Nr 23 ANDRA KAMMAREN (Riksdagens protokoll 1967:23)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 23 ANDRA KAMMAREN

1967

25—28 april

Debatter m. m.

Tisdagen den 25 april

Sid.

Interpellationer av:

herr Gustavsson i Alvesta ang. kommunala anslag för fortsatt drift

av landsvägsbusslinjer..................................... 5

herr Hedlund ang. omfattningen av statens järnvägars person-och

posttrafik samt utbyggnadstakten beträffande vägnätet........ 6

Meddelande om enkla frågor av:

herr Andersson i Örebro ang. arbetsmarknadspolitiska åtgärder

inom karlskogaområdet.............................. 8

herr Lundberg ang. åtgärder med anledning av händelserna i Grekland.
.................................................... 8

Onsdagen den 26 april

Svar på interpellation av herr Lothigius ang. takten för sammanläggning
av kommuner....................................... 8

Beskattningen av vissa angångsbidrag, m. m...................... 32

Rätt till avdrag vid beskattningen för kostnader för vatten- och luftvård.
...................................................... 35

Avdrag vid beskattningen för värdeminskning av maskiner, inventarier
och byggnader, m. m..................................... 36

Resultatutjämning vid beskattningen m. m....................... 43

Översyn av reglerna för förhandlings- och avtalsrätt för tjänstemän i

offentlig förvaltning......................................... 52

Angivandet av de tjänstemän som är undantagna från disciplinär

bestraffning................................................ 56

Pensionering av äldre friställd arbetskraft m. m................... 56

1—Andra kammarens protokoll 1967. Nr 23

Nr 23

Innehåll

Sid.

Meddelande om enkla frågor av:

herr Johansson i Skärstad ang. ersättning av statsmedel för socialhjälp
till zigenare......................................... 76

herr Börjesson i Falköping ang. utbetalandet till polisman av ersättning
för sveda och värk................................. 76

herr Persson i Heden ang. ökning av antalet platser vid kurser för

polispersonal............................................. 76

herr Eliasson i Moholm ang. aviserade förändringar av statens

järnvägars service......................................... 76

fru Kristensson ang. utökning av kommittén för utredning av bostads-
och serviceplaneringen............................... 76

Torsdagen den 27 april

Svar på frågor av:

herr Sjöholm ang. införande av mervärdeskatt.................. 77

herr Björkman ang. upplysningsverksamheten beträffande fyllnadsinbetalning
av skatt................................... 78

herr Hamrin i Kalmar ang. den väntade nedläggningen av Oskars hamnsvarvet.

............................................ 79

herr Wikner ang. sysselsättningssvårigheter på grund av mekaniseringen
inom skogsbruket................................... 81

herr Nilsson i Östersund ang. nedbringande av olycksfallsriskerna

för skogsarbetare.......................................... 82

Svar på interpellationer av:

herr Antonsson ang. underlättande av diplomathustrurs yrkesutövning
utomlands, m. m......... 84

herr Gustafsson i Skellefteå ang. villkoren för erhållande av lokali seringspllitiskt

stöd........................................ 89

herr Wennerfors ang. arbetslösheten bland ingenjörer............ 94

herr Ullsten ang. isolering på grund av smittorisk............... 99

Interpellationer av:

herr Gustafsson i Borås ang. en enhetlig nordisk kontroll av elmate riel.

..................................................... 105

herr Gustafsson i Borås ang. sambandet mellan trafikolyckor och
läkemedelskonsumtion..................................... 106

Fredagen den 28 april

Lån till bostadsrättsföreningen Musköten......................... 109

Bidrag till företagareföreningar m. m............................. 111

Befrielse för Svenska litteratursällskapet i Finland från skyldighet

att utge viss arvsskatt....................................... 115

Straff för försök till frihetskränkande otukt....................... 117

Meddelande ang. besök på Kungl. Teatern........................ 120

Innehåll

Nr 23

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 26 april

Statsutskottets utlåtande nr 61, ang. bidrag till handelshögskolan i

Stockholm................................................ 31

— nr 62, ang. vissa pensionsfrågor m. m......................... 31

Bevillningsutskottets betänkande nr 28, ang. ändring i kommunalskattelagen,
m. m........................................... 32

— nr 34, om rätt till avdrag vid beskattningen för kostnader för vatten-
och luftvård........................................... 35

— nr 35, ang. avdrag vid beskattningen för värdeminskning av

maskiner, inventarier och byggnader, m. m.................... 36

— nr 36, ang. resultatutjämning vid beskattningen m. m........... 43

—- memorial nr 40, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga

beslut rörande ändrad lydelse av 12 och 20 §§ förordningen om

arvsskatt och gåvoskatt........... 52

Andra lagutskottets utlåtande nr 30, om översyn av reglerna för förhandlings-
och avtalsrätt för tjänstemän i offentlig förvaltning 52

— nr 37, ang. angivandet av de tjänstemän som är undantagna från

disciplinär bestraffning............. 56

— nr 38, om översyn av socialförsäkringssystemet såvitt angår frågan
om jämställdhet mellan män och kvinnor.................. 56

— nr 39, om pensionering av äldre friställd arbetskraft m. m....... 56

— nr 40, ang. ändrad lydelse av 33 § och 40 § 2 mom. civilförsvarslagen.
..................................................... 74

Fredagen den 28 april

Statsutskottets utlåtande nr 63, ang. allmän beredskapsstat (allmänna
frågor och bemyndigande för Kungl. Maj:t att besluta om arbeten
inom viss kostnadsram)..................................... 108

— nr 64, ang. allmän beredskapsstat (justitiedepartementet)....... 108

— nr 65, ang. allmän beredskapsstat (försvarsdepartementet)....... 108

— nr 66, ang. allmän beredskapsstat (socialdepartementet)......... 108

— nr 67, ang. allmän beredskapsstat (kommunikationsdepartementet) 108

—- nr 68, ang. allmän beredskapsstat (finansdepartementet)........ 108

— nr 69, ang. allmän beredskapsstat (ecklesiastikdepartementet). . . 108

— nr 70, ang. allmän beredskapsstat (handelsdepartementet)....... 108

— nr 71, ang. allmän beredskapsstat (inrikesdepartementet)........ 108

—• nr 72, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II (försvarsdepartementet).
.................................................. 108

— nr 73, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II (socialdepartementet).
.................................................. 110

— nr 74, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II (kommunikationsdepartementet)
............................................ no

—■ nr 75, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II (ecklesiastikdepartementet)
.............................................. in

•—- nr 76, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II (inrikesdepartementet).
.................................................. in

— nr 77, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II (avskrivning av

Nr 23

Innehåll

Sid.

oreglerade kapitalmedelsförluster)............................ 111

— nr 78, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II (staten för statens

allmänna fastighetsfond).......... 111

— nr 79, ang. ytterligare anslag på tilläggsstat II (studiemedelsfon den).

.......................... 111

— nr 80, ang. förvärv av Skoklosters slott och samlingar.......... 111

— nr 81, ang. omorganisation av överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap.
.................. in

— nr 82, ang. organisationen av den statliga redovisnings- och revisionsverksamheten.
........................................ in

— nr 83, rörande anslag till bidrag till företagareföreningar m. m. 111

— nr 84, ang. stat för försvarets fastighetsfond................... 115

Bevillningsutskottets betänkande nr 38, ang. befrielse för Svenska litteratursällskapet
i Finland från skyldighet att utge viss arvsskatt 115

— nr 42, ang. förordning om antidumping- och utjämningstull, m. m. 117

— nr 43, om ändrad lydelse av 35 § 4 mom. kommunalskattelagen 117
Första lagutskottets utlåtande nr 31, om möjlighet för domstol att

anställa tolk............................................... 117

— nr 32, om beaktande i rättsliga sammanhang av utlännings språksvårigheter.
............................................... 117

— nr 33, om straff för försök till frihetskränkande otukt........... 117

Jordbruksutskottets utlåtande nr 15, ang. allmän beredskapsstat

(jordbruksärenden)........... 120

— nr 16, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II (jordbruksärenden) 120
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 22, ang. föroreningen av

vattendrag genom vissa tvättmedel m. m...................... 120

— nr 23, ang. vatten- och luftföroreningar m. m.................. 120

— nr 24, om en fullständigare rening av avloppsvatten............ 120

Tisdagen den 25 april 1967

Nr 23

Tisdagen den 25 april

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 14 innevarande
april.

§ 2

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till lagutskott motionen nr 1015; och

till statsutskottet motionen nr 1016.

§ 3

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 61 och 62,
bevillningsutskottets betänkanden och
memorial nr 28, 34—36 och 40 samt
andra lagutskottets utlåtanden nr 30
och 37—40.

§ 4

Föredrogs den av herr Franzén i
Träkumla vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet angående planerna
beträffande militära övningsområden
inom Stenkumla kommun.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Interpellation ang. kommunala anslag
för fortsatt drift av landsvägsbusslinjer

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep),
som yttrade:

Herr talman! Riksdagens beslut 1963
angående den statliga trafikpolitiken
innebar bl. a. att ett mera konkurrens -

främjande system skapades på kommunikationernas
område. Varje trafikgren
skulle i princip vara självbärande. Som
målsättning angavs emellertid också att
olika delar av landet skulle ha en tillfredsställande
transportförsörjning. I
vissa bygder ansågs trafiken dock inte
kunna bli lönsam. Där skulle staten när
det gällde järnvägstrafiken ersätta statens
järnvägar för driften av olönsamma
linjer. Beträffande busstrafiken gällde
beslutet från 1961 angående bidrag
till viss busstrafik.

Genom 1963 års riksdagsbeslut måste
det anses klarlagt, att det åligger staten
att svara för kostnader i samband med
järnvägsverksamhet som inte täcks genom
de inkomster som densamma ger.
Dåvarande chefen för kommuniktionsdepartementet
förklarade också 1964 i
ett svar på en enkel fråga i denna kammare,
att krav från statens järnvägar
om kommunala anslag för upprätthållande
av vissa nödvändiga tågförbindelser
inte var förenliga med principerna
i det nämnda riksdagsbeslutet.

Statens järnvägar har nyligen inkommit
till fullmäktige i eu kommun i Kronobergs
län med en skrivelse, där det
anges som förutsättning för att trafiken
på en viss busslinje skall upprätthållas
i nuvarande omfattning att kommunen
bidrar till kostnaderna härför. Det är
synnerligen tveksamt om ett sådant
krav kan sägas stå i överensstämmelse
med de principer som gäller beträffande
trafikpolitiken. Även om en direkt
parallell med förenämnda exempel beträffande
kommunala bidrag till järnvägsverksamhet
inte låter sig dras måste
det anses principiellt oriktigt att driften
av en busslinje blir beroende av
huruvida kommun bidrar eller inte.
Ifrågavarande kostnader måste täckas

G Nr 23 Tisdagen den 25 april 1967

Interpellation ang. omfattningen av statens järnvägars person- och posttrafik samt
utbyggnadstakten beträffande vägnätet

med statliga medel genom ersättning till
trafikföretag för drift av icke lönsamma
busslinjer. Det kan för övrigt ifrågasättas
huruvida inte detta anslag måste
ökas om den pågående nedläggningen
av järnvägar skall fortgå.

Med stöd av vad som ovan anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
frågor:

Har statsrådet uppmärksammat att
statens järnvägar i vissa fall satt kommunala
bidrag som villkor för fortsatt
drift av landsvägsbusslinjer?

Anser statsrådet att detta tillvägagångssätt
är förenligt med gällande
principér för trafikpolitiken?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6

Interpellation ang. omfattningen av statens
järnvägars person- och posttrafik
samt utbyggnadstakten beträffande vägnätet Ordet

lämnades på begäran till

Herr HEDLUND (ep), som yttrade:

Herr talman! Goda kommunikationer
är naturligtvis av grundläggande betydelse
för ett lands utveckling. Ett väl
utbyggt nät av landsvägar och järnvägar
är härvid en viktig förutsättning.
Sedan länge har det rått enighet om att
det allmänna i detta avseende har betydande
uppgifter. Det måste anses ligga
i dessa att tillse, att olika delar av
landet blir väl försörjda med kommunikationer.

Uppgifter, som på senare tid förekommit
i press och TV, tyder på att
man för närvarande förbereder omfattande
förändringar av statens järnvägars
verksamhet. Avsikten skulle vara
att reducera antalet järnvägsstationer
och hållplatser mycket kraftigt. Man
har nämnt att ett par tusen stationer
skall dras in. Blott några hundra statio -

ner skulle vara kvar. Det system med
knutpunktstrafik, som redan nu i stor
utsträckning användes när det gäller
godsbefordran, synes sålunda planeras
även för persontrafiken. Trafiken mellan
knutpunkterna och de nuvarande
stationerna skulle upprätthållas med
hjälp av landsvägstrafik.

Den aviserade omläggningen av järnvägstrafiken
uppges också få konsekvenser
för postverkets vidkommande.
Verket måste lita till landsvägstrafik
och flyg för sina transporter. Detta synes
bli nödvändigt redan i mitten av
nästa år, då statens järnvägar planerar
en radikal omläggning av tidtabellen
innebärande bland annat att uppehållstiderna
på mellanstationerna förkortas.

Ungefär samtidigt med dessa uppgifter
om indragningar i järnvägens person-
och posttrafik och dess ersättande
med landsvägsbusstrafik ser man uppgifter
från vägmyndigheterna om att
konkurrensen om investeringsmedel
kan väntas leda till en dämpad utbyggnadstakt
av vägnätet. Det förtjänar i det
sammanhanget erinras om att väganslagen
under de senaste åren varit i stort
sett oförändrade. En blygsam ökning av
underhållsanslagen har visserligen förekommit,
men byggnadsanslagen har varit
oförändrade. Med hänsyn till att penningvärdet
försämrats torde i realiteten
en minskning ha skett av resurstilldelningen
till vägarna.

Det är självklart, att sådana uttalanden
väckt oro och att de berörda människorna
är angelägna att få veta vad
som är sanning. Naturligtvis är det också
viktigt för deras representanter i
riksdagen att erhålla auktoritativa besked
i frågan.

Med hänvisning till vad ovan anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa följande
fråga:

År statsrådet villig att lämna en redogörelse
för de planer, som kan förelig -

Tisdagen den 25 april 1967

Nr 23

Interpellation ang. omfattningen av statens järnvägars person- och posttrafik samt
utbyggnadstakten beträffande vägnätet

ga om en begränsning av järnvägens
person- och posttrafik och om en samtidig
neddämpning av utbyggnadstakten
av vårt vägnät?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 155, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
vissa anslag'' ur kyrkofonden,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
i vad propositionen och motionerna
hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet.

§ 8

Tillkännagavs, att Kungl. Maj ds proposition
nr 128, angående avveckling
av Törefors aktiebolags verksamhet
m. in., överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 9

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 83, med förslag till lag om
tryggande av pensionsutfästelse m. m.,
motionerna:

nr 1017, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Mattsson,

nr 1018, av herr Hagnell in. fl., och
nr 1019, av herr Nihlfors m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 95, angående riktlinjer för
jordbrukspolitiken m. m., motionerna:
nr 1020, av herr Jonasson in. fl.,
nr 1021, av herr Svensson i Vä
in. fl., och

nr 1022, av herr Svensson i Vä in. fl.;
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 99, angående bemyndigan -

de att sälja viss staten tillhörig fast
egendom, m. m., motionerna:

nr 1023, av herrar Ohlin och Hedlund,
och

nr 1024, av fröken Wetterström;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 101, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 10 juli
1947 (nr 523) om kommunala åtgärder
till bostadsförsörjningens främjande,
in. m., motionerna:

nr 1025, av herr Bengtson i Solna
in. fl.,

nr 1026, av herr Gustafsson i Skellefteå
in. fl., och

nr 1027, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Larsson i Öskeviksby;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 102, med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § lagen
den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse,
in. in., motionerna:

nr 1028, av herr Bohman m. fl., och
nr 1029, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Jönsson i Ingemarsgården;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 106, med förslag till lag om
ställande av säkerhet vid sällskapsresa
till utlandet, motionerna:

nr 1030, av herr Andersson i Örebro
in. fl.,

nr 1031, av herrar Bengtson i Solna
och Ringaby,

nr 1032, av herr From m. fl., och
nr 1033, av herr Lindkvist;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 107, med förslag till lag
om flyttning av fordon i vissa fall,
motionen nr 1034, av herrar Bengtson
i Solna och Söderström;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 111, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 56 §
4 mom. vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 648), motionerna:

nr 1035, av herr Bengtson i Solna
in. fl.,

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

nr 1036, av herrar Eliasson i Sundborn
och Larsson i Luttra, och

nr 1037, av fru Nettelbrandt m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 114, med förslag till lag
om ändrad lydelse av 28 § 1 och 2
mom. kommunallagen den 18 december
1953 (nr 753), m. in., motionen nr
1038, av herr Norrby;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 119, med förslag till lag
om ändrad lydelse av 4 § 3 mom. förordningen
den 16 maj 1884 (nr 25) angående
patent, motionen nr 1039, av
herr Löfgren m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts prosition
nr 126, med förslag till lag om
ändring i vattenlagen m. m., motionen
nr 1040, av herr Norrby.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare
Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet den 25
och 26 april 1967 på grund av resa till

Köln för att närvara vid f. förbundskansler
Adenauers jordfästning.

Stockholm den 24 april 1967

Tage Erlander

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 11

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Andersson i Örebro, till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående arbetsmarknadspolitiska
åtgärder inom karlskogaområdet,
och

herr Lundberg, till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena
angående åtgärder med anledning av
händelserna i Grekland.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.05.

In fidem

Snne K. Johansson

Onsdagen den 26 april

Kl. 10.00

Justerades protokollet för den 18 innevarande
april.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Persson i Tandö enligt till kammaren
inkommet läkarintyg vore sjukskriven
under tiden den 17—den 30 innevarande
april.

Herr Persson i Tandö beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen under
angivna tid.

§ 3

Svar på interpellation ang. takten för
sammanläggning av kommuner

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet LUNDKVIST, som yttrade: -

Onsdagen den 26 april 1967

Nr 23

Svar på interpellation ang. takten för sammanläggning av kommuner

Herr talman! Herr Lothigius har frågat
inrikesministern huruvida den verksamhet,
som nu bedrivs av länsstyrelserna
i syfte att påverka de kommunala
organen att påskynda sammanläggningar,
är i överensstämmelse med riksdagens
beslut samt lag och författning.
Vidare har herr Lothigius frågat om
inte kommunerna i lugn och ro borde
få tid på sig för kommunblocksplanering
och ett successivt vidgat samarbete
oberoende av om detta föranleder
sammanläggningar eller inte.

På grund av ändrad fördelning av
ärendena mellan departementen handläggs
numera de ärenden interpellationen
rör inom kommunikationsdepartementet.
Enligt fastställd ordning för
fördelning av arbetet inom detta departement
ankommer det på mig att besvara
interpellationen.

Först vill jag erinra om att de riktlinjer
för en översyn av kommunindelningen
som antogs av 1962 års riksdag
alltjämt står fast. Detta innebär bl. a.
att 1919 års indelningslag inte ändrats
såvitt avser förutsättningarna för sammanläggning
av kommuner. För att sådana
sammanläggningar skall kunna
komma till stånd fordras alltså regelmässigt
att berörda kommuner är överens
härom. Konstitutionsutskottet framhöll
i sitt av riksdagen godkända utlåtande
(1962:1), att »även om utvecklingen
i fråga om sammanslagning av
kommuner eller samverkan inom kommunblocken
skulle ske något långsammare
än beräknat bör detta ej få motivera
tvångsåtgärder från statsmakternas
sida». Man räknade självfallet med
att statsmakterna på olika sätt skulle
aktivt verka för reformens genomförande.
Uttryckligen angavs t. ex. att länsstyrelserna
borde kunna ta initiativ till
bildandet av samarbetsnämnder.

Enligt min mening kan en verksamhet
från länsstyrelsernas sida, som innebär
upplysning, rådgivning eller påpekanden
om det angelägna i vissa indelningsändringar,
inte strida mot kon -

stitutionsutskottets nyss citerade uttalanden.
Det är uppenbart att länsstyrelserna
har skyldighet att uppmärksamt
följa dessa frågor och ta de initiativ
som anses lämpliga. Indelningslagen tillerkänner
uttryckligen länsstyrelse initiativrätt
i indelningsfrågor. Dessutom
har länsstyrelsen enligt gällande länsstyrelseinstruktion
ett allmänt åliggande
»att giva noggrann akt på länets
tillstånd och behov samt i allt söka
främja länets utveckling och dess befolknings
bästa».

Genom de riktlinjer som gäller för
kommunindelningsref ormens genomförande
är det avgörande ställningstagandet
vid sammanläggningen ändock alltid
tillförsäkrat kommunerna själva.
Den omständigheten att det är kommunerna
som bestämmer takten i reformen
kan inte få hindra länsstyrelsen att anlägga
synpunkter på vad som lämpligen
bör göras.

Vidare anförde:

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Det är ganska tråkigt
att det så ofta från denna talarstol skall
behöva sägas att vi från oppositionens
sida inte är nöjda med ett svar. Utomstående
kan ju förledas tro att det är
oppositionens sätt att markera en skillnad
och att vi gör det slentrianmässigt
och generellt.

Mot bakgrunden av det stora intresse
man ute i landet hyser för dessa frågor
hade säkerligen de ledamöter av
denna kammare som sysslar speciellt
med kommunala spörsmål hoppats att i
statsrådets svar finna litet mjukare och
mera klarläggande synpunkter. Kanske
hade jag särskilt väntat det av statsrådet
Lundkvist.

Jag vill först och främst säga att jag
personligen är intresserad av att man
arbetar och planerar så rationellt som
möjligt för kommunerna. Det betyder
att jag personligen är intresserad av
sammanslagning i kommunblock där det

1* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 23

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Svar på interpellation ang. takten för sammanläggning av kommuner

verkligen behövs, där man alltså efter
grundliga undersökningar och diskussioner
har prövat frågan och där man
anser en sammanslagning vara riktig.
Men man skall komma ihåg, herr statsråd,
att frivilligheten innebär att en
kommun skall enas med en annan kommun
om denna sak ■—■ öven om man
har en energisk länsstyrelse i bakgrunden.
Om herr statsrådet hade stannat
vid första delen av svaret, hade jag varit
mera lugn. Då hade de riktlinjer,
som riksdagen drog upp 1962, kunnat
åberopas av kommunerna utan si dotolkningar.

Nu har mina två frågor i interpellationen
knappast besvarats, tycker jag.
Den första gällde huruvida den verksamhet,
som nu bedrivs av länsstyrelserna
i syfte att påskynda sammanslagningarna,
är i överensstämmelse med
riksdagens beslut samt lag och författning.
Statsrådet säger i interpellationssvaret
bl. a.: »Man räknade självfallet
med att statsmakterna på olika sätt
skulle aktivt verka för reformens genomförande.
Uttryckligen angavs t. ex.
att länsstyrelserna borde kunna ta initiativ
till bildandet av samarbetsnämnder.
»

Statsrådet säger också: »Först vill jag
erinra om att de riktlinjer för en översyn
av kommunindelningen som antogs
av 1962 års riksdag alltjämt står fast.»
Jag tror inte att irritationen ute i kommunerna
och samarbetsnämnderna hade
varit så stor om länsstyrelserna hade
nöjt sig med vad som här sägs. Nu
kan länsstyrelserna och landshövdingarna
personligen genom sitt uppträdande
göra en hel del som för kommunerna
kommer att verka som om man på
olika sätt påskyndar sammanslagningarna.
Detta är irriterande för kommunerna.

Då kan statsrådet säga: Bevisa det!
Det kan jag inte göra, ty det finns inga
skriftliga bevis. Men jag har muntligt
fått reda på att det förekommer att länsstyrelserna
genom sitt aggressiva upp -

trädande ger kommunerna intrycket att
de inte har något val i detta sammanhang.
Det finns exempel på att länsstyrelserna
utan inbjudan har kommit
till samarbetsnämnderna med expertgrupper
på över tio man. Detta är enligt
min mening att sätta sig inte bara på
samarbetsnämnderna utan också i viss
mån på frivilligheten. Då länsstyrelser
med landshövdingen i spetsen har kommit
till samarbetsnämnderna — inte inbjudna,
som jag sade — och börjat delta
i diskussionen, har det hänt att verkan
inte blivit den avsedda utan den
rakt motsatta — samarbetsnämnderna
har blivit irriterade och sagt: »Det här
vill vi inte vara med om. Vi vill inte
under dessa former diskutera vår samverkan.
»

Rapporterna visar också att landshövdingar
tycks ha blivit särskilt energiska
när de tidigare haft en genomgång
med inrikesdepartementet i dessa
frågor. Det är väl inte på det sättet att
landshövdingarna blir särskilt meriterade
om deras län ligger väl framme
vid kommunsammanslagningarna? En
undersökning hos en del länsstyrelser
visar att man erkänner att man söker
påverka kommunerna. Man har sagt att
man genom sammanträden och diskussioner
med samarbetsnämnderna i kommunerna
aktivt försökt påverka kommunerna.

Då vill jag fråga herr statsrådet: Överensstämmer
detta med vad som sägs i
svaret: »Enligt min mening kan en verksamhet
från länsstyrelsernas sida, som
innebär upplysning, rådgivning eller påpekanden
om det angelägna i vissa indelningsändringar,
inte strida mot konstitutionsutskottets
nyss citerade uttalanden»? Jag

tycker att beskeden i svaret är
ganska motsägande. Å ena sidan heter
det: »Först vill jag erinra om att de
riktlinjer för en översyn av kommunindelningen
som antogs av 1962 års
riksdag alltjämt står fast.» Men å andra
sidan säger statsrådet: »Det är uppen -

Onsdagen den 26 april 1967

Nr 23

Svar på interpellation ang. takten för sammanläggning av kommuner

bart att länsstyrelserna har skyldighet
att uppmärksamt följa dessa frågor och
ta de initiativ som anses lämpliga. Indelningslagen
tillerkänner uttryckligen
länsstyrelse initiativrätt i indelningsfrågor.
» Statsrådet åberopar alltså en
lag av år 1919, trots att det finns ett uttalande
som gjorts av konstitutionsutskottet
och godkänts av kamrarna år
1962 och där på flera ställen med skärpa
understryks frivilligheten i sammanslagningen.
Det framhålls också i uttalandet
att någon sammanslagning inte
alls behövs — kommunerna är fria att
bestämma. Om det är en kommun som
mot bakgrund av vissa förhållanden inte
vill att en sammanslagning skall ske
skall den inte drivas med i en samarbetsnämnd.

Jag har en känsla av att mycket av
vad som härvidlag planeras syftar till
att skapa ett system, likformigt med det
som tillämpas i Frankrike, där det finns
34 000 kommuner men där bestämmanderätten
baseras på en centraldirigering
och beskattningsrätten för de enskilda
kommunerna är högst obetydlig. Jag
hoppas att man inte skall ta detta som
förebild, men jag har en känsla av att
man vill låta det franska systemet tjäna
som underlag.

Låt mig anföra ett exempel från min
hemstad, herr statsråd!

Gränna stad, där jag är ordförande i
stadsfullmäktige, ligger fyra mil från ett
block som har bildats med centrum i
Jönköpings stad. Jag har inte sagt att
jag är ovillig att söka samarbete med
detta block —- tvärtom hyser jag ett stort
intresse för att söka finna de samarbetsformer
som kan erfordras för att
göra den ekonomiska planeringen vettig
och för att kanske så småningom
även kunna bilda ett kommunblock. Men
vår lilla stad — på 3 200 invånare ■—•
ligger fyra mil från en annan stad som
skall utgöra centrum i ett kommunblock.
Gränna, en stad som levat i 315 år, kommer
vid en sammanslagning att få en •—-eller kanske ingen — representant i

kommunblocket. Då frågar jag: Hur
skall man, med hänvisning till konstitutionsutskottets
uttalande till förmån
för ett bibehållande av självbestämmanderätten,
i vårt område kunna vinna inflytande
inom ett mäktigt kommunblock
på över 100 000 invånare? Det är väl
alldeles givet, herr statsråd, att vi, när
vi går att diskutera ett sådant kommunblock
först och främst måste ha tid
till detta. Vi måste ha lång tid, vi måste
skaffa oss erfarenhet på en mängd områden
om hur ett samarbete kan komma
till stånd, känna förmågan och möjligheten
till samarbete, finna vägar till
praktiska ekonomiska lösningar, undersöka
hur sammanslagningen lämpligen
skall ske, och vi skall också kunna ge
varandra problemställningar under tiden.
Nu påstår jag inte att det gäller
min egen länsstyrelse, men jag har fått
bestyrkt att man på olika håll i vårt
land är mycket aktiv. Men länsstyrelserna
måste vara försiktiga när de försöker
bilda dessa kommunblock. Detta
måste göras ■— som riksdagen uttalat —
på frivillighetens grund, vilket med
skärpa måste understrykas.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! I mitt interpellationssvar
gav jag herr Lothigius svar på
frågan om kompetensen, länsstyrelsernas
rätt att över huvud taget bedriva
verksamhet i dessa sammanhang. Där
konstaterar jag alltså, att man inte kan
göra gällande att länsstyrelserna här
bedriver en verksamhet som strider mot
lag och förordning. Nu kommer herr
Lothigius tillbaka och påstår att länsstyrelserna
i denna verksamhet försöker
ge kommunerna intryck av att dessa
ej har något val när det gäller tidpunkten
för sammanläggning. För det första
tror jag inte att länsstyrelserna på detta
vis försöker missleda kommunerna, och
för det andra är jag övertygad om att
Våra kommunalmän har läst på dessa
stycken så noga, att de mycket väl vet
vad som gäller enligt de uttalanden som

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Svar på interpellation ang. takten för sammanläggning av kommuner

riksdagen gjorde när reformen beslöts
1962.

Vad sedan indelningslagen av år 1919
beträffar — som herr Lothigius menar
att jag försöker vända emot kommunerna
genom att åberopa den —- är det
innehållet i denna lag som tryggar kommunernas
rätt att i slutskedet själva
avgöra huruvida en sammanläggning
skall komma till stånd eller ej. Denna
lag ändrades inte 1962, utan den består
i den utformning den tidigare haft.
Dessutom underströks i riksdagens uttalande
att sammanläggningarna borde
ske enligt frivillighetsprincipen.

Jag vill i klarhetens intresse ta detta
tillfälle i akt att litet närmare informera
om hur jag upplever läget på kommunindelningsfronten.
Jag vill först —- för
att inga missförstånd skall uppstå på
denna punkt — understryka att regeringen
inte planerar något ingripande
mot den frivillighet som riksdagen har
uttalat sig för, när det gäller kommunsammanläggningar.
Men vi ser det, i
linje med riksdagens beslut, som en
uppgift för staten, departementet och
länsstyrelserna att stimulera och vägleda
i dessa sammanhang och att röja
ur vägen hinder för det samarbete kommunerna
vill etablera.

Beträffande herr Lothigius’ fråga, huruvida
inte kommunerna borde få ta
tid på sig för kommunblocksplaneringen
och få göra den i lugn och ro, kan sägas,
att det nog knappast är de statliga
myndigheternas verksamhet i dessa sammanhang
som begränsar tiden, utan fastmer
utvecklingen själv. Jag tror att jag
vågar säga att insikten bland kommunalmännen
om nödvändigheten av indelningsreformen
växer för varje dag
som går. Det är i varje fall det intryck
jag får när jag möter kommunalmän
från olika delar av landet och när vi
diskuterar dessa angelägenheter. Jag vågar
nog påstå, att man ganska generellt
kan säga att numera diskuterar man,
inte om man skall gå till en sammanläggning
inom blocken, utan när detta

bör ske. När det gäller tidpunkten väger
man som regel mellan åren 1969
och 1971. Jag säger som regel, ty självklart
finns det undantag härifrån. Man
börjar dock som jag upplever det, att
förstå att det ligger en fara i dröjsmål
med genomförandet av den nya kommunindelningen.

Vi fick som bekant många sammanläggningar
från och med nyåret 1967,
sammanläggningar som berörde 167 av
de dåvarande 995 kommunerna i landet.
Man hade i dessa kommuner funnit
att ett snabbt genomförande av den
nya kommunindelningen skulle ge ökade
möjligheter att planera de gemensamma
angelägenheterna bättre, att effektivare
tillvarata de gemensamma resurserna
och lättare klara uppgiften att
förmedla en god service till medborgarna.
Man insåg också att den större
kommunala enheten härigenom i olika
sammanhang skulle bli mera attraktiv,
exempelvis för företag som söker en
lämplig ort för sin verksamhet, och som
då vill ha en bild inte bara av förhållandena
inom en kommun utan av vad
hela bygden förmår, av vilka arbetskraftsresurser
som finns inom ett större
område, av vilken service bygden i dess
helhet kan åstadkomma, vilka utbildningsmöjligheter
som finns, vilka fritidsmöjligheter
som finns och av mycket
annat som företaget och dess anställda
är i behov av. Allt fler kommunalmän
inser att taktiken att förhala samarbetet
eller fördröja sammanläggningen kan
komma att — om jag får använda uttrycket
— ge dålig utdelning på sikt
för hela bygden och därmed för den
egna kommunen. Man kan löpa risken
att komma på efterkälken i den allmänna
utvecklingen.

Vi fick, som jag sade, många sammanläggningar
1967. Vi får, av alla tecken
att döma, många sammanläggningar år
1969. Det pågår för närvarande, såvitt
vi har kunnat finna, utredningar i 66
av de återstående 218 kommunblocken,
dvs. de som ännu inte inom sig san -

Onsdagen den 26 april 1967

Nr 23

Svar på interpellation ang. takten för sammanläggning av kommuner

manlagt kommunerna. Vi vet också att
flera utredningar kan tillkomma.

Med ledning av vad man upplever
från diskussioner runt om i landet vågar
jag nog säga inte bara att vi år 1969
får många sammanläggningar, utan att
det efter 1971 säkerligen inte återstår
många sammanläggningar att göra eftersom
kommunalmännen i gemen, som
jag nyss sagt, i allt högre grad upplever
angelägenheten av att komma fram till
en mera definitiv lösning av dessa frågor.

Detta är naturligtvis viktiga frågor
för vår kommunala självstyrelse, som
vi sätter så stort pris på och som vi vill
slå vakt om, därför att vi i den ser ett
av ankarfästena för vår demokrati. Men
den kommunindelningsreform som vi
nu är i färd med att genomföra sker ju
bl. a. mot bakgrund av önskvärdheten
att stärka förutsättningarna för den
kommunala självstyrelsens fortbestånd.
Kommunförbunden, som synnerligen positivt
arbetar för kommunindelningsreformen,
understryker att vi med hänsyn
till önskvärdheten att slå vakt om
den kommunala självstyrelsen måste
försöka komma fram till ett genomförande
av reformen.

Här tyckte jag att herr Lothigius i
sitt inlägg valde ett mycket olyckligt
exempel, när han jämförde Sverige
med Frankrike och rent av menade att
vi var på väg mot en sådan ordning
som man har i Frankrike. Det är tvärt
om så att vi sannerligen inte vill ha
en sådan situation som råder i Frankrike
med över 30 000 kommuner, som
ur kommunal självstyrelsesynpunkt ingenting
betyder, emedan enheterna är
för små för att kunna ta till vara de
lokala intressena. Med denna reform
vill vi i stället skapa förutsättningar
för enheter som på det kommunala planet
är bärkraftiga nog att ta ansvar lokalt
för de många nya och annorlunda
uppgifter som utvecklingen lägger på
samhället, enheter som kan fylla de
ökade anspråk på kommunal service

som såväl de enskilda medborgarna som
näringslivet reser, kommuner som blir
lämpliga enheter ur samhällsplaneringens
synpunkt.

Jag vill slutligen, herr talman, återknyta
till länsstyrelsernas roll i detta
sammanhang.

Utvecklingen inom kommunblocken,
de nya kommunerna, är också beroende
av förhållandena inom länsregionen.
För den planering som måste bedrivas
på länsnivå med sikte på hela länets
bästa utgör förhållandena inom kommunblocken
basen. Här är det utan
tvekan länsstyrelsen och planeringsråden
som har överblicken. Länsorganens
synpunkter på den roll, som samarbetet
inom kommunblocken och kommunsammanläggningarna
spelar för möjligheter
till en gynnsam utveckling såväl för den
enskilda kommunen som för länet i
dess helhet, skall naturligtvis redovisas
för kommunerna. Kommunalmännen
bör sålunda enligt min mening få möjlighet
att ta ställning till samarbetsfrågorna
och tidpunkten för kommunsammanläggningarna
med tillgång till alla
synpunkter på dessa frågor som kan vara
av betydelse för den egna kommunens
bästa. Jag uppfattar det sålunda
som en skyldighet för länsstyrelser och
planeringsråd att ge till känna sina synpunkter,
att ge alla de informationer
som kommunalmännen kan behöva för
att bedöma de allmänna förutsättningarna
för sin egen kommuns utveckling.

Herr LOTHIGIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! I princip har jag ingen
annan uppfattning än statsrådet Lundkvist
beträffande behovet av dessa sammanslagningar
och av vissa former av
strukturrationalisering även på detta
område. Genom sammanslagningar skapas
möjligheter att rätta till samhällsekonomiska
felaktigheter, och de är av
värde även ur många andra synpunkter
— näringspolitiska, samhällsekonomiska
etc. Men strukturrationalisering -

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Svar på interpellation ang. takten för sammanläggning av kommuner

en, som vi i dag diskuterar, har tillmätts
en oerhört stor betydelse, och
man undrar om inte den betydelsen
överdrives både när det gäller strukturrationaliseringarna
i allmänhet och
inom kommunerna. Jag tänker på t. ex.
åldringsvården. Kan man vara säker
på att det är riktigt att, som nu många
gånger sker, bygga stora ålderdomshem
och samordna dem inom kommunblocken
till en eller kanske ett par enheter,
när de äldre kanske behöver flera enheter
och vill bo i den bygd där de är
födda?

Jag har en del papper som visar länsstyrelsernas
aktivitet. En länsstyrelse
säger: »Vid länsstyrelsens sammanträde
med planeringsrådet den---re dovisades

det aktuella läget beträffande
blocksammanläggningen. 1 anslutning
härtill uttalades vid sammanträdet enhälligt
att ett fullföljande av blockplaneringen
genom fortsatta sammanläggningar
måste anses såsom framsynt.»

Det är möjligt att man kan säga så,
men detta uttalande skickas sedan från
länsstyrelserna ut till alla kommuner.
Varje kommun, som inte i ett visst läge
är så intresserad av ett samarbete och
inte aktivt och målmedvetet driver fram
bildandet av en kommunenhet, är alltså
inte framsynt! Det är ett uppträdande
som ligger på gränsen för det tillåtna
mot bakgrunden av det beslut som riksdagen
år 1962 fattade.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag gläder mig åt att
herr Lothigius i sitt senaste inlägg uttryckte
en starkt positiv inställning till
själva kommunindelningsreformen och
sade sig förstå den betydelse den skulle
kunna komma att ha i skilda sammanhang.

Herr Lothigius slutar emellertid med
att redovisa ett exempel på vad som
har föranlett hans interpellation, varvid
vi får höra att länsstyrelsen och
planeringsrådet hade uttalat, att det vore
framsynt om man skyndade på med

kommunblocksplaneringen, och sedan
låtit detta uttalande gå ut till kommunerna.
Han konstaterar alltså att ett sådant
uttalande kan komma att verka
som en otillbörlig påtryckning på kommunerna.
Då tycker jag nog att det
finns litet av en »prinsessan på ärtenattityd»
i sammanhanget.

Herr LOTHIGIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte fråga om någon
prinsessa på ärten. Jag har tidigare
lämnat några andra exempel, bl. a. ett
som visar att en länsstyrelse tillsammans
med tio experter har satt sig —•
om jag så får säga — på en samarbetsnämnd
och deltagit i diskussionen utan
att ha inbjudits och alltså på det viset
påverkat samarbetsnämnden till en negativ
inställning till arbetet. Det tycker
jag är ett felaktigt sätt att bedriva en
frivillig sammanläggning och ett osmidigt
sätt för en länsstyrelse att arbeta.
Så får enligt min mening icke ske.

Jag har här i min hand en skrivelse
från Kungälvs stad. Frågan är inte så
anmärkningsvärd, men man skalle vilja
aktualisera den här, eftersom inrikesdepartementet
till Kungälvs stad har
sagt att »riksdagens beslut år 1962 om
översyn av rikets indelning i borgerliga
primärkommuner innebär en reform
i etapper med ett klart angivet
slutmål, nämligen att få till stånd en ny
kommunindelning enligt fastställda planer».
Inom parentes tillägger man »indelning
i kommunblock».

»Enligt fastställda planer» ger dock
genast ett intryck av att kommunen icke
har sin fria vilja. Det står ändå i riksdagens
beslut att en kommun skall ha
avgörande inflytande vid ingående i ett
samarbetsblock och att man alltså kan
räkna med att en kommun kan stå fri,
även om andra kommuner slås ihop.

Jag ber i alla fall att få tacka statsrådet
Lundkvist för denna diskussion,
som jag hoppas skall ge en viss klarhet
i detta ärende. Jag är inte fullt tillfredsställd
med svaret; jag skulle ha velat ha

Onsdagen den 26 april 1967

Nr 23

Svar på interpellation ang. takten för sammanläggning av kommuner

litet mer försvar för kommunernas sätt
att uppträda i detta sammanhang.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag har bara två synpunkter
att framföra med anledning av
det senaste anförandet.

För det första föreställer jag mig att
det inte är så, att en länsstyrelse bara
»dimper ned» på ett sammanträde,
utan att man har så att säga i förväg
från det ena eller andra hållet utfärdat
en inbjudan. Samarbetsnämnderna kan
bjuda in länsstyrelserna, som självfallet
också har möjligheter att inbjuda
samarbetsnämnder till överläggningar.

För det andra finner jag att herr Lothigius
i grunden har missförstått hela
frågan om frivilligheten, om han tror
att kommunerna har fri vilja när det
gäller att över huvud taget tillhöra kommunblock.

Den enda fråga som lagfästs i detta
sammanhang var som bekant den plan
för indelning av länen i kommuner som
vi var överens om här i riksdagen borde
fastställas. Landet indelades alltså i
kommunblock, men vad som är frivilligt
i sammanhanget är i vilken mån
kommunerna inom blocken vill medverka
i samarbetet och i vilken takt de vill
medverka till att sammanläggningen
kommer till stånd. Men själva indelningen
av landet i kommunblock är lagfäst.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Av den förda diskussionen
framgår att betraktelsesättet ute i
landet beträffande takten av sammanslagningen
och bl. a. länsstyrelsernas
åtgöranden i dessa frågor är något varierande.
Jag tror att det är riktigt att
man har olika uppfattning om sammanläggningsarbetet
och takten i detta.

I det län som jag kommer ifrån har
sammanläggningsarbetet bedrivits med
sådan varsamhet, att man inte kan säga
att länsstyrelsen har påverkat frågan på
ett otillbörligt sätt eller tagit itu med
kommunerna så hårt, att frivilligheten

beträffande samarbetet kan ifrågasättas.
Jag tror emellertid ändå att det är
nödvändigt att länsmyndigheterna är
aktiva i denna fråga och att den regionala
översikten och de synpunkter som
framkommer därvid hela tiden behöver
vara med i det fortsatta planeringsarbetet.
Jag har dock en känsla av att
takten i sammanslagningen och diskussionerna
härom har avtagit på sina håll
ute i landet. Det finns alltså anledning
att hålla denna fråga levande och att
man utvecklar diskussionerna omkring
den. Det är enligt min uppfattning nödvändigt,
att de samarbetsgrupper som
arbetat med dessa frågor ute i kommunerna
också får möjligheter att aktivt redovisa
sitt arbete. Det finns en klart
positiv trend i kommunerna — inte
bara ett kommunalt tyckande utan ett
tryck från kommuninvånarna på de områden
som statsrådet här nämnde, nämligen
vad gäller serviceuppgifter, gemensam
planering och den totalsyn som
är nödvändig för kommunernas attraktivitet
och fortbestånd. Det fortsatta
planerandet i kommunerna skulle må
väl av en så fullständig redovisning som
möjligt.

Statsrådet har tagit upp en del av
de frågor som jag funderade över i
början av den här diskussionen. Det är
tacknämligt att vi fått till stånd en diskussion
i dessa ting. De regionala frågornas
bedömande måste inte bara vara
väsentligt inom det egna blocket, utan
det måste också åstadkommas ett samarbete
blocken emellan. I det rationella
kommunala arbetet har det nu
blivit så, att kommunerna söker sig fram
till en gemensamlietssyn genom de olika
arbetsgrupperna ute i kommunblocken,
för att man inte skall göra några felaktigheter
beträffande den ekonomiska
planhushållningen och övrig planering.
Med hänsyn till de kommande planläggningsuppgifterna
är det viktigt att man
i kommunerna verkligen får i gång ett
aktivt skeende för budgetarbetet framöver.
Jag tror också att det på många

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Svar på interpellation ang. takten för sammanläggning av kommuner

håll är hög tid härmed, om man skall
kunna göra de sammanläggningar man
avser. Jag anser inte att någon kommun
blir utsatt för övervåld i detta sammanhang.
Kommunmedlemmarna är klart
medvetna om nödvändigheten av att
samarbeta och önskar detta. Jag tror
att det är värdefullt att vi har fått dessa
fakta kring kommunsamman] äggningsfrågorna
belysta i dag.

Herr CARLSHAMRE (li):

Herr talman! Statsrådet Lundkvist
sade i en av sina repliker att syftet med
hela den planerade kommunindelningsreformen
är att bevara och stärka den
kommunala självstyrelsen. Det är nog
riktigt.

Emellertid kan statsrådet inte vara
omedveten om att det är en mycket utbredd
uppfattning, inte minst bland våra
kommunalmän, att en av de allra
viktigaste förutsättningarna, kanske den
viktigaste, för att den kommunala självstyrelsen
och demokratin skall kunna
bevaras och stärkas är, att många människor
är personligt delaktiga i ansvaret
för kommunernas angelägenheter.
På den punkten i varje fall lär det väl
inte kunna bestridas, att reformen, en
gång genomförd, kommer att innebära
en försvagning av den kommunala självstyrelsen.
De många ledamöter i fullmäktigeförsamlingar,
nämnder och styrelser
som nu är verksamma kommer
att ersättas av några få. Herr Lothigius
är inne på samma tanke, när han förutser,
att hans lilla stad kommer att få
kanske en representant i en stor fullmäktigeförsamling.
På den punkten är
oron stor, och det tycker jag att man
kan förstå.

Jag kan inte underlåta att nämna en
liten sidoaspekt på detta. Likställigheten
mellan könen i vårt land lär i dag ha
hunnit så långt på detta område, att av
alla förtroendeposter i kommunerna ungefär
15 procent är besatta av kvinnor.
Ännu så länge har vi inte hunnit så
långt i likställighet att de verkligt tunga

förtroendeposterna i nämnvärd utsträckning
har kvinnliga innehavare.
Hur går det, när fem eller sex eller sju
skolstyrelser skall bli en, när fem eller
sex eller sju hälsovårdsnämnder skall
bli en? Jag är för min del helt övertygad
om att det blir de väl etablerade
kommunala herrarna, som innehar de
tunga uppdragen, som kommer att ha
kvar dessa uppdrag och att damerna
får så att säga börja från början från
noll eller en procent och så småningom
försöka kämpa sig fram till att få kommunala
uppdrag. Detta, herr Lundkvist,
sprider oro i kommunerna.

Jag gick upp i denna debatt, därför
att jag bor i ett kommunblock, där denna
oro är stor, i Kungälvsblocket. Där
har stadens fullmäktige redan uttalat sin
positiva inställning, men landskommunerna
är inte positiva. Opinionen i dessa
kommuner, förtroendemännen, fullmäktigeförsamlingarna
är allvarligt bekymrade,
och man kan nog säga att de
flesta helt enkelt inte vill vara med. Då
skulle allt vara klart, eftersom vi har
gått in för frivillighet på detta område.
Vill de inte, blir det inte heller något
av, säger herr Lundkvist.

Men nu inträffar det någonting. Vi
får när vi resonerar om detta med kommunalmän
och med länsstyrelsefolk tre
sinsemellan icke förenliga uppfattningar
framförda. Å ena sidan understryker
länsstyrelserna liksom statsrådet Lundkvist
att kommunerna har sin fria vilja
att själva bestämma om och när de
vill gå med på en sammanläggning. Å
andra sidan vet vi att i många delar av
landet, i varje fall i min del, kommunerna
är ytterligt tveksamma för att inte
säga i många fall ovilliga. Utifrån de
två förutsättningarna skulle det inte bli
någonting av den närmaste tiden. Ändå
uttrycker länsmyndigheterna gång på
gång, även offentligt, en glad förvissning
om att problemet om kommunsammanläggning
kommer att vara löst
1969 eller senast 1971. Hur går detta
ihop? Det skall vara frivilligt, man vet

Onsdagen den 26 april 1967

Nr 23

Svar på interpellation ang. takten för sammanläggning av kommuner

att kommunerna inte vill, men ändå
kommer det att vara genomfört 1969 eller
senast 1971. Vi har offentliga uttalanden
i den riktningen som är mycket
svåra att förstå. Då frågar jag mig: Ligger
förklaringen möjligen i en definition
som vi inte har fått på vad t. ex.
statsrådet Lundkvist menar med uttrycket
att statsmakterna skulle på olika
sätt aktivt verka för reformens genomförande? Vi

vet inte vad som menas med »aktivt
verka» och det är det som jag nu
gärna skulle vilja få veta. Är det »att
aktivt verka för reformens genomförande»
att när en kommun t. ex. vänder sig
till länsmyndigheterna och framför ett
litet bekymmer handla som i följande
konkreta fall, som gällde eu liten vägfråga? En

av våra kommuner hade möjlighet
att få en liten industri till orten,
vilket som bekant är välkommet i de
flesta kommuner. Allting var egentligen
bra. Tomt, arbetskraft och behov
av produkten fanns men det fattades
en väg. Ja, det fanns egentligen en väg
men den var litet för dålig för den trafik
som väntades och behövde därför
beläggas. Det rörde sig om en liten
stump och den skulle bara kosta
några tusen kronor. Vad sade då vägförvaltningen?
Jo, den svarade att den
inte kunde ta ställning till frågan då,
eftersom ingen visste om det skulle bedömas
lämpligt med en fabrik just där
när den stora kommunen genomförts.
När kommunindelningen ändrats och
sammanslagningen gjorts kunde de börja
diskutera den här vägen som alltså
skulle kosta några tusenlappar.

Det är klart att det kan finnas ett
annat skäl som jag inte känner till för
att det inte skall vara någon permanentad
väg just där, men så här upplever
kommunalmännen saken. Man har känt
det som ett tvång: vi får kanske vår väg
om vi bara går med på kommunsammanläggningen.
Det är också en händelse
som ser ut som en tanke att det gäl -

ler den kommun i blocket som kanske
är mest motståndskraftig mot sammanläggningsplanerna.
Det är inte alls ont
om den sortens exempel på att kommunalmännen
i varje fall upplever det
som om länsmyndigheterna i fråga om
tillståndsgivning och allt annat favoriserar
de kommuner som antingen redan
är färdiga med sin sammanläggning —-vi har en sådan i vårt län — eller som
deklarerat sig villiga att snabbt göra
det, medan de kommuner som är tveksamma
och vill dra ut på tiden funderar
längre. Och de kommuner som är
helt ovilliga har en känsla av att deras
framställningar behandlas sämre i olika
avseenden.

Då frågar man sig'' om detta ■»att aktivt
verka för reformens genomförande»
innebär att aktivt hindra de nuvarande
kommunerna att efter bästa förstånd
och på grundval av de föreliggande
förutsättningarna utveckla sig och
leva så gott de kan. Det är på denna
punkt man är orolig. Som herr Lothigius
framhållit är det mycket svårt att förebringa
bevis på vad som äger rum härvidlag
ty det rör sig om underhandsöverläggningar,
muntliga kontakter
o. d. och därför finns det inte brev och
skrivelser. Statsrådet Lundkvist vet lika
bra som jag hur mycket som äger rum
vid uppvaktningar, besök och sammanträden
— för att nu inte tala om hur
det ena och det andra uppfattas. Vi vet
så litet om sådant.

Det är mig fullständigt främmande
att vilja beskylla min egen länsstyrelse
eller någon annan för att ha överträtt
riksdagens eller regeringens intentioner.
Vi vet ingenting utan är bara oroliga.
Det skulle därför vara värdefullt
om statsrådet Lundkvist, som är den
närmast ansvarige, något bestämdare
kunde definiera vad han menar med
att aktivt verka för reformens genomförande,
och vad som inom den ramen
skall anses vara tillåtet och vad som
inte kan anses tillbörligt från länsmyndigheternas
sida.

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Svar på interpellation ang. takten för sammanläggning av kommuner

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Herr Lothigius har i
sin interpellation berört en viktig fråga Det

förekommer nämligen påtryckningar
av många olika slag då det gäller
kommunsammanslagning -— inte som
här framskymtat bara från länsstyrelsernas
sida. I kväll hålls ett opinionsmöte
i en liten församling som utgör
en del av en stor kommun. Denna lilla
församling skall nämligen överföras till
ett annat län. Listor har varit ute i församlingen
och enligt de uppgifter jag
har fått har man hundraprocentigt skrivit
på dessa listor och vill alltså fortfarande
tillhöra sitt gamla län. Inom
alla partier utan undantag har man
skrivit på denna lista om att man vill
vara kvar i sitt gamla län.

Nu har enligt uppgift —- och det är
närmast på den punkten jag skulle vilja
ställa en fråga till statsrådet Lundkvist
— skolmyndigheter och politiska
instanser i detta grannlän sagt, att om
denna församling inte är beredd att gå
över till det här länet, så kommer församlingens
skolbarn inte att tas emot i
grannlänets skolor. Jag anser detta vara
en otillbörlig påtryckning, och det skulle
vara intressant att få höra, om man
över huvud taget får utöva sådan påtryckning.

Detta har upprört sinnena i församlingen,
och det har alltså lett till att
man anordnar detta opinionsmöte i
kväll. Många känner inte till skolans
skyldighet att ta emot skolbarn och
hyser därför oro för att deras barn inte
i fortsättningen, liksom hittills under
många år, skall få gå i grannlänets skolor.

Det finns alltså många problem i anslutning
till den fråga som tagits upp
i interpellationen, och man får ha full
förståelse för att detta har upprört
många sinnen ute i landet.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Denna interpellations -

debatt har ju dragits upp för att vi skall
få en belysning av frågan huruvida det
är riktigt att länsstyrelserna försöker påverka
kommunerna när det gäller sammanläggningar.
Det är klart att frågan
om frivilligheten i detta fall är en mycket
väsentlig sak.

Om länsstyrelserna visar sig angelägna
tror jag också att det lätt kan få
en effekt rakt motsatt den avsedda.
Inom kommunerna håller man styvt på
frivilligheten, och ett agerande från
länsstyrelsen kan tas som ett försök att
beskära denna frivillighet. Jag tror dessutom
att det är onödigt. Länsstyrelsen
i Skaraborgs län sade redan under
blockindelningsarbetet ifrån, att man
inte skulle trycka på i sammanläggningsfrågorna.
De sammanläggningar
som hittills kommit till stånd har alltså
företagits helt på kommunernas eget
initiativ, och det finns många tecken
som tyder på att kommunala initiativ
inte heller i fortsättningen kommer att
saknas.

Det pågår en diskussion över hela
fältet, och redan nu vet man att det blir
sammanläggningar inom länet både 1969
och 1971. De flesta kommuner är på
det klara med att de riskerar att halka
efter i utvecklingen om de har att konkurrera
med de större kommuner som
åstadkommits genom sammanläggningar.
Det kan gälla lokaliseringar, bostadstilldelning
och mycket annat, allt i och
för sig tillräckliga anledningar för kommunerna
att allvarligt överväga och diskutera
hur de bör handla i fortsättningen.

Reformen är frivillig och den skall
vara frivillig. Jag tror att det ger den
bästa atmosfären för det fortsatta arbetet.
Myndigheterna får finna sig i att
riksdagen beslutat som den gjort i denna
fråga.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Det var med största
tillfredsställelse jag hörde statsrådet
Lundkvist understryka frivilliglinjen i

Onsdagen den 26 april 1967

Nr 23

Svar på interpellation ang. takten för sammanläggning av kommuner

kommunsammanslagningen. Jag finner
det själv fullkomligt uteslutet att något
annat skulle vara tänkbart under förutsättning
att riksdagen inte fattar nytt
beslut i ärendet. Eftersom jag tillhörde
dem som intog en starkt positiv inställning
till kommunreformen redan från
början anser jag emellertid att man alltjämt
kan satsa på frivilliglinjen.

I vissa fall har det skorrat litet i samarbetet.
Det kan vara av flera skäl. Jag
gissar att en av mina efterföljare i talarstolen,
herr Börjesson i Glömminge,
kommer att redovisa ett av skälen, nämligen
att kommunblocken blir för små.
Det kan vara av ett andra skäl, nämligen
att kommunblocket inte blir så sammansatt
som samarbetsviljan förutsätter.
Det kan vara av ett tredje skäl — vilket
jag också påpekade i samband med
kommunreformen — att blocken kanske
inte borde ha definitivt utformats
i anslutning till länsgränserna innan
länsindelningsreformen genomfördes;
även den svårigheten föreligger i vissa
fall.

I stort sett måste man nog ändå säga
att kommunindelningsreformen har accepterats
på ett riktigt och vettigt sätt
av kommunerna landet runt, och jag
hoppas att kommunblocken och storkommunerna
får chansen att visa vad
de kan och vill innan skruvarna dras
åt från regionalt håll och från riksplanet
när det gäller planeringsfrågor och
annat. Jag säger detta, herr statsråd, med
anledning av att det för någon tid sedan
faktiskt har gjorts oroande antydningar
om vad som i fortsättningen kommer
att ske när det gäller planeringsfrågorna
beträffande primärkommunerna. Jag
tror som sagt att primärkommunerna
bör få chansen att visa att de kan sköta
sina angelägenheter och utveckla den
kommunala självstyrelsen som jag tycker
är av oerhört stor betydelse även i
detta sammanhang.

Jag vill ännu en gång understryka
att jag förutsätter att någonting annat
än en frivillig linje när det gäller sam -

manslagningen till storkommuner är
fullkomligt uteslutet.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Jag vet inte varifrån
herr Lothigius har fått sina erfarenheter
när han säger att länsstyrelserna trycker
hårt på sammanslagningen och att
det är ett särskilt hårt tryck som han
reagerar mot. Jag är själv ordförande
i kommunalfullmäktige inom samma
block som herr Lothigius, nämligen i
Norrahammars köping, och jag har inte
upplevt det tryck som herr Lothigius
här relaterar.

Det är riktigt att länsstyrelse och
planeringsråd har varit aktiva. De har
sökt stimulera och underlätta för kommunerna
att göra sammanslagningen,
men något otillbörligt tryck har jag inte
kunnat märka; herr Lothigius sade också
i ett av sina anföranden att han inte
avsåg Jönköpings län. Men även herr
Carlshamre sade att det inte gällde hans
län. Det vore intressant att veta vilket
län man syftar på. Ingen har sagt detta,
men jag fick en känsla av att det var
hemma i vårt län man gick så hårt fram.

Yi anser att frivilliglinjen är den riktiga,
och det behövs inga speciella påtryckningar
vare sig från länsstyrelse
eller planeringsråd. Utvecklingen själv
skapar tillräckligt tryck, och det ligger
i kommunernas eget intresse att sammanslagningar
kommer till stånd. Vi
har också redan sett, i varje fall i vårt
kommunblock, att resultaten och samarbetet
i kommunblocket varit gott.

Jag hoppas att vi så småningom når
fram till en lösning, men den skall självfallet
åstadkommas helt och hållet på
frivillig väg. Något annat har heller inte
förutsatts. Statsrådet Lundkvist har
starkt understrukit den saken. Det är
mycket viktigt att vi håller på frivilligprincipen
och att kommunerna sålunda
själva får avgöra takten i sammanslagningarna.
Givetvis skall länsstyrelse
och planeringsråd vara med och

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Svar på interpellation ang. takten för sammanläggning av kommuner

aktivt hjälpa till, underlätta och stimulera
sammanslagningarna.

Herr CARLSHAMRE (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill bara göra klart
för herr Almgren att jag åsyftade mitt
eget län -— ja, mer än så, mitt eget kommunblock.
Däremot åsyftade jag inte att
beskylla länsmyndigheterna för olagligt
handlande eller för att överskrida riksdagens
och regeringens intentioner. Vi
kan inte göra det. Vi vet inte vad som
sker. Men vad jag, och jag tror även
herr Lothigius, försökt är att klargöra
hur situationen uppfattas ute i kommunerna.
Det kan hända att den uppfattas
felaktigt. Det är möjligt att länsstyrelserna
inte har någon önskan att
trycka på och göra frivilligheten illusorisk.
Men i så fall måste man på något
sätt ändra attityd och taktik, så att det
också för kommunalmännen blir klart
att man inte önskar utöva något tryck.

Jag åsyftade alltså konkret mitt eget
län och mitt eget kommunblock samt
närliggande kommuner som jag personligen
känner till. Men vad vi vet något
om och kan säga något om här, det är
reaktionerna från kommunernas och
kommunalmännens sida, inte bevisbara
fakta om vad länsstyrelserna verkligen
gör.

Herr LOTHIGIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte på grund av
händelserna i mitt eget län som jag aktualiserar
dessa frågor, utan jag har
gjort det bl. a. därför att det till högerpartiets
kansli har inkommit en stor
mängd brev i ärendet. Via en del kanaler
hos länsstyrelserna har jag också
begärt en redovisning på vad man där
gjort i detta sammanhang, och jag har
också fått svar från länsstyrelserna. Det
är på det materialet som jag vågat framställa
interpellationen och redovisa mina
synpunkter.

Jag förmodar att statsrådet ännu en
gång tar till orda i diskussionen, och då

skulle jag vilja att han svarade på frågan:
Föreligger det risk för att en kommun,
som av olika skäl inte för närvarande
anser det lämpligt att etablera
blocksamarbete eller att ingå i ett block,
kommer att behandlas annorlunda än en
kommun som är mera villig att ingå i
den nya kommunen? Det finns nämligen
tecken som tyder på att kommunerna
ibland får en påstötning om att, om de
inte går samman, så blir de inte behandlade
likadant som andra kommuner
när det gäller byggfrågor och liknande.

Jag vore tacksam för att få ett klart
besked av statsrådet i den frågan.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag skall inte börja med
att klandra min landshövding därför att
det varit vissa sammanträden; jag vill
inte påstå att han därvid på något sätt
försökt utöva milt »våld». År 1962, då
vi beslutade i frågan här i kammaren,
fanns det hela tiden klart belägg för att
den nya kommunindelningen skulle vara
fullt frivillig. Jag erinrar mig också att
inrikesministern under den debatten
gång på gång betonade att frivilligheten
skulle vara det primära i hela denna
reform.

Frivilligheten är väl inte direkt hotad.
Men i och med att det kommer vissa
skrivelser från en länsstyrelse till en
kommun med påpekande av lämpligheten
av att skynda så fort som möjligt,
så känner många kommunalmän det så
att de får en admonition för att de varit
litet för långsamma och att de skall
raska på så att reformen blir fortare genomförd.
Jag har inte själv fattat det så,
men vi kommunalmän är litet olika
känsliga. Jag tror ändå att vi hade kunnat
undvika en del av denna irritation,
som faktiskt råder ute i kommunerna
över dessa skrivelser. Man behöver inte
ha menat något ont med skrivelserna,
men irritationen finns. Kommunalmännen
ställer sig frågan: År vår kommunala
beslutanderätt redan kringskuren?

Onsdagen den 26 april 1967

Nr 23

Svar på interpellation ang. takten för sammanläggning av kommuner

Är det slut med det löfte som gavs av
inrikesministern, att frivilligheten skulle
vara det primära i detta sammanhang?

För min del tror jag att vi kan ta det
rätt lugnt och sansat — det gäller även
högre myndigheter. De som vill bilda
nya kommuner redan i dag möter inga
hinder — de får göra det så fort de
någonsin vill. De kan göra det vartannat
år med hänsyn till valen. Därför behöver
ingen gå och vänta och säga: Om de
andra kunde bli färdiga någon gång med
sina beslut, kunde vi också få våra genomförda,
vi som vill.

De som vill göra en sammanslagning
redan 1969 har full rätt att göra det
utan att någon lag hindrar dem. De som
vill vänta till 1971 har också enligt min
mening samma rättighet. Därvidlag stöder
jag mig på det beslut vi fattat här
i riksdagen.

Jag anser att det skulle vara mycket
önskvärt med ytterligare utbyggt samarbete
mellan samarbetsnämnderna. Det
är väl ingen hemlighet att vid de första
sammanträdena i samarbetsnämnderna
höll var och en på sitt och hade svårt
att tänka litet över kommungränserna.
Jag tror att det har blivit betydligt bättre
på detta område, och jag vet att man
på flera håll börjat upprätta en utvecklingsplan
för hela blocket. Man gör undersökningar
för att få svar på frågorna:
Vad har vi, vad behöver vi för framtiden,
var skall det placeras? — o. s. v.
Jag tror att det är nödvändigt att vi får
detta klart innan vi beslutar om en ny
kommun. Det är väl inte heller någon
hemlighet att man inom varje kommun
säger: »Vi har alla tillgångarna, de andra
kommer bara med skulder.» Först sedan
vi fått en klar överblick över detta
kan vi fatta de beslut som behövs.

De som tillhör en större, central kärna
är väl inte precis oroliga för vad som
komma skall. De är redan vana vid att
människorna inte har så mycket att säga
till om. Stockholms stad har t. ex. 100
stadsfullmäktige. Hur många av de människor
som röstat in dem känner sin

representant? Ute i landskommunerna
har människorna fortfarande den inställningen
att de har en representation
från de olika områdena och att detta har
varit till fördel för de kommunala beslut
som fattats. Jag tror att det är en riktig
uppfattning.

Däremot måste vi klart räkna med att
om vissa småkommuner läggs till en
större central ort, blir den framtida representationen
sådan att centralorten
kommer att dominera redan från början.
Det blir endast beroende på dess
godhet om kranskommunerna skall få
någonting. Jag tror därför att det är bra
om vi skyndar litet långsamt och siktar
på 1971, då vi kan ha gått igenom en
hel del frågor, nötts litet mot varandra
och kanske också kommit underfund
med att motsättningarna inte behöver
vara så stora, utan att det skall kunna
gå att reda upp dem även i framtiden.

Ännu en gång, herr talman, återkommer
jag till det löfte som inrikesministern
gav under den stora debatten, att
allt skulle vara frivilligt. Jag ställer frågan
direkt till statsrådet Lundkvist: Gäller
detta löfte fortfarande?

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Det förs ju en ganska
lång debatt kring denna fråga, och jag
skulle vilja säga några ord på grund av
att jag tillhör en kommun som inte ens
har anslutit sig till samarbetsnämnd.

Det kan vara många förhållanden som
gör att ställningstagandena till samarbetsnämnder
och kommunsammanläggning
är ganska olika här i landet. Förklaringen
ligger väl däri att utgångsläget
för skilda kommuner är så olika.

Vid blockindelningen hade man ju
normer att gå efter när det gällde befolkningstalet:
det skulle vara minst
8 000 människor i blocket efter ett visst
antal år. Det kunde under sådana förhållanden
inträffa att kommuner som
tillfördes ett block inte hade några
kommersiella kontakter med den del
som blev blockcentrum och skulle bil -

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Svar på interpellation ang. takten för sammanläggning av kommuner

da ett framtida kommuncentrum, och
kommunerna hade kanske inte heller
genom normala resvägar förbindelser
med ifrågavarande del av blocket. Därför
känner sig en del kommuner inte
hemma i den nya indelningen, och man
har börjat säga sig, att skall man gå med
i en samarbetsnämnd och arbeta för en
kommunsammanslagning, så kan man
vilja ha en annan indelning av blocket.

När herr Lothigius sade att länsstyrelsen
med 10—12 experter har kommit
att öva ett otillbörligt inflytande på en
samarbetsnämnd eller på en kommun
vill jag framhålla att så inte har varit
fallet i mitt hemlän. Jag hade tillfälle att
lyssna till en överläggning mellan länsstyrelsen
och vår kommunalnämnd, vid
vilken landshövdingen hade 10—12 experter
med sig. Där förekom ingen påtryckning
-— experterna redovisade var
och en sina synpunkter, men man lyssnade
i huvudsak på vad kommunens representanter
hade att säga.

Jag tror emellertid det är riktigt som
här sagts att påtryckningarna, om de
görs i en viss form, kan leda till att
kommunerna ställer sig tvekande. Jag
känner till ett fall där planeringsrådet i
ett län sade till kommunalnämndens ledamöter,
att nu skall ni inte bygga vatten
och avlopp på mer än ett ställe i
kommunen. På andra ställen — det kan
gälla kyrkbyar och mindre tätorter —
skall ni inte göra några sådana arrangemang,
ty det ingår inte i riktlinjerna för
det kommunala arbetet. När ett planeringsråd
gör sådana uttalanden blir man
naturligtvis inom kommunen tveksam
rörande de möjligheter för frihet, demokrati
och service på området som statsrådet
Lundkvist här så starkt framhävt.
Det är inte säkert att servicen och demokratin
blir så utbyggd efter en större
sammanslagning, åtminstone inte på alla
områden.

Jag känner också till ett fall där en
kommun sammanslagits med en större
stad och där kommunen — som tidigare
fått sina bostadskvoter i vanlig ordning

— efter sammanslagningen inte kunnat
driva något byggande, därför att det inom
den stora kommunala enheten hävdats
att man först skulle bygga på så
många andra håll.

Påtryckningarna kommer’ ofta från
den ort som skall bli centralort. Kommunalmän
och andra engagerade ser ju
gärna att deras områden växer, och den
ort som skall bli centralort vill naturligtvis
öva påtryckningar på de områden
som skall anslutas. Jag skulle vilja
citera ett stycke ur det av statsrådet i
svaret åberopade utlåtandet nr 1 år 1962
från konstitutionsutskottet. Där markeras
på s. 31 kraftigare än i föregående
passus, på s. 30, frivilliglinjen. I utskottsutlåtandet
står: »Inrättandet av
samarbetsnämnd bör emellertid vara
frivilligt, önskar en kommun ej deltaga
i samarbetsnämnd eller i visst samarbete
bör den äga frihet att avstå därifrån.»
Då är frågan hur detta skall tolkas. Får
kommunerna en känsla av att denna frihet
blir kringskuren av olika åtgärder
som länsstyrelserna och planeringsrådet
vidtar? I min hemkommun har vi ännu
inte fått något intryck därav, vi har på
vanligt formellt sätt fått framställningar
att pröva frågan om en sammanläggning
inom blocket. Vi har fått upplysningar
om fördelarna, och kommunalmännen
från min hemkommun har också meddelat
länsstyrelsen vad de anser vara
olämpligt och till nackdel. Jag vill understryka
vad många här sagt, att det
är bäst att beakta vad utskottet skrev
1962 och fortfarande låta kommunerna i
frihet pröva denna fråga.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ämnade inte säga
någonting om länsstyrelserna, ty dessa
är inte demokratiskt valda eller sammansatta,
och de har inte sig ålagt att
bedöma den viktigaste delen i detta sammanhang,
nämligen vår demokrati. Visserligen
kan man tala om en frivilliglinje,
men den som sysslat med ekono -

Onsdagen den 26 april 1967

Nr 23

Svar på interpellation ang.

miska fusioner1 vet att frivilligtanken
och -linjen är mycket relativa begrepp
som innehåller möjligheter till tvång,
även om detta formellt inte erkännes.

Jag är angelägen att betona att riksdagen
mer än nu borde beakta det dilemma
vår demokrati och vårt folkstyre
håller på att hamna i genom dessa s. k.
kommunala landstingsfusioner inom
svenskt samhällsliv. Om vi menar att
folkstyret — demokratin — skall vara
levande och starkt måste vi söka tillgodose
möjligheterna att delta aktivt i
både kommunalt och annat samhällsarbete
och försöka engagera människorna
i detta. Vår kommunala självstyrelse
håller tyvärr på att nu bli en tjänstemannastyrelse.
Nyss sades att i en stad,
vars stadsfullmäktige nu är av en viss
storleksordning, blir endast en man
kvar, och då frågar man sig om denne
skall bli anställd som tjänsteman. Denna
utveckling är olycklig, ty oavsett om vi
har folkvalda eller på annat sätt valda
tjänstemän, kommer denna utveckling
att medföra att avståndet mellan de beslutande
organen och människorna ute
i bygderna blir så stort, tillkrånglat och
byråkratiskt att den enskilde medborgaren
praktiskt taget kommer att avskärmas
från möjligheten att påverka samhället
i den riktning han önskar. Föreliggande
instruktion ålägger länsstyrelsen
att noggrant ge akt på länets tillstånd
och behov och att i allt söka
främja länets utveckling och befolkningens
bästa. Med den sammansättning
som länsstyrelsen har finns ingen
anledning betvivla att den söker göra
så gott den kan. Vi har i svenskt samhällsliv
haft förankring i den kommunala
självstyrelsen. Om man ser på vad
som sker runt om i världen i dag, förstår
man att en starkt kommunal självstyrelse
har en funktion att fylla.

Jag läste nyligen i historien om ett
land som just nu befinner sig i ofrihet.
För några tusen år sedan sade någon av
de stora tänkarna om detta land att
demokratin hade sin bästa förankring

takten för sammanläggning av kommuner

hos folket självt. Men i dag ser vi hur
det har gått.

Jag har den uppfattningen att riksdagen
inte skall gripas av ett fusionstänkande
på sådant sätt att vi därigenom
kanske äventyrar demokratin. Vi skall
försöka finna möjligheter till samarbete
i stället för sammanslagning. Innan man
ger sig in på denna lek med sammanslagning
borde man försöka tänka sig in
i den kommunala självstyrelsens båda
sidor, bland dem den administrativa
med de olika arbetsuppgifter som där
finns.

Ur svensk synpunkt borde det dock
vara angeläget att vi försöker bevara
den kommunala självstyrelsen stark och
levande. Detta är inte en länsstyrelsernas
uppgift utan en riksdagens, d. v. s.
under förutsättning att vi verkligen menar
någonting med talet om att även i
fortsättningen ha en demokratisk ordning
i detta land. Vi står i en situation
som nästan kan betecknas som ett demokratins
dilemma. Det är enligt min mening
viktigt att vi i tid försöker bemästra
det stora fusionstänkandet och
återför utvecklingen i den riktningen —
vilket för ett land som Sverige är viktigast
— att via självstyrelsen kunna
engagera människorna i kommunalt arbete
och i samhällsarbete över huvud
taget. Denna fråga är åtminstone för mig
en huvudsak.

I detta anförande instämde herrar
Turesson (h), Boo (ep), Edlund (h),
Persson i Heden (ep) och Söderström
(h).

Herr HENRIKSON (s):

Herr talman! Det är alls inte underligt
att en fråga med detta innehåll lockar
många att framlägga synpunkter.
Andan i vår kommunala självstyrelse
har så insupits av oss alla att vi värderar
den mycket högt.

Den diskussion som förts har dock
enligt min mening i långa stycken varit
ganska abstrakt och mycket allmänt

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Svar på interpellation ang. takten för sammanläggning av kommuner

hållen. Man talar om påtryckningar, om
oro bland kommunalmännen, och rent
allmänt beskrives situationen som om
den skulle vara i hög grad otillfredsställande.

För min egen del har jag upplevt situationen
annorlunda. Visserligen tillhör
jag en kommun, som är huvudort i
det kommunblock som jag lever och
verkar i, men jag tror mig ändå veta
rätt mycket om de kranskommuner
som också finns med i detta block och
om de reaktioner som förekommer i
dessa kranskommuner. Reaktionerna är
inte entydiga — självfallet varierar
uppfattningarna bl. a. om tidpunkten för
en definitiv sammanläggning till en primärkommun.
Man kan naturligtvis inte
negligera kommunalmännens reaktioner
i sammanhanget. Den största vikten bör
emellertid tillmätas de enskilda kommunmedlemmarnas
åsikter i denna fråga.
De som har uppdrag inom kommunen
har en viss benägenhet att vilja slå
vakt om dem. Det är förståeligt men det
får inte vara avgörande när man tar
ställning till kommunsammanläggningarna.

I Linköpingsblocket har det varit två
kommunsammanläggningar, och båda
har genomförts utan några som helst
slitningar. Innan sammanläggningarna
kom till stånd förekom en nära samverkan
mellan kommunerna och man försökte
att på olika sätt etablera samarbete
för att klargöra vilka frågor som var
angelägna och vilka önskemål som
fanns. Detta sätt att gripa sig an frågan
har visat sig mycket fruktbärande.

Kommunblockens struktur spelar naturligtvis
en stor roll för möjligheterna
att genomföra en friktionsfri sammanläggning.
Har man flera stora tätorter
inom samma kommunblock föreställer
jag mig att svårigheterna kan bli större
än om en kommun är dominerande. Det
kan naturligtvis också finnas andra skäl
för olika uppfattningar i dessa frågor.

Motivet för kommunsammanläggningarna
är inte ett självändamål utan att

skapa livskraftiga kommuner. Värdet
av den kommunala självstyrelsen beror
inte endast på hur många människor
som är engagerade utan framför allt på
hur kommunerna fungerar.

För min del ser jag framför allt till
de konkreta resultat som kan uppnås
tack vare kommunsammanläggningarna.
Jag kan exempelvis peka på de kommunala
bostadstilläggen. Många landsortskommuner
har haft svårt att lösa
den frågan, inte på grund av att vilja
saknats utan därför att man inte har
haft tillräckligt ekonomiskt underlag.
Andra konkreta exempel på frågor som
kan lösas tack vare kommunsammanläggningarna
är gatuväsendet, samordning
av kommunikationerna etc. Nu säger
man att detta naturligtvis kan åstadkommas
även genom samarbete över
kommungränserna. På sikt tror jag dock
att den enda rätta vägen är att kommunerna
slår tillsammans sina påsar och
hjälps åt att lösa alla sådana frågor.

En fråga som på senare tid varit föremål
för överläggningar är antalet fullmäktige
i primärkommunerna. Här har
talats om att många av de aktiva kommunalmännen
kommer att försvinna vid
sammanslagningar, då de inte får plats
i den nya fullmäktigeförsamlingen. En
möjlighet att åtminstone till dels råda
bot på detta dilemma borde vara att
man mycket snart fattade ett beslut om
en mera allmän utökning av antalet fullmäktige
i primärkommunerna, så att
inte, som för närvarande, endast Stockholms
stad skulle ha rätt att välja hundra
ledamöter.

Jag skulle vara intresserad av att höra
hur statsrådet Lundkvist ser på denna
fråga och om man snart kan förvänta
ett förslag i den riktningen.

Herr TRANA (s):

Herr talman! Jag hör inte till dem
som brukar begära ordet i oträngt mål.
Jag hade inte heller tänkt tala från
denna plats i dag, men efter att ha åhört

Onsdagen den 2G april 1967

Nr 23

Svar på interpellation ang. takten för sammanläggning av kommuner

diskussionen vill jag ändå säga några
ord.

Vad gäller det senaste beslut riksdagen
har fattat om kommunblocksbildning,
som syftar till kommunsammanslagningar,
står det väl utom varje diskussion
att propositionens mening var
att blockbildningen och sammanslagningen
skulle vara frivilliga. Till skillnad
från övriga talare som yttrat sig
anser jag att man, om man icke på
frivillighetens väg kan åstadkomma
större kommunala enheter och detta blir
till hinders för den allmänna utvecklingen
på det kommunala området, lär
få börja tänka om och rätta till det
som hindrar den avsedda målsättningen.

Vad är det som gör att det på många
håll reses ett sådant motstånd mot blockbildning
och kommunsammanläggning?
Blockbildningen skall ju vara inledningen
till en kommunsammanslagning. Det
kan inte hjälpas att det nog är ganska
mänskliga synpunkter som spelar in.
Varje blockbildning med åtföljande
kommunsammanslagning innebär nämligen,
för att konkretisera det hela, att
antalet aktiva kommunalmän minskar,
vilket i och för sig — det håller jag
fullkomligt med John Lundberg och
andra talare om — kan vara mycket beklagligt.
Det är alltså inte alltid bara
omsorgen om den egna kommunens och
bygdens bästa som ligger bakom detta
motstånd, utan det är också ofta den
mycket mänskliga synpunkten att man
fruktar att personligen bli avkopplad.

Under den tid jag har deltagit i kommunalt
arbete har jag varit med om tre
kommunsammanslagningar i min hembygd.
Den första ägde rum — som alla
känner till — år 1952, den andra skedde
för vår del år 1957, när östhammars
stad inkorporerade Frösåkers kommun,
som bestod av fem tidigare landskommuner
med staden belägen i centrum.
Den senaste sammanslagningen trädde
i kraft den 1 januari i år, då öregrunds
stad med Gräsö landsförsamling upp -

gick i Östhammars stad. Av egen erfarenhet
känner säkert alla till det slags
diskussioner som fördes före dessa sammanslagningar,
då man från många håll
framförde ytterligt starka reservationer
och gjorde gällande att det aldrig kunde
följa något gott av sammanslagningarna.
Motsatsen har visat sig! Jag är
själv förvånad över det utomordentligt
goda samarbete som redan från början
kommit till stånd inte bara mellan landskommunerna
utan även mellan östhammars
stad och landskommunerna. Det
är kanske litet väl tidigt att uttala sig
om vad som skett sedan den 1 januari,
men hitintills har också det samarbete
som vi haft efter den senaste sammanläggningen
varit mycket gott. Jag tror
att alla kommunalmän som fortfarande
deltar i arbetet inom nämnder och
stadsfullmäktige klart inser att sammanslagningen
var den enda möjligheten,
om kommunerna ville fortsätta att utvecklas.

Det är riktigt att sammanläggningarna
kan medföra problem såsom någon
här nämnde för en stund sedan. Jag
vill peka på ett sådant problem som vi
har just i dagarna. På landsbygden
minskar som bekant folkmängden och
inte minst barnantalet. Såsom jag vid
flera tillfällen från denna talarstol haft
anledning framhålla är norra Roslagen
och östhammarsområdet, alltså min
hembygd, ett av landets allra hårdast
drabbade områden i detta avseende.
Barnantalet ute i landsbygdskommunerna
sjunker, och detta har medfört att
i en av våra gamla landsbygdskommuner
finns det två skolor men inte tillräckligt
med barn för mer än en skola.
Samma förhållande råder säkert i många
andra landskommuner. Då är frågan:
Skall man bara för att tillmötesgå lokalpatriotismen
försämra skolformerna?
Eller skall man se till att alla barn,
oavsett var de bor i denna stora kommun,
får tillgång till samma slags undervisning
och samma skolform? För
vår del har vi inte avgjort frågan än.

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Svar på interpellation ang. takten för sammanläggning av kommuner

Det kommer kanske att bli en liten debatt,
där lokalpatriotismen på vissa håll
kan komma att slå ut i full blom, men
där man ändå kommer att hävda från
alla håll att skolformen inte får försämras.

Med det program för skolväsendet
som vi nu har i min hemkommun skulle
vi med det lagda förslaget kunna spara
investeringar på kanske miljoner
kronor utan förändring av skolformerna,
och dessa pengar kan användas till
andra saker som också är nödvändiga.
Det är sådana vinster man kan göra genom
lcommunblocksbildningar och kommunsammanslagningar.
Jag vill i mycket
stor utsträckning instämma i de synpunkter
som herr Henrikson därvidlag
nyss framförde.

I princip har jag också samma uppfattning
som herr Lundberg. Han sade
att vår kommunala självstyrelse håller
på att utvecklas fram mot något som
skulle kunna kallas en tjänstemannastyrelse.
Det är riktigt, men precis samma
utveckling sker ju på de flesta andra
områden. Som exempel kan nämnas de
politiska partierna, de stora fackliga
rörelserna, konsumentkooperationen
och en hel mängd stora organisationer.
Man måste ändra arbetsformerna för att
få det hela att fungera. Men det är ändå
att förmoda och hoppas att de människor
som sätts i ledningen skall vara
sådana som begriper dessa saker och
att resultatet inte blir sämre för samhället
som sådant, även om de enskilda
medlemmarna — det är jag den första
att erkänna — icke på samma sätt som
tidigare har möjligheter att påverka utvecklingen.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! En rad direkta frågor
har ställts till mig under denna debatt,
och jag vill gärna försöka besvara dem.

Herr Nilsson i Bästekille upprepade
frågan om huruvida det löfte som gavs
när reformen beslöts, att takten i genomförandet
skulle vara beroende av

kommunernas fria vilja, fortfarande gäller.
Jag har både i mitt svar och i mitt
första inlägg upprepat, att vi arbetar
från regeringens sida enligt de principer
i detta sammanhang som riksdagen
uttalade sig för.

Herr Lothigius sade att det alltid är
mycket svårt att komma med några bevis
för påståenden att en fråga hanteras
olämpligt. Jag tycker inom parentes
sagt att ganska mycket av denna
diskussion har rört sig med antaganden
om förhållanden som kunde vara för
handen osv. Herr Lothigius frågar emellertid
-— och det är en mycket allvarlig
fråga: Kan man utgå ifrån att en kommun
inte behandlas annorlunda, därför
att kommunen inte är intresserad av att
vara med i ett interkommunalt samarbete? Svaret

är att en sådan kommun i och
för sig inte behandlas annorlunda än
andra kommuner, men jag begriper naturligtvis
att man i en dylik kommun
oupphörligt kan råka ut för att de egna
bedömningarna och ambitionerna i skilda
sammanhang, inte stämmer överens
med möjligheterna att tillmötesgå ambitionerna
-— det kan vara fråga om
fördelning av bostadskvoten och mycket
annat. Och då upplever man kanske
detta som om man skulle bli sämre
behandlad än andra och drar den slutsatsen,
att det beror på att man inte
visat sig intresserad av det interkommunala
samarbetet.

En kommun behandlas alltså inte annorlunda,
därför att den inte är med i
detta samarbete. Men de som deltar i
den gemensamma planläggningen inom
ett större område har naturligtvis —
till sitt eget bästa — möjlighet att på
ett annat sätt få fram underlag för framställningar
i skilda sammanhang som
är bättre underbyggda därigenom att
de omfattar en större region.

Herr Ringaby anförde ett exempel
som jag inte här kan gå in på, eftersom
det gäller ett enskilt fall. Jag vill emellertid
rent allmänt framhålla att skol -

Onsdagen den 26 april 1967

Nr 23

Svar på interpellation ang. takten för sammanläggning av kommuner

frågor inte får behandlas på det sättet,
att man vid en diskussion om den framtida
länsgränsen hotar med att en kommun
som inte vill stödja en viss gränsdragning
skulle berövas rätten att sända
sina barn till en viss skola.

Jag skulle till herr Larsson i Luttra
gärna vilja säga att vi alla givetvis är
medvetna om att i allt umgänge mellan
myndigheter och förtroendemän,
vid varje form av samarbete och överläggningar
spelar handlaget, atmosfären
en betydelsefull roll. Det är emellertid
omöjligt att i detta sammanhang
föra en diskussion på grundval av det
handlag som enskilda kan ha och den
atmosfär som kan skapas i ett sådant
här samarbete. .Tåg bär fått hålla mig
till vad som mera konkret kan uttalas.

Herr Henrikson frågade mig hur det
blir med antalet kommunalfullmäktige
i framtiden. Han menade att det är angeläget
med ett större antal fullmäktige
i fullmäktigeförsamlingarna. På den
punkten vill jag bara säga att kommunalrättskommittén
för närvarande arbetar
med frågan på särskilt utredningsuppdrag
och att avsikten är att man
före nästa val skall ha löst spörsmålet,
så att kommunerna skall kunna utvidga
sina fullmäktigeförsamlingar om de så
önskar.

Herr Börjesson i Glömminge tog upp
frågan om de kommunala ambitionerna
och resursfördelningen och sade, att
det inte är så orimligt att kommunerna
reagerar inför propåer som kan komma
från länsplanet i det här sammanhanget.
Jag tror emellertid att alla här i kammaren
är medvetna om att det inom
kommunerna alltid planeras ambitiöst
i förhoppning om att varje enskild kommun
skall kunna utvecklas så bra som
möjligt. Men att dessa planer sammantagna
ofta innebär siffror för hela landet,
inte minst befolkningssiffror, som
vi aldrig kan uppnå. Just sådana sammanställningar
av de kommunala planerna
visar att planeringen är orealistisk
och att den skett uteslutande med

utgångspunkt från de egna önskemålen,
och att det saknas möjlighet att i varje
kommun realisera dessa planer.

Vi bör också ha klart för oss att en
sådan form av planering är både ineffektiv
och dyrbar och innebär att det
i betydande utsträckning samlas gulnande
ark i kommunalmännens skrivbordslådor
och uppkommer svikna förväntningar.
Det måste finnas någon form
av planering också på länsplanet, och
vi kanske till och med kan vara överens
om att denna planering inte enbart skall
innebära ett sammanställande av önskemål
utan även ett övervägande av huruvida
de framförda önskemålen ryms
inom ramen för de resurser som i skilda
sammanhang kan ställas till förfogande.
Det är klart att vi måste försöka
alt finna metoder och system för en
bättre planering än den hittillsvarande
då man planerat var för sig och utan
försök att få en samordning till stånd.

Jag förstår att det kanske var den
regionala utvecklingsplanering som nu
diskuteras som föranledde herr Hamrin
i Kalmar att tala om oroande inslag i
detta sammanhang, men jag undrar om
inte herr Hamrin också medger att vi
även på länsplanet måste dels planera,
dels söka finna former för att kunna
fatta beslut om hur planeringen skall
ske för hela länets vidkommande.

Jag kommer då in på den i och för
sig intressanta frågeställning som herr
Lundberg tog upp, nämligen frågan om
länsstyrelsens nuvarande, låt mig säga,
organisatoriska uppbyggnad och sammansättning
i övrigt. Vi lär ganska snart
få tillfälle att diskutera hur vi på ett
bättre sätt än hittills skall kunna förankra
det kommunala intresset i hela
länsplaneringen, eftersom länsutredningarna
snart kommer med sina förslag.
Jag delar emellertid herr Lundbergs
uppfattning, att det är naturligt
och nödvändigt att vi, samtidigt som vi
konstaterar behovet av en sammanhållen
och samordnad planering på länsplanet,
också måste vara intresserade

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Svar på interpellation ang. takten för sammanläggning av kommuner

av frågan på vilket sätt denna länsplanering
skall kunna förankras i den kommunala
självstyrelsen.

Låt mig i detta sammanhang beröra
den fråga som herr Carlshamre tog upp,
frågan om den kommunala demokratin
över huvud taget. Vi skulle kunna föra
en lång debatt om den kommunala demokratin.
Herr Carlshamre utgick ifrån,
alt det faktum att det i fortsättningen
blir ett mindre antal fullmäktigeledamöter
innebär ett avbräck i den kommunala
demokratin. Jag skulle för mitt
vidkommande vilja säga att det i och
för sig inte är någon garanti för den
kommunala demokratin att en kommun
är liten. .Tåg tror att både herr Carlshamre
och jag kan ge exempel på små
kommuner, där det är dåligt beställt
med den kommunala demokratin, och
på större kommuner, som har en bättre
fungerande kommunaldemokrati. Men
självfallet ligger det någonting i antagandet,
att om antalet personer som
mer aktivt kan engageras i det kommunala
arbetet minskas, så löper vi risk
för att den kommunala demokratin fungerar
sämre.

Naturligtvis kommer vi från regeringens
sida att fortlöpande bevaka den
här utvecklingen. Vi har en arbetsgrupp
med representanter för kommunförbunden
och departementet som fortlöpande
diskuterar de kommunala demokratifrågorna,
om jag får använda det uttrycket.
Vi har också en vetenskaplig
utredning, som arbetar under professor
Jörgen Westerståhls ledning och som
har betydande anslag från riksbankens
jubileumsfond. Med det vetenskapliga
arbetet avser man bl. a. att följa utvecklingen
inom de nya kommunerna för
att se hur den kommunala demokratin
där kommer att fungera. Vi förutsätter
att den utredningen skall leverera material
till våra debatter på den punkten.
Men jag tror i och för sig inte att det
faktum, att det nu blir färre kommunalfullmäktigeledamöter
och färre ledamöter
i styrelser och nämnder, behöver

begränsa antalet verksamma kommunala
förtroendemän och förtroendekvinnor.
Vi är väl ändå alla medvetna om att
det i de flesta kommuner finns förtroendemän
som har ganska många uppdrag.
Jag tror att i de större kommunala enheterna
varje uppdrag blir av den tyngden
och karaktären, att det visar sig
nödvändigt att fördela uppdragen på
fler personer. Jag är därför övertygad
om att många av de kommunalt aktiva
även i fortsättningen skall få möjligheter
till kommunal verksamhet.

Vi har emellertid alla härvidlag ett
stort ansvar. Vi kan lagstifta för att
skapa förutsättningar för den kommunala
demokratin, men ytterst kommer
det hela ändå att bero på medborgarnas
eget intresse för och vilja att delta
i behandlingen av de kommunala frågorna.
Inte minst kommer alla politiska
partier att ha ett mycket stort ansvar.
Det beror på vår vilja och organisationsförmåga
i vilken mån vi skall kunna
stimulera intresset för de kommunala
frågorna, på vår förmåga och vilja att
sprida uppgifterna och att skapa kontakt
mellan förtroendemän och väljare.
Jag tror att vi alla härvidlag har ett
stort ansvar och att det finns möjligheter
till många goda initiativ på det
organisatoriska planet, inte minst från
partiernas sida.

Jag skulle vilja sluta med att upprepa
vad jag inledningsvis sade i mitt svar,
nämligen att hela denna kommunreform
har till syfte att stärka förutsättningarna
för den kommunala självstyrelsen att
fungera.

Ingen vill väl ändå göra gällande att
de båda kommunförbunden skulle ha
arbetat så positivt och helhjärtat för
denna reform, om man inte hade ansett
att denna ur hela den kommunala självstyrelsens
synpunkt är en mycket angelägen
fråga. Jag tror också att medborgarna
i gemen i allt högre grad förstår
att de administrativa gränser, som funnits
sedan 1952, på grund av utvecklingens
gång måste justeras för att man

Onsdagen den 26 april 1967

Nr 23

Svar på interpellation ang. takten för sammanläggning av kommuner

på ett bättre sätt skall kunna handha
de kommunala frågorna och främja utvecklingen
i kommunerna och därigenom
även tillvarata de enskilda medborgarnas
intressen så bra som möjligt.

Herr LOTHIGIUS (li):

Herr talman! Jag framhöll tidigare
att interpellationssvaret var tunt och
inte gav uttryck för vad jag ansåg
borde sägas inför denna kammare. Nu
har statsrådet mycket ambitiöst svarat
på en mängd av de frågor som mina
meddebattörer här framställt, och jag
tycker därför att betydligt bättre klarhet
har skapats. Jag är tacksam för att
dessa besked från statsrådets sida har
kommit in i kammarens protokoll.

I anledning av min sista frågeställning
angående de kommuner som av
olika skäl ännu inte är med i samarbetet
har jag nu fått det beskedet att dessa
icke får behandlas annorlunda än
andra kommuner.

Jag skall inte ytterligare förlänga debatten,
utan ber endast, herr talman,
att få ytterligare tacka herr statsrådet
Lundkvist för hans svar och för denna
debatt soim jag tror har varit värdefull
för oss alla.

Herr CARLSHAMRE (li):

Herr talman! Statsrådet Lundkvist är
tack och heder värd för det omsorgsfulla
sätt på vilket han har besvarat
våra många frågor. Jag måste emellertid
notera att en fråga är obesvarad, och
det är frågan om det kunde ges någon
definition på vad som menas med att
aktivt verka för reformens genomförande.
Jag skall inte trycka på eller ta illa
upp om frågan inte besvaras. Jag förstår
att det måste vara mycket svårt att
göra det, åtminstone så här på rak arm.
Å andra sidan gäller det kanske en
kärnfråga.

Jag skall för min del, herr talman,
sluta med att understryka att i den frågan
är nog enigheten i sak — om man
därmed menar det mycket konkreta —-

större än vad som kanske har framgått
av denna debatt, .lag är inte så fin som
flera andra talare i debatten att jag är
ordförande i någon fullmäktigeförsamling,
men jag är gemen ledamot i Kungälvs
stadsfullmäktige och har som sådan
medverkat i ett, såvitt jag minns,
enhälligt beslut att staden för sin del
skall positivt behandla spörsmål sonz
syftar till kommunsammanslagning. Vi
är emellertid på det klara med att våra
brödrakommuner i blocket inte har riktigt
samma uppfattning.

Jag är också medveten om att här är
det de faktiska förhållandena som trycker
på, inte minst därigenom att riksdag
och regering år för år uppdrar nya
ting åt kommunerna, som de skall sköta
och som i många fall är för stora för
de små kommunerna. Men det är inte
där vi skiljer oss åt, utan det är i fråga
om själva sättet och takten att genomföra
reformen samt naturligtvis också i det
avseendet att några av oss ytterst önskar
få en möjlighet för dem som definitivt
inte är med på saken att göra som de
vill.

Bakom ett sådant här meningsutbyte
ligger kanske helt enkelt en viss nyansskillnad
i samhällsuppfattning. Jag vill
på intet sätt göra en partipolitisk strid
av detta, men det är påfallande att nästan
alla som här har yppat oro hör
hemma på den ena sidan om kritstrecket,
medan de som är mindre oroliga
och i huvudsak ser det positiva i den
pågående reformen hör hemma på samma
sida som statsrådet Lundkvist. Detta
är inte en partipolitisk fråga i vanlig
mening, utan kanske snarare en skillnad
i attityd och samhällsuppfattning
— och när det gäller olika värderingar
av effektivitet.

Jag vill inte dra upp någon diskussion
på den punkten, herr Trana, men
jag tar ändå skolfrågan som exempel.
Vi strävar efter att ge alla skolbarn tillgång
till likvärdig undervisning, men
vi har kanske ändå litet olika syn på saken.
Som jag ser det kan två barn gå i

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Svar på interpellation ang. takten för sammanläggning av kommuner

samma klass i samma skola och trots
detta ha radikalt olika förutsättningar
för sin skolgång. Om den ene eleven har
fem mil att resa fram och tillhaka till
skolan har han — oavsett att skolformen
är densamma — radikalt sämre
möjligheter att tillgodogöra sig undervisningen.
Där får man väga effektiviteten
av det ena mot det andra.

Allra sist vill jag motivera en oro
jag känner inför det som här håller på
att hända. Djupt i den — säg gärna
konservativa — samhällsuppfattning
jag företräder ligger vår fast rotade
föreställning att ansvaret så att säga
skall placeras så lågt som möjligt. Det
är i och för sig av värde att ansvaret,
beslutanderätten och skyldigheten att
fatta beslut är förlagda så nära de konkreta
problemen och de berörda människorna
som möjligt. För mig är det
en tumregel som håller på många håll
i samhällsarbetet och som kan uttryckas
ungefär så: Medverka aldrig till ett beslut,
som i onödan flyttar ett ansvar
uppåt.

Det är kanske den attityden och det
sättet att se på samhället och på människornas
villkor som gör att vi betraktar
dessa frågor litet olika. Men jag
ville också rikta ett varmt tack till
statsrådet Lundkvist för att han här bidragit
till att skapa en viss klarhet och
sannolikt också något dämpat den oro
som råder ute i bygderna.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag vill understryka att
vad vi här diskuterar inte är någon partipolitisk
fråga utan en fråga om svenska
folkets möjligheter att styra sig självt
och ta ansvar gentemot samhället.

Jag är medveten om demokratins skiftande
öden, men i och med det viktiga
beslut som vi fattade här i riksdagen
en decemberdag efter första världskriget
anser jag, att vid varje tillfälle då
demokratins möjligheter att fostra medborgarna
sättes i fara är det riksdagens
plikt att klart och tydligt säga ifrån.

Vi har liksom gripits av förkärlek för
vissa storheter. Någon sade vid ett tillfälle
i den franska deputeradekammaren:
»Låt oss inte yvas mer över det
som är stort än över det som är rätt.»
Vi bär nu kommit in i en situation där
storheterna på något sätt dränker medborgarnas
möjligheter att hävda sig. Det
har här talats om landsbygd och tätorter.
Jag vill säga att det inte är omöjligt
att vi om tio år, kanske förr, i Roslagen
har en helt omvänd ordning än
nu gentemot tätorterna. Jag bor själv i
en tätort och vet att man där alltid kan
räkna med en viss styrka. Men det finns
ju både glesbygder och tätorter här i
landet, och därför är det angeläget att
skapa balans.

Statsrådet Lundkvist och jag är helt
överens om demokratins betydelse. Vi
vill båda värna den. Och det arbete som
pågår i fråga om kommunsammanslagningarna
syftar ju till att stärka demokratin.
Men det är ändå ytterst så att
man tar verkligt ansvar först när man
bär ansvaret för ett beslut —• inte bara
verkställer det.

Låt mig sluta med att citera vad Perikles
sade år 431 före Kristus om demokratin
och en viss stat, som i dag
står i brännpunkten: »Vi har ett statsskick
som inte efterapar andras lagar.
Snarare utgör vi själva en förebild för
andra än de för oss. Dess namn är folkvälde,
enär det inte är ett fåtal utan flertalet
medborgare som har det avgörande
inflytandet i staten.»

Jag behöver inte citera mer. Detta
liksom sammanfattar vad jag ytterst
önskar, nämligen att varje medborgare
skall kunna känna och ta ansvar. Om
en demokrati inte har förankring hos
folket självt, kan händelser inträffa som
inte blott sätter demokratin ur spel
utan även åstadkommer för land och
folk uppslitande händelser, som vi alla
önskar att demokratin skall vara befriad
från. I den kommunala självstyrelsen
ser jag självklart en uppgift att fostra
till samhällsansvar, samtidigt som man

Onsdagen den 26 april 1967

Nr 23

Svar på interpellation ang.

lär folk fatta beslut, stå för dem och genomföra
dem. Det är en sådan handlingsduglig
demokrati jag tror är möjlig,
utan att man skapar alltför stora
enheter som äventyrar möjligheterna
för representation.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag skall givetvis också
försöka svara på den fråga av herr
Carlshamre som jag glömde bort, alltså
frågan om vad jag menade med att
»aktivt verka». Jag sade i ett tidigare
inlägg att den insats som staten bör göra
i detta sammanhang är att stimulera
och vägleda. Och vad länsstyrelsernas
roll beträffar, tycker jag det är viktigt
att länsstyrelserna och planeringsråden
delger kommunerna de bedömningar
man gör i anledning av läget i hela
länsregionen.

Herr Carlshamre ansåg att denna debatt
visat att en nyans i samhällsuppfattning
går igenom vårt sätt att se på
och diskutera dessa problem. Jag kan
försäkra herr Carlshamre, att om det
gäller oron för demokratin, så känner
vi på socialdemokratisk sida ständigt
samma oro för demokratin under utvecklingens
gång. Vi är fullt medvetna
om att vår demokrati måste vi ständigt
från dag till dag erövra på nytt och
förstärka. Men möjligen känner vi dessutom
— och det ligger nog i linje med
den socialdemokratiska inställningen —
en större oro än man gör på borgerligt
håll inför utvecklingen i övrigt i samhället.
Vi är oroliga för att samhällsorganen
icke skall vara så välrustade som
möjligt för att möta konsekvenserna av
förändringarna, exempelvis inom näringslivet.
Vi menar att vi måste ständigt
vara vaksamma och söka skapa sådana
organ för samhällets verksamhet,
både lokalt, regionalt och på riksplanet,
som kan skänka trygghet åt den
enskilde medborgaren i denna utveckling.

Härmed var överläggningen slutad.

takten för sammanläggning av kommuner

§ 4

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 128, angående avveckling
av Törefors aktiebolags verksamhet
in. m.

§ 5

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till lagutskott motionerna nr 1017—
1019;

till jordbruksutskottet motionerna nr
1020—1024;

till lagutskott motionerna nr 1025—
1027;

till bankoutskottet motionerna nr
1028 och 1029;

till lagutskott motionerna nr 1030—
1037;

till konstitutionsutskottet motionen nr
1038;samt

till lagutskott motionerna nr 1039 och
1040.

§ 6

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Gustavsson i Alvesta, till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående kommunala
anslag för fortsatt drift av landsvägsbusslinjer,
samt

herr Hedlund, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående omfattningen av statens
järnvägars person- och posttrafik samt
utbyggnadstakten beträffande vägnätet.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 7

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Beskattningen av vissa avgångsbidrag, m.

nr 61, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bidrag för budgetåret
1967/68 till handelshögskolan i
Stockholm, och

nr 62, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa pensionsfrågor
m. in.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 8

Beskattningen av vissa avgångsbidrag,
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 28, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det föreliggande betänkandet
har avgivits av ett enigt bevillningsutskott,
och jag har begärt ordet
närmast för att framföra några reflexioner
kring frågan om avgångsbidrag.

Det förefaller mig som om det belopp
som nu skulle kunna bli skattefritt enligt
reglerna för utbetalning av s. k. Bbelopp
— maximerat till 11 000 kronor
— begränsas ganska snävt. Jag tycker
att man väl kan diskutera ett högre belopp
än 11 000 kronor och vill uttrycka
förhoppningen att den saken tas
upp till ny utredning i samband med
att frågan om avgångsvederlag behandlas
i större sammanhang. Ty erfarenheten
från de två senaste åren har uppenbarligen
visat att otryggheten för många
äldre löntagare är större än man tidigare
räknade med. Frågan om svårigheterna
att finna sysselsättning för dessa
äldre löntagare och frågan om åtgärder
från samhällets sida för att minska
deras ekonomiska otrygghet blir därför
av allt större vikt. Det är de snabbare
strukturförändringarna men ock -

så, vill jag säga, de misstag som begåtts
i vår ekonomiska politik — en fråga
till vilken jag återkommer i annat sammanhang
— som har gjort att riskerna
härvidlag för särskilt denna äldre arbetskraft
har ökat.

Mot denna bakgrund blir spörsmålet
om avgångsbidrag och ett försäkringssystem
som ger rimliga avgångsbidrag,
särskilt då till dem som har speciella
svårigheter, en mycket viktigare sak än
vad de flesta kanske antog för ett antal
år sedan. Det förefaller mig alldeles
självklart att samhället måste intaga en
mycket positiv inställning — man får
inte bara skjuta på frågan i avvaktan
på utredningar utan måste försöka utnyttja
de former som finns för att förbättra
tryggheten samtidigt som man
utreder de större sammanhangen. Från
denna synpunkt hade jag gärna sett att
man varit något mer tillmötesgående,
men jag utgår från att det inte behöver
vara någon meningsskiljaktighet om den
riktning i vilken vi skall arbeta, och
jag kommer därför inte att framställa
något yrkande.

Vi har, herr talman, i dag även andra
frågor som berör detta komplex, som
jag därför inte skall närmare diskutera
under denna punkt på dagordningen.
Jag vill bara påpeka att frågan om förtidspensioneringen
hör nära ihop med
det här berörda spörsmålet. Det synes
mig som om man hade anledning att se
mer positivt på frågan om förtidspensioneringen
än vad ett senare utskottsbetänkande
visar för majoritetens del.

Vidare vill jag understryka att det
gäller trygghetsproblem inte bara för
löntagarna utan även för företagarna.
Senare under riksdagen kommer vi till
frågan om tryggheten för äldre jordbrukare,
som har svårt att övergå till
annan syssla men som inte kan fortsätta
med jordbruket. Det gäller över huvud
taget de svårigheter som strukturförändringarna
medför för äldre människor,
även för äldre företagare i andra
näringsgrenar. Jag tänker nu inte bara

Onsdagen den 26 april 1967

Nr 23

Beskattningen av vissa avgångsbidrag, m. m.

på handel utan också på hantverk och
kommunikationer och hela näringslivet
över huvud taget. Därför kommer i
detta sammanhang frågorna om en allmän
sysselsättningsförsäkring och en
råd olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder
upp.

Jag har, herr talman, velat understryka
att frågan om avgångsbidrag är mycket
viktigare än vad man hittills ansett.
Jag vill tillfoga ett önskemål om att
denna fråga tas upp i ett större sammanhang,
samtidigt som man gör sitt
bästa för att de existerande institutionerna
skall kunna utnyttjas väl. Ett
övervägande rörande en del av bevillningsutskottets
slutsatser kan då bli aktuellt
redan nästa år.

Jag har inget yrkande.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Som nyss nämnts är
utskottet enhälligt, och det kunde därför
tyckas att någon debatt inte är behövlig.
Emellertid anser jag för min del
att det är angeläget att understryka några
synpunkter kring det grundproblem
som ligger bakom utskottets förslag.

Omställningar inom näringslivet är
ofrånkomliga. Ett företag som en gång
startat kanske i mycket blygsam skala
och sedan vuxit sig stort och starkt har
ändå ingen garanti för att få bli bestående.
Nya uppfinningar, ökad utländsk
konkurrens, behovet och möjligheterna
att installera effektiva maskiner o. s. v.
kan göra att en del av arbetskraften
blir obehövlig. Omställningar av detta
slag drabbar stundom den enskilde
ganska hårt. Den första åtgärden för
att hindra detta är naturligtvis att söka
ordna ny sysselsättning i en eller
annan form. Här spelar, som vi vet, bl. a.
omskolningen en betydande roll. Det
är dock svårt att ordna omskolning för
äldre arbetskraft, och därför måste man
för den tänka sig ekonomiska stödåtgärder
av det slag som omnämns i detta
betänkande. Att den enskilde kommer
i kläm på ett sätt som nu sker är själv -

fallet en ordning som inte kan få fortgå.

Anledningen till att man inte ägnat
dessa frågor så stor uppmärksamhet tidigare
är väl ytterst att vi har haft goda
konjunkturer ända sedan andra världskriget.
Det har varit lätt att få nytt arbete
för de friställda o. s. v. Men i en
period med ekonomisk åtstramning och
försämrade sysselsättningsmöjligheter
märker man bristerna i systemet och
då inställer sig genast tanken att här
måste någonting göras.

Det är glädjande att man för vissa
grupper har kommit fram till en typ
av försäkring i det här avseendet, men
det är bara vissa grupper som får ett
skydd. Andra grupper av både anställda
och därjämte de enskilda företagarna
ligger utanför. Här gäller det att
komplettera omfattningen och det gäller
också att förbättra stödet högst väsentligt
på skilda sätt.

Vad som bör vara moget för ett ställningstagande
rätt snart är en allmän
sysselsättningsförsäkring, en propå som
framfördes av en centerpartistisk reservant
i ett kommittébetänkande för åtskilliga
år sedan men som ännu inte lett
till något resultat, sannolikt av det skäl
jag nyss nämnde, nämligen att sysselsättningsförhållandena
varit goda. Men
dagens situation lär oss ändå att vi inte
har anledning att räkna med att sysselsättningen
blir helt orubbad och helt
oförändrad utan att det finns ett ganska
stort behov av en allmän sysselsättningsförsäkring
både för anställda och
för egna företagare.

Det är glädjande att alla partier i utskottet
har varit ense i beslcattningsfrågan.
Vad man i dag kan säga om den
frågan är att det är angeläget att utvecklingen
av frågan om engångsvederlag
följs med uppmärksamhet.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Jag måste fråga herr
Hedlund vad han menar med en allmän
sysselsättningsförsäkring. Menar

2 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 23

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Beskattningen av vissa avgångsbidrag, m. m.

herr Hedlund en allmän arbetslöshetsförsäkring
tycker jag att herr Hedlund
skall använda det uttrycket. Ordet sysselsättningsförsäkring
innebär att man
skall garantera sysselsättning åt varenda
person i detta land, som blir friställd
eller förlorar sitt arbete. En annan
sak är om man vill garantera en viss
inkomst, en viss ersättning för den som
förlorat sin arbetsinkomst. Menar herr
Hedlund detta, använd då det rätta uttrycket
och inte det felaktiga!

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! När herr Kellgren begärde
ordet trodde jag att han hade något
positivt att komma med och inte
bara med en terminologisk fråga. Herr
Kellgren vet lika bra som jag vad det är
tal om, och det vet hela kammaren
också.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Herr Hedlund har naturligtvis
rätt i att det verkar som om
herr Kellgren bär ställt en terminologisk
fråga, men jag undrar om inte hans
yttrande ändå avslöjar någon skillnad
i själva tänkesättet. Det gamla sättet att
ständigt tala om arbetslöshetsförsäkring
härstammar från den tid då man i
allmänhet tyckte att samhällets sociala
trygghetsåtgärder skulle inriktas enbart
på löntagarna. De sociala trygghetsåtgärderna
såg man som en fråga
om löntagarna. Vad som skedde med en
företagare, som kanske fick stora försörjningsproblem
om strukturförändringarna
medförde att förutsättningarna
för hans företag försvann — jag kan
som exempel ta en detaljhandel — betraktades
inte som tillhörande detta
sociala område.

Termen arbetslöshetsförsäkring har
sedan gammalt en inriktning på löntagarnas
problem. Uttrycket sysselsättningsförsäkring
har inte denna belastning
utan anger mera att det gäller ett
spörsmål för alla grupper i samhället,
både företagarna och löntagarna. Jag

skulle därför vilja uttrycka det önskemålet,
att herr Kellgren i fortsättningen
kommer att visa ett allsidigt och balanserat
intresse för trygghetsproblemen
för alla berörda folkgrupper.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Nu bidrar herr Ohlin
till att öka förvirringen ännu mer. Hah
menar att den allmänna sysselsättningsförsäkringen
också skall innesluta alla
företagare. Hur skall en försäkring kunna
garantera sysselsättning åt företagarna
i detta land? Om herr Ohlin och
herr Hedlund menar att vi skall ha en
allmän inkomstförsäkring för den händelse
människorna förlorar sina utkomstmöjligheter
är jag med på det,
men då skall vi kalla det en garanterad
inkomst i samband med att man förlorar
sina utkomstmöjligheter. Kalla det
då inte sysselsättningsförsäkring, ty det
är något helt annat!

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Nu måste jag säga att
herr Kellgren verkar som om han hade
fått fullständig mani på terminologiska
frågor. Man får inte kalla åtgärder för
trygghet, som vi alla förstår vad de
innebär, för »sysselsättningsförsäkring»
— nu skall man kalla dem »inkomstförsäkring».
Men, herr Kellgren, det naturliga
för samhället är att eftersträva
att människorna får trygghet för en rimlig
inkomst genom att samhället först
och främst gör allt för att bereda dem
möjligheter till lönande sysselsättning.
Alla folkgrupper bör beredas så goda
tillfällen som möjligt till en meningsfylld
och inkomstgivande sysselsättning.
Dessutom finns problemet att de som
inte kan få sysselsättning dock bör få
en inkomst som befinnes rimlig.

Några skäl varför man inte skulle få
särskilt beakta och analysera frågan
om samhällets åtgärder beträffande sysselsättningssidan,
den mest centrala sidan,
finns naturligtvis inte. Vi vet alla
att resten av frågan, nämligen arbets -

Onsdagen den 26 april 1967

Nr 23

Rätt till avdrag vid beskattningen för kostnader för vatten- och luftvård

marknadspolitiska åtgärder och andra
åtgärder för att ge olika folkgrupper
inkomst när de inte har någon sysselsättning,
också är mycket betydelsefull.
Den är en del av det vidare komplexet.

Vi får, herr talman, senare i vår tillfälle
att diskutera vissa aspekter av detta
problem, när jordbrukspolitiken skall
behandlas, och då skall det vara mig
ett nöje att fortsätta denna debatt med
herr Kellgren — jag hoppas då med inriktning
mera på realiteter och mindre
på terminologi.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag skall inte fresta herr
talmannens tålamod genom att ge mig
in i den debatt som nu föres, ty den
hör egentligen inte riktigt till det ärende
som nu behandlas, nämligen bevillningsutskottets
betänkande nr 28. Jag
vill bara å utskottets vägnar konstatera
det glädjande i att man från olika håll
har uttalat tillfredsställelse över det
betänkande som här föreligger.

Vi är samtliga i bevillningsutskottet
alldeles överens om att de avgångsbidrag
som nu utgår i viss mån kan bli
skattefria, och det är ganska rimligt.
Det gäller speciellt den gamla arbetskraften,
som vid hög ålder måste lämna
sitt arbete på grund av en företagsnedläggning.
Man har genom en överenskommelse
mellan de olika parterna
på arbetsmarknaden åstadkommit ett
system, som åtminstone i någon mån
skall försöka lindra verkningarna av
denna arbetslöshet. Vi har också varit
ense i bevillningsutskottet om att sådana
avgångsbidrag upp till två gånger
basbeloppet, vilket för närvarande betyder
intill 11 000 kronor, borde vara
skattefria.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till vad utskottet hemställt.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Jag är verkligen glad
över att vi så småningom skall få en

ordentlig debatt kring dessa trygghetsfrågor,
ty det behövs i sanning.

Vad jag reagerar mot är själva termen
sysselsättningsförsäkring. På mig
gör den ett intryck av något som man
kan ha i länder med en heldirigerad
arbetsmarknad och ett helt statskontrollerat
näringsliv, där man kan säga till
medborgaren: »Var så god, här finns
ett arbetstillfälle. Tag det eller tag det
inte.» Att kunna dirigera arbetskraften,
det är en sysselsättningsförsäkring.

En annan sak är om vi i ett samhälle
som vårt, där vi går ut ifrån individens
rättigheter och friheter, säger till arbetskraften
att den som inte kan vinna
sin utkomst genom arbete ändå under
tiden är garanterad trygghet för inkomst.
Det är någonting annat än sysselsättningsförsäkring,
som innebär att
man bestämmer vilket arbete människorna
skall ta. Denna terminologiska
skillnad skall man ha klar för sig även
här i andra kammaren.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 9

Rätt till avdrag vid beskattningen för
kostnader för vatten- och luftvård

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 34, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen
för kostnader för vatten- och
luftvård.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 34 har bl. a. behandlats
en motion nr 411 i denna kammare,
i vilken vi krävt rätt till avdrag vid
beskattningen för vattenvårdande investeringar.

Vattenföroreningarna är väl ett av
vårt samhälles allra största problem.
Det var också därför vi motionärer an -

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Avdrag vid beskattningen för värdeminskning av
nåd er, in. m.

såg det angeläget med en mera generös
behandling i skattehänseende av investeringskostnader
på detta område. Utskottet
har varit av samma uppfattning,
och jag vill här uttala mitt tack för
dess positiva inställning till frågan.

Utskottet säger bl. a. att de av motionärerna
framförda förslagen bör bli föremål
för skyndsam prövning. Jag vill
gärna understryka ordet »skyndsam» i
hopp att riksdagen snarast kan få ta
ställning till åtgärder för att stimulera
och underlätta investeringar för ejn
bättre vattenvård.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej .

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10

Avdrag vid beskattningen för värdeminskning
av maskiner, inventarier och
byggnader, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 35, i anledning av väckta motioner
angående avdrag vid beskattningen
för värdeminskning av maskiner, inventarier
och byggnader, m. in.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 99 av
herr Johan Olsson in. fl. och 11:132 av
herr Jonsson in. fl., vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kung''1. Maj:t
måtte anhålla om framläggande av förslag
senast till 1968 års riksdag om sådana
bestämmelser i beskattningssystemet,
att högre initialavskrivning medgåves
på byggnader i jordbruk och i rörelse,
i enlighet med vad i motionerna
anförts;

2) de likalydande motionerna 1:162
av herr Ottosson in. fl. och 11:195 av
herr Nordgren m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte antaga i motionerna

maskiner, inventarier och bygg framlagt

förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), innebärande sådan ändring
av gällande beskattningsregler att
ett schablonavdrag kunde erhållas för
beräknad framtida prisstegring på maskiner
och inventarier;

3) de likalydande motionerna 1:415
av herr Bengtson in. fl. och 11:535 av
herr Hedlund in. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte

a) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om skyndsam utredning av frågan om
en sådan utformning av beskattningssystemet,
att detsamma kunde användas
i den aktiva lokaliseringspolitikens syfte;
samt

b) medge att investeringsfonderna inom
lokaliseringspolitiskt stödområde
finge användas i lokaliseringspolitiskt
syfte tills vidare enligt de grunder, som
gällde t. o. m. den 30 juni 1965.

Utskottet hemställde,

A) beträffande högre initialavskrivning
på byggnader i inkomstkällorna
jordbruksfastighet och rörelse

att de likalydande motionerna 1:99
av herr Johan Olsson in. fl. och II: 132
av herr Jonsson m. fl. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

B) beträffande avdrag för beräknad
framtida prisstegring på maskiner och
inventarier

att de likalydande motionerna 1:162
av herr Ottosson m. fl. och 11:195 av
herr Nordgren m. fl. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

C) beträffande beskattningssystemets
användning i den aktiva lokaliseringspolitiken att

de likalydande motionerna I: 415
av herr Bengtson in. fl. och 11:535 av
herr Hedlund m. fl. i denna del icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

D) beträffande investeringsfondernas
användning i lokaliseringspolitiskt syfte

att de likalydande motionerna 1:415

Onsdagen den 26 april 1967 Nr 23

Avdrag vid beskattningen för värdeminskning av maskiner, inventarier och bygg''

nader, m. m.

av herr Bengtson in. fl. och II: 535 av
herr Hedlund in. fl. i denna del icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

A) beträffande högre initialavskrivning
på byggnader i inkomstkällorna
jordbruksfastighet och rörelse

1) av herrar Stefanson, Tistad, Gustafson
i Göteborg, Vigelsbo, Eriksson i
Bäckmora och Enskog, vilka ansett, att
utskottet under punkten A) bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna I: 99 av herr Johan
Olsson m. fl. och 11:132 av herr Jonsson
m. fl., måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om förslag till 1968 års
riksdag om en sådan ändring av avskrivningsreglerna
för byggnad, som inginge
i rörelse eller jordbruk, att en
ökad avskrivning kunde medges under
byggnadens första tid;

2) av herrar Yngve Nilsson, Gösta Jacobsson
och Söderström, utan angivet
yrkande;

B) beträffande avdrag för beräknad
framtida prisstegring på maskiner och
inventarier

3) av herrar Stefanson, Tistad, Gustafson
i Göteborg, Vigelsbo, Eriksson i
Bäckmora och Enskog, vilka ansett, att
utskottet under punkten B) bort hemställa,

att riksdagen, med anledning av de
likalydande motionerna 1:162 av herr
Ottosson m. fl. och II: 195 av herr Nordgren
m. fl., måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära skyndsam utredning och
förslag till rätt i skattelagstiftningen till
avskrivning på återanskaffningsvärdet
för maskiner och inventarier;

4) av herrar Yngve Nilsson, Gösta Jacobsson
och Söderström, vilka ansett,
att utskottet under punkten B) bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna 1:162 av herr Ot -

tosson m. fl. och 11:195 av herr Nordgren
in. fl., måtte antaga det vid motionerna
fogade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

C) beträffande beskattnings systemets
användning i den aktiva lokaliseringspolitiken 5)

av herrar Stefanson, Tistad, Gustafson
i Göteborg, Vigelsbo, Eriksson i
Bäckmora och Enskog, vilka ansett, att
utskottet under punkten C) bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna 1:415 av herr
Bengtson m. fl. och II: 535 av herr Hedlund
in. fl. i nu förevarande del, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
en skyndsam utredning i fråga om möjligheterna
att använda beskattningssystemet
i den aktiva lokaliseringspolitikens
syfte;

D) beträffande investeringsfondernas
användning i lokaliseringspolitiskt syfte

6) av herrar Vigelsbo och Eriksson i
Bäckmora, vilka ansett, att utskottet under
punkten D) bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till de
likalydande motionerna 1:415 av herr
Bengtson in. fl. och II: 535 av herr Hedlund
m. fl., i vad motionerna avsåge
frågan om investeringsfondernas användning
i lokaliseringspolitiskt syfte,
medge att investeringsfonderna inom lokaliseringspolitiskt
stödområde finge
användas i lokaliseringspolitiskt syfte
tills vidare enligt de grunder, som gällde
t. o. in. den 30 juni 1965;

7) av herrar Stefanson, Tistad, Gustafson
i Göteborg och Enskog, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SÖDERSTRÖM (h):

Herr talman! I detta betänkande tar
bevillningsutskottet upp frågan om rätt
till avdrag vid beskattningen av maski -

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Avdrag vid beskattningen för värdeminskning av maskiner, inventarier och bygg nader,

in. m.

ner och inventarier m. m. Utskottet konstaterar
att detta inte är någon ny fråga;
den har tvärtom varit uppe till behandling
vid flera tillfällen under de
senaste sex, sju åren.

Att ärendet nu åter kommit på riksdagens
bord beror på den motion som
är avlämnad i denna kammare av herr
Nordgren m. fl. Utskottet liar — som
vanligt, höll jag på att säga — avstyrkt
bifall till motionen. Därvid stöder sig
utskottet bl. a. på att gällande lagstiftning
redan innehåller bestämmelser som
är ägnade att avsevärt reducera betydelsen
av frågan om återanskaffningskostnaden
såsom underlag för avskrivning
av maskiner och inventarier samt
åberopar uttalanden av företagsbeskattningskommittén
och värdesäkringskommittén,
som menat att det skulle komma
att uppstå krångel och besvärligheter
vid genomförandet av de föreslagna åtgärderna.

Jag anser, att så uttalar man sig, om
man inte vill genomföra en reform. Jag
tycker emellertid att det här gäller ett
rättvisekrav från företagsamheten som
bör tillgodoses. Med utskottets ställningstagande
är det inte underligt att
utskottet konstaterar att de skattskyldiga
i princip åtnjuter rätt till avdrag
för de kostnader som är förenade med
anskaffning av maskiner och inventarier
och inte heller att gällande lagstiftning
innehåller bestämmelser, vilka i
sin helhet framstår såsom tämligen liberala
i jämförelse med andra jämförbara
länders. Utskottet hänvisar sedan till
uttalanden av företagsbeskattningskommittén
och värdesäkringskommittén om
de svårigheter som en indexreglerad avskrivningsmetod
skulle medföra.

Men, herr talman, är det någon som
på allvar vill påstå att det skulle vara
komplicerat att ge ett företag laglig rätt
att för en maskin, som inköpts för
exempelvis 10 000 kronor för åtskilliga
år sedan, få göra en avskrivning på
12 000 kronor på grund av den värde -

stegring som har ägt rum och på grund
av att företaget nödgats inköpa maskiner
för det priset? Jag tror det inte.

Jag vill i detta sammanhang poängtera
att företagsbeskattningskommittén
ingalunda varit enig i sin uppfattning.
Det fanns där reservanter som var inne
på exakt samma tankegång som motionärerna.

En sak bör vi i alla fall vara ense
om, nämligen att om vårt välstånd skall
kunna fortsätta att utvecklas, så beror
detta till stor del på om företagsamheten
kan hänga med i den alltmer uppskruvade
utvecklingstakten, särskilt på
det tekniska området. Ett effektivt sätt
att underlätta detta är att ge företagen
möjlighet att förnya sin maskinpark i
rätt tid; annars uteblir nämligen den
produktionsökning som är en given förutsättning
för denna välståndsutveckling.

Vi upplever en allt hårdare konkurrens
i det dagsaktuella läget, med en
konjunkturbild som ter sig mycket dyster
i jämförelse med vad vi varit vana
vid under de senaste åren. Detta borde
enligt mitt förmenande tala för att riksdagen
genom att tillstyrka de av reservanterna
förordade bättre avskrivningsmöiligheterna
bidroge till ökade rationaliseringsåtgärder.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till reservation nr 4 av
herr Yngve Nilsson m. fl.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Bevillningsutskottet har
i föreliggande betänkande behandlat ett
flertal motioner som gäller företagarfrågor.
Inga av frågorna har väl nyhetens
behag; de har förekommit åtskilliga
gånger tidigare i denna kammare,
men vi som är reservanter och motionärer
anser att de har ett betydande
värde och är av intresse för de delar av
näringslivet som det här gäller, varför
vi också har velat följa upp dem med
reservationer när det visat sig att det

Onsdagen den 2G april 1967 Nr 23

för värdeminskning av maskiner, inventarier och bygg -

Avdrag vid beskattningen

nader, m. m.

inte funnits möjligheter att vinna utskottets
gehör.

Flera av dessa motioner behandlar
frågor som gäller avskrivningsregler.
Vad beträffar avskrivning på byggnader
bär vi den uppfattningen, att avskrivningstiden
är alldeles för lång i
förhållande till anläggningarnas ekonomiska
livslängd. När det gäller exempelvis
jordbruk är ju avskrivningstiden
i de allra flesta fall hela 67 år, och
det säger sig självt att med den strukturomvandling
som vårt jordbruk och
näringsliv över huvud taget för närvarande
genomgår måste också hänsyn tas
till behovet av kortare avskrivningstider.
Den snabba utvecklingen och strukturomvandlingen
inom näringslivet kräver
också en mycket snabbare avskrivning
vid bestämmandet av värdeminskningsavdragen
för såväl jordbruk som
andra företagare.

Jag vill också nämna att i våra nordiska
grannländer har man mycket
gynnsammare avskrivningsregler än här
i Sverige. Om rationalisering inom jordbruket
som man ställer upp som ett
önskvärt mål skall kunna genomföras
i den takt man önskar och tror vara
möjlig måste man också ta bort de
hindrande moment som de nuvarande
avskrivningsreglerna utgör.

Utskottet hänvisar till företagsskatteutredningen,
varifrån man nu väntar
förslag i frågan. Det är naturligtvis gott
och väl att den utredningen arbetar.
Men när resultatet av utredningens arbete
skall kunna framläggas vet vi ändå
ingenting bestämt om. I varje fall kommer
det väl att ta avsevärd tid, innan
förslag på grundval av utredningens betänkande
är färdigt att föreläggas riksdagen,
så att riksdagen kan besluta i
frågan. Därför tycker vi att man i avvaktan
på det borde kunna genomföra
liberalare avskrivningsregler i detta
hänseende.

Vad beträffar avskrivning på maskiner
och inventarier har i motioner yr -

kats att avskrivning skulle ske på återanskaffningsvärdet,
och man har också
motiverat detta yrkande. Man anser
nämligen att det i tider med fallande
penningvärde och stigande återanskaffningskostnader
är nödvändigt för att
kunna hålla i företaget arbetande kapital
intakt att avskrivning sker på återanskaffningsvärdet
eller på löpande nuvärde.
Det har majoriteten i utskottet
inte velat vara med om, och därför har
vi också reserverat oss på den punkten.

Sedan, herr talman, skulle jag vilja
något beröra reservationerna nr 5 och
nr 6 som rör lokaliseringspolitiken. Reservationen
nr 6 gäller investeringsfondernas
användning i lokaliseringspolitiskt
syfte. Det var ju så, att under
1963 möjligheter öppnades att ta i anspråk
investeringsfonder i lokaliseringspolitiskt
syfte. Detta beslut visade sig
också få en mycket gynnsam effekt.
Fram till den 30 juni 1965, då denna
generella rätt upphörde, hade beviljats
sådana fondmedel till 137 industriprojekt
inom de delar av landet som nu utgör
det norra stödområdet. Därmed skapades
säkerligen möjlighet till många
nya arbetstillfällen inom regioner, där
sysselsättningsmöjligheterna var mindre
gynnsamma. År 1964 beslöt riksdagen
med anledning av propositionen angående
riktlinjerna för lokaliseringspolitiken,
att användningen av investeringsfonderna
i lokaliseringspolitiskt syfte
skulle upphöra och att dessa i fortsättningen
endast skulle få tas i anspråk
i konjunkturpolitiskt betingade lägen.

Jag vill erinra om att kommittén för
näringslivets lokalisering i sitt betänkande
förordat, att investeringsfonderna
även sedan det nya statliga lokaliseringsstödet
trätt i kraft skulle tillämpas
under viss tid. Utredningen förordade
på längre sikt rätt till initialavskrivning
som ett lokaliseringspolitiskt medel,
men frågan har inte blivit närmare
utredd sedan dess.

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Avdrag vid beskattningen för värdeminskning av maskiner, inventarier och bygg

nader, m. m.

Från centerns sida tycker vi emellertid
att möjligheten att använda investeringsfonderna
i lokaliseringspolitiken
snarast borde prövas, vilket vi också
förordat bl. a. i den till utskottets betänkande
fogade reservationen nr 6.
Visserligen har regeringen efter den 1
juli 1965 lämnat tillstånd att använda
investeringsfondsmedel, men i huvudsak
har medlen gått till stora företag
och endast i mindre utsträckning till
områden som behöver en aktiv lokalisering.
En vidgad användning av investeringsfondsmedel
vid nylokalisering till
orter med svag sysselsättning anser vi
vara en riktig och viktig komplettering
av det nuvarande lokaliseringsstödet.
I varje fall borde dessa medel få användas
i avvaktan på den utredning
som vi begärt om skatteinstrumentets
betydelse för en aktiv och positiv lokaliseringspolitik.

Det är dessa frågor vi tagit upp i
reservationerna 1, 3, 5 och 6 som jag,
herr talman, med det anförda ber att
få yrka bifall till.

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! I reservationen A 1
framhålles att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t bör hemställa om förslag
till 1968 års riksdag om en sådan ändring
av avskrivningsreglerna för byggnad,
som ingår i rörelse eller jordbruk,
att en ökad avskrivning kan medges under
byggnadens första tid.

Herr Eriksson i Bäckmora har redan
behandlat de avskrivningsregler som
gäller för jordbruket och jag kan därför
förbigå denna punkt och i stället ta
upp frågan om avskrivning vid andra
företag.

I princip får man göra årliga värdeminskningsavdrag
endast om man gör
upp en plan och avskriver ett visst belopp
varje år. Utan närmare utredning
torde avdrag för värdeminskning på
fabriksbyggnader merendels medges
med 2 å 3 procent om året på anskaff -

ningsvärdet. Efter särskild utredning
kan man få göra något större avskrivning;
det har t. ex. medgivits 4 procents
avskrivning för värdeminskning
på cellulosafabrik av sten, för vilken
byggnadstyp man alltså räknar med en
ganska kort livslängd.

Den verkliga värdeminskningen och
den tillåtna avskrivningen överensstämmer
emellertid inte i tiden, ty under
de första åren sjunker värdet av byggnad
som ingår i rörelse mycket snabbare
än det kanske gör senare. Användningssättet
för byggnader både inom
industrin och jordbruket skiftar mycket
snabbt nuförtiden, mycket snabbare
än på den tid då dessa regler antogs.
På grund av den forcerade strukturomvandling
som kännetecknar näringslivet
i dag inträffar det mycket ofta stora
värdeminskningar på kort tid. Det finns
därför all anledning för företagsskatteutredningen
att snarast möjligt framlägga
förslag till ändring. Det är vad
vi reservanter ansett, och därför vill vi
att riksdagen redan nu skall hemställa
bos Kungl. Maj:t om förslag till 1968 års
riksdag om ändring av dessa avskrivningsregler.
Jag yrkar bifall till reservationen
nr 1 under punkten A.

I reservationen nr 3 under punkten B
begär reservanterna att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
skyndsam utredning och förslag till rätt
i skattelagstiftningen till avskrivning på
återanskaffningsvärdet för maskiner och
inventarier. Herr Söderström har redan
utförligt motiverat behovet av sådan
avskrivning. Jag behöver därför inte
närmare gå in på motiveringen för detta
yrkande. Jag yrkar också bifall till denna
reservation.

Jag vill slutligen, herr talman, yrka
bifall till reservationen nr 5 under
punkten C i bevillningsutskottets betänkande
nr 35.

Herr BRAND!'' (s):

Herr talman! Dessa frågor och pro -

Onsdagen den 26 april 1967 Nr 23

Avdrag vid beskattningen för värdeminskning av maskiner, inventarier och byggnader,
m. m.

blem — i varje fall en hel del av dem
-—- har vi diskuterat här i kammaren i
decennier. För mig är det hopplöst att
finna något nytt argument, och jag kan
heller inte finna att reservanterna kunnat
åberopa något nytt. Med hänsyn
härtill och då man inte gärna helt ogenerat
kan stå och upprepa vad man sagt
tidigare i tio år inskränker jag mig till
att yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten A

Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till reservationen 1); och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Enskog begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) i utskottets betänkande nr 35,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Viner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Enskog begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 109 ja och 94 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Punkten B

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 3) av herr
Stefanson m. fl.; samt 3:o) bifall till reservationen
4) av herr Yngve Nilsson
m. fl.; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Enskog
begärde likväl votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna ha flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Söderström votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten B) i bevillningsutskottets
betänkande nr 35 antager reservationen

3) av herr Stefanson m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 4) av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Söderström begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 75 ja och 30 nej, varjämte 101 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontrapro -

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

2* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 23

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Avdrag vid beskattningen för värdeminskning av maskiner, inventarier och bygg nader,

m. m.

position i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given varsel
följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) i utskottets betänkande nr 35,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Eriksson i Bäckmora
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 105 ja
och 98 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten C

Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till reservationen 5); och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eriksson i Bäckmora begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
G) i utskottets betänkande nr 35,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
5) av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eriksson i Bäckmora begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 130 ja och 69 nej,
varjämte 6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten D

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eriksson i Bäckmora begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
D) i utskottets betänkande nr 35,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
6) av herrar Vigelsbo och
Eriksson i Bäckmora.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

Onsdagen den 2G april 1967

Nr 23

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eriksson i Bäckmora begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 143 ja och 35 nej, varjämte
28 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11

Resultatutjämning vid beskattningen
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 36, i anledning av väckta
motioner angående resultatutjämning
vid beskattningen m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:98
av herr Mattsson m. fl. och 11:134 av
herr Magnusson i Borås m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte

a) antaga i motionerna framlagt förslag
till förordning angående ändring
av 2, 8 och 9 §§ förordningen den 8
april 1960 (nr 63) om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst;

b) antaga i motionerna framlagt förslag
till förordning om rätt till utjämning
i vissa fall av statlig inkomstskatt
i samband med inkomststegring eller
inkomstminskning;

c) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att skyndsam utredning måtte
företagas om möjligheterna till en fullständig
resultatutjämning, varvid i första
hand borde prövas frågan om resultatutjämning
genom den s. k. kontometoden,
samt att förslag i detta syfte
snarast förelädes riksdagen;

2) de likaly dande motionerna 1:226

Resultatutjämning vid beskattningen m. m.

av herr Svenungsson och fru Hultell
samt II: 280 av herr Carlshamre, vari
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till regeringen anhålla om skyndsamt
förslag angående möjligheterna
dels för våra fiskare att göra avsättning
till resultatutjämningsfond, dels att
•— med beaktande av fiskarnas speciella
arbets- och inkomstförhållanden
— tillförsäkra dem bättre skatteavdrag
vid yrkesutövningen;

3) de likalydande motionerna 1:574
av herrar Johan Olsson och Mattsson
samt 11:698 av herrar Andersson i
Örebro och Jönsson i Ingemarsgården,
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj st måtte anhålla
om översyn av nuvarande bestämmelser
med begränsad resultatutjämnande
effekt samt om utredning syftande till
förslag om en mera generellt användbar
kontometod, som samtidigt kunde
medföra större likhet i behandlingen
av skattskyldiga;

4) de likalydande motionerna 1:575
av herr Harald Pettersson och II: 715
av herr Josefson i Arrie m. fl., vari
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam
utredning av frågan om införande
av rätt till resultatutjämning vid beskattningen
genom kontometoden i enlighet
med motionernas syfte; ävensom

5) de likalydande motionerna 1:584
av herr Stefanson m. fl. och 11:726
av herr Nordgren, vari hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj st anhålla om en skyndsam utredning
i syfte att så ändra beskattningsreglerna
i fråga om beräkning av inkomst
av annan fastighet (hyresfastighet)
att avdrag finge göras med visst
belopp för avsättningar avsedda för
framtida reparationsbehov.

Utskottet hemställde,

A) beträffande ändringar i förordningen
om förlustutjåmning

att de likalydande motionerna 1:98
av herr Mattsson m. fl. och 11:134 av

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Resultatutjämning vid beskattningen m. m.

herr Magnusson i Borås m. fl. i denna
del icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B) beträffande progressionsutjåmning

att de likalydande motionerna 1:98

av herr Mattsson m. fl. och II: 134 av
herr Magnusson i Borås m. fl. i denna
del icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C) beträffande allmän öppen resultatutjämning att

följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 98
av herr Mattsson m. fl. och 11:134 av
herr Magnusson i Borås m. fl. i denna
del,

2) de likalydande motionerna 1:574
av herrar Johan Olsson och Mattsson
samt II: 698 av herrar Andersson i
Örebro och Jönsson i Ingemarsgården,
ävensom

3) de likalydande motionerna 1:575
av herr Harald Pettersson och II: 715
av herr Josefson i Arrie m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D) beträffande rått för fiskare att
göra skattefri avsättning till resultatut
jämn ing s fond

att de likalydande motionerna 1:226
av herr Svenungsson och fru Hultell samt
11:280 av herr Carlshamre i denna del
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

E) beträffande gynnsammare avdragsregler
för fiskare

att de likalydande motionerna 1:226
av herr Svenungsson och fru Hultell samt
11:280 av herr Carlshamre i denna del
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; ävensom

F) beträffande frågan om rätt till
skattefri avsättning för framtida reparationsbehov att

de likalydande motionerna 1:584
av herr Stefanson m. fl. och II: 726
av herr Nordgren icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

beträffande ändringar i förordningen
om förlustutjämning

1) av herrar Yngve Nilsson, Stefanson,
Gösta Jacobsson, Erik Filip Petersson,
Magnusson i Borås, Gustafson i
Göteborg, Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora
och Öhvall, vilka ansett, att utskottet
under punkten A) bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna I: 98 av herr Mattsson
m. fl. och II: 134 av herr Magnusson
i Borås m. fl. i denna del, måtte
antaga det vid motionerna fogade förslaget
till förordning angående ändring
av 2, 8 och 9 § § förordningen den
8 april 1960 (nr 63) om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst;

beträffande progressionsutjåmning

2) av herrar Yngve Nilsson, Stefanson,
Gösta Jacobsson, Erik Filip Petersson,
Magnusson i Borås, Gustafson i
Göteborg, Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora
och Öhvall, vilka ansett, att utskottet
under punkten B) bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna 1:98 av herr Mattsson
m. fl. och II: 134 av herr Magnusson
i Borås m. fl. i denna del, måtte antaga
det vid motionerna fogade förslaget
till förordning om rätt till utjämning
i vissa fall av statlig inkomstskatt
i samband med inkomststegring eller
inkomstminskning;

beträffande allmän öppen resultatutjämning 3)

av herrar Yngve Nilsson, Stefanson,
Gösta Jacobsson, Erik Filip Petersson,
Magnusson i Borås, Gustafson i
Göteborg, Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora
och öhvall, vilka ansett, att utskottet
under punkten C) bort hemställa,

att riksdagen, med anledning av de
likalydande motionerna I: 98 av herr
Mattsson m. fl. och II: 134 av herr Magnusson
i Borås m. fl., 1:574 av herrar

Onsdagen den 26 april 1967

Nr 23

Johan Olsson och Mattsson samt II: 698
av herrar Andersson i Örebro och
Jönsson i Ingemarsgården ävensom motionerna
1: 575 av herr Harald Pettersson
och II: 715 av herr Josefson i Arrie
m. fl., måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa, att skyndsam utredning företoges
om möjligheterna till en fullständig
resultatutjämning, varvid i första
hand borde prövas frågan om resultatutjämning
genom den s. k. kontometoden,
och att förslag i detta syfte snarast
förelädes riksdagen;

beträffande rätt för fiskare att göra
skattefri avsättning till resultatutjämningsfond 4)

att riksdagen, med anledning av de
likalydande motionerna 1:226 av herr
Svenungsson och fru Hultell samt II: 280
av herr Carlshamre, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära utredning och
förslag beträffande rätt för fiskare att
göra skattefri avsättning till resultatutjämningsfond; beträffande

frågan om rätt till skattefri
avsättning för framtida reparationsbehov 5)

av herrar Yngve Nilsson, Stefanson,
Gösta Jacobsson, Erik Filip Petersson,
Magnusson i Borås, Gustafson i
Göteborg, Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora
och Öhvall, vilka ansett, att utskottet
under punkten F) bort hemställa,

att riksdagen, med anledning av de
likalydande motionerna 1:584 av herr
Stefanson m. fl. och II: 726 av herr
Nordgren, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära skyndsamt förslag till sådan
ändring av beskattningsreglerna i
fråga om beräkning av inkomst av annan
fastighet (hyresfastighet), att av -

Resultatutjämning vid beskattningen m. m.

drag finge göras med visst belopp för
avsättningar avsedda för framtida reparationsbehov.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Hen- MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Vid 1960 års riksdag
antogs en förordning om förlustutjämning
vid taxering för inkomst. I motion
11:134 har vi nu föreslagit vissa ändringar
i den förordningen. Ett av de
viktigaste ändringsförslagen innebär att
familjebolagen inte skall mista rätten
till förlustavdrag, även om äganderättsförhållandena
inte är exakt desamma
när förlusten uppstår som när avdraget
för förlusten skall göras. Orättvisan i de
nuvarande bestämmelserna framstår särskilt
tydlig när änka eller barn efter en
hälftenägare i ett företag skall överlåta
sin andel till den andre ägaren. Det
händer ofta att ett stärbhus inte har
möjlighet att behålla sin del i företaget
efter dödsfallet, och det är därför vanligt
att rörelsen överlåtes på den överlevande
kompanjonen. Har detta skett,
går emellertid ett dylikt förlustavdrag
inte över till den nye ägaren, utan han
förlorar det. Man kan inte anse att detta
är rättvist, och därför har vi föreslagit
en ändring i författningstexten.

1957 års skatteutredning föreslog ju
på sin tid att vi skulle få en progressionsutj
ämning. Departementschefen
har emellertid aldrig lagt fram detta
förslag. Därför har vi nu liksom några
gånger tidigare föreslagit att denna progressionsutj
ämning genomföres i enlighet
med utredningens förslag. På vissa
punkter har vi dock föreslagit några
mindre ändringar. Dessa innebär bl. a.
att rätten till utjämning bör finnas även
vid en fallande inkomst. Vi föreslår även
en sänkning av det föreslagna maximibeloppet
på 12 000 till 10 000 kronor.

Dessutom föreslår vi att det tillsättes
en utredning, som skall lägga fram förslag
om en allmän öppen resultatutjämning.
Det förekommer nämligen inte

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Resultatutjämning vid beskattningen m. m.

sällan numera, att skatteuttagen blir
ganska hårda för personer som har
ojämna inkomster. Detta gäller i första
hand egna företagare och fria yrkesutövare,
men kan också i inte så oväsentlig
grad gälla tjänsteutövare. På
grund av den hårda progressiviteten i
vår beskattning blir orättvisan mycket
stor, när man tillämpar beskattningens
slutenhet till ett år. Dessa verkningar
blir särskilt hårda då vi trots den mycket
starka inflationen alltjämt behåller
de gamla skatteskalorna. Progressiviteten
är så hård att en inkomst mellan
18 000 och 20 000 kronor beskattas med
22 procent, medan den del som ligger
över 30 000 beskattas med 42 procent
för gifta. För ogifta ligger t. ex. skatten
på inkomster mellan 6 000 och 8 000
kronor vid 15 procent men är redan
vid en inkomst över 10 000 kronor uppe
i 27 procent. Det är ganska naturligt att
det blir mycket orättvisa verkningar om
inkomsterna är ojämna, om man alltså
har ganska stora inkomster ett år medan
inkomsterna blir mindre nästkommande
år. Därför menar vi att det är
ett rättvisekrav av första ordningen att
man försöker ändra dessa förhållanden.

Det finns emellertid en yrkesgrupp
vars inkomster kan variera särskilt 1
mycket och som har aktualiserats i en
speciell motion vid årets riksdag. Det
gäller fiskerinäringen, vars utövare har
ett hårt arbete som kräver särskilda
uppoffringar i fråga om arbetstid, bekvämlighet
och annat. Den hårda progressiviteten
i beskattningen blir också
särskilt besvärande för dem, eftersom
inkomsterna ofta varierar mycket. Vi
reservanter menar att det inte borde :
vara omöjligt att för denna yrkesgrupp <
— liksom redan skett för vissa yrkes- 1
grupper —- åstadkomma en möjlighet
att göra avsättningar till någon form <
av fond eller konto, för att vederböran- ]
de därigenom skall kunna utjämna sina <
inkomster och få en något jämnare be- <
skattning. Detta skulle vara till fördel 1
för vederbörande, då han därigenom j

skulle kunna minska sina skatteutgifter.

Ungefär samma förhållande råder beträffande
fastighetsägarna. Och det är
väl ett intresse inte bara för fastighetsägarna
utan för hela samhället och alldeles
särskilt för hyresgästerna, att det
finns möjligheter att göra uppsamlingar
av inkomsterna från en hyresfastighet
under ett visst antal år för att sedan
kunna använda pengarna till större och
mera genomgripande reparationer på en
gång. Detta måste ju vara till fördel för
alla parter.

Det är dessa problem, herr talman,
som vi aktualiserat i de olika reservationer
som fogats till bevillningsutskottets
betänkande, och jag ber att få yrka
bifall till samtliga fem reservationer.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Vad jag sade om föregående
ärende gäller även det som nu
behandlas. Vi har diskuterat dessa ämnen
under en mängd år i kammaren
och framfört precis samma argument
— både motionärer, reservanter och utskottets
talesmän. I varje fall i en första
omgång nöjer jag mig därför med att
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Jag måste beklaga bevillningsutskottets
talesman som inte
har haft några möjligheter att förnya
sig på tio år. — För egen del har jag
inte mycket att tillägga efter det anförande
som hållits av herr Magnusson
i Borås. Jag skall bara stanna inför
en punkt i betänkandet, nämligen kontoavsättningen.

Jag måste säga att den skördeskadeersättning
som i år utgått till jordbrukarna
— i vissa fall med ganska betydande
belopp — har utbetalats enligt
ett synnerligen orättvist system. En del
har fått mycket, medan andra inte fått
någonting alls, trots att skadorna varit

Onsdagen den 26 april 1967

Nr 23

betydande även i det senare fallet. De
jordbrukare som erhållit skördeskadeersättning
får emellertid skatta för denna
i år ■— de får, med andra ord, nu
skatta för de förluster som de gjorde på
fjolårets skörd.

Läget hade varit ett helt annat om det
funnits möjlighet att göra avsättning
till särskilt konto, motsvarande exempelvis
skogskontot, där man får skatta
för pengarna i den mån de tas ut från
kontot. Vi har år efter år yrkat på att
sådana här konton skulle införas; jag
tror inte det är någon överdrift att påstå
att frågan varit uppe i riksdagen
under tio år. Motionerna har — såsom
redan framhållits — varit ungefär desamma,
liksom utskottets uttalanden
och herr Brandts avslagsyrkanden. Ingenting
nytt har hänt i frågan.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till samtliga reservationer.

I detta anförande instämde herr
Eriksson i Bäckmora (ep).

Herr ÅBERG (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet
närmast för att något beröra reservationen
4, som bygger på motionsparet
1:226 och 11:280 beträffande rätt för
fiskare att göra skattefri avsättning till
resultatutjämningsfond. Motionerna behandlar
egentligen två ämnen, och jag
skall vidröra båda litet grand. Dessa
frågor är inte nya för riksdagen. De
har varit föremål för behandling tidigare,
och så sent som vid 1966 års riksdag
var det en fyrpartimotion — II: 622
— där herr Olof Johansson i öckerö
stod som första namn. Också då fanns
ett visst intresse för frågan, även om
motionen avslogs i andra kammaren
med röstetalet 108—100.

Sedan denna motion behandlades förra
året har erfarenheterna gjort att de
som sysslar med fisket är klara över
att den var mycket berättigad. År 1965
var i varje fall för västkustfiskets del
—- västkustfisket svarar dock för 75—80

Resultatutjämning vid beskattningen m. m.

procent av hela Sveriges fiske — ett bra
år — det bästa hittills. På grund av
många orsaker gick däremot 1966 fiskefångsterna
ner liksom fiskets lönsamhet
i dess helhet. Det blev påkänningar
för många och fiskarna fick vidkännas
en markant nedgång.

Vad som sades i förra årets motion
är, liksom årets motion, fortfarande aktuellt.
Sveriges fiskare måste arbeta under
mycket hård konkurrens från andra
länders fiskare, inte minst från dem
i de länder vi är förenade med genom
EFTA-avtalet. Att våra fiskare kunnat
hävda sig relativt bra beror på en mycket
stor arbetsinsats, att de tagit mycket
stora risker både ekonomiskt och
på annat sätt och att de genom egna insatser
har kunnat intensifiera sin rationalisering
och driva den framåt. Men
förhållandet att man får skatta för varje
år för sig och inte har möjlighet till resultatutjämning
vållar många bekymmer.
Jag nämnde i den handelspolitiska
debatten i riksdagen att det svenska
fisket tyvärr kommer i underläge i
den internationella konkurrensen. Vi behöver
bara gå till våra grannländer för
att se den stora skillnaden.

I Norge finns en sådan utjämningsmöjlighet.
De norska fiskarna har, utöver
en hel del andra förmåner, också
den förmånen att de under år med
; goda inkomster skattefritt får avsätta en
i driftfond på 20 procent för senare för!
värv av båtar och redskap m. m. och
för att under sämre år kunna använda
fonden för rationalisering och för att
! hålla fisket i gång. En sådan utjämning
i borde vara värd att taga efter. Äger

> exempelvis en ensam redare flera fiskel
fartyg torde det vara förenligt med
t vår nuvarande lagstiftning att inom rederiet
en utjämning kommer till stånd,
så att inkomsterna från en båt som

i gått med vinst utjämnas mot förlusten
’ på en båt som gått dåligt. Vad som tidi >

gare begärts och nu föreslås är ett mot1
svarande arrangemang, dock baserat på
) tid i stället för på antalet båtar. I stäl -

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Resultatutjämning vid beskattningen m. m.

let för att utjämna emellan många enheter
bleve det en enda, för vilken man
skulle få enahanda möjligheter till utjämning
mellan olika tidsperioder. Vi
måste göra klart för oss att om vi
skall kunna bevara strukturen på det
svenska fisket, vilken många är överens
om är värdefull, måste vi på ett eller
annat sätt stödja fisket. I motionerna
har inga stora krav framställts — i det
stora sammanhanget rör det sig egentligen
om mycket små detaljer. Därför
har jag svårt att förstå utskottets motivering
när utskottet avstyrker såväl
ändring av gällande beskattningsregler
som förslaget att fiskare skall få göra
avsättning till en resultatutjämningsfond.

Beträffande den del av motionen vari
yrkas utredning angående förmånligare
skatteavdrag för fiskare säger utskottet:
»Utskottet är inte berett att genom
ändring av gällande beskattningsregler
för en specialyrkeskategori införa särbestämmelser
i fråga om värdering av
naturaförmåner och beräkning av omkostnadsavdrag.
» Den formuleringen förefaller
mig vara en aning underlig.
Det finns nämligen redan specialbestämmelser
för vissa yrkeskategorier.

Jag tänker då närmast på sjömännen
som i olika avseenden står fiskarna nära.

Norska fiskare får göra avdrag med
12 procent på den skattepliktiga inkomsten,
förutsatt att de fiskat minst
15 veckor till havs. Avdraget är visserligen
maximerat till 3 000 kronor, men
även det betyder ganska mycket. Som
jag tidigare i denna kammare har framhållit
har de norska fiskarna dessutom
direkta subventioner. Förra året pumpades
över 160 miljoner kronor in i det
norska fisket. Från det svenska fiskets
sida har inte begärts några subventioner,
och jag tror mig känna fiskarna
så mycket att jag vågar påstå att de
gärna vill slippa be om subventioner.
Men då måste statsmakterna se till att
fisket kan bedrivas i den hårdnande

konkurrensen. Det är med små stödåtgärder
som vi får göra fisket lönande,
så att fiskarna kan fortsätta att utöva
sin näring utan att bli en belastning
för staten. Man sjöng för en del år sedan
något om att »det är de små, små
detaljerna som gör’et», och jag tror jag
vågar säga att det förhåller sig så i detta
fall. På många sätt kan fisket ges
stöd utan att det egentligen kostar staten
någonting, och näringen kan leva
vidare till gagn för landet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen 4 som är fogad
till bevillningsutskottets betänkande nr
36.

I detta anförande instämde herrar
Mattsson (ep), Carlshamre (h) och
Berndtsson (fp).

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! I motion nr 715 i denna
kammare har jag och några kamrater
yrkat på att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam
utredning av frågan om införandet
av rätt till resultatutjämning vid beskattning
genom kontometoden. Det är ingen
ny fråga, men jag skulle tro att den återkommer
ända tills man har lyckats
astadkomma en lösning av densamma.
Utskottet har i år liksom tidigare och i
likhet med 1957 års skatteutredning påpekat,
att det inte minst ur rättvisesynpunkt
skulle vara en fördel om möjligheter
öppnades till en vidsträcktare resultatutjämning
vid beskattning, men av
andra skäl har man ändå avstyrkt förslaget.
Enligt min uppfattning innebär
ett bifall till motionen att större likställighet
uppstår i beskattningshänseende
mellan olika befolkningsgrupper. Om
man exempelvis ser på en jordbrukares
situation kan hans inkomster, även om
han lägger ned allt det arbete som är
möjligt och all den omsorg som han
kan för att nå hästa möjliga resultat,
växla år från år på upp till 30—40 procent.
Detta beroende på rådande väderleksförhållanden.

Onsdagen den 26 april 1967

Nr 23

Resultatutjämning vid beskattningen m. m.

Nog borde det vara berättigat att bl. a.
denna näringsgren som är så beroende
av faktorer, över vilka ingen mänsklig
hand råder, att man här fick möjlighet
att använda ett utjämningskonto för
att därigenom få en rättvisare och med
andra grupper mera likvärdig behandling
i skattehänseende.

Avsättning till ett sådant utjämningskonto
medför ingen befrielse från skatt,
utan ger endast en utjämning mellan mer
eller mindre goda år. Ett utjämningskonto
skulle också för jordbrukarna
vara ett utmärkt komplement till skördeskadeförsäkring.
Detta har redan påtalats
av herr Yigelsbo, och jag vill helt
instämma i hans synpunkter därvidlag.
Upprepade krav och önskemål har också
framförts från jordbruksorganisationerna
om införande av ett sådant utjämningskonto.

Med detta, herr talman, vill jag yrka
bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande nr 36 fogade reservationen
nr 3.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Frågan om rätt till resultatutjämning
vid beskattning har vid
flera tillfällen varit uppe till behandling
i kammaren, men varken utskottets talesman
eller de tidigare talesmännen för
reservationerna hade något nytt att säga
denna gång. Det är emellertid uppenbart
att denna fråga har mycket stor betydelse
och är av hög angelägenhetsgrad
för den mindre och medelstore rörelseidkaren,
som inte driver sitt företag i
aktiebolagsform.

I ett motionspar, 574 i första kammaren
och 698 i andra kammaren, tar vi
motionärer upp ifrågavarande spörsmål
och begär en översyn av nuvarande bestämmelser
med begränsad resultatutjämnande
effekt samt en utredning syftande
till förslag om en mera generellt
användbar kontometod, som samtidigt
kan medföra större likhet i behandlingen
av skattskyldiga.

Riksdagens beslut 1960 öppnade möj -

ligheter till förlustutjämning vid taxering
av inkomst. Någon allmän rätt att
Utjämna vinster under olika beskattningsår
mot varandra finns däremot
inte. Att just ett år skall utgöra beskattningsår
är naturligtvis ett i och för sig
ganska godtyckligt val av tidsperiod.
Genom införande av en beskattningsperiod
som omfattar en längre tidsrymd
skulle möjligheterna till utjämning av
inkomsterna mellan olika perioder med
säkerhet öka. En annan fråga av principiellt
stor vikt är enligt vår uppfattning
att företagare hade möjlighet att
avsätta en viss del av vinsten från goda
vinstår till ett särskilt konto. På så sätt
skulle man ha större möjlighet att klara
sin självfinansiering. I detta avseende
har de större företagen betydligt bättre
ställt, då de kan lägga undan pengar i
sina investeringsfonder.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till samtliga reservationer,
som är fogade till bevillningsutskottets
betänkande nr 36.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Frågan om resultatutjämning
är av utomordentligt stor betydelse
för många olika yrkesgrupper, inte
minst för lantbrukarna. Jag skulle här
vilja säga några ord i anslutning till reservation
nr 4, som berör resultatutjämning
för fiskare.

Yrkesfisket i vårt land har mycket
stor betydelse för det svenska folkhushållet
och i viss mån också för livsmedelsförsörjningen
i större sammanhang.
Den senare aspekten kommer
sannolikt att bli än viktigare i framtiden
till följd av den globala livsmedelssituationen.
Vi vet att efterfrågan
på livsmedel har ökat oerhört, vilket
har givit anledning till en helt ny jordbrukspolitik
i Amerika. Det är inte
något tvivel om att vi måste utnyttja
jorden så långt det är möjligt och även
ta till vara de stora rikedomar som
finns i haven.

Inte minst mot denna bakgrund tycks

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Resultatutjämning vid beskattningen m. m.

det mig angeläget att man här i Sverige
skapar förutsättningar för en rimlig
ekonomi för våra yrkesfiskare och gör
det möjligt för dem att hävda sig i
konkurrens med andra länder. Statsmakterna
kan påverka situationen i
olika avseenden genom att ställa kapital
till förfogande och genom att bidraga
till hamnar men — tror jag — framför
allt genom att ha en för yrkesfiskare
gynnsam skattelagstiftning.

Här kommer resultatutjämningen in
i bilden. Yrkesfiskarna är kanske den
yrkesgrupp som har den från år till år
mest varierande inkomsten. Variationerna
i fiskbeståndet och väderleksförhållanden
av olika slag gör att det det
ena året kan gå mycket bra, det andra
mycket dåligt. Herr Åberg nämnde att
1965 var ett gott år för västkustfisket.
Förra året hade vi betydande svårigheter
på ostkusten genom isbeläggningen
i Östersjön under den viktigaste
fiskesäsongen, vilket innebar att inkomsterna
detta år blev mycket otillfredsställande.

Det är förvånande att den socialdemokratiska
majoriteten inte vill gå med
på resultatutjämning över huvud taget
och i synnerhet för yrkesfisket, inte
minst då vi vet att man i våra nordiska
grannländer har betydligt gynnsammare
förhållanden i detta avseende.
Detta är en rättvisefråga. Varför skall
inte våra yrkesfiskare behandlas lika
förmånligt som en del andra yrkesutövare,
kanske särskilt löntagare, vilka
som regel har ganska jämna inkomster
år från år?

Beträffande den andra frågan, som
gäller möjligheterna att göra avdrag vid
deklarationen, säger utskottet: »I den
mån en ändring av nu tillämpade normer
för sådan värdering och beräkning
anses påkallad bör detta åstadkommas
genom av vederbörande myndigheter
utfärdade anvisningar för tillämpning
av lagstiftningen beträffande ifrågavarande
skattskyldiga.» Utskottet hänvisar
efter vad jag kan förstå närmast

till riksskattenämnden, och det är naturligtvis
formellt riktigt. Jag vill bara
reagera mot uttrycket »i den mån det
anses påkallat». Det råder inte något
tvivel om att det är i högsta grad påkallat,
och vi får därför hoppas att riksskattenämnden
kommer att vidtaga ändringar,
så att de svenska fiskarna får
lika gynnsamma förutsättningar som
fiskarna i våra nordiska grannländer.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr 4 av herr Yngve
Nilsson m. fl.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten A

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) i utskottets betänkande nr 36,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 107 ja och

Onsdagen den 26 april 1967

Nr 23

99 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) i utskottets betänkande nr 36,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Yngve Nilsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Magnusson i
Borås begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 106
ja och 100 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten C

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

Resultatutjämning vid beskattningen m. m.

hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3); och fann hem förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Hem
Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
C) i utskottets betänkande nr 36,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten D

Hem förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Hem
Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punk -

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Översyn av reglerna för förhandlings- och avtalsrätt för tjänstemän i offentlig för
valtning

ten D) i utskottets betänkande nr 36,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4) av herr Yngve Nilsson
in. fl.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten E

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten F

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
5); och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
F) i utskottets betänkande nr 36,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
5) av herr Yngve Nilsson
in. fl.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Föredrogs och lädes till handlingarna
bevillningsutskottets memorial nr 40,
med föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut rörande utskottets betänkande
nr 30 i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 12 och
20 §§ förordningen den 6 juni 1941 (nr
416) om arvsskatt och gåvoskatt jämte
i ämnet väckta motioner.

§ 13

Översyn av reglerna för förhandlingsoch
avtalsrätt för tjänstemän i offentlig
förvaltning

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av väckta motioner
om översyn av reglerna för förhandlings-
och avtalsrätt för tjänstemän i offentlig
förvaltning.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NORDSTRANDH (li):

Herr talman! Erfarenheterna från
1966 års avtalsförhandlingar har rest
frågan, om inte en översyn av kollek -

Onsdagen den 26 april 1967

Översyn av reglerna för förhandlings

valtning

tivavtalssystemet för tjänstemän i offentlig
förvaltning skulle kunna få detta
att fungera smidigare och framför allt
ändamålsenligare. Därav föranleddes
jag att ställa en enkel fråga i saken till
civilministern den 26 januari och att
väcka motionen nr 444 i andra kammaren,
motsvarande nr 360 i första kammaren.

Vi motionärer riktar kritik mot den
nu gällande ordningen på i huvudsak
tvenne punkter. Den ena gäller frågan
om fördelningen av kompetens och ansvar
mellan de organ som agerar på
den statliga arbetsgivarsidan, framför
allt frågan om relationen mellan statens
avtalsverk och civilministern, eventuellt
finansministern. Den andra punkten
gäller möjligheterna att förhindra
samhällsfarliga konflikter utan att tjänstemännens
rätt och jämställdhet med
motparten staten åsidosättes.

När nu andra lagutskottets utlåtande
nr 30 föreligger, kan man konstatera,
att en enkel fråga och en motion ibland
kan leda till relativt snabbt resultat.
Den 7 april skaffade sig civilministern
bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga
för att verkställa en utredning
av vissa frågor i förhandlingsrättssystemet
för de offentliga tjänstemännen.
Någon form av orsak och verkan torde
föreligga här. I annat fall har civilministern
kommit på tanken själv -— en
möjlighet som givetvis inte kan uteslutas
helt.

För andra lagutskottet kom utredningsbemyndigandet
lägligt. Saken löste
sig för utskottet så enkelt, att man med
några neutrala och formella vändningar
i marginalen kunde hemställa, att motionerna
inte måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd, och därvid hänvisar
man till att åtgärder redan är vidtagna
för att utredning i ämnet skall komma
till stånd. Jag skulle för min del ha
kunnat gå med på att hemställan varit
riktig, om direktiven för utredningen
och den i motionerna specificerade kri -

Nr 23

och avtalsrätt för tjänstemän i offentlig förtiken
av förhandlingssystemet helt täckt
varandra och utredningens målsättning
varit identisk med den begärda översynen.

Det är emellertid icke fallet. Så t. ex.
skall de sakkunniga å ena sidan undersöka,
vilka konsekvenser det kan få för
riksdagens budgetreglerande verksamhet,
om man slopar systemet med en
särskild proposition till riksdagen med
begäran om anslag för att infria avtal
som godkänts av lönedelegationen. Det
är motionärerna inte i första hand intresserade
av. Å andra sidan ingår det
ej i utredningsdirektiven att behandla
frågor som berör s. k. samhällsfarliga
konflikter. Detta är motionärerna däremot
mycket intresserade av. Utskottet
klarar sig med att förutsätta, att de
sakkunniga tar upp spörsmålet om samhällsfarliga
konflikter, och det kan de
väl också göra med de formuleringar
som finns i utredningsdirektiven. Förmodligen
räcker detta förutsättande,
men riktigare hade kanske varit att
utskottet hade hemställt, att motionerna
måtte överlämnas till utredningen för
beaktande.

Som läget nu är, återstår endast att
hoppas, att utredningen kommer att
arbeta med föredömlig snabbhet. Min
förhoppning är, att civilministern skyndar
på de sakkunniga, om de skulle behöva
en sådan admonition. Om något år
drar nya löneförhandlingar i gång, och
allt tyder redan i dag på att de kan bli
lika hårda som de i höstas avslutade,
åtminstone vad det gäller stora grupper
av de offentliga tjänstemännen. Det nuvarande
förhandlingssystemet har för
deras del, såvitt jag kan bedöma, icke
fungerat ändamålsenligt och kan knappast
i sin helhet betraktas som acceptabelt,
även om det i många delar är
det.

Herr talman! Jag har inget yrkande

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON:

54 Nr 23 Onsdagen den 26 april 1967

Översyn av reglerna för förhandlings- och avtalsrätt för tjänstemän i offentlig förvaltning -

Herr talman! Alldeles oberoende av
herr Nordstrandhs inlägg nyss hade jag
haft för avsikt att säga några ord med
anledning av andra lagsutskottets utlåtande
nr 30. Jag kanske ändå parentetiskt
får säga till herr Nordstrandh
att högern tycks ha fallit in i trallen
från 1930-talet, då man nära nog vid
varje riksdag motionerade om lagstiftning
mot s. k. samhällsfarliga konflikter.
Det upphörde i och med att det
s. k. Saltsjöbadsavtalet träffades 1938.
Jag vet inte om det möjligen är så att
SACO-konflikten i höstas gav ny inspiration
till motionerandet om de samhällsfarliga
konflikterna.

Herr talman! Jag ville egentligen säga
några ord med anledning av sista meningen
i andra lagutskottets utlåtande
nr 30, där det heter: »Det kan förutsättas
att de sakkunniga under sitt arbete
tar upp inte endast frågan om kompetensfördelningen
mellan de olika organen
på arbetsgivarsidan utan även
frågor som angår samhällsfarliga konflikter.
» Jag vill framhålla att det inte
varit min avsikt att frågan om de samhällsfarliga
konflikterna skall ingå i
detta utredningsuppdrag. Jag tror att
det är eu alltför stor och svår fråga för
att man skall kunna ta upp den i detta
sammanhang, och jag ifrågasätter om
det över huvud taget går att utredningsvägen
finna en lösning på problemet.

Detta problem har penetrerats mycket
ingående, i förarbetena till Saltsjöbadsavtalet
och även i den allmänna
motiveringen till det avtalet. Jag skall
tillåta mig att citera ett par stycken ur
den allmänna motiveringen. Det heter
där: »Kommittén förmenar, att någon
ens tillnärmelsevis tillfredsställande avgränsning
av sådana områden över huvud
ej kan åstadkommas med anspråk
på objektivitet och allmängiltighet. Redan
det förhållandet att samhällets intresse
alltså är beroende av den aktuella
konfliktens omfattning gör en sådan på
förhand fixerad gränsdragning omöj -

lig.» Litet längre fram i sin motivering
fortsätter kommittén: »Då alltså behovet
att undvika eller begränsa en viss
konflikt är beroende av omständigheterna
i det särskilda fallet, lärer någon
annan utväg icke finnas än att låta intresseavvägningen,
med hänsyn till samhällsvikten,
äga rum i varje konfliktsituation
för sig.»

När det har gällt att på den statliga
sidan försöka få till stånd någon metodik
i fråga oro förhandlings- och avtalsrätten
har man valt att gå på samma
linje som gäller för arbetsmarknaden
i övrigt. Det är uppenbart att den linjen
i och för sig inte ger några som helst
garantier mot samhällsfarliga konflikter.
Men jag tror ändå att man har anledning
räkna med att i den mån en
konfliktsituation på det statliga området
kommer under statstjänstenämndens
handläggning så blir den inom nämnden
föremål för en mycket noggrann
prövning. Jag tror också att parterna
kommer att ta den största hänsyn till
de beslut som statstjänstenämnden fattar,
även om de i och för sig icke är
för parterna bindande.

Frågan behandlades också ganska utförligt
i proposition nr 60/1965, som låg
till grund för införandet av den nya förhandlingsrätten
på det statliga området.
Dåvarande statsrådet Lindholm anförde
i denna proposition:

»Det hade enligt min mening icke varit
lämpligt att låta nämnden» — alltså
statstjänstenämnden -—- »med för parterna
bindande verkan avgöra, huruvida
en konflikt med hänsyn till föreliggande
samhällsintressen kan tillåtas
eller icke. Inom det offentliga tjänstemannaområdet
bör det vara statsmakterna
förbehållet att bestämma därom.
Ingen ifrågasätter Kungl. Maj :ts och
riksdagens rätt att tillgripa tvångslagstiftning
till skydd för vitala samhällsintressen.
»

Herr talman! Frågan om de samhällsfarliga
konflikterna är utan tvivel be -

Onsdagen den 26 april 1967 Nr 23

Översyn av reglerna för förhandlings- och avtalsrätt för tjänstemän i offentlig förvaltning -

tydelsefull i olika avseenden, men jag
tror ändå inte att man kan komma fram
till någon lösning genom att försöka
utreda den. Det är nämligen den aktuella
konfliktsituationen i och för sig
— och det gäller både den statliga och
den privata arbetsmarknaden — som
måste vara avgörande för huruvida en
konflikt skall bedömas som samhällsfarlig
eller inte. Denna bedömning kan
exempelvis vara beroende av konfliktens
omfattning, konfliktens längd och
konfliktens inriktning på olika samhällsfunktioner.
Jag tror inte att det
finns några möjligheter att på förhand
försöka penetrera alla tänkbara situationer
som kan uppstå och att göra upp
någon form av tabell, som anger i vad
män olika typer av konflikter skulle
kunna bedömas såsom varande samhällsfarliga.

Herr talman! Jag har velat framhålla
detta med anledning av skrivningen i
andra lagutskottets föreliggande utlåtande
och har bara påpekat att det enligt
mitt förmenande inte är ett uppdrag
för den nu tillsatta utredningen att ta
upp frågan om de samhällsfarliga konflikterna.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Till civilministerns
upplysning vill jag meddela, att högern
här alls inte ropar efter lagstiftning
mot samhällsfarliga konflikter. En sådan
lagstiftning har vi redan i den
tjänstepliktslag, som alltid återstår att
tillgripa, när läget har låst sig.

Det är ledsamt att konstatera, att utredningen
inte kommer att ägna uppmärksamhet
åt det som motionens ena
hälft går ut på, nämligen ett övervägande
av vad som är samhällsfarliga
konflikter, vad de kan leda till och vad
det kan ha för konsekvenser för arbetstagarna
att en konflikt blivit betecknad
som samhällsfarlig.

Jag vill understryka, herr civilminister,
att de möjligheter tjänsteplikts -

lagstiftningen ger inte i och för sig
löser de intressefrågor om vilka konflikt
uppstått. De aktuella anställningsvillkoren
måste dock fixeras, och det
bör självfallet helst ske i sådana former,
att ett beslut inte framstår bara
som ett uttryck för statens—arbetsgivarens
makt utan i möjligaste mån är
ägnat att upprätthålla förtroendet mellan
parterna. Därför har det synts oss
befogat att undersöka, om det inte i ett
sådant läge kan finnas metoder för att
lösa den bakomliggande intressekonflikten
på sådant sätt, att principen om
jämställdhet mellan parterna inte blir
åsidosatt.

Utan en dylik anordning blir statens
maktövervikt i vad gäller ekonomiska
förhållanden — vilka klart ligger inom
avtalsområdet —• så accentuerad, att det
kan ifrågasättas, om kollektivavtalsreglering
över huvud taget bör förekomma
för tjänstemän inom sådana områden
där konflikter inte kan godtagas. Det är
det saken gäller, ingenting annat.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Med anledning av civilministerns
anförande vill jag ha sagt att
utskottets skrivning i slutet av sista
stycket inte skall tolkas så att utskottet
bär avsett en utvidgning av direktiven.
Vi har i skrivningen bara konstaterat,
att säkerligen kommer utredningen att
kollidera med frågor som har med de
samhällsfarliga konflikterna att göra.
Jag är — liksom jag förmodar utskottets
övriga ledamöter — väl medveten
om att den problematiken, som herr
Nordstrandh berörde, är mycket omfattande
och svårbemästrad. Men självfallet
kommer denna utredning, som ju
får många komplicerade problem att
syssla med, i beröring inte bara med
frågor som tangerar de samhällsfarliga
konflikterna utan också med en hel del
andra spörsmål.

För min del tycker jag alltså att det
är bra inte enbart att utredningen har

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Angivandet av de tjänstemän som är undantagna från disciplinär bestraffning —
Pensionering av äldre friställd arbetskraft m. m.

kommit till stånd utan jämväl — såsom
framhålles i direktiven, återgivna på
sidan 4 i andra lagutskottets utlåtande
—att de sakkunniga bör vara oförhindrade
att ta upp även andra frågor av
samma karaktär som de som har nämnts
tidigare i direktiven. Men jag understryker,
att vi med vår formulering i utskottet
inte har avsett en utvidgning av
direktiven men väl konstaterat att man
torde komma i kontakt med frågor som
berör de samhällsfarliga konflikterna.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 14

Angivandet av de tjänstemän som är
undantagna från disciplinär bestraffning

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av väckt motion
angående angivandet av de tjänstemän
som är undantagna från disciplinär
bestraffning.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! I den motion som har
föranlett föreliggande utskottsutlåtande
har föreslagits en ändring av det sätt
på vilket man i statstjänstemannalagen
anger tjänstemän som är undantagna
från disciplinär bestraffning. Av utlåtandet
framgår nu att det inom statstjänstemannarättens
område pågår olika
utredningar. Det kunde då ha legat nära
till hands att överlämna motionen
för att beaktas under utredningsarbetet.

Ämbetsansvarskommittén skall behandla
frågan om gränsdragning mellan
tjänstemän som är underkastade
disciplinär bestraffning och tjänstemän
som inte är underkastade sådan
bestraffning. Den frågan är av samma
art som den fråga som behandlats i
motionen. Jag har därför — trots ut -

skottets avslagsyrkande — förhoppningen
att motionärerna kommer att nå sitt
syfte, och jag behöver därför inte här
framställa något särskilt yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av väckta motioner
om översyn av socialförsäkringssystemet
såvitt angår frågan om jämställdhet
mellan män och kvinnor.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Pensionering- av äldre friställd
arbetskraft m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av väckta motioner
om pensionering av äldre friställd
arbetskraft in. m.

Andra lagutskottet hade behandlat
följande inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner:

Motionerna I: 30 av herr Werner och
II: 39 av herr Andersson i Luleå m. fl.

I motionerna yrkades »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om
skyndsam utredning i samråd med arbetsmarknadens
partorganisationer angående
sänkt pensionsålder till förslagsvis
65 år för grupper inom fysiskt och
psykiskt påfrestande samt hälsovådliga
yrken».

Motionerna I: 31 av herr Werner och
II: 38 av herr Andersson i Luleå m. fl.

I motionerna yrkades »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer
om att de i denna motion behandlade
frågorna rörande trygghet till sysselsättning,
inkomst och försörjning för den
äldre arbetskraften skyndsamt utredes».

Onsdagen den 26 april 1967

Nr 23

Pensionering av äldre friställd arbetskraft m. m.

Motionerna 1: 351 av herrar Eric Carlsson
och Svanström samt II: 438 av herr
Gustavsson i Alvesta

I motionerna yrkades »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om parlamentarisk utredning av frågan
om sänkt folkpensionsålder».

Motionerna I: 352 av herr Dahlén in. fl.
och II: 446 av herr Ohlin m. fl.

T motionerna yrkades »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
skyndsam utredning angående möjligheterna
att införa ändrade regler för rätt
till förtidspension, innebärande att sådan
pension efter prövning kan beviljas
äldre personer som en sista utväg när
det visat sig omöjligt att lösa deras försörjningsproblem
genom arbetsmarknadspolitiska
åtgärder».

Motionerna I: 353 av herr Paul Jansson
in. fl. och II: 436 av herr Blomkvist
m. fl.

I motionerna yrkades, att riksdagen
måtte besluta »att hos Kungl. Maj:t anhålla
om en skyndsam utredning rörande
förtidspension inom ramen för allmänna
försäkringen av den äldre arbetskraft,
som friställs vid driftinskränkningar
och företagsnedläggelser».

Motionerna 1: 443 av herrar Arne Geijer
och Knut Johansson samt II: 557 av fru
Ekendahl

I motionerna yrkades »att riksdagen
i en skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om en utredning för översyn av
socialförsäkringssystemet». Dessa motioner
hade i detta sammanhang upptagits
endast såvitt anginge förtidspensionering
och i övrigt behandlats i utskottets
under nästföregående paragraf
redovisade utlåtande nr 38.

Utskottet hemställde,

A. att motionerna 1:351 och 11:438
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B. att motionerna I: 30 och II: 39 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; -

C. att följande motioner, nämligen

1) motionerna 1:31 och 11:38, såvitt
anginge förtidspensioneringen,

2) motionerna I: 352 och II: 446,

3) motionerna I: 353 och II: 436 samt

4) motionerna 1:443 och 11:557, såvitt
anginge förtidspensioneringen,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D. att motionerna 1:31 och 11:38, i
den mån de icke behandlats under C,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

vid utskottets hemställan under A

av herrar Eric Carlsson och Larsson i
Öskeviksby, vilka ansett, att utskottet
hort hemställa,

att riksdagen med bifall till förevarande
motioner, I: 351 och II: 438, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att
frågan om en sänkt folkpensionsålder
bleve föremål för utredning av en parlamentariskt
sammansatt kommitté;

vid utskottets hemställan under C

av herr Ilubinette, fru Hamrin-Thorell
samt herrar Erik Filip Petersson, Anderson
i Sundsvall, Edlund och Jonsson,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till följande
motioner, nämligen

1) motionerna 1:31 och 11:38, såvitt
anginge förtidspensioneringen,

2) motionerna I: 352 och II: 446,

3) motionerna I: 353 och II: 436 samt

4) motionerna 1:443 och 11:557, såvitt
anginge förtidspensioneringen,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning av reglerna angående
förtidspension i lagen om allmän försäkring.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i öskeviksby (ep):

Herr talman! Såsom framgår av and -

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Pensionering av äldre friställd arbetskraft m. m.

ra lagutskottets utlåtande nr 39 har
pensionsfrågor och därmed sammanhängande
frågor ofta varit föremål för
riksdagens behandling. Därvid har även
frågan om sänkning av pensionsåldern
varit aktuell.

Den fysiska och psykiska spänsten är
individuell, och detta blir särskilt framträdande
i de högre åldrarna. Därtill
kommer att omställningar i näringslivet
med åtföljande friställning av arbetskraft
ofta innebär stora problem för
äldre människor, boende på orter där
arbetstillfällena är begränsade. Detta
speciella problem skall emellertid nu
KSA-utredningen behandla, men jag
vill i det sammanhanget betona att problemen
för äldre friställd arbetskraft
blir mer påtagliga ju högre upp i åldersklasserna
man kommer.

I utlåtande nr 28 år 1963 beträffande
en motion angående sänkt folkpensionsålder
säger andra lagutskottet: »Den
generella pensionsåldern har varit 67
år alltsedan år 1914. Såsom motionärerna
framhållit kan skäl anföras för
att frågan om en lägre pensionsålder
överväges.» Därefter hänvisas — precis
som utskottet gör i år — till de utlovade
folkpensionshöjningarna fram till
den 1 juli 1968.

Vad kommer då efter den 1 juli 1968?
Det vet vi inte. Men vi vet att samhället
måste vidtaga betydande hjälpåtgärder
för människor i åldrarna närmast under
67 år. Man kan fråga sig: Hur mycket
av detta hjälpbehov skulle kunna
täckas in med ålderspension från folkpensioneringen?
Ålderspensionen är ju
och kommer inom överskådlig tid att
vara den enda eller väsentliga delen av
ålderstryggheten för stora grupper av
vårt folk. Hur stor del av de speciella
hjälpbehoven för åldrande människor
skulle elimineras om grundtryggheten i
form av ålderspension inträdde något
tidigare än hittills? Och vad betyder en
sådan åtgärd i form av administrativ
besparing? Det är detta som vi reservanter
från centerpartiet vill ha utrett.

Till sist, herr talman: Vi människor
är olika. En vital 70-åring kan uträtta
ett bättre arbete än en sliten 65-åring.
Oavsett var vi bestämmer att pensionsåldern
skall sättas är det fel att utgå
från att dagen för ålderspensionering
skall vara sista arbetsdagen. Så länge
hälsa och krafter står bi bör pensionärer
stimuleras till att aktivt fortsätta
sitt arbete eller till att söka ett nytt
arbete, om de inte kan få fortsätta med
sitt gamla. Detta är till båtnad för både
den enskilda människan och samhället.
Vi måste försöka komma till rätta med
de ekonomiska tröskelproblem som i
dag avskräcker alltför många vitala
pensionärer från fortsatt arbete.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen I.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! I flera av de motioner
som behandlas i detta utskottsutlåtande
föreslås en utredning i syfte att uppmjuka
reglerna för erhållande av förtidspension.
Motivet till den önskade
liberaliseringen av reglerna är det arbetsmarknadspolitiska
läget just nu.
Liknande motioner har aktualiserats
även tidigare då läget på arbetsmarknaden
tett sig annorlunda. För närvarande
medför strukturrationaliseringen
inom näringslivet friställning av arbetskraft
i många branscher på många håll
i landet. Trots arbetsmarknadspolitiska
åtgärder får i synnerhet den äldre friställda
arbetskraften stora svårigheter
att finna ny anställning, som ger en
rimlig försörjning. Alldeles särskilt gäller
detta den friställda arbetskraften på
orter där valmöjligheterna beträffande
arbetstillfällen är små på grund av att
arbetslivet på orten är föga differentierat.
Detta gäller inte minst våra glesbygder.

De motioner som berör hithörande
problem har i år väckts, förutom av
folkpartiet även av enskilda motionärer
bland socialdemokraterna och bland
kommunisterna.

Onsdagen den 26 april 1967

Nr 23

Pensionering av äidre friställd arbetskraft m. m.

I folkpartiets motion framhåller vi att
det i första hand behövs arbetsmarknadspolitiska
åtgärder för att trygga
försörjningen av den friställda arbetskraften.
Det är självklart att detta även
gäller den äldre arbetskraften, för så
vitt de äldres hälsa är sådan att de kan
fortsätta att arbeta. Tyvärr ges icke tillfälle
till arbete på alla platser i vårt
land för närvarande.

Vi framhåller därför i motionerna, att
trots en förstärkning av de arbetsmarknadspolitiska
resurserna är det risk för,
att det ändå kommer att bli kvar en
rest av arbetslösa, som inte kan hjälpas
med de medel som de arbetsmarknadspolitiska
organen ställer till förfogande.
Det gäller, som jag nyss sade,
framför allt den äldre arbetskraften,
d. v. s. människor som närmar sig pensionsåldern,
som på detta sätt riskerar
att falla utanför de vanliga åtgärderna.
Omskolning och förflyttning till annan
ort kan ofta av olika skäl inte komma i
fråga. Dessa människor måste ju också
hjälpas, man får inte glömma dem i det
sociala arbetet.

I motionen har vi föreslagit en skyndsam
utredning angående möjligheterna
att införa ändrade regler för rätt till
förtidspension för att sådan pension efter
prövning skall kunna beviljas äldre
personer såsom en sista utväg, när det
visat sig omöjligt att lösa deras försörjningsproblem
genom arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Vi sätter alltså
de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
helt naturligt främst men menar, att
man i de fall då vederbörande inte kan
hjälpas genom sådana åtgärder får
pröva någon form av förtidspension.

Jag är väl medveten om de svårigheter
av både principiell och praktisk art
»om därvid föreligger, men i vissa situationer
måste man även tillgripa åtgärder
som annars skulle vara obehövliga
eller te sig principiellt betänkliga.

lag anar att utskottets talesman liksom
utskottets majoritet kommer att
hänvisa till att den s. k. KSA-utredning -

en — alltså utredningen om kontant
understöd vid arbetslöshet som tillsattes
förra året — helt nyligen erhållit
tilläggsdirektiv som innebär att utredningen
med förtur skall utforma och
framlägga förslag till stödformer för
äldre arbetskraft som drabbas av särskilda
anställningssvårigheter på arbetsmarknaden.
Jag förstår att detta
kommer att anföras såsom ett skäl för
avstyrkande av motionerna och av den
reservation, som avgetts med anledning
av motionerna, nämligen den med II
betecknade reservationen vid utskottsutlåtandet.

Jag vill i detta sammanhang säga att
jag med tillfredsställelse hälsar att arbetsmarknadspolitiska
åtgärder här vidtas
och att KSA-utredningen har fått
dessa tilläggsdirektiv, som syftar till
snabba åtgärder för den friställda äldre
arbetskraften. Men vi vet ännu ingenting
om hur detta stöd kommer att utformas.
Vi har från tidigare tillfällen
erfarenhet av att hjälp i form av kontantunderstöd
oftast är tidsbegränsad.
Dessutom säger erfarenheten otvivelaktigt
att det i sådana här sammanhang
kommer att finnas personer som liksom
hamnar i skarven mellan det som
är möjligt och det som är omöjligt.
Dessa personer blir därför ohjälpta.

Även om de kontanta stödformerna
kommer att förbättras, utesluter detta
inte nödvändigheten av en översyn av
reglerna för rätt till förtidspension.
Jag har en känsla av att pensionsdelegationerna
lägger en kanske alltför stor
vikt vid de medicinska indikationerna
vid prövningen av rätten till förtidspension.
Visserligen framgår det av lagen
och av förarbetena till denna att
förtidspensionen skall grundas på medicinska
skäl, men de är inte de enda
skälen. Man skall bl. a. också ta hänsyn
till vilka möjligheter som personen i
fråga har att erhåila arbete på sin hemort,
även om han inte uppnått den grad
av invaliditet som lagen förutsätter.

Man skall alltså bedöma människans

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Pensionering av äldre friställd arbetskraft m. m.

hela situation, och det innebär också
att man naturligtvis måste bedöma huruvida
det finns möjligheter att verkställa
omskolning eller förflyttning.
Ofta är inte detta fallet, och då kan det
hända att man inte helt får stirra sig
blind på läkarutlåtandet.

De gamla pensionsnämnderna, som
hade betydligt mer begränsade områden
att förvalta, hade mycket större
personkännedom och bättre möjligheter
att göra undersökningar och bilda
sig en uppfattning om vad som var
lämpligt än pensionsdelegationerna har,
eftersom deras verksamhetsområde i
allmänhet omfattar ett helt län. Jag har
en känsla av att de ofta måste bedöma
situationer enbart med ledning av handlingar
och utan att ha möjlighet till direkt
kontakt med den pensionssökande
■— en kontakt som är utomordentligt
värdefull för att kunna bedöma människans
situation. Även av det skälet
tror jag att det kunde finnas anledning
att göra en översyn och kanske också
en kartläggning av hur pensionsdelegationerna
hittills har handhaft sitt arbete.

I reservationen II anknyter folkpartiets
och högerns ledamöter i utskottet
till tankegångarna i de motioner som
anges i reservationens kläm och vilka
jag här har försökt att tolka. Vi föreslår
alltså en utredning av reglerna angående
rätten till förtidspension särskilt för
äldre, friställd arbetskraft.

Jag ber med detta, herr talman, att
fä yrka bifall till reservationen II.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Denna fråga får större
och större aktualitet och allt fler av
dem som berörs av den kommer i kläm.
Vid denna riksdag har en hel del motioner
väckts rölrandei ifrågavarande
problem, och vi har nu utskottsutlåtandet
framför oss.

Frågan är inte ny. Då arbetsmarknadsiutredningen
1965 lade fram sitt betänkande,
tog den upp ett allmänt re -

sonemang kring problemen beträffande
den äldre arbetskraften. Utredningen
kom fram till att det naturligtvis i första
hand är en arbetsmarknadspolitisk
fråga men att det också är en fråga som
berör pensionsområdet. På s. 12 i utlåtandet
finns ett referat av arbetsmarknadsutredningens
uttalande, som
jag skall be att få citera:

»Det är enligt utredningens mening
önskvärt att frågorna om bättre försäkringsskydd,
om förtidspensionering
av äldre ortsbundna arbetslösa i glesbygderna
och om samordningen mellan
dessa båda stödformer tages upp till utredning
i särskild ordning eftersom de
faller utanför utredningens uppdrag.
Enligt vad utredningen har sig bekant
arbetar pensionsförsäkringskommittén
med likartade frågor och det vore därför
enligt utredningens mening lämpligt,
att kommittén fick uppdraget att
utreda även denna fråga.»

Nu har det inte blivit någon utredning
just kring denna samordning, som
man då ansåg vara erforderlig. Däremot
har det ju sedan ifrågavarande motioner
väcktes lämnats tilläggsdirektiv
till den sittande KSA-utredningen, men
jag ifrågasätter om den tar upp hela
detta problem, som vi ställs inför.

Utskottsmajoriteten säger att »utredningen
skall med förtur utforma och
framlägga förslag till stödformer för
äldre arbetstagare som träffas av särskilda
omställningssvårigheter på arbetsmarknaden»,
och så långt är det ju
bra. I den praktiska handläggningen av
dessa frågor tror jag dock man kommer
fram till att inte ens denna stödform,
som man nu skall utreda, kan
omfatta alla de problem som uppställer
sig. Den som har haft kontakt med
pensionsdelegationernas handläggning
av dessa ärenden har nog kommit underfund
med att det många gånger är
mycket svårt för en person att få förtidspension
på andra indikationer än
medicinska.

Reservation II har tagit upp tillägget

Onsdagen den 26 april 19G7

Nr 23

Pensionering av äldre friställd arbetskraft m. in.

och framhåller att det finns arbetskraft
för vilken det kan vara angeläget
att föra in förtidspensionsfrågor. Jag
tror det är nödvändigt att man prövar
frågan även ur denna synpunkt. Med
hänsyn till detta och även till vad arbetsmarknadsutredningen
en gång kom
fram till vill jag på denna punkt yrka
bifall till reservation II.

Den motion jag har undertecknat bär
föranlett reservation I, och herr Larsson
i Öskeviksby har tidigare talat för den.
Vi har vid tidigare tillfällen haft denna
fråga uppe, och jag kan inte förstå
att man inte velat pröva även denna
möjlighet. Jag tror att det skulle lösa
en hel del av de problem som här uppstår.

Eftersom herr Larsson i Öskeviksby
redan har motiverat reservationen skall
jag inte hålla någon längre utläggning
om den, utan ber, herr talman, med det
sagda att få yrka bifall även till reservation
I.

Herr ANDERSSON i Luleå (k):

Herr talman! Jag vill närmast ta upp
dessa frågor ur ett annat perspektiv.
När jag läste andra lagutskottets utlåtande
över den kommunistiska motionen
och övriga motioner som vi nu behandlar
gick mina tankar litet tillbaka
i tiden, och det kom de faktiskt att göra
också när jag lyssnade på den lilla debatten
för en stund sedan i anslutning
till bevillningsutskottets betänkande nr
28, i vilken ett par av kammarens partiledare
var invecklade.

Argumenten mot förslagen om en
sänkning av pensionsåldern till förslagsvis
65 år för dem som har psykiskt
eller fysiskt tunga arbeten liksom argumentationen
mot att full pension skulle
kunna utgå från 67 års ålder även vid
förtidsuttag av ålderspension, för att
inte tala om yttrandet mot den vidare
användningen av förtidspensioneringen
för äldre arbetskraft — icke friställd,
som det numera heter, utan realiter
långtidsarbetslös — lovar enligt min

mening inte gott, om man vill lösa dessa
frågor i fortsättningen.

Tankarna går tillbaka i tiden framför
allt av två orsaker. För det första
verkar argumentationen när det gäller
pensionsåldern i stor utsträckning passé
med tanke på vad som har inträffat
i fråga om pensioner i vårt land under
de senaste åren. Vi som vill ha ändringar
till stånd får oftast höra varningar
för detta. Man säger att det inte finns
någon anledning att just i dag fatta beslut
som inte är precis likadana som
de beslut som fattades för flera år sedan.

Men, herr talman, det finns också
en annan orsak att se tillbaka på denna
fråga. För min del vill jag i denna debatt
gå tillbaka till de framgångar i fråga
om pensionssystemet som vunnits.
Framgången i ATP-striden vanns efter
en djärv satsning och en både skickligt
och hårt genomförd strid. I ATP-striden
fanns det en obruten front, bestående
av den samlade arbetarrörelsen, vilket
också gav resultat och tvingade vissa
motståndare att ändra uppfattning.
Resultatet av ATP-reformen blev egentligen,
förutom bättre pension, så mycket
pengar, att det också i denna kammare
finns många som nu hyser allvarliga
eller kanske spelade bekymmer
för hur dessa pengar bör användas för
att kunna utnyttjas på bästa sätt. Utskottet
däremot ängslas över hur de
kostnader som uppstår vid en sänkning
av pensionsåldern bör fördelas
samt hur administrationen lämpligen
bör utformas om olika pensionsgränser
införes. Jag tycker inte att man behöver
hysa oro för sådana problem.

När jag läste utskottets utlåtande och
tänkte tillbaka på vad som tidigare hade
förekommit i detta ärende såg jag
framför mig en välkänd affisch med
bilden av en fin gammal man, en veteran,
och i mina öron började ringa
en slogan som man körde hårt med vid
det tillfället: »Hellre en rejäl pension
än medalj!» Nog tycker jag — och jag

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Pensionering av äldre friställd arbetskraft in. in.

tror det är en väl underbyggd opinion
ute på arbetsplatserna — att till en rejäl
pension måste höra en annan åldersgräns
inom en hel rad fack här i landet
än vad som nu är fallet.

ATP gav svensk arbetarrörelse en medalj
som den kan vara stolt över. Men
när man i erfarenhetens ljus ser resultatet
av reformens genomförande, märker
man naturligtvis att medaljen också
har en baksida. Det finns brister som
måste avhjälpas på något sätt. En av
dessa brister är, att vi har en alldeles
för hög pensionsålder för en del grupper.
En sänkning av pensionsåldern
för dem är starkt motiverad, och opinionen
för en sådan sänkning är som sagt
mycket väl underbyggd. Kravet på sänkt
pensionsålder för tunga och psykiskt
pressande yrken innehåller så mycket
av rättvisa, att jag tillhör dem som
tror att de som säger nej till denna reform
inte någon längre tid kan fortsätta
att nonchalera detta krav. När man
har orkat med att genomföra ATP-systemet,
klarar man säkert också det som
man anser vara angeläget när det gäller
att sänka pensionsåldrarna.

Jag tror också att utskottet vill ha
något liknande sagt, när utskottet gör
följande uttalande: »Visserligen kunde
behov föreligga av en lägre pensionsålder
bl. a. för dem som var sysselsatta
med tungt och hälsofarligt arbete, men
det kunde inte anses tilltalande att tillgodose
dessa behov genom att bl. a. inom
tilläggspensioneringen för särskilda
grupper stadga en lägre pensionsålder.
Därest inte avgiftsdifferentiering infördes,
skulle nämligen i så fall den merkostnad,
som skulle föranledas av den
lägre pensionsåldern inom vissa branscher,
få bäras av produktionen i dess
helhet. För utskottet tedde det sig mera
naturligt att merkostnaden fick belasta
ifrågavarande delar av produktionen.
En avgiftsdifferentiering åter
skulle otvivelaktigt medföra betydande
komplikationer för administrationen.»

År inte detta att göra problem som

är relativt små i detta sammanhang
alltför stora? Om vi skulle ge oss in på
en diskussion om frågan angående differentiering
och merkostnader och vilka
som drabbas av detta och vad produktionen
i sin helhet bär av kostnaden
för lägre pensionsåldrar än 67
år, skulle vi nog komma till ganska
intressanta resultat. Jag frågar: Varför
har det tidigare kunnat genomföras lägre
pensionsåldrar och varför finns det
i dag ganska stora grupper som har
lägre pensionsåldrar än 67 år? År inte
svaret ofta, att det är fråga om grupper
som har produktivt tungt eller hälsofarligt
arbete och vilka dessutom kanske
är alldeles för lågt betalda? Många
av de yrkesarbetare som behöver lägre
pensionsålder medverkar till de ekonomiska
insatser som är nödvändiga för
att kunna ge vissa yrkesgrupper en rejäl
förtidspensionering. Jag tycker att:
det skulle vara mera rättvist att utgå
från att just de som har tunga yrken
på olika områden bör få en sänkning
av pensionsåldern före andra grupper.

Herr talman! Jag vill erinra om att
landssekretariatet till LO:s senaste kongress
gjorde bl. a. följande uttalande
med anledning av motioner rörande just
dessa problem: »De sociala olikheter
som alltjämt finns mellan olika löntagargrupper
på arbetsmarknaden är alltjämt
betydande trots att en utjämning
pågått under hela efterkrigstiden. Det
är främst genom förändringar i sociallagstiftning
och genom avtalsförhandlingar
som denna utjämning kunnat

ske. Trots detta ----framhålles det

---återstår i socialt avseende

många olikheter. En av dessa olikheter
är pensionsåldern.»

Utskottet har någonstans skrivit att
det anser att avtalsvägen är den lämpligaste
för att vinna en uppgörelse om
lägre pensionsålder. Vi tror inte detta,
särskilt inte efter de svenska arbetsgivarnas
senaste utspel, som också åberopades
i motioner på LO:s kongress.
Däremot skulle jag vilja tolka skriv -

Onsdagen den 26 april 1967

Nr 23

Pensionering av äldre friställd arbetskraft ro. m.

ningen speciellt på denna punkt så, att
man är välvilligt inställd till en lägre
pensionsålder för alla anställda i statlig
tjänst som ännu måste arbeta till 67
års ålder.

Här finns rätt stora grupper som skulle
kunna få en sänkning av pensionsåldern
— jag inbegriper då också bolag
och övriga företag. Detta ger mig anledning
att tro att det skulle vara möjligt
återkomma i dessa frågor och då erhålla
ett positivt besked.

Låt mig dessutom erinra om att landssekretariatet
vid LO:s senaste kongress
sade följande: »Vissa grupper på arbetsmarknaden
har otvivelaktigt arbetsuppgifter
där det kunde finns skäl att
överväga lägre pensionsålder. Att vid
en given tidpunkt fastställa vilka yrken
och vilka sysselsättningar som skulle
vara berättigade till lägre pensionsålder
borde kunna klaras ut.» Man lägger
alltså stor vikt vid att det bör gå
att klara ut detta och att det behövs.
Därför är jag tveksam inför de negationer
som här uppställes.

Herr talman! Vi motionärer är i gott
sällskap med en stor del av landets
löntagare, när vi framlägger våra förslag.
De som fortfarande säger nej representerar
en mindre del av befolkningen
utanför denna kammare. Jag
ber att få yrka bifall till de kommunistiska
motionerna nr 11:39 och 11:38
samt dessutom bifall till reservation II
av herrar Hiibinette, Anderson i Sundsvall
m. fl.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Detta utskottsutlåtande
behandlar en mängd problem, såsom
har framgått av de anföranden som
tidigare här hållits. Det gör måhända
att jag måste bosätta mig i talarstolen
en smula längre än vad som är vanligt
för mitt vidkommande.

Jag skall först be att få ta upp kravet
på en sänkt pensionsålder. Det är en
gammal fråga, som har diskuterats vid
flera tillfällen i denna kammare, och

några nya synpunkter kan väl inte utvinnas
i den diskussionen. Ingen ifrågasätter
behovet av en sänkt pensionsålder
för vissa grupper, och ingen förnekar
det orättvisa i att en del människor
har lägre pensionsålder än andra.
Den orättvisan är emellertid inte
att hänföra till lagstiftningen — lagstiftningen
behandlar alla lika — utan
orättvisan har tillkommit avtalsvägen.

Vi som inte anser oss vara mogna
för en allmän, sänkt pensionsålder motiverar
vårt ställningstagande med att
vi ännu så länge måste hjälpa de nuvarande
pensionärerna. Vi måste infria
de åtaganden vi har gjort gentemot dem
som redan är pensionerade. De resurser
som vi kan förfoga över under den närmaste
tiden måste sålunda användas
för dem som har gått i pension. Om vi
sänkte pensionsåldern med två år, innebure
det en belastning på statskassan
med över en halv miljard kronor, vilket
vi inte är beredda att satsa på den delen
av pensioneringen. Vi anser alltså
att en allmän sänkning av pensionsåldern
inte är den angelägnaste reformen
för dagen.

Att man genom lagstiftning skulle ge
en sänkt pensionsålder åt vissa grupper
— något som herr Andersson i Luleå
pläderat för — är också en gammal fråga,
en fråga som verkligen har behandlats
ingående. Socialförsäkringskommittén
gjorde en grundlig genomgång av
detta problem och fann, att det är omöjligt
att i lagstiftningen införa en differentierad
pensionsålder och där räkna
upp vissa yrken, som skulle få lägre
pensionsålder än andra. Man kunde
inte åstadkomma en pensionering som
tillfredsställde rimliga anspråk på rättvisa
mellan grupperna. Jag hänvisar
herr Andersson i Luleå till att läsa den
kommunistiska motionen, där man också
erkänner att stora svårigheter uppstår
när det gäller att göra en rättvis
värdering och en rättvis indelning i
grupper. Detta hänger samman med att
yrkena skiftar karaktär och människor -

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Pensionering av äldre friställd arbetskraft m. m.

na under sin levnad byter yrken många
gånger.

S o c i a If örs äk rin gs k o m m i 11 é n s synpunkter
vann hundraprocentig genklang
hos remissmyndigheterna — alltså även
hos LO. Det som herr Andersson i Luleå
åberopade från LO:s kongress är
emellertid också riktigt. LO har sagt,
att man i första hand bör försöka lösa
frågan avtalsvägen. Detta är även andra
lagutskottets mening. Det är så med
hela vår socialpolitik och vår trygghetspolitik,
att en del frågor är lämpliga
att lösa avtalsvägen och en del frågor
är lämpliga att lösa lagstiftningsvägen.
Inom vårt parti kommer vi i samråd
med landsorganisationen överens om
när en fråga får anses mogen för lagstiftning.
Den fråga det här gäller är
ännu inte mogen för någon lagstiftningsåtgärd.

Jag skall sedan ta upp det stora problem,
som behandlas i utskottsutlåtandet,
nämligen frågan om försörjningen
åt de äldre medborgare som blir utan
sysselsättning i samband med industrinedläggningar
och driftsinskränkningar.
Alla som yttrat sig i denna fråga har
sagt, att man i första hand bör tillgripa
de vanliga metoderna: omskolning, lokaliseringspolitiska
åtgärder, arbetsplacering
o. s. v. Men det är utan vidare
fullständigt klart, att man med dessa
metoder inte kan klara situationen för
alla. Det kan av många skäl vara
svårt för eu person i 60-årsåldern att
omskola sig och flytta till en annan
ort. Vi skall ha klart för oss att det
gäller människor — levande människor
—• och inte siffror som kan flyttas från
en kolumn till en annan. Alla är emellertid
tydligen fullkomligt ense om att
man måste lösa försörjningsproblemet
för de äldre personer som på detta sätt
blir »utrationaliserade».

Utskottsmajoriteten har inte ansett
att den lämpligaste lösningen är att ge
dessa människor förtidspension, bl. a.
därför att rätten till förtidspension alltid
är förknippad med ett medicinskt

handikapp. Det är visserligen riktigt
att rätten till förtidspension är beroende
även av den lokala arbetsmarknaden,
men grundorsaken till att förtidspension
ges måste alltid vara ett medicinskt
handikapp.

Nu bär det tillsatts en utredning —-utredningen om kontantstöd vid arbetslöshet
— som jag för övrigt har
nöjet att leda. Den skall ta upp frågan
om utökning av det kontanta stödet vid
arbetslöshet och skall bl. a. pröva tanken
på en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
Just i dagarna har, som framgår
av utskottsutlätandet, kommittén
fått tilläggsdirektiv som direkt tar sikte
på en lösning av den fråga vi nu diskuterar,
d. v. s. på att ge ökat ekonomiskt
stöd till äldre arbetstagare som
drabbas av omställningssvårigheter. Utskottsmajoriteten
har också hänvisat
till den väntade nya stödformen då man
avstyrkt motionerna om en utbyggnad
av förtidspensioneringen för den äldre
arbetskraften. Den nya stödform som
vi utreder skall vara anpassad efter dessa
personers behov. De nuvarande ersättningsformerna
är inte tillräckligt
effektiva och ger inte den trygghet
människorna har rätt att kräva; vi måste
få fram en ny stödform, som också
måste vara arbetsmarknadspolitiskt inriktad.

Reservanterna vidhåller motionärernas
krav på att den här frågan skall lösas
även genom förtidspensionering i
ökad utsträckning. På den punkten är
reservanterna dubbelbottnade så till
vida att de hälsar KSA-utredningens
tilläggsdirektiv med tillfredsställelse
men vill tillgodose den friställda arbetskraften
både genom förtidspension och
arbetslöshetsersättning.

Det finns icke något behov av en dubbel
lösning av detta problem. Jag skall
be att få anföra ett par skäl varför jag
anser att en lösning inom förtidspensioneringens
ram inte är lämplig.

Arbetsmarknadspolitiken bygger helt
på att den arbetsföre arbetslöse skall

Onsdagen den 26 april 1967

Nr 23

Pensionering av äldre friställd arbetskraft m. m.

återföras i arbetslivet — det är huvudprincipen
för arbetsmarknadspolitiken
— och det är en fråga som är av stort
intresse för samhället, men det är en
fråga som är av lika stort intresse för
den enskilde medborgaren. Jag anser
det vara otillfredsställande, ja, rent av
inhumant, att inte söka ge den arbetsföre
arbetslöse i 60-årsåldern en lämplig
meningsfylld sysselsättning. Personer
som förtidspensioneras utesluts
därmed i praktiken från förvärvslivet.
Om man däremot ger dem ett arbetsmarknadspolitiskt
inriktat stöd, hålls
de aktuella hos arbetsmarknadsmyndigheterna,
som vid ökad arbetstillgång
har möjlighet att slussa dem ut i förvärvslivet
igen.

Förtidspensioneringen bygger som
jag tidigare har sagt på medicinsk
grund; arbetsförmågan skall vara nedsatt
med minst hälften och ha medicinsk
orsak. Om nu den medicinska
grunden helt kopplas bort och förtidspensionen
ges enbart på arbetsmarknadsmässiga
skäl kommer svåra problem
att uppstå för försäkringskassorna.

Herr Anderson i Sundsvall vidgick
också att han var helt medveten om de
både principiella och praktiska svårigheter
som härvidlag skulle uppstå,
och jag kan mycket väl förstå detta, eftersom
herr Anderson själv ingående
har ägnat sig åt dessa frågor och måste
känna till hur oerhört besvärligt det
är att genomföra en sådan lösning av
detta problem.

Det finns, herr talman, ytterligare
ett skäl för ett arbetsmarknadspolitisk!
inriktat stöd. Många av de personer
som det är fråga om tillhör för närvarande
arbetslöshetskassa och är alltså
arbetslöshetsförsäkrade. Men denna
försäkring ger ju ersättning endast under
en viss tid, och vederbörande blir
utförsäkrade när de uppburit ersättning
i 150 dagar. Man kan åstadkomma en
stödform för denna grupp genom att
helt enkelt förlänga ersättningstiden

till att bli i princip obegränsad. Det är
självfallet mycket bättre att bygga på
det skydd som redan finns. Kvar står
sedan den grupp siom inte är arbetslöshetsförsäkrad.
Enligt direktiven skall
utredningen söka finna en lämplig ersättningsform
för denna grupp.

Herr talman! Detta är alltså en praktisk
fråga. Yi är alla överens om att friställd
äldre arbetskraft måste få stöd
i en eller annan form. Deras försörjning
måste ordnas. Jag tycker att kommunistmotionen
på denna punkt uttrycker
en rätt förnuftig uppfattning.
Där anförs nämligen att det avgörande
givetvis inte är, på vilket sätt frågan
om tryggheten till försörjning och utkomst
blir löst för de kategorier av
äldre arbetare det gäller, utan att så
verkligen sker.

Den bästa lösningen torde vara att
införa en ersättning som har arbetsmarknadspolitisk
karaktär. Därför måste
arbetsmarknadsorganen hela tiden
bevaka dessa medborgares intressen.
Jag föreställer mig att en frisk person,
även om vederbörande är i 60-årsåldern,
avgjort föredrar någon form av sysselsättning
framför förtidspension.

Herr talman! Jag vill med det anförda
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Sedan förra gången vi
diskuterade denna fråga har ändå så
mycket hänt att herr Bengtsson i Varberg
nu erkänner orättvisan i att en
del människor har lägre pensionsålder
än andra. Det är ett uttalande som jag
inte har hört herr Bengtsson göra tidigare.

Det skulle kosta en halv miljard att
genomföra motionärernas förslag, säger
herr Bengtsson. Ja, jag vet inte
om det finns något faktiskt underlag
för den uppgiften.

Sedan medgav herr Bengtsson också
att vi här rör oss med levande människor;
det är inte bara fråga om att

3 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 23

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Pensionering av äldre friställd arbetskraft m, m.

flytta siffror från den ena kolumnen
till den andra. Ja, och då går det säkert
inte att lösa problemet så som herr
Bengtsson vill, dvs. bara efter arbetsmarknadsmässiga
bedömningar och insatser.
Om herr Bengtsson ser efter
hurudan situationen verkligen är och
hur frågorna ligger till hos pensionsdelegationerna,
kommer herr Bengtsson
säkerligen att få en annan uppfattning
om problemen. Just detta att det
är den medicinska indikationen som
skall vara grundläggande gör det i
många fall så oerhört svårt att klara ut
svårigheterna. Kan inte herr Bengtsson
tänka sig att först anlägga rent arbetsmarknadsmässiga
bedömningar och insatser
och att sedan diskutera frågan
om förtidspension för de grupper vilkas
problem inte kan lösas den vägen?

Jag vill än en gång erinra om vad
arbetsmarknadsutredningen skrev i sitt
år 1965 framlagda betänkande, och jag
rekommenderar herr Bengtsson i Varberg
att studera det litet närmare.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp)
kort genmäle:

Herr talman! När jag lyssnade till
herr Bentgsson i Varberg, föll mig i
minnet ett tal av Arthur Engberg, som
jag hörde för många år sedan och i vilket
han liknade vår sociallagstiftning
vid ett såll. En del människor fångades
in i sållet men åtskilliga ramlade igenom
maskorna. Jag skall gärna erkänna
att maskorna i sållet har blivit betydligt
tätare sedan Arthur Engberg höll
detta tal, men alltjämt är det ett faktum
att en del medborgare som har behov
av samhällets hjälp ramlar igenom sållets
maskor.

Jag begärde egentligen ordet när herr
Bengtsson sade att vår inställning i detta
fall — han syftade på oss som står för
reservation II — var dubbelbottnad.
Dels hälsade vi med tillfredsställelse de
tilläggsdirektiv som KSA-utredningen
hade fått och talade om att det i första
hand borde tillgripas arbetspolitiska åt -

gärder, dels ville vi ha till stånd en
revidering av prövningsreglerna för erhållande
av förtidspension. Detta behöver
inte vara något bevis för att man
är dubbelbottnad. Vi har i vår motion
sagt att reglerna för förtidspensionen
bör överses för att användas såsom en
sista utväg. Även sedan KSA-utredningen
lagt fram sitt förslag förmodar jag att
en del människor ramlar igenom maskorna
i sållet, och då bör det finnas en
möjlighet att hjälpa även dem.

Beträffande de medicinska indikationerna,
som ju enligt lagstiftningen skall
ligga till grund för prövning av rätt till
förtidspension, innebär yrkandet självfallet
att man måste ta under omprövning
huruvida dessa medicinska indikationer
är rätt utformade. Det anser
jag som självklart samtidigt som man
bör, som jag sade i mitt tidigare anförande,
inrikta sig på att bedöma människans
hela situation.

Herr BENGTSSON i Varberg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
vill jag erinra om att vi förra året
i en mörk stund här i kammaren hade
en liten överläggning om sänkt pensionsålder.
Jag minns mycket väl den
överläggningen. Även då framhöll jag
att visst är det orättvist att det finns
olika pensionsåldrar, men jag sade också
den gången att orättvisan inte finns
i lagstiftningen utan i avtalen. Jag påpekade
likaledes att det på pensionsområdet
existerar många andra orättvisor
som det kanske är mer angeläget
att få bort, däribland den orättvisan
att många människor fortfarande har
alldeles för låg pension, jämfört med
andra. Detta bör vi också klara upp,
och vi bör använda de resurser vi har
till detta.

Det är bekvämt att bara gå upp och
säga: »Ja, det där med kostnader på
en halv miljard, det kan man inte ta så
noga.» De uppgifterna har jag skaffat
efter mycket noggranna studier, jag har

Onsdagen den 26 april 1967

Nr 23

Pensionering av äldre friställd arbetskraft m. m.

inte hittat på dem själv. Det kostar statsverket
minst en halv miljard kronor att
sänka folkpensionsåldern med två år.
Då menar jag att vi har andra viktiga
frågor inom folkpensioneringen att lösa
med hjälp av de pengarna, om vi kan
komma över den summan.

Hela det resonemang som förts av
herr Gustavsson i Alvesta och herr Anderson
i Sundsvall var en bekräftelse
på att man bör lösa den äldre friställda
arbetskraftens problem på annat sätt än
genom förtidspension. Herr Gustavsson
i Alvesta talade om de praktiska svårigheter
som möter försäkringskassorna
och pensionsdelegationerna när man
skall bevilja människor förtidspension.
Man måste ta hänsyn till de medicinska
faktorerna etc. Ja, vi bör helt enkelt
klara upp allt detta genom ett arbetsmarknadspolitiskt
inriktat bidrag. Vi
skall befria pensionsdelegationerna från
denna besvärliga bedömning för dessa
personer. Herr Anderson i Sundsvall
nämnde ett mycket intressant citat från
Arthur Engberg om de där maskorna i
sållet som människor ramlar igenom.
Ja, här har vi ett sådant där hål i vårt
skyddsnät, som människor ramlar igenom,
eftersom de nuvarande försäkringsformerna
inte ger tillräckligt
skydd.

Den utredning jag leder har fått i
uppdrag att täppa till hålet i skyddsnätet,
och jag hoppas att vi skall kunna
mycket snart ge denna fråga den lösning
som är riktig, så att alla människor
man här talar om, och framför allt den
grupp som befinner sig i gränstrakten
till förtidspension, skall få det stöd de
behöver.

Herr ANDERSSON i Luleå (k) kort
genmäle:

Herr talman! För mig är det ännu
mera fjärran att höra herr Bengtssons
i Varberg argumentation om när en
människa skall pensioneras. Att göra det
till en ekonomisk fråga, det må vara
hänt, men det är värre att göra det till

en avtalsfråga med arbetsgivaren. Jag
vill erinra om att det gjorts, herr Bengtsson,
undersökningar av landsorganisationen
men också av läkare inom vissa
sjukvårdsområden som ger vid handen
att det sker en mycket stark förslitning
av arbetskraft i detta land, beroende
framför allt på att vi inte har en tillräckligt
utbyggd företagshälsovård. Undersökningar
bl. a. av byggnads- och
skogsarbetare visar detta. Det är rent
otroliga försummelser som begås när
det gäller att se till att arbetskraften,
landets viktigaste kapital, inte slits ut
i förtid — detta finns redan dokumenterat.
En pensionsålder kan inte, den
må ha gällt hur länge som helst, vara
orubblig i ett samhälle där tekniken förändras
så snabbt. Pensionsåldern måste
i framtiden antagligen mer än hittills
basera sig på medicinska erfarenheter
i stället för rent tidsmässiga faktorer.
Det kan inte vara enbart en förhandlingsfråga
med arbetsgivarna, vilka hittills
visat ett så pass ringa intresse för
företagshälsovård som de svenska arbetsgivarna
har gjort. Följden är bl. a.
den att människorna blir utslitna. Jag
kommer från ett län där skogen destillerar
ut tusentals skadade arbetare. I
hederlighetens namn bör man diskutera
lugnt och sakligt, om man inte skall
kunna ge dem en pension tidigare än
vid 67 år. Detsamma gäller gruvarbetarna.
Dessa yrken är, som vi framhållit
i vår motion, också psykiskt påfrestande.

Självfallet har jag läst vår motion
som herr Bengtsson i Varberg talar om
innan jag gav mig in på att diskutera
den. Det råd jag i sammanhanget kan
ge herr Bengtsson är att skaffa en fotostatkopia
av bestämmelserna rörande
flexibla pensionsåldrar — sådana bestämmelser
finns ju på vissa områden.

Det är riktigt att vi i vår motion
framhållit att det avgörande inte är hur
en reform genomförs. Vi anvisar ett sätt,
herr Bengtsson ett annat. Båda kan
leda fram till förbätiringar som behövs.

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Pensionering av äldre friställd arbetskraft m. ni.

Det är ett faktum som jag är helt på
det klara med.

Men en pension till människor i tungt
jobb är i alla fall någonting annat än
ett stöd, som man här diskuterar och
som kan ha sin uppgift att fylla i en
strukturomvandling som den pågående.
I fjol slogs 20 000 människor ut ur produktionen
och 50 000 gick till omskolning.
De åtgärder som vidtogs motiverades
av att det gällde långtidsarbetslösa.
Man kan väl inte se enbart till de
ekonomiska faktorerna. Och räcker inte
siffran en halv miljard kan jag nämna
att LO räknade med 600 miljoner kronor
för att genomföra två års sänkning
av den allmänna pensionsåldern.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår att herr
Bengtsson i Varberg betraktar det som
mörka stunder då han här argumenterar
mot rättvisa beträffande pensionsåldern.

Vid varje tillfälle, då vi fört fram
denna fråga, har vi framhållit att problemet
skall föras in i bilden när längre
semester och kortare arbetsdag diskuteras.

I sitt förra anförande sade herr
Bengtsson — jag hade inte tillfälle att
ta upp saken i mitt tidigare inlägg ■—
att det är inhumant att föra fram denna
tanke om förtidspension, och herr
Bengtsson hävdade att vi inte vill vara
med om att ge vederbörande en meningsfylld
sysselsättning. Jag vill erinra
herr Bengtsson om att i likalydande motionerna
1:443 och 11:557, undertecknade
av respektive LO-chefen herr
Geijer och av fru Ekendahl, begär motionärerna
en väsentlig utbyggnad av
förtidspensioneringen. Vill herr Bengtsson
beskylla dem för att inte företräda
en human linje här?

Sedan vill jag alltjämt hävda uppfattningen
att de direktiv som är givna
till KSA-utredningen inte ger möjligheter
att ta upp denna fråga så att hela

fältet berörs. De nuvarande reglerna
för förtidspensionering är ganska hårda,
vilket i vissa fall ger en mycket
snäv bedömning.

Herr BENGTSSON i Varberg (s) kort
genmäle:

Herr talman! När jag talade om en
mörk stund avsåg jag att det var sent
på natten, inte herr Gustavssons i Alvesta
anförande. Jag blir alltid så glad
när jag hör honom tala.

Han behagade citera mig, inte vårdslöst
utan rentav fräckt. Jag sade att det
är otillfredsställande och inhumant mot
arbetsföra arbetslösa människor i 60-årsåldern att inte söka ge dem lämplig
meningsfylld sysselsättning. Precis så
sade jag; det står här i mitt manuskript,
och det tar jag inte tillbaka. Jag tycker
det är en alldeles riktig ståndpunkt.

Till herr Andersson i Luleå vill jag
säga, att det är riktigt att va har haft
samma pensionsålder sedan 1914. Men
jag vågar ändå påstå att pensionsåldern
sänkts. Detta av olika skäl, medellivslängden
har ökat och människorna har
en helt annan fritid nu än då. Jag erinrar
om arbetstidsförkortningen, fyraveckorssemestern
o. s. v. Man kan inte
göra jämförelser med andra länder, och
man kan inte bara tala om ålderspensionering
i ett pensionssystem.

Jag vill också fästa uppmärksamheten
på att det är förtidspensionering som
vi här diskuterat. Det är ju de människor,
som är nedslitna och har medicinska
handikapp, som skall ha förtidspension.
För närvarande uppbär 150 000
medborgare förtidspension, därför att
de är nedslitna och har handikapp av
olika slag.

Pensionssystemet bör alltså ses i sin
helhet både när det gäller förtidspension
och ålderspension.

Herr BLOMKVIST (s):

Herr talman! Eftersom jag avser att
stödja den med II betecknade reserva -

Onsdagen den 26 april 1967

Nr 23

Pensionering av äldre friställd arbetskraft m. m.

tionen, anser jag att det kan vara på sin
plats att anföra några av de skäl som
jag finner vara bärande för att stödja
reservationen.

Rationaliseringsåtgärder och strukturella
förändringar inom näringslivet
har haft en avgörande betydelse för den
ekonomiska och sociala framstegstakten.
Pågående förändringar inom näringslivet
har också lättare kunnat accepteras,
när de inte behövt medföra
arbetslöshet eller sänkt standard. Genom
arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiska
åtgärder har vi hitintills i
stort sett lyckats bereda sysselsättning
åt den friställda arbetskraften. Trots
dessa insatser har det ändå uppkommit
omställningsproblem för tusentals
människor på flera områden inom näringslivet,
kanske framför allt för den
äldre arbetskraften. Denna grupp arbetstagare
har drabbats mycket hårt
och ofta fått vidkännas svåra omställnings-
och sysselsättningsproblem. Så
blev t. ex. under förra året mer än
20 000 löntagare arbetslösa i samband
med företagsnedläggelser eller driftsinskränkningar.
Omkring 50 000 personer
deltog i någon form av omskolningsverksamhet.
Erfarenheten visar att
ett år efter ett driftstopp kan i många
fall 10 ä 20 procent av löntagarna,
framför allt äldre arbetskraft, fortfarande
vara utan arbete.

Inom många branscher, främst inom
textilindustrin, redovisas i dag betydande
svårigheter -— trots mycket goda insatser
från arbetsmarknadsstyrelsens
sida — att få fram arbete åt friställd
äldre arbetskraft. Detta kan bl. a. bero
på att arbetsmarknadsmyndigheterna
har svårigheter med att påverka arbetsgivarna
att hjälpa till härvidlag. Men
det beror också på att denna äldre arbetskraft
är starkt bunden till sin hemort.

Vi får hoppas att berörda myndigheter
kan åstadkomma en attitydförändring
när det gäller denna väsentliga
fråga. Ty den största tjänsten man kan

göra en friställd arbetstagare är utan
tvivel att skaffa honom ett nytt jobb.

Trots ökade arbetsmarknadspolitiska
åtgärder måste vi räkna med att problemen
för den äldre arbetskraften kommer
att öka i omfattning. Det är därför
viktigt att det tas nya initiativ för
att säkra en rimlig levnadsstandard åt
dessa arbetstagare. I detta syfte har jag
och några medmotionärer begärt en
skyndsam utredning rörande förtidspension
inom ramen för allmänna försäkringen
av äldre arbetskraft, som friställts
vid driftsinskränkningar och företagsnedläggelser.

Vid utskottsbehandlingen har våra
motioner bemötts välvilligt. Utskottet är
medvetet om de svårigheter som uppstått
för den äldre arbetskraften i
samband med branschers strukturomvandling,
att t. ex. de som närmar sig
pensionsåldern ofta är svårplacerade
och blir utan arbete. Det gäller i synnerhet
i glesbygder, där differentieringen
inom näringslivet är ringa. Men utskottet
anser att problemet i första
hand bör ses som en arbetsmarknadsfråga.
Vidare framhåller utskottet att
KSA-utredningen har fått vidgade direktiv.
Den kommer nu med förtur att
utforma och framlägga förslag till olika
stödformer för äldre arbetstagare
som träffas av särskilda omställningssvårigheter
på arbetsmarknaden. Utskottet
är därför inte nu berett att överväga
någon ändring av reglerna om förtidspension.

Herr talman! Jag delar utskottets uppfattning
att man i första hand måste
använda arbetsmarknadspolitiska åtgärder
för att lösa sysselsättningsproblemen
för den äldre arbetskraften. Jag
har tidigare sagt att den främsta insats
man kan göra för dessa människor är
att ge dem nya arbetsuppgifter. Jag hälsar
med tillfredsställelse att inrikesministern
givit KSA-utredningen i uppdrag
att så snart som möjligt utforma
och framlägga nya förslag till stödformer
för den äldre arbetskraften.

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Pensionering av äldre friställd arbetskraft m. m.

Jag är också medveten om att det redan
nu finns vissa möjligheter för pensionsdelegationerna
att vid bedömning
av rätten till förtidspension även beakta
vederbörandes chanser att utnyttja den
återstående arbetsförmågan med hänsyn
till ålder, krafter, utbildning och
yrke. Dessutom bör man också ta viss
hänsyn till arbetsmarknadsläget på
hemorten. Vid flera tillfällen har man i
varje fall som lekman kunnat konstatera,
att pensionsdelegationerna inte i så
stor utsträckning beaktat dessa faktorer.
Många friställda äldre industriarbetare
som är över 60 år har därför fram
till ålderspensionen fått uppbära socialhjälp
för att klara sin försörjning. Här
skulle det vara mycket värdefullt om
man i fortsättningen något mera välvilligt
prövade framställningar från sådana
arbetstagare om förtidspension.
Det skulle kunna lösa trygghetsfrågorna
för denna friställda arbetskraft i orter
med dåligt differentierat näringsliv.

Detta är ett skäl — jag har anfört
några flera — som talar för att det kan
vara angeläget att man även prövar en
ny väg för att lösa trygghetsfrågorna för
den äldre friställda arbetskraften. Jag
kommer därför, herr talman, att vid voteringen
stödja reservationen II.

I detta anförande instämde fru Thunvall
(s).

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Även jag hälsar med
tillfredsställelse att den förra året tillsatta
utredningen om kontant stöd vid
arbetslöshet skall med förtur utforma
och framlägga förslag till stödformer
för äldre arbetstagare som träffas av
särskilda omställningssvårigheter på arbetsmarknaden.
Men det finns många
äldre människor som av andra skäl
än omställningssvårigheter på arbetsmarknaden
råkar ut för problem. Sysselsättningssvårigheterna
kan ha många
orsaker. Jag tänker t. ex. på lanthandlare
som får sina försörjningsmöjligheter
begränsade på grund av avflytt -

ningen från den bygd där de verkar.
Detta är bara ett exempel bland många.

Utan att fördjupa mig i detta stora
problemkomplex vill jag understryka
behovet av en sysselsättningsförsäkring
i linje med den motion som jag tillsammans
med några andra motionärer
väckte i denna kammare vid förra årets
riksdag. Den motionen är nu överlämnad
till KSA-utredningen, och jag hoppas
att vi snart skall få anledning att
återkomma till frågan.

Men problemet om den äldre arbetskraftens
svårigheter är också avhängigt
av pensionsålderns höjning. När jag
vid 1965 års riksdag motionerade om
en utredning angående sänkt pensionsålder,
anförde motståndarna i huvudsak
två skäl mot mitt förslag.

Det första var den brist på arbetskraft
som skulle bli följden av en sådan
reform. Utvecklingen just nu visar,
att den risken inte är så stor som
man då trodde. Det andra skälet var
kostnadsfrågan, och visst är den av
stor betydelse. Herr Bengtsson i Varberg
har ju talat om för oss att det
skulle röra sig om en halv miljard, och
han säger att han har forskat noga
innan han fått fram den summan. Jag
tror att en utredning, som tog hänsyn
till alla faktorer i sammanhanget, skulle
ge en annan siffra. Jag vill därför inte
utan vidare gå med på att en reform av
detta slag skulle kräva det av herr
Bengtsson angivna beloppet. Jag håller
dock med om att det rör sig om ett
avvägningsproblem. Frågan måste noggrant
prövas i samråd med berörda parter
på arbetsmarknaden.

Jag är lika angelägen som herr
Bengtsson om att våra nuvarande pensionärer
inte skall komma i ett sämre
läge på grund av en reform i linje med
vad jag då föreslog skulle bli föremål
för utredning. Det är självfallet att vi i
första hand måste sörja för våra nuvarande
pensionärer. Vi vet dock att en
utredning av detta slag skulle ta ganska
lång tid i anspråk. Vi vet också att ATP -

Onsdagen den 26 april 1967

Nr 23

Pensionering av äldre friställd arbetskraft m. m.

pensionen kommer att mer och mer
göra sig märkbar och gynna allt fler
pensionärer. Det är därför möjligt att
vi, när vi kommer fram till en sådan
här reform, då ookså tillgodosett de nuvarande
pensionärerna, så att de kan
vara fullt tillfredsställda.

Enligt min mening kan man inte bortse
från det faktum att produktionen synes
kunna bära den kostnad som följer
av att t. ex. tjänstemännen pensioneras
vid tidigare ålder. Här kommer då rättvisesynpunkterna
in med stor genomslagskraft.
Jag kan för min de! inte
bortse ifrån de synpunkterna. Jag tycker
inte det är tillfredsställande, att
den som jobbar på kontoret skall få
avgå med pension vid 65 års ålder, medan
den som jobbar ute på verkstaden
måste gå kvar tills han är 67. Jag tycker
att rättvisesynpunkterna är mycket
vägande.

Frågan är av sådan vikt att en omsorgsfull
prövning i en parlamentariskt
sammansatt utredning är synnerligen
befogad. Vad denna utredning sedan
kommer att leda fram till återstår att
se, men jag tycker inte att vi har anledning
motsätta oss en sådan utredning.
Jag ber för min del att få yrka bifall
till reservationerna I och II.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Det förefaller råda allmän
enighet i kammaren om att någonting
bör göras för den äldre arbetskraften
och att nuvarande åtgärder inte
är tillräckliga. Oenigheten består i att
vi anvisar olika vägar för att lösa spörsmålet.
Jag vill med ett par ord motivera
varför jag anser det angeläget med en
utredning om andra villkor för förtidspensioneringen.

Jag var på sin tid med i den Strandska
kommittén, som utarbetade de villkor
som nu gäller för förtidspensionering.
Dessa var när de genomfördes ett betydande
framsteg i förhållande till vad
som tidigare gällde, men nog hade vi

ganska klart för oss att de villkor som vi
föreslog icke var särskilt generösa. Det
har också visat sig i praktiken att kravet
på att den nedsatta arbetsförmågan skall
ha medicinska orsaker i många fall har
förhindrat att förtidspension kunnat beviljas
människor, trots att man har varit
medveten om att de saknat försörjningsförmåga.
Det är inte svårt att få
exempel på sådana fall där ansökningar
måst avslås, om man vänder sig
till pensionsdelegationerna.

I dag har detta problem hela tiden
diskuterats med utgång från det förhållande
som uppstår när arbetskraft
friställs vid driftinskränkningar. Det
är givetvis den stora frågan. Det har
nämligen visat sig att det ofta blir en
restarbetslöshet som man med de nuvarande
medlen inte kan klara av. Jag
tror att det är nödvändigt att understryka
att om vi får andra regler för
förtidspensionering, kommer det att betyda
en förbättring inte bara för dem
som friställs vid industriinskränkningar.
Det finns även andra exempel på
människor som befinner sig i samma situation
och som kommer att få nytta
av ändrade regler. Jag kan nämna de
ofta omtalade hemmadöttrarna eller äldre,
frånskilda kvinnor, alltså människor
som tvingas att söka sig försörjning
vid hög ålder och utan yrkesutbildning
och som i många fall inte kan omskolas
och placeras in i arbetslivet. Man kan
också nämna äldre hantverkare, t. ex.
en småhantverkare som haft sin arbetslokal
i en källare. Så har huset
där han haft sin lokal rivits, och han
står utan möjlighet att försörja sig. Har
han då uppnått hög ålder — det kanske
bara fattas ett par år till pensionsåldern
— är möjligheterna att inplacera
honom i arbetslivet utomordentligt
små. Även i ett sådant fall skulle andra
villkor beträffande förtidspensionering
bli till nytta.

Jag skulle kunna ge fler exempel på
äldre arbetskraft som friställs och som
därefter saknar förmåga att försörja

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Pensionering av äldre friställd arbetskraft m. m.

sig, men där denna bristande förmåga
inte bottnar i medicinska skäl.

Herr Bengtsson i Varberg försökte
motivera varför vi inte skulle få en utredning
om förtidspensionering. Han
sade att förtidspensionering inte är rätta
vägen att gå; detta föreföll han att
vara tämligen säker på. Som motiv angav
han att rätten till förtidspension ju
alltid är förknippad med medicinska
skäl. Ja, det är den nu, men det är ju
detta vi vill ha ändrat! Motionärerna
har anfört att just detta utgör ett hinder.

Vidare säger herr Bengtsson, att reservanterna
har en dubbelbottnad inställning
på så vis att de samtidigt är
tacksamma för den utredning som nu
skall komma till stånd om kontant understöd
till den äldre arbetskraften. Jag
tycker inte det. Jag anser att man skall
tillgripa kontant ersättning så länge
man anser att det finns möjligheter för
vederbörande att komma ut i förvärvslivet
igen ■— tidigare bör han inte
pensioneras. Det är dock inte svårt att
tänka sig att det finns många fall, där
man kan vara fullständigt säker på att
vederbörande inte kan komma ut i förvärvslivet,
eller i varje fall så säker på
delta som behövs för att man skall
kunna ta ställning. Därvidlag finns det
naturligtvis ingen anledning att fortsätta
att lämna kontantbidrag, utan i
sådana fall ligger en förtidspensionering
närmare till hands.

Jag tror att det finns mycket starka
skäl för att tillsätta en utredning om
villkoren för förtidspension. Om man
förtidspensioneras har man hl. a. den
fördelen, att vederbörande får fler intjänande
år till ATP-pension och därigenom
en bättre ATP-pension.

Jag tror att det finns mycket starka
skäl för en utredning om villkoren för
förtidspension. Det bör ges möjligheter
för pensionsdelegationerna att ge förtidspension
när det är klart att det saknas
fösörjningsförmåga, även om denna
bristande försörjningsförmåga inte

har medicinska orsaker. Det har ju
också väckts motioner från olika håll,
där man påyrkat detta, och jag beklagar,
att andra lagutskottet inte gått motionärerna
till mötes och tillstyrkt en
utredning. Jag tror att våra villkor vad
beträffar förtidspensioneringen är mogna
för en översyn.

Herr BENGTSSON i Varberg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort.

Det är riktigt att herr Gustafsson i
Skellefteå var en mycket framstående
ledamot i den Strandska kommittén som
har utformat reglerna för den nuvarande
förtidspensioneringen. Jag hade också
nöjet att arbeta i den kommittén.

Jag kan emellertid inte föreställa mig
att någon som allvarligt funderat på
dessa frågor menar, att man skulle
kunna slopa allt samband med medicinsk
invaliditet då man ger förtidspension.
En allmän försäkring, enligt
vilken man kan få förtidspension, måste
väl ändå vara förknippad med vissa
villkor. Att ge en person som är fullt
arbetsför, som har hälsan i behåll, som
inte har något medicinskt betingat handikapp,
förtidspension måste vara en
felaktig metod.

När man skrev de motioner om förtidspension
som vi behandlar i dag såg
man framför sig de nuvarande arbetslöshetsåtgärderna,
arbetslöshetsförsäkringen
med begränsad ersättningstid, de
kommunala kontantunderstöden och socialhjälpen.
Härvidlag har nu uppstått
en ny situation i det att regeringen har
uppdragit åt en kommitté att finna på
ett helt nytt bidrag som skall hjälpa alla
dessa människor som inte har medicinskt
handikapp men som är arbetslösa
och som närmar sig pensionsåldern.

Det var bara det, herr talman, jag
ville ha tillagt.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Onsdagen den 26 april 1967

Nr 23

Pensionering av äldre friställd arbetskraft m. m.

Herr talman! Jag tror nog att jag
allvarligt funderat över dessa saker.
Ändå ber jag att få fastslå, att jag mycket
väl kan tänka mig villkor för förtidspensionering,
som innebär att förtidspension
kan beviljas även då inga
medicinska skäl föreligger. Det skall
emellertid vara under den bestämda
förutsättningen, att man har kommit
fram till att vederbörande saknar försörjningsförmåga.
Jag påstår bestämt att
man kan påträffa detta även i fall då
medicinska skäl inte föreligger. Detta
skulle innebära en viss, om också mycket
försiktig, rörlighet i fråga om pensionsåldern.
Jag tror att detta är det
enda vettiga alternativet till en allmän
sänkning av pensionsåldern.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Det har varit en lång
och innehållsrik debatt. Eftersom reservationen
är undertecknad av ledamöter
från två partier kan det kanske
vara på sin plats att det även från mitt
partis sida säges några ord. Jag lovar
emellertid, herr talman, att bli mycket
kortfattad, tv det mesta i denna fråga
har redan sagts under den långa debatten.

Beträffande pensionsåldern har högerpartiet
inte varit berett att stödja
reservationen. Jag kan inte undgå att
något reagera mot talet om att det skulle
vara orättvist med olika pensionsåldrar.
Man kan ju leka med tanken hur man
skulle sätta pensionsåldern för att inte
begå någon orättvisa, eller rättare sagt
för att inte någon grupp här i landet
skulle ha lägre pensionsålder än den
generella. De som tillhör Operabaletten
t. ex. pensioneras vid 41 års ålder.
Vilken pensionsålder man än väljer
kommer alltid några att ha en mycket
låg pensionsålder. Om den sedan skall
sättas vid 65 år, 67 eller någon annan
ålder är helt och hållet en samhällsekonomisk
fråga. Vi har i dag i tidningarna
läst finansministerns maning
om återhållsamhet med utgifterna på
3* — Andra kammarens protokoll 1967.

olika områden. Det ger oss väl en tankeställare
att vara försiktiga med en sänkning
av pensionsåldern i dagens läge.

När det gäller förtidspensioneringen,
som tydligen är den stora stridsfrågan,
ligger det kanske annorlunda till. Vi
har under det senaste året fått en helt
annan situation här i landet än vi hade
för bara några år sedan. Den strukturomvandling
och lönsamhetskris som nu
drabbar vårt land sätter sina spår ute
i bygderna. Alla är vi överens om att
någonting måste göras för den friställda
äldre arbetskraften. Herr Bengtsson i
Varberg sade -—• och det är väl det
främsta argumentet för att man inte
skall lösa detta problem genom förtidspensionering
-—- att man binder fast
dessa äldre människor i ett pensionssystem
och gör det omöjligt för dem
att gå tillbaka till ett arbete, om ett
sådant skulle erbjudas dem. Jag tror
inte att vi behöver riskera eu sådan
situation, ty vi är alla ense om att göra
allt vad vi någonsin kan för att återföra
de friställda äldre människorna till arbetslivet.
Emellertid finns det gränsfall
-— personer i 66 eller 65 års ålder ■—■
och vad dem beträffar kan man ju allvarligt
diskutera, allra helst om vederbörande
själv är intresserad av förtidspensionering,
om det inte vore en rationell
och ändamålsenlig väg att gå.

Med dessa få ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservation II.

Härmed var överläggningen slutad.
Mom. A

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
I); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Öskeviksby begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes
:

Nr 23

Onsdagen den 2G april 1967

Pensionering av äldre friställd arbetskraft m. m.

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 39, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av herrar Eric Carlsson
och Larsson i Öskevikshy.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Öskeviksby
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 148 ja
och 45 nej, varjämte 12 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:30 och 11:39; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. C

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
II); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Anderson
i Sundsvall begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren Difaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
C) i utskottets utlåtande nr 39, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
II) av hem Iiiibinette m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 92
ja och 107 nej, varjämte 7 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
II) av herr Hiibinette m. fl.

Mom. D

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
I: 31 och II: 38 i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§17

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition till riksdagen med förslag
till lag om ändrad lydelse av 33 § och
40 § 2 mom. civilförsvarslagen den 22
april 1960 (nr 74).

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser allmänna frågor och
bemyndigande för Kungl. Maj :t att besluta
om arbeten inom viss kostnadsram,

Onsdagen den 26 april 1967

Nr 23

nr 64, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde,

nr 65, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 66, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde,

nr 67, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
nr 68, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde,

nr 69, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,

nr 70, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 71, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde,

nr 72, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1966/67, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 73, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1966/67, i vad propositionen

avser socialdepartementets verksamhetsområde,

nr 74, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1966/67, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 75, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1966/67, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,

nr 76, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1966/67, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte vissa motioner,
nr 77, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1966/67, i vad propositionen
avser avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster,

nr 78, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1966/67, i vad propositionen
avser staten för statens allmänna fastighetsfond,

nr 79, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare anslag
på tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1966/67 till studiemedelsfonden,
nr 80, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående förvärv av Skoklosters
slott och samlingar,

nr 81, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående omorganisation
av överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap,

nr 82, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående organisationen av
den statliga redovisnings- och revisionsverksamheten,

nr 83, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1967/68 till bidrag till företagare -

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

föreningar in. in. jämte i ämnet väckta
motioner, och

nr 84, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till stat för
försvarets fastighetsfond för budgetåret
1967/68;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 38, i anledning av väckta motioner
angående befrielse för Svenska litteratursällskapet
i Finland från skyldighet
att utge viss arvsskatt,

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om antidumping- och utjämningstull,
in. m., och

nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 35 § 4 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370);

första lagutskottets utlåtanden:
nr 31, i anledning av väckta motioner
om möjlighet för domstol att anställa
tolk,

nr 32, i anledning av väckta motioner
om beaktande i rättsliga sammanhang
av utlännings språksvårigheter,
och

nr 33, i anledning av väckta motioner
om straff för försök till frihetskränkande
otukt;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68 såvitt
angår jordbruksärenden, och

nr 16, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1966/67, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

22, i anledning av motioner angående
föroreningen av vattendrag genom
vissa tvättmedel in. in.,

nr 23, i anledning av motioner angående
vatten- och luftföroreningar in. m.,
och

nr 24, i anledning av motioner om

en fullständigare rening av avloppsvatten.

§ 19

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:
nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden m. in., i vad propositionen
avser anslag för budgetåret 1967/68 till
restaurering av Strängnäs domkyrka;
från bankoutskottet:
nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt valutareglering; nr

158, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om riksbankens sedelutgivning,
in. in.; och

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 4
mars 1955 (nr 110) om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om landshypoteksföreningar,
in. in.; samt
från andra lagutskottet:
nr 161, i anledning av väckta motioner
om översyn av socialförsäkringssystemet
såvitt angår frågan om jämställdhet
mellan män och kvinnor; och
nr 162, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition till riksdagen med förslag
till lag om ändrad lydelse av 33 § och
40 § 2 mom. civilförsvarslagen den 22
april 1960 (nr 74).

Vidare anmäldes och godkändes
bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 156, till styrelsen för riksdagsbiblioteket,
angående verkställd
granskning av riksdagsbibliotekets styrelse
och förvaltning.

§ 20

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannnen tillställts
fem enkla frågor, nämligen av:

Torsdagen den 27 april 1967

Nr 23

herr Johansson i Skärstad, till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående ersättning av statsmedel
för socialhjälp till zigenare,

herr Börjesson i Falköping, till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående utbetalandet till polisman
av ersättning för sveda och värk,
herr Persson i Heden, till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående ökning av antalet platser
vid kurser för polispersonal,

herr Eliasson i Moholm, till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående aviserade för -

ändringar av statens järnvägars service,
samt

fru Kristensson, till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
utökning av kommittén för utredning
av bostads- och serviceplaneringen.

§21

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.48.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 27 april

Kl. 15.30

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§1

Svar på fråga ang. införande av mervärdeskatt Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
när riksdagen kan emotse förslag till
införande av mervärdeskatt.

Utredningsarbetet är ännu inte slutfört
och något besked i saken kan därför
inte lämnas för närvarande.

Vidare anförde

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag har här fått det
svar som jag misstänkte att jag skulle
få, d. v. s. ett intetsägande sådant. Det
ger mig anledning till reflexionen att
arbetstakten varierar starkt i finansde -

partementet. Om det är något som man
gärna vill ha gjort, så går det fort att
göra det. Den fond som sedan blev en
bank ordnade man till illa kvickt. Men
när det gäller en överarbetning av ett
förslag, som vi varit ganska eniga om
på alla håll, drar det ut år efter år.

Ambitionsgraden är sålunda mycket
skiftande inom finansdepartementet.
Där skall man vårda sig om samhällsekonomin,
och hälsotillståndet i det
fallet är ju inte särskilt gott. Det är till
och med så dåligt att man skulle vilja
rekommendera finansdepartementet att
ha ett akutintag för intensivvård, inte
en långtidsvård som inte leder någonstans.

Jag kommer här att tänka på det gamla
talesättet att »medan gräset gror dör
kon». Det är inte bara gräset som gror,
herr finansminister, utan jag tror också
att missnöjet bland allmänheten spirar
i vårsolen. Även om den föreslagna
mervärdeskatten verkar vara en besk
medicin för finansministern tror jag
ändå att det vore en mycket hälsosam
medicin för samhällsekonomin.

Nr 23

Torsdagen den 27 april 1967

Svar på fråga ang. upplysningsverksamheten beträffande fyllnadsinbetalning av

skatt

Jag vill be finansministern att öka
takten i finansdepartementet när det
gäller denna utredning.

Härmed var överläggningen slutad.

i 2

Svar på fråga ang. upplysningsverksamheten
beträffande fyllnadsinbetalning
av skatt

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Björkman har frågat,
om jag anser att upplysningarna
och anvisningarna till de skattskyldiga
för att genom fyllnadsinbetalning undgå
kvarskatt och kvarskatteränta varit
tillfredsställande med hänsyn till skatteberäkningen
för makar som kan utnyttja
frivillig särbeskattning.

Av speciella skäl har det i år bedrivits
en allmän propaganda i massmedia
för att göra de skattskyldiga uppmärksamma
på möjligheten att genom fyllnadsbetalning
senast den 2 maj undgå
eller minska kvarskatt och kvarskatteränta.
Särbeskattningsfrågan har ansetts
alltför teknisk för att kunna tas
upp i detta sammanhang. Jag är emellertid
medveten om att den frivilliga
särbeskattningen aktualiserar vissa problem
bl. a. beträffande ränta på kvarskatt.
I syfte att söka lösa dessa är
frågan för närvarande föremål för
prövning i finansdepartementet. Jag
vill också erinra om att makar hos
länsstyrelsen kan få gemensam ränteberäkning
för kvarskatt även om frivillig
särbeskattning medgetts. I sista hand
finns den allmänna möjligheten att begära
befrielse från kvarskatteränta hos
länsstyrelsen.

Vidare anförde

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för svaret.

Av detta framgår att finansministern

är medveten om vilka problem fyllnadsinbetalningarna
medför just när
det gäller särbeskattningen av makar.
Det nya tillskottet i år till blankettfloran,
alltså denna dubbla gula blankett
vi fått, var verkligen en nyhet när det
gäller utformningen. Den innehåller en
tabell, som visar om den frivilliga särbeskattningen
är förmånlig eller inte i
jämförelse med sambeskattning, men
den gäller endast för arbetsinkomster.
Dessutom innehåller blanketten ett utdrag
ur förordningen om särskild skatteberäkning
i vissa fall för makar. Men
förordningar tillhör inte den mera lättlästa
lektyren, herr finansminister. Jag
tar 6 § som exempel. Där står: »Skatt
på makarnas beskattningsbara arbetsinkomster
beräknas för vardera maken
för sig med tillämpning av bestämmelserna
i 10 § 1 mom. tredje stycket förordningen
om statlig inkomstskatt ävensom
2 § samt 3 § första och tredje
styckena lagen om finansiering av folkpensioneringen.
Folkpensionsavgift redovisas
därvid i förekommande fall särskilt.
»

Men, herr finansminister, vilka deklaranter
sitter med dessa förordningar om
statlig inkomstskatt och folkpensioneringens
finansiering vid sidan om sig,
när de skall räkna ut skatten och avgifterna
på grundval av deklarationer?

Betydligt mer komplicerat blir det
emellertid när det är fråga om blandade
inkomster, alltså inkomster av både
arbete och av annan fastighet än jordbruksfastighet
och av kapital, som utgör
så kallade sidoinkomster. Då krävs
en rad räkneoperationer för att vaska
ut skatten på sidoinkomsten för sig.
Man skall använda skatteskalan för gift
i två räkneoperationer och sedan — för
enbart arbetsinkomsten —■ skatteskalan
för ogift. Så skall skatten på sidoinkomsten
fördelas mellan makarna i en
ny räkneoperation.

För att få fram den totala skatten
på grundval av deklarationen för såda -

Torsdagen den 27 april 1967

Nr 23

Svar på fråga ang. den väntade nedläggningen av Oskarshamnsvarvet

na blandade inkomster krävs sex å sju
räkneoperationer plus användande av
en tabell för sjukförsäkringsavgiften.
— Inte går detta ihop med strävandena
att söka förenkla skattesystemet!

Jag tror att det hade varit mer upplysande
för de skattskyldiga om man i
stället för att återge utdrag ur förordningen
hade beskrivit hur det går till
att räkna fram skattebeloppen och lämnat
några exempel på detta. Härvidlag
var storbankernas deklarationsbroschyrer
betydligt mera begripliga; jag tycker
att de varit ett gott föredöme i detta
fall.

Dessa uträkningar är ju nödvändiga
för att man skall få veta, om det blir
lcvarskatt eller inte och om man drabbas
av straffräntan på 9 procent. Detta
i sin tur bestämmer storleken av den
fyllnadsinbetalning som man nu skall
kunna göra senast den 2 maj. Och då
är det — oaktat särbeskattningen — den
sammanlagda kvarskatten som skall ligga
till grund för beräkningen. Men gemensam
ränteberäkning, herr finansminister,
på kvarskatt kan man få först
efter särskild framställning till länsstyrelsen.
Det sker alltså inte automatiskt,
trots att bägge makarna väl oftast står
efter varandra i uppbördslängden.

Jag tror att ganska många skattebetalare
har obehagliga överraskningar att
vänta framemot jul, när slutskattesedeln
kommer, ty de förlitar sig på att den
frivilliga särbeskattningen skall medföra
väsentligt lägre skatt — och så är
som bekant inte fallet. Endast cirka 4
procent av samtliga äktenskap kommer
att ha fördel av den. Under en sammanlagd
arbetsinkomst för bägge makarna
på cirka 32 000 är särbeskattningen sällan
fördelaktig. Om hustruns inkomst
understiger 12 000 kronor blir det i
regel ingen skatteminskning jämfört
med sambeskattning. Makarnas sammanlagda
arbetsinkomster kan då vara
50 000—60 000 kronor —- ja, betydligt
mer — utan att det blir skatteminskning.

Jag hoppas, herr statsråd, att upplysningarna
och anvisningarna blir litet
mera begripliga och lättlästa nästa år
än de varit i år. Nu har jag dock gett
finansministern ännu en chans att föra
ut denna propaganda om tillräcklig fyllnadsinbetalning
senast den 2 maj.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. den väntade nedläggningen
av Oskarshamnsvarvet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Hem Hamrin i Kalmar
har frågat mig vilka åtgärder regeringen
planerar för att hindra en sysselsättningskris
i samband med den väntade
nedläggningen av Oskarshamnsvarvet.

På samma sätt som tidigare vid mera
betydande permitteringar och företagsnedläggningar
har i Oskarshamn på
länsarbetsnämndens initiativ tillsatts
en samarbetskommitté med representanter
för företaget, arbetstagarna, kommunen
och arbetsförmedlingen. Kommittén
har sammanträtt och diskuterat
de olika åtgärder som bör komma i fråga
för att underlätta övergången till annat
arbete för de arbetstagare som berörs
av nedläggningen. Den kommer vidare
att aktivt följa utvecklingen till
dess sysselsättningsproblemen är lösta
och ta de initiativ som situationen kräver.
Arbetsmarknadsverkets resurser
kommer härvid att stå till dess förfogande.

Arbetsförmedlingen i Oskarshamn har
förstärkts. Ekonomiskt stöd kommer att
lämnas till arbetskraft som måste flytta
till annan ort för att få arbete. Omskolning
och vidareutbildning anordnas
för att underlätta platsbyten, och arbete
i s. k. skyddad sysselsättning kommer
att i ökad utsträckning tillhandahållas
äldre och annan svårplacerad arbetskraft.

Nr 23

Torsdagen den 27 april 1967

Svar på fråga ang. den väntade nedläggningen av Oskarshamnsvarvet

Till rutinen vid situationer av det nu
aktuella slaget hör också åtgärder för
att stödja tillförseln av ny verksamhet
till orten samt åtgärder för att, i avvaktan
på mera långsiktiga lösningar, skapa
temporära sysselsättningstillfällen
för den friställda arbetskraften.

Arbetsmarknadsstyrelsen, som nära
följer utvecklingen, räknar med att i
den situation som uppkommit i Oskarshamn
sätta in alla de arbetsmarknadspolitiska
medel som behövs för att lösa
sysselsättningsproblemen.

Vidare anförde:

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag har inte mycket att
invända mot det svar som inrikesministern
lämnat. Men låt mig ändå få göra
några kommentarer.

När ett företag drabbas av en sådan
kris som nu Oskarshamns varv utsatts
för, så blir de som är berörda av arbetsnedläggelsen
prövade på olika sätt.
Det är för länet ett bekymmer, det är
för bygden och kommunen ett mycket
svårt problem och det är för de anställda
och deras anhöriga många gånger
en tragedi. Det är mot bakgrunden därav
som man i ett dylikt fall bör se till
att allt göres som göras kan.

Om man ser tillbaka kan man naturligtvis
fråga sig om inte avvecklingen
borde ha gått snabbare. Men jag tycker
inte att det är det man skall resonera
om i dagens läge, utan man skall se
framåt och fråga sig vad man kan göra
i denna situation. Det aktuella problemet
som, om tidningarna har rätt, kommer
att sysselsätta departementet eller
statsrådet Wickman i nästa vecka blir
då: Skall man försöka satsa på en varvsrörelse,
även om den blir av mindre
omfattning än tidigare, eller skall man
försöka satsa på en ny tung industri
till Oskarshamn om det är möjligt?

Jag tror, herr statsråd, att det är ett
mycket svårt problem att avgöra vilket
som är det bästa för de anställda. Men

hur det problemet än löses skall jag inte,
om det inte går som man hoppas, som
någon besserwisser komma efteråt och
säga alt det borde ha lösts på annat sätt.

Jag hade tänkt att framföra en önskan
till statsrådet, att de personella och
ekonomiska resurser som behövs i detta
fall ställs till förfogande. Att så skall
ske står redan i svaret, och för det svaret
är jag tacksam.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag ser ingen anledning
till polemik mot vad herr Hamrin i Kalmar
sagt. Jag vill instämma i hans uttalande
att de anställda prövas hårt i
dylika situationer. Oskarshamns stad
har ju haft många invånare som under
de senaste åren säkerligen känt bekymmer
inför nedläggning av företag och
inför problemet att få nya utkomstmöjligheter.

Det finns ingen anledning att gå tillbaka,
säger herr Hamrin, och det är riktigt.
Jag tror emellertid att det finns anledning
att erinra om att under åren
1962—1966 har varvskrisen varit en aktualitet.
Det har varit nödvändigt för
arbetsmarknadsmyndigheterna att söka
vidta åtgärder för att skapa ny sysselsättning.
Cirka 700 nya arbetsplatser
i nyetablerade och utvidgade företag här
kunnat tillskapas i samförstånd mellan
myndigheterna och berörda företag.

Det är klart att man i sådana sammanhang
kan råka i den belägenheten,
att inte alla företag har den bärkraft
som vi skulle önska utan att nya svårigheter
uppstår. Då måste man spänna
krafterna på nytt. Det finns ingen väg
udenom, utan det gäller att på nytt
söka kontakt med företag som kan ha
intresse för en etablering eller för en
utvidgning där så kan ske. Jag vill gärna
framhålla att sådana kontakter förekommer.
Huruvida det blir med det
företag som herr Hamrin kanske närmast
tänkte på vill jag inte uttala mig

Torsdagen den 27 april 1967

Nr 23

Svar på fråga ang. sysselsättningssvårigheter på grund av mekaniseringen inom

skogsbruket

om; det finns också alternativ i detta
avseende.

Huvudsaken är att våra myndigheter
är inriktade på att så snabbt som möjligt
göra någonting och att de som berörs
får veta att samhällets alla resurser
står till förfogande. De är alltså
inte lämnade ensamma i sin situation;
det har jag gett uttryck för i svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§4

Svar på fråga ang. sysselsättningssvårigheter
på grund av mekaniseringen
inom skogsbruket

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Wikner har frågat,
om jag har uppmärksammat den oro och
otrygghet som uppstått hos skogsarbetarna
på grund av sysselsättningssvårigheter
förorsakade av den ökade höggradiga
mekaniseringen inom skogsbruket
och om några extra åtgärder för att ge
sysselsättning åt den friställda arbetskraften
kommer att vidtas.

Utvecklingen inom skogsbruket har
under 1960-talet kännetecknats av förhållandevis
snabb rationalisering och
jämnare sysselsättning över året. Båda
dessa omständigheter har trots stegrade
avverkningar medfört en betydande
nedgång i det tidigare arbetskraftsbehovet.
Skillnaderna blir särskilt märkbara
under högsäsong. Samtidigt har
emellertid den goda arbetstillgången inom
andra näringsgrenar möjliggjort en
överströmning av arbetskraft från
skogsbruket. Någon påtaglig stegring av
arbetslösheten bland skogsarbetarna
har därför inte ägt rum.

I sin senaste redogörelse för arbetsmarknadsutsikterna
emotser arbetsmarknadsstyrelsen
för det närmaste
året en ökad avverkningsvolym med

god sysselsättning. Detta hindrar emellertid
inte att man inom skogsbruket
får räkna med långsiktiga problem för
den äldre arbetskraften. Övergången
till helårssysselsättning, vilken i och
för sig är en önskvärd utveckling,
minskar möjligheterna till kompletterande
sysselsättning för småbrukare
m. fl. Även av andra skäl kan övergångsproblem
väntas uppstå för skogsbrukets
arbetskraft. Arbetsmarknadsstyrelsen,
som särskilt följer utvecklingen på
skogsbrukets område, medverkar aktivt
för att underlätta en lösning av
dessa problem.

Sysselsättningssituationen för skogsarbetarna
har under de senaste åren
gradvis förbättrats. Detta är bl. a. en
följd av att arbetsmarknadspolitiken
utrustats med medel som är särskilt inriktade
på arbetstagarna i skogsbygderna.
Dessa medel kommer att utnyttjas
intensivt även framdeles.

Vidare anförde

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga.

Jag tror att det är nödvändigt att
man på riksplanet följer upp dessa frågor.
De är i högsta grad aktuella; det
har vi även sett av de tidningsrubriker
sådana som »Kris för skogsarbetarna»
och »Skogsarbetare blir utan jobb». Här
gäller det åtskilliga hundratal arbetare;
det är ett faktum och ingenting att nonchalera.
Svårigheterna kommer att beröra
både arbetare, arbetsledare och
tjänstemän inom skogsbruket. Den höggradiga
mekaniseringen inom skogsbruket
har nu påbörjats, och vissa bolag
har meddelat att de kommer att friställa
arbetskraft inom en del områden.

Enligt de beräkningar som gjorts angående
avverkningar utgjorde dagsverksåtgången
år 1965 per skogskubikmeter
0,31 dagsverken. Den kommer
att sjunka ytterligare, så att vi år 1975

Nr 23

Torsdagen den 27 april 1967

Svar på fråga ang. nedbringande av

är nere i 0,19 dagsverken och 1980 i
0,15 dagsverken per kubikmeter.

Enligt preliminära beräkningar som
gjorts inom Jämtlands län kommer från
år 1960 till år 1980 antalet årsanställda
skogsarbetare att minska med cirka 52
procent, från 7 849 anställda till 3 750.
Dessa siffror är preliminära och avvikelser
kan naturligtvis inträffa, men
tendensen kan man ändå inte komma
ifrån. Det torde råda ungefär samma
förhållanden inom de övriga norrlandslänen.
Det är framför allt skogsbolagen
som nu har satt i gång med denna höggradiga
mekanisering inom skogsbruket,
och det torde inte dröja länge förrän
även det privata skogsbruket måste följa
med i den utvecklingen, om det skall
kunna hänga med i konkurrensen.

De siffror som jag har lämnat och
de beräkningar som har gjorts är sådana,
att vi måste förstå att skogsarbetarna
känner både oro och otrygghet.
Jag har för övrigt själv kontakter med
dem och vet hur de reagerar. En kontinuerlig
uppföljning av arbetskraftsbehovet
från bolag och enskilda inom
skogsbruket är därför högst nödvändig
för att man i god tid skall kunna säkerställa
att de som blir friställda får
annat arbete.

Jag är medveten om att arbetsmarknadsstyrelsen
gör vad den kan, men
den borde också ålägga bolag m. fl. att
lämna dessa uppgifter, så att man på
ett tidigt stadium kan omskola och omplacera
den friställda arbetskraften. Jag
har en känsla av att arbetsgivaren hittills
inte har skött detta på rätt sätt.
Det är framför allt de äldre arbetstagarna
som kommer i kläm. De hänvisas i
regel till arbeten med lägre inkomst,
om de över huvud taget får något arbete.
Det måste kännas hårt att som
tack för ett slitsamt arbete behandlas
på det sättet. Man frågar sig också om
det är riktig politik av företagen att,
som många gånger sker vid rationaliseringar,
utan vidare avskeda den äldre
arbetskraften. Man borde faktiskt kun -

olycksfallsriskerna för skogsarbetare

na fordra en annan tingens ordning i
vårt trygghetssamhälle.

Den fråga som vi här diskuterar är
mycket viktig även ur arbetsmarknadspolitisk
synpunkt, och vi måste komma
till rätta med den. Jag hoppas verkligen
att vi också kommer att göra det.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret. Vad jag nu har sagt var inte
menat som någon kritik mot arbetsmarknadsstyrelsen
utan var mer riktat
mot bolag och övriga. Jag skulle vara
tacksam om jag kunde få svar på frågan,
huruvida regeringen kommer att via arbetsmarknadsstyrelsen
(AMS) ålägga bolag
och andra skogsägare att lämna erforderliga
uppgifter. Jag tror att det
behövs för att man skall komma till
rätta med problemet.

Härmed var överläggningen slutad.

§5

Svar på fråga ang. nedbringande av
olycksfallsriskerna för skogsarbetare

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Östersund
har frågat, om jag uppmärksammat
den kraftiga ökning av antalet
svårare olycksfall som den senaste
tiden har inträffat vid skogsarbete och
vilka åtgärder jag anser man bör vidta
för att nedbringa olycksfallsriskerna
för skogsarbetarna.

Under det första kvartalet i år har
det inträffat ett stort antal svåra olycksfall
vid skogsarbete. De flesta olyckorna
har hänt i samband med huggningsarbete,
och motorsågen är en dominerande
olycksfaktor.

Mot denna bakgrund är det av största
vikt att intensifiera skyddsarbetet vid
skogsavverkningar. Den höga olyoksfallsfrekvensen
har föranlett arbetarskyddsorganen
att i samråd med skogs -

Torsdagen den 27 april 1967

Nr 23

Svar på fråga ang. nedbringande av olycksfallsriskerna för skogsarbetare

styrelsen göra en aktion för att sprida
bättre kännedom om de skyddsimöjligheter
som finns. Kursprogram med teoretisk
och praktisk undervisning har utarbetats,
och ca 6 000 skogsarbetare bär
hittills i år deltagit i sådana arbetarskyddskurser.
Arbetarskyddsstyrelsen
bedriver i ökad omfattning också en informationsverksamhet
bl. a. genom
fackpressen och dagspressen. Skogsyrkesin.
spektionen — vars resurser har
förstärkts innevarande budgetår —
medverkar vid inform ationsdagar och
kurser för bl. a. de lokala skyddsombuden.
Jämsides med denna aktivitet
för att öka skydd smed ve tan det på arbetsplatserna
bedriver arbetarskyddsstyrelsen
en fortlöpande verksamhet
med syfte att förbättra skyddsanordningar
och tekniska konstruktioner på
de arbetsredskap som tillverkas.

Det nya arbetsmedicinska institutet,
som började sin verksamhet den 1 juli
i fjol, ägnar också stor uppmärksamhet
åt arbetsförhållandena för skogsarbetarna.
Ett av de första mera omfattande
projekt som satts i gång av arbetsmedicinska
institutet är en hälsoundersökning
av en större grupp skogsarbetare i
Norrland. Denna undersökning omfattar
en kartläggning av skogsarbetarnas
arbetsförhållanden och arbetsmiljö,
där självfallet även olycksfallsriskerna
kommer att beaktas. Undersökningen
har redan fortskridit så långt att arbetet
ute på fältet pågår. Inom arbetsmedicinska
institutet bedrivs också ett fortlöpande
arbete med syfte att få fram
sådana tekniska konstruktioner av maskiner
och verktyg för skogsarbetet som
kan begränsa yrkesskadorna.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
socialministern för det fylliga svaret,
som visar att man på olika håll har
sin uppmärksamhet riktad på detta problem.

Anledningen till att jag aktualiserade

denna fråga är de många alarmerande
rapporterna i pressen om det stigande
antalet svåra olycksfall under skogsarbete.
Skogen är i dag vår farligaste arbetsplats.
Det inträffar tre gånger så
många olyckor i skogsarbete som i andra
yrken.

I fjol inträffade 8 200 olyckor i skogsarbete
i hela landet. Inom norra skogsyrkesinspektionens
distrikt, som omfattar
de fyra nordligaste länen, inträffade
åtta dödsolyckor i fjol, och under
det första kvartalet i år har det redan
inträffat sju dödsolyckor. Detta är
en mycket skrämmande statistik, dubbelt
skrämmande därför att det tydligen
är de svåra olycksfallen som ökar
i skogsarbetet.

Man frågar sig givetvis vad orsaken
till olyckorna kan vara. Såvitt man vet
är det motorsågarna som svarar för de
flesta svåra olyckorna och dödsfallen
i skogsarbetet. De inträffar mest under
fällningsarbete. Naturligtvis spelar också
den högt uppdrivna arbetstakten en
stor roll och ger utslag i olycksstatistiken.

Det är tillfredsställande att höra att
det nu har startats en intensiv upplysningsverksamhet
för att informera
skogsarbetarna om de olycksfallsrisker
som finns i arbetet och om de möjligheter
som står till buds för att skydda
sig mot olyckor. Glädjande är också
att man startat det arbetsmedicinska institutet
och de hälsoundersökningar
som där pågår.

En detalj som man uppmärksammar
i detta sammanhang är att de svåra
olyckorna ofta drabbar de finländska
skogsarbetarna. Det kan möjligen bero
på svårigheterna att nå ut med upplysningsverksamheten
till denna relativt
stora arbetargrupp inom skogsbruket
på deras eget språk. Sådana språksvårigheter
föreligger utan tvivel. Många
finländska skogsarbetare har inte lärt
sig svenska, och det är därför möjligt
att de upplysningskampanjer som startats
går förbi denna grupp.

84 Nr 23 Torsdagen den 27 april 1967

Svar på interpellation ang. underlättande av diplomathustrurs yrkesutövning utom
lands, m. m.

Jag vet inte hur man ser på detta
problem, men det vore högst önskvärt
att man i de kampanjer som förs åtminstone
i fackpressen och i dagstidningarna
översatte artiklarna till finska,
så att informationen nådde ut till
denna grupp av skogsarbetare.

Givetvis är det svårt att mäta omfattningen
av det produktionsbortfall
som drabbar skogsbruket genom de
många olyckorna, och det är självfallet
också omöjligt att mäta de många mänskliga
tragedier som inträffar vid olyckor
under arbete i skogen. Jag vill bara här
uttala min tillfredsställelse över den
skärpta uppmärksamhet med vilken
man tydligen följer detta problem, och
jag hoppas, herr talman, att det skall
resultera i en nedgång av antalet olyckor
inom denna yrkesgren.

Härmed var överläggningen slutad.

§6

Justerades protokollen för den 19 innevarande
april.

§7

Herr andre vice talmannen meddelade,
att herr Öhvall enligt till kammaren
inkommet läkarintyg vore sjukskriven
från och med den 19 innevarande april
tills vidare.

Herr Öhvall beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen tills vidare.

§8

Svar på interpellation ang. underlättande
av diplomathustrurs yrkesutövning
utomlands, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Antonsson har frågat
mig, om jag är beredd medverka till

att i möjligaste män underlätta diplomathustrurnas
yrkesutövning utomlands
och att utrikesdepartementet som ett
led i sin personalpolitik söker beakta de
önskemål som härvidlag kan framställas.

Låt mig till att börja med slå fast,
att inga svenska bestämmelser finns
som hindrar hustrur till våra utsända
tjänstemän att ägna sig åt egen yrkesutövning
på stationeringsorten, om de
så skulle vilja. Det är därför inte heller
riktigt att särskilt tillstånd av utrikesdepartementet
krävs för att hustrun
skall få utöva egen yrkesverksamhet.

Herr Antonsson framhåller själv, att
representativa förpliktelser kan försvåra
för högre diplomattjänstemäns
fruar att utöva ett eget yrke. Häri kan
jag instämma. Det finns emellertid
också andra omständigheter som kan
komplicera för en diplomathustru att
utöva ett eget yrke.

Hustrun — eller mannen — till en
diplomat vistas ju i anställningjslandet
i sin egenskap av medlem i diplomatens
familj och inte primärt för egen
yrkesverksamhet. Enligt folkrätten åtnjuter
även makan, eller maken, till en
diplomatisk tjänsteman immunitet i anställningslandet,
d. v. s. hon — eller
han — är inte underkastad dess jurisdiktion
eller dess beskattning etc. Bakgrunden
härtill är som bekant den, att
den sändande statens diplomatiska
tjänstemän inte skall riskera att på något
sätt komma i beroendeställning till
vare sig myndigheter eller enskilda i
stationeringslandet. Även om vi själva
inte har något att invända mot att diplomathustrun
utövar ett eget yrke måste
vi räkna med att anställningslandet
kan inta en annan ståndpunkt som vi
måste respektera. Vissa slag av privat
yrkesutövning kan också vara sådana,
att immunitetsfrågorna blir alltför komplicerade.
Andra länder kan helt enkelt
vara restriktiva när det gäller arbets -

Torsdagen den 27 april 1967 Nr 23

underlättande av diplomathustrurs, yrkesutövning utom

Svar på interpellation ang.

lands, m. m.

tillstånd för utländska medborgare, vilket
kan försvåra eller rent av omöjliggöra
egen verksamhet i åtskilliga yrken.

Min egen inställning till att diplomathustrun
utomlands skall få utöva sitt
yrke är klart positiv. Utrikesdepartementet
har också sedan någon tid haft
sin uppmärksamhet riktad på denna
fråga. På initiativ av tjänstemännens
fruar pågår en undersökning syftande
till att kartlägga antalet yrkesarbetande
hustrur inom utrikestjänsten, önskemålen
beträffande den egna yrkesutövningen
utomlands samt de möjligheter
som i praktiken finns till yrkesutövning.
Resultatet av denna undersökning,
som välkomnats av mig, kan bedömas
bli av värde när det gäller att underlätta
för dem, som så önskar, att utöva
ett eget yrke.

Herr Antonsson har vidare frågat
mig, om jag är beredd verka för längre
tjänstgöringsperioder för våra diplomatiska
tjänstemän vid de delegationer
som är särskilt engagerade i förhandlingar
i de internationella handelsfrågorna.

Som framhölls i den år 1962 framlagda
utredningen om utrikesförvaltningen®
organisation och personalbehov
bör man av de diplomatiska tjänstemännen
i första hand kräva en relativt vid
allmänorientering snarare än utpräglade
specialkunskaper. Vid framläggande
för riksdagen av utredningens förslag
till organisatoriska förändringar i utrikesförvaltningen
anslöt jag mig till
denna uppfattning. Den har enligt min
mening alltjämt giltighet.

I en utrikesförvaltning som vår med
dess begränsade personalresurser är det
av vikt att tjänstemännen från början
får en så allsidig utbildning och erfarenhet
som möjligt. I själva verket
består över hälften av våra utlandsmyndigheter
av mindre än tre diplomatiska
tjänstemän, vilket framhäver betydelsen
av att vi har tillgång till tjänstemän
med mångsidig utbildning och

erfarenhet från utrikesförvaltningens
olika verksamhetsområden.

Med de principer som tillämpas inom
utrikesförvaltningen syftar de första
fem årens tjänstgöring därför till att ge
tjänstemännen en så allsidig utbildning
och förtrogenhet med arbetsuppgifterna
som möjligt. Efter denna tid bär de
i regel börjat förvärva specialkunskaper
och erfarenheter vilka vi, för ett
rationellt utnyttjande av våra begränsade
personalresurser, självfallet tar
hänsyn till vid fortsatta placeringar.

De tjänstemän som är verksamma på
det handelspolitiska området vid våra
delegationer eller inom departementet
utgör därvid intet undantag. Som interpellanten
med rätta framhåller krävs
på detta område specialutbildad personal
och en kontinuitet i personalhänseende
för fortlöpande bevakning och
uppföljning av hithörande ofta komplicerade
frågor. Det stora flertalet
tjänstemän som är engagerade i detta
arbete har också mångåriga erfarenheter
från handelspolitiskt arbete i utrikesdepartementet
eller på andra utlandsposter.
Kraven på speciella kvalifikationer
och kontinuitet i personalavseende
framstår självfallet som särskilt
angelägna i fråga om tjänstemän i
chefsställning. I detta avseende kan
nämnas att exempelvis cheferna för våra
tre delegationer i Bryssel, Geneve
och Paris innehaft sina nuvarande befattningar
i närmare fyra år och dessförinnan
under en följd av år tjänstgjort
på handelspolitiskt betydelsefulla
befattningar inom departementet. Vid
den delegation där stora förhandlingar
just nu pågår, dvs. Genévedelegationen,
har också särskilda hänsyn tagits till
behovet av kontinuitet genom att yngre
tjänstemän fått stanna kvar längre än
vad som normalt skulle ha varit fallet.

Av min redogörelse torde framgå, att
de synpunkter som interpellanten framfört
i förevarande sammanhang i praktiken
blivit tillgodosedda.

86 Nr 23 Torsdagen den 27 april 1967

Svar på interpellation ang. underlättande av diplomathustrurs yrkesutövning utomlands,
m. m.

Vidare anförde:

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
hans excellens ministern för utrikes
ärendena för interpellationssvaret. Låt
mig tillfoga att jag också vill tacka för
att svaret är så positivt i väsentliga
stycken.

Våra utomlands stationerade diplomaters
hustrur är antalsmässigt ingen stor
grupp. Deras möjligheter till yrkesverksamhet
kan därför kanske synas vara
ett relativt litet spörsmål, men personligen
har jag inte den uppfattningen.
Det är väl självklart att varje medborgargrupp,
stor eller liten, har rätt att
få sina intressen beaktade. Frågan har
därtill en icke oväsentlig principiell
innebörd.

När vårt land i internationella sammanhang
vill skapa opinion mot kvardröjande
fördomar och konventioner i
fråga om kvinnans sociala status, är det
inte oviktigt hur förhållandena gestaltar
sig i den svenska utlandsrepresentationen,
eftersom utrikesrepresentationen
i så hög grad är vårt ansikte utåt
och återspeglar vårt eget sociala och
kulturella handlingsmönster.

När vi numera här hemma allmänt
accepterar principen om den gifta kvinnans
rätt till förvärvsarbete synes det
mig ligga helt i linje med Sveriges ställning
som modernt föregångsland, att
man så långt möjligt försöker främja
samma princip bland den personal som
representerar Sverige utomlands. Att
aktivt söka hävda kvinnans möjligheter
på arbetsmarknaden även inom den relativt
lilla grupp som hustrurna till våra
utomlands stationerade diplomater utgör
är måhända normgivande i lika
hög grad som våra officiella deklarationer
i internationella sammanhang om
kvinnoarbetets sociala värde.

Jag vill därför, herr talman, med tillfredsställelse
notera att utrikesministern
i interpellationssvaret uttalat att hans

personliga inställning till att diplomathustrun
utomlands skall få utöva sitt
yrke är klart positiv. Jag bedömer det
soin värdefullt att den svenske utrikesministern
offentligt deklarerar denna
principiella uppfattning. Enligt min mening
måste detta uttalande tolkas som
normbildande för utrikesdepartementets
framtida personalpolitik på detta
område.

Det framgår vidare av svaret, att utrikesministern
välkomnar en undersökning
i syfte att kartlägga antalet yrkesarbetande
hustrur inom utrikestjänsten
och de önskemål om yrkesutövning som
kan framkomma samt att utrikesdepartementet
är berett att underlätta för dem
som så önskar att utöva sitt yrke. Allt
detta noterar jag som positivt och som
något av ett löfte för framtiden.

Vad jag nu sagt innebär ingalunda
att jag skulle brista i förståelse för de
svårigheter som ligger i att anställningslandet
kan hysa andra åsikter i detta
spörsmål. Jag är på det klara med att
det kan bli fråga om en svår och finkänslig
avvägning mellan det principiella
syfte som vi här vill främja som
nation och ett samtidigt hänsynstagande
till de traditioner som råder inom de
länder där vår utrikesrepresentation arbetar.
Huvudsaken för mig är dock att
utrikesministern här fastlägger en princip,
som departementet sedan har att
praktiskt söka tillämpa. Jag är övertygad
om att utrikesministerns uttalande
kommer att välkomnas inte minst av
de yngre diplomatfamiljer, bland vilka
det blivit alltmer vanligt att hustrun
har akademisk eller annan dyrbar utbildning
och ekonomiska faktorer gör
yrkesutövningen önskvärd. Det måste
också upplevas som otillfredsställande
av en kvinna med fackutbildning att,
måhända av konventionella skäl, möta
hinder för yrkesutövning och därmed
gå miste om de meriter, de erfarenheter
och inte minst de möjligheter till
fördjupad kännedom om förhållandena

Torsdagen den 27 april 1967 Nr 23

underlättande av diplomathustrurs yrkesutövning utom -

Svar på interpellation ang.

lands, m. m.

.i anställningslandet som ett yrkesarbete
otvivelaktigt erbjuder.

Herr talman! Av praktiska skäl skulle
jag vara tacksam, om utrikesminister
Nilsson ville ytterligare klargöra en formell
fråga, som innefattas i interpellationen
och i svaret. Hans excellens säger
i sitt interpellationssvar att det inte
fordras något särskilt tillstånd från utrikesdepartementet
för att en diplomathustru
skall få utöva yrkesverksamhet.
Om jag är rätt underrättad har emellertid
praxis hittills varit att utrikesdepartementet
har förbehållit sig prövning
i varje särskilt fall och dessutom
förutsatt tillstyrkande från vederbörandes
stationschef. Har praxis ändrats, är
jag naturligtvis enbart tacksam.

Herr talman! Det andra ledet i interpellationen
gällde frågan om längre
tjänstgöringsperioder för de diplomatiska
tjänstemännen vid delegationer
som arbetar med internationella handelsfrågor.
Jag är helt införstådd med
att inom den traditionella utrikesförvaltningen
— om uttrycket tillåts ■—•
tjänstgöringsperiodernas längd och förflyttningarna
mellan olika länder är avvägda
med hänsyn till önskemålet att
tjänstemännen skall kunna tillägna sig
en så allsidig utbildning och vid allmänorientering
som möjligt. Det har
också understrukits i svaret, och jag
delar den åsikten.

Jag ifrågasätter emellertid om denna
synpunkt har samma relevans i fråga
om arbetet inom delegationerna för
EFTA, EEC och OECD. Det är här fråga
om förvaltningar med mycket speciell
inriktning och en långsiktig och invecklad
problematik. Jag tror för min del
att ökad specialisering och möjlighet till
personlig uppföljning av en problematik,
som ofta har en mångårig periodicitet
och samtidigt undergår ständiga
skiftningar, skulle vara önskvärda. Detta
talar för längre tjänstgöringsperioder
än för närvarande.

Jag kan ta ett praktiskt exempel. En

ung diplomat har specialiserat sig på
handelsproblematiken; han har tjänstgjort
en tvåårsperiod vid delegationen
i Geneve eller Bryssel. Jag har då svårt
att förstå att han skulle vinna något
nämnvärt i utbildningshänseende eller
allmänorientering, om han för nästa
tvåårsperiod förflyttas till exempelvis
något litet land i Latinamerika. Däremot
ber jag utrikesministern överväga
om det inte skulle vara av allmänt värde
och tillföra vår utrikesförvaltning på
detta speciella område både ökad allmänorientering
och ökad specialisering,
om omstationeringar och förflyttningar
så långt som möjligt kunde ske mellan
de olika delegationerna vid EFTA, EEC
och OECD. Då finge vederbörande tillfälle
att arbeta med tämligen artskilda
problem men ändå inom det speciella
område som handelspolitiken utgör. Om
sådana omstationeringar ur andra synpunkter
är praktiskt möjliga att genomföra
— vilket jag inte kan bedöma —
tror jag att detta skulle vara en riktig
huvudtanke.

Med det anförda ber jag att få upprepa
mitt tack till hans excellens ministern
för utrikes ärendena för det
lämnade svaret.

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON:

Herr talman! Beträffande den första
frågan som framställdes av herr Antonsson
om en påstådd praxis, som nu
skulle tillämpas i utrikesdepartementet
och som bl. a. skulle innebära att man
inhämtade tillstånd, yttranden osv. av
den som är chef på stationeringsorten,
kan jag bara säga, att en sådan praxis
numera icke tillämpas inom utrikesdepartementet.
Det är möjligt att den tidigare
har tillämpats, men nu går det i
varje fall inte till på det sättet.

Beträffande längre tjänstgöringsperioder,
särskilt vid våra delegationer vid
EFTA, EEC och OECD som herr Antonsson
nämnde, kan kanske den en -

88 Nr 23 Torsdagen den 27 april 1967

Svar på interpellation ang. underlättande av diplomalhustrurs yrkesutövning utomlands,
m. m.

skilde person, som i lägre grad tjänstgör
på någon av de berörda orterna,
tycka att han är väl lämpad för sådana
uppgifter i all evighet. Men det är inte
säkert att man inom utrikesförvaltningens
ledning liar samma uppfattning
om vederbörande. Han kanske avses
skola fortsätta att specialisera sig på
detta område, och i så fall försöker
man naturligtvis att använda sig av den
metod som herr Antonsson talade om.
Men det kan också hända att man kommer
till slutsatsen, att denne man måste
skaffa sig en allsidig utbildning, emedan
han inte bör fortsätta inom speciellt
detta område. I så fall kan det vara riktigt
att placera honom i ett litet land
utanför Europa —• i Latinamerika eller
annorstädes.

Det är inte alltid den enskildes omdöme
som är riktigt —• det kan t. o. m.
hända att han överskattar sig själv. Det
får därför ankomma på utrikesledningen
att som alla andra välskötta företag
placera vederbörande just på den
plats där man tror att man kan få
största nyttan av hans insatser. Det är,
med andra ord, en rent praktisk fråga,
där man inte kan gå efter vissa hårt
bundna principer utan där man får laga
efter läglighet och handia på det sätt
som i första hand tjänar den svenska
utrikesförvaltningens verksamhet utomlands.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Jag delar helt utrikesministerns
bedömning, att om det vid
en förflyttning står klart för stationschefen
att vederbörande inte är lämpad
för fortsatt tjänst inom sitt speciella
område, i detta fall handelsområdet, är
det självfallet att en förflyttning är
motiverad. Då får vederbörande söka
sig in på ett annat område och skaffa
sig erfarenheter där.

Men i regel har han ju bakom sig en
tvåårig anställning, under vilken han
har vunnit erfarenheter, och då bör väl

också hans chef ha hunnit skaffa sig
en uppfattning om hans kvalifikationer.
Det är de kriterierna, alltså hans intresseinriktning,
fallenhet för och kunnighet
inom ett speciellt område o. s. v., som
jag menar skall vara avgörande och värderas
innan en eventuell förflyttning
företas.

Om vi nu exempelvis under den närmaste
framtiden tar upp förhandlingar
i någon form rörande anslutning till
EEC, så är det ytterligt angeläget att vi
har arbetskraft som är väl orienterad
och detalj kunnig på detta område -—
och det vill jag gärna understryka att
vi har. Det är också bland annat av det
skälet som jag har tillåtit mig uttala
önskemålet om något längre anställningsperioder
och att vi bör försöka
göra förflyttningarna mellan handelsdelegationerna,
som ju ändå står varandra
relativt nära när det gäller arbetsuppgifter.

Till min första fråga, alltså om tillstånd
för en diplomatfru att ägna sig
åt yrkesarbete, har jag hämtat uppgifterna
ur en skrivelse, som jag här har
i min hand. Den kommer från kungl.
utrikesdepartementet och är ställd till
Utrikesförvaltningens tjänstemannaförening
i Stockholm samt är daterad den
17 december 1965. Där står det ordagrant:
»Endast i ett relativt fåtal stater,
förträdesvis u-länder, förefaller det
vara accepterat att de utländska diplomaternas
hustrur ägnar sig åt vissa yrken.
Departementet måste därför förbehålla
sig en prövning in casu, och
ett positivt ställningstagande kommer
att förutsätta vederbörande stationschefs
tillstyrkan.»

Man förbehåller sig alltså en prövning
i varje särskilt fall samt stationschefens
tillstyrkan. Detta har jag tolkat
så att det närmast är fråga om ett
medgivande från departementet.

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON:

Torsdagen den 27 april 1967 Nr 23

Svar på interpellation ang. villkoren för erhållande av lokaliseringspolitiskt stöd

Herr talman! Här är det inte fråga
om en tillståndsplikt, utan om en anmälningsplikt,
där man har att anmäla
till vederbörande att hustrun har för
avsikt att ta en yrkesanställning. Detta
gör man bland annat därför att det
kan ha en viss betydelse ur lönesynpunkt.
Riksdagen har nämligen tidigare
beslutat om en eventuell lönereduktion
för sådan utrikestjänsteman. Jag
vill nämna att en sådan reduktion hittills
aldrig har tillämpats inom utrikesförvaltningen.
Frågan är föremål för utredning
inom utrikesdepartementets lönenänmd
huruvida så skall ske. Detta
säger jag bara som en förklaring till vad
som har ägt rum under 1965.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Vi skall väl inte ha någon
långvarig polemik i denna fråga.
Men som jag uppfattar saken är det en
väsentlig skillnad mellan anmälningsplikt
och den ordning som skisseras i
utrikesdepartementets skrivelse till
tjänstemannaföreningen, ur vilken jag
citerade, och där det heter att departementet
förbehåller sig en prövning
in casu — alltså i varje särskilt fall —
»och ett positivt ställningstagande kommer
att förutsätta vederbörande stationschefs
tillstyrkan». Att anmälningsplikten
finnsi är jag medveten om. Hustruns
yrkesarbete påverkar ju löneförmånerna
åtminstone formellt — men
det är en helt annan sak än prövning
och tillstånd.

Härmed var överläggningen slutad.

§9

Svar på interpellation ang. villkoren för
erhållande av lokaliseringspolitiskt stöd

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustafsson i Skellefteå
har frågat mig om jag med ut -

gångspunkt i ärendet rörande lokaliseringstöd
åt AB Bröderna Nyström i
Mjödvattnet vill redogöra för de krav
som enligt min mening efter nu vunna
erfarenheter bör ställas på lokaliseringsorten
för att stöd skall beviljas.

Först vill jag då nämna att under den
tid som den lokaliseringspolitiska försöksverksamheten
pågått fram till den
31 mars 1967 har stöd beviljats 250 företag.
Stödet uppgår till sammanlagt
383 miljoner kronor varav 88 miljoner
i bidrag och 295 miljoner kronor i lån.

Av de företag som fått stöd ligger 237
i norra stödområdet, och dessa har beviljats
301 miljoner kronor i lokaliseringsstöd.
Till de 13 företag, som ligger
utanför stödområdet, har beviljats
82 miljoner kronor i stöd. Av stödföretagen
i norra stödområdet utgörs nio
av turistanläggningar, som beviljats sammanlagt
6,3 miljoner kronor i form av
lån. Antalet industriföretag inom stödområdet
som beviljats stöd är alltså
228, och stödet till dessa uppgår till
295 miljoner kronor.

Vad så beträffar de orter där stödåtgärder
vidtagits kan nämnas att det
finns 72 kommunblock inom norra
stödområdet och att lokaliseringsstöd
gått till företag inom 64 av dessa block.
Stödet fördelar sig på 111 olika orter,
av vilka 52 är kommunblockcentra. Ungefär
två tredjedelar av företagen och
av stödet hänför sig till dessa centralorter
eller dessa förortsområden. Det
är alltså 59 andra orter än kommunblockcentra
som berörs av beviljat lokaliseringsstöd
och på dessa faller omkring
en tredjedel av det totala stödet,
Av de sistnämnda orterna ligger 18 på
större avstånd än 3 mil från blockcentrum
men till dem har gått endast åtta
procent av det beviljade stödet.

Det bör också noteras att huvudparten
av lokaliseringsstödet gått till befintliga
företag som avser att bygga ut
sin verksamhet. Endast 25 av de 228
företagen är nyetablerade inom stödområdet.
Av dessa ligger sju i orter

90 Nr 23 Torsdagen den 27 april 1967

Svar på interpellation ang. villkoren för erhållande av lokaliseringspolitiskt stöd

med över 10 000 invånare, sju i orter
med 3 000—10 000 invånare, sju i orter
med 500—3 000 invånare och fyra i orter
med under 500 invånare.

Jag har inte funnit anledning att ändra
den inställning jag gav uttryck för i
princippropositionen hösten 1964 beträffande
valet av stödorter, nämligen
att man måste vara försiktig med att
centralt ange preciserade riktlinjer. I
första hand är det ju vederbörande företag
som har ansvaret för valet av lokaliseringsort.
Vad lokaliseringsorganen
har att pröva är om lokaliseringen
är så angelägen från samhällelig synpunkt
att statligt stöd bör utgå för att
göra lokaliseringen möjlig. Lokaliserings
organen har därvid att beakta inte
bara de företagsekonomiska förutsättningarna
utan också de sociala skälen
samt de samhällskostnader som kan
väntas uppkomma vid det ena eller det
andra lokaliseringsalternativet. Det är
naturligt att man vid dessa avvägningar
kan komma till olika resultat beroende
bl. a. på om det gäller nylokalisering
eller utvidgning av ett på orten redan
etablerat företag. Bedömningen kan
också påverkas av de nya investeringarnas
storlek i förhållande till de på
orten redan nedlagda kostnaderna i enskilda
och samhälleliga investeringar.

Även om det generellt sett förhåller
sig så att risken för felinvestering minskar
ju större den ort är till vilken lokaliseringen
sker, så torde den lämnade
redogörelsen visa att en betydande del
av stödet gått även till mindre orter.
Vid bedömningen av en orts lämplighet
som lokaliseringsort torde ortens läge
i regionen och den tillgång på service
av olika slag som hela regionen erbjuder
vara av större betydelse än ortens
invånarantal i och för sig. Detta innebär
inte att alla orter inom visst avstånd
från regioncentrum är lämpliga
lokaliseringsorter. I det avseendet måste
hänsyn också tas till kommunens utbyggnadsplaner
och lämpligheten i övrigt
från samhällsplaneringssynpunkt

av ökad satsning på orten. Den problematiken
lär inte kunna lösas genom
generella regler och det skulle knappast
heller vara önskvärt med en sådan
ordning. Bedömningen av lokaliseringsärendena
från allmän planeringssynpunkt
är i första hand en uppgift
för de regionala lokaliseringsorganen.
I det hänseendet vill jag erinra
om att bankoutskottet förklarade sig
finna de synpunkter befogade som
framförts i en motion av bl. a. herr
Gustafsson, innebärande att länets planeringsråd
bör ges stort inflytande när
det gäller att fastställa de geografiska
riktlinjerna för företagslokalisering med
samhällets stöd.

Vidare anförde:

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret.

Om jag skall börja där statsrådet slutade,
vill jag säga att det är alldeles
riktigt att jag varit med om att väcka
en motion, där vi sade att planeringsrådens
uppfattning borde tillmätas stor
betydelse när det gäller att avgöra lokaliseringsärendena.
Vi tänkte då att
planeringsråden har dels lokalkännedom,
dels i många fall personkännedom.
Jag vill understryka att jag fortfarande
anser att planeringsrådens uppfattning
bör tillmätas stor betydelse. Men jag
vill inte medge att det skall vara en regel
alldeles utan undantag.

Vi har nu några års erfarenhet av
lokaliseringspolitiken, och jag tänkte
att det borde vara möjligt för statsrådet
att något närmare utveckla vilka principer
som han anser böra vara vägledande
när det gäller att avgöra om en
ort skall godkännas eller inte med hänsyn
till de erfarenheter som vunnits
under tiden.

I hopp att få något mer konkreta
besked föreslog jag att statsrådet som utgångspunkt
skulle ta det omdiskuterade
och kända ärendet, nämligen ansökan

Torsdagen den 27 april 1967 Nr 23

Svar på interpellation ang. villkoren för erhållande av lokaliseringspolitiskt stöd

om lokaliseringsstöd från AB Bröderna
Nyström i Mjödvattnet. Detta har statsrådet
emellertid sorgfälligt undvikit,
och resultatet blev ett svar som egentligen
säger bra litet om statsrådets syn
på de problem jag antydde i interpellationen.

Det finns emellertid några meningar i
svaret som det kan vara anledning att
kommentera. Statsrådet säger: »I första
hand är det ju vederbörande företag
som har ansvaret för valet av lokaliseringsort.
» Ja, det är väl så. Det är inte
någonting nytt, men jag tycker det
är bra att det har upprepats.

I nästa mening säger statsrådet: »Vad
lokaliseringsorganen har att pröva är
om lokaliseringen är så angelägen från
samhällelig synpunkt att statligt stöd
bör utgå för att göra lokaliseringen
möjlig.» Det är ett påstående som är
något svårare att förstå. Det beslut som
riksdagen fattat om lokaliseringsstöd
innebar, såvitt jag förstår, att riksdagen
ansåg att ökad företagsamhet i
stödområdet är ur samhällets synpunkt
angelägen. Det var ju den uppfattningen
som låg bakom hela förslaget till lokaliseringsstöd.
Det kan alltså i och
med detta riksdagsbeslut anses fastslaget
att företagslokalisering inom området är
angelägen. Därför är det väl närmast
lokaliseringsorganens uppgift i ifrågagavarande
lokaliseringsort att ta ställning
till frågan, om den ort företagaren
själv föreslår är olämplig eller inte.
Det är en formulering som, såvitt
jag förstår, innebär en något mindre
restriktiv prövning än den formulering
statsrådet använder i svaret.

Statsrådet säger också: »Det är naturligt
att man vid dessa avvägningar
kan komma till olika resultat beroende
bl. a. på om det gäller nylokalisering
eller utvidgning av ett på orten redan
etablerat företag.» Det är försiktigt uttryckt
men kan inte gärna innebära
någonting annat än att bedömningen
bör vara välvilligare om det gäller ett
företag som redan finns på orten. Man

tycker då också framför allt att företagarens
egen bedömning i ett sådant fall
bör tillmätas stor betydelse. Han har ju
redan erfarenhet av hur det är att
driva ett företag på orten i fråga.

Statsrådet säger sedan: »Vid bedömningen
av en orts lämplighet som lokaliseringsort
torde ortens läge i regionen
och den tillgång på service av olika
slag som hela regionen erbjuder vara
av större betydelse än ortens invånarantal
i och för sig.» Det kan jag instämma
i. Jag skall också be att med instämmande
få citera ett annat uttalande,
som statsrådet Johansson gjorde i
första kammaren 1964 när lokaliseringspolitiken
diskuterades. Han sade bl. a.
följande: »Jag har tidigare talat om
Skellefteåregionen och örnsköldsvikregionen
som expansiva industriregioner,
där det emellertid blir en spridning av
företagsamheten inom regionen. Där
spelar avstånd på 3 å 4 mil inte någon
avgörande roll för en lokalisering av
också mycket stora företag. Det beror
på att man inom regionen har tillgång
till den samhällsservice, som människorna
i dag efterfrågar.»

Om man skulle bedöma fallet Mjödvattnet
och utgå från de två uttalanden
av statsrådet som jag nu citerat, skulle
det väl genast stå klart att avståndet
till tätortsservicen inte är så stort att
det ger skäl för avslag. Det är tre mil
till Skellefteå stad och två mil till tätorten
i Burträsk, vilket håller sig mycket
väl inom den marginal som statsrådet
angav i sitt nyss citerade yttrande.
Lika klart förefaller det att vara att
avslag inte kan motiveras med att invånarantalet
är för obetydligt; det framgår
av statsrådets uttalande i dagens
svar.

Fallet Mjödvattnet är enligt min mening
ett gott exempel på lokaliseringsärenden,
till vilka man har full anledning
att ställa sig kallsinnig om det är
fråga om en nylokalisering. Förhållandet
ter sig emellertid avsevärt annorlunda
när det gäller en ganska försik -

92 Nr 23 Torsdagen den 27 april 1967

Svar på interpellation ang. villkoren för erhållande av iokaliseringspolitiskt stöd

tig utbyggnad av ett redan existerande
företag. Som jag nyss har påpekat har
företagaren redan erfarenhet av hur
det är att driva företag på orten. Han
ger sig inte in i någonting osäkert som
han inte känner till. Han har vidare
en fast arbetarstam, som bor i närheten
eller i kringliggande byar. Det dröjer
också väsentligt längre innan det blir
fråga om mera omfattande investeringar
i bostäder om företaget är kvar på
sin gamla ort än om det flyttar in till
centralorten. Vid en förflyttning blir
det säkerligen också svårare att behålla
den hittillsvarande arbetarstammen.

Det är rimligt att man ställer frågan:
Vad kan ett bifall till en ansökan av
detta slag — jag talar om Mjödvattnet
bara som ett exempel -— innebära för
risker? Det är klart att företag ibland
tvingas att nedlägga driften, och det
kan inträffa även i ett sådant fall. Detta
behöver emellertid inte nödvändigtvis
betyda att lokalerna inte kommer
till användning. Det har visat sig att
förekomsten av inflyttningsfärdiga lokaler
har haft en mycket stor dragningskraft
när det gäller lokalisering. Vi har
flera exempel i skellefteåområdet på att
nedlagda mejerier har varit avgörande
för val av lokaliseringsort.

Men om inte något nytt företag övertar
lokalen, vad händer då? Det har
sagts att de bostäder som eventuellt
kommer att uppföras i så fall blir värdelösa.
Detta påstående kan man sätta
ett frågetecken för. Det är — som jag
nyss har nämnt — endast tre mil till
en expansiv centralort. Att pendla tre
mil är egentligen ingenting märkvärdigt.
Vägen är bra, det förekommer inga
bilköer och det finns knappast några
sträckor med fartbegränsning. Det kan
för all del invändas att de flesta människor
inte vill ha så lång väg till arbetet,
och det är väl riktigt, men det behövs
bara att tillräckligt många vill det
för att bostäderna skall efterfrågas och
för att det inte skall bli någon förlust.
Det är ju fråga om en vacker plats, och

jag är ganska säker på att bostäderna
skulle finna köpare.

Jag har uppehållit mig rätt länge vid
fallet Mjödvattnet därför att jag tycker
att en debatt om hur en lokaliseringsort
skulle ligga i förhållande till tätortsservice
— det är ju detta problem
jag tar upp — får ett konkretare och
fastare innehåll, om man har ett verkligt
fall som exempel. Jag vill inte alls
yttra mig om andra förhållanden som
har kunnat inverka på bedömningen i
detta fall. Vad vi nu diskuterar är om
orter med ungefär samma läge och
storlek som Mjödvattnet kan godtas när
det gäller att bygga ut ett redan befintligt
företag. För min del vill jag svara
ja på den frågan, och det skulle vara
av stort intresse att höra ett svar även
från statsrådet.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Företagen får bedömas
från fall till fall. Deras möjligheter, vilka
produkter de tillverkar, om det är
egna uppfinningar, egna produkter, legoarbeten,
vilken omfattning de har, deras
framtidsutsikter — alla sådana faktorer
påverkar bedömningen när man
slutgiltigt tar ställning. Jag är därför
inte beredd att generellt säga att »så
här kommer vi att göra».

Vi har ju en lokaliseringspolitik som.
försöksverksamhet under en femårsperiod.
Avsikten därmed är att vi skall
få erfarenheter. Redan nu har vi naturligtvis
vunnit en del erfarenheter som
är utomordentligt värdefulla. Vi försöker
också följa det spontana utvecklingsmönstret:
hur utvecklar sig vår industri,
hur bedömer de företag, som vi
får kontakt med, lokaliseringsorterna?
Förutsättningarna för en lokalisering är
också utomordentligt viktiga. Jag har
vid åtskilliga tillfällen sagt, även i denna
kammare, att vi uppenbarligen får
ökande industriregioner även i Norrland,
och i det sammanhanget hade jag
anledning att — som herr Gustafsson

Torsdagen den 27 april 1967 Nr 23

villkoren för erhållande av lokaliseringspolitiskt stöd

Svar på interpellation ang.

i Skellefteå har erinrat om — uttala
mig om såväl skellefteå- som örnsköldsviksregionen.
Jag har fortfarande den
uppfattningen att vi kring dessa centra
har en utomordentligt intressant och
värdefull regionutveckling. Att man kan
ha företag lokaliserade på ett avstånd
av 2, 3 eller 4 mil från ett sådant centrum
finner jag fortfarande riktigt och
rimligt.

Detta förändrar inte min uppfattning
i det fall som har åberopats. Man måste
bedöma vad som kommer att krävas —
om det blir en lokalisering — i fråga
om utbyggnad av vad jag vill beteckna
som närservice. Yi kan satsa på ett
företag i t. ex. Byske. Där har man en
utmärkt närservice. Den huvudsakliga
servicen i form av lasarett, läroverk,
varuhus osv. har man i Skellefteå. Men
det vore felaktigt att bortse från vad
själva närservicen betyder. Skall man
bygga ut ett företag som så småningom
för med sig en utbyggnad av samhället
och därmed en utbyggnad av närservicen?
Det är också en fråga som måste
bedömas.

Våra erfarenheter säger oss också att
de svårigheter som uppstår i skilda delar
av landet har samband med bristen
på differentierat näringsliv, dvs. ensidigheten
i vårt näringslivs utveckling
i vissa områden. Vi kan åberopa exemplen
från skogsindustriutvecklingen i vissa
delar av vårt land — eller från
varvsrörelsen, för att inte undvika att
ta det mest aktuella exemplet, där vi
kan ställas inför en råd olika problem.
Vi har t. ex. frågan om sysselsättningsmöjligheterna
för kvinnlig arbetskraft.
I områden med brist på differentierat
näringsliv uppstår de största svårigheterna
att erbjuda exempelvis kvinnlig
arbetskraft möjligheter till förvärvsarbete.

Allt detta talar för att vi bör eftersträva
att inom regionen åstadkomma
ett mera differentierat näringsliv och så
långt som möjligt undvika en alltför ensidig
näringslivssammansättning. Detta
gäller både regioner och enskilda orter.

Här har åberopats ett speciellt fall,
som vi nu behandlar. Låt mig då säga
att vi också har erbjudit företaget lokaliseringsstöd
vid en lokalisering i
Burträsk. Vår bedömning har nämligen
varit och är alltjämt att i denna större
tätortsbildning finns den närhetsservice
som människor efterfrågar och som
alltså inte behöver byggas upp eller förnyas.
Vi har från vår sida inte ställt
anspråk på att företaget skulle flyttas
till huvudorten. Vi kunde lika väl tänka
oss en lokalisering med stöd på en
ort som ligger längre bort från själva
huvudorten men inom regionen och i
en mindre tätortsbildning, där det ändå
finns vissa betydelsefulla tillgångar.

Vi förde de förhandlingarna trots att
planeringsrådet och arbetsmarknadsstyrelsen
hade sagt nej. De beredande organen
hade sagt nej till lokaliseringen,
det känner säkerligen herr Gustafsson
i Skellefteå till, men vi ville undersöka
alla möjligheter att hjälpa fram företaget.
Detta lyckades tyvärr inte, och
jag vet inte nu hurudan den fortsatta
utvecklingen har blivit.

Men här är det inte de enskilda fallen
vi ägnar oss åt. Vi kan givetvis dra
vissa slutsatser också av behandlingen
av det enskilda fallet med hänsyn till
hur vi mera principiellt ser på dessa
ting. Och den ledning vi kan få av
detta fall är att vi alltjämt är intresserade
av lokalisering inom den regionen.
Avståndet från en huvudort har inte
avgörande betydelse. Men det som jag
vill beteckna som närhetsservice tillmäter
vi också betydelse. Likaså tar vi
hänsyn till vilka möjligheter som finns
att i framtiden använda de lokaliteter
vi givit bidrag till, om ett företag inte
skulle lyckas.

Det finns all anledning att försöka
bedriva lokaliseringspolitiken med öppenhet,
alltså att inte låsa den till vissa
fasta principer. Gör vi det, så får vi
också tillfälle att föra en diskussion
utifrån de enskilda fallen. Men ingenting
i utvecklingsbilden har förändrats
sedan 1964 fram till i dag. Och utveck -

Nr 23

Torsdagen den 27 april 19C7

Svar på interpellation ang. arbetslösheten

lingen är den att det sker en koncentration
av företag. Sammanläggning sker
till större och mera bärkraftiga enheter,
och vi får också ett efter hand växande
behov av differentiering inom de regioner
som vi är beredda att satsa på.

Vi har sett planeringsfrågorna för
framtiden ur dessa allmänna utgångspunkter,
och vi tillmäter dem den allra
största betydelse. Herr Gustafsson i
Skellefteå är också ense med mig om
att planeringsråden har stor betydelse.
Efter vad jag förstår kommer de också
att få en växande betydelse i framtiden.
Men planeringsråden kan inte handla
utan en samtidig planering i regionerna
som går längre och omfattar en allmän
investeringsplanering i våra kommuner,
sammanställda i regionala planeringsplaner
som sedan sammanställes
i riksplaner. Där kan vi se hur utvecklingen
kommer att gå i skilda områden
och där kan vi påverka näringslivets
lokalisering men också uppbyggnaden
av den så nödvändiga servicen inom
områden som vi tror på.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Statsrådet förde in frågan
om närhetsservice. Självfallet har
denna stor betydelse — det är bara det
att om man ställer mycket stora krav
på närhetsservicen blir uttalandet att
det kan få vara tre eller fyra mil till
centralorten ganska värdelöst.

Vad beträffar den närhetsservice som
kan behövas i det aktuella fallet, så är
det klart att handelsbutik bör finnas
och att skolgången bör ordnas. De anställda
var emellertid, såvitt jag förstår,
fullt nöjda med den närhetsservice som
fanns, och kommunen — som ändå har
ansvaret för den sortens service — var
ju angelägen om att företaget skulle få
stöd.

Statsrådet säger att företaget erbjöds
att få flytta till Burträsk. Detta betyder
alltså att företaget kunde godtas för
lokaliseringsstöd ur andra synpunkter
än förläggningsorten —- det får väl an -

bland ingenjörer

ses fastslaget. Förläggningsorten var
alltså hindret.

Vi har ju nyss varit helt eniga om
att företagarens egen bedömning skall
spela stor roll. I detta fall är företagaren
— jag har haft diskussioner med
honom — fullt på det klara med att det
för hans vidkommande är en fördel att
få vara kvar på orten, framför allt därför
att han då kan vara säker på att få
behålla den arbetarstam han har och
som han är angelägen att ha kvar.
Flyttar han företaget till Burträsk får
han väl behålla en del av de anställda,
men det är ingalunda säkert att alla
stannar i företaget.

Detta var alltså företagarens bedömning.
Och jag tycker att just i ett sådant
här fall, där vederbörande drivit
företaget i flera år och har erfarenhet
av verksamheten, bör företagarens egen
bedömning tillmätas mycket stor betydelse.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på interpellation ang. arbetslösheten
bland ingenjörer

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Wennerfors har
frågat dels om jag kan upplysa kammaren
om hur många personer med teknisk
utbildning som går arbetslösa, dels
vilka åtgärder som planeras för att lösa
de problem som drabbat ingenjörskåren,
dels ock om jag vill medverka till
att det upprättas ett nytt statistiskt
utgångsmaterial som kan underlätta
prognosverksamheten rörande personalbehoven
inom den tekniska sektorn.

Den nedgång i efterfrågan på arbetskraft
som skedde under år 1966 avsåg
främst arbetskraft utan yrkesutbildning.
Efterfrågan sjönk emellertid också på
yrkesutbildad arbetskraft, även sådan

Torsdagen den 27 april 1967

Nr 23

Svar på interpellation ang. arbetslösheten bland ingenjörer

med mer omfattande yrkesutbildning.
En följd av denna utveckling har blivit
en efter hand ökad tillgång på vissa
yrkeskategorier som det under en följd
av år rått stor brist på.

Under hösten 1966 undersökte statistiska
centralbyråns prognosinstitut
arbetsmarknadsläget för ett antal personalgrupper
med mer omfattande yrkesutbildning.
Undersökningen visade
för flera av de undersökta grupperna
en förbättrad tillgång på arbetssökande
jämfört med hösten 1965. Beträffande
nyexaminerade ingenjörer konstaterades
en klar förändring i denna riktning.
Förändringen var störst i fråga om
institutsingenjörer, något mindre i fråga
om gymnasieingenjörer; minst var den
i fråga om civilingenjörer. Tendenserna
var likartade för samtliga facklinjer.
Jag vill framhålla att prognosinstitutets
undersökning visade ökad tillgång
på sökande även i fråga om andra
personalgrupper såsom gymnasieekonomer,
vissa naturvetare och flera grupper
med utbildning för arbete inom
jord- och skogsbruk. Någon senare undersökning
av detta slag har inte gjorts,
men med det arbetsmarknadsläge vi haft
de senaste månaderna kan man anta att
den under hösten 1966 iakttagna förändringen
i viss utsträckning har förstärkts.

Den konstaterade ökningen av antalet
arbetssökande ingenjörer sammanhänger
naturligtvis inte bara med den
dämpning i konjunkturen som har inträffat.
Anledningen är också utbyggnaden
av den tekniska utbildningen under
1960-talet. Ett uttryck härför är att
antalet förvärvsarbetande ingenjörer på
arbetsmarknaden mellan åren 1960 och
1965 ökat från 80 000 till 110 000 eller
med 30 000.

Arbetsmarknadsstyrelsen har upplyst
att det i mitten av februari i år fanns
679 personer med teknisk utbildning
anmälda som arbetslösa vid arbetsförmedlingarna.
Av dessa hörde på grund
av utbildningens inriktning eller tidi -

gare arbete 277 hemma inom byggnadsoch
anläggningsverksamheten och 200
inom den mekaniska verkstadsindustrin.
I mitten av mars var hela antalet arbetslösa
med teknisk utbildning 653.
Från aprilräkningen av de arbetslösa
föreligger ännu inte några uppgifter. De
siffror jag här har nämnt innefattar
också en del grupper med lägre teknisk
utbildning. Om man jämför med förhållandena
inom andra yrkeskategorier
kan arbetslösheten bland de i interpellationen
berörda grupperna betecknas
som låg. På grund av arbetsmarknadsläget
har en del ingenjörer och tekniker
temporärt tagit lärarvikariat och andra
anställningar som utbildningen inte direkt
varit inriktad på. Härigenom har
bristen på arbetskraft minskat inom
dessa sektorer.

För att underlätta arbetsplaceringen
av arbetslösa ingenjörer, främst nyexaminerade
sådana, har arbetsmarknadsverket
i samarbete med bl. a. skolöverstyrelsen
under de senaste månaderna
satt i gång påbyggnadskurser av olika
slag. Sålunda har anordnats kurser i
produktionsteknik, anläggningsteknik,
husbyggnadsteknik, betongteknik, allmän
konstruktionsteknik och arbetsstudieteknik.
Kurstiderna varierar. För
närvarande deltar 470 personer i sådana
kurser. Jämsides härmed har de arbetsförmedlande
åtgärderna intensifierats.
Särskild arbetsmarknadsinformation
har under första kvartalet i år tillhandahållits
de utryckande värnpliktiga.
Sådan information har i början av
denna månad även riktats till de grupper
som i vår examineras från olika
tekniska skolor. Liknande information
ges för övrigt också andra utbildningsgrupper.

Utgångsmaterialet för prognosverksamheten
rörande personalbehoven inom
den tekniska sektorn utgörs av 1960
års folkräkning. Däri finns uppgifter
om ålder, kön, yrke, utbildning och näringsgren.
Motsvarande uppgifter kommer
enligt nuvarande planer att inhäm -

Nr 23

Torsdagen den 27 april 1967

Svar på interpellation ang. arbetslösheten bland ingenjörer

tas också i samband med 1970 års folkräkning.

Frågan om det mer långsiktiga behovet
av ingenjörer är av stort intresse
för såväl utbildnings- som arbetsmarknadsmyndigheter.
Frågan intresserar givetvis
också den som överväger att utbilda
sig för ingenjörsyrket. Det är därför
angeläget att detta långsiktiga behov
snarast möjligt närmare analyseras
och belyses. Arbetet härmed pågår redan
inom prognosinstitutet; bl. a. gjordes
sommaren 1966 en intervjuundersökning
med ledande personal inom ett
40-tal företag. Undersökningen hade
närmast karaktär av provundersökning
avsedd att kartlägga de problem som
möter vid ett försök att belysa ingenjörernas
arbetsmarknad. Avsikten är att
intervjuundersökningen skall följas av
en undersökning som syftar till att för
relevanta arbetsområden kartlägga arbetsuppgifternas
art och däremot svarande
utbildningskrav. En sådan undersökning
är emellertid både komplicerad
och tidskrävande.

Vidare anförde:

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Jag ber först att få
tacka inrikesministern för svaret på
min interpellation.

Det är frestande att inleda med att
ge en ledarskribent i ett nummer från
förra året av Teknisk Tidskrift en liten
vänlig replik. Ledarartikeln andas
litet surhet över politikernas relativt
ringa intresse för teknikerna, för de
tekniska problemen och för teknikens
roll i samhället. Ledarskribenten ansåg
t. o. m. att vi ägnade oss mer åt trivialiteter
av typen mellanöl än åt de s. k.
stora frågorna. Denna lilla interpellationsdebatt
kan kanske i någon mån
tillfredsställa åtminstone den här ledarskribenten
när vi försöker penetrera
de personliga problem som en tekniker
i dag kan uppleva.

Inrikesministerns svar är så till vida

tillfredsställande att jag på de flesta
punkter finner instämmanden. Dock
tolkar jag svaret så att inrikesministern
inte vill göra så stor sak av den aktuella
teknikerarbetslösheten. Jag kan naturligtvis
förstå om han vill se situationen
så positiv som möjligt. Men det går kanske
något långt när han, särskilt i början,
försöker skriva så positivt att formuleringen
blir något kryptisk: »Undersökningen
visade för flera av de undersökta
grupperna en förbättrad tillgång
på arbetssökande jämfört med hösten
1965.» Här har han alltså försökt
vara så positiv att verkan nästan har
blivit den motsatta. Också i de följande
meningarna ser jag mellan raderna
att man har försökt skriva så positivt
att det nästan är svårt att tolka vad som
egentligen menas. Men det är ju småsaker
i den stora frågan.

Det är kanske riktigt att teknikerarbetslösheten
är tillfällig. I diskussionen
om orsakerna har man nämnt att den
skulle bero på en konjunktursvacka, på
strukturrationaliseringen och på att företagen
avvaktar dels när det gäller investeringar
— vissa investeringar är de
tvingade att inställa på grund av den
25-procentiga investeringsavgiften, men
detta förhållande skall jag inte närmare
gå in på — dels när det gäller rekrytering.
»Anställningsstopp» är ett uttryck
som vi i dag dess värre ofta möter; alldeles
särskilt ofta har vi mött det efter
förra årets avtalsrörelse.

Hela frågan har emellertid ett vidare
perspektiv. Vilket är det långsiktiga
behovet? Genom de beslut som fattats
under de senaste åren kommer antalet
utbildade tekniker att öka avsevärt. Det
kan bl. a. nämnas att antalet yrkesverksamma
väg- och vattenbyggare — d.v. s.
högskoleingenjörer — i dag är 3 700.
År 1975 är de 5 400 enligt prognoserna.
Dessa vågar t. o. m. uttala sig om år
2 000, då antalet skulle vara 13 000. Antalet
arkitekter är i dag 1 600, år 1975
beräknas de vara 2 500 och — fortfarande
enligt prognoserna — omkring

Torsdagen den 27 april 1967

Nr 23

Svar på interpellation ang. arbetslösheten bland ingenjörer

sekelskiftet 7 000. Antalet tekniker på
alla nivåer ökar med mycket stora tal,
och det sias om att vi år 1980 har ett
totalt antal ingenjörer av cirka 350 000,
av vilka 250 000 är fackskoleingenjörer.

Här är det alltså fråga om mycket
stora investeringar av samhället och
den enskilde. Med tanke på dessa stora
investeringar finns det alla skäl att ägna
problemet största uppmärksamhet. Lösningen
på längre sikt kan inte vara omskolning.
Det är vad vi försöker med i
diag, men vi kan inte tänka oss att i
längden klara denna fråga på det sättet.
Det vore än mindre lyckligt om allt
fler tekniker skulle rådas att söka sig
utomlands; enligt en notis i Svenska
Dagbladet i dag rekommenderas de 200
högskoleingenjörer som examineras i
vår och är utan arbete att göra så eller
studera vidare. Det är kanske ett litet
tvivelaktigt råd på längre sikt.

Här gäller det framför allt att ompröva
utbildiningsexpansionen men naturligtvis
också att satsa på yrkes- och
studievägledningen. Vi måste vidare tillgodogöra
oss alla de välutbildade tekniker
som vi ändå får. Det krävs då att
vi skapar förutsättningar för vår industri
och vårt övriga näringsliv att utvecklas
på ett sunt sätt. Jag skulle förmoda
att inrikesministern och jag skulle
kunna bil rätt oense om medlen, men
jag vill ändå framhålla att här gäller
det att skapa förutsättningar så att våra
svenska företag kan konkurrera med företag
i andra länder. Det aktualiserar
åter frågan om vårt skattesystem, om
företagens lönsamhet och konkurrenskraft,
om inflationen. Vi har emellertid
i teknikerna en resurs som kan möjliggöra
en större och kraftigare satsning
på den tekniska forskningen, vilken i
sin tur på ett avgörande sätt kan inverka
på industrins förmåga att hävda sig
internationellt.

Herr talman! Inrikesministern har i
slutet av svaret berört frågan om det
långsiktiga behovet och hänvisar till
ett utredningsarbete som pågår inom
4 — Andra kammarens protokoll 1967. .

prognosinstitutet. Jag är dock något
tveksam om huruvida denna utredning
i första hand behandlar denna större
och mera långsiktiga fråga. Såvitt jag
vet inriktas dess arbete särskilt på att
ge synpunkter på den s. k. substituerbarheten,
d. v. s. möjligheten att utnyttja
personal med olika slags utbildning
för samma slags arbetsuppgifter, och
det är inte riktigt detsamma. Därför
skulle jag vilja föreslå att syftet med
detta utredningsarbete kollationeras.

Situationen för teknikerna, och alldeles
särskilt för de nyutexaminerade
och dem som för närvarande går på
tekniska skolor runt om i landet, är
mycket allvarlig. Jag förutsätter att alla
goda krafter med inrikesministern i
spetsen medverkar till att hela denna
fråga snarast analyseras och att lämpliga
åtgärder vidtages.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! I början av denna riksdag
väckte jag tillsammans med några
kamrater i folkpartiets riksdagsgrupp
en mation som behandlade behovet av
snara åtgärder för att friställda tjänstemän,
däribland ingenjörer, skulle få
stöd och hjälp i sin strävan att återgå
till förvärvsarbete. Motionen har ännu
inte slutbehandlats av riksdagen. Inrikesministerns
rapport i svaret om de
åtgärder som nu har vidtagits av bl. a.
arbetsmarknadsstyrelsen är tillfredsställande,
men jag anser att ytterligare
intensifiering av dessa åtgärder kan bli
nödvändig i framtiden.

Prognosinstitutet inom statistiska
centralbyrån försöker kartlägga det mera
långsiktiga behovet av ingenjörer, säger
inrikesministern, som i anslutning
därtill också framhåller att detta behov
snarast möjligt bör analyseras och belysas.
Mot slutet av interpellationssvaret
framhåller inrikesministern emellertid
att undersökningen är komplicerad
och tidskrävande. För mig framstår det
»om synnerligen angeläget att resultatet
av denna undersökning kommer så
7r 23

Nr 23

Torsdagen den: 27 april 1967

Svar på interpellation ang. arbetslösheten bland ingenjörer

snart som möjligt. Frågan är om inte
prognosinstitutets personella resurser
behöver förstärkas.

I detta sammanhang skulle jag vilja
ta upp eh saik som prognosinstitutet gav
publicitet åt för någon månad sedan.
Man räknade fram antalet ingenjörer år
2 000 till en miljon. På ingenjörshåll liar
man reagerat mot denna sifferlek. Att
bara lämna en sådan uppgift utan
att närmare förklara vad den innebär
aniser man skapar en kanske onödig
skräokstämmning — särskilt i dagens
läge. Vi måste utgå från att i en framtid
kommer utbildningsnivån över hela linjen
att ligga på ett högre plan än den
gör för närvarande. Ingenjörsutbildning
av olika slag kommer att finnas hos
yrkesarbetare som nu i det fallet har en
mycket kortare och mindre omfattande
utbildning. Det betyder att ingenjörsbegreppet
då får ett helt annat innehåll.
Man kan alltså räkna med en annan
bredd på ingenjörsutbildningen i framtiden,
vilket naturligtvis blir till nytta
för vårt näringsliv och vårt folk. I likhet
med tidskriften Industritjänstemannen,
som är organ för Industritjänstemannaförbundet,
kan man därför ifrågasätta
om prognosinstitutet gör rätt i
att publicera dylika framräknade siffror
utan att närmare belysa dem och
utan att sätta in dem i det rätta sammanhanget.
Jag tror därför att det är
angeläget att prognosinstitutet får möjlighet
att ägna sig åt mera närliggande
uppgifter som kan vara till ledning för
den aktuella bedömningen. På det sättet
kanske man inom inte alltför avlägsen
framtid kan lägga fram det underlag
som myndigheterna behöver för att
kunna ta ställning till denna mycket
viktiga fråga.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag vill först säga till
herr Wennerfors att när jag i början
av mitt svar talar om att den undersökning,
som gjordes 1966, för flera av

grupperna visade förbättrad tillgång
på arbetssökande jämfört med hösten
1965, så var inte avsikten på något sätt
att söka skönmåla dagens situation. Det
var endast ett konstaterande av att en
förändring hade skett mot bakgrunden
av det bristläge som rådde i fråga om
tekniker under förra delen av 1960-talet.
Den förändringen bär gått längre
efter 1966, så att vi nu har ett visst
överskott, eu viss arbetslöshet bland
teknikerna.

Jag delar herr Wennerfors’ uppfattning
att lösningen på problemet för
dem som i dag saknar ordinarie sysselsättning
inte är omskolning; i vissa fall
är detta en lösning, men det är inte den
slutgiltiga lösningen av problemet. Å
andra sidan kan det tänkas att påbyggnadskurser
skulle vara lämpliga framför
allt för de grupper av unga ingenjörer
som nu kommer ut från våra tekniska
gymnasier o. s. v. En företagsledare
i Göteborg sade t. ex. att man skulle
behöva ett ganska stort antal datatekniker
och dataoperatörer. Han ansåg
alltså att om man tog sig an de nyexaminerade
skulle dessa kanske med
några månaders kompletteringsundervisning
bli lämpliga för sådana uppgifter.
Där fanns det sannerligen efterfrågan.

För ett par dagar sedan var jag nere
i Blekinge och såg bl. a. omskolningsverksamhet.
Man hade i omskolningskurserna
placerat ingenjörer som just
blivit klara med sin utbildning men
inte omedelbart kunnat få plats. De
fick praktisera i ingenjörsarbete, skall
vi säga i en påbyggnadskurs, som de
säkerligen kommer att ha mycket stor
nytta av för framtiden. Detta visar att
arbetsmarknadsmyndigheterna snabbt
har försökt vidtaga åtgärder som är
lämpliga och ändamålsenliga med hänsyn
till de nya grupper av arbetslösa
som tillkommer på grund av utvecklingen
i vårt samhälle.

Till sist gällde det prognosinstitutets
utredning. Jag har i min hand brevet

Torsdagen den 27 april 1967

Nr 23

Svar på interpellation ang. isolering på grund av smittorisk

från statistiska centralbyråns generaldirektör,
där denne talar om prognosinstitutet
och dess pågående utredningsverksamhet.
Han säger att det knappast
finns anledning tro att den tekniskt
utbildade arbetskraften på något längre
sikt skulle möta större svårigheter
på arbetsmarknaden än andra arbetstagarkategorier.
Tvärtom har man anledning
räkna med att det på allt fler
arbetsområden kommer att behövas arbetskraft
med teknisk grundutbildning.
Denna fråga är emellertid under utredning
inom prognosinstitutet, som på
sitt program har en specialundersökning
beträffande tekniskt utbildad personal.
Arbetet har hittills, säger generaldirektören,
koncentrerats på att belysa
tillgångssidan, alltså tillgången på
teknisk personal — nu måste man gå
över till att belysa efterfrågesidan. Detta
förutsätter mycket tidskrävande fältstudier.
Man måste undersöka arbetets
art och däremot svarande utbildningskrav.
Därför kan inte resultat väntas
föreligga omedelbart. Ett av de verkligt
svåra problemen är att förutse och
i utbildningsmässiga termer precisera
vad den pågående tekniska utvecklingen
och kommande utvecklings- och
forskningsarbeten kan väntas medföra.
Jag tror att detta är mycket riktigt och
även viktigt.

Jag delar herr Nihlfors’ uppfattning
att det behövs ett aktivt studium av vederbörandes
möjligheter för framtiden.
Genom att direkt återge brevet från
statistiska centralbyråns chef har jag
velat redovisa hur man där ser på dessa
problem. Jag tror att vi måste ha tålamod
och räkna med att detta får ta en
viss tid. Självfallet är vi intresserade
av och kommer att medverka till att
arbetet påskyndas, i den mån man behöver
mera personal och hjälp vid utredningsarbetet.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
att även inrikesministern

anser, att omskolning inte är lösningen
på det stora problemet. Men när inrikesministern
kommer in på omskolningskurserna
talar han med ett sådant engagemang
att tankarna går till en av
»Staffans stollar» i Svenska Dagbladet.
Två mammor samtalar och den ena av
dem säger: »Nu har min Kalle gått igenom
skolan. Nu är det bara omskolningskursen
kvar.» Detta är väl inte
någon lämplig framtid.

Gäller det påbyggnadskurser skall
man kanske inte kalla det omskolning
— då får vi väl kalla det för någonting
annat.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Vi ser till vad som är
ändamålsenligt, och det är ju detta som
är det viktiga. Jag har nämnt att det av
en grupp på cirka 110 000 personer är
600 som i dag står anmälda hos arbetsförmedlingarna.
Problemet är alltså inte
i detta avseende så stort.

För dem som utexamineras är det
självfallet ett problem, eftersom det
inte är säkert att de omedelbart kan få
anställning. Vad är då ändamålsenligt
att göra? Vi är inte på denna punkt
bundna vid formerna. Kalla gärna de
kurser som ingår i omskolningsverksamheten
för kompletteringskurser. Det
är i alla händelser för de aktuella teknikerna
värdefulla kunskaper som därvid
meddelas.

Härmed var överläggningen slutad.

§11

Svar på interpellation ang. isolering på
grund av smittorisk

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Ullsten har i en
interpellation berört vissa förhållanden
i samband med isolering av smittbärare

4* — Andra kammarens protokoll 1967. Kr 23

100 Nr 23

Torsdagen den 27 april 1967

Svar på interpellation ang. isolering på grund av smittorisk

och frågat, om jag ämnar lägga fram
förslag till lagstiftning på området, som
innebär att de sjukdomar som kan föranleda
isolering på grund av smittrisk
definieras klarare, samt om jag
är beredd att vidta sådana åtgärder
att hälsovårdsnämndernas beslut om
isolering i tveksamma fall omgående
blir prövade i högre instans och att
skyldigheten att ge besvärshänvisning
iakttas. Slutligen har herr Ullsten frågat,
om jag avser att förorda sådana
ändringar i nuvarande bestämmelser
att den som isoleras på grund av smittrisk
får full ersättning både för hela
inkomstförlusten och för de kostnader
som isoleringen förorsakar.

En utredningsman avgav hösten 1966
ett betänkande (SOU 1966:50) med
förslag till smittskyddslagstiftning, vilken
är avsedd att ersätta bl. a. 1919 års
epidemilag. Betänkandet bearbetas inom
socialdepartementet med sikte på
proposition till nästa års riksdag.

De sjukdomar som kan föranleda isolering
av smittbärare är angivna i epidemilagen.
Några av sjukdomsbenämningarna
är föråldrade, och medicinalstyrelsen
har i vissa fall preciserat deras
innebörd enligt modern medicinsk terminologi.
Kungl. Maj :t kan förordna att
epidemilagen varaktigt skall tillämpas i
fråga om andra smittsamma sjukdomar
än de i lagen uppräknade. Något sådant
förordnande har hitintills inte
meddelats. Länsstyrelserna kan för begränsad
tid förordna att epidemilagen
skall få lokal tillämplighet, när någon
annan smittsam sjukdom än den som
lagen omfattar vinner stor utbredning
eller uppträder i elakartad form.

Det i betänkandet framlagda förslaget
till smittskyddslag innehåller inte
någon förteckning över sjukdomar som
lagen skall omfatta. Utredningsmannen
föreslår i stället att Kungl. Maj:t i en
smittskyddskungörelse bestämmer vilka
sjukdomar lagen skall vara tillämplig
på.

I förslaget till smittskyddskungörel -

se uppräknas på ett uttömmande och
klarläggande sätt de allmänfarliga sjukdomar,
som kan medföra isolering på
grund av smittriskerna. Förändringar
i den epidemiologiska bilden i landet
kan föranleda att nya sjukdomar fogas
till förteckningen. Den föreslagna ordningen
bör vara ägnad att skapa klarhet
om rättsläget.

Vad gäller herr Ullstens fråga om
prövning av hälsovårdsnämndernas beslut
i högre instans och om besvärshänvisning
vill jag säga, att besluts- och besvärsfrågorna
givetvis kommer att ägnas
uppmärksamhet under arbetet på en
ny smittskyddslagstiftning.

Bestämmelser om ersättning åt smittbärare
finns i en lag av år 1956. Smittbärare
som på grund av myndighets
beslut enligt epidemilagen, livsmedelsstadgan
eller mejeristadgan underkastas
observation, isolering eller annan inskränkning
i sitt arbete äger rätt till
ersättning av statsmedel. Under de första
90 dagarna anses vederbörande som
tillfällig smittbärare. Ersättning utgår
under denna tid för resor och för inkomstbortfall.
Ersättningen för inkomstbortfall
motsvarar sjukpenningen
enligt lagen om allmän försäkring.
Ärenden om ersättning åt tillfällig smittbärare
handläggs av de allmänna försäkringskassorna.

Efter 90 dagar betraktas vederbörande
som kronisk smittbärare och därvid
tar andra bestämmelser vid. Smittbäraren
kan av länsstyrelsen tillerkännas
ersättning för inkomstbortfall och annan
förlust efter en skälighetsprövning
av föreliggande behov, förlustens storlek
och övriga omständigheter. Enligt
uttalanden i 1965 års statsverksproposition
bör man räkna med att smittbäraren
även efter 90 dagar får en kompensation
för inkomstbortfall som motsvarar
hans sjukpenning. När ingripandet
sträcker sig över så lång tid att man
skäligen kan begära att smittbäraren
söker bereda sig utkomst genom lämpligt
arbete, bör enligt nämnda uttalan -

Torsdagen den 27 april 1967

Nr 23 101

Svar på interpellation ang. isolering på grund av smittorisk

den en reduktion kunna vidtas. Endast
undantagsvis bör dock reduktion komma
i fråga innan ett år förflutit från
ingripandet. Riksdagen gjorde ingen
erinran mot dessa uttalanden. Helt nyligen
har Kungl. Maj :t i enlighet härmed
beslutat om ersättning motsvarande
sjukpenningen åt en kronisk smittbärare,
som besvärat sig över att länsstyrelsen
tillerkänt honom lägre ersättning.
Jag anser att bestämmelserna om ersättning
åt smittbärare med denna rättstilllämpning
ger ett tillfredsställande resultat.

Vidare anförde:

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
socialministern för svaret på mina frågor,
av vilka den första alltså gällde
huruvida socialministern var beredd att
lägga fram förslag till ny lagstiftning
som innebär att sjukdomar, som skall
kunna föranleda ingripanden och isolering,
skall bli klarare definierade i
lagen. Herr Aspling svarar med en hänvisning
till det utredningsförslag om ny
smittskyddslag som har framlagts och
anför: »Den föreslagna ordningen bör
vara ägnad att skapa klarhet om rättsläget.
»

Jag har uppfattat detta uttalande så,
att socialministern alltså instämmer i
huvudsynpunkterna i denna utredning.
Det förslaget har emellertid, såvitt jag
har kunnat bedöma, mötts av mycket
blandad kritik i expertkretsar. Det finns
de som menar att förslaget inte utan
mycket genomgående omarbetning över
huvud taget kan läggas till grund för
en ny lagstiftning. Området är ju tekniskt
mycket svårt, och jag vill inte ha
några bestämda åsikter på alla punkter,
men några av de invändningar som
experterna har fört fram tycker jag
ändå man vågar bedöma även ur lekmannasynpunkt.

Det är alldeles självklart att vi måste
ha en lagstiftning som möjliggör för

oss att ha ett skydd mot smittsamma
sjukdomar. Det är också möjligt att en
sådan lagstiftning måste innehålla
tvångsingripanden. Men samtidigt som
man konstaterar det måste man även ha
klart för sig att tvångsingripanden av
den typ, som kan förekomma enligt den
nuvarande epidemilagen och som förutsätts
kunna ifrågakomma även i den
nya, innebär ett mycket allvarligt administrativt
frihetsberövande med långtgående
konsekvenser för den enskilde,
minst lika långtgående som eller i varje
fall jämförbara med de ingripanden
som kan göras enligt nykterhetsvårdslagen
och den nyligen antagna lagen om
psykisk vård i vissa fall. Det är klart
att motiven för ingripandena är helt artskilda,
men konsekvenserna för den enskilde
blir ju i princip desamma.

Tre förutsättningar måste enligt min
mening uppfyllas om man skall kunna
acceptera tvångsintagning på sjukhus
eller isolering på annat sätt, t. ex. i hemmet.
För det första måste åtgärden så
långt det över huvud taget är möjligt
vara medicinskt nödvändig. För det
andra får bedömningen av frågan om
när ett ingripande skall ske inte bli
skönsmässig eller beroende av en under
hand utvecklad praxis. Ingripandena
måste ha klart stöd i av riksdagen och
Kungl. Maj :t gemensamt antagen lag.
För det tredje måste den som blir föremål
för åtgärder, som innebär att vederbörande
i de flesta fall tvingas att
helt avstå från att fullfölja sitt arbete,
få ersättning både för hela det inkomstbortfall
som han eller hon drabbas av
och för de extra kostnader som vederbörande
drar på sig för att kunna efterkomma
beslutet om intagning eller
isolering. Dessa förutsättningar är såvitt
jag förstår nödvändiga både för att
åtgärden skall motsvara det allmänna
rättsmedvetandet och för att — det är
inte det minst viktiga — det skall kunna
skapas en känsla av förtroende mellan
å ena sidan den smittade och å
andra sidan de hälsovårdande myndig -

102 Nr 23

Torsdagen den 27 april 1967

Svar på interpellation ang. isolering på grund av smittorisk

heterna och läkarna. När det gäller den
första förutsättningen, att åtgärden
skall vara nödvändig, så är det många
som har ifrågasatt om det villkoret uppfylls
av det nya förslaget och för övrigt
även om det uppfylls i den epidemilag
som vi har för närvarande, i varje fall
så som den tillämpas. Syftet med en
isolering är ju att man skall kunna
hindra att smittan överförs från den
isolerade till andra. Det viktiga för beslut
om isolering måste alltså vara hur
smittan överförs. För vissa sjukdomar
sker överföringen genom direkt beröring
från person till person, i andra
fall är smittan luftburen. I dessa två
fall — för att bara ta de exemplen —
förefaller isolering motiverad. Man kan
genom att tvinga en person att vistas
på sjukhus eller att inte lämna sin bostad
hindra att han genom kontakt med
andra människor överför smittan.

I andra fall överförs smittan bara indirekt,
t. ex. via insekter, genom fekala
föroreningar av vatten eller genom blodöverföringar
i olika former. I dessa fall
är det givetvis högst diskutabelt om en
isolering fyller någon uppgift över huvud
taget.

På läkarhåll menar man t. ex. att i de
fall där smittan överförs vid blodtransfusioner
eller injiceringar det innebär
en större risk om personen i fråga vistas
på sjukhus än om han inte gör det.
När det gäller smitta som förorsakas av
föroreningar genom avloppsvatten, är
det bara för den händelse att det sjukhus
eller den sjukhusavdelning som vederbörande
ligger på har reningsanordningar
för att rena avloppsvattnet som
denna vistelse har någon betydelse. Annars
kan han lika gärna vistas någon
annanstans. Det är relativt få sjukhusavdelningar
som har sådana anordningar.
När det gäller många av de sjukdomsgrupper
som enligt både den nuvarande
lagen och det nya lagförslaget
skall motivera isolering, sker smittan på
detta indirekta sätt. Det resultat man
vill åstadkomma genom ingripandet kan

man alltså inte uppnå, varför tvångsåtgärder
med alla de konsekvenser som
de har för den enskilde i många fall
kanske varit onödiga.

Det är möjligt att de nya bestämmelserna
är tänkta att tillämpas på ett av
två sätt: antingen skall alla de sjukdomar
som förekommer inom de uppräknade
grupperna kunna föranleda isolering,
eller också skall det ske en bedömning
från fall till fall med hänsyn till
smittrisken. Båda dessa lösningar är enligt
min mening otillfredsställande. Den
ena för att den kan leda till onödiga ingripanden,
den andra för att den klarhet
i lagstiftningen om vilka sjukdomar
som kan motivera isolering, som jag efterlyste
i min interpellation, inte kommer
att finnas. Det riktiga måste därför
vara att man i stället för den relativt
allmänna karakteristik av vissa sjukdomsgrupper
som finns i förslaget med
hjälp av t. ex medicinalstyrelsens klassifikationssystem
gör en detaljerad beskrivning
av vilka varianter som kan
motivera långtgående ingripanden.
Först då kan man hävda, som socialministern
gör i sitt svar, att man har skapat
klarhet om rättsläget.

Det finns också en annan invändning
mot denna tanke, i varje fall om man
har ambitionen att vi skall ha ett klart
rättsläge; beskrivningen av vilka sjukdomar
som skall kunna föranleda
tvångsingripanden — frihetsberövanden
— bör inte finnas i en kungörelse, den
bör finnas i en lag.

Det rör sig här om frihetsberövanden
som i många fall blir långvariga,
frihetsberövanden som i själva verket
blir allvarligare än de som kan föranledas
av mycket grova brott. Jag kan
inte påminna mig att vi på något annat
område har ett tillstånd där man kan
göra sådana ingripanden med stöd av
en kunglig kungörelse. Det förefaller
alldeles självklart att bestämmelserna
måste finnas i en lag. Annars riskerar
man glidningar i praxis som medför att
tillämpningen snart kanske kommer att

Torsdagen den 27 april 1967

Nr 23 103

Svar på interpellation ang. isolering på grund av smittorisk

vara sådan att den inte alls har stöd vare
sig i lagens anda eller i dess bokstav.
Därför menar jag att rättssäkerhetens
krav måste vara så stora att man inte
kan acceptera det förslag som socialministern
— om jag har fattat honom
rätt — stöder i sitt interpellationssvar.

Min andra fråga gäller handläggningen
av besvärsärenden. Socialministern
säger att saken skall ägnas uppmärksamhet
i arbetet på den nya lagen. Här
är det såvitt jag förstår alldeles nödvändigt
med radikalt nya regler. För
närvarande kan länsstyrelsen faktiskt ta
upp till två månader på sig för handläggningen
av ett ärende gällande en
person som hemställt att få hälsovårdsnämndens
beslut om isolering prövat av
länsstyrelsen. När beslutet i anledning
av hans överklagande kommer honom
till handa är isoleringen i de flesta fall redan
hävd av medicinska skäl. Möjligheten
att överklaga blir därför i själva verket
illusorisk. Och det blir inte bättre av
att hälsovårdsnämnderna tyvärr alltför
ofta i samband med ett beslutsmeddelande
glömmer att påpeka att vederbörande
har möjlighet att få ärendet prövat.
Det är en sak som han kanske får
reda på då överklagandetiden har försuttits.

Jag tycker att det kunde ha varit skäl
för socialministern att på den punkten
göra ett uttalande som kunde skapa
bättre ordning. När så inte nu har skett
hoppas jag att det uttalandet konmier i
samband med det nya lagförslaget.

Inte heller den tredje förutsättningen
för ett accepterande av tvångsingripanden
■— ersättningen -—■ tycker jag uppfylles
för närvarande. Nu får den som
isolerats ersättning enligt sjukförsäkringslagen,
d. v. s. sjukpenning, barntilllägg
o. s. v. Detta framgår av svaret. Om
isoleringen varar mer än 90 dagar blir
vederbörande utförsäkrad. Då blir det
länsstyrelsens sak att pröva hur mycket
han skall ha i ersättning — och det är
en prövning som sker efter behovsbedömning.
Som socialministern påpekar

uttalade han i statsverkspropositionen
1965 att beloppen även efter dessa 90
dagar borde utgå som om försäkringen
alltjämt gällde. Men det är länsstyrelserna
som beslutar i sådana fall, och det
har visat sig att de tillämpar mycket varierande
praxis.

Min fråga gällde emellertid huruvida
socialministern ville förorda en sådan
ändring i bestämmelserna att den som
isolerats får full ersättning för den förlorade
arbetsinkomsten. Och svaret på
den frågan måste såvitt jag förstår tolkas
som ett klart nej. Det hade varit bra
om socialministern velat gå närmare in
på motiven för den ståndpunkten. Ersättningen
från sjukförsäkringen innebär
ju inte full ersättning för inkomstförlusten
utan blir bara i genomsnitt 80
procent. Man kan fråga hur det egentligen
kan motiveras att en person, som
på grund av myndighets beslut och helt
utan eget förvållande dels förhindras att
sköta sitt arbete och dels drabbas av de
många gånger mycket svåra psykiska
påfrestningar och andra obehag som
isoleringen medför, dessutom skall vara
tvungen vidkännas ekonomiska uppoffringar.
Det är ju inte för sin egen skull
som han eller hon måste underkasta sig
isoleringen, utan det är för att skydda
andra och för att möjliggöra för hälsovårdsnämnderna
att fullgöra sina åligganden.
Då tycker jag det borde vara en
ganska självklar princip att vi andra,
d. v. s. samhället, också står för kostnaden
— inte bara för en del utan för hela
kostnaden.

En riktig princip tycker jag skulle
kunna vara denna: den som drabbas av
sjukdom som faller under epidemilagen
får sjukkasseersättning på vanligt sätt så
länge han eller hon är sjuk. När patienten
är friskförklarad men alltjämt på
grund av smittrisken tvingas avstå från
arbete, bör vederbörande få skadestånd
som täcker hela löneförlusten. Även när
det gäller den öppna vården, t. ex. dispensärvården,
och för eventuell medicin
och andra kostnader, som ibland

104 Nr 23

Torsdagen den 27 april 1967

Svar på interpellation ang. isolering på grund av smittorisk

kan bli betydande för att uppfylla de
föreskrivna mycket rigorösa hygieniska
kraven, bör full ersättning utgå.

Det är också nödvändig att riksdagen
samtidigt som vi får en ny smittskyddslag
nästa år, enligt sociakninisterns löfte
i svaret, också får ett förslag till ny
lag om ersättningsbestämmelser. Båda
bör vara så utformade att de stimulerar
den enskilde till att i lojal samverkan
med myndigheter och läkare delta i bekämpandet
av epidemier.

Ctefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Ullstens inlägg ger
mig anledning att göra några mycket
korta kommentarer.

För det första vill jag givetvis här
inte föregripa det ställningstagande jag
har att göra beträffande den proposition
som jag har aviserat.

För det andra vill jag säga att herr
Ullstens beskrivning av förslagets remissbehandling
var ganska ensidig. Förslaget
har i stort sett fått ett välvilligt
mottagande —■ men på en del punkter
har kritik framförts. Det är helt naturligt
att vi, när vi nu skall utforma propositionen,
får ta hänsyn till de samlade
remissynpunkterna.

För det tredje vill jag framhålla —
utan att ge mig in på en längre debatt
— att man ju aldrig får glömma att det
här gäller allvarliga ting. Att skapa
skydd mot epidemier, mot smittspridning,
måste alltid vara primärt. Givetvis
måste man så långt det är möjligt också
tillse att den enskilda människan som
drabbas får sitt skydd och även en rimlig
ersättning.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! I socialministerns senaste
uttalande kan jag självfallet instämma.
Men det är ganska allmänna
formuleringar som knappast ger någon
antydan om i vilken riktning lagförslaget
kommer att gå.

Jag begär inte att socialministern här

i detalj skall ta ställning till ett förslag
som är under utarbetande i socialdepartementet.
Jag tar upp saken bara av
den anledningen att socialministern
själv i sitt svar åberopade detta förslag
som ett besked till mig och menade att
med den däri skisserade ordningen
skulle rättsläget •— som han sade —
bli fullständigt klart. Det gäller här en
ganska klar principfråga: Skall man
kunna ingripa med administrativa frihetsberövanden
med hjälp av en kungörelse,
eller skall det krävas att dessa
bestämmelser finns i en lag? Det ställningstagandet
borde socialministern enligt
min mening våga göra redan innan
förslaget färdigbehandlats. Frågan är av
så pass stor räckvidd att det måste vara
ett allmänt intresse att få saken belyst.

Jag tror inte man kan säga att det
gjorts en rimlig avvägning mellan den
enskildes rättsintresse och allmänhetens
intresse av att bli skyddad för smitta,
om man vidtar en så drastisk åtgärd
som att låta myndigheter besluta om
administrativa frihetsberövanden med
stöd av en kungörelse. Jag tror inte att
det förekommer någon parallell till detta,
och jag har svårt att tänka mig att
riksdagen skulle acceptera ett sådant
här förslag, om det framlades. Riksdagen
vill nog vara med och besluta om
de lagar och bestämmelser som skall
kunna leda till så långtgående ingripanden.

Vad sedan gäller den andra frågan —-om ersättningen — så berörs den ju
inte alls av det arbete som för närvarande
pågår inom socialdepartementet.
Det finns en kungörelse om saken; socialministern
har gjort ett uttalande i
statsverkspropositionen men ger i övrigt
ingenting på hand. Det innebär såvitt
jag förstår att socialministern inte
är beredd att förbättra bestämmelserna.
Jag tycker att det är ett tråkigt besked
— jag hade hoppats att statsrådet skulle
visa en mycket mera positiv inställning
på denna punkt. Det är dock fråga om
att man låter dem, som för andras skull

Torsdagen den 27 april 1967

Nr 23 105

Interpellation ang.

måste utstå en isolering, bära en mycket
stor del av de kostnader som isoleringsbeslutet
medför.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Riksdagen kommer ju
att få vara med och ta ställning när
propositionen en dag läggs på riksdagens
bord. Detta är självklart. Herr Ullsten
måste emellertid förstå att innan
propositionen är utarbetad kan jag inte
ta upp en debatt med herr Ullsten om
hur den i alla avseenden kommer att
utformas.

Härmed var överläggningen slutad.

§12

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 63—84, bevillningsutskottets
betänkanden nr 38, 42
och 43, första lagutskottets utlåtanden
nr 31—33, jordbruksutskottets utlåtanden
n;r 15 och 16 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 22—24.

§ 13

Interpellation ang. en enhetlig nordisk
kontroll av elmateriel

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp), som
yttrade:

Herr talman! I samtliga nordiska länder
finns bestämmelser om att elektrisk
materiel skall, innan den kan brukas för
avsett ändamål, underkastas en teknisk
säkerhetskontroll. Denna ombesörjes av
särskilda kontrollorgan, i Sverige av en
institution benämnd SEMKO. Denna tillser
att materiel, som kontrollerats och
godkänts, förses med s. k. S-märkning.
För provningen får producent betala

en enhetlig nordisk kontroll av elmateriel

avgifter av olika slag. Dessa är utformade
bl. a. såsom typprovningsavgifter,
vilka bestämmes i viss relation till den
tid som åtgår för typens avprovning.
Dessutom uttages ytterligare avgifter,
som baserar sig på omsättningen av den
ifrågavarande produkten. Avgifterna
brukas för att finansiera kontrollverksamheten
och provningsinstitutionen,
som sådan.

Konsumenterna får i sista hand bära
dessa icke helt oväsentliga kostnader.
Det är givetvis ett önskemål att näringslivets
kostnader för denna i och för sig
nödvändiga kontroll begränsas så mycket
som möjligt. Ett steg i sådan riktning
skulle tas, om materiel, vilken underkastas
kontroll i ett nordiskt land
och godkänts av därvarande kontrollanstalt,
icke behövde undergå förnyad
kontroll vid införsel till ett annat nordiskt
land. Värdet av en enhetlig nordisk
kontroll, vilken kunde utföras vid
vilken som helst provningsanstalt i de
nordiska länderna, vore tvåfaldig. Icke
endast inbesparades därigenom nuvarande
dubbla provningskostnader utan
.— och det är ur ekonomisk synpunkt
än betydelsefullare — produktionsserierna
kunde göras större, om förutsättningarna
för ett godkännande vore
enhetliga i alla länderna. Om ett land
kräver någon särskild detalj som icke
påfordras i övriga länder, kan produktionen
icke drivas i de stora serier som
är en nödvändighet för att uppnå en
förbilligad produktion.

Nordiska rådet har också sedan länge
sökt driva på för att få till stånd en
enhetlig nordisk elektrisk materielkontroll,
så inrättad att ett godkännande
i ett land automatiskt får giltighet också
i övriga länder. Senast 1963 antog
rådet en rekommendation till de nordiska
länderna av sådant innehåll (se
rek. nr 2/1963).

Av de meddelanden, som på senare år
avgivits till rådet rörande denna rekommendation,
synes emellertid framgå
att arbetet med att få till stånd ett

106 Nr 23

Torsdagen den 27 april 1967

Interpellation ang. sambandet mellan trafikolyckor och läkemedelskonsumtion

system, enligt vilket ett godkännande
av en elektrisk provningsanstalt i ett
nordiskt land äger internordisk giltighet,
har avstannat.

Under åberopande av vad jag nu anfört
får jag anhålla om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för finansdepartementet få rikta
följande fråga:

Är herr statsrådet beredd att medverka
till en sådan ordning att ett godkännande,
som lämnats av en nordisk
elmaterielkontrollanstalt, får giltighet i
samtliga nordiska länder?

Denna anhållan bordlädes.

§14

Interpellation ang. sambandet mellan
trafikolyckor och läkemedelskonsumtion Ordet

lämnades på begäran till

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp), som
yttrade:

Herr talman! Enligt 28 § vägtrafikförordningen
får fordon inte framföras
på väg av personer som på grund av
sjukdom, uttröttning eller påverkan av
starka drycker eller andra stimulerande
eller bedövande ämnen eller på annat
sätt saknar förutsättningar för att på ett
betryggande sätt köra sitt fordon. Detta
innebär alltså att det inte bara är förbjudet
att framföra motorfordon när
man är påverkad av alkohol eller narkotika,
utan det är också förbjudet att
köra bil för den som är uttröttad eller
påverkad av läkemedel som påverkar
reaktionshastigheten eller på något annat
sätt verkar nedsättande på förarens
prestanda. Enligt lagen om straff för
vissa trafikbrott kan det t. o. m. vara
straffbart att framföra fordon när man
är påverkad av läkemedel.

Det är uppenbart att det inte bara är
alkoholen som är ett problem i trafiken.
Många läkemedel ger biverkningar
som gör den som brukar dem olämp -

lig som bilförare. Andra läkemedel ger
sådana verkningar vid överdoseringar,
ofta även vid små överdoseringar. Redan
2—3 vanliga magnecyltabletter kan
inverka menligt på körförmågan. Den
olämpliga effekten ökas om tabletterna
tas tillsammans med alkohol. Vissa hostmediciner
innehåller morfin eller morfinliknande
preparat, och överdoseringar
av dessa kan i sämsta fall resultera
i berusningstillstånd. Andra vanliga
reaktionsnedsättande preparat är
t. ex. sömnmedel som innehåller barbitursyrederivat,
nervlugnande medel
som innehåller meprobamat, vissa antihistaminpreparat
och åksjukemedel. Att
läkemedelskonsumtionen torde utgöra
ett allvarligt trafikproblem visas av att
det här i landet intas 10 miljoner låkemedelsdoser
per dag. Endast 10 procent
av dessa doser intas på sjukhus. Samtidigt
är både de som använder läkemedlen
och ibland även läkarna okunniga
om riskerna i samband med bilkörning.
Läkemedelsfirmorna påpekar
inte alltid i läkarreklamen eller i den
information som når patienterna medlens
eventuella olämplighet för bilförare.

Många fall av allvarlig tablettberusning
i trafiken har redan registrerats
i Sverige. Men många fler fall har säkert
inträffat utan polisingripanden, eftersom
tablettpåverkan inte ger lika
lydliga och allmänt kända yttre verkningar
som alkoholberusning ger t. ex. i
form av spritdoftande andedräkt. Lindrigare
tablettpåverkan i form av nedsatt
reaktionsförmåga eller lättare synrubbningar
torde sällan vara märkbara
för patientens omgivning och kanske
ibland inte ens direkt märkbara för honom
själv.

Med den ökande läkemedelskonsumtionen
aktualiseras två problem. Dels
behöver vi veta hur läkemedel påverkar
bilförare och vilka medel som är olämpliga
i trafiken, dels måste läkare och
allmänhet upplysas om riskerna. Inte
minst mot bakgrunden av omlägg -

Torsdagen den 27 april 1967

Nr 23 107

Interpellation ang. sambandet mellan trafikolyckor och läkemedelskonsumtion

ningen till högertrafik är det väsentligt,
att hithörande frågeställningar blir
tillfredsställande beaktade i samband
med den informationskampanj som skall
föregå reformen.

I den skrift, »Läkemedel och trafik»,
som utgivits av institutet för maltdrycksforskning
föreslår man, att ett
forskningsprogram för att reda ut vilken
roll läkemedelsbruk spelar i samband
med trafikolyckor skall genomföras.
I forskningsprogrammet borde ingå
kemiska undersökningar av blod och
urin hos alla personer som varit inblandade
i trafikolyckor, samt intervjuer
med dessa personer om sjukdomar,
tablettförtäring och läkarordinationer.

Med hänvisning till vad ovan anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Har regeringen för avsikt att låta
undersöka sambandet mellan trafikolyckor
och läkemedelskonsumtion?

2. Planerar regeringen att genom lagstiftning
eller anvisningar till läkemedelsfabrikanterna
åstadkomma en bättre
information om olika läkemedels
olämplighet i trafiken eller att på annat
sätt starta upplysningsverksamhet på
detta område?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet:
nr 163, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 12 och 20 §§
förordningen den 6 juni 1941 (nr 416)
om arvskatt och gåvoskatt;

nr 169, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. in.; och

nr 170, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen
för kostnader för vatten- och luftvård;
samt

från jordbruksutskottet:
nr 164, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ökat stöd till skoglig
forskning; och

nr 165, i anledning av väckta motioner
om utnyttjande av skog ovan skogsodlingsgränsen.

§16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.42.

In fidem

Sune K. Johansson

108 Nr 23

Fredagen den 28 april 1967

Fredagen den 28 april

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 20 innevarande
april.

§ 2

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellat
io n sf ra mst ä lin i n gar, nämligen av:

herr Gustafsson i Borås, till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
angående en enhetlig nordisk kontroll
av elmateriel, samt

herr Gustafsson i Borås, till herr statsr
rådet och chefen för socialdepartementet
angående sambandet mellan trafikolyckor
och läkemedelskonsumtion.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 3

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser allmänna frågor
och bemyndigande för Kungl. Maj :t att
besluta om arbeten inom viss kostnadsram,

nr 64, i anledning av Kungl. Maj :t:s
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde,

nr 65, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän bered -

skapsstat för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 66, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde,

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän bereda
skapsstat för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser kommunikationsd
ep ar t e m e n t e t s v e rksamli et sonir åd e,
nr 68, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde,

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,

nr 70, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsistat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser handelsdepartement
tets verksamhetsområde, samt

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 4

Lån till bostadsrättsföreningen
Musköten

Föredrogs statsutskottets; utlåtande nr
72, i anledning av Kungl. Maj :ts pro -

Fredagen den 28 april 1967

Nr 23 109

position angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat 11 till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Lån till bostadsrättsföreningen Musköten

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(bilaga 1, punkt 4, s. 6—8) att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1966/67 anvisa ett investerinigsanslag av
1 400 000 kr.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Virgin (I: 737) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Bohman och Ståhl (11:924) hemställts
att riksdagen måtte besluta att det lånebelopp
om 1 400 000 kr., som ställdes
till bostadsrättsföreningen Muskötens
förfogande på i propositionen angivna
villkor, skulle bestridas av medel utanför
försvarets kostnadsram för innevarande
budgetår.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) till Lån till bostadsrättsföreningen
Musköten på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1966/67 anvisa ett
inrvesteringsanslag av 1 400 000 kr.;

b) beträffande sättet för kostnadernas
fördelning på budgeten; med bifall
till Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna 1:737 och 11:924,
besluta att anslaget under a) skulle bestridas
av medel inom försvarets kostnadsram
för budgetåret 1966/67.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Ottosson, Waltmark, Bohman,
Ståhl och Petersson, vilka ansett att utskottet
under b) bort hemställa,

att riksdagen måtte beträffande sättet
för kostnadernas fördelning på bud -

Lån till bostadsrättsföreningen Musköten

geten, med avslag å Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till motionerna
I: 737 och II: 924, besluta att anslaget
under a) skulle bestridas av medel utanför
försvarets kostnadsram för budgetåret
1966/67.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

PETERSSON (h):

Herr talman! Punkten 4 i statsutskottets
förevärande utlåtande rör frågan
om ett lån på 1,4 miljon kronor till
en bostadsrättsförening som avser att
bygga ett hus i Ösmo kommun. Pengarna
skall användas till förvärv av tomt.
Det blivande huset, som beräknas få 288
lägenheter, är avsett för personal som
skall förflyttas till Muskö örlogsbas.

Yi reservanter anser det vara väl motiverat
att statsmakterna vidtar åtgärder
som minskar omställningssvårigheterna
för den personal som får sin arbetsplats
flyttad från Stockholm till
Muskö. I motioner av herr Virgin i första
kammaren och herrar Bohman och
Ståhl i andra kammaren bär framhållits
att det enligt motionärernas mening
strider mot principerna i 1963 års
försvarsbeslut att nämnda lön för byggande
av bostäder lägges inom försvarets
kostnadsram. I försvarsbeslutet ingick
att uppgifter som måste lösas på ett
mera kostsamt sätt till följd av åtgärder
som statsmakterna beslutat skall
läggas utanför försvarets kostnadsram.
Statliga extrakostnader för bostadsanskaffning
som blivit nödvändig genom
basförflyttning tillhör enligt vår bestämda
mening den kategorin. Anslaget
gäller dessutom här ett lån, som skall
förräntas och återbetalas enligt normala
regler. Även av den orsaken borde
man inte med lånet belasta eu kostnadsram
som avvägts för att bestrida försvarets
löpande driftutgifter.

Herr talman! Det belopp vi i dag diskuterar
är 1,4 miljon till bostadsbyggande.
I maj i fjol diskuterade vi en
annan fråga som rörde Muskö örlogs -

5—Andra kammarens protokoll 1967. Nr 2.

110 Nr 23

Fredagen den 28 april 1907

Lån till bostadsrättsföreningen Musköten

bas och kostnader utom eller inom försvarets
kostnadsram. Det gällde då en
väg och en tunnel som för att tillfredsställa
civila krav fördyrats med 6 miljoner
kronor. Vi ansåg att även den merkostnaden
skulle ligga utanför försvarets
kostnadsram enär den ej avsåg militära
kostnader.

Av både praktiska och principen®
skäl yrkar jag bifall till den vid punkten
fogade reservationen, innebärande
att de begärda lånemedlen skall bestridas
utanför försvarets kostnadsram.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! På denna punkt, som
gäller lån till bostadsrättsföreningen
Musköten på Muskö, är det i och för
sig ingen ny princip som utskottet inbjuder
riksdagen att besluta om. När
de nya förvaltningsbyggnaderna Tre
Vapen uppfördes på sin tid, tillkom
också ett lån till bostadsrättsförening
på enahanda villkor som Kungl. Maj :t
här i sin proposition föreslagit.

Utskottet har vid sin mycket ingående
behandling av detta ärende tagit
hänsyn till att principen alltså redan
har tillämpats och inte minst till att
det finns möjligheter till kommande
besparingar genom att ställa ifrågavarande
lån inom kostnadsramen till bostadsrättsföreningens
förfogande. Besparingarna
ligger däri att man kan få
till stånd ganska stora reduceringar av
traktamenten och reseutgifter.

Det är dessa praktiska synpunkter —
plus riksdagens tidigare ställningstagande
i ett liknande ärende — som
gjort att utskottet har stannat för att
föreslå riksdagen att anta Kungl. Maj:ts
förslag på denna punkt.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. a

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Petersson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 4 :o)
mom. b) i utskottets utlåtande nr 72,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för jar
propositionen. Herr Petersson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 135 ja och 39 nej,
varjämte 2 av kammarenis ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 5

Föredrogs vart efter annat statsutskottets,
utlåtanden:

nr 73, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1966/67, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde,

mr 74, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för

Fredagen den 28 april 1967

Nr 23 111

Bidrag till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader

budgetåret 1966/67, i våld propositionen
avser kommunikationsdepartementets
ve r ks amhets om r å d e,

nr 76, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1966/67, i vad propositionen,
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte vissa motioner,
nr 77, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1966/67, i vad propositionen
avser avskrivning av oreglerade kapitalmedelsiförluster,

nr 78, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1966/67, i vad propositionen
avser stateni för statens allmänna fastighetsfond,

nr 81, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående omorganisation
av överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap,
samt

nr 82, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående organisationen av
den statliga redovisnings- och revisionsverksamheten.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 6

Bidrag till företagareföreningar m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
83, i anledning av Kungl. Maj ds i stats -

verkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1967/68 till bidrag till företagareföreningar
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Bidrag till företagareföreningar m. fl.:

Administrationskostnader

Kungl. Majd hade (bilaga 12, punkt
B 14, s. 28—32) föreslagit riksdagen
att dels medge att statsgaranti för lån
till hantverks- och industriföretag m. m.
under budgetåret 1967/68 beviljades inr
till ett belopp av 55 000 000 kr., dels
ock till Bidrag till företagareföreningar
m. fl.: Administrationskostnader för
budgetåret 1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 1 600 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Stefanson och Johan Olsson (I: 553)
och den andra inom andra kammaren
av herr Nordgren (II: 691), i vilka motioner
yrkats att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj d hemställa om att
ett årligt anslag av 150 000 kr. under en
treårig försöksperiod ställdes till kommerskollegiets
förfogande för forsknings-
och utredningsverksamhet om
de mindre och medelstora hantverksoch
industriföretagens problem och
förhållanden;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Wikberg (I: 555) och den andra
inom andra kammaren av herrar
Larsson i Norderön och Jönsson i Ingemarsgården
(II: 688), i vilka motioner
hemställts att riksdagen måtte besluta
att för budgetåret 1967/68 under anslaget
»Bidrag till företagareföreningar
m. fl.» anvisa ett med 100 000 kronor
förhöjt anslag såsom särskilt bidrag till
företagareföreningen i Jämtlands län
för utökad rådgivningsverksamhet.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte medge att statsr

112 Nr 23

Fredagen den 28 april 1967

Bidrag till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader

garanti för lån till hantverks- och industriföretag
in. in. under budgetåret
1967/68 beviljades intill ett belopp av
55 000 000 kr.;

B. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 555 och II: 688, till Bidrag
till företagareföreningar in. fl.:
Administrationskostnader för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 1 600 000 kr.;

C. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 553 och II: 691, i skrivelse
till Kungl. Maj:t ge till känna vad utskottet
anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Ivar Johansson, Kaijser,
Harry Carlsson, Ottosson, Åkerlund,
Johan Olsson, Bohman, Ståhl, Gustafsson
i Skellefteå, Gustafsson i Kårby,
Neländer, Björkman och Sjönell, vilka
ansett att utskottet under B. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 555 och II: 688, till
Bidrag till företagareföreningar m. fl.:
Administrationskostnader för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 1 700 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
behandlas motionsparet I: 555
och II: 688 om särskilt statsbidrag till
företagareföreningen i Jämtlands län.
Motionen baseras på de speciella problem
för Jämtlands län som utvecklingen
på arbetsmarknaden och inom näringslivet
medfört. Problemen förorsakas
främst av att länet har en näringslivsstnibtur
som markant skiljer sig
från andra läns. Den dominerande näringsgrenen
inom länet är jord- och
skogsbruk med binäringar, medan industri
bär det relativt lägsta antalet sysselsatta
i samtliga landets län.

Dessa särskilda förhållanden bär också
uppmärksammats av Kungl. Maj :t,
som år 1959 uppdrog åt länsstyrelsen i
länet att i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen
göra en utredning rörande länets
näringsliv. Utredningen framlade
sitt betänkande år 1963, och det innehöll
en rad konkreta förslag till åtgärder.
I sammanfattningen anfördes bl. a.:
»Såväl för att skapa bättre balans mellan
samhällets utgifter och inkomster i
Jämtlands län som för att skapa bättre
levnadsförhållanden för den i länet
kvarblivande befolkningen är det sålunda
angeläget att snara och förhållandevis
radikala åtgärder vidtages för
länet.» — SOU 1963: 45 s. 358.

Förslagen i detta betänkande behandlades
i anslutning till betänkandet »Aktiv
lokaliseringspolitik» — SOU 1963:
58. I proposition nr 185 år 1964 angående
lokaliseringspolitiken uppgavs att
strukturproblemen i Jämtland skulle
vara av samma karaktär som i övriga
norrlandslän, och att därför inte några
speciella insatser skulle komma i fråga
för Jämtlands del.

Utskottsmajoriteten har stött sig på
denna motivering och avstyrkt vår motion
i år liksom man gjort med vår tidigare
motion i samma sak. Enligt vår
mening är emellertid, som jag i det föregående
framhållit, Jämtlands läns strukturproblem
av påtagligt större storleksordning
och delvis annan karaktär än
övriga norrlandsläns. Lokaliseringsstödet
bär inte kommit att få samma positiva
effekt där som i andra län. Som
bl. a. framgår av bilaga 13 i årets statsverksprop
osi tion, s. 11 f ig. 1, har lokaliseringsstödet
varit av blygsam omfattning
för Jämtlands län. Detta torde bl. a.bero
på att lokaliseringsstödet till cirka 90
procent kommit att omfatta befintliga
företag, varigenom Jämtlands län med
fåtaliga och små industriföretag inte
kunnat utnyttja lokaliseringsstödet i
önskvärd omfattning. Storindustri saknas
helt inom länet och antalet medelstora
industrier är ringa. Såväl antalet

Fredagen den 28 april 1967

Nr 23

113

Bidrag till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader

företag som sysselsättningen domineras
av företag med mindre än 10 anställda.
Lokaliseringsstödets nuvarande utformning
medför därför att det inte kan
främja utvecklingen för huvuddelen av
befintliga företag inom länet.

Företagareföreningen i Jämtland har
satsat hårt främst på förmedlings- och
konsultverksamhet för att hjälpa småföretagen.
Initiativ har tagits till samordning
av försäljning, bokföring, kialkylering
och produktionsplanering. I
den omnämnda utredningen angående
näringslivet i Jämtlands län ansågs att
dessa initiativ var synnerligen värdefulla,
varför förslag framfördes om utbyggnad
av företagareföreningens verksamhet
genom ett särskilt statligt bidrag.
Något sådant har emellertid ännu inte
erhållits.

En hel del av de initiativ som föreningen
tagit har givit goda resultat.
Andra har dock inte kunnat fullföljas
på grund av bristande ekonomiska resurser.
För att inte föreningen skall
tvingas begränsa sin verksamhet till
följd av brist på medel anser vi det synnerligen
motiverat att ett särskilt statsbidrag
beviljas.

Det stöd vi eftersträvar till företagareföreningen
i Jämtlands län ligger
helt i linje med det i årets statisverksproposition,
under reservationsanslaget
Bidrag till företagarföreningar m. fl.
upptagna anslag om 100 000 kronor
till företagareföreningen i Norrbottens
län för verksamhet inom Norrbotten.
Som med all önskvärd tydlighet torde
framgå bl. a. av den relaterade länsutredningen
råder det så speciella förhållanden
i Jämtlands län att även detta
läns företagareförening bör kunna få ett
motsvarande bidrag att använda i sin
ökade rådgivningsverksamhet.

Herr talman! Med hänvisning till detta
vill jag yrka bifall till den reservation
som är fogad till statsutskottets utlåtande.

I detta anförande instämde herrar

Wennerfors (h) och Eliasson i Sundborn
(ep).

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det yrkande som framförs
i den föreliggande motionen angående
specialdestination till Jämtlands
läns företagareförening förekom också
vid föregående års riksdag.

Vi behandlar här ett klumpanslag
som sedan skall fördelas på de olika
företagareföreningarna, bortsett då från
den specialdestination för Tornedalens
företagareförening på 200 000 kronor,
som ingår i det förslag som föreligger.
När motionärerna nu ställer upp Jämtlands
problem, vilka torde vara välbekanta
för kammarens ledamöter, som eu
bakgrund för en specialdestination av
100 000 kronor till länets företagareförening
har jag nog en känsla av att dessa
pengar tillmätts väsentligt större betydelse
än de i verkligheten har. De problem
man brottas med inom Jämtlands
län är av en sådan storleksordning att
helt andra resurser måste tillgripas, om
man skall komma till rätta med de svårigheter
som råder. Att i det här syftet
börja med specialdestinationer betraktar
vi inom utskottet också som en betänklig
väg att slå in på. Den argumentering,
som i långa stycken har anförts
för en specialdestination till Jämtlands
län, kan säkerligen anföras beträffande
andra län, där det finns problem av likartad
natur, även om svårighetsgraden
varierar för de olika länen. Därför anser
vi inom utskottet det vara riktigare
med ett totalbelopp. Vid fördelningen
av detta bör man beakta de olika förhållanden
som råder och söka göra en
avvägning, som så rättvist som möjligt
tillgodoser de behov som kan täckas
inom ramen för de disponibla resurserna.

Herr talman! Med stöd av det anförda
hemställer jag om bifall till utskottets
förslag.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp):

Herr talman! Det är riktigt, herr

114 Nr 23

Fredagen den 28 april 1967

Bidrag till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader

Lindholm, att enbart detta bidrag inte
kommer att räcka för att klara näringslivsproblemen
i Jämtlands län. Vi anser
emellertid att detta stöd har så stor betydelse
att det bör ges. Jag vill dessutom
påminna om att det var en statlig
utredning som fann det angeläget
att denna åtgärd vidtogs.

Som herr Larsson i Norderön har
framhållit är näringslivet i Jämtlands
län ensidigt. Det är i utpräglad grad
beroende av jord- och skogsbruk. Vi
vet alla här att dessa två näringar rationaliseras
hårt och att sysselsättningsgraden
därför sjunker. När man inte
bär någon expansiv företagsenhet att
bygga på måste speciella åtgärder vidtas.
I sådana områden av vårt land, där
småföretagsamheten är utbredd och där
det finns en rik företagstradition, blir
det stimulans mellan olika företagare,
och där finns också en viss service och
rådgivning för företagarna. Den saknas
i vårt län, eftersom skogs- och jordbruk
bär varit dominerande.

Detta anslag skulle sålunda ge företagarföreningen
möjlighet att tillgodose
den service som nu saknas, att bättre
kunna råda och hjälpa både de företagare
som är i färd med att nyetablera
och de som redan har startat företag.

Det råder ingen tvekan om att det är
önskvärt att detta förslag bifalles. Det
har tidigare behandlats här i kammaren
och då blivit avslaget, men det
hindrar inte att man kan ändra sig och
nu biträda det. Herr Nilsson i Östersund,
som är ledamot av företagareföreningen,
kan säkerligen instämma i att det för
denna förenings vidkommande skulle
vara mycket bra om detta anslag beviljades.
Vid en råd överläggningar som
har förts på länsplanet har det framförts
som synnerligen angeläget att medel
för ändamålet ställs till förfogande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Axel Andersson
in. fl.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Norderön begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1 :o)
mom. B) i utskottets utlåtande nr 83,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 93 ja
och 90 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Fredagen den 28 april 1967 Nr 23 115

Befrielse för Svenska litteratursällskapet i Finland från skyldighet att utge viss

arvsskatt

§ 7

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
84, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret 1967/68.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Befrielse för Svenska litteratursällskapet
i Finland från skyldighet att utge viss
arvsskatt

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 38, i anledning av väckta motioner
angående befrielse för Svenska
litteratursällskapet i Finland från skyldighet
att utge viss arvsskatt.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Till bevillningsutskottets
betänkande nr 38 bär fogats en
blank reservation, som jag ber att få
motivera.

Det har väckts motioner angående
befrielse från arvsskatt för Svenska litteratursällskapet
i Finland. Jag skall
börja med att citera en mening ur bevillningsutskottets
betänkande, där det
heter: »De gällande bestämmelserna om
arvsskatt kan, liksom all annan lagstiftning,
i enskilda fall leda till stötande
eller inte avsedda konsekvenser.» Detta
är ett sådant fall. Enligt testamente av
doktor Rolf Nordenstreng, född i St.
Michel i Finland, och hans maka Ellen
skulle kvarlåtenskapen — omkring
65 000 kronor — tillfalla Svenska litteratursällskapet
i Finland. Arvsskatten
uppgår till cirka 27 000 eller 33 000 kronor,
beroende på om arvet betraktas
som två lotter eller som eu. Detta utgör
naturligtvis en avsevärd avbränning på
detta arvsbelopp.

Sällskapet har till uppgift »att samla,
bearbeta och offentliggöra vittnesbörden
om den svenska kulturens upp -

komst och utveckling i Finland; — •—-— att främja inhemsk forskning rörande
svenska språket och litteraturen;
samt--— att främja inhemsk litte rär

verksamhet på svenska språket genom
prisbelöningar och understöd».

Enligt särskilt beslut av finansministeriet
i Finland åtnjuter sällskapet, jämte
vissa andra institutioner av fundamental
kulturell betydelse, privilegiet
att donationer på minst 3 000 mark är
för donator avdragsgilla vid inkomsttaxeringen.

Sällskapet bär i december 1966 beslutat
att de medel, som tillfallit sällskapet
genom testamente av makarna
Nordenstreng, skall utgöra en fristående
fond, benämnd Rolf och Ellen
Nordenstrengs understödsfond. Medlen
skall kvarbliva i Sverige och förvaltas
av en särskild styrelse, bestående av en
representant för sällskapet, en för Uppsala
universitetsbibliotek och en för
den fondförvaltande svenska banken.
Enligt stadgarna för fonden skall den
främja samma ändamål som stiftelsen
Svenska litteratursällskapet i Finland.

I Finland uttas inte skatt på arv eller
gåva, som tillfaller bl. a. religiöst samfund
samt barmhärtighets- eller undervisningsanstalt.
Detta gäller även egendom,
som tillfallit ideell förening eller
annan sammanslutning, vilken utan avsikt
att genom sin verksamhet bereda
ekonomiska fördelar åt i dem delaktiga,
verkar i vetenskapligt eller konstnärligt
syfte eller har till ändamål att främja
folkupplysningen, landets försvar eller
det inhemska näringslivet. Även sådana
stiftelser eller sammanslutningar med
annat allmängiltigt ändamål är skattebefriade.
Lagstiftningen innebär således
att sådana juridiska personer, som enligt
svensk rätt är befriade från gåvoskatt,
i Finland är befriade även från
arvsskatt. Med andra ord: det råder en
vidare skattebefrielse i Finland för sådana
sällskap än i Sverige.

Enligt vår mening bör det inte kunna

116 Nr 23 Fredagen den 28 april 1967

Befrielse för Svenska litteratursällskapet i Finland från skyldighet att utge viss
arvsskatt

råda något tvivel om att »sällskapet är
en stiftelse eller sammanslutning, som
har till huvudsakligt ändamål att främja
vetenskaplig undervisning eller forskning».
Vi har i motionen framhållit att
dess egenskap av utländsk stiftelse är
rent formell. I sak är sällskapet en stiftelse
eller sammanslutning för bevarandet
och utvecklandet av svensk kultur
och svenskt språk inom ett område,
som utgjort en del av det svenska riket
och som fortfarande bebos av en svensk
befolkning. Det borde, tycker vi motionärer,
vara en något besynnerlig tanke
att svenska folket i Sverige skulle betrakta
den svenska folkstammen i Finland
såsotm utländsk och bevarandet av
svensk kultur i Finland såsom en de!
svenska folket ovidkommande utländsk
angelägenhet. Jag tror att det särskilt i
nuvarande läge, då den svenskspråkiga
befolkningen i Finland hyser farhågor
för svenska språkets framtida ställning
i den finska skolundervisningen, i hög
grad är angeläget att vi på den rikssvenska
sidan inte företar oss något som
kan förstärka dessa farhågor.

I vår omfattande och grundliga motion
har sagts att Kungl. Maj :t på
grund av bestämmelserna i arvsskatteförordningen
saknar möjlighet medge
befrielse från skatten. Ett initiativ från
riksdagens sida skulle alltså vara erforderligt.

När motionerna behandlades i bevillningsutskottet
möttes de av — jag
vill inte säga entusiasm, ty det är ju
en känsla som sällan eller aldrig smyger
sin in i bevillningsutskottet — ett mycket
positivt intresse från samtliga ledamöter
i bevillningsutskottet. Här skulle,
trodde vi motionärer, för ovanlighetens
skull en av våra välgrundade motioner
äntligen leda till framgång. Men säg mig
den glädje som varar beständigt! Frågan
var litet invecklad och behövde
undersökas ytterligare. Motionen
bordlädes alltså för en senare behandling.
Vid denna djupdykning visade det

sig, att frågan inte var fullt så enkel
som vi från början antagit, utan snarare
mer komplicerad.

Det finns i bevillningsutskottets betänkande
två meningar som jag särskilt
vill fästa uppmärksamheten på. Den
första är att utskottet förväntar, att
Kungl. Maj :t i lämpligt sammanhang
framlägger förslag till sådana författningsändringar,
att dispensbestämmelserna
utformas i enlighet med vad som
nu gäller enligt andra skatteförfattningar.
Utskottet efterlyser alltså förändringar
so-m ger möjlighet till dispens,
även då det gäller arvsskatteförordningen.

Den andra meningen i utskottsbetänkandet,
som jag vill fästa uppmärksamheten
på, lyder: »Exempel kan anföras,
där skattebefrielse varit befogad, men
där Kungl. Maj :t inte ansett sig kunna
besluta därom utan att höra riksdagen.»
Kungl. Maj :ts befogenheter i detta avseende
är nämligen mycket begränsade,
men det finns alltså, om jag tolkar denna
mening rätt, ändå eu möjlighet för
Kungl. Maj :t att ta ett initiativ och för
riksdagen framlägga ett förslag om befrielse
från arvsskatt för Svenska litteratursällskapet
i Finland.

Om denna min tolkning, herr talman,
är riktig, vädjar jag till finansministern,
att han måtte lägga fram ett sådant förslag
för riksdagen, och med denna vädjan
avstår jag från ett yrkande i anslutning
till motionerna.

I detta anförande instämde herr Larsson
i Luttra (ep).

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Jag kan bara vitsorda
att utskottet var enigt i sitt beslut, såsom
herr Björkman påpekat. Herr
Björkman medverkade alltså till beslutet
och han bär inte heller yrkat bifall
till motionen här i kammaren.

Det är också riktigt som herr Björkman
sade att man inom utskottet till en
början trodde, att man skulle kunna till -

Fredagen den 28 april 1967

Nr 23 117

styrka motionärernas yrkande, men omständigheter,
vilka jag väl inte närmare
behöver ingå på, gjorde att utskottet
fann sig föranlåtet att stanna vid
det ställningstagande som presenterats
i betänkandet.

Med detta lilla inlägg bär jag även
velat klargöra att det inte endast är
herr Björkman som var ledsen över att
miotionsyrkandet inte kunde tillstyrkas
och får jag härmed också yrka bifall till
vad utskottet föreslagit.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag inkasserar med
stor tacksamhet detta instämmande i
min ledsnad och hoppas att herr Andersson
i Essvik skall hjälpa mig att få
finansministern att lägga fram ett förslag
i denna fråga.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 9

Föredrogs vart för sig

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 42, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om antidumping- och utjämningstull,
in. m., och

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 35 § 4 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370); samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 31, i anledning av väckta motioner
om möjlighet för domstol att anställa
tolk, och

nr 32, i anledning av väckta motioner
om beaktande i rättsliga sammanhang
av utlännings språksvårigheter.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkanden och utlåtanden
hemställt.

§ 10

Straff för försök till frihetskränkande
otukt

Föredrogs första lagutskottets utlå -

Straff för försök till frihetskränkande otukt

tande nr 33, i anledning av väckta motioner
om straff för försök till frihetskränkande
otukt.

Sedan utskottets hemställan föredra5
gits yttrade:

1 Fru HEURLIN (h):

[•

^ Herr talman! Jag har väckt en motion
för att försöka få till stånd en utj
redning om inte försök till frihetskränkande
otukt skulle kunna straffbeläggas.

Såsom det bär sagts i något av re I

missvaren bör givetvis stor restriktivitet
j iakttas när det gäller straffbeläggning

av försöksbrott. Om man går igenom
vår brottsbalk, kan man konstatera att
försöksbrotten i ett ganska stort antal
fall är straffbelagda. Vad beträffar förmögenhetsbrotten
gäller detta, när
straffmaximum är två år, ett mycket
stort antal fall. Jag kan nämna förskingring,
förfalskning, undertryckande
av urkund, stöld, tillgrepp av fortskaffningsmedel,
bedrägeri, ocker och utpressning.
I fråga om våld mot person
s eller angrepp mot person kan jag nämna
§ som exempel misshandel, som inte är
''> ringa, och fosterfördrivning. Även för
dessa brott är straffmaximum två år.
s Som vi vet har domstolspraxis i frå II

ga om våldsbrotten inneburit en skärpning
av straffet för sådana brott. Vålds ®

brotten har ökat och blivit allvarligare,
och det finns all anledning att skärpa
påföljderna för sådana brott. När
r straffpåföljden är upp till fyra år är
a försöksbrotten tämligen genomgående
straffbelagda. Ett undantag utgör koppr
leri men det ligger ju i sakens natur,
g att ett försöksbrott här inte gärna kan
bli straffbelagt.

i Jag skall inte trötta kammarens ledan
möter så länge — det är ju fredag —
men vill i alla fall fästa uppmärksamheten
på några punkter.

I 7 § i kapitlet om sedlighetsbrott står
e följande:

»Om någon vanemässigt eller för att
i- bereda sig vinning främjar eller utnytt -

118 Nr 23

Fredagen den 28 april 1967

Straff för försök till frihetskränkande otukt

jar annans otuktiga levnadssätt eller om
någon förleder den som är under tjugoett
år till sådant levnadssätt, dömes

för koppleri---.» Det är ju ganska

naturligt att detta inte är straffbelagt
på försöksstadiet.

Detta var bara en principiell genomgång
och jag kommer nu till de paragrafer
som kan vara av intresse i detta
sammanhang. I 1 § talas i första stycket
om våldtäkt och i andra om våldförande,
och det sistnämnda är faktiskt en
del av paragrafen som vi måste se
litet närmare på. Där står följande:

»År brottet»---d. v. s. det som

bedöms som våldtäkt i första stycket

— —■ — »med hänsyn till kvinnans förhållande
till mannen eller eljest att
anse som mindre grovt, dömes för våldförande
till fängelse i högst fyra år.»
I en av kommentarerna kan man läsa
bl. a. följande just beträffande våldförande: »Om

våldet eller hotet inte varit av
särskilt grov art blir dock gärningen i
sådana fall regelmässigt att bedöma som
våldförande enligt andra stycket. Till
våldförande kan även dömas, om brottet
eljest är att anse som mindre grovt.»
-— Sedan kommer det som jag tycker
är mycket viktigt i denna kommentar.

— »Så kan vara fallet om kvinnan låtit
bli att tillkalla hjälp, fastän detta varit
möjligt, eller om hon föranlett eller tilllåtit
vissa närmanden från mannens
sida.» Det är just den sista punkten
som jag kommer att uppehålla mig vid
en smula. Våldförande är alltså straffbelagt
och jämväl försök till våldförande.

Sedan övergår vi till 2 § som jag skall
läsa upp, därför att kammarens ledamöter
troligen kommer att förstå vad jag
menar och troligen också dela min
uppfattning. Där står följande:

»Den som, i annat fall än i 1 § sägs,»

— i 1 § var det alltså fråga om våldtäkt,
och då vet väl alla vad det gäller,
samt om våldförande som är mindre
grovt —• »förmår någon till samlag eller

annat könsligt umgänge medelst olaga
tvång eller genom grovt missbruk av
dennes beroende ställning eller övar
könsligt umgänge med någon under
otillbörligt utnyttjande av att denne befinner
sig i vanmakt eller annat hjälplöst
tillstånd eller är sinnessjuk eller
sinnesslö, dömes för frihetskränkande
otukt till fängelse i högst fyra år.»

Här är det alltså fråga om grovt missbruk
av en beroende ställning eller om
att ha könsligt umgänge med någon som
befinner sig i vanmakt eller annat hjälplöst
tillstånd. Vi kanske bara behöver
tänka på hur det kan gå till i narkotikakvartarna
och kanske också på hur
människor numera kan bringas i vanmakt.
Vi kan också tänka på den som
är sinnessjuk eller sinnesslö. För min
del tycker jag att denna paragraf är
mycket allvarligare till sitt innehåll än
den del av 1 § som handlar om våldförande.

Handling enligt 2 § är icke straffbelagd
på försöksstadiet. Det är alltså
inte straffbelagt att försöka ha
könsligt umgänge under utnyttjande av
någon som är sinnesslö och alltså inte
mycket förstår vad det är fråga om.
Att däremot försöka fortsätta en samvaro
av ganska intim karaktär med någon
som mer eller mindre har inlett en
till den är straffbelagt. Jag skall ge ett
par exempel.

En flicka följer med en pojke hem på
natten. De har druckit litet sprit men
inte mer än de själva vill. Flickan låter
pojken villigt klä av henne och tycker
att det är rätt tjusigt en ganska
lång stund. Men plötsligt får hon för sig
att hon inte skall vara med längre. Pojken
är däremot helt inställd på att ha
samlag med flickan. I sista skedet börjar
hon göra motstånd. Pojken har
druckit litet sprit. Flickan har varit
villig så långt hon själv tyckte det kunde
vara roligt, men hon kanske är rädd
för att få barn och därför börjar hon
göra motstånd i sista skedet. Pojken har
redan kommit till det stadiet att han

Fredagen den 28 april 1967

Nr 23 119

inte längre kan behärska sig, och han
gör ett verkligt försök att få samlag
med flickan. Det avbryts, men försöket
är i alla fall ett faktum. Detta är straffbelagt,
trots att flickan mer eller mindre
har lurat in pojken på det därför
att hon tyckte att det var tjusigt så
långt.

Sedan har vi ett annat fall. Det kanske
är en liten flicka som är sinnesslö.
Detta upptäcker ett par pojkar och tycker
att de kan använda sig av henne
därför att hon förstår inte riktigt vad
det är fråga om. De tar fatt på flickan
och går ned till ett cykelstall där de
får vara i fred, och den ena efter den
andra av pojkarna utnyttjar flickan
sexuellt. Sedan skickar de ut henne
igen. Varje gång de vill ha samlag med
någon som är verkligt lämplig därför
att hon inte gör något större motstånd
eftersom hon inte begriper bättre, ringer
de till denna stackars lilla flicka.
Flickan kommer med och hon vet fortfarande
inte vad det är fråga om. En
-dag upptäcks det att hon väntar barn,
och hon kan knappast redogöra för hur
det har gått till. Hon talar om ett cykelstall
och om en vind.

Detta är ett fingerat exempel, och det
var inte på det sättet i det fall som
jag har hört relateras. Men så skulle det
kunna gå till. I det fall som jag tänker
på i verkligheten var det inte en sinnesslö
flicka utan en flicka som gick i
hjälpiklass och alltså var bättre rustad
än flickan i det exempel jag anförde.
Om det blir ett allvarligt försök mot den
stackars lilla flickan är det inte straffbelagt.
Jag tycker att det är en allvarlig
inkonsekvens i vår lagstiftning, och jag
har velat påpeka detta för att kunna
komma igen nästa år. Det var detta som
gjorde att jag ville anteckna en blank
reservation.

Detta är en sida av saken — den sociala,
den humanitära och den viktigaste
sidan — och denna inkonsekvens i
lagstiftningen bär gjort mig mycket
upprörd. Om någon inte skall straffas

Straff för försök til! frihetskränkande otukt

i för försöket är det pojken i första fall
let, och om någon skall straffats för fört
söket i det andra fallet är det pojkarna
som ger såg på den som är definitivt
värnlös, psykiskt eller fysiskt.

I min egenskap av åklagare vill jag
1 när det gäller gränsfallen säga att det
är myéket opraktiskt när det gäller dessa
paragrafer, att handling enligt en
mitt i liggande paragraf inte är straffbelagd
på försöksstadiet. Här förelig!
ger ofta bevissvårigheter. Om man har
l sövt ner en flicka och mot hennes vilja
1 exempelvis blandat narkotika i kaffet
utan att hon vet om det och sedan har
1 haft könsumgänge med henne då är det
1 våldtäkt. Om däremot flickan har dnuc;
kit någonting som hon själv visste inte
l var bara kaffe — kanske kaffe och sprit
— och det sedan blir en våldtäktsfrål
ga, så går det genast över till frihetskränkande
otukt. Där är det alltså fråga
om bevisning. Likaså när det gäller
skillnaden mellan första och fjärde pa1
ragraferna, där det är fråga om ungdom

> som är under 18 år. Man kan diskutera
hur det skall bedömas. Det är också en
bevisfråga, om vederbörande visste eller
borde ha vetat att flickan var un t

der 18 år. Jämväl ur bevissynpunkt —■
l vilken dock är den mindre viktiga sit
dan — anser jag att det är en mycket
• opraktisk lösning som man kommit
fram till i 6 kap.

1 Men för att återgå till det viktigaste
l borde av rent humanitära skäl försök
till frihetskränkande otukt straffbeläg1
gas. Utskottet har inte kunnat handla på
annat sätt med hänsyn till remissinstan5
sernas ställningstagande. Jag fäster mig
1 dock vid att ett par av remiissinstanseri
na säger att: »det för närvarande inte
i finns skäl till denna utredning» och

- »med hänsyn till den korta tid under

vilken brottsbalken har varit i kraft».

För ögonblicket böjer jag mig för
detta, men jag tänker komma igen.
i

t I detta anförande instämde herr Bör >

jesson i Falköping (ep).

120 Nr 23

Fredagen den 28 april 1967

Straff för försök till frihetskränkande otukt

Fru LöFQVIST (s):

Herr talman! Eftersom fru Heurlin
icke ställde något yrkande och därtill
erkände att utskottet inte kunnat handla
annorlunda än det gjort och eftersom
fru Heurlin redan redogjort för ärendet
på ett sådant sätt, att kammarens
ledamöter haft alla möjligheter att sätta
sig in i frågan, anser jag inte att jag behöver
utveckla saken närmare utan
hemställer om bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 11

Föredrogs vart för sig
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, såvitt
angår jordbruksärenden, och

nr 16, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1966/67, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

22, i anledning av motioner angående
föroreningen av vattendrag genom
vissa tvättmedel m. m.,

nr 23, i anledning av motioner angående
vatten- och luftföroreningar
m. m., och

nr 24, i anledning av motioner om
en fullständigare rening av avloppsvatten.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 12

Meddelande ang. besök på Kungl.

Teatern

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Kungl.

Teatern anordnar torsdagen
den 18 maj 1967 en föreställning av ope -

ran Wilhelm Tell för riksdagens ledamöter
m. fl. inbjudna. Föreställningen
börjar kl. 19.30. Under pauserna inbjudes
samtliga deltagare att intaga förfriskningar
i teaterns olika publika utrymmen.

De som så önskar är välkomna att
medföra en gäst.

Teokningslistor, som indrages onsdagen
den 10 maj, finnes utlagda i kapprummet.

§ 13

Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtande nr 5, i
anledning av motion om normalisering
av förbindelserna mellan Sverige och
Tyska Demokratiska Republiken;
statsutskottets utlåtanden:
nr 85, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till civilförsvaret, och
nr 86, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ökad utbildning
av journalister m. in. jämte i ämnet
väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 37, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder vid beskattningen
i syfte att främja sparandet, och
nr 41, i anledning av väckta motioner
rörande befrielse från bensinskatt och
differentiering av skatt på bensin och
olja;

bankoutskottets utlåtande nr 20, i
anledning av motioner om pension åt
vissa f. d. tjänstemän hos riksdagen;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 42, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99), jämte i
ämnet väckt motion, och

nr 44, i anledning av väckta motioner
om en allmän grupplivförsäkring m. in.;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: -

Fredagen den 28 april 1967

Nr 23 121

nr 25, i anledning av motioner angående
ungdomsvården, och

nr 26, i anledning av motioner angående
ungdomsvården.

§ 14

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag för budgetåret
1967/68 till handelshögskolan i
Stockholm; och

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa pensionsfrågor
m. m.

§ 15

Till bordläggning anmäldes skrivelse
från talmanskonferensen med överlämnande
av från riksdagens organisationsutredning
inkomna promemorior angående
inrättande av ett internationellt
sekretariat inom riksdagen och angående
riksdagsutskottens studieresor till
utlandet.

§ 16

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
andre vice talmannen:

nr 1041, av herr Börjesson i Glömminge
m. fl., i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 95, angående
riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.,
och

nr 1042, av herrar Franzén i Träkumla
och Gustafsson i Stenkyrka, likaledes
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 95.

Dessa motioner bordlädes.

§ 17

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad anhåller härigenom om
ledighet från riksdagsupp dragets fullgörande
under tiden 28 april—7 maj
1967 för att som riksdagens representant
närvara vid invigningen av Zambias
nya parlamentsbyggnad.

Umeå den 25 april 1967

Gösta Skoglund

Till Riksdagens andra kammare

För att fullgöra författningsenlig militärtjänstgöring
anhåller jag om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden
3/5—10/5 1967.

Stockholm den 28 april 1967

Eric Krönmark

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 18

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.00.

In fidem

Sune K. Johansson