Nr 22 FÖRSTA KAMMAREN (Riksdagens protokoll 1961:22)

RIKSDAGENS

»aå

PROTOKOLL

Nr 22 FÖRSTA KAMMAREN

1961

23 maj

bu,vu;’j fri-'' ■■''t åAi'':,<l /

Debatter m. m.

Tisdagen den 28 maj Sid.

Svar på interpellation av fru Segerstedt Wiberg ang. skattefrihet
för stiftelser och föreningar med ändamål att främja nordiskt

samarbete ............................................;''1 *'' *

Svar på fråga av herr Hedblom ang. tidpunkten för förslag av
Kungl. Maj:t i anledning av biskopsvalskommitténs betänkanden 5

Svar på interpellationer:

av herr Hilding ang. departementsbehandlingen av organisationsplaner
inom de filosofiska fakulteterna.................... 6

av herr Jonasson ang. principerna för handläggning av ärenden

rörande skolbyggnader för enhetsskolan, m. m.........• • 8

av fru Svenson ang. identitetsbrickor för barn .............. 14

Anordnande av ett skjutfält inom Älvdalens och Särna kommuner,

Svar på interpellation av herr Jansson ang. Järvafältets framtida

användning ..............................................

Fortsatt giltighet av hyresregleringslagen, m. m.................

Upprustning av forskning, försök och högre undervisning på jordbruks-
och trädgårdsområdena ..............................

Vissa åtgärder för kvalitetsförbättring av matpotatis ............

Riksdagens revisorers berättelse om granskning av statsverket.

Ordförande m. m. i vissa taxeringsnämnder ..................

Statliga myndigheters anlitande av bankinrättningar ........

Åtgärder för att bekämpa langning av rusdrycker ..............

Tillhörigheten till de s. k. nationella församlingarna ............

Handräckning vid taxeringsrevision ..........................

Om inrättande av ungdomsdomstolar .........................

113

1 Första kammarens protokoll 1961. Nr 22

Sr 22

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 23 maj Sid.

Statsutskottets memorial nr 137, ang. gemensam votering i fråga
om anslag till Bidrag till vissa internatläroverk och Främjande

av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m............. 16

utlåtande nr 113, ang. förflyttning av Svea artilleriregemente
m- m..................................................... 16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24, ang. ändrad lydelse av 26 §
lagen om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet av
samma lag, m. m......................................... 37

Jordbruksutskottets utlåtande nr 26, ang. upprustning av forskning,
försök och högre undervisning på jordbruks- och trädgårdsområdena
.............................................. 4g

— nr 29, ang. vissa ytterligare åtgärder för kvalitetsförbättring av

matpotatis ............................................... 7g

Statsutskottets utlåtande nr 114, ang. bestridande av kostnader för
svenska FN-styrkor m. m. ................................ 82

— nr 116, i anledning av riksdagens revisorers berättelse ang. statsverket
m. m.............................................. 82

— nr 117, ang. anslag till vissa högskolor ...................... 89

Bevillningsutskottets betänkande nr 56, ang. ändring i rusdrycks försäljningsförordningen

.................................. 89

nr 61, ang. ändring i förordningen om provianteringsfrilager,
m- m.................................................... 93

Första lagutskottets utlåtande nr 35, ang. tillhörigheten till de s. k.
nationella församlingarna.................................. 93

— nr 36, ang. handräckning vid taxeringsrevision.............. 95

— nr 37, om inrättande av ungdomsdomstolar ................ 113

—- nr 38, ang. rätt till resning vid konflikt mellan svensk och internationell
domstols avgöranden .......................... Hg

— memorial nr 39, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om

villkor för tillstånd att inrätta kloster i Sverige.............. 116

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Nr 22

Tisdagen den 23

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollet för den 16 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till rikdagens skrivelse, nr
284, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts framställningar angående anslag
för budgetåret 1961/62 till försäkringsdomstolen
m. m.

Ang. skattefrihet för stiftelser och föreningar
med ändamål att främja nordiskt
samarbete

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara fru Segerstedt
Wibergs interpellation angående skattefrihet
för stiftelser och föreningar med
ändamål att främja nordiskt samarbete,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! I en interpellation har
fru Segerstedt Wiberg frågat om jag är
beredd att framlägga förslag till lagstiftning
om skattefrihet för stiftelser
och föreningar med ändamål att främja
samhörigheten mellan de nordiska folken.

Till svar får jag anföra följande.

Fru Segerstedt Wiberg syftar på ett
lagförslag som häromåret utarbetades
inom skattelagssakkunniga, sedan riksdagen
hos Kungl. Maj:t begärt utredning
i frågan. Sakkunnigförslaget har på sedvanligt
sätt remissbehandlats. Därvid
framkom allvarliga invändningar mot
den ifrågasatta skattefriheten. Kammarrätten
och riksskattenämnden avstyrkte
sålunda förslaget av principiella skäl.
De ansåg nämligen att förslaget stod i
strid med de allmänna principer som
ligger bakom reglerna om skattskyldighet
för allmännyttiga och ideella orga -

maj förmiddagen

nisationer och som bl. a. innebär att
jämförbara allmännyttiga institutioner
skall beskattas.

Dessa invändningar har synts mig vägande.
En lagändring, som tar sikte blott
på organisationer som främjar samhörighet
mellan de nordiska folken, skulle
skapa orättvisa gentemot andra allmännyttiga
organisationer. Frågan kan alltså
prövas endast i samband med en allmän
översyn av skattskyldighetsreglerna.
En sådan översyn åter torde knappast
kunna företas förrän ställning tagits
till den framtida utformningen av
skattesystemet. Denna sistnämnda fråga
ligger hos allmänna skatteberedningen.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för finansdepartementet ber jag att
få framföra mitt tack för svaret.

Svaret ger ett klart besked om finansministerns
negativa inställning till min
fråga. Förgäves har jag letat efter en
enda liten bisats, som kunde tolkas som
uttryck för viljan att söka främja det
nordiska samarbetet.

Jag är också medveten om att den promemoria,
som utarbetats av skattelagssakkunniga,
kritiseras av kammarrätten
och riksskattenämnden, övriga remissinstanser
har varit positiva, emedan de
— efter vad jag förstår — inte sett på
frågan ur principiellt skattetekniskt perspektiv
utan varit medvetna om att det
nordiska samarbetet kan bli lidande på
en negativ inställning. Det finns risk för
att de aktuella stiftelserna och föreningarna
kan flytta ur landet. Den frågan
har redan diskuterats inom den Lachmanska
fonden. Fonden betalar nu en
skatt, som uppgår till drygt en tredjedel
av det belopp som fonden delar ut. Om
fonden flyttar exempelvis till Danmark,
slipper den att betala skatt. Även i övriga
nordiska länder åtnjuter fonder och
föreningar av detta slag skattefrihet.

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ang. skattefrihet för stiftelser och föreningar med ändamål att främja nordiskt
samarbete

Man kan inte bortse från — förefaller
det mig — att en ihärdigt negativ
inställning från svenskt håll kan få beklagliga
följder för det nordiska samarbetet
i dess helhet. Här gäller det en
detalj, men det är en detalj som har
stora följdverkningar för det nordiska
samarbetet.

De två negativa remissvaren har vägt
tyngst för statsrådet. Men det förefaller
mig som om statsrådet glömmer de positiva
remissvaren och det uttalande,
som 1956 gjordes av bevillningsutskottet.
Utskottet ansåg inte att den föreslagna
skattebefrielsen krävde någon genomgripande
ändring i gällande lagstiftning.
Redan nu gäller som bekant skattefrihet
för en sådan förening som Försvarsfrämjandet.
Skattefrihet gäller för barmhärtighetsinrättningar,
för sjukvårdsinrättningar,
vissa trossamfund, för stiftelser
och föreningar med huvudsakligt syfte
att lämna understöd åt undervisning och
utbildning eller att främja vetenskaplig
forskning. De principiella invändningar,
som riktats mot den redan berörda promemorian,
är enligt min mening inte
särskilt imponerande. De sist nämnda
ändamålen ligger dessutom — som var
och en kan se — snubblande nära dem
som Letterstedtska föreningen eller Föreningen
Norden eller Lachmanska fonden
har till syfte att främja, fastän för
dessa gjorts förbehållet att främjandet
skall ske huvudsakligen inom det nordiska
samarbetets ram.

Om det nordiska samarbetet vttrade
bevillningsutskottet 1956: »Främjandet
av samhörighetskänslan mellan de nordiska
folken är en angelägenhet av största
betydelse. Bl. a. genom inrättandet av
Nordiska rådet har förbindelserna med
våra grannländer numera också fått ökad
aktualitet. Det framstår under sådana förhållanden
såsom naturligt och följdriktigt
att man i görligaste mån underlättar
den verksamhet som utövas av stiftelser
och organisationer med ändamål att
främja förståelsen de nordiska länderna
emellan. Bland de åtgärder som därvid
kan komma i fråga är möjligheten att
bereda de ifrågavarande rättssubjekten
skattelättnader.»

Efter detta utlåtande hemställde riksdagen
om en utredning och därav föranledda
förslag.

Detta skedde långt innan skatteberedningen
tillsattes. I beredningens direktiv
kan jag inte finna något som tyder
pa att beredningen skall syssla med stiftelser
och föreningar med ändamål att
främja nordiskt samarbete. Men kanske
statsrådet nu är villig att eventuellt ge
tilläggsdirektiv, som kan medverka till
en positiv lösning av frågan om skattefrihet
för nordiska stiftelser eller föreningar? -

Hem statsrådet STRÄNG:

Herr talman! För att inte någon missförstånd
skall uppstå efter interpellantens
anförande vill jag klara ut begreppen
med att säga att min negativism gäller
själva den hjälpform, som här önskas,
nämligen skatteavdragslinjen. De
negativa remissinstanserna är också riksskattenämnden
och kammarrätten, som
är väl införstådda med vilken influens
varje nytt avdrag för med sig på andra
liknande områden och vilka komplikationer
en hjälp i form av skatteavdrag
altid har såsom följd.

Jag skulle i övrigt kunna hänvisa till
att regeringens allmänna attityd till det
nordiska samarbetet är klart positiv. Den
har senast kommit till uttryck i avsättningen
av svenska pengar till en svenskfinsk
kulturfond på 5 miljoner kronor,
och den har kommit till uttryck i ecklesiastikministerns
proposition till årets
riksdag, i vilken föreslås att ungdomar
från de övriga nordiska länderna skulle
få möjlighet till undervisning i Sverige
— det har skämtsamt sagts att Norges
största tekniska högskola är Chalmers
tekniska högskola i Göteborg; och det
är riktigt — och den har kommit till uttryck
i bl. a. anslag till Nordiska rådet.
Regeringen är positiv till det nordiska
samarbetet, men den är negativ, om man
gör anspråk på att stödet skall utgå efter
den mera komplicerade skatteavdragslinjen.

Det var bara detta klarläggande jag
ville göra.

Tisdagen den 23 maj 1961 fm. Nr 22

Ang. tidpunkten för förslag av Kungl. Maj:t i anledning av biskopsvalskommitténs

betänkanden

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp)

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för denna positiva deklaration,
men jag har egentligen inte
fått svar på min fråga. Det är riktigt att
man ur skatteteknisk synpunkt kan tänka
sig, att ett beslut om skatteavdrag skulle
influera i den riktning herr statsrådet
antyder och att vissa komplikationer
skulle kunna uppstå. Men jag tror att
om man nu inte vill medverka på denna
punkt, kan det i stället uppstå andra
komplikationer beträffande det nordiska
samarbetet. Jag tycker att regeringens
allmänna attityd bör komma till uttryck
även när det gäller detaljer. Jag är dock
tacksam för den deklaration, som herr
statsrådet senast har gjort.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. tidpunkten för förslag av Kungl.
Maj:t i anledning av biskopsvalskommitténs
betänkanden

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Hedblom till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
framställt följande fråga: »Är
herr statsrådet beredd att lämna kammaren
besked när förslag i anledning
av biskopsvalskommitténs betänkanden
är att vänta?»

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som
meddelat, att han ämnade vid detta sammanträde
besvara nämnda fråga, erhöll
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Hedblom har frågat,
om jag är beredd att lämna kammaren
besked om när förslag i anledning
av biskopsvalskommitténs betänkanden
är att förvänta.

Härpå får jag svara följande.

Biskopsvalskommitténs betänkanden
»Biskopsval» (SOU 1957:19) och »Ärkebiskopsval»
(SOU 1957:27) har vid remissbehandlingen
inte fått något entydigt
mottagande. Endast några få re -

missmyndigheter har mera reservationslöst
tillstyrkt, att de framlagda förslagen
läggs till grund för lagstiftning i
ämnet; andra instanser har däremot klart
avstyrkt en sådan åtgärd. De flesta remissmyndigheterna
har ansett att en förhållandevis
djupgående omarbetning av
förslagen bör äga rum.

Syftet med en reform på förevarande
område har i direktiven för kommittén
angivits vara att bereda lekmän tillbörligt
inflytande vid valen. Detta spörsmål
är av både principiell räckvidd och
invecklad beskaffenhet. Vid beredningen
inom ecklesiastikdepartementet har mot
bakgrunden av resultatet av remissbehandlingen
övervägts, om förslagen kan
överarbetas i huvudsaklig överensstämmelse
med grundtankarna i dem eller
om så genomgripande ändringar bör vidtagas,
att andra och helt nya förslag
måste utarbetas. Detta i och för sig
tidskrävande arbete har den sista tiden
fått stå tillbaka för genomförandet av
andra angelägna reformer på kyrkans
område.

Jag har således inte ännu tagit slutlig
ställning till de i betänkandena framlagda
förslagen och kan därför inte nu
ge något besked på herr Hedbloms fråga.
Till sist vill jag erinra om att en ändrad
lagstiftning på detta område såsom varande
kyrkolag kräver medverkande av
allmänt kyrkomöte.

Herr HEDBLOM (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på min fråga.

Jag beklagar att förslaget beträffande
biskopsval, av herr statsrådets svar att
döma, kommer att dröja ännu lång tid.
På grund av negativa reaktioner från remissinstanserna,
och övervägandena i
anledning härav inom departementet om
omarbetning av förslaget har herr statsrådet
ännu inte tagit ställning i frågan.

Jag vill erinra om att riksdagen redan
år 1949 i skrivelse till Kungl. Maj:t begärde
utredning av reglerna om val för
upprättande av förslag till biskops- och

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

av organisationsplaner inom de filosofiska

Ang. departementsbehandlingen

fakulteterna

ärkebiskopsämbete. Det skedde i anledning
av motioner av ledamöterna av
denna kammare herrar Ohlon och Sjödahl.
År 1953 tillkallades sakkunniga för
att verkställa en utredning och komma
med förslag till ändrade grunder för val
av biskop. De sakkunnigas förslag avlämnades,
som statsrådet framhållit, 1957 i
form av två betänkanden, ett om biskopsval
och ett om ärkebiskopsval.

Främsta syftet med utredningen har,
som framgår av svaret, varit att bereda
lekmännen ett väsentligt inflytande vid
dessa val. Så bär också föreslagits en
lekmannarepresentation genom ett mot
antalet röstberättigade präster i stort
sett svarande antal lekmannaelektorer.
Jag tror att jag kan säga att ett realiserande
av detta utredningens förslag avvaktas
med stort intresse från lekmannahåll
inom Svenska kyrkan. Jag tror inte
heller att det från prästerligt håll reses
några invändningar, i varje fall inte beträffande
principfrågan att lekmännen
skall beredas inflytande. Om remissvaren
ger ett annat besked är det enligt
min mening ägnat att förvåna.

En annan reform som framstår som
oundgänglig gäller metoden för sammanräkning
av de vid biskopsvalen avgivna
rösterna. Förslag om ny metod framläggs
också i betänkandet. Som bekant
uppsättes tre man på varje valsedel. Ennu
gällande regler uteslutes inte
möjligheten att en majoritet av väljarna
genom att ena sigom samtliga tre namn,
som en väljargrupp vill föreslå, kan
hindra även en stor minoritet från varje
som helst inflytande vid tillsättningen
av biskopsämbetena. Det föreslås också
i betänkandet för att förhindra detta att
vid sammanräkningen varje valsedel
räknas som hel röst för det första, som
halv röst för det andra och som tredjedelsröst
för det tredje rummet på valsedeln.

Jag har berört de, såvitt jag förstår,
två viktigaste reformförslagen vid biskopsval.
Det är enligt min mening angelaget
att dessa förslag snarast föres ut i
praktiken. Varje dröjsmål är beklagligt.
Att öka lekmannainflytandet vid bis -

kopsvalen ligger helt i linje med den utveckling
mot ökat ansvarstagande för
lekmännen i Svenska kyrkan som allt
mer gör sig gällande. Det överensstämmer
också med den inställning som
ecklesiastikministern har givit uttryck
åt på flera ställen i propositionen om
församlingsstyrelselag, som vi nu snart
skall behandla.

Även om jag kan förstå det angelägna
i att en noggrann prövning sker av förslagen
på grundval av remissyttranden
har jag svårt att förstå varför ärendet
har behövt fördröjas så lång tid som
närmare fyra år. Som statsrådet framhåller
fordras medverkan av allmänna kyrkomötet
när det gäller kyrkolag, som det
ju här är fråga om. Om jag inte är fel underrättad
kommer nästa kyrkomöte att
äga rum år 1963. Jag uttalar den förhoppningen,
att förslag framläggs så att
avgörandet kan ske beträffande frågan
om biskopsval senast detta år.

Jag ber ännu en gång att få tacka herr
statsrådet för svaret.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. departementsbehandlingen av organisationsplaner
inom de filosofiska fakulteterna Ordet

lämnades därefter ånyo till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde besvara
jämväl herr Hildings interpellation angående
departementsbehandlingen av organisationsplaner
inom de filosofiska fakulteterna,
och nu anförde:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Hilding frågat, om jag
vill medverka till att behandlingen av
förslag till organisationsplaner för ämnen
inom de filosofiska fakulteterna i
fortsättningen sker med större snabbhet
än för närvarande.

Härpå vill jag svara att jag hittills på
alla sätt medverkat och i framtiden kommer
att medverka till snabbast möjliga

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ang. departementsbehandlingen av

behandling av de organisationsplaneförslag,
som inkommer till ecklesiastikdepartementet.
Samtliga de förslag, som
herr Hilding omnämnt i sin interpellation,
har numera slutligt prövats av
Kungl. Maj :t. Att behandlingen av vissa
av de framlagda förslagen krävt relativt
läng tid sammanhänger främst med att
beslut om fastställande av organisationsplaner
har betydande räckvidd bl. a. i
personellt och ekonomiskt avseende.
Med hänsyn härtill krävs en ingående
beredning av varje förslag under medverkan
av såväl ecklesiastik- som finansdepartementet.
Härvid visar det sig ofta
nödvändigt att — för att undvika återremiss
och därmed ytterligare tidsutdräkt
— från berörda universitetsmyndigheter
inhämta kompletterande uppgifter.
Särskilt de av interpellanten
nämnda planerna för ämnet fysik har
krävt en mycket ingående behandling
inom kanslihuset. Detta beror främst på
att ämnet fysik är det första laborationsämne,
för vilket förslag till organisationsplan
avgivits, samt att universitetskanslern
i detta förslag tagit upp
till behandling vissa för laborationsämnena
över huvud taget viktiga principiella
frågor.

Därmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
det besked som herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet har
lämnat.

Organisationsplanerna, som min interpellation
gäller, utgör ett viktigt led i
den akademiska undervisningens reformering.
Inte minst betydelsefulla är planerna
därför att de skall ligga till grund
för en beräkning av antalet erforderliga
lärarkrafter. Särskilt med tanke på detta
förhållande, som närmare utvecklats
i interpellationen, är det synnerligen angeläget
att arbetet med planerna inte
drar ut på tiden.

Nu säger statsrådet, att samtliga de
förslag till organtisationsplaner, som ef -

organisationsplaner inom de nlosonsKa

fakulteterna

terlystes i interpellationen för en månad
sedan numera är slutgiltigt fastställda.
Det skall också noteras med tacksamhet,
även om den fastställda planen i fråga
om fysik inte upptar hela ämnet utan
endast ett- och tvåbetygsundervisningen.
Det hade varit intressant om statsrådet
kunnat säga någonting om när planen
för högstadiet skulle föreligga.

Även om alltså vissa planer nu fastställts,
så är det svårt att värja sig för
intrycket att man är en smula sent ute
med dess organisationsplaner. Det återstår,
om jag är riktigt underrättad, kanske
ett tiotal planer att fastställa, och innan
departementsbehandlingen är undanstökad
och ärendena blivit expedierade
har åtskilliga veckor hunnit gå. Det
är därför onekligen risk för att det
kommer att uppstå besvärligheter i lärarfrågan
vid undervisningens början i
höst. Det gäller inte bara universiteten,
utan det gäller också läroverken, som
kan komma att drabbas av onödigt trassel
om lärare vid läroverken skulle få
undervisningsuppgifter vid universiteten.

Det skulle vara välkommet om statsrådet
kunde något reducera de såvitt jag
kan finna berättigade farhågor som man
i det här avseendet hyser på många håll.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag kan endast lämna
den faktiska upplysningen, att följande
organisationsplaneförslag har inkommit
till departementet: i ämnet botanik
den 22 april, i ämnet zoologi den 25
april, i .statistik den 6 maj, i psykologi
den 6 maj, i pedagogik den 6 maj, i jämförande
språkforskning den 4 maj och i
genetik den 4 maj.

Det är alltså ganska sent inkomna
planer. De två sist nämnda ämnena kommer
såvitt jag kan förstå inte att bereda
några större problem. Att fastställa
planerna i de övriga stora ämnena, inte
minst laborationsämnena botanik och
zoologi, kommer givetvis att ta sin tid,
men självfallet strävar vi i departementet
utt få detta klarlagt i så god tid, att

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ang. principerna för handläggning av äi
skolan, m. m.

de kan tillämpas vid höstterminens början.
Det är vår förhoppning att någon
gang i juni kunna ta besluten om dessa.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. principerna för handläggning av
ärenden rörande skolbyggnader för enhetsskolan,
m. m.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som
meddelat, att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara även herr
Jonassons interpellation angående principerna
för handläggning av ärenden
rörande skolbyggnader för enhetsskolan,
m. m., fick ånyo ordet och yttrade:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Jonasson frågat mig,
vilka riktlinjer som gäller för med enhetsskolorganisationen
förknippade skolbyggnadsärenden
och i vilken mån dessa
riktlinjer ändrats under senare tid,
samt vidare om jag anser, att kommun
i fall, som liknar ett av honom refererat,
bör få ersättning för vissa planeringskostnader
m. m., om kommunen på grund
av Kungl. Maj:ts ställningstagande inte
får möjlighet att genomföra avsedd skolbvggnation.

Vad beträffar den första frågan vill
jag framhålla följande. Handläggningen
av skolbyggnadsärendena fram till den
tidpunkt, då de av skolöverstyrelsen
överlämnas till Kungl. Maj:t, sker enligt
anvisningar, som utfärdats av överstyrelsen.
Dessa anvisningar tar självfallet
i hög grad sikte på de organisatoriska
förhallanden, som sammanhänger
med enhetsskolans genomförande. Behovet
av varje planerad skolbyggnad måste
noggrant klarläggas med hänsyn till
den lokala skolorganisationen. Särskilt
viktigt är detta naturligtvis i fråga om
högstadieanläggningar. För att klarlägga
vilket område som skall utgöra rekryteringsunderlag
för ett högstadium måste
man göra ett omfattande utredningsarbete
angånde faktiskt föreliggande för -

renden rörande skolbyggnader för enhets hållanden

och hur dessa kan väntas utveckla
sig. En mängd faktorer spelar
in, såsom befolkningsutveckling, åldersoch
könsfördelning, in- och utflyttning,
det lokala näringslivets utveckling, kommunikationer,
restider o. s. v. Vidare
måste givetvis vid varje skolplanering
pedagogiska och ekonomiska faktorer
beaktas. Att bär närmare ange vilka
riktlinjer som tillämpas eller att gå in
på någon analys av de många, ofta motstridiga
synpunkter som i de enskilda
fallen måste beaktas och sammanjämkas
skulle föra för långt.

Några principiella ändringar i handläggningen
av skolbyggnadsärenden,
med den verkan som interpellanten tydligen
tänkt sig, har inte skett under senare
tid. De resultat, som vunnits inom
samhällsforskningen och under den pågående
försöksverksamheten med enhetsskolan,
har emellertid gjort att man
numera har bättre och effektivare metoder
för planeringsarbetet än tidigare.

Vad som däremot ständigt ändras mer
eller mindre är det verklighetsunderlag,
på vilket principerna skall tillämpas.
Även med oförändrade principer kan
man av utvecklingen tvingas att ändra
ståndpunkt i en skolplaneringsfråga.
Det har givetvis inte kunnat undvikas,
att man i enstaka fall — exempelvis sedan
det blivit klart att omfattningen av
pågående befolkningsomflyttning underskattats
— fått revidera uppgjorda skolbyggnadsplaner.
Det är i och för sig beklagligt,
men ännu värre skulle det vara
om man underlät att revidera planerna
och med öppna ögon gjorde felinvesteringar.

Vad angår interpellantens andra fråga
vill jag erinra om att statsbidrag enligt
gällande författning utgår till utförande
av byggnadsföretag, däremot inte som
ersättning för de eventuellt »onyttiga»
planeringskostnader som en kommun
kan ha haft för byggnadsföretag, som
inte kommer till utförande på ursprungligen
avsett sätt. På den punkten finns
endast det undantag, som införts i år
genom att Kungl. Maj:t erhållit riksdagens
bemyndigande att i vissa fall i sam -

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Nr 22

Ang. principerna för handläggning av ärenden rörande skolbyggnader för enhets

skolan, m. m.

band med beviljandet av statsbidrag tillerkänna
kommun ersättning för merkostnader
för sådan detaljplanering, som genomförts
av arbetsmarknadsskäl och
som sedan måst ersättas av ny detaljplanering.
Jag kan inte finna att det interpellationen
förebragts några skäl för en
utvidgning av denna undantagsregel.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
ecklesiastikministern för svaret.

Ute i kommunerna pågår nu organiserandet
av enhetsskolan för fullt. Det är
en stor fråga för kommunerna, som måste
pröva sig fram till den bästa lösningen.
Det bästa samarbetet mellan de enskilda
skolstyrelserna och de högre
myndigheterna ända upp till Kungl.
Maj:t via ecklesiastikdepartementet är
absolut nödvändigt. Angelägenheten av
rätt planering för att få ändamålsenliga
lokaler till överkomliga kostnader måste
beaktas, och kommuner med lågt skatteunderlag
måste till stor del förlita sig
till statsbidraget för att kunna klara den
ekonomiska sidan. Från den första planerna
på byggnation och till dess att
skolan står färdig att tas i bruk fordras
samarbete med myndigheterna, och under
tiden måste kommunerna kunna lita
på besked från de myndigheter som står
Kungl. Maj :t nära. Det måste väl också
vara en grundförutsättning för att vår
samhällsapparat skall fungera, att man
litar på varandra vid uppgörandet av
planer.

Denna fråga är av principiell innebörd
och berör alla kommuner. I min interpellation
har jag anfört ett exempel, vilket
dock ej torde vara det enda.

Det gäller Gillberga kommun i Värmland.
Där fattade fullmäktige år 1952
principbeslut om byggande av lokaler
för enhetsskola i Nysäter. Skolstyrelsen
fick i uppdrag att uppgöra skissförslag
m. m. I juli 1954 meddelade skolöverstyrelsen
lokalbehovsprövning för skola i
Nysäter. överstyrelsen utgick från att
skolan framdeles skulle omfatta klasserna
1—6 från två av kommunens skolom -

råden samt sjunde och högre klasser från
hela kommunen och från Långseruds
församling i grannkommunen Svanskog.
Vidare framhöll skolöverstyrelsen, att
statsbidrag kunde påräknas enligt gällande
bestämmelser och att skissritningar
borde utföras på ett sådant sätt att en
framtida utbyggnad av skolan möjliggjordes.

I januari 1957 erhölls yttrande av skolöverstyrelsens
arkitekt över ingivna
skissritningar. Arkitekten påfordrade
därvid vissa ändringar. Sedan dessa vidtagits
godkändes skissritningarna av arkitekten
i december 1957. Han framhöll
därvid att vissa smärre justeringar borde
vidtagas. I sitt tjänstememorial anförde
han vidare, att en utbyggnad avskolan
till dubbelt högstadium syntes trolig
och gav vissa anvisningar med anledning
härav. En vecka senare avgav skolöverstyrelsen
yttrande över förhandsgranskningen.
överstyrelsen godkände
att huvudritningar upprättades i huvudsaklig
överensstämmelse med det insända
förslaget; dock borde iakttagas vad
arkitekten anfört i sitt tjänstememorial.

I november 1958 ingav skolstyrelsen
ansökan om statsbidrag. I december
samma år avgav vederbörande skolinspektör
tillstyrkande yttrande å länsskolnämndens
vägnar, samtidigt som
ärendet överlämnades till länsstyrelsen.
I januari 1959 överlämnade länsstyrelsen
handlingarna till skolöverstyrelsen
och tillstyrkte därvid statsbidrag. Efter
framställning från en grannkommun
återremitterade skolöverstyrelsen ärendet
till länsskolnämnden. Under februari,
mars och april månader verkställde
länsskolnämnden ytterligare utredning
och hade överläggningar med representanter
för berörda kommuner. Dessa
överväganden ledde till att länsskolnämnden
i maj 1957 ånyo tillstyrkte bidragsansökan.
I juni månad tillstyrkte
skolöverstyrelsen i skrivelse till Konungen
att statsbidrag beviljades. I skrivelsen
framhölls bl. a. att byggnadsföretaget
var synnerligen angeläget och att byggnadsarbetena
borde få påbörjas snarast
möjligt.

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ang. principerna för handläggning av ärenden rörande skolbyggnader för enhets skolan,

m. m.

Trots de ingående överväganden som
hade ägt rum i olika instanser återremitterade
Kungl. Maj:t i oktober 1960
ärendet till skolöverstyrelsen med begäran,
att överstyrelsen skulle avge nytt
utlåtande. Skolöverstyrelsen återremitterade
i sin tur ärendet till länsskolnämnden,
och länsskolnämnden till skolstyrelsen
i Gillberga.

Av det anförda framgår att skolöverstyrelsen
tre gånger givit sin mening till
känna om att skolbyggnadsarbetena bör
utföras, och detta på sådant sätt att enhetsskola
med högstadium kan förläggas
till Nysäter. Länsskolnämnden har givit
samma mening till känna två gånger.

Vi måste förstå den situation vederbörande
kommun kommit i. Behovet av
skollokaler är stort. Det har även skolöverstyrelsen
fastslagit vid flera tillfällen.
Genom att ny lokalbehovsprövning
nu måste ske kommer byggnadsfrågan
att fördröjas. Kommunen får svårt att
sköta sitt skolväsen på ett ändamålsenligt
sätt. Kommunen har inte varit negativ,
utan har gjort sitt. Nu är det närmast
Kungl. Maj :t som stoppar framåtskridandet.
Genom de löften och besked man
fått av de under ecklesiastikdepartementet
lydande myndigheterna har man från
kommunens sida lagt ut cirka 80 000 kronor
som till stor del kanske är bortkastade
pengar. Vem bär huvudansvaret
härför? Och vem skall betala kalaset?

Statsrådet framhöll att några principiella
ändringar i handläggandet av skolhyggnadsärenden
inte förekommit under
senare tid, men att man genom samhällsforskningen
och försöksverksamheten
fått bättre och effektivare metoder för
planeringsarbetet än tidigare. Jag är förvånad
över den delen av svaret. Planei
ingsarbetet utfördes ju, om man bortser
från den lokala skolstyrelsen, av länsskolnämnden
och av skolöverstyrelsen.

I det exempel jag anförde har ju båda
dessa instanser tillstyrkt upprepade
gånger. Och det är väl dessa instanser
som använder de bättre och effektivare
metoderna vid planeringen. Om det i ett
sådant fall blir blankt avslag, när frågan
kommer till Kungl. Maj:t, beror ju inte

detta på den effektivare planeringen
där. Man måste i stället se saken så, att
trots effektivare och bättre planering hos
länsskolnämnd och skolöverstyrelse har
Kungl. Maj:t frångått vad dessa instanser
tillstyrkt. Kungl. Majrts ställningstagande
skulle alltså vara ännu mer oförklarligt.

Herr talman! Låt mig avslutningsvis
konstatera att vederbörande kommun i
det fall, som jag här åberopat som exempel,
noggrant följt den procedurordning
som gäller för skolbyggnadsärenden.
De föreskrifter och anvisningar
som överordnade myndigheter givit har
också följts. Både skolöverstyrelsen och
länsskolnämnden har tillstyrkt, inte bara
en gång utan flera gånger. När ärendet
sedan kommer till Kungl. Maj:t blir
det blankt avslag — för såvitt jag vet
utan ett ord till motivering. De betydande
kostnader som kommunen haft blir
därigenom tillspillogivna, trots att kommunen
noggrant följt alla föreskrifter
och anvisningar.

Till detta säger herr statsrådet att han
inte kan finna något skäl för ersättning.
Man frågar sig då onekligen när statsrådet
kan finna det befogat att ge en
kommun ekonomisk gottgörelse för de
direkta merutgifter den åsamkats till
följd av Kungl. Maj:ts beslut.

Jag vill med detta, herr talman, tacka
herr statsrådet för att han besvarat interpellationen,
men jag är långt ifrån nöjd
med innehållet i svaret.

Herr statsrådet ED ENMAN:

Herr talman! Det är naturligtvis omöjligt
att gå in på en detaljbehandling av
det nu föreliggande ärendet, som gäller
den kommun som interpellanten så utförligt
har skildrat, men jag vill korrigera
honom på några väsentliga punkter.

Det är ingalunda så att Kungl. Maj:t
utan vidare har avslagit denna framställning
om statsbidrag. Det har gått
till på det sättet, att skolöverstyrelsen
begärt att få ärendet tillbaka med hänsyn
till att såväl överstyrelsen som länsskolnämnden
blivit alltmer tveksamma

Nr 22

Tisdagen den 23 mai 1961 fm.

Ang. principerna för handläggning av

ärenden rörande skolbyggnader för enhets skolan,

m. m.

om den väg man här har att följa. Denna
tveksamhet beror bl. a. på att en av
de berörda parterna, nämligen Svanskog,
framfört mycket starka betänkligheter
mot hela högstadieplaneringen i området.

Det är alltså den gamla vanliga visan
att två kommuner inte kan komma överens,
att den ena tycker att lösningen inte
är bra. Detta är den ena uppslagsändan
i detta drama.

Den andra är betydligt allvarligare.
Den beror på en fortskridande befolkningsminskning.
När detta ärende första
gången handlades av centrala myndigheter,
i juli 1954, kom skolöverstyrelsen,
sedan man hade gjort en särskild
inspektion på platsen, fram till att ett
högstadium i Nysäter för Gillberga och
Långseruds församlingar i Svanskogs
kommun möjligen kunde försvaras. Jag
behöver kanske inte trötta kammarens
ledamöter med att läsa upp befolkningssiffrorna,
men de är starkt sjunkande.
Detta har gjort att andra utvägar för att
klara högstadieplaneringen i detta område
måste tillgripas. Kvar står att i varje
fall Nysäter behöver en skola för mellanstadiet,
och enligt vad skolöverstyrelsen
i en promemoria till departementet
upplyser, har skolstyrelsen i Gillberga
inkommit till länsskolnämnden med
framställning om ny lokalbehovsprövning.
Man önskar uppföra en byggnad i
paviljong för årskurserna 1—6.

Alltså, herr talman, vill jag till den
ärade interpellanten säga, att i detta fall
är det ingalunda Kungl. Maj:t och departementet,
som agerat, utan vi har försökt
att ge myndigheterna, skolöverstyrelsen
och länsskolnämnden, chansen att
fatta ett riktigt och vettigt beslut. Som
jag sade i mitt interpellationssvar är det
bättre att vänta än att göra en allvarlig
felinvestering.

.lag är ändå tacksam mot interpellanten
för att han tagit upp detta problem.
Jag föreställer mig att det kommer att
bli ganska vanligt under 1960-talet, crtersom
befolkningsutvecklingen är så lavinartat
negativ i många kommuner och
landsändar. lin planering som är gjord

för två eller tre år sedan — i detta fall
var det sex år sedan — kan nu vara
fullkomligt antikverad, och då måste
man göra en ny prövning, en ny planering.
Att i det läget en och annan kommun
kan komma i den situation som interpellanten
här har pekat på är tråkigt,
men man borde å andra sidan kunna
kräva, att de här agerande är överens
på det lokala planet, innan de sätter
i gång en så pass allvarlig sak som
att med sviktande befolkningsunderlag
söka skaffa sig ett eget högstadium.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Ecklesiastikministern säger
att befolkningen är i starkt minskande.
Det är dock en förändring, som sker
ständigt ute i landsortskommunerna,
kanske i de allra flesta. I detta fall torde
inte nedgången vara starkare än på
andra håll, genomsnittligt sett, kanske
att den t. o. m. är något mindre. Emellertid
är detta en företeelse, som vederbörande
myndigheter vid den tidigare
behandlingen också torde ha förutsett.

Det är riktigt att man inte här skall
göra några felinvesteringar. Det är viktigt
att pengarna som samhället lägger
ned, vare sig det är fråga om kommunerna
eller staten, skall användas på ett
riktigt sätt — det är väl inte tu tal om
den saken. Lokalbehovsprövning ^ och
förhandsgranskning m. m. har också tillkommit
för att sådana felinvesteringar
inte skall uppstå. Vad jag här vänt mig
mot är det förhållandet, att trots att dessa
myndigheter så nyligen avgivit sina
yttranden och tillstyrkt, så intar Kungl.
Maj :t ändå en annan ställning.

Nu säger ecklesiastikministern att frågan
inte är avgjord; det har inte skett
något avslag, och saken kanske kan lösas
på ett positivt sätt. Jag skulle gärna
här vilja säga, att det väl ändå borde
vara så, att när en kommun fått så pass
långt gående löften som i detta fall, så
borde det verkligen också finnas möjligbeter
att lösa frågan på ett positivt sätt,
kanske därigenom att man tillför detta
skolområde en ny del.

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1901 fm.

Ang. principerna för handläggning av äi
skolan, m. m.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det är kanske ovanligt
att en departementschef står och avger
några närmare löften i en debatt i kammaren,
men eftersom interpellanten personligen
är så djupt engagerad, vill jag
referera vad skolöverstyrelsen i den av
mig nämnda promemorian säger. Det
heter, att då det gäller det mindre projektet
— alltså det paviljongbygge, som
är ekonomiskt försvarbart — menar skolöverstyrelsen,
att ärendet torde kunna
forceras så att bygget kan påbörjas innevarande
vårtermin.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag skall i anledning av
den diskussion som här har förts vilja
ta upp ett par saker till behandling.

Jag blev något förvånad över herr
statsrådets svar till herr Jonasson på
den punkt, där herr statsrådet säger, att
avfolkningen gjort att man börjat tänka
om i många områden. Herr statsrådet
nämnde ordet »lavinartad» avfolkning.

Jag har anledning ställa den frågan,
hur man bedömer planeringen framöver.
Jag gör det med hänsyn till att länsskolnämnden
i Kopparbergs län har tillstyrkt
införande av enhetsskola i en rad
kommuner, medan skolöverstyrelsen i
framställningar till Kungl. Maj:t avstyrkt
dessa förslag. Vi har på den punkten
inte fått något annat svar än att man
ville avvakta befolkningsutvecklingen.

Jag vill i detta sammanhang framhålla,
att förläggningen av enhetsskolans
högstadium har en mycket stor betydelse
också när det gäller att hålla människor
kvar i en bygd. Om man låter
en bygd förlora sin skola och därigenom
med hänsyn till bygdens geografiska förhållanden
förorsakar att eleverna får
alltför långa restider till skolan, finns
det inga möjligheter att bevara människorna
kvar i den bygden. I det avseendet
betyder skolan mycket. I de avfolkningsområden,
som vi har är denna fråga
tyvärr en realitet.

Jag skulle vilja fråga, om man kan
räkna med att det blir praxis att man

enden rörande skolbyggnader för enhets beträffande

ifrågavarande kommuner
vill vänta och se när man eventuellt kan
skönja ett stopp på denna avfolkning, och
hur länge man tänker vänta innan man
fattar beslut om högstadiet. Det är inte
utan att man ställer den frågan i de berörda
länsskolnämnderna.

Vad sedan beträffar det aktuella fallet
har länsskolnämnden i Värmland —
om jag inte hörde fel — prövat denna
fråga tvenne gånger och därvid tillstyrkt
att man skulle få sitt högstadium
i Nysäter. Länsskolnämnderna
började sin verksamhet den 1 juli 1958,
och det innebär att frågan har prövats,
inte sista gången år 1954, utan två gånger
efter år 1958. Och den har tillstyrkts
av skolöverstyrelsen — om jag hörde
rätt — så sent som år 1960. Att hänvisa
till en utredning, som är gjord år 1954,
när frågan omprövats så sent som år
1900, förefaller något sökt.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det innebär alltid vissa
risker att diskutera ett ärende när inte
alla uppgifter kan lämnas på en gång.

Jag vin erinra om att länsskolnämnden
i Värmland har varit inne på tanken
att dela hela detta högstadieområde
på så sätt, att i varje fall större delen
av Gillberga skulle hänvisas till Säffle
och Svanskog till Åmål. Det brukar vara
det mest fruktansvärda perspektivet en
kommun har att se i vitögat, att man delas
på andra orter.

Detta stryker under hur pass svagt
underlag det här var fråga om. Det genomsnittliga
antalet födda var i Gillberga
och Långserud cirka 50, och man räknade
med att antalet elever per årskurs
på högstadiet inom ett fåtal år skulle
komma att föga överstiga 40.

Den stora och principiella fråga, som
herr Carlsson här tog upp, vill jag ställa
mig helt positiv till. Jag är därvidlag
på hans sida och hoppas att man, när

skolberedningen om några veckor _

om allt går väl — lämnar sitt betänkande,
skall se att vi på alla väsentliga punkter
har sökt finna sådana lösningar av

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Nr 22

Ang principerna för handläggning av ärenden rörande skolbyggnader för enhets skolan,

m. m.

högstadieproblemet, att det skall finnas
möjlighet att även glesbygderna skall få
en fair chans när det gäller att klara ett
eget högstadium.

Men, herr Carlsson, några gränser
måste ändå finnas! Hur små högstadieområden
som helst kan man inte acceptera
för barnens skull. Det skulle nämligen
bli en skola som inte vore likvärdig
med den som större kommuner i omgivningen
kunde erbjuda.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för den deklaration, där statsrådet
säger att man från skolberedningens
sida kommer att ta all möjlig hänsyn
till glesbygden.

Det fanns emellertid en liten reservation
i statsrådets deklaration. Han sade
att det »måste finnas några gränser». Det
är jag också medveten om, men låt mig
säga att det redan finns gränser, nämligen
att det ju redan är fastslaget att eleverna
inte skall ha längre restider än 45
minuter från dörr till dörr. Om vi vidare
håller oss till de aktuella siffrorna
finns det ändå på lång sikt, med ett födelsetal
på 40 barn, ett underlag för två
parallella linjer. Om jag inte tar fel är
avstånden i de här diskuterade områdena
sådana, att en stor del av barnen
får svårt att klara resorna inom den av
skolöverstyrelsen angivna tiden 45 minuter.
Resultatet blir också i många av
våra glesbygder, att vi får finna oss i
att ha ett högstadium med i en del fall
en linje och även i ett stort antal fall
två parallella linjer.

Men jag hoppas att man skall kunna
genomföra sådana förstärkningsanordningar,
att det blir möjligt för barnen
att i största utsträckning göra sin skolgång
i hemorten. Det borde vara möjligt
att utan alltför orimliga kostnader
åstadkomma ett fullgott högstadium.
Herr statsrådet har ju hänvisat till Visbykommunikén,
där det sägs att man kommer
att skapa de förstärkningsanordningar
som erfordras för att vi skall få

en likvärdig utbildning. Jag tolkar herr
statsrådets deklaration så att också skolberedningen
håller fast vid dessa premisser.
Det är dock nödvändigt att utbildningsmöjligheterna
blir likadana för
alla oavsett var man bor eller vem det
gäller, och då måste vi satsa på en sådan
organisation att inte barnen under skoltiden
får svårigheter genom att skiljas
från sina hem.

Herr CARLSSON, OSCAR, (s):

Herr talman! Jag hade inte tänkt begära
ordet i denna debatt, men jag måste
understryka nödvändigheten av att
man, såsom departementschefen säger,
går litet försiktigt fram i denna fråga.

Vi är faktiskt ännu inte riktigt överens
om hur vi skall ordna vår högstadieskola
i hela detta område, Säffle,
Värmlandsnäs, Svanskog, Långserud och
Gillberga. Visar det sig möjligt att ena
alla dessa kommuner så skulle knappast
några barn där få så lång restid som 45
minuter. Men det ligger ju så till att man
i Gillberga började sin planering på ett
kanske alltför tidigt stadium. Det blev
en planering som Svanskog sedan velat
dra sig ur, och därav har allt detta trassel
uppstått. Ecklesiastikministern har
ju redan påpekat detta.

Jag tror att det är all anledning att
gå litet försiktigt fram, så att man inte
gör stora felinvesteringar.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Oscar Carlsson, att man inte bara skall
se detta ur staden Säffles synpunkt.
Man bör också tänka på glesbygderna
som ligger längre bort. Herr Eric Carlsson
har ju talat om dessa problem, och
jag vill understryka att vi inte får glömma
bort dem i detta sammanhang.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ang. identitetsbrickor för barn

Ordet gavs härefter till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som tillkännagivit, att han
hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara fru Svensons interpellation
angående identitetsbrickor för barn, och
nu anförde:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare fru Gärda Svenson har i en
interpellation frågat mig vad anledningen
är till det dröjsmål som uppstått vid
behandlingen av det år 1959 avgivna
betänkandet angående identitetsbrickor
för barn och om jag avser att framlägga
proposition i ärendet vid innevarande
års höstriksdag.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Sedan Kungl. Maj:t i oktober 1956 tillkallat
en utredningsman för att verkställa
utredning om obligatorisk anskaffav
identitetsbrickor åt alla barn födda
efter år 1955 och om lämpliga former
för förvaring av brickorna i fråga avgav
utredningsmannen betänkande i ämnet
i juli 1959. Däri föreslogs obligatorisk
anskaffning av identitetsbrickor åt
alla nyfödda för underlättande av identifiering
i krig. De årliga kostnaderna
för identitetsbrickor åt alla nyfödda beräknades
— bortsett från vissa engångskostnader
— till ca 100 000 kronor. Utredningsmannen
förordade emellertid
även att obligatoriet inom loppet av två
år finge omfatta barn upp till 12 år, varigenom
de i denna fråga gjorda rekommendationerna
i 1949 års Genévekonvention
angående skydd för civilpersoner
under krigstid skulle bli beaktade.
Kostnaderna under det tvååriga uppläggningsskedet
beräknades av utredningsmannen
till ca 1,3 miljoner kronor.
Samtliga kostnader borde enligt förslaget
bekostas av statsmedel. Prägling
och utfärdandet av identitetsbrickor ansågs
böra ombesörjas av länsstyrelserna
i deras egenskap av länsbyråer för folkbokföringen.

Då vid remissbehandlingen av betänkandet
statistiska centralbyrån och vissa
länsstyrelser framhöll att uppgiften
med prägling och utfärdande av identi -

tetsbrickorna icke kunde tillföras länsbyråerna
utan att personalbehovet påverkades
uppdrog Kungl. Maj:t i december
1959 åt statens organisationsnämnd
att i samråd med statistiska centralbyrån
och civilförsvarsstyrelsen verkställa
utredning angående länsbyråernas
möjligheter att handhava tillverkningen
av identitetsbrickorna samt undersöka i
vad mån en centraliserad tillverkning
vore att föredraga ur ekonomiska och
praktiska synpunkter och att verkställa
en kostnadsjämförelse mellan de olika
alternativen.

I augusti 1960 redovisade statens organisationsnämnd
sina undersökningar
till Kungl. Maj:t och föreslog därvid att
tillverkning och distribution av id-brickor
skulle centraliseras till någon länsbyrå
för folkbokföring. Detta skulle enligt
organisationsnämnden nedbringa
engångskostnaderna för anskaffning av
präglingsmaskiner. Å andra sidan beräknade
nämnden kostnaderna för materiel
och administration till högre belopp
än vad utredningsmannen redovisat.
De årliga löpande kostnaderna skulle
således uppgå till mellan 140—150 000
kronor. Nämndens förslag föranledde
under hösten 1960 remiss till några av
ärendet berörda myndigheter.

När utredningsmannen tillkallades i
oktober 1956 hade under ca 1 års tid idbrickor
försålts till allmänheten på frivillig
väg till en kostnad av 1 kr. 50 öre
per bricka jämte kedja. Civilförsvarsstyrelsen
ingick nämligen på Kungl. Maj:ts
uppdrag i juli 1955 ett avtal med ett företag
om tillverkning och tillhandahållande
av id-brickor till allmänheten. Propagandan
för anskaffning av brickan
och upptagande av beställningar anförtroddes
åt vissa frivilligorganisationer.
När avtalet utgick den 30 juni 1957 hade
i runt tal 1 miljon brickor levererats.
Denna höga siffra visar ett stort intresse
från allmänhetens sida när det gäller anskaffning
av id-brickor.

Remissmyndigheterna i allmänhet har
tillstyrkt utredningsmannens förslag om
en obligatorisk, av staten bekostad anskaffning
av id-brickor. Med hänsyn till
de relativt goda erfarenheterna från den
tidigare frivilliga anskaffningen skulle

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Nr 22

man dock möjligen kunna överväga om
icke även i fortsättningen id-brickor bör
frivilligt anskaffas på den enskildes bekostnad
i stället för att bekostas av statsmedel.
En annan sak, som torde få ytterligare
övervägas, är om tillverkningen
lämpligen kan anförtros vissa handikappade
inom vanförevården. Förslag har
helt nyligen framförts till departementet.
Jag är emellertid icke nu beredd att
taga definitiv ställning till dessa spörsmål,
utan frågorna torde få närmare
prövas vid höstens budgetarbete.

Ang. identitetsbrickor för barn

inte frågan om identifiering av barn löses
med det snaraste. Vi är skyldiga
svenska folket att lösa denna fråga.

Herr talman! Jag ber att ännu en
gång få tacka för svaret på min interpellation,
och jag hoppas att Sverige
snarast kommer att uppfylla de förpliktelser
som vårt land iklätt sig genom anslutning
till 1949 års Genévekonvention,
vilken bl. a. innehöll att barn upp till
tolv år bör vara försedda med identitetsbricka
eller på annat tillfredsställande
sätt kunna identifieras.

Fru SVENSON (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framföra ett tack för svaret på min
interpellation.

Jag vill gärna tolka statsrådets ord så,
att vi är överens om vikten av att frågan
om identifiering av barn i händelse
av krig löses utan ytterligare dröjsmål.
Statsrådet framkastade att man eventuellt
skulle kunna tänka sig att anförtro
tillverkningen åt vissa handikappade,
och jag har ingenting att invända däremot,
men detta får ej bli orsak till ytterligare
dröjsmål för utredning. Frågan
har nu varit föremål för undersökningar
och utredningar under mer än tio år,
och det borde kunna räcka.

Det kan diskuteras vem som skall betala
brickorna —- staten eller den enskilde.
I vårt remissvar har vi förordat att
den enskilde skall svara för anskaffningskostnaden
— men detta får ej undanskymma
det faktum att brickorna
bör vara obligatoriska och att alla barn
under tolv år skall vara försedda med
brickor.

Världsläget är ju inte så lugnt som
man skulle önska, och även om man när
ett innerligt hopp att världen skall bli
förskonad från krig måste vi tänka på
att hos oss förhindra ett sådant läge som
uppkom t. ex. i Tyskland efter andra
världskriget, med tusentals och åter tusentals
oidentifierade barn. Man kan inte
anse det tillfredsställande sörjt för
försvarsberedskapen och civilbefolkningens
skydd i händelse av krig, därest

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Eftersom jag i någon
mån har sysslat med dessa ting, kanske
det inte anses förmätet om jag skulle
kunna få ge ett litet råd till inrikesministern,
nämligen att undersöka hur
många barn som bär de brickor de har
fått. Jag tror att man genom våra skolor
skulle kunna få en ganska god belysning
av den frågan.

Om vi köper identitetsbrickor åt alla
barn, men endast ett mycket litet fåtal
använder dem, är ju det hela förfelat.
Jag förstår inte hur det skulle kunna
ske någon effektiv kontroll just av den
saken, som ju ändå är det viktigaste i
det här fallet. Det skulle vara intressant
att veta hur resultatet har utfallit
hittills, innan man engagerar sig alltför
mycket på detta område.

Fru SVENSON (ep):

Herr talman! Herr Näsström anser att
det borde undersökas hur många barn
som bär brickorna på sig.

Jag vill säga, att man kanske inte
skall begära att brickorna bäres varenda
dag. Det är ett ansvar för föräldrarna
att se till att brickorna finns tillgängliga,
så att barnen snabbt kan få dem på sig,
om det skulle bli oroligt.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill inte försöka att
här fördela ansvaret mellan barn och
föräldrar, men vi är vid överens så långt,

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ang. anordnande av ett skjutfält inom Ä

att om barnen inte bär brickorna, så är
syftet förfelat.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 166 dels med förslag till lag
om ändring i utlänningslagen den 30
april 1954 (nr 193), dels ock angående
godkännande av internationell konvention
om fripassagerare.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 167, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 4 oktober
1929 (nr 307) angående tullrestitution.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 16 och
statsutskottets utlåtanden nr 118—127.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
137, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1961/62 till Bidrag till vissa internatläroverk
och Främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare
m. m.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

På sedermera gjorda propositioner
godkändes de i detta memorial föreslagna
voteringspropositionerna.

Herr TALMANNEN yttrade:

Gemensamma voteringar i anledning
av förevarande memorial äger rum vid
plenums början i morgon onsdag kl.
10.00.

Jag erinrar om att en gemensam votering
äger rum också fredagen den 26
dennes vid plenums början kl. 11.00.

rdalens och Särna kommuner, m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkanden nr 21,
50, 53, 58 och 64, bankoutskottets memorial
nr 28, utlåtande nr 30 och memorial
nr 31, första lagutskottets utlåtande
nr 40, andra lagutskottets utlåtanden nr
38 och 48—51 samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 32 och memorial nr 34.

Ang. anordnande av ett skjutfält inom
Älvdalens och Särna kommuner, m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 113, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående förflyttning
av Svea artilleriregemente m. in. jämte
i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 123 hade Kungl.
Maj:t under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 10 mars 1961, föreslagit
riksdagen att dels godkänna vad departementschefen
i förberörda statsrådsprotokoll
föreslagit rörande a) förläggning
av vissa arméförband m. m. samt b) anordnande
av ett skjutfält inom Älvdalens
och Särna kommuner, dels ock bemyndiga
Kungl. Maj:t att i anslutning till
genomförandet av erforderliga personalförändringar
vidtaga särskilda övergångsåtgärder
enligt vad i samma statsrådsprotokoll
angivits.

I propositionen hade framlagts förslag
angående förflyttning av Svea artilleriregemente
från Sundbyberg till Östgöta
luftvärnsregementes kasernetablissement
i Linköping.

Vidare hade föreslagits, att ett skjutfält
avsett främst för artilleriskjutningar
och vissa samövningar skulle anordnas
inom ett område om cirka 54 000 hektar
å och i anslutning till Älvdalens och
Granådalens kronoparker i Kopparbergs
län. Kostnaderna för förvärv av mark
i enskild ägo, iordningställande av fältet,
anordnande av läger m. m. hade beräknats
till i runt tal 15 miljoner kronor.

I samband med anskaffningen av
skjutfältet hade föreslagits, att artilleri -

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Nr 22

Ang. anordnande av ett skjutfält inom Älvdalens och Särna kommuner, m. m.

skjutskolan skulle flyttas från Villingsberg
till Älvdalen, varigenom huvuddelen
av Svea artilleriregementes skjutningar
kunde förläggas till Villingsberg.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Einar Persson m. fl. (1:651) och den
andra inom andra kammaren av herr
Eliasson i Sundborn in. fl. (II: 777),

dels en inom första kammaren av herrar
öhman och Helmer Persson väckt
motion (I: 645),

dels en inom andra kammaren av herr
Bohman och fru Kristensson väckt motion
(II: 775),

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Johansson i Stockholm och Hagberg
väckt motion (11:776).

I motionerna 1:651 och 11:777 hade
hemställts, att frågan om en förändring
av gränserna för det föreslagna skjutfältet
inom Älvdalens och Särna kommuner
måtte prövas med beaktande av vad
i motionerna närmare anförts samt att
behandlingen av frågan om skjutfältets
läge eller — om så av formella skäl befunnes
erforderligt — av proposition nr
123 i dess helhet måtte uppskjutas till
höstsessionen vid årets riksdag.

I motionen I: 645 hade yrkats, att riksdagen
skulle avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 123.

1 motionen II: 776 hade anhållits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
som sin mening måtte uttala, att vid
prövningen av Järvafältets framtida användning
som utgångspunkt borde angivas,
att de militära förbanden i sin helhet
skulle flyttas i syfte att möjliggöra
områdets utnyttjande för bostadsbyggande
och andra civila ändamål.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna 1:651 och 11:777, i
vad de avsåge uppskov till höstsessionen,
icke måtte av riksdagen bifallas;

2 Första kammarens protokoll iSGl. Nr 22

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:645, såvitt nu vore i
fråga, och 11:775, godkänna vad i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för
den 10 mars 1961 föreslagits rörande
förläggning av vissa arméförband m. m.;

III. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 651 och II: 777 samt
I: 645, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 10
mars 1961 föreslagits rörande anordnande
av ett skjutfält inom Älvdalens och
Särna kommuner;

IV. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen I: 645, såvitt nu vore i fråga,
bemyndiga Kungl. Maj:t att i anslutning
till genomförandet av erforderliga personalförändringar
vidtaga särskilda
övergångsåtgärder enligt vad i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den
10 mars 1961 angivits;

V. att motionen II: 776 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Einar Persson, Eric Carlsson och Eliasson
i Sundborn, vilka i fråga om anordnande
av ett skjutfält inom Älvdalens
och Särna kommuner ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under III hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag ävensom med bifall till
motionerna 1:651 och II: 777 samt med
avslag å motionen I: 645, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad
reservanterna föreslagit rörande anordnande
av ett skjutfält inom Älvdalens
och Särna kommuner.

Ordet lämnades till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON, som tillkännagivit, att han
hade för avsikt att i samband med behandlingen
av detta ärende besvara herr
Janssons interpellation angående Järvafältets
framtida användning, och nu anförde: -

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ang. anordnande av ett skjutfält inom Ä

Herr talman! I en med kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr
E. Jansson frågat mig om den framtida
användningen av Järvafältet kommer att
innebära att den s. k. kapplöpningsbanan
jämte de av infanteriets kadettskola
och arméns intendenturförråd disponerade
områdena vid Ulriksdal snarast kan
ställas till förfogande för uppförande av
bostäder och jämförliga anläggningar.

Vad till en början angår det av kadettskolan
disponerade etablissementet får
jag erinra om att jag vid olika tillfällen
och senast i propositionen 1961:123
framhållit det stora behovet av lokaler
för de till Stockholm förlagda centrala
staberna och förvaltningsmyndigheterna
inom försvaret. Med hänsyn härtill anser
jag det nödvändigt att räkna med att
kadettskolans etablissement kommer att
framdeles erfordras för något dylikt ändamål.
Beträffande intendenturförrådets
etablissement kan jag nämna, att Kungl.
Maj:t genom beslut den 30 juni 1960 med
anledning av riksdagens beslut i lokaliseringsfrågan
uppdragit åt fortifikationsförvaltningen
att inkomma med förslag
till anordnande av förrådsbyggnader
m. in. i Filipstad. Förslag från ämbetsverket
kan enligt vad jag inhämtat förväntas
till hösten. Medel för uppförande
av nya förrådslokaler finnes emellertid
icke anvisade. Jag är därför icke beredd
att nu uttala mig rörande vid vilken tidpunkt
det nuvarande förrådsetablissementet
kan friställas. Ej heller har jag
underlag för att nu bedöma om etablissementet
kan komma att erfordras för
andra statliga ändamål.

Frågan om den framtida dispositionen
av det område vid Ulriksdal, som tidigare
delvis disponerats såsom kapplöpningsbana
och som Solna stad begärt att
få förvärva handlägges för närvarande
av försvarets fastighetsnämnd. Enligt
vad jag under hand inhämtat från nämnden
har från såväl byggnadsstyrelsens
som statens järnvägars sida framförts
önskemål att få disponera huvuddelen av
området för civila statliga ändamål.
Nämnden avser att så snart pågående utredningar
slutförts framlägga förslag till

[vdalens och Särna kommuner, m. m.
Kungl. Maj:t. Med hänsyn till att frågan
således alltjämt är under utredning
anser jag mig icke kunna för närvarande
göra något uttalande om och i vilken
utsträckning området framdeles kan få
utnyttjas för bostadsbebyggelse.

Jag får slutligen erinra om att jag vid
anmälan av ifrågavarande proposition
uttalat, att Järvafältets framtida utnyttjande
bör närmare undersökas bland
annat för att få klarlagt vilka delar av
fältet — utöver i propositionen angivna
— som kan frigöras för bostadbebyggelse
m. m. Kungl. Maj:t har sedermera på
mitt förslag den 28 april 1961 uppdragit
åt försvarets fastighetsnämnd att verkställa
dessa undersökningar. Enligt beslutet
skall nämnden i första hand undersöka
i vilken utsträckning i samband
med redan beslutade eller föreslagna
flyttningar av militära förband från Järvafältet
av försvaret disponerad mark å
fältet kan — med beaktande av föreliggande
behov av mark för militära ändamål
— friställas för bostadsbebyggelse
och andra samhälleliga eller enskilda ändamål.
Vidare skall nämnden, med utgångspunkt
i att under överblickbar
framtid Svea livgarde skall kvarbliva i
sitt nuvarande etablissement samt anläggningarna
vid Barkarby flygfält skall
disponeras för militära ändamål, företa
en översiktlig planering rörande det
framtida utnyttjandet av Järvafältet. Därvid
bör anges vilka delar av fältet som
bör reserveras för statliga ändamål och
vilka delar som kan avses för bostadsbebyggelse
och andra ändamål.

Herr JANSSON (s):

Herr talman! Jag ber att till försvarsministern
få framföra ett tack för det
svar jag erhållit.

Motiveringen för min interpellation
har framför allt varit att få besked på ett
par punkter, nämligen för det första att
få någon klarhet i vad som kan komma
att ske i de södra delarna av Järvafältet
och för det andra att fästa uppmärksamheten
på vad som håller på att ske på
bebyggelseområdet i Stor-Stockholm.

Tisdagen den 23 mai 1961 fm.

Nr 22

Ang. anordnande av ett skjutfält inom Älvdalens och Sarna kommuner, m. m

Redan i ett tidigare interpellationssvar
i medkammaren har försvarsministern
ställt sig rätt positiv till att en
del områden av Järvafältet används på
det sätt som jag här antytt, framför allt
det område som frigöres vid A 1 :s förflyttning
till annan ort, men i detta svar
berördes inget av de områden, om vilka
jag ställt den fråga som jag i dag
har fått ett svar på. De områden det
gäller är, såsom försvarsministern redan
har nämnt, kadettskolans och arméns
intendenturförråds områden samt kapplöpningsbanan
vid Ulriksdal. Kadettskolans
förflyttning har beslutats. Detsamma
gäller intendenturförrådet. Galoppbanan
står redan tom sedan omkring
ett år och används förresten för
närvarande till andra ändamål. Hästarna
har blivit utbytta mot bilar.

Svaret ger bekräftelse på den osäkerhet
som i dag råder om ifrågavarande
marks användning, men svaret återspeglar
också den tendens, som i dag råder
och som innebär ett alltmer ökat koncentrerande
av statliga institutioner till
Stor-Stockholms-området. Kadettskolan
skall förflyttas, och vi har i dag fått
besked på att dess område skall användas
till annat militärt ändamål. Intendenturförrådet
skall förflyttas, men när

— och om det över huvud taget blir av

— har vi i dag inte fått besked om. Det
ställer sig tveksamt om förflyttningen
över huvud taget blir av inom överskådlig
tid, vilket är det negativa i det svar
som jag i dag erhållit. Skulle det komma
att förflyttas, så har vi fått besked
om att även dess lokaler skulle användas
för militära eller, som det sägs, »civila
statliga ändamål». Jag hoppas, herr
statsråd, att vi får stöd i de nu näraliggande
förhandlingarna om de mindre
markområden som finns i närheten av
dessa båda anläggningar. Men när det
gäller området i övrigt och framför allt
kapplöpningsbanan, så upplyses det att
försvarsministern uppdragit åt försvarets
fastighetsnämnd att verkställa undersökningar
om dess användande.

Jag vill då fästa uppmärksamheten på
att det inte är första gången som under -

sökningar göres om hur denna statliga
mark skall användas. Jag vill också fästa
uppmärksamheten på att det håller
på att ske en hel del på detta område.
Redan en tidigare försvarsminister hade
denna fråga under utredning. Det
var 1951, då han uppdrog åt Järvafältsutredningen
att företa en undersökning
om detta fälts användande, och det kan
med hänvisning till vad som sagts i dag
vara skäl att påminna om de direktiv
som dåvarande försvarsministern gav
till utredningsmännen. Jag citerar ordagrant:
»En naturlig och för såväl militära
som civila syften gynnsam utveckling
synes mig emellertid vara att försvaret
avstår från de för militära ändamål
icke oundgängligen erforderliga
men för bostadsbebyggelse synnerligen
lämpliga och värdefulla områden i Järvafältets
södra och sydöstra del, men
att i stället Järvafältet utökas genom att
lämplig mark på annat håll förvärvas.»

Jag vill nämna att här står »Järvafältets
södra och sydöstra del». Det är just
de områden, varom jag här har frågat.
Vad som är ännu mera intressant är att
försvarets fastighetsnämnd yttrat sig
med anledning av denna utredning så
sent som i juni 1958 i ett till Konungen
överlämnat betänkande med förslag rörande
övnings- och skjutfält för IV. militärområdet
samt infanteriskjutskolan.
Nämnden räknade för sin del med att
ifrågavarande område skulle komma att
försäljas för bostadsändamål, sedan
kapplöpningsbanans arrende utgått. Jag
vill också påpeka att i förslaget till regionplan
för Stockholmstrakten liar området
kring Ulriksdals station angivits
som en ny stadsdel med övervägande hyreshusbebyggelse.
Jag vill vidare påminna
om att denna regionplan, som alltså
omfattar bostadsbebyggelse, har antagits
av Kungl. Maj:t.

Även i den generalplan som Solna
gjort upp för dessa områden är marken
reserverad för bostadsbebyggelse. Solnas
myndigheter har sålunda haft grundad
anledning att för sin planering utgå
ifrån att området skall användas för bostäder,
och rätt stora planer har redan

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ang. anordnande av ett skjutfält inom Älvdalens och Särna kommuner, m m

uppgjorts på grundval av uttalanden som
man fått från statsmakterna.

Med anledning av det förnyade uppdrag
som försvarsministern nu gett försvarets
fastighetsnämnd, ett uppdrag
som givits i år, har byggnadsstyrelsen
skrivit till fastighetsnämnden och framfört
en del synpunkter på detta område.
Man redovisar där en hel katalog över
statliga institutioner som vill flytta till
områdena strax norr om Stockholm. En
del är helt nya statliga verk; andra finns
redan i området men behöver utvidgas
och vill ligga i närheten, och återigen
andra är statliga institutioner
som på grund av sin karaktär behöver
ligga i närheten av andra statliga institutioner.
Rätt ofta nämns här t. ex.
närvaron av Tekniska högskolan. Byggnadsstyrelsen
är utan tvivel utsatt för
en mycket hård press från olika håll
när det gäller att skaffa mark. Anspråken
på mark och lokaler bara ökas. Allt
skall ligga i Stockholms närhet och framför
allt strax norr om Stockholm.

Det är mot bakgrunden av dessa krav
på byggnadsstyrelsen som man får se det
uttalande som göres i denna skrivelse
och där det bland annat säges något om
kommunernas anspråk på mark. Jag citerar
ur byggnadsstyrelsens skrivelse till
försvarets fastighetsnämnd: »Det är därför
inte utan skäl som byggnadsstyrelsen
— i egenskap av statens centrala
byggande organ — måste reagera inför
den kommunala bebyggelseplaneringen,
innefattande exploatering av statlig
mark som pågår på flera håll i Stockholmsområdet.
»

Jag vet inte hur t. ex. Solna skall tolka
detta uttalande från byggnadsstyrelsen,
Solna som är en stad där staten redan
nu äger nära två tredjedelar av hela stadens
markareal.

Man måste med anledning av detta
fråga sig varför kommunerna nu vill
bygga i dessa områden. Ja, även vi är
utsatta för en oerhört hård press från
alla som arbetar inom staden och för
vår stads del är detta inte minst fallet
när det gäller statliga institutioner av
olika slag. Det är en ständig press på
oss att skaffa bostäder i samband med

arbetsplatsernas förläggning, och inte
bara bostäder utan även sociala inrättningar.
Utöver dessa inrättningar har vi
också givetvis stora anspråk på att trafikfrågorna
skall ordnas till de platser
där de anställda bor, vilket ofta är långt
ifrån arbetsplatsen. Jag kan nämna att
det redan nu i förorterna finns statliga
institutioner som inte helt kan utnyttjas,
institutioner på vilka man nedlagt
miljontals kronor men som står halvlomma
för att man inte kan öppna dem
av brist på personal, och personalbristen
beror i sin tur av brist på bostäder. Det
är inte så ovanligt att en kommun får
krav från en statlig myndighet att skaffa
bostäder för att de statliga institutionerna
skall kunna fungera och att samtidigt
en annan statlig myndighet säger
ifrån att den skall ha den där marken
för nya institutioner. I stället för att,
som naturligt vore, bostadsbebyggelsen
gick jämsides med byggandet av institutioner,
är det faktiskt så att det är bostadsköerna
som följer med institutionernas
uppbyggnad — och de vinner
med bred marginal. Köerna ökar undan
för undan. Är det i ett sådant läge vettigt
att bygga mera, innan de institutioner
som finns kan fungera tillfredsställande?
Detta gäller särskilt norr om
Stockholm, framför allt Solna.

Det är mot bakgrunden av detta högst
allvarliga läge som jag vädjar till de
statliga myndigheterna att den mark
som undan för undan frigöres även skall
få användas för bostadsändamål. Om
detta skulle uppfattas som någon kritik,
vill jag säga att denna kritik inte är riktad
mot byggnadsstyrelsen som sådan.
Såsom jag redan har sagt är byggnadsstyrelsen
utsatt för väldiga anspråk från
olika organ. Nej, om det här finns någon
berättigad kritik, skall den riktas mot
de statliga institutioner och de departement
som i sina spaningar efter mera
mark och nya lokaler har så oerhört
svårt att lyfta blicken något över och
bortom Stor-Stockholms område. Här
vore det faktiskt plats för lokaliseringsutredningen
att göra någonting. Läget är
prekärt.

Till sist vill jag säga, herr talman,

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Nr 22

Ang. anordnande av ett skjutfält inom Älvdalens och Särna kommuner, m. m.

att jag vet att försvarsministern har ett
positivt intresse för att lösa dessa frågor.
Han har vid flera tillfällen uttalat
sig i den riktningen. Jag hoppas bara
att han har kraft och ork att fullfölja
detta och att han också skall vinna gehör
för dessa strävanden på andra områden
av den statliga sektorn.

som har behov av både lokaler och mark.
Det är alldeles klart, att eftersom det gäller
statlig mark måste vi inom försvaret
som förvaltar denna mark se till att
det blir ordentligt utrett om dessa statliga
civila behov skall tillgodoses eller
inte. Såsom jag har anmält i svaret är
det på detta utredningsstadium som frågan
fortfarande ligger för Solnas vidkommande.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Bara ett par ord med
anledning av herr Janssons anförande.

När det gäller försvaret och dess verksamhet
vill jag erinra om att det sedan
några år pågår en mycket stor utflyttning
från Stockholm. Det är sannerligen
ingen koncentration av försvaret till huvudstaden.
Jag vill i korthet nämna vad
som skett och håller på att ske.

Vi har redan flyttat signalregementet
och signalskolan från Stockholm. Nu i
dag skall vi fatta beslut om att flytta
Svea artilleriregemente från Stockholm.
För några år sedan beslöt vi att F 8
skulle flyttas från Barkarby, och den
flyttningen verkställs väl nästa år. Vi
har vidare beslutat att flytta intendenturförrådet
från Solna, i första hand
föreslås att det skall flyttas till Värm -

land. Förslag om när flyttningen skall
ske har ännu inte framlagts. Jag har
i interpellationssvaret här i dag anmält,
att förslaget kommer först i höst och
att det ännu inte anslagits pengar för

flyttningen. Vi har vidare i princip beslutat
flytta IV. milostaben och staben
för marinkommando Ost samt signalverkstäderna
i Sundbyberg, och för kort
tid sedan beslöt riksdagen med anledning
av motioner att flytta ledningen för fabriksstyrelsen
från Stockholm till Eskilstuna.
När det gäller försvaret kan
man således inte tala om koncentration

till huvudstaden.

I samband med dessa flyttningar anmäls
det emellertid inte bara anspråk
från Stockholms stad och kringliggande
kommuner på de ledigblivna områdena
för bebyggelse, utan det uppträder
såsom herr Jansson har påpekat och
som jag har sagt i interpellationssvaret
.— statliga myndigheter och affärsverk

Herr JANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt att det är
inte bara försvaret — kanske allra minst
försvaret — som behöver lokaler. Men
man kan inte framställa interpellationer
till vartenda statsråd; det får räcka med
ett. Man får på detta sätt försöka aktualisera
frågan, såsom jag här har gjort.

Det är riktigt att försvaret börjar flytta
ut från storstaden, men som jag redan
har sagt hjälper det oss föga. Vad hjälper
det om försvarsministern skickar
i väg signalregementet, när ingenjörkåren
kommer dagen efter? Solna fick
inte någonting av marken. Så fort några
släppts i väg, kommer det några andra
i stället. Är det inte försvaret, är det
någonting annat, och det är dessa väldiga
anspråk som jag skulle vilja bromsa
på något vis. Det finns ju trots allt
annan mark att välja än mark inom och
efter gränserna till Stockholm. Här har
t. ex. byggnadsstyrelsen, som jag förut
nämnt, i sin skrivelse till fastighetsnämnden
räknat upp några tänkbara platser,
men styrelsen har bara räknat upp sådana
som staten själv äger. Varför inte
försöka byta mark? Det finns kommuner
inte så långt från Stockholm som alldeles
säkert skulle vilja sälja markbitar
för att dra till sig någon statlig institution.
Med den kännedom jag har om statens
förmåga att sälja mark tror jag
inte att staten skulle förlora på att sälja
på ett visst håll och köpa på ett annat.
Jag tycker att också detta skulle behöva
undersökas.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Eftersom jag är både motionär
och reservant i den aktuella frå -

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ang. anordnande av ett skjutfält inom Ä
ga som här behandlas, ber jag att få
framföra några synpunkter.

I den kungl. propositionen, nr 123,
föreslås förflyttning av Svea artilleriregemente,
vilket bl. a. innebär att ett nytt
skjutfält, avsett för artilleriskjutningar,
skall förläggas till Älvdalens och Granådalens
kronoparker i Kopparbergs län,
omfattande en areal av cirka 54 000 ha
— därav cirka 44 000 ha inom Älvdalens
kommun. I anledning av sagda proposition
bär i riksdagens båda kamrar väckts
fyrpartimotioner med förslag bl. a. att
frågan om förändring av gränserna
för det föreslagna skjutfältet inom Älvdalens
och Särna kommuner skulle omprövas.

Jag vill erinra om att redan på ett tidigt
stadium förefanns inom Älvdalen
en stark opinion mot att förlägga ifrågavarande
skjutfält till det av skjutfältsutredningen
föreslagna området. Bl. a.
har kommunens fullmäktige enhälligt yrkat
att skjutfältsutredningens förslag
icke skulle bifallas. Sedermera har denna
uppfattning frångåtts, och man bar från
företrädare för kommunen och andra intressen
i Älvdalen sagt sig kunna acceptera
att ett skjutfält förlädes till det föreslagna
området. Härvid har dock framkommit
det mycket starka och befogade
önskemålet, att om skjutfältet förlägges
i enlighet med propositionens förslag
— vilket utskottet i sitt utlåtande tillstyrkt
— gränserna för ifrågavarande
område skall omprövas. Av föreliggande
utlåtande från statsutskottet framgår
emellertid att någon ändrad gränsdragning
för skjutfältsområdet ej kan komma
i fråga. Visserligen har utskottet en
positiv skrivning beträffande de tankegångar
som framförts i motionerna. Vi
reservanter kan dock icke finna den
positiva skrivningen till fyllest, utan
vi vill gå ett steg längre. Reservanterna
delar nämligen den uppfattning, som
framförts i motionerna nr 651 i första
kammaren och nr 777 i andra kammaren,
vilken är densamma som kommit
till uttryck i den av representanter för
kommunala och andra berörda intressen
i Älvdalen framförda meningen, att området
kring och öster om Rotälven ej

vdalens och Särna kommuner, m. m.
bör ingå i skjutfältsområdet. Jag vill i
detta fall hänvisa till den karta, som
finns intagen i proposition nr 123. Av
den framgår klart vilket område vi reservanter
vill undanta från detta skjutfält.

Skälen till att vi vill undanta detta
område öster om Rotälven är flera. Som
framgår av såväl motionerna som reservationen
finns det inom detta område
viktiga flottleder jämte tillfartsvägar,
som måste vara tillgängliga varje dag
under flottningssäsongen. Inom området
öster om Rotälven finnes också de
vackra fäbodarna övre och Nedre Rälldalen
— som är i full drift — och det
vore i högsta grad betänkligt om dessa
skulle behöva nedläggas på grund av att
skjutfältsområdet kommer att omfatta
också dessa områden.

Ifrågavarande område öster om Rotälven
inrymmer — som framgår av motionen
— en lättillgänglig ödemark av
säregen och oskattbar natur och som är
synnerligen lättillgänglig på grund av
ett väl utbyggt vägnät. Erinras kan också
att områdets natur av orörd vildmark,
bestående av bl. a. orörd urskog, djupa
bäckraviner och brusande forsar i bäckar
och älvar — med andra ord ett område
som saknar sitt motstycke i hela
Mellansverige — gör att området bör vara
tillgängligt utan någon som helst begränsning,
inte bara för ortsbefolkningen
utan också för den stora allmänheten,
som numera i allt större utsträckning
söker sig ut till rofvlld vildmark av det
slag som kännetecknas av ifrågavarande
område. Svenska naturskyddsföreningen
har bl. a. anfört, att skjutfältsområdet
under alla omständigheter bör begränsas
på så sätt, att området kring och öster
om Rotälven undantages från skjutfältsområdet.
I detta uttalande kan reservanterna
helt och fullt instämma.

Men det finns också andra skäl. Skogsbruket
spelar en ganska betydande roll
ur försörjningssvnpiinkt för Älvdalens
befolkning inom det föreslagna skjutfältsområdet.
Även om skogsavverkningarna
i fortsättningen kan bedrivas inom
skjutfältsområdet, lär det dock bli ofrånkomligt
med vissa inskränkningar och

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Nr 22

Ang. anordnande av ett skjutfält inom Älvdalens och Särna kommuner, m. m.

därmed också minskade arbetstillfällen gärder för förvärv av ifrågavarande

för skogsarbetarna. Det aktuella området
öster om Rotälven inrymmer ur skogsbrukets
synpunkt den bästa skogsmarken
och den värdefullaste skogen med
relativt hög bonitet. Även ur den synpunkten
bör därför detta område undantagas
från skjutfältsområdet.

Vi reservanter har också svårt att förstå,
att det relativt lilla område, som
tillhör byn Klittens utskog och som är
beläget öster om den s. k. Rällån — området
framgår också av den kartskiss
som är fogad till den kungl. propositionen
— skall behöva tagas i bruk för
stridsövningar för I 13. Nog borde det
ändå ha varit möjligt alt inom det stora
skjutfältsområdet väster om Rotälven leta
upp ett lämpligt område för I 13:s
stridsövningar.

Genom den begränsning av det föreslagna
skjutfältet, som reservanterna föreslagit,
minskas skjutfältet med cirka
17 000 hektar till cirka 37 000 hektar.
Området blir emellertid dubbelt så stort
som något av de skjutfält, som för närvarande
finns här i landet. I fråga om
skjutfältets storlek har skjutfältsutredningen
framhållit, att det artilleriskjutfält,
varom här är fråga, icke väsentligt
bör understiga 30 kmxlO km, d. v. s.
30 000 hektar. Även med en begränsning
av fältets storlek till 37 000 hektar ligger
detta alltså betydligt över vad skjutfältsutredningen
föreslagit. Skall det
emellertid vara nödvändigt att skjutfältet
får den storlek, som föreslås i proposition
och utskottsutlåtande, kan man
ju som kompensation för begränsningen
av skjutfältsområdet tänka sig möjligheten
att — som motionärerna också
framhållit — utsträcka området ytterligare
åt nordväst, varigenom skulle tagas
i anspråk ett något större område inom
Särna och Lillhärdals kommuner. Ifrågavarande
marker äges inom Särna kommun
till största delen av kronan och
inom Lillhärdals kommun av enskild
markägare. I det senare fallet bör det
icke vara omöjligt att företa ett markbyte
med kronan. Reservanterna förordar
därför, att Kungl. Maj:t vidtager åt -

område.

För handläggning av frågor i samband
med älvdalsområdets utnyttjande
som skjutfält räknar departementschefen
och utskottet med att ett samarbetsorgan
med lokal anknytning inrättas.
Det finns ingenting att erinra mot detta
förslag i och för sig. Jag anser för
min del, att förslaget är tacknämligt,
och utskottet förutsätter, att det därmed
skall bli möjligt att mellan de militära
myndigheterna och företrädarna för
ortsbefolkningen få till stånd en överenskommelse,
som tillgodoser båda sidornas
berättigade intressen. Samråd
bör därvid tagas med riksantikvarieämbetet
och Svenska naturskyddsföreningen.
På denna punkt vill reservanterna
ha en något annorlunda formulering än
utskottet anfört, nämligen att de militära
myndigheterna skall eftersträva
överenskommelser, som i största möjliga
utsträckning tillgodoser ortsbefolkningens
intressen. Det är ju helt naturligt
att därvid — som jag tidigare nämnde
— samråd sker med bl. a. riksantikvarieämbetet
och naturskyddsföreningen.

Skulle nu beslutet i denna kammare
gå i den riktning som utskottet har föreslagit,
vill jag starkt understryka vad
utskottet anfört i sitt utlåtande, nämligen
följande: »Utskottet vill särskilt understryka
departementschefens uttalande,
att de i områdets östra del belägna,
ur naturskyddssynpunkt särskilt värdefulla
reservaten icke skola utnyttjas som
målområden samt att i övrigt största
varsamhet i detta hänseende iakttages.
Över huvud taget bör enligt utskottets
mening eftersträvas, att utnyttjandet av
området kring och öster om Rotälven i
möjligaste mån begränsas.» Jag vill understryka
detta citat för att, om utskottets
förslag nu bifalles, det verkligen
blir som utskottet anfört i det citerade
stycket.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Häri instämde herr Damström (s).

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ang. anordnande av ett skjutfält inom Ä

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! I motion nr 645 har vi
yrkat avslag på projektet att förvandla
Älvdalens kronopark till artilleriskjutfält.
Som motivering härför har vi anfört
vad en av ledamöterna i skjutfältsutredningen,
herr Söderberg, har ansett
vara det riktiga, nämligen att det i siälva
verket inte föreligger något behov” av
ett nytt artilleriskjutfält. Om övriga
skjutfält, däribland framför allt Villingsbergs
skjutfält, utnyttjas rationellt, bör
de också kunna utnyttjas för Als skjutövningar.
Denna ståndpunkt står inte i
strid med vad som i övrigt yrkas i propositionen,
nämligen att A 1 förflyttas
från Järvafältet.

Härtill kommer naturligtvis vissa vapentekniska
synpunkter. Jag vill i detta
sammanhang inte utförligt gå in på den
punkten, utan jag vill bara hänvisa till
att i nuvarande tidsålder med robot- och
kulbaneraketer kan det mycket starkt
ifrågasättas, om det är i enlighet med
tidens krav att anordna artilleriskjutövningar
i den gammalmodiga form, som
det här trots allt är fråga om.

Jag vill också understryka det som
framgår av skjutfältsutredningens undersökningar
att Sverige beträffande
storleken av dylika artilleriskjutfält
praktiskt taget ligger i täten. Om jag
undantar ett område längst upp i norra
Finland och ett fjällområde i Norge, som
är något större än detta, ligger Sverige,
om detta projekt går igenom, på första
plats i hela Europa. Det blir ett större
sammanhängande skjutfält än Västtysklands,
vars största sammanhängande fält
är ungefär 30 000 ha. Det sägs att detta
kan slås samman med ett par andra
skjutfält i närheten och därigenom kan
komma upp till något större sammanlagd
areal än vad vårt område skulle
innebära, men det är ju skillnad på Västtyskland
och Sverige. Västtyskland härbärgerar
stora trupper av andra makters
militärstyrkor, Natostyrkor, och är
dessutom en stormakt, som väl ur den
synpunkten kan sägas ha ett större behov
än vårt land som är litet, alliansfritt
och neutralt.

Alla skäl talar för att man inte bör

Ivdalens och Särna kommuner, m. m.

bygga något nytt artilleriskjutfält utan
att vi i stället bör utnyttja de skjutfält
vi liar och därigenom inbespara inte alls
oväsentliga penningsummor. Nu bekräftar
både utredningen och propositionen
att det inte går att utnyttja det skjutfält
vi har uppe i Dalarna som ett fält
för samövningar annat än i viss mån.
Med kännedom om de militära myndigheternas
friska aptit har jag anledning
befara att man efter kort tid kommer att
säga: Vi måste bygga fältet ännu större
och lägga ytterligare markområden till
förfogande för dessa militära skjutövningar.

Utskottet hävdar i sitt utlåtande att
förslaget har tillstyrkts av flertalet remissinstanser.
Jag måste säga att detta
är en lättfärdig tolkning av den mening
som de närmast berörda remissinstanserna
bär givit uttryck åt. Jag är helt
på det klara med att de militära remissinstanserna
till hundra procent slutit
upp kring den linje, som blivit utskottets
och som också är skjutfältsutredningens
majoritets förslag, men andra,
fi arnför allt ortsbefolkningen, har genom
petitioner, genom möten och genom
uppvaktningar i försvarsdepartementet
givit uttryck åt en mycket stark och enhetlig
motvilja för att ett av Sveriges
vackraste naturområden skall ställas till
förfogande för de militära krigslekarna
med artilleri.

Den föregående talaren har redan anfört
ett par citat från dessa instanser,
och jag skall inte trötta kammaren med
att komma med så många flera. Jag vill
bara erinra om att Naturskyddsrådet
mycket bestämt hemställer att Älvdalsområdet
inte skall utläggas till skjutfält
och därvidlag anför de synpunkter beträffande
naturskyddet som det haft anledning
att bevaka. Jag erinrar om att
Svenska naturskyddsföreningen också
går emot förslaget av liknande skäl och
menar att man här skulle förstöra ett
vildmarksområde, vartill någon motsvarighet
inte finns i Mellansverige eller
södra Sverige. Föreningen menar att
man bör undersöka möjligheten att på
annan plats förlägga ett skjutfält, om
det nu är nödvändigt. Samfundet för

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Nr 22

Ang. anordnande av ett skjutfält inom Älvdalens och Särna kommuner, ni. m.

hembygdsvård förklarar att förläggningen
av ett skjutfält till Älvdalens kronomark
är uppenbart olämplig.

Jag tycker att man här i riksdagen,
där man talar så mycket om demokratiska
betraktelsesätt, borde ta hänsyn
till den starka opinionen dels bland den
befolkning som omedelbart kommer att
beröras av dessa anordningar, dels ock
till vad de myndigheter som framför
allt har att ägna uppmärksamhet åt naturskyddsområdet
har att anföra.

Herr talman! Jag vidhåller alltså den
mening som vi har förfäktat i vår motion,
nämligen att något nytt artilleriskjutfält
inte är nödvändigt, och jag bei
att under punkten III i utskottsutlåtandet
få yrka att riksdagen avslår förslaget
att anordna ett nytt artilleriskjutfält.
Vidare ber jag att under punkten V få
yrka bifall till motionen II: 776.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag ber först och främst
att när det gäller frågan om A l:s förflyttning
till Linköping få livligt tillstyrka
departementschefens förslag i
detta avseende. Detta förslag bör snarast
möjligt följas av ytterligare åtgärder för
att i så stor utsträckning som möjligt frigöra
Järvafältet för bl. a. bostadsändamål,
något som försvarsministern har
varit inne på i interpellationsdebatten
om Järvafältet.

Det räcker då inte på långa vägar
med att flytta A 1. Det är nödvändigt
att K 1 snarast möjligt indrages och att
Ing 1 också snarast möjligt förflyttas
till annan del av landet. Jag kan heller
inte finna något bärande skäl varför
Svea livgarde skall ligga kvar så pass
nära Stockholm som det nu gör. Ur beredskapssynpunkt
kan det inte vara nödvändigt
att det ligger i det mest ömtåliga
området i vårt land.

Det är vidare nödvändigt alt Barkarby
på ett helt annat sätt än vad försvarsministern
har tänkt sig avlastas
från vissa flygningar. Jag tänker framför
allt på flygstabens flygningar med
propellerflygplan, som ju helt och hållet
är onödiga. Det är väl inte någon

som finner det nödvändigt att nu ha övningar
med propellerflygplan, som ju
inte kommer att användas i någon större
utsträckning i ett krig. Dessa flygningar
är närmast betingade av att de
som kommenderas till tjänstgöring på
flygstaben skall få möjligheter att få ut
sina flygtillägg. Det är alltså rent ut
sagt en avlöningsfråga, och som den nu
är konstruerad, innebär den stora kostnader
för försvaret. Flygningarna är totalt
onödiga. De här äldre flygarna kan
icke flyga de moderna reaplanen, men
för att inte få en alltför stark inkomstminskning
genom att mista flygtilläggen
skall de tillåtas flyga propellerflygplan.
Varje timme ett sådant flygplan är i
bruk kostar 600 kronor. Det vore, herr
statsråd och chef för försvarsdepartementet,
betydligt rimligare att ordna
denna lönekompensation på ett annat
sätt och helt och hållet avstå från propellerflygningarna
på Barkarby.

Det är alltså tacknämligt att A 1 förflyttas.
Jag hoppas att det sker fortast
möjligt och att också andra förband
flyttas från Stockholm. Men jag skulle i
det sammanhanget vilja säga, att det enligt
min uppfattning absolut icke är nödvändigt
att man därför att A 1 skall förflyttas
till Linköping anskaffar ett nytt
skjutfält i Älvdalen. Jag anser att de frågorna
i och för sig inte alls hör ihop.

A 1 :s skjutövningar bedrives för närvarande
på Järvafältet — den möjligheten
skall alltså lämnas — på det lilla
skjutfältet i Marma i Gävletrakten och,
när det gäller de större skjutningarna,
på Villingsberg. Jag vill hävda den uppfattningen,
att A 1 fortfarande har möjlighet
att klara sina skjutningar utan att
Älvdalsfältet anskaffas.

Det förhåller sig så, som alla vet, att
A 2, alltså Göta artilleriregemente, kommer
att dras in under den närmaste tiden.
A 2 har bedrivit en del av sina
skjutningar på Villingsbergsfältet, och
där kommer således tid att frigöras för
A 1 :s skjutningar.

Man kan också fråga sig, om det är
ändamålsenligt och praktiskt att göra
som försvarsministern nu föreslagit. A 1
skall förläggas till Linköping och skall

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ang. anordnande av ett skjutfält inom A

bedriva sina skjutningar vid Villingsberg,
cirka 16 mil från Linköping. Samtidigt
skall A 9, som ligger alldeles intill
Villingsbergsfältet, bara några kilometer
därifrån, få lov att förflytta sig
36 mil upp till Älvdalen för att "där utföra
en del av sina skjutningar. Det kan
väl ändå inte betraktas som en praktisk
lösning av detta spörsmål.

Jag vill också erinra om att när Järvafiiltet
nu skall lämnas, har försvaret
i stället fått Gullbergsområdet på cirka
7 000 hektar. Det är en betydande förbättring
för infanteriskjutskolan, som
tidigare hade mellan 2 000 och 3 000
hektar till förfogande för sina skjutningar
plus delar av Järvafältet. Det bör
finnas möjligheter för A 1 att bedriva
en del av sin grundläggande utbildning
på Gullbergsområdet, medan de större
skjutningarna förläggs till Villingsberg.
Detta innebär alltså icke några försämrade
skjutmöjligheter, om A 1 på detta
sätt får bedriva vissa skjutningar på Villingsberg,
medan den grundläggande utbildningen
sker dels hemma i Linköping
och dels på Gullbergsfältet.

Jag vill också i detta sammanhang erinra
om att artilleriskjutskolans förflyttning
till Älvdalen, som försvarsministern
föreslagit, icke innebär ökade möjligheter
för artilleriförbanden att utföra
sina skjutningar, eftersom artilleriskjutskolan
bedriver sina skjutningar under
tiden maj—augusti, då artilleriförbanden
icke bedriver skjutningar i någon större
utsträckning. Det är endast ett fåtal
dagar under maj månad man har skjutningar
för artilleriförbanden. Denna förflyttning
av artilleriskjutskolan innebär
alltså inte någon lösning av problemet
att frigöra Villingsberg för artilleriförbandens
skjutningar i större utsträckning.

Om man strävar till att åstadkomma
väsentligt förbättrade skjutmöjligheter
för artilleriförbanden, är det givet att
tillkomsten av Älvdalsområdet innebär
en sådan förbättring. Men jag vill fråga
om det behöver vara så oerhört bråttom
med att ta ställning till den frågan som
det nu tycks vara. På första avdelningen
förklarades att man absolut inte skul -

vdalens och Särna kommuner, m. m.

le kunna vänta med denna fråga till
höstriksdagen.

Det pågår inom försvarsledningen studier
om hur vi skall ha vårt försvar
upplagt och organiserat, studier som väl
kommer att innebära att vi får en ÖBplan
1962, som väl kommer att ligga till
grund för den utredning om vårt försvars
framtida utformning som försvarsministern
kommer att tillsätta under den
närmaste tiden. Jag röjer inte någon
hemlighet om jag påstår, att det inom
försvarsledningen finns starka krafter
som arbetar för att han skall göra en
betydande förstärkning av vårt robotförsvar
på bekostnad av de konventionella
vapnen. Det kommer att innebära
att det blir nödvändigt att göra en grundlig
översyn av vår fredsorganisation, en
översyn som ännu inte utförts. De förändringar
som har genomförts i fredsorganisationen
har naturligtvis inneburit
vissa rationaliseringar. I stort sett
har det dock inte skett några mer genomgripande
förändringar, och framför
allt har man inte i någon större utsträckning
gjort någon nedskärning av
fredsorganisationen. Fredsutbildningen
har med andra ord inte fått en tillfredsställande
organisation.

Jag vill i detta sammanhang också fästa
uppmärksamheten vid ett uttalande
som statsutskottet gör. Utskottet säger att
man genom att ta Älvdalsfiiltet i anspråk
också kommer att lösa skjutfältsfrågan
för I 13, varigenom investeringskostnader
om 5—6 miljoner kronor kan undvikas.
Statsutskottet bygger sitt uttalande
på ett yttrande av arméchefen. Jag tycker
att utskottet alltför lättvindigt har
godtagit denna siffra 5—6 miljoner i
arméchefens yttrande. Om uppgiften är
riktig skulle det betyda att vi står i den
situationen, att vi för de flesta av våra
infanteriregementen här i landet skulle
behöva skaffa utvidgade skjutfältsområden
till en kostnad av 5—6 miljoner kronor
vartdera. Våra infanteriregementen
disponerar för närvarande, med undantag
av I 1, I 10 och I 18, skjutfält som
inte är större än mellan 300 och 1 000
hektar. Om alla dessa förband för att klara
sina skjutningar skulle ha samma

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Nr 22

Ang. anordnande av ett skjutfält inom Älvdalens och Särna kommuner, m. m.

anspråk som I 13, skulle vi alltså behöva
förse dem med skjutfält som skulle
kosta omkring 5 å 6 miljoner kronor
vartdera. Det är en skrämmande utveckling
och ytterligare ett argument för att
det är nödvändigt att få till stånd en ordentlig
översyn av hela skjutfältsfrågan.
Vi måste säkerligen när det gäller fredsutbildningen
sammanföra förbanden till
större enheter för att därigenom kunna
undvika onödigt stora investeringskostnader.
Försvarsministern bör därför inte
ha denna brådska som han lagt i dagen
när det gäller detta skjutfält i Älvdalen.

Denna brådska är än mer förvånande
mot bakgrunden av det uttalande som
försvarsministern gjorde under andrakammardebatten
den 2 december 1959,
då riksdagen diskuterade frågan om
Gullbergsfältet. Med anledning av ett yttrande
av en av reservanterna förklarade
försvarsministern då: »Därför är det

mycket egendomligt att reservanterna
utan vidare utgår ifrån att vi snart får
förslag om ett stort samövnings- och
artilleriskjutfält, dit vi också kan skjutsa
infanteriskjutskolan. Detta är ingalunda
säkert. Jag skulle vilja se denna
kammare om jag lade fram ett förslag
av den storleksordning som man resonerar
om. Det måste finnas mycket starka
skäl för att övertyga mig om lämpligheten
härav.»

Nu har försvarsministern alltså kommit
i det läget att han för riksdagen
framlägger ett förslag av den storleksordningen.
Jag tycker att detta är alltför
tidigt och att man bör se över hela
försvarsorganisationen grundligt innan
man tar i anspråk sådana här betydande
områden.

Jag kan inte heller finna några skäl
för att nu så här brådstörtat ta i anspråk
ett av de vackraste naturområdena
här i Mellansverige för att använda
det som skjutfält. Jag erinrar i det sammanhanget
om domänstyrelsens förslag
att ställa området till förfogande för allmänheten,
som ju i allt större utsträckning
behöver tillgång till områden av
denna art för sin fritid.

Herr talman! Jag anser mig icke kun -

na vara med om att ytterligare markområden
tas i anspråk för skjutfält eller
medverka till åtgärder som innebär ökade
kapital- och driftkostnader. Därför
ber jag att få yrka avslag på utskottets
hemställan under punkt III.

I detta anförande instämde herr Dahl
(s).

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Som motionär och reservant
på denna punkt har jag anledning
att säga några ord.

Frågan om förläggandet av skjutfälten
har varit föremål för livlig debatt i
olika sammanhang. Den 2 december 1959
hade vi en långvarig diskussion om det
s. k. Gullbergsfältet i Östergötland. Det
mötte motstånd, inte minst från östgötabänkens
sida. I dag diskuterar vi frågan
om ett skjutfält i Älvdalen. Även det har
mött motstånd och erinringar från
många håll.

Det förslag, som här föreligger, om ett
skjutfält i Älvdalen bygger på ett förslag
från skjutfältsutredningen, mot vilket
det fanns vissa reservationer. Bakom
en reservation stod ledamoten av
skjutfältsutredningen herr Söderberg,
som nyss yttrade sig från denna talarstol.
Ledamoten Pålsson föreslog att
skjutfältet i stället för i Älvdalen skulle
förläggas till Lillhärdal i Härjedalen.
Även skjutfältsutredningens majoritet
gjorde en viss reservation genom att påpeka,
att den stenbundna terrängen inom
vissa delar av Älvdalsområdet kommer
att medföra relativt betydande slitage
på bandfordon. Man hade alltså redan
då vissa betänkligheter mot lämpligheten
av det område, som man utvalt i
Älvdalen, och som Kungl. Maj:t nu föreslår
i den föreliggande propositionen.

Herr Persson har också erinrat om
att både fullmäktige och befolkning i
Älvdalens kommun har varit emot planerna.
De har anfört många synpunkter
på frågan, men herr Persson har här
återgivit en rad av dessa, så jag behöver
inte orda mer på den punkten.

Också ur naturskyddssynpunkt har det
gjorts kraftiga invändningar. Detta är

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ang. anordnande av ett skjutfält inom Älvdalens och Särna kommuner, m. m,

landets sydligaste verkliga vildmarksområde,
och det finns inte någonstädes
i Mellansverige någon motsvarighet. Den
som hör ett sådant uttalande tycker kanske
att jag tar stora ord i munnen, men
efter den resa som dalariksdagsmännen
hade tillfälle att göra till området i fjol
höst tror jag mig våga påstå, att man
enhälligt vitsordar, att detta område har
en säregen vildmarksnatur. Det är säreget
inte bara såsom vildmark, utan vi
har där också landets sydligaste björnstam,
som omfattar minst ett tjugotal
djur, för att nämna ett exempel.

Domänverket har påpekat dessa saker
och har i en vördsam promemoria föreslagit,
att fyra områden i landet skall
avsättas som naturparker och fritidsområden.
Ett av dessa områden är Älvdalens
östra revir, alltså det område som vi
i dag diskuterar. Det är inte minst den
omständigheten, att området är lätt tillgängligt
och att många redan nu söker
sig till Älvdalen därför att de har förälskat
sig i trakten, som gör att detta
förslag har framlagts av domänverket.
Man menar att det i vår tid bör finnas
möjlighet för människor att söka sig ut
i orörd vildmark.

Skyddet av vår natur har diskuterats i
många sammanhang — bl. a. tas den
diskussionen upp varje gång det görs en
sjöreglering. Man är bekymrad inte
minst på naturvårdshåll varje gång naturvärdena
naggas i kanten. Här görs
också ett ingripande, som är nog så allvarligt
ur den synpunkten, då man vill
förlägga ett skjutfält till ett av dessa
områden.

Dessa skäl tillsammans borde vara motiv
för alt en annan förläggning av skjutfältet
borde undersökas, men så har
nu inte skett. Trots livliga kontakter
med berörda parter har Kungl. Maj:t lagt
fram förslag om förläggande av ett skjutfält
till Älvdalen. Vi vet ju att när Kungl.
Maj:t har lagt fram ett förslag, är det
svårt att få till stånd en ändring. Det
finns en gammal regel som myntades här
i riksdagen för lång tid sedan, att propositioner
blir bifallna, medan motioner
avslås. Det är kanske en sanning med
modifikation, men i stort sett är det

nog på det sättet. Här finns det emellertid
en möjlighet att både följa Kungl.
Maj:ts förslag om förläggande av ett
skjutfält till Älvdalen och att bifalla den
motion som har väckts av riksdagsmännen
på dalabänken om en förskjutning
av detta skjutfälts gränser.

Vi har hört av herr Persson, att älvdalsborna
inte har ändrat uppfattning.
De har inte resignerat, och de vill fortfarande
inte ha något skjutfält i Älvdalen.
Nu är man medveten om att man i
alla fall får det, och då är man angelägen
att medverka till att fältet får en
ur alla synpunkter lämplig förläggning,
så att det åstadkommer minsta möjliga
våda ur både näringslivets och naturskyddets
synpunkter.

Utskottet har ställt sig något kallsinnigt
till den motion som riksdagsmännen
på dalabänken har lagt fram. Utskottet
hänvisar i skrivningen till att det
skall inrättas ett samarbetsorgan och säger:
»Utskottet förutsätter att det därvid
skall bli möjligt att mellan de militära
myndigheterna och företrädarna
för ortsbefolkningen få till stånd en
överenskommelse som tillgodoser båda
sidornas berättigade intressen.»

Vi motionärer och reservanter borde
kanske ha känt oss nöjda med den skrivningen,
men vi har lärt oss många gånger,
att i avvägningen mellan civila synpunkter
och militära de civila synpunkterna
alltid far vika. Det gör att vi känner
stor tveksamhet, om våra, såsom vi
menar, berättigade önskemål blir tillgodosedda
genom denna skrivning. Vi
skulle också kunna uttrycka det så, att
om utskottet skriver så välvilligt om att
man skall ta hänsyn till alla omständigheter,
kunde det ha tillstyrkt våra motioner.

Det finns alltså starka skäl för en förskjutning
av skjutfältet mot nordväst.
När man nu i Kopparbergs län accepterat
förläggningen av skjutfältet till Älvdalen
borde det finnas en möjlighet för
riksdagen att tillmötesgå det önskemål
om en förskjutning mot nordväst som
en stark opinion bär framfört.

Det tillhör inte ordningen här i kammaren,
herr talman, att man vädjar om

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Nr 22

Ang. anordnande av ett skjutfält inom Älvdalens och Särna kommuner, m. m.
någonting, och det brukar också vara större skjutfält än tidigare. En rad övganska
lönlöst i den här församlingen, ningsfält i landet har utökats och en del
I denna för oss så speciella fråga skulle nya fält har anskaffats, och utvidgningjag
emellertid, herr talman, faktiskt vil- arna har varit nödvändiga med hänsyn
ja vädja till kammaren att följa den re- till de större skottvidderna och de farservation
som här finns. Genom att bi- ligare brisaderna, vilka i sin tur framfalla
reservationen skulle riksdagen till- tvingat ökade skyddsområden runt ovgodose
både de synpunkter som Kungl. ningsplatserna. Det är ofrånkomligt att
Maj :t har anfört och de synpunkter som om kammaren menar att moderniseringreservanterna
har lagt på frågan. Detta en av försvarsvapnen skall kunna fullgör,
herr talman, att jag yrkar bifall följas, måste man också se till att de,
till ''den reservation som finns till ut- som i värsta fall en gång nödgas anskottets
utlåtande. vända de moderna försvarsvapnen i hän delse

av krig, verkligen har tillfälle att

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har i rätt många år
haft tillfälle att syssla med anskaffningen
av skjut- och övningsfält här i landet
och har varit med om att i särskild
ordning pröva olika områden som ansetts
lämpliga men som allesammans
måst kasseras. Sammanlagt rör det sig
om ett 40-tal projekt. Beträffande alla
dessa områden har den invändningen
kunnat resas, att ianspråktagande för
skjutfält djupt skulle ingripa i befolkningens
liv och vålla sociala och ekonomiska
skador, som man borde undvika.
Några av de undersökta områdena blev
kvar, men även där måste ett ianspråktagande
innebära att — såsom skedde
beträffande Gullbergsfältet — hundratals
människor tvångsförflyttas från sina
gamla boplatser.

När dessa utredningar gjordes sade
man nästan överallt: »Kan ni inte söka
efter mark för skjutfält i ödebygden, i
vildmarken?» Det var naturligtvis en
riktig invändning, men jag tror inte att
militären var särskilt förtjust i tanken
att flytta långt bort från civilisationen.

I dag är läget det, att man har pekat
ut ett för skjutfält lämpligt område i
ödemarken, i vildmarken, och militären
har gudskelov accepterat förslaget.
Men nu görs den invändningen att vi
måste skydda vildmarken. Det är fråga
om naturområden av sådan art att försvarets
övningar inte heller skulle kunna
förläggas dit.

Utvecklingen på vapenteknikens område
har ju lett till att man nu behöver

i fred öva sig i användningen av dessa
moderna vapen, och därför är det förståeligt
att man vill utvidga de militära
övningsområdena på det sätt som den
nya tekniken själv framtvingar.

Vad som nu aktualiserar anskaffningen
av detta skjutfält är den i och för sig
nödvändiga förflyttningen av A 1 från
Stockholm. Denna förflyttning har varit
på tal under flera år, och utredningen
om Gullbergsfältet avsåg på sin tid att
A l:s skjutningar skulle kunna förläggas
dit. Man tog där till ett område om
1 7 000 hektar, men fältet minskades till
7 000 hektar med den uttalade förutsättningen
att A 1 inte skulle få utnyttja
detta fält.

Då återstod att skaffa ett annat skjutfält
för A 1, och det har den särskilda
skjutfältsutredningen gjort genom att utpeka
det ifrågavarande området inom
Älvdalen såsom lämpligt. Älvdalen har
för all del varit på tal även tidigare,
men militären har då ansett området
ligga för långt borta. Där uppe finns i ett
sammanhängande bälte 25 kvadratmil
ödemark — kalla det gärna vildmark, naturpark
eller vad som helst, men området
är inte bebott. Av detta stora område
skulle en dryg femtedel, 54 000 hektar,
tas i anspråk för skjutfältet dels
östra kronoparken om 51 000 hektar och
dels enskild mark om cirka 3 000 hektar.
I området får man dessutom för rimligt
pris en barackanläggning som står kvar
efter kraftstationsbygget. Därmed blir
det möjligt att till lägre kostnader uppföra
de anläggningar som militären
kommer att behöva vid skjutfältet.

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ang. anordnande av ett skjutfält inom Ä

Mot detta förslag har många invändningar
rests från bygden, och de har ju
även här i debatten mycket kraftigt och
effektivt framförts av ett par representanter
för Dalarna. Jag förstår mycket
val dessa invändningar — vid varje tillfälle
då skjutfältsfrågor diskuterats har
det förekommit motstånd i den berörda
bygden, och det är alltså ingenting originellt.
Här har yrkats avslag, och det
föreligger även en motion med avslagsyrkande.
Kommunistmotionen yrkar ju
avslag på hela propositionen — inklusive
flyttningen av A 1, vilket herr
öhman inte observerat fastän han skrivit
under motionen — och i yrkandet om
rent avslag har herr Söderberg instämt.
De två talarna för dalabänken här begränsat
sig till att yrka bifall till den
föreliggande reservationen, som innebär
att man skall minska fältet med cirka
17 000 hektar, nämligen med det område
som ligger i anslutning till och öster om
Rotälven. Där finns utan tvivel en särpräglad
natur, och det är möjligt att
detta område kan bli en turistattraktion.
Ännu har inte turismen slagit några djupare
rötter där uppe, men man ställer
därvidlag vissa förhoppningar. Det är
därför som utskottet har skrivit som jag
tycker ganska klart, att militären bör, då
fältet tas i anspråk, begränsa sina övningar
inom detta speciella område, att
den bör ta hänsyn till naturskyddet och
inte skövla vad som anses vara värdefullt.
Med den kännedom jag har om
dessa frågor, tror jag att militären är
villig att ta sådana hänsyn. Däremot kan
man inte, sägs det, avstå från den aktuella
delen av fältet, eftersom den med
hänsyn till terrängförhållandena är speciellt
lämpad för vissa övningar, för
vilka kalfjället knappast kan komma i
fråga.

Jag tror därför att med den skrivning,
som utskottet här har presterat i
fråga om hänsyn till de ur naturskyddsoch
turistsynpunkt värdefulla områdena,
de önskemål som anmälts från lokalt
håll, i betydelsefulla avseenden
skall kunna tillgodoses.

Ett förvärv av skjutfältet i Älvdalen
är också ur ekonomiska synpunkter för -

vdalens och Särna kommuner, m. m.
delaktigt för staten. Det är billigt, och
det är ett bra skjutfält. Om A 1 flyttas
från Järva — och det är väl meningen
— får man möjlighet att sälja, som jag
hoppas, betydande markområden, som
ger inkomster, vilka väl täcker både förvärv
och iordningställande av skjutfältet
samt överflyttning av A 1 till Linköping.

Till Älvdalen är det också meningen
att flytta artilleriskjutskolan, och att
Dalregementet, I 13, kan ha sina stridsskjutövningar
där. Beträffande I 13 kan
sägas att fastighetsnämnden under flera
år har haft att göra med frågan om dessa
stridsskjutövningsområden, som är
otillräckliga och ligger instängda, och
man har gjort vissa undersökningar beträffande
möjligheterna att skaffa I 13
ett hyggligt sådant område. Jag nämner
detta med hänsyn till vad herr Söderberg
sade. Dessa undersökningar visar
att det kostar 5 å 6 miljoner kronor att
få fram ett sådant område. Man har sett
på en så centralt belägen plats som Rommehed,
där det dock finns en befolkning
som utan tvivel har skäl att reagera,
om stridsskjutövningar skulle få äga
rum i denna ganska täta bebyggelse. Jag
anser att detta gamla krav om anskaffande
av övningsmöjligheter för Dalregementet
kan tillgodoses samtidigt som
artilleriskjut fältsfrågan löses i stort.

Utskottets skrivning är som sagt sådan,
att man kan räkna med att militären
skall ta hänsyn till framförda rimliga
önskemål beträffande det östliga
området, vilket reservanterna vill utesluta
från köpet. Utskottet har dessutom
sagt att det bör tillsättas en kommitté,
sammansatt av representanter för de militära
och de lokala sidorna, och att
denna kommitté bör kunna komma överens
om många ting på samma sätt som
man har kunnat göra på andra områden,
exempelvis när det gäller Ravlunda i
Skåne, som ju på sin tid var en stor
fråga. Den skulle ge ortsbefolkningen
möjligheter att ge uttryck för sin mening
inför rätt forum. Det bör emellertid
sägas att utskottet också har skrivit
att de olika motsatta intressena i möjligaste
mån skall tillgodoses. Det är

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Nr 22

Ang. anordnande av ett skjutfält inom Älvdalens och Särna kommuner, m. m.

självklart att en överenskommelse, som
det här talas om, inte kan komma till
stånd om inte båda parternas rimliga anspråk
tillgodoses.

Sedan, herr talman, bara några ord
om flyttningen av A 1. Jag har nyss
sagt att en sådan är nödvändig, då man
inte längre kan ha regementet förlagt
till stockholmstrakten. Det finns lediga
kaserner i Linköping, som nästan räcker
till efter det att Lv 2 genom beslut härom
året försvinner, och det kan ordnas
markområden för speciella handövningsfält
m. m. i närheten. Det viktigaste är
emellertid att man, när A 1 kommer
bort från Järvafältet, kan skapa möjligheter
för civil bebyggelse och annan bebyggelse
på fältet. Den saken har emellertid
försvarsministern nyss i sitt interpellationssvar
redogjort för, och jag
kan därför nu gå förbi den.

Det finns emellertid i detta sammanhang
en motion, som yrkar avslag på
förslaget om A 1 :s förflyttning. Denna
motion tar hänsyn till de personalgrupper,
som tvingas flytta från huvudstaden,
om A 1 förläggs till annan ort. Det
är ju alltid så vid operationer av detta
slag, att det skapas olägenheter för enskilda
människor. Såsom utskottet säger,
måste emellertid dessa människor få lov
att finna sig i olägenheterna, eftersom
det ändå är ganska viktiga allmänna intressen
som å andra sidan tillgodoses.
Utskottet har därför yrkat avslag även
på denna motion.

.lag har, herr talman, med det anförda
försökt att redogöra för de synpunkter,
som utskottet lagt på denna fråga,
och jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep) kort genmäle: Herr

talman! Herr Gillström sade att
man hade sett på en lång rad områden
— inte mindre än ett 40-tal — och att
man slutligen kommit fram till alt Älvdalen
var det lämpligaste området. Enligt
protokollet från (len 2/12 1959, när
denna fråga diskuterades, ställde sig
emellertid herr Gillström den gången
mycket tveksam till Älvdalen beroende

på att de militära myndigheterna också
var tveksamma till förslaget ur militär
synpunkt. Nu har man accepterat Älvdalen.
Det är inte möjligt att skjuta på
denna fråga under nuvarande förhållanden.
Annars har man nog en känsla av
att det hade varit motiverat med ytterligare
överväganden.

Det har också sagts att vi från dalabänken
har rest motstånd mot detta förslag,
och det är riktigt. Vi har sagt att
om man skulle kunna bevara dessa östliga
områden av det blivande skjutfältområdet,
skulle man minska området
inom Älvdalens kommun med ungefär
17 000 ha. Men vi har också givit anvisning
om att man väl kunde kompensera
dessa områden genom att förlägga
skjutfältet mera åt nordväst inom Särna
och Lillhärdals kommuner. Ur kostnadssynpunkt
tror jag inte att det på något
sätt komme att ställa sig mera dyrbart
än det kommer att göra med det förslag
som nu föreligger.

Låt mig slutligen säga några ord om
Dalregementets skjutfält, eftersom herr
Gillström tog upp den saken. Om man
studerar den karta som finns i propositionen
finner man att detta skjutfält
kommer att ligga vid sidan och egentligen
inte ha någon beröring med det övriga
skjutfältet. Nog måste man då ifrågasätta,
om det inte inom det område
på 54 000 hektar som här föreslås skulle
finnas andra möjligheter än att förlägga
Dalregementets skjutfält vid sidan och
på ett område, som ur olika synpunkter
knappast kan betecknas som lämpligt
och där ingrepp faktiskt göres, som utskottet
säger bör undvikas. Detta talar,
herr talman, för att man bör följa reservationen
och tänka om också på den
punkten.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Det mesta i denna fråga
har redan sagts, och argumenten både
för och emot är uttömda vid detta laget.
Jag skulle såsom medansvarig till motion
nr 051 i denna kammare kunna nöja
mig med att ansluta mig till vad mina
medmotionärer har sagt i denna fråga.
Men, herr talman, jag vill ändock un -

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ang. anordnande av ett skjutfält inom Älvdalens och Särna kommuner, m. m

derstryka några av de synpunkter som
redan har framförts.

Irots att utskottets ärade talesman här
har visat sig mycket förstående för de
synpunkter som framförts från älvdalshåll
och trots att utskottet även har
skrivit mycket positivt om älvdalsbefolkningens
åsikter, anser jag att man
vid behandlingen av denna fråga borde
ha tagit större hänsyn till den opinion
som ortsbefolkningen har givit uttryck
åt och som även kommer till uttryck i
nämnda motion.

På ett tidigt stadium av skjutfältsutredningens
arbete framfördes från älvdalshåll
starka betänkligheter mot fältets
förläggande till denna kommun, vilket
redan har sagts tidigare i denna debatt.
Denna meningsriktning inom kommunen
har bl. a. kommit till uttryck i
kommunalfullmäktiges remissvar till utredningen
samt vid uppvaktningar inför
försvarsministern och på många andra
sätt.

Då denna opinion inte har vunnit gehör
för sina åsikter utan propositionen
emot den av ortsbefolkningen uttalade
meningen föreslår ett förläggande av
skjutfältet till Älvdalen, hade man av
utskottet kunnat förvänta större hänsynstagande
till de framförda önskemålen
om att gränsdragningen för Älvdalsfältet
fått en sådan utformning att de
naturvärden som finns inom det diskuterade
området i största möjliga utsträckning
skyddats. Alldeles nyligen
har inom denna del av vårt land en
utomordentligt vacker dalgång förlorat
mycket av sin naturskönhet genom
Trängslets kraftverksbygge, vilket även
har minskat fiskemöjligheterna i den
därav berörda Österdalälven. Den pågående
utbyggnaden söder om Trängslet
gör dessa olägenheter än större. Jag vill
här inte alls ifrågasätta det berättigade i
dessa åtgärder. Jag vill bara framhålla
att ett annat område inom denna del av
Dalarna nu även är föremål för ingripanden
som betyder att man reducerar
skönhetsvärden och minskar fiskemöjligheter.

Det nu föreslagna fältet omfattar andra
vackra och fiskrika älvar, nämligen

Rotälven och Rällån. Naturen kring dessa
älvar består av en orörd vildmark
och av naturformationer av säreget slag.
Området representerar stora naturvärden
som inte kan ersättas. Vid remissbehandlingen
av detta ärende har det
aven framkommit att man har planerat
att göra området mera tillgängligt för
fritids- och semesterändamål. Bl. a. har
som bekant Svenska naturskyddsföreningen
anfört att skjutfältet under alla
förhållanden bör begränsas på så sätt
att området kring och öster om Rotälven
undantages. Andra institutioner på naturskyddsområdet
har i sina remissvar
framhållit liknande synpunkter.

Härtill kommer även att det finns
risk för att sysselsättningsmöjligheterna
minskas och försvåras. Genom området
flyter flera betydelsefulla flottleder som
inte kan avstängas under de dagar skjutningar
pågår utan måste vara öppna
varje dag under flottningssäsongen.

Som redan har sagts har såväl statsrådet
som utskottet och nu senast utskottets
talesman framhållit det angelägna
i att hänsyn tages till nu anförda
naturskyddssynpunkter. Utskottet har
sagt att det är angeläget »att de i områdets
östra del belägna, ur naturskyddssynpunkt
särskilt värdefulla reservaten
icke skola utnyttjas som målområden
samt att i övrigt största varsamhet i detta
hänseende iakttages». Med detta uttalande
borde det ha varit naturligt, anser
jag, att utskottet hade anslutit sig
till motion nr 651 i denna kammare och
yrkat bifall till densamma.

Det finns, herr talman, starka skäl för
att gränsdragningen för detta skjutfält
i Älvdalen blir föremål för ytterligare
prövning innan denna fråga definitivt
avgöres. I motionen säges: »Denna prövning
bör främst gälla möjligheterna att
undantaga trakten kring Rotälven och
Rällån i nordöstra delen av Älvdalens
kommun med dess fäbodar, urskogsreservat,
raviner, forsar, vattenfall och i
övrigt särpräglad natur i syfte att bevara
detta som ett framtida fritidsreservat.»

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
till ifrågavarande utskottsutlåtande under
punkten III avgivna reservationen.

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Nr 22

\n<r. anordnande av ett skjutfält inom Älvdalens och Särna kommuner, m. m

Herr GILLSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Bara några ord i ett
par frågor! Beträffande gränsdragningen
tycker jag att det bör erinras om att
gränsen för det föreslagna skjutfältet ursprungligen
var dragen långt mera söderut,
men efter framställning från ortsintressena
flyttades den norrut. Man uteslöt
från fältet de s. k. besparingsskogarna
som man tidigare hade avsett att ta
med. Detta skedde redan under skjutfältsutredningens
arbete. Man har alltså
tillmötesgått anspråken på att så att
säga skjuta fältet längre upp i ödemarken.
Det är ju ändå ett tillmötesgående
som visats ortsbefolkningen vad gränsdragningen
beträffar.

Sedan vill jag med anledning av vad
herr Stefanson nyss anförde angående
flottningen säga att denna icke kommer
att förhindras eller försvåras, om skjutfältet
förläggs där uppe. Bergslaget, som
väl är den största intressenten i flottleden,
har för sin del i remissuttalandet
sagt att det bör vara möjligt att bedriva
både flottning och skjutning utan hinder
av varandra. Fisket är det kanske
likadant med. Någon har sagt där uppe
att tillgången på fisk inte är särskilt riklig
just nu men att det går att odla fisk,
och då kommer det att finnas möjligheter
till fiske för turisterna, om de kommer
dit. Så ligger det faktiskt till.

Herr PERSSON, EINAR, (s) kort genmäle: Herr

talman! Utskottets talesman sade
att gränserna för detta skjutfält ursprungligen
hade dragits mycket längre
söderut, och det är ju alldeles riktigt.
Sedan opinionen inom befolkningen i
trakten kommit till uttryck drogs gränsen
längre norrut till den s. k. tolfte parallellen.
Ortsbefolkningen hade emellertid
önskat att gränsen skulle dras ännu
ett stycke längre norrut, nämligen vid
den trettonde parallellen. Om så hade
skett skulle befolkningen möjligtvis kunnat
finna sig i arrangemangen, men nu
blev det inte så, utan gränsen kom att
dras vid den tolfte parallellen.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Eftersom jag tillhört den
kommitté som framlagt förslaget att det
nya skjutfältet skall förläggas till Älvdalen,
skulle jag vilja med några ord
motivera varför kommittén kommit till
den slutsatsen. Jag skall försöka akta
mig för att upprepa vad herr Gillström
redan har sagt.

Låt mig då börja med att säga att vårt
uppdrag var att söka ett nytt skjutfält.
Med hänsyn till vad herr Söderberg har
anfört får jag kanske också säga att vi
faktiskt även undersökte — trots direktiven
— om det verkligen behövdes ett
nytt skjutfält. Med undantag av herr Söderberg
kom vi allesamman i kommittén
till den slutsatsen att ett sådant behövdes.
Problemet blev då: Vart skall
det förläggas? Någonstans måste ju ett
skjutfält ligga.

Kommittén bestod av riksdagsmän,
och det var naturligt att vi frågade militären
vad den ställde för krav på ett
modernt skjutfält. Det betyder inte att
vi oreserverat svalde vad militären kom
med, men argumenten var inte krångligare
än att vi själva kunde förstå dem
och även bedöma dem.

Herr Gillström har redan nämnt att
skottviddernas ökning för vårt artilleri
har ställt nya krav på ett skjutfälts storlek.
Det finns också en annan synpunkt
som inte har blivit nämnd, och det är
att rörligheten i övningarna, önskvärdheten
av att ha varierande uppställningsplatser
för pjäserna, har medfört att behovet
av större fält har blivit mer accentuerat.
Det finns också en sak som det
är ganska värdefullt att hålla i minnet
med hänsyn till den diskussion som rör
området öster om Rotälven. Det är nödvändigt
också för de taktiska övningarna
att terrängen är så omväxlande som
möjligt. Det får inte bara vara flacka
områden, ty då kan det bli som i Grytan
utanför Östersund att man får bygga
upp utsiktstorn och på det sättet begränsa
batteriuppställningen. Terrängen måste
vara omväxlande med dalgångar och
höjder både för observationer och för
skjutningen. Bortsett från trakten öster
om Rotälven finns i det här stora om -

3 Första kammarens protokoll 1961. Nr 22

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ang. anordnande av ett skjutfält inom Älvdalens och Särna kommuner, m. m.

rådet icke någon terräng som tillfredsställande
uppfyller önskemålen i fråga
om omväxling. Sådan terräng finns också
i det område som vi emellertid uteslöt,
nämligen det som tillhör besparingsskogen.
Jag tror på den uppfattningen
som framhålles från sakkunnigt
håll, att skulle man ta hort området öster
om Rotälven, så skulle fältets användbarhet
bli väsentligt försämrad.

Under sådana förhållanden är det inte
riktigt att betrakta detta som en arealfråga.
Tar vi hort några tusen hektar
kan man inte utan vidare kompensera
detta område med ett annat. Det beror
på hur marken där är beskaffad.

Att fältet behöver vara större vittnar
bl. a. våra nuvarande skjutfält om — en
del är bara skjutbanor. Men icke något
av de fält vi har, bortsett i någon mån
från Villingsberg och Grytan, är sådant
att det kan anses tillräckligt för att medge
den rörlighet i övningarna som man
numera finner påkallad.

De synpunkter jag har att tillägga har
redan redovisats. Vi måste se till att vi
åstadkommer minsta möjliga ohägn för
folk, se till att folk inte behöver flytta
och att det blir så billigt som möjligt.
Här i detta stora område finns det inte
en enda bofast människa. Det finns några
fäbodar och det finns några myrslogar,
som inte använts på många år.

Vi kom så småningom till att vi hade
att välja mellan Älvdalsområdet och Lillhärdalsområdet.
Ur militär synpunkt erbjöd
det senare icke tillnärmelsevis samma
möjligheter för övningar som Älvdalsområdet.
Med hänsyn till vägarna
var det likaledes ofantligt underlägset.
Med de ekonomiska förhållandena är
det så, att Lillhärdalsområdet befinner
sig i enskild ägo, och det skulle enligt
uPPgift kosta 70 miljoner kronor att lösa
in det. Alla dessa omständigheter pekade
på Älvdalen.

Jag vill gärna understryka vad herr
Gillström framhöll, att vi hyser full förståelse
för ortsbefolkningens intressen.
Men när vi en gång har accepterat tanken
på att det måste bli ett nytt skjutfält,
så måste detta läggas någonstans,
och det måste betraktas som ostridigt att

man åstadkommer det minsta ohägnet
genom att förlägga det till Älvdalen och
att det blir billigast där. Den slutsatsen
måste man acceptera.

När vi i utskottets första avdelning
var uppe i Älvdalen och lyssnade till
ortsbefolkningen fäste jag mig vid ett
varmhjärtat yttrande av en talesman för
bygden. Han talade om försvarsintresset
i Älvdalen. Men om vi accepterar tanken
att det behövs ett skjutfält och det är
ostridigt att de minsta olägenheterna
uppkommer genom förläggning hit upp,
då tycker jag att försvarsintresset borde
tagit sig det uttrycket att man accepterat
denna plats och inte velat skjuta
det hela ifrån sig.

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är kanske otillständigt
att betvivla herr Berghs sakkunskap
som artillerist, eftersom han är
Sveriges enda riksdagsman med en egen
kanon — som han förresten köpt av Bofors
— men icke förty kan jag inte dela
hans uppfattning om att det är ostridigt
att det behövs ett nytt skjutfält. Vad är
det som säger att det behövs ett nytt
skjutfält för så gott som uteslutande Ä 1
och A 9, medan övriga artilleriförband i
södra och norra Sverige skall behålla de
mindre fält som de för närvarande har?
Eller är avsikten att man senare skall
kräva ytterligare skjutfält på omkring
50 000 hektar? Jag tror att det är nödvändigt
att vi ser upp med övningsområden
för våra militära förband. Vi är inne
på en fullkomligt felaktig väg, om vi
skall flytta ett förband, bara för att det
finns lediga kaserner. Det är inte vidare
rationellt att förlägga A 1 till Linköping,
om förbandet skall ha sina övningar i
\ illingsberg. Då skall man naturligtvis
förlägga A 1 i närheten av Villingsberg.
Jag tror att man får granska hela denna
fråga om vår militära fredsutbildning
för att få en rationellare lösning än vi
för närvarande har.

Beträffande behovet av att få detta
stora skjutfält, som kommer att bli ett
av de största i Västeuropa, har det ju
från militärt håll anförts att det är

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Nr 22

Ang. anordnande av ett skjutfält inom Älvdalens och Särna kommuner, m. m.

nödvändigt för att man under övningar
skall kunna åstadkomma tillräckligt stora
avstånd med hänsyn till ett kommande
atomkring. Det är svårt för en lekman
att uttala sig om detta, men det är
ganska underligt att man t. ex. i Västtyskland
och flera andra länder får lov
att klara sig med betydligt mindre skjutfält
än vad vi har eller kommer att få.
Varför skall det då vara absolut nödvändigt
att man här i Sverige har så
här stora skjutfält? Jag kan inte finna
att det är absolut bevisat att så är fallet.

När det gäller besparingsskogen var
det väl inte inom skjutfältsutredningen
så självskrivet att det var av hänsyn till
ortsbefolkningen, som utredningens majoritet
var aktsam om besparingsskogen.
Nej, det var nog helt andra skäl. Det var
helt enkelt så att man råkade känna
dalkarlarna, inte minst genom Karlfeldts
ord: »Fördärve mig platt, om jag
viker en tum.» Om man inkräktar på
besparingsskogen så skulle de drabbade
intill sista man överklaga alla dessa beslut,
och det är så många som äger dessa
besparingsskogar att det skulle dra
så långt ut på tiden att man aldrig skulle
få detta skjutfält. Så enkel är nog motiveringen.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Bara ett par ord till
herr Bergh. Han sade att vi inte hade
accepterat detta skjutfält. Det framgår
av både motionen och reservationen att
vi har accepterat ett skjutfält på detta
område, även om vi velat pruta ned det
med 17 000 hektar. Vi har också sagt
tidigare att det skulle finnas möjlighet
att skjuta fältet litet mera åt norr. Då
kommer man också upp i 54 000 hektar,
men jag tycker för min del att det skulle
räcka med 37 000.

Vidare sägs det här att terrängen för
ett skjutfält måste vara omväxlande.
Ingen har bestritt det, och det kan även
vi reservanter förstå. Men jag undrar
om den hör vara så omväxlande som den
är inom detta område. Jag tycker att
den naturen är så omväxlande att det

inte ens är möjligt att komma fram gående
på många håll. Där finns djupa
bäckar, raviner, sjöar och älvar. Nog
tycker man att området skulle vara tillräckligt
omväxlande om man droge av
det stycke som vi har talat om förut här
i dag.

Herr Bergh säger vidare, att det inte
finns någon bofast befolkning i detta
område. Det beror på vad man avser med
bofast befokning, om man räknar dit
endast dem som bor i området året runt.
Men det finns folk som vistas i detta
område större delen av året. Skogsarbetarna
är väl bofasta, de bor ju här större
delen av året, och sedan har vi turisterna,
som bor under hela sommaren
i många av fäbodstugorna som finns i
detta område. Så nog tror jag att man
kan tala om en bofast befolkning även i
detta område.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Persson att man kommer till felaktigt
resultat ifall man tror att man kan
byta ut en areal mot en annan utan att
taga hänsyn till hur denna areal är beskaffad.
Herr Persson menar att terrängen
skulle vara för bruten öster om Rotälven.
Men det är ju just denna brutna
terräng som militären också anser sig
behöva, dels för utsiktsplatserna och
dels för att ha realistiska övningar. Man
kan inte mena att om man tar bort detta
område och flyttar gränsen, så går det
lika bra ändå. Det beror på hur området
är beskaffat.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av därunder förekomna
yrkanden propositioner komme att
framställas särskilt rörande varje punkt
av utskottets i det nu föredragna utlåtandet
gjorda hemställan.

På särskilda propositioner bifölls till
en början vad utskottet i punkterna I
och II hemställt.

I fråga om punkten III, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats 1 :o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o) att

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ang. anordnande av ett skjutfält inom Älvdalens och Särna kommuner, m. m

det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o) att kammaren
skulle avslå Kungl. Maj :ts proposition
i förevarande del.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Persson, Einar, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till i reservationen
framställt förslag.

Herr Söderberg äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 113 punkten III antager
godkännande av det förslag, som innefattas
i den vid utlåtandet avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits avslag å
Kungl. Maj :ts proposition i förevarande
del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Svärd begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —58;

Nej —11.

Därjämte hade 72 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 113, punkten
III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Persson, Einar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —89;

Nej — 41.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På därefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkten IV hemställt.

Slutligen gjordes enligt de beträffande
punkten V framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på bifall
till motionen 11:776; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Nr 22

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen,
m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 26 § lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
in. m., så ock om fortsatt giltighet
av samma lag, in. in., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 23 mars 1961 dagtecknad
proposition, nr 128, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av
26 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering, m. m., så ock om fortsatt
giltighet av samma lag;

2) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av
bostadsrätt m. m.;

3) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 7 december 1956 (nr 568) om
rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt
hyresavtal; och

4) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 15 maj 1959 (nr 157) med särskilda
bestämmelser om makars gemensamma
bostad.

I propositionen hade föreslagits, att
lagstiftningen om hyresreglering och vad
därmed sammanhängde skulle förlängas
till och med utgången av år 1963. Vidare
hade föreslagits, att hyresregleringslagens
bestämmelser om hyreskontroll
icke skulle tillämpas på statlig myndighets
upplåtelse av lägenhet, som vore
avsedd att helt eller till väsentlig del
nyttjas till bostad.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat tre i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen 1.

de likalydande motionerna nr 658
i första kammaren av herr Yngve Nilsson
in. fl. och nr 784 i andra kammaren
av herr Bohman m. fl.; samt

2. motionen nr 783 i andra kammaren
av herr Svenning m. fl.

I motionerna 1:658 och 11:784 hade
yrkats, att giltighetstiden för hyresregleringslagen
m. fl. här förut angivna lagar
skulle förlängas endast till och med
den 31 december 1962, att bostadsrättslägenheter
skulle undantagas från regleringen
samt att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle hemställa, att
Kungl. Maj :t måtte med tillämpning från
och med den 1 januari 1962 dels upphäva
3—5 §§ hyresregleringslagen vad
anginge fall där hyresvärd vidtagit väsentlig
standardförbättrande åtgärd i lägenhet,
dock med rätt för hyresgäst att
påkalla hyresnämnds medverkan därest
enighet om hyran icke kunde uppnås,
dels ock förordna om upphävande av
hyresregleringslagen för lägenhet som
vore eller bleve upplåten för annat ändamål
än bostad ävensom för lägenhet i
flerfamiljshus, vilket färdigställts tidigast
den 1 januari 1962 och uppförts
utan stöd av statliga lån.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att de i motionerna I: 658 och II:
784 framställda yrkandena om skrivelser
till Kungl. Maj :t med begäran om
upphävande av 3—5 §§ hyresregleringslagen
för vissa fall och om avveckling av
hyresregleringen, såvitt avsåge flerfamiljshus,
vilka uppförts utan stöd av
statliga lån, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

B. att riksdagen, med avslag å det i
motionerna I: 658 och II: 784 framställda
yrkandet om en endast ettårig förlängning
av hyresregleringslagen, måtte
bifalla det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om ändrad lydelse
av 26 § samma lag, så ock om fortsatt
giltighet av lagen;

C. att riksdagen, med avslag å följande
i motionerna I: 658 och II: 784 framställda
yrkanden angående bostadsrättskontrollagen,
nämligen

1) yrkandet om upphävande av lagens
bestämmelser om kontroll över överlåtelser
av bostadsrätt och

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen, m. m.

2) yrkandet om en endast ettårig förlängning
av lagens giltighetstid

måtte bifalla det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående
fortsatt giltighet av samma lag;

D. att riksdagen, med avslag å det i
motionerna 1:658 och 11:784 framställda
yrkandet om en endast ettårig förlängning
av lagen om rätt i vissa fall
för hyresgäst till nytt hyresavtal, måtte
bifalla det genom propositionen framlagda
förslaget till lag angående fortsatt
giltighet av samma lag;

E. att riksdagen med avslag å det i
motionerna 1:658 och 11:784 framställda
yrkandet om en endast ettårig förlängning
av lagen med särskilda bestämmelser
om makars gemensamma bostad
måtte bifalla det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående
fortsatt giltighet av samma lag;

F. att det i motionerna 1:658 och II:
784 framställda yrkandet angående skrivelse
till Kungl. Maj :t med begäran om
en avveckling av hyresregleringen beträffande
lägenhet, som vore eller bleve
upplåten för annat ändamål än bostad,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

G. att motionen II: 783 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade, utom av andra, avgivits -

hyresvärden tillhörigt hus, för vilket utgått
sådant statligt lån, som är förenat
med villkor om begränsning av rätten
att uttaga hyra och slutligt beviljats efter
den 31 december 1956 samt icke uppsagts
till betalning. Stadgandena skola
ej heller tillämpas på upplåtelse i första
hand av lägenhet i sådant av kommun
eller av kommunalt eller därmed jämställt
bostadsföretag förvaltat hus, som
Konungen bestämmer, eller på statlig
myndighets upplåtelse av lägenhet, som
är avsedd att helt eller till väsentlig del
nyttjas till bostad, eller på upplåtelse av
lägenhet i flerfamiljshus, vilket färdigställts
efter den 31 december 1961 och
uppförts utan stöd av statliga lån.»;

b) att till 26 § hyresregleringslagen
måtte såsom tredje stycke fogas följande: »Bestämmelserna

i 3—5 §§ skola icke
äga tillämpning, då fråga är om avtal
rörande hgresökning på grund av att
hyresvärd vidtagit väsentlig standardförbättrande
åtgärd i lägenhet, dock att
part må påkalla hyresnämnds medverkan,
därest enighet om hyresökningens
storlek icke uppnås.»;

c) att i ingressen till förslaget till lag
angående ändrad lydelse av 26 § lagen
om hyresreglering, m. m., så ock om
fortsatt giltighet av samma lag, årtalet
1963 måtte utbytas mot 1962;

under punkt C:

beträffande punkterna B—F i utskottets
hemställan

av herr Schött och herr Bengtsson i
Göteborg, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under B, C, D, E och F
hemställa,

under punkt B:

— i anledning av yrkanden i motionerna
I: 658 och II: 784 —

a) att 26 § andra stycket hyresregleringslagen
måtte erhålla följande lydelse: »Stadgandena

i 2—6 §§ skola icke äga
tillämpning på upplåtelse av lägenhet i

— med bifall till motionerna 1:658
och II: 784 —

a) att bostadsrättskontrollagens bestämmelser
om kontroll av överlåtelse
av bostadsrätt måtte upphävas; och

b) att förlängningen av giltighetstiden
för bostadsrättskontrollagen måtte begränsas
att avse ett år

allt i enlighet med i reservationen infört
förslag till lag angående ändring
av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt m. m. så ock om fortsatt
giltighet av samma lag;

under punkt D:

— med bifall till motionerna I: 658
och II: 784 —

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Nr 22

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen, m. m.

att i förslaget till lag om rätt i vissa
fall för hyresgäst till nytt hyresavtal
årtalet 1963 måtte utbytas mot 1962;

under punkt E:

— med bifall till motionerna I: 658
och II: 874 —

att förslaget till lag med särskilda bestämmelser
om makars gemensamma bostad
årtalet 1963 måtte utbytas mot 1962;

under punkt F:

att riksdagen i anledning av motionerna
I: 658 och II: 784 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl.
Maj :t måtte med tillämpning från och
med den 1 januari 1962 förordna om
upphävande av hyresregleringslagen för
lägenhet som vore eller bleve upplåten
för annat ändamål än bostad.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Vid tredje lagutskottets
nu aktuella utlåtande är fogad en reservation
undertecknad av herr Bengtsson
i Göteborg och mig. Med anledning härav
ber jag att få anföra följande.

Det bör först konstateras att hyresregleringslagen
är en kristidslag, som
vi haft nu i snart 20 år. Alla, även departementschefen
och utskottet, säger
sig vilja avskaffa den. Ingen, inte ens
högerreservanterna, förordar emellertid
ett omedelbart avskaffande av regleleringen
i dess helhet. Det som främst
skiljer oss reservanter från utskottet är
att vi tror på möjligheten av en snabbare
avveckling av regleringen. Därför
önskar vi i första hand att den nuvarande
hyresregleringen nu endast förlänges
ett år i stället för föreslagna två
år. Vår målsättning, en så skyndsam avveckling
som möjligt, överensstämmer
väl med riksdagens uttalanden i ämnet
vid ett flertal tillfällen.

Erfarenheterna av den regionala och
kategorimässiga avveckling som ägt rum
sedan 1956 är enligt allas uppfattning
goda. Detta förhållande talar enligt högerreservanternas
uppfattning för att
avvecklingen bör ske skyndsammare än
tidigare. Vi anser därför både med hänsyn
till målsättningen, en så skyndsam

avveckling som möjligt, och erfarenheterna
av redan skedd avveckling lämpligast
att förlängningen av hyresregleringen
nu begränsas till ett år.

Det är här fråga om en kristidslag,
och förlängningstiden för en sådan bör
inte vara mer än ett år. Härtill kommer
att hyreslagskommittén beräknas under
innevarande år avge sitt betänkande rörande
reglerna för definitivt besiktningsskydd.
Även av denna anledning är
det värdefullt att riksdagen redan nästa
år får tillfälle att ompröva hyresregleringen.

Herr talman! Det är av här angivna
skäl som vi högerreservanter i utskottet
yrkar att giltighetstiden för hyresregleringen
och vad därmed sammanhänger
måtte förlängas endast till och med den
31 december 1962.

I tre fall bör enligt vår mening dessutom
lättnader i nu gällande lagstiftning
ske redan från och med den 1 januari
1962. Vi föreslår således från och med
nästa årsskifte upphävande av 3—5 §§
hyresregleringslagen i sådana fall där
hyresvärden vidtager väsentlig standardförbättring
av lägenhet samt där värd
och hyresgäst är överens om hyran. Det
skall alltså finnas rätt för hyresgäst att
påkalla hyresnämnds medverkan om
enighet om hyran ej kan uppnås. Det är
vår uppfattning att vid ett bifall till vårt
förslag en högst önskvärd och välbehövlig
upprustning och modernisering av
äldre lägenheter skulle stimuleras. Dessutom
skulle hyresnämnderna få en välkommen
lättnad i sin arbetsbörda.

Vidare bör enligt vår mening regleringen
avvecklas för nyproducerade lägenheter
utan statsbelåning. Tanken är
att ett frisläppande av denna grupp
skall medföra ökad produktion av lägenheter
genom tillskott av nytt riskvilligt
kapital. Utskottets uttalande, »att det
dock ej kan hållas för visst» att produktionen
skulle öka även om kapitaltillskottet
kommer till stånd, eftersom bostadsproduktionen
är beroende av även
andra faktorer än medelstillgången, bör
ej avskräcka från ett realiserande av
detta förslag, som redan tidigare framförts
i riksdagen.

40 Nr 22 Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen, m. m.

fullt tillräckligt. Det finns inte, såvitt

Den tredje grupp som enligt vår mening
redan vid årsskiftet bör undantas
från regleringen är de kommersiella lokalerna.
En avveckling här skulle säkerligen
vara till fördel för många
mindre och för många nystartande företagare
och icke heller innebära någon
risk för nuvarande lägenhetsinnehavare.
Dessa har nämligen i besittningsskvddslagen
ett skydd mot oskäliga hyreshöjningar.

Herr talman! I övrigt ber jag att få
hänvisa till innehållet i motionerna
1:658 och 11:784 och yrkar bifall till
alla delar till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen, avgiven av herr
Bengtsson i Göteborg och mig.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Utskottet är — såsom
framgår av dess utlåtande — av den
uppfattningen, att hyresregleringslagen
bör avskaffas så snart som detta är möjligt,
och utskottet bär också uttalat, att
strävandena bör inriktas på att så snart
som möjligt få denna lag avskaffad.
Emellertid har utskottet inte kunnat biträda
yrkandet om att förlänga lagen
endast ett år, tv det finns inte någon, såvitt
jag vet, som tror att det skall vara
möjligt att uppnå ett sådant tillstånd på
hyresmarknaden, att lagen kan avskaffas
efter ett år. Under sådana omständigheter
är det inte någon mening med att
förlänga lagen på endast ett år.

Nu säger herr Schött att han tror på
en snabbare avveckling än vad utskottet
här har givit uttryck åt. Jag vill emellertid
säga att under utskottets behandling
av detta ärende inte någon gjorde gällande,
att det skulle vara möjligt att avskaffa
lagen tidigare än efter två år, och
många menar, att det kanske inte ens
blir möjligt att då avskaffa lagen.

Vad beträffar lägenheter som är producerade
utan statsbelåning tror jag att
motionärerna och reservanterna här ger
sig hän åt en önskedröm, då de tror att
det skall vara möjligt att genom att upphäva
hyresregleringslagen för ifrågavarande
bostadsbestånd komma i den situationen,
att bostadsbeståndet skulle bli

jag vet, någon som tror att det är möjligt
att åstadkomma en så snabb byggnadsverksamhet
att lagen nu skulle kunna
avskaffas för denna grupp av hus,
och då skulle en stor grupp av hyresgäster
komma i just den situation, som man
vill undanröja med hyresregleringslagen.

Vad sedan beträffar kommersiella lokaler
råder på detta område ungefär
samma förhållanden. Många med mig
menar, att ett upphävande av lagen sannolikt
komme att medföra stora svårigheter
för många av hyresgästerna, även
om det kanske skulle bli till fördel för
en del. Man har anledning att befara att
det skulle bli ett rent kaos på många områden.

Jag ber således, herr talman, att med
dessa ord få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h):

Herr talman! För någon tid sedan hade
vi tillfälle här i kammaren att ta del
av tredje lagutskottets utlåtande om villkoren
för överlåtelse av bostadsrätt, och
nu i dag har vi samma utskotts utlåtande
med anledning av propositionen om
förlängning av hyresregleringslagen.
Detta ger åtminstone mig anledning till
några reflexioner.

Jag vill erinra om att när vi behandlade
frågan om överlåtelse av bostadsrätt
hänförde sig utskottsutlåtandet till
en motion som gick ut på att vid överlåtelse
av bostadsrätt skulle ägaren till
denna få räkna sig till godo det i penningar
ökade värde som uppkommit genom
penningvärdeförsämringen, men
riksdagen avslog som bekant motionen.

I dag har vi att taga ställning till
Kungl. Maj:ts proposition om förlängning
av hyresregleringslagen och kan då
i utlåtandet finna att utskottet icke är
enigt alldenstund två högerledamöter reserverat
sig. Herr Schött har här närmare
redogjort för reservationen, men i ett
avseende tar jag mig friheten att stryka
under vad han anfört. Det gäller frågan

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Nr 22

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen, m. m.
av hyresregleringen tet. Då reservanterna vet att reservatio’
nen i många fall saknar underlag tycker
jag den är dåligt underbyggd.

Reservanterna påstår att en avveck -

om upphävande
för andra lokaler än dem som används
till bostad, vilket utskottet även nu avstyrkt.

Jag finner utskottets inställning till
denna del av hyresregleringslagen egendomlig,
då det icke kan vara utskottet
obekant att en icke obetydlig handel
bedrivs med hyreskontrakten till sådana
lokaler, en handel där den ena parten,
innehavaren av hyreskontraktet,
nämligen hyresgästen, får hela valutan
under det att den andra parten i hyresförhållandet,
fastighetsägaren, icke får
någonting. Hyreslagen är ju nämligen
sådan, att om hyresvärden skulle betinga
sig någon extra ersättning och detta
uppdagas så är han hemfallen till
straff, vilket kan bli ganska kännbart.

Om jag nu sammanställer resultaten
av vad majoriteten av utskottet föreslår
riksdagen att besluta när det gäller i ena
fallet överlåtelse av bostadsrätt och i
andra fallet förlängning av hyresregleringslagen,
så finner jag att ägaren till
en bostadsrätt vid överlåtelse icke får ta
ut marknadspriset för sin egendom, han
får inte ens vid försäljning ta hänsyn
till den penningvärdeförsämring som
skett under den tid han haft sin bostadsrätt,
men hyresgästen i en lokal som ej
används till bostad kan sälja sin besittningsrätt
till lokalen till marknadspris
under det att ägaren till fastigheten inte
får ett enda öre.

Herr talman! Inför sådana verkningar
av lagstiftningen på detta område kan
jag inte finna annat än att åtgärder
måste till för att rätta till missförhållandena,
och som en första åtgärd finner
jag de i reservationen påyrkade åtgärderna
lämpliga och instämmer därför i
herr Schötts yrkande.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag kan helt instämma
i det anförande som herr Osvald höll
för utskottets del, men jag vill ytterligare
understryka några synpunkter.

Reservanterna går på samma linje som
motionärerna trots att motionerna har
sönderskjutits ganska kraftigt i utskot -

ling skulle kunna ske snabbare än vad
som nu är fallet. Det är bara ett påstående
utan något som helst bevis. När
man talar om att det inte har skett någon
hyreshöjning på de orter där man
avskaffat hyresregleringslagen, så skall
man inte glömma att det är fråga om orter
där man inte har någon bostadsbrist
och då finns det självfallet inte anledning
att behålla lagstiftningen där.

Reservanterna yrkar att lagen skall
förlängas endast ett år. Herr Schött menar
att det är en krislagstiftning, och
följaktligen borde den inte förlängas
mera än ett år. Men det är väl orealistiskt
att tro att bostadsbristen, framför
allt i de stora tätorterna, skall försvinna
på den tiden, och vad blir det för
olägenheter om riksdagen i enlighet med
justitieministerns förslag beslutar att
förlänga lagen på två år? Herr Schött
vet mycket väl att vi under alla förhållanden
tvingas behålla lagstiftningen
minst två år framåt, och då är det meningslöst
att gå med på hans förslag i
detta fall.

Herr Gustaf Henry Hansson kom in
på frågan om hyreskontrollen för de
kommersiella lokalerna som han ville
ha slopad. Jag vill erinra honom om att
både köpmännens och hantverkarnas organisationer
vill ha den kvar. De vill
helt enkelt inte frånhända sina medlemmar
den rätt de i dag liar att få ha
kvar sina lokaler till den hyra som de
i dag betalar. Det är egentligen ganska
underligt att höra företrädare för högerpartiet,
som annars påstår sig vara
näringslivsvänligt, nu vill sätta småhandlare
och småhantverkare i strykklass,
genom att inte ge dem det skydd
de enligt nuvarande hyreslagstiftning
har.

I fråga om avveckling av hyreslagstiftningen
för nyproducerade icke statsbelånade
fastigheter innebär reservanternas
linje, såvitt jag förstår, en fara.
Det kan exempelvis inträffa att en byggmästare
förvärvar ett stort bostadsom -

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ang. fortsatt giltighet av hyresreglering:
råde och med hjälp av kapitalstarka intressenter
bygger bostäder. I ett bristläge
kan han skaffa sig oskäliga hyresinkomster.
Skulle det då vara riktigt att
gå på en sådan linje? Jag kan inte finna
detta. För övrigt är det inte bara en
kapitalfråga, utan det gäller också arbetskraft.
Den bostadsproduktion som
vi i dag har med en produktion av 70 000
lägenheter om året skulle inte nämnvärt
kunna ökas om man följde reservanternas
förslag. Risken är bara den att vi
då skulle utlämna de verkligt bostadsbehövande
människorna till kapitalstarka
intressenter som skulle kunna »klå»
dem genom att tvinga dem betala ökade
hyror. För vår del vill vi inte vara med
om denna linje. Det kan inte vara riktigt
att plånböckernas tjocklek skall avgöra
om man skall få en bostad eller
inte.

Vi tycker från utskottsmajoritetens sida
att justitieministerns förslag är väl
avvägt. Det tar hänsyn till det rådande
läget på bostadsmarknaden. Avvecklingen
pågår där sådan är möjlig och kommer
att fortsätta, men att gå ytterligare
på avvecklingsvägen utan att ha sakliga
skäl därtill kan inte vara lämpligt. Här
gäller det att se till att bostadsbyggandet
hålls uppe på en så hög nivå som möjligt
och att vi kan bereda människorna
flera bostäder. Det är den enda utvägen
att komma ifrån denna lagstiftning.

Jag vill tillägga att vi på socialdemokratiskt
håll inte ser dogmatiskt på den
här krislagstiftningen, lika litet som på
någon annan, utan vi försöker att se
förnuftigt på det hela. När vi gör det
finns det faktiskt ingen annan utväg än
att följa den väg som utskottet har anvisat,
och jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Jag vill gärna fästa uppmärksamheten
på att det är sjuttonde
gången riksdagen behandlar frågan om
förlängning av denna lag. Enbart det
tycker jag visar att man bör anstränga
sig på allt sätt för att avveckla den. Det
är dock onaturligt att 16 år efter krigets

lagen, m. m.

slut på två år förlänga en sådan lag.
Genom hyresregleringen varken begränsar
vi efterfrågan eller ökar tillgången
på lägenheter.

När det gäller de kommersiella lägenheterna
är det inte rimligt att förhållandena
1942 skall ligga till grund för
hvressättningen. Den som sitter med en
affärslägenhet i centrum får ett konkurrensövertag
gentemot andra i samma
bransch genom den lägre hyra han har.
Finns det egentligen någon anledning
att han skall sitta i ett gynnat läge? Konsumenterna
får ju inte på något sätt
glädje av detta, det tillämpas inte några
lägre priser i de affärerna.

Det finns all anledning att göra vad
som göras kan för att snarast möjligt
avveckla hyresregleringen. Visserligen
sägs från alla håll att man är mycket
intresserad av en sådan avveckling, men
jag tycker man för litet talar om de
goda erfarenheterna från platser där avveckling
skett. Man uttalar obekräftade
farhågor, och de får tyvärr väga tyngre
än faktiska rön.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h):

Herr talman! Herr Karlsson tyckte det
var rätt egendomligt att jag som högerman
kunde vara med och tala för att
butiksinnehavare och hantverkare skulle
bli befriade från hyresregleringen och
få ökade utgifter för hyran.

Men det är väl ändå så, herr Karlsson,
att det finns en hel del människor som
vill starta en rörelse i dessa dagar och
inte kan starta den därför att de inte
kan skaffa sig någon lokal, då de som
finns tillgängliga blir dyra på grund av
de pengar som måste betalas till dem
som sitter med hyreskontrakten. Hur
det är i de nya stadsdelarna vet herr
Karlsson lika väl som jag. Där är det
de stora koncernerna som lägger under
sig lokalerna, och de mindre får icke
vara med och dela.

Det är klart att organisationerna som
sådana ställer sig bakom lagen — har
man fått en favör vill man behålla den
så länge som möjligt — men jag skulle

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Nr 22

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen, m. m.

vilja erinra herr Karlsson om dessa organisationers
inställning exempelvis till
priskontrollen. Där är de inte alls på
herrarnas linje utan har en helt annan
uppfattning.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Då herr Hansson säger
att det är svårt för dem som vill starta
en ny rörelse att kunna göra det på
grund av att de lokaler som finns är för
dyra att hyra, vill jag bara fråga: Blir
hyran billigare för dem om man upphäver
hyresregleringslagen och låter de
goodwill-värden som det är fråga om gå
till hyresvärden, som inte gjort mer än
att han haft en fastighet som han hyrt
ut? Skall den handlare eller hantverkare
som haft rörelsen få det goodwill-värde
som skapats genom att han bedrivit rörelse
i den lokalen, eller skall han avstå
från den för att hyresvärden, som
endast bestått lokalen, skall ta hem
vinsten?

Det är där skillnaden ligger i bedömningen
mellan utskottets majoritet och
reservanterna i det här fallet. Vi kan
inte vara med om att låta det gå på så
lösa boliner, som herr Hansson och herr
Schött rekommenderar. Det kan inte vara
rimligt att följa en sådan linje. Var
skulle vi hamna då?

Herr Schött säger att lagstiftningen
beträffande kommersiella lokaler härrör
från 1942 och det är riktigt. Men liyresstegring
har det blivit även i dessa lokaler
under de år som gått, och det
kan väl inte vara rimligt att säga att
bara för att det inte funnits tillräckligt
med lokaler tidigare skall innehavare av
billiga lokaler inte få utnyttja den förmån
de har. .lag tycker det är ett underligt
resonemang som utskottsreservanterna
på den här punkten för, det
kan inte hjälpas.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h):

Herr talman! Herr Karlsson frågar
mig vad som kommer att ske för den
händelse man upphäver hyresreglering -

en. Det är klart man kan tänka sig att
det under en övergångsperiod kommer
att tas ut hyror som är i överkant. Men
det där brukar reda ut sig. Jag vill erinra
herr Karlsson om vad som hände på
1920-talet när vi hävde den hyresreglering
vi då hade, och vad som hände i
England när man hävde hyresregleringen
där.

Sedan är det ändå inte bara så att
hyresgästen utan vidare skall ha ersättning
vid en flyttning. En affärsidkare
kan vara hur duktig som helst, men om
han inte får en bra lokal på rätt läge
hjälper det honom inte att han är duktig.
Motsatsen kan också gälla, nämligen
att en fastighetsägare har en bra
lägenhet men får en dålig hyresgäst, och
då blir det inget goodwill-värde att ta
vara på.

Jag talade om bostadsrätterna också.
Jag är inte så rädd för bostadsrättsinnehavarna.
De blir allt fler för varje
år, och sådant brukar få viss inverkan
på inställningen. Däremot är utsikterna
för fastighetsägarna inte fullt så goda.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Herr Schött sade nyss
att man bör göra allt vad som göras kan
för att avveckla hyresregleringen. Det är
just innebörden av vad utskottet har
skrivit. Strävandena efter en avveckling
bör drivas med all kraft. Men vi har
inom utskottets majoritet inte velat vara
med om att tillskapa en situation som
skulle medföra »konsekvenser av just
den art som hyreskontrollen avser att
motverka». Detta skulle bli konsekvensen
av ett beslut att efter ett år avveckla
hyresregleringen.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Hansson att 1920-talets avveckling
av hyresregleringen sannerligen inte är
något mönster som vi bör försöka efterlikna.
Jag tycker det var en dålig jämförelse.

För att knyta an till vad herr Hansson
sade tidigare vill jag påpeka att det

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen, m. m.

aldrig förr har startats så många företag mig på jorden. Där försöker vi bygga så
som de senaste åren. Hyresregleringen mycket bostäder som möjligt för att på
har alltså ej varit något hinder härför.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h):

Herr talman! Jag kan bara tala om
hyresregleringens avskaffande under
1920-talet på den ort där jag bodde vid
den tiden. Lagen upphävdes 1923—1924.
År 1929 var ledighetsprocenten fullt tillfredsställande
även ur hyresgästsynpunkt.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Jag beklagar bara att
den kraft som herr Osvald talade om
inte räckt till för att man skulle biträda
de förslag som vi kommit med. Ett realiserande
av dem skulle säkerligen inte
innebära några som helst äventyrligheter.
Trots allt vackert tal om att man
ville ha till stånd en avveckling av hyresregleringen
så snabbt som möjligt
kan jag inte underlåta den reflexionen,
att herrarna nästan tycks tala sig varma
för en förlängning av regleringen.

Allra sist ber jag att få citera vad som
stod att läsa i en tidning om propositionen
i detta ärende: »När kosmonauten
Ivan Tavaritj en gång återvänder från
den första utflykten till Mars, kommer
han att finna, att världen har ändrats i
åtskilligt. Men om sikten är god kan
han säkert i förbifarten urskilja den
idoge mannen, som sitter i Kanslihuset
vid Mvnttorget i Stockholm och troget
plitar på propositionen om hyresregleringslagens
förlängning.» Jag skulle vilja
tillfoga, att om han kikar efter ordentligt
skall han antagligen finna, hur
herrar Osvald och Göran Karlsson här i
kammaren fortfarande försvarar en ytterligare
förlängning av denna lag.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag skall inte vara så
högtflygande som herr Schött så att jag
far upp i kosmos för alt finna argument
för hyreslagstiftningen, utan jag håller

den vägen kunna avveckla hyresregleringslagen.

Sedan vill jag säga till herr Hansson,
som erinrade om den förändring på hyresmarknaden
som skedde mellan 1923
och 1929, att den inte är jämförbar med
dagens läge. Den gången hade vi nämligen
här i landet en lågkonjunktur, vilken
orsakade att människorna inte kunde
efterfråga bostäder i den takt som de
kan göra i dagens Sverige. Alla jämförelser
av detta slag som herrarna vill göra
faller därför till marken.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av därunder förekomna yrkanden
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt
av utskottets i det nu förevarande utlåtandet
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten .4 hemställt.

Vidkommande punkten B, anförde nu
herr talmannen, komme i anledning av
föreliggande yrkanden propositioner att
framställas först särskilt beträffande utskottets
hemställan såvitt gällde lydelsen
av 26 § andra stycket hyresregleringslagen,
därefter särskilt rörande utskottets
hemställan i vad anginge fråga
om fogande av ett tredje stycke till
nämnda paragraf, vidare särskilt angående
utskottets hemställan i vad beträffade
tiden för fortsatt giltighet av hyresregleringslagen
samt slutligen särskilt
avseende utskottets hemställan i
övrigt.

Beträffande utskottets hemställan i
punkten B såvitt gällde lydelsen av 26 §
andra stycket hyresregleringslagen, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels
bifall till vad utskottet härutinnan hemställt,
dels ock att kammaren skulle godkänna
den lydelse av nämndg stadgande,
som föreslagits i den av herr Schött
och herr Bengtsson i Göteborg vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Nr 22

Ang. fortsati

förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan i förevarande
del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Schött begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 24
punkten B, såvitt gäller lydelsen av 26 §
andra stycket hyresregleringslagen, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den lydelse av
nämnda stadgande, som föreslagits i den
av herr Schött och herr Bengtsson i Göteborg
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Schött begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —118;

Nej— 18.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I avseende å utskottets hemställan såvitt
anginge fråga om fogande av ett
tredje stycke till 26 § hyresregleringslagen,
yttrade vidare herr talmannen,
hade yrkats dels bifall till vad utskottet
hemställt, dels ock att till nämnda
paragraf skulle fogas ett tredje stycke
med den lydelse, som föreslagits i den
av herr Schött och herr Bengtsson i Göteborg
vid utlåtandet avgivna reservationen.

; giltighet av hyresregleringslagen, m. m.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan i denna del
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Schött begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 24 punkten
B, såvitt gäller fråga om fogande
av ett tredje stycke till 26 § hyresregleringslagen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, fogas till nämnda paragraf
ett tredje stycke med den lydelse,
som föreslagits i den av herr Schött och
herr Bengtsson i Göteborg vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

I fråga om utskottets hemställan såvitt
rörde tiden för fortsatt giltighet av
hyresregleringslagen, anförde herr talmannen,
hade yrkats dels bifall till vad
utskottet härutinnan hemställt, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Schött och herr
Bengtsson i Göteborg vid utlåtandet avgivna
reservationen i förevarande del.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan i denna
del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Schött begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 24 punkten
B, såvitt gäller tiden för fortsatt giltighet
av hyresregleringslagen, röstar

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ang. uppmstning av forskning, försök och högre undervisning på jordbruks- och

tradgardsområdena

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Schött och herr
Bengtsson i Göteborg vid utlåtandet avgivna
reservationen i förevarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstat för ja-propositionen.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i övrigt hemställt i punkten
B.

Angående punkten C, anförde nu herr
talmannen, komme i anledning av föreliggande
yrkanden propositioner att
framställas först särskilt beträffande utskottets
hemställan såvitt avsåge fråga
om upphävande av bostadsrättskontrolllagens
bestämmelser om kontroll av
överlåtelse av bostadsrätt, därefter särskilt
rörande utskottets hemställan såvitt
gällde giltighetstiden för bostadsrättskontrollagen
samt vidare särskilt
avseende utskottets hemställan i övrigt.

Rörande utskottets hemställan i punkten
C, såvitt gällde fråga om upphävande
av bostadsrättskontrollagens bestämmelser
om kontroll av överlåtelse av bostadsrätt,
fortsatte herr talmannen, hade
yrkats dels bifall till vad utskottet härutinnan
hemställt, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av herr Schött och herr Bengtsson
i Göteborg vid utlåtandet avgivna reservationen
i förevarande del.

den av herr Schött och herr Bengtsson
i Göteborg vid utlåtandet anförda reservationen
i denna del.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan i förevarande del vara med
övervägande ja besvarad.

Därpå bifölls på gjord proposition vad
utskottet i övrigt hemställt i punkten C.

Vidare gjordes beträffande vardera av
punkterna D och E enligt förekomna yrkanden
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan, dels ock på bifall
till utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av att det förslag
antoges, som innefattades i den av herr
Schött och herr Bengtsson i Göteborg
vid utlåtandet avgivna reservationer, såvitt
anginge den i respektive punkt berörda
frågan; och förklarades propositionerna
pa bifall till utskottets hemställanden
vara med övervägande ja besvarade.

Därefter gjordes i enlighet med de angående
punkten F framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Schött och herr Bengtsson
i Göteborg vid utlåtandet avgivna reservationen
i motsvarande del; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten G hemställt.

Härefter gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan i denna del vara med övervägande
ja besvarad.

I avseende å utskottets hemställan såvitt
anginge giltighetstiden för bostadsrättskontrollagen,
yttrade vidare herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
vad utskottet hemställt, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innehölles i

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Ang. upprustning av forskning, försök
och högre undervisning på jordbruksoch
trädgårdsområdena

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 26, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående upprustning

Tisdagen den 23 maj 1961 fm. Nr 22

Ang. upprustning av forskning, försök och högre undervisning på jordbruks- och

trädgårdsområdena

av forskning, försök och högre undervisning
på jordbruks- och trädgårdsområdena
jämte i ämnet väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln
föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, för budgetåret
1961/62 beräkna dels till Lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök:
Avlöningar 7 675 000 kronor, Omkostnader
1 000 000 kronor, Materiel 620 000
kronor, Nyanskaffning och underhåll av
utrustning 258 000 kronor, Bokinköp och
bokbindning 100 000 kronor, Lokal och
fast försöksverksamhet 1 100 000 kronor
samt Jordbruksdriften vid statens försöksgårdar
1 000 kronor, dels till Alnarps
lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut:
Avlöningar 2 093 000 kronor,
Omkostnader 830 000 kronor, Materiel
48 000 kronor, Nyanskaffning och underhåll
av utrustning 100 000 kronor, Bokinköp
och bokbindning 17 000 kronor,
Trädgårdsekonomisk byrå 18 000 kronor
samt Lokal och fast försöksverksamhet
45 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i en till
riksdagen den 10 mars 1961 avlåten proposition,
nr 69, vilken hänskjutits till
jordbruksutskottet, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen, att 1) godkänna de i
propositionen framlagda förslagen angående
omorganisation och upprustning av
forskning, försök och högre undervisning
på jordbruks- och trädgårdsområdena;
2) godkänna de i propositionen
förordade riktlinjerna för agronom- och
hortonomutbildningens uppläggning och
inre organisation; 3) godkänna att lantbrukshögskolan
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i propositionen anförts
försåges med tjänster till det antal
och i de lönegrader som i propositionen
förordats; 4) bemyndiga Kungl.
Maj :t att utfärda av förslagen under 1) —

3) föranledda författningsföreskrifter
och övriga erforderliga bestämmelser;

5) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga de
åtgärder, som i övrigt erfordrades för

att förbereda förslagens genomförande;

6) bemyndiga Kungl. Maj:t att företaga
de ändringar i personalförteckningen
för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök
från och med budgetåret
1961/62, som angivits i propositionen;

7) fastställa viss angiven avlöningsstat
för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1961/62; 8) å
riksstaten för budgetåret 1961/62 under
nionde huvudtiteln anvisa till Lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök;
Avlöningar ett förslagsanslag av 7 705 000
kronor, Omkostnader ett förslagsanslag
av 1 000 000 kronor, Materiel ett reservationsanslag
av 620 000 kronor, Nyanskaffning
och underhåll av utrustning
ett reservationsanslag av 258 000 kronor,
Bokinköp och bokbindning ett reservationsanslag
av 100 000 kronor, Lokal och
fast försöksverksamhet ett reservationsanslag
av 1 100 000 kronor samt Jordbruksdriften
vid statens försöksgårdar
ett förslagsanslag av 1 000 kronor; 9)
fastställa viss angiven avlöningsstat för
Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1961/62; 10)
å riksstaten för budgetåret 1961/62 under
nionde huvudtiteln anvisa till Alnarps
lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut:
Avlöningar ett förslagsanslag av
2 095 000 kronor, Omkostnader ett förslagsanslag
av 830 000 kronor, Materiel
ett reservationsanslag av 48 000 kronor,
Nyanskaffning och underhåll av utrustning
ett reservationsanslag av 100 000
kronor. Bokinköp och bokbindning ett
reservationsanslag av 17 000 kronor,
Trädgårdsekonomisk byrå ett förslagsanslag
av 18 000 kronor samt Lokal och
fast försöksverksamhet ett reservationsanslag
av 45 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
härefter angivna till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:87, av
herr Sandin och herr Larsson, Thorsten,
samt It: 109, av herr Grebäck in. fl., i vilka
motioner hemställts, att riksdagen

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ang. upprustning av forskning, försök och högre undervisning på jordbruks- och

trädgårdsområdena

matte medgiva inrättande av en personlig
laboratur i ämnet strålskvddsforskning
med speciell inriktning på jordbruksområdet
för agronomi licentiaten
Lars Fredriksson, Ultuna;

2) de likalydande motionerna I: 584,
av herr Hedström m. fl., och II: 686, av
herr Wiklund i öjebyn m. fl., i vilka
motioner hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att husdjurs- och trädgårdsförsöken
avseende norrlandslänen i likhet
med vad tidigare varit fallet skulle förläggas
till öjebyn;

3) de likalydande motionerna I: 605,
av herr Andersson, Axel Emanuel, och
herr Gustafsson, Nils-Eric, m. fl., samt
II: 699, av herr Grebäck m. fl., i vilka
motioner anhållits, att riksdagen måtte
dels medgiva, att utöver vad som föreslagits
i proposition nr 69 följande befattningar
finge inrättas: en professur i
nationalekonomi med tillhörande institution,
en laboratorsbefattning vid
vardera av institutionerna för lantbrukets
marknadslära, lantbrukets företagsekonomi,
husdjurens näringsfysiologi
samt husdjursfysiologi och en
befattning för högskoleutbildad ställföreträdare
vid varje försöksstation, dels
hos Kungl. Maj:t anhålla om fastställande
av institutionsbenämningen markfysik
och jordbearbetning i enlighet med
vad som anförts i motionerna, dels medgiva,
att ett centralt informationsorgan
finge inrättas vid lantbrukshögskolan i
enlighet med vad i motionerna anförts,
dels beakta även vad i motionerna i övrigt
anförts;

4) de likalydande motionerna I: 606,
av herr Elowsson, Nils, m. fl., och II:
703, av herr Larsson i Borrby m. fl., i
vilka motioner hemställts, att riksdagen
måtte besluta dels att omorganisationen
av försök, forskning ocli undervisning
på trädgårdsområdet skulle genomföras
samtidigt med motsvarande omorganisation
vid Ultuna den 1 juli 1962, dels att
de föreslagna professurerna i köksväxtoch
prydnadsväxtodling samt i trädgårdskonst
och naturvård skulle inrättas
den 1 juli 1962 respektive den 1 juli

1963, dels ock att medel skulle anvisas
till anställande av en förste byråsekreterare
vid Alnarpsinstitutet redan den 1
juli 1961 för att sedermera överföras till
trädgårdssektionens expedition den 1
juli 1962;

5) de likalydande motionerna 1:607,
av herr Jonsson m. fl., och 11:695, av
herr Grebäck m. fl, i vilka motioner
föreslagits, att riksdagen skulle besluta
att i enlighet med jordbrukshögskoleutredningens
förslag för försöksverksamhetens
ledning en tjänst som försöksdirektör
skulle inrättas vid lantbrukshögskolan
;

6) de likalydande motionerna 1:608,
av herr Nilsson, Ferdinand, och 11:698,
av herr Grebäck m. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte medgiva,
att vid lantbrukshögskolan finge inrättas
en avdelning för landsbygdssociologi
med speciell inriktning på forskning avseende
metoderna för upplysningsverksamhet
på jordbrukets och dithörande
områden i enlighet med vad i motionerna
anförts samt att till denna avdelning
finge anknytas även det av jordbruksupplysningskommittén
föreslagna
informationskontoret;

7) de likalydande motionerna 1:609,
av herr Nilsson, Ferdinand, och 11:697,
av herr Grebäck m. fl., i vilka motioner
anhållits, att riksdagen måtte medgiva,
att Ultuna lantbrukshögskola tills vidare,
dock under en tid av minst fem år,
finge fortsätta sin verksamhet samt hemställa,
att frågan om tidpunkten för skolans
definitiva avveckling måtte göras
till föremål för ny prövning;

8) de likalydande motionerna 1:610,
av herr Näsström m. fl., och IT: 701, av
herr Kärrlander m. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att en speciell forsknings- och försöksverksamhet
i Norrland skulle anordnas
med sikte på att belysa frågan om en
lämplig framtida driftsrationalisering,
främst genom införande av monokulturer
i växtodlingen och förenklad utfodring
av husdjuren, varvid konsekvenserna på

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Nr 22

Ane upprustning av forskning, försök och högre undervisning på jordbruks, och

trädgårdsomradena

lån« sikt för såväl jordbruket såsom pro- slagna personalstaten för institutionen
duktionsunderlag som möjligheterna att för växtodling skulle inrättas en laboravinna
arbetstimmar för arbete i skogs- tur, att utöver den av departementschebruket
särskilt borde uppmärksammas, fen föreslagna personalstaten for mstiatt
Offers försöksgård skulle bibehållas unionen för växtpatologi skulle inrattas
och användas för dessa undersökningar en professur i entomologi i stället för
samt att där pågående försöksserier en laboratur i samma ämne, en laboratur
skulle fullföljas, att Offers försöksgård 1 nematologi och en forskarassistentskulle
bringas i tillfälle att genom kom- tjänst i nematologi samt att namnet pa
pletterande försöksserier understödja den nuvarande institutionen för vaxtRöbäcksdalens
försöksstation i arbetet sjukdomslära skulle ändras till instituinom
mellersta Norrland. tionen för växtpatologi och entomologi;

9) de likalydande motionerna 1:611,
av herr Olsson, Ernst, och herr Svanström,
samt II: 702, av herrar Börjesson
i Cilömminge och Larsson i Borrby,
i vilka motioner föreslagits, dels att
riksdagen skulle medgiva, att trädgårdssektionen
vid Alnarp finge inrättas den
1 juli 1962 samt att en tjänst som sekreterare
i Ae 23 finge inrättas vid Alnarpsinstitutet
den 1 juli 1961, dels att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle anhålla om skyndsam prövning av
a) frågan om inrättande av självständiga
institutioner för köksväxtodling och
prydnadsväxtodling, b) frågan om egna
försöksväxthus för prydnadsväxtodlingen,
c) frågan om förläggning av undervisningen
i fältmässig köksväxtodling i
huvudsak till Alnarp, allt i enlighet med
vad i motionerna anförts;

10) de likalydande motionerna I: 612,
av herr Osvald, och II: 696, av herr
Carlsson i Huskvarna, i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att utöver den av departementschefen
föreslagna personalstaten för lantbrukshögskolans
bibliotek skulle inrättas två
nya biträdestjänster, att undervisningen
i geologi för agronomi studerande redan
från och med den 1 juli 1961 skulle
förläggas till Uppsala universitet, att det
vid universitetets mineralogisk-geologiska
institution skulle inrättas en laboratur
i geologi motsvarande den nuvarande laboraturen
i marklära vid lantbrukshögskolan,
att den nuvarande benämningen
av lantbrukshögskolans institution för
växtodlingslära skulle bibehållas, (dt utöver
den av departementschefen före 4

första kammarens protokoll 1961. Nr 22

11) de likalydande motionerna 1:613,
av herr Pettersson, Harald, m. fl., och
II: 704, av herr Eliasson i Moholm m. fl.,
i vilka motioner anhållits, att riksdagen
måtte besluta, att landet, vad beträffade
trädgårdsförsökens fältorganisation, skulle
indelas enligt jordbrukshögskoleutredningens
förslag i fyra försöksdistrikt,
sammanfallande med distrikten för jordbruksförsök,
med Rånna försöksgård såsom
försöksstation i det västsvenska distriktet
samt att landet, vad beträffade
husdjursförsöksverksamhetens fältorganisation,
skulle indelas i fyra försöksdistrikt,
sammanfallande med distrikten
för jordbruksförsöken; samt

12) motionen II: 700, av herr Larsson
i Hedenäset in. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

1. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:607 och 11:695, godkänna det förslag
till enhetlig ledning av den lantbruksvetenskapliga
verksamheten, som i utlåtandet
förordats;

2. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:612 och 11:696, såvitt de avsåge ämnet
geologi, godkänna, att undervisningen
för lantbrukshögskolans studerande
i detta ämne finge anordnas i enlighet
med vad i utlåtandet angivits;

3. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:605 och 11:699, såvitt de anginge ämnet
nationalekonomi, godkänna, att un -

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ang. upprustning av forskning, försök och högre undervisning på jordbruks- och

trädgårdsområdena

dervisningen för lantbrukshögskolans som laborator i ämnena husdjurens nästuderande
i detta amne finge anordnas ringsfysiologi respektive husdjursfysioi
enlighet med vad i utlåtandet angivits; logi;

4 med bifall till Kungl. Maj:ts fram- 11. med bifall till Kungl. Maj:ts fram t

cnoing Samt m€d avslag ä motionerna ställning, lämna utan åtgärd de i motio1:608
och 11:698, såvitt de anginge äm- nerna 1:612 och 11:696 gjorda yrkannet
sociologi, godkänna, att undervis- dena rörande ombildning av en laboraningen
för lantbrukshögskolans stude- torstjänst i ämnet entomologi till en berande
i detta ämne finge anordnas i en- fattning som professor i samma ämne
lighet med vad i utlåtandet angivits; samt inrättande av befattningar såsom
5. med bifall till Kungl. Maj:ts fram- laborator och forskarassistent i ämnet
ställning, lämna utan åtgärd de i motio- nematologi;

nerna I: 605 och II: 699 samt I: 612 och
II: 696 gjorda yrkandena beträffande benämningen
av institutionerna för växtodling,
växtpatologi samt växtnäringslära
och jordbearbetning;

6. i anledning av Kungl. Maj:ts framställning,
finna motionerna 1:611 och
II: 702, såvitt de avsåge prövningen av
vissa organisatoriska frågor rörande
lantbrukshögskolans trädgårdssektion i
Alnarp, besvarade med vad utskottet i
utlåtandet anfört i ämnet;

7. i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 612 och II: 696, såvitt nu vore i fråga,
besluta, att vid lantbrukshögskolan skulle
per den 1 juli 1962 inrättas en befattning
som laborator i ämnet växtodling;

8. i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 605 och II: 699, såvitt nu vore i fråga,
besluta, att vid lantbrukshögskolan skulle
per den 1 juli 1962 inrättas en befattning
som laborator i ämnet marknadslära; 9.

i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
1:605 och 11:699, såvitt nu vore i
fråga, besluta, att vid lantbrukshögskolan
skulle per den 1 juli 1962 inrättas
ytterligare en befattning som laborator
i ämnet företagsekonomi;

10. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning,
lämna utan avseende motionerna
1:605 och 11:699, såvitt däri yrkats
att vid lantbrukshögskolan skulle
per den 1 juli 1962 inrättas befattningar

12. lämna utan åtgärd motionerna I: 87
och II: 109 om inrättande av en personlig
laboratur i strålskyddsforskning för
agronomie licentiaten L. Fredriksson;

13. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning,
godkänna de övriga riktlinjer
för agronom- och hortonomutbildningens
uppläggning och inre organisation
som angivits i utlåtandet;

14. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med avslag å motionerna
I: 611 och II: 702 samt I: 606 och
II: 703, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, besluta, att en sekreterartjänst
i lönegrad A 23 ej skulle inrättas vid
institutionerna i Alnarp per den 1 juli
1961;

15. i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 612 och II: 696, såvitt nu vore i fråga,
besluta inrätta en biblioteksbiträdestjänst
i lönegrad Ae 7 vid lantbrukshögskolans
bibliotek i Uppsala per den 1 juli 1961;

16. lämna utan åtgärd i motionerna
I: 608 och II: 698 samt I: 605 och II: 699
gjorda yrkanden rörande till lantbrukshögskolan
knutet informationsorgan;

17. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning,
godkänna, att fyra jordbruksförsöksdistrikt
skulle ingå i fältförsöksorganisationen; 18.

med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 613 och II: 704, såvitt nu vore i fråga,
godkänna, att tre husdjursförsöksdistrikt
skulle ingå i fältförsöksorganisationen;

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

försök och högre undervisning på jordbruks- och

trädgårdsområdena

Ang. upprustning av forskning,

19. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 613 och II: 704, såvitt nu vore i fråga,
godkänna, att tre trädgårdsförsöksdistrikt
skulle ingå i fältförsöksorganisationen; 20.

i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
ävensom motionerna I: 584 och
II: 686 samt II: 700, i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om ytterligare prövning
av frågan om förläggningen av trädgårds-
och husdjursförsöksstationerna i
norra försöksdistriktet samt om i anledning
därav föranlett förslag till 1962
års riksdag;

21. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning,
lämna utan åtgärd det i motionerna
I: 605 och II: 699 gjorda yrkandet
om en högskoleutbildad ställföreträdare
vid varje försöksstation;

22. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning,
lämna utan åtgärd de i motionerna
1:610 och 11:701 gjorda yrkandena
rörande Offers försöksgård;

23. i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
och motionerna I: 609 och
11:697, godkänna vad utskottet i utlåtandet
anfört rörande avvecklingen av
Ultuna lantbruksskola;

24. avslå i motionerna 1:611 och II:
702 gjorda yrkanden rörande särskilda
försöksväxthus för prydnadsväxtodling;

25. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning.
godkänna de förslag till samorganisation
av forskning, försök och
högre undervisning på jordbruks- och
trädgårdsområdena, som förordats av
utskottet i utlåtandet;

26. med bifall till Kungl. Maj :ts framställning,
godkänna, att omorganisationen
av ifrågavarande forskning, försök
och undervisning beträffande jordbruksoch
husdjursområdena skulle, såvitt ej
annat framginge av utlåtandet, genomföras
per den 1 juli 1962;

27. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med avslag å motionerna
1:606 och 11:703 samt 1:611 och
II: 702, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna, att omorganisationen

av ifrågavarande forskning, försök och
undervisning beträffande trädgårdsområdet
skulle, såvitt ej annat framginge av
utlåtandet, genomföras med början den
1 juli 1963;

28. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning,
godkänna i det föregående ej
särskilt berörda förslag i propositionen
såvitt de rörde upprustning av forskning,
försök och högre undervisning på jordbruks-
och trädgårdsområdena;

29. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning,
bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda
av det föregående föranledda författningsföreskrifter
och övriga erforderliga
bestämmelser;

30. med bifall till Kungl. Maj :ts framställning,
bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga de åtgärder som erfordrades för
att förbereda förslagens genomförande;

31. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 87 och II: 109, såvitt nu vore i fråga,
bemyndiga Kungl. Maj :t att företaga de
ändringar i personalförteckningen för
lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök
från och med budgetåret
1961/62, som angivits i utlåtandet;

32. med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt i anledning av motionerna
1:612 och 11:696 ävensom med avslag
å motionerna I: 87 och II: 109, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, fastställa
under punkten införd avlöningsstat
för lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1961/62;

33. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt i anledning av motionerna
1:612 och 11:696 samt med avslag å
motionerna T: 87 och II: 109, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, å riksstaten
för budgetåret 1961/62 under nionde
huvudtiteln anvisa till Lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök: Avlöningar
ett förslagsanslag av 7 716 000
kronor;

34. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
å riksstaten för budgetåret

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ang. upprustning av forskning, försök och högre undervisning på jordbruks- och

trådgårdsområdena

1961/62 under nionde huvudtiteln, anvisa a)

till Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Omkostnader ett förslagsanslag
av 1 000 000 kronor;

b) till Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Materiel ett reservationsanslag
av 620 000 kronor;

c) till Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: N3ranskaffning och underhåll
av utrustning ett reservationsanslag
av 258 000 kronor;

d) till Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Bokinköp och bokbindning
ett reservationsanslag av 100 000
kronor;

e) till Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Lokal och fast försöksverksamhet
ett reservationsanslag av
1 100 000 kronor;

f) till Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Jordbruksdriften vid
statens försöksgårdar ett förslagsanslag
av 1 000 kronor;

35. avslå motionerna I: 606 och II: 703
samt 1:611 och 11:702 såvitt de rörde
personalförteckningen för Alnarps lantbruks-,
mejeri- och trädgårdsinstitut;

36. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 606 och II: 703 samt I: 611 och II: 702,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
fastställa under punkten införd avlöningsstat
för Alnarps lantbruks-, mejerioch
trädgårdsinstitut, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1961/62;

37. med bifall till Kungl. Majt:s framställning
samt med avslag å motionerna
I: 606 och II: 703 samt I: 611 och II: 702,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
å riksstaten för budgetåret 1961/62 under
nionde huvudtiteln anvisa till Alnarps
lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut:
Avlöningar ett förslagsanslag av
2 095 000 kronor;

38. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
å riksstaten för nionde huvudtiteln,
för budgetåret 1961/62 under
nionde huvudtiteln anvisa

a) till Alnarps lantbruks-, mejeri- och
trädgårdsinstitut: Omkostnader ett förslagsanslag
av 830000 kronor;

b) till Alnarps lantbruks-, mejeri- och
trädgårdsinstitut: Materiel ett reservationsanslag
av 48 000 kronor;

c) till Alnarps lantbruks-, mejeri- och

trädgårdsinstiut: Nyanskaffning och

underhåll av utrustning ett reservationsanslag
av 100 000 kronor;

d) till Alnarps lantbruks-, mejeri- och
trädgårdsinstitut: Bokinköp och bokbidning
ett reservationsanslag av 17 000
kronor;

e) till Alnarps lantbruks-, mejeri- och

trädgårdsinstitut: Trädgårdsekonomisk

byrå ett förslagsanslag av 18 000 kronor;

f) till Alnarps lantbruks-, mejeri- och

trädgårdsinstitut: Lokal och fast försöksverksamhet
ett reservationsanslag av
45 000 kronor. 8

Reservationer hade anförts

1) av herrar Hermansson, Jonasson
och Hansson i Skegrie, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 4
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning samt
med bifall till motionerna I: 608 och II:
698, såvitt nu vore i fråga, besluta, att
vid lantbrukshögskolan skulle inrättas
en avdelning för landsbygdssociologi i
enlighet med vad reservanterna föreslagit; 2)

av herrar Xord, Hermansson, Jonasson
och Hansson i Skegrie, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del''
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
18 hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna I: 613
och II: 704, såvitt däri yrkats inrättande
av fyra husdjursförsöksdistrikt, godkänna,
att fältförsöksorganisationen skulle
uppbyggas på sätt reservanterna föreslagit;
samt

3) av herrar Nord, Hermansson, Carl
Eskilsson, Jonasson, Hseggblom och

Tisdagen den 23 maj 1961 fm. Nr 22

Ang. upprustning av forskning, försök och högre undervisning pa jordbruks- och

trädgårdsområdena

Hansson i Skegrie, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 19 hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning samt med
bifall till motionerna I: 613 och II: 704,
såvitt däri yrkats inrättande av fyra
trädgårdsförsöksdistrikt med Rånna såsom
försöksstation i västra distriktet,
godkänna, att fältförsöksorganisationen
skulle uppbyggas på sätt reservanterna
föreslagit;

4) av herr Hjalmar Nilsson, som dock
ej antytt sin mening.

Herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Anledningen till att jag
tar mig orådet före att bryta praxis och
ta till orda redan nu i den föreliggande
frågan är närmast att jag personligen
— även om det inte här rör sig om några
så utomordentligt stora ekonomiska
ial — har den uppfattningen, att förevarande
utlåtande ändå är av så stor betydelse
att jag gärna vill markera tillfället.
Jag räknar då med att denna betydelse
kanske inte av alla anses ha den
dignitet, som den i själva verket har, och
att den eftersläpning, som tidigare har
gällt i fråga om forskning och försöksverksamhet
på jordbruks- och trädgårdsområdena,
är i stånd att med det
föreliggande förslaget kunna inhämtas,
så att underlag kan skapas för en tidsenlig
och rationell organisation av det
frågekomplex varom det här rör sig.

Jag har självfallet inte tänkt att gå
in på de detaljer, där det har redovisats
delade meningar. Jag nöjer mig med att
med glädje konstatera, att utskottsutlåtandet
i stort röjer enighet om de väsentliga
tingen och om de principfrågor
det här gäller. Jag har också den största
förståelse för att man kan ha delade meningar
i fråga om en del av de detaljfrågor,
som ingår i detta frågekomplex.

Jag skulle emellertid, herr talman,
rent allmänt vilja göra några reflexioner
innan denna fråga avgörs, och jag
skulle vilja börja med att säga, att ty -

värr en allt för stor allmänhet av olika
skäl har bibringats den uppfattningen,
att de åtgärder som statsmakterna vidtar
på jordbruksområdet i huvudsak eller
i allmänhet syftar till någon form av
extra subventioner åt en speciell, ur
sysselsättningssynpunkt ständigt minskande
grupp av näringsidkare. Att denna
mening har kunnat göra sig oförtjänt
bred i vida kretsar, beror kanske till
stor del på att diskussionerna — och
med förlov sagt, herr talman, även i detta
hus — har varit alldeles särskilt högljudda
när det har gällt direkta, kortsiktiga
stödåtgärder åt jordbrukets utövare.

Jag tror emellertid att vi, som på olika
sätt är satta till eller önskar att bevaka
jordbruksfrågorna, bör påminna
både våra åhörare och kanske också
oss själva om att även samhällets insatser
under jordbruksdepartementets huvudtitel
givetvis ytterst syftar till att
skapa underlag för en höjd levnadsstandard,
och då inte bara åt jordbrukarna
själva.

Det finns just nu, när riksdagen står
i begrepp att behandla ett frågekomplex
som kanske mer än något annat visar att
så är det faktiska förhållandet, anledning
att särskilt betona att utbildning,
forskning och försöksverksamhet i väsentliga
avseenden har utgjort underlaget
för den omdaning och effektivisering
av det svenska jordbruket, som
kunnat ske under de senaste århundradena.
Jag vill alldeles särskilt betona att
denna rationaliseringsutveckling har
kunnat ge inte bara en högre inkomstoch
levnadsstandard åt jordbruksbefolkningen
utan även — och det är jag faktiskt
angelägen att understryka -— billigare
och bättre livsmedel åt konsumenterna
än vad som eljest skulle ha varit
fallet.

Denna rationaliseringsprocess har
också genom den arbetskraft, som kunnat
friställas och överföras till övriga
näringar, kommit att underlätta expansionen
inom dessa. .lag vill på den punkten
framhålla, att rationaliseringsprocessen
inom det svenska jordbruket har
spelat en utomordentligt betydelsefull

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ang. upprustning av forskning, försök och

trädgårdsområdena

roll för den standardstegring över huvud
taget, som ägt rum i vårt land under
tiden efter det andra världskriget. Men
det är lika angeläget betona, att denna
verksamhet och dess inriktning måste
fortsätta. Betydelsen av att så sker i en
progressiv samhällsutveckling har blivit
allt mer markerad.

Det är självfallet lantbruksvetenskapens
uppgift att ständigt söka finna nya
vägar för effektivare och billigare produktion.
I den mån som produktiviteten
i det svenska jordbruket kan hållas på
en hög nivå behövs också ■— det är den
andra slutsatsen man kan dra av detta
resonemang — mindre stöd från det allmännas
sida för att den åt jordbruket
garanterade inkomststandarden skall
kunna hållas på en avsedd nivå. Om
samhället däremot skulle försumma rationaliserings-
och effektiviseringssträvandena
inom jordbruket, skulle detta
givetvis medföra, att jordbruket i stället
skulle kunna göra anspråk på ökat
direkt stöd.

Med hänsyn inte minst till att ett sådant
stöd skulle komma att kosta ojämförligt
mycket mera än insatserna för
rationaliseringsverksamheten i detta avseende
är det — det är jag övertygad om
—- mycket väl använda pengar som går
till sådan verksamhet. Man bör kanske
också komma ihåg, att det på alla andra
områden pågår en motsvarande intensifierad
verksamhet för att skapa moderna
och effektiva utbildningsmöjligheter
för allt flera ungdomar, som söker sig
till högskolor och till universitet.

Jag tror det gäller att se till att jordbrukets
utbildnings- och forskningsanstalter
också står på en sådan nivå, att
de kan konkurrera om ungdomen. Inte
minst i det sammanhanget är det också
viktigt att klargöra, att det på det jordhruksvetenskapliga
området finns uppgifter,
vilkas lösning är av betydelse för
samhället i sin helhet.

Man får bara inte överbetona den föreställning
som kanske ibland kommer
till uttryck, att vi här har att röra oss
med ett över hela dess bredd stagnerande
eller tillbakagående verksamhetsområde.
Därigenom skulle man oberättigat

högre undervisning pa jordbruks- och

- säkerligen ur hela samhällets synpunkt
— kunna komma att beröva dessa
utbildningsanstalter ett tillräckligt
brett rekryteringsunderlag, vilket som
sagt har utomordentlig betydelse i ett
väsentligt större sammanhang.

Visst finns det alltså uppgifter härvidlag.
Jag har visserligen bara antytt några
av våra egna rationaliseringsbehov
inom näringen och eljest, men jag får
kanske lov, herr talman, att erinra om
att uppgifternas storlek på detta område
framträder i hela sin vidd först när
vi riktar blickarna ut över vår egen aktuella
omvärld. Jag tänker då bl. a. på
hjälpen till de mindre utvecklade länderna,
en fråga som så nyligen debatterades
här i samband med en interpellation
att jag inte skall falla för frestelsen
att nu upprepa vad som sades vid det
tillfället. Jag vill på den punkten bara
summera den som jag tror stora och allmängiltiga
betydelsen av insatserna på
forskningens, försöksverksamhetens och
utbildningens område inom det svenska
jordbruket.

Vi är som alla vet i den lyckliga situationen
att vi för vår del inte behöver
koncentrera alla våra krafter på att tillfredsställa
ögonblickets behov, utan vi
har råd att investera för framtiden och
gör det också. Och jag tror, att det framför
allt är därigenom vi har de större
och mest realistiska möjligheterna att
på olika områden svara för insatser i
hjälpen till de mindre utvecklade länderna.
Tillfälligt kan naturligtvis de välutvecklade
ländernas överskott av livsmedel
lindra den akuta nöden i utvecklingsländerna,
men sådan hjälp innebär
ingen lösning av världens försörjningsproblem;
det tror jag att man skall ha
alldeles klart för sig. Bortsett från de
rent finansiella problem som sammanhänger
med att från högprisländerna i
Västeuropa eller andra delar av världen
överföra överskotten av jordbruksprodukter
till utvecklingsländerna, är det
ju ett faktum att betingelserna för en direkt
livsmedelsproduktion är väsentligt
gynnsammare i dessa senare länder än i
våra egna.

Jag tror därför att de avancerade in -

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ang. upprustning av forskning, försök ocl

dustriländernas bästa bistånd till de underförsörjda
folken — i varje fall på
längre sikt; och det är väl närmast detta
perspektiv man bör anlägga i sammanhanget
— inte består i en dyrbar
livsmedelsexport utan mera i teknisk
hjälp med maskiner, redskap och framför
allt kunskap. På den vägen kan utvecklingsländerna
själva bli i stånd att
lösa både sina akuta och sina framtida
försörjningsproblem utifrån sina i allmänhet
gynnsammare och billigare förutsättningar.

I den nämnda interpellationsdebatten
här i kammaren erinrades t. ex. om den
pågående kampanjen under FAO:s aktuella
paroll »Frihet från hunger», och
i den kampanjen — som ännu bara befinner
sig i inledningsskedet — är säkerligen
de välutvecklade ländernas roll
tämligen given: vi kan lämna de underförsörjda
länderna det mest verksamma
biståndet genom att ställa exempelvis
veterinärer, jordbrukstekniker, växtodlingsexperter
och annan expertis till förfogande
samt genom att öppna våra egna
forsknings- och undervisningsinstitutioner
på dessa områden för studerande
från de underutvecklade länderna.

Mot bakgrunden av den betydelse jag
tillåter mig fästa vid det föreliggande
förslaget om upprustning av forskning,
försök och högre undervisning på jordbruks-
och trädgårdsområdena är det
klart — jag ber då att få upprepa vad
jag inledningsvis sade — att jag gläder
mig mycket åt den enighet som uppnåtts
kring förslaget. I den mån avvikande
uppfattningar kommit att göra sig gällande
under utskottsbehandlingen — och
förmodligen kommer de att redovisas
i den följande debatten — är det väl
ingen nedvärdering av de sålunda delade
meningarna om jag tillåter mig uppfatta
dem såsom smärre avvikelser, lokalgeografiskt
eller mer eller mindre lokalpatriotiskt
motiverade; detta behöver
ju inte förringa deras betydelse.

Det återstår för mig endast att framlägga
ett par synpunkter. Framför allt
skulle jag då vilja erinra om att ett genomgående
tema i regeringsförslaget —

i högre undervisning på jordbruks- och
trädgårdsområdena

som välvilligt behandlats av utskottet
— har varit att skissa de principiella
linjerna för organisationen av våra institutioner
på detta område. Och då är
det kanske beträffande trädgårdsområdet
mera befogat än i övrigt att säga, att
det beslut, som jag hoppas att kammaren
i dag skall fatta under vidsträckt enighet,
representerar något av en milstolpe
när det gäller forskning, försök och högre
undervisning.

Med hänsyn till inte minst förändrade
konsumtionsvanor i takt med en högre
standard tror jag det är naturligt och
självklart, att utvecklingen pekar i den
riktningen. Ingen vet väl bestämt var
den utvecklingen slutar. Det enda vi vet
är att denna utveckling för ögonblicket
är underkastad en mycket snabb förändring.
Vi vet bara att med den högre
standarden sker en övergång till i allmänhet
mer och mer förädlade varor.
Livsmedelsindustrien har i detta stycke
kommit att spela en allt större roll och
kommer sannolikt att göra det i ännu
högre grad i fortsättningen. Även dessa
synpunkter är ägnade att tillgodoses genom
de vetenskapliga insatserna på detta
område. Det är däri själva frågans
största betydelse ligger, nämligen att den
befinner sig i takt med tidens egen utvecklingsrytm.

Naturligtvis kan väl en och annan ifrågasätta
de helopp som här förordas —
något över 2 miljoner kronor i initialskedet;
det rör sig om drygt en miljon
kronor för direkt upprustning och för
nya tjänster. Men jag vill då gärna erinra
om att det gäller initialskedet och
att starten inte sker från och med i dag.
Det måste ta den tid, som utbyggnaden
av olika skäl kommer att kräva, och omfatta
en relativt lång period.

Jag har i propositionen framhållit att
en bedömning av i vilken takt forskningsresurserna
på detta område bör
utvidgas givetvis måste — liksom för
de flesta frågor — ske mot bakgrunden
av det statsfinansiella läget och möjligheterna
att vid den årliga budgetprövningen
kunna inrymma anslagsökningar
för detta ändamål. Det har synts mig

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ang. upprustning av forskning, försök o
trädgårdsområdena

finnas anledning att understryka vikten
av att man inte begränsar dessa möjligheter
genom att av mer eller mindre
taktiska skäl — jag tillåter mig att upprepa
detta på nytt — satsa tillgångarna
på kortsiktiga åtgärder. Även för dem
som blir direkt berörda av dessa är ändå
detta av mindre betydelse än de vinster,
som kan göras genom så kraftiga
insatser som vi anser oss ha råd med på
vetenskapens och utbildningens område.

Det var dessa synpunkter, herr talman,
som jag har tillåtit mig att ta upp
kammarens tid med för att redovisa redan
i början av debatten.

Herr NORD (fp):

Herr talman! Jordbruksministerns eleganta
uppläggning av syftemålet med
den fråga som vi här skall behandla har
jag ingenting att erinra mot. Jag har
inte någon anledning att polemisera i
detta fall och jag kan understryka hans
påstående, att beslutet i utskottet i stort
sett har gått i enighetens tecken.

Jordbruksministern nämnde även om
att det fanns vissa detaljer, där det kan
råda delade meningar. I jordbruksutskottets
föreliggande utlåtande finns
några reservationer, som omfattar några
speciella områden. Mitt namn står först
under två reservationer, nämligen de
som betecknats med nr 2 och 3 i utskottets
utlåtande. Jag skall be att med några
korta ord få redovisa varför dessa reservationer
har tillkommit.

I utskottsutlåtandet är anfört angående
den framtida fältförsöksorganisationen,
att den enligt propositionen skall
utgöras av fyra jordbruksförsöksdistrikt,
tre husdjursförsöksdistrikt och tre trädgårdsförsöksdistrikt
med i princip en
försöksstation inom varje sådant distrikt.

I likalydande motioner — nr 613 i första
kammaren och 704 i andra kammaren
■— som är undertecknade av ett stort
antal ledamöter från samtliga de fyra
större partierna, har det yrkats på att
antalet försöksdistrikt skulle utökas så
att det blir fyra försöksdistrikt också beträffande
kreatursskötsel och lika många
beträffande trädgårdsodling.

h högre undervisning på jordbruks- och

Det är framför allt två skäl som talar
för att dessa krav — om jag får kalla
dem så — är starkt motiverade. När det
gäller forskning och försök på husdjursskötselns
område är det dels de klimatiska
förhållandena och dels kreatursskötselns
omfattning i västra delen avlandet,
som talar för att det skall vara
ett försöksdistrikt även i denna del avlandet.

För att belysa kreatursskötselns betydelse
i Västsverige skall jag anföra en
del statistiska uppgifter, hämtade ur den
motion som jag nämnde nyss. Ungefär
en fjärdedel av landets jordbruk är belägna
inom detta område och 26,4 procent
av landets nötkreatursstam finns
inom området. När det gäller svin är
procenttalet 23,5 och beträffande höns
29,3. Det är alldeles klart att en så omfattande
kreatursskötsel har oerhört stor
betydelse för detta område.

I fråga om klimatiska förhållanden är
det som bekant avsevärd skillnad mellan
Västsverige och övriga delar av vårt
land. Den rikliga nederbörden och den
starkt fuktiga luften skapar för växtligheten
och därmed för utfodringen speciella
problem, vilka enligt mitt förmenande
måste lösas genom en lokal försöksverksamhet.
I ett sådant fuktigt klimat
blir vätskehalten mycket hög hos de
vegetabiliska produkterna, däribland
kreatursfodret, och det skapar, som jag
nämnde, problem för husdjursskötseln.
Det uppstår bristsjukdomar av olika slag,
sjukdomar som forskningen måste söka
finna bot för. Reservanterna är av den
uppfattningen att forskningen endast kan
baseras på lokala försök.

Det är givet att väderleksförhållandena
skapar mycket stora problem även
för trädgårdsodlingen. Den rikliga nederbörden
och den fuktiga luften medför
att det uppstår svamp och mögelskador
på växtligheten. Forskningen måste
därför inrikta sig på att få fram sådana
sorter som är motståndskraftiga mot de
skador som en fuktig väderlek åstadkommer.
Även dessa försök måste, såvitt
jag förstår, ske lokalt inom de områden
som det är fråga om.

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ang. upprustning av

forskning, försök och högre undervisning på jordbruks- och

trädgårdsområdena

Här kommer Rånna in i bilden. Sedan
25 år tillbaka har där bedrivits
forskning på trädgårdsodlingens område.
Bland annat har där bedrivits en
körsbärsodling som Rånna har blivit
ryktbart för. Man har därvidlag nått resultat
som blivit uppmärksammade i vida
kretsar, men även när det gäller
andra odlingar har Rånna haft stor betydelse.

Västra Sverige, inte minst Skaraborgs
län, är en utpräglad småbrukarbygd.
Man talar ofta om att småbruken borde
gå in för specialodlingar. I viss utsträckning
har detta redan skett. Den som reser
genom norra delen av Skaraborgs
län torde nog lägga märke till den omfattande
jordgubbsodling som bedrivs
av småbrukare i Finnerödjatrakten, och
även i andra områden av länet har man
försökt sig på specialodlingar, t. ex.
grönsaksodling. Men för att man skall
kunna nå någon framgång i det avseendet
behövs det — vilket betonades
också av jordbruksministern — forskning
för att åstadkomma bättre och härdigare
sorter. Endast därigenom kan
man uppnå ett mera lönande resultat.
Jag anser att det under dessa förhållanden
är befogat med ett särskilt försöksdistrikt
för trädgårdsodling, omfattande
Västsverige.

Rånna har, som jag nämnde, i 25 år
svarat för forsknings- och försöksverksamhet
inom trädgårdsodlingens område.
Jordbruksutskottet hade i början av
april månad tillfälle att besöka Skaraborgs
län och därvid även Rånna. Dagen
för besöket var den sämsta tänkbara
med snöslask och dåligt väder, och
vi hade svårt att få någon uppfattning
om försöksgården, men det nämndes i
alla fall i redogörelsen för besöket att
man vid Rånna experimenterade, om jag
minns rätt, med 200 olika sorters körsbär.
Jag önskar att jordbruksutskottets
ledamöter hade varit där nu i maj månad
och sett alla dessa tusende träd stå
i full blom. Det skulle ha varit en njutning
för utskottet att få se.

Nå, det må vara nog härmed; jag skall
inte uppta kammarens tid så mycket

längre. I de reservationer som jag talat
om har vi alltså föreslagit för det första
att det borde inrättas ett försöksdistrikt
för husdjursskötsel i västra Sverige med
försöksstationen förlagd till Skara, där
det torde finnas stora förutsättningar
tack vare att anknytning kunde ske till
den forskning som redan är förlagd dit
— veterinärinrättningen o. s. v. — för
det andra att vi borde få ett självständigt
försöksdistrikt för trädgårdsodlingen
för västra delen av landet, varvid försöksstationen
förlägges till Rånna.

Med detta herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationerna nr 2 och
3 i utskottsutlåtandet.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Jordbruksutskottet har
här i sitt betänkande yttrat sig över
Kungl. Maj :ts proposition nr 69 angående
upprustning och forskning, försök
och högre undervisning på jordbrukets
och trädgårdsnäringens område. Efter
att ha deltagit i behandlingen av ärendet
har jag fått den uppfattningen, att
förslaget när det genomförts kommer
att innebära en effektivisering av undervisningen
och forskningen.

Men en omorganisation av den betydande
omfattning som detta förslag innebär
kan även föra med sig andra
problem. Jag tänker då på försöksgårdarna,
som eventuellt kommer att upphöra
med sin nuvarande verksamhet.
Under en avveckling kan svårigheter
uppkomma för personalen och den bygd,
där försöksgårdarna ligger.

Departementschefen har sagt, att det
ankommer på lantbrukshögskolans styrelse
att avge förslag om avvecklingen
och vilka åtgärder som skall vidtas, och
dessutom att de nuvarande försöksgårdarna
skall överföras till hushållningssällskapen.

I samband med denna fråga bär det
väckts ett antal motioner, i vilka hemställts
att försöksgårdarna i stor utsträckning
skall finnas kvar. Det är klart
att om man skall göra eu omorganisatin
av denna omfattning, så är jag på det

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ang. upprustning av forskning, försök och högre undervisning på jordbruks- och

tradgardsområdena

klara med att den måste vara genomgripande
och att den måste vara fullständig,
därest den skall kunna fylla sitt syfte.
Men när man kommer in på vad som
skall ske med dessa försöksgårdar så är
spörsmålet om avvecklingen skall ske genast
eller om de skall ges möjlighet att
hedriva sin verksamhet i fortsättningen
ett i och för sig ömtåligt problem, som
man har att ta ställning till. Utskottet säger:
»Ltskottet vill vad gäller nyssnämnda
avveckling understryka angelägenheten
av att densamma genomföres så smidigt
som möjligt med hänsyn till såväl
den berörda personalens som vederbörande
bygds intressen.»

Jag vill för min del understryka detta.
Offer i Ångermanland ligger i en
bygd med stark avfolkning. En alltför
snabb avveckling kan skada både de anställda
och den bygd som Offer ligger i,
och vinsten av en avveckling kanske är
betydelselös när det gäller att avväga
dessa intressen mot varandra.

Jag vill bara uttrycka den förhoppningen
att lantbruksstyrelsen vid sin planering
tar alla möjliga hänsyn till vad
utskottet anfört i denna fråga.

I övrigt kan jag, herr talman, i stort
sett yrka bifall till utskottets förslag,
men på en punkt har jag en avvikande
mening, och det är därför som jag har
av8ett en blank reservation. Utskottet
föreslår inrättande av tre nya laboratorstjänster
utöver vad Kung], Maj:t föreslagit
i propositionen. Utskottets förslag
är en kompromiss. Jag kan inte ansluta
mig till denna kompromiss, och detta av
töljande skäl.

Enligt utredningens förslag skall nyoch
ombyggnader ske vid lantbrukshögskolan.
Dessa beräknas kosta 18,75 miljoner
kronor vid Ultunadelen, 5,67 miljoner
kronor vid Alnarpsdelen samt 0,96
miljoner vid försöksstationerna, tillhopa
25,38 miljoner kronor.

Dessa arbeten kommer att utföras i
etapper, i första hand inom en tidrymd
av två år. Beträffande medelsanvisningen
för byggnationerna säger departementschefen:
»Vid den årliga budgetbehandlingen
torde i de enskilda fallen

närmare ställning få tagas till den av
utredningen föreslagna turordningen för
och omfattningen av ny- och ombyggnadsarbetena».
Statsrådet säger vidare:
»I samband med de omflyttningar av
institutioner och personal, som torde bli
oundgängligen erforderliga vid omorganisationen,
synes vissa upprustningsoch
ändringsarbeten bli nödvändiga.
Det torde böra ankomma på högskolestyrelsen
att utreda dessa spörsmål och
i samråd med byggnadsstyrelsen framlägga
förslag härom.»

Detta uttalande innebär, dels att hela
ombyggnadsprojektet skall planeras och
utredas, dels att medelsanvisningen skall
prövas vid kommande budgetbehandling.
Därest konjunkturläget är sådant,
att investeringar icke är önskvärda,
kommer kanske ombyggnadsarbetena att
förskjutas framåt i tiden så att de inte
kan genomföras förrän om fem år eller
så. Ett ekonomiskt trängt läge för staten
kan även förskjuta ombyggnadsarbetena.

Jag bär bedömt departementschefens
ställningstagande till utredningens förslag
om inrättande av nya tjänster på
det sättet, att det bör finnas lokaler och
tjänsterum till förfogande och att han på
grund härav begränsat antalet nya
tjänster.

Utskottet föreslår nu att tre nya
tjänster skall tillsättas den 1 juli 1962.
Jag har frågat mig om upprustningen
då är klar och om det alltså finns tjänsterum
till förfogande. Enligt min uppfattning
bör man först verkställa ombyggnaderna
och den erforderliga upprustningen
och därefter tillsätta de nya
tjänsterna.

L tskottet har gått den omvända vägen
och tillsätter tjänsterna först -— utan
att veta om den nya personalen har någonstans
att hålla till och utföra sitt arvete.

Det är på grund därav, herr talman,
som jag har velat anföra dessa betänkligheter.
Jag har här en avvikande mening
gentemot utskottsmajoriteten. Efter
att under tiden sedan utskottet justerat
sitt betänkande ytterligare ha övervägt

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ang. upprustning av forskning, försök o

denna fråga har jag beslutat att vid
punkterna 7, 8 och 9 be att få yrka bifall
till Kungl. Maj :ts förslag.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Det var med stort intresse
som jag lyssnade till jordbruksministerns
introduktion till överläggningen
om jordbruksutskottets utlåtande
angående den högre lantbruksundervisningen
och frågor i samband därmed.
Han satte där in ärendet i dess rätta
sammanhang, nämligen mot bakgrunden
av den pågående rationaliseringen inom
jordbruket och trädgårdsnäringen. Samma
tankegång utvecklades också i själva
inledningsorden till jordbruksutskottets
utlåtande nr 26. Där framhåller
nämligen utskottet, att den lantbruksvetenskapliga
verksamheten skall vara ett
medel för fortsatt rationalisering och effektivisering
av jordbruket och trädgårdsnäringen
i vårt land och därtill ett
av de viktigaste medlen. Upprustningen
av lantbruksvetenskaperna skall ses som
ett led i ansträngningarna att förbättra
jordbrukets ställning och stärka dess
konkurrenskraft. Forskning och försöksverksamhet
får allt större betydelse i
dessa strävanden, och genom de nu
framlagda förslagen förstärkes lantbrukshögskolans
ställning som ett centrum
för den vetenskapliga verksamheten
på området.

Upprustningen hälsas därför med
tillfredsställelse inom vida kretsar. Genom
de nya anordningarna förstärkes
framför ailt personalresurserna i hög
grad, och där har jordbruksutskottet —
såsom herr Hjalmar Nilsson nyss antydde
_ till och med gått ett steg längre än
jordbruksministern. Jag tror att det är
ett välbetänkt steg.

Om man ser förbättringarna som en
engångsföreteelse, är de onekligen betydande.
Men om man ser dem mot
bakgrunden av att inga förändringar
har skett vid högskolan under den tid

som jordbrukshögskoleutredningen arbetat,
blir förstärkningen strax mindre
imponerande. Jord bni kshögskoleutred -

i högre undervisning på jordbruks- och
trädgårdsområdena

ningen tillsattes år 1956, och under de
fem år som gått sedan dess har varje
förslag om förbättring av högskolans resurser
avvisats med hänvisning till den
pågående utredningen. Under hela denna
tid har det rått ett osäkerhetstillstånd
inom den högre lantbruksundervisningen.
Inga nya tjänster har tillkommit, redan
befintliga tjänster har blivit vakantsatta,
och ingen upprustning av
byggnaderna har skett. Det känns därför
som en lättnad att stilleståndet nu
äntligen blir brutet och att upprustningen
kan påbörjas. För året inskränker sig
emellertid åtgärderna till beslut om personella
förstärkningar, medan byggnadsfrågorna
ställes på framtiden. Även på
detta område har högskoleutredningen
presenterat ett omfattande program.
Jordbruksministern nöjer sig dock för
året med att hänvisa till att man får
ta ställning till detta program vid den
årliga budgetbehandlingen.

Låt mig, herr talman, när principbesluten
nu skall fattas, uttrycka förhoppningen
att byggnadsverksamheten kommer
att hålla jämna steg med upprustningen
i övrigt, så att inte verksamheten
vid högskolan i fortsättningen kommer
att hämmas genom otillräckliga institutionslokaler.
Låt mig också uttrycka
förhoppningen, att jordbruksministern
med kraft fullföljer den principiella
deklaration som han i dag har avgivit
beträffande den högre lantbruksvetenskapliga
verksamheten.

Jordbruksutskottets utlåtande är enhälligt,
när det gäller huvudlinjerna i
propositionen. Reservationerna avser detaljspörsmål,
och herr Nord har redan
motiverat reservationerna 2 och 3. Jag
vill för min del nöja mig med att instämma
i yrkandet i reservationen 3,
som ju innebär att vi skulle inrätta ett
särskilt trädgårdsförsöksdistrikt även
för Västsverige med Rånna som försöksstation.
Jag tror att det är förståndigt
att på detta sätt bygga vidare på den
verksamhet som redan i ett 25-tal år bedrivits
vid Rånna.

Jag vill emellertid därutöver anföra
några synpunkter på en annan detalj i

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ang. upprustning av forskning, försök och
trädgårdsområdena

högre undervisning på jordbruks- och

propositionen, en detalj där det visserligen
inte råder några meningsskiljaktigheter,
men som jag anser vara värd att
bil belyst mer än som skett i utskottets
utlåtande. Jag åsyftar frågan om uppläggningen
och organisationen av agronomutbildningen.

Det kan hälsas med tillfredsställelse,
att jordbruksministern har minskat kravet
på förpraktik för de blivande agronomerna
från två till ett år. På grund
av det nuvarande kravet på två års förpraktik
har nämligen rekryteringen till
lantbrukshögskolan utan ''tvivel hämmats.
En ung student, som sett olika vägar
öppna sig för framtiden, har dragit
sig för en utbildning, där han enligt bestämmelserna
måste ägna två år åt praktiska
förberedelser innan han fått komma
in vid högskolan. Studietiden har
blivit längre än för jämförbara studiebanor,
och detta har icke kompenserats
vid lönesättningen för de färdiga agronomerna.
Antalet inträdessökande har
därför minskats, och något egentligt ura
al har inte kunnat ske vid intagningen.
Detta har inneburit en risk för att man
fått nöja sig med minimifordringarna
vid intagningen, vilket i sin tur kunnat
medföra en sänkning av kvaliteten. Genom
den nya ordningen med intagning
omedelbart efter studentexamen och den
propedeutiska utbildningen förlagd efter
intagningen kan man ju hoppas, att rekryteringsbasen
för agronomutbildningen
skall vidgas.

Den föreslagna ordningen med ett års
koncentrerad teori- och praktikkurs vid
en lantmannaskola före studiernas påbörjande
torde ge de blivande agronomerna
en bättre grund för deras kommande
verksamhet än den tidigare mera
vagt utformade praktiken har gett. Beträffande
valet av de lantmannaskolor,
där förpraktiken skall äga rum, uttalar
utskottet att eleverna bör ges viss valfrihet
när det gäller att komma i kontakt
med olika förhållanden inom landets
jordbruk. Av praktiska skäl och
med hänsyn till önskemålet att de blivande
agronomerna under utbildningstiden
skal] få lära känna förhållandena

inom de främsta jordbruksdistrikten i
landet måste emellertid förpraktiken i
huvudsak förläggas till skolor i södra
Sverige.

Det innebär också en förbättring i studiegången,
att terminsindelningen vid
lantbrukshögskolan anknvtes till förhållandena
vid universitetet. Genom det
längre sommaruppehållet ökas möjligheterna
för de studerande att skaffa sig
praktik och erfarenhet på olika arbetsområden.
De får också en chans att
själva bidraga till finansieringen av sina
studier — vilket är välbetänkt i en
tid, då man eljest vill lägga allt mer av
denna uppgift på statsmakterna. Även i
andra avseenden skall det ske ett närmare
samarbete mellan lantbrukshögskolan
och universitetet i Uppsala liksom
mellan jordbrukets olika högskolor.
Även för den, som inte är fackman,
måste ett sådant vidgat samarbete te sig
naturligt och hälsas med tillfredsställelse.
Det ger ökade möjligheter att koncentrera
resurserna på väsentliga punkter
och därigenom nå bättre resultat än
om resurserna splittras på olika håll. En
sådan samordning kommer säkerligen
att vara till fördel för den lantbruksvetenskapliga
utbildningen i framtiden.

Herr talman! Med dessa reflexioner
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag på alla punkter utom beträffande
punkt 19, där jag tillstyrker reservation
nr 3 av herr Nord m. fl.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Som jordbruksministern
redan framhållit är det en inte bara för
jordbruket och dess framtida utveckling
stor och betydelsefull fråga vi nu behandlar.
Den har också betydande samhällelig
räckvidd.

Det talas så mycket i våra dagar om
rationaliseringar inom jordbruket. Ofta
kretsar dessa resonemang kring priserna
och strukturomställningen mot allt
större och bättre arronderade brukningsenheter.
Och detta har ett vitalt och
grundläggande värde. Men det får inte
undanskymma betydelsen av en förbätt -

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Nr 22

\ng. upprustning av forskning, försök och högre undervisning på jordbruks- och

trädgårdsom rådena

ring, rationalisering och utbyggnad av
allt det som inrymmes i orden forskning,
försök och undervisning. Allt det som
dessa ord innebär berikar i hög grad och
främjar i hög grad jordbruksproduktionens
utveckling och förbättrar lönsamheten.
Det har blivit hävd, att det allmänna
väsentligen skall svara för de
kostnader som denna sida av produktions-
och lönsamhetsförbättringen innebär.
På längre sikt är dessa investeringar
lönsammare och avgjort bättre än
prissubventionerande insatser från samhällets
sida, även om dessa inte helt kan
avvaras för närvarande — i varje fall
som en utjämnande faktor olika produktions-
och klimatförhållanden emellan
och för det mindre jordbruket.

Som resultat av de beslut vi i dag kommer
att fatta torde det i framtiden liksom
hittills medföra en högre inkomst- och
levnadsstandard för jordbruksbefolkningen
och billigare livsmedel för konsumenterna.
Även om det i första hand
är ett jordbrukets intresse, att denna närings
överbyggnad ges en fullgod och
tidsenlig utrustning och att denna verksamhet
kan bedrivas med tillräcklig intensitet
och i erforderlig omfattning,
är det en för samhället ingalunda oväsentlig
angelägenhet, att vad som här
föreslås verkligen snarast kommer till
stånd. Jag vill redan nu kraftigt understryka
— något som herr Eskilsson här
nyligen berörde — att vad som finns
med i utbyggnadsprogrammet men inte
ingår i dagens beslut fortast möjligt förverkligas.
Detta gäller inte minst den
av utredningen föreslagna och av statsrådet
väsentligen godtagna byggnadsupprustningen.
Många av högskolans institutioner
arbetar under mycket besvärliga
och tidsödande förhållanden med
lokaler på flera olika håll. Härvidlag
är verkliga krafttag av nöden, om drägliga
arbetsförhållanden med goda resultat
skall kunna uppnås.

Jag vill fiista uppmärksamheten på att
vi har endast eu lantbrukets högskola
här i landet. Det är därför tillfredsställande
att statsrådet och utskottet betonar,
att det vid denna högskola skall

finnas samma forskarutbildningsmöjligheter
som vid landets övriga högskolor
och vid universiteten. Det är också glädjande,
att forskningens frihet lämnas
okränkt och att försöksverksamheten får
sin behövliga upprustning och får bilda
underlag för undervisningen. Det är
även en mycket angelägen uppgift att
sörja för utbildningen och därmed rekryteringen
av forskare, försöksmän och lärare
inom de olika ämnesområdena.
Detsamma gäller på trädgårdsområdet.

Ända sedan utredningen började för
fem år sedan har varje utbyggnad stått
stilla vid lantbrukshögskolan och Alnarpsinstitutet,
och ett flertal professorsoch
andra befattningar har besatts på
vakansförordnande. Att detta har betytt
en viss eftersläpning och avmattning i
verksamheten med ett osäkerhetstillstånd
över huvud taget, säger sig självt, och
det är sålunda åtskilligt som skall återhämtas
på flera områden vid Ultuna och
Alnarp, varför det är högst nödvändigt
att det blir kraft bakom de åtgärder, som
enligt dagens beslut skall vidtagas, och
att jordbruksministern håller sig väl
framme, då finansministern skall fördela
högskolemiljonerna. En eftersläpning
motiverar en hastigare takt än om utgångsläget
varit ett annat.

För min del har jag samma uppfattning
som statsrådet, att man inte skall
spalta upp institutionerna mer än som
är strängt nödvändigt. Att få till stånd
arbetslag med lärare och forskare inom
de ämnesområden, som hör samman och
kan sammanföras i samma institution,
bör kunna leda till goda resultat med en
bredare enhetlighet. Till övriga fördelar
i propositionen — vilka utskottet godtagit
— räknar jag att vid statsagronomoch
statshortonombefattningarnas tillsättande
även i fortsättningen krävs sakkunnig
bedömning.

De ganska betydande personella förstärkningar
dels från den 1 juli i år och
dels från samma tid 1962 hälsar jag med
tillfredsställelse, tv behovet är stort.
Även trädgårdssidans personalförstärkning
kommer säkerligen att sätta spår
efter sig till gagn för trädgårdsodlingen.

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ang. upprustning av forskning, försök och högre undervisning på jordbruks- och

trädgårdsområdena

Den försöksdistrikten tilldelade personalen
kommer nog att visa sig vara tillmätt
i underkant och behöva påspädning
snart nog.

Med hänsyn till den omfattande och
djupgående strukturella och produktionsekonomiska
process som försiggått
de senaste årtiondena och fortsätter i
oförminskad takt, är ökad forskning och
undervisning på de fastighetsekonomiska,
strukturella och merkantila områdena
en mycket dagsaktuell uppgift,
varför de förstärkningar med nya krafter
som utskottets förslag innebär säkerligen
blir till stort gagn för jordbrukets
utövare.

Även om jag på några punkter velat
ha det annorlunda än vad som bär föreslås,
vill jag som helhetsomdöme säga,
att det upprustnings-, omorganisationsoch
nybyggnadsprogram som propositionen
och utskottets förslag innebär, på
ett framsynt och tidsenligt sätt utformats
med hänsyn till den utveckling
som skett och för den framtid vi nu kan
överblicka. Efter hand som erfarenheter
vunnits får vi företa de justeringar och
utbyggnader, som visar sig vara erforderliga.
Det är ett livsvillkor för vårt
lands jordbruk, att lantbrukshögskolan
och vad allt detta begrepp inrymmer
byggs ut och blir vad vi i dag menar att
den skall bli, för att jordbruksnäringen
skall kunna bereda sina utövare den
likställighet i levnadsstandard de är lovade
och även för att kunna hålla jämna
steg med utvecklingen i andra jordbruksländer.

Vad gäller forskningen med sin spridning
över hela landet — förutom i Ultuna,
vid lantmannaskolor, hos hushållningssällskap,
försöksgårdar och enskilda
jordbrukare — och med så många
som skall handha och kopplas in i dess
olika förgreningar är en samordning ytterst
nödvändig. Utredningen hade för
den uppgiften föreslagit en försöksdirektör
som försöksverksamhetens främste
målsman. Statsrådet har i stället föreslagit,
att rektor, som inte skall vara
institutionschef, även skall vara försöksledare
med en försöksintendent vid sin

sida, som skall handha den dagliga samordningsuppgiften.
I en motion, som jag
biträtt, framfördes utredningens förslag
om en försöksdirektör, men detta vann
intet beaktande i utskottet, som har avstyrkt
förslaget.

I propositionen, som utskottet godtagit,
framhålles, att vid rektors tillsättande
bör även hänsyn tagas till hans
förutsättningar att leda försöksverksamheten.
Detta är värdefullt liksom också
att både till rektor och försöksintendent
utses personer, som kan bli goda föredömen
i organisatorisk skicklighet, gott
handlag med folk och en inspirerande
företagsamhet. Så pass invecklad, som
försöksverksamhetens organisation är,
blir dess effektivitet och möjligheter att
uppnå goda resultat i hög grad beroende
på de ledande personernas förutsättningar
för ett friktionsfritt samarbete,
god organisationsförmåga och förståelse
för de skilda försöksuppgifternas och
landsdelarnas behov och förutsättningar.

Jag vill också kraftigt understryka
nödvändigheten av att det blir en ömsesidigt
befruktande och stimulerande
samverkan mellan forskningens och försöksverksamhetens
krafter och jordbrukarna
samt att forsknings- och försöksresultaten
fortast möjligt delges näringsutövarna.
Det är ju först när dessa forsknings-
och försöksresultat nyttiggöres i
praktiken, som de förvandlas till klingande
mynt genom att förbättra produktionen
och öka dess lönsamhet.

Vad jag sagt om jordbruket gäller i
samma grad trädgårdsnäringens behov
av forskning, försök och undervisning
inom sitt verksamhetsområde. Det är
min förhoppning, att en effektiviserande
omorganisation — med den grundläggande
undervisningen förlagd till
lantbrukshögskolan — skall bli till verklig
nytta och innebära större förutsättningar
att hävda sig i den hårda konkurrensen
med utlandet och sålunda
medföra en ökad optimism bland den
viktiga trädgårdsnäringens utövare.

Det är två kategorier jordbrukare, som
har speciella behov av råd och vägledning
och behöver ha specialister till

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Nr 22

Ang. upprustning av forskning, försök och högre undervisning på jordbruks- och

trädgårdsområdena

hjälp för att kunna ordna sin produktion
under de skilda förutsättningar, klimatiska
och andra, som man här har att
räkna med, för att utkomsten och arbetstillgången
skall bli nöjaktig. Det är
sådana familjejordbrukare med kreaturslös
drift, som inte med fördel kan
odla brödsäd, samt småbrukarna. För
dessa är specialodlingar en utväg. Men
dessa odlingar kräver ofta speciella kunskaper
och planeringar, som jordbrukarna
själva inte behärskar. Det är därför
värdefullt, att det blir möjligt för studenterna
vid lantbrukshögskolan att inte
hänvisas enbart till vissa kurser med
därtill bundna ämnen, utan att studenterna
tillätes ett friare val av ämnen,
som komponeras samman för utbildning
till de speciella uppgifter, som de
tänker ägna sig åt.

Insikter i psykologi och pedagogik
är en värdefull förutsättning för att
kunna vinna förståelse och förtroende
hos dem, som skall vägledas och läras.
Många jordbrukare känner sig osäkra
och rådvilla inför den omställningsprocess,
som försiggår inom jordbruket och
på landsbygden. De känner en viss pessimism
för jordbrukets och sin egen
framtid. De behöver få hjälp och vägledning,
en vidare horisont på problemen
och på hållbart sakmaterial gjorda
värderingar, inspiration till nya krafttag
och en optimistisk syn på jordbrukets
framtid och sina egna möjligheter
för att kunna följa med i inkomstutvecklingen.
I det avseendet blir den
lantbrukshögskola, som växer fram ur
dagens beslut, bättre rustad än den nuvarande.
Jag utgår nämligen ifrån att
programmet i sin helhet inom en relativt
kort tid kommer att fullföljas. Det
beslut om lantbrukshögskolans upprustning
som fattades vid 1948 års riksdag
har ännu inte helt genomförts.

Jag vill vidare anföra ett par synpunkter
med anledning av reservation nr 1,
som hittills inte varit berörd i debatten.
Den syftar till att inrätta en avdelning
för lantbrukssociologi vid högskolan.

För min del vill jag säga, att reser -

vanterna är ute i ett angeläget ärende.
Sociologien är över huvud taget oförlåtligt
eftersatt i en tid med så djupgående
och omfattande folkomflyttningar, med
alla de konsekvenser som det för med
sig av psykologiskt intressanta förändringar
av människornas levnadsförhållanden
och miljöpåverkningar. Vi utreder
och kartlägger så mycket i våra dagar,
men vår strävan att skaffa oss
kunskap om människan, vad som ligger
bakom hennes beteenden och reaktioner,
närmar vi oss sakta med små steg. Och
andå är det så värdefullt i dagens omvandlingssamhälle,
att den sociologiska
forskningen fördjupas och utvecklas!
Aldrig förut har så många människor
påverkats av så många och skiftande
faktorer! Det är därför nödvändigt att
vi skaffar oss ökade resurser för att kunna
utforska och klarlägga människornas
inverkan på sin omgivning och omgivningens
inverkan på människan.

Man frågar sig emellertid — åtminstone
gör jag det — om den utväg som
reservationen anvisar, att inrätta en avdelning
i sociologi vid lantbrukshögskolan,
är den rätta vägen. Jag tror det
inte. Liknande motioner har behandlats
tidigare. Svaret har då också blivit, att
det är riktigast att denna forskning samordnas
vid den sociologiska institutionen
vid universitetet. Utskottet har anvisat
samma väg även i år, men jag
tror att det är nödvändigt att man kanske
med större kraft än hittills försöker
att skaffa personal som tar hand om
denna sak.

Jag har talat med en docent vid universitetets
sociologiska institution. Han
sade att universitetet i sin petitaframställning
till nästa år skall begära en
assistent, som huvudsakligast skulle syssla
med den rent lantbrukssociala forskningen.
Jag hoppas att vi då kan hjälpa
till att få frågan på väg på det viset
och också söka få till stånd en aktiviscring
och utvidgning, för att inte säga fördjupning,
av den sociologiska forskningen,
som enligt mitt förmenande i hög
grad är eftersatt. Vi vinner målet fortare
på den vägen än om vi skall försöka

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ang. upprustning av forskning, försök och högre undervisning på jordbruks- och

trädgårdsområdena

tränga oss fram bland många andra
uppgifter och få en ny avdelning på
lantbrukshögskolan. Jag vill också säga,
att jag tror att det är nödvändigt att
forskningen samordnat; så att man kommer
till klarhet om vad som ligger bakom
människornas beteendemönster och
åtgärder i övrigt.

Vad gäller reservationerna 2 och 3,
som här har berörts bland annat av herr
Nord, vill jag hålla med om att det ligger
något i dem. Västsverige är ett område
med riklig nederbörd, men man
får väl ändå säga, att när det gäller
forskningen på husdjurens område behöver
man inte lokala försök på samma
sätt som när det gäller växtodlingen.
Därför tror jag att det går att ordna med
tre distrikt, som det har föreslagits. Jag
tror säkert också att man kan förlägga
vissa lokala försök där, kanske även utfodringsförsök
och smältbarhetsförsök.
I Rånna kan man även efter utskottets
förslag driva den forskning på trädgårdsodlingens
område, som är nödvändig.
Därefter får vi, som jordbruksministern
också signalerade, avvakta erfarenheterna
av dagens beslut, och uppstår
det ett trängande behov får vi uppta
frågan till förnyat övervägande.

Jag vill vidare säga ett par ord om ett
problem, som herr Hjalmar Nilsson var
inne på, nämligen den kompromiss som
gjordes i utskottet. Jag har inte tänkt
beröra den saken, men det förvånar mig
något att herr Nilsson sade att han var
missnöjd med kompromissen. Utskottet
hade föreslagit fem laboranter, men
kompromissen innebar endast tre, så vi
tog bort två stycken.

Vi kan ha olika uppfattningar om
utvecklingen härvidlag. Jag ser det så
när det gäller de områden, som här skall
få en förstärkning — det gäller institutionerna
för växtodling, för företagsekonomi
och för världsmarknaden -—
att vi snart nog måste ge dessa mvcket
betydelsefulla institutioner den förstärkningen
att de inte skall ha bara
en verklig forskare, nämligen professorn.
Då kan det vara lika bra att ta
den förstärkningen nu som att vänta till
nästa år eller ett par år därefter.

Jag vill också säga att beträffande den
andra intressanta fråga, som herr Nilsson
här tog upp, vill jag hålla med honom
helt och hållet, nämligen beträffande
försöksgårdarna. Jag var med i
torsdags i Uppsala på ett sammantbäde
som gällde växtodlings- och husdjursområdet
med samtliga försöksgårdsföreståndare
närvarande. Det blir ett problem
att försöka genomföra vad som
löreslås, särskilt om man skulle ta hänsyn
till vad utskottet sagt och som jag
hoppas alt riksdagen beslutar, nämligen
att man måste få likvärdiga försöksresurser
på annat håll innan man
lägger ner försöksgårdarna.

Det gäller också att ta hänsyn till förhållandena
på orten. Offer, som herr
Hjalmar Nilsson nämnde, har huvudsakligen
sysslat med foderväxter, d. v. s.
hö och klöver, och det är ju vallodlingen
som är det centrala inte bara i Ångermanland
utan också i andra delar av
Norrland. Där har vi pågående försök,
och man får då försöka ta avvecklingen
försiktigt.

Sedan några ord om de båda försöksgårdarna
uppe i Norrbotten, öjebyn och
Röbäcksdalen. Jag instämmer med det uttalande
som jordbruksutskottet gjort om
att man bör ta sig en ny funderare och
se efter hur de resurser som finns skall
på bästa sätt kunna utnyttjas.

I Öjebyn finns 198 hektar och plats
för 50 uppbundna kreatur. På Röbäcksdalen
finns 100 hektar och plats för 30
djur. Jag vill betona att varken den utredning,
som hade hand om Röbäcksdalen,
eller lantbrukshögskolans styrelse
ville ha så få djur där. Vi föreslog
50 för att man skulle kunna ha gruppförsök,
men sedan förslaget vandrat genom
kanslihuset och riksdagen, fanns
det plats på byggnadsprogrammet bara
för 30 djur. Nu kan man ju kanske gå
en genväg och eventuellt som på Wiad
använda enäggstvillingar som studieobjekt
och på så sätt minska det antal,
som annars behövs. Det antalet fick vi
inte på grund av nedprutning av lantbrukshögskolans
styrelses förslag och
jag var med i den kommitté som med
dåvarande jordbruksministern diskute -

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ang. upprustning av forskning, försök ocl

rade frågan om att få 50 djur för försöksverksamheten.

Jag har den bestämda uppfattningen,
att båda dessa försöksgårdar behövs.

Vi hoppas att frågan skall utredas så,
att deras resurser kommer till användning.

Jag vill framföra ett tack till jordbruksministern,
som här tagit ett sådant
kraftigt grepp när det gäller lantbrukshögskolan,
för den utredning som
han gjort, och jag vill sluta med att
uttala samma förhoppning som han, att
det skall bli möjligt att utbilda vetenskapsmän
och forskare, som skall kunna
leda vårt jordbruk, liksom också vetenskapsmän
och specialister att ställa
till förfogande för att avhjälpa nöden
i fjärran länder.

Det är i den förhoppningen, herr talman,
jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Såsom framgått av de
tidigare inläggen skall lantbrukshögskolan
bli föremål för en omorganisation.

I den omorganisationen ingår också att
den högre trädgårdsutbildningen skall
förläggas till Alnarp. Meningen är att
denna omläggning skall börja redan
höstterminen 1961. Då tas det in en kurs
vid Alnarp, som skall gå där ett år och
därefter gå till Ultuna för att hösten
1964 vara färdig med den högre utbildningen
vid Alnarp.

Det skall emellertid samtidigt på högskolan
vid Ultuna tas in en annan grupp,
vars medlemmar icke behöver gå igenom
den förberedande kursen, utan som
får anses ha sådana kvalifikationer att
de kan börja på Ultuna omedelbart. Den
gruppen börjar alltså på Ultuna i höst,
1961, och skall gå där i två år för att
bli färdig 1963.

Den upprustning beträffande professurer
och institutioner, som är avsedd
att ske vid Alnarp, är inte tänkt att
komma i verksamhet förrän 1964. Folk
skall visserligen tillsättas fr. o. in. den
1 juli 1963, men eftersom det tar tid att

5 Första kammarens protokoll 1961. Nr 22

i högre undervisning på jordbruks- och
trädgårdsområdena

organisera det hela, kan man inte börja
verksamheten förrän 1964. De studenter
som går sina två år på Ultuna och
alltså är färdiga 1963 för vidare studier
vid Alnarp — vart skall de ta vägen
mellan 1963 och 1964?

Om detta sägs ingenting i propositionen,
och vi som väckt en motion i ämnet
har genom den motionen velat påpeka
detta förhållande för utskottet, för
att utskottet skulle bli i tillfälle att
rätta till vad som förefaller vara ett
olycksfall i arbetet inom departementet,
om det nu beror på glömska eller
vad det kan vara. Utskottet har emellertid
inte tagit fasta på detta, utan föreslår
i detta avseende ingenting annat än
bifall till Kungl. Maj:ts förslag. Följaktligen
vet man nu inte vart dessa studerande
skall ta vägen, när de skall fortsätta
sina studier på hösten 1963.

Till detta kommer en annan sak, som
vi också tagit med i vår motion. Vi anser
att man bör tillsätta en byråsekreterare
vid Alnarpsinstitutet. Den nuvarande
chefen för Alnarp har inte den ro
och tid han behöver för att kunna sköta
sin syssla. Han får göra en hel del administrativt
arbete, t. o. m. skrivarbete,
och eftersom han kommer att bli ytterligare
belastad i samband med den omorganisation
av institutionen nere pa
Alnarp, som nu skall äga rum, är det
angeläget att en byråsekreterare också
tillsättes.

Eftersom jag är tämligen säker på att
de flesta i kammaren inte erinrar sig
vad vår motion innehåller, medan det
samtidigt förhåller sig så att ett bifall
till denna motion är det enda sättet, enligt
mitt förmenande åtminstone, på vilket
man skall kunna rätta till missödet
i propositionen, vill jag tala om att vi
i motionen föreslår dels att omorganisation
av försök, forskning och undervisning
på trädgårdsområdet skall genomföras
samtidigt med motsvarande omorganisation
vid Ultuna den 1 juli 1962,
dels att de föreslagna professurerna i
köksväxt- och prydnadsväxtodling samt
i trädgårdskonst och naturvård skall inrättas
från den 1 juli 1962, dels ock att

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ang. upprustning av forskning, försök och
trädgårdsområdena

medel skall anvisas till anställande av en
förste byråsekreterare vid Alnarpsinstitutet
redan den 1 juli 1961 för att sedermera
överföras till trädgårdssektionens
expedition den 1 juli 1962.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till motionen.

högre undervisning på jordbruks- och

diga 1964, men nu måste de ju tydligen
vara färdiga vid höstterminens början

1963, och det är ju det de inte är. Frågan
blir då vad studenterna skall göra
under tiden fram till höstterminen

1964.

Häri instämde herr Larsson, Thorsten,
(ep).

Herr JONSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Elowssons anförande vill jag göra ett
påpekande beträffande de nya professurer
samt statsagronom- och statshortonombefattningar
som skall komma till
stånd vid Alnarp.

Meningen är att vi skall besluta om
dessa tjänster 1962. Förslag om deras
inrättande kommer att föreläggas nästa
års riksdag. Tjänsterna skall sedan utannonseras,
och det blir den vanliga
proceduren med sakkunnigbedömning.
De som utses till tjänsterna kan sedan
tillträda sina befattningar 1963, då den
nya organisationen avses börja. Det hela
är upplagt på detta sätt för att det
inte skall bli något glapprum. Då har
man också ett helt år på sig att få fram
innehavarna av de tjänster som skall
börja sin verksamhet 1963.

Vad sedan beträffar den ifrågasatta
hjälpen till den nuvarande professorn,
är det ju klart att denne kommer att få
rätt mycket att göra, liksom man även
kommer att få vid Ultuna i samband
med denna omorganisation. Det finns
dock en kamrerare i lönegrad 23, som
skall hjälpa honom. Dessutom vill jag
minnas att ett anslag på 5 000 kronor
upptagits för extra hjälp under omorganisationsperioden.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle: Herr

talman! Det hem Jonsson nu
säger är detsamma som utskottet skrivit,
nämligen att dessa tjänster skall tillsättas
den 1 juli 1963. Enligt propositionen
skall alla dessa åtgärder vara fär -

Herr JONSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill ytterligare understryka
att meningen är, såsom saken
lagts upp i propositionen och som
också utskottet uppfattat det hela, att
förslag om dessa tjänster skall föreläggas
1962 års riksdag, som får besluta
om deras inrättande från den 1 januari
1963. Sedan riksdagen fattat sitt beslut
får man vidta erforderliga åtgärder för
att tillsätta tjänsterna, så att innehavarna
av tjänsterna kan vara beredda att
börja sitt arbete i början av 1963 och
således vara i full verksamhet 1964 då
den verkliga omorganisationen träder i
kraft.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle: Herr

talman! Det är alltjämt lika illa.
Skall dessa tjänster tillsättas den 1 juli
1963, får innehavarna ett år och tre
månader på sig för att bli färdiga till
höstterminen 1964. Jag kan inte bli klok
på hur man tänker ordna det under sådana
förhållanden för den andra kursen.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Inledningsvis vill jag
lyckönska jordbruksministern till att ha
framlagt ett enligt min mening mycket
bra förslag i fråga om den organisation
som skall ha hand om forskning, försök
och högre undervisning på jordbrukets
och trädgårdsskötselns område.

Rextor skall, som bekant, nu vara chef
för hela denna verksamhet, sedan försöksverksamhetens
olika avdelningar inordnats
i högskolans institutioner. Från
håll har gjorts gällande, att
härigenom en alltför tung arbetsbörda
skulle läggas på rektor. Man behöver nog

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Nr 22

Ang. upprustning av forskning, försök ocl

inte befara att så kommer att bli fallet,
under förutsättning naturligtvis att rektor
får till sitt förfogande erforderlig
arbetskraft för de rent administrativa
göromålen.

I ett avseende, som rör organisationen,
har utskottet inte tagit ställning. Det
gäller frågan om försöksstationer för
norra distriktet på trädgårdsnäringens
område. I propositionen föreslås Röbäcksdalen,
men motionsvis har föreslagits
att försöksstationen i stället skall
förläggas till öjebyn. Såvitt jag kan se
synes utskottet närmast vara böjt för att
föredra öjebyn för trädgårdsförsöken,
men det har i stället föreslagit, att frågan
skulle utredas ytterligare, och det
är några önskemål beträffande den utredningen,
som jag gärna skulle vilja
framföra här.

Enligt min mening är det lämpligt, om
den centrala verksamheten kan förläggas
till Röbäcksdalen. Jag tror det skall
bli möjligt att där få den för försöksverksamheten
erforderliga jorden. Men
jag tror, att det också skulle vara synnerligen
värdefullt, om man vid sidan
av denna central finge några filialer i
ett par olika delar av Norrland, och jag
skulle särskilt vilja framhålla betydelsen
av att man finge en filial i övre Norrbotten,
i Tornedalen. Detta är angeläget
framför allt därför — menar jag — att
Tornedalen har utomordentligt goda men
hittills tyvärr alldeles otillräckligt beaktade
förutsättningar t. ex. för köksväxtodling
både på fält och under glas
och likaså goda förutsättningar för bärproduktion.

Man hör ofta den meningen uttalas,
att vegetationsperioden uppe i nordligaste
Sverige är så kort, att dar inte
finns stora möjligheter för en produktion
av denna art. I själva verket förhåller
det sig så, att vegetationsperioden,
när det gäller odling av växter, som kan
assimilera dygnet runt, inte bör räknas
i dagar utan i ljusa timmar. Gör vi det,
finner vi lätt att vegetationsperioden i
övre Norrbotten är för många grödor
minst lika lång som i de sydligaste länen
och i flera fall längre. Anledningen

i högre undervisning på jordbruks- och
trädgårdsom rådena

till detta är det förhållande, som jag nyss
antydde, att ljuset flödar riktigt under
hela sommaren.

Också i ett avseende, som rör själva
studiernas organisation, skulle jag vilja
uttala min tillfredsställelse. Det gäller
det fria ämnesvalet. Hittills har undervisningen
varit fördelad på olika linjer,
och agronomexamen har kunnat avläggas
på jordbrukslinjen, husdjurslinjen
o. s. v. Nu skall det i stället bli fritt ämnesval.
Det är en reform, som vid flera
tillfällen har förordats av flera bland
lärarkollegiets medlemmar, och jag tror
vi har anledning att vänta en påtaglig
förbättring som följd av denna förändring
av studiernas uppläggning.

Jag skulle kanske i detta sammanhang
också framhålla, att jag delar den uppfattning,
som kommit till uttryck i utskottets
utlåtande då det sägs, att »vid
ett genomförande av förslagen skapas
---— förutsättningar för den åsyftade
önskvärda utvecklingen vad gäller
forskningen, försöksverksamheten och
den högre undervisningen inom de två
ifrågavarande näringarnas fält».

I flera mycket viktiga delfrågor är
emellertid propositionens förslag enligt
min uppfattning icke till fyllest, och detta
har såvitt jag förstår även jordbruksutskottet
haft en känsla av, då utskottet
skrivit, att det är »medvetet om att vissa
fortsatta utbyggnadsetapper erfordras
för att de stegrade anspråken på resultaten
av berörda verksamheter skall
kunna tillgodoses». Jag hoppas, att den
fortsatta utbyggnad, som utskottet här
talar om, inte skall låta vänta på sig
alltför länge. Det är också mycket glädjande,
att utskottet har ställt sig positivt
till vissa motionsledes framlagda förslag.

Det finns emellertid också några förslag
i motionerna som utskottet inte bär
tillmötesgått och som jag skulle vilja
säga några ord om här. Det gäller 1)1. a.
undervisningen i geologi. För närvarande
är det så, att undervisning i geologi
meddelas vid institutionen för marklära
vid lantbrukshögskolan. Det har emellertid
vid flera tillfällen framförts önske -

68 Nr 22 Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ang. upprustning av forskning, försök och högre undervisning på jordbruks- och
trädgårdsområdena

mål om att denna undervisning i geologi
i stället skulle förläggas till Uppsala
universitet och att studenterna vid Ultuna
skulle läsa detta ämne vid Uppsala
universitets mineralogisk-geologiska institution.
Utskottet ställer sig i princip
positivt till en dylik anordning men säger
att förutsättningen för en sådan samordning
är att den nuvarande laboratorn
vid lantbrukshögskolans institution
för marklära kan överföras till universitetet.

Ja, det är naturligtvis önskvärt att så
kan ske. Emellertid har jordbruksutskottet
uppenbarligen inte ansett sig kunna
förorda en sådan förändring, eftersom
det kommer in på universitetsstaten,
men jag skulle här vilja uttala den förhoppningen,
att överläggningar rörande
en sådan förändring upptas snarast möjligt.
Jag tror att det redan har tagits
vissa kontakter i Uppsala mellan universitetet
och högskolan i syfte att åstadkomma
en sådan förändring. Det vore
emellertid mycket tacknämligt, om ecklesiastikministern
och jordbruksministern
snarast kunde åstadkomma en lösning
av detta problem enligt de riktlinjer,
som jag har tillåtit mig antyda i en
motion i ämnet.

Ett annat önskemål, som jag gärna
skulle vilja peka på, är förslaget om en
personlig laboratur i strålskyddsforskning.
Denna forskningsgren blir ju för
varje år som går allt viktigare och viktigare,
och när man nu befinner sig i
den mycket gynnsamma situationen, att
det vid högskolan finns en person med
mycket goda meriter på detta område,
vore det synnerligen tacknämligt om det
snarast kunde inrättas en personlig laboratur
i strålskyddsforskning.

Vidare är det angeläget, att det snarast
möjligt blir ytterligare biträdestjänster
vid lantbrukshögskolans bibliotek. Genom
den omorganisation, som nu kommer
att genomföras, blir det en högst
avsevärd utvidgning av biblioteket vid
Ultuna med nya ämnesområden. Redan
nu är biträdespersonalen otillräcklig,
och genom utvidgningen blir det faktiskt
omöjligt för den att på ett tillfredsstäl -

lande sätt kunna sköta sina arbetsuppgifter.
Jag noterar med tillfredsställelse
att utskottet har tillmötesgått önskemålet
om ytterligare arbetskraft på det sättet,
att utskottet har föreslagit en ny
tjänst som biblioteksbiträde, men det
behövs därutöver ännu en sådan tjänst.
Jag hoppas att förslag om den saken
kommer att framläggas till nästa år.

Det är också ytterligt angeläget att vi
snarast möjligt får en professur i entomologi
och en laboratur i nematologi.
Vad särskilt sistnämnda tjänst beträffar
vill jag gärna framhålla, att nematodfaran
för varje år som går blir större
och större. Av nematoder förorsakade
sjukdomar ställer till mycket stort besvär
för våra jordbrukare och trädgårdsodlare,
och det är synnerligen angeläget
att vi får tillräckligt mycket arbetskraft
för att bedriva forskning på nematologiens
område. Det finns stora möjligheter
att på detta område åstadkomma resultat,
som kan vara inte bara teoretiskt
intressanta utan också ur praktisk synpunkt
ytterligt värdefulla.

Det har ju här sagts att det förslag,
som har framlagts av utskottet, är resultatet
av en kompromiss, och det är
naturligtvis i och för sig tacknämligt,
att man på det sättet har lyckats ena
sig om vissa mycket goda förslag. Jag
kan för min del bara beklaga att husdjursämnena
har blivit missgynnade. Det
är därför ett mycket angeläget önskemål,
att dessa ämnen till ett kommande
ar blir behandlade på ett mera frikostigt
sätt än som hittills har kunnat ske.

Såsom redan har framhållits, har önskemål
framställts om ytterligare en del
befattningar vid lantbrukshögskolan. Här
har, bl. a. av herr Hjalmar Nilsson, framhållits,
att vi inte skall inrätta några nya
befattningar förrän det finns lokaler att
sätta befattningshavarna i. Det är naturligtvis
i och för sig principiellt riktigt,
men man kan ofta nog under en övergångstid
få nöja sig med mycket trånga
lokaliteter. Jag har själv under min tid
vid högskolan under de sista åren haft
ett ganska stort antalt assistenter, som
bär arbetat med olika forskningsuppgif -

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Nr 22

A»8. upprustning forskning. fSr.rik nck högre undervi.ning^i.rdtok.-^ch

ter, och de har fått trängas i de arbetslokaler,
som stått till förfogande. Jag
skulle emellertid för min del inte ha
velat avstå från någon av mina assistenter
av den anledningen att inte alla kunde
beredas ett ordentligt arbetsrum. På
samma sätt får man se frågan om de
laboraturer, som nu inrättas. Man får
under en övergångstid, om så krävs,

jer skall ordnas i framtiden genom att
högskolan framställer erforderliga förslag.

Slutligen skulle jag, herr talman, vilja
ta upp en sak som några föregående talare
varit inne på, nämligen frågan om
samarbetet med universitetet. Enligt det
nu föreliggande förslaget skall ju undervisningen
i fysik, nationalekonomi, gene -

under en overgangsuu, om sa —.....D-----j- ■ . ^

nöja sig med något knappare utrymmen tik och-vaxtsystemat*• ”fth^da

nära framtid även i geologi och kanske
sociologi, meddelas vid universitetet, och
det talas mycket om att man bör sträva
mot ett vidgat samarbete mellan lantbrukshögskolan
och universitetet. Jag
skulle för min del vilja uttala förhoppningen,
att dessa strävanden till ett vidgat
samgående mellan universitetet och
högskolan så småningom kommer att
leda till vad jag anser vara det enda
riktiga, nämligen en sammansmältning
av de båda läroanstalterna, så att lantbrukshögskolan
kommer att utvecklas till
en fakultet vid Uppsala universitet.

Herr HERMANSSON (ep):

Herr talman! Jag vill gärna instämma
tung» i de förhoppningar som de flesta talar En

institution har nu fått namnet in- na med jordbruksministern i spetsen
stitutionen för växtpatologi. Det är den gett uttryck åt inför det förslag som ininstitution,
som tidigare kallats för in- nefattas i jordbruksutskottets utlåtande
stitutionen för växtsjukdomslära. Det Jordbruksministern bedömde forslaget
sägs att namnändringen har företagits som en uppskissering av de principiella
därför att man vill ha större överens- linjerna och ville för tradgårdsodling -

än man egentligen eljest skulle vilja ha.

Jag skulle också vilja säga ett par ord
om ett par namnfrågor, som jag har tilllåtit
mig att ta upp i en motion. Jag
skall nöja mig med att endast beröra två.

Ämnet växtodlingslära, som förekommer
vid lantbrukshögskolan, har i propositionen
föreslagits ändrat till ämnet
växtodling. Nu är det emellertid, som
alla förstår, här inte fråga om någon
institution för växtodling utan om en
institution för att meddela undervisning
i växtodling, det vill med andra ord säga
växtodlingslära. Jag hade verkligen inte
räknat med att jordbruksministern skulle
ha så föga sinne för den språkliga formen,
att han lade fram ett förslag om
att ändra »växtodlingslära» till »växtodling».

stämmelse med den internationella ter
minologien. Därför har man översatt den
svenska termen »sjukdomslära» med den
latinska stammen »patologi» men bibehållit
den svenska stammen »växt».
Emellertid ägnar sig denna institution åt
att studera både växtsjukdomar och skadeinsekter,
och därför har det föreslagits
att namnet skulle ändras till institutionen
för växtpatologi och entomologi.
Läran om våra skadeinsekter kan ju inte
betraktas som sjukdomslära — om unga
linplantor eller kornplantor blir uppätna
av jordloppor, är det inte någon sjukdom,
som har angripit dem utan en skadeinsekt.

Jag hoppas emellertid att dessa detal -

ens vidkommande beteckna det som en
milstolpe. Jag tycker att vi har all anledning
att vara tacksamma för dessa
bedömningar, och enigheten i stort inom
utskottet talar ju också för att vi
här kanske funnit linjer som skall kunna
utvecklas och bli till fromma för
svenskt jordbruk och svensk trädgårdsodling.

Å andra sidan finns det här som alltid
vissa detaljfrågor, där man kan ha delade
meningar, och jag vill gärna understryka
de synpunkter som herr Nord
framfört i anslutning till reservationerna
2 och 3. Eftersom jag är med om dessa
reservationer vill jag också yrka bifall
till dem.

‘0 Nr 22 Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Äng. uppriisfinng av forskning, försök och högre undervisning på jordbruks- och
tradgardsområdena

Emellertid har jag begärt ordet i första
hand för att anlägga några synpunkter
på reservation 1. Herr Jonsson talade,
tycker jag, så vackert för denna reservation
att man hade kunnat vänta att
även han skulle yrkat bifall till densamma,
något som han emellertid inte
gjorde. Han sade att reservanterna är
ute i ett angeläget ärende — det gäller
kunskapen om människan, som vi närmar
oss med små och försiktiga steg.
Jag anser att herr Jonsson inte tog konsekvensen
av denna sin deklaration, när
han inte yrkade bifall till reservationen.
Det var ett halvt och mycket tvekande
steg han för sin del tog.

Jag tillåter mig att anföra några synpunkter
på den fråga som beröres i reservation
1. När det gäller behovet av
samhällsvetenskaplig forskning måste
man konstatera att vårt snabbt föränderliga
samhälle kräver att ökade resurser
ägnas åt studiet av de sociala förändringprocesserna.
Varje förändring
leder till störningar i samhällsapparaten,
och många av dessa störningar skulle
kunna undvikas genom större insikter
om särkilt människans anpassning
till förändringarna på det tekniska området.
Sociologiskt forskningsarbete och
de resultat man därigenom kan nå ger
vidare goda instrument för ett konstruktivt
förbättringsarbete på grund av djupare
insikter om samspelet mellan människorna
och mellan människan och den
moderna tekniken.

Landsbygdssociologien är nödvändig
för forskning beträffande verkningarna
av den snabba utflyttningen från landsbygden.
Den forskningen kan visserligen
ske inom ramen för den vanliga sociologiska
forskningen, och det är önskvärt
att så sker. Det moderna industrisamhällets
beteendemönster får inte ses
enbart mot bakgrunden av beteendet på
städernas arbetsplatser och i tunnelbanor
eller av stadsbons fritidsvanor. Hela
den sociala bakgrunden och miljön måste
Jas i beaktande, och med den snabba
befolkningsomflyttning vi haft i vårt
land kommer man där in även på landsbygdssamhällets
beteendemönster. På

samma sätt är landsbygdssociologien inte
något speciellt landsbygdsproblem.
En intim samverkan mellan sociologer
med skilda forskningsobjekt är därför
nödvändig.

Man kan fråga sig varför vi önskar en
speciell sociologisk undervisning och
forskning på Ultuna. Detta framgår av
yrkandet i motion 11:698, vilket återkommer
i reservation 1. Liksom industrien
har jordbruket under de senaste
decennierna genomgått en mycket snabb
strukturförändring, och den processen
är ännu inte avslutad. Det är ett livsintrese
inte enbart för jordbruket i sig
självt utan för hela folkhushållet att man
inom jordbruket — liksom inom industrien
— snabbast möjligt omsätter de
vetenskapliga rön, som vinnes på olika
områden, att teknisk forskning o. s. v.
snabbast möjligt kommer ut till praktisk
tillämpning. Jordbruket drives av en
stor grupp egna företagare, som själva
inte bedriver egen vetenskaplig forskning,
men de måste likväl tillgodogöra
sig resultatet av det forskningsarbete
som bedrives på olika områden. En stor
del av förmedlingen av dessa rön sker
via konsulenter, information genom näringslivets
organisationer m. m.

Det är emellertid påfallande hur litet
vi vet om hela denna informationsprocess.
På vilka vägar når man ut till
dem som har intresse av att veta vad
forskningen kommit fram till? Kommunikationsforskningen
sorterar just under
sociologiens forskningsområde, och
här finns ett stort praktiskt tillämpningsområde.
Det är vidare i stor utsträckning
agronomerna som svarar för
denna konsulentverksamhet, varför en
allmän kurs i sociologi bara av den anledningen
är önskvärd. För att forskningen
inom ett visst konkret utformat
område skall kunna ske med så stort
verklighetsunderlag som möjligt krävs
det emellertid också att den sker av forskare,
som på ett eller annat sätt är knutna
till de institutioner som dagligen har
kontakt med de problem de skall forska
i.

Lantbrukshögskolan på Ultuna utgör

Tisdagen den 23 maj 1961 fin.

Nr 22

Ang. upprustning av forskning, försök och högre undervisning på jordbruks- och

trädgårdsområdena

därför en naturlig plattform för det
forskningsområde som här omtalats.
Dessutom bör i anknytning till denna
mera tillämpade forskning beträffande
kommunikationsförloppet annan mera
allmän grundforskning kunna bedrivas.
Eftersom vi behöver mera forskning beträffande
förändringsprocessen i landsbygdssamhället,
vore det därför naturligt
att Ultuna-sociologerna i första hand
kunde ägna sig åt sådana forskningsprojekt.
Detta utesluter ju inte att även
andra sociologer gör detta, och i största
möjliga utsträckning bör de samarbeta
mellan de olika universitetsorterna. Vad
som främst föranlett oss föreslå, att man
vid Ultuna får en sociologisk institution,
är dock att man här har ett klart
behov av tillämpad landsbygdssociologisk
forskning, och det är orealistiskt
att tänka sig att just den forskningsinriktningen
skulle väljas av forskare
utanför jordbrukets område.

Med dessa korta ord, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till reservation nr 1.

I herr Hermanssons anförande instämde
herr Jonasson (ep) och herr Nilsson,
Ferdinand, (ep).

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Det kanske inte är så
lätt att säga något nytt i detta ärende,
när så pass många talare har givit sin
mening till känna. Jag vill emellertid
uppehålla mig vid en sak, nämligen försöksverksamhetens
fältorganisation.

Fältförsöksorganisationen är naturligtvis
grundläggande också för den högre
forskningen. Det är inte tu tal om att
den forskning som har bedrivits i vårt
land även på jordbrukets område är av
god kvalitet, men en förutsättning för
att forskningens kvalitet i framtiden
skall kunna hållas på lika hög nivå är
ju att försöksverksamhetens kvantitet
inte får vara alltför ringa.

Vårt land är stort till sin yta, och
skiftande förhållanden råder i norra,
södra, östra och västra Sverige. En förutsättning
för att man skall kunna komma
fram till objektiva och inte minst

representativa bedömningar på olika
områden är ju, att man har kontakter
med olika delar av vårt land, inte minst
när det gäller försöksverksamhetens fältorganisation.
Den utredning som har
arbetat med detta kom ju fram till att
landet när det gäller trädgårdsodlingen
skulle indelas i fyra distrikt. Utredningen
var enhällig om att det på jordbruksområdet
skulle vara fyra distrikt och
även när det gäller trädgårdsområdet
ansåg man detta vara riktigt. Jordbruksministern
har däremot i sin proposition
nr 69 föreslagit att det för trädgårdsodlingen
skulle inrättas endast tre försöksdistrikt,
varigenom västra Sverige skulle
bli utan försöksstation. Rånna i västra
Sverige skulle bli substation till Nyckelby
som ligger i östra Sverige. Vi som i
denna fråga har en motion anser nog att
det på något sätt är litet beklämmande
för Rånna försöksstation, som har arbetat
under tjugofem år och som — vilket
herr Nord för en stund sedan antydde

_ har gjort betydande insatser när det

har gällt att för västra Sverige forska
sig fram till vilka sorter, som kan passa
för klimatet där och även undersöka
odlingsbetingelserna inte bara för det
man sysslar med på Rånna utan också
för jordgubbsodlingen i norra Västergötland.

Rånna har för närvarande en försöksledare
och skulle enligt det förslag som
nu är framlagt och som jordbruksutskottets
majoritet har biträtt komma att
bli utrustad endast med en försökstekniker.
Man talar ju här om en upprustning
på jordbruks- och trädgårdsområdena,
men för västra Sverige skulle
det, om utskottets förslag skulle vinna
kammarens bifall, faktiskt bli en nedrustning.
Vi från västra Sverige tycker
inte att det bör vara så utan vill gärna
sc att Rånna får förbli en försöksstation,
och jag tror att detta skulle — inte bara
för västra Sverige utan för forskningen
på detta område i vårt land — vara av
betydelse därför att forskningen skulle
därmed bli mera representativ för landets
olika delar.

Husdjursskötseln i västra Sverige är

72 Nr 22 Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ang. upprustning av forskning, försök och högre undervisning på jordbruks- och
trädgårdsområdena

av betydande omfattning och är sedan
gammalt, kan man säga, en huvudnäring
för jordbrukarna där. Herr Nord har
redovisat en del siffermaterial; jag kan
tillägga att om vi säger att animalieproduktionen
i vårt land i dag representerar
ett värde av 4 miljarder svenska
kronor och att en fjärdedel av denna
produktion härrör från västra Sverige,
skulle det betyda att animalieproduktionen
från det området representerar
ett värde av omkring fn miljard kronor.

Jag tycker mig kunna utläsa att jordbruksministern
i sin proposition nr 69
faktiskt varit inne på att han hade under
övervägande att föreslå ett fjärde
försöksdistrikt i västra Sverige. Jag kan
citera vad jordbruksministern säger i
propositionen: »Husdjursförsök bör i
den omfattning, som bedömes lämplig,
kunna ske även utanför försöksstationerna.
Redan nu bedrives viss försöksverksamhet
med husdjur vid olika jordbruk,
tillhörande lantbruks- och lantmannaskolor
samt hushållningssällskap. Vissa
möjligheter synes föreligga att intensifiera
denna verksamhet. Sålunda finnes,
såsom vissa remissinstanser påpekat,
bland annat vid lantmannaskolorna
möjligheter att utnyttja lärarpersonalen
som försöksledare under vissa delar av
året. Försöksverksamhet organiserad på
detta sätt torde bli särskilt värdefull i
västra Sverige. Jag är nämligen inte beredd
att förorda, att en särskild försöksstation
inrättas i denna landsdel. Husdjursförsöksverksamheten
inom detta
område synes kunna planeras och administreras
från Ultuna.»

Detta tolkar jag på det sättet att jordbruksministern
förmodligen inte skulle
ha någonting emot om jordbruksutskottets
majoritet hade anslutit sig till det
krav som finns i motionen om ett fjärde
husdjursdistrikt och om en försöksstation
på husdjursskötselns område i västra
Sverige. Förhållandet är det att en
viss lokal försöksverksamhet har bedrivits
på husdjursområdet i västra Sverige,
och en viss planerad lokal försöksverksamhet
förbereds, men man har velat invänta
propositionen, innan man har gått

till verket. Jag måste säga att det hade
väl varit riktigt — och jag hoppas att
kammaren delar den uppfattningen ■—
att man hade inrättat ett fjärde husdjursdistrikt
och att man där hade fått
en försöksledare och en försökstekniker
som hade stått i centrum för den försöksverksamhet
på husdjursområdet som
vi har i dag och som kommer att ytterligare
utökas.

Jag skall inte ta kammarens tid i anspråk
ytterligare utan vill bara till sist
säga, att i jordbrukspolitiska sammanhang
ställer man stora krav på jordbrukets
rationaliserings- och effektiviseringstakt
på olika områden. Det är också
min tro att man måste tillmötesgå
jordbrukarnas önskemål om att det allmänna
här skall träda till och detta inte
minst genom att ge försöksverksamhetens
fältorganisation en sådan utformning
att den representerar de skilda delarna
av vårt land, vare sig det nu gäller
jordbruket, husdjursskötseln eller
trädgårdsodlingen.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationerna 2 och 3
till detta utskottsutlåtande.

I detta yttrande instämde herrar Virgin
(h), Fagerström (s), Birger Andersson
(s) och Ringaby (h).

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets i
förevarande utlåtande gjorda hemställan,
dock med sammanförande av vissa punkter.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkterna 1—3 hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande punkten 4
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Hermansson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat proposi -

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ang upprustning av forskning, försök och högre undervisning på jordbruks- och

trädgårdsområdena

tionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hermansson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 26 punkten
4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, an ta ges det förslag, som
innefattas i den av herr Hermansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Hermansson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 119;

Nej — 20.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna 5 och 6 hemställt.

Sedermera gjordes, med avseende å
envar av punkterna 7, 8 och 9 enligt
framkomna yrkanden propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock därpå att kammaren skulle bifalla
Kungl. Maj :ts beträffande respektive
punkt gjorda framställning; och förklarades
propositionerna på bifall till utskottets
hemställanden vara med övervägande
ja besvarade.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i punkterna 10—13 hemställt.

I fråga om punkten 14, yttrade herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock,
av herr Elowsson, Nils, att kammaren
skulle bifalla motionen 1:606, såvitt nu
vore i fråga.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Elowsson, Nils, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 26 punkten
14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Nils Elowssons
beträffande punkten under överläggningen
framställda yrkande.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

På gjord proposition bifölls sedermera
vad utskottet i punkterna 15—17 hemställt.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de angående punkten 18 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Nord m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nord begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ang. upprustning av forskning, försök och högre undervisning på jordbruks- och

tradgårdsområdena

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 26 punkten
18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nord m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 97;

Nej — 41.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå gjorde herr talmannen i enlighet
med de i fråga om punkten 19 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Nord m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nord begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 26 punkten
19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nord m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nord begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 62.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i punkterna 20—26 hemställt.

Vidkommande punkten 27, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels
ock, av herr Elowsson, Nils, att kammaren
skulle bifalla motionen I: 606, såvitt
nu vore i fråga.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Elowsson, Nils, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 26
punkten 27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Nils Elowssons
beträffande punkten under överläggningen
framställda yrkande.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Tisdagen den 23 maj 1961 fm. Nr 22

Ang. upprustning av forskning, försök och högre undervisning på jordbruks- och

trädgårdsområdena

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna 28—34 hemställt.

I vad anginge punkterna 35—37, yttrade
vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att vad utskottet hemställt skulle
bifallas, dels ock, av herr Elowsson,
Nils, att kammaren skulle bifalla motionen
1:606, såvitt gällde dessa punkter.
Emellertid, fortsatte herr talmannen,
torde herr Nils Elowssons yrkande hava
förfallit genom kammarens vid punkten
27 fattade beslut, varför nu endast
kvarstode yrkandet om bifall till vad
utskottet hemställt.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkterna 35—37 hemställt.

Slutligen bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten 38.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på fördragningslistan
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Herr TALMANNEN yttrade:

Såsom torde framgå av tidigare lämnade
meddelande angående fredagsplena
har jag icke kunnat utlova att kammaren
skall kunna undgå att hålla
kvällsplenum kommande fredag, den 26
dennes. Enligt nu tillgängliga uppgifter
kommer ett betydande antal ärenden,
som väntas föranleda tämligen omfattande
debatter, att bordläggas i morgon
för behandling på fredag. Ledamöterna
torde därför böra räkna med kvällsplenum
på fredag.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 293, i anledning av väckta motioner
om utredning angående införande
av högertrafik i Sverige; samt

nr 294, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
m. m., i vad propositionen hänvisats
till lagutskott, dels ock i ämnet väckta
motioner.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 295, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändring av vissa
postavgifter m. m. jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 296, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om rätt till
avdrag vid 1961 års taxering för avsättning
till pensionsstiftelse.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

168, angående ny huvudorganisation
för statens vattenfallsverk; och
nr 169, angående upphävande av avtal
om breddning av järnvägslinjen
Harmånger—Bergsjö.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets
betänkande nr 65, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till kungörelse med särskilda bestämmelser
om utförsel av obeskattade
varor i fartygstrafiken över Öresund
jämte i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.59.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Tisdagen den 23 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Ang. vissa åtgärder för kvalitetsförbättring
av matpotatis

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 29, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående vissa ytterligare
åtgärder för kvalitetsförbättring
av matpotatis jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 23 mars 1961 dagtecknad, till
jordbruksutskottet hänvisad proposition,
nr 117, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att

1) antaga inom jordbruksdepartementet
utarbetat förslag till förordning med
vissa bestämmelser om utsädespotatis;
samt

2) godkänna i propositionen angivna
förslag till åtgärder för viss upprustning
av växtförädlingsverksamheten på potatisområdet.

I propositionen hade — i avsikt att
trygga tillgången på fullgott potatisutsäde
och att därigenom höja standarden
på matpotatisens område — förordats
bland annat, att Kungl. Maj:t skulle bemyndigas
förordna, att potatis, som
skördades här i riket, med vissa undantag
icke finge utbjudas eller säljas till
utsäde med mindre den uppfyllde de
kvalitetsfordringar, som Kungl. Maj:t eller,
efter Kungl. Maj:ts bemyndigande,
lantbruksstvrelsen föreskrev. Propositionen
innehöll vidare förslag, som syftade
till en betydande förstärkning av
den vid Sveriges utsädesförening bedrivna
växtförädlingen beträffande potatis.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
de likalydande motionerna I:
654, av herr Osvald, och II: 780, av herr

Lindström, i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte till höstsessionen
uppskjuta beslutet om behandlingen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 117, i vad
den avsåge upprustningen av växtförädlingsverksamheten
på potatisområdet,
samt att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om undersökning
av möjligheterna att upprätta en nordisk
potatisförädlingsanstalt.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
antaga förenämnda inom jordbruksdepartementet
utarbetade förslag
till förordning med vissa bestämmelser
om utsädespotatis; samt

2) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
654 och 11:780 godkänna i utlåtandet
angivna förslag till åtgärder för viss
upprustning av växtförädlingsverksamheten
på potatisområdet.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Redan under förarbetena
till proposition nr 117 hade jag tillfälle
att i anslutning till ett remissyttrande
från statens växtskyddsanstalt
framlägga ett förslag om en nordisk potatisförädlingsanstalt.
Senare lade jag
fram samma förslag i en motion till
Nordiska rådet i februari 1961. Detta
förslag kunde då inte slutbehandlas, eftersom
remissbehandlingen inte var
klar. Det är alltjämt under remissbehandling,
och efter vad jag försport är
det flera, som uttalat sig till förmån för
förslaget om en nordisk potatisförädlingsanstalt.

Att under sådana omständigheter
framlägga det förslag, som jordbruksministern
framlagt i proposition nr 117,
synes mig vittna om en anmärkningsvärd
nonchalans mot Nordiska rådet.
Som skäl har jordbruksministern bl. a.

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Nr 22

Ang. vissa åtgärder för kvalitetsförbättring av matpotatis

anfört att de svenska intressenterna —
det gäller här tre företag som skulle
bidraga till den föreslagna potatisförädlingen
— inte skulle vara intresserade
av en nordisk potatisförädlingsanstalt.
Detta uttalande innehåller i varje fall
inte hela sanningen. En av de svenska
intressenterna, nämligen Kooperativa
förbundet, har uttalat sig mycket positivt
för förslaget om en nordisk potatisförädlingsanstalt.
Och även från norsk
sida har det redan försports intresse för
förslaget.

Anledningen till att jag framlade detta
förslag om en nordisk potatisförädlingsanstalt
var att jag menade, att man
därmed bättre skulle kunna nå det syfte,
som man vill nå med den nu föreslagna
utvidgningen av potatisförädlingen
vid Svalöv. Syftet med denna utvidgade
potatisförädling säges vara, att man
vill åstadkomma potatissorter, som förenar
en hög kvalitet med en god avkastningsförmåga
och resistens mot sjukdomar
av skilda slag. Det säges, att man
hittills i Sverige inte har haft sådana
sorter, därför att vi i huvudsak varit
hänvisade till att använda utländska sorter,
och dessa säges inte vara anpassade
efter svenska förhållanden.

Emellertid är situationen den, att det
mycket högt satta målet inte har kunnat
nås ens i de länder, där potatisförädlingen
har en betydligt större omfattning
än vad den haft i Sverige. Man har
visserligen i flera länder lyckats åstadkomma
sorter, som förenar en god avkastningsförmåga
med immunitet mot
potatissjukdomen kräfta, men kvaliteten
hos dessa sorter är inte lika hög som
hos icke resistenta sorter.

Jag menar därför, att det är angeläget
att söka bedriva potatisförädlingen på
en betydligt bredare bas och i en betydligt
större skala än som nu föreslagits i
den kungl. propositionen. Detta mål
skulle kunna nås genom en nordisk potatisförädlingsanstalt,
i vilket fall alla
de nordiska länderna slår sig samman
om eu anstalt, i vilken man sedan kunde
få till stånd ett samarbete med de
stora utländska, framför allt brittiska,
potatisförädlingsanstalterna för att på

så sätt få fram ett rikligare material av
korsningsprodukter att välja ur. Detta
nordiska samarbete skulle således kunna
leda till att man finge större möjligheter
att nå det eftersträvade målet.

Inte minst i nu föreliggande situation,
då det har satts i gång ett samarbete i
fråga om forskningen mellan de nordiska
länderna, tycker jag att det hade
varit riktigt, att även jordbruksforskningen
hade kunnat samordnas mellan
de olika länderna och att man i fråga
om jordbruksforskningen hade kunnat
följa de riktlinjer, som de nordiska ecklesiastikministrarna
enade sig om under
sitt möte i Helsingfors i mars månad.
Jordbruksministern tycks emellertid
inte vara intresserad av det nordiska
samarbetet. Han talar visserligen många
vackra ord om betydelsen av ett nordiskt
samarbete, men då det gäller att
gå från ord till handling är det faktiskt
stopp.

Till detta kommer att potatisförädlingsanstalten
enligt det nu föreliggande
förslaget skulle ligga vid Svalöv i
Skåne. Enligt min uppfattning kan man
emellertid knappast välja någon mindre
gynnsam plats i Sverige än Skåne, därför
att risken för virussjukdomar där
är så mycket större än på de flesta
andra håll i vårt land. Skulle man däremot
ha en nordisk potatisförädlingsanstalt,
skulle man kunna lägga den
inom ett område, där det var betydligt
mindre risk för smitta av virussjukdomar.
Nu säger visserligen jordbruksministern
att detta kan på olika sätt undvikas,
men det är i varje fall förenat
inte bara med mycket stora svårigheter,
utan också med mycket betydande kostnader
att kunna skydda det stora och
rikhaltiga potatismaterialet mot virussmitta.

Såvitt jag har kunnat förstå finns det
inom jordbruksutskottet många, som är
intresserade av ett nordiskt samarbete.
Det har därför förvånat mig, att utskottet
intagit samma negativa hållning som
jordbruksministern. Utskottet har inte
ens gjort sig möda att motivera sin hemställan
om avslag på det uppskovsyrkande,
som jag motionsledes framställt. Ut -

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Ang. vissa åtgärder för kvalitetsförbättring av matpotatis

skottet yttrar bara, att den nu föreslagna
intensifieringen av potatisförädlingen
inte bör fördröjas.

Utskottet har tydligen inte gjort klart
för sig, att mitt förslag syftar till att
man skulle kunna nå resultat betydligt
snabbare än genom att följa det i propositionen
framlagda förslaget. Det är lätt
att visa, att om man har ett betydligt
rikhaltigare material att arbeta med, har
man mycket större möjligheter att kunna
finna de mycket sällsynta kombinationer
av ärftliga egenskaper, som behövs
för att man skall kunna erhålla
sorter av den önskade typen. Man får
alltså, om man följer det av mig framlagda
förslaget, i själva verket resultat
betydligt snabbare än enligt Kungl.
Maj.ds förslag.

I samma sammanhang uttalar utskottet
också, att förädlingsarbetet inte bör
förläggas till enbart en plats eller ett
av de fyra nordiska länderna. Därmed,
skulle man kunna göra gällande, avslöjar
utskottet endast sina bristfälliga
insikter i detta spörsmål. Det finns nämligen
ingenting som hindrar att potatisförädlingen
— d. v. s. själva korsningsarbetet
— är förlagd till en enda plats
i Norden. Det är självklart, att materialet
bör prövas på många olika platser
inom de nordiska länderna, men själva
det grundläggande korsningsarbetet kan,
som sagt, mycket väl ligga på en plats,
varifrån man skulle kunna organisera
samarbetet med brittiska, holländska
och tyska potatisförädlingsanstalter.

Herr talman! Då enligt min uppfattning
det av mig framlagda förslaget
inte bara snabbare skulle kunna leda
till ett önskat resultat, utan också skulle
ligga väl i linje med det samarbete, som
vi på andra forskningsområden försöker
förverkliga mellan de nordiska länderna,
ber jag att få yrka bifall till min
motion, innebärande att riksdagen måtte
till höstsessionen uppskjuta beslutet
om behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition
nr 117 i vad den avser upprustningen
av växtförädlingsverksamheten
på potatisområdet samt att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om undersökning av möjlighe -

terna att upprätta en nordisk potatisförädlingsanstalt.

Häri instämde herr Arvidson (h).

Herr JONSSON (s):

Herr talman! I anledning av det anförande,
som herr Osvald — mycket sakkunnig
på detta område, det kan jag intyga
— här har hållit, vill jag framföra
några av de synpunkter, som varit vägledande
för jordbruksutskottet vid utformningen
av dess utlåtande.

Vi känner alla till de besvärligheter
vi haft i vårt land när det gällt att få
fram verkligt god kvalitet på potatis. Det
har ju gjorts många försök att organisera
upp en förädlingsverksamhet, och
man har, särskilt i större konsumtionsorter
som Stockholm och andra större
städer, sökt erhålla verkligt god matpotatis.
Det gäller väl här en mycket stor
uppgift för folkhushållet. Men försöken
har inte riktigt lyckats. Därför har det
ansetts vara en mycket angelägen uppgift
att man nu får till stånd en förädling
av potatis i syfte att få fram sådana
goda sorter som man vill ha. Jag tror
inte att det därvid skall uppstå så stora
svårigheter, som herr Osvald här ville
göra gällande, om vi nu fattar beslut i
enlighet med utskottets hemställan.

Vi har inom utskottet den bestämda
uppfattningen, att det är nödvändigt att
förädlingsinstitutionen i Svalöv, som
länge hållit på med förädlingsverksamhet
även på matpotatisens område, får
fortsätta denna verksamhet och att den
även intensifieras. Vi har inte ansett
detta vara något hinder mot att man söker
sig fram mot till att börja med ett
nordiskt, men kanske sedan även ett europeiskt
samarbete på detta område.

I anslutning till vad herr Osvald yttrade
om att man inte bör förlägga förädlingsverksamheten
till Svalöv med
hänsyn till risken för vissa sjukdomar
vill jag påpeka, att utskottet framhåller
att man bör få till stånd ett gott samarbete
med övriga i vårt land verksamma
växtförädlingsföretag. Utskottet säger
också bestämt ifrån, att ett samar -

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Nr 22

Ang. vissa åtgärder för kvalitetsförbättring av matpotatis

bete bör äga rum med de nordiska länderna.

Jag vill också understryka vad statsrådet
anfört. Han säger: »Även om jag
anser att ett nära samarbete bör etableras
med växtförädlingsinstitutionerna i
övriga nordiska länder, kan jag liksom
vederbörande svenska intressenter inte
finna det tillrådligt att låta det under
alla omständigheter angelägna inhemska
upprustningsprogrammet fördröjas av
ytterligare organisatoriska undersökningar.
»

Vidare säger departementschefen, vilket
jag också vill understryka: »Vid utbyggnaden
av vårt lands förädlingsverksamhet
på potatisområdet bör dock tillses
att möjligheterna till internationell
samordning inte begränsas.»

Jordbruksutskottet har också handlat
i den uppfattningen, att det beslut, som
vi nu fattar och som innebär att vi skall
sätta litet fart på förädlingsverksamheten
i vårt land, inte på något sätt hindrar
vare sig nordiskt samarbete på detta område
eller ett europeiskt samarbete.

Därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Det är naturligtvis riktigt
som herr Jonsson säger, att vi har
haft svårigheter att få fram goda sorter
här i Sverige. Men som jag nyss nämnde
har man haft samma svårigheter i andra
länder. Anledningen till att jag har föreslagit
en nordisk potatisanstalt är just
den, att vi genom att lägga verksamheten
på bredare basis har större möjligheter
att få fram goda resultat.

Herr Jonsson tycks sväva i den föreställningen,
att det är nödvändigt att
denna förädling skall bedrivas inom landet.
Det är en missuppfattning, som har
spritt sig och som beror på att man inte
gjort klart för sig, vilken spridning olika
mellan- och västeuropeiska sorter
liar fått i jämförelse med de inom landet
framställda. Jag kan nämna, att en
av de under en mycket lång tid viktigaste
potatissorterna i hela Europa var en

sort, som framställts i Storbritannien,
och som alltjämt spelar stor roll. Till
för några år sedan var det en annan
sort, som spelade en stor roll i östra Sverige
med dess torra klimat trots att den
framställts i Skottlands fuktiga klimat.

De sorter, som spelar den största rollen
i Norrland, är ingalunda några sorter
som framställts i Sverige, utan den
ena är en gammal sort, sannolikt av
franskt ursprung, nämligen mandelpotatis,
och den andra sorten är av holländskt
ursprung, nämligen Eigenheimer, som i
Norrbotten går under namnet Vaikijaure.

Vi skulle alltså mycket väl kunna ha en
potatisanstalt förlagd till ett av de nordiska
länderna. Man skulle då kunna få
ett mångdubbelt större material att arbeta
med, och därmed skulle man också
mycket snabbare kunna få fram det
önskvärda resultatet.

Det uppskov, som behövs, är egentligen
bara ett uppskov till hösten. Skulle
det då visa sig, att det inte finns tillräckligt
intresse för en nordisk anstalt,
blir alltså hela förslaget uppskjutet med
fem månader, och har vi kunnat klara
oss med den svenska potatisförädlingen
sådan den hittills varit utformad, alltsedan
potatisförädlingen började i Sverige
och fram till nu, torde fem månaders
försening inte spela så särskilt stor
roll.

Skulle det däremot visa sig, att det
finns intresse för en nordisk anstalt,
skulle det kanske ta något längre tid,
kanske till nästa år, innan man skulle
kunna fatta det definitiva beslutet. Men
då skulle man säkerligen kunna arbeta
med ett så pass mycket större material,
att möjligheterna att få fram goda sorter
skulle vara åtminstone fyra eller fem
gånger så stora som med den nu föreslagna
anstalten. Vi skulle med andra
ord få fram nya sorter betydligt snabbare
iin vad vi kan få enligt det nu framlagda
förslaget.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Jag blev nästan litet förvånad
när jag hörde professor Osvald

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Ang. vissa åtgärder för kvalitetsförbättring av matpotatis

på tal om matpotatisförädlingen säga,
att det bästa resultatet skulle nås om
det inrättades en gemensam nordisk förädlingsanstalt.
Man skulle alltså nå ett
mycket kvickare resultat än vad man
kan göra om man inrättar en förädlingsanstalt
inom vårt eget land.

När man har ägnat sig åt potatisodling
en del år blir man snart klok på,
herr Osvald, att den sort som passar på
ett område i vårt land inte går att odla
på ett annat. Den kan bli mycket förnämlig
och fin på ett område, men när
man odlar den på ett annat område blir
den oätbar och måste kasseras. Jag tror
därför att det är av mycket stor vikt att
få fram en potatisförädlingsanstalt som
kan tillgodose behovet att få fram potatis
på jord med olika jordmån i vårt
land. Jorden är inte lika överallt —- det
behöver jag inte tala om för professor
Osvald, för det vet han.

Det talas alltid om att vi har alldeles
för många potatissorter att dras med.
Jag tror också att man skulle kunna
minska ned deras antal, även om vi inte
kan gå så långt att vi tror att vi kan
få fram en så förnämlig sort, att den
duger för hela landets odling. Vi måste
säkert tänka oss mer än en sort med
hänsyn till olika områden i vårt land,
och då kanske det är svårt att tänka sig
enbart en nordisk förädlingsanstalt. Jag
skulle förmoda att det finns jord med
mycket olika jordmån såväl i övriga delar
av Norden som i vårt land.

Jag hade tillfälle att förra sommaren
göra en rundresa och se på växtförädlingen
bland annat i Holland, i Danmark
och i Västtyskland. Jag får säga
att jag blev verkligen förvånad när jag
såg hur många försök med olika sorters
potatis man hade att brottas med på dessa
förädlingsanstalter. Kanske endast 5
å 10 procent av dessa många hundrade
sorter kommer till användning. De andra
blev det intet av — när man hade
kört med materialet en tid fick man kassera
det på grund av att det inte hade
förmågan att ge en god potatis.

Jag tror därför inte, herr talman, att
vi bör skjuta på denna fråga därför att
vi skulle försöka få till stånd en gemen -

sam nordisk förädlingsanstalt. Jag tror
att varje land behöver en potatisförädlingsanstalt,
så att man kan få fram de
sorter som lämpar sig för landets olika
delar.

Jag skall därför, herr talman, be att
få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr
Svärd (h).

Herr OSVALD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Nu är det ju så att min
vän herr Elofsson bäst känner till bränneripotatis,
och på den har man ju andra
krav än på matpotatis. Han vet att
det är framför allt från Tyskland, som
vi har de stora och viktiga potatissorterna
till brännerinäringen.

Han säger att en sort passar för ett
område, men inte för ett annat. Ja, å la
bonne heure, det är ju självklart. Meningen
med hela förädlingsverksamheten
är att man varje år skall få ett stort
antal korsningsprodukter. Man framskaffar
kanske genom korsningar hundra
tusen plantor varje år; sedan får man
välja ut de bästa, och dem skall man
sedan pröva i olika delar av Sverige. Då
kan det visa sig att i den ena delen av
landet blir en sort bra och i den andra
delen av landet en annan. Detta har vi
ju en tid hållit på med i Sverige, men
ännu har vi faktiskt inte inom landet
lyckats få fram någon sort som går upp
emot de bästa utländska sorter som odlas
här, såsom jag tidigare sagt.

Flera av dessa utländska sorter är
brittiska, tyska och holländska, och anledningen
till att man i dessa länder
kunnat få fram bättre sorter är att man
där haft möjligheter att välja ur ett så
oerhört myckel större material. Därmed
har man mycket större möjligheter att
få fram lämplig kombination.

Den kombination av egenskaper, man
nu sätter som mål, har emellertid ännu
ingen lyckats uppnå. Lägger vi förädlingsverksamheten
på riktigt bred bas i
samarbete med utländska anstalter, skulle
vi kanske inom kort kunna få fram
de eftersträvade sorterna.

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Nr 22

Ang. vissa åtgäi

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara till professor
Osvald vilja säga, att visserligen
odlar jag fabrikspotatis, men jag har
också odlat matpotatis i fyrtio år, och
efter den tiden känner man något till
vilka sorter som lämpar sig bäst för de
olika jordarna.

Vi odlar inte bara bränneripotatis i
Skåne — därifrån kommer också den
största tillförseln av matpotatis.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Jag skall inte ge mig in
i detaljdiskussionen om bränneripotatis
och matpotatis, jag vill bara ta upp några
uttryck som professor Osvald fällde
i sitt inledningsanförande.

Han sade att det var en »anmärkningsvärd
nonchalans» från departementschefens
sida att denne inte tagit vederbörlig
hänsyn till Nordiska rådet. Vidare
talade han om »bristande insikter»
från jordbruksutskottets sida, eftersom
utskottet inte ens motiverat avslaget på
hans motion.

Det är väl kraftiga ord i detta sammanhang,
och jag måste för min del protestera
när professor Osvald säger att
det här skulle vara något bevis för bristande
insikter från jordbruksutskottets
sida. Jag har all respekt för professor
Osvalds kunskaper på hithörande område,
men jag har även lärt mig att ha
respekt för den sakkunskap som finns
inom jordbruksutskottet, där det finns
praktiska män som under årens lopp
haft möjligheter att följa inte bara denna,
utan även andra jordbruksfrågor.

Var ligger de bristande insikterna —
hos motionären eller hos ledamöterna i
jordbruksutskottet — när det icke höjdes
en enda röst i jordbruksutskottet för
bifall till professor Osvalds motion?

.lag tror man skall vara litet försiktig
i denna fråga, professor Osvald. Jag har
ännu aldrig varit med om att man kommer
fortare till målet om man skjuter
upp en fråga, och jag tror inte man gör
det i detta fall heller. Professor Osvalds
förslag innebär att man skjuter upp den6
Första kammarens protokoll 1961. Nr 22

[er för kvalitetsförbättring av matpotatis
na fråga till höstriksdagen. Det betyder
alltså en försening i första hand på fem
månader, kanske ännu längre, och det
är den förseningen utskottet icke ansett
sig vilja ta.

Därför har ett enhälligt utskott tillstyrkt
departementschefens förslag, till
vilket jag ber att få yrka bifall.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Till det sista vill jag
bara säga, att om man kan skjuta upp
ett förslag och få fram ett bättre i stället,
som leder till målet dubbelt så fort,
är det mer än god kompensation för
uppskovet.

Jag har all respekt för den praktiska
sakkunskapen på jordbrukets område,
men då det gäller förädlingsverksamheten
tror jag inte att den är så särskilt
väl representerad i jordbruksutskottet.

Till slut skulle jag vilja säga till herr
Elofsson, att det är alldeles sant, att
Skåne levererar den största mängden
svensk matpotatis. Men icke den bästa!
Den kommer från norra delen av landet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av därunder
förekomna yrkanden propositioner
komme att framställas särskilt rörande
vardera punkten av utskottets i
det nu förevarande utlåtandet gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten 1 hemställt.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
enligt de med avseende å punkten
2 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på bifall till motionen
I: 654; och förklarade herr förste
vice talmannnen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Osvald begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.
Ang. ordförande m. m. i vissa taxeringsnämnder

varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 29 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles motionen I; 654.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Osvald begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 112;

Nej — 16.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 114, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
bestridande av kostnader för svenska
FN-styrkor m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

föreliggande utlåtandet underställt riksdagens
prövning de av revisorerna gjorda
framställningar, som ansetts från utskottets
sida påkalla yttranden.

Punkterna 1—4
Lades till handlingarna.

Punkten 5

Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 6—11
Lades till handlingarna.

Punkten 12

Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 13—18
Lades till handlingarna.

Punkten 19

Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 20—22
Lades till handlingarna.

Punkterna 23 och 24

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 25

Lades till handlingarna.

Punkterna 26 och 27

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 28

Lades till handlingarna.

Punkten 29

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 116, i anledning av riksdagens år 1960
församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Statsutskottet, till vars förberedande
behandling riksdagens år 1960 församlade
revisorers berättelse jämte de i anledning
därav från vederbörande ämbetsverk
och myndigheter till Kungl.
Maj :t avgivna utlåtandena och förklaringarna
blivit hänvisade, hade, efter
tagen kännedom av vissa handlingar och
inhämtande av för ärendenas utredning
i övrigt erforderliga upplysningar, i det

Ang. ordförande m. m. i vissa
taxeringsnämnder

Under finansdepartementet, § 29, hade
revisorerna gjort vissa uttalanden rörande
ordförande m. m. i vissa taxeringsnämnder.

Revisorerna hade under förevarande
paragraf redovisat resultatet av vissa undersökningar
rörande tjänstemannainslaget
i taxeringsnämnderna samt härtill
knutit en del reflexioner av principiell
och praktisk innebörd. Särskilt hade understrukits
önskvärdheten av att i taxeringsnämnd
icke samtidigt förordnades
ordförande och kronoombud från samma
länsstyrelse.

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Nr 22

Ang. ordförande m. m. i vissa taxeringsnämnder

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten yttrat bland annat:

»Även utskottet är av den uppfattningen
att en dylik tjänstemannadominans
inom nämnderna bör undvikas, även om
det i något undantagsfall kan bli ofrånkomligt
att lösa personfrågan på dylikt
sätt. Såvitt av remissyttrandena kan utläsas
är också myndigheterna införstådda
med revisorerna på denna punkt. Under
sådana förhållanden kan utskottet
inte finna det påkallat att — såsom revisorerna
föreslagit —- revisorernas synpunkter
på denna fråga genom ett särskilt
cirkulär skulle bringas till länsstyrelsernas
kännedom.

Sammanfattningsvis anser utskottet
vad i förevarande hänseenden av revisorerna
anförts inte påkalla annat ställningstagande
från utskottets sida än att
utskottet velat vad i ärendet förekommit
för riksdagen omförmäla.»

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
vissa förhållanden i inkomsttaxeringsnämnderna.
Inkomsttaxeringen
utgör en sådan betydelsefull funktion
i samhällslivet, att jag — trots att
utskottets utlåtande här utmynnar allenast
i en omförmälan — dristar mig att
ta tiden i anspråk för några kommentarer.

Revisorerna finner det ur principiella
synpunkter otillfredsställande att till
ordförande i taxeringsnämnd förordnas
befattningshavare vid länsstyrelse, då
detta skulle rubba allmänhetens förtroende
för taxeringsnämndens arbete. Såsom
flera remissinstanser framhållit synes
detta vara en felbedömning av revisorerna.
Länsstyrelserna liar tydligen
ingen som helst erfarenhet av att de
taxeringsnämndsordförande som är
tjänstemän vid länsstyrelserna skulle
vara mindre opartiska eller av allmänheten
uppfattas som mindre opartiska
än andra ordförande.

Det som är grundläggande för allmänhetens
förtroende för en taxeringsnämndsordförande
är att vederbörande
är väl insatt i gällande skatteförfattningar
och praxis. Med rätta framhålles

i ett yttrande, att om ordföranden inte
är kunnig, så måste hans arbete som
ordförande »få ett drag av tycke och
smak i de enskilda fallen, som icke är
ägnat att ingiva förtroende».

Skattelagarna och följdförfattningarna
är i våra dagar så komplicerade, att
tyvärr inte många utanför landsstaten
kan skaffa sig med dess tjänstemän jämförbar
teoretisk och praktisk utbildning
på taxeringsområdet. De utanför landsstaten
stående som fullgör krävande
uppdrag som taxeringsnämndsordförande
är onekligen värda allt erkännande,
men att under rådande förhållanden diskvalificera
länsstyrelsens tjänstemän
från uppdragen som taxeringsnämndsordförande
torde icke vara i rättssäkerhetens
och det allmännas intresse.

Remissinstanserna understryker mycket
starkt de stora rekryteringssvårigheter
som råder framför allt när det gäller
att besätta ordförandeposterna i taxeringsnämnderna.

Människor över huvud taget — även
landsstatstjänstemän —- är allt mindre
benägna att åtaga sig taxeringsuppdrag.
Orsakerna härtill är säkerligen flera,
men jag skall endast nämnda några:
de komplicerade taxeringsbestämmelserna
med många och ofta förekommande
ändringar, uppdragets obehagliga och
mindre populära karaktär, accentuerad
av ett högt skattetryck, och icke minst
de som otillfredsställande ansedda arvodena.

Då jag efter 25 år som taxeringsfunktionär
på grund av riksdagsarbetet lämnat
mina uppdrag som taxeringsnämndsordförande,
anser jag mig kunna och
böra understryka, att arvodesfrågan säkerligen
är av stor betydelse och bör
ägnas större uppmärksamhet från finansdepartementets
sida.

Länsstyrelserna liar nu varje år stora
bekymmer och verkliga svårigheter att
besätta de olika posterna. Svårigheterna
härvidlag »illustreras med all tydlighet
i länsstyrelsernas och de övriga remissmyndigheternas
yttranden», för att
citera utskottet.

Svårigheterna synes bli större för vart
år. Direkt oroande förefaller uppgiften

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Ang. ordförande m. m. i vissa taxeringsnämnder

från ett län, att i fjol cirka 25 procent
av såväl ordförande- som kronoombudsuppdragen
måste nybesättas på grund
av inkomna avsägelser.

Utskottet har — enligt min mening_

liksom bl. a. länsstyrelsen i Värmlands
län säkerligen bedömt situationen rätt
då man under sådana förhållanden tar
avstånd från revisorernas förslag om ett
cirkulär till länsstyrelserna, vari man
under ifrågasättande av landsstatstjänstemännens
opartiskhet skulle framhålla
olämpligheten av att utse dem till taxeringsfunktionärer.

Herr talman! Liksom utskottet har jag
velat understryka de allvarliga rekryteringssvårigheterna
på detta viktiga område.
I anslutning härtill vill jag än en
gång framhålla önskvärdheten av att finansdepartementet
ägnar detta problem
och därvid även arvodesfrågan största
möjliga uppmärksamhet.

Det måste betecknas som mycket
olyckligt om en otillfredsställande lösning
av denna fråga skulle innebära än
större svårigheter för våra länsstyrelser
att för de viktiga taxeringsuppdragen
förvärva verkligt lämpliga personer.
Rättsskyddet för den enskilde på detta
område garanteras bäst av att dessa
uppdrag anförtros kvalificerat folk,
personer med gott omdöme och goda
kunskaper, de må sedan ha sin huvudsakliga
gärning utom eller inom landsstaten.
För att för uppdragen förvärva
detta kvalificerade folk är tillfredsställande
arvoden en bestämd förutsättning.

Herr talman! Att gällande jävsregler
strängt skall iakttas i taxeringsarbetet
anser jag så självklart att jag ej velat
uppta tiden med att närmare gå in på
denna del av föreliggande fråga.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Av herr Schötts anförande
fick man lätt den uppfattningen,
att statsrevisorerna misstrodde de landsstatstjänstemän
och andra tjänstemän
inom taxeringsväsendet som har uppdrag
att vara ordförande i taxeringsnämnder,
men så är det inte. Vi misstror
ingen, och revisorernas uttalande
får följaktligen inte tolkas på det sättet.

Men vi utgår ifrån att eftersom det
i så många fall förekommer att de, som
är anställda i taxeringsarbetet antingen
inom landsstaten eller i lokala uppbördsverk,
kommer att behandla samma
sak på två ställen, så kan man ifrågasätta
huruvida tilltron till opartiskheten
är sådan att misstankar inte skapas ute
bland den taxerade allmänheten. Det är
detta och ingenting annat som statsrevisorerna
har velat peka på och undanröja.

Revisorerna säger ju också på s. 223:
»Då det såväl för de skattskyldiga som
för det allmänna är av väsentlig vikt, att
taxeringsnämndsordförandena äro lämpliga
för sitt uppdrag, torde det därför
under nuvarande förhållanden vara
oundvikligt, att tjänstemän anställda vid
landskontoret förordnas till ordförande,
särskilt som dessa genom taxeringsarbetet
erhålla kunskaper och erfarenhet
som äro av värde i arbetet på länsstyrelsen.
»

Vi underkänner dem alltså inte på något
sätt och säger inte heller att de kan
undvaras, utan att man måste använda
dem i denna ordning. Men vad vi vill
framhålla är angelägenheten av att man
i större utsträckning söker få folk utanför
de taxerande organen att tjänstgöra
som ordförande. I det sammanhanget
kan jag mycket väl vara med om att understryka
detsamma som herr Schött
framhöll, nämligen angelägenheten av
att dessa tjänster blir så betalda att de
verkligen lockar folk med kunnighet på
området.

Till sist förtjänar det kanske också
att framhållas, att inte bara statsrevisorerna
utan även justitieombudsmannen
uppmärksammat denna fråga. JO har
genom beslut den 7 december 1959 på
given anledning uttalat, att »anlitande
av taxeringsnämndsordförande såsom
protokollförare i prövningsnämnd vid
handläggning och prövning av besvär
över taxering, i vilken protokollföraren
deltagit i taxeringsnämnden, är ägnat att
rubba det förtroende till myndigheterna,
som jävsbestämmelserna äro avsedda
att skydda, och att en sådan ordning
därför icke bör förekomma».

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Nr 22

Ang. statliga myndigheters anlitande av bankinrättningar

Detsamma gäller beträffande dem som
är förordnade till kronoombud och som
sitter i länsstyrelse eller i lokal taxerings-
eller uppbördsorganisation.

Det är detta missförhållande statsrevisorerna
velat påpeka, och vi har inte
därmed avsett att kasta någon misstanke
på vare sig den ene eller den andre.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Jag får besvära kammarens
ledamöter att slå upp s. 30 i utlåtandet,
där det i punkt 29 under rubriken
»Utskottet» heter: »Revisorerna finner
det ur principiella synpunkter otillfredsställande
att till ordförande i taxeringsnämnd
förordnas befattningshavare
vid länsstyrelse; alldeles särskilt skulle
detta gälla i fråga om tjänstemän vid
prövningsnämndens kansli. Det sagda
anses, om än med mindre styrka, ha avseende
även å kronoombud».

Revisorerna har alltså —- därom råder
ingen tvekan — här gjort ett allmänt
uttalande om länsstyrelsetjänstemännens
olämplighet som taxeringsfunktionärer.

Sedan måste man helt instämma med
revisorerna i att ingen skall i andra instans
få handlägga ett taxeringsmål som
han behandlat i första instans. Där skall
jävsreglerna givetvis iakttas. Men tyvärr
har revisorerna gjort sitt uttalande sådant
att det berör länsstyrelsetjänstemäns
funktion över huvud taget i taxeringsnämnd.
Det är inte bara jag som
tolkat uttalandet så utan även remissinstanserna
och utskottet. Tyvärr är revisorernas
formulering sådan, att man
därav måste direkt utläsa en allmän önskan
att länsstyrelsernas befattningshavare
inte skall anförtros uppdrag såsom
ordförande eller kronoombud i taxeringsnämnd.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag måste fästa herr
Schötts uppmäksamhet på att det han
nu läste upp var ett sammandrag, som
gjorts på utskottets kansli, och alltså inte
statsrevisorernas uttalande.

Efter härmed slutad överläggning lädes
den nu ifrågavarande punkten till
handlingarna.

Punkten 30

Lades till handlingarna.

Punkten 31

Ang. statliga myndigheters anlitande
av bankinrättningar

Under finansdepartementet, § 31, hade
revisorerna uttalat sig i fråga om statliga
myndigheters anlitande av bankinrättningar
m. m. och föreslagit, att vissa förtydligande
föreskrifter skulle utfärdas.

Revisorerna hade förordat, att medelsförvaltande
statliga myndigheter m. fl.,
vilka enligt kungörelsen 1951:453 vore
skyldiga att vid vissa transaktioner anlita
riksbanken, postgirorörelsen eller
Sveriges Kreditbank, skulle på lämpligt
sätt erinras om skyldigheten av att iakttaga
gällande bestämmelser på förevarande
område. Revisorerna förutsatte
samtidigt såsom självklart, att kreditbanken
därvid erbjöde berörda myndigheter
lika goda affärsvillkor som andra banker.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om åtgärder i det av revisorerna
under förevarande paragraf angivna
syftet.

Vid punkten hade reservation avgivits
av fröken Andersson, herrar Per Jacobsson,
Anders Johansson, Edström, Kaijser,
Staxäng och Malmborg, fröken Elmén
samt herrar Wedén och Bohman,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte besluta, att åtgärder i det
av revisorerna under förevarande paragraf
angivna syftet icke skulle vidtagas.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Här yrkar utskottet på
en skrivelse till Kungl. Maj:t i det av revisorerna
angivna syftet, d. v. s. att me -

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Ang. statliga myndigheters anlitande av bankinrättningar

delsförvaltande statliga myndigheter
skall erinras om att de vid vissa transaktioner
bör anlita riksbanken, postgirorörelsen
eller Sveriges kreditbank. Vi reservanter
anser att en sådan skrivelse
inte bör komma till stånd.

Det skulle vara intressant att gå in på
hela bakgrunden till de här ifrågavarande
bestämmelserna, men jag skall nu
bara nämna, att år 1949 yrkade högeroch
folkpartiledamöter avslag på det
principbeslut som då fattades. Man
framhöll bl. a. — jag skall fatta mig
kort — att propositionen var oklar och
otydlig, att den byggde på ett betänkande
som inte varit ute på remiss och att
det inte hade framkommit några anmärkningar
mot de enskilda bankernas
sätt att sköta sina uppgifter. Såvitt jag
vet har inte heller nu några sådana anmärkningar
framförts.

Kreditbanken säger i sitt remissutlåtande
att det är fråga om en tillämpning
av tidigare fattade principbeslut, men
samtidigt påvisar vederbörande att revisorerna
har behandlat inte endast statliga
myndigheter, utan också helt eller
delvis statsägda bolag, på vilka kungörelsen
nr 453 år 1951, såsom banken
själv säger, »självfallet ej är tillämplig».

I kungörelsen nämnes också endast statliga
myndigheter, kommissioner och
kommittéer. Här är det, såvitt jag förstår,
inte fråga om någonting annat än
en utvidgning av dessa bestämmelser.

^ Majoriteten i utskottet uttalar sig också
rätt försiktigt och hänvisar till, som
det heter, att »förhållandena i det enskilda
fallet kan motivera en viss rörelsefrihet
för myndigheterna».

Tittar man litet närmare på dessa
skrivningar, finner man att det i grund
och botten kanske inte är så stora skillnader
mellan majoriteten och reservanterna
på denna punkt. Jag tycker över
huvud taget, liksom reservanterna i övrigt,
att det, som jag nyss sade, är överflödigt
med en skrivelse till Kungl. Maj t
i detta fall.

I kungörelsen står det tydligt utsagt,
att Kreditbanken bör anlitas där så utan
olägenhet kan ske, och i remissuttalandena
— jag skall inte gå närmare in på

dem —har anförts exempel på en rad
olägenheter, t. ex. att fonder sedan länge
har varit placerade i annan bank, att
avdelningskontor kanske inte finns på
orten och att valutor kan erhållas förmånligare
i andra banker.

Man har vidare, väl att märka, i olika
sammanhang understrukit vikten av att
det böra vara konkurrens på lika villkor.
Viktiga remissinstanser •— statskontoret
och riksräkenskapsverket ■— ställer
sig över huvud taget tveksamma beträffande
tvång att anlita Kreditbanken
när det exempelvis gäller statstjänstemännens
resor. Samma tveksamhet gör
sig gällande i fråga om utbetalande av
tjänstemännens löner, och riksräkenskapsverket
säger att kungörelsen inte
är avsedd att reglera denna fråga. Där
råder alltså en otydlighet, som kanske
bör rättas till.

Vidare uttalar riksräkenskapsverket
att kungörelsen bör förtydligas innan
man erinrar vederbörande myndigheter
om att den skall tillämpas, och det förefaller
ju att vara en rimlig begäran.
Även av utskottsmajoritetens uttalande
framgår, att den är på det klara med att
det finns oklarheter som bör rättas till
innan man ålägger myndigheterna att
tillämpa kungörelsen.

Jag vill, herr talman, sluta med att
betona de synpunkter, som så starkt
underströks när beslutet fattades år 1949.
Då sade man — jag understryker det
ännu en gång — att statens affärsbank
bör drivas efter samma principer som
övriga banker. Det bör inte finnas några
särskilda förmåner i konkurrenshänseende.
För övrigt var grundtanken hos
1945 års bankkommitté, att den statliga
banken icke genom särlagstiftning eller
på annat sätt skall få några särskilda
förmåner i sistnämnda hänseende.

Med dessa reflexioner ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Fröken Andersson åberopar
vad högerns och folkpartiets representanter
ansåg i riksdagen år 1951

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Nr 22

Ang. statliga myndigheters anlitande av bankmrattningar

när man behandlade frågan om myndigheternas
relationer till Sveriges kreditbank.
Jag tror kanske inte att det har så
stor betydelse i detta sammanhang, eftersom
frågan denna gång har aktualiserats
av en enhällig statsrevision. Det är
väl alldeles självklart, att om det nu
finns en kungörelse om att de statliga
myndigheterna skall anlita Sveriges kreditbank
för sina ekonomiska transaktioner,
bör denna kungörelse efterlevas.

Utskottet, som har granskat revisorernas
redogörelse och förslag, föreslår att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skall hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
erinra myndigheterna om skyldigheten
att anlita Kreditbanken. Det råder ju
absolut ingen tvekan om att riksdagens
principbeslut år 1951 och innehållet i
kungörelsen klart siktar till att man skall
förmå de statliga myndigheterna att anlita
Kreditbanken för sina bankförbindelser.
Det framgår också mycket tydligt
av departementschefens uttalande
år 1951, att det endast är i sådana fall,
då det medför påtagliga praktiska olägenheter,
som avsteg skall göras från
den regeln.

Reservanterna har fäst särskilt avseende
vid riksräkenskapsverkets yttrande,
där det bl. a. antages att kungörelsen
inte var avsedd för att reglera frågor
om vilka penninginrättningar som
skulle anlitas för löneutbetalningar. Jag
hade för min del förstått reservanterna
när de trycker så hårt på detta uttalande,
om de också hade följt den tankegång
som riksräkenskapsverket fortsättningsvis
ger uttryck åt, nämligen att det
skall bringas klarhet i frågan. Riksräkenskapsverket
föreslår ju att man ser
över kungörelsen och anpassar den till
den situation i vilken vi står i dag, men
nu nöjer sig reservanterna med att använda
riksräkenskapsverkets argumentering
och yttrande som ett skäl för att
ingenting över huvud taget skall göras.

Det bör erinras om, att om man läser
revisorernas utlåtande noga, så finner
man ju en rad andra typer av bankärenden,
som klart faller under kungörelsen,
i vilka myndigheterna inte har
beaktat skyldigheten att anlita den stat -

liga banken. Utskottet vill att Kungl.
Maj :t skall vidtaga åtgärder i den av
revisorerna föreslagna riktningen, d. v. s.
att man på lämpligt sätt skall erinra
myndigheterna om skyldigheten att anlita
den statliga banken och utskottet
liar ju ingenting att invända mot att det
sker ett förtydligande av kungörelsen.
Utskottet har tvärtom ansett detta vara
på sin plats, innan man utfärdar rekommendationen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till vad utskottet har föreslagit.

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Här underströks att det
föreligger skyldighet att anlita Kreditbanken.
Ja, men det är ju när »så utan
olägenhet kan ske».

Jag skulle vilja i sammanhanget ställa
en direkt fråga: Vad menas med detta?
Det finns exempel i remissuttalandena
på att man har kunnat få fördelaktigare
villkor från andra håll än från
Kreditbanken. Jag frågar därför herr
Holmqvist: Menar man alltså att statliga
myndigheter skall anlita Kreditbanken
även i de fall, då de kan få bättre villkor
från andra bankers sida?

Det är den springande punkten i hela
problemet, såvitt jag förstår.

Herr HOLMQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är mycket lätt för
mig att svara på den frågan. Jag kan
naturligtvis inte precisera alla typer av
olägenheter, som kan vara värda beaktande,
men beträffande det fall, som
fröken Andersson nämner, då man kan
få fördelaktigare villkor på annat håll,
har utskottet också givit sin anslutning
till att man skall kunna anlita annan
penninginrättning.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! De som har väckt statsrevisorernas
intresse för den här frågan
har förmodligen gjort det för att
gagna Sveriges kreditbank. Jag tror att

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Ang. statliga myndigheters anlitande av bankinrättningar

effekten av deras omsorg om banken
blir den rakt motsatta. Det som är glädjande
med Kreditbanken är ju att den
har förmått utveckla sin rörelse på ett
ur många synpunkter anmärkningsvärt
sätt i fri och ofta hård konkurrens. Det
är då mycket litet nyttigt för banken att
man plötsligt påminner om den i vissa
avseenden prioriterade ställning som
Kreditbanken har.

Självfallet kan man av formella skäl
säga, att finns det en kungörelse från
år 1951, så skall den också följas. Det
skall väl bara sägas, att kungörelsen av
1951 ger ett bestämt intryck av att vara
utfärdad utan större entusiasm från den
utfärdande departementschefens sida.
Det skall dessutom tilläggas, att kungörelsen
om skyldighet att utnyttja viss
bankförbindelse hör till de ting som
man tyst och stilla kan låta do bort. Det
är nämligen inte förenligt med vanliga
enkla regler för fri konkurrens på lika
villkor att falla tillbaka på den sortens
speciella privilegier.

Ur den synpunkten tror jag att man
gör bäst i att låta statsrevisorernas anmärkning
ut i luften vara så begravd
som gärna är möjligt.

endeväckande sätt som här nu blivit
fallet.

När det sedan gäller frågan huruvida
verken skall anlita Sveriges kreditbank
även om den är dyrare, vill jag
inte lika oreserverat som herr Holmqvist
svara att det skall de inte göra. Ty
såsom det mycket riktigt har påpekats
av herr Svärd är det här fråga om konkurrens.
Om det skulle visa sig att en
bank vid ett eller annat tillfälle försöker
lämna förmånligare villkor än Sveriges
kreditbank, kan det mycket väl tänkas,
att man säger nej till den, ty man kan
nog vara på det klara med att man säkert
får betala detta i ett annat sammanhang
och vid ett annat tillfälle.

Därför kan man inte utan vidare säga,
att om en bank i ett eller annat fall lämnar
bättre villkor, så skall man utan vidare
hoppa över till den.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på godkännande
av den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice tal -

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Det sista herr Svärd
nämnde kan jag förstås inte vara med
på. Är det så att Kungl. Maj:t utfärdat
en förordning av det innehåll, som det
är fråga om i detta fall, hoppas jag att
även framtida statsrevisorer skall ta och
se efter huruvida myndigheterna i olika
verk följer den förordningen.

Det är anledningen till att statsrevisorerna
sett på denna sak. Och när vi
fann, att det var så pass stora rörelsemedel
som gick utanför Sveriges kreditbank
och att följaktligen den utfärdade
kungörelsen inte följdes, gjorde vi denna
anmärkning. Jag anser följaktligen
att anmärkningen var fullt på sin plats
och jag uttalar också som sagt förhoppningen,
att det skall bli möjligt för framtida
statsrevisorer att påtala liknande
förhållanden, gärna på ett lika uppse -

mannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 116 punkten
31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Nr 22

Ang.

Punkterna 32—37

Lades till handlingarna.

Punkten 38

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 39

Lades till handlingarna.

Vid förnyad, avdelningsvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr
117, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1961/62 till vissa högskolor jämte i ämnet
väckt motion, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. åtgärder för att bekämpa langning
av rusdrycker

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 56, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr
521) jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 23 mars 1961 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 135, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om ändring
i rusdrycksförsäljningsförordningen den

26 maj 1954 (nr 521).

I propositionen hade — för att kunna
effektivare bekämpa langning av rusdrycker,
bland annat till ungdom —
föreslagits straff för den som innehade
rusdrycker i uppenbart syfte att sälja
dem olovligen. Dryckerna skulle kunna
tagas i beslag och förklaras förverkade.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet upptagit de vid riksdagens
början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande motionerna
I: 477, av herr Lundström m. fl., och
II: 567, av herr Ohlin m. fl., vari bland
annat hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att
Kungl. Maj :t måtte utreda frågan om
en inköpsregistrering utan inköpsbegränsning
av alkoholhaltiga drycker i
syfte att inskränka och motarbeta de

er för att bekämpa langning av rusdrycker
grova missbrukarnas och langarnas spritinköp
och för riksdagen framlägga de
förslag, vartill en sådan utredning kunde
föranleda.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
nr 135, antaga i betänkandet intagna förslag
till förordning om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26
maj 1954 (nr 521); samt

B) att de likalydande motionerna I:
477, av herr Lundström in. fl., och II:
567, av herr Ohlin m. fl., i vad motionerna
avsåge frågan om en inköpsregistrering
utan inköpsbegränsning av alkoholhaltiga
drycker, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Spetz, Söderquist, Gustafson i Göteborg
och Christenson i Malmö, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
B hemställa, att riksdagen med bifall till
de likalydande motionerna 1:477, av
herr Lundsröm m. fl., och II: 567, av
herr Ohlin m. fl., i vad motionerna behandlats
i detta betänkande, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t

1) begära utredning av frågan om åtgärder
— som utan att innebära någon
begränsning av rätten till inköp — skulle
möjliggöra registrering av inköpen av
alkhoholhaltiga drycker i syfte att inskränka
och motarbeta grovt missbruk
och langning; samt

2) i övrigt giva till känna vad reservanterna
anfört.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! I föreliggande betänkande
behandlar bevillningsutskottet under
punkten A Kungl. Maj:ts proposition nr
135 med förslag om åtgärder mot den
s. k. langningen. Utskottet är på denna
punkt enhälligt och jag har, herr talman,
intet annat yrkande än om bifall
till utskottets förslag.

90 Nr 22 Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Ang. åtgärder för att bekämpa langning av rusdrycker

Under punkten B behandlar utskottet
en del av den partimotion, som folkpartiet
väckte vid riksdagens början i nykterhetsfrågan.
Delar av den motionen
bär tidigare behandlats av utskottet och
vi har nått enighet om de delarna. I
denna detalj har det däremot inte gått
att uppnå någon enighet.

Vad reservanterna här föreslagit är
en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran
om en undersökning, huruvida det
är möjligt att genom en registrering av
inköpen kunna få ytterligare ett vapen
för åtgärder mot de oroande företeelser
som vi allesammans är medvetna
om.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottets betänkande
fogade reservationen.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Herr Spetz har framhållit
för kammaren vad detta betänkande
innehåller, och han sade alldeles riktigt
att vi är ense om att tillstyrka den proposition
som här behandlas. Det som
har tillkommit och som utskottet inte
kunnat enas om är en motion som väcktes
vid riksdagens början, inte med anledning
av denna proposition. I motionen
framställdes flera yrkanden, bl. a.
om begränsning av alkoholreklamen. Där
har motionärerna blivit tillgodosedda
—■ jag hoppas att de inte anser att det
är i överkant — och det resulterade i
en framställning från riksdagen.

Det nu aktuella yrkandet är mera tvivelaktigt,
tycker utskottets majoritet. Vi
anser inte att det är ändamålsenligt att
angripa spörsmålet i den detalj som
det här gäller. Utskottet har redovisat
sina motiv i betänkandet, och vi har
kommit fram till att en sådan registrering
inte kan ha den effekt som motionärerna
har ansett — det gäller här registrering
utan ransonering. Vi tror att
den rent av kan få vissa negativa verkningar.
Skall man begära en utredning

i syfte att nå resultat får man väl ta upp
frågan i ett större sammanhang.

Jag uppfattade också herr Spetz så att
det inte är alldeles givet att det blir något
resultat, även om riksdagen skriver
till Kungl. Maj:t. Utskottsmajoriteten har
den uppfattningen att man inte skall
skriva till Kungl. Maj:t dels med hänsyn
till att man är så tveksam som man
är här, dels med hänsyn till de åtgärder
som riksdagen i övrigt beslutat. Vi
är ense om det oroande i att ungdomsfylleriet
ökar, men vi tror att förslagen
i den föreliggande propositionen skall
få gynnsamma verkningar.

Jag hemställer således, herr talman,
om bifall till utskottets hemställan.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! I olika sammanhang har
jag sedan några år vid skilda tillfällen
yrkat på en ny och förutsättningslös
utredning av rusdrycksfrågan. Jag vill
göra det även nu och komma med ett
yrkande som överensstämmer med reservationens
yrkande utom i det avseendet
att under B 1) skulle orden
»— som utan att innebära någon begränsning
av rätten till inköp — skulle
möjliggöra registrering av inköpen av
alkoholhaltiga drycker» utgå. Yrkandet
under B 1) skulle alltså bara innehålla
»begära utredning av frågan om åtgärder
i syfte att inskränka och motarbeta
grovt missbruk och langning».

Utskottet tycks vara kvar i den tron
att motbokssystemet hade en till ökad
spritförbrukning suggererande verkan.
Det framgår av utskottets skrivning
överst på sidan 10. Men motbokens bromsande
inverkan var i själva verket av
väsentligt större betydelse än dess till
ökad konsumtion stimulerande verkan.
Under de första åren efter rusdryckssystemets
införande kan det väl hända
att motboken någon gång hade en sådan
verkan, men under de senare åren har
den bara i enstaka fall till äventyrs haft
en sådan verkan. Den uppfattningen är
ingenting som jag är ensam om, den har
framhållits från andra håll där man haft

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Nr 22

Ang. åtgärder för att bekämpa langning av rusdrycker

en helt annan utgångspunkt för sina
bedömanden än jag. Det finns ingen
som helst anledning att tvivla på vederhäftigheten
av deras uttalanden. Herr
Älmeby skrev t. ex. i en artikel i tidskriften
Alkoholfrågan i höstas: »Att

ransoneringen i första hand hade spärrverkan,
har tydligt visat sig under de år
som gått sedan 1955. Det framgår framför
allt av det starkt ökade och på en
hög nivå kvarstående fylleriet i högre
åldersgrupper. Ett annat bevis härpå är
den till ungefär hälften sänkta restaurangkonsumtionen,
vilken under motbokstiden
i hög grad var ett komplement
till ransoneringen.»

När motbokssystemet i början sköttes
så dumt och opsvkologiskt att man minskade
tilldelningen till dem som inte tog
ut sin ranson helt och hållet, innebar
detta ju en av systemets handhavare
iscensatt metod som måste ha den nämnda
suggestiva effekten. Nu upphörde
man med den metoden ganska snart,
men skadan var gjord. Misstanken att så
skulle ske fanns kvar. Även om denna
på så sätt av systemets handhavare skapade
vantro levde kvar ganska länge och
under de tidigare åren kom en del att
köpa ut sprit som de annars inte skulle
ha köpt, så försvann den effekten under
årtiondenas gång. Den suggestiva effekten
har under senare år varit helt obetydlig
i jämförelse med den broms som
begränsningen av de legala inköpsmöjligheterna
utgjorde för de missbrukare
som inte ville göra sig skyldiga till lagöverträdelser
för att tillgodose sitt behov
av sprit.

Jag är glad åt att finansministern inkommit
med ett förslag som utgör ett
försök att på något sätt komma åt langningen.
Det framlagda förslaget tyder
på att han inte längre som för två år
sedan tycker att utveckligen på detta
område är ganska tillfredsställande. Han
säger visserligen, att alkoholmissbruket
kunnat bemästras, om han också tillägger:
på ett effektivare sätt, och ordet bemästras
tycker jag är ett överord. Det
är emellertid enligt min mening glädjande,
att man velat se saken i ansiktet
och erkänna att den ändring som beslöts

1954 kom att medföra mycket behagligare
förhållanden för langarna än tidigare.
Effekten blev helt motsatt den som
man hoppats på och trott sig kunna räkna
med. Det hade man ännu för något
år sedan inte riktigt velat erkänna, det
vet jag från diskussioner med ledamöter
i denna kammare.

Jag har upprepade gånger begärt att
man vid den allsidiga och förutsättningslösa
utredning som jag anser önskvärd
också skall studera det antal dödsfall
som kan skrivas på spritens konto.
Jag har tidigare anfört exempel på sådana
dödsfall, och jag vill nu komma
med några nya.

Bland sjömän är dödsfallen i olycksfall
proportionellt sett 7—8 gånger flera
än bland andra män här i landet. Det är
klart att riskerna i det jobbet är större
än i andra jobb. I ett nyligen redovisat
material från tioårsperioden 1945—1954
fanns det 394 svenska sjömän som omkommit
genom drunkning. Det är icke
fullt hälften av alla redovisade olycksfall.
150 av dem skedde vid olyckor som
drabbat fartyget, men 244 sjömän hade
omkommit genom fall i sjön, av dessa
dock endast 36, när fartyget varit till
sjöss. Resten hade omkommit när fartyget
låg i hamn. Även här är det naturligtvis
en hel del som drunknar vid
olycksfall där någon sprit inte varit
med, men i inte mindre än 105 av fallen
hade man direkt kunnat se, hur den omkomne
varit berusad, raglat och fallit i.
I 28 av fallen hade vittnet till olyckshändelsen
varit så berusat, att han inte kunnat
hjälpa till att rädda sin kamrat.

Självmordsfrekvensen är också stor
bland sjömän, 4—5 gånger större än i
motsvarande material av män i Sverige.
Hälften av de sjömän som tog livet av
sig hade vid tidpunkten för självmordet
varit nere i en svår period av alkoholmissbruk.
Två tredjedelar av dem hade
supit den dag då de tog livet av sig.
Ibland är alkoholmissbruket uttryck för
en mental rubbning, som inte har spriten
som orsak. Spritmissbruket är ett
symtom på sjukdomen. Men ofta är sjukdomen
en följd av spritmissbruket.
Många gånger är det säkert så att den

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Ang. åtgärder för att bekämpa langning i
som är missanpassad vid livet till sjöss
i ren desperation hoppar i sjön och
dränker sig, när spriten dövat de hämningar
som normalt skulle ha hindrat
honom från att ta detta desperata steg.

I det nämnda arbetet finns också andra
makabra siffror och många andra exempel
på olyckor av sådan natur att
spriten varit den närmaste orsaken till
dödsfallet. Allt detta gäller ju förhållanden
som till stor del hänt utomlands och
som vi inte kan komma åt genom svensk
lagstiftning, men svensk upplysning och
svensk nykterhetspropaganda kan vara
av stort värde, och försök att förbättra
den miljö sjömannen lever i är något
synnerligen väsentligt. Jag har alltjämt
den uppfattningen att det vore av värde
att få en uppskattning av hur många
dödsfall som över huvud taget bör skrivas
på spritens konto. Jag tror att det
skulle vara nyttigt för folk att få veta
hur många det i själva verket är. Men
denna sak är också bara en detalj i det
stora sammanhanget.

Jag har tidigare sagt att det är en sak
att ta bort ett motbokssystem som man
har, en helt annan sak att införa ett nytt
motbokssystem. Men när man allsidigt
skall utreda vad man skall göra för att
komma åt spritmissbruket, bör man enligt
min mening i alla fall åter titta på
vad ett system med begränsning av inköpsrätten
skulle kunna innebära nu,
när man vet att mycket av det som man
trodde på, när man tog bort motbokssystemet,
var fel. Registrering av inköpen
ar ett steg på vägen, och om man
som det från olika håll föreslogs hade
bibehållit den som en liten rest av det
gamla systemet, hade man vetat väsentligt
mer i dag än vad man nu vet. Att
införa en registrering kan kanske vara
en första åtgärd, en åtgärd som möjliggör
ett studium av spritens väg ut bland
det svenska folket, och kanske man skulle
kunna dra en del viktiga slutsatser av
det. Men den utredning som bör göras,
skall inte bara stanna vid denna sak.
Den skall förutsättningslöst och utan någon
på förhand given inställning till ett
system med inköpsbegränsning även ägna
sig åt studiet av vad ett sådant sv -

• rusdrycker

stem med inköpsbegränsning skulle kunna
betyda i våra dagar.

Herr talman! Jag ber att få hemställa
om bifall till det yrkande jag framställt..

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill inte ta upp
någon debatt i nykterhetsfrågan vid
denna tidpunkt, men i anslutning till
herr Kaijsers anförande skulle jag vilja
framhålla, att en allmän sammanställning
av erfarenheterna under de år som
gått sedan motboken avskaffades såvitt
jag vet icke finns. Det skulle naturligtvis
vara av ett mycket stort intresse att
ha en sådan. Det finns vissa detaljutredningar.
Man känner fyllerifrekvensen,
man känner till alkoholförbrukningen,
uppdelad på olika drvckesslag o. s. v.,
men det finns naturligtvis en del andra
erfarenheter, som det skulle vara ett
mycket stort intresse att få del av. I det
avseendet tycker jag att herr Kaijser har
rätt i att det skulle vara av stort värde
att få en sådan redovisning. Det är väl
möjligt att den kommer. Jag har hört
sägas att en sådan sammanställning förbereds
inom vissa organ.

Vad beträffar reservationen så innebär
den ju i och för sig inte något krav på
en begränsning av inköpsrätten. Det sägs
ju uttryckligen ifrån att den inte heller
i och för sig innebär ett krav på införande
av registrering. Men reservanterna
har velat fästa uppmärksamheten på
en viktig sak som ännu för 5—6 år sedan
var utomordentligt aktuell, som nykterhetskommittén
var inne på och som
diskuterades rätt utförligt när man övergick
från det gamla systemet till det nya.

Det är möjligt att i det läge där vi
nu befinner oss vissa ytterligare överväganden
bör göras, och vi har menat
att det då skulle vara av värde att ånyo
ta upp denna fråga och se om denna
väg är framkomlig. Som framgår av reservationen
är vi inte övertygade om att
den är det, men vi anser frågan så viktig
att en prövning dock vore motiverad.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Nr 22

Ang. tillhörigheten till de s. k. nationella församlingarna

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Vid denna tidiga timme
under aftonens förhandlingar kan
det väl inte vara alldeles ur vägen att
man något litet berör det som enligt min
uppfattning är centralt i denna fråga.
Det är ju så att våra erfarenheter av den
olycka, som motbokens avskaffande innebar
för många människor, i mycket
stor omfattning kvarstår. Konsumtionen
har minskat men de alkoholskadades
konsumtion har icke minskats. I dessa
fall är det ju fråga om sjuka människor.
Det är de skötsamma människorna, som
tycker att spriten är för dyr och därför
minskat sin konsumtion.

Jag var för min del böjd för att rösta
med den reservation som här föreligger.
Men i likhet med herr Kaijser fäster jag
mig vid att den positiva inställningen
till nykterheten enligt min uppfattning
inte starkt nog kommit till uttryck i reservationen
då beträffande den begärda
utredningen klart sades att däri icke
skulle beröras någon begränsning av rätten
till inköp. Därigenom har man försvagat
sin framstöt på ett, såvitt jag förstår,
mycket beklagligt sätt.

Jag ber därför, herr talman, att få ansluta
mig till det yrkande, som herr
Kaijser har framställt. Det innebär ett
bifall till reservationen med den ändringen,
att man åsyftar en förutsättningslös
utredning, som skall gå till
grunden med möjligheterna att genom
registrering av inköp av alkoholhaltiga
drycker inskränka och motarbeta grovt
missbruk och langning.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Det har uppstått diskussion
om det yrkande, som herr Ferdinand
Nilsson och jag i något olika form
har ställt. Jag yrkar nu bifall till reservationen
med den ändringen, att reservationens
hemställan under punkt 1 skulle
lyda: »begära en förutsättningslös utredning
av frågan om åtgärder i syfte
att inskränka och motarbeta grovt missbruk
och langning.»

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med

anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående vardera punkten av utskottets
i det nu förevarande betänkandet gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten A hemställt.

I fråga om punkten B, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats l:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o) att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Kaijser, att
kammaren skulle godkänna den vid betänkandet
anförda reservationen med
den ändringen, att reservationens hemställan
under 1 skulle erhålla följande
lydelse: »begära en förutsättningslös utredning
av frågan om åtgärder i syfte att
inskränka och motarbeta grovt missbruk
och langning;».

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 61, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposiitdon
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 15 november
1912 (nr 298) om provianteringsfrilager,
m. m., bifölls vad utskottet i
detta betänkande hemställt.

Ang. tillhörigheten till de s. k. nationella
församlingarna

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av väckta
motioner angående tillhörigheten till de
s. k. nationella församlingarna.

Första lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 159 i första kammaren
av herr Hedblom m. fl. och nr
192 i andra kammaren av herr Björkman
m. fl. I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Ang. tillhörigheten till de s. k. nationella
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning om reglerna
för tillhörighet till de nationella församlingarna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, I: 159 och II: 192,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr HEDBLOM (fp):

Herr talman! Min korta erfarenhet
från riksdagen säger mig att det inte
är så vanligt att en motionär tar till
orda för att försvara ett avslaget motionsyrkande,
då icke någon reservation
föreligger till förmån för motionen. Jag
känner mig dock föranlåten att en stund
ta kammarens tid i anspråk bl. a. för
undvikande av missförstånd beträffande
motionärernas intentioner.

Frågan om tillhörigheten till de s. k.
nationella församlingarna har flera
gånger tidigare varit uppe till behandling
i riksdagen. Som av utskottets utlåtande
framgår beslöt riksdagen 1953 i
anledning av proposition, att då rådande
tvångsanslutning för svenska medborgare
icke längre skulle upprätthållas.
Vad vi motionärer i år föreslagit är att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle anhålla om utredning om reglerna
för tillhörighet till dessa församlingar.
Vad vi syftar till är att skyldigheten
för utländska medborgare att tillhöra
dessa församlingar skall upphöra.
Detta medför nämligen olägenheter av
såväl personlig som administrativ art.

Låt mig genast framhålla, att detta yrkande
om utredning av tillhörighetsreglerna
ingalunda innebär någon negativ
inställning till de församlingar det gäller,
nämligen den finska församlingen
i Stockholm och de tyska församlingarna
i Stockholm och Göteborg. Av en
del remissyttranden, särskilt från kyrkoherden
i finska församlingen, kan man
utläsa en sådan negativ tolkning av motionernas
innebörd. En sådan tolkning
är alltså missvisande. Jag vill kraftigt
understryka, att vi till fullo uppskattar
det gagnande arbete, som församlingar -

församlingarna

na utför i, som utskottet uttrycker det,
»religiöst, socialt och nationellt avseende».

Vad det gäller är orimligheter beträffande
tillhörighetsreglerna. Som Stockholms
stads uppbördsverk framhåller i
sitt remissyttrande förekommer det icke
så sällan, att personer, som enligt gällande
bestämmelser skall tillhöra finska
eller tyska församlingarna i Stockholm,
vid underrättelse härom uttalar sin förvåning
och också sin förtrytelse över
att inte få tillhöra bostadsförsamlingen.
Reglerna kan medföra att en person,
som under lång tid på annat håll i landet
tillhört en vanlig församling inom
svenska kyrkan, vid flyttning till Stockholm
nödgas ingå i nationell församling.
Det kan också hända, att av äkta
makar den ene blir skriven i bostadsförsamling
och den andre i nationell
församling.

Kammarkollegiet framhåller att i sådana
fall, då starka skäl kan anföras
för befrielse från anslutningstvånget,
torde dispens kunna beviljas av Kungl.
Maj:t i administrativ ordning. Jag noterar
naturligtvis med tillfredsställelse,
att denna väg kan anlitas, men finner
det riktigare att anslutningsreglerna
ändras, så att icke en sådan relativt omständlig
procedur behöver tillgripas. Att
skäl för befrielse från nuvarande regler
i vissa fall föreligger, medges också av
utskottet.

Skälen för att riksdagen 1953 inte
ville upphäva den av motionärerna påtalade
formen av tvångsanslutning var
att en utredning först borde klarlägga
de frågor av organisatorisk och ekonomisk
art, som kunde vara förknippade
med en sådan åtgärd. När vi motionärer
icke låtit vårt utredningskrav få
denna större omfattning, är det därför
att vi ansett att en ändring av tillhörighetsreglerna
i av oss antydd riktning
inte nödvändigtvis skulle medföra större
konsekvenser av organisatoriskt och
ekonomiskt slag. Men jag är väl medveten
om att dessa frågor är synnerligen
invecklade, och jag vill för min del
framhålla, att jag givetvis vore ännu mer
tillfredsställd, om en utredning av det

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Nr 22

slag som angivits i 1953 års utlåtande
komme till stånd.

Nu gällande bestämmelser om tillhörighet
till de nationella församlingarna
erbjuder dessutom avsevärda tolkningssvårigheter.
Detta har framhållits i ett
tjänsteutlåtande av stadsjuristen i Stockholm
Bernhard Staedler. Situationen är
nu den att det inte längre går att klara
sig med de bestämmelser som finns. För
den dagliga expedieringen av folkbokföringsärenden
är en utredning nödvändig.
Stockholms stads uppbördsverk har
sett sig nödsakat att vända sig till riksbyrån
för folkbokföringen med begäran
om bistånd med tolkning av bestämmelserna.
Den Staedlerska utredningen har
klart påvisat, att en omfattande och därmed
tidsödande undersökning i varje
enskilt fall påfordras, om gällande bestämmelser
skall följas. Ändå kommer
på en rad punkter ovisshet att råda vad
begreppen »av finsk börd» och »av tysk
börd» rätteligen innebär.

Att reaktionen inför denna motion på
t. ex. finländskt håll icke enbart varit
negativ framgår exempelvis av vad den
finländska tidningen Västra Nyland anfört.
I en ledare den 20 april betitlad
»Missriktad vakthållning» tar man upp
frågan. Det framhålles att den gällande
tvångsinskrivningen är ganska obegriplig
och föråldrad. I praktiken innebär
nu gällande bestämmelser, framhålles
det, att svenska medborgare har rätt att
tillhöra finska församlingen, under det
att finländska medborgare icke får tillhöra
någon svensk församling, inte ens
om de råkar bo i samma bostadskvarter
där kyrkan är belägen. Är detta rättvist
och rimligt, frågar tidningen och riktar
kritik mot församlingens prästerskap,
som så bestämt motsätter sig en utredning.
Man borde i stället välkomna en
utredning, uttalar tidningen, som menar
att nuvarande bestämmelser leder till
besynnerliga konsekvenser. Jag citerar:
». . . det finns familjer där några av medlemmarna
tillhör sin lokala svenska församling,
för att de iir svenska undersåtar,
medan andra av familjemedlemmarna
måste tillhöra Finska församlingen,
emedan de hållit fast vid sitt

Ang. handräckning vid taxeringsrevision
finländska medborgarskap! Tvångstillhörigheten
är alltså inte bara principvidrig,
den kan också få en konsekvens
som ur finländsk synpunkt sett bör vara
föga önskvärd: den kan påskynda naturalisering
av måhända tveksamma finländska
medborgare.» Tidningen Västra
Nyland slutar med att förmoda att
det gäller några få enskilda, »alltså inte
så många att vakthållningen om dem
skulle vara orsak nog att motsätta sig
en utredning».

Jag har, herr talman, med dessa ord
velat klargöra motionärernas inställning
till frågan, så att alla missförstånd undanröjs.
Att motionen på något sätt
skulle stå i motsättning till kyrkliga och
nationella samförståndssträvanden, som
kyrkoherden i finska församlingen menat,
vill jag på det bestämdaste bestrida.
Det är verkligen att tillskriva ett utredningskrav
beträffande tillhörigheten
till de nationella församlingarna en helt
missvisande innebörd.

Jag har, herr talman, intet yrkande,
men jag utgår ifrån att denna fråga
ganska snart åter måste aktualiseras.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Ang. handräckning vid taxeringsrevision

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av dels KungL
Maj:ts proposition med förslag till lag
om handräckning vid taxeringsrevision,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 3 mars 1961 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 62, vilken behandlats av första lagutskottet,
hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga ett vid propositionen
fogat förslag till lag om handräckning
vid taxeringsrevision.

I propositionen hade föreslagits, att
beskattningsmyndigheterna skulle äga
påkalla handräckning av utmätningsmannen
för att utfå räkenskaper och
andra handlingar, som icke frivilligt
ställdes till förfogande för taxeringsrevi -

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Ang. handräckning vid taxeringsrevision

sion eller viss därmed jämförlig granskning.
Beslut om handräckning skulle enligt
Kungl. Maj :ts förslag meddelas av
länsstyrelsen eller av den myndighet,
som förordnat om taxeringsrevisionen.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat sex i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna 1:575, av
herrar Ewerlöf och Kaijser, samt II:
683, av herr Cassel m. fl.,

de likalydande motionerna 1:576, av
herr Spetz m. fl., samt II: 684, av herr
Svensson i Ljungskile m. fl., ävensom

de likalydande motionerna 1:577, av
herr Sundin m. fl., samt II: 685, av herr
Hansson i önnarp m. fl.

I motionerna 1:575 och 11:683 hade
hemställts, att riksdagen måtte

1) avslå Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 62 med förslag till lag
om handräckning vid taxeringsrevision,

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om tillkallande av särskilda sakkunniga
med uppdrag att, med särskilt beaktande
av nödvändigheten att den enskilde
garanterades full rättssäkerhet, utreda
de i propositionen behandlade spörsmålen
och utarbeta därav betingat förslag.

Motionerna 1:576 och 11:684 utmynnade
i en hemställan att riksdagen måtte
— med avslag å förevarande proposition
nr 62 — hos Kungl. Maj:t hemställa
om utredning av frågan om utformningen
av de åtgärder, som kunde
erfordras för verkställande av beslut om
taxeringsrevision med bevarande av
fullgoda rättssäkerhetsgarantier.

I motionerna 1:577 och 11:685 hade
anhållits, att riksdagen vid sin behandling
av proposition nr 62 måtte, med
förklaring att Kungl. Maj :ts proposition
icke kunnat av riksdagen bifallas, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om nytt
förslag, som innefattade bästa garantier
för privatlivets helgd och rättssäkerheten.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen,

med förklaring att propositionen nr
62 icke kunnat oförändrad bifallas,

dels måtte för sin del antaga det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag om handräckning vid taxeringsrevision
med den ändringen beträffande
1, 2, 4, 5, 7, 8, 9, 10, 11, 12 och 13 §§
som framginge av i utlåtandet angivet
förslag,

dels, i den mån syftet med de i ärendet
väckta motionerna icke tillgodosetts
genom vad utskottet föreslagit, måtte avslå
motionerna

1. I: 575 och II: 683,

2. I: 576 och II: 684 ävensom

3. 1:577 och 11:685.

Av utskottet föreslagen ändring i
Kungl. Maj :ts förslag avsåg bland annat,
att beslut om handräckning alltid skulle
meddelas av länsstyrelsen.

Reservation hade avgivits av herrar
Gezelius och Fröding, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen,
med bifall till de likalydande motionerna
I: 575, av herrar Ewerlöf och Kaijser,
samt II: 683, av herr Cassel m. fl., I: 576,
av herr Spetz m. fl., och II: 684, av herr
Svensson i Ljungskile m. fl., samt I: 577,
av herr Sundin m. fl., och 11:685, av
herr Hansson i önnarp m. fl., måtte

1) avslå Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 62 med förslag till lag
om handräckning vid taxeringsrevision,

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om tillkallande av särskilda sakkunniga
med uppdrag att med särskilt
beaktande av den enskildes rättssäkerhet
utreda de i propositionen behandlade
spörsmålen och utarbeta därav betingat
förslag.

Herr GEZELIUS (h):

Herr talman! Jag har vid lagutskottets
utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
handräckning vid taxeringsrevision fogat
en reservation. Tillåt mig att närmare
motivera denna.

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Nr 22

Det är, som lagutskottet enhälligt betonat,
önskvärt att taxeringsmyndigheterna
på effektivast möjliga sätt kan tillse
att taxeringen blir rättvis och likformig.
Från denna utgångspunkt kan det
föreligga skäl att tillse att taxeringsmyndigheterna
erhåller vissa vidgade befogenheter.

Redan nu gäller bestämmelserna angående
taxeringsrevision. Enligt taxeringsförordningen
56 § 1 mom. 3 stycket gäller
att »vid taxeringsrevision må granskning
i den omfattning, som finnes erforderlig,
ske av räkenskaper och anteckningar
med därtill hörande verifikationer
ävensom av korrespondens,
protokoll och andra handlingar rörande
verksamheten».

Enligt mom. 4 gäller att »den som
verkställer taxeringsrevision må taga
del av handlingar av betydelse för revisionen
utan hinder av att den, hos vilken
revisionen sker, har att iakttaga tystnad
om deras innehåll». »Är handlings
innehåll av beskaffenhet som nu sagts
eller anser den, hos vilken revisionen
sker, att särskilda omständigheter eljest
kunna åberopas för att handlingens innehåll
ej kommer till annans kännedom,
må dock länsstyrelsen, på framställning
av den hos vilken revisionen sker, när
synnerliga skäl föranleda därtill, besluta
att handlingen skall undantagas från
revisionen.»

Uppkommer vid taxeringsrevisionen,
eller föreligger eljest, misstanke om
falskdeklaration eller grov vårdslöshet
vid deklaration, finnes förutsättningar
för husrannsakan och beslag enligt rättegångsbalkens
bestämmelser.

Brott skall beivras — och det gäller
givetvis i lika hög grad brott mot taxeringsförordningen.
Detta är en grundsats
som måste gälla varje rättsstat, men
vilka medel som helst för genomförande
av samhällets effektivitet på denna punkt
iir i västerländska samhällen icke tilllåtna.
I dessa länder hävdar man vissa
garantier för den enskilde medborgarens
rättigheter och skydd gentemot
missgrepp från överhetens sida, såsom
t. ex. skydd mot godtyckligt frihetsberövande
och skydd för privatlivet, tan 7

Första kammarens protokoll 19Gt. Xr 22

Ang. handräckning vid taxeringsrevision

ke- och yttrandefrihet etc. I många
grundlagar finns också regler till den
enskildes skydd intagna. Jämför Europakonventionen!
Det finns sålunda i varje
rättsstat vissa bestämda spelregler, som
den enskilde medborgaren, å ena, och
samhället, å den andra sidan, har att
följa.

Vad man i ett lagbundet samhälle måste
anse som ett betydande, ja, grundläggande
och omistligt värde, är rättstilliten.
Det krävs därför att rågångarna
mellan den enskildes privata rättssfär
och samhällsintresset är klara, för att
skapa rättstillit och förhindra godtycke.
Det krävs vidare en vaken opinion som
reagerar om den enskildes rättigheter
trädes för nära, så att en kortsiktigt effektivt
verkande »statsnytta» tar överhanden
vid utformningen och tillämpningen
av lagstiftningen. Detta är särskilt
angeläget när statens makt på
grund av utbyggnaden av samhället
kommit att öka och ökar i stark takt.

Vi anser nog allmänt att vi hör i landet
är väl ställda, då det gäller den enskildes
rättigheter. Reglerna för frihetsberövande
är omgärdade med garantier
mot missbruk. Det är sörjt för att den
som berövats friheten får sin sak snabbt
prövad av domstol. Ingen dömes ohörd
och alla får föra sin talan inför domstol.

Vad det sedan gäller de olika tvångsmedel
som samhället förfogar över för
att hävda rättsordningen föreligger också
bestämda rättsregler. Ingrepp i den
enskildes bostad eller arbetslokaler genom
husrannsakan får icke företagas
utan att det föreligger skäligt misstänka
att ett med frihetsstraff belagt brott förövats,
t. ex. falskdeklaration eller grov
ovarsamhet vid deklaration. Beslag kan
enligt rättegångsbalken ifrågakomma då
ett föremål eller skriftlig handling kan
antagas ha betydelse för utredningen om
ett brott eller frånhänts någon genom
brott. Beträffande husrannsakan hos annan
än den misstänkte kräves enligt rättegångsbalken
att det föreligger »synnerlig
anledning» att man kan anträffa föremål,
som kan tagas i beslag eller för
att vinna erforderlig utredning om brottet.

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Ang. handräckning vid taxeringsrevision

När reglerna om husrannsakan 1933
infördes ansågs det, att dessa innebar en
riktig avvägning mellan två mot varandra
stridande intressen, nämligen å
ena sidan intresset av en effektiv straffrättskipning
och å andra sidan den enskildes
berättigade intresse att åtnjuta
skydd för sitt privata liv. För att inskärpa
vikten av att den enskildes intressen
inte träddes för nära uttalade
då föredragande departementschefen K.
Schlyter: »Med hänsyn till arten av det
intrång i den enskildes rätt, som en
husrannsakan innebär, lärer det också
vara angeläget att förebygga att husrannsakan
sker i anledning av alltför
löst grundad misstanke.» Husrannsakan
skulle också enligt departementschefens
ursprungliga förslag till lagtext få ske
endast där misstanke grundade sig på
»sannolika skäl».

Även om rättsinstituten handräckning
vid taxeringsrevision och husrannsakan
i princip är ensartade, är — med nu
föreliggande förslag — förutsättningarna
för deras tillämpning helt olika. Vad
som framför allt skiljer är att enligt rättegångsbalken
anledning skall förekomma
att brott förövats varå frihetsstraff
kan följa, medan för den föreslagna
handräckningen vid taxeringsrevision
icke fordras någon som helst misstanke
om att ett brott över huvud taget blivit
begånget. Den enda grundläggande förutsättningen
är att förordnande om taxeringsrevision
blivit meddelat. Bestämmelserna
om handräckning vid taxeringsrevision
skulle alltså innebära en ny
och betydande begränsning av den enskildes
rättssfär. Ett sådant ingrepp bör
enligt min mening icke företagas med
mindre det visats föreligga en ofrånkomlig
nödvändighet härför. Så är enligt
min åsikt icke fallet.

Det står å andra sidan fullt klart, att
skattefusk och oriktiga uppgifter i deklarationsavseende
i stor utsträckning
förekommer och att behov finnes av lagstiftningsåtgärder
och organisatoriska
föranstaltningar för motarbetande härav.
Jag kan dock icke finna, att de brott
det här är fråga om i jämförelse med
t. ex. i strafflagen upptagna brott är av

så allvarlig beskaffenhet, att det kan föreligga
skäl för en särbehandling av deklarationsbrotten.
Vid misstanke om
falskdeklaration eller grov vårdslöshet
föreligger redan nu förutsättningar för
husrannsakan. Att då gå ett stycke längre
och öppna möjligheter till sådana
drastiska ingrepp även om någon misstanke
om brott icke föreligger kan jag
icke finna förenligt med för svensk rätt
grundläggande principer. Förslaget att
handräckning — fortfarande utan misstanke
om brott — skall kunna tillgripas
för eftersökning av handling som finns
hos tredjeman är så mycket mer betänkligt
som härigenom det sekretesskydd
brytes som införts för att trygga det förtroendefulla
förhållandet mellan en förtroendeman,
t. ex. en advokat eller läkare,
och dennes huvudman.

I den av departementschefen åberopade
promemorian framhålles, att de
tvångsmedel som föreslås i föreliggande
proposition »icke må användas i oträngt
mål» och å annat ställe, i utlåtandet s.
12, 4 st., anmärkes att i de avsedda situationerna
ofta finnes anledning till
misstanke om falskdeklaration eller
vårdslös deklaration, ä vilka brott frihetsstraff
kan följa. Departementschefen
understryker att de nya befogenheterna
självfallet måste användas »med
omdöme och urskillning». Detta understrykes
även av lagrådet.

För min del kan jag icke underlåta
att reagera på denna punkt. I en så väsentlig
fråga som gränsdragningen emellan
den enskildes krav på full rättssäkerhet
och samhällets fiskala intresse kan
icke lagstiftaren överlåta till rättstilllämpningen
att avgöra hur långt i »omdöme
och urskillning» statens representanter
skall gå. Jag har en särskild anledning
att intaga denna ståndpunkt.

Det är icke domstol som här har att
dra gränsen för statens makt utan andra
organ. Initiativet kan tagas av taxeringsintendenten,
och beslutanderätten
skall, såsom förslaget nu är utformat av
utskottet, tillkomma prövningsnämndens
ordförande, nämligen landskamreraren,
som får avgörandet. Jag antar att om
han träffar ett sådant beslut som ett

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Nr 22

tvångsingripande han skulle kunna anses
som jävig att behandla den taxering,
för vilken han ingripit som den
beslutande när det gäller detta ingrepp
mot den enskilde.

Det bör hållas i minnet att den väsentliga
skillnaden mellan handräckning
vid taxeringsrevision (med dess bestämmelser
om beslag och husrannsakan) och
rättegångsbalkens bestämmelser om beslag
och husrannsakan enligt rättegångsbalken
är den att dessa tvångsmedel vid
taxeringsrevision kan avse personer som
är helt oförvitliga och mot vilka icke
framkommit någon omständighet som tyder
på brottslig gärning Syftet kan bara
vara att få fram uppgifter som kan ligga
till grund för en riktig taxering. Åtgärden
kan emellertid riktas mot vem
som helst Vad jag reagerar hårdast mot
är att varje enskild medborgare kan utsättas
för ett tvångsmedel, även om det
inte finns någon som helst anledning att
tro att han begått brottslig gärning. Det
räcker med att någon annan misstänks
härför. Ja, handräckningsmöjligheterna
mot tredje man går längre än vittnesplikten
i rättegång, vilket också bör säga
något om detta förslags innehåll. Jag
avstår från ytterligare reflexioner om
angelägenheten att skydda advokater och
läkare, som här absolut får sitt rättsskydd
sönderslaget.

Någon frågar om statsnyttan inte kräver
sådana ingrepp som den föreslagna
lagen ger staten makt till. År det inte
ett stort och allmänt intresse för riktig
och likformig taxering att medborgaren
deklarerar riktigt? Givetvis, men här
föreligger utan tvekan ur rättssäkerhetens
och rättstillitens synpunkter en för
rättssamhället avgörande avvägning mellan
den enskildes intressesfär och samhällets
fiskala intressen. Vad man har
att tillse är ju att personer som icke på
sannolika skäl kan misstänkas för brott
mot samhällets lagar icke utsätts för
tvångsmedel som avser personer som
bryter mot spelreglerna. Det är för dessa
medborgare, inte skattefuskarna, jag
menar att man måste hålla rågången
klar. År det värt priset att man för att
vinna höjd taxering i något antal fall

7j- Första hammarens protokoll 1961. Nr 22

Ang. handräckning vid taxeringsrevision
tillämpar andra tvångsmedel än de som
står till buds enligt rättegångsbalken?

Vad finnes för avgörande skäl för en
ny gränsdragning endast i mål som gäller
statens fiskala intressen? Varför då
inte underkasta reglerna om beslag och
husrannsakan i rättegångsbalken en omprövning? Det

är betecknande att man i denna
sak lekt med tanken på telefonavlyssning
och brevcensur. Departementschefen har
dock för sin del avvisat denna tanke.

Första lagutskottet har visserligen vidtagit
en del ändringar i departementschefens
förslag. Dessa berör emellertid
inte den väsentliga och avgörande frågan
om rättsgrunderna, vid vilken jag
tidigare utförligt uppehållit mig.

Utan tvivel är de uppkomna frågorna
så allvarliga och vidlyftiga att man har
avgörande skäl för en hemställan om en
ny utredning. Detta framgår även av de
motioner som från borgerlig sida, centerpartiet,
folkpartiet och högern, väckts
i denna sak. Jag yrkar därför, herr talman,
bifall till den vid första lagutskottets
utlåtande fogade reservationen.

Häri instämde herr Schött (h).

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Som torde ha framgått
av herr Gezelius’ anförande föreslås i
den föreliggande propositionen och utskottsutlåtandet
att beskattningsmyndigheterna
skall äga rätt att påkalla handräckning
av utmätningsman för att utfå
räkenskaper och andra handlingar som
inte frivilligt ställs till förfogande vid
taxeringsrevision.

Taxeringsrevision är ju den metod,
med vars hjälp rörelseidkare, fria företagare
och andra skattskyldiga med invecklade
ekonomiska förhållanden kan
kontrolleras någorlunda effektivt. Fn
svaghet i nuvarande regler på området
är emellertid att myndigheterna för genomförande
av taxeringsrevision i stor
utsträckning är beroende av att handlingarna
frivilligt ställs till förfogande.
Mot den som vägrar att frivilligt till -

100

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 19G1 em.

Ang. handräckning vid taxeringsrevision

handahålla nämnda handlingar kan visserligen
vitesföreläggande användas,
men effektiviteten i detta tvångsmedel
är förhållandevis begränsad. Det har
därför ansetts erforderligt att effektivare
tvångsmedel ställs till myndigheternas
förfogande för att en rättvisare taxering
skall kunna åstadkommas och därmed en
rättvisare fördelning av skatterna ske.

Vid remissbehandlingen av det föreliggande
lagförslaget har detsamma tillstyrkts
av flertalet myndigheter som har
avgivit remissyttrande. Såväl tillstyrkande
som avstyrkande myndigheter har
vägt två ting mot varandra, nämligen
dels nödvändigheten för taxeringsmyndigheterna
att äga tillgång till effektivare
tvångsmedel än vitesföreläggande
och dels nödvändigheten att ha garantier
för att den enskildes rättssäkerhet
inte kränkes. Flertalet remissinstanser
har ansett att effektivitetsintresset väger
över och har därför tillstyrkt propositionens
lagförslag, medan däremot de
avstyrkande instanserna ansett att de
enskildas rättssäkerhet inte tillräckligt
beaktats vid lagtextens utformning. Man
har då i vissa fall gjort jämförelser med
och hänvisat till rättegångsbalkens bestämmelser
om husrannsakan och beslag,
ungefär på samma sätt som herr
Gezelius i sitt anförande här nyss gjort.

Då man emellertid på det sättet jämför
bestämmelserna i rättegångsbalken i
berörda hänseende med det här föreliggande
lagförslaget, så ser man gärna
bort från ett icke oväsentligt förhållande.
Enligt rättegångsbalken kan åklagare
eller polismyndighet besluta om husrannsakan
och beslag då antagande om
brott varå kan följa frihetsstraff är i
fråga. Beslutet kan visserligen överklagas
hos domstol, men sedan beslutet är
fastställt har den misstänkte, även om
han är oskyldig, ingen möjlighet att värja
sig för att husrannsakan verkställes.
Enligt denna lag kan däremot beslut om
handräckning endast ske om vederbörande
vägrar tillhandahålla de handlingar
han är skyldig att upprätta, bevara
och på begäran tillhandahålla. Vill
han avvärja husrannsakan, behöver han
''Utså endast frivilligt ställa handlingar -

na till förfogande, och någon husrannsakan
blir aldrig aktuell. Så tror jag
också kommer att ske i det övervägande
antalet fall. Redan denna lags tillkomst
kommer säkerligen att visa sig tillräcklig
för att den inte skall behöva tillämpas
annat än i rena undantagsfall.

Även lagrådet har vid sin granskning
ansett det ådagalagt att taxeringsmyndigheterna
behöver sådana tvångsmedel för
att kunna åsätta rättvisare taxeringar.
Lagrådet har dock haft vissa erinringar
mot lagtextens utformning när det gäller
den enskildes rättssäkerhet, erinringar
som delvis beaktats i propositionens lagförslag.

I anledning av propositionen har från
såväl höger- som center- och folkpartihåll
var för sig väckts motioner i båda
kamrarna. Jag skall inte här gå närmare
in på motionernas innehåll, och jag
ser bort från de felaktigheter som där
förekommer — de får väl betraktas som
olycksfall i arbetet. Det är dock två ting
som är likartade i samtliga motioner:
dels yrkas avslag på den föreliggande
propositionen, dels hemställes om att efter
förnyad utredning nytt förslag förelägges
riksdagen. Motionärerna medger
med andra ord nödvändigheten av att
effektivare tvångsmedel ställs till taxeringsmyndigheternas
förfogande. Detta
senare kommer väl klarast till uttryck i
centerparti- och folkpartimotionerna, något
vagare i högermotionerna.

Då samtliga som yttrat sig i ärendet
— remissinstanserna, lagrådet och motionärerna
— mer eller mindre bestämt
uttalat sig för nödvändigheten av de omnämnda
tvångsåtgärderna, så har vi inom
utskottet ansett det lämpligt att undersöka
möjligheten till en bredare anslutning
till den föreliggande propositionen.
Det första uppslaget härtill framfördes
faktiskt av en högerrepresentant
i utskottet, dock icke herr Gezelius, då
han erkände nödvändigheten av de föreslagna
tvångsåtgärderna men icke kunde
acceptera att taxeringsintendenten fick
beslutanderätten om handräckning. Han
fann det vara en förbättring om, som
lagrådet föreslagit, beslutanderätten i
samtliga fall förlädes till länsstvrelsen,

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Nr 22

101

men han förordade dock att beslutanderätten
förlädes till domstol.

Då vi från socialdemokratiskt håll förklarade
oss beredda att överväga att beslut
om handräckning i enlighet med
lagrådets förslag skulle ankomma på
länsstyrelsen, därest detta kompromissförslag
vann en bredare anslutning inom
utskottet, ville emellertid inte högern
vara med längre. Förslaget accepterades
däremot som ett diskussionsunderlag av
centerpartiets representanter och sedermera
även av folkpartiets, och resultatet
av överläggningarna i utskottet
blev det förslag som nu ligger på kammarens
bord, vilket jämfört med propositionens
lagförslag innebär följande ändringar.

Den väsentliga avvikelsen från propositionen
är ändringen i 2 §. Enligt propositionen
skulle beslut om handräckning
meddelas av länsstyrelse eller av
den myndighet som förordnar om taxeringsrevision;
enligt utskottets förslag
skall beslut om handräckning alltid meddelas
av länsstyrelsen.

I 1 § har intagits vissa förtydliganden
om villkoren för att beslut om handräckning
skall kunna meddelas, detta såväl
när det gäller den som är föremål för
taxeringsrevision som när det gäller
tredje man, förtydliganden som väsentligen
överensstämmer med departementschefsuttalandet
till lagrådsremissen. Utskottet
har dock funnit önskvärt att detta
kommer till klarare uttryck i lagtexten.
Utskottet föreslår därför att i 1 §,
andra stycket, såsom villkor utöver vad
propositionen förutsätter införes, att
grundad anledning finnes anta att den,
hos vilken revisionen skall ske, innehar
men ej tillhandahåller handling . .. o. s. v.
enligt propositionen. I samma paragrafs
tredje stycke, vilket avser tredje man, har
tillagts att det skall vara fråga om viss
angiven handling samt att vederbörande
icke på begäran tillhandahåller handlingen.
Övriga ändringar i lagtexten är
inga ändringar i sak utan endast förenklingar,
föranledda av ändringar i 2 §.
Enligt utskottets förslag har alltså motionärernas
önskemål om att den enskildes
rättssäkerhet klarare kommer till ut -

Ang. handräckning vid taxeringsrevision
tryck i lagtexten beaktats utan att effektivitetsintresset
därför åsidosatts.

Redan när trepartiöverenskommelsen
träffats i utskottet och innan utlåtandet
justerats, sipprade emellertid beslutet ut.
Dagen efter kunde man läsa på Svenska
Dagbladets löpsedlar: »Regeringen har
slagit till reträtt». När man tittade i tidningen
fann man att det var just i denna
fråga. Det upptäcktes emellertid sedan
att detta påstående var alldeles för
kvickt. Om nämligen regeringen hade
slagit till reträtt, borde ju högern ha varit
nöjd och kunnat ansluta sig till utskottsförslaget,
men så blev ju ingalunda
fallet, och det var väl därför man något
senare kunde läsa i en annan högertidning,
Sydsvenska Dagbladet i Malmö, att
herrar Hedlund och Ohlin hade gått i
fällan. Båda påståendena var lika felaktiga.
Regeringen har inte slagit till reträtt,
och varken herr Ohlin eller herr
Hedlund eller någon annan har såvitt
jag vet gått i fällan, i varje fall inte i
denna fråga. Huruvida och i vad mån
regeringen och partiledarna har varit inblandade
i den träffade trepartiöverenskommelsen,
vet jag litet eller inget om.
Vad jag vet är endast att ärendet bär
varit föremål för en saklig behandling
i utskottet, där samtliga partirepresentanter
som medverkat till överenskommelsen
har visat samförståndsvilja för
att åstadkomma rättvisare taxeringar och
därmed en rättvisare fördelning av skatterna.
Jag skulle vilja säga att det är
glädjande, att det modifierade regeringsförslaget
— kalla det gärna kompromissen
— har vunnit så bred anslutning i
utskottet.

Vad högerreservanterna avser med den
vid utskottsutlåtandet fogade reservationen
är inte lika lätt att få grepp om, men
man torde kunna utläsa av den — och
jag får säga att jag i det avseendet ytterligare
har styrkts i min uppfattning efter
att ha lyssnat till herr Gezelius’ anförande
— att ett villkor för att högern
i en framtid skall kunna medverka till
en effektivare taxeringskontroll ar att
effektivitetsintresset åsidosättes. Sedan
jag lyssnat till herr Gezelius har jag också
ytterligare stärkts i den uppfattning -

102

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Ang. handräckning vid taxeringsrevision

en, att man ur denna reservation måste se upp med att hålla linjerna klara. Vi
utlasa, att högern är mindre intresserad får inte skriva lagar som skall tolkas
än övriga partier av att rättvisare taxe- efter uttalanden som gjorts i motiven
ringar kan åsättas och därmed en rätt- av departementschefen eller andra vid
visare fördelning av skatterna ske. sidan av vad vi uttalar i lagen. Det lig ,

/af key därför, herr talman, att få yrka ger en stor sanning i den motion, som
bifall till utskottets hemställan. väckts av herr Sundin m. fl. i denna

Herr GEZELIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! På den korta tid, som
jag har för ett genmäle, måste jag begränsa
mig.

Herr Ahlkvist började sitt anförande
med att säga, att det nu bara gäller att
man frivilligt skall tillhandahålla sina
räkenskaper eller andra handlingar, så
är allting gott och väl. Jag skulle vilja
ställa den frågan till herr Ahlkvist, om
det inte finns fog för mitt påstående, att
det inte kan vara skäligt att förutsättningarna
för beslag är mindre stränga
när det gäller deklarationsbrotten än när
det gäller mord, förskingringar och andra
svåra brott. Vad finns det för skäl
att i detta fall skapa nya, lösare regler?

Herr Ahlkvist sade också — rätt insinuant
— att avsikten med reservationen
inte skulle vara fullt hederlig. Herr
Ahlkvist har nog inte lyssnat på mitt anförande
uppmärksamt nog för att förstå
att jag endast ville göra klart, att
om vi inte kan klara oss med de bestämmelser,
som nu gäller i rättegångsbalken
och som kräver misstanke om falskdeklaration
eller vårdslös deklaration, får
vi omarbeta den lagen. Varför skall den
vara så snäv, att den inte kan användas
för grova brott, för över huvud taget alla
bedrägeribrott i samhället? Varför skiljer
man ut dessa speciella fall? På den
frågan fick jag inte något som helst svar.
Det är fortfarande för mig obegripligt
att man på det sättet skiljer ut ett handlande,
som omfattar så många aspekter
för den enskilde medborgaren, där snart
sagt varje människa många gånger, medvetet
eller omedvetet, går på gränsen
mot vårdslöshet med deklarationer därför
att han inte förstår bättre. Det behöver
inte vara så grova brottslingar, att
man måste skärpa lagen. Vad jag talade
om, herr Ahlkvist, var bara att vi måste

kammare, där det påpekas att man inte
kan överlåta åt en utskottsbehandling
att klara upp dessa mycket allvarliga ingripande
problem. Det är emellertid vad
man har försökt göra i utskottet.

Herr Ahlkvist sade vidare två saker,
som jag absolut måste protestera mot.
För det första var det inte herr Fröding,
som tog initiativet till en uppmjukning
av skrivningen, utan herr Ahlkvist
själv. För det andra vill jag ta upp det
insinuanta påståendet om Svenska Dagbladet,
som ju hade en artikel i denna
fråga, som var direkt oriktig och osann.
Eftersom man ju inte får och inte skall
yttra någonting om vad som försiggår
under en utskottsbehandling, kunde jag
i detta fall inte ingripa och säga att
tidningens uttalande var fullkomligt
felaktigt. Det blev ju rättat i sinom tid,
eftersom det inte fanns minsta grund
för tidningens uppläggning av denna
fråga.

Vi torde väl, herr Ahlkvist, känna
varandra så mycket, att det står klart att
vi inte fikar efter att hjälpa några
brottslingar i det ena eller andra avseendet.
Vad vi vill är att få en effektiv
lagstiftning, men den får inte vara sådan,
att den kränker människor, som
man inte kan misstänka vara några
brottslingar.

Herr AHLKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gezelius ställde en
direkt fråga till mig, varför man inte
här skulle tillämpa rättegångsbalkens bestämmelser
om husrannsakan. Han sade
vidare att jag tydligen inte lyssnat riktigt
på hans anförande. Jag kan ju kvittera
med att säga, att herr Gezelius inte
heller tycks ha lyssnat på mitt anförande,
eftersom jag redan i det besvarade
hans fråga genom att hänvisa till att om
någon enligt rättegångsbalken blir före -

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Nr 22

103

mål för beslut om husrannsakan så har
han ingen möjlighet att värja sig för
denna husrannsakan även om han är
oskyldig, men enligt denna lag behöver
vederbörande endast ställa de handlingar
till förfogande som han är skyldig att
utlämna. Han kan alltså själv avvärja att
husrannsakan kommer till stånd.

Sedan kan det ifrågasättas om inte
herr Gezelius läst också utskottsutlåtandet
litet illa, när han sade att man inte
skall behöva gå till motiven för att finna
de villkor som gäller för ett beslut
om husrannsakan. Det förhåller sig nämligen
så, att man i det föreliggande utskottsförslaget
har plockat in motivuttalandena
i lagtexten för att det inte skall
bli nödvändigt att gå till motiven. Även
detta påpekade jag i mitt första anförande.

När jag nu har ordet, herr talman, vill
jag också ställa en liten fråga till herr
Gezelius. Han sade i sitt första anförande,
att då länsstyrelsen skall besluta om
husrannsakan blir det landskamrerarärende,
och eftersom landskamreraren
är ordförande i prövningsnämnden måste
han bli jävig om ett dylikt ärende sedan
kommer upp i prövningsnämnden.
Då vill jag fråga herr Gezelius: Om ett
beslut enligt rättegångsbalken av åklagare
eller polismyndighet överklagas till
domstol, blir då häradshövdingen jävig
att senare handlägga ett sådant mål?

Herr GEZELIUS (h) kort genmäle:

Herr talman: Får jag ge en kort replik
till herr Alilkvist?

När det gäller husrannsakan, beslag,
tvångsmedel och editionsplikt enligt rättegångsbalkens
bestämmelser, är det ju
domstol som skall träffa avgörandet. Är
jag misstänkt för ett brott måste domstol
inom viss tid ta upp målet, och då får
jag komma till tals, varefter domstolen
prövar saken.

Här är det inte fråga om något domstolsförfarande.
Jag är oförhindrad att
nu nämna, att jag vid sista omgången i
lagutskottet, som herr Ahlkvist beskrev,
hävdade att vi skulle kunna vara med
om förfarandet därest man fick en dom -

Ang. handräckning vid taxeringsrevision

stolsliknande procedur där landssekreteraren
på kanslisidan — som är utmätningsmannens
chef — hade att träffa
avgörandet. Men utskottsmajoriteten
skrev i stället in att landskontoret skall
handlägga dessa frågor, och det är enligt
min mening rätt olämpligt, eftersom
landskamreraren är ordförande i prövningsnämnden
och har att i sista hand
se till att största möjliga effektivitet uppnås
i taxeringsarbetet. Landskontoret
blir inte den objektiva myndighet man
önskar — och därmed insinuerar jag
ingenting annat än att en sådan ordning
måste i högsta grad försvaga rättstillliten
hos den enskilde.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman, ärade kammarledamöter!
Förtänk oss inte att vi icke kunnat
godta utskottskompromissen som en tillfredsställande
lösning på den ömtåliga
fråga kammaren nu behandlar. Diskussionen
har på sina håll sänkt sig till den
låga nivån att söka ge sken av att detta
vårt ställningstagande skulle vara förestavat
av omtanke om dem som »fifflar»
med sina deklarationer. Jag kan ju inte
påstå att herr Ahlkvist använde en formulering
av detta slag, men han hade en
insinuant formulering som inte kom så
långt från den innebörden.

Vi gör ingenting annat än vidhåller
den mening som vi delade med motionärerna
från center- och folkpartihåll,
att frågan borde genom Kungl. Maj:ts
försorg underkastas ny utredning av tillkallade
sakkunniga. I centerpartimotionen,
som bl. a. krävde förläggandet av
beslutanderätten till domstol, sades uttryckligen
ifrån att det med hänsyn till
frågornas karaktär icke vore lämpligt
att den behövliga överarbetningen inskränktes
till utskottsbehandlingen. Det
är ju vad som nu har skett. I folkpartimotionen
önskade man en ny utredning
med företrädare för olika samhällsintressen,
och man förklarade att frågan
först därefter vore mogen för ett ställningstagande
från riksdagens sida. Trots
dessa uttalanden i motioner har centerns
och folkpartiets representanter i utskot -

104

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Ang. handräckning vid taxeringsrevision
tet tillsammans med socialdemokraterna
kompromissat sig fram till en definitiv
lösning av frågan.

Visst är det en förbättring att beslutanderätten
förlagts till länsstyrelsen i
stället för till taxeringsintendenten, men
domstolsalternativet har helt kommit
bort. Visst är övriga preciseringar av
lagtexten genomgående steg i rätt riktning,
men att de över huvud taget behövt
ifrågakomma visar bäst hur bristfälligt
förslaget i propositionen var redan
lagtekniskt sett.

För oss framstår frågan om den enskildes
rättssäkerhet och privatlivets
helgd som en fråga med prioritet framför
snart sagt allt annat. Det är rättsstatens
främsta kriterium som fordrar ständig
vaksamhet mot statliga anspråk. Erfarenheten
har lärt oss att hotet mot
rättssamhället först uppträder just på
områden där det gäller att trygga statsmaktens
fordran på prestationer från de
enskilda medborgarna.

Vi står nu inför en principiellt betydelsefull
utvidgning av området för ingrepp
med karaktär av husrannsakan,
fast man valt det mera neutrala ordet
handräckning, men det är ju till sin innebörd
detsamma som husrannsakan enligt
rättegångsbalken. Hittills har området
för husrannsakan, som ju tidigare
har framhållits av herr Gezelius, begiänsats
av stadgandet att »anledning
skall förekomma att brott förövats varå
frihetsstraff kan följa», medan för nu
föreslagna s. k. handräckning icke
fordras någon som helst misstanke om
att ett brott över huvud taget blivit begånget.
Det är denna utvidgning och
ärendenas undandragande från varje
domstolsprövning som vi ser på med
sådant allvar rent principiellt att det
för oss krävs starkare skäl för ändring
än de, som redovisas i handlingarna.

För egen del är jag benägen tro att anordningen
kommer att få mycket begränsade
verkningar för det uppgivna
syftet, under det att det principiella genombrytandet
av spärrarna för husrannsakan
kan få allvarliga konsekvenser.
Hur länge skall man kunna upprätthålla
den skillnaden, att medan man på taxe -

ringsområdet kan använda husrannsakan
för att upptäcka eventuella brottslingar,
man för andra brott, även de
grövsta, i rättssäkerhetens intresse betagits
denna möjlighet?

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ALEXANDERSON (fp);

Herr talman! Som framgår av debatten
här och kanske ännu mera av den
allmänna diskussion som har förekommit
i detta ärende, är det här fråga om
en motsättning mellan två i och för sig
mycket viktiga intressen, nämligen dels
intresset att åstadkomma en rätt taxering
till grund för de enskildas utgivande
av inkomstskatt och andra skatter,
dels den enskildes krav på rättssäkerhet.
Det är uppenbart att det är en mycket
svår avvägningsfråga, som man naturligtvis
kan lösa på olika sätt och kan
ha olika synpunkter på.

Det har rått allmän enighet — även
de som talat för reservationen har anslutit
sig till den tanken — om att en
förstärkning av hjälpmedlen för taxeringen
är erforderlig. När propositionen
framlades ansåg vi emellertid från
folkpartiets sida att den avvägning mellan
de här intressena som hade skett i
propositionen var sådan att man inte
kunde godta den. Där åberopades en
hel del exempel som motiverade att ett
sådant här institut måste införas. Dessa
exempel kan i och för sig godtas som
starka skäl för sådana åtgärder, men
författningsförslaget var så utformat att
det gav möjligheter till motsvarande ingripande
i långt flera fall än dem som
motsvarade dessa exempel, över huvud
taget gavs inga klara, skarpa gränser för
rätten att kräva handräckning.

I den situationen misströstade vi i
folkpartiet att kunna åstadkomma en lösning
i det här sammanhanget genom
ändringar i författningen. Det krävdes
ganska ingripande åtgärder för att få
ett något så när tillfredsställande resultat.
Därför yrkades i den motion som
framlades från folkpartihåll avslag på
propositionen och en ny utredning.

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Nr 22

105

Emellertid visade det sig vid utskottsbehandlingen
att det var möjligt att på
högst väsentliga punkter åstadkomma
förbättringar. Det stod också mera tid
till förfogande än den korta motionstiden
för att penetrera ärendet och undersöka
vad som kunde göras i den vägen.

I debatten här har utskottets talesman
närmare redogjort för de ändringar som
har vidtagits. När det gick att åstadkomma
vad vi bedömde som ett rimligt
resultat har vi från folkpartiets sida velat
ansluta oss till det författningsförslag
i ändrad utformning som utskottet
har lagt fram.

Det är för all del sant att det inte är
en särskilt lvcklig metod att åstadkomma
en lagstiftning att på utskottsstadiet
göra ändringar på väsentliga punkter.
Det medför alltid risker för bristfälligheter,
som sedan kan komma till synes,
när man inte har haft tillräcklig tid att
närmare penetrera frågan. Det är också
sant som det har sagts i debatten här,
att hela lagstiftningsärendet har handlagts
på ett sätt som avviker från vad
vi är vana vid här i landet. Det har gått
hastigt med utarbetandet av en promemoria,
det har varit en hastig remiss,
och sedan har så sent som på lagrådsstadiet
genomförts en ingripande förändring
och omskrivning av lagtexten. Man
får väl se i den framtida tillämpningen
om det inte visar sig föreligga en hel
del brister som beror på det sätt varpå
lagen har kommit till.

Jag skall här särskilt gå in på den
fråga som speciellt berördes av reservanternas
talesmän, nämligen frågan om
en jämförelse med bestämmelserna i rättegångsbalken
om husrannsakan. De bestämmelser
som det där närmast talas
om är de som är tillämpliga i brottmål,
och det tycks av högern göras gällande
att samma förutsättningar som gäller vid
brottmål borde uppställas för handräckning
vid taxeringsrevision, nämligen att
misstanke om vissa grövre brott skall
föreligga. Jag anser för min del att det
är att ta saken i fel ordning. Det är inte
här fråga om de samhällets åtgärder för
beivrande av brott, som rättegångsbalken
handlar om, utan det är fråga om

Ang. handräckning vid taxeringsrevision

att åstadkomma en riktig taxering. Det
är därför inte logiskt att i detta fall
kräva att misstanke om brott skall föreligga.
Det är rimligare att kräva att
misstanke skall föreligga att vederbörande
enskilde inte fullgjort sina skyldigheter
i det hänseende det här är fråga
om, nämligen sina skyldigheter enligt
taxeringsförordningen att förete material,
som ligger till grund för deklaration
eller uppgiftsskyldighet. På det viset
är parallellen klar. Samhället har ju
på en mängd olika områden möjligheter
att tillgripa tvångsåtgärder om de skyldigheter,
som åvilar enskilda, inte fullgöres.
Tvångsmöjligheter föreligger kanske
inte för de allra enklaste fallen,
men så snart det är ett intresse av stor
betydelse föreligger möjlighet att i en
eller annan form tillgripa tvång. Det är
ju ganska rimligt att sådan möjlighet bör
föreligga även här.

I det förslag som utskottet har lagt
fram har särskilt poängterats att det
skall finnas anledning att anta att vederbörande
innehar men inte tillhandahåller
handling som är av väsentlig betydelse
för taxeringen. Detta får gälla som
en parallell till bestämmelsen i rättegångsbalken
om husrannsakan vid misstanke
för brott.

En annan viktig fråga, som också har
blivit löst eller förbättrad i utskottets
förslag, är att handräckningen ordnas
så att den icke används för annat ändamål
än de för vilka den är avsedd. Från
den synpunkten är det viktigt att det såvitt
möjligt specificeras vilka handlingar
som kan eftersökas. Även här har
viktiga förbättringar skett under utskottsbehandlingen.
Särskilt gäller detta
om åtgärder mot tredje man. Där har
uttryckligen sagts ifrån att vid beslut
om handräckning skall klart anges, vilka
handlingar beslutet skall avse. Genom
att beslutet skall fattas av länsstyrelse
och verkställas av utmätningsman vinner
man vidare, att taxeringsmyndigheterna
inte får tillfälle att fritt söka bland den
skattskyldiges handlingar, utan förfarandet
inskränkes till vad som givit anledning
därtill.

I de väsentligaste frågorna har sålun -

106

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Ang. handräckning vid taxeringsrevision
da rättssäkerhetssynpunkterna enligt
min uppfattning blivit tillgodosedda. Jag
är dock inte helt övertygad om att sakligheten
i utskottsbehandlingen, som
herr Ahlkvist har talat om, var så stark
att socialdemokraterna i utskottet hade
föreslagit samma ändringar om det inte
hade skett i form av en kompromiss
mellan de tre partierna. Medverkan till
denna kompromiss var sålunda en förutsättning
för att de förbättringar som
här har skett skulle komma till stånd.
Som jag nämnde är jag kanske inte övertygad
om att denna lag i sitt nya skick
kommer att befinnas vara utan brister,
men i rådande läge och med hänsyn till
det viktiga intresset av att taxeringsmyndigheterna
får tillgång till rimliga hjälpmedel
för åstadkommande av en rättvis
taxering har vi velat medverka till den
kompromissen.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Edström
(fp).

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag skall kanske börja
med att göra ett enkelt konstaterande.
Det gläder mig att denna debatt förs
i en så lugn och stilla anda. Jag hade
kanske anledning att tro något annorlunda
när propositionen lades på riksdagens
bord och en del tidningar talade
om skattenazism och MacCartyism och
mycket annat som nu skulle blomma
upp i vårt lugna rättssamhälle. Det har
inte hörts någonting av detta i debatten,
och det får väl tas som ett uttryck för
att man, när man i lugn och ro fick se
vad det i själva verket var fråga om,
stillade sitt blodiga svärd och kom ned
till det mera normala tonläget igen.

Här har utskottet inte utan ändring
kunnat godtaga Kungl. Maj:ts förslag. De
ändringar som är gjorda har jag utan
någon större vånda kunnat acceptera.
Förslaget var enligt propositionen så
presenterat, att det var den högste taxeringschefen
i länet, taxeringsintenden -

ten, som hade att påbjuda handräckning.
Nu är det i stället av utskottet så presenterat,
att det är landskamrern som har
att påbjuda handräckning. Vidare sades
det i motiven till propositionen, att självfallet
attackerar man inte tredje man
utan att man har varskott honom, såvida
inte ett uppenbart dröjsmål kan föranleda
att den eftersträvade taxeringsrevisionen
misslyckas. Utskottet har
mera pregnant skrivit in detta i lagtexten
och dessutom mera klart understrukit
obligatorieformen av varslet till tredje
man innan handräckning uttas.

Med dessa ändringar har vi vunnit, att,
föreställer jag mig, i varje fall en väsentlig
del av båda kamrarnas ledamöter
kommer att ställa sig bakom propositionen,
och den i och för sig inflammerade
och ovederhäftiga debatt som följde
offentliggörandet av denna proposition
skall förmodligen efter behandlingen
i riksdagen tillhöra ett passerat skede.
Jag har en stark känsla av det, och
jag betraktar detta som en vinst från
flera utgångspunkter. Mot bakgrunden av
att man kunde göra den vinsten med
dessa eftergifter har jag också velat säga
att jag tycker att uppgörelsen i utskottet
är bra och riktig.

gjorde en reflexion när jag satt
och avlyssnade de tidigare debattörerna
i kammaren i afton. Advokaten och juristen
Gezelius talade mycket starkt om
det rättskränkande i propositionen och
i utskottsutlåtandet. Han använde i praktiskt
taget en enda mening uttrycken
»rättssäkerhet», »rättstillit», »rättssamhället»
och »rättsgrunderna», och följaktligen
skulle alla dessa fyra element
vara attackerade av det utskottsutlåtande
som nu ligger på riksdagens bord.

Man brukar ju säga att om argumenteringen
på det sakliga planet inte räcker
till så där alldeles riktigt, kan man ha
ett behov av att variera samma sak i
olika ordalag för att därmed få den att
verka mera trolig. Jag har nog en känsla
av att herr Gezelius, pinligen för honom
själv, var tvingad att göra detta.

Men jag gjorde också den reflexionen
att den andre juristen i debatten, häradshövding
Alexanderson, ansåg att rätts -

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Nr 22

107

säkerheten var på ett tillfredsställande
sätt beaktad med förslaget.

Efter den lilla debatt vi har haft här
i dag kan vi väl vara överens om att
någon entydig uppfattning från de ärade
kammarledamöter som har den juridiska
utbildningen och därmed med alldeles
särskild aplomb kan tala om rättssäkerhet
inte förefinnes. Det väger för
närvarande fiftv-fifty, så långt talarlistan
hittills genomgåtts.

Jag kan försäkra herr Alexanderson
att den fråga som vi nu debatterar inte
fullt har den karaktär av hastverk, som
jag fick intryck av att han ville ge den.
Om jag skall göra en bekännelse kan jag
tala om att jag personligen för första
gången konfronterades med detta problem
efter att ha varit finansminister i
sex eller sju månader. Det var tidigt
1956. Efter många diskussioner och
många överväganden i finansdepartementet
beslöt jag faktiskt emot mina
rådgivare att vid det tillfället lägga saken
på hyllan. Märk väl, att jag var ny
som finansminister och inte trodde människorna,
vissa människor, om den uppfinningsförmåga
när det gäller att klara
sig undan sina skyldigheter i fråga om
beskattningen, som man så småningom
efter åtskilliga år i ämbetet konfronterats
med.

När frågan sedermera togs upp igen
debatterade vi den inom regeringen under
några månader. Promemorian utarbetades,
remisstiden var, om jag minns
rätt, ungefär två månader, och därefter
skrevs propositionen. Det finns faktiskt
— om jag skall göra en annan bekännelse
— propositioner från Kungl. Maj:ts
kansli som har kommit till snabbare än
denna proposition och det utskottsutlåtande
som vi talar om i dag.

Låt mig vidare — det har visserligen
omnämnts tidigare i debatten — understryka,
hur man från de rättsvårdande
myndigheternas sida sett på själva problemställningen
under remissförfarandet.
Vi hörde två speciellt juridiskt betonade
församlingar. Det var hovrätten
för västra Sverige, och det var hovrätten
för nedre Norrland. På båda dessa håll
tillstyrkte man förslaget. Justitiekans -

Ang. handräckning vid taxeringsrevision
lersämbetet tillstyrkte förslaget. Besvärssakkunniga
och 1951 års rättegångssakkunniga
tillstyrkte förslaget. Lagrådet
tillstyrkte förslaget med vissa ändringar

— ändringar som utskottet nu gjort till
sina, varför man väl kan säga att även
lagrådet står bakom det utskottsutlåtande
vi i dag behandlar. Eftersom lagrådet
väl representerar den högsta dignitet av
juridisk sakkunskap vi har här i landet

— tre justitieråd och ett regeringsråd —
så kan ju dess synpunkter på rättssäkerheten
inte utan vidare nonchaleras.

Till detta hör ju bl. a. att även praktiskt
taget alla länsstyrelser som konfronteras
med denna problematik i sitt
dagliga arbete omvittnat behovet av att
någonting göres och att förslaget fyller
ett ändamål och bör lagfästas. Det var
två länsstyrelser som hade en avvikande
mening, men i den ena av dessa båda
länsstyrelser förekom det en reservation
från den del av länsstyrelsen som sysslade
med de här frågorna, närmare bestämt
den skattejuridiska sakkunskapen.
Därför var också praktiskt taget hela
länsstyrelseopinionen ense.

När man från dessa instanser ändå
har fått ett så pass ensartat uttryck för
uppfattningen i fråga om det handräckningsförfarande
som föreslås i propositionen
och utskottsbetänkandet, tycker
jag nog att man bör tala litet försiktigare
än vad herr Gezelius och kanske delvis
också herr Ewerlöf gjorde, när de försöker
ge intryck av att det förslag vi nu
behandlar skulle vara någonting av en
kränkning av de grundläggande rättsbegreppen.

.Tåg skall, herr talman, utan att trötta
kammaren alltför mycket, efter de här
mera allmänna konstaterandena även ge
några mera konkreta bevis för hur handräckningsförfarandet
rent rättsligt står
sig i jämförelse med husrannsakningsförfarandet
eller hur det förfarande som
bär föreslås i skattemål står sig i jämförelse
med det förfarande som är vedertaget
i civilmål.

Högerreservanterna förbiser att vi sedan
länge i svensk lag har andra tvångsmedel
än den här omtalade husrannsakan
vilka till sin natur är detsamma som

108

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Ang. handräckning vid taxeringsrevision
husrannsakan. Domstolarna kan i vilket
mål som helst, alltså även i ett tvistemål,
förordna att utmätningsmannen
skall gå in hos en part, ett vittne eller
annan och tvångsvis la räkenskaper eller
andra handlingar som är av betydelse
för rättegången. Det behöver således
inte föreligga kvalifikationen misstanke
om brott, där straffskalan inrymmer
frihetsstraff. Även i andra fall kan
husrannsakan användas.

Det finns ytterligare exempel. Vi har
tulltjänstemännen, som har ganska långtgående
befogenheter att kontrollera, om
människor har smugglat varor, inte bara
genom husrannsakan utan till och med
genom kroppsvisitation.

Om en människa inte fullgör sin skattebetalning
har ju utmätningsmannen
möjlighet att gå in och panta hans egendom
för ogulden skatt. Det är väl i princip
samma sak om jag deklarerar falskt
och den vägen försöker dra mig undan
min skattskyldighet eller om jag deklarerar
rätt men låter bli att betala och
därigenom drar mig undan min skattskyldighet.

Det tvång som utövas genom handräckningen
är alltså på intet sätt oförenligt
med för svensk rätt grundläggande
principer. Den relevanta frågeställningen
blir ju i stället: Är det från samhällets
synpunkt viktigare att tvångsmedel
användes i de förut nämnda fallen
än i de fall som avser skattemålen,
där handräckningsförfarandet tillämpas?
Där menar jag att svaret måste bli nekande.
Vad särskilt angår husrannsakan
kan ju tvångsmedel användas även vid
smärre brott. Visserligen skall det finnas
frihetsstraff i själva strafflatituden,
men husrannsakan kan användas vid
brott där det ändå aldrig blir fråga om
att utmäta något frihetsstraff. Det kan
vara fall där straffet blir dagsböter. Det
kan vara småförseelser som snatteri,
småbedrägerier och småförskingringar,
brott mot näringsförfattningar och ovarsamhet
i trafik. För alla dessa brott har
vi en straffskala som slutar med frihetsstraff.
1 alla dessa fall kan husrannsakan
tillämpas, även om frihetsstraff
utdömes bara i några få procent av fallen.

Om jag sedan gör en analys av husrannsakan,
vilket uttryck jag använder
för civilmålen, och handräckningen, vilket
uttryck jag använder för skattemålen,
kan jag först fråga mig: När får åtgärden
tillgripas? Husrannsakan får tillgripas
när anledning föreligger att antaga
att brott förövats varå frihetsstraff
kan följa. Husrannsakan får utan särskild
begränsning ske för eftersökande
av föremål som är underkastat beslag.
Jag redovisade nyss den problematiken
närmare. Vid handräckningen skall förordnande
om taxeringsrevision först ha
meddelats. Begäran att få tillgång till
handlingarna skall ha framställts men
icke efterkommits. Därjämte skall i regel
försök ha gjorts med vitesföreläggande.
Handräckningen får endast avse
handlingar som rör taxering. Handlingar
som sammanhänger med privatlivet
är alltså uteslutna. Handlingarna skall
vara av väsentlig betydelse för taxeringen.
Deras innehåll skall således på
ett betydelsefullt sätt kunna påverka
taxeringens storlek, och därjämte kräves
det att det skall finnas grundad anledning
att anta att vederbörande innehar
handlingarna. Fn jämförelse i den första
frågan utfaller inte till handräckningens
nackdel.

Man kan vidare fråga: Vem äger besluta
åtgärderna? Vid husrannsakan är
det rätten, åklagaren, undersökningsledaren
— d. v. s. vederbörande polisbefäl
— och i brådskande lägen enskild
polisman. I regel beslutas husrannsakan
av åklagaren. Varje åklagare är behörig,
sålunda inte bara landsfogde utan även
landsfiskal och stadsfiskal. Vid handräckning,
d. v. s. i skattemålen, är det
länsstyrelsen, här representerad av
landskamreraren, som dessutom är ordförande
i prövningsnämnden, vilken väl
i likhet med domstol får betraktas som
en opartisk instans. Även denna jämförelse
utfaller enligt min mening icke till
nackdel för handräckningsförfarandet.

I fråga om klagomöjligheterna gäller
vid husrannsakan att verkställt beslag
— men icke husrannsakan som beslutas
av åklagare, undersökningsledare eller
polisman — kan underställas rättens
prövning. Rättens beslut beträffande be -

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Nr 22

109

slag kan sedan överklagas i hovrätt.
Vid handräckning i skattemålen kan
länsstyrelses beslut överklagas hos regeringsrätten,
d. v. s. den högsta förvaltningsdomstolen.

Om jag vidare ser på omhändertagandet
av handlingar hos utomstående, visar
det sig att husrannsakan får företagas
hos annan än den misstänkte, om synnerlig
anledning förekommer att genom
rannsakningen föremål som är underkastat
beslag skall anträffas eller annan
utredning om brottet kan vinnas. Handräckning
får endast vidtagas om det förekommer
grundad anledning antaga att
en eftersökt handling finnes hos den
utomstående och denne icke på begäran
tillhandahåller handlingen. Vidare
skall med hänsyn till handlingens betydelse
och övriga omständigheter föreligga
synnerliga skäl för åtgärden. Även
här utfaller jämförelsen från rättssynpunkt
till handräckningens och skatteprocessens
fördel.

Vem utför förrättningen, kan man fråga.
Vid husrannsakan är polisman befullmäktigad
göra det. I skatteprocessen
är det stadsfogde eller landsfiskal.
Även där är jämförelsen till skatteprocessens
favör.

Vidare kan jag omnämna att vi ju i
skatteprocessen har omgärdat själva förfarandet
med ytterligare säkerhetsregler.
Handräckning får inte utföras efter
visst klockslag. I brottmålsprocessen står
faktiskt hela dygnet till förfogande för
en erforderlig husrannsakan.

När det gäller sekretessfrågorna gäller
i civilprocesser vid allmän domstol
allmänt sett att alla handlingar — även
sådana som rör enskildas privatliv —
måste ställas till förfogande om så påfordras.
Det finns vissa undantag, nämligen
beträffande handlingar som innehas
av läkare och advokater, vilka är
bundna av tystnadsplikt, men i övrigt
gäller vad jag nyss anfört. I taxeringsprocessen
föreligger endast skyldighet
att förete sådana handlingar som rör vederbörandes
ekonomiska verksamhet
och alltså icke hör till privatlivet. Handlingarna
bevaras under sträng sekretess
hos taxeringsmyndigheterna.

Ang. handräckning vid taxeringsrevision

Jag skulle på ytterligare ett par punkter
kunna utveckla ämnet, men jag tror
att vad jag har anfört är tillräckligt som
bevis för att vid en analys punkt efter
punkt mellan brottmålsprocessens och
slcatteprocessens regler — mellan husrannsakan
och handräckning —- kan
handräckningen från rättssäkerhetssynpunkt
väl jämföras med husrannsakan.
Jag har inte hört någon kritik emot de
bestämmelser angående husrannsakan
som vi har här i vårt land.

Jag vill tillägga, herr talman, att de
personer, som skall handlägga frågan
om handräckning, d. v. s. landskamrerarna
— naturligtvis efter kontakt med
taxeringsintendenterna — ju ändå representerar
en god portion av sunt förnuft
och allmänt omdöme. I annat fall
skulle de ju inte sitta på sina poster.
Var säkra på att de är ytterst väl observerade
i sitt sätt att handlägga denna
många gånger ganska ömtåliga fråga. Vi
har en press här i landet, som gärna
står till tjänst med att tala om för den
svenska allmänheten om något rättskränkande
övertramp skulle ske. Det vet vederbörande
också. Utifrån dessa utgångspunkter
är jag ganska övertygad
om att all den skrämselpropaganda som
serverats liksom talet om attacker mot
rättssamhället kommer att bli en skrift
i vatten, när de nya reglerna börjar att
tillämpas i praktiken.

Med anledning av herr Gezelius’ polemik
mot herr Ahlkvist i dennes egenskap
av talesman för utskottet vill jag
säga att jag inte kan förstå invändningen
att landskamreraren på något sätt
skulle bli part och jävig att sitta som
ordförande i prövningsnämnden — domstolen
för skatteärenden — därför att
han påbjudit ett handräckningsförfarande.
Om man ser på motsvarande förhållande
på den civilrättsliga sidan, så är
det ju häradshövdingen som beslutar om
häktning av den misstänkte och sedan
dömer denne i sin domstol. Ingen har
väl gjort gällande att häradshövdingen
skulle vara jävig vid rättegången. Jag
kan inte förstå annat än att det här föreligger
exakt samma förhållande, och jag
förstår inte herr Gezelius’ försök att för -

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Ang. handräckning vid taxeringsrevision
klara skillnaden mellan de olika förfarandena.

Jag skall, herr talman, sluta med det
anförda. Jag skall inte provocera ytterligare
debatt. Allra sist vill jag emellertid
upprepa vad jag yttrade när jag började
mitt anförande, nämligen att jag är
glad över att denna proposition kunnat
vinna en så pass allmän uppslutning
inom utskottet och som jag hoppas också
i kammaren. Jag tror att den inflammerade
debatten är slut i och med att
kammaren fattat beslut i frågan.

Herr GEZELIUS (h):

Herr talman! Jag skall uppehålla mig
vid, två inlägg dels herr Alexandersons
och dels finansministerns. Rent kronologiskt
skulle jag först bemöta herr Alexandersons
inlägg, men av högaktning för
departementschefen skall jag börja med
hans anförande; det är nämligen ganska
likgiltigt vad jag börjar med, eftersom
diskussionen liksom alla gånger här inte
berör det för mig väsentliga problemet,
vilket jag drog upp.

Jag skall börja med att säga att debatten
har för min del aldrig varit infekterad
och heller aldrig varit infekterad i
första lagutskottet. Det är därför ganska
billigt att påstå att jag rört mig med ord
som rättssäkerhet, rättstillit och rättssamhälle.
Jag har endast i mitt anförande
använt ord som rättstillit och talat
om västerländska rättssamhällen. Jag
tycker inte om att använda ordet rättssäkerhet
i tid och otid — ordet rättstillit
täcker mera vad jag ville komma
fram till i mitt anförande.

Jag är, herr finansminister, fullt på
det klara med att samhället måste ha
vissa tvångsmedel. Samhället måste ställa
vissa krav på att medborgarna inte
hindrar ett genomförande av samhällets
lagar, och det var därför jag talade om
att man måste ha vissa bestämda spelregler.
överskrider man dessa spelregler
kränker man rättstilliten, och det är
enligt min åsikt, herr finansminister, en
mycket farlig sak för en lagstiftande församling
att göra. Vi har haft tidigare
debatter i denna fråga, och det är för

mig mindre väsentligt om det blir hårdare
eller strängare tvångsmedel bara
man bestämt vet vilka spelregler som
gäller för det enskilda.

Nu finns det faktiskt många tvångsmedel
— det finns ytterligare något som
jag glömde bort tidigare; det finns nämligen
inte bara beslag och husrannsakan,
utan det finns också editionsplikt.
framförd från domstolens sida, d. v. s.:
jag kan tvingas att ta fram handlingarna.
I varje fall när man kan misstänka att
det begåtts ett brott, får man använda
tvångsmedlet; även i deklarationsmål.
Jag frågade och gör det fortfarande: Är
det rätt mot medborgarna att plötsligt
ha ett avvikande och lösare skydd i deklarationsmål?
Är det här fråga om så
farliga brott från samhällets synpunkt?
Ja, de är naturligtvis många gånger farliga,
eftersom det med dem inte blir en
rättvis deklaration, men inte är dessa
brott farligare än brott mot strafflagens
bestämmelser med därav följande ingrepp
mot de enskilda. Jag frågar mig
fortfarande: Vad finns det för anledning
att nu utvidga denna rätt att använda
tvångsmedel? Varför skall man
inte göra det över hela linjen? Varför
skall man gynna de där andra brottslingarna? Jag

kommer här in på vad herr Alexanderson
sade. Jag hade mycket svårt
att följa hans resonemang när han sade
att det var stor skillnad mellan olika
brott, och där måste man ju använda
dessa tvångsmedel, och de måste tillämpas
med omdöme och försiktighet. Herr
Alexanderson sade nu att det fanns andra
fall där det kan vara nödvändigt att
framtvinga ett fullgörande av åtaganden
gentemot samhället. Det är för mig fullkomligt
ofattbart hur en man med i varje
fall en liberal inställning kan vilja
genomdriva hårdare ingrepp mot den
enskilde när det gäller att framtvinga
en skyldighet att lämna staten pengar,
att släppa in folk i dennes hem för att ta
hans silversaker och värdefulla ting än
i de fall då vederbörande begått en
brottslig handling. Det är detta jag vänder
mig emot, och om vi luckrar upp
detta har vi överskridit gränsen för den

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Nr 22

enskildes rättssfär. Begår man ett brott
eller är misstänkt för att ha begått ett
brott skall samhället kunna ingripa. Men
om exempelvis A är misstänkt för brott
mot skattestrafflagen, kan man gå till
mig och begära att få komma in i min
bostad, eftersom jag är misstänkt för att
ha fått något papper av A. Det kan man
göra om jag t. ex. är bortrest under 14
dagar eller en månad till Mallorca. Då
räcker det med att man konstaterar att
jag är bortrest under denna tid, och sedan
kan man bli insläppt i mitt kontor
och får där plocka i mina papper, och
man kan komma dit klockan åtta på
kvällen och hålla på fram till klockan
nio och rafsa i mina lådor. Yad skall
folk tänka, när man gör dessa undersökningar
på mitt kontor? Jag har själv
inte gjort någonting, men jag är misstänkt
för att ha haft hand om vederbörandes
affärer och för att ha vissa dossierer
som gäller honom. Man har alltså
rätt att leta i mina fack och mina lådor,
och man kan få reda på papper som gäller
exempelvis ett äktenskapsskillnadsmål
eller ett annat mål, där man anförtrott
mig saker och ting. Vederbörande
får inte tala om vad de har sett — det
har finansministern särskilt understrukit
— men de får läsa papperen och
lägga dem tillbaka. När jag sedan kommer
hem har det spritts ut att man varit
och rotat på mitt kontor, och detta är
högst betänkligt. Även finansministern
säger att det inte kan vara farligt, och
han förstår inte varför det skulle vara
något särskilt problem då landskamreraren
har avgörandet. Jo, det är det, herr
finansminister, i hög grad för mig.
Landskamrerare är många gånger mycket
duktigt folk, och flera av dem är
goda vänner med mig, men landskamreraren
är ordförande i prövningsnämnden.
Prövningsnämnden omskapades för
några år sedan till en domstol, där man
fritt kunde få tala ut och lägga fram sin
sak. I rummet bredvid landskamreraren
sitter emellertid taxeringsintendenten,
och de har dagliga sammanträffanden,
och det är inte alldeles oskyldigt.

Jag drar mig inte för att ta ett exempel
från min egen verksamhet. Jag hade

Ang. handräckning vid taxeringsrevision
en fastighet, där det bodde två familjer
och jag själv. Den schablontaxerades,
antagligen med anledning av att jag målade
om och gjorde i ordning huset så
att jag fick för stora avdrag. Den var
inte tidigare schablontaxerad. Jag klagade
och taxeringsintendenten kom in
med yrkande om schablontaxering och
gjorde en ändring på 100 kronor på någon
post. Jag skrev emellertid försiktigt
att schablonmetoden inte var tillämplig,
och om inte taxeringsintendenten hade
något annat yrkande påkallade jag inte
muntlig handläggning inför prövningsnämnden.
Det blev ingen handläggning
för prövningsnämnden, men när jag fick
prövningsnämndens beslut hade man
taxerat upp värdet av min bostadsförmån
från 2 400 till 5 000 kronor exklusive
värme. På detta sätt jämnade man
ut det hela. Jag hade inte fått tillfälle
att över huvud taget yttra mig över
detta.

Jag klagade genast hos kammarrätten
och visade att en motsvarande hyra i
trakten inte uppgick till mer än 2 400
kronor, som gällt sedan 1926, och yrkade
att prövningsnämndens beslut skulle
upphävas. Jag skrev då något styggt
om att jag inte förstod varifrån yrkandet
kommit. Det måste ha kommit upp
inom prövningsnämnden och varit för
parterna hemligt.

Så får det inte gå till, och hur god
vän man än är med landskamreraren, är
det inte till nytta för rättslivet att vederbörande
som utsattes för en taxering
eller som skall deklarera vet att där har
landskamreraren redan ingripit. Han
tror att man fuskar. Han har verkställt
husrannsakan, och nu skall han också
döma i det taxeringsmål som skall följa
på detta. Jag kan inte hjälpa att jag tycker
att bevisningen här är svag, men det
har, herr finansminister, inte något att
göra med rättssäkerheten utan det har
att göra med för mig dyrbara värden,
nämligen rättstilliten i samhället.

Jag är lika förvånad över finansministerns
uttalande som över min gode
vän herr Alexandersons. Man vill inte
förstå att jag inte vill ha så lösa linjer
som allmänna uttalanden om att man

112

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Ang. handräckning vid taxeringsrevision
med omdöme och försiktighet skall tilllämpa
dessa regler. Det räcker inte för
mig. Jag vill ha lika spelregler på alla
punkter och kan inte förstå att man
skall ha hårdare bestämmelser när det
gäller framtvingandet av en skyldighet
mot samhället än när det gäller att inskrida
mot ett brott mot samhällets lagar.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Herr Gezelius sade att
han inte riktigt uppfattade vad jag anförde
sist. Jag tycker att det skulle ha
varit lättare efter den ganska ingående
katalog finansministern lämnade med
jämförelse mellan handräckningsförfarandet
och andra tvångsförfaranden —
jag för min del berörde problemet i en
ganska sammanträngd form.

bör mig är det emellertid ganska uppenbart
att det här är fråga om ett handräckningsförfarande
som hör hemma i
taxeringsprocessen och har till ändamål
att få fram handlingar som är av betydelse
för denna. Det har ingenting med
misstanke för brott att göra, lika litet
som t. ex. begäran om handräckning för
att utfå ett barn som skall återlämnas
till sina föräldrar eller någonting sådant
har med misstanke om brott att göra.
Där blir det ändå ett tvångsförfarande
av ingripande karaktär, som i och för
sig kräver att vederbörliga rättssäkerhetsgarantier
föreligger. Men parallellen
skall inte dras på det sätt som herr Gezelius
här förmenade, så att man i alla
fall av tvångsingripande av den ena eller
den andra karaktären skulle kräva att
det föreligger misstanke om brott.

Herr GEZELIUS (h):

Herr talman! Jag har fortfarande mycket
svårt att förstå herr Alexanderson.
Jag vill fråga direkt: Varför skall man
ha andra och svagare regler för husrannsakan
när det gäller brott, än när det
gäller att tvinga medborgarna att lämna
ut papper? Om endera regeln är felaktig,
bör vi göra om den.

Man har inte rätt till husrannsakan för
brott enligt rättegångsbalken på så sätt
att man kan komma till mig och säga:
Här har Karlsson tydligen lämnat en
sak, vi skall be att få ta den! Jag har
varit med om ett fall där man gick och
tog en sparkassebok med 40 000 kronor
innestående från en man som disponerade
boken tillsammans med mig. Man
sade att han ju kunde begå ett brott, han
kunde gå och ta ut pengarna. Då svarade
jag polisen att gör han det får banken
betala dessa 40 000 kronor. Vederbörande
tog boken ändå, men den kom
snart tillbaka till mig. Så får det inte
gå till, och därför har jag mycket svårt
att förstå resonemanget här.

Här gäller det en annan sak, det gäller
bara att framtvinga en fiskal åtgärd
mot medborgarna. Det är något helt annat
än om de begår brott, då man måste
följa rättegångsbalkens bestämmelser.
Jag har så svårt att förstå hur man kan
göra sådan skillnad.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Jag har för min del svårt
att förstå herr Gezelius’ ståndpunkt i detta
avseende. Att framtvinga utgivande av
handlingar i taxeringsmål har givetvis
intet med brott att göra, men enligt min
mening gäller motsvarande förutsättningar
i detta fall som de som gäller vid
brottmålsprocessen när det gäller beivrande
av brott.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på godkännande av den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Birke begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Nr 22

113

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 36,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Ewerlöf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 120;

Nej — 20.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om inrättande av ungdomsdomstolar

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 37, i anledning av väckta
motioner om inrättande av ungdomsdomstolar.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 157 i första kammaren av
fru Hamrin-Thorell och herr Birke samt
nr 185 i andra kammaren av herr Munktell
och fröken Elmén. I motionerna, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära tillsättande av en utredning
rörande överflyttandet av vissa av
barnavårdsnämndernas uppgifter i fråga
om bekämpandet av ungdomsbrottsligheten
till särskilt inrättade ungdomsdomstolar.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, I: 157
och II: 185, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Om inrättande av ungdomsdomstolar

Reservation hade anförts av fru Gärde
Widemar samt herrar Gezelius, Nyman,
Hilding, Fröding och Källstad, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 157 och 11:185, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en utredning
av frågan om inrättande av särskilda
ungdomsdomstolar.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Hur skall det gå för oss
svenskar i paradiset? Man har frågat så
i USA — jag tänker närmast på den
film som visades i TV i går kväll, där
man förhärligade vårt Socialsverige och
var kritisk mot vår ungdom och särskilt
ungdomsbrottsligheten.

Den utveckling av ungdomsbrottsligheten,
som vi i våra dagar upplever, är
långt ifrån tillfredsställande och har
gång på gång påtalats i olika sammanhang
i denna kammare. Därför är det
nödvändigt, att från samhällets sida allt
görs för att på olika sätt söka komma
till rätta med ungdomsproblem av detta
slag.

Som ett förslag att i någon mån få till
stånd en bättre tingens ordning har motionärerna
i motionerna I: 157 och
11:185 framfört krav på utredning om
inrättande av ungdomsdomstolar. Motionärerna
har anfört olika skäl för att
speciella ungdomsdomstolar torde vara
ett bättre system än det nuvarande med
barnavårdsnämnder och i vissa fall allmänna
domstolar med därmed uppkommande
risker för kompetenskonflikter.
Vi skall ha klart för oss, att det gäller
starkt kriminellt belastade ungdomar,
som barnavårdsnämnderna alltjämt har
stora svårigheter att komma till rätta
med och kommer att få stora svårigheter
med.

Första lagutskottet, som behandlat
nämnda motioner, har av olika skäl icke
ansett det lämpligt att frågan om en sådan
ingripande reform som inrättandet
av ungdomsdomstolar, vilka dock med
framgång prövats i flera länder, genomföres
eller ens utredes. Reservanterna

114

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Om inrättande av ungdomsdomstolar

är av en annan mening och anser, liksom
motionärerna, att särskilda ungdomsdomstolar
för kriminell ungdom
med all sannolikhet skulle medföra stora
fördelar. Dels skulle förtroendet för
samhällsingripandet bli större, dels skulle
det hos den ungdom det gäller skapa
en hälsosam respekt för lag och rätt, vilken
ofta saknas.

Barnavårdsnämnden har, anför reservanterna,
icke samma auktoritet som en
domstol. Av vikt är givetvis att ungdomsdomstolarna
får en riktig sammansättning
och erforderlig expertis till förfogande.
Något större antal ungdomsdomstolar
kan det inte bli fråga om. Eventuellt
kan man tänka sig sådana ungdomsdomstolar
i de större städerna som
en särskild avdelning av de allmänna
domstolarna liksom också på platser där
ungdomsbrottsligheten är särskilt stor.

Flera av remissinstanserna är positiva
till förslaget om ungdomsdomstolar och
anser, att en utredning vore befogad.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Hur skall det gå för oss
svenskar i paradiset, frågade herr Nyman
och berörde ungdomsproblemet i
Sverige i anslutning till den amerikanska
film som han var i tillfälle att se i
TV i går kväll. Även jag såg filmen och
anser att den var rena rama reklamen
får vårt land.

Herr Nyman yrkade bifall till den föreliggande
reservationen. Jag vill då
bara erinra om att i samband med behandlingen
av den nya barnavårdslagen
vid 1960 års riksdag förelåg motioner
med i stort sett samma yrkande som
motionärerna även i år kommit med
och som reservanterna i första lagutskottet
biträtt. Motionerna av år 1960 föranledde
på förslag av andra lagutskottet
icke någon riksdagens åtgärd. Första
lagutskottets utlåtande och hemställan i
år vilar på samma grunder.

Årets motioner utmynnar i ett förslag
om en utredning rörande överflyttandet

av vissa av barnavårdsnämndernas uppgifter
i fråga om bekämpandet av ungdomsbrottsligheten
till särskilt inrättade
ungdomsdomstolar. Reservanterna, som
biträder motionärernas yrkande, anför
att ett dylikt överförande till särskilda
ungdomsdomstolar av spörsmål rörande
åtgärder mot kriminell ungdom skulle
medföra fördelar. Bl. a. framhålles att
själva handläggningen inför ungdomsdomstolen
med dess allsidiga sammansättning
och ett domstolsliknande förfarande
skulle vara ägnat att ge större
förtroende för de samhällsingripanden
som kan befinnas erforderliga mot det
klientel det här gäller. Utgångspunkten
för reservanterna synes alltså vara att
ungdomsdomstolarna skulle kunna bättre
än barnavårdsnämnderna tillgodose
kravet på rättssäkerhet. Detta syfte är
naturligtvis i och för sig behjärtansvärt.
Man kan dock fråga sig huruvida det
inte är lämpligt att först ytterligare
någon tid avvakta verkningarna av den
nya barnavårdslagens bestämmelser i
berörda hänseenden innan en utredning
igångsätts med uppdrag att framlägga
förslag till en genomgripande förändring
av nu gällande bestämmelser om
behandlingen av unga lagöverträdare.

Första lagutskottet vill särskilt trycka
på att den nya barnavårdslagen har varit
i kraft alltför kort tid för att man
redan nu skall överväga en ändring.
Någon möjlighet har inte funnits att bedöma
hur de nya bestämmelserna om
barnavårdsnämnderna och deras verksamhet
tjänar sitt syfte i praktiken.

Med hänsyn till pågående arbete med
en omgestaltning av det straffrättsliga
påföljdsystemet synes det vidare vanskligt
att nu bedöma vilka krav som i
framtiden kommer att ställas på barnavårdsnämndernas
verksamhet i vad gäller
bekämpandet av ungdomsbrottsligheten.

På här anförda grunder har första
lagutskottet kommit till den slutsatsen
att förevarande motioner icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd. Jag yrkar,
herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Nr 22

115

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Så utomordentligt ljus
var dock inte den senaste delen av den
TV-film, som visades i går, i sin skildring
av våra ungdomar och deras problem
att vi inte alla skulle vilja att läget
blev ännu ljusare.

Det ligger väl ändå något i det krav
på att vi skall söka oss fram på nya vägar
som motionärerna här framlagt och
som reservanterna har anslutit sig till.
Bakom det kravet står ändå, herr Nyström,
åtskilliga av de remissinstanser
till vilka 1961 års motion remitterats,
nämligen JK, Målsmännens riksförbund,
Föreningen Sveriges stadsdomare och
ungdomsåklagaren. Man kan därför inte
påstå att motionärerna sett endast lekmannamässigt
på denna fråga.

Det är främst två huvudmotiv som
har föranlett oss att lägga fram den här
motionen igen — herr Nyman berörde
dem. Det ena är att öka rättssäkerheten,
som det talats så mycket om här i kväll,
även för ungdomarna, vilket de har full
rätt att fordra lika väl som de vuxna.
Det andra huvudmotivet är att undvika
kompetenskonflikter mellan domstolarna
och barnavårdsnämnderna.

Det är alldeles riktigt att den nya barnavårdslagen
inte har varit i kraft så
länge, men tillräckligt länge för att man
skall kunna konstatera, att den är svår
att tolka och svår att följa. Det har också
omvittnats från flera håll ute i landet
att det upprepade gånger bär uppstått
kompetenskonflikter mellan domstolarna
och barnavårdsnämnderna. Det
finns inte mycket som är så olustigt som
denna dragkamp mellan två instanser.
Barnen och ungdomarna kommer med
naturnödvändighet att få sitta emellan,
och konflikterna går ut över dem.

JK säger i sitt remissvar att ett system,
enligt vilket ett samhällets organ fattar
beslut huruvida en ung person gjort sig
skyldig till ett brott och ett annat bestämmer
vilken påföljd detta brott skall
medföra, är underlägset en ordning där
samma organ beslutar i båda hänseendena.
Jag tycker det är alldeles naturligt
att så måste vara fallet.

Enligt min uppfattning kan systemet

Om inrättande av ungdomsdomstolar
med en ungdomsdomstol garantera en
human behandling av de unga brottslingarna.
Vi har långt ifrån velat skissera
upp en domstol med den trista miljö
man ofta ställer upp när man talar
om en ungdomsdomstol. Jag tror inte att
en sådan behöver vara trist. Utomlands
finns mönster att följa — jag har själv
i Förenta staterna funnit att man lyckats
finna en sådan sammansättning i
domstolen av juridisk sakkunskap och
psykiatrisk och psykologisk expertis alt
den kan ta hand om ungdomarna, och
bestämma om den vårdform eller det
straff som skall tillämpas.

Det är ungefär dessa motiv som förestavat
förslaget om en utredning angående
ungdomsdomstolar. Jag skulle vilja
upprepa vad jag började med att säga,
nämligen att tillståndet inte är så bra
att vi inte behöver söka oss fram på nya
vägar. Detta är til syvende og sidst vad
motionärerna har avsett. Därför, herr
talman, ber jag att få instämma i det yrkande
som herr Nyman framställde om
bifall till reservationen.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Helt naturligt vill man
gärna finna en ljusglimt i försöken att
åstadkomma en lösning av ungdomsproblemen,
men så mörkt behöver man
ändå inte se på situationen. Den amerikanska
film som visades i TV i går
om ungdomsproblemen var helt enkelt
en avspegling av vad som förekommer
i Amerika.

Man kan ifrågasätta, fru Hamrin-Thorell,
huruvida det verkligen är påkallat
att innan den på nuvarande ordning
uppbyggda organisationen fått prövas i
tillämpningen överväga en sådan radikal
organisatorisk omdaning som ett inrättande
av ungdomsdomstolar skulle inenbära.
Varken erfarenheten eller någonting
annat säger att det skulle vara
påkallat att igångsätta en sådan utredning
som reservanterna rekommenderar.

Eftersom fru Hamrin-Thorell bär berörde
några remissyttranden, bör jag

116

Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Om inrättande av ungdomsdomstolar

kanske nämna, att av elva remissinstanser
endast tre tillstyrker utredning, medan
åtta remissinstanser, som är väl förtrogna
med de här problemen, i sir.a yttranden
avstyrker det av motionärerna
framförda yrkandet. Det konstaterandet
torde i detta fall få anses vara tillräckligt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 37,

röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 84;

Nej — 47.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 38, i anledning
av väckt motion angående rätt till
resning vid konflikt mellan svensk och
internationell domstols avgöranden, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
första lagutskottets memorial
nr 39, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande första lagutskottets
utlåtande nr 34 i anledning av dels
Kungl. Maj ds proposition angående vissa
anslag ur kyrkofonden m. m., dels en
i ämnet väckt motion.

På framställning av herr talmannen
beslöts att å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde bevillningsutskottets
betänkande nr 50 skulle uppföras
närmast före statsutskottets utlåtande
nr 124 samt att andra lagutskottets
utlåtande nr 49 skulle sättas närmast
före bevillningsutskottets betänkande
nr 53.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 23.20.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1961. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

610732