Nr 23 ANDRA KAMMAREN 1970 (Riksdagens protokoll 1970:23)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 23 ANDRA KAMMAREN 1970

6—12 maj

Debatter m. m.

Onsdagen den 6 maj

Sid.

Svar på frågor av:

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. möjlighet för kommun att ge

humanitär hjälp till annat land............................ 4

herr Krönmark (m) ang. skördeskadeersättning vid på grund av

översvämning utebliven sådd............................... 5

herr Andersson i Örebro (fp) ang. sammankopplingen av vissa lån

till företagare............................................. 7

Fastighetsbildningslag.......................................... 8

Meddelande ang. visning av riksregalierna........................ 34

Vissa bidrag ur kyrkofonden.................................... 34

Anslag till högre utbildning och forskning m. m.:

Vissa gemensamma frågor.................................... 42

Interpellation av fru Mogård (m) ang. den kollektiva anslutningen till

politiskt parti............................................... 69

Vid bordläggning av propositioner............................... 70

Meddelande om enkla frågor av:

herr Westberg i Ljusdal (fp) ang. tydligare varningsrnarkering''på

särskilt olycksbelastade vägavsnitt........................... 71

herr Jonsson i Mora (fp) ang. prioritering av vissa byggnadskreditiv 71

herr Mellqvist (s) ang. ökad övervakning av vägtrafiken.......... 71

herr Eliasson i Sundborn (ep) ang. möjlighet för långsamtgående
fordon att passera Islingbybron över Dalälven................ 71

Tisdagen den 12 maj

Meddelande ang. plena......................................... 74

1—Andra kammarens protokoll 1970. Nr 23

Nr 23

Innehåll

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Gustafson i Göteborg (fp) ang. pensionstillägg till vissa kategorier
inom den statliga frivilliga pensionsförsäkringen......... 74

fru Sundström (s) ang. ökad information om p-piller, m. m....... 77

fru Kristensson (in) ang. åtgärder mot missbruk av bestämmelser

om inskrivning i allmän försäkringskassa..................... 79

fru Ryding (vpk) ang. påföljden för total vapenvägran........... 82

Meddelande om enkel fråga av fru Kristensson (m) ang. möjliggörande

av privata initiativ att förmedla tillfälliga dagbarnvårdare....... 87

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 6 maj

Val av fullmäktige jämte suppleanter i riksbanken................. 3

Val av ordförande och fullmäktige jämte suppleanter i riksgäldskon toret.

..................................................... 3

Val av ledamöter jämte suppleanter i styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
................................................ 4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35, ang. fastighetsbildningslag...... 8

— nr 37, ang. vissa anslag ur kyrkofonden, m. m................. 34

— nr 40, ang. tomgångskörning av motorfordon................... 41

— nr 43, ang. ändring i sjötrafikförordningen..................... 41

— nr 44, ang. visst försöksfiske i Blekinge län.................... 41

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 29, om förebyggande hälsovård
...................................................... 41

— nr 30, om anställning av handikappad i statlig verksamhet....... 41

Statsutskottets utlåtande nr 88, om anslag till högre utbildning och forskning
m. m. (punkten 1)...................................... 42

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

Onsdagen den 6 maj

Kl. 10.00

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1970 den 6 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 70
riksdagsordningen välja fullmäktige i
riksbanken, dels för valperioden 1970—
1973 efter herrar P. O. R. Dahlén och
T. S. Bengtson, vilka voro i tur att avgå,
dels för återstående del av valperioden
1968—1971 efter herr Y. Holmberg, som
den 7 april 1970 erhållit befrielse från
uppdraget som fullmäktig i riksbanken,
jämte tre suppleanter; och befunnos efter
valets slut hava blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1970—1973:
herr Dahlén, Per
Olof (Olle) Reinhold,

(fp), ledamot av
första kammaren... . med 41 röster;
herr Bengtson, Torsten
Stanley, (ep),
ledamot av första

kammaren ........ med 41 röster;

för återstående del av valperioden 1968
—1971:

herr Hernelius, Johan
Allan, Om),
ledamot av första
kammaren ........ med 40 röster;

suppleant för herr Dahlén, P. O. R.:

herr Helén, Nils Gunnar,
(fp), ledamot av
första kammaren . . med 41 röster;

suppleant för herr Bengtson, T. S.:
herr Hansson, Nils
Gunnar, (ep), ledamot
av andra kammaren
............ med 41 röster;

suppleant för herr Hernelius, J. A.:
herr Burenstam Linder,
Hans Martin
Staffan, (in), ledamot
av andra kammaren
............ med 40 röster.

Nils Odhe Per Jacobsson

Ragnar Sveningsson Fritz Börjesson

År 1970 den 6 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 70
riksdagsordningen välja ordförande och
fullmäktige i riksgäldskontoret för valperioden
1970—1973 efter herrar A. L.
G. Lindmark, N. I. Johansson och F. O.
Östman, vilka voro i tur att avgå, jämte
tre suppleanter; och befunnos efter valets
slut hava blivit utsedda till

ordförande

för valperioden 1970—1973:
herr Lindmark, Albin
Laris Gerhard,
generaldirektör .... med 40 röster;

fullmäktige

för valperioden 1970—1973:
herr Eliasson, Lars
Magnus, (ep), ledamot
av andra kammaren
............ med 40 röster;

herr Östman, Frans

Oscar, kanslichef .. med 40 röster;

suppleant för herr Lindmark, A. L. G.:

herr Adamsson, Erik

Selmer Johan, (s),

ledamot av andra

kammaren ........ med 40 röster;

suppleant för herr Eliasson, L. M.:
herr Antonsson, Johannes
Mikael, (ep),

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

för kommun att ge humanitär hjälp till annat land

Svar på fråga ang. möjlighet

ledamot av andra
kammaren ........ med 40 röster;

suppleant för herr Östman, F. O.:
herr Magnusson, Anders
Tage, (m), ledamot
av andra kammaren
............ med 40 röster.

Nils Odhe Fritz Börjesson

Ragnar Sveningsson Per Jacobsson

År 1970 den 6 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 26
riksdagsstadgan utse ledamöter i styrelsen
för riksdagens förvaltningskontor
för valperioden 1970—1973 efter herr
E. G. Wärnberg och fru A. M. Kristensson,
vilka voro i tur att avgå, jämte två
suppleanter; och befunnos efter valets
slut hava blivit utsedda till

ledamöter

för valperioden 1970—1973:
herr Wärnberg, Erik
Gunnar, (s), ledamot
av första kammaren med 40 röster;
fru Kristensson, Astrid
Margareta, (in),
ledamot av andra
kammaren ........ med 40 röster;

suppleant för herr Wärnberg, E. G.:
herr Larsson, Karl
Åke, (s), ledamot av
första kammaren .. med 40 röster;

suppleant för fru Kristensson, A. AL:

herr Eskilsson, Carl

Eskil, (m), ledamot

av första kammaren med 40 röster.

Nils Odhe Fritz Börjesson

Ragnar Sveningsson Per Jacobsson

Protokollen lädes till handlingarna;
och skulle riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om dessa val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna in -

giva förslag dels till förordnanden för
de valda, dels ock till skrivelser till
Konungen med anmälan om de förrättade
valen av fullmäktige jämte suppleanter
i riksbanken samt av ordförande
och fullmäktige jämte suppleanter i riksgäldskontoret.

§ 2

Svar på fråga ang. möjlighet för kommun

att ge humanitär hjälp till annat land

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat mig om jag vill medverka
till sådan ändring av gällande
lagstiftning att kommuner ges möjlighet
att exempelvis vid naturkatastrof bistå
nödlidande i annat land med humanitär
hjälp.

Kommuner får i princip vidta endast
sådana åtgärder till vilka är knutna ett
allmänt intresse som kan hänföras till
kommunen. Visst avsteg från denna
princip har, såvitt avser internationellt
hjälparbete, skett genom att kommun
getts rätt att i visst avseende bistå utländska
studerande som i anslutning
till svenskt utvecklingsbistånd vistas i
kommunen för studier eller annan utbildning.
Så omfattande åtgärder för
internationell hjälp som herr Börjesson
avser bör däremot vara en hela samhällets
angelägenhet och således inte ankomma
på enskilda kommuner.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för civildepartementet
få framföra ett tack för svaret på min
enkla fråga.

Anledningen till min fråga var i korthet
att en stad i Mälardalen hade anslagit
91 000 kronor för inköp av tio bo -

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

stadsbaracker och en barack med sanitär
utrustning att överlämnas till stadens
vänort i Jugoslavien som drabbats
av jordbävningskatastrof. Detta beslut
fattades enhälligt av stadsfullmäktige
men överklagades under hänvisning till
att det inte kunde anses vara en kommunens
angelägenhet att anslå medel
för ifrågavarande ändamål. Den överklagande
ansåg därför att stadsfullmäktige
hade överskridit sina befogenheter.
Den berörda länsstyrelsen har bifallit
klagandens besvär och därmed
också upphävt stadsfullmäktiges enhälliga
beslut.

Då jag erfarit att liknande fall också
förekommit på andra håll i vårt land
ansåg jag det föreligga ett visst allmänt
intresse för detta problem, varför jag
framställde min enkla fråga om statsrådet
möjligen skulle vilja se över gällande
lagstiftning beträffande kommunernas
kompetensområde.

Av det svar jag fått av statsrådet
framgår att vissa avsteg redan gjorts
från rådande princip men att statsrådet
inte är benägen att vidta så omfattande
åtgärder för den internationella
hjälpen som jag har åsyftat.

lag hade visserligen inte avsett åtgärder
av särskilt stor omfattning, men
när man som i det här aktuella fallet
kan peka på goda skäl för ett ingripande
— det var ju fråga om vänorten,
vilket kan göra katastrofhjälp särskilt
angelägen — så tycker jag att hjälpmöjlighet
borde föreligga. I varje fall kan
även en symbolisk hjälp betyda oerhört
mycket.

Jag tror inte, herr talman, att det
skulle vara så farligt att vidga det kommunala
kompetensområdet. Vi torde
få anledning att i ett annat sammanhang
ta upp denna fråga. Jag ber att
få tacka för det svar jag nu fått.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. skördeskadeersättning
vid på grund av översvämning utebliven
sådd

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Krönmark har frågat
om jag anser det vara möjligt att genom
provisoriska åtgärder inom skördeskadeskyddets
ram möjliggöra, att om
jordbrukare till följd av översvämningar
ej kan beså mark före den 15
juni, de dock kan komma i åtnjutande
av skördeskadeskydd.

Som svar på herr Krönmarks fråga
vill jag meddela att de uppgifter om
arealanvändning som lämnas för skördeskadeskyddet
skall avges i början av
juli och avse förhållandena den 26 juni.
Vid denna tidpunkt är regelmässigt all
sådd slutförd. Enligt vad jag inhämtat
från statistiska centralbyrån har det
hittills endast förekommit få undantag
härifrån, och då har det gällt enstaka
fält som stått obesådda och således inte
kommit att omfattas av skördeskadeskyddet.

Som jag nämnde är det förhållandena
den 26 juni som ligger till grund för
uppgifterna till skördeskadeskyddet.
Om det i år på grund av översvämningar
skulle förekomma obesådda fält
i större omfattning vid denna tidpunkt
torde särskilda åtgärder få övervägas
såsom kompletterande anmälningar
som redovisar arealanvändningen vid
en något senare tidpunkt.

Vidare anförde:

Herr KRÖNMARK (m):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för
svaret på min fråga, som jag delvis
ställt av beredskapsskäl.

I vissa regioner i mitt hemlän har
man i år översvämningar för femte året
i följd. Just i fjol — vilket också antytts

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Svar på fråga ang. skördeskadeersättning vid på grund av översvämning utebliven
sådd

i jordbruksministerns svar — fanns det
vissa arealer som på grund av översvämningar
inte kunde besås. Dessa
arealer kunde alltså inte medräknas vid
beräkningen av skördeskadeersättning.

Det är klart att det här inte är fråga
om särskilt många fall. Men det råkar
vara så att vissa lantbrukare drabbas
ganska hårt. Därför noterar jag med
tillfredsställelse att statsrådet är redo
att vidta kompletterande åtgärder, om
problem av den här arten skulle uppträda
även i år.

Detta gäller ju förhållanden där den
enskilde inte har några som helst möjligheter
att själv vidtaga åtgärder. Enligt
systemets natur är han tvungen att
beså fälten för att komma i åtnjutande
av ersättning. Detta gör han kanske
ganska sent — han besår igenslammade
jordar när det både från den enskilde
jordbrukarens synpunkt och från samhällets
synpunkt vore bättre om han i
stället bedrev ett trädesbruk under sommaren
och sedan höstsådde arealen. Nu
tar man alltså på sig utgifterna för sådd
trots att man i och för sig vet att man
inte får någon som helst avkastning av
denna areal.

Saken borde kunna ordnas ganska
smidigt genom att man efter anmälan
till lantbruksnämnden finge arealerna
besiktigade och alltså fick klart besked
från en myndighet, att detta är arealer
som på grund av översvämning inte
kan besås inom sådan tid att det är
rimligt att man skall kunna få fram
gröda till full skörd.

.Tåg noterar som sagt att statsrådet är
medveten om att något kan behöva göras
och att han tydligen också är beredd
att vidtaga extraordinära åtgärder.
Jag tackar, herr talman, än en
gång för svaret.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag har bara en enda
kommentar att göra till herr Krönmarks

inlägg, och det är att det inte bara är
så där enkelt att konstatera att jordbrukaren
inte kan beså viss mark på
grund av översvämning. Ingen vet ju
huruvida jordbrukaren hade avsett att
just låta det området ligga i träda. Det
är ett av problemen inom skördeskadeförsäkringen.

Men som framgick av mitt svar är det
ju inte den 15 juni som är den aktuella
tidpunkten utan den 26 juni. Och vi
har kommit fram till att skulle det vara
speciella förhållanden i år, så får anmälningstiden
utsträckas in i juli månad.

Vidare har vi, om det skulle visa sig
att förhållandena efter den 26 juni är
så besvärliga att det inte går att beså
viss mark, möjligheter att lämna ersättning
från katastrofskyddet. Så har skett
tidigare — exempelvis 1968, då vi på
det sättet hjälpte en del jordbrukare.
De kunde inte omfattas av skördeskadeförsäkringen,
men de fick hjälp från katastrofanslaget.
Den möjligheten står
alltså öppen för jordbrukare som eventuellt
skulle råka ut för detta.

Dessutom visade det sig ju förra året
att man i det område där herr Krönmark
är bosatt och där man haft bekymmer
för översvämningarna fick de
bästa skördarna just på de marker som
varit översvämmade, därför att det blev
en så kraftig torka. Jag hoppas fördenskull
att de bekymmer man har i år
också skall visa sig vara helt ogrundade.

Herr KRÖNMARK (m):

Herr talman! Den senaste delen av
herr statsrådets historieskrivning måste
jag tyvärr protestera mot. Jag råkar ju
bo i detta område, och jag kan säga
att just i de översvämmade områdena
var sådden så sen att det trots den torka
som sedan kom inte alls blev så goda
skördar som herr statsrådet gör gällande
att det blev.

Att jag begärde ordet på nytt beror,

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

herr talman, på att herr statsrådet menar
att om man införde det system som
jag förordar, så skulle enskilda lantbrukare
kunna skaffa sig en ersättning
för att de låter jord ligga i träda, ehuru
de redan från början avsett att göra på
detta sätt. Jag måste säga att lantbrukarna
nog har en högre moral i sådana
fall. Jag tror inte att någon otillbörligt
skulle utnyttja ett system för
att på det sättet få ekonomiska fördelar.

Och för övrigt, herr statsråd, gäller
det här i stort sett mossmarker som
översvämmats. Som lantbrukare har jag
en del yrkeskunskap om dessa ting, och
jag kan säga att det hör till undantagen
att man har trädesbruk på sådana marker.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! För att inte några missförstånd
skall uppstå vill jag framhålla
att detta inte är en fråga om moral utan
en fråga om teknik.

Jag vill fästa uppmärksamheten på
att man inom skördestatistiska nämnden
just grubblar över hur man skall
klara ersättningen åt de jordbrukare
som hade ämnat beså mark under våren
men inte kunde göra det på grund
av översvämningar. Man har emellertid
funnit att det — av de skäl jag här
angivit — är en mycket svår fråga. Och
i skördestatistiska nämnden finns ju
företrädare för jordbrukarna själva.

Detta är alltså ingen moralisk fråga
utan det är en teknisk fråga, herr Krönmark.

Herr KRÖNMARK (m):

Herr talman! Jag konstaterar med
tillfredsställelse att statsrådet så att
säga tog tillbaka sin formulering en
aning i fråga om lantbrukarna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. sammankopplingen av
vissa lån till företagare

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Andersson i Örebro
har frågat mig om sammankopplingen
mellan företagarföreningarnas
direktlån och de statligt garanterade
lånen till den mindre företagsamheten
fyller något ändamål, när låntagaren
har bankmässiga säkerheter.

Den av herr Andersson ställda frågan
förefaller vara oklar. Det förhåller
sig nämligen så enligt gällande bestämmelser
att statligt kreditstöd endast får
beviljas om synnerliga skäl föreligger,
om sökande kan erbjuda sådan säkerhet,
att lån bör kunna utlämnas av enskild
kreditinrättning enligt vedertagna
bankmässiga grunder. Härav följer, att
det statliga kreditstödet är avsett som
en komplettering vid sidan av den ordinarie
kreditmarknaden. Detta gäller
såväl lån mot statlig garanti som direktlån
i form av hantverks- och industrilån,
vilka senare beviljas av företagarföreningarna.

Vidare anförde

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för svaret på min fråga.

Före 1968 och innan vi fick de nya
bestämmelserna för företagarföreningarnas
utlåningsverksamhet kunde låntagaren
ha både ett statsgarantilån och
ett direktlån. Detta går inte längre om
statsgarantilånet överstiger 150 000 kronor.

Företagarföreningarna får nu låna
ut maximalt 150 000 kronor. Om låntagaren
tidigare har ett statsgarantilån på
exempelvis 300 000 kronor och har
amorterat av 150 000, varefter det kvarstår
ett överhypotek på 150 000 kronor,
har han inte — om han är i behov av
ett tillfälligt lån — några möjligheter

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Fastighetsbildningslag

att hos företagarföreningarna få ett direktlån.

Om man sysslar med dessa frågor,
har man därför mycket svårt att förstå
vilken logik det ligger i att man inte
skall kunna få ett direktlån om man tidigare
tagit upp ett statsgaranterat lån,
men att detta skall gå bra, om det tidigare
lånet utgörs av ett privatlån. I
båda fallen förutsattes dock att bankmässiga
säkerheter föreligger.

I dag har de mindre företagen det
speciellt bekymmersamt, eftersom de i
vissa avseenden har svårt att fullfölja
sina betalningar. De arbetar nämligen
ofta med mycket litet rörelsekapital.
Jag tycker att man borde kunna klara
upp denna fråga. Inom företagarföreningarna
förstår man inte var konsekvensen
ligger i kopplingen mellan industrigarantilån
och direkta lån, när
man ändå kan erbjuda bankmässiga säkerheter.
Inom inrikesdepartementet
borde man enligt min mening närmare
studera denna fråga för att försöka få
en ändring till stånd.

Härmed var överläggningen slutad.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att den å dagens förteckning
upptagna frågan av herr Nordstrandh
(m) ang. tidpunkten för meddelande
av beslut om intagning till socialhögskola
finge besvaras i samband
med behandlingen av punkten 16 i statsutskottets
utlåtande nr 88, i anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag
för budgetåret 1970/71 till högre utbildning
och forskning m. m. jämte motioner.

§ 5

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet
vilande proposition nr 132, med förslag
till lag om ändring i taxeringsförordningen
(1956: 623).

§ 6

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till bankoutskottet de å bordet
vilande motionerna nr 1436—1440.

§ 7

Föredrogs den av fru Nettelbrandt
(fp) vid kammarens nästföregående
sammanträde på förmiddagen gjorda,
men då bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet
Löfberg angående ökad arbetsdemokrati
inom den statliga förvaltningen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Fastighetsbildningslag

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till fastighetsbildningslag
jämte motioner.

Genom en den 26 september 1969 dagtecknad
proposition, nr 128, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och
lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat förslag
till fastighetsbildningslag.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes bl. a. följande.

I propositionen läggs fram förslag
till fastighetsbildningslag. Förslaget,
som innebär genomgripande ändringar
i de nuvarande bestämmelserna om
fastighetsbildning, syftar till att möjliggöra
en enkel, snabb och effektiv handläggning
av fastighetsbildningsfrågorna.
Genom förslaget ställs hjälpmedel till
förfogande för att aktivt åstadkomma
en rationell fastighetsindelning. Detta
gäller såväl jord- och skogsbrukets rationalisering
som fastighetsbildning för
bebyggelseändamål. Enhetlig lagstiftning
föreslås för land och stad. Den
nya lagen skall således ersätta både

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

1917 års lag om fastighetsbildning i stad
och 1926 års lagar om delning av jord
på landet och om sammanläggning av
fastigheter på landet. Också vissa andra
lagar kan upphävas, bl. a. 1952 års
lag om sammanföring av samfälld vägtnark
och järnvägsmark med angränsande
fastighet.

Lagförslaget innebär en förenkling av
regelsystemet på bl. a. det sättet att antalet
former för fastighetsbildning
minskar.---

Vid sidan av de olika fastighetsbildningsinstituten
föreslås ett institut som
kallas fastighetsbestämning. Detta har
till främsta uppgift att tjäna som medel
för att fastställa den gällande fastighetsindelningens
beskaffenhet.-----

I fråga om domstolarna och rättegången
i mål om fastighetsbildning och
fastighetsbestämning innehåller förslaget
väsentliga nyheter.---

Överinstans över fastighetsbildningsmyndigheten
är enligt förslaget fastighetsdomstolen.
—

Förslaget innehåller slutligen vissa
huvudregler om fastighetsregister. Det
förutsätts att fastighetsregistreringen i
övrigt skall regleras genom bestämmelser
som meddelas av Kungl. Maj :t.

Propositionen upptar inte förslag till
övergångs- och följdlagstiftning. Förslag
därom kommer att läggas fram senare.
Avsikten är att fastighetsbildningslagen
skall träda i kraft den 1 januari 1972.

Utskottet hade i samband med propositionen
behandlat följande motioner,
nämligen

A. de likalydande motionerna I: 884
av herr Alexanderson m. fl. och II: 1044
av herr Eriksson i Arvika m. fl., i vilka
motioner hemställdes

»dels att riksdagen kompletterar 3
kap. i lagförslaget med en bestämmelse,
utformad i huvudsak i enlighet med
3 kap. 4 § i fastighetsbildningskonnnitténs
förslag och av innehåll, att stödjordbruk
i vissa fall kan godtagas som
lämplig jordbruksfastighet, särskilt då

Fastighetsbildningslag

så är påkallat från miljövårdssynpunkt,

dels att riksdagen, med förklaring att
8 kap. i förslaget rörande tvångsinlösen
av fastighet icke kan godtas i föreslaget
skick, hemställer hos Kungl. Maj :t om
nytt förslag i denna del före lagens
ikraftträdande»;

B. de likalydande motionerna 1:885
av herr Bengtson m. fl. och II: 1051 av
herr Hedlund m. fl., i vilka motioner
bl. a. hemställdes att riksdagen vid behandling
av proposition 1969:128 med
förslag till fastighetsbildningslag måtte

1. besluta förtydliga bestämmelserna
i 3 kap. beträffande villkor för fastighetsbildning
sfi att av lagtexten framginge
att möjlighet förelåge att i samband
med fastighetsreglering behålla befintliga
fastigheter av typ deltids- eller
stödjordbruk efter ombildning;

6. avslå propositionen såvitt avsåge
tvångsinlösen och i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa att nytt förslag i denna
del förelädes riksdagen med beaktande
av i motionerna anförda synpunkter;

C. de likalydande motionerna I: 909
av herr Skärman och 11:1059 av herr
Nilsson i Lönsboda;

D. de likalydande motionerna 1:912
av herr Wanhainen och II: 1048 av herrar
Gadd och Östrand, i vilka motioner
hemställdes

»att riksdagen till Kungl. Maj :t ingår
med en begäran om att åtgärder vidtages
för att förhindra exploatering som
ej är lämplig enligt kommunens uppfattning»; E.

motionen II: 77 av herr Lundberg,
vari hemställdes

»att riksdagen måtte besluta,

att med hänvisning till landslag och
regeringsformens 77 och 78 §§ avslå
Kungl. Maj ds proposition 1969: 128 jämte
aviserade kommande propositioner
i fråga om sakrätter, samt

att uppdraga åt Kungl. Maj:t att genom
kommissioner eller på annat sätt
skyndsamt göra en förteckning av samtliga
kronan tillhöriga egendomar och

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Fastighetsbildningslag

utan tidsutdräkt återkräva dem till kronan
jämte ersättning för egenmäktigt
nyttjande»;

F. motionen 11:462 av herr Tobé,
vari hemställdes

»att riksdagen måtte besluta sådan
ändring i 15 kap. i förslaget till fastighetsbildningslag
att de allmänna organen
byggnadsnämnd, överlantmätare,
länsstyrelse, lantbruksnämnd samt fastighetsregisterförare
hänvisas att använda
rättsmedlet underställning, då prövning
av fastighetsdomstol anses erforderlig;
samt

att vederbörande utskott får i uppdrag
att utarbeta erforderlig lagtext oeh
följdändringar i lagförslaget»; samt

G. motionen II: 1069 av herr Tobé.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 77;

B. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:884 och 11:1044 samt
1:885 och 11:1051, samtliga såvitt avsåge
stödjordbruk, antaga 3 kap. 5 §
första stycket och 9 § i det vid propositionen
1969: 128 fogade förslaget till
FBL;

C. att riksdagen måtte antaga 3 kap.
5 § andra stycket i förslaget till FBL;

D. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:909 och 11:1059 antaga
4 kap. 1—32 §§ i förslaget till FBL;

E. att riksdagen måtte med avslag på
motionen II: 1069 antaga 4 kap. 33—42
§§ i förslaget till FBL;

F. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:885 och II; 1051, såvitt
avsåge frågan om rätt att påkalla fastighetsreglering,
antaga 5 kap. 3 och 5 §§
i förslaget till FBL;

G. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:885 och 11:1051, såvitt däri
yrkades att 0 kap. 2 § andra stycket i
förslaget till FBL skulle utgå;

H. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:885 och 11:1051, såvitt
avsåge ändrad lydelse av 6 kap. 2 §
andra stycket, antaga förslaget till FBL
i nämnda del;

I. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:884 och 11:1044 samt
1:885 och 11:1051, samtliga såvitt avsåge
inlösen, antaga 8 kap. i förslaget
till FBL;

J. att riksdagen måtte med avslag på
motionen 11:462 antaga 15 kap. 2 och
7—11 §§ samt 16 kap. 2, 3, 11 och 15 §§
i förslaget till FBL;

K. att riksdagen måtte — med förklaring
att propositionen icke kunnat
oförändrad bifallas — för sin del antaga
i utskottets hemställan intaget förslag
till lydelse av 2 kap. 2 § samt 5 kap.
12, 24 och 25 §§ i förslaget till FBL;

L. att riksdagen måtte antaga lagförslaget
i de delar som ej omfattades av
utskottets hemställan under B—F och
H—K;

M. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 912 och II: 1048 ge Kungl.
Maj :t till känna vad utskottet anfört angående
reglering av glesbebyggelserätten; N.

att motionerna 1:885 och 11:1051
i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet anfört och hemställt
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

O. att motionerna I: 912 och II: 1048
i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet anfört och hemställt
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

Vid B i utskottets hemställan

I. beträffande frågan om nybildning
av stödjordbruk av herrar Åkesson och
Ernulf (båda fp), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte dels med avslag
på motionerna I: 884 och II: 1044 samt
1:885 och 11:1051, samtliga såvitt avsåge
stödjordbruk, antaga 3 kap. 5 §
första stycket och 9 § i förslaget till
FBL, dels i anledning av motionerna
1:884 och 11:1044 ge Kungl. Maj:t till
känna vad reservanterna anfört angående
nybildning av stödjordbruk;

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

Vid C i utskottets hemställan

//. beträffande frågan om hänsyn till
samverkansförhållanden vid tillämpning
av det särskilda lämplighetskravet
för skogsbruksfastigheter av herrar
Åkesson (fp), Ernulf (fp) och Hedin
(m), vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte dels antaga 3 kap.
5 § andra stycket i förslaget till FBI,,
dels ge Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört angående hänsyn till
samverkansförhållanden vid tillämpning
av nämnda lagrum;

Vid E i utskottets hemställan

III. av herrar Ernulf och Tobé (båda
fp), utan angivet yrkande;

Vid I i utskottets hemställan

IV. beträffande inlösenreglerna av
herrar Grebäck (ep), Åkesson (fp),
Ebbe Ohlsson (m), Ferdinand Nilsson
(ep), Ernulf (fp), Hedin (in) och Josef
son i Arrie (ep), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte dels — med förklaring
att propositionen icke kunnat
oförändrad antagas — med bifall till
motionerna 1:884 och 11:1044 samt
1:885 och 11:1051, samtliga i vad de
gällde inlösen, avslå propositionen, såvitt
avsåge 8 kap. om inlösen, dels hos
Kungl. Maj :t anhålla att nytt förslag till
bestämmelser i ämnet förelädes riksdagen
med beaktande av vad reservanterna
anfört, dels ock hos Kungl. Maj :t
anhålla att förslag till följdändringar i
FBL i anledning av att 8 kap. utginge
förelädes riksdagen;

Vid J i utskottets hemställan

V. beträffande frågan om sättet för
fullföljd, då talan fördes av allmänt organ,
av herr Tobé (fp), vilken ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med avslag på
motionen 11:462, såvitt avsåge fastighetsregisterförare,
och bifall till motionen
i övrigt — med förklaring att pro -

Fastighetsbildningslag

positionen icke kunnat oförändrad bifallas
— för sin del antaga av reservanten
framlagt förslag till lydelse av
15 kap. 2 och 7—11 §§ samt 16 kap.
2, 3, 11 och 15 §§ i förslaget till FBL, innebärande
att byggnadsnämnd, överlantmätare,
länsstyrelse och lantbruksnämnd
ägde fullfölja talan mot fastighetsbildningsmyndighetens
beslut genom
underställning.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jag har ansett det angeläget
att redan vid början av debatten
om förslaget till ny fastighetsbildningslag
stanna något inför de allmänna principerna.
Jag förmodar att det blir anledning
att senare under debattens
gång återkomma till en diskussion om
reservationerna.

Det står nog klart för var och en
att det är ett högst betydelsefullt lagförslag
som riksdagen nu har att ta
ställning till. Ett mycket långvarigt och
omfattande lagstiftningsarbete står inför
sin fullbordan. Det är ett mycket
förtjänstfullt arbete som lagts ned från
olika håll, och det är min och utskottets
förhoppning att den nya fastighetsbildningslagen
skall komma att motsvara de
krav man skall ha rätt att ställa på en
väl anpassad lagstiftning inom detta
viktiga samhällsområde.

Reglerna om delning av jord har gammal
hävd i vårt land. Redan i de gamla
landskapslagarna finns bestämmelser
härom. Reformer på området har sedan
avlöst varandra genom århundradena.
De jordbrukspolitiska målsättningarna
har växlat och satt sin prägel
på lagstiftningen under olika perioder.
Det är klart att den länk i kedjan som
fastighetsbildningslagen utgör är präglad
av vår tids värderingar och problem.

Kännetecknande för vår tid sägs vara
bl. a. föränderligheten. Utvecklingen i

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Fastighetsbildningslag

samhället går nu på de flesta områden
mycket snabbt. Den tekniska och ekonomiska
utvecklingen ställer krav som
vi bara för några år sedan knappast
kunde ana oss till. Inte minst gäller
detta inom fastighetsbildningsområdet.
Jag vill erinra om tätorternas och industrisamhällenas
tillväxt, som ställer
krav på ändrad markanvändning. Den
ökade standarden medför att människor
efterfrågar mark för fritidsbebyggelse i
en helt annan utsträckning än tidigare.
Inom jordbruket läggs varje år ned
minst 10 000 brukningsenheter, och den
takten i nedläggningen väntas stå sig i
åtskilliga år framåt. Fastighetsbildningen
måste anpassas till det nya läget.
Jordbruksfastigheterna blir större och
större för att ge underlag för kapitalkrävande
investeringar i byggnader och
maskiner. Inom skogsbruket har mekaniseringen
lett till allt högre krav på
stora behandlingsytor. Jordbrukaren
som med såg, yxa och häst själv drev
ut virket från den egna skogen tillhör
snart historien. Strukturrationalisering
är också inom skogsbruket tidens lösen.

Många verksamheter och funktioner
är alltså beroende av fastighetsindelningen
och av att denna snabbt kan
ändras. Markanvändningen är ständigt
underkastad krav på förändringar till
följd av dynamiken och rörligheten i
samhället. Det är givetvis ytterst viktigt
att dessa ändringar kan genomföras
på ett snabbt, enkelt och billigt sätt.

Ser man på den gällande lagstiftningen,
främst 1926 års jorddelningslag,
kan man snabbt konstatera att den
i många avseenden är bristfällig. Till
största delen har detta sin grund i den
lagstiftningsmetod som använts. Grovt
räknat finns det två olika sätt att stifta
lag: en äldre och en modernare metod.
Den äldre metoden gick ut på att man i
detalj tog upp vissa konkreta problem
och angav direkt i lagen hur dessa skulle
lösas. Man band de tillämpande myndigheterna
mer eller mindre hårt vid
vissa förfaranden och hindrade dem

från att ta hänsyn till omständigheterna
i de särskilda fallen. En sådan lagstiftning
blir i regel snabbt föråldrad,
och det är detta som inträffat i fråga
om jorddelningslagen.

Här har vi en av huvudanledningarna
till alla de problem som i dag finns
inom fastighetsbildningsväsendet.

Den andra lagstiftningsmetoden, som
i hög grad sätter sin prägel på fastighetsbildningslagen,
innebär att lagreglerna
är allmänt hållna så att de smidigt
kan anpassas till den tekniska utvecklingen
och ändrade samhällsförhållanden.
De speciella omständigheterna i
varje särskilt fall kan vidare fullt ut
beaktas. Även en sådan metod har naturligtvis
sina risker, hl. a. kan tillämpningen
bli ojämn, men jag tror att den
avgjort är att föredra framför den stelbenthet
som utmärker den äldre lagstiftningen.
Motiven ger också i många
fall utförliga anvisningar för tillämpningen
av lagen. Ytterligare tillämpningsföreskrifter
och exempel kommer
att utarbetas. Vi får i övrigt lita på att
förrättningsmännen är så kloka att de
på ett förnuftigt sätt kan avväga olika
intressen mot varandra. Det råder
ingen tvekan om att fastighetsbildningslagen
kommer att ställa stora krav på
förrättningsmännen. Utbildningen och
informationen om den nya lagen blir
mycket viktiga, och utskottet förutsätter
att tiden fram till ikraftträdandet
effektivt tas till vara.

Innan jag går in på vissa detaljer i
förslaget vill jag betona en sak som jag
tror är mycket betydelsefull, nämligen
vikten av att förrättningsmännen vid
fastighetsregleringar så långt det är
möjligt försöker få fram lämpliga lösningar
på frivillig väg. Vissa tvångsbestämmelser
är säkerligen nödvändiga,
men de bör användas med den största
försiktighet. Alla vägar att nå enighet
bland sakägarna bör prövas. Det finns
flera exempel på förrättningar som har
dragit ut på tiden i det oändliga och
kostar stora summor pengar utan att

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

ändå ge något bra resultat — just av
den anledningen att man har försökt
tvinga på sakägarna vissa lösningar.
Vårt lantmäteri är i dag arbetstyngt,
väntetiderna blir ofta långa och jag är
övertygad om att lantmätarna får fullt
upp att göra även om de i första hand
koncentrerar sina krafter på företag
och lösningar som sakägarna frivilligt
är beredda att biträda.

I övrigt vill jag framhålla den stora
betydelse som institutet fastighetsreglering
kan beräknas få. Såvitt utskottet
kunnat finna har vi här fått ett snabbt
och effektivt instrument för att genomföra
förbättringar i fastighetsbeståndet
inom ett område eller en trakt. Särskilt
gäller detta inom jordbruk och skogsbruk,
men jag är övertygad om att fastighetsregleringen
med den smidighet
som utmärker den blir av stor betydelse
också inom tätorterna.

Jag övergår nu till att med några ord
beröra motionsyrkanden och en därav
föranledd reservation, som jag själv har
biträtt. Först vill jag dock betona att vi
inom utskottet har varit ense om de
stora förtjänster som förslaget i övrigt
har. Reservationerna berör i det stora
hela detaljer, men reservationen IV tar
upp en enligt min mening viktig detalj.

Enligt fastighetsbildningslagen skall
inlösen kunna ske inom ett område som
berörs av en större och mer genomgripande
fastighetsreglering. Vi reservanter
är liksom ut.skottsmajoriteten beredda
att acceptera att inlösenmöjligheter
står till förfogande; det är utformningen
av bestämmelserna som vi vänder
oss mot. Vi menar att förrättningsmännen
har fått alltför många befogenheter
samlade hos sig. Vid expropriation
prövas frågan om tillstånd till åtgärder
av Kungl. Maj :t efter ett omfattande
remissförfarande, varefter det
ankommer på expropriationsdomstol att
bestämma ersättningen och besluta i övriga
frågor rörande expropriationen.
Enligt förslaget läggs däremot pröv -

Fastighetsbildningslag

ningen i samtliga dessa hänseenden på
förrättningsmännen.

En sådan lösning vill vi i likhet med
åtskilliga remissinstanser inte godta. Vi
tror att den medför risker för att förtroendet
för förrättningsmännen på sikt
kan komma att undergrävas genom att
den dubbla ställningen av åklagare och
domare läggs på samma personer. Vi
menar att inlösenbestämmelserna har
sin rätta plats i expropriationslagen.
Förfarandet enligt denna är för närvarande
ganska tungrott, men arbete med
att få en bättre ordning till stånd pågår.
Det bör vara möjligt att nå en väsentlig
förbättring av regelsystemet som
gör att expropriationslagen kan accepteras
även med hänsyn till önskemålen
om ett snabbt och enkelt förfarande.

Som framgår av reservationen har
vi också i övrigt vissa erinringar mot
utformningen av förslaget. Jag nöjer
mig här med att hänvisa till reservationen.

Jag ber till slut, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan
utom såvitt avser moment I. Jag vrkar
därvidlag bifall till reservationen IV.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Nu gällande regler i
fastighetsbildningslagen för stad och
jorddelningslagen fastställdes 1917 respektive
1926. De bär sedan ändrats på
olika sätt och är naturligtvis inte i stil
med tidens krav. De har dock fungerat
något så när under en tid av hektisk
omvandling av fastighetsindelningen såväl
när det gäller tätbebyggelse som
strukturrationalisering inom jordbruk
och skogsbruk.

Jorddelningslagens språkdräkt har utsatts
för hård kritik. Jag hoppas att den
kritiken inte behöver belasta fastighetsbildningslagen
— jag inte endast hoppas
utan är övertygad om det. Justitierådet
Birger Wedbergs lilla studie »Lagstil»
som kom ut 1928 — det år då jorddelningslagen
trädde i kraft — har
hämtat många för att inte säga flerta -

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Fastighetsbildningslag

let exempel från jorddelningslagen. Han
urskuldar lagskrivarna med att de strävat
efter största möjliga tydlighet och
fullständighet därför att lagtillämpningen
närmast ankommer på andra än jurister.
Wedberg invänder i alla fall att
denna strävan här och var tagit sig uttryck
som vittnar om en hart när förolämpande
misstro till lantmäterikårens
intelligens och goda vilja.

En av de paragrafer i jorddelningslagen
som det något skrattats åt är hämtad
från skiftesstadgan hundra år tidigare.
.lag finner anledning läsa upp något
ur den. För det första skall ägolott
utläggas i allenast ett skifte om så är
möjligt. 1 annat fall vare två skiften
tillåtna. Går inte det, må till ägolott läggas
tre eller flera skiften. Det var alltså
1800-talets propaganda för att samla
ägorna på ett område och få en strukturrationalisering
till stånd.

När justitieministern statsrådet Geijer
nu är närvarande i kammaren finner
jag anledning citera vad en av hans
förfäder — som också var riksdagsman
på Uppsalabänken — nämligen Erik
Gustaf Geijer sade när man på sin tid
höll på med skiftesstadgan. Han kommenterade
just bestämmelsen om ett,
två, tre eller flera skiften. »Jag påminner
blott att enligt all logik, då undantagen
överstiga regeln, de även upphäva
den. Hörer nu större delen av rikets
jord till undantagen, så hörer ock den
nya skiftesstadgan ej till Sverige, utan
må själv utflytta och söka sig ett fädernesland.
»

Passusen om utflyttningen var ju litet
vitsig; detta kom ju nu för första
gången in i skiftesstadgan. Men han var
över huvud taget missnöjd med skiftesstadgan,
och det berodde just på att
han inte trodde på enskiftesprincipen.
Han sade: »Jag är varken lanthushållare
eller lagkunnig eller driven i lantmäteriet
eller har någon jord att mäta.
Men en blick för mitt fäderneslands fördelar
efter mitt mått, tillskriver jag mig
utan betänkande.---den nya stad -

gans fördärvliga verkan, om den ej hämmas,
har väckt min uppmärksamhet.»

Nu har ett förslag till fastighetsbildningslag
framlagts efter trettio års förberedelser
i olika omgångar. Det är en
föredömlig nyskapelse som emellertid
därför inte skär av förbindelserna med
äldre lagstiftning och tradition. Enligt
direktiven till 1953 års fastighetsbildningskommitté,
som slutfört utredningsarbetet,
skulle förfarandet göras snabbare,
enklare och billigare. Det återstår
att se om det kommer att bli så.

Snabbheten kommer naturligtvis att
bli svårare och svårare att uppnå. Det
blir lättare att göra förfarandet snabbt
så till vida att en hel del tekniska hjälpmedel
som datamaskiner och annat nu
underlättar hanterandet. Men samhället
har blivit mer komplicerat. Det allmänna
som det talas om på många ställen
inte bara i denna lagstiftning, d. v. s.
stat och kommun, planerar inom skilda
sektorer, och fastighetsbildningen skall
i görligaste mån tillgodose dem alla.
Rättssäkerheten fordrar också sin uppmärksamhet.

Det andra önskemålet — det som avsåg
enkelhet — har tillgodosetts bl. a.
genom att man slagit ihop reglerna för
land och stad, och vidare genom att
antalet förrättningslag blivit färre och
genom att handläggningssättet kan anpassas
även till enkla förhållanden. Man
behöver inte se fastighetsbildningsförrättningen
som en domstolsprocess.
Ibland är den likheten slående, men i
flertalet fall är lantmäteriet att betrakta
som ett beställningsskrädderi; kunderna
— en eller flera sakägare — önskar
få sakkunnig hjälp med en viss omvandling
av eller bestämning av gränserna
för sina fastigheter. Till förenklingarna
får också anses höra att servitutsfrågorna
nu kan behandlas analogt med
övriga förrättningar enligt fastighetsbildningslagen
och även i full utsträckning
kan kombineras med sådana.

Att det tredje villkoret — att förfarandet
skulle bli billigare — skulle

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

kunna uppfyllas kan man inte direkt
utläsa av förslaget till fastighetsbildningslag.
Men naturligtvis kan möjligheterna
till snabbare och enklare förfarande
medverka till att göra det billigare;
gällande lantmäteritaxa liksom
stadsmäteriväsendets taxor är ju direkt
beroende av tidsåtgången. Priset per
tidsenhet bär ju på senare år höjts med
flera hundra procent. Jag kan som exempel
nämna att lantmätarens dagarvode
på 1940-talet var 12 kronor; nu
ligger timarvodet i närheten av 100 kronor.

När nu förslaget till ny fastighetsbildningslag
kommit på riksdagens bord är
det först att konstatera att stor enighet
råder om lagverkets utformning och innehåll.
Det må dock tillåtas mig att göra
några kommentarer till tredje lagutskottets
utlåtande nr 35. Propositionens tre
delar omfattar mer än 1 200 sidor, och
det må förlåtas även en yrkesman att
man inte kunnat smälta allt under den
allmänna motionstiden och under utskottsbehandlingen.
Jag har därför en
del kommentarer att göra som jag tycker
har en viss betydelse.

Först några ord om detta förslags förhållande
till jordäbalksförslaget, som
också är under riksdagens prövning
men som inte kommer att slutbehandlas
förrän under höstriksdagen. Det finns
i förslaget till fastighetsbildningslag
hänvisningar till en kommande jordabalk,
och det inger natur ligtivis betänkligheter
från formell synpunkt, särskilt
som man gjort åtminstone en hänvisning
— den som återfinns i 5 kap. 30 §
— till ett lagrum i jordabalken som
inte har det paragrafnummer som anges
i jordabalkspropositionen.

Vi skall alltså anta en lag som hänvisar
till ett förslag som inte är sådant
som man tänkte sig när propositionen
skrevs.

I jordabalken 1 kap. 1 § sägs att fast
egendom är jord och att den indelas i
fastigheter. Fastighetsbildningslagens 1
kap. talar så om hur fastighetsindel -

Fastighetsbildningslag

ningen kan ändras. I 3 § har ordet
»mark» insmugit sig, vilket kan synas
onödigt. Vad som är jord i jordabalken
är mark i fastighetsbildningslagen, och
i båda ingår vattenområden i förekommande
fall.

2 kap. innehåller grundläggande bestämmelser
om fastighetsbildning. I 1 §
räknas de olika fastighetsbildningsinstituten
upp —- det är fastighetsreglering
för ombildning av fastigheter och
det är avstyckning, klyvning och sammanläggning
för nybildning. Delning av
samfällighet, som inte är så ovanlig och
som nu företas genom laga skifte, avses
enligt departementschefens uttalande
kunna äga rum som marköverföring vid
fastighetsreglering. Den som känner till
förhållandena saknar annars en beskrivning
av hur det skall gå till, men
det framgår alltså av motiven.

I 3 kap. beskrivs villkoren för fastighetsbildning.
Till 1 § om allmänna
lämplighets- och aktualitetskrav finns
en intressant kommentar angående s. k.
överstora tomter, särskilt för fritidsändamål.
I anledning av ett ändringsförslag
från lagrådet har departementschefen
tagit upp ett resonemang om
vidsträckta tomtplatser. Det framförs
som en, låt vara stillsam, kritik av ett
avgörande i högsta domstolen förra
året. Departementschefen antyder att
den nya fastighetsbildningslagen inte
kan tolkas så generöst. Bebyggelsefastigheter
bör enligt departementschefen
begränsas till i huvudsak det område
som verkligen kan begagnas mer intensivt
som tomtplats. Det är ett ställningstagande
som lantmätarna länge har efterlyst
och som för framtiden ger klarare
linjer.

Sedan bör det bemärkas att i 2 §
planvillkoren nu har uttryckts positivt.
Man skall alltså göra fastighetsbildningen
i enlighet med planen — det gamla
villkoret var att fastighetsbildningen
inte stred mot planen. Vidare framgår
av kommentarerna att tomtindelningen
blir ett planinstitut i framtiden när det -

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Fastighetsbildningslag

ta lagverk är helt och hållet färdigt.

Det finns möjlighet att ge dispens för
avvikelser från planerna. En nyhet, som
hämtats från byggnadslagstiftningen, är
att länsstyrelsen kan delegera dispensgivningen
till byggnadsnämnd, vilket
är tillfredsställande.

Nu gällande regler om bildande av
stödjordbruk har inte överförts till fastighetsbildningslagen.
Däremot har villkoret
för bildande av jordbruksfastighet
formulerats så, att fastigheten skall
ge tillfredsställande lönsamhet. Det ersätter
nuvarande formulering, att fastigheten
skall ge brukaren och hans
familj tillfredsställande bärgning —
kravet på familjejordbruk har alltså
ändrats till »tillfredsställande lönsamhet».

Av ordalydelsen i fastighetsbildningslagen
kunde man möjligen dra den
slutsatsen att en jordbruksfastighet kan
bildas, om en person som på grund av
deltidsarbete kan ägna en del av sin
arbetskapacitet åt ett mindre jordbruk,
kan beräknas erhålla tillfredsställande
lönsamhet genom jordbruket. Nu har
departementschefen tagit oss ur den
villfarelsen genom klara uttalanden, att
nybildning av stödjordbruk inte får
ske. Tillgången på sådana motsvarar
mer än väl efterfrågan.

Jag tycker det är onödigt att i vår
föränderliga tid dra så strikta gränser.
Det är inte säkert att det lediga småbruket
ligger på det rätta stället för den
som söker och behöver en utfyllnad till
annan yrkesverksamhet. Herrar Åkesson
och Ernulf har på denna punkt i
utskottets utlåtande avgivit en reservation
som jag har viss sympati för,
men jag avstår ändå från att yrka bifall
till den. Jag misstänker att utvecklingen
så småningom kommer att förändra
synen på detta.

I utskottsutlåtandet framhålles att
statsmakterna vid behandlingen av skilda
naturvårdsfrågor har uttalat, att naturvården
inte skall främjas genom generellt
jordpolitiska åtgärder. Det

hänger just ihop med frågan om stödjordbruken.
Departementschefen har
sagt att sådana saker skall ordnas i samband
med naturvårdspolitikens utformning.
När man beträffande vissa områden
finner att det skulle vara lämpligt
att vårda landskapsbilden genom jordbruk
av den här karaktären, är det
emellertid tveksamt, om naturvårdspolitiken
kan fullföljas på grund av denna
spärr i fråga om fastighetsbildningen.
Jag beklagar att så strikta gränser har
dragits.

4 kap. handlar om fastighetsbildningsmyndigheten.
Jag vill här särskilt
understryka vikten av samarbete med
sidoordnade myndigheter och organ.
Fastighetsbildningen ingår som ett led
i samhällsplaneringsåtgärderna, och det
fordras god ömsesidig kontakt bl. a.
med de kommunala organen och då
främst byggnadsnämnden. Det räcker
inte med bara de underrättelser som
stadgas i lagförslaget, utan här fordras
ett direkt samarbete oberoende av underrättelserna.

I en motion, 11:1969, har jag tagit
upp frågan om möjligheterna att besluta
om ersättning åt sakägare för utredningskostnader
vid förrättning. Erfarenheten
har visat att större fastighetsregleringar
enligt nuvarande ordning
främjas, om sakägarna redan vid
förrättningen utnyttjar sakkunskap av
skilda slag för att utforma sin bedömning
av olika alternativa lösningar. Förrättningsmannen
har en viktig informationsuppgift,
men den måste fullgöras
med stor försiktighet då stridiga
intressen står mot varandra. Det måste
då vara en fördel om utredningen blir
så fullständig som möjligt vid förrättningen
och inte uppskjuts till en eventuell
domstolsbehandling. Departementschefen
antyder att frågan om ersättning
kan beaktas vid fördelningen
av förrättningskostnaden. Jag anser det
vara helt förkastligt att blanda samman
dessa ersättningsfrågor.

Utskottet har behandlat motionen

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

mycket välvilligt och utgår från att hithörande
spörsmål skall uppmärksammas
av regeringen t. ex. i samband
med prövning av fri rättshjälp i förvaltningsrättskipningen.
Jag har därför
inte reserverat mig på denna punkt.
Jag anser att skrivningen är så välvillig
som jag kan önska.

5 kap. innefattar de allmänna bestämmelserna
om fastighetsreglering. 3 §
innehåller bestämmelser om rätten att
påkalla fastighetsreglering. En sådan
rätt tillkommer naturligtvis i första
hand sakägarna-fastighetsägarna. En
nyhet är att den som begär expropriation
kan påkalla fastighetsreglering för
att underlätta expropriationen. Byggnadsnämnd
kan också göra detta när
det gäller tätbebyggelse, och likaså länsstyrelse,
överlantmätare eller lantbruksnämnd
om fastighetsregleringen är av
större betydelse från allmän synpunkt.

För närvarande har vägförvaltningen
enligt en bestämmelse i allmänna väglagen
rätt att söka ägoutbyte i vissa
fall. En sådan möjlighet skall väl bibehållas,
och jag föreställer mig att vägförvaltningen
i framtiden kan gå via
länsstyrelsen eller överlantmätaren för
att få till stånd en förändring.

I övrigt vill jag i detta sammanhang
särskilt understryka de bestämmelser i
5 § som innebär att fastighetsreglering
på begäran av myndighet inte får äga
rum, om sakägare med ett väsentligt
intresse i saken mera allmänt motsätter
sig reglering. Erfarenheten från tilllämpningen
av dalalagen visar hur svårt
det är att på rimlig tid nå ett ändamålsenligt
resultat då jordägarna — nu
heter det kanske markägarna — inte är
med på noterna från början.

I 5 kap. 22 § föreskrivs att fastiglietsbildningsmyndigheten
kan meddela
byggnadsförbud inom regleringsområdet.
Dispensmyndighet är fastighetsbildningsmyndigheten.
Detta förfarande
kan också i princip tillämpas inom
planlagt område, vilket givetvis innebär
att man måste ha god kontakt med
2 — Andra kammarens protokoll 1970.

Fastighetsbildningslag

vederbörande byggnadsnämnd, så att
det inte om varandra föreligger byggnadsförbud
enligt byggnadslagen och
enligt fastighetsbildningslagen utan att
man bevakar dessa frågor på ett ensartat
sätt.

I samband härmed bör även uppmärksammas
att rivning av byggnad enligt
24 § och flyttning av byggnad enligt
25 § kan behöva föregås av byggnadslovsbeslut
av byggnadsnämnden
och alt alltså förrättningsmännen får
vara uppmärksamma på att inte bara
meddela bestämmelser om rivning eller
flyttning av byggnad, utan att också so
till att byggnadsnämnden i de fall då
så erfordras sanktionerar det.

Arrendereglerna i nuvarande 2 kap.
27 § nyttjanderättslagen jämställer lantmäteriförrättning
med naturkatastrof
då det gäller för arrendator att få nedsättning''
i arrendeavgiften. Det bar naturligtvis
stärkt självkänslan hos vissa
lantmätare, i varje fall har det stärkt
deras ansvar när de gör en förrättning.
Motsvarande regler är nu överförda till
5 kap. 12 § fastighetsbildningslagen. Av
34 § framgår också att sådan arrendator
är sakägare vid förrättningen. I
sistnämnda paragraf omnämnes även
samfälliglietsrätt, en konstruktion för
samverkan som departementschefen
uteslutit ur det framlagda förslaget till
jordabalk. Här föreligger alltså en formell
felaktighet, om jag så får säga,
men frågan kanske tas upp vid höstriksdagen,
enligt vad som förljudits från
justitiedepartementet närstående kretsar.

Kapitel 7 handlar om servitut. Där
finns ingen definition om vad servitut
är för någonting, utan man får söka
ledning i jordabalksförslaget, alltså den
blivande jordabalken. Fastighetsreglering
som avser servitut kan omfatta
bildande av servitut, ändring av servitut
och upphävande av servitut. Förfarandet
kan omfatta såväl s. k. jorddelningsservitut,
alltså sådant servitut, som
tillskapas vid lantmäteriförrättning, om
Nr 23

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Fastighetsbildningslag

jag får uttrycka det så, som avtalsservitut,
alltså sådana som tillkommit genom
avtal mellan sakägare och kan vara
intecknade och framdeles inskrivna.

Av ett uttalande i jordabalkspropositionen
tycks framgå, att ett avtalsservitut,
som t. ex. ändrats till sitt läge vid
fastighetsreglering, fortfarande är att
anse som ett avtalsservitut och alltså
för sitt bestånd blir beroende av inskrivning.
Ofta är det väl så, att ett avtalsservitut
kommer att behandlas i
samband med andra åtgärder vid fastighetsreglering
och då får karaktären
av jorddelningsservitut. Så fort ett servitut
behandlas enligt fastighetsbildningslagen
borde det enligt min mening
överföras till att bli förrättningsservitut
(jorddelningsservitut).

Reglerna i 7 kap. 4 § om ändring av
servitut inom vissa planområden innebär
en sådan förrättningsåtgärd, som
jag föreställer mig att det ligger nära
till hands för byggnadsnämnden att aktualisera
genom nämndens rätt att anhängiggöra
förrättningar.

I kap. 8 behandlas inlösenfrågorna.
Beträffande detta finns en reservation
fogad till utskottets utlåtande, där man
radikalt yrkar avslag på propositionen
i denna del och begär ett nytt förslag.
Jag håller med reservanterna om att då
mark behöver överföras från en fastighet
till en annan detta helst bör ske
genom frivilliga överenskommelser. På
denna grundval bygger också propositionen
och den tradition som under senare
år utbildats vid stora fastighetsregleringar.
Men ibland kan tvång behöva
tas till hjälp, och därför fordras
det inlösenregler.

Reservanterna vill tydligen ■— och
det bekräftades av utskottets ärade
ordförande — överföra dessa inlösenbestämmelser
till expropriationslagen.
Det är en uppfattning som jag inte alls
kan dela. Jag har erfarenhet av både
nuvarande förrättningsförfarande och
av expropriationsprocessen, och den
erfarenheten säger mig att många

tvångsförvärv av mark skulle må väl av
att avdramatiseras och överföras från
behandling vid expropriationsdomstol
till inlösen av den typ som finns angiven
i 8 kap. fastighetsbildningslagen.

10 kap. om avstyckning föranleder
mig till en början att med tillfredsställelse
notera, att utskottet tagit upp
frågan om förfogande över andelar i
häradsallmänningar och motsvarande.
Jag hade helst sett att nuvarande regel,
19:12 i jorddelningslagen, direkt hade
överförts till fastighetsbildningslagen,
men när så inte skett är det viktigt att
utskottet gjort detta klara uttalande, att
sådan andel i allmänning vid avstyckning
skall tilldelas styckningsdel som
skall utgöra eller tillhöra jordbruksfastighet.

10 kap. 8 § behandlar det fall då
styckning grundas på avtal. Erfarenheten
visar att flertalet avtal inte kan direkt
läggas till grund för avstyckning.
Där uppges arealer som inte visar sig
stämma med vad som var avsett på marken,
sidolängder som inte stämmer med
arealen eller med markförhållandena,
uppgifter om erforderliga servitut saknas
o. s. v. I 19 kap. 15 § jorddelningslagen
finns därför en regel om rätt för
sakägare att träffa överenskommelse
(förening) om andel i samfällighet, servitut
o. s. v. I praxis har, vilket också
påpekas i propositionen, mindre ändringar
beträffande områdets utformning
i övrigt skett genom förening fastän
det inte tagits med vid exemplifieringen.

I 10 kap. 8 § fastighetsbildningslagen
har motsvarande exemplifiering uteslutits,
men det medges att man får träffa
skriftlig överenskommelse i frågor
som har betydelse för avstyckningen i
den mån överenskommelsen inte strider
mot vad som varit avsett vid tillkomsten
av grundhandlingen.

Tyvärr stämmer inte dessa regler i
fastighetsbildningslagen med jordabalksförslaget
i motsvarande del. Enligt
4 kap. 7 § jordabalksförslaget stadgas,

Onsdagen den 6 mai 1970

Nr 23

att köp av visst område av fastighet är
giltigt endast om fastighetsbildning som
söks inom sex månader sker i överensstämmelse
med avtalet. I motiven till
detta lagrum har departementschefen
pttalat, att det skall vara identitet mellan
det överlåtna och det utbytta området.
Det talas inte om någon möjlighet
till jämkning. Om avstyckningen
skett före avtalet och inte grundas på
detta uttrycks saken ännu tydligare:
»är inte identiteten klar är köpet ogiltigt».

Nu behandlar vi fastighetsbildningslagförslaget
och då detta är tillfredsställande
i denna del återstår det att
senare få till stånd en komplettering av
jordabalken 4: 7 eller åtminstone ett motivuttalande
av utskottet då jordabalken
skall behandlas.

14 kap. om fastighetsbestämning ersätter
i huvudsak nuvarande regler om
gränsbestämning. Kapitlet behandlar
själva tillvägagångssättet, medan grunderna
för hur gräns skall bestämmas
återfinns i jordabalkens 1 kap. Här skall
endast sägas att jordabalkens 1 kap. 5 §
kategoriskt behandlar hur gräns i vattenområdet
skall dras men att fastighetsbildningslagens
14 kap. 6 § medger
jämkning av gräns som fordras för
att gränsen skall få ändamålsenlig
sträckning. En sådan regel fanns införd
i lagberedningens förslag till jordabalk
men överfördes till fastighetsbildningslagen.
Enligt min mening hade
jämkningsmöjligheten bort antydas i
jordabalken eller få ett underlag genom
en allmän hänvisning till fastighetsbildningslagen
i 1 kap. jordabalken.

15 kap. handlar om fullföljd till fastighetsdomstol.
Det nuvarande systemet
med efterprövning av förrättningarna
och fastställelse byts ut mot ett lagakraftvinnande.
Detta innebär knappast
någon ändring i och för sig, eftersom
fastställelse sker så nära nog hundraprocentigt
som man kan tänka sig. Jag
har inte några exakta siffror men vill
minnas att mindre än 1 procent av för -

Fastighetsbildningslag

rättningarna förs vidare till fastställelseprövning
vid ägodelningsdomstol.
Detta sker nu genom att överlantmätaren
hänskjuter avgörandet till domstolen.
Enligt förslaget till fastighetsbildningslag
skall ett slags eftergranskning
fortfarande kunna ske genom att byggnadsnämnden,
överlantmätaren, länsstyrelsen,
lantbruksnämnden, och för
resten också fastighetsregisterföraren,
för frågan om förrättningens laglighet
vidare till den nya fastighetsdomstol
som tillkom förra året. Detta skall ske
genom besvär på samma sätt som gäller
för sakägare.

I motion II: 462 har jag föreslagit att
denna fullföljd av myndigheter i stället
skall ske genom underställning på
det sätt som föreslagits av fastighetsbildningskommittén.
Frågan har tagits
upp av en del remissorgan, och man
har bl. a. från kommunhåll framhållit
det egendomliga i att en byggnadsnämnd,
som inte är nöjd med sin anställde
stadsingenjörs ställningstagande
vid en förrättning, skall behöva använda
sig av rättsmedelsbesvär mot denne
sin egen tjänsteman.

Även i förhållandet mellan överlantmätare
och förrättningslantmätare föreligger
en liknande situation. Jag vet
att denna fråga diskuterades livligt under
propositionsskrivandet, och jag har
på anförda skäl dristat mig att i denna
del yrka ändring, så att underställning
skall användas som rättsmedel i stället
för besvär.

Vad slutligen angår 19 kap. om fastighetsregister
saknar jag där liksom i
motsvarande kap. 19—23 jordabalksförslaget
varje antydan om att förande
av fastighetsregister och inskrivning
hos inskrivningsdomstol måste samordnas,
så att en fastighets identitet vid
företagande av en inskrivningsåtgärd är
fullt klar. Annars fungerar inte inskrivningsväsendet.
Jag begär inte någon
komplettering av lagtexten, fastän detta
naturligtvis hade varit den bästa utvägen.
I jordabalkförslaget står det dock

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Fastighetsbildningslag

att inskrivning skall ske på inskrivningsdag
en gång i veckan. Man har
alltse där uppmärsammat den saken.
Genom riksdagens godkännande i princip
för en tid sedan av ett system med
databehandling av inskrivningsärenden
har saken kommit i ett nytt läge, men
även då var den nödvändiga kombinationen
mellan fastighetsregister och inskrivning
bortglömd.

Herr talman! Med denna typiska lantmätarfundering
skall jag avsluta mitt
anförande. Det är mig ett nöje att tillstyrka
utskottets förslag i alla delar
utom i vad avser J i utskottets hemställan,
där jag ber att få yrka bifall till
reservationen V.

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Det förslag till ny fastighetsbildningslag
som vi nu behandlar
är mycket omfattande och innebär att
fastighetsbildningen blir anpassad till
det moderna samhällets krav. Jag skall
inte göra några historiska tillbakablickar,
som herrar Tobé och Grebäck här
gjort på ett synnerligen intressant sätt.
Jag kan instämma i de båda talarnas
allmänna bedömning, att detta är ett
bra lagförslag. Det är fråga om ett
skickligt arbete som har pågått under
mycket lång tid och lagen bör kunna
medverka till en enklare och smidigare
handläggning av fastighetsbildningsärenden
i fortsättningen.

Som framgår av utskottets utlåtande
råder det också mycket stor enighet om
lagförslaget. Det är bara på några punkter
som vi inte har kunnat ena oss. Som
jag ser det är det visserligen väsentliga
punkter, men vi är ändå överens i det
stora hela. Meningsskillnaderna gäller
framför allt inlösenreglerna, vilken fråga
har tagits upp i reservationen IV. Vi
reservanter anser det vara opåkallat
och olämpligt att i fastighetsbildningslagen
införa särskilda bestämmelser om
inlösen. Det måste bl. a. innebära att
förrättningsmannen kan — som herr
Grebäck uttryckte det — bli både åkla -

gare och domare i samma förrättning.

I den nya lagen sägs i 6 kap. 2 § bl. a.
att gemensamhetsskog kan bildas som
en samfällighet, varvid i sista hand
tvångsregler kan tillgripas. Där gäller
det att åstadkomma en vettig samverkan.
Förslaget innebär inte att man avhänder
fastighetsägaren någon skog
utan bara att han i sista hand kan
tvingas in i en samverkan, om detta är
nödvändigt. Man kan säga att detta
överensstämmer med de regler som
finns på andra områden, t. ex. när det
gäller jakt och fiske.

Härutöver är vi reservanter medvetna
om att det i vissa speciella fall ändå
kan behövas någon form av inlösensmöjlighet.
Men vi menar att det är bättre
att införa bestämmelser därom i expropriationslagen.

Enligt expropriationslagen får för
närvarande expropriation inte ske av
mark för stärkande av ofullständiga
jordbruk, om fastigheten tillhör en aktiv
jordbrukare. I propositionens förslag
om inlösen har departementschefen
inte infört några motsvarande bestämmelser
om skydd för den enskilde. I
den utredning som ligger bakom förslaget
hade emellertid uttalats att inlösen
inte skulle få förekomma om vederbörande
är mantalsskriven på fastigheten.
Där var alltså ett visst skydd inskrivet.

Vi reservanter anser oss inte kunna
godta de regler om inlösen som är föreslagna
i 8 kap., utan vi yrkar avslag
på propositionen i denna del. Vi vill
att Kungl. Maj :t skall få i uppdrag att
lägga fram ett nytt förslag och att man
då i stället skall inarbeta reglerna i
expropriationslagen och däri föra in
bestämmelser om skydd för den enskilde
ungefär i överensstämmelse med vad
som nu gäller i expropriationslagen och
vad utredningen hade föreslagit i detta
avseende.

Jag yrkar alltså bifall till reservationen
IV.

I reservationen II har man tagit upp

Onsdagen den (i maj 1970

Nr 23

frågan om villkor för bildande av skogsfastigheter.
Enligt 3 kap. 5 § skall
skogsbruksfastighet för att anses lämpad
för sitt ändamål ha sådan storlek
och utformning att den medger ekonomiskt
tillfredsställande skogsbruk. Vi
har i och för sig ingen erinran mot
denna utformning av paragrafen, men
vi kan inte acceptera den kommentar
som departementshefen gjort och som
utskottsmajoriteten ställt sig bakom.
Han uttalar dels att det för närvarande
bara finns ett begränsat antal skogsbruksfastigheter,
som torde omfatta så
stor areal att de uppfyller lämplighetskravet,
dels att hänsyn inte får tas till
samverkansförhållanden vid den fastighetsekonomiska
bedömningen. Det
kommer att innebära att man bara skulle
kunna nybilda mycket stora skogsfastigheter.
Hur stora de skall vara —
500, 1 000, 2 000 eller ännu fler hektar
— vet jag inte; det har inte lämnats
några arealuppgifter. I alla händelser
måste det vara fråga om betydande
arealer för att nybildning skall kunna
medges.

Enligt reservanternas mening bör
man ta hänsyn till förekommande samverkan
mellan näraliggande fastigheter.
Det har nu blivit allt vanligare med
samverkan i form av skogsbruksområden.
Därigenom uppnår man de fördelar
storskogsbruket har i driftsavseende.
Man kan få samma effektiva drift
som inom storskogsbruket. Vi tycker
att det skulle vara möjligt att få bilda
fastigheter, även om de som enskilda
fastigheter inte uppfyller det krav som
är ställt. Genom samverkan kan man i
sådana fall uppnå ett fullt tillfredsställande
ekonomiskt skogsbruk. Jag är väl
medveten om att det sannolikt bara
skulle bli förhållandet i ett fåtal fall,
men möjligheten bör ändå finnas.

Det kan t. ex. vara så att en lantbrukare
har huvudsakligen skog på sin
fastighet och litet åker och vill övergå
till att enbart bruka skogen. Han kan
däremot ha eu granne som mycket gär -

Fastighetsbildningslag

na vill överta den mindre åkerareal
vilken hör till fastigheten. Man skulle
då kunna komma överens om att grannen
får överta åkern och lägga den till
sin fastighet. Av jordbruksfastigheten
skulle det alltså återstå en ren skogsfastighet.
Enligt lagförslaget skulle
emellertid en sådan i och för sig praktisk
anordning inte vara möjlig att genomföra.

Jag yrkar bifall till reservationen II.

Reservationen I berör deltidsjordbruken
och anknyter till den gemensamma
motion som avgivits av motionärer
från folkpartiet och moderata
samlingspartiet. Mitt namn återfinns
icke bland reservanterna, men det beror
på en lapsus. Jag var tyvärr inte
närvarande här i riksdagen när reservationen
lämnades in, men jag hade önskat
vara med på reservationen, och jag
yrkar nu bifall till den. Reservationen
innebär att när det finns speciella skäl
bör man i vissa fall kunna nybilda deltidsjordbruk.
Inte minst kan det ibland
vara ett allmänt önskemål att så sker
för att bevara en bygd levande, och
framför allt är det naturvårdsslcäl —
som herr Tobé nyss var inne på — som
gör det motiverat att i vissa fall genomföra
en sådan här nybildning. Visserligen
finns det redan många deltidsjordbruk,
men de ligger kanske inte där de
skulle behövas.

Denna fråga har i viss mån tagits
upp redan i anslutning till de motioner
om jordbrukspolitiken som tidigare
behandlats här i kammaren. I det
sammanhanget förelåg en gemensam
borgerlig reservation vari yrkades på
att kreditgarantistöd skulle kunna utgå
också till deltidsjordbruk. Detta hänger
till en del samman med de frågor vi
nu diskuterar, och jag tycker det finns
stor anledning att bibehålla möjlighet
att i vissa fall nybilda deltidsjordbruk.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall
till reservationerna I, II och IV.

I detta anförande instämde herr
Eriksson i Arvika (fp).

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Fastighetsbildningslag

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Sedan nu företrädare för
de borgerliga partierna haft möjligheter
att uttala sin stora glädje och tillfredsställelse
över propositionen ges det
möjlighet även för en socialdemokrat
att framföra några synpunkter på en
lagstiftning som — såvitt jag kan bedöma
— innebär att man tar från den
fattige för att ge så mycket som möjligt
åt den rike.

Jag förstår mer än väl att utskottets
ärade ordförande talar om att det är
ett betydelsefullt arbete som utförts
och att han anser att förslaget präglas av
vår tids värderingar. Men för min del
måste jag säga att andemeningen i hela
lagstiftningen är uttryck för ett
slags feodalism. Resultatet måste ju
också bli sådant när inte allmogen
haft möjligheter att på vanligt sätt säga
sin mening utan endast företrädare
för olika intressen fått komma
till tals.

Jag förstår alltså att herr Tobé anser
att det är ett nöje att få tillstyrka
lagförslaget — både som överlantmätare
och som borgerlig ideolog bör han
känna det på detta sätt. Men jag kan
nämna att det i ett gammalt betänkande
från 1823 konstateras att staten
äger en betydande del av rikets jord
trots att staten i vissa fall som beskrivits
i betänkandet frikostigt lämnat bort
sin mark. År 1823 hade man ännu kvar
en känsla av att allmogens rätt skulle
skyddas genom att man höll på de regler
som skrevs in i grundlagen för århundraden
sedan och som ännu står
inskrivna där.

Det talas om lantmätare. Detta gjorde
att jag letade upp ett betänkande, som
skrevs 1904 och undertecknades av
bland annat en Douglas, en Arvid Lindman,
en Kempe med flera. I detta betänkande
talade man om att de avyttringar,
som skedde under 1800-talet
tills de förbjöds genom 1873 års avyttringsstadga
för Lappmarken, mest ägde
rum i Västernorrlands och Jämlands

län. Det är sålunda inte något ovanligt
att hemmanen erhållit dubbelt eller
flerdubbelt så stora områden som de
enligt avyttringsförfattningarnas grundsatser
rätt förstådda »synes hava bort
erhålla».

När det i Norrland konstateras att
man tagit tusen och åter tusen hektar
mark från allmogen och därvid inte
endast tagit mark utan jämväl gamla
urminnes rättigheter utan beaktande av
Sveriges grundlag, frågar jag om det är
så tacknämligt att vara glad över att
man under århundraden har brutit mot
Sveriges grundlag och de rättigheter
som åtminstone i äldre tid ansågs tillkomma
vanliga människor. Det har nu
strukits ett streck över detta. Jag förstår
dem som varit med om detta, men
måste beklaga att det har kunnat ske.

När jag läste propositionen, som inte
är skriven av den nuvarande justitieministern
utan av den tidigare vilken
nu avvikit från landet, något som jag
kan förstå — men även tredje lagutskottet
synes vara god arvtagare —
stannade jag osökt vid August Strindbergs
tal till den svenska nationen om
namnstämpeln, där han bl. a. säger att
hos oss infördes detta finurliga instrument
av Fredrik I för bekvämlighets
skull, först på mindre viktiga papper,
sedan även på de viktiga. Under Adolf
Fredrik år 1756 förklarade ständerna
att rådet fick använda namnstämpeln
om konungen vägrade underteckna.
Faktiskt försvann denna egendomliga
riksstämpel efter 1772. När Carl
XIV blev varm i kläderna, införde han
sängkammarregering och skrev själv
under, ibland oläst emedan han icke
kunde förstå olika handlingar på svenska.

Man har en otrevlig känsla av att den
som signerat propositionen och lagutskottets
utlåtande knappast frångått
det kungliga förfarandet med en namnstämpel
i enlighet med den 28 maj
1756. I dag är det tydligen rättsväsendet
eller ämbetsmannastyrkan som

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

handhar namnstämpeln på grund av att
det juridiska språket är så obegripligt.
Det är uppenbart att utredarna och de
som juridiskt skall granska det hela inte
haft vare sig möjlighet eller ansett mödan
värd att titta på de dokument som
ändå finns.

Eftersom såväl grundlagen som allmänheten
tillkommande urminnes rätt
kränkes, är det ganska märkligt att utskottet
säger följande på s. 124: »Slutresultatet
måste betecknas som synnerligen
gott. En ny modern fastighetsbildningslagstiftning
kommer att bli av en
utomordentligt stor betydelse och utskottet
hälsar den med den största
tillfredsställelse.»

Visst förstår jag att Wallenberg, Versteegh
och andra stora magnater — och
givetvis också utskottet i sin oförmåga
att egentligen sätta sig in i frågorna
.— hälsar det hela med tillfredsställelse.
Om man bortser från viljan att bevara
endast en namnstämpel, finner man
ändå att utskottet har skyldighet att
granska olika faktorer i detta sammanhang.
Nog kan det kännas tacknämligt
att bryta mot grundlag och visa
sin makt, men vad för morgondagen
då i sitt sköte?

Får jag till landets justitieminister,
även om han inte har signerat denna
proposition, ställa frågan: Gör man icke
någon undersökning inom departementet
innan ett lagförslag framläggs? Jag
har en känsla av att även denna granskning
antyds i grundlagen. Behöver icke
Kungl. Maj:t och riksdagen eller ett
dess utskott följa grundlagens föreskrifter?
Behöver de icke ge akt på att detta
förslag innebär, att man utan hänsyn
till gällande regler med ett penndrag
sätter grundlag ur spel? Inte heller
beaktar man att vi — även om vissa
rättigheter som nu avskaffas i äldre
tider främst var betingade av nödvändigheten
av att kunna behålla livet ute
i de svenska obygderna — i dag har
behov av att till rätt ägare återföra vad
som olagligt har tagits ifrån både kro -

Fastighetsbildningslag

nan och enskild svensk allmoge.

Det har sagts här liksom i andra
sammanhang att propositionen skulle
vara en modernitet, en anpassning till
tidens förhållanden. Är den det? Är inte
propositionen både idémässigt och i
övrigt ett lagligt signum på att de som
tagit det mesta från stat och enskilda
är laglydiga medborgare, under det att
de bestulna i fortsättningen skall kallas
tjuvar, ådömas straff och buras in för
handlingar som aldrig borde kunna
kallas brott? Åtminstone varje jurist
som har läst litet rättshistoria — men
det lär ju inte längre behövas — borde
kunna säga ifrån att det är orimligt
att en sådan utveckling får fortsätta.

Det är riktigt att domar- och ämbetsmannakåren
behöll sina privilegier
1809. Den är tydligen den mäktigaste politiska
maktfaktorn i vårt land även efter
den 17 december 1918, då beslutet
om den politiska demokratin fattades i
riksdagen. Vi har på väsentliga områden
lyckats omskapa de ekonomiska
sociala och kulturella betingelserna för
vårt folk, men det är lång väg att gå
innan jämlikhet har uppnåtts — i varje
fall så länge rättsfilosofin bygger på
den starkes rätt och säger att makt är
detsamma som rätt. Eftersom rättsfrågan
är av grundläggande betydelse för
jämlikheten blir det mer luft än verklighet
om den inte beaktas.

Visserligen kan man som justitieministern
säga att lag och rätt är av
teoretisk betydelse och att likhet inför
lagen inte gäller. Men även om frågan
är teoretisk måste vi väl i ett modernt
och föränderligt samhälle beakta det
förhållandet att den största delen av
det svenska folket inte är besutten, utan
av det gamla samhället och av grundlagen
har fått rätten till vissa nyttigheter
såsom jakt och fiske. Dessa är
man nu i färd med att ta tillbaka.

Den koncentration av makt och egendom
som i dag pågår påminner om
1300-talets Bo Jonsson Grip, om Johan
III på 1500-talet, om Gustav II Adolf,

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Fastighetsbildningslag

Axel Oxenstierna och drottning Kristina,
som 18-årig fällde yttrandet att när
hon skänkte bort bondens mark och
bonden knotade behövde hon bara
skrämma bonden med helvetet för att
få igenom sina olagligheter. Men det
märkliga är att Karl XI, som inte var
Guds bästa barn, ändå kunde återföra
statens egendom till kronan genom att
följa grundlagen.

Om damerna och herrarna läser
adelns och ridderskapets protokoll från
det tidsskedet på 1600-talet skall ni
komma underfund med att de makthavande
sålde kronans egendom trots
att man alltsedan drottning Kristinas
tid hade sagt ifrån att så icke fick
ske. De icke blott sålde kronans egendom
utan lämnade även kvitto på att de
hade tagit emot pengar till kronan, men
de levererade inte in ett enda öre. Av
seereta utskottets utlåtande framgår att
den princip om rättslöshet som nu finns
med i en lag av år 1970 redan då var
knäsatt. Och så säger man att detta är
något nytt. Nej, mina damer och herrar,
det är att gå tillbaka till det gamla
ståndssamhället och ingenting annat.

I ett underdånigt betänkande från
1823 säger man ifrån att det var okunniga
män som skrev lagar eller rättare
sagt tillämpade dem. Lagarna skrevs
under inflytande av privilegier, uteslutande
rättigheter, skråanda och de
många olika intressen vilka skiftesvis
ägt överhanden. För att motverka ett
större inflytande grundat härpå har
den ena klassen av medborgare eller
näringsidkare måst söka lagstiftningens
eller styrelsens mellankomst och skydd.

När man ser tillkomsten och överföringen
av kronans och allmogens egendom,
måste man fråga sig: Kunde möjligen
inte tredje lagutskottet ha varit så
radikalt som man exempelvis var 1823?
Att propositionsskrivarna eller propositionsskrivaren
inte kunnat sträcka sig
så långt kanske beror på att man över
huvud taget icke kände till att vi hade
svensk rättshistoria före 1823. Det är

väl ändå ganska betydelsefullt.

Den 12 oktober 1765 uttalade sig en
hovrättsnotarie som hette Carl Esterberg
om de högsta makthavarna i samhället.
När sju riksråd samtidigt avsattes
i Sverige och när två av rikets förnämsta
affärsmän fick sina domar för
att de hade förskingrat 104 miljoner daler
från staten plus 110 tunnor guld,
sade Carl Esterberg:

»Riksens Höglofl. Ständer, som nu
utgiöra ett i alla tideböcker namnkunnigt
räfst- och rättareting eller riksdag,
är högst angeläget åt lära känna sådane
ovärdige embetsmän, som plötsligen
hafva såldt och kränkt rikets rätt, och
får nationen på detta tiufnaband icke
annan satisfaetion, så kan den dock
med skäl påstå, åt deras namn til evig
blygd, må så vida möijeligit är blifva
uptäkte.

Man känner nog det brukade valspråket:
Små tjufvar hängas up, men
de stora låter man gå, och åt tjufven
blir ej hängd för det han stiäl, men för
det han stiäl så litet, att han ej har att
dela med sig. Detta lära associerade
hafva tröstat sig med i deras rofferier,
och hvarcken kan man skylla dem före
åt hafva tagit för knapt till eller sparat
åt skaffa sig vänner af den orätta mammon.
Försnillningarnas storlek, förteckningar
på diseretioner och mutor
samt stora collationer äro oss nogsamt
bekante, och ingenting är nu allmännare
än åt i alla vincklar och vrår
finna personer, som under hvarjehanda
skenfagra skäl plaidera för desse straffbare
inkräktare. ..»

Mellan 1757 och 1764 satte dessa herrar
skjuts på enorma markområden i
vårt land, gav långtgående rättigheter
åt en handfull människor och skapade
tillika en nöd som var oerhörd, och detta
trots att det i 1734 års lag ■— det är
ju den som skall ersättas nu — heter
att »lageligit skall stånda, men olageligit
åter gånga». De principer man nu
gör till högsta rätt i Sverige bär utformats
under ett tidsskede då oerhört

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

många av rikets högsta ämbetsmän och
förtroendemän blev avsatta för att de
hade gått alltför långt i sin
allmän och enskild egendom. Det är
konstigt att man 1970 i Sveriges rike gör
dessa brottsliga handlingar till högsta
rätt på ett område som vi alla är så
beroende av, nämligen tillgången till
mark, vatten och andra nyttigheter. Jag
tycker mig ha anledning att ånyo påminna
om — om jag skall vända mig
till utskottet, till justitieministern eller
till någon annan jurist vet jag inte —
vad dåvarande åborättskommittén, som
hade en sekreterare som hette Carl Kuylenstierna,
uttalade på s. 90 i denna
kommittés betänkande:

»Därjämte funnos emellertid rättigheter
av annan art, vilka svårligen kunde
självständigt utbrytas eller vilkas utbrytande
vid avvittringarna — utan
samband med andra rättigheter — i
varje fall aldrig av,setts i förordningarna.
Dylika rättigheter voro rätt till mulbete
för hemman, torp eller fäbodlägenheter,
rätt till fiske, slätter m. m.

I samtliga dessa fall kunde enligt
ovannämnda princip allmänningens
upplåtande som rekognitionsskog ej lända
till inskränkning i de redan existerande
rättigheterna. Denna regel har
fått sig uttryck i instruktionerna för
bergskollegium den 16 oktober 1723 och
22 juni 1773 § 12. Kollegium anbefalldes
vid allmänningars upplåtande till
bruk noga tillse, att de, som av ålder
därstädes haft rättigheter av antytt slag,
skulle vid sitt nyttjande därav bibehållas.
Om förbehåll skett i upplåtelsebreven
eller ej, bär icke varit avgörande
för rättigheternas bestånd. En huvudregel
för praxis har nämligen varit den,
att kronan ej kunde bortgiva eller försälja,
vad den ej själv ägde.»

Nu måste jag fråga om förändringen
innebär att dessa urgamla rättigheter
för allmogen, speciellt beträffande fiske,
tas bort eller om de gäller i fortsättningen.

Fastighetsbildningslag

När Sparre började bygga Graninge
bruk i Ångermanland ägde han icke en
tumsbredd av marken, men han mutade
en person till att vittna falskt, och utan
att kontrollera uppgifterna tog man
marken som en finnsläkt hade odlat sedan
1600-talet och hade rätt till genom
urminnes hävd. En sentida släkting, en
snart 90-årig prost i Sollefteå, har ännu
ej återfått sin släktgård. Sparre och hans
efterföljare — i dag är det Versteegh -—•
har fått rätt till dessa enorma naturvärden
trots att alla rättsinstanser måste
veta att denne greve, guvernör, lagman,
landshövding m. m. så sent som
på 1860-talet icke hade ens köpebrev
eller andra åtkomsthandlingar. Sparre
hade makten, och därmed hade han rätten.

Till i år har man låtit befolkningen
behålla sin urgamla rätt att fiska i sjöarna,
men nu stäms urbefolkningen för
tjuvfiske i bytjärnen. År det riktigt?
Skall vi hålla fast vid en sådan rättsordning? I

Uppland bär man hållit på i jag vet
inte hur många hundra år för att komma
till rätta med äganderättsförhållandena,
men tyvärr har aldrig någon lantmätare
haft tid att undersöka förhållandena.
Om man hade gjort det, skulle
man ha kommit underfund med att det
bolag som i dag vräker gamla fiskare
från deras boplatser aldrig haft rätt att
lägga beslag på egendomarna. Detta har
skett 1969 i vad som väl ändå är ett
rättssamhälle — eller hur?

Nu har två av dem som skulle drivas
bort hunnit do, och om justitiedepartementet
fortsätter att handlägga ärendena
enligt samma tågordning som hittills
hinner väl alla på skäret do innan deras
rättsfrågor har prövats. Det kan naturligtvis
sägas vara rationellt. Så gjorde
man förr i tiden med gammalt folk, och
rättsväsendet gör det tydligen även i
dag.

Det skall någonstans i justitiedepartementet
eller kammarkollegium eller på

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Fastighetsbildningslag

något annat håll finnas en skrivelse som
ångermanlänningarna avlät 1662 om att
staten borde hävda sin äganderätt där
uppe. De har ännu icke fått något svar
på brevet. År 1961 påtalade jag vissa
missförhållanden uppe i Dalarna. Det
brevet har tydligen också kommit bort
och kommer väl att ligga i något verk
i några hundra år, och innehållet förblir
förborgat.

För drygt ett år sedan föreslog jag att
kronan skulle hävda sin rätt till marken,
eftersom staten ju bär den förmånen att
den som förvärvar marken icke kan
åberopa urminnes hävd och stordelen
av kronans mark icke får försäljas. Ännu
ett år efteråt, sedan två av de berörda
har gått bort, vilar denna framställning
någonstans i departementet eller
kammarkollegiet.

Jag kan självfallet inte begära att vare
sig propositionsskrivaren eller utskottsledamöterma
skulle ägna någon uppmärksamhet
åt socialdemokratisk litteratur.
Yi har i det här landet många
mindre bemedlade arbetare, torpare och
småbönder som vill känna att de också
äger något av fosterlandet Sverige och
inte bara vill möta stängsel över broar
och vägar eller råka ut för att en av
staten betald polis sätter fast den som
utövar gamla rättigheter.

En litterärt intresserad socialdemokrat,
en av de märkligaste personer som
bär levat i detta land, nämligen Axel
Danielsson från Malmö, beskylldes en
gång för att vara patriot. I en nyårsartikel
1895 svarade han: »Men kan en
socialdemokrat älska ''våra strömmars
brus’, så länge den elektriska kraften i
vattenfallen är privategendom, älska
''bäckarnas språng’, så länge endast
strändernas ägare få fiska kräftor och
högt betalande engelsmän meta laxöring,
älska ''den mörka skogens dystra sus’,
där baggbölarnas yxa förjagat skogsnymfen
och andra poesier, älska ''stjärnenatten’,
varunder en här av utplundrade
proletärer hacka tänderna av köld,

och ''sommarljuset'', i vars sken de få
arbeta sig svettiga dag och natt? Kan
han älska allt detta?»

Danielsson svarade: »Ja, han kan och
bör älska det som ynglingen älskar sina
drömmars mö, vilken han först måste
erövra, eller vandraren sitt mål, som
han endast kan nå på en lång och mödosam
stig. På det sättet är jag patriot
och väl även de flesta andra.»

Han konstaterade även att en norrman
hade sagt att svenskarna inte hade
vare sig tro eller entusiasm som kunde
tas på allvar; de hade varken höger eller
vänster. Att vi fördenskull blir förbittrade
poängterar han, och han säger,
att detta påstående är fullkomligt sant.
Han gick i slutet av 1800-talet och trodde
att, när samhället blev demokratiskt,
skulle rättstillämpningen bli sådan, att
de mänskliga fri- och rättigheterna
skulle bli allmän egendom för både fattiga
och rika. Som tur var dog Axel
Danielsson vid sekelskiftet och fick därför
aldrig uppleva att man sedan demokratin
genomförts beslutar genomföra
en lagstiftning, som har sina rötter i det
gamla ståndssamhället, och att utskottets
samtliga ledamöter ger denna lagstiftning
det högsta betyg.

Per Albin Hansson sade att kärleken
till fosterlandet ligger latent hos svenska
folket, men att viljan att värna det
icke är oberoende av känslan av delaktighet,
av andel och ägande. Jag tror att
det vore ganska klokt av dagens styresmän
att icke bara nyttja svensk allmoge
under hårda tider och då krig hotar
utan även möjliggöra för de många att
tillgodogöra sig nyttigheterna i Sverige
både vad beträffar fauna och flora och
annat.

I går påtalades i vårt stora västliga
grannland — mellan oss ligger eu ocean
— hur farligt det var att beslutande
myndigheter där inte följde grundlagen
och gällande rätt. Här i dag vill jag
säga att det finns anledning till en allvarlig
tankeställare, när man sätter det

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

hela ur spel. Olof Palme har sagt att
»jämlikhet är inte så mycket ett tillstånd
som en färdriktning». Det är en
ganska besvärlig fråga, men för mig är
det minst lika viktigt att ställa frågan,
om vi har anledning att sätta grundlagen
ur spel och ge oss in på en tolkning
av grundlagen som i varje fall icke bär
något som helst stöd i den litteratur som
jag läst om grundlagen. Den skall följas
enligt bokstaven. Om herrarna och
damerna vill förändra den, skall ni
också följa de regler som gäller för en
sådan förändring.

Jag gör mig frågan: Om Sveriges riksdag
kan bryta mot gällande regler —
man kan ju ändå kräva att riksdagen
åtminstone formellt måste veta att vi
har lagar och förordningar och att land
skall med lag byggas —- vad skall då
gälla för den vanlige medborgaren i
Sverige? Har han rätt till samma frihet
beträffande lag och rätt som riksdagen
nu synes vara redo att ta sig? Det kan
inte vara rimligt, att lag utan säker
grund drabbar småfolket, så att vederbörande
ställs inför rätta, rannsakas
och döms samtidigt som det kanske
måste byggas fler fängelser för att förvara
de små brottslingarna och under
det att de stora håller vakt.

Jag måste därför i dag hysa misstro
till justitiedepartement och justitieministrar.
Jag vet för övrigt inte om vi
haft någon verklig justitieminister sedan
1918, eftersom jag inte haft anledning
att granska dem närmare. Enligt gamla
papper fanns det emellertid någonting
som kallades justitiestatsminister, och
eftersom statsminister Palme bär visat
sig ha ett rörligt intellekt, känsla för
människor och förmåga att lyssna till
rörelsen, eller vad det nu månde vara,
skulle jag önska att antingen statsministern
själv tog hand om rättsfrågorna i
vårt land eller att det inrättades ett
rättsdepartement med uppgift att svara
för juridisk forskning och utbildning
och övervakandet av de rättsprinciper

Fastighetsbildningslag

som gäller i vår tid. Man kan annars
fråga sig varför vi skall ha ett justitiedepartement.
Vi har ju aktning för allt
gammalt, och vi har riksheraldikerämbetet
och andra ämbeten, som skulle
kunna bevara något av det historiska
skede som jag trodde skulle läggas i
graven.

Det framhålles att kontrollen skall
åläggas ämbetsmännen men jag frågar
mig, om denna inställning är riktig. Är
ämbetsmännen människor som inte ens
kan få misstänkas? En 1800-tals Sparre,
ordförande i särskilda utskottet 1823,
bär skrivit mycket beskt om hur en domare
kan förfara. Han sade ifrån att
man icke skulle låta dem få för mycket
att säga till om i detta sammanhang.
När i dag t. o. m. JO utövar mycket aktiv
politisk verksamhet, både inom och
utom detta hus, frågar man sig: Är ämbetsmännen
något slags övermänniskor?

Kan de vara opåverkade av sina åsikter?
Jag har inte i något sammanhang
—• i varje fall inte i den ekonomiska,
sociala eller juridiska litteraturen -—
funnit att så är. Kanske kan man finna
exempel på det inom skönlitteraturen.
Bristande tid — i någon mån kanske
också lättja — har gjort att jag inte
har följt med särskilt bra på skönlitteraturens
område. Men jag vet ju att det
i dikten finns mycket vackert skrivet
— ofta dock om sådant som i verkliga
livet brukar bli slaget i spillror. Jag
menar därför att riksdagen bör akta sig
för att överlåta åt underordnade myndigheter
att bestämma och utforma vad
rätt är.

När man i dag följer vad som händer
och ser och hör alla deklarationer som
görs blir man onekligen litet rädd, när
man märker hur kort steget är mellan
demokrati och dess motsats. Och steget
mellan rätt och orätt är ännu kortare.
Respekten för människovärdet och likheten
inför lagen är dock något som
man i en demokrati måste vara oerhört
aktsam om. Det är från alla syn -

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Fastighetsbildningslag

punkter mycket allvarligt, om svenska
folket får en känsla av att man bara
genom att skriva en lag -—■ låt vara att
förslaget är på över 1 000 sidor — kan
sopa bort sådant som för medborgarna
representerar väsentliga värden.

När jag började tala om fritids-, natur-
och miljöfrågor på 1940-talet var
det nära nog ingen som lyssnade. Både
då och på 1950-talet, när vi diskuterade
frågan om gräns mot vatten och den
s. k. fiskerättslagen, begärde jag rösträkning
här i kammaren, och jag har
för avsikt att göra det också i dag. Vid
de nämnda tillfällena fick jag några
ledamöter med mig. Sedan har jag under
hela den tid jag suttit här i riksdagen
försökt slå vakt om de medborgerliga
rättigheterna när det gällt naturvård
och fritidsfrågor m. m., och jag
kan nu konstatera att det efter 1967 har
blivit något av en skön frälsningsstund
i vårt samhälle. Självfallet gläder jag
mig åt det. Men det är inte detsamma
som att jag vill betala den utvecklingen
med för medborgarna i det dagliga livet
nära nog oersättliga tillgångar. Så
långt vill jag inte vara med.

När det nu gäller de breda folklagrens
rätt — men även respekten för
grundlagarna — tror jag att slutresultatet
blir ungefär detsamma som 1950.
Det ligger emellertid numera stora kapitalintressen
bakom kraven på detta
område, och dessa är starkare än riksdagens.

Jag skulle önska att statsministern
ville ta upp en granskning av de olagligheter
som förekommer i det svenska
samhället. Jag har den bestämda uppfattningen
att lag och rätt skall råda.
Det är emellertid rimligt att riksdagen
inte bara agerar namnstämpel när det
framläggs en omfattande proposition
med lagbestämmelser, som skall följas
av svenska folket. Riksdagen har, speciellt
i en demokrati som vår, skyldighet
att granska och följa upp rättsfrågor,
även om jag är medveten om att
den fattige aldrig haft någon rätt. Det

framgår av historien att det är makt
som är rätt.

Jag skulle önska att riksdagen avslog
propositionen och i skrivelse till Konungen
ville beställa en prövning av de
förhållanden som gäller för vanliga
människor i detta sammanhang. Att genom
lagstiftning göra drygdelen av
svenska folket till brottslingar, som
skall placeras bakom stängsel och vaktas
av de stora brottslingarna där utanför,
innebär en fara för demokratin.

Land skall med lag styras och lag och
rätt skall vara lika för alla medborgare.
Jag ber därför att få yrka bifall till motionen
11:77 med den formella ändringen,
att i motionens hemställan orden
»uppdraga åt Kungl. Maj:t» ersättes
med orden »anhålla att Kungl.
Maj:t måtte».

Mitt yrkande innebär inte någon reell
ändring utan har mera karaktären av
en artighetsbetygelse. Jag har ju som
gammal brukspojke och torpare från
barndomstiden fått vänja mig vid att
med artighet nalkas överheten. Då hade
vi inte mycket att säga till om. Jag hoppas
att vi har mera att säga till om i
dag.

Herr talman! Jag ber alltså att få yrka
bifall till motionen II: 77 med den av
mig föreslagna lilla ändringen.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jag måste erkänna att
jag aldrig kan bli riktigt klok på om
herr Lundberg menar allvar eller om
han driver med riksdagen och utskottet.
Herr Lundberg talar om övermänniskor,
men jag undrar om inte herr
Lundberg tilldelar sig själv rollen av
övermänniska när det gäller att bedöma
juridiska spörsmål.

Jag tycker att det är en allvarlig beskyllning
emot utskottet och även mot
riksdagen i dess helhet att såsom herr
Lundberg gör framföra farhågor för att
de endast fungerar som namnstämpel.
Jämförelsen med Fredrik I haltar väl
något. Svea rikes ständer konstaterade

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

ju att Fredrik I med åren blev något
åderförkalkad och senil och beslöt därför
att ersätta hans namnteckning med
en namnstämpel. Nu menar herr Lundberg
att regeringen har utrustat utskottet
och riksdagen med en motsvarande
namnstämpel. Jag avstår ifrån att göra
några jämförelser i övrigt mellan
Fredrik I och Sveriges riksdag.

Man skulle kunna tro, när man hör
herr Lundberg, att detta lagförslag har
framlagts av en borgerlig regering, som
det finns anledning för herr Lundberg
att i egenskap av socialdemokrat angripa
på det våldsammaste. Och när vi
representanter för två borgerliga partier
ger vårt erkännande åt regeringen
för denna lagstiftning, så finner herr
Lundberg det i högsta grad misstänkt.
Men glöm då inte, herr Lundberg, att
det är en socialdemokratisk justitieminister
som har lagt fram lagförslaget
till vår bedömning. Jag kan försäkra att
vi inom tredje lagutskottet med all den
omsorg som ett sådant här betydelsefullt
lagförslag tarvar försökt att sätta
oss in i dessa frågor och bedöma dem.
Och det finns folk med stor praktisk
erfarenhet av fastighetsfrågor, som har
varit med i behandlingen av detta lagförslag.

Det gäller inte bara om herr Lundbergs
anförande utan också om hans
motion, att det sannerligen inte är lätt
att tolka innehållet. En del av de synpunkter,
som där anförts, känner vi
igen från tidigare sammanhang. Den ledande
tankegången synes vara att det i
gångna tider förekommit att enskilda
på olagligt sätt bemäktigat sig jord som
tillhört kronan och att denna jord nu
bör återkrävas, innan fastighetsbildningslagen
träder i kraft. Det skall tillsättas
en särskild utredning för ändamålet,
och herr Lundberg åberopar i
sammanhanget bl. a. grundlagen.

Jag vill först som sist slå fast att
tanken att vi nu, då ett sjuttonårigt arbete
står inför sin fullbordan, skulle
göra helt om och avslå propositionen

Fastighetsbildningslag

är alltför fantastisk för att tas på allvar.
Herr Lundberg har en omfattande
beläsenhet i juridiska och historiska
ting som i och för sig kan imponera,
men de slutsatser han drar är ofta förbluffande.
Som utskottet anfört i sitt
utlåtande skulle ett avslag på propositionen
vara ändamålslöst även från de
synpunkter herr Lundberg företräder.
Och härmed nog sagt om avslagsyrkandet.

I övrigt tror jag att herr Lundberg
har rätt i att det från gångna tider finns
exempel på att enskilda genom olagliga
metoder tillägnat sig kronojord.
Men kan det vara realistiskt att nu, efter
i vissa fall flera hundra år, försöka
reda ut dessa tvivelaktiga transaktioner?
Fastigheterna kan ha köpts och
sålts i flera omgångar, de kan ha gått i
arv i flera generationer etc. Skall oskyldiga
nu drabbas av förfädrens missgärningar?
Hur skall man kunna utreda
vad som hänt när andra inblandade är
döda sedan lång tid tillbaka? Skall vi
stryka ett streck över reglerna om hävd?
Dessa regler går just ut på att man inte
efter hur lång tid som helst skall kunna
bryta upp förvärv av fast egendom.

Frågetecknen blir många, om man på
allvar börjar överväga vad herr Lundbergs
förslag egentligen innebär.

Jag vill också påpeka att kronan ingalunda
är oskyldig i detta sammanhang.
Kronan var nog i äldre tider lika god
kålsupare som enskilda då det gällde
att bemäktiga sig jord. Om en undersökning
skall göras, bör denna i konsekvensens
namn även omfatta kronans
förvärv.

Herr talman! Jag skall också säga
några ord om ett par av de reservationer,
som är fogade till tredje lagutskottets
utlåtande nr 35 och vilka jag
inte har biträtt. Det gäller bl. a. reservationen
I som vid B i utskottets hemställan
är framförd av herrar Åkesson
och Ernulf, vilka ansett att det borde
vara möjligt att nybilda stödjordbruk.

Utskottsmajoriteten kan ej inse det

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Fastighetsbildningslag

rimliga i att, när vi nu bedriver en intensiv
strukturrationalisering inom jordbruket,
vi på nytt skapar nya småbruk
eller stödjordbruk. Våra strävanden borde
i stället rimligen gå ut på att vi bland
de 10 000 eller flera småbruk eller stödjordbruk
som årligen läggs ned i detta
land valde ut och stödde sådana som
har möjligheter att bestå. Det finns fortfarande
sådana där brukarna klarar sig
ganska gott och där de åtminstone borde
få sitta kvar under sin livstid. Utskottet
förutsätter att vid de fastighetsregleringar
som kommer till stånd, all nödig
hänsyn tas till de brukare som bor
på fastigheterna och att man försöker
hjälpa dem att få till stånd en lämplig
fastighetsbildning och att de bland annat
genom lämplig samverkan kan göra
sina företag räntabla.

Man åberopar nu utvecklingen på vår
landsbygd över huvud taget och säger
att man ur naturvårdssynpunkt behöver
ha en hel del jordbruk kvar för att
skydda landskapsbilden. Jag vill ingalunda
bestrida att detta i allra högsta
grad är önskvärt. Men det är knappast
en uppgift för jordbrukspolitiken i första
hand att klara en nybildning av företag
i detta sammanhang, utan detta bör
i så fall rymmas inom naturvårdslagstiftningen.
Då blir det inte fråga om
jordbruk i första hand, utan det blir
snarare fråga om serviceinrättningar
för naturvårdsreservat, naturvårdsområden
och fritidsbebyggelse. Jag tror
att man skall särskilja dessa begrepp.
Däremot är det angeläget att de bestående
fastigheter — småbruk och stödjordbruk
—• som finns och som behövs för
att skydda landskapsbilden i så stor
omfattning som möjligt också kan få
tjäna detta syfte. Möjligheter bör finnas
inom det nya institutet för fastighetsreglering
att ta hänsyn till även sådana
faktorer.

Vad gäller reservationen II beträffande
frågan om hänsyn till samverkansförhållanden
vid tillämpning av det
särskilda lämplighetskravet för skogs -

bruksfastigheter, säger utskottet att det
inte kan vara lämpligt att nybilda
ofullständiga skogsbruksfastigheter, när
hela vår strävan går ut på att skapa
större och sammanhängande behandlingsytor
för att möjliggöra en modern
drift och för att rationellt utnyttja våra
skogstillgångar.

Jag tror också att de önskemål, som
reservanterna framför i detta sammanhang,
bör kunna tillgodoses inom ramen
för den föreslagna lagstiftningen, även
om departementschefen säger att man
inte får ta särskild hänsyn till föreliggande
samverkansförhållanden vid nybildningen
av fastigheter. Det får inte i
och för sig vara en avgörande faktor,
när det gäller att nybilda fastigheter
att man förklarar sig villig att gå med
i ett samverkansområde. Att tillåta nybildning
av fastighet på det villkoret
tror jag inte är vare sig önskvärt eller
realistiskt.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr HEDIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan hålla med utskottets
ärade ordförande om att det i
princip naturligtvis är mycket sällan
man skulle kunna behöva utnyttja den
möjlighet som vi vill öppna genom reservationerna
I och II. Vi menar emellertid
att man inte bör stänga denna
möjlighet.

I reservationen I sägs det: »Sett i
stort är därför behovet av att nybilda
stödjordbruk begränsat. Förhållandena
skiftar emellertid starkt, och ett absolut
förbud mot sådan fastighetsbildning
kan i många fall få ej önskvärda
konsekvenser.» Det är väl detta som
ligger bakom båda dessa reservationer:
man bör ha möjlighet, där det finns
speciella skäl, både att bilda stödjordbruk
och att bilda skogsbruksfastigheter,
även om de inte är tillräckligt stora
för att som enskilda enheter bedömas
som fullt bärkraftiga. I det senare
fallet går det, såvitt jag kan förstå,

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

med den formulering som nu föreligger
över huvud taget inte att stödja sig
på samverkan. Departementschefen har
ju också sagt att man inte skall göra
det. Detta innebär, om man följer det
strikt, att det måste till mycket stora
skogsfastigheter för att nybildning skall
kunna ske. Jag finner det alldeles för
hårt att man stänger möjligheten att
bilda även något mindre fastigheter,
som med samverkan kan bli fullt bärkraftiga.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Herr Lundbergs anförande
var intressant, men varken de
avsatta riksråden, Bo Jonsson Grip eller
ens Karl XI hör till det ärende som vi
nu har att behandla. Misstron — av herr
Lundberg många gånger uttalad i denna
kammare — mot ämbetsmän i allmänhet
och jurister och lantmätare i
synnerhet tycks nu ha utvidgats till att
gälla alla människor över huvud taget.
Herr Lundberg sade ju någonting om
att riksdagen skall akta sig för att överlåta
åt andra att avgöra vad som är
rätt och fel.

Jag kan inte bemöta den snårskog av
uttalanden som herr Lundberg gjorde,
och det finns inte heller anledning att
göra det. Jag bär emellertid tagit ut
tre punkter, som jag anser mig kunna
svara klart på. Fastighetsbildningslagen
ersätter inte 1734 års lag; det
påstod herr Lundberg. Förslaget till
fastighetsbildningslag skapar inga nya
äganderätter. Det är avsett att reglera
hur man skall förändra de äganderätter
som finns i fråga om belägenheten, i
samband med rationaliseringar o. s. v.,
men några nya äganderättsförhållanden
uppkommer inte genom fastighetsbildningslagen.
Det står fortfarande var
och en fritt att inför domstol väcka talan
om bättre rätt till mark — som
det nu heter i fastighetsbildningslagen
— men detta har inte med fastighetsbildningslagen
att göra.

Den tredje punkt som jag vill invända

Fastighetsbildningslag:

mot är följande. I de gamla handlingarna
torde det inte stå »mullbete» utan
»mulbete». Det är på det sättet nötkreaturen
får sitt foder. Det är andra gången
på en månad som herr Lundberg
talar om »mullbete» i denna kammare.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag skall börja med herr
Tobé som anmärkte på mitt uttal av
mulbete. Tyvärr har jag ingen fonetisk
upptagning av vad jag sade, men jag
förstår att det var mitt uttal av ordet
som var viktigast för herr Tobé.

Herr Tobé borde känna till den fastighetsindelning
som tillämpas från den
norska gränsen till Hälsingland, och
han bör veta hur man har förfarit med
exempelvis sjöar. Det enda herr Tobé
kunde rekommendera var att man kunde
väcka talan vid domstol. Visst kan
man göra det, men vad är det för mening
med det? De berörda personerna
tillhör i regel de fattiga i samhället,
och de har ingen rätt. De har en teoretisk
rätt men varken ekonomisk eller
juridisk rätt. Herr Tobé sade en gång
till ett bolag att en viss sjö var dess
och bolaget lade beslag på den. Men
när juristen i det bolaget granskade
handlingarna visade det sig att herr
Tobé hade haft fel. Om vi inte hade
börjat fråga oss om det verkligen var
riktigt hade emellertid den sjön tillhört
Korsnäsbolaget för tid och evighet. Sådan
är rätten.

Herr Grebäck talade om allvar och
skämt. Jag måste ta utskottets utlåtande
mera som ett skämt, eftersom utskottet
inte har handlagt denna för
svenska folket så viktiga proposition
med det ansvar och det allvar som man
haft rätt att kräva även om det hade
kostat en del möda.

Jag förstår mig inte på herr Grebäck.
Han säger att detta lagförslag har
lagts fram av en socialdemokratisk justitieminister.
Vad har det med lag och
rätt att göra? Är det lag och rätt när
en bonde framlägger ett förslag? Jag

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Fastighetsbildningslag

trodde att vi i dag diskuterade frågorna
om grundlag och likhet inför lagen.
Om man tycker att det räcker med att
titta på vem som har skrivit under ett
förslag och sätta stämpel på det kan
man naturligtvis göra det, men då är det
inte någon granskning.

Sedan talade herr Grebäck om laglig
åtkomst, handlingar m. m. I den juridiska
litteraturen sägs det ifrån att den
juridiska kontrollen har allvarliga brister
från samhällets synpunkt; dess funktion
är mer att granska om privata intressen
har kränkts och om man har
möjlighet att väcka åtal. Om frågan
gäller samhällsintressen är det mycket
sällan som åtal väcks, ty om samhällets
rätt kränkes och rättigheter som
skall tillkomma hela folket åsidosattes
är man inte så intresserad.

Eftersom herr Grebäck talade om
Fredrik I skulle jag vilja rekommendera
honom att läsa litet bättre. Det är ju
ingenting annat än en förväntan och
kanske ett önskemål, ty Fredrik I var
ju och förblev en nolla i svensk historia.
Men han var kung, kom ihåg det!

Vi hade emellertid en friherre och
löjtnant som hette Gustaf Cederström.
Han sade den 13 mars 1765: »Har
riket ingen ostridig rätt til en fri constitution?
Undersåtarna, som utgiöra
det förra, äro de icke alla lika naturligen
födda till en medborgerlig fri- och
rättighet, eller kan den förloras genom
mörcker, tvång och fördomar? Är
det sanning, åt den fattigas rätt ofta
försvinner och den rikas orättmätiga
tillgrep äger bestånd? Är den förra af
ingen betydenhet, huru vill den sednare
rädda riket?

Om et stånds privilegier försvagar
des egen styrka genom etablerade skadeliga
seder, som bör utmärckas med
sitt rätta namn oseder? Upväckes deraf
afund, egennyttiga factioner och anledningar
för en Expeditionsdeputation att
hindra eller expediera mål efter behag,
som ej ernått Ständers fulla åtgiärd eller
någon laglig pluralite, tvärt emot et

stånds fattade beslut rörande sina i lagen
grundade med ed och försäkran
helgade fri- och rättigheter? ...»

Friherre Cederström sade också den
It augusti samma år vid en urtima riksdag
som hölls för att ta itu med de rättsvidriga
förhållanden som då rådde:
»När Ständer och deras utskott äro
utan ansvar, hvar är då rikets säkerhet
och garantie för olagliga tillgrepp? Om
ej alt sådant kunne och finge rättas.

En envåldsherre äger ingen controll,
men med dess död uphör dess magt
och deras efterträdare kan ej vägras
åt räta sin företrädares olagligheter,
Framfarne Ständer uphöra likaså sin
magt, och kan man således utan fara
döma om deras giöromål.»

Han säger också klart och tydligt:
»Hvad riket olagligen frångådt bör återgå,
ty rikets rätt är den allmänna rätten;
när den upphör, då är säkerheten
förlorad och med den all undersåtelig
tro och lydno. Då befaras krig undersåtare
emellan, när lag och rättvisa intet
längre följes, men så länge Riksens
Ständer har riket och lagen till föremål,
hotar man fåfängt.»

Är det rimligt att försöka följa dessa
regler som man kunde forma redan
1765? Är det orimligt att man vill att
vanliga människors rätt skall respekteras?
När Sven Brisman var fil. lic. skrev
han om jordreformen och påtalade bl. a.
att en jordlott som 1860 kostade 100 000
kronor var år 1903 uppe i 65 miljoner
kronor. Hur mycket jorden sedan dess
har stigit i värde skall jag inte ge mig
på att försöka uppskatta, men ett kan
jag säga: att behovet av den mark som
staten måste äga i dag är större än någonsin
tillförne. Vi behöver mark för
bostäder, vi behöver fritidsområden,
vi behöver vattenområden som kronan
äger men som upplåts åt människorna
att nyttja. Det är självklart att bolagen
och dessas skogspatroner gjort sig skyldiga
till oerhörda brott mot svensk allmoge,
arbetare och andra. Det vore väl
ändå rimligt att bolagen och storgods -

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

ägarna finge ge tillbaka vad de har tagit.
Det är bara det jag har krävt. Jag
vidhåller mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen 11:77
med den av herr Lundberg under överläggningen
yrkade formella ändringen,
att i motionens hemställan orden »uppdraga
åt Kungl. Maj:t att» ersattes med
orden »anhålla att Kungl. Maj:t måtte»;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lundberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom. A
i utskottets utlåtande nr 35, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen II: 77 med av herr Lundberg
under överläggningen yrkad formell
ändring.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Lundberg begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 208 ja och 1 nej, varjämte 7 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Fastighetsbildningslag

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hedin begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom. B
i utskottets utlåtande nr 35, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallil reservationen
I av herrar Åkesson och
Ernulf.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hedin begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 149 ja och 69 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen II;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hedin begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

3 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 23

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Meddelande ang. visning av riksregalierna — Vissa bidrag ur kyrkofonden

tredje lagutskottets hemställan i mom. C
i utskottets utlåtande nr 35, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen II av herr Åkesson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hedin begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 149 ja och 60 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. D—H

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen IV;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Grebäck begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom. I
i utskottets utlåtande nr 35, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
IV av herr Grebäck in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voterings -

propositionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Grebäck begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 123 ja och 88 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. J

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen V
av herr Tobé; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. K—O

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9

Meddelande ang. visning av
riksregalierna

Herr TALMANNEN yttrade:

Riksdagens ledamöter har inbjudits
till visning av riksregalierna i skattkammaren
på Stockholms slott tisdagen
den 12 och torsdagen den 14 maj.

Biljetter till visningarna kan erhållas
i kammarens kapprum.

§ 10

Vissa bidrag ur kyrkofonden

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden, in. m. jämte motioner i
ämnet.

Genom en den 6 mars 1970 dagtecknad
proposition, nr 36, vilken, såvitt
avsåge avtal om restaurering av Uppsala
domkyrka och Bidrag till restaurering
av äldre domkyrkor, hänvisats till

Onsdagen den G maj 1970

Nr 23

statsutskottet och i övrigt till lagutskott
och behandlats av tredje lagutskottet,
hade Kungl. Maj :t, under åberopande av
utdrag av statsrådsprotokollet över utbildningsärenden,
föreslagit riksdagen
att såvitt nu var i fråga

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till lag om ändring i prästlönekostnadslagen
(1951:570),

dels medge bl. a. att ur kyrkofonden

d) till svenska kyrkans sjömansvårdsistyrelse
utginge dels för tiden den
1 januari 1969—den 30 juni 1970 ytterligare
avlöningsbidrag med sammanlagt
16 200 kr., dels fr. o. m. den 1 juli 1970
tills vidare 19 bidrag om vartdera
32 150 kr. för budgetår för avlöning av
präster, som vore anställda i styrelsens
tjänst i utlandet,

g) för budgetåret 1970/71 utginge bidrag
till Svenska diakonsällskapet med
högst 80 000 kr. till bestridande av kostnader
för utbildning av kyrkomusiker
vid Sköndalsinstitutet.

Tredje lagutskottet hade i samband
med propositionen behandlat följande
i anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

A. de likalyd-ande motionerna 1:1036
av herr Ingvar Andersson m. fl. och
11:1261 av herr Werner m. fl., i vilka
motioner hemställdes

att riksdagen måtte under punkten d)
medge att ur kyrkofonden utginge 19
bidrag om vartdera 35 750 kronor för
budgetår för avlöning av präster, som
vore anställda i svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelses
tjänst i utlandet,
samt

B. motionen II: 1260 av herr Werner,
vari hemställdes

»att riksdagen vid behandlingen av
punkten g) bidrag till Svenska ''diakonsällskapet
till bestridande av kostnader
för utbildning av kyrkomusiker vid
Sköndalsinstitutet för budgetåret 1970/
71 måtte anslå 146 000 kronor».

Vissa bidrag ur kyrkofonden

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med bifall till
propositionen nr 36 antaga förslaget till
lag om ändring i prästlönekostnadslagen; B.

att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1036 och 11:1261 bifalla
propositionen i vad den avsåge bidrag
ur kyrkofonden till Svenska kyrkans
sjömansvårdsstyrelse för avlöning av
präster, som vore anställda i styrelsens
tjänst i utlandet;

C. att riksdagen måtte med avslag på
motionen 11:1260 bifalla propositionen
i vad den avsåge bidrag till Svenska
diakonsällskapet för bestridande av
kostnader för utbildning av kyrkomusiker
vid Sköndalsinstitutet; samt

D. att riksdagen måtte bifalla propositionen
såvitt avsåge övriga bidrag ur
kyrkofonden.

Reservationer hade avgivits

Vid B i utskottets hemställan

I. beträffande frågan om bidrag till
Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse
av herrar Åkesson (fp), Ebbe Ohlsson
(in), Ernnlf (fp), Tobé (fp) och Hedin
(m), vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
propositionen samt med bifall till motionerna
I: 1036 och II: 1261 medge att
ur kyrkofonden till Svenska kyrkans
sjömansvårdsstyrelse utginge dels för
tiden den 1 januari 1969—den 30 juni
1970 ytterligare avlöningsbidrag med
sammanlagt 16 200 kronor, dels fr. o. m.
den 1 juli 1970 tills vidare 19 bidrag
om vartdera 35 750 kronor för budgetår
för avlöning av präster, som vore anställda
i styrelsens tjänst i utlandet;

II. beträffande samma fråga av herrar
Grebäck och Ferdinand Nilsson
(båda ep), utan angivet yrkande;

Vid C i utskottets hemställan

III. beträffande frågan om bidrag till
Svenska diakonsällskapet av herrar Grebäck
(ep), Ebbe Ohlsson (m), Ernnlf

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Vissa bidrag ur kyrkofonden

(fp), Ferdinand Nilsson (ep), Hedin
(m) och Franzén i Träkumla (ep), vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
propositionen samt med bifall till motionen
11:1260 medge att ur kyrkofonden
för budgetåret 1970/71 utginge bidrag
till Svenska diakonsällskapet med
högst 146 000 kronor till bestridande av
kostnader för utbildning av kyrkomusiker
vid Sköndalsinstitutet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HEDIN (in):

Herr talman! Till utskottets utlåtande
har det fogats två motiverade reservationer.

Den första berör sjömansprästernas
avlöningsförmåner. För närvarande får
prästerna sin lön ur kyrkofondsmedel,
och därutöver tillhandahåller sjömansvårdsstyrelsen
bostad. Nu har styrelsen
begärt och kammarkollegium tillstyrkt
att det i stället skulle införas bruttolön
för sjömansprästerna, som i vanlig ordning
skulle betala hyra för den bostad
som de skaffar sig eller får sig anvisad.
För att åstadkomma detta föreslår man,
att lönen höjs med 300 kr. i månaden,
som skulle motsvara ungefär vad bostaden
kan kosta, eller 3 600 kr. per
år. I reservationen I yrkas att man
skall genomföra denna ändring, och
det innebär, att man räknar upp anslaget
för budgetåret till att motsvara
35 750 kr. för ettvart av 19 bidrag.
Det är den princip som tillämpas för så
gott som alla statstjänster, i varje fall
för alla prästtjänster i församlingarna
här i vårt land. Dessutom har de sjömanspräster
som tjänstgör i svenska
hamnar också detta system med bruttolön.
Vi tycker att det borde vara både
logiskt och rättvist, att sjömansprästerna
i utländska hamnar får samma löneförmåner
som de som arbetar här hemma.

Jag tror inte att jag behöver argu -

mentera för hur angelägen sjömansprästernas
verksamhet är. Alla här i kammaren
är säkert väl medvetna om att
sjömanskyrkorna och deras service i
olika utländska hamnar betyder oändligt
mycket för våra svenska sjömän.

Om man är överens om det — det
tror jag att man är — måste det också
vara riktigt, att man på bästa sätt befrämjar
denna verksamhet genom allmänna
medel; i detta fall gäller det
kyrkofondsmedel. Jag ber alltså att få
yrka bifall till reservation I, som innebär
att man höjer lönen med vad bostadsförmånen
beräknas vara värd.

I reservation III berörs den kyrkomusikaliska
utbildningen vid Stora
Sköndal. Det råder för närvarande en
mycket stor brist på kyrkomusiker. Om
man skall kunna komma till rätta med
situationen i detta avseende, är det angeläget,
att man bl. a. stöder den förnämliga
utbildningen vid Stora Sköndal
och även möjliggör en utbyggnad
av densamma. De kyrkokantorer som
kommer från Stora Sköndal har regelmässigt
engagerat sig mycket hårt i
statlig och kommunal musikpedagogisk
verksamhet vid sidan av sin kantorsuppgift,
som ju är en halvtidstjänst.
Därför tycker jag att det är väl motiverat,
att man stöder denna utbildning
genom allmänna medel i större utsträckning
än för närvarande är fallet.

I utskottsutlåtandet redovisas, att det
har skett en viss utökning av den statliga
utbildningen av kantorer på särskilda
sommarkurser och på speciella
kurser för orgelspelare. Men allt talar
för att det inte är tillräckligt. Man kan
väl inte heller säga, att denna utbildning
på något sätt ersätter den omfattande
utbildningen på Stora Sköndal
utan man kan väl snarare säga, att dessa
utbildningar kompletterar varandra. I
reservationen III yrkas att bidraget till
Svenska diakonsällskapet till kostnaderna
för utbildning av kyrkomusiker skall
utgå med 146 000 kr., alltså ungefär det
belopp som direktionen har begärt, i

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

stället för 80 000 kr., som departementschefen
har föreslagit.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna T och 111.

Herr WERNER (m):

Herr talman! Med anledning av dessa
båda reservationer vill jag först uttrycka
min tillfredsställelse över att departementschefen
och utskottet har tillstyrkt
en tjänst i Sydney, alltså en sjömansprästtjänst
där.

Vad beträffar sjömansprästernas boendekostnader
lämnar utskottets ställningstagande
en del övrigt att önska.
Sjömansprästerna får sin avlöning från
kyrkofonden. Det är värt att lägga på
minnet. Sedan gammalt har de lönemässigt
jämställts med komministrarna i
hemlandet, och det är ju helt i sin ordning.

Som bekant hade vid denna tidpunkt
församlingspräster fri tjänstebostad, och
så var också förhållandet för sjömansprästernas
del. Dessa prästers löner
har senare justerats uppåt med de procentuella
tillägg som motsvarar de statligt
anställdas lönepålägg, vilket naturligtvis
också skett med hemmaprästernas
löner. Därtill har man, som herr
Hedin också påpekade, beträffande hemmaprästen
lämnat tjänstebostadssystemet
och övergått till bruttolön, så att
lönen också inkluderar rimlig kostnad
för bostad i den öppna marknaden.
Någon sådan bruttolön har aldrig tilllämpats
för sjömansprästerna. Bostäder
har ju tidigare tillhandahållits i
sjömanskyrkornas fastigheter. Nu har
emellertid sjömanskyrkans arbete i
många avseenden omstrukturerats. Lokalerna
har upptagits för fritidsaktiviteter
av skilda slag, och prästen har
som regel fått bostad på annat håll.
I flera fall har man attaclierat svensk
präst vid dansk eller norsk sjömanskyrka,
och av den anledningen finns
som regel ingen tjänstebostad i kyrkofastigheten.
I andra fall stationeras en
sjömanspräst bara under vissa måna -

Vissa bidrag ur kyrkofonden

der av året eller också alternerar han
mellan olika hamnar. Under sådana förhållanden
får sjömanskyrkan då skaffa
bostad som naturligt nog blir av mycket
skiftande standard. Dessutom blir
det självfallet en merkostnad för sjömansvårdsstyrelsen.

Det torde var helt rimligt att sjömansprästerna
i bostadshänseende helt
jämställs med sina kolleger här hemma,
d. v. s. erhåller bruttolön med möjlighet
att hyra bostad enligt egen önskan.
Därför har vi motionerat om dessa
300 kronor per månad ur kyrkofonden
för sådana boendekostnader, men i propositionen
nr 36 avslås detta yrkande.
Det är värt att lägga märke till att departementschefen
i propositionen föreslår
inrättande av två tjänster för finsktalande
stiftsadjunkter, vilket innebär
en löneutgift på 42 000—45 000 kronor
per år för verksamhet bland utlänningar
i Sverige. Men departementschefen
vill inte gå med på en uppräkning till
knappt 36 000 kronor eller rättare sagt
35 750 kronor när det gäller det arbete
som våra sjömanspräster utför bland
landsmän i utlandet. Var finns logiken?
Det kan också tilläggas att staten skulle
tjäna på arrangemanget som vi föreslår.
Prästernas lön tas ur kyrkofonden,
och prästerna klassas upp till ett
löneläge där marginalskatterna som bekant
tar tillbaka en avsevärd del.

Det har ju omvittnats förr i denna
kammare vad den svenska sjömanskyrkan
betyder för de människor som måste
avstå från så mycket som vi här
hemma har tillgång till. Man har även
omvittnat sjömansprästernas insats. De
har ett hårt arbete och måste sannerligen
kunna mer än dogmatik och Luthers
katekes. De har en social och allmänmänsklig
tjänaruppgift. Har vi inte
anledning att på allt sätt stödja detta
arbete och i varje fall ställa sjömansprästerna
i lönemässig paritet med deras
kolleger på hemmaplan? Jag tror
att herr Skoglund kan vittna om den
här verksamheten, eftersom han är pre -

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Vissa bidrag ur kyrkofonden

sident i Handelsflottans välfärdsråd och
mycket väl känner till sjömanskyrkornas
arbete och prästernas betingelser.
Man behöver inte vara part i målet för
att finna det helt otillfredsställande,
att de sjömanspräster som t. ex. tjänstgör
i Stockholm, Malmö eller Hälsingborg
behandlas förmånligare än sina
kolleger i London, Rio de Janeiro eller
Sydney.

Jag tycker att utskottet liksom departementschefen
uttrycker sig något
dunkelt i detta ärende. Utskottet skriver
nämligen bl. a. följande: »Utskottet
finner ej skäl att frångå departementschefens
ståndpunkt.»

Vilken är den ståndpunkten? Jo, den
är att vederbörande »inte är beredd att
tillstyrka boendekostnaderna». Om utskottet
inte finner skäl att jämställa
sjömanspräster ute med prästerna hemma,
så måste väl utskottet ändå motivera
sitt ställningstagande på något sätt
och bemöta de starka skäl som i jämlikhetens
intresse har redovisats av
motionärerna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen I.

Sedan också bara några ord om reservationen
III, som gäller den av Svenska
diakonsällskapet äskade uppräkningen
av anslaget till kyrkomusikerutbildningen.
Man måste se det äskandet mot bakgrunden
av den katastrofala bristsituation
som råder på kyrkomusikerfronten.
Stora Sköndals kyrkomusikerutbildning
är mycket betydelsefull i sammanhanget
men alldeles otillräckligt dimensionerad.
Den 1 januari 1965 var
26 procent av de 2 531 kyrkomusikertjänsterna
här i landet vakanta, och läget
har ingalunda förbättrats sedan
dess. Under de senaste fem åren har
antalet besatta skolkantorstjänster sjunkit
från 1 137 till 825 av totalt 1 600
tjänster. Det är underligt att statsmakterna
i detta svåra läge inte ingriper
och åtminstone bistår med bättre utbildningsmöjligheter
för Stora Sköndal,
när man nu enligt propositionen 25 in -

te vill ta några nya initiativ till kyrkomusikerutbildning
förrän man fått klarhet
i det framtida förhållandet kyrka—
stat.

Det är i sammanhanget också värt
att observera att det trots den katastrofala
brist på kyrkomusiker som råder
finns ett stort intresse för kyrkomusik
ute i landet. Man räknar med
att 60 000 personer ingår i de olika
kyrkomusikensemblerna inom svenska
kyrkan, och Sveriges kyrkliga studieförbund
redovisar för 1968—1969 4 500
musikcirklar, huvudsakligen kyrkokörer.

Herr talman! Med det anförda vill jag
yrka bifall till reservationen III av
herr Grebäck m. fl.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Utskottet tillstyrker förslaget
att det fr. o. m. 1 juli i år skall
utgå 19 bidrag till Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse
för avlöning av sjömanspräster,
och utskottet ansluter sig
till de av departementschefen föreslagna
höjningarna av bidragsbeloppen.
Detsamma gäller i fråga om de yrkade
retroaktiva tilläggen. De belopp det här
rör sig om är i avrundat tal en höjning
med 900 kronor per person och år eller
från 31 250 till 32 150 kronor samt dessutom
ett retroaktivt tillägg för 1969 på
450 kronor och ett lika stort belopp
för första halvåret 1970, alltså ett sammanlagt
belopp för det retroaktiva tilllägget
med 16 200 kronor.

I fråga om det ytterligare tillägget
för bostadskostnader på 3 600 kronor
ansluter sig utskottet till departementschefens
uppfattning att man inte nu
kan tillstyrka detta ganska betydande
tillägg. Det kan väl också vara skäl
att säga, herr Werner, att det kan vara
nödvändigt att göra’ en utredning om
bostadskostnaderna. Jag är så väl insatt
i dessa frågor att jag vet att de

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

kostnaderna inte kan vara lika i alla
länder. Därför har utskottet också resonerat
från den utgångspunkten, även
om det inte har kommit till uttryck i
skrivningen.

Herr talman! Jag ber att få yrka avslag
på reservationen I och bifall till
utskottets hemställan.

När det gäller reservationen III vid
punkten C i utskottets utlåtande rörande
frågan om bidrag till Svenska
diakonsällskapet framhåller utskottet att
man kan tillstyrka en höjning av anslaget
till den kyrkomusikaliska linjen vid
Sköndalsinstitutet med 5 000 kronor,
alltså från 75 000 till 80 000 kronor, avseende
bidrag för ökade kostnader för
lärarlöner och timarvoden.

Utskottet framhåller att det är riktigt
att det för närvarande råder brist
på kyrkomusiker och att det föreligger
behov av en förstärkning av framför
allt den lägre kyrkomusikaliska utbildningen.
Det kan emellertid noteras att
Kungl. Maj :t också uppmärksammat detta
behov och framför allt satsat på att
anordna och koordinera särskilda sommarkurser
för kyrkomusiker och under
flera år försöksvis vidgat tillträdet till
kurserna. Årets riksdag har till dessa
kurser anslagit 20 000 kronor. Vidare
har riksdagen i år i särskilt anslag beviljat
70 000 kronor och möjliggjort kurser
för orgelspelare.

Det kan också nämnas att innevarande
års riksdag genom propositionen
25 har möjlighet att förstärka kantorsutbildningen
genom statliga sommarkurser.
Departementschefen har
starkt framhållit att detta är önskvärt.
Vidare understrykes att den i propositionen
föreslagna nya musikutbildningen
inom mellanskolorna på sikt
bör kunna tillföra den kyrkomusikaliska
verksamheten väl utbildad arbetskraft.
Utskottet kan alltså konstatera att
den kyrkomusikaliska verksamheten genom
olika statliga åtgärder över lag
kommer att öka och att det glädjande
nog finns ett starkt intresse för att sti -

Vissa bidrag ur kyrkofonden

mulera en vidgad utbildning av kyrkomusiker.

Jag vill tillägga att våra olika musikhögskolor
med de möjligheter som tillkommer
— jag har noggrant undersökt
detta — också kommer att göra en
satsning på detta område. Herr Werner
har alltså all anledning vara förvissad
om att man har uppmärksamheten
riktad på denna fråga och att man
är beredd att avhjälpa den brist som
för närvarande råder.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan på samtliga punkter.

Herr WERNER (m) kort genmäle:

Herr talman! Bara några ord till herr
Svenning beträffande sjömansprästernas
boendekostnader. Sjömansvårdsstyrelsen
har räknat fram siffran 300 kronor
per månad såsom ett rimligt medelbelopp
oberoende av var prästerna
är bosatta. Jag förstår därför inte varför
man skall behöva avvakta en utredning.
Det hade i så fall varit lämpligt
att antyda detta på något sätt i utskottets
skrivning.

Herr Svenning måste väl emellertid
hålla med om att det i synnerhet i dessa
tider när det talas så mycket om jämlikhet
är orimligt och oriktigt att en
sjömanspräst i Malmö, Hälsingborg eller
Stockholm skall befinna sig i ett
förmånligare läge än sina kolleger i utlandet.
Detta gäller också, såsom jag
nämnde, de båda nya stiftsadjunkturer
för den finsktalande befolkningen, för
vilka vi godtar en avsevärt högre lönekostnad
än för våra sjömanspräster. I
jämlikhetens intresse borde man kunna
ha förståelse för det rimliga i mitt yrkande.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan ha förståelse för
detta yrkande i jämlikhetens namn, men
då får man också resonera på det sättet
att en lika hög lön för alla ger dem
som har möjlighet att tjäna på bostadsbidraget
en viss inkomst, medan den

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Vissa bidrag ur kyrkofonden

som har en annan bostadshyra får en
annan inkomst. Det är mycket angeläget
att uppmärksamma detta i en eventuell
utredning. Det är inte nödvändigt
att staten skall göra denna, utan den
kan genomföras genom sjömansvårdsstyrelsen.

Herr WERNER (m) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte stora pengar
att tjäna på de 300 kronorna per månad.
Denna summa får betraktas som
ett minimum, i varje fall på kontinenten.
Herr Svennings resonemang håller
alltså inte.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jag har vid B i utskottets
hemställan fogat en blank reservation
som jag helt kort vill motivera.

Jag vill därmed ge uttryck för mitt
missnöje med det dåliga underlag vi
haft för bedömningen av det befogade
i att bevilja sjömansprästerna ett tillägg
på 300 kronor per månad, som kompensation
för bostadskostnad. Utskottet
kunde ha rätt att kräva närmare uppgifter
om t. ex. i vilken utsträckning det
finns bostäder i anslutning till sjömanskyrkorna
och om i hur många fall sjömansprästerna
tvingas ut på hyresmarknaden.
Ingenting sägs heller om hur
man räknat fram detta belopp.

I det motionspar som herr Werner
varit med om att väcka sägs det att
framställningen är väl underbyggd. Men
då skall man väl ha bra små anspråk
på hur ett ärende skall vara underbyggt
vid begäran om riksdagsanslag. Jag erkänner
emellertid gärna att departementschefens
motivering för avslag är
lika dåligt underbyggd. Departementschefen
anser att det kostar mycket pengar
att genomföra förslaget, men om de
principiella skälen för avslag — om de!
nu finns några sådana — sägs inte ett
ord.

Jag tycker att det minsta utskottet kan
begära, om motionärerna skulle återkomma,
är att det presenteras ett bätt -

re underbyggt förslag som utskottet får
behandla.

Herr talman! Vad beträffar reservationen
III ansluter jag mig till den motivering
som anförts av herr Hedin och
yrkar bifall till denna reservation. I
övrigt yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Det kan väl vara riktigt
som utskottets ärade ordförande säger,
att underlaget här inte har varit så omfattande.
Men det är ju ändå en mycket
enkel fråga det gäller. — Att man precis
som för alla andra statliga tjänstemän
bör ha bruttolön också för sjömansprästerna
som arbetar utanför vårt
land borde vara nästan självklart.

Jag tycker inte att det är nödvändigt
att göra någon vidlyftigare utredning
av förhållandena. De 300 kr. som man
uppskattat som medeltal för vad det
kostar är väl ett fullt tillräckligt underlag
för beslut. Det kan ju inte skilja så
mycket, och jag skulle tro att det inte
någonstans går att komma undan bilbgare
än med dessa 300 kr. Sedan spelar
det ingen roll om vederbörande får en
tjänstebostad eller hyr egen bostad —
det är helt ovidkommande i sammanhanget.
Alla andra tjänstemän bär sin
bruttolön, och det är naturligtvis deras
ensak vilken bostad de skaffar sig.

Jag vidhåller yrkandet om bifall till
reservationen I.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
I; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Hedin
begärde emellertid votering, i an -

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

ledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom. B
i utskottets utlåtande nr 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I av herr Åkesson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Hedin begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 137 ja och 70
nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
III; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Grebäck begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom. C
i utskottets utlåtande nr 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vissa bidrag ur kyrkofonden

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen III av herr Grebäck m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genoan uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Grebäck begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 116 ja och 93 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. D

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Föredrogs vart för sig

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 40, i anledning av motioner angående
tomgångskörning av motorfordon,

nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändring i sjötrafikförordningen
(1962:150), och

nr 44, i anledning av motioner angående
visst försöksfiske i Blekinge län;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 29, i anledning av motioner om
förebyggande hälsovård, och

nr 30, i anledning av motioner om
anställning av handikappad i statlig
verksamhet.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Vissa gemensamma frågor

§ 12

Anslag till högre utbildning och
forskning m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 88, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1970/71 till högre utbildning och forskning
m. in. jämte motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Vissa gemensamma frågor

Kungl. Maj :t hade under rubriken
Vissa gemensamma frågor (bilaga 10,
s. 244—255) behandlat vissa universitetsfrågor
av allmän karaktär.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels motionen 1:3 av herrar Nyman
och Ernulf,

dels de likalydande motionerna I: 47
av herr Helén m. fl. och II: 57 av herr
Gustafson i Göteborg in. fl. i vad avsåge
hemställan att riksdagen måtte uttala
att en snabb utbyggnad av den högre
tekniska utbildningen i Norrland vore
starkt önskvärd samt att förutsättningarna
för universitetsfilialer i Norrland
borde undersökas,

dels de likalydande motionerna I: 66
av herr Lindblad och II: 84 av herr
Westberg i Ljusdal, vari hemställts att
vid planeringen av den högre utbildningen
i Norrland även frågan om förläggandet
av en utbildningsfilial för
Gävleborgs län upptoges till behandling
och att därvid Söderhamn utsåges som
filialort med Uppsala som centralort,

dels de liltalydande motionerna I: 274
av herr Bengtson m.fl. och 11:310 av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhölle om utredning av frågan om en
decentralisering av den högre utbild -

ningen så att omkring 15 nya universitetsenheter
kunde inrättas enligt i motionerna
anförda riktlinjer,

dels de likalydande motionerna I: 275
av herr Bohman in. fl. och II: 312 av
herr Holmberg m. fl. i vad avsåge bl. a.
hemställan att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
att Kungl. Maj :t efter företagen utredning
om den närmare utformningen
måtte föreslå riksdagen att besluta om
införande av mellanexamen i forskarutbildningen,

dels de likalydande motionerna I: 277
av herr Helén samt II: 311 av herrar
Hedlund och Holmberg, vari hemställts
att riksdagen beslutade att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla att 1968 års
utbildningsutredning gåves en parlamentarisk
sammansättning,

dels de likalydande motionerna I: 288
av herr Wirtén in. fl. och II: 217 av herr
Källstad m. fl.,

dels motionen 1:451 av fru Segerstedt
Wiberg, såvitt nu var i fråga,
dels de likalydande motionerna I: 572
av herr Axelson in. fl. och II: 669 av
herr Eriksson i Arvika m. fl., vari hemställts
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t begärde att iförsöksverksamhet
med forskarutbildning i ämnet
historia anordnades vid universitetsfilialen
i Karlstad under budgetåret 1970
/71,

dels de likalydande motionerna I: 602
av herrar Nyman och Stefanson och
II: 695 av herr Källstad m. fl., såvitt nu
var i fråga,

dels de likalydande motionerna I: 603
av herr Nyquist in. fl. och II: 706 av
herr Mellqvist in. fl., vari hemställts att
riksdagen hos Kungl. Maj :t anhölle
att Norrlandsiberedningens område utsträcktes
att gälla samtliga skogslän och
att frågan om anordnandet av högre
teknisk utbildning i Bergslagen överlämnades
till beredningen,

dels de likalydande motionerna I: 608
av herr Johan Olsson samt II: 6S7 av
fru Jonäng och herr Eriksson i Bäck -

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

mora, vari hemställts att riksdagen hos
Ivungl. Maj:t anhölle att Norrlandsberedningen
i tilläggsdirektiv finge i uppdrag
att undersöka möjligheterna att
förlägga filial till teknisk högskola i någon
av Hälsinglands tätorter,

dels de likalydande motionerna I: 616
av herr Richardson in. fl. och 11:696
av herr Källstad in. fl., såvitt nu var
i fråga,

dels de likalydande motionerna I: 630
av herr IVallmark och 11:720 av herr
Nordstrandh, vari hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
som sin mening ge till känna att principerna
för det system för planering
av lokaler för icke-laborativa institutioner
vid universitet m. fl. läroanstalter,
som Kungl. Maj :t enligt statsverkspropositionen
bil. 10 s. 246 f. avsåge
att tillämpa, borde underställas riksdagens
prövning ävensom hemställa att
Kungl. Maj:t återkomme till riksdagen
med motiverat förslag till ytramar för
den i motionerna berörda lokalplaneringen,

dels de likalydande motionerna I: 639
av herrar Wirtén och Richardson samt
II: 722 av herrar Ohlin och Källstad,
vari hemställts att riksdagen i avvaktan
på slutförande av mera utförliga
utredningar hemställde hos Kungl. Maj :t
att vid behandlingen av frågor som
gällde den postgymnasiala utbildningen
vidtoges radikala åtgärder till förebyggande
av en fortsatt skärpt snedvridning
av utbildningen,

att som ett led i denna strävan så
snabbt som möjligt avvecklades icke
strängt nödvändiga spärrar för inträde
till olika utbildningslinjer och utvidgades
antalet tillåtna studerande inom de
övriga där spärrar förekomme,

att ämnesområdena för universitetsfilialernas
undervisning vidgades samt
att i övrigt beaktades vad som anfördes
i motionerna,

dels motionen II: 144 av herr Josefsson
i Halmstad in. fl., vari hemställts
att riksdagen beslutade hemställa till

Vissa gemensamma frågor

Kungl. Maj :t om utredning beträffande
filialundervisning av ihögre teknisk utbildning
förlagd till Halmstad,

dels motionen II: 523 av fröken Åshrink
m. fl.,

dels motionen II: 664 av herr Bergqvist
m. fl.,

dels motionen II: 685 av fru Jonäng.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:277 och 11:311 om parlamentarisk
sammansättning av 1968 års utbildningsutredning,

2. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:47 och 11:57, 1:66 och
11:84, 1:274 och 11:310, 1:603 och
11:706, 1:608 och 11:687, 1:639 och
11:722 samt 11:144, förstnämnda båda
motioner såvitt nu var i fråga, som
sin mening ge Kungl. Maj :t till känna
vad utskottet anfört om eu decentraliring
av den eftergymnasiala utbildningen,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:572 och 11:669 om försöksverksamhet
med forskarutbildning vid
universitetsfilialen i Karlstad,

4. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 685 om vidgat tillträde till högre
utbildning,

5. att riksdagen måtte avslå motionen
1:3 om en akademisk mellanexamen,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:275 och 11:312 i vad avsåge
införande av en mellanexamen i forskarutbildningen,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:275 och 11:312 i vad avsåge
förslag om ökade resurser till forskarutbildning
och forskarhandledning,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 275 och II: 312 samt I: 602 och
11:695, samtliga motioner i vad avsåge
flerårsplaner för inrättande av tjänster
på professorsniivå,

9. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 616 och II: 696 i vad avsåge
förslag till 1971 års riksdag om en tre -

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Vissa gemensamma frågor

årsplan för utbyggnad av vissa fakulteter,

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:275 och 11:312 i vad avsåge
utbyggnaden av statistiska centralbyråns
forskningsstatistik,

11. att riksdagen måtte avslå motionen
1: 451 i vad avsåge tilläggsdirektiv
åt 1968 års utbildningsutredning,

12. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 664 om genomgång av kursplaner
och läromedel på eftergymnasial
nivå,

13. att riksdagen måtte avslå motionen
11:523 om lektörshjälp och handledning
åt syn- och hörselskadade studenter,

14. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:283 och 11:217 om försöksverksamhet
med universitetsdemokrati,

15. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:630 och 11:720 om ytramar
för lokalplaneringen vid icke-laborativa
institutioner vid universiteten m. fl. läroanstalter.

Reservationer hade avgivits

1 a. av herrar Bohman (m), Axel
Andersson (fp), Mrirtén (fp), Wallmark
(m), Nils-Eric Gustafsson (ep), Wikström
(fp), Johan Olsson (ep), Gustafson
i Göteborg (fp), Nordstrandh (m),
Mattsson (ep), Enskog (fp) och Antomson
(ep), fru Sundberg (m) samt herr
Elmstedt (ep), som ansett att utskottet
under 1 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:277 och 11:311 besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
att 1968 års utbildningsutredning gåves
en parlamentarisk sammansättning;

1 b. beträffande ändrad sammansättning
av 1968 års utbildningsutredning
av herr Mellqvisl (s), utan angivet yrkande; 1

c. av herrar Bohman, Wallmark och
Nordstrandh samt fru Sundberg (samtliga
in), som ansett att utskottet under
6 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av

motionerna I: 275 och II: 312, såvitt nu
var i fråga, som sin mening ge Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört
om införande av en mellanexamen
i forskarutbildningen;

1 d. av herrar Bohman, Wallmark och
Nordstrandh samt fru Sundberg (samtliga
m), som ansett att utskottet under
15 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 630 och II: 720 i skrivelse
till Kungl. Maj :t dels som sin mening
ge till känna att principerna för det
system för planering av lokaler för ickelaborativa
institutioner vid universitet
in. fl. läroanstalter som Kungl. Maj :t enligt
statsverkspropositionen avsåge att
tillämpa borde underställas riksdagens
prövning, dels hemställa att Kungl.
Maj :t återkomme till riksdagen med motiverat
förslag till ytramar för den i
motionerna berörda lokalplaneringen.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Rörande anslagen för
budgetåret 1970/71 till Högre utbildning
och forskning bär inom andra avdelningen
av statsutskottet uppnåtts en betydande
enighet, framför allt kanske under
pressen från den statsfinansiella situationen.
De ökade resurser som ställs
till förfogande är inte alltför imponerande
med hänsyn till den våldsamma
expansion som äger rum inom högskoleområdet.

Många, för att inte säga de flesta, av
motionerna i anslutning till statsverkspropositionen
måste betecknas som välmotiverade,
åtskilliga t. o. m. som mycket
välmotiverade. Ytterligt få har dock
föreslagits till bifall. Resurserna räcker
inte till. Denna snävhet i ställningstagandena
är att beklaga, och man kan endast
uttrycka den förhoppningen, att
man någon gång skall få tillfälle att vara
litet generösare.

Att det finns brister inom universi -

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

tets- och högskoleområdet som snarast
borde avhjälpas kan väl ingen förneka
•— inte ens Kungl. Maj :t, som gärna andas
en aning självbelåtenhet i sina
skrivningar i statsverkspropositionen.
Oppositionen har å sin sida små möjligheter
att agera inom de trånga ekonominska
ramarna, ramar som den dock
inte har skapat eller är ansvarig för.
Men faktum föreligger, trist och obönhörligt.

Utskottet i sin helhet går alltså sällan
utanför Kungl. Maj :ts förslag. Från oppositionspartierna
anmäls dock litet fler
särmeningar, som tagit sig uttryck i reservationer.

Det skulle vara frestande att även något
kommentera de olika delar under
punkten 2, där utskottet är enigt — det
finns ju alltid en hel del att säga utöver
de kortfattade skrivningar som
utskottet kan ägna de olika spörsmålen.
Jag skall dock avstå därifrån bl. a. med
hänsyn till att åtskilliga talare väntar
på sin tur, och tiden är redan långt
liden som den tyvärr ofta är när vi
börjar diskutera utbildningsfrågor — vi
kommer i tidsnöd. På den punkt som vi
nu behandlar kommer jag därför huvudsakligen
att uppehålla mig vid reservationerna.
Reservationen 1 a är gemensam
för representanterna från de tre
demokratiska oppositionspartierna; reservationerna
1 b och 1 c har avgivits
av representanter för moderata samlingspartiet.

Den gemensamma reservationen gäller
en gammal tvistefråga: sammansättningen
av 1968 års utbildningsutredning.
Uppfattningarna om hur den rimligen
borde vara sammansatt har varit
delade alltsedan utredningens tillkomst.
När oppositionen enträget drev kravet
att utredningen skulle tillsättas — departementet
tovade faktiskt ganska
länge — var dess mening knappast att
den skulle få den sammansättning som
herr Palme gav den.

1968 års utbildningsutredning har,
som väl torde vara bekant för de fles -

Vissa gemensamma frågor

ta, till uppgift att se över den eftergymnasiala
utbildningens dimensionering,
struktur, organisation, lokalisering
etc. Att det är en mycket omfattande
uppgift, kan man nästan förstå utan
att se efter i några papper, men det
framgår med all önskvärd tydlighet när
man studerar direktiven. Det är också
helt uppenbart, att utredningen gäller
frågor av väsentlig betydelse inte bara
för utbildningen i snäv bemärkelse utan
också för samhällsutvecklingen i dess
helhet.

Ansvaret för den egentliga utredningen
med beslutanderätt ligger hos fyra
höga ämbetsmän: statssekreteraren i utbildningsdepartementet,
generaldirektörerna
i skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen
samt universitetskanslern,
och statssekreteraren i utbildningsdepartementet
är ordförande.

Till utredningen knöts — och det
var väl det geniala draget i den Palmeska
rekonstruktionen för att åtminstone
i någon mån bli av med parlamentarikerna
— tre s. k. referensgrupper. Den
ena av dessa är sammansatt av sex företrädare
för de politiska partierna, tre
borgerliga och tre socialdemokrater.

Utredningen har alltså teoretiskt och
praktiskt därigenom beretts en möjlighet
att inhämta uppgifter om de olika
politiska partiernas värderingar av de
frågor som behandlats. Men den här
konstruktionen av utredningen innebär
å andra sidan — jag kan inte se det på
något annat sätt — ingen som helst garanti
för att de värderingar som kan
framföras från företrädarna för de politiska
partierna vare sig påverkar utredningens
arbete och ställningstagande
eller ens offentligen måste redovisas.
Det är inte klart belagt, hur redovisningen
av avvikande uppfattningar från
den politiska referensgruppen skall gå
till — jag tillhör den gruppen så jag
vet vad jag talar om.

En liten incident inträffade redan
tidigt, när den första debattskriften
utgavs. Yi företrädare för de tre

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Vissa gemensamma frågor

oppositionspartierna ansåg att den inte
var särskilt väl lämpad som underlag
för en debatt. Det visade sig
också att den inte var det; orsaken
härtill kanske vi kan diskutera i ett
annat sammanhang. Detta har sagts
från många håll. Vi insåg det alltså,
och vi ville på något sätt ge uttryck
härför. Det lyckades vi till sist med
genom att få in en liten mening i inledningen,
och vi räddade i det sammanhanget
något så när våra själar. Det
hela var så långt framskridet, då det
blev fråga om ett särskilt yttrande från
oppositionens sida, att det var tekniskt
rätt besvärligt —- det skall jag medge.
Det var alltså en liten incident som
illustrerar hur det kan bli när utredningen
så småningom kommer att kunna
presentera ett förslag.

Att utredningen i sin nuvarande sammansättning
verkat bortåt två år, utgör
enligt min mening inte något hinder,
som det ibland sägs, för en förändring
av den egentliga utredningens sammansättning.
Inga direkt avgörande beslut
har, efter vad jag kan förstå, ännu fattats
av utredningen och skall inte heller
fattas inom den allra närmaste tiden.
Politiska företrädare brukar, det tillhör
ju yrket, ganska snabbt kunna sätta
sig in i det arbete som redan har gjorts
och som pågår inom den egentliga utredningen.

De tre borgerliga partierna har i en
partimotion sagt, att vi finner att det
av såväl principiella som praktiska skäl
är förkastligt att det i en utredning, som
oundvikligen kommer att resultera i förslag
till omfattande riksdagsbeslut, inte
ingår representanter för riksdagspartierna.
Vår mening är därför att U 68
bör omvandlas till en parlamentarisk
utredning, och det är detta reservationen
1 a tar sikte på. Jag hemställer alltså
om bifall till denna reservation.

Reservationen under punkten 2 av
moderata samlingspartiet rör mellanexamen
i forskarutbildningen. Även
härvidlag föreligger sedan ett år till -

baka delade meningar. Reservationen
1 c innebär ett fullföljande av ställningstagandet
vid riksdagens beslut angående
forskarutbildningen. Det framkom
under förberedelsearbetet till forskarutbildningspropositionen
ett, som
jag uppfattade det, ganska klart dokumenterat
behov på arbetsmarknaden
av kvalificerad personal som fått en
viss forskarutbildning men inte nödvändigtvis
avlagt den nya doktorsexamen.

Det framfördes från flera håll förslag
om inrättande av en normalt obligatorisk
mellanexamen i forskarutbildningen.
För den enskilde studerande
skulle denna mellanexamen underlätta
planeringen av utbildningen och av forskarinsatsen
under utbildningen liksom
den skulle innebära att risktagandet vid
beslut att ge sig in i forskarutbildningen
blev mindre; det är ju alltid en risk
att tro sig om att kunna forska. Det kan
visa sig att man inte håller måttet, och
då står man där vackert, vilket många
har fått uppleva. Genom att i princip
göra denna mellanexamen obligatorisk
skulle man också kunna undvika att den
fick karaktären av gallringsstation —
man har varnat för att skapa en sådan,
och det vill inte heller jag vara med
om att göra. Jag kunde anföra flera argument.

Ett år efter beslutet om forskarutbildningen
finner vi att de argument som
vi framförde under hösten 1968 och
våren 1969 och som låg till grund för
det förslag som då framlades om mellanexamen
har samma styrka nu som
då, och vi menar att dessa argument
t. o. in. kan komma att bli än starkare
på grund av det ökade behovet av forskarutbildad
arbetskraft, som väl blir
resultatet av ökningen av forskningsoch
utbildningsverksamheten i hela
samhället.

I reservationen vill vi alltså plädera
för inrättandet av en sådan mellanexamen
efter viss ytterligare utredning; en
sådan behövs alltid, det finns ju en del

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

saker som måste belysas. Jag hemställer
alltså om bifall till reservationen 1 c.

Den tredje reservationen har också avgivits
av moderata samlingspartiet och
rör systemet för planering av lokaler
för icke-laborativa institutioner vid
universiteten och andra läroanstalter.
Bakgrunden till reservationen och motsvarande
motion är att man i årets statsverksproposition
kan finna ett relativt
kortfattat meddelande att Kungl. Maj :t
i december 1969 föreskrivit nya s. k.
ytramar att gälla tills vidare vid planeringen
av lokaler för icke-laborativa
ämnen vid universiteten m. fl. läroanstalter.
Kungl. Maj ds föreskrifter uppges
där ha utformats i enlighet med förslag
från 1968 års utbildningsutredning.
Så förhåller det sig väl också, även om
jag inte kan erinra mig att den referensgruppen
har sysslat särskilt mycket
med denna fråga, men det är möjligt
att den har passerat genom händerna
där också.

Ramarna omfattar enligt uppgifterna
i motionen sammanlagt förutom erforderliga
utrymmen för bl. a. kapprum,
toaletter och skyddsrum en programyta
om 138 000 kvm. För Stockholms
del har angivits en yta av 36 000
kvm. Jag måste läsa upp dessa siffror
för att de som lyssnar skall veta vad
det rör sig om.

Tidigare gällande lokalplanering för
Stockholm beräknades efter ytramen på
26 000 kvadratmeter. Den siffran hade
sitt ursprung i ett förslag från U 63, som
väl får anses vara en föregångare till
U 68 men som var ännu mer departemental
än denna och inte hade egentliga
politiska referenser. Siffran hade
bestämts efter ett beräknat antal studerande
i icke-laborativa ämnen av cirka
12 000 år 1972/73.

Nu har statistiska centralbyrån meddelat,
att det totala antalet närvarande
studenter i Stockholm höstterminen
1968 uppgick till något över 26 000. Av
dessa studerade uppskattningsvis 23 000
icke-laborativa ämnen. Jag avslöjar väl

Vissa gemensamma frågor

ingen hemlighet om jag säger att siffran
kommer att bli högre under 1970-talets
början.

Dessa uppgifter visar att förhållandet
mellan antalet kvadratmeter och antalet
studerande har sänkts på ett sätt som
är ofördelaktigt i jämförelse med tidigare
planering.

Jag tycker nog, att man i statsverkspropositionen
borde ha klargjort de beräkningar
som ligger till grund för de
nya ytramarna, och vidare borde man
ha redovisat vilka bevekelsegrunder
Kungl. Maj :t har haft för de nya föreskrifterna
om sänkt lokalstandard för
den högre utbildningen. Jag tror nämligen
att det verkligen är fråga om en
sänkt lokalstandard.

Detta är bakgrunden till yrkandet i
den tredje av reservationerna, som går
ut på att Kungl. Maj :t bör lämna riksdagen
redogörelse för principerna för
planering av lokalerna för de icke-laborativa
institutionerna. Vidare hemställes
i reservationen att Kungl. Maj :t på
grundval av en sådan redogörelse skall
återkomma med ett motiverat förslag
till ytramar, så att riksdagen kan ta
ställning till lokalplaneringen. Det som
ytterst ligger bakom reservationen är
en vilja att bevaka riksdagens möjligheter
att säga sitt ord som sista och beslutande
instans.

Jag ber att få yrka bifall till reservation
1 d.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Punkt 2 i utlåtande nr
88 om vissa gemensamma frågor behandlar
universitetsfrågor av allmän
karaktär. Jag kommer att ta upp några
av dessa och skall först säga någonting
om det krav på en parlamentarisk sammansättning
av U 68 som har framförts
i en reservation.

Såvitt jag minns rätt krävde vi inom
folkpartiet i en reservation redan hösten
1965 i samband med principbeslutet om
de fasta studiegångarna en parlamentarisk
sammansättning av den kommitté,

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Vissa gemensamma frågor

som skulle ha till uppgift att utreda den
eftergymnasiala utbildningens dimensionering,
struktur, organisation och lokalisering.
Det blev 1968 års utbildningsutredning
som fick detta uppdrag,
men den blev inte parlamentariskt sammansatt
utan bestod, såsom herr Nordstrandh
nyss framhållit, av fyra sakkunniga
— statssekreteraren i utbildningsdepartementet,
generaldirektörerna i
skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen
och universitetskanslern —
och till denna sakkunnigekommitté
knöts tre referensgrupper.

Det har utkommit en debattskrift i
februari 1968, »Målet för den högre utbildningen»,
och en sammanställning
av synpunkter som förts fram till utredningen
eller publicerats i pressen, och
vidare har det utgivits en debattskrift
med en skiss till återkommande utbildning.

Det är viktigt att få veta hur de politiska
partierna ser på dessa olika frågor.
Konstruktionen med referensgrupper
innebär emellertid ingen garanti
för att dessa värderingar påverkar utredningens
arbete och ställningstaganden
eller att de redovisas offentligt. Det
är därför vi har krävt att utbildningsutredningen
skall få en parlamentarisk
sammansättning.

Utskottet hänvisar bara till alt departementschefen
har ansett den valda konstruktionen
kunna tillgodose de krav
som ställts på effektivitet, medverkan
och kontakt. Vi menar att så inte är
fallet, och därför har vi till utskottsutlåtandet
fogat en reservation, 1 a, som
jag vill yrka bifall till.

I januari månad i år, närmare bestämt
den 16 januari, uttalades i en
partimotion från folkpartiet att en förbättring
av utbildningen i Norrland
borde ingå i ansträngningarna att skapa
ett mer näringsvänligt klimat. Högre
utbildad arbetskraft önskar ofta arbete
på eller åtminstone i närheten av utbildningsorten,
och en utbyggnad av
den högre utbildningen i Norrland skul -

le därför i hög grad vara ägnad att skapa
underlag för det allsidiga arbetskraftsutbud
som är en förutsättning för
utveckling av samhällsservice och näringsliv
i Norrland, så som vi uttryckte
det i januari månad. Vi sade också i
motioner att de expansionsplaner som
finns för Umeå universitet är otillräckliga
för Norrlands behov av högre utbildning.
Vi framhöll vidare att förutsättningarna
för universitetsfilialer i
Norrland bör närmare undersökas, liksom
möjligheterna att ge den tekniska
forskningen större resurser genom ett
tekniskt forskningsinstitut och att en
samlad plan för den högre utbildningen
i Norrland borde utarbetas. I en senare
motion har Östersund, Sundsvall och
Luleå nämnts som tänkbara platser för
universitetsfilialer.

Nu har vi emellertid fått en proposition,
nr 88, undertecknad av Sven Moberg,
som tar upp just den här saken.
Där föreslås en ny teknisk utbildningsoch
forskningsenhet i Luleå. Vid den
enheten skall också en maskinteknisk
forsknings- och utbildningsinstitution
inrättas, och en sektion vid den bergsvetenskapliga
linjen på Tekniska högskolan
i Stockholm skall flyttas till Luleå.
Vidare föreslås teknisk utbildning
i Skellefteå—Umeåområdet. Jag skall
därför inte nu gå närmare in på denna
sak; den kommer att bli föremål för
diskussion längre fram, när andra avdelningen
har behandlat ärendet. Jag
vill dock säga att det önskemål vi uttalade
i januari månad i stor utsträckning
synes bli tillgodosett genom den proposition
som har framlagts. Jag återkommer
emellertid till detaljerna längre
fram under riksdagen i vår eller i höst.

När det gäller den eftergymnasiala
utbildningen har ju den svenska liberalismen
under årtionden haft som riktlinje
för samhällsomdaningen att människorna
bör beredas såvitt möjligt lika
chanser. Med hänsyn härtill framstår en
demokratisering och breddning av utbildningsväsendet
som en av de mest

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

angelägna uppgifterna. Det är sådana
synpunkter som framför allt Bertil
Ohlin under många år har förfäktat i
denna kammare, och i en motion,
H:722, har han och jag närmare utvecklat
dessa saker. Genom en sådan
lösning skulle mera jämlikhet komma
att prägla hela arbetslivet, så att klassgränser
och klasstänkande skulle försvagas
och kanske till och med försvinna.
De ekonomiska olikheterna skulle
kunna minskas under trycket av ökad
tillgång till kvalificerad och minskad
tillgång till okvalificerad arbetskraft.

I denna motion framhålls också att
marknadens egna krafter skulle göra
sig gällande på inkomstbildningen och
att det skulle ske utan de negativa verkningar
i fråga om den ekonomiska framstegstakten
som en konfiskatorisk inkomstbeskattning
med stark progressivitet
skulle medföra. Jag förmodar att
professor Ohlin senare under debatten
kommer att närmare utveckla detta.

Det är emellertid ett önskemål som
starkt betonas av oss i denna motion,
nämligen möjligheten att bedöma det
framtida behovet av olika slag av högt
utbildad arbetskraft för att hänsyn därtill
skall kunna tas vid utbildningsväsendets
utbyggnad. U 68 har ju sammanställt
prognosmaterial, och utredningen
har också belyst tillförlitligheten
i detta material, men slutsatsen blir
att i många fall bedömningen avvikit
starkt från verkligheten under den period
det varit fråga om. En otillräcklig
tillgång till utbildad arbetskraft tycks
länge vara sannolik vad beträffar den
s. k. spärrade utbildningen, där antalet
studerande begränsas. Av någon anledning
tycks prognoserna i många fall
underskatta det framtida behovet.

Om man ser på antalet studerande
vid de spärrade linjerna visar det sig
att i runt tal 16 700 har sökt till dessa
linjer vid fakultet och högskolor, bortsett
från de spärrade ämnena inom de
filosofiska fakulteterna, medan nybörjarplatserna
under höstterminen 1969

Vissa gemensamma frågor

bara har varit drygt 6 400.

Studieinriktningen påverkas också av
detta. Den påverkas av att universitetsfilialerna
med ett fåtal undantag saknar
möjligheter för dem som önskar studera
de spärrade ämnena. Däremot ger
filialerna goda möjligheter till studier
inom andra linjer och ökar antalet som
studerar samhällsvetenskap och humanistiska
ämnen och matematik. Det är i
sanning ganska paradoxalt att på detta
sätt en snabb ökning äger rum av antalet
studerande inom de grenar där ett
överskott av utbildning hotar, medan
ökningen av antalet platser inom de
spärrade linjerna är liten i jämförelse
med det förstnämnda antalet. På så sätt
sker en tilltagande snedvridning inom
vårt högre utbildningsväsende. Det är
en avigsida av den i och för sig glädjande
regionala spridningen av möjligheterna
till högre utbildning.

Denna snedvridning kan åstadkomma
ett oerhört överskott på vissa slag
av utbildad arbetskraft och en fortsatt
brist på läkare, tandläkare, kemister
och psykologer, och man frågar sig vilka
åtgärder som bör vidtas för att motverka
en sådan utveckling. Framför allt
bör det väl ske genom en målmedveten
ökning av antalet studerande som bereds
plats på de nu spärrade linjerna.
Jag tänker inte minst på ämnet psykologi,
ett ämne som jag här i kammaren
under några år tidigare har haft anledning
att särskilt intressera mig för. Genom
att i filialerna vidga möjligheterna
till studier i flera ämnen kan tendensen
till snedvridning motverkas. Dessutom
bör det alls inte vara uteslutet att vissa
av de spärrade ämnena fogas till filialernas
arbetsområde. Det bör t. ex. gälla
kemi, där senaste året antalet sökande
i hela landet var mer än dubbelt så
stort som antalet platser och intagna,
och det bör även gälla psykologi.

Självfallet kommer en vidgning av
studiemöjligheterna på det sätt som här
antytts att kräva väsentliga ökningar
av anslagen till lärarkrafter och institu -

4 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 23

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Vissa gemensamma frågor

tioner inom den högre undervisningen.

Statsutskottet framhåller vikten av att
man vid utbyggnaden och decentraliseringen
bör ha dessa synpunkter på
snedvridningen i minnet, och anser att
riksdagen bör ge detta till känna för
Kungl. Maj :t. Det är också viktigt att de
i motionen framförda synpunkterna, inte
minst beträffande snedvridningen,
kommer till Kungl. Maj :ts kännedom.

Jag skulle vilja säga några ord om
mellanexamen, men innan jag gör det
vill jag knyta en reflexion till de frågor
som jag nyss berört, nämligen utbildningsfrågorna
med avseende på Norrland.
Även härvidlag har utskottet skrivit
positivt beträffande decentralisering
av lokaliseringspolitiska skäl, och utskottet
säger sig vilja tillvarata de möjligheter
som kan föreligga i anslutning
till befintliga gymnasier och där bygga
ut och sprida den högre utbildningen,
inte minst den tekniska. Vi har alltså
kommit överens härom i utskottet och
beslutat ge det till känna för Kungl.
Maj :t, vilket jag vill uttrycka min tillfredsställelse
över.

Beträffande mellanexamen föreligger
en moderat reservation, som herr Nordstrandh
nyligen talat om. Härvidlag
skulle jag vilja anknyta till vad jag yttrade
i kammaren förra året. Mellanexamen
togs ju upp i propositionen
1969:31 men berördes ganska flyktigt.

Folkpartiet gick med på en kompromisskrivning
som innehar att socialdemokraterna
betygade att regeringen hade
samma inställning som vi motionärer
beträffande det stora behovet av en utredning
om en sådan examen. Departementschefens
uttalande gick nt på att de
fortsatta överväganden som förutsattes
kunde leda till ett beslut om en utbildningsgång,
som utmynnade i en särskild
yrkesinriktad examen efter grundexamen.
Efter den treåriga grundexamen
skulle det alltså finnas en tvåårig utbildning
som förde fram till en mellanexamen.
Utskottet underströk också att dessa
överväganden borde göras snarast.

Folkpartiet var då villigt att en kort
tid ställa sig avvaktande med tanke
på att socialdemokraterna delade partiets
uppfattning, men vi förbehöll oss
rätten att kritisera, om inte regeringen
skyndsamt tog upp frågan om inrättande
av en ny examen av detta slag. Därvid
vidgades frågan till att gälla den
högre utbildningen för dem som inte
eftersträvar, och kanske inte heller
lämpar sig för, en forskarkarriär. Nu
har utskottet hänvisat till övervägandena
i föregående års utskottsuttalande
och räknar med att de i motionerna aktualiserade
frågorna kommer att prövas
av vederbörande utbildningsmyndigheter.

Jag vill fråga statsrådet Moberg, om
dessa överväganden har ägt rum och om
man bär kommit någonstans i frågan.
Eftersom utskottet förra året framhöll
att övervägandena borde göras snarast
och det nu förflutit ungefär ett år, vore
det ytterst värdefullt att få klarhet i om
någonting hänt på denna punkt.

Yad sedan forskarutbildningen beträffar
var ju avsikten med den reform
vi beslutade om i fjol att den högre utbildningen
skulle effektiviseras, och för
att den reformen skall få något reellt innehåll
fordras att de studerande erhåller
undervisning och handledning i den
utsträckning som angavs i propositionen
31 år 1969. Den kritik som förra
året riktades mot förslaget innebar i
första hand att resurstilldelningen var
alldeles för liten.

Universitetskanslersämbetet bär i sina
anslagsäskanden för det kommande
budgetåret i likhet med förra året redovisat
tvåårsplaner för inrättande av högre
forskar- och universitetstjänster. Det
har skett för att myndigheterna i sådana
frågor skall fatta beslut längre tid i
förväg, vilket de hittills inte har gjort i
tillräcklig utsträckning. Yi anser att
flerårsplaner för inrättande av tjänster
på professorsnivå är nödvändiga i framtiden
för att en långsiktig personalplanering
skall kunna åstadkommas. Ut -

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

Öl

skottet delar också motionärernas uppfattning
om värdet av att forskarorganisationens
utveckling planeras på längre
sikt, gärna i form av två- eller flerårsplaner
som redovisas för riksdagen. Utskottet
gör emellertid vissa reservationer
i sammanhanget. Jag noterar dock
den positiva inställning till två- eller
flerårsplaner som utskottet har givit uttryck
åt.

Slutligen vill jag säga någonting om
uniiverisitetsdemokratin och den försöksverksamhet
med nya samarbetsformer
som är på gång. Den saken behandlas
också i detta avsnitt av statsutskottets
förevarande utlåtande.

De förslag som inkommit från universitet
och högskolor rörande försöksverksamhet
med nya samarbetsformer
har bearbetats av universitetskanslersämbetet,
och efter diskussioner med
rektorsämbeten och fackliga organisationer
har föreskrifter och riktlinjer
meddelats för en ganska långtgående
försöksverksamhet med nya samarbetsformer
på institutionsnivå. Universitetskanslersämbetet
skall också lämna
förslag och föreskrifter för sådan försöksverksamhet
när det gäller utbildningsnämndernas
sammansättning, arbetsformer
och befogenheter i förhållande
till fakulteter och konsistorier.

Försöksverksamheten vid de enskilda
institutionerna bedrivs nu enligt fyra
modeller inom vilka konsistorierna har
att besluta om den närmare utformningen,
som jag här icke skall ingå på. Jag
menar att de studerande vid högre läroanstalter
skulle, när det gäller företagsnämnderna,
på sätt och vis kunna betraktiais
på samma sätt som de anställda.
I princip bör det vara en fördel att det
finns ett forum för debatt och dialog
mellan företrädare för studenterna och
för andra anställda än lärarna. Den väsenligiaste
förändringen där torde kunna
nås genom ett förstärkt inflytande
för studenterna över undervisningens
utformning, tillsammans med vissa lärargrupper
som för närvarande i prak -

Vissa gemensamma frågor

tiken har mycket litet inflytande. Jag
tänker här på extralektorer, amanuenser
och assistenter. Däremot kan studenterna
inte ges något avgörande inflytande
vid valet av kurslitteratur, eftersom
de i det fallet ofta bär ett starkt och
mycket speciellt gruppintresse som avviker
från den allmänna målsättningen.

Detta ökade inflytande får emellertid
inte innebära att statsmakternas beslut
om undervisningens målsättning skall
kunna frångås genom beslut av lokala
organ som sammansättes av lärare- och
studentrepresentanter. Prefekterna och
läroanstalternas ledning måste ha ansvaret
för att statsmakterna intentioner
rörande utbildningen följes och förverkligas.

Vidare vill jag understryka vikten av
att både lärarnas och studenternas företrädare
är representativa för sina
grupper. Valet bör därför ske antingen
indirekt genom respektive fackorganisation
eller direkt på sådant sätt att ett
högt valdeltagande säkras.

Det kunde i och för sig anses befogat
att avvakta erfarenheterna av den försöksverksamhet
som nu pågår innan
man skisserar nya riktlinjer för demokratiseringen
inom detta område. En
allvarlig synpunkt på experimenten är
emellertid att de kan bli verkningslösa,
om inte studenterna finns representerade
i beslutande församlingar och i
högre instanser, framför allt konsistorierna
och universitetskanslersämbetet.
Både lärarna och studentorganisationerna
borde bli företrädda i universitetskanslersämbetets
styrelse.

Frågan om demokratiseringen inom
universitetsväsendet är en viktig prövosten
för möjligheterna att genomföra
demokratiskt medinflytande inom en
gren av den svenska förvaltningen, men
dess största betydelse ligger kanske ändå
i de konsekvenser för vetenskaplig
och kulturell utveckling i vårt land som
en framgångsrik lösning av frågan skulle
få. Lika väl som universitetens verksamhet
måste ligga i linje med de all -

Nr 23

Onsdagen den G maj 1970

Vissa gemensamma frågor

män na målsättningar statsmakterna satt
upp för svensk utbildningspolitik krävs
eu aktiv medverkan från landets sakkunskap
i det arbete som skall utföras
— d. v. s. från lärare och elever — för
att denna verksamhet skall kunna fyllas
med ett levande innehåll.

Utskottet har nu på s. 11 i sitt utlåtande
skrivit följande: »Universitetskanslersämbetet
och berörda myndigheter
bär i uppgift att inkomma med
förslag i anledning av försöksverksamheten
och en utvärdering av verksamheten
kommer att ske på uppdrag av ämbetet.
» Jag vill understryka vikten av
att denna utvärdering av verksamheten
verkligen kommer till stånd.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Två tidigare talare har
redan argumenterat för reservationen
1 a beträffande U 68, d. v. s. 1968 års utbildningsutredning,
och eftersom jag
har för avsikt att endast uppehålla mig
vid denna reservation kan jag fatta mig
kort.

Vi kan konstatera att det föreligger
två olika uppfattningar om utredningen.
Den ena är att utredningen skall fortsätta
att arbeta med oförändrad sammansättning.
Den andra är att inom
oppositionspartierna anses att den bör
göras om till en parlamentarisk utredning.
Jag finner det i varje fall för min
del inte tillfredsställande att endast några
högre ämbetsmän skall vara utredare
och svara för innehållet i det betänkande
som skall framläggas. Det gäller ändå
frågor som dimensioneringen av den
eftergymnasiala utbildningen och dennas
lokalisering och organisation. Det
är alltså stora frågor som utredningen
har att ägna sig åt. Visserligen framhålles
det med rätta att politikerna är
representerade i en av utredningens referensgrupper,
men vi får inte veta om
och i vilken mån som man tar hänsyn
till deras förslag. De kan jn inte alls arbeta
på samma sätt i en referensgrupp

som om de vore tillkallade som utredningsmän.

Vi har begåvats med ett par s. k. debattskrifter
från utredningen, av vilka
det framgår att utredningen arbetar
med frågor av stor betydelse för vårt
samhälles fortsatta utveckling. Vad
skulle då, åtminstone är det min mening,
vara naturligare än att de olika
partierna finge redovisa sin uppfattning
i det betänkande som utredningen kommer
att framlägga? Man skulle önska
att de kunnat få göra det också i de debattskrifter
som publicerats.

I den första skriften som utkom anmäldes
emellertid bara att företrädarna
för de borgerliga partierna hade anmält
tvivel om promemorians ändamålsenlighet.
Det säger oss tillräckligt om att det
inte är en vanlig parlamentarisk utredning
— man låter representanter för
oppositionspartierna få stå utanför och
inte anmäla sin uppfattning utan bara
sitt tvivel om ändamålsenligheten om
promemorian. Vi vet att när det gäller
de vanliga parlamentariskt sammansatta
kommittéerna får man i utredningsmaskineriet
besked om ett antal frågor, och
de olika ledamöterna i utredningarna
bär att ta ställning till det resultat som
arbetats fram utifrån olika värderingar.
Men om man nu på detta sätt bara skall
anmäla sitt tvivel och inte ge några motiveringar,
så blir det bara en sida som
får motivera resultaten. Detta oroar
mig, ty såvitt jag förstår kan det inte
vara förenligt med demokratins principer.

Utskottet skriver emellertid att det
inte finns någon anledning att frångå
den organisatoriska form som utredningen
har erhållit från början. Det
stämmer inte med vad vi ofta annars
hör, att det skall vara insyn, att människorna
skall få veta vad som försiggår
och sedan ta ställning. Det är inte ett
tillvägagångssätt som ger tillräcklig belysning,
i varje fall inte en allsidig belysning.

Jag har inte med detta velat säga att

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

jag hyser misstroende mot dem som är
utredningsmän. Men jag anser att i en demokrati
skall vi inte styras av höga ämbetsmän
— det är inte de som ensamma
skall ta fram uppgifter efter sina önskemål
när det gäller att utreda en fråga
som denna, vilken har stor betydelse
för många människor på grund av den
inverkan som ifrågavarande förhållande
har för samhällsutvecklingen.

Utredningsresultatet skall enligt min
mening vara en produkt av vad man
kommit fram till utifrån olika utgångspunkter
och värderingar. Har inte alla
kunnat ena sig skall det finnas möjligheter
att avlämna reservation eller särskilt
yttrande och därmed ge sin mening
till känna.

Det är därför, herr talman, som jag
ber att få yrka bifall till reservationen
t a vid punkten 2.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Utskottsutlåtandet och
de inlägg som gjorts i debatten visar
att vi i allt väsentligt är eniga om tagen
när det gäller verksamheten under
nästa år vid universitet och högskolor,
och det är att notera med glädje. Låt
mig mot den bakgrunden göra ganska
få kommentarer till några av de andra
synpunkter som förts fram i de tre inläggen
här.

Det är utan tvivel, herr Nordstrandh,
ljuv musik för en socialdemokrat att
få höra en representant för moderata
samlingspartiet säga i riksdagen att vi
borde ställa mer resurser till samhällets
förfogande. Jag hoppas att herr
Nordstrandh och hans partivänner är
lika ivriga att medverka till att ge samhället
de pengar som behövs när man
skall utvidga verksamheten. Yi är självfallet
i utbildningsdepartementet inte
heller nöjda med de anslag vi har fått
fram för högre utbildning — långt därifrån,
vi skulle vilja gå mycket längre.

Men såsom i andra sammanhang gäller
det ofta en avvägningsfråga: Hur
mycket tål skattebetalaren när räkning -

Vissa gemensamma frågor

en skall betalas? Jag tycker emellertid
inte att vi varit så litet lyckosamma i
vårt arbete. Låt mig nämna två siffror.
1967/68 fick vårt departements
verksamhetsområde 5,4 miljarder kronor
och fyra år senare 8,4 miljarder
kronor. Av denna högst väsentliga ökning
i absoluta tal har högre utbildning
och forskning tagit en något ökande
andel. 1967/68 omfattade avsnittet E
14,7 procent av de 5,4 miljarderna, medan
nästa år andelen var 15,5 procent.
Lägger vi därtill utgifterna för studiesociala
ändamål markeras den relativa
framflyttningen av den högre utbildningens
och forskningens positioner än
mera.

Jag skall gärna vara med om att tillsammans
med er kämpa för högre inkomster
till staten för att bland annat
ge dem till utbildningsväsendet, herr
Nordstrandh.

Så är det då debatten om U 68. Det
är en något nattstånden debatt, eftersom
den har förts tidigare. Argumenten
är desamma på båda sidor. Regeringen
hävdar att denna utredning med
dess uppläggning och sammansättning
är ovanligt öppen. Den är okonventionellt
sammansatt; referensgrupper är
inte någon vanlig anordning i utredningar.
Denna utredning arbetar med
nya öppna metoder, som inbjuder till
debatt.

Det är bra märkligt, herr Mattsson,
att få höra Er säga afl den här utredningen
förhindrar de politiska representanterna
från att göra mer än att
ange sina tvivel. Om politikerna i referensgruppen
hade haft någon bestämd
mening som kunde ha formulerats i ett
särskilt kapitel eller något liknande, är
jag övertygad om att det skulle ha förts
fram. Möjligheten finns ju att göra det
i ett tillägg i den allmänna debatten;
U 68 inbjuder ju med debattskrifterna
till muntliga och skriftliga inlägg i den
allmänna utbildningspolitiska debatten.
Jag kan inte se att detta formella betraktelsesätt
har någon betydelse, på

Nr 23

Onsdagen den C mai 1970

Vissa gemensamma frågor

den punkten råder det alltså olika meningar.

U 68 har nu arbetat i två år. Vi räknar
med att den i lyckosammaste fall
skall avsluta sitt arbete under nästa år.
Dess förslag blir självklart som vanligt
föremål för remissbehandling och prövning,
varvid olika uppfattningar kan
läggas fram.

Sedan gäller det mellanexamen. Där
säger både herr Nordstrandh och herr
Källstad att någonting borde göras. Av
den moderata reservationen framgår
den osäkerhet man hyser bland er reservanter.
Man vill ha en utredning om
mellanexamen, och herr Källstad frågar
mig vad som hänt med anledning av utskottets
utlåtande i fjol om denna sak.

Ja, det har hänt som alltid händer
när riksdagen ger sin mening till känna.
Vi vidarebefordrar riksdagens synpunkter
till berörda myndigheter och
där funderar man. Men såsom framhölls
redan i forsknings- och utbildningspropositionen
och även senare finns det
för närvarande inte klart manifesterade
behov av en speciell utbildning av detta
slag.

Vi inom departementet är rädda för
att ett allmänt införande av mellanexamen
kan förlänga utbildningstiden fram
till doktorsexamen, medan moderata
samlingspartiets reservanter är rädda
för att man genom att inte ha en sådan
examen låter ungdomar stanna längre
än vad som är önskvärt på denna studienivå.
Det är, herr Nordstrandh, att
något underskatta ungdomar, som dock
har studerat vid universitet och högskolor
i tre, fyra eller kanske fem år, om
man tror att de inte själva med hjälp
av sin professor eller annan handledare
skulle kunna bedöma huruvida det arbete
de har gett sig på för en doktorsexamen
är värt att fullfölja och att vi
av det skälet skulle införa en mellanexamen.

Vår ståndpunkt har i princip hela
tiden varit att i den mån det från arbetsmarknadssynpunkt
finns anledning

att skapa en utbildning, som leder till
en annorlunda beskaffad doktorsexamen
på den nivå det här är fråga om,
så skall vi göra det. Vi har nämnt två
områden, det psykologiska och det tekniska.
På det psykologiska området har
det funnits underlag för en typ av mellanexamen
som skiljer sig från den som
herr Nordstrandh och de övriga moderata
reservanterna pläderar för. Den
mellanexamen vi talar om — och som
grundas på den kortare psykologutbildningen
— är nämligen klart yrkesinriktad
och skall leda fram till en bestämd
yrkesverksamhet. Er mellanexamen
ger ingen yrkesbehörighet alls,
utan är bara ett sätt att säga tack och
adjö till de studerande. Där står vi med
i princip litet olika meningar.

Jag upprepar för herr Källstad att
den fråga, som utskottet i fjol ställde till
myndigheterna, ännu inte är besvarad,
eftersom det inte finns underlag för att
ge något konkret svar på den. Men den
prövas kontinuerligt.

Jag skall inte säga någonting mera
ingående om herr Källstads fjärde
punkt, som rörde flerårsplanerna. Vår
politik är den att där det är motiverat,
t. ex. när en ny fakultet byggs upp, skall
vi lägga fram en mera långsiktig plan
för inrättandet av sluttjänsterna. Där
det är fråga om att utvidga verksamheten
vid bestående fakulteter är det däremot
i många fall principiellt mycket
tvivelaktigt att flera år i förväg lägga
fast en plan för vilka professurer som
skall komma till. Erfarenheten lär oss
nämligen hur snabba skiftningarna både
på forskningsområdet och på personplanet
kan vara. Dessa två faktorer — aktivitetstyp
och tillgång till lämpliga personer
— är ju avgörande. När det gäller
en utvidgning har vi därför vid våra årliga
prövningar inte funnit det möjligt,
mer än i några fall, att framföra förslag
om professurer som ligger bortom kommande
budgetår. I verkligheten är det
inte så enkelt, herr Källstad, att planera
den fascinerande verksamhet som kal -

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

las forskning. Det är lätt att tala om
planering, men jag undrar var det skulle
sluta om man drev planeringsideologin
för långt i detta sammanhang. Det
är en intressant motsättning mellan en
liberal och en socialdemokrat.

Den femte punkten i herr Källstads
resonemang, om universitetsdemokrati,
begrep jag uppriktigt sagt inte. Yad var
det herr Källstad ville ha sagt? Å ena
sidan skall man se till att studenterna
får inflytande, å andra sidan skall man
se till att de inte får inflytande, eftersom
saken rör samhället. Vad menar
herr Källstad med det yttrandet? Det
vore intressant att få en konkretisering
på den punkten.

Till slut vill jag upplysa herr Källstad
om att antingen sade han fel eller
också är han okunnig när det gäller
kanslersämbetet. Ämbetet har i sin styrelse
en representant för studenterna.

Herr NORDSTRANDH (m) kort genmäle
:

Herr talman! Jag skall ta upp tre frågor
på den korta tid som står mig till
buds: de begränsade resurserna, U 68
och mellanexamen.

När jag talar om att de resurser som
nu ställs till förfogande för utvidgning
av den högre utbildningen är för begränsade,
är detta inte ljuv musik på
det sättet, herr Moberg, att jag därmed
trumpetar för höjda skatter, vilket man
alltid får höra — i en föregående debatt
var herr Alemyr inne på samma
linje. Här rör det sig i första hand om
en prioritering, och det är den som vi
diskuterar. Om vi skall sätta in frågan
i ett större sammanhang, kan vi anlägga
den synpunkten att större resurser
kan skapas i ett samhälle på annat sätt
än genom att bara höja skatten, vilket
senare egentligen är ett något enfaldigt
resonemang.

Herr Moberg torde inte riktigt ha
klart för sig hur det går till i U 68; jag
rekommenderar honom därför att ha
ett vänskapligt samtal med den parti -

Vissa gemensamma frågor

broder som är ordförande i utredningen.
Arbetet där går bra och är angenämt,
men det var omöjligt för oss att
få tillfälle att ge uttryck åt våra åsikter
i den första debattskriften. Att vi
efteråt kunde säga någonting om den
här i riksdagen eller skriva om den på
något annat håll är en helt annan sak
— kritiken skall komma samtidigt med
skriften. Att påstå att vi kunde ha fått
något kapitel i debattskriften är rent
nonsens.

Herr Moberg säger att mellanexamen
inte skulle ge någon yrkesbehörighet.
Det skulle denna examen göra med den
konstruktion som vi tänker oss; den
skulle ge så mycket forskarutbildning
som behövs för den som ämnar gå ut
i näringslivet exempelvis, där man faktiskt
säger att det till vissa tjänster inte
behövs så mycket forskarutbildning
som en fullständig doktorsexamen innebär.
Så nog tycker jag att man kan
tala om yrkesbehörighet. Det förhållandet
att vi begär en snabb utredning innebär
inte att vi är osäkra beträffande
mellanexamen. Men vi måste veta hur
denna examen mera i detalj skall utformas,
innan beslut kan fattas. En sådan
utformning kan vi som reservanter
inte konstruera.

Herr KÄLLSTAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag ställde en direkt
fråga till statsrådet Moberg om mellanexamen
och fick beskedet att det i varje
fall inte ännu finns något svar att ge,
frågan har överlämnats till myndigheterna
som funderar över den och det
finns ännu inte något underlag för ett
svar. Frågan är emellertid om det inte
håller på att växa fram ett underlag, ty
intresset för denna fråga är mycket
stort i universitetskretsar.

Statsrådet Moberg sade att en mellanexamen
skulle förlänga tiden fram till
doktorsexamen. Det kan den naturligtvis
göra om man har doktorsexamen
som målsättning för sina studier. Men
det är inte säkert att det förhåller sig

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Vissa gemensamma frågor

så — det kan hända att mellanexamen
också skulle kunna vara en slutpunkt.
För dem som inte lämpar sig för direkt
forskarutbildning och forskarkarriär
skulle mellanexamen kunna vara en
lämplig examen i stil med den som
finns för psykologerna, den speciella
psykologexamen.

Beträffande frågan om universitetsdemokratin
var poängen den att jag
skilde mellan undervisningens utformning
— den pedagogiska frågan — och
undervisningens målsättning. När det
gäller undervisningens utformning, att
tillsammans med vissa lärargrupper
samråda om hur undervisningen skall
formas, skulle studenternas inflytande
kunna förstärkas. Men själva undervisningens
målsättning anser jag inte att
de bör avgöra, utan därvidlag är det
statsmakterna som skall besluta. De besluten
kan man inte frångå genom att
lokala organ, lärare och studentrepresentanter,
ingriper. .Tåg tror att det är
en viktig punkt att observera.

T övrigt får väl protokollet utvisa vad
jag hade att säga i fråga om universitetsdemokratin.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag känner behov av
att efter dessa två inlägg säga att herr
Källstad och herr Nordstrandh och jag
är helt överens, om vi menar att en
mellanexamen bör införas på de områden
och vid den tidpunkt då vi kan
vara säkra på att det bör skapas en
yrkesinriktad utbildning på denna nivå.
Då är det ingen skiljaktig mening er
och mig emellan. Det är hela tiden den
ståndpunkt vi har haft i denna fråga.
Men inrätta inte en mellanexamen av
mycket mer allmänna skäl! .Tåg uppfattade
nog både reservationen och bakgrunden
till den samt herr Nordstrandhs
första inlägg så, att det var
ett självändamål. Men om det är feluppfattat
av mig befinner vi oss på samma
linje.

Jag kan försäkra herrarna att den

dag kanslersämbetet har tillräckligt underlag
för att på något eller några områden
lägga fram förslag om en slutexamen
exempelvis två år efter grundexamen,
och detta skulle vara lämpligt
med hänsyn till näringslivets och samhällets
behov, så skall jag med nöje
vara med i ett beslut härom.

Herr NORDSTRANDH (m) kort genmäle
:

Herr talman! Jag tror att statsrådet
Moberg och jag nu börjar närma oss
varandra. Den mellanexamen jag är ute
efter är inte i första hand något slags
station där de som är på väg till doktorsexamen
utgallras. Jag sade också
att jag inte ville vara med om någonting
sådant. En mellanexamen skall ha
sitt eget värde. Det finns tillräckliga
motiv för en mellanexamen i forskarutbildningen.
En tvåårig forskarutbildning
är tillräcklig för många tjänster
inom industrin och näringslivet. Det
har övertygande framhållits från det
hållet, och jag tror på det.

En annan synpunkt som man kan
föra in i detta sammanhang är, att om
det eventuellt blir nödvändigt att sänka
lektorskompetensen — jag vill själv inte
göra det — har man där även möjligheten
med en mellanexamen som inte
i större utsträckning än licentiatexamen
varit tidigare är något slags station
där man känner sig utgallrad. En
och annan kanske stannar där och känner
sig utgallrad — det förekommer
emellertid alltid i utbildningen.

Jag tror att vi nu har fixerat våra
ståndpunkter så att de ligger nära varandra,
och därför vågar jag uttrycka
den förhoppningen att man inom departementet
allvarligt tar itu med denna
fråga, så att man snart kan framlägga
ett förslag.

Herr ERIKSSON i Arvika (fp):

Herr talman! Jag vill bara helt kortfattat
beröra en liten detalj i föreliggande
utlåtande.

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

Bland de många motioner som behandlas
i detta utlåtande finns en fyrpartimotion,
som utmynnar i ett yrkande
om att försöksverksamhet med forskarutbildning
i ämnet historia skall anordnas
vid universitetsfilialen i Karlstad.
Vi påminner i motionen om att
utbildningen vid universitetsfilialerna
från början var avsedd att begränsas
till 2-betygsstadiet. Man har dock nu i
ett stort antal ämnen utvidgat utbildningen
till att också omfatta 3-betygsundervisning.
Erfarenheten av denna
utbildning är mycket god. Enligt vår
mening synes det vara lämpligt att gå
ännu ett steg och ge möjlighet för filialerna
att i de fall där särskilda förutsättningar
föreligger meddela forskarutbildning.
Enligt vår bedömning föreligger
sådana särskilda förutsättningar
när det gäller ämnet historia vid universitetsfilialen
i Karlstad.

För det första finns det ett rikligt
elevunderlag. När det gäller historia
finnes det fler doktorandkandidater i
Karlstad än i Göteborg. För det andra
finns det ett forskningsunderlag. Bl. a.
pågår ett arbete på initiativ av landshövding
Edberg att samla mängder av
gamla handlingar från de värmländska
bruken i ett centralt bruksarlciv i Karlstad.
För det tredje finns det ingenting
som pekar på att forskningen blir dyrare
i Karlstad än i Göteborg.

Förslaget om forskarutbildning vid
universitetsfilialen i Karlstad är inte
nytt. Universitetskansler Löwbeer har
uppvaktats i denna fråga av studentkåren,
och docent Rolf Karlbom har i
en skrivelse till Konungen i oktober
1969 anhållit om tillstånd att få bedriva
försöksverksamhet med forskarutbildning
i ämnet historia.

Hur har då utskottet behandlat denna
fyrpartimotion? Jo, man har avstyrkt
den med orden: »Detta yrkande anser
sig utskottet inte böra biträda.» Inte
ett ord av motivering!

Med hänsyn till det stora intresset
för denna fråga bland stora grupper

Vissa gemensamma frågor

studerande och med hänsyn till den
uppmärksamhet som denna fråga rönt
bl. a. i anslutning till det planerade
bruksarkivet är det verkligen förvånansvärt
att inte utskottet lämnat någon
som helst motivering till sitt avstyrkande
av motionen.

Herr Kaj Björk i första kammaren
ställde i februari en fråga till statsrådet
Moberg just i detta ärende. Herr Björk
deklarerade öppet att frågan ställts efter
önskemål från studerande vid universitetsfilialen.
Jag vågar påstå att
statsrådet Mobergs svar präglades av
en helt annan anda än statsutskottets
korthuggna avstyrkande.

En decentralisering av forskarutbildningen
har också en klar lokaliseringspolitisk
effekt. Jag tycker att kravet på
möjlighet till försöksverksamhet vid filialen
i Karlstad är väl underbyggt, och
jag vill därför med denna korta motivering
yrka bifall till motionerna 1:572
och II: 669.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Låt mig bara för undvikande
av missförstånd säga att vad jag
var positiv till när herr Björk ställde
sin fråga var att skapa ökade möjligheter
för ungdom i Karlstad att åka till
Göteborg och där genomgå viss del av
forskarutbildningen. Det är en annan
sak än den fråga som herr Eriksson i
Arvika tagit upp. Det finns ingen motsättning
mellan mig och utskottet på
denna punkt.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Den här frågan kommer
upp till behandling vid en tidpunkt då
kammaren tycks ha ganska ont om tid.
Det är många som vill resa härifrån —
av goda skäl, eftersom de har andra
förpliktelser i samhällets tjänst.

Jag hade tänkt att hålla ett litet längre
anförande, men när jag har lyssnat
på debatten, övervägt situationen och
tänkt på när tågen skall gå, har jag ansett
att jag bör sammantränga det. Jag

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Vissa gemensamma frågor

vill inte dölja, herr statsråd, att ett motiv
härför även är att jag anser det vara
mycket väsentligt att vi under höstmånaderna
får tillfälle att ta upp en ingående
debatt i lugn och ro om det väldiga
spörsmål som här föreligger, en
debatt som kan förtjäna få lika lång tid
som t. ex. den långa och värdefulla debatten
i går om u-landsproblemen.

Herr talman! Herr Källstad har betonat
att det är ett väldigt anpassningsproblem
som föreligger för samhället.
Det pågår en utbildningsexplosion som
innebär — om jag får nämna en siffra
—- att vad de filosofiska fakulteternas
utbildning beträffar antalet människor
här i landet med en utbildning motsvarande
minst grundexamen kommer att
ungefärligen tredubblas på femton år.
Lägger man till utbildningen vid de
samhällsvetenskapliga fakulteterna, blir
det mer än en tredubbling.

Det torde vara alldeles uppenbart att
det inte går utan vidare att finna arbete
för denna arbetskraft, om man nämligen
skall hålla sig inom de arbetsområden
som sedan gammalt har ansetts
vara lämpade för människor med sådan
utbildning. Vi ställs inför spörsmålet,
om man kan göra något åt problemet
att vårt land i viss mening —
jag understryker: i viss mening — kommer
att få ett överskott av sådan arbetskraft.

För det första bör det konstateras
att vi äntligen har fått en sådan ordning
att de sociala och ekonomiska hindren
för en högkvalificerad utbildning till
största delen tycks hålla på att bortfalla
och att vi äntligen börjar närma
oss ett tillstånd där man kan säga att
ungdomar från olika folkgrupper har i
huvudsak lika chanser till utbildning.

Vi måste välkomna vad som här sker.
Jag vill också välkomna att samhället
accepterar att även icke helt vanliga
kvalifikationer kan vara tillräckliga för
tillträde till högre utbildning. Samhället
avstår alltså från att hålla på de
gamla mera stelbenta formella kraven

och öppnar utbildningsvägar för folk
som har erforderliga kvalifikationer inom
det område det närmast gäller men
vars allmänkompetens har förvärvats
på annat sätt än bara genom teoretiska
studier. Jag delar helt den uppfattning
som statsrådet här företräder.

Jag måste emellertid tillägga, herr talman,
att detta i stor utsträckning är eu
tillämpningsfråga. Låt oss inte sänka
kraven i Låt oss hålla på att vederbörande
inom de områden som de närmast
skall studera måste ha sådana kvalifikationer
att de kan tillgodogöra sig studierna
och inte är hänvisade till att läsa
bara speciella böcker som är särskilt
lättillgängliga! Om de nya reglerna tilllämpas
i den rätta andan, tror jag det
är en mycket bra sak.

Jag återkommer till frågan om det
överskott som man kan vänta av folk
med postgvmnasial, huvudsakligen akademisk
utbildning, inom flertalet områden.

För det första måste man eftersträva
att anpassa utbildningen efter behoven.
De spärrade linjerna bör såvitt möjligt
vidgas i snabb takt, man bör riva ner
alla spärrar som kan rivas ner och öka
antalet studerande där detta är möjligt.
Det har också statsrådet uttalat sig för.
Jag skulle kanske ha önskat ett litet mer
energiskt tonfall, ett litet starkare betonande
av att det måste föreligga en
force majeuresituation för att man skall
begränsa utbildningsmöjligheterna för
dem som önskar en viss utbildning av
ett slag som samhället har behov av.

Det framgår av statistiken att i fjol
mer än hälften av de studerande sökte
till spärrade utbildningslinjer men att
bara ungefär en sjättedel togs in. Eftersom
behovet av folk med sådan utbildning
är mycket stort måste alla vara
överens om att problemet är viktigt. För
att konkretisera vill jag säga att jag
inte är övertygad om att det behövs
spärrar i psykologi eller geografi. Jag
tror att vi här rätt bestämt måste hävda
att spärrarna får behållas endast om det

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

föreligger ytterst tungt vägande skäl.
Som vi ser av propositionen är den utvidgning
av antalet studerande inom
de spärrade områdena som sker nästa
år ganska ringa.

För det andra, herr talman, är jag
övertygad om att en lösning av problemet
kan främjas genom att vi alla verkar
för ett nytt betraktelsesätt. Det måste
bli lika fint att ha ett praktiskt arbete
som ett mera studiebetonat. Och det får
inte på något sätt anses mindervärdigt
för den som har högre utbildning att ägna
sig åt ett praktiskt arbete, som vanligen
utövas av folk med något lägre skolutbildning.

Jag har vistats rätt mycket i Förenta
staterna. Kanske vågar jag ta upp tiden
här med att berätta en liten sak. .Tåg
mötte i en svensk klubb en mycket
respekterad och välklädd person som
var son till en i Sveriges kulturella annaler
berömd person. Mannen var lastbilschaufför,
och det var ingen som
tyckte att det var någonting konstigt
med det. Han hade hemifrån med sig
en skolutbildning som var långt högre
än vad som vid den tiden var vanligt i
ett sådant yrke, men i Förenta staterna
har man kommit mycket längre än vi
har gjort i Sverige när det gäller att
betrakta praktiskt arbete som lika fint
som sådana yrken, vilkas utövare brukar
ha studerat vid universitet och högskolor.

Jag skulle vilja föreslå, herr talman,
att i dessa tider, när riksdagsutskott
reser allt emellanåt, andra avdelningen
av statsutskottet gör en resa till Förenta
staterna speciellt för att studera sambandet
mellan utbildningen och frånvaron
av sådana där artificiella och
prestigebetonade gränser. Jag tror att
statsrådet Moberg själv, som jag tror
känner till en hel del om Förenta staterna,
skulle ha glädje av att, om inte
göra utskottets ledamöter sällskap, själv
studera hur man i Förenta staterna med
en mycket längre och i procent räknat
kvantitativt större högre utbildning än

Vissa gemensamma frågor

i Sverige har klarat det mycket svåra
anpassningsproblemet. Det är ju samma
problem som kommer att inställa
sig i Sverige under 1970-talet, mest dess
senare del, nämligen att förebygga att
det inte uppkommer grupper av missnöjda,
mer eller mindre arbetslösa människor
med lång utbildning etc. I stället
gäller det att finna en naturlig anpassning
i arbetslivet för dem.

Herr talman! Statsrådet Moberg fick
av herr Källstad några frågor om mellanexamen.
Jag skall här förbigå det
som jag hade tänkt att diskutera om
utbildningsexplosionens inverkan på
marknadshushållningen och den relativa
lönebildningen. Utbildningsexplosionen
är den stora revolutionerande
faktorn när det gäller att minska inkomstdifferenserna
i Sverige. Det är
vad den är. Skatterevision och alla möjliga
andra saker är, herr statsråd, småpotatis
jämfört med vad som blir konsekvensen
av en fortsatt demokratisk
utbildning på den väg där vi redan är
inne men där vi kommer att möta så
många svåra anpassningsproblem.

Mellanexamen är enligt min mening
ett väsentligt problem i detta sammanhang
— ett problem som både herr
Nordstrandh och herr Källstad har varit
inne på. Jag har en litet annan infallsvinkel
än de. Vårt land har fått en
reform av utbildningen till grundexamen,
treårig utbildning i de flesta fall.
Vi har fått en utbildning, s. k. forskarutbildning,
som innefattar fyra år ovanpå
detta. — Men vi har fortfarande tycker
jag tappat bort en tredjedel av det utbildningsproblem
som här föreligger.
Vi har på ett rent av obegripligt sätt
tappat bort det stora problemet i den
högre utbildningen i Sverige, att det
finns många människor som önskar en
ordnad utbildning, som går något längre
än de tre åren. Det finns många arbetsgivare
som vill ha arbetskraft som
har litet mer än treårig utbildning. Det
framgick för övrigt bl. a. av remissvaren,
som dock gällde forskarutbildning -

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Vissa gemensamma frågor

en, att det fanns intresse för en sådan
examen som innefattade utbildning ett
par år efter grundexamen.

Det är emellertid fel att uteslutande
tänka på forskarutbildningen. I ekonomiska
och industriella föreningar av
olika slag, inom stora företag och på
många andra håll, inom undervisningsinstitutioner
etc., kommer det att finnas
och finns såvitt jag kunnat konstatera
ett behov av och en önskan att få
folk som har mera utbildning än dessa
tre år men som inte behöver utbildas
till forskare och som inte själva har
tänkt sig att de skall bli forskare.

Statsrådet Moberg säger att det inte
finns något klart dokumenterat behov.
Men man får då försöka ta reda på hur
det förhåller sig. Gör en skyndsam enkät,
herr statsråd, och låt även undersöka
hur förhållandena är i andra länder
i Västeuropa. I praktiskt taget alla
med Sverige jämförbara industriländer
har man ordnad akademisk utbildning
av denna längd, skall vi säga ungefärligen
fem år. Man förstår inte där att
folk skulle sluta att studera efter en
grundexamen på cirka tre år därför att
examen med längre studietid är en
forskarutbildningsexamen. Jag har faktiskt
talat med personer från tre, fyra
länder, och det förhåller sig i själva
verket så som jag nämnde. Varför skulle
Sverige allena —• till skillnad från
exempelvis Norge, Danmark, Holland
och Belgien, för att nämna några närstående
länder — inte behöva en examen
som ger den här utbildningen på
tre plus två år?

Statsrådet Moberg var rädd för att
utbildningen fram till doktorsexamen
skulle förlängas härigenom, men det är
i främsta rummet inte fråga om dem
som vet att de vill gå vidare till doktorsexamen,
saken gäller dels dem som
är tveksamma om huruvida de skall
fortsätta fram till doktorsexamen eller
inte, och dels en stor grupp som vill ha
just utbildningen tre plus två år. Jag
har talat med ett antal professorer —

för att vara alldeles neutral valde jag
sådana med skiftande politisk åskådning
— och därvid funnit ett betydande
intresse för en examen med en utbildning
av just det här slaget.

Härvidlag intar emellertid statsrådet
Moberg en mer än vanligt passiv hållning.
Han säger att om universitetskanslersämbetet
finner en lämplig utformning
och om det finns behov, önskemål
o. s. v., kommer nog en sådan
examen att inrättas någon gång. Det
kan ni nog hoppas på, menar han. Var
finns energin hos skolreformatorn i
herr Mobergs yttrande? Den lyste helt
med sin frånvaro, och det verkar nästan
som om han tänkte på samma sätt
som den gode kommunisten som taiar
om att det kapitalistiska samhället i
sinom tid skall bryta samman för att
ersättas av något annat. Nog kommer
så småningom en sådan examen, menade
han.

Herr talman! Jag hoppas verkligen
att statsrådet Moberg skall återfå något
av den energi som han onekligen har
visat i andra sammanhang och inte bara
gömma sig i kanslersämbetets kjolveck,
eller skall jag säga rockskört,
utan själv litet mera aktivt intressera
sig för denna tredjedel av det högre
utbildningsväsendet, d. v. s. den grupp
människor som sannolikt eller säkert
önskar en väsentlig utbildning ovanför
grundexamen och som inte är helt inriktad
på utbildning till forskare. Dessa
människor skall inte behöva resa till
andra länder. Det är lätt att finna länder
där de kan få en examen med sådan
utbildning. Men varför skall Sverige
vara det land där den examen inte
ges?

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag instämmer verkligen
i herr Ohlins beklagande över att
tiden är så knapp, att det inte ges tillfälle
till en diskussion av mer allmän
natur i anslutning till de här anslagen,
trots att de problem som vi står inför

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

och som herr Ohlin tog upp, nämligen
konsekvenserna för samhället i allmänhet
av resultaten av vår utbildningsexpansion,
kommer att bli väsentliga
under 1970-talet.

Det kan verkligen finnas anledning
att i Sveriges riksdag ta upp en generaldebatt
omkring dessa frågor, och jag
skulle välkomna om en sådan debatt
som herr Ohlin antydde kunde komma
till stånd under höstriksdagen.

Inte desto mindre vill jag här säga
något om de frågor som herr Ohlin tog
upp. Det gick genoxu herr Ohlins anförande
en ängslan för att samhället inte
skulle ha möjligheter att klara konsekvenserna
av utbildningsexpansionen,
när ungdomen från universitetsfakulteterna
nu i ökad omfattning går ut och
kräver att få göra sin insats i samhället.
Låt mig då börja med att berätta en erfarenhet
som jag gjorde för en månad
sedan. Jag hade då tillfälle att delta i
den s. k. Bilderberggruppens sammanträde
under några dagar nere i Schweiz.
Det är en informell grupp med företrädare
för finansmän och politiker och
i detta fall även universitetsmän. En av
dagarna ägnades åt att diskutera just
den fråga som herr Ohlin tog upp, nämligen
: Yilka konsekvenser får den ökade
utbildningen för samhällsutvecklingen,
och hur skall vi under 1970-talet se
på universiteten? Av dem som då hade
tillfälle att framföra sina synpunkter
vill jag här nämna två kända européer.
Den ene var Edgar Faure — förre franske
utbildningsministern som räddade
de franska universiteten i maj 1968. Den
andre var en mycket känd engelsk forskare,
sir Eric Ashby. Och vad var då
deras tes i denna debatt? Jo, den var
mycket enkel och mycket slående. De
sade, att om den västliga världen skulle
kunna överleva och fortsätta att spela
en ledande roll i utvecklingen på vårt
klot, så måste vi öka insatserna för att
ge unga och äldre högre utbildning. Eric
Ashby formulerade det så: Utbildning
på universitet — till vem? Och han

Vissa gemensamma frågor

svarade: Utan tvekan till alla!

Jag fick den något egendomliga uppgiften
att hålla tillbaka litet och att för
de närvarande finansmännen och professorerna
förklara, att visst ville vi öka
utbildningen, men det kostar mycket
pengar. Det slående var emellertid den
starka tron på utbildningens inte bara
möjligheter utan nödvändighet för en
fortsatt utveckling i vår del av världen.
Mot den bakgrunden är det något egenartat
att lyssna på de tonfall som förekommer
i en del av vår press, där man
utmålar konsekvenserna av utbildningsexpansionen
som förödande för samhället.
Jag vill inte säga att de tonfallen
förekom i särskilt stor omfattning
i herr Ohlins anförande, men de fanns
där. Man talar i dessa tidningar om att
vi med nödvändighet kommer att få ett
akademiskt proletariat under 1970-talet,
och det är verkligen att tro ganska litet
om vårt samhälles möjligheter att utnyttja
utbildningen och kunnandet för
att föra sin egen och medborgarnas
verksamhet framåt. Jag tillhör dem
som har samma uppfattning som Ashby
och Faure, nämligen att vad vi kommer
att få uppleva under 1970-talet skall vi
göra till något väsentligt och positivt inte
bara för individerna utan för hela
samhället. Men självfallet kommer vi
där att ställas inför enorma problem.

I det sammanhanget tog herr Ohlin
upp två problem som vi ständigt brottas
med. Det ena var hur vi inom ramen
för den högre utbildningen skall
dimensionera verksamheten och påverka
ungdomen på sådant sätt att vi får
bättre balans mellan de olika fakulteterna
än vi har i dag. Det är ett problem
som vi har brottats med sedan början
av 1950-talet, och vi har där inte nått
några lösningar som vi är helt tillfredsställda
med.

Det går inte, herr Ohlin, att såsom i
er motion bara göra en allmän hänvisning
till att vi nu skall ta djärva grepp
för att öka de spärrade utbildningslinjernas
kapacitet. Så enkelt är det inte.

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Vissa gemensamma frågor

Det gäller utomordentligt knepiga problem.
Först och främst inrymmer vissa
av de spärrade utbildningslinjerna moment
av praktisk natur, som medför att
vi utbildningspolitiker är i händerna på
dem som handhar den praktiska verksamheten.
Jag vill som exempel nämna
att den ökning av läkarutbildningen
som vi genomfört under de senaste 12—
15 åren och som medfört en fördubbling
av dess kapacitet innebär den maximala
ökning som vårt land kunnat klara
av. Vi har, såsom jag brukar säga, utbildat
till sista patient vid de sjukhus
där vi bedriver läkarutbildning.

Låt mig erinra herr Ohlin om var
folkpartiet stod i läkarutbildningsfrågan
när vi började öka utbildningskapaciteten
1955. Jag kan hänvisa till de
uttalanden som folkpartiets gruppledare
i första kammaren gjorde i denna
fråga 1955, där han antydde att den lilla
ökning som vi då genomförde inte skulle
kunna upprätthållas under början av
1960-talet om vi ville undvika ett läkarproletariat.

Jag vill hävda att vi efter 1955 år efter
år plågat inte bara universitetens
medicinska fakulteter utan också huvudmännen
med uppmaningar att upplåta
fler sängplatser och fler avdelningar
för utbildning av läkare. Vi har lyckats
fördubbla denna utbildning, men
vi kommer inte att kunna öka den särskilt
mycket mer. Likadant är det inom
tandläkarutbildningen. Härvidlag står
vi inför enorma svårigheter, som utbildningspolitikerna
inte kan klara av. Vi
är inte ensamma om denna problematik
utan situationen är densamma världen
över. Det är uteslutet att vi skall kunna
öka kapaciteten hos de mest krävande
delarna av vårdyrkesutbildningen i
samma takt som vi lyckas ge ungdomarna
den grundutbildning som i och
för sig ger kompetens för denna.

Ett annat problem som inte heller
är så enkelt och som inte kan lösas genom
ökade ansträngningar finns inom
vissa andra områden där utbildningen

är spärrad. Det gäller framför allt de
naturvetenskapliga fakulteterna, t. ex.
beträffande fysik och kemi. Därvidlag
har vi faktiskt utvidgat resurserna mer
än vad som motsvarat ungdomens önskningar.
Vi har ännu inte lyckats intressera
ungdomen i grundskolan och i den
gymnasiala skolan i så stor omfattning
för naturvetenskaplig utbildning, att rekryteringsunderlaget
ökat så mycket
som vi egentligen hade önskat. Det är
inte enbart en utbildningsfråga utan inte
minst också en fråga om hur föräldrar
upplever sina döttrars förutsättningar
för naturvetenskaplig utbildning. Det
är ett allmänt samhälleligt problem, beträffande
vilket utbildningspolitikerna
inte helt har mäktat vända strömmen.
Vi har gjort något, men vi har inte lyckats
helt. Vi tar detta exempel för att
visa att problematiken om relationen
mellan spärrad utbildning och fakulteter
inte är så enkel som herr Ohlin och
hans medmotionärer gjort den.

Den andra huvudpunkten i herr Ohlins
resonemang i detta avsnitt är utomordentligt
värdefull och viktig, nämligen
den där han framhåller att vi måste
se till att yrkesutbildningens värde stiger
både i föräldrarnas och i barnens
ögon. Vi uträttar en hel del för att uppnå
detta syfte inom utbildningsområdet.
.Tåg vill erinra om den ganska revolutionerande
förändring av gymnasieskolan,
som träder i kraft nästa år och som
bl. a. innebär en mycket väsentlig förstärkning
och modernisering av yrkesutbildningslinjerna.
Jag vill också erinra
om att vi just nu bär skickat på
remiss ett utomordentligt intressant förslag
från yrkesutbildningsberedningen i
detta avseende, nämligen ett förslag som
går ut på att vi skall på högskolenivå
skapa vad som där kallas för yrkeshögskolor.
Jag avvaktar med stor spänning
kommentarerna härvidlag från olika remissinstanser.

På denna punkt är herr Ohlin och
jag helt ense: vi skall så långt vi kan —
och vi lägger manken till och har an -

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

ledning att göra det i andra sammanhang
— öka intresset för yrkesförberedande
utbildningar. Men det är naturligtvis
i stor utsträckning andra än
utbildarna som har att se till att den
värderingen ändras — det är herr Ohlin
lika väl som jag klar över.

Mer skall jag inte säga om det allmänna
resonemanget — jag tyckte att
det generellt sett var ett fint resonemang
— och jag har velat göra några
kommentarer till det.

Låt mig slutligen, herr talman, endast
säga några ord om herr Ohlins undervisning
av mig när det gäller forskarutbildningen
och utbildningen mellan
den treåriga grundexamen vid de filosofiska
fakulteterna och forskarutbildningen.

Vi har, herr Ohlin, inte någon gång
sagt att efter tre år skall ungdomen ut
från universitetens filosofiska fakulteter.
Vi har sagt att tre år är det normala.
Men när det beslutet fattades så
här års i fjol, med anledning av de
fasta studiegångarna, debatten om
UKAS och allt detta, så sade vi mycket
bestämt ifrån i beslutet, herr Ohlin, att
det utan vidare är möjligt för varje ung
man och kvinna, som tar sina 120 poäng
efter tre år, att fullfölja den utbildningen
och bredda den i ytterligare ett
och ett halvt år. Där har vi dessa fyra
och ett halvt år som herr Ohlin talade
om. Vi har det redan i samhällsvetenskaplig
examen, vi har det i juristutbildningen
och vid andra fakulteter.
Men det verkade som om herr Ohlin
uppfattade fjolårets beslut så, att man
skulle partout efter 120 poäng lämna
de filosofiska fakulteterna. Det är inte
innebörden i förslaget på den punkten.

Och det pågår successivt, herr Ohlin,
ett omfattande arbete i en rad delegationer.
Underskatta inte kanslersämbetets
kraft — det är många som tycker
att man där är för kraftfull — när det
gäller att finna lämpliga kombinationer
även utöver de 120 poängen för att i
ökad omfattning göra utbildningen me -

Vissa gemensamma frågor

ra meningsfylld med hänsyn till samhällets
behov.

Jag vill påpeka, herr Ohlin, att när
det gäller att finna nya varianter på
det som vi har avsett med mellanexamen
och alltså som komplettering till
psykologutbildningen, så pågår det ständigt
och har alltid pågått ett omfattande
arbete — diskussioner, utredningar —
om att finna sådana mellanexamina.
Och det är verkligen inte en passivitet
från min sida på den punkten. Kanslersämbetet
har ju sina delegationer, sina
fakultetsberedningar, med en lång
rad experter som sysslar med frågan
om den successiva utvecklingen av vårt
universitetsväsende. Det är en av de
frågor som vi under många år har arbetat
med, men hittills har vi inte funnit
underlag för mer än en examen.

Det är väl riktigt, herr Ohlin, att innan
man konstruerar en examen på
denna nivå skall man ha ett ganska omfattande
underlag. Det är ingen passivitet,
utan det är ett fortlöpande arbete,
men problemet är att vårt näringsliv,
vårt samhällsliv, ännu icke har utvecklats
därhän, att man i någon större omfattning
funnit behov av utveckling på
den nivån.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall försöka hålla
mig inom tre å fyra minuter. Jag vill
till statsrådet för det första säga att jag
är glad över att han tycker att det kunde
vara bra med en mera ingående debatt
i höst. För det andra vill jag säga
att statsrådet Moberg slog in öppna dörrar
när han mot mig använde Bilderberggruppens
diskussion. Jag har inom
parentes sagt många gånger varit med
i Bilderbergdebatterna. I mitt anförande
underströk jag kraftigt vilken positiv
sak utbildningsexplosionen är. När
statsrådet nu antyder att jag skulle vara
ängslig och beklagande, är detta fullständigt
grundlöst. Däremot är det klart
att vårt land kan möta anpassningsproblem
som är allvarliga nog. Det är inte

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Vissa gemensamma frågor

något skäl att önska hela utvecklingen
hort, utan det är ett skäl att söka lösa
dessa problem. — Statsrådet säger att
det inte räcker med att bara utvidga
spärrade linjer. Nej, det var just vad
jag sade. Även där slår statsrådet in
öppna dörrar.

Så till detta om behovet av vidgad utbildning!
Tänk att det ändå finns något
kvar av den karamell, på vilken regeringen
nu har sugit i halvtannat årtionde!
Det var ett yttrande som på sin tid
fälldes av herr Ohlon i första kammaren.
Det är helt obegripligt att man alltjämt
kör med detta argument. Här har
vi år efter år haft diskussioner. Vi har i
oppositionen drivit på i fråga om utbildning
av alla möjliga slag. Vi har påvisat
hur regeringen t. ex. inte kunnat
sörja för att folktandvården ännu 30 år
efter sitt införande har full besättning
etc. Men, säger regeringen, 1955 var det
en folkpartist som sade så eller så. På
detta sätt tror man sig på regeringssidan
komma undan ansvaret för alla de
brister som vi har påvisat.

Mycket skulle kunna tilläggas om möjligheterna
att göra filialerna mera
mångsidiga, men jag förbigår detta.

Till sist vill jag säga några ord om
mellanexamen. Jag vet naturligtvis att
man kan fortsätta att studera efter tre
år. Jag försökte att vara kortfattad och
inte göra alla reservationer, men det är
farligt om statsrådet biter sig fast vid
en sådan sak. Här i Sverige är det ganska
viktigt att folk får en examen — sådant
är nu vårt samhälle — och att
man betraktar det som ytterst angeläget
att få fram olika kombinationer som
är väl anpassade. Det räcker inte att
bara säga: »Ja, ni kan ju stanna kvar
vid universitetet ett år till.» Inom de
filosofiska och samhällsvetenskapliga
fakulteterna tror jag att det ganska uppenbart
förhåller sig som jag här antydde.

Statsrådet säger nu: »Ja, man håller
på och tänker. Man har hållit på under
många år med det här problemet. Men

vi skall ju ha ett ordentligt underlag innan
vi inför en ny examen.» Jag svarar:
Här bär vi under senare år genomfört
radikala reformer med relativt blygsamma
och kortvariga förberedelser.
Men förhållandena på just det här området
— där jag tror att en studieresa
till Västeuropas industriländer skulle
visa statsrådet hur naturlig och angelägen
en ny examen är — fortsätter att
vara desamma år efter år. Om statsrådet
Moberg fortsätter med samma hastighet
kommer han vad den delen av reformarbetet
beträffar att finna en kollega i
den romerske general som hade många
förtjänster men som dock betecknades
som Dröjaren.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Om jag missuppfattat
herr Ohlins första inlägg och funnit,
att där fanns en rädsla för de många
studenter som nu kommer ut, och om
vad herr Ohlin sade i stället var ett uttryck
för en glädje över att så många
kommer ut, tar jag tillbaka det jag
nämnde i mitt första inlägg. Men det går
ju att studera protokollet.

Det är inte alls obegripligt, herr Ohlin,
att vi socialdemokrater påminner folkpartiet
om det praktiska agerande detta
haft i frågor som gäller dessa problem,
eftersom vi som varit med några år vet
vilket motstånd vi mötte när vi på allvar
tog itu med dem och övertog dem
från den tongivande gruppen inom den
akademiska världen. Vem kommer inte
ihåg det hot från den kanten som långt
in på 1950-talet restes mot vår planering
och som gick ut på att vi höll på
att skapa underlag för ett akademikerproletariat?
Det motståndet finns kvar
ännu. Hur skall vi eljest tolka de många
artiklar i Svenska Dagbladet och på
andra håll, i vilka man dag efter dag
försöker intala svenska folket att vår
satsning på utbildning i olika former
betyder att vi förstör förhållandena för
ungdomen? Det finns verkligen anledning
för oss att erinra om att dessa vär -

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

deringar, i en så viktig fråga som läkarutbildningen,
i mitten av 1950-talet förekom
också hos folkpartiet.

I fråga om utbildningen efter de 120
poängen vidhåller jag ståndpunkten, att
den konstruktion som i detta avseende
har givits de fasta studiegångarna fullt
tillgodoser de i och för sig berättigade
krav, som herr Ohlin ställde på att ungdomen
skall ha möjlighet att, om den
så önskar, komplettera sin grundutbildning
med ytterligare terminskurser. Yi
har givit den en, som vi tycker, generös
möjlighet till denna ytterligare komplettering.

Herr BERGQVIST (s):

Herr talman! I motionen 11:664 behandlas
frågan om en internationalisering
av den eftergymnasiala utbildningen.
Vad som konkret krävs i motionen
är en systematisk genomgång av kursplaner
och läromedel i syfte att ge de
internationella aspekterna ett väsentligt
ökat utrymme.

Utskottets skrivning börjar mycket
bra. Man understryker vikten av en internationalisering,
och man »förutsätter
att en genomgång av kursplaner och
läromedel är en nödvändig del av planeringsarbetet
för en sådan inriktning
mot ökad internationalisering av undervisningen».
Men så slutar man abrupt
med orden: »Någon framställning till
Kungl. Maj:t i denna fråga synes inte
erforderlig, och utskottet avstyrker därför
motionen.»

Mot denna bakgrund skulle jag vilja
be om ett förtydligande av utskottets
skrivning. Innebär den att man tar avstånd
från den i vissa sammanhang
framförda uppfattningen att en systematisk
genomgång av kursplaner och
läromedel skulle vara ett alltför omfattande
projekt?

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag vill bara ta upp en
enda liten detalj efter den mycket intressanta
diskussion som vi nyss har

Vissa gemensamma frågor

lyssnat till. Beträffande punkten 2 som
helhet kan jag ansluta mig till vad herr
Källstad har anfört och de yrkanden
lian har framställt. I egenskap av motionär
vill jag emellertid med några ord
understryka behovet av ytterligare decentralisering
av den eftergymnasiala
utbildningen. Mycket är redan sagt i
frågan, och jag kan därför fatta mig
kort.

Vad jag närmast vill framhålla är behovet
av en filial för högre teknisk utbildning
i Gävleborgs län, förslagsvis
förlagd till Söderhamn. Motionen i denna
fråga skulle väl lämpligen ha kunnat
behandlas i anslutning till propositionen
om högre utbildning och forskning
i Norrland. Men när den nu har tagits
med i detta sammanhang måste jag med
några ord beröra den.

I diskussionen om den högre utbildningen
i Norrland har Gävleborgs län
kommit i skymundan. Också där föreligger
behov av utbildningsmöjligheter
av det slag som föreslås i motionerna
I: 66 och II: 84. I dessa pekas på behovet
av högre teknisk utbildning. Det
framhålles också att till filialen bör
knytas undervisning i näraliggande ämnen,
t. ex. naturkunskap och samhällskunskap.
Förslaget om en filial förlagd
till Söderhamn har även upptagits av
de sakkunniga som har i uppdrag att
följa frågan om högre teknisk utbildning
i Norrland.

Utskottet finner det för sin del mycket
väsentligt från såväl utbildningspolitiska
som lokaliseringspolitiska synpunkter
att man tar vara på de möjligheter
som kan finnas att i anslutning
till befintliga gymnasier bygga ut och
sprida den högre utbildningen. Många
skäl talar härför. Därigenom skulle man
enligt min mening göra det möjligt för
ett större antal studerande att tillgodogöra
sig postgymnasial utbildning, och
de studerande skulle i större utsträckning
stanna kvar i respektive hemorter
och hemlän.

Utskottets utlåtande innebär, anser

5 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 23

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Vissa gemensamma frågor

jag, ett stöd för det i motion sparet ställda
yrkandet, och jag yrkar därför bifall
till utskottets hemställan.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Som talesman för statsutskottet
borde jag rimligtvis ha fått
tillfälle att spela något av en huvudroll
i denna föreställning, men den enorma
tidspress i vilken kammaren nu befinner
sig gör att jag i stället får spela
rollen av statist. Jag har fått höra att
talmannen avser att hryta sammanträdet
en stund före kl. 16; det innebär
att jag måste inskränka mig till att göra
några mycket korta påpekanden om vad
som har sagts i debatten, framför allt
om kritiska synpunkter på utskottets utlåtande.

.lag vill först mycket kortfattat anföra
en allmän synpunkt. Herr Nordstrandh
inledde sitt anförande med att erinra
om den otillräckliga resurstilldelningen
på utbildningsavsnittet. Statsrådet Moberg
har påmint om utvecklingen, och
jag kan nöja mig med att säga att i
årets budget är herr Nordstrandh med
om att öka statsutgifterna med 640 miljoner
kronor under denna huvudtitel.
Det är en mycket betydande utgiftsökning.
Vi får väl ändå räkna med att vi
som i detta hus sysslar med utbildningspolitiken
och utbildningsfrågorna måste
förstå den allmänna prioriteringsproblematiken
i det svenska samhället. Vi
måste ta hänsyn till de ständigt ökande
kostnaderna t. ex. för sjukvården, för
samhällets åtaganden då det gäller sysselsättning
och regionalpolitik, för utvecklingshjälp
etc.

Vi som sysslar med utbildningsfrågor
kan inte räkna med att våra ärenden alltid
skall prioriteras före alla andra krav
som ställs i samhället. Många av de yrkanden
som avstyrks i det tjocka utlåtandet
är i och för sig mycket väl
motiverade yrkanden. Ledamöterna i
kammaren kommer nästa plenidag att
få uppleva att utskottet avstyrker ett
femtiotal yrkanden om nya professurer,

av vilka många, kanske de flesta, är
angelägna — det skulle vara mycket
värdefullt om vi kunde tillstyrka dem.

Också på andra områden ställs krav
för vilka det finns väl underbyggda motiv.
Men i detta expanderande samhälle,
i vilket kraven från alla håll och
kanter ständigt ökar, måste vi alla försöka
åstadkomma en rimlig fördelning
av de beklagligtvis begränsade resurserna.
.Tåg sade i förra veckan att vi alla
måste räkna med att det inte bara gäller
att ställa krav på utgifter — vi måste
också anvisa medel till dem. Det
finns två sidor i denna problematik:
samhällets utgiftssida och samhällets inkomstsida.

I fråga om de reservationer som under
denna punkt bär fogats till utskottsutlåtandet
avstår jag från att säga särskilt
mycket om någon av dem, därför
att statsrådet Moberg bär varit inne på
alla dessa tre reservationer. Utskottsmajoriteten
är inte beredd att yrka någon
ändring av U 68 :s sammansättning. Utredningen
har pågått i två år, och det
finns inga skäl att nu kräva en förändring
av dess sammansättning.

Mellanexamensdebatten förde vi även
för ett år sedan, och då tog riksdagen
ställning i denna fråga. Det kan knappast
vara rimligt, herr talman, att riksdagen
nu ett år efteråt skall riva upp
det beslut vi då fattade och införa den
obligatoriska mellanexamen som moderata
samlingspartiets motion kräver. Det
har tidigare sagts i debatten att regeringen
och moderata samlingspartiets
företrädare har närmat sig varandra under
dagens debatt. Det är möjligt att så
är fallet. Det är tydligt att herr Nordstrandh
har glidit långt ifrån det motionsyrkande
som hans reservation baserar
sig på, och han har, såvitt jag
kan bedöma det, i betydande utsträckning
närmat sig den ståndpunkt som
för ett år sedan intogs av den socialdemokratiska
utskottsmajoriteten.

Dessutom tror jag att det finns ett
fel i herr Nordstrandhs framställning

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

här i dag. Han säger att vi nu kan
konstatera mot bakgrund av detta års
erfarenheter att moderata samlingspartiets
krav på mellanexamen är berättigat.
Det är helt omöjligt att dra en
slutsats av detta års erfarenheter. Ganska
få personer har ens hunnit starta
den nya forskarutbildningen, och det
är därför helt omöjligt att på grund av
detta års erfarenheter nu ha någon mening
om huruvida det krav som då ställdes
var berättigat.

Reservationen avseende ytramarna
vid lokalbehovsprövningen vill jag bemöta
endast med det påpekandet att ytramarna
är avsedda endast som riktpunkter
för planeringen. Det förslag
som föreligger innebär kraftigt ökade
lokalytor i den här typen av undervisning.
Det innebär även försök att decentralisera
beslutsprocessen för att göra
förfarandet enklare och mera praktiskt.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan
och avslag på de reservationer som föreligger.

Det har ställts ett par frågor till mig
under debatten. Herr Eriksson i Arvika
ville veta varför utskottet så korthugget
avvisar yrkandet om en forskarutbildning
i historia vid filialen i Karlstad.
Utskottet har skrivit nästan vikingaspråk,
så kortfattat är det. Det beror
väl på att vi trodde att motionärerna
och de som läser utskottsutlåtandet
hade klart för sig att riksdagen har beslutat
att det inte skall förekomma forskarutbildning
vid universitetsfilialerna.
Det är en helt ny princip beträffande
filialernas verksamhet som motionärerna
nu vill föra fram, och om
vi skall gå in för den principen — det
är möjligt att man i framtiden kan
komma att göra det — kan man inte bara
ägna sig åt forskarutbildning i historia
i Karlstad, utan då måste man gå
in för att över hela filialfältet bygga upp
en forskarutbildning.

Det har också ställts en fråga om kra -

Vissa gemensamma frågor

ven på internationaliserad undervisning.
Utskottet är helt överens med motionärerna
om att vi skall eftersträva
att så långt det över huvud taget är
möjligt vidga undervisningsstoffet så
att de internationella aspekterna kommer
med i undervisningen. Utskottsutlåtandet
skall tolkas så att vi inte vill
vara med om att nu begära en genomgripande
översyn och genomgång av alla
undervisningsplaner. Det är ett mammutarbete
som vi inte anser att kanslersämbetet
nu skall ta på sig. Vi menar
att vid den fortlöpande översyn av
materialet som alltid sker skall de synpunkter
beaktas som motionärerna har
framfört och vilka innebär krav på
ökad internationalisering av utbildningen.

Jag vill, herr talman, göra ett påpekande
under denna punkt i utlåtandet,
som jag tycker kanske är det viktigaste
som utskottet nu talar om. Det
är frågan om den decentraliserade postgymnasiala
utbildningen. Utskottet föreslår
riksdagen att göra ett tillkännagivande
till Kungl. Maj:t. Vi tänker oss
bl. a. möjligheten att vid de större och
bäst utrustade gymnasierna kunna förlägga
en del av den postgymnasiala utbildningen.
Det betyder att vi inte bara
tänker oss en fortsättning av filialverksamheten
utan också andra former som
bör prövas för denna typ av undervisning.

Det är klart att man måste ta hänsyn
till sådana krav som måste beaktas, t. ex.
kraven på undervisningens kvalitet,
kraven på resurser o. s. v. Jag vill varna
för en sådan tolkning av utskottsutlåtandet
att man nu skulle kunna strö
ut universitetsutbildning på praktiskt
taget alla gymnasieorter. Det kommer
aldrig att vara möjligt. Men inom ramen
för de resurser som finns bör det
vara möjligt att pröva nya vägar. Vi
utgår ifrån att U 68 kommer att ta upp
detta och att vi i framtiden får ta ställning
till en betydligt vidgad decentraliserad
postgymnasial utbildning.

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Vissa gemensamma frågor

Låt mig också, herr talman, till sist
om detta utlåtande säga -att det i och
för sig är värdefullt att vi blivit så eniga
i denna fråga. Det visar en stor uppslutning
kring vår utbildningspolitik,
och statsutskottet vill genom mig naturligtvis
uttala sin stora tillfredsställelse
över detta.

Jag ber att under denna punkt få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NORDSTRANDH (m) kort genmäle: Herr

talman! Att jag under debattens
gång skulle ha kommit långt bort från
vårt ursprungliga förslag om en mellanexamen
har jag mycket svårt att förstå.

Statsrådet Moberg sade att han inte
kunde tänka sig att vara med om att
inrätta en examen som inte gav någon
yrkesbehörighet och som inte var på
något sätt avslutad, en examen som skulle
tjänstgöra som något slags genomgångsstation.
Jag upplyste honom då om
att vad vi avser med mellanexamen är
en något lägre form av forskarutbildning
än doktorsexamen som man inom
industrin och näringslivet — jag understryker
detta igen — önskar få inrättad.
Det är alltså en färdigutbildad
forskare vi på detta sätt vill få fram,
dock icke en doktor. På den punkten
var vi sålunda överens efter vad jag
kunde förstå, och vi har ju bägge två
sagt att vi efter dessa klarlägganden
stod varandra närmare än tidigare.

Herr MATTSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vågar nog säga att
herr Alemyr sannerligen inte spelade
statist när han talade på utskottets vägnar.

Herr Alemyr sade att U 68, 1968 års
utbildningsutredning, arbetat i två år
och -att det därför inte fanns skäl att
ändra dess sammansättning. Hade det
då, herr Alemyr, varit lättare och bättre
att ändra dess sammansättning om
den pågått endast ett år?

Jag skulle också vilja fråga herr Ale -

myr om han anser att det är riktigt
att en ämbetsmannautredning ägnar sig
åt så stora frågor som det här gäller.
Är det inte mera ändamålsenligt med
en parlamentarisk utredning än med en
ämbetsmannautredning när det gäller
att handlägga så ytterligt viktiga frågor
i vårt samhälle?

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill erinra herr
Nordstrandh om att det i den moderata
motionen krävs en obligatorisk mellanexamen
i forskarutbildningen.

Till herr Mattsson vill jag säga att jag
inte tror att det vore någon mening med
att nu ta om den långa debatt om U 68
som statsrådet tidigare i dag fört med
företrädare för oppositionspartierna.
Med den hänvisning jag gjorde avsåg jag
att vara mycket kortfattad. För att de
kammarledamöter, som inte hörde den
tidigare debatten, inte skall sväva i tvivelsmål
om vad U 68 är, tvingas jag nu
erinra om att det i U 68 ingår parlamentariker
genom att det finns en serie
referensgrupper. En av dem består av
parlamentariker, av vilka flera just nu
är närvarande i denna kammare. Detta
utredningsarbete sker i intim samverkan
mellan ämbetsmännen och parlamentarikerna,
men vi finner inte skäl
att göra om utredningen så att det också
bland utredningsmännen skall ingå parlamentariker;
vi tycker det räcker med
referensgrupperna. Och nu har ju kommittén
som sagt fungerat i ett par år
och enligt min mening fungerat på ett
fullt tillfredsställande sätt.

Herr NORDSTRANDH (m) kort genmäle: Herr

talman! Jag ber herr Alemyr
uppmärksamma klämmen i vår reservation
som går ut på införande av en mellanexamen
i forskarutbildningen. Där
står ingenting om ett obligatorium.

I motionen talas det om ett obligatorium.
Ett sådant förslag framfördes
från flera håll när tanken på en mellan -

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

Interpellation ang. den kollektiva anslutningen till politiskt parti

examen dök upp, men det som vi reserverar
oss för och som vi vill att riksdagen
skall tillkännage för Kung]. Maj :t
är att riksdagen skall uttala sig för en
mellanexamen i forskarutbildningen.
Det är klämmen som är avgörande.

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Om motionen kräver en
obligatorisk mellanexamen och reservationen
har gått ifrån kravet på obligatorium,
kan jag inte se annat än att det
har skett en glidning från motionen till
reservationen och herr Nordstrandhs
anförande i dag. Det var det jag sade i
mitt första anförande.

Herr MATTSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag beklagar att herr
Alemyr anser att det är tillfredsställande
att så stora frågor som 1968 års utbildningsutredning
har att anlägga utreds
bara av några högre ämbetsmän
och att företrädare för de politiska partierna
inte kan få delta i utredningsarbetet
på det sätt som vi under årtionden
har vant oss vid när det gäller stora
frågor.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren all uppskjuta
den fortsatta överläggningen beträffande
denna punkt samt behandlingen av
återstående punkter i förevarande utlåtande
ävensom övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kammarens
sammanträde onsdagen den 13
innevarande maj.

§ 13

Interpellation ang. den kollektiva anslutningen
till politiskt parti

Ordet lämnades på begäran till

Fru MOGÅRD (m), som yttrade:

Herr talman! Frågan om huruvida
det kan anses förenligt med grundläggande
medborgerliga fri- och rättighe -

ter att anslutning av enskild person till
politiskt parti sker genom majoritetsbeslut
i facklig eller annan yrkesorganisation,
har debatterats i flera decennier.
Motioner i riksdagen med yrkande att
i grundlag skulle stadgas att förvärv av
medlemskap i politiskt parti endast
finge ske genom individuellt frivilligt
ställningstagande har upprepade gånger
avslagits; majoriteten har hävdat att
frågan om kollektiv anslutning finge
betraktas som en intern angelägenhet
för de fackliga organisationerna. Lämpligheten
av kollektiv anslutning har
dock ifrågasatts, såväl i utskottsutlåtanden
(II lagutsk. 52/1934, I lagutsk.
21/1950) som inom fackföreningsrörelsen
själv.

Gentemot dem som hävdat att kollektiv
anslutning innebär ett ingrepp i den
politiska självbestämmanderätten och
sålunda berör allmänna demokratiska
rättigheter som skall skyddas och garanteras
i grundlag, har andragits att
beslut om kollektiv anslutning fattas i
demokratisk ordning enligt föreningarnas
stadgar och att reservationsrätt gäller.

Beslut om anslutning till den socialdemokratiska
arbetarkommunen fattas
med enkel majoritet på allmänt föreningsmöte.
Uppslutningen vid fackföreningarnas
möten kan variera starkt;
så låga siffror som 1 å 2 procent har
uppgivits förekomma vid beslut om kollektiv
anslutning. Utvecklingen mot
storavdelningar inom fackföreningsrörelsen
och delegering av beslutanderätten
till ett representantskap medför att
möjlighet att delta i beslutet i realiteten
kan vara undandragen den enskilde
medlemmen.

Det torde inte kunna bestridas att information
om beslut av denna karaktär,
som direkt berör den enskildes politiska
integritet, oefterlåtligen måste
delges var och en berörd, om argumentet
att reservationsrätten skulle utgöra
ett tillräckligt skydd för åsiktsfriheten
skall anses ha någon som helst bärighet.

Nr 23

Onsdagen den 6 maj 1970

Vid bordläggning'' av propositioner

De beslut som fattas vid fackföreningarnas
möten delges i regel medlemmarna
genom cirkulär till kontaktmännen vid
respektive företags fackliga klubb. De
kollektivt anslutna medlemmarna kan
som bevis för sin socialdemokratiska
partitillhörighet hos den fackliga organisationen
avhämta ett partimärke för
sin fackföreningsbok. För reservation
mot beslut om kollektiv anslutning
finns särskilda reservationsblanketter
på fackföreningslcanslierna.

Flera omständigheter ger vid handen
att information av denna utformning
inte är tillfredsställande. Sålunda kan
observeras att antalet LO-anslutna som
avger sin röst för annat parti än socialdemokraterna
enligt opinionsundersökningar
är betydligt större än antalet
reservationer. Ovedersägligt är att
många kollektivanslutna inte känner till
att de anslutits till det socialdemokratiska
partiet.

Ej heller synes möjligheterna till reservation
mot beslutet vara ur den enskildes
rättssynpunkt till fyllest. Huruvida
uppgifter om otillbörlig påverkan
i syfte att förhindra utövande av reservationsrätt
är riktiga, kan lämnas därhän;
väsentligt är dock att möjligheter
till sådan påverkan i görligaste mån
elimineras.

Beslut om kollektiv anslutning till politiskt
parti kan icke av någon anses
vara en intern facklig fråga, om icke
den enskildes självklara rätt till kännedom
om beslutet och möjligheter till
reservation mot detta blir bättre skyddade
än som nu är fallet.

Det torde vara nödvändigt — så länge
denna form av anslutning till politiskt
parti är tillåten — att särskilt stadga
att majoritetsbeslut om partianslutning
skall skriftligen delges varje av beslutet
berörd och att reservationsblankett
skall biläggas meddelandet.

Med hänvisning till vad här anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till herr statsministern få ställa följande
fråga:

Vill herr statsministern vidtaga åtgärder,
så att den enskildes integritet och
valfrihet då det gäller anslutning till
politiskt parti blir bättre skyddade än
under nuvarande förhållanden?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 150, i anledning av Kungi. Maj :ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändring i sjötrafikförordningen
(1962: 150); och

nr 190, i anledning av Kung]. Majrts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden, m. m. jämte motioner i
ämnet.

§ 15

Vid bordläggning av propositioner

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 120, angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1970/
71, m. in.,

nr 129, med förslag till lag om ändring
i lagen (1951: 790) om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., och

nr 133, med förslag till lag om tvångsförvaltning
av bostadsfastighet, in. m.

Därvid anförde

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! I dag har den reviderade
finansplanen lagts på riksdagens
bord. Många av oss har de senaste dagarna
gått och letat i bänkarna efter
den reviderade finansplanen. Den har
sedan två dygn och fem timmar varit
känd för pressen, och vi har genom
olika pressorgan kunnat ta del av omdömen
om och beskrivningar av innehållet,
men riksdagens ledamöter har

Onsdagen den 6 maj 1970

Nr 23

inte haft möjlighet att studera propositionen.

Detta är inte första gången som någonting
sådant inträffar, utan det har
hänt vid ett flertal tillfällen — det har
nästan börjat bli en vana eller rättare
sagt en ovana. Vi upplevde nyligen att
det stora »konsumentpaketet» presenterades
vid en presskonferens. En del av
det fanns med i en proposition, men
huvuddelen lades fram i en proposition
för riksdagen flera veckor efter presskonferensen.

Jag vill, herr talman, reagera mot
detta förfaringssätt. Jag tycker att det
minsta man kan begära är att riksdagens
ledamöter i varje fall vid samma
tidpunkt som en proposition blir offentlig
också får möjlighet att ta del av dess
innehåll.

I detta anförande instämde herrar
Gustavsson i Alvesta (ep), Nilsson i
Lönsboda (fp), Nilsson i Bästekille (m),
Börjesson i Glömminge (ep) och Björkman
(m), fru Kristensson (m), herrar
Sjönell (ep) och Åkerlind (m), fru Mogård
(m), herrar Romanus (fp) och
Björck i Nässjö (in), fru Nilsson (ep),
herrar Strömberg (fp), Oskarson (in)
och Nordstrandh (m), fru Frsenkel (fp)
samt herrar Westberg i Ljusdal (fp),
Sellgren (fp), Petersson i Gäddvik (m),
Nilsson i Agnäs (in) och Josefson i Arrie
(ep).

Vidare yttrades ej.

Propositionerna bordlädes.

§ 16

Anmäldes följande motioner:

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 125, med förslag till ändring i
tryckfrihetsförordningen, m. in., motionerna
:

nr 1441, av herr Börjesson i Falköping,

nr 1442, av herrar Eriksson i Arvika
och Sellgren,

nr 1443, av herr Fälldin in. fl.,

nr 1444, av herrar Larsson i Luttra
och Dockered,

Vid bordläggning av propositioner

nr 1445, av herr Nelander in. fl.,
nr 1446, av herr Nelander m. fl.,
nr 1447, av fru Sundberg, in. fl., och
nr 1448, av herr Werner in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 131, med förslag till ändring
i kommunala vallagen (1930:253), motionen
nr 1449, av herr Sjönell in. fl.;
samt

i anledning av bankoutskoltets anmälan
jämlikt 21 § riksdagsstadgan, att
till utskottet från fullmäktige i riksbanken
inkommit framställning angående
förändringar i riksbankens avdelningskontorsorganisation,
motionerna:
nr 1450, av herr Antby m. fl., och
nr 1451, av herr Johansson i Trollhättan
in. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 17

Meddelande om enkla frågor
Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

herr Westberg i Ljusdal (fp), till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående tydligare
varningsmarkering på särskilt
olycksbelaistade vägavsnitt,

herr Jonsson i Mora (fp), till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående prioritering av vissa
byggnadskreditiv,

herr Mellgvist (s), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående ökad övervakning av vägtrafiken,
och

herr Eliasson i Sundborn (ep), till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående möjlighet
för långsamtgående fordon att
passera Islingbybron över Dalälven.

§ 18

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.47.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 23

Måndagen den 11 maj 1970

Måndagen den 11 maj

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollen för den 28,
ilen 29 och den 30 nästlklne april.

§ 2

Vid föredragning av Kungl. Maj ds å
bordet vilande proposition nr 120, angående
komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1970/71, in. m.,
hänvisades propositionen, såvitt avsåg
det procenttal av grundbeloppet, varmed
statlig inkomstskatt för vissa skattskyldiga
föreslagits skola ingå i preliminär
skatt, till bevillningsutskottet och
i övrigt till statsutskottet.

Vidare föredrogs var för sig följande
Kungl. Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen
nr 129, med förslag till lag om ändring
i lagen (1951:790) om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370), m.m.; och

till lagutskott propositionen nr 133,
med förslag till lag om tvångsförvaltning
av bostadsfastighet, ni. m.

§ 3

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till konstitutionsutskottet motionen nr
1441; och

till lagutskott motionen nr 1442.

Vid föredragning av de å bordet vilande,
i anledning av Kungl. Maj:Ls proposition
nr 124, med förslag till ändring
i tryckfrihetsförordningen, in. in.,
avgivna motionerna nr 1443—1447 hän -

visades motionerna, såvitt avsåg ändring
i tryckfrihetsförordningen, till
konstitutionsutskottet och i övrigt till
lagutskott.

Vidare föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 1448 och 1449; samt

till bankoutskottet motionerna nr
1450 och 1451.

§4

Föredrogs den av fru Mogård (m)
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsministern angående den
kollektiva anslutningen till politiskt
parti.

Kammaren biföll denna anhållan.

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtande nr 102, i anledning
av Kungl. Maj :tis proposition
angående anslag för budgetåret 1970/
71 till byggnadsarbeten samt inredning
och utrustning av lokaler vid universitet,
högskolor m. m. jämte motioner;

bevillningsutskottets betänkande nr
38, med anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928: 370);

första lagutskottets utlåtanden:

nr 39, i anledning av motioner angående
straffbestämmelserna inom försvaret,
och

nr 40, i anledning av motioner om ersättning
av allmänna medel till god man
i vissa fall;

Måndagen den 11 maj 1970

Nr 23

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 38, i anledning av motioner om
åtgärder mot missbruk av fenyl-metylketon,

nr 39, i anledning av motion om rätt
för studerande diabetiker till frivillig
sjukpenningförsäkring,

nr 44, i anledning av motion angående
beräkningen av pension för hemarbetande
i vissa fall,

nr 45, i anledning av motioner om
tillämpning av hälsovårdsstadgan på anläggningar
im. in. inom försvaret, och
nr 46, i anledning av motion om översyn
av lagen om förenings- och förhandlingsrätt
;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i folkbokföringsförordningen
(1967: 198), in. in., och
nr 49, i anledning av Kungl. Ma j ds
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1959:99) om köttbesiktning
m. in.;

jordbruksutskottets memorial och utlåtande: nr

26, angående uppskov med behandlingen
av vissa till jordbruksutskottet
hänvisade ärenden,

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
111 till riksstaten för budgetåret
1969/70 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde, och

nr 34, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
av viss staten eller allmänna arvsfonden
tillhörig fast egendom; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 33, i anledning av motion angående
effektivare vård av barn med ryggmärgsbråck,

nr 34, i anledning av motioner om
eu samordnad skärgårdspolitik i Stockholms
skärgård,

nr 35, i anledning av motioner om poli
t i sk a op i n i o n su n d er so kni n gar,

nr 36, i anledning av motioner om

åtgärder för att underlätta processförfarandet
för döva och stumma, och
nr 37, i anledning av motioner angående
företagens hälsovård.

§6

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dela till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 195, angående val av fullmäktige
i riksbanken med suppleanter; och
nr 202, angående val av ordförande
och övriga fullmäktige i riksgäldskontoret
med suppleanter;

dels ock till riksdagens förordnanden
:

nr 196—198, för
herr Olle Dahlén
herr Torsten Bengtson
herr Allan Hernelius
all vara fullmäktige i riksbanken;
nr 199—201, för
herr Gunnar Helén
herr Nils Hansson i Skegrie
herr Staffan Burenstam Linder
att vara suppleanter för fullmäktige i
riksbanken;

nr 203, för herr Lars Lindmark
all vara ordförande ,i riksgäldskontoret;

nr 206, för herr Erik Adamsson
alt vara suppleant för ordföranden i
riksgäldskontoret;
nr 204 och 205, för
herr Lars Eliasson i Sundborn
herr Oscar Östman

att vara fullmäktige i riksgäldskontoret; nr

207 och 208, för
herr Johannes Antonsson
herr Tage Magnusson i Borås
att vara suppleanter för fullmäktige i
riksgäldskontoret;
nr 209 och 210, för
herr Erik Wärnberg
fru Astrid Kristensson
att vara ledamöter i styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor; samt
nr 211 och 212, för
herr Åke Larsson
herr Carl Eskilsson

Nr 23

Tisdagen den 12 maj 1970

att vara styrelsesuppleanter i riksdagens
förvaltningskontor.

§ 7

Anmäldes följande motioner:
i anledning av Kung], Maj :ts proposition
nr 20, med förslag till jordabalk,
motionen nr 1452, av herr Tobé;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 125, med förslag till ändring
i tryckfrihetsförordningen, m. m., motionerna: nr

1453, av herr Holmberg m. fl.,
nr 1454, av herr Oskarson, och
nr 1455, av herr Westberg i Ljusdal;
samt

i anledning av Kungl. Miaj ds proposition
nr 128, angående godkännande av
avtal mellan televerket och Telefonaktiebolaget
L M Ericsson om visst utvecklings-
och p r o du k t i o nss amu r b e t e på telekommunikationsområdet,
in. in., motionen
nr 1456, av fru Jonäng.

Dessa motioner bordlädes.

§8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.03.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 12 maj

Kl. 16.00

§ 1

Meddelande ang. plena

Herr TALMANNEN yttrade:

Kammarens arbetsplenum i morgon,
onsdagen den 13 maj, tar sin början
kl. 10.00 och kommer efter sedvanligt
middagsuppehåll att fortsättas på kvällen
till dess samtliga på föredragningslistan
upptagna ärenden behandlats.

Torsdagen den 14 maj inleds sammanträdet
kl. 11.00 med en frågestund.
Därefter följer skattedebatten i anslutning
till bevillningsutskottets, andra lagutskottets
och statsutskottets utlåtanden
i ärendet. Sammanträdet fortsättes efter
middagsuppehåll med ett kvällsplenum.
Avsikten är att därvid om möjligt
slutföra behandlingen av skatteärendet.

Kammarens arbetsplenum fredagen
den 15 maj kommer att avslutas senast
omkring kl. 16.00.

§ 2

Svar på interpellation ang. pensionstilllägg
till vissa kategorier inom den statliga
frivilliga pensionsförsäkringen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
har ställt vissa frågor till mig angående
möjligheten att genom pensionstillägg
till vissa kategorier inom den
statliga frivilliga pensionsförsäkringen
ge kompensation för prisförändringar.

Riksförsäkringsverket bedriver med
stöd av 22 kap. lagen om allmän försäkring
verksamhet med frivillig pensionsförsäkring
enligt försäkringstekniska
grunder. Dessa grunder bygger på
premiereservmetoden och innefattar antaganden
om framtida ränteavkastning,

Tisdagen den 12 maj 1970

Nr 23

Svar på interpellation ang. pensionstillägg till vissa kategorier inom den statliga

frivilliga pensionsförsäkringen

dödlighet m. m. Avgifterna skall vara
så beräknade att de jämte ränteavkastningen
täcker pensionskostnaderna för
de försäkrade inom respektive tariffgrupp.

För att pensionsbeloppen skall kunna
höjas fordras att överskott uppkommer
på försäkringsrörelsen. Enligt bestämmelserna
för den frivilliga pensionsförsäkringen
skall överskott, som uppstår
för någon tariffgrupp, avsättas till en
säkerhetsfond intill dess denna uppgår
till minst 5 procent av den för vederbörande
grupp avsatta premiereserven.
Överskjutande belopp får användas till
förhöjning av pensionerna för de försäkrade
inom gruppen enligt de närmare
bestämmelser som meddelas av
Kungl. Maj :t efter framställning av riksförsäkringsverket.

Sådant överskott har uppkommit endast
beträffande avgifter som erlagts
för försäkrade män under åren 1938—
1957. Efter beslut av Kungl. Maj :t år
1966 utgår detta överskott till ifrågavarande
försäkringstagare i form av
särskilda pensionstillägg. Frågan om
liknande pensionstillägg även till andra
pensionstagare inom den frivilliga försäkringen
kommer att tas upp i den
mån det uppkommer överskott inom
andra tariffgrupper.

Vidare anförde:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag har ställt tre frågor
till socialministern. Den första frågan
löd: »Har statsrådet observerat att kvinnor,
som tecknat pensionsförsäkring i
den statliga frivilliga pensionsförsäkringen,
inte har någon möjlighet att få
kompensation för prisstegringar och att
samma förhållande gäller män, som inte
tillhör 1938 års tariff grupp?» Man kan
säga att det framgår av socialministerns
svar att statsrådet har observerat den
saken. Det är i och för sig inga obetydliga
grupper som det här gäller. Av de

74 000 personer som för närvarande är
försäkrade i den frivilliga statliga pensionsförsäkringen
är 45 procent kvinnor,
och de har alltså inte kunnat få
någon som helst kompensation för prisstegringarna.

Den andra frågan löd så: »Anser statsrådet
det vara lämpligt att den statliga
pensionsförsäkringen i detta hänseende
ger sämre villkor än t. ex. SPP-pensioneringen?»
Den frågan har statsrådet
över huvud taget inte besvarat. I
SPP-pensioneringen har man ett ränteantagande
på 3,5 procent. Med den placeringspolitik
som SPP haft har det varit
möjligt att de som är pensionerade
i SPP kunnat få kompensation för penningvärdefärsämringen
när det gäller
deras pensioner. Dessutom har det varit
möjligt att ge en extra rabatt på de
tariffer som är uträknade efter förräntningsantagande
31/2 procent, därför att
man menar att SPP kan placera sina
medel så mycket mera fördelaktigt. Med
detta förräntningsantagande på 31/2 procent
har SPP alltså dels kunnat betala
pensionstillskott som motsvarar penningvärdeförsämringen,
dels kunnat
sänka sina avgifter.

Vad har det då varit för färräntningsantaganden
på den statliga frivilliga
pensionsförsäkringen? Ja, före 1936 var
det 43/4 procent — alltså högre än det
som gäller för SPP — men för övriga
tariffgrupper har det varit 3V4, 2:!/.i och
3V4. I alla tre fallen har alltså procenttalet
varit lägre än SPP:s förräntningsantagande
— dock så att det för år
1958 var angivet att de första åren skall
man räkna med en 5-procentig förräntning.
Men den tiden har alltså nu gått
ut.

Då måste jag fråga: Finns det inte
anledning, när man har en frivillig statlig
pensionsförsäkring, att försöka utforma
den på ett sådant sätt att den inte
ger sämre villkor än vad som går att få
i de privata försäkringsföretagen? Jag
tvivlar inte på alt det svar som social -

Nr 23

Tisdagen den 12 maj 1970

Svar på interpellation ang. pensionstillägg till'' vissa kategorier inom den statliga

frivilliga pensionsförsäkringen

ministern har lämnat är korrekt och
att uträkningarna gjorts enligt alla de
grunder som finns. Jag måste dock säga
att det tog mycket lång tid innan man
år 1966 gjorde ett särskilt tillägg beträffande
vissa män. Jag förhörde mig redan
då under hand om hur det låg
till — innan beslutet fattades — men
det var väl så att det inte tidigare blivit
något överskott enligt de regler som
gäller.

Den tredje fråga jag ställt men som
socialministern helt har gått förbi gäller
om det skulle kunna finnas anledning
att ändra reglerna för den frivilliga
statliga pensionsförsäkringen så att
det blir möjligt att vinna de fördelar
som kan finnas på den privata försäkringsmarknaden.

Jag måste också säga att jag är litet
tveksam till uppdelningen i kategorierna
kvinnor och män. Jag vet att den
förekommer inom hela försäkringsväsendet,
men jag har i olika sammanhang
ifrågasatt om man i dagens situation,
när det finns så stora individuella
skillnader inom gruppen män och inom
gruppen kvinnor, skall fortsätta att räkna
på detta vis. Enligt vad en försäkringsteknisk
expert har meddelat mig
finns det faktiskt större klyftor mellan
civilstånd hos män och kvinnor än mellan
gruppen kvinnor och gruppen män.
Den nuvarande uppdelningen är traditionell
och är kvar sedan det gamla
manssamhällets dagar. Jag skulle tro att
det kan finnas anledning att skapa nya
villkor som undanröjer denna diskriminering.

Många av dem som är försäkrade har
sagt till mig att de tycker det är orimligt
att det inte skall vara möjligt att
ge den kompensation för prisstegringar
som går att få i andra pensions- och
försäkringssystem. Jag vågar därför
hemställa att socialministern tar något
allvarligare på denna fråga än vad han
tycks ha gjort när han skrev svaret
på min interpellation.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Som jag nämnde i mitt
svar till herr Gustafson i Göteborg kommer
frågan om pensionstillägg även till
andra pensionstagare inom den frivilliga
försäkringen att tas upp i den mån
det uppkommer överskott inom andra
tariffgrupper.

Jag begärde emellertid ordet, herr
talman, för att något belysa det herr
Gustafson var inne på beträffande SPP.
Såvitt jag har mig bekant innebär de
återbäringsgrunder som numera tillämpas
inom SPP att de tillägg som utbetalas
till grundpensionerna på grund
av uppkommet överskott i möjligaste
mån skall vara så avpassade, att de
utgör kompensation för den levnadskostnadsstegring
som inträffar efter
pensionsfallet. Principen att varje försäkrad
skall få återbäring, motsvarande
den vinst som belöper på hans försäkring,
har sålunda frångåtts. En försäkrad
kan härigenom få större återbäring
än som motsvarar det överskott
som eljest skulle tillkomma honom. I
praktiken innebär detta att de nu aktivas
försäkringar får finansiera en del
av nu utgående pensioner.

Premierna inom den statliga frivilliga
pensionsförsäkringen har varit jämförelsevis
låga, bl. a. till följd av låga direkta
säkerhetstillägg. Beträffande inbetalningar
gjorda 1958 eller senare ligger
premienivån således i genomsnitt
omkring 20 procent lägre än hos försäkringsbolagen
för motsvarande försäkringar.
Jämförelsen gäller dock inte
SPP, då detta bolag inte meddelar individuella
försäkringar. Av detta skäl blir
grundpensionerna i motsvarande mån
högre inom den frivilliga pensionsförsäkringen
än hos bolagen. En viss premie
som betalats till den statliga frivilliga
försäkringen, t. ex. efter 1957, har
alltså redan från början givit rätt till
en ca 20 procent högre pension. Förväntningarna
på vinsttillägg inom den

Tisdagen den 12 maj 1970

Nr 23

Svar på interpellation ang. ökad information om p-piller, in. m.

statliga försäkringen måste därför ställas
lägre än i fråga om försäkringar
hos privata bolag. Jag tror att det är
av väsentligt värde att herr Gustafson
observerar dessa föhållanden.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Nu fick jag svar på
den andra fråga som jag ställde i min
interpellation. Det skulle ha varit av
väsentligt värde om socialministern hade
velat besvara den redan i sitt interpellationssvar.
Jag kunde observera att
svaret fanns färdigt och utskrivet, och
det hade väl varit lämpligt att socialministern,
när jag ställt en direkt fråga
om SPP, också hade lämnat detta meddelande
i interpellationssvaret. Nu innebar
det inga nyheter för mig, så i
detta fall hade denna metodik ingen
praktisk betydelse.

Det återstår emellertid en fråga till,
herr socialminister, nämligen fråga nr
3 i min interpellation, om statsrådet
skulle vara intresserad av att ändra de
nuvarande bestämmelserna för att man
skulle kunna få bättre villkor för den
frivilliga statliga pensionsförsäkringen.
Med de förräntningsantaganden som
finns borde man, med en mera flexibel
placeringspolitik, kunna sörja för att
de försäkringstagare, som litar på att
de genom att använda den statliga frivilliga
pensionsförsäkringen skall kunna
få en fördelaktig pensionering, verkligen
också kommer i åtnjutande av en
sådan. Det är detta som jag hittills har
saknat när det gäller denna form av
pensionsförsäkring.

Härmeid var överläggningen slutad.

§3

Svar på interpellation ang. ökad information
om p-piller, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Sundström har frågat
om jag avser att vidta åtgärder som
syftar till ökad objektiv information
om de s. k. p-pillernas verkningar och
om jag vill medverka till ökad kontroll
av de p-piller som förekommer i marknaden
och till en förstärkt medicinsk
kontroll av de kvinnor som använder
p-piller.

Det finns för närvarande ett tjugotal
farmaceutiska specialiteter registrerade
i Sverige för användning som preventivtabletter.
Registreringen av dessa
s. k. p-piller har föregåtts av en ingående
bedömning av medlens kemiska,
toxiska och farmakoterapeutiska egenskaper
på samma sätt som sker beträffande
övriga läkemedel. För att medlen
skall få marknadsföras fordras bl. a. att
deras biverkningar inte står i missförhållande
till deras terapeutiska effekter.
Efter registreringen sker en fortlöpande
kontroll av preventivtabletternas
egenskaper vid socialstyrelsen och
dess läkemedelsbiverkningsnämnd samt
vid statens farmaceutiska laboratorium.

Den medicinska kontrollen av användningen
av p-piller innebär följande.
Preventivtabletter tillhandahålls endast
mot recept av läkare. Denne skall
först förvissa sig om att inte några
kontraindikationer föreligger för utskrivning
av medlen. Den fortlöpande
kontrollen av kvinnan blir beroende på
hur hon reagerar när hon använder
preventivtabletter. Man kan inte ange
några generella regler beträffande hur
ofta hon bör komma på kontroll och
vilka undersökningar som bör utföras.
Detta måste den förskrivande läkaren
bedöma från fall till fall.

Inträffar oväntade biverkningar som
misstänks ha samband med preventivtabletter,
skall läkaren genast anmäla
detta till läkemedelsbiverkningsnämnden.
Nämnden kan efter bedömning av
det inkomna rapportmaterialet utfärda
råd om hur kvinnorna skall kontrolleras
för att en viss biverkning skall
kunna förebyggas.

Nr 23

Tisdagen den 12 maj 1970

Svar på interpellation ang. ökad information om p-piller, m. m.

Socialstyrelsen håller läkarkåren fortlöpande
informerad om det aktuella läget
beträffande preventivtabletter. I sin
serie Råd och anvisningar från socialstyrelsen
gav styrelsen år 1968 ut en
till läkarna riktad information om preventivtabletternas
verkningsmekanism
och biverkningar. Dessa råd och anvisningar
är för närvarande föremål för
översyn och kommer inom kort att tillställas
läkarna i omarbetat skick. Styrelsen
överväger även en information
direkt till allmänheten om preventivtabletternas
verkningar och bieffekter.

Vidare anförde:

Fru SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att till socialminister
Aspling få framföra mitt tack
för svaret på min interpellation angående
en mer objektiv upplysning om
p-piller.

Redan nu vill jag klarlägga att jag
inte är ute för att anklaga de kvinnor
som använder p-piller och inte heller
dem som tillverkar sådana. Orsaken till
min interpellation är att jag under en
längre tid har observerat alla de negativa
och motsägande uppgifterna om
eventuella skador som kan uppstå vid
användandet av p-piller. Jag har också
träffat många kvinnor som har blivit
mycket tveksamma efter de rapporter
som har lämnats i massmedia. Tveksamheten
har även spritt sig till föräldrar,
som ofta får vara rådgivare när unga
flickor kommit i eu sådan situation att
de vill börja använda p-piller. En del
läkare som skriver ut recept på p-piller
är kanske också tveksamma.

Konsumtionen av p-piller har ökat
avsevärt; det beräknas att 8,5 miljoner
kvinnor använder sådana, och i vårt
land räknar man med att var fjärde
kvinna i så kallad fruktsam ålder regelbundet
använder p-piller. Tillverkningen
av dessa piller har också ökat kraftigt
—• ett läkemedelsbolag redovisar i
en tidskrift en ökning med 10—15 pro -

cent varje år fram till den 1 juli 1969.

Från Amerika, där de flesta erfarenheterna
på området kan inhämtas, har
förklarats att många kvinnor har slutat
att använda p-piller av rädsla, eftersom
vissa sjukdomssymptom har uppträtt i
samband med användandet. Från universitetssjukhuset
i Helsingfors har en
rapport lämnats från en undersökning
som omfattar 181 kvinnor under 40 år.
Hos var fjärde förbrukare som regelbundet
använde p-piller fanns olika
slags förändringar i bröstkörteln. Motsvarande
siffra för dem som inte använde
p-piller var 9 procent. Vid en
engelsk undersökning som även stöds
av skandinaviska siffror har det visat
sig att risken för blodpropp ökar ju
högre dos östrogen som ingår i p-piller.
I Sverige varierar dosen östrogen —
d. v. s. kvinnliga hormoner — mellan
100 och 150 milligram i de p-piller som
förekommer.

I England uppmanade den statliga
kommittén för läkemedelssäkerheten
redan i höstas läkarna att använda enbart
de medel som innehöll den lägsta
dosen östrogen. I vårt land har mig
veterligt inget sådant förbud utfärdats.
Barbro Westerholm skriver i en tidningsartikel
att hon hoppas att den information
som utgår från biverkningsnämnden
skall påverka läkarna att på
sikt ändra sitt val av p-piller.

Dr Gustaf Berggren på Eksjö lasarett
skriver i Aftonbladet den 25 januari i
år att skadorna av p-piller är mycket
större än man tror. Han förordar längre
fram i sin artikel återgång till äldre
tiders preventivmedel, ja t. o. in. till
sterilisering av män och kvinnor.

De flesta av dessa officiella och offentliga
utlåtanden har varit mycket
negativa och framför allt motsägande.
Man kan därför förstå tveksamheten
bland kvinnorna. Sortimentet är också
stort och det vore tacknämligt om det
kunde begränsas.

När jag vidare tagit upp frågan om
behovet av en mer omfattande eller

Tisdagen den 12 mai 1970 Nr 23

Svar på interpellation ang. åtgärder mot missbruk av bestämmelser om inskrivning

i allmän försäkringskassa

återkommande medicinsk undersökning
stöder jag mig på de oroande rapporter
som framkommit beträffande biverkningar
av användningen av p-piller.
När man dessutom hör talas om att
kvinnor lånar p-piller av varandra och
att det ute på skolgårdarna säljs p-piller
till elever som själva inte besökt läkare
för att få sådana, blir man efter de
negativa rapporter som framkommit
genom massmedia ännu mer betänksam.

Socialminister Aspling har i sitt svar
uttalat att socialstyrelsen håller läkarkåren
underrättad genom fortlöpande
informationer och att dessa anvisningar
nu är föremål för viss översyn. Jag
tycker att detta är mycket positivt liksom
också att socialstyrelsen överväger
en ökad information till allmänheten.
Det sistnämnda är mycket viktigt för att
undvika att sensationsartiklarna ensamma
får svara för informationen om ppillerförbrukningen.

Jag ber, herr socialminister, än en
gång att få tacka för svaret på min
interpellation.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill understryka att
socialstyrelsen ägnar de viktiga frågor
som fru Sundström tagit upp i sin interpellation
en fortlöpande skärpt uppmärksamhet.
Jag vill instämma i fru
Sundströms framhållande av att p-pillren
måste ordineras av läkare. Vi har
ju inte heller tillåtit användning av några
medel utan att dessa i sedvanlig ordning
prövats av socialstyrelsens läkemedelsnämnd.

Både kontroll- och informationsfrågorna
är mycket betydelsefulla på läkemedelsområdet
över huvud taget, där
utvecklingen nu går snabbt. Jag vill i
detta sammanhang erinra om den vidareutveckling
och förstärkning av läkemedelskontrollen
och läkemedelsinformationen
som ingår såsom ett viktigt led
i den proposition om läkemedelsförsörj -

ningen vilken framlagts och skall behandlas
i denna kammare i morgon. Vi
har där ägnat läkemedelskontrollens utbyggnad
en mycket stor uppmärksamhet,
och väsentligt ökade resurser kommer
att ställas till förfogande för detta
ändamål.

Härmed var överläggningen slutad.

§4

Svar på interpellation ang. åtgärder mot
missbruk av bestämmelser om inskrivning
i allmän försäkringskassa

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Kristensson har
frågat mig om jag är beredd medverka
till att sådana åtgärder vidtas att möjligheterna
för utländska medborgare
alt missbruka bestämmelserna om inskrivning
i allmän försäkringskassa
minskas.

Försäkrade enligt lagen om allmän
försäkring är dels svenska medborgare
— utan avseende på om de är bosatta i
Sverige eller inte — dels utlänningar
som är bosatta i Sverige. De försäkrade
som är bosatta i Sverige skall vara inskrivna
i försäkringskassa om de har
fyllt 16 år. Här gäller den regeln att
försäkringskassan skall skriva in den
föräkrade, så snart kassan fått kännedom
om att förhållandena är sådana att
han skall vara inskriven.

Det ankommer alltså på försäkringskassan
att ta ställning till frågan om en
utlänning är bosatt här och skall skrivas
in i kassan. Därvid är huvudprincipen
att en person, för att kunna anses
som bosatt i Sverige, måste vistas här
stadigvarande och ha fått sitt egentliga
hemvist här. Bosättningen i hemlandet
eller i annat land skall alltså i regel
kunna sägas ha upphört. Vid sin be -

Nr 23

Tisdagen den 12 maj 1970

Svar på interpellation ang. åtgärder mot missbruk av bestämmelser om inskrivning

i allmän försäkringskassa

dömning av bosättningsfrågan tar kassan
främst hänsyn till sådana omständigheter
som vilket ändamål vistelsen
här i landet har och om vederbörande
bär lämnat bostad och eventuell arbetsanställning
i annat land utan att avsikten
varit att återvända inom en mera
begränsad tid. Framgår det av omständigheterna
att avsikten redan vid ankomsten
till Sverige varit att vistelsen
här skulle bli av begränsad varaktighet,
anses bosättning föreligga endast om
vistelsen är avsedd att vara minst ett år.
Om det inte finns anledning att ifrågasätta
riktigheten av den inflyttandes
egna uppgifter blir dessa i de flesta fall
av avgörande betydelse för beslutets
innehåll.

Av vad jag nu har sagt torde framgå
alt försäkringskassan i de flesta fall är
hänvisad till den inflyttandes egna uppgifter
om sina förhållanden när det
gäller att bedöma om inskrivning i kassan
skall ske. Det är ju till stor del fråga
om uppgifter som avser framtiden,
d. v. s. invandrarens avsikter beträffande
längden av vistelsen i Sverige. Med
hänsyn härtill ligger det i sakens natur
att idet kan inträffa att det i efterhand
visar sig att någon blivit oriktigt
inskriven. I sådant fall leder bestämmelserna
i lagen om allmän försäkring givetvis
till att inskrivningen skall avföras.
Om skäl föreligger finns också möjlighet
för kassan att dra in eller sätta
ned eventuell ersättning från försäkringen
respektive kräva tillbaka redan
utbetald ersättning.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att chefen för finansdepartementet
nyligen har tillkallat sakkunniga med
uppdrag att se över bestämmelserna om
folkbokföring in. in. Bosättningsproblematiken
blir i det sammanhanget föremål
för överväganden bl. a. i förbindelse
med den här aktuella frågan om anslutning
till sjukförsäkringen.

Vidare anförde:

Fru KRISTENSSON (in):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret.

Anledningen till min interpellation
var ett aktuellt fall, som inträffade i
slutet på förra året. Det var en egyptiska
som kom till Sverige i mitten på
oktober och som strax därefter skrev
in sig vid en av fakulteterna vid universitetet
här i Stockholm. Samtidigt
blev lion inskriven i försäkringskassan.
Ungefär 14 dagar därefter blev hon
intagen på Karolinska sjukhuset som ett
akut neurologiskt behandlingsfall. Hennes
sjukdom var så svårartad att hon
ansågs böra passera den långa ko som
normalt finns vid neurologiska kliniken
där väntetiden är ungefär fem månader.
Hon togs in på sjukhuset med
endast ett par dagars varsel; det ger ju
en viss uppfattning om hur pass sjuk
hon var.

Nu har jag inte kunnat finna, herr
statsråd, att det finns några bestämmelser
som reglerar sådana här fall. Denna
patient hade uppgivit sig ha för avsikt
att studera här, och jag kan inte finna
att det enligt gällande bestämmelser föreligger
några hinder för en människa,
som säger sig skola göra det men som
i själva verket är allvarligt sjuk, att
komma i åtnjutande av våra försäkringsförmåner
och bli omhändertagen
på våra sjukhus för behandling. Därför
vill jag fråga om socialministern inte
delar min uppfattning att en regel som
tillämpas på detta sätt kan få orimliga
konsekvenser. Borde man ändå inte som
normalt uppställa det villkoret att den
som skrivs in här som studerande bör
ha ett sådant hälsotillstånd, som gör
att han eller hon i varje fall inte är
i akut behov av att bli intagen på sjukhus.
Vi har ju mycket noggranna regler
när det gäller utländska medborgare
som skall komma till vårt land för att
arbeta — de måste ha arbetstillstånd
innan de får komma in i landet. Uppfylls
inte föreskrifterna blir vederbö -

Tisdagen den 12 maj 1970 Nr 23

Svar på interpellation ang. åtgärder mot missbruk av bestämmelser om inskrivning

i allmän försäkringskassa i

rande avvisade.

Jag vill fråga statsrådet om man inte
skulle kunna tänka sig att ha vissa kontrollerade
former också för vårt omhändertagande
av utlänningar som uppger
sig — med rätt eller orätt — vara
studerande men som i själva verket är
i behov av sjukhusvård. Jag skulle också
tro att våra sjukvårdshuvudmän har
den meningen att sjukvårdsresurserna
i landet, som vi har satsat stora pengar
på, ändå skall utnyttjas på ett sätt som
vi kan kontrollera här hemma. Det kan
finnas fall då utlänningar bör komma
i åtnjutande av våra sjukvårdsresurser,
men det bör som sagt ske i kontrollerade
former. Jag frågar alltså hur herr
statsrådet ser på detta.

I slutet av sitt svar hänvisade statsrådet
till att sakkunniga tillkallats med
uppdrag att se över bestämmelserna om
folkbokföring m. m. Jag har läst direktiven
men inte kunnat finna att man
enligt dessa skall ta upp just den fråga
vi här diskuterar. Det gäller väl i stället
närmast hur man skall förfara med
svenska medborgare som har anställning
utomlands —- alltså det omvända
förhållandet.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Fru Kristensson tar nu
upp ett enskilt fall. Hon vet mycket väl
att ingen socialminister — inte minst
av principiella skäl — här i kammaren
diskuterar enskilda fall. Det fall
fru Kristensson nämnde känner jag över
huvud taget inte till, men jag skall sätta
mig in i frågan.

Fru Kristenssons inlägg föranleder
mig emellertid att begära ordet för att
belysa denna fråga även ur ett par andra
aspekter. Jag vill framhålla att det
tidigare gällde -— bortsett från konventionsfallet
— ett krav på mantalsskrivning
för utlännings tillhörighet till
sjukförsäkring. Genom en reform år
1967 infördes den regel vi nu har och

som innebär att utlänning omfattas av
sjukförsäkringen i och med bosättningen
här i Sverige. Anledningen till reformen
var att den tidigare gällande regeln
gav en invandrare ett alltför bristfälligt
skydd vid sjukdom ■— det kunde
dröja upp till 14 månader efter bosättningen
här innan sjukförsäkringsskyddet
inträdde. För ett invandrarland som
Sverige var det således en angelägen
reform som genomfördes.

Naturligtvis finns det en ökad risk
för missbruk med den nya regeln. Den
risken kunde dock inte anses vara ett
godtagbart skäl för att underlåta att
genomföra en reform som var av stor
betydelse för invandrare i allmänhet.
Den verkliga kontrollen i detta hänseende
ligger i invandringsreglerna. Den
invandringspolitik som Sverige bedriver
är emellertid inte så restriktiv att
vi kräver ett fullgott hälsotillstånd hos
den som vill invandra •—- det känner
fru Kristensson väl till. Tvärtom ingår
det som ett inslag i den politik vi för
att Sverige i mån av resurser skall ta
emot invandrare just för att bereda dem
sjukvård. Jag går ut ifrån att fru Kristensson
inte avser att förorda att vi
skall gå ifrån den principen. Menar fru
Kristensson det, då skall hon deklarera
detta. Invandringskontrollen ankommer
på statens invandrarverk, och den gäller
även sådana fall som jag antar att
fru Kristensson här åsyftat.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Det enskilda fall som
jag tog till utgångspunkt för min fråga
till statsrådet har väckt en betydande
uppmärksamhet, och jag trodde faktiskt
att herr statsrådet hade fått kännedom
om det.

Jag har -—- som ju ofta sker — med
utgångspunkt i ett enskilt fall velat anlägga
en principiell synpunkt. Det var
också en principiell fråga jag ställde
till herr statsrådet, och jag har inte fått
något svar på den. I stället säger herr

6 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 23

Nr 23

Tisdagen den 12 maj 1970

statsrådet att vi tar emot invandrare
just för att bereda dem sjukvård. Det
tycker jag var ett litet lättsinnigt uttalande;
det är väl inte just därför vi tar
emot invandrare. Men när vi väl har
invandrare här i landet bör vi naturligtvis
ta hand om dem ifall de är sjuka.

Den fråga jag ställde var: Är det korrekt
att vi tar emot en person här i landet
som uppger sig vara studerande
men som vid ankomsten hit är gravt
sjuk? Jag skulle gärna vilja ha ett förtydligande
på den punkten.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Fru Kristensson borde
känna till att den invandringspolitik vi
har bedrivit ända sedan andra världskrigets
slut bl. a. har haft det mycket
viktiga humanitära inslaget att vi har
tagit hit människor just därför att de
har varit sjuka och för att här bereda
dem vård. Detta har ingått som ett väsentligt
led i vår invandringspolitik.

Till slut vill jag bara säga till fru
Kristensson, att jag tror att man skall
vara mycket försiktig med att generalisera
i denna fråga med utgångspunkt
i ett enstaka fall.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Jag är ledsen över att
behöva återkomma. Det finns dock olika
kategorier av invandrare. Jag vet
självfallet att vi tar emot invandrare av
humanitära skäl, och jag menar också
att de skall beredas all den vård som de
är i behov av. Den fråga jag ställde avsåg
emellertid inte den kategorin, utan
personer som vill komma hit för att
studera. Det är en helt annan kategori
invandrare, och vad den beträffar har
herr statsrådet och jag uppenbarligen
olika uppfattning.

Härmed var överläggningen slutad.

§5

Svar på interpellation ang. påföljden för
total vapenvägran

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Fru Ryding har frågat
mig om jag vill ta initiativ till att åtgärder
vidtas så att straffet för totalvägran
blir tidsbestämt och gärningen får
särskild brottsrubricering.

Ett beslut att vägra värnplikt av den
som sökt men inte fått vapenfri tjänst
eller av den som inte sökt vapenfri
tjänst aktualiseras i regel i samband
med att den värnpliktige rycker in till
militärtjänstgöring. Beslutet tar sig uttryck
i en vägran att lyda order. Domstolarna
bedömer regelmässigt gärningen
som lydnadsbrott eller grovt lydnadsbrott
och utdömer i allmänhet frihetsstraff.

Samhällsreaktionen vid värnpliktsvägran
har sin grund i nödvändigheten
att hävda kravet på den medborgerliga
skyldigheten att fullgöra värnpliktstjänstgöring.
Att lagfästa ett tidsbestämt
frihetsstraff för värnpliktsvägran är enligt
min mening olämpligt. I svensk
straffrättslagstiftning tillämpas principen
att det i straffbestämmelsen anges
en viss latitud, inom vilken straffet
skall bestämmas. Skulle straffet preciseras
i straffbestämmelsen, på sätt som
fru Ryding tänker sig, förlorar domstolen
bl. a. möjligheten att ta hänsyn
till den brottsliges personliga förhållanden
och övriga omständigheter när
samhällsreaktionens art och omfattning
skall bestämmas. Ej heller anser jag att
det finns skäl överväga att föra in en
ny straffbestämmelse, avseende endast
värnpliktsvägran och med särskild
brottsrubricering.

Vidare anförde:

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag vill tacka försvars -

Tisdagen den 12 maj 1970

Nr 23

Svar på interpellation ang. påföljden för total vapenvägran

ministern för svaret på min interpellation
samtidigt som jag beklagar att vi
tydligen talar helt förbi varandra. Därför
kan jag tyvärr inte säga att jag är
till freds med försvarsministerns svar.
Om detta beror på oklarheter i min interpellation
eller på feltolkning av annat
slag kan jag inte avgöra. Skulle
emellertid det förstnämnda vara fallet,
ber jag, herr talman, att här få begagna
tillfället till att förtydliga vad jag har
avsett. Jag hoppas även att försvarsministern
härefter något vill komplettera
sitt svar.

Försvarsministern säger att det skulle
vara olämpligt, bl. a. av skäl som
redovisas i svaret, att lagfästa ett tidsbestämt
frihetsstraff för värnpliktsvägran.
Vad jag avsåg var emellertid de
totala strafftillfällena, och jag har försökt
att kortfattat förklara problemställningen
i fjärde och femte styckena i
min interpellation.

Genom samspel mellan inskrivningsförordningen,
värnpliktslagen och
brottsbalken döms i dag en totalvägrare
enligt brottsbalken 21 kap. om brott
av krigsmän 2 § för grovt lydnadsbrott
till fängelse i högst fyra år. Denna påföljd
kan ådömas vederbörande upprepade
gånger på samma sätt som påföljd
för andra brott -— om lydnadsbrott
upprepas blir man ånyo dömd. Men —
och nu kommer vi till den punkt som
jag speciellt har velat fästa uppmärksamheten
på och där faktiskt något av
rättsligt godtycke kommer in i bilden:
hur länge man får avtjäna fängelsestraff
beror i sista hand på hur många
gånger som man blir tvingad eller får
möjlighet att begå lydnadsbrott. Och
detta i sin tur beror på hur många gånger
man kallas in till tjänstgöring, vilket
bestäms av krigsmakten. Låt mig helt
kort få anföra ett exempel.

Personen A inkallas till militärtjänstgöring
och söker vapenfri tjänst. Han
får inte sådan, totalvägran därför och
döms av domstolen för lydnadsbrott enligt
brottsbalken. Men sedan inkallas

A inte fler gånger. Personen B inkallas
under liknande förhållanden som A
och döms till fängelse av domstolen.
Men sedan kanske han inkallas av krigsmakten
en andra gång, en tredje gång
eller fler gånger. Vid varje tillfälle dömer
domstolen honom till fängelse om
han vidhåller sin uppfattning och fortsätter
att totalvägra — det är domstolens
uppgift att göra det, och det är
för den ett rutinärende. I regel får dock
B frihetsstraff med någon månads påbackning
för varje gång som han döms.
Detta kallar jag olikhet inför lagen ■—
eller, för att använda ett hårdare omdöme,
rättsligt godtycke.

Det vore mig naturligtvis främmande
att vilja påstå att en värnpliktig inkallas
oavbrutet från det han fyllt 18 tills
han fyllt 47 år och ådöms ett stort antal
fängelseår •—■ detta är en rent teoretisk
spekulation. Hur grotesk den än
är bygger den dock på gällande lag.
Denna lag kan tillämpas — måhända i
ett annat socialt och politiskt klimat
i landet, som jag verkligen hoppas att
varken försvarsministern eller jag får
uppleva.

Om en lag sedan länge har varit, i
dag fortfarande är och under överskådlig
framtid kommer att vara »teoretisk»,
vad tjänar den då till? Det rättsliga
godtycke som kan uppstå genom
att totalvägrare får olika påföljd får
krigsmakten ta ansvaret för och det är
här vår försvarsminister kommer in i
bilden.

Jag anser alltså att strafftidens totala
längd för totalvägran måste tidsbestämmas
på annat sält än som nu är fallet.
Kontrollen över totalvägrarnas sammanlagda
strafftid ■—- som alltså beror på
hur många gånger de blir inkallade —
ligger nu hos krigsmakten. Jag skulle
vara tacksam om försvarsministern ville
ge sin syn på det svårlösta problem
som jag avsåg med första delen av min
interpellation.

Beträffande den andra delen av min
interpellation, där jag begär att lag -

Nr 23

Tisdagen den 12 maj 1970

Svar på interpellation ang. påföljden för total vapenvägran

rummet för dessa fall skall få en särskild
brottsrubricering, anför försvarsministern
i sitt svar endast helt kort
att det inte finns skäl att överväga införande
av en ny straffbestämmelse avseende
endast värnpliktsvägran och
med särskild brottsrubricering. Ja, detta
må vara försvarsministerns uppfattning,
men den är inte min. I min interpellation
har jag också redovisat motiven
för min inställning. Mot bakgrunden
härav skulle det givetvis också vara
intressant att få höra vilken motivering
försvarsministern har för sitt ställningstagande
i den frågan. Jag vore alltså
tacksam om försvarsministern också
härvidlag ville lämna några kompletteringar
till sitt svar.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Fru Rydings interpellation
utmynnade i frågan om jag var
villig att ta initiativ till att åtgärder
vidtas så att straffet för totalvägran
blir tidsbestämt och så att lagrummet
får en särskild brottsrubricering. Det
är av denna anledning som jag i mitt
svar i första hand uppehållit mig vid
detta, som väl var huvudfrågan i interpellationen.
Med de erfarenheter jag har
av de domstolsutslag som förekommer
i dessa fall vill jag säga att de s. k. totalvägrarna
troligen skulle förlora på
ett tidsbestämt straff. Det föreligger
skyldighet att till försvarsdepartementet
anmäla de domar som fälls i sådana
mål, och enligt den statistik vi för inom
departementet är antalet under hela perioden
1966—1969 inkallade som mer
än en gång dömts för upprepad värnpliktsvägran
sammanlagt 38.

Fru Ryding sade att värnpliktige A
och värnpliktige B i sådana fall kan
komma att behandlas olika. Ja, det beror
på hur värnpliktige A och värnpliktige
B är placerade. Det är beroende
av om det är fråga om inkallelse till
första tjänstgöring för grundutbildning
eller inkallelse till repetitionsutbild -

ning. Det är beroende av vilket förband
man tillhör. Det är fråga om var
man är placerad, t. ex. inom arméns
reserv av värnpliktiga. De olikheter
som föreligger i behandlingen av värnpliktige
A och värnpliktige B torde inte
vara värre än vad som i viss utsträckning
gäller för vanliga värnpliktiga för
vilka riksdagen fastställt grundutbildningstider
varierande mellan åtta och
femton månader.

Man måste i detta sammanhang hålla
i minnet att det inte bara är fråga om
den värnpliktiges första grundutbildning
utan att därtill kommer fem repetitionsövningar.
Dessutom föreligger
enligt värnpliktslagen möjlighet till ytterligare
inkallelser. Det kan gälla beredskapsinkallelser
och i en krigssituation
inkallelser för krigstjänstgöring. I
alla dessa fall kan värnpliktiga inkallas
under olika förhållanden. Det är här i
riksdagen som beslut härom fattas.

Anledningen till att jag motsätter mig
ett tidsbestämt straff i detta sammanhang
är att det är principiellt orimligt
att man skulle få möjlighet att köpa sig
fri genom ett tidsbegränsat straff från
skyldigheten att under alla de år det
gäller vara underkastad kravet på värnplikt.
Många ledamöter av denna kammare
låg inkallade flera år under andra
världskriget, och vi vet inte hurudan
framtiden blir. Då vore det orimligt att
ge dessa totalvägrare ett tidsbegränsat
straff, så att de kunde straffa ut sig från
skyldigheten att delta i landets försvar.

Fru RYDING (vpk) :

Herr talman! Jag tackar försvarsministern
för de kompletterande upplysningar
han här lämnat. Som vi hörde
var det under åren 1966—1969 38 värnpliktiga
som upprepade gånger dömts
till frihetsstraff på grund av totalvägran.
Tidigare har jag hört och läst att
det skulle röra sig om »ett fåtal fall» av
totalvägrare som fått upprepade inkallelser
och nu har vi alltså fått besked
om vad som avses med uttrycket »ett få -

Tisdagen den 12 maj 1970

Nr 23

Svar på interpellation ang. påföljden för total vapenvägran

tal fall» — åtminstone under tiden
1966—1969.

Dessa totalvägrare har blivit annorlunda
behandlade än sådana som bara
blivit inkallade en gång och då fått
sitt straff en gång. Jag anser att detta
är en större olikhet än om man får fullgöra
värnplikt i åtta eller femton månader.
Totalvägrarna har gjort sig skyldiga
till samma lydnadsbrott men blivit
olika dömda beträffande straffets
längd. Jag kallar inte det för likhet inför
lagen, även om jag förstår att skillnaden
kan bero på var vederbörande är
placerad, vilken utbildning han har
o. s. v. Mot bakgrund av att det förekommit
38 fall av upprepad totalvägran
under fyra år kan jag inte förstå annat
än att antalet vagpenvägrare som engångsinkallats
varit betydligt högre. Det
kan väl inte ha företagits så stora och
genomgripande förändringar inom vårt
försvar att det bara kan röra sig om totalt
38 fall som man ansåg sig behöva
återinkalla?

Min principiella uppfattning är, att
även om det bara gällt två personer som
fått olika straff för samma brott, så
är det en sak som vi måste reagera mot
och ändra på. Jag talar här om det totala
straffet, inte om det tidsbestämda
med ett visst antal månader. Det gäller
alltså det sammanlagda straffet för det
antal gånger som en totalvägrare kan
inkallas. Det är däri orättvisan ligger,
eftersom totalvägrarna blir ådömda frihetsstraff
varje gång.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Fru Ryding skall inte
missuppfatta mig, när jag säger att statistiken
visar att vi under de nämnda
fyra åren har haft 38 fall av upprepad
värnpliktsvägran, som termen lyder. Antalet
totalvägrare har under nämnda
tid varit mycket lågt men ökade 1969.
De som bara blivit inkallade en gång
löper risken att bli inkallade igen, som
fru Ryding själv framhöll. Detta beror

på vilket förband vederbörande tillhör.
Det brukar t. ex. vara fyra å fem års
intervaller mellan repövningarna, då
man blir inkallad till sitt förband, och
det är denna rytm i inkallelserna som
jag föreställer mig kommer att påverka
de åtal och rättegångar som kan följa.

Andra värnpliktiga som har fått sin
dom har rättat sig efter straffet och
fullgör värnplikten nästa gång.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag tror i alla fall inte
att jag medvetet missuppfattade försvarsministern.
Jag vet att antalet totalvägrare
ökade under föregående år
och att det ökat också i år. Men det kan
framöver kanske bli ett ännu värre problem,
och det är mot den bakgrunden
som jag har velat få försvarsministerns
syn på den lag som i dag endast är teoretisk
och där det inte heller finns
någon praxis.

Det är härvidlag jag vill ha en ändring
till stånd, så att en människa som
av övertygelse fortsätter att totalvägra
skall veta vad hon ger sig in på.
Försvarsministern har möjlighet att påverka
antalet inkallelser. Nu är hon utlämnad
på ett sätt som inte är bra
i ett rättssamhälle sådant som vi skall
ha här i Sverige.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Riksdagen har bestämt
att svensk man från 18 till 47 år skall
fullgöra värnplikt.

Härmed var överläggningen slutad.

§6

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
den å hordet vilande motionen
nr 1452.

Vid iföredragning av den å bordet vilande
motionen nr 1453, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 125,
med förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen,
m. m., hänvisades motio -

Nr 23

Tisdagen den 12 maj 1970

nen, såvitt avsåg ändring i tryckfrihetsförordningen,
till konstitutionsutskottet
och i övrigt till lagutskott.

Vidare föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till lagutskott motionerna nr 1454 och
1455;samt

till statsutskottet motionen nr 1456.

§7

Föredrogs, men
utskottets utlåtande nr 102, bevillningsutskottets
betänkande nr 38, första lagutskottets
utlåtanden nr 39 och 40, andra
lagutskottets utlåtanden nr 38, 39 och
44—46, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 48 och 49, jordbruksutskottets memorial
och utlåtande nr 26, 29 och 34
samt allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 33—37.

§8

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 27, i anledning av proposition
med förslag till grundlagsändringar, avseende
ny utskottsorgianisiation för riksdagen,
in. m. samt motioner,

nr 28, i anledning av motioner angående
styrelseval till och insyn i kommunala
bolag och .stiftelser in. m.,

nr 29, i anledning av motioner angående
den kommunala demokratin,

nr 30, i anledning av motioner om
åtgärder för att fördjupa och stärka det
svenska folkstyret,

nr 32, i anledning av proposition
med förslag till ändring i regeringsformen
m. m., och

nr 33, i anledning av Nordiska rådets
svenska delegations skrivelse med
överlämnande av berättelse för rådets
adertonde session, i vad skrivelsen hänvisats
till konstitutionsutskottet;

statsutskottets utlåtanden:
nr 100, i anledning av Kung], Maj ds
i istatsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budget -

året 1970/71 till allmänna barnbidrag,
m. m., jämte motioner, och

nr 101, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om anslag för budgetåret
1970/71 till täckning av merkostnader
för bidrag till sjukförsäkringen;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 40, med anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928: 370),
m. m. jämte motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats till bevillningsutskottet,
och

nr 41, med anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i .förordningen (1947:577)
om statlig förmögenhetsskatt, in. m.,
jämte motioner;

bankoutskottets utlåtande nr 27, i anledning
av motioner om industriellt
utnyttjande av skogstillgångar i Norrlands
inland;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 40, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen (1947:529) om allmänna
barnbidrag, in. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte motioner,

nr 41, 1 anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928: 370),
in. in., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott, jämte motioner, och

nr 42, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1962: 381) om allmän försäkring,
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott, jämte motioner;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 39, i anledning arv motioner om
åtgärder mot luftförorening genom motorfordon,
och

nr 47, i anledning av motion om föreskrift
att endast ,s. k. lätt bränsle må
användas för dieseldrivna fordon;

jordbruksutskottets utlåtande nr 30,
i anledning av motioner om ersättning

Tisdagen den 12 maj 1970

Nr 23

till fiskare för inkomstbortfall på grund
av kvicksilver/förorening; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 31, i anledning av motioner om
jämlikhet mellan arbetare och tjänstemän,
m. in.,

nr 32, i anledning av motioner om åtgärder
för att fördjupa företagsdemokratin,
in. in. och om en allmän inventering
av arbetsplatsmiljön, och

nr 38, i anledning av motion om åtgärder
i syfte att underlätta för anställda
att deltaga i fackligt och politiskt
arbete.

§9

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 191, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen framlagda förslag
angående det statliga utvecklingsbiståndet
jämte motioner;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1970/71 till utrikesförvaltningen,
in. in., järnte motion;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående Svenska institutets
organisation och uppgifter, in. m.;
och

nr 194, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ökat statligt stöd
till de frivilliga försvarsorganisationerna
och hemvärnet jämte motioner.

§10

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
anmälan jämlikt 21 § riksdagsstadgan,
att till utskottet från Nordiska
rådets svenska delegation inkommit
framställning angående vissa anslagsöverskri
danden och angående anslag
för nästa budgetår, in. in.

§11

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av fru Kristensson
(in) till herr statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet angående möjliggörande
av privata initiativ att förmedla
tillfälliga dagbarnvårdare.

§ 12

Justeradesprotokoll sut dr a g.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.58.

In fiidem

Sune K. Johansson