och beslutsfattandet åvilade divisionschefen,
som ständigt var med i
luften, gäller inte i dagens läge, då piloten
ofta opererar ensam och själv fattar
besluten. I dag är omdömet, skickligheten
och erfarenheten utslagsgivande,
medan de fysiska kraven inte är
fullt lika stora som tidigare.

Det har därför länge stått klart att
det vore rimligt att använda denna personal
längre tid. Härtill kommer att det
ställs större krav på utbildningen nu
än tidigare. Det behövs nu mer allmän
utbildning innan vederbörande antas
till den grundläggande flygutbildningen,
det tar längre tid att flyga in sig på
de moderna flygplanen, och innan föraren
är fullt operationsduglig bär det
gått ganska många år. Summan av detta
blir att det antal år en fältflygare kan
få i praktisk tjänst blir rätt få. Det tar

Tisdagen den 12 maj 1970

Nr 23

Om tillvaratagande av flygförarutbildningen inom flygvapnet, m. m.

kanske fem år innan han blir operationsduglig,
men vid 34 års ålder måste
han enligt systemet lämna flygvapnet. I
praktiken har det emellertid visat sig
att flertalet fältflygare lämnar flygvapnet
långt tidigare. De flesta vill fortsätta
att flyga, och eftersom de vet att de
vid 34 års ålder måste lämna flygvapnet,
så söker de en annan tjänst så
fort de får möjlighet därtill. Man kan
inte vänta tills man blir 34 år och hoppas
på att man då skall få en tjänst
inom civilflyget. Åldersgränsen har alldeles
uppenbart lett till att flygvapnet
förlorat piloter mycket tidigare. Siffran
27 år har nämnts som medelålder på
dem som lämnar flygvapnet. Då vederbörandes
utbildning tar bortåt fem år,
blir det i praktiken för flertalet bara
tre—fyra år i aktiv tjänst.

Vi vet att denna utbildning förmodligen
är den dyraste som finns i vårt
land — kostnaderna per förare börjar
närma sig en miljon kronor — och det
blir då naturligtvis mycket stora kostnader
för så få utnyttjade år. Det som
ligger närmast till hands blir då att försöka
utnyttja de utbildade flygförarna
längre tid på krigsflygplan och att sedan
också låta dem fylla andra funktioner
i flygtjänst inom flygvapnet. De kan
användas som flyglärare, förare av
transportflygplan, i helikoptertjänst
m. m.

Redan 1963, när fältflygarutredningen
lades fram och när flygvapenchefen
senare framförde ungefär samma argument
som utredningen, framhölls att
man borde tillvarata denna personal
längre tid. Såvitt bekant har ingen motsagt
utredningen.

Tyvärr har det nu gått sju år utan att
bestämt besked har lämnats. Det är naturligtvis
omöjligt att exakt säga hur
många som har lämnat flygvapnet därför
att de har varit osäkra på hur länge
de skulle få stanna. ”Vet jag att jag
inte får stanna, så hoppar jag av så
fort jag får en möjlighet.” En annan
siffra, som man lättare kan få fram, är
en uppgift på hur många som har av -

skilts vid 34 års ålder, fastän de skulle
ha velat fortsätta.

Statsrådets svar här i dag är enligt
min mening positivt. Statsrådet redovisar
vissa argument för att man inte har
gjort något förut. Det sägs att tidigare
utredningar inte har varit fullständiga
och att man inte tog hänsyn till avgången
till civil luftfart. Men just avgången
till civil luftfart, alltså att flygvapnet
har förlorat personal, har väl
snarast varit ett argument för att medge
långtidsanställning och inte ett argument
mot.

Nu ligger frågan hos den s. k. militära
tjänstgöringsåldersutredningen.
Statsrådet tror att denna utredning för
flygvapnet kan vara klar under 1971.
Vi får verkligen hoppas det. Dock är
det optimistiskt. Jämför man med vilken
tid arméns motsvarande utredning
höll på eller marinens utredning har
hållit på, finner man att denna utredning
tydligen skall arbeta fort, vilket
naturligtvis är glädjande.

Statsrådet säger också att utredningen
undersöker möjligheterna att behandla
fältflygarfrågan med förtur. Det
tror jag är väldigt angeläget. Det har
för all del sagts flera gånger att frågan
skall behandlas med förtur. Man får
kanske uppfatta vad statsrådet här säger
såsom ett löfte att så verkligen skall
bli fallet och att utredningen skall göra
ett försök att bryta ut frågan.

Det är alldeles uppenbart att det här
gäller en grupp med speciella problem.
Utredarna oroas av att vid långtidsanställning
få personal som när den inte
kan användas i flygtjänst — först i
krigsflygplan och sedan i annan flygtjänst
— skall placeras i marktjänst och
då konkurrera med annan personal. Låt
mig då säga två saker. För det första
gäller det här mycket kvalificerad personal,
som har fått en fin utbildning
och som rimligen kan placeras på rätt
många poster. För det andra dröjer det
genom den hittillsvarande tidiga avgången
åtminstone 15 år innan ett sådant
problem kan bli akut, alltså att

Nr 23

Tisdagen den 12 maj 1970

Om tillvaratagande av flygförarutbildningen inom flygvapnet, m. m.

man får ett överskott på före detta fältflygare,
som man inte vet vad man skall
göra med.

Jag kommer så till det mest aktuella
problemet. Ge ett besked till fältflygarna
redan i dag! Säg att de får stanna i
vapnet. Vi skall använda deras utbildning
så länge det går, och de skall få
stanna kvar till pensionsåldern. Inte
bara de som närmar sig 34 års ålder
utan även de yngre skall veta att när
de uppnår 34 års ålder får de stanna.
Då blir behovet att söka till civil tjänst
mindre. De som hellre vill stanna i
flygvapnet än att välja en annan bana
kan då lugnt göra det. Jag tillåter mig
verkligen att tolka statsrådets svar på
denna punkt så att inte någon individ,
innan beslut är fattat om det skall bli
långtidsanställning eller inte, skall avstängas
från flygvapnet av åldersskäl.
Jag är övertygad om att den grupp det
här gäller skulle vara mycket glad om
den kan tolka statsrådets svar på det
sättet.

Flygnavigatörerna utgör en speciell
grupp, eftersom tjänsterna i deras nuvarande
form inte längre behövs. Av
statsrådets svar att döma verkar det
dock som om flygvapnet har möjlighet
att placera dessa människor och att utnyttja
deras kunskaper. Det blir tydligen
inte några problem för denna kategori,
vilket jag självfallet hälsar med
tillfredsställelse.

Herr talman! Jag vill återigen tacka
statsrådet för svaret.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag behöver kanske inte
tillägga så mycket. Ett par kommentarer
bara.

Jag vill erinra om att många fältflygare
vid unga år, d. v. s. i förtid,
har lämnat flygvapnet sedan de har fått
en grundläggande utbildning. Våra försök
att med kontrakt binda dem för
längre tid har övergivits. Det beror på
att vi vid stor efterfrågan från det civila
flygets sida inte har kunnat kon -

kurrera. Civilflyget betalar tyvärr mycket
bättre än vad vi gör, och det är väl
mera detta som har varit orsaken till
avgången än ovissheten om framtiden.
De många fall som jag känner till därför
att man har skrivit till mig pekar
på detta.

Vidare är det nog inte riktigt att säga
att filosofin om att vi bara skall
använda unga flygare helt har övergivits
när det gäller våra nya flygplanstyper.
Jag misstänker att man ändå alltid
kommer att ha en viss åldersgräns,
även om alla tycks vara överens om att
den nu kan sättas högre än vid 30—34
år. Detta har aktualiserat problemet om
långtidsanställning för fältflygare eller
rättare sagt en annan personalkategori.

Jag medger att utredningarna har tagit
lång tid. Vid flera tillfällen under
årens lopp har jag haft utredningsledarna
hos mig för att få redogörelser
för utredningsläget, eftersom det finns
ett tryck från olika håll att få denna
fråga definitivt löst. Jag har dock måst
böja mig för de sakskäl och fakta utredningsmännen
anfört, när de sagt att
man inte kan isolera frågan om fältflygarna
från problemet om den övriga
flygande personalen och markpersonalen
inom flyget.

Vi har dessutom, som alla vet, omorganisationer
i gång inom flygvapnet.
Fredsorganisationen minskas. Riksdagen
har redan beslutat att lägga ned två
flygflottiljer, och det kommer snart förslag
om nedläggning av en tredje flottilj.
Att definitivt lösa personalfrågorna
innan man har överblick över den
framtida freds- och krigsorganisationen
är inte lätt, men vårt önskemål om att
utnyttja den dyrbara utbildningen och
de kunniga människor det här är fråga
om inom flygvapnet är så starkt att vi
i väntan på en ny organisation har
gjort dessa provisorier som jag vet har
uppskattats av fältflygarna.

Jag har i mitt svar antytt att skulle
det finnas behov av ytterligare sådana
extra underofficerstjänster som krävs
så skall vi pröva det. Med det menar

Tisdagen den 12 maj 197(1

Nr 23

Om tillvaratagande av flygförarutbildningen inom flygvapnet, m. m.

jag självfallet att om behovet verkligen
finns, så är det ett önskemål från vår
sida att behålla så stor del av personalen
som kan nyttjas i den framtida
freds- och krigsorganisationen.

Herr LINDBLAD (fp):

Herr talman! Från en synpunkt tycker
jag att det bär är ett enkelt problem,
därför att intressena sammanfaller så
nära. Kan långtidsanställning ordnas,
är det till fördel för individen, som
får stanna i flygvapnet om han vill.
Flygvapnet vinner också på det, därför
att det blir mindre omsättning på folk
och därmed större effektivitet. Och
samhället vinner på att kostnaderna för
flygutbildningen kommer till bättre
nytta. När så många intressen sammanfaller
borde en ordning ha kunnat komma
till stånd som inte leder till mer eller
mindre tragiska fall, då vederbörande
inte längre kan få fortsätta trots
att han i början av 1960-talet tyckte sig
ha fått löften. Det är väl uppenbart att
det under 1960-talet har inträffat en
hel rad sådana fall.

Det är alldeles sant, som försvarsministern
säger, att civilflyget konkurrerar
med högre löner. Det gäller säkert
i många fall, men samtidigt vet man
ju att en del har lämnat flygvapnet och
kommit till mer eller mindre skumma
verksamheter, inte minst i andra länder.
Hade de fått stanna i en säker
tjänst här, hade de troligen hellre tagit
den än valt att jobba i andra länder
långt borta och i mycket osäkra
företag för att få flygtid och annat med
tanke på att vid senare tillfälle kunna
söka till ett svenskt flygbolag. Det finns
för all del inte många sådana fall, men
de som har inträffat har ibland varit
deprimerande.

Vidare säger försvarsministern att
det är svårt att definitivt lösa denna
fråga. Jag tror också att det är svårt,
men just för att det är så många osäkra
faktorer borde man ha kunnat finna en
lösning som tillgodoser önskemålen
från det rätt begränsade antal perso -

ner det ändå gäller. .Tåg är övertygad
om att det kommer att bli ännu flera
utredningar om fältflygarinstitutionen
och om t. ex. förhållandet att det genom
tillkomsten av det nya utbildningssamhället
inte längre går att rekrytera
en så kvalificerad yrkesgrupp som
krävs för moderna krigsflygplan med
människor som inte gått igenom gymnasieskolan.
Det är mycket troligt att
man måste ställa andra intagningskrav,
och gör man det blir det en avvägning
mellan officerare och den nuvarande
fältflygarorganisationen. Jag förmodar
att det kommer utredningar även på
den punkten.

Statsrådet nämnde flygvapnets totala
behov av förare. Det är riktigt att
det minskar genom organisationsförändringar,
men samtidigt är vakansläket
mycket besvärande. Även med en
mindre organisation under de närmaste
åren kommer det därför att råda brist
på förarpersonal. Följden blir att flygplan
som vi köpt för dyra pengar
kanske inte kan användas fullt ut för
att vi inte har tillräckligt med förare,
trots att det finns en grupp människor
som har velat stanna kvar som förare
men inte kunnat göra det för att utredningskvarnen
malt för långsamt.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Vid föredragning av motionen nr
1240 hänvisades densamma, såvitt den
avsåge ändring i tryckfrihetsförordningen,
till konstitutionsutskottet och i
övrigt till lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
motionen nr 1241.

Vid föredragning av motionerna nr
1242 och 1243 hänvisades desamma, såvitt
de avsåge ändring i tryckfrihetsförordningen,
till konstitutionsutskottet
och i övrigt till lagutskott.

Nr 23

Tisdagen den 12 maj 1970

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtande nr 102, bevillningsutskottets
betänkande nr 38, första lagutskottets
utlåtanden nr 39 och 40, andra
lagutskottets utlåtanden nr 38, 39 och
44—46, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 48 och 49, jordbruksutskottets memorial
nr 26, utlåtande nr 29 samt
memorial nr 34 ävensom allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 33—37.

På framställning av herr andre vice
talmannen beslöts att å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
statsutskottets utlåtande nr 88 skulle
uppföras näst efter jordbruksutskottets
utlåtande nr 25.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt 21 § riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet
från Nordiska rådets svenska delegation
inkommit framställning angående
vissa anslagsöverskridanden och angående
anslag för nästa budgetår, m. m.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 27, i anledning av proposition
med förslag till grundlagsändringar, avseende
ny utskottsorganisation för riksdagen,
in. m. samt motioner;

nr 28, i anledning av motioner angående
styrelseval till och insyn i kommunala
bolag och stiftelser m. m.;

nr 29, i anledning av motioner angående
den kommunala demokratin;

nr 30, i anledning av motioner om
åtgärder för att fördjupa och stärka det
svenska folkstyret;

nr 32, i anledning av proposition
med förslag till ändring i regeringsformen
m. m.; samt

nr 33, i anledning av Nordiska rådets
svenska delegations skrivelse med överlämnande
av berättelse för rådets adertonde
session, i vad skrivelsen hänvisats
till konstitutionsutskottet;

statsutskottets utlåtanden:
nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1970/71 till allmänna barnbidrag,
m. m., jämte motioner; samt

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag för budgetåret
1970/71 till täckning av merkostnader
för bidrag till sjukförsäkringen;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 40, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928:
370), m. m. jämte motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats till
bevillningsutskottet; samt

nr 41, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen (1947:577)
om statlig förmögenhetsskatt, m. m.,
jämte motioner;

bankoutskottets utlåtande nr 27, i anledning
av motioner om industriellt utnyttjande
av skogstillgångar i Norrlands
inland;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1947:529) om allmänna
barnbidrag, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte motioner; nr

41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928:
370), m. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott, jämte motioner;
samt

nr 42, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1962: 381) om allmän försäkring,
m. in., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte motioner; tredje

lagutskottets utlåtanden:
nr 39, i anledning av motioner om
åtgärder mot luftförorening genom motorfordon;
samt

Tisdagen den 12 maj 1970

Nr 23

Interpellation ang. en offentlig deklaration mot våldsdemonstrationer

nr 47, i anledning av motion om
föreskrift att endast s. k. lätt bränsle
må användas för dieseldrivna fordon;

jordbruksutskottets utlåtande nr 30,
i anledning av motioner om ersättning
till fiskare för inkomstbortfall på grund
av kvicksilverförorening; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
;

nr 31, i anledning av motioner om
jämlikhet mellan arbetare och tjänstemän,
m. m.;

nr 32, i anledning av motioner om
åtgärder för att fördjupa företagsdemokratin,
in. m. och om en allmän inventering
av arbetsplatsmiljön; samt

nr 38, i anledning av motion om åtgärder
i syfte att underlätta för anställda
att deltaga i fackligt och politiskt
arbete.

Interpellation ang. en offentlig deklaration
mot våldsdemonstrationer

Herr ÅKERLUND (in) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Nya politiska demonstrationer
med inslag av allt större
våld har de senaste veckorna ägt rum
på olika platser i vårt land. Även om
de just nu huvudsakligen riktat sig mot
den amerikanske ambassadören och
det land han representerar måste framhållas,
att våldsdemonstrationer på andra
håll i världen t. ex. i Frankrike och
Västtyskland, Mexiko och Sydamerikas
länder riktat sig även mot andra personer
och samhällen. Det är alltså
våldsinslaget i de politiska demonstrationerna,
som numera nått vårt land och
synes vinna anslutning av vissa politiska
kretsar. En utveckling av detta
slag är, om den får fortgå ohämmad,
ägnad inge de allvarligaste farhågor
för framtiden.

Det är samhällets både plikt och rätt
att stävja det politiska våldet. Hittills
har myndigheterna förlitat sig på po -

lisens förmåga därvidlag. Det är emellertid
helt klart, att exempelvis vid
attacken mot det amerikanska kulturcentrat
polisen blev överrumplad och
var alldeles otillräcklig för att avvärja
nidningsdådet. Vid andra tillfällen i
Stockholm, Göteborg och Malmö har
skadegörelse visserligen kunnat förhindras
men handgemäng likväl uppstått.
Otvivelaktigt har polisen gjort sitt
allra bästa och uträttat ett gott arbete.
Det är inte dess fel, om den känner sig
otillräcklig eller möjligen ansträngd
till bristningsgränsen. Det är i stället
medborgarnas och samhällets sak att
stödja polisen i dennas beträngda läge.

Regeringen, som är närmast ansvarig
för säkerheten, har tyvärr alltför
länge tövat med ett klart ställningstagande
mot våldsaktionerna och en
energiskt ådagalagd reaktion däremot.
Vid den utrikespolitiska debatten gjordes
dessbättre dock ett uttalande, vari
regeringen fördömde de förolämpande
uppträden, som den amerikanske ambassadören
utsatts för av som det heter
i regeringsdeklarationen ”lymlar”. Med
erkännande av reaktionen är tillgripandet
av våldet dock allvarligare än
de för visso förkastliga förolämpningarna.
Därtill förefaller det som om valet
av uttrycket ”lymlar” inte varit det
i allo lämpligaste. Det som samhället
har anledning reagera hårdast mot är
inte den politiskt vilseförda ungdomen,
de s. k. lymlarna, utan det är emot dem,
som rekommenderar och organiserar
våldet.

Regeringen bör därför som ett första
steg avge en offentlig deklaration med
tillkännagivande att våld i samband
med politiska demonstrationer är
strängeligen förbjudet och kommer att
med kraft beivras. Denna deklaration
bör ledarna för riksdagspartierna: moderata
samlingspartiet, folkpartiet, centerpartiet
och vänsterpartiet kommunisterna
inbjudas att biträda. Samtliga
partiordförande bör med sin närvaro
i nyhetsmediet TV och med sina namn
i pressen bekräfta sitt avståndstagande

Nr 23

Tisdagen den 12 maj 1970

Interpellation ang. statsbidrag till enskilda yrkesskolor

från våldshandlingar i samband med
politiska demonstrationer.

Först om en bättring inte nås med en
dylik aktion bör man beträda den väg
som valts för bekämpande t. ex. av narkotikalangningen,
nämligen åtal och
skärpta straff. Det är även i dessa fall
de ”politiska langarna” och inte ungdomen
det gäller att komma åt.

Under hänvisning till det anförda
anhåller jag om första kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få ställa följande
fråga:

Är regeringen villig att taga initiativet
till samt inbjuda ledarna för moderata
samlingspartiet, folkpartiet, centerpartiet
och vänsterpartiet kommunisterna
att gemensamt med regeringen
avge en offentlig deklaration mot våldsdemonstrationer
?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. statsbidrag till enskilda
yrkesskolor

Ordet lämnades härefter till herr
WALLMARK (m), som yttrade:

Herr talman! I skrivelse den 16 februari
1970 har kungl. skolöverstyrelsen

genom kanslibeslut på grundval av en
intern utredning föreslagit Kungl.
Maj :t att statsbidraget till 42 statsunderstödda
enskilda yrkesskolor skall upphöra.
Med hänsyn till det angelägna
behov många av dessa skolor har fyllt
och även i framtiden kan väntas fylla
för näringslivet från rekryteringssynpunkt
och för den enskilde eleven från
utbildningssynpunkt är regeringens
eventuella beslut i ärendet av mycket
stor betydelse.

Med anledning härav anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Avser statsrådet låta skolöverstyrelsens
förslag gå ut på remiss till berörda
instanser för yttrande innan beslut
fattas?

2. Avser statsrådet underställa riksdagen
ärendet för beslut?

Även denna anhållan bifölls.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.30.

In fidem
Solveig Gemert

KUNGL. BOICTK. STHLM 1970