Nr 23 ANDRA KAMMAREN 1968 (Riksdagens protokoll 1968:23)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 23 ANDRA KAMMAREN 1968

10—15 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 10 maj

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Lothigius (h) ang. internationellt samarbete till förhindrande

av luftföroreningar........................................ 5

fru Ryding (vpk) ang. åtgärder för att bereda trygghet i anställningen
för vissa lärarvikarier............................... 9

Organisationen av den statliga publiceringsverksamheten........... 14

Organisation m. m. av försvarets rationaliseringsverksamhet........ 42

Inrättande av en datamaskinfond, m. m.......................... 54

Anslagen till rundradioverksamheten m. m. samt införande av färgtelevision
in. m.............................................. 68

Viss utbildning för erhållande av körkort......................... 100

Utgifter på tilläggsstat II (jordbruksdepartementet):

Bidrag till fiskare med anledning av kvicksilverförekomst i fisk... 101

Bidrag vid förlust på grund av naturkatastrof m. m.............. 108

Interpellationer av:

herr Åberg (fp) ang. återbetalning av vissa ATP-avgifter, m. m.. .. 109

herr Nilsson i Agnäs (h) ang. kollisioner mellan tåg och renar..... 110

Meddelande om enkla frågor av:

fru Marklund (vpk) ang. åtgärder mot luftföroreningar i Norrbotten 112
herr Enskog (fp) ang. tillhandahållandet av kommunikationstab el -

len...................................................... 112

herr Eriksson i Bäckmora (ep) ang. beredande av sysselsättning för

viss friställd arbetskraft inom Gävleborgs län................. 112

herr Rubin (mbs) ang. skärpta bestämmelser för obligatorisk bilbesiktning.
............................................... 112

herr Petersson (h) ang. tiondebeskattningen av laxfisket i Torne älv 112
1—Andra kammarens protokoll 1968. AV 23

Nr 23

Innehåll

Tisdagen den 14 maj

Meddelande ang. arbetsplena torsdagen den 16 och fredagen den 17

maj....................................................... 113

Interpellation av herr Svanberg (s) ang. redogörelse för möte med

EFTA:s ministerråd......................................... 114

Meddelande om enkla frågor av:

fru Kristensson (h) ang. viss ersättning till polisman............. 115

herr Wedén (fp) ang. frihetsrörelser i vissa östländer............. 115

Onsdagen den 15 maj

Anslag till bostadsbyggande in. in. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer.
................................................... 116

Interpellationer av:

herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. ökade möjligheter för bostads konsumenter

att tillämpa glesbebyggelserätten................ 212

herr Hamrin i Kalmar (fp) ang. bristen på tandregleringsspecialister 213
Meddelande om enkla frågor av:

herr Eskilsson (s) ang. inställandet av viss militär manöver....... 214

herr Werner (h) ang. utformningen av utrymmen i byggnad till

vilka allmänheten äger tillträde............................. 214

herr Wikner (s) ang. verkningarna av svenska företags investeringar
i utlandet................................................ 214

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 10 maj

Statsutskottets utlåtande nr 97, ang. organisationen av den statliga

publiceringsverksamheten................................... 14

— nr 94, ang. organisation m. m. av försvarets rationaliseringsverk samhet.

.................................................. 42

— nr 95, ang. inrättande av en datamaskinfond och anslag till statskontoret,
m. m............................................. 54

— nr 98, rörande anslagen till rundradioverksamheten m. m. samt

ang. införande av färgtelevision m. m......................... 68

— memorial nr 99, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden 100
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35, om viss utbildning för erhållande

. av körkort................................................ 100

— nr 43, om skyldighet att borttaga gammal taggtråd............. 101

— nr 44, om decentralisering av vissa körkortsärenden............ 101

—i- nr 46, ang. upphävande av lagen om upplåtelse under åborätt av

viss jord, m. m............................................. 101

Innehåll

Nr 23

Jordbruksutskottets memorial nr 25, ang. departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar av viss staten eller allmänna

arvsfonden tillhörig fast egendom............................ 101

— nr 26, ang. uppskov med behandlingen av vissa till jordbruksutskottet
hänvisade ärenden................................... 101

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45, om dels provisoriska byggnadsförbud,
dels skydd mot skadeverkningarna av oskäligt långvariga

byggnadsförbud............................................ 101

Jordbruksutskottets utlåtande nr 24, ang. utgifter på tilläggsstat II

(jordbruksdepartementet)................................... 101

Bevillningsutskottets betänkande nr 40, ang. skattefrihet för bidrag

till vissa fiskare med anledning av kvicksilverförekomst i fisk.... 109

Onsdagen den 15 maj

Statsutskottets memorial nr 120, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om inrättande av s. k. Up-tjänster för övningslärare
på låg- och mellanstadiet vid skolenheter för lärarhögskolas försöks-
och demonstrationsverksamhet.......................... 116

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Fredagen den 10 maj

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 2 innevarande
maj.

§ 2

Svar på interpellation ang. internationellt
samarbete till förhindrande av
luftföroreningar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Lothigius har frågat
vilka åtgärder jag är beredd att vidta
för att få till stånd ett ökat internationellt
utbyte på luftvårdsforskningens
område och vilka vägar regeringen prövat
för ett ökat internationellt samarbete
för att hindra luftföroreningar
som har sina källor i andra länder.

Sverige har bl. a. i OECD tagit upp
frågan om ett internationellt samarbete
på luftvårdsområdet. I OECD:s regi
byggs för närvarande upp ett system av
stationer för att mäta luftföroreningarna.
Sverige har tagit initiativet till detta
projekt, som har förberetts vid två konferenser
i Stockholm. OECD kommer att
intensifiera samarbetet på miljövårdsområdet
och svenska regeringen kommer
på allt sätt att stödja detta arbete.
Luftföroreningsfrågorna har även uppmärksammats
inom Europarådet. Regeringen
har också för avsikt att ta upp
miljövårdsfrågorna i FN. Förberedelser
härför pågår.

Våra möjligheter att verka för internationella
överenskommelser bör bli
större, om vi inom det egna landet vidtar
åtgärder för att begränsa luftföroreningarna.
Den begränsning av sva -

velhalten i eldningsolja, som regeringen
föreslagit i proposition, bör — om förslaget
godtas av riksdagen — göra det
lättare för oss att få till stånd ett internationellt
samarbete på luftvårdsområdet.

Vidare anförde:

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret på min
interpellation. Det var ett kort och komprimerat
svar, vilket ju är kännetecknande
för jordbruksministern.

Vi har i år redan haft ett flertal diskussioner
i denna kammare om miljöfrågorna,
och därför var jag mycket
tveksam huruvida jag än en gång skulle
aktualisera dem. Min tveksamhet berodde
på att det enligt min mening kan
skapas hysteri på området, om frågorna
inte behandlas mycket seriöst. Resultaten
av vår strävan att skapa en god miljö
kan försvåras om någon går till överdrift,
och de reaktioner som då uppstår
kan fördröja utvecklingsarbetet på miljövårdsområdet.
Ett par skäl som gjort,
att mina betänkligheter i det stycket fått
vika, vill jag emellertid ange.

Det första skälet var att luftföroreningarna
i högre grad än vattenföroreningarna
är ett kontinentalt problem
för vårt land; vilket i viss mån är beroende
av förhållanden som vi inte
själva kan kontrollera. Vi måste därför
räkna med att resultaten av våra miljövårdsåtgärder
kommer att dröja
längre tid än om vi ensamma skulle behandla
frågorna.

Det andra skälet har varit att vi enligt
gjorda undersökningar befinner
oss i ett ganska utsatt läge, som inver -

Nr 23

(l Nr 23 Fredagen den 10 maj 1968

Svar på interpellation ang. internationellt samarbete till förhindrande
föroreningar

kar på vår miljö här i landet. Luftföroreningarna
strömmar nämligen hit
från England och kontinenten.

Det tredje skälet har varit att jag
blivit mer och mer övertygad om att
luftvården trots allt bör prioriteras.
Varför? Jo, helt enkelt därför att den
luft vi andas påverkar oss och andra
levande varelser direkt genom andningorganen
och indirekt genom de kemiska
reaktioner som uppstår därav
och som ytterligare försämrar luften
och har starka negativa verkningar på
växtligheten och på vattnet, bl. a. genom
nederbörden. Detta betyder att vi
och andra levande varelser utsättes för
angrepp från alla håll. Vi vet att svaveldioxid
och svavelväten försurar nederbörden,
vilken då i sin tur försurar
och försämrar våra vattendrag och vår
mark, och detta minskar de levande
varelsernas och organismernas möjligheter
att över huvud taget kunna leva.

Oljeeldningsraseriet gör att denna utveckling
går mycket snabbt. Syraöverskottet
sägs ha blivit åtta gånger större
på fyra år. Vi vet vilka följder syrabemängningen
av ett vattendrag får genom
att de levande organismerna där i viss
utsträckning försvinner. Detta har man
kunnat påvisa genom gjorda undersökningar.
Jag hänvisar härvid bl. a. till
det material från RIFO, vilket har delats
ut till kammarens ledamöter och i
vilket det bl. a. återges en tidigare publicerad
uppsats av laborator Svante
Odén. Om jag skulle kommentera detta
material fruktar jag att jag själv skulle
bli beskylld för att ge uttryck åt ett
sådant hysteri, som jag tidigare nämnde
och som jag inte vill medverka till
att skapa. Det är dock inget tvivel om
att laborator Odens arbete kan betecknas
som seriöst.

Det förefaller mig som om man i
Europa kommit något längre än världen
i övrigt på vattenområdet genom att
det redan finns rekommendationer färdiga
i en stadga, som antogs i Europa -

av luft rådet

den (i maj i år. Dessutom har man,
såsom statsrådet påpekar, i OECD:s regi
hållit på att utarbeta ett system för
'' praktiska åtgärder med stationer, som
nu är under uppbyggnad, för mätning
av luftföroreningarna. Detta är naturligtvis
att hälsa med stor glädje. Men
samtidigt härmed fordras det en intensiv
bevakning av markens och vattendragens
biologiska liv, som påverkas av
förändringarna i pH-värdena.

Statsrådet åberopar den proposition,
som nu ligger på riksdagens bord, med
förslag om en begränsning av svavelhalten
i eldningsoljorna och dessutom
med normförslag på området. Statsrådet
anför att dessa åtgärder ger oss
större möjligheter att medverka till internationella
överenskommelser, eftersom
vi därigenom visar att vi gör en
insats inom vårt eget land som kan bli
ett föredöme för andra länder.

Jag tycker att de föreslagna åtgärderna
är bra och angelägna. De försätter
oss emellertid i en ansvarskrävande
position, nämligen genom att vi
därigenom på vissa områden och på
kortare sikt åstadkommer en kostnadsfördyring
inom näringslivet och på
andra håll i förhållande till motsvarande
områden i andra länder, där man
inte vidtar dessa åtgärder. Därför menar
jag att dessa åtgärder förutsätter
eu mycket stark internationell aktivitet
från svenskt håll för att åstadkomma
motsvarande åtgärder också i andra
stater, med vilkas näringsliv vi konkurrerar.
Jag vill därför fråga statsrådet
om man, när man tänkt vidtaga sådana
åtgärder, tagit upp också dessa aspekter
i diskussionen.

Dessa synpunkter leder alltså till att
vi måste öka vår beredskap och vår
aktivitet på det internationella området.
Jag förstod av statsrådets svar att
dessa frågor tagits upp i Europarådet.
Det är främst EEC- och EFTA-länderna,
som vi där samarbetar med, och det är
även dessa länder, som medverkar till

Fredagen den 10 maj 1968 Nr 23 j

Svar på interpellation ang. internationellt samarbete till förhindrande av luft
föroreningar

att förstöra vår luft. Jag undrar således
om man är beredd att verka för rekommendationer
och beslut på det aktuella
området, vilka går lika långt hos dem
som hos oss.

Det finns också anledning påpeka,
eftersom miljövården är en näringspolitisk
fråga och en konkurrensfråga, att
ju snabbare vi kommer in i den europeiska
gemenskapen, desto effektivare
kan vi verka i dessa frågor. Jag tycker
det är en aspekt som sällan har förts
fram i diskussionen.

Statsrådet har inte direkt svarat på
min fråga om det internationella samarbetet
på luftforskningens område.
Finns något program uppgjort för hur
Sverige skall kunna medverka praktiskt
på detta område? Jag skulle vilja ha
ännu litet mera kött på benen i det hänseendet.

Vi har fått klart för oss att regeringen
i FN kommer att föreslå vissa åtgärder,
och det är enligt min mening mycket
intressant. Men har man tagit upp dessa
frågor mera avancerat i Norden till
exempel? Det visar sig ju att både Danmark
och Norge har vissa problem som
är likartade med våra. En samlad aktivitet
från nordisk sida betyder naturligtvis
att vi får större möjligheter
att göra oss gällande på det internationella
planet.

Vidare vore det intressant att få veta
om man är beredd att i större utsträckning
stödja enskilda forskare på detta
område. Den enskilda forskningen har
ju sedan många år tillbaka sysslat också
med miljöfrågorna och då inte minst
luftvården. Men det har inte funnits underlag
för denna enskilda forskning förrän
myndigheterna nu på allvar uppmärksammat
de svåra förhållandena.
Då tror jag det är riktigt att man försöker
ge också de enskilda forskarna
det stöd de behöver för att kunna fortsätta
forskningen.

Herr talman! Jag ber att än en gång
få tacka jordbruksministern för svaret.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag kanske kan ha anledning
erinra om, vilket jag inte gjort
i det skriftliga svaret, att uppbyggandet
av det ifrågavarande stationsnätet
i OECD:s regi kan ses som en vidareutveckling
av ett tidigare stationsnät,
som tillkom redan i mitten av 1950-talet.
Frågan aktualiserades då av svenska
meteorologer, och verksamheten har
dominerats av svenska insatser. Förutom
de nordiska länderna har emellertid
också England, Tyskland och
Belgien deltagit. Därför bör vi kanske
inte uppfatta luftvårdsforskningen som
något helt nytt. Det har främst varit
professorerna inom meteorologin som
tidigt tagit upp dessa frågor.

Jag vet inte om jag så bestämt som
herr Lothigius vågar hävda att vi i debatten
om åtgärderna på miljövårdens
område utan vidare kan säga att åt
luftvården skall ges företräde framför
exempelvis vattenvården. Helt säkert
är det under alla förhållanden inte att
man skulle våga förfara på detta sätt.

Laborator Odéns arbete har här åberopats.
Jag har med stort intresse tagit
del av dessa undersökningar. Naturresursutredningen
har ju i sitt betänkande
publicerat en del av laborator Odéns
forskningsresultat. Jag undrar om inte
herr Lothigius som skogsman oroar sig
en aning i överkant över undersökningarna.

Bland annat har den tanken förts
fram att svavelutfällningen över vårt
land skulle ha påverkat skogens tillväxt.
Jag föreställer mig att just laborator
Odéns undersökningar kan ha
bibringat folk den uppfattningen. Men
lika säkert är att på skogligt håll är
meningarna härom delade. Andra personer
än laborator Odén gör — kanske
med större styrka — gällande att temperaturen,
nederbörden och dylika faktorer
bestämmer skogens utveckling i
högre grad och att, trots allt, luftför -

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Svar på interpellation ang. internationellt samarbete till förhindrande av luftföroreningar -

oreningarna spelar en underordnad,
enligt vissa experter t. o. m. en mycket
obetydlig, roll.

Jag säger inte detta för att på något
sätt förringa problemet, ty jag tror det
är viktigt att vi tar upp även luftföroreningarna
i detta sammanhang,
d. v. s. studerar deras biologiska verkningar.
Vi har också gjort det. Sedan
resultaten av dessa undersökningar
blev kända och sedan naturresursutredningen
lagt fram sitt betänkande har
vi gått vidare med dessa frågor.

Inom Europarådet har man, som jag
nämnde, från svensk sida betonat dessa
problem och begärt att det skulle
göras en uppskattning av mängden
svaveldioxidutsläpp i de olika länderna.
Det har sagts mig att det arbetet
skall kunna utföras så snabbt att vi kan
räkna med att vissa uppgifter kan föreligga
redan i slutet av denna månad.

Med det anförda anser jag att jag
har givit ytterligare exempel på vad
som gjorts från regeringens och myndigheternas
sida i dessa frågor. Herr
Lothigius vill kanske att vi skall gå ännu
längre. Han har talat om EFTA och
EEC. Men jag undrar om det inte vore
en svaghet ifall vi gick ut även till
ovidkommande organ och talade om
dessa frågor. Jag tror det är viktigt att
vi håller dem inom de organ som är
upprättade för att tillvarata möjligheter
till samverkan just på detta område.
Men det är en smula främmande
att ta upp dessa problem i EFTA. Syftemålet
med EFTA:s arbete är dock att
åstadkomma en förbättrad handelsgemenskap.
Det finns tillräckligt många
problem vid EFTA-sammankomsterna
när det gäller att lösa de frågorna, särskilt
då man diskuterar möjligheterna
att vidga samarbetet med EEC på det
ekonomiska området.

Jag sätter alltså ett frågetecken, herr
Lothigius, för om det är en framkomlig
Väg att ta upp föroreningsfrågorna inom
dessa organisationer.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Man kan givetvis diskutera
vilket som är det viktigaste i
detta sammanhang: är det vatten, luft
eller andra naturresurser? Men om man
studerar dessa problem mer ingående
får man klart för sig att luftföroreningarna
i sig själva påverkar vattnet,
påverkar marken och påverkar oss allesammans
genom att vi direkt inandas
dem.

De uppsatser som skrivits — vilka
jag betraktar som seriösa och vilka också
naturvårdsverket förefaller sätta tilltro
till — påvisar att den ökande surhetsgraden
i våra vattendrag beror på
de luftföroreningar som förekommer.
Vattenföroreningarna å sin sida sprider
sig inte på samma sätt som luftföroreningarna
mellan länderna, även om
t. ex. vårt land har beröring med salthavet.
Vi har vårt eget vatten och vår
egen avrinning, som står i relation till
den nederbörd som faller över vårt
land.

Det är klart — det har statsrådet alldeles
rätt i — att jag med mina skogsintressen
med uppmärksamhet har följt
dessa frågor och diskussionen om vad
surhetsgraden betyder för den skogliga
tillväxten. Skogshögskolan arbetar för
närvarande med dessa problem, och
genom de samtal jag har haft med eu
del av forskarna vet jag att man är
mycket oroad över den pågående utvecklingen.
Det är därför jag talar om
denna prioritering.

När det gäller EFTA och EEC förhåller
det sig så att om vi i vårt land skapar
normer som går betydligt längre
än i andra länder, får detta kostnadsmässiga
följder av den arten att vårt
näringsliv hamnar i ett annat konkurrensläge.
Enligt min mening, herr jordbruksminister,
måste vi se problemet
också ur denna synvinkel och göra extra
kraftiga ansträngningar för att förmå
vår omgivning att gå samma väg

Fredagen den 10 maj 1968

Svar på interpellation ang. åtgärder för att

lärarvikarier

som vi. Dit når vi naturligtvis genom
att ha en intensiv, aktiv forskning.

Med tanke på luftföroreningarnas
svårighetsgrad borde vi ha möjligheter
att från svensk sida även stödja en del
av den forskning som bedrivs i andra
länder i Europa. Där förekommer också
seriös verksamhet, och vi kan känna
oss ansvariga även för den utveckling
som där sker.

Jag är emellertid tacksam för all den
aktivitet som regeringen har visat när
det gällt att behandla dessa problem,
och jag hoppas att Alva Myrdal — om
det är hon som tar hand om saken —
skall få ett underlag för sina samtal i
FN:s regi.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. åtgärder för
att bereda trygghet i anställningen förvissa
lärarvikarier

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Fru Ryding har frågat
chefen för utbildningsdepartementet
vilka åtgärder han avser föreslå för att
lärarvikarier utan formell behörighet
skall få möjligheter att skaffa sig sådan
och beredas möjlighet till trygghet i sin
anställning. Enligt fastställd ärendefördelning
ankommer det på mig att besvara
interpellationen.

I svar på en enkel fråga i denna kammare
av fru Renström-Ingenäs den 1
februari detta år meddelade jag att frågan
om utbildning av oexaminerade lärare
på grundskolans låg- och mellanstadium
skulle komma att behandlas i
den kommande propositionen om klassoch
ämneslärarutbildningen. T enlighet
med den i går av riksdagen godkända
propositionen nr 65 angående anslag
till klass- och ämneslärarutbildning

Nr 23

bereda trygghet i anställningen för vissa

in. m. kommer förkortad lärarutbildning
att anordnas för oexaminerade lärarvikarier
på grundskolans låg- och
mellanstadium. Utbildningen är avsedd
för oexaminerade lärare som tjänstgjort
minst fyra terminer med goda vitsord.
I fråga om innehåll, målsättning,
uppläggning och organisation avses utbildningen
bli utformad i nära anslutning
till den nya klasslärarutbildningen.
Utbildningen kommer att bedrivas
i form av kvällsundervisning och sommarkurser
och den avses vara förenad
med lärartjänstgöring på halvtid.

Om motsvarande form av utbildning
bör anordnas även för lärarvikarier i
s. k. läro-, övnings- och yrkesämnen äten
fråga som måste prövas under hänsynstagande
till flera omständigheter.

Lärarutbildningen har under senare
år byggts ut kraftigt. Som en följd bl. a.
härav kan vi nu förutse en snabb förbättring
av balansen mellan efterfrågan
och utbud i fråga om flertalet lärarkategorier.
Förhållandena varierar
emellertid från ämne till ämne, vilket
självfallet måste uppmärksammas vid
bedömningen av om särskilda åtgärder
bör vidtas av det slag som interpellanten
ifrågasätter.

Vidare måste givetvis bristerna i de
oexaminerade lärarnas kompetens beaktas.
Dessa brister kan avse ämnesoch
fackkunskaper eller pedagogisk utbildning
eller bådadera. Vad interpellanten
kallar »en gedigen kompetens»
måste vägas mot vad den reguljära utbildningen
ger i dessa avseenden.

Är det ämnes- och fackkunskaper som
saknas, måste rimligen en komplettering
av utbildningen äga rum. Om detta
kan kräva några organisatoriska anordningar
utöver de olika former för
utbildning, som nu står till buds vid
utbildningsanstalter och decentraliserade
kurser, är jag för närvarande inte
beredd att uttala mig definitivt om.
Även i de fall då pedagogisk utbildning
saknas är det självfallet angeläget att

1* — Andra kammarens protokoll 196S. Nr 23

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Svar på interpellation ang. åtgärder för att bereda trygghet i anställningen för vissa

lärarvikarier

komplettering sker. Huruvida skäl för
avsteg från kravet på praktisk lärarutbildning
kan föreligga får prövas från
fall till fall.

.lag vill slutligen framhålla att enligt
vad jag inhämtat från skolöverstyrelsen
torde flertalet bär avsedda oexaminerade
lärare ha haft och ha korta vikariat.
Endast ett mindre antal sådana lärare
torde ha tjänstgjort i skolan under
en längre följd av år. Att antalet sådana
lärare är litet bör givetvis inte i och
för sig hindra att de bereds tillfälle
att förvärva den kompetens som krävs.
Den ändamålsenligaste formen härför
förefaller dock i flertalet fall vara att
finna i en utbildning på de vägar som
redan nu står till buds.

Vidare anförde:

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag vill först tacka
statsrådet Moberg för svaret på min
interpellation.

Beträffande utbildningen av de oexaminerade
lärarna på låg- och mellanstadiet
behandlades denna fråga, såsom
statsrådet också påpekade, så sent här
i kammaren som i går eftermiddag. Jag
hade då tillfälle att deltaga i debatten.
Vi hade också avlämnat en motion i frågan.
Jag vill därför nu inte utförligare
uppehålla mig vid detta problem, som
ju tycks kunna lösas så småningom.

Jag kan dock inte underlåta att i dag
återigen påpeka den inkorrekta skrivningen
i propositionen vad beträffar
tjänstgöringen under dessa kurser, som
nu kommer att börja endast vid lärarhögskolan
i Stockholm. Dessutom —
och detta är det viktigaste — måste väl
sådana kurser komma till stånd även vid
andra lärarhögskolor. De siffror som
har framkommit — cirka 700 sökande
till sammanlagt 24 platser på vartdera
låg- och mellanstadiet — visar med all
önskvärd tydlighet att det finns såväl
behov av som intresse för en sådan
examination.

Den andra delen av min interpellation
och av svaret på denna behandlar
de lärarvikarier som tjänstgjort i s. k.
läro-, övnings- och yrkesämnen. Här
svarar nu statrådet Moberg, att detta är
»en fråga som måste prövas under hänsynstagande
till flera omständigheter».

I detta avseende tror jag att statsrådet
tyvärr har missuppfattat mig till
eu del. Jag har i min konkreta fråga,
liksom också i motiveringen till interpellationen,
tagit upp de ekonomiska
aspekterna för att denna grupp skall
kunna fullfölja utbildningen och vinna
behörighet. Tyvärr kan jag i svaret inte
finna någonting som handlar just om
den ekonomiska sidan av saken.

Som jag har anfört i min interpellation
har jag inte velat hävda, att lärare
som har behörighet inte också i första
hand skall ha tjänsterna. Jag har alltså
inte på något sätt avsett att jämställa
»en gedigen kompetens», som man har
förvärvat som vikarie, med vad den
reguljära utbildningen ger.

Vad jag vill är, att de lärarvikarier,
som under ett kritiskt skede inte tvekade
att ställa sin arbetskraft till förfogande
för att vår skola över huvud
taget skulle kunna fungera under de
svårigheter som då rådde, nu också
skall erhålla ekonomiska möjligheter
att fullfölja sin tidigare avbrutna utbildning.
De kanske många gånger inte
har så långt kvar till en examen som
ger dem den formella behörigheten.

Det finns naturligtvis många olika utvägar
för att lösa de ekonomiska problemen
i samband med denna fråga,
men det finns också alltför många svårigheter
för dessa lärarvikarier, och
dessa svårigheter har till mycket stor
del sin grund just i de ekonomiska
spörsmålen.

För att belysa problemet vill jag helt
kort bara ta ett enda konkret exempel.

En lärare har tjänstgjort som timlärare
och extralärare vid grundskolans
högstadium och vid gymnasium de se -

Fredagen den 10 maj 1968 Nr 23

Svar på interpellation ang. åtgärder för att bereda trygghet i anställningen för vissa

lärarvikarier

naste tolv åren, hela tiden med full
tjänstgöring. Under denna tid har han
hunnit gifta sig och skaffa sig familj.
Denne lärare har, enligt tjänstgöringsbetyg,
de senaste sex åren »ådagalagt
utmärkt nit och utmärkt skicklighet, utmärkt
sätt att behandla lärjungarna och
utmärkt förmåga att bland dem upprätthålla
ordning» — alltså de högsta vitsord
som en lärare kan få, antingen han
är behörig eller icke behörig.

Han har nu, när bristen på behöriga
lärare något avhjälpts, en önskan att få
avsluta sina en gång för längesedan påbörjade
akademiska studier. Enligt tentainensboken
återstår sluttentamina för
en fil. mag.-examen.

Eftersom han tjänstgjort såsom extralärare
under viss tid har han formellt
en bättre ställning än en timlärare. Han
anses tillhöra förmånsgrupp A. Detta
berättigar honom till bl. a. tjänstledighet
för studier med B-avdrag på lönen
i 360 dagar under loppet av en tioårsperiod,
förutsatt att länsskolnämnden
finner studierna »angelägna från
tjänstesynpunkt».

Ja, då kanske man kan fråga sig varför
jag nu bråkar. Det finns ju en lösning
också ur ekonomisk aspekt så att
de som vill skall kunna fullfölja sina
studier och få behörighet. Men. herr
talman, det är inte så enkelt, och det
framgår av följande fakta.

Läraren har ett förordnande som
extralärare och ansöker om sådan
tjänstledighet med B-avdrag. Det blir
emellertid avslag på denna ansökan, ty
enligt länsskolnämndens instruktioner
ges lön med B-avdrag under tjänstledighet
icke, då studierna »avser sådan
grundexamen som erfordras för läraranställning».

Jag skulle nu vilja ställa några följdfrågor
till statsrådet Moberg med anledning
av den situation som föreligger i
dag. För det första: Överväger man från
myndigheternas sida att åtminstone
temporärt ändra instruktionerna till

länsskolnämnderna så att en lärarvikarie
som har ett förordnande kan få
sin tjänstledighet med B-avdrag på lönen
och fullfölja sina studier och få
behörighet, även om dessa studier avser
sådan grundexamen som erfordras för
den lärarbefattning som lian haft vikariat
på under många år? För det
andra: Kan man tänka sig att på annat
sätt lämna ekonomiskt stöd för fullföljandet
av påbörjade studier som avbrutits
för att vederbörande tagit arbete
som lärarvikarie under en svår tid med
stor lärarbrist? Jag avser då inte en
stor skuldsättning för denne lärarvikarie
utan i stället någon form av studiehjälp
eller studiestöd.

Herr talman! Statsrådet Moberg säger
i sitt interpellationssvar: »Lärarutbildningen
har under senare år byggts ut
kraftigt. Som en följd bl. a. härav kan
vi nu förutse en snabb förbättring av
balansen mellan efterfrågan och utbud
i fråga om flertalet lärarkategorier.»

Jag är medveten om detta, och det är
bl. a. därför som jag ställt min interpellation.
Trots denna utveckling på
lärarområdet anser jag att lärarvikarier
skall kunna få också ekonomiska möjligheter
att kunna konkurrera på lika
villkor. Om dessa lärarvikarier inte får
ekonomiska möjligheter att skaffa sig
behörighet, kan en sådan konkurrens
inte komma till stånd, detta trots att de
kanske under många år visat att de
äger mycket stor lämplighet just för
yrket.

Vad gäller möjligheterna för lärarvikarierna
av denna kategori att förvärva
den kompetens som krävs säger
statsrådet i slutet av sitt interpellationssvar:
»Den ändamålsenligaste formen
härför förefaller dock i flertalet fall
vara att finna i en utbildning på de
vägar som redan nu står till buds.»

Ja, jag kan hålla med om detta. Men
vem skall betala kalaset?

Jag skulle också vilja ha statsrådets
svar kompletterat med upplysning om

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Svar på interpellation ang. åtgärder för att bereda
lärarvikarier

hur en lärarvikarie, utan att behöva
skuldsätta sig, skall få de ekonomiska
möjligheterna att kunna ta i anspråk
just de vägar som statsrådet talar om.
Detta är den springande punkten i min
interpellation, och därför har jag tryckt
speciellt på detta i den konkreta frågan.
Men i detta avseende anser jag tyvärr
— som jag inledningsvis sade — att
jag inte fått något besked av statsrådet
Moberg. Jag skulle därför vara tacksam
om statsrådet ville komplettera sitt svar
i detta avseende.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Frågan om tryggheten i
anställningen för vissa lärarvikarier
kan ses i ett ännu vidare perspektiv än
vad som hittills i dag angivits. I sitt
interpellationssvar antyder statsrådet
Moberg den saken med talet om en
»snabb förbättring av balansen mellan
efterfrågan och utbud i fråga om flertalet
lärarkategorier».

Vad jag i detta sammanhang skulle
vilja fästa uppmärksamheten på är anställningstryggheten
för de icke ordinarie
lärarna, i vissa kommuner för närvarande
ett slags bättre lärarvikarier i
ekonomisk otrygghet — inte överallt,
men på åtskilliga ställen.

Det finns alltså ett växelspel mellan
dessas och de egentliga lärarvikariernas
trygghetskrav i kampen om att få behålla
sina anställningar, respektive att
få nya.

Vad händer om en icke-ordinarie
lärare inte kan beredas fortsatt anställning
i en kommun där han har arbetat
flera år? Jo, arbetsgivaren har rätt att
säga upp honom från anställningen —
och det är naturligtvis ingenting att
säga om det, så måste kunna ske. Men
vad som icke kan vara riktigt är, att
uppsägningen sker med kortare varsel
än de normala tre månaderna. Skolstyrelserna
har nu möjlighet att säga upp
en sådan lärare med en månads varsel.
Här måste en ändring genomföras, så

trygghet i anställningen för vissa

att tremånadersregeln gäller utan inskränkningar.

Här kommer jag till ytterligare eu
ekonomisk aspekt: Om han skall flyttas,
skall han beredas fortsatt anställning på
annat håll med flyttningsersättning.

Detta är närmast eu avtalsfråga, det
är jag fullt på det klara med. Men jag
skulle gärna vilja veta om statsrådet
Moberg vill medverka till en lösning av
även detta problem, involverat i det
problem som skisserats i interpellationen.
Det går inte att acceptera, menar
jag, att arbetsgivarna, stat och kommun,
överlåter på arbetstagaren, läraren, att
ensam bära de ekonomiska konsekvenserna
av den brist på samordning, planering
och administration som ibland
föreligger och som kanske också måste
föreligga vid anställandet av icke ordinarie
lärare. Statsbidraget till lärarlönerna
är i denna liksom i många
andra frågor en del av spörsmålet. Behöver
vi inte se över bestämmelserna
nu, statsrådet Moberg?

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag skall inte tynga debatten
med många ord, men det är väsentligt,
som herr Nordstrandh nämnde,
att debatten vidgas till att omfatta
den otrygghet som råder för en mycket
stor kategori av icke-ordinarie lärare.
Det blir emellertid tillfälle att mer ingående
diskutera dessa frågor i samband
med behandlingen av den motion
som är väckt från folkpartihåll med
krav på utredning om skydd mot obefogade
uppsägningar. De otillfredsställande
förhållanden som i dag råder på
den offentliga sektorn har i motionen
exemplifierats med just de icke-ordinarie
lärarnas ställning.

När ett utredningskrav av denna art
tidigare vid ett flertal tillfällen rests i
riksdagen har majoriteten alltid argumenterat
så, att detta inte är något problem
på det offentliga området. Det är
det obestridligen. Problemet är mycket

Fredagen den 10 maj 1968 Nr 23

Svar på interpellation ang. åtgärder för att bereda trygghet i anställningen för vissa

lärarvikarier

stort för dessa kategorier och gäller
inånga människor. Jag tycker visserligen
ingalunda att problemen för de enskilda
människorna blir mindre därför
att inte så många delar deras olycka. I
detta fall tillkommer emellertid den
omständigheten att en stor kategori
människor lever i oerhörd otrygghet —
och detta på den offentliga sektorn,
där det allmänna har möjlighet att påverka
trygghetsförhållandena! De får
inte bara med mycket kort varsel lämna
sina befattningar; det gäller dessutom
i många fall människor som blivit
rotade på en plats efter att ha varit anställda
där kanske i ett tiotal år och
känt trygghet på den platsen. Plötsligt
skall de så bryta upp och lämna
den.

Jag vet att organisationerna har fört
fram dessa frågor till departementet
och krävt en lösning, och jag vill gärna
säga att det är ett angeläget krav att
denna synnerligen viktiga trygghetsfråga
på den offentliga sektorn snabbt
löses.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Låt mig först i fråga
om det som interpellationen gäller, nämligen
lärarvikariernas problem, säga att
regeringen och myndigheterna är utomordentligt
medvetna om den mycket goda
insats som denna kategori lärare
gjorde under 1950-talet, när vi fick mobilisera
vad vi kunde av lärare för att
klara den snabbt expanderande skolsektorn.
Självfallet innebär detta, att vi
från det allmännas sida inom rimliga
gränser skall göra vad vi kan för att
hjälpa dem i den situation som nu uppkommer.

När det gäller utbildningen upprepar
jag att riksdagen i går tog ett väsentligt
steg som innebär att dessa lärare
kan få komplettera sin utbildning. Skulle
det visa sig att — fru Ryding var
inne på den saken — kursernas omfatt -

ning är otillräcklig, kommer vi på vanligt
sätt tillbaka ett annat år.

De ekonomiska problemen är självfallet
av många skäl betydligt svårare,
tv de kommer in i ett större sammanhang.
Jag kan därför för dagen inte ge
några konkreta svar på de konkreta
frågor som fru Ryding ställt. Jag vill
bara tala om för fru Ryding, att vi i
kanslihuset i berörda departement är
väl medvetna om problemen och att vi
kommer att följa den fortsatta utvecklingen
med stor uppmärksamhet.

Jag vill understryka vad jag antydde
i svaret, nämligen att vi i dag inte vet
så rasande mycket om vad det är för
typer av människor det här gäller och
hur lång utbildning de har. Det är inte
alls säkert att det exempel som fru Ryding
anförde är särskilt representativt;
det kan vara ett extremfall. Det vet
varken fru Ryding eller jag. Men vi
skall försöka att i första hand få ett
grepp om problemets omfattning genom
att klarlägga vad det är för kategorier
av människor det gäller och sedan följa
utvecklingen noga och vidta de åtgärder
som kan befinnas vara påkallade
för att hjälpa dessa människor, som vi
alla står i tacksamhetsskuld till.

I fråga om de icke-ordinarie lärarna,
vilkas problem herr Nordstrandh och
fru Nettelbrandt tagit upp i debatten,
vill jag svara, att vi har fått vår uppmärksamhet
riktad på att det vid något
tillfälle i någon större kommun har
skett en uppsägning mycket sent, vilket
självfallet medfört väsentliga problem
för dem som drabbats. Vi har alltså vår
uppmärksamhet riktad även på detta
problem. Detta är, något som även herr
Nordstrandh framhöll, problem som i
hög grad hör samman med löneförhandlingarna,
men vi kommer i vårt departement
och även i andra departement
att undersöka vad man rimligen kan
göra för att ge dessa liksom andra i
samhällets tjänst anställda kategorier en
känsla av trygghet.

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Organisationen av den statliga publiceringsverksamheten

Fru RYDING (vpk):

. Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
Moberg för dessa kompletterande
upplysningar, men jag beklagar att han
för dagen inte kan ge några konkreta
svar på de frågor jag ställt. Jag hoppas
dock att det inte skall dröja alltför
länge innan man kommer fram till konkreta
lösningar, ty saken brådskar.

Enligt min mening finns det många
skäl som talar för att man borde ekonomiskt
hjälpa denna kategori lärarvikarier
på ett bra sätt. Lönen för timlärare
och extra lärare, som inte är behöriga,
utgör endast 65 ä 75 procent av
den behörige lärarens lön. Det vidsträckta
anlitandet av icke-behöriga lärare
under många år måste ha gett ett
överskott i undervisningsväsendets lönebudget.
Pengarna finns i kommunerna,
och dessa måste få ändrade instruktioner
i något avseende så att man med
dessa pengar kan hjälpa ifrågavarande
lärare att få behörighet och därmed
skaffa sig bättre trygghet.

Jag kan förstå lärarvikariernas bitterhet
i dag. De har under många år —
som även statsrådet Moberg underströk
— utfört ett förtjänstfullt arbete. De är
medvetna om att de på grund av detta
arbete inte haft möjligheter att fullfölja
sina studier. De vet också att de nu
»sitter löst».

Under den tid de tjänstgjort har ju
samhället — och det är fullt riktigt —
satt in sina resurser på att rekrytera
och genom att införa olika lättnader
snabbutbilda andra som nu är färdiga
och som med sin nyförvärvade behörighet
får företräde till lärartjänsterna. Att
det inte rör sig om så många kan vara
riktigt, men i det avseendet vill jag
faktiskt instämma i vad fru Nettelbrandt
sade: »Att de inte är så många rättfärdigar
inte underlåtenheten att hjälpa
dem», och det säger också statsrådet
Moberg i sitt interpellationssvar. Jag
tycker att man i stället skulle se detta
faktum som någonting positivt — nu
slipper ju samhället undan med mind -

re ekonomiska utlägg än det skulle göra
om det gällde en oerhört stor skara.

Jag vill ännu en gång tacka för svaret,
och jag hoppas att man från myndigheternas
sida inte dröjer med att
vidta åtgärder. Det råder stor oro bland
dessa kategorier av lärare.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Lorentzon (vpk), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående sysselsättningsläget i
Medelpads inland,

herr Jansson (vpk), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående skoindustrins framtidsutsikter,
och

herr Rask (s), till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående ökad trafiksäkerhet för
cyklister.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 5

Organisationen av den statliga publiceringsverksamheten Föredrogs

statsutskottets utlåtande
nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående organisationen av
den statliga publiceringsverksamheten
jämte motioner.

I propositionen nr 62 hade Kungl.
Maj:t under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 15 mars 1968 föreslagit riksdagen
att 1) besluta att ett statligt aktiebolag
för allmän förlagsverksamhet

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Organisationen av den statliga publiceringsverksamheten

skulle inrättas samt 2) till Teckning av
aktier i ett aktiebolag för allmän förlagsverksamhet
i riksstaten för budgetåret
1968/69 på kapitalbudgeten under
fonden för statens aktier anvisa ett investeringsanslag
av 7 200 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likatydande motionerna I: 824
av herr Hilding m. fl. och 11: 1065 av
herr Berglund m. fl., vari hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställde 1) att sådana direktiv utfärdades
för ett nybildat allmänt statligt
förlag att statliga myndigheter och
institutioner gåves möjlighet att — utan
dispensansökan — låta sin publiceringsverksamhet
ombesörjas av annat
förlag samt 2) att det statliga förlaget
finge direktiv att eftersträva lägsta möjliga
kostnad och alltså icke genom samarbetsavtal
bundes vid SRA så att detta
företag erhölle eu förmånsställning,

dels de likatydande motionerna I: 825
av herr Holmberg m. fl. och II: 1066 av
herr Bohman m. fl., vari hemställts att
riksdagen med avslag på propositionen
nr 62 år 1968 måtte besluta 1) att i skrivelse
till Kungl. Maj st hemställa att förslag
angående den statliga publiceringsverksamheten
innebärande att statskontorets
tryckeriexpedition förstärktes
och att verksamheten i övrigt utformades
i enlighet med de riktlinjer som
angåves i motionerna snarast förelädes
riksdagen samt 2) att avslå Kungl.
Maj :ts förslag om anvisning för budgetåret
1968/69 av ett investeringsanslag
av 7 200 000 kr. till teckning av aktier
i ett aktiebolag för allmän förlagsverksamhet,

dels de likalydande motionerna I: 826
av herr Thorsten Larsson och fru Nilsson
samt II: 1067 av herrar Sjönell och
Börjesson i Falköping, vari hemställts
att riksdagen måtte besluta att den statliga
förlagsverksamheten organiserades
helt fristående från den statliga
tryckeriverksamheten enligt i motionerna
angivna riktlinjer.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:825 och 11:1066 såvitt
nu var i fråga besluta att ett statligt
aktiebolag för allmän förlagsverksamhet
skulle inrättas,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:824 och 11:1065 såvitt
nu var i fråga besluta om skyldighet att
anlita förlaget i enlighet med vad i
statsrådsprotokollet förordats,

3. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:824 och 11:1065 samt
1:826 och 11:1067, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, besluta om samordning
mellan förlaget och Svenska
Reproduktions ÅR i enlighet med vad
i statsrådsprotokollet förordats,

4. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:825 och 11:1066 såvitt
nu var i fråga till Teckning av aktier
i ett aktiebolag för allmän förlagsverksamhet
för budgetåret 1968/69 på kapitalbudgeten
under fonden för statens
aktier anvisa ett investeringsanslag av
7 200 000 kr.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande frågan om inrättande
av ett allmänt förlag av herrar Virgin,
Ottosson, Åkerlund, Tnresson och Björkman
(samtliga h), som ansett att utskottet
under 1. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:825 och 11:1066 såvitt
nu var i fråga avslå Kungl. Maj :ts förslag
om inrättande av ett statligt aktiebolag
för allmän förlagsverksamhet och
ge Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört beträffande statskontorets
tryckeriexpedition;

dels att utskottets hemställan under
2.—4. vid bifall till yrkandet beträffande
1. bort med bifall till motionerna
I: 825 och II: 1066 utmynna i avslag å
Kungl. Maj:ts förslag och yrkandena i

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Organisationen av den statliga publiceringsverksamheten

motionerna 1:824 och 11:1065 samt
1: 826 och II: 1067;

2) beträffande skyldighet att anlita
det allmänna förlaget av herrar Nyman
(fp), Bengtson (ep), Karl-Erik Eriksson
(fp), Johan Olsson (ep), Ståhl (fp),
Mattsson (ep), Tobé (fp), Sjönell (ep)
och Sterne (fp), som ansett att utskottet
under 2. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:824 och 11:1065 såvitt
nu var i fråga besluta avslå Kungl.
Maj :ts förslag om skyldighet att anlita
förlaget;

3) beträffande frågan om samarbete
mellan det statliga förlaget och Svenska
Reproduktions AB av herrar Nyman
(fp), Bengtson (ep), Karl-Erik Eriksson
(fp), Johan Olsson (ep), Ståhl (fp),
Mattsson (ep), Tobé (fp), Sjönell (ep)
och Sterne (fp), som ansett att utskottet
under 3. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1: 824 och II: 1065 samt I: 826
och II: 1067, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, besluta avslå Kungl.
Maj:ts förslag om samordning mellan
förlaget och Svenska Reproduktions
AB;

4) beträffande anslagsberäkningen av
herrar Nyman (fp), Bengtson (ep),
Karl-Erik Eriksson (fp), Johan Olsson
(ep), Ståhl (fp), Mattsson (ep), Tobé
(fp), Sjönell (ep) och Sterne (fp), som
under förutsättning av bifall till reservationen
1) vid utskottets utlåtande nr
96 ansett att utskottet under 4. bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:825 och 11:1066 såvitt
nu var i fråga till Teckning av aktier
i ett aktiebolag för allmän förlagsverksamhet
för budgetåret 1968/69 på kapitalbudgeten
under fonden för statens
aktier anvisa ett investeringsanslag av
6 600 000 kr.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Vid gårdagens plenum
fördes i kammaren en utdragen debatt
om det statliga läromedelsförlaget. Med
hänsyn till den glesa besättningen i dag
förmodar jag att kammarens ledamöter
anser att det mesta nu är sagt om
de statliga förlagen. Talesmännen för
regeringspartiet, herr Arvidson och inte
minst utbildningsministern, talade
ju varmt för detta statliga läromedelsförlag.
Från regeringspartiet sjöng man
i går det statliga företagandets höga visa,
vers 1, och i dag får vi alltså höra
vers 2.

Då jag inleder debatten om detta nya
statliga företag kanske jag får göra en
kort tillbakablick på vad som har hänt
under årens lopp i fråga om den statliga
publikationsverksamheten.

Redan 1954, alltså för 14 år sedan,
väcktes från högerhåll av nuvarande
andre vice talmannen herr Cassel en
motion om begränsning och förbilligande
av de av statliga verk och institutioner
utgivna tidskrifterna. I denna motion
hemställdes dels att Kungl. Maj:t
skulle anmoda statliga verk och institutioner
att begränsa och förbilliga utgivandet
av tidskrifterna, dels att vi i
påföljande års statsverksproposition
skulle få en mer detaljerad redogörelse
för kostnaderna för de under olika departement
utgivna tidskrifterna och en
sammanställning över de totala kostnaderna
för samtliga tidskrifter. Detta var
alltså i januari 1954. Vi fick också en
mer detaljerad redogörelse, åtminstone
ett år, och jag tror att det var det påföljande
året.

Bland de tidskrifter som så småningom
— till min ledsnad, måste jag säga
— försvann befann sig Konjunkturjournalen,
som jag tyckte var utmärkt och
som innehöll en kort och översiktlig
sammanställning av den aktuella statistik
som man bäst behövde över indexserier,
över export och import, över
statsinkomster och statsutgifter o. s. v.
Fem år senare, alltså 1959, började stats -

Fredagen den 10 maj 19(58

Nr 23

Organisationen av den statliga publiceringsverksamheten

revisorerna intressera sig för den ganska
rikhaltiga floran av tidskrifter och
framförde kritik mot den statliga publikationsverksamhetens
organisation och
finansiering.

Enligt revisorernas mening kunde
denna bedrivas på ett mera rationellt
och mindre kostnadskrävande sätt. Revisorerna
hade nämligen fått det intrycket
att myndigheterna i allmänhet
inte särskilt intresserade sig för de
möjligheter som kunde föreligga att
skaffa inkomster genom försäljning av
publikationerna. Detta ansågs ha ett
visst samband med det rådande systemet
för finansieringen av publikationerna,
nämligen genom anslag på riksstaten.
Däri hade onekligen revisorerna
rätt. Anledningen till motionen, som
herr andre vice talmannen Cassel den
gången väckte, var närmast att i det
arets slatsverksproposition hade äskats
anslag till arbetsmarknadsstyrelsen för
anskaffande av en tryckerianläggning
som skulle trycka inte vad man skulle
tro, nämligen styrelsens tidskrift, utan
riksvakanslistan, blanketter, formulär,
rapporter o. d.

Förhållandena var inte tillfredsställande,
ansåg revisorerna. De framlade
också förslag som bl. a. syftade till ökad
självfinansiering. Även förutsättningarna
för att låta myndigheterna helt eller
delvis disponera inflytande inkomster
från försäljningen borde undersökas, sade
revisorerna. Riksdagen lade •— man
kanske kan säga för ovanlighetens skull
— inte revisorernas berättelse till handlingarna
utan riksdagen uttalade, på
förslag av statsutskottet att den av revisorerna
väckta frågan vore förtjänt
att följas med uppmärksamhet. Det är
åtminstone försiktigt uttryckt. Det är
den traditionella återhållsamma skrivningen
från statsutskottet, men andemeningen
var ganska klar: det var inte
bra som det var. Dessutom pekade statsutskottet
på att det vid tillkomsten av
nya publikationer var särskilt angeläget
att klarlägga i vilken utsträckning fi -

nansiering kunde ske utan statsanslag''.
Utskottet underströk vidare vikten
av att tryckningskostnadernas storlek
beaktades.

Resultatet av riksdagens uttalande
blev att regeringen 1962 uppdrog åt
statskontoret att i samråd med riksrevisionsverket
utreda den statliga publikationsverksamheten.
Utredningen
redovisade sitt arbete förra året i betänkandet
»Statlig publicering».

Så skall jag lämna några sifferuppgifter.
Jag gör det för att göra det lite
bekvämare för kammarens ledamöter
så att ni inte behöver läsa så mycket i
propositionen och utskottsutlåtandet.
Ni kan härigenom få en liten uppfattning
om vad det rör sig om. Antalet
myndigheter och institutioner som årligen
ger ut publikationer är omkring
200, antalet publikationer 700 å 800 och
kostnaderna uppgår till omkring 150
miljoner per är varav cirka hälften faller
på egentliga publikationer, 35 miljoner
faller på blanketter, 25 miljoner
på kartor och sjökort. Inkomsterna torde
röra sig om cirka 40 miljoner, men
av dessa 40 miljoner utgör närmare 30
miljoner televerkets inkomster i samband
med utgivningen av telefonkatalogen
— det torde vara annonserna i
den stora upplagan.

Den statliga publiceringsverksamheten
är sålunda av betydande omfattning.
Att det här är ett fält med utrymme
för rationaliseringar och besparingar
kan vi vara ense om.

Statskontorets utredning utmynnade
i förslag om inrättande av två med det
statsägda Svenska Reproduktionsaktiebolaget
samordnade företag, ett allmänt
förlag med distribution •— det är det
vi nu behandlar —• och ett speciellt
förlag för produktion av läromedel.
Det senare förslaget godkändes av kammaren
redan i går.

Vi har inte blivit övertygade om att
den i propositionen föreslagna lösningen
av den statliga publiceringsverksamheten
är lämplig och vi är inte ensamma

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Organisationen av den statliga publiceringsverksamheten

om vår skeptiska inställning till utvidgning
av den statliga verksamheten
även på detta område. Många skäl kan
anföras mot bildandet av ett allmänt
statligt förlag och mot organisatorisk
samverkan mellan detta och tryckeriverksamheten.
Inom det enskilda näringslivet
finns det exempel på stora
företag som för tryckeriproduktionen
enbart anlitar utomstående företag. De
skäl som främst talar mot en samordning
är den grafiska teknikens snabba
utveckling, den alltmer långtgående specialiseringen
av tryckeriföretagen i syfte
att åstadkomma en ekonomisk produktion
samt det förhållandet att en betydande
kapacitet finns inom den grafiska
branschen. En organisatorisk samordning
mellan förlaget och SRA torde
medföra risk för att företagets tryckeri
kan komma i förmånsställning i relation
till andra tryckeriföretag vid trycksakers
upphandling.

Detta skulle medföra en marknadsmässigt
omotiverad utbyggnad av de
.statliga tryckeriresurserna. Vi anser att
önskemålet om en opartisk och ekonomisk
upphandling lättare tillgodoses
om de statliga förlagen inte är organisatoriskt
samordnade med SRA:s tryckeri.

Näringsfrihetsombudsmannen har
också behandlat frågan och framhållit
följande som det kan vara skäl att citera: »I

den här berörda frågan» — beträffande
samordningen — »har flera av
utredningens ledamöter och experter
anmält avvikande mening.» (Om jag inte
tar fel kommer en av dem att tala längre
fram i debatten.) — »De har därvid
framhållit den grafiska teknikens snabba
utveckling genom att tryckeriföretagen
alltmer specialiserar sig för att
åstadkomma eu ekonomisk produktion
samt genom att överkapacitet finns i
branschen.»

Näringsfrihetsombudsmannen fortsätter: »Från

de synpunkter jag har att be -

akta kan jag i allt väsentligt instämma
i sålunda anförda betänkligheter
i konkurrenshänseende mot en organisatorisk
samordning av statlig förlagsoch
tryckeriverksamhet. I utredningen
uttalas visserligen dels att dylik samordning
icke är ovanlig på den enskilda
sektorn, dels att anordningar bör
eftersträvas för att i möjligaste mån
skydda de föreslagna förlagens objektivitet
vid upphandlingen. Det må emellertid
erinras om att enskilda företag,
som genomfört en samordning av här
berört slag» — alltså mellan förlag och
tryckeri — »arbetar i konkurrens med
andra företag på såväl förlags- som
tryckerisidan, medan den föreslagna
statliga koncernen icke skulle komma
att göra detta på förlagssidan, i vart
fall icke såvitt avser det av de två förlagen
som skulle omhänderha allmän
förlagsrörelse.»

Enligt vår mening strider propositionens
förslag mot de av riksdagen antagna
principerna om fri konkurrens
vilka kommit till uttryck i lagen om
motverkande av konkurrensbegränsningar,
och näringsfrihetsombudsmannen
delar således vår uppfattning på
den här punkten. Det förefaller mig
också som om inte heller det föredragande
statsrådet varit alldeles övertygad
härvidlag, eftersom han inskränker
sig till att säga att han »knappast»
finner farhågorna befogade. Man är ju
inte alldeles van vid att finna en sådan
blygsamhet hos finansministern. Han
brukar minsann säga ifrån när han tycker
någonting är fel.

Vi bär för vår del funnit att detta
samröre mellan det statliga förlaget och
SRA är olämpligt. Även statskontoret
har uttalat att SRA inte bör ges principiell
förtursrätt till statliga beställningar.
Ett stort antal av de .statliga instanser
som yttrat sig över betänkandet
och som har stor praktisk erfarenhet av
publiceringsfrågor har förordat, att den
eftersträvade effektiviseringen och
samordningen åstadkommes inte genom

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Organisationen av den statliga publiceringsverksamheten

ett nytt förlag utan genom en förstärkning
av statskontorets tryckeriexpedition
med vilken man redan har ett gott
samarbete. Jag tycker att det finns skäl
att ta fasta på att samarbetet med det
statliga tryckerikontoret tydligen fungerat
ganska bra hittills.

Det förhåller sig alltså inte så, att
man tycker att allt är bra som det är
och att ingenting behöver göras, men
man anser inte att den föreslagna lösningen
med ett nytt statligt förlag är
bra. Åtskilliga har också begärt att få
bli undantagna från den föreslagna
skyldigheten att anlita ett allmänt förlag,
eftersom de redan har en egen organisation
för handläggning av publiceringsfrågor
och väl fungerande kontakter
med olika tryckerier och förlag. Det
vore bättre om statskontorets tryckeriexpedition
fick sin roll som ett centralt
serviceorgan fastställd och utvidgad.

Jag skall återge några av de remisssvar
som det finns skäl att ta upp, och
det kommer kanske också andra att göra
senare i debatten. Hovrätten över
Skåne och Blekinge har inte funnft att
statskontoret har övertygande motiverat
det förslag som framförts och kan
inte tillstyrka. Det är möjligt att hovrätten
över Skåne och Blekinge inte har
någon större publikationsverksamhet,
men man kanske inte alldeles bör frånkänna
den klokhet och bruket av sunt
förnuft. Den har tydligen inte blivit
övertygad av statskontorets argumentering.
Statistiska centralbyrån, som
verkligen ger ut en rad publikationer,
anser att organisationsfrågorna är otillräckligt
utredda och avstyrker bestämt
den föreslagna organisationslösningen
för centralbyråns del. Branschorganisationerna,
som naturligtvis kan sägas
vara parter i målet, framhåller bl. a.
»att starka samhälls- och företagsekonomiska
motiv tatar emot ett utvidgat
statligt företagande». Sveriges industriförbund
säger för sin del, att de föreslagna
metoderna siktar betydligt längre
än till en effektiv och rationell statlig
publicering.

Vad man än i detta sammanhang må
säga om branschorganisationernas och
om Sveriges industriförbunds partiskhet
torde ändå ingen kunna hävda att
de som är direkt engagerade i företagsamheten
på detta område saknar erfarenhet
eller teknisk och marknadsmässig
sakkunskap när det gäller publikationsverksamhet.

Dessutom innebär förslaget en betydande
utgiftsökning såväl genom bindning
av betydande aktiekapital — 7,2
miljoner kronor — som genom upprättandet
av en kostnadskrävande administrativ
apparat. Den uppgift det här
gäller blir varken affärsdrivande eller
förvaltande, den blir främst ett förmedlande
och kanaliserande av trycksaker,
där initiativ och utformning i sista hand
måste kvarligga hos den som även i
propositionen kallas beställaren, d. v. s.
det enskilda verket, departementet, den
enskilda institutionen eller myndigheten.

På dessa grunder yrkar vi avslag på
propositionen om inrättandet av ett
statligt förlag och begär i stället, som
jag tidigare framhållit, en förstärkning
av statskontorets tryckeriexpedition.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationen 1 av
herr Virgin m. fl.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Herr Björkman började
sin historik med årtalet 1954, som tycks
vara en milstolpe i den statliga publiceringsverksamhetens
öden därför
att det då väcktes eu högermotion om
reformering av den verksamheten. För
den som ägnat den statliga massproduktionen
av olika publikationer —
det är verkligen en sådan det är fråga
om — närmare uppmärksamhet står
det emellertid klart att dessa problem
angreps flera årtionden tidigare och att
de sedan dess har berett bekymmer för
varje generation av intresserade som
sysslat med frågorna. Redan på 1920-talet och dessförinnan ägnades de stor
uppmärksamhet särskilt då geddesyxan

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Organisationen av den statliga publiceringsverksamheten

gick fram. Därför är jag förvånad över
att man på högerhåll har stannat för
att ordinera en så svag medicin som avslag
på propositionens förslag och en
hänvisning till samarbete med statskontorets
tryckeriexpedition.

Jag hade anledning att syssla med
denna publikationsverksamhet redan
på 1940-talet, och jag vill från denna
plats framhålla att något mera planlöst
och slösaktigt i fråga om trycksaksproduktion
har jag aldrig sett eller trott
finnas till, trots att jag varit verksam
i branschen ganska många år. Redan
manuskriptlämningen, som omfattar
hundratusentals sidor, är mycket löst
och slarvigt ordnad, och manuskriptens
väg till sättning och tryckning skulle
behöva ses över mycket grundligt. Vidare
måste klarhet skapas om vilka
publikationer som skall tryckas och
vilka som skall stencileras eller framställas
på annat sätt. På grund av att
det här rör sig om sådana oerhörda
kvantiteter är det en mycket stor och
tungrodd apparat.

När utredningen i statskontoret tillsattes
med uppgift att se över dessa frågor
råkade jag bli en av ledamöterna i
utredningen, och jag har därför haft
anledning att ganska ingående syssla
med problemen. Vi blev tidigt på det
klara med att det inte var någon lösning
att hänvisa till samarbete med tryckerikonsulenten,
ombudsmannen. Han har
gjort utmärkta insatser både på detta
och andra områden när det gäller publikationsfrågorna
inom statsförvaltningen,
speciellt då den tekniska utformningen.

Men om tryckeriombudsmannen skall
kunna få ett grepp om detta arbete,
krävs det självfallet en sådan förstärkning
av tryckerikonsulentens arbetsmöjligheter,
att enbart hans expedilion
skulle komma att bli ett helt litet ämbetsverk
inom statskontorets ram. Därför
sade man sig att detta inte var någon
lösning utan att man måste finna
en annan väg.

.lag skulle vilja peka på något som
tydligen har förbigått högerreservanterna,
nämligen att den första grundläggande
och riktiga tanken i betänkandet
»Statlig publicering» ju är, att kostnadsansvaret
i och med det nu framlagda
förslaget flyttas över på de verk
och statliga institutioner som beställer
en trycksak. Medan man hittills på bekostnad
av andra, anonyma betalare
har kunnat beställa trycksaker i tämligen
obegränsad utsträckning och efter
eget skön, skall kostnaderna för beställningarna
nu läggas över på det beställande
verket eller den beställande statsinstitutionen.
Man får alltså betala de
trycksaker man hädanefter tänker köpa
och får i vanlig ordning begära anslag
för framställningen av de betänkanden
och trycksaker i övrigt som
man vill ha. Först i och med detta kostnadsansvar
kan vi få någon verklig
kontroll över åtgången på den mängd
av trycksaker som framställs. Man måste
därför noga skilja mellan å ena sidan
förlagsverksamheten och hanteringen
av den trycksak, som beställs av
en statlig institution, och å andra sidan
framställningen av trycksaken, vilket
är en helt annan fråga.

Avgörandet i frågor om trycksaksbeställningar,
t. ex. huruvida det över huvud
taget skall bli en trycksak och hur
denna skall framställas, kan utan risk
läggas på den statliga beställaren, t. ex.
socialstyrelsen eller någon annan institution,
eftersom man nu överför kostnadsansvaret
för trycksaken på denna
institution. Man behöver där dock en
viss service och hjälp med den lämpliga
utformningen, d. v. s. om trycksaken
skall framställas i ett dyrt glättat papper
eller ett enkelt, billigt, om den skall
utstyras med särskilda illustrationer
som kostar mycket pengar, om man
skall använda handsättning o. s. v. För
arbetet med sådan prövning behövs det
en institution, som utredningen har förlagt
utanför statskontoret, eftersom man
sagt sig att detta måste bli en form av

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Organisationen av den statliga publiceringsverksamheten

affärsverksamhet, som knappast går att
förena med statskontorets egentliga
verksamhet. Det är också fråga om uppgifter
som är mycket större än de som
tryckerikonsulenten inom statskontoret
har att ägna sig åt.

Jag menar med hänsyn till detta att
det framlagda förslaget inte på något
sätt har socialistisk prägel. Det är inte
politiskt färgat. Det syftar till att på
ett praktiskt och vettigt sätt skapa ett
effektivt arbetande serviceorgan för att
få till stånd så goda och samtidigt så
billiga trycksaker som möjligt åt staten.

Beställningsverksamheten är, som
herr Björkman alldeles riktigt påminde
om, av mycket stor omfattning
omsättningen är uppe i ett belopp på
i runt tal 150 miljoner kronor, och den
bär vuxit ganska hastigt under de senaste
åren. Den är också skiftande, det
nva förslaget erbjuder behövliga tjänster,
därför behöver man inte ålägga
statliga myndigheter och institutioner
att anlita det statliga förlaget vid beställning
av trycksaker, om inte detta
visar sig fördelaktigast. Beställarna kan
vända sig till enskilda företag, om de
finner att dessa framställer trycksakerna
billigare, bättre och snyggare. Varför
skulle myndigheterna under sådana förhållanden
vara bundna till det statliga
förlaget?

Denna fråga behandlas i reservationen
1, och jag ber att få yrka bifall till
den reservationen.

Vem skall då utföra de beställningar
soin stannar hos det statliga förlaget
och alltså inte går till enskilda förlag?
Härvidlag har gjorts en sammankoppling,
ett samarbetsavtal, med SRA som
— enligt vad som framgår bl. a. av den
senaste årsredovisningen, som kom på
kammarens bord i går — är ett snabbt
expanderande och lukrativt statligt företag.
Det är intressant att konstatera
att medan nästan alla andra tryckerier
i Sverige för närvarande kämpar med
bekymmer och har stor överkapacitet,
så har SRA blivit en lysande affär. Det
beror på att dit förs automatiskt — na -

turligtvis i många fall också efter entreprenad
— en mängd beställningar av
fina och exklusiva trycksaker från statliga
institutioner o. d.

Jag säger ingenting om detta — jag
tycker att det gott kan få finnas statliga
företag även på tryckerimarknaden.
Och det finns ju mängder av sådana.
Ett stort antal verk har egna
tryckerier: stora tryckerier som posten
och de militära institutionerna har och
mindre tryckerier för exempelvis kontorstryck
av enkelt slag. Statliga tryckeriföretag
är alltså ingen nyhet. Men
—- och det är den springande punkten
— jag finner det allvarligt om man
skulle säga, att eftersom vi nu inrättar
ett statligt förlag som serviceorgan åt
de statliga beställarna, så skall detta
knytas till ett tryckeri ute i Solna, vars
verksamhet sväller medan andra tryckerier
har det besvärligt. Det finns ju
ingenting som säger att detta är nödvändigt
eller önskvärt.

På s. 5 i utlåtandet står det: »Det torde
vara ostridigt att man inom det enskilda
näringslivet strävar efter en integration
mellan förlag och tryckeri.»
Jag är mycket överraskad över att finna
denna mening — även om den är
hypotetisk — i utlåtandet, eftersom utvecklingen
har varit och är precis den
motsatta. Det är de gamla förlagen —
Bonniers och Norstedts framför allt —
som till sig knutit stora tryckeriföretag.
Men om vi betraktar hela floden av nya
förlag — vi kan börja med Natur och
Kultur och sedan studera raden av nyare
stora förlag med omfattande verksamhet
— finner vi att de noga undvikit
att till sig knyta tryckerier. Det har
nämligen visat sig mycket mera lönsamt
för dessa förlag att utnyttja den
hårda konkurrensen inom den enskilda
tryckeribranschen. Man kan konstatera
att t. ex. praktiskt taget alla Natur och
Kulturs böcker trycks på olika håll i
landsorten, från Ystad till Haparanda,
till priser som är i hög grad konkurrenskraftiga.

Därför är det ur affärsmässig syn -

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Organisationen av den statliga publiceringsverksamheten

punkt ett mycket allvarligt misstag att
göra den föreslagna sammankopplingen.
Man behöver inte diskutera någon
monopolism. Men man skall ha klart för
sig att det är något av ett existensvillkor
för ett sådant serviceföretag som
det statliga förlaget skall bli att ha frihet
att upphandla bästa och billigaste
varor och inte känna sig bundet till ett
visst tryckeriföretag.

Mot detta kan man invända: Det är
klart att ett sådant förlag har rättighet
att beställa tryckerialster på andra håll
än hos SRA. Detta kan självfallet sägas,
men tyvärr är det stor risk för att en
dylik invändning blir rent formell. Det
ligger nämligen i ett tryckeriföretags —
liksom i all annan företagsamhets —
natur att expandera. Ser ledningen för
ett företag att det finns en marknad
som man skulle kunna komma in på
om man hade en maskinpark tillgänglig
ligger det i företagets natur att anskaffa
den maskinparken. Detta gäller
i synnerhet företag med SRA:s likviditet
och soliditet, d. v. s. företag som
verkligen har pengar att göra investeringar
av denna typ.

På den punkten har vi reservanter
anmält en bestämt avvikande mening
och vi har understrukit vår ståndpunkt
med all skärpa. Vi har också •—• som
herr Rjörkman påminde om —- fått stöd
av näringsfrihetsombudsmannen. Jag
skulle vilja citera och i protokollet få
inskriven en passus i näringsfrihetsombudsmannens
yttrande, som herr Björkman
inte tog upp.

Näringsfrihetsombudsmannen anför:
»Oavsett de direktiv för att tillgodose
kraven på konkurrens på lika villkor
som statsmakterna kan komma att utfärda
för en statlig kombinerad förlagsoch
tryckerikoncern, skulle med tanke
på koncernens monopolkaraktär starka
incitament kvarstå att gynna det egna
tryckeriet.» — Det är precis vad jag bar
sagt. — »Om utredningens förslag i övrigt
anses böra genomföras, synes mig
därför reservanternas förslag om helt

skilda tryckeri- och förlagsföretag vara
att föredraga med hänsyn såväl till
intresset av att inom här berörd verksamhet
åstadkomma största möjliga effektivitet
i kostnads- och andra hänseenden
som till angelägenheten av effektivast
möjliga konkurrens över huvud
taget.»

Detta är självklart och därtill kommer,
vilket jag skulle vilja understryka
för utskottsmajoritetens talesmän,
att om man inte vill förstöra — eller åtminstone
skada — SRA skall man låta
SRA finnas kvar i hård konkurrens
och inte ge detta företag det monopoldrag
som det skulle få enligt förslaget,
nämligen tillgång till en produktion
som borde ligga ute i öppen och fri
marknad. Ett kvarhållande av SRA i
fri konkurrens är ett villkor för att vi
inte skall få en snedvridning även av
detta statliga företag.

Det är just detta drag — att man
partout vill ge de statliga företagen en
speciellt gynnad karaktär — som i längden
skadar dem och som gjort att vi
nu har en så stor mängd dåliga statliga
företag. SRA är ett sådant företag som
har alla möjligheter att bli bra i hård
och fri konkurrens på den öppna marknaden.

Men varför inte låta SRA behålla
denna karaktär utan tvinga på det ett
förlag? Det kommer inte att kunna motstå
frestelsen — förlåt mig uttrycket —
att utnyttja denna chans, och därmed
är det färdigt. Företaget löper risk för
snedinvesteringar och överinvesteringar,
som kommer att göra det tungrott
och så småningom skada det i konkurrensen.

Enligt min mening, herr talman, har
vi verkligen anledning att se upp i denna
fråga. Jag hoppas att vi, sedan
högerreservationen har fallit, från olika
håll skall kunna hjälpas åt att genomföra
de reservationsförslag, som syftar
till förlagets fullständiga frihet gentemot
olika tryckeriföretag. Detta är
nämligen en förutsättning för att det

Fredagen den 10 maj 19(58

Nr 23

Organisationen

hela skall få eu lyckosam utgång.
Annars har vi från början kört in på
en väg, som efter ett antal år kommer
att leda till ett misstyckande. Och det
vore synd, tv det är verkligen mycket
som behöver göras för att rensa upp i
denna snårskog av tryckalster. Vi har
dock tillräcklig tryckerikapacitet här
i landet för att mycket billigt kunna
lämna den hjälp till produktion som
detta förlag kommer att behöva.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna 2 och 3 samt
beträffande anslagsberäkningen till reservationen
4, såvida inte denna redan
har fallit.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Vi hade i går en ganska
livlig debatt om statsutskottets utlåtande
nr 96, och det förefaller som om
efterdyningarna skulle göra sig märkbara
även i dag. Jag lyssnade med stort
intresse till herr Björkmans första inlägg.
Han skildrade i mycket livfulla
färger hur illa det på den statliga sektorn
står till med beställningar och
samordning av tryck och publikationer.
Jag undrade om herr Björkman möjligen
tänkte frondera mot högerpartiet,
ty hela hans argumentering ledde logiskt
till ett yrkande om bifall till utskottets
hemställan. Han anpassade sig
emellertid i den senare delen av sitt anförande
och pekade på alla faromoment
som skulle uppstå, om staten framställde
sina trycksaker på eget tryckeri.
Det skulle bli en monopolställning in. m.
sådant, och detta skulle leda till vissa
katastrofer; han använde visserligen
inte det uttrycket, men hans ordval
hade närmast denna valör.

Vad är det som egentligen händer?
Det är ingenting annat än att vi alla är
överens om att de förhållanden som
nu råder på detta område är i högsta
grad otidsenliga. Där föreligger ett
starkt behov av en rationalisering.
Man har i tidigare sammanhang —- herr
Björkman gav exempel på det liksom

v den statliga publiceringsverksamheten

också herr Ståhl — talat om behovet
av en översyn. Denna översyn har ju
slutligen resulterat i den utredning,
vars slutsatser nu föreligger i form av
förslag till åtgärder.

Det är då det märkliga inträffar: man
är på högerhåll klart medveten om behovet
av att vidtaga åtgärder, men man
vill inte ta steget fullt ut utan bara gå
fram med »halva» steg. Denna inställning
korresponderar inte alls med högerns
agerande i övrigt i dess kritik av
statsförvaltningen. Vi har under jag vet
inte hur många år — det är väl tio,
femton år åtminstone — behandlat motioner
från högerhåll, vari har krävts
en översyn av statsförvaltningen för att
få till stånd mera rationella arbetsformer.
I regel har vi då hänvisat till de
rationaliseringsorgan som finns och ansett
att man borde kunna nöja sig med
vad dessa organ uträttar, men högern
har varit ständigt missnöjd.

Nu framlägges ett förslag till en rationell
lösning av problemen på ett område,
där de nuvarande förhållandena
är allt annat än tillfredsställande, såsom
vi alla anser. Men då hoppar högern
plötsligt av! Högern vill inte vara
med om att bilda detta bolag som skulle
handha verksamheten, trots att högern
måste vara väl medveten om att det i
hög grad är olämpligt att 200 myndigheter
var och en för sig skall arbeta på
detta område, med 700 å 800 publikationer
och med en totalkostnad för
tryckalster som uppgår till cirka 150
miljoner kronor. Nog bör det med en
rationell handläggning av dessa frågor
finnas utsikter att göra vissa besparingar.
Jag tror därför att det ur dessa
synpunkter är angeläget att riksdagen
biträder utskottets förslag. Även herr
Ståhl har i egenskap av utredningsman
vitsordat behovet av dessa åtgärder.

Vidare har vi att ta ställning till frågan,
huruvida SRA:s tryckeri skall få
delta i detta samarbete eller inte. Då
börjar man i det borgerliga lägret ånyo
darra på manschetten. Det förefaller

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Organisationen av den statliga publiceringsverksamheten

som om man där skulle vara benägen
att falla tillbaka på manchesterliberalismens
allmänna betraktelsesätt och inte
skulle vilja ha en samhällelig verksamhet.
Visserligen vitsordade herr Ståhl
att SRA är ett utmärkt tryckeriföretag
för närvarande men att det enligt hans
mening funnes risk för att företaget
skulle expandera alltför snabbt och
därigenom inte bli lika bra i fortsättningen.
Jag tror inte att det föreligger
någon större risk på den punkten; jag
anser att det är ändamålsenligt att samordna
verksamheten. Det är dock staten
som skall ha dessa trycksaker, och vad
kan det då vara för fel av staten att
använda sina egna redskap för att framställa
dessa alster? Vid ståndpunktstagandet
har ju särskilt markerats att
kostnadsmedvetandet skall ha grundläggande
betydelse när en beställning läggs
ut; beställningarna blir därigenom alltså
inte hundraprocentigt bundna till
SRA. Å andra sidan är det rätt naturligt
att man vill använda den egna officinen
när man har behov av att få fram
sina trycksaker, om denna kan utföra
arbetet på ett tillfredsställande sätt såväl
tekniskt som ekonomiskt.

Herr talman! Jag skulle kunna anföra
ytterligare synpunkter på denna fråga
men jag skall avstå därifrån, då jag förmodar
att ställningstagandena är så
markerade, att vi inte når fram till varandra
i diskussionen utan mest talar
över huvudet på varandra, därför att det
finns så starka principiella bindningar
i det borgerliga lägret mot dessa rent
praktiska åtgärder.

Då jag anser att de i propositionen
framlagda förslagen är ägnade att i
mycket hög grad bidraga till en väsentlig
förbättring på ett område där vi
alla är överens om att vissa kraftåtgärder
erfordras, hemställer jag, herr talman,
om bifall till utskottets förslag.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Det vare mig fjärran
att bestrida herr Ståhls eminenta sak -

kunskap på detta område. Han har stora
kunskaper i detta ämne dels i egenskap
av ledamot av utredningen och dels från
sina många år som tidningsman.

Jag betraktar inte, herr Ståhl, år 1954
som något särskilt historiskt år i fråga
om upprensning av den här publikationsverksamheten.
Jag sade från början
att jag skulle göra en kort historisk
tillbakablick på vad som hittills hade
hänt. Jag kunde då inte gärna börja
med de gamla grekerna utan var tvungen
att dra tidsgränsen någonstans.
Eftersom jag hade haft med 1954 års
motion att göra, tyckte jag att det kunde
vara lämpligt att ta fram den i detta
sammanhang.

Nu säger herr Ståhl att det inte är
någon lösning att hänvisa till — om jag
inte hörde fel — tryckeriombudsmannen;
jag trodde först att han sade tryckfrihetsombudsmannen,
men det kan han
inte gärna ha gjort. Med den lösning
som här föreslås skulle man flytta över
kostnadsansvaret på beställarna, och
först då skulle man få någon verklig
kontroll över det hela.

Varför skulle inte kostnadsansvaret
kunna ligga hos beställarna, även om
tryckerikontoret anlitades som konsult,
för serviceuppgifter, layout, papperskvalitet,
bilder och allt möjligt annat?
Jag kan inte förstå av vilken anledning
man bättre skulle kunna få kostnadsansvar
och kontroll genom att överföra
det hela till ett statligt förlag. Jag
skulle gärna vilja att herr Ståhl, som är
så sakkunnig på detta område, talade
om vari den djupgående skillnaden
ligger.

Herr Ståhl säger att detta inte är något
socialistiskt förslag. Det kan man
naturligtvis ha delade meningar om. Jag
erinrar mig att herr Ståhl brukar vara
en hård kritiker av statliga företag både
när det gällt Kvarntorp, Durox och
uranverket i Ranstad. Nu tycks herr
Ståhl helt vara inne på linjen att starta
ett nytt statligt företag.

Herr Lindholm tyckte att jag målade

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Organisationen

i så livfulla färger att jag logiskt sett
borde yrka bifall till utskottets hemställan.
Nej, herr Lindholm, jag har
blivit lika litet övertygad av herr Lindholms
argument nu som under hans
argumentation i utskottet. Jag tycker
inte att det är någon bra lösning att
starta ett helt nytt statligt företag. Vi
har under många år krävt en översyn
av statsförvaltningen och en rationalisering.
Ett och annat har väl hänt, men
vi tycker inte att det här är ett rationellt
förslag att rensa upp i denna snårskog.
Vi tycker att det är bättre att man
förstärker statskontorets tryckeriexpedition.

Om herr Lindholm tror att det är
krafttag som nu tas, måste jag säga att
vi har våra dubier om att detta kommer
att bli ett bra system.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Om herr Björkman hade
hört på, hade han också uppfattat
att jag sade att detta har blivit eu så
omfattande verksamhet av affärskaraktär
att den inte kan ligga kvar hos tryckerikonsulenten.
Hela verksamheten har
helt enkelt blivit för stor för att kunna
bibehållas inom den organisation vi
för närvarande har.

I övrigt är det meningen att förlaget
skall ta in offerter på tryckerialster
från olika håll. Det blir fråga om en
omfattande verksamhet, där mycket
folk kommer att sysselsättas. Men det
hela skall betalas på annat vis när vi nu
får ett annat kostnadsansvar.

Att man ordnar vettiga kontroller
för en tryckeriverksamhet som nu ingen
människa har någon uppfattning om
— jag försäkrar herr Björkman att det
var ett sisyfusarbete bara att ta reda
på de hittillsvarande kostnaderna —
kan väl ändå inte betraktas som socialism.
Så fin betydelse skall ordet socialism
inte ha utan det är något helt
annat.

Jag är ledsen över att herr Björkman
är så oklar i sin uppfattning om vad

av den statliga publiceringsverksamheten

som är socialism och vad som är ordning
och affärsmässig skötsel av olika
saker.

Herr Lindholm använde den tyvärr
vanliga men väldigt slappa och för litet
genomtänkta formuleringen, att eftersom
staten skall ha dessa trycksaker
skall man anlita ett statligt företag.
Staten skall naturligtvis anlita det företag
som är billigast och bäst, oavsett
vilken karaktär det har — det borde
vara självklart för alla, och det är bara
detta som vi föreslår. Här står man
i begrepp att på förhand utse det företag
som skall ombesörja arbetet.

Eftersom arbetsuppgifterna är så
enorma, finns det överhängande risk
för att här växer ut en ny kräftsvulst
på vårt ekonomiska liv, och den risken
vill vi från början eliminera. Jag kan
tillägga, herr Lindholm, att det tyvärr
finns symtom — jag skulle kunna precisera
dem — som ger anledning till
mycket stor oro i detta avseende.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ståhl sade att min
motivering var slapp när jag talade
om att staten bör utnyttja sin egen företagsamhet
för att tillgodose vissa behov.
Men herr Ståhl glömmer att den
här tryckeriverksamheten skall bedrivas
på affärsmässig basis. Om man sätter
detta som ett kriterium, vilka skäl
finns då för att gå emot att staten använder
sitt eget tryckeri?

Herr Björkman tycker inte att verksamheten
blir rationell, och därför vill
han i stället ha till stånd en viss förstärkning
av statskontorets tryckeriexpedition.
Jag vill inte på något sätt
rikta kritik mot föreståndaren för tryckeriexpeditionen,
ty jag tror att han
inom ramen för tillgängliga resurser
utfört ett utomordentligt arbete — det
är den erfarenhet jag fått av verksamheten
vid mina kontakter med tryckeriexpeditionen.
Men man har inte haft
resurser för att rationellt kunna bedriva
verksamheten. Det är också anled -

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Organisationen av den statliga publiceringsverksamheten

ningen till att även herr Björkman
ganska kraftigt har kritiserat det nuvarande
tillståndet. Då räcker det emellertid
inte, herr Björkman, med en liten
förstärkning av tryckeriexpeditionen
utan då behövs en kraftfullare insats,
och det är vad som föreslås i propositionen.

Jag måste således alltjämt uttrycka
min förvåning över att herr Björkman
inte drar konsekvenserna av sin egen
kritik av de rådande förhållandena.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindholm sade att
verksamheten skall bedrivas på affärsmässig
basis. Det anser vi alla. Man
omöjliggör emellertid detta genom den
sammankoppling med tryckeriet som
man vill åstadkomma. I denna bedömning
har vi stöd av regeringens egen
näringsfrihetsombudsman, som i sitt remissutlåtande
säger att denna konstruktion
ur konkurrensfrihetens, d. v. s. den
sunda ekonomins, intresse är en olycklig
felkonstruktion.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon längre debatt med herr Ståhl
om vad som är socialism och vad som
inte är socialism. Herr Ståhl tycker
tydligen inte att det här förlaget är ett
socialistiskt förslag — det är bara ett
nytt statligt bolag som skall bildas!
Det får kanske herr Ståhl fundera vidare
över.

Herr Lindholm återkom till vad jag
sade om att detta inte är ett rationellt
sätt att lösa frågan om den statliga publiceringsverksamheten.
Herr Lindholm
ville inte rikta kritik mot föreståndaren
för tryckeriexpeditionen,
och det skall inte jag heller göra — jag
tror att han har skött sin uppgift utmärkt
inom ramen för de resurser som
finns.

Men herr Lindholm säger, att just
därför att statskontorets tryckeriexpedition
icke haft resurser för att sköta

uppgifterna på ett riktigt sätt behövs
det en kraftfullare insats. Denna kraftfullare
insats skulle alltså vara att bilda
ett nytt statligt företag! Varför skulle
man inte kunna göra den kraftfullare
insatsen genom att rusta upp statskontorets
tryckeriexpedition, så att denna
kan klara de här uppgifterna?

Herr Lindholm vet att vi i statsutskottets
femte avdelning gång på gång
har att behandla frågor som gäller de
statliga företagen och företag, i vilka
staten har ett dominerande inflytande.
Herr Lindholm kan väl inte förneka,
att dessa företag vållat oss i statsutskottets
femte avdelning mycket bekymmer,
när det gällt att pumpa in nya pengar
i verksamheten. Detta har ofta skett av
sysselsättningsskäl, och då har vi varit
fullkomligt överens, när vi inte kunnat
finna någon annan lösning. Men herr
Lindholm får väl ändå medge att mycket
av det vi sett av statlig företagsamhet
gör att vi måste konstatera: spåren
förskräcker.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Efter herr Ståhls senaste
anförande kan jag bara konstatera,
att vi tydligen är överens om att det
statliga företaget skall drivas på ekonomisk
basis. Då återstår bara hos mig
en förvåning över att herr Ståhl inte
vill ansluta sig till utskottets utlåtande
i dess helhet, utan på en punkt ändå
vill driva en särmening.

Till herr Björkman vill jag säga, att
skall man ge tryckeriexpeditionen inom
statskontoret den förstärkning som behövs
för att åstadkomma det rationella
resultat som eftersträvas genom de i
propositionen framförda förslagen, så
måste man, som herr Ståhl redan framhållit,
bygga upp en mycket stor och
tung enhet som det med hänsyn till
statskontorets övriga uppgifter är i hög
grad olämpligt att förlägga till detta
verk. Då är det ur rationaliseringssvnpunkt
bättre att förfara så som i propositionen
har föreslagits.

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Organisationen av den statliga publiceringsverksamheten

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det råder tydligen enighet
mellan mittenpartiernas företrädare
och regeringspartiet om att det behövs
en reform, som lämpligen kan ta
formen av tillskapandet av ett allmänt
statligt förlag. Det finns dock två väsentliga
meningsskiljaktigheter, som
särskilt herr Stähl underströk. Jag skall
inskränka mig till att något diskutera
dessa rätt viktiga principproblem och
praktiska frågor.

Det är uppenbart att ett samarbetsavtal,
som har en ganska oviss karaktär
och som enligt finansministern skall
utformas av parterna — två statliga institutioner:
Svenska Reproduktions ÅR
och det statliga förlaget — medför risk
för snedvridning och fördyring av produktionen
av trycksaker.

Vad innebär samarbetsavtalet? Finansministern
säger, att man skall ha
en affärsmässig grund för relationerna.
Det låter bra. Men hur får man en verklig
trygghet för att så blir fallet? Det
kan väl ske endast genom att det blir
effektiva konkurrensmöjligheter för
andra tryckerier, så att dessa får visa,
om de inte i en hel del fall kan framställa
trycksakerna bättre och billigare.
Jag skulle därför vilja fråga finansministern:
Är det meningen att lämna
upplysningar om pris och dylikt eller
inhämta anbud på ett sådant sätt att
det blir möjligheter till en effektiv konkurrens? Det

finns risk för att ett samarbetsavtal
ger eu så fast förbindelse, att det
blir fråga om beställningar av mera omfattande
art eller avseende längre tidsperioder
eller något sådant. Herr finansminister,
det betyder i så fall att
beställningarna kan ges till tryckeriet,
d. v. s. SRA, i stora klumpar om jag så
får uttrycka mig. Och om man lämnar
beställningar i stora klumpar minskar
man ju avsevärt möjligheterna till konkurrens.
Kommer inte framför allt småtryckerierna,
som är många här i Sverige
och som på ett tillfredsställande

sätt kan trycka även sådana publikationer
som det nu är fråga om, att drabbas
av ett fast samarbetsavtal? Jag har svårt
att föreställa mig hur detta samarbetsavtal
skall fungera om det inte skall
få en sådan verkan.

När nu finansministern bara framhåller
att parterna själva får komma
överens, så innebär det ju att han inte
själv ger något närmare besked på den
punkten. Men det är, som också herr
Ståhl påpekade, ett sådant besked, som
vi skulle behöva ha: Det är nämligen
på detta samarbetsavtals tillämpning
som det beror, om det skall gå att åstadkomma
effektiv konkurrens på någorlunda
lika villkor och om staten skall
kunna undgå en fördyring av produktionen.

Det finns emellertid ett annat skäl
utöver det som avser samarbetsavtalet
som gör att man måste ifrågasätta att
det här kan bli fråga om en konkurrens
på lika villkor. Jag avser det förhållandet
att SRA har en privilegieposition
när det gäller distributionen här i
landet av kartor som produceras av
rikets allmänna kartverk — RAK —
jag tänker nu särskilt på de allmänna
kartorna, för att inte för mycket gå in
på detaljer. SRA får alltså årligen betydande
extravinster kort sagt på grund
av att företaget inte behöver betala
någon royalty till RAK, vilket förut
alltid har uttagits för rätten att distribuera
och handha dessa kartor. Denna
betydande vinst, som jag strax skall gå
närmare in på, innebär att SRA av staten
årligen erhåller ett betydande belopp
som SRA sedan kan använda till
att anskaffa tryckerianläggningar av
olika slag och med hjälp av dem konkurrera
under favörsbetingelser. Den
extravinst som SRA på detta sätt tillföres
kan enligt uppgifter som jag har
fått uppskattas till belopp som inte
ligger så förfärligt långt under en miljon
kronor om året.

Det är ju så att SRA distribuerar och
försäljer de allmänna kartorna med en -

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Organisationen av den statliga publiceringsverksamheten

samrätt och också får använda grundmaterialet
för att producera särtryck.
Jag skall inte närmare gå in på detaljerna.
SRA lämnar under konkurrens in
anbud till rikets allmänna kartverk om
tryckning av kartorna. Men den summa
som SRA sedan betalar för kartorna och
— kan man väl säga — för förmånen i
fråga om distribution — är lika med
vad SRA har fått betalt av rikets allmänna
kartverk för tryckning av kartorna
åt verket. Alltså ju billigare SRA trycker
dessa kartor, desto mindre betalar
SRA för kartorna och för rätten att få
använda grundmaterialet. Man får sedan
distribuera det med en så mycket
mera betydande försäljningsvinst. Om
SRA skulle ge en mycket låg offert till
rikets allmänna kartverk för tryckning
av dessa kartor, förlorar SRA ingenting
på det. Därigenom sjunker nämligen
med reservation för en ev. bruttoprisändring
vad SRA nästa år skall betala
för leveranser och rättigheter från
rikets allmänna kartverk. Tidigare har
kartverket fått en nu avskaffad royalty
uppgående till, skall vi säga, 3/4 miljon
kronor årligen eller något i den stilen.

Detta är en mycket egendomlig konkurrenssituation:
SRA får konkurrera
om att erhålla en beställning att trycka
kartor, men man förlorar ofta inte någonting
alls på om man går ned med
anbuden, ty om man gör det, har man
så mycket lägre betalning att erlägga
för de leveranser och förmåner man
erhåller.

Om vi då frågar hur det hela förhåller
sig rent praktiskt finner vi att svaret
blir att de vinster som SRA gör på
distributionen är mycket höga. Jag
skulle vilja råda finansministern att någon
gång, när vi skall diskutera handelsmarginaler
i Sverige, undersöka om
det finns någon bransch där man har
lika hög eller högre marginaler än dem
som SRA får vid distributionen av dessa
allmänna kartor. Jag skall inte gå in
på siffror, men de är verkligt förbluffande
höga enligt de uppgifter jag har
fått.

Om SRA inte behöver erlägga någon
royalty, utan bara betalar på angivet
sätt, blir det alltså en betydande vinst
för SRA. Och om nu dessa vinster kan
användas i konkurrensen med andra
tryckerier är det uppenbart att man
har skapat egendomliga och särskilda
betingelser för konkurrensen.

Mot den bakgrunden undrar jag, om
finansministern kan tycka att det verkligen
blir en affärsmässig kalkyl som
ligger till grund för konkurrensen mellan
SRA och enskilda tryckerier. Man
skulle väl kunna tänka sig att något steg
i rätt riktning ändå kunde tas genom
att man inte tillåter ett samarbetsavtal
som hindrar konkurrens. Man kan också
begära att SRA årligen skall offentliggöra
en särskild redovisning för vilket
resultat SRA uppnår på kartverksamheten
och vilket som uppnås vad
beträffar tryckeriet i övrigt och relationerna
till det allmänna förlaget.

Jag vill inte påstå att detta skulle
vara helt betryggande, men det vore
dock mycket upplysande. Då fick vi
nämligen ändå se hur det är med kostnaderna
och priserna.

Mot allt detta invänder man: Ja, men
enskilda företag har ju ofta integrerat
tryckeri- och förlagsverksamhet. Herr
Ståhl har redan svarat på denna invändning,
men framför allt har näringsfrihetsombudsmannen
gjort det. Om vissa
bokförlag har egna tryckerier, medan
andra bokförlag inte har det, finns det
i alla fall pressen av konkurrens vid
försäljning av produkter. Men ett allmänt
företag som säljer det statliga
trycket har ingen sådan konkurrens.
Om detta tryck blir ur samhällsekonomisk
synpunkt fördyrat på grund av
ett olämpligt speciellt samarbetsavtal
som tillämpas så, att man inte får effektiv
konkurrens som tryggar lägsta
möjliga kostnader, eller om det tillämpas
på ett sätt som innebär att man slår
ut en massa i och för sig konkurrenskraftiga
mindre tryckerier etc., då bestraffas
inte detta genom att folk slutar
upp med att köpa det offentliga trycket,

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Organisationen av den statliga publiceringsverksamheten

även om dess kostnader har blivit t. ex.
10 procent för höga. När däremot enskilda
företag konkurrerar med varandra
får de verkligen se till att de producerar
så billigt som möjligt, och där
finns det också olika former. Somliga
förlag har egna tryckerier medan de
nyare företagen i regel inte har det.

Jag vet inte om herr Björkman här
återgav näringsfrihetsombudsmannens
yttrande, iherr Ståhl omnämnde det
bara. Jag skulle ändå till kammarens
protokoll vilja läsa in ett utdrag ur näringsfrihetsombudsmannens
uttalande
av den 27 november 1967, då det förefaller
mig vara mycket viktigt: »Det må
emellertid erinras om att enskilda företag,
som genomfört en samordning av
här berört slag, arbetar i konkurrens
med andra företag på såväl förlags- som
tryckerisidan, medan den föreslagna
statliga koncernen»... om man nu väljer
det alternativet — — — »icke skulle
komma att göra detta på förlagssidan,
i vart fall icke såvitt avser det av de två
förlagen som skulle omhänderha allmän
förlagsrörelse. Oavsett de direktiv för
att tillgodose kravet på konkurrens på
lika villkor som statsmakterna kan komma
att utfärda för en .statlig kombinerad
förlags- och tryckerikoncern, skulle med
tanke på koncernens monopolkaraktär
starka incitament kvarstå att gynna det
egna tryckeriet. Om utredningens förslag
i övrigt anses böra genomföras,
synes mig därför reservanternas förslag
om helt skilda tryckeri- och förlagsföretag
vara att föredra med hänsyn såväl
till intresset av att inom här berörd
verksamhet åstadkomma största möjliga
effektivitet i kostnads- och andra hänseenden
som till angelägenheten av effektivast
möjliga konkurrens över huvud
taget.»

Andemeningen i detta uttalande rimmar
inte med ett mera obestämt samarbetsavtal
som kan komma att kraftigt
inskränka konkurrensen och slå ut en
del av konkurrenterna.

Detta gäller tryckeriproduktionen. Be -

träffande det allmänna förlaget skall
jag nöja mig med att fråga, varför inte
ämbetsverk och myndigheter som anser
att de bättre och billigare kan få distributionen
ordnad genom att vända sig
till annat förlag, skulle kunna få göra
detta utan Kungl. Maj :ts tillstånd. Bestämmelsen
om Kungl. Maj ds tillstånd
kommer väl att utgöra, och detta är väl
också avsikten, ett tryck på dem för att
de minsann skall vända sig till det allmänna
förlaget. Om naturlig frihet medgavs
tror jag inte att risken vore stor
att fördelarna av den genom förlaget
eftersträvade rationaliseringen skulle
försvinna. Jag kan inte tänka mig att
det skulle visa sig att det allmänna förlaget
möttes med sådan skepsis att något
sådant behövde befaras. Det är i
princip lämpligt med konkurrens, vilket
väl är en ståndpunkt som också
överensstämmer med andemeningen i
näringsfrihetsombudsmannens nyssnämnda
yttrande.

Herr talman! Till sist vill jag framhålla
att de här frågorna ju sammanhänger
med det i går diskuterade läromedelsförlaget.
Finansministern antydde
att det skulle kunna slutas ett särskilt
samarbetsavtal med läromedelsförlaget.
Gårdagens problem om trygghet
för konkurrens på lika villkor berörs
också av spörsmålet om detta eventuella
samarbetsavtals utseende, men därom
vet vi för närvarande ingenting. Under
sådana omständigheter skall jag lämna
den frågan med hänvisning till de principiella
synpunkter som framförts i går
och i dag.

Jag vill emellertid passa på att här
betona att herr Arvidson i går lämnade
helt oriktiga uppgifter när det gäller
andra läromedel än läroböcker. Han
påstod att en koncern helt dominerade
över hela fältet. Men det finns utanför
skolböckerna en mångfald läromedel.
För en hel del av dessa viktiga artiklar
förekommer det ingen sådan dominans.
För skolmöbler och audiovisuella hjälpmedel
och liknande ligger det annor -

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Organisationen av den statliga publiceringsverksamheten

lunda till än för vissa andra läromedel.
Därför är det inte möjligt att ur marknadssynpunkt
tala om läromedel som
ett enda begrepp. Man måste se på konkurrensen
för varje grupp av läromedel
för sig; och den konkurrensen har en
helt annan karaktär än herr Arvidson
angav.

Däremot är det riktigt att en koncern
på åtskilliga — men långt ifrån alla -—
av de områden det här gäller saluför en
rätt stor del av vad marknaden behöver.
Men jag vill understryka att koncernen
inköper den avgjort största delen av artiklarna
från underleverantörer, vilket
självfallet inte ger någon monopolställning,
såsom herr Arvidson ville låta påskina.
Och dessutom saluförs produkterna
under konkurrens mellan olika
enheter inom koncernen.

.lag använde i går uttrycket »ensamtillverkare»
men borde i stället ha sagt
»ensammarknadsförare», varmed menas
ett företag som dominerar marknadsföringen
inom en viss speciell sektor.
Det är uppenbart att denna organisation
— underleverantörer i dominerande
utsträckning — inte innebär någon
sådan monopolställning, som herr
Arvidson försökte göra gällande. Därtill
kommer att vi som bekant har en näringsfrihetsombudsman
och monopolkontrollen
i övrigt.

Sammanfattningsvis vill jag säga att
det är bra att finansministern använder
allmänna talesätt om affärsmässiga
grunder och konkurrens. Men av framför
allt tre orsaker — samarbetsavtalet,
SRA:s privilegieposition samt bestämmelser
om inskränkt rätt att använda
annat än det statliga förlaget — får man
ingen garanti för den konkurrens och
affärsmässighet som finansministern talar
om. Tvärtom bäddar man för en utveckling
som innebär stora risker i det
avseendet. Därför uttalar jag förhoppningen
att finansministern efter närmare
överväganden skall medverka till
en sådan utveckling av dessa organisatoriska
förhållanden att vi verkligen får

den affärsmässighet och konkurrens
som alla glädjande nog tycks vara ense
om när man håller sig till allmänna talesätt.
Låt oss då också se till att det talet
förverkligas!

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag vill börja med att
instämma i vad herr Björkman anförde
och till det foga några reflexioner i
egenskap av företagare.

Enligt statistiska centralbyråns företagsregister
omfattar den grafiska branschen
här i landet 1 500 företag. Hälften
av dessa är mindre företag med
färre än fem anställda. Endast cirka
200 företag har mer än 50 anställda.
Företagen är lokaliserade runtom i
landet, inte sällan i områden där sysselsättningsläget
är ganska kärvt.

Man kan fråga sig varför vi har så
många små företag i den branschen,
och det är kanske anledning att försöka
ge ett svar på detta spörsmål i samband
med denna debatt. Det stora antalet
mindre företag inom den grafiska
branschen hänger samman med utvecklingen
inom denna industri, som visar
att tidigare tendenser till utbyggnad av
större driftsenheter avlösts av åtgärder
varigenom specialisering för särskilda
ändamål anförtrotts åt mindre enheter.
Ett statligt tryckeri med uppgift att
svara för en starkt differentierad produktion
torde inte kunna ernå den konkurrenskraft
som kan utvecklas av olika
enskilda företag med för speciella ändamål
upplagd produktionsinriktning.

Det finns alltså få industrigrenar som
så väl uppfyller konkurrenskravet som
den grafiska. Den är rikt differentierad
och består liksom i andra jämförbara
länder av små och medelstora företag,
i några fall sammanförda till koncernbildningar.

Denna industri hävdar sig för närvarande
väl i fråga om såväl yrkeskunnande
som teknisk utrustning. Men
trots den under senare år starkt ökade
efterfrågan på tryckalster befinner sig

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Organisationen av den statliga publiceringsverksamheten

tryckeriindustrin för närvarande i ett
läge, som främst karakteriseras av en
betydande överkapacitet. Konkurrensläget
både nu och i framtiden såvitt vi
kan överblicka det i den organisation,
som många av dessa tryckerier är knutna
till, är följaktligen präglat av en
kraftig prispress med uppenbara risker
för den för den fortsatta utvecklingen
nödvändiga förräntningen av insatt kapital.
Detta läge accentueras ytterligare
av en med hänsyn till det höga interna
kostnadsläget svårbemästrad tendens till
ökad utländsk konkurrens.

Från de synpunkter som jag nu anfört
— och flera skulle naturligtvis
kunna anföras, men jag skall avstå härifrån
eftersom vi redan haft en lång
debatt om detta — kan det alltså kort
fastslås att marknaden i hög grad är
köparens-beställarens. Det gäller inte
enbart prismässigt, utan även i så måtto
att beställaren, om han inte är nöjd med
utförandet eller kvaliteten på produkten,
har möjligheter att vända sig till
många andra företag och där eventuellt
få de tjänster utförda som han önskar.

I stället för att effektivt utnyttja möjligheterna
till en ekonomiskt fördelaktig
upphandling på den allmänna marknaden
nödgas staten sannolikt i ett läge,
då man etablerar ett utvidgat statligt
tryckeri, ta hänsyn till produktionsapparaten
i detta företag. Det kommer
svårligen att vid varje tillfälle kunna
utnyttjas till sin fulla kapacitet. En .statlig
satsning på egna produktionsresurser
innebär med hänsyn till den nuvarande
överkapaciteten och den grafiska
teknikens snabba utveckling ett ur
samhällsekonomisk synpunkt onödigt
risktagande och ett betydande mått av
osäkerhet vid investeringsbedömningar,
som måste ge ett sämre utfall än om
verksamheten inriktas på upphandling
i den öppna marknaden.

Existensen av ett statligt tryckeri kan
vara ägnad att motverka strävan efter
bästa möjliga ekonomiska utfall av den
statliga publiceringsverksamheten. Så -

som herr Björkman redan tidigare
nämnt, har också näringsfrihetsombudsmannen
yttrat sig i detta sammanhang;
herr Björkman refererade en
del av vad denne anfört. .lag vill endast
upprepa att näringsfrihetsombudsmannen
uttalat att han, från de synpunkter
han har att beakta, kan »i allt väsentligt
instämma i — — — anförda betänkligheter
i konkurrenshänseende
mot en organisatorisk samordning av
statlig förlags- och tryckeriverksamhet».

Herr finansministern har ett flertal
gånger från denna talarstol utlovat konkurrens
på lika villkor för alla företag
oavsett företagsform och storlek. En
väsentlig grundprincip i vårt ekonomiska
system är också att det i stort sett
skall vara fri konkurrens mellan olika
företag, oberoende av branschtillhörighet,
företagsform, företagsstorlek etc.
Enligt samma grundprincip bör konkurrensförutsättningarna
vara lika för alla
företag vare sig de bedrivs i enskild
eller offentlig regi.

Under senare år har den offentliga
företagsamheten i konkurrens med enskilda
företag vuxit i betydande omfattning.
Inom åtskilliga områden har
verksamheten givits sådan utformning
att en direkt diskriminering av det enskilda
näringslivet skett. Som exempel
kan jag anföra bostadsmarknaden, tvätteribranschen
och konfektionsindustrin.
Jag skall inte trötta med ytterligare
exempel, men faktum kvarstår att bl. a.
på grund av denna diskriminering i
konkurrenshänseende har stora svårigheter
för ifrågavarande branscher uppstått.
Vi behöver bara se på hur det är
för konfektionsindustrin just nu. Den
nämnda diskrimineringen är därvidlag
inte den enda anledningen, men den
har medverkat. Konfektionsindustrin
brottas som bekant med nästan oöverkomliga
svårigheter, och enligt uppgifter
som jag fick så sent som i förrgår
har orderna från såväl inhemska som
utländska köpare minskat katastrofalt.

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Organisationen av den statliga publiceringsverksamheten

Med det föreliggande förslaget vill
regeringen utvidga kretsen av branscher
som av olika anledningar helt eller
delvis skall överföras till staten eller
drivas i statlig regi. Detta vill man
göra trots att det, som jag tidigare framhållit,
finns 1 500 företag med bevisad
överkapacitet på området. Om riksdagen
antar förslaget måste resultatet
först och främst bli ökade svårigheter
för de nu existerande företagen. För
det andra tvingas många företag säkerligen
att friställa arbetskraft. Kanske
kan ifrågavarande arbetstagare sedan
anställas här i Stockholm, om de har
någonstans att bo. Men vad gagnar detta
de företag ute i landet som tvingats
friställa arbetskraft eller lägga ned verksamheten?
För det tredje skall det vara
kapital till nya investeringar, trots att
investeringar redan gjorts i befintliga
företag, som bevisligen har överkapacitet.
För det fjärde blir det på sikt
mindre konkurrens, vilket kan förorsaka
högre kostnader och högre priser.
Det är väl näppeligen detta som regeringen
eller någon annan syftar till.

Herr talman! Jag kan inte förstå att
det, när vi har så pass god spridning,
så pass god kapacitet och så pass god
utrustning på de befintliga 1 500 företagen
i denna bransch, skall vara nödvändigt
med ytterligare utbyggnad i
statlig regi. Därför instämmer jag i herr
Björkmans yrkande om bifall till reservationen
1 innebärande avslag på
förslaget.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker att hem
Nordgren på en punkt var ganska ologisk
i sitt resonemang. Han förfäktade
kraftfullt åsikten att det skulle vara fri
konkurrens mellan företagen. Här ligger
det ju så till att SRA skall driva sin
verksamhet på affärsmässig grund —
givetvis i konkurrens med andra företag.
Men när herr Nordgren nu är rädd
för konkurrensen härvidlag, varför för -

ordar herr Nordgren då fri konkurrens
på alla andra områden?

Om ett enskilt företag blir så rationellt
att det slår ut andra företag, accepterar
hem Nordgren det, eller säger herr
Nordgren att sådant inte får ske på det
området?

Herr NORDGREN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag trodde verkligen
att jag från denna talarstol så många
gånger hade betonat angelägenheten av
fri konkurrens att jag inte skulle behöva
göra det igen. Självfallet accepterar
jag herr Lindholms fria konkurrens
men då skall den också vara helt fri och
på lika villkor. Det skall inte vara på
det sättet som det för närvarande är,
att de statliga företagen, t. ex. försvarets
fabriksverk, beträffande vissa leveranser
har en del förmåner, när det
gäller omsättningsskatten. Detsamma
kommer med all sannolikhet även att bli
fallet med den nya mervärdeskatten.
Det är enligt min mening inte konkurrens
på lika villkor.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara upplysningsvis
meddela herr Nordgren att
SBA får betala omsättningsskatt på precis
samma sätt som alla andra företag.
SRA har inga av de favörer som herr
Nordgren gjorde gällande att det har.

Det väsentliga i min fråga till herr
Nordgren gällde emellertid inte detta.
Jag undrade varför herr Nordgren ansåg
att ett statligt företag kan utgöra en
risk i konkurrensen för andra företag,
medan han accepterar konkurrensen
om den kommer från ett enskilt företag.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Hem talman! När jag har lyssnat till
debatten, såväl i denna kammare som i

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Organisationen av den statliga publiceringsverksamheten

medkammaren, har jag haft en känsla
av att själva problemställningarna kanske
behöver klaras ut inledningsvis.

Tryckerisidan, d. v. s. det statliga
företaget SRA, har spelat en väsentlig
roll i debatten. Det har väl delvis varit
en repetition av de argument som framfördes
när vi organiserade om och rustade
upp SRA till ett affärsmässigt
tryckeriföretag, som skulle ha en chans
att arbeta på den marknad där sådana
företag arbetar.

Vad vi diskuterar i dag är frågan om
ett statligt förlag. Det gäller att samla
upphandlingen, som nu sker via en rad
olika ämbetsverk, på en hand för att
kunna tillgodogöra sig både den erfarenhet
och den skicklighet som ett centralt
för ändamålet specialiserat organ
besitter. Man vill också åstadkomma en
upphandling i större format och därmed
förbilliga verksamheten. Till förlagsaktiviteterna
hör en del andra ting:
lagerhållning, distribution och mycket
annat.

Det statliga tryckeriföretaget SRA,
som riksdagen en gång har inrättat och
accepterat, är så funtat att även det
företaget arbetar med lager- och distributionsverksamhet.
Det är väl ganska
naturligt att om staten uppträder på två
händer — dels via förlagsbolaget och
dels via det tryckande bolaget — får
man se till att dessa båda företag inte
utför ett oekonomiskt dubbelarbete.
Med hjälp av ett samarbetsavtal måste
man se till att man får verksamheten —
sedd ur statens synpunkt, d. v. s. staten
som företagare på detta område — så
rationell och riktig som möjligt.

Jag tror att man skall ha den utgångspunkten
klar för sig. Om man har det
är kanske en stor del av den något förvirrade
debatten rätt onödig.

Denna verksamhet är inte absolut
unik i vår omvärld. De flesta nationer
håller sig både med samhällsägd förlagsverksamhet
och samhällsägd tryckeriverksamhet.
Alldeles oberoende av
den politiska maktställningen har man
2 — Andra kammarens

kommit fram till att det finns rationellt
ekonomiska skäl till att samhället och
staten har hand om denna verksamhet
i en viss utsträckning. Vi är således
inga föregångare på detta område utan
snarare efterföljare, sett ur internationell
synpunkt.

Orsaken till att denna fråga föranlett
så mycken diskussion är väl ändå i sista
hand, att det i botten ligger alldeles
specifika skillnader i värderingarna när
det gäller statlig företagsamhet över
huvud taget. Nu har mittenpartierna
följt regeringen i avseende på själva
förlagsverksamheten och inskränkt sina
betänkligheter och reservationer till hur
det samarbetsavtal skall se ut, som är
nödvändigt att upprätta mellan förlagsbolaget
och SRA. Däremot har högerpartiet
— mera extremt i sina uppfattningar
— vänt sig mot att förlagsbolaget
alls blir inrättat.

Jag hänvisar till vad herr John Ericsson
sade i första kammaren för en
stund sedan: Begär man att vi skall gå
omkring och be om ursäkt för att vi
vill effektivisera den statliga verksamheten,
då är det en ganska orimlig begäran,
som inte kan tillmötesgås.

Som ett ytterligare element i diskussionen
har förts in näringsfrihetsombudsmannens
inlägg i ett förberedande
skede av ärendets behandling. Kammarens
ledamöter vet att den primära bakgrunden
var ett yrkande från riksdagens
revisorer om en översyn av den
statliga förlagsverksamheten. Statskontoret
fick i uppdrag att göra en utredning,
och kontoret gick därvid längre
än vad som sedermera materialiserade
sig i den av regeringen framlagda propositionen.
Statskontoret föreslog nämligen
en koncernbildning. I det läget
gick näringsfrihetsombudsmannen in
utan att man hade bett honom om det
— jag skall inte ta upp någon diskussion
om huruvida han hade rätt att
göra det eller inte; förmodligen hade
han det — och anmälde en avvikande
mening beträffande själva koncernbild -

protokoll 1968. A7r 23

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Organisationen av den statliga publiceringsverksamheten

ningen. Skall jag göra ett försök att analysera
hans bevekelsegrunder, antar jag
att han menade att det med en statlig
koncernbildning i mera sammanhållande
bemärkelse skulle föreligga en viss
risk för konkurrensbegränsning, eftersom
koncernens förlagssida obligatoriskt
skulle lägga sina beställningar hos
koncernens tryckerisida. Näringsfrihetsombudsmannen
ansåg väl att detta
inte var alldeles i överensstämmelse
med vad han betraktade som fri konkurrens.

Man kan göra många utläggningar
kring detta problem, ty på den privata
sektorn sker det dagligdags fusioneringar
och koncernbildningar med ett
intimt invärtes koncernarbete utan att
—■ såvitt det är mig bekant ■— någon
näringsfrihetsombudsman har reagerat
och framfört tankar om att det i någon
mån skulle vara konkurrenshämmande.

I sista hand har man ändå — om jag
rent hypotetiskt ägnar mig åt statskontorets
förslag såsom det var upplagt
med denna koncernbildning — att se
till att en sådan aktivitet fortfarande
skulle spela en mycket liten roll i fråga
om verksamheten. Riskerna för en monopolistisk
och därmed också prisstegrande
effekt anser jag ligga så långt i
fjärran, att de inte är någonting som
man i en allvarlig debatt behöver uppehålla
sig vid.

Jag utgår emellertid från att debatten,
med alla dessa jämförelser mellan
när staten agerar som ekonomiskt ansvarsfull
företagare och när den privata
verksamheten agerar som företagare i
akt och mening att göra det så rationellt
som möjligt, har förts i denna kammare
såväl som i medkammaren innan jag
steg upp i talarstolen. Jag kan därför
inskränka mig till att konstatera att
opponenterna här mäter med så radikalt
olika mått, att det inte finns någon
logik och sammanhållning i resonemangen.
Det hela bottnar naturligtvis
i att man har olika värderingar och att
det ligger andra intressen i bakgrun -

den när det är fråga om opponenterna
och när det är fråga om regeringens
talesmän; därför blir diskussionen sådan
som den nu blivit.

Herr Ohlin ställde några direkta frågor
till mig. Han undrade hur man
skulle kunna få någon slags garanti
eller trygghet för att det blir affärsmässigheten
som kommer att råda om
en beställning läggs ut hos SRA, d. v. s.
det tryckalsterproducerande företaget.
Ja, vi har i propositionen sagt ifrån —
och utskottet understryker detta med
all kraft — att SRA skall arbeta på
affärsmässig bas och i konkurrens med
andra företag inom den privata verksamheten.

Det kan inte heller bli något hemlighetsmakeri,
eftersom statens företag arbetar
under offentlig insyn; följaktligen
händer ingenting här som har någon
skum karaktär.

Herr Ohlin fortsatte med att utveckla
argumentationen och frågade: Om man
nu sluter ett samarbetsavtal — avsikten
är ju att man skall få till stånd ett sådant
avtal mellan det allmänna förlaget
och SRA — hur skall då detta samarbetsavtal
se ut? Jag kan inte åta mig
att utveckla detta i detalj. Jag menar
att det här rör sig om två parter som
sätter sig ned till förhandlingar —- fortfarande
under offentlig insyn; samarbetsavtalet
kommer inte att förses med
några röda konfidentiella stämplar,
utan det kan sedermera bli tillgängligt
för herr Ohlin och andra som är intresserade
av att studera det. De kan
följaktligen slå sig ned och ta upp denna
diskussion relativt förutsättningslöst.

När det gäller sådana aktiviteter som
distribution och lagerhållning föreställer
jag mig att det är riktigare att i
första hand genom ett samarbetsavtal
åstadkomma att denna verksamhet blir
rationell än att bygga upp parallella
verksamheter i de båda företagen.

Man kan också tänka sig att om man
finner att SRA är specifikt lämpat att

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Organisationen av den statliga publiceringsverksamheten

utföra vissa standardiserade tryckalster,
kan samarbetsavtalet naturligtvis
även omfatta dessa.

Hela tiden är det emellertid underförstått
att SRA beträffande den tryckande
och producerande delen skall få
sitt arbete i öppen konkurrens med
andra företag — på den punkten har vi
inte i något avseende sluddrat på målet,
vare sig i regeringen eller i utskottet,
varför jag tycker att man bör kunna
känna sig lugn på den punkten.

Herr Ohlin diskuterar samarbetsavtalet
och dess utformning — jag kan
tyvärr i det rådande läget inte konkret
säga hur samarbetsavtalet bör se ut.
Jag har redan deklarerat att detta är en
förhandlingsfråga mellan de båda parterna,
och eftersom produkten inte är
hemligstämplad, blir det ju tillfälle att
återkomma, om han inte skulle gilla
resultatet.

Herr Ohlin tog vidare upp en annan
fråga som gällde SRA:s karttryck. Om
jag fattade honom rätt gjorde han gällande
att SRA i sin egenskap av producent
av det statliga karttrycket gör så
goda vinster, att SRA med dessa vinster
faktiskt har möjligheter att på andra
avsnitt lämna offerter som inte skulle
vara förenliga med talet om den allmänna
konkurrensen. Har jag missförstått
herr Ohlin på den punkten?

(Herr Ohlin: Som distributör.)

All right, när det gäller tryckerisidan
är det nämligen offentlig konkurrens,
och hela den s. k. monopolställningen
för SRA inskränker sig till distributionssidan.
Att den monopolställningen
förekommer har i och för sig också sin
naturliga förklaring.

Det finns tekniska skäl och motiv när
det gäller det speciella karttrycket, som
gör att man inte gärna kan lägga ut detta
på olika distributionsorgan. Detta
konfirmeras av att på den tiden när det
privata Esselte skötte karttrycket, låg
monopolställningen hos Esselte icke allenast
på tryckerisidan utan även på
distributionen. Jag minns inte hur

lång tid tillbaka det rör sig om, men i
slutet av 1940-talet på den tid jag var
jordbruksminister och handlade dessa
ärenden hade Esselte detta monopolavtal
med staten. Om jag minns rätt
gällde detta avtal ända till början av
1960-talet.

Jag vill bara göra den reflexionen att
det aldrig förekom någon intervention
i denna kammare eller i medkanunaren
om det olämpliga i att ge det privata
Esselte-företaget en monopolställning
när det gällde karttrycket, och då var
den monopolställningen mer påtaglig
än den är i dag.

Men i botten ligger fortfarande dessa
våra skilda värderingar och att opponenterna
längst inne har sina intressen
som det är svårt att komma ifrån; de
är väl nyanserade i den politiska opinionen
men de finns där med all säkerhet.

Sedan vill jag minnas att herr Ohlin
ifrågasatte, om man skulle kunna tänka
sig att i fortsättningen kunna kräva
av SRA en särredovisning för bolagets
kartdistribution och följaktligen på något
sätt kunna isolera denna aktivitet
i den slutliga balansräkningen från annan
aktivitet för att därmed få ett bättre
och mera jämförelseriktigt resultat
när man nu ändå skall ha SRA såsom en
med andra tryckeriföretag konkurrerande
part på marknaden.

Jag är inte beredd att här ha någon
uppfattning om detta, men jag tycker
nog att det vore att ge sig på företaget
med förstoringsglas och att ge uttryck
för misstänksamhet på ett sätt som vore
litet överdrivet. Jag är inte beredd
att verifiera de siffror som herr Ohlin
anförde som någon speciell monopolistisk
vinst på distributionen av karttryck.
Jag har inte undersökt detta. Jag
skulle emellertid kunna åta mig att ta
fram åtskilliga privata företag, som i
sin verksamhet val har vissa aktiviteter
som går bra och vissa som går dåligt
och där den goda aktiviteten hjälper
till att klara upp den dåliga, även

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Organisationen av den statliga publiceringsverksamheten

om den dåliga förs ut i en allmän konkurrens
med andra företag. Här föreligger
således inte något specifikt när
det gäller SRA.

Herr talman! Jag har kanske redan
talat något för länge om detta, men jag
blev ju direkt tillfrågad på ett par
punkter.

Jag vet inte om det var herr Ohlin
eller någon annan som frågade: Varför
ger man inte alla ämbetsverk full frihet
i sin upphandling, och varför skriver
man förslaget på det sättet att med undantag
av statsdepartementen och affärsverken
bör ämbetsverken vända sig
till det nu föreslagna förlagsbolaget för
att där få sin upphandlingsverksamhet,
distribution och lagerhållning tillgodosedd? Om

ämbetsverken i dag har en sådan
aktivitet som de sysslar med, tror jag
nog att en hel del av dem skulle säga
att det vore bra att bli av med denna
och lägga den i händerna på förlagsbolaget.
Men jag tror att det tar längre
tid att nå fram till den rationella verksamhet
som vi eftersträvar och som vi
har anledning att eftersträva, om varje
enskilt ämbetsverk får välja mellan om
de skall gå med i den kollektiva verksamheten
eller inte. Det är dock fråga
om att organisera ett förlag där man
utbildar människor som så småningom
får en erfarenhet — även om de inte
har den från början, ehuru vi naturligtvis
skall försöka få sådana personer
också — och en sakkunskap som måste
bli större helt enkelt därför att de inte
sysslar med något annat. De enskilda
ämbetsverken kan inte mobilisera någon
sådan sakkunskap, eftersom de bedriver
denna verksamhet som en relativt
liten och obetydlig aktivitet vid
sidan av den reguljära ämbetsverksamheten.

Man bör inte göra denna historia till
den våldsamt principiella fråga som
den blivit i vissa inlägg — jag tänker
närmast på herr Nordgrens. Den måste
ses som ett försök till rationell hand -

läggning av en statlig aktivitet som vi
har och måste ha och som med naturnödvändighet
kommer att svälla, eftersom
den verksamhet som förlaget bedriver
kommer att svälla; utvecklingen
är sådan. Vi anser det därför riktigt
att nu ta hand om verksamheten och
ge den rationella former. Om man gör
det med garantier för att man inte läderar
några enskilda intressen är det
väl ingenting att opponera mot.

Jag har mycket svårt att följa herr
Nordgren i hans resonemang, när han
säger att här blir det en aktivitet som
kanske skjuter undan viss annan aktivitet
i näringslivet. Om den gör detta
på en fair konkurrensbas — och det är
vad det är fråga om — är detta väl
ingenting nytt för herr Nordgren. Sådant
är ju det hårda livet för näringslivet.
Det är väl en av oss alla accepterad
regel, att den bäste får klara sig
och de sämre får stryka på foten.

Eftersom det här gäller en verksamhet
som volymmässigt ständigt expanderar
kommer det antal människor som
är sysselsatta i verksamhet av detta slag
inte att minska — det tror jag att jag
kan garantera —• men de kommer att
bedriva verksamheten under mer rationella
former. Det är den fria konkurrensens
grundregel, och jag är överraskad
av herr Nordgrens argumentation
—den ligger rakt på tvärs med vad han
och hans partikamrater i alla andra
sammanhang deklarerar som högerpartiets
linje.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern har
tydligen inte följt det tidigare skedet av
denna debatt — det märktes på hans inlägg.
Han blandade ihop vad vi som är
talesmän för mittenreservationerna har
sagt och vad högern har sagt. Vi har
faktiskt fått snubbor därför att vi anslutit
oss till förslaget för att äntligen
få ordning på den statliga publiceringsverksamheten
—• precis det avsnitt som

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Organisationen av den statliga publiceringsverksamheten

finansministern anklagade oss för att
ha motsatt oss.

Vad vi tar avstånd ifrån är sammankopplingen
mellan förlaget och SRA.
Det förvånar mig att finansministern
inte har klart för sig hur allvarlig denna
kan bli. Finansministern anför ett
sådant argument som att orsaken till
vår olika bedömning skulle vara de olika
intressen som vi representerar. I
detta fall accepterar vi SRA som ett med
övriga tryckeriföretag helt jämställt företag
och vi accepterar det statliga förlaget
om det är jämställt med övriga
förlag. Det blir det emellertid inte eftersom
det genom detta samarbetsavtal
kopplas ihop med SRA. Råde förlaget
och tryckeriet kommer i en ny situation
genom att — som jag förut uttryckte
det — båda inleds i frestelse att gå
ifrån de sunda ekonomiska konkurrensprinciper,
som herr Lindholm så ofta
understrukit betydelsen av men som
han tyvärr inte har riktigt klart för sig
vad de innebär. Det innebär ju att SRA
skall ha precis samma chans som andra
tryckerier i Sverige att vara med
och tävla om dessa arbeten, men den
konkurrensen tas bort genom samarbetsavtalet.
På den punkten har näringsfrihetsombudsmannen
verkligen
varit påpasslig.

Då invänder finansministern, att det
ju blir öppen insyn i företaget. Men,
herr finansminister, SRA är och skall
förbli ett aktiebolag, jämställt med övriga
aktiebolag. Har någon utomstående
— finansministern kanske har det
— möjlighet att ta del av förhållandena
inom bolaget och de entreprenadanbud
som SRA bär lämnat in? Det är helt
uteslutet. Det finns icke öppen insyn
i något aktiebolag, allra minst i ett
statligt. Det finns förresten exempel på
att den risk jag talat om är överhängande.
Den saken skall jag inte ta upp nu,
men herr finansministern känner kanske
till det lika bra som jag.

Herr BJÖRKMAN (li) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern har nu
ytterligare utvecklat argumenteringen i
den här frågan ■— på sitt vanliga charmerande
och klargörande sätt. Jag tänker
inte upprepa vad jag sade i mitt inledningsanförande,
som ju i viss mån
var ett svar på vad finansministern
nyss sagt. Jag skall inskränka mig till
en kort replik för att inte ytterligare
förlänga denna redan ganska långa debatt.

Det var en sak i herr Strängs anförande
som jag inte vill låta stå oemotsagd.
Herr Sträng sade: Vi är efterföljare,
icke föregångare på detta område
vid en internationell jämförelse. Sedan
gav herr Sträng en beskrivning av
mittenpartierna som accepterat förslaget
om det nya statliga förlaget. Därefter
sade finansministern: Högern har
extremt vänt sig emot förlaget. Herr
Sträng sög på den karamellen med nästan
samma njutning som herr Hedlund
brukar göra — jag vet inte vem av herrarna
som lärt den andre, att tala om
den extrema högern. Men det passade
naturligtvis finansministern att göra det
just i detta sammanhang.

Jag skall inte invända något mot finansministerns
påpekande, att vi bygger
våra uppfattningar på skilda värderingar.
Grunden för våra olika ställningstaganden
är våra skilda samhällsuppfattningar.
Jag kan däremot inte instämma
i vad herr Ericsson i Kinna sade
i första kammaren, nämligen att vi
på något sätt skulle vilja att ni skulle
be om ursäkt för att ni rationaliserar.
Det tycker jag absolut inte att ni bör
göra. Vi tycker också att man bör rationalisera.
Men det är just i fråga om
huruvida inrättandet av detta statliga
förlag verkligen är en rationell lösning
som vi ställer oss tveksamma.

Jag återkommer så till finansministerns
internationella jämförelse, där
han sade att vi är efterföljare, icke föregångare.
Jag kanske får erinra om utvecklingen
i Canada. Där har det stat -

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Organisationen av den statliga publiceringsverksamheten

liga förlaget numera skilts från det
statliga tryckeriet, sedan det visat sig
att tryckeriföretaget arbetade oekonomiskt
just i skydd av förlaget. Det kanske
kommer att gå samma väg här. I
Canada upptäckte man alltså att denna
sammankoppling inte var lämplig, och
därför skilde man helt de båda företagen
åt.

Till herr Nordgren sade finansministern,
att företagen skall arbeta på en
fair konkurrensbas. Att man bör göra
det är vi helt överens om. Jag tror inte
att de enskilda företagen har något
att frukta när det gäller konkurrensen
från det statliga förlaget och det statliga
tryckeriet — under den bestämda
förutsättningen att konkurrensen sker
på lika villkor. Men det är den förutsättningen
som vi fruktar icke kommer
att finnas på grund av denna sammankoppling
av förlaget och SRA. På den
punkten har också näringsfrihetsombudsmannen
varit kritisk.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det verkade som om
finansministern var rätt sur på näringsfrihetsombudsmannen
för att denne till
försvarande av de intressen som det är
hans ämbetsplikt att tillgodose hade
gjort ett inlägg rörande en eventuell
statlig koncernbildning. Personligen
förstår jag inte dessa herr Strängs litet
sura miner. Det måste väl ändå stå klart
att näringsfrihetsombudsmannen för
sitt handlande har skäl som finansministern
glömde bort. Det gäller ju
här en koncernbildning på ett område
där man inte har konkurrens med andra
vid saluföringen av produkten. Det ligger
i sakens natur att det statliga trycket
inte har konkurrens med andra
varor. Man kan då inte, som finansministern
gjorde, dra en parallell mellan
denna koncernbildning och enskilt
näringsliv, t. ex. en skofabrik som har
egen lädertillverkning — finansminis -

tern sade att i enskilda företag ju också
förekommer integration — skillnaden
är den att det finns många skofabriker.
Frågan om en sådan struktur
på företagen att konkurrensen hela vägen
tryggas är särskilt angelägen när
det föreligger naturliga eller andra
monopoltendenser, detta vare sig det
gäller offentliga eller enskilda företag.

Finansministern invände att det här
ju ändå gällde en relativt liten del av
tryckeriverksamheten. Ja, men om man
börjar en verksamhet med en bristfällig
uppläggning som kan leda till snedvridning,
så är det som bekant bättre att
stämma i bäcken än i ån. Vi har många
gånger från regeringsbänken fått höra:
Ni opponerade er ju inte när detta påbörjades;
varför gör ni det då nu?
All right, herr finansminister, denna
gång kan ni i alla fall inte komma ifrån
att vi opponerat oss — det talar riksdagsprotokollen
om. Problematiken
återkommer säkerligen. Detta behöver
vi inte be om ursäkt för lika litet som
finansministern behöver be om ursäkt
för förslaget om ett statligt förlag, som
också vi tror ger möjlighet till en helt
naturlig rationalisering, om det läggs
till rätta på lämpligt sätt.

Herr finansministern talade om affärsmässighet
hos SRA, och det är glädjande.
Men allting beror ju på om man
tryggar affärsmässigheten genom att
verkligen se till att det blir konkurrens.
Det är ju möjligt för företaget att använda
sådana metoder — t. ex. genom
upphandling i vad jag något vanvördigt
kallade »större klumpar» — att
man inte ger alla som skulle kunna
konkurrera effektivt möjlighet till det.
Bl. a. kan en hel del mindre tryckerier
slås ut. Talet om affärsmässighet förutsätter
att finansministern inte är fullt
så generös att han säger att förlaget och
SRA själva får komma överens om samarbetsavtalet.
Finansministern bör intressera
sig för att samarbetsavtalet blir
sådant och tillämpas på sådant sätt, att
den affärsmässighet han önskar verk -

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Organisationen

ligen uppnås — genom att man tryggar
möjligheterna till konkurrens.

Beträffande SRA och kartdistributionen
vill jag understryka att jag inte
förordar ett återvändande till det gamla
systemet — att det fortgick så länge bär
väl regeringen i främsta rummet ansvaret
för — men jag vill betona att det
gamla systemet dock innebar att vederbörande
företag betalade en royalty
som uppgick till ungefär tre kvarts miljon
och som med nuvarande omsättning
väl skulle ha uppgått till ett något större
belopp. Någon sådan royalty betalas
inte av SRA.

Om man då säger att SRA betalar
tryckningen, så vill jag framhålla, att
tryckningskostnaderna ju har betalats
hela tiden. Men poängen är att om SRA,
som skall trycka i konkurrens med
andra, ger en låg offert till rikets allmänna
kartverk på tryckningen av kartorna
reducerar SRA därmed det pris
som SRA skall betala för dessa kartor,
och då är det klart, att det inte kan
vara tal om någon affärsmässig kalkylering
och konkurrens. SRA kan steg
för steg på ett artificiellt sätt på grund
av sin monopolställning i distributionen
slå ut andra företag. Även detta
system behöver väl, herr finansminister,
överses och ändras.

Jag begär inte att finansministern
skall ge bestämt besked i dag i detta
avseende, men jag skulle vilja uttrycka
det på följande sätt: Det är väl uppenbart
att man bör pröva och undersöka
hur stor marginalen på distributionen
faktiskt är, när man har givit ett företag
ett statligt monopol. Om det då visar
sig exempelvis att denna distributionsmarginal
är större än framställningskostnaderna
för kartorna, om det skulle
visa sig att den närmar sig dubbla kostnaden
för framställning av kartorna,
vill jag fråga: Kommer inte finansministern
då att medge att detta får vi
lov att se över och åstadkomma en omläggning
av rådande avtal. Kanske man
rent av måste undersöka på nytt hur

av den statliga publiceringsverksamheten

man skall få kartorna producerade och
distribuerade så effektivt och billigt
som möjligt?

Vad sedan beträffar uppdelningen av
redovisningen i SRA säger finansministern
att det är många enskilda företag
som tjänar mer på vissa saker än på
andra. Det är visserligen riktigt, men
här har man ett företag som på grund
av ett statligt monopol har en distributionsvinst
som är orimligt stor och
större än vad som har varit vanligt förut
och mycket större än vad som har
varit vanligt i branschen för sådan produktion.
Då är det väl naturligt att
kräva att denna vinst inte skall sammanblandas
med resultatet av annan
verksamhet, d. v. s. tryckning av statliga
betänkanden o. d. Om man får göra
det undergräver man nämligen möjligheterna
till den affärsmässighet som
finansministern önskar. Därför kan jag
inte förstå annat än att om det är ett
företag, som har denna speciella position
som ett statligt monopol på distributionen
av en viktig varugrupp, har
det företaget verkligen anledning att
tillmötesgå önskemålet om en särskild
redovisning av vinsten på just den
verksamheten. Så kan man sedan bedöma,
om kalkylering och prissättning
på de andra produkterna är affärsmässigt
gjord och konkurrensförhållandena
sådana att de främjar en effektiv användning
av landets produktiva resurser.

Finansministern talade om olika värderingar.
Min värdering i detta fall är
att medverka till ett system som så bra
som möjligt tryggar konkurrens på lika
villkor och därmed en billig, tillfredsställande
försörjning av staten och i
sista hand allmänheten på detta område.
Jag vet inte om finansministern
har någon annan värdering. Skulle det
vara någon skillnad där, torde den ligga
i en viss socialistisk förkärlek för statlig
företagsamhet som gör att man tycker
att det inte är så förfärligt noga
om det blir eu stor monopolvinst på

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Organisationen av den statliga publiceringsverksamheten

ena sidan och denna sedan artificiellt
ökar företagets möjligheter att expandera
på den andra sidan. Men efter
finansministerns mycket bestämda uttalande
i dag skulle jag vilja säga att vi
kan kanske bortse från det där med de
olika värderingarna och enas om att vi
vill ha det så effektivt och bra ordnat
som möjligt. Det gäller »bara» att ta de
praktiska konsekvenserna.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag vill bara säga några
få ord.

I herr Ståhls inlägg tyckte jag mig
finna en viss indignation, ty han drog
tydligen den slutsatsen av mitt inlägg
att jag utan vidare kopplat samman
mittenpartierna och högern. Herr Björkman
lyssnade bättre på mig än herr
Ståhl, eftersom jag ju klart deklarerade
att ni beträtt olika vägar.

Sedan tog både herr Ståhl och herr
Ohlin på nytt upp en diskussion om
näringsfrihetsombudsmannens inlaga,
men detta är ju att diskutera en aspekt
på frågan som bara hör hemma i den
historiska redovisningen. Statskontoret
framlade ett förslag om en koncernbildning,
men regeringen godtog inte
detta förslag utan valde systemet med
två skilda företag. Eller rättare sagt,
regeringen valde att organisera ett allmänt
förlag som sedermera av rationella
bevekelsegrunder i ett samarbetsavtal
bör klara av visst dubbelarbete
och annat tillsammans med det redan
befintliga företaget SRA, som ju riksdagen
tidigare beslutat inrätta. Om man
vill kan man naturligtvis föra en lång
diskussion om statskontorets förslag, ty
en sådan har alltid sitt hypotetiska och
historiska intresse, men den passar inte
riktigt i det nuvarande läget, eftersom
regeringsförslaget är någonting annat
än det näringsfrihetsombudsmannen
vände sig mot.

Herr Björkman talade om att Canada
tidigare haft någon sorts koncernbild -

ning men nu anser det riktigt att fördela
verksamheten på två skilda företag,
ett förlag och ett tryckande företag.
Canada har tydligen kommit fram
till de slutsatser som regeringen stannade
för när propositionen till riksdagen
skrevs.

För övrigt tror jag inte att det liar
något större intresse att i protokollet
slå fast, om jag i talarstolen talar med
mer eller mindre sur min. Jag kan
konstatera att jag även härvidlag uppfattas
på skilda sätt. Herr Ohlin tyckte
att det fanns någonting av surhet hos
mig när jag kommenterade näringsfrihetsombudsmannen,
medan herr Björkman
ansåg att det var ett charmfullt inlägg
från finansministerns sida. Jag får
väl säga att sanningen ligger någonstans
mitt emellan och då är jag ju som jag
brukar vara. Men om jag fattade herr
Ohlin rätt — det föreligger ju inte så
stora skillnader mellan våra uppfattningar,
i varje fall inte att döma av
slutet av hans inlägg — är han ute för
att anlägga något slags dialektisk moteld
mot en befarad felaktig politik beträffande
det kommande förlagsbolaget
och dess verksamhet samt dess samarbete
med reproduktionsanstalten. Jag
tycker att vi skall ge företaget en fair
chans att arbeta så som här skisserats
och som vi varit överens om, och den
här diskussionen som har karaktären
av moteld bör i alla fall bordläggas tills
vi har anledning att säga att det blivit
något annat än vad som avsetts.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag skall bara säga ett
par saker.

Näringsfrihetsombudsmannens yttrande
var principiellt. I vilken mån det
har tillämpning på situationen enligt
regeringsförslaget beror på hur samarbetsavtalet
kommer att se ut i verkligheten
och hurudant »samröret» blir
mellan de två olika enheter, som han
för sin del önskade skulle vara helt
skilda.

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Organisationen av den statliga publiceringsverksamheten

Finansministern sade att det gäller
befarade saker och att vi nu borde ge
företaget en chans. Men när man inrättar
en ny organisation måste man väl
alltid ange vad man anser vara de rätta
riktlinjerna och därmed får de största
utsikterna att uppnå ett gott resultat.
Det är bara denna fråga om klarare riktlinjer
för verksamheten som här diskuterats.
Den diskussionen kan man inte
vänta med tills olägenheter som kunnat
undgås eventuellt visar sig. Man måste
försöka ange de stora dragen redan på
detta stadium för att sedan studera utvecklingen.

Det skulle glädja mig, om finansministern
ville medverka till en analys
av utvecklingen, konkurrensförutsättningarna
för SRA däri inbegripna.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1)
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Björkman begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1) i
utskottets utlåtande nr 97, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Virgin m. fl. i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteningspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens leda -

möter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Björkman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 167 ja och 30 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Ståhl begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2) i
utskottets utlåtande nr 97, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Nyman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Ståhl begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
105 ja och 76 nej, varjämte 21 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h),
som yttrade

Andra kammarens protokoll 1968. Nr 23

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Organisation m. m. av försvarets rationaliseringsverksamhet

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag vid mom. 2 röstade ja men hade
för avsikt att rösta avstår.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Ståhl begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 3) i
utskottets utlåtande nr 97, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Nyman in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringsproposition
en blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

Mom. 4

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Organisation m. m. av försvarets
rationaliseringsverksamhet

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
94, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående organisation m. m. av
försvarets rationaliseringsverksamhet
järnte motioner.

Sedan Kungl. Maj :t i propositionen
nr 1 (bilaga 6, punkt A 6) beräknat medel
för rationaliseringsförsök hade

Kungl. Maj:t i propositionen nr 35 under
åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för
den 1 mars 1968 föreslagit riksdagen
att dels godkänna de riktlinjer som angetts
i statsrådsprotokollet för organisation
m. m. av försvarets rationaliseringsverksamhet,
dels besluta att ett centralt
verk för försvarets rationaliseringsverksamhet,
benämnt försvarets rationaliseringsinstitut,
skulle inrättas den 1 juli
1968, dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
vid försvarets rationaliseringsinstitut
inrätta en tjänst för överdirektör i Cp 4,
dels till Försvarets rationaliseringsinstitut
för budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
under fjärde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 5 000 000 kr.

I de likalydande motionerna 1:784
av herr Strandberg in. fl. och 11:1016
av herrar Oskarson och Wennerfors hade
hemställts att riksdagen med avslag å
propositionen nr 35 måtte besluta att
till rationaliseringsverksamhet inom
försvaret för budgetåret 1968/69 under
riksstatens fjärde huvudtitel anvisa ett
reservationsanslag av 5 000 000 kr.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 784 och II: 1016 såvitt nu
var i fråga

a) godkänna de riktlinjer som angetts
i statsrådsprotokollet för organisation
m. m. av försvarets rationaliseringsverksamhet,

b) besluta att ett centralt verk för
försvarets rationaliseringsverksamhet,
benämnt försvarets rationaliseringsinstitut,
skulle inrättas den 1 juli 1968,

c) bemyndiga Kungl. Maj :t att vid försvarets
rationaliseringsinstitut inrätta
en tjänst för överdirektör i Cp 4,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionerna I: 784 och II: 1016 såvitt nu
var i fråga till Försvarets rationaliseringsinstitut
för budgetåret 1968/69 på
driftbudgeten under fjärde huvudtiteln

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Organisation m. m. av försvarets rationaliseringsverksamhet

anvisa ett reservationsanslag av
5 000 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin (h), Kaijser (h), Ottosson (h),
Ståhl (fp), Turesson (h) och Petersson
(h), som ansett att utskottet bort hemställa,

1. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 784 och II: 1016 såvitt nu
var i fråga avslå Kungl. Maj:ts förslag

a) om godkännande av de riktlinjer
för organisation m. m. av försvarets rationaliserangsverksamhet
som angetts i
statsrådsprotokollet,

b) om inrättande av ett centralt verk
för försvarets rationaliseringsverksamhet,
benämnt försvarets rationaliseringsinstitut,
fr. o. in. den 1 juli 1968,

c) om bemyndigande för Kungl. Maj :t
att vid försvarets rationaliseringsinstitut
inrätta en tjänst för överdirektör i
Cp 4,

2. att riksdagen måtte med avslag å
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till
motionerna I: 784 och II: 1016 såvitt nu
var i fråga till Rationaliseringsverksamhet
inom försvaret för budgetåret 1968/
69 på driftbudgeten under fjärde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
5 000 000 kr.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr PETERSSON (h):

Herr talman! I det n,u aktuella utlåtandet
från statsutskottet behandlas frågan
angående organisation m. m. av försvarets
rationaliseringsverksamhet jämte
motioner. Enligt min mening har
denna fråga en stor principiell betydelse,
och jag skall ge några skäl för
denna uppfattning. Riksdagen har ju
också tidigare sysslat med frågan
om militär rationaliseringsverksamhet.
1956 års rationaliseringsutredning har
behandlat bl. a. frågan om sambandet
mellan militär och civil rationaliseringsverksamhet
och bär om detta uttalat
följande:

»I olika hänseenden har det visat
sig vara fördelaktigt att organisationsundersökningarna
inom försvaret varit
förlagda till det nuvarande centrala rationaliseringsorganet,
statens organisationsnämnd.
Genom att det funnits ett
gemensamt organ för den civila och
den militära rationaliseringen ha nämligen
erfarenheter på likartade områden
kunnat direkt och ömsesidigt utnyttjas
i rationaliseringsarbetet. Nämndens
expertpersonal har vidare genom
samverkan mellan den civila och den
militära avdelningen kunnat utnyttjas
på ett smidigt och ekonomiskt sätt, då
det gällt att utjämna olikheter i arbetsbelastningen
på de båda sidorna. Enligt
utredningens uppfattning äro icke heller
de förhållanden, som råda inom
försvaret, så särpräglade att några fördelar
skulle stå att vinna med att inom
någon av försvarets egna institutioner
inrätta ett särskilt rationaliseringsorgan
med uppgifter motsvarande dem, som
nu ankomma på organisationsnämnden.

På grund av anförda skäl anser utredningen
att det centrala rationaliseringsorganets
arbetsområde liksom hittills
även bör innefatta jämväl försvarsväsendet.
»

Riksdagen beslöt så sent som år 1960,
när det nuvarande statskontoret bildades,
i linje med nyssnämnda uttalande.

I utskottsutlåtandet anförs bl. a. följande: »Med

avseende å arbetsfördelningen
mellan regeringen och verken angavs i
propositionen 1965:65 att den löpande
förvaltningen i huvudsak var en uppgift
för verken medan arbetet med
samordning, planering i stora drag och
utformandet av viktigare riktlinjer vilade
på departementen. Samma principer
synes böra gälla i fråga om ledningen
av rationaliseringsarbetet. Detta
innebär att verken, vart och ett på
sitt område, svarar för att de genom
intern rationalisering uppnår ett effektivt
utnyttjande av de resurser som
ställs till deras förfogande, medan

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Organisation m. m. av försvarets rationaliseringsverksamhet

Kungl. Maj :t har att ange mål och avdela
resurser för myndigheternas verksamhet
och därigenom ytterst svarar
för strukturrationaliseringen.

Försvarsdepartementets ansvarsområde
omfattar frågor om samordning
inom totalförsvaret. I likhet med departementschefen
finner utskottet naturligt
att till dessa samordningsfrågor
även räkna samordning av rationaliseringsverksamheten
inom totalförsvaret.
»

Utgående från denna grundsyn kommer
utskottsmajoriteten fram till att ett
fristående verk, försvarets rationaliseringsverk,
kan godtagas. Men denna
grundsyn kan väl också tänkas bli anlagd
på andra departement och andra
verk? Skall vi t. ex. få undervisningsväsendets
rationaliseringsverk, socialstyrelsens
rationaliseringsverk och arbetsmarknadsstyrelsens
rationaliseringsverk?
Vad blir då kvar av samlad erfarenhet
och av möjligheter att utjämna
olikheter i arbetsbelastningen i statens
nuvarande rationaliseringsverk, statskontoret?
Och vad blir kvar av varje
verks och myndighets fulla ansvar för
sin effektivitet?

Enligt min mening måste varje verk
och myndighet ha ett direkt ansvar för
effektiviteten inom sitt område och
därför också ha goda rationaliseringsresurser.
All expertis inom rationaliseringsfacket
kan dock inte finnas vid
olika verk och myndigheter utan bör
vara samlad i ett fristående verk, vars
arbetsområde i princip bör omfatta hela
statsförvaltningen, såsom fallet är
med det nuvarande statskontoret. Detta
»expertverk» skall biträda verken och
myndigheterna i den rationaliseringsverksamhet
som ifrågavarande instanser
är ansvariga för och naturligtvis
också utföra de rationaliseringsundersökningar
som Kungl. Maj:t kan fatta
beslut om. Det väsentliga ur effektivitetssynpunkt
är dock att ansvaret för
den interna rationaliseringen fullt ut
ligger hos verket eller myndigheten.

Detta är för mig lika naturligt som att
Kungl. Maj:t har rätt att ge anvisningar
och direktiv till underställda myndigheter
och ta det politiska ansvaret
för sina order.

Det förefaller mycket osannolikt att
en uppdelning av statskontorets nuvarande
verksamhet på två eller med tiden
flera verk skulle leda till en ökad
effektivisering av statsförvaltningen.
Motsatsen blir med säkerhet fallet. Detta
torde vara huvudskälet till att vid
remissbehandlingen av departementspromemorian
enligt proposition nr 35
»flertalet myndigheter fortfarande ställt
sig avvisande till tanken på ett fristående
rationaliseringsorgan för försvaret».
Vidare heter det i propositionen: »I
allmänhet föreslår man att de centrala
rationaliseringsresurserna också i fortsättningen
skall hållas samman inom
statskontoret.» Propositionen innehåller
heller ingen på fakta grundad redovisning
över brister i den nuvarande organisationen
av rationaliseringsverksamlieten.

Herr talman! Den nuvarande ordningen
inom den militära rationaliseringsverksamheten
bör inte frångås. Av
de militära myndigheternas remissyttranden
framgår att erfarenheterna av
hittillsvarande samarbete genomgående
varit goda. Dessutom motiverar det
statsfinansiella läget sträng återhållsamhet
i fråga om utvidgning av den .statliga
administrationen.

I förrgår beslutade riksdagen att inrätta
ett nytt ämbetsverk — värnpliktsverket
— och utskottsmajoriteten förordar
att vi i dag skall inrätta ännu ett
nytt ämbetsverk, vars uppgifter kan
hänföras till ett redan befintligt ämbetsverk
och till redan befintliga myndigheter.
All erfarenhet visar att ett nytt
ämbetsverk ganska snart också medför
ökade kostnader, som vida överstiger de
kalkyler som presenterats när riksdagen
fattat beslut om verket.

Enligt vår mening är inte heller
Kungl. Maj :ts förslag i god samklang

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Organisation m. m. av

med riksdagens beslut 1961 om att överbefälhavaren
under Kungl. Maj:t skulle
vara ensam ansvarig för de viktigaste
funktionerna inom krigsmakten, nämligen
i fred operativt krigsförberedelsearbete,
långsiktsplanering och avvägning
inom krigsmakten samt i krig
operativ verksamhet. Samtidigt stärktes
överbefälhavarens inflytande på de förbandsproducerande
funktionerna. Överbefälhavaren
fick också då till sitt
förfogande en allsidigt sammansatt försvarsstab,
utformad främst med tanke
på operativt krigsförberedelsearbete
och långsiktsplanering.

Vi i högerpartiet vill därför förorda
att riksdagen avslår Kungl. Maj:ts föreliggande
organisationsförslag. De ekonomiska
resurserna för rationalisering
behöver emellertid förstärkas. Därför
bör, enligt vår mening, samma belopp
som föreslagits för det nya rationaliseringsinstitutet
anvisas som ett särskilt
anslag under fjärde huvudtiteln, benämnt
Rationaliseringsverksamhet inom
försvaret. Vi förutsätter att kostnaderna
för statskontorets militära enhet
skall bestridas ur detta anslag.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag har anslutit mig
till den reservation som är fogad vid
detta utlåtande därför att jag sedan
många år haft tillfälle att delta i den
verksamhet som det här gäller. Den
startades efter en militär besparingsutredning.
Jag vill minnas att det var
1943. Vederbörande organ kallades statens
organisationsnämnd, och den tog
sikte enbart på militär rationalisering.

Det blev en ganska omfattande apparat,
som slog mycket bra ut. Statens organisationsnämnd
fick i uppdrag att även
på den civila statsförvaltningens stora
område igångsätta rationaliseringsun -

försvarets rationaliseringsverksamhet

dersökningar av liknande typ som i det
militära. De militära rationaliseringsutredningarna
är alltså så att säga moder
till de civila. Dessa sammanhölls
inom statens organisationsnämnd ända
till den stora nyorganisationen av statskontoret
1960. Då flyttades rationaliseringsverksamheten
till statskontoret, och
där inrättades en speciell militär avdelning,
som har verkat hitintills.

Häromåret tillsattes så inom försvarsdepartementet
en utredning beträffande
ett rationaliseringsinstitut i anslutning
till detta departement. Organisationsnämnden
sorterade på sin tid, precis
som statskontoret gör nu, under finansdepartementet.
Nu ville man alltså ha
in rationaliseringsverksämheten under
försvarsdepartementet. Detta är såvitt
jag har kunnat upptäcka det enda argument
i sak som har anförts för att ta
bort den militära rationaliseringsverksamheten
ur statskontoret. Och detta är
snarast principiellt ohållbart. Jäg har
också kunnat finna soin ett motiv: ätt
man har behov av att på detta sätt lösa
vissa personfrågor; men skall man bygga
upp ett nytt, ganska stort ämbetsverk
bara därför att man har svårt
att placera vissa människor? Ingen liar
kunnat påvisa att denna verksamhet inom
statskontorets ram på något sätt har
varit mindre lyckad. Tvärtom får det
lov att sägas att det utmärkta samarbete
som under alla dessa år har kunnat
etableras mellan statskontoret och de
militära myndigheterna på olika nivåer
har varit en borgen för att denna verksamhet
har gått bra och åt skattebetalarna
inbesparat stora belopp. Att det
skulle bli några bättre resultat i den
delen inom försvarsdepartementet har
man anledning att betvivla.

På militärt håll är man inte särskilt
intresserad av denna överflyttning —
tvärtom har de flesta remissinstanser
gått emot den — medan man däremot
har gynnsamma erfarenheter av statskontorets
verksamhet. En förutsättning,
för att inte säga ett livsvillkor för ra -

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Organisation m. m. av försvarets rationaliseringsverksamhet

tionaliseringsverlcsamhet — i varje fall
inom svensk statsförvaltning, där jag
bär följt den —, är att den bedrivs i
enighet och samarbete. Det är tvivelaktigt
om det kommer att bli så hädanefter.
Jag har inte kunnat förstå annat än
att det praktiska rationaliseringsarbete
som skall utföras i fortsättningen måste
tillgå så att till det nya institutet överflyttas
den personal som är utbildad
inom statskontoret och där nu har sin
verksamhet.

Det är, herr talman, i korthet av dessa
skäl som jag alltsedan dessa propåer
började dyka upp bär ställt mig tveksam.
Det har gjorts utredningar i olika
varianter, men man har inte kunnat hitta
någon utredningsman som från början
har funnit Columbi ägg. Olika uppslag
har underkänts tills detta nu har
framförts, och det har inte heller vunnit
sådan anklang att det i och för sig
ger anledning till ett helt nytt, stort
ämbetsverk. Jag bär också inom statskontoret
reserverat mig mot denna tanke
att bryta sönder den statliga rationaliseringsverksamheten
i två helt skilda
enheter utan kontakt med varandra,
eftersom de kommer att sortera under
olika departement. Därför har jag också
anslutit mig till reservationen om
avslag på detta förslag. Herr talman!
Jag yrkar alltså bifall till reservationen.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Som motionär i detta
ärende vill jag framföra några synpunkter.
När den militära rationaliseringsutredningen
år 1965 avlämnade sitt betänkande
utsattes detta för en förödande
kritik vid remissbehandlingen. Av
de 25 remissinstanser som yttrade sig
avstyrkte samtliga utom två. Alla remissmyndigheter
var dock i princip
eniga på en mycket väsentlig punkt,
nämligen att statskontoret även i fortsättningen
borde vara statsförvaltning -

ens gemensamma rationaliseringsorgan.
Departementschefen ansåg också i 1966
års statsverksproposition att utredningen
i dess dåvarande skick inte kunde
läggas till grund för en proposition i
ärendet. Därför föreslog departementschefen
att en bearbetning av utredningen
skulle företagas inom departementet.
Med hänvisning till att remissinstanserna
hade varit kritiska föreslog
jag och några med mig i eu motion att
hela ärendet skulle göras till föremål
för en ny förutsättningslös utredning.
Statsutskottet följde emellertid departementschefens
linje.

Överarbetningen har nu verkställts.
Den promemoria som utarbetats inom
försvarsdepartementet innehåller inga
större nyheter, om man bortser från att
namnet nu ändrats. I stället för rationaliseringsnämnd,
som beteckningen tidigare
var, är benämningen nu rationaliseringsinstitut.

Promemorian har också remissbehandlats.
Av de 20 myndigheter som nu
yttrat sig över den är det endast tre
som har funnit förslaget godtagbart.
Det märkliga är att försvarets samtliga
remissinstanser, utom civilförvaltningen,
vilken man måste säga intar en mellanställning
i detta ärende, har avstyrkt
förslaget. Detta är, såsom tidigare framhållits
här i debatten, inte populärt
bland de myndigheter som berörs av
detsamma.

För närvarande handhas den militära
rationaliseringen av en avdelning inom
statskontoret. Såsom flera remissinstanser
framhållit är den militära rationaliseringen
icke av sådan särpräglad natur
att den inte kan handhavas av statskontoret,
som handlägger den övriga
rationaliseringsverksamheten inom
statsförvaltningen. Rationalisering behövs;
det är vi alla överens om. Men sådan
pågår också kontinuerligt. Det är
ingen nyhet inom det militära området,
såsom herr Ståhl här senast har verifierat,
lika litet som det är någon nyhet
inom den övriga statsförvaltningen.

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Organisation m. m.

Många idéer, förslag och uppslag till
rationalisering på samtliga militära nivåer
finns. Man är medveten om att
mycket kan göras inom förbanden, inom
staberna och inom förvaltningarna. Jag
kan bara nämna sådana områden som
byggnadsområdet beträffande förläggningar
och inredningar av kaserner
jämte övningsfält — som nu kräver en
helt annan storlek än vad som behövdes
förr, beroende på den stora rörlighet
som nutida militära förband har och
som medför att stora områden erfordras
för att kunna genomföra realistiska övningar.
Det är vidare tekniska anordningar
för utbildningen på våra strids-,
skjut- och övningsfält, utrustning för
inomhusundervisning m. m. Även på utbildningsorganisationens
område finns
det mycket att uträtta för att nå fram
till lämpligare utbildningsenheter.

Listan skulle kunna göras mycket
lång. Jag vill också säga att det inte är
förmåga eller vilja som saknas när det
gäller att genomföra alla dessa uppslag,
utan att det är resurserna som fattas;
det är pengarna som behövs. Om man
satsade de miljoner, som nu föreslås för
att organisera och underhålla ett nytt
stort statligt ämbetsverk, på direkta rationaliseringar,
skulle redan detta enligt
min uppfattning ge ett gott utbyte.
Organen för rationaliseringen finns också.
Den militära enheten inom statskontoret,
som tidigare nämnts, med hela
den expertis och utrustning som står
till dess förfogande, existerar ju redan.
Kungl. Maj :t har till sitt direkta förfogande
en planerings- och rationaliseringsdelegation
i departementet. Där
finns också planerings- och budgetsekretariat.
Flera remissinstanser, bl. a. arméförvaltningen,
har även framhållit
detta: organisationen finns redan, men
det är de ekonomiska resurserna som
saknas eller är otillräckliga.

Då synes det mycket naturligt att man
hade förstärkt de anordningar och de
organisationer som existerar i stället för
att bygga upp ett helt nytt statligt verk.

av försvarets rationaliseringsverksamhet

Sådana lider vi, som vi alla känner till,
ingen brist på.

Herr talman! Man har anledning att
fråga sig varför det är så bråttom och
varför det är så angeläget att skapa ett
fristående rationaliseringsverk. Är det
möjligen, såsom det skymtat i debatten
utanför detta hus, en begynnelse till att
vi får en politisk försvarsstab med en
civil ÖB vid sidan av den militäre? Jag
tror att vi alla är överens om att militär,
polis och över huvud taget all statlig
verksamhet skall vara neutral i förhållande
till de politiska meningsriktningarna
inom landet, oberoende av vilket
politiskt parti som för närvarande
sitter vid makten. Politisk infiltration
kan inte godtagas på något av de statliga
områdena. Konsekvenserna härav
behöver jag inte utforma närmare. Statskontoret
är därför med sin självständiga
ställning ett lämpligt organ att leda
rationaliseringen liksom hittills inom
såväl den militära som den civila statsförvaltningen.
Det måste också vara rationellt
med ett organ som handhar
statsförvaltningens rationalisering.

Som här tidigare sagts var det vid
1960 års riksdagsbeslut en grundläggande
princip att man skulle gå in för
en integration av den statliga rationaliseringsverksamheten
vad gäller civilt
och militärt. Att sammanslå och samordna
för att få större enheter på praktiskt
taget alla områden är också dagens
melodi. Här tar man nu ett steg tillbaka
i utvecklingen mot integration av civilt
och militärt. Man splittrar statskontorets
rationaliseringsresurser på två ämbetsverk.
Skall vi fortsätta på denna linje
kan man vänta sig, såsom herr Petersson
här tidigare har sagt, att även
övriga statliga verk vill ha var sin egen
rationaliseringsavdelning. Man kan fråga
sig om detta är regeringens framtida
arbetslinje.

Herr talman! Det finns också många
oklara punkter i propositionen, där
tankegångarna inte går att följa upp.
Det kan naturligtvis bero på mig, men

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Organisation m. m. av försvarets rationaliseringsverksamhet

jag tror att det är svårt för var och en
av oss. Framför allt går det inte när
det gäller den framtida utvecklingen av
rationaliseringsinstitutet och vad man
avser. Man kan t. ex. fråga sig hur stort
rationaliseringsverket skall bli. Jag ber
att ur proposition nr 35 få citera följande
på s. 18: »I den mån de resultat
som nås tyder på att ytterligare vinster
finns att hämta genom förstärkning av
rationaliseringsresurserna bör dessa
successivt byggas ut.» Ja, men hur
långt? En annan fråga gäller: Hur långt
ner inom försvaret skall institutets befogenheter
och direkta ingripanden gå?
Även därvidlag ber jag att få återge ett
citat: »Vid bedömning av rationaliseringsinstitutets
resursbehov måste också
beaktas att utrednings- och systemarbetet
beträffande regionala och lokala
militära myndigheter i långt större
utsträckning än beträffande de centrala
myndigheterna blir beroende av insatser
från rationaliseringsinstitutet.»

Jag tror att det finns anledning att
fästa uppmärksamhet på dessa båda uttalanden
i propositionen. Man kan också
fråga sig hur styrelsen för rationaliseringsinstitutet
skall sammansättas
och hur stor den skall bli.

Herr talman! Detta var några av de
frågor som jag finner icke vara besvarade
i propositionen. Det finns många
fler. Nog synes det som om det, i enlighet
med det förslag vi hade vid 1966 års
riksdag, hade varit befogat att man hade
fått en ny förutsättningslös utredning
till stånd. Då hade man kunnat bringa
klarhet i flera av de punkter som nu är
dunkla. Då hade man också kunnat få
erfarenheter av de många omorganisationer
och rationaliseringar som har genomförts
på det militära området under
de senaste åren. Låt mig bara nämna
den vi beslutade för ett par dagar sedan
och som gäller inskrivning och redovisning
av värnpliktiga. Vi har försvarets
kostnadsutredning, den förestående
omorganisationen av materielverken
m. fl.

Det skulle, herr talman, vara mycket
att tillägga om ansvarsfördelningen mellan
det nya rationaliseringsinstitutet
och försvarsledningen samt deras respektive
befogenheter — frågor som vid
sin tillämpning kan komma att sprida
både misstämning och irritation bland
försvarets personal. Även om denna —
vilket jag är fullt övertygad om — till
100 procent kommer att lojalt samarbeta
med rationaliseringsinstitutet, kommer
den nya ordningen inte att bidra
till att höja effektiviteten i den utsträckning
som vi borde ha anledning att
vänta för de miljoner vi satsar på det
föreslagna rationaliseringsinstitutet.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Av vad som sagts i denna
debatt framgår med all önskvärd
tydlighet att behovet av en effektiv rationalisering
inom försvaret inte kan
ifrågasättas. Det råder också enighet
mellan utskottsmajoriteten och reservanterna
om det anslagsbelopp som
skall anvisas under fjärde huvudtiteln.
Det är närmast sättet för verksamhetens
bedrivande som föranleder meningsskiljaktigheter.

Herr Petersson hänvisade till att de
militära rationaliseringsuppgifterna för
en del år sedan överfördes till statskontoret.
En hel del har emellertid hänt
sedan 1960 — jag vill bara erinra om
den mycket stora departementalreform
som genomfördes 1965 och som innebar
en rad ändringar i fråga om den departementala
organisationen och fördelningen
av arbetsuppgifter mellan departementen
och myndigheterna. De
riktlinjer som då drogs upp innebär —
och det understryks i propositionen och
utskottsutlåtandet — att det ankommer
på varje myndighet att svara för sin
interna rationalisering så att de resurser
som ställs till förfogande kan utnyttjas
på mest effektiva sätt. I enlighet
med intentionerna och föreskrifterna i

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Organisation m. m.

den allmänna verksstadgan ingår häri
den s. k. vardagsrationaliseringen. På
regeringen ankommer att ange mål och
avdela resurser för myndigheternas
verksamhet. Därigenom ligger ansvaret
för strukturrationalisering och andra
mer vittsyftande rationaliseringsåtgärder
på regeringen.

Härför erfordras givetvis data och annat
beslutsunderlag, som måste skaffas
fram utanför departementens organisation.
Herr Oskarson ansåg att denna
verksamhet skulle kunna bedrivas av
myndigheterna själva. Jag tycker detta
är en ganska verklighetsfrämmande tanke;
myndigheterna har väl sällan några
ambitioner att avskaffa sig själva om
det skulle visa sig erforderligt.

Det har visat sig att den nuvarande
organisationen inte är till fyllest. Herr
Ståhl sade för ett par dagar sedan i en
debatt om värnpliktsverket — han hade
även väckt en motion i frågan — att
man måste följa utvecklingen på detta
område och gå in för en annan organisation
om så skulle befinnas lämpligt.
Detsamma gäller den fråga vi i dag diskuterar.
Vi har nu vunnit erfarenheter
av de gångna årens verksamhet, och inte
minst den departementsreform, som
vi genomförde för tre år sedan, påkallar
ändringar av organisationen.

Under de tre senaste åren har det
gjorts omfattande utredningar om hur
samordningen av ifrågavarande arbete
mellan departementet och statskontoret
bör ske. Den första utredningen, som
avlämnade sitt betänkande i slutet av
1965, utsattes — det har redan tidigare
nämnts i debatten — för en mycket
stark kritik från remissinstanserna. Regeringen
beslöt med stöd av riksdagens
uttalande 1966 att en överarbetning
skulle göras. Det är vad som skett. Man
har tagit hänsyn till den kritik, som
riktades mot den första utredningen,
och man har presenterat olika alternativ.

Herr Petersson påtalade, att flertalet
remissinstanser har gått emot även den

av försvarets rationaliseringsverksamhet

nya utredningen. Det är riktigt att huvuddelen
av de militära remissinstanserna
har gjort det. De företräder i
stort sett de synpunkter som reservanterna
har. Däremot har i detta sammanhang
så betydelsefulla remissorgan
som statskontoret självt, riksrevisionsverket.
TCO:s statstjänstemannasektion
och LO ställt sig bakom det förslag, som
Kungl. Maj:t framlagt och som utskottsmajoriteten
nu anslutit sig till.

En viktig fråga att ta ställning till i
detta sammanhang är huruvida rationaliseringsverksamheten
skall ligga kvar
inom statskontoret eller brytas ut och
handhas av ett självständigt verk. Det
är klart att det kan åberopas skäl för att
verksamheten fortfarande hålles samman
inom statskontoret. Men såväl utredningen
som statskontoret har pekat
på den avsevärda omfattning som krigsmakten
har. Man har även pekat på
verksamhetens särpräglade karaktär och
på behovet av att samordna planeringsoch
rationaliseringsverksamheten. För
att belysa omfattningen av denna verksamhet
vill jag nämna att försvaret har
över 60 000 anställda och en materielupphandling
som belöper sig till omkring
2 000 miljoner kronor. Av den
samlade statliga investeringsverksamheten
ligger en tredjedel inom försvarets
verksamhetsområde.

Det är vidare synnerligen väsentligt
att rationaliseringsorganet lyder under
Kungl. Maj :t i försvarsdepartementet
och att det gentemot de militära myndigheterna
har en fristående ställning.
Det ger möjlighet till självständighet
samtidigt som all önskvärd samordning
kan åstadkommas på det mest smidiga
sättet.

Herr Oskarson tog i detta sammanhang
upp frågan om styrelsens sammansättning.
Beslut i den frågan ankommer
inte på riksdagen utan på Kungl. Maj :t.
Men efter vad jag erfarit avser man att
statskontoret skall vara representerat i
den nya styrelsen. Detta är synnerligen
väsentligt för att man skall få fram den

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Organisation m. m. av försvarets rationaliseringsverksamhet

önskvärda och enligt min uppfattning
även nödvändiga samordningen mellan
statskontoret och det nya rationaliseringsverket
på det militära området.

Herr Petersson undrade hur det skulle
se ut om motsvarande principer skulle
tillämpas på andra områden inom statsförvaltningen.
Till det vill jag säga att
är det så att man finner att det skulle
ge en rationaliseringseffekt så skall man
väl inte dra sig för att tillämpa dessa
principer även där. Men som jag tidigare
antytt är ju denna verksamhet
inom försvaret av en helt annan storleksordning
än på något civilt område.

Det viktigaste är att de resurser som
avdelas för försvaret utnyttjas optimalt.
Ett energiskt och målmedvetet rationaliseringsarbete
är ett av medlen att
nå detta mål. Inte minst under de omställningar
som för närvarande pågår
inom försvaret är det nödvändigt att
denna verksamhet följs upp. Detta arbete
måste ske i nära samverkan med
försvarsdepartementet. Detta är den
mest väsentliga motiveringen till att utskottet
anslutit sig till Kungl. Maj:ts
förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr PETERSSON (h):

Herr talman! Jag håller med herr Gustafsson
i Uddevalla om att det inte är
anslagets storlek vid diskuterar, och det
är inte heller behovet av rationalisering.
Vad vi diskuterar är hur medlen för rationalisering
skall komma till bästa användning.
All erfarenhet visar att nya
verk har en tendens att snart bli mycket
dyrare än man förutsatte vid starten.

Herr Gustafsson tog också upp departementens
nya arbetsformer enligt
1965 års beslut. Ett faktum är ju
att antalet anställda på departementen
sedan den reformen genomfördes har
ökat starkt. Enligt statistiken hade departementen
1956 ungefär 570 anställda,
1964 hade de 842. Under åtta år

ökade alltså antalet anställda på departementen
med 47 procent. Men från 1964
till 1967 har antalet ökat med ytterligare
mer än 400, d. v. s. med cirka 50
procent på tre år. Skall vi därtill också
införa ett rationaliseringsverk för varje
departement —• en tanke som herr Gustafsson
inte var främmande för — blir
det nog en hel del folk som kommer att
syssla med vad som kallas rationalisering.

Som jag ser det finns det ett stort behov
inom statsförvaltningen att hålla
samman rationaliseringen i ett organ,
nämligen statskontoret. Det nya med
den föreslagna anordningen är att man
inför ett rationaliseringsverk som kommer
att stå mellan Kungl. Maj:t och en
annan myndighet. Det organet skulle
inte behöva följa direktiv eller anvisningar
från den redan befintliga myndigheten,
men denna skulle ha skyldighet
att hos det nya organet begära rätt
att vidta vissa slag av egna åtgärder. Då
frågar jag herr Gustafsson: Vilken myndighet
har det fulla rationaliseringsansvaret? Herr

GUSTAFSSON i Uddevalla (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Petersson menar
att om man skapar nya ämbetsverk ställer
det sig dyrare och att man därför
bör låta verksamheten ombesörjas av
myndigheterna själva. Departementschefen
liksom utskottsmajoriteten hävdar
den motsatta uppfattningen: vi tror
att det kommer att betala sig att inrätta
detta verk. Det är ju detta som är förutsättningen
för verkets inrättande. Vi
tror också att rationaliseringsverksamheten
blir effektivare, om den sköts av
ett utanför myndigheten stående verk
som ändå ligger inom försvarets område
och som helt förutsättningslöst får
granska de uppgifter det här är fråga
om.

Vidare nämner herr Petersson att det
inom departementen har blivit flera anställda.
Det är inte den frågan vi be -

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Organisation m. m.

handlar nu och de siffror som herr Petersson
nämnde är inte relevanta; vi har
ju också fått en avsevärt ökad omfattning
på statsverksamheten under senare
år.

Herr Petersson påstod att jag hade
anslutit mig till tanken att varje departement
skulle få ett sådant här rationaliseringsinstitut.
Det är en missuppfattning
av herr Petersson. Jag sade att
om det skulle visa sig att det skulle betala
sig kan man mycket väl överväga
en sådan tanke. Men jag pekade också
på att försvaret står i en särställning i
detta avseende. Antalet anställda är där
över 60 000, totalupphandlingen rör sig
om ett par miljarder och investeringsverksamheten
omfattar en tredjedel av
statens totala investeringsverksamhet.
Det är detta som motiverar att man inrättar
ett särskilt organ för rationaliseringsverksamhet.

Tanken att sammanföra detta verk
med något annat organ inom försvarets
verksamhetsområde vill jag inte påstå
vara felaktig. Departementschefen har
varit inne på att man exempelvis skulle
kunna samordna verksamheten med civilförvaltningen,
men av skäl som har
åberopats i utskottet är detta för närvarande
inte lämpligt.

Ilerr PETERSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag beklagar att herr
Gustafsson i Uddevalla inte ville svara
på vilken myndighet som har det fulla
rationaliseringsansvaret när man inrättar
detta nya verk.

Herr Gustafsson har sagt att försvarsmaktens
omslutning gör att det just där
behövs ett speciellt rationaliseringsverk.
Är det hela skälet till att man inrättar
detta verk? Man frågar sig: Är det bara
inom försvarets område som det behövs
ett speciellt verk som sysslar med strukturrationalisering?
Vad menar man med
strukturrationalisering? Innebär det att
rationaliseringsorganet skall göra ingrepp
i den löpande verksamheten eller
i långtidsplaneringen? Vad blir då kvar

av försvarets rationaliseringsverksamhet

av överbefälhavarens skyldighet och
ansvar enligt 1961 års försvarsbeslut?
Raserar man inte det ledningsorgan för
försvaret som man efter ingående utredningar
nyligen har infört?

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s)
kort genmäle:

Herr talman! Beträffande ansvarsfördelningen
har jag väl nämnt — och det
framgår också av propositionen och utskottsutlåtandet
— att den mera interna
rationaliseringsverksamheten ankommer
på myndigheten, under det att de
mera omfattande uppgifterna skall ligga
på det nya verket direkt under Kungl.
Maj :t.

Herr Petersson frågade vad som menas
med strukturrationalisering. Det
äger ju för närvarande rum rätt stora
organisatoriska förändringar inom försvaret.
Hittills har det t. ex. föreslagits
att det och det förbandet skall dras in,
men vad man önskar är en mer samlad
och framåtsyftande lösning som tar
hänsyn till alla faktorer i sammanhanget.
Den militära planeringen skall
givetvis fortfarande åvila överbefälhavaren
i enlighet med hans instruktioner.
Dessutom framgår det med all önskvärd
tydlighet i propositionen, understruket
i utskottsutlåtandet, att det inte
får finnas några vattentäta skott mellan
rationaliseringsverket och myndigheterna,
utan verksamheten skall kunna äga
rum i full samverkan, en samverkan
som också skall gälla statskontoret.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Eftersom av statsutskottets
30 ledamöter 24 står bakom utskottets
förslag tycker jag att det finns
anledning att säga några ord utöver vad
som yttrats av utskottets talesman Gunnar
Gustafsson i Uddevalla. I allt väsentligt
vill jag ansluta mig till hans synpunkter
i ämnet.

Jag ställer mig emellertid något undrande
till varför en så administrativ
fråga förorsakar så livlig debatt i riks -

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Organisation ni. m. av försvarets rationaliseringsverksamhet

dagen. Vi liar dock redan nu den militära
enheten inom statskontoret och i
stort sett är det denna som på statskontorets
tillstyrkan föreslås flyttad från
statskontoret för att bli ett självständigt
verk. Efter grundliga undersökningar -—
meningarna har visserligen brutits i
samband med remissbehandlingen men
problemet har ändock djupgående penetrerats
med tanke på dess begränsade
omfattning •— har man i alla fall
funnit att det är lämpligt att det blir ett
självständigt verk. När man på det militärt
ansvariga hållet är ense om att det
fortgående skall bedrivas en rationaliseringsverksamhet
— jag tror man också
sagt sig gå med på en intensiv sådan —
är det litet svårt att fatta att den här
förändringen t. o. m. kan uppfattas som
ett angrepp på ÖB-institutionen. Herr
Oskarson frågade exempelvis om detta
är början till en utveckling mot civil
ÖB. I andra sammanhang skulle man säga
att debatten är så egendomlig att någonting
annat kanske ligger bakom denna
reaktion än den sakliga kritik som
alltid kan finnas, då meningarna brvts
i en fråga.

Jag har fäst mig vid, liksom säkert
många andra, att statskontoret ändrat
uppfattning. Eftersom statskontoret i
alla möjliga sammanhang har fått mycket
goda vitsord över sin verksamhet,
exempelvis genom att anskaffa rationaliseringsexperter
utifrån -— t. o. m. från
näringslivet — är det egendomligt att
detta ämbetsverk nu misstros i fråga
om den egna omdömesförmågan, då det
anser att den militära enheten nu bör
flytta från statskontoret och placeras
som ett särskilt organ. Just denna förändrade
hållning från statskontorets
sida är ett av de starkaste skälen för att
besluta som utskottet föreslår, nämligen
att följa Kungl. Maj ds proposition.

Att den militära rationaliseringsverksamheten
är särpräglad framgår därav
att det inom statskontoret finns en speciell
enhet inrättad för den verksamheten.
Därför är det relativt lätt att flytta

ut den enheten och av den bilda ett eget
organ.

Min uppfattning är att vi behöver ett
förtroendefullt samarbete mellan det
nya rationaliseringsinstitut, som jag förutsätter
skall komma till stånd, och de
berörda militära myndigheterna, och
jag hoppas att man inte på den militära
sidan uppfattar ett sådant statsmakternas
beslut som ett ohemult ingrepp. Det
viktigaste är ändå att få ett samarbete
på detta område. På det civila förvaltningsområdet
har man inte fört några
sådana resonemang som man gjort här.
Där har man inte tänkt i lydnadsförhållandebanor
och liknande. Man har sagt
sig att det viktigaste är rationaliseringsarbetet,
inte de former under vilka det
bedrives. Formerna tycker jag är av sekundär
betydelse i sammanhanget, även
om jag inser att den föreslagna förändringen
behöver göras för att åstadkomma
en ännu mer effektiv verksamhet på
detta viktiga område.

Slutligen en kommentar till herr Petersson
då han sade, att när vi inrättar
nya verk tenderar antalet tjänstemän
alltid att öka. Såvitt jag vet har antalet
tjänstemän i den svenska statsförvaltningen
aldrig ökat i antal annat än då
det har funnits ett riksdagens beslut
bakom, och då får ju riksdagen ta ansvaret
för den ökningen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Det är några yttranden
som fällts i denna debatt som jag inte
kan underlåta att något kommentera.

Vi är ju överens om att bedriva en
hård rationaliseringsverksamhet, herr
Gustafsson i Uddevalla. En sådan behövs,
och därom råder inga delade meningar.
Där uppfattningarna går isär
är det sätt på vilket vi tror att vi uppnår
den mest effektiva rationaliseringen.
Och det tror vi inom vårt parti att
man gör genom att ge nuvarande ordning
ökade resurser. Utskottets majo -

Fredagen den 10 maj 1908

Nr 23

Organisation m. ni. av försvarets rationaliseringsverksamhet

ritet anser emellertid att vi måste inrätta
ett nytt rationaliseringsinstitut.
Ingen ifrågasätter väl heller regeringens
rätt att ge direktiv för den rationaliseringen.
Regeringen har sådan rätt. För
det behövs inte något nytt verk.

Herr Gustafsson i Uddevalla ifrågasatte
om de militära myndigheterna
verkligen var de rätta instanserna när
det gäller rationaliseringen. »Ingen är
väl med på att avskaffa sig själv», sade
herr Gustafsson. Jag visste inte att det
var de ambitionerna som låg bakom
förslaget om ett rationaliseringsinstitut,
men om avsikten har varit att avskaffa
det militära försvaret, så förstår jag
varför förslaget har lagts fram. Jag trodde
dock att institutet skulle inrättas för
att göra försvaret effektivare.

Sedan är jag i motsats till herr Gustafsson
i Uddevalla övertygad om att
militärmyndigheterna har mycket stora
rationaliseringsambitioner. Jag vill bara
nämna det generalplanearbete som pågår
inom praktiskt taget alla förband.
Man har där långt avancerade planer
både på byggnads- och utbildningsområdet
och på många andra områden.
Men pengar för att genomföra rationaliseringsplanerna
saknas. Min uppfattning
är att det vore bättre att satsa
pengarna där än att inrätta ett nytt
verk.

Sedan bara några ord om statskontorets
ändrade uppfattning från tiden för
den första utredningen till framläggandet
av den senaste promemorian. Statskontoret
har ändrat uppfattning. Vilka
skäl som där legat bakom vet jag inte.
Men om det var så enkelt som herr Ståhl
antydde, att den ändrade uppfattningen
beror på personalplaneringsproblem, så
tycker jag verkligen att det vore bedrövligt.
Dessa problem torde man kunna
lösa på annat sätt.

Jag vill vidare säga några ord till herr
Nihlfors, som finner det egendomligt att
vi över huvud taget diskuterar detta
spörsmål. Jag finner det däremot vara
mycket naturligt. Jag kunde vidare inte

undvika en känsla av obehag när jag
åhörde herr Nihlfors’ anförande, nämligen
att han menade att de militära
myndigheterna skulle ha något att dölja
och därför skulle vara negativt inställda
till den nya formen för rationaliseringsverksamheten.
Denna uppfattning
kan jag inte dela. Jag tror att det ligger
helt andra och betydligt mera djupgående
motiv bakom deras ställningstagande.
Jag är dock, såsom jag tidigare
sagt, övertygad om att de även om ett
nytt rationaliseringsinstitut inrättas lojalt
kommer att fullfölja sina arbetsuppgifter.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Jag skall bara med
några ord kommentera det senaste anförandet.
Jag vill först och främst inte
ifrågasätta de militära myndigheternas
ambitioner när det gäller rationaliseringar.
Det har vi alla och det är inte
detta som vi nu diskuterar. Det är något
som aldrig har ifrågasatts. Däremot visar
all erfarenhet, inte enbart från det
militära utan även från andra områden,
att effekten blir bättre om ett utomstående
organ får göra förslag till rationaliseringar.
Detta gäller t. ex. på
kommunalt håll, där man har särskilda
rationaliseringsorgan, och även på
landstingsnivå, t. ex. inom sjukvården
och andra verksamheter. Man tillkallar
där utomstående experter som får utreda
verksamheten och lägga fram sina
resultat. Erfarenheterna härav har varit
goda, och man har nu tänkt sig en fortsatt
utveckling efter denna linje på det
militära området.

Herr Ståhl gjorde ett uttalande, som
sedan upprepades av herr Oskarson och
som jag måste säga upprör mig rätt
mycket. Jag tycker att det är rent av
oförskämt. Det gjordes gällande att skälen
för att statskontoret har ändrat uppfattning
i denna fråga skulle vara för
saken helt ovidkommande förhållanden,
nämligen en önskan att underlätta vissa

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Organisation m. m. av försvarets rationaliseringsverksamhet

personalplaceringar. Detta kan givetvis
inte vara avsikten med statskontorets
ändrade ståndpunkt. Det är framstående
personer med stort ansvar som sitter i
statskontorets styrelse, och de har i sitt
ganska utförliga yttrande redovisat sakliga
motiveringar till sitt ställningstagande.
De insinuationer som nu gjorts
anser jag vara upprörande, och jag tycker
att man skall ta avstånd från dem.

Att det måste ligga en hel del i det
förslag som vi nu diskuterar framgår
väl ändå av att majoriteten inom den
instans, statskontoret, som bäst känner
till denna fråga, med undantag endast
av herr Ståhl, har ansett att man bör
gå in för den ordning som nu föreslås.

Herr PETERSSON (h):

Herr talman! Med anledning av vad
herr Gustafsson i Uddevalla senast sade
vill jag bara framhålla att även vi förordar
rationaliseringsverksamhet men att
vi vill att denna skall bedrivas genom
statskontorets försorg. Också detta är
ju ett utomstående organ, som dock har
en mycket mångsidig expertpersonal.

Herr Gustafsson förde vidare in i bilden
sjukvårdens rationaliseringsorgan.
Ja, detta är i hög grad likartat med statskontoret,
eftersom de som står bakom
det är landstingen, de landstingsfria
städerna och staten, vilka gemensamt
gått samman i strävandena att rationalisera
sjukvårdens organisation.

Herr Nihlfors för sin del förutsatte,
liksom utskottsmajoriteten gjort, att det
skall bli ett förtroendefullt samarbete.
Till det vill jag bara säga att utgångsläget
kunde ha varit bättre. Nu har situationen
blivit följande. En departementsutredning
föreslår inrättande av
ett rationaliseringsorgan. Argumenten
härför underkänns på angivna skäl av
de militära myndigheterna, som bestämt
avstyrker inrättande av ett rationaliseringsverk.
Utan att redovisa några
nya omständigheter föreslår sedan regeringen
att verket skall inrättas, trots att

de berörda myndigheterna alltså avstyrkt.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Petersson
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets utlåtande
nr 94, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Petersson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 158 ja och 33 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

§ 7

Inrättande av en datamaskinfond,
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
95, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående inrättande av en datamaskinfond
och anslag till statskon -

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

toret för budgetåret 1968/69, m. m.,
jämte motioner.

Punkten 1

Statens datamaskinfond

I propositionen nr 48 hade Kungi.
Maj :t under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 1 mars 1968 föreslagit riksdagen
att besluta om inrättande av en datamaskinfond
i enlighet med vad departementschefen
i statsrådsprotokollet förordat.

I de likaly dande motionerna I: 787
av herr Brundin m. fl. och 11:1019 av
herrar Grebäck och Haynell hade bl. a.
hemställts att riksdagen måtte besluta
att den nuvarande fonden för datamaskiner
åt högre undervisning och forskning
borde bestå och ledas av eu styrelse
— på i motionerna antytt sätt —
för vilken närmare bestämmelser utformades
av Kumgl. Maj :t.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 787 och II: 1019 i vad de avsåge
skrivelse: till Kumgl. Maj :t rörande
statlig utvecklingspolitik på det dataindustriella
området,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kumgl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:787 och 11:1019 såvitt
nu var i fråga besluta om inrättande av
en datamaskinfond i enlighet med vad
som förordats i statsrådsprotokollet,

3. att riksdagen, måtte avslå motionerna
I: 787 och II: 1019 i vad de icke behandlats
under 1. och 2.

Reservation, hade avgivits av herrar
Virgin (h), Nyman (fp), Bengtson (ep),
Ottosson (h), Åkerlund (h), Karl-Erik
Eriksson (fy), Johan Olsson (ep), Mattsson
(ep), Turesson (h), Tobé (fp),
Björkman (h), Sjönell (ep) och Sterne
(fp), som ansett att utskottet under 2.
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kumgl. Maj :ts förslag och med bifall till

Statens datamaskinfond

motionerna I: 787 och II: 1019 såvitt nu
var i fråga besluta om inrättande av en
datamaskinfond i enlighet med vad som
förordats i statsrådsprotokollet, dock
att i denna fond icke skulle inordnas
den nuvarande fonden för anskaffning
av datamaskiner för högre undervisning
och forskning.

EU särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Virgin (h), Nyman (fp), Bengtson
(ep), Ottosson (h), Åkerlund (h),
Karl-Erik Eriksson (fp), Johan Olsson
(ep), Turesson (h), Tobé (fp), Björkman
(h), Sjönell (ep) och Sterne (fp).

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

GREBÄCK (ep):

Herr tahnan! Det förslag vi skall behandla
under denna punkt rör sättet
för anskaffning och förvaltning av datamaskiner
och datamaskinutrustning
för statens behov.

Enligt förslaget skall anskaffningen
finansieras över en central datamaskinfond.
Fonden skall förvaltas av statskontoret,
och den nya organisationen är
avsedd att träda i funktion den 1 juli
1969. I fonden skulle inordnas den nuvarande
fonden för anskaffning av datamaskiner
för högre undervisning och
forskning.

Datamaskincentraler finns för närvarande
på de fem universitetsorterna.
Utrustningen anskaffas med medel från
en särskild datamaskinfond, och på varje
ort finns en datamaskindelegation,
som fungerar som styrelse. Statskontoret
är ohefmyndighet för centralerna
och delegationerna.

Enligt statskontoret har vi att motse
ett starkt ökat behov av datamaskinutrustning
från statens sida i framtiden.
Ökningen uppskattas av statskontoret
till ett värde av inte mindre än 90 milj.
kr. årligen enbart inom statsförvaltningen.

Statskontoret motiverar en centralisering
av verksamheten på detta om -

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Statens datamaskinfond

råde med att det är nödvändigt med en
styrning till områden där de största
vinsterna kan erhållas och där man kan
uppnå den största möjliga effektiviteten.
Man bör också syfta till en hög utnyttjandegrad,
och anskaffningen bör
göras till lägsta möjliga kostnader. —•
Det är bara gott att säga om den målsättningen.
Det är utomordentligt värdefullt
när man från statens sida bemödar
sig om effektivt utnyttjande av tillgängliga
resurser.

Eftersom affärsverken har ett räntabilitetskrav
för sin rörelse anser departementschefen
skälet för inordning av
affärsverkens behov av datamaskinutrustning
under datamaskinfonden inte
ha samma giltighet som för statsförvaltningen
i övrigt.

Däremot anser departementschefen,
liksom utskottsmajoriteten, att fonden
för anskaffning av datamaskiner för
högre undervisning och forskning bör
anslutas till den nya datamaskinfonden.
Även om man i detta fall inte kan åberopa
räntabiilitetssynpunkiter finns
det anledning att av effektivitetsskäl
starkt ifrågasätta, om det inte vore bättre
att åtminstone tills vidare låta fonden
för anskaffning av datamaskiner för
högre undervisning och forskning bestå.
Databehandlingen är en relativt ny
verksamhetsgren, och erfarenheter och
kunskaper är än så länge ganska begränsade.
Den högre undervisningens och
forskningens behov av skiftande maskintyper
i fråga om storlek såväl som
verkningsgrad torde väsentligt skilja sig
från de behov som föreligger inom statsförvaltningen
i övrigt.

Starka skäl torde därför föreligga att
tills vidare låta anskaffningen till universitetens
datamaskincentraler bestämmas
av de vid universiteten befintliga
databehandlingsdelegationerna. Härigenom
skulle åtminstone under ett övergångsskede
värdefulla erfarenheter kunna
inhämtas i fråga om olika maskiners
lämplighet såväl som beträffande deras
drift samtidigt som en önskvärd kon -

kurrens mellan olika tillverkare och leverantörer
bättre skulle kunna uppehållas.

Risk kan föreligga att det uppstår ett
mer eller mindre utvecklat statligt inköpsmonopol
för anskaffning av datamaskiner
inom en betydande del av den
statliga sektorn och att i en sådan situation
vår egen industri på detta område,
som är under uppbyggnad och utveckling,
i större eller mindre utsträckning
kommer bort i hanteringen i konkurrensen
med de stora utländska bolagen.
Även om det inte direkt hör till den
fråga vi här behandlar, kan vi inte se
bort från det angelägna i att vi inom
rimliga ekonomiska och tekniska gränser
tar vara på möjligheterna att utveckla
och befordra datamaskinindustrin
även i vårt land. Med hänsyn härtill
är det väsentligt att statens egen anskaffning
av datamaskinutrustning organiseras
på ett sådant sätt att den inte
blir ett hinder för den svenska dataindustrin
att hävda sig i konkurrensen
med de utländska storföretagen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid statsutskottets utlåtande
nr 95, p. 1, fogade reservationen 1 av
herr Virgin m. fl. och i övrigt till vad
utskottet hemställt.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Med hänsyn till vad
herr Grebäck anfört skulle jag helt kunna
avstå från ordet och instämma i hans
yrkande om bifall till reservationen 1.
Jag skall bara med ett par kommentarer
understryka vad han redan har sagt.

Frågan om datamaskinfonden har två
aspekter: dels inordningen av fonden
för anskaffning av datamaskiner för
högre undervisning och forskning, dels
utvecklingen av den svenska dataindustrin.

Beträffande den första aspekten har
vi i överensstämmelse med det motionspar
som väckts, i denna kammare av
herrar Grebäck och Hagnell och i första
kammaren av herr Brundin m. fl.,

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

funnit det olämpligt att den nyssnämnda
fonden inordnas i den centrala datamaskinfonden.
Herr Grebäck har redan
utvecklat tankegången i motionen, och
jag kan därför, herr talman, avstå från
ytterligare argumentering på den punkten.
Jag vill endast åberopa att rektorsämbetet
vid Stockholms universitet är
kritiskt mot den centrala samordningen.
Ämbetet befarar att konkurrensbegränsning
kan bli följden av att all statlig
ADB-utrustning anskaffas via en datamaskinfond.
Det skulle i stället främja
konkurrensen, om olika ADB-konsumenter
bereddes tillfälle att skaffa sig
förstahandserfarenhet av skilda leverantörers
dataanläggningar. Även vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen har avstyrkt
en samordning.

Det kan vara skäl att erinra om att
erfarenheterna från de s. k. länsstyrelsemaskinerna
— jag uppfattade inte om
herr Grebäck var inne också på den
saken — har visat att svensk datamaskinutrustning,
vilken anskaffades i åtta
fall av tjugo, för dessa ändamål är
överlägsen den typ av maskiner som
ensidigt rekommenderades till anskaffning.
Just detta är den andra aspekten:
den svenska datamaskinindustrins utveckling,
som även behandlas i motionen
av herrar Grebäck och Hagnell. Motionen
går ut på att riksdagen skulle
göra ett uttalande om statsmakternas
ansvar för datamaskinutvecklingen. Vi
har inskränkt oss till ett särskilt yttrande,
vari vi bl. a. framhåller: »Datamaskinindustrin
kommer genom sina
direkta och indirekta verkningar att
vara en betydelsefull faktor för den industriella,
finansiella och tekniska utvecklingen
samt för sysselsättningen
inom vårt näringsliv.»

Enligt amerikanska bedömningar beräknas
datamaskinindustrin om en generation
vara nummer tre bland industrigrenarna
i världen.

Just denna omständighet var ett ofta
återkommande tema i den franske chefredaktören
Jean-Jacques Servan-Schrei -

Statens datamaskinfond

bers anförande såväl i Konserthuset i
förra veckan som i intervjun i TV häromdagen,
där han gång på gång, både
i sitt anförande och som svar på de frågor
som riktades till honom, underströk
hur avancerad och hur långt före i utvecklingen
den amerikanska datamaskinindustrin
var och hur nödvändigt
det var att Europa verkligen kunde konkurrera
på detta område. Sverige bör,
med sina goda tekniska förutsättningar,
ha goda möjligheter att utveckla datamaskinindustrin.
Vi har inte kommit
fram till några konkreta förslag. För regeringen
kan det dock vara en tankeställare
om vad som skulle behöva göras
för utvecklingen av den svenska dataindustrin.

Jag ber, herr talman, att få upprepa
att jag yrkar bifall till reservationen nr
1 av herr Virgin m. fl.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag kan fatta mig mycket
kort i denna fråga, eftersom vi alla
är överens om att vi behöver ett institut
för skötseln av datamaskinerna. Vi
är också ense om att datamaskinen har
kommit för att stanna och att den med
all sannolikhet ännu bara befinner sig
i begynnelseskedet; det finns säkerligen
mycket stora möjligheter till ytterligare
utveckling av dessa maskiner.

Vad beträffar den av herrar Grebäck
och Hagnell väckta motionen råder väl
inga delade meningar om behovet av
ett svenskt utvecklingsarbete på området.
Vi vet också att ett svenskt företag
har uppnått mycket goda resultat, men
vi ansåg inte att vi i detta sammanhang
hade att ta ställning till just detta spörsmål.
Däremot räknar vi givetvis med
att man i det utvecklingsbolag, som vi
senare kommer att få ta ställning till
i denna kammare och om vars tillkomst
jag hoppas att ett positivt beslut skall
komma att fattas, skall kunna intressera
sig i mycket hög grad för just detta område
för att därigenom bidraga till en
impulsgivning för utvecklingen av en

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Statens datamaskinfond

sådan svensk industri. Det är nämligen
— såvida jag har uppfattat situationen
riktigt — inte alldeles betydelselöst om
man kan få in ytterligare en framgångsrik
konkurrent vid maskintillverkningen
på detta område och därigenom
slipper bli helt beroende av vissa internationellt
dominerande företag.

Det är, herr talman, ytterligare en
punkt som det har varit diskussion om
inom utskottet, nämligen universitetens
behov av datamaskiner. I sak kommer
därvidlag ingen förändring att inträffa.
För närvarande är det statskontoret som
inköper datamaskinerna efter samråd
med universitetsmyndigheterna. Precis
samma förhållande kommer att råda
även i framtiden. Av den anledningen
har vi avstyrkt de i ämnet avgivna motionerna.
Vi förutsätter nämligen att
man vid inköpen kommer att beakta
universitetsmyndigheternas önskemål
om den kapacitet maskinerna bör ha
och anskaffar en maskinpark som på
ett tillfredsställande sätt kan fullgöra
de uppgifter man för universitetens vidkommande
förväntar av datamaskinerna.

Herr talman! Med stöd av det anförda
hemställer jag om bifall till utskottets
förslag.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Till mycket stor del
kan jag nöja mig med att hänvisa till
vad herrar Grebäck och Björkman här
har anfört; jag tycker deras synpunkter
var mycket väl motiverade.

Låt mig bara mycket kort understryka
ett par saker. Först och främst är
forskningens behov av datamaskiner
till inte ringa del ett annat än behovet
hos administrativa myndigheter. Det
tycks ha varit vissa svårigheter förknippade
med det nuvarande systemet när
det för den närmast ansvariga myndigheten
gällt att komma överens med dem
som använder datamaskinerna för
forskningsändamål. Det har förts rätt

livliga diskussioner med universiteten
på ett par platser. Man måste därför
hysa den önskan att det skall bli möjligt
att uppnå en ordning, som är mera
lyhörd för de speciella behov som
här föreligger.

Det är klart att frågan om möjligheterna
att göra jämförande studier av
olika maskiner för olika ändamål då
uppkommer. Jag tror att det var herr
Björkman som hänvisade till folkbokföringen,
där SAAB-maskinen visat sig
vara synnerligen lämplig och i vissa
avseenden tycks vara att föredra framför
den konkurrerande amerikanska
maskinen. Jag tycker att det är en fjäder
i finansministerns hatt att han
gjorde denna riskfördelning — ty det
var en sådan — som visade sig vara
en god satsning och som gav ett gott
handtag åt inhemsk industri på detta
område.

Något riktigt levande intresse för att
göra jämförande studier ens mellan
SAAB-maskinen och den amerikanska
datamaskinen har inte på nuvarande
stadium framträtt hos statskontoret såvitt
jag vet.

Jag kommer för min del till den slutsatsen
att de förändringar som här
föreslås vad gäller universitetens datamaskinförsörjning
kan komma att innebära
sämre kontakt mellan dem som
använder maskinerna och de för anskaffning
och drift ansvariga myndigheterna
än för närvarande och inte den
förbättrade kontakt som skulle vara
önskvärd.

När nu utskottet och herr Lindholm
säger att man inte ändrar någonting i
sak, tror jag att detta är att se alltför
formellt på frågan, ty det är bl. a. meningen
att datamaskindelegationerna,
som utgör en ganska bred krets av företrädare
för universitetens och högskolornas
forskning, skall avskaffas. Detta
utgör liksom ett led i den fortgående
koncentration till ett ledande ämbetsverk
som tydligen är planerad. För min
del kan jag inte förstå att det skall va -

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

ra den naturliga formen att här försvaga
kontakten mellan dem som använder
maskinerna och dem som närmast
ansvarar för inköp av maskinerna.

Jag tänker inte närmare gå in på dessa
organisatoriska problem om bevarandet
av universitetsfonden o. d., som här
redan berörts. Det förefaller mig emellertid
som om här skulle råda en viss
oklarhet om vad som skulle bli följden
av ett bifall till propositionen. Jag kan
inte se något annat än att universitetskanslersämbetets
eventuella uppgift efter
1 juli nästa år inte är riktigt klarlagd,
och dess relation till statskontoret
tycks vara mycket oviss.

Det framgår att universitetskanslersiimbetet
skall få redovisa behoven. Ja,
det kan ämbetet göra, men vilken inverkan
kommer detta att ha? Hur ligger
beslutsfunktionen när det gäller att
trygga ett beslut som i tillräcklig grad
tar hänsyn till dem som använder de
statliga maskinerna för forskningsändamål? Herr

talman! Jag har bara velat understryka
att det här gäller en fråga
som för forskningen förmodligen kommer
att få växande betydelse. Skulle
man då inte kunna vara litet lyhörd för
forskningens önskemål? Det har tyvärr
inte funnits tillräckligt med sådan lyhördhet
under de allra senaste åren.
Ett beslut av riksdagen bör enligt min
mening innebära att man betonar att
här uppenbarligen finns ett problem
att lösa, och det kan markeras genom
att universitetens datamaskinfond tills
vidare bevaras.

Herr talman! Den andra sidan av
frågan, som berörs i ett särskilt yttrande,
gäller den statliga utvecklingspolitiken
på denna del av det tekniska området.
Det är bekant för alla att statliga
beställningar i flertalet industriländer
spelat en mycket stor roll för att utveckla
de nya industrierna. Detta gäller
inte minst den elektroniska industrin,
inte minst den del därav som
här berörs — datamaskiner och förbin -

Statens datamaskinfond

delsemaskiner av olika slag. Detta problem
löses inte med ett allmänt tal om
att vi i Sverige inte skall underlåta att
ta sådana hänsyn. Vi har inte underlåtit
detta; SAAB:s utveckling sammanhänger
som vi vet en hel del med vissa
statliga beställningar — även den statliga
beställningen för folkbokföringen
kan här nämnas. Problemet är alltså inte
löst genom att man säger att myndigheterna
skall beställa på sätt som de
anser bäst och billigast med hänsyn
till behovet hos dem som skall använda
maskinerna. Detta skall ju vara en regel
för myndigheterna, om de inte är
annorlunda instruerade — därom får
inte råda någon tvekan.

Det finns sålunda ett problem, och
man kan naturligtvis, som herr Lindholm
säger, ta upp det i samband med
frågan om utvecklingsbolaget. Jag är
inte säker på att utvecklingsbolaget löser
detta problem, men det beror naturligtvis
på hur det läggs till rätta.

Jag skall inte nu gå närmare in på
den frågan —• vi får tillfälle att återkomma
härtill. Jag vill endast betyga
att jag tycker att det har varit väl motiverat
med ett särskilt yttrande, där
man pekat på att bland de ting som vi
får diskutera med hänsyn till statligt
främjande av den tekniska utvecklingen
är också att märka datamaskinproblemet
och en del därmed förbundna
tekniska spörsmål.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt,
som herr Ohlin säger, att forskningen
har sitt behov av datamaskiner och
verken har sitt. I alla de olika aktiviteter
vari datamaskiner utnyttjas finns
speciella intressen och uppgifter som
man önskar få behandlade. Behovet av
de olika maskinerna varierar efter de
olika verksamhetsgrenarnas art. På den
punkten råder inga delade meningar.

Herr Ohlin nämnde att han hade erfarenhet
av att det förekommit vissa

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Statens datamaskinfond

konflikter mellan statskontoret och universiteten
vid tillämpningen av det
system som hittills gällt. Enligt vad vi
i utskottet erfarit har det i ett fall rått
divergerande meningar. Den som skall
ha en datamaskin vet vilka operationer
han vill att maskinen skall utföra. Det
finns emellertid en koncentrerad sakkunskap
beträffande vilken kapacitet
de olika maskinerna har, och i den
datanämnd som nu skall skapas blir
denna sakkunskap beträffande de prestanda
som de olika datamaskinerna har
ytterligare koncentrerad. För denna
nämnd kan man beskriva vilka operationer
man vill ha utförda, och nämnden
skall då i samråd med universiteten
kunna skaffa den maskin som behövs
för de olika uppgifterna.

Uppgifterna förändras från tid till tid,
och det är uppenbart att det också
måste finnas vissa marginaler. Jag tror
att man ur statsverkets och även ur
universitetens synpunkt får den lämpligaste
lösningen om man överlåter åt
den främsta expertis vi har att anskaffa
maskiner.

Herr Ohlin tog ånyo upp frågan om
de samhälleliga insatserna för att stimulera
tillverkningen. Yi var i utskottet
eniga om att åtgärder i detta syfte bör
vidtas, men vi ansåg att den saken inte
hade något direkt samband med frågan
om inrättande av eu datamaskinfond.
Den har mer anknytning till de frågor
som berör utvecklingsbolaget och dess
blivande varksamhet. Den omständigheten
att man från borgerligt håll, sedan
vi slutbehandlat ärendet i utskottet,
fogade ett särskilt yttrande till utlåtandet
betyder inte att denna fråga i och
för sig är kontroversiell, men vi anser
alltså att den inte har något direkt samband
med den fråga vi nu diskuterar
och att vi därför i nuläget inte borde
göra en särskild beställning i detta avseende.

Däremot råder det nog ganska stor
enighet om att vi, såvida förutsättningar
härför finns, även i Sverige bör med -

verka till att utveckla industrin på detta
område.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill påpeka för herr
Lindholm att meningsskiljaktigheter
funnits i mer än ett fall. För ett par år
sedan var det en allvarlig meningsskiljaktighet
beträffande Lunduniversitetets
försörjning med datamaskiner. Liknande
meningsskiljaktigheter har även därefter
förekommit.

Det gläder mig att herr Lindholm understryker,
att nya maskiner skall anskaffas
efter kontakt med dem som skall
använda maskinerna. Jag vill då bara
fråga, varför en sådan ordning skulle
tryggas genom att det organ för breda
kontakter mellan datamaskinanvändare
som datamaskin delegationerna utgör
försvinner. Nu skall det inrättas en
riksstyrelse som, såvitt jag förstår, bara
kan ha några sakkunniga på området
utöver dem som är experter på t. ex.
organisation. Dessutom kommer universitetskanslersämbetet
in på ett fortfarande
något oklart sätt. Jag kan inte
förstå att man härigenom skapar bättre
möjligheter att få kontakt med användarna.

I fråga om de olika behov av maskiner
som föreligger kan jag nämna, att
efter vad jag erfarit så förekommer det
några fall i Stockholm, där den maskin
som anskaffats är olämplig för t. ex. en
så viktig gren av forskningen som vad
beträffar dialogprogrammeringen, såvida
man inte anskaffar tillsatser som
går till rätt betydande belopp; de kostnaderna
får man lov att tänka litet på,
sägs det.

Jag skulle över huvud taget vilja ha
in en anda av generös prövning av maskinernas
effektivitet, användbarhet och
lämplighet för olika ändamål. Detta bör
inte i alltför stor utsträckning överlåtas
åt den administrerande myndigheten.
Om herr Lindholm och jag är överens
om en sådan prövning för att få fram
de lämpligaste maskinerna och den

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

bästa möjliga organisationen av maskinanvändningen
och om detta kommer att
respekteras även i framtiden, tror jag
att mycket är vunnet.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det kan ju inte råda
någon oenighet mellan herr Ohlin och
mig om att man skall ha de datamaskiner
som är lämpligast för de olika
operationerna och för de olika verksamhetsgrenarna.

I anledning av herr Ohlins tveksamhet
beträffande universiteten och deras
behov kan jag nämna, att vi vid den
mycket ingående föredragningen i statsutskottets
femte avdelning bl. a. ställde
frågan: Innebär detta förslag någon förändring
i förhållande till nuläget när
det gäller att förse universiteten med
datamaskiner? Den frågan besvarades
med ett bestämt nej av de föredragande,
och det var en hel samling experter som
då hade kallats till utskottet.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! För den av herr Lindholm
önskade kontakten med användarna
finns det nu organisatoriska former,
men om det nya systemet säger
man i utskottsutlåtandet att »kontakt
mellan de lokala datamaskinanvändarna
och driftledningen förutsätts komma
att bli tillgodosedd genom lokala initiativ».
Man avskaffar alltså en i organisationen
inbyggd kontaktmöjlighet och
den därmed följande förpliktelsen att
från centralt håll hålla kontakt med användarna
och säger att användarna väl
får lov att ta lokala initiativ om de
skulle ha någonting att säga. Men anledningen
att fråga dem till råds har
försvagats. Universitetskanslersämbetet
eller styrelsen får väl då, fastän det inte
närmare anges, tjänstgöra som förmedlare.

Jag kan inte förstå att det skall vara
så besvärligt att ta kontakt med användarna.
Att dessa kontakter skall förbättras
tycks ju vara av gemensamt in -

Statens datamaskinfond

tresse för herr Lindholm och mig. Ä la
bonne heure, då är det bara fråga om
att detta får komma till uttryck i organisationen.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! När det gäller den motion
— nr II: 1019 —■ som vi har väckt i
denna fråga är jag särskilt intresserad
av den första halvan, alltså den som
tar sikte på utvecklingen av datamaskinindustrin
i detta land.

Detta är en fråga som vi på fackligt
håll länge varit intresserade av. Vi ser
hur sysselsättningen går tillbaka i vissa
industribranscher, och vi förstår att
sysselsättningen kommer att sjunka i åtskilliga
branscher framöver. Då gäller
det att bygga upp nya näringsgrenar,
inom vilka vi kan skapa sysselsättning
för människorna. Det är därför vi sedan
länge är intresserade av datamaskinindustrin.
Vi åstadkom från fackligt
håll den första kontakt som togs i detta
land mellan staten som presumtiv konsument
av datamaskiner och de industrier
som vid den tidpunkten höll på
att utveckla och tillverka datamaskiner
här i landet. Det var i början av 1960-talet, och Vetenskapsakademien var också
inkopplad vid denna sammankomst.
Från statens sida hade sådana kontakter
med producenterna tidigare icke
tagits. Några år därefter gjorde vi uppvaktningar
hos finansministern för att
SAAB, som tillverkade den svenska
datamaskinen, skulle få en väsentlig del
av beställningarna av de s. k. länsstyrelsemaskinerna.
Detta lyckades i viss
utsträckning men inte helt.

Den aspekt som jag betraktar som den
väsentliga i detta sammanhang är att vi
sannolikt befinner oss i begynnelsen av
en utveckling som kommer att göra
datamaskinindustrin till en av de mest
betydelsefulla industrigrenarna i världens
industriella liv. Man räknar på
amerikanskt håll med att den kommer
att vara i storleksordning den tredje industrigrenen
i världen inom loppet av

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Statens datamaskinfond

en generation. Vi bör från svenskt håll
följa med i denna utveckling. Det är
inte bara fråga om datamaskinerna som
sådana, utan även den anknytning som
sedan finns mellan datamaskiner och
andra maskiner. Man kan inte tänka sig
en utveckling av högkvalificerade verkstads-
och verktygsmaskiner utan en
sammankoppling med datamaskinerna
när det gäller såväl att tillverka dessa
maskiner som att använda dem i den
fortsatta produktionen.

Om vissa andra branscher av vårt nuvarande
näringsliv skall få chansen att
hänga med i utvecklingen fordras det
att man också är med i utvecklingen på
datamaskinområdet.

Detta är alltså för oss en sysselsättningsfråga
och en reallönefråga. Därför
skulle vi nog ha uppskattat ett litet
mera positivt ställningstagande från
statsutskottets sida än vad som här blivit
fallet.

Statsutskottet säger att den sak, som
bär har tagits upp, inte hör ihop med
det ärende som behandlas. Ja, formellt
gör den kanske inte det, men i realiteten
gör den det. Om inte den stat som
köper in datamaskiner ser på dessa problem
ur en annan aspekt än den för
ögonblicket rent inköpsmässiga och inte
lägger mera långsiktiga industriutvecklingssynpunkter
på dessa frågor,
kommer inte utvecklingen på datamaskinindustrins
område att gå så snabbt
som den borde. Om vi kommer på efterkälken
betyder det att vi kanske inte
alls hänger med i den omfattning som
vi borde med hänsyn till sysselsättningssvårigheter
som kommer att uppstå inom
andra branscher.

Det bör alltså i samband med denna
art av statliga inköp från näringslivet
läggas en vidare aspekt på dessa problem
än den som statsutskottet hittills
haft befogenheter att lägga. Därför behövs
en statlig industripolitik på detta
område. Jag tror inte att vi löser dessa
frågor genom någon låtgåpolitik.

Utskottet skriver på s. 7 i sitt utlå -

tande nr 95: »Utskottet förutsätter att
de i motionerna anförda näringspolitiska
aspekterna ej skall uppfattas såsom
förord för en ordning som begränsar
konkurrensen utan att motionärerna anser
— i likhet med departementschefen
och utskottet — att anbud skall infordras
på det sätt som är lämpligt med
hänsyn till upphandlingens beskaffenhet
och storlek samt kravet på affärsmässighet
i varje särskilt fall.» Nej, det
är inte så motionärernas mening skall
uppfattas. Det skulle innebära en liberal
låtgåpolitik som icke kommer att
ge oss en datamaskinindustri. Utskottet
har uppfattat motionen fel, om utskottet
anser att vad jag där har satt
mitt namn under innebär vad utskottet
säger. I så fall kan jag förstå att utskottet
har kommit till den oriktiga
slutsats som man gjort när utskottet
avvisar kravet på en skrivelse till
Kungl. Maj :t med begäran om utveckling
av riktlinjer för det dataindustriella
området.

Jag tror inte, såsom utskottet tydligen
gör, att det räcker med en liberal
låtgåpolitik på detta område. Det är en
alldeles för naiv uppfattning. Den stämmer
inte med verkligheten hittills. Det
är icke genom en liberal låtgåpolitik
som datamaskinindustrier har utvecklats
i andra länder där sådana industrier
finns. Det fordras en medveten
samhällsekonomiskt driven politik av
den som har de största penningresurserna
för att utveckla en sysselsättning
inom denna bransch i framtiden. Därför
ligger ansvaret hos regeringen att
bedriva en sådan politik.

Det är också därför vi från fackligt
håll haft uppe denna fråga flera gånger.
Yi är inte intresserade av detaljer
om hur den ena eller andra styrelsen
skall se ut. Vi vill få till stånd en sysselsättning
på detta område, när sysselsättningen
minskas på andra områden.
Vi fordrar att regeringen skall utveckla
en sådan politik på detta snabbt
växande område. Utskottet anför att det

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

beräknas ske en stegring med 30 procent
i efterfrågan årligen under de närmaste
åren, när det gäller statliga inköp
för statsförvaltningen. Det föreligger en
lika stark efterfrågeökning vad beträffar
näringslivet och de statliga affärsverken.
Därför skall vi vara med under
detta skede och se till att vi är med i utvecklingen
och icke komma lufsande
efteråt sedan det är över och då försöka
ta ifatt den eftersläpning som onödigtvis
har uppkommit.

Vi vill alltså att staten engagerar
sig —■ vilket den borde ha gjort tidigare
— för en annan politik än den liberala
låtgåpolitik som utskottet nu uttalat
sig för. Det gäller inte bara det här
området utan det finns andra områden
med framtidsbetonad karaktär och av
intresse för vår framtida sysselsättning
där vi vill ha samhälleligt engagemang.
Samhället är dessutom en av de största
köparna av datamaskiner men hänger
sig ändå åt det idylliska tänkandet att
saken ordnar sig av sig själv. Detta är
en missuppfattning ty det fordras en
medveten aktiv socialdemokratisk politik
på det här området, och den vill
vi att regeringen skall föra även om utskottet
har skrivit på ett sätt som åtminstone
inte överensstämmer med mina
synpunkter i motionen.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Jag vill anföra några
synpunkter i detta ärende.

Herr Ohlin yttrade att statskontoret
inte visar intresse för Data-SAAB:s anläggningar,
men jag tycker att detta är
ett ganska överraskande uttalande och
jag vet inte vilket underlag herr Ohlin
har för det. Vad statskontoret har att
rätta sig efter är naturligtvis den
upphandlingskungörelse som föreligger.
Att statskontoret skulle kunna bedriva
en annan inköpspolitik anser jag vara

Statens datamaskinfond

orimligt. Det sker givetvis en prövning
av de anläggningar som skall förvärvas.

Jag kan inte heller förstå herr Grebäcks
uttalande tidigare i debatten att,
om man skulle behålla universitetsfonden
och skapa en datamaskinfond för
övrig anskaffning med undantag för de
affärsdrivande verkens, skulle man kunna
upprätthålla konkurrensen mellan
leverantörerna. Vad betyder detta? Menar
han att statskontoret efter centraliseringen
av upphandlingen dit på något
sätt skulle underlåta att ta hänsyn
till statens intressen? Jag har mycket
svårt att förstå varför det skulle förhålla
sig som herr Grebäck säger. Han
ansåg också att vi skall låta databehandlingsdelegationerna
fortsätta att bestämma.
Men de bestämmer ju inte heller
nu ensamma, utan när databehandlingsdelegationerna
sammanträder och
skall fatta ståndpunkt finns experter
från statskontoret med, och man diskuterar
den upphandling som lämpligen
bör komma i fråga. Delegationen avlämnar
förslag i ärendet.

Som väntat har i debatten naturligtvis
också berörts den upphandling som
ägde rum för länsstyrelsernas del för
en del år sedan, och i den här omnämnda
motionen har finansministern fått
en blomma därför att han ingrep beträffande
upphandlingen och såg till
att det blev både IBM-maskiner och
Data-S A AB-anläggningar. Ja, det är riktigt,
men motionärerna har framhållit
den saken ungefär som om statskontoret
den gången fick bakläxa, men så var
ju ingalunda fallet. Statskontoret hade
vid den tidpunkten inte med dessa
ärenden att göra.

Nu får vi i kammaren tillfälle att senare
närmare diskutera just dessa länsstyrelsemaskiner,
nämligen när riksdagen
har att ta ställning till statsrevisorernas
berättelse. Det är alldeles givet
att statsrevisorernas berättelse på denna
punkt bär väckt en hel del uppmärksamhet,
och det skulle naturligtvis
rara frestande att här gå in på detaljer

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Statens datamaskinfond

beträffande den jämförelse som gjorts
mellan IBM:s typ 360, modell 30, och
Data-SAAB :s anläggning D 21 som kom
till användning. Jag skall emellertid inte
göra detta utan bara säga att SAABanläggningarna
varit föremål för förändringar
under de år som gått, och
man skulle beträffande IBM-anläggningarna,
som nu inte anses vara lika snabba,
kunna vidta precis samma ändringar
till mycket låga kostnader. Man
skulle med hjälp av en annan kanal
kunna åstadkomma samtidig läsning
och skrivning på magnetband. En sådan
utbyggnad är emellertid inte motiverad
för närvarande av den enkla anledningen
att länsstyrelsernas anläggningar
just nu har en mycket låg beläggning.

Jag vill i sammanhanget också erinra
om vad statistiska centralbyrån skrivit
i sitt remissyttrande, nämligen att även
de affärsdrivande verken borde inordnas
under datamaskinfonden. Detta har
departementschefen emellertid inte ansett
nödvändigt och utskottet har anslutit
sig till departementschefens uppfattning.
De affärsdrivande verken har ju
en affärsmässig inriktning, och om det
finns en överkapacitet har verken givetvis
intresse av att skaffa köpare av
maskintid. Detta är ett av de starkaste
skälen för verken att stå utanför den
centrala datamaskinfonden.

Det kunde vara mycket att tillägga,
men jag vill bara säga att alla de synpunkter
som herr Hagnell här anfört
kan passa bra när vi om någon vecka
behandlar Kungl. Maj:ts proposition nr
68 angående ökat statligt stöd till teknisk
forskning och industriellt utvecklingsarbete.
Där hör herr Hagnells resonemang
hemma, inte i denna debatt
som gäller förslaget om en central datamaskinfond.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jag skall försöka att för

herr Ekström i Iggesund litet närmare
motivera mitt påstående att det kan
vara risker förbundna med en mycket
stark centralisering på detta område.
Den kan nämligen medföra ett slags inköpsmonopol.
Vi skall ha klart för oss
att för närvarande bara ett fåtal industrier
konkurrerar på datamaskinområdet
och att vår egen industri på detta
område helt naturligt ligger betydligt
efter de stora världsindustrierna när det
gäller den tekniska utvecklingen.

Det måste vara oerhört frestande för
statskontoret att kunna samla ihop alla
de behov som finns inom statsförvaltningen
och vid universiteten och sedan
lägga ut stora beställningar på en hand.
Det är klart att en stor industri, t. ex.
ett stort amerikanskt bolag, då kan
täcka in praktiskt taget hela området
och lämna ett för statskontoret mycket
frestande anbud. Men jag menar att det
inte är säkert att man på alla områden
inom statsförvaltningen, den högre
forskningen och vid universiteten här i
landet då erhåller den utrustning man
verkligen vill ha. Om vi i stället har en
större spridning på utläggningen av
beställningar, så får den svenska industrin
säkert större möjligheter att
hävda sig i konkurrensen. Och vi skall
ju inte skapa en organisation, som kan
medföra svårigheter för den svenska
datamaskinindustrins utveckling.

Om jag fattade herr Hagnell rätt, menade
han att det är ett starkt socialdemokratiskt
intresse att utveckla den
svenska datamaskinindustrin. Ja, det
vill vi väl alla medverka till. Jag är
också övertygad om att staten måste
göra en målmedveten satsning för att
den uppgiften skall kunna klaras, ty
den måste ju vara utomordentligt kapitalkrävande.
Där kan enskild företagsamhet
och statliga insatser medverka
för att åstadkomma vad herr Hagnell
ansåg vara så viktigt, nämligen att skapa
nya arbetsplatser i vårt samhälle.
Ingenting kan väl heller vara mer angeläget.
Det är ju vårt stora problem hur

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

vi ständigt skall kunna skapa nya arbetstillfällen
såsom en följd av den
omstrukturering som pågår i det svenska
samhället.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag vill bara rätta till ett
litet misstag som herr Ekström i Iggesund
gjorde sig skyldig till. Jag sade
inte att statskontoret inte hade visat
något intresse för Data-SAAB. Jag har
inte uttalat mig om det och jag har
ingen aning om statskontorets intresse
för Data-SAAB. Yad jag däremot sade
var att man veterligen inte hade visat
något intresse för en skyndsam jämförelse
mellan SAAB-maskinen och IBMmaskinen
på grundval av erfarenheterna
från folkbokföringen. Jag tycker
det är synd och menar att man skall
vara angelägen om att så snabbt som
möjligt skaffa erfarenheter genom jämförelser.
Det finns alltid ett eller annat
skäl att uppskjuta sådana saker, men
eftersom det ständigt förestår nya avgöranden
skall man ha så goda informationer
som möjligt till hands.

Vad jag velat framhålla, herr talman,
är vikten av nära kontakt med avnämarna.
Jag tycker att erfarenheten från
Lund, på ett sätt som även herr Ekström
skulle vilja erkänna, kan visa att
kontakten med avnämarna har betydelse,
även om det därvid var fråga om en
rätt långvarig och hårdhänt kontakt innan
något resultat kunde vinnas.

Jag vill vidare säga till herr Hagnell
att jag i många avseenden delar hans
synpunkter på behovet av en utvecklingspolitik
för de nya industrierna,
bl. a. den nu aktuella. Jag har dock inte
samma behov som herr Hagnell av att
kalla en utvecklingsfrämjande politik
socialdemokratisk och att kalla en motsatt
politik liberal. Jag tror att herr
Hagnells terminologi är taktiskt betingad.
Det är kanske lättare för honom
att påverka sina meningsfränder i kammaren
om han använder detta uttrycks -

Statens datamaskinfond

sätt. Det är i så fall anledning för herr
Hagnell att erkänna att han låter ändamålen
helga medlen. Hans terminologi
är alltså missvisande. Han vet själv i
vilken hög grad en utvecklingsfrämjande
politik har förordats just av mittenpartierna.
Jag tycker därför att vi
inte alls behöver ta upp någon strid
på denna punkt. I själva verket kommer
det väl att visa sig att herr Hagnell och
jag snarare har samma uppfattning om
att det behövs eu utvecklingspolitik
just vad beträffar de nya industrigrenarna
med teknisk-vetenskaplig förankring.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Denna diskussion rör
sig mest om ett spörsmål, som egentligen
inte har direkt samband med det
ärende riksdagen nu har att ta ställning
till. Det ärende vi nu behandlar gäller
nämligen frågan om inrättandet av en
datamaskinfond och dessutom anslag
till statskontoret för budgetåret 1968/69.
Det gäller därvidlag att försöka få till
stånd en organisation som möjliggör
de mest ändamålsenliga inköpen av datamaskiner.
Det är alltså inte fråga om
någon produktionsverksamhet. Jag måste
därför reagera mot att man försöker
att förvandla diskussionen under denna
punkt till ett uttryck för att det skulle
finnas meningsskiljaktigheter om behovet
av en egen dataindustri, därest
förutsättningar finns för en sådan i
vårt land. Vi hälsar väl tvärtom alla
med tillfredsställelse att svensk industri
kan bygga upp en datamaskintillverkning,
som på ett framgångsrikt sätt
kan konkurrera med den på den internationella
marknaden opererande industrin.

Men detta spörsmål har ju inget samman
d med frågan hur vi nu skall utforma
datamaskinfonden. Det har större
samband med den diskussion vi skall föra
om det statliga utvecklingsbolaget. I
samband därmed kan man ta upp

3 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 23

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Statens datamaskinfond

idéerna om hur industrin skall kunna
göras konkurrenskraftigare, effektivare
och rationellare och på ett för alla parter
tillfredsställande sätt skall kunna
marknadsföra sina produkter. Jag menar
därför att den diskussion som nu
har seglat upp i anslutning till förevarande
ärende egentligen inte har direkt
samband med detta.

När herr Grebäck säger att det i nuvarande
läge är mycket bättre att vi
splittrar upp inköpsorganisationen än
att vi koncentrerar den, utgår han tydligen
från att Sverige är ett mycket
stort land. Men det är ju bara till ytan
som vårt land är stort. Vi har en begränsad
sakkunskap på området, och då
bör vi koncentrera och utnyttja den så
mycket som möjligt. Det kan bli ett
utomordentligt bidrag därest vi får en
egen datamaskinindustri också i framtiden.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Herr Grebäck sade i
sitt första anförande att vårt behov av
datamaskinanläggningar är av den omfattningen,
att inköpen kan beräknas
uppgå till ett belopp av 90 miljoner
kronor per år. Då tycker jag att han
borde dra samma slutsats som statsutskottet
att om inköpen koncentreras till
en myndighet, så kan statsverket stärka
sin förhandlingsposition på marknaden.
Svenska staten är ändå en av de största
inköparna i Europa av dataanläggningar! Denna

rabatt rör sig, som herr Lindholm
nyss påpekade, egentligen om någonting
annat än det som propositionsförslaget
gäller. Det är herrar motionärer
som får ta på sig skulden för
detta, eftersom det i motionerna anförts
synpunkter som inte hänger samman
med denna sak.

Herr Ohlin menade att jag skulle ha
missuppfattat honom. Nej, jag har inte
alls missuppfattat herr Ohlin. Han sade
att statskontoret inte hade något intresse
av att göra jämförelser mellan

SAAB-anläggningar och andra anläggningar.
Men sådana jämförelser görs ju,
herr Ohlin, och i fråga om de datamaskiner
som skall användas på länsstyrelserna
har jämförelserna gjorts även
av centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden.

Vidare talar herr Ohlin om »kontroversen»
— det har ju främst varit en i
dubbel bemärkelse akademisk debatt —
med universiteten i Stockholm och
Lund. Beträffande lundaanläggningen
hade statskontoret att ta hänsyn till
vad man på ett tidigt stadium tycktes
vara överens om. Sedermera framhölls
från lundahåll att det behövdes en större
anläggning. Statskontoret frågade:
Har ni möjligheter att till fullo utnyttja
en sådan anläggning för närvarande?
Svaret blev: Nej, det har vi inte, men vi
skall försöka intressera landstinget för
att även utnyttja anläggningen.

När jag deltagit i behandlingen av
dessa ärenden har jag hävdat att det
inte kan vara riktigt att man, därför
att man råkar ha universitet på en ort,
skall intressera landsting eller kommuner
för att utnyttja anläggningen där.
Det måste vara riktigare att Landstingsförbundet
får sina medlemmar att använda
den anläggning som landstingen
bygger ut och att Kommunförbundet
kan intressera sina medlemmar.

Härav skulle jag vilja dra slutsatsen
att den datamaskin, som statskontoret
i detta fall rekommenderat, i nuläget
skulle vara till fyllest. När behoven sedan
blir större finns det ju möjligheter
att komplettera.

Men som sagt: Man har ofta på universitetshåll
velat att denna debatt skall
föras inte mellan myndigheter på konventionellt
sätt utan i tidningspressen.
Detta kan ge upphov till många underliga
situationer, vilket i viss mån ursäktar
dem som nu anfört andra synpunkter
än departementschefens. Man
bär helt enkelt blivit vilseledd och förvirrad
av vad som förekommit i tidningspressen.

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Bara ett par kortfattade
anmärkningar.

Lika litet som det går att förlita sig
på att enbart fri konkurrens skall leda
till en utveckling av datamaskinindustrin
här i landet, som jag nyss framhöll,
lika litet går det att förlita sig på
att det statliga utvecklingsbolag, som
vi strax skall diskutera, kommer att
kunna lösa dessa frågor. Det gäller ett
relativt litet bolag med stora uppgifter
bl. a. på naturvårdens och åtskilliga
andra områden.

Nej, det är i samband med de statliga
inköpen av datamaskiner — vare
sig de sker för förvaltningen, för affärsverken
eller för de statliga bolagen —
och i samband med den svenska industrins,
de svenska handelsföretagens
och de svenska bankernas inköp av datamaskiner
som vår datamaskinindustris
framtid avgörs. Den avgörs icke
genom utvecklingsbolagets insats. Därför
är det nödvändigt att koppla ihop
de mer kortsiktiga, aktuella organisationsproblem
och de inköpsproblem
som statsutskottet haft att behandla. Vi
motionärer avsåg alltså att i anslutning
till de kortsiktiga inköpsfrågorna också
ta upp den långsiktiga frågan. Vi
ville därför att riksdagen i särskild
skrivelse till Kungl. Maj :t skulle ge till
känna vad vi anfört om en statlig utvecklingspolitik
på det dataindustriella
området.

Just i anslutning till inköpsärendena
vill vi att de litet längre gående perspektiven
skulle behandlas. Därför anser vi
att vi tog upp frågan om denna politik
på det rätta stället. Vi anser att staten
i den fortsatta inköpsbehandlingen inte
endast skall förlita sig på en liberal
lårtgåpolitik och fri k o n k u rr e n s-i d e o 1 o -gi utan också medvetet bygga upp en
svensk industri på detta område för att
ge sysselsättning, när sysselsättningsmöjligheterna
minskar inom grenar
som kommer att gå tillbaka under den
närmaste tiden. Detta är en framåt -

Statens datamaskinfond

gående gren. I den skall vi vi vara med
och staten — genom regeringen — skall
se till att vi kommer med i tid.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Björkman begärde emellertid
votering, i anledninig varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1)
mom. 2) i utskottets utlåtande nr 95,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringsproposition
en blivit ännu en gåing uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Hen- Björkman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 97 ja och 87 nej, varjämte 6 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Utskottets hemställan bifölls.

Fredagen den 10 maj 1968

68 Nr 23

Anslagen till rundradioverksamheten m.

Punkten 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8

Anslagen till rundradioverksamheten
m. m. samt införande av färgtelevision
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslagen för budgetåret
1968/69 till rundradioverksamheten
m. m. samt Kungl. Maj :ts proposition
angående införande av färgtelevision
m. m. jämte motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t (bilaga 10, s. 135 och 408—423 i
utdrag av statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 3 januari
1968) föreslagit riksdagen att dels anvisa
i statsrådsprotokollet angivna anslag
till rundradioverksamheten m. m.,
dels medge att televerket lämnades i
statsrådsprotokollet angivet beställningsbemyndigande.

I propositionen nr 50 hade Kungl.
Maj:t under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 8 mars 1968 berett
riksdagen tillfälle att avge yttrande i
anledning av vad i propositionen anförts
rörande införande av färgtelevision
och uttagande av avgifter för innehav
av mottagar apparat er.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 345
av herr Dahlén m. fl. och II: 444 av
herr Wedén m. fl., vari hemställts att
riksdagen måtte besluta att 1. i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam
utredning och förslag om ett från
Sveriges Radio fristående reklamfinansierat
företag för program 2 i TV, organiserat
enligt i motionerna angivna
riktlinjer, som tryggade en självständig
programverksamhet utan inflytande på

.. samt införande av färgtelevision m. m.

programmen från ägares eller reklamköpares
sida, och med samma förpliktelser
i fråga om opartiskhet och mångsidighet
som de vilka f. n. åvilade Sveriges
Radio samt utredning om större
frihet för sändningar av lokala och regionala
ljudradioprogram, 2. i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om initiativ
syftande till en utredning på nordisk
basis angående utbyggt nordiskt TVsamarbete
på det sätt som angåves i
motionerna, 3. förslag om tidpunkten
för införande av färg-TV förelädes innevarande
års riksdag,

dels de likalydande motionerna I: 347
av herr Holmberg m.fl. och 11:432 av
herr Bohman m. fl., vari hemställts att
riksdagen måtte 1. i skrivelse till Kungl.
Maj st hemställa att 1966 års reklamutredning
måtte i tilläggsdirektiv erhålla
uppdrag att snarast utreda och framlägga
förslag till erforderlig reglering
av den reklamverksamhet, som fordrades
för fristående, bl. a. av pressen ägt
TV-företag, så att verksamheten kunde
påbörjas samtidigt med att de tekniska
förutsättningarna för den andra kanalen
förelåge, varvid det av 1966 års riksdag
beslutade andra TV-programmet kunde
ersättas, att televerket bemyndigades
successivt anpassa sändningsnätet för
TV 1 så att färgsändning bleve möjlig
och att erforderliga medel härför ställdes
till förfogande genom omdisposition
inom anslagsramen samt att frågan
om finansieringsprincipen: för televerkets
utbyggnad av sändningsnätet för
den nya TV-kanalen bleve föremål för
utredning, 2. till rundradioanläggningar
för budgetåret 1968/69 anvisa ett investeringsanslag
av 19 800 000 kr.,
dels de likalydande motionerna I: 591
av herrar Bengtson och Torsten Andersson
samt 11:757 av herr Sjönell m.fl.,
vari hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla att Kungl.
Maj:t uppdroge åt Sveriges Radio att
utnyttja i motionerna åberopade möjligheter
att bygga ut sin för färg-TV
avsedda provsändningsverksamhet,

Fredagen den 10 maj 1968 Nr 23

Anslagen till rundradioverksamheten m. m. samt införande av färgtelevision m. in.

dels de likalydande motionerna 1:60
av herr Bengtson och II: 90 av herr
Johansson i Skärstad in. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte besluta att
döva och hörselskadade personer befriades
från skyldigheten att lösa TVlicens
vid innehav av televisionsapparat,

dels motionen 11:442 av herr Rubin,

dels de likalydande motionerna 1: 809
av herr Dahlén in. fl. och II: 1048 av
herr Wedén m. fl., vari hemställts att
riksdagen i ainledning av propositionen
nr 50 måtte avge ett yttrande vari de i
motionerna anförda synpunkterna beaktades,

dels de likalydande motionerna I: 810
av herrar Strandberg och Brundin samt
11:1047 av herr andre vice talmannen
Cassel och fru Sundberg, vari hemställts
att riksdagen vid avgivande av
yttrande över propositionen nr 50 måtte
uttala att principen om fastställande
av tidpunkten för införande av reguljära
färg-TV-sändningar till den 1 april
1970 godtoges och att PAL-systemet
borde nyttjas, att färgsändningar i görligaste
mån genomfördes före den 1
april 1970 då så lämpligen kunde ske
jämsides med fortsatta experimentsändningar,
samt att ställning nu icke kunde
tagas till föreslagna licensavgifter.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och i anledning
av motionerna I: 345 och II: 444, I: 347
och 11:432, 1:809 och 11:1048 samt
1:810 och 11:1047, 1:591 och 11:757,
de åtta förstnämnda såvitt nu var i fråga,
ge Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört angående införande av
färgtelevision,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:345 och 11:444 i vad de avsåge
skrivelse till Kungl. Maj :t om skyndsam
utredning och förslag om ett från
Sveriges Radio fristående reklamföretag
för program 2 i TV samt utredning
om större frihet för sändningar av lokala
och regionala ljudradioprogram

ävensom motionerna 1:347 och 11:432
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t om tilläggsdirektiv till 1966 års
reklamutredning,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:347 och 11:432 i vad de avsåge
utredning rörande finansieringsprincipen
för televerkets utbyggnad av
sändningsnätet för en ny TV-kanal,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 345 och II: 444 i vad de avsåge
skrivelse till Kungl. Maj :t rörande utredning
på nordisk basis angående utbyggt
nordiskt TV-samarbete,

5. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1: 809 och II: 1048 samt
1:810 och 11:1047, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, ge Kungl. Maj:t
till känna vad utskottet anfört angående
uttagande av avgifter för innehav av
mottagarapparater,

6. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:347 och IT: 432 såvitt nu
var i fråga till Rundradioar läggningar
för budgetåret 1968/69 på kapitalbudgeten
under televerkets fond anvisa ett
investerinigsansiag av 45 500 000 kr.,

7. att riksdagen måtte medge att televerket
lämnades i statsrådsprotokollet
förordat best ä lin i ngsb em yndiiga n de,

8. att riksdagen måtte till Radio- och
televisionshus för budgetåret 1968/69 på
kapitalbudgeten under statens allmänna
fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag
av 13 290 000 kr.,

9. att riksdagen måtte till Viss beredskapsutrustning
för budgetåret 1968/69
på driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
550 000 kr.,

10. att riksdagen måtte till Ersättning
för viss rundradioverksamhet för budgetåret
1968/69 på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett anslag
av 29 460 000 kr.,

11. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 60 och II: 90 ge Kungl.
Maj :t till känna vad utskottet anfört

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968
Anslagen till rundradioverksamheten ni. in. samt införande av färgtelevision m. in.

beträffande avgiften för TV-licens för
döva och hörselskadade,

12. att riksdagen måtte avslå motionen
IT: 442.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande utredning om ett från
Sveriges Radio fristående reklamföretag
för program 2 i TV, m. in., av herrar
Virgin (h), Kaijser (h), Eric Gustaf
Peterson (fp), Strandberg (h), KarlErik
Eriksson (fp), Stöld (fp), Turesson
(h), Cassel (h), Tobé (fp) och
Sierne (fp), som ansett att utskottet
under 2. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:345 och 11:444 samt
I: 347 och II: 432, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, hos Kungl. Maj :t
anhålla om dels tilläggsdirektiv till 1966
års reklamutredning att snarast utreda
och framlägga förslag till erforderliga
bestämmelser för den reklamverksamhet
som fordrades för ett bl. a. av pressen
ägt fristående, reklamfinansierat
företag för program 2 i TV med samma
förpliktelser i fråga om opartiskhet och
mångsidighet som f. n. åvilade Sveriges
Radio, dels utredning om större frihet
för sändningar av lokala och regionala
ljudprogram;

2) beträffande finansieringsprincipen
för televerkets utbyggnad av sändningsnätet
för en ny TV-kanal av herrar
Virgin, Kaijser, Strandberg, Turesson
och Cassel (samtliga h), som ansett att
utskottet under 3. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 347 och II: 432 såvitt nu
var i fråga hos Kungl. Maj :t anhålla att
frågan om finansieringsprincipen för
televerkets utbyggnad av sändningsnätet
för den nya TV-kanalen utreddes;

3) beträffande licensavgifterna för
radio- och TV-apparater av herrar Virgin
(h), Kaijser (h), Eric Gustaf Peterson
(fp), Strandberg (h), Karl-Erik
Eriksson (fp), Ståhl (fp), Turesson (h),
Cassel (h), Tobé (fp) och Sterne (fp),
som ansett att utskottet under 5. bort
hemställa,

att riksdagen måtte med avslag å
Kungl. Maj :ts förslag och i anledning av
motionerna 1:809 och 11:1048 samt
I: 810 och II: 1047, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, ge Kungl. Maj:t
till känna vad reservanterna anfört angående
uttagande av avgifter för innehav
av mottagarapparater;

4) beträffande anslaget till Rundradioanläggningar
av herrar Virgin, Kaijser,
Strandberg, Turesson och Cassel
(samtliga h), som ansett att utskottet
under 6. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall til]
motionerna I: 347 och II: 432 såvitt nu
var i fråga till Rundradioanläggningar
för budgetåret 1968/69 på kapitalbudgeten
under televerkets fond anvisa ett investeringsanslag
av 19 800 000 kr.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Vi har här i kammaren
år efter år haft stora och intensiva debatter
rörande frågan om monopol eller
inte för staten i etermedia. Det lär väl
bli så i dag också, eftersom jag erfarit
att statsrådet Palme, efter att i TVdebatten
i medkammaren ha inskränkt
sig — för att citera honom själv •— till
en liten kort »snutt», lovat — eller hotat
— att hålla ett stort tal här hos oss.

Denna stridsställning, som vi intagit
i ett flertal år, är inte något specifikt
för vårt land. Samma problem debatteras
t. ex. just nu med energi och lidelse
i Frankrike. I vår debatt är ståndpunkterna
välkända, och det lär därför inte
vara nödvändigt eller ens ändamålsenligt
att försöka med alltför många ord
övertyga de monopolistiska grupperna.
Sådd på hälleberget ger ju sällan frukt.

Men utanför detta hus, ute bland
människorna, är stämningarna helt annorlunda.
Jag tror inte att jag överdriver
— åtminstone inte alltför mycket —
om jag gör gällande att halva nalionen
vid det här laget är ganska trött på tele -

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968
Anslagen till rundradioverksamheten m. m. samt införande av färgtelevision m. m,

visionens och radions sätt att arbeta.
Många människor går omkring med en
obehaglig känsla av att vara föremål för
någon form av indoktrinering, ständigt
utsatta för påverkan i viss riktning.
Många svenskar är känsliga för sådant.
De vill inte bli föremål för en propaganda,
som utövas av ett statligt monopolföretag.
De finner det höra till de
demokratiska rättigheterna att en fri
och obunden debatt får äga rum mellan
olika meningsriktningar, varvid den
som i det givna ögonblicket innehar
regeringsmakten inte i denna egenskap
skall ha något företräde i form av nära
kontakt med massmedia.

Man kräver i princip att etern skall
vara fri, lika fri som pressen, och ge
samma möjligheter åt alla att säga ut
och få spridning för det de har på hjärtat.
Jag delar denna principiella uppfattning
helt och fullt. Den ligger till
grund för vår tryckfrihetslag och är en
självklar ingrediens i varje sammanfattning
av fri- och rättigheter i en
demokratisk stat. Att en sådan grundinställning
däremot måste synas befängd
för den som har ett totalitärt synsätt
ligger i öppen dag.

Jag vet att man kommer att svara mig
att den bild jag skisserat av radio och
TV är en vrångbild. Där förekommer
naturligtvis ingen propaganda, där sitter
den stränga objektiviteten i högsätet.
Vem har då rätt? Av naturliga
skäl går det inte att bevisa att de som
kritiserar radions och televisionens
objektivitet kan göra det utifrån strikt
vetenskapliga grunder. Men det ligger
i monopolets natur att ett monopolföretag
inte kan vara allsidigt opinionsbildande.

Vad jag nu har sagt behöver i och för
sig inte innebära att jag menar att de
personer som är verksamma inom monopolföretaget
avsiktligt är ensidiga
eller tendentiösa. Men även om de allvarligt
strävar efter att vara objektiva,
måste information och opinionsbildning
bli ensidig när avvikande mening -

ar inte kan komma till uttryck på lika
villkor.

Den första förutsättningen — och den
enda förutsättningen — för att vi skall
kunna få en fri och öppen debatt via
etermedia är därför att monopolet brytes,
att vi får ett andra och från det
statliga företaget helt fristående radiooch
televisionsföretag.

Låt mig också konstatera att situationen
är allvarlig nog, även om man
ingenting kan bevisa, när stora delar
av Sveriges befolkning, med rätt eller
orätt, uppfattar Sveriges Radio-TV som
något av en propagandaapparat för den
sittande regeringen!

Inom högerpartiet har vi aldrig kunnat
acceptera denna monopolställning.
Vi anser att beslutet vid 1966 års höstriksdag
om införandet av ett andra TVprogram
inom monopolets ram var en
oriktig åtgärd och att man i stället borde
undersöka formerna för en fristående,
reklamfinansierad radio-TV såsom
konkurrent till det statliga företaget.

I en partimotion till årets riksdag har
vi därför återkommit i frågan och vidhåller
vårt utredningskrav rörande ett
fristående programföretag. Det är detta
yrkande som föranlett reservationen 1.

För programmens distribution svarar
som bekant televerket. Det torde
vara realistiskt att televerket även framdeles,
särskilt då det gäller rikstäckande
program, skall svara för distributionen.
Med vår uppfattning, att televerket
skall försälja sändningstid till
det fristående programföretaget — eller
de fristående programföretagen
följer att detta bör betraktas som en
kommersiell uppgift, varför televerkets
investeringar för den nya telekanalen
helt skall betalas av beställarna. Med
en sådan metod kan televerkets investeringar
lånefinansieras, och det är
därför vi begär att finansieringsprinciperna
skall närmare utredas, vilket
framgår av reservationen 2.

Departementschefen och utskottsmajoriteten
håller dogmatiskt och benhårt

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Anslagen till rundradioverksamheten in.

fast vid statsmonopolet. Detta är rätt
märkligt, eftersom samme departementschef
så gärna vill framstå som
alldeles särskilt progressiv och i takt
med tiden. På detta område håller emellertid
tiden på att rusa från statsrådet
Palme. Utvecklingen på teleteknikens
område har nämligen gått så snabbt,
att det snart blir helt omöjligt för ett
land att geografiskt stänga in sig, att
skärma av utifrån kommande vågor i
etern. Man kommer inte att kunna bygga
murar i etern efter de nationella
gränserna. Bl. a. via kommunikationssatelliter
kommer även svenska TV-tittare
att få möjlighet att se reklamfinansierade
program, producerade i
andra länder. Vad är det då för mening
med att försöka bromsa utvecklingen
hos oss?

Det är också angeläget att allmänheten
får korrekta upplysningar om vad
ett fasthållande vid statsmonopolet i
framtiden kommer att innebära i form
av kostnader för de enskilda. Såvitt
vi kunnat räkna fram förefaller en licensavgift
på närmare 400 kronor om
året tämligen sannolik. Det går inte att
komma ifrån att detta är ett ganska
oroande perspektiv för många hushåll.
Men också ur statsfinansiell synpunkt
är det betänkligt att den av utskottsmajoriteten
föreslagna avgiften på 280
kronor kommer att medföra ett ackumulerat
underskott, som vid budgetåret
1972/73 beräknas uppgå till cirka
400 miljoner kronor.

Innan man går vidare i den riktning
som statsmakterna slagit in på borde
därför finansieringsfrågan bli föremål
för en grundlig utredning.

Jag inskränker mig till detta, herr
talman, och ber att få yrka bifall till
reservationerna 1, 2, 3 och 4.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Till grund för statsutskottets
utlåtande nr 98 ligger bl. a.
propositionen nr 50, som handlar om
färgtelevisionen och tidpunkten för

t. samt införande av färgtelevision m. m.

dess införande. Eftersom herr Turesson
kastade sig rakt in i den mycket kontroversiella
frågan om fri eller monopoliserad
radio och TV, ber jag att få
läsa upp ett litet avsnitt ur utskottets
utlåtande, om vilket enighet råder. På
s. 6 heter det att utskottet finner »det
tillfredsställande att förslag i ämnet nu
framlagts och att därvid samråd med
övriga nordiska länder förevarit. Enighet
med dessa har också numera uppnåtts
om att som tekniskt system för
färgtelevisionen välja det s. k. PAL-systemet.
Utskottet tillstyrker således förslaget
beträffande tidpunkten för färgtelevisionens
införande och har inte
funnit anledning till erinran mot vad
departementschefen i denna de! har
anfört.»

Såsom opponent i den principfråga,
som nu diskuterats här av herr Turesson,
ber jag att få understryka vad utskottet
har sagt och möjligen påminna
om att vi från folkpartiet på ett
mycket tidigt stadium begärde att det
ansvariga statsrådet skulle framlägga
en tidsplan för färgtelevisionens införande.
Men denna begäran avvisades,
första gången hösten 1966, sedan våren
1967 och därpå hösten 1967, alltså för
knappt ett halvår sedan. Då avvisades
kravet med bestämda förklaringar att
införandet av färgtelevision skulle inkräkta
på förbättrad åldringsvård, höjd
u-hjälp och annan välfärd, varför det
inte skulle vara möjligt.

Statsrådet Palme har nu i proposition
nr 50 plötsligt gjort helt om marsch.
Nu kommer han med ett förslag om att
tidpunkten skall fastställas till 1 april
1970.

Vi noterar detta med tillfredsställelse.
Men vad är bakgrunden till denna
hastiga sinnesändring? Uppenbarligen
är det inte fråga om någon omvändelse
från herr Palmes sida, utan det är den
tekniska utvecklingen i världen omkring
oss som tagit en sådan fart att
det inte funnits möjlighet ens för herr
Palme att sträva mot och säga nej. Te -

Fredagen den 10 mai 1968 Nr 23

Anslagen till rundradioverksamheten in.

levisionen och inte minst färgtelevisionen
var på väg att råka in i samma situation
av stagnation som hela vägpolitiken
befann sig i under de år som
herr Palme var dess huvudman. Det
bör sägas högt både i denna kammare
och i landet i övrigt, att den herr Palme
som i så många kretsar älskade att utmåla
sig som progressiv och framåtsträvande
— inte bara för sin egen del
utan även för de ämnesområden som
han svarar för, i varje fall då det gäller
kommunikationsdepartementet under
hans tid — inte på något sätt kännetecknades
av så stora framsteg. Så lång
period av stillastående i den svenska
vägpolitiken som rådde under herr Palmes
tid som kommunikationsminister
har mig veterligt inte förekommit tidigare,
och så svårt att få någonting ur
händerna när det gällt TV- och radiopolitiken
som herr Palme haft har ingen
tidigare haft. Jag är angelägen att
säga detta, eftersom det är bakgrunden
till vad vi nu bevittnar.

Vad har då skett, herr talman? Jo,
som man kunde förutse redan hösten
1966 kommer färgtelevisionen fram
med stormsteg i hela vår omgivning: i
Europa, Amerika, Asien och Afrika. Vi
befinner oss i det läget att vartenda
TV-program som skall köpas utifrån
inom kort kommer att vara inspelat i
färg. Skulle vi då kunna sitta still? Ledningarna
för Sveriges Radio och TV
förtjänar allt beröm för den energiska
insats de gjort för att för sin del i tid
göra allt klart för att utveckla färgtelevisionen.

Jag erinrar om att riksdagens ledamöter
i vintras kunde se vinterolympiaden
i färg i TV-apparaterna i båda
kamrarnas läsrum. Redan nu är det ett
faktum att den som har mottagare för
färgtelevision kan se en ganska betydande
del av det TV-program i färg som
nu sänds varje vecka. Detta har sannerligen
inte skett tack vare herr Palme
utan trots herr Palme, och det är bakgrunden
till att den ansvarige departe3*
— Andra kammarens protokoll 1968.

i. samt införande av färgtelevision m. m.

mentschefen nu måste acceptera denna
utveckling, om den inte fullständigt
skall rida förbi honom. Detta är den
typ av ledning som vi har haft i kanslihuset
för utvecklingen och den progressiva
politiken på radions och televisionens
område.

Det finns anledning att säga till svenska
folket att det på detta område liksom
på andra bör råda sådan valfrihet
som socialdemokraterna — och inte
minst statsrådet Palme — berömmer
sig av att arbeta och verka för. Men i
det längsta har man uppenbarligen försökt
hålla denna valfrihet på avstånd.
Nu tillverkas emellertid apparater för
färg-TV, och nu finns ingen anledning
att inte öppet och klart tala om, att den
som av en eller annan orsak måste
byta TV-apparat och så småningom vill
ha färg-TV bör byta härtill redan nu,
annars löper man risk att göra en snedvriden
och felaktig investering. Jag tror
mig veta att även industrin här i landet
är mycket intresserad av att den upplysningen
lämnas offentligt; den har
ännu inte givits från ansvarigt håll,
men det finns ingen anledning att dölja
detta faktum.

Jag understryker alltså att vi är nöjda
med att äntligen ha fått besked om
tidpunkten. Men redan långt före denna
tidpunkt ■— det är dock över ett och
ett halvt år till den — finns det möjlighet
att se TV-sändningar i färg. I vilken
utsträckning detta blir möjligt kan
självfallet inte lämnas någon garanti
för förrän vi kommer fram till det datum
som är angivet, då färgsändningarna
startar med sex timmar i veckan.
De skall efter ett par månader ökas till
åtta timmar i veckan för att sedan
ytterligare ökas i den takt som man
hinner färdigställa färgprogram. Med
detta anser jag mig tillräckligt ha karakteriserat
den TV-politik som vi fått
bevittna här i landet. Jag upprepar att
det är den tekniska utvecklingen och
i viss mån de ansvariga i Sveriges Radio-TV
som gett hela denna fråga en
Nr 23

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Anslagen till rundradioverksamheten m.

annan vändning än vad statsrådet uppenbarligen
hade tänkt sig så sent som
i höstas.

Får jag sedan säga ett par ord i den
av herr Turesson berörda principfrågan.
Denna har, som herr Turesson
sade, så ofta diskuterats, att jag för dagen
inte skall fördjupa mig i den. Alla
vet var alla står. Till dem som ännu strävar
emot den relativa valfrihet som förr
eller senare blir oundviklig vill jag säga
att det är två faktorer som noga bör
beaktas. Den första är de kostnadsuppgifter
som statsrådet lämnat. Vi kommer,
som jag tror att herr Turesson påminde
om, relativt snart upp i en licensavgift
på flera hundra kronor om
året. Om man då jämför denna avgift
med vad folk i andra länder har att
betala för TV och radio, finner man att
det är en så slående skillnad, att det
finns all anledning att tro att konsumenterna,
d. v. s. licensköparna, icke
kommer att godta dessa avgifter enbart
av den anledningen att denna höga
kostnad är resultatet av en doktrinär
politik som vägrat att acceptera den
utveckling som nu banar sig väg genom
alla länder, åtminstone i västvärlden.
Den andra faktorn är det ständigt
allt starkare kravet från TV-tittarna
att få bättre och fler program. Dessa
krav har vi hört alltsedan TV:n infördes,
och de kommer inte att upphöra.

Dessa båda faktorer kommer att
tvinga vederbörande till ett omtänkande
precis på samma sätt som den tekniska
utvecklingen redan gjort det i
fråga om färgtelevisionen.

Den andra fråga som jag skulle vilja
ta upp gäller organisationen och ansvaret
för programverksamheten när vi nu
får ett program 2. Jag skulle vilja vädja
till dem av kammarens ledamöter — att
vädja till herr Palme lönar sig väl inte,
ty han tänker självfallet inte om — som
ser denna fråga något så när förutsättningslöst
att tänka efter, hur det kommer
att bli när vi får dessa båda, som

in. samt införande av färgtelevision m. m.

det heter, konkurrerande kanaler i TV.
Det har klart sagts ifrån, att nyhetsavdelningarna
inte bara för de två TVkanalerna
utan även för radion skall
ha en gemensam ledning. Det är klart
att råmaterialet av nyheter är gemensamt;
ett mord är ett mord, ett regeringsskifte
är ett regeringsskifte och ett
val är ett val oavsett i vilket program
nyheten sänds. Men frågan är hur dessa
nyheter behandlas och hur urvalet sker.
Det är dessa båda faktorer som påverkar
tittare och lyssnare och som under
årens lopp naturligtvis omformar tänkesätt
och opinioner.

Under den tid som bär gått sedan
majoriteten här i kammaren godkände
denna organisationstyp har en störtflod
av omskakande och djupt ingripande
händelser sköljt över oss vilka i tidningarna
kommenterats på en mängd
olika sätt. Detta visar hur nödvändigt
det är att vi verkligen får olika nyhetsredaktioner
även i massmedia. Det är
ju något ganska fruktansvärt, mina damer
och herrar, att tänka sig att en
handfull människor kommer att svara
för denna utomordentligt viktiga verksamhet
både i TV och radio med den
enorma makt och det väldiga inflytande
som de därigenom får. Det finns anledning
att innan vi påbörjar något nytt
verkligen tänka om; den konserverande
och konservativa faktorn hos människor
är ganska stark — har vi en gång
fått ett system, så tycker den stora
mängden av människor att det är ganska
bra eller i varje fall acceptabelt och
nöjer sig med det utan att märka vilket
inflytande det har. Därför måste ett
nytänkande till nu innan det är för
sent.

Jag skall, herr talman, med hänsyn
till talarlistan inte på detta stadium gå
in på de övriga sidorna av de principiella
motsättningar som förekommer
i denna fråga. Jag skulle bara vilja säga
att ju mer utvecklingen drivit massmedia
och inte minst etermedia framåt i
olika länder, desto klarare har det bli -

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Anslagen till rundradioverksamheten m.

vit att fasthållandet vid ett monopolistiskt
system med det inflytande ett sådant
har är och förblir en orimlighet
i en fri kulturnation där man måste ha
valfrihet framför allt på den andliga
konsumtionssidan, d. v. s. när det gäller
åsiktskonsumtion och estetisk konsumtion.
Där måste finnas största möjliga
valfrihet. Därför skulle jag också vilja
vädja till dem som tänker igenom detta
problem att överväga, huruvida vi
inte redan innan vi är där på ett annat
sätt än hittills borde kunna ta upp alla
dessa frågor till en förnyad prövning.
Jag tror att man då måste säga sig att
de olägenheter som här utmålas i samband
med ett kommersiellt system —
det talas om vad man kan få se i amerikansk
TV och även i andra länder;
jag har nyss varit i ett utvecklingsland
i Fjärran östern som håller sig med
många olika program av olika kvalitet
•— inte är oundvikliga. De hör inte dit.
Friheten kan leda dithän, men den behöver
inte göra det. Om man kommer
överens om att man inte skall ha det
så, finns det inte minsta anledning att
utmåla några sådana skräckvisioner.
Jag tror herr talman, att utvecklingen
även på detta område i tidens längd
kommer att ge dem rätt som håller på
någon valfrihet och möjlighet för den
enskilde att själv välja vad han vill se.

Jag har, herr talman, icke kunnat ansluta
mig till utskottsmajoritetens hemställan,
utan jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 1 och 3.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Denna debatt har fått
en märklig upptakt. Herr Turesson ordade
vitt och brett om »friheten i etern»
och drog på nytt högerns gamla reklamklyscha
men glömde nästan bort att det
här gäller att också ta ställning till en
stor och viktig reform, nämligen införande
av färgtelevision. Fjärde avdelningens
ordförande kom glädjande nog
in på färgtelevisionsfrågan och utveck -

m. samt införande av färgtelevision m. m.

lade synpunkter på det problemet men
först efter en fruktansvärd salva mot
statsrådet Palme, ett mycket personligt
angrepp som på mig gjorde ett ganska
olustigt intryck.

Jag skall emellertid återgå till själva
sakfrågan. Så sent som i december 1966
hade riksdagen som bekant att ta ställning
till regeringens proposition om
riktlinjerna för vår framtida radio och
television. Riksdagen beslöt att ett andra
TV-program skall starta vid årsskiftet
1969—1970 och att sändningstiden
vid starten skulle bli 20 timmar per
vecka. Radion och televisionen skall enligt
riksdagens beslut vara en public
service, d. v. s. stå i allmänhetens tjänst.
Förslaget om en kommersiellt privatägd
television har bestämt avvisats. Den
s. k. reklamutredningen skall däremot
pröva skälen för och emot reklam i
etermedia ur ett vidare perspektiv.

Knappt ett och ett halvt år har således
förflutit sedan riksdagen fattade beslut
om radions och televisionens framtida
verksamhet. Det är mot denna bakgrund
överraskande, tycker jag, att folkpartiet
och högern än en gång återkommit
med det gamla och ofta upprepade
kravet på en reklamfinansiering av radio
och television. De två i denna fråga
samverkande borgerliga partierna har
inte i sin till utskottsutlåtandet fogade
reservation framfört några nya skäl eller
synpunkter. Det är de gamla välkända
och underkända argumenten som
kommer igen. Jag klandrar inte reservanterna
härför, ty det är helt enkelt
så att ingenting inträffat som gjort det
möjligt för folkpartiet och högern att
förnya repertoaren. Om jag skulle anföra
de skäl som talar emot den kommersiella
och privatägda television som
förordas av folkpartiet och högern,
skulle jag sannolikt också upprepa de
argument som från vårt håll lika ofta
framhållits i de här debatterna. Utskottsmajoriteten
vidhåller sin tidigare
intagna ståndpunkt, att det inte finns
något skäl för att det vid sidan av Sve -

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Anslagen till rundradioverksamheten m.

riges Radio skall inrättas ett kommersiellt
företag, helt finansierat med reklaminkomster.

Jag skall inte säga mer härom utan
bara göra ett enda litet tillägg. Det talas
vitt och brett om hur bra det skulle
bli med reklamfinansiering, och man
hotar med att det annars i framtiden
måste bli alltför höga licensavgifter.
Låt oss hålla oss till fakta även på detta
område! Reklamfinansiering innebär
inte att produktionen av TV-program
plötsligt kommer att kosta mindre. Kostnaden
betalas fortfarande av allmänheten
fast via varupriserna. Det skulle
bli en TV-skatt av okänd storlek. I buskagitationen
kan det sägas att allmänheten
får TV gratis tack vare reklamfinansiering,
men i verkligheten förhåller
det sig som alla vet inte alls på det
sättet.

Riksdagen beslöt i december 1966 att
frågan om införande av svensk färg-TV
i såväl program 1 som 2 borde bli föremål
för fortsatta överväganden och att
förslag snarast möjligt skulle föreläggas
riksdagen. Jag vill påstå att regeringen
nu med överraskande snabbhet föreslagit
att reguljära färgsändningar i TV
skall inledas redan från den 1 april
1970. Valet av tidpunkt för starten av
reguljära färgsändningar har haft stor
betydelse. Förberedelser av skiftande
slag måste som bekant till. Färganpassning
av TV-distributionsnätet är en sådan
sak, iordningställande av lokaler,
anskaffning av teknisk utrustning, rekrytering
och utbildning av personal
för produktionen av färgprogram, anordnandet
av experimentsändningar etc.
etc. är en annan.

Den svenska radioindustrin, som vi
ofta i detta sammanhang har talat om
tidigare, inte minst år 1966, har ju också
önskat besked minst 18 månader före
starten i och för nödvändig produktionsplanering
så att den kan möta den
väntade efterfrågan. Jag förstår inte,
hur man kan argumentera på den linjen
att regeringen inte gjort någonting

m. samt införande av färgtelevision m. m.

på detta område och varit passiv. Alla
önskemål är ju nu tillgodosedda.

Sändningstiden vid starten den 1 april
1970 skall uppgå till 6 timmar per
vecka, skall efter ett par månader öka
till 8 timmar och skall tre år senare bli
20 timmar per vecka. Denna ökningstakt
verkar enligt min mening helt tillfredsställande
och fullt acceptabel.

För att täcka merkostnaderna från
1968/69 fram till budgetåret 1973/74
räknar man med att det fordras en
särskild tilläggsavgift fr. o. m. den 1
april 1970. Kostnaderna är preliminärt
beräknade till mellan 37 och 39 miljoner
kronor, och då är det väl rimligt
att man tänker sig en sådan särskild
avgift för färgtelevisionsmottagare.
Dessutom kanske man — det vet jag inte,
ty det är mycket preliminära prognoser
på detta område — kan få ett
bidrag till täckande av kostnaderna för
den bestående radioorganisationen.

Det föreslås i propositionen att hushåll
med färgapparat utöver den vanliga
licensavgiften skall erlägga en tillläggsavgift
med 25 kronor per kvartal.
Enligt utskottets mening är denna avgift
mycket välmotiverad. Jag vill erinra
om att stora grupper med lägre inkomster,
exempelvis folkpensionärer,
sannolikt inte kommer att köpa en dyr
färg-TV-apparat. Det kan inte vara riktigt
att alla de som inte har råd att för
egen del skaffa sig färg-TV skall vara
med och betala kalaset. Den dyra färgTV-apparaten
blir i viss mån en lyxbetonad
artikel.

De TV-tittare som allt framgent kommer
att nöja sig med en svart-vit mottagare
drabbas enligt propositionen inte
av någon merkostnad. Det kan erinras
om att en sådan tilläggsavgift också
infördes i Storbritannien när BBC
började med färgsändningar. Skillnaden
är bara den, att de engelska färgTV-hushållen
får erlägga dubbel avgift.
Här slipper man lindrigare undan.

Utskottet har tillstyrkt den i propositionen
föreslagna licensavgiften och

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968
Anslagen till rundradioverksamheten m. in. samt införande av färgtelevision m. m

finansieringsplanen. Man säger ständigt
att Sveriges Radios ekonomi är så dålig.
Med det ekonomiska arrangemang
som föreslås står det emellertid klart
att man kommer att klara sig under de
närmaste åren, även om man med den
utbyggnad som sker får räkna med att
kostnaderna kommer att stiga. På längre
sikt får vi ta ställning till dessa frågor
när utredningen angående reklamens
verkningar blir färdig.

Utvecklingen inom TV och radio upplevs
som viktig och angelägen. Många
anser att radio och TV är våra viktigaste
media för information och kunskapsspridning
och även naturligtsvis
till den stora allmänhetens förnöjelse
och förströelse. Därför ser utan tvekan
många människor med förväntningar
fram emot årsskiftet 1969/1970, då vi
får ett andra TV-program.

Ett riksdagsbeslut i dag om införande
av färg-TV markerar ett stort tekniskt
framsteg. Jag läste häromdagen
en tidning, där man betecknade det
som nu sker på TV-området som något
av en revolution. Nya möjligheter till
flera och mer varierande program —
och därtill i färg — kommer inom kort
att erbjudas de svenska TV-tittarna. Det
betyder att TV-konsumentens valfrihet
ökar. Till det vill jag bara knyta den
förhoppningen att vi skall få ett mera
rikt nyanserat programutbud — det
skapas också stora möjligheter för det
genom den nya kanal som inom kort
kommer att tas i bruk — samt att vi
även framdeles skall kunna glädja oss
åt nya och friska grepp på detta område,
som i så hög grad tycks intressera
och engagera allmänheten.

Herr talman! Utskottet har behandlat
proposition nr 50 mycket välvilligt,
och jag vill nu avslutningsvis på alla
punkter yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindahl klagade
över att jag inte hade använt några nya

argument i denna debatt, och det är
kanske riktigt. Men, herr Lindahl, om
man bär starka och goda argument för
en debatt finns det ju ingen anledning
att söka efter nya.

En politikers uppgift är bl. a. att skapa
opinion, men inte i första hand
bland kamraterna i kammaren. Det är
viktigare att han försöker göra det hos
allmänheten. Och är man övertygad om
att TV-monopolet inte är förenligt med
kraven på möjligheter att föra en öppen
debatt och verka för en fri opinionsbildning
— krav som man har rätt
att ställa i en demokrati — så finns det
verkligen anledning att försöka skapa
en bredare opinion för sina åsikter, att
finna nya anhängare för sina idéer och
övertyga nya människor om att det är
nödvändigt att bryta monopolet.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Det är ju inte så länge
sedan vi hade de frågor vi nu diskuterar
uppe till debatt och till avgörande
i riksdagen. Det har väl, såsom påpekats
av ett par av de föregående talarna,
egentligen inte kommit fram någonting
nytt sedan dess. Det kan emellertid
ändå, vilket också har sagts i
dag, vara angeläget att man från olika
håll framför sina åsikter i skilda frågor
både en och flera gånger, och det kan
även vara så i detta ärende.

Det talas så mycket om radiomonopolet,
men därmed försöker man göra
gällande att det är möjligheter till något
slags eterns frihet i detta sammanhang.
Men det finns väl inget mera verklighetsfrämmande
än att på TV-området
tala om möjligheter till en eterns frihet.
Det är bara, som jag tidigare tillåtit mig
framhålla, i ett enda annat sammanhang
som så långt jag erinrar mig språket
bär missbrukats så våldsamt som på
detta område, nämligen när man i de
kommunistiska länderna talar om att
det är där man har den verkliga demokratin.

På motsvarande sätt missbrukar man

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Anslagen till rundradioverksamheten m.

alltså, i varje fall på många håll, detta
tal om radiomonopolet i syfte att ge
intryck av att det skulle finnas tekniska,
praktiska och ekonomiska möjligheter
att införa något som skulle förtjäna
benämningen eterns frihet. Det
gör det enligt min mening inte, redan
av det skälet att vi inte har särskilt
många möjligheter till TV-kanaler.

Vi vill alla ha en bra radio och en
bra TV. Alla har vi väl någon gång förargat
oss över innehållet i ett TV- eller
radioprogram. Men skulle det — handen
på hjärtat — bli bättre i det avseendet
om en av de två TV-kanalerna,
varav vi snart får den andra, skulle finansieras
av annonsörer? Dessa torde
— tänker jag mig — kunna utöva ett
ganska väsentligt tryck på vad som får
förekomma i den annonsörbetalda TVkanalen.
Den påtryckningen kan ske på
olika sätt.

Jag tycker att det är rätt rimligt som
vi nu har det ordnat, att staten, folkrörelserna
och tidningarna sköter massmedia
och det även sedan vi fått den
andra TV-kanalen. Man kan naturligtvis
tänka sig en något ändrad fördelning
därvidlag. Men att staten bör vara med
i sammanhanget när man nu inte har
flera möjligheter — vare sig tekniskt,
praktiskt eller ekonomiskt — än vad
som bjuds den närmaste framtiden, det
förefaller mig ofrånkomligt.

Somliga säger att staten i detta sammanhang
är detsamma som socialdemokraterna.
Ja, vi vet att socialdemokraterna
har majoritet i dag, men det är
väl mångas förhoppning att det skall
se annorlunda ut efter den 15 september,
så vi skall inte oroa oss så förfärligt
mycket på den punkten.

Frågan om licensavgifternas storlek
har också förts in i resonemanget. Och
detta icke utan fog. Får vi annonser i
TV kommer licensen att bli lägre, säger
man, och naturligtvis blir den det. Det
kan väl också hända att åt företagen på
det sättet ges en viss service.

Jag har på en del håll sett annonser

in. samt införande av färgtelevision ni. in.

och reklam i TV, men jag måste säga
att jag inte tycker om det. Samtidigt
har jag emellertid sagt — jag gjorde det
när denna fråga debatterades i slutet
av år 1966 — att om licensen visar sig
bli alltför hög kan vi få finna oss i att
annonser tas in i TV. Man får göra en
avvägning. Men att reklam skulle utgöra
någon förbättring av programmen
har ingen kunnat övertyga mig om. Inte
heller har jag kunnat komma till den
uppfattningen att det skulle vara till någon
fördel om annonsörerna på ett eller
annat sätt finge inflytande över en av
kanalerna.

Jag tycker som jag nyss nämnde att
det är ganska bra med en styrelse där
staten, folkrörelserna och tidningarna
är med om att sköta det hela. Men när
vi får två kanaler bör det vara två
kanalledningar helt fristående från varandra.
Man bör då kunna få till stånd
konkurrens inom systemet. Därefter får
vi, som sagt, ta oss en funderare beträffande
inkomster av annonser. Det är
väl dags att göra det när den utredning
som pågår, om det skall vara annonser
med i systemet eller inte, blir klar.

Jag anser att vi må förstå och respektera
varandras skäl och åsikter. Vi är
inte alla här i kammaren på samma linje.
Såvitt jag vet är majoriteten emot
en reklamfinansierad eller annonsördirigerad
TV-kanal. Majoriteten vill i
stället ha det som nu med en tredelning
i fråga om ledningen. Jag befinner mig
på majoritetens sida.

Herr förste vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Att jag begärde ordet
under herr Hedlunds anförande beror
inte på att jag vill polemisera mot herr
Hedlund. Tvärtom! Jag kan helhjärtat
instämma i hans välgångsförhoppningar
inför valet den 15 september.

Men beträffande herr Hedlunds resonemang
om möjligheten till frihet i

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Anslagen till rundradioverksamheten m.

etern vill jag säga att det är klart att
man inte kan få fullständig frihet på
så sätt att man kan ha hur många kanaler
och hur många sändningar som
helst. Det finns av tekniska skäl en begränsning,
men i vart fall kan man få
en större frihet än den som medges inom
monopolets ram. Det är en sådan
större frihet vi strävar efter.

Sedan skulle jag vilja fråga, herr Hedlund,
möjligen retoriskt: Varför skulle
TV lättare behöva bli påverkat av annonsörerna
än tidningarna blir? Utövar
t. ex. herr Hedlunds stora industriföretag
någon påtryckning beträffande tidningarnas
innehåll i övrigt på de tidningar,
där företaget annonserar? Eller,
för att ta ett annat exempel, styrs Skånska
Dagbladets innehåll och de åsikter
som kommer till uttryck där av annonsörerna? Herr

HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle knappast tro
att Dagens Nyheter, för att nämna en
tidning, med alla dess hundratals småannonser
varje dag behöver känna sig
nämnvärt påverkad av annonsörerna.
Det är en jämn ström av små annonsörer.
Men jag tror att i TV blir det
dyrt att annonsera — de större företagen
kommer att dominera och svara
för det mesta av inkomsterna. Håller
de sig sedan borta en tid med sina
annonser blir det knappt med pengar
i kassakistan, och under sådana förhållanden
brukar det gå lättare att resonera
om saker och ting.

Jag bestrider bestämt att det blir någon
större frihet om man har en kanal
med ett annonsfinansierat företag som
ägare. Det blir snarare tvärtom.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Låt mig till en början
instämma med herr Hedlund på en
punkt, nämligen när han säger att om
man på något område av tekniska eller
andra tvingande skäl måste acceptera
ett monopol, så är det bättre med ett

m. samt införande av färgtelevision m. m.

offentligt monopol än med ett enskilt.
Jag tror att vi är helt överens på den
punkten.

Det finns sådana områden. Exempelvis
skulle det inte vara särskilt praktiskt
att ha två postverk som konkurrerade
eller att ha landet indelat i olika
regioner som betjänades av olika telefonverk.
Därvidlag är det rikstäckande
monopolet en naturlig företagsform, och
det är självfallet i sådana fall bättre
att monopolet är offentligt än att det
är enskilt. På den punkten tror jag inte
att det råder några meningsskiljaktigheter
i kammaren.

Men felet i herr Hedlunds resonemang
är enligt min mening att han utan
vidare förutsätter att just radio- och
televisionsverksamheten skulle vara ett
sådant här område, som av tekniska eller
andra tvingande skäl måste drivas
i monopolets form. Det är inte så. Uppenbart
är herr Hedlund helt enkelt
tekniskt illa orienterad — om han inte
har hunnit läsa in materialet eller vad
det nu kan bero på — men det är helt
klart, herr Hedlund, att så trångt i etern
som många i denna kammare trodde
ännu för ett par år sedan är det inte.
Det finns betydande möjligheter till
konkurrerande sändningar både på radions
och på televisionens område.

Det är helt klart, som herr Turesson
redan sagt, att någon obegsänsad frihet
i den meningen, att varje människa eller
varje organisation eller varje företag
skulle få lov att förekomma i etern
med sitt eget lilla sändningsföretag, inte
är möjlig, men den avgörande gränsen
mellan monopol och konkurrens går
faktiskt mellan ett och två. Det är eu
gräns som är betydelsefull på ett helt
annat sätt än gränsen mellan två och tre
eller tre och fyra eller vilken sifferkombination
man än väljer. Det är steget
från monopolet, enväldet, till en
konkurrens som är det avgörande.

Det förhåller sig precis likadant med
pressen. Vi har ingen absolut pressfrihet
i den meningen att vilken människa

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Anslagen till rundradioverksamheten

som helst har möjlighet att ge ut sin
egen tidning. Vi vet att det endast förekommer
ett begränsat antal tidningar i
vårt land, och det är av tekniska och
ekonomiska skäl. Det finns inga lagliga
hinder för oss att ge ut var sin tidning
men vi kan inte, ty vi saknar de miljoner
som behövs för att göra det.

Jag har aldrig hört herr Hedlund eller
statsrådet Palme eller någon annan
därav dra den slutsatsen att om vi inte
kan få ha var sin lilla tidning, så skal!
det inte finnas mer än en, men det är
exakt så herrarna resonerar när det är
fråga om radio och TV: Kan vi inte
få hur många företag som helst får det
bara finnas ett.

Jag skall i övrigt, herr talman, inte
upprepa vad som har sagts med stor
élan av herr Turesson och herr Ståhl
och åter gå in på det principiella resonemanget,
utöver vad jag redan gjort.
Jag vill bara göra ett par delfrågor.

Hur länge skall vi behöva höra detta,
med förlov sagt, herr talman, antingen
okunniga eller medvetet vilseledande
tal som herr Lindahl kom med rörande
reklamkostnader? Herr Lindahl kan väl
ändå inte vara så fullständigt renons
på kunskaper i ekonomiska ting, att han
tror att alla reklamkostnader utan vidare
kan läggas på priset, att den enda
effekten för konsumenterna som en
ökad reklam har är att priset på varan
blir lika mycket högre som reklamen
kostar?

Tänk sig in, herr Lindahl, i något
konkret exempel! Låt oss säga att en
tandkrämstillverkare finner att hans
tandkräm inte längre går så bra utan
att han måste sätta fart på försäljningen.
Han satsar kanske några hundra tusen
kronor i en stor reklamkampanj.
Leder detta då till att samma belopp
slås ut i priset per tandkrämstub? Gör
man det är man snart borta ur marknaden.
Det förhåller sig naturligtvis inte
alls på det sättet, utan den normala
effekten av en välskött och bra reklam
är naturligtvis den motsatta, nämligen

m. m. samt införande av färgtelevision m. m.

att priset per försåld enhet sjunker, inte
att det stiger.

Jag tycker att vi kunde slippa i varje
fall den sortens allra enklaste, vilseledande,
förment ekonomiska propaganda,
ty det är inte så det går till. Vi måste
allesammans i denna kammare veta
detta.

Jag håller med herr Hedlund när han
säger att vi kan bli tvungna, även om
vi inte tycker om det, att acceptera
reklamen som en inkomstkälla för radio-
och television. Jag tycker inte lika
illa om den som herr Hedlund, men
visst kan det bli så att vi kan bli tvingade
att acceptera den. Lägg märke till,
ärade kammarledamöter, att redan med
den licensavgift som nu skall beslutas
att gälla från början av 1970 kommer
ungefär två tredjedelar av månadspensionen
för en folkpensionär att gå till
radio- och TV-licens. Herr Lindahl tröstar
sig med att de stackars människorna
ändå inte kommer att ha råd att ha
någon TV-apparat för färg, varför det
inte gör någonting. Om vi några få år
därefter sannolikt kommer upp i licenskostnader
i storleksordningen 400
kronor, alltså bra nära vad som i dag
motsvarar ett helt månadsbelopp för
en folkpensionär, undrar jag om vi inte
har gjort frågan om TV- och radiofinansieringen
till en social fråga, som
vi kommer att få ta upp även i den ordningen.

Detta kan mycket väl tvinga fram en
annan finansieringsform, och då ligger
reklamen nära till hands.

Jag vill gärna ha sagt att jag är mycket
tveksam inför tanken att låta samma
företag — därtill ett monopolföretag
— finansieras ur båda källorna, såväl
med licenser som med reklammedel.
Det måste leda till en mycket egendomlig
prispolitik från detta företags
sida.

Det har uttryckts farhågor för att
pressen, som är beroende av sina annonsinkomster,
skulle få eu övermäktig
konkurrens i eu reklamfinansierad TV,

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Anslagen till rundradioverksamheten m.

hur denna än är organiserad. För mig
framstår det som alldeles orimligt att
pressen skulle behöva möta konkurrensen
av ett reklamdistribuerande medium,
som inte behöver tänka på kostnaderna
för produktionen när det sätter
priset, utan kan göra detta helt som
det passar med tanke på konkurrensen
och täcka underskotten genom att rekvirera
mera licensmedel, om så skulle
behövas. Skall vi ha en reklamfdnansierad
TV, bör det enligt min mening
vara ett företag som är helt finansierat
på den vägen och inte har möjlighet
att rekvirera licensmedel för att
fylla i. Annars har vi skapat en konkurrenssituation
som är fullständigt
orimlig, i all synnerhet om den favoriserade
parten är ett monopolföretag.

Herr LINDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Carlshamre gör
sig skyldig till något som politiker ofta
råkar ut för: att beskylla motparten för
att vara okunnig. Jag begriper mig
självfallet inte på reklamfrågan; herr
Carlshamre känner den saken bättre
än jag,

Om tiden det tillät, skulle jag kunna
hålla en liten föreläsning för herr Carlshamre
om TV-reklam och annan reklam.
Det resonemang herr Carlshamre
här för är nämligen mycket vilseledande.
Jag skulle kunna rada upp eu mängd
olika argument, som samtliga talar mot
reklam i televisionen. Vilken storföretagare
vill bekosta program som retar
och utmanar allmänheten och tvingar
till obekväma ställningstaganden? —■
Ungefär så gick diskussionen i första
kammaren för en stund sedan, och jag
kan bara instämma däri.

Man får ingenting gratis här i livet.
Vi får inte ett program 2 utan kostnader;
produktionskostnaden blir lika
stor eller kanske större, om detta andra
program produceras utanför Sveriges
Radios ram.

Beträffande högerns ställningstagande
i frågan kan jag bara säga att det

m. samt införande av färgtelevision m. m.

framgår av högerns agerande här, att
man vill uppskjuta införandet av program
2 i TV och att man vill ha färgTV
men inte betala för den.

Herr CARLSHAMRE (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill bara erinra
herr Lindahl om att det icke finns något
förslag — och mig veterligt icke
heller har funnits något förslag — till
eu organisation av radio och television
i Sverige som skulle innebära att några
storföretagare skulle vare sig uppmanas
eller få tillfälle att finansiera det
ena eller det andra programmet, vare
sig det vore ett utmanande eller retande
eller engagerande program eller någonting
annat. Det bär varit en helt
klar förutsättning för alla som arbetat
för en friare ordning här, att finansi
ermgsavdelningen, d. v. s. reklamavdelningen,
måste hållas skild från programproduktionen.
Vi vet nämligen av
erfarenhet från andra länder att detta
är fullt möjligt.

Sedan vill jag endast notera att konsekvensen
av herr Lindahls resonemang
om annonskostnader är denna: herr
Lindahl tror — och uppenbarligen
många med honom — att om vi slopar
all annonsering och afl reklam, blir
alla varor billigare.

Herr LINDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Högerns representanter
talar om friheten i etern och vill
skapa intrycket, att vi bör ha varierande
program i ett antal olika kanaler.
Men detta stämmer inte med verkligheten.
Vad man möjligen kan tänka sig
är att vi får ett andra program om något
år; enligt det beslut som riksdagen
har fattat kommer detta 1969/70. Detta
betecknar jag som en utökad frihet på
detta område, och det är någonting som
vi bör hälsa med tillfredsställelse.

Efter allt tal om monopolet och dess
skadeverkningar är det märkligt att
man i folkparti- och högerreservatio -

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

m. m. samt införande av färgtelevision m. m.

Anslagen till rundradioverksamheten

nen hyllar Sveriges Radio. Det talas inte
längre om näringslivets inflytande. Det
betonas starkt att ett privatägt kommersiellt
radio- och TV-företag skall styras
enligt samma principer som gäller för
det nuvarande radioföretaget. Detta innebär
en anslutning till de principer
som är vägledande för Sveriges Radio
vilket är rätt överraskande, när den
kommer från det hållet och kombineras
med den kritik som ofta förekommer i
pressen.

Herr CARLSHAMRE (h) kort genmäle: Herr

talman! Nej, herr Lindahl, det
är inte alls särskilt märkvärdigt! Jag
har mer än en gång haft både anledning
och tillfälle att — för att använda
herr Lindahls ord — hylla Sveriges
Radio och dess programproducenter för
att de gör mycket bra program.

Det är inte heller konstigt att man
för vissa delar av en annan organisation
söker förebild i den oganisation
som redans finns. Det måste väl ha stått
klart även för herr Lindahl att alla
förslag till en friare form för radiooch
TV-produktion i vårt land syftar
inte till något slags självsvåldig, obegränsad
frihet, utan till det slags frihet
som vi har i alla andra sammanhang
i vårt samhälle: en lagbunden frihet.
Självklart skall det skrivas lag även
för en kommersiell radio- och TV-verksainhet
liksom för annan verksamhet.
Och jag vill gärna medge att en hel del
av föreskrifterna för Sveriges Radio
även kan tjäna som förebild till de stadgor
som behövs för att driva ett konkurrerande
radio- och TV-företag i Sverige.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! .Tåg skulle vilja göra
några kommentarer till den förda debatten.

Låt mig dock först få erinra om att
när riksdagen år 1966 fattade sitt beslut
om den framtida organisationen

av radio och TV på grundval av regeringens
proposition, sade man från regeringshåll
och från socialdemokratiskt
håll att man hade skapat ett system,
som tog vara på konkurrensens fördelar
men undvek dess nackdelar. Jag
tror inte att man lyckades därmed. Enligt
vår mening var det beslut som då
fattades ett dåligt beslut, som varken
kommer att tillgodose kravet på konkurrens
eller ge de fördelar som kan vara
förknippade med en effektiv planering
inom ett sammanhållet företag.

Naturligtvis blir konkurrensen med
denna uppläggning kraftigt begränsad.
Många avdelningar blir gemensamma.
Dit liör t. ex. musiken och teatern samt
gage- och artistkontoret. Det senare
är ju inte minst viktigt med tanke på
alla de utomstående som engageras av
radio och TV, som tydligen, om den
linje som vi nu inbjudes att följa blir
bestående, också i framtiden blir beroende
av en enda arbetsgivare på detta
område. Någon konkurrens i egentlig
mening om den fasta personalen blir
det väl inte heller. Jag vill minnas att
radiostyrelsens ordförande, landshövding
Eckerberg, talade om ett jättelikt
fördelningsjobb eller liknande, där det
naturligtvis blir den gemensamma ledningen
som får ta ställning i kvistiga
falk

1 detta sammanhang, herr talman, vill
jag särskilt fästa uppmärksamheten på
och kraftigt stryka under en synpunkt,
som herr Ståhl redan har framfört i debatten.
Jag tänker på nyhetsförmedlingen.
Radio och TV har naturligtvis
en enorm betydelse för informationsflödet
i landet. En av de svåraste nackdelarna
med monopolet är att det bara
är ett företag som inom radio och TV
kan utöva inflytande på detta område.

Trots alla regler om opartiskhet och
objektivitet vet vi av erfarenhet hur
svårt det är att verkligen genomföra
dem i praktiken. Det vore nästan orimligt
att begära detta inom ett enda företag.
Personliga bedömningar och värde -

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968
Anslagen till rundradioverksamheten m. m. samt införande av färgtelevision m. m.

ringar spelar alltid in. Icke desto mindre
är det dessa krav som med nuvarande
ordning måste uppställas.

Herr Stålil nämnde att det föreligger
planer på att upprätta en gemensam nyhctscentral
för hela ljudradion och för
de båda TV-kanalerna. Det blir en mycket
stor avdelning med 200, kanske 250
anställda, som är direkt underställda
en chef. Det är väl knappast nödvändigt
att understryka vilken central roll en
sådan avdelning kommer att spela för
hela den svenska nyhetsinformationen.
Även om nyhetskommentatorerna blir
flera, är det inte tillräckligt. Den senaste
tidens debatt har, herr talman,
med all önskvärd tydlighet visat hur
betydelsefullt själva nyhetsvärderingen
är, vilket stoff som väljs ut, vilken form
detta ges och vilka korrespondenter
man har. Här finns en mycket betydelsefull
faktor som man bör fästa stor
vikt vid innan man hårt binder sig för
den ena eller den andra framtida utvecklingen
när det gäller organisationen
av radio och TV här i landet.

Trots den uppenbara begränsningen
av konkurrensen i viktiga avseenden
och i ett särskilt väsentligt avseende
som jag just talat om skall man ändå,
som det heter, bygga in centrifugala
krafter i systemet; man syftar bl. a. på
kanalchefernas relativa frihet vad gäller
programplanering, programuppläggningar
etc.

Men för att motverka dessa centrifugala
krafter, som i och för sig naturligtvis
kan medföra ineffektivitet på
den ekonomiska sidan, bygger man ut
den centrala organisationen direkt under
radiochefen. Med ena handen komponerar
man in centrifugala krafter i
konkurrensens intresse, med den andra
handen motverkar man dem — det
förefaller mig inte vara särskilt väl
planerat.

Det finns, herr talman, mycket mer
att säga om de nackdelar som är förenade
med den planerade organisationen,
men låt mig endast helt kort samman -

fatta på detta sätt: I flera viktiga avseenden
kommer man med största sannolikhet
att uppnå motsatsen till vad
man säger sig eftersträva. Man får de
nackdelar som kan sammanhänga med
konkurrens, t. ex. en viss brist på samplanering,
men inga eller få av konkurrensens
fördelar. Man behåller de
nackdelar som är förenade med ett monopolföretag:
centralisering, dåliga

förutsättningar för allsidighet i nyhetsurval
och opinionsförmedling och personalens
beroende av en enda arbetsgivare.

Det har sagts tidigare i debatten, och
jag vill i viss utsträckning instämma
i de uttalandena, att det är missvisande
att använda uttrycket »eterns frihet»
på ett slagordsmässigt sätt. Jag skulle
emellertid vilja tillfoga att möjligheterna,
när det gäller ljudradion, att redan
i nuläget lämna stor frihet att etablera
kortvågssändare med begränsad räckvidd
naturligtvis finns. Där är utrymmet
mycket betydande, och jag förstår
inte varför man inte skulle kunna lämna
sådana tillstånd. De skulle värdefullt
kunna bidra till det offentliga meningsutbytet.
Det är i dag ofantligt
mycket billigare att sätta upp sådana
kortvågssändare med begränsad räckvidd
än att exempelvis starta ett nytt
tidningsföretag.

Även om det självklart förhåller sig
på det sättet, att det i nuläget inte föreligger
samma möjligheter när det gäller
TV-sidan som ljudradiosidan, är ju utvecklingen
på rask marsch även när det
gäller TV. Här finns i själva verket
perspektiv som enligt min mening har
en del kusliga aspekter men som vi
ändå inte kan undgå att ta hänsyn till
och som måste påverka vårt tänkande
för framtiden.

Vi vet ju att man t. ex. i dag på
europeisk bas och också på nordisk bas
bygger mottagningsstationer på jorden
för att motta och vidarebefordra satellitsändningar.
Men, herr talman, det
finns mycket framstående forskare och

Nr 23

Fredagen den

Anslagen till rundradioverksamheten m. ni.

vetenskapsmän på detta område som säger
att den tiden nog inte är så särskilt
avlägsen då man har löst problemet
med att i satelliterna själva bygga in
sändare med tillräcklig styrka för att
deras sändningar skall kunna mottas direkt
i TV-apparaterna i hemmen. Var
befinner vi oss då?

Ett av de kusliga inslagen är naturligtvis
att möjligheterna att skjuta upp
sådana satelliter, i dag i varje fall,
är förbehållna ett ytterligt litet antal
länder. Men å andra sidan har jag
en känsla av att den regering, som
skulle försöka t. ex. en metod att på
olika sätt störa utsändningar från rymden
och hindra deras mottagande i de
enskilda människornas hem, inte kommer
att bli så särskilt populär. Ändå är
detta perspektiv kusligt, men man måste
ta med det i beräkningen, när man
bedömer vad vi skall göra här hemma
och inom våra egna gränser under de
närmaste åren.

Får jag sedan säga några ord om de
finansiella aspekterna. Vi vet i själva
verket ganska väl, fastän regeringen
försöker förneka det, att de grundläggande
finansieringsfrågorna lämnats
olösta i samband med 1966 års beslut.
Alla tillgängliga prognoser som jag sett
— och jag har sett en del — tyder på
ett kraftigt växande underskott i rörelsen,
även med de höjningar av licensavgifterna
som då föreslogs. Ändå har
vi ännu i dag inte fått veta något närmare
om hur regeringen tänker sig att
lösa denna fråga i större sammanhang
och på längre sikt. Den försöker tydligen
uppskjuta ett obehagligt avgörande
och mer eller mindre smuggla in en licenshöjning
bakvägen genom det extra
tillägget på 100 kronor per år för dem
som skaffar sig färg-TV.

Det framgår klart av propositionen
att denna avgift täcker väsenligt mera
än de mycket blygsamma extrakostnader
som färg-TV medför. Detta förfarande
motiverar statsrådet Palme med att
man därmed slipper höja de allmänna
licensavgifterna.

ma]

. samt införande av färgtelevision m. in.

Detta resonemang är, milt uttryckt,
en smula egendomligt. Enligt de beräkningar
som såvitt vi har kunnat finna
ligger till grund för propositionen beräknas
ett ganska stort antal hushåll
under de närmaste 5—6 åren komma alt
skaffa sig färg-TV. Den naturliga ökningen
av utbytet av äldre TV-apparater
mot nya är också, såsom förut sagts i
debatten, ett av motiven för allmänheten
att skaffa färg-TV och för staten att
nu fatta sitt beslut om införande av
färgsändningar. Det blir uppenbarligen
ganska många hushåll som får bära den
ökade avgiften. Det är sannerligen mycket
svårt att förstå att de som köper
färg-TV skall bära en kostnad som
ganska snart skulle kraftigt överstiga
de merkostnader som är förenade med
f är g-TV-p r o d uktion en.

Jag tror att det var herr Lindahl som
försökte anföra sociala skäl för en ordning
av det slaget. Jag tycker att sådana
skäl är väldigt svåra att åberopa i
detta fall. Det blir ett förhållandevis
högt pris på färgtelevisionsapparaterna,
vilket naturligtvis kommer att innebära
att många hushåll får uppoffra
en del andra saker. Skall dessa hushåll
då dessutom drabbas av den extra
avgiften? Är det den filosofin som ligger
bakom herr Lindahls och hans meningsfränders
resonemang, att man
medvetet eftersträvar att färgtelevision
skall vara ett nöje som är förbehållet
de mer välbärgade folkgrupperna? 1 så
fall kan man gå den här vägen, eljest
inte.

Vi får nu alltså som en följd av den
socialdemokratiska radio- och TV-politiken
år 1970 en licensavgift för svartvitt
på 180 kronor och för färg 280 kronor.
Det är föga troligt, ja, det är helt
osannolikt, att dessa avgifter kommer
att räcka. Fortsätter den nuvarande politiken,
kommer vi inom ett inte särskilt
stort antal år säkert upp i licensavgifter
i storleksordningen 400 kronor.
För min del finner jag det oacceptabelt.

Det har här förts en hel del resone -

Fredagen den 10 maj 1968 Nr 23

till rundradioverksamheten m. m. samt införande av färgtelevision in. m.

Anslagen

mang om reklamens fördyrande inverkan
på varorna. Jag hinner inte gå in
närmare på det resonemanget, men jag
tror att det ur alla bärande och relevanta
synpunkter är helt och hållet felaktigt.
Det är alldeles klart att reklamen
i det stora hela hör till ett modernt
distributionssystem, och i stället för att
leda till ett fördyrande, så leder den
till ett förbilligande av många och betydelsefulla
varor. Alla som allvarligt
tränger in i denna fråga kommer till
den slutsatsen. Med anledning av den
antiinställning i detta avseende som
framkom i t. ex. herr Lindahls anförande
vill jag fråga herr Palme:

Delar herr Palme den uppfattning som
framfördes av herr Hedlund — vars
åsikter jag, som kammaren förstår, på
ett par andra relevanta punkter inte kan
ansluta mig till — nämligen att man
för att undvika den utveckling i fråga
om licensavgifterna som jag nyss tecknade
kan ta in reklam i radio och i
synnerhet i TV? År det framtidsperspektivet
inom ramen för den nuvarande
organisationen, så säg det! Då blir
diskussionsläget ett. Men är det så att
man på socialdemokratiskt håll avisar
denna tanke, så blir diskussionsläget ett
annat. Jag tycker att vi kan göra anspråk
på att få veta var vi egentligen
står i detta avseende.

De finansieringsförhållanden som jag
här berört har varit en av orsakerna till
att vi har önskat en snabb utredning
för att få en förändring till stånd. Det
kan ske utan att man förhindrar utbyggnaden
och starten av TV 2 på det
sätt som redan beslutats.

Jag beklagar att man på regeringshåll
är ganska ointresserad av en mer
seriös diskussion om dessa problem.
Man gömmer sig i stället bakom slagorden
att ett konkurrenssystem där ett
av företagen är reklamfinansierat skulle
ge möjligheter till obehöriga påtryckningar
och spelrum för ekonomiska intressen.
Jag delar inte den uppfattningen.
Jag tror att man mycket väl kan

finna en sådan konstruktionsform att
detta undviks. Vi har för vår del hela
tiden hävdat att ett fristående företag
skall konstrueras så att man undviker
de problem som uppstått i USA och i
viss utsträckning i Storbritannien. Ett
fristående företag kan ges formen av
en stiftelse med representanter för skilda
organisationer och naturligtvis pressen,
och man kan också diskutera statlig
insyn i denna stiftelse och i övrigt
de villkor som skall vara förknippade
med verksamheten. Syftet med det system
med fristående verksamhet som vi
förordar, herr talman, är verkligen inte
att tjäna pengar. Syftet är att tjäna allmänheten
med goda och mer allsidiga
program och större valmöjligheter än
man i dag har.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag skall inte tala länge!
Vi tar ett steg framåt i utvecklingen i
dag, men jag vill inte alltför mycket
stoppa utvecklingen för dem som skall
hem med tåg i kväll.

I denna debatt har naturligtvis tagits
med mycken gammal skåpmat, men den
har också bjudit på några intressanta
nyheter.

Den första nyheten var den, att här
har vi i alla tider fått höra talas om att
det skulle bli »frihet i etern» om högern
och folkpartiet fick bestämma. Nyss var
herr Hedlund uppe här och konstaterade,
att den som talar om frihet i etern
gör sig skyldig till ett lika våldsamt
missbruk av språket som den som i
kommuniststater talar om demokrati.
Dessa kloka ord hade en omedelbar effekt:
några sådana missbruk av språket
förekom i stort sett inte i de uttalanden
som gjordes efter herr Hedlunds
anförande. Det förefaller som om herr
Hedlund på några minuter har åstadkommit
en språklig sanering inom högern
och folkpartiet, till vilket jag vill
hjärtligt gratulera honom.

Den andra nyheten var följande. Jag

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Anslagen till rundradioverksamheten m. m. samt införande av färgtelevision m. m.

hörde i programmet Telefonväktarna
att herr Wedén försökte kamma in herr
Hedlund. Herr Wedén sade, att herr
Hedlund visserligen inte ville vara med
om ett företag med kommersiella intressen,
men herr Wedén tilläde att herr
Hedlund alldeles uppenbart inte var
emot ett kommersiellt företag som kontrollerades
av den svenska pressen, varför
här vägen till samförstånd öppnades.
Vi har därefter fått läsa i många
av folkpartiets tidningar, att nu var vägen
klar för ett borgerligt samförstånd:
det skulle bli ett kommersiellt TV-företag
ägt av pressen.

Det har blivit alldeles klart i dag
genom vad herr Hedlund har sagt, att
detta var en feltolkning. Det blir många
ledare i folkpartipressen som nu lika
gärna hade kunnat vara oskrivna. Till
detta med pressen återkommer jag senare.

Den tredje nyheten var att vi för
ett par år sedan fick höra att den tekniska
utvecklingen rusar vidare, så att
vi snart skulle få direktsändande satelliter.
Då skulle det kommersiella lyckoriket
komma. Vi skulle inte kunna
rida spärr mot utvecklingen, utan vi
skulle få reklam-TV i våra hem direkt
från satelliter. Man skulle kunna se Lucy
show samtidigt i Tizi-Ouzou och i
Hultsfred, och detta var inte någonting
som kunde stoppas.

Det blev många inlägg härom i kammaren,
men plötsligt hör jag nu till min
glädje herr Wedén säga, att detta delvis
är ett kusligt perspektiv med tanke
på vad som kan bli följden i form av
nedbrytande av folks kulturella särart
i politiska syften o. s. v. Denna insikt
är bra, herr Wedén, och detta är anledningen
till att Sverige sedan två år
tillbaka på alla områden, där ett litet
land kan göra en insats, bedriver ett
intensivt arbete för att få till stånd internationella
överenskommelser för användande
av satelliter i fredens tjänst.
Allt fler länder börjar också inse, att
vi först måste få en internationell över -

enskommelse om att satelliter inte
skall användas för kommersiella intressen
utan för fredligt samarbete mellan
nationer, innan ett sådant system sätts
i kraft. Vi arbetar på svenskt initiativ
med detta i FN:s kommitté för yttre
rymden. Vi skall delta i en rymdkonferens
i höst, vi arbetar inom CETS,
Intelsat och Comsat med precis samma
grundläggande idé, som strider mot det
lättfärdiga talet om det kommersiella
lyckoriket.

Frågan om finansieringen tillhör
verkligen — det vill jag säga — den
borgerliga mytologin. Jag tänker påuppfattningen
att en reklam-TV skulle vara
gratis på något sätt. Så är det ju inte!
Jag har studerat aktuell litteratur om
detta en hel del och också bett vissa
människor om hjälp med detta. I hela
den internationella ekonomiska litteraturen
finns inte — vågar jag nästan påstå
— något bevis för att reklam har
en prissänkande effekt. Detta har för
övrigt bekräftats — jag säger det eftersom
jag såg herr Ohlin le glatt —
av en förutvarande kollega till herr Ohlin
vid handelshögskolan. Reklamen kan
ha andra värden, såsom prissänkningar
för en enskild produkt, naturligtvis. Men
det finns inget som helst bevis för att
reklamen skulle ha en generell prissänkande
effekt.

Nu säger herr Wedén: Ge besked om
hur finansieringen skall ske i framtiden!
Han ställer inte samma uppmaning
till herr Hedlund, som ju förklarade
att det får vi se när reklamutredningen
är färdig. Jag vill inte ge något
annat besked heller. Jag tycker ungefär
lika illa om reklam i TV som herr Hedlund,
men här gäller det att avgöra en
hel rad faktorer. Det väsentliga är dock
att vi här lagt grunden till en stabil
ekonomi för Sveriges Radio ett par år
framåt. Man behöver alltså inte hetsa.

Herr Wedén var emot extralicensen
för färg-TV. Han sade: Fn person som
under stora svårigheter lägger ned
3 000 å 4 000 kronor på en färg-TV-ap -

Fredagen den 10 maj 1968 Nr 23

Anslagen till rundradioverksamheten m. m. samt införande av färgtelevision m. m.

parat, skall han dessutom drabbas av
en extralicens?

Det är väl ändå rimligt att färg-TVägarna
skall betala den extra kostnad
som krävs. Normalfallet måste dessutom
vara att för den som har råd att lägga
ned 3 000—4 000 kronor på en färg-TV
är en extra licenskostnad på 100 kronor
om året inte särskilt betungande.

Det intressanta är emellertid att vända
på resonemanget och fråga: Skall
de människor som tyvärr inte har råd
att betala de 3 000—4 000 kronor, som
behövs för att köpa en färg-TV, vara
med och betala färguppbyggnaden åt
dem som har råd att köpa färg-TV?

Den stackars herr Ståhl vill jag inte
ödsla alltför mycket krut på. Jag kan
dock inte låta en sak som han påstod
stå oemotsagd, nämligen att vi hade
varit emot färg-TV, försökt förhindra
dess införande och plötsligt ändrat
ståndpunkt. Vår ståndpunkt i kamrarna
har varit att vi inte var färdiga ännu.
Vi ville först se litet på den tekniska
utvecklingen i världen, som tidigare
var ganska »skakig» när det gällde
färg-TV. Vi ville undersöka de ekonomiska
konsekvenserna och inte minst
samråda med våra nordiska grannar.
När det var klart var vi beredda att ge
besked.

Det var också ett enigt utskottsutlåtande
som uppmanade regeringen att
snarast möjligt lämna ett besked. Vi
har utfört dessa undersökningar och vi
har haft täta samråd med våra nordiska
grannar. Nu är vi färdiga. Det betyder
att den plan, som vi lade upp hösten
1966 har följts. Det blir också färg-TV
ungefär samtidigt som program 2 i TV.
Det underliga är, trots att herr Ståhl
blåste i luren här, att vi faktiskt är
först i Norden med färg-TV. Det har
tagits ett beslut om detta, och jag har
haft ett utmärkt samarbete med mina
kolleger i Norge, Danmark och Finland,
med vilka jag har resonerat om dessa
ting. De är informerade om hur vi kommer
att hantera dem.

Herr Ståhls våldsamma förkastelsedomar
över den svenska socialdemokratin
för att vi inte tillräckligt snabbt
har fattat beslut i dessa frågor var
mycket starka, och hur skall då inte
förkastelsedomarna över herr Ståhls
borgerliga bröder i de övriga nordiska
länderna låta, där man ju ännu inte
har hunnit fram till beslut! Jag tror att
vi kommer att få en bra nordisk samordning
på TV-området, men herr
Ståhls blåsande i stridslurarna har då
sannerligen inte gagnat den saken.

Sedan tycker jag att det är en olustig
teknik som högern och folkpartiet
tillämpar i finansieringsfrågan. Man vill
ha färg-TV, bättre och fler TV-program
etc., men man vill inte vara med om att
betala för detta. Och man hoppas uppenbarligen
att därigenom så undergräva
Sveriges Radios ekonomi, att det
kommersiella system som högern och
folkpartiet eftersträvar skall tvingas
fram. Det är kanske en naturlig handlingslinje
för dessa båda partier. Men
då skall detta också öppet sägas, att det
är mycket viktigt att majoriteten bakom
det nuvarande systemet slår vakt om
Sveriges Radios ekonomi.

Som ett sista avsnitt — jag lovar att
det skall bli det sista, trots att det är
frestande att också säga något om många
andra frågor — skall jag ta upp frågan
om pressen. Den är också ett nytt inslag
i debatten, framför allt när det
gäller folkpartiet.

Pressen här i landet är ganska negativt
inställd till reklam i TV. Jag har
i offentliga sammanhang sagt att TVreklamen
aldrig kan bli värd så mycket
att den motiverar ett ingrepp, som ytterligare
reducerar pressfriheten och
antalet tidningar och allvarligt försvagar
ekonomin för tidningarna här i
landet. Och för detta uttalande har jag
från pressen fått applåder och bifall,
som gått över alla partigränser.

En helt avgörande faktor när vi skall
pröva frågan om reklam-TV är hur denna
påverkar pressen. Det är naturligt -

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Anslagen till rundradioverksamheten m. m. samt införande av färgtelevision m. m.

vis även folkpartiet medvetet om, och
man har nu på detta håll lanserat en ny
teori — jag vet inte om det är i syfte
att göra det hela mera smakligt för
pressen. Man säger nämligen: Ja, visst
skall vi ha ett kommersiellt företag,
men det skall vara ägt av pressen!
Ibland skjuter man fram pressen som
huvuddelägare, men i dag var herr Wedén
något försiktigare och blandade
även in några folkrörelser och folkrörelseföretag
och på något hörn kanske
t. o. m. staten. Detta sammanfaller
alltså ungefär med den nuvarande ägarsammansättningen
i Sveriges Radio. I
andra sammanhang än under denna debatt
har man dock fört fram pressen
som huvuddelägare.

Jag tror att detta är en oerhört farlig
tanke. Man skall först och främst inte
blanda samman två medier, pressen och
radio-TV, som skall komplettera varandra,
delvis konkurrera med varandra
och även bevaka varandra. Det skulle
direkt inskränka konkurrensen på massmedias
område och minska mångfalden
i dess sammansättning. En framstående
redaktör i folkpartiet har skrivit, att
tidningsmän skall koncentrera sig på
att skriva bra tidningar, vilket de kan
göra, och inte skall lägga sig i radiooch
TV-arbetet. Det är en sund grundtanke.

Dessutom är detta alternativ naturligtvis
förenat med stora risker för att
pressen skall komma att dirigera ett
TV-företag som den äger och inte, såsom
nu är fallet, har ett begränsat inflytande
i. Det finns alltför många exempel
på detta. I USA förekommer det
en utveckling mot att tidningarna köper
upp lokala radiostationer, så att det
där nu finns många städer som bara har
en röst. Det är bara sex procent av städerna
som har mer än en tidning — och
dessa lokala monopoltidningar köper
upp även radiostationen.

I Tyskland hade man en stor debatt
när tidningskungen Springer ville skaffa
sig vad man kan kalla en egen TV -

kanal. Där hade man i minnet Hugenberg
och risken för att pressen blir en
maktfaktor. Såvitt jag vet sade den tyska
förbundsdagen ett bestämt nej. Men
här springer medlemmar av ett stort
parti och säger tvärtom — de erbjuder
pressen en kanal.

I England konstaterade Pilkingtonkommittén
att pressinflytandet i televisionen
kunde bli en fara för demokratin.
Man hade med ganska stor oro
sett hur de stora tidningskungarna i
ökad omfattning skaffat sig inflytande
över den kommersiella televisionen.
Shawcross’ pressutredning säger att det
är emot allmänintresset att televisionsföretagen
skall kontrolleras av tidningsföretag
och föreslår att denna kontroll
skall upphöra. Man kan anföra många
sådana exempel.

Jag menar att det i ett läge, där sedan
Radiotjänst startades över hundra tidningar
har lagts ned, vore en direkt fara
för yttrandefriheten om vi dessutom
skulle gifta ihop koncentrationen av
denna tidningspress med ägandet till
television och radio.

Det tredje skälet är också ett rent politiskt
skäl. Det låter sig ju sägas: Låt
pressen äga ett TY-företag i Sverige!
Men vad består den svenska pressen
av? Till 50 procent är det folkpartitidningar.
Till närmare 80 procent är det
tidningar ägda av högern och folkpartiet.
Sedan får centern och vi och de
andra grupperna dela på resten. Det
betyder att detta av pressen ägda företag
skulle till 80 procent ägas av de
partigrupperingar, som här i kammaren
företräder tanken på en kommersiell
television.

Jag tror inte att jag behöver utveckla
detta längre. För det första är det olämpligt
att blanda samman press och TV.
Utvecklingen för Sveriges Radio har
gått i den riktningen att minska pressens
inflytande, även om det är en
poäng att den är representerad på ett
hörn. Ett inflytande från pressen skulle
för det andra leda till något som inträf -

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Anslagen till rundradioverksamheten

fat i många andra länder, nämligen att
pressen dirigerar och kontrollerar televisionen,
när vi tvärtom har behov av
en från pressen fristående television.
För det tredje skulle ett inflytande från
pressen få till följd att de två partier,
som här i landet så helt kontrollerar
pressen, också skulle få kontrollen över
televisionen, något som vi inte kan
medverka till att stimulera.

Den nya tanken att köra fram pressen
står därför i klar motsättning till strävandena
att åstadkomma en demokratisk
opinionsbildning och fri yttranderätt
här i landet.

Efter att ha tagit upp några av de
nya argument, som har framkommit,
konstaterar jag med glädje att det tycks
förhålla sig så att en mycket stabil majoritet
av denna riksdags ledamöter står
bakom tanken på Sveriges Radio och
television som ett allmännyttigt företag
som står fritt gentemot kommersiella
intressen.

Herr CARLSHAMRE (h) kort genmäle: Herr

talman! Statsrådet Palme må
vara en betydelsefull och inflytelserik
person i alla sammanhang som handlar
om radio och television — han är ju
t. o. m. så viktig att radio- och TV-frågorna
måste följa honom på hans vandring
mellan departementen. Men i ett
avseende får jag hoppas att han icke
får något inflytande, nämligen som förebild
för Sveriges Radios referenter,
ty skulle Sveriges Radios referenter
börja referera som herr Palme gjort i
dag blir de inte bara anmälda för utan
också prickade av radionämnden.

Herr Palme står och låtsas som om vi
från högerhåll och också från folkpartihåll
plötsligt i dag lägger en annan
innebörd i begreppet frihet i etern än
vi gjort tidigare. Vi skulle ha blivit
undervisade av herr Hedlund.

Detta, herr talman, är icke sant. Det
har aldrig i denna kammare, från högerns
eller folkpartiets sida, talats om

m. m. samt införande av färgtelevision m. m.

frihet i etern på annat sätt än i dag
med alla de begränsningar av teknisk
och ekonomisk natur som vi nu berört.
Detta har vi talat om även vid alla tigare
diskussioner i denna fråga. Herr
Palme har möjlighet att gå tillbaka och
kontrollera i protokollen.

Vad beträffar herr Palmes resonemang
om pressen i slutet av hans anförande
hinner jag inte gå närmare in
på det. Det är litet egendomligt att höra
en monopolist av renaste vatten uttala
farhågor för något slags delmonopol
i pressens hand. Men jag skulle vilja
råda herr Palme att låta sig informeras
av någon av sina många medarbetare
om hur av pressen samägda företag kan
organiseras. Jag kan föreslå Tidningarnas
Telegrambyrå AB som lämpligt
studieobjekt. Detta företag är samägt
av pressen och det är så organisera!,
att ingen tidningskung, ingen grupp av
tidningar kan få något dominerande inflytande.
Självfallet skulle också ett radio-
och TV-företag, som helt eller delvis
ägs av pressen, kunna organiseras
på samma sätt.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Palme började
plötsligt tala om att högern och folkpartiet
skulle äga — om jag hörde rätt
— 80 procent av den svenska pressen.
Folkpartiet äger inga tidningar!

Herr Palme har i ett tidigare anförande
sagt att den propå, som jag framställt
om tidningsinflvtande i ett fristående
företag, var ett »skamlöst förslag»
—■ ett sådant där förtjusande uttryck
som herr Palme gärna använder
om sina motståndare samtidigt som han
är hyperkänslig för den kritik som
drabbar honom själv.

Vem har sagt att det skulle vara en
fördelning som motsvarar upplagorna?
Fördelningsfrågan och frågan om vilka
andra intressen som jämte pressen skulle
komma in i bilden, är naturligtvis
öppen. Hela herr Palmes argumentation
på den punkten är att han målar upp

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Anslagen till rundradioverksamheten m.

en vrångbild av de tankar vi företräder
och sedan attackerar denna vrångbild.
Detsamma gäller andra av herr
Palmes argument.

För det första vill jag påpeka att vi
klart sagt ifrån att det fristående företagets
organisation skall vara sådan, att
några enskilda ekonomiska intressen
inte kan göra sig gällande och få inflytande
på programmens utformning.
Vi kan mycket väl diskutera olika slags
utformning — vilket inflytande t. ex.
pressen och folkrörelserna skall ha, om
det skall vara statlig insyn etc. Men låt
oss då diskutera dessa problem, herr
Palme, så att vi slipper höra klyschor,
så att vi slipper debattera ståndpunkter
som vi inte har intagit.

För det andra vill jag framhålla att
vi klart sagt ifrån att reglerna för programverksamheten
såväl för Sveriges
Radio som för ett fristående företag
bör vara likartade dem som nu gäller,
ställa samma krav på opartiskhet o. s. v.
Vi har klarlagt att reklaminslagen skall
komma in mellan programmen enligt
vissa regler. Herr Palme vet mycket väl
att ett sådant system går att konstruera.

För det tredje vill jag understryka,
att det inte är fråga om något kommersiellt
monopol — det finns inga avsikter
att skapa en starkt vinstgivande
verksamhet. Från konsumenternas synpunkt
leder verkligen vår linje inte till
något monopol utan till konkurrens:
det blir bättre möjligheter att välja mellan
olika program, programmen blir
mer allsidiga. Från de anställdas synpunkt
— som ju heller inte är alldeles
oväsentlig — blir det inget monopol,
men rörelsefriheten blir större än den
nu är. De anställda blir inte beroende
av en enda arbetsgivare.

Jag kan inte hjälpa, herr talman, att
jag måste återkomma till reklamfinansieringen.
Herr Hedlund gav ett besked
på denna punkt, men jag fick inget
besked av herr Palme. I stället säger
herr Palme: Det har inte kunnat visas
att reklam leder till att priserna på vä -

rn. samt införande av färgtelevision m. m.

ror blir lägre. Ja, jag kan inte gå in på
den nationalekonomiska delen av problemet,
ehuru det är frestande. Men om
herr Palme verkligen har denna uppfattning,
varför skall den då bara gälla
radio och TV och inte över huvud taget? Om

reklamen är en onyttig företeelse,
så måste man ju försöka komma till
rätta med saken i alla sammanhang! Resultatet
skulle naturligtvis annars bli
en prisuppressning. Detta är en så fantastisk
tanke att den inte förtjänar någon
diskussion. Att stå som herr Palme
här i andra kammarens talarstol och
säga, att reklamen inte har visat sig
kunna ha någon prisnedpressande effekt
är verkligen, herr talman, ett sätt
att argumentera som visar hur svag
herr Palmes position är.

Låt mig, eftersom herr Palme hänvisade
till Storbritannien, säga följande.
Visst förekom det i Pilkington-rapporten
kritik mot det system som nu är
infört i Storbritannien. Visst fanns det
inom det brittiska labourpartiet från
början en ytterligt skeptisk, för att inte
säga avog, inställning till det system
som man nu har i Storbritannien.

Men hur är läget nu? Det fanns helt
enkelt ingen rekommendation i Pilkington-rapporten
om att man skulle avveckla
det nuvarande systemet i Storbritannien.
Den nuvarande brittiska regeringen
— hur länge den nu sitter,
men den kanske klarar sig litet längre
än den herr Palme tillhör — har inte
den bittersta avsikt, om jag är rätt underrättad,
att återgå till den ordning
man hade tidigare. Den nuvarande ordningen
har väsentliga fördelar, vilka
numera också erkänns från BBC:s sida.
En livligare samhällsbevakning är en
effekt av konkurrensen. Fn annan är
incitament till uppryckning av det tidigare
monopolföretaget i Storbritannien.

Det finns fortfarande nackdelar i det
brittiska systemet, men dessa tror jag
vi kan undvika här hemma genom att

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Anslagen till rundradioverksamheten m.

dra lärdom av erfarenheterna i England.

Slutligen vill jag ställa ytterligare en
fråga till herr Palme. Såvitt jag lrunde
höra nämnde inte herr Palme med ett
ord den kritik, som jag riktat mot den
mastodontorganisation på nyhetsförmedlingssidan
som är tilltänkt i den
organisationsplan som nu föreligger. Är
det verkligen så, att utbildningsministern
i Sverige inte kan se några som
helst farhågor förknippade med att i
en mans hand såsom chef för en »body»
på 200—250 människor lägga allenaavgörandet
hur detta medium i nyhetsförmedlande
syfte skall utnyttjas?

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Bara några få punkter.

Herr Palme sade att jag hade riktat
våldsamma anklagelser mot den svenska
socialdemokratin i samband med
TV-politiken. Jag har inte talat om den
svenska socialdemokratin och allra
minst på ett våldsamt sätt. Jag har anklagat
herr Palme så till vida, att jag
har påstått, att han har skött frågan om
färg-TV på samma progressiva sätt som
han skötte vägarna under sin tid i kommunikationsdepartementet,
d. v. s. med
resultatet status quo och stagnation.

När herr Palme säger att vi nu har
upptäckt vad frihet i etern innebär, vill
jag framhålla, att herr Palme även på
den punkten är efter sin tid, eftersom
det är länge sedan vi i denna kammare
konstaterade, att friheten i etern på
grund av tekniken är mycket relativ.

Jag vill tillägga, när man här talar om
det kusliga perspektivet med direkta
satellitsändningar in i våra mottagare,
att jag under en föredragning i fjärde
avdelningen direkt hos experterna frågat
om detta är möjligt på teknikens nuvarande
ståndpunkt. Jag fick ett kategoriskt
nej till svar. För närvarande
är det inte möjligt. Man behöver inte
göra det värre än det är.

Slutligen vill jag konstatera, att efter
den senaste omorganisationen av Sve -

m. samt införande av färgtelevision m. m.

riges Radio och TV innehas 60 procent
av aktierna av folkrörelserna, 20
procent av näringslivet och 20 procent
av pressen. Pressen har ingen plats i
arbetsutskottet. Regeringen utnämner en
plus fem ledamöter av de elva ledamöterna,
alltså majoriteten och däribland
även ordföranden.

Herr LINDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Först en liten replik till
herr Ståhl, som envisas med att intala
kammaren att det råder stagnation på
alla de områden där statsrådet Palme
har verkat. Jag vet inte om kammarens
ledamöter har det intrycket eller om
möjligen herr Ståhl är rätt ensam om
att tveka så. Det har verkligen inte varit
stagnation på detta område. Radiooch
TV-frågorna har förts framåt på
ett utmärkt sätt under de senaste åren.

År 1966 var vi i statsutskottet — även
herr Ståhl — överens om följande skrivning:
»Av det sagda framgår att skäl
talar för ett klarläggande och ett fixerande
av tidpunkten för införande av
färg-TV. Utskottet finner dock, att ytterligare
analyser av såväl teknisk som
samhällsekonomisk art erfordras, innan
riksdagen binder sig för en bestämd
tidpunkt. Riksdagsbeslutet måste dock
komma i god tid och minst två år före
införande av färg-TV.» Herr Ståhl kan
inte ha glömt detta uttalande, som vi
var överens om. Det har ännu inte gått
18 månader, och så kommer nu förslag
om införande av färg-TV.

Sedan vill jag säga ett par ord om finansieringen
av färg-TV. I folkpartimotionen
står följande: »Redan det höga
priset på färg-TVapparater kan innebära
stora uppoffringar för många hushåll
— och de drabbas då dessutom av
den extra avgiften. Det kan väl ändå
inte vara så att staten skall eftersträva
att förbehålla färg-TV för de välbärgade
folkgrupperna.» Jag tycker att det är
ett ganska cyniskt resonemang som
folkpartiet för. Enligt folkpartiets uppfattning
skulle man ha råd att skaffa sig

Nr 23

Anslagen till rundradioverksamheten

färg-TV-apparat för cirka 3 000—4 000
kronor, men man skulle inte ha råd
att betala 25 kronor i kvartalet för den
extra favör som här kominer att tillhandahållas!
Ett faktum är väl ändå,
herr Wedén, att man inte får färgtelevisionen
gratis!

Jag anser att det vore oriktigt att inte
ta ut någon extra avgift, eftersom kostnaden
i så fall skulle komma att drabba
alla dem som inte har råd att skaffa
sig färg-TV-apparater. Ett sådant förfaringssätt
skulle alltså innebära att
dessa skulle vara med och betala kalaset.
Om man valde den vägen, d. v. s.
att skjuta finansieringsfrågan på framtiden
och slå ut kostnaderna över hela
linjen, såsom folkpartiet föreslår, skulle
detta utan tvivel innebära att färgtelevisionen
bleve en mycket impopulär
sak.

Vi fördubblar ju inte licensavgiften,
vilket man gjorde i England, men jag
tycker att alla skäl talar för att de familjer
som har råd att lägga några tusenlappar
på bordet för inköp av en
färg-TV-apparat också utan subventioner
från andra TV-tittare skall kunna
stå för den blygsamma kostnad som är
förknippad med reformen.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag vet inte om herr
Ståhl menar det han sade som beröm
eller inte. — Han har emellertid en
egendomlig uppfattning om status quo,
det totala stillaståendet.

Jag har ingen anledning att beröra
vad som hände eller vad som icke hände
när jag var kommunikationsminister,
men jag tror att vi byggde vägar
och gator för sammanlagt 4 miljarder
kronor under de åren, varav en väsentlig
del naturligtvis belöpte sig på kommunerna.
Vidare införde vi högertrafik.
Man kan visserligen tycka att detta
var ett dåligt resultat, men det kan
väl ändå omöjligen vara ett totalt status
quo! Jag tycker för övrigt att vi har

färgtelevision m. m.

genomfört rätt mycket vägbyggande i
landet.

Samma är förhållandet när det gäller
radion och televisionen. År 1956
hade vi ett radioprogram här i landet
med begränsad sändningstid. Sedan
dess har vi fått först ett andra radioprogram
och så småningom även ett
tredje. Vi har infört TV 1-programmet,
och vi får nu eu andra kanal i TV samt
färg-TV. På bara 14 år har denna utveckling
skett! Nu säger herr Ståhl att
det har rått status quo, att ingenting har
hänt, utan att det har varit ett totalt
stillastående. Det är klart att det här
gäller en definitionsfråga som jag överlåter
åt herr Ståhl att fundera på.

Två talare var här mycket oroade
över att jag hade konstaterat att herr
Hedlund på ett så effektivt sätt avlivat
frasen om frihet i etern. De sade att de
aldrig använt denna fras, att de aldrig
uttalat någonting sådant och att de aldrig
sagt att det förelegat så många reservationer.
Vem polemiserade herr Hedlund
emot då? Vad är det då han avsäg?
De som har talat om frihet i etern
måste vara högermän och folkpartister
och med dem lierade grupper. Det är
klart att det i vissa fall har smugit sig
in en del reservationer, men propagandafrasen
har alltid varit frihet i
etern. Det är bra om den är borta från
och med dagens debatt.

Jag vill vidare beröra vad herr Wedén
här sagt. Han säger att jag ondgör mig
över reklamen och menar att om reklam
inte skall finnas i TV bör den egentligen
inte finnas alls. Vad jag har tagit
upp är det orimliga påstående, som de
borgerliga försöker inge allmänheten
tron på, att en kommersiell TV på något
egendomligt sätt skulle vara gratis
och att den skulle betalas av ingen,
d. v. s. att konsumenterna inte skulle
betala den. I detta läge har jag sagt att
det är ett orimligt påstående och att
reklamen skall betalas som allt annat.
Jag har sagt — och det vidhåller jag
— att reklamen kan ha många fördelar

Fredagen den 10 maj 1968

m. m. samt införande av

Fredagen den 10 maj 1968 Nr 23

Anslagen till rundradioverksamheten m. m. samt införande av färgtelevision m. m.

såsom introducerandet av varor, distributionseffekter
och annat. För enskilda
varor kan den naturligtvis ha en prissänkande
effekt. Men vad jag har sagt
är att det inte finns något bevis för
att reklamen totalt sett får en prissänkande
effekt för konsumenterna —
ocli detta vidhåller jag.

Herr Wedén säger vidare att man
vill ha ett så fredligt kommersiellt företag.
Det skall bara finnas litet TV-annonser
mellan programmen, och de
skall inte påverka dessa. Herr Wedén,
det är detta som är det vilseledande,
det farliga. Det kommersiella system
som högern och folkpartiet företräder
har ingen vidare framgång ute på kontinenten.
Där har man behållit ett allmännyttigt
företag — ett eller två —
men släppt in reklamen på vissa strikt
kontrollerade block, avskilda från övriga
program. Men herr Wedén säger
att man kan tänka sig att reklamen skulle
kunna föras in mellan programmen.

Det har emellertid visat sig att om
200—300 miljoner kronor skulle sättas
in i TV-reklam mellan programmen,
så är det ofrånkomligt enligt erfarenheterna,
framför allt i Amerika, att man
då också börjar intressera sig för vad
som finns i programmen på ömse sidor
om den där snutten, ty man vill ju
ha största möjliga antal tittare. Man
vill ha tittare som är på gott humör
och lämpligt inställda för att motta budskapet.
Det är ett mycket begränsat
budskap, tv det är ju huvudsakligen ett
mycket begränsat antal märkesvaror
som det reklameras för i TV. Då kommer
också kraven på ett inflytande på
programmen.

Nu drar sig herr Wedén mer och mer
ur tanken på ett av pressen ägt kommersiellt
TV-företag. Men ännu så sent
som i telefonprogrammet, när han entusiasmerades
av att ha missuppfattat
herr Hedlund, påstod han att herr Hedlund
alldeles uppenbart inte var emot
ett företag som kontrollerades av den
svenska pressen. Han missuppfattade
tydligen herr Hedlund där igen.

Men i dag får pressen spela en mycket
mera undanskymd roll. Att jag reagerade
hårt mot detta berodde på att
jag ansåg det vara en särskilt dålig variant
av det kommersiella systemet, ty
den mäler samman en koncentration
inom tidningsvärlden, den mäler samman
en nödvändig bevakning mellan
olika media och den markerar den politiska
ensidigheten hos ägarna. Att mina
argument skulle ha påverkat herr
Wedén så att han nu befinner sig på
reträtt på den punkten vågar jag inte
ha någon förhoppning om, men om
andra argument påverkat honom så att
han befinner sig på reträtt, hälsar jag
detta med glädje.

Herr Wedén tog slutligen upp frågan
om det nuvarande företagets organisation
och de planer som föreligger. Jag
åhörde herr Wedéns första anförande
men glömde bort att bemöta en del av
det. Herr Wedén tycks inte ha satt sig''
in i hur detta företag är tänkt att fungera.
Han påstår att det skulle finnas en
gemensam teaterledning. Såvitt jag
minns står det precis motsatsen i propositionen.
Han utmålar faran av att
ha en gemensam musikavdelning. Där
har vi gått på en koncentration av resurserna,
det är riktigt, men 70—80
procent av musikutbudet i Sveriges Radio
kommer från ljudradion. Det måste
vara så. De stora kostnader som är
förenade med en symfoniorkester gör
det omöjligt att ha flera musikavdelningar.
Naturligtvis är det dock möjligt
att ha enskilda musikinslag.

Herr Wedén påstår att man skulle
ha ett centraliserat engagemang av folk
med bara en arbetsgivare. Det står klart
i propositionen att vad man tänker på
är ett lönetekniskt kontor med frihet
för kanalcheferna och andra att söka
sig de medarbetare som de finner lämpligast.

Beträffande nyhetsförmedlingen har
vi sagt att va av kostnadsskäl inte kan
ha två nyhetsredaktioner för insamlande
av de rena nyheterna, de korta
bulletinerna, men däremot skall tävlan

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Anslagen till rundradioverksamheten m. m. samt införande av färgtelevision m. ni.

förekomma i fråga om nyhetskommentarer,
nyhetsbevakning i större sammanhang
etc. Det finns nackdelar med
detta system, men det är fel att utmåla
det som en fruktansvärd fara och samtidigt,
som en annan talare — från
högern eller folkpartiet — gjorde, utmåla
TT som något så förträffligt. TT är
en central nyhetsinsamlingsinstitution
för hela den svenska pressen. Det är en
kostnadsfråga om man skall ha flera
sådana redaktioner. Några skräckskildringar
finns det emellertid ingen som
helst grund för. Vi får pröva hur systemet
kommer att fungera.

I denna centrifugala organisation spelar
— och det glömmer folkpartiet alltid
bort — en decentralisering till distrikten
en utomordentligt väsentlig
roll. Folkpartiet vill ha två centrala
företag i Stockholm, varav ett kommersiellt
företag. Hela den utbyggnad
som sker i Sveriges Radio och som har
mitt varma stöd går ut på att ge större
resurser och vidgade befogenheter åt
distrikten ute i landet •—• ty det produceras
bra program inte bara i Stockholm
utan även i andra delar av landet,
och ju större styrka och självständighet
distrikten får, desto bättre kan man ta
till vara den fond av talanger som finns
i andra delar av landet.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Palmes argumenteringskonst
tarvar ytterligare någon
belysning. Han säger att eftersom uttrycket
»frihet i etern» har förekommit
måste det ha kommit — han använde
ordet »måste», jag har ordagrant antecknat
det — från högern eller folkpartiet.
Om herr Palme har läst eller
hört en slarvig formulering någonstans
— vilket jag också bär gjort — måste
den alltså ha kommit från högern eller
folkpartiet här i riksdagen. Jag måste
säga att det är ett häpnadsväckande påstående! Herr

Palme säger nu beträffande färgTV
att vi har tagit ledningen före de

övriga nordiska länderna. I höstas sade
herr Palme att vårt val stod mellan
detta å ena sidan och bättre åldringsvård
och högre u-hjälp å den andra.
Det yttrade faktiskt herr Palme, lag
bara konstaterar att den argumenteringen
tydligen passade då men inte nu.
Beträffande vägpolitiken vill jag inte
fördjupa diskussionen, jag kan bara
hänvisa till vederbörande huvudtitel
under de år som herr Palme kontrasignerade
den.

Herr CARLSHAMRE (li) kort genmäle: Herr

talman! Jag måste be att få
korrigera utbildningsministerns referat
en gång till. Nu säger han sig ha
hört att jag — och kanske också någon
annan — har gett uttryck för oro över
att herr Palme noterat att herr Hedlunds
undervisning har fått den effekten
att vi nu talar om eterns frihet på
ett annat sätt än tidigare. Det var inte
så, herr Palme.

Min oro gäller någonting helt annat,
nämligen det förhållandet att ett ansvarigt
statsråd anser sig kunna återge
den tidigare debatten utan den minsta
anknytning till verkligheten. Vad herr
Wedén har sagt, vad herr Turesson,
herr Ståhl och jag har sagt i dag om
eterns frihet och dess nödvändiga begränsningar
är exakt detsamma som vi
sagt vid alla andra tillfällen. Här har
inte skett någon ändring efter herr Hedlunds
s. k. undervisning. Vi använder
samma uttryckssätt i dag som vi har
gjort tidigare. Det som oroar mig är
att herr Palme — som måste känna till
denna debatt, så väl beläst som han
uppenbarligen är — trots att han vet
att han refererar falskt, ändå gör detta.

.Tåg viil i den hyfsade debattens namn
tillägga »tf det är riktigt som herr Wedén
säger att debattläget blir svårare
om herr Palme inte alls vill ut med
språket om hur han tänker sig den
kommande finansieringen, om han är
benägen eller inte benägen att ta med

Fredagen den 10 maj 1968 Nr 23

Anslagen till rundradioverksamheten m.

reklampengar för finansieringen av radio
och TV. Debattläget blir ännu svårare
om herr Palme dessutom från gång
till gång anser sig fullständigt fritt kunna
konstruera ett referat av vad hans
meningsmotståndare har sagt.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Palmes resonemang
om reklamens inflytande på priserna
blir alltmer intressant. Nyss kunde
han sträcka sig så långt som till att
han visserligen inte trodde att reklamen
hade någon prissänkande effekt
men att den inte heller hade någon
prishöjande. Jag delar inte den uppfattningen.
Men för resonemangets skull
just nu, herr Palme, accepterar jag detta
hans omdöme i den fråga vi diskuterar.
Ty om reklamen varken har prishöjande
eller prissänkande effekt blir
onekligen, även enligt herr Palme, de
reklaminkomster som kan komma för
finansiering av radio- och TV-verksamhet
ett reellt alternativ till höjning av
licensavgifterna och ett för radiolyssnarna
och TV-innehavarna fördelaktigare
alternativ. Statsrådets resonemang
på den punkten ger mig helt och hållet
rätt i den fråga vi nu diskuterar. I
andra avseenden i fråga om reklamen
tror jag fortfarande att han har fel.

Det är typiskt att herr Palme från
början glömde bort min kritik mot
mastodontredaktionen på nyhetssidan.
Det var den som var det huvudsakliga
när jag talade om svagheterna i den
organisationsplan som föreligger. Nu
säger herr Palme: Men det är ju ungefär
detsamma som TT har, och det har
varit till stor tjänst för den svenska
pressen. All right, då kan ju TT bli till
lika stor tjänst även för två från varandra
helt fristående organisationer när
det gäller att behandla nyhetsmaterialet.
Varför dubblera TT?

Vad herr Palme gjorde i sitt senaste
inlägg var i själva verket att bekräfta att
det är hans avsikt att vi skall få denna
mastodontorganisation på nyhetssidan

. samt införande av färgtelevision m. m.

inom Sveriges Radio och TV, som just
ur synpunkten att få objektivitet i informationsflödet
är en ytterligt betänklig
sak.

Men om nu herr Palmes delvis karikatyrmässiga
skildring av alla de
nackdelar som är förenade med reklaminslag
och ett fristående företag är riktig,
varför lägger då den brittiska labourregeringen
inte fram ett förslag om
en återgång till det gamla systemet och
gör en stor politisk fråga härav på samma
sätt som herr Palme gör frågan
om ett bibehållande av den nuvarande
organisationen i Sverige till en stor
politisk fråga? Men den brittiska labourregeringen
gör inte det, eftersom
man konstaterat att fördelarna med det
nya systemet överväger nackdelarna.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Vad beträffar det sista
herr Wedén sade vill jag bara konstatera
att bl. a. Collin Wilson i sin bok
om de manipulationer som ledde fram
till kommersiell TV sagt, att det är så
enorma privata kapitalintressen som
förankrar sig i kommersiell TV, att det
är utomordentligt svårt att lyfta ut dem.
Labourregeringen gjorde den goda insatsen
att den var med och såg till att
de kommersiella intressena icke fick
den tredje kanalen.

Det har talats om en mastodontorganisation
på nyhetssidan. I propositionen
förde jag ett mycket omfattande
resonemang för och emot en gemensam
nyhetsredaktion. Men jag framhöll i propositionen
att vi av kostnadsskäl måste
satsa på en gemensam nyhetsredaktion
för de korta bulletinerna, delvis av
samma typ som TT :s. Därmed skulle
man kunna satsa desto mer av potten
på nyhetskommentarer, nyhetsbevakning
i litet större sammanhang, reportage
o. d. Jag sade också att denna
fråga fick prövas när vi vunnit erfarenheter
av hur denna ordning fungerar.
Det var en av de punkter där

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Anslagen till rundradioverksamheten m. m. samt införande av färgtelevision m. m.

jag höll möjligheterna öppna för att
erfarenheten skulle få utvisa vad som
är bäst. Nu bygger man upp en gemensam
nyhetscenitral, och jag hoppas att
den skall fungera väl, men det får erfarenheten
utvisa. Det väsentliga är ju
att vi har kvar friheten när det gäller
kommentarer och bevakning och sådant.

Nu erkänner man att det inte går att
anföra några bevis för att reklamen har
en prissänkande effekt på konsumentpriserna
totalt sett. Men man säger att
konsumenterna iindå inte behöver betala
den höjning av varukostnaderna
som reklam-TV förorsakar. Det har vi
inte sett ännu. Jag tror att den kostnadshöjningen
kommer att synas på
konsumentpriserna, men det är ett av
de ting som reklamutredningen skall
undersöka.

Till sist, herr talman, vill jag konstatera
att det enda som satte litet futt på
denna eftermiddags debatt var min beskyllning
mot de borgerliga för att vilja
ha frihet i etern, en beskyllning som
jag grundade på hundratals tidningsledare,
resolutioner och liknande som
jag läst. Då blev de mycket indignerade
och tyckte att det verkligen var fult
gjort av mig. All right, jag konstaterar
då att ni inte vill ha frihet i etern.
Låtom oss då gemensamt och samfällt
i denna debattens slutminut ge begreppet
frihet i etern en hederlig och slutgiltig
begravning.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Palme var mycket
kritisk mot mig och jämförde mig negativt
med olika kolleger när det gällde
min ståndpunkt i reklamfrågan. Låt
mig då bara säga till herr Palme att
han inte borde vara okunnig om att
reklamen verkar underlättande på produktion
i stora serier, att reklamkostnaden
är eu del av distributionskostnaderna
och att om man inte har den ena
distributionskostnaden så får man ha
den andra. Herr Palme borde därför

inse att reklamen är en del av ett system
som möjliggör den produktion i
stora serier — och därför till relativt
låga kostnader — som vi alla njuter
gott av.

Det är, herr Palme, inte så egendomligt
att reklamen utan prishöjning kan
ge inkomster till täckning av t. ex. kostnader
för TV-program, vilket Ni tycks
anse omöjligt — jag har sett ett par
uttalanden förut enligt vilka det för tittarna
kan komma på ett ut om man betalar
genom avgifter eller genom reklam.
Nej, herr statsråd, även om reklamen
inte sänker priserna, vilket jag
inte skall diskutera nu — det gör den i
många fall — så kommer det ju, som
herr Wedén påpekade, om reklamen
inte höjer priserna in en inkomst som
beror på den samhällsekonomiska effekten
av att man har en distributionsfrämjande
anordning med relativt låga
samhällsekonomiska kostnader. TV-reklamen
har ju relativt låga samhällsekonomiska
kostnader.

Det är av den anledningen jag tänkt
ställa e,n fråga till herr Palme. Herr
Hedlund har ju nu uttalat åtminstone
ett visst intresse för — en villighet att
pröva — tanken på reklam i TV; han
vill ju ha nuvarande organisation i radio
och TV, men han vill inte helt avvisa
tanken på reklam i TV. Ni må
tolka hans uttalanden hur Ni vill, men
jag vill i alla fall framföra följande förslag.
Låt Sveriges folk pröva möjligheten
av reklam i TV! Låt folk se hur
det tar sig ut i verkligheten. Det är
bättre än alla dessa spekulationer. Fråga
sedan Sveriges folk: Önskar ni bevara
reklamen i TV och ha en avgift
på låt oss säga 150 å 170 kronor om
året, eller önskar n.i avskaffa reklam i
TV och ha en avgift på ungefär 400
kronor om året? Detta tror jag skulle
bli ungefär den praktiska frågeställningen.
Låt Sveriges folk självt pröva
på och avgöra vilket av dessa alternativ
man föredrar. Låt Sveriges folk självt
avgöra hur stora nackdelarna skulle bli.

Fredagen den 10 maj 1968 Nr 23

Anslagen till rundradioverksamheten m. m. samt införande av färgtelevision m. m.

Beträffande labourregeringen tror jag Han har som sagt gått hem nu, men han
att herr Palmes tolkning kan ifrågasät- har inte yttrat detta utan framhållit
tas. Om det hade varit ett sådant livs- att man kan bli tvingad ta reklam-TV
intresse för labourregeringen att av- i en viss situation. Låt oss vänta på
skaffa reklam i TV, hade man nog haft utredningen. Nu har vi lagt en sådan
förutsättningar för det med de väldiga grund för Sveriges Radios ekonomi att
kapitalbelopp till andra socialiserings- vi inte behöver ha någon hets i denna
betonade åtgärder som man har haft till fråga utan kan låta utredningen arbeta
sitt förfogande. i lugn och ro.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Eftersom herr Ohlin
frågar måste jag svara, även om det är
sent.

Nu säger herr Ohlin att herr Hedlund
var intresserad av reklam i TV.
Men vad sade han? Jo, han tyckte illa
om den, och det framhöll han flera
gånger. Han sade att man kanske blir
tvungen att införa reklam i TV om det
blir för dyrt på annat sätt, men härom
kan man väl inte uttala sig förrän det
kommer till stånd en utredning i frågan.
Detta försöker herr Ohlin utmåla
som ett livligt intresse, och man får
nästan en inblick i hur mittenromansen
är, om nu detta skall vara ett stort
intresse. Låt oss efter ett antal år när
reklamutredningen är klar se om vi får
några argument för reklam i TV och om
herr Ohlins nationalekonomiska visdom
håller, som jag inte skall trötta kammarens
ledamöter med att diskutera nu.
Jag tror att det blir dåliga argument för
reklam-TV och tycker liksom herr Hedlund
illa om reklam i TV. Det är mycket
möjligt att vi kan finna andra och mera
konstruktiva vägar för att klara problemet,
men nu bär herr Hedlund gått hem
och jag står inte här för att försvara
hans intressen. Först försöker ni misstolka
vad han sagt och göra gällande
att han är för ett av pressen ägt kommersiellt
företag, men den tanken har
definitivt avlivats i dagens debatt. Herr
Wedén hade fullständigt fel i sitt svar
i radio, och det är bra det. Nu försöker
ni skildra herr Hedlund som
enormt intresserad av reklam i TV.

Herr HERMANSSON (vpk):

Iierr talman! Jag vill i korthet framföra
en synpunkt på frågan om färg-TV
som inte har berörts i debatten. Samtliga
talare har varit positivt inställda till
införandet av färg-TV enligt den tidsplan
som regeringen har föreslagit. Herr
Lindahl talade t. o. m. om en stor reform.
Jag är däremot mycket tveksam
om det ur olika synpunkter är riktigt
att nu satsa på färg-TV.

Alla vet att varje samhälles resurser
är begränsade och att det är nödvändigt
med en viss prioritering vid satsningen
av tillgängliga resurser. Vi har stora
eftersatta behov i vårt samhälle av bostäder,
daghem, vårdresurser och inom
miljöpolitiken.

Det är givet att färgade bilder i TV
kan vara roligt att titta på. Det kanske
förhöjer värdet av vissa inslag såsom
naturfilmer, historiska skådespel och
konstprogram. Däremot är det knappast
något positivt om vi får se rödbrusiga
eller vitbleka partiledare eller andra
koryféer i färg. Jag tror att svart-vitt
räcker.

Investeringar för färg-TV är knappast
det mest angelägna just nu. Visserligen
kan det sägas att de direkta kostnaderna
för Sveriges Radio inte är så värst
stora — det rör sig om cirka 40 miljoner
under sex år — men de totala samhällskostnaderna
är mycket större. Det
beräknas i propositionen att det blir
en merutgift för apparatköp som kommer
att uppgå till mellan 1 Va och 2 1/2
miljarder kronor. Dessa pengar kunde
användas bättre. För dem skulle man
kunna få t. ex. mellan 100 000 och

4 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 23

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Anslagen till rundradioverksamheten m. m. samt införande av färgtelevision m. m.

160 000 nya daghemsplatser, om man
räknar med en kostnad av 15 000 kronor
per daghemsplats. Jag tycker det
är en bättre användning av pengarna.

Mot detta resonemang görs två invändningar.
För det första att det inte
handlar om alternativa användningssätt
av våra resurser. Vad man sparar på
att inte införa färg-TV skulle inte kunna
användas för samhälleliga ändamål.
Denna invändning är inte hållbar. Samhället
har möjlighet att bl. a. genom
budgeten åstadkomma en prioritering.
För det andra invänds att de enskilda
konsumenterna själva bör bestämma
hur de vill använda sina pengar. Den
som vill ha färg-TV får köpa sådan,
och den som vill ha daghemsplatser
får skaffa sig sådana.

Inte heller det resonemanget håller.
Många människor har, som redan framhållits
i debatten, inte råd att skaffa
sig en dyrbar färgtelevisionsapparat. Vidare
förekommer det en mycket stark
reklam för färg-TV. Det är inte bara
de stora TV-fabrikanterna som bedriver
den. Som vi hörde i herr Ståhls
anförande förekommer sådan reklam
också på andra håll, även pressen och
andra massmedia bedriver den. Konsumenterna
påtvingas i själva verket en
ny statussymbol.

Vidare är det lätt att uttrycka efterfrågan
på nya TV-apparater i handeln.
Det är svårare att uttrycka efterfrågan
på kollektiva nyttigheter, såsom ren
luft, rent vatten, vård o. s. v. Verklig
valfrihet för konsumenterna finns i själva
verket inte.

Högern och folkpartiet framhärdar i
debatten i sin attack på monopolradion.
De betraktar radio- och TV-programmen
som ett slags varor. Det är enligt
min mening en helt felaktig grundsyn.
Ordet monopolradio som har använts
här är intet annat än en klyscha. Vad
högern och folkpartiet vill är att skapa
ett de stora monopolens TV-bolag. Påståendet
i reservation nr 1 att det föreslagna
nya företagets styrelse och fi -

nansiärer inte får något inflytande över
programverksamheten håller inte för
en granskning.

Även förslaget om rekl a in f i n ansieri n g
förs på nytt fram. Detta avslöjar de
verkliga avsikterna bakom de förenade
höger- och folkpartiförslagen.

Reklamfinansiering av radio- och TVbolag
betyder möjligheter för de privata
finansintressena att bojkotta dessa
företag. De intressena avgör väsentligen
om företagen skall leva vidare och påverkar
helt naturligt därigenom programpolitiken.
Den makten skall vi inte
ge storfinansen. För övrigt — och
det är en helt avgörande synpunkt på
denna fråga — har vi inte för litet
reklam i detta land utan för mycket.
Det finns ingen anledning att öka reklamkostnaderna.
Det är rimligare att
minska dem.

Herr talman! Det är inte möjligt för
mig att yrka bifall till propositionen,
men däremot yrkar jag bestämt avslag
på de borgerliga reservationerna.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Turesson
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2) i
utskottets utlåtande nr 98, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Anslagen till rundradioverksamheten m.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Turesson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 109 ja och 64 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Turesson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 3) i
utskottets utlåtande nr 98, röstar

»Ta ;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Virgin m. fl.

m. samt införande av färgtelevision m. m.

medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 138 ja och 28 nej,
varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 5

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Ståhl begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 5) i
utskottets utlåtande nr 98, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Ståhl begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 109 ja och 63 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

100 Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Mom. 6

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Turesson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 6) i
utskottets utlåtande nr 98, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen 4) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Turesson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 141 ja och 28 nej,
varjämte 8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 7—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9

Föredrogs statsutskottets memorial nr
99, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Viss utbildning för erhållande av körkort

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av motioner om
viss utbildning för erhållande av körkort.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr N1HLFORS (fp):

Herr talman! Bara några få ord i anledning
av tredje lagutskottets behandling
av den motion jag väckt i denna
fråga.

Vi har ju haft en stor trafiksäkerhetskampanj,
och den kommer att fortsätta.
Sådana kampanjer behövs också. Men
mot bakgrund av att trafiksäkerhetskampanjer
genomförs kan man —• som
vi motionärer — finna det egendomligt
att vem som helst som haft körkort i
tre år får bli privatbillärare. Eleverna
är i regel anförvanter till körkortsinnehavaren,
men det kan även vara andra.
Körkortsinnehavaren kan ge sig ut på
vägarna och låta en elev övningsköra
utan att det finns tillgång till dubbelkommando
i bilen. I vissa fall har amatörläraren
kanske inte ens möjlighet att
komma åt handbromsen.

Denna fråga var aktuell i större sammanhang
förra året men observerades
inte då i någon större utsträckning. Vi
motionärer har därför funnit anledning
att i år ta upp den till diskussion. Det
verkar ju ologiskt att myndigheterna
när det gäller yrkesmässigt bedriven
bilförarutbildning kräver att det skall
vara dubbelkommando på övningsbilarna,
medan något sådant kommando
inte behövs vid privat utbildning av det
aktuella slaget. Dessutom är kontrollen
även i övrigt obefintlig vid privat övningskörning.

Jag har stor förståelse för utskottets
synpunkt att det kan vara svårt att
tänka sig ett förbud mot privat övningskörning
i glesbygderna. Men det finns
ju inte bara glesbygd i vårt land. Framför
allt i de större städerna och dessas

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

101

Bidrag till fiskare med anledning av kvicksilverförekomst i fisk

§ 12

omgivningar — där trafiken är omfattande
— finns mycket stora risker ur
säkerhetssynpunkt.

Jag vill bara nämna att nu i vår har
två dödsfall inträffat, som berott på dylik
amatörmässig övningskörning. I
örebrotrakten var det en person som
övningskörde. Det hela slutade med en
katastrof och ett dödsfall inträffade. I
Uppsala omkom en man i 28-årsåldern
annandag påsk. Han satt som passagerare
och lärare bredvid sin övningskörande
hustru. Av någon anledning körde
hon tvärs över vägen — E 4 — och en
kollision inträffade.

Herr talman! Mot denna bakgrund
finner jag det angeläget att understryka
det som står i det särskilda yttrandet
av herr Alexanderson m. fl., nämligen
att inte bara rikspolisstyrelsen utan
även trafiksäkerhetsverket har sin uppmärksamhet
riktad på dessa problem.
Jag hoppas detta innebär att dessa organ
verkligen följer upp de här frågorna
och undersöker om man inte i alla fall
skall återkomma till problemet så snart
som möjligt och få en reglering till
stånd, helst i enlighet med de förslag
som framförts av oss motionärer.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Föredrogs vart efter annat tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 43, i anledning av motioner om
skyldighet att borttaga gammal taggtråd,

nr 44, i anledning av motion om decentralisering
av vissa körkortsärenden,
och

nr 46, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag til! lag angående
upphävande av lagen den, 4 juni
1926 (nr 189) om upplåtelse under åborätt
av viss jord, m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Föredrogs och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial nr 25, angående
departementsvis uppgjorda förteckningar
över försäljningar av viss
staten eller allmänna arvsfonden tillhörig
fast egendom.

§ 13

Föredrogs vart för sig
jordbruksutskottets memorial nr 26,
angående uppskov med behandlingen av
vissa til! jordbruksutskottet hänvisade
ärenden; och

tredje lagutskottets utlåtande nr 45,
i anledning av motioner om dels provisoriska
byggnadsförbud, dels skydd mot
skadeverkningarna av oskäligt långvariga
byggnadsförbud.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och utlåtande hemställt.

§ 14

Bidrag till fiskare med anledning av
kvicksilverförekomst i fisk, m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1967/68 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Punkterna 1—3

Yad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 4

Bidrag till fiskare med anledning av
kvicksilverförekomst i fisk

Kungl. Maj:t hade i proposition nr
105, (bilaga 5, punkten 4, s. 18—24)
föreslagit riksdagen att dels godkänna
de i propositionen förordade grunderna
för statsbidrag till fiskare med anledning
av kvicksilverförekomst i fisk,
dels till Bidrag till fiskare, med anledning
av kvicksilverförekomst i fisk på

102 Nr 23 Fredagen den 10 maj 1968

Bidrag till fiskare med anledning av kvicksilverförekomst i fisk

tilläggs sfat II til! riksstaten för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner, nämligen

dels de vid riksdagens början väckta
likaly dande motionerna I: 723 av herr
Virgin in. fl. och II: 899 av herr Blomkvist
in. fl.,

dels de i anledning av propositionen
väckta motionerna

1) 1:847 av herrar Yngve Nilsson
och Virgin, likalydande med II: 1095
av herr Hedin in. fl., vari bl. a. hemställts
att riksdagen måtte besluta att
ersättning till yrkesfiskare och deltidsfiskare,
som lidit skada på grund av
kvicksilverförekomst, måtte utgå enligt
de grunder som Kungl. Maj :t föreslagit,
dock med den ändring att bidraget icke
gjordes beroende av sökandens ålder,

2) II: 1094 av herrar Börjesson i Falköping
och Gomér, vari bl. a. hemställts
att riksdagen beslutade att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
och förslag snarast angående statlig inlösen
av fiskredskap från yrkesutövare
som vore berättigade till engångsbidrag.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och i anledning av motionerna 1:847
och II: 1095, såvitt desamma avsåge
statsbidragets beroende av sökandens
ålder, godkänna de i utlåtandet förordade
grunderna för statsbidrag till
fiskare med anledning av kvicksilverförekomst
i fisk,

2. lämna motionerna 1:847 och
II: 1095, såvitt i övrigt var i fråga, utan
åtgärd,

3. till Bidrag till fiskare med anledning
av kvicksilverförekomst i fisk på
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kr.,

4. lämna motionen II: 1094, såvitt avsåge
utredning om inlösen av fiskredskap,
utan åtgärd,

5. avslå motionen 11:1094 i återstående
del,

6. lämna motionerna 1:723 och
II: 899 utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande statsbidrag till saltsjöfiskare
av herrar Carl Eskilsson,
Lundberg och Hedin (samtliga h), utan
angivet yrkande;

2) beträffande statsbidragets beroende
av sökandens ålder av herrar Carl
Eskilsson (h), Lundberg (h), Harald
Pettersson (ep), Antby (fp), Jonasson
(ep), Hedin (h) och Åberg (fp), som
ansett att utskottet under 1. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:847 och 11:1095, såvitt
desamma avsåge statsbidragets beroende
av sökandens ålder, godkänna
de i reservationen förordade grunderna
för statsbidrag till fiskare med anledning
av kvicksilverförekomst i fisk;

3) beträffande inlösen av fiskredskap
i vissa fall av herrar Carl Eskilsson
(h), Skärman (fp), Lundberg (h),
Karl-Erik Eriksson (fp), Harald Pettersson
(ep), Hansson i Skegrie (ep),
Jonasson (ep), Hedin (h) och Åberg
(fp), som ansett att utskottet under 4.
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionen II: 1094, såvitt nu var i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning och förslag angående statlig
inlösen av fiskredskap i vissa fall
i enlighet med vad reservanterna anfört.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Det svenska fisket har
i dag betydande svårigheter att kämpa
med. Framför allt är bekymren betingade
av minskade avsättningsmöjligheter,
vilket i sin tur i stor utsträckning beror
på den förda kvicksilverdebatten. Det
skulle finnas stor anledning att närmare

Nr 23

103

Fredagen den 10 maj 1968
Bidrag till fiskare med anledning av

belysa denna debatt, som har varit mycket
överdriven och onyanserad och som
har fått betydande psykologiska skadeverkningar,
men jag skall, herr talman,
avstå från att göra det nu och vill bara
helt kort motivera de reservationer som
är knutna till utskottsutlåtandet.

Den andra reservationen avser begränsningen
av bidraget med hänsyn
till sökandenas ålder. Yi biträder alla
i utkottet i princip jordbruksministerns
förslag, att engångsbidrag skall utgå till
fiskare som uppfyller de villkor som är
föreskrivna och att dessa bidrag skall
beskattas. Men vi har i reservationen
följt ett yrkande som framställts i en
motion, att bidragen skall utgå oberoende
av sökandens ålder. Jordbruksministern
har föreslagit att det skall ske en
avtrappning i bidragsgivningen när det
gäller fiskare som uppnått 60 år. Fiskare
i åldern mellan 60 och 64 år skall
enligt förslaget bara få tre fjärdedelar
av bidraget och i åldern mellan 64 och
66 år halvt bidrag. Vi kan inte finna
någon hållbar motivering för en sådan
avtrappning.

Det är klart att så som bidraget är
konstruerat — som ersättning för inkomstbortfall
— blir det lika besvärande
för fiskare över 65 år som för andra.
Vi tycker också att denna bestämmelse
bara innebär ett onödigt administrativt
krångel. Det är närmast anmärkningsvärt
att jordbruksministern lagt fram
detta förslag, som inte väckts av fiskeristyrelsen
och som inte på något sätt har
berörts av några remissmyndigheter.

•lag yrkar alltså bifall till reservation
2.

Den tredje reservationen berör ett
förslag som fiskeristyrelsen har tagit
upp, nämligen statlig inlösen av fiskredskap
i vissa fall. Detta förslag har
jordbruksministern utan särskild motivering
avvisat, och utskottsmajoriteten
har följt honom i det avseendet. Men vi
som står för reservationen tycker att det
ändå finns fall som borde ge anledning
till inlösen.

kvicksilverförekomst i fisk

Utöver den motivering som har anförts
i motionen vill jag påpeka att det
i vissa vattenområden används vissa
redskap som inte passar någon annanstans.
Som exempel kan jag nämna att
man i den inre delen av Stockholms
skärgård har skötar för fångst av strömming,
vilka är direkt avpassade för de
djup som finns där och inte kan användas
på andra håll. I ett sådant fall
tycker jag att inlösen borde vara motiverad.
Vi har inte något konkret yrkande
utan föreslår att Kungl. Maj :t ytterligare
skall utreda denna fråga för att
undersöka om det inte ändå i vissa fall
finns möjlighet till ersättning.

Slutligen något om den första reservationen,
den som är blank. Den hänför
sig till det förhållandet att departementschefen
har föreslagit vissa grunder
för ersättning till insjöfiskare —
men för saltsjöfiskare har han begränsat
dessa möjligheter i ganska stor utsträckning.
Insjöfiskarna skall kunna erhålla
ersättning dels om de fiskar i svartlistade
vatten och angränsande vatten, dels,
säger han, bör de erhålla ersättning när
de fiskar i andra vatten som tillhör
samma vattensystem, eftersom också
fisket där har påverkats i hög grad av
kvicksilverförekomsten. Detta är alldeles
riktigt.

Precis samma förhållande råder emellertid
också vid kusten, inte minst vid
östersjökusten. Men där, menar departementschefen,
bör man endast ge bidrag
till de fiskare som fiskar i svartlistade
vatten. Jag kan inte se att det finns
någon anledning att här särskilja saltsjöfiskare
och insjöfiskare. Tyvärr har
det av formella skäl inte varit möjligt
att avge en motiverad reservation härvidlag,
men den blanka reservationen
innebär alltså att vi inte gillar utskottets
uttalande att man inte vill gå med
på att ge saltsjöfiskarna samma möjligheter
till bidrag som insjöfiskarna.

Departementschefens motivering
tycks uppenbarligen vara den, att saltsjöfiskarna
skulle ha större möjligheter

104 Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Bidrag till fiskare med anledning av kvicksilverförekomst i fisk

än insjöfiskarna att fiska i andra vatten
än svartlistade. Det kan ligga något i
detta resonemang, men i de allra flesta
fall har de det inte. Dels kanske de fiskar
i arrenderade vatten och är helt beroende
av dessa, dels är det fiske som
kan förekomma på icke enskilt vatten
huvudsakligen strömmingsfiske, som
redan är så överdimensionerat, att det
faktiskt inte finns plats för flera fiskare
på det området.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till reservationerna nr 2 och nr 3,
och jag hoppas att den sista frågan —
som avses med den blanka reservationen
— inte skall vara slutbehandlad nu,
utan att vi kan ta upp den i något senare
sammanhang för att få till stånd den
rättvisa som är erforderlig mellan insjöfiskare
och saltsjöfiskare.

I detta anförande instämde herrar
Hyltander och Westberg (båda fp).

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Det är en detalj jag vill
ta upp i denna fråga om ersättning till
fiskare som har drabbats på grund av
uppgifterna om fiskens farlighet till
följd av kvicksilver förekomsten. Därvidlag
har även jag ansett att man borde
ha gått ett steg längre än som föreslås
i propositionen. Detsamma gäller den
fråga som herr Hedin nyss var inne på,
nämligen inlösen av redskap i fråga om
fiskare som har avstängts från fiske i
de vatten där de tidigare har arbetat.

I fiskeristyrelsens yttrande till Kungl.
Maj :t i denna fråga har införande av en
sådan inlösningsskyldighet begärts. Jag
vill gärna medge att detta är ett besvärligt
problem. A ena sidan är det berättigat
att statsmakterna — när de genom
något påbud direkt eller indirekt berövar
någon eller några människor deras
utkomst — ser till att verkningarna
mildras så långt det är möjligt. I det här
fallet kan det inte gälla stora belopp,

men principiellt är det en ganska viktig
fråga. Vid arbetslöshet och inkomstbortfall
bör man visa generositet mot dem
som drabbats därav. Och då orsakerna
dessutom är direkt statliga åtgärder bör
det som sagt vara ytterligare ett skäl till
generositet.

Å andra sidan vill jag gärna erkänna
att en inlösen av fiskredskap inte bör
göras sådan, att den får prejudicerande
verkan. Det är med andra ord en ganska
grannlaga uppgift att utforma bestämmelserna
så att berättigade krav tillgodoses
utan att eventuella konsekvenser
för andra områden uppstår.

I den reservation som vi har fogat till
utlåtandet kräves också endast en utredning
av frågan om inlösen av fiskredskap.
Längre än så har inte heller
motionärerna vågat gå. Fiskeristyrelsen
däremot har direkt begärt att ersättning
skall kunna utbetalas.

I övrigt har jag för min del biträtt
Kungl. Maj :ts proposition. Att göra ytterligare
utvidgningar i fråga om saltsjöfisket
utöver dem propositionen har
föreslagit skulle såvitt jag förstår medföra
mycket besvärliga gränsdragningsproblem.
Propositionen och dess förslag
måste som jag ser det tillämpas ganska
generöst om de skall kunna omsättas i
praktisk verklighet. Även den utvidgning
beträffande saltsjöfiskarna, som
herr Hedin nyss talade för, måste begränsas.
Men var den gränsen skulle gå
kan det vara mycket svårt att fastställa,
såvida man inte vill låta godtycket få
ett ganska stort utrymme.

Vad det sedan gäller åldersgraderingen
har jag fattat det så att jordbruksministern
här har velat åstadkomma en
viss anslutning till vad som gäller beträffande
avgångsbidragen till innehavare
av mindre jordbruk. Jag tror att
det i viss mån kan vara logiskt att här
ha ungefär liknande regler som i detta
andra fall.

Plerr talman! Med det anförda vill jag
yrka bifall till reservation 3 och i övrigt
till utskottets hemställan.

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

105

Bidrag till fiskare med anledning av kvicksilverförekomst i fisk

Herr BLOMKVIST (s):

Herr talman! Med hänsyn till den oro
som finns i kammaren skall jag försöka
att fatta mig mycket kort.

I början av året väcktes motionerna
1:723 och 11:899 av ett ganska stort
antal ledamöter från olika partier i de
båda kamrarna. Motionärerna begärde
vid den tidpunkten en utredning av de
skador som drabbat yrkesfiskare och
även förslag om utvidgad å conto-utbetalning
av bidrag.

Bakgrunden till de i motionerna framförda
förslagen var naturligtvis den oro
som motionärerna hyste inför det inkomstbortfall
som yrkesfiskarna fått
vidkännas i anslutning till den intensiva
debatten om kvicksilverförorenad fisk
och svartlistningar av fiskevatten. Motionärerna
ansåg också att ytterligare
åtgärder borde vidtagas för att minska
de ekonomiska svårigheterna för berörda
yrkesfiskare. Under de senaste månaderna
har dock flera åtgärder vidtagits
för att även stödja denna yrkesgrupp.
Jag vill främst peka på det av
riksdagen fattade beslutet om kontantstöd
till äldre arbetslösa.

I utskottets utlåtande föreslås nu ett
engångsbidrag till insjö- och saltsjöfiskare.
Jag uppfattar självfallet detta förslag
som ett viktigt led i samhällets strävanden
att så långt som möjligt säkra
ekonomisk och social trygghet åt denna
yrkeskår. Liksom Sveriges fiskares riksförbund
vill jag gärna understryka att
sedan motionerna avlämnades har åtgärder
vidtagits som helt förändrar situationen
för de skadelidande fiskarna.

Herr talman! Med hänvisning till det
positiva uttalande som utskottet gjort
och de av remissinstanserna avlämnade
yttrandena kan även jag yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr AKWESON (s):

Herr talman! Under det senaste året
har vi fått en allvarlig tankeställare —
en varning om hur det kan gå när vi
tillåter att våra insjöar och vattendrag

förorenas. Förekomsten av kvicksilver
i fisk är en mycket allvarlig fråga, men
ännu allvarligare blir den om upplysning
om denna förekomst sprids till allmänheten
på ett drastiskt sätt. Den propaganda
som följde i TV, radio och
dagspress när man hade upptäckt att
fisken i vissa vattenområden innehöll
för mycket kvicksilver medförde att allmänheten
fick den uppfattningen, att
nästan all fisk i detta land var giftig.

Vi gotlänningar fångar fisken långt
ute i Östersjön — långt borta från utsläpp
från industrier och kommunala
avlopp. Vi fångar fisken i friskt vatten,
och den är inte på något sätt påverkad
av kvicksilver. Ändå märkte vi ett mycket
starkt köpmotstånd under den tid
då upplysning om kvicksilverförekomst
i fisk spreds i vårt land. Samma erfarenhet
gjorde man i Göteborg, där fisken
fångas långt ute i Nordsjön och inte
på något sätt är påverkad av kvicksilver;
även där märkte man köpmotstånd.

Jag är naturligtvis den förste att medge
att fisk som inte är fullt frisk inte
skall säljas till konsumenterna — den
skall inte ens fångas.

Det är därför med glädje man nu kan
konstatera, att upplysningen kring
kvicksilverfrågan börjar få riktigare
proportioner. Tack vare ett snabbt ingripande
från jordbruksministerns sida
vet vi i dag vilka vatten som är avstängda
och vilka som är tillåtna. Konsumenterna
kan alltså lugnt återgå till
att köpa fisk ■— jag är säker på att de
kommer att må bra av detta.

Kvar står emellertid besvärligheterna
för de människor som haft sitt levebröd
av att fiska i dessa vatten och som inte
kan få fortsätta med det utan måste göra
något annat. Det blev ett hårt slag för
dem.

Jag vill inte göra gällande att alla
problem blir lösta med det nu framlagda
förslaget, men det kan väl i stort sett
anses vara väl avvägt. Framför allt bör
man erkänna att jordbruksministerns
insatser kom mycket snabbt. Redan den

Andra kammarens protokoll 196S. Nr 23

106 Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Bidrag till fiskare med anledning av kvicksilverförekomst i fisk

12 januari i år beslöt Kungl. Maj:t att
till yrkesfiskare inom berörda vattenområden
som är omedelbart beroende
av ekonomiskt stöd också lämna sådant
bidrag. För att inte i onödan förlänga
väntetiden för de mest behövande fiskarna
använde man sig av förskott från
fiskets prisregleringskassa; det var
300 000 kronor som man lånade av kassan
och som nu skall återbetalas. Det
väsentliga var emellertid att hjälpen
kom mycket snabbt.

Det föreliggande förslaget innebär i
princip att det statliga stödet får en utformning
liknande det som i allmänhet
utgår till yrkesverksamma vid ekonomisk
otrygghet, alltså ett engångsbidrag.
Denna hjälpform synes också lämplig
eftersom den inte verkar hämmande på
arbetskraftens rörlighet, vilket kan vara
ganska betydelsefullt i detta fall. Ett engångsbidrag
underlättar omställningen
till annat yrke för de fiskare som önskar
och har möjlighet till en sådan omställning.

Bidraget kommer att utgå med belopp
som är beroende av vilken skada som
den enskilde fiskaren har lidit genom
förekomsten av kvicksilvret. Likaså blir
det en gradering beroende på fiskarens
ålder; det sker en avtrappning av beloppet
efter 60 års ålder. I huvudsak
kommer stödet att utgå med ett belopp
som motsvarar bortfallet av inkomsten
av fiske under ett år, dock högst 12 000
kronor när det gäller insjöfiske och
10 000 kronor när det gäller saltsjöfiske.

Jag vill också i detta sammanhang erinra
om att detta inte är det enda stöd
som lämnas från statens sida, utan det
är sammankopplat med en annan fråga
som riksdagen nyligen har tagit ställning
till, nämligen det särskilda stöd till
äldre arbetslösa som föreslogs i proposition
nr 29. Enligt detta beslut kan en
äldre fiskare få omställningsbidrag med
upp till 800 kronor i månaden under en
längre tid.

Om man ser åtgärderna som en enhet,
vill jag alltså påstå att stödet är ganska
väl avvägt.

Till utskottsutlåtandet har fogats ett
par reservationer. I den ena har tagits
upp frågan om avtrapp ningen av engångsbidraget
till fiskare efter 60 års
ålder, något som reservanterna inte vill
vara med om. Det är klart att man kan
ha olika uppfattningar om hur bidraget
skall utformas, men jag vill gärna
påminna om att själva principen med
avtrappning efter åldersgräns inte är
ny. Så sent som förra året beslöts om
avgångsvederlag för jordbrukare, och
då begagnade vi oss av ett avtrappningssystem
efter sökandens ålder.

Det här förslaget är analogt därmed.

I reservation nr 3 hemställs om en utredning
av den av fiskeristyrelsen väckta
frågan om statlig inlösen av fiskredskap.
Jag förstår väl att vissa redskap
blivit överflödiga för fiskare, vilkas
vatten har avstängts, och att dessa
fiskare gärna såg att staten löste in de
redskapen. Men har vi möjligheter att
vid ett sådant förfarande kontrollera,
att endast befogade inlösningar kommer
i fråga? Uppstår det inte frestelser för
en stor del andra fiskare att vid detta
tillfälle försöka avyttra redskap som
kanske inte använts på många år? Jag
tror inte att allmänheten skulle uppskatta
ett förslag som innebar att staten
löste in en massa gamla nät, ryssjor
och mjärdar, som kanske legat i sjöbodarna
sedan mycket länge. En sådan
åtgärd kunde i stället sprida missnöje
och avundsjuka vid kusterna och på
grund av bristande möjligheter till kontroll
skulle vi inte uppnå det som hade
varit avsikten med åtgärden. Nej, låt
oss i stället hjälpa på annat sätt. Låt
oss hjälpa dem som verkligen är i behov
därav genom att de har lidit avbräck
i sitt fiske.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Herr Arweson ansåg
att Kungl. Maj:ts förslag var väl avvägt,
och han liksom utskottets ärade

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

107

Bidrag till fiskare med anledning av kvicksilverförekomst i fisk

ordförande avvisade tanken på att fullt
bidrag skulle utgå till 66 års ålder. Båda
talarna ville jämföra detta bidrag
med det avgångsbidrag som ges till småbrukare.
Men detta är väl ändå två helt
skilda saker?

Här är det fråga om en ersättning
för en minskad inkomst, och det är lika
berättigat att ge denna ersättning till
dem som är över 60 år som till dem som
är under 60 år. Först när vederbörande
uppnår pensionsåldern kommer han i
ett annat ekonomiskt läge och får lättare
att bära det avbräck i sin inkomst
som han fått vidkännas.

När det gäller en eventuell inlösen
av redskap tycker jag att herr Arweson
har en ganska underlig uppfattning om
fiskarna och deras moral, då han menar
att de skulle börja plocka fram
gamla redskap som de inte använt på
länge. Det tror jag inte om dem. Jag
inser att detta är en ganska stor och besvärlig
fråga, men vi har ju bara begärt
att Kungl. Maj:t skall ytterligare
utreda möjligheterna att i vissa speciella
fall inlösa redskap.

Herr Hansson i Skegrie tog upp frågan
om saltsjöfiskarnas möjlighet att
få bidrdag på samma grunder som insjöfiskarna
och menade att det inte var
möjligt med hänsyn till de svåra gränsdragningsproblem
som skulle uppstå.
Jag tror inte att det skulle uppstå så
svåra problem, herr Hansson, — det
råder ju precis samma förhållanden för
det egentliga kustfisket som för fisket i
insjöarna, d. v. s. fisket av gös och gädda.
Med de regler för bidragsgivningen
som föreslagits blir det inga svårigheter
att avgöra vilka som skulle kunna
få bidrag.

Jag tycker att det är ganska egendomligt
att man inte vill ge saltsjöfiskarna
samma möjligheter soim insjöfiskarna;
de befinner sig i exakt samma läge.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. i

Herr förste vice talmannen gav pro -

positioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hedin begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition, upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
4) mom. 1) i utskottets utlåtande nr
24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Carl Eskilsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

Mom. 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 4

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Hansson i Skegrie begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
4) mom. 4) i utskottets utlåtande nr
24, röstar

Ja;

108 Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Bidrag vid förlust på grund av naturkatastrof m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Carl Eskilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att lian funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
76 ja och 73 nej, varjämte 8 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

. Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 5 och 6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5

Bidrag vid förlust på grund av naturkatastrof
m. m.

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Trots att utskottets kortfattade
utlåtande på denna punkt — det
omfattar faktiskt bara ett par rader —
är enhälligt, skall jag ta kammarens
tid i anspråk några minuter.

Det gäller här en för de skånska fiskarna
oerhört viktig sak, nämligen frågan
om bidrag för att täcka de stora förluster
som dessa fiskare led under orkanen
den 17 oktober i fjol. Enbart i
Malmöhus län uppgick dessa skador till
mer än 2 miljoner kronor, och då har
män inte tagit hänsyn till de förluster
som uppstod genom att fisket inte kunde
bedrivas under den bästa säsongen.

Efter de dåliga åren för ålfisket, 1965
och 1966, var det många fiskare som

satte sitt hopp till att under 1967 kunna
rätta till vad de föregående magra åren
betytt i form av skuldsättningar och
andra besvärligheter. 1967 tycktes också
bli ett bättre år än de närmast föregående,
tills orkanen den 17 oktober
med en stormstyrka på över 40 sekundmeter
slog till och sopade rent för så
gott som alla utsatta nät framför allt på
Skånes väst- och sydkust. Praktiskt taget
alla de ålfiskare som inte varit med
om de goda åren under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet utan kommit
till senare och därför inte hunnit
klara av sin skuldsättning för inköp av
redskap och utrustning stod nu utan
möjligheter att anskaffa nya nät i stället
för de av orkanen förstörda.

Det nu föreliggande förslaget ger
emellertid dem som bäst behöver det ett
rejält handtag. Jag vill därför framföra
skånefiskarnas tack till både jordbruksministern,
som snabbt beordrade utredning
om skadorna och senare lade fram
det här förslaget, och till utskottet för
dess välvilliga behandling av detsamma.
Jag vill också tacka dem som på ort
och ställe företagit en snabb och grundlig
utredning av skadornas omfattning,
vilket var en förutsättning för att ärendet
skulle kunna slutbehandlas med
minsta möjliga tidsspillan. Det gäller
här i första hand fiskerikonsulenterna i
de båda skånelänen och vederbörande
tjänstemän på länsstyrelserna som
handlagt dessa ärenden.

Det är klart att det finns fiskare som
inte är nöjda och som naturligtvis inte
instämmer i tacket. Alla som förlorat
redskap har ju inte fått ersättning, men
man har gått efter samma grunder som
vid andra tillfällen, då det gällt ersättning
på grund av naturkatastrofer. Det
betyder att de som verkligen behöver
hjälp får det, vilket jag för min del
anser vara riktigt.

Det var emellertid inte i huvudsak
för att tacka för hjälpen som jag begärde
ordet, utan för att be statsrådet
Holmqvist att nu så mycket som möjligt

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

109

Interpellation ang.

påskynda utbetalningarna av de beviljade
ersättningarna. Enligt propositionen
skall Kungl. Maj :t meddela närmare
föreskrifter om biståndsgivningen. Jag
hoppas att dessa föreskrifter så snart
som det över huvud taget är möjligt
kommer att utfärdas, så att länsstyrelserna
kan fördela de anvisade beloppen.
Visserligen börjar det egentliga fisket
efter vandringsål vid skånekusten inte
förrän i slutet av augusti, men innan
dess skall allting vara klart. I regel inköper
inte fiskarna näten färdigmonterade
utan i stora slingor, som man sedan
klipper till och monterar så att de
passar på det ställe där näten skall sättas
ut. Denna montering tar lång tid och
efteråt skall näten impregneras innan
de sättes i sjön. Därför är det viktigt
att fiskarna så snart som möjligt får
besked om vad de kan komma att tilldelas
som hjälp för inköp av nya nät i
stället för de förlorade.

Jag vill innan jag slutar mitt anförande
än en gång lägga jordbruksministern
på hjärtat, att han snarast möjligt försöker
tillställa länsstyrelserna de aviserade
föreskrifterna. Varje dag som går
väntar man ute vid kusterna på det slutliga
beskedet.

Jag har inget yrkande.

I detta anförande instämde herr Johansson
i Simrishamn (s).

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag kan glädja herr Levin
med att vi har förberett utbetalandet
av ersättningarna och att jag räknar
med att redan i nästa veckas konselj,
således den första möjliga efter
riksdagens beslut, skall kunna utfärdas
de bestämmelser som behövs.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

återbetalning av vissa ATP-avgifter, m. m.
Punkterna 6 och 1
Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 15

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 40, med anledning av motion
angående skattefrihet för bidrag
till vissa fiskare med anledning av
kvicksilverförekomst i fisk.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Interpellation ang. återbetalning av
vissa ATP-avgifter, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ÅBERG (fp), som yttrade:

Herr talman! ATP-systemet är kompplicerat
och svårt att överblicka. Även
myndigheterna kan ibland begå misstag.
Det har t. ex. hänt att personer som vid
återinträde i ATP betalat egenavgift senare
fått meddelande om att de på grund
av åldersskäl inte är berättigade till
tjänstepension. Eftersom det enligt ATPbestämmelserna
inte finns någon möjlighet
till återbetalning av - inbetalade
avgifter har dessa människor också gått
miste om de avgifter som erlagts. Detta
måste för dem som drabbats te sig utomordentligt
orättvist. Det är inte heller
förenligt med svenskt rättsmedvetande
och svensk förvaltningstradition. För
samhället kan det knappast vara något
intresse att på detta sätt »lura» medborgare
att betala avgifter till en pension,
som de aldrig kan få ut. Antingen borde
man genom särskilda åtgärder åstadkomma
att de som på detta sätt drabbats
får tillbaka de avgifter som betalats,
eller också borde man åstadkomma
någon annan form av gottgörelse. Åtgärder
för att förhindra en upprepning
av det skedda måste också vidtagas.

Med anledning av vad jag här anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd att

Ilo Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Interpellation ang. kollisioner mellan tåg och renar

få framställa följande frågor till statsrådet
och chefen för finansdepartementet: 1.

Avser statsrådet att vidta åtgärder
för att gottgörelse skall lämnas dem som
återinträtt i ATP men som på grund av
åldersskäl inte kan erhålla allmän tjänstepension? 2.

Avser statsrådet att vidta åtgärder
för att ytterligare återinträden av personer,
som på grund av åldersskäl inte
är berättigade till allmän tjänstepension,
förhindras?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Interpellation ang. kollisioner mellan
tåg och renar

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Agnäs (h), som yttrade: Ilerr

talman! Antalet av tåg överkörda
renar har under 10-årsperioden
1958—1967 uppgått till sammanlagt
21 019, d. v. s. i genomsnitt cirka 2 100
djur per år. Den exakta årliga fördelningen
framgår av följande tablå, där
också utbetalt ersättningsbelopp anges.

År	Antal renar
1958	1 941
1959	1 677
1960	2 319
1961	2 247
1962	2 233
1963	1 636
1964	2 694
1965	2 810
1966	1 812
1967	1 650

Utbetald ersättning

184 000
162 000
223 000
219 000
212 000
170 000

| 1 584 000

409 000

Enligt lag den 13 april 1945 om stängselskyldighet
för järnväg m. m. är innehavare
av järnväg i princip skyldig
att hålla stängsel utmed järnvägen till
skydd för större hemdjur (hästar och
nötkreatur) under betesgång, såvida

icke kostnaden för stängsel är oskälig i
förhållande till nyttan därav för betesbruket.
Huruvida angivna förutsättningar
för stängselskyldighet föreligger avgöres
av ägodelningsrätten i orten. Om
stängselskyldighet förklaras icke föreligga,
kan ändock järnvägens innehavare
åläggas att utge ersättning för hinder
eller men som härav uppkommer vid
fastighetens användning för betesbruk.

Det kan ytterligare tilläggas att i den
av järnvägsstyrelsen den 18 januari 1923
utfärdade banförordningen det helt allmänt
stadgas — med giltighet för statens
järnvägar — att järnvägsområdet
skall vara inhägnat, där så erfordras för
att skydda järnvägstrafiken.

Stängselskyldighet för järnväg gäller
sålunda egentligen endast med hänsyn
till betesbruket, och ovanstående lagbestämmelse
tillämpas för närvarande på
det sättet att renbetesmarkerna i huvudsak
icke är inhägnade.

Sedan den 1 juli 1964 har dock SJ
frivilligt låtit uppföra stängsel för 3
miljoner kronor längs vissa järnvägssträckor
i Norrbottens län i syfte att
hålla renarna borta från järnvägsspåren.
Kostnaden har bestritts med medel
som ställts till förfogande av arbetsmarknadsstyrelsen
från anslaget »Allmänna
beredskapsarbeten in. m.». Av
ovannämnda belopp avser 0,7 miljoner
kronor 50 km stängsel, som uppförts
omedelbart invid järnvägsspåren,medan
resten är kostnad för stängsel som placerats
på annat sätt för att hindra renarnas
tillträde till banan.

Det kan emellertid inte ens med denna
åtgärd hävdas att man nu erhållit en
tillfredsställande situation. Fortfarande
är antalet förolyckade djur så stort, att
det synes nödvändigt att vidtaga åtgärder
för ytterligare minskning av antalet
olyckor. Dessutom bör naturligtvis åtgärder
vidtagas för att förhindra onödigt
lidande för de djur som skadas.

Tågpersonalen har icke till sitt förfogande
något skjutvapen så att personalen
kan avliva de skadade djuren,

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Interpellation ang. kollisioner mellan tåg och renar

utan dessa lämnar ofta olycksplatsen
illa tilltygade och under svåra plågor.
För personalen innebär det givetvis en
mycket stor psykisk påfrestning dels att
ständigt vara utsatt för risken av en
sammanstötning med renarna, dels att
då en sammanstötning skett icke kunna
effektivt ingripa för att avliva djuret.
Det borde i tågpersonalens utbildning
ingå undervisning i avlivande av skadade
djur så att detta kan ske på ett
effektivt sätt. Till detta kommer att de
häftiga inbromsningarna vid kollision
med renarna utsätter tågresenärerna för
stora risker.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Är statsrådet beredd medverka till
ingående undersökningar om anledningen
till det stora antalet kollisionsolyckor
mellan tåg och renar?

2. Finns från järnvägens sida planer
på en utbyggnad av det nuvarande
stängslet utefter betesmarkerna?

3. Är statsrådet beredd medverka till
sådan utbildning och beväpning av tågpersonalen
på de berörda bansträckorna
att skadade djur omedelbart kan avlivas? 4.

Har de risker för passagerarna,
som de återkommande sammanstötningarna
innebär, blivit föremål för utredning? Denna

anhållan bordlädes.

§ 18

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets idlåtanden:
nr 100, i anledning av vissa av Kungl.
Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1968/69 till bostadsbyggande
in. m. jämte motioner,

nr 101, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition om ökat ekonomiskt stöd
åt barnfamiljer jämte motioner,

nr 102, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående riktlinjer för
företagareföreningarnas organisation
och verksamhet jämte motioner,

nr 103, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1968/69 till teckning av aktier
i Sveriges investeringsbank AB m. m.
jämte motioner,

nr 104, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1968/69 till atomenergiverksamhet
samt teknisk provning och standardisering
jämte motioner,

nr 105, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
förslag till allmän beredskapsstat för
budgetåret 1968/69, m. m., och

nr 106, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående organisation
m. m. av försvarets materielförvaltning
i central instans m. m. jämte motioner;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 31, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 5 § föräldrabalken,
m. m.,

nr 32, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i militära rättegångslagen den 30
juni 1948 (nr 472),

nr 33, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i brottsbalken m. in.,

nr 34, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 10 maj
1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon,
m. m.,

nr 35, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 9:o) och
17 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s.

3) om Kungl. Maj ds regeringsrätt, och
nr 36, i anledning av motioner angående
rättsvården;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 35, i anledning av motion angående
tilläggssjukpenningen vid barnsbörd,

112

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

nr 36, i anledning av motion om frivillig
sjukpenningförsäkring för ålderspensionärer,

nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 6 § § lagen
den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp,
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den 21
maj 1964 (nr 143) om bidragsförskott,
nr 40, i anledning av motioner om
höjning av de allmänna barnbidragen,
m. m., och

nr 42, i anledning av motioner angående
rätten till sjukpenning vid utlandsresa; tredje

lagutskottets utlåtanden:
nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 14 juni 1907
(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast
egendom, m. m. jämte motioner i ämnet,

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 22 april 1960 (nr 77) angående
byggnadsforskningsavgift, och

nr 42, i anledning av motion om framflyttning
av den för tillämpning av ensittarlagen
avgörande tidpunkten; samt
jordbruksutskottets utlåtande nr 27,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående ändrade former för reglering
av priserna på fisk, m. m.

§ 19

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 123, angående statlig garan -

ti för skadeersättning vid vissa atomolyckor,
överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 20

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fem enkla frågor, nämligen av:

fru Marklund (vpk), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående åtgärder mot luftföroreningar
i Norrbotten,

herr Enskog (fp), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående tillhandahållandet av
kommunikationstabellen,

herr Eriksson i Bäckmora (ep), till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående beredande av
sysselsättning för viss friställd arbetskraft
inom Gävleborgs län,

herr Rubin (mbs), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående skärpta bestämmelser
för obligatorisk bilbesiktning, och
herr Petersson (h), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
angående tiondebeskattningen av
laxfisket i Torne älv.

§ 21

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.48.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 14 maj 1968

Nr 23 113

Tisdagen den 14 maj

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 3 innevarande
maj.

§ 2

Meddelande ang. arbetsplena torsdagen
den 16 och fredagen den 17 maj

Herr TALMANNEN yttrade:

Vid arbetsplenum torsdagen den 16
maj kl. 13.00 besvaras 26 enkla frågor,
av vilka 8 upptas i samband med besvarande
av interpellationer. Sammanträdet
inleds med att herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet besvarar
dels i ett sammanhang herr Hedlunds
interpellation angående åtgärder
för att förhindra våld vid demonstrationer
samt 7 enkla frågor i samma
ämne, dels herr Turessons enkla fråga
angående upprätthållande av ordningen
under midsommarhelgen. Därefter lämnas
svar på ytterligare interpellationer,
och därpå följer en frågestund som
kommer att fortsättas till dess samtliga
på föredragningslistan upptagna frågor
besvarats.

Utöver de från onsdagen den 15 maj
kvarstående ärendena kommer föredragningslistan
för torsdagen den 16
maj att upptaga ett tjugotal utskottsutlåtanden.

Vid arbetsplenum fredagen den 17
maj kl. 10.00 upptas som första ärende
konstitutionsutskottets betänkande nr
20 i anledning av proposition med förslag
till partiell författningsreform
m. m.

Såsom tidigare meddelats torde det
bli ofrånkomligt att anordna kvällsplena
både torsdagen den 16 maj och
fredagen den 17 maj.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 123, angående statlig
garanti för skadeersättning vid vissa
atomolyckor.

§ 4

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 100—106, första
lagutskottets utlåtanden nr 31—36, andra
lagutskottets utlåtanden nr 35, 36,
38—40 och 42, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 38, 41 och 42 samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 27.

§ 5

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Åberg (fp), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet angående
återbetalning av vissa ATP-avgifter,
m. in., och

herr Nilsson i Agnäs (h), till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående kollisioner
mellan tåg och renar.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 6

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista dels tredje lagutskottets
utlåtande nr 41 skulle uppföras

114 Nr 23

Tisdagen den 14 maj 1968

Interpellation ang. redogörelse för möte med EFTA:s ministerråd

främst, dels andra lagutskottets utlå- samman med skillnaderna i arbetsmarktanden
nr 39 och 40 skulle uppföras nadsförhållandena i EFTA-länderna?
närmast före statsutskottets utlåtande Denna anhållan bordlädes,
nr 101.

i 7

Interpellation ang. redogörelse för
möte med EFTA:s ministerråd

Ordet lämnades på begäran till

Herr SVANBERG (s), som yttrade:
Herr talman! De handelshinder som
finns mellan handelsblocken i Västeuropa
är en källa till oro i vårt näringsliv,
och det är av största vikt att
ett närmande mellan EEC och EFTA
snart kommer till stånd. Vid EFTA:s
ministerrådsmöte i London den 9—10
maj diskuterades denna fråga och vissa
rekommendationer gjordes.

Förutom den viktiga integrationsfrågan
diskuterades även det fortsatta programmet
för EFTA-samarbetet, vilket
givetvis alltfort är av vital betydelse för
vårt land. Därjämte har enligt tidningsreferat
även förhållandena på den portugisiska
arbetsmarknaden ånyo varit
uppe till behandling. Bristen på fria
fackföreningar i Portugal samt en helt
annan lönebildning och arbetsmarknadsstruktur
måste givetvis återverka
på konkurensförhållandena inom EFTA.

Det vore av stort värde för den fortsatta
debatten om kammaren snabbt
finge en redovisning av EFTA-mötet i
London.

Under åberopande av det anförda
hemställer jag därför om att till statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill statsrådet redogöra för mötet i
London med EFTA:s ministerråd den
9—10 maj med avseende på

dels de samtal som gällde integrationssträvandena
i Västeuropa,

dels det fortsatta samarbetet inom
EFTA som mötet tog ställning till,
dels även de problem som hänger

§ 8

Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av motioner om stöd åt befrielserörelserna
i de portugisiska kolonierna
och åt visst uppbyggnadsarbete
i portugisiska Guinea;

statsutskottets utlåtande och memorial: nr

107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående skolans arbetstider
jämte motioner,

nr 108, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vidareutbildning
av sjuksköterskor m. m. jämte motioner,

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1967/68 i vad avser bidrag
till anordnande av barnstugor,

nr 110, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av en
fastighet i Sundsvall,

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå
allmänna arvsfondens rätt till arv,
nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om viss ändring i statens
pensionslöneförordning m. m.,

nr 113, i anledning av riksdagens år
1967 församlade revisorers berättelse i
vad avser räkenskapsgranskningens organisation
inom den statliga förvaltningen,

nr 114, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående rikskonserter
m. m. jämte motioner,

nr 115, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående avgift för innehav
av navigeringsmottagare jämte motioner,
och

nr 120, i anledning av kamrarnas

Tisdagen den 14 maj 1968

Nr 23 115

skiljaktiga beslut i fråga om inrättande
av s. k. Up-tjänster för övningslärare på
låg- och mellanstadiet vid skolenheter
för lärarhögskolas försöks- och demonstrationsverksamhet; bevillningsutskottets

betänkande nr
38, med anledning av motioner om åtgärder
vid beskattningen i syfte att
främja sparandet;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 47, i anledning av motioner angående
rätten att utföra skolskjuts, och
nr 49, i anledning av motioner angående
påföljderna vid oljeutsläpp från
fartyg; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

35, i anledning av motion angående
verkan av i annat nordiskt land verkställd
kontroll av elmateriel, och

nr 36, i anledning av motioner om
förbättring av folkpensionärernas ställning
i samhället.

§ 9

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 217, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående organisation
in. in. av försvarets rationaliseringsverksamhet; nr

218, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående inrättande av en
datamaskinfond och anslag till statskontoret
för budgetåret 1968/69, m. m.;

nr 219, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående organisation av
ett läromedelsförlag;

nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
den .statliga publiceringsverksamheten;
och

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslagen för budgetåret
1968/69 till rundradioverksamheten
in. in. samt Kungl. Maj:ts proposition
angående införande av färgtelevision
m. m. jämte motioner.

§ 10

Anmäldes följande motioner i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
125, angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1968/69,
m. m.:

nr 1221, av herr Björkman m. fl.,
nr 1222, av herr Hedlund m. fl.,
nr 1223, av herr Hermansson m. fl.,
och

nr 1224, av herr Wedén m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 11

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

fru Kristensson (h), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående viss ersättning till polisman,
och

herr Wedén (fp), till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena angående
frihetsrörelser i vissa östländer.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.05.

In fidem

Sune K. Johansson

116 Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Onsdagen den 15 maj

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice italmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 7 innevarande
maj.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 1221.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 1222, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 125, angående
komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1968/69, m. in., hänvisades
motionen, såvitt avsåg frågor rörande
beskattningen, till bevillningsutskottet
och i övrigt till bankoutskottet.

Vidare föredrogs och hänvisades till
bankoutskottet den å bordet vilande motionen
nr 1223.

Slutligen föredrogs den å bordet vilande
motionen nr 1224, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 125, angående
komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1968/69, m. in.; och hänvisades
motionen, såvitt avsåg frågor
rörande beskattningen, till bevillningsutskottet
och ii övrigt till bankoutskottet.

§ 3

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 5 och statsutskottets
utlåtanden nr 107—115.

§ 4

Föredrogs statsutskottets memorial nr
120, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om inrättande av s. k.

Up-tjänster för övningslärare på låg- och
mellanstadiet vid skolenheter för lärarhögskolas
försöks- och demonstrationsverksamhet.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan om
ärendets företagande till avgörande efter
allenast en bordläggning, lädes den i memorialet
gjorda anmälan till handlingarna.

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkande nr 38, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 47 och 49
samt allmänna beredningsutskattets utlåtanden
nr 35 och 36.

§ 6

Föredrogs den av herr Svanberg (s)
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående redogörelse för
möte med EFTA:s ministerråd.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Anslag till bostadsbyggande m. m.
och ökat ekonomiskt stöd åt
barnfamiljer

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41,
statsutskottets utlåtande nr 100, andra
lagutskottets utlåtanden nr 39 och 40
samt statsutskottets utlåtande nr 101
kommer att föredragas och debatteras
i ett sammanhang, och yrkanden beträffande
samtliga dessa utlåtanden

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23 117

Anslag till bostadsbyggande m. in. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

framställes under den gemensamma
överläggningen.

Härefter föredrogs i ett sammanhang

tredje lagutskottets utlåtande nr 41, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 2 § förordningen den 22 april
1960 (nr 77) angående byggnadsforsknings
avgift;

statsutskottets utlåtande ,nr 100, i anledning
av vissa av Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1968/69 till bostadsbyggande in. m. järnte
motioner;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den
21 maj 1964 (nr 143) om bidragsförskott,
och

nr 40, i anledning av motioner om
höjning av de allmänna barnbidragen,
in. m.; samt

statsutskottets utlåtande nr 101, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
om ökat ekonomiskt istöd åt barnfamiljer
jämte motioner.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41

Genom en den 3 januari 1968 dagtecknad
proposition, nr 9, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över linrikesärenden, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om ändrad
lydelse av 2 § förordningen den 22 april
1960 (nr 77) angående byggnadsforskmingsavgift,
innebärande att avgiften
höjdes från 0,50 till 0,60 %.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte bifalla propositionen nr 9.

Statsutskottets utlåtande nr 100

I propositionen nr 1, bilaga 13, hade
Kungl. Maj :t (punkterna D 1—D 4, s.
118—122, D 8—D 10, s. 124—132,

IV: 2—IV: 4, s. 135—161 och V: 3, s.
164—165) under åberopande av utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1968 föreslagit
riksdagen att

A. på driftbudgeten

a) för budgetåret 1968/69 anvisa

1. till Bostadsstyrelsen: Avlöningar ett
förslagsanslag av 6 434 000 kr.,

2. till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 527 000 kr.,

3. till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 12 819 000
kr.,

4. till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 680 000
kr.,

5. till Räntebidrag ett förslagsanslag
av 150 000 000 kr.,

6. till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
ett förslagsanslag av
135 000 000 kr.

7. till Byggnadsforskning ett anslag
av 2 200 000 kr.,

b) godkänna de ändringar av bestämmelserna
om förbättringslån som departementschefen
förordat,

c) medge att räntefria förbättringslån
beviljades med högst 125 000 000 kr.
under år 1968 och 100 000 000 kr. under
år 1969,

d) bemyndiga Kungl. Maj :t att vid behov
besluta om ökning av den under c)
upptagna ramen för långivningen under
år 1968,

B. på kapitalbudgeten

I. under statens utlåningsfonder

a) medge att bostadslån för nybyggnad
beviljades under år 1968 för högst
89 000 lägenheter och intill ett belopp
av 1 890 000 000 kr. samt under vartdera
av åren 1969 och 1970 för högst 89 000
lägenheter,

b) medge att beslut om bostadslån för
ombyggnad samt räntebärande fönbättningsJån
beviljades intill ett belopp av
170 000 000 kr. under vartdera av åren
1968 och 1969,

c) medge att förhandsbesked om bostadslån
för hus som skulle byggas med

118 Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

tillämpning av industriella produktionsmetoder
meddelades för högst 10 000 lägenheter
under vart och ett av åren
1968—1973,

d) bemyndiga Kungl. Maj:t att, under
de förutsättningar som departementschefen
angivit i statsrådsprotokollet, besluta
om utökning av de under a) och b)
upptagna ramarna för långivningen under
år 1968 samt ramen under c),

e) medge att de under a) och c) upptagna
ramarna i den utsträckning Kungl.
Maj:t bestämde finge fördelas på annat
sätt än i antal lägenheter,

f) godkänna av departementschefen
framlagda förslag i fråga om villkoren
för viissa äldre lån,

g) för budgetåret 1968/69 anvisa

1. till Lånefonden för bostadsbyggande
ett investeringsanslag av 1 600 000 000
kr.,

2. till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrin ett investeringsanslag
av 10 000 000 kr.,

3. till Lånefonden för kommunala
markförvärv ett investeringsanslag av
30 000 000 kr.,

IT. under fonden för låneunderstöd
för budgetåret 1968/69 till Räntefria lån
till bostadsbyggande anvisa ett investeringsanslag
av 32 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:4 av
herr Werner och II: 7 av herr Hermansson
m. fl., såvitt nu var i fråga,

dels de likalydande motionerna 1:108
av fru Diesen och II: 154 av herr Thulén
m. fl.,

dels de likalydande motionerna 1:110
av herr Svenungsson och II: 153 av herr
Krönmark,

dels de likalydande motionerna I: 164
av herr Werner och II: 218 av herr
Karlsson i Huddinge in. fl., vari föreslogs,
att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
förslag till statlig totalfinansiering av
bostadsbyggandet, exempelvis genom inrättandet
av en statlig bostadsbank,

dels de likalydande motionerna 1:165
av herr Werner och II: 217 av herr Hermansson
m. fl., vari föreslagits att riksdagen
måtte besluta,

1) att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om följande:

a) en inventering och utredning av
de faktorer som skapade det höga kostnadsläget
inom bostadsproduktionen,

b) utredning av frågorna om en vidgad
samhiällelig-ko operativ produktion
av byggnadsmaterial,

c) uppdraga åt kungl. bostadsstyrelsen
att utarbeta rekommendationer beträffande
prisbilligt och ändamålsenligt
byggnadsmaterial avsedda att tillställas
de kommunala myndigheterna och de
byggande företagen,

d) utarbetande av förslag att förelägga
riksdagen rörande bestämmelser
som tillförsäkrade de allmännyttiga,
fackliga och kooperativa byggföretagen
prioritering vid kommunernas fördelning
av byggkvoter,

e) utarbetande av restriktiva regler
för förhindrande av onödig rivning av
bostadshus, samt

2) att medge att bostadslån för nybyggnad
beviljades under år 1968 för
högst 90 000 lägenheter med erforderligt
belopp, samt under år 1969 92 000
lägenheter, för år 1970 94 000 lägenheter
samt för år 1971 97 000 lägenheter, varvid
erforderliga förslagsanslag måtte
beviljas,

3) att medge att förhandsbesked om
bostadslån för hus som skulle byggas
med tillämpning av industriella produktionsmetoder
meddelades för högst
15 000 lägenheter under vant och ett av
åren 1968—1973,

4) att riksdagen måtte uttala som sin
mening att, när så befunnes lämpligt,
fördelningen på län och kommuner av
det statsbelånade bostadsbyggandet försöksvis
finge göras på annat sätt än i
antal lägenheter,

dels de likalydande motionerna I: 225
av herrar Dahl och Magnusson och
II: 286 av herr Gustafsson i Uddevalla
m. fl.,

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23 119

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

dels de Mkalydande motionerna I: 322
av herr Bengtson m. fl. och II: 415 av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om ett program för
realiserandet av riksdagens år 1965 antagna
målsättning om byggande av en
miljon lägenheter under perioden 1965
—1974,

att riksdagen måtte medge att lån
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande
i enlighet med Kungl. Maj ds
förslag och därvid uttala att en sådan
ökning av byggandet utöver minimiramen
om 95 000 lägenheter borde eftersträvas
att antalet igångsättningar inte
underskrede det under år 1967 uppnådda,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj d måtte tillkännage vad i motionerna
anförts angående en aktiv lokaliseringspolitiks
betydelse för balansen på
bostadsmarknaden,

att riksdagen måtte uttala sig för bibehållande
av eu särskild kvot för senare
fördelning i enlighet med vad i
motionerna anförts,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Majd måtte hemställa om åtgärder för
att få till stånd ett bättre underlag för
den regionala fördelningen och att skäliga
hänsyn toges till det förhållandet
att standardhöjning och förnyelse av
bostadsbeståndet vore nödvändiga även
på orter som icke statistiskt räknades
som expansiva,

att riksdagen måtte besluta att samarbetsmämnds
beslut angående fördelning
av bostadslånemedel mellan i kommunblocket
ingående kommuner icke utan
att synnerligen starka skäl förelåge finge
ändras av länsmyndighet då de i blocket
ingående kommunerna vore överens
om fördelningen,

att riksdagen måtte besluta att kommunerna
skulle erhålla särskilda kvo -

ter för pensionärsbostäder och studentbostäder
utanför den övriga lägenhetstilldelningen,
avpassade efter antalet
åldringar respektive studenter i vederbörande
kommun,

att riksdagen i avvaktan på ytterligare
utredning ej måtte medge att ramarna
för det statsbelånade bostadsbyggandet
finge fördelas på annat sätt
än i antal lägenheter, dock att Kungl.
Maj:t bemyndigades bedriva försöksverksamhet
med fördelning efter lägenhetsyta
och att erfarenheterna av denna
försöksverksamhet redovisades för riksdagen,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om utredning syftande
till en sådan inriktning av samhällets
bostadspolitik att man stimulerade
uppkomsten av en bebyggelse som
fyllde de miljökrav och de krav på bostädernas
utformning som redovisades
i motionerna,

att riksdagen för att stimulera produktionen
av småhus måtte medge att
övre lånegränsen för statligt lån för småhus
som beboddes av låntagaren höjdes
till 95 % och till 90 % för enskilt ägda
flerfamiljshus samt godkänna vad som
i motionerna anförts angående kommunal
borgen,

att den undre gränsen för de statliga
bostadslånen höjdes från 70 till 75 %,

att riksdagen måtte besluta att förbättringslån
måtte kunna utgå till de låginkomstgrupper
som fram till den 1 juli
1966 vore berättigade till sådana lån,
samt

att riksdagen i övrigt måtte beakta
vad i motionerna anförts,

dels de Mkalydande motionerna I: 324
av herr Dahlén m. fl. och II: 428 av
herr Wedén m. fl., vari hemställts att
riksdagen måtte

1) godkänna riktpunkter för ett ordinarie
b o st a dsb yggn a dsp r o gr a m innebärande
igångsättning av

konjunkturreserv

för 1968 100 000 lägenheter + 10 000
» 1969 103 000 » + 10 000

» 1970 108 000 » + 10 000

» 1971 112 000 » + 10 000

» 1972 115 000 » + 10 000

120 Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

2) beträffande bostadsbyggandets
struktur och geografiska fördelning i
skrivelse till Kungl. Maj:t uttala

a) att erforderliga åtgärder borde vidtas
för att successivt öka småhusbyggandets
andel av bostadsproduktionen,
vilket den väntade utvecklingen av efterfrågan
motiverade, med en riktpunkt
tills vidare att uppnå 40 % 1972, och vidare
att den ökning av den totala produktionen,
som ovan framlagda program
dnnebure, alltså i första hand borde
komma småhusbyggandet till godo,

b) att bostadsproduktionen i takt med
tillgängliga mark- och planeringsresurser
och med större målmedvetenhet borde
inriktas på områden där bostadsbristen
vore störst eller eljest skulle bli besvärande
samt att ansträngningar borde
göras för att minska efterfrågetrycket i
storstadsområdena genom en aktiv lokaliseringspoltik,
som gåve sysselsättning
utanför dessa områden,

3) besluta att räntan på nu amorteringspJiiktiga
tilläggslån skulle fastställas
till 6 % mot nuvarande 4 % samt att
denna subventionsminskning skulle träda
i kraft fr. o. m. den 1 juli 1968,

4) medge Kungl. Maj:t att på försök
fördela det statsbelånade bostadsbyggandet
på annat sätt än i antal lägenheter
och efter eventuell sådan försöksverksamhet
redovisa erfarenheterna för
riksdagen,

5) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
att hostadsstyrelsen finge generellt
bemyndigande att fördjupa det statliga
bostadslånet,

6) beträffande den statliga bostadslångivningen a)

höja den undre gränsen för de
statliga bostadslånen från 70 till 75 %,

b) fastställa den övre lånegränsen i
fråga om lån till kommun eller allmännyttigt
bostadsföretag till 100 % av låneunderlaget
under förutsättning att
kommun ställde borgen för bostadslånen
mellan 95 och 100 %,

c) fastställa den övre lånegränsen för
småhus som beboddes av låntagaren till
95 % av låneunderlaget,

d) fastställa den övre lånegränsen för
enskilt ägda flerfamiljshus till 90 % av
låneunderlaget,

e) tillstyrka att ett låneunderlag skulle
utgöra ett och samma belopp, beräknat
i överenstämmelse med av bostadspolitiska
kommittén förordade grunder,

dels de likalydande motionerna I: 327
av herr Enarsson m. fl. och II: 695 av
herrar Bengtson i Solna och Adolfsson,
vari hemställts att riksdagen måtte besluta
fastställa den övre lånegränsen för
statliga lån till bostadsändamål till 90 %
av låneunderlaget, oavsett förvaltningsform,
samt att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om utredning
av möjligheterna att öka andelen
småhus i nyproduktionen,

dels de likalydande motionerna I: 328
av herr Enarsson m. fl. och II: 402 av
herr Adolfsson, vari hemställts att riksdagen
måtte avslå förslaget om anslag
till lånefonden för kommunala markförvärv,

dels de likalydande motionerna I: 331
av herr Paul Jansson och II: 406 av herrar
Blomkvist och Odhe, vari hemställts
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om prövning huruvida
fördelar kunde vinnas genom bostadslåneramens
fördelning i finansiella termer
i stället för i antal lägenheter,

dels de likalydande motionerna I: 333
av herr Axel Kristiansson m. fl. och
II: 405 av herr Antonsson m. fl., vari
hemställts att riksdagen vid sin behandling
av Lånefonden för bostadsbyggande
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
att igångsättning av småhusbyggen
tills vidare måtte medges utöver vad som
följde av bostadsbyggnadsplanen i enlighet
med vad i motionerna anförts,
dels de likalydande motionerna I: 460
av herrar Enarsson och Lundberg och
II: 580 av fröken Ljungberg m. fl.,
dels de likalydande motionerna I: 552
av herr Bengtson m.fl. och 11:716 av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts att
riksdagen måtte besluta att räntan på nu
amorteningspliiktiga tilläggslån skulle
fastställas till 6 procent mot nuvarande

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23 121

Anslag till bostadsbyggande ni. in.

4 procent samt att denna subventionsminskning
skulle träda i kraft fr. o. in.
den 1 juli 1968,

dels de likatydande motionerna I: 562
av herr Hansson och 11:722 av herr
Lindkvist,

dels de likalydande motionerna I: 563
av herr Hansson och II: 723 av herr
Lindkvist in. fl.,

dels de likalydande motionerna 1: 564
av herr Hansson och II: 574 av herrar
Hugo sson och Allard,

dels de likalydande motionerna I: 567
av herr Lidgard och II: 729 av herr Petersson
in. fl., vari hemställts att riksdagen
måtte besluta att räntan på nu amorteringspliktiga
tilläggslån från den 1
juli 1968 skulle utgöra 6 %,

dels de likalydande motionerna I: 574
av fru Elvy Olsson in. fl. och II: 724- av
fru Nettelbrandt m. fl., vari hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
uttalade att den övre gränsen för statlig
belåning för s. k. servicehus dels för
bostadskomplementen sattes till 100 %
för samtliga kategorier av bostadsföretag,
dels för servicehusets övriga delar
sattes till 95 % för enskilda bostadsföretag,

dels motionen II: 86 av herr Berglund,
dels motionen II: 216 av herr Gustafsson
i Borås, vari hemställts att riksdagen
måtte besluta att normerna för den
statliga bostadslånegiyningen ändrades
så, att statliga lån medgåves intill 20 %
av låneunderlaget i enskilt ägda flerfamiljshus,

dels motionen II: 220 av herr Sjönell,
dels motionen 11:290 av herr Mattsson
in. fl., vari hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte uttala
sig för att kommuner inom turist- och
fritidsområden måtte erhålla en så stor
andel av bostadskvoten att man inom
kommunen utöver det normala tillskottet
av helårsbostäder också erhölle möjlighet
att nybygga helårsbostäder i motsvarande
grad som helårsbostäder överginge
till fritidsbostäder, i enlighet med
vad i motionen anförts,

och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

dels motionen II: 408 av herr Börjesson
i Glömminge, vari hemställts att
riksdagen måtte besluta att förbättringslån
måtte kunna utgå till de låginkomstgrupper
som fram till den 1 juli 1966
vore berättigade till sådana lån,

dels motionen II: 424 av herr Martinsson
in. fl., vari hemställts att riksdagen
vid behandlingen av statsverkspropositionems
avsnitt om bostadsförsörjningen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t dels
begära en ökning av tvårumslägenheternas
andel av nyproduktionen i flerfamiljshus
under en övergångs- och prövotid
av tre år, dels ock begära en utredning
inom Kungl. Maj ds kansli om s. k.
flexibelt byggande.

Utskottet hemställde,

1. beträffande bostadsbyggandets geografiska
fördelning att riksdagen måtte
avslå motionerna 1:110 och 11:153,
11:290, 1:322 och 11:415 samt 1:324
och II: 428, de fyra sistnämnda såvitt nu
var i fråga,

2. beträffande ökning försöksvis av
andelen tvårumslägenheter att riksdagen
måtte avslå motionen II: 424, såvitt nu
var i fråga,

3. beträffande flexibelt byggande och
lägenheter med uthyrningsrum att riksdagen
måtte avslå motionerna II: 424
samt I: 563 och II: 723, den förstnämnda
såvitt nu var i fråga,

4. beträffande ökning av andelen småhus
i nyproduktionen att riksdagen måtte
avslå motionerna 1:324 och 11:428
samt 1:327 och 11:695, samtliga såvitt
nu var i fråga,

5. beträffande utredning om ytterligare
beaktande av miljöfrågorna i bostadspolitiken
att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 322 och II: 415, såvitt nu
var i fråga,

6. beträffande uttalande om vikten av
lokali ser i ngsp oli ti ska insatser att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 322 och
II: 415 samt I: 324 och II: 428, samtliga
såvitt nu var i fråga,

7. beträffande rivning att riksdagen

122 Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

måtte avslå motionerna 1:165 och
II: 217, såvitt nu var i fråga,

8. beträffande inventering av ombyggnadsmöjligheter
att riksdagen måtte avslå
motionen II: 220,

9. beträffande en generell förlängning
av planeringspenioden att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:165 och
II: 217 samt I: 324 och II: 428, samtliga
såvitt nu var i fråga,

10. beträffande ett b o s t a dsb y gg n a ds -program för tiden t. o. m. år 1974 att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 322
och II: 415, såvitt nu var i fråga,

11. beträffande försöksvis fördelning
av låneramen i andra termer än antal
lägenheter att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:165 och 11:217, 1:324 och
II: 428 samt I: 331 och II: 406 ävensom
med bifall till motionerna 1:322 och
II: 415, de fyra förstnämnda och de två
sistnämnda motionerna såvitt nu var i
fråga, ge Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
anfört,

12. beträffande utredning om produktionskostnadsutvecklingen
m. m. att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:165 och
II: 217, såvitt nu var i fråga,

13. beträffande planeringsramen för
industriellt byggande att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna 1:165 och
II: 217, såvitt nu var i fråga,

a) medge att förhandsbesked om bostadslån
för hus som skulle byggas med
tillämpning av industriella produktionsmetoder
meddelades för högst 10 000
lägenheter under vart och ett av åren
1908—1973,

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att under
de förutsättningar som angivits i statsrådsprotokollet
besluta om utvidgning
av nämnda ram,

14. beträffande utredning om boendekostnaderna
i saneringsområden m. m.
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 564 och II: 574,

15. beträffande statlig totalfinansiering
av bostadsbyggandet att riksdagen

måtte avslå motionerna 1:164 och
II: 218,

16. beträffande beräkning av låneunderlag
m. m. att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 324 och II: 428, såvitt nu
var i fråga,

17. beträffande övre lånegränserna
m. m. att riksdagen måtte avslå motionerna
11:216, 1:322 och 11:415, 1:324
och 11:428 samt 1:327 och 11:695, de
sex sistnämnda såvitt nu var i fråga,

18. beträffande bostadslånets storlek
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 322 och II: 415 samt I: 324 och II: 428,
samtliga såvitt nu var i fråga,

19. beträffande villkoren för vissa egnahemslån
och tvätterilån att riksdagen
måtte i enlighet med Kungl. Maj ds förslag
godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats,

20. beträffande villkoren för tilläggslån
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 324 och II: 428,1: 552 och
11:716 samt 1:567 och 11:729, de två
förstnämnda såvitt nu var i fråga, godkänna
vad i statsrådsprotokollet förordats,

21. beträffande återkrav av vissa kapitalsubventioner
att riksdagen måtte i
enlighet med Kungl. Maj :ts förslag godkänna
vad i statsrådsprotokollet förordats,

22. beträffande viss avskrivning av lån
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 562 och II: 722,

23. beträffande vissa åtgärder till
följd av skuldökning att riksdagen måtte
ge Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
anfört,

24. beträffande service i bostadsområden
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 4 och II: 7, 1:108 och II: 154 samt
1:574 och 11:724, de två förstnämnda
såvitt nu var i fråga,

25. beträffande bostadslån för ombyggnad
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 460 och II: 580,

26. beträffande storleken av räntefritt
förbättringslån att riksdagen måtte i en -

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23 123

Anslag till bostadsbyggande m. m.

lighet med Kungl. Maj :ts förslag godkänna
vad i statsrådsprotokollet förordats,

27. beträffande förbättringslånenis användningsområde
att riksdagen måtte
avslå motionerna I: 322 och II: 415 samt
II: 408, de två förstnämnda såvitt nu var
i fråga,

28. beträffande bostadsbyggandets omfattning
i nyproduktionen att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å motionerna 1:165
och II: 217, I: 322 och II: 415, I: 324 och
II: 128 samt I: 333 och II: 405, de sex
förstnämnda såvitt nu var ii fråga,

a) medge att bostadslån för nybyggnad
beviljades under år 1968 för högst
89 000 lägenheter och intill ett belopp av
1 890 000 000 kr. samt under vartdera av
åren 1969 och 1970 för högst 89 000 lägenheter,

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att under
de förutsättningar som angivits i statsrådsprotokollet
besluta om utökning av
nämnda ramar för långivningen under
år 1968,

29. beträffande ramar för bostadslån
för ombyggnad och förbättringslån att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj ds f örslag

a) medge att bostadslån för ombyggnad
och räntebärande förbättringslån
beviljades intill ett belopp av 170 000 000
kr. under vartdera av åren 1968 och
1969,

b) medge att räntefria förbättringslån
beviljades intill ett belopp av
125 000 000 kr. under år 1968 och
100 000 000 kr. under år 1969,

c) bemyndiga Kungl. Maj d att besluta
om ökning av de nämnda ramarna för
år 1968, såvitt avsåge ramen under a)
under de förutsättningar som angivits i
statsrådsprotokollet,

30. beträffande föndelningsmetoderna
i fråga om pensionärs- och .studentbostäder
in. m. att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 322 och II: 415, såvitt nu
var i fråga,

31. beträffande kvot för handikapp -

och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

bostäder att riksdagen måtte avslå motionerna
1:225 och 11:286,

32. beträffande uppskjuten kvotfördelning
m. m. att riksdagen måtte avslå motionerna
11:86 samt 1:322 och 11:415,
de två sistnämnda såvitt nu var i fråga,

33. beträffande fördelning av kvot
inom kommunblock att riksdagen måtte
avslå motionerna 1:322 och 11:415,
såvitt nu var i fråga,

34. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag för budgetåret
1968/69 på driftbudgeten under elfte
huvudtiteln anvisa

a) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 6 434 000 kr.,

b) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 527 000 kr.,

c) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 12 819 000
kr.,

d) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 680 000
kr.,

e) till Räntebidrag ett förslagsanslag
av 150 000 000 kr.,

f) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
ett förslagsanslag av
135 000 000 kr,

g) till Byggnadsforskning ett anslag
av 2 200 000 kr,

35. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag för budgetåret
1968/69 på kapitalbudgeten anvisa

A. under statens utläningsfonder

a) till Lånefonden för bostadsbyggande
ett investeringsanslag av 1 600 000 000
kr,

b) till Lånefonden för masbinanskaffning
inom byggnadsindustrin ett investeringsanslag
av 10 000 000 kr,

B. under fonden för låneunderstöd till
Räntefria ilån till bostadsbyggande ett
investeringsanslag av 32 000 000 kr,

36. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionerna 1: 328 och II: 402 till Lånefonden
för kommunala markförvärv för
budgetåret 1968/69 på kapitalbudgeten

124 Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

under statens utlåningsf onder anvisa ett
i n v esf e r i n gs a n s 1 a g av 30 000 000 kr.,

37. att riksdagen måtte avslå bär upptagna
motioner till den del de ej blivit
under 1.—36. särskilt berörda eller behandlade
i annat utskottsutlåtande.

Reservationer och ett särskilt yttrande
hade avgivits enligt följande.

Reservationer

1) beträffande bostadsbyggandets geografiska
fördelning av herrar Virgin
(h), Kaijser (h), Ottosson (h) och NilsEric
Gustafsson (ep), fru Elvy Olsson
(ep), herrar Eliasson i Sundborn (ep)
och Turesson (h), fröken Ljungberg (h)
samt herr Nilsson i Tvärålund (ep), som
ansett att utskottet under 1. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 322 och II: 415 och med avslag
å motionerna 1:324 och 11:428,
I: 110 och II: 153 samt II: 290, de fyra
förstnämnda såvitt nu var i fråga, ge
Kunigl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

2) beträffande fördelning på hustyper
av herrar Virgin (h), Kaijser (h), Nyman
(fp), Ottosson (h), Edström (fp)
och Nils-Eric Gustafsson (ep), fru Elvy
Olsson (ep), herrar Eliasson i Sundborn
(ep), Nihlfors (fp), Turesson (h) och
Gustafsson i Skellefteå (fp), fröken
Ljungberg (h) samt herrar Mundebo
(fp) och Nilsson i Tvärålund (ep), som
ansett att utskottet under 4. bort hemställa,

beträffande ökning av andelen småhus
i nyproduktionen att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I: 324
och II: 428 samt I: 327 och II: 695, samtliga
såvitt nu var i fråga, ge Kungl. Maj :t
till känna vad reservanterna anfört;

3) beträffande miljöfrågorna av herrar
Virgin (h), Kaijser (h), Nyman (fp),
Ottosson (h), Edström (fp) och NilsEric
Gustafsson (ep), fru Elvy Olsson
(ep), herrar Eliasson i Sundborn (ep),
Nihlfors (fp), Turesson (h) och Gus -

tafsson i Skellefteå (fp), fröken Ljungberg
(h) samt herrar Mundebo (fp) och
Nilsson i Tvärålund (ep), som ansett att
utskottet under 5. bort hemställa,

beträffande utredning om ytterligare
beaktande av miljöfrågorna d bostadspolitiken
att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 322 och II: 415, såvitt
nu var i fråga, ge Kungl. Maj :t till känna
vad reservanterna anfört;

4) beträffande uttalande om vikten av
lokaliseringspolitiska insatser av herrar
Virgin (h), Kaijser (h), Nyman (fp),
Ottosson (h), Edström (fp) och NilsEric
Gustafsson (ep), fru Elvy Olsson
(ep), herrar Eliasson i Sundborn (ep),
Nihlfors (fp), Turesson (h) och Gustafsson
i Skellefteå (fp), fröken Ljungberg
(h) samt herrar Mundebo (fp) och
Nilsson i Tvärålund (ep), som ansett att
utskottet under 6. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:322 och 11:415 samt 1:324
och II: 428, samtliga såvitt nu var i fråga,
ge Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

5) beträffande en generell förlängning
av planeringsperioden av herrar Nyman
(fp), Edström (fp) och Nils-Eric Gustafsson
(ep), fru Elvy Olsson (ep) samt
herrar Eliasson i Sundborn (ep), Nihlfors
(fp), Gustafsson i Skellefteå (fp),
Mundebo (fp) och Nilsson i Tvärålund
(ep), som ansett att utskottet under 9.
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av motionerna
1:165 och 11:217 samt 1:324
och II: 428, samtliga såvitt nu var i fråga,
ge Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

6) beträffande statlig totalfinansiering
av bostadsbyggandet av herrar Virgin
(h), Kaijser (h), Nyman (fp), Ottosson
(h), Edström (fp) och Nils-Eric
Gustafsson (ep), fru Elvy Olsson (ep),
herrar Eliasson i Sundborn (ep), Nihlfors
(fp), Turesson (h) och Gustafsson
i Skellefteå (fp), fröken Ljungberg (h)
samt herrar Mundebo (fp) och Nilsson
i Tvärålund (ep), som ansett att det

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23 125

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

stycke i utskottets yttrande på s. 12 som
började med »I motionerna» och slutade
med »motionerna avstyrks» bort ha i reservationen
angiven lydelse;

7) beträffande löneunderlaget av herrar
Nyman, Edström, Nihlfors, Gustafsson
i Skellefteå och Mundebo (samtliga
fp), som ansett att utskottet under 16.
bort hemställa,

beträffande beräkning av låneunderlag
m. m. att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 324 och II: 428, såvitt
nu var i fråga, ge Kungl. Maj :t till känna
vad reservanterna anfört;

8) beträffande övre lånegränserna

a) av herrar Nyman (fp), Edström
(fp) och Nils-Eric Gustafsson (ep), fru
Elvy Olsson (ep) samt herrar Eliasson
i Sundborn (ep), Nihlfors (fp), Gustafsson
i Skellefteå (fp), Mundebo (fp) och
Nilsson 1 Tvär ålund (ep), som ansett att
utskottet under 17. bort hemställa,

beträffande övre lånegränserna m. m.
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
11:216, 1:322 och 11:415 samt
1:324 och 11:428 ävensom med avslag
å motionerna I: 327 och II: 695, de sex
sistnämnda isåvitt nu var i fråga, ge
Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört;

b) av herrar Virgin, Kaijser, Ottosson
och Tnresson samt fröken Ljungberg
(samtliga h), som ansett att utskottet
under 17. bort hemställa,

beträffande övre lånegränserna m. m.
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
11:216 samt 1:327 och 11:695
ävensom med avslag å motionerna I: 322
och 11:415 samt 1:324 och 11:428, de
sex sistnämnda såvitt nu var i fråga, ge
Kungl. Maj :t till känna vad i denna reservation
anförts;

9) beträffande bostadslånets storlek
av herrar Nyman (fp), Edström (fp)
och Nils-Eric Gustafsson (ep), fru Elvy
Olsson (ep) samt herrar Eliasson i
Sundborn (ep), Nihlfors (fp), Gustafsson
i Skellefteå (fp), Mundebo (fp) och
Nilsson i Tvärålund (ep), som ansett
att utskottet under 18. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:322 och 11:415 samt 1:324
och II: 428, samtliga isåvitt nu var i fråga,
ge Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

10) beträffande villkoren för tilläggslön
av herrar Virgin (h), Kaijser (h),
Nyman (fp), Ottosson (h), Edström
(fp) och Nils-Eric Gustafsson (ep), fru
Elvy Olsson (ep), herrar Eliasson i
Sundborn (ep), Nihlfors (fp), Turesson
(h) och Gustafsson i Skellefteå (fp), fröken
Ljungberg (h) samt herrar Mundebo
(fp) och Nilsson i Tvärålund (ep),
som ansett att utskottet under 20. bort
hemställa,

att riksdagen måtte med avslag å
Kungl. Maj ds förslag samt med bifall till
motionerna I: 324 och II: 428,1: 552 och
11:716 samt 1:567 och 11:729, de två
förstnämnda såvitt nu var i fråga, ge
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

11) beträffande vissa åtgärder till
följd av skuldökning av herrar Virgin,
Kaijser, Ottosson och Turesson samt fröken
Ljungberg (samtliga h), som ansett
att det stycke i utskottets yttrande på
s. 15 som började med »Uttalandet innebär»
och slutade med »rimlig tid» bort
ha i reservationen angiven lydelse;

12) beträffande service i bostadsområden
av herrar Nyman (fp), Edström
(fp) och Nils-Eric Gustafsson (ep), fru
Elvy Olsson (ep) samt herrar Eliasson
i Sundborn (ep), Nihlfors (fp), Gustafsson
i Skellefteå (fp), Mundebo (fp)
och Nilsson i Tvärålund (ep), som ansett
att utskottet under 24. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 574 och II: 724 samt med avslag
å motionerna 1:108 och II: 154 samt
1: 4 och II: 7, de två sistnämnda såvitt
nu var i fråga, ge Kungl. Maj :t till känna
vad reservanterna anfört;

13) beträffande förbättringslånens användningsområde
av herr Nils-Eric
Gustafsson (ep), fru Elvy Olsson (ep)
samt herrar Eliasson i Sundborn (ep)

126 Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m. och okat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

och Nilsson i Tvärålund (ep), som ansett
att utskottet under 27. bort hemställa,

att riksdagen måtte bifalla motionerna
1:322 och 11:415 samt 11:408, de två
förstnämnda såvitt nu var i fråga;

14) beträffande bostadsbyggandets
omfattning i nyproduktionen

a) av herrar Nyman, Edström, Nihlfors,
Gustafsson i Skellefteå och Mundebo
(samtliga fp), isom ansett att utskottet
under 28. hort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och motionerna
I: 165 och II: 217,1: 322 och II: 415 samt
1: 333 och II: 405 ävensom med bifall till
motionerna 1: 324 och II: 428, de fyra
förstnämnda och de två sistnämnda såvitt
nu var i fråga,

a) medge att bostadslån för nybyggnad
beviljades under år 1968 för högst
89 000 lägenheter och intill ett belopp av
1 890 000 000 kr. samt under vartdera av
åren 1969 och 1970 för högst 89 000 lägenheter,

b) bemyndiga Kungl. Majd att under
de förutsättningar som angivits i statsrådsprotokollet
besluta om utökning av
nämnda ramar för långivningen under
år 1968,

c) godkänna riktpunkter för ett ordinarie
ibostadsbyiggnadsprogram enligt
förslaget i motionerna I: 324 och II: 428;

b) av herr Kaijser och fröken Ljungberg
(båda h), utan angivet yrkande;

c) av herr Nils-Eric Gustafsson, fru
Elvy Olsson samt herrar Eliasson i
Sundborn och Nilsson i Tvärålund
(samtliga ep), likaledes utan angivet yrkande; 15)

beträffande fördelningsmetoderna
i fråga om pensionärs- och studentbostäder
m. m. av herr Nils-Eric Gustafsson,
fru Elvy Olsson samt herrar Eliasson
i Sundborn och Nilsson i Tvärålund
(samtliga ep), som ansett att utskottet
under 30. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till mo -

tionerna I: 322 och II: 415, såvitt nu var
i fråga, ge Kungl. Majd till känna vad
reservanterna anfört;

16) beträffande medelsanvisning för
markförvärvslån av herrar Virgin, Kaijser,
Ottosson och Turesson samt fröken
Ljungberg (samtliga h), som ansett att
utskottet under 36. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 328 och II: 402 avslå Kungl.
Maj ds förslag om medelsanvisning till
Lånefonden för kommunala markförvärv.

Särskilt yttrande

av herrar Virgin, Kaijser, Ottosson
och Turesson samt fröken Ljungberg
(samtliga h).

Andra lagutskottets utlåtande nr 39

Genom en den 8 mars 1968 dagtecknad
proposition, nr 43, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra
lagutskottet, hade Kungl. Maj d, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av istatsrådsprotokollet över socialärenden,
föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till lag
angående ändrad lydelse av 4 § lagen
den 21 maj 1964 (nr 143) om bidragsförskott.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition, nr 43.

Andra lagutskottets utlåtande nr 40

Andra lagutskottet hade behandlat sex
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna 1:280
av herr Werner samt II: 345 av herr
Hermansson in. fl. om höjning av det allmänna
barnbidraget, m. m.;

2) de likalydande motionerna I: 679
av herrar Dahlén och Bengtson samt
II: 870 av herrar Hedlund och Wedén
angående faimiljepolitiken;

3) de likalydande motionerna I: 685
av fru Nilsson och herr Nils-Eric Gus -

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23 127

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

lafsson samt II: 879 av herrar Nilsson
i Tvärålund och Gomér angående samhällets
stöd till barnfamiljerna.

Motionerna under 2) berörde dels
frågan om höjning av de allmänna barnbidragen,
dels frågan om en samlad familj
epolitisk reform. Efter omremittering
(2 EU 1968:34) behandlades motionerna
i sistnämnda del av statsutskottet
i utlåtande nr 101 i anledning av
propositionen nr 42 om ökat ekonomiskt
stöd åt barnfamiljer jämte motioner.

I motionerna I: 280 och II: 345 hemställdes
bl. a. att riksdagen måtte besluta
höja det allmänna barnbidraget från och
med den 1 juli 1968 till kronor 1 000
per år.

I motionerna 1: 679 och 11:870 hemställdes,
såvitt här var i fråga, »att riksdagen
måtte besluta om en höjning av de
allmänna barnbidragen med 100 kronor
till 1 000 kronor per barn och år från
den 1 juli 1968».

Utskottet hemställde,

A. att följande motioner, nämligen
1:280 och II: 345 samt 1: 679 och II: 870,
samtliga motioner såvitt anginge höjning
av de allmänna barnbidragen, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; B.

att följande motioner, nämligen
I: 280 och II: 345 samt I: 679 och II: 870,
samtliga motioner såvitt anginge indexreglering
av de allmänna barnbidragen,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att motionerna 1:685 och 11:879
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Hamrin-Thorell
(fp) samt herrar Blom (fp),
Gustavsson i Alvesta (ep), Wiklund i
Stockholm (fp) och Jonsson (fp), vilka
ansett, att utskottet under A. bort hemställa,

att riksdagen med bifall till följande
motioner, nämligen 1:280 och 11:345
samt I: 679 och II: 870, samtliga motioner
såvitt anginge höjning av de allmän -

na barnbidragen, måtte för sin del antaga
i reservationen framlagt förslag till
lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen
den 26 juli 1947 (nr 529) om allmänna
barnbidrag.

Ett särskilt yttrande avseende indexreglering
av de allmänna barnbidragen
hade avgivits av fru Hamrin-Thorell
(fp) samt herrar Blom (fp), Gustavsson
i Alvesta (ep), Wiklund i Stockholm
(fp) och Jonsson (fp).

Statsutskottets utlåtande nr 101

Sedan Kungl. Maj :t i propositionen nr
1 (bilaga 7, punkterna C 1—C 3) beräknat
medel för allmänna barnbidrag och
bostadsrabatter m. m. hade Kungl. Maj :t
i propositionen nr 42 under åberopande
av utdrag av istatsrådsprotokollet över
socialärenden för den 8 mars 1968 föreslagit
riksdagen att

a) till Allmänna barnbidrag för budgetåret
1968/69 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 1 615 000 000
kr.,

ib) till Ersättning till postverket för utbetalning
av allmänna barnbidrag för
hudgetåret 1968/69 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
3 700 000 kr.,

c) godkänna de i statsrådsprotokollet
förordade igrunderna för statliga bostadstillägg
för barnfamiljer att gälla
fr. o. in. den 1 januari 1969,

(d) godkänna de i statsrådsprotokollet
förordade grunderna för statsbidrag till
kommunala bostadstillägg för barnfamiljer
att gälla fr. o. in. den 1 januari 1969,

e) till Bostadstillägg för barnfamiljer,
m. m. för budgetåret 1968/69 under femte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 300 000 000 kr.

I propositionen lädes fram förslag om
den familjepolitiska reform som hade
aviserats i årets statsvenksproposition.
Reformen syftade till att bereda barnfamiljer
med lägre inkomster och familjer
med flera barn ett förstärkt ekonomiskt
stöd, vilket utformades så att det

128 Nr 23

Onsdagen den 15 mai 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

-också medverkade till att höja familjernas
bostadsstandard.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 236
av herr Werner och II: 288 av herr Hermansson
m. fl., vari, med hänvisning till
vad som anförts i motionerna I: 280 och
II: 345, bl. a. hemställts att riksdagen
måtte besluta att anslaget till Allmänna
barnbidrag höjdes till 1 800 000 000 kr.,

dels de likalydande motionerna I: 554
av herrar Dahlén och Bengtson samt
II: 715 av herrar Hedlund och Wedén,
vari, med hänvisning till vad som anförts
i motionerna 1:679 och 11: 870,
hemställts att riksdagen måtte till
Allmänna barnbidrag för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag av
1 795 000 000 kr.,

dels de likalydande motionerna I: 679
av herrar Dahlén och Bengtson samt
II: 870 av herrar Hedlund och Wedén,
vari, såvitt nu var i fråga, hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om förslag till en samlad
familjepolitisk reform i enlighet med de
riktlinjer som i motionerna anförts,

dels de likalydande motionerna I: 792
av herr Lars Larsson och fru Landberg
samt 11:1026 av fru Hörnlund in. fl.,
vari hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte ge till känna att
vid beräkning av förmögenhet för erhållande
av statligt bostadstillägg skulle
hänsyn tagas icke endast till föräldrarnas
utan även till barnens behållna förmögenhet,

dels de likalydande motionerna I: 802
av herrar Dahlén och Bengtson samt
II: 1040 av herrar Hedlund och Wedén,
vari hemställts

1) att riksdagen måtte uttala att vid
utformningen av bidragsbestämmelserna
möjligheten prövades att de barnfamiljer,
som bevisligen försökt anskaffa
en större bostad men misslyckats
på grund av att sådan ej funnits att tillgå
inom bostadsorten, skulle erhålla det
tillägg till det statliga bostadstillägget

som de skulle ha erhållit om sådan bostad
kunnat anskaffas,

2) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte

a) uttala sig för en successiv omläggning
av familjestödet så att de familjepolitiska
förmånerna på sikt gjordes
mera konsumtionsneutrala,

b) anhålla om att en plan för detta
måtte utarbetas och framläggas i samband
med att riksdagen förelädes förslag
om eu samlad familjepolitisk reform,

3) att riksdagen måtte besluta om ett
särskilt statligt bostadstillägg om 100 kr.
per år till barnfamiljer med en statlig
beskattningsbar inkomst understigande
6 100 kr., samt

4) att riksdagen måtte till Bostadstillägg
för barnfamiljer, m. m. för budgetåret
1968/69 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 309 000 000
kr,

dels de likalydande motionerna I: 803
av herrar Holmberg och Kaijser samt
11: 1039 av herr Bohman m.fl., vari
hemställts att riksdagen med bifall till
propositionen 42 måtte besluta

1) att i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala
att propositionen 42 förutsattes
vara ett provisorium i avvaktan på att
familjeskatteberedningen skulle hinna
avslutas och familjepolitiska kommittén
fullgöra återstående del av sitt utredningsuppdrag,
varefter förslag borde utarbetas
till en allsidig familjepolitisk
reform som toge hänsyn till behovet av
såväl konsumtionsstöd till barnfamiljerna
som nödvändigheten av kompensation
för vård- och tillsynskostnader
för barnen, i första hand då föräldrarna
förvärvsarbetade,

2) att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om påskyndande av pågående
utredningar på familjepolitikens område
och framläggande snarast möjligt
av förslag till en samlad familjepolitisk
reform,

3) att hemställa -att Kungl. Maj:t
måtte överlämna motionerna till familje -

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23 129

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

skatteberedningen och familjepolitiska
kommittén för beaktande i samband med
det fortsatta utredningsarbetet,

dels de likalydande motionerna I: 804
av herr Knut Johansson m. fl. och
II: 1038 av herr Bergman m. fl., vari
hemställts att riksdagen måtte besluta

1) att som villkor för statligt bostadstillägg
till maximalt belopp samt för
statsbidrag till kommunalt bostadstillägg
skulle gälla, såvitt avsåge lägenhet i
flerfamiljshus, att badrum eller duschrum
funnes i lägenheten, samt 2) att de
regler som nu gällde för utbetalning av
familjebosladsbidraget skulle gälla för
utbetalning av bostadstillägg,

dels de likalvdande motionerna I: 805
av fru Nilsson m. fl. och II: 1042 av
herr Larsson i öskeviksby m. fl., vari
hemställts 1) att riksdagen måtte besluta
att det särskilda bostadstillägget för
barnfamiljer med höga bostadskostnader
skulle vara statligt och i sin helhet
finansieras av staten, samt 2) att riksdagen
måtte till Bostadstillägg för barnfamiljer,
m. m. för budgetåret 1968/69
under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 310 000 000 kr.,

dels de likalvdande motionerna I: 806
av herr Werner och II: 1041 av herr
Hermansson m. fl., vari föreslagits 1)
att riksdagen — med bifall i övrigt till
förslagen i Kungl. Maj:ts proposition nr
42 — måtte besluta om fastställandet av
en årsinkomst av 20 000 kr. från vilken
inkomstgräns avtrappningen av bostadstilläggen
inträdde, samt 2) att riksdagen
till Bostadstillägg för barnfamiljer,
m. m. för budgetåret 1968/69 under
femte huvudtiteln anvisade ett förslagsanslag
av 360 000 000 kr.

Utskottet hemställde,

1. beträffande fortsatta familjepolitiska
reformer m. m. att riksdagen måtte
avslå motionerna 1:679 och 11:870,
1:802 och 11:1040 samt 1:803 och
II: 1039, de fyra förstnämnda såvitt nu
var i fråga,

2. beträffande undantag i fråga om
viss utrymmesstandard som förutsätt -

ning för statligt bostadstillägg att riksdagen
måtte avslå motionerna 1: 802 och
11:1040, såvitt nu var i fråga,

3. beträffande viss utrustningsstandard
som förutsättning för statligt bostadstillägg
och för statsbidrag till kommunalt
bostadstillägg att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna 1: 804 och
II: 1038, såvitt nu var i fråga, godkänna
vad i statsrådsprotokollet förordats,

4. beträffande ett särskilt statligt bostadstillägg
att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 802 och II: 1040, såvitt nu
var i fråga,

5. beträffande inkomstgränserna att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
I: 806 och II: 1041, såvitt nu var
i fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
anförts,

6. beträffande beaktande av barnens
ekonomiska förhållanden vid inkomstprövningen
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med
bifall till motionerna I: 792 och II: 1026
ge Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
anfört,

7. beträffande utbetalning av statliga
och kommunala bostadstillägg att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag och med avslag å motionerna
I: 804 och II: 1038, såvitt nu var i fråga,
godkänna vad i statsrådsprotokollet förordats,

8. beträffande finansieringen av ett
kompletterande bostadstillägg att riksdagen
måtte med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
I: 805 och II: 1042, såvitt nu var
i fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
anförts,

9. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag godkänna i statsrådsprotokollet
förordade grunder för

a) statliga bostadstillägg för barnfamiljer,

b) statsbidrag till kommunala bostadstillägg
för barnfamiljer,

allt att gälla fr. o. m. den 1 januari

Andra kammarens protokoll 1968. Nr 23

130 Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

1969 och till den del grunderna ej behandlats
under 3. eller 5.—8.,

10. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:236 och 11:288 samt
1:554 och 11:715 till Allmänna barnbidrag
för budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 1 615 000 000 kr.,

11. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag till Ersättning till
postverket för utbetalning av allmänna
barnbidrag för budgetåret 1968/69 på
driftbudgeten under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 3 700 000 kr.,

12. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:802 och 11:1040, 1:805
och 11:1042 samt 1:806 och 11:1041,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
till Bostadstillägg för barnfamiljer,
m. m. för budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 300 000 000 kr.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande fortsatta familjepolitiska
reformer in. m.

a) av herrar Virgin, Kaijser, Ottosson
och Turesson samt fröken Ljungberg,
(samtliga h), som ansett att utskottet
under 1. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:803 och 11:1039 samt i
anledning av motionerna I: 679 och
II: 870 samt I: 802 och II: 1040, de fyra
sistnämnda såvitt nu var i fråga, ge
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

b) av herrar Nyman (fp), Edström
(fp) och Nils-Eric Gustafsson (ep), fru
Elvy Olsson (ep) samt herrar Mattsson
(ep), Gustafsson i Skellefteå (fp), Mundebo
(fp), Nilsson i Tvärålund (ep) och
Westberg (fp), som ansett att utskottet
under 1. bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:679 och 11:870 samt 1:802 och
11:1040 och i anledning av motionerna
1:803 och 11:1039, de fyra förstnämn -

da såvitt nu var i fråga, ge Kungl. Maj :t
till känna vad i denna reservation anförts; 2)

beträffande undantag i fråga om
viss utrymmesstandard av herrar Nyman
(fp), Edström (fp) och Nils-Eric
Gustafsson (ep), fru Elvy Olsson (ep)
samt herrar Mattsson (ep), Gustafsson i
Skellefteå (fp), Mundebo (fp), Nilsson
i Tvärålund (ep) och Westberg (fp),
som ansett att utskottet under 2. bort
hemställa,

beträffande undantag i fråga om utrymmesstandard
som förutsättning för
statligt bostadstillägg att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 802 och
II: 1040, såvitt nu var i fråga, ge Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört; 3)

beträffande viss utrustningsstandard
som förutsättning för bostadstillägg
och för statsbidrag till kommunalt
bostadstillägg av herrar Näsström, Birger
Andersson, Rikard Svensson, Mårtensson,
Bertil Petersson, Wååg, Högström,
Blidfors, Almgren, Mellqvist,
Bergman och Fagerlund (samtliga s),
som ansett att utskottet under 3. bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och med bifall
till motionerna 1:804 och 11:1038, såvitt
nu var i fråga, ge Kungl. Maj :t till
känna vad reservanterna anfört;

4) beträffande ett särskilt statligt bostadstillägg
av herrar Nyman (fp), Edström
(fp) och Nils-Eric Gustafsson
(ep), fru Elvy Olsson (ep) samt herrar
Mattsson (ep), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Mundebo (fp), Nilsson i Tvärålund
(ep) och Westberg (fp), som ansett
att utskottet under 4. bort hemställa,

att riksdagen måtte bifalla motionerna
1:802 och 11:1040, såvitt nu var i
fråga;

5) beträffande utbetalning av statliga
och kommunala bostadstillägg av herrar
Näsström, Birger Andersson, Rikard
Svensson, Mårtensson, Bertil Petersson,
Wååg, Högström, Mellqvist och Berg -

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23 131

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

man (samtliga s), som ansett att utskottet
under 7. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kung], Maj :ts förslag och motionerna
I: 804 och II: 1038, såvitt nu var i fråga,
ge Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

6) beträffande finansieringen av ett
kompletterande bostadstillägg av herr
Nils-Eric Gustafsson, fru Elvy Olsson
samt herrar Mattsson och Nilsson i
Tvärålund (samtliga ep),som ansett att
utskottet under 8. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna 1:805 och 11:1042, såvitt
nu var i fråga, ge Kungl, Maj :t till känna
vad reservanterna anfört;

7) beträffande anslag till Allmänna
barnbidrag av herrar Nyman (fp), Edström
(fp) och Nils-Eric Gustafsson
(ep), fru Elvy Olsson (ep) samt herrar
Mattsson (ep), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Mundebo (fp), Nilsson i Tvärålund
(ep) och Westberg (fp), som under
förutsättning av bifall till den vid
andra lagutskottets utlåtande nr 40 fogade
reservationen till hemställan under
A. ansett att utskottet under 10.
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1: 236 och II: 288 samt med bifall till
motionerna 1:554 och 11:715 till Allmänna
barnbidrag för budgetåret 1968/
69 på driftbudgeten under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
1 795 000 000 kr;

8) beträffande anslag till Bostadstillliigg
för barnfamiljer m. m.

a) av herrar Nyman (fp), Edström
(fp) och Nils-Eric Gustafsson (ep), fru
Elvy Olsson (ep) samt herrar Mattsson
(ep), Gustafsson i Skellefteå (fp), Mundebo
(fp), Nilsson i Tvärålund (ep)
och Westberg (fp), som under förutsättning
av bifall till reservationen 4) ansett
att utskottet unider 12. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till

motionerna 1:802 och 11:1040 samt
med avslag å motionerna 1: 805 och
11:1042 samt 1:806 och 11:1041, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, till
Bostadstillägg för barnfamiljer, m. m.
för budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 309 000 000 kr.;

b) av herr Nils-Eric Gustafsson, fru
Elvy Olsson samt herrar Mattsson och
Nilsson i Tvärålund (samtliga ep), som
under förutsättning av bifall till såväl
reservationen 4) som reservationen 6)
ansett att utskottet under 12. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna 1:802 och 11:1040 samt
1:805 och 11:1042 och med avslag å
motionerna I: 806 och II: 1041, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, till Bostadstillägg
för barnfamiljer, m. m. för
budgetåret 1968/69 på driftbudgeten under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 319 000 000 kr.

Sedan vad utskotten hemställt föredragits
anförde:

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Situationen på bostadsmarknaden
är just nu minst sagt underlig.
Vi bär fortfarande en svår bostadsbrist
— någon verkligt påtaglig
lättnad kan vi inte gärna tala om —
men samtidigt står en del nyproducerade
lägenheter tomma därför att det
inte går att finna hyresgäster till dem.
Antalet outhyrda lägenheter är visserligen
inte stort i förhållande till antalet
färdigställda, men det har uppstått
ett slags köpmotstånd på bostadsmarknaden
som vi inte är vana vid.

Under förkrigstiden förekom det på
sina håll att nya lägenheter fick stå
tomma i väntan på att de kunde hyras
ut. Fastigheterna var då i huvudsak
privatägda, och ägarna fick i vissa fall
sänka hyran tills någon spekulant nappade,
och sedan fick man hoppas på
bättre tider. Vi hörde dock aldrig ta -

132 Nr 23 Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

las om att man plomberade rum —
det är en metod som prövats först i
vår mera socialt inriktade och medvetna
tid.

Det är enligt min mening anledning
att börja ett resomang om den nya
situationen med en allvarlig varning
för att ta de tomma lägenheter, som
nu finns, till intäkt för att pruta ned
bostadsbyggnadsprogrammet vad antalet
lägenheter beträffar. Det vore nog
ett svårt misstag. Bostadsbristen är betydande,
och det behövs en bostadsproduktion
på hög nivå om den skall
avvecklas inom rimlig tid. Den konjunktursvacka
vi befinner oss i gör det
också möjligt att bygga fler bostäder.
En hög bostadsproduktion är nämligen
motiverad även ur sysselsättningssynpunkt.

Däremot är det all anledning att de
som ägnar sig åt bostadsproduktionen
undersöker vad som kan göras för att
hyran i nyproducerade lägenheter bättre
skall svara mot vad konsumenterna
anser att de har råd att betala för
bostaden. Det nya bostadsstödet till
familjerna innebär ju en ökad möjlighet
för barnfamiljerna att finansiera
en hygglig bostad. Att familjerna fått
detta bidrag är bra, men det minskar
inte kravet på åtgärder som leder till
en allmän sänkning av hyreskostnaderna.
Jag skall för min del inte vidare
beröra det nya familjestödet, eftersom
en annan talare från vårt håll kommer
att behandla det mera ingående.

Det är visserligen troligt att en del
av det köpmostånd som vi nu kan konstatera
beror på konjunkturnedgången.
Man blir ovillig att binda sig för höga
bostadskostnader så länge osäkerheten
är så pass stor beträffande sysselsättningen.
En grundlig omprövning av
bostadsproduktionens inriktning och
kostnader är emellertid motiverad.

Det har också under de senaste månaderna
förekommit en livlig debatt
om byggnadskostnader och hyror, och
det är helt naturligt. Denna debatt har

emellertid helt förts utanför riksdagshusets
väggar. Jag har tidigare under
vårsessionen interpellerat inrikesministern
om byggnadskostnadsproblemen
för att ige kammaren ett tillfälle att delta
i denna debatt. Inrikesministern ville
tydligen inte ha en sådan debatt tidigare
i år, utan han väntade med svaret
till i dag. Vad vi anser om hyror och
byggnadskostnader hade vi dock lika
väl kunnat tala om i dag utan något interpellationssvar.
Det hade inte gärna
varit möjligt att diskutera bostadsfrågan
i dag utan att komma in på detta problem.
Interpellationen var meningsfylld
endast om den kunde åstadkomma
en debatt om bostadskostnader och hyror
på ett tidigare stadium.

Jag kan av förklarliga skäl inte vänta
med att tala om dessa problem till dess
att inrikesministern läst upp sitt svar
på min interpellation. Det är som jag
nyss sade inte möjligt att i dag tala
om bostadspolitik utan att komma in
på frågorna om hyreskostnader och
byggnadskostnader.

Under den debatt som hittills har
förts har man rekommenderat eu rad
åtgärder som skulle vara ägnade att
sänka hyran. Jag har bl. a. sagt att
man kunde minska kostnaderna genom
att sänka utrustningsstandarden.
Det är väl en möjlig utväg, men utrymmet
för prutningar är inte särskilt
stort på detta område. En tids totalstopp
i fråga om standardstegringen
bör vi i varje fall kunna räkna med.

Mer övertygande tycker jag att förslaget
om att minska lägenhetsytorna
verkar. I det avseendet har under senare
år skett en mycket kraftig ökning.
Rumsytan har under fem år ökat med
i genomsnitt 8,5 kvadratmeter — d. v. s.
lägenheterna har fått större yta på
samma antal rum, ibland i form av
mer korridorer. Det går att göra en
bra trerummare på 75 kvadratmeter.
Nu ligger genomsnittsytan för trerummare
närmare 85 kvadratmeter, och
det finns exempel på att ytan varit

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23 133

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

upp till 90 kvadratmeter. Att minska
ytan är en möjlig utväg; i varje fall
bör det finnas valmöjligheter för konsumenterna
även i det avseendet.

Jag tycker också vi har anledning
ställa frågan om den kostnadsfördelning
mellan små och stora lägenheter
som nu tillämpas i fastigheterna är
riktig. De stora lägenheterna borde ju
vara billigare per kvadratmeter, eftersom
det är fler kvadratmeter att uppdela
kostnaden för badrum och kök
på. Men det ser inte ut som om det
är på detta sätt. Bostadsstyrelsen har
i en talbell redovisat en undersökning
rörande hyreskostnaderna i statsbelånade
flerfamiljshus, färdigställda under
tiden januari—september 1967. Hyran
angavs exklusive bränsle och obligatoriska
garageplatser. För bostadsföretag
i allmänhet inom hela riket
var hyran för lägenheter på ett rum
och kök 72 kronor per kvadratmeter,
för två rum och kök 68 kronor per
kvadratmeter, för tre rum och kök också
68 kronor per kvadratmeter och för
fyra rum och kök 70 kronor per kvadratmeter.
Ändå var skillnaden i yta
mellan enrummare och tvårummare 22
kvadratmeter, mellan tvårummare och
trerummare 16 kvadratmeter och mellan
trerummare och fyrarummare 14
kvadratmeter. I Storstockholm var hyran
i genomsnitt i de olika lägenheterna
respektive 82, 84, 80 och 82 kronor per
kvadratmeter. Hyran var alltså 2 kronor
högre i tvårummare än i enrummare,
och den var lika hög i lägenheter
om fyra rum och kök som i lägenheter
om endast ett rum.

Orsakerna kan vara två: antingen
sker det en fördelning av hyreskostnaden
mellan mindre och större lägenheter
i fastigheterna, som innebär att
de större lägenheterna subventionerar
de mindre lägenheterna, eller också
måste utrustningsstandarden i de stora
lägenheterna vara mycket högre. Jag
tror att båda dessa orsaker inverkar.
Men om det förekommer en betydan -

de subventionering av smålägenheter
på bekostnad av de stora lägenheterna,
så är detta en ordning som inte bidrar
till att öka utrymmesstandarden i vårt
bostadsbestånd.

En annan fråga som det råder delade
meningar om är huruvida det skall
byggas en större relativ andel smålägenheter,
exempelvis genom att antalet
tvårumslägenheter i nyproduktionen
ökas på bekostnad av produktionen
av trerummare och fyrarummare.
Det är alldeles klart — jag tycker va
bör kunna enas om den saken — att
det inte går att bygga bostäder för en
efterfrågan som vi hoppas skall uppstå
om tio—femton år, utan vi måste
bygga för dagens efterfrågan. Men samtidigt
kan vi inte bortse från att ett
bostadshus skall byggas för en användningstid
av mellan 60 och 70 år — ja,
kanske mer — och att kraven på utrymme
kommer att stiga, om inte i
takt med den allmänna standardstegringen
så ändå rätt väsentligt. Därför
blir det en balansgång mellan kravet
på att lägenheterna skall gå att hyra
ut nu och att vi skall bygga för framtiden.
Jag föreställer mig att en rimlig
kompromiss är att vi visserligen bygger
lägenheter av en sådan storlek att
de går att hyra ut nu — vi har inte
råd att lagra stora lägenheter i väntan
på en bostadsefterfrågan som bygger
på större betalningsförmåga — men
att vi samtidigt strävar efter att få
med ett så stort antal större lägenheter
som det finns avsättning för. Jag skulle
vilja uttrycka det på det sättet att
man bör bygga så nära efterfrågetaket
som möjligt i fråga om antalet rum.
Mot detta kan invändas att det skulle
innebära att de som kan finansiera en
större lägenhet får ett slags förtur när
det gäller nya lägenheter, vilket stämmer
dåligt med den sociala målsättningen
i vårt bostadsprogram.

Jag tror dock inte att denna invändning
är så avgörande som man kan
tycka till att börja med. De som flyt -

134 Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökai ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

tar in i de nya lägenheterna lämnar
också ifrån sig en bostad, ofta mindre
och billigare än den nya. I varje fall
måste huvudregeln vara att det inte
får byggas stora lägenheter som står
tomma, därför att det inte är någon
efterfrågan.

Man har också rekommenderat bostadsproducenterna
att bygga flexibla
lägenheter. Det är naturligtvis bra att
det byggs uthyrningsrum, där det finns
efterfrågan på sådana. Om dessa utökas
till dubbletter med kokmöjligheter
kan också det mycket väl vara
bra. Däremot finns det anledning att
ställa sig skeptisk inför tanken att bygga
två fullständiga smålägenheter, planerade
att senare sammanslås till en
stor.

Det nya lånesystem som riksdagen
antog i fjol har enligt min mening
stora förtjänster, men det försvårar en
lösning av nämnda slag. Smålägenheter
är som bekant dyrare att framställa,
per kvadratmeter räknat, än stora
lägenheter, beroende på att kostnaderna
för kök och badrum får fördelas
på ett mindre antal kvadratmeter. Det
nya lönesystemet innebär att kapitalkostnaden
sedan kommer att stiga ungefär
i takt med byggnadskostnaderna.

När två sådana smålägenheter i framtiden
skall sammanslås till en stor kommer
kapitalkostnaden per kvadratmeter
kanske att vara större än kapitalkostnaden
i nyproducerade stora lägenheter.
Till denna kostnad kommer också
de kostnader som följer av själva
sammanslagningen. Resultatet kommer
att bli en stor lägenhet som belastas
med väsentligt högre kapitalkostnader
än nyproducerade lägenheter av samma
storlek.

Jag tror att det går mycket bra att
bygga och planera sådana flexibla lägenheter,
men frågan är: Kommer de
någon gång att sammanslås eller kommer
de endast att fylla uppgiften att
lugna bostadsproducenternas samveten
när de bygger en alltför stor andel

smålägenheter? Jag anser att det senare
alternativet förefaller mest troligt.

Genom bostadsstyrelsens försorg har
gjorts en undersökning om vilka faktorer
som påverkat byggnadskostnadsutvecklingen.
Denna undersökning visar
att hyran i en statistisk genomsnittslägenhet
från 1961 till 1966 ökade
från 3 100 kronor till 5 500 kronor. Hyrorna
i storstäderna ligger ännu högre.
Kostnadsökningen fördelar sig enligt
denna undersökning på följande
sätt:

ökade produktionskostnader
1 400 kronor

ändrade kapitalkostnadsvillkor
400 kronor

ökade överkostnader 200 kronor

ökade driftkostnader 500 kronor

Ökningen av produktionskostnaden
bär alltså den största skulden, men andra
faktorer svarar för 44 procent av
hyresökningen. Jag tycker att en av
posterna förefaller särskilt onödig,
nämligen ökningen av överkostnaden.
När staten inför ett lånesystem, avsett
att minska hyreskostnaden i nyproduktionen,
bör det i princip få inverka
på hela kapitalkostnaden. Såvitt jag
vet har också vidtagits åtgärder för
att minska denna överkostnad, ökningen
av produktionskostnaden beror till
en del på ökad standard i form av
tvättrum, köksfläkt, frys, kyl, extraskåp,
elektriskt torkskåp, separat wc
o. s. v. En del av dessa inredningsdetaljer
behöver inte sättas in genast.
Utrustningen kan kompletteras senare.

Men det är inte bara lägenheternas
standard som höjs, utan också utrustningen
utanför själva lägenheterna:
tvättstuga, ventilation, balkonger o. s. v.

Även miljön utanför husen kostar
pengar, särskilt lekplatser och bilplatser.
Det bär i debatten om hyreskostnaden
gjorts gällande att man i det avseendet
gått alldeles för långt; man har
exempelvis lagt kostnader för bilismens
framtida behov på hyrorna. Direktör

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23 135

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

Albert Aronson påstod på SABO-konferensen
om byggkostnader och hyror att
vi i dag bygger 20—40 procent för
många skyddsrumsplatser. Det finns
tydligen anledning för myndigheterna
att se över parkeringsnormer och
skyddsrumsbestämmelser.

En utredning av miljöproblemen är
också motiverad. Vi bör sträva efter att
få en god bostadsmiljö —■ det är viktigt
— men vi bör inte heller glömma att
anordningar för en god miljö kostar
pengar. I en reservation föreslår vi en
utredning om miljöfrågan, men vi framhåller
att även kostnadsfrågan måste
beaktas. Det måste bli en avvägning mellan
önskemålet om en god miljö och
kravet att hålla hyrorna nere.

Tomtkostnaderna har också stigit under
femårsperioden — från i genomsnitt
2 750 kronor per lägenhet till 6 250
kronor. En rätt väsentlig del av denna
kostnadsökning beror på höjd standard
och en del på ökade exploateringskostnader.
Hur mycket av kostnadsökningen
som beror på höjda råmarkspriser är
inte lätt att räkna ut, men någon mer
betydande andel i skulden till hyreshöjningarna
kan det inte vara fråga om.
Detta hindrar naturligtvis inte att det är
angeläget att kommunerna håller en god
markberedskap för att därigenom pressa
råmarkskostnaden. Det kan i detta
sammanhang vara anledning att beklaga
att fonden för lån till markköp blev så
obetydlig. Man kan utan större överdrift
säga att denna åtgärd från statens
sida snarast blev av symbolisk natur.

Tydligt är att hyrorna bör hållas nere
genom att utrustningsstandarden inte
tillätes stiga, genom att ytorna minskas,
genom att parkerings- och skyddsrumsbestämmelser
ses över och genom en
framsynt kommunal markpolitik. Men
att pressa själva byggnadskostnaderna
är ändå mest angeläget. Bostadsstyrelsen
har dragit slutsatsen att produktivitetsökningen
inom bostadsbyggandet
varit låg och menar att orsaken bl. a.
är att byggmaterialindustrin har en

skyddad hemmamarknad och en avsevärt
sämre produktivitetsökning än exportindustrin.
Man bör sträva efter att
få mer av konkurrens i bostadsbyggandet,
helst en konkurrens om den färdiga
produkten.

I min interpellation till inrikesministern
redogjorde jag för vissa åtgärder
avsedda att uppnå lägre byggnadskostnader
och lägre hyror. Jag skall nämna
dem i kort sammanfattning:

1) En mera långsiktig planering. Eu
femårsplan från statens sida skulle underlätta
för kommuner och byggherrar
att smidigt anpassa sina resurser efter
behoven.

2) Garantier bör skapas för en jämn
och tillräcklig kreditförsörjning.

3) Konkurrens på likvärdiga villkor
på både produktions- och förvaltningsstadiet.

4) De möjligheter som finns till ökad
internationell konkurrens bör tillvaratas.

5) Ökad serieproduktion.

6) Konsumenterna bör få vissa valmöjligheter
när det gäller rumsytor och
standard.

Till detta skulle jag nu vilja foga en
uppmaning att inte pressa fram onödigt
omfattande åtgärder för biluppställning
och skyddsrum. Och sist men inte
minst: Staten måste underlätta för kommuner
och byggnadsföretag att tillämpa
en mera långsiktig planering. Den ryckighet
i igångsättningen som förekom
under åren 1965 och 1966 får inte upprepas.
Den bär säkerligen en del av
skulden till de ökade byggnadskostnaderna.

När man talar om byggnadskostnader
ligger det också nära till hands att erinra
om den undersökning, som statens
råd för byggnadsforskning offentliggjort
om förhållandena inom byggnadsindustrin.
Enligt denna undersökning
skulle endast två tredjedelar av arbetsdagen
användas till arbete. En del av
skulden lägges på dålig planering, en
del på dålig arbetsdisciplin. Då man

136 Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

tar del av dessa avslöjanden bör man
dock ha i minnet att det råder speciella
förhållanden inom byggnadsindustrin.
Arbetet är pressande, det är svårt att få
det att flyta jämnt och det utföres i stor
utsträckning på ackord. Men ändå ger
väl denna undersökning anledning till
en viss självprövning inom byggnadsindustrin.

Herr talman! Det finns tydligen avsevärda
möjligheter att pressa byggnadskostnaderna,
och jag är ganska övertygad
om att de i högre grad än hittills
kommer att begagnas. De ansatser till
köpmotstånd som förekommit och som
fortfarande förekommer bör tvinga
fram en kostnadsjakt som inte har förekommit
tidigare därför att lägenheterna
gått åt, vad de än kostat. Om detta blir
fallet utgör det ett bra exempel på vilken
betydelse förhållandena på marknaden
har för kostnadsutvecklingen.
När konsumenterna visar tecken till att
vilja strejka, då blir producenterna
kostnadsmedvetna!

Ser man bostadsfrågan på längre sikt,
har man också anledning beklaga att
inte marknaden fick mera att säga till
om, vilket den skulle ha fått, om beslutet
om hyresregleringen gått igenom.
När en uppskärrad regering i höstas
återtog propositionen om hyresregleringen,
sköts avvecklingen på en oviss
framtid, vilket man har anledning att
beklaga.

Beträffande reservationerna, som i år
är något färre än vanligt, skall jag fatta
mig mycket kort.

Vi säger i en reservation om bostadsbyggandets
fördelning på hustyper att
andelen småhus i nyproduktionen bör
ökas så, att den svarar mot konsumenternas
faktiska efterfrågan. Det är kommunerna
som avgör den saken, men vi
anser att riksdagen bör uttrycka sin
uppfattning om bostadsbyggandets sammansättning.

Vår reservation om miljöfrågorna har
jag redan vidrört, men det är anledning
att än en gång understryka vikten av
att frågan om den yttre bostadsmiljöns

utformning blir föremål för grundliga
studier. Det gäller inte endast att väga
olika miljökrav mot varandra utan också
att väga miljökraven mot kostnaderna.
Det beror på många faktorer,
om standarden på miljön skall upplevas
såsom tillfredsställande. Det är en fråga
om service, om friluftsområden, om
kommunikationer, om hygieniska betingelser
beträffande buller och luftföroreningar
samt om områdets läge. Olika
individer och olika hushåll lägger naturligtvis
varierande vikt vid enskilda
delar av boendemiljön. Till ledning vid
dessa svåra men viktiga avvägningsfrågor
borde det upprättas ett standardprogram,
uppgjort på basis av grundliga
undersökningar av de boendes preferenser.

Utskottsmajoriteten har även i år uttalat
sig välvilligt om en statlig totalfinansiering
av bostadsbyggandet. Fördelarna
är så påtagliga, säger man, att
man borde arvstå från dem endast av
mycket tungt vägande skäl. Sedan man
sagt detta avstår man, men endast tills
vidare.

Utskottet har inte haft något material
som underlag för att bedöma denna
fråga. Enligt uppgifter som vi fick i
bostadspolitiska utredningen går tre
fjärdedelar av sparbankernas och ungefär
fyra femtedelar av postbankens utlåning
till bostadsbyggandet. Om vi får
en statlig bostadsbank, måste till denna
överföras de pengar som för närvarande
av dessa organ utlånas till bostadsbyggandet
— annars fungerar inte systemet.
Men en statlig bostadsbank skapar
ju inte något nytt kapital. Hur denna
överföring skall säkerställas, det vet
statsutskottsmajoriteten ingenting om.

Lånegränserna bär vi diskuterat
många gånger tidigare. Jag hävdade i
fjol att den enskilda hyreshusförvaltningen
hade ändrat karaktär i den meningen,
att den numera inte i någon utsträckning
bedrivs som penningplacering,
vilket var fallet före kriget Denna
förändring är, såvitt jag kan se, ett av
motiven för en höjning av lånegränsen

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23 137

Anslag till bostadsbyggande m. m.

när det gäller enskilda förvaltare av
flerfamiljshus.

Till sist vill jag erinra om att vi i fjol
i statsutskottet var eniga om att begära
förslag om en höjning av räntan på utestående
tilläggslån från 4 till 6 procent.
Bostadsstyrelsen avstyrkte och departementschefen
föreslog ingen ändring.
Utskottsmajoriteten har accepterat detta,
men det har inte reservanterna gjort.
Vi anser att dessa bostäder har stora
fördelar i alla fall, därför att de bär
tertiärlåneräntan bunden vid 3 procent,
och de byggdes dessutom under billigare
tider.

Herr talman! Med detta vill jag yrka
bifall till samtliga reservationer av herr
Nyman m. fl. i statsutskottets utlåtanden
nr 100 och 101 samt till reservationerna
nr 2, 3, 4, 6 och 10 av herr Virgin
in. fl. i utskottets utlåtande nr 100.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Bostadsfrågan och bostadspolitiken
har under hela efterkrigstiden
hört till de mest brännbara
och diskuterade politiska frågorna. Orsaken
härtill är till stor del att finna
i den strukturomvandling som vårt näringsliv
har varit föremål för under
denna tid. Regeringens handläggning
av den allmänna samhällspolitiken har
naturligtvis också lett till den situation
som vi har i dag och som har
diskuterats så mycket under de föregående
åren.

Med en fortgående industrialisering
följer mer eller mindre starka tendenser
till koncentration, inte minst av
tekniska orsaker. Det är inte mot dessa
tekniska realiteter som centerpartiet
vänder sig när det pläderar för ett
mera decentraliserat samhälle. Om de
tekniska lösningarna i vårt näringsliv
pekar mot en koncentration, får detta
inte leda till att de totala samhällsresurserna
tillvaratas orationellt eller
till att otillfredsställande miljöer uppstår.

Med ett mera decentraliserat närings5*—Andra
kammarens protokoll 1968.

och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

liv borde bostadsbristen i de s. k. expansionsregionerna
ha blivit mindre.
Vi torde i vårt land också då ha haft
en större andel småhus i bostadsproduktionen
och flera miljöer att välja
på för bostadskonsumenterna. De redan
gjorda samhällsinvesteringarna på
olika områden borde ha kunnat utnyttjas
bättre. Den fortgående strukturomvandlingen
av näringslivet och anpassningen
till nya boendemiljöer och miljöer
över huvud taget hade inte behövt
skapa formliga kriser i vissa fall,
som man väl ändå får beteckna den
alltmera påfrestande bostadskrisen i
t. ex. stockholmsregionen.

Två eniga riksdagar, 1965 och 1966,
har skrivit till Kungl. Maj :t om kapitalfrågorna
därför att kapitalförsörjningen
inte hade fungerat tillfredsställande.
Under fjolåret fungerade emellertid
tillförseln av kapital förhållandevis
bra, efter vad man kunde bedöma,
sedan regeringen träffat överenskommelse
med kreditinstituten. Igångsättning
har kunnat ske på ett riktigt sätt.
Det finns därför inte någon anledning
att aktualisera en statlig totalfinansiering
av bostadsbyggandet. Enligt statsverkspropositionen
har byggtiderna
förkortats med 1—2 månader. Detta
betyder oerhört mycket för det samlade
produktionsresultatet och för byggnadskostnaderna.
Det är bara att uttrycka
tillfredsställelse över att bostadsbyggandet
tycks ha kommit i någorlunda
riktiga gängor.

Utvecklingen på bostadsbyggnadsområdet
under 1967 visar emellertid att
den kritik som vi riktade under 1965
och 1966 var mycket berättigad. De
häftiga omkastningarna och ryckigheten
i bostadsbyggandets lokalisering
och omfattning har uppenbarligen stört
bostadsproduktionen. Resurserna har
inte kunnat planmässigt utnyttjas och
disponeras till de områden där man
har velat öka bostadsbyggandet.

Vi kan nu konstatera att bostadsbyggandet
1966 ökade i storstadsområdena
ungefär i den omfattning som
Nr 23

138 Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

centerpartiet då ansåg vara möjligt.
Ryckigheten i igångsättningen, som orsakades
av regeringens otillfredsställande
planering av kapitaltillförseln i
främsta hand, har med säkerhet under
denna tid medfört längre byggtider,
färre bostäder och högre kostnader än
vad som varit nödvändigt.

Tyvärr tyder de senaste rapporterna
på att byggtiderna i år ånyo kan komma
att förlängas. Det borde inte behöva
vara så. Orsaken kan sannolikt
tillskrivas den stora ökningen av igångsättningarna
i storstadsområdena under
första kvartalet i år.

Inte mindre än 48 procent av igångsättningarna
har skett i storstadsområdena
mot 38 procent under första
kvartalet i fjol. Igångsättningarna har
ökat totalt med inte mindre än 37,7
procent, och det tycks delvis ha skett
på bekostnad av antalet färdigställda
lägenheter, som ju är mindre under
första kvartalet i år än under motsvarande
tid i fjol. Det är risk för att
byggtiderna av den anledningen kommer
att bli något förlängda, och det
är också risk för att detta är ett uttryck
för en ryckighet som vi önskar
undvika i bostadsbyggandet.

Detta måste ses mot bakgrunden av
den osedvanligt höga arbetslösheten
inom byggnadsfacket inom just dessa
områden, främst stockholmsområdet.
Det vore ju dumt att i rådande konjunkturläge
inte utnyttja den lediga kapaciteten
på bostadbyggnadssektorn.
Arbetsmarknadsläget är nu onormalt
dåligt på detta område. Det får inte
bli så att storstadsområdena tar inemot
hälften av bostadsbyggandet under 1968
— det förmodar jag att regeringen inte
heller är inställd på. Det skulle nämligen
innebära att bostadsbyggandet i
landet i övrigt i det närmaste skulle
utarmas, och 1966 års störningar skulle
upprepas. Näringslivet i landet får
inte hindras i sin utveckling på grund
av ett alltför lågt bostadsbyggande.
Strömmen till storstäderna skulle då

ytterligare öka, och bostadsproblemen
skulle därmed förvärras.

Om en någorlunda balanserad bostadsproduktion
skall kunna uppnås i
hela landet i år, torde de av regeringen
föreslagna ramarna för omfattningen
av bostadsbyggandet behöva överskridas
betydligt — mer än under de
närmast föregående åren — och detta
torde också vara möjligt; på grund av
arbetsmarknadsläget har regeringen redan
under slutet av 1967 frisläppt åtskilliga
tusen lägenheter på 1968 års
kvot. Centerpartiets yrkande från januari
beträffande omfattningen får därför
i princip anses tillgodosett.

Omfattningen av bostadsbyggandet är
naturligtvis beroende av den aktuella
konjunkturen och avvägningen av de
investeringar som anses böra göras i
näringslivet i övrigt, t. ex. industriinvesteringarna.
Andelen bostäder i påbörjat
byggande är i år betydligt högre
än under motsvarande tid i fjol -—
54 procent i år mot 40 procent under
första kvartalet i fjol. Den dåliga investeringsviljan
i vårt näringsliv kommer,
om jag tolkar dessa siffror rätt,
härigenom till uttryck, och det är väl
ett tecken på att konjunkturläget alltjämt
är svagt.

Den fortsatta fördelningen av bostadsbyggandet
måste emellertid under
återstoden av året ta hänsyn till vad
vi uttalat i reservationen 1 i statsutskottets
utlåtande nr 100 beträffande
bostadsbyggandet i olika delar av vårt
land. Det är, som jag tidigare sagt,
svårt att mot bakgrunden av vad som
redan hänt på detta område undvika
ryckighet i igångsättningen över de
olika perioderna av året; vi kommer
att få en viss ojämnhet. Det råder allmän
enighet om att vi i princip skall
bygga mest där bostadsbristen är störst,
men detta får enligt vår mening inte
betyda att områden, som inte statistiskt
räknas som expansiva, praktiskt
taget blir utan bostadsbyggande. Det
har förekommit att åtskilliga kommu -

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23 139

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

ner inte liaft någon bostadskvot alls.
Om människor i dessa kommuner skall
kunna ta del av den högre standarden
i vårt samhälle måste en viss förnyelse
av bostadsbeståndet ske även där.
Detta är också nödvändigt för att det
befintliga näringslivet skall kunna bestå
och utvecklas. Detta är den andra
sidan av den stora bostadsbristen i
storstadsområdena. Vi kan inte komma
till rätta med den om allt fler människor
måste flytta dit på grund av att
näringslivet inte tillåts att utvecklas
i andra delar av landet.

I centerns partimotion yrkas att ett
bättre underlag om möjligt bör föreligga
för fördelningen av lägenheter i
olika delar av landet. Vi har nu inte
några objektiva kriterier för fördelningen.
Man måste naturligtvis i det
avseendet ta hänsyn till bostadsbristen
men också till behovet av att komplettera
näringslivet i olika områden av
vårt land, något som har den dubbla
funktionen att leda trycket från de
s. k. bristområdena och att utveckla
näringsliv och bebyggelse i andra orter.
Hänsyn måste också tas till bortfallet
av bostäder i olika orter och det därav
föranledda behovet av förnyelse för
att upprätthålla en god bostadsstandard.
Måhända kan länsstyrelsernas
planeringsarbete ge en viss ledning för
framtiden. Vi anser att dessa synpunkter
bör ges Kungl. Maj:t till känna.
Vissa ibland alltför kategoriska uttalanden
liksom det förhållandet, att vissa
kommuner fått en mycket otillfredsställande
tilldelning av bostäder, ger
oss anledning att ha den meningen.
Utvecklingen av igångsättningarna i år
understryker ytterligare vår mening i
denna del.

En friare hyresmarknad borde framför
allit i bristområdena medföra att en
del stora och gamla lägenheter genom
reparation och omdisponering kunde
utnyttjas bättre. Jag tror att en del
sådana lägenheter mycket väl kan delas
och disponeras om till två lägen -

heter. De föreslagna ändringarna i hyresregleringen
borde ge en del resultat
i dessa avseenden; detta är ju frågor
som vi senare i vår skall diskutera här
i riksdagen.

Lägenhetsytorna — en fråga som
herr Gustafsson i Skellefteå mycket ingående
behandlade —• har ökat under
1960-talet. Jag vill gärna instämma i
herr Gustafssons uttalande, att en ytterligare
ökning väl knappast är tillrådlig.
Men, dispositionen av lägenheterna
bör om möjligt göras så flexibel
att de i framtiden kan ändras utan
alltför stora kostnader.

Herr Gustafsson tog också mycket
ingående upp frågan om de höga bostadskostnaderna
och det förhållandet
att vi fått ett visst köpmotstånd mitt
uppe i vår bostadsbrist. Vi är säkert
alla eniga om att utan särskilt stöd till
barnfamiljerna, särskilt de lägre inkomsttagarna
bland dessa, kan många
av dem inte få en tillfredsställande
bostadsstandard.

Byggkostnaderna har enligt interpellationssvaret
till herr Gustavsson under
1960-talet ökat med i runt tal 70 procent,
varav 27 procent kommer på
byggnadskostnadsindex. I interpellationssvaret
uppger statsrådet vidare att
40 procent ligger på höjningen av lägenheternas
standard och yta och att
standarden i de nybyggda lägenheterna
är betydligt högre än vad som anges
som minimum i bostadsstyrelsens
skrift »God bostad».

I statsverkspropositionen uttalar
statsrådet, att byggnadskostnaderna genom
byggindustrialisering kunnat pressas
med mellan 5 och 20 procent. Det
visar ju att åtskilligt finns att göra för
att rationalisera byggnadsverksamheten.
En långsiktig planering är ju en
av nyckelfrågorna i det sammanhanget,
något som vi under många år har påpekat.
Det borde också kunna bli bättre
på det området med de femåriga
planeringsperioder som föreslås i reservation
nr 5.

140 Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

En effektiv konkurrens är också mycket
viktig. En prisupp drivande koncentration
bör undvikas. Bostadsbyggandet
är dyrare i storstäderna än i
övriga delar av landet. I allmännyttiga
bostadshus uppges skillnaden vara
ungefär 10 kronor per kvadratmeter.
Större variation i inredningsstandarden
bör också erbjudas bostadskonsumenterna
så att man i vissa fall kan
erbjudas lägre hyror.

Om prissänkningar skall bli möjliga
måste en långtgående standardisering
genomföras och extra lyx undvikas.
Lägenheterna måste vara välplanerade,
så att bostaden kan utnyttjas så
effektivt som möjligt och helst också
disponeras på ett sådant sätt att omändringar
kan göras utan alltför höga
kostnader om förhållandena i framtiden
skulle fordra det.

Den allmänna ekonomiska politiken
spelar naturligtvis en mycket viktig
roll för bostadskostnaderna. Den mycket
höga ränta vi haft här i landet de
senaste åren har drivit upp bostadskostnaderna
mycket kraftigt. Inte minst
bostadskostnaderna motiverar därför
ett särskilt familjestöd till låginkomtstagare,
som nu i många fall inte har
ekonomiska möjligheter att bo i tillfredsställande
bostäder.

Vi har från vårt håll tidigare krävt
en plan för realiserandet av den av
riksdagen beslutade målsättningen om
1 miljon lägenheter under en tioårsperiod
fram till 1974. Det har nu gått
några år sedan riksdagen fattade detta
beslut, och den femåriga planeringsperiod
som föreslås i reservation nr 5
tangerar nästa år årtalet 1974, varför
vårt yrkande om en plan fram till 1974
i viss utsträckning får anses tillgodosett
genom detta förslag.

Centerpartiet har också under en
följd av år tagit upp miljöfrågorna i
bostadsbyggandet. Våra krav på utredning
av dem har alltid avfärdats med
hänvisning till att önskemålen är tillgodosedda
genom de anvisningar för

miljöutformning som myndigheterna
har att beakta vid fastställandet av
byggnadsplaner och stadsplaner. Man
har också nästan alltid hänvisat till
bostadsstyrelsens skrift Vår bostad, som
utgavs i början av 1960-talet. Ytterligare
ett argument mot centerpartiets
krav på utredning har varit att det är
kommunerna som i praktiken utformar
våra samhällen.

Majoriteten i statsutskottet avvisar
även denna gång tanken på en statlig
utredning om vägledande riktlinjer för
miljöfrågorna vid bostads- och samhällsufformningen.
Men majoriteten uttalar
sig i år mycket mer välvilligt om
dessa frågors betydelse än under tidigare
år. Man medger att de tidigare
diskuterade förslagen i dessa frågor
har givit upphov till en konstruktiv
debatt. »En målsättning för kraven kan
på sådant sätt komma att konkretiseras
och även få uttryck i kommunala eller
regionala åtgärder», säger utskottsmajoriteten.
Ja, det är sådana vägledande
riktlinjer vi önskar få till stånd genom
en utredning. Utskottets majoritet
uttalar vidare: »En sammanfattning
och översikt skulle kunna vara värdefull
även för den fortsatta debatten
men bör enligt utskottets mening inte
uppdras åt en särskild statlig utredning.
»

Det är värdefulla medgivanden och
rekommendationer som utskottet gör,
även om utskottsmajoriteten inte kan
gå med på en statlig utredning i år.
Men det intressanta, herr talman, är
att kommunikationsministern den 29
mars anmälde direktiv för en utredning
— utredningen har nu också tillsatts
— av en reformering av byggnadslagstiftningen.
I dessa direktiv talas
det mycket ingående om miljöfrågor
och om att samhällets planering
bör utvecklas på sådant sätt att de viktiga
önskemålen beträffande miljöfrågorna
tillgodoses. Från vår sida har
vi att med tillfredsställelse notera att
många års påtryckningar nu synes ha

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23 141

Anslag till bostadsbyggande in. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

givit resultat så till vida att det trots
allt har kommit till stånd en statlig
parlamentarisk utredning, vilken har
till uppgift att beakta de viktiga miljöfrågorna
i samband med bostadsbyggandet.
Detta har skett samtidigt med
att statsutskottets socialdemokratiska
majoritet på nytt avstyrkt förslaget om
en sådan utredning.

Herr talman! Jag skall inte kommentera
detta tillvägagångssätt, utan jag
nöjer mig med att konstatera det.

I reservationen 3 yrkas emellertid
på en utredning. Denna reservation
skrevs innan åtminstone jag hade kännedom
om den av regeringen påtänkta
utredningen, men i vilket fall som
helst stämmer reservationen bättre med
vad som nu har inträffat än utskottets
uttalande gör; utredningen om en ny
byggnadslagstiftning skall ju behandla
även miljöfrågor i vid mening. Eftersom
denna utredning kan ta åtskillig
tid, vill jag framhålla att den inte får
hindra nödvändiga delreformer på området.
Jag vill också uttrycka förhoppningen
att utredningen skall komma
fram till förslag som ger möjlighet för
de på demokratisk väg valda, beslutande
församlingarna att öva direkt
inflytande på bebyggelsens och bomiljons
utformning.

Från vårt håll har vi påtalat att det
här i landet byggs ett förhållandevis
litet antal småhus. Detta torde delvis
höra samman med den koncentrationspolitik
som är typisk för vårt land.
En näringspolitik som strävade efter
ett mera decentraliserat näringsliv skulle
naturligtvis leda till ett bostadsbyggande
med en större andel småhus.
På mindre orter byggs som regel en
större andel småhus än i storstadsområdena,
beroende på att bostadsönskemålen
är lättare att tillgodose i de delar
av landet som ligger utanför storstadsregionerna.

Igångsättningen under första kvartalet
i år är värd att observera även
beträffande småfamiljsandelen. Fördel -

ningen av småhus och flerfamiljshus
vad beträffar igångsättningen under
denna tid innebär nämligen en mycket
kraftig omkastning mot en ännu mindre
andel igångsatta småhusbyggen. Denna
andel har under en lång följd av år i
genomsnitt rört sig mellan 28 och 31
procent men är under första kvartalet
i år nere i 16 procent av igångsättningarna.
Det är ju mycket otillfredsställande
och motsvarar naturligtvis inte
den fördelning som bostadskonsumenterna
önskar. Undersökningar har såvitt
jag vet visat att bostadskonsumenterna
efterfrågar en större andel småhus
än vad som har byggts tidigare.

För att främja en större andel småhus
i bostadsproduktionen föreslås i
reservationen 8 till statsutskottets utlåtande
nr 100 en höjning av lånegränsen
för småhus från 90 till 95 procent
under förutsättning av att kommunal
borgen för hus som byggs utanför detaljplanerat
område ges. Den egna insatsen
är en mycket tung börda för
exempelvis egnahemsbyggare. Vi har
framhållit värdet av en effektiv konkurrens
på så lika villkor som möjligt
mellan olika bostadsföretag och ägarformer
för att uppnå lägsta tänkbara
bostads- och förvaltningskostnader. Vi
förordar därför en höjning av lånegränsen
för enskilda flerfamiljshus från 85
till 90 procent.

Även i år föreslår vi att förbättringslånen
skall få utgå enligt de grunder
som gällde före 1966 års riksdagsbeslut
i frågan, som medförde en betydande
inskränkning för vissa grupper, särskilt
för äldre småbrukare som inte
kan stå till den allmänna arbetsmarknadens
förfogande. För denna grupp
människor innebär riksdagsbeslutet om
förbättringslånen att dessa kategorier
i vissa fall måste bo under socialt otillfredsställande
förhållanden. Samhället
hjälper dem inte på annat sätt än genom
t. ex. det nyss beslutade äldrestödet,
genom arbetsmarknadsåtgärder eller genom
jordbrukspolitiska åtgärder. Det

142 Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

är i detta fall inte fråga om någon stor
ekonomisk insats av samhället för en
grupp som kommit i kläm i strukturomvandlingen
av näringslivet. Tyvärr
är det i många fall svårt för dessa
människor att uppfatta sitt läge på
annat sätt än att samhället vänder dem
ryggen i olika avseenden.

Herr talman! På grund av att debattordningen
i dag upptar fem utskottsutlåtanden
som skall diskuteras
i ett sammanhang har jag att även redogöra
för familjcpolitiken som redovisas
i statsutskottets utlåtande nr 101. Jag
skall försöka göra det så kortfattat som
möjligt.

I fjol föreslogs av centerpartiet och
folkpartiet att riksdagen skulle hos
Kungl. Maj :t begära framläggandet av
förslag vid årets riksdag om en sådan
höjning av barnbidragen att barnfamiljerna
dels skulle få kompensation
för prisstegringar och skattehöjningar
som inträffat efter den 1 juli 1965, när
barnbidraget senast höjdes, och dels
skulle erhålla en reell standardhöjning.
Riks dagsinaj oriteten avvisade förslaget
med hänvisning till att en stor reform
på familjeområdet skulle genomföras
under budgetåret 1968/69. Vi kan nu
konstatera att det förslag till en familjepolitisk
reform som regeringen här
lägger fram bara är en delreform.

Det hade varit önskvärt att en samlad
familjepolitisk reform hade kunnat
presenteras riksdagen i år. Olika komponenter
hade då kunnat på bästa sätt
vägas mot varandra och fogas in i en
sådan reform. På grund av att familjebeskattningsberedningen
inte såsom tidigare
aviserats har avgivit sitt betänkande
saknas förutsättningar för
en samlad reform på detta område. Vi
vill emellertid understryka att förslag
till en sådan åtgärd så snart som möjligt
bör framläggas för beslut av riksdagen.

Enligt vår mening måste barnbidraget
även i framtiden inta en central
plats i ett familjestödssystem. När det -

ta bidrag infördes kopplade samhället
in på en ny och riktig linje. Enligt vår
uppfattning är inte skatteavdragen en
acceptabel och rättvis form för stöd åt
barnfamiljer. Barnbidraget är lika för
alla, och bidragsformen medger full
konsumtionsfrihet för barnfamiljerna.
Kostnaderna för barnens vård är så
betydande att det måste anses rimligt
att samhället bidrar med en stor del.
Det allmänna barnbidragets uppgift är
således att på ett riktigt sätt fördela
barnkostnaderna mellan barnfamiljer
och andra grupper i samhället.

Motiven för en höjning av barnbidraget
har nu ytterligare förstärkts sedan
vi i fjol uttalade angelägenheten
härav. I år har centern och folkpartiet
beretts ekonomiskt utrymme för en
höjning av barnbidraget med 100 kronor
till 1 000 kronor per barn och år.
Detta betyder att barnbidragets köpkraft
i stort sett återförs till 1965 års
nivå, och jag tycker att barnfamiljerna
har rätt att vänta sig åtminstone
detta i avvaktan på en samlad familjepolitisk
reform.

I reservationen 1 b till statsutskottets
utlåtande nr 101 anförs vissa principer
för hur enligt vår mening en stor
familjepolitisk reform bör utformas.
Samhällets stöd bör täcka en större
del av barnkostnaderna än vad som
nu är fallet. Någon form av vårdnadsbidrag
bör prövas. De familjepolitiska
förmånerna bör indexregleras, och
skattesystemet bör ges en sådan inriktning
att det varken favoriserar hemarbete
eller förvärvsarbete och inte
heller skilda civilstånd. Det är viktigt
att åtgärder inom familjcpolitiken inriktar
sig på barnens omvårdnad. Åtgärderna
måste utformas så att barnen
verkligen beredes vård. Jag kan här
erinra om våra reservationer och vår
uppfattning när frågan om familjedaghem
och barndaghem diskuterades.

Familjestödet bör vidare på sikt göras
mer oberoende av bestämmelser för
viss konsumtion. I princip bör fritt

Nr 23 143

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m.

konsumtionsval medges. Ett viktigt steg
i denna riktning har tagits i och med
att grundbeloppet i det föreliggande
förslaget om bostadstillägg för barnfamiljer
inte är bundet till någon viss
konsumtion. Vi måste konstatera att
det i dag inte finns statsfinansiella
förutsättningar till ett så stort familjestöd,
att man kan undvara ett särskilt
stöd till de barnfamiljer som har de
lägsta inkomsterna, och det torde knappast
heller vara möjligt att nå dit under
överskådlig tid. Därför är ett särskilt
stöd till låglönefamiljer nu en
mycket angelägen sak. Med den svåra
bostadsbristen inom vissa regioner och
de höga bostadskostnaderna kan det
trots vår principiella inställning om
konsumtionsfrihet finnas skäl att ytterligare
förbättra möjligheterna för
barnfamiljerna att bo i goda bostäder.
En god bostad är ju en primär förutsättning
för anpassningen i samhället
och för familjebildning.

Med undantag för att vi föreslår ytterligare
förbättringar för de lägsta inkomstgrupperna
anser vi oss i avvaktan
på en större reform på familjepolitikens
område i stort sett kunna ansluta
oss till propositionens förslag.

I reservationen 4 föreslås att de familjer
som enligt förslaget i propositionen
skall få oreducerat bidrag därutöver
skall erhålla ett särskilt statligt bostadstillägg
på 100 kronor per år och
familj. Stödet till de sämst ställda barnfamiljerna
bör vara så stort som möjligt,
men även ett bidrag av begränsad
storlek kan ha inte ringa betydelse
för dem det här gäller. Man har
ibland hört uttalanden om att en bidragshöjning
på 100 kronor betyder
så litet att barnfamiljerna lika gärna
kunde avstå från den. Säg inte det!
Det är här fråga om barnfamiljer som
har de lägsta inkomsterna, och om resonemanget
vore riktigt skulle man också
kunna säga, att stödet för dessa grupper
skulle kunna minskas med t. ex.
100 kronor. Men detta skulle säkerli -

och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

gen anses vara en mycket anmärkningsvärd
inställning till barnfamiljer med
låga inkomster. Säkerligen skulle det
sägas något om att det på ett kännbart
sätt skulle drabba dessa familjer.
Då bör det med samma rätt kunna
hävdas att ett ytterligare tillskott på
100 kr. är värdefullt. Skälet att förslaget
på ett olämpligt sätt bryter uppbyggnaden
av bidragssystemet är mera
formellt än reellt och saknar därför
enligt vår mening tyngd.

Det kan antagas att barnfamiljer som
behöver och söker en större bostad
inte alltid kan få någon sådan. Vid
ett sådant förhållande mister familjen
i fråga den del av det bostadsanknutna
bidraget som skulle ha utgått om den
större bostaden hade kunnat anskaffas.
Vi anser det vara otillfredsställande
att ett samhälleligt stöd är knutet
till krav på en bostad som inte kan
erhållas. Mot detta har utskottsmajoriteten
inte kunnat anföra några argument,
vilket på sitt sätt är anmärkningsvärt
men å andra sidan ganska
självklart. Vi föreslår att möjligheterna
prövas att utforma bidragsbestämmelserna
så, att barnfamiljer, som bevisligen
har försökt erhålla eu större bostad
på bostadsorten men inte lyckats
därmed, ändå får det stöd som skulle
ha utgått om den eftersökta bostaden
hade kunnat anskaffas. Med nuvarande
bristsituation på bostadsmarknaden
inom vissa regioner torde detta förhållande
bli aktuellt för åtskilliga barnfamiljer
i berörda inkomstlägen.

I propositionen föreslås ett särskilt
kompletterande stöd vid speciellt höga
hyror. Kommunerna skall betala 50
procent av stödet och staten det resterande.
Kommunerna skall själva besluta
huruvida detta familjestöd skall
utgå eller inte. Utskottets majoritet har
där följt propositionen. Enligt vår mening
är dock en omfördelning av ekonomiska
resurser med hjälp av skattefinansierade
bidrag i princip en statens
uppgift, och därför bör hela stödet till

144 Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

barnfamiljerna vara en statens angelägenhet.
Enligt uppgift har regeringen
inte heller haft några överläggningar
med vederbörande kommunförbund i
den frågan. Någon nämnvärd inverkan
på kommunernas planering för att förbilliga
bostadsbyggandet torde en bidragsregel
av detta slag inte ha.

Vad beträffar utrymmesstandarden
för erhållande av bostadstilläggen samt
utbetalningen av dem anser vi att propositionens
förslag i princip är inne
på linjen om ökad konsumtionsfrihet
inom familjestödet. Barnfamiljerna kan
inte uppleva det som rättvist med de
inskränkningar som föreslås i reservationen
3, bakom vilken står enbart
socialdemokrater — dock inte alla socialdemokratiska
ledamöter i utskottet;
jag har en känsla av att en stor
del av socialdemokraterna härvidlag
går på regeringens förslag. Motiven
för dessa inskränkningar kan för all
del sägas vara välmenande men knappast
välmotiverade.

Sättet för utbetalningen av bostadstilläggen
kommer andra talare att här
beröra, och med hänsyn till att jag
redan har talat ganska länge ber jag
nu att med det anförda få yrka bifall
till de reservationer i statsutskottets
utlåtande nr 100 vid vilka mitt namn
finns antecknat.

Ilerr talman! Beträffande statsutskottets
utlåtande nr 101 ber jag att få
yrka bifall till reservationerna 1 b, 2,
4, 6 och 7 samt 8 a och b.

I detta anförande instämde herrar
Eriksson i Bäckmora och Lindberg
(båda ep).

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Det utlåtande nr 100
som statsutskottet har förelagt kammaren
till bedömning går egentligen inte
in på stora, väsentliga och grundläggande
synpunkter på bostadspolitiken
i vårt land. Anledningen härtill är att
riktlinjerna i stort för vår bostadspo -

litik har, åtminstone tills vidare, fastställts
vid tidigare riksdagar, bl. a. vid
1965, 1966 och 1967 års riksdagar. Vad
vi nu skall ta ställning till är den praktiska
utformningen av tidigare gjorda
ställningstaganden i avseende på bostadsproduktionens
omfattning, inriktning
och finansiering ur synvinkeln
av samhällets uppgifter och ansvar.

I ett föredrag vid en bostadskonferens,
som för kort tid sedan anordnades
av HSB och SABO, konstaterade
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
att diskussionen på bostadsområdet,
som tidigare huvudsakligen
gällt omfattningen av bostadsbyggandet,
har förskjutits till att gälla
boendekostnaden, d. v. s. frågan om
människor över huvud taget har råd
att bo i de bostäder som de efterfrågar.
Riktigheten av en sådan bedömning
av vad som i dag är angeläget
har i hög grad bekräftats av herr Gustafsson
i Skellefteå, som i sitt anförande
grundligt redogjorde för boendekostnadernas
utveckling.

Den nya situation som inträtt, där
det förekommer bostadsbrist samtidigt
som lägenheter står tomma, är naturligtvis
i hög grad ett memento för
svensk bostadspolitik av i dag. Efterfrågan
kan komma att minska, inte därför
att större och bättre bostäder inte
skulle behövas utan därför att kraven
i båda hänseendena måste hållas lägre.
Man har helt enkelt inte råd att skaffa
sig den större, bättre belägna och
utrustade bostad som man egentligen
skulle behöva. Om detta är en stagnation
på hög nivå eller inte — för att
använda ett nu gångbart uttryck —
bär jag ingen anledning att just nu gå
in på.

Många av de faktorer som har samverkat
till att åstadkomma ett icke
gynnsamt läge är av grundläggande
och principiell karaktär. Andra är av
mera teknisk art. Den senare aspekten
tänker jag i dag för min del inte närmare
beröra. Vi är ense om principen

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23 145

Anslag till bostadsbyggande m. m.

att såsom en allmän målsättning för
bostadpolitiken skall gälla så stor valfrihet
som möjligt för bostadskonsumenterna
när de söker den för dem
själva lämpligaste bostaden. Kanske
kan vi också vara överens om att till
de bostadspolitiska uppgifter, som nu
ligger i förgrunden, hör för det första
produktionsfrämjande åtgärder, för det
andra åtgärder som dämpar takten i
kostnadsökningen. Men vi är från höger
till vänster inte alls entiga om vilka
åtgärder som bäst kan verka i dessa
riktningar. Detta gäller även om uppfattningarna
på ömse håll under de
senaste 30 åren har jämkats, så att vi
också inom bostadspolitiken nått fram
till ett slags blandekonomiskt tänkande.
Det förefaller vara en framkomlig
väg, om man på ömse håll är beredd
att ta och ge. — Biandekonomin har
ju rönt tillbörlig uppmärksamhet, inte
minst under det besök som den nu
mycket omskrivne fransmannen Servan-Schreiber
nyligen gjorde i vårt
land.

Det är intressant att också på bostadspolitikens
område se efter vad det
är vi velat, vad vi nu vill, vad vi har
kommit överens om och vari skillnaderna
i uppfattning egentligen består.
Jag skall, herr talman, anföra några
exempel för att belysa vad jag åsyftar,
och jag gör det just i anslutning till
nu föreliggande förslag.

Det kan konstateras att man på regeringssidan
inte längre har en enkelspårig
inriktning i fråga om bostadsproduktionen
— det är inte en inriktning
enbart på byggande i s. k. allmännyttig
regi, utan man medger konkurrensförhållandenas
betydelse. Och
på högerhåll hävdar vi i dag inte den
fria företagsamhetens ensamrätt och
företräden i alla avseenden när det gäller
bostadsproduktionen. Nej, oenigheten
ligger i uppfattningarna om hur
en prispressande och nyttig konkurrens
bäst skall främjas. Därvidlag menar
vi på högerhåll — vilket framgår

och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

av våra reservationer till statsutskottets
utlåtande nr 100 — att det exempelvis
är nödvändigt med samma kreditvillkor
för byggnadsföretagen.

Ett annat exempel: Socialdemokraterna
har tidigare ansett att generella
subventioner av boendekostnaderna
skulle både verka inkomstutjämnande
i den allmänna ekonomiska politiken
och skapa social rättvisa beträffande
bostäderna. Vi har hävdat att subventioner
på bostadsområdet bör ha en
social syftning och alltså sättas in där
de bäst behövs. Nu håller de generella
subventionerna sedan några år tillbaka
på att avvecklas; enligt det paritetslånesystem
som riksdagen fattade beslut
om förra året och som tillämpas
från och med den 1 januari i år skall
de generella subventionerna definitivt
försvinna. Vi har inom högern varit
kritiska mot detta paritetslånesystem,
som innebär att kapitalkostnadernas
betalning via årshyrorna uppskjuts och
att skuldsumman i stället under ett
visst antal år ökas. Man har sagt att
detta — med beräknade successiva
allmänna kostnadsökningar — skulle
kunna medge både horisontellt sett
hyresutjämning och tidsmässigt år från
år ökande hyror. Därmed skulle trots
allt inom 30 år kapitalkostnaderna i
nyproduktionen kunna vara betalda.

Vi har ansett att detta är oriktigt ur
flera synpunkter. Dels binder man systemet
för mycket vid en defaitistisk
övertygelse om fortsatta allmänna kostnadsökningar
— fortsatt inflation, med
andra ord. Dels har vi velat betona
vikten av att en friare marknadshushållning
på hyresmarknaden får göra
sig gällande. En sådan skulle på ett
riktigare sätt än nuvarande regler både
främja valfriheten för konsumenterna
och snabbare utjämna hyrorna i förhållande
till bostädernas värde. — Men
till frågan om hyresregleringens betydelse
i detta sammanhang blir det
anledning återkomma vid ett senare
tillfälle.

146 Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat

Vi högerreservanter i statsutskottet
har berört dessa frågor om paritetslånesystemets
inverkan dels i ett särskilt
yttrande till statsutskottets utlåtande
nr 100, dels i reservationen 11
vid samma utlåtande. I reservationen
tas upp föreslagna åtgärder till följd
av skuldökningen.

Det visar sig att staten även i fortsättningen
måste ikläda sig ett slags
garanti för de nya räntelånen, vilka
ökar en fastighets skuldsumma, i varje
fall under de första 8—10 åren. Vilka
ekonomiska konsekvenser detta får för
såväl staten som den enskilde kan inte
nu överblickas. Inte heller kan vi nu
analysera fram effekten av hela paritetslånesystemet.
Vi vet inte vilken effekt
det kommer att ha för olika byggherrekategorier,
och det är viktigt, sett
ur vår synpunkt, eftersom en av de
grundläggande principerna för oss är
att konkurrensen bäst främjas om villkoren
är likvärda.

I statsutskottets utlåtande nr 100 föreslås,
trots att denna fråga inte direkt
tas upp i propositionen, att riksdagen
skall bemyndiga Kungl. Maj :t att ta
ställning till huruvida förutsättningar
föreligger för förräntning och amortering
av lånen eller om avskrivning
av lånen bör ske. Ett sådant bemyndigande
bör enligt vår mening ges ett
slags provisorisk karaktär till dess
konsekvenserna i olika avseenden av
det nya systemet kan överblickas.

I en av statsrådet Odhnoff signerad
proposition, nr 42, som rör frågan om
ekonomiskt stöd till barnfamiljerna och
som behandlas i statsutskottets utlåtande
nr 101, spelar bostadsstödet till
dessa famlijer en dominerande roll.
Därför vill jag gärna ta upp den saken
i detta sammanhang.

Vi har i högerpartiet under åtskilliga
år hävdat att bostadsstödet till
barnfamiljerna bör ges med hänsyn
tagen dels till familjens storlek, alltså
antalet barn, dels till de faktiska bostadskostnaderna
i relation till famil -

ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

jens inkomster. Boendekostnaderna, på
detta sätt beräknade, är ju beroende
av så många olika faktorer, sådana som
tillgången på bostäder, graden av valfrihet
på bostadsmarknaden, bostadsorten
o. s. v. Den bindning som familjebostad&stödet
tidigare bär haft till utrymmes-
och utrustningsstandard har
givit effekter, menar vi, som för barnfamiljerna
— framför allt för växande
barnfamiljer — har tett sig lika obegripliga
som orättvisa.

Den nu framlagda propositionen nr
42 uppfattar vi inom högerpartiet som
ett närmande till vad vi anser vara
eftersträvansvärt på detta område, och
därför har vi i stort sett accepterat
dess förslag. Låt vara att de inte är
fullgångna — det kan aldrig ett förslag
vara från början; jag vill ännu
en gång understryka det från denna
talarstol — men vi ser dem som ett
provisorium i avvaktan på de utredningar,
som skall kunna ge en mera
samlad överblick över familjepolitiken
i vårt land än den man i dag kan få.

Vi finner alltjämt anledning att särskilt
betona sambandet med familjebeskattningen.
Denna fråga, herr talman,
befinner sig i en utrednings slutskede.
Först när den och övriga under
utredning varande familjepolitiska problem
kan samlas till en helhet kan enligt
vår mening mera definitiva ställningstaganden
göras också beträffande
stödet åt barnfamiljerna i form av
familjebostadsbidrag.

Herr talman! Många talare är antecknade
i dag. Det skulle kunna finnas
anledning att i detalj motivera de ställningstaganden
som vi inom högerpartiet
har gjort till de bostadspolitiska
förslag som nu föreligger, men av de
skäl som jag inledningvis antydde skall
jag inte redogöra för varje ståndpunktstagande,
oavsett om det har inneburit
ett instämmande i Kungl. Maj:ts förslag
eller ett avståndstagande i reservationens
form. Jag vill med andra
ord, herr talman, i varje fall på detta

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23 147

Anslag till bostadsbyggande m. m.

stadium nöja mig med att med denna
allmänna motivering för den principiella
uppfattning som ligger till grund
för högerpartiets ställningstaganden i
reservationerna yrka bifall till de reservationer
till statsutskottets utlåtanden
nr 100 och nr 101 som har herr
Virgin som första namn samt i övrigt
till vad statsutskottet hemställt.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! De förändringar av
familjepolitiken som vi i dag kommer
att besluta kan betygsättas på olika
sätt. Regeringen har karakteriserat sina
förslag som en omfattande familjepolitisk
reform. — Statsministern lär
t. o. m. anse att det är en genial reform.
Oppositionspartierna betraktar
dagens beslut som en delreform. Mittenpartierna
framhåller i en reservation
att det är otillfredsställande att
ingen samlad familjepoltisk reform
kan beslutas av årets riksdag. — Jag
tror att majoriteten av barnfamiljerna
nästa år, då besluten träder i kraft,
kommer att konstatera att oppositionspartiernas
betygsättning är den mest
riktiga.

Det är ganska belysande att familjepolitiken
nu diskuteras som en del av
bostadspolitiken. Detta säger åtskilligt
om reformens innehåll. Det är inte
fråga om en familjepolitisk reform;
det är fråga om viss ändring av det
bostadssociala stödet, om ändrade former
för bostadsrabatterna. Ty vad är
det som nu kommer att beslutas?

Låt mig först erinra om att regeringen
utlovade en omfattande familjepolitisk
reform till 1968! I programskriften
»Resultat och Reformer» år 1964
krävde socialdemokraterna:

1. Det grundläggande stödet bör utgå
i form av ett allmänt barnbidrag,
lika för alla.

2. Det allmänna barnbidraget kompletteras
med familjetillägg och bostadstillägg
för flerbarnsfamiljer.

3. Ett vårdbidrag — samordnat med

och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

moderskapsförsäkningen — införes för
barn i deras tidigaste ålder.

Vad innebär nu regeringens förslag?
De allmänna barnbidragen — det viktigaste
inslaget i familjepolitiken —
bibehålls oförändrade, likaså familjebeskattningen.
De nuvarande familjebostadsbidragen
avskaffas och i stället
införes ett nytt bostadstillägg för
barnfamiljer. Detta är ingen familjepolitisk
reform; det är på sin höjd en
delreform och en mycket begränsad
delreform. Det kan knappast vara detta
som de socialdemokratiska programskrivarna
tänkte sig 1964. I varje fall
har regeringens intentioner från 1964
i den politiska debatten framställts som
helt annorlunda än vad som nu presenteras.

Folkpartiet och centerpartiet har i
åtskilliga sammahang redovisat huvudlinjerna
i ett samlat familjepolitiskt
program. Där bör ingå barnbidrag,
vårdbidrag, indexreglering och familjeskattereform,
höjda allmänna och lika
barnbidrag, en noggrann prövning av
frågan om vårdnadsbidrag, en indexreglering
av de familjepolitiska förmånerna
och en ändring av den nuvarande
föråldrade familj ebeskattningen.

Den aktuella reformen berör ingen
av dessa punkter. Den omfattar endast
en i och för sig mycket välmotiverad
omläggning av bostadsrabatteringen,
men tyvärr är den delreformen så utformad,
att den ingalunda underlättar
en framtida samlad reform.

De allmänna barnbidragen utgör det
viktigaste inslaget i familjepolitiken.
Deras nuvarande nivå fastställdes 1965.
Sedan dess har — bl. a. till följd av
regeringens ekonomiska politik — penningvärdet
avsevärt försämrats. De allmänna
barnbidragens reella värde har
successivt minskat. Barnfamiljernas nivå,
relativt sett, har sjunkit.

Enbart för att behålla bidragens reella
värde behövs en höjning med cirka
100 kronor per barn och år. Detta har

148 Nr 23

Onsdagen den lo maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

regeringen inte velat göra. Jag tycker
att regeringen i klarhetens intresse, då
den nu för allmänheten reodvisar sin
reform, bör tala om att många familjer
har fått ett klart försämrat stöd från
samhällets sida under senare år och
att regringen anser att denna utveckling
bör fortsätta. Folkpartiet och centerpartiet
vill inte medverka till en
sådan försämring för barnfamiljerna. Vi
har därför föreslagit en höjning av de
allmänna barnbidragen med 100 kronor
per barn och år och menar att
denna höjning bör ske redan 1 juli i
år.

Den reform som nu är aktuell innebär
som nämnts att familjebostadsbidragen
ersätts av en ny bidragsform,
ett bostadstillägg. Jag vill i denna fråga
först anföra några principiella synpunkter
och sedan kort beröra ett par
tekniska problem.

Det gäller först själva inriktningen
av familjestödet. Vi är alla ense om att
samhällets stöd bör ha sin tyngdpunkt
hos familjer med låga inkomster och
flera barn samt hos ensamstående barnförsörj
are. De aktuella förslagen har
den inriktningen. De är bra. Det är
emellertid som jag sagt inte bra att
grundstommen i familjestödet, de allmänna
barnbidragen, förblir oförändrad,
d. v. s. i realiteten försämras. Vi
menar också att de sämst ställda barnfamiljerna
bort få större stöd, och vi
har föreslagit ett ytterligare tillägg om
100 kronor per år och familj till låginkomsttagare.
Detta kan väl fogas in i
systemet utan att konstruktionen i övrigt
ändras. Även om jag medger att
100 kronor inte är ett så stort belopp
kan det — i synnerhet då det kompletteras
med av oss föreslagen höjning
av de allmänna barnbidragen — bli
av inte ringa betydelse för de verkliga
låginkomsttagarna.

Den andra principfråga jag vill beröra
är själva konsumtionsbundenheten
eller konsumtionsneutraliteten i familjestödet.
Det nya bostadstillägget

skiljer sig från de nuvarande familj ebostadsbidragen
bl. a. däri, att de inte
är lika bestämt konsumtionsanknutna.
Tilläggen omfattar ett grundbelopp som
utgår utan särskilda bostadsvillkor och
ett tilläggsbelopp som påverkas av
rumsantalet. Jag vill här understryka
vad folkpartiet och centerpartiet anför
i en reservation, nämligen att man
bör eftersträva att det särskilda stödet
till barnfamiljer med lägre inkomst
görs mera oberoende av bestämmelser
om viss bostadstyp och andra inskänkningar
av konsumtionsdirigerande art.
Det nya stödet är ett steg i rätt riktning,
men på sikt bör man göra en
successiv omläggning av familjestödet,
så att utformningen görs mera konsumtionsneutral.

Låt mig så till sist beröra ett par
tekniska problem.

I fråga om den nya bidragskonstruktionen
anser statsutskottets majoritet
att »systemets principiella uppläggning
är föredömligt enkel». Jag tycker inte
att systemet är vare sig föredömligt
eller enkelt och allra minst föredömligt
enkelt. Det kommer att bil en invecklad
administration, ett betydande merarbete
för kommunerna. Dessa problem
har inte närmare behandlats vare sig
i propositionen eller i utskottets utlåtande.
Jag vill hoppas att det så snart
som möjligt kan ske en överflyttning
av utbetalningarna av bidragen till försäkringskassesystemet;
detta har större
resurser och är bättre anpassat för
denna uppgift än kommunerna.

I fråga om utbetalningarna har delade
meningar rått inom utskottet, och
på denna punkt vill jag förorda propositionens
lösning framför det alternativ
som ett stort antal av utskottets
socialdemokratiska ledamöter presenterat.
Deras alternativ innebär att bostadstillägget
i viss utsträckning skall
utbetalas till fastighetsägarna, medan
propositionens förslag innebär att det
skall betalas ut till familjen. Dels är
propositionens linje att föredra från

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23 149

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

den mer principiella utgångspunkt som
jag bär beträffande familj ep olitiken,
alltså att bidragen bör vara konsumtionsneutrala,
dels är den administrativt
överlägsen. Det kan inte vara tillfredsställande
att ha flera utbetalningssystem
vid sidan av varandra.

På ytterligare en punkt anser jag
att propositionens linje är bättre än
det alternativ som ett flertal av utskottets
socialdemokrater anvisar och
det gäller utrustningsstandarden — närmare
bestämt om bad- eller duschrum
måste finnas i lägenheten eller i fastigheten.
Vi vill givetvis alla att barnfamiljerna
skall ha bra utrustade bostäder,
och då är det naturligtvis att
föredra att bad- eller duschrum finns
i lägenheten. Vi måste emellertid också
beakta läget på bostadsmarknaden
sådant det är i dag, både i fråga om
befintliga hus och nyproduktion. Det
har under de gångna åren riktats kritik
mot familjebostadsbidragen för deras
alltför detaljerade bestämmelser.
Därför är det tillfredsställande att reglerna
nu mjukas upp på det sätt som
förordas i propositionen.

Herr talman! Låt mig sammanfattningsvis
konstatera att vi kan acceptera
de beslut som nu fattas såsom en
provisorisk reform, en delreform. Vi
beklagar att den inte blev bättre. Vi
beklagar också att regeringen inte utnyttjade
den möjlighet som nu fanns
att göra en samlad familjepolitisk reform
— en synnerligen välbehövlig och
åtskilliga gånger utlovad reform.

Jag yrkar bifall till följande reservationer
i statsutskottets utlåtande nr
101: 1 b, 2, 4, 7 och 8 a.

Herr NILSSON i Gävle (vpk):

Herr talman! Flera mycket viktiga
frågor behandlas i denna debatt. De
frågor som berör statsutskottets utlåtande
nr 101 och andra lagutskottets
utlåtande nr 40 kommer fru Ryding
att säga några ord om. Jag har för avsikt
att under några minuter i huvud -

sak ägna mig åt kostnads- och hyresproblematiken.
Jag gör detta därför att
frågan om månadshyran för en godtagbar
lägenhet ofta är huvudfrågan för
majoriteten av hyresgästerna. Det hjälper
föga att bygga hypermoderna och
ytmässigt stora lägenheter, om de som
skall bo där inte har råd till det. Detta
problem är särskilt aktuellt inom nyproduktionen.

Innan jag går vidare ber jag emellertid
att till riksdagens protokoll få
läsa in några rader som jag tycker
bör finnas där. Det är överingenjör
Harry Bernhards ord från den senaste
SABO-konferensen här i Stockholm:
»Kommunalmännen blir charmerade av
flinka arkitekter, övertygade av tvärsäkra
ingenjörer, vilseförda av optimistiska
byggnadsföretagare, bestormade
av trosvissa experter. Det gäller från
rikets största stad till dess minsta by.
Tala med planerare, arkitekter, konstruktörer
och byggmästare om kostnadsbesparande
åtgärder. Svaret blir
i nio fall av tio — jag vet, men jag
hinner inte.»

Jag vågar påstå, herr talman, att
mycket av det som sagts i detta uttalande
har aktualitet ännu i dag. Om
så inte vore fallet, skulle man inte
heller kunna hitta trerummare på mellan
90 och 100 kvadratmeters lägenhetsyta
eller hyror på mellan 8 000 och
12 000 kronor i flerfamiljshus i nyproduktionen.

överingenjör Harry Bernhard söker
så bena upp kostnadsfrågorna och tar
som exempel en trea på 82 kvadratmeter.
Jag frågar mig: Varför just 82
kvadratmeter? Varför inte en trea på
75 kvadratmeter? En trerumslägenhet
på 75 kvadratmeter är sanneligen ingen
liten trea. När vi alla vet att kvadratmetrarna
är mycket dyra, borde en
viss återhållsamhet prägla byggverksamheten
vad det gäller rums- och våningystorna,
särskilt som byggnadskostnaderna
per kvadratmeter lägenhetsyta
ökat från 747 kronor år 1963

150 Nr 23

Onsdagen den 15 mai 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

till 910 kronor år 1966 eller med 163
kronor per kvadratmeter. Därefter har
kostnaderna ökat ytterligare.

Det är inte jättestora rum som är
det viktigaste just nu, utan det viktigaste
är antalet rum och rum av normal
storlek som fyller kraven på en
god hälsobostad.

Debatten om utrustnings- och utrymmesstandarden
har länge pågått. I
den debatten har både »flinka arkitekter,
tvärsäkra ingenjörer och trosvissa
experter» yttrat sig och tyvärr alltför
litet beaktat kostnaderna för den standardutveckling
de säger sig företräda.
Det finns väl ingen människa som kan
ha någonting emot en ständigt stegrad
standardutveckling. Men ingen
människa kan bortse från sin eller familjens
betalningsförmåga. Om jag går
i tankar att köpa en bil, snuddar inte
mina tankar vid en bil i kostnadsklassen
25 000 å 30 000 kronor. Min betalningsförmåga
ligger inte på det planet,
utan jag får nöja mig med en betydligt
billigare bil. Samma inställning
måste vara förhärskande när jag söker
en lägenhet. Konsten är därför att bygga
lägenheter till det pris som helt vanliga
inkomsttagare har råd att betala.
Denna regel måste gälla i ännu högre
grad på detta område, eftersom det
här handlar om betydande statliga finansiella
åtaganden. Statliga åtaganden
och samhällsintressena måste komplettera
varandra på ett riktigt sätt.

Detta är den ena sidan av saken. Å
andra sidan är och förblir bostadsförsörjningen
i vårt land en social fråga.
Stora grupper av bostadskonsumenterna
tillhör låglönegrupperna, vilkas inkomster
ofta inte räcker till för lägenheter
i nyproduktionen. Vi har ansvar
för barnfamiljerna, de handikappade
och andra som av olika skäl måste få
samhällets stöd och hjälp till en godtagbar
bostad. Detta är en ofrånkomlig
skyldighet för samhället. Men om
detta är en samhällelig skyldighet, så
har skattebetalarna lika stora rättig -

heter att i den mån det handlar om
ianspråktagande av skattemedel få garantier
för att dessa medel verkligen
används på ett riktigt och förnuftigt
sätt.

Om jag så skulle försöka formulera
några punkter, som sammantagna skulle
kunna leda till lägre boendekostnader,
skulle jag kunna tänka mig följande:

1. Kraven på lägre hyror inom främst
nyproduktionen förutsätter lägre byggnadskostnader,
något som i första hand
bäst kan erhållas genom lägre ränta
på det upplånade och investerade kapitalet.
Lägre ränta är det främsta kravet.
En räntesänkning är för övrigt
motiverad också av andra skäl, som
jag här inte skall gå in på.

2. Förenklade och administrativt effektivare
finansieringsbestämmelser.
Detta åstadkommes bäst genom upprättande
av en statlig bostadbank,
d. v. s. en bank som svarar för bostadsproduktionens
krediter från botten
till toppen och som med andra ord
samordnar krediterna på en hand. Frågan
om en dylik bank kommer min
kollega herr Karlsson i Huddinge senare
under debatten att vidareutveckla.

3. Ett omfattande högindustriellt husbyggande
medelst långa serier och upprepande
av likartade byggnadsprojekt
med prioritering av de kostnadsmässigt
mest räntabla hustyperna. Detta
krav måste kompletteras med en omfattande
byggmaterialproduktion, där
måttenheter och mängden av material
minskas till det absolut nödvändigaste.
I sammanhang härmed krävs det också
en starkt utökad byggnadsforskning,
vars del- och målforskningsresultat
snabbt kan komma bostadsmarknaden
till del.

4. För att det högindustriella bostadsbyggandet
skall kunna utnyttjas maximalt
krävs stora och goda markreserver.
All mark som behövs för bostadsoch
industriändamål skall således överföras
i samhällets hand och kontrolleras
av samhället.

Onsdagen den 15 mai 1968

Nr 23 151

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

5. En prioritering av markfördelning
och byggnadstillstånd till produktionsföretag
av typen BPA, som har
lång erfarenhet av husbyggande, måste
komma till stånd. En ytterligare utbyggnad
av sådana produktionsföretag
kan ske genom upprättandet av
ett eller flera statliga produktionsföretag.

Om dessa krav genomförs, så medför
det följande.

Låg och fast ränta betyder billigare
kapital. En statlig bostadbank ger också
lägre kapitalkostnader men framför
allt säkrare och effektivare bostadskrediter.
Högindustriellt byggande och
statlig byggmaterialproduktion ger
maximal utdelning på det investerade
kapitalet i form av flera och billigare
bostäder. En god markreserv som kontrolleras
av samhället ger ökade möjligheter
till långtidsplanering av husbyggandet,
vilket är en förutsättning för
högindustriell produktion.

De höga hyreskostnaderna kan också
angripas genom kompletterande åtgärder.
Jag skall här ange några av de
vägar man skulle kunna tänka sig.

Hyran kan bli lägre, om den av riksdagen
godkända nya finansieringsmetoden
för nyproduktion av bostäder ändras,
d. v. s. om basannuiteten på 5,1
procent sänks till förslagsvis 4,6 procent.
Detta skulle innebära att kapitalkostnaden
per kvadratmeter lägenhetsyta
kan sänkas med mellan 5 och
7 kronor. En sänkning av annuitetsgraden
från 5,1 procent till 4,6 procent
innebär i princip en omfördelning av
ränte- och kapitalkostnaderna i tid,
d. v. s. man skjuter upp utgiften i tiden.
I det aktuella läget med de mycket
höga hyrorna kan en sådan åtgärd vara
försvarbar och borde ägnas större
uppmärksamhet från regeringens sida.
Vänsterpartiet kommunisterna finner
för sin del detta krav starkt motiverat.

Hyran kan också bli lägre, om vi
bygger flera »vanliga lägenheter» och
slutar bygga jättestora lägenheter och

^lägenheter. I den mån det finns välsituerade
familjer som önskar större
lägenheter med dyrbarare inredning
måste dessa familjer finna sig i att
själva betala dyrbarheterna samt bygga
dessa lägenheter på mark där de
icke inkräktar på den samhälleligt
planerade bostadsproduktionen. Staten
skall således ej stå till förfogande med
lån eller borgen, och ej heller skall
de allmännyttiga bostadsföretagen stå
till förfogande för att bygga sådana
lyxlägenheter.

Hyran kan likaså bil lägre om vi
radikalt ändrar normen beträffande
biluppställningsplatser. Det är ju horribelt
att den som saknar bil skall
tvingas betala för garage.

Hyran kan vidare bli lägre, om det
sunda förnuftet får tala när det gäller
civilförsvarsanläggningar. Ett skyddsrum
i ett normalt flerfamiljshus belastar
varje lägenhet med en kapitalkostnad
på ca 1 500 kronor per år. I atombombernas
tidevarv representerar
skyddsrummen en svunnen tid och
generalernas konservativa tänkande.
Man kan mycket väl tänka sig att slopa
dessa skyddsrum i bostadshusen.

Jag tvekar inte, herr talman, att påstå
att det, om de här angivna rekommendationerna
skulle följas, skulle
vara möjligt att sänka hyreskostnaderna
med 15—20 procent och kanske
ännu mer. Men det ser ut att finnas
någon tröghetslag som hindrar oss från
att komma åt oformligheterna i byggandet,
liksom rationaliseringsvinsterna
i betänklig omfattning tycks komma
bort på vägen. Visserligen kan man
bevisa att rationaliseringen i viss omfattning
givit utdelning i form av högre
standard, men vad hjälper det när
så många av bostadskonsumenterna inte
har råd med denna standard?

De kommunistiska motioner som behandlas
i detta utskottsutlåtande — de
är tre till antalet —■ har i vissa fall
rönt en relativt god förståelse om inte
annat. Det förhållandet att vår grupp

152 Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. in. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

icke är representerad i utskottet och
att vi därigenom är hindrade att i utskottet
försvara, förklara eller vidareutveckla
våra synpunkter, gör att vi
här i kammaren mera måste tala om
principer än om detaljer, även om detaljerna
är mycket viktiga i sitt sammanhang.

Utan att på något sätt underskatta
de olika avsnitt som rör bostadspolitiken
vill jag avslutningsvis understryka
vikten av att ingen möda spars i
syfte att producera lägenheter som
vanligt folk har råd att bo i. Jag är
medveten om att problemet ingalunda
är lättlöst, men jag är lika medveten
om att ifall regeringen inte vidtar maximala
åtgärder nu, åtgärder som bryter
den höga kostnadsutvecklingen och
gör det möjligt för vanligt folk att förhyra
en bostad, så kommer bostadspolitikens
sociala målsättning att bryta
sönder och samman och det är väl inte
meningen.

Med det anförda som motivering,
herr talman, skall jag be att få yrka
bifall till statsutskottets förslag i utlåtandet
nr 100 utom i punkterna 7, 9,
12, 13, 15 och 28. I den mån våra motioner
avslås vill jag i andra hand yrka
bifall till reservationerna nr 5 och 14 a.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag har här många
lappar med anteckningar att hålla reda
på eftersom det gäller så många frågor
och så många talare, men jag skall försöka
att hålla ordning i varje fall på
lapparna.

Det konventionella sättet att handskas
med ett utskottsutlåtande brukar
ju vara att utskottets talesman, som det
heter, ger en allmän presentation av
frågan som bakgrund för att sedan tala
om hur dumma och enfaldiga reservanterna
är. Nu vet jag emellertid att i
denna debatt kommer inte bara ett
utan kanske två statsråd att redovisa
de propositioner som ligger till grund
för utskottsutlåtandena, och därför

vore det väl dumt av mig att försöka
ge mig på någonting av en allmän beskrivning.
Jag skall dyka direkt in på
några delfrågor. Det är inte av oartighet
mot någon som har talat, om jag
inte alltid kommer ihåg vem som har
sagt vad. Ibland går nämligen partierna
tillsammans om reservationerna och
delar varandras värderingar.

En fråga har genomgående tagits upp
av alla hittillsvarande talare, nämligen
frågan om de tomma lägenheterna. Det
är ju någonting som har fascinerat dem
som deltagit i bostadsdebatten; det har
fällts många hysteriska uttalanden och
tänkts många hysteriska tankar i den
mån det över huvud taget har tänkts.
När man har lyssnat på TV får man
den känslan, i varje fall fick jag det i
går, att det vid många tillfällen sagts
saker där, som kanske inte varit så väl
överlagda.

Visst är det besvärande för alla som
sysslar med bostadsfrågan, vare sig
man gör det här i riksdagen eller på
annat sätt, och besvärande för både
det sociala och det politiska samvetet,
att lägenheter har stått tomma när det
har funnits folk som har velat bo bättre
än de bor. Det är väl alldeles självklart.

Man måste emellertid förstå vad det
här rör sig om och inte, höll jag på att
säga, som herr Gustafsson i Skellefteå
framställa sig såsom den som representerar
klokheten och har lösningen
på problemet — sedan det väl har uppstått.
I denna kammare har det såvitt
jag har funnit när jag har följt bostadsdebatten
här, bara varit Henning Nilsson
i Gävle som vid något tillfälle har
anmärkt rätt intensivt på att det byggts
för stora lägenheter redan innan vi
hade de nu allmänt uppmärksammade
tomma lägenheterna. Tomma lägenheter
har vi nämligen haft under hela den
tid vi har haft bostadspolitik att diskutera.
I varje fall har jag under åren
fr. o. m. 1951 då jag kom in i riksdagen
vetat att det på olika orter ute i landet
dykt upp braskande rubriker att här

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23 153

Anslag till bostadsbyggande m. m.

står tomma lägenheter som är för dyra
för den bostadsefterfrågan som finns
på orten. Det har alltid funnits tomma
lägenheter, men det har inte varit så
allmänt utbrett och förekommit i så
stor omfattning som nu. Men jag minns
för något år sedan, när Henning Nilsson
tog upp denna fråga, att jag vann
allmän sympati då jag bemötte honom.
Även hans egna tyckte att han gick för
långt. Det tycker de kanske även nu,
så att det var kanske inte enda gången
det händer.

Jag har emellertid velat påminna om
det, därför att värderingarna ändras så
snabbt. Herr Nilsson var alltså mer förutseende
än vi andra, om man nu skall
bedöma det på det sättet, vilket jag
kanske inte tycker är helt riktigt. Men
det kan som sagt ha sitt intresse att
påminna om det.

Bostadsbyggandet är ju en lång och
invecklad process, från idén att bygga
ett bostadshus fram till uthyrningen på
marknaden. Det tar flera år och samhällsutvecklingen
går snabbt. Jag förmodar
att det kan liknas vid att vända
ett slagskepp, ty det tar ju sin tid när
ett sådant skall ändra riktning. Att kasta
om bostadsproduktionen efter tillfälliga
störningar på marknaden är
tekniskt omöjligt.

För de lägenheter som blev klara i
slutet på förra året — det var först då
som uppgifter om de tomma lägenheterna
spreds genom massmedia — samt
dem som nu är klara började projekteringen
långt tillbaka — alltifrån stadsplan
och husplaner fram till låneärenden,
entreprenad och igångsättning av
byggandet. Den miljö i vilken tankarna
tänktes och besluten fattades var helt
olik dagens. Då ville alla att det skulle
byggas mer, bättre och större — utom
herr Nilsson i Gävle förstås; det är
inte sagt som en oartighet utan är bara
ett minne som dök upp när jag lyssnade
på debatten. Man var alltså i allmänhet
inställd på att det skulle vara
större lägenheter, större rum och hög -

och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

re standard. Det skulle finnas flera parkeringsplatser,
bättre barnmiljö och en
rad liknande saker som föreföll naturliga,
ty man såg fram emot en ekonomisk
utveckling som skulle ge flera
människor större betalningsförmåga så
att de skulle kunna efterfråga bättre
lägenheter. Alla krävde vad jag nu
nämnt. Detta var alltså den allmänna
inriktningen av bostadsproduktionen.

Under tiden inträffade en inte önskvärd
men alldeles klar ökning av byggnadskostnaderna.
Vi hade nämligen
ambitioner på många områden, och
efterfrågan på material och arbetskraft
steg därför med fördyringar som följd.
Det blev desorganisation på byggena
och priserna steg som sagt. De lägenheter
som då byggdes drog alltså dessa
högre kostnader. Dessutom hade vi i
riksdagen mot bakgrunden av det aktuella
ekonomiska läget fattat beslut om
högre kapitalkostnader, vilket också påverkade
hyressättningen.

Allt det nämnda jämte det förhållandet,
att vi under 1966 och 1967 fått ett
enligt min mening mycket stort bostadsbyggande
med fler lägenheter som
kommer ut på marknaden, inträffar
samtidigt med minskad köpkraft. Arbetslösheten
har spritt sig också till
grupper som är ovana vid sådan och
som kanske normalt hade kunnat hyra
lägenheter av det ifrågavarande större
slaget.

Jag tycker att man måste erkänna
dessa förhållanden och ta hänsyn till
dem. Det är enligt min mening viktigt
att man i detta fall inte rusar i väg och
handlar i någonting som liknar panik.
Nu är alla byggare i färd med att försöka
anpassa sin produktion så långt
det går, väl vetande att den dag de nu
projekterade lägenheterna kommer ut
på marknaden kommer kanske talare
att stiga upp i denna kammare och
framhålla hur föga förutseende bostadsbyggarna
varit. Nu har det blivit alldeles
fel ty nu bygger man lägenheter
som inte svarar mot den aktuella efter -

154 Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

frågan, kommer det att sägas. Jag skulle
nästan kunna slå vad med någon om
att detta kommer att hända. Det finns
alltid någon som kommer att hävda sådana
synpunkter. Om konjunkturen
svänger och betalningsförmågan ändras
i förhållande till dagens kan vi snart
ha den situationen.

Herr Gustafsson i Skellefteå var litet
sur därför att han inte fått diskutera
frågan i riksdagen tidigare. Den hade
nämligen börjat diskuteras utanför riksdagen
på ett tidigare stadium trots att
den är en sak som angår riksdagen. Jag
kan försäkra herr Gustafsson att hans
interpellation var alldeles för sent väckt
för att kunna förekomma debatten utanför
riksdagen, ty den senare började
redan förra året. Inom de företagarkategorier
där jag har min civila gärning
började debatten redan i början
av förra året i och med att man började
känna ett tydligt köpmotstånd när
det gällde just de lägenhetstyper som
nu är besvärliga att avyttra. Dessa organisationer
har också under hela förra
året i rekommendationer och uttalanden
tagit upp den centrala frågan
att anpassa projekteringen till efterfrågan
just med tanke på den besvärliga
situation som uppstått. I den diskussionen
togs även upp sådant som
parkeringsplatser och skyddsrum och
en hel del andra saker av intresse i
detta sammanhang. Jag är glad för att
den debatten fördes i god tid utanför
riksdagen — inte efter debatten här i
riksdagen som herr Gustafsson i Skellefteå
önskade när vi kanske redan var
på väg åt annat håll. Den saken tycker
jag också man skall ta med. Även om
det inte är någonting som man värvar
röster på i en valdebatt tycker jag det
är rejält att nämna det som underlag
för vår bedömning här i riksdagen.

Sedan talade herr Gustafsson också
om femårsperioder för de statliga låneramarna
— han kunde ju lika gärna ha
sagt sex eller sju år. Då hade han varit
ännu mera förutseende. Men alla som

sysslar något med dessa frågor torde
känna till att sådana femårsplaner kommer
att läggas fram ganska snart. Det
är eu sak som utvecklingen själv har
drivit fram. Vi har sedan flera år undersökt
förutsättningarna för en mera
långsiktig planering av bostadsbyggandet.
Det grundläggande därvidlag är
kommunernas beredskap. Det har sedan
lång tid pågått ett arbete på att skapa
en flerårsplanering som kan ge byggarna
möjlighet att lägga upp verksamheten
i långa serier.

Jag skulle genast kunna ansluta mig
till förslaget om en femårsplanering,
men det blev i så fall bara en tom demonstration.
Jag är övertygad om att
statsrådet Johansson om något år kommer
att föreslå en ökning av tidsramarna,
även om vi inte speciellt har sagt
till honom att göra det. Det är en helt
naturlig sak, som jag inte tycker att
man kan karakterisera som kontroversiell.

En annan fråga som vi har talat om
flera gånger här i riksdagen har åter
dykt upp i diskussionen nu, nämligen
talet om konkurrens på lika villkor.
Det är en spänningsladdad formulering,
som det dock inte finns någon
saklig täckning för. Det är en propagandafras
som är lika demagogiskt
tänkt som utformad. Den utformades
under en tid då andra lånevillkor gällde.
Man hävdade då, och det verkade
ju bestickande för den oinvigde, att de
allmännyttiga och de kooperativa bostadsföretagen
kunde låna pengar till
lägre ränta och upp till högre lånegränser
än vad enskilda företag kunde göra.
Det innebar en favorisering, sade man.
Vi har här i riksdagen försökt att vederlägga
detta felaktiga påstående men
det har inte lyckats. Det lyckas säkert
inte i dag heller, ty det är ett kärt tema
som man vill ha för att fördunkla det
verkliga förhållandet. Jag har emellertid
en känsla av att de borgerliga partierna
har fått så stora kanslier att det
tar mycket lång tid att vända det stora

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23 155

Anslag till bostadsbyggande ni. m.

slagskepp som programmeringen av argumenten
i bostadsfrågan utgör.

Talet om konkurrens på lika villkor,
vilken konkurrens sagts vara omöjlig
på grund av de olika räntesatser som
tillämpas, håller inte. Det förekommer
i dag inga subventioner på de statliga
lånen, och räntan på dem är densamma
som på marknaden i övrigt. Staten tar
detsamma som andra långivare, och
samma basannuitet gäller för alla. Det
finns alltså ingenting kvar där att hänga
upp kritiken på. Men den saken har
ännu inte trängt igenom. Herr Gustafsson
i Skellefteå får väl ägna litet tid åt
att lära vederbörande på partikansliet
att skriva motioner med riktiga yrkanden,
så att de inte bara upprepar vad
som gällde i gamla tider. Eller också
fål man försöka variera temat —- ty
man ger väl inte upp sina argument!
Bidragen från entreprenörsföreningens
medlemmar till den politiska verksamheten
blir väl för dåliga, om man inte
använder ett för entreprenörerna så
kärt argument.

Sedan talade herr Nilsson i Tvärålund
om att han ville ha bort ryckigheten
i bostadsproduktionen. Självfallet
kan herr Nilsson i Tvärålund redovisa
de önskemål han har, och det är
väl inte heller någon som vill ha ryckighet
i bostadsbyggandet. Men herr
Nilsson i Tvärålund gör inget för att
förhindra denna ryckighet. Han har
tidigare klankat på att det förekommit
ryckighet och andra besvärligheter
i bostadsbyggnadsfinansieringen fram
t. o. m. år 1966. Under åren 1967 och
1968 har emellertid finansieringen förlöpt
på ett bättre sätt. Affärsbankerna
har nu funnit sig i att skaffa fram
pengar till byggande i den ordning som
samhället önskar få till stånd. Det är
alltså en politik, som skulle kunna sägas
innebära att staten lägger sig i fördelningen
av pengarna. Herr Nilsson i
Tvärålund vill liksom de övriga på borgerligt
håll dock inte vara med om att
ge staten de faktiska möjligheterna att

och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

kunna undvika ryckigheten, genom att
vi har pengar disponibla och kan bygga
när det finns arbetskraft och material.

Frågan om totalfinansieringen diskuterades
förra året, och jag skall inte
nu ta upp sakfrågan i detta sammanhang.
Den har emellertid i år återigen
aktualiserats genom ett kommunistiskt
motionsyrkande. Jag vill därför både
till kommunisterna och till de borgerliga
säga, att denna fråga nu har hänskjutits
för utredning till delegationen
för byggnadsfinansiering. Jag vet inte
exakt när, men enligt vad jag förstår
kommer det inte att dröja många
veckor innan ett resultat av denna utredning
framlägges offentligt. Vi kommer
då att ha ett underlag för att bl. a.
ta upp frågan om totalfinansieringen
såsom en väg att trygga en jämn bostadsförsörjning.

Det är med detta spörsmål liksom
med alla de andra uppgifter, som vi
vill att samhället skall skaffa resurser
till, att vi är tvungna att först klara
försörjningen med byggnadskreditiv
och bottenlån, ty annars hjälper ingen
av de åtgärder som vi direkt kan besluta
om. Enskilda bankföretag har efter
sina egna värderingar kunnat bestämma
plats och tidpunkt för de planerade
byggena genom att de suttit på
penningpåsen. En totalfinansiering
skulle helt undanrycka denna möjlighet.
Har man pengarna i sin hand har
man också alla de andra resurser som
vi ägnar sådant intresse åt. Har man
bara pengar, kan man avskaffa de flesta
av svårigheterna, även ryckigheten i
bostadsbyggandet.

Herr Nilsson i Tvärålund tog vidare
upp miljöfrågorna, som han helt fastnat
i. Vi har varje år haft en debatt där
dessa frågor har diskuterats, varvid
man drömt sig bort till vackra nejder
och tyckt att livet varit skönt. Låt oss
emellertid se på vad som har sagts i
detta sammanhang. Förra året var det
statsrådet Palme, som spändes för cen -

156 Nr 23

Onsdagen den 15 mai 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m. och

terns vagn och blev lovprisad i dessa
frågor. Det är vi också glada för, eftersom
vi tycker att statsrådet Palme är
en framsynt man som vi knyter stora
förhoppningar till. Han har i dessa frågor
liksom i så många andra visat prov
på framsynthet, och vi var mycket glada
åt att centern tyckte likadant.

Nu har man tagit Svante Lundkvist
på entreprenad, eftersom det i mars har
tillsatts en utredning om vår byggnadslagstiftning.
Om jag inte minns fel är
även herr Nilsson i Tvärålund med i
denna utredning. Det är väl riktigt, herr
Nilsson i Tvärålund? Herr Nilsson i
Tvärålund nickar inte — han kanske
inte lyssnar på mig — men jag tror att
det är så. Han är nog emellertid inte så
okunnig som han framställer sig i dessa
frågor. Han sitter ofta i denna kammare
och lyssnar på debatterna, och jag
vet att hans kunskaper på detta område
inte är så små. Att han tillhör utredningen
är också ett tecken på detta.
Han vet även att det inte finns något
som helst samband mellan de motionsyrkanden
centerpartiet framfört i denna
kammare och den tillsatta utredningen.
Herr Tobé är inte närvarande
just nu i denna kammare, men annars
kunde han ha vitsordat detta, eftersom
det är han som ofta drivit debatten i
denna fråga.

Jag tror att det var år 1962, när Gösta
Skoglund var kommunikationsminister,
som det inom kommunikationsdepartementet
påbörjades ett utredningsarbete,
för vilket en särskild arbetsgrupp tillsattes,
i syfte att förbereda den mycket
omfattande och invecklade uppgift som
en omläggning av vår planlagstiftning
innebär. Det var alltså om inte före
Kristi födelse, så i varje fall före miljötankens
uppkomst inom centerpartiet,
som denna utredning påbörjades.

Jag tycker dock att det är bra att
också centerpartiet gillar Svante Lundkvist.
Jag har samma värdering av honom
som av statsrådet Palme, och jag
tror att det kommer att hända en del

ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

när den nyssnämnda utredningen är
färdig med sitt arbete. Och kan herr
Nilsson i Tvärålund få in något av det
han redovisat i sin motion i denna utredning,
så är det honom väl unt. Men
orsakssammanhanget är, herr talman,
alldeles felaktigt.

Fröken Ljungberg talade om önskvärdheten
av valfrihet för konsumenterna.
Hon uppfattade dagens situation
så, att vi kan närma oss en dylik valfrihet
— ett system där produktionen
anpassas efter konsumenternas önskemål.
Men det är förunderligt att högern
då skall alliera sig med de andra egnahemsromantikerna
i detta hus och eliminera
valfriheten genom att göra uttalande
om att kvoteringen av egnahem
skall ökas, så att produktionen motsvarar
den faktiska efterfrågan på egnahem,
på bekostnad av möjligheterna för
de människor som önskar en annan boendeform.
Därvidlag skall det tydligen
inte vara någon valfrihet: folk som vill
ha egnahem skall ha det — de andra
får vänta. Detta blir ju följden; det skall
alltså vara en dirigering.

På denna punkt har emellertid vi för
vår del år efter år predikat valfrihet —
vi har gjort det inte bara under valrörelserna
utan över huvud taget vid behandlingen
av bostadsfrågan. Vi har
hävdat att konsumenterna skall få sin
vilja igenom i de kommunala instanserna
och att konsumenternas önskemål
skall vara avgörande. Staten skall inte
säga, att det skall byggas så mycket egnahem
och så mycket flerfamiljshus.
Nej, det är — jag upprepar detta —
konsumenternas önskemål som skall
vara avgörande härvidlag.

Naturligtvis är jag glad över att fröken
Ljungberg gillar biandekonomin.
Det är ju ett system som vi haft länge
och som vi socialdemokrater funnit
vara en i vissa lägen synnerligen ändamålsenlig
form för ekonomiskt liv. Det
är bara det att allt det vi vill blanda
in i den gamla ekonomin har fröken
Ljungberg och hennes partikamrater

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23 157

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

hittills sökt motverka. Fröken Ljungberg
och högern över huvud taget har
inte givit något bidrag till en blandekonomi.
Men jag är som sagt glad över
att fröken Ljungberg tycker att det ligger
någonting positivt i blandekonomitänkandet,
som hon sade.

Till herr Nilsson i Gävle vill jag säga
att jag i stort sett kan instämma med
honom på samtliga punkter i hans anförande
med undantag för två — de
fick i mina anteckningar numren 5 och

6. Det gällde prioritering av vissa företagarkategorier
på entreprenadmarknaden.
Herr Nilsson i Gävle nämnde
BPA — Byggnadsfackens produktionsaktiebolag
— som ju varit mycket
framgångsrikt i sitt arbete när det gällt
industriellt byggande. Jag tror att man
skulle göra BPA den största skada genom
att fastställa att detta företag skulle
ha några speciella rättigheter. Jag vill
inte att man skall gå till väga på det
sättet. Företaget har lyckats utomordentligt
bra i öppen konkurrens med
de största byggarna i detta land när
det gällt de intressantaste storprojekten,
där byggherrarna är allmännyttiga
företag. Vi har Vivalla i Örebro, vi har
företag i Linköping och i Västerås för
att nu bara nämna några fall, där BPA
i öppen konkurrens med de största byggarna
tagit hem potten.

Detta anser jag vara en riktig väg.
Jag tror att det över huvud taget inte
bör göras några prioriteringar som går
ut på att den eller den skall få lov att
bygga, ty då kanske företagen sedan
inte blir konkurrenskraftiga. — En helt
annan sak är att det ur samhällets synpunkt
är angeläget att se till att det
blir en stor andel spekulationsfria byggherrar,
så att en kontroll av hyresnivåerna
i en friare hyresmarknad kan
komma till stånd.

Beträffande basannuiteten förordade
herr Nilsson i Gävle en sänkning från
5,1 till 4,6 procent. Herr Nilsson tyr sig
därvidlag till regeringen och säger att
den borde göra någonting. Jag är glad

över att även kommunisterna tyr sig
till regeringen och tycker att den skall
handla, men det naturliga borde väl
vara att kommunisterna själva handlade.
Vid årets riksdag har inte väckts
någon motion om en sänkning av basannuiteten
från 5,1 till 4,6 procent. Det
har alltså inte varit möjligt att ta upp
frågan till behandling. Endast riksdagen
kan fatta beslut om en sådan sänkning
— regeringen kan inte göra det.
Vill herr Nilsson i Gävle och de andra
kommunisterna ha det på det sättet bör
de rimligtvis motionera och inte lita
på att andra krafter skall styra för dem
i den frågan. Men det är en annan sida
av saken.

Jag tror det kommer att finnas andra
vägar att lösa de problem som uppstått
på grund av den aktuella situationen
och på grund av de ökande kapitalkostnaderna.
Dessa kan vålla besvär, det
har jag fullkomligt klart för mig, men
jag tror det vore olyckligt att i detta
läge använda samhällets resurser för
att sänka hyran för alla, rika och fattiga.

Statslån utgår i många fall och det
finns ingen inkomstspärr för dem som
utnyttjar lägenheterna. Jag är medveten
om att det finns en skillnad i realiteten,
ty en sänkning av basannuiteten
innebär inte någon subvention. Det betyder
att staten lånar ut mer pengar,
vilket pressar på vår budget. Vi måste
ta in pengarna skattevägen eller lånevägen.
En sänkning av basannuiteten
betyder en press på vår budget på ett
visst antal miljoner kronor. Om de
pengarna finns är det bättre att ge dem
till dem som verkligen har behov därav.
Man kan ge mer pengar till dem
som har låga inkomster.

En sådan innebörd har det förslag
beträffande familjepolitiskt stöd som
lagts fram och som behandlas i statsutskottets
utlåtande nr 101. Jag skall
säga några ord om detta förslag, eftersom
dessa frågor ingår i debatten. Bättre
än att pressa budgeten för att sänka

158 Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

basannuiteten och sänka hyrorna för
rik och fattig vore att ge motsvarande
summa pengar till de fattiga, för att nu
använda mycket enkla och illustrativa
ord. En sådan värdering anser jag att
man kan göra i den frågan. Ingenting
säger att vi därmed har låst basannuiteten
för tid och evighet. Den kan mycket
väl diskuteras kommande år. Om
den nuvarande utvecklingen fortsätter
är det möjligt att man måste pröva även
den frågan, men just nu tror jag att
det vore fel att använda pengarna för
det ändamålet.

Beträffande det ökade stödet åt barnfamiljerna,
vilket vi har att diskutera,
har det många inslag som jag inte skall
beröra. Dessa frågor brukar nämligen
traditionellt handläggas av andra lagutskottet.
Jag kommer därför närmast
att hålla mig till det som har samband
med bostadstillägget.

1 motioner och reservationer från de
borgerliga partierna har framförts önskemål
om ett samlat grepp på vårdbidragen,
familjeskattefrågorna o. s. v.
Vi har då bara sagt att de frågorna är
föremål för utredning och att riksdagen
därför inte behöver taga ställning. De
principiella värderingar som kan göras
i detta sammanhang kan belysas av vår
familj eminister och av ledamöter av
denna kammare mycket bättre än av
mig.

Man har försökt göra en allmän karakteristik
av detta förslag. Låt mig säga
till herr Mundebo att det är genialt.
Jag vill gärna stå för den värderingen.
Jag har använt det omdömet inför andra
församlingar än denna. Jag tycker
nämligen att statsrådet Odhnoff har
lyckats åstadkomma en genial lösning
av ett besvärligt problem. Det är inga
överord från min sida.

Man hade en alldeles bestämd önskan
att kunna flytta över pengar till människor
som hade en tung försörjningsbörda
på grund av att de hade många
barn och låga inkomster. Samtidigt ville

man se till att de fick möjligheter att
bo bättre. Den kombination som gjorts
är föredömligt enkel, enligt min uppfattning.
Herr Mundebo har fastnat i
de ''administrativa frågorna. Jag tycker
att de är synnerligen ointressanta i och
för sig. Även om jag har reserverat
mig på den punkten anser jag att administrationen
och kommunaltjänstemännens
bekymmer är sekundära problem.
De som skall handlägga dessa
frågor i praktiken får foga sig efter
den vilj>a vi kan uttrycka och den
målsättning vi har. Förvaltning och
administration är bara redskap och får
inte fördunkla eller försvåra realiserandet
av våra målsättningar. Utformningen
av förslaget är föredömligt enkel.
Förslaget är klart, lättfattligt och
överskådligt och det är också utomordentligt
rättvist med hänsyn till förändrade
inkomster, ökad försörjningsbörda
och behov av större bostäder.

De som sysslat med dessa familjeboistadsbidrag
tidigare och varit invecklade
i det kineseri som det arbetet
medförde bör bil lättade och glada då
de ser det nya förslaget, eftersom det
innehåller så många rättvisemoment i
varje steg. Jag skall inte ge mig in på
att beskriva det —- även om kanske
andra inte kan avhålla sig från det —•
eftersom så mycket finns tryckt om
saken att det är en överflödsgärning.

Jag har funnit stöd för min värdering
i den uppfattning, som centerpartisterna
och folkpartisterna gemensamt
har uttryckt i sin reservation 1 b
till statsutskottets utlåtande nr 101. I
andra styckets första mening på s. 16
säger de: »Det i propositionen framlagda
förslaget om statligt bostadstilllägg
för barnfamiljer tillgodoser i betydande
utsträckning det angelägna
kravet på ett särskilt stöd till familjer
med låga inkomster.» I första styckets
första mening uttalar de en annan uppfattning,
men det är ju en mittenreservation,
så det skall naturligtvis fin -

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23 159

Anslag till bostadsbyggande in. ni. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

nas många värderingar i den. Jag tyr
mig till uttalandet i andra stycket, som
är korrekt och bra.

Reservanternas förslag om 100 kronor
mer om året till barnfamiljer med låga
inkomster kan man naturligtvis värdera
på olika sätt. 8 kronor i månaden är
olika mycket pengar om man har 10 000
kronor i årsinkomst och om man har
100 000 kronor; det är jag alldeles på
det klara med. Herr Nilsson i Tvärålund
och herr Mundebo är inte eniga
om hur mycket detta belopp är värt.
Herr Mundebo sade att det inte var
så stort, medan herr Nilsson tyckte
att det var stort. Jag vet inte om detta
skall teckna en bild av de sociala grupperingarna
i folkpartiet och centerpartiet,
men det är deras bekymmer förutom
alla andra de kan ha när det
gäller att komma överens.

Vi har emellertid ett begränsat ekonomiskt
utrymme. Vi har ansett oss
ha råd att lägga ut 300 miljoner kronor
på denna reform. Vi orkar med
18 miljoner kronor till, säger centern
och folkpartiet. Sett mot det andra är
detta inte något stort belopp i sig, men
har man inte mer bör man inte förstöra
ett snyggt system. Vi tyckte illa om
de tröskeleffekter som fanns i det gamla
systemet, men det blir sådana också
i det nya. Jag kan inte heller se
rättvisan i att ge 100 kronor till en
familj därför att den har låg inkomst
men avstå från att ge den mer om försörjningsbördan
är stor. Har vi 18 miljoner
kronor till förfogande, bör vi
spara dem för att kunna göra en rejäl
insats på detta område.

Den andra reservationen, nr 2 vid
statsutskottets utlåtande 101, uttrycker
väl också en kvardröjande tankeverksamhet.
Reservanterna menar att barnfamiljer,
som bevisligen försökt skaffa
sig en större bostad men inte fått någon
sådan, skulle kunna få bidrag ändå.
Man kan lugnt konstatera att detta förslag
måste ha formats med utgångs -

punkt i hittills gällande bestämmelser
om familjebostadsbidrag, som innehåller
en rad orättvisor, t. ex. att bidrag
försvinner o. s. v.; det har varit en
massa trassel med dem. Det nya systemet
är emellertid konstruerat så att
det ligger ett bidrag i botten, oavsett
hur man bor. Även om man inte skulle
bo alls, skulle man få detta bidrag.

Förutom detta grundbidrag, som ökar
med 20 kronor i månaden för varje ytterligare
barn, får man vidare 60 kronor
i månaden för varje rum man disponerar
för att uppnå utrymmesstandarden
högst två personer per rum,
köket oräknat. Det blir alltså inte några
sådana stora hopp som i det gamla
systemet. Önskemålen om en jämnare
bidragsfördelning bär tillgodosetts på
ett mycket fint sätt. Reservanterna bär
tydligen utformat sitt förslag med tanke
på vad som nu gäller och inte velat
tränga in i det nya systemets mycket
enkla och klara konstruktion. Jag avstår
från vidare argumentering i detta
avseende.

Jag är ledsen, herr talman, att jag
redan har talat i 30 minuter — det är
mitt privata rekord —■ men jag har också
några ord att säga om reservationerna
3 och 5 till statsutskottets utlåtande
nr 1. På dessa punkter har jag
råkat i den för mig inte ovanliga situationen
att ha en från regeringen avvikande
mening; även om det inte brukar
ske på detta område. Med den brist
på politiska argument som är märkbar
i denna debatt har man blåst upp detta
förhållande till någonting stort och
märkligt. Själv har jag mycket svårt
att uppfatta saken så.

Det är klart att det verkar smickrande
att man intagit en position som
skulle innebära utförandet av stora
ting, men så är det tyvärr inte. Detta
är inga storverk utan det gäller bara
enkla praktiska frågor. Reservationen
gäller utrymmesstandarden, och där
sägs att en stimulans även till efter -

160 Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

frågan av förbättringar i bostäderna
bör bibehållas. Reservationen vill bibehålla
de utrustningskrav som fanns
förut, har man sagt. Detta är alldeles
felaktigt; det är endast i ett enda avseende
som detta gäller. Det finns inga
märkliga krav som måste uppfyllas för
dem som önskar ett ökat bostadstilllägg
— alltså 60 kronor per barn och
rum upp till utrymmesnormen. Detta
innebär bara att det skall vara ett rum
ytterligare samt att det skall finnas
vatten och avlopp i lägenheterna. Utrymmesnormen
innebär tillgång till
dusch eller badrum i fastigheten —
detta dock endast i flerfamiljshus; det
gäller alltså inte alls egnahem.

Då bär jag sagt mig, med de erfarenheter
jag har från min egen hemstad
— från t. ex. Haga, Anne dal, Landala —
att det ju finns en del hus »om har dass
på gården. — Får man yttra sådana
ord? Så säger vi i varje fall hemma. —
Där finns det alltså vatten och avlopp
i lägenheterna men inga andra bekvämligheter.
Det är emellertid inte alls svårt
att anordna dusch i källaren. Därigenom
skulle dessa lägenheter ögonblickligen
bii bidragsberättigade.

Jag tror emellertid att det skulle vara
olyckligt att ha en så snäv gräns. Uppställde
man kravet på dusch eller badrum
i lägenheten, skulle därmed följa
att det blev en annan och litet bättre
kvalitet på husen över huvud taget.
Därigenom skulle man även stimulera
den friare hyressättningen; därvidlag
bör man kanske uttala sig litet försiktigt,
eftersom det förra året gick illa
med hyreslagstiftningen och ännu har
vi ju inte fattat beslutet. Men eftersom
avsikten är att vi skall fatta beslut om
den bör man bereda möjlighet för en
friare hyressättning genom att möjliggöra
genomgripande ändringar i lägenheterna.
Detta skulle innebära utsikter
till de standardförbättringar som barnfamiljerna
så väl behöver, exempelvis
tillgång till dusch eller badrum i lägenheten
och inte nere i källaren. Dessa

saker är ju sådana som man borde stimulera
till. Blir det inte på detta sätt,
kan det lätt uppstå motstånd från flera
håll mot en sådan förändring.

Det är där skillnaden ligger. Denna
skillnad är alltså mycket liten, fastän
den har stor betydelse för de människor
som berörs.

Den andra frågan, herr talman, rör
sättet för utbetalning. Det är alltså en
mera praktisk fråga, men även kring
den har det förekommit en viss dimbildning.
Dessa uppfattningar kan man
kanske inte så lätt ta ur folk — tycker
man illa om en sak tar man ju till de
argument som man kan få. Här har
man sagt att det är ett fastighetsägareoch
ett byggherreintresse att bidragen
skall gå över byggherrarna.

Jag kan då bara lugnt säga att när
familjepolitiska kommitténs betänkande
var ute på remiss fanns det inte något
bostadsband knutet till förslaget, utan
detta tillkom senare. Det fanns således
ingen anledning att yttra sig om sättet
att utbetala pengarna. Trots detta var
det emellertid en instans som yttrade
sig om det, och det var en byggherreorganisation,
en riksorganisation, som
sade att fördelen med det förslag utan
bostadsband som framlagts av kommittén
var att byggherrarna slapp att
handskas med familjebostadsbidraget,
som belastade deras kamerala verksamhet
och administrationen och var besvärligt.
Nu skulle de slippa ifrån detta.

Jag kan försäkra, på grundval av
de kontakter jag kan ha med byggherrar,
att dessa inte är glada över att
behöva handskas med detta bidrag, men
det går inte att ta ur folk den föreställningen,
att det är ett byggherreintresse
att ta på sig den kostnaden. Det är
det alltså inte, men detta är en sådan
konventionell åsikt som ibland förekommer
— även om det finns papper
på motsatsen, så hjälper det inte mycket.

Vi har sagt oss att det är onödigt

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23 161

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

att införa ett nytt betalningssystem och
att det vore enklare »att bygga ut det
system som nu finns i avvaktan på
den samlade reformen. Avsikten är ju
att även barnbidragen skall utbetalas
månatligen och gå över försäkringskassorna.
Detta ärende bör naturligtvis
påskyndas, och då tar man allt
på en gång. Att stycka sönder ärendet
tyckte vi var opraktiskt, och av
den anledningen har vi utformat reservationen
på det sätt som vi har
gjort. Den är således något annorlunda
än motionen, beroende på att vi
fått ökade kunskaper under behandlingen
av ärendet.

Med stöd av det här sagda, herr talman,
vill jag yrka bifall till de vid
statsutskottets utlåtande nr 101 fogade
reservationerna nr 3 och 5 samt i övrigt
till utskottets hemställan. Vad beträffar
statsutskottets utlåtande nr 100
yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Gävle (vpk) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Bergman var vänlig
nog att ge mig några blommor. Jag
vet inte om jag förtjänade dem. Om jag
är mera förutseende än andra, beror
det kanske på att jag genom min sociala
ursprungsmiljö något bättre känner
till vad folk med vanliga inkomster
behöver och känner sig ha råd att skaffa.
Om, som vi alla vet, det tar fem, sex
år att planera en lägenhet, var alltså
den expertis som var verksam för fem,
sex år sedan litet för överambitiös. Nu
får man hoppas att dagéns expertis inte
gör samma fel. Jag har nog den uppfattningen
att en alltför modern utrustning
inte innebär någon utveckling
framåt. Om man flyttar tvättstugan in
i köket, är detta inte någon utveckling
framåt. Jag har aldrig förstått en sådan
»modernitet». I många av de nyuppförda
flerfamiljshusen har man mycket
effektiva tvättstugor, och man kan ju
lika gärna gå ned i tvättstugan för att

tvätta som att göra det i köket och betala
en massa pengar för denna »bekvämlighet».
Men detta är dock bara
småfrågor.

Varken jag eller någon annan har velat
skada BPA, men det är uppenbart
att ett stort produktionsföretag måste
säkerställa sig för mark- och kvottilldelning
i betydligt större omfattning
än mindre företag. De samhällsnyttiga
byggföretagen över huvud taget måste
prioriteras. Om de skall kunna vara
prisledande på husmarknaden, måste
de ha bättre förutsättningar för att producera
bostäder.

Beträffande 5,1 eller 4,6 procent säger
herr Bergman att han tror på regeringen.
Ja, men det gjorde herr Bergman
inte alldeles nyss, då han reserverade
sig på en punkt. Det har emellertid
mindre betydelse, ty jag vet att
den socialdemokratiska majoriteten här
i kammaren enbart gör sådant som regeringen
vill. Kan man alltså övertyga
regeringen om att göra någonting som
är bra, kommer också socialdemokraterna
i kammaren att se till att det blir
genomfört.

Sedan har det sagts att om man sänker
basannuiteten, sänker man därmed
hyran för både rika och fattiga. Visst
gör man det, men det är väl inte något
fel, herr Bergman. Sänk gärna hyran
både för rika och fattiga, ty det är flera
fattiga än rika! Det kan väl inte vara
något större fel att sänka hyran för
både rika och fattiga än det är att ge
barnbidrag till både rika och fattiga.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Bergman ville
göra gällande att jag visade något slags
efterklokhet då jag talade om byggnadskostnader
och hyror. Vi har väl många
gånger tidigare talat om detta, men nu
har vi dock ett något annat läge. I mitt
anförande underströk jag att antalet
tomma lägenheter inte är särskilt stort
i förhållande till antalet nyproducera -

6 — Andra kammarens protokoll 196S. Nr 23

162 Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

de men att det var större än det någon
gång tidigare varit under efterkrigstiden.
Detta gör det ändå rätt naturligt
att vi här i kammaren då vi debatterar
bostäder framför allt håller oss till detta
problem.

Nu säger herr Bergman att man inte
skall kasta om bostadspolitiken efter
tillfälliga störningar. För det första vet
vi bra litet om hur pass tillfälliga dessa
s. k. störningar är. För det andra skulle
jag tro att bostadsproducenterna runt
om i landet just nu är i färd med att
pröva möjligheterna att finna vägar för
att förbilliga bostadsbyggandet och därigenom
få fram lägre hyror. Om därför
herr Bergmans uttalande var avsett som
något slags varning till dem, tror jag
att han talade för döva öron.

Det lät på herr Bergman som om det
var första gången han hörde mig tala
om en femårsplan. I så fall har herr
Bergman lyssnat dåligt, ty det har jag
gjort flera gånger tidigare.

Herr Bergman förde sedan ett något
besynnerligt resonemang beträffande
konkurrens på likvärdiga villkor. Han
erkände att man tidigare favoriserade
de s. k. allmännyttiga företagen. Det har
berott på ränteeftergifterna, ty det har
varit en klar ekonomisk förmån att få
låna 100 procent jämfört med att få
låna 85. Detta erkände herr Bergman
nu. Jag har haft svårt att få honom att
erkänna detta under den tid debatten
härom pågick, men herr Bergman är
nu villig att erkänna att det hela har
ändrats. Jag nämnde aldrig i dag uttrycket
konkurrens på lika villkor, men
jag talade om en höjning av lånegränserna
för enskilda som bygger hyreshus,
därför att jag anser att det är bra
med konkurrens även på föirvaltningsstadiet.
Jag tror alt de allmännyttiga
företagen kommer att handha en stor
del av bostadsproduktionen även i fortsättningen.

Jag tror att det är bra om deras resultat
kan jämföras med en bostadsförvaltning
i enskild regi. Vi får säk -

rare en sådan konkurrens om lånegränsen
höjs till 90 procent än om den
bibehålies vid 85 procent. År man angelägen
om att få konkurrens bör man
alltså höja den övre lånegränsen.

Beträffande toltalfinansieringen sade
herr Bergman att en undersökning av
de tekniska möjligheterna pågår. Det är
inget fel i att en sådan undersökning
kommer till stånd; felet är bara att
statsutskottets majoritet har tagit ståndpunkt
utan att veta något om de tekniska
möjligheterna.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Bergman sade
bl. a. att centerpartiet ingenting har
gjort för att hindra ryckigheten i bostadsbyggandet.
Jag vill erinra herr
Bergman om interpellationer som framställts
och motioner som väckts från
centerpartihåll under åren 1965 och
1966 — det är dessa medel som står
oppositionen till buds. Jag vill också
erinra om riksdagens enhälliga beslut
1965 och 1966 att i skrivelse till Kungl.
Maj :t framhålla att kapitalfrågorna för
bostadsbyggandet bör ordnas. Efter
vad jag vet tog regeringen inget initiativ
under 1965. Hösten 1966 tillsatte
regeringen en arbetsgrupp och tog då
också kontakt med bankerna; därefter
ordnades kreditgivningen till bostadsbyggandet.

Beträffande ryckigheten och den häftiga
omkastningen 1966 varnade vi härför.
Herr Bergman sade att det av tekniska
skäl inte går att häftigt kasta om
bostadsbyggandet. Herr Bergman talar
därvid av egen erfarenhet, eftersom
regeringen har försökt göra detta men
misslyckats.

Det råder inget samband, sade herr
Bergman, mellan den av statsrådet
Lundkvist tillsatta utredningen om en
reformering av byggnadslagstiftningen
och centerpartiets motioner beträffande
miljöfrågorna. Jag beklagar att herr
Bergman inte ser sambandet; jag får

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23 163

Anslag till bostadsbyggande in. n». och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

väl försöka tro honom på hans ord.
Men jag måste då konstatera att socialdemokraterna
ligger några år efter centerpartiet.
Vi ser sambandet, eftersom
vi i direktiven till utredningen känner
igen många uttalanden som vi tidigare
gjort i våra motioner. Det är väl ändå
ett framsteg att herr Bergman — om
jag hörde rätt — inte försvarade den
del av utskottsutlåtandet vari avrådes
från en statlig utredning. Den är ju
redan tillsatt.

Herr Bergman hörde tydligen inte på
mig när jag redogjorde för det särskilda
bidraget till barnfamiljerna på 100
kronor. Jag sade att det inte var något
stort bidrag men att det ändå kunde
ha betydelse för dem som kom i åtnjutande
därav. Det råder alltså inget
motsatsförhållande mellan herr Mundebo
och mig i det avseendet. Detta särskilda
bidrag skall utgå till alla som
får oreducerade bidrag, och sådana utgår
efter vad jag vet till två-, tre- och
fyrbarnsfamiljer och har alltså i stort
sett inte något samband med antalet
barn upp till fem.

Fröken LJUNGBERG (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill i tre korta
punkter bemöta vad herr Bergman sagt.

Herr Bergman kritiserade en reservation
som jag är delaktig i — den gäller
kravet på ökad andel småhus i nyproduktionen
— och sade ungefär följande:
Här lierar man sig med egnahemsromantiker
som önskar få sitt val
tillgodosett på andras bekostnad. Det
är inte detta frågan gäller. Reservationen
syftar till att få fram en ökning
som motsvarar konsumenternas faktiska
efterfrågan. Vi har den uppfattningen
att relationstalet nu ligger mycket
lägre för småhustyper än för flerfamiljshus.

Herr Bergman var inte speciellt intresserad
av att diskutera bostadspolitiska
principer men sade att han länge
liksom det parti han tillhör bekänt sig

till blandekonomi. Men varför då begränsa
biandekonomins villkor? Ty
man kan väl inte påstå, herr Bergman,
att villkoren för enskilt och samhällsnyttigt
bostadsbyggande är lika och
likvärda.

För det tredje: Skall man tro herr
Bergman finns det en oerhörd spännvidd
i statsrådet Odhnoffs proposition.
Hennes förstlingsverk som familjeminister
bedöms av honom nu som genialt,
men i sin motion skriver han bl. a. att
»den föreslagna utformningen av utrustningskraven,
såvitt gäller de kommunala
bostadstilläggen, knappast låter
sig förena med bestämmelserna i 1947
års lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande».

Nog har vi från oppositionens sida
flera gånger haft anledning att framföra
kritik mot statsrådet Odhnoff, men
direkt lagstridighet har vi ju inte angripit
statsrådet för. Det gör nu herr
Bergman. Genialitet eller lagstridighet
— vad är sanning?

Herr MUNDEBO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte hur det
kommer sig att herr Bergman har så
svårt att läsa statsutskottets utlåtanden.
När han studerat reservationen nr 1 till
statsutskottets utlåtande nr 101 har han
inte kunnat bli på det klara med vilken
av två meningar han där borde ty sig
till. Jag tycker att herr Bergman skall
ty sig till båda dessa meningar. I första
stycket heter det: »Utskottet finner det
otillfredsställande att ingen samlad familjepolitisk
reform kan beslutas av
årets riksdag.» Jag tycker att detta är
ett riktigt konstaterande — det är otillfredsställande.
I andra stycket görs
konstaterandet, att den delreform som
nu genomförs »tillgodoser i betydande
utsträckning det angelägna kravet på
ett särskilt stöd till familjer med låga
inkomster». Detta är också ett riktigt
konstaterande, men det hindrar inte att
förslaget har brister och endast utgör
en delreform.

164 Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

Herr Bergman sade vidare beträffande
själva administrationen, att kommunaltjänstemännens
bekymmer är sekundära;
kommunalmännen är bara redskap,
som inte skall »fördunkla eller
försvåra». Ja, jag hoppas verkligen att
lierr Bergman har den synen på kommunaltjänstemännen,
att de icke skall
fördunkla eller försvåra. Men vi måste
ställa det kravet också på lagstiftningen,
att den inte skall fördunkla eller
försvåra. Det kommer att bli betydande
administrativa problem. Herr Bergman
kan vända sig till kommunförbunden
eller enskilda kommuner för att få den
uppgiften bestyrkt.

Jag kommer så till den påstådda
genialiteten i denna delreform. Herr
Bergman har i en motion kritiserat propositionen
på ett par viktiga punkter,
nämligen i fråga om utrustningsstandarden
och utbetalningen av bidragen.
Nu tycker jag att de alternativ som
herr Bergman föreslår närmast är
mindre geniala. Men, herr talman, detta
innebär förvisso ingen hög värdering
av familjeministerns genialitet på dessa
punkter.

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Mundebo försökte
ge sken av att jag inte visste vilken
mening i reservationen jag tydde mig
till. Jag angav detta klart. Jag hoppas
att det av protokollet kommer att framgå,
att det är meningen i andra stycket
som jag tycker om.

Herr Mundebo har alltså två åsikter
i samma fråga, och det var bara det jag
ville konstatera. Vad vi i dag diskuterar
är ju det förslag som nu ligger på riksdagens
bord och inte de ytterligare förslag
som herr Mundebo tyckte att vi
i dag skulle diskutera, och det var ju
olika partiers företrädares värdering av
det i dag föreliggande förslaget som
herr Mundebo återgav. Jag tror att herr
Mundebo vid en efterläsning av det
sagda skall komma fram till någonting

annat än det han kommit fram till nu
när han lyssnat till debatten.

Den motion jag har väckt blåses nu
upp till en mot reformen starkt kritisk
meningsyttring. Men läser ni hela motionen
från början till slut, så skall ni
finna att det är någonting annat som
där strålar fram. Jag har också tidigare
sagt det jag säger här, nämligen att jag
tycker att det är av oerhört stor betydelse
både för låginkomsttagarna och
för samhället i dess helhet att man kan
ordna det så att människor med låga
inkomster och många barn kan svara
för en ökad efterfrågan bl. a. på bra
bostäder. I de två delavsnitt där jag varit
med och motionerat och reserverat
mig yrkas på ändringar som är mycket
sekundära och inte alls centrala i
sammanhanget.

Jag vill sedan ta upp fröken Ljungbergs
resonemang om biandekonomin
och bostadsproduktionen. Hon frågade
mig om det råder lika villkor för enskilda
byggmästare och kommunala
bostadsbolag. Det gör det inte och det
kan det aldrig göra, av det skälet att
de har olika målsättning. Det ena är
ett självkostnadsbestämt företag och det
andra ett vinstbestämt företag. I denna
målsättning ligger skillnaden, och detta
gör att man inte kan behandla dem
exakt lika i alla sammanhang. Men kan
fröken Ljungberg säga mig någon näringsgren
i detta land som är så gynnad
som entreprenörerna och byggmästarna?
Om de vill bygga hus med
statliga lån får de finansieringen av
den vara de vill framställa garanterad
upp till 85 procent. Jag vet ingen annan
näringsgren där man har det så väl
förspänt.

Herr Nilsson i Tvärålund tog upp
miljöfrågorna igen och beklagade att
jag inte hittat något samband mellan
utredningen och hans motion. Jo, visst
finns det ett samband, herr Nilsson i
Tvärålund. Det finns ett samband så till
vida att de tankar som började odlas
redan i början av 1960-talet så små -

Onsdagen den 15 mai 1968

Nr 23 165

Anslag till bostadsbyggande ni. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

ningom till vissa delar och i vissa avsnitt
har flagat av sig i centermotioner.
Men utredningen är ingen produkt av
det yrkande som herr Nilsson i Tvärålund
har ställt; den berör ett annat
och mycket vidare avsnitt av samhällsplaneringen.

Till herr Gustafsson i Skellefteå vill
jag säga att jag inte sade — nu måste
jag börja med detta evinnerliga tjat om
vad man har sagt och inte sagt, men
det är ju så att en hel del genmälen
baserar sig på missuppfattningar — att
det tidigare var så att de allmännyttiga
bostadsföretagen var favoriserade. Jag
sade att ni argumenterade utifrån
ståndpunkten att de var favoriserade.
Jag argumenterade emot det då. Nu är
denna eventuella skillnad borta, och nu
finns alltså inte grunden kvar för att
föra den debatten. Detta kommer naturligtvis
på nytt att missförstås, så det är
väl därför inte så stor mening att fortsätta
detta resonemang.

Till herr Nilsson i Gävle vill jag bara
säga att hade herr Nilsson menat allvar
med önskemålet om en från 5,1 procent
till 4,6 procent sänkt basannuitet, så
borde han rimligtvis klart ha ställt ett
yrkande om en sådan ändring och inte
passivt avvakta att andra skall föra
fram det som han tycker är väsentligt.
Jag tror att vi nog kan ställa det kravet
på varandra här i huset att vi inte
skall begära att andra ledamöter skall
företräda oss i skilda yrkanden.

Jag hittar här bland mina papper en
anteckning om en annan synpunkt som
fröken Ljungberg tog upp; det gäller
valfriheten i hustyper. Låt mig citera
reservationen. Där står: »I anledning av
motionerna 1:324 och 11:428 samt
1:327 och 11:695 vill utskottet dock i
detta sammanhang uttrycka som en
målsättning att andelen småhus i nyproduktionen
bör ökas så att den motsvarar
konsumenternas faktiska efterfrågan.
»

Då vi nu har en totalvolym för byggandet
bör vi alltså se till att efterfrå -

gan på småhus tillgodoses. Och det måste
ske på bekostnad av att tillgodose efterfrågan
på flerfamiljshus.

Fröken LJUNGBERG (h) kort genmäle
:

Herr talman! Nej, herr Bergman, jag
anser inte att andelen småhusbyggande
motsvarar efterfrågan på samma sätt
som motsvarighet finns i fråga om flerfamiljshus.
Det som ligger bakom är
ju att just nu kan vi inte bygga så att
vi tillgodoser efterfrågan helt och hållet
— det är alldeles tydligt. Herr Gustafsson
i Skellefteå använde tidigare i
dag en formulering som jag tyckte var
mycket tilltalande; han talade om en
målsättning att bygga upp mot efterfrågans
tak, det var ungefär så han uttryckte
sig. Det är väl det som det handlar
om, men här gäller det relationerna
mellan de båda.

Jag begärde egentligen, herr talman,
ordet för att framhålla att jag tycker
att herr Bergman blandar ihop vissa
saker. Hur är det med den speciellt
höga målsättningen för samhällsnyttiga
eller som det heter allmännyttiga bostadsföretag
i relation till enskilda byggherrars
bostadsföretag, om allmännyttiga
bostadsföretag har skapat en speciellt
gynnsam situation för byggmästare
här i landet, så att dessa har kunnat
för egen del utnyttja situationen? Vidare
vill jag fråga om inte herr Bergman
blandade ihop byggmästare och byggherrar
i sin replik?

Herr NILSSON i Gävle (vpk) kort
genmäle:

Herr talman! Jag håller med herr
Bergman om att det borde ha funnits
ett yrkande om en sänkning av basannuiteten
från 5,1 till 4,6 procent. Anledningen
till att inte ett sådant yrkande
framställts från kommunistiskt håll
var att SAP:s extra kongress beslutade
rekommendera en sådan sänkning. Och
eftersom förslagsställaren på den kongressen
sitter i denna kammare ville jag

160 Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

inte stjäla det initiativet vare sig från
honom eller från socialdemokraterna i
övrigt. Jag är alltså i princip enig med
herr Bergman om att talar man för en
sak så skall man naturligtvis ha ett yrkande
i enlighet härmed. Men i detta
speciella fall hade vi litet svårt att ställa
ett sådant yrkande, då jag som sagt
högst ogärna stjäl initiativ från andra.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Bergman förefaller
orolig för att han skulle ha givit
något erkännande åt att det tidigare
har förekommit en favorisering av de
allmännyttiga företagen i fråga om lånevillkoren.
Han säger att nu är skillnaden
borta. Detta innebär väl att han
medger att det har varit en skillnad
tidigare. Den skillnaden kan inte ha varit
annat än till fördel för de allmännyttiga
företagen eftersom de har fått
en större andel av lånesumman till låg
ränta än vad de enskilda har fått. Nu
är emellertid det problemet borta, men
problemet med de olika lånegränserna
kvarstår i alla fall. Det är inte riktigt
samma sak, om man får låna 85 procent
eller om man får låna 100 procent av
bostadskapitalet.

Anledningen till att vi nu vill höja
procentsatsen är att vi med viss oro
ser att de enskildas hyrehusbyggande
minskar undan för undan. Jag tror inte
det skulle vara bra om det skulle försvinna.
Vi behöver nog ha ett visst enskilt
hyreshusbyggande att jämföra de
allmännyttiga företagens med. Jag
tror att det även ur konsumenternas intresse
är att att det får fortfara på det
sättet.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Bergman tog på
nytt upp miljöfrågorna i centerns motioner
och säger att de direktiv som nu
föreligger för utredningen om byggnadslagstiftningen
är betydligt vidare

och omfattar ett större avsnitt än vad
vi har förordat i våra motioner.

Jag bestrider detta. Centern känner
igen de motiv som framförs i direktiven.
I så fall försöker väl herr Bergman
göra gällande att han inte har förstått
eller att han missförstått centerns
motioner tidigare, och det kan vara
en förklaring även om jag har svårt att
tro på den. Sanningen är väl att socialdemokraterna
varit litet på efterkälken
i dessa frågor.

Vidare sade herr Bergman att det
skulle vara en motsättning mellan två
olika uttalanden i reservationen nr 1
i statsutskottets utlåtande nr 101. I den
första meningen framhålls ju att vi finner
det otillfredsställande, att riksdagen
inte får ta ställning till en samlad,
stor familjereform. Jag vill gärna fråga
statsrådet Odhnoff om hon anser att
detta är den samlade, stora familjereform
som avsågs i fjol när riksdagen
avslog centerpartiets yrkande att riksdagen
skulle skriva till Kungl. Maj:t
med begäran om ett högre barnbidrag
till årets riksdag.

Vi uppfattar det föreliggande förslaget
som en delreform men säger i den
andra meningen, som påtalades av herr
Bergman, att detta är en betydande reform
så till vida att den möjliggör för
de mindre inkomsttagarna bland barnfamiljerna
att erhålla ett större konsumtionsutrymme.
Mellan de två meningar
som åberopades av herr Bergman
finns alltså ingen motsats, utan
det rör sig om en förklaring till vår
uppfattning om hur en familjereform
på området bör te sig i framtiden och
vad som är nödvändigt genomföra i
dag.

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:
Herr talman! Fröken Ljungberg ville
ge sken av att de allmännyttiga företagen
skapat en speciellt gynnsam situation
för entreprenörbyggmästarna. Men
det har inte de allmännyttiga företagen,
eftersom det rör sig om en kritisk ko -

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

167

Anslag till bostadsbyggande m. m. c

pare av deras varor som de inte varit
vana vid tidigare. Det är detta som gör
irritationen mot företagen i fråga så
stor inom byggmästarsektorn. Flertalet
av de hus som uppförs av allmännyttiga
företag upphandlas nämligen på den
öppna marknaden med konkurrens och
då av skärpta husköpare.

Tidigare fanns inte sådana ty då låg
andra värderingar till grund och ingen
teknisk-ekonomisk granskning av de
hus som byggdes ägde rum. Samhället
har ställt stora krav på byggnadsindustrin
totalt sett, och det medför att det
är gynnsamt att vara entreprenör. Därför
blir det också den ena miljonären
efter den andra inom denna bransch.
De startar kanske inte med tomma händer,
men de har inte mycket under naglarna
och slutar kanske med stora slantar
i fickan. Det är alltså samhällets
allmänna drive för byggande som skapat
detta, och irritationen över de allmännyttiga
företagen bottnar alltså i att
de är kritiska köpare. Men det finns
också enskilda byggmästare som bygger
själva för att förvalta och som då
får låna upp till 85 procent. Det var
den kategorin jag talade om.

Beträffande lånegränserna vill jag säga
herr Gustafsson i Skellefteå att jag
förutsatte och fortfarande förutsätter
att han inte vill utgå ifrån vad jag sagt
utan misstolka detta. Jag vill framhålla
att ni hängde upp er argumentering på
den inställningen, men nu är den kroken
borta. Är den bilden tillräckligt
klar? Jag har inte tagit ställning till
om kroken fanns — men ni hängde upp
resonemanget på den. Nu är som sagt
kroken borta. Herr Gustafsson vill höja
lånegränserna för de enskilda, men
det måste väl finnas någonting som
markerar att företaget ägs av enskilda.
Skall de ha samma lånevillkor som de
allmännyttiga företagen är de inte längre
enskilda företag utan kommun- eller
statsägda liksom de allmännyttiga företagen,
där huvudmännen finns i stat eller
kommun. Där ligger skillnaden.

h ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

Skall man då socialisera dem eller vad
vill ni göra? Att socialisera kan väl ändå
inte vara er tanke.

Till herr Nilsson i Gävle som var
rädd för att stjäla vill jag säga: Stjäl
gärna bra saker som vi hittar på! Vi
är glada om många vill stjäla hos oss
tv då får vi en chans att få igenom
de idéer vi tror på. Var inte rädd att
ta goda idéer ifrån oss av moraliska
skäl.

Den utredning som herr Nilsson i
Tvärålund talade om har inte sammanträtt
än men när den gör det kan han
kanske orientera sig beträffande direktiven
och motionerna, och sedan kan
det bli spännande att föra en debatt
med honom.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Några deltagare i denna
diskussion har talat om bostäder,
andra om barnfamiljer. Någon uppträdde
också som expert på tvättfrågor. Jag
undrar bara litet stillsamt om den tvättexperten
också är expert på hur man
passar barn och lagar mat på samma
gång som man tvättar.

Jag skall emellertid inte uppehålla
mig vid de sakerna utan skall i stället
ta upp det regeringsförslag som nu ligger
på kammarens bord och som innebär
ett ökat ekonomiskt stöd till över
•100 000 barnfamiljer. Detta ökade familjestöd
har formen av nya bostadstillägg
och höjda bidragsförskott och
skall främst gå till barnfamiljer i låglönegrupperna,
till flerbarnsfamiljer
och till ensamstående barnförsörjare.
Kostnaderna för den reformen uppgår
per år till i runt tal 300 miljoner kronor.

Jag har fått många bevis på att det
ute bland allmänheten finns en stark
förankring för den inriktning av familjestödet
som regeringens reformförslag
är ett uttryck för. Jag har också med
tillfredsställelse konstaterat att regeringsförslaget
har behandlats positivt
av utskottet. När jag nu berör några av

168 Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. ni. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

de reservationer som finns fogade till
statsutskottets utlåtande nr 101 kan jag
göra det mot den bakgrunden att oppositionen
egentligen inte har lagt fram
några motförslag till regeringens förslag
om en familjepolitisk reform. Detta är
ganska överraskande, ty det är ju inte
många månader sedan vi fick höra från
folkpartihåll att regeringens förslag var
en stor besvikelse. Men i dag är tydligen
även folkpartiet med på noterna.

Regeringens förslag innebär att vi nu
genomför betydande förbättringar för
de barnfamiljer för vilka stödbehovet
är störst. Vi vill inte uppskjuta avgörandet
i denna viktiga fråga, herr Mundebo.
Det är närmast folkpartiet som har
tvekat inför en sådan handlingslinje.
Ännu sent i höstas, när jag hade en interpellationsdebatt
med herr Dahlén i
första kammaren, visade man i folkpartiet
ett mycket svalt intresse för det reformarbete
regeringen då sysslade med.
I folkpartiet ville man den gången —
liksom herr Nilsson i Tvärålund gör i
dag — i stället tala om det s. k. samlade
greppet. Det skulle i praktiken ha inneburit
ett reformstopp i familjepolitiken
till dess en hel rad omfattande och
svårlösta utredningskomplex hade redovisats
och remissbehan dlats.

Medan regeringen under hösten och
våren målmedvetet arbetade fram sitt
reformförslag ropade oppositionen under
yviga gester på detta samlade grepp.
Därför var det med spänning jag väntade
på vad som skulle hända när oppositionen
gjorde sitt stora utspel i familj
epolitiken. Och vad blev det då
av det utspelet? Jo, när de borgerliga
partierna skulle ta sitt samlade grepp,
kunde de inte ens samla sig till en gemensam
reservation till utskottets utlåtande.
Högern tyckte på ett sätt och mittenpartierna
på ett annat. Det enda de
borgerliga partierna tycks ha kunnat
samla sig om är att regeringens reformförslag
bör genomföras.

Såsom jag nyss nämnde, innebär regeringsfärslaget
en kostnadsökning med

omkring 300 miljoner kronor per år.
Jag vill påminna om att familjepolitiska
kommittén, där alla de tre borgerliga
partierna är representerade, konstaterade
att en ökning av det ekonomiska
stödet till barnfamiljerna förutsätter både
att det skapas statsfinansiellt utrymme
för en sådan reform och att den totala
konsumtionsökningen hålls inom de
ramar som samhällsekonomin medger.
En sådan bedömning har kommittén
haft att göra enligt sina direktiv. Mot
denna bakgrund föreslog den parlamentariskt
sammansatta kommittén en reformkostnad
på omkring 300 miljoner
kronor, och det är också denna summa
som nu återkommer i regeringsför.slaget.

Men folkpartiet och centerpartiet har
utöver detta föreslagit en barnbidragshöjning
med 100 kronor per år. Detta
skulle öka statens utgifter med ytterligare
180 miljoner kronor nästa budgetår.
Det var tydligen meningen att dessa
pengar skulle tas ut genom skattehöjningar,
som mittenpartierna påyrkat
men som riksdagen redan har avslagit.
Jag känner inte till, varifrån mittenpartierna
nu tänker skaffa sig dessa extra
180 miljoner kronor — det har ännu
inte uppgivits — men vi emotser naturligtvis
med spänning ett sådant besked.
Vi vet ju att det inte finns något
utrymme för en ytterligare kostnadsökning
på flera hundra miljoner
kronor.

Såsom jag framhållit i propositionen
skulle en höjning av det nuvarande
barnbidraget begränsa möjligheterna att
genomföra en kraftig förbättring för de
grupper av barnfamiljer där stödbehovet
är störst. Genom den av regeringen
föreslagna reformen kan man ge en
långt större förstärkning av det ekonomiska
familjestödet till barnfamiljer
med lägre inkomster. Låt mig ta ett par
exempel!

En trebarnsfamilj med 20 000 kronor
i årsinkomst och en månadshyra på 600
kronor kan genom regeringsförslaget

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23 169

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

få statligt och kommunalt bostadstillägg
på 3 120 kronor. Räknar man från
det familjebostadsbidrag, som familjen
kan ha i dag, finner man att bostadstilllägget
enligt regeringens förslag ger
ett ökat stöd med omkring 2 200 kronor.
Skulle de pengar som finns tillgängliga
i stället användas till en allmän
barnbidragshöjning, skulle förbättringen
för denna trebarnsfamilj stanna
vid 500 kronor.

En ogift eller frånskild förälder med
ett barn under 16 år och en årsinkomst
på 15 000 kronor får genom regeringsförslaget
bostadstillägg med 720 kronor
och en höjning av sitt bidragsförskott
med omkring 300 kronor, alltså
en förbättring på omkring 1 000 kronor.
Denna förälder får alltså mer än
dubbla barnbidragssumman. En barnbidragshöjning
inom samma kostnadsram
skulle ge 165 kronor.

När mittenpartierna försökte finna
angreppspunkter på det bidragssystem,
som regeringen föreslagit, bär man tydligen
haft rätt stora svårigheter. I sina
motioner, 1: 802 och II: 1040, anför mittenpartierna
att det ur jämlikhetssynpunkt
är angeläget att de sämst ställda
barnfamiljerna får ett så stort stöd som
möjligt. Ja, det håller jag verkligen med
om, och det är så regeringen bär resonerat.
Fortsättningsvis framhåller emellertid
motionärerna att de därför finner
det motiverat att höja det föreslagna
bostadstillägget med 100 kronor per
år, d. v. s. 8 kronor i månaden. Då regeringen
för en fembarnsfamitj föreslår
320 kronor i månaden i statligt bostadstillägg,
skall det vara 328 kronor i månaden
för att uppfylla mittenpartiernas
krav på jämlikhet. Jag tror att vi har
betydligt längre att gå innan vi når
fram till jämlikhet. När folkpartiet och
centerpartiet tror att jämlikheten kan
köpas för 8 kronor, så visar det att dessa
partier saknar kontakt med den verklighet
som ifrågavarande stora grupper
representerar.

och är betecknad nr 2 -— har mittenpartiernas
företrädare försökt sig på att
ändra de stegvis uppbyggda reglerna rörande
kraven på viss utrymmesstandard
när det gäller bostadstillägg. Enligt reservationen
skulle bostadstillägget kunna
utgå med maximalt belopp oberoende
av storleken på den bostad familjen
har. Det må så vara om man önskar
ett familjestöd som inte alls är anknutet
till bostaden — men då skall man
tala om det i sammanhanget. Mittenpartierna
redovisar denna sin ståndpunkt i
en helt annan reservation — den närmast
föregående, som börjar längst ned
på s. 15 i utlåtandet. Där uttalas att det
i princip borde vara på detta sätt men
att ett sådant system bör införas först
när det finns statsfinansiella möjligheter
härför. Dessa statsfinansiella möjligheter
tycks för mittenpartierna ha
uppkommit mellan sidorna 15 och 16
i statsutskottets utlåtande nr 101. Det
är ett märkligt sätt som centern och
folkpartiet handskas med statens pengar
på!

Reservationen 5 i det aktuella utlåtandet
gäller sättet för utbetalning av
det nya familjestödet. Enligt denna reservation
skulle man för en del bidragstagare
konservera det utbetalningsförf
aran de som gäller för nuvarande familjebostadsbidrag
och som innebär att
bidragen betalas ut till hyresvärden i
stället för till familjen själv. Reservationen
har väckt stor glädje —• den rena
glädje som kallas skadeglädje — på oppositionskanten.
Ändå har en talesman
för dem som väckt det motionspar, på
vilket reservationen bygger, karakteriserat
punkten som skäligen oväsentlig
i det stora sammanhanget. Självfallet
kan man rörande olika avsnitt i ett sådant
här reformförslag ha skilda uppfattningar.
Herr Bergman står för sin
uppfattning och jag står för min — vi
kan diskutera ståndpunkterna utan att
fördenskull bli ovänner. Det finns ju
mer än ett gemensamt språk som förenar
oss.

Jag är ledsen att behöva säga det, men

I en annan reservation till nyssnämnda
utlåtande — den börjar på s. 16
6* — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 23

170 Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

jag anser att reservationen är ganska
omöjlig. Förslaget skulle, som utskottsmajoriteten
framhållit, leda till en ordning
där ett flertal olika utbetalningssystem
skulle fungera vid sidan av varandra.
Jag skall inte nu gå in på alla
de krångligheter som ett bifall till reservationen
skulle föra med sig, men
jag är beredd att återkomma i detta
stycke, om så erfordras.

Regeringen har för sin del ansett att
det nya familjestödet konsekvent bör
betalas ut direkt till familjerna, och jag
beklagar att det inte rått fullständig
enighet på denna punkt inom utskottet.

Detsamma vill jag säga om den reservation
som innebär att en sådan detalj
som badrummets placering skulle
reducera det föreslagna bostadstillägget
med 720 kronor per år för omkring
10 000 barnfamiljer i landet. Herr Bergman
har dåliga erfarenheter av dessa
familjers bostadssituation, .lag bär från
andra håll i landet den erfarenheten
att det finns bostäder, som är utmärkta
familjebostäder i många avseenden men
har badrummet placerat i källaren.
Långt in på 1950-talet byggdes sådana
familjebostäder. Jag tycker att det skulle
vara oriktigt att ta ifrån dessa familjer
cirka 7 miljoner kronor per år.

Jag har velat uppehålla mig något vid
de reservationer som finns, men mot
reservationerna står ett uttalande av utskottsmajoriteten,
som över hela linjen
tillstyrker de reformförslag som
lagts fram i propositionen.

Kanske kan det tillåtas mig, herr talman,
att sluta med att säga att jag personligen
känner en djup glädje och tillfredsställelse
över detta för egen del,
men också för de många barnfamiljers
skull som härigenom får väsentliga förbättringar.

Herr MUNDEBO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Odhnoff är
tillfredsställd över den föreslagna reformen
på familjepolitikens område.
Jag hade heller inte väntat någonting

annat. Som jag antydde i mitt första inlägg
var den betygsättningen från regeringens
sida given.

Statsrådet väntade med spänning på
oppositionens alternativ när regeringsförslaget
var presenterat. Vi har väntat
med ännu större spänning på regeringens
förslag och vi blev besvikna. Vi
har väntat oss mer än den delreform
som presenterades. Men det fanns ju
inget alternativ från oppositionen, säger
statsrådet Odhnoff, därför var hon
besviken. Jo, vid flera tillfällen har
presenterats ett sådant alternativ: i
mittenpartiernas program och i ett flertal
motioner. I vårt förslag ingår, som
jag redan nämnt, höjda allmänna barnbidrag,
särskilda bidrag till familjer
med låga inkomster och flera barn,
prövning av frågan om vårdnadsbidrag
samt en skattereform.

Det var inte möjligt att genomföra
en sådan stor reform, säger statsrådet
Odhnoff. Jag tror att det hade varit
möjligt, men regeringen har försummat
att samordna utredningsarbetet på
familjepolitikens område. Man har hänvisat
sammanhängande frågor till flera
olika utredningar, vilket fördröjt och
försvårat utredningsarbetet. Chansen att
nu göra en samordnad reform borde
inte ha försuttits.

Mittenpartierna vill ha ett reformstopp,
sägs det. Jag tycker det är en
oanständig karakteristik av mittenpartiernas
arbete på familjepolitikens område
att påstå att vi vill ha ett reformstopp.
Vi har vid upprepade tillfällen
presenterat ett program för familjepolitiskt
reformarbete. Om det inte är
möjligt att genomföra programmet på
en gång, vill regeringen inte uppskjuta
en delreform, utan genomföra den. Vi
har också sagt ja till en sådan delreform
och vi har till och med betygsatt
den delreform som nu görs genom
att säga att den i stor utsträckning tillgodoser
kraven. Men vi vill samtidigt
klart markera att detta är en delreform.

Vad innebär då den delreformen? Vi

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23 171

Anslag till bostadsbyggande in. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

har fått en del exempel, som har visat
vad den betyder för en trebarnsfamilj.
Däremot har vi denna gång inte fått de
exempel som brukar förekomma på vad
det betyder för fembarnsfamiljen som
tjänar 16 000 kronor om året. Det beror
kanske på att i den miljon barnfamiljer
som vi har finns det bara 1 700 fembarnsfamiljer
i detta inkomstskikt. Det
finns faktiskt också bara omkring
10 000 trebarnsfamiljer i inkomstskiktet
mellan 16 000 och 20 000 kronor
om året. Jag tycker inte att vi vid jämförelsen
behöver uppehålla oss så länge
vid just dessa inkomstgrupper; de utgör
dock en liten del av en miljon barnfamiljer.

Vad innebär mittenpartiernas förslag?
Familj eministern förklarar —
med någorlunda korrekt division —
att det betyder en förbättring med 8
kronor per månad. Glöm inte bort de
allmänna barnbidragen, som för trebarnsfamiljen
betyder ytterligare 300
kronor om året! Detta bör läggas till
det särskilda statliga bostadstillägget.

Vi har samma syn när det gäller
familjepolitikens allmänna inriktning.
Tyngdpunkten bör ligga på familjer
med låga inkomster, familjer med flera
barn och ensamstående barnförsörjare.
Men vi finner det inte tillfredsställande
att man utelämnat det grundläggande
stödet, nämligen de allmänna barnbidragen,
i den reform som nu genomföres;
det borde varit möjligt att höja
dem.

Vi har presenterat ett klart program
för en omfattande familjereform. I
sitt inlägg uppehöll sig statsrådet Odhnoff
till 99 procent vid en granskning
av reservationerna. Jag är tacksam för
denna granskning, och jag är övertygad
om att ett studium av reservationerna
kommer att visa styrkan i reservanternas
argumentering. Men jag är mycket
besviken över att statsrådet Odhnoff
inte ägnade åtminstone 25 procent av
sitt anförande åt att presentera regeringens
syn på familjepolitikens ut -

formning — inte bara på den delreform
som nu görs utan också på en allmän
familjepolitisk reform, en sådan
reform som regeringen vid så många
tillfällen har utlovat skulle komma
just i år.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Statsrådet Odhnoff uttryckte
i slutet av sitt anförande sin
glädje över att ha framlagt detta förslag,
varigenom barnfamiljerna i lägre
inkomstgrupper skulle få ett betydande
inkomsttillskott. Jag liar tidigare uttryckt
samma glädje över att detta
förslag lagts fram. Vi kan inte ta
ansvaret för att skjuta på denna reform
i avvaktan på en större, samlad
reform. Statsrådet Odhnoff svarade
dock inte på min fråga om huruvida
detta var en stor, samlad reform. Vi
får nog ändå vänta på en sådan en tid
eller hur?

Denna reform är nödvändig. Vi har
ett låglöneproblem här i landet, som
är särskilt kännbart för barnfamiljerna.
Centerpartiet och folkpartiet har framlagt
förslag som ytterligare skall förbättra
dessa kategoriers förhållanden,
dels genom det särskilda bidraget på
100 kronor, dels genom att familjer,
som inte kan anskaffa en bidragsberättigad
bostad, ändå skall kunna erhålla
det större bidrag de skulle ha fått,
om de kan visa att de verkligen har
gjort en ansträngning för att anskaffa
bostaden. Detta senare förslag tar sikte
på ett förhållande, som barnfamiljerna
i inte ringa utsträckning möter just i
Stockholm och övriga storstäder.

Statsrådet Odhnoff frågade hur vi
skulle få fram de 180 miljoner kronor,
som skulle krävas för den höjning av
barnbidraget som vi föreslår.

Centern och folkpartiet har berett
utrymme för detta i sitt budgetförslag.
Om regeringen avslår centerpartiets
och folkpartiets förslag i detta avseende,
blir ju inte ansvaret vårt; det faller

172 Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande n>. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

på regeringens ansvar att regeringen
rycker undan möjligheterna till reformens
genomförande. Det är det ansvaret
som regeringen i så fall måste ta på
sig, om riksdagen skulle besluta om den
höjning vi föreslår. Statsrådet Odhnoff
menar väl inte att en regering kan
göra på det sättet, att det första den
gör är att undanröja de ekonomiska
möjligheterna för en opposition att verka,
och att oppositionen sedan kan åka
hem? Så kan inte en demokrati fungera.

Jag tror inte att man bör uttala sig
så föraktfullt om den extra hundralapp
som vi vill ge de sämst ställda barnfamiljerna.
Det är en alltför onyanserad
bedömning i detta sammanhang. Jag
anser att detta tillskott kommer att bli
av betydande värde för dem det berör.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Först ett par ord om
statsrådet Odhnoffs anförande, som var
mycket polemiskt!

Bl. a. har jag undertecknat en reservation
till andra lagutskottets utlåtande
nr 40, vilken gäller höjningen
av barnbidragen. Jag vill ställa den
frågan till statsrådet Odhnoff: Var har
vi gett uttryck för att denna ställs som
alternativ till regeringens förslag?
Statsrådet Odhnoffs resonemang gick
faktiskt ut på att genom eu höjning
av barnbidragen skulle barnfamiljerna
få så och så mycket, men genom det
förslag som statsrådet har lagt fram
skulle de få mera.

Vi har klart gett uttryck för vår uppfattning
i reservationen, där det står:
»Utöver de förbättringar som genomförs
i enlighet med ovan nämnda proposition
är en höjning av de allmänna
barnbidragen motiverad.» Vi har där
också klart sagt ifrån, att detta är en
kompensation för den penningvärdeförsämring
som bär ägt rum sedan
1965, då barnbidragen senast höjdes.
Vi har haft prisstegringar och skatte -

höjningar och det har inte blivit någon
kompensation för dessa, men jag tror
att man kan se denna hundralapp såsom
en form av kompensation. Däremot
blir det genom den ingen standardförbättring,
utan den är endast avsedd
att täcka den kostnadsökning som har
skett sedan 1965.

Sedan vill jag knyta an till den debatt
som tidigare förts här om bostäderna
och familjepolitiken i övrigt.
Jag vill säga att diskussionen här har
rört sig om mycket betydelsefulla och
vittomfattande ämnen. De är betydelsefulla
sedda ur den synpunkten, hur vi
formar vårt framtida samhälle, men
också — och inte minst — ur den enskildes
och familjens synpunkt.

Dagens bostadssituation har så ingående
diskuterats här tidigare, att jag
inte direkt skall uppehålla mig vid
denna frågeställning. Däremot skall jag
helt kortfattat lägga fram några synpunkter
på frågan om valmöjligheten
beträffande bostadsort.

Det finns i dag många exempel på
att det råder stort intresse för att bosätta
sig utanför de egentliga tätorterna.
Jag tror inte att detta intresse kommer
att minska, ökad fritid och önskan
att utnyttja denna fritid kommer att
leda till att den enskilde i större utsträckning
kommer att ta hänsyn till
möjligheterna att utnyttja fritiden än
till arbetsplatsens belägenhet när han
skall välja sin boplats.

Men hur är det med planmyndigheternas
politik på detta område? Har
denna fått den inriktningen, att faostadskonsumenternas
val av boendemiljö
är en fråga som existerar? Jag
har den uppfattningen att valmöjligheterna
i stället här kraftigt har beskurits.

Borde inte i stället planmyndighetens
uppgift vara att tillgodose den efterfrågan
som uppstår om allmänheten
vill ha möjligheter att fritt välja boiniljö?
Därtill kommer de miljöpolitiska
problemen som hittills figurerat här

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23 173

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

i debatten. De har nu på allvar kommit
med i samhällsdebatten i stort.

Jag tror att denna fråga ger anledning
till ett nytänkande då det gäller
bostadsbyggandet och dess planering.
Detta problem blir aktuellt på ett helt
annat sätt än tidigare när vi däri för
in frågan om miljön i hela dess vidd
och dess betydelse.

Under senare år har det byggts ganska
många fritidsbostäder, och ännu fler
personer kommer tydligen att efterfråga
sådana. Det har för många människor
inneburit en dubbel bosättning,
och jag skulle tro att behovet av en
dubbel bosättning kommer att öka särskilt
om en fortsatt koncentration blir
följden. För många familjer är emellertid
denna boendeform omöjlig helt enkelt
därför att de inte har råd med
dubbel bosättning. I denna situation
är det många som diskuterar möjligheten
att i stället bosätta sig på landsbygden
på rimligt avstånd från en tätort
med arbets- och utbildningsmöjligheter.

Jag vet inte om herr Bergman är inne,
men han har förut betecknat detta
som egnahemsromantik. Han har här
sagt att vi har talat om valfrihet, men
jag ifrågasätter om detta tal givit resultat
i det praktiska handlandet, tv
här existerar faktiskt inte den valfrihet
som så många människor i dag efterfrågar.

Jag återkommer till frågan om vilka
resurser som avdelas för att tillmötesgå
dessa människors behov och
önskemål och vilket intresse myndigheterna
visar dem. Jag vet inte om
det i direktiven för den utredning som
herr Bergman tidigare talade om ingår
någonting om planeringen. Jag vet heller
inte om denna utredning kommer
att ta upp de frågeställningar som jag
här gjorde. Jag tror att det är tid att
anlägga en annan syn på dessa frågor,
och det finns ur skilda synpunkter
starka skäl att skapa möjligheter för
ett boende även utanför den egentliga

tätorten för dem som så önskar. Jag
tror att det inte är fråga om någon liten
grupp.

Problemet hänger intimt samman
med frågan om låginkomsttagarnas situation.
Denna berörs indirekt i de utskottsutlåtanden
som här behandlas.
Många i denna grupp har berörts av
konjunkturerna. De har drabbats av
bostadssituationen, och avståndet mellan
hög- och låginkomsttagare har inte
krympt. Jag är medveten om att vi lönevägen
inte klarar av den situation
som föreligger, om man än gör aldrig
så stora ansträngningar. Skattepolititiken
och familjepolitiken är nödvändiga
komplement för att skapa större
rättvisa mellan skilda yrkesgrupper.
Samhällets familjepolitiska åtgärder
måste därför syfta till en utjämning
mellan dem som har barn och dem
som inte bär barn. Likaså måste strävandena
vara att utjämna försörjningsbördorna
mellan olika perioder i människans
liv. Familjepolitiken måste därför
— som jag ser saken — vara en
solidaritets- och jämlikhetssträvan, och
av denna anledning måste samhället ge
ett särskilt stöd till barnfamiljerna i
de lägre inkomstlägena.

När centerpartiet tidigare fört fram
krav på samhällets utbyggnad av familjepolitiken,
har dessa solidaritetsoch
jämlikhetssträvanden legat till
grund. Vi ser förslagen beträffande familjepolitiken
som en väsentlig reform
i strävandena att bygga upp ett trygghetssamhälle,
och därför får inte åtgärderna
på familjepolitikens område
släpa efter som de hittills gjort. Det
familjestöd som föreslås bör, statsrådet
Odhnoff, kunna ligga till grund för en
familjepolitik som i framtiden skapar
ökad trygghet och valfrihet. Det finns
anledning att säga detta; det är väl
inte nödvändigt att alltid framlägga alternativ,
ty det finns förslag från regeringen
som även en representant för
oppositionen kan acceptera.

1 andra lagutskottets utlåtande nr 40

174 Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m.

tas, som jag förut nämnde, ifrågan om
en höjning av barnbidraget upp. Jag
skall Inte beröra den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen mera; dels
har herr Nilsson i Tvärålund tidigare
redogjort för barnbidragets historia
och centerpartiets principiella inställning
till barnbidragen, dels har jag i
inledningen till mitt anförande berört
denna fråga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid andra lagutskottets utlåtande
nr 40 fogade reservationen samt
till de vid statsutskottets utlåtanden nr
100 och 101 fogade reservationer som
avgivits av centerpartiets representanter.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr JONSSON (fp):

Herr talman! Andra lagutskottets utlåtande
nr 40 behandlar bl. a. motionsparet
1:679 och 11:870 från folkpartiet
och centerpartiet angående familjepolitiken.
Utskottet bär endast haft att
ta ställning till det avsnitt som berör
frågan om höjning av de allmänna barnbidragen;
de övriga i motionerna aktualiserade
frågorna har hänskjutits till
statsutskottet tör att behandlas i samband
med propositionen nr 42 om ökat
stöd till barnfamiljerna.

Herr Mundebo bär tidigare utförligt
redogjort för våra förslag i dessa motioner
och gjort en sammanfattning och
presentation av folkpartiets syn på utformningen
av den framtida familjepolitiken.
Jag kan därför fatta mig kort
och skall endast med några ord beröra
den reservation som är fogad vid andra
lagutskottets utlåtande.

Samhällets stöd till barnfamiljerna
är en stor fråga. Det har under senare
ar varit föremål för successiva förändringar
som en följd av de ändrade förhållandena
i samhället och i barnfamiljernas
ställning. Detta har aktualiserat
behovet av en samlad familjepo -

och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

litisk reform som tar upp samtliga de
frågeställningar som kan vara förknippade
med frågans lösning.

Familjepolitiska kommittén har överlämnat
ett första betänkande med titeln
Barnbidrag och familjetillägg och
har i det sammanhanget föreslagit höjda
allmänna barnbidrag samt familjetillägg
som ökar för varje barn — det
har tidigare i debatten redogjorts härför.

Folkpartiet anser att propositionen nr
42 inte innebär någon genomgripande
reform. De nu pågående utredningarna
har ännu inte slutfört sina uppdrag —
det gäller både familjepolitiska kommittén
och familjeskatteberedningen,
De förslag som lagts fram betraktar vi
därför mera -som delförslag och förbättringar
i avvaktan på förslag om en samlad
familjepolitisk reform.

Det är emellertid klart, att en förstärkning
av det ekonomiska stödet åt
barnfamiljerna måste åstadkommas. Det
förslag som framlagts i proposition nr
42 innebär förbättringar, och dessa är,
som det sagts tidigare i debatten, ägnade
att förstärka skyddet för de lägsta
inkomsttagarna. En förstärkning av stödet
till dem, som har de största ekonomiska
svårigheterna när det gäller
barnens uppfostran och försörjning, är
högst angelägen och måste komma till
stånd.

Utredningen har konstaterat, att det
naturligtvis finns vissa variationer mellan
de olika familjetypernas situation.
Men vilka åtgärder vi än kommer att
föreslå och genomföra kan vi väl ändå
aldrig komma fram till fullständig rättvisa.

Vi har i vår motion förslagit vissa
åtgärder beträffande extra barnbidrag
och vårdbidrag, och det förslaget har
herr Mundebo tidigare redogjort för.
Men det allmänna barnbidraget kommer
även i fortsättningen att vara en
väsentlig del av stödet till barnfamiljerna.
Enligt de uppfattningar som redovisats
i våra motioner bör i en fa -

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

175

Anslag till bostadsbyggande in. m.

miljepoliti.sk
ning av detta bidrag.

Barnbidragen infördes 1948 och har
sedan dess successivt höjts. Det nuvarande
beloppet — 900 kronor — fastställdes
1965. Sedan dess bär emellertid
penningvärdeutvecklingen med åtföljande
prisstegringar varit sådan, att det
reella värdet av det allmänna barnbidraget
urholkats. Vi vet att prisstegringarna
under denna period varit betydande.
Konsumentprisindex t. ex. har
under perioden stigit med mellan 3,5
och 6 procent. Vi har dessutom haft
höjningar av de allmänna varuskatterna,
och även detta har urholkat bidragets
värde. Detta innebär att barnfamiljernas
egna kostnader har ökat, och
i stället för en förbättring av sin standard
har barnfamiljerna genom barnbidragets
urholkning fått en sänkning
av standarden.

En höjning av det allmänna barnbidraget
med 100 kronor är erforderlig
för att återställa dess realvärde. En
sådan höjning innebär ingen standardökning
utan endast ett försök att återställa
det värde som bidraget hade 1965
då det nuvarande beloppet fastställdes.

I propositionen föreslås ingen höjning
av det allmänna barnbidraget,
utan propositionsförslaget är att barnbidraget
skall utgå med oförändrat belopp
och i stället kompletteras med
andra åtgärder. Från center- och folkpartihåll
bär vi till andra lagutskottets
utlåtande fogat en reservation, vari vi
yrkar att bidraget skall höjas med 100
kronor per år. Vi anser att det i avvaktan
på den samlade familjepolitiska
reformen är angeläget att återställa
barnbidragets reella värde.

Jag har tidigare angivit många skäl
och motiv för vårt yrkande, och jag
vill ytterligare understryka att det är
av vikt att nackdelarna av denna urholkning
av det allmänna barnbidragets
värde elimineras.

Med den höjning av det allmänna
barnbidraget som föreslagits från vårt

och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

håll anser vi att de övriga åtgärder
som kommer att vidtas i enlighet med
propositionen nr 42 blir ännu värdefullare
i avvaktan på den samlade politiska
reform som vi anser det vara
angeläget att genomföra när de förut
nämnda utredningarna så småningom
har fullgjort sina uppdrag.

Herr talman! Jag ber med det anförda
att få yrka bifall till den reservation
som fogats till andra lagutskottets
utlåtande nr 40.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Jag skall inte, även om
det vore frestande, gå in på den stora
bostadspolitiska debatt som förs här,
utan jag skall uppehålla mig vid vad
den föregående talaren var inne på,
nämligen den del av detta ärende som
andra lagutskottet haft att behandla.

Vi har i andra lagutskottet haft ett
flertal motioner om höjning av barnbidraget
till behandling och därvid helt
naturligt även kommit in på proposition
nr 42, som utskottsmajoriteten ansluter
sig till. Jag citerar ur utskottsutlåtandet:
»Utskottet — som inte har
att taga ställning till de konkreta förslag
som framläggs i propositionen — delar
den uppfattning som föredraganden givit
uttryck åt i fråga om inriktningen av
ett ökat stöd till barnfamiljerna. Det kan
visserligen», säger andra lagutskottet,
»finnas skäl för en uppräkning av
barnbidragen såväl på grund av ökade
levnadskostnader som med hänsyn till
intresset att bereda alla barnfamiljer
del i den allmänna standardstegringen.
De resurser som nu står till förfogande
för ökat familjepolitiskt stöd är emellertid
begränsade. Vid den avvägning
som till följd härav måste göras mellan
olika angelägna reformer anser utskottet
att det ökade stödet bör koncentreras
till de mest behövande familjerna,
som därigenom kan få en verklig lättnad
i sin försörjningsbörda.»

Detta är ju också vad statsrådet har
sagt: att de resurser som samhället nu

176 Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd
kan disponera för ett ökat familjestöd

bör sättas in på de grupper av barnfamiljer
som har det största stödbehovet.
Här stiger nu den ene talaren efter den
andre upp och säger: »Vi tycker att
barnfamiljerna skall ha mera.» Ja, det
tycker också vi andra, i all synnerhet
vi inom regeringspartiet. Men vi har
ju liksom alla andra här i riksdagen
itt ta ställning till varifrån pengarna
skall hämtas. Folkpartiet har — det
skall sägas till folkpartisternas heder
— här i riksdagen prövat möjligheten
att skaffa pengar till en höjning av
barnbidraget. Folkpartiet föreslog en
skattehöjning på sprit, vin och tobak
utöver den finansministern föreslog.
Riksdagen ville inte gå med på den
ytterligare höjningen, och därmed har
vi också försuttit chansen att yrka på
en höjning av barnbidraget. Någon av
de talare som här var uppe — jag tror
det var herr Nilsson i Tvärålund —
sade: Det är väl regeringens sak att
skaffa fram pengar — det skall väl inte
vi göra! Det är verkligen att ta ansvar
som riksdagsman. Här har vi fått hela
statsverkspropositionen oss förelagd,
vi har diskuterat, vi har sagt att budgeten
är knapp, vi har inte ytterligare
höjt skatterna och vi har fått höra att
en familjepolitisk reform skulle föreslås.
Statsrådet Odhnoff har också presenterat
en reform som såvitt jag har
kunnat finna fått beröm, om än motvilligt,
från borgerligt håll.

Därmed är emellertid inte frågan om
en sådan reform slutbehandlad. Den familjepolitiska
kommittén fortsätter ju
sitt arbete. När vi diskuterade dessa frågor
i andra lagutskottet hade vi möjligheten
höra en av familjepolitiska kommitténs
ledamöter, nämligen herr
Carlshamre som är med i utskottet,
redogöra för kommitténs ställningstaganden
liksom för de avvägningar och
bedömningar som familjepolitiska
kommittén i fortsättningen har att göra.
Men representanter för folkpartiet —
och till min förvåning också min gode

åt barnfamiljer

vän Rune Gustavsson i Alvesta — stiger
trots detta nu upp och säger: Vi
vill höja barnbidraget med 100 kronor,
och hör sen! Ja, det är verkligen att
driva överbudspolitik in absurdum.
När man inte kan anvisa var pengarna
skall tas, säger man att detta skall regeringen
göra; barnfamiljerna har rättighet
att få sin höjning.

Nej, jag tror att det ligger mycket
stor klokskap i att man, när man har
ett visst bestämt utrymme som vi alla
har varit med om att slå fast, skall se
till att man hjälper de sämst ställda familjerna.
Det kan givetvis tyckas att
det är bra med generella bidrag. Vi har
de allmänna barnbidragen och vi har
folkpensionen, som utgår lika för alla
oavsett inkomst, men vi kan inte fortsätta
hur långt som helst med generella
bidrag, om vi skall kunna hjälpa låginkomsttagare
och de barnrika familjerna
med små inkomster.

Det förslag som nu föreligger till behandling
är just ett sådant förslag som
hjälper de små inkomsttagarna. Vi har,
och det vet riksdagens ledamöter mycket
väl, 1 750 000 barnbidragsberättigade
barn i vårt land. 100 kronors ökning
för dem betyder, om jag har räknat
rätt, cirka 175 miljoner kronor.
Var vill ni ta dessa pengar? Jag bara
frågar!

Jag har redovisat att folkpartiet har
prövat sitt förslag till finansiering i
riksdagen, men riksdagen tyckte inte
att det var bra.

Jag yrkar bifall till andra lagutskottets
förslag i dess utlåtande nr 40.

Jag vill också säga ett par ord om
det särskilda yttrande som fogats till
detta uttalande och som jag har väldigt
svårt att förstå. I detta yttrande från
folkpartiet och centern säger man:
»Denna indexreglering bör ingå som en
del av det förslag till samlad familjepolitisk
reform som enligt vår mening
bör utarbetas och föreläggas riksdagen.
» Jag har tidigare nämnt att herr
Carlshamre har berättat i utskottet att

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23 177

Anslag till bostadsbyggande m. m.

familjepolitiska kommittén håller på
att pröva olika förslag härvidlag. Nu
vill man i detta särskilda yttrande markera
att kommittén skall vara bunden
beträffande en indexreglering. Alla
kommittéer önskar säkert förutsättningslöst
pröva olika vägar att nå fram
till målet, men i detta särskilda yttrande
vill man som sagt markera att på
ett avsnitt skall familjepolitiska kommittén
vara bunden.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr CARLSHAMRE (h) kort genmäle: Herr

talman! .lag får tillfälle att
längre fram på talarlistan framföra
min syn på familjepolitiken i dess helhet,
i den mån det vid den tidpunkten
fortfarande kan finnas någonting kvar
att tillägga. Men eftersom fru Ekendahl
gick in på åsiktsfördelningen i
andra lagutskottet beträffande den föreslagna
höjningen av de allmänna
barnbidragen vill jag ta tillfället i akt
för att med några ord motivera mitt
ställningstagande i den frågan.

Jag var där på samma linje som fru
Ekendahl, nämligen att det allmänna
barnbidraget icke nu bör höjas. Såsom
framgått av hela debatten om den saken
har bakom de olika ställningstagandena
till väsentlig del legat olika
bedömningar av de tillgängliga resurserna.
Det kostar 180 miljoner kronor
att höja barnbidraget med 100 kronor
per barn och år, och man kan givetvis
ha skilda åsikter om möjligheten att
få fram 180 miljoner. Jag skulle bara
för egen del vilja säga att för mig är
det ännu mera komplicerat. Även om
vi hade möjlighet att inrymma ytterligare
180 miljoner kronor i budgeten
är jag inte övertygad om att jag i dag
skulle rekommendera riksdagen att använda
pengarna till höjning av de generella
och lika barnbidragen.

Det finns i förslaget till nya bostadstillägg
mycket som är bra. Ett arv från

och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

den familjepolitiska kommitténs betänkande,
som för övrigt i väsentliga
delar kommit bort, är att tyngdpunkten
ligger på de låga inkomsterna. En
huvudlinje i kommitténs arbete har
varit att vid utbyggnaden av familjestödet
mycket starkt lägga tyngdpunkten
på de lägsta inkomsttagarna, men
det har funnits ytterligare en tyngdpunkt,
nämligen ett lika starkt betonande
av de större familjerna.

Det föreliggande förslaget innebär
att ju större familjen är, desto mer
pengar får den. Men i förhållande till
familjepolitiska kommitténs betänkande
har det blivit en försvagning på denna
punkt. För mig var ett av de värdefullaste
inslagen i betänkandet att stödet
till de stora barnfamiljerna skulle accelerera
i den meningen att bidraget
skulle bli större per barn räknat. Jag
anser fortfarande att det är en väsentlig
målsättning att på detta vis försöka
förbättra förhållandena för dem som
har det sämst. Om jag disponerade ytterligare
180 miljoner kronor tror jag
därför nästan att jag i dagens läge
skulle vilja använda dem till att ytterligare
förbättra stödet för dem som
har det värst, d. v. s. de stora familjerna
med de låga inkomsterna. Därmed
är inte sagt alt det allmännna barnbidraget
inte skall följa med i utvecklingen.
Vi kan inte låta en förmån urgröpas
av penningvärdeförsämring
och sådant. Men kan vi göra någonting
åt den saken just nu? Jag är för egen
del rätt övertygad om att det fortfarande
finns hål att fylla och behov att
täcka inom det differentierade stödets
ram, innan en höjning av det generella
barnbidraget bör övervägas.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Fru Ekendahl sade att
majoriteten i andra lagutskottet genom
sitt utlåtande står bakom propositionen.
I verkligheten står hela utskottet
bakom propositionen och dess

178 Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

innebörd; reservationen utgör bara ett
tillägg beträffande barnbidraget.

När fru Ekendahl betecknade förslaget
om höjning av barnbidraget som
överbudspolitik från mittenpartiernas
sida är det väl att ta till överord. Förslaget
innebär, som jag sade tidigare,
i stort sett bara att barnbidragets köpkraft
återställes till 1965 års nivå; det
kan inte bli många kronor över. Och
för att möjliggöra detta framlade vi vid
riksdagens början ett budgetförslag
som fru Ekendahl här varit med om
att avslå.

Beträffande det särskilda yttrandet
vill jag erinra om att vi inom centerpartiet
tidigare väckt motioner av den
innebörden att barnbidragen och de
andra förmånerna bör indexregleras,
och därför har vi även i det här sammanhanget
velat markera detta.

Fru EKENDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag sade med avsikt
»utskottsmajoriteten», herr Gustavsson
i Alvesta. När man anser sig böra till
utlåtandet knyta en reservation som innebär
att man utöver vad som skall göras
i familjepolitiskt hänseende också
önskar höja barnbidragen — trots
att man vet att det saknas medel härför
— då har man inte helhjärtat ställt
sig bakom den fördelning som gjorts
av tillgängliga resurser.

Nu har herr Gustavsson framhållit
att hela utskottet står bakom utskottets
hemställan, vilket jag noterar med
stor tillfredsställelse.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att fru Ekendahl
inte kan läsa ut någonting annat
ur reservationen än att vi står bakom
propositionens förslag och innebörd.
Tillägget i reservationen gäller en fråga
som inte direkt berörs i propositionen
utan är föranledd av motioner
från centerpartiet och folkpartiet.

Fru EKENDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Just därför tycker jag
det är anmärkningsvärt att man inte
har sagt att så bär långt kan vi gå nu.
Som jag framhöll bär ju folkpartiet låtit
riksdagen pröva sitt förslag om en
höjning av sprit- och vinpriserna, men
riksdagen har avslagit det. Då har ju
varken herr Gustavsson i Alvesta eller
folkpartiet några pengar att ta av till
det ökade barnbidraget. Därför anser
jag att man skulle ha avstått från sitt
yrkande om det, till dess familjepolitiska
kommittén lagt fram ett nytt förslag.
Alla partier har ju representanter
med i den kommittén och bör därför
känna till alt kommittén håller på att
arbeta med de allmänna barnbidragen.

Herr JONSSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fru Ekendahl var bekymrad
över var vi skulle ta pengarna
för genomförande av det förslag vi
framlagt, men som hon själv nämnde
har folkpartiet anvisat en väg för att
täcka de ökade kostnaderna för förslagets
genomförande. Det innebär att om
pengar saknas lcan inte felet vara folkpartiets
utan riksdagens, som har avslagit
detta enligt vår egen mening välmotiverade
förslag. Om riksdagen i stället
hade bifallit förslaget, hade det funnits
utrymme för den kostnadsökning
som följer med vårt förslag i reservationen.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Fru Ekendahl sade att
vi alla har varit med om att fastställa
det utrymme i budgeten som vi har
att röra oss inom när vi framlägger
våra förslag. Nej, fru Ekendahl, vi har
inte alla varit med om att fastställa
det utrymmet. Centern och folkpartiet
röstade för sitt förslag om en ökad
beskattning för att ge utrymme för en
höjning av barnbidraget.

Kan man kalla det för ett överhud

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23 179

Anslag till bostadsbyggande m. ni. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

att försöka återföra barnbidragets köpkraft
till vad det hade den 1 juli 1965,
när den senaste höjningen genomfördes?
Det är regeringen som måste axla
ansvaret för att förutsättningarna för
reformens genomförande i denna del
inte finns. Oppositionen bör väl ha
rätt att följa upp sin politik och hävda
sin mening ända till vårriksdagens sista
dag. Något annat är orimligt. Regeringen
får ta ansvaret för sin politik
och oppositionen för sin. Menar fru
Ekendahl att under de första dagarna
och veckorna av riksdagen har oppositionen
möjlighet att agera, därför att regeringen
och regeringspartiet då ännu
inte har hunnit säga nej till oppositionens
förslag och finansieringsmöjligheterna
för dem? Men sedan regeringspartiet
undan för undan eliminerat finansieringsgrunden
så skulle oppositionens
möjligheter att föra fram sin mening
och sin politik krympa i samma
mån.

Det kan ju inte vara ett rimligt sätt
att arbeta på för en riksdag och ett
parti!

Ordet lämnades på begäran til!

Fru EKENDAHL (s), som yttrade:

Herr talman! De regler som gäller
för arbetet i kammaren förbjuder mig
att gå i svaromål mot herr Nilsson i
Tvärålund; annars vore det mycket att
säga.

Vidare anförde:

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! På något förunderligt
sätt har regeringens bostadspolitik i sig
inbyggd en enastående förmåga att skapa
problem. Är det inte det ena, så är
det det andra. Ett år finns det ingen
arbetskraft, ett annat år finns det inga
pengar. I dag byggs det förvisso en
hel del, men när husen står färdiga är
hyrorna i de nva lägenheterna för
höga.

Inrikesministern gör vad han kan för
att påminna oss om att det byggs många
lägenheter bär i landet. Vi har länge
byggt mycket — åtminstone i jämförelse
med andra länder — men ändå
vill väl inrikesministern inte göra gällande
att en bostadsministers tillvaro
är problemfri. Det kan inte vara någon
avundsvärd uppgift att vara bostadsminister
i dagens svenska regering.
Jag behöver bara erinra om regeringens
olika krumbuktande i hyresfrågorna
i fjol.

Av självbevarelsedrift borde han väl
någon gång söka komma fram till en
politik som håller och som i sig inte
rymmer förmågan att skapa nya problem.

Vi har från vårt håll år efter år påtalat
de felaktiga greppen och hänvisat
till åtgärder, som om de hade vidtagits
i tid hade räddat oss från dagens situation.
Man måste förr eller senare komma
fram till en marknadsanpassad hushållning
även inom bostadssektorn, såsom
fröken Ljungberg för en stund sedan
framhöll. I dag får vi höra detta
aven från andra håll. Ordföranden i
Hyresgästernas riksförbund, Erik Svensson,
diskuterade för någon månad sedan
vid en SABO-konferens de högre hyrorna
och kom därvid in på utrymmesstandardens
och lägenhetsstorlekarnas kostnadsfördyrande
funktion. Han sade då
bl. a. följande: »Det är uppenbart att
bovarna får sökas på annat håll och det
är inte svårt att finna dem. En helt dominerande
del av byggnadskostnadsoch
hyreshöjningarna går tillbaka på
beslut av stat och kommun samt en dålig
administration av dessa beslut.»

När jag i dag bär lyssnat på debatten
om de höga hyrorna har jag erinrat
mig de gamla orden om att man ingenting
lärt och ingenting glömt. Detta sades
förvisso om fransmän på 1700-talet,
men det skulle kunna gälla också dagens
ansvariga bostadspolitiker. Skall
vi politiker börja diskutera vad som
skall göras i den nya och svåra situa -

180 Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

tionen, är jag rädd för att vi kommer
ur askan i elden. Det är inte en uppgift
för politiker, vare sig för rikspoliliker
eller för kommunalpolitiker, att
komma till rätta med kostnadsproblem.
Vi kan helt enkelt inte göra det. Vi
skall i stället skapa de lagliga förutsättningarna
för en sund bostadsbyggnadspolitik
under fri konkurrens, men vi
skall överlåta åt byggherrar och byggindustri
att lösa kostnadsproblemen.
De är de enda som kan lösa dessa problem,
och de byggherrar som inte kan
göra det får stå där med sina dyra
lägenheter.

Men vad finns det då att göra, ärade
kammarledamöter? Det finns bara en
enda sak att göra, och den tvingas man
förr eller senare till vare sig man vill
eller inte, nämligen att helt enkelt sänka
hyrorna i nyproduktionen. Det är
den självklara rekommendationen, och
jag är övertygad om att alla byggherrar
då får sina lägenheter uthyrda. Vi har
ju åtminstone ännu ingen lag som förbjuder
sänkning av hyrorna. Förvisso
finns det en lag som stadgar, att man
inte får höja hyrorna i gamla, billiga,
välbelägna och åtråvärda lägenheter,
men den skall vi inte tala om i dag
utan först om en vecka.

När man har byggt för dyrt, så att
människorna inte har råd att bo i lägenheterna
fastän de önskar en bostad,
återstår bara denna radikala lösning,
ty vi skall väl inte bygga bostäder för
att sedan låta dem stå tomma. Vi måste
vara medvetna om att det senaste halvårets
höga hyror med tanke på de långa
projekteringstiderna kommer att gälla
ytterligare både ett och två år. Skulle
det nu från departementet och bostadsstyrelsen
utgå några generella dekret,
som påbjuder den ena eller den andra
lösningen, skulle bara den ena villan
bli större än den andra.

I remissdebatten tillät jag mig påtala
ett system, som jag kallade det låsta
rummets mysterium. En kommunal bostadsstiftelse
låste igen och plomberade

ett rum och sänkte därefter hyran för
lägenheten. Det var inte min mening
att göra reklam för denna metod att
rabattera hyran, herr talman, utan snarare
att brännmärka den. Varför i all
rimlighets namn kan man inte sänka
hyran från 540 till 470 kronor i månaden
— det var dessa belopp det gällde
i eskilstunafallet — och låta hyresgästen
disponera rummet? Det mår både
rummet, hyresgästen och fastighetsägaren
bättre av. — Jag skulle inite ha tagit
upp saken i dag igen, om jag inte i
pressen hade sett att oskicket att på detta
sätt låsa igen ett rum hade spritt sig.
Jag frågar inrikesministern: Anser inrikesministern
att det är förenligt med
en social bostadspolitik att förfara så?

En god sak för framtiden har vunnits
i den nya situationen — flera talare har
redan varit inne på detta — genom
att alla byggherrar, alltså även de som
kallas allmännyttiga, nu handgripligen
blivit kostnadsmedvetna. Man har börjat
kostnadsjakten. Det största felet
med den hittills förda politiken har
varit att alltför många inte har allvarligt
övervägt de ekonomiska konsekvenserna.
Parollen från statsmakterna har
lytt: Bygg till varje pris! De s. k. överkostnaderna
har man föga bekymrat sig
om. Vilken roll de för olika typer av
byggherrar varierande lånegränserna
spelat för utvecklingen går väl inte att
helt klarlägga. Uppenbart är emellertid
att det inte skapats förutsättningar
för en sund konkurrens och att de olika
lånegränserna får räknas till drivkrafterna
bakom det låtgåsystem som ibland
lagts till grund för vissa allmännyttiga
företags handlande.

I reservationen 8 b till statsutskottets
utlåtande nr 100, som fröken Ljungberg
pläderat för, yrkar högerpartiets representanter
på att dessa orättvisor skall
elimineras och att det skall fastställas
en enhetlig lånegräns, 90 procent.

Herr talman! Den nya debatten om
de höga hyrorna kommer tyvärr att få
flera låt mig säga sekundära verkning -

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23 181

Anslag till bostadsbyggande m. ni. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamdjer

ar. Redan har försports att det kommer
att bli svårt att bygga småhus — man
säger att de kommer att bli för dyra.
I Järfälla kommun strax norr om Stockholm
har ett stort småhusområde —
den s. k. Viksjöstaden — planerats. Såvitt
jag bär kunnat finna är det ett fint
jobb som gjorts. Man räknar med att
kunna få fram egnahem med eu hyra
på 70 kronor per m2, och det gör för
en bostad på 90 m2 cirka 3 600 kronor
om året -— ett i Storstockholm konkurrenskraftigt
pris. Men i dagens situation
är det krafter i gång för att i stället
bygga höghus inom detta område. Jag
tror det vore olyckligt om dessa krafter
på ett eller annat sätt skulle lyckas
i sitt uppsåt. Småhus måste finnas även
i storstadsregionerna, och man får
absolut inte ta effektivitet och ekonomi
till intäkt för att slå ut detta inslag ur
vår bostadsmarknad. När man hör herr
Bergman redogöra för sin negativa inställning
till småhusbyggandet och hans
tal om egnahemsromantiker blir man
beklämd. Ute i landet sitter kanske inte
småhusbyggandet så trångt, men här i
stockholmsregionen gör det det, och
värre blir det om utvecklingen får fortsätta.

Jag vill, herr talman, ställa ytterligare
en fråga till inrikesministern. Vi måste
komma ihåg, när vi talar om bostadspolitik,
att det är de unga i storstadsregionerna
— och då kanske främst i
stockholmsregionen — som får sitta
emellan. På något sätt måste vi lyckas
bygga bostäder som ungdomen får råd
att hyra. Bara på några år ökar ungdomskullarna
ute i Stockholms län rent
otroligt. Unga familjer erbjuds nu lägenheter
till hyror på mellain 8 000 och
9 000 kronor om året — hyror som de
inte kan klara. Och tar en ung familj
ändå en sådan lägenhet, så blir den —
det inser var och en lätt — ekonomiskt
livegen.

Vi måste alltså framför allt inrikta
oss på att bygga så att ungdomarna har
råd att bo i lägenheterna. På grund av

den allmänna bostadsbristen kan ungdomarna
inte i samma utsträckning
som förr bo hemma hos sina föräldrar.

Det visar sig ofta att de ungdomar
som söker sig till gatorna är så trångbodda
hemma att de inte ens har eu
stol att sitta på. De ungdomstragedier
som följer i bostadsbristens spår är
oräkneliga. Unga familjer måste tränga
ihop sig med föräldrar och släktingar.
Deras barn måste lämnas bort för att
ingen plats finns för dem i den överbefolkade
lägenheten. Ja, det händer
att tre generationer får samsas om utrymmet.
Vad det får för följder kan
man lätt räkna ut: förtvivlan, depressioner
och neuroser. Det är dystra fakta,
som alla känner till.

Nu kommer min fråga, herr talman:
Har inrikesministern något konkret förslag
när det gäller att lösa storstadsungdomens
bostadsproblem?

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 100 framhålles att statsmakterna
har antagit och senast vid 1967 års riksdag
bekräftat riktlinjer för bostadsproduktionen
under den närmaste planeringstiden.
Därmed avses, såvitt jag
kan förstå, att man skall ha som målsättning
att hela svenska folket skall
bo i sunda, rymliga välplanerade och
ändamålsenligt utrustade bostäder, som
är av god kvalitet och kan bebos till en
skälig kostnad. Att människorna bär en
lämplig bostad är en primär förutsättning
för att de skall anpassa sig i samhället.
Därför måste en målsättning som
denna vara riktig.

Alla är säkert medvetna om vilket
värde en bra bostad har, men vi konstaterar
ändå att det går långsamt att uppnå
målet att helt undanröja bostadsbristen.
Fortfarande har vi brist på bostäder
och hyrorna är höga, framför allt
i de senast byggda bostäderna. Vad som
är orsaken till att vi fortfarande har
brist på bostäder har ofta diskuterats.
Analyserar man denna fråga närmare

182 Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

kan man konstatera att flera orsaker
samverkar.

Allt som oftast blir vi som inte tillhör
regeringspartiet beskyllda för att vi ger
löften som vi inte har förutsättningar
att infria, i varje fall inte på många år.
Jag brukar, när jag blir utsatt för sådana
beskyllningar, undra om man har
glömt ett löfte som gavs i arbetarrörelsens
efterkrigsprogram, där det stod:
»I första hand måste vi snabbt häva bostadsbristen.
» — Det var ett löfte det!

Ingen förnekar att det byggts och
byggs mycket i vårt land — också bostäder.
Men nytillskottet är inte på långt
när detsamma som antalet nyproducerade
bostäder. Närmare hälften av de nyproducerade
lägenheterna går åt för att
ersätta avgångna sådana. Enligt uppgift
från bostadsstyrelsen producerades mellan
folkräkningarna 1960 och 1965
414 000 lägenheter, men avgången var
under samma tid cirka 200 000. Således
gick cirka 48 procent av under denna
tid producerade lägenheter åt för att
ersätta de avgångna. Den avgången kan
i och för sig te sig ganska betydande,
men det finns områden i vårt land där
den är avsevärt större. Det gäller bl. a.
turist- och fritidsområden.

Därmed är jag inne på en motion som
väckts beträffande just dessa förhållanden.
I en motion från samtliga partiers
representanter på bohusbänken har påpekats
att avgången exempelvis i Bohuslän
är mycket hög. Sålunda har konstaterats
att där, norr om Storgöteborg,
motsvarade antalet avgångna lägenheter
70,5 procent av nyproduktionen eller
cirka 22 procent mer än motsvarande
tal för hela riket. Inom detta område
byggdes under nämnda tidsperiod 4 129
lägenheter, medan antalet avgångna lägenheter
var 2 841. En landsdel som
drabbas av sådana förhållanden råkar
naturligtvis illa ut. I den landsdel jag
nämnt övergår många helårsbostäder till
att bli fritidsbostäder. Detta är i och för
sig i flertalet fall naturligt, men det uppstår
ju problem när inga eller ytterligt

få helårsbostäder byggs i stället för dem
som säljs. Det måste t. ex. finnas ett
visst befolkningsunderlag för att den
nödvändiga servicen skall kunna uppehållas
i en bygd, men denna befolkning
måste i så fall ha någonstans att
bo hela året.

I motionen II: 290 bär vi hemställt
att »riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte uttala sig för att kommuner
inom turist- och fritidsområden måtte
erhålla en så stor andel av bostadskvoten
att man inom kommunen utöver det
normala tillskottet av helårsbostäder
också erhåller möjlighet att nybygga
helårsbostäder i motsvarande grad som
helårsbostäder övergår till fritidsbostäder».
Då jag betraktar detta som en både
rimlig och välgrundad begäran, ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
nämnda motion.

I statsutskottets utlåtande nr 100 heter
det att utskottet har »anledning förutsätta
att bostadsstyrelsen genom de
successivt vidgade erfarenheterna av de
kommunala bostadsbyggnadsprogrammen
in. m. kan få ytterligare möjligheter
att på ett ändamålsenligt sätt fördela
låneramarna på regionala och kommunala
kvoter». För all del; om det bara
finns något att fördela till kommunerna
går det väl bra att hoppas på den
saken. I alla kommuner finns inte det.
Andra återigen har en så liten kvot att
en person från en stor eller medelstor
svensk stad måste betrakta den som
helt osannolik.

Ofta finns det ute i kommunerna ett
betydande antal åldringar, som behöver
pensionärsbostäder. Vi förstår att situationen
då blir ännu besvärligare, när
de kommunala myndigheterna skall ta
ställning till hur de skall fördela en
kvot på fyra eller fem lägenheter mellan
pensionärslägenheter och lägenheter
för unga familjer. Herr Bengtson i Solna
menade att det är de unga som blir
lidande. Det kan naturligtvis vara fallet
i en del områden, men i andra områden
föreligger risk för att åldringar -

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23 183

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

na får stå tillbaka, om man låter de
unga bygga och inte bär några lägenheter
för de gamla. Men även om man
går den andra vägen kan det uppstå
svårigheter för de gamla, ty de behöver
de unga. Många av landskommunerna
har ett relativt stort antal åldringar
att bygga pensionärsbostäder åt.
Dessa lägenheter är dock inte så stora
och resurskrävande som familjebostäder.
Jag anser det därför fullt riktigt
med särskilda kvoter för pensionärslägenheter,
varom också hemställts i en
reservation som fogats till det utlåtande
vi nu behandlar.

Här har diskuterats åtskilligt om miljöfrågorna,
som också har berörts i såväl
utskottsutlåtandet som reservationerna.
Förra året framhöll inrikesministern
att man sökt stimulera diskussionen
ute i kommunerna och i de byggande
företagen och försökt ge uppslag
till hur en god boendemiljö skulle utvecklas.
Statsrådet Johansson ansåg att
vi behövde komma längre i denna debatt.
Jag vill gärna ställa frågan, om
det i denna debatt, som jag förutsätter
har pågått sedan dessa frågor behandlades
i fjol, har framkommit något nytt.
Har det kommit några nya uppslag,
som man kan förvänta kommer att leda
till en bättre boendemiljö"? Jag tänker
på trafiksäkerheten, på utrymmen
för barnen, på bullerstörningar till följd
av dålig ljudisolering och på förhållandet
mellan småhus och höghus, för att
nämna några exempel.

Utskottet säger att de ökade forskningsresurserna
kommer att medverka
till att miljöfrågorna kan ännu bättre
beaktas och framhåller att en sammanfattning
och översikt skulle vara värdefull
även för den fortsatta debatten.
Detta är säkert alldeles riktigt. Men
skulle man inte kunna vänta sig att få
en sammanfattning och översikt med
det allra snaraste? Det bör val ändå
ha vunnits ganska stor erfarenhet av
den byggenskap som hittills har pågått?
Vidare har väl erfarenhet vunnits

i både negativ och positiv riktning. Jag
tror att man gjort åtskilliga bra saker,
som det vore värdefullt att meddela
såväl till kommuner som till byggföretag",
men jag är också säker på att
misstag har förekommit. Även av misstagen
kan man emellertid lära.

Jag anser således att det skulle vara
värdefullt att det erfarenhetsmaterial
som redan finns bleve samlat. Sedan må
gärna forskningen på detta område intensifieras.
Forskningen har sitt stora
värde, men också ute i det praktiska livet
görs det många rön som är värda
att ta vara på och förmedla till andra.
Kanske kan man också med en sammanställning
av vunna erfarenheter om inte
stoppa så i varje fall bromsa de arkitekter
och planerare som vill experimentera
alltför vågat. Under nuvarande
förhållanden blir det de som till sist
skall fatta besluten som får skulden för
de misslyckanden som kan uppstå till
följd av arkitekternas och samhällsplanerarnas
förslag. En sådan sammanställning
som den föreslagna skulle göra
det lättare att stå emot de alltför
exklusiva experiment som man vill göra.
Därmed menar jag att åtskilligt vore
att vinna både ekonomiskt och miljömässigt;
det senare innebärande ökad
trivsel för människorna.

Med det anförda ansluter jag mig,
herr talman, till de yrkanden som herr
Nilsson i Tvärålund har framställt i
sitt anförande samt yrkar därjämte bifall
till motionen II: 290.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Även om det råder stor
bostadsbrist och bostadsförmedlingarna
registrerar långa bostadsköer, har
det kommit in något nytt i bostadsdebatten,
nämligen de stigande bostadskostnaderna
med på sina håll fullkomligt
orimliga hyreskostnader, som omöjliggör
för många bostadssökande att lösa
sina bostadsproblem, även om de
skulle erbjudas lediga lägenheter. Det
hyrespris lägenheterna betingar över -

184 Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

stiger ofta de sökandes ekonomiska
möjligheter. Därför uppstår det unika
faktum, att det råder bostadsbrist i vissa
storstäder men att det likväl finns —
framför allt, det vill jag betona —• ett
antal större tomma lägenheter på bostadsmarknaden.

1 dag pågår en ytterst betydelsefull
och nödvändig diskussion om hur man
skall kunna komma till rätta med byggnadskostnaderna,
hur man skall kombinera
byggandet för framtiden med de
nuvarande ekonomiska resurserna samt
de ekonomiska möjligheterna för vissa
familjer och enskilda att skaffa sig en
ordentlig och hälsosam bostad. Tyvärr
har det inte varit möjligt att åstadkomma
den ökade rörhghet på bostadsmarknaden
som hade varit önskvärd.
Kanske skulle en lagstadgad bytesrätt
öppna nya och i hög grad behövliga
omflyttningschanser.

Men icke desto mindre är det nödvändigt
att tänka på att inrikta produktionen
på mera prisbilhga och lämpliga
lägenhetstyper. Vilka typer? Blir det
enrums- eller tvårumslägenheter? Kan
man satsa på den ytterst önskvärda familjebostaden
om tre rum och kök eller
fyra rum, eller skall man gå ännu längre
i rumsantal? Kan man satsa på ett
större antal egnahemsbostäder? Kommer
det industriella byggandet att medföra
utsikter till billigare hyror och
lämpligare lägenhetstyper? Skall standardisering
och rationalisering möjliggöra
bättre lösningar? Bör man göra en
översyn av arkitekternas och konsulternas
arvoden och kostnader? Är
byggmästarnas förtjänster rimhga? Kan
vi begränsa utvecklingen i standardhänseende?
Kan man tänka sig smidigare
och lämpligare läsningar av parkeringsoch
biluppställningsplatser och är det
nödvändigt att förändra normerna i
fråga om antalet sådana platser? Är det
rimligt att begränsa nyproduktionen av
byggnader med kostnader för skyddsrum,
gator och trafikleder? Är de kommunala
taxorna beräknade efter själv -

kostnadspris, eller utgör de en dold indirekt
skatt?

Är vi beredda att offra mer i hyreskostnad
för en bättre och angelägnare
utemiljö, en miljö som skapar skydd
för barn och äldre och som tar sikte
på grönska och tillgång till bullerfri
omgivning?

Alla dessa frågor står i förgrunden
och behöver ingående diskuteras i den
aktuella bostadsdebatten. Jag får ibland
en känsla av att både massmedia, tidningspressen
och den allmänna debatten
är mer intresserade av att tala om
hur höga bostadskostnaderna är och
vilka svårigheter som finns för de bostadssökande
att skaffa sig en lämplig
bostad. Man borde i stället ta upp de
positiva förslag som syftar till rimligare
hyror och riktigare bostäder i dagens
samhälle. Man har siktet alltför mycket
inställt på en långt avlägsen framtid.
Det finns ju dock positiva drag
i den pågående byggnadsproduktionen.
Städer och samhällen har tagit hänsyn
till de bostadssökandes önskemål
och ekonomiska resurser och i god tid
lagt om produktionen i syfte att skapa
moderna och ekonomiskt överkomliga
bostäder. Det pågår sedan lång tid tillbaka
många sådana experiment, och
det har t. o. in. uppnåtts utomordentligt
fina resultat. Men allt detta har kommit
i bakgrunden för debatten om skyhöga
hyror och tomma lägenheter. Varför
inte nämna litet grand om vad som
åstadkommits på de orter, som har
tagit lärdom av utvecklingen och anpassat
sin produktion och sina priser
till de ekonomiska resurserna för
många bostadssökande? Varför inte
nämna om de möjligheter som öppnats
genom kommunala ordentliga bostadsstöd
åt pensionärer och handikappade
i vissa städer? Varför inte nämna om
den familjebostadspolitiska reform, som
i sin utformning syftar till att bereda
barnfamiljerna möjligheter till ordentliga
familjebostäder och ett betydligt
förbättrat ekonomiskt bostadsstöd?

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23 185

Anslag till bostadsbyggande ro. ro. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

Jag vill i positivt syfte nämna om
exempelvis det nu pågående Vivallaprojektet
i Örebro, där man redan kan
konstatera blivande hyggliga hyrespriser.
Jag vill också omnämna — för
vilken gång i ordningen kan jag knappast
själv erinra mig — att vi i Malmö
sedan två år tillbaka har tagit lärdom
och intryck av bostadsförmedlingens
ko och lagt om byggnadsproduktionen
till lämpliga lägenhetstyper och en rimlig
standard, varvid man tagit bort inredningsöverdrifterna
men likväl bibehållit
en ytterst försvarbar och välmotiverad
bostadsstandard.

Fastighetsnämnden gav sina direktiv
om lägenhetstyperna: 10 procent enrumslägenheter,
25 procent tvårumslägenheter,
55 procent trerumslägenheter
och 10 procent fyrarumslägenheter eller
större i flerfamiljsproduktionen. Byggnadsföretagen
har lagt upp sitt arbete
efter dessa normer. Det har resulterat
i att vi i dag till de bostadssökandes
förfogande kan ställa moderna lägenheter
i nyproduktionen till högst överkomliga
priser.

Om jag tar HSB, så är priset per
kvadratmeter i dag mellan 62 och 63
kronor. Det innebär för en tvårumslägenhet
på 60 kvadratmeter, om jag
tar jämnt 63 kronor, 3 780 kronor om
året eller 315 kronor per månad, och
för en trerumslägenhet på 80 kvadratmeter
420 kronor per månad, kallhyra.
Det tillkommer 5 kronor per kvadratmeter
i värme. Insatserna är också ytterst
moderata för dessa lägenhetstyper:
4 415 kronor för en tvårumslägenhet
och mellan 5 300 och 5 500 kronor för
en trerumslägenhet. Biksbyggen redovisar
lika stora kvadratmeterpris och
samma insatser, och för det kommunala
bostadsbolaget, som självt får betala
reparationskostnaderna och inte
har tillgång till några insatser, är priserna
också någorlunda moderata eller
67 kronor per kvadratmeter i kallhyra.

Herr talman! Jag vill gärna redovisa
dessa resultat, vilka visar att man i
en fri konkurrens när det gäller an -

bud har kunnat komma till rätta med
byggnadskostnaderna utan att alltför
mycket ge avkall på vare sig antalet
kvadratmeter i lägenheterna eller på
standarden.

En seriös debatt är angelägen inom
hela byggnadsindustrin, och jag tror
att man påbörjat ett arbete för att komma
till rätta med de på sina håll alltför
starka kostnadsstegringarna.

Låt mig ta upp en enda sak. Ingen
har talat om vilken betydelse investeringsavgiften
har haft. Jag kan från
denna talarstol vittna om att det har
blivit mycket positiva resultat, inte
bara en dålig effekt av investeringsavgiften.
Bostäder, industrier, skolor
och barndaghem har genom den ökade
konkurrensen på byggnadsmarknaden,
för dessa byggnadsobjekt fått hyfsade
och i många fall överraskande låga anbud
från byggnadsföretag, byggmästare
och konsultföretag — detta har man
konstaterat inom alla branscher inom
byggnadsindustrin. Det har blivit en
verklig konkurrens om arbetstillfällena
i denna tidigare alltför ansträngda för
att inte säga överhettade bransch. Denna
begränsning genom investeringsavgiften
har lett till lägre byggnadskostnader
som i högsta grad behövs
inom bostadsindustrin och de kommunala
bostadssektorerna. Byggnadskostnaderna
skulle ha varit ännu högre
därest det varit fritt fram på hela
byggnadsområdet.

Begeringen har smidigt behandlat
dispenser inom olika avsnitt där sådana
varit befogade av arbetsmarknads-
eller andra skäl. Styrandet av
denna verksamhet har varit av stor betydelse.
Slopandet av investeringsavgiften
i höst kan medföra en alltför kraftig
igångsättning, kanske vid en olämplig
tidpunkt. Det är emellertid möjligt
att förlänga giltighetstiden för lagen
om igångsättningstillstånd till utgången
av 1969. Jag tror att det kommer att
bli i högsta grad angeläget att bromsa
upp igångsättningen.

Låt oss fortsätta att genom forskning

186 Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

på byggnadsindustrins område försöka
få fram rimliga kostnader. Många i bostadskön
har begränsade möjligheter att
hyra en modern bostad, och även om
familjer, åldringar och handikappgrupper
får subventioner och stöd är det
önskvärt att både dessa grupper och
låginkomsttagarna får en ärlig chans
till en ordentlig bostad.

Man har på de flesta platser tagit
hänsyn till nödvändigheten av en omläggning
av bostadsproduktionen och av
att beakta frågorna om bostädernas ytor
och i viss män även standard. Men en
sådan omläggning tar två och ett halvt
—tre år innan man kommer fram till
färdiga bostäder. Såväl planeringsarbetet
som ritningsarbetet tar tid, och det
innebär, som sagt, att sådana bostäder
inte kan färdigställas förrän efter två
och ett halvt—tre år.

Vad kan man göra i dagens situation?
Det mest angelägna är att försöka
få till stånd en sänkning av räntan
eller att möjliggöra för bostadsproduktionen
att under en övergångstid få
byggnadslån mot en rimlig ränta, kanske
också en förlängd amorteringstid.
Dessa åtgärder måste vidtas för att
man snabbt skall få fram resultat som
genast kommer till uttryck på bostadsmarknaden
i form av rimliga hyror.

Låginkomstutredningens rapport har
visat att det 1966 fanns inte mindre
än 375 000 fulltidsanställda löntagare
som hade högst 15 000 kronor, 640 000
som hade högst 18 000 kronor och
810 000 som hade högst 20 000 kronor
i årslön. Bland dessa grupper finns
naturligtvis många som inte har möjlighet
att få kommunala pensioner och
familjebostadsbidrag, vilket omöjliggör
för dem att skaffa sig en ordentlig bostad.
Detta gäller även lågavlönade, ensamstående
och familjer ulan barn. För
att komma till rätta med bostadsförhållandena
för dessa är det angeläget
att det görs ekonomiska ingrepp och
att byggnadsproduktionen läggs om, så
att det blir möjligt för dem att inom

rimlig tid få en ordentlig och modern
bostad till överkomligt pris.

Låt mig starkt betona att jag anser
att det är kommunerna som har ansvaret
för byggnadsproduktionen och
lägenhetstyperna. Det kan inte vara statens
uppgift att bestämma eller dirigera
vilka lägenhetstyper som skall byggas,
och de statliga myndigheterna vill säkert
inte få denna befogenhet. Det måste
vara kommunerna som tar hänsyn
till de bostadssökandes önskemål och
lägger upp produktionen. De måste
även beakta de ekonomiska förutsättningar
som de olika kategorierna av
bostadssökande har.

Men kvar står fortfarande frågan:
Vad skall man göra i nuläget för att
få acceptabla hyror? Jag vill erinra om
att i de socialdemokratiska motionerna
754 och 765 i första kammaren samt
943 och 952 i andra kammaren till
1967 års riksdag togs frågan om räntans
roll upp. Däri anfördes att man
borde kunna ena sig om en moderat
basannnitet. Utskottet var i stort sett
positivt till att ompröva frågan om basannuiteten
men ansåg att det då var
för tidigt.

I sitt utlåtande nr 100 år 1967 anförde
statsutskottet bl. a.:

»Utskottet kan inte befria sig från
intrycket att de på sina håll uppträdande
svårigheterna att finna avsättning
för nybyggda lägenheter kan sammanhänga
med den ändring som inträtt
i konjunkturbilden. Enligt utskottets
mening är det emellertid av yttersta
vikt att utvecklingen av hyror
och kostnader följs med skärpt uppmärksamhet.
Skulle svårigheterna accentueras
förutsätter utskottet att Kungl.
Maj:t förelägger riksdagen förslag till
sådana åtgärder som kan vara påkallade.
»

Sedan annuitetsfrågan avgjordes vid
1967 års riksdag har det av motionärerna
påpekade läget skärpts på ett
mycket påtagligt sätt. Den ökade avsättningssvårigheten
för större nvpro -

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23 187

Anslag till bostadsbyggande m. in. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

ducerade lägenheter är utan tvivel förorsakad
av att den begärda bostadskostnaden
är för hög. En justering av
basannuiteten med en halv procent
skulle åstadkomma en sänkning av hyrorna
med cirka 5 kronor per kvadratmeter
eller med 400 kronor per år fölen
lägenhet på 80 kvadratmeter.

Jag vill starkt betona att denna justering
av annuiteten inte är någon subventionering,
utan pengarna kommer
att helt uttagas av hyresgästerna under
en förlängd amorteringstid. Skulle det
vara lättare att fastställa paritetstal så
att motsvarande resultat erhålles som
vid en sänkning av basannuiteten, har
motionärerna givetvis ingenting mot
detta och inte heller mot andra ränteförslag.

Fröken Ljungberg talade om högerns
syn på paritetslånen och sade, att högern
inte vill vara med om sådana
lån. Yad är det som inträffar när man
har paritetslån? Det blir en billigare
ingångshyra -— förändringar kan inträffa
under så lång tid som 30 år, och
då kan en ekonomisk anpassning ske
senare. Varför skulle man inte kunna
utsträcka en fastighets kostnader under
en längre avskrivningstid och inte enbart
belasta de hyresgäster som flyttar
in i fastigheten nu och låta dessa hyresgäster
ta hela avskrivningskostnaden
för fastigheten under en relativt
kort tid. Det är ingen konst för ekonomiskt
välbeställda personer att hyra en
ny och modern bostad. Men det finns
många hyresgäster, som har mycket begränsade
inkomster och som skulle vara
tacksamma för paritetslån. Det viktiga
är att denna räntejustering bidrar till
att man omedelbart kan göra ett ingripande
på bostadsmarknaden för att
få en rimligare hyreskostnad.

Jag skulle gärna vilja fråga statsutskottets
talesman, om man i utskottet
har tagit denna fråga under omprövning
och om inte det läge nu inträtt
på bostadsmarknaden som utskottet
självt åberopade i sin skrivning fö -

regående år. Jag räknar med att regeringen
beaktar nödvändigheten av en
räntejustering för att stärka bostadsbyggandet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan i dess
utlåtande nr 100.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! En god boendemiljö har
blivit något av ett modekrav. Det är
väl egentligen inte någon som är emot
det kravet längre. Men det är då förbluffande
att det mot den bakgrunden
ändå har hänt så litet utanför den
egentliga debatten. Vi har gott om nybyggda
lägenheter, där man är starkt
besvärad av bullerstörningar trots allt
vad som sagts och krävts i fråga om
bullerbekämpning.

Vi pressar ihop människor i stora
bostadskomplex och har ibland knappast
råd att plantera några få tallar
eller björkar mellan husen och än mindre
att göra acceptabla grönområden,
något som de människor, som bor så
här sammanklämda i stora hus och små
lägenheter, verkligen behöver. Det finns
områden där utsikten från bostäderna
mest består av asfalterade parkeringsplatser
eller en oändlighet av blanka
bilplåttak. Det är inte säkert att ens
alla bilägare helst vill bo på det sättet.
Förekomsten av bilplatser och närheten
till bilplatser har klart prioriterats
före förekomsten av barnplatser
och närheten till barnplatser. Är det
verkligen en ordning som överensstämmer
med vanliga människors krav och
önskningar? Om det vet vi för litet,
eftersom forskningen är otillräcklig.
Men jag tror det inte. Jag tycker inte
heller att det överensstämmer vare sig
med det allmänna hälsokravet på större
rörlighet för människorna eller med
arbetsmarknadens krav på ökade insatser
av kvinnorna.

Det är bra att byggnadslagstiftningen
och därmed anvisningarna till den kommer
att överses. Det måste komma att

188 Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande in. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

visa att samhällets syn på vad som är
nödvändiga komplement till en bostadsbebyggelse
radikalt måste förändras.
Undersökningar från Göteborg har visat
vad den s. k. SKAFT-gruppens särskilda
bostadsplanering med hänsyn till
barn och bilar betyder ur trafiksäkerhetssynpunkt.
De siffrorna är talande.
Det är enligt min mening en nödvändighet
att man ser trafikplaneringen
och bostadsplaneringen som en enhet,
så att man inte var och en från sina
utgångspunkter neutraliserar varandras
krav och önskemål utan i stället gemensamt
åstadkommer både den goda
boendemiljön och den större trafiksäkerheten.

Det finns mycket att säga om bebyggelseplaneringen.
Det som gör den
så viktig är ju att bostäder aldrig kan
bli några slit-och-slängprodukter; de
finns där i decennium efter decennium,
och varje dag, ja, varje timme av dessa
decennier har så genomgripande betydelse
för varje människas hela tillvaro.

Det är emellertid särskilt en planeringsfråga
som jag vill säga några ord
om.

Reservationen 12 i statsutskottets utlåtande
nr 100 handlar om service i
bostadsområden. Jag har tillsammans
med ett antal me dmotionärer inom mittenpartierna
yrkat på bättre finansieringsmöjligheter
för dem som bygger
s. k. servicehus. Det är anmärkningsvärt
att det inte i utskottet kunnat bli
en enig uppslutning kring detta krav.
Det skulle betyda en verklig stimulans
för att snabbt få fram ett sådant byggande.
Det är en så viktig fråga och
det är en redan så försenad angelägenhet,
att saken inte tål några ytterligare
förseningar.

Förra året tillsatte inrikesministern
den särskilda servicekommittén, och
det var mycket glädjande. Men den hade
kunnat vara färdig med sitt arbete för
länge sedan och påverkat senare års
bostadsbyggande, om man inte från re -

geringens sida under hela 1960-talet enständigt
motarbetat folkpartikraven på
en utredning. Det var först när pressen,
arbetsmarknadsorganisationerna
och företrädare för en rad grupper som
har ett stort behov av boendeservice
underströk de krav som vi länge framställt,
som regeringen vaknade till liv,
och nu vill man gärna t. o. in. sätta
S-märke på servioefrågan. Och tänk,
det tycker jag spelar mindre roll. Det
viktiga är att servicekravet snabbt blir
tillgodosett.

Efter senaste årsskiftet har vi fått
rätt att räkna in även vissa bostadskomplement
— förbindelsegångar o. d.
— i låneunderlaget, såsom folkpartiet
föreslog i sin partimotion förra året.
Nu vill vi genom en fördelaktigare långivning
stimulera kommunalmännen,
samhällsplanerarna och byggherrarna
att ge sig i kast med den onekligen
svåra administrativa uppgift som det
är — både på planeringsstadiet och på
driftstadiet — att bygga servicehus.

Ett servicehus eller ett servicecentrum
mitt i ett större serviceområde
betyder för åldringar och för handikappade
större möjligheter att klara sig
själva och för förvärvsarbetande möjlighet
till en dräglig tillvaro trots allt
dubbelarbete. Det gäller inte bara att
smälla upp masto donthus med allt vad
det innebär av nackdelar. Det gäller att
också söka utvinna alla de fördelar som
onekligen går att utvinna ur denna
boendeform.

Den enorma bostadsbristen är olycklig
på nxånga sätt. Den är olycklig inte
minst därför att den medfört att folk
med glädje tagit emot den bostad de
fått. I en låst bostadsmarknad fungerar
inte efterfrågan som styrmedel på den
utbjudna produktens utseende. Allt tackar
man för, tar emot och betalar för.

I anslutning till detta är det en fråga
som jag gärna vill nämna någonting
om. Det har här talats mycket om priset
på bostäder och i den allmänna debatten
har det också varit en fråga som

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23 189

Anslag till bostadsbyggande m. in. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

man med rätta har koncentrerat sig
kring. Vad vet vi egentligen om vad
vi får för det pris som vi betalar fölen
bostad? Det kan måhända vara värdefullt
att få t. ex. gräddvispar och
långbyxor och sådant varudeklarerade,
men det är ju ändå betydelselösa ting
i vår budget jämfört just med vad en
bostad kostar som tar upp till kanske
20—25 procent av hela inkomsten. Även
om det är förenat med större svårigheter
att varudeklarera en bostad har ju
också konsumenten de svårigheterna.
Tänk vad det skulle betyda, om man
t. ex. kunde få ett mått på bullerstörningar
i ett hus, på kvaliteten av olika
inslag i bostaden, innan man flyttar
dit. Då vet man vad man betalar för
och kan bedöma priset därefter. Jagtror
att det är en fråga som det finns
anledning att ta upp till allvarlig behandling
från deras sida som bevakar
just konsumentupplysningen och varudeklarationerna.

Sedan vill jag säga några ord med
anledning av statsrådet Odhnoffs inlägg
här. Jag beklagar mycket att hon
inte är i kammaren nu, jag beklagar
att hon över huvud taget lämnade kammaren
just efter det att den ena talaren
efter den andra hade ställt frågor till
henne vilka frågor huvudsakligen löd
på följande sätt: Hur ser egentligen
den stora familjepolitiska reform ut som
regeringen vill skissera? Den frågan
förblev alltså obesvarad och det är beklagligt
enligt min mening.

Kanhända kommer statsrådet Odhnoff
tillbaka, om hon har någon som
kan tala om att den frågan återigen
har blivit ställd här i kammaren. Jag
skulle med stort intresse ha velat ha en
debatt i dessa frågor med statsrådet.

Vi har begärt en samordning av de
olika familjepolitiska inslagen — »med
yviga gester», säger statsrådet Odhnoff.
Nej, det har inte varit med några »yviga
gester», utan det har varit med bestämdhet
och fasthet som vi fört fram
detta krav.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
framhålla att jag är med i familjeskatteberedningen
och skall självfallet
inte här nu diskutera de frågor som vi
har att pröva i beredningen, men jag
vill säga, att mer än tre års arbete där
har visat vilka pyramidala svårigheter
det är att komma fram till en vettig
lösning av familjebeskattningen, när vi
inte har möjlighet att se de familjepolitiska
åtgärderna som en enhet. Det
är en nästan hopplös uppgift. Hur en
lösning från den kommitténs sida än
kommer att se ut blir den inte lyckad
just på grund av bristande samordning.
Jag tror att det kan vara ett av många
belägg för att denna samordning verkligen
är nödvändig, att det inte bara
är en tom fras eller »en yvig gest» eller
någonting sådant utan att det är en
realitet.

Statsrådet Odhnoff sade också att det
inte finns några motförslag mot regeringens
familjepolitiska reformförslag.
Jag skulle först och främst vilja stryka
under vad jag tror att någon talare här
tidigare i dag har sagt, nämligen att det
är värt att lägga märke till att den stora
familjepolitiska reform som har utlovats
av regeringen hittills inte innebär
mer än justeringar i bostadsstödet.
Det kanske inte minst bevisas av att
just de familjepolitiska frågorna i dag
i debatten har slagits samman med hela
bostadspolitiken.

Statsrådet Odhnoff sade vidare att
det det skulle betyda reformstopp, om
man höll på kravet på en samordning
och följde mittenpartiernas linje. Jag
tror att beskyllningen mot mittenpartierna
för reformstopp är synnerligen
ohemul särskilt från denna synpunkt.
Jag förmodar att det inom regeringen
föreligger någorlunda stor enighet och
att statsrådet Odhnoff inte är alldeles
främmande för statsministerns syn på
de här frågorna. Han sade nämligen i
en debatt förra hösten med folkpartiledaren
Wedén följande: »Däremot har
jag inte ett ögonblick ifrågasatt folk -

190 Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande ro. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

partiets vilja att vara med om att göra
reformer.»

Men det är riktigt, vilket statsrådet
kanske ville antyda med något annat av
det hon sade, att resurserna är begränsade
och att det inte finns hur stora
möjligheter som helst att åstadkomma
de reformer som många av oss ändå
skulle vilja genomföra. Jag vill gärna
citera en mening i finansplanen som
finansministern nyligen framlagt. Han
framhåller där bl. a. följande: »Om det
skall bli möjligt att vid en rimlig ökning
av den privata konsumtionen fullfölja
den angivna investeringspolitiken,
krävs således en hög grad av restriktivitet
i den offentliga utgiftsprövningen.
» Så lyder alltså orden i kompletteringspropositionen.
Det är också riktigt
tv en sådan restriktivitet måste vi alla
vinnlägga oss om, men mittenpartierna
har inte föreslagit något som de inte
samtidigt kunnat presentera finansiering
för. Jag tror inte att någon från
regeringens sida kan beskylla oss för
att det där finns en enda krona utan
fullständig täckning.

Men statsrådet Odhnoff kallar alltså
vår linje för reformstopp i finanspolitiken.
Vad är då regeringens linje? Vi
är på samma linje som regeringen i
propositionen när det gäller förbättringarna
av bostadsstödet. Vi kräver
inga minskningar men vi har, och härför
anvisar vi också täckning, ett krav
på dels en höjning av barnbidraget med
100 kronor per barn och dels 100 kronor
per familj i de fall vederbörande
har särskilt låg inkomst. Om det nu
skulle vara en riktig beskrivning att
mittenpartiernas linje innebär reformstopp
blir i alla fall med användande
av vanlig enkel logik socialdemokraternas
och regeringens förslag inte bara
reformstopp utan rent av social nedrustning.
Deras linje innebär ju dels
det reformstopp som mittenpartierna
beskylls för och dels avståndstagande
från våra förbättringsförslag, innebärande
höjning av barnbidraget med 100

kronor per barn samt 100 kronor per
familj till de låga inkomsttagarna. Statsrådet
Odhnoffs tal om reformstopp vill
jag kalla en yvig, för att inte säga rent
av oanständig, beskrivning av andra
partiers allvarliga ställningstaganden.

Men jag tror att de barnfamiljer som
inte ens får den blygsamma höjningen
av barnbidraget med 100 kronor per
barn uppfattar det som rent av en social
nedrustning, tv det betyder egentligen
ingenting annat än en kompensation
för den försämring som de åsamkats på
grund av inflationen sedan bidraget
senast höjdes.

Till sist vill jag ta upp en fråga som
både statsrådet Odhnoff och fru Ekendahl
berörde. De undrade var de 180
miljonerna skall tas som barnbidragsökningen
kostar. Herr Nilsson i Tvärålund
har redan rättat fru Ekendahl på
en viktig punkt, nämbgen den att vi
inte alla här i riksdagen har varit med
om att slå fast det utrymme vi har att
röra oss inom. Fru Ekendahl sade att
vi har försuttit chansen, men vi har
inte alls försuttit någon chans att föra
fram våra förslag. Som fru Ekendahl
vet har de reformförslag vi presenterat
också åtföljts av anvisningar för täckande
av kostnaderna, och det skall då
inte vara beroende av dagordningen
här i riksdagen och av den ordning i
vilken ärendena behandlas, om vi skall
få fullfölja våra förslag eller inte!

Herr talman! Jag har inget yrkande
utöver dem som herr Gustafsson i Skellefteå
och herr Jonsson redan ställt.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Nettelbrandt frågade:
Vad vet vi om våra bostäder? Det
tycker jag var en mycket märklig fråga.
Vi har här i landet en vaken opinion
som bevakar bostadsfrågorna, vi har en
hyresgäströrelse med 500 000 medlemmar
och vi har kooperativa företag som
på många sätt hjälper till att skapa
högsta möjliga standard på bostäderna.
Ja, jag sträcker mig så långt att jag

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23 191

Anslag till bostadsbyggande in. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

säger att vi har seriösa byggnadsföretag
och byggnadsorganisationer som
ägnar den största uppmärksamhet åt att
göra våra bostäder så bra som möjligt.
Vi har också en bostadsstyrelse, som
ger bestämda direktiv om vilka krav
som skall ställas på en god bostad och
som bevakar statens intressen i det fallet.
Hur man då kan påstå att vi inte
känner till våra bostäder förvånar mig
mycket, speciellt som det gång på gång
händer att det kommer delegationer hit
till oss för att studera hur vi har löst
våra bostadsproblem.

Mycken kritik kan riktas mot oss men
knappast sådan kritik som fru Nettelbrandt
förde fram i denna fråga. Hela
uppläggningen på hennes kritiska anförande
tycker jag var helt felaktig.

Fru EKENDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte ofta som
jag har anledning att tacka fru Nettelbrandt,
men nu vill jag göra det för
att hon gav mig chansen att få ordet i
en replik, som jag också vill rikta till
herr Nilsson i Tvärålund. Herr talmannen
vägrade mig nämligen ytterligare
replik, när vi tidigare diskuterade denna
fråga.

Jag har sagt att folkpartiet föreslagit
att höja spritpriserna för att få pengar
till en höjning av barnbidraget — och
nu har jag också blivit upplyst om att
centern varit med på det förslaget. Det
förslaget har prövats av riksdagen —
alltså inte av regeringen — som har avslagit
detsamma. Således finns det nu
inga pengar, och därför måste man
fråga, om ni vill ha eu skatteökning.
Eller vad är det annars ni vill?

Ni har här gjort ett försök, och det
var hederligt. .lag har inte berömt er
för det men har erinrat om att ni gjort
försöket. Riksdagen ville emellertid inte
vara med på det förslaget, och det är
riksdagen som skall besluta om vilka
utgifter vi skall göra och var pengarna
skall tas. Det är också därför som jag
vill fråga hur ni kan ställa ett sådant

yrkande som ni gjort och därmed misstänkliggöra
oss socialdemokrater och
andra, som inte kan gå med på att
genomföra de höjda barnbidragen just
nu — inte beroende på bristande vilja
utan därför att det är en fråga om hur
resurserna skall fördelas.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! Fru Ekendahls senaste
fråga har jag redan besvarat i mitt
förra anförande, och jag skall därför
inte ta kammarens tid i anspråk med att
orda ytterligare om att vi, när vi presenterar
våra förslag, inte kan vara
låsta av en ren dagordningsfråga i riksdagen.

Till herr Svenning vill jag sedan säga
att han fullständigt har missuppfatta
hela frågan, om han uppfattat mitt anförande
som en anklagelse mot dem
som bygger bostäder. Jag tror inte att
herr Svenning nämnde enskilda byggherrar,
men det finns anledning att
inkludera även dessa i sammanhanget.
Också de har gjort mycket goda insatser,
inte minst på ett av de områden
som jag nämnde, nämligen beträffande
servicen, där de gått i täten. Men det är
inte fråga om någon anklagelse. Det
har hänt mycket på detta område, men
det finns likväl brister i vetandet.

Vad jag syftar på när jag säger att
forskningen inte räcker till och att varudeklarationerna
för den enskilde
enkle konsumenten är otillräckliga är
att det inte finns några för denne lätttillgängliga
uppgifter, som t. ex. kan
samlas på ett kort. Mig veteriigt tillhandahåller
inte hyresgästföreningarna
några sådana deklarationer med
uppgifter från bullermätningar o. s. v.
för den enskilda bostaden. Sådana detaljer
finns däremot upptagna i varudeklarationer,
exempelvis detaljer av
den typ som lämnas beträffande gräddvispar,
som jag råkade nämna. Därmed
har jag inte sagt något förklenande om
denna form av varudeklarationer. Det

192 Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. in. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

behöver enligt mitt förmenande tillhandahållas
varudeklarationer även på
det så väsentliga bostadsområdet. Däri
ligger ingen kritik som skulle innebära
att byggnadsföretagen inte gör
något i dessa frågor. Det som görs är
dock otillräckligt och informationen
härom är inte till fyllest.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om fru Nettelbrandt
lyssnade dåligt till vad jag
anförde. Jag sade mycket bestämt ifrån,
eftersom jag känner till dessa frågor,
att både enskilda byggmästare och
byggnadsföretag har sysslat med dessa
frågor. Den kritik som framförts är
alldeles felaktig.

Utöver vad jag tidigare sagt kan jag
nämna att det ständigt pågår kurser,
som dels avser bostadsföretagens uppläggning,
dels hyresgäströrelsens uppläggning
av dessa frågor. Det förekommer
också internationella kurser och
kurser där det lämnas upplysningar
om bostadsföretag, som bedriver byggnadsverksamhet,
och om kooperativa
bostadsföretag.

Dessutom vill jag tillägga att hyresgäströrelsen
har utarbetat ett stort program,
som jag vid ett annat tillfälle
skall be att få överlämna till fru Nettelbrandt,
i vilket hyresgäströrelsen har
presenterat sin syn på miljöfrågorna,
och där finns alla aspekter medtagna,
såsom bullerproblem o. d. Det kan vara
behövligt med ett sådant program för
att sprida upplysning på detta område.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 100 behandlas vårt motionspar
I: 4 och II: 7, där vi yrkar att riksdagen
i skrivelse till regeringen förordar att
en snabb utbyggnad av boendeservicen
stimuleras genom gynnsamma låne- och
bidragsvillkor.

Utskottet skriver, att den s. k. servicekommittén
även kommer att ta upp
finansieringsfrågorna. Detta har ju

även inrikesministern i ett interpellationssvar
till mig tidigare under denna
riksdagssession garanterat, varför jag
i detta fall i likhet med utskottet anser,
att vårt krav i motionerna i detta avseende
är tillgodosett.

Det enda jag i dag vill göra är att
uttala förhoppningen, att servicekommittén
mycket snart framlägger positiva
förslag. Något yrkande beträffande
det nämnda motionsparet har jag
alltså inte.

I andra lagutskottets utlåtande nr 40
behandlas vårt motionspar I: 280 och
II: 345 gällande en höjning av det allmänna
barnbidraget samt indexreglering
av detta. Härvidlag måste jag först
uttrycka en viss tillfredsställelse över
att utskottet kommit dithän att det gör
följande konstaterande: »Det kan visserligen
finnas skäl för en uppräkning
av barnbidragen såväl på grund av
ökade levnadskostnader som med hänsyn
till intresset att bereda alla barnfamiljer
del i den allmänna standardstegringen.
» Sedan kommer emellertid
en enligt mitt sätt att se felaktig slutsats
som jag djupt beklagar, nämligen
följande: »De resurser som nu står till
förfogande för ökat familjepolitiskt
stöd är emellertid begränsade.» Vidare
gör andra lagutskottet ett enligt vår
uppfattning ännu mer felaktigt påstående,
nämligen följande: »En höjning
av de nuvarande barnbidragen
skulle begränsa möjligheterna att ge ett
kraftigt stöd åt dessa grupper», d. v. s.
de grupper där stödbehovet är störst.
Det är givetvis bostadstillägget som avses.

Självfallet är det härvidlag fråga om
en prioritering och en avvägning av
samhällets resurser. Anser man att man
inte har råd att höja de allmänna barnbidragen
med åtminstone 100 kronor
per år trots att det — som man hävdar,
t. o. m. skriftligen — föreligger ökade
barnkostnader och trots att man också
förklarar sig ha ett intresse av att ge
alla barnfamiljer del i den allmänna

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23 193

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

standardhöjningen, så låter man naturligtvis
bli att göra några höjningar.
För vår del kan vi inte ansluta oss till
denna syn på frågan. Vi vill ha en
prioritering av barnfamiljerna, och det
finns i dag ingenting som motiverar
att barnfamiljerna sätts i strykklass.

För undvikande av alla missförstånd
vill jag redan nu framhålla, att vi på
intet sätt skulle vända oss mot ett kraftigare
ekonomiskt stöd från samhällets
sida till dem som har det största stödbehovet.
Men detta utesluter inte en
höjning i dag av barnbidraget.

Tidigare under debatten har det varit
ett käbbel — jag tillåter mig att använda
det uttrycket ■— mellan mittenpartiernas
och regeringens företrädare om var
man skall finna pengarna. Detta käbbel
är föga fruktbärande. Samhället bar i
dag råd med så mycket annat, och därför
kan man inte utan att blygas hävda,
att den välmotiverade höjningen av det
allmänna barnbidraget inte skulle vara
möjlig att genomföra därför att ekonomiska
resurser saknas.

Statsrådet fru Odhnoffs argumentering
i detta avseende gällde inte de motioner
som vi inom vänsterpartiet kommunisterna
väckt i frågan — det skall
jag erkänna. Men statsrådets motivering
är ändå inte korrekt. Vi vill inte ta av
de pengar som avses bli anslagna till
bostadstillägget. Vi bar en helt annan
syn på denna fråga, fru Odhnoff.

Man anser på regeringshåll, som jag
sade, att samhället i dag har råd med
så mycket annat. Låt mig nämna några
exempel.

Man har råd med att — enligt det
förslag som framlagts — genom övergång
till mervärdeskatt befria företagen
från 900 miljoner kronor i omsättningsskatt
på investeringarna. I rättvisans
namn skall jag tillägga, att man i stället
avser att införa eu arbetsgivaravgift av
1 procent på lönesumman, men denna
kommer att drabba företag och institutioner
inom den offentliga sektorn,
som förut haft obetydliga utgifter eller
7— Andra kammarens protokoll 1968. Nr

inga utgifter alls för investeringsvaror.
Detsamma gäller serviceföretagen.

Kvar står det faktum, att industrins
fördelar blir betydande. Det privata
näringslivet kommer att göra en nettoförtjänst
på 250 miljoner kronor om
förslaget om mervärdeskatt, såsom avsikten
är, antas av riksdagen om några
dagar. Och jag kan tala om för fru
Ekendahl att det här finns möjligheter
att skaffa fram pengarna. 180 miljoner
till barnbidragshöjning och 70 miljoner
till indexreglering blir med vanlig
addition 250 miljoner kronor. Det går
precis jämnt ut. Enbart här kan man
alltså få fram dessa pengar.

Regeringen anser också att samhället
har råd att avstå 160 miljoner kronor
per budgetår genom att låta bli att liöja
förmögenhetsbeskattningen. Regeringen
har också råd att bevilja rätt till avdrag
med 10 procent för maskininvesteringar
under år 1968. Regeringen har också
råd att fortsätta miljardrullningen till
militären enligt den nuvarande försvarsordningen.

Dessa exempel — som skulle kunna
mångfaldigas — vederlägger allt tal
om brist på medel för att höja barnbidraget
med en hundralapp om året
eller att omgående genomföra en indexreglering
av barnbidraget.

Med det sagda ber jag att få yrka bifall
till reservationen vid utskottets
hemställan under A i andra lagutskottets
utlåtande nr 40.

Detta utskottsutlåtande behandlar
också indexregleringen av de allmänna
barnbidragen. En sådan indexreglering
har vi också krävt i det nämnda
motionsparet. Det föreligger ett särskilt
yttrande från mittenpartiernas
sida, vari skrivs att denna fråga behandlas
också i statsutskottets utlåtande
nr 101, varför man avstått från
att reservera sig mot andra lagutskottets
ställningstagande på den punkten.

Förra året när vi här i kammaren
hade tillfälle att diskutera det ekonomiska
stödet till barnfamiljerna kon23 -

194 Nr 23

Onsdagen den 15 maj .1968

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

staterade jag med glädje att centerpartiets
representanter äntligen instämde
i det krav på värdebeständighet hos
barnbidragen som vår grupp hade
framfört år efter år utan att vinna gehör.
Genast förklarade folkpartiets talesman
— i detta fall en kvinna — för
mig att också folkpartiet var för en
sådan indexreglering av barnbidragen.
Men hur ligger det till nu? Jo, i statsutskottets
utlåtande nr 101, som man
hänvisat till i det särskilda yttrandet
till andra lagutskottets utlåtande nr 40,
behandlas mycket riktigt också barnbidragens
värdebeständighet. I statsutskottets
utlåtande skriver man att
man vill erinra om att »familjepolitiska
kommittén anmält att den har för
avsikt att i ett kommande betänkande
ta upp frågan om indexreglering eller
annan form för successiv anpassning
av bidragsbeloppen i konsumtionsstödet
till pris- eller inkomstutvecklingen».

Men läser man om barnbidragens
värdebeständighet i andra lagutskottets
utlåtande nr 40 erinrar utskottet
om att barnbidragen hittills ansetts
böra höjas genom särskilda beslut och
att man för närvarande icke är beredd
att frånträda denna ståndpunkt.

Mig förefaller det hela vara litet
krångligt. Man är inte riktigt överens
om motiveringarna för avslag. För vår
del har vi inte alls blivit övertygade
av motiveringen till att man nu ytterligare
skall dra ut på tiden innan man
gör de allmänna barnbidragen värdebeständiga
som så många andra bidrag
är i dag. Vi vill därför inte som mittenpartierna
endast nöja oss med att rädda
vårt anséeende genom ett särskilt
yttrande, utan jag skulle i dag ha velat
yrka bifall också till vårt motionspar
1:280 och 11:345 även i avseende på
barnbidragens indexreglering. Jag har
blivit upplyst oni att jag av formella
skäl är förhindrad att ställa detta yrkande
i dag. Jag måste därför återkomma
i annat sammanhang så snart som
möjligt.

Slutligen vill jag beröra statsutskottets
utlåtande nr 101, där våra motionspar
1:23.6 och 11:288 samt 1:806 och
II: 1041 behandlas. De sistnämnda motionerna
tar upp främst bostadstillägget
och är grundade på proposition
nr 42,

Låt mig från denna talarstol uttrycka
min tillfredsställelse över att den
familjepolitiska kommitténs förslag om
inkomstgraderade barnbidrag och fafamiljetillägg
utan direkt bostadsanknytning
inte har följts i regeringens
proposition. Det är också bra att de
nuvarande familjebostadsbidragen slopas
och ersätts med bostadstillägg. Familjebostadsbidragen
har under alltför
många år varit mycket bristfälliga och
inte fått från början avsedd effekt. Utformningen
har bl. a. lett till att antalet
bidragsberättigade familjer har minskat
år från år. Jag vill också i detta
sammanhang erinra om aitt vår grupp
under flera år försökt åstadkomma en
ändring av dessa familjebostadsbidrag.
Det är således enligt vår uppfattning
tillfredsställande såväl att zonindelningen
slopas, att trångboddhetsregeln
mjukas upp som att konstruktionen av
bostadstillägget möjliggör ett kraftigare
stöd åt de barnfamiljer som behöver
detta,

. Vad vi i våra motioner har vänt oss
emot är att vid inkomstprövningen av
dessa bostadstillägg en avtrappning
skall sätta in redan vid en familjeinkomst
av 16.000 kr. — Jag vill framhålla
att det gäller ju familjeinkomsten.

Vi kan inte acceptera utskottets motivering
därför, nämligen att denna
undre inkomstgräns är lika med inkomstgränsen
för nuvarande familjebostädsbidrag.
Jag sade alldeles nyss
att familjebostadsbidragen är i grund
föråldrade och har varit oförändrade
många år. Man måste också på detta
område följa med sin tid. Avgörande
vid bedömningen av inkomstgränsernas
skälighet måste vara de förhållanden
som råder i dag.

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23 195

Anslag till bostadsbyggande m. in. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

Vi begär alltså i vår motion en avtrappning
av bostadstillägget med början
vid en familjeinkomst av 20 000
kronor. Även om jag givetvis måste
medge att 16 000 kronor är en ännu
lägre inkomst, tror jag inte att det finns
någon häl- i kammaren som inte håller
med mig om att 20 000 kronor år 1968
är en låg familjeinkomst. Enligt vårt
förslag får familjer med 16 000—
20 000 kronors familjeinkomst 480 kronor
mera i bostadstillägg. Vi anser att
denna kategori behöver det, inte minst
med anledning av de höga hyror som
från talarstolen i dag så flitigt har debatterats.
Sammanlagt blir resultatet
av vårt förslag att 240 000 familjer får
ett högre bidrag än vad regeringen föreslår
och ytterligare 110 000 blir bidragsberättigade.

Det finns enligt mitt sätt att se ytterligare
argument som talar för att
gränsen skulle sättas vid 20 000 kronor
innan avtrappningen börjar. För det
första skulle en sådan konstruktion
ki(nna lindra kommunernas utgifter
till de barnfamiljer som har en extra
hög hyra. Under tiden sedan propositionen
lades fram har kommunalmän
visat och uttalat sin beredvillighet att
medverka till kommunala bostadstilllägg
— med 50 procents statsbidrag —-till dem som har särskilt höga boendekostnader.
Det bör i främsta rummet
vara en statlig angelägenhet att ekononomiskt
svara för det familjepolitiska
stödet i detta avseende. Av en bättre
konstruktion av bostadstillägget i enlighet
med vårt förslag följer automatiskt
att det kompletterande kommunala
tillägget endast skulle behöva
ifrågakomma i alldeles särskilda fall.

För det andra har det — enligt publicerade
uppgifter från låglöneutrédningen
— visat sig att 80 procent av
de manliga löntagarna i åldern 25—64
år vid fulltidsarbete har en inkomst
över 20 000 kronor. Alltså måste en inkomst
på 20 000 kronor i dag anses
vara mycket låg. Detta talar för att

gränsen för avtrappningens början
borde sättas vid 20 000 kronors familjeinkomst.

I sitt utlåtande nr 101 ondgör sig
statsutskottet över detta vårt förslag
och säger att om man ändrar konstruktionen
i enlighet med vad vi vill, skulle
det förfärliga inträffa att även familjer
med högre inkomst skulle få ett
ökat bidrag. Detta skulle väl inte vara
någon katastrof, om man ser det i relation
till vad kalaset skulle kosta, nämligen
för ett helt budgetår 120 miljoner
kronor. Jag kunde återigen erinra om
vad man har råd med och vad man
inte har råd med, men jag skall inte
upprepa det. Någon risk för att man
genom denna konstruktion skulle lämna
bostadsbidrag till verkligt välsituerade
kommer inte att föreligga, om
man i övrigt följer propositionen, eftersom
man skall ta hänsyn både till
familjens och, såvitt jag förstår, till
barnens förmögenhet. Dessutom finns
i propositionen en högsta familjeårsinkomst
bestämd, och de som hamnar
över denna gräns är alltså uteslutna
från bostadstillägg.

Skulle det ändå visa sig att någon
som man tycker tjänar för mycket
skulle komma i åtnjutande av bostadstillägg
kan man genom andra åtgärder
»tjäna in på gungorna vad man förlorar
på karusellen».

Utskottets argumentering i detta avseende
anser jag därför vara ett dé
obotfärdigas förhinder. Vi anser att
farhågorna inte är bärande för ett avslag
på vårt motionsyrkande. Inte heller
anser vi att 120 miljoner kronor
per budgetår är så oerhört mycket
pengar i detta sammanhang, att vi därför
skulle vilja avstå från kravet att
avtrappningen av bostadstillägget skall
börja vid 20 000 kronors familjeinkomst
per år. Det är alltså här återigen
fråga om hur man vill använda de resurser
som man kan skrapa fram.

'' Jag skulle, herr talman, helt kort i
detta sammanhang vilja dra upp en

196 Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

något långsiktig vision. Jag är medveten
om att den är fullständigt orealistisk
att tänka sig i dagens läge och
kanske också orealistisk att genomföra
i det ekonomiska system vi lever i.
Men varför skall man inte få ha litet
framtidsvisioner ibland som motvikt
mot allt det gamla triviala och traditionella? Den

regering i vårt land som kan
ordna det så, att alla vuxna människor
som är friska, både kvinnor och män,
kan ha förvärvsarbete — och ett förvärvsarbete
som inte är lågavlönat! —
och som kan ordna det så, att alla serviceproblem
blir lösta på ett tillfredsställande
sätt, den regeringen skulle
kunna successivt börja avveckla alla
inkomstprövade bidragsformer. Jag vill
särskilt poängtera att jag avser de inkomstprövade
bidragsformerna.

Dessa inkomstprövade bidragsformer
är i sig själva ett element som kanske
inte direkt hindrar men som ändå väsentligt
bidrar till att hålla speciellt
kvinnorna kvar inom hemmets fyra
väggar — och detta är inte vår linje
i jämlikhetsdebatten, det vet ni! Men
för att inga missförstånd skall behöva
uppstå vill jag ändå till slut poängtera
i denna framtidsvision, att det är en
framtidsvision i mina tankar. — Jag
hoppas att man inte missförstår detta.

Slutligen ännu en sak! Från regeringshåll
har det talats om att dessa
bostadstillägg skulle komma att belöpa
sig på så och så mycket pengar, att reformen
är så och så omfattande och
att den därför skulle kosta så mycket
pengar. Ja, visst kostar den pengar!
Men man talar då — detta gjorde även
statsrådet Odhnoff — om pengarna precis
som om alla dessa pengar vore
»nya». Såvitt jag kan förstå och enligt
vad alla kan se av utlåtandena skall
familj ebostadsbidragen slopas. Dessa
bidrag har funnits tidigare under många
år och de har under de senaste åren
kostat 200 å 250 miljoner kronor per
år. Att man sedan bär vägrat att mo -

dernisera dem och ändra både beloppen
och reglerna, så att de inte följt med
sin tid och att bidragen därför dragit
mindre och mindre kostnader är en
annan fråga. Det rör sig alltså här inte
så mycket om nya pengar som det från
regeringshåll många gånger velat göras
gällande. Jag tycker att man i ärlighetens
namn bör komma ihåg att vi
nu slopar familjebostadsbidragen och
ersätter dessa med familj ebostadstilllägg Herr

talman! Regeringen har under
många år — mycket riktigt, såsom hävdats
här i dag! — talat om en verkligt
stor och genomgripande reform på det
familjepolitiska området i år. Utan att
på något sätt vilja förneka de förbättringar
som nu kommer att genomföras
och utan att på något sätt vilja förneka
den positiva inriktningen i fråga om
bostadstilläggen skulle jag dock vilja
hävda, att om man verkligen skulle ha
fog för att tala om en stor reform, borde
man åtminstone i år dels ha höjt barnbidragen,
dels ha indexreglerat dem och
dels ha höjt inkomstgränserna till
20 000 kronors familjeinkomst om året,
innan avtrappningen började i fråga
om bostadstilläggen. Om detta hade
gjorts, hade regeringen i dag stått i
en avsevärt starkare position. De förhoppningar
som barnfamiljerna sedan
många år knutit till regeringens politik
hade på ett mera realistiskt sätt kunnat
infrias.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till våra motioner 1: 806 och
11:1041, behandlade i statsutskottets
utlåtande nr 101.

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Tyvärr fick inte fru
Ryding hålla sitt anförande i början av
debatten; hon blev placerad så långt
ned på talarlistan att det inte varit
möjligt för mig att tidigare beröra vad
hon sagt. Därför får jag nu nöja mig
med en kort replik för att något be -

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23 197

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

möta hennes kritik mot statsutskottets
utlåtande nr 101.

Fru Ryding är tydligen glad över
propositionen i dess huvudsakliga del,
även om hon gör en del invändningar.
Vi hade fullt klart för oss att 20 000
kronor är en låg inkomst, man vi hade
samtidigt klart för oss att 16 000 kronor
är en ännu lägre inkomst. Vi sade
oss då att om man har råd att använda
120 miljoner ytterligare utöver de nya
300 miljoner som vi använder i år,
skulle dessa pengar kunna användas
till någonting bättre, nämligen till att
öka bidragen totalt. Därigenom skulle
de som enligt fru Ryding hade en låg
inkomst, d. v. s. lägre än 20 000 kronor,
kunna få mera pengar. Det var detta
skäl som låg bakom vårt ställningstagande.
Vi ansåg att vi icke kunde ta i
anspråk mera medel än dem som var
beräknade. Med dessa utgångspunkter
stannade vi för propositionens förslag.

Det är emellertid en avsevärd skillnad
på detta ändringsförslag och det
sona mittenpartierna presenterat och
som skulle trassla sönder systemet. Detta
är enklare och renare men det besitter
den svagheten, att det inte ger
den bättre rättvisa man skulle kunna
åstadkomma om man hade de 120 miljoner
kronor, över vilka fru Ryding
tydligen disponerar.

Fru RYDING (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Jag beklagar att herr
Bergman inte kan gå med på att ta
pengarna där de finns. I mitt förra anförande
nämnde jag varifrån man kan
få de ekonomiska resurserna. Det finns
väl för närvarande inte någon annan
utväg att gå, än att försöka övertyga
herr Bergman och hans partikamrater
om att den väg vi skisserat är den rätta.
Då får man också fram resurser till de
förbättringar för barnfamiljerna vi velat
åstadkomma med våra motioner.

Fru HÖRNLUND (s):

Herr talman! Jag måste börja med
7*— Andra kammarens protokoll 1968.

att säga att fru Ryding onekligen har
det bra, eftersom hon tydligen kan
plocka fram liur mycket som helst av
sådana pengar som vi inte anser oss
kunna förfoga över för att slussa in
till hjälp åt barn,familjerna.

Fru Ryding tog också upp frågan om
en indexreglering av barnbidragen. Hon
säger att det är på tiden att de allmänna
barnbidragen blir värdebeständiga.
Ja, fru Ryding, om vi över huvud taget
skall införa någon form av indexreglering,
är det inte alldeles säkert att just
de allmänna barnbidragen i så fall skall
göras värdebeständiga. Man kan t. ex.
fråga sig varför det inte är lika rimligt
att vi gör de nya bostadstilläggen värdebeständiga.
Det finns möjlighet att
utreda dessa saker, och detta ingår i
familjepolitiska kommitténs uppdrag.

När denna kommitté hösten 1967
framlade ett betänkande om ändrade
grunder för det familjepolitiska stödet
utbröt en våldsam debatt i landet,
Många debattörer hävdade att det var
felaktigt att försöka andra det allmänna
och lika barnbidraget och i stället ge
ett differentierat stöd. Yi kritiserades
för att ha framlagt ett förslag som
skulle få svåra marginaleffekter som
följd. Systemet med graderade bidrag
skulle medföra att de gifta kvinnornas
intresse för förvärvsarbete skulle avta;
stödet skulle få socialhjälpskaraktär genom
att brevbärarna skulle se hur stort
familj estöd som utgick till de olika familjerna
o. s. v. Få röster talade i början
till förmån för utredningsförslaget.

Så småningom fick vi dock en mer
nyanserad debatt. Flera av remissinstanserna
har insett värdet av ett differentierat
system. Många har förklarat
sig fullt införstådda med att om
man över huvud taget vill ge stödet en
differentierad inriktning kan marginaleffekten
inte uteslutas.

Det förslag till ökat stöd som nu ligger
på riksdagens bord följer i stor utsträckning
utredningsförslaget. I stället
för den graderingsmetod som vi föNr
23

108 Nr 23

Onsdagen den 15 maj 196S

Anslag till bostadsbyggande ni. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

reslog, där skattesystemet skulle användas
för avtrappning, har vi fått ett förslag
med avtrappning efter en glidande
skala. Stödet inriktar sig på de betalningssvaga
grupperna eller, rättare
sagt, stödet kommer huvudsakligen
dessa grupper till godo. Men marginaleffekterna,
som kritiserades så starkt
i kommittéförslaget, har man ingalunda
kommit ifrån i det föreliggande förslaget.
Marginaleffekterna kommer emellertid
endast att drabba inkomsttagarna
i de lägre skikten, och det är måhända
anledningen till att de flesta kritikerna
har tystnat; detta förslag har inte så
många vedersakare som kommittéförslaget
hade.

Det förslag som framlagts är ur många
synpunkter bra. Jag har ingen anledning
att tala mer om kommittéförslaget
— jag vill bara kort och gott konstatera
att vårt förslag ur vissa synpunkter var
bättre. Stödet skulle med samma anslagsbelopp
ha nått 70 procent av barnfamiljerna,
marginaleffekterna skulle
ha blivit betydligt mildare, konsumt
i o n ssty rningen skulle ha uteblivit och
administrationen skulle ha förenklats.

Att jag ändå kan tycka att det föreliggande
förslaget är bra beror på att
stödet så klart har inriktats på de betalningssvaga
familjerna — helt i linje
med kommittéförslaget — att det mesta
krånglet i fråga om bostadsanknytningen
har försvunnit, att alla i berörda
inkomstlägen får del av stödet även
om de inte bär någon bostad alls eller
om de bor i små eller gamla lägenheter
och att ensamstående med barn fått en
välbehövlig hjälp. Det sista är det inte
minst viktiga från min synpunkt.

Av de 115 000 ensamma barnförsörjarna
åtnjuter endast 12 procent ett
extra konsumtionsstöd genom de nuvarande
familjebostadsbidragen. Genom
de nya bostadstilläggen kommer 90
procent av de ensamstående barnförsörjarna
i åtnjutande av extra stöd, och
det säger en hel de! om under vilka
ekonomiska betingelser en stor del av

de ensamstående försörjarna lever. Utredningen
fann också att medianinkomsten
för de ensamstående barnförsörjarna
låg på 11 000 kronor mot för
gifta och sammanboende 30 000 kronor.
Att de ensamstående i så hög grad
har ställts utanför de nuvarande familjebostadsbidragen
beror tydligen på att
de haft svårt att få lägenheter som skulle
berättigat dem till en extra förmån
eller också på att de trots påslag med
familjebostadsbidrag inte haft råd att
efterfråga moderna och välutrustade
bostäder. Så har man då gått miste om
ett välbehövligt ekonomiskt stöd. Men
även många av flerbarnsfamiljerna har
tyvärr inte kommit i åtnjutande av familjebostadsbidraget
på grund av att
bostadsförhållandena inte överensstämt
med gällande bestämmelser. Andra åter
bär inte kunnat utnyttja stödet därför
att de inte haft reda på att familjen
varit berättigad att erhålla de här bidragen.

I de nya bidragsbestämmelserna har
de flesta av detaljregleringarna rensats
bort. Alla får nu eu viss del av
stödet, såvida de uppfyller inkomstbestämmelserna.
Den stimulans som lagts
in inriktar sig på bostadens storlek,
och ingen kommer att gå miste om
stödet på grund av att familjen får fler
barn. I stället får familjerna alltid en
höjning av bidraget vid ökat barnantal.

Även om jag i princip anser att familjepolitiska
kommitténs förslag om
ett slopande av afl konsumtionsstyrning
är bärande och ur barnfamiljernas
synpunkt skulle ha varit att föredra,
kan jag ansluta mig till det föreliggande
förslaget. Ett av de starkaste
skälen härför är att det i systemet finns
inbyggt ett extra konsumtionsstöd till
familjerna, oavsett om de lyckats få
en modern och rymlig bostad eller är
helt utan bostad, och att pengarna skall
gå direkt till barnfamiljerna, något som
också familjepolitiska kommittén föreslog.

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23 199

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

På det här sättet myndigförklarar vi
de svenska barnfamiljerna. Vi skapar
en reform som de själva verkligen kan
se frukterna av. De får själva möjlighet
att kontrollera hur stora summor de får
ut. De hör ha reda på varför de får
just dessa summor, och det tycker jag
är viktigt, särskilt med tanke på de nya
kommunala bidrag som också skall införas.
Familjerna kan då, om de jämför
med de bidrag som familjer i andra
kommuner för, se om de bor i en generös
kommun eller inte. Sättet att utbetala
de nya bidragen underlättar också
en framtida övergång till månadsutbetalning
även av barnbidragen.

När det gäller utbetalningen av de
nya bidragen har det rått delade meningar
i utskottet. Det föreligger under
mom. 7 en socialdemokratisk reservation,
vilken bygger på en likaledes socialdemokratisk
motion med herr Bergman
som huvudmotionär. Reservanterna
vill att bostadstillägget skall utbetalas
till hyresvärdarna i stället för till
barnfamiljerna direkt. Det bör påpekas
att reservanterna inte helt kunnat följa
motionsyrkandena. Man har varit tvungen
att backa när det gäller förslaget
att bidragen skall utbetalas kvartalsvis
i förskott till hyresvärdarna. Fn sådan
ordning skulle ha inneburit ett behöv
av ökat anslag för nästa budgetår med
inte mindre än 45 miljoner kronor.

Reservanterna har också frångått kravet
om utbetalning av bidraget till värden
för de familjer som är berättigade
endast till bostadstilläggets grundbelopp.
Det gäller då samtliga enbarnsfamiljer
och de familjer som inte har
en direktförhyrd bostad. Man har också
måst undanta egnahemsägarna. På
det bär sättet bär man faktiskt rensat
bort mer än hälften av alla de bidragsberättigade
familjerna. Det är alltså
för den återstående delen som man begär
att bidragen skall betalas ut till värden.
Men just när det gäller flerbarnsfamiljerna
och övriga grupper där det
är fråga om de verkligt stora pengarna

kan man hamna i den situationen, att
bidragen i en del fall överstiger hyresbeloppen.
Då skall värden enligt herr
Bergmans och hans medmotionärers förslag
sätta sig ned och skriva ut utbetalningskort
till familjerna på 13 kronor,
45 kronor eller kanske på 22:75. Om
inte denna reservation faller på sin egen
orimlighet, är det sannerligen ett underligt
system vi inför, ett system som
vida överträffar krångligheten i nuvarande
familjebostadsbidragssystem!

I en annan reservation tar man upp
frågan om utrymmesstandarden i fråga
om badrum och duschrum i eller utanför
lägenheten. Även på den punkten
tycks de socialdemokratiska reservanterna
vilja återgå till det kineseri som
råder när det gäller familjebostadsbidraget.
Om en familj bor bra, har gott
om utrymme och nära till arbetsplatsen,
tillgång till barntillsyn på nära håll
in. m., så skall denna familj uteslutas
från dessa tillägg, om badrummet ligger
i källaren. Denna familj tvingas då
kanske att flytta till en annan lägenhet,
för att få det högre bidraget.

Återigen blir det i många fall de ekonomiskt
allra sämst ställda barnfamiljerna
som ställs utanför, liksom fallet är
i nuvarande familjebostadsbidragssystem.
Det rör sig här om cirka 10 000
familjer som förlorar 6—7 miljoner
kronor. Det finns mycket starka skäl
att biträda utskottsmajoritetens förslag
även på denna punkt.

Låt mig också uttrycka män tacksamhet
över att motionerna 1: 792 och
11:1026 bär tillstyrkts. Barnens förmögenhet
bör naturligtvis påverka bidragsrätten
i lika hög grad som föräldrarnas;
annars kan mycket underliga situationer
komma att uppstå.

Detta utlåtande upptar eri råd borgerliga
reservationer. Till grund för
dessa ligger partimotioner och enskilda
motioner. Det är många som bär talat
här i dag, och jag skall av tidsskäl inte
uppehålla mig vid alla de yrkanden
som har ställts. Jag vill bara något be -

200 Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande in. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

röra frågan om den samlade familjepolitiska
reform som efterlyses från
flera håll. I frågan hur den samlade
familjepolitiska reformen skall se ut
bär säkert inte mittenpartierna samma
uppfattning som exempelvis högern.

Familjepolitiska kommittén fortsätter
utredningen enligt de direktiv vi
har fått. Fortfarande återstår en rad
frågor som vi har i uppdrag att arbeta
med; vårdbidragsfrågan, värdesäkringen,
moderskapsförsäkringen, jämlikhet
mellan män och kvinnor inom sjukförsäkringen
är några av de frågor som vi
har att utreda, ta ställning till och framlägga
förslag om.

När företrädarna för de borgerliga
partierna här kräver skyndsamhet av
utredningen, så innebär det väl inte att
de vill ha slarviga och illa underbyggda
förslag? Jag har inte sett något parti
skissera några lösningar av t. ex. vårdbidraigsfrågam
Det är en svår fråga att
lösa. Hur stora bör sådana bidrag vara,
vilka åldersgrupper skall de omfatta,
hur skall tillsynsbehovet och kostnaderna
för en utbyggnad av tillsynsmöjligheterna
avvägas mot ett kontantstöd,
kan vi över huvud taget åstadkomma
valfrihet mellan att stanna hemma
och att gå ut i förvärvsarbete, och
bör den valfriheten i så fall gälla både
män och kvinnor, har vi samhällsekonomiskt
utrymme för reformer av den
storleksordning som införandet av ett
vårdbidrag kräver? Detta är en fråga
om prioritering men det är under alla
Oanständigheter eu mycket stor ekonomisk
fråga. Detta är några av de frågeställningar
som vi kommer att arbeta
med och framlägga förslag om när den
tiden kommer. Det finns många andra.

Jag vill vidare konstatera att de motioner
som tar upp familjepolitikens
framtida utformning inte har mycket,
om över huvud taget något, av nyhetens
behag. Vi känner dessa frågeställningar
mycket väl, skulle jag vilja påstå.

Fru Nettelbrandt berörde också detta
och frågade hur den stora reform som

regeringen skisserat skall se ut, och
horn talade om att folkpartiet begärt en
samlad familjepolitisk reform. Men sedan
talade fru Nettelbrandt också om
familjeskatteberedningen och sade: Mer
än tre års arbete liar visat hur oerhört
stora problem det är att utforma familj
ebeskattningen utan att också veta
hur familj epolitiken skall se ut. Ja, fru
Nettelbrandt, såvitt jag kan se skulle
familjepolitiska kommittén mycket
snart kunna lösa frågan om familj estödet
i den del som sammanfaller med
förändringar i beskattningen. Men först
måste naturligtvis också familjeskatteberednlngen,
i vilken ju fru Nettelbrandt
sitter, framlägga något förslag
om beskattningen. Eller menar kanske
fru Nettelbrandt att kommittén behöver
hjälp även i den delen? I så fall kan
vi naturligtvis för all del diskutera även
den saken.

Sanningen är väl närmast den att
även fru Nettelbrandt har fått konstatera
att det är lättare att skriva motioner
som inte förpliktar till någonting
än att framlägga konkreta förnuftiga
.förslag för att lösa problemställningarna.
Det kanske är av värde att även
fru Nettelbrandt har kommit med i en
sådan kommitté så att hon också får
lära sig detta.

Kontentan av dagens beslut på detta
avsnitt blir att 300 nya miljoner slussas
ut till 400 000 familjer varav en kvarts
miljon förut inte haft något extra familjestöd.
Det är en bra reform. Det
skulle ha varit fel av oss om vi hade
gått på den borgerliga linjen och väntat
med åtgärder tills vi hade hela det
familjepolitiska paketet klart. Det skulle
ha varit ett svek mot de betalningssvaga
familjerna som nu kommer att
få ett mycket bra stöd.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till
utskottets förslag under samtliga punkter
i utlåtandet nr 101.

Fru RYDING (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Fru Hörnlund sade till

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23 201

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

mig någonting som jag uppfattar som
en intressant upplysning. Hon ställde
frågan: Varför skall det just vara de
allmänna barnbidragen som skulle indexregleras?
Vi kanske i stället skulle
indexreglera de nya bostadstilläggen.

Jag tycker att frågan är fullständigt
felaktigt ställd. .lag anser att man kan
indexreglera och göra värdebeständiga
såväl barnbidrag som bostadstillägg.
Man kunde nu ha börjat med barnbidragen
eftersom det har förelegat motioner
så många år just därom.

Vidare vill jag säga till fru Hörnlund
att vi inte disponerar mer pengar än
vad regeringen skulle göra, om man inte
oupphörligt höll på att lindra det ekonomiska
läget för bolag och för de
stora förmögenhetsägarna. Det är vad
vi inte vill göra. Om man inte gjort
det från regeringens sida hade man
fått pengar till barnfamiljerna.

Fru HÖRNLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till fru
Ryding att vi utreder frågan om värdesäkring
för närvarande och där måste
man ta in alla aspekter, om man skall
få ett system som verkligen kan vara
till nytta för barnfamiljerna i framtiden.

Herr CARLSHAMRE (h) kort genmäle: Herr

talman! I fru Hörnlunds på
synpunkter rika och intressanta anförande
insmög sig på slutet någonting
som möjligen kan ha varit en felsägning.
Jag vet inte om det var det, men
jag vill i varje fall rätta till saken. Fru
Hörnlund talade om den linje vi inte
borde följa, en borgerlig linje som skulle
ha gått ut på att vänta med det förbättrade
stödet till barnfamiljerna tills
vi kan göra en fullständig reform på
grundval av en total utredning. Det
finns inte något sådant förslag — jag
nöjer mig med att tala för högerpartiets
räkning.

Tvärtom har högerpartiet i sin par -

timotion, på vilken den första reservationen
är byggd, framhållit att det i
och för sig skulle vara önskvärt med
en möjlighet att överblicka hela fältet
på en gång och göra en stor samlad
reform, men just därför att vi har konstaterat
ett mycket stort stödbehov hos
vissa särskilt illa lottade familjer är
det nödvändigt att offra det önskemålet
och nu genomföra vad vi betraktar
som en delreform.

Herr MUNDEBO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig få konstatera
att det icke finns något förslag om att
inte nu göra en reform på familjepolitikens
område. Det finns önskemål om
att genomföra en samlad familjepolitisk
reform och det borde ha varit möjligt
att göra en sådan. När vi nu har
att göra en delreform föreligger enighet
om att en sådan reform skall genomföras.

Fru Hörnlund talade om ett svek mot
barnfamiljerna. Men är det sveket i så
fall inte mycket större, när man säger
nej till en höjning av de allmänna barnbidragen,
som ju betyder mest för barnfamiljerna?
Det sveket betraktar jag som
mycket större. Fru Hörnlund talar också
om »till intet förpliktande motioner».
De av oss framlagda motionerna
med familjepolitiskt program, av år
1965, 1966, 1967 och 1968, är förvisso
förpliktande, och vi står för det program
som redovisats där och anser det
väsentligt att genomföra det.

Däremot måste jag konstatera att det
program som redovisats i den socialdemokratiska
programskriften »Resultat
och reformer» år 1964 uppenbarligen
inte är förpliktande.

Fru HÖRNLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är ledsen om jag
kanske felaktigt blandade ihop partierna
och talade om »de borgerliga».
Vid vissa tillfällen vill ni ju så gärna
vara ett, och det var måhända av den
anledningen jag tog med högern i sam -

202 Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

manhanget. Jag framhöll emellertid i
mitt anförande att när det talas om en
samlad familjepolitisk lösning detta ju
inte är precis samma sak för mittenpartierna
som för högern. Vi känner
ju till högerpartiets svaghet för ett avdrag
vid beskattningen, vilket också
framskymtat i årets partimotion.

Till herr Mundebo vill jag säga att
han sannerligen inte varit behjälplig
när det gällt att skissera ett framtidsprogram
på familjepolitikens område.
Däremot har han hållit alla vägar öppna
när han varit med och skrivit reservationer,
både i utredningssammanhang
och här i riksdagen. Jag måste
också fråga herr Mundebo: Är det verkligen
ett svek mot barnfamiljerna när
man slussar 300 nya miljoner till dem?

Herr MUNDEBO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det familjepolitiska program
jag nämnde och som jag helt anslöt
mig til! och som också i åtskilliga
sammanhang förordats av mig finns rev
dovisat i partimotioner från folkpartiet
och centerpartiet, väckta bär i riksdagen
under de fyra senaste åren. Det
finns även med i skriften »Mittensamverkan».
Det är ett klart program som
både jag och partierna står för.

Det är inte ett svek mot barnfamiljerna
att tillföra dem ökade medel genom
höjningen av bostadstillägget, och
jag har inte heller hävdat någonting
sådant. Men jag menar att det är ett
större svek att inte genomföra den ytterligare
höjningen av de allmänna
barnbidragen med 100 kronor per barn
och år, en höjning som innebär att deras
realvärde återställes.

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! För några månader sedan
hade jag en diskussion i riksdagen
med inrikesministern om situationen på
bostadsmarknaden och de höga hyror
som då verkade utomordentligt oroande.
Nu har herr Gustafsson i Skellefteå
ställt en interpellation till inrikesmi -

nistern med ungefär samma frågor som
var aktuella vid diskussionen i slutet
av 1967.

Jag vill gärna framhålla att de riktlinjer
som statsrådet Johansson framförde
i höstdebatten i riksdagen om vägar
för att söka dämpa kostnadsutvecklingen
ganska väl motsvarats av den faktiska
utvecklingen på bostadsmarknaden.
Det finns i dag utomordentligt
glädjande inslag som jag tycker att man
bör notera. Det är dels den utomordentligt
välkomna höga igångsättningsvolymen,
dels den dämpningsaktivitet
som omnämnes i dagens interpellationssvar,
där det varslas om att den kostnadsutveckling
som nu är i sikte kommer
att få gynnsammare konsekvenser
än den oroande utvecklingen 1965 och
delvis 1966.

Man kan i allt väsentligt ansluta sig
till riktlinjerna för bostadspolitiken,
och jag tror att också statsrådet Johansson
har noterat den uppslutning som
skett kring bostadspolitiken — med
några undantag — en uppslutning som
ytterligare markerar att vi måhända
kommit över de politiska spänningar
som var så uttalade för bara några år
sedan.

Sedan vill jag här ta upp ett avsnitt
av bostadsmarknaden som berörts i
åtskilliga inlägg i dagens debatt — jag
gör det så mycket mera som jag praktiskt
taget dagligen har tillfälle att där
följa frågorna på nära håll — nämligen
vådan av de höga hyrorna. Vi har
i dag diskuterat och skall så småningom
fatta beslut om en ny familjepolitik,
som blir ett värdigt komplement till
den bostadspolitik som socialdemokratin
har signerat. Men därmed
klarar vi inte problemen för grupper,
som får vidkännas nackdelarna av
den ogynnsamma kostnadsutvecklingen
på bostadsmarknaden. Jag tänker bär
i första hand på alla de familjer och
enskilda utan barn under 16 år, som
får lägenheter i nyproduktionen men
som inte kan få något verkningsfullt

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23 203

Anslag till bostadsbyggande in. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

stöd av den nya familjepolitiken. För de
människorna är hyresnivån, framför
allt om de har mycket begränsade årsinkomster,
utomordentligt besvärande.
De använder nämligen en oproportionerligt
stor del av sin årsinkomst för
att betala hyran. Denna snedvridning
av inkomsternas användning innebär att
de får göra motsvarande indragningar
på andra väsentliga områden.

Statsrådet Johansson bär i sitt interpellationssvar
till herr Gustafsson i
Skellefteå förklarat hur vi skall komma
till rätta med de problemen, och jag
sade tidigare att man väl kan beteckna
det svaret som en fortsättning på den
diskussion vi förde hösten 1967. Men
det har också framförts önskemål om en
justering av lånegränserna, så att dessa
blir bättre anpassade till det verkliga
kostnadsläget. Allt talar emellertid för
att en dämpning av kostnadsstegringen
är på gång, och då menar jag att
det mest angelägna för dagen kanske
inte är att företa en justering uppåt av
lånegränserna.

Vidare har vi här i dag diskuterat
frågan om en justering av den s. k.
basannuiteten. Det var herr Bergman
som i egenskap av utskottets talesman
diskuterade den saken med herr Nilsson
i Gävle och herr Svenning. Jag
skall inte nu gå närmare in på den
frågan utan vill bara säga att det enligt
min mening kan finnas både ett budgetmässigt
utrymme för och en rent
logisk förklaring till en politisk vilja
att sänka basannuiteten. Härvid tänker
jag främst på de grupper som inte
kommer att få någon form av stöd för
att efterfråga en bostad i nyproduktionen.

När statsrådet Johansson tar till orda
i bostadsdebatten vid fortsättningen i
morgon eller någon annan dag, hoppas
jag att han uppfyller våra förväntningar
och något kommenterar ett avsnitt av
familjepolitiken som mycket nära anknyter
till bostadsfrågorna, nämligen
det utgående kommunala bostadstill -

lägget, där staten under vissa angivna
förutsättningar kommer att svara för
50 procent av bidraget. Detta har utlöst
en mycket stark kommunalpolitisk
aktivitet inte minst i Stockholm men,
det vill jag gärna medge, också i kommuner
både runt om Stockholm och på
andra håll landet över.

I diskussionen har aktualiserats möjligheterna
för kommunerna att, utöver
vad de erhåller i statsbidrag, lämna
ett ytterligare pålägg på de kommunala
bostadstilläggen i syfte att kapa de verkligt
höga och besvärande hyrestopparna
för i första hand barnfamiljerna. De
som driver denna debatt är framför allt
de socialdemokratiska kommunalmännen,
som inpå sig har hela problematiken
om höga hyror och svårigheter
för vissa barnfamiljer att kunna flytta
in i en modern lägenhet.

Jag vill be statsrådet Johansson att
fundera över vilka förutsättningar som
finns att — och jag utgår från att Kungl.
Maj :t härvidlag tar initiativet — genom
någon stödform eller låneregel stimulera
kommunerna att ge ett kommunalt
bostadstillägg som utfyllnad till de
statliga bidragen, vilket kan vara motiverat
med hänsyn till hyrorna i de olika
kommunerna. Jag tror att det skulle
vara av utomordentligt stort intresse,
eftersom vi inte kan känna någon tillfredsställelse
över den nya familjepolitiken
förrän vi verkligen har undanröjt
de spärrar, som alltjämt kan kvarstå
sedan den genomförts. Den utfyllnad
som därvidlag skulle bli aktuell
bör på ett eller annat sätt stimuleras
genom statsmakternas försorg.

Det skulle också ha varit utomordentligt
värdefullt om man på lång sikt hade
haft möjligheter att införa någon form
av kommunalt bostadstillägg för de
grupper med låga och begränsade inkomster,
som inte har barn under 16
år och alltså inte kommer att erhålla
något stöd från samhället men som
ändå har svårigheter att efterfråga en
ny och modern lägenhet.

204 Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

Allra sist vill jag i samband med
diskussionen om orsakerna till de höga
hyrorna säga att vi också bör beakta de
exploateringskostnader, som nu slås
ut över de hyror vilka utgår i nyproduktionen.
Vi vet alla att bilen kostar
stora pengar i detta sammanhang. Varje
kommun gör upp sina egna parkeringsnormer.
Att dessa varierar beror
på skillnaderna i kommunernas befolkningstäthet
och i den kommunala planeringen.
I Stockholm är parkeringsnormen
1,6 bil per nyproducerad lägenhet.
Jag har hört att någon kommun
i Storstockholm har en parkeringsnorm
som är något högre än den som
är beslutad för Stockholms stad.

Alla dessa kostnader skall bäras av
bostadskonsumenten. Ibland tar sig detta
förhållande det uttrycket att man i
och med att man hyr en lägenhet tvingas
att betala för ett garage oavsett om
man har bil eller ej. Det har t. o. m.
förekommit att hyresgästen tvingats att
ta ett garage han inte själv har användning
för och sedan har förbjudits att
hyra ut detta till någon bilägare, som
skulle ha intresse av att utnyttja det
aktuella garaget.

Jag förstår mycket väl att kostnaderna
i detta avseende skall bäras av någon
och att de i ifrågavarande fall bärs av
bostadskonsumenterna. Men vi diskuterar
ju nu inte endast denna problematik
utan också frågan om en förbättrad
boendemiljö och införandet av
en bostadsservice som vi tidigare endast
tecknat på papperet. Det dröjer —
enligt vad jag hört — inte länge innan
vi får den statliga utredningen om en
vidgad, väl genomtänkt bostadsservice.
Då kommer kostnadsfaktorn med överväldigande
kraft ånyo in i bilden.

Jag föreställer mig att det kan bli
nödvändigt för statsmakterna att vidtaga
någon form av åtgärder när det
gäller kostnaderna för biluppställningsplatser
och garage. Därvid torde
antingen staten eller kommunen —
eventuellt båda i kombination — få

ta en del av grundkostnaderna för
exploateringen. Detta är enligt min
mening nödvändigt för att bidra till
att hålla tillbaka de höga hyror som
nu skapat så stor oro. I det interpellationssvar
som finns utlagt här i kammaren
och som senare under bostadsdebatten
kommer att föredras av inrikesministern
uttalas att de höga hyrorna
är under dämpning, och jag tror att inrikesministern
bedömt läget riktigt
utifrån de i interpellationssvaret angivna
utgångspunkterna.

Herr talman! Anledningen till att jag
tagit upp dessa problem är att det, när
problematiken skall lösas, behöver tas
ett samlat grepp. Därvid får samhället
vara berett att i skilda former svara
för ökade grundkostnader för att hålla
hyrorna nere i den nyproduktion som
är under planering. Och jag blev verkligen
glad när jag häromdagen tog del
av vad statsministern hade sagt på Hotell-
och restauranganställdas förbunds
kongress. Statsministern hade nämligen
uttalat att bvggnadsproduktionen för
närvarande motsvarar cirka 105 000
lägenheter per år, att man i år räknar
med en ökning av resurserna —- en tillväxt
i ekonomin — på ungefär 4 procent
och att vi framöver skulle kunna
använda oss av en resursökning på
drygt 5 miljarder kronor. Jag föreställer
mig att regeringen har intresse av
att använda dessa nya medel så, att en
icke oväsentlig del kommer de områden
på bostadsmarknaden till godo
som jag berört i mitt anförande.

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk):

Herr talman! Jag skall glädja kammaren
genom att vara kortfattad och
kommentera allenast en passus i ett
av de utlåtanden vi diskuterar.

Statsutskottsmajoriteten bekänner sig
även i år till idén om en statlig bostadsbank
för totalfinansiering av bostadsbyggandet.
Anledningen till att utskottsmajoriteten
nöjer sig med en sådan
bekännelse och avstyrker xnotio -

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23 205

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

nerna om ett faktiskt inrättande av en
statlig bostadsbank är, böter det, att
man vill avvakta erfarenheterna av de
uppgörelser med kreditgivare som ingåtts
angående långivning, liksom man
vill avvakta pågående utredningar. Vilka
utredningar som avses anges inte.

Samtidigt som jag med tillfredsställelse
noterar utskottsmajoritetens allmänna
inställning i sakfrågan vill jag
ifrågasätta de skäl som anförs för ett
uppskov med beslut i saken.

Totalfinansierimgens fördelar är
uppenbara och minskas inte av att kreditgivningen
nu flyter något jämnare
än för något år sedan. Det är här fråga
om en ny ordning i stället för en gammal,
som aldrig kan bli tillfredsställande.

Beträffande finansieringen av bostadsbyggandet
är det uppenbart att
pengar till denna, när det gäller dagens
nybelåning huvudsakligen härrör
från tre källor: från staten via bostadsstyrelsen,
postbanken o. s. v., från de
anställda via AP-fonderna och från småspararna
via sparbankerna. Affärsbankerna
spelar en viss roll när det gäller
byggnadskreditiven men inte i
nämnvärd utsträckning beträffande den
långfristiga kreditgivningen. Hade vi
en statlig totalfinansiering kunde byggnadskreditiven
bli överflödiga och vi
kunde avskaffa dem. Med dessa kreditiv
förbundna höga räntor skulle också
kunna slopas.

För de övriga och alltså verkliga långivarna
vore en bostadsbank till stor
fördel såsom en gemensam apparat.
Ingen kan väl påstå att sparbankerna
skulle förlora något på att ha pengarna
placerade i statliga bostadsobligationer
i stället för i direkta lån. För
dem som bygger egnahem eller flerfamiljshus
vore systemet enbart till fördel.

De borgerliga reservanterna i utskottet,
som avstyrker utskottsmajoritetens
positiva skrivning i anledning av våra
motioner, grundar sin ståndpunkt —

får man förmoda — på ideologiska skäl.
De privata bankernas ställning får enligt
deras uppfattning inte på något
sätt rubbas, även om det huvudsakligen
är statens och allmänhetens pengar som
det rör sig om, även om det föreslagna
finansieringssystemet vore till fördel för
alla som bygger bostäder och även om
ränte- och därmed hyreskostnaderna
skulle bli mindre genom det nya systemet.
Denna ideologiska ståndaktighet,
som är tvärtemot alla sakligt-praktiska
skäl, är verkligen belysande för relationerna
mellan borgerliga idéer och
den stora allmänhetens intressen.

Herr talman! Trots utskottsmajoritetens
positiva skrivning vill jag ändå för
min del yrka bifall till motionerna
1:164 och II: 218.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Jag har för avsikt att
beröra några spörsmål i anslutning till
Kungl. Maj:ts proposition om ökat ekonomiskt
stöd åt barnfamiljer, vilken
proposition behandlas i statsutskottets
utlåtande nr 101. Det bär redan sagts
en hel del om ifrågavarande proposition,
och jag vill ansluta mig till dem
som uttalat sin tillfredsställelse över
dess innehåll.

Familjepolitiska kommitténs betänkande
om barnbidrag och familjetilllägg,
vilket avlämnades i fjol höst, rönte
mycket stort intresse och utlöste en
intressant och även — det skulle jag
vilja säga — välgörande debatt. Kommittén
hade lagt ned ett ambitiöst arbete,
men remissbehandlingen visade att
flertalet remissinstanser ansåg det icke
tillrådligt att för närvarande övergå
från det specialdestinerade familj ebostadsbidraget
till ett allmänt konsumtionsstöd
åt barnfamiljerna. Bostadsstyrelsen
t. ex. avgav ett mycket utförligt
remissutlåtande och framhöll att kommitténs
överväganden inte kunde anses
vara en tillräcklig prövning av familj
ebostadsbidragets betydelse som ett
medel i samhällets bostadspolitik.

206 Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

Bostadsstyrelsen har även tidigare i
utlåtanden över bostadspolitiska kommitténs
och hyre&lag&tiftningssakkunnigas
förslag givit sin mening klart och
tydligt till känna. Därvid har understrukits
behovet av en sådan omfördelning''
av samhällets bostadspolitiska
och ekonomiska insatser, att en allmän
höjning av nivån i fråga om bostadskostnaderna
inte får sociala skadeverkningar.
Styrelsen har i dessa sammanhang
betonat att det föreligger behov
av ett direkt bostadsstöd för att därmed
garantera en god bostadsstandard
för hushåll inom de lägre inkomstskikten.
Bostadsstyrelsen har alltså av naturliga
skäl haft en bestämd mening om
nödvändigheten av att även i fortsättningen
lia ett bidrag med villkor beträffande
bostadens standard. Med andra
ord, den har haft och har fortfarande
den meningen, att det på detta område
tills vidare måste finnas en konsumtionsstyrning.

Jag skall inte orda vidare om detta
utan endast sammanfattningsvis framhålla,
att den föreliggande propositionen
är en förnämlig kompromiss mellan
de mycket motstridiga uppfattningar
som kommit till uttryck angående å
ena sidan allmänt konsumtionsstöd och
å andra sidan ett särskilt bostadsstöd.

Jag bar emellertid, herr talman, närmast
begärt ordet för att anföra några
synpunkter på innehållet i motionerna
1:804 och It: 1038, eftersom jag tillhör
motionärerna. De yrkanden som framställts
i de förenämnda likalydande motionerna
har avstyrkts av statsutskottets
majoritet, men reservationer har
anförts av ett flertal socialdemokratiska
ledamöter.

I det ena yrkandet har hemställts att
som villkor för statligt bostadstillägg
till maximalt belopp samt för statsbidrag
till kommunalt bostadstillägg skall
gälla, såvitt avser lägenhet i flerfamiljshus,
att badrum eller duschrum finns
i lägenheten. I propositionen har anförts
att detaljerade krav på bostadens

utrustning gäller för det nuvarande familj
ebostadsbidraget och att reglerna
bör väsentligt förenklas i samband med
det nya bostadstillägget.

Bostadsstyrelsen har inte stått främmande
för dessa synpunkter. Den anförde
sålunda i sitt remissyttrande att
vissa åtgärder borde företagas i syfte
att förenkla bostadsvillkoren och därmed
söka undvika irriterande gränsfall.
Styrelsen ifrågasatte nödvändigheten
av att ha kvar kravet på en yta av
minst 50 kvadratmeter för lägenheter
på två rum och kök samt minst 30
kvadratmeter för ett rum och kokvrå
och ett rum och kök. Fortfarande skulle
givetvis gälla styrelsens föreskrift om
vad som skall avses med rum — minst
7 kvadratmeter — och även föreskriften
om att lägenheten genom sin utformning
skall vara lämplig som familjebostad
och att köksutrustningen skail
vara godtagbar. Styrelsen framhöll vidare,
att 6 § kungörelsen om familj ebostadsbidrag
skulle kunna tänkas bli
föremål för omforinulering i vad det
gäller »nöjaktig möjlighet till bad».
Den har i sina föreskrifter medräknat
bastu men har i remissyttrandet anfört
att även dusch bör kunna godtagas.

Vederbörande statsråd har tagit fasta
på detta, men propositionens utformning
innebär en så långt gående sänkning
av kravet, att jag tror mig veta
att bostadsstyrelsen ställer sig frågande
och kommer att få vissa svårigheter
att utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter
och anvisningar.

På s. 66 i proposition 42 an föres
följande — jag Citerar för att få det
infört i kammarens protokoll: »För bidragsbelopp
utöver grundbeloppet bör
som bostadsvillkor förutom rumsantalet
gälla en schablonregel som innebär att
bostaden skall ha vatten och avlopp och
— för de bidragsbelopp som är anknutna
till utirynmiesnormen — att det för
bostaden finns tillgång till badrum eller
duschrum. I regel är badrummet beläget
inom lägenheten. Det finns dock en

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23 207

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

del familjebostäder där så inte är fallet.
Det gäller främst lägenheter i en- och
tvåfamiljsluis. Enligt min mening bör
familjer '' bostäder, där badrummet inte
är placerat inom lägenheten utan på
annan plats i huset, inte på grund härav
vara sämre ställda i bidragshänseende.
Om bostadsvillkoren i övrigt är uppfyllda,
bör därför även dessa familjer
kunna erhålla de bidragsbelopp som är
anknutna till utrymmesnormen.»

Det är mot denna långt gående sänkning
av standardkravet på badmöjligheter
som motionärerna vänder sig.
Den har även föranlett reservation nr
3. När bostadsstyrelsen ansåg att exempelvis
dusch kunde godtagas, menade
styrelsen givetvis duschmöjlighet inom
lägenhet i flerfamiljehus. Med det
uttalande som gjorts i propositionen
synes det räcka med en enkel duschanordning
i källarvåningen i ett flerfamiljshus.
Jag tror det skulle vara av
utomordentligt värde, om vederbörande
statsråd ville göra ett förtydligande
på denna punkt. Vad menas med uttalandet? Jag

skulle också gärna ha velat anföra
några synpunkter på reglerna för
utbetalning av de nya bostadstilläggen.
Detta är ingen större fråga — det har
betonats av herr Bergman -— men det
måste med all önskvärd tydlighet framhållas,
att alla som haft att göra med
bostadspolitiken på det praktiska fältet
torde kunna vittna om betydelsen
av att bidragen kunnat gå till hyresvärden
för att avräknas på hyran.

Nu föreligger emellertid många komplikationer
i detta avseende, inte minst
på grund av stödets utformning, i det
att tillägg skall kunna utgå även om
vederbörande bidragsberättigad inte
har någon egen bostad eller har en
bostad som inte fyller normerna, varvid
han får det s. k. grundbeloppet på
60 kronor per månad för ett barn, t. ex.
Jag tror mig också kunna påstå, att det
intensiva förberedelsearbete, som pågått
i bostadsstyrelsen alltsedan riks -

dagen under fjolåret fattade beslut om
bostadspolitiken i anledning av propositionen
nr 100, skulle allvarligt rubbas,
om riksdagen fattade beslut om
att de regler som nu gäller för utbetalning
av familjebostadsbidrag skall gälla
för utbetalning av de mm bostadstilläggen.

Herr talman! Jag beklagar, att så är
det faktiska förhållandet. Jag nöjer mig
därför med att yrka bifall till reservationen
nr 3 i statsutskottets utlåtande
nr 101.

Herr BLOMKVIST (s):

Herr talman! Jag skall begränsa mig
till att bara beröra fördelningen av bostadskvoten
till mitt hemlän.

I samband med Länsplanering 67 har
Skaraborgs läns landsting och primärkommunerna
i detta län återigen pekat
på den mycket låga bostadskvoten till
länet. De har nu starkare än någonsin
tidigare framfört sina berättigade krav
på en ökad bostadslånekvot. Praktiskt
taget i varje kommun pågår i dag eu
livlig diskussion om befolkningsutvecklingen
och bostadsbyggnadsbehovet. Det
är självfallet inte första gången som
dessa frågor stått under debatt i mitt
hemlän. Under 1960-talet har representanter
från länsstyrelsen, landstinget
och primärkommunerna vid olika tillfällen
påtalat, att lägenhetskvoten till
länet har varit helt otillfredsställande.
Detta har inte minst gällt berörda statliga
myndigheter.

I motionerna 1:331 och 11:406 har
jag och mina medmotionärer velat understryka
denna berättigade opinion.
Vi anser det mycket angeläget med en
ökad bostadskvot till Skaraborgs län,

1 första hand därför att bostadslånekvoten
inte på något sätt står i proportion
till länets hittillsvarande och
förväntade utveckling. Man kan se detta
på fördelningen av lägenheterna till länet.
Så t. ex. tilldelades länet år 1963

2 941 lägenheter, 1964 2 131, 1965 2 043,
1966 1 900, 1967 1 800 och 1968 1 800

208 Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

lägenheter. Sedan 1963 har alltså lägenhetskvoten
till länet minskat med omkring
1 000 lägenheter. Det kan också
i detta sammanhang vara värdefullt att
följa utvecklingen i länet i förhållande
till riket. Jämför man utvecklingen i
förhållande till bostadsproduktionen
för hela riket, så uppgick produktionen
i länet för år 1963 till 3,10 procent och
var år 1966 2,49 procent. Inget annat
län torde ha fått vidkännas en så stor
relativ minskning av det totala bostadsbyggandet.

Vi motionärer delar helt och fullt inrikesministerns
mening att det är av
största betydelse att storstadsområdena
och andra områden med påtaglig bostadsbrist
också i fortsättningen får så
stor andel av bostadsbyggandet, att utvecklingen
på bostadsmarknaden kan
vändas till det bättre. Vi delar hans
uppfattning att en avsevärd del av bostadsbyggandet
även bör tillkomma orter,
som visserligen inte har någon påtaglig
bostadsbrist men vilkas näringsliv
befinner sig i en expansiv utveckling
och där en ökning av bostadstillgången
är en nödvändig förutsättning
för att främja goda utvecklingsmöjligheter
för industrin.

För Skaraborgs län, där exempelvis
antalet sysselsatta inom jordbruket beräknats
komma att minska från 24 000
till 11 000 år 1980, är det nu nödvändigt
med en kraftig ökning av bostadskvoten
för att understödja den pågående
industriexpansionen. Industristatistiken
beträffande företag med minst fem anställda
visar också att för länets del
har antalet anställda ökat med 24 procent,
medan för riket i dess helhet det
stannat vid 14 procent. Trots detta har
ändå länets andel av det totala bostadsbyggandet
i riket minskat kraftigt.

Det är mot denna bakgrund som vi
tagit upp frågan om bostadslåneramens
fördelning. Vi har i motionen föreslagit
att man skall övergå till att grunda
denna på finansiella termer i stället
för på antalet lägenheter. Liksom inri -

kesministern är vi medvetna om att
det kan föreligga vissa risker vid en
övergång till en annan fördelningsmetod.
Men det vore synnerligen värdefullt,
om man kunde inleda en försöksverksamhet
på detta område i Skaraborgs
län. Då det nu finns intresse
hos berörda myndigheter, vill jag vädja
till departementschefen att så snart
som möjligt starta en sådan verksamhet
i mitt hemlän. Det skulle kanske
också ge myndigheterna större möjligheter
att bättre utnyttja en otillräcklig
bostadskvot. Men oavsett vilket fördelningssystem
som kommer att tillämpas
kvarstår dock behovet av en ökad bostadskvot
till Skaraborgs län.

Det är beklagligt att, samtidigt som
vi sätter ett nytt betydelsefullt rekord
när det gäller bostadsbyggandet för
landet i dess helhet, får Skaraborgs
län — trots att utvecklingen bl. a. inom
industrin kunde motivera en vidgning
av bostadslåneramarna — fortfarande
en allt mindre del av det totala
byggandet. Detta är naturligtvis otillfredsställande.

Herr talman! Jag tycker att motionen
fått en välvillig behandling i utskottet
och vill till sist uttala den förhoppningen
att berörda myndigheter
med uppmärksamhet följer utvecklingen
i Skaraborgs län.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att kort motivera varför jag inte
har kunnat följa de socialdemokratiska
reservanterna i reservationerna 3 och 5
vid statsutskottets utlåtande nr 101.

Jag har en viss egen erfarenhet på
detta område. Jag vet inte om vi är
så många här i kammaren — kanske
är jag ensam därom — som i långa tider
har bott och skött hushåll i lägenheter
som saknat alla moderna bekvämligheter.
Under kriget hade jag en tid
hand om tre småbarn som jag skulle
klara i en synnerligen omodern lägenhet.
Där fanns elektriskt ljus, men det

Onsdagen den 15 inaj 1968

Nr 23 209

Anslag till bostadsbyggande m. m.

var den enda bekvämligheten. Jag kan
alltså intyga att det inte var något större
problem att värma vatten på vedspisen
och bada ungarna i en balja på
köksgolvet. Men vad som var verkligt
slitsamt var att varenda droppe vatten
skulle först bäras in och sedan bäras
ut igen. Efter bedriven försöksverksamhet
kan jag alltså förklara att statsrådet
Odhnoff bedömt situationen alldeles
riktigt, när hon i propositionen skrivit
att vatten och avlopp är oundgängligen
nödvändiga för att hålla en hygglig
hygienisk standard. Men ett eget
badrum är inte på långt när lika nödvändigt.

Jag har också här i staden sett och
t. o. m. bott i bra lägenheter i gediget
byggda hus som varit i gott stånd men
där det saknats badrum. Inte minst därför
att husen varit så stabilt byggda
skulle det krävas så ingripande ombyggnader
och kosta så mycket pengar
att inreda badrum i varje lägenhet att
det inte skulle vara ekonomiskt försvarbart
att göra det. Skulle man kräva
upprustning till fullt modern standard
i dessa lägenheter, måste husen rivas
och byggas upp på nytt.

Vi är väl ändå överens om att med
det läge vi har på bostadsmarknaden,
inte minst i storstäderna, skall inte hus
som är i gott stånd rivas. De har i allmänhet
bra källarutrymmen. Om det
inte redan finns badrum ,i källaren,
är det inte på långt när ett lika stort
ingripande i huskroppen att inreda
badrum där som att inreda flera badrum
på andra eller tredje våningen.
Det går alltså att för en ganska obetydlig
kostnad få kanske både bastu och
badrum i källaren, och då kan barnfamiljerna
utnyttja de stora utrymmen
som finns i dessa gamla hus, få en
bra utrymmesstandard och låg hyra.
De små barnen kan man bada i lägenheten
i en balja — de allra minsta
ungarna släpper man ändå inte ned i
badkaret. De vuxna och de större barnen
kan ta sig ned i källaren. Det är

och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

naturligtvis ingen idealisk lösning, men
man vinner så mycket med den lägre
hyran och den goda utryminesstandarden
att många barnfamiljer, det försäkrar
jag, med glädje skulle anlita en
sådan utväg.

Att ett sådant förfaringssätt skulle
konservera de omoderna husen är ingen
risk. Det är dock en så stor förmån att
ha de moderna bekvämligheterna i lägenheten,
att ingen familj stannar när
den kan få något bättre. När familjens
ekonomi stabiliserats, när barnen vuxit
upp så att hustrun också kan ta ett
arbete, söker familjen en bättre lägenhet.
Och, som sagt, det gäller en övergångstid
för att vi skall slippa riva dessa
hus under de närmaste åren.

Herr Bergman talade med verklig inlevelse
om »dassen på gården». Jag
kan också här av erfarenhet intyga att
de inte är så roliga.

Men herr Bergman tycks tro, att om
man bara får en dusch i lägenheten, så
följer härmed automatiskt ett WC. Det
gör det absolut inte. Var och en som
sysslat litet med husbyggnad torde veta,
att det krävs avlopp av en helt annan
kaliber om man skall dra in WC i ett
hus än om man skall ansluta ett eller
annat badrum till befintligt avlopp. Om
motionärerna och reservanterna hade
satt upp WC som minimikrav, tror jag
att jag hade följt dem. Men det har de
inte gjort, utan de kräver dusch eller
badrum i lägenheten. Detta är, som jag
tidigare sagt, inte det nödvändigaste.
Reservanterna kräver inte centralvärme,
elektrisk ström o. s. v. Det finns en
hel del bekvämligheter som jag skulle
sätta före ett eget badrum. Därför anser
jag det vara riktigt att man håller
på ett minimikrav med vatten och avlopp
men ingenting därutöver. Det betyder
naturligtvis inte att lägenheten
i övrigt skall få se ut hur som helst.
Men kommunerna har ju ändå en viss
möjlighet att hålla ett öga på lägenheterna
och se till att de inte förslummas.

Reservationen nr 5 påminner mig

210 Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

också om gamla tider. Det var ju faktiskt
makarna Myrdals larmsignaler på
1930-talet som gjorde det »inne» även
för skapelsens herrar att syssla med
familjefrågor. Tidigare var detta helt
och hållet, som man sade, en kvinnofråga.
I kvinnoorganisationerna hade
vi diskuterat frågan om stöd åt barnfamiljerna
i årtionden innan det verkligen
blev någonting av. En av de stora
stridsfrågorna under dessa diskussioner
var, huruvida man skulle ha ett
naturasystem eller ett kontantsystem.
Anhängarna av kontantsystemet ansåg,
att familjerna har så olika vanor och
lever under så olika förhållanden, att
föräldrarna i de flesta fall bäst vet vad
barnen behöver; man tillgodoser därför
behoven bäst med största möjliga
kontantstöd, som föräldrarna själva får
använda. Anhängarna av naturalinjen
däremot menade, att man med ett kontantstöd
inte hade några garantier för
att stödet verkligen kommer barnen till
godo; samhället vet vad barnen behöver
och skall tillhandahålla dessa nyttigheter.

Den striden liksom så många andra
avblåstes med konstaterandet, att det
inte kunde vara ett antingen—eller,
det måste vara ett både—och. Man enades
om att det som alla barn ändå skall
ha — en måltid i skolan, skolböcker
o. s. v. — är det rationellast att samhället
tillhandahåller direkt till barnen
men att detta kompletteras med ett kontant
barnbidrag, som föräldrarna själva
får fritt använda. De sista kämparna på
naturalinjens skans ville ge barnen
pjäxor och raggsockor in natura, eftersom
man ansåg att alla barn skulle ha
sådana. Däremot kunde föräldrarna betros
med att köpa finskorna. Det ansågs
emellertid, att man inte borde ställa
alla föräldrar under förmyndarskap
bara därför att det finns en liten minoritet
föräldrar som inte kan sköta pengar
eller har det rätta sinnet för sina barns
bästa. Denna olägenhet fick man försöka
komma till rätta med på annat

sätt. När vi införde det kontanta barnbidraget,
inskrevs i lagen en liten reservation
— jag vet inte om den är
borttagen; den har i varje fall säkert
aldrig tillämpats — om att barnbidragen
i undantagsfall skulle kunna betalas
ut till någon annan än föräldrarna.

Detta betyder inte att det inte finns
fall, där det är nödvändigt att ingripa
för att barnen skall få sin rätt. Men
härför har dock samhället organ.

Nu har vi fått denna diskussion igen:
Skall man betro föräldrarna med att
kvittera ut pengarna och använda dem
till hyra och annat eller skall man låta
pengarna gå direkt till hyresvärden?
Elredningen föreslog en ren kontantlinje,
alltså ingen anknytning alls till
hyra. Det förslag vi nu behandlar är en
kompromiss. Med det läge vi har på
bostadsmarknaden och med den stora
betydelse som hyran har i familjernas
budget har man inte ansett sig helt
kunna koppla bort detta ökade stöd till
barnfamiljerna från bostaden. De flesta
av oss tycker faktiskt —- trots att här
har framförts en del andra meningar
— att det är en elegant lösning vi har
fått oss förelagd. Den är enkel, den är
lättöverskådlig, var och en kan själv
kontrollera hur mycket man får i stöd,
och det finns en bindning till en hygg-.
lig bostadsstandard, men i stort sett innebär
förslaget en ökning av det kontanta
barnbidraget till dem som bäst
behöver det. Det är då fullt logiskt att
bidraget utgår direkt till föräldrarna.
Det finns visserligen föräldrar som alltid
har trassel med hyran, men i alla
kommuner håller man nu på att reformera
den gamla socialvården, barnavården,
o. s. v. och ersätta den med ett
nytt system, s. k. familjevård. Meningen
är att aldrig låta det gå därhän att det
blir tråkigheter, utan man skall i tid
sätta in stöd- och hjälpåtgärder i samarbete
med familjen och t. ex. göra upp
en plan för hur familjen skall kunna
täcka sina nödvändiga och fasta utgifier
— det kan ju ske på många sätt —

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23 211

Anslag till bostadsbyggande m. ni. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

med utbetalningar direkt. Man avsäger
sig alltså inte alls möjligheterna att
ordna upp ekonomin för de familjer
som inte kan göra det själva. Men den
stora mängden familjer klarar detta utmärkt
på egen hand — de behöver inga
förmyndare.

Därför har jag inte heller i detta avseende
kunnat biträda reservationen,
utan jag ber att få yrka bifall till statsutskottets
förslag i betänkande nr 101
på samtliga punkter.

I detta anförande instämde fru Svensson
(s).

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är som vanligt intressant
att lyssna till fröken Olssons
inlägg här i kammaren. Men det är
förvånansvärt att fröken Olsson förbiser
att den proposition som statsutskottet
har behandlat innebär att en enbarnsfamilj
utan några som helst bostadsvillkor
erhåller ett bostadstillägg
på 60 kronor i månaden, en tvåbarnsfamilj
80 kronor, en trebarnsfamilj 100
kronor, en fyrbarnsfamilj 120 kronor
och en fembarnsfamilj 140 kronor. För
att dessa grundbelopp skall utgå ställs
således inga som helst krav på bostadens
standard.

Vi motionärer anser emellertid att det
högre bidraget bör utgå som stimulans
till barnfamiljerna att skaffa sig bättre
bostad. En tvåbarnsfamilj vars bostad
på två rum och kök inte uppfyller de
krav som enligt vår mening bör ställas
och som skulle erhålla ett grundbelopp
på 80 kronor skall erhålla 140 kronor
i månaden om familjen flyttar till en
bättre bostad, för att nu ta ett exempel.

Det var rörande och hjärtknipande
att höra fröken Olsson tala om gamla
tiders bostäder och om hur man bar
vatten, tvättade barn i baljor o. s. v.,
men sådana bostäder hör inte hemma
i den bostadspolitik som vi sedan 1948
har sökt föra här i landet. Det vore
också beklagligt, om stimulansen bland

fastighetsägare till förbättring och upprustning
av lägenheter i det äldre bostadsbeståndet
skulle försvagas genom
den familjepolitiska reformen. Fastighetsägare
och andra skulle kanske inte
vara lika intresserade av att förbättra
bostäderna, om bindningen av bostadstillägget
till standarden helt försvann.

Nej, man kan nog inte gå så långt
att man —- om jag fattade fröken Olsson
rätt — tar bort alla krav på bostadens
standard i detta sammanhang. Då
är vi inne på de tankegångar som familjepolitiska
kommittén framförde och
som underkändes. Vissa grundläggande
krav måste även i fortsättningen uppehållas,
och ett av dessa är enligt reservanternas
mening att det inom lägenheterna
i ett flerfamiljshus skall finnas
tillgång till bad eller dusch.

Jag har till statsrådet Odhnoff ställt
en fråga, om hur man skall tolka det
uttalande härvidlag som återfinns på
s. 66 i propositionen, och jag väntar
med intresse på det svar som kan komma
att lämnas i morgon.

Fröken OLSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag trodde att jag gjort
klart att jag inte vill gå lika långt som
familjepolitiska kommittén. Jag anser
att man i nuvarande läge måste
bibehålla en viss koppling av bidraget
till bostadsstandarden. Men det
räcker med den som föreslås i propositionen
och tillstyrks av utskottsmajoriteten,
och som innebär krav på en viss
utrvmmesstandard samt vatten och avlopp.
Det enda som skiljer reservanterna
och majoriteten är, om badrummet
nödvändigtvis skall ligga uppe i lägenheten
eller om det kan vara placerat
i källaren.

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta den
fortsatta behandlingen av förevarande
ärenden samt behandlingen av övriga
på föredragningslistan upptagna ärenden
till morgondagens sammanträde.

Onsdagen den 15 maj 1968

212 Nr 23

Interpellation ang. ökade möjligheter för
byggelserätten

§ 8

På hemställan av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren, att statsutskottets
utlåtande nr 109, första lagutskottets
utlåtanden nr 31, 32, 33, 34
och 35 i nu nämnd ordning skulle uppföras
närmast före statsutskottets utlåtande
nr 102 bland två gånger bordlagda
ärenden på morgondagens föredragningslista.

§ 9

Interpellation ang. ökade möjligheter
för bostadskonsumenter att tillämpa
glesbebyggelserätten

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep),
som yttrade:

Herr talman! Fritidsbebyggelsens
starkt ökande omfattning har bland annat
visat att det i vårt land finns ett
betydande intresse för att bo på landet.
Detta intresse leder i stor utsträckning
till dubbel bosättning; bostad på
helår i tätort, fritidsbostad på landsbygden
för rekreation under veckoslut,
helger och semester. Den dubbla bosättningen
medför betydande kostnader
för samhället och ställer stora krav på
kommunikationer, samhällsservice etc.

För den som accepterar att bo tätt
är det väl sörjt. Tätorterna planeras i
allmänhet med en hög utnyttjandegrad
av befintliga markresurser. Även fritidsbostäderna
inordnas i betydande
utsträckning i tättbebyggda grupper,
t. ex. fritidsbyar.

Betydligt sämre är det ställt för de
människor som av olika skäl inte vill
bo på detta sätt, utan föredrar gles
eller spridd bebyggelse. Samma problem
finns för de människor med låga
inkomster som inte har råd med dubbel
bosättning. De skulle kanske i många
fall föredra att bosätta sig på landet,

bostadskonsumenter att tillämpa glesbe inoin

rimligt avstånd från en tätort
med arbets- och utbildningsmöjligheter.

Snart sagt inga planresurser avdelas
för att tillgodose dessa människors behov
och önskemål. Vederbörande myndigheter
synes snarare inställda på att
motarbeta deras intressen. Tillkomsten
av bebyggelse inom vida zoner utanför
alla tätorter förhindras.

När byggnadslagen utformades 1948
avsåg lagstiftarna att samhället borde
få rätt att bestämma var tätbebyggelse
skulle ske. Glesbebyggelse skulle i princip
vara fri. Som tätbebyggelse betecknades
sådan koncentration som krävde
gemensamma anordningar, t. ex, ledningar
för vatten och avlopp.

I praktiken gick myndigheterna avsevärt
längre. Till tätbebyggelsen har
kommit att räknas även byggnader i
närheten av densamma -— oavsett om
det finns behov av gemensamma anläggningar
eller icke.

Det är beklagligt att planmyndigheternas
politik kommit att få en sådan
inriktning att bostadskonsumenternas
val av bomiljö kraftigt beskurits. Uppgiften
för planmyndigheterna bör snarare
formuleras så, att de skall sträva
efter att tillgodose den efterfrågan som
uppstår om allmänheten har fritt val
att välja bomiljö.

Självfallet är det angeläget att planområdena
skall utnyttjas på ett ekonomiskt
och rationellt sätt. Detta får dock
inte medföra att möjligheterna till glesbebyggelse
beskäres på ett sådant sätt
som skett i övervägande delar av vårt
land. Planmyndigheterna har i många
fall — vilket en nyligen utförd undersökning
bestyrker — underkänt landsbygden
som bostadsmiljö på grunder
som inte lagstiftaren ansett giltiga. Detta
betraktelsesätt har varit rådande så
lång tid att det fått hävd av gällande
rättslig praxis.

I avslag av ansökan om glesbebyggelse
har ofta de sanitära anordningarna
åberopats. Denna fråga har ingående

Onsdagen den 15 maj 1968 Nr 23 213

Interpellation ang. bristen på tandregleringsspecialister

behandlats i skriften Små avloppsanläggningar
nr VA 8, utgiven av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen 1962. Om
anvisningarna i denna skrift följes behöver
ingen tvekan råda om att avloppsvatten
från spridd bebyggelse kan
renas på ett sanitärt godtagbart sätt.

Enligt min mening synes det sålunda
angeläget att ökade alternativ till tätortsboende
skapas och att glesbygdsrätten
ges en reell innebörd.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
fråga:

Vilka åtgärder avser statsrådet att
vidtaga för att ge ökade möjligheter
för bostadskonsumenterna att tillämpa
glesbeby ggelserätten ?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. bristen på tandregleringsspecialister Ordet

lämnades på begäran till

Herr HAMRIN i Kalmar (fp), som
yttrade:

Herr talman! 20 000—25 000 barn ur
varje årskull har sådana tandställningsfel
som motiverar behandling. Detta har
konstaterats i flera frekvensundersökningar.
En tandregleringsspecialist —
ortodontist — beräknas kunna påbörja
och avsluta behandlingen av cirka 80
patienter per årsklass. Om man tar hänsyn
till frekvensen av bettfel och till
nativiteten, innebär det att en heltidsarbetande
ortodontist behövs i orter
med ett invånarantal av 30 000.

I dag har vi ungefär 100 tandregleringsspecialister
här i landet. Det svarar
mot ungefär Va av det totala behovet.
Det torde vara uppenbart att
utbildningen av ortodontister i detta
läge måste ökas. Specialistutbildningen
sker vid tandläkarhögskola och vid
folktandregleringspoliklinik som god -

känts som specialistutbildningsklinik.
Godkännanden ges av en särskild
nämnd för tandläkares specialistutbildning.
Denna nämnd har hittills haft en
restriktiv hållning när det gällt godkännande
av nya kliniker. Godkända
kliniker finns för närvarande i Stockholm,
Göteborg och Örebro. Men flera
landsting har anmält sitt intresse för
att medverka till specialistutbildning,
om nämnden ger sitt tillstånd.

Förutom det uppenbara behovet av
fler ortodontister kan bristen avhjälpas
genom ett effektivare tillvaratagande av
specialistens tid, av ortodontistutbildning
till skoltandläkare, så att dessa
kan åta sig enklare fall av bettfel samt
följa bettutvecklingen hos sina patienter.
Det är här väsentligt att man
kommer fram till en arbetsfördelning
mellan tandregleringsspecialisterna och
den vanliga skoltandvården. Landstingsförbundets
styrelse har nyligen gjort
en framställning till 1967 års folktandvårdsutredning
och hemställt att den
skall ägna bristen på olika slags specialister
inom tandvården särskild uppmärksamhet.

Med anledning av vad som ovan anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
att framställa följande fråga till
statsrådet och chefen för socialdepartementet
:

Avser statsrådet att i avvaktan på
utredningen vidta åtgärder för att lindra
bristen på tandregleringsspecialister? Denna

anhållan bordlädes.

§ 11

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets betänkande nr
20, i anledning av proposition med förslag
till partiell författningsreform
in. m.;

bevillningsutskottets betänkande nr
46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om för -

214 Nr 23

Onsdagen den 15 mai 1968

nyelse av vissa inteckningar för nyttjanderätt,
avkomsträtt och servitut,
m. m., såvitt propositionen hänvisats till
bevillningsutskottet;

tredje lagutskottets utlåtande nr 48,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om förnyelse
av vissa inteckningar för nyttjanderätt,
avkomsträtt och servitut, m. m.; samt
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av motioner
om en upplysningskampanj beträffande
de straffades problem.

§ 12

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från tredje lagutskottet:
nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
upphävande av lagen den 4
juni 1926 (nr 189) om upplåtelse under
åborätt av viss jord, m. in.; och
från jordbruksutskottet:
nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1967/68 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

§ 13

Anmäldes motionen nr 1225, av herr
Henningsson in. fl., i anledning av

■Kungl. Maj:ts proposition nr 122, angående
begränsning av svavelhalten i
eldningsolja.

Denna motion bordlädes. '':

§ 14

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Eskilsson (s), till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
angående inställandet av viss militär
manöver,

herr Werner (h), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
utformningen av utrymmen i
byggnad till vilka allmänheten äger tillträde,
och

herr Wikner (s), till herr statsrådet
Wickman angående verkningarna av
svenska företags investeringar i utlandet.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.53.

In fidem -

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 68
814353