Nr 23 ANDRA KAMMAREN 1969 (Riksdagens protokoll 1969:23)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

r- > ; =. = v -1

Nr 23 ANDRA KAMMAREN 1969

12—13 maj

Debatter m. m.

Måndagen den 12 maj

Svar på interpellationer av:

fru Nettelbrandt (fp) ang. arbetsförhållandena vid kronofogdemyndigheten
i Stockholm..................................

herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. en för kommunreformen nödvändig
upprustning av vägarna.............................

Sid.

Tisdagen den 13 maj fm.

Svar på interpellationer av:

herr Andersson i Storfors (s) ang. erfarenheterna av den automatiska
databehandlingen inom statsförvaltningen................ 25

herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. vårdbidrag till särskoleelev vid

vistelse i eget hem under veckoslut........................... 27

herr Westberg i Ljusdal (fp) ang. forskningen om massmedias

påverkan på människors beteenden och handlingsmönster....... 29

herr Strömberg (fp) ang. rekryteringen av studerande till universitet

och högskolor............................................. 34

herr Lindkvist (s) ang. vissa negativa verkningar av bostadstillägg.. 40

herr Thylén (m) ang. utbetalningen av bostadstillägg.............. 43

Anslag till företagareföreningarna m. m........................... 46

Tisdagen den 13 maj em.

Åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier, m. m........ 63

Utredning om det statliga partistödets konstruktion m. m............ 87

Vidareutbildning och fördelning av läkare m. m..................... 93

Organisationen av statens invandrarverk, m. m..................... 109

Ändring i föräldrabalken, m. m................................... 111

1 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 23

Nr 23

Innehåll

Sid.

Ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen, m. m.................. 119

Ändring i studiehjälpsreglementet och studiemedelsförordningen..... 120

Anslag till studiebidrag m. ..................................... 132

Lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt, m. m........ 133

Ändring i värnpliktslagen....................................... 137

Meddelande om enkla frågor av:

herr Sjöholm (fp) ang. besvarande av enkla frågor............... 139

fru Marklund (vpk) ang. löne- och anställningsvillkoren för vissa

handikappade............................................ 139

herr Stridsman (ep) ang. iståndsättande av vägar såsom beredskapsarbeten.
............................................ 139

herr Nilsson i Bästekille (m) ang. stödet till yrkesfiskare på grund av
kvicksilverförekomst i fisk.................................. 139

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 13 maj fm.

Statsutskottets utlåtande nr 59, ang. anslag till företagareföreningarna
m. ....................................................... 46

Tisdagen den 13 maj em.

Bankoutskottets utlåtande nr 23, om åtgärder till skydd för vissa

hemmamarknadsindustrier, m. m............................. 63

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22, om information i författnings frågan.

................................................... 87

— nr 23, ang. utredning om det statliga partistödets konstruktion

m. m..................................................... 87

Statsutskottets utlåtande nr 60, ang. anslag till bidrag till politiska

partier.................................................... 93

— nr 83, ang. vidareutbildning och fördelning av läkare m. m. samt

om anslag till efterutbildning av viss sjukvårdspersonal m. m...... 93

— nr 84, ang. fortsatt disposition av visst äldre anslag inom socialdepartementets
verksamhetsområde.......................... 109

— nr 85, ang. vissa avtal rörande universitetssjukhusen, in. m........ 109

— nr 86, ang. organisationen av statens invandrarverk, m. m., samt

rörande anslag till omhändertagande av flyktingar............... 109

—• nr 87, ang. ändring av avtal mellan staten och Svensk Interkonti nental

Lufttrafik Aktiebolag................................. 110

— nr 91, om vissa pensionsfrågor m. m............................ 110

— nr 92, ang. organisationen av länsstyrelsernas datamaskinanläggningar.
................................................ 110

— memorial nr 98, ang. överlämnande till bankoutskottet av två till

statsutskottet hänvisade motioner............................ Ilo

Innehåll

Nr 23

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 32, om ändring i föräldrabalken,

m. m...................................................... 111

Bevillningsutskottets betänkande nr 33, om ändring i rusdrycksför säljningsförordningen,

m. m.................................. 119

Första lagutskottets utlåtande nr 33, ang. lag om uttagande av utländsk
skatt och allmän avgift................................ 119

Andra lagutskottets utlåtande nr 38, ang. ändring i studiehjälps reglementet

och studiemedelsförordningen..................... 120

Statsutskottets utlåtande nr 51, ang. anslag till studiebidrag m. m.. .. 132

Andra lagutskottets utlåtande nr 47, om barnbidrag till svenskar i

u-landstjänst.............................................. 133

-—• nr 49, ang. lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt,

m. m...................................................... 133

— nr 51, om ändring i värnpliktslagen............................ 137

— memorial nr 54, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden.. 138

jS ''•••■] ,• ...

Måndagen den 12 maj 1969

Nr 23

Måndagen den 12 maj

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Svar på interpellation ang.
arbetsförhållandena vid

kronofogdemyndigheten i Stockholm

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr starådet LUNDKVIST, som
yttrade:

Herr talman! Fru Nettelbrandt har
frågat mig om jag uppmärksammat de
svåra arbetsförhållandena vid kronofogdemyndigheten
i Stockholm och om
jag överväger några åtgärder i anledning
härav.

Interpellanten har framhållit att mycket
stora skattefordringar har måst avskrivas
i Stockholm under de senaste
två åren. Jag vill erinra om att anledningen
till att skatteskulder avskrivs är
att gäldenären saknar förmåga att betala
sin skuld eller att gäldenären trots
efterforskningar inte kunnat anträffas.
Det bör dessutom framhållas att avskrivning
inte innebär att staten förlorar
sitt anspråk mot gäldenären. Likvid för
avskriven fordran kan sålunda erhållas
t. ex. om gäldenären blir berättigad till
återbäring av skatt. Alla avskrivna fordringar
kontrolleras därför innan skatteåterbäring
betalas ut.

Det är riktigt att de avskrivna beloppen
i Stockholm under åren 1967 och
1968 är höga. Anledningen härtill är
enligt kronofogdemyndigheten att avskrivningarna
för dessa år också innehåller
en hel del poster som rätteligen

skulle ha avskrivits åren 1965 och 1966,
men som inte hanns med under dessa
år på grund av övergången till ADB-rutiner
vid skatteindrivningen. Avskrivningarna
1967 och 1968 är dock inte
onormalt höga om man räknar dem i
procent av de belopp som myndigheten
haft att driva in. Detta framgår om
man jämför Stockholm med andra större
städer.

Jag är väl medveten om de svåra arbetsförhållandena
vid kronofogdemyndigheten
i Stockholm. Anledningarna
till dessa svårigheter är flera. Före förstatligandet
av exekutionsväsendet den
1 januari 1965 svarade stadens uppbördsverk
för avstämning och bokföring
av influtna medel. När kronofogdemyndigheten
övertog dessa uppgifter
fanns en eftersläpning av arbetet
på två—tre månader och någon avstämning
av det gamla indrivningsmaterialet
har aldrig kunnat göras. För myndigheten
medförde förstatligandet en helt
ny organisation med helt nya arbetsrutiner.
När sedan ADB infördes i fråga
om vissa arbetsrutiner tillkom naturligtvis
en del övergångssvårigheter.
Det gällde för myndigheten att med
tillgänglig personal lägga upp datasystemet
och samtidigt sköta indrivningsarbetet
på fältet. Under uppläggningstiden
måste personal från indrivningssidan tas
i anspråk för rutinbetonat kontorsarbete.
Detta medförde sämre indrivningsresultat.
Numera har indrivningen
förbättrats, men resultatet är ännu inte
helt tillfredsställande. År 1968 har det
indrivna beloppet i förhållande till år
1967 ökat med 44,3 procent.

Det förbättrade indrivningsresultatet
beror till en del på att ingångssvårig -

6 Nr 23 Måndagen den 12 maj 1969

Svar på interpellation ang. arbetsförhållandena vid kronofogdemyndigheten i
Stockholm

lieterna i samband med ADB-systemets
införande numera i stort sett övervunnits
men framför allt på att personalen
gjort mycket goda arbetsinsatser. Försök
att rekrytera exekutiv personal
från andra kronofogdedistrikt har gjorts
men denna åtgärd har inte gett tillräckliga
resultat. Exekutionsväsendets
organisationsnämnd, som är centralmyndighet
för kronofogdemyndigheterna,
undersöker organisationen och personalbehovet
vid kronofogdemyndigheten
i Stockholm. Först när denna undersökning
är färdig finns det underlag för
en bedömning av vilka ytterligare åtgärder,
som kan behöva vidtas för att
öka myndighetens effektivitet. Jag vill
emellertid nämna att frågan om tillfällig
personalförstärkning redan nu övervägs
inom exekutionsväsendets organisationsnämnd.
Enligt vad jag inhämtat
bör viss förstärkning av personalen kunna
påräknas omkring budgetårsskiftet i
sommar.

Vidare anförde:

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min
interpellation.

Det verkar av svaret som om förhållandena
nu är relativt goda och att det
därför inte finns någon större anledning
till oro. Avskrivningen är tydligen
inte så farlig, ty staten har ju kvar sitt
anspråk på skatterna, och om vederbörande
får återbäring kan dessutom skattebeloppet
tas ut den vägen. Personalen
kommer att öka, och övergångssvårigheterna
är snart övervunna.

Detta tror jag, herr talman, är en
alltför optimistisk bedömning — för att
inte säga en ren skönmålning av verkligheten.
Om vi bara ser på innevarande
år, så har t. o. m. den 14 april enligt
uppgifter jag fått avskrivits ett belopp
på inte mindre än 31 miljoner kronor.

De indrivna beloppen under motsvarande
tid uppgår till 37 miljoner kronor.
Ser man till antalet poster under
samma tid finner man att antalet avskrivna
poster är 43 000 i jämförelse
med antalet indrivna poster, som är
34 000. Det är onekligen märkliga relationer.

Skulle utvecklingen fortsätta i samma
takt som hittills under detta år skulle
det betyda att de siffror för avskrivna
belopp, som jag relaterat i min interpellation
när det gäller de tidigare två
åren, skulle högst betydligt överskridas.
Det torde bli fråga om cirka 100 miljoner
i stället för cirka 50 miljoner, som
jag nämnt i min interpellation.

Antalet poster blir också större och
större. Det är knappast en överdrift
att i dag säga, att indrivningsverket
nära nog har stagnerat. Man tvingas avskriva
fler och fler poster utan att
hinna undersöka om det är befogat.

Vid bedömningen av nuläget när det
gäller antalet poster får man ta hänsyn
till att de siffror, som jag här relaterat,
inte innefattar de ytterligare poster
som kommer att finnas efter det att
de två första uppbördsperioderna är avslutade.
Det tillkommer poster för ATP,
böter och första delen av preliminärskatten.
Cirka 381 miljoner kronor återstår
nu att indriva, men man får därtill
lägga ungefär 75 miljoner kronor. Det
betyder att man om ett par månader
kommer att vara uppe i mellan 400 och
500 miljoner kronor. Antalet poster som
det då kommer att gälla blir cirka
500 000.

Vad betyder uttalandet i interpellationssvaret,
att övergångssvårigheterna
nu är i det närmaste övervunna? Betyder
det att man är tillbaka i den situation
som man ville komma ifrån genom
att införa ADB-systemet? Självfallet
blir det alltid initialsvårigheter vid
införande av ett sådant här system,
som är nytt och komplicerat — den saken
behöver vi inte diskutera. Men

Måndagen den 12 maj 1969

Nr 23

Svar på interpellation ang. arbetsförhållandena vid kronofogdemyndigheten i

Stockholm

frågan är hur länge övergångssvårigheterna
skall bestå. I ett avsnitt av interpellationssvaret
talas om utlovade
personalförstärkningar. Det har förekommit
inlåning av personal från andra
distrikt. Betyder detta att de andra
distrikten i dag har för mycket personal,
så att befattningshavare kan tas
därifrån utan att detta får konsekvenser
inom distrikten? Eller betyder det
att man anser att det inte spelar så
stor roll om indrivningsverksamheten i
de övriga distrikten haltar en smula,
bara man klarar Stockholm?

Det är fråga om fem kronoassistenter.
Det antalet bör sättas i relation till att
kronofogdemyndigheten begärt en fördubbling
av den fältarbetande personalen,
vilket skulle innebära 45 befattningshavare.

Det talas också om extraordinära åtgärder.
Vad är det för några? Det skulle
vara av stort värde att få det något
närmare konkretiserat. Exekutionsväsendets
organisationsnämnd har avgivit
ett yttrande den 4 december 1968,
och däri talas det om förenklingar av
de nuvarande arbetsformerna vid indrivning
av sådana poster, som avser
relativt små belopp. Mera är det inte
konkretiserat, och jag hoppas att herr
statsrådet nu vill ge den närmare informationen
på denna punkt.

Jag har hört mig för och kommit underfund
med att hemmafruar är en
grupp som har nämnts i samband med
denna förenkling. Också en annan grupp
har nämnts, dessutom med ett mera
konkretiserat belopp, nämligen folkpensionärer
med en skatt understigande
500 kronor. Det är verkligen märkligt,
om det är den sortens förenklingar man
skall ta till för att klara denna fråga.
Vi har här i riksdagen för närvarande
under utskottsbehandling ett ärende om
folkpensionärernas beskattning, och det
vore märkvärdigt om man skulle lösa
den frågan — som man verkligen har
anledning att lösa snarast — genom att

folkpensionärerna i Stockholm skulle
få en annan behandling än folkpensionärerna
i övrigt. Även om man utsträckte
denna behandling till att gälla för
hela landet, vore det ett synnerligen
egendomligt förfarande om de folkpensionärer
som i vanlig ordning inbetalade
sin skatt inte skulle få sin berättigade
lösning av skattefrågan, medan
däremot de som komme på indrivning
skulle få sitt problem löst på ett
eller annat sätt. Det är enligt mitt förmenande
ett icke acceptabelt sätt att
lösa denna synnerligen aktuella fråga.
Men jag kanske kan få närmare belyst
om detta verkligen är vad man åsyftar,
när man talar om de extraordinära åtgärderna.

Jag vill gärna ta upp några frågor
som man inte kan förbigå; de rör den
personalvårdande aspekten. Det är över
huvud taget ett aktuellt ämne, och jag
tror att det finns många detaljer i detta
ärende, som man kan angripa just utifrån
personalvårdssynpunkter. Först
och främst är det naturligtvis av den
yttersta vikt att personalen i en situation,
när det gäller att tackla mycket
besvärliga problem, får en högeffektiv
ledning. Jag förutsätter givetvis att man
inför dessa mycket komplicerade frågor,
såväl av komplicerad teknisk natur
som av juridisk art, har förvissat sig
om den yppersta tänkbara ledning med
kvalifikationer i dessa hänseenden. Jag
förutsätter också att man har låtit behöriga
i vanlig ordning konkurrera om
vem som kan anses inneha just denna
yppersta expertis. Ur personalvårdssynpunkt
har denna fråga inte bara en
betydelse utan flera. Den spelar ju en
roll även på längre sikt när det gäller
arbetets fortsatta bedrivande.

När databehandling infördes skars
personalen ned med 20 biträden. Det
kan verka som om det innebar att databehandlingen
medförde ett minskat behov
av arbetskraft, vilket ju är vad man
i allmänhet syftar till med sådan. Men

8 Nr 23 Måndagen den 12 maj 1969

Svar på interpellation ang. arbetsförhållandena vid kronofogdemyndigheten i
Stockholm

efter ett par månader måste ett 50-tal
personer i stället anställas.

Det ser ut som om man inte hade utökat
personalen, men det beror på att
dessa 50 blivit arvodesanställda — och
de har blivit placerade i en högre lönegrad
än de som förut haft hand om dessa
uppgifter och kan klara dem. Dessa
är nu placerade i A 5 eller A 7, och
förutom de svårigheter de har bl. a. på
grund av personalbristen får de också
lära upp de 50 nya, som får högre lön
för sitt arbete. Ett sådant förfarande
kan inte skapa någon god stämning på
arbetsplatsen, och det kan inte heller
vara riktigt från statens synpunkt.

Man kan också se förhållandet inte
bara ur deras synvinkel som har den
lägre lönegraden trots att de kan jobbet
utan också ur deras synvinkel som placeras
i dessa 50 arvodesbefattningar.
Det är inte säkert att de haft möjlighet
att överblicka vilket miserabelt läge de
har från trygghetssynpunkt, eftersom
arvodesanställda kan skickas i väg litet
hur som helst — det förekommer inom
statsförvaltningen.

Statsrådet säger själv att personalen
har gjort mycket goda arbetsinsatser,
och det vill jag livligt instämma i. Jag
tror att omdömet t. o. m. säger för litet.
Personalen har arbetat under orimliga
förhållanden, och jag tror att vad jag
nyss sagt kan tjäna till att något verifiera
omdömet.

Det måste självfallet vara en permanent
otillfredsställelse i att känna att
man över huvud taget aldrig blir klar
med sitt jobb och se hur balansen vara
växer. Statstjänstemannaförbundet, som
är en stor personalorganisation, har i
en skrivelse till Konungen den 21 oktober
1968 påpekat att balansen av oredovisade
skatter och böter ständigt ökar.
Jag vill ta ett par siffror som jämförelse:
i januari 1965 var balansen 181
miljoner, i januari 1968 hade den ökat
till 427 miljoner.

Man frågar sig då om personalen kun -

nat föra fram sin mening. Har personalens
syn på dessa frågor kommit fram
på ett sådant sätt att den kunnat vägas
in i bedömningen av hela uppläggningen
av databehandlingen? Jag tror att
den frågan är viktig att ställa inte minst
med tanke på att vi numera är känsliga
för att man exempelvis inom företagsnämndens
ram och på andra sätt skapar
möjlighet att låta de anställdas mening
komma till uttryck. I dessa dagar kritiseras
ganska vilt den bristande möjligheten
till sådan påverkan, sådan insyn
från de anställda i privata företag, och
det finns därför all anledning att se till
att man sopar rent för egen dörr. Jag
vill gärna fråga: Har man verkligen
försökt att fånga upp personalens åsikter?
Och då menar jag personal från
den högste till den lägste. Tar man de
facto någon hänsyn till vad den i olika
sammanhang skriftligen och muntligen
har framfört?

Det finns också en annan aspekt på
personalvården. Det är ju modernt med
personalutbildning, och varje företag
med någon självaktning håller sig med
en god personalutbildning. Man tycker
att vederbörande arbetsgivare inför en
omläggning av detta slag, som ju verkligen
innebär att arbetet blir av annan
art än tidigare och kanske också av
större svårighetsgrad, skulle vara särskilt
mån om att utbilda personalen till
de nya förhållandena. Det har från
många håll lämnats uppgift om att de
promemorior som utdelats till personalen
är obegripliga för dem som inte redan
förut behärskar ADB-tekniken.

Det förekommer för närvarande att
personalorganisation själv anordnar
kurser för att personalen härigenom
skall kunna få känna den tillfredsställelsen
i arbetet att den vet hur rutinerna
fungerar. Denna utbildning betalar
personalorganisationen själv. Det finns
inga medel för detta ändamål och inte
heller någon organiserad utbildning genom
arbetsgivarens försorg av detta

Måndagen den 12 maj 1969

Nr 23

Svar på interpellation ang. arbetsförhållandena vid kronofogdemyndigheten i

Stockholm

slag, utan organisationen får stå för
detta.

Jag tycker att detta förhållande är
märkligt och anser samtidigt att det är
beundransvärt att personalen på detta
sätt trots svårigheterna underkastar sig
både det besvär och de kostnader det
medför privat och för dess organisation
att skaffa sig dessa insikter som
den känner att den behöver för att
kunna klara arbetet.

Det behöver utan tvivel utföras en ordentlig
organisationsundersökning. Det
har uttalats från många håll och krav
härom har ställts, men man har inte
tagit någon hänsyn härtill. Det finns
kanske anledning att vaska fram de olika
krav och synpunkter, som framförts
från olika håll, och undersöka vilka
åtgärder som är befogade i anledning
härav. Om man börjar intressera sig för
det skall man finna, att det finns en hel
del att göra.

Jag vill härefter något beröra den
historiska bakgrunden till införandet av
ADB vid kronofogdemyndigheten i
Stockholm. Jag har informerat mig om
omständigheterna kring beslutet om införandet
av databehandling vid kronofogdemyndigheten
i Stockholm. Någon
utredning inom kronofogdemyndigheten
gjordes inte före beslutet om införandet.
Varken de för skatteindrivningen
ansvariga kronofogdarna eller den
övriga personalen lär ha rådfrågats,
utan helt plötsligt för ungefär tre år sedan
sammankallades myndighetens företagsnämnd
med bara någon timmes
varsel till exekutionsväsendets organisationsnämnd
och fick sig meddelat, att
det från och med måndagen därpå skulle
införas automatisk databehandling i indrivningsarbetet.
Vid samma sammanträde
lär dessutom den förutvarande
tf. kronodirektören ha blivit föremål för
någon form av avsättning och den nuvarande
ha tillsatts på förordnande, för
att sedan, utan i varje fall tillfredsställande
kungörelseförfarande, bli ordinarie.

Jag förutsätter självfallet, herr statsråd,
att den för uppgiften mest kompetente
har tillsatts, men det skulle vara
av intresse att i dag få själva förfaringssättet
på denna punkt belyst. Myndighetens
företagsnämnd ställde sig
mycket kritisk mot förfaringssättet och
uttalade sitt avståndstagande samt hemställde
hos den centrala företagsnämnden
vid exekutionsväsendet att dess
protokoll från två sammanträden, i maj
och i juni 1966, skulle delges statsrådet
Lundkvist. Krafter inom den centrala
företagsnämnden stoppade emellertid
uppenbarligen upp ärendet, så att det
aldrig nådde fram till statsrådet. När
man går på djupet i den här frågan
förefaller det som om den fortlöpande
informationen angående dataverksamheten
i Stockholm lämnas mer eller
mindre ensidigt av framför allt personer
som varit tillskyndare till datas införande.
Enligt vederhäftiga uppgifter
som jag har fått från många håll har
behandlingen rent av mer och mer
kommit att präglas av mörkläggning.
Efter hand som databehandlingen fortsatt
och man har vunnit erfarenheter,
har man tvingats att steg för steg gå
ifrån den ursprungliga målsättningen
för datan. En av de stora vinsterna vid
databehandling skulle exempelvis vara
att krediteringen på indrivningskorten
skulle slopas och övertas av datamaskinen.
Vad har det blivit av detta? Jo,
det tillämpades först på försök, men
det visade sig mycket snart medföra så
stora risker att man efter några månader
tvingades att upphöra med detta.
Man återgick till att kreditera manuellt.
Men vid sidan av den förutvarande manuella
krediteringen utför man nu en
del arbete för att servera datamaskinen
erforderliga uppgifter. Man hamnar
således i ett dubbelarbete med ökat behov
av personal som följd.

Jag har redan något belyst att man
drog in 20 kontorsbiträdestjänster, när
databehandlingen infördes, men att man

Nr 23

Måndagen den 12 maj 1969

Svar på interpellation ang. arbetsförhållandena vid kronofogdemyndigheten i

Stockholm

sedan blev tvungen att anställa mer än
dubbelt så mycket extra personal med
högre lön. Man har på så sätt snedvridit
hela personalpolitiken.

Vad händer nu? Ja, man har börjat
arbeta — eller herr statsråd, har man
inte det — på ett riksdataprojekt och
nedfryst det fortsatta arbetet på att få
ett fungerande datasystem i Stockholm,
så att man numera knappt kan tala om
någon databehandling. Indrivningen i
Stockholm har under de senaste åren
enligt bestämda uppgifter fungerat inte
tack vare utan trots data, och resultat
har uppnåtts tack vare nästan omänskliga
arbetsinsatser från kronofogdarna
och deras personal. Det har skämtsamt
talats om manuell databehandling, och
jag undrar om det inte är en adekvat
benämning på den här sortens datarationalisering.

Det lär tidigare från exekutionsväsendets
organisationsnämnd ha uttalats att
man inte skulle påbörja riksprojektet
förrän datan fungerade inom Stockholms
kronofogdemyndighet, som ju
skulle utgöra ett särskilt försöksdistrikt.

Varför gör man nu uppenbarligen en
helomvändning? Vore det inte riktigare
att sätta in all tillgänglig datapersonal
för att i stället få myndighetens data
funktionsduglig och sedan applicera
stockholmssystemet på riket i övrigt i
stället för att sätta i gång med ett riksprojekt
utan att avvakta erfarenheterna?
Om uppläggningen och genomförandet
av dataverksamheten i Stockholm
är signifikativt för det statliga rationaliseringsarbetet
i allmänhet, då är
det nog, herr talman, ganska skrämmande.

Dataverksamheten i Stockholm har
även varit föremål för både televisionens
och pressens uppmärksamhet. I
ett televisionsprogram för något år sedan
talade man om att nu kan man
driva in skatter med datamaskin, att vi
är först i världen med detta system
o. s. v.

En kvällstidning intervjuade för ett
par månader sedan de kronofogdar som
är ansvariga för skatteindrivningen,
och då fick man tydligen veta den verkliga
sanningen om datans möjligheter.
Även om vissa siffror i artikeln inte var
helt korrekta, så var kronofogdarnas
syn på datan intressant, och den gav
ett klart belägg för vanskligheten av att
använda sig av databehandling utan att
tillräckligt ta hänsyn t. ex. till de juridiska
aspekterna.

I en artikel i en morgontidning uppgav
man några dagar senare •— utan att
ange källan — att kronofogdarna skulle
få terminaler och att de varje morgon
skulle kunna fråga datamaskinen hur
mycket en gäldenär är skyldig. Samtidigt
uttalades det i artikeln att det nuvarande
datasystemet är bättre än inget
alls och att man nu kan indriva betydligt
mera än vad man kunde 1965, då
man drev in endast 10 procent av det
krävda beloppet.

Det är beklagligt att den person som
lämnat dessa uppgifter till tidningen
inte vågar framträda med sitt namn i
artikeln. Artikeln är ett direkt angrepp
på den förutvarande kronodirektören
genom att den ger sken av att indrivningsresultatet
var synnerligen dåligt
1965 jämfört med dagens resultat. Det
är riktigt att det bokfördes 10 procent
1965, men av artikeln framgår inte att
på checkräkning med riksbanken innestod
20 miljoner kronor, vilket belopp
indrevs 1965 och skulle tilläggas de 10
procenten — och då kommer man upp
i ungefär samma procentsats som nu
efter tre års dataindrivning. Vidare är
det att märka att hela året 1965 präglades
av stora omställningssvårigheter
på grund av omorganisation efter förstatligandet.

Tydligen ansåg exekutionsväsendets
organisationsnämnd att artikeln inte gav
en korrekt bild av verkligheten, eftersom
nämnden ansåg sig föranlåten att i
ett internt meddelande till rikets kro -

Måndagen den 12 maj 1969

Nr 23

Svar på interpellation ang. arbetsförhållandena vid kronofogdemyndigheten i

Stockholm

nofogdemyndigheter dementera det som
stod beträffande dataterminalerna. Det
hade kanhända inte varit ur vägen
att dementera även en del andra uppgifter
i artikeln. Säkert hade det också
varit lämpligt att dementin publicerats
i den tidning där artikeln hade varit införd.
Jag förutsätter, herr statsråd, att
det vid behandlingen av dessa frågor —
kanske inte minst när det gäller att göra
artiklar av det här slaget — kan bli
ett bättre samarbete mellan olika berörda.

Till sist, herr talman, har jag några
frågor. Statsrådet talar om att frågan
om tillfällig personalförstärkning redan
nu övervägs. Är inte detta »redan nu»
närmast något av ett hån mot den personal
som under så lång tid brottats
med så orimliga svårigheter, bland annat
på grund av att personalen varit för
liten? Man frågar sig: Vad kommer nu
att ske? Är herr statsrådet intresserad
av att tillsätta eller att tillse att det tillsätts
någon form av utredning som genomlyser
hela den här problematiken,
tar upp synpunkter och förslag från
samtliga berörda och sedan kommer
med ett konkret handlingsprogram?

En annan fråga av intresse är rättssäkerheten
i datans värld. Är herr statsrådet
förvissad om att rättssäkerhetsintressena
är tillfedsställande tillgodosedda,
när systemet fungerar som det
nu gör? Jag har från kronofogdemyndigheten
hört allvarliga betänkligheter
inför frågan om det över huvud taget är
exegibla handlingar som man får fram
med datamaskinens hjälp och om man
således egentligen vågar att rättsligt sett
företaga utmätning.

Till slut ännu en fråga. Varför blev
egentligen det stora stockholmsdistriktet
utvalt som försöksdistrikt? Skulle
det inte ha varit vettigare att välja ett
mindre distrikt som lättare skulle ha
kunnat klara dessa uppgifter vid sidan
av det löpande arbetet? Det är väl med
de erfarenheter som finns i dag ytterst

ovisst om det finns anledning att gå
vidare med denna försöksverksamhet.
Det vore mycket olyckligt om man
skulle trampa vidare i felaktiga spår
endast av det skälet att man inte anser
sig ha råd att exempelvis gå tillbaka till
utgångspunkten eller anständigtvis tycker
sig vilja göra det.

Går det att uppge en siffra på hur
stora kostnader de hittillsvarande åren
har medfört för att pröva detta nya system?
Jag tror att det är av stor vikt för
kammaren att få detta redovisat, inte
minst med tanke på eventuella framtida
statliga rationaliseringsåtgärder.

Det finns ytterligare en fråga jag vill
säga några ord om. I bilaga 8 till årets
statsverksproposition står en intressant
uppgift. Statsrådet Lundkvist säger på
sidan 26 att han inte helt kan godta
nämndens medelsberäkning för det s. k.
riksdatasystemet. Detta är ju inte särskilt
upplysande; det upplyser egentligen
inte mer än vad man kan se av tabellen
där myndighetens beräknade
förändring av anslaget med 1 350 000
kronor helt har strukits av statsrådet.
Detta är onekligen anmärkningsvärt eftersom
det inte föreligger någon skillnad
i värderingen av beloppens storlek; det
här beloppet är helt enkelt struket.

Jag vet inte om detta är ett uttryck
för att statsrådet i likhet med riksdagens
revisorer är tveksam beträffande
lämpligheten att använda automatisk
databehandling inom den exekutiva
verksamheten som ju till huvudsaklig
del ändå består av fältarbete. I så fall
vill jag ge statsrådet en eloge för hans
röntgenblick på verksamheten inom
detta område.

Visserligen har ADB hittills praktiserats
endast inom Stockholms kronofogdedistrikt,
men eftersom det förutskickats
att automatisk databehandling
skall införas inom hela rikets exekutionsväsende
finns det all anledning att
se kritiskt på detta. Erfarenheterna från
Stockholm är nämligen allt annat än go -

Nr 23

Måndagen den 12 maj 1969

Svar på interpellation ang. arbetsförhållandena vid kronofogdemyndigheten i

Stockholm

da trots de optimistiska tongångar som
hörs från datareformens tillslcyndare
och som även går igen i statsrådets interpellationssvar.
Frågan har ju också
i olika sammanhang varit föremål för
riksdagsdebatt i anledning av enkla
frågor.

Statstjänstemannaförbundet talar också
i den av mig förut åberopade skrivelsen
om stora förluster i Stockholm på
grund av minskad indrivningskapacitet.
Det vore, herr talman, av värde om
statsrådet här i kammaren ville ge en
mera ingående belysning av vad som
ligger bakom just strykandet av det tidigare
nämnda anslagskravet och statsrådets
mening att han inte helt kan
godta medelsberäkningen från exekutionsväsendets
sida.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag har med stort intresse
hört på detta meningsutbjde. Jag
är i viss mån implicerad i sådana här
förhållanden — dock icke här i Stockholm,
och det är jag sannerligen mycket
glad åt. Jag tycker liksom fru Nettelbrandt
att det var en skönmålning
som kommunikationsministern presterade
här, dessutom inte särskilt välkomponerad.
Den får hänföras till den abstrakta
konsten, d. v. s. den icke verklighetsföreställande.
Det vore väl ändå
bättre att erkänna att införandet av databehandling
i exekutionsverksamheten
i Stockholm har blivit ett fiasko. Jag
tror att det är det adekvata uttrycket.
Detta är olyckligt ur alla synpunkter.
Jag skall anföra speciellt tre.

För det första förlorar staten, d. v. s.
det allmänna, mycket pengar på detta.
Kommunikationsministern anger i svaret
att Stockholm ligger relativt bra till
i jämförelse med andra städer, i synnerhet
större städer. Men enligt statsrevisorernas
senaste statistik, som avser
1967, har Stockholm indrivit 14,5
procent av det belopp som man hade
att indriva. För Göteborg är motsva -

rande siffra 25 procent och för Malmö
27 procent. Medeltalet för hela landet
är 38 procent. Det finns städer som är
uppe i över 50 procent.

Fru Nettelbrandt har i sitt utmärkta
anförande här klarlagt — och det är det
andra -—• att det brister i likhet inför
lagen. Människor som blir restförda bör
behandlas lika, vare sig de bor i Stockholm,
Sundsvall, Visby eller någon annanstans.
Metoderna bör vara lika och
pressen på dem bör vara densamma. Så
är inte fallet. Om man nu, som vi hörde,
beräknar att avskriva 100 miljoner kronor
i Stockholm 1969 så innebär det
otvivelaktigt en generösare behandling
av människor i Stockholm än på andra
håll. Vidare talas det om extraordinära
åtgärder så att man för folkpensionärernas
del skall kunna avskriva på andra
villkor än lagen egentligen uppställer.
Det är inget orätt i att behandla
folkpiensionärerna hyggligt, men det
kan inte få ske på ett sätt i Stockholm
och på ett annat sätt på andra håll. Fn
egendomlighet som förtjänar att uppmärksammas
är att systemet med speciell
behandling av folkpensionärerna i
viss män skulle resultera i effekten av
en bumerang. Man skulle, bär jag hört
sägas, undersöka folkpensionärernas deklarationer,
och då visade det sig att en
hel del av dem hade opåräknade tillgångar.
De hade alltså kunnat bli befriade
från skatter om man inte hade
vidtagit den här extraordinära åtgärden.

Dessutom är det väl oriktigt att ägna
kanske den mesta tiden åt försöken att
avskriva, för att den vägen bli av med
indrivningsarbetet, i stället för att försöka
driva in pengarna som man gör
på andra håll.

För det tredje innebär systemet en
orättvisa mot personalen på indrivningsverket,
som råkar i biåsväder från
två håll, i första hand från överordnade
myndigheter som lätt kan säga att
resultatet av deras arbete är dåligt, det

Måndagen den 12 maj 1969

Nr 23

Svar på interpellation ang. arbetsförhållandena vid kronofogdemyndigheten i

Stockholm

har statsrevisorerna fäst uppmärksamheten
på. Allmänheten kan få den uppfattningen
att det är hos personalen det
brister. Av fru Nettelbrandt har vi hört
att så icke är fallet, men om ett verk har
ett dåligt arbetsresultat, så sprids naturligtvis
lätt intrycket att det sköts dåligt.
Vidare kommer personalen i blåsväder
från allmänhetens sida. Det finns
många exempel på att människor som
har betalat sin skatt blivit utsatta för
indrivning, och det är naturligtvis mycket
olyckligt i ett rättssamhälle. Det har
också hänt att man krävt människor på
skatt mycket långt efter förfallo dagen.
En av våra mest uppburna kåsöser har
ondgjort sig över att hon blev krävd
först fyra år efter det beloppet förföll
till betalning, och detta har spritts genom
pressen. Plötsligt fick hon meddelande
att det om 14 dagar skulle komma
en person hem till henne för att utmäta.
Det var det första krav hon erhållit.
Det finns ju blanketter där man
gradvis kan stegra kravet. Hon hade
aldrig fått de första, där man bara tämligen
hövligt — det kunde enligt min
mening för övrigt göras ännu hövligare
— avkräver vederbörande beloppet. På
det meddelande som vederbörande i
detta fall fick hade man helt enkelt
strukit över hänvisningarna till tidigare
krav därför att man visste att de aldrig
avlåtits.

Sådana här fataliteter drabbar personalen
i Stockholm och det drabbar naturligtvis
kronofogdepersonalen över huvud
taget. I ett folkhem som vårt är det
angeläget att förhållandet mellan allmänhet
och myndigheter är gott. Det
finns ingen anledning att öka aversionen
mot indrivningsmyndigheterna. Detta
har blivit fallet så som det nya systemet
fungerar i Stockholm.

Vad fru Nettelbrandt anförde om den
»manuella datan» är riktigt. För att. kontrollera
datan och för att få den att fungera
något så när anslår man massor
av arbetstimmar, som kunde användas

ute på fältet. Och det är ju där som
arbetet skall utföras vilket fru Nettelbrandt
mycket riktigt anmärkte. Man
kunde nog förutse att datamaskin på
exekutionsväsendets område skulle bli
ett fiasko, ty här är det, eller bör vara,
herr statsråd, fråga om individuell behandling
av människor. Jag tror det är
ytterligt angeläget att framhålla den saken.
För att nå ett gott resultat på detta
område måste metoderna anpassas efter
de människor det gäller. Människor
är inte robotar. De reagerar inte alla
likadant på samma åtgärd. Därför behöver
vi en individuellt anpassad indrivningsteknik.
Men den går till spillo
i databehandlingen. Datamaskinen är
en djupfrysningsmaskin av allmänna
medel på kravstadiet, och det kan inte
staten vara särskilt betjänt av.

Vad sedan systemet att låna folk beträffar
är det ovanligt misslyckat. Det
innebär ju att det skulle finnas för
många anställda i övriga indrivningsverk.
I de andra kronofogdemyndigheterna
är man helt säkert mycket förbittrad
över den skrivelse som gått ut
och i vilken det föreslås att de skall
skicka ett antal befattningshavare till
Stockholm. De övriga verken har för stor
personal, och i Stockholm har man för
liten. Så är det ju inte. Tvärtom lider
alla kronofogdemyndigheter en viss
brist på personal. Man klarar arbetet
hjälpligt, men saknar möjligheter att
skicka någon personal till katastrofplatsen
Stockholm. Fru Nettelbrandt
frågade om man har för mycket folk på
andra håll. Så är det uppenbarligen
inte alls.

Sedan vill jag också fråga hur det är
med chefskapet i detta jätteverk. Det är
en mycket angelägen fråga i sammanhanget.
En elementär skyldighet för ett
demokratiskt samhälle är ju att bekantgöra
lediga, höga tjänster, så att de
människor som känner sig skickade att
söka tjänsterna kan göra det — eller
överklaga om de sedan inte får en

14 Nr 23 Måndagen den 12 maj 1969

Svar på interpellation ang. arbetsförhållandena vid kronofogdemyndigheten i
Stockholm

tjänst. Här är det någonting som tycks
ha gått spårlöst förbi och jag efterlyser
därför en förklaring till det mycket exceptionella
förfarande som i detta fall
har tillämpats.

Sedan säger kommunikationsministern
i svaret att förhållandena ordnar
väl upp sig; de belopp det gäller avskrivs
ju bara om gäldenären inte anträffas
eller om han saknar tillgångar.
Men frågan är ju hur lång tid man kan
anslå för att ta reda på om vederbörande
har några tillgångar eller inte.
Nu kommer ärendena ut med ett par
års försening, och de preskriberas efter
en viss tid. Om man börjar arbeta
med böter först efter det att två år har
gått har man bara ett år på sig för att
driva in dem. I alla andra sammanhang
har det framhållits att den fältmässiga
verksamheten måste komma i gång på
ett så tidigt stadium som möjligt, men i
detta fall ligger ärendena i datamaskinen
och man kommer ingen vart med
dem. Personalen fär också bara en
mycket förkortad tid till sitt förfogande.

Jag skall här inte argumentera ytterligare.
Det har fru Nettelbrandt redan
gjort både utförligt och bra. Men vi
kan väl erkänna, herr statsråd, att arbetet
i Stockholms indrivningsverk har
blivit ett fiasko — och fräls för allt i
världen övriga kronofogdemyndigheter
i landet från att få samma elände över
sig!

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag har inte uttalat min
allmänna belåtenhet med situationen
här i Stockholm, fru Nettelbrandt, utan
jag har bara sagt att indrivningen har
förbättrats men att resultatet ännu
inte är tillfredsställande. År 1968 var
det indrivna beloppet 44,3 procent större
i förhållande till 1967. Om jag skall
precisera det litet närmare kan jag säga

att för tiden 1/8 1968—12/3 1969 visar
statistiken att antalet poster att indriva
gått ned från 500 000 till 397 000 eller
med cirka 103 000 poster samt att det
utestående fordringsbeloppet minskat
från cirka 455 miljoner kronor till ungefär
393 miljoner kronor eller med
cirka 62 miljoner kronor.

Både fru Nettelbrandt och herr Sjöholm
har här uttalat sig utomordentligt
pessimistiskt om situationen i Stockholm,
och jag har sagt att många svårigheter
återstår att lösa. Men man har
ändå från kronofogdemyndigheten redovisat
att man har lyckats bryta den
besvärande trenden och nu är inne i
en utveckling där alla tecken tyder på
att man börjar behärska svårigheterna,
alltså de svårigheter som man av naturliga
skäl — och det tyckte också
fru Nettelbrandt vara naturligt — fick
när ADB-rutinerna infördes. Jag anser
mig utan vidare våga säga att situationen
före införandet av ADB-systemet,
när man alltså arbetade med ett mera
manuellt system, var sådan att någonting
nytt måste prövas för stockholmsområdet.
Det var naturligt att då pröva
databehandlingen.

Jag säger sålunda att de övergångsproblem
som man haft är man på god
väg att bemästra. Naturligtvis är jag
medveten om att vi fortlöpande måste
följa dessa problem när det gäller databehandling
över huvud taget och att
här anmäler sig en rad frågeställningar
som vi för närvarande kanske inte behärskar
till fullo. ADB är ju ändå något
relativt nytt inte bara på detta område
utan i stort sett i hela vårt samhälle.

Och vi kommer inte ifrån dessa problem
genom att raljera. Vi måste ju på
olika områden försöka ta tekniken —
alltså även denna teknik — till hjälp.
Jag kommer heller inte att i min replik
nu besvara de frågor som jag måste
betrakta som mer eller mindre direkta
beskyllningar mot personalen i de verk
det gäller för att det hela inte skulle ha

Måndagen den 12 maj 1969

Nr 23

Svar på interpellation ang. arbetsförhållandena vid kronofogdemyndigheten i

Stockholm

gått riktigt till. Därvidlag vill jag alltså
inte lämna något svar.

Fru Nettelbrandt gjorde — enligt mitt
intryck •— bl. a. gällande att man på
något slags otillbörligt sätt skulle ha
förhindrat att framställningar, som borde
komma till departementschefen, inte
hade kommit fram. Jag skall göra mig
informerad om de förhållanden som fru
Nettelbrandt här har anfört, men jag är
inte beredd att i denna interpellationsdebatt
ta upp argumenteringen.

Detsamma gäller frågan om utnämningen
av vederbörande chef inom kronofogdemyndigheten.
Både fru Nettelbrandt
och herr Sjöholm känner väl till
att vi inte kan diskutera sådana frågor
här i riksdagen på det sätt som jag fick
ett intryck av att fru Nettelbrandt och
herr Sjöholm önskade göra.

Jag delar den uppfattning som fru
Nettelbrandt gav uttryck åt att det är
viktigt att personalsynpunkterna kan få
göra sig gällande även i diskussionen
inom denna administration och inom
administrationen över huvud taget. Jag
utgår också från att företagsnämnderna
fungerar så som de skall göra.

Vad utbildningsverksamheten beträffar,
så bedriver EON en omfattande sådan.

Här har också riktats en fråga till mig
om vilka extraordinära åtgärder som
man nu håller på att förbereda. Jag har
i mitt svar inte talat om några extraordinära
åtgärder, men jag vet att det
pågår en översyn av arbetsrutinerna
för att man skall kunna komma fram
till en enklare administration. Över huvud
taget pågår, som jag också framhållit
i svaret, en översyn av verksamheten
för att man skall få möjlighet att på
ett effektivare sätt möta de problem
som vi nu diskuterar. Jag för min del
avvaktar de framställningar, bl. a. från
EON, som översynen kan komma att leda
till.

Vidare har den frågan ställts i debatten,
varför stockholmsdistriktet fick

fungera som försöksdistrikt, och man
har undrat om det inte varit klokare att
välja ett annat, mindre distrikt för
denna typ av försöksverksamhet. Ja,
spörsmålet diskuterades mycket ingående,
men eftersom situationen i Stockholm
var sådan att omedelbara åtgärder
måste vidtagas för att få en förändring
till stånd befanns det lämpligt att
kombinera åtgärderna med denna försöksverksamhet.

Beträffande »riksdatan» undrade fru
Nettelbrandt hur det kom sig att vi i
statsverkspropositionen hade strukit i
varje fall ökningstalet med avseende på
de medel, som skulle ställas till förfogande
på denna punkt. Det har vi gjort
därför att någon ställning inte är tagen
till någon fråga om riksdata och det således
finns skäl att avvakta innan medel
anvisas.

Herr talman! Jag skulle vilja sluta
med att säga, att det är besvärliga frågor
vi nu diskuterar. Som jag ser det är det
angeläget inte bara att vi kan få ett
skattesystem som är rättvist medborgarna
emellan utan också att vi kan få
en uppbörd av skatt som skapar största
möjliga rättvisa, så att inte en del grupper
får betala för andras försumlighet.
Utöver vad jag har redovisat i mitt svar
i form av åtgärder som är på gång inom
de myndigheter, vilka har att ansvara
för denna typ av frågor, pågår också
överväganden inom regeringen om hur
man ytterligare skall kunna effektivisera
hela skatteväsendet i fråga om både
taxering och uppbörd.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag har inte påstått att
statsrådet här skulle ha uttalat sin allmänna
belåtenhet, men jag fann att
statsrådets svar andades en optimism,
som enligt min mening inte är befogad
om man ser på hur läget ter sig för närvarande.

Statsrådet lämnade vissa sifferuppgifter
och sade att trenden nu hade

Nr 23

Måndagen den 12 maj 1969

Svar på interpellation ang. arbetsförhållandena vid kronofogdemyndigheten i

Stockholm

vänt sig. Det hade enligt min uppfattning
funnits skäl att kommentera de
siffror som jag nämnde. De är nämligen
de mest aktuella; de rör detta år och
visar vartåt trenden pekar, om man för
det hela framåt i tiden. Den trenden är
verkligen inte lovande. Den ser tvärtom
direkt oroväckande ut, om man blickar
framåt med utgångspunkt i vårens siffror.

Vidare har statsrådet hävdat att det
var nödvändigt att konuna ifrån de problem,
som tidigare förekom i Stockholm,
och att man nu kunde se att initialsvårigheterna
snart var överståndna. Men
vad innebär det att övergångssvårigheterna
är övervunna? Det betyder att
man är tillbaka i samma situation som
när man satte i gång denna komplicerade
och kostnadskrävande apparat med
ADB. Längre har man inte hunnit. Över
huvud taget är kronofogdemyndighetens
sätt att fungera ungefär detsamma
som vid utgångspunkten. Vad har man
då vunnit med denna apparat?

Herr talman! Statsrådet talade något
om beskyllningar. Jag vill påstå att
det ingalunda är fråga om beskyllningar
utan om ett konstaterande av fakta.
Om en skrivelse har lämnats men icke
kommit adressaten till handa, är det
bara att konstatera vad som hänt. Jag
är mycket glad, om statsrådet vill göra
en undersökning av den art som jag efterlyste,
vilken kan klara upp inte bara
om skrivelser har kommit eller inte utan
framför allt vad det är som står i skrivelser
av denna sort, vilka uppenbarligen
inte i alla sammanhang har blivit
upptagna till behandling eller ens är
framkomna till den som skulle behandla
dem, för att inte tala om huruvida synpunkterna
blivit beaktade. Det vore
mycket värdefullt med en genomlysning
av allt det material som här står att få.
Därvid är icke minst de välkvalificerade
befattningshavare skickade att lämna
uppgifter, som under lång tid bär
skött dessa ärenden och gjort det bra.

Det är självklart att vi inte här kan
diskutera utnämningsfrågor; det är jag
fullt överens med herr statsrådet om.
Men om vi inte kan ifrågasätta den ena
eller andra tillsättningen, har vi däremot
möjlighet att diskutera tekniken,
själva förfaringssättet. Jag har svårt att
förstå att det inte skulle vara möjligt
att diskutera själva tekniken.

Jag tror det vore värdefullt om statsrådet
ville se över hur företagsnämnderna
skall beredas möjlighet att verka
så som vi anser att de över lag skall
verka på såväl den statliga som den
privata sektorn. Likaså vore det av värde
om statsrådet ville ta i betraktande
rättssäkerhetsaspekterna, som jag inte
kunde höra att statsrådet nämnde någonting
om. Man kan inte bara vifta
bort de betänkligheter som kronofogdarna
anfört, utan det finns all anledning
att ta allvarligt på denna fråga.
Som herr Sjöholm belyste är rättssäkerhetssynpunkten
av mycket stor betydelse.

Någon utbildning har myndigheterna
ännu inte anordnat. Som jag anförde är
det organisationen som har hand om
utbildningen, men det vore verkligen
välbetänkt av myndigheterna att sätta i
gång sådan.

Som statsrådet uttryckte det är det
angeläget att uppbörden blir rättvis. Ja,
förutom personalaspekterna är det en
av de viktigaste aspekterna bakom hela
denna fråga. Det är verkligen angeläget
att den, som herr Sjöholm uttryckte det,
blir effektiv och lika verkande för alla,
så att vad man skall betala till staten
inte blir beroende av var man bor eller
om man kommer i det ena eller andra
tidsskedet. I jämställdhetens namn finns
det verkligen anledning att ägna uppmärksamhet
åt denna fråga.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag tycker att statsrådets
»försvar» var tämligen magert.
Att indrivningsresultatet har ökat — det

Måndagen den 12 maj 1969

Nr 23

Svar på interpellation ang. arbetsförhållandena vid kronofogdemyndigheten i

Stockholm

var visst 40 procent från ett år till ett
annat — säger egentligen inte så mycket.
Man kan naturligtvis säga att databehandlingen
nu fungerar bättre eftersom
den har fungerat sämre tidigare.
Det rör sig emellertid om ackumulerade
fordringar — datan har gömt alla
dessa fordringar. Om man sedan vräker
ut mängder på en gång blir det naturligtvis
plötsligt en uppgång, men den
blir inte bestående. Eftersom det har
varit botten tidigare måste det bli bättre.
Trenden är säkerligen inte bruten,
som statsrådet ville göra gällande. Om
man räknar med att 100 miljoner kronor
skall avskrivas 1969 —■ det är den
siffra som man räknar med —- har inte
trenden blivit bruten utan den fortsätter.

Det är orättvist att påstå att Stockholm
befann sig i ett så förfärligt dåligt
läge före införandet av data. Stockholm
måste ha ett dåligt indrivningsresultat
i jämförelse med andra orter — ju
större staden är desto svårare är indrivningsverksamheten.
Därför är det egendomligt
att statsmakterna är inne på
linjen att göra kronofogdedistrikten allt
större. Statsrevisorernas statistik visar
att små distrikt som Ängelholm och
Eslöv har de i särklass bästa indrivningsresultaten.
Tänk på det, herr statsråd!
Slå sönder de stora distrikten i
stället för att slå ihop de små!

Jag minns de tidigare siffrorna mycket
väl, ty detta har naturligtvis intresserat
mig. Hälsingborg har inte heller
haft några siffror att skryta med. Men
det fanns tider då Stockholm hade bättre
indrivningsresultat än Göteborg —■
jag tror att siffrorna t. o. in. var uppe
i Hälsingborgs klass. Siffrorna var visserligen
inte precis överdådiga, men de
var bra för en så stor stad. Det är därför
som sagt orättvist att klassa ned resultaten
i Stockholm före datateknikens
inträde — de var betydligt bättre då än
nu och fullt i paritet med siffrorna i
Göteborg. I stället för att föra in det

misslyckade datasystemet borde man
slå sönder staden i distrikt med en kronofogde
som har hand om var sitt. Det
vore säkerligen effektivare.

Som fru Nettelbrandt sade har vi inte
beskyllt personalen för någonting —
tvärtom har vi sagt att det är beundransvärt
av den att klara indrivningarna
så bra som den gör, och jag
högaktar den för detta. Den har kommit
i biåsväder från två håll, uppifrån och
från allmänheten.

Herr statsrådet kryper vidare bakom
en bestämmelse enligt vilken diskussion
av utnämningar inte skulle få förekomma
i detta sammanhang. Det vore mig
fjärran att rikta kritik mot någon anställd
hos myndigheten, men jag vill
däremot rikta kritik mot regeringen i
den aktuella utnämningsfrågan. Jag förmodar
att det är tillåtet att, såsom fru
Nettelbrandt säger, diskutera förfaringssättet.
Det är nytt, och man har
såvitt jag vet aldrig tidigare handlat
på detta sätt. Jag tycker att jag kan
fordra att få veta hur man kan tillåtas
frångå praxis på detta sätt.

Jag vill också gärna ha svar på frågan
om statsrådet är hundraprocentigt
förvissad om att det är möjligt att applicera
datatekniken på exekutionsväsendet.
Tror man att den kan användas i
alla sammanhang? Kan det inte tänkas
områden där den lämpar sig mindre
väl? Jag tycker att stockholmsexperimentet
till fullo visat att så är förhållandet.
Jag vill också fråga statsrådet
om det är avsikten att ADB skall införas
vid alla kronofogdemyndigheter i landet
eller om vi ännu kan leva i hoppet
om att bli förskonade från detta.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Med anledning av den
sista frågan vill jag säga att vi naturligtvis
överväger hur långt det är möjligt
att gå i utnyttjandet av datatekniken.
Det skulle vara mig fjärran att för -

2 •— Andra kammarens protokoll 1969. Nr 23

Nr 23

Måndagen den 12 maj 1969

Svar på interpellation ang. arbetsförhållandena vid kronofogdemyndigheten i

Stockholm

söka framstå som en som på denna
punkt utan vidare kan ge kategoriska
besked, och jag tror inte heller att herr
Sjöholm kan göra det. Vi kan båda inse
att det är svårigheter förknippade med
ett införande av ADB, men vi kan å
andra sidan konstatera att kanske betydande
vinster skulle kunna göras om
datatekniken håller vad den lovar även
på detta område, och det är ju därför
vi vill pröva den.

Fru Nettelbrandt sade att jag, om jag
fattade henne rätt, borde hålla mig till
färskare siffror. De siffror jag använt
mig av i min replik avsåg tiden 1
augusti 1968—12 mars 1969. Jag vet inte
om fru Nettelbrandt har ännu färskare
siffror, men de förbättringar jag redovisat
i min tidigare replik är baserade
på denna tidsperiod.

Vidare sade fru Nettelbrandt liksom
även herr Sjöholm att jag skulle vara
alldeles för optimistisk. Jag har redovisat
den inställning som myndigheten
i fråga givit uttryck för på denna punkt.
Man har där i dag ansett sig kunna
konstatera att man kommit ett gott stycke
på vägen när det gäller att behärska
de initialsvårigheter man haft, och därför
ser man mera optimistiskt på möjligheterna
att klara problemen i detta
sammanhang.

Även om man står inför svårigheter
bör man inte, fru Nettelbrandt, redovisa
en sådan nattsvart pessimism, som
jag tycker framkommit i de inlägg fru
Nettelbrandt och herr Sjöholm gjort.
Det ger nämligen det intrycket att ni
skulle ha en tendentiös syn på hela den
fråga vi diskuterar. Om myndigheten
kan konstatera att det finns goda utsikter
att komma fram till en lösning av
de problem som existerar, tycker jag
mig kunna ha anledning till en viss optimism.
Fru Nettelbrandt är kanske notoriskt
mera pessimistisk än jag, och det
kan jag i så fall inte göra så mycket åt.

Fru Nettelbrandt sade vidare att det
nästan hade varit bättre om vi inte hade

gett oss in på försöken med ADB, och
detta antyddes även av herr Sjöholm.
Kan någon av fru Nettelbrandt eller
herr Sjöholm säga vilket indrivningsresultat
vi hade haft i Stockholm, om
vi inte hade infört ADB och alltså hade
försökt följa upp utvecklingen med det
system som vi tillämpade före omläggningen
till ADB?

Slutligen vill jag säga att EON fortfarande
bedriver eu omfattande utbildningsverksamhet.
Jag vill dessutom inte
vifta bort några svårigheter i detta sammanhang.
Jag har hela tiden understrukit
att jag är väl medveten om att det
finns svårigheter och att jag är intresserad
av att få del av alla dessa. Jag är
beredd att diskutera svårigheterna och
att pröva de problem som uppstår liksom
att ta del av alla förslag och synpunkter,
som framförs i frågan om hur
vi skall kunna möta dessa svårigheter.

Jag viftar inte bort några svårigheter,
men jag tror inte heller att man skall
raljera bort dem, utan man skall i stället
med respekt för de problem vi har
försöka att allvarligt diskutera lösningen.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Herr statsrådet använde
nu för andra gången i ordningen under
debatten ordet raljera. Jag vet inte vem
som kan åsyftas med det, jag har inte
uppfattat att någon i den här debatten
raljerat med de här tingen. Jag tycker
det är alltför allvarliga frågor för att
man skall använda sig av den metodiken.

Sedan sade herr statsrådet att både
herr Sjöholm och jag uttalat oss mera
pessimistiskt än vad herr statsrådet
gjorde och att det kan vara en fråga om
läggning. Ja, när det gäller optimism
tror jag att jag vågar konkurrera med
herr statsrådet. Men det kan också vara
så att det mera är fråga om realism än
pessimism. När man studerar den här

Måndagen den 12 maj 1969

Nr 23

Svar på interpellation ang. arbetsförhållandena vid kronofogdemyndigheten i

Stockholm

frågan tror jag inte det är alldeles utan
belägg man kan använda det uttrycket.

Herr statsrådet sade nu igen att nämnden
bedriver en omfattande utbildningsverksamhet.
Ja, men då skulle jag vilja
rekommendera nämnden att ta kontakt
med personalen och dess olika företrädare
för att få höra i vad mån den förmenta
utbildningen har den effekten,
att de känner att de kan klara uppgifterna
och klara förståelsen för de här
frågorna. Så är inte fallet för närvarande,
och det är anledningen till att
man på det här sättet med egna medel
sätter i gång en utbildning av annan
art. Men det finns all anledning att söka
sammanfatta synpunkterna. Vad den
här debatten har gått ut på är att personalen
vill få gehör för sina synpunkter,
och det är ju inte alldeles omodernt att
förfäkta något sådant. Personalen borde
vinna gehör för sina synpunkter så att
man i utbildningen får med vad som
behövs för att klara av arbetet.

Sedan var det tal om siffror. Mina
siffror gällde fram till april. Jag uppfattade
inte att herr statsrådet hade
några nyare siffror. Vi har förut talat
om kalenderåret 1969, och längre framåt
i tiden än där vi nu är kan vi ju
rimligen inte komma när vi talar om
trenden. Vi är ju så att säga i slutet av
den trend vi ju åtminstone har någon
erfarenhet av. Detta är ingalunda särskilt
lugnande, utan ger snarare — jag
skall inte använda starka ord, då tror
herr statsrådet att det är ett utslag av
pessimism —- med en realistisk bedömning
anledning till stor eftertanke. Den
trend vi haft under det här året och de
uppgifter jag lämnade i mitt första anförande
om den närmaste utvecklingen
pekar i samma riktning.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Fortfarande talar herr
statsrådet inte alls om det extremt underliga
utnämningsärendet, och jag tycker
det är märkligt. Herr statsrådet

åberopar vad myndigheten säger, men
vad är myndigheten? Jag tror det är
god företagsdemokrati att lyssna också
till de underordnade, till dem som sköter
jobbet. Jag tror att de samfällt anser
att detta inte är som det skall vara.
Vad jag kallar myndigheten är alla de
som sköter jobbet och verkligen har
att se till att det fungerar.

Statsrådet talar om en tendentiös
tolkning från min och fru Nettelbrandts
sida. Det tycker jag också är felaktigt,
vi har fakta att stödja oss på. Det finns
siffror, och det är ett faktum att ärendena
hopar sig och blir liggande och
att resultatet blir sämre. Det är inte någon
tendens som vi spårar, utan det är
fakta som man helt enkelt inte kan
komma ifrån.

Statsrådet frågar var vi skulle stå utan
ADB. Jo, utan ADB skulle vi stå i en
bättre situation, ty läget var, som sagt,
inte så dåligt tidigare. Med personalförstärkningar
och med den goda personal
som redan finns skulle resultatet
vara avsevärt mycket bättre, om vi inte
hade haft ADB. Det fungerar ju i andra
städer. Göteborg bar ingen ADB. Det
är också ett mycket stort distrikt, men
indrivningsresultatet där är dubbelt så
bra som Stockholms. Det hade man
ingalunda när distrikten arbetade på
jämställd fot. När Stockholm var förskonat
från detta elände, var Stockholms
siffror ibland t. o. m. bättre än
Göteborgs. Nu är Göteborgs alltså dubbelt
så bra som Stockholms. Säger det
inte en hel del? På statsrådets fråga
kan man bara svara att utan ADB hade
Stockholm hävdat sig bättre, kanske
med vissa förändringar i organisationen,
som jag sade tidigare.

Det är bra med optimism, men att
vara optimist när det gäller detta förhållande
inom indrivningsverket i
Stockholm är att vara optimist in absurdum.
Det är kanske bra det också,
men det kommer man inte så långt
med. »Om det håller vad det lovar»,

Nr 23

Måndagen den 12 maj 1969

Svar på interpellation ang. en för kommunreformen nödvändig upprustning av

vägarna

säger statsrådet. Ja, vad lovar det? Det
lovar nästan kaos, och det har det tidvis
varit. Att man kan sätta något hopp
till vad ADB har lovat inom detta område
tycker jag är mycket egendomligt.
Måtte statsrådet inte hysa för stora förhoppningar! Utnämningsärendet

är jag fortfarande
mycket intresserad av. Vad som där
förekommit är ytterst egendomligt.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag skall bara helt kort
till sist för min del konstatera att herr
Sjöholm bedömer att den utveckling vi
har att vänta när det gäller indrivningsverksamheten
i stockholmsområdet
går emot kaos och därav lians pessimism.

De myndigheter som jag hänvisat till
— kronofogdemyndigheten, länsstyrelsen
och exekutionsväsendets organisationsnämnd
— har en annan uppfattning.
De säger att utvecklingen är på
väg att gå i motsatt riktning, och därför
är de optimistiska. Det är på den
optimismen som jag har funnit anledning
att grunda min mera positiva bedömning
än den herr Sjöholm givit uttryck
för.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på interpellation ang. en för
kommunreformen nödvändig
upprustning av vägarna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST, som
yttrade:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har frågat mig om jag är beredd
medverka till en särskild upprustning
av vägarna i anslutning till kommunreformen.

Vid upprättande av flerårsplanerna
för det statliga vägbyggandet beaktas
bl. a. behovet av goda vägförbindelser
till kommunblockens centralorter.

Dessa planer revideras författningsenligt
vart tredje år och därvid underkastas
samtliga inom en region föreliggande
vägbehov en samtidig och inbördes
angelägenhetsprövning. Vid arbetet
på flerårsplanerna medverkar bl. a.
vägnämnder, länsvägnämnder och länsstyrelser.
Detta bör utgöra en säkerhet
för att vägbehoven inom en region blir
allsidigt belysta och prövade. Jag utgår
från att man vid den lokala prioriteringen
beaktar även de behov som här
avses.

Vidare anförde:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Lundkvist för att jag har fått ett svar,
men tyvärr måste jag ge uttryck åt en
stor besvikelse över svarets innehåll.
Statsrådet åberopar länsmyndigheternas
medverkan vid vägplanernas upprättande,
och jag är klart medveten om att
länsvägnämnder och länsstyrelser ägnar
denna fråga mycket stor uppmärksamhet
och ger den en allsidig belysning
när flerårsplaner upprättas och när
dessa sedan revideras. Men vad hjälper
det, om inte statsrådet medverkar till
att det anvisas medel till att bygga
dessa angelägna vägprojekt? Därför är
det inte länsmyndigheterna utan landets
kommunikationsminister som har
det främsta ansvaret.

Av årets statsverksproposition framgår
att anslagen till riksvägar ökar, medan
anslagen till byggande av länsvägar
minskar. År 1968 var anslaget till
länsvägarna 185,4 miljoner kronor, 1969
var det 153,3 och 1970 blir det 147 miljoner.

Orsaken till att jag tar upp detta problem
är helt enkelt att i de pågående
diskussionerna om kommunsamman -

Måndagen den 12 maj 1969 Nr 23

Svar på interpellation ang. en för kommunreformen nödvändig upprustning av vägarna -

slagningar kommer frågan om ett tillfredsställande
vägnät mellan korpmunblockens
olika delar och centralorter
ofta med i bilden. Jag hör själv hemma
i ett kommunblock där vägfrågan är
mycket aktuell. Det är helt naturligt
att ta upp denna diskussion därför att
vägnätets beskaffenhet är av avgörande
betydelse för en blivande kommuns
möjligheter att fungera på ett tillfredsställande
sätt.

När kommunblocksfrågan behandlades
i riksdagen år 1962 fanns bl. a. näringslivets
utveckling och möjligheter
med som ett starkt påtalat motiv för
kommunblocksbildningen. Konstitutionsutskottet
sade bl. a. i sitt utlåtande
nr 1 år 1962 att en samordning av den
kommunala verksamheten inom en
grupp kommuner som bildar en näringsgeografiskt
sammanhängande region
och sammanhålles av en naturlig
intressegemenskap omkring en centralort
måste vara ägnad att gynnsamt påverka
förvaltningens effektivitet, vare
sig samarbetet ger upphov till ny kommunbildning
eller ej. Därför tillstyrkte
utskottet — vilket sedan också blev
riksdagens beslut — att regionernakommunblocken
bygges upp kring centralorter
och omfattar de områden som
kommersiellt, ekonomiskt och kommunikationsmässigt
hör samman med dessa
centra.

.lag föreställer mig att i botten på
detta resonemang låg den uppfattningen
att det skulle finnas ett kommunikationssystem
som kan fungera på ett tillfredsställande
sätt.

I december 1964 aktualiserade jag
ungefär samma frågeställning som i
den interpellation som jag fått svar på
i dag. I sitt svar meddelade dåvarande
kommunikationsministern Skoglund att
under arbetet med upprättandet av nya
flerårsplaner för den ordinarie statliga
vägbyggnadsverksamheten under perioden
1964—1968 hade bl. a. behovet av
vägar till kommunblockens centralorter

beaktats. Han hänvisade också till den
revision av flerårsplanerna som författningsenligt
skulle äga rum år 1966.

Men hur mycket har hänt på det här
området? Är verkligen kommunikationssystemet
tillfredsställande ordnat i
kommunblocken? Jag vågar säga att så
inte är fallet. I regel är det de svagast
utvecklade blocken — där näringslivet
behöver ett ordentligt stöd — som har
de sämsta kommunikationerna. Det är
därför angeläget att en ordentlig upprustning
av vägnätet verkligen åstadkommes.
Jag hoppas att kommunikationsministern
verkligen gör ansträngningar
för att ge kommunblocken och
de blivande kommunerna de vägar som
behövs för att kommunikationerna skall
fungera.

Nu får vi ganska snart åter tillfälle
att behandla kommunblocksfrågan, eftersom
kommunikationsministern anser
det angeläget att på nytt ta upp frågan
om att i stället för en frivillig sammanslagning
genomföra en lagstiftning.
Jag finner det märkligt att kommunikationsministern
i detta sammanhang
inte har haft något att säga om upprustningen
av vägarna inom de blivande
kommunerna. Vägarna utgör ju dock
en grundförutsättning för att näringslivet
inom en kommun skall fungera och
utvecklas. Ett av de vägande skälen
för kommunblocksbildningen var också
att skapa bättre underlag för näringslivet
och dess utveckling.

Det förvånar mig alltså att kommunikationsministern
i sitt interpellationssvar
i dag inte haft något att säga om
vad han avser att göra i detta avseende.
Jag upprepar därför min fråga, om
statsrådet för sin del är beredd att medverka
till en särskild upprustning av
vägarna i anslutning till kommunreformen.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag förstår att herr Gus -

Nr 23

Måndagen den 12 maj 1969

Svar på interpellation ang. en för kommunreformen nödvändig upprustning av

vägarna

tavsson i Alvesta menar att vi på något
sätt skulle anvisa särskilda medel för
att upprusta vad man kan kalla vägar
av speciellt intresse för att åstadkomma
bättre kommunikationer inom kommunblocken.
Man har diskuterat möjligheterna
att speciellt prioritera den typen
av vägar, men när man gjorde en inventering
av hur man i så fall skulle gå
till väga fann man, att det var mycket
svårt att bryta ut och specialbedöma sådana
vägar i förhållande till alla andra
önskvärda vägupprustningar. Man fann
det vara riktigast att bedöma hela vägnätet
i förhållande till de resurser som
man hade att satsa på vägarna. Det är
svårt att skilja ut ett bestämt antal vägar
och benämna dem kommunblocksvägar.
Lika väl som det kan röra sig om länsvägar
som förbinder en delkommun
med exempelvis centralorten, kan det
vara fråga om riksvägar som förbinder
delkommunen med centralorten. Det
kan alltså alltid diskuteras på vilka vägar
man skall satsa för att i första hand
gynna de bättre kommunikationer som
herr Gustavsson främst är ute efter,
nämligen kommunikationerna inom
kommunblocken.

I samband med de prioriteringar som
görs och som skall göras på nytt igen
under detta år i de planer som man arbetar
med har påpekats angelägenheten
att ta hänsyn till de frågor som herr
Gustavsson har berört. På samma sätt
kommer ett sådant påpekande också att
ligga med i direktiven för den vägplanering
som man skall göra för nästa treårsperiod.

Jag förstår att herr Gustavsson med
sitt inlägg avsåg att säga att man kanske
först borde sörja för att vi hade
alla vägar i det skick vi önskar innan
man aktualiserade ett genomförande av
exempelvis kommunindelningsreformen.
Jag tror att man på den punkten
får säga att när vi diskuterar samhällsplanering
över huvud taget kan vi nog
mycket sällan inta den positionen, att

vi skall vänta med angelägna reformer
tills vi i alla avseenden är färdiga med
i och för sig önskvärd standard på skilda
områden. Om vi skulle vänta med
angelägna reformer, skulle vi i hög grad
medverka till att fördröja den allmänna
förbättring av förhållandena i samhället
som vi ständigt måste söka främja.
Vi kan inte avstå från att vidta sådana
åtgärder som skall underbygga våra
möjligheter att bättre utnyttja gemensamma
resurser därför att vi inte i alla
avseenden är tillfredsställda med den
standard som vi har på vissa avsnitt
inom samhället.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag uttrycker min förvåning
över att kommunikationsministern
inte har tagit upp vägarna i detta
sammanhang, när han anser det så angeläget
att nu framlägga förslag till
lagstiftning i fråga om kommunsammanslagningen.
Kommunikationsministern
anför ju där att kommunindelningsreformen
har gått för långsamt
och att detta är motivet för förslaget
om lagstiftning. Jag tror man kan säga
att kommunalmännens arbete för kommunsammanslagningen
inte har gått
långsammare än kommunikationsministerns
arbete för att rusta upp vägarna.
Jag tycker det borde vara en samordning
på den punkten.

Beträffande anvisandet av särskilda
medel så kan vi i statsverkspropositionen
se hur medelstilldelningen just till
länsvägarna har minskat under senare
år. Jag är medveten om att det kan vara
svårt att bryta ut vissa vägar, men
att bara säga till vägmyndigheterna på
länsplanet att de skall prioritera när
de har många angelägna projekt — det
är många kommuner som behöver ifrågavarande
vägar — räcker inte, ty det
är pengar som måste till. I många av
våra kommunblock finns det kommuner
som får en helt ny centralort, men
där finns ingen väg att räkna med,

Måndagen den 12 maj 1969 Nr 23

för kommunreformen nödvändig upprustning av

Svar på interpellation ang. en

vägarna

d. v. s. med en standard som svarar mot
dagens krav, utan det är alltjämt den
gamla kostigstypen. Jag tror att kommunikationsministern
har åkt dessa vägar
och känner väl till dem.

I flera andra kommunblock, bl. a. det
som jag hör hemma i, är man positivt
inställd till att gå samman under detta
år. Men så kommer vägfrågan in i
bilden, och då uppstår tveksamhet. Hela
sammanläggningsfrågan hänger just på
de dåliga kommunikationerna. Om problemen
skall kunna lösas måste vi alltså
ha mera pengar till upprustning av länsvägarna.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Man kan naturligtvis
stå här och tala allmänt om att vi måste
få fram mera pengar till en upprustning
av vägarna. Jag vill emellertid
erinra om att vi hade en vägdebatt här
i riksdagen för inte så länge sedan,
och sedan man i den debatten hade hållit
sina stora tal och förklarat hur mycket
pengar som behövdes, så visade det
sig när vi sedan voterade om anslaget
att centerpartiets bud skilde sig från
regeringens med bara 6,3 miljoner kronor
— i en tvåmiljardersbudget! Det utrymme
för de stora förbättringar som
herr Gustavsson i Alvesta här talar om
torde därför inte finnas.

Då kanske hem Gustavsson menar att
vi skall lägga mindre av upprustningen
på riksvägarna än vi gör i dag och
upprusta mera på länsvägarna. Det är
en svår avvägningsfråga, och där har vi
fått välja att lägga de begränsade medel
som herr Gustavsson och jag i detta
hus anslår på de objekt som har bedömts
vara de ur allmänna, trafikekonomiska,
näringspolitiska och andra
synpunkter mest angelägna. Någon annan
turordning är det väl mycket svårt
att komma fram till. Så länge vi båda
tycks acceptera den ordningen kan vi
tyvärr inte göra den trollkonsten att er -

bjuda bättre vägar på en gång i varje
kommunblock. Men vi skall naturligtvis
hela tiden ha uppmärksamheten fästad
på att när vi prioriterar på länsplanet
skall vi också i mesta möjliga mån försöka
tillgodose de mest vitala vägintressen
som anmäler sig i samband med
kommunsammanläggningsfrågorna.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Eftersom det är sju år
sedan vi diskuterade kommunindelningsreformen
vågar jag säga, att om
centerns krav på ökade väganslag hade
bifallits, så hade ett betydligt större antal
mil av våra vägar blivit upprustade
under de här åren.

De drygt 6 miljoner kronor som centern
begärt i ökade väganslag i år överensstämde
också med de krav vägverket
ställde.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag kan inte åta mig
att här göra en summering av de anspråk
centerpartiet tidigare rest på ett
ökat vägbyggande. Jag får tala om den
situation vi hade i fjol och har i dag.
Men fortfarande kvarstår det faktum
att när man skall sätta sig ned och ta
definitiv ställning till var vi skall ta
pengarna och hur mycket pengar vi
skall ställa till förfogande, så är utrymmet
mera begränsat även i centerpartiets
budgetförslag än vad som kommer
till uttryck i det tal om ökat vägbyggande
som så ofta förs från centerpartiets
sida.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till lagutskott de å bordet vilande
motionerna nr 1208 och 1209.

Nr 23

Måndagen den 12 maj 1969

§ 4

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 22 och
23, statsutskottets utlåtanden och memorial
nr 51, 60, 83—87, 91, 92 och 98,
bevillningsutskottets betänkande nr 33,
första lagutskottets utlåtanden nr 32
och 33, andra lagutskottets utlåtanden
och memorial nr 38, 47, 49, 51 och 54,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 32,
38 och 39, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 16, 21 och 22 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 42 och
43.

§ 5

På hemställan av herr förste vice
talmannen beslöt kammaren, att bland
två gånger bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista skulle
uppföras dels statsutskottets utlåtande
nr 51 närmast efter andra lagutskottets
utlåtande nr 38, dels bevillningsutskottets
betänkande nr 33 närmast efter
första lagutskottets utlåtande nr 32, dels
jordbruksutskottets utlåtande nr 16 närmast
efter tredje lagutskottets utlåtande
nr 32.

§ 6

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:
nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående forskarutbildning
och forskarkarriär m. m. jämte motioner,
såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till statsutskottet,

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1969/70 till byggnadsarbeten samt
inredning och utrustning av lokaler vid
universitet, högskolor in. m.,

nr 95, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående professur i historia,
särskilt stads- och kommunhistoria,
vid universitetet i Stockholm,
nr 96, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda fram -

ställningar rörande farleder m. m. i
Hjälmaren och Kungl. Maj:ts proposition
angående ny organisation av sjöfartsverket,
m. m., sistnämnda proposition
i vad den hänvisats till statsutskottet,
jämte motioner,

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anledning av ändrad
fördelning av ärendena mellan statsdepartementen,

nr 99, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående statlig garanti för
Aktiebolaget ASEA-ATOM:s förpliktelser
in. in.,

nr 100, i anledning av motioner om
anslag ur Norrlandsfonden till samerna,
nr 101, i anledning av motion om
undersökning angående förekomsten av
naturgas och olja på östgötaslätten, och
nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till Täckning
av merkostnader för löner och
pensioner in. m. för budgetåret 1969/70;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ny organisation
av sjöfartsverket, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, och
nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående forskarutbildning
och forskarkarriär m. m., såvitt avser
ändring i studiemedelsförordningen;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ny organisation
av sjöfartsverket, m. m. jämte motioner,
såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till jordbruksutskottet, och
nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående forskarutbildning
och forskarkarriär in. in. såvitt avser
vissa kostnader för doktorandstipendier
vid jordbrukets högskolor.

§ 7

Anmäldes och godkändes följande för -

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Nr 23

slag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av ett
statligt aktiebolag för konsultverksamhet
på rationaliseringsområdet jämte
motion;

nr 188, i anledning av vissa av Kungl.
Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1969/70 till regional utveckling,
m. m., jämte motioner; och

nr 189, i anledning av vissa av Kungl.
Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1969/70 för arbetsmarknadsändamål
m. m. och Kungl. Maj:ts proposition
angående minimibelopp för statligt
omställningsbidrag, jämte motioner;
samt

från tredje lagutskottet:

nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om rätt

för innehavare av järnväg att påkalla
ägoutbyte.

§ 8

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får vi anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden den
12—14 maj samt den 16 maj för deltagande
i Europarådets rådgivande församlings
möte i Strasbourg.

Stockholm den 8 maj 1969

Bo Martinsson Astrid Bergegren

Ingvar Svanberg Bertil Ohlin

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.36.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 13 maj

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 5 innevarande
maj.

§ 2

Svar på interpellation ang.
erfarenheterna av den automatiska
databehandlingen inom statsförvaltningen Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Andersson i Stor -

fors har frågat mig, om erfarenheter nu
har utvunnits av de två maskinsystemen
vid länsdataanläggningarna för folkbokföring
och uppbörd så att en enhetlig
maskintyp kan anskaffas. Han har vidare
frågat mig dels om de gjorda försöken
med datamaskinerna har slagit väl
ut, dels om hur mycket »dataexperimenten»
vid länsstyrelserna har kostat och
kommer att kosta i framtiden.

I fråga om erfarenheterna av de två
maskinsystemen — IBM 360 modell 30
och DATASAAB D 21 — vill jag hänvisa
till proposition 1969:81 om organisationen
av länsstyrelsernas datamaskinanläggningar.
I propositionen föreslås

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Svar på interpellation ang. erfarenheterna av den automatiska databehandlingen
inom statsförvaltningen

på grundval av vunna erfarenheter att
man i början av nästa år skall övergå
till ett enhetligt maskinsystem bestående
av DATASAAB-anläggningar.

Användningen av datamaskiner inom
folkbokförings- och uppbördsverksamheten
har slagit väl ut, bortsett från
vissa störningar i samband med omläggningen
till ADB. Omläggningen var i huvudsak
genomförd vid årsskiftet 1967—
1968. I samband med övergången till
ADB har relativt stora organisatoriska
ändringar gjorts inom folkbokföringsoch
uppbördsväsendet. Vid länsstyrelserna
har de tidigare folkbokföringsdetaljerna
upphört och särskilda datakontor
inrättats. Postens skatteavdelningar
har lagts ned och deras kvarvarande
arbetsuppgifter har förts över till länsstyrelsernas
uppbördssektioner och datakontor.
Ett antal lokala skattemyndigheter
har slagits samman till större enheter.
På riksnivån har centrala folkbokförings-
och uppbördsnämnden
övertagit bl. a. de arbetsuppgifter som
tidigare åvilade riksbyrån för folkbokföring
och centrala uppbördsnämnden.
Omläggningarna har lett till ökad effektivitet
inom folkbokförings- och uppbördsverksamheten.

I den utredning som låg till grund för
införandet av ADB inom folkbokföringsocli
uppbördsväsendet beräknades att
statens kostnader skulle minska med
5,1 miljoner kronor om året genom omläggningen.
Därvid förutsattes att ett
enhetligt maskinsystem skulle användas.
I proposition 1963:32 om införande
av ADB inom folkbokförings- och
uppbördsväsendet underströk jag svårigheterna
att med någon större grad av
säkerhet bedöma kostnadsbesparingarna
vid den föreslagna reformen.

Mot bakgrunden av att det endast har
gått drygt ett år sedan övergången till
ADB slutfördes är det ännu för tidigt att
göra en kalkyl över hur de totala kostnaderna
för folkbokföringen och uppbördsväsendet
har påverkats. Som jag

har framhållit i proposition 1969:81
har dock det blandade maskinsystemet
medfört vissa kostnader utöver de av
utredningen beräknade. Övergången till
det enhetliga DATASAAB-systemet och
minskningen av antalet maskiner beräknas
inte medföra några större omläggningskostnader
för statens del. Driftskostnaderna
beräknas minska med cirka
4,5 miljoner kronor om året.

Vidare anförde:

Herr ANDERSSON i Storfors (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret på min interpellation.
Ett mera utförligt besked än
det jag nu har fått kan man väl inte begära,
eftersom jag har fått ett personligt
svar av finansministern och dessutom
en proposition i ärendet föreligger.

Finansministern bar givit klart besked
i alla de frågor jag ställt, och det
finns därför ingen anledning för mig
att göra några ytterligare kommentarer,
utan jag tackar som sagt för svaret.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag tillåter mig att något
litet lägga mig i detta meningsutbyte.
Det ligger nära till hands att jag gör
det, eftersom vi i en interpellationsdebatt
i går diskuterade just ADB-systemet,
som har införts vid kronofogdemyndigheten
i Stockholm.

När finansministern no säger att uppbördsväsendet
har fungerat väl med detta
ADB-system finns det anledning
framhålla att när det gäller indrivningsväsendet
har det inte slagit väl ut.
Tvärtom är förhållandena vid kronofogdemyndigheten
i Stockholm närmast
kaotiska. Den saken slog vi som sagt
fast i går.

Jag vädjade i går till kommunikationsministern
att han skulle bidra till
att exekutionsväsendet i landet i dess
helhet skulle förskonas från införandet
av databehandling. Jag vill vädja även

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Svar på interpellation ang. vårdbidrag till
veckoslut

till finansministern, som har inflytande
härvidlag, att vi skall förskonas från
detta.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. vårdbidrag

till särskoleelev vid vistelse i eget
hem under veckoslut

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har frågat, om jag vill medverka
till sådan ändring av gällande bestämmelser
för utbekommande av vårdbidrag
under terminstid för barn som vistas
vid elevhem för psykiskt utvecklingsstörda,
att bidraget utgår även för
vistelse i eget hem under veckoslut.

Frågan om vårdbidrag till anstaltsvårdade
barn för tid då de vistas i hemmet
har varit föremål för prövning senast
i samband med riksdagens behandling
av proposition 1966: 59.

Pensionsförsäkringskommittén, vars
förslag låg till grund för propositionen,
hade funnit att vårdbidrag för sådana
barn borde utgå för tid då de vistas
i hemmet, om vistelsen inte avser en
alltför kort tidsperiod och föräldrarna
alltså kan antas ha särskilda av invaliditeten
förorsakade kostnader för barnet.
Kommitténs förslag gick ut på att
vårdbidrag skulle utgå då barnet under
hel kalendermånad vistas i hemmet.

I särskilda motioner i anslutning till
propositionen yrkades att reglerna skulle
utformas så, att vårdbidrag skulle
kunna utgå om barnet vistas i hemmet
under minst 14 dagar i följd.

Andra lagutskottet, som framhöll att
av medicinalstyrelsens remissyttrande
framgick att vårdhemsbarn i regel inte

Nr 23

särskoleelev vid vistelse i eget hem under

torde vistas i sina föräldrahem så långa
perioder som en månad, anslöt sig till
motionärernas förslag. Utskottet förordade
att reglerna skulle utformas så, att
en vårdtid i hemmet om minst 14 dagar
i en följd berättigar till vårdbidrag.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets
hemställan. Kungl. Maj :t har
sedermera meddelat bestämmelser som
överensstämmer med vad riksdagen sålunda
uttalat.

Det rör sig här om en avvägningsfråga
där flera olika synpunkter får anläggas.
De nuvarande bestämmelserna har,
som framgår av vad jag anfört, tillkommit
efter ingående överväganden och
på grundval av vad riksdagen uttalat.

Vidare anförde:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Aspling för svaret på min
interpellation. Såsom framgår av interpellationen
och av det svar jag fått gällde
min fråga vårdbidraget för de barn
som vistas vid elevhem för psykiskt utvecklingsstörda,
alltså för barn som går
i särskola. Statsrådet uppehåller sig
emellertid i sitt svar genomgående vid
frågan om vårdbidrag till anstaltsvårdade
barn för den tid de vistas i sitt
hem.

Det är riktigt, såsom herr statsrådet
påpekar, att pensionsförsäkringskommittén
i första hand diskuterade denna
fråga och även att dess förslag låg till
grund för riksdagens beslut 1966. Sedan
dess har emellertid kommit in ett nytt
begrepp på detta område, nämligen
i samband med antagandet av den nya
omsorgslagen 1967, vilken trädde i kraft
den 1 juli 1968.

I den proposition där omsorgslagen
framlades anförde statsrådet bl. a. följande:
»Det är självfallet i princip önskvärt
att eleverna reser hem över veckosluten
i så stor utsträckning som möjligt.
Det bör därför vid behov finnas

28 Nr 23 Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Svar på interpellation ang. vårdbidrag till särskoleelev vid vistelse i eget hem under
veckoslut

femdagarshem eller femdagarsplatser
i fråga om vilka det förutsätts att eleven
under veckosluten bor utanför elevhemmet,
om inte något särskilt hinder möter.
» Det är just den saken som jag
tagit upp i min interpellation.

När landstingen nu försöker följa upp
omsorgslagens intentioner innebär det
bl. a. att man när man bygger ut särskoleverksamheten
också bygger skolhem.
Jag har erfarenhet härav från min
hemtrakt, där landstinget den 1 januari
i år tog i bruk ett nytt elevhem med
drygt 60 platser. Cirka 90 procent av
dem som bor där åker regelbundet hem
varje vecka — de är alltså i sina hem
från fredag kväll till söndag kväll,
d. v. s. under två dagar. Det är just den
gruppen jag har interpellerat om. Jag
anser att här möter man en ny situation,
och därför har jag ifrågasatt om det
inte vore lämpligt att genomföra en ändring.
Barnen är som sagt hemma två av
veckans sju dagar, och då vore det enligt
min mening riktigt att av vårdbidraget
under skoltiden 2/7 utgick till
föräldrarna.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Beslutet om fria hemresor
för den grupp barn och ungdomar
det gäller innebär utan tvivel i sig en
väsentlig förbättring.

Vad gäller vårdbidrag vid tillfällig
vistelse i hemmet vill jag än en gång
påpeka att de nuvarande bestämmelserna,
som alltså medger att vårdbidrag utgår
om barnet är hemma i 14 dagar, har
tillkommit efter frågans behandling
i pensionsförsäkringskommittén, vilken
för övrigt föreslog att tiden skulle sättas
till en månad. Herr Gustavsson i Alvesta
säger att det inte är fråga om den
saken utan att ett nytt begrepp har tillkommit
genom omsorgslagen, som trädde
i kraft 1968. Det föreligger alltså en
ny situation, menar herr Gustavsson

i Alvesta. Men i princip är det ju fråga
om detsamma — det är fråga om barn
som är på anstalt men som vid skilda
tillfällen vistas i sitt hem. Härvidlag
har alltså riksdagen tagit ställning.

Låt mig emellertid tillägga, herr talman,
att jag tror att det ur alla synpunkter
är värdefullast att i första hand
förbättra vården av de grupper det här
gäller. Detta har vi ju varit inriktade
på då det gällt reformerna på detta område.
Årets riksdag har som bekant höjt
anslagen till anordnande av institutioner
för psykiskt utvecklingsstörda från
6 miljoner till 10 miljoner och bidraget
till drift av särskolor från 20 miljoner
till 35 miljoner. Det är på dessa områden
som det i dag sker väsentliga saker,
som utan tvivel är av stor betydelse för
dessa barn.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Vi måste hålla isär begreppen.
Å ena sidan har vi den kategori
som ständigt vistas på vårdhemmen,
och det var i första hand den gruppen
som diskuterades i pensionsförsäkringskommittén,
varvid tiden sattes till
en månad, medan riksdagen sedermera
bestämde att det skulle vara 14 dagar.
Men den grupp jag interpellerat om är
den som går i särskola och som reser
hem vid varje veckoslut. Föräldrarna
till de barn som reser dagligen får i regel
helt vårdnadsbidrag under skoltiden,
medan föräldrarna till de barn som
vistas på skolhemmet under fem dagar
inte får någonting.

Vid ett studium av förarbetena och
av propositionen som låg till grund för
riksdagens beslut 1967 finner man, herr
socialminister, att det är en väsentlig
skillnad i förhållande till tidigare lag.
Begreppet femdagarshem infördes, och
socialministern har rekommenderat att
landstingen skall tillämpa det systemet.

Härmed var överläggningen slutad.

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Nr 23

§ 4

Svar på interpellation ang. forskningen
om massmedias påverkan på människors
beteenden och handlingsmönster

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade:

Herr talman! Herr Westberg i Ljusdal
har frågat mig, om de pågående utredningarna
angående massmedias påverkan
på människors beteenden och handlingsmönster
redovisat några resultat av
sina undersökningar, vidare om den undersökning
av barns upplevelser av
våld i TV som planerades av Sveriges
Radios publikundersökningssektion har
igångsatts och slutligen om filminstitutets
symposium i maj förra året ledde
till nya forskningsinitiativ rörande filmens
långsiktiga verkningar.

Frågorna anknyter till mitt svar den
23 april förra året på en interpellation
av herr Westberg.

Filmcensurutredningen väntas avsluta
sitt arbete inom den närmaste tiden.
Reklamutredningen kommer enligt vad
jag inhämtat att redovisa resultatet av
sina undersökningar om massmediapåverkan
först i samband med avgivandet
av huvudbetänkandet, vilket beräknas
ske nästa år.

Sveriges Radios publikundersökningssektion
har genomfört den planerade
undersökningen av barns upplevelser
av våld i TV. En sammanställning
av undersökningsresultatet har publicerats.

Vad slutligen beträffar filminstitutets
symposium i maj förra året har detta
lett till att en mindre arbetsgrupp bildats
som skall syssla med vissa metodproblem
i samband med forskning rörande
filmens verkningar på lång sikt.
Berörda universitetsinstitutioner har
delgetts vad som diskuterades vid symposiet,
och intresserade forskare har
inbjudits att lägga fram forskningsprojekt
för filminstitutets filmforskningsgrupp.

Vidare anförde:

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka utbildningsministern
för svaret på min
interpellation. Visserligen innehåller
detta svar inte mycket nytt frånsett
uppgiften om att Sveriges Radios publikundersökningssektion
har genomfört
den planerade undersökningen av
hur barn upplever våld i TV. Denna
undersökning är nog så intressant, men
den omfattar ett alltför litet material och
är därtill ofullständig. Man säger själv
i redogörelsen för undersökningen, att
orsak och verkan i detta sammanhang
är invävda i varandra i ett särdeles
komplicerat samspel, som för att kunna
klarläggas kräver forskningsinsatser av
sådan omfattning att Sveriges Radio inte
ensamt kan svara för att problematiken
genomlyses. Man säger också att resultaten
inte bör generaliseras till att
gälla alla barn i åldern fem—sex år,
utan får betraktas som en plattform för
vidare studier. Jag finner det värdefullt
att just detta sägs. Det hindrar
dock inte att resultatet av undersökningen
är av stort intresse. Jag ber att
senare få återkomma till detta.

I övrigt tycks det ha hänt mycket litet
under året. Det symposium, som anordnades
av filminstitutet i maj förra
året och som vi väntade så mycket av,
ledde endast till att en mindre arbetsgrupp
bildades, som skall syssla med
vissa metodproblem i samband med
forskning rörande filmens verkningar
på lång sikt, säkerligen en viktig men
dock en begränsad uppgift. Vi får också
reda på att intresserade forskare inbjudits
att lägga fram forskningsprojekt.
Huruvida riksbankens jubileumsfonds
anslag till utarbetande av ett program
för masskommunikationsforskning givit
något resultat får vi däremot inte veta
något om. Det vore värdefullt, om utbildningsministern
ville säga något även
om den saken.

Tyvärr måste jag än en gång konstatera,
att vår forskning på detta enligt

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Svar på interpellation ang. forskningen om massmedias påverkan på människors
beteenden och handlingsmönster

min mening mycket viktiga område är
tämligen begränsad och synnerligen
ofullständig. Här krävs väsentligt ökade
insatser.

Det för mig mest angelägna är att få
klarlagt — så långt detta nu låter sig
göra — i vilken utsträckning massmedia,
och då särskilt film och TV, påverkar
människors beteenden och handlingsmönster.
För närvarande förs vitt
skilda meningar till torgs, och faktaunderlaget
för olika påståenden är inte
vad det borde och kunde vara. Den debatt
som pågår i frågan visar tydligt
att det är en ganska allmän uppfattning,
att massmedia har stora möjligheter att
påverka människors inställning och
handlingsmönster. Många som arbetar
bland barn och ungdom anser t. ex. att
TV har ett synnerligen stort inflytande.
För egen del kan jag inte glömma ett
brev, som jag fick för ganska länge sedan
och som återgavs i en remissdebatt
häromåret. I det brevet skrev en
mor bl. a. följande:

»Hur kan vi samtidigt som vi vill
satsa allt i fråga om barnens utbildning
låta nedbrytande krafter omintetgöra
all moralisk fostran? Det gäller i hög
grad både i Sverige tillåtna filmer och
ännu mera TV. Vad har vi enkla människor
att sätta emot dessa suggestiva
massmedia? Hur långt får Sveriges Radio/T
V tillåtas gå i fråga om avskyvärda
sex-scener i sammanhang där man
i förväg minst kan ana det?» — Jag ber
att få understryka att det inte är jag
som ställer denna fråga till utbildningsministern.
— »Vi köper TV-apparater
i någon mån för att barnen skall hållas
hemma. Och vad ger vi dem? Kanske
kunskap — kanske en snedvriden inställning
till livet?» Hon slutade brevet
på följande sätt: »Undertecknad är ej
ombedd att föra någons talan men vet
likväl att många bekymrade — för att
inte säga förtvivlade — föräldrar vädjar
till vårt folks ledande män och kvin -

nor. Tänk på våra barn, som vi vill
fostra till riktiga människor, och tänk
på vårt folks framtid!»

Så långt brevet, som visar en bedömning
av massmedias påverkan.

Andra menar att det inte har så stor
betydelse vad som bjuds i radio, TV och
andra massmedia. Meningarna är också
delade i fråga om hur olika åldersgrupper
påverkas av film och hur påverkan
från film skiljer sig från påverkan av
liknande slag från andra massmedia..
I en rapport från Europarådets kommitté
angående filmens inflytande på
ungdomsbrottsligheten, publicerad i
fjol, påpekas att resultaten av undersökningar
i många länder antyder att
massmedia Verkligen har inflytande på
barns och ungdomars värderingar och
att man inte kan utgå från att detta inflytande
är vad vi skulle kalla gott.

Visserligen tycks massmedia snarare
stärka existerande värderingar, säger
man, än förändra dem som redan finns.
Men där starka värderingar inte finns i
förväg kan massmedias inflytande vara
avgörande.

Ett annat resultat av denna och andra
undersökningar är att det alltid är de
svagaste som blir värst utsatta; de barn
vilkas familjer har minst att erbjuda i
fråga om kulturell stimulans tar mest intryck
av massmedia, inte minst av deras
sämsta sidor. Inte alla föräldrar uppmuntrar
sina barn att läsa böcker eller
läser ens själva särskilt mycket, inte alla
föräldrar talar med sina barn om vad
de ser i programmen, inte alla föräldrar
kan stänga av TV och hitta på någon
annan sysselsättning som barnen blir
lika intresserade av. Just barnen i sådana
familjer är mest utsatta för vad TV
behagar bjuda.

Vidare visar många studier otvetydigt
att barn som redan är i farozonen psykologiskt
sett, barn som tenderar till
psykoser eller neuroser eller är utsatta
för dåliga sociala inflytanden kan få

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Nr 23

Svar på interpellation ang. forskningen

beteenden och handlingsmönster

dessa tendenser förstärkta av våldsinslag
i TV-program. Om alltså socialt och
psykologiskt oskadade barn inte, såvitt
man nu kan bedöma, tar någon skada
av programmen, så är det ju inte ett skäl
att utsätta de minst motståndskraftiga
för sådant som kan bli en ytterligare påfrestning
för dem.

Från de mest oväntade håll förnekar
man dock den attityd- och normpåverkan
genom t. ex. TV som man tror så
bergfast på i positiva sammanhang. Man
kräver vetenskapliga bevis för TV:s påverkan,
vilket man inte kräver för sina
egna påståenden att den inte påverkar
människors beteenden. Andra anser att
problemet med gränsdragningen mellan
skadligt och oskadligt är så stort att det
i yttrandefrihetens namn är bäst att
släppa igenom allting. Ovissheten och
osäkerheten på detta område skulle säkerligen
inte vara så stora, om vi fått
fram en större och mer ambitiös forskning.

Det finns redan resultat som visar att
film kan förändra attityder — jag har
nämnt några sådana. Den av utbildningsministern
omnämnda publikundersökningen
visar också att så är fallet.
Man säger där att det verkar som om
den film det gällde orsakat vissa långtidseffekter
i fråga om aggressivitet och
att de högexponerade barnen, d. v. s. de
som sett flera avsnitt, påverkades mer
än de lågexponerade.

Filminstitutets filmforskningsgrupp
har också, som jag anförde redan förra
året, ansett sig kunna konstatera att
massmedias effekter på attityder och
värderingar är mer omsorgsfullt belagda
i forskningslitteraturen än mer iögonenfallande
effekter, som tillskrivits
filmpåverkan i form av skräckreaktioner,
våldsuttryck och brottsförövanden.
Och ändå vet vi att påverkan förefaller
vara mycket stor även i det senare fallet.
Ett belysande exempel fann jag i
några uppsatser, där några barn hade

om massmedias påverkan på människors

skrivit över ämnet »När jag blir stor».
De beskrev där hur de skulle skjuta och
döda och sedan resa hem och titta på
»dödning» i TV.

Att döma av undersökningar utförda
med betryggande statistisk analys kan
en film otvivelaktigt medföra förskjutningar
i individernas attityder och värderingar.
Flera filmer med likartad tendens
ger tillsammans större effekt än
enstaka filmer. Och det råder redan nu
enighet om att det är de socialt och kulturellt
svagast rustade som konsumerar
mest våldsfilmer och påverkas mest i
sina attityder.

Det är alltså enligt min mening tämligen
väl dokumenterat, att massmedia
och då främst filmen och därmed även
TV — vi kan tillägga i särskilt hög grad
TV — påverkar attityder och värderingar
och att det därför redan nu borde
vara självklart att ta hänsyn härtill
vid programutformningen. Men tyvärr
tycks det inte vara en allmän mening.
Inte minst av den anledningen måste
forskning som klarlägger hur det i verkligheten
förhåller sig komma till stånd,
och detta utan någon tidsutdräkt. Enligt
mångas mening skulle t. ex. en ordentlig
satsning på god barn-TV vara en
viktig kulturpolitisk reform, och man
kan med Gunilla Ambjörnsson fråga,
varför t. ex. barn- och ungdomsavdelningen
på TV har lägre anslag än någon
annan avdelning. Enligt Kerstin
Elmhorn är en del av förklaringen till
att det görs så litet på det här området
den, att så få människor i själva verket
tror på TV:s roll som attityd- och normbildare.
»Man repeterar visserligen frasen
som papegojor», säger hon, »därför
att den låter professionell och passar i
vissa sammanhang. Men man saknar
djupare förmåga och vilja att inse den
verkliga innebörden av filmens och
TV:s normbildande betydelse.»

Det kan kanske sägas att Kerstin Elmhorn
är alltför pessimistisk i sin bedöm -

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Svar på interpellation ang. forskningen

beteenden och handlingsmönster

ning. Men kvar står behovet av forskning
på området som kan skapa klarhet
och utgöra underlag för någorlunda säkra
slutsatser, slutsatser som inte kan
negligeras.

UNESCO-rapporten från 1964 om
TV:s inflytande på barn och vuxna understryker
också att det finns vissa
forskningsområden där det är alltför
litet gjort, trots det stora antal arbeten
som finns och som utbildningsministern
nämnde i sitt svar. Det behövs undersökningar,
inte om TV:s effekt i största
allmänhet på alla barn, utan om vissa
programtypers effekt på vissa typer av
barn, och dessutom om hur dessa effekter
kumulerar under årens lopp. Eftersom
programutbudet varierar något
från land till land och barnens sociala
miljöer inte heller är identiska ens inom
olika industrialiserade länder måste här
varje land i någon mån utföra sin egen
forskning och kan inte lita på vad som
gjorts utomlands. Studier av denna typ
har såvitt känt är knappast gjorts alls.
Det är dessutom viktigt att ha någon
kunskap om dessa frågor, innan vi tar
ställning till frågan om internationella
sändarsatelliter som täcker även Sverige.

Ett resultat som visar att påverkan på
attityder och beteenden är relativt stor
måste samtidigt innebära ökat ansvar för
dem som bestämmer över film och TV.
Televisionen är särskilt viktig därför att
den når ut till de flesta svenska hem.
Den finns i vardagsrummen, och den
når tittare på alla åldersstadier, även de
allra yngsta. Den som sett barnen, även
små barn, timme efter timme sitta fastbundna
vid TV-rutan frågar sig onekligen
vad resultatet kommer att bli.

Därmed kommer jag in på en fråga
som vi också debatterade förra året,
nämligen frågan om Radio-TV:s ansvar.
Vi var då överens om, utbildningsministern
och jag, att Radio-TV skulle gå
fram med en viss försiktighet i väntan
på det forskningsresultat som vi hoppas

om massmedias påverkan på människors

skall komma och komma relativt snart.
Eller som utbildningsministern uttryckte
det: »Visst finns det skäl till försiktighet
när det gäller våld i alla tänkbara
sammanhang.» Han påpekade också att
i själva avtalet mellan Sveriges Radio
och staten, med det kvalitetskrav som
här frågor måste handhas med stor försiktighet.
Jag är för egen del angelägen
att understryka detta även nu, och jag
hoppas att också utbildningsministern
fortfarande är av samma mening.

Men sedan vill jag gärna tillägga att
ansvaret för vad barnen får se och höra
i t. ex. TV delas av föräldrarna. Ett alltför
okritiskt och alltför omfattande TVtittande
har, om man får tro den utredning
i USA som bekantgjordes här i
vintras, betydande negativa verkningar.
Det hindrar barnens normala utveckling
genom att de matas med redan färdiga
fantasibilder i en ålder, då den
egna fantasin är som livligast och då
fritt fantiserande och skapande är en
nödvändig del av utvecklingen till psykiskt
normala och harmoniska individer.
Den amerikanske forskaren slår
också fast att regelbundet TV-tittande
gör barn passiva. Han säger att de undersökningsresultat
som nåtts hittills visar
att barn i ålder upp till fyra år inte
bör se TV; från och med fem år kan
de tillåtas se på TV högst en timme
om dagen. Barnens sociala situation spelar
också en mycket stor roll.

När det gäller dessa ting kan Sveriges
Radio hjälpa föräldrarna, bland annat
genom att undvika olämpliga program
men också genom att förlägga sådana
program till tid då det inte bör komma
i fråga att barnen ser dem.

En annan viktig uppgift för radio och
TV vore att göra särskilda program där
barnens TV-tittande diskuterades, alltså
något av en föräldraskola på detta område.
Det vore också värdefullt om radio
och TV vore mera angelägna om en
utförlig konsumentupplysning, när det
gäller programmen, så att föräldrarna i

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Nr 23

Svar på interpellation ang. forskningen om massmedias påverkan på människors
beteenden och handlingsmönster

förväg vore förtrogna med kommande
program. Det skulle vara till stor hjälp
för föräldrarna vid valet av program,
som passar deras barn.

.Tåg vill sammanfatta mitt anförande
genom att framställa följande frågor till
utbildningsministern:

1. Är statsrådet tillfredsställd med omfattningen
av den forskning vi bar när
det gäller massmedias påverkan på
människors beteenden och handlingsmönster? 2.

Om så icke är fallet, är då statsrådet
beredd att nu ta initiativ till en vidgad
och mera målmedveten forskning
på detta område?

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag har tillgång till protokollet
från den ganska ingående debatt
som herr Westberg och jag hade
beträffande denna fråga i fjol. Jag skall
dock inte läsa upp fjolårets repliker
utan bara göra några korta kommentarer
i anledning av herr Westbergs anförande.

På många olika håll bedrivs försök att
forska på detta område. Att det inte är
så lätt framgår av det symposium som
ägde rum i Lund i fjol. Man hade där
ingående diskussioner som spelades in
på band och därefter skrevs ut och tillställdes
samtliga universitet och andra
aktuella institutioner dit intresserade
kunde anmäla sig för att få del av materialet.
Metodproblemen har emellertid
visat sig vara mycket svåra; det har inte
varit lätt att få fram en kontrollgrupp
som är helt isolerad från massmedia
o. s. v. Det är alltså inte så förtvivlat
lätt att bedriva forskning på detta område.
En arbetsgrupp, i vilken ingår
bland annat den av herr Westberg åberopade
Kerstin Elmhorn, sysslar för
närvarande med att försöka få fram metoder.

Det har gjorts en undersökning som

visade att barn som sett många High
Chaparral-filmer oftare väljer att lösa
en konflikt med slagsmål än barn som
bara sett några få sådana filmer. Majoriteten
av barn inom den förstnämnda
gruppen brukade gå och lägga sig direkt
efter programmets slut i motsats till
barn i den andra gruppen som fick stanna
uppe och prata en stund. Föräldrarna
till barn som ser High Chaparral regelbundet
ser själva regelbundet programmen.
De ser mer på TV än föräldrar
till barn som sällan ser High Chaparral.

Under året har det gjorts två anmälningar
till radionämnden beträffande
våldsinslag i TV-program. Jag kan inte
ha någon mening utan refererar till
lämnade upplysningar. Den ena anmälan
avsåg High Chaparral och gjordes
av socialdemokratiska studentklubben i
Göteborg. Radionämnden fann att underhållningsvärdet
var i hög grad knutet
till våldsinslagen men fann att programmet
likväl icke stred mot § 7 i avtalet
mellan staten och Sveriges Radio.
Nämnden framhöll att underhållningsprogram,
där våldet har den betydelse
som varit fallet i vissa program i serien,
inte är önskvärda i programverksamheten.

Om en annan vildavästernserie, Laredo,
ansåg radionämnden attprogrammet
inte fyllde önskvärda kvalitetskrav, men
den kunde inte finna att serien i sin
helhet stred mot ovannämnda § 7 i avtalet
mellan staten och Sveriges Radio.

Dessa frågor är alltså föremål för kontinuerlig
uppmärksamhet dels genom
dessa undersökningar, dels genom att
radionämnden får pröva dem i samband
med anmälningar. Det är de instrument
vi har. Såvitt jag har kunnat
finna har Sveriges Radio iakttagit försiktighet
när det gäller program med
våldsinslag, en försiktighet som är oerhört
starkt markerad i jämförelse med
vad man kan få se i andra länder men
som är markerad även i förhållande till

Andra kammarens protokoll 1969. Nr 23

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Svar på interpellation ang. rekryteringen av studerande till universitet och hög skolor -

vad som förekom under tidigare år av
TV:s historia i Sverige.

Jag överlåter som sagt åt Sveriges Radio
att under kontroll av radionämnden
sköta dessa saker.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag förstår mycket väl
det senaste som statsrådet sade, att han
överlåter åt Sveriges Radio och radionämnden
att sköta programval och programutformning.
Det har han sagt
många gånger förr, och det känner vi
väl till, men det är inte heller det som
diskussionen gäller här i dag. Dock vill
jag i det sammanhanget säga, att vi
har möjlighet att ompröva avtalet, om
utvecklingen skulle bli sådan att vi finner
det önskvärt, så alldeles utan ansvar
är inte vare sig utbildningsministern
eller riksdagen.

Statsrådet ville inte svara på mina
frågor, vilket jag beklagar. Jag frågade
honom, om han ansåg att den forskning
vi nu har är helt tillfredsställande och
— om inte så är fallet — om han är villig
att ta initiativ till utökad forskning
på detta område. Han svarade inte. Han
sade att det är så svårt att forska på
detta område —- det visar resultatet av
det symposium som hölls i maj förra
året — och att det är väldigt svårt att
finna metoder.

Jag förstår givetvis mycket väl detta,
men om någonting är svårt, herr statsråd,
sätter vi in särskild kraft på att
klara det, vi skärper oss och vi tar initiativ
för att verkligen klara upp svårigheterna.
Jag skulle önska att statsrådet
ville uttala att han är beredd att
göra det.

Jag är alltså fullt medveten om att det
är svårt, men svårigheter är till för att
övervinnas, och detta är ett i mina ögon
så oerhört viktigt område, att vi inte
får låta oss nöja med att konstatera att
det är svårt och sedan inte göra något,
utan vi måste satsa verkligt hårt på att
finna personer som kan gripa sig an

uppgiften på ett framgångsrikt sätt. Det
vore märkligt om det inte skulle vara
möjligt, om vi verkligen satsade på den
saken.

Frågan står alltså kvar: Är statsrådet
tillfredsställd med den omfattning forskningen
har i dag och — om inte — vill
statsrådet ta initiativ för att mera görs
på detta område?

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Westberg talade
som om han skulle börja forska själv,
men en förutsättning för att man skall
kunna forska är att det har utarbetats
projekt. Det förekommer forskning respektive
arbete med projekt på fyra,
fem olika håll inom den offentliga och
den privata sektorn.

Jag är inte tillfredsställd med resultaten
av de ansträngningarna, men jag är
tillfredsställd med de ansträngningar
som görs på många olika håll för att
forska på detta svåra område.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. rekryteringen
av studerande till universitet
och högskolor

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade:

Herr talman! Herr Strömberg har frågat
mig, vilka åtgärder jag ämnar vidta
för att med avseende på de studerandes
ekonomiska och sociala bakgrund få till
stånd en jämnare rekrytering vid universitet
och högskolor.

Utbildningspolitiken i vårt land har
sedan länge varit inriktad på att bereda
alla ungdomar möjlighet till utbildning
och att därvid göra valet av utbildning

Tisdagen den 13 maj 1969 fm. Nr 23

Svar på interpellation ang. rekryteringen av studerande till universitet och hög''
skolor

oberoende av social, ekonomisk och
geografisk bakgrund. De senaste decenniernas
reformer på utbildningsområdet
har sålunda genomgående syftat till
att skapa ökad jämlikhet. Grundskolebeslutet
år 1962, som innebar att parallellskolesystmet
avvecklades på den obligatoriska
skolans stadium, och beslutet
år 1964 om en gemensam planering
och snabb utbyggnad av de gymnasiala
skolformerna är uttryck för denna strävan.
Den starka ökningen av resurserna
för efter gymnasial utbildning har gjort
det möjligt för universiteten och högskolorna
att i dag ta emot fem gånger så
många studerande som för femton år
sedan. Beslutet om inrättande av universitetsfilialer
år 1965 har vidgat möjligheterna
till högre utbildning i skilda
landsdelar. 1964 års studiesociala reform
medförde starkt ökat ekonomiskt
stöd åt studerande vid såväl gymnasiala
som eftergymnasiala utbildningslinjer.

Dessa reformer har medfört en mycket
kraftig ökning av antalet studerande
från socialt och ekonomiskt mindre
gynnade hem. Snart får praktiskt taget
alla ungdomar en minst 11-årig utbildning.
Även inom de olika utbildningsvägarna
har markanta förändringar i
fråga om elevsammansättningen skett.
Sålunda har — samtidigt som antalet
elever i gymnasiet på 20 år ungefär fyrdubblats
— andelen barn från arbetarhem
fördubblats. Fortfarande kvarstår
emellertid en social snedfördelning av
eleverna inom skolväsendet. Att ändra
på detta förhållande var ett av huvudmotiven
för föregående års beslut angående
revidering av grundskolans läroplan
och riktlinjer för det frivilliga
skolväsendet. Båda besluten syftar till
att eliminera statusbetingade skiljelinjer
mellan olika utbildningsvägar.
Grundskolans nya läroplan kommer att
vara helt genomförd läsåret 1972/73, medan
den sammanhållna skolan på det
gymnasiala stadiet införs fr. o. m. läsåret
1971/72.

Skolreformerna och de studiesociala
reformerna kommer successivt att påverka
det eftergymnasiala systemet. Det
tar emellertid jämförelsevis lång tid. Det
bör exempelvis observeras att den del
av 1964 års studiesociala reform, som
främst har betydelse för rekryteringen
till universitet och högskolor med avseende
på de studerandes ekonomiska
och sociala bakgrund, nämligen en mycket
betydande ökning av studiehjälpen
på det gymnasiala stadiet, knappast ännu
kunnat få någon sådan effekt. Den undersökning
som herr Strömberg åberopar
belyser detta förhållande. Det är
emellertid enligt min mening angeläget
framhålla att organisatoriska och studiesociala
reformer visserligen är nödvändiga
förutsättningar för att varje
samhällsmedlem skall få möjlighet till
utbildning men att de inte är tillräckliga
för att fullständigt bryta upp socialt bestämda
utbildningsmönster. För att de
vidgade möjligheterna till fortsatta studier
verkligen skall utnyttjas krävs ändrade
värderingar av olika yrken och utbildningsvägar.
Utbildningspolitiken är
sålunda inte ensamt avgörande i fråga
om rekryteringen till högre utbildning.
Möjligheterna att åstadkomma förändringar
härvidlag är beroende också av
utvecklingen inom samhället i övrigt.

Jag skall likväl här peka på ytterligare
några utbildningspolitiska åtgärder
som syftar till att förbättra jämlikheten
på utbildningsområdet.

Genom bl. a. 1967 års beslut har en
snabb expansion av vuxenutbildningen
möjliggjorts. Vidare har studerande, som
inte uppfyller de formella behörighetsvillkoren,
under senare år fått ökade
möjligheter att vinna inträde vid universitet
och högskolor. I syfte att tillträdet
till högre studier ytterligare skall
vidgas prövar kompetensutredningen
f. n. frågan, om genomgång av den nya
skolan på det gymnasiala stadiet skall
ge samma allmänna behörighet som fullbordad
gymnasieutbildning ger i dag.

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Svar på interpellation ang. rekryteringen av studerande till universitet och hög skolor -

De mera långsiktiga åtgärderna i fråga
om studiefinansieringen inom vuxenutbildningen
är redan under utredning
inom kommittén för studiestöd åt vuxna.
Inom ramen för de ytterligare insatser
som kan göras på utbildningsområdet
bör vidare enligt min mening
vuxenutbildningen prioriteras. Jag vill
i sammanhanget erinra om det nyligen
framlagda förslaget från Landsorganisationens
arbetsgrupp för vuxenutbildningsfrågor.
Förbättrade möjligheter för
föräldrarna att delta i vuxenutbildningen
kan väntas öka deras kunskaper om
och intresse för barnens utbildningsmöjligheter.

Studie- och yrkesorienteringen inom
skolan är ett annat viktigt led i arbetet
med att komma bort från traditionella
värderingar i valet mellan yrkesarbete
och fortsatt utbildning.

På lång sikt blir sannolikt en förstärkning
av insatserna på förskolestadiet ett
av de mest verksamma medlen för social
utjämning. Den närmaste utformningen
av insatser med detta syfte behandlas
av 1968 års barnstugeutredning.

Vidare anförde:

Herr STRÖMBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Palme för svaret. Jag värdesätter
både den optimistiska grundsynen
i svaret och de antydningar som
statsrådet lämnar om nya åtgärder. Mina
eventuellt kritiska synpunkter ber jag
att få återkomma med något senare.

Bakgrunden till min fråga är att det
har gjorts en undersökning, på uppdrag
av Sveriges förenade studentkårer och
Tjänstemännens centralorganisation, vid
sociologiska institutionen vid Luinds
universitet, vilken undersökning har
fått titeln »Studentekonomisk undersökning
1968». Undersökningen har omfattat
cirka 3 000 studenter vid nio olika
lärosäten. De förhållanden som efter -

frågades av utredarna avser i stort sett
höstterminen 1967. De studerande inskrevs
vid respektive lärosäten åren
1964—1967. I undersökningens sista del
behandlas studenternas familjebakgrund.
Därvid framkommer att andelen
studenter från socialgrupp III är förvånansvärt
låg. Speciellt är detta förhållandet
vid linjer med spärrad utbildning.
Vidare presenterar utredarna
siffermaterial, som visar att andelen
studerande från socialgrupp III vid de
högre utbildningsanstalterna ökat ganska
litet under de senaste tio åren. Man
har beräknat att av alla tjugoåringar
från socialgrupp III går bara 8 procent
till högre undervisning, medan motsvarande
siffror från socialgrupperna II
och I är 23 respektive 63 procent.

Statsrådet Palme har lämnat en utförlig
redovisning för många av de åtgärder
som vidtagits under senare år
för att ge alla ungdomar möjlighet till
utbildning oberoende av social och ekonomisk
bakgrund. Det är i stort sett
sex olika reformer, som statsrådet hänvisar
till, nämligen grundskolebeslutet
och beslutet om den nya läroplanen, utbyggnaden
av de gymnasiala skolformerna,
ökningen av antalet studerande
vid universitet och högskolor, universitetsfilialerna
och slutligen de studiesociala
reformerna.

Allt detta är åtgärder som är beslutade
och i stort sett genomförda, men
som kanske får sin största betydelse på
längre sikt.

Jag frågade: »Vilka åtgärder ämnar
statsrådet vidtaga för att med avseende
på de studerandes ekonomiska och sociala
bakgrund få till stånd en jämnare
rekrytering vid universitet och högskolor?»
På denna fråga har jag egentligen
inte fått något svar. Statsrådet förväntar
sig tydligen att situationen så småningom
skall bli bättre till följd av redan
beslutade åtgärder. Jag delar i princip
denna uppfattning men återkommer senare
till detta, då jag tror, att det är både

Tisdagen den 13 maj 1969 fm. Nr 23

Svar på interpellation ang. rekryteringen av studerande till universitet och högskolor -

nödvändigt och möjligt att på kort sikt
sätta in vissa åtgärder för att förbättra
situationen.

Statsrådet går i senare delen av svaret
något utanför frågeställningen och
talar om vuxenutbildningen. Jag delar
därvidlag statsrådets synpunkter.

Vidare säger statsrådet Palme att det
sannolikt blir nödvändigt med en förstärkning
av insatserna på förskolestadiet.
Detta är ett krav som liberala politiker
flera gånger framfört, och jag
hälsar statsrådets uttalande med stor
tillfredsställelse.

Det har länge varit känt att studerande
vid universitet och högskolor väsentligen
rekryteras från de högre socialgrupperna.
Trots att antalet studerande
femdubblats de senaste 15 åren, tycks
snedrekryteringen bestå.

Samhället kan självklart ej acceptera
detta förhållande, utan målsättningen
måste vara, att de ungdomar, som är
mest lämpade för högre studier, skall få
tillgång till dessa, oberoende av social
och ekonomisk bakgrund.

Utredarna har också påpekat att snedrekryteringen
till universitet och högskolor
är särskilt påtaglig vad gäller de
s. k. spärrade utbildningarna. Tydligast
framträder detta, när man diskuterar
den ekonomiska och sociala bakgrunden
för de studerande vid den medicinska
fakulteten.

Om man nu som jag och statsrådet
Palme är missnöjd med den nuvarande
siutationen och betraktar den som djupt
orättvis, måste man fråga sig, om det
utöver det långsiktiga program som
statsrådet visar på finns vägar att snabbt
söka nå en förbättring.

Vi vet att tillträdet till högre studier
ej bestäms genom en enstaka handling
utan är en process genom en följd av
år. Redan i årskurs 6 måste 12—13-åringen göra det första valet, som gäller
ämne och kurser i årskurs 7, och så
kommer år efter år en rad nya valsituationer.
I årskurs 9 ställs så det över -

vägande antalet elever inför den valsituation
som inträdet i den nya gymnasiala
skolan innebär. Inom parentes
får jag säga att när jag nu talar om
gymnasial skola menar jag gymnasium,
yrkesskola, fackskola och andra utbildningsvägar
ovanför grundskolan. Har
redan då attityder och värderingar rotats
så djupt att de styr valet av utbildningslinje
i den gymnasiala skolan? För
att effektivt kunna angripa snedrekryteringen
till högre utbildning måste vi
ta reda på var de första av sociala och
ekonomiska värderingar styrda valen
sker. Det finns i dag underlag för en
sådan undersökning. Jag skulle därför
önska att statsrådet Palme läte göra en
undersökning som motsvarar den vi i
dag diskuterar, avseende eleverna i årskurs
1 i gymnasiet, fackskolan och yrkesskolan.

I samband med beslutet om utbildning
vid filosofisk fakultet anslogs medel till
en förstärkning av studierådgivningen
vid universiteten. Det svåraste valet som
de studerande vid universitet och högskolor
gjort är det första valet, valet
av utbildningslinje. Detta val görs ofta
redan i den gymnasiala skolan och där
är yrkes- och studievägledningsfrågan
ännu inte löst. Det är av stor betydelse
att statsrådet ser till att vi snabbt får
en lösning av detta problem. Den får
inte bli att en person dyker upp i skolan
då och då. Särskilt vid de stora skolorna
behövs heltidsengagerade personer.

I grundskolan har vi lärare för yrkes-
och studierådgivning, de s. k. yrkesvalslärarna.
Nästa läsår räknar statsrådet
med att 82 procent av eleverna
från grundskolan skall fortsätta sina
studier. Antalet elever som fortsätter
efter grundskolan har under senare
år ökat starkt, och resultatet har blivit
att en relativt liten andel av eleverna
går direkt ut i yrkeslivet. På grund härav
tror jag att vi måste förbättra studierådgivningen
på grundskolans hög -

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Svar på interpellation ang. rekryteringen av studerande till universitet och hög skolor -

stadium samtidigt som de elever som
fortsätter sina studier får mera yrkesvägledning
på det gymnasiala stadiet.

Elevernas olika bakgrund med avseende
på hemmen spelar en stor roll
i skolan och gör att eleverna får helt
olika förutsättningar i skolarbetet. Några
elever har möjlighet att utföra sitt
hemarbete i lugn och ro i sina hem, medan
andra saknar denna förmån. Ett
fåtal kan få hjälp med skolarbetet hemma
under det att de flesta måste klara
sig själva. I vissa skolor har gjorts försök
med att låta de elever som så önskar
stanna kvar efter lektionernas slut,
eller eventuellt senare återkomma, för
att dels i lugn miljö få sköta hemarbetet,
dels få hjälp av lärare som finns till
hands. Relativt liten hjälp kan ofta vara
av stor betydelse för den enskilde eleven.
Speciella svårigheter kan i detta
fall uppstå för elever som måste företa
skolresor. Det torde dock finnas vissa
schematekniska möjligheter att lösa problemet.
Redan nu kan kommunerna
vidta åtgärder härvidlag, men så länge
skolornas agerande inte dirigeras centralt
blir det dock fråga om stora olikheter
mellan de olika kommunerna.

På längre sikt måste också en lång
rad andra åtgärder vidtas. Efter flera
år av organisatoriska reformer bor skolan
nu få tillfälle att i sitt inre arbete
under lugnare förhållanden förverkliga
läroplanens målsättning, men härvidlag
krävs stöd från såväl elever och målsmän
som samhället i övrigt. De ekonomiska
resurserna måste fördelas så, att
en större andel avdelas för fortbildning
och vidareutbildning av lärarna. Alla i
skolan —• elever, lärare och annan personal
— måste veta att samhället inte
bara ställer allt större fordringar på
skolan utan att det också ger resurser
för att förverkliga målen.

Utöver de åtgärder, som statsrådet
angav och vilka verkar på lång sikt, vill
jag sammanfattningsvis föreslå följande

fem punkter, avsedda att delvis påverka
utvecklingen snabbare:

1. Utred hur eleverna väljer för sina
fortsatta studier efter årskurs 9.

2. Ordna snabbt yrkes- och studierådgivningen
i de olika gymnasiala
skolorna.

3. Se över studievägledningen på
grundskolans högstadium.

4. Ge de elever som så önskar möjlighet
att fullgöra sina hemuppgifter i skolan
samt ge också eleverna möjligheter
att erhålla hjälp.

5. Öka fortbildningen av skolans personal.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag lyssnade med spänning
till herr Strömbergs väl avvägda
anförande rörande denna problematik
för att höra om han hade några speciella
förslag. Herr Strömberg talade
om att bygga ut studierådgivningen och
yrkesvägledningen, att öka fortbildningen
av lärare och att göra skollokalerna
sådana att eleverna kan sitta där
och arbeta med sina hemuppgifter. Allt
detta är emellertid sådant som ingår som
ett led i den kontinuerliga uppbyggnad
av vårt skolväsende som vi håller på
med och där vi varje år kan registrera
framsteg. Men eftersom vi lever under
knapphetens kalla stjärna kan vi inte
tillgodose alla önskemål i det sammanhanget.
De fyra åtgärder som herr
Strömberg föreslog är viktiga inte bara
ur rekryteringsspunkt utan för hela
arbetssituationen i skolan, och denna
utbyggnad av åtgärderna kommer vi
att fortsätta med i den takt som våra
ekonomiska möjligheter tillåter.

Herr Strömberg ställde frågan: När
väljer eleverna? När är det elever från
socialt och ekonomiskt mindre gynnade
hem faller bort? Det är en mycket
intressant fråga. För en del år sedan

Tisdagen den 13 maj 1969 fm. Nr 23

Svar på interpellation ang. rekryteringen av studerande till universitet och hög''
skolor

undersökte vi den saken mycket nog- |
grant i studiesociala utredningen. Då
gjorde vi så att säga ett flöde, där vi
undersökte elevernas gång genom hela
skolan för att se när avbrottet sker. Och
då fann vi, vilket var mycket intressant,
att avbrottstillfället var just vid övergången
från den gamla realskolan, respektive
grundskolan, till den gymnasiala
skolan. Det var där som eleverna
från socialgrupp III antingen gick ut i
förvärvslivet eller valde en praktisk utbildningsväg,
medan elever från socialgrupp
I i så hög grad sökte sig till gymnasiet.
Men lika intressant var att vid
■övergången från gymnasiet till fortsatt
utbildning vid universitet och högskolor
fanns det inga egentliga skillnader mellan
socialgrupperna. När eleverna väl
hade gått igenom gymnasiet fortsatte
de i samma utsträckning till universiteten.
När det gäller fördelningen på olika
utbildningsvägar fanns det alltså en
mera social gruppsbetonad skillnad.

Denna undersöknings resultat var helt
avgörande för vår primära slutsats i
utredningen, nämligen att vi skulle
lägga huvuddelen av det förbättrade studiestödet
på det gymnasiala stadiet, eftersom
det var där som vi starkast kunde
påverka den ekonomiska situationen.

Vid våra enkätundersökningar som
gjordes parallellt med det övriga arbetet
framkom också att det fanns ekonomiska
skäl till att eleverna inte fortsatte,
alltså vid sidan om de traditionella
värderingarna av typen: »Det

har aldrig varit meningen att jag skulle
fortsätta att utbilda mig», respektive:
»Det har alltid varit meningen i min familj
att jag skulle fortsätta att utbilda
mig.» Vi ökade studiestödet med 200—
300 miljoner kronor på gymnasiestadiet,
men vi har ännu inte sett effekten av
det. TCO-SFS-undersökningen kan inte
ännu mäta in effekten av det, och vi vet
därför inte i vad mån vi har lyckats att

påverka valet med denna kraftiga stimulans.

Jag vill i sammanhanget nämna att jag
i tidningspressen har läst mycket felaktiga
skildringar av denna TCO-SFSundersökning.

Det har gjorts gällande att bara 8
procent av de studerande skulle komma
från socialgrupp III. Jag har t. ex. två
gånger sett detta påstående stort uppslaget
i en kvällstidning och det har
även förekommit i föredragsreferat utifrån
landet. Påståendet är emellertid
felaktigt. Det är i stället 8 procent av
de studerande från socialgrupp III som
fortsätter att studera vid universitet och
högskolor, vilket innebär att de torde
utgöra ungefär 20 procent av totalpopulationen.
Det är en kraftig ökning i jämförelse
med förhållandet för 10—15 år
sedan, då motsvarande siffra var 8 procent.
Jag tycker att det är alldeles riktigt
att vi skall fortsätta med sådana
flödesundersökningar. Det är just nu
kanske något för tidigt att göra en ny sådan,
men det bör göras för att vi skall
kunna avgöra var insatserna skall sättas
in.

Den första punkten i det fempunktsprogram
som herr Strömberg tog upp,
innebär ett fullföljande av vad jag mycket
hårt arbetade med i studiesociala
utredningen. De andra punkterna ingår
i det normala uppbyggandet av skolväsendet.

Jag har slutligen redovisat en rad åtgärder.
Anledningen härtill är att dessa
åtgärder, t. ex. läroplansöversynen eller
införandet av mellanskolan, ännu
inte trätt i kraft. I varje fall kan man
ännu inte veta vilka effekter de får, och
de hör därför sättas in i bilden. Vi
skall också fortlöpande försöka följa
upp resultaten av de åtgärder riksdagen
beslutat. Jag nämnde emellertid två
stora områden, där större och mera systematiska
innovationer kan göras. Det
ena är hela förskoleområdet, som jag

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Svar på interpellation ang. vissa negativa verkningar av bostadstillägg

framför allt betraktar ur utjämningssynpunkt,
och det andra är det vida fältet
för vuxenutbildning. Om vi vid universiteten
i högre grad kan ta in folk, som
kommer direkt från det praktiska yrkeslivet,
har vi sannolikt på ett ganska
påtagligt sätt förändrat universitetspopulationens
sammansättning. Därför ligger
dessa två områden inte vid sidan av
den aktuella frågan utan tillhör tvärtom
de områden, där vi under kommande
tid kan hoppas på verkligt stora framsteg.

Herr STRÖMBERG (fp):

Herr talman! Jag tackar än en gång
herr statsrådet för hans inlägg. Det som
statsrådet nu sade var från min synpunkt
om möjligt ännu mer positivt.
När statsrådet diskuterade denna fråga
i TV för ett par, tre dagar sedan refererade
bl. a. en ABF-ombudsman, vilkens
namn jag glömt, till vissa siffror
från Stockholms stad. Jag känner ganska
väl till den del av staden varifrån
han hade tagit sitt siffermaterial, eftersom
jag varit rektor vid vissa skolor
där. Jag vet därför hur svår och besvärlig
situationen kan vara för de barn
som är sämst lottade.

Bakgrunden till mitt intresse för denna
fråga är att jag önskar att åt den
grupp av barn som är sämst lottad skall
ges hjälp på olika sätt. Det är mycket
möjligt att sådana barn med ett relativt
litet stöd skulle ha möjlighet att
fortsätta sina studier i betydligt större
utsträckning än vad som nu är fallet.
Jag tycker att det är ett rättvisekrav,
och jag är glad över att statsrådet delar
denna uppfattning. Det är i stor utsträckning
detta önskemål som ligger
bakom de punkter jag tagit upp. Jag
tror att de av mig föreslagna åtgärderna
skulle kunna vara av värde.

Statsrådet talade inte så mycket om
studie- och yrkesrådgivningen vid de
gymnasiala skolorna. Det kommer hoppas
jag ganska snart att tillsättas heltidsanställda
personer för dessa ända -

mål vid de gymnasiala skolorna. Statsrådet
Moberg sade i debatten om utbildningen
vid filosofisk fakultet att
man övervägde denna fråga.

Statsrådet berörde nu frågan om vilken
kompetens som skall behövas för
inträde till universitet och högskolor.
Jag tog inte upp denna fråga i mitt
föregående anförande. Jag hoppas att
statsrådet ser till att de som genomgått
den gymnasiala skolan, oberoende
av vilken linje de valt, får tillträde till
universitet och högskolor för att fortsätta
sina studier. Om kunskaper i ett
eller annat ämne saknas, får man komplettera
dessa.

Vidare tror jag att det skulle innebära
en oerhört stark förbättring och
att det är ett rättvisekrav att människor,
som tidigare inte fått tillfälle att
studera men som kvalificerat sig ute i
arbetslivet, får möjlighet att komma in
vid universitet för att fortsätta sina
studier.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag vill för fullständighetens
skull tillägga — jag glömde att
säga det tidigare — att inom U 68 pågår
en rad undersökningar, som kan ytterligare
belysa den frågeställning som
herr Strömberg och jag har diskuterat.

Slutligen uttrycker jag min glädje
över den tilltalande ideologiska grundsyn
på dessa frågor som herr Strömberg
utvecklat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. vissa

negativa verkningar av bostadstillägg

Ordet lämnades på begäran till

Statsrådet fru ODHNOFF, som yttrade: Herr

talman! Herr Lindkvist har frå -

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Nr 23

Svar på interpellation ang. vissa negativa verkningar av bostadstillägg

gat chefen för socialdepartementet om
han planerar åtgärder i syfte att komma
till rätta med vissa i interpellationen
påtalade negativa verkningar av bostadstilläggen.
Enligt fastställd ärendefördelning
ankommer det på mig att
besvara interpellationen.

Det statliga bostadstillägget som utgår
fr. o. m. den 1 januari i år är inriktat
på barnfamiljer som med hänsyn
till inkomst och barnantal är i särskilt
behov av ekonomiskt stöd från
samhällets sida. Bostadstillägget är beroende
av bl. a. antalet hemmavarande
barn under 16 år. För äldre barn som
på grund av studier saknar egna inkomster
motsvaras det statliga bostadstillägget
av inkomst- och behovsprövade
tillägg inom studiehjälpen. Införandet
av bostadstillägget aktualiserade en
förstärkning även av studiehjälpen, och
en proposition har lagts fram till årets
riksdag om en höjning av det inkomstprövade
tillägget i studiehjälpen fr. o. m.
den 1 juli i år. Det nya kommunala bostadstillägget
omfattar även hemmavarande
barn som fyllt 16 år och uppbär
studiehjälp.

I interpellationen berörs frågor som
avser de samlade effekterna av att en
eller flera stödformer upphör vid en
viss ålder och ersätts med andra åtgärder.
Prövningen av denna fråga
om åldersgränserna i olika familjepolitiska
stödformer ingår i de utredningsuppdrag
som har lämnats åt familjepolitiska
kommittén.

Även frågan om beräkningen av det
kommunala bostadstillägget för den som
hor i en bostadsrättslägenhet berörs i
interpellationen. Riksdagen har för ett
år sedan godkänt grunderna för beräkningen
av den bostadskostnad som berättigar
till kommunala bostadstillägg
med statsbidrag. Enligt dessa grunder
anses årsavgiften för en bostadsrättslägenhet
utgöra bostadskostnaden. Därigenom
beaktas inte ränta på grundavgiften
för lägenheten, vilket emellertid
har ansetts uppvägas av att en del av

årsavgiften är amortering. Någon ändring
av dessa beräkningsgrunder, som
nyligen har trätt i kraft, är inte aktuell.

Vidare anförde:

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Först ett tack till statsrådet
Odhnoff för svaret på min interpellation.

Min interpellation berör ett område
i vår sociala lagstiftning där 16-årsgränsen
för familjens barn av många upplevs
som farlig. När barnet fyller 16
år upphör eller försämras en råd stödåtgärder
till bidragsberättigade barnfamiljer,
med ett ökat ekonomiskt tryck
på en kanske redan förut ansträngd
ekonomi som följd.

I svarets första del sägs att en uppräkning
sker av det inkomstprövade
tillägget i studiehjälpen. Denna höjning
uppgår till 25 kronor i månaden, men
det högre beloppet utgår endast till studerande
i familj där det finns hemmavarande
syskon under 16 års ålder.
Finns det endast ett barn i familjen utgår
alltså inte det ökade stödet — det
rör sig ändå om 225 kronor per år. Det
betyder kanske mest för en ensamstående
förälder med ett barn som — utan att
någonting annat har inträffat än att
barnet fyllt 16 år — får en klart försämrad
ekonomi. Det är allmänt känt
att barn till ensamstående förälder oftare
än andra barn går ut i förvärvslivet
efter grundskolans slut. Mycket talar
för att detta mera sammanhänger
med en besvärlig ekonomi än med att
just dessa barn skulle ha sämre studieförmåga
än andra.

Vi får väl fundera över effektivare
stödåtgärder för att komma till rätta
med den snedvridning av samhällsstödet
som en klar avgränsning därav vid
16-årsåldern medför för berörda familjer.
Dessa är mer eller mindre berörda
av våra konkreta åtgärder på vägen mot
ett samhälle med större jämlikhet.

Jag vill be statsrådet Odhnoff upp -

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Svar på interpellation ang. vissa negativa

märksamma att samordningen i fråga
om trångboddhetsregeln heller inte är
löst genom justeringen av det inkomstprövade
tillägget i studiehjälpen. Vi får
också se över denna del av bostadsstödets
utformning, så att det får en mera
verklighetsbetonad anknytning till
hjälpbehovet.

I den del av svaret, där den varierande
grad av förändringar i familjeekonomin
som uppkommer när barnen
passerar den farliga 16-årsåldern exemplifieras,
hänvisar statsrådet till familjepolitiska
kommittén. Det är naturligtvis
utmärkt. Kanske statsrådet då
också vill nämna vid vilken ungefärlig
tidpunkt som denna kommitté blir i tillfälle
att redovisa sina resultat. Statsrådet
upplever själv liksom vi andra hur
dessa frågor med växande styrka gör
sig påminda i den politiska debatten.
Vi behöver ett bra underlagsmaterial
för att pröva nya åtgärder på detta område
i ett realistiskt ekonomiskt sammanhang.

Slutligen! Svaret är inte tillfredsställande
i det sista stycket avseende beräkningsgrunden
för bostadsrättsinnehavare.
Möjligen beror detta på en missuppfattning
av frågan. Den gällde beräkningen
av boendekostnaderna under den
tid då den blivande bostadsrättshavaren
endast har teckningsrätten till lägenheten
och därför både i ekonomisk och
juridisk mening är hyresgäst. Det rör
sig om en normalperiod på cirka tre år
då denna situation är gällande. I vissa
fall tar det längre tid, särskilt då det är
fråga om bostäder i etappbyggen, innan
myndigheternas godkännande av den
ekonomiska planen föreligger.

Under denna interimsperiod är förhållandet
för den blivande bostadsrättsinnehavaren
helt likvärdigt med andra
hyresgästers. Riksdagen har för övrigt
ej heller behandlat frågan om vad som
är bostadskostnad för lägenhet med teckningsrätt.
Jag hade därför hoppats att
statsrådet skulle täppa igen den luckan
i lagstiftningen, men av svaret att döma

verkningar av bostadstillägg

umgås inte statsrådet Odhnoff med sådana
planer. Vi kommer dock inte ifrån
fakta, nämligen att de presumtiva bostadsrättsinnehavarna
i fråga om beräkning
av underlag för bostadsstödet därmed
försätts i ett sämre läge än andra
jämförbara bostadskonsumenter.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Herr Lindkvist har här
tagit upp sådana ekonomiska effekter
som ligger utanför de bostadstillägg som
han interpellerade om. De problem som
uppstår när barnen fyller 16 år sammanhänger
inte med bostadsstödet utan
med studiehjälpssystemet. Detta har
också skett. Riksdagen fick den 21 februari
i år en proposition, i vilken föreslås
att det inkomstprövade tillägget
skall höjas på sådant sätt som herr
Lindkvist beskriver.

Det är väl lämpligt att i det sammanhanget
framföra synpunkter som kan
vara relevanta i fråga om studiehjälpssystemet.
För övrigt lär inte behandlingen
av den frågan i denna kammare
vara så avlägsen. Denna interpellationsdebatt
är alltså inte rätta tillfället
att ta upp en diskussion om studiehjälpssystem.

Jag vill beträffande 16-årsgränsen
svara att både denna fråga och övriga
frågor, som familjepolitiska kommittén
har sig anförtrodda, enligt kommitténs
arbetsplan kommer att redovisas i ett
betänkande under nästa år.

När det gäller skattereglerna vill jag
hänvisa till familjeskatteberedningen,
som ju har lämnat ett betänkande med
förslag till olika tekniska lösningar vid
en övergång till särbeskattning — ett
betänkande som för övrigt nu är ute på
remiss.

Herr Lindkvists sista fråga har väl
redan behandlats i propositionen, där
vi har angivit grunderna för beräkning
av bostadskostnaderna i en bostadsrättslägenhet.
Som jag nämnde i mitt svar
beaktas inte ränta på eventuellt upplånat
kapital för insatsen till lägenhe -

Tisdagen den 13 maj 1969 fm. Nr 23

Svar på interpellation ang. utbetalningen av bostadstillägg

ten, men i gengäld innefattar bostadskostnaden
också amorteringar, som delvis
representerar ett sparande för bostadsrättsinnehavaren.
I den mån kommunerna
finner det riktigt och rimligt
att räkna in räntekostnaderna i
bostadskostnaden har de självfallet möjlighet
att göra detta utanför statsbidragssystemet.

När detta förslag behandlades i riksdagen
förra året fick jag den uppfattningen,
att herr Lindkvist var nöjd
med de skrivningar som förelåg. I varje
fall har jag inte kunnat återfinna någon
kritik från honom rörande negativa
verkningar —• som han kallar det —
av familjestödet. Naturligtvis måste man
kontinuerligt pröva och ompröva sina
ställningstaganden, och det kommer att
ske med familjestödet som med alla andra
frågor. Detta problem har emellertid
helt nyligen behandlats av riksdagen.
Jag anser att vi först måste skaffa erfarenhet
av hur systemet fungerar innan
vi sätter i gång med att ändra på det.

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Vi är ju i stort sett
överens om dessa frågor, och det är
därför inte mycket att tillägga. Jag kan
emellertid inte låta bli att göra ett par
små kommentarer till statsrådet Odhnoffs
inlägg.

Statsrådet säger att mitt resonemang
delvis går utanför de frågor som jag
ställt i interpellationen. I det fallet anser
jag att statsrådet Odhnoff har fel.
Jag har avsiktligt gjort interpellationen
bred i skrivningen för att få ett reellt
underlag för en diskussion om dessa
frågor. Studiehjälpen har ju tillkommit
som ett stöd för familjerna och ingår
därmed som ett viktigt led i familjepolitiken.
Vad jag efterlyste var inte
uppgifter om studiehjälpens storlek
utan en samordning i fråga om trångboddhetsregeln,
som inte löses med att
vi förstärker studiehjälpen. Det är på
den punkten jag har ansett att det finns
utrymme för ett initiativ. Statsrådet

Odhnoff sade att familjepolitiska kommittén
1970 kommer att framlägga sitt
betänkande. Det är utomordentligt välkommet
—• detta material behövs sannerligen
i den politiska debatten.

När det sedan gäller bostadsstödets
utformning för blivande bostadsrättshavare
har statsrådet Odhnoff naturligtvis
rätt i att jag och andra riksdagsmän
missade denna fråga i samband
med propositionsbehandlingen. Det bör
emellertid inte innebära, att vi för all
framtid har lovat att hålla tyst i en
fråga som alltmera uppmärksammas i
den praktiska handläggningen. När
statsrådet Odhnoff återkommer i en replik
får vi ånyo höra hur stödet är organiserat
för bostadsrättsinnehavaren.
Jag vill därför än en gång understryka
att jag inte har frågat om bostadsrättsinnehavaren.
Min fråga gällde den interimsperiod
på kanske tre år eller mera
som bostadsrättsinnehavaren är hyresgäst
i juridisk mening och under vilken
tid han lämpligen bör likställas med
andra jämförbara konsumentgrupper
på bostadsmarknaden. Detta har inte
statsrådet Odhnoff sagt något om —
det gjorde dessvärre inte heller riksdagen
när vi behandlade dessa frågor.
Därför ansåg jag att det här fanns utrymme
för ett initiativ av statsrådet
Odhnoff. Det har inte kommit i dag,
men jag hoppas att det kommer vid ett
senare, kanske lägligare tillfälle.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang.
utbetalningen av bostadstillägg

Ordet lämnades på begäran till

Statsrådet fru ODHNOFF, som yttrade: Herr

talman! Herr Thylén har frågat
chefen för socialdepartementet om han

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Svar på interpellation ang. utbetalningen av bostadstillägg

vill redogöra för orsakerna till att utbetalningspraxis
ändrats då det gäller bostadstillägg
till hyresgäster samt för erfarenheterna
av denna ändring. Enligt
fastställd ärendefördelning ankommer
det på mig att besvara interpellationen.

Enligt beslut vid förra årets riksdag
bar det tidigare familjebostadsbidraget
fr. o. m. den 1 januari i år ersatts av ett
nytt statligt bostadstillägg till barnfamiljerna.
Detta kompletteras med ett
kommunalt bostadstillägg till vilket utgår
statsbidrag. Det statliga bostadstilllägget
innefattar dels ett grundbelopp
som utgör ett allmänt konsumtionsstöd
och utgår oberoende av bostadsförhållandena,
dels ett tilläggsbelopp som är
förenat med vissa villkor beträffande
bostadens storlek och utrustning.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen
om de nya bostadstilläggen diskuterades
ingående frågan om bostadstilläggens
utbetalning. Riksdagsbeslutet
innebar att bostadstilläggen i enlighet
med vad som föreslogs i propositionen
normalt skall betalas ut direkt till familjen.
På egen begäran kan familjen
få beloppet utbetalt till hyresvärden
eller — när det gäller egnahemsägare
— till kreditgivaren. Utbetalningsförfarandet
för bostadstilläggen innebär alltså
— i motsats till vad som gällde för
de tidigare familjebostadsbidragen —•
att beloppet i regel betalas ut direkt
till familjen i stället för till hyresvärden.
Motivet för denna ändring av utbetalningsförfarandet
var bl. a. att bostadstillägget
är en ny stödform som
genom det icke bostadsanknutna grundbeloppet
även har till syfte alt ge barnfamiljerna
ett allmänt konsumtionsstöd
som tillägg till det allmänna barnbidraget.
I ett stort antal fall utgår bostadstillägget
utan några bostadsvillkor, bl. a.
när det gäller ettbarnsfamiljerna.

Utbetalningarna av bostadstilläggen,
som görs månadsvis, har hittills omfattat
fyra månader. Enligt vad jag har
inhämtat från bostadsstyrelsen visar erfarenheterna
hittills att det nya utbe -

talningssystemet har fungerat tillfredsställande.

Vidare anförde:

Herr THYLÉN (m):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Odlmoff för svaret på min interpellation.
Tyvärr måste jag konstatera att
det är ett mycket otillfredsställande
svar jag fått. I långa stycken åberopar
statsrådet propositionens text samt
riksdagsbehandlingen av frågan förra
året. Jag angriper i interpellationen inte
det nya bostadstillägget och inte heller
uppdelningen mellan barnfamiljerna.
Men i sista stycket av interpellationssvaret
säger statsrådet, att erfarenheterna
hos bostadsstyrelsen, som
är den utbetalande myndigheten, visar
att det nya betalningssystemet har fungerat
tillfredsställande. Jag vill på den
punkten deklarera en klart avvikande
mening. I flertalet fall har det säkerligen
fungerat ganska tillfredsställande,
men erfarenheter och upplysningar borde
också ha inhämtats från annat håll,
närmast från hyresvärdarna, såväl från
de privata hyresvärdarna som från
de allmännyttiga bostadsföretagen. På
flera orter och framför allt i storstäderna
har hyresvärdarna kunnat konstatera
flera fall av uteblivna inbetalningar av
hyresbelopp.

Det tidigare familjebostadsbidraget
utbetalades direkt till hyresvärdarna,
medan enligt den nya förordningen
pengarna utbetalas till berörda familjer.
I sitt svar åberopar statsrådet att
det nya bostadsstödet utgör ett tillägg
till det allmänna barnbidraget och att
det därför inte bör ske någon direktbetalning
till hyresvärdarna.

Även om erfarenheterna hitintills omfattar
en ganska kort tid — de nya bidragsbestämmelserna
har varit i kraft
endast fyra månader — vill jag peka på
den tendens som visat sig, och jag vill
gärna rekommendera statsrådet Odhnoff
att efter en något längre tid under -

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Nr 23

Svar på interpellation ang. utbetalningen av bostadstillägg

söka de vunna erfarenheterna, inte bara
bostadsstyrelsens utan även den mottagande
partens, d. v. s. de privata hyresvärdarnas
och de allmännyttiga bostadsföretagens.

Jag tackar än en gång statsrådet
Odhnoff för svaret.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Ilerr talman! Det är väl inte bara
erfarenheter från bostadsstyrelsen och
hyresvärdarna som bör inhämtas. Man
bör väl inte minst ta hänsyn till konsumenternas
erfarenheter och önskemål.

Herr Thylén har frågat om orsakerna
till ändringen av utbetalningssättet. Det
är just orsakerna härtill som behandlades
i propositionen och diskuterades
vid riksdagsbehandlingen av frågan. Jag
finner det då riktigt att i svaret hänvisa
härtill.

Det nya bostadstillägget ingår som en
del i familjepolitiken. Det har det klara
socialpolitiska syftet att hjälpa familjer
med låga inkomster och många barn.
Jag anser det vara alldeles självklart att
utbetalningen av detta familjestöd i
första hand anpassas efter vad som kan
vara lämpligast ur familjernas synpunkt.
Som jag redan nämnt kan familjen
välja mellan att få bostadstillägget
utbetalat till någon av föräldrarna eller
direkt till hyresvärden. Jag delar inte
det misstroendet mot barnfamiljernas
möjligheter att själva ha hand om
sin ekonomi som herr Thylén tycks hysa.
Att det i vissa fall kan ha brustit
i liyresbetalningarna kan jag inte anse
vara någon rimlig anledning att man
sätter sig som förmyndare över 400 000
barnfamiljer. Därifrån är steget inte
långt t. ex. till att bestämma över användningen
också av det allmänna
barnbidraget. År herr Thylén intresserad
av att på liknande sätt bestämma
över de kommunala bostadstillägg som
utbetalas till pensionärerna?

Jag vill än en gång erinra om att
det statliga bostadstillägget innefattar
ett grundbidrag som inte har något sam -

band med bostaden. Det finns enligt min
mening inte någon anledning att nu behandla
bostadstillägget till barnfamiljerna
annorlunda än bostadstillägget till
pensionärerna, och det finns över huvud
taget ingen anledning att sätta sig
som förmyndare över de 400 000 myndiga
barnfamiljerna.

Herr THYLÉN (m):

Herr talman! När jag försiktigt försöker
utveckla mina tankegångar får
jag helt plötsligt mer eller mindre »på
nöten» av statsrådet och framställs som
något slags förmyndargestalt. Det är jag
inte, statsrådet Odhnoff.

Jag vill endast i försiktiga ordalag tala
om att hittills efter fyra månader
vunna erfarenheter är sådana att man
bör ha uppmärksamheten riktad på denna
fråga. Jag tycker det är tråkigt om
vi efter ett å två år skulle få nya fall
för indrivningsmyndigheterna. Det är
just den detaljen jag påpekat, och jag
angriper inte på något sätt bostadsstödet
eller någon annan form av stöd till
familjerna. Jag vill gärna betona detta
eftersom man här helt plötsligt angriper
en person som inte på något sätt
har gjort några invändningar mot den
typ av stöd vi har utan närmast det
sätt på vilket utbetalningarna har skett.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Jag vill erinra om att
de sociala myndigheterna kan föreskriva
att bidrag utbetalas till barnavårdsman
eller till annan lämplig person att
användas till familjens bästa, om det
av någon anledning skulle anses nödvändigt
att man vidtar en sådan åtgärd.
Denna bestämmelse bör dock tilllämpas
med restriktivitet, och man bör
i första hand undersöka om möjligen
den andra maken bättre kan ta hand
om bostadstillägget.

Det gläder mig att herr Thylén inte
är någon förmyndargestalt. Det kan
hända att jag missuppfattade tonen i
hans fråga. Det är i så fall utomordent -

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Anslag till företagareföreningarna m. m.

ligt bra att det har klargjorts att herr
Thylén inte är ute i något förmyndarsyfte,
och det är möjligt att vi så småningom
kan förstå varandra på denna
punkt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 93—97 och 99—
102, andra lagutskottets utlåtanden nr
50 och 55 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 17 och 20.

§ 9

Anslag till företagareföreningarna m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
59, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1969/70 i vad avser företagareföreningarna
m. m. jämte motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen
nr 1, bilaga 13 (punkterna C 3 — C 4, s.
152—155 och IV: 1, s. 169—171 i utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1969) föreslagit
riksdagen att

1. på driftbudgeten under elfte huvudtiteln
för budgetåret 1969/70 anvisa

a. till Bidrag till företagareföreningar
m. fl.: Administrationskostnader ett reservationsanslag
av 5 800 000 kr.,

b. till Täckande av förluster i anledning
av statligt stöd till hantverks- och
industriföretag m. fl. ett förslagsanslag
av 7 000 000 kr.,

2. på kapitalbudgeten under Statens
utlåningsfonder till Statens hantverksoch
industrilånefond för budgetåret
1969/70 anvisa ett investeringsanslag av
20 000 000 kr.,

3. medge att statsgaranti för lån till
hantverks- och industriföretag in. in. under
budgetåret 1969/70 beviljades intill
ett belopp av 80 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 191
av herrar Hansson och Stadling samt
II: 208 av herr Ngström in. fl., vari hemställts
att för budgetåret 1969/70 anvisades
på driftbudgeten under elfte huvudtiteln
till Bidrag till företagareföreningar
m. fl.: Administrationskostnader
ett reservationsanslag av 6 700 000
kr.,

dels de likalydande motionerna I: 268
av herrar Johan Olsson och Per Jacobsson
samt II: 346 av herr Andersson i
Örebro in. fl., vari föreslagits att riksdagen
beslutade att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om att maximibeloppet
150 000 kr. för företagareföreningarnas
direktlån ej begränsades av utestående
garantilånebelopp,

dels de likalydande motionerna I: 365
av herrar Axel Andersson och Lindblad
samt II: 356 av herrar Westberg i Ljusdal
och Sellgren, vari hemställts att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj :ts
proposition angående Bidrag till företagareföreningar
m. fl. måtte anvisa ett
extra anslag å 400 000 kr. till stöd åt
företagsamheten i Västerbottens, Västernorrlands,
Jämtlands och Gävleborgs
län att fördelas lika mellan de fyra länens
företagareföreningar,

dels de likalydande motionerna I: 369
av herr Per Jacobsson och II: 433 av
herrar Larsson i Umeå och Petersson
i Gäddvik, vari hemställts att riksdagen
måtte besluta att för budgetåret 1969/70
anvisa på driftbudgeten under elfte huvudtiteln
till Bidrag till företagareföreningar
m. fl.: Administrationskost nader

ett tilläggsanslag på 900 000 kr.
att fördelas på Västerbottens län 300 000
kr. samt vardera Norrbottens, Jämtlands
och Västernorrlands län 200 000 kr.,

dels de likalydande motionerna I: 562
av herr Johan Olsson in. fl. och 11:425
av herr Andersson i Örebro in. fl., vari
hemställts att för budgetåret 1969/70
anvisades på driftbudgeten under elfte
huvudtiteln till Bidrag till företagare

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Nr 23

föreningar m. fl.: Administrationskostnader
ett reservationsanslag av 8 800 000
kr.,

dels de likalydande motionerna I: 571
av herrar Karl Pettersson och Erik Olsson
samt II: 653 av herr Nilsson i Östersund
m. fl., vari hemställts att riksdagen
måtte besluta att för budgetåret
1969/70 under anslaget Bidrag till företagareföreningar
m. fl.: Administrationskostnader
anvisa ett särskilt bidrag
90 000 kr. till företagareföreningen
i Jämtlands län som stöd åt företagsamheten
i länet,

dels de likalydande motionerna I: 576
av herr Stefanson m. fl. och 11:627 av
herr Hovhammar m. fl., vari hemställts
att riksdagen dels måtte höja maximigränsen
för hantverks- och industrilån
till 200 000 kr., dels måtte delegera beslutanderätten
beträffande industrigarantilån
upp till 200 000 kr. till respektive
läns företagareförening,

dels de likalydande motionerna I: 593
av herr Österdahl m. fl. och II: 652 av
herr Nilsson i Tvärålund in. fl., vari
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam
prövning och förslag angående statligt
stöd till företagareföreningar för
s. k. stabsgrupper med teknisk och ekonomisk
expertis för förstärkt företagsrådgivning
åt mindre och medelstora
företag i enlighet med motionernas
syfte.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 562 och II: 425,1:191 och
11:208, 1:369 och 11:433, 1:365 och
II: 356 samt I: 571 och II: 653 till Bidrag
till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader
för budgetåret
1909/70 på driftbudgeten under elfte
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 5 800 000 kr.,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 593 och II: 652,

3. att riksdagen måtte till Täckande
av förluster i anledning av statligt stöd

Anslag till företagareföreningarna m. m.

till hantverks- och industriföretag m. fl.
för budgetåret 1969/70 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 7 000 000 kr.,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 576 och II: 627 i vad avsäge
delegering till företagareföreningarna
av viss beslutanderätt,

5. att riksdagen måtte

a. avslå motionerna I: 268 och II: 346,

b. avslå motionerna I: 576 och II: 627
i vad de ej behandlats under 4,

6. att riksdagen måtte

a. medge att statsgaranti för lån till
hantverks- och industriföretag m. in. under
budgetåret 1969/70 beviljades intill
ett belopp av 80 000 000 kr.,

b. till Statens hantverks- och industrilånefond
för budgetåret 1969/70 på kapitalbudgeten
under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag av
20 000 000 kr.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande anslag till bidrag till
företagareföreningar m. fl. av herrar
Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Ottosson (m), Bengtson (ep), Nyman
(fp) och Kaijser (m), fru Elvy
Olsson (ep), herrar Bohman (m),
Mattsson (ep), Enskog (fp) och Nilsson
i Tvärålund (ep), fröken Ljungberg
(m) samt herrar Mundebo (fp) och
Sjönell (ep), som ansett att utskottet
under 1 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:562 och 11:425, 1:369 och 11:433,
I: 365 och II: 356,1: 571 och II: 653 samt
med bifall till motionerna 1:191 och
II: 208

a. till Bidrag till företagareföreningar
m. fl.: Administrationskostnader för
budgetåret 1969/70 på driftbudgeten under
elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 6 700 000 kr.,

b. som sin mening ge Kungl. Maj :t till
känna vad reservanterna anfört om fördelning
av bidrag till företagareföreningarna; -

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Anslag till företagareföreningarna m. m.

2. beträffande förstärkt företagsrådgivning
av herrar Axel Andersson (fp),
Per Jacobsson (fp), Bengtson (ep) och
Nyman (fp), fru Elvy Olsson (ep) samt
herrar Mattsson (ep), Enskog (fp),
Nilsson i Tvärålund (ep), Mnndebo
(fp) och Sjönell (ep), som ansett att
utskottet under 2 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 593 och II: 652 som sin mening
ge Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört om en förstärkt
företagsrådgivning;

3. beträffande rätt för företagareföreningarna
att besluta om statlig garanti
för industrigarantilån av herrar Axel
Andersson (fp), Per Jacobsson (fp),
Bengtson (ep) och Nyman (fp), fru
Elvy Olsson (ep) samt herrar Mattsson
(ep), Enskog (fp), Nilsson i Tvärålund
(ep), Mundebo (fp) och Sjönell (ep),
som ansett att utskottet under 4 bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 576 och II: 627, såvitt nu
var i fråga, som sin mening ge Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört
om delegering till företagareföreningarna
av viss beslutanderätt;

4. beträffande höjning av maximibeloppet
för direktlån, in. m., av herrar
Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Bengtson (ep) och Nyman (fp),
fru Elvy Olsson (ep) samt herrar Mattsson
(ep), Enskog (fp), Nilsson i Tvärålund
(ep), Mundebo (fp) och Sjönell
(ep), som ansett att utskottet under 5
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 576 och II: 627 samt I: 268
och II: 346, de två förstnämnda i vad
de ej behandlats under 4, som sin mening
ge Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört om höjning av
maximibeloppet för direktlån och om
avräkning av utestående garantilån.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken LJUNGBERG (m):

Herr talman! Den borgerliga majoriteten
i statsutskottet har i år liksom föregående
år velat satsa mer på företagareföreningarna
än vad den socialdemokratiska
majoriteten har velat göra.

Inte minst för medelstora och små
företag utgör företagareföreningarna
betydelsefulla replipunkter —• det torde
vi vara överens om. Om de föreningarna
är väl skötta, kan de bidra
till att lägga grunden till en utveckling
av näringslivet ute i bygderna som på
lång sikt är mycket angelägen.

Enligt de riktlinjer för föreningarnas
verksamhet som riksdagen uppdrog förra
året skall föreningarna inte längre,
såsom det heter, »primärt tjäna lokaliseringspolitiska
syften», men det är
klart att en strikt skillnad inte kan
upprätthållas och att företagareföreningarnas
stödverksamhet och lokaliseringsstödet
måste samordnas — det
ger också utskottets skrivning uttryck
åt.

Vi var förra året också överens om
att en omfattande rådgivnings- och konsultverksamhet
och informationsverksamhet
är av stor vikt och att sådan
verksamhet, då den rör de enskilda företagens
speciella problem, skall vara
självbärande, d. v. s. avgiftsfinansieras.

När de tre oppositionspartierna nu
har velat öka utrymmet för företagareföreningarnas
verksamhet genom att höja
anslaget till den nivå som företagareföreningarna
själva ansett nödvändig,
har detta delvis motiverats med
de skärpta sysselsättningssvårigheterna
framför allt i skogslänen. De svårigheterna
kommer också i fortsättningen att
kräva särskilda insatser av föreningarna
och kommer att öka dessas kostnader.
Vi menar att den av oss påfordrade
höjningen är väl motiverad och att
den kommer att ge valuta i ordets rätta
bemärkelse.

Däremot, herr talman, har mitt parti
inte kunnat ansluta sig till önskemål
som har framförts i en motion, bakom

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Nr 23

vilken i denna kammare står herr Nilsson
i Tvärålund och som syftar till att
den förstärkta företagsrådgivningen nu
skall ytterligare byggas ut. Den motionen
har följts upp med en reservation,
som vi inte kan biträda. Jag känner ett
behov av att uppehålla mig vid de principiella
överväganden som har föranlett
vårt ståndpunktstagande i en fråga
som egentligen handlar om den fria
företagsamhetens möjligheter i framtiden
i vårt land.

Vi är oroade över tankegångar som
kommer till uttryck i motionen, bl. a.
därför att de tankegångarna synes — jag
vill inte säga att man avser det — underskatta
de enskilda företagarnas initiativkraft,
kunskaper och förmåga att
anpassa det egna företaget efter utvecklingens
krav. Det är sant att många små
och medelstora företag i vårt land leds
av människor utan andra grundförutsättningar
än tekniskt sinne, arbetslust
och ett behov av att skapa någonlingAtt
många företagare inte kan lösa, som
det heter i motionen, alla de skiftande
problem som deras företag möter i konkurrenssamhället,
skall inte bestridas,
och inte heller att åtskilliga av dem har
svårt att anpassa sig efter nya och ökade
krav som ställs på deras företag. Många
av dem behöver fortlöpande information
och utbildning.

En av Ingeniörsvetenskapsakademien
verkställd undersökning av de mindre
företagens informationsutnyttjande och
informationsbehov har givit en bild av
vilka behov som föreligger, hur stora de
är och hur de skall kunna tillgodoses.
Av den undersökningen ser man alt
bransch- och facktidskrifter, leverantö"
rer, kunder, mässor och utställningar,
information från branschförbund, kurser
anordnade av branschförbund och
konsulter av olika slag utgör källor till
vilka dessa företagare i mycket stor utsträckning
är hänvisade.

På vissa områden — inte minst gäller
det väl Norrland — torde tillgången på
konsulter behöva öka. Konsultföretag av

Anslag till företagareföreningarna m. m.

olika slag bör över huvud taget ingå
i det differentierade näringsliv som så
småningom måste växa fram också
i dessa bygder om de skall kunna bli
självgenererande. Att inom företagareföreningarna
bygga upp grupper av tekniker
och ekonomer som skall fungera
såsom staber till ledning för företagen
är emellertid en annan sak. Sådana
stabsgrupper skall visserligen inte, är
det tänkt, utöva någon verkställande
funktion i företagen, men de skall, som
det heter, medverka till en styrning av
företagets verksamhet mot ett på lång
sikt uppställt mål. Det måste uppstå en
beroende- respektive förmyndarställning,
och en konsultbyråkrati kommer
att utvecklas desto mer ju fler företag
sådana stabsgrupper byggs upp för.

Jag har framhållit att företagareföreningarnas
verksamhet är betydelsefull.
Vi har tidigare alla varit överens om
hur konsultverksamheten skall byggas
upp och finansieras. Jag utgår från att
företag som vet sig behöva rådgivning
kommer att hänvända sig till företagareföreningarna
eller andra konsulter,
men generellt sett vore det farligt eller
i varje fall allvarligt, om svenska företag
försatte sig i beroendeställning gentemot
konsulterna. Det måste ankomma
på företagsledarna själva, oavsett förkunskaper,
att bära ansvaret för sina
företag och att själva efter att ha inhämtat
råd från dem för vilka de har förtroende
fatta beslut om företagens utveckling
och anpassning efter nya behov.
Det saknas inte exempel på att det
lätt kan gå galet när mindre företag
förmås av utomstående att göra satsningar
som egentligen ligger över deras
kompetens och resurser. De exemplen
manar till eftertanke och till försiktighet.

Det är alltså befarade risker för en
osund utveckling av företag av olika
storlek som gör att vi i detta sammanhang
har strukit under, att vi inte vill
vara med om en utbyggnad inom företagareföreningarnas
ram, som skall an -

4 —• Andra kammarens protokoll 1969. Nr 23

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Anslag till företagareföreningarna m. m.

förtro åt dessa föreningar nya styrningsfunktioner.
Skulle verkligen våra
företagare generellt sett vara så funtade
att de liar behov av det slags styrande
rådgivningsverksamhet som det här är
fråga om tror jag det finns anledning
att se med oro mot framtiden. Det är
sådana tankegångar som jag alltså här
har kritiserat, ur vilka man hämtar argument
för förstatligande och kommunalisering
av vår företagsamhet.

Jag har, herr talman, med detta velat
stryka under det principiella sätt att
resonera, som har varit genomgående
från mitt partis sida, när vi har tagit
ställning till näringspolitiska frågor
i allmänhet och i detta sammanhang
till våra företagareföreningar och deras
möjlighet att arbeta.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation där det begärs
ett i förhållande till förslaget i propositionen
höjt anslag till företagareföreningar
m. fl., alltså reservation nr 1.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag kan inte underlåta
att här först beröra fröken Ljungbergs
anförande. Om man har arbetat i en
företagareförenings styrelse under en
följd av år, känner man inte igen den
bild av och oro för hur företagareföreningarna
kommer att arbeta som fröken
Ljungberg gav uttryck för. Hon är utomordentligt
oroad av att en utökning av
rådgivningsverksamheten skulle innebära,
att man från företagareföreningarnas
sida skulle medvetet styra produktionsutvecklingen.
Jag kan inte i min
livligaste fantasi läsa ut något sådant
av den motion som ligger till grund för
reservationen. Där är man väl framför
allt inne på den tanke som både föreningsstyrelserna
har ute i länen och
som även landstingen i mycket hög
grad understöder.

Men, herr talman, det är uppenbart
så, att de snabba framsteg på det tekniska
området som under senare år
präglat det svenska näringslivet har

medfört ökade krav på dagens företag.
Förmågan att anpassa produktion,
marknadsföring och administration
i takt med förändringarna i samhället
blir i allt högre grad avgörande för
företagens fortbestånd och utveckling.
Dagens företagare måste följa branschutvecklingen,
de måste ha en bild av
hur konkurrenterna utvecklar sina företag.
Sedan kommer även andra problem
till. Om man är på det klara med den
tekniska utvecklingen och den satsning
som behöver göras där, måste man skaffa
sig kapital.

Olika utredningar har berört de
mindre och medelstora företagen, senast
SHI-utredningen »Aktiv företagsutveckling».
Det framgår av den att
långt ifrån alla företagare inom de
mindre och medelstora företagsgrupperna
själva kan göra ifrågavarande bedömning.
Även den Johanssonska-Sillénska
utredningen som var klar för
drygt ett år sedan hade samma uppfattning.
Båda utredningarna framhåller att
en utveckling och effektivisering av de
mindre och medelstora företagen därför
måste framstå som en väsentlig uppgift
från samhällsekonomisk synpunkt. Denna
företagargrupps produktionskapacitet
uppgår till cirka 32 miljarder kronor
vilket inte är så litet i detta sammanhang.
Genom företagareföreningarna
har statsmakterna lämnat ett stöd av
utomordentligt stor betydelse. Företagareföreningarna
har också genom sin
ingående kännedom på länsplanet kunnat
inhämta information om de olika
företagen och dessas förutsättningar.
Härigenom har samhället på det regionala
planet fått möjligheter att medverka
till en aktiv näringspolitik.

I fjol beslutades ju om nya riktlinjer
beträffande företagareföreningarnas organisation
och verksamhet, vilket innebar
ökade krav på föreningarna, framför
allt beträffande rådgivnings- och
konsultverksamheten. Departementschefens
förslag angående administrationskostnader,
som riksdagen godkände, in -

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Nr 23

nebar emellertid oförändrat statligt stöd
till föreningarna. I årets statsverksproposition
föreslår departementschefen
en höjning med 800 000 kronor. Det är
klart att föreningarna och de politiker
som är verksamma inom landstingen
liksom regionalt kan ha den uppfatt
ningen att statsmakternas stöd är otillfredsställande.
Detta framgår av att de
framställningar som varje år görs till
landstingen innebär ökade krav, och
landstingen har ju också möjliggjort för
föreningarna att vidga verksamheten.

I en av motionerna, I: 562 och II: 425,
har vi berört möjligheterna för företagareföreningarna
att mera aktivt hjälpa
till med uppföljningen, inte bara av
låneärendena utan också då det gäller
besök hos de olika företagen. Eftersom
vi har över 100 000 små och medelstora
företag i Sverige är det klart, vilket
också framgår av den Johanssonska—
Sillénska utredningen, att enbart en genomgång
av 20 procent av företagargrupperna
i fråga skulle betyda oerhört
mycket för landets ekonomi. Det saknas
emellertid resurser, men det är
självklart att företagareföreningarnas
styrelser önskar få ökade anslag.

Ser man på företagareföreningarnas
personella resurser finner man att det
totalt i hela landet finns 200 tjänstemän,
och orsaken till att vi kan ha så
många tjänstemän är i hög grad landstingens
bidrag. Man kan jämföra med
jordbrukets tjänstemän, både centralt
och regionalt, och då visar det sig att
det där finns 200 tjänstemän centralt
och 1 300 regionalt. Jag skall inte göra
någon jämförelse i övrigt, men trots
att den mindre och medelstora företagsamheten
i landet betyder så mycket
har den kanske inte fått så stora resurser
som den borde ha för att möjliggöra
en ökad företagarrådgivning.

I reservation 1 föreslår reservanterna
en uppräkning med 900 000 kronor
utöver Kungl. Maj :ts och utskottets förslag.
Enligt min mening är det angeläget
att föreningarna får ett ökat stöd,

Anslag till företagareföreningarna m. m.

och jag vill därför yrka bifall till reservationen
nr 1 av herr Axel Andersson
m. fl.

I en annan motion har vi tagit upp
lånetaket för föreningarnas verksamhet.
Detta framgår av reservationen 4,
där det står att man i motionerna I: 576
och II: 627 begär en höjning av maximibeloppet
för direktlån från nuvarande
150 000 till 200 000 kronor. Enligt mitt
tycke är det en oformlighet att räkna in
utestående garantilån i maximibeloppet
för direktlån.

Jag hade förra året anledning att ta
upp denna fråga med statsrådet Johansson.
Jag tycker inte att denna sammankoppling
är lycklig. Tidigare kunde
föreningarna lämna direktlån utan
hinder av utestående statligt garantibelopp.
Det var otvivelaktigt en fördel.
Om ett företag led brist på kapital men
hade bankmässiga eller andra säkerheter
kunde man snabbt ge företaget ett
lån. Men om samma företag i stället
hade ett industrigarantilån på 400 000
kronor och hade amorterat 250 000, sålunda
ett överhypotek på 250 000 kronor,
kunde man inte vid behov av likvida
medel gå till företagareföreningen
som skött företagets lån i övrigt och
begära ett lån på 50 000 eller 75 000 kronor
för att förbättra en maskin. Då
kan vi inte låna ut något direkt till det
företaget. Men om företaget i stället har
sitt lån i en privat bank och samma
överhypotek går det bra.

Det är sålunda ingen konsekvens i
denna bestämmelse, och den utgör enligt
min mening ett hinder i företagareföreningens
verksamhet. Vad vi framför
allt anser vara väsentligt är att vederbörande
företag har de säkerheter
som skall ligga till grund för föreningarnas
utlåning. När utskottet därför
skriver att tillräckliga skäl inte har anförts
för att frångå den nuvarande ordningen,
vill jag fråga utskottets talesman:
Är det inte tillräckliga skäl att
det inte finns någon konsekvens i bestämmelsen?
Om jag har ett statsgaran -

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

52 Nr 23

Anslag till företagareföreningarna m. m.

tilån, så går det inte att få ett direktlån,
även om jag kan ställa säkerhet.
Men har jag ett banklån med motsvarande
överhypotek har jag möjlighet
att få ett direktlån av föreningen.

Herr talman! Reservationerna 2 och
3 kommer herr Nilsson i Tvärålund att
tala om, och jag ber med det anförda
att få yrka bifall även till reservationen
4.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! När riksdagen i fjol beslöt
om ändrade riktlinjer för företagareföreningarnas
organisation och verksamhet
var syftet att man skulle ge dessa
organ större resurser och anpassa
resurserna på sådant sätt att föreningarna
blev bättre lämpade för sina uppgifter.
Detta gällde även den rådgivningsverksamhet
som fröken Ljungberg
helt allmänt var så kritisk mot och som
dåvarande högerpartiet såvitt jag minns
godkände.

Statens stöd till företagareföreningarna
bestod tidigare i att nettoränteintäkterna
från föreningarnas utlåning i
stor utsträckning fick utgöra föreningarnas
statliga stöd. Staten ger nu i stället
ett administrationsbidrag som är
förhöjt i förhållande till vad som gällde
tidigare för att ersätta ränteinkomsterna.
Enligt statsverkspropositionen
syftar denna höjning »även till att möjliggöra
för föreningarna att i vidgad
omfattning medverka till bevakning på
lokalt plan i lokaliseringsstödsärenden».
Meningen var alltså att förstärka föreningarna
på olika sätt och inrikta deras
verksamhet också mot lokaliseringsuppgifterna.

Redan i fjol anförde vi från centern
starka tvivel på att anslagen skulle räcka
till för de förutsatta uppgifterna,
och jag tror att man i varje fall beträffande
vissa föreningar måste säga att
våra farhågor har besannats. Vissa föreningar
har fått mycket försämrad ekonomi
och minskade resurser. Tillåt mig,
herr talman, bara nämna företagareför -

eningen i mitt hemlän. Det har inte varit
möjligt för den att upprätthålla samma
personalorganisation som tidigare.
Nedskärningar har varit ofrånkomliga.
De syften som statsrådet uttalat har således
inte kunnat uppnås på grund av
det inkomstbortfall som de alltför låga
administrationsbidragen inneburit för
föreningarna. Det är den reella innebörden
i reformen för Västerbottens
företagareförening. I motioner från
Jämtland har liknande synpunkter anförts.
Jag skulle tro att förhållandena
är desamma även för andra föreningar,
särskilt i områden där utredningar beträffande
lokaliseringsobjekt utgör en
betydande del av företagareföreningarnas
arbete.

I praktiskt taget samtliga av den rad
av motioner, som väckts i denna fråga,
begärs anslagshöjningar på grund av
att reformen inneburit försämringar.
Kungl. Maj :t föreslår nu, och utskottsmajoriteten
ansluter sig härtill, en ökning
av fjolårets anslag med 800 000
kronor. Motivet är att kompensera kostnadsökningar
och, som man säger, även
att förstärka vissa föreningar.

Företagareföreningarnas gemensamma
äskanden slutar på 6,7 miljoner kronor.
Denna siffra överensstämmer med
vad som begärs i en socialdemokratisk
motion och även med vad som yrkas i
reservation 1. Företagareföreningarnas
förbund har ju angivit att en betydligt
högre summa behövs, om föreningarna
skall kunna uträtta vad som förutsattes
i fjolårets riksdagsbeslut. Jag anser
därför att det finns synnerligen goda
skäl för riksdagen att bifalla reservationen
1, såvida man syftar till att företagareföreningarna
skall kunna uppfylla
dessa föresatser.

Herr talman! Jag vill inte minst som
motionär nämna några ord om det förslag
som förs fram i reservation 2.
Enligt min uppfattning finns det all
anledning för samhället att särskilt uppmärksamma
de mindre företagens problem.
De har en del svårigheter som

Tisdagen den 13 maj 1969 1m.

Nr 23

avviker från vad som gäller för storföretagen.
Många anser att storföretagen
utgör den mest dynamiska faktorn
i vårt näringsliv. Många storföretag har
omfattande resurser i form av specialister
och fackmän, de bedriver en betydande
forskning o. s. v. De mindre företagen
har i många fall inte alls motsvarande
resurser. Det är ändå ett faktum
att dessa företag har en stor andel
av den nyskapande utveckling som förekommer
i vårt lands näringsliv.

Småföretagen har ibland fått köpa
tjänster i form av rådgivning. Jag vill
i detta sammanhang särskilt peka på
den rådgivning som sedan många årtionden
tillbaka på detta sätt lämnats
inom jordbruket, och jag tror mig kunna
påstå att denna rådgivning till betydande
del ligger bakom den höga nivå
som vårt jordbruk tekniskt och produktionsmässigt
har i dag.

Enligt den mening som vi som står
bakom reservationen har, behöver småföretagen
viss hjälp med utvecklingen
av sina produkter och även med expansionen
inom sina företag, inte minst
när det gäller en utveckling från mera
hantverksmässig tillverkning till industrimässig
verksamhet. Det är utomordentligt
angeläget att man härvid kan
undvika misstag och även kan komplettera
de brister i olika avseenden, som
förekommer inom företagsledningen,
oavsett rörelsens storlek.

Inte minst gäller ju detta småföretagen.
Det är inte rimligt att en person
skall kunna behärska hela det komplex
av problem som företag ställs inför i
den tid vi lever i. Naturligtvis — och
till det syftar de aktuella motionerna
och reservationen 2 •—■ skall man komplettera
det som företaget självt önskar
och även göra det i den utsträckning
som företaget självt vill. Ett faktum är
att företag kommer i situationer som
är rätt särpräglade, och en person har
utomordentligt stora svårigheter att i
dessa sammanhang ensam fatta beslut.

Vi vet att besluten i större företag

Anslag till företagareföreningarna m. m.

ofta föregås av överväganden inom en
arbetsgrupp eller genom förberedelser
av kommittéarbete. Olika funktioner
samverkar inom ett företag innan ledningen
är beredd att fatta beslut. I det
lilla företaget finns ofta inte dessa expertfunktioner,
och det är då angeläget
att de finns att tillgå för företaget
på annat håll. Syftet med motionerna
och reservationen 2 är att skapa möjligheter
för en komplettering, där sådan
är nödvändig och där företaget
självt önskar. Samhället bör också skapa
förutsättningar härför. Detta är enligt
vår principiella uppfattning en av
samhällets stora uppgifter, nämligen att
vara förutsättningsskapande.

Lokaliseringsstödet ansluter till fastigheter
och till maskiner. Inget stöd
i egentlig mening utgår för att förstärka
företagets institutionella kapacitet. Inte
heller den verkställande och beslutande
funktionen förstärks genom lokaliseringsstödet.
Alla som haft kontakt med
företag vet att ett företag kan stå och
falla med sin ledning. Vi anser det därför
naturligt och viktigt att stödja just
denna del i ett företag, om det råkar
vara så att den är en svag länk i sammanhanget.

Genom ett felaktigt beslut kan oreparabla
misstag begås. Det är riktigt
att man aldrig kan förutsätta att det
går att undvika felaktiga beslut genom
förberedelse, men så långt möjligt bör
man naturligtvis försöka att göra det.

I många fall — jag tror att vi kan
vara eniga om det — anser sig småföretagen
inte ha råd att betala för de
tjänster det gäller. Det kan vara konsulttjänster,
som kan köpas på andra
håll än genom företagareföreningarna,
men ofta finns de att tillgå inom en företagareförening.
Tyvärr är dock företagareföreningarnas
resurser alltför
bristfälliga med den ekonomi de nu
liar.

De principiella invändningar som
fröken Ljungberg gjorde tror jag delvis
har sin förklaring i ett missförstånd.

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Anslag till företagareföreningarna m. m.

Jag har försökt att förklara syftet med
motionerna och reservationen 2. Förslaget
innebär på intet sätt något misstroende
mot det enskilda näringslivet och
mot småföretagarnas möjligheter att
hävda sig. Tvärtom har jag sagt att det
är just därifrån som en stor del av
den nyskapande utvecklingen härrör.
Men det finns vissa svagheter som jag
anser att samhället bör försöka hjälpa
till att komma till rätta med.

Jag anser att den bild jag tecknat av
småföretaget är starkt förankrad i verkligheten,
och det är bl. a. av de skäl jag
angivit som företagareföreningarna har
kommit till. Det är inte alls fråga om
någon konsultbyråkrati, någon styrning
som företagaren själv inte accepterar.
Skulle det visa sig att de åtgärder
som behöver vidtagas ligger över
företagarens kompetens, så betyder ju
detta att företagaren själv behöver utbildning.
Och jag vill understryka att
den verksamhet som vi avser i våra motioner
och i reservationen 2 till stor
del innebär utbildning av företagaren,
eftersom rådgivningen sker just med
utgångspunkt från företagarens egna
problem.

Plerr talman! Jag yrkar bifall till
samtliga reservationer vid statsutskottets
utlåtande nr 59.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 59 behandlas stödet till företagareföreningarna
och det därtill knutna lånestödet.

Jag vill till en början erinra om att
1968 års riksdag antog riktlinjer för
denna verksamhet och att det förslag
i statsverkspropositionen som utskottet
nu tillstyrker innebär en tillämpning
av dessa riktlinjer.

I år föreligger stridiga uppfattningar
i fyra frågor. Jag skall inte i detta

sammanhang gå in på själva principerna
utan nöja mig med att kommentera
reservationerna.

Statens bidrag till företagareföreningarna,
som behandlas i reservationen 1,
föreslås enligt propositionen — till vilken
utskottsmajoriteten ansluter sig —
till 5,8 miljoner kronor, d. v. s. en ökning
med 800 000 kronor. Detta belopp
överensstämmer med kommerskollegiums
förslag; ingen prutning har ägt
rum i departementet. Mot detta ställer
en gemensam borgerlig reservation förslag
om anvisande av ytterligare
900 000 kronor.

Utskottsmajoritetens anslutning till
propositionen innebär alltså en anslutning
även till den beräkning som kommerskollegium
har gjort, medan beloppet
900 000 kronor motsvarar vad företagareföreningarna
begärt utöver det belopp
som Kungl. Maj:t förordat. Den
motivering som åberopas för detta ytterligare
höjda anslag tar i huvudsak
sikte på de föreningar som verkar i
områden där lokaliseringsinsatser behövs.
De 900 000 kronorna skulle alltså
främst användas till extrakostnader för
dessa föreningar.

Både majoriteten och reservanterna
är eniga om att företagareföreningarna
inte skall direkt tjäna lokaliseringspolitiska
syften. De insatser som vissa föreningar
gör, närmast som konsulter,
skall täckas vid fördelningen av anslaget.
Detta är vi också ense om. Det är
därför minst sagt märkligt när reservanterna
påstår att vissa föreningar
skall tillgodoses både av fördelningen
normalt sett och genom extra medel,
när man samtidigt utgår ifrån att de inte
skall verka lokaliseringspolitiskt på
egen hand. Om man anser att vi skall
riva upp riktlinjerna för fjolårets riksdagsbeslut,
får väl detta yrkas direkt
och inte på sådana här omvägar. Jag
skall litet längre fram i detta anförande
ytterligare behandla företagareföreningarnas
medverkan i lokaliseringen.

Herr Andersson i Örebro säger att

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Nr 23

stödet från staten till företagareföreningarna
inte är tillfredsställande och
det är riktigt, men på vilket område
är det tillfredsställande? Jag vet inte
om jag skall tolka herr Andersson i
Örebro på sådant sätt att han anser stödet
från staten till jordbruket vara tillfredsställande.
Kanske herr Andersson
t. o. m. vill en omfördelning av det hela,
vilket skulle ge en ökad prioritering till
den allmänna företagarverksamheten.

När herr Nilsson i Tvärålund talar
om jordbruket och stödverksamheten
till detta, verkar det som om han vore
ganska belåten med statens insatser.
Det är förmodligen det enda område i
fråga om vilket vi kan vara överens i
detta sammanhang.

Reservationen 2 av centerpartister
och folkpartister är minst sagt oklar i
sin målsättning. Formellt vill man förorda
ett statligt stöd i nuvarande form
eller över lokaliseringsmedel för att företagareföreningarna
skall kunna ge kontinuerlig
rådgivning och utbildning till
abonnenter som önskar det. Mot detta
menar utskottet att det är fråga om
vanliga driftkostnader för företagen,
och föreningarna kan mycket väl ge en
sådan rådgivning, som de får betalt av
kunden för. Ett företagsbidrag av föreslagen
typ kan inte förenas med de antagna
principerna. Reservationerna 3
och 4 har det gemensamt att de på olika
sätt förespråkar ytterligare delegering
av beslutanderätt till företagareföreningarna.
Om jag i detta sammanhang
hoppar över den invändning som hänför
sig till lämpligheten av att låta
föreningar av denna karaktär fungera
som ombud för staten, blir frågan ytterst
om föreningarna kan handha uppgiften
bättre än kommerskollegium. Det
skäl som reservanterna anfört, nämligen
att ökade befogenheter skulle medföra
klara fördelar i fråga om garantilånerådgivningen,
kan väl översättas
med att man hoppas på »en lättvindigare
prövning». Reträffande direktlånen
anförs att det kan bli snabba be -

Anslag till företagareföreningarna m. m.

slut, och detta kan nog till stor del
översättas med samma ord.

Allt detta är gott och väl. Jag skulle
vara den siste som ville tala för en
ökad byråkratisering och formalism,
men jag vill inte fördenskull avstå från
att erinra om någonting mycket centralt,
som vi just nu har all anledning
att allvarligt tänka på, nämligen vikten
av att resurserna kommer till rätt användning.
Utskottet har i andra sammanhang
enhälligt poängterat hur viktigt
det är att insatserna görs så, att de
faller in i planeringen i stort och även
i den regionala planeringens prioritering.
Detta bör naturligtvis gälla också
investeringsstöd genom direktlån och
garantilån; så långt kanske jag t. o. m.
kan få ett instämmande av reservanterna.

Kärnfrågan blir då om företagareföreningarna
alltid bevakar dessa allmänna
synpunkter. Jag vill givetvis
inte dra alla föreningar och alla beslut
över en kam, men det lokala trycket
på föreningarna är dock starkt, och
kortsiktiga lokala intressen kan spela
en ganska avgörande roll. Det är också
fastslaget att företagareföreningarna inte
skall föra en självständig lokaliseringspolitik.

Som exempel på farorna även när det
gäller belopp inom den nuvarande direktlånegränsen
vill jag åberopa det
fallet, att en företagareförening beviljar
ett lån med 75 000 kronor för investeringar
på cirka 200 000 kronor i
ett planerat glasbruk. Det gör man vid
en tidpunkt då situationen för glasbruken
är minst sagt mycket besvärande.
Ett par glasbruk är redan på fallrepet
och har beslutat om nedläggning, ett
par tre andra är färdiga att slå igen.
Även om det nystartade glasbruket får
en mycket liten produktion är dess tillkomst
i alla fall ett steg i felaktig riktning.
Vederbörande hjälper kanske sig
själva och även andra glasbruk till att
få slå igen i ett tidigare skede. Hade
kommerskollegium fått pröva denna

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Anslag till företagareföreningarna m. m.

lånefråga, tror jag att hänsyn hade tagits
till glasbruksbranschens situation
i hela landet, och beslutet hade kanske
blivit ett annat, därför att man inte hade
haft det lokala trycket på sig.

Vilken blir slutsatsen av de farhågor
som man kan få genom ett exempel av
denna typ? För mig ligger det nära till
hands att påstå att gränsen är för hög.
Vad riksdagen skall rösta om är emellertid
om företagareföreningarna skall
få möjlighet att i större skala göra bedömningar
av den art jag har redovisat.
Svaret på frågan måste vara ett
klart nej.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan i dess helhet.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill påpeka för herr
Fagerlund att jag inte gjorde någon jämförelse
mellan jordbruksorganisationerna
och företagareföreningarna beträffande
antalet tjänstemän. Det har fastslagits
av den tidigare jordbruksministern
att en ökad rådgivningsverksamhet
har utomordentlig betydelse för jordbruket,
men därmed är inte sagt att den
grupp vi talar om i dag skall ha sådan
i samma omfattning. Som tidigare hävdar
jag dock att det antal konsulter
vi har att utnyttja icke är så stort som
vi rimligtvis borde kunna räkna med.

Herr Fagerlund nämnde som exempel
att en företagareförening gjort en felbedömning
i fråga om ett glasbruk. Naturligtvis
kan man ta fram något enstaka
exempel härpå, men jag kan också anföra
exempel på felbedömningar som
kommerskollegium gjort i fråga om beviljade
industrigarantilån. Det finns
emellertid ingen anledning att göra det
nu. Den första utredningen verkställs
i företagareföreningen även när det gäller
industrigarantilånen, och sedan sker
en bedömning i kommerskollegium. Jag
har emellertid den erfaranheten att företagareföreningarna
inte så lätt faller
undan för kommunerna. Jag håller med

herr Fagerlund om att kommunerna ofta
trycker på och vill att företagareföreningarna
skall medge lån.

Inte fick jag något tillfredsställande
svar på min fråga om det finns någon
konsekvens i att man skall sammankoppla
direktlånet med industrigarantilånet.
Tycker herr Fagerlund att det är
konsekvent att om jag har ett lån med
överhypotek i en privat bank så får jag
lån av företagareföreningen, men om
jag har ett industrigarantilån med överhypotek
får jag inte något lån av företagareföreningen?
Det skulle vara intressant
att höra vad det finns för konsekvens
häri.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Fagerlund sade att
företagareföreningarna inte skall tjäna
ett lokaliseringspolitiskt syfte, och det
är vi överens om. Tillåt mig att på nytt
läsa upp vad som stod i fjolårets proposition,
nämligen att bidragen till föreningarna
även syftar till »att möjliggöra
för föreningarna att i vidgad omfattning
medverka till bevakning på lokalt
plan i lokaliseringsstödsärenden». Vi
kan inte blunda för att företagareföreningarna
betyder oerhört mycket för
lokaliseringspolitiken och att bidragen
skall ta hänsyn härtill.

Herr Fagerlund hade tolkat mitt yttrande
så, sade han, att jag var utomordentligt
belåten med regeringens jordbrukspolitik
och bidragen till rådgivning.
Vad jag pekade på var resultaten
av rådgivningen på det området; jag
tror att de måhända hade kunnat bli
bättre med en annan politik. I reservationen
2 tar vi upp just rådgivningen.
Herr Fagerlund säger att företagareföreningarna
kan ge denna rådgivning och
att den skall vara självbärande. Ja, det
skall den vara och företagareföreningarna
skall kunna ge rådgivningen. Men på
grund av bristande resurser kan de enligt
min uppfattning och erfarenhet inte
ge den, om inte landsting eller kommu -

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Nr 23

ner träder in för att fylla på där medel
saknas. Vad jag velat peka på är det
behov som på visst håll finns och att
man många gånger inte anser sig ha råd
att köpa dessa dyrbara konsulttjänster.
Jag har velat peka på värdet av rådgivning
för att fylla ut de brister som
ibland finns hos de mindre företagen.
Jag håller fast vid att det är utomordentligt
viktigt för samhället att satsa
på företagarens kapacitet och försöka
finna lämpliga vägar härför. Att fördjupa
utbildningen och komma i kontakt
med den enskilde företagaren på
ett sådant sätt att utbildningen i företagarfrågor
passar just honom anser jag
är en sådan utomordentligt lämplig väg.

Herr FAGERLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Anledningen till att jag
tog just exemplet med glasbruket är att
jag själv kommer från en glasbruksbygd,
där många små samhällen inte
har mer än en industri och det kanske
är ett glasbruk som i dag är på fallrepet.
Jag är emellertid övertygad om att
man kan anföra exempel på liknande
handlande av företagareföreningarna
i samhällen med t. ex. textil- och konfektionsindustrier.
Men jag har också
sagt att detta inte är någon regel. Jag
vill emellertid att de knappa resurser
som står till förfogande för detta ändamål
utnyttjas på det bästa sättet och
slussas till de industrier som verkligen
kan leva kvar. Jag är inte säker på att
de lokala intressena inte skulle komma
att spela en stor roll vid ställningstagandet.

Herr Nilsson i Tvärålund och jag är
säkerligen överens när det gäller frågan
om bevakningen på det lokala planet
och det citat som han anförde ur
förra årets statsverksproposition. Vad
jag framhållit är att företagareföreningarna
inte bör bedriva någon enskild
lokaliseringspolitik, och på den punkten
var herr Nilsson i Tvärålund överens
med mig.

Vad beträffar reservationen 2 kan jag

Anslag till företagareföreningarna m. m.

i mycket instämma i vad fröken Ljungberg
sade. Herr Nilsson i Tvärålund
har talat om företagens bristande resurser.
Det går här en principiell skiljelinje.
Vissa företag får helt och hållet
betala sitt konsultarvode, medan andra
skulle erhålla en subvention för detta
ändamål. I utskottsutlåtandet framhålles,
att detta är en form av driftskostnader
och att det därför inte bör lämnas
något bidrag. Jag har ingen anledning
att gå ifrån utskottets uttalande på
den punkten, och jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag hade väntat mig att
herr Fagerlund skulle svara på min direkta
fråga om konsekvensen av sammankopplingen
mellan garantilån och
direktlån. Jag upprepar frågan: Vari
ligger den väsentliga skillnaden i om
jag har ett industrigarantilån eller ett
privat banklån med ett överhypotek på
250 000 kronor? Har jag ett garantilån
kan jag inte få ett direktlån, men om
jag har ett lån i en privat bank kan jag
få ett direktlån. Vari ligger den skillnad
som motiverar denna koppling? Jag
tycker inte att det finns någon konsekvens
häri. Såvitt jag förstår anser utskottet
att det bör sättas en gräns någonstans.
Men har företagaren ett privatlån
går det bra att låna av företagareföreningen,
om företagaren kan lämna
de säkerheter som föreskrivs i föreningens
bestämmelser. Men har företagaren
ett statsgarantilån och dessutom
ett överhypotek, så går det inte att låna.
Var finns konsekvensen i detta ställningstagande? Herr

NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Efter vad jag kan förstå
är det bara herr Fagerlund som talat
om att företagareföreningarna skall bedriva
enskild lokaliseringspolitik. I var -

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Anslag till företagareföreningarna m. m.

je fall har jag inte nämnt någonting sådant.

Vad beträffar frågan om rådgivningen,
är det beklagligt att socialdemokraterna
inte vill vara med om att stödja
småföretagsamheten där detta är som
mest nödvändigt.

Herr FAGERLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande frågan om
sammankopplingen av garantilån och
direktlån hade vi en diskussion i utskottet.
Jag erkänner att det kan finnas
fog för herr Anderssons uppfattning,
men det har inte framkommit så
starka skäl för denna, att vi ansett oss
böra ändra på 1968 års beslut. Det är
ju dock samma långivare i detta sammanhang.
Med den grundsyn jag har
när det gäller företagareföreningarna
är jag inte beredd att ge dem möjlighet
att bevilja lån till högre belopp än
150 000 kronor. I så fall får de bevisa
att de tar större hänsyn än nu; jag
delar helt utskottets uppfattning på den
punkten.

Det fall som jag här förut åberopat
gör också att jag är tveksam beträffande
företagareföreningarnas lokaliseringspolitiska
uppgifter. Trots vad herr
Nilsson i Tvärålund sagt gäller det i
detta fall en form av helt självständig
lokaliseringspolitik som en företagareförening
bedrivit i ett län, där det redan
finns ett glasbruk och där man nu
skall få ytterligare ett sådant företag.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! I propositionen nr 1
föreslås att riksdagen måtte — såsom
här redan framhållits — bevilja ett anslag
på 5,8 miljoner kronor såsom bidrag
till företagareföreningarnas administrationskostnader.
Statsutskottet har
också i sitt utlåtande nr 59, som vi nu
behandlar, hemställt att riksdagen måtte
anvisa detta belopp.

Jag och många medmotionärer i denna
kammare såväl som i medkammaren
har i motionerna 1:191 och 11:208

hemställt att bidraget måtte uppräknas
med 900 000 kronor till 6,7 miljoner
kronor. Som motivering till detta vårt
förslag vill jag framhålla att det är ett
obestridligt faktum att den genomsnittlige
företagsledaren inom den mindre
och även inom den medelstora industrin
ofta kan hamna i situationer som
till sin natur är alltför särpräglade och
alltför komplicerade för att han själv
skall kunna fatta de rätta besluten. Det
är därför enligt vår mening angeläget
att det skapas resurser som kan medverka
till genomtänkt och ekonomiskt
riktig utveckling i företagens verksamhet.

Genom beslut av 1968 års riksdag —
som också torde vara bekant för kammarens
ledamöter — uppdrogs nya riktlinjer
för företagareföreningarnas organisation
och verksamhet. I den proposition
som då framlades framhöll departementschefen
att allt större krav
kommer att ställas på företagareföreningarnas
resurser vid handläggningen
av kreditverksamheten samt att föreningarna
bör ges tillfälle att förstärka
sin rådgivnings- och konsultverksamhet.
Vidare antog departementschefen
att företagareföreningarnas tjänster i
ökad omfattning skulle komma att tas i
anspråk för lokaliseringsstödsverksamlieten.

Det torde vara en grundförutsättning
för landets välståndsutveckling att också
den mindre och medelstora industrin
kan drivas med en sådan effektivitet
att den kan hävda sig i den ökade internationella
konkurrensen. Insatser
från statens sida under nuvarande brytningstid
bör kunna ge väsentliga fördelar
även i framtiden. Sådana insatser
förutsätter emellertid ett nära samarbete
med företagen, och här torde
företagareföreningarna kunna lämna
mycket betydelsefull medverkan.

Statsutskottet har i sitt utlåtande hemställt
att riksdagen måtte avslå motionerna.
Utskottet har följt kommerskollegiums
beräkningar, som herr Fager -

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Nr 23

lund också nyligen framhållit. Utskottets
medelsanvisning skulle således enligt
utskottets uppfattning dels täcka
föreningarnas behov av ökade resurser
för de nya arbetsuppgifterna och dels
kompensera de allmänna kostnadsökningarna.

Detta, herr talman, anser jag orimligt.
Statens bidrag måste ligga någorlunda
i nivå med de anspråk man ställer
på företagareföreningarnas verksamhet.
Dessa har i sina framställningar
beräknat att ett statligt bidrag på sammanlagt
6,7 miljoner kronor skulle erfordras
för att klara denna nya verksamhet.
Företagareföreningarnas förbund
anser att föreningarna har beräknat
sina kostnader alldeles för lågt med
hänsyn till de ökade arbetsuppgifter
som ålagts föreningarna. Enligt förbundets
beräkningar borde ett rimligt statligt
administrationsbidrag uppgå till
10,5 miljoner kronor eller 3,8 miljoner
kronor mera än vad vi i våra motioner
har föreslagit.

Dessutom har i statsutskottet behandlats
även en borgerlig motion om ett
anslag på 8,8 miljoner kronor. De borgerliga
har icke tillstyrkt sin egen motion,
utan de har tillstyrkt den s-märkta
motionen om bidrag med 6,7 miljoner.
Om motiveringen till detta kan jag ingenting
säga — det beror eventuellt på
att den socialdemokratiska motionen
kan vara bättre genomtänkt.

Med hänsyn till avvägningen mellan
olika angelägna samhällsbehov har vi
i motionerna begränsat oss till det av
företagareföreningarna äskade beloppet,
således 6,7 miljoner kronor. Jag
ber, herr talman, med det anförda få
yrka bifall till motionerna 1:191 och
11:208, vilket också innebär ett bifall
till reservationen 1 av herr Axel Andersson
m. fl.

Herr RASK (s):

Herr talman! När det gäller bidrag
till företagareföreningarnas administrationskostnader,
som detta utskottsutlå -

Anslag till företagareföreningarna m. m.

tande bl. a. behandlar, vill jag framföra
en sak som inte har kommit till uttryck
vare sig i utlåtandet eller i reservationen
1.

I företagareföreningarnas bokslut för
1968, som nu är klara, redovisar 15 av
landets 24 föreningar ett ekonomiskt
underskott på verksamheten under föregående
år. Det sammanlagda underskottet
i kronor är drygt 695 000, och
av denna summa svarar Västerbottens
län för omkring 300 000, Kristianstads
län för omkring 86 000 och Gävleborgs
län för 76 000 kronor. Återstoden av
de 695 000 kronorna fördelas på tolv
andra föreningar.

Det kan naturligtvis finnas skilda anledningar
till dessa underskott, men jag
tror det är obestridligt att anledningen
åtminstone delvis kan sökas i den ökade
aktivitet som de flesta föreningar bedrev
under den konjunktursvacka som
vi upplevde under sista delen av år
1967 och under år 1968. Detta ligger
också helt i linje med den art av verksamhet
som företagareföreningarna bedriver.

Ett uppkommet underskott skall alltid
täckas. Det kan täckas i detta fall
genom minskad verksamhet i föreningarna
under innevarande år, men det
är säkert ingen som önskar detta.
Det kan också täckas genom ökade anslag
från landstingen, men den vägen
är väl heller inte hundraprocentigt
framkomlig. Ett riksdagsbeslut i dag
i anledning av motionerna 1:191 och
II: 208 innebär visserligen bara en ökning
med 900 000 kronor av det anslag
Kungl. Maj:t föreslagit, men det skulle
hjälpa föreningarna att komma ur den
besvärliga situationen.

Jag ber med det anförda att få yrka
bifall till reservationen 1 till statsutskottets
utlåtande nr 59.

I detta anförande instämde herr Börjesson
i Glömminge (ep).

Herr HOVHAMMAR (m):

Herr talman! Jag skulle först vilja

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Anslag till företagareföreningarna m. m.

säga några ord beträffande den förstärkta
företagsrådgivningen, som herr
Nilsson i Tvärålund i dag har talat rätt
mycket om.

Inom företagareföreningarna bör det
enligt herr Nilssons uppfattning byggas
upp grupper av tekniker och ekonomer,
som skall fungera såsom staber till
ledning för företagen. Stabsgrupperna
för sådana företag skall, heter det,
lämpligen en gång i månaden sammanträda
med företagsledningen, men även
dessemellan bör de ta kontakter vid
behov. De skall hålla sig kontinuerligt
underrättade om företagets verksamhet
och biträda företagsledningen då det
gäller att ställa upp huvud- och delmål
för företagets verksamhet. De skall visserligen
inte utöva någon verkställande
funktion i företaget, men de skall medverka
till en styrning av företagets
verksamhet mot ett på lång sikt uppställt
mål.

Man säger vidare att stabsgrupperna
skall hållas informerade om företagets
ställning och utveckling genom periodiska
rapporter flera gånger varje kvartal.
Genom löpande budgetering av företagets
utveckling på kort och lång
sikt avseende såväl resultat som likviditet
skall stabsgrupperna hållas informerade
om företagets planer. Men inte
nog med det; de skall också medverka
till en riktig styrning av företagets utveckling
genom att ta del av vad som
beräknas hända enligt budgeten för en
viss period. De skall sedan ta reda på
vad som verkligen hänt under perioden,
konstatera avvikelser mellan verklighet
och önskemål, undersöka varför
avvikelserna uppstått och bidra till att
motåtgärder sätts in.

Det där var ganska mycket på en
gång! Jag tror att herr Nilsson menar
väl med sina förslag, men jag skulle
som aktiv företagare vilja säga att jag
har svårt att tro på en så ingående
styrning och ledning av ett mindre eller
medelstort företag. Däremot håller
jag med om att företagareföreningarnas

rådgivningsverksamhet efter ungefär de
linjer som följs i dag behöver förstärkas,
eftersom föreningarna många gånger
saknar resurser för att ta sig an alla
de svåra problem som företagarna lägger
på dem, men jag anser att verksamheten
bör bedrivas efter andra riktlinjer.
.lag tror med andra ord inte på en
så ingående styrning som den herr Nilsson
här talat om.

Vidare, herr talman, vill jag säga
några ord om anslagen till företagareföreningarna.
1968 års riksdag beslöt
en genomgripande omorganisation av
företagareföreningarna när det gäller
både deras administration och deras
verksamhet. Riksdagsbeslutet då innebar
bl. a. att gränsen för företagareföreningarnas
direktlån höjdes till 150 000
kronor. Beslutet innebar utan tvivel ett
steg på vägen mot en anpassning av
föreningarnas långivning till företagens
faktiska behov av dylika lån.

I år har vi från näringslivshåll hemställt
att denna gräns höjs till 200 000
kronor. Motiveringen är helt naturligt
att den mindre industrin behöver mer
kapital för att kunna följa utvecklingen
och anpassa sig till marknaden. I ett
hårt konkurrensläge behöver man göra
investeringar, som i dag kostar mycket
pengar. Statsutskottet liar avstyrkt vår
hemställan med hänvisning till föregående
riksdags beslut.

Både från företagareföreningarna och
från näringslivets representanter har
tidigare framförts önskemål om att företagareföreningarna
skulle medges rätt
att besluta i fråga om statlig lånegaranti,
och så har även skett vid årets riksdag.

I denna fråga sade fjolårets riksdag
nej, och statsutskottet avstyrker även i
år ett bifall till denna del av vår motion.
Då företagareföreningsutredningen
föreslog att föreningarna skulle kunna
besluta om lånegaranti på högst
200 000 kronor anförde departementschefen
betänkligheter bl. a. med den
motiveringen, att företagareföreningar -

Tisdagen den 13 maj 1969 fm.

Nr 23

na är ekonomiska föreningar och som
sådana inte borde ikläda sig ett alltför
stort ekonomiskt ansvar.

Det är möjligt, herr talman, att detta
kunde gälla 1968 med den organisation
som företagareföreningarna då hade.
Däremot kan det enligt min mening inte
gälla 1969. I samband med årsstämmorna
under innevarande år kommer nämligen,
såvitt jag kan tolka 1968 års riksdagsbeslut
rätt, majoriteten i företagareföreningarnas
styrelser att utgöras av
representanter utsedda av staten och
landstingskommuner.

Det kan, herr talman, under sådana
förhållanden inte längre föreligga några
hinder för att vare sig delegera beslutanderätten
om statlig lånegaranti till
företagareföreningarna eller höja gränsen
för föreningarnas direktlån till
200 000 kronor.

Det är vad beträffar stöd i olika former
till den mindre företagsamheten av
mycket stort värde att kontakterna mellan
samhällets institutioner och de berörda
företagen är så intima som möjligt,
och enligt min uppfattning måste
företagareföreningarna ha de hästa
möjligheterna att bedöma de mindre industriföretagens
i respektive län kreditproblem
och kreditvärdighet.

Jag skall därför, herr talman, yrka
bifall till reservationen 3 om rätt för
företagareföreningarna att besluta om
statlig garanti för industrigarantilån
och reservationen 4 beträffande höjning
av maximibeloppet för direktlån.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter

Anslag till företagareföreningarna m. m.

given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställlan i mom. 1) i
utskottets utlåtande nr 59, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 105
ja och 98 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2) i
utskottets utlåtande nr 59, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit re -

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 19C9 fm.

Anslag till företagareföreningarna m. m.

servationen 2) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 136
ja och 67 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 4

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Andersson i Örebro begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 4) i
utskottets utlåtande nr 59, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

ning. Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Andersson i Örebro
begärde emellertid rösträkning varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 130 ja och
75 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 5

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Andersson
i Örebro begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 5) i
utskottets utlåtande nr 59, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Andersson i Örebro
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 130 ja och
74 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23

Mom. 6

Utskottets hemställan bifölls.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl.

19.30, då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.01.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 13 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Åtgärder till skydd för vissa
hemmamarknadsindustrier, m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av motioner om åtgärder
till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier,
m. m.

Bankoutskottet behandlade i detta
utlåtande i ett sammanhang

dels de likalydande motionerna I:
727 av herrar Gösta Jacobsson och
Sveningsson samt II: 842 av herr Magnusson
i Borås m. fl., vari hemställdes
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära att inom ramen för
GATT och EFTA restriktioner måtte
vidtagas i fråga om licensgivningen av
importen från låglöneländer som föranledde
sådana marknadsstörningar att
fortbeståndet av eljest livskraftiga
svenska industrigrenar och sysselsättningen
äventyrades, att en begränsning
av importkontingenterna för dylika
länder vidtoges där så befunnes möjligt
samt att andra åtgärder på tullområdet
till skydd för hotade industrigrenar
och deras arbetskraft måtte komma
till stånd,

dels de likalydande motionerna I:
218 av fröken Pehrsson och II: 242
av herr Persson i Heden, vari hemställdes
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om att temporära
åtgärder vidtoges som skydd för den
svenska textil- och konfektionsindustrin
mot dumpingprisimport.

Utskottet hemställde att riksdagen
måtte avslå

a) motionerna 1:218 och 11:242,

b) motionerna 1:727 och 11:842.

Reservationer hade avgivits av herrar
Åkerlund (m), Mattsson (ep),
Vilhelm Erik Carlsson (m) och Börjesson
i Glömminge (ep), vilka — med instämmande
av herr Stridsman (ep) såvitt
gällde motionerna 1:218 och II:
242 — ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av

a) motionerna 1:218 och 11:242,

b) motionerna 1:727 och 11:842
hos Kungl. Maj:t hemställa om åtgärder
till skydd mot lågprisimport i enlighet
med vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Bankoutskottet har i förevarande
utlåtande behandlat några
motioner med förslag som tidigare underställts
riksdagen både genom motio -

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier, m. m.

ner och genom interpellationer från företrädare
för de områden där ifrågavarande
industrier är belägna. Motionerna
gäller temporära åtgärder som skulle
vidtagas för textil- och konfektionsindustrin,
vilken är utsatt för stark konkurrens
från i synnerhet låglöneländernas
industrier.

Som utskottet redovisar har representanter
för tillverkarna ställt sig positiva
till de förslag som motionärerna framfört,
medan handels- och konsumentintressena
varit negativa. Det är således
ett traditionsrikt mönster för remissyttranden
som träder i dagen. — Men
på detta sätt får ju de anställda sitta
emellan, och det har också inom den
aktuella branschen varit en mycket
stark nedgång i antalet sysselsatta. Som
jag sade är det i första hand konkurrensen
från låglöneländer som sätter in på
detta område.

Utskottsmajoriteten har vid behandlingen
av motionerna fäst största vikten
vid att det sedan frågorna prövades
förra gången tillsatts en utredning, den
s. k. TEKO-utredningen, som skall undersöka
möjligheterna att genom strukturomvandling
stärka textil- och konfektionsbranschen
under rådande internationella
konkurrensförhållanden. Enligt
de siffror som finns tillgängliga har
antalet sysselsatta inom textilindustrin
minskat från 54 000 för ett visst antal år
sedan till ungefär hälften eller cirka
27 000. De länder som konkurrerar med
vårt land är i första hand statshandelsländerna
i Östeuropa samt Japan, Nordkorea,
Jugoslavien, Formosa, Hongkong
och Portugal. Man har naturligtvis försökt
att på olika sätt bromsa upp denna
konkurrens och infört temporära bestämmelser
för att få bort de värsta
avigsidorna.

Från visst håll har emellertid uttalats
att om man skulle skydda dessa låglöneindustrier
inom landet skulle man
samtidigt skapa svårigheter för exportindustrin,
vilket skulle slå tillbaka på
den svenska produktionen. Detta anser

jag för min del vara en alltför kortsynt
bedömning, ty när dessa människor —-även om de i viss mån tillhör vad vi
kallar låglönegrupperna — friställs, blir
de ofta försatta i en mycket sämre situation
än den de befann sig i under den
tid de hade tryggad sysselsättning inom
dessa industrier. De åtgärder, som
vidtogs i fjol efter en särskild interpellation
från en ledamot i denna kammare,
omfattade licenskontroll och överenskommelse
om en ömsesidig marknadsstyrningsklausul
och har naturligtvis
fungerat i viss utsträckning.

Som reservanter anser vi emellertid
detta inte vara tillräckligt. Vissa sortiment
har man lyckats hålla tillbaka,
men andra sortiment har i stället ökat,
och man har t. ex. från Japan i början
av 1969 fått en ökning av andra textilier
än yttertrikåer.

Man får en känsla av att det under
den tid TEKO-utredningen arbetar föreligger
risk för att ekonomin och marknaden
för de företag, som nu är kvar,
ytterligare kommer att undergrävas och
att det uppstår alltför stora skador till
dess att utredningen en gång är färdig
och man skall försöka föra ut dess förslag
i praktiken för att trygga tillverkningen
inom dessa industrier.

Jag är medveten om att det inom de
avtalsramar som finns inom EFTA, EEC
och GATT kanske inte är så mycket att
göra. Men en hel del andra av världens
länder uppträder här, och det är dessa
man i första hand skall sikta på när det
gäller vidtagande av temporära åtgärder.

Man kan kanske säga att vidtagande
av åtgärder strider mot ett liberalt synsätt
och mot de fria handelsförbindelser
som vi strävar efter att upprätta. Det
kanske strider mot uppnåendet av den
produktionsfördelning i världen som
man har tänkt sig, men förhållandena
i vår värld är nu en gång inte sådana
att man utan vidare kan släppa skyddet
för de egna företagen och för de egna
arbetsplatserna inom landet.

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23

Åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier, m. m.

Herr talman! Jag skall inte ytterligare
motivera mina synpunkter utan ber
med dessa ord att få yrka bifall till den
reservation som är fogad till utskottets
utlåtande.

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Iierr talman! I likhet med vad som
förekommit under de senaste åren har
jag och några andra ledamöter av kammaren
väckt en motion med begäran om
en skrivelse till Kungl. Maj :t syftande
till restriktioner i fråga om importen
från s. k. låglöneländer. Vi menar att
det är av vikt att utvecklingen här följs
med stor uppmärksamhet.

Denna import medför för flera olika
varuslag störningar på den svenska
marknaden. När därför utskottet drar
den slutsatsen att dessa motioner uteslutande
är föranledda av svårigheter
som drabbat textil- och konfektionsindustrierna,
är detta en förhastad slutsats.
Problemen är likartade för många
av våra hemmamarknadsindustrier, och
fler kommer efter hand att drabbas av
detta tillstånd; det är någonting som
i särskilt stor utsträckning har fått bevittnas
under den senaste tiden.

Det torde inte finnas något land som
för en så öppen handelspolitik som
Sverige. Det svenska näringslivet är således
inte främmande för en hård konkurrens
och har inte heller någonting
emot en sådan. Vad man kräver är konkurrens
på en sund basis, vilket det inte
kan sägas att dagens förhållande är kännetecknat
av.

Jag vill understryka att det ingalunda
är fråga om att på något som helst sätt
stoppa importen, vilket våra motståndare
vill göra gällande. Vi menar bara att
det är nödvändigt att försöka komma
till rätta med avarterna. Det är fullt
naturligt att ett land med en helt fri
marknadshushållning som Sverige i
längden inte kan ligga helt öppet för
den typ av konkurrens, som t. ex. de totalitärt
styrda staterna kan tillåta sig.
5 — Andra kammarens

På det hållet finns en önskan att komma
över västerländsk, växlingsbar valuta,
och bara man får tillgång till en sådan
kan man sälja till nära nog vilket
pris som helst. Sedan låter man helt enkelt
sitt eget folk betala detta i form av
en mycket låg levnadsstandard. Detsamma
är förhållandet när det gäller handel
med vissa av de s. k. låglöneländerna
i Fjärran Östern, från vilka varor
ibland offereras till priser som inte ens
täcker själva materialkostnaden och ännu
mindre ger någon ersättning för det
arbete som människor har lagt ned på
att tillverka varorna. Det är därför nödvändigt
att vi får kontroll över handeln
med sådana länder som inte har en normal
växlingskurs på valutor och inte
heller kan garantera en sådan.

Vilka blir då verkningarna av den nu
förda politiken? De delar av vårt näringsliv
som utsätts för denna konkurrens
hamnar i den situationen att de
måste friställa personal eller kanske helt
nedlägga rörelsen, vilket alltid innebär
en kapitalförstöring. Det är emellertid
inte bara fråga om produktionsmedlens
oanvändbarhet; det gäller också den
stora yrkeskunskap som finns hos personalen.
Omskolningen kostar samhället
stora pengar, men framför allt rör det
sig om de personliga tragedier, som ligger
i att folk helt hastigt förlorar det
nära nog nödvändigaste, nämligen att
ha ett arbete att gå till. Det måste enligt
vår mening vara ren idioti att inte göra
någonting som förhindrar att det inträffar
alltför många sådana tragedier.

Det är så lätt att betrakta varje krav
av denna art som protektionism eller
dylikt, det är vanligt att vi beskylls för
sådan. Ja, det är oerhört lätt att säga så
för dem som arbetar t. ex. inom förvaltningen,
inom organisationsväsendet
eller inom sådana näringsgrenar som
inte är föremål för konkurrens utifrån
och i varje fall är helt befriade från den
osunda konkurrens som de människor
jag åsyftar måste möta.

De höga inkomster som dessa andra

protokoll 1969. Nr 23

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier, m. m.

grupper har möjlighet att förskaffa sig
på grund av denna brist på konkurrens
fördyrar sedan levnadskostnaderna för
de människor som är utsatta för den
hårda internationella konkurrensen.
Märk väl hur konsumtionsindex har utvecklat
sig! Det allmänna och totala
index låg i december 1968 vid talet 217,
medan t. ex. index för kläder stannade
vid ett så lågt tal som 157. Inte heller
steg detta alls under fjolåret, då totalindex
ökade med 6 enheter. Detta om
något talar sitt tydliga språk om vilka
som profiterar på andra i vårt samhälle.
Därför tycker jag att det är ganska egendomligt
att man inte har förståelse för
de krav som med all rätt kan framföras
av de personer som är utsatta för denna
hårda konkurrens.

Utskottet talar nu om att det genom
ett livligt internationellt handelsutbyte
skapas förutsättningar för en alltmera
produktiv användning av våra resurser.
Ja, detta kan nog vara helt riktigt i princip,
men i praktiken stämmer det inte
alltid. Utskottet synes också vara medvetet
härom. Man säger bl. a. att den
omvandling som härigenom blir nödvändig
måste ske i former som reducerar
svårigheterna för de anställda och
begränsar kapitalförstöring. Men det är
bara detta som vi motionärer vill åstadkomma.
Varför tillstyrker bankoutskottet
då inte motionerna? Om vi håller på
och motionerar några år till kanske
bankoutskottets majoritet till slut hamnar
på vår linje. I dag har fem ledamöter
av bankoutskottet reserverat sig, medan
endast en högerman gjorde det
i fjol.

Varje företagsnedläggelse medför kapitalförstöring
och svårigheter för de
anställda, sade jag nyss. Men frågan är
då om den frigjorda arbetskraften kan
användas bättre än för närvarande. .lag
är inte säker på att man kan dra den
slutsatsen. Den »restpost» som inte kan
placeras utgöres nämligen ofta av äldre
personer som helt enkelt inte går att
omskola. Det kan bero på att fysiska

förutsättningar för ett tyngre arbete
inte finns, och det förekommer också
ofta att det är gifta kvinnor som friställs,
vilka inte kan få ett arbete på
den plats där de bor.

Vidare talar utskottet om överförande
av arbetskraft från s. k. låglöneindustrier
till sådana industrier som »förmår
att upprätthålla ett för de anställda
mera gynnsamt löneläge». Vad menar
man då med låglöneindustrier? Det är
nog fel att bara räkna med pengarna
— människorna själva gör inte alltid
det. Arbetsförhållanden, resväg m. m.
spelar stor roll vid bedömningen. Att
kunna arbeta under rena, snygga förhållanden
är något som ofta uppskattas.
Vederbörande kanske bara behöver
kasta av sig en rock och ta på sig ett
mera civilt plagg samt piffa upp sig
under ett par minuter för att vara snygg
och proper och kunna uppträda i praktiskt
taget vilket sammanhang som helst.
I andra fall däremot kan vederbörande
tvingas gå från ett smutsigt arbete, som
kräver noggrann rengöring, dusch, klädbyte
m. m. på kanske en halvtimme innan
han kan gå ut i det privata livet.
Vidare kanske resvägen tar lång tid.
Det är nog nödvändigt att man slår ut
lönen på hela den tid som vederbörande
får offra för alt komma upp i den
inkomst han har. Någon sådan statistik
finns inte i vårt land, och jag tror det
skulle vara verkligt intressant om den
kunde upprättas -—- den skulle säkerligen
röra om betydligt i tabellerna när
det gäller att presentera vilka grupper
som är låglönegrupper och vilka som
inte är det.

I fredags diskuterade vi ganska mycket
lokaliseringspolitiken. Jag tror inte
det är någon som helst överdrift att
säga att om dessa motioner bifölles
skulle effektiva åtgärder kunna vidtas
i lokaliseringssyfte, vilka skulle ha vida
större betydelse än många andra åtgärder
helt enkelt av den anledningen
att många människor då skulle kunna
bevaras i den sysselsättning i vilken

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23

Åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier, m. m.

de nått stor kunskap och som de många
gånger trivs med.

Jag tror, herr talman, att vi här håller
på att rulla upp några problem som
kommer att bli ganska stora i framtidens
samhälle, om vi på ett riktigt sätt
skall kunna utnyttja de resurser som
den svenska yrkeskunskapen och det
svenska initiativet under årens lopp har
förkovrat åt det svenska samhället. Alltså
är det nödvändigt att man i fortsättningen
inte tar så enkelt på detta problem
som bankoutskottets majoritet gör.
Därför, herr talman, ber jag att få yrka
bifall till den föreliggande reservationen.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! I motionsparet 1:218
och II: 242 har vi hemställt att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om att temporära åtgärder vidtages
som skydd för den svenska textiloch
konfektionsindustrin mot dumpingprisimport.
Det är ett enkelt och berättigat
krav och en berättigad hemställan.
Detta är, som tidigare sagts, ingen ny
fråga. Den har varit uppe i denna kammare
och även i medkammaren vid
flera tillfällen. Det har i frågan väckts
motioner och framställts interpellationer,
vilka sökt uppmärksamgöra regeringen
på detta problem. Då dessa krav
är både berättigade och enkla är det
egendomligt att bankoutskottets majoritet
tagit avstånd från dem. Jag är trots
allt glad för att frågan rönt så stort
intresse, att inte mindre än åtta ledamöter
anmält sig på talarlistan till detta
ärende. Jag tar det som intäkt för
att frågan alltjämt är aktuell och i stort
behov av diskussion och ställningstagande.

Vi har sett hur TEKO-industrin under
1960-talet har krympt med ungefär 50
procent. En sådan tillbakagång är självfallet
speciellt kännbar i de delar av
landet där denna industri är koncentrerad.
Detta gäller särskilt Borås och Sju -

häradsbygden men även andra delar av
landet.

En naturlig följd av denna produktionsminskning
har blivit omfattande
friställningar av arbetskraft. Att dessa
friställningar i stor utsträckning
drabbat människor i 50-årsåldern och
däröver gör sannerligen läget inte bättre.
För människor i denna ålder är
omflyttningar och omskolningar mycket
besvärliga och kännbara. Dessa
människor har ofta egnahem och har
etablerat sig på sin ort. Detta för textiloch
konfektionsindustrin allvarliga läge
medför dessutom för landet i dess
helhet stora bekymmer, eftersom vår
beredskap på textilområdet härigenom
har äventyrats. Självförsörjningsgraden
är nu nere i omkring 45 procent. Detta
måste väl ändå vara ett observandum
när det gäller vår ekonomiska försvarsberedskap.

Från centerpartiets och övriga borgerliga
partiers sida har regeringen
gång efter annan gjorts uppmärksam
på det allvarliga läge som TEKO-industrin
har befunnit sig i, och denna
kris vågar jag påstå inte är övervunnen
trots den konjunkturuppgång som
håller på att ske. Dumpingimporten från
lågprisländerna har nära nog lamslagit
vår hemmaindustri.

Jag erkänner villigt att regeringen
vidtagit vissa temporära åtgärder. Detta
har skett efter påtryckningar och
hemställanden i denna kammare och i
medkammaren. Men jag har den uppfattningen
att regeringen ändå inte med
verkligt allvar och med kraft tagit sig
an frågan. Givetvis är det lågprisländerna
i första hand som varit prispressande.
Man får emellertid inte blunda för
importen från EFTA- och EEC-länderna.
Även på detta område finns problem
och frågor som regeringen bör
närmare granska.

Jag vill gärna stryka under vad förre
handelsministern John Ericsson i
Kinna yttrade i debatten i denna fråga
den 9 maj i första kammaren: ;>På

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier, m. m.

olika håll där man har med textil- och
konfektionsindustri att göra hälsar man
naturligtvis detta med tillfredsställelse.
Men jag måste tyvärr säga att jag hade
trott att regeringen med större kraft
och bestämdhet skulle ingripa på sådana
marknader där vi har möjlighet att
genomföra handelspolitiska åtgärder.»
Jag tror att de ärade kammarledamöterna
anser herr John Ericsson i Kinna
vara en omdömesgill person, inte minst
när det gäller denna problematik.

I bankoutskottets utlåtande nr 23 har
samtliga centerpartister och två tredjedelar
av högerns representanter reserverat
sig till förmån för de motioner
som här framställts. I utskottets utlåtande
göres ett påstående av följande
lydelse: »Vid en bedömning av frågan
i vilken mån importbegränsande åtgärder
bör vidtas till skydd för textilindustrin
och konfektionsindustrin torde
anledning finnas att beakta dessa
branschers karaktär av låglönebranscher
samt de särdrag i fråga om arbetskraftens
sammansättning som kännetecknar
dem.»

Vart vill utskottet komma med denna
skrivning och vad avses med uttalandena
att det gäller en låglönebransch
med särdrag i fråga om arbetskraftens
sammansättning?

Det är riktigt att det är en låglöneindustri
och inget företag torde vara
okunnigt om detta. Jag förutsätter att
ingen i denna kammare har annan ambition
än att söka medverka till bättre
villkor för dessa låglöneanställda.

Men, herr talman, finns det någon
som tror att man kan genom en fortsatt
dumpingimport skapa förutsättningar
för förbättringar? Jag skulle förmoda
att endast med några öres höjningar
av meterpriset på textilvaror
som tillverkas eller väves skulle det
skapas utrymme för en god lönehöjning
för de textilanställda utan att detta
skulle belasta konsumenterna, det vill
säga dem som skall köpa ett klädesplagg

ur ifrågavarande produktion, med mer
än ungefär en krona.

Detta är inte min beräkning, utan
den har gjorts av textilexperter, som
jag har haft samtal med under detta
veckoslut. Räkneexperimentet skulle jag
kunna upprepa här, men för att åstadkomma
tidsvinst skall jag inte göra
det, om det inte behövs.

Denna höjning är mellertid möjlig
endast under förutsättning att dumpingimporten
stoppas. Jag vill ännu en
gång stryka under att det gäller dumpingimporten,
som alltjämt fortsätter,
med en fortsatt nedgång av TEKO-industrin
som följd. Det kan väl inte vara
så att bankoutskottet menat att några
åtgärder inte behöver vidtagas, eftersom
TEKO-industrin är en låglöneindustri
och enligt utskottet branschen
har en stor andel utländsk arbetskraft?
Jag förutsätter att utskottet inte har
menat att branschen skall lämnas åt
sitt öde, men jag tycker att utskottets
skrivning i detta avsnitt är olycklig.

Jag hälsar med tillfredsställelse att
TEKO-utredningen har tillsatts och nu
håller på att arbeta, men enligt de
erfarenheter som vi säkerligen alla har
av utredningar tar det sin rundliga tid
innan utredningen är klar med ett betänkande,
och intill dess detta är klart
och intill dess resultatet ger anledning
till åtgärder har läget inom TEKO-industrin
ytterligare försämrats. Vår beredskapssituation
har blivit än allvarligare,
och i många fler textilhem, om
jag så får uttrycka mig, har man blivit
nödsakad att omskolas och kanske flytta
till andra bygder.

Jag menar inte att dessa åtgärder inte
måste vidtas, men jag anser att man inte
får låta raseringen av denna viktiga
näringsgren gå hur långt som helst. Intill
dess TEKO-utredningen har framlagt
sitt betänkande torde det vara anledning
att i enlighet med de förslag
som har framkommit i de apostroferade
motionerna hemställa om att det

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23

Åtgärder till skydd

vidtas temporära åtgärder som räddar
situationen för dagen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som är fogad till
bankoutskottets utlåtande nr 23 som
sammanfaller med det i det omnämnda
motionsparet framställda yrkandet.

Fru HÖRNLUND (s):

Herr talman! I och för sig kunde jag
ha avstått från att delta i årets TEKOdebatt,
inte minst på grund av att det
föreligger ett utomordentligt ambitiöst
utlåtande från utskottet. I klara siffror
redovisas importen, och där framgår
att den importdel som motionärerna
särskilt vill komma åt är en mindre
del av den totala importen på TEKOsidan.

Ett land som ingen av motionärerna
brukar nämna, nämligen Portugal, visar
däremot upp en rätt kraftigt ökad
export på vårt land. Svenska TEKOföretagare
faller sig själva och andra
yrkesbröder i ryggen genom etablering
i Portugal, varefter de låter varuflödet
gå in på den svenska marknaden. De
svenska TEKO-företag som medverkar
till portugalimporten och även de som
har intressen i Jugoslavien brukar tillhöra
dem som skriker högst om läget
för den svenska TEKO-industrin.

Herr Carlstein och jag har vid flera
tillfällen pekat på just Portugal och
krävt en uppföljning av inverkan på
marknaden av etableringarna där, och
jag uttrycker min tacksamhet över att
det numera sker en sådan uppföljning.

Det skulle vara intressant att få veta
hur herrar Persson i Heden och Magnusson
i Borås ställer sig till portugaletablering
och varuflödet på den sidan.
Vi skulle behöva höra klarspråk på den
punkten. Vad anser herrarna: Främjar
denna verksamhet svensk TEKO-industri?
Skulle inte denna import behöva
stoppas, eftersom den har en klart
prisnedsättande effekt?

Motionerna är annars gamla kändisar,

för vissa hemmamarknadsindustrier, m. m.

som tycks vädras varje ny vår, och något
nytt i sak finns inte i motionerna
i år heller. Om det har tillkommit något
nytt över huvud taget, skulle det i så
fall vara att centerpartisterna har sällat
sig till de enstaka högermän som
står för reservationen. Herr Börjesson
i Glömminge satt i utskottet i fjol och
reserverade sig inte vid det tillfället,
men han gjorde ett särskilt yttrande,
som i långa stycken strider mot vad
han har sagt här i dag.

I denna fråga har herrar Persson och
Magnusson annars stått ganska isolerade.
År 1967 och år 1968 har enstaka
högermän reserverat sig. Utåt, och
främst kanske på hemmaplan, har dock
herrar motionärer en benägenhet att ge
sken av att en gemensam borgerlighet
förordar skärpta handelspolitiska begränsningar
på TEKO-sidan. Det är alltså
mot regeringen och regeringspartiet
man då vänder sig.

Jag tar nu tillfället i akt att konstatera
att ingen folkpartist och inte heller
samtliga högermän i utskottet har biträtt
reservationen. I klarhetens namn
borde ju herrar motionärer påpeka detta
vid de tillfällen när de är ute och
agerar.

För att gå över till sakfrågan kan
jag konstatera att det är en mycket
ömtålig fråga hur långt man skall gå
fram med restriktiva åtgärder mot importen
från andra länder. Det är också
ömtåligt att bedöma, mot vilka länder
restriktiviteten skall sättas in medan
man kanske i andra fall samtidigt låter
varuströmmarna flöda fritt. Det
finns delade meningar om denna fråga
ur konsumentsynpunkt, u-landsaspekter
måste också tas med i bilden,
liksom andra exportindustriers möjligheter
att gå ut på nya marknader. De
flesta har ett intresse av en ökad integration
när det gäller handeln.

Å andra sidan får man inte blunda
för problem av arbetsmarknadsart inom
det egna landet. Det är också därför

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier, m. m.

som man redan har vidtagit en rad åtgärder
för att begränsa TEKO-införseln.
Detta har utförligt redovisats i utskottsutlåtandet,
varför jag inte skall
trötta kammaren med att ta upp den
frågan närmare.

Det är ett vid det här laget för kammaren
välkänt faktum att en stor del av
TEKO-industrin är lokaliserad till södra
delen av Älvsborgs län. En fortsatt
nedgång inom branschen slår därför
mycket hårt arbetsmarknadspolitiskt
sett, och vi har mött en rad problem
under senare år. På vårt håll är vi
på det klara med att handelspolitiska
åtgärder endast kan ses som temporära
lösningar och att man på sikt inte
kan lösa våra arbetsmarknadsproblem i
bygden eller klara TEKO-problemen på
den vägen. Andra åtgärder måste till.
Det sitter också en TEKO-utredning —
vi begärde nämligen en sådan utredning
vid förra årets riksdag och den tillsattes
också 1968. Det finns anledning
att invänta utredningsresultatet, innan
ställning tas till vare sig det förslag
som här diskuteras eller andra åtgärder
när det gäller branschen. Ett delförslag
väntas inom kort. Det har aviserats i
pressen att man från utredningens sida
har riktat in sig på någon form av
exportstöd till företag som har förutsättningar
att slå sig fram den vägen.

Oavsett vilka åtgärder som kommer
till stånd, kan det förutsättas, att branschen,
även om den nu tycks följa med
i konjunkturuppgången —• situationen
är ju faktiskt inte så förfärligt eländig
som herrar Magnusson i Borås och
Persson i Heden försöker skildra den
—- kommer att få svårigheter framöver
i alla fall; det kan vi förutsätta.

Redan nu råder hrist på arbetskraft,
och vid en allmän konjunkturuppgång
kommer en stor del av arbetskraften
att flytta till bättre avlönade arbeten
inom andra regioner. Detta gäller särskilt
den yngre arbetskraften, som redan
nu återfinns i mycket liten utsträckning
inom TEKO-industrin, vil -

ken ju är en utpräglad låglönebransch.
Våra välutbildade ungdomar flyttar ut
på grund av brist på sysselsättning.

Nu har vi år efter år fyllt på i botten
på låglönesektorn med utländsk arbetskraft.
Men TEKO-industrierna är en
genomångsstation även för den arbetskraften.
När man har acklimatiserat sig
i det nya landet, lärt sig språket o. s. v.,
åker man till Göteborg, Västerås, stockholmsregionen
eller andra orter med
bättre löneläge och större valfrihet i
fråga om sysselsättning. Det har varit
ett av våra stora problem, att vi ständigt
får ta in stora grupper av utländsk
arbetskraft, vilken stannar en ganska
kort tid, och sedan kommer det in nya
grupper.

Jag är inte på något sätt motståndare
till importering av utländsk arbetskraft,
men man frågar sig, om den skall ha
de sämst avlönade jobben, om dessa
människor skall bo sämst av alla o. s. v.,
och om man skall fylla på i låglönebranscher
på det sätt som hittills har
skett. Därvidlag skulle jag vilja ha en
betydligt större observans från arbetsmarknadsmyndigheternas
sida i fortsättningen.

Befolkningsutvecklingen i vår region
är klart ogynnsam, vilket har accentuerats
under senare år. Under många år
har vi från socialdemokratiskt håll arbetat
för en differentiering av den alltför
ensidiga industristrukturen. Vi motionerade
1966 och vann gehör för att
åtgärder i denna riktning borde sättas
in. Bl. a. gjorde också bankoutskottet ett
besök i regionen vid det tillfället. Det
har sedan dess skett en satsning genom
nyetablering av annan industri. En av
dessa industrier invigdes så sent som
för några dagar sedan. En annan stor
industri invigs om ett par veckor.

Det räcker dock inte med det som
har skett hittills, om syftet är att få
till stånd en förändrad struktur med på
sikt bärkraftiga industrier i bygden.
Fortfarande dominerar TEKO-industrin
i en utsträckning som kan visa sig

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23

Åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier, m. m.

olycklig i en så befolkningsrik region
som södra delen av Älvsborgs län. Oavsett
TEKO-utredningens resultat står
det således klart, att en fortsatt aktiv
lokalisering bör komma till stånd.

Nu är vi inne i en konjunkturuppgång,
och jag vill understryka, att jag
förväntar, att statsmakterna fortsätter
att stödja en utbyggnad av nya industrier
till våra bygder. Utskottet har ju
också i utlåtandet sagt att utskottet tycker
att detta bör ske. Jag tror att det
på sikt är viktigare insatser för befolkningen
inom våra bygder än att sätta
sin lit till alltför långtgående handelspolitiska
ingripanden. Därmed inte sagt
att inte statsmakterna fortsättningsvis
bör hålla kontroll över handelsutbytet
och vidta erforderliga åtgärder i likhet
med vad som för närvarande sker.

Herr Magnusson i Borås var ju bl. a.
inne på frågan om arbetskraften. Han
sade att omskolningen kostar samhället
mycket pengar. Jag tror inte att man
skall bedöma frågan på det sätt herr
Magnusson gör. Frågan är om den utbildade
arbetskraften kan sysselsättas i
lönsamma branscher, ty i så fall vinner
man ganska snart tillbaka vad som satsats
på utbildning av det här slaget.

Herr Magnusson talade också om restposten
av äldre som inte kan sysselsättas.
Vi bör väl sörja för dem på annat
sätt. Vi har äldrestödet som varit
till stor hjälp i våra bygder och vidare
har vi den skyddade verksamheten,
som vi ju kan hjälpa till att bygga ut
lokalt på ett betryggande sätt. Alla de
friställda i konstsilkefallet — jag vill
gärna kalla det så — har också kunnat
absorberas av vår arbetsmarknad. Här
gällde det en nedläggning som inte alls
berodde på utlandskonkurrens utan hade
helt andra orsaker. Det har förresten
funnits en benägenhet i vissa företag
att köra så länge som möjligt med
dålig maskinpark, man har inte rustat
upp tillräckligt utan tagit ut så mycket
som möjligt ur företaget för att sedan
lägga ned driften. Långt ifrån alla ned -

läggningar har varit av detta slag men
det finns några varnande exempel.

Herr Magnusson sade också att det
är så snyggt och propert arbete i de
här fabrikerna och man skulle, menade
han, inte bara se på lönefrågan. Jag
har faktiskt gjort en rundresa och besökt
industrier och måste säga att det
finns både positivt och negativt även
inom denna bransch. De stora textilfabrikerna
är ganska omoderna, vävstolarna
står så tätt att människorna
knappast kommer fram, så jag vill inte
påstå att det är någon särskilt stimulerande
miljö att arbeta i. Det är oerhört
bullrigt, och jag skulle vilja råda alla
som anser det vara en välsignelse för
gamla människor att få arbeta i denna
miljö att verkligen lära känna den och
se vad den innebär. Inte kan man, herr
Magnusson, gå i sina allra bästa kläder
till exempelvis i färgerierna. I varje
fall skulle inte jag vilja offra min bästa
dräkt och mina skor genom att gå i
vissa av de gamla textilfabrikerna. Så
allting har väl egentligen två sidor. Jag
väntade bara att herr Magnusson också
skulle tala om familjeinkomsten. Han
gjorde det kanske också utan att jag
observerade det. Han brukar säga att
det är så välsignat bra att två i familjen
kan arbeta och därmed komma upp till
ungefär samma inkomst som en arbetstagare
ensam kan göra på andra orter
i landet.

Till sist sade herr Magnusson att det
är lokaliseringspolitik att bifalla motionen.
Nej, herr Magnusson vill nog helst
ha en konservering till ensidighet och
låga löner i den bygd som vi båda företräder
i denna kammare. Det vill inte
jag vara med om. Jag yrkar bifall till
utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag tycker det är angeläget
att från början slå fast att såväl
reservanterna som utskottsmajoriteten
är överens om den svenska handelspo -

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier, in. m.

litikens huvudlinjer. Reservationen börjar
med följande mening: »Den svenska
handelspolitiken baseras bl. a. på
principen att fördelarna av en rationell
arbetsfördelning mellan olika länder
skall tillvaratas, vilket utskottet finner
helt riktigt.»

Man är alltså överens om principerna
för vår handelspolitik men vad man
diskuterar är tillämpningen av den.
Men också härvidlag är ju både utskott
och reservanter på det klara med att
det vid kraftiga strukturförändringar
i världshandeln under en ganska lång
övergångstid kan uppstå problem för
industrier i vissa länder liksom också
för vissa regioner. Och det är ett svårt
problem — och ett problem som inte
kommer att bli lättare. Under de närmaste
åren kommer u-länderna att resa
krav på att få avsättning för de industriprodukter
man där kan tillverka.
Det är ofta fråga om ganska primitiva
industrivaror. Om vi skall kunna åvägabringa
ett bättre förhållande mellan
u-länderna och de rika industriländerna
måste vi komma därhän att uländernas
målsättning uppnås: »Handel
■— inte hjälp.» Vi måste få en ökad
världshandel mellan de fattiga och de
rika länderna. Därför tycker jag det är
utmärkt att TEKO-utredningen har tillsatts.
Den kommer att få mycket viktiga
problem att behandla.

Nu har det målats upp en skräckbild
av de oerhörda farorna med en ökad
export från u-länderna, en bild av billiga
varor som tillverkats där översvämmar
industrivärlden och skapar massarbetslöshet
o. s. v. Det är mycket överdrivna
skildringar. Produktionen i uländerna
kan inte bli av den omfattningen
att den orsakar några omfattande
marknadsstörningar — under förutsättning
att den sprides ut över industrivärlden.
Men om alla andra länder
sätter upp höga skyddsmurar omkring
sig mot import från u-länderna
och exempelvis Sverige ensamt har ett
hål i den tullmuren och hela u-lands -

produktionen därför svämmar över vårt
land, så kan detta självfallet skapa mycket
stora svårigheter för vår industri.
Därför är det utomordentligt viktigt att
den svenska regeringen intensifierar
sitt arbete på att träffa internationella
överenskommelser om världshandeln.
Men sådant kan ta tid, och då kan det
vara nödvändigt att träffa bilaterala
uppgörelser.

Reservanterna skriver: »övervägandena
kan i första hand ta sikte på temporära
åtgärder med avseende på textiloch
konfektionsvaror i avvaktan på att
TEKO-utredningens rekommendationer
föreligger.» Jag vill då framhålla att sådana
åtgärder har vidtagits gentemot
Korea, Jugoslavien, Hongkong, Formosa
och Portugal. Det har alltså vidtagits
åtgärder för att under en övergångstid,
som kan bli besvärlig för stora
delar av det svenska näringslivet,
åstadkomma lättnader och vidta övergångsarrangemang
som gör att industrierna
i berörda bygder inte blir drabbade.
Det är viktigt att slå fast, att om vi
som huvudprincip skall ha en ökad ekonomisk
integration i Europa och den
övriga världen, så skall inte bara vissa
bygder betala priset för de fördelar som
landet i dess helhet får av en sådan
integration. Åtgärder måste vidtas för
att hindra en sådan utveckling.

Utskottet skriver att det krav som
ställts i motionerna 1:218 och 11:242
synes vara tillgodosett genom de åtgärder
som vidtagits, och det är med den
motiveringen som jag kommer att rösta
för bifall till utskottets hemställan. Herr
Persson i Heden återgav vad förre handelsministern
Ericsson i Kinna sagt i
första kammaren, och det har jag läst
i protokollet och ansett mig kunna instämma
i. Jag kan också instämma i den
slutsats som förre handelsminister
Ericsson kom till, nämligen att man
kan uppnå det önskade målet utan att
rösta på reservationen.

Herr talman! Jag kommer att rösta
för utskottets hemställan.

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23

Åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier, m. m.

Herr H O VHAMMAR (m):

Herr talman! I tidigare debatter i denna
fråga har från olika håll hävdats,
att de åtgärder som Kungl. Maj:t vidtagit
för att i någon mån förbättra konkurrenssituationen
för speciellt textiloch
konfektionsindustrierna inte i stort
förändrat läget. Trots att vi inom alla
demokratiska partiläger är klart inställda
på en fri handel över gränserna är
det ofrånkomligt, att vissa justeringar
då och då måste vidtagas.

När bankoutskottet denna gång yrkar
avslag på motionerna hänvisas bl. a.
till den tillsatta TEKO-utredningen, vilkens
rekommendationer man avvaktar.
Det kan, herr talman, konstateras att
finansministern i sina direktiv till
TEKO-utredningen dels klart insåg ifrågavarande
branschers besvärliga konkurrenssituation,
dels utgick från att
dessa näringsgrenar allt framgent skulle
kunna finnas kvar i vårt näringsliv.
Jag tycker att det är viktigt att göra det
konstaterandet, att det från detta håll
sagts ifrån att de aktuella näringsgrenarna
bör finnas kvar.

Jag vill i detta sammanhang också
allvarligt varna för den uppfattningen,
att vissa typer av företag genom någon
underlig ödets makt inte skulle kunna
drivas i vårt land. Det finns ju många
som resonerar på detta sätt. Vi har
på företagarhåll svårt att förstå detta
resonemang. Skulle vi, herr talman, lägga
ned branscher och företag bara därför
att de är av låglönetyp, till följd
av en alltför hård konkurrens utifrån,
skulle vi få byta näringsliv ganska ofta
i vårt land.

Jag vill med det sagda dokumentera
min uppfattning att alla typer av färdigvaruindustrier
skall kunna drivas
i Sverige. Det gäller främst att föra en
sådan näringspolitik, att det i företagen
kan byggas upp buffertar och reserver
att användas då konkurrensen från vissa
andra länder temporärt försvårar
det egna företagets möjligheter. Det
gäller emellertid också för regeringen

att försäkra sig om rätten att i krissituationer
kunna vidta åtgärder för att förbättra
läget för utsatta hemmamarknadsindustrier.

TEKO-utredningen beräknar enligt
uppgift att fortsätta sitt arbete under
hela året 1969. Några delbetänkanden
med avseende på den akuta krissituation,
som råder inom detta område,
har såvitt jag vet inte aviserats.

Om man vill avvakta TEKO-utredningens
slutbetänkande innan åtgärder
vidtas, är det väl risk för att resultatet
blir en illustration till det gamla ordstävet
»medan gräset gror, dör kon».
Det är mot denna bakgrund, herr talman,
jag finner det nödvändigt att vidtaga
åtgärder i enlighet med motionärernas
hemställan. Jag yrkar därför bifall
till det i reservationen gjorda yrkandet,
att riksdagen i anledning av
motionerna hos Kungl. Maj :t skall hemställa
om åtgärder till skydd mot lågprisimport
i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! När det för två år sedan
för första gången väcktes motioner
med begäran om åtgärder mot lågprisimporten
förklarade en av motionärerna
i första kammaren, herr Gösta
Jacobsson, att motionerna i första hand
var avsedda som en tankeställare och
en varningssignal. För herr Jacobsson,
som i sin borgerliga gärning sysslar
med bl. a. ärenden som rör utrikeshandeln,
var det naturligtvis alldeles klart
att Sveriges handlingsfrihet är mycket
begränsad när det gäller att komma till
rätta med en import som uppfattas som
besvärande. Det räcker att nämna medlemskapet
i EFTA och i GATT.

När motionärerna i första hand ser
sin undersökning som en tankeställare
slår de verkligen in öppna dörrar. Alla
ansvariga är ju medvetna om bekymren
— sysselsättningsbekymmer för yrkeskunnig
arbetskraft i områden med otillräckliga
alternativa möjligheter till ar -

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.
Åtgärder till skydd för vissa hemniamarknadsindustrier, m. m.

bete, kapitalförstöringen genom att anläggningar
läggs ned. — Kanske hör
också det som herr Persson i Heden
kallade textilberedskapen i krig eller
vid avspärrning till bilden. Också den
frågan bar uppmärksammats och debatterats
i många sammanhang.

Det omfattande siffermaterial som utskottet
har kunnat få tillgång till visar
att myndigheterna har grepp kring fakta.
Och de myndigheter som motionärerna
nu anser behöver få en tankeställare
har faktiskt inte inskränkt sig till
att tänka. Inom ramen av det begränsade
handlingsutrymmet har, allteftersom
trycket av lågprisvaruimporten
ökat, en hel del gjorts -— rent av så
mycket att herr Gösta Jacobsson i förstakammardebatten
i fredags förklarade
att han gärna ville ge handelsministern
en eloge.

En del av åtgärderna har, som utskottet
redovisat, vidtagits efter det att motionerna
skrevs, och det kan förklara
den skevhet som debatten nog lider av.
Från den 1 mars kompletteras exportbegränsningen
för en rad jugoslaviska
varor med licenstvång för samma varor
när de kommer in via andra länder,
vilket tidigare skett i inte så liten utsträckning.
Ett motsvarande arrangemang
har träffats för hongkongvaror. I
april träffades med Sydkorea en överenskommelse
om att begränsa utförseln
till Sverige av en rad varor.

Dessa åtgärder — som jag nyss sade
har de vidtagits efter det att motionerna
skrevs — har enligt utskottets
åsikt minskat angelägenheten av att
skriva till Kungl. Maj:t. Jag skulle för
resten kunna fästa uppmärksamheten
på ännu färskare händelser — uppgifter
som inte saknar betydelse i sammanhanget.
Fru Hörnlund var inne på
hur mycket väsentligare det på lång
sikt måste vara för bygden att få ett
differentierat näringsliv — att inte bara
hänvisa till försörjning i en bransch,
som visserligen herr Magnusson i Borås
skildrat som en högst angenäm och

lockande bransch men som herr Persson
i Heden förklarat otvetydigt vara
en låglönebransch. Det sistnämnda har
måhända de anställda vitsordat, eftersom
genomströmningshastigheten i
branschen är stor.

Fru Hörnlund framhöll hur väsentligt
det är att få till stånd alternativa sysselsättningsmöjligheter,
och vi såg i tidningar
och på annat sätt under den
gångna veckan att man utanför Borås
invigt en plaströrsfabrik, där lokaliseringsstöd
har utgått med 9 miljoner
kronor. Den uppges redan nu bereda
sysselsättning för 340 personer, och det
ger ett gott bidrag till att diversifiera
den industriella verksamheten i bygden.

De personliga bekymren är utan tvivel
stora för dem som känner konkurrensen
på sin egen rygg, för företagare
och för branschbundna arbetstagare.
Från talarstolen har redan erinrats om
att bankoutskottet företagit en resa till
Älvsborgs län och på platsen fått tillgång
till förstahandsinformation och
samlat egna intryck för att kunna bedöma
förhållandena. Sedan har vi haft
föredragningar i utskottet som ytterligare
bidragit till att belysa frågan.

En omständighet, som motionärerna
nog har beaktat alltför litet, förtjänar
att påpekas. Hemmaindustrins svårigheter
beror bara i mindre utsträckning
på importen just från låglöneländerna.
För textilindustrins del tycks konkurrensen
från normallöneländer som Danmark,
Finland och Storbritannien betyda
väsentligt mera än importen från
låglöneländerna. Herr Persson i Heden
var också mycket följdriktigt inne på
tanken att pröva ingrepp också mot importen
från sådana normallöneländer.

Inom utskottet har vi fått den bestämda
uppfattningen att de ansvariga nog
följer utvecklingen av importen från
låglöneländerna och att man tar till
vara de möjligheter som finns att reducera
skadeverkningarna av den besvärande
importen. Kanske kan, såsom

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23

Åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier, m. m.

fru Hörnlund framhöll, utredningen om
textil- och konfektionsindustrin (TEKOutredningen),
som nu varit i verksamhet
under jämnt ett år, komma med ytterligare
uppslag i det delbetänkande
som man —- här får jag rätta herr Hovhammar
på den punkten — har aviserat
till hösten.

Jag instämmer, herr talman, i det
redan framförda yrkandet om bifall till
utskottets hemställan.

Herr MAGNUSSON i Borås (m) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte låta mig
locka av det försök till debatt som fru
Hörnlund gjorde, helt enkelt av den
anledningen att hon bemötte en del
som jag inte sagt men som hon kanske
önskat att jag hade sagt. När fru Hörnlund
försöker göra partipolitik av denna
fråga vill jag säga att den enligt
min mening är alldeles för viktig. Jag
tror att alla de människor som drabbats
av dessa svårigheter har förståelse för
att man här i stället gemensamt försöker
göra något för att rätta till vad som
inte är bra.

Jag begärde närmast replik för att
bemöta utskottets ordförande, som ansåg
att det egentligen var en ganska
onödig åtgärd av motionärerna att ta
upp detta problem och ge våra statsmakter
denna tankeställare. Men hur
är det, herr Regnéll? Herr Regnéll talade
själv om att en del åtgärder vidtagits
under de senaste åren, och han
räknade upp de länder gentemot vilka
detta hade skett. Men kunde verkligen
bankoutskottet för två år sedan i sitt
betänkande den gången tänka sig att
någonting sådant skulle kunna åstadkommas?
Nej, det kunde man inte, och
därför tror jag att det var ganska befogat
av oss att ta upp dessa problem.

Sedan talar herr Regnéll om att det
är viktigare att man försöker att skapa
alternativa sysselsättningar. Jag ber
bara få ställa frågan: Vid vilket tillfälle
har jag sagt något annat än att det är

bra att man skapar alternativa sysselsättningar?
Motsatsen är ett helt uppdiktat
påstående.

Herr Regnéll talar om en plaströrsfabrik,
som under pompa och ståt hade
invigts i Fristad och som skulle vara
något alldeles särskilt. Herr Regnéll har
tydligen inte reda på att denna fabrik
startades för många år sedan av en ung
man, att den därefter vuxit och sedermera
försålts till en större koncern.
Det är den verkliga sanningen, herr
Regnéll, och därför tycker jag inte att
man skall påstå att denna fabrik från
första stund skapats med hjälp av vår
lokaliseringspolitik, eftersom detta är
en osanning.

Herr Regnéll säger vidare att de
svenska hemmamarknadsindustrierna
inte har möjlighet att kunna klara konkurrensen
gentemot det övriga Europa.
Skillnaden är bara den, herr Regnéll,
att vi har möjlighet att kunna exportera
ganska mycket såväl till Danmark som
Norge och en hel del av de europeiska
staterna, medan ingenting går till de
länder som jag här sagt att man måste
göra någonting emot.

Jlerr PERSSON i Heden (ep) kort genmäle: Herr

talman! Vi slår inte in några
öppna dörrar genom vår motion, herr
Regnéll! Jag vill erinra bankoutskottets
ordförande om att den stora textildöden
åren 1966, 1967 och 1968 ännu inte bär
avstannat; indragningar äger rum även
i detta nu. Orsaken härtill är i huvudsak,
herr Regnéll, den stora dumpingimport
som ägde rum speciellt från de
länder som vi kallar låglöneländer. Jag
tror emellertid att det även är andra intressen
som kommer med i bilden, än
hänsynen till människorna där nere i
låglöneländerna som har 19—20 öre i
timmen. Exempelvis fallet Korea, som
inte producerar mer än en liten procentandel
av sin råvara, d. v. s. bomullen,
utan hämtar den från andra länder,

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsmdustrier, m. m.

är ett bevis just på att det är andra intressen
som ligger bakom.

Textil-, beklädnads- och sömnadsindustrin
fortsätter att minska. Detta
framgår tydligt av den reviderade finansplanen,
som vi nyligen har fått;
herr Regnéll kan läsa det på s. 69.

Inte heller, herr Gustafson i Göteborg,
vill vi begära några höga skyddstullar
utan endast ett skydd mot sådant vi kallar
dumping och som den svenska industrin
inte har några som helst möjligheter
att möta. Finge den svenska
TEKO-industrin konkurrera på lika villkor,
tror jag att den skulle klara sig
mycket väl.

Jag är också anhängare av en liberal
handel, så långt sig göra låter. Men när
det går dithän att våra egna industrier
håller på att klappa ihop, måste ändå
åtgärder vidtas, speciellt när det är fråga
om dumpingimport.

Jag vill även konstatera att vårt land
har varit och alltjämt är utomordentligt
liberalt i detta avseende. Sverige är
nämligen det land som tar emot den
största procentandelen textilvaror till
låga priser. Andra länder i världen har
gått in för att värna om sin industri.
Alldeles i dessa dagar har USA vidtagit
åtgärder för att skydda sin textilindustri.

Till sist vill jag bara påpeka för herr
Gustafson i Göteborg att hans partivän
från södra Älvsborgs län i första kammaren
röstade för reservationen.

Herr REGNÉLL (m) kort genmäle:

Herr talman! Utskottet fick av herr
Magnusson i Borås uppbära förebråelsen
att det tidigare inte hade kunnat
tänka sig att arbeta med åtgärder av det
slag som faktiskt har tillgripits för att
råda bot mot den besvärande importen.
Om herr Magnusson hade läst så långt
som till s. 3 i utskottets utlåtande, hade
han där funnit en redovisning av utskottets
tidigare uttalanden, och jag tror
inte att han kan påstå annat än att den
är riktig. Det heter nämligen:

»I utlåtandet 1967 uttalade utskottet
att det inte ville påfordra mera omfattande
restriktioner gentemot import
från de ifrågavarande länderna men
framhöll också att tillfälliga åtgärder i
av motionärerna föreslagen riktning
inte av de ansvariga instanserna bedömts
som under alla förhållanden uteslutna.
Liknande synpunkter framfördes
i utlåtandet 1968, där utskottet något
närmare uppehöll sig vid möjliga
motåtgärder vid en marknadsstörande
import och även hänvisade till en rekommendation
av kommerskollegium
om diskussioner med Hongkong och
Jugoslavien beträffande de speciella
problemen i handeln med dessa länder.
» Det är något helt annat än vad
herr Magnusson gjorde gällande.

Herr Magnusson i Borås var också inne
på lokaliseringsstödet och kritiserade
förhållandena kring den industri som
jag nämnde. KF har alltså övertagit den
och dragit upp den i större format. Att
det är en redan existerande industri
som på detta sätt har fördel av lokaliseringsstödet
betraktar jag som en utmärkt
sak. Hellre än att låta befintliga
industrier gå ned till botten och slås ut
bör man försöka utnyttja just de möjligheter
dessa erbjuder i fråga om redan
anställd arbetskraft, branschkunnande,
byggnader och maskiner, av vilket väl
alltid en del kan tas till vara. Herr
Magnussons invändning är därför litet
svår att förstå.

Herr MAGNUSSON i Borås (m) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har klart för mig att
vissa ansvariga myndigheter har gjort
det uttalande som herr Regnéll läste upp
och som bankoutskottet har citerat. Vad
jag har reagerat mot är att bankoutskottet
inte har rekommenderat att man
skall vidta sådana åtgärder -—• det är
detta striden gäller.

Herr Regnéll försökte göra gällande
att plaströrsindustrin kunde leva kvar
tack vare lokaliseringsstödet. Herr Reg -

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23

Åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier, m. m.

néll känner väldigt litet till det företaget,
om han ett ögonblick tror att det är
lokaliseringsstödet som gör att det lever
kvar och utvecklas; det har en helt annan
kraft bakom sig. Det går inte att
göra sådan lösliga uttalanden när man
inte känner till förhållandena.

Fru HÖRNLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Magnusson i Borås
sade att jag försökte få till stånd en debatt
och att jag blandade in partipolitik.
Jag ställde en rad konkreta frågor, och
jag vet inte om herr Magnusson i Borås
anser att det är partipolitik när jag avkräver
honom besked om hur han ser
på portugaletableringen. Jag ställde flera
frågor i det sammanhanget, och det
är ganska intressant att herr Magnusson
i Borås alltid föredrar att tiga när man
tar upp det avsnittet i debatten. Har
herr Magnusson i Borås aldrig försökt
att få sina kolleger att hålla tillbaka importen
av textil- och konfektionsvaror
från Portugal och Jugoslavien, som med
benägen medverkan från vissa företag
för in stora kvantiteter hit? Det skulle
väl ändå finnas möjligheter för de kretsarna
att påverka förhållandena, och
jag förundrade mig därför över att herr
Magnusson i Borås över huvud taget inte
ville gå in på den frågan.

Jag kan inte förstå varför herr Magnusson
är så negativ till de lokaliseringspolitiska
insatser och det frisläppande
av investeringsfondsmedel som
har gjorts i södra delen av Älvsborgs
län. Det företag det gäller, som nu på
allvar kommit i gång med sin verksamhet
och kommer ut på världsmarknaden
tack vare det statliga stödet, har
fått chansen att bygga upp en storindustri.

Investeringar har nu under några år
gjorts på tillsammans inte mindre än
147 miljoner kronor i vår länsdel. Sju
procent av det sysselsättningstillskott
som det totala lokaliseringsstödet ger
har sålunda gått till den landsända som
vi båda företräder i denna kammare.

Slutligen vill jag peka på vilken betydelse
investeringsfonderna har haft
även för TEKO-industrin. De frisläpptes
generellt för denna industri, som
också har kunnat ta dem i anspråk.

Ordet lämnades på begäran till

Herr MAGNUSSON i Borås (m), som
yttrade:

Herr talman! Jag beklagar att jag enligt
tillämpade regler inte kan få ytterligare
replik.

Därefter anförde:

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Jag tror att denna debatt
har blivit litet för ensidig på grund
av de konservativa boråsintressen som
har präglat den. Det är betydligt kinkigare
frågor som står på spel för oss. Det
gäller sysselsättningen i svenskt näringsliv
även utanför Borås och textilindustrin,
låglöneindustrin, som herr
Magnusson i Borås så väl representerar.

Det gäller sysselsättningen inom våra
exportindustrier och för en stor del av
industrins arbetare och tjänstemän; en
stor del av hela vårt näringsliv bygger
sina förutsättningar på om vi lyckas
klara vår export eller inte. Det sägs inte
ett ord om vad det får för konsekvenser
för vår exportindustri, om vi skullle
följa textilindustrins önskningar om
protektionistiska åtgärder till dess fördel.
Vi kan inte bara skaffa oss fördelar.
Börjar vi bedriva en protektionistisk
politik, kan man kanske i förstone
säga att det inte är så farligt; ingen
kommer att vidta några åtgärder mot
oss. Men jag tror att vi bör vara på det
klara med att det så småningom kommer
att vidtas motåtgärder, ehuru kanske
inte omedelbart som vi börjar
stoppa sysselsättningen i t. ex. Korea.
Korea är ett litet land som ligger långt
bort och som väl inte kan skada oss så
mycket. Korea har kanske ett valutaöverskott
på några tiotal miljoner kro -

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.
Åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier, m. m.

nor i denna handel med oss; det har
ingen större betydelse. Tyskland har ett
betydligt större valutaöverskott i sin
handel med oss. Skall vi stoppa tyskarna?
Nej, det är inte lämpligt, eftersom
Tyskland är ett större land. Det
mod man visar när man vill begränsa
de små ländernas mycket ringa export
till Sverige har jag ingen respekt för.

Alla partiledare går i val efter val ut
och talar om välgörenhet; de vill hjälpa
folken i låglöneländerna. Men när det
kommer till realiteter sätter sådana herrar
som Magnusson i Borås krokben för
dessa folk och för deras utveckling och
sysselsättning. Då skall vi begränsa deras
sysselsättning för att slå vakt om
vår egen! Det är den ideologiska politik
som högerpartiet på den flygeln representerar
— jag vet inte om den politiken
skall betecknas som mörkblå eller
svart.

De siffror som vi ställt samman i bankoutskottet
visar att vi har en totalimport
på detta område på nära 2 500 miljoner
kronor. Från låglöneländerna —
Japan, Korea, Jugoslavien, Hongkong
och Formosa — kommer ungefär 12 å
13 procent av textilimporten. Det betyder
att drygt 85 procent kommer från
andra länder. Den största textilimporten
— den som alltså är besvärligast för
oss och som tränger undan största delen
av konsumtionen från svensk textilindustri
— kommer från sådana länder
som Tyskland och England. Man angriper
de små! På en sjättedel av textilimporten
vill man lägga restriktioner för
att skapa balans i sysselsättningen i vår
textilindustri.

Även om importen från Korea och
motsvarande länder uppgår till endast
300 å 400 miljoner kronor, är det ingen
som föreslagit att vi helt skall stoppa
denna import. Låt oss anta att man anser
att denna export bör begränsas med
en tiondel. En tiondel av 300 å 400 miljoner
kronor innebär en importminskning
på 30 å 40 miljoner kronor. Man
vill alltså med en restriktiv protektio -

nistisk politik, riktad mot de fattigaste
länderna, åstadkomma att vår valutareserv
ökar med 30 å 40 miljoner kronor!
Men vi vill inte samtidigt införa restriktioner
mot italienarna, tyskarna
och engelsmännen. Det skulle medföra
alltför allvarliga problem! Men tänk om
vi då i stället för de billigaste varorna
från Korea och de därnäst billigaste
från Formosa — får de därefter billigaste
varorna från Italien, England och
Tyskland, vad inträffar då? Ja, naturligtvis
att sysselsättningen i svensk textilindustri
går tillbaka. Det allvarliga är
inte att dessa varor kommer just från
Korea eller motsvarande länder, utan lika
allvarligt är det om dessa varor kommer
från Tyskland eller England. Från
dessa länder kommer 1 800 miljoner
kronor av vår totala textilimport på
2 450 miljoner kronor.

Detta är det stora problemet men därvidlag
har man inte varit lika modig att
stoppa. Man har gjort restriktioner när
det gäller länder, vilkas export av textilvaror
motsvarar en sjättedel av vår
import. En del av denna sjättedel vill
man begränsa. Till textilarbetarna säger
man: Vi skall skaffa er sysselsättning
genom den här politiken. Det kan
man inte. Det enda man åstadkommer
är att prisnivån stiger en aning så att
man kan tjäna något mera på sina textilfabriker
än man eljest skulle göra.

Textilarbetarna hör till låglönearbetarna,
tyvärr. De siffror vi ställt samman
här visar att svensk arbetskraft
undviker att arbeta i dessa fabriker;
varken löner eller arbetsförhållanden är
särskilt goda i alla avdelningar på en
textilfabrik. Man importerar då arbetskraft
till denna låglönebransch för att
hålla den under armarna när vår egen
arbetskraft inte vill arbeta där. Därefter
skall vi fördyra textilvarorna genom
att hindra import av billiga varor och
därigenom göra det dyrare för konsumenten
att köpa sina kläder. Vi skall
åstadkomma högre levnadskostnader.
Det är den politik som högerns höger -

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23

Åtgärder till skydd

flygel bedriver tillsammans med centerpartiets
högerflygel!

Vad menar vi när vi talar om låglöneländer?
Skall vi börja importera
från Korea först när det och andra låglöneländer
blivit höglöneländer? När
kommer de koreanska lönerna, formosalönerna
och de indiska lönerna att
bli lika höga som våra, om inte vare sig
vi eller andra vill köpa deras varor?
Folket där kommer att ha kvar sina
låga löner. Den politik som man rekommenderar
oss innebär att vi aldrig skall
köpa från dessa länder.

Men det finns andra låglöneländer,
t. ex. i Centraleuropa, vilkas lönenivå
behövde höjas med 50 procent för att
komma upp till den svenska lönenivån.
Tyskland är ett sådant låglöneland. Vill
ni stoppa handeln mellan Tyskland och
Sverige med den motiveringen att Tyskland
har lägre löner än Sverige? Ni talar
i allmänna ordalag, men vill ni specificera
vad ni menar?

Vi gör exportansträngningar och vill
sälja våra varor till USA. I förhållande
till de amerikanska industriarbetarna
behöver de svenska industriarbetarna
få sina löner höjda med 50 procent för
att komma på samma nivå. Skall vi
vänta, tills de svenska industriarbetarna
fått höja sina löner med 50 procent innan
vi får börja sälja på USA-marknaden?
Ni rekommenderar en politik för
andra gentemot oss som ni inte vill rekommendera
för oss gentemot andra.
Volvobilarna säljs till USA trots att våra
industriarbetare har betydligt lägre löner
än de amerikanska bilarbetarna.
Det är en ihålig politik som högerns
högerflygel rekommenderar och som
strider mot Exportföreningens intressen
och intresset av sysselsätttning inom
vår exportindustri.

Det är stor risk för att flera protektionistiska
åtgärder vidtas i världen.
Centerpartiets representant från boråstrakten
omtalade att Amerika har infört
nya restriktioner i handeln. År
detta i vårt intresse? Skall vi spela med

för vissa hemmamarknadsindustrier, m. m.

i spelet? Och spela det i den riktningen?
Det föreligger risk för att USA under
kommande höst vidtar ytterligare restriktiva
och protektionistiska åtgärder
av den art som kanske boråshögern kan.
vara intresserad av och Middle Westpolitikerna
i USA också är intresserade
av men som inte är till fördel för sysselsättningen
inom den svenska exportindustrin.
Där kommer ni att få edra
ideal tillämpade i praktiken och vi kanske
kommer att få känna av vad de
idealen betyder för vår sysselsättning.

En av de stora bankerna i Japan,
Mishubishi Bank, skriver i sin senaste
månadsredogörelse att man är orolig
inför den protektionistiska våg som
man väntar i den amerikanska politiken
till hösten. Den betyder svårigheter för
japansk stålindustri att exportera till
Amerika; Sandviken exporterar också
dit. Det väntas svårigheter för Japans
elektrotekniska industri; vår elektrotekniska
industri exporterar också. Det är
inte bara textilbranschen som kan göras
protektionistisk, man kan göra det också
med andra varuområden.

Det är fel att låta arbetsgivarna importera
arbetskraft till en sådan låglönebransch
så som de har gjort. Andra
grupper än boråshögern vill få bort
låglöneproblemet. Då bör man inte fylla
på med nya låglönegrupper och sedan
straffa konsumenterna med högre levnadsomkostnader
för att dessa låglöneindustrier
skall kunna fortsätta att importera
arbetskraft.

Jag är medveten om att den utveckling
som skett och sker skapar betydande
sysselsättningssvårigheter på enskilda
orter. Vi kan emellertid inte
klara de sysselsättningssvårigheterna
genom att begränsa importen från låglöneländerna
med några tiotal miljoner
kronor. Då måste vi i stället inrikta oss
mot den större delen av textilimporten,
men det vill man inte göra. Man föreslår
en skenmanöver som inte löser
problemet men som skapar nya problem,
vilka man dock inte velat redovi -

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier, m. m.

sa i kammardebatten. I stället talar
man ensidigt om fördelar som skulle
uppstå.

Jag hoppas att regeringen inte lyssnar
för mycket på dessa protektionistiska
intressen och åstadkommer kortsiktiga
lösningar som vållar nya svårigheter.
Det finns inte något behov av att
följa herr Magnussons protektionistiska
linje längre än man har gjort. Det räcker
mer än väl med de inskränkningar
som har vidtagits. Vi borde hellre lätta
på dem och låta andra länder sälja hit,
så att de kan köpa våra varor. Skall
vi vara ett föredöme, skall vi vara det
åt rätt håll.

Jag kan för egen del bara helt ansluta
mig till vad utskottet har uttalat, och
jag hoppas att reservationen blir avslagen.

Herr MAGNUSSON i Borås (m) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Hagnell har ett
intresse av att tala om olika flyglar inom
det parti som jag företräder. Förmodligen
ligger bakom detta det förhållandet,
att en viss flygeluppdelning
har börjat göra sig alltmer märkbar
inom hans eget parti. Jag är ingalunda
generad över att herr Hagnell vill placera
mig på en viss flygel, som han säger
skulle förefinnas.

Jag måste emellertid reagera när herr
Hagnell säger att vi på vårt håll har varit
företrädare för en protektionism.
Jag har inte här eller i motionen talat
om några speciella hemmamarknadsindustrier,
utan jag har påpekat att problemet
rör hemmamarknadsindustrierna
över huvud taget. Jag har hela tiden
reagerat mot den osunda konkurrensen,
varifrån den än kommer.

Jag kan i det här sammanhanget
svara fru Hörnlund att jag alltid har
reagerat mot import av detta slag vare
sig den kommit från Portugal, Jugoslavien
eller Hongkong. Jag reagerar ingalunda
mot den konkurrens som det
svenska näringslivet har att möta när

den äger rum på någorlunda lika villkor
och striden förs med blanka vapen,
men så är inte fallet här. Vi möter
en konkurrens från de totalitärt styrda
staterna som ingalunda kan jämföras
med vad som förekommer i den fria
marknadshushållningens samhälle. Samma
är förhållandet när det gäller växlingskurserna
i vissa länder, som kan
offerera varor till oerhört låga priser.

Kom inte sedan och säg att någon viss
del av det svenska näringslivet bara är
ute efter att tjäna pengar! Här är det
bara fråga om att rädda det kapital som
finns nedlagt, rädda de yrkeskunskaper
som finns och undvika de tragedier som
uppstår när människorna kastas ut.

Jag förstår att det inte är så mycket
bevänt med den kärlek till dessa industrier
och det intresse för bevarande
av dem som herr Hagnells högste chef
och även inrikesministern uttrycker
när de talar i Borås men som de sedan
glömmer när de kommer till Stockholm.
Jag tror att man på socialdemokratiskt
håll — jag hoppas att herr Hagnell
i kväll inte talar på sitt partis vägnar
— inte menar att man skall ge det
svenska folket en högre levnadsstandard
genom att importera varor till
dessa mycket osunda priser.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Hagnell har sagt
att vi inom centerpartiet skulle ha någonting
av den blå färgen, och han
hoppas att regeringen inte kommer att
göra någonting i den riktning som motionärerna
har föreslagit.

Jag vill då åter citera vad herr Persson
i Heden citerade nyss, nämligen
ett anförande i första kammaren i fredags
av herr Ericsson i Kinna: »Men
jag måste tyvärr säga att jag hade trott
att regeringen med större kraft och bestämdhet
skulle ingripa på sådana
marknader där vi har möjlighet att genomföra
handelspolitiska åtgärder.»

Den ene socialdemokraten gör såle -

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23

Åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier, m. m.

des ett uttalande som är direkt motsatt
ett uttalande av den andre socialdemokraten.
Under sådana förhållanden tycker
jag inte man bör försöka stämpla
någon centerpartist som blå.

Herr Hagnell säger att de föreslagna
åtgärderna skulle innebära att textilvarorna
stiger i pris, och det skulle
vara någonting förfärligt. Då skulle jag
vilja be herr Hagnell att med sitt ekonomiska
kunnande förklara, varför
postverket har höjt sina avgifter med
mellan 21 och 22 procent på en enda
gång trots kraftig rationalisering.

Sedan vill jag ge en liten replik till
fru Hörnlund beträffande Portugal. Vi
reservanter har inte talat om dem som
har etablerat industrier i Portugal. Jag
har svårt att tro att man genom andra
åtgärder än politiska beslut kan få enskilda
människor att avstå från att
producera varor i ett annat land och
importera dem till vårt land. Vi har
ingenting att göra med den etablering
i Portugal som enskilda industriidkare
har företagit eller med importen därifrån.
Det är riktigt att vi år 1965 importerade
för 70 miljoner kronor från
Portugal på detta område och år 1968
för 153 miljoner, men det är ju en annan
sak. Huruvida det är svenskar eller
utländska firmor som exporterar hit
är också en sak för sig; det är genom
statliga åtgärder vi måste skydda den
svenska företagsamheten.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Börjesson i Glömminge
ville få reda på varför postverket
hade höjt taxorna med 21 procent.
Han kan väl fråga postverket. Men vad
har det med textildebatten att göra?
Om herr Börjesson förklarar att han
inte skulle skrivit under reservationen
om postverket inte höjt sina taxor, skall
jag försöka förklara detta med priset.

Herr Magnusson i Borås säger att det
gäller att undvika de tragedier som
uppstår när människorna kastas ut.
Ingen vill skapa några tragedier. Men

kan herr Magnusson undvika tragedier
inom textilindustrin i framtiden genom
att begränsa importen från Korea, Formosa
och motsvarande länder — som
rör sig om mellan 300 och 400 miljoner
kronor -— med en tiondel, alltså 30
å 40 miljoner kronor? Dessa 30 eller
40 miljoner skall jämföras med en total
textilimport på 2 450 miljoner enligt de
siffror vi har presenterat här. Det är
med den importen som den stora konkurrensen
sätter in. Men ni angriper
en import på 40 å 50 miljoner och skall
därmed lösa problemen och undvika
tragedier. Det är dimensioner som inte
det minsta stämmer med de verkliga
proportionerna.

Vidare är det inte bara fråga om att
»kasta ut» människor. Jag talade om
att kasta in människor, d. v. s. importera
dem till dessa låglöneindustrier
där svensk arbetskraft inte vill arbeta.
Låt bli att importera folk, så slipper vi
kasta ut dem!

Det är väl bättre att vi köper varorna
utifrån och låter människorna där få
sysselsättning i stället för att gå arbetslösa.
Därigenom kan de få bättre löner.
Då är vi också enligt herr Magnussons
i Borås ideologi berättigade att köpa
deras varor. Men om vi följer er ideologi,
kommer de ju aldrig att få några
högre löner. De får då gå arbetslösa.
Är detta högerns u-landspolitik, när det
kommer till kritan?

Här har talats om lågprisvaror. Javisst,
men våra varor är lågprisvaror,
när de kommer ut i världen till länder,
där lönerna ligger högre än i vårt land.
Det finns många protektionister som
angriper Sverige på samma sätt som
herr Magnusson angriper andra länder
som har lägre löner. Men vi skall väl
inte lämna ved till deras brasa? Det
skadar svensk exportindustri.

Med anledning av att ni talar om konkurrensen
från totalitärt styrda stater
vill jag fråga: Syftar ni på Ryssland
och den delegation som Sveriges exportförening
har där just nu?

6 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 23

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Åtgärder till skydd för vissa hemxnamarknadsindustrier, m. m.

Herr MAGNUSSON i Borås (m) kort
genmäle:

Herr talman! Talet om de 30 å 40 miljonerna
får stå för herr Hagnells egen
räkning. Herr Hagnell kan i varje fall
aldrig komma ifrån att det är den förfalskade
importen det här är fråga om.
Det är den vi har reagerat mot, och det
är den som har betytt mycket. Menar
herr Hagnell som själv tillhör regeringspartiet,
att de åtgärder som regeringen
har genomfört — det är ju en hel del
åtgärder •—- är alldeles meningslösa? De
åtgärder som den regeringen har vidtagit
har ingalunda riktat sig mot den
stora import från Tyskland som herr
Hagnell talar om utan mot importen
från de länder som han här försöker
slå vakt om. Varför? Jo, helt enkelt
därför att det är den importen som är
den besvärande, nämligen den som inte
har en riktig prissättning. Låt oss konkurrera
på lika villkor!

Vidare säger herr Hagnell att det är
oriktigt av de svenska fabrikanterna
att importera arbetskraft. Den utländska
arbetskraft som i dag i stor utsträckning
används på den svenska hemmamarknaden
— det är dock en liten procent
utlänningar jämfört med svenskarna
— är ju den som kommer från den
nordiska fria arbetsmarknaden. Tillåt
mig fråga om herr Hagnell möjligen är
förespråkare för en politik som innebär,
att vi skall motsätta oss den fria
nordiska arbetsmarknaden i fortsättningen.
Det är väl det som herr Hagnell
måste vara ute efter, om han vill föra
den politik som han här har gjort sig
till tolk för.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag motsätter mig inte
den fria nordiska arbetsmarknaden.
Men det är inte berättigat med alla värvningsresor
som textilindustrin och andra
låglöneföretag gör för att ta hit folk.
Herr Magnusson nämnde inget om besväret
att ta hit folk, men bara om att
sparka ut dem från textilfabrikerna—

det var ju det som bekymren gällde. Då
tycker jag att det är onödigt att ta hit
dem.

Det är 30 å 40 miljoner kronor som
man kan åstadkomma i begränsningar
på en total textilimport som uppgår till
2 450 miljoner, när man angriper importen
från Korea och motsvarande
länder på detta sätt. Det är väl den totala
textilimporten, som är åtskilliga
tusental procent högre än importen
från Korea och motsvarande länder,
som medför en sysselsättningsminskning
för svensk textilindustri. Det är
väl de 2 450 miljonerna och inte de 30
å 40 miljonerna, alltså den stora delen
av textilimporten, som skapar svårigheterna?
Det är ju den som gör att inte
varorna blir producerade i Sverige, antingen
det sedan sker på »lika villkor»
eller inte. Men likväl är det importen
från Korea och andra länder som minskar
sysselsättningen här i landet enligt
herr Magnussons resonemang.

Enligt mitt resonemang är det en förutsättning
för att vi skall få sysselsättning
för våra exportindustrier, att vi
också själva importerar.

Herr Magnusson talar om förfalskad
konkurrens. Ja, det gör alla protektionister
den dag de inte kan hänga med.
Och visst är det förfalskad konkurrens
när lönerna är låga som fallet är i bl. a.
Kina, Indien och Hongkong. Men de
japanska lönerna ligger på italiensk
nivå. År det fråga om förfalskad konkurrens?
Debatten gäller även andra
japanska artiklar, varav man också vill
begränsa importen, fastän vi just nu
bara talar om textilvarorna.

Nej, detta är en olycklig politik, men
det finns två skäl till att regeringen
lyssnat på företrädarna för de här intressena
och valt denna väg. Regeringen
har velat mildra omställningsprocessen
och ta hänsyn till stämningar. Men
det är ändå inte säkert att det rör sig
om realistiska åtgärder eftersom vi inte
genom begränsning av importen från
Korea och liknande länder kan skapa

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23

Åtgärder till skydd

full och bättre sysselsättning för svensk
textilindustri. Andra importvägar är
helt avgörande, men den importen vill
herr Magnusson åtminstone inte i dag
begränsa. Syftar ni till att begränsa den
stora textilimporten? Håller ni er till
marginella effekter? Kan vi få besked
på denna punkt?

Jag betraktar de ifrågavarande importbegränsningarna
beträffande bl. a.
Korea som meningslösa när det gäller
den stora och generella utvecklingen
av svensk textilindustri, ty det är de
andra grenarna av importen som är helt
avgörande.

Herr CARLSTEIN (s):

Herr talman! Det hör tydligen till
ordningen att riksdagen en gång om
året skall ha en textil- och konfektionsdebatt,
och enligt min mening innebär
detta vissa betänkligheter. Vi har nu fått
en TEKO-utredning som kan väntas
komma med vissa förslag, och utskottet
har också redovisat en rad vidtagna åtgärder.
För branschens egen del kan
ifrågasättas, om den uppmärksamhet
den genom motionärernas försorg får
vid ett tillfälle som detta har någon positiv
verkan. Jag tror för min del att det
tvärtom skapar otrygghet, bekymmer
och problem av olika slag. Man hade nog
föredragit att den här debatten fått anstå
till dess TEKO-utredningens resultat
föreligger.

Herr Hagnell undervisade herr Magnusson
i Borås helt riktigt när han sade
att importen från Fjärran Östern 1968
enligt utskottets redovisning uppgick
till 266 miljoner kronor. Samtidigt skall
vi observera att importen från de nordiska
grannländerna sedan 1965 ökat
från 288 miljoner kronor till 429 miljoner
1968, och vi har all anledning
anta att denna import kommer att fortsätta
att öka.

Finland utgör för närvarande en mycket
intressant marknad för den svenska
textil- och konfektionsindustrin. Den
kommer nu att etablera filialföretag i

för vissa hemmamarknadsindustrier, m. m.

Finland. Utbildad arbetskraft som fått
sin utbildning här i Sverige finns att
tillgå då den gärna återvänder till sitt
hemland och tar en lägre lön. Vederbörande
tycker tydligen att de finner
sig bättre till rätta där.

Vi har ingen anledning att vidta åtgärder
mot en sådan utveckling, utan
den är bara att hälsa med tillfredsställelse.
Det ligger också helt i linje med
våra strävanden att upprätta en nordisk
marknad även på detta område.
Kan finnarna bygga upp sin textil- och
konfektionsindustri och tillverka varorna
billigare än vi finns det inga skäl
att göra invändningar.

Jag tycker emellertid att herr Hagnell
gör det litet lätt för sig i ett avseende.
Han förde givetvis ett rationellt
och riktigt ekonomiskt resonemang men
det krävs också kraftfulla åtgärder för
att ge den region som mister arbetstillfällen
en annan och utvecklingsbar industri.
Det är det som vi från socialdemokratiskt
håll gärna ser att vi nu
får i den region som jag företräder. Vi
har ingen anledning att slå vakt om
textil- och låglöneindustrin och att säga
att det är denna industri vi skall ha till
varje pris. Vad vi behöver är sysselsättning
för människorna i en industri som
kan ge dem en hygglig bärgning i framtiden.

Utöver den lektion som herr Magnusson
i Borås här har fått av herr Hagnell
vill jag hänvisa till Högerns ungdomsförbunds
tidning Forum. När herr Magnusson
anklagar den socialdemokratiska
regeringen för att inte ha tagit tillräckligt
kraftiga tag i denna fråga kan
det vara intressant att höra vad denna
tidning skriver i sitt aprilnummer i år:
»Regeringen tycks ännu inte ha insett
att det är u-hjälp och inte u-stjälp som
bör ingå i den svenska politiken gentemot
u-länderna. Regeringen har ännu
inte avskaffat importrestriktionerna på
Sydkoreanska textilvaror ...»

Herr Magnusson bör tydligen använda
all sin vältalighet när han utvecklar

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier, m. m.

textilindustrins bekymmer för sina
unga politiska partivänner.

Herr talman! Jag kommer att rösta
för utskottets hemställan.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag håller med herr
Carlstein om att vi måste skapa förutsättningar
för ett mera differentierat
näringsliv i de bygder där textilindustrin
dominerar. Vi är helt ense om
det, herr Carlstein. Men under tiden
som vi gör det — och det går inte med
en gång; vi kan inte ens vänta på TEKO-utredningens
betänkande — måste
vi skapa sysselsättning åt de människor
som alltjämt har sin verksamhet
förlagd till TEKO-industrin.

Det är bara detta lilla som vi från
centerpartiet har föreslagit i en enkel
motion och som tidigare har understrukits
av bl. a. herr Ericsson i Kinna.
Vi har gjort samma påpekande vid flera
tillfällen tidigare, men då har regeringens
talesmän sagt att det strider mot
regeringens principer att vidta några
åtgärder. Dess bättre har dock regeringen
ändrat uppfattning i det fallet och
vidtagit åtgärder i berörda avseenden.

Herr Hagnells resonemang går tydligen
ut på att det inte spelar någon som
helst roll om textilindustrin här i landet
helt raseras. Det gör inte herr Hagnell
någonting. Han tänker inte på att
vi behöver TEKO-industrin bl. a. för
beredskapsändamål och han tänker inte
på de friställda. Det har centerpartiet
i olika sammanhang framhållit. Och så
långt bör vi väl ändå vara överens att
TEKO-industrin måste säkras bl. a. ur
beredskapssynpunkt.

Vidare verkade det på herr Hagnell
som om den från Finland och andra
länder importerade arbetskraften inte
hade löner som ligger i nivå med andra
TEKO-anställdas, att de importerade
arbetarna med andra ord inte hade
avtalsenliga löner. Jag är övertygad om
att herr Hagnell även på den punkten
har fel.

Slutligen vill jag säga att importen
från EFTA- och EEC-länderna samt vissa
andra länder naturligtvis är mångdubbelt
större än importen från låglöneländerna,
men herr Hagnells siffror
var inte riktiga. År 1967 utgjorde vår
import tillsammantaget 2 200 miljoner
kronor, men importen från lågprisländerna,
Portugal inräknat, var bara 333
miljoner kronor.

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Jag skall inte träta med
min gamle gode vän och bänkkamrat
herr Carlstein, men jag vill lämna ett
par upplysningar till honom. Av herr
Carlsteins anförande kunde man få den
uppfattningen att han dödförklarade de
industrier som är dominerande i våra
hembygder. Han menade antagligen inte
detta, och därför uppfattar jag det
inte heller så allvarligt.

Jag vill närmast tillägga några ord
beträffande herr Carlsteins framställning
av import- och exportutbytet med
de nordiska länderna. Vår export av industrivaror
till Norge är värdemässigt
ungefär fem gånger större än importen
därifrån. Beträffande Danmark är balansen
någorlunda jämn. Från Finland
importerar vi däremot för en summa
som är några gånger större än siffran
för vår export dit. Även Finland
är emellertid medlem i EFTA, och det
är därför naturligt att så kan bli förhållandet.

Ytterligare en upplysning som jag
måste lämna herr Carlstein föranleds
av hans omnämnande av en tidning
som heter Forum och som skulle vara
vårt partis ungdomsrörelses tidning.
Det måste vara ett misstag. Jag har
aldrig hört talas om denna tidning.
Organet för vår ungdomsrörelse heter
fortfarande Ung Höger.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Persson i Heden
klagar på mina siffror, som han säger
inte stämmer med hans siffror för 1967.

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23

Åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier. in. m.

Jag använde emellertid de siffror som
finns i bankoutskottets utlåtande, och
de avser 1968. Större är inte skillnaden.

Herr Persson i Heden frågar, om det
inte spelar någon som helst roll att
svensk textilindustri helt raseras. Det
är inte det vi diskuterar nu. Låt mig
i stället fråga, om det är herr Perssons
mening att helt kunna rädda svensk
textilindustri. Det kan det inte vara.
Det finns inga som helst möjligheter
att genomföra det som ni talar om,
d. v. s. att klara svensk textilindustri
med de åtgärder ni riktar mot fattiga
människor i andra länder och som leder
till fördyring av importen och ökade
levnadskostnader i vårt land. Er politik
håller inte.

Det lilla vi vill är bara att klara
övergångssysselsättningen, säger herr
Persson i Heden. Men »det lilla» ni
vill framgår ju av reservationen, där
det heter: »Bland åtgärder som kan
böra övervägas märks en utvidgning
av systemet med importlicenser, en begränsning
av importkontingenterna för
vissa länder,» — de fattigaste — »åtgärder
på tullområdet, närmast» —
observera närmast — »för att motverka
dumping, samt förhandlingar om begränsningar
av vissa länders export till
Sverige.»

Det är »det lilla» ni vill — vad har
ni sedan kvar?

Herr CARLSTEIN (s):

Herr talman! Till herr Persson i Heden
vill jag säga att han i hög grad
övervärderar reservanternas förslag när
han påstår att de är ute efter att trygga
sysselsättningen för människorna i
vår hembygd. Det löser inte, såsom herr
Hagnell sade, sysselsättningsproblemen
i Sjuhäradsbygden att man vidtager ytterligare
begränsningar i lågprisimporten,
som nu uppgår till 266 miljoner
kronor. Det är inte det vi behöver för
att klara regionens bekymmer i fram -

tiden. En sådan åtgärd löser inte dessa
problem ens temporärt.

Vi skall vidare ha klart för oss att
det för närvarande är stor efterfrågan
på arbetskraft inom textil- och konfektionsindustrin.
Det är exempelvis för
närvarande brist på sömmerskor och
konfektionsindustriarbetare i Sjuhäradsbygden.
Av den anledningen finns
det alltså ingen anledning att hysa större
bekymmer.

Till herr Magnusson i Borås vill jag
säga att den tidning jag citerade heter
Forum för det unga Högerpartiet. Den
utkommer i år med sin tjugoåttonde
årgång, och därför tycker jag herr Magnusson
borde veta att den finns. Men
det må vara hänt att herr Magnusson
inte vill kännas vid tidningen — jag
för min del läser den med intresse varje
gång jag får den, jag får tydligen av
någon anledning de nummer som kommer
ut.

Jag har inte dödförklarat textilindustrin,
herr Magnusson. Jag tror att
det finns företag som kommer att klara
sig utmärkt i fortsättningen, men
det finns också en rad dåliga företag
som varken kan betala eller upprätthålla
en rationell drift, och enligt min mening
har vi inte anledning att slå vakt
om dem, lika litet som vi har anledning
att slå vakt om sådana företag inom
andra näringsgrenar. Och dåliga företag
finns ju inom varje näringsgren
— konfektionsindustri är inte den enda
som rymmer sådana. Varhelst sådana
företag finns bör de slås ut genom
konkurrensen. Jag upprepar att vi inte
har någon anledning att slå vakt om
dessa företag.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag kan, herr Hagnell,
presentera ytterligare siffror för importen,
och de är ännu färskare än
herr Hagnells —• siffrorna gäller januari
och februari månader 1969. Då impor-,
terades för sammantaget 434 miljoner
kronor, varav 61 miljoner kronor

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

86 Nr 23

Åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier, m. m.

avsåg import från lågprisländer. De siffrorna
är kanske ännu mer talande i
detta sammanhang.

Både herr Carlstein och herr Hagnell
har sagt att vi motionärer överdriver
de åtgärder som vi har föreslagit. Men
om vi har gjort det, vilket jag betvivlar,
då är vi i gott sällskap, ty regeringen
är inne på samma väg. Regeringen har
efter påtryckningar vidtagit vissa åtgärder
som vi föreslagit; vi anser dock
att åtgärderna kan behöva skärpas ytterligare
i det rådande krisläget, tills
vi ser hur utvecklingen blir och tills
utredningen är klar.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Ni är ju inte nöjd med
regeringens politik, herr Persson i Heden.
Men ungefär hur mycket vill Ni
ha textilimporten ytterligare inskränkt
i miljoner kronor räknat? Och hur tror
Ni att Ni kan åstadkomma det genom
att inrikta Er på de fattigare länderna?
Kan vi få den saken förklarad?

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag vill helt kort säga
till herr Hagnell att vi bara vill ha sådana
åtgärder vidtagna att textilindustrin
kan fortleva intill dess man genom
den många gånger tidigare omnämnda
TEKO-utredningen fått fram en
plan över hur man i fortsättningen skall
ha det. Detta har jag framhållit många
gånger tidigare. Åtgärder bör dessutom
vidtagas till dess man givit de i industrin
anställda andra sysselsättningar
i stället.

Herr Hagnell får ursäkta mig om jag
säger att det är möjligt att han inte riktigt
fattar situationen, eftersom han står
fjärran ifrån TEKO-industrin som speciellt
är lokaliserad till Sjuhäradsbygden.
Kanske är förhållandet detsamma
med utskottets talesman i detta fall.
De står båda fjärran från de verkliga
förhållandena. De har inte sett människor
bli arbetslösa, och de har inte

haft kontakt med kommunernas stora
problem när det gäller att skapa arbetstillfällen
för dem. Jag kan nämna
att det i Sjuhäradsbygden finns kommuner
som fått betala ut arbetslöshetsunderstöd
på grund av friställningar
inom textilindustrin.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Man kan vara bra nära
problemen utan att ändå förstå dem
-— det visar herr Persson i Heden.

Textilindustrin har gått tillbaka med
50 000 anställda på fem år. Hur mycket
av den tillbakagången skulle vi ha kunnat
undvika genom att »klämma» Korea,
Formosa och Hongkong hårdare?
Hur mycket av den ytterligare fortsatta
nedgång, som vi har anledning att
räkna med i textilindustrin, kommer vi
att kunna undvika genom att klämma
Formosa och Korea hårdare? Kan vi
få ert svar på denna fråga?

Ni skriver i er motion, herr Persson
i Heden, att ni vill ha åtgärder mot ytterligare
nedläggningar. Sådana bör enligt
er inte förekomma. En minskning
har skett på fem år från 146 000 till
95 000 anställda. Ytterligare nedläggningar
skall inte ske. Vad skulle er politik
kosta? Tala om hur hårt vi skall
klämma Formosa och Korea för att klara
av det problem som ni säger att
Formosa och Korea kan hjälpa oss med
enligt edra metoder!

Ni är inne på helt orealistiska vägar.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Tisdagen den 13 maj 1969 em. Nr 23

Utredning om det statliga partistödets konstruktion m. m.

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Åkerlund m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Magnusson i
Borås begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
142 ja och 52 nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 2

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av motioner
om information i författningsfrågan.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3

Utredning om det statliga partistödets
konstruktion m. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av motioner
angående utredning om det statliga
partistödets konstruktion m. m.

I motionerna 1:97 av herr Virgin
m. fl. och 11:115 av herr Holmberg
m. fl. hemställdes, såvitt nu var i fråga,
att riksdagen hos Kungl. Maj:t begärde
»en allsidig utredning om det statliga

partistödets konstruktion och om andra
i motionerna berörda frågor som sammanhänger
med partiernas finansiering».

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 97 och II: 115 i den del som behandlats
i detta utlåtande.

Reservation hade avgivits av herrar
Sveningsson (m), Hernelius (m), Sörenson
(fp), Richardson (fp), Axel
Georg Pettersson (ep), Boo (ep), Nelander
(fp), Gustafsson i Stenkyrka
(ep), Werner (m) och Strömberg (fp),
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte anhålla hos
Kungl. Maj:t om en översyn av reglerna
för det statliga partistödet.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Debatten

rörande detta utlåtande må
omfatta jämväl statsutskottets utlåtande
nr 60, men yrkanden beträffande sistnämnda
utlåtande framställes först sedan
detsamma föredragits.

Konstitutionsutskottets hemställan föredrogs;
och anförde därvid:

Herr BOO (ep):

Herr talman! En fri politisk opinionsbildning
är det avgörande uttrycket för
en demokratisk stat. Härom torde inga
delade meningar råda. Men skall denna
höga målsättning förverkligas, erfordras
det också att vissa elementära förutsättningar
beaktas och löses. Dit hör de
ekonomiska problemen.

Finansieringen av de politiska partiernas
verksamhet har sedan många år
varit en het fråga i den partipolitiska
debatten. Detta är naturligt med tanke
på de skilda sätt, på vilka de olika politiska
partierna finansierat och fortfarande
finansierar sin verksamhet. En
del partier har varit helt beroende av
medlemsavgifter och frivilliga bidrag
från medlemmar och sympatisörer, me -

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Utredning om det statliga partistödets konstruktion m. m.

dan andra därutöver har fått betydande
ekonomiska tillskott genom kollektivavgifter
och anslag från stora företag.

När det statliga partistödet infördes
år 1965 var också meningarna delade.
Centerpartiet ställde sig bakom införandet
av ett statligt stöd. Skälen därtill
var flera. I en demokratisk stat måste
verksamheten i de politiska partierna
betraktas som ytterst viktig. Partierna
är de instrument, med vilka enskilda
människor kan påverka samhällsarbetet.
Det måste vara angeläget att utformningen
av partiernas program och
handlande blir en direkt avspegling av
de enskilda medlemmarnas uppfattning
och inte direkt eller indirekt påverkas
av utomstående bidragsgivare. Det måste
också vara väsentligt att alla partier
kan räkna med en ekonomisk grund
för sin verksamhet.

Den moderna informations- och upplysningsverksamheten
kräver ständigt
ökade ekonomiska insatser. Utan ett
statligt ekonomiskt stöd skulle det ställas
ökade anspråk på de enskilda medlemmarna.
Detta skulle slå olika beroende
på deras skilda möjligheter att ge
bidrag.

Förutsättningen för ett statligt partistöd
är naturligtvis att det måste vara
fritt och inte bundet till anslagsgivaren.
Detta är också fastlagt i grunderna för
det partistöd som nu utgår. Bl. a. sägs
där att någon statlig kontroll av hur
medlen används inte skall förekomma.

Erfarenheterna av det statliga partistödet
är i många avseenden goda. De
farhågor som uttalades för att stödet
skulle påverka väljarnas engagemang på
ett negativt sätt har inte besannats.
Mycket tyder i stället på att allmänhetens
intresse för politiska frågor varit
ovanligt stort under de senaste åren.
Detta torde åtminstone till en del kunna
förklaras med att partierna haft ökade
resurser för sin informationsverksamhet.

I dag har således det statliga partistödets
stora betydelse, då det gäller att

vidareutveckla en fri politisk opinionsbildning,
vunnit allmänt erkännande.
Uppfattningen att staten i väsentlig utsträckning
måste bidra till de politiska
partiernas finansiering har i dag stöd
av en bred opinion. Även om erfarenheterna
hittills är goda beträffande partistödet,
finns det skäl som talar för en
översyn av bestämmelserna. Redan när
beslutet fattades 1965 förutsatte riksdagen
att »fördelningsreglerna underkastades
en förutsättningslös översyn, sedan
nödvändig erfarenhet erhållits av
deras tillämpning». Enligt vår mening
har nu tillräckliga erfarenheter vunnits
för att en sådan översyn bör komma till
stånd.

Övergången till enkammarriksdag
och nytt valsystem för också med sig att
reglerna för partistödets fördelning under
alla förhållanden måste ses över.
En översyn är också påkallad av att
kommunerna sannolikt inom en nära
framtid kommer att få möjlighet att anslå
medel till de politiska partierna.
Sedan riksdagen förra året hos Kungl.
Maj:t begärt utredning om kommunalt
partistöd har en promemoria utarbetats
inom kommunikationsdepartementet.
Denna är för närvarande föremål för
remissbehandling. Det är naturligt, menar
vi, att man samtidigt med den översyn
som förordats beträffande det statliga
partistödet beaktar riktlinjerna för
det eventuella kommunala partistödet.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Ilerr WERNER (m):

Herr talman! Frågan om partistödet
börjar bli en gammal bekant. Oppositionen
har samlat sig i en reservation
med yrkande om en översyn av reglerna
för partistödet.

När man 1965 beslöt införa detta stöd
gjordes inte någon utredning. Den utredning
som gjordes gällde ett pressstöd.
Förslaget härom kritiserades
starkt. I snabb takt gjorde man därför
om detta till ett partistöd, och man sköt

Tisdagen den 13 maj 1969 em. Nr 23

Utredning om det statliga partistödets konstruktion m. m.

utredningen på framtiden. Nog så prominenta
politiker sade mycket bestämt
att det skulle bli en översyn när vi fått
nödvändig erfarenhet av hur systemet
fungerade.

Ordföranden i konstitutionsutskottet
sade vid det tillfället i riksdagen: »Jag
tycker vi skulle kunna vara till freds
med vad utskottet föreslår, att vi nu inför
detta stöd, så att det kan användas
under år 1966, då vi har kommunalval,
samt att den översyn som man önskat
kan ske sedan stödet väl införts och att
de synpunkter som nu har framförts
i motioner och i reservationer då kan
komma att beaktas.»

Vi fick erfarenhet vid kommunalvalet
1966, och sedan har vi fått erfarenhet
vid riksdagsvalet 1968. Systemet slog ut
så, att socialdemokraterna i belöning
fick ytterligare 720 000 kronor medan
det förlorande partiet miste 540 000 kronor.
Det är ett orimligt ekonomiskt utfall.
Summor av en sådan storleksordning
kan faktiskt påverka konkurrensförhållandet
mellan partierna. Konstruktionen
av partistödet inte bara
främjar utan accelererar en utveckling
mot ett enpartisystem — det synes mig
ligga i öppen dag. Den som vann valet
i fjol har större chanser att vinna nästa
val, och den som förlorade valet i fjol
löper större risk att förlora nästa val.

Föreliggande motioner från moderata
samlingspartiet har skickats på remiss
till de olika partiernas organisationer.
Socialdemokraterna säger i sitt remissyttrande
att partistödet fått en neutral
och bra utforming. Det förhåller sig
neutralt till partistrukturen och stimulerar
varken partisplittring eller partikoncentration.
Nej, förvisso stimulerar
det inte någon partisplittring, men väl
en partikoncentration och partikonservering
•— det måste vi väl ändå medge.

Nu kan man tycka att det ligger något
tilltalande i idén — en idé som även oppositionen
borde uppskatta — att man
får en viss partikoncentration, i varje
fall om denna tar sig uttryck i ett två -

partisystem; det är många av oss som
tycker att detta vore en lämplig konstellation.
Vi har sett hur partistödet
främjat en sådan utveckling; å ena sidan
har vi det stora regeringspartiet
och å andra sidan ett oppositionsparti
som växer fram. Men det är ju ändå inte
pengarna som borde vara det avgörande
i detta sammanhang utan de politiska
idéernas genomslagskraft.

Vi anser att en utredning på denna
punkt är ett mycket väsentligt krav. De
fyra principer som skall ligga till grund
för utformningen av systemet behöver
inte rubbas för att vi skall få en vettigare
fördelning. Att stödet så hårt knytes
till antalet riksdagsmandat är betänkligt.
Den nya författningen, enligt vilken
ett parti måste ha 4 procent av väljarkåren
för att få mandat, medför att
en rätt stor grupp kan ställas utanför
denna finansieringsform. Frågan är om
inte detta strider mot en av de fyra
principerna, vilken säger att ett parti
för att erhålla detta ekonomiska bidrag
skall ha »ett betydande stöd i väljaropinionen».

Folkpartiet för i sitt yttrande fram
tanken på ett grundbidrag. Detta kan
låta vettigt. Partierna har ungefär samma
struktur med sina central- och fältorganisationer,
och kostnaderna skiljer
sig väl inte så mycket. I varje fall borde
det vara relativt lätt att få fram vissa
vettiga ramar, inom vilka organisationskostnaderna
kunde röra sig. Man
kan även tänka sig att gå andra vägar,
att man t. ex. tar hänsyn till partiernas
medlemsantal, vilket vi gör när vi anslår
pengar till de politiska ungdomsorganisationerna.
Men då vill det till
att man slopar kollektivanslutningen
förstås.

Det kan, herr talman, inte vara svårt
att genom en utredning komma fram till
ett rättvisare och riktigare system än
det nu rådande. Utskottet framhåller
som vanligt att det inte är emot en utredning
men att tiden härför ännu inte
är mogen; man behöver större erfaren -

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Utredning om det statliga partistödets konstruktion m. m.

het. Man blir emellertid betänksam när
man läser socialdemokraternas remissyttrande,
i vilket man ganska bestämt
motsätter sig en utredning: »Denna uttömning»
— d. v. s. den nuvarande —
»harmonierar väl med de principer som
ligger till grund för den nu beslutade
författningsreformen, varför icke någon
utredning av grunderna för fördelningen
av det statliga partistödet kan vara
motiverad.»

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen vid konstitutionsutskottets
utlåtande nr 23.

Herr STRÖMBERG (fp):

Herr talman! Statsutskottet har avstyrkt
motionsparet 1:572 och 11:662,
som kräver en ökning av stödet till de
politiska partierna med 40 000 kronor
per mandat, d. v. s. en ökning från
60 000 kronor till 100 000 kronor.

Sedan partistödet infördes 1966 har
det varit oförändrat. De fortgående
kostnadsstegringarna har emellertid
fått till följd att stödets reella värde
blivit allt mindre för varje år. När stödet
infördes var motivet att ge partierna
möjlighet att bedriva sin verksamhet
på ett effektivt sätt. Nu vill statsutskottets
majoritet inte ens bibehålla
stödet vid dess ursprungliga värde utan
accepterar att kostnadsstegringarna urholkar
detta.

Det är viktigt att de politiska partierna
i landet har sådana ekonomiska resurser
att de kan utföra ett meningsfullt
arbete. Att i en fungerande demokrati
kunna föra ut partiernas program,
synpunkter och värderingar kräver betydande
resurser. De allt större krav
som reses av medborgarna på information
ställde de politiska partierna inför
kännbara ekonomiska problem. De politiska
partierna måste få känna någon
trygghet för sina inkomster. Det är inte
rimligt att ett parti som förlorar ett antal
mandat skall riskera att komma i en
sådan ekonomisk situation, att dess
verksamhet högst påtagligt försvåras,

samtidigt som konkurrens-situationen
mellan partierna allvarligt förändras.

Ett statligt stöd till de politiska partierna
är nu allmänt accepterat. Men
det största partiet måste också acceptera
att de mindre partierna får sådana
ekonomiska villkor att de kan utföra
sitt arbete. En levande demokrati kräver
en opposition med resurser och
möjligheter att bedriva en effektiv verksamhet
för att vi skall få den politiska
dialog som är nödvändig för demokratins
fortbestånd.

Konstitutionsutskottet har behandlat
ett par motioner med förslag om utredning
av det statliga partistödets konstruktion.
Utskottet har avstyrkt motionerna.
Vi reservanter har anfört att när
partistödet infördes förutsattes att fördelningsreglerna
underkastades en förutsättningslös
översyn sedan nödvändig
erfarenhet erhållits av deras tillämpning.
Nu har tre år gått och tillräckligt
material finns för att se över bestämmelserna.

Väsentliga kostnader för partierna är
oberoende av hur många riksdagsmandat
partiet har. Hit hör t. ex. kostnader
för informationsmaterial till väljarna
och vissa delar av personal- och administrationskostnaderna.
De nuvarande
fördelningsgrunderna innebär att stora
partier får en starkt gynnad ställning
med de konsekvenser som tidigare påpekats.

Olika vägar finns för att minska dessa
nackdelar och en parlamentariskt sammansatt
utredning bör undersöka denna
fråga. Utredningskravet får ännu
större tyngd då dels övergången till enkammarriksdag
och dels frågan om införande
av ett kommunalt partistöd ger
problemet delvis helt nya aspekter.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
fogad vid konstitutionsutskottets
utlåtande nr 23.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen övertog ledningen av förhandlingarna,
instämde herrar Ahlmark
och Mundebo (båda fp).

Tisdagen den 13 maj 1969 em. Nr 23

Utredning om det statliga partistödets konstruktion m. m.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Låt mig först konstatera
att det är en ganska stillsam och
lågmäld debatt som nu inleds om partistödet.
Den 14 och 15 december 1965
var debatten väsentligt fränare och hårdare.

Det är med en viss förvåning jag konstaterar
att de s. k. oppositionspartierna
efter en så kort tid som tre år gemensamt
gör följande uttalande i sin reservation
som jag tycker det finns anledning
tillföra kammarens protokoll:

»Det statliga partistödets stora betydelse,
då det gäller att vidmakthålla
och vidareutveckla en fri politisk opinionsbildning,
har vunnit allmänt erkännande.
Uppfattningen att staten
måste i väsentlig utsträckning bidra
till de politiska partiernas finansiering
synes i dag ha stöd av en bred opinion.

Erfarenheterna av det nuvarande systemet
är i många avseenden goda.»

Det är ganska uppseendeväckande att
finna att moderata samlingspartiet så
här kort tid efteråt kan stå bakom ett
dylikt uttalande.

Men i och för sig, kammarledamöter,
är detta ingen överraskning, i varje fall
inte för mig, ty vid den debatt vi hade
1965 sade jag avslutningsvis att jag var
förvissad om att det skulle komma att
råda lika stor tillfredsställelse med beslutet
om partistöd både inom högern
och inom folkpartiet som inom socialdemokratin
och centerpartiet trots de
hårda debatter vi upplevde under de två
dagarna. Den som är intresserad kan
jag hänvisa till att läsa kammarprotokollet.
Herr Wedén är i kväll upptagen
av en annan politisk diskussion, och
jag skall därför inte återge hans anförande,
även om det skulle vara frestande.

Det har sagts här att det finns anledning
att företa en översyn av partistödet
i nu föreliggande läge, och man söker
göra gällande att en sådan har utlovats
efter en ganska kort tid. Det har
av utskottet gjorts vissa bestämda ut -

talanden om hur partistödet bör vara
utformat. I det sammanhanget finns det
anledning att erinra om att herr Ohlin
i debatten 1965 ville varna för att man
gjorde det möjligt för riksdagen att i
framtiden skruva beloppen i höjden.
Om jag förstått honom rätt i den diskussionen
ville han redan vid beslutets
tillkomst ha en spärr på den punkten.

Nu beklagar herr Strömberg att utskottet
inte har tillstyrkt hans förslag
om en höjning av det statliga partistödet
från 60 000 till 100 000 kronor. Om
jag fattade rätt menade han att en sådan
höjning vore motiverad eftersom tre
år har gått. Det betyder, ärade kammarledamöter,
att vi på dessa tre år skulle
höja partistödet med mer än 60 procent.
Även om det har förekommit en
penningvärdeförsämring och kostnaderna
för partierna har stigit, finns det
väl ingen som på allvar vill göra gällande
att det har skett en så stark höjning
under denna korta tid. Jag tror
det låg något i den varning som herr
Ohlin uttalade, nämligen att man inte
borde frestas att höja beloppen i alltför
snabb takt.

Dessutom förhåller det sig så, som
alla de tre ärade meddebattörerna har
påpekat, att det föreligger ett förslag
till kommunalt partistöd som kammaren
får ta ställning till redan i höst. Enligt
vårt bedömande är det först sedan vi
har sett hur det utfaller som det kan
finnas anledning till en översyn.

Nu åberopar man också som ett särskilt
motiv för en höjning att vi får en
enkammarriksdag. För närvarande har
vi val vartannat år, men med ett enkammarsystem
kommer vi att få val
bara vart tredje år. Jag menar inte,
herr talman, att partierna inte måste
verka även under mellanperioderna
och bedriva upplysnings- och informationsverksamhet,
som kostar pengar,
men vi kan inte finna att tiden redan
nu är inne för en sådan översyn som
man begär.

Det skulle vara frestande att ta upp

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Utredning om det statliga partistödets konstruktion m. m.

en mera ingående debatt med herr Werner,
men jag skall nöja mig med att
hänvisa honom till det anförande han
höll i debatten 1965. Han har mycket
att begrunda i anledning av det anförandet.
Det är inte mycket av det han
nu förde till torgs som stämmer med
det han då utvecklade. Han betecknade
det då som en orimlighet att statsmakterna
skulle stödja partiernas verksamhet.

Nu vill herr Werner också göra gällande
att skillnaderna i de ekonomiska
resurserna skulle vara anledningen till
partiernas mer eller mindre goda valvind,
och han menade att pengarna inte
borde vara avgörande härvidlag. Jag
skall inte ta upp någon hemmadebatt
med herr Werner, men jag vill erinra
honom om att jag kanhända varit en av
de hårdaste kritikerna av det system
som på borgerligt håll har lanserats i
valrörelserna i Malmö framför allt av
medborgerlig samling, det s. k. amerikanska
systemet, som innebär att det
inte är medlemmerna i en organisation
utan en klick reklammakare med ekonomiska
resurser som bestämmer. Jag
skall emellertid inte gå in på en sådan
diskussion — mbs har lagt ned sin verksamhet,
och herr Werner har nu ändrat
uppfattning i fråga om partistödet, vilket
i och för sig bara är glädjande.

Debatten i dag, herr talman, gäller
endast tidpunkten när den översyn skall
göras som konstitutionsutskottet har
uttalat sig om i samband med att beslutet
om partistödet fattades. Jag skall
nöja mig, herr talman, med att säga att
vi på den punkten har en annan bedömning
än de övriga partierna.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till konstitutionsutskottets uttalande
och hemställan.

Herr WERNER (m):

Herr talman! Som jag nämnde är reservationen
underskriven av represen -

tanterna för samtliga oppositionspartier,
och det blir ju vid sådana tillfällen
ofta fråga om en kompromiss. Man
skulle inte vilja ha med alla orden, men
i enighetens intresse får man svälja ett
och annat. Herr Adamsson har inte
samma erfarenhet av att skriva reservationer,
men vi får väl hoppas att den
tiden kommer när också han får försöka
samverka med representanter för
andra partier.

Det är nog så riktigt att vi principiellt
har en annan inställning till partistödet,
men partistödet är nu ett politiskt
faktum. Vår tes har ju inte varit
att alla partier utom moderata samlingspartiet
bör få stöd, utan vår tes
har varit att inget parti bör få stöd av
statliga medel. Vi menar nämligen att
stödet medför risk för en viss statlig
påverkan; vi märker det nu när gränsen
skall gå vid 4 procent av väljarkåren
och vissa partier riskerar att manövreras
ut ekonomiskt.

Jag finner det inte alls märkligt att
vi nu förenar oss med de andra borgerliga
partierna när partistödet har blivit
ett faktum. Vi yrkar emellertid utredning
för att få fram en riktigare konstruktion.

Jag förstår mycket väl att herr
Adamsson tycker att vi i vårt parti
borde avstå från pengarna, men man
måste ju få kämpa på lika villkor — det
gäller vare sig det är fråga om att spela
fotboll eller någonting annat. Jag kanske
får anföra ett exempel som herr
Adamsson lätt kan förstå. Antag att moderata
samlingspartiet mot all förmodan
skulle vinna gehör för sitt förslag
om en skattesänkning med 5 procent,
som herr Adamsson är motståndare
till — skulle herr Adamsson då på eget
initiativ betala också de 5 procenten
till statsverket? Jag tror inte det, trots
att jag vet att herr Adamsson är en hederlig
man. Vi befinner oss i en sådan
situation. Vi måste få kämpa på lika
villkor.

Vad beträffar mbs borde herr Adams -

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23

son veta att jag inte har någon trasa
med i den byken.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Boo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Sveningsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Boo begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 110 ja och 87 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 4

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 60, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1969/70 till bidrag till politiska
partier jämte motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5

Vidareutbildning och fördelning av
läkare m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
83, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående vidareutbildning och
fördelning av läkare m. m. jämte motioner
och Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag
till efterutbildning av viss sjukvårdspersonal
m. m.

Kungl. Maj d hade i propositionen nr
35 under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 21 februari 1969

1. föreslagit riksdagen att godkänna
vad som i statsrådsprotokollet förordats a.

rörande grundutbildning för läkare
av fem och ett halvt år,

b. om systematisk undervisning under
vidareutbildning av läkare,

2. berett riksdagen tillfälle att yttra
sig angående vad som i statsrådsprotokollet
anförts om vidareutbildning av
läkare m. m. i övrigt,

3. föreslagit riksdagen att till Vidareutbildning
av läkare för budgetåret
1969/70 under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 1 600 000 kr.

Kungl. Maj :t hade vidare i propositionen
nr 1 (bilaga 7, punkten G
15, s. 135—138 i utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den
3 januari 1969) föreslagit riksdagen

att till Efterutbildning av viss sjukvårdspersonal
m. m. för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag av
620 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande i anledning av propositionen
nr 35 väckta motioner, nämligen dels

de likalydande motionerna I:
926 av herr Kaijser m. fl. och 11:1059
av herr förste vice talmannen von Friesen
m. fl., vari hemställts

att riksdagen vid behandling av proposition
nr 35 angående vidareutbild -

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Vidareutbildning och fördelning av läkare m. m.

ning och fördelning av läkare m. m.
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala
att specialiteten invärtesmedicinska
allergisjukdomar borde inrättas som
självständig specialitet, eller därest
grenspecialiteter redan nu principiellt
skulle införas, specialiteten invärtesmedicinska
allergisjukdomar inrättades
som grenspecialitet inom specialiteten
allmän invärtes medicin,

dels de likalydande motionerna I:

935 av fru Hamrin-Thorell m. fl. och
11: 1073 av fru Frsenkel m. fl.,

dels de likalydande motionerna 1:

936 av herr Kaijser m. fl. samt II: 1075
av herrar Magnusson i Borås och Nelander,
vari bl. a. hemställts

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t uttalade att rätten att tillsätta ytterligare
läkartjänster måtte ges sjukvårdshuvudmännen,
dock inom av socialstyrelsen
angivna ramar,

dels de likalydande motionerna I:
938 av herr Sörlin m. fl. och II: 1072 av
herr Eskel m. fl., vari hemställts

att riksdagen i anledning av proposition
nr 35 uttalade att Kungl. Maj :t
snarast utfärdade eller angåve tidpunkt
för erforderliga bestämmelser i frågan
om höjda kompetenskrav för provinsialläkartjänst,

dels de likalydande motionerna I:

937 av herr Sörenson och II: 1074 av
herr Jönsson i Ingemarsgården.

Vidare hade utskottet behandlat de
vid riksdagens början väckta likalydande
motionerna 1:109 av herr Nils
Nilsson m.fl. och 11:128 av herr Jonasson
m. fl.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte godkänna vad
i statsrådsprotokollet förordats rörande
grundutbildning för läkare av fem
och ett halvt år,

2. beträffande nya ämnesmoment i
grundutbildningen att riksdagen måtte
avslå motionerna 1:935 och 11:1073
samt I: 937 och II: 1074, samtliga såvitt
nu var i fråga,

3. beträffande antagning till grundutbildning
att riksdagen måtte avslå
motionerna 1:935 och 11:1073 såvitt
nu var i fråga,

4. beträffande tjänster för forskarutbildning
att riksdagen måtte som sin
mening ge Kungl Maj :t till känna vad
utskottet anfört,

5. beträffande inrättande av nya läkartjänster
att riksdagen måtte avslå
motionerna 1:936 och 11:1075 såvitt
nu var i fråga,

6. beträffande en översyn av provinsialläkarväsendet
att riksdagen måtte
avslå motionerna 1:109 och 11:128,

7. beträffande en personalbudget att
riksdagen måtte avslå motionerna I:
935 och II: 1073 såvitt nu var i fråga,

8. beträffande allmäntjänstgöringen
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 936 och II: 1075 såvitt nu var i fråga,

9. beträffande vidareutbildning vid
mindre lasarett att riksdagen måtte avslå
motionerna 1:935 och 11:1073 såvitt
nu var i fråga,

10. beträffande specialistutbildningen
i psykiatri att riksdagen måtte avslå
motionerna 1:937 och 11:1074 såvitt
nu var i fråga,

11. beträffande specialiteten internmedicinska
allergisjukdomar att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:926
och II: 1059,

12. beträffande kompetenskrav för
provinsialläkartjänst att riksdagen måtte
i anledning av motionerna I: 938 och
II: 1072 som sin mening ge Kungl.
Maj :t till känna vad utskottet anfört,

13. att riksdagen måtte med avslag
å motionerna 1:935 och 11:1073,
nämnda motioner såvitt nu var i fråga,
godkänna vad i statsrådsprotokollet förordats
om systematisk undervisning
under vidareutbildning av läkare,

14. beträffande kostnadsfördelningen
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 935 och II: 1073 såvitt nu var i fråga,

15. beträffande vad i statsrådsprotokollet
anförts om vidareutbildning av
läkare m. m. i vad det icke behandlats

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23

Vidareutbildning och fördelning av läkare m. m.

under 4—14 att riksdagen måtte som
sin mening ge Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet anfört,

16. att riksdagen måtte för budgetåret
1969/70 på driftbudgeten under
femte huvudtiteln anvisa

a. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
till Vidareutbildning av läkare ett
förslagsanslag av 1 600 000 kr.,

b. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
till Efterutbildning av viss sjukvårdspersonal
m. m. ett förslagsanslag
av 420 000 kr.

I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande.

Forskarutbildningen i kliniska ämnen
berörs av chefen för utbildningsdepartementet
i propositionen nr 31
(s. 67—-68). Utskottet har förutsatt att
det nämnda programmet ger utrymme
för erforderligt antal tjänster för forskarutbildning
som kan ge en nödvändig
praktisk klinisk erfarenhet.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande tjänster för forskarutbildning
av herr Ottosson, fru Diesen,
herr Bohman och fröken Ljungberg
(samtliga m), som ansett att ovan intagna
stycke i utskottets yttrande bort
ha följande lydelse:

»Forskarutbildningen i kliniska ämnen
berörs av chefen för utbildningsdepartementet
i propositionen nr 31
(s. 67—68). Departementschefen utgår
däri från en genomsnittlig forskarutbildningstid
av 4 år men framhåller att
den kliniska utbildningen måste kombineras
med omfattande klinisk erfarenhet
och att den sammanlagda tiden
därför måste få omfatta mer än 4 år.
Utskottet vill i anledning härav beträffande
tjänster för forskarutbildning
understryka vikten av att underläkartjänsterna
vid universitetsklinikerna
ges sådan konstruktion att detta syfte
kan förverkligas och att den nu föreslagna
utbildningsgången inte genomförs
på sådant sätt att detta försvåras.
Konstruktionen av läkartjänsterna vid

undervisningssjukhusen torde därför
lämpligen böra utformas i samråd mellan
universitetsmyndigheterna, socialstyrelsen
och de berörda sjukvårdshuvudmännen.
»;

2. beträffande inrättande av nya läkartjänster
av herr Ottosson, fru Diesen,
herr Bohman och fröken Ljungberg
(samtliga m), som ansett att utskottet
under 5 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av motionerna
I: 936 och II: 1075, såvitt nu var
i fråga, som sin mening ge Kungl. Maj:t
till känna vad reservanterna anfört;

3. beträffande specialiteten internmedicinska
allergisjukdomar av herr
Ottosson, fru Diesen, herr Bohman och
fröken Ljungberg (samtliga m), som
ansett att utskottet under 11 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 926 och II: 1059 som sin mening
ge Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken LJUNGBERG (m):

Herr talman! Det känns mycket tillfredsställande
för den som i vissa avseenden
är kritisk mot propositionen
nr 35, att socialministern i propositionen
säger, att det ärende, som han där
anmält, under beredningen har vidgats
i olika etapper. Det känns tillfredsställande
att få höra det, därför att det besparar
mig i varje fall försök att närmare
analysera fram någon sorts förklaring
till den brist på målsättning i
fråga om utbildningen som karakteriserar
denna proposition.

I Sveriges förenade studentkårers organ
Studenten kallade man denna proposition
litet elakt för medicinarnas
UKAS, detta därför att man ansåg sig

— med ett visst berättigande tycker jag

— kunna göra en jämförelse med hur
statsmakterna i fråga om de filosofiska
fakulteterna föredrog att genomföra en
mycket stor organisatorisk reform, me -

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Vidareutbildning och fördelning av läkare m. m.

dan samtidigt en utredning som gällde
utbildningens mål höll på att arbeta.

Det är väl alldeles tydligt att det
finns åtskilligt i denna proposition som
just saknar det väsentliga för en utbildningsreform.
Jag skulle gärna vilja
citera, eftersom jag just har detta studentorgan
framför mig, någonting annat
som man säger i nämnda artikel
och som jag tycker i sin kritiska skärpa
har en väsentlig udd. Man säger där:
»Förslaget innebär i princip, att en viss
yrkesgrupp av samhället dirigeras till
viss typ av tjänstgöring under en bestämd
tid utom ramen för militär eller
civil tjänstgöringsplikt.»

Även om, säger man, det är mindre
intressant därför att det rör sig om en
grupp som i flera avseenden är privilegierad
skulle det, om samhället tillgodoser
sitt behov av arbetskraft på detta
sätt då det gäller andra yrkesgrupper
inom den allmänna sektorn, kunna leda
till ganska besvärande konsekvenser sett
i ett framtidsperspektiv.

Propositionens grundtanke är, att läkarnas
vidareutbildning, och det är det
som det mest handlar om, skall inordnas
i den allmänna sjukvårdsplaneringen.
Tanken har många positiva drag,
men när man ser svårigheterna att fullfölja
samordningen finns det anledning
att bli skeptisk. Det framhålles att tre
mycket viktiga områden av sjukvården
måste byggas ut, nämligen den öppna
vården, den psykiatriska vården och
långtidssjukvården. Vi är helt överens
om detta synsätt. Detta är tre viktiga
områden som måste byggas ut sjukvårdsmässigt.
Detta skall alltså klaras
genom att kombinera det med en utbildningsreform
för blivande läkare.
Så framläggs ett program för användningen
av läkartillskottet i landet fram
till 1975. Praktiskt taget alla nya läkare
förutsättes genomgå vidareutbildning
genom tjänstgöring i offentlig sjukvård.
Tiden för själva grundutbildningen har
skurits ned med ett år, men in summa
blir utbildningstiden för läkare knap -

past kortare, eftersom den assistenttjänstgöring
som tidigare var förlagd
inom grundutbildningen blir flyttad
utanför och i någon mån förlängd. Vidareutbildningen
efter läkarexamen —
alltså det som motsvarar nuvarande
med. lic.-examen — skall omfatta allmän
tjänstgöring på sjukhus i 21 månader
samt antingen specialistutbildning
om fyra—fem år eller utbildning
till allmänpraktik i ungefär tre år.

Då kan man fråga vad som egentligen
kan invändas mot förslaget. Ja, den
tvekan man känner inför att en viss
yrkesgrupp dirigeras till en viss typ
av tjänstgöring gav studenterna uttryck
åt i det som jag här nyss citerade. Men
det är inte huvudsaken, utan det är
svårigheten att överblicka konsekvenserna
av det framlagda förslaget. Och
tyvärr har socialministern inte klargjort
hur han ser på de konsekvenserna.
Man får på den ena punkten efter
den andra veta att detta är frågor som
socialstyrelsen skall bearbeta vidare,
eller här är det frågor som Kungl. Maj :t
så småningom skall ta ställning till.

Jag har startat mitt anförande med
en ganska kritisk inställning till hela
förslaget om läkarutbildning, men det
är inte särskilt många invändningar
resta från utskottets sida vid behandlingen
av denna proposition. Förvisso
inte! Till statsutskottets förevarande utlåtande
nr 83 finns emellertid fogade
tre reservationer, som samtliga har avgivits
av moderata samlingspartiets representanter
i utskottet. Två av dessa
reservationer hör samman och handlar
om svårigheten att tillgodose sjukvårdens
behov samt utbildningens och
forskningens med den konstruktion av
läkartjänsterna som här planeras.
Ganska väsentligt är också att veta vem
som skall öva inflytande på antalet utbildningstjänster
och utformningen av
dem, alltså de tjänster som vi skall ha
för att tillgodose sjukvårdens behov i
framtiden. Enligt föreliggande förslag
är det inte i första hand sjukvårdshu -

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23

Vidareutbildning och fördelning av läkare m. m.

vudmännen som skall göra det regionalt,
utan det är socialstyrelsen och
Kungl. Maj d.

Vid sidan av sjukvårdens behov förefaller
behoven inom den framtida
medicinska forskarutbildningen tillhöra
dem som är svårast att tillgodose med
den utformning av organisationen som
anges i propositionen. Forskartjänsterna
är lika väsentliga som sjukvårdstjänsterna
för att sjukvården i det långa
loppet skall bli effektiv.

Vi har nu vid sidan om överläkartjänsterna
vid våra sjukhus ett mycket
stort antal underläkartjänster, s. k. ettårstjänster
och flerårstjänster. Dessa
tjänster är besatta av läkare som i stor
utsträckning är i stånd att bära upp
både den akuta slutna vården och den
öppna specialistvården vid sjukhus.

Med propositionens förslag riskerar
man att denna kader av läkare successivt
ersätts med en mängd unga läkare
under sin första praktiska utbildning,
och det kan knappast begäras att de
skall kunna svara för samma uppgifter
som de tidigare innehavarna av dessa
tjänster fullgjort. Det föreslås nu att i
första hand vissa underläkartjänster
skall ersättas med s. k. utbildningstjänster.
I andra hand skall flerårstjänster
ersättas. Det föreligger en rätt stor
oklarhet om hur de olika disciplinerna
kommer att tillgodoses i detta avseende.

Under utskottsbehandlingen har utskottet
både blivit föremål för uppvaktningar
från olika håll och erhållit
skrivelser. Det är alldeles tydligt att
man speciellt inom de båda discipliner,
som kan sägas vara huvuddiscipliner,
eftersom de ingår för all läkarutbildning
•— medicinen och kirurgin — är
ganska oroad inför den föreslagna konstruktionen
med utbildningstjänster.
Det vore mycket tillfredsställande om
herr statsrådet, som jag glädjande nog
finner vara närvarande i kammaren, i
någon mån kunde lugna de oroliga på
denna punkt.

Departementschefen har omnämnt att
7 —• Andra kammarens

ett visst antal tjänster skall inrättas för
vidareutbildningen av läkarkandidaterna.
Departementschefen har angivit att
det skall bli 1 000 nya tjänster för psykiatri
och långtidsvård och 600 för
andra kliniska discipliner. Vi fick emellertid
under pågående utskottsbehandling
veta av socialstyrelsens chef att
propositionen på denna punkt var, såsom
det hette, olyckligt formulerad och
att det rätta förhållandet var det omvända.
Det skulle vara 600 tjänster för
psykiatri och långtidsvård och 1000
tjänster för andra kliniska discipliner.
I så fall skulle det räcka bättre till för
de båda disciplinerna medicin och kirurgi
som jag nyss talade om.

Hur förhåller det sig? Är det socialstyrelsens
chef eller departementschefen
som har rätt? Det är ganska betydelsefullt
att få veta detta.

Vad jag vill framhålla är att det ligger
i både patienternas och sjukvårdshuvudmännens
intresse att utformningen
av utbildningstjänsterna vid våra
sjukhus tillkommer i ett mycket intimt
samarbete mellan socialdepartementet,
socialstyrelsen och inte minst universiteten,
ty frågan rör ju i hög grad också
sjukvårdshuvudmännen, och den berör
nära universitetsutbildningen. Det är på
den punkten som vi inom mitt parti
tillåtit oss att avge en reservation -— jag
syftar på reservationen 2 som handlar
om inrättande av nya läkartjänster —
där vi velat understryka just behovet av
detta intima samarbete, i vilket sjukvårdshuvudmännen
måste vara med för
att tillgodose de sjukvårdsbehov som
vi menar att dessa trots allt bäst känner
till. Därför är det litet förvånande att
utskottsmajoriteten skrivit på följande
sätt: »Enligt utskottets bedömning kan
det finnas skäl som talar för att huvudmännen
på längre sikt själva får möjlighet
att inrätta nya tjänster. I dagens
läge finns det emellertid anledning att
centralt i samverkan med sjukvårdshuvudmännen
styra fördelningen av nya
läkartjänster —--.» Här möter vi

protokoll 1969. Nr 23

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Vidareutbildning och fördelning av läkare m. m.

återigen den övertro på central styrning
som är så förbluffande. Den kommer
till uttryck i det ena förslaget efter
det andra från regeringen. Jag tror att
det synsättet är felaktigt.

Skall det verkligen bli något av det
föreslagna systemet — som otvivelaktigt
har vissa förtjänster — krävs det
att man från början har ett intimt samarbete
med dem som känner de lokala
sjukvårdsförhållandena, som sett verksamheten
på nära håll och vet vad den
kräver i fråga om personal. Det går inte
att tillämpa en central styrning av det
slag som här förordas när det gäller
nya läkartjänster.

Herr talman! Jag vill kraftigt understryka
de synpunkter som framförts i
reservationen 2, och jag yrkar bifall
till denna reservation i förhoppning att
sjukvårdshuvudmännen skall ha förståelse
för att det är i deras eget liksom
i patienternas intresse som reservationen
avgivits.

Reservationen 1 är närbesläktad med
reservationen 2 — det gäller i båda fallen
tjänster. Särskilda förhållanden råder
naturligtvis vid undervisningsklinikerna.

Vad forskningen beträffar utgår utbildningsministern
i den forskningsproposition,
som upptagits till behandling
i ett statsutskottsutlåtande som
kommer att ligga på kammarens bord i
morgon, från att en genomsnittlig forskarutbildningstid
på fyra år är rimlig.
Men han framhåller också att den kliniska
forskarutbildningen bör kombineras
med omfattande klinisk erfarenhet
och att den sammanlagda tiden därför
måste omfatta mer än fyra år.

Då är det naturligtvis viktigt att underläkartjänster
vid universitetsklinikerna
får behålla en konstruktion av
ungefär samma slag som de nu har för
att man skall kunna möjliggöra detta.
Den nu föreslagna utbildningsgången
skulle, om den genomförs på ett rigoröst
sätt, starkt försvåra detta. Om alla
för klinisk forskning intresserade unga

läkare under de cirka två år som detta
innebär skulle förmenas fortsatt kontakt
med undervisningsklinikerna, kunde
det befaras bli svårt att vid en senare
tidpunkt på nytt försöka intressera
dem för en sådan verksamhet. Utskottet
borde därför menar reservanterna,
ha framhållit att läkartjänsternas konstruktion
främst vid undervisningssjukhusen
närmare skulle utformas just i
samråd mellan universitetsmyn digheterna,
socialstyrelsen och de berörda
sjukvårdshuvudmännen. Särskild hänsyn
skulle då tas till att rekryteringen
och utbildningen av kliniska forskare
inte får försvåras i jämförelse med nu
rådande förhållanden.

Allt detta hänger egentligen ihop
med möjligheten att bibehålla dessa
nämnda flerårsunderläkartjänster. De
har varit av stor betydelse när det gällt
rekryteringen på forskarsidan.

Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till den reservation som har betecknats
med nr 1 och som gäller tjänster
för forskarutbildning. Den anknyter
till motiveringen och har ingen
kläm.

Det finns även en tredje reservation
och den vill jag beröra litet närmare.
Den är av en annan karaktär. Den
handlar om en specialitet, som reservanterna
gärna vill se bland de specialiteter
som skall återfinnas i specialistutbildningen.
Det är inte riksdagens
sak att fatta beslut om hur specialistutbildningen
i detalj skall organiseras eller
om vilka specialiteter som skall ingå
i densamma. Det finns dock redovisat
i propositionen och det finns — förefaller
det mig -— i det sammanhang som
jag här skall beröra en anledning för
riksdagen att i varje fall få uttrycka
en meningsyttring om en disciplin som
den anser böra finnas med. Jag syftar
med detta, herr talman, på en fyrpartimotion
väckt i denna kammare av herr
förste vice talmannen von Friesen m. fl.
och i första kammaren av herr Kaijser
m. fl. Den är även i första kammaren

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23

Vidareutbildning och fördelning av läkare m. m.

fyrpartiinotion. Den handlar om möjligheterna
att få specialiteten internmedicinsk
allergologi med i specialistförteckningen
på utbildningssidan.

Alla är underkunniga om att de allergiska
sjukdomarna har blivit ett växande
ont i det moderna samhället. Riksdagen
har under en lång följd av år visat
mycket stort intresse för att särskilda
åtgärder skulle vidtas för att råda
bot mot detta växande onda. I det motionspar
som jag nyss nämnde finns en
mycket intressant redovisning av hur
riksdagen tidigare har behandlat initiativ
i dessa frågor. Bland annat ledde
en framstöt till ett riksdagens beslut om
en professur i klinisk experimentell
allergologi. Denna kom senare genom
ett Kungl. Maj ds beslut att få en något
ändrad karaktär, och nu finns den som
en professur i dermatologisk allergologi
vid karolinska institutet i Stockholm.

Det har skett en förändring — det
får man begrepp om när man läser detta
motionspar — i myndigheters och
specialisters inställning till frågan om
hur allergisjukdomarna skall bemästras.
Så länge medicinalstyrelsen fanns,
hävdade den att allergologin i sin
diagnostik hörde intimt samman med
den internmedicinska forskningen. Den
nuvarande socialstyrelsen vill däremot
helt och hållet flytta bort allergologin
från inremedicinen och göra den till en
laboratorieangelägenhet; det innebär
naturligtvis också en forskning med helt
laboratoriemässig inriktning.

Så sent som förra året, sägs det i motionerna,
framhöll dock två i Sverige
verksamma läkarföreningar inom allergologin
— de enda som finns — klart
och tydligt följande: »Decenniers erfarenhet
av klinisk allergologisk verksamhet
har klart visat att de allergiskt sjuka
skall behandlas av läkare med utbildning
inom allergologi och med kunskap
inom det medicinska ämnesområde
inom vilket den allergiska sjukdomen
faller. Erfarenheten har också
visat att härigenom blir behandlings -

resultaten bäst och sjukdomens följder
för den enskilde och samhället minst.»
De slutade sin skrivelse med att säga:
»Att därför anse att allergivården skulle
vara en laboratorieangelägenhet synes
oss helt orealistiskt.»

Utskottets majoritet har emellertid
anslutit sig till den uppfattning, som
socialstyrelsen nu gör sig till tolk för,
och anför på s. 8 i utlåtandet att meningarna
är »delade inom läkarvetenskapen
huruvida allergispecialiteten i
framtiden bör få en laboratoriemässig
eller klinisk förankring. Utskottet utgår
från att denna fråga kommer att prövas
av den föreslagna nämnden för läkares
vidareutbildning.» Ja, det kan utskottet
och vi i riksdagen hoppas på. Men om
vi är övertygade nu som vi varit tidigare
om betydelsen av dessa åtgärder
kan jag inte förstå varför vi inte skulle
kunna ge till känna en önskan om, som
det försiktigt uttrycks i reservationen
3, att de allergiska sjukdomarna skall
finnas med bland specialiteterna antingen
som en självständig specialitet,
internmedicinsk allergi, eller som en
grenspecialitet inom invärtes medicin.
Jag tror att detta är angeläget eftersom
de allergiska sjukdomarna i dag inte
bara växer i antal utan också har så
olyckliga verkningar att de i växande
grad medför invalidisering.

Åtskilligt skulle vara att tillägga härom.
Min framställning bär väl varit kritisk
på en hel del punkter, och jag vill
därför gärna sluta med att säga att propositionen
otvivelaktigt har mycket
stora förtjänster. Om de punkter som
jag har tyckt vara oklara kan få en
nöjaktig förklaring, tror jag att vi kan
hoppas på att en utformning av läkarutbildningen
i linje med departementschefens
intentioner skulle bli till nytta för
de blivande läkarna och bidra till att
fylla det ökande behovet av arbetskraft
på sjukvårdens område och av medicinsk
forskning även i vårt land.

Herr talman! Jag her att få yrka bifall
till reservationerna 1, 2 och 3.

100 Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Vidareutbildning och fördelning av läkare m. m.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag skall börja med att
något beröra den mera polemiska delen
av fröken Ljungbergs inlägg.

Fröken Ljungberg åberopade Sveriges
förenade studentkårer och påstod
att propositionen skulle sakna en målsättning.
Jag trodde inte att fröken
Ljungberg ville föra ett sådant påstående
vidare. Denna proposition bär
i allra högsta grad bestämda målsättningar
som sätter sjukvårdens och allmänhetens
intressen i centrum. Propositionen
inrymmer en reform av stor
betydelse för vår sjukvård. Den är viktig
för läkarna, eftersom de efter sin
examen får en systematiserad vidareutbildning
genom tjänstgöring i offentlig
sjukvård. Den är viktig för patienterna
därför att läkarresurserna genom det
nya systemet för läkarutbildning kan
kanaliseras till de delar av landet och
de områden av sjukvården där vårdbehoven
är störst — det är ett led i en
effektivare sjukvårdsplanering.

Jag har i propositionen pekat på mycket
viktiga områden som behöver byggas
ut. Det gäller den öppna vården
utanför sjukhusen, den psykiatriska
vården och långtidssjukvården. Detta,
fröken Ljungberg, är en proposition
med mycket bestämda målsättningar.
Den reform som föreslås i propositionen
är också viktig från politiska utgångspunkter.
Den innebär nämligen att vi
får ett ökat samhällsinflytande över
våra läkarresurser. Det vill jag starkt
betona. Detta sker i ett läge då läkarutbildningen
har ökats. Under de närmaste
åren kommer examinationen av
nya läkare, som bekant, att öka kraftigt.
Vi har i dag 10 000 legitimerade
läkare i landet. Om 6 å 7 år kommer läkarantalet
att ha ökat med 60 procent;
år 1975 beräknas läkarantalet vara uppe
i 16 000. Det är av stor betydelse för
sjukvården att dessa nya läkare tillförs
de områden där vårdbehoven är störst.

Moderata samlingspartiet vill, enligt

den reservation som fröken Ljungberg
har talat för, inte binda sig för några
läkarkvoter. Den faktiska innebörden av
denna reservation är att samhället skulle
avstå från det planeringsinstrument
som ger möjligheter att i betydande
omfattning kanalisera läkartjänster till
den öppna sjukvården. Detta är, skulle
jag vilja säga, en reservation utan målsättningar
på ett mycket väsentligt område.
Jag anser för min del att patienternas
intresse av att få ökad tillgång
till läkare inom den öppna sjukvården
måste gå före det intresse som enskilda
läkare kan ha av att tjänstgöra på sjukhus.

I moderata samlingspartiets reservation
framhålles att det är angeläget att
antalet välutbildade underläkare vid
vissa sjukhuskliniker inte minskar.
Kärnpunkten i läkarutbildningsförslaget
är emellertid att tillgängliga läkarresurser
fördelas så, att de utnyttjas på
bästa sätt. För närvarande är det mest
angeläget att bl. a. den öppna vården
utanför sjukhusen tillförs välutbildade
läkare. Följden av läkarutbildningsförslaget
blir att samhället och patienterna
totalt sett kommer att få det största utbytet
av läkarnas insatser. Vi har att
vänta oss en stor ökning av examinationen
av läkare under de närmaste
åren. De nya läkarna måste placeras antingen
vid sjukhusen eller i den öppna
vården utanför sjukhusen. Det ligger i
sakens natur att de nya läkarna under
de första åren bör få en stor del av
sin utbildning vid sjukhusen, där de
lätt kan få kontakt med äldre kolleger.
Var vill för övrigt fröken Ljungberg
placera dessa unga läkare? Om de äldre
underläkarna till varje pris skall stanna
kvar vid sjukhusen, får vi verkligen en
egendomlig situation. Är det inte riktigare
att dessa läkare med sin större
erfarenhet tjänstgör i den öppna vården
utanför sjukhusen? Jag vill säga till
fröken Ljungberg att det är helt naturligt
att man försöker placera tjänsterna
där de bäst behövs; det är en av kärn -

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23 101

Vidareutbildning och fördelning av läkare in. m.

punkterna i det reformförslag vi nu
diskuterar.

Jag vill, herr talman, understryka att
det finns starka skäl för samhället att
anordna en systematiserad vidareutbildning
av unga läkare. Som jag har
framhållit i propositionen bör olika intressen
sammanvägas till patienternas
förmån. Vidareutbildningens betydelse
för läkarnas yrkeskunnighet är uppenbar.
Lika uppenbart är det att läkarutbildningen
i vidsträckt mening måste
inordnas i den allmänna sjukvårdsplaneringen.

Vid sjukvårdsplaneringen måste vi
beakta att den fortsatta utbyggnaden av
våra vårdresurser i första hand bör ta
sikte på den öppna vården utanför sjukhusen,
den psykiatriska vården och
långtidsvården. Låt mig tillägga att
vårdplatsutbyggnaden avser främst vården
av långvarigt sjuka och psykiskt
sjuka.

För den icke sjukhusbundna läkarvården
planeras en mer än 30-procentig
kapacitetsökning från 1966 till 1970 genom
en utbyggnad av flerläkarstationer.
Läkarutbildningen måste redan från
början uppläggas så att dessa områden
tillgodoses i den utsträckning som är
möjlig.

Jag vill i detta sammanhang påpeka
att en obligatorisk tjänstgöring i öppen
vård och psykiatri ingår i den föreslagna
allmäntjänstgöringen och att detta
med omedelbar verkan bör komma att
underlätta läkarsituationen inom den
öppna vården. Den plan som regeringen
i propositionen har förelagt riksdagen
om fördelningen och vidareutbildningen
av läkare kommer att under de
närmaste åren innebära en kraftig förstärkning
av den öppna läkarvården i
samhällets regi.

I detta sammanhang vill jag också
nämna att ett förslag till reformering av
sjukförsäkringens ersättningssystem för
den i samhällets regi bedrivna öppna
läkarvården kommer att läggas fram.
Därigenom underlättas också en utbygg -

nad av den offentliga öppna läkarvården.
Det är, med andra ord, ett växelspel
mellan dessa båda reformer. Jag
tror det är viktigt att man har detta
i minnet när man diskuterar planeringen
på sikt.

Jag skall inte ta upp någon direkt
polemisk debatt, men jag har tidigare
i medkammaren inte kunnat underlåta
att notera att folkpartiet inte finns med
på någon reservation här. Man har inte
heller vid andra tillfällen under senare
tid gett uttryck för den tidigare mycket
onyanserade kritik man ägnade vårt
lands sjukvård. Det är dock knappt ett
år sedan folkpartiet drev en kampanj
som satte rubriken »vårdkris» över hela
den svenska sjukvården. Jag vill gärna
hälsa folkpartiet välkommet att i stället
deltaga i en konstruktiv sjukvårdsdebatt,
där det väsentliga är att med utgångspunkt
från dagens situation forma
och planera den fortsatta utvecklingen
så att resurserna kommer till bästa möjliga
användning.

Riksdagens godkännande av den föreliggande
propositionen kommer att
ge samhället ett kraftigt ökat inflytande
över fördelningen av våra läkarresurser,
samtidigt som åt läkarna kommer
att ges möjligheter att genom samhällets
medverkan få en systematiserad
vidareutbildning. Jag tycker att fröken
Ljungberg helt tappade bort att det
är något väsentligt i denna proposition,
att det sker en målmedveten satsning
också på läkarnas vidareutbildning.

Jag vill allra sist, herr talman, understryka
att detta är en reform som i vidsträckt
bemärkelse kommer att få mycket
stor betydelse för vår sjukvård.

Fröken LJUNGBERG (m) kort genmäle: Herr

talman! Jag beklagar om statsrådet
uppfattade mitt inlägg här som
en ren polemik. Det var faktiskt inte
menat på det sättet, utan jag har allvarliga
avsikter.

102 Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Vidareutbildning och fördelning av läkare m. m.

När statsrådet säger att den reservation,
där vi talar om att man ej skall
binda sig för en kvotering av läkartjänsterna,
innebär en brist på målsättning,
kan det vara riktigt. Den hör
emellertid inte samman med det målsättningsresonemang
som jag förde inledningsvis.
Vad vi begär är att riksdagen
inte nu skall binda sig för vissa
bestämda läkarkvoter, utan att det skall
ankomma på sjukvårdshuvudmännen
att i samråd med socialstyrelsen successivt
tillskapa de nya tjänster som
kommer att behövas för att tillgodose
utbildningsbehovet.

Skall det bli någon mening med utbildningen
i samband med denna tjänstgöring
av de unga läkarna, måste det
finnas tillgång till handledare. Statsrådet
har själv i propositionen talat om
svårigheterna att tillgodose detta önskemål
när det gäller t. ex. den öppna vården
och psykiatrin. Det är då verkligen
angeläget att dessa utbildningstjänster
kommer till successivt, så att man kan
bygga upp handledarsystemet och göra
utbildningen så systematisk som statsrådet
talade om.

Jag ger mitt fulla erkännande åt den
systematiska undervisning som det talas
om här. Det ligger en systematisk
kursuppläggning i läkarnas vidareutbildning,
som är oerhört väsentlig, men
även den är kolossalt krävande, nämligen
för lärarna som skall driva kurserna
effektivt.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Fröken Ljungberg säger att hon vill
att man inte skall binda sig för några
kvoter. Jag vill säga att det är nu vi
skall bestämma hur vi under 1970-talet
skall söka utveckla den svenska sjukvården
för att få en förstärkning inom
de områden där vi vet att behovet i
dag är särskilt stort: den öppna vården,
psykiatrin, långtidsvården etc.

Låt mig tillägga att socialdepartementets
sjukvårdsdelegation, såsom fröken

Ljungberg vet, har en mycket allsidig
sammansättning med representanter för
bl. a. huvudmannasidan och att delegationen
har ställt sig bakom förslaget
beträffande kvotering.

Jag har framhållit i propositionen att
jag anser det angeläget att allmäntjänstgöringen
bl. a. inom den öppna vården
kan fullgöras under handledning. Under
en övergångstid bör emellertid vissa
provisoriska anordningar i detta hänseende
kunna accepteras. Jag vill nämna
att socialstyrelsen i samråd med
sjukvårdshuvudmännen överväger att
låta inrätta ett antal tjänster för biträdande
provinsialläkare, som kan utnyttjas
för allmäntjänstgöring. Härigenom
kommer tjänstgöringen som regel att
kunna fullgöras under god och effektiv
handledning. I de fall tjänstgöringen
kommer att fullgöras i form av vikariat
på en mera självständig läkartjänst i
den öppna vården kan de unga läkarna
räkna med att få stöd och tillsyn i olika
former. Jag vill erinra fröken Ljungberg,
som tog upp denna fråga, om att
det ju här gäller läkare som har avlagt
läkarexamen och har sin grundläggande
teoretiska och kliniska utbildning
bakom sig.

Herr förste vice talmannen von
FRIESEN (fp):

Herr talman! Efterom jag väl är den
ende läkaren i denna kammare, är det
av intresse för mig att få säga några
få ord i denna fråga.

Jag hade inte tänkt beröra hela det
stora problemkomplex som fröken
Ljungberg har varit inne på och som
även statsrådet har nämnt, men jag kan
inte undgå att säga ett par ord till
statsrådet med anledning av att han
begagnade tillfället att angripa folkpartiet
för att det använt uttrycket »vårdkris»
i sin skrift och sina uttalanden.

Vi berörde i skriften de brister som
enligt vad också statsrådet erkänner
finns inom långtidsvården, inom den
psykiatriska vården, inom vården av

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23

103

Vidareutbildning och fördelning av läkare m. m.

alkoholskadade människor och inom
reumatikervården. Att förhållandena
särskilt i de större samhällena är mycket
besvärande råder det inget tvivel
om. Jag har i ungefär 40 år arbetat
som läkare och jag tror jag kan anses
vara i någon mån vittnesgill på det
området.

Statsrådet är mycket välvilligt optimistisk
om han tror att de här föreslagna
åtgärderna, vilka jag anser vara
i många avseenden riktiga och nödvändiga,
kommer att råda bot framför
allt på den kris inom den öppna vården
som vi kan befara under 1970-talet.
Om statsrådet tror detta, är jag
ledsen att behöva säga att han nog tar
miste.

Socialministern har aviserat en reform
med enhetstaxa för samtliga patienter
i öppen vård. Den har kritiserats
från läkarhåll. Jag delar inte helt
den kritik som läkarna givit uttryck
för. De har visserligen sagt att det blir
en press på den öppna vårdens läkare
i allmän tjänst, och det är otvivelaktigt
riktigt att pressen kommer att öka, men
jag tror inte alls att de i privat verksamhet
sysselsatta läkarna — till dem
hör jag själv — kommer att bli arbetslösa.
Skall det bli någon ordning på
den öppna vården under 1970-talet, får
antingen den allmänhet, som söker sig
till läkarna i allmän tjänst, orimligt
långa väntetider, eller också kommer
den att skjutas över till de 25 procent
av läkarna, eller hur många det kan
vara, som fortfarande arbetar fritt i
öppen vård.

Där får patienterna betala mer, men
de får någonting som för många av dem
är oersättligt: de får tala med en läkare.
Tid att tala med en läkare är något av
det viktigaste man kan erbjuda patienterna,
men kristillståndet är sådant att
läkarna tyvärr har alldeles för litet tid
att syssla med patienterna. De kvarvarande
praktiserande läkarna —• själv
kommer jag av lätt insedda skäl inte
att arbeta inom den öppna vården un -

der nästa decennium —• kommer att få
ta hand om många av dem som vill
betala en del för att få tid att tala ut
med sin läkare för att få bot för eller
lindring i sina krämpor. På den punkten
har jag en annan uppfattning än
Läkareförbundets talesmän.

Jag tror alltså att vi inom folkpartiet
inte har någon anledning att ta tillbaka
den uppfattning som vi gav uttryck åt
i skriften. I varje fall är inte jag beredd
att göra det.

Min avsikt när jag begärde ordet,
herr talman, var att ta upp en detalj
i utlåtandet, nämligen den internmedicinska
allergologin, som omnämns i
reservation 3. Jag har ända sedan jag
kom in i denna kammare för länge sedan
— år 1941 — intresserat mig för
denna fascinerande specialitet och de
intressanta resultat som läkarvetenskapen
har kommit till inom detta område.
Jag motionerade redan 1941 i detta
ärende och har sedan vid olika tillfällen
med intresse följt frågan.

Det är beklagligt att det ser ut som
om den invärtesmedicinska allergologin
skulle skjutas i bakgrunden, så att det
inte skulle bli tillfälle för unga läkare
att utbilda sig inom denna viktiga specialitet.

Vad är de allergiska sjukdomarna?
Det är helt enkelt, skulle man på svenska
kunna säga, överkänslighetssjukdomar,
överkänslighet för inte minst en
hel rad av de kemiska och tekniska produkter
som har kommit fram under de
senaste årtiondena och som i och för
sig är värdefulla men som en mängd
människor inte har kunnat klara sig
emot utan fått manifestationer av i form
av hudutslag eller andra reaktioner. Det
är ett mycket stort antal människor som
lider av detta.

Beträffande dessa uttryck för överkänslighet
är det ju inte bara hudutslagen,
hudmanifestationerna, som är
anmärkningsvärda, utan det finns också
en hel rad andra företeelser inom området
för de allergiska sjukdomarna

104 Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Vidareutbildning och fördelning av läkare m. m.

som är värda att nämna. Den allra viktigaste
som hör till denna invärtesmedicinska
specialitet är astmasjukdomen,
en av våra stora folksjukdomar. Men
det räcker inte med det. Det finns från
matsmältningsapparaten en råd just allergiska
symtom, i fråga om vilka det
vore en fördel att det funnes specialister
som ägnade sig åt dem. Det alldagliga
symtom, som kallas huvudvärk och
som är en av våra allra vanligaste sjukdomsbilder,
kan i vissa avseenden vara
ett uttryck för en allergisk reaktion.
Många andra exempel skulle man också
kunna ge.

För några år sedan gjorde överdirektören
i dåvarande medicinalstyrelsen
Håkan Rahm en utredning, vars resultat
sannolikt kommer att effektueras
och praktiseras inom sjukvården och
som gick ut på att man i stället för att
man utsåg en överläkare som skulle ha
en särskild avdelning på sjukhuset, vilket
många gånger tedde sig dyrbart för
landstingshuvudmännen, skulle kunna
tänka sig flera överläkare på en avdelning,
där det fanns grenspecialiteter.
Då skulle det alltså bli tillfälle för patienterna
att få en så sakkunnig vård
som möjligt. Jag tycker att det är en
riktig reform och den kommer alldeles
säkert att genomföras.

Men om då en av dessa väsentliga
specialiteter försvinner, blir ju människorna
sämre tillgodosedda vad beträffar
behandlingen av de sjukdomar,
för vilkas diagnostik och botande krävs
en invärtes specialist i allergologi.

Vad säger statsutskottet om denna
sak? Statsutskottet uttalar sig ju i allmänhet
inte särskilt utförligt om saker
och ting, men det är i alla fall egendomligt
att det uttalar sig så konstigt som
det har gjort i denna fråga. Utskottet
säger nämligen följande: »Enligt vad
utskottet erfarit är meningarna delade
inom läkarvetenskapen huruvida allergispecialiteten
i framtiden bör få en
laboratoriemässig eller klinisk förankring.
»

Sunda förnuftet och erfarenheten säger
väl att den måste ha både en laboratoriemässig
förankring och en klinisk,
det måste finnas en läkare med
klinisk erfarenhet som kan avge ett omdöme
om patienten. Inte är väl människan
ett reagenskärl, i vilket man
bara häller i några kemiska ingredienser,
vilka sedan talar om för läkaren
vad han skall göra. Det fordras också
den sedvanliga kliniska bedömningen
av patienten. Däremot kan jag förstå utskottet
om det menar detsamma som
socialministern också har menat, då
han säger att läkarna är oeniga på
denna punkt. Alla läkare har inte samma
uppfattning och det gäller även
läkare i framstående ställning. Men det
brukar ju, herr talman, vara vår uppgift
som lekmän — och det är ju de
flesta av oss på detta område — att
värdera experternas utlåtanden. Det får
vi göra ideligen, ty vi kan ju inte låta
experterna eller vissa experter bestämma.
Här har man tydligen tänkt sig
att det som socialstyrelsen tycker just
i dag — för ett par år sedan föreföll
den tycka någonting helt annat — skall
vara avgörande. Att socialministern
möjligen tänker på detta sätt i egenskap
av departementschef kan vara naturligt
men riksdagens företrädare behöver
inte resonera så, och därför anser jag
att de skulle kunna ge företräde åt den
mening som jag här försökt uttrycka,
nämligen att specialiteten invärtesmedicinsk
allergologi bör upptas för att inte
hela denna mycket viktiga specialitet
så småningom skall försvinna i brist på
utövare därför att unga läkare inte finner
anledning ägna sig åt området.

Denna tankegång som jag gett uttryck
åt i motion II: 1059 i denna kammare
och som undertecknats av företrädare
för samtliga demokratiska partier
■— doktor Kaijser har i första kammaren
skrivit på den likalydande motionen
I: 926 — finner stöd i reservationen
3. Då jag tycker att reservationen
ganska väl uttrycker min me -

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23

105

Vidareutbildning och fördelning av läkare m. m.

ning i frågan, även om den enbart bär
undertecknare från moderata samlingspartiet,
skall jag be att få yrka bifall
till den.

Fru ANÉR (fp):

Herr talman! Även jag vill mycket
kortfattat yrka bifall till reservationen
3. Utskottet påpekar att det föreligger
delade meningar bland läkarna, om
den allergiska specialiteten skall bli
klinisk eller laboratoriemässig. Detta är
ett utomordentligt starkt skäl för att
det skall höras olika meningar om saken
även i riksdagen. Allergologerna
själva är emellertid eniga om att det
skall finnas en klinisk förankring. Det
kan lekmannen verkligen förstå — och
jag är i motsats till herr von Friesen
en verklig lekman.

En allergipatient är inte hjälpt bara
därför att det finns magnifika laboratorier
att skicka blodprov till, ty han eller
hon måste ju ha någon läkare som
bryr sig om att bota patienten och inte
bara sjukdomen. Om det skall kunna
finnas sådana läkare måste det finnas
möjligheter att utbilda sig. En överläkare
här i Stockholm, som intresserar sig
mycket för allergologin, har talat om
för mig, att han har unga läkare som
arbetar hos honom och får undervisning.
De arbetar intresserat med allergierna
ett eller ett par år men eftersom
de inte kan ämnet som specialitet, slutar
de och inriktar sig på någonting
annat.

Till sist vill jag framhålla att det
inte är fråga om någon obetydlig sjukdomsgrupp.
En undersökning har visat
att det i var fjärde svensk familj finns
någon medlem som har eller haft allergi.
Om jag bad alla här i kammaren som
haft allergi i sina egna familjer att räcka
upp en hand, kanske när kammaren
är mera fylld än nu, skulle var fjärde
göra detta.

Dessutom blir den här sjukdomen allt
vanligare, inte minst på grund av alla
nya gifter som vi dagligen berikar vår

miljö med och som vi, som bekant,
kontrollerar mycket dåligt. Inte heller
gäller det här några långsamma, odramatiska
sjukdomar, av vilka man aldrig
blir frisk och aldrig dör. Tvärtom förekommer
det inte så sällan dramatiska
dödsfall. Detta är ännu en anledning
att se till att denna sjukdomsgrupp blir
tillräckligt uppmärksammad och studerad,
och det blir den inte om inte
läkaren har möjlighet att specialisera
sig på den.

Mot denna bakgrund ber jag, herr
talman, att ännu en gång få yrka bifall
till reservationen 3.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag skall be att få göra
en kort replik. Vi har hört två mycket
engagerade inlägg i en utan tvivel viktig
fråga, som ju gäller huruvida detta mycket
stora område nu skall bli en specialitet.

Under senare år har det förts många
diskussioner om den saken, och debatten
därom har inte minst under den
allra senaste tiden varit omfattande.
I förberedelserna för denna proposition
har vi också haft anledning att mycket
ingående lyssna till de grupper som här
är engagerade men även på hur forskare
och medicinare bedömt denna fråga.
Jag har sagt tidigare och upprepar det
nu som lekman, att här har vi ett utomordentligt
stort sjukdomspanorama som
helt säkert är svårt att specificera i
vissa avseenden.

Men jag begärde egentligen ordet för
att citera socialstyrelsens senast deklarerade
synpunkter på denna fråga. De
återfinnes i ett remissyttrande till socialdepartementet
i en fråga som ansluter
sig till det ämne vi nu diskuterar.
Socialstyrelsen skriver, att som framgår
av nämnda yttrande »synes de största
framstegen ifråga om allergisjukdomarna
för närvarande vara att förvänta
inom den laboratoriediagnostiska
sektorn. Generellt kännetecknas för öv -

106 Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Vidareutbildning och fördelning av läkare m. m.

rigt allergiforskningen av en mycket
bred angreppsfront som spänner över
många skilda discipliner. Mot bakgrund
av detta förhållande finner styrelsen,
att det inte är motiverat att bryta ut
just ett av dessa områden genom att
ge detta ställning som en specialitet.
Förhoppningsvis kommer emellertid utvecklingen
att gå snabbt inom allergologins
skilda områden. I takt med att
metoder och förutsättningar för diagnostik
och terapi inom detta fält utvecklas
finns det anledning att på nytt
ta upp frågan om de allergologiska deldisciplinernas
avgränsning gentemot
andra specialitetsområden.»

Jag har velat citera detta remissutlåtande
från socialstyrelsen.

Vi har i propositionen anfört att den
nämnd som kommer att inrättas skall
följa denna fråga med allra största uppmärksamhet,
och jag har personligen
under flera månader haft tillfälle att
sätta mig in i hithörande frågor och
vill gärna betyga att jag kommer att
följa dem med stort intresse i fortsättningen.

Herr förste vice talmannen von
FRIESEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar socialministern
för de sista orden, alltså att han
kommer att följa denna fråga med uppmärksamhet.
Det tycker jag att frågan
är värd.

Jag fäster mig emellertid vid att socialministern
i början av sitt anförande
sade att socialstyrelsens senaste uppfattning
var den som statsrådet sedan
refererade. Det var väl alldeles riktigt
— men vad får man för respekt för ett
ämbetsverk som har en uppfattning i
dag, men som kanske för ett eller ett
par år sedan, då verkets ledning var en
annan, hade en annan uppfattning?

Jag vill erinra om att Svenska läkaresällskapet,
som är det samlade uttrycket
för läkarnas vetenskapliga erfarenhet,
har uttalat sig på ett annat sätt. Sällskapet
har givit ett klart stöd åt den

mening som jag här har försökt plädera
för, och jag tycker det hade varit önskvärt
om man mera hade lyssnat på Läkaresällskapet
i detta fall.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr von Friesen citerade
mig med litet felaktig betoning.
Vad jag ville framhålla var att jag hade
tillfälle att föredra ett remissyttrande
från socialstyrelsen, som hade inkommit
under den allra senaste tiden. Man
får ju ändå komma ihåg att socialstyrelsen
i hög grad har ansvaret för bedömningen
i denna fråga.

Jag skall såsom varande lekman inte
ta upp hela området till diskussion men
jag vill ändå för herr von Friesen, som
sagt att det under årens lopp förekommit
förskjutningar i betraktelsesättet i
fråga om detta utomordentligt svåra
forskningsområde, framhålla att problemet
just varit att föra över det till
en mera preciserad specialitet.

Herr talman! Det var för att inget
missförstånd på denna punkt skulle
återstå som jag besvärade kammaren
med ytterligare ett inlägg.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag är helt övertygad
om att kollegerna i kammaren delar
min uppfattning att det återstår få ting
för mig att ta upp till diskussion vilka
inte redan blivit belysta, framför allt
genom att socialminister Aspling flitigt
deltagit i debatten och berikat den med
de synpunkter som redovisats i propositionen
och som även biträtts av utskottsmajoriteten.
Det är endast de moderata
ledamöterna i utskottet som fogat
ett par reservationer vid utlåtandet. Jag
skall därför inte ge mig in på en sådan
diskussion som kanske hade varit befogad,
om debatten hade fått ett annat
förlopp.

Låt mig bara säga några ord på en
punkt som har föranlett flera inlägg,
nämligen frågan om det för allergisjuk -

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23

107

Vidareutbildning och fördelning av läkare m. m.

domarna skall inrättas en egen invärtesmedicinsk
specialitet. Vi som besökt
vår ärade förste vice talman när vi varit
krassliga har självfallet den allra största
respekt för honom och hans kunnighet
i medicinska angelägenheter. Men
när han står i talarstolen och ger uttryck
för sina medicinska kunskaper
värderar vi hans uttalanden något annorlunda.
Om det hade funnits ytterligare
en läkare i kammaren, hade denne
kanske framfört en mening som inneburit
raka motsatsen till herr förste
vice talmannens nu redovisade uppfattning.
Det gäller alltså en fråga, där det
finns delade meningar bland de vetenskapsmän
och läkare som ägnar sig åt
den.

Utskottets majoritet har inte sagt nej
till tanken på en specialitet på detta
område, men vi har känt vår begränsning.
Det finns en ledamot i kammaren
som är fackman på området. Det kunde
ha funnits två eller kanske fler, men det
gäller också för oss andra att veta hur
vi skall ställa oss. Man gör klokt i att
låta det organ, som skall handlägga dessa
frågor, också få göra det på fackmässiga
grunder. Så har gjorts tidigare
och så bör nog ske även framdeles.

I ett avseende, herr förste vice talman,
behöver det väl inte anses förmätet
av oss att säga att vi är fackmän,
även om vi inte har utbildning för det,
nämligen i fråga om riksdagstryck, ty
det har vi under årens lopp lärt oss
ganska mycket om. I den motion som
den ärade förste vice talmannen varit
med om att väcka — författa, sade han
— redovisas en ståndpunkt som intogs
av socialstyrelsen år 1968 och som är
av exakt samma innehåll som den vilken
socialstyrelsen redovisar 1969. Detta
sker visserligen inte officiellt i handlingarna
i ärendet men denna ståndpunkt
har, såsom herr förste vice talmannen
mycket riktigt misstänkte, varit
vägledande för tredje avdelningens och
för statsutskottets majoritet. Denna
ståndpunkt kom till uttryck genom före -

trädare för socialstyrelsen vid föredragningar
under avdelningens arbete. Socialstyrelsen
hade alltså samma mening
1968 som den har 1969, och det är
tänkbart att den fortfarande har samma
uppfattning.

Socialstyrelsen har nämligen, enligt
vad som sagts oss, stärkts i sin inställning
att specialiteten skall ha en laboratoriemässig
inriktning mera än en klinisk.
Därom har vi alltså inte velat uttala
något i avdelningen, då vi tyckt att
detta är en fackmässig fråga som skall
avgöras på det fackmässiga planet och
inte av riksdagen. Vi är här troligen
olämpliga för att ta ställning till denna
fråga.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den motivering, som föreslagits
i reservationen 1); och fann herr
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Ljungberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 4) i
utskottets utlåtande nr 83, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den motivering,
som föreslagits i reservationen 1)
av herr Ottosson m. fl.

108 Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Vidareutbildning och fördelning av läkare m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Ljungberg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 166 ja och 31 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med oförändrad motivering.

Mom. 5

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Ljungberg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 5) i
utskottets utlåtande nr 83, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Ottosson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Ljungberg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 170 ja och 28 nej,

varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 6—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 11

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Ljungberg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 11) i
utskottets utlåtande nr 83, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Ottosson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter har röstat för ja-propositionen.
Fröken Ljungberg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 147 ja och 48 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 12—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23

109

Organisationen av statens invandrarverk, m. ni.

§ 6

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag inom socialdepartementets
verksamhetsområde,
och

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avtal rörande
universitetssjukhusen, m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 7

Organisationen av statens invandrarverk,
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 86, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående organisationen av
statens invandrarverk, m. m., och Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning rörande anslag till
omhändertagande av flyktingar jämte
motioner.

Sedan Kungl. Maj :t i propositionen
nr 1 (bilaga 13, punkterna B 11 och B
13) beräknat medel för centralt verk
för invandrarfrågor och för anpassningsåtgärder
för invandrare hade
Kungl. Maj:t i propositionen nr 53 under
åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 7 mars 1969 föreslagit riksdagen
att

1. bemyndiga Kungl. Maj:t att vid
statens invandrarverk inrätta en tjänst
för generaldirektör i Cp 5, en extra ordinarie
tjänst för avdelningschef samt
fyra extra ordinarie tjänster för byråchefer,

2. till Statens invandrarverk för budgetåret
1969/70 under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 9 000 000
kr.,

3. till Anpassningsåtgärder för invandrare
för budgetåret 1969/70 under

elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 2 000 000 kr.

Kungl. Maj:t hade vidare i propositionen
nr 1 (bilaga 13, punkten B 12, s.
87—89 i utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 3 januari
1969) föreslagit riksdagen

att till Omhändertagande av flyktingar
för budgetåret 1969/70 under elfte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 6 300 000 kr.

I de vid riksdagens början väckta
likalydande motionerna I: 56 av herr
Virgin m. fl. och II: 63 av herr Holmberg
m. fl. angående svensk invandrings-
och minoritetspolitik hade hemställts att

riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om att motionerna
överlämnades till invandrarutredningen
för beaktande vid dess fortsatta utredningsarbete.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att vid statens invandrarverk
inrätta en tjänst för generaldirektör
i Cp 5, en extra ordinarie tjänst för
avdelningschef samt fyra extra ordinarie
tjänster för byråchefer,

2. att riksdagen måtte för budgetåret
1969/70 på driftbudgeten under elfte
huvudtiteln anvisa

a. till Statens invandrarverk ett förslagsanslag
av 9 000 000 kr.,

b. till Anpassningsåtgärder för invandrare
ett reservationsanslag av
2 000 000 kr.,

c. till Omhändertagande av flyktingar
ett förslagsanslag av 6 300 000 kr.,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 56 och II: 63.

Reservation hade avgivits beträffande
överlämnande av motioner till invandrarutredningen
av herr Ottosson,
fru Diesen, herr Bohman och fröken
Ljungberg (samtliga m), som ansett att
utskottet under 3 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till mo -

Ilo Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Organisationen av statens invandrarverk, m. m.

tionerna I: 56 och II: 63 som sin mening
ge Kungl. Maj:t till känna att de nämnda
motionerna borde överlämnas till
invandrarutredningen för beaktande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken LJUNGBERG (m):

Herr talman! Jag vill anföra en mycket
kort motivering till den reservation
som är knuten till statsutskottets utlåtande
nr 86. Moderata samlingspartiet
har i år liksom tidigare motionsvägen
framhållit önskvärdheten av att invandrare,
som här i landet bildar minoritetsgrupper,
skall få så stor valfrihet
som möjligt när det gäller sammansmältning
med den inhemska befolkningen
och erhålla samhällets hjälp till
kulturaktiviteter, som innebär ett bibehållande
av deras artskillnad i kulturellt
hänseende.

Utskottet har till skillnad från tidigare
år nu förklarat, att begreppen assimilering
och integration bör föras bort
ur debatten. Det är alltså ett nytt ståndpunktstagande,
och vi gillar det. Det
finns dock, menar vi, ytterligare några
synpunkter som borde beaktas när det
gäller valfriheten för minoritetsgrupperna.
Detta har framhållits i våra motioner.
Vi har velat att de skulle hänskjutas
till den nyligen tillsatta invandrarutredningen,
men utskottet har funnit
det onödigt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Det är inte bara motionerna
utan också propositionen om organisationen
av det invandrarverk som
riksdagen 1968 beslöt inrätta, som behandlas
i detta utlåtande. Vi skall i dag
fatta beslut om framställningarna om
anslag på 9 miljoner kronor till statens
invandrarverk, 2 miljoner kronor till
anpassningsåtgärder för invandrare och
6,3 miljoner kronor till omhändertagan -

de av flyktingar, sammanlagt 17,3 miljoner
kronor. Utskottet är fullständigt
enigt beträffande inrättandet av detta
invandrarverk.

Reservationen gäller, som fröken
Ljungberg framhållit, om motionerna
skall överlämnas till invandrarutredningen
eller inte. I utskottsutlåtandet
redogörs för motionernas innehåll och
för vad som redan lagts på utredningen.
Avslutningsvis konstateras: »Då motionerna
sålunda enligt utskottets mening
inte speglar några nya beaktansvärda
synpunkter finns enligt utskottets mening
inte skäl att överlämna dem till
utredningen.» Det har inte framkommit
något nytt efter diskussionen 1968.

Jag skall vara lika kortfattad som
fröken Ljungberg och ber med detta få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen av
herr Ottosson m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 8

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden och memorial:

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändring av avtal
den 5 maj 1948 mellan staten och
Svensk Interkontinental Lufttrafik Aktiebolag,

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om vissa pensionsfrågor
m. m.,

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen
av länsstyrelsernas datamaskinanläggningar
jämte motioner, samt nr 98, angående
överlämnande till bankoutskottet
av två till statsutskottet hänvisade
motioner.

Nr 23

111

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Kammaren biföll vad utskottet i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 9

Ändring i föräldrabalken, m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i föräldrabalken, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 14 februari 1969 dagtecknad
proposition, nr 25, vilken hänvisats
till bevillningsutskottet, såvitt
avsåge ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen,
förordningen om
arvsskatt och gåvoskatt samt förordningen
om statlig förmögenhetsskatt,
och i övrigt till lagutskott, i vilken sistnämnda
del propositionen behandlats
av första lagutskottet, hade Kungl.
Maj:t, såvitt nu var i fråga, under åberopande
av propositionen bilagda utdrag
av statsrådsprotokollet över justitieärenden
och lagrådets protokoll, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i föräldrabalken,

2) lag om ändring i giftermålsbalken,

3) lag om ändring i ärvdabalken,

4) lag om ändring i lagen den 17
juni 1938 (nr 318) om avbrytande av
havandeskap,

5) lag om ändring i lagen den 25
maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring,

6) lag om ändring i brottsbalken,

7) lag om ändring i lagen den 20
mars 1964 (nr 167) med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare,

8) lag om ändring i barnavårdslagen
den 29 april 1960 (nr 97),

9) lag om ändring i lagen den 4 juni
1964 (nr 450) om åtgärder vid samhällsfarlig
asocialitet,

10) lag om ändring i lagen den 20

Ändring i föräldrabalken, m. m.

mars 1964 (nr 168) om verkställighet
av bötesstraff,

11) lag om ändring i skollagen den
6 juni 1962 (nr 319),

12) lag om ändring i rättegångsbalken,

13) lag om ändring i lagen den 27
juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård,

14) lag om ändring i religionsfrihetslagen
den 26 oktober 1952 (nr 680).

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås myndighetsåldern
sänkt från 21 till 20 år. Vidare
föreslås att ungdomar i ålder 18—20
år i flera hänseenden skall få en mera
självständig ställning än f. n. Sålunda
skall den som har fyllt 18 år själv få ta
upp och förfoga över studiemedel och
statliga bosättningslån. Han skall också
utan förmyndarens samtycke kunna
hyra bostad för eget bruk. Den behörighet
att ingå sedvanliga rättshandlingar
för den dagliga hushållningen
in. m. som redan nu tillkommer gift
underårig föreslås utvidgad till alla underåriga
som har eget hushåll.

Som en konsekvens av att myndighetsåldern
sänks föreslås motsvarande
ändring av åtskilliga andra 21-årsgränser
inom vitt skilda rättsområden. Principen
vid prövning av olika åldersgränser
har varit att en anpassning till
den föreslagna myndighetsåldern skall
ske överallt där det inte finns speciella
skäl för annat. Bland 21-årsgränser som
behålls kan nämnas de som finns inom
påfölj dssystemet för unga lagöverträdare.

Ändringarna föreslås träda i kraft
den 1 juli 1969.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner,
nämligen

dels likalydande motionerna 1:931
av herr Lundström m. fl. och 11:1069
av herr Romanus m. fl.,

112 Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Ändring i föräldrabalken, m. m.

dels likaly dande motionerna 1:932
av herrar Ferdinand Nilsson och Sundin
samt II: 1067 av herr Larsson i
Luttra in. fl.,

dels likalydande motionerna 1:933
av fru Segerstedt Wiberg och herr 27-stad samt 11:1070 av herr Wiklund i
Stockholm m. fl.,

dels ock motionen II: 1068 av herr
Lundberg, såvitt den avsåge de delar
av propositionen som hänvisats till lagutskott.

I motionerna 1:932 och 11:1067 yrkades
att riksdagen utöver de ändringar
som upptagits i det genom proposition
nr 25 år 1969 framlagda förslaget till
lag om ändring i brottsbalken för sin
del måtte besluta ändringar av 26 kap.
4 § och 29 kap. 1 § brottsbalken i enlighet
med i motionerna intaget förslag
till lagtext, innebärande yrkande om
anpassning till myndighetsåldern av åldersgränserna
inom det straffrättsliga
påföljdssystemet.

I motionen II: 1068 hemställdes, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen måtte besluta att

myndighetsåldern från den 1 juli
1969 sänktes till 18 år samt att i Kungl.
Maj :ts förslag till ändring av föräldrabalkens
4 kap. 5 och 10 §§, 6 kap. 1
och 2 §§, 9 kap. 1 §, 10 kap. 1 § åldersgränsen
tjugo år utginge och ersattes
med arton år samt att 9 kap. 2 och 3 a
§§ utginge,

att i den föreslagna lydelsen till giftermålsbalkens
2 kap. 2 § åldersgränsen
ändrades till arton år,

att den föreslagna åldersgränsen i
ärvdabalkens 9 kap. 1 § ändrades till
arton år,

att i den föreslagna ändringen av 5
§ lagen om avbrytande av havandeskap
tjugo år utbyttes mot arton,

att i 3 kap. 18 § lagen om allmän försäkring
föreslagna tjugo år utbyttes
mot arton,

att i den föreslagna ändringen av
brottsbalkens 6 kap. 4, 7 och 8 §§ ål -

dersgränsen tjugo år ersattes med arton
år,

att i 8 och 9 §§ lagen med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare
åldersgränserna tjugoett och tjugo ändrades
till arton,

att i den föreslagna ändringen av
barnavårdslagens 25, 27, 28, 32, 42 och
67 §§ åldersgränsen ändrades till arton,
att i 1, 5 och 6 §§ lagen om åtgärder
vid samhällsfarlig asocialitet föreskriften
tjugo år ersattes med arton år,
att i 12 § lagen om verkställighet av
bötesstraff åldersgränsen tjugo år utbyttes
mot arton år,

att i skollagen av den 6 juni 1962
åldersgränsen tjugo år utbyttes mot arton
år,

att i 5 kap. 2 § rättegångsbalken tjugo
år utbyttes mot arton år,

att i 28 § lagen om nykterhetsvård
föreslagna tjugo år utbyttes mot arton
år,

att i 5 § religionsfrihetslagen tjugo
år utbyttes mot arton år samt

att samtliga föreslagna ändringar
skulle träda i kraft den 1 juli 1969.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen med avslag å motionerna 1)

1:931 och 11:1069 samt

2) II: 1068, såvitt nu var i fråga,
måtte bifalla förevarande proposition,
nr 25, såvitt nu var i fråga;

B. att motionerna

1) I: 932 och II: 1067 samt

2) I: 933 och II: 1070

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av fru Anér (fp), utan angivet yrkande; 2)

av herrar Alexanderson (fp),
Schött (in), Svanström (ep), och Larsson
i Norderön (ep) samt fru Jonäng
(ep), vilka ansett att utskottet under
B bort hemställa,

1. att riksdagen med bifall till motionerna
1:932 och 11:1067 måtte för

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23 113

sin del besluta att 26 kap. 4 § och 29
kap. 1 § brottsbalken skulle erhålla i
reservationen angiven lydelse;

2. att motionerna 1:933 och 11:1070
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! I motionerna I: 932 och
11:1067 har, i anslutning till den proposition
vi nu behandlar, framställts ett
yrkande om en ytterligare ändring i
brottsbalken som en följd av förslaget
om sänkt myndighetsålder.

Motionerna har föranlett den vid första
lagutskottets utlåtande fogade reservationen
2. Eftersom jag tillhör såväl
motionärerna som reservanterna i denna
del kan det vara på sin plats att jag
säger några ord. Frågan om åldersgränserna
i det straffrättsliga påfölj dssystemet
har nämligen en principiell sida,
som kan förtjäna uppmärksamhet.

I fråga om de följdändringar som på
en mängd olika områden föreslås som
en konsekvens av sänkningen av myndighetsåldern
uttalas i propositionen att
principen vid prövningen har varit, att
en anpassning skall ske till myndighetsåldern
överallt där det inte finns speciella
skäl för annat. Den principen
synes också genomgående ha följts inom
de olika rättsområdena med ett undantag,
nämligen i fråga om brottsbalkens
påfölj dssystem.

För närvarande får fängelse bara i
undantagsfall ådömas den som inte fyllt
21 år, och ungdomsfängelse skall som
regel inte ådömas den som fyllt 21 år.
Man tycker att det skulle ha varit naturligt,
när nu myndighetsåldern sänks,
att också låta dessa åldersgränser följa
med på samma sätt som man gör t. ex.
beträffande ingripanden enligt barnavårdslagen,
vilka i fortsättningen inte
skall förekomma mot personer över 20
år. Men så sker alltså inte enligt propo -

Ändring i föräldrabalken, m. m.

sitionens förslag, utan 21-årsgränsen behålls.
Den motivering som åberopas härför
är att 21-årsgränsen för de straffrättsliga
påföljderna har bestämts
främst av kriminalpolitiska skäl. Underförstått:
myndighetsåldern har bara
haft betydelse i andra hand.

Vi motionärer och reservanter tycker
att dessa skäl inte väger särskilt tungt.
Det är möjligt, kanske rent av sannolikt,
att kriminalpolitiska skäl var avgörande
när 21-årsgränsen fastställdes, även
om några belägg därför inte har givits.

Att 21-årsgränserna påverkats av
myndighetsåldern torde vara odiskutabelt.
I vart fall är det svårt att åberopa
några bärande kriminalpolitiska skäl för
att i dag hålla fast vid 21-årsgränsen
trots att man sänker myndighetsåldern.
Även om man följer myndighetsåldern
och väljer en 20-årsgräns står nämligen
samma differentierade påfölj dssystem
till buds för våra domstolar, eftersom
21-årsgränsen varken beträffande fängelse
eller ungdomsfängelse är någon absolut
gräns. Oavsett om man väljer en
20- eller 21-årsgräns blir det även i
fortsättningen möjligt att döma ungdomar
till ungdomsfängelse ända till dess
de fyllt 23 år. Inte heller försvinner
möjligheten att utnyttja fängelsealternativet
om man följer vårt förslag. I det
läget är det svårt att se någon fördel
med att låta de här åldersgränserna bli
undantag från den 20-årsgräns för myndighetsåldern
som vi nu uppnått relativt
stor enighet om. Är man myndig i
civilrättsliga sammanhang, är det rimligt
att man anses vuxen också när det
gäller de straffrättsliga sammanhangen.

Mot denna bakgrund, herr talman,
vill jag yrka bifall till reservationen
2 av herr Alexanderson m. fl.

Fru ANÉR (fp):

Herr talman! Jag har i detta ärende
inte något annat yrkande än om bifall
till utskottets hemställan. Jag har bara
genom en blank reservation velat understryka
min synpunkt beträffande

3 —■ Andra kammarens protokoll 1969. Nr 23

114 Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Ändring i föräldrabalken, m. m.

den takt i vilken vi bör fortsätta när det
gäller en ytterligare sänkning av myndighetsåldern.

Vi har nu i de nordiska länderna
kommit överens om en myndighetsålder
på 20 år —- inte utan besvär, har
det försports. Vi kan kanske inte —
som utskottet säger — i dag själva ensidigt
börja sänka den ytterligare, men
vi bör genast kunna rikta in oss på nästa
etapp, det vill säga på att ta upp förhandlingar
på nordisk basis om den ytterligare
sänkning till 18 år, som inte
i längden torde kunna undvikas. Det
kommer att ta lång tid att genomdriva
denna reform, så det är lika bra att
börja genast.

Det system vi kommer att få genom
denna lag, blir ett lappverk med en
mängd olika grader av myndighet mellan
18 och 20 år, och det kommer att
bli mycket svårt att i praktiken hålla
reda på vad en person mellan 18 och
20 år får göra och inte får göra. Jag
avundas inte den lärare i samhällskunskap
som skall förklara för 16—17-åringar vad de får göra och vad de inte
får göra när de väl fyllt 18 år men inte
20. Detta är en situation som undergräver
själva begreppet myndighet. Inte
bara de äldre tonåringarna utan även
deras omgivning får visst besvär med
att fastställa i vilka avseenden de själva
får bestämma och i vilka avseenden förmyndaren
skall tillfrågas. Avsikten är
väl inte att detta skall vara det slutliga
tillståndet.

Vad jag vill reservera mig mot i utskottets
skrivning är alltså att den inte
riktigt klart uttrycker att detta bara är
ett steg på vägen mot den mera logiska,
gemensamma nordiska, myndighetsåldern
18 år.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! När vi senast diskuterade
frågan om sänkning av rösträttsåldern
konstaterade vi på olika håll
att det fanns ett samband mellan myn -

dighets- och rösträttsålder. I det sammanhanget
framhölls att en sänkning
av rösträttsåldern till 18 år måste ha
till följd att även myndighetsåldern borde
sänkas. I motion II: 1068 har jag tagit
upp den frågan och yrkat på att
myndighetsåldern skall sänkas till 18 år.
Därmed bör följa att vi ger den ungdom
vi i dag kräver så mycket av det medborgerliga
förtroende och den rättighet
som borde ha varit genomförd tidigare.

När det gäller myndighetsålder, syn
på förmyndare in. m. lever vi kvar i en
samhällsbild och en uppfattning om
ungdomen som hör ett gånget sekel till.
Alla som har sysslat något med förmyndare
och omyndiga måste säga sig att
det icke kan vara rimligt att vi benhårt
skall hålla fast vid gamla fördomar,
därför att den äldre generationen tror
sig vara speciellt skickad att vara förmyndare
över ungdomen utöver en rimlig
gräns.

Vi bär i andra sammanhang hållit på
18-årsgränsen. Vi anser till och med
att ungdomen i militärtjänst skall visa
omdöme och ha det ansvar som kan
följa därmed. Ungdomen har efter vad
jag kan förstå ingen som helst möjlighet
att säga att den inte vill vara med om
detta, trots att den har tvingande förpliktelser
om någonting inträffar under
en sådan tjänstgöring. Även om den
värnpliktige är omyndig i annat, blir
han skyldig att i detta fall ta sitt ansvar.

När det gäller förmyndarlagstiftningen
menar man nu att ungdomar skall ha
rätt att gifta sig vid 18 års ålder. Det
blir mer och mer vanligt att ungdomar
gifter sig vid 17—18 års ålder och ofta
blir det även barn i sådana äktenskap.
Eftersom barn skall stå under föräldrarnas
vård men föräldrarna i dessa
fall är omyndiga kan egendomliga konsekvenser
uppstå, ty de omyndiga föräldrarna
står ju i sin tur under sina
föräldrars vård. Skulle någon inblandad
person eventuellt vara omyndigförklarad
i något sammanhang kan den underliga
situationen inträffa, att man i ett

Nr 23 115

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

ungt äktenskap ställs under en kedja
av förmyndare utan rimlig anledning.

Förmyndarlagstiftningens orimliga
och efter vad jag kan förstå helt onödiga
krångelparagrafer har ingenting
att göra med skydd för den omyndiges
räkning. Man kan givetvis säga att en
person som är 18 år inte skall vara så
kavat, tv då saknar vederbörande erforderligt
omdöme. Men, ärade kammarledamöter,
vilka möjligheter har vi att
bedöma förmyndarnas lämplighet i olika
avseenden? Jag tror vi skall vara väldigt
försiktiga därvidlag.

Det finns, herr talman, inte någon
anledning för mig att räkna upp alla
olika följdverkningar i detta sammanhang.
Jag har konsekvent försökt att anpassa
den sänkta myndighetsåldern på
18 år till de följder beträffande andra
lagparagrafer som kan uppstå.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motion 11:1068. Jag förutsätter
att vi, om vi kan få ner myndighetsåldern
till 18 år, nästa år skall kunna
sänka rösträttsåldern till samma gräns,
18 år, som vi diskuterade senast när rösträttsåldern
sänktes till 20 år.

Herr talman! Jag ber alltså att få yrka
bifall till motionen 1068.

I detta anförande instämde herr Hellström
(s).

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Sänk myndighetsåldern
till 18 år i stället för till 20, som regeringen
vill —- det föreslås i ett motionspar,
nr 931 i första kammaren av herr
Birger Lundström m. fl. och den likalydande
nr 1069 av några folkpartiledamöter
i denna kammare. Yi hemställde
i motionen att första lagutskottet skulle
skriva ett förslag till lagtext. Det har utskottet
inte gjort, men vårt förslag överensstämmer
i allt väsentligt med det yrkande
som herr Lundberg här har framställt,
och därför kommer jag att rösta
för det.

Jag delar herr Lundbergs grundsyn

Ändring i föräldrabalken, in. m.

som han uttrycker i motionen, att ungdomens
tidigare allmänna biologiska
och sociala mognad, bättre utbildning
och större samhällsengagemang gör det
motiverat att undersöka möjligheterna
att införa en lägre myndighetsålder, och
den grundsynen leder mig till slutsatsen
att den som vill förvägra 18- och 19-åringar myndighet borde kunna påvisa
nackdelarna med en sänkning till 18 år.
Så har inte skett.

På en annan väsentlig punkt har jag
dock en annan mening än herr Lundberg.
Han talar om det starka och nödvändiga
sambandet mellan myndighetsålder
och rösträttsålder. Det är inte
nödvändigt att rösträttsålder och myndighetsålder
sammanfaller. De har tidigare
inte gjort det, och de kommer inte
heller att göra det enligt regeringens
förslag. Det kommer även i framtiden
att vara så, att en del personer får rösträtt
som inte har fyllt 20 år, nämligen
de som fyller 20 år under tiden oktober
—december valåret. Även om man flyttar
ner åldersgränserna två år till 18
år kommer det att vara på det sättet.

Däremot kan naturligtvis samma argument,
som anförs för en sänkning av
rösträttsåldern, anföras också för en
sänkning av myndighetsåldern. Det är
just den allmänna grundsyn som jag
här har nämnt.

Myndighetsåldern 20 eller 21 år har
även anförts som argument mot en sänkning
av rösträttsåldern till 18 år, och
det argumentet bör undanröjas. Det
är en av fördelarna med en sänkning av
myndighetsåldern till 18 år. Det bör
inte vara så i framtiden, att man ena
dagen kan avvisa ett förslag om sänkning
av rösträttsåldern med en hänvisning
till myndighetsåldern och nästa
dag avvisa ett förslag om sänkning
av myndighetsåldern med hänvisning
till rösträttsåldern. I den mån det underlättar
kan en sänkning av båda åldrarna
gott ske parallellt, men något absolut
oupplösligt samband mellan de två åldrarna
finns det enligt min mening inte.

116 Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Ändring i föräldrabalken, m. m.

I höstas beslöt riksdagen att sänka
åldersgränsen för giftermål för män till
18 år. Det är, som vi framhåller i vår
motion, ytterligare ett skäl för sänkning
av myndighetsåldern. Det är nämligen
uppenbart att gifta måste kunna ta lån
och träffa andra avtal av ekonomisk
innebörd. Då väljer propositionen i
stället en lösning med omfattande undantagsbestämmelser
för sådana ungdomar
mellan 18 och 20 år som är gifta
eller som har eget hushåll. Det borde
vara naturligt att i stället ha myndighetsåldern
lika med äktenskapsåldern
och sedan eventuellt göra inskränkningar
för vissa ekonomiska beslut av stor
räckvidd som undantag. Det skulle ge
betydligt färre undantag.

Argumentet om en nordisk rättslikhet,
som anförs av utskottet, har naturligtvis
det foget för sig, att det är önskvärt
med samma myndighetsålder över
hela Norden. Men det kan inte utgöra
ett absolut hinder för ett land att gå
före de övriga. Rösträttsåldern har inte
alltid varit densamma i de nordiska
länderna. När man i Finland för kort
tid sedan sänkte myndighetsåldern till
20 år, var det en betydande opinion för
att man skulle sträcka sig ända ned till
18 år.

Det borde vara möjligt för Sverige
att gå före och visa vägen för de övriga
nordiska länderna på detta område. Vi
kan hoppas att det leder till att de
nordiska länderna enas om en gemensam
och sänkt rösträttsålder.

Det finns i Sverige i dag en rad stadganden
om olika åldersgränser. Det är
naturligtvis från den enskildes synpunkt
önskvärt med så få åldersgränser som
möjligt. I vår motion pekar vi på en
utveckling mot tre åldersgränser —• 15
år, när straffbarhet inträder och man
får rätt att förfoga över tillgångar som
man erhållit genom eget arbete, 18 år
för den generella myndighetens inträdande
och 21 år som en åldersgräns i
den meningen att lagöverträdare mellan
18 och 21 år kan särbehandlas.

På den sista punkten ansluter jag mig
till de motiveringar som anförs av departementschefen.
Det bör vara möjligt
att göra en sådan särbehandling även
av myndiga personer, framför allt av
kriminalpolitiska skäl. Jag kan således
inte tillst3''rka reservationen 2.

I detta anförande instämde herr
Strömberg (fp).

Herr HANSSON i Piteå (s):

Herr talman! Den sänkning av myndighetsåldern
från 21 till 20 år, som
justitieministern föreslår i proposition
nr 25, liksom de följdändringsförslag
som detta har medfört inom skilda rättsområden,
har praktiskt taget tillstyrkts
av ett enhälligt lagutskott. Det är väsentligen
på en punkt som meningarna
har gått isär, nämligen i fråga om åldersgränsen
såvitt avser det straffrättsliga
påfölj dssystemet för unga lagöverträdare.

I sistnämnda avsnitt föreslår reservanterna
att åldersgränsen anpassas till
den nya myndighetsåldern, d. v. s. 20
år. Förmynderskapsutredningen å andra
sidan förordar att nuvarande åldersgräns,
21 år, skall bibehållas, och departementschefen
ansluter sig till denna
uppfattning. Till grund för denna åldersgräns
ligger kriminalpolitiska skäl,
medan reservanternas förslag bygger
på andra skäl.

Av departementschefens förslag och
skrivning i proposition nr 25 får man
den uppfattningen att han genomgående
har avstått från att lägga fram förslag
om anpassning av den nya myndighetsåldern
för områden där en sådan
anpassning skulle få en negativ
effekt. Jag vill erinra om departementschefens
uttalande och förslag när det
gäller livränta till efterlevande barn
och hans uttalande och förslag när det
gäller skolplikt för psykiskt utvecklingsstörda.
I båda fallen föreslår departementschefen
att nuvarande 21-årsgräns
bibehålies.

Nr 23

117

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Jag anser detta vara ett uttryck för
ett humanitärt synsätt. Detsamma kan
sägas om det förslag till åldersgräns som
departementschefen lägger fram beträf
fande unga lagöverträdare.

När det gäller herr Lundbergs yrkande
om en sänkning av myndighets''
åldern till 18 år vill jag erinra om
att denna fråga har varit föremål för
såväl utredningens och departementschefens
som utskottets prövning. Och
av de skäl som utskottet framför i sitt
utlåtande skall vi väl inte glömma bort
behovet av samordning på rättsområdet
med Norden i övrigt. Personligen
tycker jag att det är det starkaste skälet
i detta sammanhang.

Första lagutskottet är inte främmande
för de synpunkter som motionärerna
har framfört, men vi har på de grunder
som angivits i utlåtandet velat stanna
vid departementschefens förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till första lagutskottets hemställan
i utlåtandet nr 32.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Romanus vill
jag säga att det är självklart att det inte
alltid behöver finnas ett samband mellan
olika lagar och förordningar. Men
eftersom myndighetsåldern och rösträttsåldern
gäller medborgerliga rättigheter
och den ena förutsätter att den
andra medborgerliga rättigheten skall
komma till uttryck måste det ske en
samordning för att resultatet skall kunna
bli tillfredsställande.

Herr Hansson i Piteå talade om att
utskottets förslag var enhälligt, som
om det skulle vara en tillräcklig motivering
för vad utskottet har föreslagit.
Jag har en känsla av att utskottet, om
det skulle ha varit logiskt, skulle ha
sagt att vid en viss ålder skall en person
på nytt bli omyndig. Om man skall
vara logisk åt det ena hållet, bör man
vara det även åt det andra. Om herr
Hansson i stället för att ta hänsyn till
att utskottets utlåtande är enhälligt ha -

Andring i föräldrabalken, m. m.

de sett efter, hur det hela verkar i praktiken,
skulle han ha funnit, att det är
så mycket som är underligt och bristfälligt
i fråga om myndighetsålder och
omyndighetsförklaring, att det är nödvändigt
med en samordning härvidlag
och med en sänkning av myndighetsåldern
till en rimlig nivå.

Om riksdagen har den uppfattningen
att vår ungdom inte är vuxen att ta ansvar
vid 18 år vill jag fråga: Hur kan
det då komma sig, att riksdagen anser,
att man kan döma en omyndig till
straff, därest han exempelvis vägrar
att fullgöra sin värnplikt? Hur kan
man över huvud taget på det ena området
efter det andra säga till de unga
att här har ni skyldigheter men inga
rättigheter?

Det är denna logiska kullerbytta som
utskottet också har gjort. Det är givet
att utskottet därvidlag kan vara enigt,
men det säger ju ingenting i sakfrågan.

Herr GUSTAVSSON i Nässjö (s):

Herr talman! Låt mig först deklarera
att jag delar utskottets principiella uppfattning
att flera lagar, till exempel tilllämpliga
delar av föräldrabalken och
barnavårdslagen, måste anpassas till
myndighetsåldern. Samma utgångspunkt
gäller för motion II: 1068. Beträffande
den s. k. myndighetsåldern råder det
alltså delade meningar.

Vid genomläsningen av utskottsutlåtandet
finner jag att utskottet i sak argumenterar
mot en sänkning av myndighetsåldern
till 18 år på främst två
punkter. Den ena punkten är understrykandet
av att 18-åringen är i behov
av skydd, framför allt det ekonomiska
skydd, som sammanhänger med omyndigheten.
Man kan naturligtvis ifrågasätta
om det härvidlag skulle vara någon
större skillnad i förmågan att ta
ekonomiskt ansvar mellan en 18-åring,
20-åring eller en 25-åring. Jag tror inte
att så är fallet. Dessutom innebär ju
ett tagande av ekonomiskt ansvar i sig
självt en större frihet för individen.

118 Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Ändring i föräldrabalken, m. m.

Den andra punkten på vilken utskottet
argumenterar mot 18-årsgränsen gäller
rättslikheten inom de nordiska länderna.
I utskottsutlåtandet säges bl. a.
följande: »Av avgörande betydelse för
utskottets inställning till frågan om när
myndigheten bör inträda har varit önskemålet
om en nordisk rättslikhet.» Jag
anser att det i princip är rimligt och
riktigt att eftersträva en rättslikhet inom
de nordiska länderna, men nog vore
det väl bättre om Sverige på ett aktivt
sätt kunde driva på och få denna rättslikhet
att avse 18-årsgränsen. Då skulle
vi på ett mera aktivt sätt kunna driva
den här frågan.

Slutligen vill jag säga några ord
främst till herr Romanus om sambandet
myndighetsålder-rösträttsålder.
Självfallet måste man anpassa dessa
åldrar till varandra, och därför finner
jag det felaktigt att rycka ut exempelvis
rösträttsåldern som om den inte
hade något särskilt samband med myndighetsåldern.
Det är rimligt att ta myndighetsåldern
som utgångspunkt och anpassa
rösträttsåldern därefter. Principen
bör vara att medborgare som har
rösträtt också är myndiga. Därför bör
dessa åldrar i möjligaste mån hållas
samman.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till motion II: 1068.

I detta anförande instämde herr Bergqvist
och fru Dahl (båda s).

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Som jag sade i mitt
förra inlägg, finns det givetvis skäl som
talar för både en sänkning av myndighetsåldern
och en sänkning av rösträttsåldern.
Problemet är att man ofta
har avvisat förslag om sänkning av
rösträttsåldern med hänvisning till att
myndighetsåldern är under utredning
och liknande argument. Det var väl också
sådana resonemang som anfördes för
att motivera att en del ledamöter av
denna kammare tidigare i år, när vi

behandlade rösträttsåldern, inte ville
stödja välmotiverade förslag om en
sänkning av den åldern till 18 år.

Det är svepskäl av den typen som
jag har velat avvisa.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionen II: 1068
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Lundberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 32, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föranledes av bifall till motionen
II: 1068 i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Lundberg begärde emellertid
rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 135 ja och 57 nej,
varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan oförändrad.

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23 119

Ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen, m. m.

Mom. B 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2)
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Norderön begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom.
B 1) i utskottets utlåtande nr 32, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Alexanderson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Norderön begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 133 ja och
58 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen,
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 33, med anledning av

Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i föräldrabalken,
m. m. jämte motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats till
bevillningsutskottet.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag har föreslagit att åldersgränsen
21 år för inköp av rusdrycker
skulle bibehållas liksom förutsätts
bli fallet med åldersgränsen för inköp
av stiletter. Den åldersgräns det gäller
har ursprungligen inte fastställts på
grunder som varit avgörande för myndighetsåldern,
och jag menar att brännvinet
är mera farligt än stiletter för en
20-åring. Och en 20-åring kan vara minst
lika farlig för andra, om han druckit
sprit, som om han innehar en stilett.

Det är obegripligt att en så total bedömning
tillämpats när det gällt att ta
ställning till olika åldersgränser. Jag
kan inte inse att det förhållandet att
man blir myndig nödvändigtvis måste
förenas med rättighet att inköpa sprit.
Man kan enligt min uppfattning mycket
väl uppnå myndighetsåldern med bibehållen
aktning för sig själv utan att ha
rätt att göra spritinköp.

Jag ämnar inte yrka bifall till min
motion, eftersom jag förstår att det inte
skulle vara någon mening i att göra
det, men jag tycker att man gått för
slentrianmässigt till väga när man skurit
alla åldersgränser över en kam. Det
där undantaget för stiletter verkar ju
näpet, och det har inte heller närmare
motiverats.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag

120 Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Ändring i studiehjälpsreglementet och studiemedelsförordningen

om uttagande av utländsk skatt och allmän
avgift.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Ändring i studiehjälpsreglementet och
studiemedelsförordningen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående anslag till
studiebidrag m. m. för budgetåret 1969/
70, såvitt avser ändring i studiehjälpsreglementet
och studiemedelsförordningen,
jämte motioner i ämnet.

Genom en den 21 februari 1969 dagtecknad
proposition, nr 16, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning om ändring i studiehjälpsreglementet
den 4 juni 1964 (nr
402),

2) förordning om ändring i studiemedelsförordningen
den 4 juni 1964
(nr 401),

dels anvisa anslag till Studiebidrag
m. m. och till Allmänna studielånefonden
för budgetåret 1969/70.

Propositionen hade, såvitt den avsåge
författningsändringarna, hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra
lagutskottet. I övrigt hade propositionen
hänvisats till statsutskottet.

I samband med propositionen hade
andra lagutskottet behandlat följande
motioner.

A. Vid riksdagens början väckta motioner: 1)

de likalydande motionerna /: 74
av herr Thorsten Larsson m. fl. och
II: 16 av herr Dahlgren m. fl., vari bl. a.

yrkades »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam
utredning i samband med pågående
översyn av studiemedelssystemet,
dels beträffande frågan om höjning av
studiebidraget inom studiemedelsförordningen
till 0,5 basbelopp per år enligt
lagen om allmän försäkring och i
anslutning därtill en motsvarande höjning
av det s. k. förhöjda studiebidraget
inom studiehjälpsreglementet, dels
beträffande frågan om värdebeständighet
för alla förmåner inom studiehjälpsreglementet
och i anslutning därtill anpassande
av dessa sistnämnda till rådande
penningvärde»;

2) de likalydande motionerna 1:84
av herr Lindblad och II: 100 av herr
Westberg i Ljusdal;

3) de likalydande motionerna 1:460
av herr Axel Andersson och II: 532 av
herr Hammarsten m. fl., vari yrkades
»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om
skyndsam översyn av studiehjälpsbestämmelserna
för elever som åtnjuter
inackorderingsbidrag och som är bosatta
på stort avstånd från skolorten i
vad avser deras hemresor under veckosluten»
;

4) de likalydande motionerna I: 771
av herr Thorsten Larsson samt 11:890
av herrar Larsson i Borrby och Boo,
vari yrkades »att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t uttala, att sådana
ändringar må företas dels i 12 §
2 st. studiehjälpsreglementet att, om
den studerandes och hans föräldrars
sammanlagda förmögenhet överstiger
30 000 kronor, en tiondel av det överskjutande
beloppet, avrundat till närmast
lägre fulla hundratal kronor, skall
jämställas med beskattningsbar inkomst,
dels i 12 § studiemedelsförordningen
att studiemedel skall minskas
med en tiondel av den del av förmögenheten
som överstiger sex gånger
basbeloppet»;

5) motionen II: 886 av fru Kristensson.

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23

121

Ändring i studiehjälpsreglementet och studiemedelsförordningen

B. 1 anledning av propositionen väckta
motioner:

6) de likalydande motionerna I: 921
av herr Kaijser och II: 1054 av herr
Ringaby;

7) de likalydande motionerna 1:927
av herrar Andreasson och Thorsten
Larsson, samt II: 1063 av herrar Mattsson
och Gustavsson i Alvesta, vari yrkades
»att riksdagen måtte vid sin behandling
av proposition nr 16 i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om förslag
till nästa års riksdag angående
dels höjning av inackorderingstillägget
inom studiehjälpsreglementet till 125
kronor per månad, dels indexreglering
av nämnda tillägg»;

8) de likalydande motionerna 1:929
av herr Wirtén och II: 1064- av herr
Strömberg, vari yrkades »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller
om förslag till ändrade regler i vad avser
reducering av studielån i förhållande
till föräldrarnas inkomst och förmögenhet»; 9)

de likalydande motionerna I: 930
av herr Österdahl samt II: 1065 av herrar
Westberg i Ljusdal och Nelander,
såvitt nu var i fråga.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte — med förklaring
att visst tillägg borde göras i förslaget
i propositionen till förordning
om ändring i studiehjälpsreglementet
den 4 juni 1964 (nr 402) — antaga förslaget
med det tillägget att 15 § erhölle
i utskottets hemställan angiven lydelse;

B. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:930 och 11:1065, såvitt
motionerna hänvisats till lagutskott, antaga
7 § i det i propositionen framlagda
förslaget till förordning om ändring
i studiemedelsförordningen den 4 juni
1964 (nr 401);

C. att riksdagen måtte antaga förslaget
i övrigt till ändring i studiemedelsförordningen; D.

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:14 och 11:16, 1:460 och

11:532 samt 1:927 och 11:1063 i skrivelse
till Kungl. Maj:t ge till känna vad
utskottet anfört om höjning av inackorderingstillägget
och om bidrag till hemresor
för inackorderade elever;

E. att följande motioner,

1) 1:14 och II: 16,

2) I: 460 och II: 532,

3) I: 927 och II: 1063,

samtliga motioner i den mån de icke
kunde anses besvarade genom vad utskottet
hemställt under D, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

F. att motionen 11:886 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

G. att motionerna 1:771 och 11:890
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

H. att följande motioner,

1) I: 84 och II: 100,

2) I: 921 och II: 1054,

3) I: 929 och II: 1064,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer och ett särskilt yttrande
hade avgivits enligt följande.

Reservationer

I. Vid E och F i utskottets hemställan
av fru Hamrin-Thorell (fp), herrar

Eric Carlsson (ep), Österdahl (fp) och
Larsson i Öskevik (ep) samt fru Freenkel
(fp), utan angivet yrkande;

II. Vid G i utskottets hemställan

av fru Hamrin-Thorell (fp), herrar
Eric Carlsson (ep), Österdahl (fp) och
Larsson i Öskevik (ep) samt fru Frsenkel
(fp), som ansett att utskottet under
G bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:771 och 11:890 som sin
mening ge Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört om förmögenhetsfaktorn
vid beräkning av inkomstprövat
tillägg och studiemedel.

122

Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Ändring i studiehjälpsreglementet och studiemedelsförordningen

Särskilt yttrande

(beträffande studiestödet till vuxna)
av herr Österdahl och fru Frsenkel (båda
fp).

Herr TALMANNEN yttrade:

Debatten rörande detta utlåtande må
omfatta jämväl statsutskottets utlåtande
nr 51, men yrkanden beträffande
sistnämnda utlåtande framställes först
sedan detsamma föredragits.

Andra lagutskottets hemställan föredrogs;
och anförde därvid:

Herr LARSSON i öskevik (ep):

Herr talman! Först vill jag betona
att vi inom centerpartiet ansluter oss
till de förslag om förbättringar av det
studiesociala stödet som framförts i
proposition nr 16. En strikt åldersgräns
i studiehjälpssystemet är en länge efterlängtad
reform. Höjningen av de inkomstprövade
tilläggen i studiehjälpen,
höjningen av maximibeloppet för lån
från allmänna studielånefonden och
ändringar i lånemöjligheterna för vuxenstuderande
är åtgärder i positiv riktning.

Från andra lagutskottets utlåtande är
värt att notera den beställning som utskottet
gör när det hemställer att riksdagen
måtte skriva till Kungl. Maj :t angående
höjning av inackorderingstilläggen
och bidragen till hemresor. Vi hoppas
på snabba åtgärder beträffande dessa
jämlikhetsfrågor. Att utjämna avståndskostnader
är i princip viktigt;
familjens bosättningsort bör lika litet
som andra ekonomiska förutsättningar
få vara avgörande vid valet av utbildningsväg.

Enligt vad utskottet erfarit må också
noteras att centrala studiehjälpsnämnden
är beredd ompröva hittills
gällande praxis i fråga om vad som
skall anses vara heltidsstudier inom
vuxenutbildningen. Nämnden räknar
med att en ändring skall ske före nästkommande
läsår.

Den lokala vuxenutbildningen har utbyggts
i mycket rask takt och möjliggör
i många fall heltidsundervisning.
Det är därför angeläget att de vuxenstuderande
som har möjlighet till lokal
heltidsundervisning i studiehjälpshänseende
jämställs med studerande vid
riksanstalter. Såväl ur enskild som ur
samhällssynpunkt måste studier på
hemorten vara att föredra. Med de beställningar
som utskottet gjort i här berörda
avseenden är i huvudsak de motioner
— bl. a. från centerpartihåll —
tillgodosedda, i vilka man begärt ändring.

Jag har här angivit några enligt min
mening positiva förslag från regeringens
och utskottets sida. Det är klart
att önskemål utöver detta kan framföras,
men resurserna är såsom utskottet
påpekat begränsade. En prioritering
måste ske på detta område liksom
på många andra. Vi kan t. ex. konstatera
att förmånerna inom studiehjälpsreglementet
icke är värdebeständiga.
Bidraget urholkas kontinuerligt av ett
vikande penningvärde. Detta är så mycket
mer beklagligt, eftersom inflationen
i detta fall ensidigt drabbar låginkomstgrupper.
En fullt genomförd indexreglering
av studiehjälpssystemet anser jag
på sikt befogad.

Jag har för dagen inte något preciserat
yrkande på denna punkt men
har velat uttrycka min principiella uppfattning
i frågan.

När man har att besluta om inkomstprövade
förmåner ställs man inför svåra
avvägningsproblem, inte bara när
det gäller att bestämma gränsen för
bidragstillåten inkomst och förmögenhet,
utan också när det gäller att finna
avtrappningsregler som inte skapar
besvärliga tröskelproblem. I en reservation,
fogad till andra lagutskottets utlåtande,
har vi angett skälen till att vi
förordar en mjukare avtrappning beträffande
förmögenhetsandelens inverkan
på möjligheterna att få bidrag. Vi
har där pekat på att låginkomsttagare

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23 123

Ändring i studiehjälpsreglementet och studiemedelsförordningen

inom jordbruket, andra rörelseidkare
och fastighetsägare ofta saknar möjlighet
att utnyttja ett i rörelse eller fastighet
bundet mindre kapital. Vi har
därför föreslagit att den förmögenhetsandel
som skall läggas till inkomsten
vid behovsprövningen, i likhet med vad
som gäller för kommunala bostadstilllägg,
begränsas till 10 procent.

Med det anförda vill jag, herr talman,
yrka bifall till reservationen II vid G
i andra lagutskottets hemställan. På övriga
punkter yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag skall inte alls gå in
på hela det komplex vi nu diskuterar
utan vill instämma i vad herr Larsson
i öskevik har sagt. Det är bara en enda
detalj som jag vill beröra. Jag kan
nämligen inte annat än beklaga att utskottet
även i år vägrat att medverka
till en översyn av bestämmelserna och
tillämpningsföreskrifterna för studielån
i syfte att ändra eller upphäva reglerna
för reducering av studielån i förhållande
till föräldrars inkomst och förmögenhet.

Nuvarande förhållanden och de förhållanden
som uppkommer efter genomförandet
av den reform vi i dag
diskuterar är enligt min mening långtifrån
tillfredsställande. Särskilt anmärkningsvärt
synes det mig vara att ungdomarnas
lånemöjligheter skall vara så
hårt bundna till föräldrarnas inkomster.
Visserligen sker nu en förbättring så
till vida att studerande behandlas som
äldre elev från och med det läsår som
börjar det kalenderår, då han eller hon
fyller 20 år i stället för som tidigare
21 år. Det är här fråga om en anpassning
till den nya myndighetsåldern.
Men kraftiga reduceringsregler kvarstår
för ogifta elever i åldern 16—19 år.
Lånebeloppet reduceras med 30 procent
av den del av föräldrars beskattningsbara
inkomst som överstiger 6 000

kronor. Till inkomsten räknas då 40
procent av den del av föräldrarnas förmögenhet
som överstiger 34 200 kronor.
Detta leder, tycker jag, till synnerligen
otillfredsställande resultat.

Enligt min mening är det olyckligt
att behålla dessa kraftiga reduceringsregler,
framför allt för 18- och 19-åringarna.
Dessa ungdomar lever ofta utanför
familjen och varken vill eller kan
vara beroende av föräldrarnas inkomster
och övriga resurser.

De beslut vi nyss fattat om ändring
i föräldrabalken m. m. innebär också
att ungdomar i åldern 18—20 år i flera
avseenden får en mera självständig
ställning än för närvarande. 18-åringarna
får gifta sig, och de får själva ta
ut och förfoga över studiemedel och
statliga bosättningslån. Vidare får de
rätt att skaffa sig egen bostad utan föräldrarnas
medgivande. Nuvarande möjlighet
för underårig som är gift att
oavsett ålder företa sådana rättshandlingar,
som krävs för den dagliga hushållningen,
vidgas till att omfatta alla
underåriga som har eget hushåll. I detta
läge måste det anses ännu mer orealistiskt
att i så hög grad knyta deras
lånemöjligheter till föräldrarnas inkomst.
Det är anmärkningsvärt att
gränserna skall vara så snäva som jag
här nämnde. Detta är ett förhållande
som måste ändras. Det kan inte stå i
överensstämmelse med modern syn att
låta det fortsätta.

Bestämmelsen drabbar särskilt de
ungdomar som bor i glesbygderna och
läser vid ofullständiga gymnasier. De
måste oftare än andra även under gymnasietiden
vistas på annat ort, där den
linje som de önskar finns. Dessa elever
kommer inte sällan från hem med små
möjligheter att svara för deras ekonomi.
Enligt min mening är en ändring
på denna punkt nödvändig, och det
förvånar mig att utskottet inte velat
medverka till en översyn av bestämmelserna
i här berörda avseende. Jag
anser att en sådan är ytterst angelägen

124 Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Ändring i studiehjälpsreglementet och studiemedelsförordningen

och vill därför yrka bifall till motionerna
I: 929 och II: 1064.

Beträffande den övre åldersgränsen
för vuxenstuderandes möjlighet att erhålla
studiemedel — i vilken fråga jag
också har väckt en motion — ber jag
att få ansluta mig till det särskilda yttrande
som är fogat till utskottets utlåtande.

Herr STRÖMBERG (fp):

Herr talman! I anslutning till propositionen
om ändring i studiehjälpsreglementet
och studiemedelsförordningen
har jag väckt motionen II: 1064, likalydande
med motionen 1:929 av herr
Wirtén, med förslag till liberalisering
av reglerna om reducering av studielånen
i förhållande till föräldrarnas inkomst
och förmögenhet. Vid riksdagens
början väckte herr Westberg i Ljusdal
en motion med ungefär samma innehåll.

Till studerande vid gymnasier, fackskolor,
yrkesskolor med flera läroanstalter
utgår studiehjälp enligt bestämmelserna
i studiehjälpsreglementet. En av
formerna för studiehjälp är studielån,
som enligt förslaget efter behovsprövning
kan utgå med högst 6 500 kronor.
Tillämpningsföreskrifterna är så utformade
att en elev i åldern 16—19 år ■—-och där befinner sig huvuddelen av de
studerande vid de gymnasiala skolorna
— får låna högst 3 500 kr. per år av det
nuvarande maximibeloppet, 5 000 kronor.
Enligt reglerna reduceras studielånet
så snart föräldrarnas till statlig inkomstskatt
beskattningsbara inkomst
överstiger 6 000 kronor eller när de har
en förmögenhet på över 34 000 kronor.

Jag tycker inte att de målsättningar
som finns för vår utbildningspolitik
uppfylls med så restriktiva låneregler.
Vi har tidigare i dag i denna kammare
diskuterat den snedrekrytering som sker
till universitet och högskolor. Statsrådet
Palme sade därvid att det studiesociala
stödet är en väsentlig väg för att
komma ur den nuvarande situationen.
De föräldrar som är lågavlönade har

stora svårigheter att ekonomiskt klars
gymnasial utbildning för sina barn. En
statligt beskattningsbar inkomst på
drygt 6 000 kronor är inte mycket, men
redan vid denna summa reduceras studielånet.
Resultatet blir att barn, vilkas
föräldrar har låga inkomster, icke får
samma möjligheter till utbildning som
andra.

I propositionen föreslås en ändring av
gränsen mellan elever, som anses tillhöra
familjens ekonomi, och övriga elever.
Gränsen föreslås gå vid 20 år, så att
elever under 20 år vid gymnasiala skolor
tillhör familjens ekonomi. Samtidigt
föreslogs i propositionen nr 25 med förslag
till ändring i föräldrabalken, vilken
proposition kammaren nyss behandlat,
att den som fyllt 18 år själv skall få
förfoga över studiemedel. En 19-åring
som går i yrkesskola, fackskola eller
gymnasium och behöver låna pengar är
alltså beroende av familjens ekonomi,
under det att en 18-åring, som studerar
vid universitet, oberoende av föräldrarnas
ekonomi får studiemedel på drygt
8 000 kronor om året.

Det verkar milt uttryckt förvirrande
med sådana förhållanden, och jag är
förvånad att man inte sökt rätta till
detta.

I en interpellationsdebatt i dag diskuterades
en utredning vid sociologiska
institutionen vid Lunds universitet,
»Studentekonomisk undersökning
1968». Denna undersökning omfattar
cirka 3 000 studenter vid nio olika läroanstalter
över hela landet. Av en delundersökning
framgår att studenterna
är relativt nöjda med de studiemedel
som för närvarande utgår. Det är troligen
så att det studiesociala stöd som
täcks av studiemedelsförordningen —
d. v. s. eftergymnasiala studier — nått
en sådan nivå att det i stort sett är tillfredsställande,
under det att det ännu
finns brister i avseende på den studiehjälp
som utgår efter studiehjälpsreglementet,
d. v. s. gymnasiala skolor.

Om vi önskar få en större utjämning

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23 125

Ändring i studiehjälpsreglementet och studiemedelsförordningen

till stånd i vad avser de studerandes
ekonomiska och sociala bakgrund måste
vi prioritera insatserna inom studiehjälpsreglementets
område.

Herr talman! De ändringar riksdagen
i dag fått förslag om är bra för många
men otillräckliga för de lägsta inkomsttagarna.
I ett så angeläget ärende borde
riksdagen enligt min mening ha kunnat
gå längre.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Föreliggande utskottsutlåtande
innehåller förslag till betydande
förbättringar i det studiemedelsoch
studiehjälpssystem som vi har i dag.
En del av dessa förbättringar utgörs
av en betydande höjning av det sociala
stöd som utgår till medborgare
mellan 16 och 45 år som bedriver studieverksamhet.
Om man bortser från
studiemedlen kan faktiskt även människor
över 45 år av samhället få hjälp
och stöd för studier.

Detta är såsom här redan påpekats
mycket positiva ting, och utskottet har
så gott som enhälligt tillstyrkt Kungl.
Maj:ts proposition nr 16

Både vid sidan av propositionen och
i samband med denna har motioner
väckts. Motioner beträffande studiestödet
har sålunda även väckts under den
allmänna motionstiden. Jag tror därför,
herr talman, att det är nödvändigt
med en kort genomgång av den
uppbyggnad och de verkningar som
studiehjälps- och studiemedelssystemet
har.

Till elever i gymnasier, fackskolor
och yrkesskolor med flera löroanstalter
och kurser utgår bidrag respektive
lån enligt studiehjälpsreglementet. Man
gör där, som tidigare sagts, en viss
gränsdragning mellan yngre och äldre
elever. Hittills har gränsen gått vid 21
år. Enligt det föreliggande förslaget
sänks denna åldersgräns till 20 år. Studerande
under den åldern anses vara
beroende av föräldrarnas ekonomi; det

är föräldrarna som så långt det är möjligt
skall bereda sina barn studiemöjligheter.
Studiebidraget är därför den
primära stödformen.

Studiebidraget utgår som vi vet med
75 kronor i månaden. Dessutom kan
man få ett inkomstprövat tillägg på
mellan 25 och 75 kronor om den egna
eller föräldrarnas inkomst — eller den
sammanlagda inkomsten — inte överstiger
20 000 kronor i beskattningsbart
belopp. Den som är berättigad till det
högsta inkomstprövade tillägget kan
dessutom få ytterligare ett behovsprövat
tillägg på 75 kronor. Det tillägget
utgår givetvis huvudsakligen till ofullständiga
familjer och till familjer med
flera barn. I propositionen föreslås en
förstärkning av det inkomstprövade
tillägget med 25 kronor i månaden för
ogift studerande som har syskon under
16 år. Det är alltså en klar inriktning
på att förstärka stödet till barnfamiljer.
Utskottet tillstyrker givetvis detta
förslag men föreslår ett förtydligande
i 15 § där det stadgas om det behovsprövade
tillägget. Utskottet föreslår en
förändring som gör att det klart kommer
till uttryck att även de som inte
har syskon under 16 år men på grund
av att synnerligen stort behov föreligger
har det högsta inkomstprövade tilllägget
-—• 75 kronor ■— också kan få
det behovsprövade tillägget.

Som tidigare påpekats tas vid inkomstprövning
även hänsyn till förmögenhetsförhållanden
— egen eller föräldrars
förmögenhet och, när det gäller
gifta, makens förmögenhetssituation.
Gränsen för fribeloppet är 30 000 kronor.
Av det belopp som ligger över
30 000 kronor läggs en femtedel till
inkomsten. Motionärer och reservanter
har föreslagit att man i stället skall
lägga endast en tiondel av denna överskjutande
förmögenhetskvot till inkomsten.
Utskottet har avstyrkt detta
liksom tidigare år när liknande förslag
väckts. Utskottet anser att i den mån
vi har resurser att förbättra studiestö -

126 Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Ändring i studiehjälpsreglementet och studiemedelsforordnmgen

det skall inte denna förbättring gå till
dem som har förmögenhet utan i första
hand komma barnfamiljer och mindre
bemedlade till godo.

Till den som måste vara inackorderad
på annan ort utgår förutom dessa
studiebidrag även ett tillägg med 100
kronor i månaden. Dessutom kan den
som bor hemma medan skolan är belägen
på annan ort samt för vilken avståndet
till hemmet är mer än sex kilometer
få ett särskilt resetillägg.

Beträffande inackorderingstillägget
föreligger det motioner, dels om en höjning
av själva tillägget, dels om att
hänsyn bör tas till dem som bor långt
ifrån skolan och kanske behöver komma
hem varje veckoslut. Detta gäller
väl främst i Norrbotten, där man har
stora avstånd.

Utskottet finner det alldeles naturligt
att försöka tillgodose dessa önskemål
och framhåller även, att om det
skall ske en förbättring av studiehjälpsförmånerna
så bör den i första hand
inriktas på inackorderingstillägget. Man
anser också att ett ökat inackorderingstillägg
skapar möjligheter för dem som
bor långt ifrån skolan, är inackorderade
och kanske har femdagarsvecka
i skolan, att resa hem vid veckosluten.
Motionärerna framhåller också att det
är mycket betydelsefullt att eleverna
kan få en nära kontakt med hemmet
och föräldrarna.

Till elever som omfattas av studiehjälpsreglementet
kan också efter en
viss behovsprövning utgå lån. Det är
en av de punkter i propositionen där
man föreslår en förbättring från nuvarande
maximalt 5 000 kronor till 6 500
kronor. Här kommer den förut omtalade
åldersgränsen in som en mycket
betydelsefull faktor. För närvarande
gäller att den som har börjat sina studier
före 21-årsåldern även därefter
betraktas såsom yngre elev och såsom
tillhörande föräldrarnas ekonomi såvida
eleven inte har varit gift. Den
ändring som nu föreslås beträffande

åldersgränsen knyter an till den förut
antagna ändringen om sänkt myndighetsålder
till 20 år och innebär att
elever som påbörjar sina studier det år
då de fyller 20 år kommer att betraktas
som äldre elever. De kommer således
att kunna få den maximala lånesumman
på 6 500 kronor. De yngre
kommer fortfarande att vara bundna
till föräldraekonomin. Utskottet har
också uttalat att utskottet finner det
naturligt att centrala studiehjälpsnämnden
kommer att ompröva sina normer
när det gäller lånemöjligheterna för
dem som ligger nära 20-årsgränsen.

Det förefaller av herr Westbergs anförande
som om han inte skulle ha
läst andra lagutskottets utlåtande, ty
på s. 26 står det tydligt och klart att
genom höjningen av det maximala studielånebeloppet
blir det nödvändigt för
nämnden att omarbeta normerna beträffande
låneprövningen för äldre studerande.
Utskottet fortsätter: »Enligt
vad utskottet inhämtat kommer nämnden
i detta sammanhang även att överväga
om det kan vara motiverat att
höja låneramen för elever som närmar
sig den nya myndighetsåldern, 20 år.»

Detta maximibelopp kan reduceras
med studiebidrag och inkomstprövat
tillägg men inte med det behovsprövade
tillägget. Överstiger den egna inkomsten
eller föräldrarnas inkomst
6 000 kronor, reduceras beloppet med
ytterligare 30 procent av det som ligger
över denna summa. Vid en förmögenhet
över 34 200 kronor lägger man vid prövningen
40 procent av det som når därutöver
till inkomsten.

Från folkpartihåll har man i motioner
reagerat mot att de yngre eleverna,
under 20 år, fortfarande kommer
att räknas in i föräldrarnas ekonomi,
och man begär, såsom vi har hört här,
vidgade möjligheter till lån för dem.
Vi kan väl säga att dessa motionärers
krav har tillgodosetts dels genom att
möjligheterna att få lån har vidgats
då maximisumman höjts till 6 500 kro -

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23 127

Ändring i studiehjälpsreglementet och studiemedelsförordningen

nor, dels genom att man nu har satt
en strikt åldersgräns vid 20 år och det
sålunda över den åldern är möjligt att
få den högre lånesumman.

Som jag förut sade är det naturligt
att utskottet med de uppgifter som utskottet
har fått från centrala studiehjälpsnämnden
anser att normerna för
långivningen bör förändras framför allt
för de yngre eleverna. Det kan ju inte
anses vara riktigt att det blir en så
stor differens som mellan 3 500 och
6 500 kronor, beroende på om man befinner
sig på den ena eller andra sidan
om 20-årsgränsen. Det har varit så och
kommer att vara så i fortsättningen,
att lånebeloppet kan omprövas, om
föräldrarnas eller makens ekonomi förändras.

Slutligen har ytterligare ett par frågor
beträffande studiehjälpen varit föremål
för motioner, nämligen indexregleringen
och utbetalningen av studiehjälpen.

Utskottet har liksom vid tidigare tillfällen
när frågan har behandlats yrkat
avslag på förslag om förändring av index,
eftersom man anser att en ändring
inte skulle ge det resultat som motionärerna
tycks tro. Det uppstår administrativa
besvärligheter som leder till en
fördyring, och eleverna får inte den
återbäring som man kanske skulle önska.
Om det skulle bli en treprocentig indexhöjning,
skulle ökningen av studiebidraget
endast bli kronor 3: 25 i månaden,
och det är kanske inte det resultat
som motionärerna har tänkt sig.

Ett bifall till förslaget beträffande indexreglering
skulle medföra en kostnadsökning
för studiehjälpen med ungefär
45 miljoner kronor, och vad beträffar
studiebidraget enligt studiemedelsförordningen
skulle en indexreglering
innebära en kostnadsökning på 39,5
miljoner. Yi kan säga att kostnaderna
sammanlagt skulle öka med i runt tal
85 miljoner kronor. Studiebidraget är ju
skattemedel som inte betalas tillbaka,
och utskottet anser att man inte bör

skattefinansiera i högre grad än vi nu
gör.

Det har gjorts en framställning om
att utbetalningen av studiebidrag skulle
ske varje månad, och motionären anför
som skäl att det finns elever som kan
bli frestade att använda pengarna till
narkotika eller annat och inte till sina
studier.

Utskottet har avstyrkt motionen under
hänvisning till att en sådan förändring
skulle medföra administrativa besvärligheter.
Men man vet också att de missförhållanden
som motionärerna åberopar
inte skulle kunna bemästras genom
att man betalade ut studiebidragen oftare
och i mindre poster. I och med
att studiebidrag har beviljats kan eleven
nämligen mycket lätt få lån genom
exempelvis ett kreditinstitut.

Vid behandlingen av denna motion
beträffande utbetalningen har aktualiserats
en annan fråga som gäller utbetalning
av pengar till omyndiga låntagare.
Utskottet har inhämtat att centrala studiehjälpsnämnden
förväntar sig en ändring
av bestämmelserna så att en omyndig
låntagare inte kan få ut pengar utan
förmyndares samtycke.

Vid s. k. eftergymnasiala studier gäller
studiemedelsförordningen. Det innebär
att eleven får ett studiebidrag av
1 750 kronor per år som inte är återbetalningspliktigt.
Därutöver utgår behovsprövade
och återbetalningspliktiga
studiemedel. De utgår med 140 procent
av basbeloppet inom den allmänna försäkringen.
Om den studerande har vårdnaden
om barn under 16 år kan dessutom
ett barntillägg på 12,5 procent
av basbeloppet utgå per termin, för närvarande
1 450 kronor om året.

Om den studerandes ekonomi är dålig
eller om andra särskilda skäl föreligger,
ger studiemedelsreglementet också
möjlighet för den studerande att få extra
bidrag. Studiemedlen är till skillnad
från stödet enligt studiehjälpsförordningen
bundna till studiemeriterna. Det
avgörande är hur den studerande skö -

128 Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Ändring i studiehjälpsreglementet och studiemedelsförordningen

ter sina studier. De första två terminerna
utbetalas bidragen emellertid utan
att studieresultaten inverkar.

Föräldrarnas ekonomi har avförts ur
resonemanget. I stället prövas makas
eller makes ekonomi, såväl vad beträffar
inkomst som förmögenhet. Motioner
har väckts om att man även när det
gäller studiemedlen skall lägga endast
en tiondel — i stället för en femtedel —
av den förmögenhet som överstiger fribeloppet,
d. v. s. sex gånger basbeloppet,
till inkomsten. Detta överensstämmer
med yrkandet i fråga om det inkomstprövade
tillägget inom studiehjälpssystemet.

Utskottet anser även på den här punkten
att en sådan ändring inte hör till det
mest nödvändiga. Skall man förbättra
studiehjälpen och studiemedlen, skall
man i första hand inrikta sig på de
mindre bemedlade och på barnfamiljerna.
Frågan om prövningen med hänsyn
till makes inkomst och förmögenhet
har ju diskuterats många gånger
här i riksdagen. 1968 tillsattes en utredning,
studiemedelsutredningen, som
bl. a. har att pröva denna fråga, och jag
vill för min personliga del säga att jag
hoppas att den skall leda till att man
tar bort denna prövning av studiemedel
i förhållande till makes inkomst
och förmögenhet.

En annan utredning som vi väntar oss
en hel del av är den utredning som har
tillsatts för att utreda ökade bidragsmöjligheter
inom vuxenutbildningen.
Föredragande statsrådet har här särskilt
understrukit att det som skall prioriteras
i framtiden är bättre studiehjälpsmedel
till de vuxenstuderande. Utskottet
understryker detta och hoppas
att man så småningom skall kunna genomföra
ytterligare förbättringar härvidlag.
Men redan det förevarande förslaget
innebär ju förbättringar så till
vida att studiemedel i fortsättningen
kan utgå upp till 45 års ålder i stället
för till den åldersgräns av 40 år som nu
gäller. Avskrivningsregeln kan i vissa

fall ge en partiell avskrivning av återbetalningspliktiga
studiemedel för den
som t. ex. avbryter sina studier vid
vuxen ålder och under en tid har förvärvsarbete
och därefter övergår till
eftergymnasiala studier. Ökningen av
lånemöjligheterna för de heltidsstuderande,
detta att man kan få ett maximilån
på 6 500 kronor, betyder ju också
en förändring till det bättre, likaså reglerna
för uträkningen av återbetalningskvoten
då det gäller studiemedel. Den
kortaste avbetalningstiden blir 15 år i
stället för tio, och detta är ju välkomna
förändringar. Men naturligtvis måste
åtskilligt tillkomma i fråga om vidareutbildning
för att man skall kunna
tala om full jämställdhet för den vuxenstuderande
som i sin barndom och ungdom
inte fått möjligheter till samma
skolning som dagens ungdom. Utredningen
om vuxenutbildningen kommer
säkerligen redan nästa år med förslag
om förbättrade möjligheter till studiehjälp
för vuxenstuderande.

Det är min förhoppning att vi så småningom
för just denna del av det annars
tämligen väl utbyggda sociala hjälpsystemet
när det gäller medborgarnas
utbildning och skolning skall kunna använda
de ökade resurserna.

Herr talman! Med det sagda ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara framhålla
för fröken Sandell att jag läst utlåtandet,
men jag har anmärkt på att man inte
velat ta upp det problem som jag berört
i min motion och som gäller den
kraftiga reduceringen av lånemöjligheterna
på grund av föräldrarnas inkomst
och förmögenhet. Jag tycker inte att det
är riktigt att 18—19-åringar skall vara
så beroende av föräldrainkomsten som
de är enligt detta studiehjälpsreglemente.
Jag tror att det är angeläget att här
få en ändring till stånd, så att lånemöjligheterna
för dessa ungdomar blir stör -

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23 129

Ändring i studiehjälps

re än de är nu och att den reducering,
som nu görs, helt försvinner eller inte
drabbar så hårt.

På den punkten vidhåller jag min
uppfattning. Jag anser att utskottet borde
ha kunnat ta upp det problemet och
anvisa ett annat tillvägagångssätt än
det som nu tillämpas. Det heter visserligen
i utlåtandet: »Enligt vad utskottet
inhämtat kommer nämnden i detta
sammanhang även att överväga om det
kan vara motiverat att höja låneramen
för elever som närmar sig den nya myndighetsåldern,
20 år.» — Det är ändå
en mycket vag formulering, och den leder
inte långt.

Herr HAMMARSTEN (s):

Herr talman! Efter den mycket noggranna
genomgången av andra lagutskottets
talesman skulle det kanske inte
vara mycket att tillägga. Låt mig bara
stanna vid en punkt.

Jag har i motion II: 532, som jag lämnat
tillsammans med några andra riksdagsledamöter,
tagit upp frågan om
bidragen till hemresa vid veckosluten.
Det gäller närmast hemresorna för de
inackorderade eleverna med långt reseavstånd
mellan hem och skola. Utskottets
skrivning härvidlag är positiv.
Låt mig bara slå fast att genomförandet
av femdagarsveckan i skolan utan
tvivel har kommit att innebära ganska
stora problem för den skolungdom som
av ekonomiska skäl tvingas tillbringa
tiden från fredagseftermiddagen till
måndagsmorgonen i ett inackorderingsrum
långt borta från hem och föräldrar.
Nu har utskottet uppmärksammat problemet
och skriver att det bör bli föremål
för övervägande vid den översyn
av studiehjälpsreglementet som skall
ske. Jag tycker att frågan hur detta
problem skall lösas — genom ett differentierat
inackorderingstillägg eller genom
ett resebidrag till dessa elever —
inte bör fördröja lösningen. Yi vet ganska
väl hur stort behovet är, och det
bör alltså vara möjligt att mycket snabbt
9 —Andra kammarens protokoll 1969. ,

glementet och studiemedelsförordningen

nå fram till ett avgörande. Jag vill bara
göra den anteckningen till protokollet
att jag hoppas att Kungl. Maj:t, när
Kungl. Maj:t får denna skrivning från
utskottet, vidtar åtgärder för att lösa
detta problem, som utan tvivel gäller
rättvisa i mycket hög grad.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.

Fröken SANDELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill rekommendera
herr Westberg att läsa centrala studienämndens
cirkulär om beräkningsgrunderna
för studielån. Där står det alldeles
tydligt att om det finns barn i familjen
förutom den studerande, så reduceras
den beskattningsbara inkomsten
med 3 000 kronor för varje syskon
under 20 år. Det står också där att om
det föreligger särskilda skäl för högre
lånebelopp än det som framkommer efter
reducering, kan undantagsvis högre
belopp beviljas.

Det finns således redan nu möjligheter
för centrala studiehjälpsnämnden att
ta hänsyn till sådana skäl som herr
Westberg här har framhållit — när det
är fråga om mindre bemedlade familjer
och när man har s. k. bunden förmögenhet.
Utskottet har också uttalat den
uppfattningen att centrala studiehjälpsnämnden
kommer att ompröva sina normer
för långivning när det gäller de
yngre eleverna.

Fru FRJENKEL (fp):

Herr talman! Efter alla ord som nu
har offrats på andra lagutskottets förevarande
utlåtande skall jag inskränka
mig till bara några punkter och vill då
först instämma med herr Larsson i Öskevik,
som yrkade bifall till reservationen
II.

Jag vill sedan säga till fröken Sandell
att även vi önskar att inkomstprövade
tillägg och studiemedel skall gå till
de människor, som bäst behöver dem,
inte till personer med stor förmögenhet.
Men det kan vara så — som också
23

130 Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Ändring i studiehjälpsreglementet och studiemedelsförordningen

har framhållits i någon motion — att
ett par föräldrar eller en änka har ett
litet egnahem, som i dessa sammanhang
räknas som förmögenhet, och vederbörande
blir kanske t. o. m. tvungen att
sälja sitt hus för att kunna bekosta barnens
studier. Jag vet att det finns sådana
fall.

Vi reservanter finner det rimligt att
förmögenhetsandelen som skall läggas
till inkomsten beräknas till 10 procent.
Då motsvarar det vad som gäller för de
kommunala bostadstilläggen.

Slutligen har herr Österdahl och jag
fogat ett särskilt yttrande till utskottets
utlåtande, i vilket yttrande vi poängterar
att äldre personer, som verkligen är intresserade
och lämpade för studier, bör
uppmuntras och få ekonomiskt stöd så
långt som möjligt. Man skall inte vara
hunden vid 45 år eller någon annan ålder.
Vi anser det principiellt felaktigt
att över huvud taget sätta någon åldersgräns
där och förutsätter att bestämmelsen
bara är ett provisorium som
kommer att tas bort så småningom. I
det fallet har vi emellertid just nu inte
något yrkande.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid andra lagutskottets utlåtande fogade
reservationen II.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Diskussionen om andra
lagutskottets utlåtande nr 38 tycks nu
vara slut, och jag beklagar av hjärtat
att några ord måste sägas om statsutskottets
utlåtande nr 51 och en därtill
fogad reservation, som annars riskerar
att helt komma bort i hanteringen.

I statsutskottets utlåtande behandlas
bl. a. frågan om särskilda statsbidrag
för anordnande av daghemsplatser, som
utnyttjas för barn till studerande vid
universitet och högskolor. Utskottet —
ganska majestätiskt i sin lakoniska argumentering,
innebärande blott och
bart en slavisk anslutning till Kungl.
Maj:ts åsikt — avstyrker ett motionspar,
vari tagits upp den inte betydelse -

lösa frågan om bättre möjligheter för
studerande att få tillgång till barntillsyn.

Jag är inte säker på att statsutskottet
och dess andra avdelning är fullt medvetna
om de svårigheter som ofta uppkommer
för studerande med barn, därför
att möjligheterna att få hjälp med
barntillsynen är otillräckliga eller rent
av obefintliga. Denna fråga kan visserligen
sägas vara en detalj i ett större
problemkomplex men har så till vida en
särprägel, att de studerande i stor utsträckning
tillhör andra kommuner än
vederbörande utbildningskommun och
att man inte kan nöja sig med att hänvisa
till barntillsynsorganisationen på
studieorten.

Jag vill erinra om att Kommunförbundet
i ett remissyttrande över en promemoria
om barntillsyn för studerandefamiljer
uttalat sig för ett särskilt statligt
stöd, avsett att möjliggöra för utbildningskommunerna
att anordna en
tillsynsverksamhet som svarar mot efterfrågan.
Det vore frestande att plocka
något i Kommunförbundets argumentering,
men jag övervinner lätt frestelsen,
då jag tittar ut över kammarledamöternas
bistra anleten.

Man tycker att utskottet skulle ha ansett
problemet med barntillsynen för
studerandefamiljer så väsentligt, att det
borde övervägas ytterligare, eventuellt i
samband med den i propositionen omnämnda
översynen av bidragssystemet
för barnstugeverksamheten, allt med sikte
på att ett underlag för beslut om
konkreta åtgärder snarast borde kunna
föreligga.

Det anser nu inte vare sig andra avdelningen
eller statsutskottet i sin helhet,
och därför går reservationen ut på
att riksdagen skall ge till känna för
Kungl. Maj:t, att den trots statsutskottet
finner att frågan om barntillsynen för
studerandefamiljer snarast bör tas upp
till behandling. Alla borde kunna vara
överens om att det knappast i längden
kan fortgå som det nu gör. Den som har

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23 131

Ändring i studiehjälpsreglementet och studiemedelsförordningen

någon kunskap om hur det är på studerandeorterna
vet om denna sak. Vådorna
för de studerande, inte minst ur
den personliga men också ur den allmänna
ekonomins synpunkt, är för
stora.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Såsom framgår av både
statsutskottets utlåtande nr 51 och reservationen
pågår inom socialdepartementet
en översyn av bidragssystemet
för barnstugeverksamheten. I avvaktan
på det betänkande som givetvis kommer
i anledning av denna översyn har
utskottsmajoriteten inte funnit anledning
att nu föreslå någon ändring av
gällande bidragsregler och har inte heller
kunnat tillstyrka de motioner på
vilka reservationen grundar sig.

När herr Nordstrandh undrar om vi
i andra avdelningen verkligen känner
till studerandefamiljernas svårigheter
vill jag erinra om att det råder svårigheter
inte bara för dessa familjer. Det
är många som behöver lämna sina barn
till barnstuga eller familjehem medan
de arbetar. Jag behöver bara nämna
barn till ensamstående mödrar och barn
i hem med svag ekonomi, där båda föräldrarna
måste arbeta för att kunna
skaffa det mest nödvändiga.

Jag skall inte föra någon lång argumentation
utan vill endast säga att detta
ändock är problem som tarvar en
noggrann översyn. Man kommer vid olika
tillfällen att ställas inför frågan: Vem
är det som i första hand skall ges hjälp
när det gäller att åstadkomma förbättrade
förhållanden? Och när reservanterna
uttalar att förslag bör framläggas
snarast möjligt erinrar jag om att det i
statsverkspropositionen utlovats att ett
förslag skall presenteras när översynen
av verksamheten är slutförd.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag har fogat en blank
reservation till statsutskottets utlåtande

nr 51 och vill endast säga några få ord
med anledning därav.

För en tid sedan behandlade vi statsutskottets
utlåtande nr 5, punkten 11:
Bidrag till driften av barnstugor. Vid
denna punkt hade ett antal folkpartister
och centerpartister avgivit ett särskilt
yttrande, vars huvudinnehåll jag
vill knyta an till, aktualisera och instämma
i.

Ungefär 5 000 barn till studerande i
de eftergymnasiala utbildningsanstalterna
på de större kårorterna kan inte
beredas plats genom samhällets barntillsyn.
Kommuner som har stort inslag
av studerande med barn får särskilt
höga kostnader för barntillsyn, i synnerhet
för driften av daghem. Det finns
därför skäl att överväga ett ökat statligt
stöd till kommuner med stor andel studerande.

Jag förutsätter att detta problem beaktas
vid den inom socialdepartementet
nu pågående översynen av bidragssystemet
för driften av barnstugor och
att förslag rörande bidragssystemets
framtida utformning föreläggs nästa års
riksdag.

Jag vill göra detta uttalande med anledning
av statsutskottets utlåtande
nr 51.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A—F

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. G

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen II);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Larsson i öskevik begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: -

132 Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Anslag till studiebidrag in. m.

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
G) i utskottets utlåtande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen IT) av fru Hamrin-Thorell
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i öskevik begärde emellertid
rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 131 ja och 62 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. H 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. H 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I:
929 och 11:1064; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 13

Anslag till studiebidrag m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 51, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående anslag till studiebidrag
m. m. för budgetåret 1969/70, i
vad propositionen hänvisats till statsutskottet,
jämte motioner.

Sedan Kungl. Maj:t i propositionen

nr 1 (bilaga 10, punkterna H 2 och
IV :1) beräknat medel för nedannämnda
ändamål, hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 16 under åberopande av utdrag
av statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 21 februari
1969 föreslagit riksdagen att, såvitt nu
var i fråga, för budgetåret 1969/70 anvisa
till Studiebidrag m. m. ett förslagsanslag
av 493 000 000 kr. och till Allmänna
studielånefonden ett investeringsanslag
av 111 000 000 kr.

Såsom framgår av redovisningen under
nästföregående paragraf innehölle
propositionen nr 16 jämväl förslag till
dels förordning om ändring i studiehjälpsreglementet
den 4 juni 1964 (nr
402), dels förordning om ändring i studiemedelsförordningen
den 4 juni 1964
(nr 401), i vilka delar propositionen
behandlats av andra lagutskottet i dess
utlåtande nr 38.

I de likalydande motionerna I: 928
av herr Wallmark och 11:1062 av herr
Björck i Nässjö hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa att Kungl. Maj :t framlade
förslag om den framtida finansieringen
av barntillsynen för studerandefamiljer
i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte till Studiebidrag
m. m. för budgetåret 1969/70 på
driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
493 000 000 kr.,

2. att riksdagen måtte till Allmänna
studielånefonden för budgetåret 1969/
70 på kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag
av 111 000 000 kr.,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 928 och II: 1062.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande frågan om bestridande
av kostnaderna för barntillsyn för
studerandefamiljer av herrar Virgin,
Ottosson och Nordstrandh samt fröken

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23

133

Lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt, m. m.

Ljungberg (samtliga m), som ansett att
utskottet under 3 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:928 och 11:1062 som sin
mening ge Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört angående barntillsyn
för studerandefamiljer;

2. av herr Källstad (fp), utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 1.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. i och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nordstrandh begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 3) i
utskottets utlåtande nr 51, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom

uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nordstrandh begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 162 ja och 25 nej,
varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 47, i anledning av motioner
om barnbidrag till svenskar i u-landstjänst.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Lag om begränsning av samhällsstöd
vid arbetskonflikt, m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 49, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om begränsning av samhällsstöd vid
arbetskonflikt, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 21 mars 1969 dagtecknad
proposition, nr 76, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden och lagrådets protokoll,
föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om begränsning av samhällsstöd
vid arbetskonflikt,

2) förordning om ändring i förordningen
den 14 december 1956 (nr 629)
om erkända arbetslöshetskassor,

3) förordning om ändring i studie -

134 Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt, m. m.

medelsförordningen den 4 juni 1964
(nr 401),

4) förordning om ändring i studiehjälpsreglementet
den 4 juni 1964 (nr
402),

dels godkänna vad föredragande departementschefen
förordat i sådana
frågor om samhällsstöd vid arbetskonflikt
som icke berördes av författningsförslagen.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås en lag om
begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt.
Genom lagen bestäms hur
samhällets neutralitet vid arbetskonflikt
inverkar på bidrag åt arbetslösa
och annat samhällsstöd. Lagen avses
tills vidare bli tillämplig på främst utbildnings-
och flyttningsbidrag, arbetslöshetshjälp,
arbetslöshetsförsäkring,
studiemedel och studiehjälp.

Med arbetskonflikt avses i förslaget
lockout eller strejk eller därmed jämförlig
stridsåtgärd på arbetsmarknaden.

Förslaget innebär att den som strejkar
eller är föremål för lockout liksom
hittills inte skall kunna beviljas samhällsstöd
så länge arbetskonflikten pågår.

Arbetstagare som inte är direkt indragen
i konflikten utan permitteras
eller friställs på annat sätt till följd av
konflikten skall enligt förslagets huvudregel
däremot, till skillnad från vad
som gäller nu, få samhällsstöd även om
han har ekonomiskt intresse av konfliktens
utgång.

Samhällsstöd som har börjat utgå
före konflikten, t. ex. för omskolning,
skall inte upphöra när konflikten bryter
ut. Den som är arbetslös redan före
konflikt berörs alltså inte av de föreslagna
neutralitetsbestämmelserna.

För att inte en eventuellt varslad eller
pågående arbetskonflikt skall påverkas
av de nya bestämmelserna föreslås
att de skall sättas i tillämpning ge -

nom beslut av Kungl. Maj:t vid en tidpunkt
då det är lugnt på arbetsmarknaden.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat de i anledning av
propositionen väckta motionerna I:
1012 av herr Werner och 11:1162 av
herr Hermansson m. fl. I motionerna,
som var likalydande, yrkades,

»att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 76 år 1969 med
förslag till lag om begränsning av samhällsstöd
vid arbetskonflikt,

att nu gällande konfliktdirektiv upphäves dels

i förordningen den 14 december
1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor
37 § och 50 § 1 mom,

dels i studiemedelsförordningen den
4 juni 1964 (nr 401) 31 a § och 36 §,
dels ock i studiehjälpsreglementet
den 4 juni 1964 (nr 402) 28 a § och 34
§, samt

att riksdagen hos Kungl. Maj :t hemställer
om motsvarande ändring i arbetsmarknadskungörelsen
på berört
område».

Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1012 och II: 1162 bifalla
propositionen nr 76.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! De regler som för närvarande
gäller genomdrevs ursprungligen
i strid mot arbetarrörelsens krav.
Reglerna motiverades med tal om s. k.
samhällsneutralitet vid arbetskonflikter.
I verkligheten var det en utpräglad
klasslagstiftning. Att s. k. indirekt
berörda vid en arbetskonflikt avstängs
från arbetslöshetskasseersättning och
arbetslöshetshjälp är ett statsingripande
riktat mot löntagarna och en förstärkning
av arbetsgivarpartens stridsmedel.
Detta medges också i proposi -

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23 135

Lag om begränsning

tionen i vilken det framhålles att »avstängning
från samhällsstöd av indirekt
arbetslösa innebär att samhället genom
sina neutralitetsbestämmelser åstadkommer
den effekt som arbetsgivarsidans
stridsåtgärd skall ge och följaktligen
befriar denna från att behöva tillgripa
stridsåtgärden».

Förslagen i proposition nr 76 innebär
bl. a. att avstängningen från arbetslöshetskasseersättning
o. s. v. av s. k. indirekt
berörda skall upphöra. Det är ett
framsteg för opinionen bland löntagarna.
Om man helt velat avskaffa den
gamla klasslagstiftningen hade det dock
varit enklast att ta bort konfliktdirektiven
ur förordningen om erkända arbetslöshetskassor
och ur arbetsmarknadskungörelsen.
Strejkande och lockoutade
gör inte anspråk på att bli betraktade
som arbetslösa. I propositionen
sägs också att »strejk eller lockout
inte anses bryta anställningsförhållandet».
Varför behövs då över huvud taget
en särskild lagstiftning som talar
om att de inte är arbetslösa? Det framstår
som helt överflödigt.

Strejkande eller lockoutade bör enligt
vår uppfattning utan inskränkning
tillförsäkras samma rättigheter som
andra löntagare. De bör sålunda ha rätt
till utbildnings- och flyttningsbidrag
vid risk för arbetslöshet liksom också
till studiemedel och studiehjälp. Denna
rätt vill regeringen och andra lagutskottet
beröva dem. Man söker motivera
det med tal om s. k. samhällsneutralitet
vid arbetskonflikter. Men varken
i propositionen eller i utskottsutlåtandet
görs någon närmare analys av
denna tes.

Staten är inte neutral i motsättningen
mellan kapital och arbete. Den tillförsäkrar
kapitalägarna rätten att förfoga
över de produktionsmedel de äger,
att sälja företag, att lägga ner företag,
att inskränka driften och att avskeda
anställda. Staten upphör som bekant
inte heller att lämna detta stöd till de
kapitalistiska företagen, till arbetsgi -

av samhällsstöd vid arbetskonflikt, m. m.

varna, när en arbetskonflikt utbryter.
Men genom den lag som regeringen
och andra lagutskottet här vill ha antagen
berövar man strejkande eller
lockoutade de rättigheter som annars
skulle ha tillkommit dem. Detta är, som
vi ser det, ett statsingripande som ensidigt
riktar sig mot löntagarna. Det kan
rimligen inte härledas ur något slags
princip om »samhällsneutralitet».

De regler som man nu vill slopa och
som gäller indirekt berörda motiverades
på sin tid också med tesen om s. k.
samhällsneutralitet. Dessa regler erkänner
man nu vara »oneutrala». De nya
reglerna riktar sig också ensidigt mot
löntagarna.

Andra lagutskottet anför som motivering
för avstyrkande av de motioner
som vänder sig mot den nya lagstiftningen
att det skulle innebära ett avsteg
från neutralitetsprincipen, om utbildningsbidrag,
flyttningsbidrag och
olika former av studiehjälp »skulle
kunna utgå till den som är indragen i
konflikt». Vi delar inte denna syn utan
betraktar särbehandlingen av de strejkande
eller lockoutade som ett statsingripande
ensidigt riktat mot stridande
löntagare. Vi yrkar därför avslag på
proposition nr 76 och kräver vidare att
nu gällande konfliktdirektiv skall upphävas.

Då yrkandet i motionerna 1:1012 och
11:1162 på grund av ett utskrivningsfel
har blivit formellt felaktigt i en av
de tre att-satserna yrkar jag här bifall
till följande förslag:

att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 76 år 1969 med
förslag till lag om begränsning av samhällsstöd
vid arbetskonflikt m. m.,

att riksdagen för sin del beslutar upphäva
37 § i förordningen den 14 december
1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor,
samt

att riksdagen hos Kungl. Maj :t hemställer
om motsvarande ändring i arbetsmarknadskungörelsen
på berört område.

136 Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt, m. m.

Herr NORDBERG (s):

Herr talman! Jag kan instämma i fru
Marklunds uppfattning att nu gällande
konfliktdirektiv är mycket ogynnsamma
för arbetstagarna. Men den proposition
som nu är föremål för behandling
och som avser samhällets neutralitet
vid arbetskonflikter innebär mycket
långtgående ändringar av nuvarande
konfliktdirektiv. Den stora frågan i
propositionen gäller vilka som skall anses
berörda och böra avstängas och i
vilka situationer som samhällsstöd inte
bör utgå, eller — om man vill uttrycka
det så — till vem och när samhällsstöd
skall utgå, i båda fallen enligt en så
strikt neutralitet som möjligt. Man kan
följaktligen säga att detta är en form
av skyddslagstiftning för sådana grupper
som inte är direkt berörda av konflikt.

Det föreliggande förslaget innebär inte
endast en markant avvikelse från
nuvarande bestämmelser utan också
mycket långtgående justeringar av utredningsförslaget.
Det innebär ett fullständigt
accepterande av LO:s i dess
remissyttrande framförda krav beträffande
vilka som skall omfattas av den
aktuella lagen. Enligt den framlagda
propositionen skall endast de som är
direkt berörda av strejk eller lockout
undandragas från samhällsstöd, vilket
innebär en mycket stark begränsning
i jämförelse med nuvarande regler. Denna
huvudprincip skall gälla förmåner
som utgår enligt förordningen om erkända
arbetslöshetskassor, studiemedelsförordningen
och studiehjälpsreglementet
samt beträffande vissa i arbetsmarknadskungörelsen
reglerade stödformer
såsom studiebidrag, flyttningsbidrag
och arbetslöshetshjälp.

Motiven för att neutralitetsbestämmelserna
skall omfatta dessa områden
har accepterats av nästan alla remissinstanser,
och motiven är så starka att
man inte med sakliga argument kan
motsätta sig dem. Detta kan sägas i all
synnerhet som förslaget gör bestämda

undantag för de handikappade på arbetsmarknaden.

Vänsterpartiet kommunisterna är av
motionen att döma så till freds med
förslaget om att endast de direkt berörda
skall undandras samhällsstöd att
man yrkar avslag på hela propositionen.
Vidare krävs att nu gällande konfliktdirektiv
skall upphävas. Man framför
också den uppfattningen att det
inte föreligger behov av några neutralitetsbestämmelser.

Ett enhälligt utskott har uttalat sig i
denna fråga och kan inte dela motionärernas
uppfattning. Utskottet vill i stället
uttala sin stora tillfredsställelse över
propositionens förslag som innebär enklare
och klarare regler vilka framför allt
skapar en acceptabel balans i neutralitetsbestämmelserna.
Vidare anser utskottet
att det är betydelsefullt att arbetsdomstolen
görs till överinstans vid
tillämpningen av dessa bestämmelser.

Herr talman! Jag vill med det anförda
yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Det är sent och jag skall
inte ta upp någon längre diskussion.

Det är riktigt som herr Nordberg har
uppfattat saken, att vänsterpartiet kommunisterna
betraktar förslaget som ett
framsteg jämfört med gällande konfliktdirektiv.
Utskottet och även herr Nordberg
hävdar med allt tänktbart eftertryck
att samhället skall vara neutralt
i arbetskonflikter. Det är alltså neutralt
att förvägra i konflikt indragna löntagare
vissa rättigheter som de eljest skulle
ha. Det ges inte något exempel på
förmåner som tillkommer företagen och
som samhället i neutralitetens namn
under en konflikt förvägrar dem. Samhället,
d. v. s. staten, tillerkände ju företagen
en inte obetydlig favör i skattehänseende
i samband med mervärdeskattens
genomförande, och nu ligger
ett förslag i ungefär samma stil på riksdagens
bord. Staten är i själva verket
oneutral. Argumentet att studiebidrag

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Nr 23 137

t. o. in. skulle kunna möjliggöra utbildning
till ett annat yrke och därigenom
göra konflikten meningslös, som det står
i departementschefens yttrande, är verkligen,
som vi ser det, ett långsökt resonemang.
Vi kan inte acceptera det synsättet.
Vi anser att det i praktiken innebär
partiskhet och enögdhet.

Jag vidhåller mitt yrkande, herr talman.

Herr NORDBERG (s):

Herr talman! Jag vill gärna erinra
om den passus i vänsterpartiet kommunisternas
motion som lyder att de strejkande
och de som är utsatta för lockout
icke vill bli betraktade såsom arbetslösa.
De vill med andra ord betrakta
sig som en stridande part, och
jag är övertygad om, fru Marklund, att
de som vill betrakta sig som en stridande
part i det här sammanhanget och
följaktligen inte vill uppbära ersättning
från de erkända arbetslöshetskassorna
inte heller vill, när de är direkt berörda,
ha något annat samhällsstöd av den
art som vi nu diskuterar.

Jag yrkar än en gång bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

dels ock på bifall till det av fru
Marklund under överläggningen i anslutning
till motionerna I: 1012 och
11:1162 framställda yrkandet

»att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj ds proposition nr 76 år 1969 med
förslag till lag om begränsning av samhällsstöd
vid arbetskonflikt m. m.,
att riksdagen för sin del beslutar upphäva
37 § i förordningen den 14 december
1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor,
samt

att riksdagen hos Kungl. Maj d hemställer
om motsvarande ändring i arbetsmarknadskungörelsen
på berört
område»;

Ändring i värnpliktslagen

och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 16

Ändring i värnpliktslagen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 51, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i värnpliktslagen den 30
december 1941 (nr 967) jämte i ämnet
väckt motion.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Tillsammans med partivännen
herr Gustavsson i Nässjö har
jag motionerat om ett vidgat lekmannainflytande
i samband med övergången
till den nya inskrivningsförrättningen.
I den nu gällande inskrivningsförordningen
är för exempelvis Stockholms
inskriv.ningsområde tjänstgöringstiden
för de civila ledamöterna av inskrivningsnämnden
som regel 10 ä 11 veckor
per år. Enligt det nya förslaget bantas
denna tjänstgöringstid ned till två veckor
om året.

För var och en som vet att det nuvarande
systemet till stor del bygger på
de civila ledamöternas medverkan framstår
det som en väsentlig brist i det
föreliggande förslaget, att inte de civila
ledamöterna ges tillfälle att delta i
själva provningsverksamheten. Detta
försökte vi avhjälpa genom motionen
11:1173, i vilken föreslås att Kungl.
Maj :t skulle bemyndigas att utfärda tilllämpningsregler
som skulle möjliggöra
för de civila ledamöterna av inskrivningsnämnden
att på ett tidigare stadium
få kontakt med de värnpliktiga
ungdomarna.

Om vi granskar utskottets utlåtande
finner vi att utskottet i långa stycken
helt delar motionärernas uppfattning.

138 Nr 23

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

Ändring i värnpliktslagen

Det hela mynnar dock ut i ett avstyrkande.
Utskottet anser nämligen att riksdagen
skall lämna ifrån sig denna viktiga
principiella fråga till värnpliktsverket
som förutsätts vidta åtgärder så
att de civila nämndledamöterna bereds
tillfälle att följa provningsverksamheten
vid vederbörande inskrivningscentral.

Faktum är, herr talman, att utskottets
skrivning, som vi nog tycker tappar stilen
när det blir fråga om ett bestämt
ståndpunktstagande, kräver en bruksanvisning.
Det ger mig anledning att till
utskottets företrädare ställa följande
frågor: Hur skall utskottets skrivning tydas?
I vilken utsträckning tänker sig
utskottet att de civila ledamöterna skall
delta i själva provningsverksamheten?
Varifrån skall det tas medel för att ekonomisera
denna verksamhet?

Jag hoppas i svaren få en bekräftelse
på att utskottet lägger in den tolkningen
i sitt utlåtande, att det kan likställas
med ett uttalande som innebär att de
civila ledamöterna i inskrivningsnämnden
genom värnpliktsverkets försorg
skall beredas tillfälle att delta i själva
provningsverksamheten. I avvaktan på
ett sådant besked skall jag tills vidare
avstå från att ställa yrkande om bifall
till motionen.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Det framgår av utskottsutlåtandet
att utskottet i betydande utsträckning
har beaktat de synpunkter
som herr Lindkvist har anfört i sin motion
och nu även här i kammaren.

Utskottet har dock ansett att det inte
kan vara lämpligt att dessa ledamöter
dels skall sitta som rådgivare vid inskrivningarna
och dels på något sätt
skall fungera som domare. Det är detta
som utskottet har velat klargöra här.

Då frågar herr Lindkvist, hur man
skall tolka utskottets iitlåtande. Ja, utskottet
lämnar besked på den punkten
då det uttalar: »Utskottet förutsätter att
värnpliktsverket vidtar åtgärder så att
de civila nämndledamöterna i enlighet

med det sagda får möjlighet följa provningsverksamheten
vid vederbörande inskrivningscentral.
»

Att anvisa medel är inte andra lagutskottets
sak, utan det måste ingå i
den uppgift som värnpliktsverket skall
fullgöra.

Med den skrivning som utskottet har
gjort tycker jag att utskottet ganska
klart har givit besked om vad det anser
i denna fråga. Därmed, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 17

Föredrogs andra lagutskottets memorial
nr 54, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Utskottets hemställan bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan upptagna
ärenden till morgondagens sammanträde.

§ 18

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista skulle uppföras dels
statsutskottets utlåtande nr 93, andra
lagutskottets utlåtande nr 55 och jordbruksutskottets
utlåtande nr 20 i nu
nämnd ordning främst, dels andra lagutskottets
utlåtande nr 50 och jordbruksutskottets
utlåtande nr 17 i angiven
ordning närmast efter statsutskottets
utlåtande nr 96.

§ 19

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 186, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med

Nr 23 139

Tisdagen den 13 maj 1969 em.

förslag till lag om begränsning av samhällsstöd
vid arbetskonflikt, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 20

Tillkännagavs, att Kungl. Maj ds proposition
nr 108, angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Liberia
för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter på inkomst och förmögenhet,
överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 21

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad får härmed anhålla om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
20—23 maj 1969 på grund av utrikes
tjänsteresa.

Stockholm den 12 maj 1969.

Olof Palme

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 22

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

herr Sjöholm (fp), till hans excellens
herr statsministern angående besvarande
av enkla frågor,

fru Marklund (vpk), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående löne- och anställningsvillkoren
för vissa handikappade,
herr Stridsman (ep), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående iståndsättande av vägar
såsom beredskapsarbeten, samt
herr Nilsson i Bästekille (m), till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående stödet
till yrkesfiskare på grund av kvicksilverförekomst
i fisk.

§ 23

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.56 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson