Nr 22 FÖRSTA KAMMAREN 1962 (Riksdagens protokoll 1962:22)

RIKSDAGENS

[*+c i:

PROTOKOLL

Nr 22 FÖRSTA KAMMAREN 1962

22 maj

Debatter m. in.

Tisdagen den 22 maj Sid.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m................... 4

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 22 maj

Bevillningsutskottets memorial nr 53, ang. kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om vissa ändringar i förordningen om allmän

varuskatt .................................................. 3

— nr 54, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut rörande omläggning av
den allmänna varuskatten och undantag från dylik skatt för investeringsvaror
m. m....................................... 3

1 Första kammarens protokoll 1962. Nr 22

<■ -t*

an •*€<

.r;^.

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Tisdagen den 22 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollen för den 15 och
16 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 252, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående yrkesutbildningen
på trädgårdsområdet och stödet till trädgårdsnäringens
rationalisering, m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 253, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
yrkesutbildningen på skogsbrukets
område, m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

266, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, såvitt
angår jordbruksärenden;

nr 267, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1961/62, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden;

nr 268, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av viss
kronoegendom, m. m.; och

nr 269, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tillsyn över skogar
tillhörande allmänna inrättningar av
kyrklig natur m. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 270, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av en
statlig sjuksköterskeskola i Norrköping;

nr 271, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till ortopediska
hjälpmedel och hörapparater m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 272, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av ett
institut för exportkrediter, m. m., såvitt
propositionen avser medelsanvisning;

nr 273, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av ett
institut för långfristig kreditgivning till
mindre och medelstora näringsföretag,
m. m., såvitt propositionen avser medelsanvisning;
samt

nr 274, i anledning av väckta motioner
om pension eller understöd åt vissa personer.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
memorial nr 53, med föranledande av
kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 37 i anledning av
väckta motioner om vissa ändringar i
förordningen om allmän varuskatt.

Utskottets anmälan lades till handlingarna.

De i detta memorial föreslagna voteringspropositionerna
godkändes.

Herr talmannen yttrade, att under förutsättning
att de nu godkända voteringspropositionerna
bleve godkända även av
andra kammaren, enligt överenskommelse
med nämnda kammares talman gemensam
omröstning över dessa voteringspropositioner
komme att anställas vid kamrarnas
sammanträden under morgondagen.
Gemensam omröstning komme då
också, såsom förut meddelats, att äga
rum i fråga om anslag till S:t Lukasstiftelsen.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
bevillningsutskottets memorial
nr 54, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande
nr 39 i anledning av väckta
motioner om omläggning av den allmänna
varuskatten och undantag från dylik
skatt för investeringsvaror m. m.

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Ang. reformering av den obligatoriska
skolan m. m.

Föredrogs ånyo särskilda utskottets
utlåtande nr 1, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående reformering
av den obligatoriska skolan m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t
föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, för budgetåret
1962/63 under åttonde huvudtiteln beräkna till

Skolöverstyrelsen: Avlöningar ett
förslagsanslag av 6 911 000 kronor,
till Skolöverstyrelsen: Omkostnader ett
förslagsanslag av 1 047 000 kronor,

till Länsskolnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 5 235 000 kronor,
till Länsskolnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 284 000 kronor,
till Läroboksnämnden ett förslagsanslag
av 170 000 kronor,

till Bidrag till skolbibliotek ett förslagsanslag
av 2 260 000 kronor,

till Åtgärder i samband med skolreformens
genomförande ett reservationsanslag
av 2 800 000 kronor,

till Folkskolor m. in.: Pedagogiskt stimulansbidrag
ett förslagsanslag av
13 300 000 kronor,

till Bidrag till vissa byggnadsarbeten
inom det allmänna skolväsendet ett förslagsanslag
av 102 000 000 kronor,

till Vidareutbildning av folkskollärare
ett reservationsanslag av 910 000 kronor
samt

till Lärares fortbildning m. m. ett reservationsanslag
av 3 100 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 54, vilken hänvisats till särskilda
utskottet, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 23 februari
1962, föreslagit riksdagen att i överensstämmelse
med vad departementschefen
förordat

1. besluta, att från och med den 1 juli
1962 en allmän kommunal obligatorisk
skola, benämnd grundskolan, skulle in -

föras med uppgift att i samarbete med
hemmen främja elevernas allsidiga utveckling
samt att därvid meddela eleverna
kunskaper och öva deras färdigheter;

2. godkänna i propositionen angivna
grunder och riktlinjer för grundskolans
organisation och verksamhet innebärande a)

att grundskolan skulle omfatta nio
årskurser, fördelade på lågstadium, mellanstadium
och högstadium, vart och ett
om tre årskurser,

b) att lågstadiet och mellanstadiet
skulle omfatta en för alla elever gemensam
studieväg,

c) att det på högstadiet skulle finnas
olika studievägar, på vilka undervisning
meddelades i årskurserna 7 och 8 i ämnen,
som voro gemensamma för alla elever,
och i olika tillvalda ämnen eller ämnesgrupper
samt i årskurs 9 på särskilda
linjer,

d) att eleverna skulle följa högstadiets
studievägar efter fritt, successivt val,

e) att klasser och grupper samt specialundervisning
skulle anordnas enligt
i propositionen förordade grunder,

f) att läsåret i grundskolan skulle omfatta
39 veckor samt timplanen upptaga
20 veckotimmar i årskurs 1, 24 i årskurs
2, 30 i årskurs 3, 34 i årskurs 4 samt 35
veckotimmar i var och en av övriga årskurser,
med möjlighet att i vissa ämnen
företaga gruppuppdelning eller meddela
frivillig undervisning enligt i propositionen
förordade grunder, samt

g) att grundskolan i övrigt skulle i sina
huvuddrag få den utformning och det
innehåll, som departementschefen i skilda
hänseenden förordat;

3. besluta, att det i grundskolan skulle
finnas lärare och andra befattningshavare
i enlighet med i propositionen angivna
riktlinjer samt godkänna i propositionen
förordade grunder för befattningshavarnas
anställnings- och tjänstgöringsförhållanden; 4.

godkänna i propositionen förordade
grunder för statsbidrag till driftkostnader,
byggnadsarbeten och pedagogisk utrustning
m. m. för grundskolan;

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

5. godkänna i propositionen förordade
riktlinjer för övergången till grundskolan; 6.

besluta, att folkskolan, realskolan
och flickskolan skulle avvecklas i den
ordning departementschefen förordat;

7. besluta, att fackskolor skulle anordnas
och organiseras i huvudsaklig överensstämmelse
med i propositionen förordade
riktlinjer;

8. godkänna i propositionen förordade
riktlinjer för anordnande av statsunderstödda
privata skolor;

9. godkänna i propositionen förordade
grunder för de tekniska gymnasiernas
ekonomiska förvaltning;

10. godkänna i propositionen förordade
grunder för anordnande av skolliälsovården
vid statliga skolor under skolstyrelsens
förvaltning samt vid yrkesskolor
ävensom för statsbidrag avseende skolhälsovården
vid sistnämnda skolor;

11. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
de allmänna läroverken, som föranleddes
av vad departementschefen föreslagit i
propositionen;

12. bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen
angivna grunder och
riktlinjer utfärda de bestämmelser och
andra föreskrifter, fatta de beslut samt i
övrigt vidtaga de åtgärder, som fordrades
för genomförandet av den av departementschefen
förordade reformeringen
av skolväsendet.

Vidare hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 54 föreslagit riksdagen att

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för skolöverstyrelsen, som föranleddes
av vad departementschefen i propositionen
förordat,

dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för skolöverstyrelsen,
att tillämpas från och med budgetåret
1962/63,

dels till Skolöverstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 under åttonde hu -

vudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
6 955 000 kronor,

dels till Skolöverstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1962/63 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 047 000 kronor,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen
för länsskolnämnderna, som föranleddes
av vad departementschefen i propositionen
förordat,

dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för länsskolnämnderna,
att tillämpas från och med budgetåret
1962/63,

dels till Länsskolnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 5 255 000 kronor,

dels till Länsskolnämnderna: Omkostnader
för budgetåret 1962/63 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 284 000 kronor,

dels till Läroboksnämnden för budgetåret
1962/63 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 170 000 kronor,

dels besluta, att nu utgående statsbidrag
till primärkommunernas kostnader
för skolbibliotek skulle avlösas enligt av
departementschefen förordade grunder,

dels till Bidrag till skolbibliotek för
budgetåret 1962/63 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
2 257 000 kronor,

dels till Pedagogiskt utvecklingsarbete
inom det allmänna skolväsendet för budgetåret
1962/63 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
2 050 000 kronor,

dels till Pedagogiska hjälpmedelscentraler
för budgetåret 1962/63 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 292 000 kronor,

dels till Information om skolreformen
för budgetåret 1962/63 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 475 000 kronor,

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

dels till Bidrag till pedagogisk utrustning
m. m. för budgetåret 1962/63 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 13 300 000 kronor,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva,
att statsbidrag finge utgå till kostnaderna
för byggnadsarbeten m. m. vid
privata skolor i enlighet med vad departementschefen
i propositionen förordat,

dels till Bidrag till vissa byggnadsarbeten
inom det allmänna skolväsendet för
budgetåret 1962/63 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
102 000 000 kronor,

dels till Vidareutbildning av lärare
m. m. för budgetåret 1962/63 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 800 000 kronor,

dels till Lärares fortbildning m. m. för
budgetåret 1962/63 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
4 680 000 kronor.

Av Kungl. Maj :t förordade grunder och
riktlinjer för grundskolans organisation
och verksamhet innebure bland annat,
att grundskolan skulle indelas i tre treåriga
stadier, varav de två första förutsattes
arbeta helt utan organisatorisk differentiering.
I årskurserna 7 och 8 föresloges
eleverna under den större delen
av veckans lektioner hållas samlade i
från mellanstadiet så långt möjligt oförändrade
klasser i en för alla gemensam
undervisning. För den mindre delen av
undervisningstiden i dessa årskurser hade
föreslagits ett antal alternativa grupper
av tillvalsämnen. Vid undervisningen
i dessa ämnen avsåges eleverna sammanföras
till undervisningsgrupper enligt
sina tillval. Läroplanen för nionde
årskursen upptoge fem sektorer med tillsammans
nio linjer varav vissa med mer
teoretisk, andra åter med mer praktisk
inriktning.

Den totala undervisningstiden för eleverna
under den nioåriga skolgången hade
föreslagits minskad från för närvarande
i försöksskolan 293 veckotimmar
till 283. Årskurserna 1—4 skulle bibehålla
sina nuvarande timtal, medan övriga
årskurser hade föreslagits få genomgåen -

de 35 timmar per vecka. Reduktionen av
undervisningstiden möjliggjordes bland
annat genom en grundlig och fördomsfri
omprövning inom rimliga gränser av ämnenas
fördelning och lärostoff. Specialundervisningen
hade föreslagits få förbättrade
betingelser.

Läroplanen karakteriserades genomgående
av strävan efter en för alla medborgare
förbättrad allmän utbildning med
en likaledes för alla gemensam kärna,
som vore så stor som möjligt. Denna strävan
hade lett till återhållsamhet i fråga
om såväl antalet skilda studievägar som
graden av specialisering inom dessa. De
praktiskt inriktade linjerna i nionde årskursen
hade sålunda begränsats till fyra,
alla med en brett upplagd grundutbildning
siktande inte mot olika yrken utan
mot breda sektorer av yrkes- och näringslivet.

Studiet av det första främmande språket
-— engelska — hade föreslagits börja
ett år tidigare än nu och bliva obligatoriskt
för alla normalklasselever i årskurserna
4—7.

Praktisk yrkesorientering på arbetsplatser
i samhället utanför skolan hade
föreslagits bliva obligatorisk för samtliga
elever i åttonde årskursen under tre veckor
med vissa möjligheter till variation
i praktiktidens längd.

I syfte att giva lärarna goda möjligheter
att förverkliga målsättningen för
grundskolan, bland annat att giva varje
elev en efter hans förutsättningar avpassad
utbildning, hade i första hand föreslagits
tre omfattande åtgärder, vilka var
för sig och än mer tillsammans borde
kunna giva en avsevärd höjning av den
pedagogiska effektiviteten i vidaste mening.
Sålunda borde antalet elever i
grundskolans klasser främst på mellanoch
högstadierna minskas betydligt —
ingen klass skulle normalt vara större än
25 elever på lågstadiet och 30 elever i övriga
årskurser —- en genomgripande upprustning
skulle företagas av skolans tillgång
på olika slag av undervisningshjälpmedel
samt lärarfortbildningen genom
skilda åtgärder ytterligare intensifieras.

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan ni. m.

Förslag om förstärkning av tillsynslärarorganisationen
hade även framförts.

För att giva den mer direkta elevvården
och därmed sammanhängande uppgifter
bättre betingelser hade föreslagits
förstärkta insatser på det skolpsykologiska
området och inom skolhälsovården.
Sålunda hade bland annat förordats
successivt inrättande av en statlig skolpsykologorganisation,
omfattande en
psykologtjänst m. m. vid varje länsskolnämnd.

Som ett direkt komplement till grundskolan
hade föreslagits upprättande av
tvååriga, frivilliga kommunala påbyggnader
på densamma — med namnet fackskolor
— svarande huvudsakligen mot
fyra av linjerna på grundskolans högstadium.
Samtidigt hade föreslagits, att
praktiska realskolan och flickskolan successivt
skulle avvecklas. Även privata
skolors liksom folkhögskolans ställning i
den förändrade skolorganisationen berördes
i propositionen.

En plan hade framlagts för allmän
övergång till grundskolorganisationen
under tiden 1962—1972 med samtidig avveckling
av folkskola och realskola.
Fackskolorganisätionen beräknades genomförd
under tiden 1965—1970. Reformen
av den obligatoriska skolan i enlighet
med dessa förslag beräknades komma
att höja samhällets utgifter för denna
del av skolväsendet från omkring 1,8
miljarder kronor redovisningsåret 1962/
63 till omkring 2,3 miljarder kronor redovisningsåret
1972/73, en ökning som
dock till viss del motsvarades av bortfallande
kostnader för skolformer, som
skulle avvecklas.

I samband med propositionen nr 54
hade till behandling av särskilda utskottet
hänvisats följande —■ i enlighet med
statsutskottets memorial nr 44 — till
statsutskottet tidigare hänvisade motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bergh, Ragnar, m. fl. (I: 11) och den
andra inom andra kammaren av herr
Palm m. fl. (II: 32), i vilka hemställts, att

riksdagen måtte dels uttala, att det framtida
skolbyggandet borde kännetecknas
av att andelen paviljonger eller därmed
jämställda skollokaler ökades väsentligt
på bekostnad av byggande av s. k. permanenta
skollokaler, i syfte att öka antalet
klassrum och därigenom möjliggöra
ett i förhållande till nuläget lägre
elevantal i den obligatoriska skolans
klasser; att förutsättningarna för att realisera
detta önskemål borde skapas genom
gynnsammare bestämmelser för
statsbidrag till paviljonger i kombination
med restriktivare bestämmelser för statsbidrag
till s. k. permanenta skollokaler;
att utformningen av statsbidragsbestämmelserna
avseende icke blott s. k. permanenta
skollokaler utan även paviljonger
borde byggas på principen om skatteunderlagsgradering
för att skillnaden
mellan skattesvaga och skattestarka kommuners
olika bärkraft skulle utjämnas;
samt att gällande bestämmelser för skolbyggnadsärendens
behandlingsgång i vad
avsåge behovsprövning och projektering
om möjligt skulle förenklas, framför allt
i syfte att i förening med gynnsammare
bidragsbestämmelser rörande paviljongbyggande
stimulera till omprövning av
redan beslutade skolanläggningsprojekt;
dels hos Kungl. Maj:t hemställa, att synpunkterna
i motionerna måtte läggas till
grund för en genomgripande översyn av
statsbidragsbestämmelserna för byggande
av skollokaler;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Källqvist och Widén (I: 12) samt den
andra inom andra kammaren av herr
Helén m. fl. (II: 28), i vilka anhållits, att
riksdagen, med bifall till skolöverstyrelsens
framställning om prövande av disciplinfrämjande
åtgärder i 200 rektorsområden,
under åttonde huvudtiteln för
året 1962/63 måtte bevilja 1 100 000 kronor
för uppdelning av klasser och 300 000
kronor för handledning vid elevernas
kvarstannande efter skoldagens slut,
samt att riksdagen, likaledes med bifall
till skolöverstyrelsens förslag, måtte
medgiva, att statsbidrag för organiserad
läxhjälp i ett antal kommuner finge utgå
samt under åttonde huvudtiteln uppföra

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

ett härför erforderligt belopp på 400 000
kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Svenson m. fl. (I: 61) och den andra
inom andra kammaren av herr Grebäck
m. fl. (II: 76);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Svanström m. fl. (I; 259) och den andra
inom andra kammaren av herr Dahlgren
m. fl. (11:309), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om en snar och förutsättningslös
utredning beträffande folkhögskolans
ställning och uppgifter i det
framtida utbildningsväsendet;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Aspling och herr Elowsson, Nils (I: 407)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Lindkvist m. fl. (II: 496), i vilka
föreslagits, alt riksdagen skulle i princip
besluta om införandet av fem dagars
skolvecka i takt med arbetslivets övergång
till fem dagars arbetsvecka;

dels en inom andra kammaren av herr
Hedin m. fl. väckt motion (11:9), vari
hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t anhålla om att en utredning
omedelbart måtte tillsättas med uppgift
att skyndsamt utreda folkhögskolans
framtida ställning och uppgifter med
särskilt avseende på att folkhögskolan
även i framtiden skulle utgöra ett utvecklingsbart
led i det fria och frivilliga
folkbildningsarbetet;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Palm m. fl. väckt motion (II: 83).

Vidare hade särskilda utskottet i förevarande
sammanhang behandlat följande
till utskottet hänvisade motioner, nämligen dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Karlsson, Göran, m. fl. (1:577) och den
andra inom andra kammaren av herr
Alemgr m. fl. (II: 681), i vilka anhållits,
att riksdagen, med instämmande i vad
departementschefen anfört med avseen -

de på ämnet kristendomskunskap, måtte
besluta att ersätta denna ämnesbeteckning
med ämnesbeteckningen religionskunskap
;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Segerstedt Wiberg och herr Widén (I:
578) samt den andra inom andra kammaren
av herrar Hamrin i Jönköping
och Carlsson i Huskvarna (II: 694), i vilka
föreslagits, att riksdagen skulle besluta,
att den nu föreslagna obligatoriska
skolan skulle benämnas folkskola;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Jacobsson, Gösta, m. fl. (I: 579) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hamilton m. fl. (11:701), i vilka hemställts,
att en särskild utredning om privatskolornas
framtida ställning inom
skolorganisationen och utformningen av
statsbidragen i de aktuella klasserna
måtte tillsättas snarast och att utredningen
måtte tillföras sakkunskap från
privata externat- och internatskolor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Ljungberg (1:580) och den andra
inom andra kammaren av fru Gunne (II:
700);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Olsson, Erik, m. fl. (I: 581) och den andra
inom andra kammaren av herr Alemgr
m. fl. (II: 698);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Wirmark m. fl. (1:582) och den andra
inom andra kammaren av herr Nelander
m. fl. (II: 702), i vilka anhållits,

A. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj: t

1. måtte giva till känna vad i motionerna
anförts i fråga om kristendomsundervisn
ingens betydelse för de ungas
fostran samt i fråga om tolkningen av
objektivitetskravet i undervisningen,

2. måtte uttala sig för att kristendomsämnet
borde beredas plats även i nionde
årskursens mera yrkesbetonade linjer i
grundskolan,

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

3. måtte göra ett uttalande om att vid
den kommande överarbetningen av förslaget
om de nya tvååriga fackskolorna
kristendomsämnet borde beredas plats
förutom i den humanistiska jämväl i de
tre övriga fackskolorna,

4. måtte giva till känna det i motionerna
redovisade behovet av vidareutbildningskurser
även för kristendomslärare,
samt

B. att riksdagen för vidareutbildningskurser
för kristendomslärare måtte anvisa
ett förslagsanslag å 40 000 kronor och
således uppräkna det i propositionen begärda
förslagsanslaget till Vidareutbildning
av folkskollärare m. fl. till 1 840 000
kronor för budgetåret 1962/63;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (1:584) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (11:719), i vilka föreslagits, att
riksdagen skulle

1. besluta, att statsbidragen till byggnadsarbeten
inom det allmänna skolväsendet
skulle skatteunderlagsdifferentieras
i enlighet med vad i motionerna anförts,

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att härför erforderliga tillämpningsanvisningar
måtte utfärdas,

3. till Bidrag till vissa byggnadsarbeten
inom det allmänna skolväsendet för
budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 126 000 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (I: 585) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (II: 718), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte

I. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att vid fastställande av läroplan för
grundskolan det i propositionen framlagda
förslaget måtte ändras så, att till ämnet
kristendomskunskap ansloges 1 veckotimme
i årskurs 7, 2 veckotimmar på
linjerna g, h, t, m och s i årskurs 9 och
1 veckotimme på övriga linjer i årskurs
9, att till ämnet svenska på linjerna g, h,

lf Första kammarens protokoll 1962. Nr 22

t, m och s ansloges 4 veckotimmar, därav
en förstärkt veckotimme, att till tillvalsämnena
på linjerna mek, ha, ht och p i
årskurs 9 ansloges 21 veckotimmar samt
att till alternativt slöjd och musik ansloges
1 veckotimme i årskurs 7 i enlighet
med skolberedningens förslag; att familjekunskap
så snart ske kunde måtte införas
som obligatoriskt ämne för alla elever
i årskurs 9; att de nu föreslagna
maximitalen för elevantalet per klass
inom fem år skulle sänkas med ytterligare
3 elever, så att läsåret 1967/68 ingen
klass normalt skulle omfatta mer än 22
elever på lågstadiet respektive 27 elever
på mellan- och högstadierna; att en ytterligare
sänkning skulle kunna genomföras
i årskurserna 4—9 från och med läsåret
1970/71, så att ingen klass då skulle
normalt omfatta mer än 25 elever; att
linje i årskurs 9 vid mindre högstadier
måtte inrättas, då minst 9 elever anmält
sig till linjen i fråga, om årskursens sammanlagda
elevantal utgjorde 60 eller
mindre, då minst 10 elever anmält sig till
linjen i fråga, om årskursens sammanlagda
elevantal utgjorde 61—65, samt då
minst 11 elever anmält sig, om årskursens
sammanlagda elevantal utgjorde 66
—70, samt att vad i motionerna i övrigt
anförts om glesbygdernas skolproblem
måtte beaktas; att skolpsykologverksamheten,
skolkuratorsverksamheten, yrkesvägledningsverksamheten
m. m. måtte
utredas i enlighet med vad i motionerna
anförts samt därav föranledda förslag
skyndsamt framläggas; att handledningsmaterial
för samarbetet mellan hem och
skola skyndsamt måtte utarbetas och tillhandahållas;
att frågan om införande av
s. k. eftersittning som påföljd vid ordningsöverträdelser
i skolan måtte prövas
och därav föranledda förslag skyndsamt
framläggas; att sakkunniga för allsidig
utredning rörande yrkesutbildningens
organisation, utformning och utveckling
m. m. skyndsamt måtte tillsättas; att de
sakkunniga som tillkallats för översyn
av fackskolornas kursplaner m. m. måtte
erhålla uppdrag att förutsättningslöst
utreda de i motionerna berörda spörsmålen
om fackskolornas och folkhögskolornas
uppgift och ställning m. m. samt att

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

i anledning härav de sakkunnigas sammansättning
måtte kompletteras; att vederbörliga
utredningar och organ måtte
erhålla uppdrag att vidtaga åtgärder i
syfte att så öka lärarutbildningen att i
motionerna förordade sänkningar av
klassernas storlek underlättades; att ämnet
familjekunskap måtte ingå i lärarutbildningen
i syfte att möjliggöra obligatorisk
undervisning i årskurs 9 i ämnet
och att i samma syfte fortbildningskurser
i ämnet måtte anordnas utan dröjsmål;
samt att terminskurser måtte anordnas
för vidareutbildning av folkskollärare
i ämnet kristendoinskunskap;

II. för budgetåret 1962/G3 under åttonde
huvudtiteln anvisa

a) till Lärares fortbildning m. m. ett
reservationsanslag av 4 700 000 kronor,
och

b) till Vidareutbildning av lärare m. m.
ett reservationsanslag av 1 800 000 kronor;
samt

III. beakta vad i motionerna i övrigt
anförts;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Carlsson, Eric (1:586) samt den andra
inom andra kammaren av herrar Boo och
Gustavsson i Alvesta (11:708), i vilka
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om en
skyndsam utredning om folkhögskolans
framtida ställning och arbetsuppgifter i
enlighet med vad i motionerna anförts;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Carlsson, Eric (1:588) och den andra
inom andra kammaren av herr Boo
(11:707), i vilka föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
anhålla, att i utpräglade glesbygder klassdelningstalet
25 måtte tillämpas beträffande
årskurserna 7—9, samt att förstärkningsanordningar
i en för ett fullgott
skolresultat erforderlig omfattning
likaledes måtte medgivas i dessa bygder; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Edström in. fl. (1:589) och den andra

inom andra kammaren av herr Rydén
m. fl. (11:731), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att anordningar
skulle vidtagas för skapandet av en estetiskt
betonad studieväg genom upprättande
av tillvalsämnesgrupper i årskurs
7 och 8 samt att en estetisk linje skulle
konstitueras i årskurs 9 benämnd 9 e;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Eskilsson och Ringaby (I: 590) samt
den andra inom andra kammaren av
herrar Hxggblom och Källenius (II: 713),
i vilka anhållits, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts förslag att den allmänna
obligatoriska skolan skulle benämnas
grundskola och i stället besluta, att benämningen
skulle vara folkskola;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Eskilsson och Ringaby (I: 591) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Hwggblom m.fl. (11:712), i vilka
föreslagits, att riksdagen skulle beakta
av motionärerna anförda synpunkter på
klassföreståndarfrågan;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Eskilsson och Ringaby (1:592) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Nilsson i Göingegården m.fl.
(II: 724), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om
att en utredning måtte tillsättas med
uPP8ift att utreda folkhögskolans framtida
ställning och uppgifter i det svenska
fria och frivilliga folkbildningsarbetet;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hagberg m.fl. (1:593) och den andra
inom andra kammaren av herr Heckscher
m.fl. (11:717), i vilka anhållits,
att riksdagen måtte

A. besluta,

1. att sambandet mellan kunskapsmeddelande
å ena sidan samt å den andra
grundläggande allmänbildning och fostran
skulle klart fastslås vid angivande
av den obligatoriska skolans målsättning; -

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

2. att delningstalen för elevantalet i
klasserna tillika skulle utgöra maximital; 3.

att antalet elever på mellanstadiet
skulle maximeras till 25 per klass i stället
för i propositionen föreslagna 30;

4. att kommuner i glesbygderna skulle
hava rätt tillämpa lägre maximital med
avseende å elevantalet i klasserna än
som eljest gällde;

5. att grundskolornas lokala ledning
skulle äga rätt att, i den utsträckning så
vore påkallat av praktiska omständigheter,
föra samman eleverna i högstadiets
sjunde respektive åttonde årskurs i
klassavdelningar på grundval av elevernas
fria val av ämnen och alternativkurser; 6.

att möjlighet skulle beredas eleverna
att välja alternativkurser i ett större
antal ämnen än i propositionen föreslagits,
däribland även i orienterings- och
övningsämnen;

7. att kristendomsundervisning skulle
meddelas på samtliga linjer i nionde årskursen,
alltså även på de praktiskt dominerande
linjerna;

8. att alla skolor, även i glesbygderna,
skulle på högstadiet giva eleverna möjlighet
att läsa minst två främmande
språk;

9. att betygsättningen skulle ske med
utgångspunkt från klart definierade kursfordringar; 10.

att de vid sidan av grundskolan
under dennas uppbyggnadstid verksamma
obligatoriska skolorna av annan
form skulle beredas samma möjligheter
och förutsättningar för sin verksamhet
som grundskolan vad avsåge materiella
resurser; samt

B. uttala,

1. att målsättningen i fråga om maximitalen
för elevantalet i klasserna på
längre sikt borde vara en sänkning i förhållande
till vad i propositionen föreslagits
för låg- och högstadiet respektive
vad ovan under A 3 föreslagits för mellanstadiet; -

2. att åtgärder i enlighet med vad i
motionerna anförts borde vidtagas för
att öka rekryteringen av lärare, ej minst
i glesbygderna;

3. att möjligheterna till undervisning
på låg- och mellanstadierna i bygdeskolorna
borde utsträckas väsentligt;

4. att undervisning i de s. k. övningsämnena
i möjligaste mån borde anförtros
åt övningslärare;

5. att möjligheter borde tillskapas att
variera de praktiska linjerna på högstadiet
med hänsyn till den ort där skolan
vore belägen och till skolans rekryteringsområde; 6.

att formerna för övergång från
grundskolan till yrkesskolor borde närmare
utredas med utgångspunkt från att
yrkesskolorna finge en med fackskolorna
parallell ställning;

7. att eleverna borde beredas möjlighet
att i nionde årskursen välja ett tredje
främmande språk;

8. att elevernas och föräldrarnas val
av studieväg borde ske i samråd med
elevernas lärare;

9. att jämsides med grundskolans uppbyggnad
borde bedrivas intensifierad
verksamhet vid statens försöksskolor
och i andra lämpliga former för att klarlägga
olika organisationsformers och
andra faktorers inverkan på val av studieväg; 10.

att erfarenheterna från grundskolans
uppbyggnad och från den fortskridande
skolreformen borde kontinuerligt
samlas, analyseras och regelbundet redovisas;
och

11. att vid utformningen av den nya
grundskolan även i övrigt borde iakttagas
vad i motionerna anförts;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Hamrin-Thorell (1:594) och den andra
inom andra kammaren av herr Westberg
(11:737), i vilka föreslagits, att riksdagen
skulle besluta, att beräkningen av
antalet slöjdgrupper skulle grundas på
elevantalet i klassen i stället för i skol -

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

enheten; att på låg- och mellanstadiet
klass eller grupp i trä- och metallslöjd
och jämförliga slöjdarter samt i textilslöjd
och jämförliga slöjdarter skulle delas
i två grupper, om elevantalet vore
lägst 17, varvid dock förutsattes att samundervisning
om möjligt skulle ordnas,
om elevantalet i grupp understege 5;
samt att anvisa de ytterligare medel som
föranleddes av ovan angivna yrkanden;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Hamrin-Thorell och fröken Ljungberg
(I: 595) samt den andra inom andra
kammaren av fröken Wetterström m. fl.
(II: 738), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att antalet elever för
heltidsanställd skolsköterska skulle utgöra
högst 1 200;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Hamrin-Thorell m.fl. (1:596) samt den
andra inom andra kammaren av herr
Boija och fröken Elmén (II: 706), i vilka
anhållits, att riksdagen måtte uttala att,
utöver 4 veckotimmar i årskurs 7, ämnet
hemkunskap borde tilldelas ytterligare
1 veckotimme i årskurs 9; samt
att ett särskilt ämne »Barnavård och familjekunskap»
borde införas i årskurs 9
omfattande totalt 1 veckotimme;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Hamrin-Thorell m.fl. (1:597) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Elmén m. fl. (II: 711), i vilka föreslagits,
att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t som sin mening tillkännagiva, att
specialutbildade lärare i övningsämnena
på grundskolans mellanstadium borde
bibehållas i den utsträckning detta lokalmässigt
läte sig göra;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hanson, Per-Olof (1:598) samt den
andra inom andra kammaren av herrar
Magnusson i Borås och Björkman
(11:722), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att den estniska folkskolan
i Stockholm skulle, så snart ske
kunde, förses med ett högstadium, avsett
att möjliggöra direkt övergång från

denna folkskola till det estniska gymnasiet,
ävensom att härför erforderliga
kostnader måtte bestridas av motsvarande
anslag för den svenska grundskolan
och i enlighet med för denna gällande
grunder;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hanson, Per-Olof, m.fl. (I: 599) och den
andra inom andra kammaren av fru Renström-Ingenäs
m. fl. (II: 730), i vilka anhållits,
att statsbidrag måtte kunna utgå
även till konfessionella skolor som i övrigt
i allt väsentligt uppfyllde fordringarna
för den undervisning som meddelades
inom det allmänna skolväsendet;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hedström m.fl. (1:600) och den andra
inom andra kammaren av herr Svanberg
m.fl. (11:732), i vilka föreslagits, att
riksdagen skulle besluta, att kungl. skolöverstyrelsen
vid uppbyggnaden av den
i propositionen föreslagna länsskolpsykologorganisationen
skulle äga rätt att i
län med stor ytvidd eller eljest särskilda
förhållanden som försvårade länsskolpsykologens
arbete inrätta ytterligare en
länsskolpsykologt jänst;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Ljungberg m.fl. (1:601) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Elmén m.fl. (II: 710), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte uttala, att ämnet
slöjd i årskurs 8 borde tilldelas 2 fasta
veckotimmar;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m.fl. (I: 602) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m.fl. (II: 729), i vilka anhållits, att riksdagen
måtte

1. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsam översyn av lärarhögskolornas
och seminariernas kursoch
timplaner i syfte att möjliggöra att
folkskollärarexamen i regel medförde
kompetens att undervisa i engelska i
klass 4—6,

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om att lärarutbildningen i sin hd -

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

het måtte bliva föremål för utredning,
varvid dess kvalitativa och innehållsmässiga
sida skulle beaktas med hänsyn
till skolans behov och utveckling samt
att, om 1960 års lärarutbildningssakkunniga
tilldelades detta utredningsuppdrag,
detta måtte ske under samtidig vidgning
av utredningens sammansättning och direktiv,

3. till Vidareutbildning av lärare m. m.
för budgetåret 1962/63 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett i förhållande till
Kungl. Maj:ts förslag med 100 000 kronor
höjt reservationsanslag om inalles
1 900 000 kronor,

4. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om att de överväganden som komme
till stånd angående länskonsulentverlcsamhetens
ekonomiska och administrativa
sida måtte slutföras i så god
tid, att förslag om denna verksamhets
utbyggnad kunde föreläggas 1963 års
riksdag,

5. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om en översyn av bestämmelserna om
statsbidrag till anordnandet av studiedagar
i syfte att möjliggöra en utökning
av bidragen till att omfatta samtliga
kostnader för tre studiedagar årligen för
samtliga lärare inom det allmänna skolväsendet,

6. besluta, att den fortbildningsverksamhet,
till vilken skolöverstyrelsen begärt
anslag men departementschefen ej
förordat medelsanvisning, skulle igångsättas
under år 1962 samt att medel härför
skulle ställas till skolöverstyrelsens
förfogande,

7. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj :t från skolöverstyrelsen
måtte infordra förslag om uppläggning
och innehåll av särskilda kurser
för lärare efter de riktlinjer som angåves
i punkten 2 i det i motionerna
skisserade trepunktsprogrammet för lärarfortbildningen,

8. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte låta utfärda
föreskrifter för den fortbildningsverksamhet
som upptoges i punkten 3 i det i
motionerna nämnda trepunktsprogrammet
för lärarfortbildningen,

9. till Lärares fortbildning m. m. för
budgetåret 1962/63 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett med 3 500 000 kronor
till inalles 8 180 000 kronor förhöjt reservationsanslag,

10. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om att kontakter måtte etableras
med Stockholms stad i syfte att möjliggöra
viss samverkan i frågor rörande
riksccntralens personal- och lokalbehov,

11. besluta, att länscentralerna i
Malmö, Göteborg och Umeå skulle inrättas
under budgetåret 1962/63,

12. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om att planeringsarbetet för hjälpmedelscentralerna
måtte inriktas på att
samtliga länscentraler skulle vara inrättade
före utgången av budgetåret 1964/65,

13. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om att sådana ändringar i länsskolnämndernas
instruktioner måtte vidtagas,
att länsskolnämnderna i samarbete
med kommunerna kunde trygga syftet
med de pedagogiska stimulansbidragen,

14. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om att sådana tilläggsdirektiv måtte
utfärdas för den skoladministrativa
utredningen, att en fullständig analys av
det skoladministrativa området komme
t ill stånd,

15. besluta att inrätta tillsynslärartjänster
vid alla de skolenheter, som hade
två eller flera klasser,

16. hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
överväga sådan ändring i skolstadgan,
att tjänstgöringsskyldigheten för rektor,
som tillika vore skolchef, nedsattes med
5 veckotimmar,

17. till Pedagogiska hjälpmedelscentraler
för budgetåret 1962/63 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett med 114 000
kronor höjt förslagsanslag om inalles
406 000 kronor,

18. rekommendera att av investeringsramen
på 350 miljoner kronor för budgetåret
1962/63 cirka 100 miljoner kronor
utnyttjas för paviljongbyggande och
cirka 250 miljoner kronor för byggande
av »permanenta» skolor,

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

19. godkänna den i motionerna föreslagna
målsättningen, att gymnastiksalsbristen
i landet skulle vara avvecklad senast
under budgetåret 1967/68,

20. i skrivelse till Kungl. Maj:l uttala,
att i riksstaten för budgetåret 1963/64
borde upptagas en ny anslagspost benämnd
Bidrag till vissa gymnastiksalsbyggen
inom det allmänna skolväsendet,

21. i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala
angelägenheten av att förenklande bestämmelser
och anvisningar skyndsamt
måtte utarbetas och utfärdas i vad avsåge
de statliga myndigheternas prövning
av skolbyggnadsärenden;

22. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om en sådan utformning av skolstadga
och anvisningar, att det, i enlighet
med vad i motionerna anförts, fullt
tydligt framginge att undantag från regeln,
att elevantalet i klass icke skulle
överskrida 25 respektive 30, endast finge
medgivas om det på grund av tvingande
praktiska skäl visade sig nödvändigt att
tillfälligt reglera förhållandena under ett
pågående läsår,

23. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att planeringen av skolväsendet i
hela riket måtte inriktas på att

a) de nu föreslagna maximitalen för
elevantalet per klass inom fem år skulle
sänkas med ytterligare 3 elever, så att
läsåret 1967/68 ingen klass normalt skulle
omfatta mer än 22 elever på lågstadiet
respektive 27 elever på mellan- och högstadierna,

b) en ytterligare sänkning skulle genomföras
i årskurserna 4—9 från och
med läsåret 1970/71, så att ingen klass
då skulle normalt innehålla mer än 25
elever,

24. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om en förutsättningslös prövning
av de i motionerna aktualiserade frågorna
rörande dels behovet av regelbundet
återkommande perioder av fortbildning
för ordinarie lärare, dels önskemålet om
åtgärder i syfte att minska frekvensen
av lärarbyten, särskilt i de ömtåliga årskurserna
1, 6 och 7,

25. besluta, att en veckotimme per
klass i årskurs 7 skulle ställas till rektors
förfogande i de fall, där klassföreståndaren
ej förfogade över mer än två undervisningstimmar
i klassen; dock så att
denna timme skulle förläggas inom skoldagens
ram med utgångspunkt från de
35 veckotimmar som eleverna reguljärt
skulle undervisas, varvid särskilt på
schemat uppkommande håltimmar borde
utnyttjas,

26. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om att yrkesskolväsendet måtte
bliva föremål för en allsidig översyn,

27. uttala, att yrkeslärarutbildningen
vid denna utredning särskilt borde uppmärksammas
med hänsyn till yrkesskolans
förändrade läge från rekryteringssynpunkt
efter grundskolans genomförande,

28. uttala, att yrkesskolan borde tillförsäkras
utbildningsformer som pekade
mot mer kvalificerade uppgifter, varigenom
samhället skulle kunna tillförsäkras
kvalificerade yrkesutövare, som
dels kände sitt yrke från grunden, dels
hade nödiga förutsättningar för arbetsledande
uppgifter av olika slag,

29. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om förslag till nästa års riksdag
om upprättande av ett statligt institut
för pedagogisk utbildning av yrkeslärare
i huvudsak efter de riktlinjer, som uppdragits
av de sakkunniga för yrkesutbildningens
centrala ledning,

30. i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna sin anslutning till de i motionerna
redovisade synpunkterna rörande
fackskolorna,

31. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att vid planläggningen av den nya
fackskoleorganisationen vederbörlig hänsyn
måtte tagas till de ungdomsskolor i
internatform, som redan arbetade inom
folkhögskoleförfattningarnas ram,

32. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om en utredning av folkhögskolans
framtida ställning och uppgift under
beaktande av det allmänna skolväsendets
tillväxt och utbyggnaden av det
högre folkbildningsarbetet,

Tisdagen den 22 maj 19G2 fm.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

33. uttala, att huvudman för folkhögskola
borde äga rätt och möjlighet att
inom denna skola, som alltjämt må kunna
behålla sin ursprungliga karaktär,
anordna en eller flera fackskolelinjer,

34. i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala
sin anslutning till vad i motionerna föreslagits
i fråga om elevrådsverksamheten,

35. utöver ställningstaganden till vad
under de särskilda avsnitten i motionerna
yrkats beakta vad i motionerna i
övrigt anförts;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nestrnp (I: 003) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Hammar och
Källstad (11:716), i vilka föreslagits,
att riksdagen skulle besluta, att ordinarie
tjänster i Ao 19 redan från och med
nästa budgetår skulle inrättas vid sådana
realskolor, som senare komme att
ersättas med högstadium;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Nyman och Stefanson (1:605) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Nordgren m. fl. (11:728), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
utredning om en — av skolans huvudmän
bekostad — obligatorisk ansvarighetsförsäkring
för eleverna vid den
praktiska yrkesorienteringen samt att
förslag härom senare måtte föreläggas
riksdagen;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nyman m. fl. (I: 606) och den andra inom
andra kammaren av herr Nordgren
m. fl. (II: 727), i vilka anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa om att skolöverstyrelsen i
samarbete med berörda myndigheter
och näringslivets organisationer måtte
bemyndigas föranstalta en försöksverksamhet
i praktisk yrkesorientering efter
de riktlinjer som föreslagits i motionerna;
att läroplanen för 9p måtte omarbetas;
samt att 9mek måtte ersättas
av 9ih;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nyström m. fl. (1:607), och den andra
inom andra kammaren av herr Lindahl
m. fl. (11:721), i vilka föreslagits, att
riksdagen skulle besluta om en utredning
av folkhögskolans ställning och uppgifter,
varvid borde behandlas såväl denna
skolforms förhållande till de föreslagna
humanistiska och socialekonomiska
fackskolorna som dess insats i det fria
och frivilliga ungdoms- och folkbildningsarbetet; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Hanmark m. fl. (1:608) och den
andra inom andra kammaren av fru
Holmquist m. fl. (11:720), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte uttala sig
för att Kungl. Maj:t vid fastställande av
läroplanen för grundskolan måtte beakta
i motionerna anförda synpunkter och
att därvid som ett första steg måtte
fastställas, att byte av slöjdart på mellanstadiet
måtte äga rum under en tid
motsvarande 2 veckotimmar under ett
läsår;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Ringaby och Eskilsson (I: 609) samt
den andra inom andra kammaren av
herrar Hccggblom och Tnresson (II:
714), i vilka anhållits, att riksdagen vid
behandling av den förberedande yrkesutbildningen
måtte uttala sig för att i
den nioåriga skolans nionde årskurs
måtte beredas ökade möjligheter för sådan
yrkesutbildning genom rätt till inrättande
av för olika orter karakteristiska
utbildningslinjer;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Stefanson (1:610) och den andra inom
andra kammaren av herr Nordgren (II:
725), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att de i förevarande motioner
behandlade frågorna måtte bliva
föremål för översyn hos fackskolesakkunniga; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av her -

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

rar Widén och Hilding (1:611) samt
den andra inom andra kammaren av fru
Nettelbrandt m. fl. (11:723), i vilka föreslagits,
att riksdagen skulle

1. besluta om införande av en förstärkningstimme
i svenska i årskurs 4,

2. besluta att på mellanstadiet medgiva
delning av slöjdgrupp, om antalet
elever överstege 17, och att varje klass
som regel skulle få bilda två slöjdgrupper,

3. besluta att medgiva inrättande av
specialklasser i de fall där behov av sådan
undervisning förelåge,

4. besluta, att alla skolbarn vid något
eller några tillfällen skulle bliva föremål
för hörselprov med hjälp av audiometer
och att särskilda hörselklasser i enlighet
med vad som yrkats under punkt 3 skulle
inrättas,

5. besluta uppräkna vederbörande anslag
för budgetåret 1962/63 med det belopp
som erfordrades av yrkandena
ovan;

dels en inom första kammaren av herr
Carlsson, Eric väckt motion (1:587)
vari hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
frågan om förbättrade möjligheter till
fysisk och psykisk hälsoundersökning
av främst elever, vilkas överförande till
specialklass kunde komma i fråga,
skyndsamt måtte prövas samt att elev
ej måtte överföras till specialklass utan
föräldrarnas medgivande;

dels en inom första kammaren av
herr Nilsson, Ferdinand väckt motion
(1:604);

dels en inom andra kammaren av herr
Arvidson m. fl. väckt motion (11:699);

dels en inom andra kammaren av herr
Svenungsson m. fl. väckt motion (II:
703);

dels en inom andra kammaren av herr
Antonsson m. fl. väckt motion (II: 704);

dels en inom andra kammaren av herrar
Blidfors och Alemyr väckt motion
(II: 705);

dels en inom andra kammaren av herrar
Carlsson i Huskvarna och Hamrin i
Jönköping väckt motion (II: 709);

dels en inom andra kammaren av herr
Hagberg m. fl. väckt motion (11:715),
vari anhållits, att riksdagen för sin del
måtte uttala, att särskilda stödåtgärder
borde vidtagas för beredande av läxhjälp
och hemarbetets förläggande till
skolan samt att härför erforderliga medel
borde ställas till förfogande; att den
kostnadsfördelning mellan stat och kommun,
som förutsattes vid införandet av
fria läroböcker, fri undervisningsmateriel
och fria skolmåltider, snarast borde
återställas och att som riktlinje för kostnadsfördelningen
i övrigt borde gälla,
att staten skulle svara för samtliga merkostnader
i samband med skolreformens
genomförande och för framtiden övertaga
huvudparten av kostnaderna för
skolväsendet utan att den lokala ledningen
därför på något sätt begränsades;
att ämnet kristendomskunskap borde
utgå som självständigt ämne i den
obligatoriska nioåriga grundskolan och
fackskolorna och i stället under benämningen
religionskunskap ingå som en
naturlig del i övriga orienteringsämnen,
samt att bestämmelserna om morgonsamling
borde utformas så, att de uteslöte
alla möjligheter till avvikelser från
religionsfrihetens principer och att —
i den mån morgonsamling av konfessionell
karaktär förekomme ■— deltagandet
från elevernas sida skulle vara frivilligt
samt att stadgande härom borde inskrivas
i skollagen;

dels en inom andra kammaren av herr
Nordgren väckt motion (II: 726);

dels en inom andra kammaren av herr
Svensson i Kungälv (11:733) väckt motion,
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
en utredning om befrielse att deltaga i
skolans kristendomsundervisning för
barn till ateistiska föräldrar, vilka önskade
sådan befrielse;

dels en inom andra kammaren av herr
Svensson i Kungälv m. fl. (II: 734) väckt
motion, vari föreslagits, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t skulle anhålla
om en utredning rörande folkhögskolans
ställning och uppgifter i det framtida
skolsystemet;

dels en inom andra kammaren av herr
Turesson m. fl. väckt motion (11:735);

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

dels en inom andra kammaren av herrar
Turesson och Björkman (II: 736)
väckt motion, vari — under hänvisning
till i motionerna I: 11 och II: 32 anförd
motivering — anhållits, att riksdagen
måtte besluta sådana ändringar i bestämmelserna
om statsbidrag till byggnadsarbeten
inom det allmänna skolväsendet
enligt Kungl. Maj:ts kungörelse
den 31 maj 1957 (nr 318), att från och
med den 1 januari 1963

1. bidragsunderlaget enligt 6 § 2 mom.
för beräkning av statsbidrag till permanenta
skollokaler bestämdes med utgångspunkt
i ett grundbelopp av sjuhundrafcintio
kronor per kvadratmeter
nettogolvyta; samt

2. statsbidraget till provisoriska skollokaler
enligt 11 § utginge i förhållande
till ett bidragsunderlag, bestämt med utgångspunkt
i ett grundbelopp av trehundraljugofem
kronor per kvadratmeter
nettogolvyta av lokaler för undervisning,
förvaring av skolmateriel, administration
och skolmåltidsverksamhet
samt uppehållsrum för elever, vilket
grundbelopp skulle omräknas efter samma
grunder som enligt 6 § 2 mom. gällde
i fråga om permanenta skollokaler;
ävensom

dels en inom andra kammaren av fröken
Karlsson och fru Nettelbrandt väckt
motion (11:742).

Detta utlåtande var indelat i två avdelningar,
nämligen I. Reformering av
den obligatoriska skolan m. m. och II.
Vissa anslagsfrågor för budgetåret 1962/

63. Den senare avdelningen var indelad
i 13 särskilda, med 1—13 betecknade
punkter.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande avdelningsvis och avdelningen
II punktvis.

I avdelningen I hade utskottet på åberopade
grunder hemställt,

1. att motionerna 1:593 och 11:717,
såvitt de avsåge sambandet mellan kunskapsmeddelande
och grundläggande
allmänbildning, icke måtte av riksdagen
bifallas,

2. att riksdagen måtte finna motionerna
I: 582 och II: 702, såvitt de avsåge
kristendomsundervisningens betydelse
för de ungas fostran samt tolkningen av
objektivitetskravet i undervisningen, besvarade
med vad utskottet i utlåtandet
anfört,

3. att riksdagen måtte finna motionen
II: 733 besvarad med vad utskottet i utlåtandet
anfört,

4. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
på motionerna 1:578 och 11:694 samt
1:590 och 11:713 besluta, att från och
med den 1 juli 1962 skulle införas en
allmän kommunal obligatorisk skola, benämnd
grundskolan, med uppgift att i
samarbete med hemmen främja elevernas
allsidiga utveckling samt att därvid
meddela eleverna kunskaper och öva
deras färdigheter,

5. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag godkänna, att
grundskolan skulle omfatta nio årskurser,
fördelade på lågstadium, mellanstadium
och högstadium, vart och ett om
tre årskurser,

6. att motionerna 1:593 och 11:717,
såvitt de avsåge undervisning på lågoch
mellanstadierna i bygdeskolor, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd,

7. att yrkandet i motionerna 1:608
och 11:720 icke måtte av riksdagen bifallas,

8. att motionen 1:604 icke måtte av
riksdagen bifallas,

9. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag godkänna, att lågstadiet
och mellanstadiet skulle omfatta
en för alla elever gemensam studieväg,

10. att riksdagen måtte finna motionerna
1:577 och 11:681 besvarade med
vad utskottet i utlåtandet anfört,

11. att motionen II: 715, såvitt den avsåge
ämnet kristendomskunskap, icke
måtte av riksdagen bifallas,

12. att motionerna 1:581 och 11:698
icke måtte av riksdagen bifallas,

13. att motionerna 1:582 och 11:702
samt 1:593 och 11:717, samtliga såvitt

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.
de avsåg kristendomsundervisning i
nionde årskursens mer yrkesbetonade

linjer, samt 1:585 och II: 718, såvitt de
avsåge ändring på högstadiet av undervisningstiden
för ämnet kristendomskunskap
jämte därav föranledda förändringar,
icke måtte av riksdagen bifallas,

14. att motionerna 1:593 och 11:717,
såvitt de avsåge att alla skolor även i
glesbygderna skulle på högstadiet giva
eleverna möjlighet att läsa minst två
främmande språk, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd,

15. att motionerna 1:593 och 11:717,
såvitt de avsåge möjlighet att i nionde
årskursen välja ett tredje främmande
språk, icke måtte av riksdagen bifallas,

16. att motionerna 1:585 och 11:718,
såvitt de avsåge familjekunskap som obligatoriskt
ämne i årskurs 9, icke måtte
av riksdagen bifallas,

17. att motionerna 1:596 och 11:706
icke måtte av riksdagen bifallas,

18. att motionerna 1:601 och 11:710
icke måtte av riksdagen bifallas,

19. att motionerna 1:61 och 11:76
icke måtte av riksdagen bifallas,

20. att motionerna 1:589 och 11:731
samt II: 705 icke måtte av riksdagen
bifallas,

21. att motionerna 1:609 och 11:714
samt I: 593 och II: 717, såvitt de avsåge
möjligheterna att variera de praktiska
linjerna på högstadiet, icke måtte av
riksdagen bifallas,

22. att motionerna 1:606 och 11:727,
såvitt de avsåge ersättande av 9mek
med 9ih samt omarbetande av läroplanen
för 9p, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd,

23. att motionerna 1:606 och 11:727,
såvitt de avsåge praktisk yrkesorientering,
icke måtte av riksdagen bifallas,

24. att motionerna 1:593 och 11:717,
såvitt de avsåge alternativkurser i ett
större antal ämnen, icke måtte av riksdagen
bifallas,

25. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag godkänna, att på

högstadiet skulle finnas olika studievägar,
på vilka undervisning meddelades
i årskurserna 7 och 8 i ämnen, som vore
gemensamma för alla elever, och i
olika tillvalda ämnen eller ämnesgrupper
samt i årskurs 9 på särskilda linjer,

26. att motionen I: 587, såvitt den avsåge
elevs överförande till specialklass
utan föräldrarnas medgivande, icke måtte
av riksdagen bifallas,

27. att motionerna 1:593 och 11:717,
såvitt de avsåge viss rätt för grundskolornas
lokala ledning, icke måtte av
riksdagen bifallas,

28. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
på motionerna 1:593 och 11:717,
såvitt de avsåge elevernas och föräldrarnas
val av studieväg, godkänna, att eleverna
skulle följa högstadiets studievägar
efter fritt, successivt val,

29. att motionen II: 704 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd,

30. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
på motionerna I: 611 och II: 723, såvitt
de avsåge inrättande av specialklasser,
samt motionen II: 742, såvitt den avsåge
inrättande av skolmognadsklasser,
godkänna att specialundervisning måtte
anordnas enligt av departementschefen
förordade grunder;

31. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:602 och 11:729 ävensom
med avslag på motionerna I: 593 och II:
717, såvitt de avsåge att delningstalen
för klasserna tillika skulle utgöra maximital,
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om en sådan utformning av skolstadga
och anvisningar, att det fullt tydligt
framginge att undantag från regeln,
att elevantalet i klass icke skulle
överstiga 25 respektive 30, endast finge
medgivas, om det på grund av tvingande
praktiska skäl visade sig nödvändigt
att tillfälligt reglera förhållandena under
ett pågående läsår,

32. att motionerna 1:585 och 11:718
samt I: 602 och II: 729, såvitt de avsåge
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

måtte hemställa dels att de nu föreslagna
maximitalen för elevantalet per klass
inom fem år skulle sänkas med ytterligare
tre, så att läsåret 1967/68 ingen
klass normalt skulle omfatta mer än 22
elever på lågstadiet respektive 27 elever
på mellan- och högstadierna, dels att en
ytterligare sänkning skulle kunna genomföras
i årskurserna 4—9 från och
med läsåret 1970/71, så att ingen klass
då normalt skulle omfatta mer än 25 elever
ävensom motionerna I: 593 och II:
717, såvitt de avsåge att målsättningen
i fråga om maximitalen för elevantalet i
klasserna på längre sikt borde vara en
sänkning i förhållande till vad i propositionen
föreslagits för låg- och högstadiet
respektive i förhållande till i motionen
föreslagna 25 elever per klass,
icke måtte av riksdagen bifallas,

33. att motionerna 1:585 och IT. 718,
1:588 och 11:707 samt 1:593 och II:
717, samtliga såvitt de avsåge särbestämmelser
för glesbygderna i fråga om delningstal,
icke måtte av riksdagen bifallas,

34. att motionerna 1:594 och 11:737
samt 1:611 och 11:723, samtliga såvitt
de avsåge delning av slöjdgrupp, icke
måtte av riksdagen bifallas,

35. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
på motionerna 1:593 och II: 717, såvitt
de avsåge att elevantalet på mellanstadiet
skulle maximeras till 25 per klass,
godkänna, att klasser och grupper måtte
anordnas enligt av departementschefen
förordade grunder;

36. att motionerna I: 611 och II: 723,
såvitt de avsåge införande av en förstärkningstimine
i svenska i årskurs 4,
icke måtte av riksdagen bifallas,

37. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag godkänna, att läsåret
i grundskolan skulle omfatta 39 veckor
samt timplanen upptaga 20 veckotimmar
i årskurs 1, 24 veckotimmar i
årskurs 2, 30 i årskurs 3, 34 i årskurs
4 samt 35 veckotimmar i var och en av
övriga årskurser, med möjlighet att i
vissa ämnen företaga gruppuppdelning

eller meddela frivillig undervisning enligt
av departementschefen förordade
grunder,

38. att motionen 1: 587, såvitt den avsåge
skyndsam prövning av frågan om
förbättrade möjligheter till fysisk och
psykisk hälsoundersökning av främst
elever, vilkas överförande till specialklass
kunde komma i fråga, samt motionerna
1:611 och 11:723, såvitt de avsåge
att alla skolbarn vid något eller
några tillfällen skulle bliva föremål för
hörselprov, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd,

39. att motionen II: 742, såvitt den avsåge
skolmognadsundersökningar, icke
måtte av riksdagen bifallas,

40. att yrkandet i motionen II: 709 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd,

41. att motionerna 1:591 och 11:712
samt I: 602 och II: 729, såvitt de avsåge
extra timtilldelning till klassföreståndare,
icke måtte av riksdagen bifallas,

42. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 12 och II: 28 samt I:
585 och II: 718 i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört rörande disciplinfrämjande
åtgärder,

43. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:12 och 11:28 samt 11:715
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört rörande organiserad
läxhjiilp på grundskolans högstadium,

44. att riksdagen måtte finna motionerna
I: 593 och II: 717, såvitt de avsåge
betygsättning, besvarade med vad utskottet
i utlåtandet anfört,

45. att motionen II: 699 icke måtte av
riksdagen bifallas,

46. att motionen II: 703 icke måtte av
riksdagen bifallas,

47. att motionerna 1:593 och 11:717,
såvitt de avsåge att erfarenheterna från
grundskolans uppbyggnad och från den
fortskridande skolreformen borde kontinuerligt
samlas, analyseras och regel -

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

bundet redovisas, icke måtte av riksdagen
bifallas,

48. att motionerna 1:593 och 11:717,
såvitt de avsåge att jämsides med grundskolans
uppbyggnad borde bedrivas intensifierad
verksamhet vid statens försöksskolor
och i andra lämpliga former
för att klarlägga olika organisationsformers
och andra faktorers inverkan på
val av studieväg, icke måtte av riksdagen
bifallas,

49. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag godkänna, att
grundskolan i övrigt skulle få i sina huvuddrag
den utformning och det innehåll,
som departementschefen i skilda
hänseenden förordat,

50- att motionerna 1:593 och II: 717,
såvitt de avsåge att undervisning i de
s. k. övningsämnena i möjligaste mån
borde anförtros åt övningslärare, ävensom
motionerna 1:597 och 11:711, icke
måtte av riksdagen bifallas,

51. att riksdagen måtte finna motionerna
1:602 och 11:729, såvitt de avsåge
viss översyn av lärarhögskolornas
och seminariernas kurs- och timplaner,
besvarade med vad utskottet i utlåtandet
anfört,

52. att motionerna 1:585 och 11:718,
såvitt de avsåge att ämnet familjekunskap
skulle ingå i lärarutbildningen,
icke måtte av riksdagen bifallas,

53. att motionerna 1:585 och 11:718,
I: 582 och II: 702 samt 1:602 och II: 729,
samtliga såvitt de avsåge vidareutbildningskurser
i ämnet kristendomskunskap,
icke måtte av riksdagen bifallas,

54. att motionerna 1:603 och 11:716
icke måtte av riksdagen bifallas,

55. att motionerna 1:602 och 11:729,
såvitt de avsåge vissa åtgärder för pedagogisk
utbildning av yrkeslärare, icke
måtte av riksdagen bifallas,

56. att motionerna 1:602 och 11:729,
såvitt de avsåge tillsynslärartjänster,
icke måtte av riksdagen bifallas,

57. att motionerna 1:585 och 11:718,
såvitt de avsåge åtgärder i syfte att öka

lärarutbildningen, svarande mot föreslagen
ytterligare sänkning av elevantalet
i klasserna, icke måtte av riksdagen
bifallas,

58. att motionerna 1:593 och 11:717,
såvitt de avsåge vissa åtgärder för ökad
rekrytering av lärare, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd,

59. att riksdagen måtte finna motionerna
1:602 och 11:729, såvitt de avsåge
utredning av lärarutbildningen i
dess helhet, besvarade med vad utskottet
i utlåtandet anfört,

60. att motionerna 1:585 och 11:718,
såvitt de avsåge fortbildningskurser i ämnet
familjekunskap, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd,

61. att motionerna 1:602 och 11:729,
såvitt de avsåge igångsättande av viss
fortbildningsverksamhet under år 1962,
icke måtte av riksdagen bifallas,

62. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 602 och II: 729 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört rörande länskonsulentverksamhetens
och fortbildningsverksamhetens
utbyggnad,

63. att motionerna 1:602 och II: 729,
såvitt de avsåge en förutsättningslös
prövning av vissa frågor rörande dels
behovet av regelbundet återkommande
perioder av fortbildning för ordinarie
lärare, dels åtgärder i syfte att minska
frekvensen av lärarbyten i vissa årskurser,
icke måtte av riksdagen bifallas,

64. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag på
motionerna I: 595 och II: 738 besluta, att
i grundskolan skulle finnas lärare och
andra befattningshavare i enlighet med
av departementschefen angivna riktlinjer
samt godkänna av departementschefen
förordade grunder för befattningshavarnas
anställnings- och tjänstgöringsförhållanden,

65. att motionerna 1:602 och 11:729,
såvitt de avsåge en ny anslagspost benämnd
Bidrag till vissa gymnastiksalsbyggen
inom det allmänna skolväsendet,
icke måtte av riksdagen bifallas,

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

66. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att motionerna
1:584 och 11:719 måtte överlämnas till
1958 års skatteutjämningskommitté,

67. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:11 och 11:32 samt 1:602
och 11:729, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna, vad utskottet anfört beträffande
den administrativa handläggningen
av skolbyggnadsärenden,

68. att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
på motionerna 1:11 och 11:32, I:
602 och II: 729, II: 715 ävensom II: 736,
samtliga såvitt de avsåge statsbidrag,
godkänna av departementschefen förordade
grunder för statsbidrag till driftkostnader,
byggnadsarbeten och pedagogisk
utrustning m. m. för grundskolan,

69. att motionerna 1:593 och 11:717,
såvitt de avsåge vissa åtgärder för de
vid sidan av grundskolan under dennas
uppbyggnadstid verksamma obligatoriska
skolorna, icke måtte av riksdagen bifallas,

70. att motionerna 1:602 och 11:729,
såvitt de avsåge visst samarbete med
Stockholms stad, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd,

71. att motionerna 1:602 och 11:729,
såvitt de avsåge inrättande budgetåret
1962/63 av hjälpmedelscentraler i Malmö,
Göteborg och Umeå, icke måtte av
riksdagen bifallas,

72. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 602 och II: 729 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört om planeringsarbetet för
utbyggande av organisationen med
hjälpmedelscentraler,

73. att motionerna 1:602 och 11:729,
såvitt de avsåge vissa ändringar i instruktionen
för länsskolnämnderna, icke
måtte av riksdagen bifallas,

74. att riksdagen måtte finna motionerna
I: 600 och II: 732 besvarade med
vad utskottet i utlåtandet anfört,

75. att motionerna 1:11 och II: 32, såvitt
de avsåge ökning av andelen paviljonger
i det framtida skolbyggandet, icke
måtte av riksdagen bifallas,

76. att motionerna I: 602 och II: 729,
såvitt de avsåge att — inom den föreslagna
investeringsramen på 350 miljoner
kronor — andelen skolor av paviljongtyp
skulle budgetåret 1962/63 ökas
från av departementschefen förordade
80 miljoner kronor till 100 miljoner kronor,
icke måtte av riksdagen bifallas,

77. att motionen 11:83 icke måtte av
riksdagen bifallas,

78. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:602 och 11:729 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
utskottet anfört i fråga om avhjälpandet
av den rådande gymnastiksalsbristen,

79. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer
för övergången till grundskolan,

80. alt riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag besluta, att folkskolan,
realskolan och flickskolan skulle
avvecklas i den ordning departementschefen
förordat,

81. att motionerna 1:582 och 11:702
samt 11:726, samtliga såvitt de avsåge
kristendomsämnet i de tvååriga fackskolorna,
icke måtte av riksdagen bifallas,

82. att motionerna 1:610 och 11:725
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd,

83. att motionerna 1:602 och 11:729,
såvitt de avsåge att vid planläggningen
av fackskolorganisationen vederbörlig
hänsyn skulle tagas till vissa befintliga
ungdomsskolor i internatform, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd,

84. att motionerna 1:580 och 11:700
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd,

85. att motionerna 1:585 och 11:718,
såvitt de avsåge dels en förutsättningslös
utredning om fackskolornas och
folkhögskolornas uppgift och ställning
m. m., dels viss komplettering av de
sakkunniga för översyn av förslaget om
fackskolor, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd,

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

86. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag på
motionen II: 726, såvitt den avsåge att
fackskolorna borde vara statliga, besluta,
att fackskolor skulle anordnas och
organiseras i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen förordade
riktlinjer,

87. att motionerna 1:598 och 11:722
icke måtte av riksdagen bifallas,

88. att motionerna 1:599 och 11:730
icke måtte av riksdagen bifallas,

89. att motionerna 1:579 och 11:701
icke måtte av riksdagen bifallas,

90. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer
för anordnande av statsunderstödda privata
skolor,

91. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag på
motionen II: 735 godkänna av departementschefen
förordade grunder för de
tekniska gymnasiernas ekonomiska förvaltning,

92. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag godkänna av departementschefen
förordade grunder för anordnande
av skolhälsovården vid statliga
skolor under skolstyrelsens förvaltning
samt vid yrkesskolor ävensom för
statsbidrag avseende skolhälsovården vid
sistnämnda skolor,

93. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag bemyndiga Kungl.
Maj:t att vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för de allmänna läroverken,
som föranleddes av vad departementschefen
i övrigt förordat,

94. att motionerna 1:602 och 11:729,
såvitt de avsåge rätt och möjlighet för
huvudman för folkhögskola att anordna
en eller flera fackskollinjer, icke måtte
av riksdagen bifallas,

95. att riksdagen måtte med anledning
av motionerna 1:259 och 11:309, 1:586
och II: 708, I: 592 och II: 724, I: 602 och
11:729, 1:607 och 11:721, 11:9 samt II:
734, samtliga såvitt de avsåge en utredning
rörande folkhögskolans ställning
och uppgifter i det framtida skolsyste -

met, i skrivelse till Kungl. Majt giva till
känna, vad utskottet anfört i frågan,

96. att motionerna 1:593 och 11:717,
såvitt de avsåge utredning av formerna
för övergång från grundskola till yrkesskolor,
icke måtte av riksdagen bifallas,

97. att riksdagen måtte finna motionerna
I: 585 och II: 718 samt I: 602 och
II: 729, samtliga såvitt de avsåge en allsidig
utredning rörande yrkesutbildningen,
besvarade med vad utskottet härvidlag
anfört,

98. att motionerna 1:407 och 11:496
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd,

99. att motionerna 1:602 och 11:729,
såvitt de avsåge tilläggsdirektiv för den
skoladministrativa utredningen, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd,

100. att motionerna I: 585 och II: 718,
såvitt de avsåge utredning av skolpsykolog-,
skolkurators- och yrkesvägledningsverksamheten,
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd,

101. att motionerna I: 585 och II: 718,
såvitt de avsåge utarbetande m. m. av
viss materiel för samarbetet mellan hem
och skola, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd,

102. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 605 och II: 728 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört i fråga om en utredning
angående obligatorisk ansvarighetsförsäkring
för eleverna vid den praktiska
yrkesorienteringen,

103. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag bemyndiga Kungl.
Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen angivna
grunder och riktlinjer utfärda de bestämmelser
och andra föreskrifter, fatta
de beslut samt i övrigt vidtaga de åtgärder,
som erfordrades för genomförandet
av den av departementschefen förordade
reformeringen av skolväsendet,

104. att riksdagen måtte, med godkännande
av vad utskottet i övrigt anfört,
besluta, att i förevarande sammanhang

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

behandlade motioner, till den del de icke
blivit under punkterna 1—102 särskilt
berörda, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Till avdelningen I hade reservationer
avgivits

1) vid punkten 1 av herr Kaijser och
fröken Karlsson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 1 hemställa,
att riksdagen måtte bifalla motionerna
1:593 och 11:717, såvitt de avsåge
sambandet mellan kunskapsmeddelelse
och grundläggande allmänbildning;

2) vid punkten 4

a) av herr Wiklund i Öjebyn, utan
angiven mening; samt

b) av herr Kaijser och fröken Karlsson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort under 4 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna I: 578
och 11:694 samt 1:590 och 11:713 besluta,
att från och med den 1 juli 1962
skulle införas en allmän kommunal obligatorisk
skola, benämnd folkskolan, med
uppgift att i samarbete med hemmen
främja elevernas allsidiga utveckling
samt att därvid meddela eleverna kunskaper
och öva deras färdigheter;

3) vid punkten l''t av herr Kaijser och
fröken Karlsson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den
avfattning, reservationen visade, samt att
utskottet bort under 14 hemställa, att
riksdagen måtte godkänna motionerna
1:593 och 11:717, såvitt de avsåge elevernas
möjligheter att på högstadiet utöver
engelska välja mellan tyska och
franska;

4) vid punkten 18 av herr Kaijser
och fröken Karlsson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del lyda så,
som i denna reservation angivits, samt
att utskottet bort under 18 hemställa, att
riksdagen måtte bifalla motionerna I:
601 och II: 710;

5) vid punkten 21 av herr Kaijser och
fröken Karlsson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den
lydelse, denna reservation visade, samt
att utskottet bort under 21 hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna
1:609 och 11:714 samt 1:593 och II:
717 måtte uttala, att möjligheter borde
tillskapas att variera de praktiska linjerna
på högstadiet med hänsyn till den
ort, där skolan vore belägen och till skolans
rekryteringsområde;

6) vid punkten 23

a) av fröken Karlsson, som dock ej
antytt sin mening; samt

b) av herr Stefanson, som ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort under 23
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:606 och 11:727
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
att skolöverstyrelsen i samarbete med
berörda myndigheter och näringslivets
organisationer måtte bemyndigas följa
yrkesorienteringens genomförande och
insamla och sammanställa uppgifter om
verksamheten, vilka kunde tjäna till vägledning
vid den definitiva utformningen
av studie- och yrkesorienteringen;

7) vid punkten 24 av herr Kaijser och
fröken Karlsson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den
ändrade lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 24
hemställa, att riksdagen måtte bifalla
motionerna 1:593 och 11:717, såvitt de
avsåge alternativkurser i ett större antal
ämnen;

8) vid punkten 27 av herr Kaijser och
fröken Karlsson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del lyda så, som
denna reservation visade, samt att utskottet
bort under 27 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna
I: 593 och II: 717 godkänna, att skolcheferna
skulle äga rätt att i den utsträckning
som kunde vara påkallad av praktiska
och pedagogiska skäl fora samman
eleverna i högstadiets sjunde respektive
åttonde årskurs i klassavdelningar på

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

grundval av elevernas fria val av ämnen
och alternativkurser;

9) vid punkten 28 av herr Kaijser och
fröken Karlsson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den
avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 28 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
I: 593 och II: 717 godkänna, att eleverna
skulle följa högstadiets studievägar efter
fritt, successivt val, dock att val av studieväg
skulle ske efter samråd med elevernas
lärare;

10) vid punkten 31 av herr Kaijser
och fröken Karlsson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som denna reservation visade,
samt att utskottet bort under 31
hemställa, att riksdagen måtte bifalla
motionerna I: 593 och II: 717, såvitt de
avsåge, att delningstalen för klasserna
tillika skulle vara maximital, ävensom
avslå motionerna 1:602 och 11:729, såvitt
de avsåge vissa regler för överskridande
av delningstalen;

11) vid punkten 32 av herrar Källqvist,
Kaijser, Torsten Andersson, Widén
och Helén, fröken Karlsson samt
herrar Larsson i Hedenäset och Källstad,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del erhålla den
avfattning, reservationen visade, samt
att utskottet bort under 32 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av motionerna
1:585 och 11:718, 1:593 och
11:717 samt 1:602 och 11:729, samtliga
dessa motioner såvitt de avsåge elevantalet
per klass, uttala, att målsättningen
för Kungl. Maj:ts och vederbörande skolmyndigheters
planering borde vara en
under 1960-talet genomförd, successiv
och ytterligare sänkning av delningstalen
för elevantalet i klasserna på grundskolans
alla stadier, så att läsåret 1970/
71 ingen klass normalt skulle innehålla
mer än 25 elever;

12) vid punkten 33

a) av herr Kaijser och fröken Karlsson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den ändra -

de lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under 33 hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av motionerna
I: 585 och II: 718 samt I: 588 och
II: 707, samtliga såvitt de avsåge särbestämmelser
för glesbygderna, samt med
bifall till motionerna 1:593 och 11:717
besluta, att kommuner i glesbygderna
skulle hava rätt tillämpa lägre maximital
med avseende å elevantalet i klasserna
än som eljest gällde; samt

b) av herrar Torsten Andersson, Källqvist,
Widén, Larsson i Hedenäset, Ilelén
och Källstad, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den ändrade
avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 33 hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 585 och II: 718 samt i anledning
av motionerna I: 588 och II: 707,
förstnämnda båda motioner såvitt nu vore
i fråga, samt I: 593 och II: 717 i förevarande
avseende godkänna, att linje
i årskurs 9 vid mindre högstadier måtte
inrättas då minst 9 elever anmält sig till
linjen i fråga om årskursens sammanlagda
elevantal utgjorde 60 eller mindre, då
minst 10 elever anmält sig till linjen i
fråga om årskursens sammanlagda elevantal
utgjorde 61—65 samt då minst 11
elever anmält sig om årskursens sammanlagda
elevantal utgjorde 66—70;

13) vid punkten 3b

a) av herr Widén, som ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del lyda så,
som i denna reservation angivits, samt
att utskottet bort under 34 hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av motionerna
I: 611 och II: 723 samt I: 594 och
II: 737 besluta att på mellanstadiet medgiva
delning av slöjdgrupp om antalet
elever överstege 17, varvid medel för ändamålet
måtte utgå ur anslaget till Bidrag
till driften av folkskolor;

b) av herrar Widén och Torsten Andersson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 34 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:611 och 11:723 samt
I: 594 och II: 737 besluta att på mellan -

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

stadiet medgiva delning av slöjdgrupp
om antalet elever överstege 17, varvid
medel för ändamålet måtte utgå ur anslaget
till Bidrag till driften av folkskolor; 14)

vid punkten 35 av herr Kaijser
och fröken Karlsson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den
lydelse, som angivits under reservationen
10, samt att utskottet bort under 35
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungi. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 593 och II: 717 godkänna, att
klasser ocli grupper måtte anordnas enligt
av departementschefen förordade
grunder, dock att antalet elever på mellanstadiet
skulle maximeras till 25 per
klass i stället för 30;

15) vid punkten 36

a) av herr Källqvist, vilken likväl ej
antytt sin åsikt; samt

b) av herr Widén, som ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
lyda så, som under reservationen 13 a
angivits, samt att utskottet bort under 36
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 611 och II: 723 besluta
om införande av en förstärkningstimme
per vecka i svenska i årskurs 4;

16) vid punkten 41

a) av herrar Källqvist, Widén, Helén
och Källstad, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den ändrade avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort under 41
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:591 och 11:712
samt med bifall till motionerna 1:602
och 11:729 besluta, att en veckotimme
per klass i årskurs 7 skulle ställas till
rektors förfogande i de fall, där klassföreståndaren
ej förfogade över mer än
två undervisningstimmar i klassen; dock
så att denna timme förlädes inom skoldagens
ram med utgångspunkt från de
35 veckotimmar, som eleverna reguljärt
skulle undervisas, varvid särskilt på
schemat uppkommande håltimmar borde
utnyttjas;

b) av herr Kaijser och fröken Karlsson,
vilka ansett, att utskottets yttrande i

viss angiven del bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 41 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I: 602
och II: 729 samt med bifall till motionerna
I: 591 och II: 712 besluta, att för
klassföreståndare i den nioåriga skolans
högstadium skulle läggas in minst en
halv timme i klassföreståndarens tjänstgöring
för omvårdnad och vägledning av
eleverna;

17) vid punkten 42 av herr Näsström,
fru Myrdal samt herrar Lars Larsson,
Dahlberg, Arvidson, Wiklund i Öjebyn,
Blidfors och Johansson i Södertälje, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under 42 hemställa, att motionerna
I: 12 och II: 28 samt I: 585 och II:
718, såvitt de avsåge vissa disciplinfrämjande
åtgärder, icke måtte av riksdagen
bifallas;

18) vid punkten 44 av herr Kaijser
och fröken Karlsson, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla
den avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 44 hemställa,
att riksdagen måtte bifalla motionerna
1:593 och 11:717, såvitt de avsåge
att betygsättningen i grundskolan
skalle ske med utgångspunkt i klart
definierade kursfordringar;

19) vid punkten 47 av herr Kaijser
och fröken Karlsson, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort lyda så,
som i denna reservation angivits, samt
att utskottet bort under 47 hemställa,
att riksdagen måtte bifalla motionerna
1:593 och 11:717, såvitt de avsåge att
erfarenheterna från grundskolans uppbyggnad
och från den fortskridande
skolreformen borde kontinuerligt samlas,
analyseras och regelbundet redovisas; 20)

vid punkten 48 av herr Kaijser
och fröken Karlsson, vilka ansett att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som angivits under reservationen
19, samt att utskottet bort under
48 hemställa, att riksdagen måtte bifalla
motionerna 1:593 och 11:717, såvitt de

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1902 fm.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

avsåge att jämsides med grundskolans
uppbyggnad borde bedrivas intensifierad
verksamhet vid statens försöksskolor
och i andra lämpliga former för att
klarlägga olika organisationsformers inverkan
på val av studieväg;

21) vid punkten 50 av herr Kaijser
och fröken Karlsson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under 50 hemställa, att
riksdagen måtte bifalla motionerna
1:593 och 11:717, såvitt de avsåge att
undervisning i de s. k. övningsämnena i
möjligaste mån borde anförtros åt specialutbildade
lärare, samt motionerna
I: 597 och II: 711 att specialutbildade lärare
i övningsämnena å mellanstadiet
borde bibehållas i den utsträckning detta
lokalmässigt läte sig göra;

22) vid punkten 53 av herrar Nestrup,
Kaijser, Torsten Andersson, Widén och
Helén, fröken Karlsson samt herrar Larsson
i Hedenäset och Källstad, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 53 hemställa, alt riksdagen måtte i
anledning av motionerna 1:585 och
II: 718, I: 582 och II: 702 samt I: 602 och
II: 729, samtliga såvitt de avsåge vidareutbildningskurser
i ämnet kristendomskunskap,
besluta, att sådana kurser skulle
anordnas 1962/63;

23) vid punkten 54

a) av herr Nestrup, utan angiven
mening; och

b) av fröken Karlsson, likaledes utan
angiven åsikt;

24) vid punkten 56 av herr Widén,
som dock ej antytt sin mening;

25) vid punkten 64 av fröken Karlsson,
som ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under 64 hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag besluta, att i grundskolan
skulle finnas lärare och andra befattningshavare
i enlighet med av departe -

mentschefen angivna riktlinjer, samt
godkänna av departementschefen förordade
grunder för befattningshavarnas
anställnings- och tjänstgöringsförhållanden,
dock att antalet elever för heltidsanställd
skolsköterska, med bifall till
motionerna I: 595 och II: 738, skulle utgöra
högst 1 200;

26) vid punkten 68 av herr Kaijser
och fröken Karlsson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del lyda så,
som denna reservation visade, samt att
utskottet bort under 68 hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag på motionerna
1:602 och 11:729 samt 11:715,
samtliga såvitt de avsåge statsbidrag,
godkänna av departementschefen förordade
grunder för statsbidrag till driftkostnader,
byggnadsarbeten och pedagogisk
utrustning m. m. för grundskolan,
dock med bifall till motionerna 1:11 och
11:32, såvitt de avsåge statsbidrag till
paviljonger, ävensom till 11:736, såvitt
avsåge ändring av bidragsunderlaget
enligt 6 § 2 mom. i kungörelsen om
statsbidrag till byggnadsarbeten inom
det allmänna skolväsendet;

27) vid punkten 69

a) av herr Torsten Andersson, vilken
likväl ej antytt sin åsikt; samt

b) av herr Kaijser och fröken Karlsson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den avfattning,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under 69 hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av motionerna
1:593 och 11:717, såvitt de avsåge
vissa åtgärder för de vid sidan av grundskolan
under dennas uppbyggnadstid
verksamma obligatoriska skolorna, i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära förslag
till nästa års riksdag till beredande åt
dessa skolor av samma möjligheter och
förutsättningar för sin verksamhet som
den reformerade skolan i vad avsåge materiella
resurser för undervisningen och
elevantalet i klasserna;

28) vid punkten 75 av herrar Nestrup,
Kaijser, Torsten Andersson, Widén och
Helén, fröken Karlsson samt herrar Lars -

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

son i Hedenäset och Källstad, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del hava den lydelse, som denna reservation
visade, samt att utskottet bort under
75 hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av motionerna 1:11 och II: 32,
1: 602 och II: 729 samt II: 736 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört om angelägenheten
av ett ökat skolbyggande av paviljongtyp; 29)

vid punkten 82 av herr Stefanson,
som ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del erhålla den avfattning,
reservationen visade, samt att
utskottet bort under 82 hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av motionerna
1: 610 och II: 725 i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att de för översyn av
fackskoleförslaget tillkallade sakkunniga
måtte erhålla i uppdrag att jämväl pröva
den linjeuppsättning av fackskolorna,
som i motionerna föreslagits;

30) vid punkten 88 av herrar Källqvist,
Kaijser, Stefanson och Helén, fröken
Karlsson samt herr Källstad, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 88 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I: 599
och 11:730 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört
beträffande statsbidrag till konfessionella
skolor;

31) vid punkten 91 av fröken Karlsson,
som ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den avfattning,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under 91 hemställa, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag
angående de tekniska gymnasiernas
inordnande under de kommunala skolstyrelserna.

Herr talmannen anförde, att överläggningen
rörande den nu föredragna avdelningen
I, till vilken överläggning ett
flertal talare anmält sig, finge omfatta
utlåtandet i dess helhet samt jämväl de
frågor, som behandlades i särskilda utskottets
utlåtanden nr 2, 3 och 4. Yrkan -

den beträffande avdelningen II i förevarande
utlåtande ävensom beträffande
särskilda utskottets utlåtanden nr 2, 3
och 4 skulle dock ställas först sedan respektive
punkt i avdelningen II och respektive
utlåtande föredragits.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Efter tjugu års utredningar
och efter mer än tio års försöksverksamhet
har vi nu slutligen kommit
fram till ett konkret förslag om hur vår
grundskola skall se ut för den närmaste
framtiden. Trots Visby-överenskommelsen
har särskilda utskottet haft att ta
ställning till i runt tal 150 motionsyrkanden
på skilda punkter. Jag hoppas herr
talmannen har överseende med mig, om
jag inte vidrör alla dessa 150 punkter i
mitt anförande. Departementschefens
förslag om den nya grundskolan har
väckt mycket stort intresse landet över,
och det är inte att förvåna sig över att
utskottet haft en hel del uppvaktningar
och fått en hel del skrivelser med där
framförda synpunkter.

Våra barns uppfostran och utbildning
är en av de största angelägenheter som
riksdagen har att ta ställning till. De
många reservationerna till trots har utskottet
kunnat ena sig om de stora linjerna
i Kungl. Maj:ts förslag.

I den allmänna debatten och i vissa
motioner har man fört fram frågan om
den nya skolans namn. Flera organisationer
och även andra intresserade har
ansett, att det gamla namnet folkskola
bör bibehållas även för den nya skolan.
Man förmenar att detta namn, folkskolan,
har gammal hävd, och att denna
skolform under årtiondenas lopp skapat
aktning och god klang omkring sitt
namn. Utan att på något sätt förneka detta
vill såväl departementschefen som utskottet
erinra om att den nya skolan
skall ersätta ett flertal andra skolformer
och att det av denna anledning är
nödvändigt att den nya skolan har ett
namn, som klart anger den nya epok som
nu inträder i och med att riksdagen tar
ställning till det förslag, som på ett genomgripande
sätt kommer att ändra vårt
obligatoriska skolväsende. Även under

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

en rätt lång övergångstid skulle namnet
folkskola skapa oklarhet. Det skulle finnas
flera olika folkskolor, t. ex. den sjuåriga
och den åttaåriga, vidare den nioåriga
enhetsskolan och den nya folkskolan.
Därför har utskottet ansett att det i
Kungl. Maj :ts proposition föreslagna
namnet, grundskolan, bör bifallas.

Såväl skolberedningen som departementschefen
har ägnat mycket tid åt det
avsnitt i den nya skolans utformning,
som gäller fostran av eleverna. I sin strävan
att främja den enskilde elevens allsidiga
utveckling och fostran bör grundskolan
intensifiera sin samverkan med
hemmen och samhället utanför skolan.
Föräldrar och elever skall själva träffa
sitt val efter upplysningar av skolan. Under
enhetsskolans försökstid har det visat
sig, vilken stor förmån det är, om
skolan kan få en god kontakt med hemmet.
Dess bättre har det visat sig, att
hemmen blir allt mer och mer intresserade
för denna del av skolans verksamhet.
De klasskonferenser man har haft
med föräldrarna har varit till utomordentligt
stor nytta under denna försökstid.

Nu föreslås, att den till nio år utsträckta
skoltiden skall i regel infalla mellan
elevens sjunde och sextonde år, med vissa
modifikationer. Om en elev på grund av
bristande skolmognad kan börja sin skola
först vid åtta års ålder är det uppenbart,
att då utsträckes skoltiden ett år.
Men där, liksom på enhetsskolans område,
har föräldrarna och eleven möjlighet
att utverka rätt för eleven att sluta sin
skolgång när han fyller sexton år.

Grundskolan föreslås indelad i tre treåriga
stadier, lågstadiet, mellanstadiet
och högstadiet. I årskurserna sju och
åtta föreslås eleverna under flertalet av
veckans lektioner hållas samlade i från
mellanstadiet så långt möjligt oförändrade
klasser i en för alla gemensam undervisning.
Såväl departementschefen som
utskottet har tryckt på denna detalj. För
den mindre undervisningstiden i dessa
årskurser föreslås ett antal alternativa
grupper av tillvalsämnen. Vid undervisningen
i dessa ämnen avses eleverna bli

sammanförda i undervisningsgrupper
enligt sina tillval.

Läroplanen för nionde årskursen upptar
fem sektioner med tillsammans nio
linjer, varav vissa med mer teoretisk och
andra med mer praktisk inriktning. Vad
gäller veckotimmarna har man lyckats
nedbringa dessa. Den totala undervisningstiden
föreslås minskas för eleverna
från nuvarande 293 veckotimmar i försöksskolan
till 283 veckotimmar i grundskolan.
Årskurserna 1—4 behåller nuvarande
antal veckotimmar, medan årskurserna
5—9 får genomgående 35 timmar
per vecka. Donna timtalssiinkning
har föranlett vissa svårigheter, som jag
kommer att beröra senare. Förslaget innebär
också att specialundervisningen
får bättre betingelser.

När vi är inne på detta område, har
riksdagens ledamöter märkt genom en
särskild skrivelse och genom tidningarna,
att det i elfte timmen för att inte
säga tolfte timmen har kommit en petitionsskrivelse
från ett stort antal lärare
om sammanhållandet av klasserna 7 och
8. Jag skall inte fördjupa mig i den skrivelsen
— jag vet att flera talare kommer
att beröra den — utan vill endast säga
att riksdagens ledamöter ju inte är alldeles
okunniga om hur vissa petitionslistor
kommer till. Det anmärkningsvärda
är att såvitt jag kunnat finna har ingen
av lärarorganisationens ansvariga styrelseledamöter
skrivit under denna petitionslista.
Här har man ryckt loss ett
enda avsnitt ur sitt stora sammanhang
och förmenar att det avsnittet är det enda
viktiga vad gäller denna störa skolproposition.
Vi vill framhålla att så är
ingalunda fallet. Man måste se allt detta
i sitt stora sammanhang. Gör man det,
är jag övertygad om att de allra flesta
kommer att förstå varför departementschefen
har framlagt detta förslag och
varför utskottet också i det stora hela
har varit överens om att tillstyrka detsamma.

I pctitionsskrivelsen framhålles bl. a.;
»Lärarna på försöksskolans högstadium
och motsvarande stadier utgör en fackpolitiskt
splittrad grupp. På grund av

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan in. m.

denna splittring har lärarna på högstadiet
sällan kunnat ge samlade uttryck för
sina erfarenheter. De fackliga topporganisationernas
kontakter på kansliplanet
med skolberedningen har inte kunnat
överbrygga denna fackliga splittring.»

Lärarna erkänner alltså själva, att de
är splittrade på detta område, vilket vi
ju också vet. Vi skulle dock vilja vädja
till samtliga lärare att ta hänsyn till alla
problem som möter när vi nu på detta
sätt skall skapa en ny skolform.

Läroplanen vill förmedla en för alla
medborgare förbättrad allmän utbildning
med en gemensam kärna av kunskaper
och färdigheter. De praktiskt inriktade
linjerna i nionde årskursen har begränsats
till fyra, alla med brett upplagd
grundutbildning, siktande inte mot olika
yrken utan mot breda sektorer av yrkesoch
näringsliv.

Ett viktigt avsnitt i förslaget är främmande
språk. Studiet av det första främmande
språket — engelska — föreslås i
hela den obligatoriska skolan, inklusive
folkskolan, från och med läsåret 1962/63
börja ett år tidigare än nu och i grundskolan
bli obligatoriskt för alla normalklasser
i årskurserna 4 till 7.

En reform som också har väckt ganska
stor uppmärksamhet, främst inom näringslivet,
är förslaget om yrkesorientering.
Praktisk yrkesorientering på arbetsplatser
i samhället utanför skolan
föreslås bli obligatorisk för samtliga elever
i åttonde årskursen under tre veckor
med vissa variationer i praktikens
längd. Man har ansett det vara nödvändigt
även för de elever som sedan kommer
att gå på rent teoretiska linjer att
de får en viss kännedom om arbetslivet
ute på fältet. Vi tror att detta kommer
att vara till stor fördel för den nya skolan
och dess framtid. Det är nödvändigt
att alla medborgare i någon mån känner
till hur samhällslivet pulserar och hur
det är ordnat på olika områden. Vi måste
ju ändå alla vara överens om att näringslivet
är underlaget för vårt välstånd
och den utveckling som vi alla hoppas
på.

Vad gäller klassernas storlek har det
som bekant varit olika uppfattningar. I

syfte att ge lärarna goda möjligheter att
förverkliga målsättningen för grundskolan,
bl. a. att ge varje elev efter hans
förutsättningar avpassad undervisning,
föreslås i första hand tre omfattande åtgärder:
Sålunda bör antalet elever i
grundskolans klasser främst på mellauoch
högstadierna minskas betydligt —
ingen klass i grundskolan skall enligt
förslaget normalt vara större än 25 elever
på lågstadiet och 30 elever i övriga
årskurser. En genomgripande upprustning
företages av skolans tillgång på olika
slag av undervisningshjälpmedel samt
ytterligare utökning av lärarnas fortbildning.
Vidare föreslås förstärkta insatser
på det skolpsykologiska området och
inom hälsovården. Till länsskolnämnderna
skall knytas statliga skolpsykologer.

I reservation nr 11 vid punkten 32
har särskilda utskottets borgerliga ledamöter
i anledning av olika partimotioner
föreslagit, att riksdagen redan nu
skall uttala, »att målsättningen för
Kungl. Maj:ts och vederbörande skolmyndigheters
planering skall vara en
under 1960-talet genomförd successiv
och ytterligare sänkning av delningstalen
för elevantalet i klasserna på grundskolans
alla stadier, så att läsåret 1970/
71 ingen klass normalt skall innehålla
mer än 25 elever».

Utskottets företrädare vill framhålla,
att dessa önskemål i de skilda motionerna
skulle, om de realiserades, medföra
mycket betydande kostnadsökningar utöver
dem som vid ett successivt genomförande
av grundskolan följer redan av ett
bifall till Kungl. Maj:ts förslag. Dessutom
skulle den lärarbrist, som redan nu råder,
ytterligare ökas till förfång framför allt
för landsbygdens skolor. Redan nu är
det ju på landsbygden som vi har den
största lärarbristen vad gäller enhetsskolan.
I en situation då det råder brist
på lärare och dessa kan välja mellan olika
skoldistrikt är det ganska naturligt
att landskommunerna kommer i kläm.

I detta sammanhang har vi haft en intressant
upplevelse i utskottet. Vi lever
ju i forskningens tidevarv. För att få en
opartisk uppläggning av detta problem
har särskilda utskottet fått en föredrag -

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

ning av t. f. undervisningsrådet Sixten
Marklund över hans doktorsavhandling
om »Skolklassens storlek och struktur».
Av denna föredragning framgick, att av
såväl Marklunds som andra in- och utländska
undersökningar har det visat
sig, att klassernas storlek inte alls har
den avgörande betydelse för elevernas
studieresultat som man tidigare trott.
Betygsresultaten i de olika stora klasserna
var ganska lika men med någon
betygsövervikt för de större klasserna.
Prestationerna låg högst i klasserna med
mellan 26 och 30 elever och lägst i klasserna
med 21—25 elever. Klasser med
26—35 elever nådde högre resultat än
klasser med 16—25 elever. Av detta
framgår tydligt, att det är andra faktorer
som är avgörande för resultatet i klasserna.

Utskottet vill för sin del uttala önskvärdheten
av att framdeles, i den mån
våra personella, ekonomiska och lokalmässiga
resurser kan bedömas medge
mer omfattande åtgärder och när mer
entydiga erfarenheter av audivisuella
och andra hjälpmedel i skolarbetet liksom
av övriga åtgärder för underlättande
av undervisningssituationen föreligger
samt då ytterligare resultat av pedagogisk
forskning och utvecklingsarbete
i dessa hänseenden har vunnits, spörsmålet
om ytterligare ändamålsenliga förbättringar
i samma syfte som de nu berörda
upptages till förutsättningslös
prövning. Vi vet ganska litet om hurdan
vår ekonomiska och personella situation
kan vara 1970. De personer som då sitter
i den svenska riksdagen bör ta ställning
till dessa problem med hänsyn till
de erfarenheter som vunnits under 1960-talet.

Vi blev nog allesamman i utskottet
ganska överraskade av det resultat som
undervisningsrådet Marklund kom fram
till. Ingen vill emellertid bestrida att han
har gjort en mycket noggrann undersökning
på detta område, och hans undersökningsresultat
stämmer med de erfarenheter
man har gjort t. ex. i Amerikas
förenta stater. För en icke sakkunnig
skulle det ligga nära till hands att tro,
att en mindre klass under alla förhållan -

den skulle komma till bättre resultat än
en större klass, men det visar sig att så
inte är fallet. Det finns en hel del andra
faktorer som har stor betydelse i det
sammanhanget. Men om en sak är vi
överens: det är ju klart att lärarens arbetsbörda
i en liten klass är mindre än
i en stor klass. Det är ingen som har bestritt
det förhållandet.

I Kungl. Maj:ts förslag föreslås nu upprättande
av tvååriga frivilliga påbyggnader
på grundskolan med namnet fackskolor,
svarande huvudsakligen mot fyra av
linjerna i grundskolans nionde årskurs.
Den nuvarande realskolan, såväl den teoretiska
som den praktiska, samt flickskolan
föreslås bli successivt avvecklade
i takt med att grundskolan i respektive
kommuner övergår till sammanhållna
klasser på högstadiet.

Utskottet biträder departementschefens
förslag om en plan för allmän övergång
till grundskoleorganisationen under
tiden 1962—1972.

Alla har varit förberedda på att denna
nya grundskola kommer att kräva
rätt stora kostnader såväl av staten som
av kommunerna. Enligt de beräkningar
som har gjorts kommer kostnaderna för
grundskolans genomförande att ökas
från 1,8 miljarder redovisningsåret 1962/
63 till omkring 2,3 miljarder år 1972, en
ökning som dock till viss del kompenseras
av att vissa kostnader bortfaller för
skolformer som senare inte kommer i
fråga.

En fråga som sedan många år tillbaka
har väckt stor uppmärksamhet är frågan
om kristendomsundervisningen. 1
vissa motioner har man nu fört fram
olika önskemål inte bara om kristendomsundervisningen
utan också om morgonsamlingarna.
Då utskottet i stort sett
har lyckats ena sig om dessa kontroversiella
frågor, så finns det ingen anledning
att i detalj gå in på dessa. Jag vill
endast erinra om att enligt skollagens 27
§ får, sedan riksdagen har godkänt detta
förslag, rektorerna större möjlighet
att befria från morgonsamlingar än som
tidigare har varit möjligt enligt gällande
bestämmelser.

Kristendomsämnet är det enda orien -

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

teringsämne och ett av de få ämnen över
huvud taget, som trots den ganska betydande
minskningen i den totala undervisningstiden
har tilldelats ett oförändrat
antal veckotimmar. Ämnet har med
andra ord erhållit en icke obetydlig relativ
förstärkning i grundskolan. På skolöverstyrelsen
ankommer det att föreslå
vidareutbildning av lärare i akuta bristämnen.
Jag nämner detta särskilt därför
att det i vissa motioner har framhållits
att det är nödvändigt att få vidareutbildning
även av kristendomslärare.

En fråga som man måste tillmäta mycket
stor vikt i såväl den nuvarande som
i den kommande skolan är disciplinfrågan.
Inför utskottet har det gjorts uppvaktningar,
där man har klagat över den
nu rådande situationen och bristen på
korrektionsmedcl på detta område. I reservation
17 vid punkten 42 har jag och
några medreservanter framhållit följande: »Enligt

utskottets mening är det väsentligt,
att allmänheten och lärarkårerna
inte bibringas den uppfattningen, att
statsmakterna inte har något verkligt intresse
för lösandet av här berörda problem
och de arbetssvårigheter, som kan
uppkomma i skolan. Utskottet förutsätter
därför, att berörda myndigheter —
i första hand skolöverstyrelsen — med
vaksamhet följer utvecklingen på detta
område. Det synes däremot vara mindre
välbetänkt att redan nu från riksdagens
sida rekommendera vissa bestämda åtgärder»
— det gäller då framför allt ett
förslag om eftersittning i skolan — »allra
helst som dessa skulle vara ogenomförbara
i betydande delar av landet och
till sina konsekvenser svåra alt överblicka
från både ekonomisk och praktisk
synpunkt. I avvaktan på ytterligare erfarenheter
synes den bästa lösningen vara
att skolmyndigheterna allt efter de olika
skoldistriktens förutsättningar och behov
fritt får pröva sig fram på de vägar
som på varje plats kan tänkas ge bästa
resultat härvidlag.»

Detta är, som jag ser det, en mycket
viktig fråga. När samhället, stat och kommun,
kostar på miljarder på vårt undervisningsväsende
i den obligatoriska sko -

lan, får det inte vara så alt en eller flera
elever i en klass kan förstöra möjligheterna
till en ordnad undervisning.
Jag anser att alla skolmyndigheter bör
göra allt vad som kan göras för att hjälpa
lärarna i detta avseende. Vi vet att
många lärare redan nu har stora svårigheter
att hålla en god disciplin i sina
klasser, och för dem blir skolarbetet i
vissa fall en mardröm.

Utskottet har också när det gäller denna
fråga haft en rätt stor uppvaktning,
som företedde statistiska uppgifter avseende
en viss tid beträffande olika förseelser
i vederbörande skola, och det är
helt enkelt skrämmande uppgifter som
därvidlag lämnades. Jag tror dock att
det finns vissa möjligheter att ingripa
när det giiller dessa saker. Meningarna
kan vara delade om vad det beror på
att vi har kommit i detta besvärliga läge,
och orsakerna härtill är naturligtvis
många. Enligt mitt sätt att se får vi vara
mycket aktsamma när det gäller den frihet,
som vi ger barnen i de lägsta klasserna;
jag har svårt att förstå hur det
skall gå till att ta tillbaka denna frihet
i de efterföljande klasserna. Skolarbetet
får emellertid inte förstöras av ungdomar
som inte känner sitt eget ansvar, och
på den punkten måste det bli ett bättre
samarbete med hemmen, vilket vi hoppas
skall kunna ske i fortsättningen. Jag
är övertygad om att inga vanliga sunda
föräldrar vill att deras barn skall förstöra
undervisningen i klasserna •— det
vore egendomligt om så skulle vara fallet
— men det måste bli ett bättre samarbete
mellan skolan och hemmen på
dessa områden, om vi skall kunna få
bukt med dessa missförhållanden.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skall eleverna
i grundskolans högstadium kunna
läsa två främmande språk, engelska och
tyska eller engelska och franska — detta
som regel. I motioner har föreslagits att
eleverna skall kunna läsa tre främmande
språk. Då detta skulle förorsaka överskridande
av den angivna maximala undervisningstiden,
har utskottet inte kunnat
tillstyrka detta.

Utskottet vill framhålla värdet av skolöverstyrelsens
initiativ att genom utar -

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 19G2 fm.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

betande av schemaförslag m. m. ge kommuner
och skolledare hjälp i organiserandet
av arbetet i olika slag av skolor.
Det är ingen lätt sak för rektorer och
andra att göra upp ett schema i den nuvarande
enhetsskolan med minsta möjliga
antal håltimmar; varken föräldrar
eller elever tycker särskilt mycket om
dessa håltimmar, som förorsakar att vistelsen
i skolan blir längre än vad man
egentligen har avsett. Skolöverstyrelsen
och länsskolnämnderna har genom sina
större möjligheter till överblick över förändringar
och förbättringar förutsättningar
att ge kommunerna en god service
på dessa områden mot alltmer ändamålsenliga
organisations- och arbetsformer.

En sak som också har väckt en viss
uppmärksamhet är slöjdundervisningen i
skolan, och särskilda utskottet har haft
uppvaktningar även när det gäller den
frågan. Våra slöjdlärare har befarat att
de nya möjligheterna för folkskollärarna
att överta slöjdundervisningen skulle
kunna göra att deras arbetsförhållanden
skulle försvåras och undervisningstiden
minskas. På denna punkt råder enighet
inom utskottet. Vi tror att slöjdlärarna
inte behöver känna oro inför detta. Vi
vet emellertid att man i vissa skolor,
framför allt mindre skolor på landsbygden,
måste använda folkskollärarna för
slöjdundervisningen. I ett tidigare skede
har ju folkskollärarna på detta område
haft lägre ersättning för sin undervisning
än för sin undervisning i andra
ämnen. Nu blir det en ändring i det avseendet,
och det är kanske det som har
gjort att slöjdlärarna har blivit oroliga
för att folkskollärarna i allt större omfattning
skulle komma att överta slöjdundervisningen
även i större skolor. Om
slöjdlärarna har denna inställning, vill
vi inom utskottet lugna dem med att vi
inte tror att förslaget kommer att verka
i den riktningen. Vi är övertygade om
att rektorer och skolledningar i övrigt
skall se till att denna sak flyter på bästa
möjliga sätt, och vi tror också att det
skall kunna ske till fromma för båda
lärarorganisationerna.

I försöksskolan har yrkesorientering -

en varit föremål för stor uppmärksamhet.
Förändringen till grundskola kommer
inte att minska detta intresse. Genom
en rätt bedriven studie- och yrkesorientering
kommer eleverna säkert att
tidigare än förr komma till insikt om
värdet för den enskilde av en god, målinriktad
utbildning och för samhället i
dess helhet en samlad arbetsinsats. Utskottet
vill här framhålla värdet av ett
gott och förtroendefullt samarbete med
näringslivet på detta område.

Utskottet har tillstyrkt en framställning
i motionerna I: 605 och II: 728, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle begära en av skolans huvudmän
bekostad obligatorisk ansvarighetsförsäkring
för eleverna vid den praktiska
yrkesorienteringen samt att förslag senare
måtte framläggas för riksdagen i
detta avseende. Detta är ju en sak som
många skoldistrikt redan nu har föranstaltat
om vad gäller enhetsskolan, men
utskottet anser det nödvändigt att samtliga
skoldistrikt ordnar upp den bär saken,
ty även om våra elever är försiktiga
när de är ute i denna yrkesorientering,
kan det inte undvikas att olyckor
av olika slag kan ske.

Utskottet har ej ansett sig kunna tillstyrka
framställningar om ytterligare varianter
av den yrkesförberedande utbildningen.

En viktig punkt gäller frågan om en
yrkesskolberedning. I olika motioner
har framhållits att en sådan beredning
snarast bör tillsättas. Redan vid 1960 års
riksdag uttalade departementschefen sin
avsikt att, när förutsättningar föreligger,
återkomma till detta viktiga spörsmål.
Utskottet vill för sin del framhålla, att
med hänsyn till den organisation av högstadiet
som utskottet tillstyrkt har behovet
av en översyn av sambandet mellan
grundskola och yrkesskola vuxit så
starkt att en utredning bör ske så fort
som möjligt.

I motioner har även framställts önskemål
om förslag till nästa års riksdag beträffande
ett statligt institut för utbildning
av yrkeslärare. Denna fråga behandlades
av riksdagen redan år 1960,
och Kungl. Maj :t har år 1961 beslutat att

Tisdagen den 22 inaj 1962 fm.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

utbildningen av yrkeslärare tills vidare
skall ske i Göteborg, Linköping, Stockholm
och Umeå. Utredning om ett statligt
institut med egen övningsskola pågår
inom yrkesöverstyrelsen. Det är mycket
angeläget att vi får fram vad man gärna
vill kalla högvärdiga yrkeslärare.

I departementschefens förslag ingår
flera avsnitt om specialundervisningen i
grundskolan. Yi vill framhålla att detta
är ett viktigt led i skolans strävan att
skapa betingelser för en studiegång, avpassad
efter varje elevs förutsättningar
och behov. Denna undervisning har en
dubbel uppgift, dels att ge en särskilt anpassad
undervisning för de elever som
är i behov av en sådan, dels att underlätta
arbetet i normalklasserna genom att
helt eller delvis vid sidan av dem ge en
särskilt anpassad undervisning åt elever
som behöver sådan specialundervisning
och som skulle verka tyngande på undervisningen
i normalklasserna, om de
ginge kvar där. Utskottet tillstyrker dessa
stora förbättringar och väntar att ytterligare
förbättringar skall bli möjliga
så snart utbildningen av specialklasslärare
hunnit komma i gång. Förslag i detta
avseende föreligger i proposition 106.

överförande till specialklass bör ske
med hänsyn till elevens bästa. Meningsskiljaktigheter
kan ju ofta råda mellan
hemmet och lärarna om var den eller
den eleven skall placeras i specialklass.
Vi anser i likhet med departementschefen,
att såväl lärare som föräldrar här
bör ha elevens bästa för ögonen.

Också när det gäller folkhögskolans
framtid har utskottet haft att behandla
flera olika motioner, där man yrkat på
en omedelbar utredning på detta område.
Oron tycks ha sin grund i att man
anser, att de nya tvååriga fackskolorna
kommer att konkurrera med folkhögskolan
på ett högst allvarligt sätt. Folkhögskolans
huvuduppgift har varit och är
att ge en medborgerlig och personlig utbildning
i vid bemärkelse. Under senare
tid har folkhögskolan även tagit viss
hänsyn till elevernas behov av målinriktad
utbildning. Kammarens ledamöter
erinrar sig kanske att vi här flera gånger
tiar diskuterat folkhögskolans problem,

2 Första kammarens protokoll 1962. Xr 22

t. ex. huruvida det skall vara betyg i
folkhögskolan eller inte. Då emellertid
tillräckligt omfattande och mer entydiga
erfarenheter av de nya fackskolorna
kommer att föreligga först om några år,
ansluter sig utskottet till departementschefens
uppfattning att en särskild utredning
inte nu bör sättas i gång. Utskottet
förutsätter att Kungl. Maj:t och skolöverstyrelsen
har sin uppmärksamhet
riktad på frågan om folkhögskolans utveckling
också i kvalitativt avseende och
vid senare tidpunkt lägger fram förslag
i ärendet.

I motioner beträffande de privata skolorna
har hemställts, att en särskild utredning
måtte tillsättas beträffande de
privata skolornas ställning även i statsbidragshänseende;
utredningen skulle
tillföras sakkunskap från privata externat-
och internatskolor. Utskottet erinrar
om departementschefens uttalande,
att skolöverstyrelsen bör få i uppdrag att
utarbeta förenklat förslag beträffande
statsbidrag till de privata skolorna. Utskottet
förutsätter att skolöverstyrelsen
tar särskild hänsyn till de privata skolornas
anpassning till den nya grundskolan.

Motionsförslaget om att Estniska folkskolan
skall förses med högstadium kan
utskottet inte biträda, enär denna skola
har alltför få elever såsom grundval för
ett högstadium.

När det gäller statsbidrag till konfessionella
skolor anser utskottet i likhet
med departementschefen, att ansökningar
därom bör behandlas med hänsyn till
det enskilda fallet.

Utskottet har också haft att ta ställning
även till andra detaljfrågor. I årets
statsverksproposition, bilaga 10, har
upptagits ett anslag på 140 000 kronor
för anordnande av radioundervisning i
tyska. Då det är tveksamt huruvida hela
detta anslag kommer att behövas för
tyskundervisning och då det troligen
blir brist på lärare med behörighet i
engelska för fjärde årskursen, anser utskottet
att nämnda anslag även kan användas
till en radiokurs i engelska för
fjärde årskursens elever.

Kungl. Maj:ts förslag om avveckling av

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1902 fm.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

den nuvarande försöksavdelningen vid
skolöverstyrelsen tillstyrkes av utskottet.
Utskottet vill instämma i departementschefens
förslag om en allsidig upplysnings-
och informationsverksamhet från
skolöverstyrelsens sida.

Den obligatoriska skolan kommer fullt
genomförd att omfatta omkring 1 miljon
elever, och antalet lärare på olika stadier
och i olika ämnen kommer att omfatta
mer än 50 000 av olika kategorier.
Enbart på grundskolans högstadium
kommer att behövas mer än 12 000 lärare.
Utskottet vill understryka vikten åsatt
samhällets olika resurser sättes in för
att utbilda och vidareutbilda så många
lärare som möjligt.

I likhet med departementschefen understryker
utskottet också vikten av att
så många lärare som möjligt kan erhålla
fortbildning. Såväl skolöverstyrelsen
som länsskolnämnderna bör bedriva studiedags-
och kursverksamhet i den omfattning
som olika möjligheter medger.
Alla ansträngningar bör enligt utskottets
mening göras för att grundskolan skall
få väl utbildade lärare.

I likhet med departementschefen anser
utskottet att de högre tekniska läroverken
från den 1 juli 1962 bör inordnas
under de lokala skolstyrelserna.

Kungl. Maj:t har uttalat en avsikt att
tillkalla en utredning för att närmare
klarlägga en rad frågor i samband med
skolans femdagarsvecka. Om detta skall
kunna ske med framgång, bör utredningen
ta hänsyn till alla de olika aspekter
som kommer i fråga på grund av
nämnda förslag. Vi vet att det redan nu
bedrives försöksverksamhet i ett antal
kommuner på detta område, och såvitt
man nu kan bedöma tycks erfarenheterna
ha varit goda. Flera kommuner bör
dock pröva femdagarsveckan, innan
skolöverstyrelsen och Kungl. Maj :t vågar
ta ställning till denna i och för sig viktiga
fråga.

I olika motioner har framförts önskemål
om en sådan kostnadsfördelning
mellan stat och kommun, att den ekonomiska
belastningen på kommunerna
kommer att lättas. Utskottet anser det
angeläget att en rättvisare fördelning av

skolkostnaderna kommer till stånd och
att dessa utredningar bör utföras av
1958 års skatteutjämningskommitté.

I en rad motioner har framhållits bristen
på skollokaler, inte minst gymnastiklokaler.
Departementschefen har nu föreslagit
att anslaget till s. k. provisoriska
lokaler ökas från 50 till 80 miljoner kronor
och att den totala investeringsramen
ökas från 225 till 350 miljoner kronor.
Under hand har meddelats att
Kungl. Maj :t har för avsikt att vid årets
höstriksdag göra framställning om ett
anslag på ytterligare 50 å 60 miljoner
kronor, detta främst för att bereda sysselsättning
åt byggnadspersonal instundande
vinter. Utskottet hälsar detta med
glädje, och vi har också skrivit i den
riktningen. Utskottet vill till alla delar
instämma i departementschefens uttalande
om vikten av att vårt skolväsende
kan erhålla nödiga lokaliteter. Vidare
vill utskottet hemställa om undersökning,
huruvida det är möjligt att åstadkomma
förenklingar i den administrativa
handläggningen av skolhusbyggnadsärenden.

Vad det gäller skollagens 16 § vill jag
framhålla att en punkt har vållat diskussion
i utskottet mer än någon annan
punkt, nämligen den som gäller fackrepresentationen.
I motioner har yrkats
att man skulle göra en förändring på
det området. Man har framhållit att det
i de nuvarande bestämmelserna finns
möjligheter för allt för många rektorer
och lärare att vara närvarande vid skolstyrelsernas
sammanträden, som därigenom
ibland har blivit rätt otympliga.
Till detta vill utskottet framhålla, att
fackrepresentationen i dess nuvarande
form trädde i funktion 1958 i samband
med skolstyrelsereformen. Ett flertal
olika skolformer samlades då under den
gemensamma skolstyrelsen, och det ansågs
nödvändigt att på detta sätt ge företrädarna
för de olika skolformerna
möjlighet att bibehålla kontakten mellan
förvaltningen och de olika skolorna. Utskottet
anser att dessa skäl alltfort äger
sin giltighet. Alltför kort tid har förflutit
för att man nu skulle göra en ändring
på detta område.

Tisdagen den 22 maj 19(52 fm.

NT 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

I utskottets utlåtande nr 4 framhåller
vi: »Departementschefen har nu föreslagit
att de olika lärarhögskolorna skall
sortera under skolöverstyrelsen.» Detta
vill jag personligen instämma i. Den
framtida lärarutbildningen är en mycket
viktig sak för att den nya grundskolan
skall kunna ge bästa möjliga resultat,
men jag har en blank reservation på
denna punkt, och rent personligen vill
jag framhålla följande. Jag är mycket
tveksam om hur det hälftenbruk som
skall ske mellan skolöverstyrelsen och
lärarhögskolornas rektorer, professorer
och lärarkollegier, skall kunna genomföras
i praktiken, detta i synnerhet som
lärarhögskolorna erhåller en vidsträckt
beslutanderätt över såväl störa som små
frågor som har samband med lärarutbildningen.
Den centrala myndighetens
befogenheter och skyldigheter på detta
område borde komma till ett mera klart
uttryck än vad som har skett.

Under punkten Förskoleseminarierna:
Materiel, böcker m. m. liar Kungl. Maj:t
gjort en uppräkning med 25 procent till
465 000 kronor. I en motion har yrkats
att anslaget skulle höjas till 1 miljon kronor.
Utskottet har yrkat på en anslagshöjning
med 230 000 kronor mer än vad
departementschefen har kunnat föreslå.
Vi reservanter på denna punkt föreslår
bifall till Kungl. Majrts förslag om ett
reservationsanslag på 465 000 kronor.
Detta är ett årligen återkommande anslag,
och vi anser att vad Kungl. Maj:t
på denna punkt har föreslagit är tillräckligt
med hänsyn till att det blir påfvllnad
undan för undan.

Under punkten Folkskoleseminarierna:
Utrustning har Kungl. Maj:t föreslagit
en höjning med 160 000 till 660 000
kronor. I en motion har yrkats på en
anslagshöjning även på denna punkt till
1 miljon kronor. Utskottet har yrkat på
en anslagshöjning till 950 000 kronor.
Skolöverstyrelsen har föreslagit en upprustningsplan
under fem år på dessa områden,
och vi reservanter föreslår bifall
till Kungl. Maj:ts förslag om ett reservationsanslag
på 660 000 kronor.

För egen del vill jag framhålla att vi
alla, som under många år har deltagit

i utredningen om vår skola, är glada
över att vi har kommit fram till den dag
då vi kan få fatta ett, som jag tycker,
mycket positivt beslut. Jag vill ytterligare
poängtera att i särskilda utskottet
har vi varit fullt överens vad beträffar
de stora linjerna, och jag för min del
skulle vilja gratulera ecklesiastikministern
till hans förslag på detta område,
som kommer att få den allra största betydelse
för skolans utveckling och därmed
också för landets framtid.

Herr talman! Jag ber att få hemställa
om bifall till särskilda utskottets samtliga
yrkanden beträffande utlåtandet nr
1, avd. I, utom punkt 42, där jag yrkar
bifall till reservation nr 17.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Äntligen! Äntligen, herr
talman, det är den rubrik som jag skulle
vilja sätta på den här debatten. Det är
efter många utredningar och efter mycket
resonemang och också efter en polemik
som varit ganska hetsig på vissa
punkter, som vi nu för den här debatten
in på riksdagens område.

Uttrycket »äntligen» kanske tyder på
en viss trötthet efter allt vad som har
förevarit, men jag tror också att man
kan säga att uttrycket innebär en viss
tillfredsställelse över att vi har kommit
fram till något som jag gärna vill kalla
mycket positivt då det gäller att lösa
det problemkomplex som skolan utgör
och alltjämt kommer att utgöra.

Vi har tidigare haft en skola som vi
har kallat för enhetsskola och försöksskola,
och i dag skall vi ta ställning till
den nya skolan, som utskottet har föreslagit
skulle få namnet grundskolan.
Jag tror att vi därmed också kommer
att anpassa skolan till de krav som samhället
ställer på medborgaren. Dessa
krav ökar allt mer och mer, och det är
skolans uppgift att söka lösa de problem
som följer av ökade krav på medborgaren.

Vi inför, brukar det heta, en nioårig
skolplikt. Jag skulle hellre vilja säga en
nioårig skolrättighet. Jag tror att det är
det bästa och rätta namnet, det är ett

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan in. m.

namn som jag tycker att man bör använda.
Det skall vara en rättighet för
våra ungdomar och våra barn att gå i
en skola och få en utbildning. Det skall
inte vara en skyldighet.

Jag tror också att vi med den här skolan
kan tillgodose olika intressen hos
våra elever på ett bättre sätt än vi kunde
göra med den gamla skolan. Jag vågar
säga att vi knappast haft en sådan
skola tidigare, där man tillgodosett olika
intressen och olika inriktningar hos eleverna.
Jag tror också att vi därmed kan
komma in på en riktigare och bättre
värdering av individerna. Om vi lär
oss värdera våra medmänniskor, kan vi
också på ett bättre sätt lösa samlevnadens
problem, som ändå hör ihop med
undervisning och fostran. Jag tror att
man kan tala om en sant demokratisk
skola, enligt de synpunkter som jag här
har lagt på problemet.

Äntligen står vi också inför lösningen
av ett skolproblem som för många har
varit besvärligt. Det gäller flickskolan.
Det ser ut som om vi nu har nått fram
till ett förslag, enligt vilket denna mycket
svåra fråga kan lösas så att de som
har intresse för flickskolan — och det
intresset tror jag är allmänt spritt —
kan känna sig ganska nöjda. Förslaget
går ut på att man i viss mån skulle kunna
ersätta flickskolan med fackskolor.
Det är ett nytt grepp på vår undervisningsorganisation,
och jag hoppas att
det kommer att medföra ett nytt innehåll,
vilket är betydligt viktigare än organisationen.
Därmed skapar man också
större rättvisa. Man öppnar större
möjligheter för andra utbildningsvägar
än tidigare.

Det som kanske gläder mig allra mest
är att äntligen har ecklesiastikdepartementet
— herr Edenman — och finansdepartementet
— herr Sträng —• kommit
överens om att ta ett gemensamt tag
för att lösa skolproblemet. Jag antecknar
det med mycket stor tillfredsställelse,
och vi kommer från vårt håll att
föreslå att de båda ministrarna tar ytterligare
lyft så småningom. Jag hoppas
att finansen även då är överens med
ecklesiastiken, så att de tar gemensam -

ma tag för att hjälpa skolan ytterligare
en bit fram. Därmed löser man kanske
skolans lokalfråga på ett effektivt sätt,
och löser man den frågan, kan man säga
att man löser den mest angelägna uppgiften,
nämligen att skapa mindre klasser.
Herr Näsström var inne på den
punkten och åberopade en avhandling
av dr Marklund, i vilken han försöker
visa att det inte betyder så mycket hur
stora klasserna är. Herr Näsström och
jag har diskuterat detta tidigare, och jag
vill bara göra några anmärkningar. Det
är möjligt att om man håller en föreläsning
eller en lektion som har föreläsnings
karaktär, kan man ha 30, 40, kanske
t. o. m. 100 eller 200 elever, men om
man skall undervisa på det sättet att
eleverna även skall arbeta och att läraren
skall kunna handleda dem i arbetet,
går det inte med klasser på 40 å 50, utan
då måste antalet vara mindre.

Jag tror dr Marklund på denna
punkt vid föredragningen inom utskottet
erkände, att kommer man dithän, så
att man får andra metoder, måste man
ha gruppundervisning i mindre klasser.
Då blir det något helt annat. Jag tror
herr Näsström också kan påminna sig
den debatten.

Detta om de mindre klasserna. Jag
tror också att det är meningen att när
vi får denna organisation, skall vi också
få en annan metodik. Som jag nyss
nämnde är det alldeles nödvändigt att
man i skolan för in arbetet som det väsentliga
och helst då individuellt arbete.
Detta kommer säkert också att kunna
realiseras, om man får en upprustning
av hjälpmedlen, vilket också i en hel del
fall har skett genom ökade anslag i propositionen.

Vad jag i dag anser vara det väsentliga
är att vi som arbetar inom skolan
och även andra ändå skall få litet arbetsro
och lugn, så att vi kan pröva oss
fram någon tid framåt. Vi kan ha olika
meningar i skolfrågan, vi kan ha olika
meningar om differentieringen, men på
denna punkt tror jag vi är ense. Låt
oss få lugn, låt oss få pröva programmet!
Skolan skall leva, växa och förändras,
och vad som möjligtvis är galet

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

i dag kan vi rätta till i morgon eller
något senare, helst senare.

Jag tror, herr talman, att man i dag
ute på fältet drar en lättnadens suck
över att man äntligen kommit fram till
en lösning av dessa problem, och jag
tror att vi inom de olika kategorierna
kanske så småningom kan träffa varandra
och göra det allra bästa.

Efter denna korta översikt skulle jag
vilja säga några ord om det betänkande
som ligger till grund för denna skolreform
och den proposition som är avlämnad.
Vi måste rikta in allt reformarbete
på lång sikt, inte bara lösa de aktuella
problemen. Så tidigt som 1828 var den
kände biskopen i Karlstad C. A. Agardh,
som satt i en kommitté som då kallades
»snillekommittén», av den uppfattningen,
att man måste ställa allt detta arbete på
framtiden. Denna uppfatning delades
inte riktigt av de andra inom den fina
kommittén, men Agardh anförde där
alltså en avvikande mening. Man kan väl
säga att 1940 års skolutredning och 1946
års skolkommission starkt betonat principerna
och de allmänna riktlinjerna för
en genomgripande skolreform. Om vi
jämför detta med 1957 års skolberedning,
så ligger i själva namnet en »visering
om att det numera gäller kanske
mer än tidigare konkreta förslag att lösa
organisations-, metodik- och undervisningsproblem.

Även i andra avseenden skulle det vara
värt att göra en jämförelse med tidigare
utredningar. När man läst betänkandet
finner man i slutet 5 1/2 sidor innehållande
en förteckning över medarbetare
och grupper som vid sidan om
beredningens medlemmar arbetat på
problemet. Man blir imponerad av den
långa raden, och i viss mån kan man
också säga att man blir imponerad av
den sakkunskap som man måste anse
finns inom den förteckning, som där
uppgjorts. Jag har av dessa utredningar
dragit slutsatser, som väl i stort sett kan
ges vitsord.

Forskningsresultaten har väl knappast
i det stora hela och på viktiga punkter
vederlagts, även om man kan säga att
inga bestämda uttalanden gjorts på vis -

sa punkter. Det är möjligt att man så
småningom genom forskningsresultat
skall komma litet längre.

Jag kan, herr talman, inte med bästa
vilja i världen ge samma omdöme om en
del undersökningar, som redovisats inom
utskottet. Jag vill inte gå in i detalj,
men på vissa punkter tycker man nog
att statistiken knappast är statistik utan
något helt annat. Jag beklagar att så har
blivit fallet, och jag hoppas att man så
småningom genom erfarenhet skall komma
fram till säkrare och bättre resultat
i dessa frågor.

Det allra viktigaste när det gäller skolan
är ju målsättningen. Tidigare liar den
kanske formulerats i två eller tre korta
satser. Så skedde i andra beredningar
och så skedde i U 55 •— undervisningsplanen
för rikets folkskolor av år 1955.
När det gäller beredningens arbete på
denna punkt har beredningen -— såvitt
jag kan se — knappast gjort någon kort
formulering av målsättningen. Man har
i stället resonerat om målet på 30—10
sidor i betänkandet. Om man nu granskar
dessa, så är det naturligtvis alldeles
omöjligt att dra fram några detaljer, men
det är en sak som jag tror man har anledning
att titta litet närmare på, och
det är att man inom beredningen nu
talar om fostran. Detta sker på det sättet
att man betraktar det uttrycket som
en gemensam beteckning för allt vad
skolan skall ge eleverna. Man har alltså
inkluderat även undervisningen.

Jag gläder mig åt denna utveckling
och dessa beteckningar, tv allt kunskapsmeddelande
måste ju också vara fostrande.
Ju bättre kunskaper vi får, desto
lättare tror jag det blir att fostra våra
barn. På den punkten delar jag också
beredningens uppfattning att det väsentliga
är fostran och att man kan nå fostran
både genom undervisning och genom
påverkan i rätt riktning. All fostran
skall också vara kunskapsmeddelande
enligt mitt sätt att se. Denna nyans
har en viss betydelse i resonemanget,
och jag tror att det är viktigt att man
har den klar för sig.

Man har då sagt att när man har fostran
som ett begrepp som inkluderar allt

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

annat, är det möjligt att man bortser från
vikten av ett ordentligt kunskapsmeddelande.
Den tidigare reaktionen mot ensidiga
minneskunskaper har varit berättigad.
Med utgångspunkt från detta
har man nått fram till andra metoder
och fått bättre resultat. Jag tror också
att man till skolan skall återföra något
av det som bör barnaåldern till, sång
och saga, lek och poesi. Jag hoppas att
den nya skolan skall få litet mera av
detta än det nu ser ut när det gäller skolans
arbete och skolans mål.

I en utredning och i en proposition
för någon tid sedan talade man om att
skolan måste ge fasta och lätt rnobiliserbara
kunskaper och färdigheter, och
det är riktigt. Men man skall framför
allt inrikta sig på att eleven skall kunna
använda de redskap som finns i böcker
och tidskrifter — nu har vi också så
många möjligheter genom radio och television.

Låt mig i detta sammanhang, herr talman,
göra ett par reflexioner som kanske
sträcker sig något utanför skolans
värld. Det gäller arbetet. Jag tror att det
är nödvändigt, att vi talar mer om arbetets
välsignelser än om motsatsen. För
man in det resonemanget i skolan, tror
jag att man är mera på rätt väg än man
varit tidigare. .lag tror att det är nödvändigt
att vänja eleverna vid allvarligt
arbete, och man skall komma ihåg att
arbetet är en glädjekälla. Det är möjligt
att vi kommit närmare det målet nu.
Jag skulle vilja citera ett uttryck i beredningens
betänkande: »Skolan skall
genom arbete meddela fostran för arbete.
»

På en punkt vill jag anmäla mitt missnöje
med beredningens och departementschefens
förslag till organisation.
Det gäller framför allt behandlingen av
de estetiska linjerna och möjligheterna
att få in dessa i den nya skolan. Beredningen
skriver om den estetiska fostran
och dess betydelse. Detta sker på tre och
en halv rader i detta stora betänkande.
Men vad kommer sedan? Jag letade förgäves,
men småningom hittade jag en
rubrik där det står: Fostran för fritiden.
Det var som om man skulle ha flyttat

fostran när det gäller de estetiska ämnenat
ut ur skolan och satt den bara på
fritiden. För mig kan man gärna flytta
ut mycket av tekniken och allt annat
materiellt och sätta in konst i stället,
det tror jag eleverna skulle tycka om.
På den punkten har vi i en motion sökt
få en estetisk linje förverkligad, särskilt
med tanke på vad som förekommit i
Lund, där man nått mycket framgångsrika
resultat. Jag vill citera en mening
ur skolberedningens betänkande: »Kanhända
dämpas också viljan att förstöra,
när viljan att skapa tillfredsställes.» Det
är någonting som gäller för alla människor,
men det gäller framför allt för
våra ungdomar.

I dag föres debatten om skolreformen
in i riksdagens båda kamrar, och helt
naturligt kommer då den störa frågan
fram, frågan om differentieringen. I
skolberedningens direktiv heter det: »Utredningens
mest krävande uppgift och
— om man så vill — kärnpunkten i dess
arbete är den förnyade avvägningen mellan
inre pedagogisk och yttre, organisatorisk
differentiering.»

Jag skall, herr talman, från början
deklarera att jag inte på något sätt vill
skärpa motsättningarna när det gäller
denna fråga. Jag tror att det är synnerligen
olyckligt om man gör det. Vi har
erfarenhet av hur det har varit. I stället
för att skärpa motsättningarna bör man
försöka komma fram på någon medelväg.
Min bänkkamrat herr Kaijser och
jag har varit med i särskilda utskottet.
Vi har olika uppfattningar, men när det
gäller målet är vi överens. Det är mycket
vi kan komma överens om också på
andra punkter. Vem som har rätt får
vi väl se. Jag hoppas naturligtvis att det
blir jag.

Låt mig redovisa några synpunkter.
Beredningen har byggt sitt förslag på
forskning, och jag tycker att man kan
ge den vitsord. På grundval av forskningsresultaten
har beredningen byggt
sina resonemang och dragit sina slutledningar.
Jag är inte alldeles övertygad
om att en del utredningar som vi
liar fått oss tillsända och som föredragits
i utskottet kan förtjäna samma vits -

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan in. m.

ord. På vissa punkter tvivlar jag mycket
starkt på det, och jag tror att vissa
uppgifter, framför allt statistiska uppgifter,
inte är helt styrkta. Jag skall inte
gå in på detaljer, men jag tror att man
får vara litet försiktig där.

Beredningens forskningsresultat förtjänar
alltså vitsord på många punkter,
och även om de inte slutförts, får man
väl hoppas att det så småningom skall
arbetas vidare. Jag vill gärna deklarera
en personlig erfarenhet som jag har från
mitt arbete. I den gamla åttaåriga skolan
hade man en uppdelning av klasserna
i allmänteoretiska och allmänpraktiska.
Jag har lång erfarenhet av detta,
och jag måste säga att man där finner
fruktansvärda exempel på vad vi kallar
negativa miljöer och utarmade miljöer.
Jag har haft samtal med mina lärare
på högstadiet och de är eniga om att
det var långt ifrån lyckligt med denna
uppdelning av klasserna i praktiskt och
teoretiskt begåvade elever. Disciplinsvårigheterna
var ytterligt stora. Så långt
var vi ense, men sedan skiljer sig våra
uppfattningar när det gäller möjligheterna
att lösa problemen. Jag tror att det
skedda var en olycka, som jag inte vill
ha upprepad.

Det måste alltid inom en klass — även
om den är differentierad — finnas en
viss gradskillnad i fråga om begåvningarna.
Frågan är var man skall dra
gränserna. Denna skillnad kan inom
klasserna vara ganska väsentlig och kan
i olika ämnen vara utomordentligt markant.
Denna olägenhet kvarstår även vid
differentierade klasser.

Att döma av de erfarenheter jag själv
har haft i mitt arbete får de elever, som
sackar efter litet i takten, mycket god
hjälp av sina kamrater. Jag har också
den uppfattningen, att kamraterna gärna
vill hjälpa.

Det är möjligt att de elever, som skulle
kunna arbeta något raskare och nå
något bättre resultat på kortare tid, i
någon mån hindras i sammanhållna klasser.
Det kan nog knappast bestridas.
Frågan är emellertid: Vad är målet? Vad
nar man med det ena eller det andra?

Det av beredningen föreslagna tillvals -

systemet är enligt min mening riktigt.
Även inom sammanhållna klasser får
man en differentiering med tillvalsgrupper.
Man har också enligt det nya förslaget
alternativa kurser i ett par av
ämnena. Det blir således inte fråga om
helt sammanhållna klasser, om någon nu
har den uppfattningen.

Häremot riktas alltid invändningen:
Varför talar man då så mycket om
klassgemenskapen, då man i alla fall under
många timmar i veckan får skilja
eleverna åt? Jag har hört detta resonemang,
och jag skulle för min del i stället
för »klassgemenskap» vilja använda uttrycket
»kamratgemenskap». Inom en
klass, som hålles ihop i bästa fall från
första klass och i sämsta fall från fjärde
klass, blir eleverna kamrater och där
skapas en gemenskap som består, även
om eleverna ett par timmar i veckan
undervisas i olika lokaler av olika lärare.
Om man ser på eleverna under
rasterna, så finner man, att de håller
ihop och resonerar med varandra om
gemensamma problem. Det visar sig också
att kvarsittare under raster och på
fritid söker sig tillbaka till sin gamla
kamratkrets. Det dröjer länge, innan de
smälter in i den nya klassen. Differentieringen
spränger således inte de sammanhållna
klasserna. Risken härför är
minimal.

Jag anser således att ordet »kamratgemenskap»
är bättre än »klassgemenskap».
Vi är väl överens om att det sker
någonting för eleverna ganska besvärande,
när man delar upp dem. Det blir
nya miljöer. Många gånger känner de sig
osäkra och rädda för den nya miljön.
Situationen är ungefär densamma som
när man skriver in barn i första klass.
De kommer då från hemmen, söker sig
fram och är osäkra. Denna situation
återkommer, då man differentierar eleverna
i sjätte klass.

Riksdagsmännen har under de sista
av dessa dagar fått en petition. Herr
Näsström har redan berört den. Jag hade
egentligen inte tänkt göra det men får
väl ändå ta upp den, eftersom det gäller
en ganska allvarlig sak. Jag har personligen
fått det intrycket, att aktionen

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. in.

knappast syftar till att nå ett strängt
objektivt bedömande. Det förefaller mig
snarare som om aktionen syftar till påverkan.
När man skall tillmäta petitionen
den vikt den kan lia, får man inte
bara räkna antalet underskrifter. Man
får även i någon mån granska vilka det
är som skrivit under petitionen. Det är
klart att lärare, som har erfarenhet av
både sammanhållna och differentierade
klasser, bör ha möjlighet att bedöma
frågan. Om det emellertid gäller exempelvis
en pensionerad officer, som undervisar
i matematik på gymnasiet, och
hans namn avses tjänstgöra som påverkan
av riksdagens ledamöter, måste jag
ställa mig tveksam huruvida han har
möjligheter att bedöma fördelar och
nackdelar av differentierade och odifferentierade
klasser. Detta är en viktig anmärkning,
som jag har att göra mot petitionen.
Jag vet att det här, som jag redan
sagt, gäller en allvarlig fråga, men
man får nog se litet kritiskt på denna
petition. Man får inte bortse från att det
kan ligga något i den, men man kan nog
önska, att den hade utformats på ett
mera objektivt sätt.

Om vi nu i enlighet med det sista budet
från högern överlåter åt skolcheferna
att avgöra om klasserna skall bli differentierade
eller sammanhållna, tror jag
att vi kommer att föra ut striden på ett
plan, som är långt ifrån lyckligt. En
skoldirektör har inte alltid en sådan utbildning
att han bäst är skickad att avgöra
om klasserna bör vara sammanhållna
på högstadiet eller inte. I en kommun
kanske sitter en rektor med 30—40 års
tjänstgöring, medan skoldirektören själv
aldrig har undervisat på det stadium det
gäller. Jag tror därför inte att högerns
förslag innebär någon utväg att lösa problemet,
utan jag föredrar att följa skolberedningens
förslag. Det finns utan tvekan
skoldirektörer, som sysslat med undervisning,
men i regel har de inte ägnat
sig så mycket åt undervisning som
åt skolledning. Det händer ju en hel del
på skolans område medan han sitter på
sin expedition. Att därför överlämna avgörandet
i denna fråga åt de kommunala
skolmyndigheterna tror jag vore risk -

fyllt. Det kan uppstå konsekvenser, som
jag här inte vill gå in på men som var
och en nog kan tänka sig.

Man har talat ganska mycket om organisationen.
Jag har redan förut sagt,
att man inte bör överskatta denna. Organisationen
är den yttre ramen kring det
hela. Det viktigare är innehållet. Enligt
min bestämda mening har organisationsfrågorna
fått spela en alldeles för stor
roll. I den nya skolan skall vi försöka
skapa en ny metodik, ett nytt arbetssätt.
Olika slag av organisationsformer kan
medge detta.

Vi har talat mycket om en ny metodik,
om grupparbete och individuell undervisning,
men vi har tidigare haft
mycket små möjligheter att sätta i verket
dessa vackra tankar. Det är dock ett
mål vi gärna vill sträva efter. Enligt min
mening är det skolberedningens förtjänst
att man har fört in i debatten frågorna
om metodik och undervisningens
innehåll. I den delen nämnde jag nyss
att hjälpmedlen kommer att spela en stor
roll när det gäller undervisningen. På
denna punkt har jag en avvikande mening
gentemot utskottet och departementschefen.
Jag anser att man borde
ha vidtagit snabbare åtgärder för att få
ut hjälpmedlen till skolorna. Detta gäller
länsskolnämnderna, och det gäller
hjälpmedelscentralerna, och jag vill nämna
ett par ord om centralen i Stockholm.
Det säges i utskottsutlåtandet att det
skall bli ett samarbete, och det talas som
om det skulle bli vilket slags samarbete
som helst. Jag vill hellre säga att det
måste vara ett speciellt samarbete för att
vi skall få en effektiv och ekonomisk organisation,
och detta kan åstadkommas
genom att vi får en gemensam hjälpcentral
för Stockholm och för hela riket.

Herr XTäsström var inne på disciplinfrågan,
och utskottet har diskuterat den
ingående. Man har debatterat från olika
utgångspunkter. Vi har i en motion begärt
att få anslag till försöksverksamhet
på detta område. Samtliga har ju varit
ense på den punkten, och herr XTäsström
talade nyss om att det är en ytterligt viktig
och besvärlig fråga och att allmänheten
och skolans män är bekymrade

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

över läget. Vi har föreslagit att det skulle
bedrivas en försöksverksamhet på området,
men herr Näsström vill inte nu
gå med på detta. Vi vidhåller emellertid
vårt krav och hoppas att vi skall få stöd
av kammarens ledamöter, så att vi får
möjlighet att få till stånd en viss försöksverksamhet
på området, och jag hoppas
att vi skall få det snart. Utan verksamma
åtgärder tror jag att skolreformen
här kan misslyckas.

Klassföreståndarskapsfrågan är också
synnerligen viktig. Vi har föreslagit att
en veckotimme per klass i årskurs 7
skall ställas till rektors förfogande i de
fall, där klassföreståndaren ej förfogar
över mer än 2 undervisningstimmar i
klassen. Detta är ingen lösning, men det
är ett försök, som jag tror det vore värdefullt
att få pröva på högstadiet. Klassföreståndarfrågan
är mycket besvärlig
och är långt ifrån löst. Vi hoppas att
den genom en försöksverksamhet av detta
slag skall komma ett steg närmare lösningen.
Detta är en av de mera viktiga
elevvårdande åtgärder, som jag anser att
vi snart bör vidta.

Låt mig nu, herr talman, redovisa några
erfarenheter från den försöksverksamhet
som bedrivits och som jag tidigare
nämnt något om. Med tillvalsskolan
skapar vi förutsättningar för elevens fria
val. Detta skall tillämpas utan undantag;
lärarna skall där inte påverka valet,
utan de skall ge information, men inte i
förväg råda. Det är klart att det kan finnas
nyanser därvidlag, men inställningen
bör vara att klasslärare, yrkesvalsledare
och rektorer lämnar en saklig upplysning
om vilka möjligheter som finns
och sedan låter eleverna i samråd med
föräldrarna välja vilken tillvalsgrupp
eleven sedan skall tillhöra.

I detta sammanhang tror jag att vi delvis
har löst en mycket viktig fråga, och
det gäller föräldrarnas medverkan. När
det gäller elevernas val av tillvalsgrupp
måste föräldrarna kopplas på. Vi skickar
ut till föräldrarna cirkulär, som de
får fylla i och i samråd med eleverna
välja tillvalsgrupp. Efter detta sammankallas
föräldrarna till möten. Jag har 57

2f Första kammarens protokoll 1962. yr 22

avdelningar i hela min skola, av vilka
20 hänför sig till högstadiet. Vi har haft
föräldramöten, där sammanlagt inte
mindre än 900 föräldrar har varit närvarande,
och i de flesta fall har man
haft personliga samtal med föräldrarna.
Det är få ting som glatt mig så mycket

— och som även lärarna har varit glada
åt — som dessa möten. Härigenom för
man in föräldraintresset i skolan, och
man får ett samarbete som det tidigare
har varit svårt att åstadkomma. Föräldrarna
kommer in i skolan på ett naturligt
sätt. Jag tycker att det är ett gott
resultat att få ett personligt samtal med
omkring 900 föräldrar, och det är ett
resultat som bådar gott för den nya skola
som vi i dag skall besluta om.

Om vi sedan kunde ha fått en bättre
ställning för övningsämnena, skulle jag
ha blivit tacksam. Dessa har utan minsta
tvekan kommit i kläm. Jag hoppas att
man kan göra anordningar så att övningsämnena
bättre kommer till sin rätt

— det gäller slöjd, teckning, gymnastik
och hemkunskap. I detta fall skulle jag
vilja be gymnasieutredningen — som har
en representant i denna kammare -— att
titta på övningsämnena på gymnasiet.
De har i dag knappast något kompetensvärde,
och om man försöker öka kompetensvärdet
för dessa ämnen, väcker
man intresse hos eleverna att ägna sig
åt dessa ämnen. Stort A i gymnastik och
musik har så liten betydelse, medan ett
Ba i t. ex. engelska kan ha en mycket
stor betydelse.

Herr talman! Det är min tro att vi genom
denna skolreform kommer att få
nya bidrag att lösa våra ungdomsproblem,
och det är väl ytterst dit vi syftar
genom det nya arbetet inom skolan. Som
jag i början sade, bör all skolplanering
syfta framåt. Nu till slut vill jag säga,
att förverkligandet av planeringen förutsätter
lojalitet mot fattade beslut, god
vilja till samarbete från alla grupper -—■
då det gäller både kårpolitiska och partipolitiska
sammanhang. Och framför allt
vill jag säga, att om man har tron på
uppgiften, så har man också tron på
våra svenska ungdomar. Då tror jag att

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

denna skolreform kommer att vara till
utomordentlig nytta inte bara för skolan
utan för hela vårt folk.

Herr talman! Jag yrkar bifall till följande
reservationer till utskottets utlåtande
nr 1 under avd. I: 11 vid punkt 32.
12 b vid punkt 33, 15 b vid punkt 36, 16
vid punkt 41, 22 vid punkt 53, 28 vid
punkt 75, 30 vid punkt 88.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Vid ett tillfälle som detta,
när man får vara med om att efter
fattig förmåga utforma och besluta om
en skolreform som i grund omskapar
vårt obligatoriska skolväsende, går faktiskt
tanken osökt tillbaka till det röda
skolhus med två skolsalar, där man varannan
dag åtnjöt undervisning i småskolan
av en energisk lärarinna. Hela hennes
rekvisita till hjälp i undervisningen
var ett tiotal träpinnar av ungefär en
decimeters längd, med vilka talen i entalsserien
demonstrerades.

När vi nu diskuterar dagens och morgondagens
skola, framstår naturligtvis
barndomens skola en smula torftig. Men
är det ändå inte så, att torftigheten inskränker
sig till det yttre? I det röda
skolhuset levde undervisningens idé ett
starkt för att inte säga ett lysande liv,
och lärarinnan och magistern hade tagit
till sin livsuppgift att förmedla kunskap
och vetande, hut och hyfsning till
elevskaran, vars medlemmar hade de
mest skilda andliga och materiella förutsättningar.
När eleverna lämnade skolan
hade de fått en barlast som sedan skulle
göra livet lättare och kampen för tillvaron
mindre påfrestande.

Låt oss, herr talman, vars överens om
att vår gamla skola fyllt en storartad
uppgift i vårt samhälle. Kanske den eniga
känslan kan avhålla oss från opåkallad
hybris, när vi nu går att ta slutlig
ställning till den nya skolan, vars skapande
inte är någonting annat än ett utslag
av våra gemensamma plikter mot
dagens samhälle.

Det måste för varje skola vara ett oavvisligt
krav och mål att den skall vara
i takt och samklang med den tid och

det samhälle, i vilket den verkar. Det
mål man sätter upp för skolan avgör i
betydelsefulla avseenden hur den skall
organiseras och utformas. Med hänsyn
till alla de mycket betydande förändringar
vårt samhälle undergått bör det
därför inte te sig förvånande, att det
förslag till ny skola, som nu ligger på
riksdagens bord, i betydelsefulla avseenden
skiljer sig från vår gamla skola.
Men det betyder inte att man bryter staven
över den skolan. Den har som sagt
fyllt sin uppgift på ett storartat sätt,
och den och dess lärare är värda vår
stora tacksamhet och vår beundran, när
den snart slutligt marscherar ut från
scenen.

För varje skola måste gälla att omtanken
om den enskilde eleven och tillvaratagandet
av varje elevs förutsättningar
i hög grad måste prägla målsättningen.
Därmed är det också sagt att skolans
utformning och organisation i betydande
grad är bestämd. Men det finns vissa
allmängiltiga inslag, som kanske inte i
så hög grad sätter spår efter sig i skolans
konstruktion. I ett dynamiskt samhälle
kan exempelvis förmedlandet av
kunskap i mindre grad än i ett statiskt
samhälle inskränkas till förmedlande av
enbart fakta. Samband och relationer
mellan fakta, metoder för att kunna följa
utvecklingen samt inhämta mera kunskap
och över huvud taget orientera sig
i tiden och utvecklingen måste i högre
grad än tidigare prägla skolans arbete.
Sådana allmänna mål och förändringar,
d. v. s. levande kunskap och undervisning
i stället för pluggande, kan tillgodoses
utan att det avsätter några djupare
spår i skolväsendets organisation och
uppbyggnad. Detsamma torde i stort
sett gälla den fostran, sociala fostran
eller fostran för livet och den mänskliga
samlevnaden, som ingår i målet för den
nya skola vi diskuterar. Inte heller den
fostran behöver så genomgripande yttre
förändringar för att kunna genomföras.
Det bästa beviset därpå är den allmänfostran
vår gamla skola gett.

Nej, det är då man kommer fram till
den del av målsättningen, som gäller den
enskilde elevens ställning och möjlighe -

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

ter i skolan, som man får något av en
vattendelare. Härvidlag är det främst två
grundläggande saker jag vill framhålla:

För det första: Skolan skall präglas
av en strävan att tillgodose den enskilde
elevens förutsättningar och anlag.

För det andra: Skolan skall vara så
utformad att den skapar goda förutsättningar
för den enskildes val av studieoch
yrkesinriktning, vilket ju skall ersätta
samhällets tidigare urvalsrätt.

Detta är högst väsentliga och grundläggande
ting. Man kan inte gå förbi
dem eller ge avkall på dem utan att
högst väsentligt ändra skolans mål och
uppgift. Den debatt om högstadiets utformning,
som hittills förts och delvis
alltjämt förs, blir alltså en diskussion
om skolans mål och uppgift.

För min del anser jag det vara ett
mycket stort framsteg, ja, det kan sägas
vara en milstolpe, att man nu kommit
därhän, att samhällets och skolans urvalsrätt
när det gäller studier och inriktning
kan ersättas med föräldrarnas
och elevernas bestämmanderätt, och att
skolan därvidlag skall skapa så goda
förutsättningar som möjligt för ett gott
och realistiskt val.

Detta är ju faktiskt symtomatiskt för
hela vårt samhälles utveckling från ett
auktoritärt eller överhetssamhälle till ett
samhälle där de auktoritära dragen ersatts
av den enskildes rätt och möjlighet
att fritt välja.

När det gäller att tillgodose dessa möjligheter
och rättigheter för den enskilde
är det en rad faktorer som måste uppmärksammas.
Jag vill, herr talman, nämna
några av dem som jag anser vara de
mest väsentliga.

Verkligheten är inte så enkel att man
kan klassificera elever i praktiska och
teoretiska begåvningar. Personlighetstypen
och anlagsstrukturen liksom intressestrukturen
är — och det får vi nog
vara tacksamma för — långt rikare nyanserade
och fasetterade. Den omtalade
begåvningsgraden i fråga om å ena sidan
matematik och å andra sidan språk hos
enskilda elever är inte det enda exemplet
pa detta förhållande. Anlags- och begåvningsstrukturen
hos en person är inte

heller statisk, allra minst under den del
av uppväxttiden som är aktuell i detta
sammanhang. Anlagen mognar heller
inte vid samma ålder eller tidpunkt. Jag
syftar därvid på de s. k. senmogna eleverna
men även på att olika anlag hos
en och samma individ kan utvecklas vid
olika tidpunkter. Sakkunskapen på området
synes efter vad jag kan förstå vara
ense om att medan de s. k. teoretiska
studieanlagen kan utskiljas förhållandevis
tidigt dröjer det några år längre innan
andra betydelsefulla anlag mognat
fram. Skall studier och yrkesinriktning
avgöras under hänsynstagande till hela
personligheten kan avgörandet uppenbarligen
inte ske förrän samtliga anlag
och givetvis också intressen kan urskiljas
på ett tillfredsställande sätt. Detta
måste gälla oavsett det är fråga om ett
val eller ett urval.

Det är egentligen ganska egendomligt
att frågan om linjeval och differentiering
i den allmänna debatten uteslutande
kommit att gälla högstadiet. Detta leder
tanken till att man mera sett till att en
förändring skall inträffa än till förändringens
innebörd.

Vid ett och annat tillfälle har jag kunnat
konstatera att man i den allmänna
debatten fattat det förslag till högstadium,
som nu föreligger, som ett helt
odifferentierat högstadium, där alla
marscherar liksom på linje. Detta är ju
ingalunda fallet. Möjligheten att i olika
ämnen anpassa undervisningen efter den
enskilde elevens förutsättningar har ju
tillgodosetts på olika sätt. Så kan ju ske
genom viss individualisering av undervisningen
inom ramen för en sammanhållen
klass och en gemensam kurs. Det
kan ske genom alternativa större eller
mindre kurser i vissa betydelsefulla ämnen.
Dessutom kan ju ett visst fritt tillval
ske inom vissa ämneskombinationer.
Högstadiets utformning med de sammanhållna
klasserna kan sålunda sägas vara
allt annat än stelt och stereotypt. Syftet
med denna rörlighet är givetvis både att
tillgodose individuella begåvningsvariationer
och möjliggöra för den enskilde
att bekanta sig med sina olika ämnen
för att komma underfund med sina egna

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1902 fm

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

förutsättningar och få en orientering
med tanke på kommande val av studieoch
yrkesinriktning. I jämförelse med
den klassiska på skolans urval grundade
linjedelningen tar det nya skolsystemet
i långt högre grad sikte på de enskilda
elevernas olika förutsättningar. Mot bakgrunden
härav och i anslutning till den
pågående debatten om sammanhållna eller
delade klasser på högstadiet har jag
ställt mig frågan: Hur ser den linjedelning
ut som för det första innefattar
denna orientering i själva studiegången
och skapande av förutsättningar för det
kommande valet av studier och yrkesinriktning,
för det andra verkligen bygger
på föräldrarnas — elevens fria val och
inte på skolans -—• samhällets, för det
tredje avlägsnar vårt nuvarande skolväsendes
verkliga avigsida, betygsjäktet
och poängjakten, och som för det fjärde
är praktiskt och organisatoriskt genomförbar? Jag

måste säga att jag hittills inte sett
något förslag till linjedelning, som fyller
dessa förutsättningar. Fylls inte dessa,
då kan skolan inte fullfölja sina målsättningar
och uppgifter på ett sådant sätt
som man avser och enligt vad jag kan
förstå måste avse för att få en sådan
skola som dagens samhälle kräver.

Personligen har jag ingen erfarenhet
som lärare, men jag är fylld av beundran
för vår ambitiösa lärarkårs arbete
och insatser för våra barns undervisning.
Jag har därför förståelse för att
en lärare, som hittills varit verksam
inom den del av skolväsendet där man
har s. k. positivt gallrade klasser, kan
hysa oro och bekymmer inför uppgiften
att ställas inför en s. k. ogallrad klass.
Det är förklarligt att han från sina utgångspunkter
och med sina erfarenheter
gör en jämförelse i förväg och säger sig
att den positivt gallrade klassen säkerligen
har sina fördelar. Det är, som jag
ser det, en rätt naturlig reaktion att han
för sin del vill behålla den gallrade
klassen och således sneglar på något slag
av linjedelning.

Men man måste ändå komma ihåg, att
alternativet till de ogallrade klasserna ju
inte är positivt gallrade klasser, utan

dels positivt och dels negativt gallrade
klasser. Man får ju inte endast ett positivt
utslag av en delning, då man ändå
sammanlagt har samma elevunderlag att
tillgå. Men även med full förståelse för
denna inställning kan man nog inte
komma ifrån att det här har dykt upp
intressen som vetat att använda sig av
denna — låt mig kalla det så — förvirring
för att skapa en smula bekymmer
omkring den nya skolans tillkomst. Det
är att djupt beklaga att så har skett!

Erfarenheten av denna debatt måste
emellertid bli, att allt måste göras för
att så att säga föra ut den nya skolan i
marknaden. Den upplysningsverksamhet,
som departementschefen föreslagit
efter skolberedningens propåer och vilket
förslag särskilda utskottet inte endast
har anslutit sig till utan dessutom
funnit »välgrundat», måste med all kraft
fullföljas. Det gäller här att sätta särskilt
de lärare, som inte har erfarenhet
av försöksskolan att falla tillbaka på,
in i de nya rikt fasetterade uppgifterna.
Det gäller också, vilket är minst lika
viktigt, att hos den stora allmänheten
och föräldrarna skapa good will för den
nya skolan och reparera de eventuella
skador som uppkommit av den onyanserade
kritiken mot särskilt de sammanhållna
klasserna. Skolberedningens redovisning
av läget på upplysningsfronten
manar till krafttag på detta område.
Man måste här förutsätta att statsmakterna
måste vara beredda att sätta in ytterligare
resurser, både ekonomiska och
personella, för att klara denna uppgift.

Ett avgjort positivt drag i det förslag
som vi nu behandlar är den del som
gäller elevantalet i klasserna. Om alla,
som har beröring med skolan, på någon
punkt kan vara ense, så måste det vara
på just denna punkt. Elevantalet i klasserna
har — det vågar jag påstå trots
vad utskottets ärade ordförande sade dä
han här erinrade om den Marklundska
utredningen och andra undersökningar
— en avgörande betydelse för undervisningens
kvalitet och effektivitet; man
må se till själva kunskapsmeddelelsen,
till disciplin- och ordningsproblem eller
till skolans fostrande uppgifter. Ett lägre

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

elevantal ger bättre förutsättningar i alla
dessa avseenden. På centerhåll hälsar vi
med tillfredsställelse det steg mot lägre
elevantal i klasserna som nu tages. Vi
betraktar det som en betydelsefull etapp
och menar att ytterligare ett steg bör tas
under senare delen av 1960-talet. Vi anser
att planeringen av skolväsendet och
lärarutbildningens kapacitet redan nu
bör inriktas därpå.

Ett lägre elevantal är självfallet inte
det enda medlet för att nå en effektivare
skola. Undervisningsmetoderna, hjälpmedlen,
lärarutbildningen, lärarnas fortbildning
o. s. v. har givetvis sin betydelse.
Men skall den enskilde eleven och
tillvaratagandet av envar elevs personliga
förutsättningar vara målet för skolans
arbete, torde det vara ställt utom
all diskussion att lärarnas möjligheter
att ägna sig åt varje enskild elev och att
individualisera undervisningen efter den
enskilde elevens förutsättningar i mycket
hög grad beror på det antal elever
han på en gång måste ägna sig åt. Det
är från sådana utgångspunkter som vi
för vår del fört fram förslag om ytterligare
sänkning av elevantalet för skolväsendet
i dess helhet.

För en viss del av vårt skolväsende
spelar elevantalet i klasserna en särskild
roll. Var och en förstår att jag därvid
tänker på skolorna i glesbygderna. Inför
skolreformen och utbyggnaden av skolväsendet
har vi ju haft de allra största
förväntningar för landsbygdens barn
och ungdom, tv det är väl ändå obestridligt
att den kategorien av vårt folk har
släpat efter i fråga om utbildningsmöjligheter.
Förverkligandet av grundskolan
betyder för deras del ett mycket stort
framsteg, som vi alla är tacksamma för.

•lag vill också i detta sammanhang
framhålla, att utbyggnaden av skolväsendet
i övrigt måste ske på sådant sätt
att de i fråga om utbildningsmöjligheter
eftersatta bygderna i första hand tillgodoses
så långt sig göra låter. Detta
måste gälla för alla de till grundskolan
anknytande skolformerna: fackskolorna,
gymnasierna och den praktiska yrkesutbildningen.
Skall likvärdiga utbildningsmöjligheter
verkligen bli en relalitet och

inte endast ett tomt talesätt är det nödvändigt
att den rent geografiska fördelningen
uppmärksammas. Utbildningsmöjligheternas
lokalisering är i dag en
fråga av allra största vikt och ofta avgörande
för en bygds fortsatta utveckling.

I detta sammanhang vill jag också
beröra några speciella spörsmål, som
gäller grundskolan i glesbygderna. Vi
har motionsledes tagit upp dessa frågor
och även framfört dem i en reservation
till särskilda utskottets utlåtande. Glädjande
nog har vi fått stöd för vår uppfattning
även från annat håll.

Frågan om kravet på elevunderlag är
i betydande avseenden avgörande för
glesbygdernas skolorganisation. Den frågan
kan inte lösas enbart genom skolskjutsar
och inackorderingar. Det finns
en gräns för resvägar till och från skolan,
som måste respekteras om inte menliga
verkningar skall bli följden för elevernas
skolresultat liksom för dem själva.
Man bör hålla på den s. k. 45-minutersgränsen.
Alternativet, inackordering,
är ett sådant ingrepp i familjerna och
i elevens kontakt med hemmet, föräldrarna,
syskonen och tidigare kamrater,
att det måste undvikas så länge det finns
andra möjligheter.

Från dessa utgångspunkter har vi understrukit
att tvåparallelliga högstadier
blir nödvändiga i en del glesbygder och
att förutsättningar där måste skapas för
ett fullgott skolväsende genom förstärkningsanordningar
och lägre krav på
elevenantal för inrättande av tillvalsgrupper
och linjer. Kan man inte gå denna
väg är det fråga om huruvida man
verkligen kan fullfölja planerna för den
nya grundskolan. Det skulle väcka den
allra största besvikelse ute på landsbygden
om så bleve fallet. Jag är emellertid
övertygad om att skolöverstyrelsen, som
bär huvudansvaret för den nya skolans
praktiska utformning, har fullt klart för
sig liurudant läget är ute i bygderna.

Som jag förut nämnde bör emellertid
planeringen och utvidgandet av skolväsendet
ske under hänsynstagande till en
kommande sänkning av elevantalet i
klasserna. Det vore då inkonsekvent att

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 19G2 fm.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

för en övergångstid av mindre än ett
decennium tillämpa ett krav på elevunderlag,
som sedan kommer att vara inaktuellt.
Där elevunderlaget spelar en
avgörande roll för indelningen i elevområden
och skoldistrikt bör man redan nu
inrikta sig på de kommande delningstalen.
1 förekommande fall bör man alltså
jämka kraven på elevunderlag, speciellt
då det gäller högstadiet, med hänsyn
till de krav som kommer att ställas
med utgång från framtida delningstal. I
konsekvens härmed bör också kraven på
elevunderlag för inrättande av linje i
årskurs 9 sänkas. Vi har i både motion
och reservation angivit att man i vissa
fall bör kunna gå ned till nio anmälda
i stället för tolv som eljest gäller.

Av mycket stort intresse i det beslut
vi nu går att fatta är förslaget om inrättande
av de s. k. fackskolorna. För
dagen är ingenting klart om dessa skolors
reella innehåll utöver vad skolberedningen
föreslagit, men tillfälle torde ges
att närmare debattera denna fråga då
den tillsatta specialutredningen angående
fackskolorna blir klar. Redan nu kan
emellertid sägas att fackskolorna, rätt
utformade och fördelade, kan bli ett utomordentligt
komplement till grundskolan
och en väg att effektivt avlyfta trycket
på gymnasievägarna utan att man
därför behöver ställa fackskolornas elever
utanför en slutlig gymnasiekompetens
och möjligheter till akademisk utbildning.
.lag menar att eleverna i fackskolorna
tvärtom genom enkla arrangemang
i den mån studiebegåvning och
fallenhet ger vid handen bereds möjlighet
att fortsätta studievägen.

Även här kommer ett betydande glesbygdsintresse
in. Det bör ges möjlighet
åt glesbygdskommunerna att utan alltför
härda krav på särskilda kvaliteter
i sammanhanget starta fackskolor, som
blir ett förnämligt inslag i landsbygdens
skolväsen. Det finns i detta sammanhang
anledning att understryka särskilda
utskottets uttalande, att förslaget om
fackskolorna inte minst med hänsyn till
kommunernas och de statliga myndigheternas
planeringsuppgifter snarast bör

föreläggas riksdagen för ställningstagande.

Låt mig så, herr talman, ta upp en
sak i anslutning till utskottets utlåtande
över förslaget till ny skollag. Men innan
jag gör det är det enligt min uppfattning
på sin plats att ge ett erkännande för
att man nu lyckats sammanföra och samarbeta
skollagstiftningen så som här har
skett. Enligt min uppfattning är det i
hög grad ägnat att underlätta framför
allt de lokala skolmyndigheternas arbete,
som annars — jag är övertygad om
att alla som är praktiskt verksamma på
det här området vet det — många gånger
har försvårats genom att lagar och
förordningar måst sammanställas och
sammanvägas från många källor.

Jag skulle vilja ta upp 16 § i den nya
lagen, där man i andra stycket talar om
den s. k. fackrepresentationen. I en reservation,
som i sin tur återfaller på
en reservation av herr Larsson i Hedenäset
m. fl. i skolberedningens förslag,
yrkar vi att bestämmelserna om fackrepresentation
helt skall slopas.

Jag ser för min del denna fråga helt
ur kommunalmannens synpunkt. Det förefaller
mig betänkligt att företrädare
för en grupp anställda under skolstyrelsen
skall vara av lagen tillförsäkrade
möjlighet att i varje fall så att säga indirekt
utöva inflytande på styrelsens arbete.
överallt annars i den kommunala
lagstiftningen har vi frånträtt direkt
fackmannarepresentation med den motiveringen,
att kommunalfolket nu i gemen
är skickat att sköta sina uppgifter och
har möjlighet att under alla förhållanden
ändå inhämta fackkunskapens mening.
Vid flera tillfällen har här i riksdagen,
inte minst under den pågående
vårsessionen, nämligen i fråga om den
nya kommunindelningen och i fråga om
arvodessättningen för kommunala förtroendemän,
uttalats att man hyser full
tillit till de förtroendevalda att handha
även de viktigaste angelägenheter. Men
i fråga om skolan, som man ju ändå inom
skolstyrelser och fullmäktige så intresserat
och målmedvetet vårdar sig
om, skall man alltjämt bibehålla en sär -

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

lagstiftning. För mig är detta oförståeligt,
i all synnerhet som skolchefen ju
har en mycket betydande uppgift i sammanhanget.
Hans engagemang i skolstyrelsens
arbete bör vara en garanti för
att sakkunskapen alltid får sitt ord med
i laget.

Jag hoppas, lierr talman, att kammarens
ärade ledamöter på denna punkt
tar sig en allvarlig funderare, som enligt
min uppfattning tveklöst bör fora
fram till att man stöder reservanternas
uppfattning.

Därmed, herr talman, anser jag mig ha
tagit upp några av de frågor som faller
på min lott. Många punkter har måst
förbigås, men mina partikamrater i utskottet
kommer att föra en del av dem
på tal. Vi har nämligen gjort en uppdelning
sinsemellan för att inte i onödan
belasta kammarens protokoll med upprepningar
av samma sak.

Jag ber slutligen, herr talman, att redan
nu få yrka bifall till de reservationer
där jag är medagerande, nämligen
i det nu föreliggande utskottsutlåtandet
nr 1 under avdelning I reservationerna
nr 11 av herr Källqvist m. fl., nr 12b av
herr Torsten Andersson m. fl., nr 13b
av herrar Widén och Torsten Andersson,
nr 22 av herr Nestrup m. fl. och nr 28
likaledes av herr Nestrup m. fl.

Herr KAIJSER (ht:

Herr talman! Jag vill börja med några
personliga ord. Det gäller här en mycket
stor och omfattande fråga, och den
har också mycket ingående diskuterats
inom det särskilda utskottet.

Jag vill uttala min beundran för utskottsordförandens
arbetsförmåga och
för hans uthållighet i utskottsarbetet och
för att han låtit alla frågor, som givit
anledning till diskussion, bli grundligt
genomdiskuterade. Jag vill också uttala
min beundran för sekreteriatets och i all
synnerhet för huvudsekreterarens arbetsprestationer.
Det är givetvis en mycket
diskutabel princip att den, som har
varit sekreterare i en utredning och alltså
i stor utsträckning har svarat för utformningen
av dess betänkande och som

därjämte hållit i departementschefens
penna vid utarbetandet av propositionen,
skall vara sekreterare och föredragande
i det riksdagsutskott, som sedan
skall behandla förslaget. Särskilda utskottet
har emellertid haft glädje av att
kunna utnyttja föredragandens eminenta
sakkunskap. Med en beundransvärd
energi och arbetsförmåga har han på ett
medryckande och intresseväckande sätt
kunnat fortsätta föredragningen timme
efter timme — ofta betydligt längre än
vad som i detta hus har ansetts vara en
normal arbetsdag — och han har med
gott humör och sakkunskap besvarat invändningar
och även intrikata och snärjande
frågor.

Jag vill gärna uttala denna uppskattning
innan jag börjar min knivkastning
— eller vad man nu skall kalla mitt inlägg.
Och jag ger gärna detta uttryck
av uppskattning över partigränserna,
fastän jag av erfarenhet vet att det inte
brukar uppskattas av herrar tidningsredaktörer.

Jag övergår så till själva ämnet.

Efter 20 års utredningsarbete och efter
snart 13 års försöksverksamhet skall
vi i dag fatta beslut om utformningen av
den skola, som, i sin helhet genomförd
från och med det läsår som börjar om
10 år, för våra barn skall lägga den
grund, på vilken deras fortsatta liv och
verksamhet i vårt samhälle skall bygga.
Ur skolhistorisk synpunkt är det en historisk
dag.

Om intresset för skolfrågorna i kammaren
motsvaras av den närvaroprocent,
som kammarens ledamöter för närvarande
visar, så vore det beklagligt, men jag
föreställer mig att den är ett uttryck
för intresset för de talare som uppträder.
Jag tycker också alt det är en brist att
regeringen inte har någon representant
inne i kammaren vid behandlingen av
en så viktig fråga som denna.

För oss alla är det angeläget att den
grund, som läggs i skolan, skall bli så
god, så bärkraftig som möjligt. Vi har
alla klart för oss att det i vårt samhälle
av i dag krävs mer av utbildning och
även mer av bildning för alla. Utvecklingen
går snabbt i våra dagar. Den

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1SX)2 fm.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan nt. m.

grund, som läggs under skolåren i den
tidiga ungdomen, kommer att ha sin betydelse
för den enskilde i ett arbetsliv,
som räcker bortåt 50 år efter avslutandet
av den första grundläggande skolan.
Den grunden skall utgöra inte bara ett
vid skolans avslutande tillskapat kunskapsmått
och en slutgiltigt meddelad
fostran. Skolan skall så att säga preparera
marken för fortsatt växtlighet. Den
skall stimulera eleverna till att även efter
skolans slut fortsätta att vidga sitt vetande
och fördjupa sin bildning, och den
skall ha gjort fostran sådan att den utgör
en säker utgångspunkt för de vuxna
individernas vidareutveckling till mogna,
harmoniska, ansvarskännande och
dugliga samhällsmedlemmar.

»Den kristna religionen är en väsentlig
del av grundvalen för de etiska och
sociala värderingar, som vårt samhälle
och vår samlevnad bygger på.» Detta är
ett citat i departementschefens yttrande
i propositionen, som jag vill understryka.
Den värdering, som vi ger ting sådana
som sanningssökande och ärlighet,
hjälpsamhet och gemenskap, arbete och
strävan, skönheten i naturen, frihet,
fred och mänsklighet — alla dessa exempel
är hämtade från herr Stellan Arvidsons
motion om morgonsamlingarna
— har till oss kommit väsentligen från
eller via den kristna religionen. Den
fostran, som vi ger våra barn, kan inte
ha någon fastare grund än den som bygger
på den kristna livsuppfattning, som
vi ärvt från våra fäder. Må de värden,
som den kristna religionen givit vårt
samhälle, genomsyra även den skola som
vi beslutar om i dag.

Vi är alla överens om att vi behöver
en skolreform. Det beslut som en sådan
reform, som vi i dag fattar, kommer att
ha sin största betydelse på lång sikt, i
en framtid som få av oss får uppleva.
Även om vi kan resonera oss fram till
vilken utrustning och vilken färdkost
våra unga bör ha fått, när de på egen
hand skall fortsätta färden fram genom
livet, måste vi i ärlighetens och den tillbörliga
ödmjukhetens namn erkänna att
vi inte har några solida kunskaper om
hur vi bäst skall kunna ge vår ungdom

denna utrustning och denna färdkost.
Trots att försöksverksamhet har pågått
ända sedan år 1949 är utformningen av
den skola, som i dag skall beslutas, i
mycket oprövad.

Det är därför, herr talman, inte att
förundra sig över att olika meningar kan
göra sig gällande i fråga om en hel del
avsnitt av det mycket omfattande förslag,
som vi i dag behandlar.

De utlåtanden, som har avgivits av det
särskilda utskottet, berör olika delfrågor
i samband med genomförandet av
skolreformen, och de bildar tillsammans
ett helt »skolpaket», om man får använda
ett i annat sammanhang begagnat uttryck.
De är inte enhälliga. De är tvärtom
förenade med en hel serie av reservationer.
Men det måste bli så. Hela frågekomplexet
är mycket stort och särintressena
i fråga om detaljerna många.
Och även om den slutliga utformningen
baserats på ett politiskt avgörande av
omstridda pedagogiska principer, måste
även vi från vårt håll erkänna, att det
som enar är av mycket större och mycket
väsentligare betydelse än det som
skiljer.

Vi skulle naturligtvis kunna ironisera
över brådskan att föra ut reformen i
verkligheten innan t. ex. tillgången på
ämneslärare säkerställts, över att försöksverksamheten
organiserats på sådant
sätt och fortgått under så pass kort
tid, att den inte givit några bestämda
direktiv för hur skolan skall utformas,
över den påtagliga önskan att fästa sitt
namn vid reformen, över ivern att låta
politiska idéer i möjligaste mån trycka
sin prägel på utformningen av skolan
o. s. v. Men det gör vi inte! Vi drar oss
inte för att erkänna, att det är mera
som enar än som skiljer.

Vi är alla överens om att en obligatorisk,
organisatoriskt sammanhållen nioårig
skola skall utgöra den grundläggande
skolan för alla, oberoende av bostadsort
och förmögenhetsförhållanden, och
detta vare sig eleven skall från den skolan
gå direkt ut i arbetslivet eller om
fortsatta teoretiska studier eller en mer
yrkesinriktad vidareutbildning skall följa
på genomgången av grundskolan. Vi

Tisdagen den 22 maj 19(>2 fm.

NT 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

är också överens om att studiegången
på grundskolans högstadier skall kunna
varieras alltefter elevernas förutsättningar
och studiemål. Vi är överens om att
elevernas intressen skall vara avgörande
för skolans utformning och arbetsformer
och att det är elevernas föräldrar som i
sista hand skall på eget ansvar bestämma
om elevernas studieväg genom skolan,
enkannerligen dess högstadium.

Vi vet och är därför även överens om
att skolan efter dessa 20 år av utredningsarbete
ocli kanske framför allt efter
dessa 13 år av en splittrad och svåröverskådlig
försöksverksamhet — som
ehuru av betydande omfattning ändå
inte har gett några klara och ovedersägliga
direktiv för den framtida skolans
utformning — behöver arbetsro, så att
den kan finna sin form inom den ram
vi nu går att besluta. Vi önskar alla att
de häftiga diskussionernas och de upprivande
stridernas tid skall vara förbi;
de bidrar inte till att ge skolan den arbetsro
som bäst gagnar den.

Men det skulle vara en hybris att tro
att den skola, som vi nu skall besluta
om, är utan fel och brister. I den mån
sådana direkt kan konstateras måste de
kunna avlägsnas och ändringar som innebär
förbättringar kunna genomföras.
Det är i första hand på den vägen skolan
måste kunna arbeta sig fram till att
finna sin riktiga form. Skolan måste vara
levande i ett föränderligt samhälle.
Den måste kunna anpassa sig efter en
utveckling som under senare år ständigt
visat en tendens att gå allt snabbare, men
den måste också vara levande och föränderlig
ur den synpunkten att anordningar,
som visar sig inte livsdugliga då
de föres ut i den kalla verkligheten, skall
kunna ersättas av andra även om de är
uttryck för principer som man i dag betraktar
såsom dogmer, närmast uppfattade
som heliga.

I en av partimotionerna med anledning
av skolpropositionen — jag syftar
inte på vår motion — är detta uttryckt
så att man skall »se odogmatiskt på olika
praktiska, pedagogiska och organisatoriska
lösningar och ständigt vara beredd
att på grundval av vunna erfaren -

heter och nya rön och möjligheter vidtaga
förändringar, även om de skulle
vara genomgripande».

Detta uttrycker på ett bra sätt även
våra tankar i denna fråga. Vi vill satsa
på en fortskridande skolreform, där vunna
erfarenheter får ligga till grund för
småningom skeende förändringar utan
att hindras av dogmatiskt bundna och
förutfattade åsikter, och vi är övertygade
om att så skall kunna ske i det löpande
arbetet inom skolans verksamhetsområde
utan att det skall behöva ge
anledning till upprivande stridigheter.

Innan jag övergår till att beröra några
av de väsentliga särmeningar som behandlas
i våra reservationer, är det mig
angeläget att stryka under vad jag nu
har sagt: vårt syfte är inte att skada
eller störa den nya skolan. Det är alldeles
tvärtom. Vi vill understödja den
och i mån av möjligheter ställa medel
till förfogande för att den skall kunna
byggas ut helt och fullt och fungera på
bästa sätt. Våra yrkanden, som i vissa
avseenden gäller mycket väsentliga ting,
syftar alla till att göra den till en skola
som är bättre än den i propositionen
föreslagna. Vi skall föra fram våra yrkanden
i dag och efter bästa förmåga
plädera för dem, men vi skall lojalt arbeta
för den skola som kommer att framgå
ur dagens beslut. Vi skall bidra till
att ge den arbetsro, men vi vill också
tillförsäkra den möjlighet att ständigt
förnya sig, ständigt söka sig fram mot
vad som visar sig vara bättre än det vi
nu beslutar.

I en av våra reservationer betonar vi
nödvändigheten av att kontinuerligt samla,
analysera och regelbundet redovisa
de erfarenheter som göres i grundskolan
och att ständigt bedriva en intensifierad
försöksverksamhet vid statens
försöksskolor och i andra lämpliga former
för att klarlägga olika organisationsformers
och andra faktorers betydelse
inom skolans arbete.

Förutom försöksskolorna har lärarhögskolornas
pedagogiska institutioner en
betydelsefull uppgift, men inte minst
viktig är den försöksverksamhet av skiftande
art som ständigt måste bedrivas

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1902 fm.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

ute på fältet, i skolornas dagliga liv, och
som är nödvändig för att skolan skall
vara en levande organism. Detta är, såvitt
jag kan förstå, innebörden av ecklesiastikministerns
uttalande i skollagspropositionen
om »friheten och ansvaret att
i den praktiska tillämpningen ute på
fältet utan bundenhet vid anvisningar i
alla detaljer handla med utrymme för
sunt förnuft och fritt skön». Jag vill ta
fasta på de orden.

En bra skola skall ha en bra målsättning.
Varje elev skall få det bästa en
skola kan ge av god undervisning och
fostran och det under former som stimulerar
till arbetsvilja, arbetsglädje och
självansvar men också till samarbete
med och hänsyn till andra. Den skola
som kan ge allt detta inrymmer allt det
som kallas fostran utan att därför eftersätta
något av den undervisning som
direkt syftar till att meddela kunskaper.
Fostran och undervisning går när de är
som bäst alltid hand i hand. Enligt vår
mening har i propositionen om grundskolan
kravet på kunskaper inte beaktats
tillräckligt. Önskemålet om en
grundläggande allmänbildning för alla
förutsätter att en viss kunskapsstandard
uppställes som slutmål. Kunskaper och
färdigheter utgör faktorer utan vilka
självständigt tänkande och skapande är
otänkbart.

Minneskunskaper skattas inte högt enligt
den uppfattning som får göra sig
gällande i våra dagars skolpolitik. Visst
kan en reaktion mot äldre tiders katekesplugg,
utanläxor och årtalsexercis vara
berättigad, men den får inte leda till
en överdriven rädsla för att fordra faktiska
och fasta kunskaper, kunskaper om
bestämda saker och kunskaper som består.
Man underskattar så lätt betydelsen
av fasta kunskaper. Man tror att eleverna
på ett vettigt sätt kan debattera historiska,
samhälleliga och naturvetenskapliga
problem utan ett väsentligt mått
av faktiskt kunnande.

Det kan låta bestickande att säga att
kännedomen om sättet att nå kunskaper
är viktigare än en bred och systematisk
orientering. Utan faktiska kunskaper rör
man sig dock inte fritt inom den refe -

rensram, som den av skolan eftersträvade
allmänbildningen vill ge. Tron att
uppslagsböcker och encyklopedier samt
en ytlig introduktion i konsten att utnyttja
bibliotek skall göra faktiska kunskaper
överflödiga är en naiv övertro.
Utan kunskaper får man inte något större
utbyte av vare sig encyklopedier eller
ordböcker.

Det systematiska inlärandet, det trägna
studiet som leder till ett bestämt mål,
det uthålliga och målmedvetna arbetet,
som till belöning ger ett påtagligt och
upplevt resultat, har redan i och för sig
en fostrande betydelse för framtiden,
inte bara för skolan utan för livet. Om
arbetsinsatser och mål därvid på lämpligt
sätt anpassas efter elevernas ålder
och allmänna förutsättningar och om de
anordnas i former, som med en väl avvägd
blandning av lek och allvar kan
ge en stimulerande arbetsglädje, bidrar
de till att skingra villfarelsen att arbete
är ett nödvändigt ont, som vi tyvärr en
viss tid, dock kortast möjliga tid, måste
ägna oss åt.

Denna fostran till målmedvetet arbete
i studierna inom skolan stimulerar eleverna
till att bevara, underhålla och förkovra
sina kunskaper även sedan de
lämnat skolan. Också den som haft förmånen
av god undervisning i främmande
språk i skolan vet att hans kunskaper
snart är borta utan systematiskt arbete
för deras bevarande. Nutidens
massmedier har gjort detta lättare, liksom
nutidens internationella reseliv
gjort det alltmera önskvärt.

Vi vill ingalunda göra små vetenskapsmän
av alla våra ungdomar, men vi vill,
även i fråga om grundskolan, understryka
betydelsen av de faktiska kunskaperna,
meddelandet av kunskaper, kontrollen
av att kunskaperna verkligen
mottagits av eleverna, bibehållandet även
bestämd kunskapsstandard.

Två av våra reservationer hänför sig
till de synpunkter som ovan anförts. I
den ena anknyter vi till skollagens formulering
i § 1, som vi anser vara i full
utsträckning gällande även i grundskolan,
och vi vill inte ansluta oss till de i
detta avseende oklara uttalandena i pro -

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

positionen. I den andra yrkar vi på en
betygsättning, som bygger på fasta kunskapsmått
för olika årskurser och studievägar;
det skall inte bara vara fråga om
en relativ betygssättning som bygger på
ett genomsnitt i varje årskull. Detta kan
medföra en småningom skeende sänkning
av kunskapsstandarden utan att
man reagerar för det. Det finns exempel
som visar att detta faktiskt kan ske.

En bra skola skall ha en bra organisation.
Organisationen skall på bästa möjliga
sätt möjliggöra att målsättningen
realiseras. Den skall möjliggöra den fostran
som eftersträvas, och den skall på
bästa sätt ge meddelandet av kunskaper. I
det här sammanhanget skall jag relativt
kortfattat beröra differentieringsfrågan.
Den kommer senare att ytterligare belysas
från mera kompetent håll. Som bekant
bygger propositionen, ehuru i vissa
avseenden med en slående inkonsekvens,
på principen om sammanhållna
klasser genom skolan upp till dess åttonde
årskurs. Först därefter sker i
nionde årskursen en linjedelning.

Diskussionen i denna fråga har huvudsakligen
rört högstadiet. Låt mig ett
ögonblick, liksom herr Torsten Andersson,
stanna vid låg- och mellanstadiet.
Här skall klasserna vara sammanhållna
hela vägen, och däri ligger förutsättningen
för att skapa en sammanhållning och
en kamratanda, som av allt att döma har
en stor betydelse. Men vid övergången
från låg- till mellanstadiet bryts kontinuiteten
för många, därför att klasserna
i mellanstadiet skall byggas upp
med ett större elevantal än i lågstadiet.
Häri ligger en inkonsekvens i propositionens
förslag. Och detta sker i en känslig
ålder, där man i många fall byter
skola och där man dels plötsligt kastas
om från att vara en bland de större inom
en elevsamling till att bli en bland
de minsta i en annan och större gemenskap,
dels också byter lärare, allt detta
omständigheter som gör önskemålet om
kamratkänsla och klassammanhållning
än mera påtagligt.

Detta är ett av motiven till vår reservation
i fråga om elevantalet i klasserna.
den om sänkning av elevantalet i

mellanstadiets klasser. Även helt sammanhållna
klasser i 6 år ställer höga
krav på lärarna i form av individualisering
av undervisningen för att denna
skall bli meningsfylld och tillräckligt
krävande för de begåvade, samtidigt som
de mindre begåvade skall kunna följa
med.

Systemet med grundkurser och överkurser,
som omtalas av skolberedningen,
nämns inte av departementschefen. För
honom verkar inte en fördjupning av
kunskaperna för de mera begåvade vara
så väsentlig. De mest begåvade skall
kunna läsa snabbare och eventuellt hoppa
över en klass. För mig är fördjupningen
av kunskaper för de mera begåvade
mera väsentlig. De mest begåvade
klarar sig alltid, men det finns ett
skikt därunder, där begåvningen så att
säga måste hjälpas fram, måste tränas
fram genom att ställas inför krävande
prov.

Det är nödvändigt att detta kan ske
genom individualisering av undervisningen
även i mellanstadiet. Att möjliggöra
en sådan individualisering är ett
annat av motiven för vår reservation
om elevantalet i klasserna.

Utskottets ordförande herr Näsström
nämnde i sammanhang med klassernas
elevantal undervisningsrådet Marklunds
undersökning, som denne också redogjorde
för inför utskottet. Jag vill bara
erinra om att det från mycket kompetent
håll riktats mycket allvarlig kritik
mot undersökningen. Det är, som herr
Torsten Andersson och även herr Ivällqvist
påpekade, naturligtvis givet att ett
mindre elevantal i klasserna har betydelse.

Vad beträffar den omstridda differentieringsfrågan
på högstadiet skall jag fatta
mig ännu kortare. Bara om den skulle
man ju kunna diskutera i timtal. Vi yrkar
i vår reservation att det skall finnas
möjlighet för grundskolans lokala ledning,
d. v. s. rektorer, att i den utsträckning
som är påkallad av praktiska omständigheter
föra samman eleverna i
högstadiets sjunde respektive åttonde
årskurs i klassavdelningar på grundval
av elevernas fria val av ämnen och al -

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Vng. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

ternativkurser, s. k. tillvalsgruppering.

Jag vet att detta är en fråga som har
diskuterats mycket och där stridens vågor
gått höga. Med det ansvar som jag
känner inför min uppgift skulle jag anse
det vara oriktigt att inte ta intryck av
den opinion som kommit till synes från
dem som direkt har att göra med den
undervisning det här gäller. Den opinionen
gjorde sig gällande på sensommaren
och hösten 1960, den har framkommit
i läroverkslärarnas remissyttrande,
och den har i överväldigande
form lagts fram för oss i de yttersta av
dessa dagar. Den kan inte betingas av
någon politisk ideologisk uppfattning, tv
det finns representanter för olika politiska
åskådningar bakom densamma. Inte
heller kan det vara fråga om prestigesynpunkter
från en viss kategori av lärare;
både akademiskt utbildade lärare
och folkskollärare står bakom den. Inte
heller kan något ekonomiskt motiv ligga
bakom densamma. Jag kan inte se annat
än att en allvarlig oro för den framtida
skolan, för dess möjligheter att nå
upp till de högt ställda förhoppningar
som vi har på den, ligger bakom denna
opinionsyttring, en oro hos dem som har
som sin uppgift att undervisa våra barn
i den ålder det här gäller och som skall
föra den nya skolan ut i verkligheten.
Vad man framför allt vill är våra barns
bästa.

Det principiella i frågeställningen känner
jag igen från mitt eget verksamhetsområde,
där faktiskt sakkunskap inte
sällan står i kontrast mot politiska, vid
skrivbordet konstruerade idéer.

Skolberedningen har själv sagt att ett
odifferentierat högstadium av pedagogiska
skäl för dagen inte är genomförbart.
Det skulle ställa sådana anspråk på förnyelse
av den pedagogiska metodiken,
förbättring av lärarnas resurser, förnyelse
av läroboksbeståndet och hjälpmedel
i övrigt som för närvarande knappast
är möjliga att realisera. Beredningens
och propositionens förslag är också
ofullständigt så till vida som eleverna
endast i ett ringa antal timmar verkligen
är sammanhållna. Av allt att döma skulle
de gemensamma timmarna bli flera

i en efter det väsentliga tillvalet grupperad
klass. Det har också från i det
praktiska arbetet på fältet erfaret håll
uppgivits att man därigenom kan spara
klassru m.

Vår uppfattning är ingalunda reaktionär.
Skolkommissionen skrev i sitt huvudbetänkande
på s. 73: »I större skolor
torde det bli möjligt att i sjunde
och åttonde klasserna nyuppdela eleverna
på klassavdelningar efter deras ämnesval.
»

Det motsvarar exakt vad vi föreslår,
och i den form som vi i vår reservation
föreslår att det skall genomföras, kan
det inte innebära att striden i differentieringsfrågan
förs ut på det lokala
planet.

En bra skola behöver bra lärare. Det
föreligger en betydande brist på tillräckligt
utbildade lärare och det gäller framför
allt ämneslärare. Detta har varit en
av orsakerna till att vi har velat skynda
långsamt med införandet av enhetsskolan.

Varpå beror lärarbristen? Orsakerna
är flera. Vi vet att av en årskull av studenter
som börjar läsa vid universiteten
i dag blir cirka 40 procent filosofie magistrar,
att av de filosofie magistrarna
i matematik, fysik och kemi 74 procent
blir lärare, i andra ämneskombinationer
80 procent, och att av de filosofie magistrar
som utbildats till lärare i matematik,
fysik och kemi endast 52 procent
är yrkesverksamma som lärare, av de i
andra ämnen 75 procent. Vi vet också
att bristen på utbildade lärare i matematik
etc. inte kan beräknas bli hävd
under 1960-talet utan kommer att kvarstå
i betydande grad även därefter, medan
man däremot med de optimistiska
beräkningar som gjorts hoppas att ämneslärarbehovet
i de humanistiska ämnena
under den tiden skall kunna fyllas.

Varför lämnar så många läraryrket
eller ägnar sig aldrig åt detsamma efter
en utbildning som dock i första hand
syftar till denna uppgift?

Delvis är det cn ekonomisk fråga. Vårt
expanderande näringsliv behöver folk
med denna utbildning och kan betala
bättre. Delvis har det varit en ovisshet

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

om den blivande skolans utformning, om
de möjligheter som deras undervisning
skall få och om den ordning i vilken
undervisningen skall meddelas. Detta är
viktiga moment för den trivsel i arbetet
som är en av förutsättningarna för att
locka lärare till skolan. Genom dagens
beslut om skolans utformning borde denna
oro kunna stillas, i varje fall i så
måtto som man vet vad som skall komma.
Men det inger oro för framtiden att
den skolorganisation som nu föreslås
så helt och så bestämt tar avstånd ifrån
de modesta förslag som en mycket stor
majoritet av just de lärare det här gäller
önskar få genomförda.

En annan sak är disciplinproblemen.
Dem har både herr Näsström och herr
Källquist varit inne på. När man läser
skolberedningens betänkande och propositionen
får man den uppfattningen
att vi har en drömskola där det inte
finns några disciplinproblem — för att
använda ett uttryck av särskilda utskottets
ordförande, använt med samma något
ironiska bimening som jag använder
det med just nu. Men disciplinproblemen
är realiteter, som särskilt i en obligatorisk
skola alltid kommer att finnas.
De återverkar på många sätt, inte minst
genom att störa undervisningen för de
ambitiösa och intresserade eleverna.
Men de utgör också ett allvarligt trivselproblem
för lärarna, och kännedomen
om disciplinproblemen har därför haft
och har alltjämt en rekryteringsliämmande
inverkan, inte minst därför att
lärarna inte har känt sig ha stöd i den
allmänna opinion, som fått överväga när
det gällt disciplinfrågor.

Alla de åtgärder som kan befordra
disciplinen är sålunda också led i försöken
att nå ökad rekrytering till läraryrket.
Här är ett av motiven för vår önskan
att på lång sikt minska elevantalet
i klasserna så att ordningen lättare skall
kunna upprätthållas, och här är huvudmotivet
för vår anslutning till den mening
där vi med lottens hjälp kommit
att svara för utskottets uttalande om
angelägenheten av att särskilda disciplinfrämjande
åtgärder i skolan försöksvis
vidtas, närmast då i anslutning till

den Wagnssonska kommitténs genom
skolöverstyrelsen framförda förslag,
men det är givet att även andra former,
som föreslagits från olika håll, kan bli
föremål för prövning.

Den paragraf i skollagen, 26 §, som
skall ange betingelserna för skolpersonalens
och elevernas samverkan och som
sysslar med trivsel- och disciplinfrågor
har i utskottets förslag erhållit en bättre
utformning än i propositionen. Vi vidhåller
emellertid det förslag som från
vårt håll framförts motionsvis och som
ännu mer framhåller betydelsen av god
arbetsordning och vårdat uppförande.
Som ett flertal lärarinstanser framhållit
bör reglerna om förbud mot kroppslig
bestraffning och kränkande behandling
av elev kunna utgå. Deras förefintlighet
i lagen ger den felaktiga bilden att efterlevnaden
av detta förbud skulle vara
bristfällig i våra nuvarande skolor och
att detta är det viktigaste hindret för
trivsel och arbetsglädje i skolan. Straffsanktioner
finnes enligt strafflagens regler,
varför det icke är nödvändigt att
bestämmelserna ingår i skollagen.

Bra lärare får man genom en bra lärarutbildning,
sedan man genom att göra
läraryrket lockande fått en god rekrytering.
I fråga om lärarutbildningen är
planeringen på lång sikt synbarligen
bristfällig. Man kommer med i hast tillyxade
provisorier, vilka som en karakteristisk
regel har en sänkning av utbildningskraven
och en minskning av
lärarnas kompetens. Detta gällde vidareutbildningen
av gymnasieingenjörer i
vintras, och det gäller den förkortade
ämneslärarutbildning som nu skall sättas
i gång för några år framåt. Nödvändigheten
att vidta sådana extraordinära åtgärder
måste bero på att de — eller kanske
riktigare den — som sitter inne med
makten att leda utvecklingen inte besitter
den förutseende överblick och den
planeringsförmåga med inriktning pa
långsiktiga mål som är nödvändig.

I det läge som nu föreligger accepterar
vi den förkortade ämneslärarutbildningen
som en nödvändig provisorisk åtgärd
men yrkar därjämte på utarbetande
snarast möjligt av en plan för utbyggnad

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan ni. m.

av lärarhögskolorna och lärarutbildningen
i övrigt.

Vårt förslag om ett lägre elevantal i
mellanstadiet medför ökat behov av folkskollärare.
Inom denna lärarkategori är
situationen, mätt efter nu föreliggande
behov, dock ganska hygglig, och en inte
helt obetydlig minskning av elevernas
antal kommer att ske under de närmaste
åren, vilket ytterligare bidrar till att förbättra
situationen. Skolöverstyrelsen föreslår
en med tre klassavdelningar ökad
intagning i år, vilket departementschefen
utan att ta definitiv ställning ställer
sig tveksam inför. Vi föreslår därjämte
utredning av möjligheterna att öka intagningen
genom inrättande i möjligaste
mån av parallellavdelningar. Den alldeles
nyss framlagda utredningen angående
examinationsbehovet av folk- och
småskollärare har kommit till väsentligt
högre examinationsbehov årligen under
de närmaste åren än ecklesiastikministern
i propositionen 106 för åren 1964—
1970 — i genomsnitt 844 mot propositionen
678. Detta understryker ytterligare
behovet av en ökning av utbildningskapaciteten
och ger ytterligare
stöd för vårt yrkande att man skall inrätta
parallellavdelningar.

Vi anser det i princip oriktigt att olika
grunder skall gälla för intagning av
manliga och kvinnliga sökande till seminarierna
och hemställer att man skall
följa den principen att den bäst meriterade
vinner inträde, oavsett kön, samt
att fordringarna skall vara lika för kvinnor
och män.

På vårt önskemål om goda lärare bygger
även yrkandet om vidareutbildningskurser
i kristendom, också ett ämne där
lärarbrist föreligger. Samma önskemål
ligger bakom yrkandet att facklärare
skall undervisa i övningsämnen i den
män detta av praktiska och ekonomiska
skäl är möjligt att genomföra, och mot
bakgrunden av departementschefens ord
om folkskollärarnas möjlighet att ha
slöjd som fyllnadstimmar — ett yttrande
vars verkningar på längre sikt är
mycket svårt att överskåda — har vi också
velat understryka vikten av att facklärarutbildningens
kapacitet inte mins -

kas. Den nya skolan skall ha en i mycket
ny undervisningsmetodik, där bl. a.
audi-visuella hjälpmedel av olika art
skall spela stor roll. Det är nödvändigt
att de blivande lärarna under sin utbildning
får lära känna dessa medel och
lära sig att handha dem och får lära
den undervisningsmetodik som de kräver.
Vi har erfarit att seminariernas materiella
utrustningsstandard är dålig ocli
har därför biträtt utskottets förslag om
ett anslag som är högre än propositionens
och överensstämmer med skolöverstyrelsens
förslag. Även detta förslag är
lågt räknat.

Med tillfredsställelse konstateras att
speciallärarutbildningen nu fått en lösning.
Här blir ett väsentligt behov tillfredsställt.
Vi är inte riktigt nöjda med
att lärarna i skolmognadsklasser inte far
den långa tvåterminsutbildningen utan
avses skola få utbildning endast under
en treveckorskurs, och vi skulle gärna,
i likhet med styrelsen för Blindinstitutet
och Föreningen Svenska blindlärare, se
att synklasslärarnas utbildningstid också
blev två terminer. Men vi har tagit
fasta på departementschefens uttalande
att därest erfarenheterna skulle visa att
en ökad utbildningstid framstår som
angelägen, dessa erfarenheter senare kan
läggas till grund för en omprövning av
de nu föreslagna utbildningstiderna.

För oss är det naturligt att den professur
i praktisk pedagogik med specialpedagogisk
inriktning som skall inrättas
bör placeras i Stockholm, där den största
utbildningsanstalten, med 200 elever mot
i Göteborg 100, är belägen. Utskottsmajoriteten,
som i detta fall består av de
borgerliga representanterna plus två socialdemokrater,
vill inte nu binda sig
för den av departementschefen föreslagna
placeringen i Göteborg, över huvud
taget synes den av departementschefen
planerade organisationen av pedagogisk
utbildning i Göteborg inte helt lycklig,
och utskottet förordar därför ytterligare
överväganden i denna fråga inom lärarutbildningssakkunniga
i samråd med
universitetskanslern.

En bra skola behöver bra lokaler.
Framför allt behöver man täcka den

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

brist på lokaler som föreligger och fylla
det utökningsbehov som uppstår under
grundskolans uppbyggnadsskede. Vi är
glada åt den utökade investeringsram
som tilldelats skolbyggandet liksom åt
den ytterligare utökning som nyss medgivits
på beredskapsstat. Inom en given
ekonomisk ram kan man bygga flera lokaler
genom att uppföra baracker —
s. k. baracker av typ 2 med konstruktion
och material av mera permanent
karaktär för att ersätta permanenta byggnader
av konventionell typ, baracker av
mera enkelt slag framför allt för ett lokalbehov
av mera kortvarigt bestånd.
Våra förslag om minskning av bidragsunderlaget
för permanenta byggnader
och reglering av bidraget till de provisoriska
byggnaderna efter kommunernas
skattekraft syftar till att stimulera till
byggande av baracker i större utsträckning.
Med den snabba nutida utvecklingen
inom skolväsendet, vilken inte
skall och inte får avstanna i och med
denna skolreforms genomförande, kan
det vara ändamålsenligt att inte binda
skolan till en bvggnadskonstruktion som
i likhet med de konventionella skolbyggnaderna
kan vara kvar oförändrad nära
nog i sekler. Det kommer kanske att visa
sig mest praktiskt att ha byggnader som
står bortåt 40 år.

En brn skola skall på ett bra sätt tillgodose
elevernas intressen. Att göra det
är och måste i själva verket vara ledstjärnan
för hela skolorganisationen.

Den nya skolan bygger på ett väsentligt
ökat samarbete mellan skolan och
hemmet, och initiativet till detta samarbete
skall tas av skolan. Läraren skall
göra sig förtrogen med elevernas hemförhållanden
och de särskilda problem
som kan vara förborgade där, och hemmet
skall bli förtroget med elevens skolsituation,
skall lära känna hans svårigheter
och hans framgångar. För att inte
allt detta tal om samarbete mellan skolan
och hemmet bara skall bli tomma
ord krävs möjlighet för lärarna att ägna
tid åt denna uppgift. Klasslärarna får
inte ha för stor klass, och klassföreståndaren
i högstadiet måste över huvud taget
ha möjlighet att lära känna sin klass.

Här är ytterligare ett motiv för det lägre
elevantalet i klasserna, och här är också
ett verkligt motiv för förbättrade arbetsmöjligheter
för klassföreståndarna i högstadiet.
Klassföreståndarskapets problem
är inte lösta. För att underlätta klassföreståndarens
angelägna uppgift yrkar
vi på att klassföreståndaren skall få
minst en halv veckotimme till förfogande
för omvårdnad och vägledning av eleverna,
ett förslag som sammanfaller med
förslag från det obligatoriska skolväsendets
rektorskollegium i Göteborg.

Klassföreståndaren och alldeles särskilt
klassläraren i låg- och mellanstadiet
bör alltså känna sina elever. I mellanstadiet,
där elevernas olika läggning,
fallenhet och typ av begåvning börjat
kunna göra sig gällande i högre grad,
bör denna klasslärarens kännedom om
eleverna vara högst avsevärd och den
bör också tillmätas den allra största betydelse.
På våren i sjätte årskursen sker
det viktiga valet av alternativkurser och
tillvalsämnen i sjunde årskursen. Ingen
torde bättre än klassläraren vara ägnad
att bedöma vilken studieväg eleven bör
välja. Särskilt för icke studiemedvetna
hem och i hem där förutfattade åsikter
och socialt bunden studieambition förefinnes
måste hans råd vara av värde. Det
hindrar inte att avgörandet i sista hand
träffas av föräldrarna. När man säger att
läraren genom sin rådgivning kan komma
att få ansvaret för ett misslyckande
i den tillrådda och valda studievägen,
kan man lika väl påstå att läraren kan
ställas till ansvar för att han inte velat
råda till en för eleven lämplig studieväg.
Samma synpunkter gör sig gällande
inom hela högstadiet, upp till avgången
i nionde klassen då det gäller att välja
fortsatt utbildning efter den grundläggande
obligatoriska skolan. Där måste
klassföreståndarens råd vara av betydelse
i samverkan med yrkesvalslärarens.
Enligt departementschefen skall
skolan endast lämna upplysningar, vilka
icke får ta formen av råd. Vi fäster stor
vikt vid rådgivningen från skolan. Det
är i elevernas intresse att sådan rådgivning
får givas.

Enligt vår mening har högstadiet allt -

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1902 fm.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

för begränsade möjligheter att anpassa
sin undervisning efter elevernas önskemål
och studieförutsättningar. Vi anser
att alternativkurser i ytterligare ett antal
ämnen är önskvärda. De är i det
föreliggande förslaget färre än i den
nuvarande enhetsskolan. Särskilt i svenska,
där förstiirkningstimmar med uppdelning
av klasserna finns i sjunde och
åttonde årskurserna, bör det vara lätt
att organisera så att den ena delen av
klassen kommer på ett högre plan än
den andra.

Den ena gruppen kan fördjupa sig i
ett studium av en författare eller av en
idériktning inom litteraturen som tränger
för djupt och blir alltför ointressant
för de ytligare begåvningarna, eller den
kan ägna sig åt studiet av grammatik.
Den saken är viktig för dem som önskar
fortsätta med fördjupade språkstudier.
Den moderna svenska skolundervisningen
i språk bygger helt på den imitativa
språktalangen, där grammatikstudiet
görs så lätt och obetydligt som möjligt
och där även känslan för betydelsen av
grammatikaliska regler avtrubbas därigenom
att den språkliga grunden lägges
genom två ur grammatiksynpunkt så
formlösa språk som svenska och engelska.
Jag vet att detta för många elever,
vilkas språkbegåvning ligger på ett djupare
plan, känns som en brist. För dem
skulle en sådan partiell alternativkurs
i svenska vara av väsentligt värde. Då
de språkfaktorer som gäller språkets finare
nyanser, uppfattning av betydelseskillnader
och förståelse i vidare mening
av innehållet i läst text är ytterligt starkt
bundna till den allmänna intelligensen,
kommer en sådan uppdelning å alternativkurser
liksom i fråga om andra alternativkurser
att innebära en nivågruppering
— det kommer man inte ifrån.

Den timplan som föreslås innebär en
väsentlig försvagning av ämnet slöjd,
särskilt i mellanstadiet, där reducering
av timantalet kommer att ske. Enligt departementschefens
förslag kommer ämnet
teckning att erhålla två fasta timmar
i årskurs 7. Genom att på motsvarande
sätt tilldela ämnet slöjd två fasta veckotimmar
i klass 8 skulle det minskade

timantalet på mellanstadiet i någon mån
kompenseras. Slöjden har en stor uppgift
att fylla i skolarbetet — herr Kiillqvist
var redan inne på den saken. Genom
sina skapande möjligheter, sin manuella
karaktär och sin estetiska inriktning
är den ägnad att i hög grad påverka
elevernas harmoniska utveckling,
och elevernas inställning till slöjden har
också varit synnerligen positiv.

Enligt vår mening har den yrkesförberedande
utbildningen i nionde årsklassen
alltför begränsade variationsmöjligheter.
Den enda linje som kan
tänkas utöver de fyra föreslagna är en
skoglig utbildningslinje. I likhet med
vad jordbruksorganisationer anfört i remissyttranden
föreligger samma behov
av en jordbruksbetonad som av en skogsbruksbetonad
linje. Samarbete med lantmannaskolor
skall få förekomma endast
där det redan nu finnes. Linje 9 mek
har förbisett hantverkets speciella utbildningsbehov,
och inte heller har stora
industrier med lokal utbredning beretts
tillfälle att få sina intressen tillgodosedda.
Propositionen följer här i
princip skolberedningens förslag, vilket
på denna punkt skarpt kritiserats av
skolöverstyrelsen. Vi yrkar att riksdagen
må uttala att större möjligheter bör tillskapas
att variera de praktiska linjerna
på högstadiet med hänsyn till den ort
där skolan är belägen och med hänsyn
till skolans rekryteringsområde.

En bra skola skall ge lika bra möjligheter
oberoende av elevernas bostadsort.
Ett av den nya skolans mål är att ge
samma möjligheter för landsbygdens
som för tätorternas elever. Man kan utan
vidare konstatera att detta är omöjligt
att genomföra. De långa resorna till
framför allt högstadieskolorna och de i
någon mån begränsade variationsmöjligheterna
— det kan ju hända att tillräckligt
antal elever för anordnande av särskild
linje eller tillvalsämnesgrupp inte
finns — liksom också de mindre möjligheterna
att ordna specialklasser är karakteristika
för glesbygdernas skoldistrikt,
och detta gäller också de sämre
möjligheterna för lärarrekrytering. Herr
Torsten Andersson har tidigare i dag va -

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. ni.

rit inne på denna fråga. Vi försöker utjämna
dessa olikheter genom att föreslå
rätt för kommuner i glesbygderna att
tillämpa lägre maximital för elevantalet
i klasserna än som eljest gäller. Vi vill
också att eleverna i alla högstadier skall
ha rätt att välja mellan tyska och franska
som andra språk. Vi menar att detta
alltid bör kunna genomföras med hjälp
av korrespondensinstitut, radio och TV.

Ytterligare ett par detaljfrågor berörs
i utskottsutlåtandet. Vi tycker att det
är onödigt att föräldrar skall behöva
söka tillstånd hos skolstyrelse för att få
placera ett barn i en privat skola före
skolpliktsåldern. Ett borttagande av den
nuvarande prövningen av skolstyrelsen
i dessa fall torde inte behöva medföra
några olägenheter för barnen. Samtidigt
kan systemet ge värdefulla erfarenheter
när en gång i framtiden frågan om skoltidens
undre gräns kan bli aktuell.

Slutligen vill vi ansluta oss till yrkandet
att konfessionella skolor — och då
särskilt de båda, en judisk, Hillelskolan,
och en romersk-katolsk, S:t Eriks katolska
skola, som nämnts i motionen 599 i
denna kammare — skall kunna få statsbidrag,
om de i övrigt i allt väsentligt
uppfyller fordringarna för den undervisning
som meddelas i det allmänna
skolväsendet. Båda de nämnda skolorna
står under tillsyn av Stockholms skoldirektion
och har vissa anslag av Stockholms
stad. I båda undervisas i betydande
omfattning barn till flyktingar
som sökt asyl här i landet. Särskilt i den
katolska skolan går också barn till utlänningar
som fått arbete här i landet och
som vid rekryteringen fått veta att skolan
finns. Skolor av liknande art har betydande
anslag i andra länder, i Danmark
till 80 procent, i England till 95 procent
och i Nederländerna till nära 100 procent
av kostnaderna — för att ta några
exempel.

Många kommuner får vänta länge på
den även materiella upprustning av skolväsendet
som skolreformen medför. I åtskilliga
fall har man i sådana skoldistrikt
redan på egen hand startat ett
nionde skolår. Mångenstädes har man
sökt att få komma med i försöksskolan

men inte kunnat tas med i den organisationen.
Även i folkskolan skall undervisningen
i engelska påbörjas i fjärde årskursen.
Det vore olyckligt om den effektivisering
av undervisningen som
skolreformen avser att genomföra och
som betingas dels av minskat elevantal
i klasserna, dels av upprustning av de
materiella resurserna för undervisningen
inte skulle komma även dessa äldre skolreformer
till del. Vi framför ett yrkande
i denna riktning.

Herr talman! Innan jag lämnar frågan
om den obligatoriska skolan är ytterligare
en fråga att beröra, vilken i det
stora sammanhanget kanske har mindre
betydelse men som ändå för många har
en stor vikt. Det är frågan om den nya
skolans namn. Eii bra skola skall ha ett
bra namn. Vi vill i likhet med bl. a.
14 länsskolnämnder, TCO och Sveriges
allmänna folkskollärareförening, vars
ordförande dock hoppat av i den senaste
manglingen, behålla namnet folkskola
för den nya skolan. Med viss reservation
har t. o. m. LO uttalat sig för
detta namn i en framtid. Jag behöver
inte fördjupa mig i motiveringen för
namnet folkskola. Jag vill bara konstatera
att de administrativa besvärligheter
som namnet folkskola angivits skola
medföra helt säkert har överdrivits.
Liknande frågor har i annat sammanhang
lösts utan vidare. Lärartidningen
har i det nummer som kom ut för tio
dagar sedan formulerat saken bra: »Folkets
skola bör ges sitt rätta namn: folkskola.
»

Ytterligare ett par skolformer borde
i detta sammanhang beröras: folkhögskolorna
och fackskolorna. Beträffande
den förra skolformen vill jag understryka
betydelsen av en samlad översyn av
dess förhållanden inom en relativt snar
framtid, när man i någon mån kan överblicka
skolreformens effekt och fackskolornas
betydelse. Beträffande fackskolorna
vill jag bara göra en reflexion.
När man ser den schematiska uppbyggnaden
av vårt skolväsende, sådant det
framträder t. ex. på sid. 107 i propositionen,
och därjämte vet att fackskolorna
skall vara kommunala skolor, får

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

skolor som ligger lätt tillgängliga för
alla och envar. Jag tror att det även
framgick av herr Torsten Anderssons
inlägg att han hade denna uppfattning.
Detta är emellertid en överdrift. Så blir
inte alls fallet. Av socialekonomiska
fackskolor avser man att inrätta bara 20,
av humanistiska 40, av tekniska och
merkantila vardera cirka 70. De humanistiska
fackskolorna — som bl. a. skall
ersätta flickskolan — blir alltså lätt tillgängliga
bara för ett relativt fåtal. Det
gäller i ännu högre grad om de socialekonomiska
skolorna. Enligt min mening
ger schemat ett alldeles för storslaget
intryck. Det stämmer inte med den betydligt
modestare verklighet som planerats.

Härmed, herr talman, är jag framme
vid slutet av mitt anförande. Jag yrkar
bifall till samtliga de reservationer vid
detta utlåtande, vid vilka mitt namn
finns angivet och som finns antecknade
på den lista som jag ber att få överlämna.
Jag ber samtidigt att få anmäla
ett par små ändringar.

Vid reservationen 10 skall den ändringen
av yrkandet ske att detta får följande
formulering: Jag yrkar bifall till
motionerna I: 593 och II: 717 i vad avser
elevantalet på mellanstadiet, som skall
vara 25 i varje klass, och i övrigt till
reservationens nuvarande kläm. Som en
följd av första delen i yrkandet avstår
vi från att ställa något yrkande beträffande
reservationen 14.

I reservationen 11 har ett olycksfall i
arbete inträffat vid hetsen i slutskedet
av utskottsarbetet och i samarbete om
reservationerna. I denna reservation till
punkten 32 yrkar jag bifall till reservationens
kläm men önskar en annan motivering.
Min motivering skiljer sig endast
obetydligt från den som nu föreligger.
Meningen ungefär mitt på sid.
218 som börjar med orden »Syftet i...»
och slutar med orden ... »skilda delningstal»
skall utgå. I övrigt avses motiveringen
vara oförändrad. Jag anhåller
att, därest yrkandet i reservationens
kläm vinner kammarens bifall, få yrka
bifall till den så ändrade motiveringen.

Innan jag slutar, herr talman, vill jag
ytterligare tillfoga följande. Jag önskar
den nya skolan all lycka och framgång i
dess arbete med och för den svenska
ungdomen. Må den lyckas med sin stora
uppgift. Må den aldrig stelna i formerna,
må den ha kraft att rensa bort vad som
icke är levande, vad som icke är ändamålsenligt,
och må den under en ständig
utveckling och obunden av dogmatiska
fördomar kunna söka sig fram mot en
alltmera fulländad form. I så fall blir
den en bra skola.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Även om ett stort antal
reservationer är fogade till detta utskottsutlåtande
vill jag biträda utskottets
ärade ordförandes uppfattning att dessa
reservationer kanske kan ge ett intryck
av en mycket stor söndring men att en
sådan icke föreligger. Vi är väl överens
om de stora linjerna, har det uttalats.
Jag vill bara nämna några som jag anser
väsentliga och bärande.

Vi är överens om en skolplikt omfattande
nio år. Vi är överens om att vi
skall låta parallellskolesystemet försvinna.
Vi är överens om att klasserna 1—6
skall vara odifferentierade, om att vi i
klasserna 7—8 skall ha en kursplan med
tillvalsämnen och om att vi skall ha en
linjeklyvning först i nionde klass.

Vi är också överens om en så bärande
princip som det fria tillvalet. Spörsmålet
om det fria tillvalet har ju rönt en
allmän uppslutning bland remissinstanserna
och ingår, som nämnts, även i utskottets
förslag. I den allmänna debatten
har på sina håll förbisetts att detta val
inte bara skall vara fritt utan även successivt
med möjlighet att rätta till ett
felval utan alltför invecklade procedurer.
Vi har att göra med växande unga
människor, och enligt utvecklingspsykologien
förlöper inte mognadsprocessen
linjärt lika för alla utan i stället bjuder
den på en rikedom av avvikelser, både
plus- och minusvarianter är vanliga. Valet
till klass 7 skall därför inte betraktas
så som en definitiv studieväg för alla
elever utan skall för kanske ett relativt

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. ni.
man den uppfattningen att det här gäller

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

stort antal ses ifrån den synpunkten att
valet kan ändras så att därför en senare
korrigering kan vara både nödvändig
och även fullt naturlig.

Med hänsyn till all den försiktighet
som bör iakttagas när man skall ställa
prognoser i det enskilda fallet står det
i skollagen att skolans uppgift är att
lämna informationer väl avvägda utan
att kräva att skola och lärare skall ställas
i en ansvarsfull rådgivande situation.

Vidare har differentieringsfrågan berörts,
och jag skall be att få säga några
meningar om densamma. Denna fråga
har på ett märkligt sätt förskjutits. Vi
hade ett tag här i landet en diskussion
om de bästa urvalsinstrumenten, det var
former av betygspoäng, test, läraromdöme
och liknande, för att få fram de
elever som ägde vad man kallar allmän
studielämplighet. Av dessa skulle man
alltså skapa homogena klasser. Huruvida
de som inte var med i dessa grupper
var homogena eller inte har däremot
inte rönt så stort intresse. I dag accepterar
man allmänt det fria valet, d. v. s.
elevernas fria val utan skolans ingripande
och utan krav på poäng. Likafullt
håller man fast vid tanken att om man
nu bildar klasser av elever med ungefär
samma val av ämnen så uppstår homogena
klasser. Nog måste väl skolöverstyrelsen
ha rätt när den i sitt remissyttrande
säger att man inte uppnår homogena
klasser i ett fritt valsystem.

Man kan lägga en annan synpunkt på
denna fråga. En sådan är redovisad i
skolöverstyrelsens sista sammanfattande
försöksrapport. Skolöverstyrelsen hade
undersökt den allmänna begåvningen
hos några årskullar och fick fram tre
huvudgrupper. Man talade om de mycket
begåvade, de medelbegåvade och de mindre
begåvade. Det undersöktes på vilket
sätt de hade valts, om de fanns i linjerna
g, y eller a. Skolöverstyrelsen konstaterade
att en hel del av de allra mest
begåvade fanns i y-klasserna. Därmed
ansåg skolöverstyrelsen att y-klasserna i
viss mån hade lyckats. Vi får alltså inte
bara de allra sämst begåvade eleverna i
y-klasserna utan även ett inslag av de
allra bästa. Accepterar man alltså att

valet skall vara fritt, att en skola inte
bara skall bjuda på teoretiska studiegångar
och att vissa av de begåvade sökt
sig till den praktiska linjen, då blir det
homogena klasser. Vart tar detta resonemang
vägen? Var finns homogeniteten
när vi på visst sätt önskar att klasserna
inte skall vara homogena?

Ett sådant resonemang har förts. I dag
har vi kommit så långt i förskjutningarna
att man talar om lokala avvikelser.
En avvikelse kan ju inte ske från något
annat än en regel, och regeln måste alltså
då vara det system som utskottet här
föreslår. Det är ju ofrånkomligt. Man
vill alltså ha avvikelser från detta. Bestämmanderätten
om avvikelse skall ske
eller ej skall överlämnas till skolchefen.
Man kan naturligtvis fråga sig om skolcheferna
är benägna att göra dessa avvikelser
eller inte. Hade man den uppfattningen
att de inte är benägna, vore
det ganska meningslöst att ge dem denna
bestämmanderätt. .lag vet inte hur
det ligger till på detta område, men i
denna fråga, som är så pass delikat och
blivit en smula infekterad, är det tveksamt
om våra skolchefer vill ha denna
bestämmanderätt med de påfrestningar
och de slitningar som den i många fall
kan innebära. Nog borde man kunna
unna denna dugande kår mera angenäma
arbetsuppgifter än just den här.

Vidare har vi, herr talman, resonemanget
om skolans namn. Jag skall även
i detta fall yttra mig mycket kort. Vi
hade till slut efter beredningens mycket
långa namnlista kvar endast två huvudalternativ
beträffande namn, nämligen
folkskola och grundskola. Nu föreslår
alltså beredningen, propositionen och
utskottet att namnet skall vara grundskola.
Som skäl anföres att skolan är ny,
att den kräver ett nytt namn för att undvika
risk för sammanblandning med den
nu existerande folkskolan. Arten och
graden av det nya kan man alltid diskutera.
Det framgår inte minst av remissinstansernas
syn på problemet att det
vägt ganska jämnt mellan dessa två förslag.

■lag kan också säga, som förut nämnts,
att den obligatoriska skolan är till för

Nr 22

Tisdagen den 22 maj i962 fm.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

alla, en folkets skola i alla avseenden.
Med den attityd vi har i vårt land kan
jag inte finna något diskutabelt i denna
sammansättning. Begränsningen av det
nya ligger också i att även den skall
omfatta alla våra barn, som nog torde
vara desamma oavsett skolans namn.
Den gamla och den nya kommer att
finnas sida vid sida under en relativt
kort övergångstid, och att författningsmässigt
skapa termer som skiljer skolformerna
åt torde vara tekniskt möjligt,
•lag yrkar alltså bifall till reservation 2.
Beträffande timplan och ämnesfördelning
kan jag i stort ge min anslutning
till vad utskottet anfört med ett
par små undantag. Dessa gäller ämnena
svenska och slöjd. Man kan utan tvekan
påstå att svenska är skolans centrala
ämne och tillika en integrerande del av
den personliga allmänbildning som ju
ingår som huvudpunkt i skolans målsättning.
Ämnet inrymmer i sig en mångfald
grenar och moment: att lära eleverna
att tala, läsa, lyssna, skriva och
se är av grundläggande värde. Ämnet
fordrar skolan igenom en starkt individualiserad
undervisning och ger genom
sin stoffrikedom möjlighet till eftersträvansvärd
självverksamhet från
elevernas sida. En förstärkning av detta
ämne är även på mellanstadiet i hög
grad påkallad. Från alla lärarorganisationer
har starkt understrukits vikten
av detta ämne. Jag yrkar bifall till reservation
15, att i klass 4 skall medges
en förstärkningstimme i ämnet svenska.

Frågan om slöjdgruppernas storlek
liar vid flera tillfällen varit föremål för
riksdagens handläggning. Skolöverstyrelsen
har upprepade gånger fört fram
förslag på gynnsammare delningstal, och
skolberedningen finner vid sin argumentering
på denna punkt att slöjdgrupper
på mellan 20 och 24 elever är otillfredsställande.
Utskottet föreslår att en första
delning får ske när antalet elever uppgår
till 21. Detta förhindrar visserligen
grupper på 24 men hindrar inte att en
slöjdavdelning uppgår till 20, vilket måste
anses vara en för hög siffra. Högstadiet
har regeln att delning får ske vid
lägst 17 elever, och det finns ingen an -

ledning att göra skillnaden mellan stadierna
alltför stor. Jag yrkar därför bifall
till reservation 13 a.

Man har under de senaste åren fört
en stundom mycket intensiv allmän diskussion
om skolans och lärarnas arbetssituation.
I den diskussionen har
skolans ordnings- och disciplinförhållanden
haft en framträdande plats. Det
har påståtts rätt allvarligt att inte allt
är som det borde vara på dessa områden.
Från lärarhåll har entydigt vittnats
om rådande svårigheter att upprätthålla
den ordning och den arbetsro
som är nödvändig, och man talar i allvarliga
ordalag om den ständiga oron i
klasserna, om ohörsamhet, trots, störande
uppträdande från ett alltför stort antal
elever och en aggressivitet mot kamraterna.

Nu är skolan en arbetsplats, och lärarens
uppgift ligger i att söka skapa den
ro och den ordning som är förutsättningen
för ett godtagbart arbetsresultat.
Skolan kräver i likhet med andra arbetsplatser
en viss punktlighet, noggrannhet,
hänsyn till arbetskamraterna,
lojalitet och vilja att utföra sin arbetsuppgift.
Ett arbetskollektivs ansträngning
kan allvarligt äventyras av att någon
eller ett fåtal av eleverna sätter sig
över reglerna och vägrar att inlemma
sig i gemenskapen.

Skolberedningen ägnar skolans elevvårdande
uppgifter ett påtagligt och fullt
berättigat intresse. Den säger att denna
uppgift står och faller med lärarens kännedom
om eleverna. Hur riktigt detta än
är, kan uppgiften inte tillfredsställande
lösas utan att alla parter förs in i bilden.
Vi kommer därför in i en samverkan
som också skolberedningen talar
om och som väl är grunden för skolans
framgångsrika verksamhet. I denna samverkan
finner vi skolstyrelse, skolchef,
rektor, lärare, skolläkare, skolsköterska,
målsmän och föräldrar, vilka i sina strävanden
har samma syfte, fast med delvis
olika medel, nämligen att skapa bästa
möjliga förutsättningar för att eleven
skall med sina egna förutsättningar och
möjligheter nå det mål som länder till
både hans och samhällets hasta.

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. ni.

Läraren bör i sitt arbete ständigt veta
och uppleva att han inte är ensam i de
elevvårdande uppgifterna. Herr Näsström
var inne på precis samma tankegång.
Jag tror det är väsentligt att läraren
har de andras stöd och hjälp i
sina strävanden.

Samverkan mellan hem och skola har
här sina centrala uppgifter oavsett de
former i vilka samverkan sker. Jag håller
det för mycket troligt att fria-valprincipen
kommer att utöva en glädjande
inverkan och mellan lärare och
föräldrar framskapa en ökad kontaktverksamhet
som har större bredd och
starkare förståelse.

De faktorer som har ett mer eller
mindre starkt inflytande på skolans arbetssituation
är många och av vitt skiftande
slag''. Vi har de stadgar och anvisningar
som reglerar lärarnas skyldigheter
och rättigheter i tjänsten, vi har
stadgar om rättigheter som eleverna skall
åtnjuta men också om de krav som
samhället ställer på dem såsom skolpliktiga.
De korrektionsinedel som skolstadgan
anvisar är som bekant utvisning,
kvarstannande efter skoldagens slut och
avstängning för viss tid.

I en folkpartimotion har vi tagit upp
frågan om ett prövande av disciplinfrämjande
åtgärder med förslag till konkretioner,
som har remitterats till utskottet.
Hösten 1960 erhöll skolöverstyrelsen
bemyndigande att tillsätta en expertgrupp
med uppgift att utreda skolans
fostrande verksamhet. I direktiven
för denna grupps arbete nämner skolöverstyrelsen
att den skall studera den
offentliga debatten rörande uppfostringsfrågor
för att ur denna ta vara på
konstruktiva synpunkter och att framlägga
konkreta förslag till praktiska åtgärder
för att främja god ordning och
vårdat uppförande bland eleverna.

Gruppen har hitintills lagt fram förslag
dels om temporär delning av klass
där disciplinsvårigheter föreligger, dels
om att på försök i ett antal rektorsområden
medel skall anvisas för att handleda
de elever som ålagts kvarstanna efter
skoldagens slut. Expertgruppens förslag
har sedan upptagits i skolöversty -

relsens anslagsyrkande och redovisas i
årets åttonde huvudtitel, men departementschefen
har inte ansett sig kunna
ta upp dem.

Utskottet säger att det är väsentligt
att allmänheten och lärarkårerna inte
bibringas den uppfattningen att statsmakterna
inte har något verkligt intresse
för lösandet av här berörda problem
och de arbetssvårigheter som kan uppkomma
i skolan. Samma uppfattning förfäktas
även av reservanterna på denna
punkt. Det synes mig som om ett godkännande
av utskottets förslag om att
pröva dessa två av expertgruppen anvisade
medel är ur både psykologiska och
praktiska synpunkter fullt motiverat.
Jag har alltså ingen erinran att göra mot
utskottets skrivning.

År 1959 utfärdade skolöverstyrelsen anvisningar
för s. k. särskild observationsundervisning.
Denna skall gälla elever
som visar anpassningssvårigheter av tillfällig
art såsom allmänt störande uppträdande
i klassen, trots mot lärarna och
aggressivitet mot kamraterna utan att
förete särskilda psykiska särdrag. I undantagsfall
kan en sådan undervisning
anordnas för en elev, men att den anordnas
för en liten grupp av elever är
det naturliga. Nu står vissa medel för
dylik undervisning till förfogande efter
ansökan. Enligt vad jag erfarit från skolöverstyrelsen
har denna undervisning
slagit väl ut där den prövats, och man
tycker att denna form kan vara ett gott
medel där man behöver den. Det är nu
att förvänta att denna undervisningsform
får sitt uttryck även i de nya skolstadgarna
och att vi därvidlag får enkla
administrativa regler.

Men frågan om skolans arbetssituation
har andra och lika väsentliga aspekter.
Att söka förverkliga den uppställda
målsättningen är huvudsakligen lärarens
uppgift, och med honom står och faller
hela det inre undervisande och elevvårdande
arbetet. Detta arbetes resultat betingas
i stor utsträckning av de resurser
som står till hans förfogande.

Även jag, herr talman, kommer in på
frågan om klassernas storlek. Den frågan
har ju länge betecknats som ytterst

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 19(52 fm.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

viktig, och en sänkning av elevantalet
betraktas som den angelägnaste skolreformen.
Skolberedningen ägnar denna
fråga ett stort intresse och kommer fram
till förslaget om normaltalen 25 respektive
30 elever — 25 på lågstadiet och 30
längre upp. Jag konstaterar först med
tillfredsställelse att vi har kommit så
långt i denna fråga att konkreta förslag
föreligger och att enighet synes råda om
alt dessa förslag bör förverkligas.

Nu har klassernas storlek givetvis ett
intimt samband med lokaltillgången och
utbildningen av lärare i det aktuella läget.
Men frågan har också en annan sida,
nämligen i relation till skolarbetet och
till möjligheterna för läraren att arbeta
efter riktlinjerna för skolans inre verksamhet.
Framlagda vetenskapliga undersökningar
i frågan har övervägande
rört sig om de mätbara kunskaperna i
relation till klassens storlek. Det är riktigt
som herr Näsström säger, att doktor
Marklunds avhandling inte visar något
påtagligt samband mellan de direkt
mätbara kunskaperna och klasstorleken,
men det är också riktigt som herr Källqvist
har sagt, att det inte finns många
undersökningar gjorda om sambandet
mellan klassens storlek och möjligheterna
att bedriva en elevvårdande och efter
den enskilde eleven avpassad undervisning.

Man kan alltså diskutera huruvida talen
25 och 30 är de optimala och slutgiltiga.
Den frågan tas upp av en del remissinstanter
som anser att de talen inte
bör vara slutgiltiga utan som ser denna
sänkning som en etapp på vägen till en
ytterligare sänkning.

Vi har i en partimotion anvisat en sådan
väg och föreslår som målsättning
att ingen klass skall omfatta mer än 25
elever läsåret 1970/71 och i andra motioner
yrkat på att planeringen i fråga
om lokaler och lärartillgång skall inriktas
på denna ytterligare sänkning. Ett
uttalande från riksdagens sida med en
bestämd målsättning i detta spörsmål
tror jag med hänsyn till frågans betydelse
för en önskvärd skolutveckling är
riktigt, och jag yrkar därför bifall till
reservation nr 11.

Den oro som förmärks i vissa lärarkretsar
inför de delvis nya arbetsuppgifterna
i en förändrad arbetssituation
bör ses under beaktande av den osäkerhet
som hos många är rådande i fråga
om arten och omfattningen av det nya.
lin stor del av lärarna har utbildats under
helt andra förhållanden för rätt
många år sedan och under sin tjänstetid
hittills tjänstgjort i skolor med andra
arbetssätt och med en annorlunda målsättning.
Läraruppgiften i en urvalsskola
av traditionell typ är icke identisk
med uppgiften att vara lärare i en avdelning
med vanliga svenska barn med
de variationer den kan innehålla och
med den problematik som följer med att
skolan är obligatorisk. I vår partimotion
har vi i ett avsnitt tagit upp dessa frågor
och framfört ett rätt långt gående program
för den informations- och fortbildningsverksamhet
som vi förutsätter måste
vara en av de angelägnaste uppgifterna
i dagsläget. Detta är alltså en rent statlig
uppgift. Lika väl som lärarutbildningen
är statlig bör fortbildningsverksamheten
vara detsamma. Vi har yrkat på en
med det snaraste utbyggd länskonsulentorganisation,
en översyn av fortbildningen
under de fem studiedagarna och ytterligare
medel i syfte att dels intensifiera
verksamheten över huvud, dels
inrikta verksamheten på att för de lärare,
som under de närmaste åren får sin
verksamhet i klasserna 6, 7 och 8, ge
bästa möjliga förutsättningar att reda
upp arbetssituationen och skapa största
möjliga fond av insikter och färdigheter
att möta den. Utskottet finner att en intensifiering
är påkallad och att speciellt
de nämnda lärarna bör beredas tillfälle
till fortbildning i metodiska och liknande
frågor som motionen åsyftar, varför utskottet
förutsätter att en successiv utbyggnad
kommer till stånd under nästa
budgetår. Under denna mycket bestämda
förutsättning har vi ansett oss kunna
lämna utskottets skrivning utan erinran
och förväntar att en kraftinsats görs redan
under de allra närmaste åren.

I planeringen och ansträngningarna
för att genomföra den nya skolan under
1960-talet bör inte den nu och under

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

några år framåt existerande folkskolan
lämnas åsido. Av olika skäl kan inte
övergång ske till den nioåriga skolan i
den takt och omfattning som många kommuner
önskar. Det är då av vikt att så
långt det låter sig göra låta dessa kommuner
bli delaktiga av upprustningen
och förbättringarna, dels för att inte skapa
alltför stora skillnader både för lärare
och elever mellan gammalt och nytt,
dels för att sedan kunna göra övergången
så lätt som möjligt. Detta må gälla
lokalanskaffning, skolornas utrustning
av materiel och pedagogiska hjälpmedel,
lärarfortbildning, delningstal för gruppindelning,
exempelvis för bildande av
slöjdavdelningar, generösare bedömning
av reglerna för bildande av klassavdelning
och liknande. Jag hoppas att departementschefen
har sin uppmärksamhet
riktad även på detta område och kan
finna utvägar att åstadkomma önskvärda
lösningar.

Herr Torsten Andersson var inne på
glesbygdernas problem och de skol- och
hirarfrågor som för glesbygderna är ytterst
väsentliga. Det har varit en strävan
att ge landsbygdens och tätortens ungdomar
i stort sett samma utbildningsmöjligheter.
Det har poängterats att också
vid de små högstadieskolorna skall,
även om man där inte kan upprätta alla
linjer, de som är möjliga att erbjuda i
kvalitativt avseende stå i paritet med
motsvarande linjer på tätorterna. I en
reservation yrkas på generösare delningstal
vid de små skolenheterna, enligt
vilket yrkande man skulle få upprätta
klasser på högstadiet vid ett mindre
elevunderlag. Detta är givetvis en
kostnadsfråga, men sådana mer generösa
regler må med hänsyn till glesbygdernas
och avståndens kommuner väl kunna
försvaras. Ett alltför rikt florerande
system med skolskjutsar och inackordering
har sina bestämda olägenheter. De
små bvgdeskolorna med klass 1—6 har
sina givna och viktiga uppgifter att fylla.
De tillåter barnen att växa upp i hemmiljön,
i hemmets närhet och trygghet.
I en vidsträckt glesbygdsregion — även
med interkommunalt samarbete på skolands
område — bör det finnas möjlig -

heter att upprätta mindre högstadier och
med användning av mindre delningstal
än för riket i dess helhet. Ett skolväsen
på hjul kan vi aldrig helt undvika, det
ligger i sakens natur, men lyckas man
i vissa fall begränsa de mycket störa avstånden
i resorna torde detta vara försvarbart.
Jag yrkar därför bifall till reservation
nr 12 b.

Slutligen vill jag också ta upp ett par
andra frågeställningar. I den samverkan
mellan skolans olika parter, som jag något
har nämnt, vill jag också föra in frågan
om lärarnas fackrepresentation i
skolstyrelsen, ett spörsmål som redan
blivit berört. Denna representation har
ju gamla anor och spelar väl ännu sin
roll i skolans utveckling. Skolstyrelse och
lärarkår har i stor utsträckning med
enade krafter sökt bygga ut och förstärka
folkskolans ställning och resurser.
Förr, då kommunens ansvar särskilt på
det ekonomiska området var betydligt
större även gentemot lärarna som kommunala
tjänstemän, förekom väl i vissa
frågor ett partsförhållande. De ökade
statliga åtagandena och de centralt utformade
stadgarna och anvisningarna för
skolans verksamhet, som rätt noga reglerar
den kommunala verksamheten, har
dock eliminerat eller starkt förminskat
motsättningen. Lärarrepresentationen i
skolstyrelsen är i dag mer att se som en
institution som bringar skolan och dess
arbetsproblem närmare till skolstyrelsens
verksamhet. De förr skilda lärarkårerna
har i försöksdistrikten här funnit
ett forum för att tillsammans med
skolstyrelsen forma skolutvecklingen. De
närmaste årens expansion på skolområdet
och all den problematik som därav
följer bör bättre kunna bemästras om
denna samverkan fortsätter i vedertagna
former. Då ett avskaffande av institutionen
skulle medföra risker för mindre
önskvärda distanser, föranleder utskottets
skrivning på denna punkt ingen
erinran.

Med den målsättning, de arbetsformer
och den struktur som skolan skall ha
är det helt naturligt att lärarutbildningen
i sina olika aspekter kommer in i
blickpunkten. Utskottet godkänner och

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1902 fm.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

understryker vikten och nödvändigheten
av att den av departementschefen aviserade
fria och obundna prövningen av
lärarutbildningsfrågorna kommer till
stånd. Avsikten synes vara att ge lärarutbildningssakkunniga
detta uppdrag; de
får på så sätt brottas med lärarutbildningens
både kvantitativa och kvalitativa
sidor med alla dess problem. Utskottet
betonar vikten av att vid denna översyn
utbildningen organiseras och bedrives
primärt utifrån målsättningen, så att
de blivande lärarna görs väl förtrogna
med denna målsättning. Det kan förutsätta
helt nya linjer, obundna av hittillsvarande
traditioner. Tillräcklig bredd i
ämnesuppsättningen torde också komma
att bli en väsentlig fråga. Detta är väl i
längden ofrånkomligt för att på ett naturligt
sätt lösa frågan om klassföreståndarskapet
— intill frågans lösning på angivet
sätt kan endast provisoriska lösningar
komma till stånd, men spörsmålet
bör det oaktat bli föremål för stark och
omedelbar uppmärksamhet.

I likhet med herr Kaijser kan jag betyga
att det finns en allmän och stark
strävan efter att skapa en bra skola. Skolans
kvalitet betingas i stort sett av de
resurser som ställes till dess förfogande.
Låt mig slutligen sammanfattningsvis
bara peka på några av dessa resurser,
som framhävts i den pedagogiska diskussionen
under de senaste åren: väl avpassade
och realistiska kursplaner, lokaler
som är väl utrustade för en god och effektiv
undervisning, skilda uppsättningar
av pedagogiska hjälpmedel, särskilt
AV-hjälpmedel, utbyggnad av specialundervisning,
minskade klassavdelningar,
en kontinuerlig fortbildningsverksamhet
och en lärarutbildning som helt motsvarar
skolans målsättning och behov.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Efter den ingående behandling
som flera talare redan ägnat
den föreliggande stora frågan skall jag
tillåta mig att endast beröra ett par, tre
punkter i särskilda utskottets utlåtande.

Först vill jag erinra om att departementschefen
understryker att skolans

uppgift är hel och odelbar då del gäller
elevens fostran. Begreppet fostran skall
innefatta såväl meddelande av kunskaper
och övande av färdigheter som etisk
och moralisk påverkan på eleven. Statsrådet
ger också sin anslutning till skolberedningens
uppfattning att den fostran
i vidare bemärkelse som grundskolan
ger blir en för alla grundläggande
allmänbildning. Målsättningen att eleven
skall lära inte enbart för skolan utan
för livet är alltså uppenbart ett av huvudmotiven,
och så har det varit under
alla de år utredningar och försök gjorts
för den skolreform som vi nu går att genom
riksdagsbeslut fastställa.

Man skall lära för livet, ej för skolan.
Det är ett gammalt motto, och jag vill
faktiskt påminna herr Kaijser om att
det framhölls på sin tid av förre ecklesiastikministern
och högerledaren Gösta
Bagge. Med det resonemang som herr
Kaijser har fört från denna plats och
även för i en av reservationerna måste
jag ställa frågan: Har högern lämnat
denna målsättning när den nu uttalar
sina farhågor för att meddelandet av
kunskaper får stå tillbaka för fostran?
Jag vill givetvis inte på något sätt antyda
något annat än att även inlärandet
av skolans ämnen och färdigheter är
viktigt och betydelsefullt — det ena
kompletterar det andra — och jag anser
därför att också detta avsnitt bör
ägnas ett visst intresse vid antagandet
av denna stora skolreform, .lag tror att
många bortser från denna viktiga syntes
av skolans mål och uppgifter. Alltför
många tror att det mest betydelsefulla
är att nå ett stort mått av kunskaper
i tekniska eller likartade ämnen och
nonchalerar behovet av de ämnen som
vill orientera människan för hennes levnadsgemenskap
i vårt samhälle. Det gäller
alltså inte bara att ge människorna
den materiella vården utan i lika hög
grad sörja för den psykologiska och
andliga vården. Samhällsbilden i dag är
tyvärr i detta avseende ganska splittrad,
och jag tror att det är till stor skada
och stort förfång.

Utskottet skriver överst på s. 156:
»Livsåskådningen var enhetlig och reg -

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

lerna för handlingslivet entydiga. Fostran
för livet kunde och måste ske genom
inpräntandet i de unga av normer och
regler. I dag gör sig inom vårt folk skilda
uppfattningar i livsåskådningsfrågor
gällande, och gamla normsystem, som
många människor alltjämt anser giltiga,
har för andra ersatts av nya.» Jag skulle
vilja ställa frågan: Har vårt samhälle i
detta avseende blivit bättre än vad det
var när dessa gamla livsnormer var gällande?
Utskottet säger i fortsättningen:
»Humanitetens och demokratiens ideal
är numera de ibland svårdefinierade
men oomstridda värderingar, på vilka
skolans fostran i första hand har att
bygga. I och med detta har ett livsåskådningsbegrepp,
som inte längre är
samlat och gemensamt för alla, såsom
grundval för skolans fostrande verksamhet
fått vika för en allmänt erkänd
och godtagen samhällsåskådning». Jag
vill, herr talman, i varje fall beträffande
slutet av detta citat se någonting mer
än en motsatsställning. Jag tror inte att
man kan, såsom man ibland gör, ställa
de gamla livsåskådningsformerna i ett
motsatsförhållande till humanitetens och
demokratiens ideella värderingar. Jag
hoppas att utskottets skrivning inte skall
tolkas på annat sätt än att dessa värden,
jämte de värden som ligger i den på
kristen tro byggda livsåskådningsformen,
kan vara en grundval för skolans
fostrande verkan.

Jag vill med mycket stor tillfredsställelse
understryka att man i utskottet
kunnat nå en samlande enighet om kristendomsundervisningens
värde för de
ungas fostran och livsnormer. Jag kan
även instämma i uttalandet att denna
undervisning givetvis skall och bör bedrivas
så att den inte strider mot kravet
på tanke- och trosfrihet. F''år jag
även understryka utskottets uttalande —•
sedan utskottet betonat kravet på objektivitet
i undervisningen — att lärarna
i ämnet kristendomskunskap på samma
sätt som varje annan lärare skall utföra
sin uppgift med intresse för och inlevelse
i sin undervisning. Jag tycker att
det är huvudsaken att en undervisning
och en orientering ges i detta ämne så

3 Första kammarens protokoll 1962. Nr 22

att eleverna får ett begrepp om ämnets
vidd och värde. Sedan må var och en
ta ställning när han som vuxen träder
ut i livet. Lika väl som vi har en orienterande
undervisning i åtskilliga andra
ämnen, lika väl har vår tids elever rätt
att fordra en riktig orientering i detta
mycket betydelsefulla ämne.

Under denna frågas behandling i utskottet
har det givetvis framkommit olika
önskemål. Även vi inom centerpartiet
anser att man genom en omdisponering
av vissa ämnen skulle ha kunnat tillgodose
en undervisning i kristendom,
som gett en veckotimme i alla kurser.
Inför värdet att nå en fullständig enighet
har i emellertid avstått från detta
krav. Vi tror att det gemensamma resultatet
har ett stort värde och till sina
huvuddrag är relativt bra. Enighet
har också nåtts i fråga om morgonsamlingens
uppgift och karaktär. Jag vågar
väl påstå att någon större förändring
inte har skett i själva utformningen av
det nya förslaget. Utskottet betonar att
morgonsamlingen skall vara obligatorisk,
dock att, om skäl därtill är, elev
kan av rektor befrias från att deltaga.
Ett sådant skäl kan vara resvägens
längd, det kan vara religiösa motiv,
exempelvis om föräldrarna tillhör annat
trossamfund eller på grund av andra
samvetsbetänkligheter anser att deras
barn inte bör deltaga i en religiös
andakt. Jag vill emellertid understryka
att det ansågs att sådana befrielser inte
alls skulle vara någon vanlig företeelse,
utan att befrielse borde medges endast
i undantagsfall.

Jag vill därför till sist i fråga om
detta avsnitt såsom min uppfattning
framhålla, att enigheten i denna fråga
kommer att bli fruktbärande och att
skolan i detta avseende kommer att få
det arbetslugn som den så väl behöver.

I anslutning till detta resonemang om
kristendomsundervisningen vill jag säga
ett par ord om en viss lärarutbildning,
nämligen utbildningen just av kristendomslärare.

Det råder cn ganska stor brist på
kristendomslärare i våra skolor. För något
år sedan gjorde lärarorganisationer -

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

na såväl som skolöverstyrelsen en framställning
om ökade kurser i detta ämne.
Tyvärr bortsåg riksdagen då från
detta behov, och det kan nu beräknas
att intagningen vid de teologiska fakulteterna
skulle behöva fördubblas för att
man skulle kunna tillgodose behovet av
akademiskt utbildade kristendomslärare.
En utväg alt avhjälpa den nuvarande
bristen vore att möjliggöra för folkskollärare
att genomgå vidareutbildningskurs.
Från centerpartiets sida har
väckts en motion, som pekar på angelägenheten
av att eu sådan kurs kommer
till stånd under läsåret 1962—1963,
och jag ber att få yrka bifall till den
reservation i ämnet som fogats till detta
utlåtande av herr Nestrup m. fl.

De allra flesta hälsar med mycket
stor tillfredsställelse förslaget om fackskolornas
tillkomst. Alla som haft erfarenhet
av enhctsskolans arbete har liksom
beredningen funnit att eleverna behöver
fullfölja vad de lärt sig i nionde
klassen. Endast de, som gått g-linjen,
har fått sina möjligheter till vidareutbildning
tillgodosedda. Av utbildningen
för de fyra stora näringslivssektorer,
som fackskolorna skall anses täcka, har
två linjer en karaktär snarlik folkhögskolornas.
Det har i varje fall varit avsikten
att dessa utbildningsgrenars uppgifter
i stort sett skall sammanfalla med
folkhögskolornas. Detta gör att man kan
befara en konkurrens med dessa särskilt
från dessa båda linjer, den humanistiska
och socialekonomiska. I folkhögskolekretsar
har man därför blivit
ganska orolig för att fackskolornas tillkomst
skulle medföra ett tillbakaträngande
av folkhögskolan och ett hot mot
dess framtidsmöjligheter. Vi i centern
vill klart och entydigt ge besked om
att tillkomsten av fackskolorna enligt
vår mening absolut inte får innebära
en försämring av folkhögskolans framtid.
Folkhögskolan har under alla de
gångna åren varit en mycket stor tillgång
för den fria utbildningen och bildningen.
I folkhögskolorna har de unga
lärt sig ett självständigt tänkande, och
detta har betytt oerhört mycket i den
demokratiseringsprocess som vårt folk

just under denna tid genomgått. Vi vet
helt enkelt inte för närvarande fullt ut
vad denna skola på det området har betytt
och betyder när det vid vissa tillfällen
dragit och kommer att dra kalla
stormar i detta avseende in över vårt
land. Folkhögskolorna har mer och mer
inriktat sig på såväl allmänbildande och
personlighetsdanande ämnen som ock
sådana som mer utgör en förberedelse,
en preparandkurs, för dem som önskar
komma in vid någon yrkesskola för att
skaffa sig utbildning. En del av folkhögskolorna
borde därför kunna verka
även som fackskolor. Å andra sidan är
väl alla också ganska övertygade om
alt skolor av folkhögskolans art kommer
att behövas även sedan hela det
skolsystem, som det föreliggande förslaget
innefattar, blivit fullt utbyggt. Det
kommer alltid att finnas ett arbetsfält
för folkbildande skolor. Frågan är bara
hur stort och hurudant detta arbetsfält
bör vara.

På vårt håll vill vi mycket kraftigt
understryka att vi inte är till freds med
den inställning till utredningskravet som
departementschefen låtit komma till synes
i propositionen. Vi kan dock till
nöds godkänna utskottets skrivning, som
gå ut på att utskottet förutsätter att
Kungl. Maj:t och skolöverstyrelsen har
sin uppmärksamhet riktad på folkhögskolans
utveckling samt vid någon senare
tidpunkt tar upp frågan huruvida
förhållandena blivit så förändrade att
en samlad översyn av skolformens förhållanden
erfordras, och vidare hemställer
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t ger tillkänna vad utskottet
anfört i denna fråga. Vi tolkar detta utskottets
uttalande så, att det i varje fall
innebär ett observandum att tiden inte
bör försittas när det gäller en sådan
utredning.

Jag vill sedan, herr talman, övergå till
att med några ord behandla en särskild
reservation i utskottsutlåtandet.

Frågan om elevantalet i klasserna har
tilldragit sig stort intresse. Jag skall
emellertid inte gå in på denna av så
många behandlade punkt utom i fråga
om ett enda litet avsnitt. Först vill jag

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

dock ha sagt så mycket som att jag
tror att både föräldrar och lärare knyter
en stark förhoppning till att våra
resurser på både det materiella och
det personella området skall ökas så
att det kommer att finnas möjlighet att
minska klassernas elevantal i den takt
som föreslås i den föreliggande reservationen.
Därutöver vill jag som sagt
fästa uppmärksamheten vid en detalj.

Jag och flera med mig har en avvikande
mening om det förslag till slöjdgruppernas
storlek på mellanstadiet, som
framlagts i såväl proposition nr 54 som
utskottsmajoritetens förslag. Där föreslås
som bekant att delningstalet skall vara
21. Enligt vår mening medför detta alltför
stora grupper. Slöjd är ett ämne som
mer än något annat kräver individuell
undervisning. Detta sammanhänger med
att alla eleverna sysslar med olika moment
och på olika stadier samtidigt vid
slöjdalstrens framskapande. Det är därför
ständigt elever som påkallar lärarens
uppmärksamhet, råd och upplysning
innan arbetet kan fortsätta. Många
slöjdlärare, både kvinnliga och manliga,
har förklarat att så många elever kan
få stå och vänta på råd och undervisning
under timmens gång, att den sista
knappast hinner fram förrän slöjdlektionen
är slut. Det måste vara att
kasta bort en mycket stor del av tiden
att bibehålla en sådan undervisning; den
är säkert uppbromsande och ineffektiv.
Jag tror att det är riktigt, som vissa
personer har sagt, att en slöjdlärare
inte borde ha flera än på sin höjd 16
elever. Detta är förhållandet på högstadiet,
och man ställer frågan: Var
finns den rimliga förklaringen till att
mellanstadiet skall behandlas annorlunda?
Givetvis bjuder konsekvens och
rättvisa att slöjdgrupperna även på
mellanstadiet delas efter samma delningstal,
nämligen 17.

Jag ber därför, herr talman, att i
detta avsnitt få yrka bifall till reservation
13 b) av herrar Widén och Torsten
Andersson.

Till sist skulle jag bara vilja säga
så här: Visst är kritik bra, och vi skall
visst ta emot kritik mot hela detta för -

slag, men ett negativt misstänkliggörande
av skolans ärliga strävan efter ett
positivt resultat är den största otjänst
man i dag kan göra våra elever. De tidningar
och masspetitioner som de senaste
dagarna fallit in i en sådan negativ
kritik skapar en oro hos målsmän
och elever som endast skadar och
inte är till något som helst gagn.

Än en gång vill jag betona: Låt oss
få arbetsro i fortsättningen! Då tror
jag att den nya skolan kommer att fylla
de krav som både målsmän och elever
har rätt att ställa på den.

1 detta anförande instämde herr Svanström
(ep).

Herr OLSSON, ERNST, (ep):

Herr talman! När riksdagen i dag tar
ställning till vår blivande grundskola, kan
det vara på sin plats att erinra om att
vårt land har genomgått en strukturförvandling
av väldigt mätt under detta århundrade.
Vårt skolväsende har försökt
att följa med i denna strukturförvandling,
men man kan nog inte påstå att
skolan följt med i denna expansion i
tillräcklig utsträckning, och därför har
vi också under det senaste årtiondet fått
en intensiv skoldebatt med riksdagsbeslut
och försöksstadier om införandet av
en nioårig obligatorisk skola. När riksdagen
i dag på basis av dessa försöksresultat
och av skolberedningens utlåtande
beslutar om riktlinjerna för denna vår
grundskola, måste man betrakta detta
som ett stort framsteg för skolväsendet
i vårt land och för samhällsutvecklingen.
Det är rätt naturligt att dessa förslag
och riktlinjer under de år som försöksstadierna
pågått mottagits på olika
sätt i vårt samhälle, av skolfolk och målsmän,
men en sak har alla varit överens
om, och det är riktpunkten att vår grundskola
skall vara anpassad till dagens
samhälle och utveckling.

Tendensen till förlängning av den obligatoriska
skolgången i vårt land är ju
rätt markant. Visserligen har vår folkskola
fått bättre resurser, lärarutbildningen
har förbättrats, våra skollokaler
har blivit mera förstklassiga, läroböcker -

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

na har mera anpassats efter barnens förutsättningar,
skolmaterielen har blivit
mera ändamålsenlig och rikligare. Ja,
man kan siiga att undervisningen kommit
upp i en bättre och högre nivå, men
trots detta kan man inte säga att den
fyller de krav som samhällsutvecklingen
ställer och har rätt att ställa. Den djupaste
orsaken till detta är att söka i själva
vår samhällsutveckling.

Vi skall ha klart för oss att den sexåriga
folkskolan växte fram i ett ganska
okomplicerat bondesamhälle, där livet
hade enklare former och där det var lättare
att orientera sig än i dagens samhälle.
De breda massorna av vårt folk
var länge utestängda från inflytande på
kommunens och statens angelägenheter.
Genom industriens genombrott följde ju
också demokratiens genombrott, men
detta har också gjort vårt samhälle mera
invecklat och svårare att finna sig till
rätta i. Det behövs i dag mycket mera
kunskaper och överblick för den enskilda
människan än förut. Numera har varje
människa i vårt samhälle sitt ansvar
för kommunens och statens angelägenheter,
och det ställs större anspråk på
våra kunskaper och vår kringsyn. Om
därför sex år ansågs nödvändigt för att
ge det uppväxande släktet de färdigheter
och den fostran som behövdes för mötet
med livet och samhället då, är uppenbarligen
varken sju eller åtta år tillräckligt
i dagens samhälle. Man har förresten
kommit till samma resultat i andra kulturländer.

Det är också andra tendenser i vår
skolorganisation som pekar på en förlängning
av skolplikten i vårt land, och
den har våra skolungdomar själva pekat
på. Ännu på 1920-talet var det bara
var tionde folkskoleelev som sökte sig
över till realskolan eller därmed jämställda
skolor. Numera går 45—50 procent
av en årskull över till dessa skolor,
och ännu flora skulle det vara om vi inte
haft platsbrist i dessa skolor. Många ungdomar
har också sökt sig till yrkesskolor.

I fråga om motiveringen för en nioårig
skolplikt har man också ansett att vårt
modersmåls behandling i tal och skrift

i den nuvarande skolan givit för svaga
resultat. Detsamma, kan man säga, gäller
för matematikundervisningen.

Samhällsutvecklingen, den kortare arbetstiden,
längre semester och därmed
större fritid, den ökade kontakten med
yttervärlden, tidningar och radio och
TV talar för att alla bör kunna förstå och
hjälpligt tala och skriva ett främmande
språk. Därför måste man hälsa med tillfredsställelse,
att engelska införes redan
i fjärde klassen och det blir möjligt att
välja till flera språk på högstadiet.

Det samma gäller den fostran till självständigt
ställningstagande i samhällsoch
livsåskådningsfrågor som skolan
skall ge och som skall möjliggöra ett aktivare
deltagande i vårt kulturliv och
därmed göra livet rikare för den enskilda
människan. Man skall ha klart för sig
att två skolår inte kan göra underverk,
men dessa två år representerar en avgörande
period i dessa ungdomars utveckling.
Det är i de åren som intressena
bland ungdomen grundlägges, och jag
tror också att skolan här kan leda till en
ny giv för bildningsarbetet bland de
vuxna.

Den starka tillströmningen till de teoretiska
skolorna kan också få menliga
följder för balansen i vårt utbildningssystem.
Skall man få en rimligare fördelning
av de unga på de praktiska och
de teoretiska utbildningsvägarna, är det
nödvändigt att de praktiska vägarna blir
jämställda med de teoretiska så långt det
är möjligt, och därför måste man uttrycka
sin tillfredsställelse över den
starka anslutningen från särskilda utskottet
till skolberedningens och departementschefens
förslag om de sammanhållna
klasserna och de fyra sektorerna
i årskurs 9.

En annan sak, som är mycket viktig, är
att i den nuvarande skolformen har
landsbygdens och då framför allt glesbygdens
barn ett stort handikapp. Genom
grundskolan blir det möjligt att i
hemorten ge landsbygdens barn samma
utbildningsmöjligheter som de barn får
som i dag skickas in till tätorternas realskolor.
Men det förutsätter, herr talman,
att vi får ett gynnsamt delningstal och

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

inte för stora högstadier med de betydande
problem som då följer.

Skall grundskolan bli en levande skola
i kontakt och samverkan med samhället,
är det av största vikt att den lokala
organisationen och det lokala samarbetet
uppmärksammas. Jag tänker då
främst på samarbetet mellan hem och
skola, på samarbetet mellan skolstyrelsen
och lärarna, på utformningen av yrkesvägledningsverksamheten
och kuratorsverksamheten
m. m. En förbättrad
och ökad samverkan mellan hem och
skola är nödvändig, emedan det bör finnas
ett samspel och en samstämmighet
mellan hem och skola i fråga om de fostrande
uppgifterna — annars kan eleven
hamna mellan motstridiga påbud, d. v. s.
i en konfliktsituation.

Huvudansvaret för fostran måste ligga
på hemmen, men skolan påverkar givetvis
de unga, något som måste utnyttjas
positivt. Lärarna måste känna till en
elevs hemförhållanden för att förstå dennes
problem, förutsättningar o. s. v. Föräldrarna
måste känna till hur skolan arbetar
för att kunna vara barnen till hjälp
i skolarbetet. Vidare måste föräldrarna
känna till de successivt tillkommande
tillvalen för att kunna råda barnet i fråga
om studieval m. m.

Från centerpartihåll fäster vi mycket
stor vikt vid detta samarbete. Vi anser
att utarbetandet av konkreta anvisningar
och riktlinjer är en synnerligen angelägen
uppgift. Samarbetet och kontakterna
mellan lärarkåren och skolstyrelsen
är av stor betydelse, men vi tvivlar
på att samarbetet nu är ändamålsenligt
organiserat.

Om jag så går över till fackrepresentationen
i skolstyrelserna, med anledning
av att man i de i anslutning till proposition
136 väckta motionerna I: 712,
11:853 och 11:854 yrkat på fackrepresentationens
avskaffande både av principiella
och praktiska skäl vill jag framhålla,
att anordningen med fackrepresentation
saknar motstycke inom övriga
sektorer av den kommunala förvaltningen.
Där tillför man i regel kommunala
nämnder och styrelser erforderlig fackinsikt
genom föredragning av sakkunnig

personal eller inhämtande av yttrande.
På grund av det stora antalet fackrepresentanter
i kommuner där det finns flera
skolformer blir skolstyrelsen ett oproportionerligt
stort organ till men för effektiviteten
i arbetet. Därför bör fackrepresentationen
tas upp till skyndsam
omprövning.

Inom skolan finns vissa speciella verksamheter
eller befattningshavare som är
och än mer, när grundskolan blir helt
utbyggd, blir av mycket stor betydelse,
bland annat vid skolans kontakter med
samhället i övrigt, nämligen skolpsykologerna,
yrkesvägledarna och skolkuratorerna.
Skolberedningens betänkande visar
att deras verksamhet är flytande och
organiserad på så många olika sätt vad
befattningshavarna beträffar att man
närmast kan tala om ett virrvarr. Inom
centerpartiet vill vi ge uttryck för att
nuvarande finansieringssystem är inkonsekvent,
eftersom skolpsykologtjänster
och kuratorstjänster inte är statsbidragsberättigade
i vanlig ordning. Departementschefen
har ställt en utredning i utsikt.
Det är av stor vikt att denna inte
avgränsas till enbart yrkesvägledning,
utan innefattar också skolpsykolog- och
kuratorsverksamheten. Vi förutsätter att
samarbetet mellan olika kommuner underlättas,
så att flera kommuner kan
samsas om en tjänst, lika väl som vi förutsätter
att del blir möjligt för två mindre
län att anställa en gemensam länspsykolog
tills vi får så många utbildade för
dessa tjänster att det blir en länspsykolog
inom varje läns skolnämndsområde.

Herr talman! För förverkligande avskolans
målsättning fordras, att alla
krafter inriktas på alt ge skolan ett tillfredsställande
innehåll. Det är här lärarutbildningsfrågan
träder i förgrunden.
Det gäller att dels utbilda lärare i tillräckligt
antal, varigenom en önskvärd
minskning av elevantalet i klasserna
möjliggörs, dels utbilda tillräckligt kvalificerade
lärare, som rätt kan handha
undervisningen. Under de senaste åren
har man ju fått vidtaga provisoriska åtgärder
för att möta de mest akuta bristerna
på lärare. I nuvarande läge har det
inte funnits någon möjlighet att undvika

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

sådana provisorier, men vi inom centerpartiet
vill kraftigt motsätta oss att dessa
provisorier ges permanent karaktär.
Alla lärare i grundskolan är i behov av
utbildning med särskild inriktning på
den nya arbetssituationen. Därför förutsätter
vi också krafttag med hänsyn till
lärarnas fortbildning.

Herr talman! Med dessa reflektioner
vill jag här instämma i de yrkanden som
förut gjorts av herr Torsten Andersson.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Det beslut om skolreform
som Ni, herr talman, om några timmar
skall bekräfta genom Edra klubbslag
kommer att få en genomgripande betydelse
för vårt svenska samhälle. Efter
ett långt och mödosamt utredningsarbete
under mer iin 20 år ligger omsider
ett reformförslag på kammarens bord.
Det har förvisso många gånger varit ett
tungt och hårt arbete för dem som under
utredningarnas gång hållit i tyglarna.
Alla demokratiska partier har varit
engagerade. Vi är skyldiga dem tack för
deras mödor, även om vi inte alltid kan
gå med på deras slutsatser.

Den nioåriga skolplikten som föreslagits,
anser jag vara nödvändig för att
ge all vår ungdom en bättre allmän bildning
och en bättre förmåga till ett fritt
och kritiskt tänkande. När skolberedningen
och departementschefen slår fast
att efter samråd med lärare varje elev
och dennes föräldrar själva skall bestämma
vad han eller hon skall lära och
att skolan inom rimliga gränser skall
göra detta möjligt — då har man knäsatt
en enligt min mening verkligt liberal
princip i vår skola.

Herr talman! Det utskottsförslag som
här föreligger är liksom den kungliga
propositionen och skolberedningens förslag
en kompromiss och lider som alla
kompromisser av vissa brister. Vi skall
ha en dynamisk skola i ett dynamiskt
samhälle. Jag anser det vara av yttersta
vikt att man städse håller i sikte att den
skolreform som vi nu går att genomföra
icke skall bli något statiskt. Skolan skall
följa med utvecklingen, och de erfaren -

heter man kommer att göra skall vara
grundläggande för nya reformer. Men
just nu anser jag det emellertid vara
angeläget att skolan får arbetsro. Jag
tror att de flesta som arbetar inom skolan
instämmer med mig.

Tyvärr har man tagit alltför litet hänsyn
till de erfarenheter som samlats under
mer än tio års enhetsskoleförsök.
Det är mot den bakgrunden vi bör se
den skrivelse från mer än 11 000 lärare
med erfarenheter från det treåriga högstadiet,
som varje riksdagsledamot erhållit.
Man är orolig inför framtiden och
för vad den kan föra med sig.

Herr talman! Det förslag som här diskuteras
kan sägas röra organisationen
för att nå vissa mål inom skolan, fostran
för alla och kunskaper för var och en
efter hans fallenhet och förmåga. Men
hur skall detta mål uppnås i skolans inre
arbete? Har man tillnärmelsevis utrett
den frågan i samma grad som organisationen?
De som skall ta hand om den
ståtliga konstruktionen och ge den innehåll
känner sig satta åt sidan. De har
inte fått möjlighet att sätta sig in i den
nya undervisningsmetod som man föreslår.
De står i stor utsträckning frågande
eller ovetande om vad särskilt det
nya högstadiet fordrar av dem som lärare.
De känner i regel inte till hur det
blir med förstärkningsanordningar och
gruppläsning. De står frågande inför den
situation som de ställs i när det gäller
möjlighet att upprätthålla ordning och
disciplin i klassen. Många känner sig
utlämnade åt ett busaktigt klientel. Utskottet
har diskuterat problemet om
disciplinen. Med stort intresse lyssnade
utskottet till den uppvaktning just i disciplinfrågan
som gjordes av en grupp
lärare ur alla kategorier och undervisningsstadier
från malmödistriktet. Här
måste departementschefen och skolöverstyrelsen
snarast sätta i gång en omfattande
försöksverksamhet. Svenska folket
önskar en human skola, men den
skall vara human även mot lärarna, övergrepp
mot medlärjungar och mot lärare
bör kunna omedelbart beivras och straffas.
För övrigt kan man ifrågasätta hur
det blir med fostran och kunskapsmed -

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

delande, om det absolut oeftergivliga
kravet på ordning eftersattes. Situationen
är inte tillfredsställande, och det
gäller alla åldersstadier, dock med koncentration
till åldersgruppen 12—16 år.

Oerhört viktigt anser jag det vara att
det nu ordentligt säges ifrån att vi behöver
ett utbyggt system med specialklasser
av olika typer. Tyvärr har man
stannat vid ett fixt tal, d. v. s. 15 procent
av årsklassen som högsta tal för specialklassernas
utsträckning. Jag anser att
det vore mera naturligt, om man toge
hänsyn till det verkligen föreliggande
behovet — det kan vara mindre än 15
och det kan vara mer än 15 procent.
Specialklasserna kommer att underlätta
undervisningen i de andra klasserna
hela vägen genom grundskolan. Tyvärr
har man inte velat särskilja s. k. skolmognadsklasser
från övriga specialklasser.
Det är dock en viss skillnad mellan
dem; skolmognadsklasserna avses ju för
ett klientel, som ur alla synpunkter är
normalt utrustat men som är något sent
utvecklat.

Alla grenar av dessa här berörda hjälpanordningar
kommer att få lärare, som
är förberedda genom kurser. Dock vill
jag mena att en kurs om 6 å 8 veckor
inte kan vara till fyllest. Vid alla kurser
bör enligt mitt förmenande lärarna under
alla omständigheter kunna följa undervisningen
i olika slag av specialklasser.
Kurserna måste alltså anordnas under
skoltid.

När det gäller undervisningen i slöjd
och uppdelandet i grupper kan jag instämma
i vad herr Thorstcn Larsson
här har sagt. Till detta vill jag foga några
reflexioner när det gäller våra slöjdlärare.
Vi har här i riksdagen ordnat en
god utbildning av slöjdlärare. När vi nu
går att genomföra grundskolan, kommer
slöjdundervisningen att få ett betydligt
mindre antal veckotimmar. På grund
därav har uppkommit en stor, enligt
mitt förmenande berättigad oro. Jag
skulle vilja fråga departementschefen vad
han tänker göra med arbetslösa eller partiellt
arbetslösa slöjdlärare. Ledamoten
av denna kammare, fru Gärda Svenson,
har interpellerat ecklesiastikministern

om textillärarinnornas ställning med anledning
av vissa uttalanden från statsrådets
sida. Det torde vara tillfälle att
återkomma, när statsrådet besvarar denna
interpellation. Den berör i hög grad
textillärarna och deras arbetssituation.

Herr talman! Vid särskilda utskottets
utlåtande nr 1 har jag avgivit en blank
reservation. Med några ord vill jag beröra
bakgrunden till denna. För ett tiotal
år sedan uppmanades folkskollärare
att vidareutbilda sig vid kurser för att
lätta lärarbristen vid de icke obligatoriska
skolorna och speciellt vid enhetsskolorna.
Det bestämdes också att ett
visst antal folkskollärare med eller utan
vidareutbildning skulle anställas vid
realskolor etc. Där finns nu en grupp
s. k. B-behöriga folkskollärare. Med Bbehörighet
menas behörighet att söka
och inneha ordinarie folkskollärartjänst
i Ao 19. Av dessa har 181 lärare behörighet
i matematik, fysik och kemi och 12
i geografi och biologi — ämnesgrupper
där vi har en markant lärarbrist. Vidare
finns det 61 lärare i kristendom, modersmål,
historia och statskunskap — i vilka
ämnen vi också har en viss brist på lärare.
Därutöver har vi 20 lärare i svenska
och moderna språk. Dessa lärare har
gjort samhället och skolan en tjänst genom
att ställa sig till förfogande i en
krissituation. Skolberedningen föreslog
att lärarna i de naturvetenskapliga ämnena
skulle göras ordinarie. Departementschefen
har gått ifrån beredningens
förslag. Vad har hänt, eftersom herr
Edenman i egenskap av ordförande i beredningen
föreslår ett, men herr Edenman
såsom departementschef föreslår ett
annat?

Jag liar väckt en motion, som går ut
på att dessa lärare i Ae 19 skulle göras
till ordinarie i samma lönegrad. Detta
skulle inte kosta staten ett enda öre, men
det skulle enligt min mening vara en
gärd av rättvisa gentemot dessa lärare.
Många — kanske de flesta •— är i 50-årsåldern. De har bildat familj, skaffat
sig bostad och på många sätt vuxit sig
in i den kommun, där de nu verkar.
Skall de nu tvingas att flytta från orten
eller att gå tillbaka till sina platser i

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fin.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

folkskolan? De behövs ännu där de
finns och kommer att behövas på det
nya högstadiet. Vid behandlingen i särskilda
utskottet var man nog ganska ense
om att beredningens förslag var bra. I
utskottets skrivning med avstyrkande av
motionen står, att när dessa lärare söker
ordinarie befattning i Ao 19 vid sina
skolor eller dessas ersättare, skall särskilt
beaktas deras tidigare tjänstgöring
vid skolan. På fråga vad detta »särskilt
beaktas» kan innebära, menade utskottets
huvudsekreterare att en skolstyrelse
eller länsskolnämnd, som värderade en
sådan föregående tjänstgöring till 5 å 6
poäng, väl kunde försvaras. Jag hoppas
emellertid att chefen för ecklesiastikdepartementet
kan finna en framkomlig
väg att snarast göra dessa lärare i Ae 19
till ordinarie. Därmed skulle också en
massa lärarbyten i folkskolan undvikas.

I utskottet diskuterades lärarbytena
ganska grundligt. Man var överens om
att det var högst otillfredsställande med
täta lärarbyten. Om nu departementschefen
kunde finna en formel för att
göra lärarna i Ae 19 till ordinarie, skulle
till följd därav cirka 300 folkskoleklasser
få ordinarie lärare och slippa
ifrån lärarbyten, och på samma gång
skulle departementschefen tillmötesgå en
mycket stark föräldraopinion.

Herr talman! När vi nu går att göra
en ny skola och begrava -— jag använder
det uttrycket — de gamla realskolorna,
flickskolorna och kommunala inellanskolorna,
är det för mig som gammal
läroverkslärare en källa till tillfredsställelse
att kunna konstatera, att skallet mot
de gamla skolorna har tystnat under senare
år. Man har kommit underfund med
att dessa skolor gjort ett gott arbete. De
har numera en synnerligen god ställning
i den allmänna opinionen. Jag hoppas
att den nya skolan, som vi nu skall införa,
skall kunna fylla sin funktion, så
att opinionen beträffande den nya skolan
skall bli lika god som den har varit beträffande
den gamla.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Vid detta stadium av
debatten har så många möjligheter att
belysa olika avsnitt av den föreliggande
skolreformen funnits och utnyttjats,
att det måhända av det stora förslaget
till reformering av skolan synes vara
kvar endast en rad tillsammans nog så
viktiga men var för sig helt fristående
avsnitt. Det är därför möjligt att det
vore rätt av mig att som en av dem,
som haft förmånen att i särskilda utskottet
fä ta ställning till propositionerna
54, 106 och 136, fortsätta med att
nu endast ta upp några av de frågor,
där skilda meningar gör sig gällande.
Jag har emellertid faktiskt tänkt använda
tiden för mitt anförande till några
mer allmänna synpunkter kring detta
reformverk på undervisningens område.

Först vill jag dock anmäla, herr talman,
att jag vill — utan att jag anser
mig behöva ytterligare utveckla de motiv
som herr Torsten Andersson framfört
beträffande § 16 i förslaget till
skollag rörande fackrepresentationen i
skolstyrelserna — deklarera, att jag har
för avsikt att ansluta mig till den vid
nämnda paragraf fogade reservationen
och att jag senare kommer att i vederbörlig
ordning yrka bifall till denna.

Därefter åter till de allmänna synpunkter
jag nyss nämnde! Det finns ett
klart samband mellan samhällets och
skolans utveckling. Vad som skett inom
skolans värld återger vad som ägt rum
ute i samhället. Vid sekelskiftet levde
vårt folk i ett utpräglat klassamhälle.
Vårt skolsystem var kluvet. Folkskola
och högre skola utgjorde två skilda
världar. Möjligheten att tillgodogöra sig
en högre utbildning hindrades av en
råd effektiva spärrar. Där fanns vad
man trodde vara en begåvningsspärr.
Genom inträdesprov till läroverken sökte
man avgöra, om ett barn var lämpligt
för högre utbildning. Ekonomiska
skäl utgjorde effektiva hinder, men
också geografiska förhållanden med
långa avstånd till de högre skolorna stod
hindrande i vägen. Slutligen fanns också
en social spärr. Det var för vissa

Tisdagen den 22 maj 19G2 fm.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

grupper inom samhället självklart, att
barnen skulle ha tillgång till högre utbildning.
För andra grupper var det lika
självklart, att de inte skulle få det.

Under tiden från sekelskiftet har
samhället demokratiserats, och i takt
med denna omdaning har skolsystemet
förvandlats. Skolan har varit föremål
för en fortlöpande demokratiseringsprocess,
och den nu aktuella skolreformen
ingår som elt led däruti.

I spetsen för kritiken mot det gamla
skolsystemet stod i början folkskollärarna,
som redan på 1880-talet presenterade
det s. k. bottenskoleprogrammet.
Det innebar att alla barn skulle få genomgå
en sexårig folkskola, övergången
till läroverken förbereddes då i regel
vid inträdet i fjärde skolåret. Motståndare
till bottenskoleprogrammet stämplade
detta som kulturfientligt.

1904 års riksdag företog århundradets
första skolreform genom att läroverket
då uppdelades på en sexårig realskola
med realexamen som slutmål och ett
fyraårigt gymnasium.

De våldsamma förändringar i samhällsutvecklingen,
som ägde rum i samband
med första världskrigets slut, ledde
till det demokratiska genombrottet i
vårt land. För skolans del tillsattes 1918
års skolkommission, vilken föreslog genomförandet
av bottenskoleprogrammet.
Vid den andra skolreformen under detta
sekel beslöt 1927 års riksdag i kompromissens
tecken och efter en ganska
bitter skolstrid en reform, som i viss
begränsad utsträckning förverkligade
bottenskoleprogrammet.

Sedan den stora ekonomiska kris, som
under 1930-talets början härjade i vårt
land, övervunnits, har tiden därefter
kommit att kännetecknas av en stark
välståndsutveckling och av en bred uppslutning
kring strävandena att demokratisera
olika områden av samhällslivet.
För skolan har detta betytt att de ekonomiska,
geografiska och sociala spärrarna
till utbildningen ovan folkskolan
genombrutits. På bred front strömmade
barnen från socialgrupp III in i den
högre utbildningen. År 1931 var det endast
13 procent av en årskull som gick

vidare till högre skolor, i början av
1950-talet var procentsiffran uppe i 40,
och man kunde se fram mot den tid då
vartannat barn fortsatte sin utbildning
ovan och efter folkskolan. Samhället å
sin sida understödde denna utveckling
genom inrättande av realskolor samt
genom en stipendiegivning, vilken lättade
de ekonomiska bekymren för familjerna
i samband med den förlängda studietiden.
Inträdesproven ersattes med
intagning baserad på betyg. Men realskolan
var fortfarande en examensskola
avsedd för en studieelit och inte för den
stora massan av barn. Den ökade tillströmningen
av elever hotade att
spränga realskolan inifrån.

Trots att folkskolan på detta sätt avtappades
på elever till den högre skolformen
utvecklades även folkskolan.
Riksdagen beslöt år 1936 om ett sjunde
skolår och kommunerna fick möjligheter
att själva göra även det åttonde året
obligatoriskt. Parallellskolesystemet kom
därigenom att ytterligare markeras. Under
det andra världskriget påbörjades
så det störa utredningsarbete som nu
lett fram till förslag om en genomgripande
omgestaltning av vårt skolväsende
i demokratisk riktning.

Medan detta utredningsarbete pågått
har skolans värld dock inte varit oföränderlig.
Tillströmningen av elever till
realskolan fortsatte att öka och brist på
lärare började göra sig märkbar. Genom
beslut av 1956 års riksdag, varvid de
två lägsta klasserna i den 5-åriga realskolan
och flickskolan överfördes till
folkskolan, förverkligades slutligen helt
folkskollärarnas bottenskoleprogram, en
sexårig folkskola som gemensam grund
för alla barn.

Nu står vi kort tid därefter beredda
att utsträcka skoltiden till nio år och
ersätta parallellskolesystemet med ett
enhetsskolesystem. Detta markerar enligt
min uppfattning ytterligare den
ökade takten i samhällets utveckling och
sambandet mellan denna och skolan.

Det är lätt att instämma i uttalandet
att det beslut riksdagen nu går att fatta
utgör slutet på en epok och samtidigt början
på en ny löftesrik period i det sven -

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

ska skolväsendets utveckling. Det kan
synas mot bakgrunden av vad jag hittills
sagt, som den föreslagna skolreformen
i sina stora drag skulle bygga på
yttre organisatoriska förändringar. Den
som uppfattar reformen så bedömer
emellertid förslaget fel. Det är den för
skolan angivna målsättningen, vilken
är att uppfatta som en helhet, som är
det betydelsefullaste: fostran och allsidig
utveckling av den enskilde eleven,
förverkligat genom meddelande av
kunskaper, övande av färdigheter, såväl
söm estetisk och moralisk påverkan av
eleven.

Det finns ett gemensamt intresse hos
oss alla som samhällsmedborgare, att de
resurser och färdigheter vi i egenskap
av enskilda människor förfogar över utnyttjas
på ett för helheten förnuftigt
och riktigt sätt. Detta intresse sammanfaller
med individens intresse och rätt
att av samhället begära möjligheter att
få utveckla sin individuella särart, men
också att anpassa den och infoga den i
samlevnad med andra människor, i familjen,
i gruppen, i arbetslivet, ja, i
samhället i stort. Att göra utbildning
och bildning lika tillgängliga för alla är
därför först och sist en social reform
i vidaste mening med djupgående verkningar
för samhällets utveckling på lång
sikt.

Med hänsyn till den utveckling som vi
tror och hoppas på, mot ökad förståelse
och minskad spänning mellan folk och
grupper, är det angeläget att skolan inte
bara som hittills speglar en samhällsutveckling
som ägt rum, utan att den får
verka jämsides med denna eller ännu
hellre vara så formad att den — skolan
— kan vara pådrivare av samhällsutvecklingen.
Skolans fostran genom undervisningens
innehåll måste verka för
att framhålla de egenskaper hos människorna,
vilka grundlägger demokratiens
principer för samverkan och tolerans
mellan kön, raser och nationer och
som gör människorna till nyttiga samhällsmedborgare
i en tid kännetecknad
av stark utveckling på olika områden.

I propositionen har denna fostran till
fritt och kritiskt omdöme bl. a. fått det

uttrycket att respekten för sanning och
rätt, för människans egenvärde, för
människolivets okränkbarhet och därmed
rätten till odelad personlig integritet
representerar så omistliga tillgångar,
att de kan sägas utgöra några av de
grundvärden som måste få bestämma
skolans mål och undervisningens innehåll
och inriktning.

Behöver det sägas att även om min
personliga erfarenhetsbild inskränker
sig till tiden efter 1927 års skolreform,
så gläds man i dag åt att få tillfälle att
vara med om genomförandet av den nu
föreslagna grundskolan, med dess målsättning
i klart demokratisk riktning.

En av denna kammares ledamöter motiverade
sitt stöd för socialförsäkringsbalken
härförliden med att citera något
ur den sociala skildring, som ett par av
våra skalder gett och vilken, menade
han, genom ifrågavarande beslut det numera
icke längre skulle vara möjligt att
finna underlag för. Det finns goda möjligheter
att från skaldekonsten hämta
skildringar om hur bildningshunger och
utbildningsintresse stoppats vid de spärrar
som tills för kort tid sedan varit
realiteter för de flesta även vid ganska
kortsiktiga bildningsmål.

.lag medger att det känslomässiga engagemanget
för denna reform hos mig
ligger djupt, därför att jag vet att det
kan kännas tungt att sakna kunskaper
som ett nutida allmänbildningsmål finner
rimliga men som det inte funnits
möjligheter att erhålla. Jag kan därför
med större tillfredsställelse än många av
dem som talat före mig godta denna reform
på skolans område. Jag kunde göra
det enbart i den egoistiskt begränsade
egenskapen av förälder men gör det
främst därför att jag finner att en från
1940-talet ständigt driven debatt och
opinionsbildning inom och från den socialdemokratiska
ungdomsrörelsens sida,
avseende en skola för hela folket, nu fått
ett konkret uttryck.

Den organisatoriska utformningen av
grundskolan, med tre stadier, sammanhållna
klasser och fritt tillval ger enligt
utskottets uppfattning goda möjligheter
att tillgodose skolans målsättning. Genom

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan in. m.

denna utformning knyter man på ett helt
annat sätt än förr kontakt mellan skolan,
hemmet och eleven. Genom att eleven
och hans föräldrar nu kommer att få bära
ansvaret för studieinriktningen i samband
med tillvalet under högstadiet har
ett ansvar lagts hos dem, men med detta
följer även övertygelsen att medborgarna
har nått en sådan mognadsgrad att de
mäktar väl förvalta detta ansvar, som ytterst
är en följd av att leva i ett fritt
samhälle under demokratiska former.
Människorna kommer säkerligen att motsvara
detta ansvar, och praktiskt kommer
det att betyda en ökning av samspelet
mellan hem och skola. Har skolan någon
gång tidigare kommit att betraktas
som en isolerad företeelse från hemmets
synvinkel, finns det anledning att anta
att den perioden nu är slut. Om kontakten
mellan hem och skola blir en så att
säga normal företeelse, kommer detta att
underlätta arbetet att förverkliga skolans
målsättning men säkerligen också att bidraga
till att lösa många av de anpassningsproblem
som vi i olika sammanhang
grubblat över under de senaste åren.
Förutsättningarna är därvid självklart
de, att det skall finnas tillgång till tillräckligt
antal och väl och rätt utbildade
lärare, med intresse för och insikter i sin
uppgift. Genomförandet av grundskolan
betyder lika rätt för alla barn oavsett
var de är bosatta — stad eller landsbygd
— till den grundläggande utbildningen.
Ur den synpunkten är just tillgången på
lärarkrafter betydelsefull; saknas det lärare
skulle just de glesare befolkade bygderna
i vårt land i detta avseende komma
i ett besvärligt läge.

Mot skolans målsättning och grundläggande
förutsättningar har inga invändningar
gjorts från lärarhåll, även
om grupper inom lärarkåren uppenbarligen
har avvikande meningar beträffande
utformningen av skolan. Sedan beslutet
är fattat förutsätter jag att alla ändock
lojalt är beredda att göra sin insats. För
riksdagen betyder det å andra sidan att
den är beredd, vilket jag också tror, att
ta ansvar för att de som har att leda undervisningen
får både möjligheter och
resurser därtill. Genomförd betyder

grundskolan att ca en miljon elever kommer
att undervisas i den och att ca 50 000
lärare blir engagerade däruti, vilket anger
något om reformens kvantitativa
mått.

Den föreslagna upprustningen och underlättandet
av undervisningen genom
minskning av klassernas storlek, anskaffande
av olika hjälpmedel liksom vidgad
lärarutbildning och fortbildning är
ett klart uttryck för statsmakternas intresse
därvidlag. Om det sedan inom
riksdagen finns grupper som tror sig
skynda fortare genom att i vissa avseenden
följa motionärer i dessa frågor, är
detta mera uttryck för den lättare form
av avvägning av de ekonomiska och materiella
resurserna som en opposition
kan kosta på sig än en skillnad i sak.

Jag har, herr talman, i huvudsak kommit
att uppehålla mig vid de ting som
jag anser i första hand vara väsentliga i
skolreformen, nämligen dess klart demokratiska
utformning med en för alla gemensam
nioårig examensfri skola, med
elevernas fria tillval av studieväg, med
aktiv samverkan mellan hem och skola,
med förankring i den kommunala självstyrelsen
och med ett innehåll i läroplanen
som väl motsvarar den angivna målsättningen
och därmed ger en fast grund
för såväl fortsatt utbildning som inordning
i arbetslivet efter slutad skolgång.

Det går emellertid inte helt att bortse
från att denna reform icke omfattas av
alla, hur önskvärt detta i och för sig
vore. Den som tagit del av utskottets utlåtande
finner reservationer vid 32
punkter. Av de 32 reservationerna svarar
högerpartiets representanter i utskottet
för de flesta. I 18 fall står de som
ensamma undertecknare av avvikande
meningar, i ytterligare 3 fall förekommer
en av dem som ensam reservant och
dessutom har man i 4 fall tillsammans
med de båda övriga borgerliga partierna
avvikit från utskottets uppfattning.

Att högerpartiet sålunda flitigast av
alla velat göra ändringar i regeringens
förslag är intet att anmärka på, men ett
detaljstudium av reservationsfloden ger
vid handen att man på väsentliga punkter
klart avviker från den för grundsko -

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

lan angivna målsättningen och utformningen
av densamma. Där är upptaget
frågan om rätt till differentiering, om ett
sönderbrytande av det fria tillvalet, ändrad
betygssättning, uttalande om fortsatta
jämförelser med gamla skolformer och
fortsatta försök med även den yttre organisationen
liksom kommunal rätt till
utformning av de praktiska linjerna och
som en syntes av alltsammans även avvikelser
från själva skolans målsättning.

Inledningsvis betonade jag sambandet
mellan utvecklingen i samhället och skolan.
Granskningen av vad som skett på
detta område under 1900-talet ger belägg
för detta samband. Då samhället av skilda
orsaker gång efter annan genomgått
en förändring i klart demokratisk riktning
har skolan kommit att följa med.
Önskvärt vore, som jag sagt, att denna
utveckling löpte jämsides eller kanske
ännu hellre byggdes upp i skolan. Det
förslag till skolreform som nu föreligger
har en klar sådan tendens: det framhåller
den lika rätten för alla till en
grundläggande utbildning. Det innebär
att skolans utveckling väl ansluter sig
till den som äger rum i vårt samhälle i
stort. Att högerpartiet i detta sammanhang
ånyo tvekar och inte vill vara med
att fullt och helt förverkliga skolberedningens
förslag är nu inget att göra åt,
utan man har bara att konstatera att så
iir fallet.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till särskilda utskottets
utlåtande nr 1 i vad avser yrkandena
under Avd. I med undantag för den
punkt beträffande vilken det finns ett
särskilt yrkande i reservation nr 17, till
vilken reservation jag yrkar bifall.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Debatten i skolfrågan
här i första kammaren har varit stillsamt
högaktningsfull. Det har varit något av
högtidsstämning i kammaren, den högtidsstämning
som gör att tonfallen blir
dämpade. Man har varit angelägen att
betona enigheten på alla punkter, möjligen
med det undantaget att man gärna
strukit under att det ju ändå finns ett

svart får i detta sammanhang, högerpartiet,
som inte på varje punkt vill dela
de övrigas uppfattningar. Om anledningen
till denna stillsamma högaktningsfullhet
är att vi kanske litet var tycker att
allt vad som kan sägas i skolfrågan redan
har hunnit sägas under de många
år som reformarbetet har pågått, kan jag
förstå det. Jag är, herr talman, rädd
för att inte heller jag kan berika debatten
med något nytt. Om emellertid
denna stillsamhet beror på att man inte
vill göra allvar av något av det allra viktigaste
som skolkommissionen på sin
tid myntade som ett guldmynt, uttrycket
om den fortskridande skolreformen, då
vill jag inte vara med.

Det finns verkligen vissa anledningar,
herr talman, till att skoldebatten tidigare
ibland liar blivit så häftig som den har
varit. Vi skall komma ihåg att den standardutveckling,
som vi har varit lyckliga
nog att få uppleva i vårt land och som
beror på en enorm produktionsökning,
har burits upp av människor som det
inte har varit förunnat att gå i den nya
skolan. Slutsatsen kunde bli att skolutbildningen
kanske inte har så stor betydelse
för människornas möjligheter att i
sin vuxna tid göra sig gällande och göra
sin insats i samhällsarbetet. Så vill jag
inte bedöma det — ingenting kan vara
felaktigare. Det faktum att det är den
gamla skolans människor som har burit
upp denna standardutveckling ger väl
ändå vid handen att den s. k. gamla skolan
bedömts ganska missvisande, punkvis
felaktigt, orättvist, t. ex. av skolkommissionen
på sin tid. Där finns ord
och uttryck som går igen även i skolberedningen,
även om de uttryckssätten,
såsom en talare nyss sade, har dämpats
alltmer.

Jag vill gärna instämma i vad herrar
Torsten Andersson, Nestrup m. fl. andra
här har uttalat om den gamla skolans
betydelse.

Vid en begravning brukar man hålla
minnestal. Jag skall emellertid inte nu
hålla något begravningstal därför att jag
är övertygad om att det bästa i den
gamla skolan kommer att leva vidare i
den nya skolan. Jag vill dock erinra om

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Ane. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

ett uttalande som fälldes av det skolutskott
som hade att bereda skolkommissionens
betänkande. I kritiken mot vår
svenska skola sades där bl. a., att dess
undervisning är alltför intellektualistisk,
ensidigt odlar förståndslivet på bekostnad
av vilje- och känslolivet med undanskjutande
av praktiskt arbete och
fysisk fostran. Jag tror att vi i dag har
all anledning att erinra oss denna kritik
som det dåvarande skolutskottet riktade
mot den gamla skolan. Frågan är nämligen
om inte den skola som vi nu skall
fatta beslut om på många sätt kommer
att bli alltför intellektualistisk, även om
den inte, som någon elak herre har påstått,
blir en typisk intellektualistisk skola
på låg intellektuell nivå. Men vad värre
är: de krav på ett intensivare odlande
av människors känslo- och viljeliv som
det förra skolutskottet gav uttryck åt
och det krav på att man skulle alltmer
lyfta fram och lyfta upp det praktiska
arbetet och den fysiska fostran har knappast
blivit tillgodosedda i den skola vi nu
talar om. Det finns tyvärr anledning att
karakterisera åtskilligt i den föreslagna
grundskolan på ungefär samma sätt
som skolutskottet kritiserade den gamla
skolan. Det är den första anledningen
till att skoldebatten delvis har blivit så
hetsig som den tidigare har varit.

Den andra anledningen som jag vill
peka på är den underlåtenhet av ganska
allvarligt slag som snedvred skolreformen
redan för tio år sedan, den negativism
mot de då befintliga skolformerna
som bl. a. tog sig uttryck, när 1940-talets nativitetsökning ledde till att det
blev flera barn i realskoleåldern och när
den stigande standarden kom människor
att efterfråga skolutbildning för
sina barn i allt större utsträckning, med
andra ord vid 1950-talets början, då pressen
mot realskolans portar — om de ärade
kammarledamöterna kommer ihåg det
uttrycket —- gjorde sig gällande. Det var
då man underlät, att innan man ännu
liade någon ny skola, ge de gamla skolorna
möjlighet att ta emot de växande
skarorna med allt större bildningshunger.
Från och med 1951 fick inga nya
femåriga realskolor upprättas, och fyra -

åriga kommunala realskolor fick bara
upprättas i undantagsfall. Det är bara
ett exempel —- jag kunde ge många
fler.

Samma obenägenhet att skapa riktig
rättvisa åt de elever som tillhör vad
man kan kalla den gamla skolan jämfört
med de elever som skall få förmånen
att tillgodogöra sig den nya skolans
ökade resurser går igen en smula även
i detta utlåtande. Det är därför som vi
från högerhåll har framlagt reservationen
27 b till punkt 69, som återfinns på
sid. 229 och som talar om att den gamla
obligatoriska skolan bör få samma materiella
resurser till standardhöjning
som den nya skolan får under övergångstiden,
innan den nya skolan är
helt genomförd. Skall detta behöva
framföras reservationsvis i ett progressivt
samhälle?

En tredje punkt som har givit anledning
till skärpa i den tidigare skoldebatten
är differentieringsfrågan. Begreppet
differentiering gjordes mycket tidigt
till ett slags motsats till begreppen
demokrati och demokratisk skola. Det
är i varje form av mänskligt samhälle
orimligt att hävda, att en demokrati är
oförenlig med differentiering i olika
former. Även i det genomförda socialistiska
samhället måste det finnas en viss
differentiering och finns det också. Den
är betingad av individuellt skiftande
målsättning och av olika värderingsgrunder
inför det mesta som möter människor
i form av levnadsvillkor.

Att jag använde uttrycket det socialistiska
samhället beror på att vår nuvarande
ecklesiastikminister, som då
var statssekreterare för jämnt tio år sedan
medarbetade i föreningen Laboremus’
50-årsjubileumsskrift. Han skrev
där om kultur och politik och sade att
till huvuduppgifterna för en socialdemokratisk
kulturpolitik under den närmaste
åren, varvid tyngdpunkten skulle läggas
vid sådana reformer som på längre
sikt kominc att öka demokratien i samhället
och föra oss närmare det samhällstillstånd
som i den socialdemokratiska
terminologien betecknas som so -

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

ciaiistiskt, hörde främst skolreformens
praktiska förverkligande. För skolreformens
anhängare borde det då vara självklart
att söka sådana lösningar som organisatoriskt
så nära som möjligt ansluter
sig till den blivande enhetsskolan.
Under alla förhållanden måste man tillse,
att man icke på en bakväg låter den
nuvarande teoretiska realskolan erövra
folkskolan inifrån.

Jag vet inte om ecklesiastikministern
i dag känns vid det där uttalandet för
tio år sedan. Gör han det, ger det mig
anledning att säga, att ecklesiastikministern,
när han förde ett tal som detta,
gjorde sig skyldig till en politisering
av skolreformens målsättning.

Nu kan man säga att det är ärligt
framsagt, och det vill jag oförbehållsamt
erkänna. Att ecklesiastikministern
har en partipolitisk målsättning, är han
fullt berättigad till. Men då är det också
orimligt att tänka sig, att inte andra
politiska samhällssyner skall kunna få
göra sig gällande även i skoldebatten.
Och den politiska samhällssyn, som jag
företräder, hävdar att till det väsentligaste
i vårt samhälle hör att individerna
rustas för att individuellt göra sina
prestationer och för att med ett personligt
ansvar vilja vara med och bygga upp
samhället. Det är kanske i någon mån
deklarationer om en sådan politisk samhällssyn
som förklarar att vi inte utan
vidare kan godta en skolorganisation,
som skall ha till syfte att främja ett slags
socialdemokratiskt samhälle. Hur de övriga
s. k. borgerliga partierna kan acceptera
detta, vet inte jag.

Det är otvivelaktigt också en politisk
trosuppfattning när man påstår, alt social
fostran kräver sammanhållna klasser.
Det kravet framföres nämligen -—■
vilket har erkänts i beredningens betänkande
och även i skolpropositionen
— utan att vara grundat på vetenskapliga
undersökningsresultat, utan att vara
i överensstämmelse med mönster och
förhållanden i andra länder och utan
att vara grundat på erfarenhet av genomförd
försöksverksamhet här hemma.

Oron hos de 11 000 lärarna, som har
apostroferats av flera talare i dag, sy -

nes mig ganska förklarlig. Jag är, herr
Källqvist, alldeles övertygad om att inte
alla de 11 000 lärarna är pensionerade
officerare, men jag är rädd för att vi
kanske får lov att använda många flera
pensionerade officerare, åtminstone för
en tid, när vi skall gå att fullfölja skolreformen;
och inget ont sagt om det.

»Betecknande är, säger en av de
11 000 lärarna i en tidning i dag, att
under den trettonåriga försöksperioden
inte någon på skolöverstyrelsen har haft
som huvudsaklig uppgift att arbeta med
högstadiets undervisningsproblem -—
enhctsskolans Akilleshäl — och veterligen
har något sådant aldrig varit på tal.
Som ett exempel på underlåtenhetssynderna
kan nämnas, att först efter 13 års
försök anordnas för högstadiets lärare
en kurs i studieteknik ■— nyckelfärdigheten
— i den nya skolan. Den skall ■—
det är också betecknande -— ledas av
sådana som själva inte har någon erfarenhet
av högstadiets metodik.»

Särskilda utskottets värderade ordförande
säger, att opinionsyttringen av de
11 000 kommer i elfte eller tolfte timmen.
Ja, herr Näsström, men efter visbybeslutet
publicerades åtminstone 12
läraruttalanden från olika delar av landet,
representerande mångtusende lärare
med tjänstgöring på olika stadier. Lärarnas
opinionsyttringar, såväl tidigare
sådana som den sista av de 11 000, är,
synes det mig, klara uttryck för en befogad
oro att utan vetenskapligt och
erfarenhetsmässigt underlag klä den
svenska obligatoriska skolan i uniform,
alltså endast en utformning, och att göra
det på ett sätt som aldrig tillförne
torde ha skett i svensk skolhistoria. Här
har dock nämligen i vårt land experimentverksamhet
även på det lokala planet
och även i fråga om skolformer,
främjats, och sådana försök har fått göras,
som man anser har kunnat vara till
gagn för skolans utveckling. Med den
låsning — jag kan inte använda något
annat uttryck — av framför allt högstadiet,
som man vill åstadkomma, riskerar
man att mycket av individuella initiativ
och av gruppinitiativ helt enkelt
inte orkar komma fram, därför att det

Tisdagen den 22 maj 19C2 fm.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

är så svårt att över huvud taget komma
underfund med om det är sådant, som
är tänkbart inom denna enda trånga
ram.

Efter den s. k. visbykommunikén gav
ecklesiastikministern en intervju som
stod att läsa i Tidning för Sveriges läroverk
sommaren 1960, och jag undrar inte
på om den intervjun i många avseenden
skrämde lärare i vårt land, just med
tanke på möjligheten att få vara med om
att fritt utforma skolan på det sätt lärarna
under sitt pedagogiska ansvar vill
främja skolan. Ecklesiastikministern menade
i den intervjun, att om en rektor
söker få klasser sammansatta så att praktiska,
pedagogiska och psykologiska synpunkter
för elevernas bästa och arbetstrivseln
tillgodoses, så är dylika åtgärder
kriminella. Däremot var det fullt legalt,
sade han, att gruppera eleverna
t. ex. efter bokstavsordning: alla Andersson
i en klass, alla Pettersson i en och
alla Lundström i en. Ja, det vore ju
tänkbart — och kanske är detta en lustig
detalj som i någon mån vittnar om
det praktiska handlaget i skolfrågor.

Ilerr talman! Utgångspunkten för vad
jag hittills sagt har varit att uttrycka
kritik och avståndstagande. Det är inte
hela min inställning. Men skolan kan
aldrig bli dött prassel, som så mycket
av det vi låter ljuda här i kammaren i
dag när vi talar om skolan — det sörjer
lyckligtvis både elever och lärare för.
Skolan består av människor i samarbete,
människor som svetsas samman just i sin
gemensamma strävan. Varje skolenhet är
ett litet levande samhälle för sig i det
stora samhället. Och så skall det förbli,
herr talman; den saken är vi helt
visst överens om i dag här i kammaren,
och jag vill gärna stryka under den ytterligare:
skolan måste förbli ett levande
samhälle.

Arbetet med skolreformen har organiserat
en tävlan partierna emellan om att
generöst ställa materiella resurser till
den kommande skolans förfogande. Ett
kvarts sekel i skolkatedern i olika sorters
skolsalar med kravet över sig att
spara på allt från kritor till böcker och
korkmattor, för att inte tala om skriv -

papper, har kommit mig att uppleva en
stark inre glädje över de växande möjligheterna
för skolan i materiellt avseende.
Här är det enbart »ja tack» för skolans
del. Det är glädjande att partierna
har blivit överens om att denna kulturinsats
är någonting som vi rår med i vårt
standardsamhälle, där de materiella tillgångarna
har växt så ofantligt, en tillgångsökning
som i och för sig ställer
krav på att balanseras av en ökning på
kultursidan.

Detta växande intresse, som är och
har varit det positiva under alla de år
skoldebatten pågått och skolreformen legat
i stöpsleven, har också kommit att
gälla lärarutbildningsfrågor. Förståelsen
har vuxit för att läraryrket måste göras
mera lockande och intressant, att möjligheterna
för människor att utbilda sig
till lärare måste förbättras mer och mer.
Detta är någonting som jag också finner
utomordentligt glädjande; och det är
återigen punkter där vi alla är överens.
Allt detta är riktiga uttryck för att en
fortsatt produktionsökning och standardstegring
kräver mer och mer av individens
utrustning, och det är denna
individens förbättrade utrustning som
den nya skolan skall ge.

Men det är också därför, herr talman,
som vi i högerpartiet vill låta skolan få
större möjligheter till individuell uppmuntran
och ledning. Det är därför vi
vill ha mindre elevantal i klasserna. Här
bär talats om den Marklundska avhandlingen;
den rör sig huvudsakligen om
effekten av kunskapsinhämtandet i klasser
av olika storleksordning. Men vi vill
ju inte, sägs det i utskottsutlåtandet, tillmäta
kunskapsinhämtandet så stor betydelse.
På vad sätt motsäger doktor
Marklunds undersökning påståendet »ju
större klasser, desto större svårigheter
att fullfölja målsättningen för den obligatoriska
skolan», så som denna målsättning
formuleras av utskottet, nämligen
att den mer än förr bör inriktas
på den enskilda individens allsidiga utveckling
och fostran? Vi vill ha arbetsjämna
grupper. Grupperingen får inte
ske på begåvningsmässig grund, sägs det.
Nej, men det är en mängd andra egen -

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

skaper som tagna tillsammans väger betydligt
tyngre än begåvningen i fråga
om elevernas prestationer i skolan och
möjligheter att göra prestationer i skolan.
Ett sunt barn har en sund glädje i
att göra så goda prestationer som möjligt,
och ju mera eleverna får möjlighet
att spänna sina krafter och se resultat
av sitt arbete, desto större blir självklart
arbetsglädjen.

Det är den möjligheten vi vill ge dem
genom att eleverna skall få välja arbetspensum
efter allmänförmåga och efter
individuella intressen. Därför vill vi ha
alternativkurser både i läroämnen och
övningsämnen. Det skulle också vara till
någon hjälp i fråga om den praktiska
fostran, varom jag nyss citerade ett uttryck
ur skolutskottets betänkande.

Varför skall val av alternativkurser
få ske bara när det gäller matematik och
engelska? Det är väldigt svårt att få ett
bestämt svar på den frågan; jag har ännu
inte fått det.

Vi menar också att eleverna, förutom
det här fria valet av alternativkurser,
skulle få möjligheter att samarbeta i arbetsjämna
grupper och klassavdelningar,
vilket befrämjar elevernas individuella
utveckling i god kontakt med andra.

Varför hyser man en sådan oro för att
låta rektorerna i skolorna under sitt ämbetsansvar
göra vad de bedömer vara
en klok gruppering, samtidigt som man
ger dem frihet att rätta till misstag som
har kunnat ske? Det är ju ett ansvar som
rektorerna har haft till dags dato och
tagit på sig. Det är ingenting nytt. Men
det skall ske på det fria tillvalets grund.
Det är i viss mån det nya. Det fria tillvalet
har tidigare varit begränsat framför
allt på två sött. Dels har ekonomiska
och geografiska hinder begränsat elevernas
möjligheter att söka sig till högre
skolutbildning; den begränsningen kan
vi bli befriade ifrån genom det här förslaget,
och på den punkten säger vi i
högerpartiet helhjärtat ja. Dels har det
fria valet också begränsats genom betygsspärrar
vid tillträde till de s. k. högre
skolorna, betygsspärrar som bl. a. har
varit betingade av det jag förut talade
om, nämligen de högre skolornas brist

på platser för elever som sökte sig dit.
Om man nu genom den reform, som vi
skall gå att besluta om, kan eliminera
dessa begränsningar i det fria valet, då
hälsar jag detta med glädje. Men skolan
måste få rätten till fri växt inom vida
ramar.

Det är väl otvivelaktigt så, att skall
skolan kunna anpassa sig för sin uppgift
att utrusta ungdomarna för inträde i
arbets- och samhällslivet är det en uppgift
som kräver att skolan själv står under
ständig utveckling. Den skall genom
goda arbetsformer verka utvecklande på
intellektet lika väl som på hela personligheten,
och när lärjungen lämnar skolan
skall han eller hon vara utrustad
med ett kapital som kan omsättas och
formeras och som kan gagna.

Strängt taget är skolans organisation
inte det väsentliga. Jag delar helt och
hållet den uppfattningen, som förut uttalats
här av någon talare. Men organisationen
blir någonting väsentligt, om
man gör den osmidig, om den inte kan
göras tillräckligt smidig för att anpassas
efter målsättningen. Och målsättningen
i sin tur kan inte vara ensartad, den
måste acceptera olika slags fortsättning
för lärjungarna efter slutad skolgång.

Det är med hänsyn inte minst till det
jag nu sist har talat om som vi, herr talman,
från högerpartiets sida är angelägna
om att säga att vi helhjärtat sluter
upp omkring tanken på en fortskridande
skolreform, om vi får rätten att
göra det utan misstanken att det skulle
bli fråga om en demokratisk begränsning.
Den frihet, som ger individen möjligheter
till fri växt, kan aldrig vara en
demokratisk begränsning.

Jag vill, herr talman, för korthetens
skull formulera mitt yrkande så, att jag
instämmer i de yrkanden som herr
Kaijser framställde.

Häri instämde herr Bergh, Ragnar,
(h).

Herr KÄLLQVIST (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Ljungberg har
fört allvarliga frågor på tal i denna debatt.
Bl. a. talade fröken Ljungberg om

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

den gamla skolan. Jag skulle kunna ge ett
exempel på den gamla skolan.

Det fanns en tid då eleverna slutade
i sjätte klassen och då de som hade betyg
och möjligheter att gå till realskolan gick
dit. Men de som icke hade dessa betyg,
vart tog de vägen? När deras föräldrar
frågade lärare och rektorer: »Vad skall
vi nu göra med våra barn?» så hade skolans
representanter ingen chans att ge
dem något som helst förslag till vart de
skulle taga vägen.

Detta var något av den gamla skolan.
Dess metoder och dess undervisning har
jag inte uttalat mig om, men att den var
bristfällig när det gällde att ge eleverna
möjlighet att fortsätta sin utbildning, det
är jag fullt på det klara med.

Fröken Ljungberg talade om att den
gamla skolan, var en urvalsskola. Utan
tvekan var den det. Och vem gjorde det
urvalet? Inte var det föräldrarna och
inte var det barnen. Det var samhället
som gjorde det urvalet därigenom att
samhället inte kunde anvisa en stor del
av dessa barn någon fortsatt utbildning
efter sjätte eller sjunde klassen. Jag tror
att det är väldigt nödvändigt att man
ser på den gamla skolan också ur den
synpunkten.

Sedan talade fröken Ljungberg om politik
och demokrati. Ja, har högern gott
samvete då det gäller skolan och politiken?
Jag vill bara fråga det! Det är kanske
nödvändigt att vi gör oss själva den
frågan litet var, men jag skulle vilja råda
högern att fundera på den, och jag skulle
gärna vilja höra vad fröken Ljungberg
säger på den punkten. Att demokrati och
politik inte är riktigt detsamma, håller
jag med om, men att en liberal politik
kan leda till demokrati är jag också fullt
övertygad om. Det är den politiken som
vi vill skall tillämpas då man utformar
den nya skolan.

I ett annat sammanhang talade fröken
Ljungberg om vetenskapen. Jag uppfattade
det så, att när det gäller de undersökningar
som har gjorts och som redovisats
i beredningens betänkande har fröken
Ljungberg satt i fråga, huruvida de var
vetenskapliga. Fröken Ljungberg talade
också om de 11 000 lärarna, och i anslut 4

Första kammarens protokoll 1962. Nr 22

ning härtill skulle jag vilja fråga: Är
denna petition någonting av vetenskap?
Utan någon som helst gallring låter man
alla, som tjänstgör på högstadiet, en viss
dag och till och med vid en viss timme
göra ett uttalande, som sedan riksdagen
skall ta hänsyn till! Jag har förut i debatten
här i kammaren tagit ett exempel,
som jag tycker var ganska belysande
för ett krav, som här måste ställas:
Skall man låta en människa göra ett uttalande,
som skall ligga till grund för
ställningstagande i en viktig fråga, så
fordrar man att vederbörande vet något
om saken. Om så är fallet, skall jag gärna
ta hänsyn till uttalandet, men jag tror
ändå att man kan säga att många av dem
som har skrivit på denna petition inte
har möjlighet att bedöma saken så som
man skulle önska.

Så var det ett annat uttalande, som fröken
Ljungberg gjorde. Det gällde frågan
om den ram som vi nu har skapat. Fröken
Ljungberg sade, att det inte fanns
möjlighet att få in individuell undervisning
och gruppundervisning — jag kanske
fattade fel, men jag tydde hennes ord
på det sättet. I nästa ögonblick säger
fröken Ljungberg, att därvidlag har lärarna
lyckligtvis rätt och möjlighet att
ge ett innehåll. Detta hänger inte riktigt
ihop! I den nya skolan har lärarna mycket
större möjligheter att ge individuell
fostran, ty där har eleverna och föräldrarna
valt skolan och valt utbildningslinjen
efter intresse. Jag tror att om vi får
med elevernas intresse — och föräldrarnas
— då har vi möjlighet att skapa en
god skola —• en skola där vi når resultat
och framför allt där eleverna trivs
mycket bättre än de nu gör.

Detta var några punkter i fröken
Ljungbergs anförande som jag ville bemöta.
Jag hoppas att vid ett annat tillfälle
få fortsätta den debatten.

Fröken LJUNGBERG (h) kort genmäle: Herr

talman! Vad herr Källqvist sade
om den gamla skolan stämmer helt överens
med vad jag sade förut — fastän jag
uttryckte mig mindre klart, det är jag

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1902 fm.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

övertygad om. Det är just nyare, vidare,
mera obegränsade former när det gäller
elevernas möjligheter att gå vidare i sin
skolutbildning, som den nya skolan skall
ge och som den gamla skolan inte kunde
ge. Jag är helt överens med herr Källqvist
på den punkten.

»Har högern gott samvete då det gäller
demokrati och politik?» -— Det var
en känslig fråga, och jag vet inte om jag
är den rätta att svara på den! Jag är,
som de ärade kammarledamöterna vet,
ny som »yrkespolitiker». Men jag är, som
jag nyss antydde, gammal som lärare.
Som lärare ser jag otvivelaktigt på den
här saken på det sättet, att vad beträffar
skolan och frågan om en demokratisk
utveckling av skolan är det elevernas intressen,
som man skall ha i förgrunden,
och inte någon sorts doktrinär politisk
samhällssyn.

Så var det min »kritik av de vetenskapliga
undersökningarna». — Nej, någon
sådan kritik kan jag inte leverera;
jag bara konstaterade att beredningen
själv, liksom sedan skolpropositionen, inte
kan grunda principen om de sammanhållna
klasserna på de vetenskapliga undersökningarnas
resultat, ej heller på
erfarenlietsmässiga rön, eftersom de sammanhållna
klasserna inte är prövade på
det sättet i vårt land. Inte heller har
man genom internationella jämförelser
kunnat få fram något som kan vara ett
bevis för värdet av sammanhållna klasser.

»Är petitionen vetenskaplig?» ■— Nej,
förvisso inte. Men här är det väl i alla
fall fråga om erfarenlietsmässiga grunder.
Det är alltid något att komma med!

Herr NESTRUP (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var några ord av
herr Källqvist som jag fäste mig vid.

Han fällde några oerhört hårda ord
om den där urvalsskolan, den gamla skolan.
Men det är väl i rimlighetens namn
inte skolans skuld att tillträdet har varit
spärrat. Det har berott på stadgor, som
Kungl. Maj:t har behagat utfärda. Jag
har själv med beklagande bara på en enda
termin måst avvisa hundratals ungdo -

mar, som velat komma in i läroverk. Vi
har inte kunnat ta emot dem därför att
det har varit förbjudet att inrätta flera
avdelningar. Detta kan väl ändå inte skolan
som sådan klandras för.

Och spärrar? Ja, de kommer väl säkert
att finnas också i framtiden. De finns på
åtskilliga ställen i vår utbildningsverksamhet
den dag som i dag är, och när vi
kommer till det nya gymnasiet, misstänker
jag, att vi blir tvungna att sätta spärrar
där också.

Jag tror för övrigt inte att det är något
fel att i någon mån rikta in tillströmningen
av eleverna så, att inte hur många
som helst fortsätter på gymnasialstadiet.
I alla de år jag har varit lärare har min
princip varit att hjälpa ungdomarna till
realexamen, men skall de gå in i gymnasiet,
då skall de också ha speciella förutsättningar
därför.

Herr HJORTH (s):

Herr talman! Grundskolan betyder en
bättre grundutbildning och medför ett
allmänt höjande av kunskapsnivån. Vårt
alltmer komplicerade liv kräver ett ökat
mått av kunskaper. De vidgade internationella
kontakterna både inom näringslivet
och på fritiden fordrar bättre
insikter i främmande språk. Den som under
en följd av år deltagit i det frivilliga
studiearbetet inom folkrörelserna måste
också hälsa den nya skolan med stor tillfredsställelse.
Det har funnits många ämnen
att välja på i studiecirklarna, men
tyvärr har det oftast blivit de mest elementära,
t. ex. svenska och matematik,
enär kunskaperna i dessa ämnen varit
alltför bristfälliga då det gällt att gripa
sig an med mera krävande saker. Med
en bättre skolunderbyggnad kan fritidsstudierna
framgent mera inriktas på
framför allt arbetsmarknadsfrågor och
internationella frågor av betydelse.

Behovet av en längre och bättre skolgång
har länge varit ett känt faktum.
Detta understrykcs även av den stora
rekryteringen till våra realskolor, som
för all del varit bra, men för många inneburit
lång skolväg och därmed en alltför
betungande skoldag. Utvecklingen på

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

skolans område har varit glädjande. Jag
själv har bakom mig — och ändå betraktar
jag mig inte som gammal —• blott
sexårig skola, därav fyra klasser i folkskolan
som undervisades samtidigt av
endast en lärare.

Jag anser att namnet på den nya skolformen
är tämligen betydelselöst. Grundskolan
har jag ingenting emot — det
namnet betonar ju att det här är fråga
om en ny skola till skillnad från den
gamla, som ännu några år kommer att
arbeta parallellt med den nya. Nu kommer
väl inte namnet grundskolan att
användas ofta, åtminstone inte i min
hemtrakt. När jag gick i skolan skilde
vi på »småskolan» och »storskolan»,
högst sällan användes ordet folkskolan.
Det mest vanliga är nog att bara säga
skolan och att det och det barnet går
i den och den klassen. I praktiken spelar
nog därför namnet inte någon större
roll, fastän det under övergångstiden
som sagt kan ha sina fördelar med ett
nytt namn på den nya skolan.

Folkskolan kunde ju år 1942 fira sitt
hundraårsjubileum. Skolväsendet på de
gamla uppländska bruken har dock en
avsevärt mycket längre historia. Jag vill
erinra om att för 270 år sedan, närmare
bestämt »i septembris månadh 1693»
i österbybruk upprättades genom kungligt
brev »en scliolc effter den sanna
läran». »En wällärd studiosus», Johan
Ekebohm, blev dess förste lärare. De inflyttade
vallonerna skulle fostras till
svenskar och evangeliskt-lutherska kristna.

Man kan faktiskt ännu längre tillbaka
i tiden spåra skolväsendet på det gamla
bruket. I 1686 års kyrkolag påbjöds att
präst och klockare skulle verka för att
ungdomen lärde läsa i bok och förstode
kristendomens huvudstycken. Men redan
vid denna tidpunkt fanns på österby ordnad
skolundervisning. År 1641 köpte
Louis de Geer bruket av kronan och genom
hans försorg invandrade en stor
skara valloner. Invandrarna följdes av
skollärare, läkare och prost. De inflyttade
kalvinisterna höll hårt på sin tro
och åskådning, och barnen undervisades
i den kalvinistiska katekesen på

4t Första kammarens protokoll 1962. Nr

franska språket. Att detta sedan medförde
irritation och nästan förföljelse är
en annan historia. Läsa och skriva fick
i alla fall barnen lära sig.

Att tiderna förändrats avsevärt kan
kanske belysas av följande lilla historia
från 1888. För skolornas rengöring brukade
barnen själva binda kvastar. Hos
ordföranden gjordes framställningar om
att få medel av skolkassan för inköp
av sopborstar till skolorna. Skolrådet delade
dock inte denna uppfattning. Det
ansåg en sådan åtgärd olämplig och menlig
för barnens uppfostran till sparsamhet
och självverksamhet.

När skolagan fanns, kunde man kanske
tro att disciplinen var bättre bland
barnen, men så var ju ingalunda fallet.
Talet om att barnen nu är besvärligare
att handskas med än tidigare kan man
ha olika uppfattningar om. I alla händelser
fanns det även då en hel del svårigheter
att brottas med. Om jag får
trötta kammaren med ännu en historia,
så kan jag berätta följande som tilldrog
sig i Films socken under förra seklet:
Mamsell Mohlin vid Haglösa skola hade
anmält till pastorn, att några yngre skolbarn
tillsammans med tvenne av årets
nattvardsbarn sistlidna söndag, efter att
tvenne olika gånger köpt och förtärt
bayerskt Öl hos handlanden Östergren i
Elsarbo, fört oljud vid skolan samt fört
ett oanständigt leverne. Då gruvarbetarna
Holmberg och Blom sökt att därifrån
avhålla dem hade barnen kastat stenar.
Ett sådant förfarande ansåg skolrådet
icke böra lämnas onäpst, vadan de
brottslige borde befordras till en lämplig
skolaga. Det relaterade inträffade visserligen
under elevernas fritid, men förhållandena
i skolan var säkerligen inte
heller alla gånger de bästa.

Både lärare och målsmän vill säkert
medverka till goda förhållanden och arbetsro
i skolan. De motionsvis nu framförda
förslagen om disciplinfrämjande
åtgärder, som utskottsmajoriteten givit
sin anslutning till, synes dock innebära
sådana svårigheter av både ekonomisk
och praktisk art, att man har all
anledning att här gå försiktigt fram.

Jag har främst tagit till orda här för

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1902 fm.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

alt säga något om femdagarsveckan i skolorna.
Min inställning till motionerna i
denna fråga är synnerligen positiv, och
jag kan grunda denna uppfattning på erfarenheter
från min egen kommun. Där
infördes första gången, såsom en av de
första kommunerna i landet, läsåret
1959/60 på försök fem dagar skolvecka.
Det är klart att en del föräldrar var
emot det. Man menade att det skulle bli
alltför tröttsamt för eleverna, ökad läxläsning,
längre skoldag etc. Året därpå
visade den omröstning bland målsmännen
som föregick de fortsatta försöken
med kortare skolvecka hela 75 procents
anslutning. Erfarenheterna har visat sig
mycket goda, vilket bevisas av att vid
enkäten inför 1961/62 års läsår var 88,3
procent positivt inställda. Av de övriga
var det blott ett fåtal som absolut var
emot. Principen om kortare arbetsvecka
gillade även de, men man ansåg att
barnen behövde vinterlövet, som de därigenom
gick miste om. Det kan tilläggas
att av lärarkåren var samtliga för femdagarsvecka
liksom barnen själva. Jag
skall inte i detalj gå in på hur skolschemat
är upplagt, men det har gått bra att
inrymma inom ramen för det 39 veckor
långa skolåret. Skoldagen har börjat
klockan 8.30 och pågått till klockan 15
med 40 minuters lektioner samt 50 minuters
lunchrast. Skoldagen har alltså
blivit något längre men läxdagarna färre
till antalet genom att måndagarna varit
läxfria. Från mellanstadiet har vi hittills
enbart goda erfarenheter på denna
punkt. Här har en viss skepticism hos lärare
och målsmän förvänts i en positiv
inställning. Vinterlovet har barnen som
nämnts fått försaka, men detta har mer
än väl uppvägts av den extra sovmorgon
som den fria lördagen inneburit.

Alla som själva prövat på femdagarsvecka
i arbetslivet — åtminstone på somrarna
— kan säkert vitsorda den uppfattningen
att arbetsveckan gått väldigt
fort. Vi har i Dannemora kommun bedrivit
försöken med kortare skolvecka
året om, och om jag inte är fel underrättad
så är det den första kommun i
Sverige som helt genomfört femdagarsvecka
på högstadiet.

Innevarande läsår har Dannemora försöksverksamhet
för årsklass 7 på försöksskolans
högstadium för två klasser
samt jämsides härmed två åttondeklasser
av folkskoletyp. Nu hoppas vi
naturligtvis att även nästa läsår få fortsätta
den omtyckta försöksverksamheten
med femdagarsvecka. Läsåret 1962/63
omfattar högstadiet årskurserna 7 och 8
och från och med läsåret 1963/64 är
högstadiet fullständigt. Nu går det lättare
att utarbeta timplaner för högstadiet
enligt skolberedningens betänkande
än att försöka följa timplaner och
huvudmoment.

Det står klart att skolorganisationen
underlättas, om de nya bestämmelserna
för grundskolan far införas för samtliga
årskurser fr. o. m. i höst genom att
timantalet per vecka reduceras till 35.
Det öppnar samtidigt en väg att trots
femdagarsvecka kunna erhålla februarilov.
När skolans arbetsvecka uppgår till
35 timmar, innebär detta, att man för
att ordna läsning efter femdagarsschema
ej behöver tillgripa någon reducering i
de högre årskurserna som förut. Genom
att undervisningen koncentreras till fem
dagar har alltså lördagarna till fullo inlästs.
Då tre lördagar samtidigt är helgdagar,
kan dessa få räknas som lovdagar,
och tillsammans med den nya bestämmelsen
om möjlighet att i grundskolan
få utnyttja högst två friluftsdagar
för att jämte helgdagar och lovdagar
få till stånd ett längre sammanhängande
lov kan faktiskt ett vinterlov om
fem dagar erhållas i februari månad.
Eventuellt kan ett tillägg om 5—10 minuter
per dag erfordras.

Nu har inte utskottet gått på motionärernas
linje i fråga om femdagarsveckan,
beroende på att departementschefen
i enlighet med skolberedningens
förslag ämnar tillsätta en särskild utredning
om detta. Samtidigt säger departementschefen,
att vidgade och differentierade
försök med fem dagars skolvecka
vid olika skolformer bör äga rum.

Jag vill i anslutning till detta uttala
det önskemålet, att denna utredning
snarast kommer till stånd och att man

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

då allvarligt överväger en tillämpning
av femdagarsveckan året om. En återgång
till sexdagarsvecka skulle i min
kommun hälsas med största beklagande
och jag vet då alldeles särskilt bland
skolbarnen själva. De har lärt sig uppskatta
fördelarna med detta. De fria lördagarna
har använts till lek och friluftsliv.
Tävlingar och skolmatcher har även
ordnats denna dag, och här torde finnas
stora möjligheter — när den förkortade
skolveckan blir mera allmänt genomförd
— till utbrett tävlingsutbyte
på lovdagarna.

I fråga om fackrepresentationen i skolstyrelserna
delar jag den uppfattning
som kommer till uttryck i reservationen
på den punkten. Även om det i de små
kommunerna inte kommer att vålla några
större problem, så finner jag inte något
bärande skäl tala för att man här
— som den sista av de kommunala
nämnderna — skulle ha fackinslaget
kvar. Det behov av sakkunskap, som
skolstyrelsen kan ha, kan säkert tillgodoses
på annat sätt.

Jag vill med de anförda synpunkterna
på ett par avsnitt i den omfattande
reformeringen av den obligatoriska skolan
yrka bifall till utskottets utlåtande
nr 1, avd. I, utom beträffande punkt 42 i
utskottets hemställan om disciplinfrämjande
åtgärder. I detta fall ber jag, herr
talman, att få tillstyrka reservationen
nr 17 av herr Näsström m. fl.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
ij förevarande frågor ävensom handläggningen
av återstående ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes bankoutskotlets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 275, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av ett
institut för exportkrediter, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 276, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av ett

institut för långfristig kreditgivning till
mindre och medelstora näringsföretag,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 277, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr
416) om sparbanker, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 303, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 30 november
1951 (nr 763) angående beräkning
av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst, m. m.; och

nr 304, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 305, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
149, med förslag till lag angående ändring
i lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomna
allmänna handlingar.

Anmäldes och bordlädes andra lagutskottets
memorial nr 33, föranlett av
kamrarnas skiljaktiga beslut vid behandling
av andra lagutskottets utlåtande i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om allmän försäkring,
m. m., i vad propositionen hänvisats
till lagutskott, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 738, av herr Hanson, Per-Olof,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 169, angående statstjänste -

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan in. m.

männens löner under åren 1962 och 1963
m. m.; samt

nr 739, av herr Jonasson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 169, angående
statstjänstemannens löner under
åren 1962 och 1963 m. m.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.51.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 22 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Ang. reformering av den obligatoriska
skolan m. m. (forts.)

Fortsattes överläggningen angående
särskilda utskottets utlåtanden nr 1—4.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Innan jag i mitt anförande
tar upp några speciella frågor som i
huvudsak handlar om den nya skolan och
näringslivet, vill jag gärna deklarera min
anslutning till de huvudprinciper som
ligger bakom förslaget till den nioåriga
grundskolan. Jag anser att den nya skolan
är väl ägnad att göra undervisningen
meningsfylld och innehållsrik för den
enskilde eleven. Det fria tillvalets princip
befrämjar elevens och föräldrarnas
ansvarskänsla inför skolgången, och jag
tror även att den medverkar till att alla
elevens speciella anlag och intresseinriktningar
utlöses och utvecklas.

Från såväl elevernas som näringslivets
synpunkt är det ett väsentligt intresse
att skolan kan ge eleverna ett gott utgångsläge
vid inträdet i ett alltmera komplicerat
arbetsliv. Den obligatoriska skolan
bör vara skickad att förbereda eleverna
inför yrkesvalet och dessutom ge
dem en så god allmänbildning att de har
möjlighet att anpassa sig till de växlande
arbetsuppgifter som förändringar i
produktionslivet kan ställa dem inför.

Jag tror att den nya skolan är skickad
att fylla dessa uppgifter.

Jag vill uttrycka min tillfredsställelse
över att även arbetsfostran upptages som
ett viktigt moment i skolans uppgifter.
Inom det framtida skolväsendet kommer
yrkesutbildningen att vara av ännu större
betydelse än hittills. Den tekniska utvecklingen
på alla områden ställer allt
större krav på yrkesskicklighet inom både
teoretiska och praktiska yrkesområden.

Efterfrågan på elevplatser för yrkesutbildningen
kommer därför sannolikt
inte att avta utan snarare att stegras under
kommande år. Det är därför nödvändigt
att frågan om yrkesskolornas ställning
i vårt utbildningsväsende ägnas stor
uppmärksamhet från statsmakternas sida.
Ett av de bärande motiven för förslaget
om den nioåriga grundskolan är ju
att de praktiska utbildningslinjerna skall
jämställas med de teoretiska och uppfattas
som likvärdiga med dem. Den ungdom
som söker säg till ett praktiskt yrkesområde
skall ha samma möjligheter
till en gedigen utbildning som den ungdom
som väljer en teoretisk yrkesbana.
Då är det ju också nödvändigt att yrkesutbildningsväsendet
erhåller sådana resurser
att det såväl kvantitativt som kvalitativt
kan realisera dessa intentioner.

Ett led i att göra yrkesskolorna mera
attraktiva kan vara att inom desamma
anordna olika påbyggnadslinjer och utbyggnadsvägar
som för fram till utbild -

Tisdagen den 22 maj 19G2 em.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

ningsmål motsvarande de olika behov av
arbetskraft med skilda kvalifikationer
som arbetslivet har. Inom t. ex. industri
och hantverk bör skolan genom olika påbyggnader
och kursalternativ —- såsom
nu delvis sker — kunna ge dels en
grundutbildning för vidare påbyggnad
inom näringslivet, dels en fullständig utbildning
för mera kvalificerade arbetsinsatser,
dels även genom påbyggnadskurser
en förberedande undervisning för
arbetsledande uppgifter.

Formerna för det allmännas samarbete
med näringslivet bör stärkas. Den outnyttjade
utbildningskapacitet som finns
inom näringslivet bör tillvaratagas, och
det allmännas ekonomiska stöd för näringslivets
utbildningsåtaganden bör
överses.

Det är även nödvändigt att övergångsformerna
från grundskolan till yrkesskolan
utredes. Man bör därvid inte anse de
praktiska linjerna i nionde klassen vara
de enda naturliga rekryteringskällorna
för yrkesskolorna. Det bör vara lika naturligt,
anser jag, att ungdom från de
teoretiska linjerna i nionde klassen, t. ex.
9 t, söker sig till kvalificerad yrkesutbildning
i ett praktiskt yrke som elever
från exempelvis 9 mek. De praktiska yrkena
har stort behov även av teoretiskt
begåvad ungdom.

Yrkesskolornas ställning i förhållande
till fackskolor och gymnasier bör även
ägnas stor uppmärksamhet. Lämpliga
övergångsformer från den ena skolformen
till den andra bör åstadkommas.

I folkpartiets partimotion har hävdats
att grundskolans, fackskolans och gymnasiets
utbyggnad inte får leda till att
yrkesskolviisendets anpassning till
grundskolan och inpassning i utbildningsväsendet
försummas. Yrkesskolväsendet
bör, framhålles det i motionen
bli föremål för en allsidig översyn, och
planerna på yrkesutbildningens gestaltning
bör samordnas med övriga planer
för skolväsendet. Även när det gäller yrkesskolorna
framstår lärarutbildning och
lärarfortbildning som en mycket viktig
angelägenhet. Också yrkeslärarna kommer
efter grundskolans införande att stå
inför en ny undervisningssituation som

kräver anpassning av lärarutbildningen
och intensifiering av fortbildningen. I
folkpartimotionen hemställes om att yrkeslärarutbildningen
särskilt uppmärksammas
med hänsyn till yrkesskolans
förändrade läge ur rekryteringssynpunkt
efter grundskolans genomförande.

Utskottet intar en positiv ställning till
dessa frågor. Utskottet understryker att
behovet av en översyn av sambandet
mellan grundskola och yrkesskola vuxit
starkt och att en utredning bör ske så
fort som möjligt, d. v. s., säger utskottet,
sedan 1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens
centrala ledning slutfört sitt
arbete. Jag vill då uttrycka en förhoppning
om att resultatet av de sakkunnigas
arbete inom kort föreligger, så att
den föreslagna allsidiga översynen snart
kan påbörjas.

I skolans mål och uppgifter ingår bl. a.
»att göra eleverna skickade att ta ställning
till frågor om utbildning och utkomst
för framtiden». Skolan skall således
hjälpa eleven till ett yrkesval som
passar hans eller hennes anlag och håg.
Detta är enligt min åsikt en mycket väsentlig
uppgift, dels därför att den enskilda
människans möjligheter att göra
sig gällande på arbetsmarknaden och få
bästa möjliga ekonomiska utbyte av sin
arbetsinsats är beroende av att hon erhåller
ett arbete där hennes personliga
förutsättningar bäst kommer till sin rätt,
dels även därför att vårt lands produktionsutveckling
i hög grad är beroende
av att våra arbetskraftsresurser tillvaratages
på ett rationellt sätt.

En annan synpunkt är dessutom att
trivseln med det yrke man valt och med
arbetsuppgiften i och för sig är av stor
betydelse. Om individuella anlag och intresseinriktningar
kan få göra sig gällande
i den dagliga yrkesverksamheten
och komma till uttryck i arbetsuppgifterna,
berikar det tillvaron och verkar
personlighetsutvecklande. Speciellt när
vi går mot en allt större mekanisering,
då maskinen övertar tempoarbetet och
människan anförtros alltmera kvalificerade
arbetsuppgifter, kan arbetslivet ge
större utrymme för hänsyn till individuella
önskemål vid yrkesvalet. Studie -

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

och yrkesorienteringen får därför en
mycket viktig uppgift i den framtida
skolan.

I yrkesorienteringen ingår den praktiska
yrkesorienteringen som ett viktigt
moment. Härom råder i huvudsak enighet.
Däremot råder delade meningar beträffande
den praktiska yrkesorienteringens
utformning. Departementschefens
av utskottet tillstyrkta förslag att
den praktiska yrkesorienteringen skall
vara obligatorisk för alla elever och förläggas
till åttonde klassen delas t. ex. inte
av flera stora organisationer inom näringslivet,
vilkas medlemmar förutsattes
aktivt skola medverka med tillhandahållande
av elevplatser vid förslagets genomförande.

Ett av argumenten för den praktiska
yrkesorienteringens förläggande till åttonde
klassen är att densamma skall
hjälpa eleverna till linjeval vid inträde
i den nionde årskursen. Den praktiska
yrkesorienteringen, då eleverna under
några veckor har tillfälle att följa och
bli orienterade om arbetet på ett par
olika arbetsplatser, skall underlätta för
dem att välja en linje i nionde klassen
som svarar mot deras intresseinriktning.

Skälet för ett obligatorium är bl. a.
önskemålet om att alla elever -— även
de med teoretisk studiebegåvning.— skall
komma i kontakt med det praktiska yrkesarbetet
ute i samhällslivet och därigenom
bibringas förståelse och respekt
för detsamma. Jag anser personligen att
dessa tankegångar har starkt fog för sig.
Förslaget skulle onekligen, om det ginge
att genomföra på det sätt som beredningen
och departementschefen tänkt
sig, hjälpa eleverna till val av studieinriktning
och bidraga till ökad respekt
för arbetslivet.

När jag avgivit en reservation på denna
punkt beror det på att jag är tveksam
om möjligheten att genomföra den
praktiska yrkesorienteringen enligt förslaget.
Denna tveksamhet grundar sig
framför allt på de betänkligheter som
framförts av stora organisationer inom
näringsliv och arbetsmarknad, vilka
ifrågasatt arbetslivets möjligheter att
tillhandahålla erforderligt antal elevplat -

ser. Då grundskolan är fullt utbyggd
skall cirka 100 000 elever beredas praktikplatser
i den praktiska yrkesorienteringen.

Näringslivets inställning beror inte på
en negativ inställning gentemot den
praktiska yrkesorienteringen som sådan.
De synpunkter och förslag som framförts
från dessa håll går i stället ut på
att man i samarbete mellan arbetslivet
och skolan bör söka åstadkomma en metod
som tar full hänsyn till näringslivets
kapacitet i detta avseende och därigenom
är möjlig att realisera.

Ett alternativ är att förlägga den praktiska
yrkesorienteringen till nionde klassen
och göra den obligatorisk för alla
linjer utom 9 g, vars elever i huvudsak
är inriktade på fortsatta studier vid högskolor
och universitet. Det skulle medföra
att elevernas första kontakt med
yrkeslivet skulle komma att ligga närmare
deras övergång till yrkesutbildningen
eller förvärvslivet. Därigenom
skulle den praktiska yrkesorienteringen
kunna hjälpa många elever vid det egentliga
yrkesvalet.

Genom linjevalet vid ingången till
nionde klass har eleverna fått en inriktning
mot ett brett yrkesområde. Den
praktiska yrkesorienteringen i nionde
klassen kan sedan underlätta det val av
ett speciellt yrke som eleven ofta gör då
han lämnar grundskolan. Genom att utesluta
9 g-eleverna från den praktiska yrkesorienteringen
förlorar man visserligen
fördelen med att kunna ge alla
elever i grundskolan en kontakt med yrkeslivet,
men man vinner i stället att
behovet av antalet praktikplatser minskar.

Departementschefen har tagit ett visst
intryck av den tveksamhet som framkommit
vid remissbehandlingen av beredningens
betänkande och vid överläggningar
med företrädare för näringsliv
och arbetsmarknad. Även om departementschefen
i princip håller på skolberedningens
förslag om ett obligatorium
i åttonde klass »finner han det
emellertid angeläget framhålla att förslaget
ingalunda är kategoriskt». Begränsningen
av den praktiska yrkes -

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

orienteringen bör enligt departementschefen
i varje fall till en början inte
bindas inom alltför snäva regler innan
man genom en utprövning på fältet kunnat
förvissa sig om var gränsen för det
möjliga går. Med hänsyn till departementschefens
sålunda uttalade tveksamhet
i detta avseende och till de allvarliga
invändningar som från näringslivets
sida riktats mot skolberedningens förslag
anser jag att den praktiska yrkesorienteringen
under grundskolans första
år bör ha karaktären av en försöksverksamhet.

I min reservation föreslår jag att skolöverstyrelsen
erhåller uppgift att noggrant
studera yrkesorienteringens genomförande
och i samarbete med näringslivet
insamla och sammanställa
uppgifter om verksamheten, vilka kan
tjäna till vägledning vid den definitiva
utformningen av studie- och yrkesorientering.
Denna försöksverksamhet kan ske
dels på de av departementschefen föreslagna
grunderna, dels även för att erhålla
ett jämförelsematerial i vissa skoldistrikt
förläggas till årskurs 9 då yrkesvalet
är nära förestående och eleverna
nått en högre grad av mognad och
blivit mera inriktade på det förestående
inträdet i arbetslivet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid särskilda utskottets utlåtande nr 1,
avd. I, punkt 23 avgivna med 6 b betecknade
reservationen.

I fråga om den förberedande yrkesutbildningen
under det nionde skolåret
bar departementschefen i likhet med
skolberedningen förordat ett starkt begränsat
antal studievägar. De praktiska
linjerna föreslås bli fyra, alla med
grundutbildning inom breda sektorer av
yrkeslivet. Jag kan i huvudsak ansluta
mig till denna princip men vill ändå
framföra några synpunkter på 9 mek,
som jag anser fått en alltför snäv inriktning
mot mekaniska yrkesområden.

Denna ensidiga inriktning av 9 mek
kan medverka till att praktiskt begåvade
ungdomar, som efter grundskolan väljer
ett yrke inom hantverk och industri, till
ett övervägande antal länkas mot de
mekaniska yrkena eller metallyrkena.

Detta blir ännu mer framträdande om
undervisningen i 9 mek ger viss kompetens
för inträde i en yrkesskola vars
undervisning bygger på 9 mek:s läroplaner.
Redan i skolberedningen förordade
ledamoten Matts Bergom Larsson
beträffande 9 mek större elasticitet och
bättre anpassning efter näringslivets behov,
så att alternativa linjer skulle kunna
inrättas, t. ex. för de grafiska yrkena,
byggnadsfacken, textil, konfektion och
sömnad. Med en sådan utformning skulle
denna linje dessutom bli mera attraktiv
för kvinnliga elever och medverka
till att underlätta deras yrkesinriktning
mot för dem lämpliga yrken inom industri
och hantverk. Det är skolans
uppgift att befrämja ett yrkesval som
så långt det är möjligt skall vara befriat
från tradition och fördomar. Från denna
synpunkt förefaller den föreslagna
linjen, 9 mek, speciellt från flickornas
synpunkt, vara mindre lyckad. Friare
valmöjligheter inom de praktiska linjerna
skulle säkert medverka till att
flickornas yrkesval i större utsträckning
än hittills skulle omfatta andra yrkesområden
än de husliga och vårdande
yrkena. Men framför allt är det nödvändigt
att olika yrkesområden inom
hantverk och industri jämställes när
det gäller möjligheten att rekrytera från
den nya skolan.

Dessa åsikter kommer även till uttryck
i det remissvar på skolberedningens
betänkande som avgivits av de
två ämbetsverk vilka är bäst ägnade att
bedöma denna fråga ur arbetsmarknadens
och yrkesutbildningens synvinklar.
Såväl arbetsmarknadsstyrelsen som
överstyrelsen för yrkesutbildning har
förordat en omkonstruktion av linjen 9
mek till en linje med flera valmöjligheter.
Även stora organisationer inom
näringslivet, t. ex. SAF, Sveriges industriförbund
och Sveriges hantverks- och
industriorganisation, har framfört liknande
synpunkter. Samtidigt som man
föreslagit att linjen skulle ges ett vidgat
innehåll har man även velat ge densamma
ett annat namn som bättre svarar mot
det vidgade utbildningsområdet.

I motionerna 1:606 och 11:727 har

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

dessa tankegångar tagits upp. Yi motionärer
har föreslagit att linjen utformas
till en praktiskt inriktad industriell
och hantverksteknisk linje med en kärna
av ämnen gemensamma för alla elever
och därutöver med grupper av tillvalsämnen
anpassade för yrkesområden
med olika produktionsinriktning. I konsekvens
härmed har vi föreslagit ett annat
namn, t. ex. 9 ih (9 industri och
hantverk).

Jag noterar med tillfredsställelse att
departementschefen i denna fråga tagit
viss hänsyn till remissinstansernas av
mig här nyss anförda synpunkter. Departementschefen
har redan tillkallat tre
sakkunniga som inom skolöverstyrelsen
skall biträda med en överarbetning bl. a.
av läroplanen för linje 9 mek i syfte
att göra denna mindre ensidigt inriktad.
Därvid kan även enligt departementschefen
övervägas om benämningen
9 mek med hänsyn till utbildningens
syfte och målsättning är den mest
välfunna.

Utskottet anser att önskemålen i nyss
nämnda motioner därmed är tillgodosedda.
Jag har accepterat utskottets
skrivning i denna punkt men vill, herr
talman, därutöver uttrycka en varm
förhoppning om att de synpunkter och
önskemål som jag här framfört, vilka
grundar sig på ställningstaganden av
ämbetsverk och organisationer som väl
känner till näringslivets utbildningsbehov,
noga beaktas vid ifrågavarande
översyn.

Samma principiella resonemang som
jag fört beträffande utformningen av 9
mek ligger även till grund för min reservation
nr 29 beträffande fackskolorna,
nämligen det resonemanget att den
nya skolan i möjligaste mån skall ge alla
elever oavsett anlag och intresseinriktning
samma möjligheter till likvärdig
undervisning och utbildning.

Därför bör även de skolor som ligger
ovanpå den nioåriga grundskolan ge
alla ungdomar som vill utbilda sig för
skilda områden inom förvärvslivet samma
chans till en god yrkesutbildning.
Man bör således sträva efter att göra
dessa skolor lika attraktiva, oavsett till

vilket utbildningsmål de för fram. Detta
gäller såväl i fråga om de olika skolformerna
ovanpå grundskolan, t. ex.
gymnasier, fackskolor och yrkesskolor,
som i fråga om valmöjligheterna och
linjeuppdelningen i varje skolform för
sig.

De föreslagna fackskolorna är avsedda
att ge en teoriundervisning inom brett
lagda utbildningsområden. Tillsammans
tillgodoser de utbildningsönskemål från
elever med vitt skilda anlag och intresseinriktningar.
Fackskolornas undervisning
skall enligt förslaget inte vara specialinriktad
mot något bestämt yrke
utan spänna över ett brett område för
att ge eleverna kunskapsunderlag för
det kommande yrkesvalet.

Ett avsteg från denna princip har
emellertid gjorts beträffande den tekniska
fackskolan. Den har uppdelats i
tre linjer, elektro-, byggnads- och maskintekniska
linjerna, vilket onekligen
innebär en långtgående specialisering.
Enligt departementschefen skall det
övervägas huruvida inte även en fjärde
linje, en kemiteknisk linje, skall få förekomma.

Fackskolorna torde enligt min mening
bli mycket attraktiva för de elever som
under det nionde skolåret väljer de teoretiska
linjerna. För elever med tekniska
anlag blir de tekniska fackskolorna
en naturlig utbildningsväg. Jag tror
att huvudparten av eleverna i 9 t kommer
att söka sig till dessa skolor. Men
detta skulle medföra att elever med teoretisk
begåvning och inriktning mot ett
tekniskt yrkesområde i stor utsträckning
skulle länkas mot de tre eller fyra
branschområden som är representerade
i de fyra facklinjerna och efter skolan
även komma att söka anställning eller
vidareutbildning inom dessa områden.
Rekryteringen till andra branscher skulle
därigenom försvåras.

Det finns många branscher inom näringslivet
som har behov av tekniskt
begåvad ungdom med en tvåårig teoretisk
utbildning ovanpå grundskolan
för vilka även fackskolorna skulle utgöra
en utmärkt utbildnings- och rekryteringskälla.
För att möjliggöra upprät -

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. ni.

tande av sådana fackskolor borde inte
endast primärkommuner ha rätt att driva
dem utan även andra huvudmän,
t. ex. landsting, bransch- och näringsorganisationer
och motsvarande sammanslutningar.

Dessa tankegångar har framförts i motioner
av herr Nordgren i andra kammaren
och av mig i denna kammare.
De har emellertid inte vunnit anslutning
inom utskottet, varför jag i en reservation
framfört dem till riksdagen.

I reservationen hemställes att riksdagen
må i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
att de för översyn av fackskoleförslaget
tillkallade sakkunniga erhåller
uppdrag att jämväl pröva den linjeuppsättning
som föreslås i motionerna.

Jag yrkar, herr talman, bifall till den
under utlåtandet nr 1, avd. I, punkt 82
avgivna, med 29 betecknade reservationen.

Jag vill till sist, herr talman, säga några
ord om de tekniska gymnasiernas inordnande
under de kommunala skolstyrelserna.
.lag har tagit upp den saken i
ett särskilt yttrande till särskilda utskottets
utlåtande nr 2. Jag har tidigare
varit rätt kritisk mot en åtgärd
som skulle innebära att de separata styrelserna
för de tekniska gymnasierna
skulle avskaffas och inordnas under de
kommunala styrelserna. Som grund för
denna kritiska inställning ligger åsikten
att den kontakt som har rått i de
speciella styrelserna mellan representanter
för näringslivet, speciellt då storindustrien,
och de tekniska gymnasierna
varit av utomordentligt värde.

Jag hyser emellertid numera förståelse
för de skoladministrativa skäl som
dikterat utskottets ställningstagande då
det tillstyrkt att de tekniska gymnasiernas
styrelser inordnas under de kommunala
skolstyrelserna. I synnerhet den
blandning av olika gymnasieformer som
tillkomsten av tekniska grenar i de allmänna
gymnasierna innebär talar otvivelaktigt
för en likartad behandling av
samtliga gymnasiefrågor. Jag finner det
dock angeläget att understryka att de
särskilda styrelser som hittills har handlagt
de tekniska läroverkens angelägen -

heter har utgjort en mycket värdefull
stimulans för denna skolform och dess
arbete, då de har givit möjlighet till direkta
kontakter mellan näringslivet och
skolorna.

Jag finner det angeläget att understryka
önskvärdheten av att denna kontakt
i möjligaste mån upprätthålles och
att man, när de tekniska gymnasiernas
styrelser upphör och inordnas under
de lokala skolstyrelserna, försöker att
upprätthålla densamma även på det lokala
planet och inte endast genom de
särskilda nämnder som skall knytas till
länsskolnämnderna.

Häri instämde herr Isacson (h).

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Vi har haft en lång debatt,
och jag skall knyta några reflexioner
till vad som har förevarit och till ett
par motioner som har väckts i anledning
av det framlagda förslaget.

Jag vill understryka vad som har sagts
tidigare i dag, att det är en stor dag när
vi nu skall besluta om en reform som
förberetts under 1940- och 1950-talen.
Tankarna går tillbaka till viktiga data
och år. Jag tänker på de förändringar
som skett sedan man 1842 beslutade om
obligatorisk folkskola i vårt land — hur
har inte skolan sedan den tiden omdanats
och växt ut!

Herr Torsten Andersson erinrade om
den gamla byskolan och om de lärargärningar
som där utfördes med enligt nuvarande
mått enkla hjälpmedel. Men där
fanns något mera, nämligen lärarnas vilja,
intresse och engagemang för att ge
eleverna kunskaper och fostran. Även
utanför skolan, i nykterhets- och bildningsrörelsen,
fanns dessa lärare med
som engagerade pionjärer. De ville ge
stöd och fostran åt sina elever även sedan
dessa hade lämnat skolan.

Överläggningen i dag omfattar ju även
särskilda utskottets utlåtanden nr 2, angående
förslag till skollag, samt nr 3 och
nr 4. I skollagens 6 kap. talas om skolplikt
m. m. Jag måste bekänna, herr talman,
att jag inte riktigt tycker om ordet
»skolplikt». Det var kanske en fråga om

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

tvång förr, även om jag har svårt att
tro det; att få gå i skolan — att få lära
sig läsa, skriva, räkna o. s. v. — var säkerligen
en upplevelse för många människor.
Jag har träffat åtskilliga som berättat
för mig att den bittraste dagen i
deras liv var när de slutade folkskolan
för att gå ut i den livets skola som vi alla
har att möta. De önskade lära mera, läsa
vidare. Men den möjligheten fanns inte
då.

Det beslut som vi nu går att fatta innebär
helt andra möjligheter. Min förhoppning
är att dagens beslut skall göra det
möjligt för var och en, oavsett föräldrarnas
ekonomi och bostadsort, att få den
utbildning, de skolmöjligheter han önskar
och har förutsättningar för. Vad som
är glädjande i dagens skoldebatt är det
ökade intresset från menige mans sida
för bättre skolmöjligheter. Skälen därtill
kan vara flera. Ett är säkert, att alla
dessa som aldrig fått tillgång till annan
skola än den obligatoriska folkskolan
vill ge sina barn den skolutbildning
som de själva aldrig fick åtnjuta. Deras
dröm har varit att få läsa vidare och
lära mera — den möjligheten vill de nu
ge sina barn.

Detta ökade skolintresse, denna positiva
inställning till skolan är glädjande.
Det utgör en goodwill, ett kapital som är
värt att akta och vårda. Och det innebär
ett ansvar att förvalta för oss som i dag
har att besluta, för kommunalmännen
och skolfolket som var och en på sin ort
skall ge denna reform gestalt, liv och
kontur. Här kommer jag tillbaka till min
invändning mot ordet skolplikt. Att gå i
skola, det är en rättighet som varje barn
har i dag. Det ger oss som föräldrar möjlighet
att skicka våra barn till en skola
som vill ge en grund av kunskaper, fostran
och karaktärsdaning som färdkost
med ut i livet. Inte alla föräldrar tänker
kanske på vad det betyder för deras
barn. Kanske tänker vi inte heller på de
kostnader som det allmänna, stat och
kommun, tar på sig för skolan. Vad kostar
en elev per läsår inom en kommun?
Jag skulle tro närmare 2 000 kronor ■—
kanske mindre på en del håll, kanske
mer på andra.

Tvåtusen kronor per elev och läsår —
ger inte det anledning till några reflexioner,
några funderingar? Kanske finns det
här orsak till självrannsakan för en
skolstyrelse: Har vi gett lärarna den undervisningsmateriel
som erfordras för
att man skall kunna nå bästa möjliga resultat?
Och har vi gett de yttre förutsättningarna
i fråga om lokaliteter, där möjligen
små insatser skulle räcka för att
göra lokalerna mera trivsamma till gagn
för ett bättre undervisningsresultat?

Kanske finns det anledning för läraren
att fundera på liknande sätt: Min avdelning
kostar det allmänna, samhället,
50 000—60 000 kronor per år. Ilur utnyttjar
jag arbetstiden i skolan? Följer jag
med vad som sker på pedagogikens område?
Ger jag mina elever vad de och
deras föräldrar väntar av skolan?

Ja, en sådan självrannsakan behöver
emellanåt var och en av oss göra med
hänsyn till arbetsinsatserna. — För undvikande
av varje missförstånd vill jag i
detta sammanhang framhålla att jag har
den största respekt för lärarna och deras
arbete.

Vi som föräldrar har också orsak att
låta siffran 2 000 kronor bli en tankeställare
för oss. Är vi alltid på det klara med
vilken förmån vi och våra barn har här?
Och är vi medvetna om den arbetsinsats
som våra lärare gör? Det är säkerligen
mer än en förälder som tycker att det
är skönt när skolan börjar igen och man
får skicka sina bråkiga ungar dit. Kanske
borde man ägna läraren en tanke.
Han skall ju ha 25, 30 eller flera elever
om hand, vilket nog kan bli ganska
drygt.

Denna reflexion ger mig anledning att
understryka vad som frainhålles i propositionen
om betydelsen av samarbetet
mellan skola och hem. För ett gott resultat
i skolan behövs det positiva föräldrar;
därmed skapar man positiva elever,
viljan att lära sig något, att ta vara
på vad skolan ger. Detta är förutsättningen
för ett gott skolresultat, och jag tror
att det är riktigt som någon har sagt, att
den positiva inställningen betyder nära
nog lika mycket som anlag och begåvning.

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

Med vetskap om den positiva inställningens
betydelse när det gäller skolan
måste jag också uttala min besvikelse
över de lärarpetitioner som klockan 5
minuter i 12 presenteras riksdagen och
där 11 000 lärare slutit upp. Den aktionen
verkar välorganiserad — det är en
händelse som ser ut som en tanke att petitionen
skall presenteras för riksdagen
just nu. Och ordalydelsen i hemställan —
jag fick del av den i går — bådar inte
gott när man säger att man betraktar förslaget
om »slumpvis sammansatta klasser
som en verklighetsfrämmande doktrin,
inrymmande inte obetydliga möjligheter
att bringa hela skolreformen i
vanrykte».

En skolklass som sammansvetsas under
årens lopp inrymmer väl ändå mycket
av värde — kanske främst kamratgemenskapen.
Jag har sett exempel på hur
svårt elever som lämnat sin skola och
kamraterna där har haft att in- och anpassas
i realskolan trots att deras förutsättningar
att tillägna sig undervisningen
varit goda; realskolan har ju i dag
klasser enligt urvalsmodellen. Och vad
blir kvar enligt modell Högern, jag höll
på att säga modell Ä, om inte som många
har sagt helt utarmade klasser?

Skolreformen blir vad vi gör den till.
Vill man omöjliggöra den, ja, då skall
man göra uttalanden av den art jag nyss
citerade. Vill man däremot göra den nya
skolan till en verklig skola för alla elever,
då skall man skapa en opinion som
ger positiva föräldrar. Därmed hjälper
man eleverna och ökar skolans möjligheter.
Vad reformen blir beror mycket
på lärarnas vilja att medverka. Deras lojalitet
är avgörande för om det skall bli
en verklig skolreform som vi nu går att
besluta. Samarbete mellan skola och
hem, mellan intresserade lärare och intresserade
föräldrar är förutsättningen
för ett gott skolarbete; och för barn som
har svårt för sig i skolan är detta synnerligen
angeläget.

I motion nr 587 i denna kammare har
jag hemställt om att elev ej må överföras
till specialklass utan föräldrarnas medgivande.
Det är skolstyrelselagens 25 §
som jag har reagerat mot när den säger:

5 Första kammarens protokoll 1962. Nr 22

»Uttagning till specialundervisning av
elev i grundskolan sker genom skolans
försorg, sedan föräldrarna fått tillfälle
att yttra sig.»

Utskottets ärade ordförande sade i dag
att överföring till specialklass skall ske
endast med elevens bästa för ögonen;
det skall lärare och föräldrar ha klart
för sig. Jag betvivlar inte det. Fattas bara
att andra motiv skulle få spela in!
Men varför kan en elev ha svårigheter?
Kan det inte vara medicinska indikationer,
och bör det inte då undersökas om
det kan finnas sådana skäl? Att placera
ett barn i hjälpklass, specialklass, är ett
stort ingripande i en människas liv. Innan
man gör det måste man vara garderad
för att det inte är medicinska skäl
som är orsak till skolsvårigheter. Det
kan vara hörselfel, synfel, ordblindhet
och andra saker, som inte upptäcks vid
en summarisk skolläkarundersökning.
Det är därför jag vill ha en ordentlig läkarundersökning,
där också barnpsykiatrien
kommer in i bilden. Barn är också
människor, och det får inte vara så eller
bli så att barn och föräldrar skall behöva
känna sig nära nog rättslösa mot skolledare
och skolmyndigheter, när det gäller
frågan om placering i specialklass.
Man är det i betygssättningen, och man
är det här. Vi har ett samarbete mellan
skola och hem. Jag vill låta föräldrarna
få sin chans att känna, att de betyder något
när livsavgörande frågor för deras
barn skall avgöras. Tvång skapar aversion
mot skolan. Jag skulle kunna berätta
erfarenheter varför jag har intagit
denna ståndpunkt. Jag skall avstå därifrån
och bara säga att en orätt som man
gör mot ett barn kan ligga kvar som en
skärva i det inre hos detta barn, bli något
som enligt psykologerna kan välla
fram efter många år. Jag beklagar utskottets
inställning. Jag skall inte säga att
man har tagit för lätt på denna fråga,
men jag tror att det finns anledning att
allvarligt överväga om man inte bör söka
lösa dessa frågor i samråd med föräldrarna
och ha föräldrarnas medgivande
innan ett barn skall överföras till specialklass.

Mot denna bakgrund ber jag, herr tal -

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

man, att få yrka bifall till motionen nr
587 i denna kammare.

Jag har också väckt en motion i denna
kammare, nr 588 — likalydande med
motionen i andra kammaren nr 707 —
angående särskilda delningstal och förstärkningsanordningar
i utpräglade glesbygdsområden.
Förslagen i dessa motioner
har motiverats av både herr Torsten
Andersson och herr Widén tidigare i
dag.

Jag skulle kunna inskränka mig till att
yrka bifall till reservationen nr 12 b,
som jag också ansluter mig till. Jag vill
emellertid erinra om att det här gäller
ca 25 högstadier i landet i våra mest avlägsna
områden. Det finns olika möjligheter
att klara högstadiet i dessa områden.
Det kan ske genom inackordering
— det gäller sjunde till nionde åren i
skolan — men föräldrarna vill ha sina
barn hemma, och man behöver också för
barnens skull ha dem hemma under dessa
ömtåliga år; det är dock fråga om elever
i 14-, 15- och 16-årsåldern. Skolskjutsar
är ett annat medel. Ja visst, men i
många fall rör det sig om fyra å fem
mils enkel resa, alltså åtta å tio mil per
dag, och det har dock utsagts att skolskjutsresetiden
inte skall sträcka sig
över 45 minuter från dörr till dörr. Det
är knappast någon möjlighet att klara
skolskjutsar av denna längd, och dessutom
blir det både arbets- och kostnadskrävande
samt till men för skolarbetet
med sådana skolskjutsar.

Jag har frågat mig om inte kostnaderna
för inackordering och skolskjutsar
kan läggas på kostnaderna för ett lägre
delningstal och förstärkningsanordningar
för att man skall kunna nå ett fullgott
skolresultat. Man säger visserligen
att det kan vara svårt att få lärare i dessa
rena glesbygdsområden, men jag är
inte helt övertygad om den saken. Vi vet
ju av erfarenheterna från våra korrespondensrealskolor
att man har kunnat
lösa lärarfrågan på ett ganska hyggligt
sätt. Jag tror att man skulle kunna locka
lärare till dessa små skolor, där det blir
små avdelningar och nära nog individuell
undervisning.

Det finns ytterligare en aspekt på den -

na fråga, nämligen den att om inte skolfrågan
löses på ett hyggligt sätt i dessa
bygder, så flyttar alla som kan därifrån.
Hur går det då att klara skogsbruket,
som i dessa områden är den dominerande
näringen? Jag har i min motion nämnt
ett par exempel på orter i mitt län som
är beroende av lösningen av denna fråga.
Jag tror att det i hela landet, som
jag sade förut, finns ungefär 25 sådana
orter.

I dagens debatt har också skolans innehåll
varit föremål för behandling. Jag
skall be att endast få ge ett par synpunkter
på denna del av det föreliggande förslaget,
nämligen när det gäller kristendomsundervisningen.

Kristendomsundervisningen i skolan,
som jag anser vara av en utomordentligt
stor betydelse, har gett och ger normer
och vägledning som är och har varit
av värde. Jag tror att kristendomsundervisningen
på djupet hos oss människor
har skapat aktning och respekt för
andliga och religiösa värden, oavsett var
vi står som äldre. Jag har en bestämd
uppfattning om att knappast någon har
blivit sämre av skolans kristendomsundervisning.
Däremot vet jag vad den har
betytt för många människor; att få lära
sig skilja mellan rätt och orätt, vad man
får och inte får har varit av värde, och
jag tror också att det är av värde för dagens
människor.

Att ta bort detta tror jag skulle göra
livet mera komplicerat för många. Människan
måste nog ha något att tro på,
att akta och vörda i tillvaron.

Herr talman! Det är ytterligare ett
skolområde som jag något skulle vilja
beröra, närmast i anledning av motionen
1:586, som jag väckt i denna kammare,
och II: 708. Den gäller folkhögskolans
framtid och det förslag om folkskolor
som skolberedningen framlade och som
ecklesiastikministern och utskottet nu
tagit fasta på. Folkhögskolans folk har
nog ibland frågat sig vilken framtid den
har med hänsyn till den nioåriga grundskolan.
Förslaget om tvååriga fackskolor
har gett anledning till oro. De ansluter
ju både till folkhögskolans allmänbildande
linje och till dess socialekono -

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

miska inriktning, som ju utgjort förberedelse
till en råd folkhögskoleyrken •—
sjukvårds- och socialyrken, polisyrket
o. s. v.

Det finns flera motioner här med hemställan
om en utredning om folkhögskolans
framtid. Dessa motioner avvisas av
utskottet med, som det heter, en välvillig
skrivning.

Departementschefen har i något sammanhang
sagt att fackskolan ej är någon
fara för folkhögskolan, detta enär fackskolan
vänder sig till yngre åldersgrupper,
medan folkhögskolan inriktar sig på
de något äldre. Därom vet vi väl ganska
litet i dag. Vi vet också litet om hur
folkhögskolan skall utformas vid sidan
av fackskolan, eller kanske riktigare hur
fackskolan skall utformas och hur lärarplancrna
skall se ut.

För oss som har en viss förankring
i folkhögskolan är frågeställningarna
många. Jag skall redovisa några här.
Man kan fråga sig om folkhögskolan
skall ge yrkesundervisning. Skall medborgar-
och personlighetsfostrande skolning
bli det väsentliga? Vilka insatser
kan och skall folkhögskolan göra i fråga
om folkbildningsverksamheten? Vi vet
att vi möter ett utbildnings- och fortbildningssamhälle
under 1960- och 1970-talen med omskolning och omflyttningar
som följd. Vilka uppgifter får folkhögskolan
där? Får folkhögskolan några
uPPgifter för medborgarutbildningen av
de människor, som från yrkesutbildningen
går ut i yrkeslivet? Skall den förnyelse
man ibland talar om för folkhögskolan
komma inifrån genom större frihet
o. s. v.? Man har ofta frågat sig hur
det blir med folkhögskolans ekonomiska
möjligheter. Det driftbidrag vi beslöt
för några år sedan har ju redan — såsom
en folkhögskoleman sade mig -—
ätits upp av prisstegringarna de senaste
åren.

Herr talman! Jag har här redovisat
några av de frågor som folkhögskolans
folk ställer i dag. Folkhögskolans framtid
synes för många te sig dunkel och
osäker. Alla skäl talar för en utredning,
en prövning och ett klarläggande av folkhögskolans
plats i 1960- och 1970-talens

utbildningssamhälle, där dagens beslut
om en skolreform utgör en stor och viktig
fråga för hela vårt folk. Jag skall
emellertid, herr talman, med hänsyn till
den skrivning man gjort från utskottets
sida inte ställa något yrkande på den
punkten.

Den nioåriga grundskolan som vi bygger
inom ramen för våra resurser gör
oss ändå inte till någon skolnation av
stora mått. Många länder ligger före oss
på detta område. Min förhoppning är
emellertid, herr talman, att det kvalitativa
innehåll vi skall ge denna skola,
skall bli det vi hoppas.

Med erfarenheterna från vår drygt
hundraåriga folkskola och dagens framsteg
på skolans område, är det min tro
och förhoppning att vi här får en vidgad
och fördjupad grund, inte bara till
mer kunskaper utan också till mer bildning
och till ett rikare liv för oss som
människor. Kan vi nå det målet tror jag
att dagens beslut blir av utomordentligt
stor betydelse för framtiden.

1 detta anförande instämde herr Jonasson
(ep).

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Den obligatoriska skolan
kommer fullt genomförd att inom ett decennium
omfatta inemot en miljon elever.
Antalet lärare på olika stadier och
i olika ämnen kommer att uppgå till mer
än 50 000. Enbart på högstadiet beräknas
antalet lärare bli 12 000. Dessa enorma
siffror visar vilket viktigt beslut reformen
om den obligatoriska skolan innebär.
ålan kan instämma med särskilda utskottet
i att skolberedningens arbete och
det beslut som nu skall fattas utgör slutet
på en epok och samtidigt början på
en ny löftesrik period i det svenska skolväsendets
utveckling. Det finns därför
anledning att som riksdagsman känna sig
högtidlig inför vad riksdagen nu har att
behandla och besluta om grundskolan.
Som lekman i skolfrågor har man kanske
också anledning att känna sig något
orolig. Jag tänker då på den kritik som
riktats framför allt mot högstadiet från

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

A.ng. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

visst lärarhåll och på de stora skolproblem
som det gäller att lösa.

Som förtroendeman i en skolstyrelse
och en kommun där skolvänligheten är
synnerligen stor har man all anledning
att känna sig förtröstansfull inför framtiden
och inför möjligheten att realisera
alla de goda förslag och intentioner som
skolberedningens betänkande inrymmer.

Herr talman! Jag kan som många andra
här i kammaren säga att jag delar den
grundsyn på skolans mål, organisation
och verksamhet, som har kommit till uttryck
i skolbetänkandet, propositionen
och särskilda utskottets utlåtande. Det är
bara på några punkter som jag har en
något avvikande uppfattning i egenskap
av motionär och yrkesutbildare i näringslivet.
Det gäller ett område som redan
tidigare har berörts av herr Stefanson,
nämligen frågan om den praktiska
yrkesorienteringen. Vi har där tillsammans
i motionerna I: 606 och II: 727 lagt
fram våra speciella synpunkter.

Vi anser att den obligatoriska skolan
måste utformas så att den ger en tillräcklig
grund för såväl fortsatt teoretisk
och praktisk utbildning som direkt inträde
i förvärvslivet. Vi delar den uppfattningen
med skolberedningen. Vi anser
också att om samhället skall kunna
genomföra en sådan målsättning är det
mycket viktigt att det sker i samverkan
mellan näringsliv och samhälle. Företagens
synpunkter måste framför allt beaktas
i de frågor där anspråk ställs på
företagarnas medverkan. Det gäller då
särskilt den praktiska yrkesorienteringen
och i någon mån den yrkesförberedande
utbildningen. Näringslivets organisationer
har i sina remissyttranden
framhållit väsentliga synpunkter på dessa
frågor. Tyvärr, tycker vi, har dessa
synpunkter inte tillräckligt beaktats i
propositionen och ej heller av utskottet.

I remissyttrandena har från näringslivets
organisationer bl. a. framförts följande
argument mot den uppläggning
som utskottet vill ha i fråga om praktisk
yrkesorientering. I en del regioner och
branscher är det med hänsyn till näringslivets
struktur närmast uteslutet att
kunna anordna praktisk yrkesorientering

av något egentligt värde för eleverna. Företagen
har också framhållit att betydande
svårigheter har varit förenade med
att bereda ungdomarna en meningsfylld
sysselsättning. Elevernas val av arbetsplats
synes i icke ringa mån ha skett efter
andra bevekelsegrunder än önskan
att erhålla orientering om olika yrken
och därmed en vägledning vid yrkesvalet.

Som departementschefen framhåller,
har redan skolberedningen sagt sig vara
medveten om att situationen i fråga om
tillgång på praktikantplatser kan bli allvarlig
och svårigheter uppstå att bereda
alla elever praktisk yrkesorientering i
avsedd omfattning. Han anför vidare att
om, trots vidtagna åtgärder, tillgången
på praktikantplatser blir otillräcklig, bör
länsskolnämnden även medge erforderliga
avvikelser från läroplanens bestämmelser
om den praktiska yrkesorienteringen.
Dessa yttranden tyder på att departementschefen
är tveksam om möjligheten
att bereda alla elever praktikplatser
i framtiden. Det är dock fråga om
att så småningom placera och med hjälp
av särskilda instruktörer och handledare
ta hand om en hel årsklass på cirka
100 000 elever i företagen och på offentliga
arbetsplatser, vilket blir både kostsamt
och administrativt betungande. Jag
vill också påminna om att utöver dessa
anspråk på näringslivet gäller det att
placera ett stort antal ungdomar, som
skall beredas praktik i samband med inträde
i fackskolor och fackgymnasier
m. fl. utbildningsanstalter. Inom näringslivet
är man alltså mycket tveksam om
möjligheten att kunna medverka i sådan
utsträckning som en obligatorisk praktisk
yrkesorientering förutsätter. Flera
av näringslivets organisationer har av
dessa anledningar avstyrkt beredningens
förslag om obligatorisk praktisk yrkesorientering,
såsom vi tidigare har hört.

Då jag i likhet med skolberedningen
och departementschefen är av den uppfattningen
att den teoretiska och praktiska
yrkesorienteringen kommer att bli
av värde vid elevernas val av yrke, anser
jag och mina medmotionärer att det
är nödvändigt att yrkesorienteringen blir

Tisdagen den 22 maj 1902 em.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan in. m.

sådan att myndigheterna kan räkna med
näringslivets helhjärtade medverkan.

Herr talman! Det synes mig att utskottets
förslag är något av att bjuda sig
själv utan att göra upp räkningen med
värden. Vi skall bestämma oss för ett
obligatorium. Det gäller att få ut 100 000
elever på olika arbetsplatser i framtiden,
och samtidigt är vi medvetna om att arbetsgivarna
ställer sig mycket tveksamma
till om de har möjlighet att ta emot
så många ungdomar. Nu är kanske situationen
inte så allvarlig som det kan tyckas
av mitt uttalande. Det skall medges
att många arbetsgivare är intresserade av
att ta emot ungdomar och säkerligen
vill göra sitt allra bästa för att deras
praktik skall bli så meningsfylld som
möjligt. Med hänsyn till detta vill jag
instämma i vad som tidigare framförts i
den här frågan och yrka bifall till reservation
6 b vid punkt 23 under avdelning
I i utlåtande nr 1.

Jag är naturligtvis synnerligen tacksam
för att utskottet har tillstyrkt min
motion nr 605 i denna kammare — i
andra kammaren nr 728 —- som gäller
utredning av obligatorisk ansvarsförsäkring
för elever i samband med praktisk
yrkesorientering. Det har kommit till
min kännedom att det inte är så många
motioner som har blivit tillstyrkta, om
det nu är någon mer än denna.

Det andra område som jag skulle vilja
beröra och som också tidigare har berörts
omfattar den yrkesförberedande yrkesutbildningen.
Jag kan bara med tacksamhet
notera att det kommer att tillsättas
tre sakkunniga som skall överarbeta
planerna för 9 mek och 9 p. På det sättet
blir kanske önskemålen i motionerna
nr I: 606 och II: 727 tillgodosedda.

Det tredje område som jag vill närmare
beröra avser yrkesskolans ställning
och anpassning till grundskolan.
Planeringen för den samlade skolorganisationen
blir besvärlig. Gränsen mellan
fackskolan och yrkesskolan vad gäller såväl
utbildningens mål som elevrekryteringen
torde inte alltid bli lätt att ange,
framhåller departementschefen i propositionen.

Den svenska yrkesutbildningen kommer
efter grunskolans genomförande i
en helt ny situation. Den får elever som
ofta har två års skolutbildning mer än
de elever som yrkesskolan hittills tagit
emot och dessutom en viss förberedande
yrkesutbildning. Yrkesskolväsendet kommer
härvid att behöva omarbeta undervisningsplanerna
med hänsyn till de delvis
nya förutsättningarna, en uppgift
som överstyrelsen för yrkesutbildning
erhållit. Yrkesskolan skall därvid anpassas
efter övriga skolformer, t. ex. de föreslagna
fackskolorna. Den omständigheten
att vissa yrkesutbildningsformer
redan har fackskolekaraktär innebär att
begreppet fackskola och begreppet yrkesskola
behöver klarläggas och respektive
skolforms uppgifter särskiljas.

Arbetslivet får inte utarmas på begåvningar.
Förmanskår, verkmästarkår, planeringsmän
o. s. v. inom vårt näringsliv
har i stort sett rekryterats av personer
med god yrkesutbildning och med
anlag för uppgiften. De allra flesta har
gått den långa vägen. Det är önskvärt,
ja nödvändigt, att möjligheten att få begåvningar
till sådana viktiga arbetsuppgifter
inte minskas genom ett skolsystem
som lockar till för näringslivet i stort
sett mindre lämpliga utbildningsvägar.
Man kan på den punkten diskutera värdet
av fackskolorna.

Ofta är det möjligheten till vidareutbildning
som bestämmer yrkesvalet för
de unga. Yrkesskolan har hittills i sina
olika utbildningsformer, ofta lokalt anpassade,
varit en trappstege till högre utbildning
och bör fortsätta därmed.

I reservation nr 29 vid punkten 82
framhåller herr Stefanson att ungdomar
som genomgått 9 mek borde efter kompletterande
studier kunna gå vidare i
teknisk fackskola. Detsamma borde
också gälla yrkesskoleelever efter kompletterande
studier. Dessa frågor borde
bli föremål för översyn hos fackskolesakkunniga.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till
reservation 29 vid punkten 82 av herr
Stefanson.

Sedan skulle jag vilja säga några ord

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

om hjälpklasselevernas yrkesutbildning.
I motionerna 1:208 och 11:310 har jag
och några partikamrater tagit upp frågan
om hjälpklasselevernas yrkesutbildning.
Av någon anledning har dessa motioner
tyvärr icke hänvisats till särskilda
utskottet, ehuru utskottet behandlat
liknande motioner, t. ex. II: 704 av herr
Antonsson m. fl.

Skolberedningen framhåller i sitt betänkande
om grundskolan att »den enskilde
eleven bör erbjudas en studiegång,
som är lämpad efter hans speciella förutsättningar
och behov, som ger honom
tillfälle att prestera efter måttet av sin
förmåga och som låter honom uppleva
tillfredsställelsen att lyckas». Jag anser
att denna målsättning gäller också hjälpklasseleverna,
detta inte bara i fråga
om den allmänna undervisningen utan
också i fråga om den praktiska yrkesutbildningen.
Ecklesiastikministern har vid
något tillfälle framhållit, att »vi anser att
det är samhällets självklara skyldighet
att sätta in särskilda stödåtgärder för
denna ungdomsgrupp».

Alltför litet har ännu gjorts, trots att frågan
varit föremål för så många utredningar
och diskussioner under årtionden.
Att hjälpklasseleverna har svårt att konkurrera
med normaleleverna om såväl
platser på yrkesskolor som mera kvalificerade
arbetsuppgifter i näringslivet
har konstaterats i flera utredningar.

Hjälpklasselevernas majoritet torde behöva
en yrkesutbildning som är övervägande
praktisk, ställer små krav på teoretisk
begåvning och uthållighet, är kortvarig
och om möjligt snabbt leder till arbetsanställning.
Flera utredningar har
förordat att förutvarande hjälpklasselever
samlas i särskilda avdelningar i speciella
linjer vid landets yrkesskolor.

Hjälpklassungdomarna behövs i näringslivet.
Många av dem har visat sig
bli mycket goda arbetstagare med förnämliga
arbetsegenskaper. Det är samhällets
skyldighet att stödja denna ungdomsgrupp
i dess inpassning i såväl
samhälle som arbetsliv, eftersom det har
konstaterats att den har större svårigheter
än normal ungdom att anpassa sig.
Många skolstyrelser ute i landet förbe -

reder nu en utbyggnad av sitt yrkesskolesystem
men ställer sig avvaktande till
de många utredningar som återstår. Det
giiller inte minst inom anfört område.
Det behövs utredningar om hjälpskoleklientelets
sysselsättningsförhållanden
och försörjningsförmåga och om möjligheterna
att medelst psykotekniska prov
bedöma dess kvalifikationer etc.

Jag har tagit del av ecklesistikdcpartementets
PM »Hjälpklassklientelets yrkesförberedelse
och arbetsanställning» och
tycker att den är en utmärkt historisk redogörelse
för frågan om hjälpklassklientelet.
Det är önskvärt att de myndigheter
som nu fått i uppdrag att vidtaga
lämpliga åtgärder kan göra detta i samarbete
med näringslivets organisationer.

Till sist, herr talman, bara några ord
om lärarbristen.

Önskemålet om en mer fullständig utredning
av spörsmålen om lärarförsörjningen
från såväl kvalitativ som
kvantitativ synpunkt synes bli tillgodosett
genom departementschefens i propositionen
uttalade avsikt att vidga 1960
års lärarutbildningssakkunnigas uppdrag.
I en interpellation till statsrådet
och chefen för ecklesistikdepartementet
har jag härom veckan påtalat bristen
på ämneslärare och föreslagit en utvidgning
av den decentraliserade universitetsutbildningen.
Jag har studerat utskottets
utlåtande och tyckt mig finna att
utskottet varit om möjligt mera positivt
än till och med ecklesiastikministern
själv då det gäller att vidga lärarnas universitetsutbildning,
vilket har glatt mig.
Utskottet förutsätter nämligen att Kungl.
Maj:t, så snart vunna erfarenheter gör
en säkrare bedömning möjlig, överväger
om inte den decentraliserade akademiska
utbildningen bör ytterligare vidgas.

Herr talman! Jag delar den uppfattningen
med många, att vår skolreform
i mycket står och faller med våra möjligheter
att intensifiera lärarutbildningen.
Jag har inte något yrkande på denna
punkt.

Häri instämde herr Peterson, Eric
(fp).

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Nr 22

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

Herr PALME (s):

Herr talman! Låt mig liksom flertalet
deltagare i denna debatt börja med
en högtidlighet. Jag förmenar, herr talman,
att skolreformens framväxande till
definitivt beslut i Sveriges riksdag är ett
exempel på svenskt samhällsarbete när
det är som bäst. Det har tagit lång tid,
men så har man också gått till verket
med en grundlighet och en allsidighet
som torde sakna motstycke. Den vetenskapliga
expertisen har i en rad undersökningar
skapat en grund för övervägandena.
De pedagogiska experterna,
skoladministratörerna och de ansvariga
kommunalmännen på skolväsendets område
har gett sitt bidrag till arbetet.
Folkrörelserna, näringslivet, arbetsmarknadens
parter och framför allt de politiska
partierna har alla varit livligt engagerade
i de olika skeden under vilka
skolreformen vuxit fram. En under tio
år bedriven praktisk försöksverksamhet
har gett värdefulla erfarenheter för utformningen
av den nja skolan.

Meningarna har självfallet brutit sig.
Många tusen blommor har sannerligen
blomstrat på skolutredningens arbetsbord.
Men just denna brytning av synpunkter,
erfarenheter och idéer mot
varandra har gjort det möjligt att smälta
samman skolreformen till en enhet som
vunnit stöd från en överväldigande majoritet
av de sakkunniga och av den
allmänna opinionen.

Ändå vore det fel att betrakta förslaget
som en kompromissprodukt i den
meningen att man genom otaliga jämkningar
lyckats tillgodose mångskiftande
intressen men samtidigt plottrat bort
en klar linje. Det fanns väl knappast någon
risk för att det skulle bli så. Ty avgörande
för att skolreformen nu förts
till seger har varit att det funnits en politisk
vilja, byggd på medvetna värderingar
och en fast samhällsåskådning
som en drivande kraft i arbetet.

Det är denna bestämda vilja som brutit
igenom alla de tröghetsfaktorer som
bestående institutioner i ett välordnat
samhälle alltid kan mobilisera. Den
största segern i dag är väl att det nu
gått att skapa ett så stort mått av enighet

kring de grundläggande värderingar som
skall bygga upp skolan i det moderna
samhället.

Jag kan helt dela de synpunkter på
skolans mål som bl. a. anförts i denna
kammare av herr Lars Larsson. Jag instämmer
också med dem som understrukit
skolreformens avgörande betydelse
för den framtida samhällsutvecklingen.

Det är inte min avsikt att ta upp enskildheter
i förslaget eller de åsiktsbrytningar
som i dag förekommit. Jag vill
snarare ta fasta på något som departementschefen
i många sammanhang understrukit,
nämligen att skolan i det dynamiska
samhället måste vara föränderlig
och anpassningsbar till utvecklingens
krav.

Vi fattar inte beslut i dag — eller i
morgon •— i känslan av att »Es ist
erreicht» (Nu är det uppnått), utan det
är tvärtom som det står i propositionen
inledningen till en ny löftesrik
epok i det svenska skolväsendets utveckling.
Det faller sig därför naturligt
för mig att något uppehålla mig vid
några av de framtidsperspektiv som nu
kan skönjas för skolans utveckling.

Låt mig då först ta upp frågan om
differentieringen. Man har från en del
remissinstansers, framför allt från
Landsorganisationens, sida riktat kritig
mot de s. k. yrkesförberedande linjerna.
Kritiken har haft en övervägande
principiell inriktning. Man menar
att yrkesutbildning av det slag som ges
i dessa linjer bör hänvisas till den egentliga
yrkesskolan. Konsekvensen blir annars
att man försvagar den allmänbildning
som bör vara en gemensam grund
för all ungdom. Man fruktar att de yrkesförberedande
linjerna kommer att bevara
de besvärande skiljaktigheter som
gjort sig gällande vid värderingen av
praktiskt respektive teoretiskt betonade
utbildningsvägar.

Skolöverstyrelsen är inne på liknande
tankegångar och framhåller att genom
att några linjer fått ett stort antal timmar
anslagna för yrkesämnen har en
markerad skillnad mellan praktiska och
teoretiska linjer skapats, vilket ej, säger

100

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. in.

man, torde vara lyckligt och ej heller
svarar mot elevernas intressen och utbildningsbehov.
En uppdelning anses
också utgöra ett avsteg från den allmänbildningssyn
som beredningen företräder
och överstyrelsen anslutit sig till.

Det är inte svårt att härleda Landsorganisationens
och skolöverstyrelsens
synpunkter från de allmänna principer
som ligger till grund för skolberedningens
och departementschefens förslag.

Ett av de väsentligaste syftena med reformen
är ju att göra den gemensamma
grunden av allmänbildning för alla elever
så stor som möjligt. Det är därför
inte heller förvånande att departementschefen
visat förståelse för dessa synpunkter,
i det han understryker att det
av främst pedagogiska skäl synes ofrånkomligt
att tills vidare för en del av eleverna
bibehålla ganska betydande inslag
av praktiska moment i den nionde årskursen.

Jag har fattat det så, att det viktigaste
skälet för dessa yrkesförberedande linjer
är att vissa elever, när man nu övergår
till en längre skolplikt, behöver den
stimulans som kontakten —- inom skolans
ram — med praktiskt yrkesarbete
kan ge. Man befarar annars negativa reaktioner
i form av skolleda o. s. v.

Men därmed synes också vara sagt att
man betraktar det som en övergångssvårighet,
att man räknar med en period
av tillvänjning till en längre skolgång
för all ungdom. Är detta riktigt, så
förefaller den tanke som LO och skolöverstyrelsen
givit uttryck åt på något
längre sikt vara fullt möjlig att realisera.
I så fall kan antalet linjer i nian efter
en viss av rimliga praktiska och
pedagogiska skäl betingad övergångstid
reduceras till fem. Då kommer emellertid
frågan om linjedelningen i ett helt
nytt läge, ty skillnaden mellan timplanerna
i de återstående fem linjerna är inte
stor. överstyrelsen understryker att det
väl närmast är en språkfråga, om man
skall tala om tillvalsgrupper eller linjer.
Det väsentliga skälet för att man likväl
behåller de fem linjerna är tydligen, att
man i annat fall skulle alltför starkt markera
skillnaden mellan elever med teo -

retisk och elever med praktisk studiegång.
Om de hinder, som de yrkesförberedande
linjerna i detta avseende utgör,
bortfaller, bortfaller samtidigt skälet
för en linjedelning över huvud. Lekmannen
har i alla fall svårt att förstå
den pedagogiska finessen i att elever,
som under åtta år hållits samman, just
under det nionde året skall flyttas runt
på fem i och för sig mycket likartade
linjer. Man borde helt kunna övergå till
systemet med fria tillvalsgrupper. Detta
framtidsperspektiv synes mig vara viktigt
att hålla i minnet, inte minst inför
den period av snabbt växande investeringar
i byggnader och utrustning, som
nu förestår.

Mitt andra problem är detta. En
grundläggande princip för den nya skolan
är det fria valet av utbildningsväg.
Det är en utomordentligt tilltalande princip.
Det bör inte vara samhället eller
skolan, som avgör elevernas val i skolan,
utan det bör vara föräldrarna och barnen.
En sådan valfrihet får emellertid
vissa konsekvenser. Bland annat utbryter
den ganska tidigt. Redan i grundskolans
sjunde klass har eleven t. ex.
möjlighet att välja ett andra språk —
eller att avstå därifrån. 1 åttonde klass
ökar antalet tillvalstimmar ytterligare.
Under det nionde året står eleverna så
inför valet av de nio linjerna. Efter
grundskolan möter man sedan en rik
flora av olika utbildningsalternativ för
dem, som inte vill gå direkt ut i förvärvslivet.

Den frihet, som är skolreformens
grundläggande princip, blir i praktiken
starkt beskuren, om eleverna och deras
föräldrar i var och en av dessa valsituationer
står inför ett beslut, som ter sig definitivt
och oåterkalleligt. Visst kan man
övergå mellan olika studiebanor, men
det är ganska svårt framför allt för dem,
som vill skifta över till en mera krävande
studiegång, övergångsmöjligheten
är vidare begränsad i tiden — till den
tid då eleverna fortfarande befinner sig
i det reguljära skolsystemet för ungdom.
Det finns starka skäl att tro, att det
kommer att finnas ganska många, som
vill göra ett förnyat val. Det finns

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Nr 22

101

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

många, som först ganska sent kommer
till insikt om sina förutsättningar och
intressen. Andra kan tillfälligt hämmas
av faktorer, som har med miljön, den
personliga utvecklingen och ekonomien
att göra. Föräldrarna, som ju har det
avgörande inflytandet vid valet, kan, påverkade
av sina egna erfarenheter och
traditioner, ha felbcdömt sina barns möjligheter.

Man hör ofta uppfattningen att de som
sent mognar eller som sent bestämmer
sig skulle vara undantagsfall. Jag betvivlar
det. Byråchefen Neymark har i
sin doktorsavhandling samlat uppgifter
om yrkesinriktningen för en årsklass
män, födda 1928, vid två skilda tidpunkter,
åren 1949 och 1956. Något mer
än 40 procent av den undersökta årskullen
hade under perioden 1949—1956
helt ändrat yrkesinriktning. En fjärdedel
hade annat men likartat yrke, och endast
en tredjedel hade ungefär samma
yrke. Neymark framhåller att yrkesvalet
numera är en relativt långvarig utvecklings-
och anpassningsprocess, som ofta
fortsätter även sedan individen lämnat
tonåren bakom sig och nått myndig eller
s. k. mogen ålder.

Skolan måste ta hänsyn till att också
de enskilda människorna är föränderliga.
Skolväsendet måste organiseras på
ett sådant sätt, att det kan fånga upp
alla de människor, som under sin gång
genom skolsystemet eller efter sitt inträde
i förvärvslivet kommer till en annan
uppfattning om sina förutsättningar
och sina intressen. Det innebär att
en rikt differentierad vuxenutbildning,
sannolikt med starka inslag av korrespondensundervisning
och växelundervisning,
utgör ett nödvändigt komplement
till den skolreform vi i dag skall
besluta. Friheten att välja utbildning bör
inte vara begränsad till en kort period
under ungdomsåren, inte vara någonting
som man står inför en gång i livet och
aldrig mer. Denna frihet bör vara en
återkommande möjlighet för alla dem,
som något senare i livet kommit underfund
med sig själva och med de möjligheter
samhället och arbetsmarknaden
bjuder. Vuxenutbildningen måste sålun 5f

Första kammarens protokoll 1962. Nr 22

da bli ett väsentligt inslag i ett valfrihetens
samhälle.

Låt mig sedan övergå till frågan om
fackskolorna. Vi upplever för närvarande
en våldsam expansion av hela utbildningsområdet.
Inte minst gäller detta
åldrarna 16—18 år. År 1940 var det
bara var tionde pojke eller flicka som
fick lieltidsutbildning efter grundskolan.
Numera är det var tredje. Långtidsutredningen
räknar med att det
före slutet av detta decennium skall vara
var annan. Förmodligen räknar långtidsutredningen
för lågt. Dessa siffror
ger ändå en alltför begränsad bild av
efterfrågan på utbildning hos dagens
ungdomar, tv de rymmer inte alla dem
som inte fått plats. Jag tror att det är
15 procent av dem som söker till de
allmänna gymnasierna som inte kommer
in och 40 procent av dem som söker till
de tekniska gymnasierna. Vid yrkesskolorna
förefaller siffrorna i en del fall
vara ännu högre.

Det är mot denna bakgrund man bör
se förslaget om fackskolorna. Man vill
skapa ett realistiskt utbildningsalternativ
för denna väldiga våg av ungdomar som
vill ha en bättre utbildning ■—• ett alternativ
som är anpassat till både ungdomens
förutsättningar och arbetsmarknadens
behov. Man har också funnit en elegant
lösning på frågan genom att låta nu
existerande skolformer — jag tänker
främst på flickskolan och den praktiska
realskolan — återuppstå som en fågel
Fenix i ny kapprock — om denna språkliga
monstruositet tillätes mig.

Jag vill tveklöst erkänna att fackskolorna
i dagens situation ter sig som en
utmärkt lösning, och jag ansluter mig
helt till tanken på den försöksverksamhet,
som nu skall inledas. De förefaller
kunna erbjuda en utbildning som är väl
anpassad till många elevers förutsättningar
och behov. Men problemet är att
det lätt kan leda till felslut, om vi vid
diskussionen av frågan om fackskolorna
utgår från dagens situation. Det är ju i
själva verket 1970-talets skola vi diskuterar.
Om den vet vi i dag mycket litet.
Vi är i hög grad hänvisade till att gissa
och tro och att framlägga löst fotade be -

102

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

(lömningar. Det jag nu kommer att säga
anföres således med mycket starka reservationer.

Min utgångspunkt är att vi under hela
1960-talet — under förutsättning att den
allmänna välståndsutvecklingen får fortsätta
— kommer att få uppleva ett ständigt
ökat tryck på våra utbildningsanstalter.
Vi talar alla om 1960-talet som ett
utbildningens decennium. Vi kan som
stöd för denna fras anföra mycket påtagliga
ekonomiska skäl. Framstegstakten är
i ett litet land som Sverige beroende av
vår förmåga att tillvarataga den väldiga
naturtillgång som de enskilda människornas
kunskap och yrkesskicklighet
utgör. Men frasen täcker också en verklighet
av delvis annat slag. Människornas
tankar och förhoppningar om en bättre
framtid och om en rikare personlig utveckling
kretsar i allt högre grad kring
frågan om barnens utbildning. Vi håller
här i landet på att få en utbildningsmedvetenhet,
som medför att utbildningen i
de enskilda människornas och de enskilda
familjernas framtidsplanering intar
en alltmer framträdande plats. Man är
beredd att satsa någonting och att offra
någonting av egen bekvämlighet för att
skaffa denna utbildning — kalla det gärna,
som någon har gjort, för romantik,
men det är i så fall en romantik som för
samhället är utomordentligt påtaglig. Det
skulle föra för långt att här skildra den
ytterligt fascinerande process när denna
utbildningsmedvetenhet bryter ner gamla
geografiska, sociala och ekonomiska
studiespärrar och snabbt skapar en helt
nv syn och en helt ny tradition på utbildningens
område.

Från dessa utgångspunkter är det min
övertygelse att vi under 1970-talet kommer
att stå inför problemet att ge utbildningsmöjligheter
åt snart sagt alla ungdomar
i åldern 16—18 år. Den 11- eller
12-åriga ungdomsskolan kommer att bli
en realitet. Jag bortser då för ögonblicket
från hur den kommer att organiseras,
om vi skall tänka oss en växelverkan
mellan praktiskt arbete och teoretiska
studier o. s. v. Det väsentliga är att den
praktiska frågan inte kommer att bli om
vi skall ge ungdomar i dessa åldersgrup -

per utbildning utan vad för slags utbildning
vi skall ge dem.

Då uppkommer med nödvändighet frågan:
Passar fackskolorna in i detta framtidsmönster?
Hur påverkar de gymnasierna?
Hur påverkar de yrkesskolorna,
hur påverkar de folkhögskolorna? Kommer
det att bli så i framtiden, att fackskolorna
blir ett sämre alternativ för
dem som egentligen ville till gymnasiet
men inte klarade det? Kommer yrkesskolorna
att bli ett sämre alternativ för dem
som egentligen ville till fackskola men
inte klarade det? Det vore det värsta
som kunde inträffa. Eller blir det så att
fackskolorna får ett positivt egenvärde
och att de för ungdomarna ter sig som
ett positivt alternativ, att de står på egna
ben? Dessa frågor är det synnerligen
svårt att ge något svar på. Svaret kommer
att avgöras av en rad faktorer, som
vi i dag möjligen kan nämna men absolut
icke med någon säkerhet bestämma.

Den första faktorn gäller behovet av
utbildad arbetskraft av skilda kategorier.
Det är givetvis svårt att uttala någon mening
om arbetsmarknadskraven på 70-och 80-talen. Någon ledning kommer vi
säkerligen att få av de siffror, som
arbetsmarknadsstyrelsens prognosavdelning
så småningom kommer att framlägga.
I hög grad är för övrigt behovet av
arbetskraft helt enkelt beroende på vad
vi vill. Vill vi målmedvetet bygga ut den
offentliga sektorn, vill vi satsa beslutsamt
på teknisk och industriell utveckling,
då skapar vi väldiga behov av utbildad
arbetskraft. Man kan också vända
på resonemanget och säga att om vi
bygger ut undervisningsväsendet, skapar
vi därmed möjligheter för en snabb ekonomisk,
social och kulturell utveckling
på olika områden. Det är således inte bara
fråga om att anpassa sig efter en förutsedd
utveckling. Utbildningsväsendet
är ett av de instrument som står till samhällets
förfogande för att driva utvecklingen
i önskad riktning. Det är bl. a.
därför som utbildningsplaneringen är så
oerhört viktig.

Vi kan sålunda med stor säkerhet anta
att arbetsmarknaden — liksom en av
oss önskad samhällsutveckling — kom -

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Nr 22

103

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. ni.

mer att kräva ett allt större mått av allmänna
kunskaper och överblick hos
människorna, samtidigt som kraven på
speciella färdigheter växer. Ur samhällets
synpunkt måste det vara klokt att
satsa med särskild styrka på de allmänna
färdigheterna, som vi effektivt kan
nyttiggöra, trots de snabbt skiftande kraven
i ett föränderligt samhälle. Samtidigt
vet vi med viss sannolikhet att vår
stora svårighet på utbildningens liksom
på så många andra områden kommer att
bli bristen på arbetskraft. Den tyngsta
kostnaden blir sannolikt den sociala
kostnad som det innebär att så många
människor undandras produktionen genom
att de befinner sig under utbildning
och vidare den s. k. feed-back-process
som det innebär att en så stor del av en
årskull utbildade ungdomar måste återgå
i utbildningsväsendet för att tjänstgöra
som lärare och i andra befattningar.
Bristen på arbetskraft sätter vissa gränser
för expansionen på utbildningens
område och ställer störa krav på vår
förmåga att hushålla med begränsade tillgångar.
Jag tror att tillgängliga analyser
på behovssidan åtminstone för närvarande
är otillräckliga för en framtidsbedömning''
av behovet av utbildad arbetskraft.
Men allmänt sett måste det för en nation
som Sverige löna sig att satsa djärvt och
optimistiskt, i medvetande om att utbildningen
utgör något av en spjutspets mot
framtiden, mot den framtid med bättre
levnadsvillkor som vi alla förväntar oss.

Den andra faktorn av betydelse utgör
människornas förmåga att tillgodogöra
sig utbildning. Det har stundom i debatten
skymtat försök att precisera hur stor
del av en årskull som kan tänkas vara
kapabel att gå till gymnasiet, hur stor
del till fackskolan och hur stor del till
yrkesskolan o. s. v. Jag tror alt detta sätt
att tänka kan vara ganska farligt, ty vi
vet väl numera att den s. k. begåvningsreserven
är en dynamisk faktor som betingas
av den ekonomiska, sociala och
kulturella utvecklingen i samhället. Jag
är övertygad om att den svenska ungdomens
förmåga att tillgodogöra sig utbildning
kommer att snabbt växa i takt med
en progressiv samhällsutveckling.

Den tredje och viktigaste bedömningsfaktorn
utgör ungdomens efterfrågan på
utbildning. Det har ofta framhållits, att
det är föräldrarna och barnen som har
drivit fram skolreformen. De har sprängt
den gamla realskolan inifrån och framtvingat
enhetsskolan som en ofrånkomlig
konsekvens av sina utbildningsönskningar.
Jag tror att detta är en alldeles riktig
synpunkt. Det finns många vackra utbildningsplaner
som ritats upp av experter
och politiker och som helt enkelt
trampats ned av den naturkraft som
människornas krav på utbildning utgör.
Studerar man det genombrott när det
gäller rekryteringen till utbildningsväsendet
som skett under det senaste decenniet,
studerar man utbildningsfrekvensen
när det bl. a. gäller högre skolor
i olika delar av landet under senare år,
kan man fråga sig om här inte snart
kommer att ske en explosion när det gäller
efterfrågan på utbildning, som snabbt
kan komma att förändra vår syn på vad
som är önskvärt och vad som är praktiskt
möjligt att genomföra när det gäller
utbildningen i de gymnasiala åldersgrupperna.

Det är inte möjligt för mig att dra
några bestämda slutsatser av dessa tre
faktorer. Jag skulle gärna ha velat göra
det, ty just när det gäller utbildningen,
som är en så utomordentligt långsiktig
investering, borde man försöka begagna
sig av vad amerikanska ekonomer bruka
kalla för leep-frog-metoden, d. v. s. att
djärvt hoppa över ett utvecklingsskede
och satsa på en bedömning av en mycket
mera långsiktig utveckling. Men uppenbart
är tiden inte mogen för det.

Däremot bör man eftersträva att göra
utbildningsväsendet så flexibelt som
möjligt, att skapa en handlingsberedskap
inför en oviss framtid, om vilken vi endast
vet att den kommer att bli föränderlig Det

är uppriktigt sagt en sak som jag
är oroad för när det gäller fackskolorna.
Jag tillstår gärna att oron kan vara helt
obefogad. Det vore utomordentligt olyckligt
om vi om 10, 15, 20, 25 år hade skapat
ett parallellskolesystem på det gymnasiala
åldersstadiet, som vid den tiden

104

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

visar sig vara föråldrat och som kommer
att visa sig vara lika svårt att förändra
som det visat sig vara att reformera och
avskaffa parallellskolan på realskolestadiet.

Det är framför allt på två punkter, där
man relativt lätt synes kunna tillmötesgå
dessa krav på rörlighet i utbildningens
planering. Den första gäller läroplanerna.
Om man redan från början i möjligaste
mån söker samordna läroplanerna
för fackskolorna med läroplanerna
för gymnasier och yrkesskolor, kan man
i framtiden underlätta en sammanjämkning
eller sammansmältning. Detta krav
synes genom den nyligen tillsatta läroplansutredningen
vara tillgodosett.

För det andra gäller det att söka undvika
en splittring av investeringarna i
skolbyggnader, som kan leda till en fastlåsning
av skolorganisationen. Det ligger
ju nära till hands att säga sig att om
kommunen A fått ett gymnasium, så skall
kommunen B ha ett fackgymnasium,
kommunen C en fackskola och kommunen
D en yrkesskola. Något slags rättvisa
är ju därmed skipad. Alla är missnöjda
men ändå något litet nöjda. Jag
tror att man bör gå den motsatta vägen
och så långt möjligt koncentrera investeringarna.
Då möjliggör man en effektiv
användning av resurserna och en organisatorisk
rörlighet som för framtiden
måste vara av utomordentligt stor betydelse.

Jag har till sist, herr talman, nästan
dåligt samvete för att jag en dag, då vi
avslutar en epok i det svenska skolväsendets
utveckling, enständigt uppehållit
mig vid nästa kapitel och berört en råd
problem och möjligheter som möter oss
i ett längre framtidsperspektiv. Men just
på triumfens dag kan det måhända ha ett
värde med en stillsam påminnelse om utvecklingens
obönhörliga lag: vidare
framåt.

I herr Palmes yttrande instämde herrar
Aspling (s) och Dahlberg (s).

Fröken RANMARK (s):

Herr talman! I diskussionen om den
nya skolan, grundskolan, har framhål -

lits nödvändigheten av att införa förändrade
arbetsformer i skolan, arbetsformer
som bör leda fram mot en ökad
individualisering av skolarbetet. En av
förutsättningarna för att skolan skall
lyckas därmed torde vara, att klassernas
storlek minskas. Departementschefen
framlägger i proposition 54 förslag till
en minskning av barnantalet i klasserna,
en minskning som i vissa årskurser
är mycket betydande. Så är förhållandet
när det gäller årskurserna 4—9. Jag
skall inte här gå in på en redogörelse
för den princip, som ligger till grund
för beräkningen av elevantalet i klasserna
och antalet klasser; det har redan
klargjorts i debatten. Jag vill endast
framhålla att det är med stor tillfredsställelse
man tar del av föreliggande
förslag och av att staten nu finner
det möjligt att satsa de summor, som
denna reform kommer att kosta. Vi vet
av tidigare erfarenhet hur svårt det har
varit att få den allra minsta lilla reducering
av barnantalet i klasserna. Det
är bara att med beklagande konstatera
att de gynnsamma delningsbestämmelserna
inte är föreslagna att gälla även
de äldre skolformerna, som dock kommer
att helt avvecklas först om några år
enligt tidschemat, varvid kommunerna
själva ej kan bestämma takten. Hänsyn
måste bl. a. tas till möjligheten att få
fram lärosalar och lärare.

Som jag tidigare framhållit har i olika
sammanhang påpekats värdet av att
individualisera undervisningen för att
bl. a. kunna anpassa den efter elevernas
arbetstakt och stimulera deras självverksamhet.
För att tillgodose dessa önskemål
har, i likhet med vad som nu
förekommer, föreslagits vissa förstärkningsanordningar,
varunder undervisning
vissa timmar sker i delad klass.
Sammanlagda antalet förstärkningstimmar,
som föreslagits i propositionen beträffande
mellanstadiet, är dock lägre
än nuvarande på stadiet i fråga, men
medför en total ökning för den nioåriga
skolgången med en veckotimme.

Fjärde årskursen skiljer sig i detta
avseende från övriga årskurser på så
sätt, att där inte föreslagits någon för -

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Nr 22

105

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

stärkningsanordning. Enligt min uppfattning
torde en sådan anordning i den
årskursen vara särskilt angelägen. Där
är elevantalet utökat från 25 elever till
30. Eleverna, som nu kommit upp i mellanstadiet,
får en ny lärare, som de
inte känner. Det är angeläget att läraren
och barnen snart får kontakt med
varandra, vilket i hög grad skulle underlättas,
om läraren någon timme under
veckan finge sysselsätta barnen i
halv klass. Barnen kommer nu också att
möta ett för dem helt nytt ämne på
schemat, nämligen engelska. Det kan
ifrågasättas om inte undervisningen i
engelska i en klass på trettio nybörjare
i tioårsåldern skulle ha behov av delad
undervisning åtminstone en timme i
veckan. Det förefaller mig således mycket
angeläget med förstärkningsanordning
även i denna klass med en timme
i engelska eller eventuellt svenska.

Enligt skolberedningens förslag till
läroplan för grundskolan skall på mellanstadiet
eleverna beredas tillfälle att
välja mellan undervisning i textilslöjd
och träslöjd. Eleverna skall således ha
möjlighet att välja mellan dessa båda
slöjdarter. Med tanke på det traditionsbundna
valet har skolberedningen föreslagit,
att pojkarna skall få sammanlagt
minst 20 timmar textilslöjd under mellanstadiet
och flickorna minst 20 timmar
träslöjd. Jag har i en motion yrkat
att detta byte av slöjdart på mellanstadiet
skall äga rum under en tid som
motsvarar två veckotimmar under ett
läsår. Mycket angeläget är att det kan
lämnas ökad information från skolan
till elever och målsmän om valmöjligheter
när det gäller detta ämne. Enligt
min uppfattning är det i hög grad önskvärt
att denna traditionsinriktning brytes
och att valet av slöjdart inte sker på
det sättet, att flickorna söker sig generellt
till textilslöjd och pojkarna till träeller
metallslöjd. Jag finner det inte endast
ur skolans synpunkt utan även ur
arbetsmarknadssynpunkt angeläget att
man bryter mot uppfattningen om vad
som på arbetsmarknaden är manligt och
kvinnligt.

Departementschefen har tyvärr inte i

propositionen tagit upp skolberedningens
förslag på denna punkt, men utskottets
skrivning med anledning av motionen
är mycket positiv, vilket jag i egenskap
av motionär är mycket tacksam
för. Utskottet beledsagar avstyrkandet
av motionen med följande: »Utskottet,
som hyser sympati för tanken att både
pojkar och flickor skall erhålla likvärdig
utbildning i vad som tidigare benämnts
manlig respektive kvinnlig
slöjd, vill dock uttala, att i det fortsatta
utvecklingsarbetet inom skolan denna
tankegång bör förverkligas i takt med
förbättrade resurser.»

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Jag är övertygad om att
kammaren med ett visst intresse lyssnade
till herr Palmes alldeles nyss tecknade
framtidsvisioner rörande den fortsatta
utbildningen. Jag vill gärna börja
med att säga, att det fanns en del saker
i herr Palmes anförande som man är villig
att instämma i. Men det gäller inte
den romantiska beskrivningen av vad
som kan komma att hända i framtiden.
Det gäller heller inte den vilja som jag
tyckte mig utläsa ur herr Palmes anförande
att genom utbildningen strängt
dirigera och leda samhället i socialdemokratisk
riktning. Men när han kommer
in på sakfrågan och talar om skolan
som den kommer att utformas inte
under 1960-talet eller början av 1970-talet utan i slutet av detta århundrade,
är det alldeles uppenbart att man väl
kan instämma i alt vi säkerligen så småningom
måste få en ännu bättre utbildning,
en längre skolplikt än den nioåriga
obligatoriska skola som vi nu kommer
att besluta om. Det är inget revolutionerande
i detta, utan det är ett
framtidsperspektiv om framtidstro, som
alla som inte strävar bakåt kan vara beredda
att ansluta sig till. Om man tar
del av vad professor Bagge sade i sina
anföranden i samband med tillkomsten
av 1940 års skolutredning, finner man
f. ö. vissa likheter när det gäller framtidstron
mellan professor Bagge och

106

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

herr Palme, men det gäller därvid att
strängt hålla sig till sak och inte som
herr Palme gjorde ge sig in på alltför
yviga romantiska formuleringar. Jag hade
för min del inte tänkt försöka teckna
bilden av hur skolan kommer att se
ut i slutet av detta århundrade, men
varje diskussion om varje enskild punkt
i det förslag som nu ligger på riksdagens
bord gäller ju framtiden och är
därför lika viktig.

Jag hade i stället tänkt gå in på
några av de frågor som rör yrkesorienteringen
och i första hand ta fasta på
ett uttryck om skolan och demokratien
som ecklesiastikministern på morgonen
i dag använde i andra kammaren och
som kanske inte är olikt vad man har
hört tidigare. Herr Edenman poängterade
i sitt anförande att skolreformen
skulle genomföras i sant demokratisk
anda. Jag förmodar att detta uttryck —
att detta demokratiska sätt att se på
skolfrågan — inte endast avser elevernas
och lärjungarnas rätt att erhålla en
likvärdig undervisning efter vars och
ens förmåga och förutsättningar. Det
demokratiska synsättet bör också gälla
själva formerna för skolreformens genomförande,
eller låt mig uttrycka det
med andra ord: skyldigheten att ta hänsyn
till de önskemål och synpunkter
som framförts och framföres av olika intressegrupper,
exempelvis näringslivet,
arbetsmarknadens parter, lärarna m. fl.,
alla de som på olika sätt bidrar till att
den nya skolan skall kunna förverkligas
och även kunna bli en bättre skola än
den vi för närvarande har.

På en punkt har här i viss utsträckning
mannamån begåtts. Det gäller den
bristande hänsyn som departementschefen
och utskottet tagit till näringslivets
förutsättningar och möjligheter att lämna
sitt bidrag, ett oundgängligt bidrag,
till att realisera skolans studie- och yrkesorientering.
Departementschefen har
här slagit fast, att den praktiska yrkesorienteringen
skall förläggas till årskurs
8 och utsträckas till att omfatta samtliga
elever. Detta anges vara de väsentligaste
punkterna, sedda ur utbildningspolitisk
synvinkel. Man får väl då förmoda att

några avvikelser på denna punkt inte
kommer att genomföras.

Jag har varit med om att väcka en
motion, som diskuterades här för ungefär
en timme sedan av herrar Stefanson
och Nyman. I den motionen hävdas, att
den allmänna teoretiska yrkesorienteringen
skall förläggas till årskurs 8 och
att som ett komplement därtill en praktisk
yrkesorientering skall lämnas i årskurs
9. Denna uppläggning av yrkesorienteringen
överensstämmer med näringslivets
sätt att se på frågan. Samtliga
näringsorganisationer som verkligen
yttrat sig i denna punkt har gått
på den linjen. Det finns åtskilliga skäl
härför, men det viktigaste är att det är
så mycket lättare för eleverna att tillgodogöra
sig den praktiska yrkesundervisningens
fördelar om de redan från
början genom allmänt teoretisk information
fått en uppfattning om vilket yrke
som egentligen passar dem och vad de
egentligen är intresserade av. I all undervisning
brukar det ju gå till på det
sättet att man först inhämtar vissa
grundläggande teoretiska kunskaper för
att sedan få ge sig i kast med det praktiska
utövandet av dessa kunskaper.
Man ställer sig väl inte vid en maskin
förrän man har läst instruktionsboken.
Jag tror därför att själva yrkesorienteringen,
sedd som ett samlat begrepp och
innefattande både allmän yrkesorientering
och praktisk yrkesorientering,
skulle bli mycket effektivare om man anordnade
den teoretiska delen i åttonde
årskursen och den praktiska i nionde.
Härigenom skulle kontakten mellan den
praktiska yrkesorienteringen och det
praktiska yrkesvalet bli tätare. Även om
yrkesvalet, precis som herr Palme påpekade,
är en långvarig process, under
vilken man ofta byter arbete, är det
ändå rimligt att det första, fast kanske
inte definitiva yrkesvalet blir så väl
övervägt som möjligt. Det blir det om
lärjungen har den praktiska yrkesorienteringen
så nära i minnet som möjligt.

Från näringslivets utgångspunkter är
det också självfallet rimligt att man vill
få ut så mycket som möjligt av sitt bidrag
till undervisningen i och med att

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Nr 22

107

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

man tar på sig de mycket höga kostnader
som (le tre veckornas praktikkurser
för samtliga elever, som förslaget medför,
förutsätter. Det gäller här 285 000
praktikveckor om året. Det kommer att
fordras av industri och näringsliv att
någon person eller befattningshavare avdelas
för varje praktikgrupp och praktikvecka
för att denna undervisning
skall få någon effekt. Det är också viktigt
att näringslivet verkligen gör målmedvetna
praktiska arbetsinsatser på
detta område. Annars blir själva yrkesorienteringen,
den praktiska delen, förfelad.
Det är också fara värt att denna
yrkesorientering kan spåra ur. I Stockholm
ställde exempelvis en målarfirma
för något år sedan i samband med försöksverksamheten
ett antal bilar till förfogande
för att ge eleverna i försöksskolan
möjlighet att åka ut till olika arbetsplatser
och studera målning. Det var
ju roligt att åka bil, och därför anmälde
sig snabbt 80 elever till denna s. k. yrkesorientering.
Det visade sig emellertid
sedermera, att endast en av de 80
kom att ägna sig åt målaryrket.

Jag liar nämnt detta exempel för att
betona att näringslivet, inom vilket man
synes vara helt beredd att göra denna
insats, tvingas till en noggrann planering
och en stor arbetsinsats för att yrkesorienteringen
skall få någon effekt.
Kräver man delta av industri och näringsliv,
är det också rimligt att de synpunkter,
som framförts från näringslivets
sida i denna fråga, röner större beaktande.
Det vore därför klokt att, såsom
anföres i reservation nr 6 b vid punkten
23, låta skolöverstyrelsen få i uppdrag
att i samarbete med bl. a. näringslivets
organisationer följa yrkesorienteringens
genomförande. Denna del av
grundskolan får väl därför betraktas som
ett försök, och försökens utfall får sedan
tjäna till vägledning för den definitiva
utformningen av yrkesorienteringen.
Härigenom får vi garantier för att
det oundgängliga bidrag som näringslivet
måste lämna för denna del av skolundervisningen
verkligen kommer eleverna
och därigenom framtiden till godo.

Sedan, herr talman, några ord om
svårigheten att anpassa undervisningen
i skolan för de s. k. praktiskt inriktade
eleverna. Ingen vill väl bestrida, att det
här har varit påfallande besvärligt att
finna en praktisk lösning. Vi har därför
från högerpartiets sida pekat på möjligheten
att inrätta alternativkurser i övningsämnena.
Detta måste innebära en
klar fördel för de praktiskt betonade
eleverna, som härigenom ges möjligheter
till fördjupning i olika ämnen.

När det sedan gäller yrkeslinjerna i
nionde årskursen vill jag understryka
vad reservanterna herr Kaijser och fröken
Karlsson anfört i sin reservation.
Varför kan inte 9 mek omformas till en
praktiskt inriktad hantverksmekanisk
och industriell linje? Det skulle ge större
möjlighet till anpassning till förhållandena
på den ort där skolan är belägen
och till skolans rekryteringsområde.
Denna linje kan då ha ett antal för alla
elever gemensamma kärnämnen, och
därutöver kan eleverna välja mellan tillvalsämnen,
avpassade efter olika ämnesområden.
Styrkan i en sådan ordning
ligger i att denna linje skulle kunna varieras
med hänsyn till det lokala näringslivets
behov. Detta är viktigt inte
minst för kommuner med odifferentierat
näringsliv. Den kan också ge möjlighet
till bättre och mera differentierad yrkesundervisning
för arbetskraft till det
mindre näringslivet, hantverks- och
småindustrien.

Det finns, herr talman, en reservation
på denna punkt, men det får väl därutöver
inte anses uteslutet, att även
denna del kan bli föremål för jämkning
om riksdagen biträder yrkandet om att
studie- och yrkesorientering inte nu
skall utformas definitivt utan först sedan
ytterligare erfarenheter inhämtats.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Min gamla och stora respekt
för denna kammare gör att jag
inte gärna vill upprepa vad jag tidigare
har sagt i medkammaren. Debatten där
var under förmiddagens timmar inte
bara livlig utan också i viss mån ganska

108

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan in. m.
politiskt färgad. Det liar rapporterats

till mig att diskussionen i denna kammare
har varit i hög grad bunden till
utskottsutlåtandet och reservationer och
har förts på ett högt och sobert plan,
och jag har ju själv under kvällens timmar
kunnat konstatera detsamma. Jag
vill därför, herr talman, med utgångspunkt
från vad herr Holmberg här sist
har sagt bidra till diskussionen i första
kammaren genom att också ta upp en
del praktiska problem, som har med
skolreformens genomförande att göra.

Herr Holmberg var inne på att analysera
begreppet demokrati och de krav
man rimligen kan ställa på detta begrepp
när det gäller en skola. Jag skall som
sagt inte upprepa min principiella syn
på den punkten utan haka på där herr
Holmberg slutade: med demokrati i en
skola bör man väl också förstå formerna
för den och ta hänsyn till vad berörda
parter har att säga. Han exemplifierade
sedan med utgångspunkt från näringslivsorganisationernas
ställningstaganden
till den förberedande yrkesutbildningen
och linjedelningen i klass 9.
Det är två utmärkta exempel för att belysa
problematiken när det gäller den
nya skolan.

Jag börjar med den sistnämnda frågan,
alltså linjedelningen i klass 9. Under
skolberedningens arbete var vi
många gånger och vid flora tillfällen
föremål för uppvaktningar från olika
organisationers sida. Praktiskt taget alla
uppvaktningar gick ut på att man ville
ha en speciell linje i nionde klassen för
det yrkesområde som vederbörande representerade.
Om vi hade fallit undan
—- om jag vågar använda det uttrycket
— skulle vi ha haft en byggnadslinje
för blivande byggnadsarbetare, byggnadsverkmästare
och byggnadstekniker,
en cellulosalinje, en kemilinje, en jordbrukslinje
och en skogslinje; den sista
linjen kommer vi att få, men det är det
enda undantaget, över huvud taget anmälde
hela det svenska näringslivet intresse
för att få linjer i nionde klassen.
Avsikten var att på dessa linjer bygga
upp tvååriga fackskolor. På en byggnadsnia
skulle man alltså, sades det från

byggnadsindustriförbundets sida, ha
tvååriga facklinjer och så småningom
få ett fullständigt system ända upp till
civilingenjörer och väg- och vattenbyggare.
Ja, ärade kammarledamöter, när
man är på en konferens inom en näringsorganisation
kan ett sådant förslag
förefalla mycket praktiskt och riktigt,
men när man ser det i något större perspektiv,
finner man omedelbart att vad
det hela går ut på är att använda den
obligatoriska skolans sista årskurs som
rekryteringsbas för olika yrken. Det är
med andra ord konkurrensen om arbetskraften
som har gjort att industrien
vill ha ett insteg i den obligatoriska skolan
så tidigt som möjligt.

Att industrien och dess representanter
verkligen väger tungt när det gäller
skolan, behöver jag väl inte här stryka
under. Jag har många gånger sagt att
utan kommunalmännens och näringslivets
intressen skulle vi aldrig ha stått
där vi i dag står. Det finns emellertid
även andra synpunkter på denna fråga,
och dem har bl. a. LO anlagt i sitt remissyttrande.
Även representanter inon:
arbetsmarknadens yrkesråd har framfört
dem. Det är märkligt att sammanställa
dessa båda parter med sina diametralt
motsatta ståndpunkter. Ta exempelvis
byggnadsindustrien, som ville
ha en byggnadsnia, där man skulle börja
att träna pojkarna för byggnadsfacket,
och därutöver en tvåårig fackskola, där
de skulle få ytterligare yrkesutbildning
o. s. v., medan däremot LO -— och jag
föreställer mig även byggnadsarbetareförbundet
— hade en helt annan inställning,
nämligen den att det för människor
som i 15—16-årsåldern är så yrkesbestämda
att de vet att de skall ägna
sig åt ett speciellt yrke, i detta fall ett
manuellt yrke, låt mig säga inom byggnadsbranschen,
kanske är mycket bättre
att i stället för en förberedande yrkesutbildning
få en rent teoretisk utbildning,
en allmänutbildning. Som jag sade
i medkammaren tidigare i dag: att
läsa filosofi, litteratur och moderna
språk har kanske ur många synpunkter
större värde för individen; det höjer
hans människovärde mer.

Tisdagen den 22 maj 19G2 em.

Nr 22

109

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

Jag vill säga till herr Holmberg, att
dessa frågor kanske har varit de svåraste
för skolberedningen att ta ställning
till. Det har inte funnits ett spår
av partipolitik i uppställningarna här,
utan avgörandet har gällt å ena sidan
så att säga effektivitetskravet sådant det
presenterats av näringslivet och å andra
sidan det rent allmänmänskliga, varje
människas egenvärde, önskemålet att
sätta individen i centrum; och detta senare
önskemål har med största klarhet
och principiella fasthet framförts just
från LO-liåll.

Det är mot den bakgrunden man måste
se skolberedningens ställningstagande,
när vi enhälligt stannade för principen
att klass 9 i den obligatoriska skolan
inte får tjänstgöra som rekryteringsbas
för några speciella yrken. Ingen
skall behöva lämna den nioåriga skolan
och känna sig yrkesstiimplad. Var och
en skall känna full frihet att välja det
yrke han eller hon önskar eller anser
sig lämpad för, oavsett den förberedande
yrkesutbildning vederbörande fått.
En pojke som går igenom 9 mek skall
följaktligen ha full frihet att sikta åt
olika håll, inte behöva känna sig bunden
för låt mig säga verkstadsarbetarens
yrke.

När det gäller fackskolorna ligger problemet
något annorlunda till. Det är frivilliga,
på ett helt annat sätt målinriktade
linjer. Herr Palme var inne på problemet
när han antydde svårigheten att
förutse hur arbetsfördelningen på arbetsmarknaden
kommer att se ut i en
framtid; han tänkte väl då på de närmaste
5—10 åren. Vi vet ytterst litet om
detta, och därför är det farligt att specialisera
för tidigt ■— man utbildar kanske
människorna för fel yrken.

Detta är alltså huvudmotiveringen för
att vi när det gäller den obligatoriska
skolan har rört oss med ganska vaga begrepp
i fråga om den förberedande yrkesutbildningen.
Vi har sagt att vi förbereder
för stora, samlade sektorer inom
näringslivet, men inte mer.

Jag skall erkänna att vi på en punkt
kanske gjorde ett avsteg från den principen,
nämligen vid utformningen av

den mekaniska linjen, 9 mek. Många har
ju velat göra gällande att den blev för
verkstadsbetonad därför att verkstadsföreningen
var så väl och talangfullt representerad
i skolberedningen. Det var
nu inte anledningen. Men den översyn
av 9 mek som är i gång siktar till att
göra den mer all round för hela industriområdet;
och jag vill hoppas att inte
heller hantverket kommer att bli lidande
på översynen. Vi går alltså även där
tillbaka till huvudprincipen, att inte alltför
starkt yrkesstämpla de unga eleverna.

Man kan, herr Holmberg, nästan fora
samma resonemang om den praktiska
yrkesorienteringen i klass 8. Detta problem
har kanske varit ännu svårare.
Ingen i skolberedningen hade till att
börja med någon bestämd ståndpunkt i
den frågan, utan så småningom blev de
allmänna principer jag nyss skildrat avgörande
för det personliga ställningstagandet.
Vad vi menar med praktisk yrkesorientering
är inte, herr Holmberg,
att de pojkar och flickor som får denna
praktiska yrkesorientering under tre
veckor skall bli yrkesorienterade just i
de yrken de avser att välja. Finessen
med yrkesorienteringen är ju att den
ger eller bör ge en allmän och ganska
vid samhällsorientering, en orientering
över yrkesliv och näringsliv. Om en pojke
eller flicka genom tio dagars praktik
blir avskräckt från att välja något
speciellt yrke så är ju det ur hans eller
hennes synpunkt snarast en fördel.
Dessutom bör den praktiska yrkesorienteringen
av många skäl göras obligatorisk,
och följaktligen måste den placeras
i klass 8. Det går av schematekniska
skäl inte att göra den obligatorisk om
den är förlagd till klass 9.

Samtliga lärarorganisationer har tillstyrkt
en obligatorisk yrkesorientering
i klass 8. Arbetsmarknadsmyndigheterna
har förklarat att det finns möjligheter
att klara praktikplatserna, även om det,
som vi nyss hörde, här rör sig om väldiga
tal. Om den praktiska yrkesorienteringen
äger rum i denna årskurs kan
den dessutom påverka det kommande
linjevalet. Alla dessa omständigheter ta -

110

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1062 era.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

lar för yrkesorientering i klass 8 och
inte i klass 9.

Jag vill till sist på denna punkt stryka
under, att mitt ställningstagande i propositionen
sannerligen inte är utan nyanser.
Jag upprepar att detta problem har
vållat inte bara skolberedningen utan
även departementet mycket huvudbry.
Många diskussioner och sammankomster
mellan representanter för just dessa
åberopade organisationer har också kommit
till stånd. Men principen, som jag här
har antytt, har ändå enligt min mening
varit så stark, att det inte har funnits någon
anledning att gå ifrån den.

Jag kan också mot den bakgrunden ta
upp lärarnas ställning. Det har ju sagts
ganska mycket i dag om läraruppvaktningen.
Jag vill då först stryka under att
enigheten bakom skolreformen är ganska
fantastisk. Inte bara skolberedningen —
vi går alltså i denna kammare med tystnad
förbi högerns s. k. avhopp — utan
även remissinstanserna har en överväldigande
uppslutning bakom förslaget.
Likaså är det en stark majoritet bakom
särskilda utskottet. Allt detta är en god
grund att stå på. Jag vill tillägga, att ingen
som känner stämningarna ute i kommunerna
eller inom de stora organisationerna
av näringslivet kan bestrida att
det är en allmän önskan, att man nu
skrider till ett beslut så att man därigenom
får fast mark under fotterna.

I elfte timmen, om ens det uttrycket
kan användas, kom alltså de 11 000 lärarnas
protest. Jag vill på den punkten upprepa
vad jag sade tidigare i dag, nämligen
att skolan givetvis är en hela folkets
angelägenhet. Det är ett citat ur utskottets
eget utlåtande, och utskottet fortsätter
med att säga att skolans uppbyggnad
därför inte kan i första hand betraktas
som en angelägenhet för fackmännen på
skolans område utan som en samhällsfråga
i vidaste mening. Jag vill tillägga
att lärarna själva ingalunda har ifrågasatt
något annat. Personligen har jag
tyckt, att det i och för sig är en korrekt
protestaktion. Lärarna har använt sin
medborgerliga rätt att säga sin mening
i en viktig fråga, även om tidpunkten
kunde varit en annan. Det har heller

inte framförts något hot från lärarhåll
om passivt motstånd eller obstruktion.
Över huvud taget har det under hela
skoldebattens alla år aldrig förekommit
något sådant. På lärarnas lojalitet finns
det följaktligen ingen som helst anledning
att tvivla. Jag ser närmast denna
aktion som ett uttryck för en viss oro
och osäkerhet inför en ny arbetssituation.
En sådan inställning skulle inte vara
underlig. Många lärare, framför allt i
högre ålder och i medelåldern med akademisk
utbildning, är utbildade för en
helt annan skola. De har länge arbetat i
en skolsituation, som de tror är helt annorlunda
än den, som de kommer i om
några år. Det skulle ta för lång tid att
här ta upp hela detta resonemang och
bevisa att den nya skolsituationen inte
är så kolossalt avvikande från den gamla.
Det räcker med att hänvisa till ett
exempel som en talare använde tidigare
i dag, nämligen att det finns realskoleklasser,
som representerar 85 procent av
befolkningen i vissa orter. Utöver dessa
finns det egentligen bara specialklasser
och kanske ibland några kvarglömda
klasser, i folkskolans sjunde eller åttonde
läsår.

Ärade kammarledamöter! Det är verkligen
inte några elitklasser som består av
85 procent av en årskull. Inte ens om vi
går ned till riksmedeltalet för realskolan,
50 procent, kan man göra gällande
att det är en elit som undervisas. Det
är en illusion att tro att klasserna i den
gamla skolan, såväl realskolan som det
tillvalsgrupperade högstadiet, är homogena.
Om de någonsin har varit det, vilket
jag betvivlar, så är det i varje fall
mycket länge sedan.

Det väsentliga är väl ändå — och här
är jag på nytt inne i den blivande skolans
praktiska vardag — att konstatera
och slå fast, att även lärarnas arbetssituation
blir en helt annan i den nya skolan
— grundskolan — än den har varit
i de nuvarande skolorna. För det första
får vi en uppräkning av byggnadskvoten
från 225 till 350 miljoner kronor. Det är
en uppräkning som borde möjliggöra för
kommunerna att verkligen kunna skaffa
sig lokaler i takt med övergången till den

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Nr 22

111

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

nya skolan. Denna kvot kommer ytterligare
att spädas på med medel för sysselsättningsfrämjande
åtgärder.

Förslaget om sänkning av elevantalet
i klasserna är onekligen radikalt. Det är
orimligt att påstå något annat. Skolberedningens
men i ännu högre grad propositionens
delningsregler är generösa.
Jag vågar nästan påstå att de är — det
är bäst att vara litet försiktig — kanske
de generösaste i världen. De slöra kulturländerna
har i varje fall icke generösare
delningstal. Medeltalet, och det är
det som är det väsentliga, kommer i årskurs
9 att bli 22; i årskurserna 4—8 blir
det 26 å 27 och i årskurserna 1—3 20 å
21. Därtill kommer ytterligare s. k. förstärkningsanordningar.
Det är en ordentlig
sänkning av elevantalet, och det
är därför jag anser att det är olyckligt
att de motioner och reservationer i vilka
man vill gå ytterligare ett steg — ända
ned till 25 som maximiantal — har
kommit att läggas fram sedan skolberedningen
i fullständig enighet kom att stanna
för 25 respektive 30 som ett lämpligt
tal. Det är olämpligt, självfallet inte ur
politisk synpunkt —- det vore ju horribelt
att mästra ett politiskt parti — utan
vad jag menar är att lärarna, som i den
nya situationen verkligen måste uppleva
att statsmakterna ger dem hjälpmedel —
till hjälpmedlen hör en sänkning av elevantalet
i klasserna, information, lärarfortbildning
och pedagogiska hjälpmedel
—- inte kommer att uppleva den verkligt
stora reform som det föreliggande förslaget
om sänkning av elevantalet innebär
på det sätt man hade väntat eller önskat,
därför att de med stöd av de borgerliga
motionerna kommer att tro att reformen
är en halvmesyr och att det verkliga
hjälpmedlet skulle ligga i ytterligare
sänkning.

Motionärerna har inte talat om kostnader,
när det gäller denna reform. Redan
propositionens sänkning av delningstalet
från 35 till 30 innebär en ökning
på omkring 60 miljoner kronor vad
beträffar lärarlönerna. Kostnaderna för
den av folkpartiet föreslagna sänkningen,
t. ex., skulle därutöver uppgå till överslagsvis
85 å 90 miljoner kronor för lä -

rarlöner och lågt räknat 125 miljoner
kronor för skolsalar, vartill kommer
kostnaderna för utbildning av lärare.
Jag tror att även de beloppen bör tas
med i bilden. Ändå är inte detta det avgörande
för denna frågas bedömning,
utan det är möjligheterna att över huvud
taget skaffa lärare.

Vill vi på socialdemokratiskt håll gå
längre när det gäller att sänka elevantalet?
Ja, ärade kammarledamöter, här
är det verkligen inte fråga om vilja eller
önskningar. Jag är övertygad om att jag
har tillräckligt många partivänner i denna
kammare som kan stå upp och önska
och vilja mer än någon annan. Är det
fråga om tävlan i önsketänkande, så
skall ni nog vara litet försiktiga. Men
den socialdemokratiska gruppen har sett
detta som praktisk politik och bedömt
det nu föreliggande förslaget som vad
vi maximalt kan åstadkomma, om vi
verkligen vill förverkliga den nya skolan
och inte ha förslaget som en allmän
flagga, en allmän principdeklaration om
önskad standard i skolan. Jag har sagt
till centerpartiets representanter tidigare
i dag att de kanske skall tänka sig för
ett ögonblick, innan de rusar i väg. Lärarbristen
som sådan kan inte anses avskaffad
i detta land förrän den sista skolan
är utrustad med kompetenta lärare,
och ingen — allra minst på centerpartihåll
— lever väl i den föreställningen att
det kommer att bli särskilt lätt för landsbygden
att hänga med, om lärarbristen
kommer att fortsätta. Med de lärarprognoser
vi nu har att utgå ifrån kommer
vi att få balans vid en sänkning till 25
resp. 30, men vi kommer inte att få den
balansen förrän i mitten av 1960-talet,
och i naturvetenskapliga ämnen kan det
tyvärr komma att dröja längre. Skulle
man gå ytterligare ett steg, så har man
på borgerligt håll ett enda botemedel,
en enda rekommendation, och det är
vad som står i reservationens kläm, nämligen
att uppmana regeringen att planera
för ännu lägre elevantal! Här hjälper ju
ingen planering. Ingen planerande myndighet
i detta land, dess bättre, kan
tvinga människor att bli lärare. Bristen
har ju rått framför allt på akademiskt ut -

112

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1902 em.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan in. m.

bildade lärare, alltså människor som av
olika skäl skriver in sig vid universitet.
Somliga blir lärare, andra blir det inte.
Det är en ytterligt vansklig väg att påstå
att man skall kunna planera för en
ökad lärarutbildning.

Jag vill, herr talman, som jag sade,
gå förbi praktiskt taget alla de principiella
synpunkterna på den nu föreliggande
skolreformen. De har kommit
fram i andra sammanhang och blivit väl
utlagda och tolkade. Herr Palmes anförande
var ett stort tal om utbildningen
under 1960-talet och 1970-talet. Jag tror
inte, herr Holmberg, att det var en framtid
så där oerhört långt i fjärran som
han talade om, utan får vi leva och ha
hälsan kanske åtskilliga här i kammaren
får vara med och diskutera de tingen
med utgångspunkt från konkreta föreliggande
förslag. I viss mån inspirerad
av hans anförande vill jag säga, att vad
som är det märkliga och glädjande är
att de krafter som driver på är så starka.
Det är utbildningsintresset — framför
allt bland föräldrar men även bland
de unga —- det är näringslivet, det är
hela samhällsmiljön, och jag är övertygad
om att debatten på detta område
kommer att ytterligare stimulera utbildningen.
Man kommer att göra klart för
de unga att det lönar sig med bättre utbildning,
och bättre utbildning är i de
flesta fall också längre utbildning.

Jag delar helt herr Palmes uppfattning
att det kommer att bli ett enormt tryck
på utbildningssektorn under detta decennium.
Utbildningssektorn är redan
en av de allra största. Väldiga belopp
måste satsas på detta område.

Men framför allt — och jag upprepar
det ännu en gång — kommer vi att stå
inför det besvärliga och komplicerade
problemet att så fördela den kvalificerade
arbetskraften att den räcker även för
läraruppgifterna på olika nivåer i detta
samhälle under det kommande decenniet.

Det är därför, herr talman, som utbildningspolitiken
ju i sällsynt hög grad
numera blivit allmän politik. Den debatt
som i dag och kanske även i morgon
officiellt gäller grundskolan — den

obligatoriska skolan — är alltså egentligen
i hög grad en debatt om ett stort
samhällsproblem. Skolpolitiken har blivit
samhällspolitik.

Herr STEFANSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är mycket tacksam
för att statsrådet Edenman i det första
avsnittet av sitt anförande tog upp de
tre detaljer i skolförslaget, som jag tidigare
berört i ett anförande, nämligen
den yrkesförberedande utbildningen,
fackskolornas konstruktion och den
praktiska yrkesorienteringen.

Jag är medveten om att statsrådet
Edenman när det gällt dessa saker, som
kräver ett intimt samarbete med näringslivet,
haft ingående konferenser med näringslivets
organisationer och på basis
av dessa konferenser försökt komma fram
till cn för alla acceptabel lösning. Detta
har emellertid inte lyckats. Näringslivets
organisationer har ju en annan uppfattning
om hur dessa frågor skall organiseras
än vad statsrådet har, i varje fall när
det gäller den yrkesförberedande utbildningen
och yrkesorienteringen.

Skolförslaget säger, och statsrådet
Edenman sade i sitt anförande nu, att
det varit skolberedningens avsikt att utbildningen
både inom det nionde skolåret
och fackskolorna skall spänna över
breda utbildningsområden. Det skall inte
vara någon specialisering av utbildningen,
och varken nionde klassen eller —
såvitt jag förstod — fackskolorna skulle
utgöra någon rekryteringsbas för näringslivet.
De skall hjälpa eleverna atl
orientera sig i yrkeslivet och underlätta
deras yrkesval.

Jag vill bara till detta anföra, att man
på två olika områden gått ifrån den principen,
nämligen vad det gäller linjen
9 mek och de tekniska fackskolorna. Det
är inte så egendomligt att vissa delar av
näringslivet sett på linjen 9 mek med en
viss oro. Man har ansett att den linjen
innebär en alltför stark specialisering
mot ett visst yrkesområde, och man har
befarat att den ungdom, som får en yrkesförberedande
utbildning i 9 inek se -

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Nr 22

113

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

nare skulle komma att länkas in mot de
yrkesområden, som har behov av just
den utbildning som denna linje kan ge.
Det är väl också därför som man från
andra branscher inom näringslivet föreslagit
en annan konstruktion av 9 mek.

Man har också sagt att 9 mek skulle
kvalificera till inträde i yrkesskolor,
och detta måste innebära, att den undervisning
som eleverna får i 9 mek, ger
underbyggnad för fortsatt yrkesutbildning
i yrkesskolor inom det mekaniska
området.

När det gäller fackskolorna är ju de
tekniska fackskolorna mycket starkt inriktade
mot tre olika områden, nämligen
elektro-, byggnads- och maskintekniska
branscherna. Det har föreslagits att en
teknisk fackskolelinje skulle få upprättas
för den kemisk-tekniska branschen.
Jag har sagt att dessa tekniska
fackskolor kommer att bli synnerligen
attraktiva för eleverna. Huvudparten
av de elever som kommer från 9t
kommer att gå till den tekniska fackskolan,
och då kommer dessa elever att länkas
över till de specialområden som finns
representerade i fackskolorna.

Det är inte så underligt att man inom
andra yrken, som behöver en tvåårig teoretisk
utbildning ovanpå grundskolan,
också vill använda sig av begreppet fackskola.
Det är detta som ligger bakom det
förslag som jag lagt fram i en motion.

När det gäller yrkesorienteringen i
åttonde klassen är statsrådet också medveten
om att näringslivet är mycket tveksamt,
och jag vet att statsrådet haft ingående
diskussioner med representanter
för detta. Det framgår också av propositionen
att statsrådet tagit intryck av
denna tveksamhet. Statsrådet säger själv,
att förslaget i detta avseende inte är att
betrakta som kategoriskt utan att det har
karaktären av »en positiv försöksverksamhet».
Varför inte då direkt säga ut
att detta skall vara en försöksverksamhet,
som läggs under skolöverstyrelsen,
att denna försöksverksamhet skall insamla
material från olika håll och att
man efter någon tid skall bedöma försöksresultatet
och då ompröva hela frågan? -

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få annotera
den hovsamma ton som herr statsrådet
använde i sitt tal här i kväll. Den stämmer
ju överens med den uppfattning som
vi har, att även om meningarna varit delade
på vissa områden — en del också
mycket väsentliga — så strävar vi dock
allesammans framför allt till ett gemensamt
arbete för den nya skola som skall
komma.

Herr statsrådet sade, att enigheten
kring beslutet om den nya skolan var
mycket stor. Ja, det är nog sant att man
nu vill ha ett beslut om skolan. Man
har levt i ovisshet så länge, att man behöver
ett beslut. Därom är nog alla
eniga.

Men om utformningen av skolan är
enigheten inte lika framträdande. Med
det ansvar som jag känner för min uppgift
att representera Värmland i denna
kammare har jag inte kunnat underlåta
att ta hänsyn till de uppfattningar, som
har framförts av lärarorganisationerna,
alltså av dem som verkligen har att göra
med undervisningen just i de årskurser
som det här gäller. Jag har tidigare på
förmiddagen sagt, att det inte kan vara
fråga om en politisk aktion, därför att
de personer som står bakom tillhör olika
politiska partier. Det kan inte heller
vara fråga om en prestigesak inom en
viss lärargrupp, därför att både akademiskt
bildade lärare och folkskollärare
finns med. Jag har också sagt, att det
inte kan vara fråga om några ekonomiska
synpunkter som lärarna anlagt. .lag
har känt det så, att de hyst en oro för
sitt arbete i den blivande skolan. Det
sade ju också herr statsrådet, och han
sade att oron byggde på att de inte kände
till de hjälpmedel som de skall få
i skolan, framför allt lättnaden på grund
av det lägre elevantalet i klasserna. Jag
tror emellertid inte att man kan negligera
lärarnas oro.

Herr statsrådet påpekade också att vad
som föreslogs i reservationen om den
ökade lärarutbildningen var att regeringen
skulle planera för en sådan ökad
utbildning. Denna önskan är någonting
som vi känner mycket starkt. Vi har

114

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

intryck av att planeringen just på den
punkten varit otillräcklig. Det har visat
sig bl. a. däri att man vid ett par tillfällen
— både i vintras när det gällde
vidareutbildningen av gynasieingenjörerna
och nu när man föreslagit den förkortade
lärarkursen — har fått tillgripa
provisoriska åtgärder, som inneburit en
sänkning av utbildningstiden och en
sänkning av lärarnas utbildningsstandard
för att klara situationen.

För mig ter det sig också väsentligt,
att man ordnar disciplinförhållandena
och ger lärarna ett stöd i deras arbete,
så att läraryrket blir mera attraktivt för
dem som är lämpade att studera till lärare.

Även beträffande den förberedande yrkesutbildningen
använde statsrådet påfallande
milda toner. När han säger, att
det gäller att inte förbereda eleverna för
något bestämt yrke, då de lämnar skolan,
och att detta är anledningen till att man
inte skall skapa flera linjer i nionde årskursen,
vill jag påpeka att det är avsett
att det skall finnas så många möjligheter
till vidareutbildning för dem, som valt
fel yrke från början, att det inte skall
vara omöjligt för dem att kasta om. En
jordbrukslinje inom ett jordbruksdistrikt
förefaller mig åtminstone lika väl indicerad
som en skogsbrukslinje.

Jag skulle slutligen vilja säga, att skolan
ingalunda är färdig i dag. Vi siktar
framför allt på en fortskridande skolreform,
där man skall ta hänsyn till de erfarenheter
som görs i den nya organisationen
och rätta sig efter dem. Det kan
iiända att det visar sig, att mycket av det
som man bestämmer i dag får ändras för
att man skall få en bra skola.

Herr Palme talade om »triumfens
dag». När han sade det kunde jag inte
underlåta att tänka på den gamla romerska
berättelsen om slaven som står
på triumfatorns vagn och säger: Herre,
korn ihåg att du är dödlig!

I viss mån kan det väl tyckas, att herr
Palme är en slav till departementschefen,
men jag tror aldrig att han viskar de
orden!

Fröken LJUNGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet förde på
tal de opinionsyttringar från lärarhåll,
som vi haft anledning att beröra åtskilliga
gånger förut i dag. Statsrådet citerade
då med emfas ett uttryck som skolberedningen
har formulerat och — tror
jag även utskottet citerat, nämligen att
skolans uppbyggnad inte i första hand
är en fråga för fackmän, utan en samhällsfråga.

Det uttrycket förefaller mig med förlov
sagt vara en ren truism. Det är en
lika självklar och en lika gammal sanning
som den som en gång formulerades
på det ädla romarspråket och som på
svenska lyder: »Vi lär inte för skolan
utan för livet.» Men det är lika självklart,
att dessa fackmän också utgör en
del av samhället, och därför är också
deras uppfattning någonting att ta hänsyn
till.

När då herr statsrådet vill göra gällande
att de »generösa delningsregler», som
föreslås i propositionen, är av den arten
att arbetssituationen avsevärt kommer
att förbättras för lärarna, men att lärarna
möjligen känner sig besvikna ändå,
därför att den borgerliga oppositionen
talar om ännu bättre delningstal, vill han
stjälpa över skulden för lärarnas oro på
oppositionen. Jag har här framför mig
petitionen, som finns i stencilerad form,
och jag kan där inte hitta ett enda ord
om delningstal i klasserna. Det säges
där: »... den oro vi känner inför ett bestämt
drag i propositionens högstadiemodell,
nämligen den generella bestämmelsen
om de sammanhållna klasserna.»
Slutligen framhålles: »Lås inte fast oss
vid principen om de till och med årskurs
8 sammanhållna klasserna!»

Herr statsråd! Detta har inte direkt
med delningstalet att göra. Detta är en
annan viktig fråga, och då kanske vi nalkas
det som herr Palme var inne på.
Donna skolreform, som på många sätt är
en välsignad reform och kommer att bli
till utomordentlig glädje, är dikterad —
och måste vara dikterad, som herr Palme
sade — av en politisk vilja. Och det

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Nr 22

115

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

är därför som också en annan politisk
uppfattning än den som har dikterat reformen
har rätt att föra sin talan vid ett
tillfälle som detta.

Vi lyssnade med fascinerat intresse till
herr Palmes framställning. Den var skaldisk,
visionär och intressant på många
sätt. Och jag tror inte att den bara var
skaldiskt visionär; utan mycket av vad
han sade kommer att besannas. Jag har
en lika stor framtidstro som han, men
jag kan inte hjälpa att jag som företrädare
för en konservativ samhällssyn i
någon mån saknar i hans framställning
det som gör även framtidsoptimismen
stark, nämligen förankringen i, förståelsen
för och beroendet av det förflutna.

Herr Holmberg nämnde nyss en av
statsrådet Edenmans företrädare i ämbetet,
ecklesiastikminister Bagge, som år
1940 lät skolutredningen starta — den
utredning som kom att bli företrädaren
för de två utredningar, som sedan har
kommit att fullfölja reformarbetet fram
till denna dag. Jag vill sluta med att citera
—- vilket jag tycker kan vara riktigt
på en dag som denna — vad professor
Bagge bl. a. sade i samband med direktiven
till 1940 års skolutredning. Han yttrade
följande: »Sammanförandet av ett
flertal nu aktuella skolfrågor i ett utredningsuppdrag
ställer givetvis stora krav
på utredningsarbetet såsom sådant och
kan medföra dröjsmål med lösningen av
en eller annan fråga. Men jag vill ifrågasätta,
om icke de olägenheter och svårigheter,
som härigenom uppstår, uppväges
av fördelarna av att det svenska skolväsendet
sent omsider, i samband med
prövningen av dessa med varandra sammanhängande
frågor, i betydelsefulla delar
underkastas en granskande översyn
och det hela en prövande, ordnande och
avvägande samsyn i syfte att göra det
ännu bättre lämpat för sitt ändamål

Det förefaller mig, som om dessa ord
av ecklesiastikminister Bagge — alltså
för 22 år sedan — i hög grad kan tillämpas
på de tankar om framtiden, som herr
Palme framförde — men där finns också
en historisk bakgrund och förankring.

Herr KÄLLQVIST (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har med intresse tagit
del av statsrådets inlägg i kväll och
jag har kanske fäst mig mer vid den
senare delen av hans anförande än den
förra, som gällde yrkena på ett alldeles
speciellt sätt.

Jag anser att det är nödvändigt att vi
återigen poängterar vad statsrådet här
säger, nämligen att en skola alltid är
någonting levande. Ur den synpunkten
tror jag, även om jag givetvis förstår —
något som också statsrådet givit uttryck
för —• den oro som råder inom lärarkretsar
och som tagit sig i uttryck i den
petition vi fått, att denna oro så småningom
kan stillas.

I detta sammanhang skulle jag gärna
vilja säga, att skolan kräver lojalitet
från lärarnas sida. Jag har samma uppfattning
som statsrådet, att vi alldeles
säkert kan lita på den saken när vi så
småningom kommer att genomföra denna
reform i verkligheten. Vad jag i förmiddags
framhävde var att det skulle
vara olyckligt om man skapade en ytterligare
motsättning mellan olika lärarkategorier.
Jag tycker att man i detta
fall har ett ansvar — det har vi på alla
håll — och att man bör känna ansvaret
och sedan försöka ta konsekvenserna av
det.

Jag har tidigare här i dag, innan statsrådet
var närvarande i kammaren, givit
mitt varma erkännande åt det verkliga
krafttag, som här har tagits. Jag föreställer
mig att herr statsrådet måhända
har haft litet bekymmer med ett annat
statsråd som har hand om pengarna.
Att dessa statsråd tillsammans tagit ett
gott tag ger vi vårt erkännande åt; vi
blev kanske glatt överraskade på den
punkten.

I våra motioner och i våra yrkanden
här framhåller vi, att det dock är tänkbart
att man skulle ha kunnat gå ett
steg vidare. Det är väl inte alldeles säkert,
som herr Edenman gör gällande,
att det tal som har föreslagit i propositionen
är den enda riktiga och att man
inte skulle kunna komma längre. Jag tror
inte att det finns någonting som bevisar
detta. När herr Edenman menar att det

116

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

föreligger ett önsketänkande från vår
sida, så torde den bedömningen enligt
min mening vara felaktig. Vi har ju försökt
beräkna så långt det nu är möjligt
— och det är kanske inte så lätt — vad
förslaget skulle kosta. Vi kan nog vara
överens om att även om det kostar mycket,
det dock är mödan värt när man
skall ge skolan möjligheter att i sitt arbete
få något alldeles nytt. Vi är ju överens
om att denna reform måste innebära
att vi får en ny pedagogik, andra
möjligheter att lära eleverna arbeta och
att lära lärarna att inte vara föreläsare
utan arbetsledare. Det blir nog därför
nödvändigt enligt min mening att man
går ett steg längre.

Härtill skulle jag vilja lägga, att den
reform, som vi nu aviserar, inte skäll
genomföras i morgon. Vi har nämnt årtalen
1970—1971. Till dess hoppas vi
att man skall kunna få resurser. Jag hoppas
vidare, att de som då har hand om
resurserna är lika välvilliga som man
har varit 1962. Vi kanske då har kommit
ett stycke åt det håll, som vi här
har skisserat.

Det är alldeles nödvändigt, att man
har klart för sig att önskemålen i våra
motioner helt ligger i linje med vad vi
nu står i begrepp att besluta om — en
ny skolreform — och kanske även syftar
till att man så småningom skall få
en ännu bättre skola än vi kan få med
den reform, som här är föreslagen. Jag
vill därför inte acceptera uttrycket
»önsketänkande». Det finns säkert ganska
mycket verklighet bakom våra förslag.

Det är en annan fråga, som jag i kväll
också skulle vilja omnämna. Det är
desciplinfrågan. Jag har tidigare yttrat,
att det skulle ha varit önskvärt, om
ecklesiastikministern hade kunnat gå
oss till mötes ett stycke, så att vi kunde
ha fått medel till viss försöksverksamhet
på området. Jag tror att det skulle
vara mycket värdefullt om man på denna
punkt kunde nå ett resultat, som vi
väl allesammans är mycket angelägna
om.

Vad beträffar den vision, som herr
Palme här framförde, vill jag bara till -

lägga, att jag tror att den var riktig.
Om man når dithän kanske man också
löser många av våra ungdomsproblem
— jag berörde det spörsmålet i mitt anförande
på förmiddagen. Även den sidan
av saken har betydelse i detta sammanhang.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Den konsilianta ton, som
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
i början utlovade,
räckte inte riktigt till slutet av hans anförande.
Även centerpartisterna fick ett
litet extra fläskben i sammanhanget.

Statsrådets resonemang förvånar mig
något, när han försöker göra gällande att
den avgränsning när det gäller lärarutbildningen,
den sänkning av delningstalet
o. s. v., som socialdemokratien nu en
gång bestämt sig för, är det enda sanna,
verkliga och möjliga. Alla övriga förslag
betecknar han som önsketänkande. Eftersom
han liksom försöker skrämma
centerpartisterna ur reservationsgruppen
bakom delningstalet genom att göra gällande,
att det för landsbygdens vidkommande
skulle bli särdeles besvärligt,
skulle jag vilja fråga vad det är som talar
härför. Erfarenheterna hittills har ju
faktiskt givit vid handen, att det mången
gång varit lättare att få lärare till
landsbygdens skolor än till städernas
skolor. Det finns många exempel härpå.
Jag har tyvärr ingen personlig erfarenhet,
men jag har hört tillräckligt många
vittnesbörd i ämnet för att kunna göra
detta uttalande.

Vidare förhåller det sig faktiskt på det
sättet att om de linjer för landsbygdens
nya skola, som vi här har anslutit oss
till, över huvud taget skall bli verklighet,
är det ett oavvisligt krav att man
ökar lärarutbildningen. Skall det över
huvud taget bli möjligt att starta 2-parallelliga
högstadieskolor, ge särskilda förstärkningsanordningar
och ge mindre
grupper tillvalsmöjligheter, är det uppenbart
att man måste gå in för en ökad
lärarutbildning. Vad är det som hittills
har hindrat en ökad lärarutbildning? In -

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Nr 22

117

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

te är det tillströmningen till utbildningsanstalterna.
Tvärtom står det väldiga
köer framför dessa anstalter, och värjo
år avvisas stora skaror.

Statsrådet gör gällande att reservanterna
inte har någonting annat att anvisa
än planering, och den vill man naturligtvis
att regeringen skall göra. Ja, det
är kanske oriktigt, att den socialdemokratiska
regeringen skall ombesörja planeringen.
Får jag påminna statsrådet om
att jag för ett par dagar sedan hade nöjet
att från denna talarstol försvara statsrådets
åtgärder när det gällde utbildningen
av vissa lärarkategorier. Med det perspektivet
är det nog enligt min mening
litet obehagligt att nu bli ställd inför påpekandet,
att när man talar om planering
så menar man bara att regeringen
skall göra den. Vilken annan institution
i detta land skall man i annat fall vända
sig till? Jag skulle vara tacksam för
ett besked på den punkten.

Jag får nog säga, herr talman, att jag
vill betrakta statsrådets besked på den
nu diskuterade punkten såsom ett avståndstagande
från tanken att ge landsbygden
den skola som vi menar att den
bör ha. Jag skulle vara mycket tacksam,
om ecklesiastikministern ville bekräfta
om jag på denna punkt fattat honom
rätt. Skall man sålunda genom att förklara
att det är omöjligt att öka lärarkadern
också i samma andetag förklara
det omöjligt för landsbygden att få den
skola, som äntligen till slut skall göra
det möjligt att få samma utbildningsmöjligheter
för ungdomen på landsbygden
som i städerna?

För oss i centerpartiet — jag knyter an
till dem som statsrådet särskilt utmärkte
— är detta högst väsentligt i detta sammanhang.
Om statsrådet sålunda med
detta sitt besked menar att man inte
skall beträda de vägar, som jag här ansett
vara nödvändiga, vill jag genast säga
att detta besked kommer att upptagas
med den största besvikelse ute på landsbygden.
Och det kommer inte att vara
till någon stimulans för kommunalmän
och ansvariga myndigheter på det lokala
planet, som nu skall ta itu med sin del
av detta arbete.

Jag vore som sagt tacksam om jag kunde
få något besked på denna punkt —
ett besked utan horn och utan tänder.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Herr Torsten Andersson
undrade varför det elevantal, såsom han
uttryckte det, »socialdemokraterna hade
bestämt sig för» är det enda riktiga. Ja,
herr Torsten Andersson, om saken vore
så enkel hade vi kanske anledning att
tala något försiktigare i denna fråga och
betrakta den mera som en allmän partipolitisk
angelägenhet.

Men nu är det inte så. Jag skall be att
få citera några rader ur skolberedningens
betänkande, där det heter: »Vid vägande
av olika omständigheter mot varandra,
varvid stor hänsyn tagits till
önskvärdheten att ge lärarna bättre möjligheter
att förverkliga grundskolans
målsättning, har beredningens ledamöter,
trots de förhållandevis betydande kostnadsökningar
som denna reform är förenad
med, utifrån sina olika utgångspunkter
enats om att för grundskolan
föreslå den minskning av elevantalet i
klasserna som erhållits genom att i princip
ny klass» etc. etc.

Det är alltså inte ett socialdemokratiskt
förslag, som ligger bakom delningstalet
30 när det gäller hög- och mellanstadiet
och 25 på lågstadiet, utan det är
ett förslag som skolberedningens samtliga
ledamöter efter expertutredningar och
långa sakliga diskussioner kommit fram
till, ett förslag som är realistiskt med
hänsyn till våra möjligheter men som
dessutom, vilket för mig varit det väsentliga,
är ett förslag som också verkligen
skulle innebära en väsentlig'' förbättring
och ökade möjligheter för lärarna
att verka. Vad jag nu sagt gäller
också fröken Ljungbergs anförande.

Mot denna bakgrund är det egendomligt
att samtliga borgerliga partier, som
varit representerade i skolberedningen,
nu stryker ett streck över dessa tal och
kastar fram en förhoppning om ytterligare
sänkning av talen. Det kan komma
att få en psykologiskt olycklig inverkan
på lärarna, som menar — som jag tidi -

118

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

gare sagt i medkammaren — att detta
kanske bara är en halvinesyr. Man ger
dem med andra ord falska förespeglingar.

Kan inte regeringen planera, frågar
herr Torsten Andersson. Ja, kan och
kan — den försöker i alla fall, bl. a.
med lijälp av personer av herr Torsten
Anderssons kapacitet, exempelvis i gymnasieutredningen.
Låt oss för ett ögonblick
stanna inför en planeringsuppgift
på detta område, varvid det gällt atl
skaffa flera lärare. Regeringen har planerat
bl. a. på det sättet, att vi har en
särskild grupp, lärarutbildningssakkunniga,
som är utrustade med en betydande
expertis när det gäller prognoser. Nu
föreligger sedan några dagar lärarprognoser
beträffande småskollärare och
folkskollärare och sedan en månad prognoser
beträffande ämneslärare. Prognosen,
som varit tidsödande — det är alla
prognoser — utgår ifrån skolberedningens
delningstal. Vi kommer ändå fram
till ganska avsevärda brister, framför
allt när det gäller de akademiskt utbildade
lärarna.

Om vi då, herr Torsten Andersson,
skall planera vidare, eller om vi skall
göra det i gymnasieutredningen, så betyder
det att vi får skaffa oss en helt
ny prognos, och det kan vi ju naturligtvis
göra; den dröjer något år kanske.
Men det skulle betyda att man 1962
skulle sätta upp ett mål, där man vet
att bristsituationen är så stor att inte
någon, som försöker att se realistiskt
ekonomiskt på detta, kan tro att det är
möjligt. Om man alltså inte tror att resurserna
finns inom överskådlig tid kan
man inte gärna ge sig till att planera.

Det är alltså svaret på herr Torsten
Anderssons efterlysning av planering.

Jag är övertygad om att herr Torsten
Andersson mycket snart i gymnasieutredningen
kommer att ställas inför sådana
planeringsfrågor. De är oerhört
besvärliga. Nu kommer fackskolorna att
kräva nya lärare. Dessa har vi inte räknat
med. Vi har räknat med att endast
20 procent av eleverna går till fackskolorna,
men det kan bli 30 procent eller
kanske ännu fler.

Ingen vet ännu vad gymnasieutredningen
kommer att stanna för när det
gäller utbyggnaden av gymnasieväsendet.
Såväl herr Torsten Andersson som
herr Palme sitter i gymnasieutredningen.
Dessa båda tillsammans tror jag
kommer att representera en ganska
stark dynamisk kraft; det kommer säkerligen
att bli höga tal när det gäller
behovet av gymnasielärare. Jag skulle
här kunna exemplifiera från det ena
området till det andra.

Fröken Ljungberg menade att lärarna
hade vänt sig mot det generella i fråga
om de sammanhållna klasserna. Men
bestämmelserna är inte generella i den
bemärkelsen, att det inte finns möjligheter
till några undantag. Det finns
möjligheter till avvikelser i särskilda
fall, som det står i den mycket diskuterade
§ 166 i skolstadgan. Den är också
avtryckt i skolberedningens betänkande,
och jag tror att den även finns i
skolpropositionen. Det är ett löfte som
jag har avgivit i propositionen, att skolstadgan
— som utfärdas av Kungl. Maj :t
— i den paragrafen kommer att ha detta
sakliga innehåll, och detta medger vissa
avvikelser. Så helt generell är alltså
inte bestämmelsen.

När det slutligen gäller min företrädare,
ecklesiastikminister Bagge, har jag
också tidigare i dag sagt, att tillsättandet
av skolutredningen var ett riktigt och
djärvt initiativ. Man kan tillägga att det
var djärvt mot bakgrunden av att det
då var krig i världen. Men jag sade
också, och det vill jag upprepa här, ty
någon falsk historieskrivning finns det
ingen anledning att hålla sig med i detta
hus, att direktiven och intentionerna tyvärr
inte kom att motsvaras av verkligheten
och av resultaten. Utredningen
fick en sammansättning som snart visade,
att ledamöterna satt fast i gamla
skolpositioner. Jag läste häromdagen
återigen vissa kapitel i ett av de mera
kända betänkandena — de var ju ganska
många; man gjorde många fina och
förnämliga undersökningar som inte
minst skolkommissionen hade glädje av.
Det jag läste handlade om »sambandet
mellan folkskola och högre skolor». Det

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Nr 22

119

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

betänkandet avlämnades 1944, alltså för
18 år sedan. Mot bakgrunden av att det
endast är 18 år sedan är det ett dammigt
betänkande, fröken Ljungberg. Det finns
ingenting av den problematik, som vi i
dag diskuterar, i detta betänkande. Det
är fortfarande parallellskolan, det är
urvalet och hela den gamla synen på
skolväsendet, som där möter oss.

Resultatet blev till sist också, att akademikerna
ställde sig på den ena sidan
och folkskollärarna på den andra

— några lekmän fanns det ju inte. Men
det fanns en betydande person, som var
akademiskt utbildad, som hade varit
rektor i ett läroverk som fröken Ljungberg
väl känner till och som sedan blev
förste folkskoleinspektör här i Stockholm.
Det var Bror Jonzon. Han hade
en mellanlinje. Och var det någon som
pekade framåt, så var det denne ende
ledamot i sin isolerade reservation.

Detta tycker jag, herr talman, inte är
en falsk historieskrivning. Skolkommissionens
tillsättande 1946, ett verk av den
nuvarande statsministern, skedde ju också
därför att man — och det gäller självfallet
framför allt socialdemokraterna

— betraktade skolutredningen som passé
redan när den lämnades. Den var
betydelsefull som expertutredning, men
något samlande resultat, något beslut
på basis av dess utredningar, var det
inte möjligt att åstadkomma.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall endast be att
till protokollet få anteckna, att det icke
var jag som politiserade frågeställningen.
Orden föll så från statsrådets egen
mun, att »vi har inom den socialdemokratiska
gruppen ansett detta mått vara
till fyllest». Nog om det.

Sedan måste jag säga, att jag som ledamot
av gymnasieutredningen tyvärr anser
mig förhindrad att diskutera frågan
från den utgångspunkt som statsrådet
här dragit upp.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara vilja
framföra önskemålet, att man inte bara

planerar kurser som kan åstadkomma
en ökad utbildning. Man bör också försöka
häva de förhållanden, som gör att
så många som utbildar sig för läraryrket
lämnar det.

Jag talade i mitt förra inlägg om nödvändigheten
av att man försöker göra
läraryrket attraktivt. Det är tråkigt att
så många av dem, som börjar att studera
för att bli ämneslärare, lämnar den banan.
Jag nämnde i morse en del siffror
i denna del, som delvis står i propositionen
om lärarutbildningen, delvis också
lämnades av statssekreterare Löwbeer i
utskottet. Jag tycker det är väsentligt,
att man försöker åstadkomma förbättrade
förhållanden i det avseendet och jag
pekade särskilt på disciplinsvårigheterna.

Sedan skulle jag i anledning av departementschefens
påpekande av att det betänkande,
som skolutredningen avgav
1944, var så dammigt och förlegat, vilja
läsa upp —- mot bakgrunden av den diskussion
vi haft om differentieringsfrågorna
— vad skolkommissionen skrev
1950. Man skrev på sidan 73: »I större
skolor torde det bli möjligt att i sjunde
och åttonde klasserna nyuppdela eleverna
i klassavdelningar efter deras ämnesval.
»

Men det är ju precis vad vi har sagt!
Antingen är också detta ett dammigt och
förlegat betänkande, eller också har vi
rätt!

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Debatten om den nya
skolans utformning har pågått här i
många timmar, och det är därför inte
lätt att tillföra debatten nya synpunkter.
Man kan väl inte heller undvika vissa
upprepningar.

Jag har haft förmånen att tillhöra särskilda
utskottet, och jag har i allt väsentligt
varit fullt ense med utskottet i
dess ståndpunkter. Emellertid är skolan,
såsom det har sagts här, en samhällets
angelägenhet. Man kan säga att den är
den plattform på vilken hela det moderna
samhället vilar, och därför är det
också ett samhällsintresse att skolans

120

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 19G2 em.

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

målsättning, dess innehåll och organisation
speglar dagens samhälle.

Det är i och för sig inte så underligt
att här förekommer brytningar mellan
den nya skolan och den skola som vi
lämnar bakom oss, som ju är en urvalsskola,
där urvalsprincipen har varit den
vägledande. Nu gäller det att lägga grunden
till en ny skola, där tillvalsprincipen
blir vägledande. Alla barn och ungdomar
skall oavsett bostadsort få chansen
att komma i närheten av kunskapens
träd. Vi alla som känner den gamla skolan
har närmast den känslan, att det
bara var fallfrukterna från kunskapens
träd som vi nådde. Vi kom aldrig i närheten
av de verkliga kunskaperna, men
nu är det en annan skola som skall skapas.
Det ställer kanske större krav, framför
allt på informationen till målsmän
och föräldrar om innehållet och insikt
om vilka chanser som här erbjuds att
välja rätt och att hålla kontakt med
skolan. Det har också understrukits i utskottets
utlåtande att det är viktigt att
bygga ut kontakterna och på så sätt förankra
skolan i folket.

Det är någon professor som sagt att
det här landet är så litet till folkmängden,
att det kanske på sin höjd föds 20
eller 30 barn som är så intellektuellt utrustade,
att de kan lära sig behärska den
högre atomfysiken eller den högre matematiken.
Är de inte fler till antalet,
måste det vara en hela samhällets angelägenhet
att ordna skolan så, att denna
begåvningsreserv får sin chans oavsett
var barnen föds och växer upp.
Skall vi kunna hävda oss, måste vi satsa
på den värdefulla faktor som det mänskliga
materialet utgör. Jag tror att vår
skola kommer att ge oss den möjligheten.

Många talare här har uttalat sig om
möjligheterna att utnyttja de framtida
resurserna, och här fördes tidigare en
debatt om reservation 11, som de borgerliga
representanterna i utskottet har
avgivit. De kräver där en successiv och
ytterligare sänkning av delningstalet för
antalet elever i grundskolans alla stadier
så att läsåret 1970/71 ingen klass normalt
skall innehålla mer än 25 elever.

Det önskemålet har diskuterats här, men
undervisningsrådet Marklunds avhandling
har givit oss anvisningar om att antalet
elever kanske inte har den inverkan
på undervisningens innehåll som man
tidigare trött, även om lärarna får ett
merarbetc i större klasser.

Det här är en fråga om var vi skall
satsa resurserna framgent och om det
angelägnaste för en fortsatt skolreform
är att delningstalet sänks. Här kommer
vi in på många andra frågor. Jag representerar
en landsända där vi har ont
om lärare redan i den nuvarande skolan.
Vi har många lärare som inte har
behörighet, och i vissa fall får personer
som bara har realexamen anlitas
som lärare. Det har till och med varit
skolstrejk uppe i Tornedalen på grund
av att man inte haft behöriga lärare.
Skulle vi i det läget gå ytterligare ett
steg mot att minska antalet elever i
klasserna och därmed minska lärartillgången?
Jag är övertygad om att landsbygden
och särskilt glesbygderna i så
fall skulle få sitta emellan.

Var skall vi då satsa resurserna? Det
sägs att vi skall skapa en demokratisk
skola. Skall den bli demokratisk, måste
vi ge de elever ökade möjligheter som
av olika anledningar — kanske lyten av
olika slag, inte kan hävda sig i skolan.
Därför menar jag att det bör ges ökat
utrymme åt specialundervisningen och
utbildningen av speciallärare. Det måste
vara angelägnare ur demokratisk synpunkt
att ge dessa eftersatta elever en
chans. Här kommer hela den verksamhet
som sammanhänger med skolkuratorerna
och skolpsykologerna in i bilden.

Det har talats om de svårigheter som
lärarna har med disciplinen. Om vi skall
komma till rätta med disciplinsvårigheterna
räcker det inte med att bara utfärda
förbud och förordningar, utan vi
måste söka finna ut bakgrunden till barnens
beteende. Det kan inte ske på annat
sätt än genom att skolpsykologer får
tillfälle att undersöka bakgrunden till
barnens olika beteenden. En utbyggnad
av skolpsykologverksamheten är därför
en fråga av större angelägenhetsgrad än

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Nr 22

121

Ang. reformering av den obligatoriska skolan m. m.

att få till stånd lägre delningstal i klasserna.

När det gäller fördelningen mellan
staten och kommunerna av kostnaderna
för den nya skolan, har utskottet inte velat
göra något ställningstagande. Då vi
nu skall få en skola, som skall ge alla
elever i detta land, oavsett bostadsort,
miljö och kommun, samma möjligheter
till utbildning, måste det även vara ett
demokratiskt krav att kostnaden fördelas
lika på de olika kommunerna. Alla
vet att det därvidlag skiljer sig ganska
väsentligt för närvarande. I många
landskommuner, framför allt i glesbygderna,
utgör kommunens kostnader för
skolväsendet ofta hälften av kommunens
samtliga utgifter. I andra kommuner
kanske man bara behöver offra en tredjedel
eller en fjärdedel av de samlade
utgifterna på skolväsendet. Det har nu
meddelats att 1958 års skatteutjämningskommitté
har till uppgift att åstadkomma
en rättvisare avvägning. Det måste
vara en lika angelägen uppgift som att
få till stånd ett lägre delningstal i klasserna
att här skapa rättvisa när det gäller
kommunernas kostnader för den
framtida skolan.

Det finns, herr talman, mycket annat
som har samband med proposition nr
54 och som en del talare redan berört.
Det har t. ex. varit en stor debatt om
folkhögskolans framtida ställning i skolsamhället.
Här kommer bl. a. in i bilden
den konkurrens som man befarar
att folkhögskolorna kommer att få från
framför allt de nya humanistiska fackskolorna.
Från olika partier har motioner
väckts i vilka man vill slå vakt om
folkhögskolan. Jag tror också att folkhögskolan
i dess nuvarande utformning
kommer att fylla en väsentlig plats under
1960-talet. Även fram på 1970-talet
torde vi komma att behöva folkhögskolorna.
Som det redan sagts här tidigare
finns det ju många elever som kanske
först vid mogen ålder kommer underfund
med att de behöver vidareutbilda
sig och som då önskar gå igenom en
folkhögskolekurs. Jag är därför övertygad
om att folkhögskolan alltjämt kom -

mer alt fylla en stor uppgift. Därtill
kommer allt det arbete som inom folkhögskolans
ram utförs på folkbildningens
område. Många olika rörelser står ju
bakom folkhögskolorna i vårt land. Vi
har därför all anledning att observera
folkhögskolans ställning i den utveckling
som vi nu går till mötes på skolans
område. Utskottet säger att man hoppas
att Kungl. Maj :t skall göra en samlad
översyn i detta avseende. Jag hoppas att
så skall bli fallet.

Det är, herr talman, inte bara för
våra egna svenska ungdomar som folkhögskolan
kan fylla en viktig uppgift.
Vi diskuterar i olika sammanhang hjälpen
till u-länderna. Det skulle enligt
min mening vara utomordentligt lämpligt
att placera elever från u-länderna
på våra svenska folkhögskolor och ge
dem möjlighet att i den miljön studera
det svenska samhället. Jag hoppas därför
att folkhögskolorna alltjämt skall fylla
en plats i vårt skolsamhälle.

Tiden är, herr talman, långt framskriden,
och jag skall därför fatta mig kort.
Detta är en historisk dag då grunden
lägges för en ny skola, den s. k. grundskolan.
Jag hoppas att denna grund också
skall bli fast och att den byggnad
som här reses i form av den nya grundskolan
skall bli en mäktig byggnad och
ges ett sådant innehåll att våra elever
och ungdomar skall finna trivsel i densamma.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag
utom i de punkter där reservationer avgivits
av herr Näsström m. fl.

Då tiden nu var långt framskriden och
åtskilliga talare funnos anmälda, beslöts,
på framställning av herr talmannen, att
den fortsatta överläggningen i förevarande
frågor ävensom handläggningen
av återstående ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till morgondagens
sammanträde.

Herr talmannen hemställde, att å föredragningslistan
för kammarens nästa
sammanträde bevillningsutskottets be -

122

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

tänkande nr 46 måtte uppföras näst efter
statsutskottets utlåtande nr 126.

Denna hemställan bifölls.

anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 169, angående statstjänstemannens
löner under åren 1962 och 1963 m. m.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Bengtson under sammanträdet till herr
talmannen avlämnad motion, nr 740, i

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 22.57.

In fidem

K.-G. Lindelöw

Stockholm 1962. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

620766