Nr 22 FÖRSTA KAMMAREN (Riksdagens protokoll 1969:22)

RIKSDAGENS

M PROTOKOLL

Nr 22 FÖRSTA KAMMAREN

1969

9 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 9 maj Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Sveningsson (m) ang. platser för omlastning av virke

vid allmän väg ........................................ 3

av herr Wirtén (fp) ang. skyddet mot oljeskador............ 4

Anslag till regional utveckling, m. m........................... 7

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m....................... 42

Anslag till företagareföreningarna m. m....................... 71

Om åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier, m. m. 80

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Österdahl (fp) om forskning rörande lönebildningen . . 90

av herr Åkerlund (m) ang. tillträdet av ny ambassadör för Förenta
Staterna i Sverige ................................ 90

av herr Schött (m) ang. fyrplatsen på Gotska Sandön ...... 90

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 9 maj

Statsutskottets memorial nr 55, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden ........................................ 7

— utlåtande nr 56, ang. inrättande av ett statligt aktiebolag för

konsultverksamhet på rationaliseringsområdet .............. 7

— nr 57, ang. anslag till regional utveckling, m. m............. 7

— nr 58, ang. anslag för arbetsmarknadsändamål m. m. och ang.

minimibelopp för statligt omställningsbidrag................ 42

— nr 59, ang. anslag i vad avser företagareföreningarna m. in. . . 71

Bankoutskottets utlåtande nr 23, om åtgärder till skydd för vissa
hemmamarknadsindustrier, m. m........................... 80

1 Första kammarens protokoll 1969. Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Fredagen den 9 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollen för den 29 och
30 nästlidne april.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Då jag enligt konseljbeslut skall representera
Sverige vid Unicef Board
Meeting i Santiago de Chile den 20—
den 31 maj samt veckan den 10—den 19
maj deltaga i en av Unicef anordnad
studieresa i Peru anhåller jag om ledighet
från riksdagsarbetet den 10—den
31 maj 1969.

Stockholm den 8/5 1969

Lisa Mattson

Den begärda ledigheten beviljades.

Ang. platser för omlastning av virke vid
allmän väg

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST
erhöll ordet för att besvara herr Sveningssons
(m) fråga angående platser
för omlastning av virke vid allmän väg,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 29 april, och anförde:

Herr talman! Herr Sveningsson har
frågat mig om jag uppmärksammat att
det på många mindre allmänna vägar
i skogsbygderna på långa vägsträckor
inte finns några platser för omlastning
av virke från lastbil till släpvagn och
om jag avser att vidtaga några åtgärder
för att åstadkomma en förbättring i
detta avseende.

I samband med tillkomsten av vår
nuvarande väglagstiftning togs den av

herr Sveningsson aktualiserade frågan
upp av skogsbrukets motortransportkommitté,
som hemställde att last- och
upplagsplatser för virke, vilka anordnades
utmed väg, skulle anses höra till
vägen. I proposition 1943:223 förklarade
sig dock departementschefen inte
kunna biträda förslaget. Den främsta
anledningen härtill var att dessa platsser
inte var avsedda för den allmänna
samfärdseln utan för ett visst speciellt
behov.

1960 års vägsakkunniga framhåller
i sitt betänkande Allmänna vägar, som
framlades förra året, att dessa tidigare
invändningar i dagens läge snarast tilltagit
i styrka. De sakkunniga finner det
uppenbart att skogsbruket självt bör
svara för behövliga last- och upplagsplatser
i likhet med övriga näringar.

Betänkandet är för närvarande under
beredning inom kommunikationsdepartementet.

Herr SVENINGSSON (in):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Lundkvist för svaret på min fråga.

På allt sätt gör man stora ansträngningar
för att virkestransporterna skall
ordnas så praktiskt och rationellt som
möjligt. De fordon som transporterar
virket från skogen har ökat mycket i
storlek och lastförmåga sedan 1943. För
att kunna utföra virkestransporterna så
praktiskt och ekonomiskt som möjligt
nöjer man sig inte med att lasta virket
enbart på den stora lastbilen. När virke
skall transporteras någon längre vägsträcka,
har man i regel en stor släpvagn,
och sedan både lastbilen och
släpvagnen lastats med virke kör man
till förädlingsplatsen. Att komma in i
skogsmarkerna på små enskilda vägar
och skogsvägar med dessa stora släp -

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Ang. skyddet mot oljeskador
vagnar är otänkbart. Man ställer upp
släpvagnen på en lämplig plats vid allmänna
vägen, och där lastas virket över
från lastbilen till släpvagnen, numera
med mekaniska lastapparater. För att
man skall kunna lasta om virket på det
sättet fordras ett utrymme, som på
många mindre vägar icke står till förfogande.

I skogsbygderna är det gott om sådana
små allmänna vägar, och omlastning
av virke från det ena fordonet till
det andra i syfte att ta så stor last som
möjligt är något som tilltagit alltmera
under senare år. Några omlastningsplatser
har emellertid inte blivit anlagda.
Om den allmänna vägen är så
smal att den inte kan användas för omlastning
och det inte finns någon annan
lämplig plats vid sidan av vägen, får
lastbilen ofta köra rätt långa sträckor
— flera kilometer, kanske någon mil —
innan omlastning kan ske. Detta förhållande
fördyrar virkestransporterna
onödigt. Jag har därför velat fästa uppmärksamheten
på att det bör finnas
omlastningsplatser för virke från skogsbruket
så att det kan lastas på lämpligt
sätt. Jag finner det vara angeläget att
vägmyndigheterna där så behövs ordnar
sådana omlastningsplatser så att
virkestransporterna inte blir onödigt
fördyrade.

Nu antyds i svaret att, enligt vad 1960
års vägsakkunniga har uttalat, skogsbruket
självt skulle svara för dessa omlastningsplatser.
Detta skulle enligt min
mening vara olämpligt och opraktiskt.
Vägmyndigheterna kan bättre anordna
dessa platser i enlighet med de bestämmelser
som gäller för de allmänna vägarna
och för markens användning genom
lagen om vägrätt i detta sammanhang.
Skall, som vägsakkunniga har
sagt, skogsbruket självt svara för dessa
platser, kommer man på ett helt annat
sätt in på markfrågor. Då skall marken
arrenderas eller köpas för ändamålet,
om nu detta är möjligt.

Där vägen är tillräckligt bred brukar
omlastningen ske på själva vägbanan.

Om den principen skulle tillämpas att
skogsbruket självt skall svara för anläggande
av omlastningsplatser, skulle
det uppstå ytterligare besvär och kostnader
för dem som har sina skogsmarker
vid de mindre, allmänna vägarna.
En sådan anordning kan jag inte finna
någon rättvisa i, i synnerhet som det
nu för tiden talas så mycket om jämlikhet.
Att göra jämförelser mellan
skogsbruket och andra näringar tycker
jag heller inte är möjligt.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. skyddet mot oljeskador

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST
erhöll ordet för att besvara herr Wirténs
(fp) fråga till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet angående
skyddet mot oljeskador, vilken
friåga intagits i kammarens protokoll för
den 5 maj, och yttrade:

Herr talman! Herr Wirtén har frågat
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
om regeringen avser att
vidta några omedelbara åtgärder för
att förstärka vårt skydd mot oljeskador.
Frågan har överlämnats till mig för
besvarande.

Räddningstjänstutredningen utreder
bl. a. formerna för beredskapen mot
oljeskador. I avvaktan på resultatet av
utredningens arbete har länsstyrelserna
fått i uppdrag att utarbeta planer för
åtgärder som bör vidtas för att förebygga
och begränsa oljeskador. Planerna
innefattar bl. a. ledningsorganisation
och uppgifter om de personella
och materiella resurser som kan disponeras
för skadebekämpning. Vidare anges
i planerna t. ex. rapporteringsvägar
samt teknisk och annan expertis som
centralt kan ställas till förfogande för
råd och anvisningar. Planerna har bl. a.
vid Västkusten och Skånekusten tilllämpats
med gott resultat vid flera till -

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

fällen. Beredskapsorganisationen får
anses fungera tillfredsställande. Kungl.
Maj:t har meddelat vissa föreskrifter
i syfte att ytterligare förbättra rapporteringen
av oljeförekomster till havs.

I fråga om skyddsåtgärder i oljehamnar
har kommerskollegium meddelat
föreskrifter som innebär, att spridning
av utrunnen brandfarlig vätska skall
kunna förhindras och att sådan vätska
skall kunna undanskaffas och oskadliggöras.

År 1967 träffades en överenskommelse
mellan de nordiska länderna om
samarbete i fråga om åtgärder mot oljeförorening
till havs. Överenskommelsen
får ses som en nordisk komplettering
av den internationella oljeskyddskonventionen.
På svensk sida har överenskommelsen
följts upp genom bestämmelser
om rapportering av oljefläckar
och oljeutsläpp till havs samt om samverkan
vid undersökning av förmodade
överträdelser av föreskrifterna om
olj ef örorening.

Ett förslag till avtal om ömsesidigt
bistånd i vissa avseenden vid oljekatastrofer
i Nordsjön har utarbetats efter
överläggningar mellan Nordsjöstaterna.
Enligt förslaget som godkänts av
Sverige delas Nordsjön in i zoner, inom
vilka de olika länderna skall ha vissa
primära åtaganden, ömsesidigt bistånd
och utbyte av erfarenheter av bekämpningsaktioner
förutsätts.

Bland olika förebyggande åtgärder i
syfte att trygga oljetonnagets säkerhet
kan nämnas förbättring av farleder,
trafikreglering och trafikledning samt
intensifierad övervakning. Sjöfartsstyrelsen,
som kontinuerligt följer dessa
frågor, har under den nu pågående lotskonflikten
vidtagit flera sådana åtgärder.
Bl. a. har den tjänstgörande lotspersonalen
disponerats så, att fartyg
med oljelast och annan allmänfarlig
last i första hand erhåller lots. Vidare
har styrelsen rekommenderat hastighetsbegränsning
i trånga passager och
vid möten. Särskild hänsyn skall tas
till stora fartygs svårigheter att navi -

Ang. skyddet mot oljeskador
gera i trånga farleder. Rekommendation
har också utgått om att sådana
fartyg bör undvika att gå i skärgård
eller dimma utan lots.

Jag har nyligen uppmanat länsstyrelserna
att med anledning av det uppkomna
läget arbeta för en skärpt oljeskyddsberedskap.
Jag är beredd att
verka för de ytterligare åtgärder som
kan visa sig vara nödvändiga.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Jag har ställt en enkel
fråga till jordbruksministern om åtgärder
för att förbättra skyddet mot oljeskador
och har nu fått ett positivt präglat
svar av kommunikationsministern.
Jag ber att få tacka för det svaret.

Det synes vara symptomatiskt för vår
miljövård i dag att frågor som rör miljövården
med samma rätt kan riktas
till olika statsråd och att därför svar
kan ges av olika statsråd på dessa frågor.
Det beror naturligtvis på den organisatoriska
spridning av miljöfrågorna
som alltfort gäller. Även om man som
jag i detta fall begränsat frågan till oljeskyddet
upplever man ändå denna
spridning i fråga om handläggningen.
I och för sig har jag förståelse för att
svaret lämnas av kommunikationsministern,
med den begränsning av ämnet
som skett till oljeskador till havs och
vid kuster. Frågans formulering kan
visst motivera detta.

Nu har emellertid de risker som är
förknippade med oljeutsläpp i våra vatten
diskuterats ett par gånger i medkammaren,
senast i onsdags då herr
Ahlmark påvisade att stora oljetankers
inom kort kan komma att trafikera
Östersjön, varav följer oerhörda risker
för betydligt större oljekatastrofer än
dem som vi tvingats inregistrera hittills.

Jag tycker inte att dessa frågor på
något vis har kommit in i ett skede
då vi kan ge efter på våra krav gentemot
regeringen om skärpt bevakning.
Stora och väsentliga problem kvarstår
när det gäller oljeskyddet vid våra kus -

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Ang. skyddet mot oljeskador
ter. Trots lagstiftning och konventioner
sker oljeutsläpp nästan dagligen. Fn lagskärpning
är motiverad. När skadan väl
har skett och kostsam sanering har utförts
är frågorna om skadeersättning
fortfarande olösta. De mals vidare i utredningskvarnen.

Jag har ställt den frågan till jordbruksministern
— för att få ett svar
från det statsråd som med viss rätt kan
påstås ha huvuddelen av miljöfrågorna
under sin domvärjo — om man kan
förvänta sig några nya åtgärder från
regeringens sida i fråga om skyddet mot
oljeskador i vidare bemärkelse.

Vad som framför allt har oroat mig
är avsaknaden av en samordnande myndighet
för oljeskyddet och likaså den
splittrade lagstiftning om oljeskadorna
som föreligger.

För att först dröja något vid den organisatoriska
delen vill jag nämna att
vi från folkpartiets sida funnit det vara
en stor brist att naturvårdsverket inte
har erhållit några resurser för att kunna
fungera som ett samordnande organ på
detta område. Redan vid verkets tillkomst
lade vi motionsvägen fram förslag
om personal för att handlägga oljeskadefrågor.
Det avvisades då, och alltfort
finns mig veterligt ingen expertis
för bevakning och rådgivning i dessa
viktiga naturvårdsfrågor.

Situationen är enligt ett färskt uttalande
av naturvårdsverkets generaldirektör
Valfrid Paulsson den att vi har
minst fjorton myndigheter och organ
som sysslar med oljefrågor. För bara
en kort stund sedan var jag med i statsutskottet
och beslutade om att tillstyrka
statsrådet Lundkvists förslag om omorganisation
av sjöfartsverket, en av de
många myndigheter som handlägger oljefrågor.
Omorganisationen innebär
emellertid också förslag om siaktning
av ett oljeorgan, nämligen statens oljeskyddsråd.
Dess uppgifter skall i huvudsak
övertas av naturvårdsverket.
Men kräver inte det personella resurser
som naturvårdsverket inte nu har till
sitt förfogande?

På lagstiftningssidan gäller motsvarande
splittrade bild. Man får söka efter
bestämmelserna i en rad olika lagar.
Låt mig bara nämna några exempel
utöver de internationella konventionerna:
lagen om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg, förordningen om
brandfarliga varor, byggnadslagstiftningen,
vattenlagen, hälsovårdsstadgan
och naturvårdslagen. Man kan fråga sig
om inte de allt vanligare oljeskadorna
till havs, vid kust och på land, förorsakade
på högst varierande sätt, motiverar
en samlad lagstiftning mot oljeskador.
Skulle inte samordningen och effektiviteten
i vårt oljeskydd förbättras
väsentligt därigenom?

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Det är riktigt, som herr
Wirtén säger, att detta är en fråga som
berör många vitt skilda områden i vårt
samhälle. Det är väl också eu av förklaringarna
till att det är svårt att organisera
skyddet och beredskapen i dessa
sammanhang uteslutande inom exempelvis
ett departement. Anledningen till
att det har fallit på mig att besvara herr
Wirténs fråga är att vi inom kommunikationsdepartementet
i betydande utsträckning
möter frågor inom detta område
med anknytning till de katastrofer
som vi försöker ha beredskap för, nämligen
skador som kan förorsakas av oljeutsläpp
på havet och skador som sålunda
drabbar våra kuster. I detta sammanhang
är organ som lyder under
kommunikationsdepartementet direkt
engagerade i detta arbete.

Självfallet är de frågor vi här diskuterar
utomordentligt allvarliga också
när det gäller oljeskyddsberedskapen
på land, om jag får använda det uttrycket.
Sprängämnesinspektionen utfärdar,
med stöd av förordningen om brandfarliga
varor, skyddsföreskrifter i fråga om
exempelvis oljecisterner. Vi kan nog
vara överens om att det är nödvändigt
att t. ex. byggnadsnämnderna skärper
sin uppmärksamhet i dessa frågor. Det

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

gäller att både i fråga om oljecisterner
under jord och förvaring av olja över
huvud taget försöka finna sådana former
att vi kan motverka riskerna.

Sprängämnesinspektionens utfärdande
av skyddsföreskrifter sker i samråd
med naturvårdsverket. De tillämpande
myndigheterna är här byggnadsnämnderna.
För närvarande utarbetas väsentligt
skärpta föreskrifter på detta område.
Dessa föreskrifter innebär bl. a. i fråga
om cisterner under jord dels större krav
på hållbarhet vid nedläggandet, dels
krav på kontinuerlig kontroll därefter.
Också i fråga om cisterner ovan jord
innebär de planerade föreskrifterna detaljerade
krav. Förslag till föreskrifter
beräknas bli remitterade under maj månad,
och föreskrifterna torde kunna
komma att träda i kraft under hösten.

Statens naturvårdsverk, som är central
förvaltningsmyndighet för naturvården,
har sedan oktober 1968 en särskild
tjänsteman anställd just för oljeskyddsärenden.
När det gäller den beredskapsorganisation
som vi har skapat
i avvaktan på räddningstjänstutredningens
resultat är det klart att länsstyrelsernas
och kommunernas beredskapsorganisation
mot oljeskador avser
också olja som har kommit lös på land.

Vi är alltså medvetna om att det är
angeläget att så snart som möjligt få ett
samlat grepp på såväl möjligheterna att
organisera beredskapen som de övriga
insatser och åtgärder som blir nödvändiga
i dessa sammanhang i takt med att
oljeskyddsfrågan blir allt allvarligare.

Med denna redovisning har jag önskat
komplettera mitt svar och ge ett bevis
för att vi inom regeringen är utomordentligt
uppmärksamma på dessa frågor
och försöker åstadkomma den samordning
som herr Wirtén efterlyste.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
tillägget till svaret på min fråga.

I likhet med kommunikationsministern
tycker jag att oljeberedskapen på
land är av utomordentlig vikt. Jag no -

Ang. anslag till regional utveckling, m. m.
terar med tacksamhet att kommunikationsministern
— liksom jag själv gjorde
i mitt tidigare anförande — betonar
betydelsen av att man får ett samlat
grepp. Detta är enligt min uppfattning
en av de viktigaste frågorna att lösa
just nu. Bland de myndigheter som har
hand om dessa frågor tror jag att naturvårdsverket
bör vara det överordnade
organet och få en utbyggd organisation
för att klara denna uppgift.

Jag tror också att ett samlat grepp
måste komma till på lagstiftningssidan.
Tyvärr fick jag ingen synpunkt på frågan
om en speciell oljeskyddslag kunde
vara motiverad, vilket den är enligt
min uppfattning.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Innan man lagstiftar
måste man ha klart för sig bl. a. hur
beredskapsorganisationen skall se ut.
Det är ju alla dessa ting som sedan
skall ligga till grund för den effektivare
lagstiftning vi önskar åstadkomma.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos ånyo statsutskottets memorial
och utlåtande:

nr 55, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden; och
nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av ett
statligt aktiebolag för konsultverksamhet
på rationaliseringsområdet jämte
motion.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. anslag till regional utveckling,
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 57, i anledning av vissa av
Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag
för budgetåret 1969/70 till regional utveckling,
m. m., jämte motioner.

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Ang. anslag till regional utveckling, m. m.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1, bilaga 13, enligt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den
3 januari 1969,

dels anmält för riksdagen vad departementschefen
anfört till statsrådsprotokollet
angående den regionalpolitiska
utvecklingsplaneringen,

dels föreslagit riksdagen att

1. godkänna de ändrade grunder för
lokaliseringsstöd som förordats i statsrådsprotokollet,

2. på driftbudgeten under elfte huvudtiteln
för budgetåret 1969/70 anvisa

a. till Lokaliseringsbidrag ett reservationsanslag
av 10 000 000 kronor,

b. till Särskilda stödåtgärder i glesbygder
ett reservationsanslag av 5 000 000
kronor,

3. besluta, att ramen för lokaliseringslån
under den femåriga försöksperioden
skulle vidgas till 900 000 000 kronor,

4. på kapitalbudgeten under Fonden
för låneunderstöd till Lokaliseringslån
för budgetåret 1969/70 anvisa ett investeringsanslag
av 200 000 000 kronor,

5. bemyndiga Kungl. Maj :t att under
budgetåret 1969/70 bevilja lokaliseringslån
med högre belopp än som anvisats
under anslaget.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
258, av herr Axelson, och 11:295, av
herr Eriksson i Arvika, vari hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av inrikesdepartementets
huvudtitel måtte
uttala, att karlstadsregionen tillhörde de
områden som borde ifrågakomma som
alternativ till storstäderna i samband
med lokalisering av olika verksamheter,

dels de likalydande motionerna I:
368, av herr Jacobsson, Per, och 11: 432,
av herr Jönsson i Ingemarsgården in. fl.,
vari anhållits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte begära sådan
ändring av bestämmelserna för statens
lokaliseringspolitik, att rörelsekapital

kunde inräknas i stödunderlaget vid
beslut i lokaliseringsärenden,

dels de likalydande motionerna I:
370, av herr Jacobsson, Per, och II: 434,
av herr Larsson i Umeå m. fl., vari yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle begära en sådan ändring
av villkoren för lokaliseringspolitiken,
att stöd kunde utgå till sådana servicenäringar
i orter i glesbygden som bedömdes
som nödvändiga för att en rimlig
servicenivå skulle upprätthållas,

dels de likalydande motionerna I:
522, av herr Bengtson m. fl., och II: 626,
av herr Hedlund in. fl., i vad avsåge
hemställan

a. att riksdagen måtte besluta, att förstärkt
lokaliseringspolitik skulle kunna
tillämpas i glesbygdsområden med stora
sysselsättningssvårigheter enligt i motionerna
angivna grunder,

b. att två arbetmarknadskonsulenter
måtte anställas hos arbetsmarknadsstyrelsen
med speciella uppgifter för glesbygderna
i enlighet med motionerna,

dels de likalydande motionerna I:
525, av herr Bengtson in. fl., och II: 625,
av herr Hedlund in. fl.,

dels de likalydande motionerna I:
527, av herr Bengtson m. fl., och II: 623,
av herr Hedlund m. fl., vari hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av inrikesdepartementets
huvudtitel måtte

1. besluta vid punkt Cl. Lokaliseringsbidrag,
att anslaget till Lokaliseringsbidrag
för budgetåret 1969/70 skulle
uppföras som förslagsanslag,

2. anvisa under Kapitalbudgeten, V: 1.
Lokaliseringslån, till Lokaliseringslån
för budgetåret 1969/70 ett investeringsanslag
av 300 000 000 kronor,

3. besluta, att ramen för lokaliseringsstödet
under den femåriga försöksperioden
skulle vidgas till 1 250 miljoner
kronor, varav 1 000 miljoner kronor
skulle utgöra lokaliseringslån och 250
miljoner kronor lokaliseringsbidrag,

4. medgiva, att i stödunderlaget för
lokaliseringsbidrag må kunna inräknas
utgifter för företagsrådgivning i enlighet
med vad i motionerna anförts,

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

dels de likalydande motionerna T:
534, av herr Gustafsson, Nils-Eric, och
II: 651, av herr Nilsson i Tvärålund
m. fl., vari anhållits, att riksdagen måtte
medgiva, att de särskilda glesbvgdsanslagen
må kunna användas för teleservice
i glesbygdskommuner enligt i
motionerna angivna grunder,

dels de likalydande motionerna I:
540, av herr Jansson, Paul, m. fl., och
11: 628, av fru Hörnlund m. fl., vari yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle anhålla, att åtgärder snarast
måtte vidtagas för att giva planeringsråden
den beslutsmässiga ställning
som föresloges i länsförvaltningsutredningens
betänkande,

dels de likalydande motionerna I:
549, av herr Larsson, Thorsten, in. fl.,
och II: 619, av herr Gustavsson i Alvesta
in. fl., vari föreslagits, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t skulle anhålla
om åtgärder för en regional samordning
av läns- och kommunalplanering
som förhindrade en ensidig koncentrationsbildning
i enlighet med vad
i motionerna anförts,

dels de likalydande motionerna I:

552, av herr Nilsson, Ferdinand, in. fl.,
och II: 599, av herr Dockered m. fl.,
vari anhållits,

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om förslag snarast
till utbyggande av planeringsrådens
sammansättning och verksamhetsformer
i enlighet med vedertagna demokratiska
principer och med förstärkt
landstingsinflytande i stället för centralt
utsedda ledamöter, samt

att därvid måtte övervägas klara kompetensbestämmelser
och ett verkligt inflytande
i planeringsråden på planerings-,
indelnings- och lokaliseringsfrågor
i en omfattning som kunde befinnas
lämplig,

dels de likalydande motionerna I:

553, av herr Nilsson, Ferdinand, in. fl.,
och II: 672, av herr Vigelsbo in. fl., vari
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära,

Ang. anslag till regional utveckling, m. m.
att stödområdesindelningen i lokaliseringspolitiken
måtte avskaffas, samt
att lokaliseringslån och bidrag på
grundval av lokala myndigheters prövning
och utan onödiga centralbyråkratiska
inskränkningar måtte på ett rättvist
sätt komma näringslivet inom de
landsdelar till godo, där sysselsättningsoch
befolkningspolitiska förhållanden
så påfordrade, varvid glesbygdernas
svårigheter särskilt skulle beaktas,
dels de likalydande motionerna I:
560, av herr Olsson, Johan, och II: 605,
av herr Eriksson i Bäckmora, vari yrkats,
att riksdagen skulle besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning
och förslag angående inrättande av
centraler på hantverkets och övriga servicenäringars
område under medverkan
av arbetsmarknadsmyndigheterna i syfte
att dels tillgodose den fasta befolkningens
behov Samt dels turist- och fritidslivets
önskemål och därigenom
skapa ett förbättrat underlag för en
rimlig servicestandard också i områden
med vikande befolkningsunderlag,
dels de likalydande motionerna I:
581, av herr Svanström och herr Larsson,
Nils Theodor, samt 11: 597, av herr
Börjesson i Glömminge m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:
592, av herrar Österdahl och Svanström,
samt 11: 617, av herr Gustafsson i Stenkyrka
och herr Franzén i Träkumla,
dels motionen II: 348, av herrar Antbij
och Berndtsson,

dels motionen II: 350, av herr Lundberg,
såvitt nu vore i fråga,

dels ock motionen II: 670, av herr
Westberg i Ljusdal, vari anhållits, att
riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj :ts förslag om ändrade grunder för
lokaliseringsstöd måtte besluta, att totalramen
för lokaliseringsstödet skulle
vidgas från tidigare bestämda 1 miljard
kronor till 1,1 miljard kronor men att
fördelningen skulle ske med 250 miljoner
kronor till lokaliseringsbidrag och
850 miljoner kronor till lokaliseringslån.

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Ang. anslag till regional utveckling, m. m.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1. beträffande regional samordning
av läns- och kommunplaneringgn att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 549
och II: 619,

2. beträffande huvudmannaskapet för
länsplaneringen in. m. att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 525 och II:
625, I: 540 och II: 628 samt I: 552 och
II: 599,

3. beträffande vissa stadsregioner att
riksdagen måtte avslå motionerna I:
258 och II: 295 samt II: 348,

4. beträffande Kungl. Maj :ts anmälan
till riksdagen att riksdagen som sin mening
måtte giva Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört,

5. beträffande lokaliseringsstöd till
statliga företag att riksdagen måtte godkänna
vad som förordats i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 3
januari 1969,

6. beträffande vissa grunder för lokaliseringsstödet
att riksdagen måtte

a. vad anginge rörelsekapital som
stödunderlag avslå motionerna 1:368
och 11:432 samt 1:522 och 11:626, de
två sistnämnda såvitt nu vore i fråga,

b. vad anginge utgifter för företagsrådgivning
som stödunderlag avslå motionerna
1:527 och 11:623 samt 1:522
och II: 626, samtliga såvitt nu vore i
fråga,

c. vad anginge vissa serviceanläggningar
avslå motionerna 1:370 och II:
434 samt I: 522 och II: 626, de två sistnämnda
såvitt nu vore i fråga,

7. beträffande lokaliseringsstöd för
storplanering av turistområden att riksdagen
måtte avslå motionen II: 350, såvitt
nu vore i fråga,

8. beträffande stödområdesindelningen
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:553 och 11:672, såvitt nu vore i
fråga,

9. beträffande stöd till vissa regioner
utanför stödområdet att riksdagen måt -

te avslå motionerna 1:581 och 11:597
samt I: 592 och 11:617,

10. beträffande beslutsförfarandet att
riksdagen måtte avslå motionerna I:
553 och 11:672, såvitt nu vore i fråga,

11. beträffande lokaliseringsstödets
högsta andel av stödunderlaget att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:522
och II: 626, såvitt nu vore i fråga,

12. beträffande beslut om förstärkt lokaliseringspolitik
att riksdagen måtte
avslå motionerna I: 522 och II: 626, såvitt
nu vore i fråga och i vad de ej behandlats
under 6 eller 11,

13. beträffande ramar för lokaliseringsstödet
under den femåriga försöksperioden
att riksdagen måtte

a. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 527 och
II: 623 samt II: 670, nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, besluta, att ramen
för lokaliseringslån skulle vidgas
till 900 000 000 kronor,

b. med avslag å motionerna I: 527 och
11:623 samt 11:670, samtliga såvitt nu
vore i fråga, som sin mening giva
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört
om ramen för lokaliseringsbidrag,

14. beträffande anslag för lokaliseringsstödet
att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag och med
avslag å motionerna I: 527 och II: 623,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
för budgetåret 1969/70 anvisa

a. till Lokaliseringslån på kapitalbudgeten
under fonden för låneunderstöd
ett investeringsanslag av 200 000 000
kronor,

h. till Lokaliseringsbidrag på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln ett reservationsanslag
av 10 000 000 kronor,

15. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att under budgetåret 1969/
70 bevilja lokaliseringslån med högre
belopp än som anvisats under anslaget,

16. beträffande arbetsmarknadskonsulenter
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:522 och 11:626, såvitt nu
vore i fråga,

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

17. beträffande servicecentraler att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 560
och II: 605,

18. beträffande viss teleservice att
riksdagen måtte avslå motionerna I:
534 och II: 651,

19. att riksdagen måtte

a. till Särskilda stödåtgärder i glesbygder
för budgetåret 1969/70 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 5 000 000
kronor,

b. som sin mening giva Kungl. Maj :t
till känna vad utskottet anfört om användning
av anslaget.

Reservationer hade avgivits

1, beträffande regional samordning
av läns- och kommunplaneringen, av
herr Larsson, Thorsten, (ep), utan angiven
mening;

2, beträffande vissa grunder för lokaliseringsstödet
under försöksperioden,
av herrar Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp) och Thorsten
Larsson (ep), fru Elvy Olsson (ep)
samt herrar Mattsson (ep), Enskog
(fp), Nilsson i Tvärålund (ep), Mundeho
(fp) och Sjönell (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i vissa angivna
delar hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
6 hemställa, beträffande vissa grunder
för lokaliseringsstödet, att riksdagen
som sin mening måtte giva Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört a.

vad anginge rörelsekapital som
stödunderlag i anledning av motionerna
1:368 och 11:432 samt 1:522 och II:
626, de två sistnämnda såvitt nu vore
i fråga,

b. vad anginge utgifter för företagsrådgivning
som stödunderlag i anledning
av motionerna 1:527 och 11:623
samt 1:522 och 11:626, samtliga såvitt
nu vore i fråga,

c. vad anginge vissa serviceanläggningar
i anledning av motionerna I:
370 och II: 434 samt I: 522 och II: 626,
de två sistnämnda såvitt nu vore i fråga;

Ang. anslag till regional utveckling, m. m.

3, beträffande stödområdesindelningen,
av herrar Axel Andersson (fp), Per
Jacobsson (fp), Nyman (fp) och Thorsten
Larsson (ep), fru Elvy Olsson (ep)
samt herrar Mattsson (ep), Enskog (fp),
Nilsson i Tvärålund (ep), Mundebo (fp)
och Sjönell (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort lyda
så, som reservationen visade, samt att
utskottet bort under 8 hemställa, beträffande
stödområdesindelningen, att riksdagen
med bifall till motionerna I:
553 och II: 672, såvitt nu vore i fråga,
som sin mening måtte giva Kungl. Maj :t
till känna vad reservanterna anfört;

4, beträffande lokaliseringsstödets
högsta andel av stödunderlaget, av herrar
Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp) och Thorsten
Larsson (ep), fru Elvy Olsson (ep) samt
herrar Mattsson (ep), Enskog (fp),
Nilsson i Tvärålund (ep), Mundebo (fp)
och Sjönell (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla
den ändrade lydelse, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort
under 11 hemställa, beträffande lokaliseringsstödets
högsta andel av låneunderlaget,
att riksdagen i anledning av
motionerna I: 522 och II: 626, såvitt nu
vore i fråga, som sin mening måtte giva
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

5, beträffande ramar för lokaliseringsstödet,
av herrar Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp), Nyman (fp)
och Thorsten Larsson (ep), fru Elvy
Olsson (ep) samt herrar Mattsson (ep),
Enskog (fp), Nilsson i Tvärålund (ep),
Mundebo (fp) och Sjönell (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del hava den avfattning, denna reservation
visade, samt att utskottet bort
under 13 hemställa, beträffande ramar
för lokaliseringsstödet under den femåriga
försöksperioden, att riksdagen
måtte

a. i anledning av Kungl. Maj :t förslag
samt med bifall till motionerna I: 527
och II: 623 och med avslag å motionen
II: 670, samtliga motioner såvitt nu vore

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Ang. anslag till regional utveckling, m. m.
i fråga, besluta, att ramen för lokaliseringslån
skulle vidgas till 1 000 000 000
kronor,

b. i anledning av motionerna 1:527
och II: 623 samt II: 670, samtliga såvitt
nu vore i fråga, som sin mening giva
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

6, beträffande anslag för lokaliseringsstödet,
av herrar Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp), Nyman (fp)
och Thorsten Larsson (ep), fru Elvy
Olsson (ep) samt herrar Mattsson (ep),
Enskog (fp), Nilsson i Tvärålund (ep),
Mundebo (fp) och Sjönell (ep), vilka
— vid bifall till reservationen 5 — ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven
del bort lyda så, som reservationen
visade, samt att utskottet bort under 14
hemställa, beträffande anslag för lokaliseringsstödet,
att riksdagen med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag och i anledning
av motionerna 1:527 och 11:623,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
för budgetåret 1969/70 måtte anvisa

a. till Lokaliseringslån på kapitalbudgeten
under fonden för låneunderstöd
ett investeringsanslag av 300 000 000
kronor,

b. med hänvisning till vad reservanterna
anfört till Lokaliseringsbidrag på
driftbudgeten under elfte huvudtiteln
ett reservationsanslag av 10 000 000 kronor; 7,

beträffande arbetsmarknadskonsulenter,
av herr Thorsten Larsson (ep),
fru Elvy Olsson (ep) samt herrar Mattsson
(ep), Nilsson i Tvärålund (ep) och
Sjönell (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den ändrade
avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
16 hemställa, beträffande arbetsmarknadskonsulenter,
att riksdagen i anledning
av motionerna 1:522 och 11:626,
såvitt nu vore i fråga, som sin mening
måtte giva Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört;

8, beträffande servicecentraler, av
herrar Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(Sy), Nyman (fp) och Thorsten

Larsson (ep), fru Elvy Olsson (ep) samt
herrar Mattsson (ep), Enskog (fp), Nilsson
i Tvärålund (ep), Mundebo (fp)
och Sjönell (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 17 hemställa,
beträffande servicecentraler, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 560 och II: 605 som sin mening
giva Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Anslagen till arbetsmarknadspolitisk
verksamhet och till
regional utveckling utgör numera en
mycket stor delpost i statsbudgeten.
Framför allt under de senaste åren har
den ekonomiska insatsen på dessa områden
utökats väsentligt. En svag konjunktur,
höga arbetslöshetssiffror och
därmed följande ekonomisk otrygghet
för många människor har gjort denna
insats till en tvingande nödvändighet.
Nu är de yttre omständigheterna delvis
förändrade. Konjunkturen är på väg
uppåt, och på vissa delar av arbetsmarknaden
råder livlig efterfrågan på
arbetskraft.

Glädjande nog är emellertid partierna
även i år inriktade på att ta krafttag
för att stärka den arbetsmarknadspolitiska
beredskapen. Man kan ta det som
ett uttryck för att ambitionsnivån på
detta område snabbt stiger. Det bör
emellertid också tas som en anvisning
om att allt inte är välbeställt trots den
påvisade konjunkturuppgången.

Det stora problemet är givetvis den
obalans mellan olika regioner som råder
i sysselsättningshänseende. Den
stigande efterfrågan på arbetskraft är
i första hand koncentrerad till Sydsverige,
särskilt storstadsområdena. Norrlandslänen
och övriga skogslän har däremot
fortfarande tendenser till ökad arbetslöshet.
Medan det i storstadsområdena
nu finns tre eller fyra lediga platser
på varje arbetssökande är situationen
omvänd i skogslänen. I medeltal tre

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

arbetslösa tävlar där om varje ledigförklarad
plats. Tngenting talar heller
för att situationen snabbt skulle svänga
om.

Det finns emellertid också problem
av annan art inom arbetsmarknadssektorn.
Personer med olika slags handikapp
och äldre människor med otillräcklig
eller föråldrad utbildning är
alltjämt mycket svårplacerade. Även
det förhållandet kommer sannolikt att
bestå, om motåtgärder inte sätts in. En
viktig uppgift för arbetsmarknadsmyndigheterna
blir därför under de närmaste
åren att öka dessa gruppers möjligheter
till anpassning på arbetsmarknaden.

Som jag har antytt har de senaste
årens utbyggnad av arbetsmarknadspolitiken
och regionalpolitiken skett under
tämligen stor enighet mellan partierna.
Meningsskiljaktigheterna har
framför allt gällt hur avvägningen mellan
lokaliseringspolitiska åtgärder och
andra åtgärder skall göras. Medan den
socialdemokratiska politiken, åtminstone
tidigare, i hög grad varit inriktad
på att lägga tyngdpunkten på rörlighetsbefrämjande
åtgärder har vi i centerpartiet
varit — jag säger som herr
Hedlund, det låter styggt att säga det,
men det är sant — de främsta förespråkarna
för en intensivare satsning
på lokaliseringspolitiska och andra regionalpolitiska
åtgärder. Vi har menat
att det inte räcker att gripa in när
olyckan redan är skedd, när anställde
Andersson har blivit friställde Andersson
— det är inte Birger Andersson jag
talar om. Man måste sätta in huvudinsatsen
redan på det förebyggande
stadiet. Man kan inte vänta tills något
mycket negativt har inträffat. Det har
också stått alldeles klart för oss att en
ensidig satsning på att skapa geografisk
rörlighet förr eller senare måste
få allvarliga konsekvenser för hela regioner
— ja, för hela samhället, skulle
jag vilja säga.

Vi är nu inne i en situation då dessa
skadeverkningar mera påtagligt börjar

Ang. anslag till regional utveckling, m. m.
ge sig till känna. Vi uppfattade det
dock som något av en islossning för en
ny och djärv politik — en politik som
mera överensstämmer med centerpartiets
handlingslinjer — när inrikesministern
i årets statsverksproposition
aviserade att han var beredd att i större
utsträckning än tidigare satsa på de
regionalpolitiska åtgärderna. Att inställningen
alltjämt är en aning vacklande
i kanslihuset ger dock den reviderade
finansplanen belägg för — den som
läst eller oläst ligger på våra bänkar.
Där betonas på nytt behovet av att stärka
den geografiska omflyttningen framför
att söka skapa nya sysselsättningstillfällen
i områden där ledig och tillgänglig
arbetskraft finns.

Hur som helst, har de delvis nya signalerna
från kanslihuset lett till en
större samstämmighet vid utskottsbehandlingen
av dessa frågor än tidigare.
Inom centerpartiet ser vi naturligtvis
med tillfredsställelse de skrivningar
som utskottet i år gör om bland annat
regionpolitikens mål och som ligger
nära de krav som vi i centerpartiet har
ställt sedan länge. Jag vill t. ex. peka
på att utskottet nu för första gången
klart ger uttryck för strävan att länka
en del av den väntade totala näringslivsexpansionen
till regioner »på skilda
håll i landet». Lokaliseringsinsatserna
inriktas bl. a. på att omfatta också »i
vart fall de sekundära tätortsbildningarna
och avse även de orter, som erfordras
som replipunkter för glesbefolkade
delar av landet».

Som följd av den starka utflyttningen
från åtskilliga större regioner blir
nu på fler och fler ställen glesbygdsproblemen
av allt allvarligare karaktär.
Centerpartiet har under flera år i partimotioner
yrkat på särskilda stödåtgärder
för att undvika eller mildra de särskilda
svårigheter som uppkommer för
befolkningen i sådana områden. Även
om dessa frågor nu sent omsider börjat
fånga också det makthavande partiets
intresse har mycket litet praktiskt blivit
uträttat. Allt vackert tal om jämlik -

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Ang. anslag till regional utveckling, m. m.
het klingar därmed ganska falskt för
berörda mäniskor.

Arbetsmarknadspolitiska och regionalpolitiska
åtgärder hänger nära samman.
Det utskottsutlåtande vi nu behandlar
omfattar emellertid en del av
detta område, nämligen anslagen till
regional utveckling, övriga anslag behandlas
under nästa punkt på föredragningslistan,
medan det beklagligtvis
blivit så att de motioner som rör lokaliseringspolitiken
och som har hänvisats
till bankoutskottet kommer upp
till behandling här i kammaren först
den 22 maj. Att så sker är enligt min
uppfattning ett avvita förhållande.

Även om det sålunda kan sägas ha
rått en större samstämmighet i år än
tidigare vid utskottsbehandlingen av de
ärenden som rör arbetsmarknadspolitiken
och regionalpolitiken har uppfattningarna
på några punkter varit delade.
I några fall där det finns reservationer
rör det sig otvivelaktigt också
om mycket viktiga delavsnitt. Jag vill
därför här kortfattat motivera de reservationer
till statsutskottets utlåtande
nr 57 angående anslagen till regional
utveckling, som är undertecknade av
centerpartiets utskottsrepresentanter.

Centerpartirepresentanterna har — i
likhet med folkpartiets utskottsledamöter
— inte kunnat acceptera den överdrivet
försiktiga hållning som utskottsmajoriteten
intagit när det gällt att ge
klarsignal för nya grepp inom lokaliseringspolitiken.
I och för sig tror jag
inte att det råder några delade meningar
om att vi måste försöka få till stånd
en breddning av lokaliseringspolitiken,
dvs. man måste försöka arbeta med fler
medel samtidigt än vad man gör nu.
I motionen har bl. a. föreslagits att rörelsekapital
skall få inräknas i stödunderlaget
och att lokaliseringsmedel
skall kunna utgå till serviceanläggningar.
Utskottsmajoriteten vill emellertid
uppenbarligen avvakta med att pröva
sådana uppslag till dess den pågående
utredningen om lokaliseringsstödets utformning
efter den nuvarande försöks -

periodens utgång är klar. Detta är ett
synsätt som vi i dagens läge inte kan
acceptera. Om det finns förutsättningar
för att redan nu pröva nya grepp i lokaliseringspolitiken
får man inte dra
sig för detta, även om det pågår utredning.
På många orter rör det sig om en
kapplöpning med tiden. Det finns därför
all anledning att snarast pröva sådana
uppslag som jag har nämnt.

Centerns representanter i utskottet
har också uttalat sig för en kraftig utvidgning
av ramen för lokaliseringsstödet
under den pågående försöksperioden.
Bakom det yrkandet ligger naturligtvis
i första hand det hot mot stora
delar av vårt land som finns i det förhållandet
att klyftan mellan utvecklingen
inom olika regioner alldeles tydligt
håller på att förstoras. Det är inte möjligt
att tillgodose behovet av lokaliseringspolitiska
insatser inom den ram
som Kungl. Maj:t och utskottsmajoriteten
vill anvisa, även om den i och för
sig medför en kraftig utvidgning i förhållande
till vad som nu gäller. Skall
utvecklingen kunna brytas och de lokaliseringspolitiska
målsättningarna förverkligas
i någorlunda snabb takt behöver
de investeringsstödjande åtgärderna
förstärkas och ramen utvidgas utöver
detta. Det gäller desto mer som större
delen av den låneram som hittills ställts
till förfogande har förbrukats och utskottet
enhälligt uttalat sig för att kretsen
av bidragsberättigade företag i fortsättningen
skall vidgas, så att även de
statsägda företagen får möjligheter till
lokaliseringsstöd. För att klara de uppgifter
som statsmakterna redan tagit på
sig och för att möjliggöra en intensifiering
av den lokaliseringspolitiska verksamheten
förordar vi att ramen för lokaliseringsstödet
under den pågående
försöksperioden nu vidgas till jämnt en
miljard kronor eller med 100 miljoner
kronor mer än vad utskottsmajoriteten
föreslår.

I detta sammanhang föreslår vi också
att en större andel av det utgående stödet
reserveras till bidrag. Medelsåtgång -

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

en för lokaliseringsbidrag har hittills
varit relativt sett mindre än vad som
förutsågs då den nuvarande försöksverksamheten
påbörjades. Som vi ser
det är detta emellertid mer en följd av
restriktivitet i praxis vid bidragsgivningen
än att man misstagit sig på bedömningen
av efterfrågan på bidrag eller
bidragens stimulanseffekt. I en intensifierad
insats på det lokaliseringspolitiska
området bör därför också ingå
ytterligare insatser på bidragssidan.
Därmed behövs naturligtvis också en
större medelsanvisning från riksdagen,
och vi föreslår att bidragsramen räknas
upp till 300 miljoner kronor, dvs. även
i detta fall med 100 miljoner kronor
mer än vad regeringen, utskottsmajoritetens
socialdemokrater och moderata
samlingspartiet velat gå med på.

Enligt de gällande reglerna utgår ju
lokaliseringsstödet i regel med högst två
tredjedelar av bidragsunderlaget. Det
finns emellertid möjlighet att i vissa fall
överskrida denna gräns. Den möjligheten
har dock hittills inte utnyttjats i någon
högre grad. Inom centerpartiet och
folkpartiet har vi ansett att Kungl. Maj :t
bör göras uppmärksam på detta och att
riksdagen bör uttala som sin mening
att den möjligheten utnyttjas i större utsträckning.
Det skulle särskilt ha betydelse
för orter i det norrländska inlandet,
där investeringarna får inverkan
även för den omgivande glesbygden,
dvs. de områden som har de mest påtagliga
glesbygdsproblemen.

Slutligen vill jag något beröra de bägge
reservationer som behandlar olika
slag av service i de mest utpräglade
glesbygdsområdena. I det ena fallet har
vi ansett att riksdagen bör bifalla de
motioner i vilka man föreslår utredning
om upprättandet av särskilda servicecentraler.
Hela utskottet är enigt om
att en vidareutveckling av glesbygdsstödet
kommer att bli nödvändig. Även
innevånarna i glesbygderna har naturligtvis
rätt att ställa krav på samhällsservice
i rimlig omfattning. Likaså mås -

Ang. anslag till regional utveckling, m. m.
te man försöka tillgodose glesbygdens
behov av kommersiella tjänster: butiker,
hantverkstjänster osv. Åtskilligt bör
i det fallet vara att vinna om man kan
samordna resurserna. Reservanterna
vill emellertid inte vänta på att något
skall hända på detta område i en oviss
framtid utan förordar att en utredning
om servicecentraler under medverkan
av arbetsmarknadsmyndigheterna kommer
till stånd omedelbart.

Den andra reservationen avser ökad
service i vissa avseenden för företagen
i glesbygdsområdena. I riksstaten tas
för nästa budgetår — liksom i år — upp
ett anslag på 5 miljoner kronor för ändamål
som är avsedda att ge stimulans
till nya sysselsättningsmöjligheter i glesbygden
i form av hemarbete. Det är
utan tvekan också så att det finns ett
mycket stort intresse bland glesbygdsbefolkningen
att få möjligheter till
hemarbete. Åtskilliga företag har även
intresse av att lägga ut legotillverkning
av detta slag. Men om detta skall kunna
fungera behövs en central samordning.
En lämplig lösning på det problemet
tror vi skulle vara att knyta ett par
kvalificerade arbetsmarknadskonsulenter
till arbetsmarknadsstyrelsen speciellt
för dessa frågor. Arbetsmarknadskonsulenterna
skulle få till uppgift att
biträda företagen i glesbygderna i frågor
som gäller beställning och avsättning
av produkter. Verksamheten skulle
också kunna utgöra underlag för bedömning
av statliga och kommunala industribeställningar.
Vi förordar att sådana
befattningar inrättas redan under
det kommande budgetåret.

Herr talman! Jag vill avsluta med att
säga att jag tror att lösningen av arbetsmarknads-
och regionalpolitiken är
en mycket stor och viktig möjlighet för
oss alla att länka in utvecklingen i hela
vårt samhälle på en rimligare väg. De
åtgärder vi här beslutar betyder därför
väldigt mycket för individen, för kommunerna,
för samhället.

Med vad jag nu anfört ber jag, herr

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Ang. anslag till regional utveckling, m. m.

talman, att få yrka bifall till reservationerna
2, 3, 4, 5 och 6, 7 samt 8 och
i övrigt till utskottets förslag.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! I utskottets yttrande
finns några inledande ord om regionalpolitikens
mål och medel, som jag ber
att få citera: »Termen regionalpolitik
har kommit till användning som beteckning
för såväl strävandena att förena
ett effektivare resursutnyttjande och
ökad ekonomisk tillväxt med förbättrad
jämvikt i den näringsgeografiska utvecklingen
som åtgärder för att trygga
acceptabla levnadsförhållanden i orter
och regioner där en långsiktig bedömning
ger vid handen att en vikande utveckling
är ofrånkomlig.»

Emot denna målsättning och bedömning
har inte gjorts några väsentliga
erinringar. Det är formuleringar som
vi i stort sett kan ena oss omkring,
som ju fallet i allmänhet är så länge
man rör sig med allmänna talesätt och
mer eller mindre diffusa målsättningar.
Yi bör dock inte förbise att dessa allmänna
formuleringar ändå innehåller
mycket sprängstoff och ger utrymme
för många olika tolkningar och värderingar.

Enkelt uttryckt kan man väl säga att
en aktiv lokaliseringspolitik innerst syftar
till att tillgodose två till synes oförenliga
krav, nämligen dels kravet på nationalekonomisk
effektivitet, dels kravet
på individuell trygghet och valfrihet.
Det är väl där vi egentligen har skärningspunkten
i den lokaliseringspolitiska
debatten, och det är där som vi i ett
nötskal fångar in de skiftande värderingar
och olika meningar som den offentliga
debatten omkring dessa ting avspeglar.

Lokaliseringspolitik med medvetet
styrande effekter är egentligen ingen
nyhet i vårt land. Vi hade på sin tid
stadsprivilegier för handel och sjöfart
som avskaffades först under 1800-talet.
Det är därför om inte annat ett intresse

som en kuriositet att jämföra vad departementschefen
yttrade i proposition
nr 185 år 1964:

»Som jag redan framhållit — — —
måste stödåtgärderna inriktas på orter
där det från samhällelig synpunkt
är mest angeläget att utvecklingen främjas
och som har goda förutsättningar
att bära upp en industriell verksamhet
och fungera som central för samhällelig
service.»

Egentligen har det väl knappast gjorts
något allvarligt försök att analysera och
utreda begreppen trygghet och effektivitet
och i vad män dessa båda begrepp
ur allmänt samhällsekonomiska synpunkter
är möjliga att förena. Svaret
måste i hög grad bli beroende på vad
man lägger in i begreppen trygghet och
personlig valfrihet. Om man begränsar
problemet till det enkla konstaterandet
att vi har underskott och efterfrågan på
arbetskraft i Syd- och Mellansverige
och överskott i Norrland och vissa andra
regioner kan svaret förefalla enkelt.
Då blir det hela närmast ett omflyttningsproblem.
Den slutsatsen ligger väl
då också nära till hands att den samhällsekonomiskt
riktiga lösningen måste
vara att flytta arbetskraften dit där
den för tillfället kan utnyttjas mest effektivt.

Flertalet människor upplever nog som
ett väsentligt trygghetskrav att kunna få
sysselsättning inom sitt yrke och i närheten
av sin bostadsort. Just på det planet
möter vi den stora samhällsfrågan:
Skall staten aktivt medverka till en sådan
geografisk spridning av sysselsättningen
att detta trygghetskrav kan tillgodoses? I

grunden kan man väl säga att detta
är lokaliseringspolitikens syfte. Frågan
är därför naturlig: har de lokaliseringspolitiska
åtgärder som vidtagits gett de
resultat som erfordras för att täcka denna
målsättning eller inte. Svaret är naturligtvis
också beroende av vad man
hoppats och vilka förväntningar man
ställt. I ett avseende vågar man väl säga
att man inte har lyckats: de åtgärder

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

som hittills vidtagits har icke gett den
stimulans och de möjligheter till nya
arbetstillfällen som erfordras för att
utflyttningen från inland och mera
glesbefolkade områden kunnat hejdas
i någon större utsträckning.

Ingen tror, i varje fall inte jag, att
det i framtiden skall bli möjligt att behålla
bebyggelse och bosättning intakt
överallt, exempelvis i vissa delar av
Norrlands inland och fjällregioner, områden
där människor visserligen bor
kvar i dag men där det endast är en
tidsfråga när alla flyttar bort — i den
mån som inte turistservice eller andra
omständigheter binder en och annan
kvar. Å andra sidan ligger det otvivelaktigt
en fara i att ensidigt inrikta samhällets
stödåtgärder på ett fåtal orter
och tro att man med sådana punktåtgärder
kan lösa problemet. Utrymme
måste alltid finnas för initiativ och företagsamhet
även utanför de geografiska
ramar som samhällets planeringsorgan
drar upp. Yi måste i större utsträckning
än som sker ta vara på företagaren
där han finns och söka frigöra
oss från konservativa föreställningar
om hur en företagsmiljö måste se ut.
Det är viktigt att man i högre grad vågar
satsa på de personliga förutsättningarna,
som ändå är det viktigaste
incitamentet för att ett företag skall
kunna lyckas.

Det kan sägas att det har gjorts betydande
lokaliseringspolitiska satsningar
under den försöksperiod som snart
är slut, och ändå pågår befolkningsuttunningen
alltjämt i snabb takt. Detta
är riktigt, och det ger oss anledning att
observera att även om betydande belopp
lagts ner i lån och bidrag, har
dock de stora pengarna företrädesvis
gått till kustområden och större tätorter.
Men detta har inte gett den stimulans
till inland och mera perifera områden
som är alldeles nödvändig för att
utflyttningen skall kunna hejdas.

Vi bör inte heller bortse ifrån att
samtidigt som vi strävar efter att med
lokaliseringspolitiska medel nå avsed 2

första kammarens protokoll Nr 22

Ang. anslag till regional utveckling, m. m.

da effekter har arbetsmarknadsmyndigheterna
satt in avsevärda resurser
framför allt under den gångna vintern
för att stimulera arbetskraften att söka
anställning i andra delar av landet. Jag
är inte ute efter att kritisera dessa åtgärder
— folk måste få arbete och försörjning
där detta kan erbjudas — men
vi kan inte komma ifrån att samtidigt
som man når den positiva effekten att
folk får arbete och sysselsättning i andra
delar av landet, minskar man förutsättningarna
för sysselsättningsfrämjande
åtgärder i de områden där denna
arbetskraft är bofast. Det lär vara små
förutsättningar att övertyga en företagare
om att han skall etablera sig i en
bygd, där arbetskraften till övervägande
del består av åldringar och sekunda
arbetskraft. Det är den unga, friska arbetskraften
som söks. Finns inte den
kvar, hjälper inga lokaliseringspolitiska
insatser. Det är därför viktigt att vi i
de mest hotade områdena inte kommer
i detta läge.

Även om många har flyttat ut från de
mera livskraftiga inlandsområdena,
finns ändå huvuddelen av de arbetsföra
kvar i de områden som det kan bedömas
möjligt att bevara. Många av dem
som flyttat ut vill också gärna komma
tillbaka. Det ligger ingen överdrift i
talet om att åtgärderna brådskar -— i de
delar av landet där sysselsättningen
viker kan man inte vänta hur länge som
helst.

Jag nämnde tidigare att den försöksperiod
som inleddes 1965 snart är slut,
och man nödgas ställa frågan: Vad kommer
i fortsättningen? Att man inte kan
avbryta denna verksamhet när försöksperioden
är slut — därom är förmodligen
alla ense. I de områden det närmast
gäller är därför den brännande
frågan i dag vad som kommer att ske
hädanefter. Frågan blir då i första
hand: Skall ett kortsiktigt nationalekonomiskt
effektivitetskrav tillgodoses
eller skall man — som departementschefen
uttryckte det — söka styra utvecklingen
i sådana banor att det sti -

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Ang. anslag till regional utveckling, m. m.
gande välståndet fördelas på ett rättvist
sätt och att mäniskorna i olika delar
av landet erbjuds en tillfredsställande
social och kulturell service?

Här vill jag skjuta in en anmärkning.
Talet om en tillfredsställande social
och kulturell service återkommer mycket
ofta när man resonerar om dessa
ting. Egentligen är det väl ganska oklart
vad man menar med detta tal. Förmodligen
har man på högsta ort inte heller
ansträngt sig att i någon högre grad
söka reda upp begreppets innebörd. En
sak må väl dock vara klar: skall en ort
kunna hålla denna service, är nog
grundförutsättningen att det befolkningsunderlag
man bygger på har en
varaktig och produktiv sysselsättning.

Begreppen »rättvist» och »tillfredsställande»
är ju egentligen värdeomdömen
som saknar objektivt fastställbar
innebörd. Vill man vara en smula syrlig
skulle man kanske kunna säga att
dessa formuleringar snarast innebär att
lokaliseringspolitiken skall bedrivas så,
att den i görligaste mån vinner allmänt
gillande snarare än att den väcker allmän
förargelse.

Om man lyssnar till och tar fasta på
de politiska uttalanden och utfästelser,
som gjorts av alla politiska partier när
det gäller inlandets och glesbygdens
problem, har man ju anledning att hysa
stor förtröstan om framtiden. Departementschefens
anförande i statsverkspropositionen
är i det sammanhanget
ett tungt vägande inlägg; förvisso ett
skickligt avbalanserat aktstycke, som
jag närmast skulle vilja betrakta som
den avgående inrikesministerns testamente,
ett dokument som utan några
bindande utfästelser håller alla dörrar
öppna.

Det blir spännande att följa med och
observera hur den utsedde »testamentsexekutorn»
kommer att handskas med
den ömtåliga och viktiga uppgift han
fått sig anförtrodd. Personligen har jag
uppfattningen att han inte saknar den
goda viljan och att han också har det
goda handlaget.

Efter dessa allmänna reflexioner
övergår jag till att med några ord beröra
de reservationer som är knutna
till detta utskottsutlåtande, vilka alla
— med ett undantag — är gemensamma
för folkpartiet och centern.

Beträffande dessa reservationer kan
sägas, att de dels har en framåtsyftande
karaktär, dels tar sikte på omedelbara
åtgärder under den pågående försöksperioden,
åtgärder som bör genomföras
oberoende av att utredning om det fortsatta
lokaliseringsstödet pågår. De förslag
som lagts fram återfinns i de motioner
som åberopats.

Jag skall inte närmare gå in på motiveringarna,
utan nöjer mig med att understryka
vad som sägs i reservation 2,
att de förslag som utvecklats i dessa
motioner angående företagens rörelsekapital,
företagsrådgivning och bidrag
till vissa serviceanläggningar snarast
bör prövas. Utskottets i allmänna ordalag
hållna avstyrkande av motionerna
är, som jag ser det, knappast övertygande
och ger snarare intryck av ett
pliktskyldigt ställningstagande än av
någon mera ingående sakprövning.

Jag har tidigare sagt att de sysselsättningsproblem
vi brottas med knappast
är lokaliserade enbart till det s. k.
stödområdet. Detta konstaterande måste
leda till att den gällande stödområdesindelningen
bör upphöra och att de avvägningar
som måste ske kan göras förutsättningslöst
och med beaktande av
länsplaneringens resultat. Vi föreslår
därför i reservation 3 att denna mening
skall ges Kungl. Maj:t till känna.

Beträffande frågan om lokaliseringsstödets
högsta andel av stödunderlaget,
som behandlas i reservation 4, anser vi
att möjligheten att bevilja lokaliseringsstöd
med högre belopp än som motsvarar
två tredjedelar av investeringarna
bör kunna komma till användning i
större utsträckning än vad som hittills
skett. Erfarenheterna ger otvivelaktigt
belägg för att en vidare tillämpning av
gällande regler i detta avseende skulle
vara av betydelse. Vi kan därför inte

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

dela utskottets mening att dessa differentieringsmöjligheter
inte skall kunna
ytterligare prövas förrän 1968 års lokaliseringsutredning
tagit ställning i frå gan.

När det gäller ramar för lokaliseringsstödet
vill jag helt hänvisa till den
argumentering som förs i reservation 5.
Vad som sägs i reservationen uttrycker
i huvudsak de synpunkter som kan läggas
på denna fråga. Jag vill särskilt
fästa uppmärksamheten vid vad som
anföres i reservationen att ramen för
bidragsstödet vid 1964 års riksdag fastställdes
till 300 miljoner kronor och att
någon ändring av beslutet i denna del
sedan dess egentligen ej har skett.

Jag skall inte för ögonblicket beröra
de övriga reservationerna; de har behandlats
av den föregående talaren.
.lag vill bara avslutningsvis säga, att det
nog skulle ligga ett värde i om vi kunde
politiskt — kanske i ännu högre
grad än som hittills har varit möjligt
— pacificera dessa frågor.

Det är viktigt att man snabbt försöker
knyta ihop alla utredningar, planeringar
och avvägningar som man under
åratal har ägnat sig åt och försöker
komma fram till konkreta resultat. De
människor som är beroende av våra
beslut väntar att riksdagen och de verkställande
myndigheterna skall lämna
utredningsstadiet och övergå till handling.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till samtliga reservationer med undantag
för reservationerna 1 och 7 och
i övrigt bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
med anledning av ett par motioner
från centerhåll, i vilka berörs dels avgränsningen
av stödområdena, dels också
möjligheten att åstadkomma ett verkligt
folkligt inflytande på lokalplanet
i fråga om handhavandet av lokaliseringsåtgärderna.

Innan jag går in på det, vill jag emel -

Ang. anslag till regional utveckling, m. m.
lertid understryka att det vittnar om en
väldigt kortsynt inställning, om man
anser att problemets kärnpunkt ligger
i glesbygderna. Glesbygderna påverkas
av vad som sker på andra håll, och jag
tror att det är illa använda pengar om
man går in för en lokaliseringspolitik
som blundar för orsakerna och försöker
skyla över verkningarna. Framför allt
är det förhållandena i storstadsregionerna
och de stora tätorterna som utövar
det avgörande inflytandet på hur
det skall gå med lokaliseringen ute i
bygderna. Jag vill poängtera angelägenheten
av att detta klargörs, ty annars
kommer vi aldrig fram till en effektiv
lösning av problemen.

Många planerare och även andra anser
att det är ödet, för att tala med
Muhammed, som bestämt att Sveriges
folk skall koncentreras till ett par tre
regioner, medan landet i övrigt skall bli
tassemarker eller i bästa fall fritidsområden.
Om det verkligen förhåller sig
så, är det givetvis inte möjligt att uträtta
någonting med de i förhållande
till problemets omfattning begränsade
resurser som står till förfogande.

Vad är det som förorsakar sugningen
till dessa stora centra? Det är helt enkelt
tillgången på arbetstillfällen. Jag
skall ge ett par exempel som belyser
detta. Våra snälla och hyggliga planerare
vet hur en bra kommun skall se
ut. De vet att där bör vara en harmonisk
avvägning mellan industrier och
bostäder åt dem som jobbar där, osv.
I en kommun inte långt ifrån Stockholm

— inte min egen utan en grannkommun

— var man inne på dessa resonemag.
Kommunen fick en industri som gav arbete
åt 260 personer. Man tyckte att det
var en stor insats. Man vände sig till de
snälla myndigheterna, och dessa gav
bostadskvotstilldelning och lånemöjligheter.
Allting skulle bli så kolossalt positivt,
och alla var glada.

Alla är fortfarande glada, men det
gick inte precis som man hade tänkt
sig. De som bor i de där bostäderna
arbetar i Stockholms närmaste omgiv -

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Ang. anslag till regional utveckling, m. m.

ningar, för se där är lönerna högre!
Men fabriken blev fördenskull inte utan
arbetskraft, utan från kommuner litet
längre bort åker folk bil och buss till
fabriken där de arbetar. Bostäderna
kom till, men de kom inte till precis för
det ändamål som man avsåg. Varför?
Jo, helt naturligt, så länge efterfrågan
på arbetskraft är så stark i den stora
tätortsräjongen, att sugningen »betalar»
resorna, så reser folk. Å andra sidan,
så länge som det är sämre ställt i glesbygderna
dras människorna till den något
bättre utrustade kommun där det i
alla falls finns arbetstillfällen och en
annan lönesättning. Detta är ett litet
exempel på ett förhållande som vi aldrig
kommer ifrån. Det visar att här
finns starka krafter; de har väl inte
verkat illa, de har väl verkat bra —
men inte så som avsikten varit.

Vad är det då som gör att vi har
dessa storstadslöner, att vi har dessa
förhållanden? Det är naturligtvis inte
så som flickan sade om glaskaraffinen
att »den gick sönder» — det bara blev
så. Det allmännas inflytande är så pass
starkt att det allmänna har ett ansvar
för utvecklingen. Arbetstillfällena beror
i mycket hög grad på kreditmöjligheter,
på lokalisering av stora företag och på
byggnadstillstånd för dem, och inte
minst på — såsom i Stockholmsfallet —
var det allmänna placerar stora investeringar.
Då uppstår behov av arbetskraft,
och människorna skulle gärna
vilja komma dit, men de kan inte på
grund av bostadsförhållandena. Där
finns en tröskel. Resultatet har blivit att
en kommun måste tillgodose bostadsbehovet
för att få arbetskraft. Så länge
som det inte finns möjlighet att ge människorna
bostäder på ett rimligt avstånd
från arbetsplatsen kommer det att vara
en överhettad arbetsmarknad och höga
s. k. marknadsmässiga löner i dessa områden.
Det kommer vi inte ifrån.

Har nu inte det allmänna resurser?
Jo, det allmänna har resurser, om man
vill, men det allmänna måste också
veta vad man vill och använda resur -

serna därefter. Den saken är alldeles
klar. Om vi räknar med en fortgående
anhopning av arbetstillfällen, kompletterad
med ett omfattande bostadsbyggande
— pressen har just i dagarna
meddelat hur kommunerna tänkt sig
lösa frågan i en av de stora räjongerna
— är det alldeles klart att detta måste
utöva en sugning på människorna i de
mindre tätorterna och glesbygderna.
Den utveckling som nu pågår kommer
således att fortsätta.

Vill man på allvar genomföra en lokalisering,
är det i första hand de stora
tätorterna som kommer i brännpunkten.
Det är där som lokaliseringsåtgärderna
måste sättas in. Man kommer inte
förbi detta. Det är så i stort, och det
är så i smått. En del människor pendlar,
som jag sade, för att komma i Stockholmsräjongen.
Svara mig inte nu att
Stockholm är landets största utflyttningskommun.
Det är sant, men Stockholmsräjongen
är det icke. Hur är det
då med människorna i de stora tätorterna
utanför Stockholmsräjongen?
Uppsala är inte en så liten ort och därifrån
pendlar dock en hel del människor
till de bättre betalda arbetena i Stockholm,
till de större möjligheter som där
finns. Detta skapar ett bostadsbehov,
som måste tillgodoses. Sedan klagar
man inom vägverket över att det sker
en bostadsproduktion som inte på något
sätt svarar mot tillgången på vägar
och säger att man måste bereda bättre
kommunikationsförhållanden på grund
av detta.

Så spelar man upp den melodi som
vi alla känner till: Eftersom resurserna
engageras i så stor utsträckning när det
gäller bostäder måste man också se till
att vägresurserna i ökad utsträckning
följer med. Resultatet blir att man tänker
sig att överlåta på primärkommunerna
att så gott de kan klara av det
s. k. finmaskiga vägnätet. Om man inte
tar hänsyn till sambandet kommer man
inte att få något riktigt grepp på det
hela.

Jag måste samtidigt understryka att

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

jag inte vill bli missförstådd. Min avsikt
är inte på något sätt att försöka göra
gällande att en stor byggnation inte oavsett
detta kan vara av nöden och vara
sakligt och riktigt motiverad i stora tätorter.
Där förbrukas fastigheter, där
finns människor som redan har sin
verksamhet och som behöver bostäder.
Det finns också en annan faktor, som
kanske är den viktigaste för bostadsproblemet
i Stockholm. På grund av storstadslönerna
finns möjlighet att hålla
en högre standard, vilket gör att många
människor vill ha en bättre bostad. På
så sätt ökas bostadsbehovet och bostadsköerna
växer.

För storstadsregioner måste, såvitt
jag kan förstå, målsättningen vara en
sådan avvägning av arbetstillfällena att
man får balans mellan resurser och behov
i olika avseenden. Samtidigt måste
man göra klart för sig att den balansen
kan främjas dels genom ökad bostadsproduktion,
dels genom utflyttning av
arbetstillfällen. Det är alldeles klart att
en samverkan måste ske om man skall
nå vettiga och hyggliga resultat.

Jag har fullkomligt klart för mig att
mycket måste göras i dessa regioner.
Men man måste göra lokalpolitiska avvägningar,
så att man inte fortsätter att
medverka till att sugningen av människor
accelererar och man sedan får en
mängd bekymmer att klara. Man får
fortfarande de långa bostadsköerna,
trängseln i skolorna, trängseln på bussarna
och alla de andra olägenheter
som finns när det gäller storstäderna.

Det allmänna har givetvis betydande
intressen att bevaka när det gäller att
få en förnuftig utveckling av dessa orter.
En ohämmad utveckling av de stora
tätorterna kommer dock, såvitt jag förstår,
att innebära att staten ställer resurser
till förfogande på ett håll för att
sugningen till dessa orter skall fortsätta
och på ett annat håll för att motverka
den. Motverkan sker genom relativt
sett tämligen blygsamma lokaliseringsågärder
för tätorterna ute i byg -

Ang. anslag till regional utveckling, m. m.
derna och för glesbygdernas stödpunkter
för näringsliv och utveckling.

Utifrån dessa synpunkter har jag velat
se litet på de verkningar som den
nuvarande områdesindelningen för
stödområdena har för oss som bor i
brännpunkten. Indelningen kallas geografisk
här i utskottsutlåtandet, men den
är i själva verket administrativ, ty den
fastställs administrativt även om den inte
helt följer nuvarande administrativa
gränser. Det är i alla fall en klart artificiell
gränsdragning. Herrar Per Jacobsson
och Nils-Eric Gustafsson var inne
på vad det innebär att vi har en avvägning
som gör att stora delar av områdena
även inom t. ex. det norra stödområdet
kommer i skuggan av en utveckling
som särskilt i Norrlands kustland
har tagit sådana proportioner att
den går ut över inlandet och dess förhållanden.

Jag övergår nu till att tala om Mälardalen,
om Uppsala och Stockholms län.
Jag såg att herr Geijer och inrikesministern
hade varit uppe i norra Roslagen
och konstaterat att där förelåg förutsättningar
för en lokaliseringspolitik av betydande
omfattning, såvitt jag har förstått
tidningsreferatet. Hur mycket har
hittills gjorts för den saken? Jag känner
inte något fall från Stockholms län. Jag
känner Uppsala län bättre. Där konstaterar
en av landstinget tillsatt utredning
att vi inte har fått någonting i det avseendet,
och vi vet inte om det skall
finnas så stora möjligheter. Men behovet
av lokalisering konstaterades av de nyss
nämnda, prominenta personer som besökte
norra Uppland och Roslagen och
som skulle vara mycket välkomna att
ta sig en titt över gränsen på Uppsala
län också. Där har vi någonting liknande.

Hur ställer det sig i praktiken? Jag
hade en diskussion med den tidigare inrikesministern
angående lokaliseringsåtgärderna
norrut, vilka faktiskt innebar
att man plockade bort industrier från
gränsområdena söder om lokaliseringsgränsen
och placerade dem innanför

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Ang. anslag till regional utveckling, m. m.

gränsen. Den placering som blev tror
jag var bra, men den innebar att man
tog industrier frän eu industrifattig
trakt och placerade dem på en annan
ort och menade att man på det sättet
åstadkom något väsentligt. Jag minns att
jag betvivlade att vi i Uppland skulle
få någon välsignelse av detta, och jag
har fått rätt. Statsrådet Johansson och
jag hade en diskussion om hur det skulle
gå med den industri som flyttades
från Älvkarleby kommun upp till Jämtland.
Han försäkrade att han visste att
den delvis skulle bli kvar. Den är borta
nu, och kommunen klagar lios länsarbetsnämnden
över att den inte har några
möjligheter att tillgodose den kvinnliga
arbetskraft som det här gäller. Jag
tror att det var en placering som var bra
där den kom, men den drabbade gränsområdet
hårt. Om en industri, låt mig
säga inom Storstockholmsräjongen, vill
flytta ut — det händer att industrier
flyttar ut därifrån i viss utsträckning —
har den ingen anledning att flytta på
närmare håll, utan den söker komma
inom lokaliseringsområdet för att få tillfälle
att erhålla lokaliseringsresurser.

Man har sett hur kustlandet i Norrland
haft stort gagn av en lokalisering
som samtidigt drabbat de inre områdena
ganska hårt och inneburit svårigheter
i fråga om konkurrensen om arbetstillfällena.
Dessa arbetstillfällen har
koncentrerats där det förut var ganska
hyggligt och tagits från områden där de
innerligt väl hade behövts. Vi ser samma
fenomen vid gränserna till lokaliseringsområdena.

Under sådana förhållanden förefaller
det mig tämligen klart att man inte skall
ha sådana här artificiella indelningar,
utan man skall göra en saklig prövning:
Behövs det där och behövs det där? Sedan
skall man handla därefter. När man
då kommer till graderingar konstaterar
man ganska lätt att det finns behov på
många håll men att resurserna inte räcker.
Då blir det en avvägning för att avgöra
vilket man anser blir det rätta och
riktiga i det enskilda fallet.

Redan när lokaliseringspropositionen

framlades anförde jag invändningar på
denna punkt. Jag sade att denna gränsindelning
kommer att bli ett elände. Nu
tröstar man sig med att Kungl. Maj:t har
haft möjligheter och har rikligt utnyttjat
möjligheterna att stödja företagsamhet
utanför områdena. Det är riktigt. När
jag resonerade med dåvarande inrikesministern
om saken sade han: Det var
ingenting att oroa sig för ty i alla delar
där det verkligen fanns behov kunde
man få sådan hjälp.

När man sedan gick närmare in på
problemet fick man det svaret att det
ankom på Kungl. Maj:t — på Kungl.
Maj:t allena — att i varje enskilt fall
pröva dessa saker. Med andra ord, det
skulle vara en kanslihusutryckning för
varje lokalisering utanför ramen. Nu
skriver statsutskottet, som inte funnit
skäl tillstyrka förslaget om stärkt lokalt
inflytande: »De lokala myndigheternas
synpunkter beaktas vid avgöranden om
lokaliseringsstöd.»

Då kommer jag till den ena av de
motioner som jag har velat tala om,
nämligen den som gäller planeringsråden.
Vi vet att de har ett omfattande
program, de har ett mycket stort verksamhetsområde.
Men de är helt och hållet
beroende av om länsstyrelsen hänskjuter
varje enskilt fall till dem. Planeringsråden
får således inte obligatoriskt
alla planeringsärenden, inte alla lokaliseringsärenden.
Jag kan verifiera åt!
det finns exempel på att man helt enkel!
har gjort så att länsstyrelsen har sagt att
man kommer att vidta åtgärder där och
där. Rätt som det var fick planeringsrådet
veta att vederbörande — utan att
ha tillfrågat planerlngsrådet — var i
gång med en verksamhet. Jag har hittills
inte sett alltför stora resultat av
verksamheten, men den kanske kommer
att bli till välsignelse i framtiden — det
vet jag inte. Men det är så att planeringsrådet
inte har inflytande i andra
fall än där länsstyrelsen behagar hänskjuta
ärendet till rådet.

Om jag sedan berör frågan om planeringsrådet
och dess inställning till dessa
problem ytterligare, konstaterar jag att

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

det demokratiska inslaget i planeringsrådet
är begränsat. Beslutanderätten ligger
lios länsstyrelsen. Planeringsrådet
har enligt sina bestämmelser ingen beslutanderätt
alls, men de enskilda ledamöterna
i rådet har rätt att anföra avvikande
meningar. I en kunglig proposition
säger man att länsstyrelserna tillsammans
med planeringsråden har föreslagit
det och det. Men i verkligen går
det till så att länsstyrelserna tar planeringsrådet
på släp, och om ledamöterna
inte har några särskilda invändningar
får de vara med. Men den som verkligen
fattar besluten, det är enligt bestämmelserna
länsstyrelsen och icke planeringsrådet.
Det tycker jag är sunt och riktigt,
så som planeringsråden nu är sammansatta.

Det är därför vi i vår motion säger
att vi vill kombinera en omorganisation
av planeringsrådet, så att detta
verkligen blir demokratiskt sammansatt,
med kompetensutvidgningen. Det
är på den punkten jag inte riktigt förstår
statsutskottets utlåtande där det
bl. a. heter att de lokala myndigheternas
synpunkter beaktas vid avgöranden
beträffande lokaliseringsstöd. Det beror
helt och hållet på om frågorna hänskjuts
till planeringsråden. Då får ju
dessa vara med om att avge ett yttrande
vilket måhända kommer att beaktas.
Men det finns ingenting som ålägger
myndigheterna att hänskjuta dessa
ärenden till planeringsråden. Man får
göra ungefär som man vill med dessa
saker och det görs också på olika sätt
i olika län. På en del håll fungerar det
hela riktigt bra, men förfarandet blir
helt och hållet beroende på hur länsstyrelsen
behagar göra.

Detta är en sak. Sedan slår jag också
fast att utskottet avstyrker motioner
med hänsyn till att enligt utskottets
mening någon ändrad ordning i varje
fall inte bör prövas förrän länsindelnings-,
länsförvaltnings- och länsdemokratiutredningarna
ytterligare beretts
för beslut.

Samtidigt säger utskottet — och det

Ang. anslag till regional utveckling, m. m.
redan i nästa stycke — att enligt vad
utskottet erfarit övervägs inom kommunikationsdepartementet
åtgärder som
täcker syftet med de motioner som utskottet
avstyrkt samt i allt väsentligt
också syftet i de motioner som väckts
från centerhåll.

Jag förstår inte riktigt logiken i detta.
Herr Birger Andersson som snart
får ordet vill kanske förklara för mig
hur man i ena ögonblicket kan säga att
dessa förslag inte kan prövas på grund
av att den stora utredningslångdansen
med länsindelnings-, länsförvaltningsoch
länsdemokratiutredningarna inte
är klar och i nästa ögonblick säga att
kommunikationsdepartementet förbereder
åtgärder som täcker syftet med
dessa förslag. Jag vill gärna höra utskottets
talesman förklara detta mysterium
för mig.

För mig står det klart att en omdaning
av planeringsråden är nödvändig,
framför allt ur den praktiska synpunkten
att man endast till ett demokratiskt
organ kan överlämna ett uppdrag att
fullfölja motionernas syfte.

Vad har då sagts i denna motion?
Jo, den syftar till ett ändrat beslutsförfarande.
Det är riktigt, men det innebär
inte en ensidig beslutanderätt. Något
sådant har motionärerna på intet vis
åsyftat. Tvärtom! Syftet är att planeringsrådet
skall få ett verkligt inflytande,
vilket rådet väl bör ha och som utskottet
i ett annat avsnitt av sitt utlåtande
tycks tro föreligger. Utskottet
hävdar där att planeringsråden har ett
inflytande, vilket de som jag har sagt
endast har i den mån länsstyrelsen hänskjuter
ärenden till dessa råd.

Jag har här anfört några rapsodiska
synpunkter på detta problem där mycket
finns att tillägga. Men det väsentliga
är att problemet angrips centralt
så att den sugning från de stora befolkningscentra
som utgör grunden till den
fortskridande utflyttningen och uttunnandet
av stora landsdelars näringsliv
bringas att upphöra. Detta måste åstadkommas
genom positiva åtgärder i des -

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Ang. anslag till regional utveckling, m. m.
sa stora stadsregioner men även genom
utflyttning av arbetstillfällen till glesbygder,
ty det är tillgången på arbete
som är problemets tyngdpunkt.

Jag vill understryka nödvändigheten
av demokratiska normer inom planeringsråden,
så att dessa verkligen blir
organ för det folkliga inflytandet på
lokalplanet. När vi en gång i tiden kritiserade
Mussolinis och Hitlers skenkorporatism
sade vi att det inte var någon
riktig korporatism. Det var heller
ingen riktig representation att man
från centralt håll skulle utse representanter
i Mussolinis korporationer —
och jag höll på att säga i våra svenska
planeringsråd. Inom dessa har man
representanter för företagare, arbetare
osv., som ingalunda utses av grupperna
själva utan centralt. Är det inte rimligare
att människorna på orten får utse
dessa representanter? När så blir fallet
kan planeringsråden få ett verkligt inflytande.
Det är en nödvändighet om
de skall kunna få folkförtroende att
bygga upp det som nu raserats på
många håll genom den bristande avvägning
inom vårt näringsliv som kommit
till i samband med strukturomvandlingen
och som kan bli ruinerande
för mycket stora landsdelar.

Jag instämmer i de yrkanden som
har framställts av herr Nils-Eric Gustafsson.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! I denna fråga har vi
inte anslutit oss till någon av de reservationer
som är knutna till statsutskottets
utlåtande utan följt utskottsmajoriteten.
Jag vill ändå framföra några
reflektioner i frågan.

Att lokaliseringspolitiken, eller som
det numera heter frågorna om regional
utveckling, alltjämt har mycket stor betydelse,
det har framgått av den redan
förda debatten. Statsverket har också
gjort vissa ganska betydelsefulla insatser
på området i form av lån och bidrag.
Under den konjunktursvacka som

vi har genomlevt men nu börjar komma
upp ur har man genom att låta företagen
använda sina investeringsfonder
också gjort vissa insatser. Ändå måste
det i sanningens namn konstateras att
de uppnådda resultaten inte har varit
så kolossalt stora. Sin största framgång
hade statsmakternas insatser under
högkonjunkturen. Då var den totala investeringsverksamheten
stor och då
föll även en del smulor från de rikas
bord ut över de avsides belägna områdena.
Men under den lågkonjunktur
som vi nyss har genomlevat förstärktes
snarast skillnaden mellan norra och
södra Sverige. Trots högkonjunkturen
har arbetslösheten ökat i Norrland liksom
antalet arbetslösa med längre arbetslöshetstider.

Det är svårt att planera, detta har
herr Ferdinand Nilsson nyss givit
exempel på. Vissa ekonomiska regler
gäller som väger över vad mer eller
mindre lyckosamma planerare hittat på.
Vi måste också konstatera att inte all
den lokaliseringsverksamhet som hittills
genomförts har varit så helt lyckad.
Den har ibland gått till områden
som inte varit särskilt illa utsatta. Jag
tänker på det förhållandet, som redan
tidigare nämnts här, att det norrländska
kustområdet fått en hel del hjälp,
medan däremot inlandet kommit i
kläm. Som herr Ferdinand Nilsson nyss
påpekade har det t. o. m. kunnat vara
så att det stöd som gått till kustområdet
bidragit till att göra förhållandena i
inlandet ännu besvärligare. Det är också
tråkigt när en nytillverkning på en
ort, åstadkommen med statligt bidrag,
medför nedläggning och friställning på
ett annat håll. Även detta talade herr
Ferdinand Nilsson om nyss. Det finns
många andra exempel, och det i fall
där det inte ligger helt så klart till som
i det av herr Nilsson anförda. Det finns
exempel där de gynnsamma effekterna
på ett håll lett till avsevärda svårigheter
på ett annat. Detta visar hur svårt det
är att hantera frågor av denna art.

Vi väntar emellertid med spänning

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

på den utredning som pågår i denna
fråga och som innebär ett försök att
värdera effekten av den nuvarande försöksverksamheten
i fråga om lokaliseringspolitiken
och som eventuellt skall
ge förslag till nya och förändrade åtgärder.
I avvaktan på den utredningen
anser vi att man inte i högre grad bör
lappa på de regler som nu gäller. Det
är anledningen till att vi följt utskottsmajoriteten.

Förslagen utöver dem som ingår i
statsverkspropositionen i det nu aktuella
ärendet syftar framför allt på
näraliggande åtgärder som väl i stort
sett kan sägas gälla sådant som i det
stora sammanhanget relativt sett dock
måste betraktas som detaljer.

Frågan om den fortsatta lokaliseringspolitiken
på lång sikt behandlas av
bankoutskottet och skall debatteras om
ett par veckor. Vad gäller den politiken
hoppas man att vi skall nå fram
till gemensamma ståndpunkter, som vi
alla skall kunna enas om och stödja.

När AMS i sitt nyss utgivna program
understryker betydelsen av att
industrier i Syd- och Mellansverige
med svårigheter att tillgodose behovet
av arbetskraft blir intresserade av att
förlägga eventuell utbyggnad till skogslänen,
är det en helt riktig synpunkt.
Rekommendationen är dock ganska
lam, man trycker så litet på åtgärder
av den typen i jämförelse med det utrymme
man ger andra åtgärder, framför
allt rörelsestimulerande sådana.

Herr talman! Uppgiften att stimulera
expanderande företag att lokalisera
sina nya investeringar till områden
med ett vikande näringsliv är ett aktuellt
problem. Det finns möjlighet att
med lokaliseringsmedel bidra till den
stimulansen, men detta kräver personliga
insatser från alla dem inom arbetsmarknadsverk,
inom planeringsoch
näringsråd, inom landsting och
kommuner osv. som sysslar med dessa
ting. Den insatsen är mycket angelägen.

Jag vill understryka betydelsen av

Ang. anslag till regional utveckling, m. m.

insatser av denna art, men i dagens
läge vill jag i övrigt avvakta de riktlinjer
för regionalpolitiken på längre
sikt som bankoutskottet kommer att ge
i sitt utlåtande, vilket snart framlägges.
Och i avvaktan på de förslag som
den pågående utredningen kan komma
att presentera nöjer jag mig för tillfället
med att yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! I förevarande utlåtande
har statsutskottet bland mycket annat
behandlat motionerna 1:540 och II:
628, där vi motionärer tagit upp en
enligt vårt sätt att se viktig fråga, nämligen
den som även herr Ferdinand Nilsson
varit inne på och som rör den ställning
som planeringsråden vid länsstyrelserna
skall ha när det gäller det regionala
planeringsarbetet. Det är väl
ingen tvekan om att de regional-politiska
frågorna i framtiden kommer att
få allt större betydelse. Målsättningen
är väl att man så långt möjligt skall
försöka upprätthålla livskraftiga centralorter
i varje region, där en god
samhällsservice kan utvecklas, vilket
bland annat är en förutsättning för ett
differentierat och effektivt näringsliv.

Av Länsplanering 67, redovisad i
statsverkspropositionen bilaga 13, som
vi nu behandlar, framgår väl ganska
klart att det är synnerligen svårt att
alltid få önskemål och realiteter att
sammanfalla. Vi menar att detta starkt
understryker behovet av starka samordnande
organ på länsplanet som verkligen
kan fatta sådana beslut som är
nödvändiga för att främja en gynnsam
utveckling inom regionen i dess helhet.
I den ordning som nu gäller utövar
planeringsråden, som herr Ferdinand
Nilsson mycket riktigt påpekat,
en rådgivande funktion. Det yttersta
ansvaret för besluten vilar dock
på länsstyrelserna och deras tjänstemän.
Jag vill inte påstå att vi på något
sätt har dåliga erfarenheter av detta,

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Ang. anslag till regional utveckling, m. m.
utan i allmänhet har det hittills fungerat
bra. Men för att de beslut som
fattas i de viktiga regionalpolitiska
frågorna skall få en reell förankring
i bygden tror vi att det är angeläget
att ge lekmannarepresentationen ett
ökat ansvar och ett ökat inflytande i
hithörande frågor. Det är från den utgångspunkten
vi har frågat oss om det
inte vore lämpligt att komma fram till
en fastare och mera etablerad organisation
för planeringsråden. Den näringsoch
lokaliseringspolitik som nu bedrivs
i vårt land hoppas vi skall få allt
större effekt och slagkraft i framtiden.

För närvarande sitter den Lemneska
utredningen och funderar över
hur den framtida lokaliseringspolitiken
bör utformas då den nu pågående
försöksperioden har löpt ut. Skulle man
kanske i detta sammanhang kunna hoppas
på att vi framöver får en lokaliseringspolitik
som omfattar hela landet i
stället för som nu vissa regionalt och
geografiskt avgränsade stödområden,
så kommer naturligtvis planeringsråden
över hela landet också att få allt
större betydelse för att regionalt förverkliga
de rikspolitiska åtgärderna
härvidlag.

Under senare tid har en råd utredningar
lagts fram som berör de regionalpolitiska
frågorna. Jag tänker på
länsindelningsutredningen, länsförvaltningsutredningen
och nu senast länsdemokratiutredningens
förslag. Det är
förvisso stora och intressanta överväganden
som här har kommit fram.
Problemet är emellertid att dessa utredningar
i vissa avgörande punkter
har kommit fram till diametralt motsatta
uppfattningar. Utan att på något
sätt spekulera i vad som så småningom
kan bli resultatet av dessa utredningar
förefaller det mig nödvändigt
med någon form av samlad översyn
över alla dessa utredningar innan något
ställningstagande kan göras. I varje
fall kan jag inte förstå annat än att det
kommer att ta avsevärd tid innan dessa
spörsmål kan bli föremål för statsmak -

ternas slutgiltiga ställningstagande. I
avvaktan på detta anser vi därför att
man redan nu bör realisera det förslag
som framförts av länsförvaltningsutredningen,
nämligen att ge planeringsråden
vid länsstyrelserna en beslutsmässig
funktion.

I sitt utlåtande över motionerna
framhåller statsutskottet, såsom herr
Ferdinand Nilsson har påpekat, att
det enligt vad utskottet inhämtat pågår
överväganden inom kommunikationsdepartementet
om åtgärder som skulle
täcka syftet med motionerna. Nu skall
jag inte vara lika polemisk som herr
Ferdinand Nilsson och fråga efter konsekvensen
i statsutskottets ställningstaganden
i dessa sammanhang, utan jag
är för min del tillfredsställd med det
förslag som här föreligger. Det viktigaste
är att någonting händer på detta
område. Jag nöjer mig för dagen med
det besked som bär har lämnats, nämligen
att man inom kommunikationsdepartementet
överväger åtgärder för
att ge planeringsorganen en beslutsfunktion
—- det är det centrala för mig
i detta sammanhang.

Jag vill bara framföra dessa synpunkter
och ämnar självfallet i detta
läge inte framställa något yrkande. Jag
uttrycker endast den förhoppningen att
vi så snart som möjligt skall få se resultatet
av de överväganden som sker
inom kommunikationsdepartementet på
detta område.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Denna debatt tenderar
att bli lång. De talare som yttrat sig före
mig har med undantag för den siste
gjort rätt utförliga inlägg. Jag tolkar
detta på det sättet, att det här gäller en
så stor och viktig fråga att det anses
angeläget att vi får en utförlig och ordentlig
debatt. Det är bara beklagligt att
vi inte kunde föra denna debatt i onsdags,
när vi hade gott om tid, utan får
den i dag när svårigheter för många
uppstår att ta sig hem på grund av lokförarstrejken.

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

I det utlåtande som vi nu behandlar
har utskottet tagit upp dels regionalpolitikens
mål och medel och i anslutning
därtill den regionala samhällsplaneringen,
dels det försöksvis utgående lokaliseringsstödet
och glesbygdsstödet. I den
första delen av sitt utlåtande är utskottet
enigt. I den andra delen föreligger
det reservationer, och talesmän för reservanterna
har vi haft tillfälle att tidigare
under debatten lyssna till.

Utskottet inleder sitt yttrande med att
peka på det nya begreppet regionalpolitik
och det uttryck som därmed ges för
ett nytt sätt att mera aktivt angripa och
lösa de regionala problemen. I begreppet
regionalpolitik ingår både de ekonomiska
lokaliseringsstimulanserna och
åtgärder för att stödja de områden där
man måste godta en vikande utveckling
samt inte minst en vidareutvecklad och
målinriktad samhällsplanering. Utskottet
har enhälligt betonat att skilda uppfattningar
om vilka orter och regioner
som kan bedömas såsom utvecklingsbara
måste prövas i första hand inom den
regionala planeringens ram. Denna regionala
planering i en utvecklad konkret
form får ge underlag inte bara för
prioriteringen av det direkta lokaliseringsstödet
utan även för samhällsbesluten
i övrigt och förhoppningsvis även
för näringslivets investeringsbeslut. För
egen del anser jag det värdefullt att detta,
även om det tidigare bort stå klart,
nu slås fast av ett enhälligt utskott. Jag
hoppas att den regionalpolitiska debatten
tar intryck av detta så att begreppen
kan hyfsas mer än hittills.

Utskottet föreslår vidare enhälligt
riksdagen att ge Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet anfört i anledning av
det som förre inrikesministern uttalat
i statsverkspropositionen om den regionalpolitiska
utvecklingsplaneringen.
Vad utskottet anfört innebär en anslutning
till propositionen. På några punkter
kan det dock vara väsentligt att peka
på en del särskilda ting.

En sak är att de nu i Länsplanering
67 presenterade regionalpolitiska mål -

Ang. anslag till regional utveckling, m. m.
sättningarna givetvis inte kan få bindande
verkan. Utskottet har dock liksom
departementschefen strukit under målsättningarnas
värde för de statliga och
kommunala organens beslut och i annat
sammanhang även erinrat om den betydelse
för näringslivets planering som
länsplaneringen kan få.

En annan punkt är frågan om hur och
i vilken utsträckning samhället kan
stödja de regionalpolitiska målsättningarna.
Ett enigt utskott har stannat för
uppfattningen att även andra medel än
lokalisering av offentlig verksamhet och
statligt lokaliseringsstöd måste användas
i vissa områden, där det bedöms
nödvändigt att bryta den spontana utvecklingskurvan.
Där kommer in möjligheterna
till statlig eller halvstatlig företagslokalisering
och möjligheterna att
påverka näringslivets lokaliseringsbeslut.

Det står också klart för ett enhälligt
utskott att det inte kommer att bli möjligt
att stödja alla de regionala målsättningarna.
Det kommer att bli fråga om
prioritering. Denna prioritering är den
obehagligaste delen i ett aldrig så aktivt
stödprogram, eftersom den alltid måste
lämna vissa förväntningar ouppfyllda.
Det är därför av särskilt värde att notera
att utskottet kunnat enas även i
dessa allmänna prioriteringsresonemang.

Utskottet har alltså helt anslutit sig
till tanken att stödja strävandena att
länka en del av totalexpansionen till
växtkraftiga stadsregioner på skilda håll
i landet. Utskottet har vidare funnit det
angeläget att planeringen kan ge riktpunkter
för åtgärder, så att varje län
har minst en stadsregion som kan utvecklas
av egen kraft. Vidare förutsätts
planeringen även kunna ge underlag för
de möjliga insatsernas fördelning bland
sekundära tätorter och orter som måste
hållas livskraftiga som stödjepunkter för
de större glesbygdsområdena.

Ett enigt utskott har också godtagit
vad som anförts om inriktningen av
sysselsättningsskapande åtgärder i öv -

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Ang. anslag till regional utveckling, m. m.
rigt. Det innebär bland annat att det
inte får anses motiverat att prioritera
ökande kommunblock utanför stödområdet
framför blocken inom stödområdet.
För de nämnda blocken utanför
stödområdet får man godta länsstyrelsernas
uppfattning enligt prognos 2,
även då den visar lägre befolkningstal
än målsättningen. Vidare innebär det
för länen inom norra stödområdet att
satsningen på områden med spontan
växtkraft bör understödjas.

I det sammanhanget bör noteras att
målsättningarna för de block inom stödområdet
där lokaliseringspolitiken hittills
inte räckt till — jämfört med prognos
2 — innebär ett behov som motsvarar
12 400 nya arbetstillfällen. Som jag
inledningsvis nämnde är det uppenbart
att för vissa orter och regioner måste
godtas en ökande utveckling. Den regionalt
utförda planeringen måste ge
grundval för prioriteringen av de orter
vilkas tillväxtsträvanden kan stödjas.
Vissa orter och även regioner omkring
prioriterade orter kommer därför —
och därom är vi alla överens — att få
uppleva en befolkningsuttunning på
längre sikt. Detta medför i sin tur att
man vid planeringen måste beakta även
vad som måste göras för att inte de
kvarboende skall få en samhällsservice
som alltför negativt avviker från andras.
Detta är ytterst en jämlikhetstanke. De
åtgärder som det här är tal om ligger
inom många olika områden och sammanfattas
i begreppet glesbygdsåtgärder.
Dessa åtgärder är en mycket viktig
del av begreppet regionalpolitik som det
nu förs fram.

I anslutning till de allmänna bedömningarna
av planeringsfrågorna har utskottet
också behandlat en del motioner.
Från den behandlingen kan anmälas
att utskottet i fråga om samordning
av läns- och kommunplaneringen indirekt
fäst vissa förhoppningar om delreformer
beträffande planeringen i avvaktan
på beslut i länsindelningsfrågorna.

I fråga om huvudmannaskapet för länsplaneringen
har utskottet kunnat åberopa
att de syften som ligger bakom mo -

tioner av herr Paul Jansson in. fl. och —
i viss mån — av herr Ferdinand Nilsson
in. fl. kommer att täckas genom förslag
till nästa års riksdag.

Herr Ferdinand Nilsson frågade rätt
provokatoriskt hur man egentligen förklarar
vad utskottet skriver på sidorna
6 och 7 i utlåtandet. Det är inte alls
svårt. Utskottet talar om två skilda ting.
Det är fråga om skilda yrkanden i motioner
av det slag som herr Paul Jansson
in. fl. har väckt och motioner av det
slag som avgivits av herr Ferdinand
Nilsson m. fl. De måste sålunda bedömas
olika, och därför är utskottets skrivning
inte alls ologisk. Jag säger lugnt att jag
kan tala för ett enhälligt utskott.

Utlåtandet i övrigt handlar i huvudsak
om grunderna för försöksverksamheten
under det enda år som är kvar
av den femåriga försöksperioden. Där
återser vi de gamla skuggorna från 1964
års riksdagsdebatt om lokaliseringsstödet.
På en punkt — och en väsentlig sådan
— föreligger dock enighet. Det gäller
propositionens förslag om möjlighet
till lokaliseringsstöd även för statliga
företag. Här skapas en konkret möjlighet
att få ytterligare insatser till siånd.
Inte ett ord har här hörts om statsdriftens
nackdelar, när det nu gäller att
rycka ut och rädda en besvärlig situation.

Centerns och folkpartiets reservationer
nr 2—4 handlar om ändringar i försöksverksamheten,
ändringsförslag som
har förkastats av tidigare riksdagar. Redan
det förhållandet att förslagen rör
det sista året under försöksperioden och
att vi kommer att få ta ställning till
grunderna för den fortsatta verksamheten
bör vara skäl nog för avslag även
denna gång.

I volymfrågorna vill centern och, vilket
kan konstateras med en viss förvåning,
även folkpartiet öka resurserna
för både långivning och bidrag. Så långt
är allt gott och väl. Lösenorden bakom
kravet heter: en mer aktiv lokaliseringspolitik.

Hurudan är då situationen egentligen?
Om majoritetens förslag — och därmed

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

propositionen — bifalles, finns det för
försöksperiodens sista fem kvartal drygt
300 miljoner kronor tillgängliga för utlåning.
600 miljoner kronor bär tidigare
gått åt på tre år och tre kvartal. För
bidragsgivning finns under samma förutsättning
54 miljoner. 146 miljoner kronor
har bundits genom beslut till och
med mars i år. Jag vill uppriktigt talat
ifrågasätta om reservationsyrkandet
bottnar i en beräkning av medelsåtgången.
Är den inte en yttring av den
vanliga och till intet förpliktande överbudspolitiken,
som bara vill markera
välvilja? Jag tror mig kunna garantera
reservanterna att försöksverksamheten
inte upphör i förtid på grund av medelsbrist.
Yi är alla ense om att lokaliseringsstödet
kommer att förbli en del
av vår sysselsättningspolitik.

Centerpartiets reservation nr 7 beträffande
arbetsmarknadskonsulenterna
skiljer sig i grunden inte mycket från
vad majoriteten har ansett. Majoriteten
har inte sagt nej. Majoriteten har sagt
att frågan bör behandlas inom den s. k.
glesbygdsgruppen och hänvisar till att
frågan enligt uppgift kommer att där
tas upp till prövning utan riksdagens
åtgärd. Det är svårt att se varför inte
denna fråga skulle kunna beredas i vanlig
ordning.

Beträffande reservation nr 8 från
mittenpartierna rörande servicecentraler
föreligger precis samma förhållande.
Utskottet hänvisar till glesbygdsgruppen.
Tvisten rör sig om huruvida
man kan lita på att gruppen prövar
frågan. Majoriteten litar på gruppen.

Avsikten har varit att i detta sammanhang
även skulle kunna behandlas
de motioner som hänvisats till bankoutskottet.
Det kan nu på grund av
olyckliga omständigheter inte ske. I
och för sig inverkar inte detta, med
den uppdelning som har gjorts, på riksdagens
möjligheter att besluta i dag,
eftersom bankoutskottets kommande utlåtande
i stort sett behandlar lokaliseringsstödet
efter försöksperiodens utgång,
ett ämne som nästa års riksdag

Ang1, anslag till regional utveckling, m. m.

torde få ta den mera definitiva ställningen
till.

Slutligen vill jag något knyta an till
statsutskottets utlåtanden nr 58 och 59
som andra företrädare för utskottsmajoriteten
närmare kommer att ta upp.
Den gemensamma nämnaren i år i de
tre utlåtanden som nu föreligger är de
regionala skillnaderna och de svårigheter
som vissa grupper får uppleva
särskilt hårt. Det väsentliga handlingsmönstret
är att åtgärder vidtas av både
regionalpolitisk och arbetsmarknadsmässig
art och att det ena inte får utesluta
det andra i bedömningarna. Gränsen
är inte dragen ens där. Även på
andra områden, som närmast hänför
sig till den ekonomiska politiken i
stort och den löpande förvaltningen,
kommer det att finnas behov av fortgående
insatser.

Jag vill sluta där jag började, nämligen
med att understryka vikten av att
vi nu har fått början till en regionplanering
som kan sätta oss i stånd att
samordna samhällsbesluten, bland annat
för att ge ökad jämlikhet och trygghet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Utskottsavdelningens
ärade ordförande lade sig verkligen
vinn om att föra en extra seriös debatt i
den här frågan, och det är den förvisso
värd. Det är dock några punkter som
jag ändå vill kommentera.

Herr Birger Andersson sade att reservanter
och motionärer utförligt har
debatterat denna fråga. Han trodde vidare
för sin del inte att det var möjligt
att genomföra stimulansåtgärder för
näringslivet genom ekonomiska insatser
under detta år. Ja, jag kommer ihåg
en annan hög företrädare för socialdemokraterna,
herr Näsström, som använde
det argumentet ganska flitigt.
Men jag undrar ändå om vi inte skulle

Nr 22

Fredagen den 9 mai 1969

Ang. anslag till regional utveckling, m. m.
tänka på att utvecklingen i fråga om
urbaniseringen under lång tid har fått
fortgå utan att man från regeringen har
ägnat den något allvarligt intresse. Det
har visserligen förts en arbetsmarknadspolitik,
men jag ville ändå påpeka
att en viss ändring har skett i år i socialdemokraternas
inställning. Det kan
egentligen inte tyda på någonting annat
än att regeringen efter dessa år har
insett att det måste göras någonting
väsentligt.

När herr Arne Geijer, ordföranden
i LO, för någon dag sedan talade någonstans
uppe i Stockholms län lade
jag märke till att han gjorde det på ett
sådant sätt att vilken centerpartist som
helst egentligen kunde känna sig ganska
tillfredsställd. Vi i centern hoppas
att den sinnesändring, som jag vill kalla
det, som han gav uttryck åt skall
fortsätta — och herr Birger Anderssons
anförande här i kammaren i dag gav
inte heller något annat intryck.

Vi vill vidta vissa åtgärder på en
gång, och standardargumentet med ekonomin
får kanske användas med en
viss försiktighet från herr Birger Anderssons
sida.

Jag skall inte försöka tolka herr Birger
Anderssons vokabulär när han talade
om regioner. Det är numera ett
allmänt vedertaget begrepp att man
skall tänka i regioner. Men jag blev
mycket glad när herr Birger Andersson
något senare också talade om länen.
Jag har nämligen av vissa socialdemokrater
fått det intrycket att länsdemokratin
och dess fortsatta utveckling
inte skulle vara så särskilt attraktiv för
partiet. Nu tolkar jag herr Birger Anderssons
uttryck — när han först talar
om regioner och sedan om län — på
det sättet att han också klart har markerat
att socialdemokraterna inte vill
slänga ut Per Nyström alldeles på en
gång''.

Det var också en annan sak som
gjorde mig fantastiskt glad. Jag tror att
det är första gången som herr Birger
Andersson eller någon annan socialde -

mokrat här i kammaren har talat om

— det står faktiskt också i utskottsutlåtandet
— det nät av tätorter som centerpartiet
blivit så hånat för under
många debatter här i kammaren under
många år. Det verkar vara på det sättet
att man numera också på socialdemokratiskt
håll är inne på vår linje. När
jag lyssnade till herr Paul Jansson fick
jag detta intryck ytterligare förstärkt.

— Vi får hoppas att denna ådagalagda
sinnesförändring består.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag finner i likhet med
herr Nils-Eric Gustafsson tyngdpunkten
i herr Birger Anderssons anförande
i det han inte sade. Jag har en bestämd
känsla av att det är så man
bör höra det och att det blir så man
kommer att läsa det. Herr Birger Andersson
talade om enigheten angående
stödprogrammet. Han sade ingenting
om storstadsregionerna och deras förhållanden.
Detta är att gå som katten
kring het gröt, och det skulle vara intressant
att höra litet på den punkten.

Sedan kan jag instämma i allt vad
herr Paul Jansson sade. Jag tycker att
han resonerade rimligt. När han hoppas
att det snarast skall kunna bli något resultat
av vad utskottet anser sig ha
inhämtat angående överväganden inom
kommunikationsdepartementet, gör han
vad han kan för att få fram någonting
positivt ur utskottets skrivning. Jag
är litet skeptisk, vilket kanske inte är
så underligt. Jag vad med och motionerade
1966. Då gick ärendet till bankoutskottet,
och i dess utlåtande 1966
sägs att ställningstagandena i fråga om
lokaliseringsverksamhetens organisation
på länsplanet borde kunna omprövas.
Man säger vidare: »Sammanfattningsvis
vill utskottet sålunda anföra, att
planeringsrådets ställning och funktion
inom en nära framtid kan komma
att omprövas, sedan frågan om lekmäns
deltagande i länsstyrelsen blivit grund -

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

ligt belyst. Den diskussion av länsstyrelsens
utformning som är att vänta
måste inte minst komma att avse den
verksamhetsgren där planeringsrådet
nu lämnar sin medverkan.»

Detta lät mycket hoppingivande då,
och jag minns att jag tackade bankoutskottets
ordförande. Jag är inte beredd
att precis lika troskyldigt tacka
den här gången. Jag vill se när det blir
resultat och vad det blir för resultat. Det
är inte lätt för representanter för det
stora partiet, och det är inte lätt ens
för Kungl, Maj:t i kanslihuset att klara
upp en del saker som man har, såsom
Bramstorp sade en gång i tiden, »stökat
till». Jag vet vilka svårigheter det
finns i fråga om ärendenas fördelning
mellan departementen och mellan utredningarna.
Den ena utredningen behandlar
den biten av frågan och den
andra den biten av frågan, och sedan
kommer man ingen vart. Jag skulle
vara glad om kommunikationsdepartementet
frigjorde sig från det nät av
utredningar som jag har talat om i annat
sammanhang och som snärjt Kungl.
Majrts handlingsmöjligheter.

Beträffande stödprogrammet måste
fortfarande tyngdpunkten sökas i frågan
hur man klarar lokaliseringen inom
storstadsregionerna. Det är därifrån
som den stora utsugningen av bygderna
uppkommer, och det är där man måste
söka boten för soten.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Mina kommentarer med
anledning av herr Birger Anderssons
anförande behöver inte bli så ordrika.
Jag konstaterar att herr Andersson gav
uttryck för den uppfattningen att länsplaneringens
prognoser inte kan ligga
till grund för några bindande beslut.
Jag noterar detta med en viss tillfredsställelse.
Jag skulle också vilja uttrycka
den förhoppningen att man här har
utrymme för betydande marginaler och
justeringar vid den praktiska tillämpningen
i fortsättningen.

Ang. anslag till regional utveckling, m. m

När det sedan var fråga om ramarna
för lokaliseringsstödet redovisade herr
Andersson att vi har så och så mycket
att röra oss med. Han menade att det
borde räcka inför slutperioden för denna
försöksverksamhet. Han tilläde att
de förslag som vi lagt fram närmast får
anses som uttryck för en överbudspolitik
som endast vill markera en viss
välvilja.

Men nu skall det hända någonting i
alla fall. Vi har ju fått så många hurtfriska
deklarationer om den saken, inte
minst från regeringspartiet. Skall det
hända någonting av verklig betydelse,
behövs det ju också pengar för att kunna
realisera intentionerna. Här talar vi
ju om ett rambelopp som vi skall röra
oss med i fortsättningen. Skulle utvecklingen
bli expansiv — det är inte otänkbart,
det är många uppdämda behov
som skall tillgodoses under dessa yttersta
dagar av försöksperioden — är
det också bra om man har de nödvändiga
ekonomiska förutsättningarna att
genomföra vad som kan komma att aktualiseras.
Att den period som återstår
skall bli expansiv hoppas vi, och
det har väl inte heller herr Andersson
någonting emot. Alla har väl såvitt jag
förstår varit eniga om att det är önskvärt
att lokaliseringspolitiken får ytterligare
fart och att den kan sätta in på
områden där den hittills inte haft de
verkningar som är önskvärda och som
man hoppats på.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Mitt tidigare anförande
har ju recenserats av tre kritiker, och
man skall kanske inte ge sig på att debattera
innehållet i recensioner. Det
brukar i varje fall författare avstå från,
men det ligger ju något annorlunda
till här i riksdagen.

Herr Nils-Eric Gustafsson var av allt
att döma förvånad över att jag diskuterat
denna fråga seriöst som han sade
— det är ett högtidligt uttryck som

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Ang. anslag till regional utveckling, m. m.

användes ibland i dessa sammanhang
i detta hus. Det är en allvarlig fråga,
och jag tycker att den bör diskuteras
allvarligt. Jag talade om att vi är överens
i väsentliga frågor. Men vad kommer
då herr Nils-Eric Gustafsson med?
Jo, han talar om att socialdemokraterna
nu tydligen har slutit upp vid centerns
sida. Av allt att döma är det bara centern
som gjort någonting när det gäller
kampen mot arbetslösheten. Här är inte
platsen eller tidpunkten att redovisa
den långa kamp som socialdemokraterna
fört just mot arbetslösheten för
att skapa arbetstillfällen för människorna.

Men så småningom blev det populärt
att prata om lokalisering. Det var en råd
människor som motionerade i denna
kammare i mitten på 1940-talet — en
av dessa var jag — men inte blev vi
några nationalhelgon fördenskull. Så
småningom har det emellertid blivit
någonting som centern har hängt upp
hela sin verksamhet på, att de skulle
vara den drivande parten. Nu skulle
Landsorganisationens ordförande nästan
ha blivit centerpartist, ty även han
har talat om detta. Så länge jag har haft
möjligheter att bedöma den svenska
Landsorganisationens arbete har jag
förstått att det för Landsorganisationen
har varit angeläget att just arbeta för
att om möjligt avskaffa arbetslösheten.

Herr Ferdinand Nilsson har jag svarat
en gång och då framhöll jag att det
var två olika ting som diskussionen
gällde. Nu undrar han varför ingenting
görs med anledning av alla de utredningar
som har nämnts, och ytterligare
någon talare har frågat detsamma.
Det gäller tre stora utredningar
som snuddar vid vad vi i dag talar om:
länsindelningsutredningen, länsförvaltningsutredningen
och länsdemokratiutredningen.

Dessa utredningars förslag är nu på
remiss, och i ett fall — jag tror det gäller
länsdemokratiutredningen — utgår
inte remisstiden förrän i november. Det
äir svårt att dessförinnan ta slutgiltig

ställning. Detta är heller inte brukligt.
Ärenden sänds ju på remiss för att få
utlåtanden om dessa, varefter man på
grundval av dessa utlåtanden gör upp
det slutliga förslaget. Jag tror att de
som här har framfört kritik över att utvecklingen
inte går med snälltågsfart
får avvakta den rutin vi har.

Herr Per Jacobsson berörde i sitt
anförande egentligen enbart anslagen
och hävdade det nödvändiga i att anvisa
mera pengar. Vi har kunnat visa
att de medel som anvisats räcker till.
Skulle så inte vara fallet är det ju
brukligt att ytterligare medel kan anvisas
på tilläggsstat.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort.

Herr Birger Andersson tolkade mitt
inlägg i debatten som ett uttryck för
förvåning över att han fört er. seriös
debatt. Jag beklagar om han uppfattat
min formulering på det sättet. Jag har
inte uttryckt någon förvåning. Det var
i stället glädje över att vi kunde diskutera
dessa så viktiga frågor på ett seriöst
sätt som mina ord ville förmedla.

Herr Birger Andersson sade vidare att
centern nu försöker lägga beslag på
vad som skulle kunna kallas upphovsmannarätten
till lokaliseringspolitiken
och till åtgärder för att öka sysselsättningen.
Jag skall inte skryta, men jag
vill säga att det obestridligt är så att
centerpartiet uppmärksammat dessa
frågor tidigare än socialdemokraterna.

Så vill jag ge herr Birger Andersson
en liten påminnelse. Det gäller året
1933, och han är tillräckligt gammal
för att minnas vad jag syftar på. Också
den gången gällde det sysselsättningen,
och då kunde vi gå i farnöte med
varandra och klara upp problemen.

Någon antydan om att herr Birger
Andersson skulle vara ett nationalhelgon
har jag inte heller gjort. Detta vare
mig fjärran. Men det pågår ändå en

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

process inom det stora socialdemokratiska
partiet i detta land. För några
veckor sedan debatterade vi i denna
kammare frågor som har anknytning
till dagens tema. Då drev herr Yngve
Persson en linje i fråga om struktur
och jämlikhet, som har samband med
den fråga vi i dag behandlar. Jag tyckte
han hade vettiga synpunkter även
om de inte sammanföll med regeringspartiets
officiella linjer.

Jag tror inte att skillnaden är så
förfärligt stor mellan herr Birger Anderssons
och min uppfattning, och något
påstående som skulle betyda att jag
underkänt socialdemokratins politik i
alla avseenden har jag inte velat göra.
Men jag har uttryckt min glädje över att
åtminstone en liten sinnesändring i positiv
riktning har kunnat skönjas hos
socialdemokraterna de senaste månaderna,
vilket jag trodde herr Birger
Andersson också skulle bli glad för.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är alltid roligt när
nya ord förs in i debatten. Det som vi
en gång respektlöst kallade för kohandel
har nu blivit farnöte, och det är
ju trivsamt. I varje fall var den uppgörelse
som då träffades riktig. Socialdemokraterna
i samförstånd med LO
var angelägna att hjälpa de tusenden
och åter tusenden oförskyllt arbetslösa
i vårt land. Nuvarande centerpartiet,
dåvarande bondeförbundet, var angeläget
att hjälpa bönderna. Vi var överens
om att krafttag måste tagas för såväl
de arbetslösa som för jordbruket
och lade därmed grunden till en aktiv
näringspolitik som har varit värdefull.
Det glömmer vi inte, men farnötesperioden
tog slut så småningom. Jag har
inte begärt att få bli ett nationalhelgon,
men om herr Nils-Eric Gustafsson
fortsätter att på något sätt helgonförklara
centerpartiet som varande den
enda drivande kraften i fråga om lokaliseringsstöd
kan man nästan tro att

3 Första kammarens protokoll 1969. Nr 22

Ang. anslag till regional utveckling, m. m.

han eftertrår den där symboliska beteckningen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Birger Andersson
säger att det är så svårt att komma fram
till något resultat genom det nät av utredningar
som snärjer regeringens
handlingskraft. Man får ge sig till tåls
alltför länge. Men vem är det, herr Birger
Andersson, som har knutit detta
nät, satt i gång med alla utredningar,
och vem är det som har ansvaret för
att en mängd frågor styckvis tas upp
i olika utredningar, vilket gör att man
till och med inom kanslihuset har svårt
att finna framkomliga vägar? Det får
man tydligt klart för sig genom yttranden
därifrån, att när en viss utredning
är slutförd så skall man sätta i
gång den och den utredningen för att
åstadkomma den och den kompetensfördelningen
osv. Säg mig snällt och
uppriktigt: Har inte regeringspartiet
ansvar för att det har rörts ihop på
detta sätt?

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Efter replikskiftena i
dessa frågeställningar kan jag konstatera
att herr Birger Andersson inte har
givit något svar på problemen i de
stora tätortsregionerna.

Låt mig, herr talman, med anledning
av en motion uppehålla mig vid dessa
problem en stund. När man reser genom
Europas stora tätortsregioner frapperas
man av de enorma problem som
den där förekommande koncentrationen
av industri och bebyggelse utgör.
Det är problem som jag anser kan inramas
i ett numera välbekant ord: miljörasering.
Vi kan i vårt land ändå med
lättnad tillåta oss den reflexionen, att
så trångbodda och hopgyttrade behöver
vi inte bli. En stor nationaltillgång
hos oss är nämligen de stora ytorna.
Men tar vi den tillgången till vara?

I föreliggande utskottsutlåtande om

Nr 22

Fredagen den 9 mai 1969

Ang. anslag till regional utveckling, m. m.
anslag för regional utveckling går man
egentligen mycket lättvindigt förbi denna
frågeställning. I en motion har vi,
några centerpartister, tagit upp frågeställningen
om storstadskoncentration
kontra avfolkningsbygd. Vi anser att
lokalisering, sysselsättning och bostadsbebyggelse
till främst tre områden i
vårt land är en felaktig och föga övertänkt
utveckling. Visserligen vet jag
mycket väl att den kommunala ambitionen
i respektive kommuner eller län
är naturlig och aktiv för att skapa så
goda projekt som möjligt. För det helas
bästa måste man emellertid se ut över
den egna kommun- och länsgränsen.
Vår samhällsplanering som är ägnad att
påverka utveckligen visar ett starkt behov
av en samordning regioner och län
emellan. Då kan man ställa frågan:
Sker inte en sådan samordning? Nej,
uppenbarligen knappast alls. Det talas
visserligen om en hemlig riksplanering,
men ännu vet vi föga därom. Om
en sådan riksplan kommer till stånd
måste den givetvis ta ställning till
markanvändningen i stort, till vårt behov
av olika fritidsaktiviteter och exempelvis
söka bevara våra kustområden
så bebyggelsefria som möjligt. Likaså
bör områden för jordbruk bevaras mellan
de växande tätorterna. En sådan
riksplanering utesluter givetvis inte
nödvändigheten av en stor och aktiv
regionalplanering i länen och mellan
länen. Det förekommer att ganska
kortsiktiga ekonomiska motiv eller personliga
bekvämlighetsintressen hos några
företagsledningar blir avgörande för
ett visst företags lokalisering och önskemål.
Avgörande från fall till fall kan
naturligtvis vara lämpligt i många sammanhang,
men jag tror att en översiktlig
planering vore mycket bättre.

För motion I: 549 har i synnerhet
storstadsbildningen i öresundsregionen
varit modell. Samma förhållanden råder
säkerligen inom en del andra regioner
här i landet; det har vi hört inte
minst av vad herr Ferdinand Nilsson
anfört.

Herr talman! Jag skulle vilja göra
några kommentarer kring det som anförts
i motionen. De befolkningsuttunnande
länen får släppa till både sysselsättningsprojekt
och befolkning, som
flyttar till tätortsregionerna. Det är
knappast någon växande tätortsregions
önskemål att en sådan utveckling får
pågå helt ohämmad. I öresundsregionen
kan man säga att det skapats en i olika
hänseenden överhettad situation, där
trafik-, bostads- och miljöproblemen
skapar onödig dyrhet och svårbemästrade
situationer. I länsplan M 68 säger
länsstyrelsen: »Utvecklingen går mot
ett allt större arealbehov per invånare.
Risken är stor för att det så småningom
uppstår en alltför kompakt stadsbebyggd
yta omkring Malmö/Lund med
nackdelar i form av trafiksvårigheter,
knappa fria ytor och en otillfredsställande
samhällsmiljö samt brist på utrymme
för expansion eller nya behov.
Därtill kommer att områdena kring
Malmö och Lund utgör landets bästa
jordbruksområden».

År 1965 hade M-länet 672 000 invånare.
1980 beräknas invånarantalet bli
867 000, en ökning med nära 30 procent.
Jag har här ett tidningsurklipp, där en
malmötidning för ett par dagar sedan
talade om malmölänets situation på detta
sätt: »Den största folkvandring som
vår tids historia upplevt pågår just nu.
Vårt område, dvs. Malmöhus län är ett
av områdena där den sker». Tidningen
nämner att landshövding Gösta Netzén
fällde de orden i ett föredrag inför
MIM, dvs. Marknadsföringen i Malmö.
Föredraget bar titeln »Kan man sälja ett
län?» Det kan tilläggas att man räknar
med att år 2000 är den nuvarande befolkningen
i malmölänet fördubblad.

Vi har redan nu bekymmer med att
leda vatten i en stor och dyr ledning
från sjön Bolmen i Småland ner till de
växande städerna, där situationen är
sådan att detta vattentillskott är nödvändigt.
Varom inte och om vi blir
hänvisade till att ytterligare ta ut grundvattenreserven
kommer denna att sän -

Fredagen den 9 maj 19C9

Nr 22

kas ännu mer, och då är växtlighetens
vattenbehov i fara. Det blir helt enkelt
enligt vad expertisen säger, ett
ökenlandskap om vi tunnar ut grundvattnet
för mycket. Det kan knappast
vara eftersträvansvärt i framtiden. Om
bolmenpr oj ektet kommer till stånd är
länet alltså räddat. Ja, det kan vara
riktigt, men med tanke på vad jag här
citerade ur landshövdingens föredrag,
undrar man för hur länge. Hur länge
räcker vattnet från Bolmen? Är det inte
lika bra att redan nu koppla på ett
vänernprojekt i stället?

Jag har velat anföra detta bara för
att liksom ställa upp problemet i hela
dess vidd. Vi skall alltså hämta vatten
i första hand från Småland till våra
växande städer, och samtidigt tunnas
befolkningen ut i angränsande län.

Herr talman! Är det inte möjligt att
låta befolkningen få bostad och sysselsättning
i närheten av dessa naturtillgångar,
som här tidigare framförts exempel
på? Lägg t. ex. en ny stad i
Kronobergs län! Växjö har en framgångsrik
universitetsfilial. Lund har
däremot stora administrativa problem
med sina 20 000 studenter. Vi behöver
emellertid inte gå så långt. Varför inte
ge Österlen — »Skånes Norrland» —
sysselsättningsobjekt? Man säger att
man vill till malmöområdet; att det är
närheten till EEC-marknaden m. in.
som betyder något. Gör det verkligen
det? Betyder det så väldigt mycket om
en långtradare får sin last i Österlen
eller i Kronobergs län i stället för i
Malmö, när den skall åka över den
eventuella bron till Danmark och till
kontinenten? Jag tror knappats att de
synpunkterna väger så tungt i detta
sammanhang.

Som synes är en fortsatt koncentration
av näringsliv och befolkning ett
slöseri med landets ekonomiska tillgångar,
och det medför säkerligen
obotliga konsekvenser för miljön. Hänsyn
måste alltså tas till en bättre samordnad
planering kommun- och länsvis.
Sålunda bör vid upprättandet av

Ang. anslag till regional utveckling, m. m.

länsplanerna samråd kunna ske med
angränsande länsmyndigheter. Det förekommer
kanske i någon utsträckning,
men enligt uppgift från tjänstemän vid
länsstyrelser förekommer knappast någon
samverkan på det området.

Vad har då utskottet sagt om dessa
stora och akuta problem? Man hänvisar
till att i en oviss framtid är den kommande
länsindelningen ett lämpligt redskap.
Detta är egentligen en bekväm
»papperskorg» för avslagna motioner
men vittnar egentligen inte mycket om
kontakt med verkligheten eller viljan
att göra något. Kan inte en över både
kommun- och länsgränser gående regional
planering och lokalisering ske,
som tar till vara de speciella tillgångar
som vi har exempelvis i vårt lands
stora ytor, då är det dåligt beställt med
handlingskraften härvidlag.

Genom den motsättning man kan finna
i utskottets skrivning, har man
uppenbarligen inte mycket mer att
hoppas på än att den nye inrikesministern,
som tidigare visat prov på att
han vet vad han vill i olika sammanhang,
skall fullfölja de propåer som
hans företrädare skisserat i årets statsverksproposition,
nämligen om en begränsning
av strömmen mot alltför
koncentrerade storstadsregioner.

Därför vill jag till sist, herr talman,
enträget framhålla att det kan vara fara
i att riksdagen så här utan vidare lämnar
denna fråga obesvarad. Jag vill därför
yrka bifall till föreliggande motion.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Först ber jag att få ansluta
mig till de synpunkter som herr
Thorsten Larsson här anfört på behovet
av en samordning när det gäller planeringen
mellan olika län och inom länen.
Jag skall beröra detta behov från
en annan utgångspunkt än herr Thorsten
Larsson här har gjort men jag anser
ändå att den har en mycket stor
betydelse.

Sedan år 1964 har kommunerna en

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Ang. anslag till regional utveckling, m. m.
lagstadgad skyldighet att hålla en kommunal
beredskap i de fall då man behöver
utrymma större stadsområden.
Om jag nu närmast tänker på prognosarbetet,
vill jag säga att det har en mycket
stor betydelse, eftersom det skall
bilda underlaget för tillskapande av så
viktiga samhälleliga resurser som skolor,
vägar, sjukhus och övriga serviceanordningar.
Om man vid denna planering
räknar fram att en ort år 1980 inte
skall ha fler människor än som ryms
inom en fastställd befolkningsram och
tilldelar resurser därefter, kan kanske
vid ett givet tillfälle befolkningen ha utökats
till det dubbla och ännu mer. De
människor som kommer till dessa orter
har ju barn som skall ha skolundervisning.
Har vi resurser till detta? Det
skall ju finnas möjligheter att leva ett
drägligt liv på denna ort. Dessa behov
är, såvitt jag kan se, inte tillgodosedda
i de prognoser som utarbetas av de
olika länens planeringsorgan. Det bör
därför finnas skäl för att samråd sker
mellan olika län när det gäller planeringsarbetet,
varvid hänsyn bör tas till
att orter vid ett givet tillfälle kan behöva
resurser av en helt annan storleksordning
än som framgår av prognosen.

Herr talman! Jag vill således i denna
del yrka bifall till den av herr Thorsten
Larsson avgivna motionen.

Jag vill dessutom i någon mån beröra
själva prognosarbetet. Prognoserna är i
detta fall också av en sådan betydelse
att de förtjänar stor uppmärksamhet, ty
det är i alla fall de framräknade prognoserna
i olika alternativ som skall
bilda underlaget för tilldelningen av resurser
till såväl regionen som länen och
kommunerna. I direktiven till 1967 års
länsplanering angavs också hur detta
planeringsarbete skulle ske. Det fanns
tre olika alternativ, av vilka det första
angavs med enhetliga anvisningar för
hur planeringsarbetet skulle bedrivas så
att man skulle kunna göra en jämförelse
mellan olika delar av vårt land. Alternativ
2 gav kommunerna frihet att
själva avgöra, hur prognosarbetet skul -

le bedrivas. Alternativ 3 byggde på av
kommunerna själva gjorda bedömningar,
och alternativ 4 innehöll den målsättning
som länsstyrelserna kunde finna
angelägen för de olika områdena. I
statsverkspropositionen säger departementschefen
att det ligger i sakens natur
att en försöksverksamhet inte är
utan brister och att även Länsplanering
67 utan tvivel är behäftad med sådana.
Bristerna är dock enligt hans mening
inte av så allvarlig art att de i nämnvärd
grad minskar länsplaneringens
värde för det ändamål den är avsedd att
tjäna.

Jag kan instämma i vad departementschefen
här säger när det gäller
prognos 2 för hela vårt land. I ett beräkningsarbete
som innehåller en rad
olika moment, vilket det ju gör här, kan
rätt betydande fel ta ut varandra, så att
den slutliga summan ändå blir riktig.
Det är vad som skett. Lägger man ihop
prognoserna för de olika länen kommer
man mycket riktigt, som statsrådet säger,
fram till en totalsumma för landet i
prognos 2 som kan godtas, men där
döljs i alla fall felaktigheter som tar ut
varandra. Om man studerar vad de olika
remissinstanserna har sagt, finner
man att uppgifterna i prognos 2 inte
kan godtas, och man ifrågasätter om
prognosen är neutral och objektiv. Andra
prognoser som utförts bland annat
med bistånd av Kommunförbundet visar
andra resultat.

Från ett av länen sägs att prognosen
gynnar vissa större kommunblocksbildningar
och missgynnar vissa små. Här
har vi tendensen som jag tidigare talade
om, nämligen att plus och minus tar
ut varandra. Jag har granskat prognoserna
just beträffande det länet, och jag
kan ansluta mig till vad länsavdelningen
av Kommunförbundet i det länet säger,
då den anför att prognosen inte är
neutral och objektiv.

Jag kan nämna ett exempel. Om prognosen
görs upp med hänsyn till nattbefolkningen
eller dagbefolkningen kan ha
stor betydelse, här berörs de s. k. pend -

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

larna. Tas dagbefolkningen till utgångspunkt
på ett ställe och nattbefolkningen
på ett annat, kan man få fram mycket
skilda resultat. Tar man för ett kommunblock
hänsyn till endast dagbefolkningen,
visar prognosen en befolkningssiffra
som understiger den som verkligen
gäller för blocket i fråga. Räknar
man sedan med familjekoefficienten, får
man en befolkningsram som ganska avsevärt
understiger den verkliga.

När nu statsrådet anför att man beträffande
dessa prognoser inte kan godta
andra värden än de i prognos 2
utan reservation, måste jag för min del

1 varje fall framhålla, att sådana beräkningar
som jag här angivit bör vara
godtagbara reservationer för att en ändring
i det här fallet bör kunna ske. En
låsning av prognos 2 som tak för befolkningsramarna
och därmed tilldelning
av resurser inom sådana kommunblock
skulle medföra avsevärda men för
ifrågavarande block.

Herr talman! Jag har i det avseendet
inget yrkande, men jag vill ändå för
min del reservera mig mot att prognos

2 skall utgöra »tak» för befolkningsramarna,
och att vad jag anfört bör vara
en godtagbar reservation för en ändring
så att man kan följa den målsättning
som har satts upp av vederbörande
länsstyrelse och planeringsråd utöver
vad som anges i prognos 2.

Herr AXELSON (fp):

Herr talman! Här har talats så mycket
om lokaliseringspolitik över huvud
taget att jag inte skall säga något om
frågan i stort. Jag har begärt ordet endast
för att säga några ord med anledning
av motion I: 258, som berör de i
propositionen omnämnda s. k. storstadsalternativen
i lokaliseringspolitiskt hänseende
och som redovisas i det statsutskottets
utlåtande som nu är föremål för
behandling.

Inrikesministern säger i statsverkspropositionen
att det finns flera skäl
som talar för att man bör inrikta sig på

Ang. anslag till regional utveckling, m. m.
att dämpa den starka tillväxten i de nuvarande
tre storstadsregionerna något
och fördela en del av expansionen på
växtkraftiga stadsregioner på skilda håll
i landet. Detta uttalande hälsas med tillfredsställelse.
Det ligger också helt i
linje med vad lokaliseringsutredningen
rörande statlig verksamhet uttalade i
sitt betänkande redan år 1963. Utredningen
bedömde då att det fanns stora
utflyttningsmöjligheter, och det gällde
då närmast den — som utredningen
fann det — negativa överkoncentrationen
till stockholmsområdet. Både ur
försvars- och beredskapssynpunkt, ur
miljöpolitisk synpunkt och när det gäller
vattenförsörjningen — som det har
talats om här — är det otillfredsställande
med en sådan koncentration.

I årets statsverksproposition vidgar
inrikesministern frågan till att gälla alla
de tre nuvarande storstadsregionerna
och nämner därvid ett antal stadsregioner
som man i detta sammanhang borde
kunna satsa på. Även om man kan läsa
propositionen så att det bara är en
fråga om exemplifiering av orter, har
motionärerna ändock tyckt att det finns
anledning att utöka exemplen med den
starkt expanderande karlstadsregionen,
och detta så mycket mer som vissa lokalintressen
på i propositionen nämnda
orter uppfattat utelämnandet av bl. a.
karlstadsregionen som att denna inte
skulle »ha den inneboende växtkraft
som krävs av ett storstadsalternativ»,
för att citera en tidning i ett av våra
grannlän.

Sedan motionen skrevs i januari har
det också från länsmyndigheterna i
Värmland gjorts en uppvaktning hos
regeringen. Därvid hemställdes att det
klart skulle utsägas att karlstadsregionen
skall räknas till de områden till
vilka en del av expansionen i de nuvarande
storstadsregionerna kan komma
att kanaliseras. Det är alltså samma
sak som motionärerna föreslår att riksdagen
måtte uttala.

Varför är det nu så angeläget att karlstadsregionen
kommer med bland stor -

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Ang. anslag till regional utveckling, m. m
stadsalternativen? Ja, till att börja med
har detta område ur flera synpunkter
förutsättningar för att bli ett lämpligt utflyttningsmål
eller alternativ till storstadsregionerna.
Men därtill kommer lolcaliseringspolitiska
synpunkter på så
vis att Värmland i sin helhet har stora
sysselsättningsproblem, vilket ju inte
gäller alla de som »storstadsalternativ»
i propositionen uppräknade orterna.

Skogsindustrin som dominerar värmländskt
näringsliv ger inte, hur den än
kommer att utvecklas, samma sysselsättningsmöjligheter
som förut, och det
har ju också omvittnats i denna debatt
av företrädare för andra skogslän. Det
behövs därför nya sysselsättningsmöjligheter
inte minst på arbetsmarknaden
i vårt län. Det har vi fått och kommer
att få, hoppas vi, genom lokalisering av
företag till olika delar av länet. Men
skall folkavflyttningen från länet stoppas
behövs också det tillskott som vi
kan få på det sätt inrikesministerns proposition
antyder. Även om dessa möjligheter
inte skulle bli aktuella för andra
delar av Värmland än karlstadsregionen
så kommer det ändå att verka stimulerande
för hela länet.

När det gäller inte bara här berörda
frågor utan värmländskt näringsliv över
lnivud taget är det av vikt att det sägs
ifrån att där finns expanderande, växtkraftiga
områden, att Värmland är någonting
för företagsamheten att satsa på
och att det är ett län där inte bara folk
trivs utan där de också kan finna sin
utkomst.

Utskottet har ju också yttrat sig positivt
om de s. k. storstadsalternativen
men anser inte att riksdagen bör göra
något uttalande om vilka områden som
kan anses lämpliga.

Nu kan vi motionärer säga att det sedan
motionen skrevs har gjorts sådana
positiva uttalanden från regeringshåll
att våra önskemål i motionen faktiskt är
tillgodosedda. Sålunda sade dåvarande
inrikesministern Rune Johansson i ett
tidningsuttalande den 4 februari att
karlstadsregionen har lika stora förut -

sättningar att bli ett storstadsalternativ
som flera av de i propositionen som
exempel nämnda platserna. Vid den regeringsuppvaktning
som jag redan
nämnt fick man enligt uppgift också
samma positiva reaktion från den nuvarande
inrikesministern.

Jag har därför, herr talman, inget yrkande
utan motser bara med intresse
vad som kan komma att ske i fråga om
den i propositionen utlovade fördelningen
av expansionen på andra växtkraftiga
stadsregioner än de tre storstadsområdena.

Fröken STENBERG (in):

Herr talman! I anslutning till den
punkt i statsutskottets utlåtande nr 57
som rör stödåtgärder i glesbygder vill
jag framföra en reflexion. Det gäller
tidpunkten för utanordnande av det av
1968 års riksdag beviljade anslaget för
sysselsättningsskapande åtgärder i glesbygder.
Jag vill gärna ge ett exempel
från Västerbottens län, och jag förmodar
att det är likartade förhållanden i andra
län »om ligger inom stödområdet.

Inom Företagareföreningen startade
under förvintern 1968 en arbetsgrupp
med uppgift att planera och lägga fram
ett handlingsprogram för sysselsättningsfrämjande
åtgärder i Västerbottens
glesbygd och inland.

Arbetsgruppen gick in för ett samarbete
med de institutioner som redan
fanns och som till viss del också arbetade
för att skapa arbetsmöjligheter åt
befolkningen i glesbygden. Den sökte
samarbete på en rad olika områden.
Gruppen tog kontakt med länets hemslöjdsförening
för att få del av dess erfarenheter
i fråga om formgivning, tillverkning
och försäljning av slöjdprodukter.
Den skaffade sig upplysningar
om den produktion som äger rum inom
de skyddade verkstäderna. Den tog också
hänsyn till den näringshjälp som kan
ges från länsarbetsnämnder och från företagareföreningar
till företag inom

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

glesbygdsområden som ur ekonomisk
synpunkt har goda framtidsutsikter.

Arbetsgruppens egna riktlinjer var att
pröva nya vägar och att skapa nya arbetstillfällen
för att lösa de övergångsproblem
som näringslivets omställning
har skapat för de äldre i glesbygden.
Man riktade in sig på varuproduktion.
Man arbetade intensivt och gjorde bl. a.
en inventering, ty det behövdes information
på en rad olika områden, information
om befolkningens fördelning
inom olika glesbygdskommuner, kön
och ålder, om slöjd- och konsthantverkarna
och om industrins möjligheter att
lägga ut hemarbete, således legotillverkning.
Det behövdes information om
formgivning, kontakt med erkända
formgivare inom metall-, keramik-, textil-,
sameslöjd osv. Man undersökte också
möjligheterna att få fram disponibla
lokaler. Sedan bildades inom respektive
kommuner samarbetsgrupper, som knöts
till verksamheten. Genom annonser och
företagskontakter ville man bygga upp
kartotek över möjliga sysselsättningsprojekt,
skaffa fram kunder etc. Man
fick fram en budget som för Västerbottens
del slutade på ca 1,5 miljon kronor.

Intresset för de föreslagna åtgärderna
har varit och är mycket stort, inte
minst på kommunalt håll. Men — nu
kommer ett men —• de åtgärder varom
arbetsgruppen i juni 1968 översände
förslag till inrikesdepartementet har försenats
beträffande verkställigheten på
grund av att de av riksdagen beviljade
anslagen först i dagarna har kommit
respektive ansvariga länsinstitutioner,
i detta fall den tidigare omnämnda företagareföreningens
arbetsgrupp, till handa.

Vid årsskiftet fick man visserligen
100 000 kronor, varav 50 procent skulle
gå till administration. Men — som jag
sagt — först genom ett meddelande i
slutet av april fick arbetsgruppen klartecken
om att ekonomiska resurser fanns
tillgängliga.

Jag har velat påpeka detta då gles -

Ang. anslag till regional utveckling, m. m.
bygden och inlandet behöver snabb
hjälp. Jag vill också uttala en förhoppning
att glesbygdsstödet för det kommande
budgetåret så snabbt som möjligt
kommer de regionala instanserna
till handa, så att de förslag och beslut
som gäller sysselsättningsskapande åtgärder
för bland annat hemarbetarna i
glesbygd snarast kan realiseras. Glesbygden
har väntat länge och behöver
hjälp nu!

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan,
varvid dock vissa punkter komme
att sammanföras.

Därefter gjordes enligt de rörande
punkten 1 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till motionerna
1:549 och 11:619; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

På gjord proposition bifölls därpå
vad utskottet hemställt i punkterna 2

—5.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de avseende punkten 6
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Axel Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: -

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Ang. anslag till regional utveckling, m. m.

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 57 punkten
6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2
betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej —33.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
utskottets hemställan i punkten 7.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de angående punkten 8 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 57 punkten
8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
3 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej — 34.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna 9
och 10.

Med avseende å punkten 11, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 4
betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 57 punkten
It, röstar

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 4
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej —34.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därefter
utskottets hemställan i punkten 12.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de angående punkten 13
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Axel Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 5 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 57 punkten
13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Ang. anslag till regional utveckling, m. m.

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
5 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —87;

Nej — 36.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På särskilda propositioner bifölls
därpå vad utskottet hemställt i punkterna
74 och 15.

I vad anginge punkten 16, anförde
vidare herr talmannen, hade yrkats
dels bifall till utskottets hemställan,
dels ock att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den av
herr Thorsten Larsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 57 punkten
16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Thorsten Lars -

Nr 22

Fredagen den 9 mai 1969

Ang. anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

son m. fl. vid utlåtandet avgivna reser- hans uppfattning flertalet röstat för javationen.
propositionen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
lians uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —104;

Nej — 15.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande punkten 17 gjorde
herr talmannen nu propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Axel
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 8 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 57 punkten
17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
8 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —88;

Nej — 35.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna 18
och 19.

Ang. anslag för arbetsmarknadsändamål
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 58, i anledning av vissa av
Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag
för budgetåret 1969/70 för arbetsmarknadsändamål
in. m. och Kungl.
Maj :ts proposition angående minimibelopp
för statligt omställningsbidrag,
jämte motioner.

Kungl. Maj :t hade i propositionen
nr 1, bilaga 13, enligt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden
för den 3 januari 1969, föreslagit riksdagen
att

1. godkänna den i statsrådsprotokollet
förordade ändringen rörande flyttningsbidrag,
att tillämpas från och med
den 1 juli 1969,

2. medgiva, att Kungl. Maj:t finge
bemyndiga arbetsmarknadsstyrelsen att
under budgetåret 1969/70 besluta om
avskrivning av lånefordran, uppkommen
inom arbetsmarknadsverket, till
belopp icke överstigande 3 000 kronor,
beträffande vilken antingen omständigheterna
gåve vid handen att vederbörande
icke kunde betala sin skuld
och enligt styrelsens bedömande ingen
eller ringa möjlighet förelåge att i

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Ang. anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

framtiden uttaga betalning eller också
åtgärder för att bevaka och indriva
fordringen bedömdes förenade med arbete
och kostnader i sådan utsträckning,
att åtgärderna icke vore ekonomiskt
lönande, allt under förutsättning
att sådana åtgärder ändå icke ansåges
påkallade av andra än ekonomiska förhållanden,

3. medgiva, att beslut om bidrag till
anordnande av verkstäder för handikappade
under budgetåret 1969/70
finge meddelas intill ett belopp av
25 000 000 kronor,

4. bemyndiga Kungl. Maj:t att besluta
om ökning av den under 3 upptagna
ramen för budgetåret 1969/70,

5. på driftbudgeten under elfte huvudtiteln
för budgetåret 1969/70 anvisa a.

till Arbetsmarknadsstyrelsen ett
förslagsanslag av 38 100 000 kronor,

b. till Arbetsförmedlingen ett förslagsanslag
av 154 200 000 kronor,

c. till Allmänna beredskapsarbeten
m. m. ett reservationsanslag av
445 000 000 kronor, varav förslagsvis
140 000 000 kronor att avräknas mot
automobilskattemedlen,

d. till Särskilda beredskapsarbeten
m. m. ett reservationsanslag av
425 000 000 kronor, varav förslagsvis
50 000 000 kronor att avräknas mot
automobilskattemedlen,

e. till Förläggningsbyggnader m. m.
ett förslagsanslag av 24 000 000 kronor,

f. till Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet ett reservationsanslag
av 1 000 kronor,

g. till Arbetsmarknadsutbildning m. m.
ett förslagsanslag av 485 000 000 kronor,

h. till Kontant stöd vid arbetslöshet
ett förslagsanslag av 230 000 000 kronor,

i. till Bidrag till anordnande av verkstäder
för handikappade ett förslagsanslag
av 28 000 000 kronor,

j. till Bidrag till driften av verkstäder
för handikappade ett förslagsanslag
av 57 000 000 kronor,

6. medgiva, att återstående medel av
anslagen finge disponeras även under
budgetåret 1969/70 i vad avsåge

a. det på riksstaten för budgetåret
1960/61 senast uppförda reservationsanslaget
Särskilt stöd åt erkända arbetslöshetskassor,

b. det på riksstaten för budgetåret
1965/66 senast uppförda reservationsanslaget
Bidrag till anordnande av
verkstäder för handikappade.

Kungl. Maj :t hade vidare i propositionen
nr 59, under åberopande av utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 14 mars 1969, föreslagit
riksdagen att godkänna vad i
statsrådsprotokollet förordats i fråga
om minimibelopp för statligt omställningsbidrag.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande vid riksdagens början
väckta motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna I: 53,
av herr Olsson, Johan, och herr Gustafsson,
Nils-Eric, samt II: 62, av herr
Eriksson i Bäckmora m. fl., vari hemställts,
att riksdagen vid behandlingen
av elfte huvudtiteln måtte uttala, att
byggandet av enskilda vägar i ökad
omfattning borde ske som statskommunala
beredskapsarbeten,

dels de likalydande motionerna I: 54,
av herr Olsson, Johan, m. fl., och II: 59,
av herr Andersson i Örebro in. fl., vari
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla om utredning
angående möjligheterna att bland
annat i sysselsättningsutjämnande syfte
i samråd mellan näringslivet och
berörda organisationer bygga upp en
effektiv förmedlingsverksamhet för arbetsobjekt,

dels de likalydande motionerna I:
107, av herr Kristiansson, Axel, och
herr Mattsson, samt II: 202, av herr
Antonsson in. fl., vari föreslagits, att
riksdagen vid behandlingen av statsverkspropositionen,
bil. 13: Inrikesdepartementet,
punkten B 4, Särskilda
beredskapsarbeten m. m., skulle med -

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Ang. anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

giva, att näringshjälp i form av bidrag
eller räntefritt lån måtte kunna utgå
till handikappad med maximalt 15 000
kronor,

dels de likalydande motionerna I:

111, av herr Olsson, Johan, m. fl., och
11:125, av herr Eriksson i Bäckmora
in. fl., vari anhållits, att riksdagen måtte
besluta, att statsbidrag skulle kunna
utgå till kommuner, som i form av
statskommunala beredskapsarbeten eller
på annat lämpligt sätt uppförde lokaler
för hantverks-, industri- och serviceföretag
i syfte att främja en utvecklad
lokal service och en differentierad
arbetsmarknad,

dels de likalydande motionerna I:

112, av herr Olsson, Johan, m. fl., och
II: 124, av herr Eriksson i Bäckmora
m. fl., vari hemställts, att riksdagen,
för att ett ökat vägbyggande skulle
komma till stånd, måtte vid behandlingen
av elfte huvudtiteln punkt B 3 uttala,
att vägar i ökad utsträckning borde
byggas som beredskapsarbeten i enlighet
med vad i motionerna anförts,

dels de likalydande motionerna I:

113, av fröken Pehrsson, och II: 132,
av herr Persson i Heden in. fl., vari
anhållits,

att riksdagen vid behandlingen av
statsverkspropositionen, bil. 13: Inrikesdepartementet,
punkten B 4, Särskilda
beredskapsarbeten m. in., måtte
i överensstämmelse med de grunder
som förordats av arbetsmarknadsstyrelsen
medgiva,

a. att maximibeloppet för bidrag till
särskilda anordningar på arbetsplatsen
för handikappade finge höjas till 15 000
kronor, i särskilda fall till 20 000 kronor,
samt

b. att nämnda bidrag måtte kunna
utgå även till sådana särskilda anordningar
på arbetsplatsen som vore nödvändiga
för att handikappad egen företagare
skulle kunna utföra sitt arbete,

dels de likalydande motionerna I:
116, av herr Österdahl m. fl., samt II:
129, av herr Larsson i Umeå och herr
Gustafsson i Stenkyrka, vari yrkats, att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle anhålla, att arbetsmarknadsstyrelsen
måtte erhålla bemyndigande att
besluta om beredskapsarbeten i tätorter
på glesbygden, avseende ny-, tilleller
ombyggnad av industribyggnader,
turistanläggningar samt hotell och pensionat
enligt i motionerna angivna riktlinjer,

dels de likalydande motionerna I:
189, av herr Dahlén in. fl., och II: 211,
av herr Wedén m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära

1. förslag om höjning av näringshjälpens
maximibelopp från 12 000 kronor
till 15 000 kronor,

2. förslag om statsbidrag till företagsutbildning
i enlighet med i motionerna
angivna regler,

3. översyn av inkomstprövningsreglerna
beträffande grundbidraget för
omskolning i syfte att underlätta för
de kvinnor som så önskade att erhålla
yrkesutbildning,

4. ändring av bestämmelserna för
halvskyddad sysselsättning med innebörd,
att halvskyddad sysselsättning
skulle kunna anordnas även i företag
med mindre än fem anställda,

5. översyn av reglerna för flyttningsbidrag
vid anställning på annan ort,
med innebörd att respenning även kunde
utgå till nyutexaminerade, som ej
kunde få lämplig anställning på studieeller
hemorten,

6. ändring av reglerna för omställningsbidrag,
innebärande att helt bidrag
oavsett överförsäkringsbestämmelserna
icke finge sättas lägre än 500
kronor per månad,

7. förslag om en ytterligare förstärkning
av yrkesvägledningen och arbetsvärdens
personella resurser,

dels de likalydande motionerna I:
195, av herr Österdahl, och II: 212, av
herr Westberg i Ljusdal, vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla, att vid inlösen
av egnahem i samband med flyttning
av arbetsmarknadsskäl inlösen -

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Ang. anslag för arbetsmarknadsändamål m, m.

priset skulle fastställas efter värdering
av fastigheten enligt i motionerna angivna
grunder,

dels de likalydande motionerna I:
232, av herr Virgin in. fl., och II: 256,
av herr Holmberg m. fl., i vad avsåge
hemställan att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla,

a. att arbetsmarknadsutredningens
och arbetsmarknadsstyrelsens förslag
om ökad arbetsmarknadsutbildning inom
företagen måtte förverkligas,

b. att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
måtte bliva föremål för en
ingående analys i syfte att klarlägga
deras effekt i relation till kostnaderna
och de samhällsekonomiska verkningarna,

dels de likalydande motionerna I:
371, av herr Jacobsson, Per, och II:
435, av herr Larsson i Umeå m. fl., vari
yrkats, att riksdagen skulle besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj :t begära förslag
till sådan ändring av villkoren för
erhållande av omställningsbidraget, att
äldre småbrukare och därmed jämställda,
som vore hänvisade till en lokal
arbetsmarknad med undersysselsättning,
medgåves rätt att välja att fortsätta
med jordbruket eller rörelsen, erhålla
en del av sin försörjning därifrån
och i stället nöja sig med ett
mindre bidrag,

dels de likalydande motionerna I:

521, av herr Bengtson, och II: 621, av
herr Hansson i Skegrie m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla om utredning
angående förbättrad prognosverksamhet
för tillgången och efterfrågan
på akademiker och andra yrkesgrupper
med lång utbildningstid i enlighet
med vad som anförts i motionerna,

dels de likalydande motionerna I:

522, av herr Bengtson m. fl., och II:
626, av herr Hedlund m. fl., i vad avsåge
hemställan att riksdagen måtte anvisa
för budgetåret 1969/70 ett förslagsanslag
av 150 000 kronor att användas
för anställning av två arbetsmarknadskonsulenter
hos arbetsmark -

nadsstyrelsen med speciella uppgifter
för glesbygderna i enlighet med motionerna,
samt medgiva, att sagda verksamhet
därutöver måtte kunna finansieras
med medel från dels anslaget till
Särskilda stödåtgärder i glesbygder,
dels anslaget till Allmänna beredskapsarbeten
m. m.,

dels de likalydande motionerna I:
530, av herr Carlsson, Eric, och II: 631,
av herr Johansson i Skärstad m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:
535, av herr Gustafsson, Nils-Eric, och
herr Sundin, samt II: 610, av herr Fälldin
m. fl., vari anhållits, att riksdagen
vid behandlingen av Bidrag till driften
av verkstäder för handikappade i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa,
att reglerna för halvskyddad verksamhet
måtte ändras i enlighet med vad
som angivits i motionerna,

dels de likalydande motionerna I:

538, av herr Jacobsson, Per, och herr
Andersson, Axel, samt II: 639, av herr
Larsson i Umeå m. fl., vari yrkats, att
riksdagen skulle besluta medgiva arbetsmarknadsverket
att lämna näringsbidrag
till jordbrukare för upprustning
av bostads- och ekonomibyggnader i de
fall då det från verkets synpunkt bedömdes
vara den fördelaktigaste lösningen
för sysselsättningen,

dels de likalydande motionerna I:

539, av herr Jansson, Paul, m. fl., och
II: 595, av herr Blomkvist m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

541, av herr Johansson, Knut, m. fl.,
och II: 679, av herr östrand m, fl.,

dels de likalydande motionerna I:

542, av herr Karlsson, Göran, och II:

649, av herr Nilsson i Kristianstad,

dels de likalydande motionerna I:

543, av herr Kristiansson, Axel, m. fl.,
och II: 609, av herr Fälldin m. fl., vari
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av inrikeshuvudtiteln måtte besluta
om översyn av bestämmelserna
om statligt omställningsstöd, varvid
bland annat följande ändringar borde
vidtagas:

Nr 22

Fredagen den 9 maj 19G9

Ang. anslag för arbetsmarknadsändamål in. m.

a. ett minimibelopp om exempelvis
halva omställningsstödet skulle införas,

b. avvecklingsbestämmelserna för egna
företagare skulle utformas så att
den väsentliga bedömningsgrunden
bleve att de stode till arbetsmarknadens
förfogande,

c. bindningen mellan avgångsvederlag
för jordbrukare och omställningsstöd
skulle borttagas,

d. kravet på arbete 24 månader under
de tre senaste åren skulle uppmjukas
och den tid den sökande i realiteten
stått till arbetsmarknadens förfogande
räknas som kvalificeringstid,

dels de likalydande motionerna I:
55b, av herr Nyman m. fl., och II: 671,
av herr Westberg i Ljusdal, vari anhållits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa, att AMS
finge i uppdrag att anordna en försöksverksamhet
med beställningskurser
åt näringslivet vid något av dess omskolningscentra,

dels de likalydande motionerna I:
569, av herr Peterson, Eric, m. fl., och
II: 636, av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl., i vad avsåge hemställan, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla,

a. att i den fortsatta försöksverksamheten
med halvskyddad sysselsättning
följande riktlinjer skulle tillämpas:

1. bidrag kunde utgå såväl till små
som stora arbetsgivare, oavsett om den
halvskyddade verksamheten skedde i en
särskild avdelning eller som enstaka
platser,

2. bidrag till arbetsbiträde kunde utnyttjas
för stöd åt sådana småföretagare
som utan att vara handikappade
hade nedsatt arbetsförmåga som försvårade
arbetsplacering'' i öppna marknaden,

3. bidraget utginge med 3 500 kronor
för halvt år,

4. minst hälften av de bidragsberättigade
platserna finge stå till den offentliga
arbetsförmedlingens förfogande. I
fall där särskilda skäl förelåge kunde
arbetsmarknadsstyrelsen medgiva att

högst en fjärdedel av platserna behövde
stå till den offentliga arbetsförmedlingens
förfogande,

b. att reglerna för utbildningsbidrag
måtte ändras till följande innebörd:

1. förutom äldre handikappade hade
även handikappade i yngre åldrar rätt
till utbildningsbidrag för provanställning,

2. i tillämpningen av ovanstående bidragsform
förutsattes att utbildningsbidrag
för provanställning skulle kunna
utgå under högst 6 månader,

c. att inom ramen för den av Kungl.
Maj:t föreslagna ökningen av arbetsvårdstjänstemän
vid länsarbetsnämnderna
en tjänst vid varje länsarbetsnämnd
borde inriktas på ackvisition av
platser för provanställning, arbetsträning
i reell miljö, halvskyddad verksamhet
etc.,

d. att en utredning måtte tillsättas i
syfte att samordna och snabbt åstadkomma
resultat av utredningsarbetet
rörande handikappades inkomst- och
skatteförhållanden,

dels de likalydande motionerna I:
573, av herr Rönnberg, och II: 655, av
herr Nygren m. fl., vari yrkats, att riksdagen
skulle besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om översyn av
bestämmelserna för omställningsbidrag,
innebärande generösare tillämpning av
denna stödform,

dels de likalydande motionerna I:
580, av herr Strandberg m. fl., samt II:
658, av herr Petersson i Gäddvik och
herr Enarsson, vari föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
anhålla, att nuvarande regler för statligt
bidrag till företag som anordnade s. k.
halvskyddade platser i arbetsvårdande
syfte måtte bliva föremål för översyn
under hänsynstagande till vad i motionerna
anförts,

dels motionen 11:61, av herr Börjesson
i Falköping och herr Eriksson i
Bäckmora, vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av elfte huvudtiteln,
punkten B 4, Särskilda beredskapsarbeten
m. m., måtte medgiva,

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Ang. anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

a. att näringshjälp i form av bidrag
eller räntefritt lån måtte kunna utgå
till handikappad med maximalt 15 000
kronor samt

b. att reglerna finge ändras så att
näringshjälp kunde utgå till egen företagare,

dels motionen 11:350, av herr Lundberg,
såvitt nu vore i fråga,
dels motionen II: 604, av herr Eriksson
i Bäckmora, vari anhållits, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
begära, att den nuvarande låginkomstutredningen
skulle kompletteras med
flera parlamentariker i enlighet med
vad i motionen anförts,

dels motionen II: 607, av herr Fälldin,
vari yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle anhålla om
skyndsam prövning och förslag rörande
inkomstprövningsreglerna för grundbidraget
vid omskolning i syfte att underlätta
kvinnors yrkesutbildning och
yrkesverksamhet,

dels motionen II: 608, av herrar Fälldin
och Antonsson,

dels motionen 11:615, av herr Grebäck
och herr Nilsson i Tvärålund, vari
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam
prövning och förslag angående
särskilt statligt kreditstöd i arbetsmarknadsmyndigheternas
regi och i stort sett
enligt former, som gällde för motsvarande
stöd till lantbrukets rationalisering,
avsett att kunna lämnas i glesbygder
för förvärv och rationalisering av
fastigheter, som efter hörande av kommunal
myndighet kunde bedömas giva
full sysselsättning för minst en familj
genom kombination av olika verksamheter,
såsom jord- och skogsbruk, turistnäring,
jakt, fiske, naturvårdsarbeten
samt fritidsservice, i enlighet med motionens
syfte,

dels ock motionen II: 674 av herr
Zachrisson m. fl., vari föreslagits, att
riksdagen skulle uttala,

dels att De blindas förenings konsulenter
icke borde vara undantagna från
möjlighet att erhålla bidrag till biträ -

deshjälp på grund av att föreningen av
princip anställde blinda eller synskadade
som konsulenter,

dels att sådant bidrag borde kunna
utgå även till sådana svårt handikappade
som redan erhållit anställning, om
bidraget i övrigt bedömdes motiverat.

Vidare hade utskottet behandlat de i
anledning av propositionen nr 59, angående
minimibelopp för statligt omställningsbidrag,
väckta likalydande
motionerna 1:965, av herr Österdahl
m. fl., och 11:1110, av herr Westberg
i Ljusdal in. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära
a. sådan ändring av reglerna för omställningsbidrag,
att helt bidrag oavsett
överförsäkringsbestämmelserna icke
finge sättas lägre än 500 kronor per
månad,

b. förslag till sådan ändring av 102 §
arbetsmarknadskungörelsen, att den arbetslöse
i minst 24 månader under de
fyra åren närmast före anmälan om arbetslösheten
skulle hava haft sin huvudsakliga
försörjning genom avlönat arbete
för annans räkning eller genom sedermera
avvecklad verksamhet som
självständig företagare.

Ytterligare hade utskottet behandlat
de i anledning av propositionen nr 16,
angående anslag till studiebidrag m. m.,
väckta likalydande motionerna 1:930,
av herr Österdahl, samt II: 1065, av herr
Westberg i Ljusdal och herr Nelander,
i vad avsåge hemställan att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening
måtte giva till känna vad som anförts
i motionerna om rätt till utbildningsbidrag
då studiemedel kunde utgå.

Slutligen hade utskottet i detta sammanhang
behandlat de i anledning av
propositionen nr 80, angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1969/70,
väckta likalydande motionerna I: 984,
av herr Pettersson, Karl, och II: 1130,
av herr Petersson i Gäddvik och herr
Lothigius, vari yrkats, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening
skulle giva till känna vikten av att

Nr 22

Fredagen den 9 mai 1969

Ang. anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

entreprenadföretag bereddes tillfälle att
konkurrera om beredskapsarbetenas utförande.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1. beträffande prognosverksamheten
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:521 och 11:621 samt 1:530 och II:
631,

2. beträffande analys av de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:232
och II: 256, såvitt nu vore i fråga,

3. beträffande låginkomstutredningen
att riksdagen måtte avslå motionen II:
604,

4. beträffande begäran om ytterligare
förslag om personal för arbetsförmedlingen
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:189 och II: 211, såvitt nu vore
i fråga,

5. beträffande inriktningen av vissa
arbetsvårdstjänster att riksdagen måtte
avslå motionerna I: 569 och II: 636, såvitt
nu vore i fråga,

6. beträffande förmedling av arbetsobjekt
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 54 och II: 59,

7. beträffande flyttningsbidrag i form
av resekostnadsersättning vid bortavistelse
att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag måtte avslå motionerna
1:541 och 11:679,

8. beträffande flyttningsbidrag i form
av respenning till nyutbildade att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:189
och II: 211, såvitt nu vore i fråga,

9. beträffande inlösen av egnahem att
riksdagen måtte avslå motionerna I:
195 och II: 212,

10. beträffande inkomstprövningen
för utbildningsbidrag att riksdagen måtte
avslå motionerna 1:189 och 11:211
samt II: 607, de två förstnämnda såvitt
nu vore i fråga,

11. beträffande utbildningsbidrag då
studiemedel kunde utgå att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 930 och II:
1065, såvitt nu vore i fråga,

12. beträffande utbildningsbidrag vid
provanställning att riksdagen måtte av -

slå motionerna I: 569 och II: 636, såvitt
nu vore i fråga,

13. beträffande företagsutbildning att
riksdagen måtte avslå motionerna I:
189 och II: 211 samt I: 232 och II: 256,
samtliga såvitt nu vore i fråga,

14. beträffande beställningskurser åt
näringslivet att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:554 och 11:671
som sin mening giva Kungl. Maj :t till
känna vad utskottet anfört,

15. beträffande beredskapsarbete i
form av vägbyggande att riksdagen måtte
avslå motionerna I: 53 och II: 62
samt I: 112 och II: 124,

16. beträffande beredskapsarbete i
form av uppförande av vissa industrioch
hantverkslokaler, m. m., att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 111 och
II: 125 samt I: 116 och II: 129,

17. beträffande beredskapsarbete i
form av kommunala fritidsanläggningar
att riksdagen måtte avslå motionen II:
350, såvitt nu vore i fråga,

18. beträffande beredskapsarbete genom
entreprenadföretag att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:984 och II:
1130,

19. beträffande personliga tjänster för
vissa arkivarbetare att riksdagen måtte
avslå motionen II: 608, såvitt nu vore i
fråga,

20. beträffande priser vid kontorsarbetscentralerna
att riksdagen måtte avslå
motionen II: 608, såvitt nu vore i
fråga,

21. beträffande maximibelopp för näringshjälp
att riksdagen måtte avslå
motionerna 11:61, 1:189 och 11:211
samt 1:107 och 11:202, de tre förstnämnda
såvitt nu vore i fråga,

22. beträffande bidrag för särskilda
anordningar på arbetsplats att riksdagen
måtte avslå motionerna II: 61 samt
I: 113 och II: 132, den förstnämnda såvitt
nu vore i fråga,

23. beträffande bidrag och lån till
motorfordon att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 542 och II: 649,

24. beträffande tilläggsdirektiv till utredningen
om den skyddade sysselsättningen
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 539 och II: 595,

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Ang. anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

25. beträffande vidgad försöksverksamhet
för stöd till halvskyddad sysselsättning
att riksdagen som sin mening
måtte giva Kung]. Maj :t till känna
vad utskottet anfört,

26. beträffande riksdagens beslut om
ändrade grunder för försöksverksamhet
med halvskyddad sysselsättning att
riksdagen måtte

a. vad avsåge höjda bidragsbelopp avslå
motionerna I: 569 och II: 636, såvitt
nu vore i fråga,

b. vad avsåge tillämpningen avslå motionerna
1:189 och 11:211, 1:569 och
II: 636 samt I: 580 och II: 658, de fyra
förstnämnda såvitt nu vore i fråga,

c. vad avsåge vissa småföretagare
m. fl. avslå motionerna I: 535 och II:
610,

27. beträffande bidrag för arbetsbiträde
i vad avsåge De blindas förening
m. fl. att riksdagen måtte i anledning av
motionen 11:674 som sin mening giva
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört,

28. beträffande bidrag för arbetsbiträde
i vad avsåge vissa småföretagare
m. fl. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 569 och II: 636, såvitt nu vore
i fråga,

29. beträffande ett statligt kreditstöd
att riksdagen måtte avslå motionen II:
615,

30. beträffande ett näringsstöd att
riksdagen måtte avslå motionerna I:
538 och 11:639,

31. beträffande utredning om samordning
av handikapputredningar m. m. att
riksdagen måtte avslå motionerna I:
569 och II: 636, såvitt nu vore i fråga,

32. beträffande minimibelopp för
statligt omställningsbidrag att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag och i anledning av motionerna
1:189 och 11:211, 1:543 och 11:609,
1:573 och 11:655 samt 1:965 och II:
1110, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 14
mars 1969 förordats,

4 Första kammarens protokoll 1960. Nr 22

33. beträffande avvecklingsbestämmelserna
i samband med statligt omställningsbidrag
att riksdagen måtte avslå
motionerna 1:371 och 11:435 samt
I: 543 och II: 609, de två sistnämnda
såvitt nu vore i fråga,

34. beträffande villkoren för statligt
omställningsbidrag i vad de ej behandlats
under 32 och 33 att riksdagen måtte
avslå motionerna 1:543 och 11:609,
1:573 och 11:655 samt 1:965 och II:
1110, såvitt nu vore i fråga,

35. att riksdagen måtte medgiva, att
Kungl. Maj:t finge bemyndiga arbetsmarknadsstyrelsen
att under budgetåret
1969/70 besluta om avskrivning av lånefordran
uppkommen inom arbetsmarknadsverket
i enlighet med Kungl.
Maj :ts förslag,

36. att riksdagen måtte

a. medgiva, att beslut om anordnande
av verkstäder för handikappade under
budgetåret 1969/70 finge meddelas intill
ett belopp av 25 000 000 kronor,

b. bemyndiga Kungl. Maj :t att besluta
om ökning av den under a upptagna ramen,

37. beträffande anslag till arbetsmarknadskonsulenter
m. m. att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:522 och
II: 626, såvitt nu vore i fråga,

38. att riksdagen för budgetåret 1969/
70 på driftbudgeten under elfte huvudtiteln
måtte anvisa

a. till Arbetsmarknadsstyrelsen ett
förslagsanslag av 38 100 000 kronor,

b. till Arbetsförmedlingen ett förslagsanslag
av 154 200 000 kronor,

c. till Allmänna beredskapsarbeten
m. m. ett reservationsanslag av
445 000 000 kronor, varav förslagsvis
140 000 000 kronor att avräknas mot
automobilskattemedlen,

d. till Särskilda beredskapsarbeten
m. m. ett reservationsanslag av
425 000 000 kronor, varav förslagsvis
50 000 000 kronor att avräknas mot
automobilskattemedlen,

e. till Förläggningsbyggnader m. m.
ett förslagsanslag av 24 000 000 kronor,

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Ang. anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

f. till Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet ett reservationsanslag
av 1 000 kronor,

g. till Arbetsmarknadsutbildning
m. m. ett förslagsanslag av 485 000 000
kronor,

h. till Kontant stöd vid arbetslöshet
ett förslagsanslag av 230 000 000 kronor,

i. till Bidrag till anordnande av verkstäder
för handikappade ett förslagsanslag
av 28 000 000 kronor,

j. till Bidrag till driften av verkstäder
för handikappade ett förslagsanslag av
57 000 000 kronor,

39. att riksdagen måtte medgiva, att
återstående medel av anslagen finge
disponeras även under budgetåret 1969/
70 i vad avsåge

a. det på riksstaten för budgetåret
1960/61 senast uppförda reservationsanslaget
Särskilt stöd åt erkända arbetslöshetskassor,

b. det på riksstaten för budgetåret
1965/66 senast uppförda reservationsanslaget
Bidrag till anordnande av verkstäder
för handikappade,

40. att riksdagen måtte avslå här
upptagna motioner till den del de ej
blivit under 1—39 särskilt berörda eller
behandlats i annat utskottsutlåtande.

Reservationer hade avgivits

1, beträffande prognosverksamheten,
av herr Bengtson (ep), fru Elvy Olsson
(ep) samt herrar Mattsson (ep), Nilsson
i Tvärålund (ep) och Sjönell (ep),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 1 hemställa, beträffande
prognosverksamheten, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 521
och II: 621 samt med avslag å motionerna
1:530 och 11:631 som sin mening
giva Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

2, beträffande en analys av de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna, av herr
Kaijser (m), utan angiven mening;

3, beträffande läginkomstutredningen,
av herrar Axel Andersson (fp), Per
Jacobsson (fp), Bengtson (ep) och Nyman
(fp), fru Elvy Olsson (ep) samt
herrar Mattsson (ep), Enskog (fp),
Nilsson i Tvärålund (ep), Miuidebo
(fp) och Sjönell (ep), vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort lyda
så, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under 3 hemställa,
beträffande låginkomstutredningen,
att riksdagen måtte med bifall till
motionen II: 604 som sin mening giva
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

4, beträffande förmedling av arbetsobjekt,
av herrar Axel Andersson (fp),
Per Jacobsson (fp), Bengtson (ep) och
Nyman (fp), fru Elvy Olsson (ep) samt
herrar Mattsson (ep), Enskog (fp),
Nilsson i Tvärålund (ep), Mundebo (fp)
och Sjönell (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven
del erhålla den ändrade lydelse, som reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 6 hemställa, beträffande förmedling
av arbetsobjekt, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna 1:54
och II: 59 som sin mening giva Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört; 5,

beträffande flyttningsbidrag till nyutbildade,
av herrar Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp), Nyman (fp),
Enskog (fp) och Mundebo (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss del
bort erhålla den avfattning, denna reservation
visade, samt att utskottet bort
under 8 hemställa, beträffande flyttningsbidrag
i form av respenning till
nyutbildade, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna I: 189 och II: 211,
såvitt nu vore i fråga, som sin mening
giva Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

6, beträffande inkomstprövningen för
utbildningsbidrag, av herrar Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp),
Bengtson (ep) och Nyman (fp), fru
Elvy Olsson (ep) samt herrar Mattsson
(ep), Enskog (fp), Nilsson i Tvärålund

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Ang. anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

(ep), Mundebo (fp) och Sjönell (ep),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del lyda så, som reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 10 hemställa, beträffande inkomstprövningen
för utbildningsbidrag,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:189 och II: 211 samt II: 607,
de två förstnämnda såvitt nu vore i fråga,
som sin mening giva Kungl. Maj :t
till känna vad reservanterna anfört;

7, beträffande utbildningsbidrag vid
provanställning, av herrar Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp), Bengtson
(ep) och Nyman (fp), fru Elvy Olsson
(ep) samt herrar Mattsson (ep), Enskog
(fp), Nilsson i Tvärålund (ep),
Mundebo (fp) och Sjönell (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss
del bort erhålla den ändrade avfattning,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under 12 hemställa,
beträffande utbildningsbidrag vid provanställning,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:569 och 11:636,
såvitt nu vore i fråga, som sin mening
giva Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

8, beträffande företagsutbildning, av
herrar Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Ottosson (m), Bengtson (ep),
Nyman (fp) och Kaijser (m), fru Elvy
Olsson (ep), herrar Bohman (va), Mattsson
(ep), Enskog (fp) och Nilsson i
Tvärålund (ep), fröken Ljungberg (in)
samt herrar Mundebo (fp) och Sjönell
(ep), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 13 hemställa, beträffande
företagsutbildning, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 189
och II: 211 samt 1:232 och II: 256, samtliga
såvitt nu vore i fråga, som sin mening
giva Kungl. Maj :t till känna vad
reservanterna anfört;

9, beträffande beredskapsarbete i
form av vägbyggande, av herrar Axel
Andersson (fp), Per Jacobsson (fp),
Bengtson (ep) och Nyman (fp), fru
Elvy Olsson (ep) samt herrar Mattsson

(ep), Enskog (fp), Nilsson i Tvärålund
(ep), Mundebo (fp) och Sjönell (ep),
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss del bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 15 hemställa, beträffande beredskapsarbete
i form av vägbyggande,
att riksdagen måtte i anledning av motionerna
I: 53 och II: 62 samt I: 112 och
II: 124 som sin mening giva Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört; 10,

beträffande beredskapsarbete i
form av uppförande av vissa industrioch
hantverkslokaler, m. m., av herrar
Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Bengtson (ep) och Nyman (fp),
fru Elvy Olsson (ep) samt herrar Mattsson
(ep), Enskog (fp), Nilsson i Tvärålund
(ep), Mundebo (fp) och Sjönell
(ep), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del lyda så, som i
denna reservation angivits, samt att utskottet
bort under 16 hemställa, beträffande
beredskapsarbete i form av uppförande
av vissa industri- och hantverkslokaler,
in. m., att riksdagen måtte
i anledning av motionerna 1:111 och
II: 125 samt I: 116 och II: 129 som sin
mening giva Kungl. Maj :t till känna vad
reservanterna anfört;

11, beträffande beredskapsarbete genom
entreprenadföretag, av herrar Ottosson
(m), Kaijser (m) och Bohman
(m) samt fröken Ljungberg (m), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 18 hemställa, beträffande beredskapsarbete
genom entreprenadföretag,
att riksdagen måtte i anledning av motionerna
I: 984 och II: 1130 som sin mening
giva Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört;

12, beträffande maximibelopp för näringshjälp,
av herrar Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp), Bengtson
(ep) och Nyman (fp), fru Elvy Olsson
(ep) samt herrar Mattsson (ep), Enskog
(fp), Nilsson i Tvärålund (ep),
Mundebo (fp) och Sjönell (ep), vilka

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Ang. anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del erhålla den avfattning,
denna reservation visade, samt att utskottet
bort under 21 hemställa, beträffande
maximibelopp för näringshjälp,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
11:61, 1:189 och 11:211 samt
1:107 och 11:202, de tre förstnämnda
såvitt nu vore i fråga, som sin mening
giva Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört;

13, beträffande bidrag till särskilda
anordningar på arbetsplats, av herrar
Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Bengtson (ep) och Nyman (fp),
fru Elvy Olsson (ep) samt herrar Mattsson
(ep), Enskog (fp), Nilsson i Tvärålund
(ep), Mundebo (fp) och Sjönell
(ep), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort erhålla den
lydelse, som reservationen visade, samt
att utskottet bort under 22 hemställa,
beträffande bidrag för särskilda anordningar
på arbetsplats, att riksdagen som
sin mening måtte giva Kungl. Maj :t till
känna vad reservanterna anfört

a. vad avsåge företagares arbetsplats
med bifall till motionerna 11:61 samt
I: 113 och II: 132, samtliga såvitt nu
vore i fråga,

b. vad avsåge höjda bidragsbelopp
m. m. med bifall till motionerna I: 113
och II: 132, såvitt nu vore i fråga;

14, beträffande bidrag och lån till
motorfordon, av herr Nilsson i Kristianstad
(s), utan angiven mening;

15, beträffande grunderna för försöksverksamheten
med halvskyddad
sysselsättning, av herrar Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp), Bengtson
(ep) och Nyman (fp), fru Elvy Olsson
(ep) samt herrar Mattsson (ep), Enskog
(fp), Nilsson i Tvärålund (ep),
Mundebo (fp) och Sjönell (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del lyda så, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 26
hemställa, beträffande riksdagens beslut
om ändrade grunder för försöksverksamhet
med halvskyddad sysselsättning,
att riksdagen som sin mening måtte

giva Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört

a. vad avsåge höjda bidragsbelopp
i anledning av motionerna I: 569 och
11:636, såvitt nu vore i fråga,

b. vad avsåge tillämpningen i anledning
av motionerna 1:189 och 11:211,
1:569 och 11:636 samt 1:580 och II:
658, de fyra förstnämnda såvitt nu vore
i fråga,

c. vad avsåge vissa småföretagare
m. fl. i anledning av motionerna I: 535
och II: 610;

16, beträffande ett statligt kreditstöd,
av herrar Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Ottosson (m), Bengtson
(ep), Nyman (fp) och Kaijser (m), fru
Elvy Olsson (ep), herrar Bohman (m),
Mattsson (ep), Enskog (fp) och Nilsson
i Tvärålund (ep), fröken Ljungberg
(m) samt herrar Mundebo (fp) och Sjönell
(ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort erhålla
den ändrade lydelse, som reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 29 hemställa, beträffande ett
statligt kreditstöd, att riksdagen måtte
i anledning av motionen II: 615 som
sin mening giva Kungl. Maj :t till känna
vad reservanterna anfört;

17, beträffande anslag för arbetsmarknadskonsulenter
m. m., av herr Bengtson
(ep), fru Elvy Olsson (ep) samt
herrar Mattsson (ep), Nilsson i Tvärålund
(ep) och Sjönell (ep), vilka —
vid bifall till den vid utskottets utlåtande
nr 57 fogade reservationen 7 — ansett,
att utskottets yttrande i viss del
bort hava den lydelse, denna reservation
visade, samt att utskottet bort under
37 hemställa, beträffande anslag för
arbetsmarknadskonsulenter in. m., att
riksdagen måtte i anledning av motionerna
I: 522 och II: 626, såvitt nu vore
i fråga, som sin mening giva Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Som jag redan framhöll
när vi behandlade föregående

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Ang. anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

punkt på föredragningslistan är statsutskottet
enigt om att det behövs en fortsatt
kraftig upprustning av arbetsmarknadspolitiken
trots att sysselsättningsläget
för landet som helhet nu är något
gynnsammare än på länge. Den regionala
obalansen kräver att vi sätter in arbetsmarknadspolitiska
åtgärder i förening
med andra insatser för att skillnaderna
mellan olika landsdelar och
folkgrupper i sysselsättningshänseende
och i fråga om levnadsstandard inte
skall förstoras. Det torde också vara
klart att vi nu är inne i ett industriellt
utvecklingsskede där kraven och förväntningarna
på aktiva arbetsmarknadsinsatser
är stora oberoende av i vilket
konjunkturläge man befinner sig.

Det är med särskild tillfredsställelse
som jag noterar att man inom den större
totala ramen för arbetsmarknadspolitiken
i år kunnat skapa ett relativt
sett vidgat utrymme för insatser för den
särskilt svårplacerade arbetskraften. I
dagens komplicerade samhälle stöter
allt fler handikappade, äldre och otillräckligt
utbildade på stora anpassningsproblem
på arbetsmarknaden. Det skulle
vara ett fattigdomsbevis om vi inte
hade politisk vilja och handlingskraft
att sörja för att även dessa människor
får del i välståndsutvecklingen och möjligheter
till sysselsättning efter sina förutsättningar.
Dessa människors förhållanden
är otvivelaktigt ett av de stora
jämlikhetsproblemen i dagens svenska
samhälle.

Förbättringar för den svårplacerade
arbetskraften sätts in på flera olika områden.
En betydelsefull förbättring är
enligt min mening bl. a. de ändrade regler
för erhållande av omställningsbidrag
som föreslagits i en särskild proposition
och som utskottet ger sitt stöd. Minimibeloppet
blir i fortsättningen 400 kronor
i månaden. Det innebär bl. a. en väsentlig
förbättring för de äldre jordbrukare
som lämnar icke bärkraftiga företag
och söker sig nya sysselsättningar
och som tidigare träffats hårt av reduktionsreglerna.

Det finns ganska många reservationer
fogade till utskottsutlåtandet. De bygger
genomgående på en eller flera av
de många motioner som har väckts på
det här området. Inte minst mängden
motioner vittnar om det stora intresset
för dessa frågor just nu. Jag skall här
kort beröra några av de reservationer
som bygger på centerpartimotioner eller
som har centerpartiets representanter
i utskottet som undertecknare.

När det gäller de belopp som utgår
till olika kategorier hjälpsökande har
centerpartiets representanter tillsammans
med folkpartiets förordat en höjning
av maximibeloppet för näringshjälp.
Vi har ansett att penningvärdeförsämringen
och det av andra skäl
stigande kapitalbehovet för att börja
egen rörelse motiverar att maximibeloppet
nu räknas upp från 12 000 kronor
till 15 000 kronor.

När det gäller bidrag för handikappade
till särskilda anordningar på arbetsplatsen
har vi ansett det rimligt att även
egna företagare som är handikappade
får bidrag till anordningar på sin egen
arbetsplats. Likaså föreslås en viss uppräkning
av bidragen till försöksverksamheten
med halvskyddad sysselsättning
och att utbildningsbidrag vid provanställning
av handikappade får utgå
även då det är fråga om yngre handikappade.

Samma reservanter begär vidare en
utredning om inkomstprövningsreglerna
för grundbidraget vid omskolning.
Det är angeläget att en ändring där
kommer till stånd, så att man inte hindrar
eller motarbetar en ökad yrkesverksamhet.

Ett yrkande som återkommer från tidigare
år är kravet på utredning om
möjligheterna att i sysselsättningsutjämnande
syfte bygga upp en effektiv
förmedlingsverksamhet för arbetsobjekt.
Sådana insatser har hittills inte gjorts
inom ramen för den offentliga arbetsmarknadspolitiken.
De försök som gjorts
inom vissa branschorganisationer med

s. k. underleverantörsbörser talar emel -

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Ang. anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

lertid för att det finns goda praktiska
möjligheter att genomföra liknande
verksamhet också under medverkan av
arbetsmarknadsmyndigheterna.

När det gäller beredskapsarbeten förordar
likaså centerpartiets och folkpartiets
utskottsledamöter en utvidgning av
de objekt som kan komma i fråga. Bl. a.
bör beredskapsarbete i form av vägbj^ggande
kunna igångsättas i större utsträckning,
varvid också byggande av
enskilda vägar i denna form bör tas
med i bilden. På samma sätt bör industri-
och hantverkslokaler som uppförs
i syfte att främja en utvecklad lokal
service och differentierad arbetsmarknad
kunna uppföras som statskommunala
beredskapsarbeten.

De jordbrukspolitiska riktlinjerna beaktar
i mycket ringa utsträckning situationen
för de jord- och skogsbrukare
som inte kan få del av rationaliseringsstödet
till jordbruket. Det blir därför
arbetsmarknadsmyndigheternas uppgift
att komma in här i stället, men hittills
har inte särskilt mycket gjorts. Reservanter
från alla tre oppositionspartierna
anser att en särskild översyn av de
arbetsmarknadspolitiska medlen för bistånd
till den nämnda och liknande
grupper bör företas. Därvid bör bl. a.
prövas att ge särskilt kreditstöd utanför
jordbrukspolitikens ram på det sätt
som föreslagits i en centerpartimotion.

Centerns representanter i utskottet
understryker också behovet av en förbättrad
prognosverksamhet på arbetsmarknaden
för att man skall få en så
god överblick som möjligt av utbildnings-
och yrkesvalssituationen. Det bör
övervägas att överföra dessa uppgifter
till ett särskilt prognosinstitut.

I en särskild reservation förs också
på nytt fram krav på att låginkomstutredningen
utökas med parlamentarisk
representation. Liksom tidigare tror vi
att det vore värdefullt om denna utrednings
förslag kan få en parlamentarisk
förankring.

Herr talman! Med vad jag bär har anfört
ber jag att få yrka bifall till reser -

vationerna nr 1, 3, 4, 6, 7, 8, 9, 10, 12,
13, 15 och 16 samt i övrigt till utskottets
hemställan.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! De frågor som berörs
i detta utlåtande, som gäller anslagen
för arbetsmarknadsändamål m. in., anknyter,
såsom den föregående talaren
har framhållit, i många avseenden nära
till det utlåtande angående regional utveckling
som vi nyss har behandlat.
Men de har framför allt nära samband
med den arbetsmarknadssituation som
vi i dag upplever och som tyvärr kännetecknas
av en besvärande hög arbetslöshet
i vissa delar av landet.

Jag skall inte ta upp tiden med försök
till någon analys av arbetsmarknadsläget.
Jag konstaterar bara att ett
akut krisläge kan påkalla extraordinära
åtgärder och att man ingalunda skall
tro att arbetslöshetssituationen kan redas
upp endast genom att stimulera
flyttningsrörelserna på arbetsmarknaden.
Tvärtom manar läget till försiktighet
på den punkten. Vill vi nå effekter
med en lokaliseringspolitik, som vi
hoppas skall fånga upp arbetskraften
medan den finns kvar, är risken för
besvärande intressekonflikter uppenbar.

Vi har många reservationer i detta
utlåtande. Det kan sägas att flera av
dem berör frågor i marginalen och att
vi inom utskottet egentligen inte är så
oeniga som antalet reservationer kanske
ger intryck av. Jag skall inte beröra
alla reservationerna — det vore att slösa
med tiden — men jag vill beröra
några av dem som har nära anknytning
till motioner som avgivits från vårt
håll.

Jag börjar med reservation 4, som
berör frågan om förmedling av arbetsobjekt.
Utskottet tar inte upp någon
sakdiskussion på denna punkt utan avstyrker
motionsyrkandet under hänvisning
till att riksdagen 1968 avslog ett
liknande förslag. Inom den reguljära

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Ang. anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

arbetsmarknadspolitiken har man inte
ännu, såvitt är känt, gjort några försök
att förmedla arbetsobjekt. Många skäl
talar för att man borde pröva en sådan
väg, inte minst önskvärdheten av att
effektivt utnyttja de resurser som finns
och som kanske inte är helt utnyttjade
på många bristorter och inom olika
branscher. Yi tror att försök i den här
vägen — det har tidigare gjorts liknande
försök på detta område inom näringslivet
— skulle kunna ge värdefulla
resultat. Vi tror att man genom en medverkan
av t. ex. arbetsmarknadsorganisationerna
och företagareföreningarna
skulle kunna åstadkomma resultat
av värde på detta område.

Reservation 5, som gäller flyttningsbidrag
till nyutbildade, behandlar en
fråga som vi diskuterat tidigare. Det är
alltså inte någon ny fråga för dagen.
Arbetsmarknadsstyrelsen anser att det
vore önskvärt om denna kategori också
kunde få ökade möjligheter till flyttningsbidrag,
så att man på det sättet
lättare skulle kunna lösa de nyutbildades
akuta problem. Det finns onekligen
problem för dem i de fall där vederbörande
inte har möjlighet att få arbete
på utbildnings- eller hemorten. Det har
gjorts invändningar mot detta förslag,
och man har sagt att det kunde tänkas
leda till missbruk. Vi tror inte att riskerna
för missbruk är särdeles stora,
och dessutom borde man genom tilllämpningsföreskrifter
kunna eliminera
sådana eventuella risker.

Vad gäller reservation 6 beträffande
inkomstprövningen för utbildningsbidrag
vill jag peka på att arbetsmarknadsutredningen
på sin tid anförde
som sin uppfattning att starka skäl talade
för att grundbidraget alltid borde
utgå oreducerat. Där har arbetsmarknadsstyrelsen
också gett uttryck åt ungefär
samma uppfattning och framhållit
att det i fråga om hänsyn till makes
arbetsinkomst är nödvändigt med generösare
regler för att få tillräcklig stimulanseffekt.
Vi tror att det är angeläget
att man försöker få ut så många yrkes -

verksamma som möjligt på arbetsmarknaden
och få dem utbildade för de yrken
och arbetsområden där de har möjlighet
att få sysselsättning. Det är därför
angeläget att stimulera vederbörande
till att skaffa sig sådan utbildning.
I det avseendet skulle man också kunna
åstadkomma en viss stimulans genom
att vissa av makes sidoinkomster,
en liten efterlevandepension o. d., inte
skulle påverka utbildningsbidraget. Arbetsmarknadsstyrelsen
har också pekat
på att det i dessa fall skulle röra sig
om en relativt liten merkostnad. Därför
tycker vi att det finns skäl att pröva
det förslag som vi här lagt fram.

I reservation 7 behandlas frågan om
utbildningsbidrag vid provanställning.
Provanställning för yrkesutbildning
gäller egentligen den äldre arbetskraften,
men vi anser att möjligheten till
bidrag bör ökas till att gälla även vissa
grupper av yngre handikappade, som
på det sättet kanske skulle kunna få
möjlighet till utbildning inom arbetslivet.
Det skulle säkerligen också bidra
till att vissa arbetsgivare kanske kunde
övervinna den tveksamhet som man i
många fall har att anställa handikappad
arbetskraft. Vi tror att en sådan
provanställning bör utökas till sex månader
för de kategorier som det här är
fråga om.

I reservation 8, som gäller företagsutbildning,
föreslår vi en höjning av
statsbidraget från två till tre kronor för
elev och närvarotimme. Det är säkerligen
angeläget att kunna stimulera intresset
hos företagen för en vidareutveckling
av denna utbildningsform. En
sådan utveckling skulle också inom företagen
kunna öppna nya möjligheter
för många, som kanske inte har tillfälle
att skaffa sig yrkesutbildning på annat
sätt, att förvärva vissa grundläggande
yrkeskunskaper, och tillgodose behovet
av yrkesmässig anpassning inom många
områden som för närvarande är underförsörjda.

Vidare vill jag i någon mån beröra
reservation 12, som handlar om maxi -

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Ang. anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

mibelopp för näringshjälp. Det utgår
f. n. med 12 000 kronor. Vi föreslår en
höjning till 15 000 kronor. En sådan
höjning är enligt vår uppfattning motiverad
dels med hänsyn till penningvärdets
förändringar och dels med hänsyn
till det ökade kapitalbehov som man på
detta område kan konstatera. Arbetsmarknadsstyrelsen
har också ansett det
angeläget att här försöka åstadkomma
en sådan uppräkning, som skulle ge
ökad rörelsefrihet inom en vidare ram.

Jag vill också med några ord beröra
reservation 15, som gäller grunderna
för försöksverksamhet med halvskyddad
sysselsättning. Här har departementschefen
framhållit att nu gällande
regler för halvskyddad sysselsättning
har visat sig begränsa möjligheterna
att expandera den verksamheten. Inrikesministern
säger att om riksdagen
inte har någon erinran däremot så ämnar
han föreslå Kungl. Maj :t att dessa
regler ändras för att möjliggöra vidgad
försöksverksamhet. Vi tror att det är
angeläget att man kan åstadkomma en
översyn samt vidgade möjligheter på
detta område och att man också utarbetar
klara regler som gör det möjligt
att anordna halvskyddad sysselsättning
även i företag med mindre än fem anställda.
Vi anser att det förslag som
här har lagts fram i vår motion bör
beaktas och att detta bör ges Kungl.
Maj :t till känna.

Slutligen vill jag, herr talman, bara
säga att jag beträffande reservation 16,
som gäller statligt kreditstöd, främst
till jordbrukare av vissa kategorier, delar
den uppfattning som kommit till uttryck
i det föregående anförandet. Jag
anser att den jordbrukspolitik som för
närvarande förs på detta område skapar
problem som det ur arbetsmarknadssynpunkt
är angeläget att på ett
eller annat sätt försöka komma till rätta
med.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till samtliga de reservationer där
mitt namn förekommer.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Som redan den föregående
talaren påpekat hänger den fråga
som vi nyss behandlade och det ärende
som vi nu håller på att diskutera nära
samman med varandra. Emellertid har
med hänsyn till de yrkanden som ställts
från vårt håll mitt huvudintresse kommit
att ägnas åt det förevarande ärendet,
och jag måste tyvärr besvära kammarens
ledamöter med ett längre anförande.

Vi lever nu, såsom redan konstaterats,
i en mer gynnsam konjunktur än
när dessa frågor behandlades i fjol. I
kompletteringspropositionen använder
finansministern visserligen den något
reserverande formuleringen, att »det
förefaller ostridigt» att vår ekonomi sedan
ungefär ett halvår befinner sig i en
uppåtgående fas — han använder till
och med uttrycket en starkt uppåtgående
konjunkturfas. Detta uttryck svarar
också mot det allmänna intryck vi
får av de uppgifter som man kan ta
del av.

För arbetsmarknadsstyrelsen tycks
risken nu vara att man råkar in i en
överhettad konjunktur. Om det är så,
vilket i och för sig inte förefaller vara
omöjligt, måste vi ändå konstatera att
överhettningen är av lokal natur och
att den inte når fram till stora delar
av vårt land. Vi får också hoppas att
den strejk som började i natt och som
obestridligen sätter vår transportapparat
på stora prov inte skall bli så långvarig
och så ingripande att den påverkar
den ekonomiska utvecklingen i landet.
Det gäller här en förhållandevis
liten personalgrupp, som ändå innehar
en strategisk nyckelposition. Blir strejken
långvarig, sker naturligtvis relativt
snart en anpassning till andra transportmedel
än SJ. Strejken kan sålunda
leda till en ytterligare skärpning av tendensen
att trafikanterna överger SJ —-med ytterligare försämring av detta trafikmedels
lönsamhet som följd. Detta
problem hör ju inte till de frågor som
vi skall diskutera i dag, men det må

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Ang. anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

vara berättigat att redan nu uttala den
förhoppningen att konflikten snart skall
kunna biläggas.

Trots konjunkturuppgången kräver,
såsom vi kan konstatera, arbetsmarknadspolitiken
allt större insatser —
för nästa budgetår nästan två miljarder
kronor och ytterligare ett par hundra
tjänster till arbetsmarknadsverket.

Över huvud taget är det intressant att
konstatera hur många det är som är sysselsatta
med arbetsuppgifter för arbetsmarknadsverket.
Det är svårt att få
exakta siffror; uppgifterna är så växlande.
Ur statsverkspropositionen kan
utläsas att det i arbetsmarknadsstyrelsen
och vid arbetsförmedlingarna finns
cirka 3 800 anställda.

Enligt arbetsmarknadsstyrelsens redogörelse
för budgetåret 1967/68 fanns
den 30 juni 1968 3 940 egentliga befattningar
inom arbetsmarknadsstyrelsen,
arbetsförmedlingen och beredskapsarbetsplatserna
men därjämte cirka 1 100
dehidsanställda befattningshavare, såsom
arbetsförmedlingsombud, kontaktmän
och yrkesvalslärare. Vidare fanns
omkring 215 aspiranter. Utredningen
Arbetsmarknadsverket och arbetsmarknadspolitiken
uppger att enligt arbetsmarknadsstyrelsens
petita för 1968
fanns den 1 juli 1968 4 769 anställda
inom arbetsmarknadsverket. Såvitt jag
kan förstå ingår bland dessa ändå inte
sådana som administrerar och undervisar
i de av skolöverstyrelsen organiserade
omskolningskurserna.

Sannolikt torde sålunda mer än 5 000
heltidsanställda vara sysselsatta i arbetsmarknadsarbete.
Ökningen har gått
raskt. På tolv år har antalet anställda i
arbetsförmedlingen ökat från 1 600 till
2 750 i runda tal. En elak sekreterare
sade en gång att en lösning av arbetslöshetsproblemet
i vårt land vore att
anställa alla de arbetslösa i arbetsmarknadsverket,
vilket man enligt hans åsikt
tycktes vara på god väg att göra. Det
är inte utan att det ligger något i den
uppfattningen.

Också utgifterna för arbetsmarknads -

verket har stigit mycket. 1956 var nettoutgifterna
137 miljoner kronor, och de
beräknas nu, som sagt, till 1 900 miljoner
kronor för nästa budgetår. Ännu
mer säger följande siffror: 1956 utgjorde
kostnaderna tre tiondels procent av
bruttonationalprodukten, 1966 en procent,
och under nästa år torde det bli
cirka 1,3 procent.

Allt det här handlar ändå om vettigt
sysselsatta människor och vettigt använda
pengar, om insatserna verkligen
gör nytta. Men allt detta berör också
svåra och komplicerade problem, och
det är en svårbemästrad materia att
bedöma vad som verkligen är nytta ur
samhällsekonomisk synpunkt.

Yår industri befinner sig i en omställningsprocess.
Det gör den visserligen
alltid, men tempot har varit hastigare
under de senast förflutna åren,
framför allt beroende på den konjunktursvacka
som inträtt just under dessa
år. Att den processen kräver särskilda
åtgärder från arbetsmarknadsverket är
vi alla fullt på det klara med, men arbetsmarknadsverkets
ingrepp i arbetsmarknaden
får inte bli självändamål.
De är medel som i en balanserad ekonomi
bör användas efter deras samhällsekonomiska
värde. I en konjunktursvacka
med stor arbetslöshet måste
man använda dem mera okritiskt för
att hjälpa människor i nöd. Det borde
man inte behöva göra i samma utsträckning
i en balanserad ekonomi.

Tyvärr har vi i år inte haft någon
föredragning i utskottet av arbetsmarknadsstyrelsens
generaldirektör. Detta är
synd, ty det brukar vara så intressant
att höra honom, även om han låter förföriskt
övertygande när han pläderar
för sina idéer och sina önskemål.

Ett företag som expanderar och som
har mycket pengar att röra sig med
försummar vanligen att se över sin egen
organisation. Nyanställningar för nya
uppgifter görs utan noggrann penetrering
av om de nya uppgifterna kan kombineras
med gamla, om de till någon del
ersätter gamla uppgifter, om organisa -

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Ang. anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

tionen kan ändras, om besparingar kan
göras på andra områden osv. Så är det
säkert också i ett ämbetsverk som expanderar
och som har mycket pengar
att röra sig med, och så är det alldeles
säkert inom arbetsmarknadsverket. Men
i ett företag blir det ett bistert uppvaknande
den dag då konjunkturen går tillbaka
och pengarna inte längre rinner
till lika lätt. Så är det inte med arbetsmarknadsverket.
Där är det ju bara att
begära mera pengar.

I själva verket har frågan om arbetsmarknadsverkets
organisation varit aktuell
sedan flera år tillbaka. Den har
också blivit föremål för en organisationsutredning
genom statskontorets
försorg. Under fjolårets debatt diskuterade
jag den då nyss utkomna preliminära
upplagan av utredningens betänkande.
Efter kritik från arbetsmarknadsstyrelsen
och ett yttrande av utredningen
över denna kritik har betänkandet
kommit ut i en definitiv upplaga
med en hel del inte obetydliga ändringar
i texten, om också inte i den principiella
uppfattningen. Också här sägs
att den nuvarande omfattningen och
den pågående expansionen i sig är tillräckliga
motiv för en omprövning av
arbetsmarknadsverkets organisation.
»Något tillspetsat kan man säga att det
senaste decenniets utveckling fört med
sig att man sprängt de organisatoriska
ramarna», säger utredningen.

Arbetsmarknadsstyrelsen är naturligtvis
mycket kritisk mot utredningen. Det
är en företeelse som man alltid kan konstatera,
när ett utomstående organ skall
kliva in och organisera om ett annat.

I alldeles särskilt hög grad gäller
detta när den institution som skall
organiseras om i sista hand berör människor
och den institution som skall
sköta omorganisationen i det väsentliga
är ett skrivbordsorgan. AMS har
i mycket stor utsträckning att göra
med människor. Dess åtgärder långt
ute i periferin berör enskilda människor
med enskilda människors problem,
och statskontoret å sin sida är ett

typiskt skrivbordsorgan. Det är därför
inte underligt att AMS kan ha mycket
att kritisera i statskontorets utredning.

Lika klart som det står för mig att
AMS’ organisation kräver en översyn,
lika klart är det att den organisation
som statskontoret rekommenderar inte
kan vara den riktiga. Man föreslår som
bekant i princip indragning av länsarbetsnämnderna
och en organisation
med fem regionala avdelningar. Jag tror
inte att det är riktigt, men jag tror att
det som framhålls bl. a. i ledamoten av
statskontorets styrelse herr Ståhls särskilda
yttrande om utredningen är riktigt,
nämligen att kontakterna både
med arbetsmarknadens parter, med primärkommuner,
landsting och olika
länsorgan är så betydelsefulla att arbetsmarknadsverket
bör ha ett väl utbyggt
kontaktsystem inom varje län.
Säkerligen kan på andra sätt organisationsförändringar
göras som medför väsentliga
personalbesparingar inom verket.
Det är jag övertygad om.

Arbetsmarknadsverkets uppgifter är
betydelsefulla, men man skall inte använda
överord när man formulerar
målsättningen. Arbetsmarknadsverkets
insatser avser främst att skaffa individerna
full, produktiv och fritt vald
sysselsättning. »Individens fria val av
sysselsättning är arbetsmarknadspolitikens
överordnade mål», skriver man
i utredningen. Detta låter väl bra, men
finns det idealsamhället? Redan i nästa
vecka skall vi fatta beslut om en vidareutbildning
av läkare och en fördelning
av läkarna, där det gäller att
dirigera dem, inte till de områden de
själva vill ägna sig åt, utan till sådana
uppgifter som staten vill att de skall
sysselsätta sig med. Sett ur individens
synpunkt är det väl mer realistiskt att
säga att den aktiva arbetsmarknadspolitikens
uppgift är att så långt som
möjligt begränsia sysselsättningsstörningar
och minska deras verkningar
för den enskilda människan. Det betyder
att ge trygghet i anställningen.
Den verkliga tryggheten i anställningen

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Ang.

ligger i att företagen går bra och kan
utvecklas på ett gynnsamt sätt. Det är
en primär uppgift för den ekonomiska
politiken att underlätta för företagen
att klara sig själva. Då kan de också
själva bättre bemästra de problem som
sammanhänger med omställningar,
strukturrationaliseringar och produktionsomläggningar.
Då behöver man inte
satsa så mycket på arbetsmarknadsverket,
man kan nå samma mål ändå.

Så till arbetsmarknadsverkets medel,
framför allt omskolning, rörelsestimulerande
insatser och beredskapsarbeten.
Vi har länge efterlyst en riktig värdering
av dessa medel ur samhällsekonomisk
synpunkt. Vi har också yrkat på
det i en motion i år. Utskottet utgår
ifrån att man skall göra de ytterligare
analyser av skilda arbetsmarknadspolitiska
åtgärder som fordras för att
möjliggöra en förbättring av underlaget
för beslut i dessa frågor. Därmed
är vårt yrkande i det väsentliga tillgodosett.
Min blanka reservation innebär
just att jag velat diskutera de frågor
jag nu framför i kammaren.

Vad är värdet av omskolning? Ibland
är det naturligtvis mycket stort, och
en omskolning eller en arbetsmarknadsutbildning,
som det nu vanligen
kallas, är en nödvändig ingrediens i den
arbetsmarknadspolitiska arsenalen, särskilt
i en tid av rask omstrukturering
av näringslivet. Men ibland kan man
verkligen ifrågasätta nyttan av och
motiveringen för kurserna. Kurserna för
medelålders husmödrar, som aldrig
tänkt ge sig ut i förvärvsarbete men som
funnit en arbetsmarknadsutbildningskurs
vara en bra och angenäm tillfällig
förvärvskälla, kan väl sägas ge något
av ett latent värde, men det är egentligen
aldrig någon av kursdeltagarna
som har tänkt att utnyttja det värdet.
Kurser ordnade som sysselsättning,
som ett slags beredskapsarbete, utan
närmare utredning om behovet av arbetskraft
med den utbildningen eller om
möjligheterna att placera kursdeltagarna
i arbete, har också förekommit. Kur -

anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.
ser i olika ämnen som följt mer eller
mindre direkt på varandra och där
vederbörande kursdeltagare inte alls
eller bara för en helt kort tid har gått
ut i arbete men funnit detta tråkigt
och därför återgått till det mera angenäma
arbetet i utbildningen har också
förekommit, enligt uppgift i inte så
alldeles obetydlig omfattning: det har
påpekats från många olika håll, inte
enbart av ledamöter i mitt parti.

Vi liar fått löfte om en bättre redovisning
av dessa frågor. Det skulle bli
så enkelt att komma med en sådan
redovisning sedan fakta lagts upp för
databehandling. I årets statsverksproposition
liksom i AMS’ årsberättelse för
budgetåret 1967/68 är emellertid redogörelserna
ganska obetydliga. Men i sista
numret av tidskriften Arbetsmarknaden
— det som kom i förra veckan
— lämnas en del uppgifter om
drygt 2 000 personer som våren 1964
fått utbildning. I mars 1967 hade något
över en tredjedel av männen och drygt
40 procent av kvinnorna arbete inom
utbildningsyrket — i varje fall är det
så om jag läst siffrorna rätt. Det tyder
ju inte på någon strålande effektivitet.

Visst finns det många andra sätt att
värdera betydelsen av arbetsmarknadsutbildningen.
Det diskuteras ingående
i en bilaga till utredningen. Men de
siffror som jag nyss anfört är uttryck
för hur en enkel lekman ser på saken,
siffror som för honom antyder att dessa
problem väl kan vara värda en närmare
analys. Siffrorna kan också vara
ett motiv för att öka utbildningen inom
företagen. Den utbildningen är
jämförelsevis billig. Den kan ske mera
centraliserat, och eleverna kan som regel
gå ut ifrån att utbildning inom
ett företag leder över till en fast anställning
i företaget. Två utredningar,
liksom AMS, har yrkat på en sådan utbildning
i ökad omfattning. Det har alla
de borgerliga partierna tagit fasta på i
en av reservationerna.

Förra året diskuterade jag betydel -

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Ang. anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

sen av de rörelsestimulerande åtgärderna,
om »hoppjerka» och »stannanders»,
om hur många eller rättare
sagt hur få av dem som fått flyttningshjälp
etc. som efter ett halvår är kvar
på den först anvisade platsen — det
är ungefär hälften — och om var gränsen
går till en icke önskvärd överrörligliet
med allt vad det betyder i form
av introduktions- och inlärningskostnader
för företagen, men i allmänhet
också kostnader och uppoffringar för
individen själv. Allt detta är nödvändiga
åtgärder vid sysselsättningsrubbningar
till följd av strukturrationaliseringar
och bristande balans på arbetsmarknaden.
Men det är ännu viktigare
att känna till betydelsen av dessa ingrepp
i en balanserad ekonomisk och
arbetsmarknadspolitisk situation så att
man inte vidtar åtgärder som snedvrider
och som är felaktiga i sina
grundförutsättningar.

Så till beredskapsarbetena. Också där
finns det saker som man kan kritisera.
Vi har i reservation 11 understrukit
vikten av att i möjligaste mån anlita
entreprenadföretag för beredskapsarbeten.
Det sägs i vissa uttalanden att AMS
gärna ser att andelen beredskapsarbeten
på entreprenad ökar. Det i årets
förslag ökade anslaget för detta ändamål
tyder också därpå. AMS önskar
också få till stånd särskilda överläggningar
med entreprenörföreningarna i
syfte att bl. a. utbilda entreprenadföretagens
arbetsledande personal, så att
den blir bättre skickad att leda de skiftande
grupper av arbetslösa som sysselsätts
i beredskapsarbetena.

Det låter bra. Men för att det hela
skall fungera bra behövs en bättre planering
av beredskapsarbetena. En projektreserv
borde kunna läggas upp. Man
vinner därjämte vissa fördelar. Man
kan utnyttja ledig kapacitet hos entreprenadföretagen
i form av arbetsledarpersonal
och maskiner. Man kan åstadkomma
konkurrens om arbetsuppgifterna
och så stimulera effekten i beredskapsproduktionen,
naturligtvis inom

ramen för den styrning beträffande
utförandetid och arbetskraft som arbetsmarknadsmyndigheterna
bestämmer.

Jag vill sedan något beröra resultaten
av arbetsmarknadsverkets verksamhet.
Vi talade nyss om lokaliseringspolitiken
och om den relativt begränsade
effekt man har uppnått därvidlag. Också
i det sammanhanget har naturligtvis
arbetsmarknadsverket betydande uppgifter
att fylla. En annan sak som kan
belysa resultatet av arbetsmarknadsverkets
insatser är att, trots en beiydande
konjunkturuppgång, antalet arbetslösa
praktiskt taget inte sjunkit; att man
trots en betydande konjunkturuppgång
måste ta hand om ännu fler i arbetsmarknadsutbildning
än tidigare.

Även om det kan finnas en hel del
förklaringar till dessa förhållanden är
de anmärkningsvärda. Det är klart att
nya grupper ingår i arbetskraften: det
är hemmafruar, det är handikappade
i större utsträckning än tidigare — och
för dem är sysselsättningsmöjligheterna
inte desamma som för den övriga arbetskraften.
Men man kan inte undgå
att få ett intryck av att det ligger något
fel i systemet, att man inte har funnit
rätt melodi för att bemästra problemen.
Det verkar som om arbetsmarknadsverket
inte arbetade med den effektivitet
som man skulle kunna begära av ett
verk som har så stor personal och drar
så stora kostnader som detta verk gör.
Ett fullföljande av arbetet på verkets
organisation och en närmare analys av
dess metoder borde kunna leda till en
bättre effekt av dess verksamhet — och
det till en lägre kostnad.

Herr talman! Efter dessa allmänna
reflexioner vill jag yrka bifall till de
reservationer där mitt namn finns med.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet
i första hand därför att jag har väckt
några motioner, som tas upp i statsutskottets
utlåtande nr 58, vilket vi nu

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Ang.

behandlar här i kammaren. Men jag
skulle vilja säga att jag också rent allmänt
har motsett detta utlåtande med
stort intresse och stora förväntningar.

Den tidigare nedgången i konjunkturen
och omställningarna inom näringslivet
med friställningar osv. —
och svårigheter och problem för dem
som drabbas därav — har medfört att
arbetsmarknadspolitiken kommit i
centrum för intresset som aldrig tidigare.
Jag tror också att den skickliga
och kraftfulla politik som förts av arbetsmarknadsverkets
chef har varit av
avgörande betydelse för den ställning
som svensk arbetsmarknadspolitik i
dag har hos den allmänna opinionen
i Sverige och även hos ansvariga myndigheter
här och i utlandet. I motsats
till herr Kaijser anser jag att den politiken
också har givit resultat.

Det är därför med en viss besvikelse
som jag konstaterar att regeringen i sin
proposition gjort flera inskränkningar
— även små men som jag tycker betydelsefulla
sådana —• i arbetsmarknadsstyrelsens
anslagsäskanden. Jag tänker
till exempel på en så relativt billig sak
som anslag till företagsutbildning, som
herr Jacobsson förut har talat om och
som redan arbetsmarknadsutredningen
föreslog för många år sedan. Det finns
flera andra exempel — såsom i fråga
om högre bidrag till näringshjälp åt
handikappade — på penningmässigt
ganska små prutningar som regeringen
gjort. Anslagen skulle, såvitt jag kan
bedöma, ha haft en ganska god effekt
i arbetsmarknadspolitiken.

Samma sak gäller flera andra delproblem
i det stora komplex som arbetsmarknadspolitiken
nu utgör. Regeringen
och utskottet har liksom inte
kunnat fullfölja — eller kanske inte
velat acceptera —• tanken att den som
blir friställd eller beräknas bli arbetslös
skall kunna få ny anställning, exempelvis
på annan ort, utan att behöva stå
för kostnaderna för omflyttningen.

Jag har i min motion nr 195 ansett
att en av de grundläggande principerna

anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.
i arbetsmarknadspolitiken bör vara att
den enskilde arbetstagaren hålles skadeslös
för kostnader och förluster i
samband med omplacering till annan
ort. LO har också i sitt arbetsmarknadspolitiska
program, som kom ut
1967, sagt att målsättningen för de flyttningsstimulerande
medlens utformning
skall vara att den flyttade arbetskraften
får full kompensation för sina kostnader.

Detta ekonomiska skydd föreligger
för närvarande inte, vilket medför en
övervältring av kostnaderna för omställningar
på den enskilde arbetstagaren,
en övervältring som enligt min
uppfattning inte är försvarbar. Endast
om dessa kostnader och förluster inte
behöver belasta den enskilde kan ett
verkligt positivt intresse påräknas från
arbetstagarnas sida när omplaceringar
blir nödvändiga. Jag tror att det är viktigt
att detta påpekande görs här i riksdagen,
då vi ser hur olikheterna i sysselsättning
mellan olika områden i Sverige
skärpes. Norrland får till exempel
allt svårare sysselsättningsläge, medan
de centrala och södra delarna av landet
ökar sitt behov av arbetskraft med
brist som följd. Vi ser också att de stora
öarna Öland och Gotland har en arbetsmarknadssituation
som på sikt kommer
att likna Norrlands.

Men denna omflyttning får naturligtvis
inte vara ensidig så till vida att endast
arbetskraft skall anses vara flyttningsbar.
Ökade insatser på det lokaliseringspolitiska
området måste göras.
Detta har ju tidigare i dag diskuterats
i denna kammare. Jag vill här säga att
en snabb och effektiv samordning mellan
arbetsmarknadsåtgärder och lokaliseringsåtgärder
säkerligen skulle ge
bättre effekt än hittills, då dessa slag
av åtgärder nu i viss mån anses vara
skilda storheter.

I fråga om flyttningsbidrag vill jag ta
upp två saker. Det gäller inlösen av egnahem,
som jag redan nämnt, och respenning
till nyexaminerade. Principen
vid inlösen av egnahem har i stort sett

Nr 22

Fredagen den 9 mai 1969

Ang. anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

varit att taxeringsvärdet lagts till grund
för inlösningsbeloppets storlek. Endast
efter Kungl. Maj :ts bestämmande har
inlösningsbeloppet kunnat höjas utöver
taxeringsvärdet när lån använts för att
förbättra fastigheten.

Enligt arbetsmarknadsstyrelsens uppgifter,
som är intagna i årets statsverksproposition,
har under budgetåret 1967/
68 inte mindre än 47 000 resebidrag beviljats.
Man har också beviljat starthjälp
i 22 000 fall. Det är således ett betydande
antal personer som i samband
med omplaceringar på arbetsmarknaden
erhållit ett värdefullt ekonomiskt
bistånd i en situation då det blivit nödvändigt
av arbetsmarknadsskäl att ta
anställning på annan ort än hemorten.
En betydande del av dessa personer
torde också vara ägare till egnahem.
Särskilt gäller det personer som är bosatta
i glesbygd och mindre tätorter,
där ju egnahemsbebyggelsen utgör den
allra största delen av bostadsbeståndet.
Från dessa orter äger ju också en stor
utflyttning rum, just orsakad av de
minskade sysselsättningsmöjligheterna i
dessa områden.

Mot denna bakgrund tycker jag att
det är synnerligen anmärkningsvärt att
egnahem har inlösts endast i 50 fall under
samma budgetår — starthjälp i över
22 000 fall, men inlösen av egnahem
endast i 50 fall. Det måste alltså vara
ett mycket stort antal personer som ägt
egnahem och som fått försälja dem med
stora förluster på grund av att arbetsmarknadsverket
inte har kunnat lämna
bidrag.

I motionen föreslås nu att inlösen av
egnahem skall grundas på värdering,
dvs. på vad det kostar att uppföra en
liknande byggnad med avdrag för den
värdeminskning som skett på grund av
ålder, bruk eller nedsatt användbarhet.
Värderingen skulle alltså ske efter ungefär
samma grunder som brandförsäkringsbolagen
tillämpar. Utskottet har
ingen känsla för vad det kostar dessa
människor som måste flytta och lämna
kvar sina egnahem i glesbygden utan

att kunna få rimlig betalning för dem.
Man säger bara att försöksverksamheten
skall fortsätta med nu gällande principer
för inlösensummans värdering,
dvs. som regel efter taxeringsvärdet.

Den andra sak som jag vill ta upp är
frågan om respenning till nyexaminerade.
Frågan har behandlats i en partimotion
av folkpartiet och berörts även av
herr Per Jacobsson. Arbetsmarknadsstyrelsen
har ju också i år tagit upp den
här frågan i sina petita, och det måste
väl betyda att begränsningen i möjligheterna
att ge flyttningsbidrag till nyexaminerade
är ett verkligt problem när
det gäller att snabbt få ut dessa på arbetsmarknaden.
Här kostar stat och
kommun på eleverna en omfattande och
som jag tror och hoppas väl genomförd
utbildning. Samhället har stora kostnader
för varje elevklass, för administration,
lärarlöner, lokalkostnader osv.
Därtill kommer de studiebidrag och de
studiemedel som utges till eleverna och
som uppgår till betydande belopp. Allt
detta görs med syfte att vederbörande
elev efter utbildningens slut skall få ett
arbete som skall ge honom hans försörjning,
ett arbete genom vilket han aktivt
deltar i produktionen och gör insatser
som ökar vårt lands produktionskapacitet
och ökar produktiviteten.

Men utskottet vill inte vara med om
detta förslag. Det är precis som om utskottet
helt bortsåg från syftet med he
la utbildningen och från de kostnader
som nedlagts, när man liksom inte vill
fullfölja åtgärderna och ekonomiskt
medverka till att vederbörande också
får en utplacering i arbetslivet. Här
bryter man liksom insatserna vid den
tidpunkt då den nyexaminerade står vid
målet — att gå ut i arbetslivet och fullgöra
en arbetsuppgift som han utbildat
sig för. Då kan han inte av staten få de
relativt små belopp som han behöver
för att söka lämpliga anställningar som
är belägna utanför hans bostadsort eller
skolort. Det är som att utbilda en fallskärmshoppare
och sedan, när han är
klar och skall göra det första verkliga

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Ang.

hoppet, då har man inte råd att ge honom
den mekanism som utlöser fallskärmen.
Vi måste också aktivt hjälpa
de nyexaminerade att ta det viktiga
steget ut i förvärvslivet. Jag instämmer
därför helt med vad som sagts i reservation
nr 5.

En annan sak som väl kommer upp
också i ett annat sammanhang är frågan
om höjning av åldern för att erhålla
studiemedel från 40 till 45 år. Den höjningen
är välmotiverad men inte tillräcklig.
Saken kommer väl att behandlas
i samband med andra lagutskottets
utlåtande i denna fråga. Vad som är
allvarligt det är att de som kan få studiemedel
inte kan få utbildningsbidrag.
Nu finns det en viss risk att de som är
mellan 40 och 45 år och enligt gällande
regler kunnat få utbildningsbidrag —
som alltså inte behöver betalas tillbaka
— efter dagens beslut inte kan få sådant
bidrag utan endast studiemedel. Jag
föreslår därför i motion 1:930 att nya
bestämmelser skall utfärdas som klargör
att utbildningsbidrag skall kunna beviljas
personer som är över 40 år, även om
de kan få studiemedel, detta för att
tolkningssvårigheter vid myndigheternas
beslut inte skall behöva uppstå.

Nu säger utskottet så här: »Motionsförslaget
grundas på centrala studiehjälpsnämndens
farhågor att en höjning
av åldersgränsen skulle medföra
att personer mellan 40 och 45 år som
genomgår arbetsmarknadsutbildning
kan komma att inte längre erhålla utbildningsbidrag.
Utskottet erinrar om
att från huvudregeln att utbildningsbidrag
inte utgår för utbildning vid
läroanstalt där studiemedel utgår undantag
redan nu kan medges för utbildning
som påbörjats under tidigare gällande
förutsättningar. Utskottet utgår
från att de individuella fall som kan
beröras negativt av den nu föreslagna
ändringen lämnas motsvarande möjligheter.
Någon riksdagens åtgärd är inte
erforderlig.»

Jag tycker att utskottets utlåtande
inte ger någon särskilt klar bild av hur

anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.
utskottet ser på denna fråga. Min förhoppning
är att utskottets talesman vill
rätta mig om han anser att jag tolkat
utlåtandet fel, när jag säger att utskottet
anser att personer mellan 40 och 45
år skall kunna få utbildningsbidrag om
de uppfyller villkoren för dessa bidrag,
även om de enligt de nya bestämmelserna
skulle kunna beviljas studiemedel.
I så fall är ju motionens syfte helt
tillgodosett. Givetvis skall studiemedel
och utbildningsbidrag inte utgå samtidigt.

Jag har också avgett en motion som
innebär en hemställan om att industribyggnader
och vissa andra byggnader
skall kunna uppföras genom beredskapsarbeten.

När de nuvarande bestämmelserna
om lokaliseringsstöd beslutades, utfärdades
förbud för arbetsmarknadsstyrelsen
att utan Kungl. Maj:ts tillstånd
som beredskapsarbete låta utföra ny-,
till- eller ombyggnad av industribyggnader
men också liknande arbeten på
turistanläggningar, hotell och pensionat
samt husbyggnadsarbeten för industrianläggningar
i den mån kostnaderna
för dessa sistnämnda arbeten inklusive
projekteringskostnaderna beräknades
överstiga 250 000 kronor. Med hänsyn
till kostnadsutvecklingen är det numera
endast relativt små arbeten som kan
utföras på turistanläggningar och liknande
byggnader, medan industribyggnader
utom exempelvis hantverkshus
ju är helt förbjudna som beredskapsarbeten.

Enligt statsverkspropositionen beräknas
kostnaderna för allmänna beredskapsarbeten
under innevarande budgetår
till 350 miljoner kronor och till
särskilda beredskapsarbeten till 240
miljoner kronor eller sammanlagt 590
miljoner kronor under ett budgetår.
Till detta kommer sedan de medel som
under innevarande riksdag beviljats på
tilläggsstat. Detta är ett ansenligt belopp
om man betänker att 1 100 miljoner
kronor i lokaliseringsmedel skall
fördelas på fem år. Om en del av detta

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Ang. anslag för arbetsmarknadsändamål
belopp för beredskapsarbeten fick användas
till uppförande av industribyggnader,
turistanläggningar eller liknande
arbeten skulle detta få en stor
sysselsättningspolitisk effekt. Samordnat
genom AMS med lokaliseringspolitiken
skulle detta verkligen kunna skapa
förutsättningar för en aktiv lokaliseringspolitik
i bygder där det på
grund av strukturomvandlingar finns
överskott på arbetskraft. Vad skulle inte
detta kunna betyda för t. ex Gotland
eller Öland eller stora delar av Norrland
om beredskapsarbeten i större utsträckning
än hittills inriktades på att
åstadkomma anläggningar som inte begränsar
sysselsättningseffekten enbart
till själva byggnadstiden eller anläggningstiden
som nu är fallet utan också
inriktades på att skapa sysselsättning
även på längre sikt.

Om arbetsmarknadsstyrelsen nu fick
bemyndigande att bevilja sådana beredskapsarbeten
kunde en effektiv samordning
ske mellan insatser i form av
lokaliseringsstöd och beredskapsarbeten
med sikte på att i bygder med vikande
sysselsättning skapa bestående
arbetstillfällen.

Nu säger utskottet att uppförandet av
sådana byggnader enligt nuvarande
praxis ofta faller utanför den kommunala
kompetensen. Om jag inte minns
fel beslöt vårriksdagen att vidga just
den kommunala kompetensen till att
omfatta just uppförandet av hotell och
restauranger, vilka är viktiga faktorer
för främjande av turistnäringen. Här
kan väl inte den kommunala kompetensen
utgöra något hinder. Beträffande
industrianläggningar vet vi också att
om en omfattande arbetslöshet i kommunen
orsakats av omställningar i näringslivet
kan kommunerna göra insatser
även på detta område för att trygga
sysselsättningen.

Det torde heller inte vara utskottsmajoriteten
obekant att beredskapsarbeten
kan bedrivas i annan form än
kommunala beredskapsarbeten. Det
framgår av arbetsmarknadskungörelsen

m. m.

att det finns både statliga, kommunala
och privata beredskapsarbeten. Det är
väl endast beträffande de kommunala
som den kommunala kompetensen kan
ha betydelse. Mycket av det resonemang
som utskottet här har fört synes
därför vara av ganska underordnad betydelse.
Skulle det ändå uppstå problem
med tolkningen av den kommunala
kompetensen kan väl AMS avgöra
det i samband med ett beslut om beviljande
av medel till beredskapsarbeten.
Jag delar därför helt reservanternas
mening i detta fall. Om man fick samma
kompetensfördelning mellan Kungl.
Maj:t och AMS beträffande beredskapsarbeten
och lokaliseringsstöd skulle en
effektiv samordning kunna ske, och det
skulle bli möjligt att i avsevärt större
utsträckning än hittills få beredskapsarbetena
att ingå som ett led i arbetet
på att skapa fortsatt sysselsättning i
bygder där arbetstillfällena minskar på
grund av omställningen inom näringslivet.

Herr talman! Jag instämmer helt i
de yrkanden som herr Per Jacobsson
tidigare framfört.

Herr RÖNNBERG (s):

Herr talman! I detta statsutskottets
utlåtande nr 58 behandlas också motionerna
I: 573 och II: 655. Statsutskottet
har avstyrkt dessa, men jag kommer
ändå att rösta med utskottet och vill
med några ord motivera detta mitt
ställningstagande.

Vår motion byggde på vissa erfarenheter
under ett halvt års tillämpning
av omställningsbidraget för äldre arbetslösa.
Vi redovisade en del erfarenheter
från Västerbottens län där stor
arbetslöshet råder. Det visade sig att
ett stort antal sökande inte hade sådan
tidigare inkomst, s. k. basinkomst, att
den gav underlag för ett bidrag tillräckligt
stort för att fylla det avsedda
syftet. Drygt 40 procent av dem som
beviljades bidrag fick detta nedsatt
med mer än 300 kronor under det
maximala beloppet.

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Ang. anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

Vi ville med vår motion fästa riksdagens
uppmärksamhet på detta förhållande
och begära en översyn av bidragsbestämmelserna.
Vi ifrågasatte
även om man inte skulle kunna ge länsarbetsnämnderna
befogenhet att visa
större generositet när det gäller bidragsprövningen.

Sedan motionen avlämnades har regeringen
i proposition nr 59, som avgavs
till vårriksdagen, delvis tillmötesgått
vår hemställan. Det föreslås i den
att nedsättning av bidragen på grund
av tidigare inkomst inte skall ske lägre
än till minimibeloppet 400 kronor.

I utskottets skrivning framhålles också
att frågorna om tillämpning av omställningsbidraget,
som vi tagit upp i
motionen, torde behandlas av KSA-utredningen,
och med det beskedet kan
man ju känna sig nöjd. Jag vill dock
erinra om den betydelse dessa bidrag
har särskilt i skogslänen, där man i dag
brottas med stor arbetslöshet och andra
problem. Till övervägande delen gäller
det äldre arbetslösa. Som exempel
kan jag nämna att i Västerbottens län
liade man i april månad 3 200 anmälda
arbetslösa, varav inte mindre än 48
procent var över 55 år. Samma månad
i fjol var det 700 färre arbetslösa, och
endast 30 procent av de 2 500 var över
55 år. Detta betyder, omräknat i antal
arbetslösa, att ökningen i år på 700
människor motsvarar ökningen för den
grupp som i fjol var över 55 år. Det är
naturligtvis en skrämmande och besvärande
utveckling, men vi ställer nu vår
förhoppning till KSA-utredningen.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr SVENSSON, RIKARD, (s):

Herr talman! Till statsutskottets utlåtande
nr 58, som vi nu behandlar och
som omfattar ett 40-tal punkter, har fogats
ett flertal reservationer. Det skulle
kunna tyda på att stor oenighet rått
inom utskottet. Så har emellertid inte
varit fallet; utskottet har i allt väsentligt
varit enhälligt. I huvudfrågan i p.

5 Första kammarens protokoll 1969. Nr 22

38, som gäller tillstyrkande av anslag
till arbetsmarknadsändamål för 1,9 miljarder
kronor, bar utskottet enhälligt
tillstyrkt Kungi. Maj ds förslag. Reservationerna
gäller vissa bedömningar
och detaljfrågor, som i sin tur bygger
på det stora antal motioner som utskottet
haft att behandla i samband med detta
utlåtande. Om jag räknat rätt har
över ett 60-tal motioner avgivits i anslutning
till propositionen.

Jag kommer inte att hålla något längre
anförande, ty jag vet att de flesta ledamöterna
— både de som är inne i
kammaren och de som är utanför —-med otålighet väntar på att denna debatt
skall ta slut. Jag skall därför endast
beröra några saker i anledning av
denna fråga.

Vid bedömningen av statsverkspropositionen,
som tillkännagavs vid årsskiftet,
har man kunnat konstatera att utvecklingen
i allt väsentligt gått i den
riktning som där förutsågs. Utvecklingen
har i positiv riktning kanske till och
med överträffat de förväntningar som
där ställdes. Den bild som karaktäriserar
detta innehåller främst tre huvudmoment.
Antalet lediga platser är nu
praktiskt taget lika högt som i april
1965, när efterfrågan på arbetskraft var
mycket stor. Problemet är den ojämna
utvecklingen i olika regioner, vilket är
ett av de besvärligaste momenten på
detta område. Men eftersom utvecklingen
nu synes bli god i stora delar av landet,
i södra och mellersta Sverige och i
storstadsregionerna, kommer medel att
bli tillgängliga i betydande utsträckning
för att bedriva en mer energisk verksamhet
i de norra regionerna som har
en stark eftersläpning, vilket framhållits
av flera talare. Den totala tillgången
på medel blir för dessa områden betydligt
större.

Från början hade jag tänkt göra ett
bedömande av motionerna, men det
skall jag faktiskt avstå från. Jag blev
litet överraskad över att herr Kaijser,
som endast är antecknad för en blank
reservation och som i avdelningen inte

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Ang. anslag för arbetsmarknadsändamål
haft någon invändning mot utskottets
enhälliga ställningstagande beträffande
anslagen och målsättningen i stort, här
redovisat en sakkunskap som vi väl
skulle ha haft viss glädje av om den
kommit fram när frågan diskuterades i
avdelningen.

Herr Österdahl ställde en direkt fråga
om studiehjälpsmedel. Han hade en
viss tolkning på denna punkt. Jag antecknade
den inte fullständigt, men vad
utskottet menar är att de som hade anmält
sig till ifrågavarande kurser och
utbildning enligt de gamla bestämmelserna
skall få bidrag tills de blir färdiga,
som om bestämmelserna fortfarande
gällde. Bidragen kommer att utgå individuellt.
Det är så det skall tolkas.

Herr talman! Jag skall som sagt inte
göra några vidare uttalanden i anledning
av reservationerna utan ber att på
alla punkter få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Herr Rikard Svensson
som är utskottets talesman har tolkat det
uttalande av utskottet det här gäller på
så sätt, att de som anmält sig till och
påbörjat utbildning under tidigare gällande
förutsättningar skulle kunna få
behålla utbildningsbidraget. Men om jag
tolkar detta rätt, skulle det innebära att
sådana som skall börja studera efter det
att de nya reglerna trätt i kraft inte
skulle kunna erhålla utbildningsbidrag.
Det skulle alltså innebära att de som är
mellan 40 och 45 år och som nu kan få
utbildningsbidrag genom arbetsmarknadsverket
i fortsättningen inte kan få
sådant bidrag, om det finns möjligheter
för dem att erhålla studiemedel.

Jag tycker att detta är en snäv tolkning
av utskottet. Meningen med motionen
var ju att det inte skulle ske någon
försämring för dessa grupper som består
av medelålders och äldre personer,
utan att de liksom hittills skulle ha möjlighet
att erhålla utbildningsbidrag, om
de var berättigade därtill. Detta har
också centrala studiehjälpsnämnden be -

m. m.

aktat i sitt yttrande, då nämnden avstyrker
den föreslagna höjningen av åldersgränsen,
om höjningen skulle få
dessa konsekvenser.

Jag beklagar att utskottet inte uppmärksammat
dessa problem och verkligen
klart uttalat att det inte skulle ske
någon försämring för dessa medelålders
och äldre personer i och med att möjligheterna
att erhålla studiemedel utsträckts
till dem som uppnått en ålder
av 45 år.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
yttrade, att med anledning av vad under
överläggningen yrkats propositioner
komme att framställas särskilt beträffande
varje punkt av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan,
varvid dock vissa punkter koanme att
sammanföras.

Därefter gjordes enligt de rörande
punkten 1 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Bengtson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 1 betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls härpå
utskottets hemställan i punkten 2.

Sedermera gjordes i enlighet med de
angående punkten 3 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Axel Andersson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Därpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna 4
och 5.

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Ang. anslag för arbetsmarknadsändamål m. in.

Vidare gjorde herr förste vice talmannen
enligt de beträffande punkten 6
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Axel Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 4 betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 58 punkten
6, röstar

.Ta;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
4 betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 35.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
utskottets hemställan i punkten 7.

Med avseende å punkten 8, fortsatte
herr förste vice talmannen, hade yrkats

5f Första kammarens protokoll 1969. Nr 22

dels bifall till utskottets hemställan, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
5 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 58 punkten
8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
5 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja— 100;

Nej— 23.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därpå utskottets
hemställan i punkten 9.

Ytterligare gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de avseende
punkten 10 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Ang. anslag för arbetsmarknadsändamål m,
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Axel Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 6 betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 58 punkten
10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 6
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —89;

Nej — 34.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Härpå bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten 11.

Sedermera gjordes enligt de angående
punkten 12 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Axel Andersson m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 7 betecknade

reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

I vad rörde punkten 13 gjorde herr
förste vice talmannen därefter propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Axel Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 8 betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 58 punkten
13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
8 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —68;

Nej — 55.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härpå utskottets
hemställan i punkten lb.

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Ang. anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

Såvitt anginge punkten 15 gjorde herr
förste vice talmannen nu propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Axel Andersson in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 9 betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 58 punkten
15, röstar

.Ta;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
9 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej — 38.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

I fråga om punkten 16 gjordes vidare
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare därpå att
kammaren skulle antaga det förslag,
som innehölles i den av herr Axel An -

dersson in. fl. vid utlåtandet anförda
reservationen 10; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Därpå bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten 17.

I vad anginge punkten 18 gjorde herr
förste vice talmannen härefter propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Ottosson in. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 58 punkten
18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ottosson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —98;

Nej — 22.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Ang. anslag för arbetsmarknadsändamål in. m.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna 19
och 20.

Ytterligare gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de beträffande
punkten 21 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Axel Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 12 betecknade
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 58 punkten
21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
12 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —87;

Nej —36.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

I avseende å punkten 22 gjorde herr
förste vice talmannen nu propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Axel Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 13 betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 58 punkten
22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
13 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 34.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
23—25.

Beträffande punkten 26 gjordes härpå
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på anta -

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Ang.

gande av det förslag, som innefattades
i den av herr Axel Andersson m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 15 betecknade
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls därefter
vad utskottet hemställt i punkterna 27
och 28.

Såvitt gällde punkten 29 gjorde herr
förste vice talmannen vidare propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Axel Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 16 betecknade reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 58 punkten
29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
16 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —-68;

Nej — 54.

anslag till företagareföreningarna in. m.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna 30
—40.

Ang. anslag till företagareföreningarna
in. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 59, i anledning av vissa av
Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag
för budgetåret 1969/70 i vad avser företagareföreningarna
m. m. jämte motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr

l, bilaga 13, enligt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den
3 januari 1969, föreslagit riksdagen att

1. på driftbudgeten under elfte huvudtiteln
för budgetåret 1969/70 anvisa

a. till Bidrag till företagareföreningar

m. fl.: Administrationskostnader ett reservationsanslag
av 5 800 000 kronor,

b. till Täckande av förluster i anledning
av statligt stöd till hantverks- och
industriföretag m. fl. ett förslagsanslag
av 7 000 000 kronor,

2. på kapitalbudgeten under Statens
utlåningsfonder till Statens hantverksoch
industrilånefond för budgetåret
1969/70 anvisa ett investeringsanslag av
20 000 000 kronor,

3. medgiva, att statsgaranti för lån till
hantverks- och industriföretag m. m.
under budgetåret 1969/70 finge beviljas
intill ett belopp av 80 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
191, av herrar Hansson och Stadling,
samt 11:208, av herr Nyström m. fl.,
vari hemställts, att för budgetåret 1969/
70 måtte anvisas på driftbudgeten under
elfte huvudtiteln till Bidrag till
företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader
ett reservationsanslag av
6 700 000 kronor,

Nr 22

Fredagen den 9 mai 1969

Ang. anslag till företagareföreningarna m. m.

dels de likalydande motionerna I:
268, av herr Olsson, Johan, och herr
Jacobsson, Per, samt II: 346, av herr
Andersson i Örebro in. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att
maximibeloppet 150 000 kronor för företagareföreningarnas
direktlån ej måtte
begränsas av utestående garantilånebelopp,

dels de likalydande motionerna I:
365, av herr Andersson, Axel, och herr
Lindblad, samt 11: 356, av herr Westberg
i Ljusdal och herr Sellgren, vari
anhållits, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition angående
Bidrag till företagareföreningar m. fl.
måtte anvisa ett extra anslag å 400 000
kronor till stöd åt företagsamheten i
Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands
och Gävleborgs län att fördelas
lika mellan de fyra länens företagareföreningar,

dels de likalydande motionerna I:
369, av herr Jacobsson, Per, samt II:
433, av herr Larsson i Umeå och herr
Petersson i Gäddvik, vari yrkats, att
riksdagen skulle besluta att för budgetåret
1969/70 anvisa på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln till Bidrag till
företagareföreningarna m. fl.: Administrationskostnader
ett tilläggsanslag på
900 000 kronor att fördelas på Västerbottens
län 300 000 kronor samt vardera
Norrbottens, Jämtlands och Västernorrlands
län 200 000 kronor,

dels de likalydande motionerna I:
562, av herr Olsson, Johan, m. fl., och
11:425, av herr Andersson i Örebro
in. fl., vari hemställts, att för budgetåret
1969/70 måtte anvisas på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln till Bidrag
till företagareföreningar m. fl.:
Administrationskostnader ett reservationsanslag
av 8 800 000 kronor,

dels de likalydande motionerna I:
571, av herr Pettersson, Karl, och herr
Olsson, Erik, samt II: 653, av herr Nilsson
i Östersund m. fl., vari anhållits, att
riksdagen måtte besluta att för budget -

året 1969/70 under anslaget Bidrag till
företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader
anvisa ett särskilt bidrag
å 100 000 kronor till företagareföreningen
i Jämtlands län som stöd åt
företagsamheten i länet,

dels de likalydande motionerna 1:
576, av herr Stefanson m. fl., och II:
627, av herr Hovhammar m. fl., vari
yrkats, att riksdagen dels skulle höja
maximigränsen för hantverks- och industrilån
till 200 000 kronor, dels skulle
delegera beslutanderätten beträffande
industrigarantilån upp till 200 000 kronor
till respektive läns företagareförening,

dels ock de likalydande motionerna
I: 593, av herr Österdahl m. fl., och II:
652, av herr Nilsson i Tvärålund m. fl.,
vari föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle anhålla
om skyndsam prövning och förslag angående
statligt stöd till företagareföreningar
för s. k. stabsgrupper med teknisk
och ekonomisk expertis för förstärkt
företagsrådgivning åt mindre och
medelstora företag i enlighet med motionernas
syfte.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:562 och 11:425, 1:191
och 11:208, 1:369 och 11:433, 1:365
och 11:356 samt 1:571 och 11:653 till
Bidrag till företagareföreningar m. fl.:
Administrationskostnader för budgetåret
1969/70 på driftbudgeten under
elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 5 800 000 kronor,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 593 och II: 652,

3. att riksdagen måtte till Täckande
av förluster i anledning av statligt stöd
till hantverks- och industriföretag m. fl.
för budgetåret 1969/70 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 7 000 000 kronor,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:576 och 11:627, i vad avsåge

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Ang.

delegering till företagareföreningarna
av viss beslutanderätt,

5. att riksdagen måtte

a. avslå motionerna I: 268 och II: 346,

b. avslå motionerna 1:576 och II:
627, i vad de ej behandlats under 4,

6. att riksdagen måtte

a. medgiva, att statsgaranti för lån
till hantverks- och industriföretag m. m.
under budgetåret 1969/70 finge beviljas
intill ett belopp av SO 000 000 kronor,

b. till Statens hantverks- och industrilånefond
för budgetåret 1969/70 på
kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag
av 20 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits

1, beträffande anslag till bidrag till
företagareföreningar m. fl., av herrar
Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Ottosson (in), Bengtson (ep), Nyman
(fp) och Kaijser (m), fru Elvy
Olsson (ep), herrar Bohman (m), Mattsson
(ep), Enskog (fp) och Nilsson i
Tvärålund (ep), fröken Ljungberg (m)
samt herrar Mundebo (fp) och Sjönell
(ep), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 1 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag och motionerna 1:562
och 11:425, 1:369 och 11:433, 1:365
och II: 356, I: 571 och II: 653 samt med
bifall till motionerna 1:191 och 11:208

a. till Bidrag till företagareföreningar
in. fl.: Administrationskostnader för
budgetåret 1969/70 på driftbudgeten under
elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 6 700 000 kronor,

b. som sin mening giva Kungl. Maj:t
till känna vad reservanterna anfört om
fördelning av bidrag till företagareföreningarna; 2,

beträffande förstärkt företagsrådgivning,
av herrar Axel Andersson (fp),
Per Jacobsson (fp), Bengtson (ep) och

anslag till företagareföreningarna m. m.
Nyman (fp), fru Elvy Olsson (ep) samt
herrar Mattsson (ep), Enskog (fp),
Nilsson i Tvärålund (ep), Mundebo
(fp) och Sjönell (ep), vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort lyda
så, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under 2 hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 593 och II: 652 som
sin mening giva Kungl. Maj :t till känna
vad reservanterna anfört om en förstärkt
företagsrådgivning;

3, beträffande rätt för företagareföreningarna
att besluta om statlig garanti
för industrigarantilån, av herrar Axel
Andersson (fp), Per Jacobsson (fp),
Bengtson (ep) och Nyman (fp), fru
Elvy Olsson (ep) samt herrar Mattsson
(ep), Enskog (fp), Nilsson i Tvärålund
(ep), Mundebo (fp) och Sjönell (ep),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del erhålla den ändrade
lydelse, som reservationen visade, samt
att utskottet bort under 4 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av motionerna
1:576 och 11:627, såvitt nu
vore i fråga, som sin mening giva
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört om delegering till företagareföreningarna
av viss beslutanderätt;

4, beträffande höjning av maximibeloppet
för direktlån, m. m., av herrar
Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Bengtson (ep) och Nyman (fp),
fru Elvy Olsson (ep) samt herrar Mattsson
(ep), Enskog (fp), Nilsson i Tvärålund
(ep), Mundebo (fp) och Sjönell
(ep), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort erhålla den avfattning,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 5 hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
1:576 och 11:627 samt 1:268 och II:
346, de två förstnämnda i vad de ej behandlats
under 4, som sin mening giva
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört om höjning av maximibeloppet
för direktlån och om avräkning av
åtestående garantilån.

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Ang. anslag till företagareföreningarna m. m.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! En av de fyra reservationer
som finns fogade till statsutskottets
utlåtande nr 59 har de tre oppositionspartiernas
representanter i utskottet
som undertecknare. Yrkandet i den
reservationen sammanfaller emellertid
med ett motionskrav från några socialdemokrater.
Detta medför att situationen
är något ovanlig. Det gäller anslaget
till företagareföreningarnas administrationskostnader.
Kungl. Maj :t har
på denna punkt föreslagit att anslaget
skall utgå med 5,8 miljoner kronor under
nästa budgetår, dvs. en höjning med
0,8 miljon kronor i förhållande till
vad som utgår under det nu löpande
budgetåret. Det avses täcka vissa föreningars
behov av ökade resurser och
kompensera för allmänna kostnadsökningar.
Det finns emellertid också från
alla de fyra stora partierna motionärer,
som kräver en något större höjning.

I utskottet har oppositionens representanter
samsats om ett anslagsyrkande
på 6,7 miljoner kronor, medan utskottets
socialdemokrater följer regeringens
förslag om 5,8 miljoner. Oppositionens
yrkande stämmer alltså överens
med motionsyrkanden från herrar
Hansson och Stadling i den här kammaren
och herr Nyström in. fl. i andra
kammaren. Deras yrkande bygger emellertid
i sin tur på föreningarnas egna
beräkningar av medelsbehovet.

Med de riktlinjer som gäller för företagareföreningarnas
verksamhet sedan
i fjol skall föreningarna ha ett allmänt
produktionsfrämjande syfte. Föreningarnas
insatser skall alltså inte längre
primärt tjäna som ett lokaliseringspolitiskt
stöd. Det betyder inte att företagareföreningarna
kommer att vara utan
betydelse i den lokaliseringspolitiska
verksamheten. När man beräknar föreningarnas
medelsbehov måste hänsyn
således tas till omfattningen av de uppgifter
som åläggs vissa föreningar när
det gäller att hjälpa till med de allmänna
lokaliseringspolitiska åtgärderna.
Man får också ta med i beräkningen

att föreningar i vissa län kan arbeta
under förhållandevis ogynnsamma betingelser
och därmed åsamkas särskilda
kostnader. Tar man hänsyn till dessa
faktorer kommer man inte ifrån att
det högre anslagsbeloppet är välmotiverat.

Motionärer från flera partier har också
begärt utredning om ökat stöd till
företagareföreningar som håller särskilda
grupper med teknisk och ekonomisk
expertis för att den vägen åstadkomma
en förstärkt rådgivning för mindre och
medelstora företag. Utskottsmajoriteten
har gått på avslagslinjen. Huvudskälet
är att man anser att verksamhet av
detta slag skall vara självbärande. Gentemot
detta hävdar emellertid reservanterna
att sådan verksamhet bör stödjas
genom ytterligare statligt stöd. Det är
särskilt motiverat om verksamheten
har lokaliseringspolitisk betydelse. Föreningarna
bör i så fall kunna få ett ekonomiskt
tillskott antingen i form av bidrag
till administrativa kostnader eller
direkt över lokaliseringsanslagen.

Reservanterna i utskottet förordar
också en viss decentralisering av beslutanderätten
när det gäller garantilån.
Vidare upprepas de krav som ställts redan
under tidigare år på att direktlån
skall kunna beviljas även om den lånesökande
tidigare har garantilån som går
upp till det högsta lånebelopp vilket
gäller för direktlån.

Herr talman! Med vad jag här har anfört
ber jag att få yrka bifall till reservationerna
1, 2, 3 och 4.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! I årets statsverksproposition
har för bidrag till företagareföreningar
m. m. upptagits 5,8 miljoner
kronor, vilket innebär en höjning med
800 000 kronor jämfört med föregående
år. Denna ökning av anslaget avser åt!
täcka de allmänna kostnadsökningarna
samt att i någon mån förstärka vissa
föreningars möjligheter att medverka i
den allmänna lokaliseringspolitiken.

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Ang. anslag till företagareföreningarna m. m.

Utskottet har haft att behandla ett
mycket stort antal motioner i samband
med detta ärende, i vilka föreslagits
höjning av anslaget till företagareföreningar
med olika belopp och för varierande
ändamål. Ett par av dessa motioner
föreslår generella höjningar av
statsbidraget, medan andra syftar till
lokala förstärkningar av företagareföreningarnas
resurser inom vissa angivna
län.

Vid behandlingen av denna yppiga
motionsflora har det inte visat sig möjligt
att tillgodose alla önskemål, även
om de vart för sig kan sägas ha varit
väl motiverade. Det föreligger t. ex. ett
flertal motioner om högre bidrag till
administrationskostnader för företagareföreningarna
i norrlandslänen. Motionerna
kan i och för sig sägas vara
väl underbyggda med tanke på den omfattande
verksamhet som dessa föreningar
bedriver, inte minst med hänsyn
till den betydelsefulla medverkan
föreningarna lämnar i den pågående
lokaliseringsverksamheten i dessa län.

Utskottets majoritet avstyrker samtliga
motioner utan att anföra någon
övertygande argumentering för sin
ståndpunkt. Vi som företräder reservation
nr 1, vilken är gemensam för de
tre oppositionspartierna, har som sagt
inte ansett det möjligt att tillstyrka alla
föreliggande motionsyrkanden, utan vi
har närmast, som herr Nils-Eric Gustafsson
redan påpekat, stannat för att
yrka bifall till de socialdemokratiska
motionerna, I: 191 och II: 208, som undertecknats
av ett antal ledamöter både
i denna kammare och medkammaren.

Reservationens yrkande, som sammanfaller
med motionens, innebär en
höjning av anslaget utöver Kungl. Maj:ts
förslag med 900 000 kronor, alltså till
6,7 miljoner kronor. För att i någon
mån försöka tillgodose de regionala önskemål
som framställts i olika motioner
har vi i reservationen förutsatt att
Kungl. Maj :t vid sin fördelning av anslaget
tar hänsyn till omfattningen av
de uppgifter som åläggs vissa företa -

gareföreningar för biträde i de lokaliseringspolitiska
uppgifterna och att de
särskilda förhållanden under vilka föreningarna
i speciellt vissa norrlandslän
arbetar blir beaktade. Utan att vara ett
direkt lokaliseringspolitiskt organ måste
företagareföreningarna i dessa län
samordna sin verksamhet med den inriktning
som lokaliseringsstödet har.
Detta har en utomordentlig betydelse
men kräver självfallet också vissa speciella
insatser. Det förslag som vi framför
i reservationen betraktar vi som en
samförståndslösning.

Vi beklagar att utskottets majoritet
inte har velat gå på den linjen. Ändå
har vi en svag förhoppning, herr talman,
att denna reservation skall kunna
samla majoritet i kamrarna. Det bör
inte innebära någon större självövervinnelse
att stödja den, i varje fall inte
såvitt vi förstår för de norrländska representanterna.

De övriga reservationerna har berörts
av herr Nils-Eric Gustafsson. Jag skall
inte närmare ingå på någon argumentering
där utan slutar med att yrka bifall
till samtliga vid utskottsutlåtandet fogade
reservationer.

Herr HANSSON (s):

Herr talman! Som huvudmotionär i
denna kammare för den motion som
ligger till grund för reservationen nr 1
till statsutskottets utlåtande skulle jag
bara vilja påpeka en del saker utöver
vad reservanternas talesmän här har
anfört.

I propositionen föreslås ett anslag
på 5,8 miljoner kronor. Det är en beräkning
som har grundat sig på kommerskollegii
bedömning. I en motion
från oppositionens sida ville man gå
upp till 8,8 miljoner kronor. När de
socialdemokratiska motionärerna stannade
för 6,7 miljoner kronor var det
givetvis i klart medvetande om att här
finns möjlighet till ganska olika bedömningar
— bedömningar som kan
sägas ligga inom felräkningarnas ram.

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Ang. anslag till företagareföreningarna in. m.
Men när regeringen i statsverkspropositionen
ganska tydligt motiverar sitt
ställningstagande med att man i stort
sett motväger de naturliga kostnadsstegringarna
ville vi mot detta peka på
den vidgade verksamhet som företagareföreningarna
har fått att fullgöra.

Vi kom alltså att finna det rimligt att
stanna vid en siffra på 6,7 miljoner
kronor, ett belopp som stämmer med
vad man kan räkna fram efter de olika
företagareföreningarnas egna anslagsäskanden.

Motionen har beaktats av reservanterna,
och reservanterna har gjort vårt
motionsförslag till sitt när det gäller
den ekonomiska delen.

Det finns i reservationen också en
del funderingar kring fördelningen av
anslagen. Jag vill inte påstå att jag
helhjärtat stöder reservanternas resonemang.
De ingriper kanske i andra komplex
av lokaliseringspolitisk natur på
ett sätt som jag inte har möjlighet att
nu överblicka. Men för enkelhetens
skull vill jag inskränka mig till att instämma
i yrkandet om bifall till reservation
nr 1.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Jag vill också inskränka
mig till att yrka bifall endast till
reservation nr 1 samtidigt som jag vill
understryka den stora uppskattning vi
på vårt håll hyser för företagareföreningarnas
mycket betydelsefulla roll
för den mindre och medelstora företagsamheten.
Vi anser att de uppgifter dessa
föreningar har kräver att de får
både ett grundbelopp till sin administration
och ett visst ökat anslag för
andra uppgifter som de har att lösa.
Det sistnämnda gäller särskilt för vissa
län där företagareföreningarna vid sidan
av sina huvuduppgifter också har
andra problem, inte minst lokaliseringspolitiska,
att ägna sig åt.

Jag ber sålunda, herr talman, att få
yrka bifall till reservation nr 1.

Herr OLSSON, ERIK, (s):

Herr talman! I motionerna I: 571 och
11:653 har samtliga riksdagsmän från
Jämtlands län hemställt att riksdagen
för kommande budgetår måtte anvisa
ett särskilt administrationsbidrag på
100 000 kronor till företagareföreningen
i länet.

Jag vill nu bara mycket summariskt
motivera denna hemställan.

Först och främst är Jämtland det
län som drabbats hårdast av befolkningsminskningen.
Under 1960-talet har
befolkningen minskat med 13 500 personer
eller med ungefär 10 procent.

I länsplanering 67 har sagts att man,
för att kunna upprätthålla en tillfredsställande
standard inom länet, är
tvungen att räkna med en ökning av
den industriella sysselsättningen med
cirka 320 personer om året från och
med år 1965.

Jag vill framhålla att lokaliseringsstödet
har haft betydelse även för Norrlands
inland och därmed också för
Jämtlands län, men de föreliggande
behoven har dock inte tillnärmelsevis
kunnat tillgodoses. Under åren 1962—
1966 ökade den industriella sysselsättningen
med 342 personer enligt en utredning
som verkställts av länsstyrelsen.
Det är ungefär vad som enligt länsplanering
67 krävs för varje år.

Av samtliga län i riket har Jämtlands
län den i förhållande till folkmängden
lägsta industriella sysselsättningen.
Befintliga företag i länet är
dessutom till mycket stor del småföretag.
70 procent av det totala antalet
företag liar mindre än tio anställda,
medan endast 2 procent har mer än
50 anställda. Länet saknar helt storföretag
och har ytterst få medelstora företag.
Detta medför att mycket stora krav
ställs på företagarna i länet i fråga om
kontaktverksamhet, speciellt för produktutveckling
och marknadsföring.

Företagareföreningen har därför tagit
initiativ till samarbete mellan de
mindre företagen i fråga om speciellt
marknadsföring. Därvid har visserligen

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Ang.

vissa positiva resultat uppnåtts, men
det har visat sig att företagareföreningens
resurser varit för små för att klara
denna verksamhet på ett tillfredsställande
sätt.

Dessutom vill jag påpeka att i årets
statsverksproposition upptagits ett extra
bidrag om 100 000 kronor till företagareföreningen
i Norrbottens län. Vi
anser att de av oss i motionerna anförda
förhållandena i Jämtlands län är
motiv för att samma extra bidrag bör
utgå även till företagareföreningen i
Jämtlands län.

Jag skulle, herr talman, ha kunnat
nöja mig med att yrka bifall till motionerna
I: 571 och II: 653, men med hänsyn
till utskottets förslag och till hemställan
i den reservation vari även dessa
motioner på något sätt inbakats torde
ett sådant yrkande vara meningslöst.
Jag får därför, herr talman, i stället
instämma i tidigare yrkande om bifall
till reservation 1 av herr Axel Andersson
m. fl.

Herr WÅÅG (s):

Herr talman! Förra årets riksdag antog
de nya riktlinjer för företagareföreningarnas
verksamhet som har antytts
av någon av de tidigare talarna i dag.
Till grund för det beslutet låg en utredning
i vilken även ledamöter från denna
kammare medverkade.

Riksdagsbeslutet innebar den förändringen
för föreningarna att konsultverksamheten
i princip skall vara självfinansierad
genom avgifter och att föreningarna
i fortsättningen inte skall behöva
vara hänvisade till högst växlande
ränteinkomster. Ränteinkomsterna har
ersatts med ett statligt administrationsbidrag
som prövas av kommerskollegium.

Vid riksdagsbehandlingen i fjol diskuterades
vissa delfrågor, men mot de
principer jag har nämnt anfördes ingen
erinran.

Någon samlad erfarenhet av det nya
systemet finns inte eftersom det ännu

6 Första kammarens protokoll W6U. Nr 22

anslag till företagareföreningarna m. m.
inte har fungerat ett helt år. Man kan
dock iaktta att ersättandet av ränteinkomsterna
med ett administrationsbidrag
sammanlagt gynnar föreningarna
men verkar olika i olika län beroende
på den utlåningsverksamhet som föreningarna
har bedrivit. Möjligheten att
efter behovet justera fördelningen av
administrationsbidragen bör här beaktas.

Med hänsjm till att någon erfarenhet
ännu inte har vunnits av vad riksdagen
beslöt i fjol kan statsutskottet inte biträda
vad reservationerna 3 och 4 yrkar
om delegering till föreningarna av viss
beslutanderätt och om höjning av maximibeloppet
för direktlån. Något skäl till
ändring i sin ståndpunkt från i fjol har
utskottet inte funnit. Dess yrkande
kvarstår med oförändrad motivering.

Reservationen 2 berör företagsrådgivningen.
Med iakttagande av principen
om att den genom avgiftsfinansiering
skall vara självbärande möter givetvis
inget hinder för att föreningarnas rådgivning
förstärks, och det är min bestämda
uppfattning att så också sker.

Motionerna 1:593 och 11:652 berör
också den mycket viktiga frågan hur
man skall få företagare att i tid begära
hjälp med rådgivning inte minst när det
gäller produktutveckling och marknadsföring.
Yad som här erfordras är i mycket
en attitydförändring som svårligen
kan åstadkommas genom statliga åtgärder.
Statsutskottet kan av det skälet inte
biträda det i reservationen 2 framförda
yrkandet.

Reservationen 1 slutligen gäller storleken
av det statliga administrationsbidraget.
Eftersom man inte har tillräcklig
erfarenhet att bygga på är anslagsbehovet
svårt att bedöma. Förra året förelåg
en rent teoretisk bedömning av
hur räntebortfallet skulle verka, och
jag försökte, helt utan framgång misstänker
jag, att förklara denna invecklade
matematik. I år har föreningarna
själva beräknat sitt anslagsbehov till
6,7 miljoner kronor. Företagareföreningarnas
förbund har emellertid be -

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Ang. anslag till företagareföreningarna m,
räknat det till 10,5 miljoner kronor,
medan kommerskollegium gör motsvarande
beräkning till 5,7 miljoner kronor.

I motionerna 1:191 och 11:208, som
bland andra herr Hansson talat för,
sägs också att »anslagsbehovet givetvis
får vägas mot andra angelägna samhällsbehov».
Det förefaller här vara ett
särskilt intresse knutet kring dessa likalydande
motioner, eftersom de är smärkta.
Det är angeläget att studera hur
långt de pengar som beviljades i fjol
kan ha räckt. Vid det senaste månadsskiftet
hade av de 5 miljoner som anvisades
för innevarande budgetår förbrukats
4 825 000 kronor. I fjol spekulerade
man över om administrationsbidraget
skulle medföra att föreningarna
förlorade eller vann på systemet med
att ränteintäkterna ersättes med bidrag.
Det har visat sig att förra budgetåret
uppgick motsvarande summa för hela
året till 4 486 000 kronor. Det finns alltså
kvar 175 000 kronor att anvisa av
årets administrationsbidrag, och det torde
vara ett tecken på, att föreningarna
vunnit på det nya systemet, eftersom
man redan nu överskridit föregående
budgetårs bidrag.

Kungl. Maj :t har i sin översyn av beräkningarna
stannat för 5,8 miljoner
kronor. Utskottet har funnit att det beloppet
innefattar en täckning av vissa
föreningars behov av ökade resurser för
biträde i samband med lokaliseringsstöd,
vilket har nämnts här tidigare, och
en kompensation för allmänna kostnadsstegringar.
Utskottet har också funnit
att beloppet täcker det behov som
kan bedömas uppstå för nästa år. Möjlighet
finns givetvis här såväl som i
ärende vi behandlat tidigare i dag att
återkomma med kompletteringar, om
det skulle visa sig att beloppet inte är
tillräckligt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag på samtliga punkter.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,

att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
1 betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 59 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
1 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —62;

Nej — 57.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Ang. anslag till företagareföreningarna m. m.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten 2 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 59 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
2 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —83;

Nej — 37.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta

På gjord proposition bifölls därpå utskottets
hemställan i punkten 3.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten 4 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall

till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 59 punkten
4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
3 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —82;

Nej — 37.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å punkten 5, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 4 betecknade reservationen.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Om åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier, m. m.

och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 59 punkten
5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
4 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —82;

Nej — 37.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord hemställan bifölls sedermera
utskottets hemställan i punkten 6.

Om åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier,
m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av motioner
om åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier,
m. m.

I detta utlåtande hade bankoutskottet
i ett sammanhang behandlat

dels de likalydande motionerna T:
218, av fröken Pehrsson, och It: 242, av

herr Persson i Heden, vari föreslagits,
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att temporära
åtgärder måtte vidtagas som skydd för
den svenska textil- och konfektionsindustrin
mot dumpingprisimport,

dels ock de likalydande motionerna
1:727, av herr Jacobsson, Gösta, och
herr Sveningsson, samt It: 842, av herr
Magnusson i Borås in. fl., vari yrkats,
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära, att inom ramen
för GATT och EFTA restriktioner måtte
vidtagas i fråga om licensgivningen
av importen från låglöneländer som
föranledde sådana marknadsstörningar,
att fortbeståndet av eljest livskraftiga
svenska industrigrenar och sysselsättningen
äventyrades, att en begränsning
av importkontingenterna för dylika
länder skulle vidtagas där så befunnes
möjligt samt att andra åtgärder på
tullområdet till skydd för hotade industrigrenar
och deras arbetskraft måtte
komma till stånd.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte avslå

a) motionerna I: 218 och II: 242 samt

b) motionerna I: 727 och II: 842.

Reservation hade anförts av herrar
Åkerlund (m), Mattsson (ep), Vilhelm
Erik Carlsson (in) och Börjesson i
Glömminge (ep), vilka — med instämmande
av herr Stridsman (ep) såvitt
gällde motionerna 1:218 och 11:242
— ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av

a) motionerna I: 218 och II: 242 samt

b) motionerna I: 727 och II: 842

hos Kungl. Maj:t hemställa om åtgärder
till skydd mot lågprisimport i enlighet
med vad reservanterna anfört.

Herr CARLSSON, VILHELM ERIK,
(m):

Herr talman! Riksdagen har ju tidigare
såväl år 1967 som år 1968 behand -

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Om åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier, m. m.

lat motioner, väckta i anledning av det
svåra läge som textil- och konfektionsindustrin
har kommit i under 1960-taiet.
Dessa motioner har ju inte resulterat
i så värst mycket, utan man har
konstaterat och kan i dag konstatera att
denna industrigren för en alltmer tynande
tillvaro.

Antalet sysselsatta inom industrin
har minskat katastrofalt, beroende på
svårigheterna och den pressande konkurrens
som här i landet förekommer
genom import från låglöneländer. Förhållandena
är inte heller i dag annorlunda.
Konkurrensen fortsätter, importen
fortgår, och antalet sysselsatta inom
industrin minskar stadigt. Det är därför
förvånande att riksdagens bankoutskott
vid behandlingen av detta ärende
inte velat ta hänsyn till de synpunkter
som motionärerna har anfört i denna
fråga.

Vid behandlingen i bankoutskottet
framhöll företrädarna för majoriteten,
att en industri som inte var konkurrenskraftig
hade de inte så stort intresse för,
och följaktligen lämnades motionärernas
önskemål utan beaktande av bankoutskottets
majoritet. Det är ju förvånande
att man motiverar ett ståndpunktstagande
på detta sätt. Samtidigt som
det i lönediskussionen i dessa dagar alltjämt
framhålles att de människor som
tillhör låglönegrupperna och som har
de lägsta inkomsterna i samhället skall
ha stöd, nekar man från samma politiska
håll att ge stöd åt den industri som
befinner sig i de svårigheter som textilindustrin
för närvarande har. Jag vill
nog tolka detta så att det ingalunda är
omtanken om de anställda som lyser
fram i dessa resonemang. Tyvärr ömmar
man inte värst mycket för människorna
som arbetar inom en industri
där de inte har någon som helst trygghet.
Jag tycker att det skulle vara klokare
och förnuftigare att se till att den
industri som för dagen har stora svårigheter
på grund av import från låglöneländer,
länder med underbetald ar -

betskraft, får det stöd den så väl behöver.

Kommerskollegium har mycket riktigt
påpekat att utvecklingen på detta
område måste följas med största uppmärksamhet
men hänvisar bara till den
pågående TEKO-utredningen. Denna utredning
har ännu inte presenterat något
förslag, men jag hoppas att den skall
komma med ett delbetänkande så snabbt
som möjligt.

Givetvis frågar man sig vad som skall
hända innan utredningen hinner komma
med ett konkret förslag. Skall ytterligare
ett antal företag nedläggas? Vi
vet ju att det har varslats om permittering
för ytterligare 3 000 anställda inom
textilbranschen. Skall denna utveckling
få fortsätta utan att statsmakterna vidtar
några som helst temporära åtgärder
för att bromsa upp den? Det kan ju
helt enkelt resultera i att den dag utredningens
förslag föreligger och riksdagen
är redo att ta ställning till en eventuell
proposition i ärendet har ytterligare en
stor del av industrin försvunnit. Arbetskraft
har friställts, gamla industrianläggningar
bär raserats och industrin
har försatts i den situationen att den
inte kan fortsätta sin verksamhet. Detta
är oroande, inte bara från sysselsättningssynpunkt
utan också ur beredskapssynpunkt.

Också när det gäller vår försörjning
med kläder och andra textilier måste
vi tänka på följderna av en eventuell
avspärrning från tillförsel utifrån. Det
är ingalunda säkert att de nationer som
nu producerar kläder till underpriser
kommer att göra det också i fortsättningen.
Det kan tyckas att detta är ett
starkt skäl för att under tiden till dess
utredningen lägger fram sitt förslag
vidta temporära åtgärder i syfte att bibehålla
industrin i fråga vid den volym
som den har för närvarande.

Jag skall inte utveckla detta vidare.
Jag behöver bara hänvisa till den utförliga
motivering som finns i den reservation
som fogats till bankoutskot -

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Om åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsmdustrier, m. m.

tets utlåtande. Reservanterna understryker
starkt de synpunkter jag här
framfört och ber riksdagen beakta desamma.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den nämnda reservationen med
hemställan om åtgärder till skydd mot
lågprisimport, i enlighet med motionärernas
yrkande.

Fröken PEHRSSON (ep):

Herr talman! I motionerna I: 218 och
11:242 har vi hemställt att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om att temporära åtgärder vidtages
som skydd för den svenska textil-
och konfektionsindustrin mot dumpingprisimport.

Ett sådant skydd behövs enligt vår
mening av tre skäl. De anställda behöver
känna ökad trygghet i sin sysselsättning.
Ökad trygghet behövs för företagaren
för att han skall våga satsa på
driftsrationalisering och på större och
ökade investeringar. Som skäl nummer
tre kommer beredskapssynpunkten. Vi
behöver en högre självförsörjningsgrad
på det textila området.

Vår självförsörjningsgrad av vävnader
var år 1961 70 procent och år 1968
endast 45 procent. För konfektion var
procentsatsen 90 år 1961 mot 55 år
1968. Ur beredskapssynpunkt kan det
verkligen ifrågasättas om denna självförsörjningsprocent
inte är alltför låg.

I Borås och i Sjuhäradsbygden, dit
en stor del av vår textil- och konfektionsindustri
koncentrerats, hyser man
mycket stor oro för framtiden. Närmare
hälften av befolkningen livnär sig på
dessa och näraliggande industrier, och
man är överallt mycket bekymrad över
den stora lågprisimport som förekommer.

Många av de anställda som arbetar
i dessa industrier är i åldern 50—60
år. De har hela sitt liv arbetat inom
textil och konfektion och vill inte gärna
byta sysselsättning. Man är rotfast
i bygden, man har sina vänner där och

man har kanske byggt ett eget hem och
är helt obenägen att bryta upp från
hembygd och anhöriga och från det
arbete som man har, kan och är intresserad
av. Det kan uppstå många svåra
personliga problem om inte industrin
skyddas på något sätt.

Jag skulle här vilja hänvisa till de
direktiv som TEKO-utredningen fick
när dessa frågor skulle utredas. Det
sägs där: »Den omvandling som kan
vara nödvändig måste dock ske i former
och i en takt som reducerar svårigheterna
för de anställda och begränsar
kapitalförstöring.» Det är just vad
vi avser med motionerna. Vi skall satsa
på åtgärder så att minsta möjliga skador
uppkommer.

I en prognos över utvecklingen på
länets arbetsmarknad för andra och
tredje kvartalet 1969 säger länsarbetsnämnden
i Älvsborgs län att den kraftigt
ökade importen av bomullsvävnader
och bomullsplagg medför att utrymmet
för svensk produktion blir allt
mindre. Kommer den utvecklingen att
fortsätta, medför det allvarliga problem
för sysselsättningen inom denna industrigren.
Samma är förhållandet med
ylleindustrin, där utlandskonkurrensen
från England, Portugal och Österrike
är mest besvärande. Så långt länsarbetsnämnden.
På samma sätt fruktar
man att importen av stickade ylleplagg
— jumprar, tröjor och cardigans — om
den får fortsätta, kommer att medföra
mycket allvarliga konsekvenser för trikåindustrin.

Bankoutskottet hänvisar i sin skrivning
till kommerskollegiets redogörelse,
där det sägs att flera nya initiativ
till importbegränsande åtgärder har
tagits. I redogörelsen nämns överenskommelser
med Jugoslavien och Hongkong
och införande av importlicenstvång
för vissa textilvaror från Formosa.
Vi kan konstatera att möjligheter
finns för att i enlighet med träffade
avtal med olika länder vidta tillfälliga
åtgärder till skydd för vår hemmamarknadsindustri.
Det är också mycket

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Om åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier, m. m.

angeläget att dessa möjligheter verkligen
utnyttjas.

Av stor vikt är även att importen ej
stabiliseras på en alltför hög nivå. Så
synes ha skett under de senaste åren.
Värdefullt vore också om man i större
utsträckning än som nu sker kunde
uppta förhandlingar om begränsningar
av olika länders export till Sverige.

Bankoutskottet skriver att de åtgärder
som har vidtagits till skydd för
textil- och konfektionsindustrierna synes
tillgodose vad vi kräver i motionerna.
Utskottet hänvisar vidare till
TEKO-utredningen.

TEKO-utredningen lär enligt uppgift
komma med ett delbetänkande till hösten,
men innan betänkandet kommer
och innan åtgärder enligt utredningens
eventuella förslag kan vidtas och innan
resultaten av vidtagna åtgärder erhållits
kan stor skada ha tillfogats vår
textil- och konfektionsindustri. Det är
därför viktigt att åtgärder snabbt vidtas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Här har av två talare
anförts en rad omständigheter som gör
ett skydd för textil- och konfektionsindustrin
önskvärt både ur industrins
och landets synpunkt.

Man kan måhända fråga sig om det
ändå från liberal synpunkt är möjligt
att godta de skäl som anförts för inskränkningar
i den fria handeln, som
ju i stort sett är en av de väsentligaste
orsakerna till de snabba framstegen i
vår del av världen. Till det vill jag för
min personliga del säga att en liberal
handelspolitik innebär att de olika ländernas
industrier skall kunna konkurrera
på lika eller åtminstone något så
när lika villkor. Om dessa förutsättningar
bortfaller då bortfaller också
förutsättningarna för att i dessa delar
driva en fullständigt liberal politik. Det
är väl också alldeles klart att den svens -

ka textil- och konfektionsindustrin under
flera år har mött konkurrens från
lågprisländer av sådant slag att man
måste säga att den fria konkurrensen
har satts ur spel genom den prissättning
som dessa länder tillämpar. Utöver
de sysselsättnings- och beredskapsskäl
som har anförts tycker jag
därför att man kan säga att en liberal
inställning inte hindrar att vi sätter
stopp för en sådan bristande konkurrens.

Regeringen har vidtagit en rad åtgärder.
Men som här har framhållits är
de åtgärderna inte tillräckliga för att
säkerställa dessa industrier som — hårt
rationaliserade och högeffektiva — utsätts
för en osund konkurrens. TEKOutredningen
kommer kanske att föreslå
åtgärder, men i avvaktan på det förslag
som utredningen kan komma att lägga
fram anser jag det motiverat att riksdagen
begär ytterligare skärpt uppmärksamhet
och eventuella åtgärder av
temporär karaktär från regeringens
sida. Av den anledningen, herr talman,
ansluter jag mig till de talare som yrkat
bifall till reservationen.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Jag har ett förflutet på
detta område och är dessutom motionär.
Därför må det tillåtas mig att blanda
mig i denna debatt.

Redan för tre år sedan var vi några
riksdagsledamöter som slog larm i
anledning av den allt våldsammare
import av framför allt textilvaror men
även av andra ting som ägde rum från
just låglöneländerna. Denna import har
verkat och verkar alltjämt ganska förödande
på den svenska fabrikationen,
vilken fått allt svårare på dessa områden
att klara sig i konkurrensen —•
med driftsinställelser och permitteringar
som följd.

Bankoutskottets majoritet satte då, för
tre år sedan, upp kalla handen och
hänvisade till den högsta nationalekonomiska
visdomen, som talade om att en

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Om åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier, m. m.

rationell arbetsfördelning måste upprätthållas
länderna emellan och att vi
därför fick finna oss i att vårt eget lands
industri, som inte klarade sig i konkurrensen,
fick läggas ned och arbetskraften
i stället genom arbetsmarknadspolitiska
åtgärder överflyttades till mer
lönande sysselsättningar.

Detta lät vackert, men i praktiken
är det inte lika vackert för dem som
drabbas.

I fjol kom vi igen. Då var arbetslöshetssiffrorna
oroande. Då var bankoutskottet
inte fullt lika tvärsäkert avvisande
längre, men man hoppades att
regeringen på diplomatisk väg skulle ta
upp diskussioner med de närmast berörda
låglöneländerna och ställa allt till
rätta.

Från reservanternas sida påtalades
då att Kungl. Maj :ts regering hade svårt
att få ändan ur vagnen, om uttrycket
tillåts, och att det var fara i dröjsmål.
Medan gräset växer dör kon, heter det.
Men jag vill gärna med tillfredsställelse
konstatera att regeringen omsider satt
maskinen i gång — tyvärr alltför sent.
Ett par dyrbara säsonger har gått förlorade
för svensk industri och svensk
arbetskraft, men något har i alla fall
gjorts. Jag vill gärna ge handelsministern
en eloge för detta. Jag tror att
han har kommit till insikt om att en
fabrikation om den inte skyddas snabbt
kan dödas genom övermäktig konkurrens
från låglöneländer, men att det inte
går lika snabbt att bygga upp en ersättningsindustri,
som tar hand om den
friställda arbetskraften.

Jag tror, ärade kammarledamöter,
att den bästa lokaliseringspolitiken är
att slå vakt om bestående i och för sig
livskraftiga företag och slå vakt om arbetskraftens
sysselsättning inom företag
där den kan jobbet och har sin yrkesutbildning.

Jag är fullt medveten om att till följd
av GATT — som jag för min del alltid
har ställt mig positiv till — möjligheterna
att genomföra importrestriktioner
är ytterst begränsade. Även möj -

ligheterna att ingripa mot dumping är
begränsade, för att inte säga minimala.
Men det gångna årets erfarenheter har
visat att det går att genomföra vissa
restriktioner av importen. Jag menar
att man temporärt borde kunna gå
vidare på den inslagna vägen och utvidga
restriktionerna där så är möjligt
och erforderligt. Vi begär inte på
något sätt ett importstopp. Vi vill endast
att man skall vidta ytterligare
åtgärder på de kvantitativa importrestriktionernas
område. Det är kanske
inte så mycket som man kan göra, men
det är i alla fall något.

Även i år har bankoutskottets majoritet
ställt sig i princip negativ, ehuru
man så småningom börjat komma till
klarhet. Man har tydligen inte haft
något att invända mot de träffade överenskommelserna
med Jugoslavien, Portugal,
Hongkong, Formosa och Sydkorea.
Sin något kritiska inställning uttrycker
man i alla fall på så sätt att
man anför tvivel om att de införda restriktionerna
har någon större betydelse
för den svenska textil- och konfektionsindustrins
allmänna utveckling.
Ja, det kan man ju säga. Majoriteten
har tydligen ingen riktig förståelse
för vad det här gäller. Genom temporära
restriktioner ger man i alla fall
ökad tid för företagsamheten på området
till en fortskridande anpassning
av industrin till nya tillverkningar och
tillverkningsgrenar som kan vara erforderliga.
Det kan inte göras över en
natt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
reservationen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Av naturliga skäl har
jag lyssnat med stort intresse till den
debatt som förts i denna fråga. Jag har
inte något behov av att deklarera min
ståndpunkt. Det gjorde jag för två år
sedan i en remissdebatt, och jag har
ingenting att tillägga i det avseendet.
Men jag var intresserad av att höra

Fredagen den 9 mai 1969

Nr 22

Om åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier. m. m.

vilka praktiska förslag man nu har
kommit fram till för att lösa dessa
problem, och därvidlag finner jag att
debatten givit föga utbyte.

Det är visserligen sant som herr Jacobsson
i Malmö säger, att regeringen
har vidtagit vissa importbegränsningar.
På olika håll där man har med textiloch
konfektionsindustri att göra hälsar
man naturligtvis detta med tillfredsställelse.
Men jag måste tyvärr säga att
jag hade trott att regeringen med större
kraft och bestämdhet skulle ingripa på
sådana marknader där vi har möjlighet
att genomföra handelspolitiska åtgärder.

Av en statistik på sidan 7 i utlåtandet,
sammanställd av kommerskollegium,
framgår ungefär de proportioner
som gäller i fråga om import av
textil- och konfektionsvaror. Där framstår
det som alldeles tydligt att de
marknader som slutits inom EEC och
EFTA knappast kan nås med importreglerande
åtgärder. De övriga marknaderna
är de som förser vårt land
med vad vi kallar lågprisimportvaror,
och det är dessa exportörer som åstadkommer
en rubbning och en ibland för
svenska företag förödande konkurrens.

Jag har mina förhoppningar att kommerskollegium
framöver kommer att
följa upp de restriktioner och importregleringar
som redan vidtagits i fråga
om dessa områden, ty det är där man
har möjlighet att nå praktiska resultat
i avvaktan på att den utredning regeringen
har tillsatt hinner med att
granska den situation som föreligger.

Jag finner sålunda ingen anledning
att rösta med reservanterna, ty därigenom
når man inga resultat när vi redan
har fått en utredning till stånd.
Det är bättre att hemställa om att
vederbörande myndigheter, i detta fall
kommerskollegium, ser till att det vidtas
effektivare åtgärder än hittills.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Jag är mycket glad
och tacksam över det understöd som

motionärerna och reservanterna faktiskt
har fått av herr John Ericsson.
Herr Ericsson skjuter emellertid över
frågan till kommerskollegium. Jag undrar
om det är rätt adressat. Det är
regeringen som skall vidta de erforderliga
restriktionerna för importen, ingen
annan.

Herr LUNDIN (s):

Herr talman! De motioner som behandlats
i detta utskottsutlåtande syftar
till — som vi nu hört av flera talare —
att genom olika åtgärder försöka skydda
vissa hemmamarknadsindustrier,
främst textil- och konfektionsindustrin.

Liknande motioner med samma krav
har varit föremål för behandling både
vid 1967 och 1968 års riksdagar, vilket
även herr Carlsson påpekat här. Bankoutskottet
har inte tagit på dessa problem
så lättvindigt som herr Carlsson
ville antyda, utan har alltid behandlat
problemen mycket allvarligt och ägnat
dem stor uppmärksamhet. Utskottet har
också varje år mycket utförligt och uttömmande
redovisat förhållandena.

År 1967 var motionerna föremål för
remiss. Produktionsintressenterna var
positiva, men handeln och konsumtionsintressena
mycket negativa i sina svar.
Kommerskollegium lämnade en redogörelse
för den internationella handeln
och Sveriges deltagande däri och gav
en översikt över de åtgärder som var
möjliga att vidtaga vid fall av marknadsstörningar,
allt inom ramen för
GATT och EFTA.

I fjol fick utskottet ytterligare en
allmän och mera uttömmande översikt
över Sveriges internationella förpliktelser
på det handelspolitiska området.
I anslutning härtill föreslog kollegiet
en branschutredning för analys av bl. a.
textil- och konfektionsindustrins konkurrensförutsättningar
och utvecklingsmöjligheter.
En sådan utredning krävdes
också i en socialdemokratisk motion,
bl. a. av fru Hörnlund i andra
kammaren. Denna utredning har nu till -

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Om åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier, m. m.

satts och håller på med sitt arbete. Men
jag vill inte påstå som flera tidigare talare
sagt att det bara är en branschutredning.
Det är ju en utredning som
skall komma med de verkliga lösningarna
på de stora problem som här har
antytts.

I år har kommerskollegium ånyo lämnat
en redogörelse för de åtgärder som
vidtagits till skydd för textil- och konfektionsindustrin
det senaste året. Man
har tillgripit olika medel, beroende på
vilken handelspartner Sverige har mött,
t. ex. kvantitativa importregleringar,
förhandlingar och licenstvång. Av kollegiets
rapport framgår att de åtgärder
som begärts i motionerna har blivit beaktade
och att kollegiet kommer att
noga bevaka utvecklingen och vidtaga
de åtgärder som med hänsyn till internationella
förpliktelser är möjliga.

Lågprisimporten från länder, mot vilka
åtgärder har vidtagits och kan komma
i fråga, utgör en mindre del av den
totala importen. Inte mindre än 74 procent
av hela importen kommer från
EFTA- och EEC-länder. Möjligheterna
att med extra åtgärder reglera importen
från dessa länder är begränsade. En
sådan reglering kunde leda till obehagliga
åtgärder mot svensk export i övrigt.
Departementschefen har ju vid flera
tillfällen deklarerat sin vilja att inom
ramen för givna restriktioner medverka
till åtgärder som temporärt kan mildra
trycket på den svenska textil- och
konfektionsindustrin. Detta har också
gjorts, senast för en månad sedan gentemot
Sydkorea, men det var en åtgärd
som framkallade protester från handelshåll
här hemma. Det är också anmärkningsvärt
att ingen heller i dag har föreslagit
att vi skulle frångå denna princip.

Jag vet inte om man kan intolka någon
accelererad kraft hos herr Gösta
Jacobsson i hans aktuella inlägg det
tredje året av denna debatt. Men jag vill
referera till vad han sade i riksdagen
år 1967:

»Jag vill starkt stryka under att motionärerna
är medvetna om att vårt
lands handlingsfrihet på området i dagens
läge är mycket begränsad till följd
av våra internationella åtaganden. Motionen
är emellertid i första hand avsedd
som en tankeställare och en varningssignal.
»

Detta är riktigt och har heller inte
bestridits av någon. Ingen vill heller
som sagt frångå de principer efter vilka
vår utrikeshandel skall bedrivas.

Detta visar väl att statsmakterna noga
följer dessa frågor och vidtager åtgärder
när så är påkallat. Kommerskollegium
säger också att lågprisimporten
genom vidtagna åtgärder i stort sett
kommit under kontroll.

Vi är väl alla angelägna att några åtgärder
som kan innebära avsteg från
den frihandelslinje vårt land eftersträvar
inte blir vidtagna. Ingen torde kunna
bestrida värdet av en liberal handelspolitik,
som kan ge en rationall arbetsfördelning
länderna emellan. Rationaliseringar
och strukturomvandlingar
kan frigöra produktionsresurser som
kan komma att gagna andra områden i
samhällsekonomin.

Skulle riksdagen rikta en begäran till
Kungl. Maj:t om en väsentlig skärpning
av importbegränsande åtgärder skulle
våra handelspartners säkert tolka ett
sådant beslut som protektionistiskt, men
det skulle ändå inte lösa TEKO-industrins
problem.

Den pågående branschutredningen
skall utreda konkurrensförutsättningar
och utvecklingsmöjligheter på sikt. Det
är inte otroligt att TEKO-industrin behöver
produktionsstödjande åtgärder
före konkurrensskyddande.

När temporära åtgärder nu vidtagits
och den fortsatta utvecklingen blir uppmärksammad
kan — i avvaktan på
TEKO-utredningen — ytterligare och
skärpta åtgärder framstå som olämpliga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan, som innebär
avslag på motionerna.

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Om åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier, m. m.

Herr CARLSSON, VILHELM ERIK,
(in) kort genmäle:

Herr talman! Av de anföranden som
hållits bär jag fått den uppfattningen
att en islossning är på väg även på detta
område.

Herr Ernulf var mycket välvillig och
instämde med oss reservanter. Det var
bara synd att hans partivänner i utskottet
inte kunde bli eniga med oss
beträffande reservationen utan gick på
majoritetens linje. Låt oss hoppas att
de ändrar sig när de förstår hur allvarlig
frågan är.

Herr John Ericssons inlägg andades
också optimism. Jag hoppas att han,
med det inflytande han helt säkert har
över sina partivänner i regeringen, för
den här frågan framåt så att de synpunkter
han gjort sig till tolk för i denna
debatt även får regeringens gillande
och sanktionering.

Sedan fick vi givetvis också höra de
gamla skälen, vilka framfördes av utskottets
talesman, nämligen att man inte
kan ge sig in på något som äventyrar
våra förbindelser med främmande länder.
Det är ingalunda det vi har åsyftat
eller önskat med vår reservation, utan
vad vi önskar är ett stöd i en nödsituation
för vissa industrier. Jag vill betona
att det inte bara är textilindustrin som
i dag är illa ute, utan även sko- och möbelindustrierna
kämpar under ungefär
samma förhållanden som textilindustrin.
De möter en lågprisimport från
Italien och från de ryska satellitländerna,
som med stor kraft går in på den
svenska marknaden med produkter till
rena dumpingpriser. Det är här fråga
om varor som tillverkats av människor
som lever under svåra förhållanden och
med orimligt låga arbetslöner. Det är
sådant som vi inte kan acceptera. Även
om vi naturligtvis skall arbeta för en
internationell gemenskap i olika avseenden
måste vi ändock tänka på vår
egen produktion och de människor som
är sysselsatta inom densamma.

Fröken Pehrsson har vältaligt tolkat
de känslostämningar som gör sig gäl -

lande inom Sjuhäradsbygden i Älvsborgs
län. Jag vill betona att vi i olika
sammanhang under de gångna åren inom
länet har påmints om de svårigheter
som dessa industrigrenar har att
kämpa med.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (in):

Herr talman! I anledning av herr Lundins
anförande skulle jag vilja stryka
under att jag givetvis inte nu vill något
annat eller mera än vad jag ville för tre
år sedan. Jag vet fuller väl — och det
underströk jag också i mitt förra anförande
— att inom GATT är våra händer
bundna. Vi har inte så stor handlingsfrihet
på det här området; det gäller
i varje fall EEC- och EFTA-länderna.
De länder gentemot vilka vi har
möjlighet att agera är framför allt östländerna,
dvs. länderna bakom järnridån,
Hongkong, Korea, samtliga länder
med låga arbetslöner.

Vad vi motionärer varje år har velat
är att påminna om de möjligheter som
finns för regeringen att göra en insats.
Det är vad vi har velat påminna om
även i år. Det har hänvisats till att en
kommitté är tillsatt. Ja, det är gott och
väl. Men, mina damer och herrar, kommittéer
föder sällan levande ungar. Det
finns som regel inte så mycket att hämta
därifrån. Det är nog företagsamheten
själv som får sköta den här saken. Men
för att klara den uppgiften behövs det
importskydd, vilket på detta begränsade
område kan skapas genom kvantitativa
importrestriktioner och en skärpning
av dem.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Om åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier, in. in.
proposition vara med övervägande ja Anmäldes och bordlädes
besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 23, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Carlsson, Vilhelm
Erik, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —77;

Nej — 37.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed får vi anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden den
12—den 14 maj samt den 16 maj för
deltagande i Europarådets rådgivande
församlings möte i Strasbourg.

Stockholm den 8 maj 1969

Kaj Björk
Nils Erik Wååg
Uno Hedström

De begärda ledigheterna beviljades.

konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av motioner om information
i författningsfrågan; samt
nr 23, i anledning av motioner angående
utredning om det statliga partistödets
konstruktion m. m.;

statsutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till studiebidrag
m. in. för budgetåret 1969/70,
i vad propositionen hänvisats till statsutskottet,
jämte motioner;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1969/70 till bidrag till politiska
partier jämte motioner;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vidareutbildning
och fördelning av läkare m. m. jämte
motioner och Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om
anslag till efterutbildning av viss sjukvårdspersonal
m. m.;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag inom socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avtal rörande
universitetssjukhusen, m. m.;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående organisationen av
statens invandrarverk, m. in., och
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning rörande anslag till
omhändertagande av flyktingar jämte
motioner;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj :fs
proposition angående ändring av avtal
den 5 maj 1948 mellan staten och
Svensk Interkontinental Lufttrafik Aktiebolag; nr

91, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition om vissa pensionsfrågor
m. m.;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående organisationen av

Fredagen den 9 maj 19G9

länsstyrelsernas datamaskinanläggningar
jämte motioner; samt

nr 98, angående överlämnande till
bankoutskottet av två till statsutskottet
hänvisade motioner;

bevillningsutskottets betänkande nr
33, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i föräldrabalken, in. m. jämte motioner,
såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 32, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i föräldrabalken, m. in.,
dels ock i ämnet väckta motioner; samt
nr 33, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag om uttagande
av utländsk skatt och allmän avgift; andra

lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till studiebidrag
in. in. för budgetåret 1969/70,
såvitt avser ändring i studiehjälpsreglementet
och studiemedelsförordningen,
jämte motioner i ämnet;

nr 47, i anledning av motioner om
barnbidrag till svenskar i u-landstjänst;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om begränsning
av samhällsstöd vid arbetskonflikt,
m. m., jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
ändring i värnpliktslagen den 30 december
1941 (nr 967) jämte i ämnet
väckt motion; samt

nr 54, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 32, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition angående åtgärder
för att främja fritidsfisket, m. in. i vad
propositionen hänvisats till lagutskott

Nr 22 89

jämte motioner i ämnet, dels motioner
om vidgad rätt till fritidsfiske;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående viss reglering av
tillverkning av och handel med fodermedel
avsedda för fisk; samt

nr 39, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående upphävande av
förordningen den 8 maj 1942 (nr 341)
med vissa bestämmelser angående nötboskapsaveln; jordbruksutskottets

utlåtanden:
nr 16, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående åtgärder för att
främja fritidsfisket, m. m. jämte motioner,
såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till jordbruksutskottet;

nr 21, i anledning av motioner angående
utnyttjande av åkerjord m. m.;
samt

nr 22, i anledning av motioner angående
överförande av mark till s. k. åkerreserv;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

42, i anledning av motioner angående
skadeverkningarna av antibiotika;
samt

nr 43, i anledning av motioner om
förebyggande åtgärder inom hälso- och
sjukvården, m. in.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

1050, av herr Kaijser, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 111,
med förslag till lag om ändring i lagen
den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall; och

nr 1051, av herr Sveningsson, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
111, med förslag till lag om ändring
i lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om
beredande av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall.

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla frågor
framställts, nämligen

den 8 maj

av herr Österdahl (fp) till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet:
»Har Herr Statsrådet uppmärksammat
behovet av grundläggande lönebildningsforskning?»;
samt

av herr Åkerlund (m) till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena:
»Är Eders Excellens i tillfälle
att lämna första kammaren uppgift om
tidpunkten för ankomsten till Sverige
av en ny ambassadör för Förenta Staterna?»;
ävensom

den 9 maj

av herr Schött (m) till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet:
»Vill Herr Statsrådet medverka
till att fyrplatsen på Gotska Sandön
även framdeles kommer att vara bemannad
trots framförda förslag om fyrens
automatisering?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.18.

In fidem
Bengt Lambe

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1969