Nr 22 ANDRA KAMMAREN 1970 (Riksdagens protokoll 1970:22)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 22 ANDRA KAMMAREN 1970

30 april—5 maj

Debatter m. m.

Torsdagen den 30 april

Sid.

Meddelande ang. plena......................................... 5

Svar på frågor av:

herr Nilsson i Östersund (s) ang. beskattningen av eldningsolja och

eldningsfotogen........................................... 5

herr Fälldin (ep) ang. fastighetstaxeringen beträffande kraftverk 6

herr Lindberg (s) ang. beskattningen av vattenfallsverket........ 7

herr Åsling (ep) ang. principerna för reducering av extra skatteutjämningsbidrag
........................................... 8

herr Polstam (ep) ang. tillverkningen och försäljningen av explosiva
varor................................................ 11

herr Jönsson i Ingemarsgården (fp) ang. sysselsättningsfrämjande

åtgärder i Jämtlands län................................... 12

fru Sundberg (m) ang. åtgärder mot narkotikaförsäljning inom

ungdomsklubbar.......................................... 14

herr Sjöholm (fp) ang. den norska säljakten..................... 15

fru Mogård (m) ang. åtgärder mot missvisande utnyttjande av

statliga institutioners namn i privata företags reklam.......... 17

Återlån från allmänna pensionsfonden........................... 19

Rätt för bankerna att inneha aktier för försäljning................ 28

Tullpersonalens tillsyns- och övervakningsuppgifter................ 30

Maximilängden för motorfordon................................. 33

Interpellationer av:

herr Werner (m) ang. förbättrat ekonomiskt stöd till den enskilde

under arbetsmarknadsutbildning............................ 34

herr Lundberg (s) ang. kontrollen vid överlåtelse av bostadsrätts lägenhet.

................................................ 36

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nordstrandh (m) ang. tidpunkten för meddelande av beslut
1—Andra kammarens protokoll 1970. Nr 22

Nr 22

Innehåll

Sid.

om intagning till socialhögskola............................. 38

herr Krönmark (m) ang. skördeskadeersättning vid på grund av

översvämning utebliven sådd............................... 38

herr Andersson i Örebro (fp) ang. sammankopplingen av vissa lån
till företagare............................................. 38

Måndagen den 4 maj

Meddelande om enkla frågor av:

herr Hedlund (ep) ang. åtgärder för att skydda andra länders institutioner
i Sverige......................................... 40

fru Jonäng (ep) ang. ersättningen till enskilda hem som tar emot

sommarbarn.............................................. 40

Tisdagen den 5 maj fm.

Minnesord över avliden ledamot av kammaren.................... 41

Meddelande ang. plena tisdagen den 5 och onsdagen den 6 maj...... 41

Förordning om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten........ 42

Emittering av industrilån...................................... 65

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m........................... 65

Interpellation av fru Nettelbrandt (fp) ang. ökad arbetsdemokrati
inom den statliga förvaltningen............................... 93

Tisdagen den 5 maj em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m. (forts.)................... 94

Långfristiga lån till nyetablerade företag......................... 167

Familjeföretagens uppgifter och utvecklingsmöjligheter............. 171

Meddelande om enkla frågor av:

herr Magnusson i Borås (m) ang. principerna vid tillsättande av

allmän befattning å ort med finsktalande befolkning........... 174

herr Sjöholm (fp) ang. en översyn av de lagregler som tillämpas vid
fall av misshandel under idrottsutövning..................... 174

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 30 april

Bankoutskottets utlåtande nr 24, ang. återlån från allmänna pensionsfonden.
................................................... 19

— nr 26, om rätt för bankerna att inneha aktier för försäljning...... 28

Innehåll

Nr 22

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 30, om skyldighet för kommun att

ombesörja renhållning av gångbana........................... 30

— nr 31, ang. tullpersonalens tillsyns- och övervakningsuppgifter. .. 30

— nr 36, ang. förutsättningarna för överlämnande till särskild vård

enligt brottsbalken......................................... 33

— nr 37, om underlättande av inträde i svenska kyrkan för evangelisk-lutherska
invandrare................................. 33

— nr 38, ang. ersättning till vittnen m. fl. vid domstol.............. 33

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30, ang. reglerna för trafik med fritidsbåtar
.................................................. 33

— nr 34, ang. maximilängden för motorfordon.................... 33

— nr 38, om arbetslokalers anpassning för handikappade.......... 34

— nr 41, om skyldighet att borttaga gammal taggtråd............. 34

— nr 42, om företrädesrätt för buss i linjetrafik vid utkörning från

hållplats.................................................. 34

Jordbruksutskottets utlåtande nr 22, om förenkling och förbilligande

av frökontrollen............................................ 34

Tisdagen den 5 maj fm.

Bevillningsutskottets betänkande nr 37, ang. förordning om investe ringsavgift

för vissa byggnadsarbeten ........................ 42

Bankoutskottets utlåtande nr 35, ang. förordning om investeringsavgift

för vissa byggnadsarbeten................................... 65

Tisdagen den 5 maj em.

Utrikesutskottets utlåtande nr 9, om vidgat stöd till motståndsrörelser 94

Statsutskottets utlåtande nr 84, ang. det statliga utvecklingsbiståndet 94

— nr 85, ang. anslag till utrikesförvaltningen, m. m............... 94

— nr 86, ang. Svenska institutets organisation och uppgifter, m. m. 94

— nr 87, ang. ökat statligt stöd till de frivilliga försvarsorganisationerna
och hemvärnet....................................... 167

Bankoutskottets utlåtande nr 25, om anslag för en dokumentärfilm om

tvåkammarriksdagen....................................... 167

— nr 30, om tillsättande av begärd utredning angående mindre och

medelstora företag......................................... 167

— nr 31, om långfristiga lån till nyetablerade företag.............. 167

— nr 32, ang. familjeföretagens uppgifter och utvecklingsmöjligheter 171

— nr 33, om ökad statlig upphandling från mindre och medelstora

företag.................................................... 173

— nr 34, om ökad statlig upphandling från norrlandsföretag....... 173

Torsdagen den 30 april 1970

Nr 22

Torsdagen den 30 april

Kl. 10.00

§1

Justerades protokollen för den 22 innevarande
april.

§2

Herr talmannen meddelade, att lierr
Göransson enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven under
tiden den 14 innevarande april—den
4 nästkommande maj.

Herr Göransson beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen under angivna
tid

§3

Meddelande ang. plena

Herr TALMANNEN yttrade:

Dagens sammanträde kommer att avslutas
senast omkring kl. 14.00. Såsom
tidigare meddelats kommer skattedebatten
att äga rum torsdagen den 14
maj. Sammanträdet nämnda dag kommer
att ta sin början kl. 11.00, inte kl.
14.00 såsom angivits i den preliminära
planen.

§ 4

Svar på fråga ang. beskattningen av eldningsolja
och eldningsfotogen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Östersund
har frågat mig, om 1969 års punktskatteutredning
kan väntas behandla de
konsekvenser som momshöjningen den
1 januari 1971 får på prisrelationerna
mellan eldningsolja och eldningsfoto -

gen, vilka för närvarande beskattas enligt
skilda system.

Herr Nilssons fråga berör avvägningen
av den indirekta beskattningen på
bränsleområdet. Detta spörsmål faller
enligt min mening utanför punktskatteutredningens
uppdrag att göra eu teknisk
översyn av vissa punktskatter.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret på min fråga.

Eldningsolja och eldningsfotogen är
att betrakta som flytande bränslen, som
användes för uppvärmningsändamål.
Prisskillnaden melan dessa båda bränslen
är mycket stor; man kan säga att
literpriset på eldningsfotogen är ungefär
dubbelt så högt som på eldningsolja.
Härtill kommer att beskattningen av
dessa två bränslen sker efter olika principer.
På eldningsolja utgår energiskatt
med 25 kronor per kubikmeter, medan
det på eldningsfotogen utgår mervärdeskatt
med för närvarande 10 procent.
Detta gör att priset för fotogen blir ännu
oförmånligare, speciellt när momsen
den 1 januari nästa år höjs till 15 procent.

Eldningsfotogen används i ökad utsträckning
för uppvärmningsändamål i
bostäder ute på landsbygden. Jag vet
att allt fler pensionärer som bor i äldre
bostäder låter montera in ett eldningsaggregat
för fotogen eller sätter in eu
fotogenbrännare i sin vedpanna för att
klara uppvärmningen. För dem blir
momshöjningen ganska kännbar och
upplevs som en orättvisa när de jämför
med den lägre beskattningen på eldningsolja.

Nr 22

Torsdagen den 30 april 1970

Svar på fråga ang. fastighetstaxeringen

Även om 1969 års punktskatteutredning
inte kommer att ta upp denna fråga
lioppas jag att finansministern i annat
sammanhang studerar problemet
och försöker åstadkomma en rättvis lösning.

Jag ber ännu en gång att få tacka
för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. fastighetstaxeringen
beträffande kraftverk

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Fälldin har frågat
om jag observerat det otillfredsställande
utfallet vid årets allmänna fastighetstaxering
när det gäller taxeringen av
kraftverk och om jag har för avsikt att
vidta några åtgärder med anledning
härav.

Material föreligger från taxeringen i
första instans och besvärstiden har ännu
inte gått ut. Jag finner det således
för tidigt att uttala mig om huruvida
utfallet är tillfredsställande eller ej.

Vidare anförde:

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret.

Huvudregeln vid fastställande av taxeringsvärden
är att man skall försöka anpassa
taxeringsvärdet så riktigt som
möjligt till det faktiska saluvärdet. Den
saken framkom särskilt tydligt under
de diskussioner i höstas som föregick
den nya fastighetstaxeringen. När det
gäller kraftverken har särskilda anvisningar
legat till grund för taxeringsarbetet,
men där tycks inte någon sådan
huvudregel gälla.

Jag medger att det inte är ofta som

beträffande kraftverk

kraftverk byter ägare, men om finansministern
eller jag hade varit i stånd att
förvärva ett kraftverk 1965 och då diskuterat
ett pris men inte kommit överens
med säljaren, så föreställer jag mig
att vi år 1970, om vi hade velat köpa
samma kraftverk, skulle finna att säljaren
inte sänkt sitt pris sedan 1965. Därför
är det så mycket med överraskande
att de nya anvisningar som utfärdats
har lett till kraftiga sänkningar av taxeringsvärdena.
Jag medger att dessa
ärenden ännu ligger i första instans,
men tabellmaterial o. s. v. har givit till
resultat att det i vissa fall varit fråga
om sänkningar på 15—17 procent.

Det är naturligtvis bara en på tro
grundad uppfattning, men jag antar att
de nya taxeringsvärdena inte är anknutna
till avkastningsförmågan. Denna
skulle i så fall ha blivit så väsentligt
mycket sämre under denna tid för kraftverken,
att det på denna grund hade
funnits anledning att sänka taxeringsvärdena
så kraftigt som nu skett.

Sänkningarna av taxeringsvärdena leder
till betydande skattebortfall både
för de kommuner, där kraftverken ligger,
liksom för många av Norrlandslänen;
det sker ju för dem en minskning
av landstingsskatten.

Jag har svårt att förstå att finansministern
inte vill göra någon värdering
■— ens mot bakgrunden av vad som nu
är känt beträffande utfallet — av användningen
av de nya tabellerna. Jag
tillåter mig att stå fast vid min ståndpunkt
att detta är otillfredsställande.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Som bekant är detta en
taxeringsfråga som i sista hand skall
avgöras av skattedomstolarna, och den
slutliga instansen är i detta fall kammarrätten.
Kommunen har, såsom jag
meddelat i mitt svar, besvärsrätt, och
man har i detta avseende visat speciell
hänsyn genom att utsträcka besvärstiden
till utgången av juni månad.

Torsdagen den 30 april 1970

Nr 22

Svar pa fråga ang. beskattningen av vattenfallsverket

Huruvida beräkningarna är riktigt
gjorda eller inte kan bara de skattedomstolar
som vi tillsatt för detta ändamål
avgöra. Jag föreställer mig att det finns
motiv för de taxeringar som taxeringsnämnderna
har verkställt. Jag vill inte
heller bestrida att det också kan finnas
anledning för kommunerna att ifrågasätta
dem. I de fall där två parter är
oeniga om resultatet av en taxering kan
jag emellertid bara hänvisa till den
rättsordning som vi har introducerat i
vårt land med skattedomstolar. Finansministern
kan inte gärna uttala en uppfattning
i den ena eller den andra riktningen
i ett enskilt skattemål. Det ligger
faktiskt utanför hans kompetens och
rättigheter.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Även jag förstår mycket
väl att de kommuner som är missnöjda
med gjorda taxeringar kan besvära
sig och att skattedomstolarna får
avgöra dessa ärenden. Jag kan emellertid
inte tänka mig att skattedomstolarna
kan sätta gällande anvisningar ur spel.
Om taxeringsnämnderna följt de nya
särskilda anvisningar som fastställts för
den senaste fastighetstaxeringen, lär det
materiella utfallet av taxeringen få bli
hur felaktigt som helst. Det framgår ju
att tabellerna för indexberäkning
o. s. v., att tillämpas vid 1970 års allmänna
fastighetstaxering vid beskattning
av värdet av regleringsdammar, utarbetats
på uppdrag av chefen för finansdepartementet.

Beträffande frågan om det funnits en
bestämd avsikt bakom åtgärderna att
utfärda dessa nya särskilda anvisningar
vill jag slutligen säga att det materiella
utfallet av dem leder till kraftiga reduktioner
av skatteintäkterna för kommuner
och landsting, som det icke finns
någon motsvarighet till när det gäller
andra slag av fastigheter. Det är detta
som jag finner otillfredsställande.

Att det sedan blir en process i vanlig
ordning beträffande det rent tek -

niska förfarandet, där man har att pröva
om bestämmelserna rätt efterlevts,
är jag fullt medveten om.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. beskattningen av
vattenfallsverket

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Lindberg har frågat
mig, om jag ämnar vidta åtgärder
i syfte att likställa de skattemässiga
förutsättningarna för vattenfallsverket
med dem som gäller för enskilda företag.

Affärsverksutredningen har i november
1968 framlagt förslag om en uppdelning
av affärsverkens kapital på statsverkslån
och eget verkskapital. Detta
förslag liksom vad utredningen föreslår
i fråga om avskrivningsnormer för affärsverken
skulle för vattenfallsverkets
del innebära likställighet med enskilda
kraftverksföretag när det gäller redovisning
av vinst till kommunal inkomstskatt.
Utredningen har även förordat
att en motsvarighet till den statliga inkomstskatten
införs för affärsverken.
En fullständig likabehandling vid beskattningen
skulle följa också av det
förslag som vattenfallsverket framlagt
hösten 1967 om att verket skulle ombildas
till aktiebolag. Båda dessa förslag
har remissbehandlats och är nu
föremål för beredning.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Eftersom herr Lindberg
är förhindrad att ta emot detta svar bär
han bett mig att säga några ord.

Jag kan försäkra finansministern att

Nr 22

Torsdagen den 30 april 1970

Svar på fråga ang. principerna för reducering av extra skatteutjämningsbidrag

frågan om kraftverksbeskattningen har
väckt mycket stor uppmärksamhet i den
politiska debatten, speciellt i Norrlandskommunerna.
Och när riksdagen senast
behandlade frågan, för någon vecka sedan,
var ju utskottsmajoriteten och reservanterna
helt överens om att orättvisorna
i kraftverksbeskattningen borde
undanröjas — man förväntade en proposition
med förslag i den riktningen
snarast möjligt.

Jag är medveten om att detta är en
mycket invecklad skattefråga, som har
utretts under lång tid. Ute i kommunerna
väntar man nu på ett konkret
förslag, grundat på vad affärsverksutredningen
förordat. Jag hälsar med tillfredsställelse
-att frågan är föremål för
beredning, och jag förutsätter att förslag
om en rättvisare beskattning snarast
möjligt föreläggs riksdagen. Det är
en väsentlig fråga för Norrlandskommunerna,
och vi kräver att det snarast
möjligt kommer ett förslag som syftar
till likställighet mellan vattenfallsverket
och enskilda kraftverksföretag när det
gäller redovisning av vinst till kommunal
inkomstskatt.

Vi hoppas alltså att riksdagen snart
får förslag av denna innebörd från regeringen.
Jag tackar för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§7

Svar på fråga ang. principerna för reducering
av extra skatteutjämningsbidrag

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Åsling har frågat
mig om jag är beredd att närmare redovisa
skälen och principerna för den -reducering
av extra skatteutjämningsbidrag
som ett antal Norrlandskommuner
drabbats av.

Extra skatteutjämningsbidrag kan ut -

gå när synnerliga skäl föreligger. Det
är alltså ett individuellt behovsprövat
bidrag och vid fördelningen av bidragssumman,
10 milj. kr., har det ansetts
skäligt att reducera bidraget när kommun
-anslår medel i strid mot lag eller
annan författning. Sålunda har extra
skatteutjämningsbidrag reducerats för
kommuner som i medelsanvisningen
gått utanför den kommunala kompetensen.
Reduceringen bär i varje särskilt
fall bestämts till det belopp som motsvarar
statens bidrag av kostnaderna för
sådana ändamål. Sådana reduceringar
har inte drabbat enbart Norrlandskommuner.
De belopp som vissa kommuner
på detta sätt gått miste om har kommit
andra kommuner till godo.

Vidare anförde:

Herr ÅSLING (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret på min fråga.
För allmänheten, framför allt i de berörda
kommunerna, har det givetvis sitt
stora intresse att få en redovisning av
på vilka grunder en reducering av det
extra skatteutjämningsbidraget företas.
Enligt det förfarande som tillämpats sedan
några år tillbaka har reduceringen
verkställts utan att kommunerna underrättats
i frågan. Dessa har självfallet
möjlighet -att själva kontrollera utfallet,
men innan detta kan ske har man nu
under ett par år i pressen mött sensationella
påståenden om att finansministern
»straffar» kommunerna utan att
dessa vet varför och hur »straffet» närmare
är utformat.

Om systemet med en reducering av
det extra skatteutjämningsbidraget till
kommuner som utövat aktiviteter utanför
den kommunala kompetensen bär
ett pedagogiskt syfte, ifrågasätter jag om
finansministern använder den rätta undervisningsmetoden.
Ett klart och direkt
besked utan någon omväg över
Sunt Förnuft och andra pressalster vore
ur de berörda kommunernas synpunkt

Torsdagen den 30 april 1970

Nr 22

Svar på fråga ang. principerna för reducering av extra skatteutjämningsbidrag

klart att föredra.

Ser man sedan frågan ur dess mera
principiella aspekter kan det med fog
ifrågasättas, om den form av särskild
prövning av kommunala beslut som
vunnit laga kraft är rimlig. Finansministern
upphöjer sig till domare över
kommunalmännen och prövar vid sidan
om besvärsinstanserna, länsstyrelserna
och regeringsrätten, vad som rimligen
skall hänföras till den kommunala kompetensen.
Självfallet ifrågasätter jag inte
finansministerns kompetens att utifrån
sina utgångspunkter verkställa
denna prövning, men den fråga som
måste ställas är hur man klarar objektiviteten
i prövningen, om det finns ett
tillräckligt underlag och garantier för
att prövningen av den kommunala kompetensen
sker likformigt med hänsyn
till situationen i olika kommuner.

Helhetsintrycket av det här systemet,
oavsett bristerna i den formella grunden,
är att det vittnar om en viss misstro
mot kommunalmännens ansvarskänsla
när det gäller att handskas med
allmänna medel, och denna misstänksamhet
är förvisso obefogad.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det är ingen ny fråga
som här framställts. Jag bär svarat på
en liknande fråga för något år sedan,
kanske två gånger, och jag tycker att
frågeställarens senaste inlägg på det hela
taget var ganska orimligt.

Vad är det som försiggår? Jo, när det
blir uppenbart att kommunerna fattar
beslut som strider mot gällande lag och
författning, beslut som går utanför den
kommunala kompetens som riksdagen
fixerat för kommunernas handlingssätt,
är det nödvändigt att regeringen vidtar
en korrigering. Kommunerna är inte
ovetande om att de är ute och vandrar
på vägar, där de inte har någon täckning
i lag och förordning. Jag har haft
tillfälle att på åtskilliga möten uppe i
de trakter där detta förekommer tala ut

med kommunmedborgarna, så att de
fått veta vad saken gäller. Jag tror inte
att Sveriges bönder — många gånger är
det just beträffande dem fråga om en
speciell subventionering vid sidan om
jordbrukspolitiken —■ innerst inne är så
tilltalade av att vara en grupp som går
vid sidan om lag och ordning.

I de fall där sådana här beslut har
överklagats har länsstyrelsen i kraft av
sin administrativa befogenhet förbjudit
kommunerna att fullfölja besluten och
även påbjudit ett upphävande av
dem. Därest ingen har överklagat har
besluten fått laga kraft men på förutsättningar
och grunder som ingen laglydig
medborgre kan acceptera -— det
går inte att resonera bort.

Om regeringen inte reagerar, kommer
systemet att sprida sig och åstadkomma
upplösning och anarki, vilket ingen kan
vara betjänt av. Jag har läst inlägg och
artiklar i vilka ovederhäftiga skribenter
uppmanat kommuner i Norrbotten
att inte bry sig om lag och förordning,
utan verkligen ställa finansministern
mot väggen och visa, att han inte har
någon rättighet att svara för vad detta
hus har skrivit för lagar. Har man kommit
så långt, är det orimligt att begära
att regeringen skall sitta stilla. Jag utgår
från att inte heller frågeställaren,
när han går hem och tänker på detta,
vill ha anarki här i landet utan önskar
att vi skall leva i lagbundna former.

Nu håller en utredning på att fundera
över den kommunala kompetensen, och
denna utredning har gjorts uppmärksam
på problemet. Den kommer att
framlägga ett förslag, och jag förutsätter
att man då ännu klarare skall säga
ifrån att även försöka skaffa något remedium,
så att vad som nu inträffar inte
skall upprepas i fortsättningen.

Jag har inte haft någon annan möjlighet
att korrigera än den metod jag
har tillämpat, och den innebär att de
pengar, som medborgare utanför kommunen
satsar på dess lagstridiga utgifter,
tar jag ifrån kommunen. Om man

1* — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 22

Nr 22

Torsdagen den 30 april 1970

Svar på fråga ang. principerna för reducering av extra skatteutjämningsbidrag

inom själva kommunen satsar sina
pengar i strid mot lag och förordning
är det olustigt i och för sig, men det har
jag inte kunnat korrigera. Det som folk
utanför kommunen satsar menar jag
däremot att jag har rättighet att ta tillbaka,
och de pengarna fördelas sedan
— eftersom varje krona går ut igen —
på andra, laglydiga kommuner.

Herr ÅSLING (ep):

Herr talman! Jag vill påminna finansministern
om att de aktuella fallen
inte enbart handlar om stöd till jordbruk
utan också om andra former av
aktiviteter hos kommunerna. De har
emellertid en gemensam grund, nämligen
omsorgen om sysselsättningen i de
berörda kommunerna.

Om jag — med all aktning för den
formella prövning som finansministern
här redogjort för —- ser på reduceringen
av de extra skattetujämningsbidragen
som korrektiv, får jag ändå det intrycket
av finansministerns senaste inlägg
att de därvidlag är relativt betydelselösa.
Jag föreställer mig att det har
väsentligt större effekt, om finansministern
på ort och ställe talar ut med
kommunalmännen, vilket han tydligen
också har gjort.

Jag har också en känsla av att de fall
av låt mig kalla det särskilda ambitioner
hos kommunalmännen som det nu
är fråga om trots allt är tämligen oskyldiga,
jämförda med andra yttringar av
den kommunala aktiviteten som rimligen
inte kan bli föremål för finansministerns
individuella prövning. Detta
illustrerar svårigheterna i bedömningen
av gränserna för den kommunala
kompetensen.

Jag hade faktiskt trott att man skulle
kunna räkna med finansministerns förståelse
för de speciella problem som situationen
vittnar om. Det rör sig —
särskilt när det gäller Norrlandskommunerna
— om bygder som kämpar en
hård kamp för sin existens, en kamp

som inte blir lättare till följd av den allmänna
samhällsutvecklingen, som den
centrala statsmakten ändå har ett icke
oväsentligt ansvar för. Det karakteristiska
för dessa kommuner är dessutom
att de har en näringsstruktur som ger
dem avsevärt mindre möjligheter än
andra kommuner att i sysselsättningsfrämjande
syfte utnyttja statens stöd,
t. ex. för lokaliseringsåtgärder.

När så de ansvariga kommunalmännen
försöker göra det bästa möjliga av
det näringsliv som finns inom kommunen
drabbas de alltså av finansministerns
bannbulla. Jag beklagar detta, eftersom
det ansvar för den egna bygden
och den initiativförmåga som kommunalmännen
visar är en grundläggande
faktor ■—- inte minst föreställer jag mig,
om regeringen skall ha framgång med
sin aviserade aktiva regionalpolitik.
Den förutsätter verkligen respons hos
de ansvariga kommunalmännen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag har sagt ungefär
vad jag behöver säga i detta ärende,
men jag får en obehaglig känsla när jag
hör frågeställaren återigen försöka urskulda
och förklara.

Vi är väl alla medvetna om att det
finns kommuner som har det dåligt
ställt och som lever under besvärliga
förhållanden — ett uttryck för denna
insikt är hela vår lokaliseringspolitik
och framför allt vår skatteutjämningspolitik.
Men detta hus har alltid skrivit
lagar och regler för hur sådana ting
skall hanteras. Om man betecknar ett
klart åsidosättande av lagar och regler
som särskilda ambitioner, såsom frågeställaren
uttryckte sig, har man en fasligt
grund föreställning om sådana elementära
begrepp som respekten för lag
och ordning innebär.

Jag vore tacksam om frågeställaren
gick hem och funderade över sitt sista
inlägg, ty det är ganska obehagligt att

Torsdagen den 30 april 1970

Nr 22

Svar på fråga ang. tillverkningen och försäljningen av explosiva varor

höra en ledamot av den lagstiftande församlingen
säga något sådant.

Härmed var överläggningen slutad.

§8

Svar på fråga ang. tillverkningen och
försäljningen av explosiva varor

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Polstam har frågat
mig om jag avser alt beträffande tillverkning
och försäljning av pyrotekniska
och andra explosiva varor vidtaga
någon åtgärd, som kan bedömas förhindra
olyckor till person och egendom,
exempelvis sådana som på flera
platser inträffade under den senaste
påskhelgen.

Med anledning av olyckan i Anneberg
den 22 april i år har tillsatts en utredning
under ledning av polismyndigheten
i Kungsbacka med tekniskt biträde
av sprängämnesinspektionen. Innan
denna utredning slutförts kan inte avgöras
om nuvarande säkerhetsföreskrifter
i fråga om tillverkningen av pyrotekniska
varor bör kompletteras eller
vilka åtgärder som kan erfordras för
en bättre efterlevnad av föreskrifterna.

Som första lagutskottet framhållit i
sitt av riksdagen godkända utlåtande
1969:31 är det knappast lämpligt att
utöver vad som redan skett skärpa
restriktionerna beträffande inköp och
innehav av pyrotekniska varor. Detta
skulle lätt kunna medföra att hemmatillverkningen
tilltar, med ökade risker
för större skadeverkningar som följd.
Rikspolisstyrelsen bedriver sedan några
år upplysningsverksamhet beträffande
innehållit i gällande bestämmelser.

Vidare anförde:

Herr POLSTAM (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka handelsministern
för svaret.

Jag har många gånger haft anledning
att fundera över detta problem. Första
gången jag gjorde det var för ett antal
år sedan, då jag som polisman hade
det tråkiga uppdraget att utreda en
olyckshändelse med en pyroteknisk
pjäs som exploderade i en källare i en
bostadsfastighet och helt invalidiserade
en ung pojke för livet. Sedan dess
har alltför många olyckor av liknande
slag inträffat, och som regel har det
varit mycket unga människor som drabbats.
Jag och många med mig har undrat
om detta verkligen skall vara nödvändigt.
Varför skall man för övrigt
föra onödigt oväsen och skrämma människor
som överraskas av smällarna?

De pyrotekniska varorna är efter sin
farlighet indelade i olika grupper, och
olika åldersgränser har satts för förvärv
och innehav. Men varför sänktes
den ursprungliga åldersgränsen från 18
till 15 år? Ja, man trodde väl att de
knallskott som 15-åringar får handskas
med skulle vara helt ofarliga. Tyvärr
är nog inte alla smällare det, och i varje
fall tänkte man tydligen inte på sjuka
och gamla människor och andra som
blir nästan panikslagna av skrämsel då
de överraskas av dessa smällar.

Jag skall inte här räkna upp alla de
olyckor som år efter år har inträffat
med sådana här leksaker — jag är övertygad
om att statsrådet Lange väl känner
till en hel del om dem och hur de
förorsakat såväl enskilt lidande och invaliditet
som kostnader för individ och
samhälle. Jag skall i alla fall nämna,
att i min hemstad Linköping tände en
kväll i påskas en 16-årig yngling en så
enkel pjäs som en s. k. Kina-puff för en
kostnad av 20 öre. Han placerade puffen
i en ventilationstrumma i en fastighet
för att få ökad effekt av smällen.
Resultatet blev en förödande brand, varvid
en nyrenoverad butik och bostad
totalförstördes. Som väl var hann familjen
att sätta sig i säkerhet; eljest
kunde den här oskyldiga puffen ha förorsakat
att människor brunnit inne. Det

Nr 22

Torsdagen den 30 april 1970

Svar på fråga ang. sysselsättningsfrämjande åtgärder i Jämtlands län

avsåg givetvis inte denne yngling, som
nu har den här gärningen hängande
över sig för resten av livet. Kostnaderna
för branden är också mycket stora.

Det är möjligt, att det skulle vara felaktigt
att helt förbjuda tillverkningen
och försäljningen av pyrotekniska varor.
Rikspolisstyrelsen och kommerskollegium
har tidigare framhållit risken
för att ungdomar då själva i större utsträckning
skulle förledas att på egen
hand tillverka smällare. Å andra sidan
kanske ett förbud på sikt skulle medföra,
att den fåniga seden att skjuta smällare
vid vissa helger skulle komma av
sig och glömmas bort. Skulle det inte
vara möjligt att införa tillståndstvång
för tillverkning, försäljning och innehav
av sådana här varor? Man bör då
även tänka på alla andra pyrotekniska
varor. Vidare skulle man kanske kunna
skärpa åldersgränserna.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! I princip har jag inte
så mycket att invända mot vad herr Polstam
sade. Jag kan lika väl som han och
jag tror de flesta vuxna undvara de här
varorna, och jag skulle gärna se att man
hörde färre påsksmällar.

Jag är däremot ytterst osäker beträffande
sättet att komma till rätta med
detta genom ett tillyerkningsförbud.
Dessa varor har ett vidare användningsfält
än att bara vara till för att roa människor.
De används i sjöfarten — det
vet säkert herr Polstam med de erfarenheter
han har av detta verksamhetsfält.
De har också i vissa sammanhang
sin betydelse för militära ändamål.

Allt nog, denna fråga får väl övervägas
när den nu arbetande utredningen
har avslutat sin verksamhet. Hittills
har riksdagen avvisat tanken på att man
skulle införa något slags förbud i medvetandet
om — något som också herr
Polstam uppmärksammat — att detta
kan medföra en ökning av den egna till -

verkningen i hemmen, och det vill man
ju gärna undvika.

Härmed var överläggningen slutad.

§9

Svar på fråga ang. sysselsättningsfrämjande
åtgärder i Jämtlands län

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Jönsson i Ingemarsgården
har frågat mig, om jag är
beredd vidta åtgärder för att uppfylla
de uttalanden om ännu kraftigare satsning
än tidigare för att förbättra sysselsättningen
i Jämtlands län som avgavs
i samband med det negativa ställningstagandet
till olympiska spel i Jämtlands
län.

Såsom jag vid flera tillfällen har framhållit
har lokaliserings- och arbetsmarknadspolitiska
åtgärder i Jämtlands län
hög prioritet. Inom länet hade från och
med den 1 juli 1965 fram till senaste
årsskiftet utgått lokaliseringsstöd med
65 miljoner kronor. För dagen är ett
par relativt stora projekt under behandling.

Möjligheterna att ytterligare främja
sysselsättningen i länet kommer att förbättras
om riksdagen godtar propositionsförslaget
om den fortsatta regionalpolitiska
stödverksamheten som bl. a.
innehåller ett särskilt sysselsättningsstöd
som skall utgå i ett inre stödområde
till vilket Jämtlands län har hänförts.

Jag vill vidare erinra om den kommitté
för planering av fritidsområden
och turistanläggningar i första hand i
norra Sverige, som regeringen tillsatte
i anslutning till beslutet om olympiska
spelen i Östersund. Enligt uppgift kommer
kommittén inom kort att lägga fram
vissa förslag. t

Vidare anförde:

Torsdagen den 30 april 1970

Nr 22

Svar på fråga ang. sysselsättningsfrämjande åtgärder i Jämtlands län

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret som innehåller
en de! intressanta upplysningar. Inte
minst det sista stycket i svaret är
onekligen intressant. Det är viktigt att
dessa förslag snabbt kommer att framläggas,
och det står ju också i svaret
att så skall ske inom kort.

Jag har naturligtvis önskemålet att de
åtgärder som föreslås blir kraftfulla. Det
är betydelsefullt för vårt län med den
stora turism och de etableringar som
finns på det området. Det går säkerligen
att göra mycket för att skapa bättre
förutsättningar för denna yrkesverksamhet,
något som får en positiv sysselsättningseffekt
för vårt län.

När jag tog upp denna fråga var det
närmast därför att det gjorts stora ansträngningar
i länet för att få de olympiska
spelen förlagda dit. Med en kraftanspänning
samlade man viljorna mot
detta gemensamma mål. Det negativa
besked som sedan kom skapade problem;
man fick en negativ inställning
till utvecklingen. För en mängd människor
var detta regeringens besked ett
mycket hårt slag. I detta sammanhang
resonerade många som så, att när vi
inte fick olympiska spelen så måste
andra speciella åtgärder vidtagas. Det
väcktes också vissa förväntningar på att
så skulle ske. Jag vill bara fästa uppmärksamheten
på att socialdemokratiska
partiet i mitt län för ungefär 11 månader
sedan i en skrivelse till statsmiministern
framlade en hel del förslag
till åtgärder som kunde vidtas då vi
gick miste om olympiska spelen. Man
begärde att samma belopp skulle anvisas
till länet och att kommunerna och
landstinget också skulle tillskjuta medel
för att det på så sätt skulle skapas
en fond som skulle kunna betyda åtskilligt
för länets utveckling.

Jag har inte sett något svar på denna
framställning, och något sådant ingår
inte heller i inrikesministerns besked,

men det kan jag kanske inte anklaga
honom för.

I framställningen begärdes bl. a. att
Sannsundsbron och Kvitslebroarna
skulle byggas som beredskapsarbete.
Man föreslog vidare förläggandet av en
teknisk högskola och en idrottshögskola
till länet, man ville få Hissmoforsfabriken
utbyggd med ett pappersbruk,
och man krävde en upprustning av vägar
och turistleder i länet. Detta är alla
önskvärda och mycket bra förslag. Jag
vill framhålla för inrikesministern att
denna framställning vore värd eu
granskning; i den föreslås många saker
som vi jämtlänningar och härjedalingar
skulle hälsa med förtjusning. Det har
ju gått ett år nu, och vi tycker nog att
vi kunde få ett klart besked huruvida
det är något förslag i skrivelsen som
ni är beredda att utveckla vidare.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag tyckte att jag i korthet
angav att regeringen verkligen är
intresserad av att någonting skall göras.
Det är i och för sig glädjande att
herr Jönsson i Ingemarsgården sätter
sina förhoppningar till det socialdemokratiska
partidistriktets framställning i
dessa frågor. Jag tycker också att den
upptog en förnämlig inventering, och
jag antar att de som gjort framställningen
liksom herr Jönsson efter hand kommer
att få se en hel del av sina förslag
realiserade.

Jag hoppas att vi på olika vägar skall
kunna vända utvecklingen i Jämtland
i positiv riktning. Herr Jönsson har
kanske observerat att några av de kanske
mest betydelsefulla lokaliseringar
som förekommit inom stödområdet har
gjorts just i Jämtland. Andra projekt är
på gång. Därför tycker jag man har all
anledning att se med viss optimism på
framtiden.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Nr 22

Torsdagen den 30 april 1970

Svar på fråga ang. åtgärder mot narkotikaförsäljning inom ungdomsklubbar

Herr talman! Jag vill bara understryka
att det inte rådde några delade meningar
inom länet om nyttan av de förslag
som gjordes i skrivelsen. De hade
allmän förankring i länet. I skrivelsen
sades bl. a.: »En kraftig punktsatsning
på vårt län i nuvarande situation kommer,
såvitt vi kan bedöma, att få ett
gynnsamt mottagande i hela landet.»
Jag tror att en sådan satsning i varje
fall kommer att få ett gynnsamt mottagande
i hela länet.

Jag betraktar inrikesministerns senaste
uttalande som ett löfte att han är beredd
att förverkliga en del av förslagen.
Vår sysselsättningssituation är sådan
att den inte tål något långvarigt dröjsmål.
Vi vill se resultat snabbt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. åtgärder mot narkotikaförsäljning
inom ungdomsklubbar

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet LIDBOM, som yttrade:

Herr talman! Fru Sundberg har frågat
justitieministern, om han ämnar
vidta åtgärder i syfte att underlätta för
polismyndighet att ingripa mot sådana
ungdomsklubbar i vilka narkotikaförsäljning
kan misstänkas förekomma.
Frågan har överlämnats till mig för besvarande.

I rättegångsbalken finns bestämmelser
om olika tvångsmedel i brottmål,
bl. a. husrannsakan. För att husrannsakan
skall få ske förutsätts i allmänhet
att det finns anledning att misstänka
att det har begåtts ett brott, som
kan föranleda fängelsestraff. Husrannsakan
får då ske för att utröna omständighet
som kan ha betydelse för utredning
om brottet. Även om det inte
finns någon konkret misstanke om brott
får husrannsakan företas i lokal som är
tillgänglig för allmänheten eller brukar

vara tillhåll för personer som för ett
asocialt liv eller där sådant gods som
man vill spåra brukar köpas upp.

Frågan, om de processuella tvångsmedlen
är tillräckliga för att effektivt
bekämpa den illegala handlingen, diskuterades
i samband med narkotikastrafflagens
tillkomst. Gällande bestämmelser
bedömdes då som tillfredsställlande.
Narkomanvårdskommittén har i
sitt slutbetänkande kommit fram till
samma slutsats.

Det är givetvis angeläget -att de bestämmelser
om tvångsmedel som finns
utnyttjas effektivt. Å andra sidan måste
polisens befogenhet att tvångsvis bereda
sig tillträde till enskilt område omges
med rättssäkerhetsgarantier till
skydd för enskilds integritet. Enligt min
mening innefattar gällande regler en
lämplig avvägning mellan dessa olika
intressen. Några lagstiftningsåtgärder
är därför inte aktuella.

Vidare anförde:

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Lidbom för svaret.

Statsrådet återgav innehållet i 28 kap.
rättegångsbalken, där reglerna om husrannsakan
finns intagna. Problemet
ter sig emellertid annorlunda när det
gäller ungdomar, eftersom de mycket
sällan kan bevisas föra ett asocialt leverne
eller vara förbrytare eller lösdrivare.
Det händer att föräldrar konstaterar
att de ungdomar, vilkas vårdnadshavare
de är, finns i ungdomsklubbar
som är låsta och endast öppnas på hemligt
tecken och där föräldrarna vet — i
den mån föräldrar vet sådant — att narkotika-
och alkoholmissbruk förekommer.
Man vänder sig så till de socialvårdande
myndigheterna, som företar
en utredning men säger att de ingenting
kan göra. I ett fall har rättshjälpsanstaltens
chef i Hälsingborg vänt sig
till justitieministern och frågat vad man
skall göra, eftersom polisen inte kan ingripa.

Torsdagen den 30 april 1970

Nr 22

Min enkla fråga har emellertid haft
till följd att polisen sent omsider
gjort en razzia i en ungdomsklubb i
Hälsingborg som hade namnet Octopus.
»Octopus» betyder bläckfisk, och det
visar kanske cynismen. Vid polisrazzian
var tio av ungdomarna under 18 år
och en under 15. Man fann narkotika,
och tydligen hade utskänkning av vin
och Öl förekommit.

Här hade föräldrarna kämpat under
fyra månader, och de socialvårdande
myndigheterna gjort vad de kunde. Polisen
ansåg att »skälig misstanke» inte
förelåg och att i alla händelser rättegångsbalkens
28 kap. inte kunde tilllämpas.
Vad kan föräldrarna göra när
genom bläckfiskens taktik icke myndiga
ungdomar utsättes för sådana här risker?
Det är inte fråga om någon langning,
utan man säljer hasch och LSD
för personligt bruk. Maktlösheten är
stor.

Vi diskuterade den här saken redan
1968. Jag är oerhört angelägen om att
behålla rättssäkerhetsgarantierna och
skyddet för den personliga integriteten,
men jag tycker att föräldrarna till dessa
ungdomar har rätt att få samhällets stöd
i sin uppgift att vårda och fostra ungdomarna.
Kanske måste man ändå tilllämpa
bestämmelserna annorlunda när
det gäller ungdomar än när det gäller
vuxna.

Herr statsrådet LIDBOM:

Herr talman! Fru Sundberg försöker
skapa intrycket att vi skulle stå fullkomligt
maktlösa och att lagstiftaren inte
skulle ha givit polis och åklagare
några möjligheter att ingripa. Så förhåller
det sig inte.

Möjligheterna till husrannsakan är
ganska vidsträckta. När narkotikastrafflagen
kom till för något år sedan fördes
det en diskussion, om man över huvud
taget skulle kriminalisera enbart
innehav av narkotika. Bland de skäl
som gjorde att man stannade för att
kriminalisera innehavet av narkotika

Svar på fråga ang. den norska säljakten

var att man på så sätt skulle öppna vidsträckta
möjligheter att göra husrannsakan
i ungdomsklubbar och på andra
ställen.

Jag vill dessutom säga att jag såsom
ordförande i regeringens samarbetsorgan
för bekämpande av narkotikamissbruk
har haft tillfälle att diskutera de
här frågorna både med riksåklagaren
och med rikspolischefen. Jag kan försäkra
fru Sundberg att ingen av dem
skulle önska att man sprängde bort de
rättssäkerhetsgarantier som nu finns
kvar och att de fick större maktmedel
än man för närvarande har.

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! Jag tror att statsrådet
Lidbom och jag är helt överens om angelägenheten
av de här åtgärderna. Jag
skulle bara vilja ställa frågan, om polisen
i dag är tillräckligt informerad om
exakt vilka befogenheter den har enligt
tillämpningsföreskrifterna. Den på
vissa håll förekommande kampanjen
mot polisen kan göra att en enskild polisman
föredrar att inte ingripa. Erfarenheten
av fallet i Hälsingborg visar
nödvändigheten av att polisen får absolut
klara besked även i detaljer om
vilka befogenheter den har, särskilt som
detaljerna troligen inte skiljer sig så
mycket från varandra i olika fall.

Härmed var överläggningen slutad.

§ U

Svar på fråga ang. den norska säljakten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Sjöholm har frågat
statsministern om regeringen har
för avsikt att inom Nordiska rådet eller
på annat sätt animera norska regeringen
att sätta stopp för det uppen -

Nr 22

Torsdagen den 30 april 1970

Svar på fråga ang. den norska säljakten

bara djurplågeri, som är förbundet med
den norska säljakten.

Frågan har överlämnats till mig för
besvarande.

Frågan om formerna för säljakten har
redan aktualiserats bl. a. i det samarbete
i fråga om jakttider in. m. som förekommer
mellan de nordiska länderna.
De norska myndigheterna är medvetna
om problemen på detta område och är
också inriktade på att djurplågeri skall
hindras. Om några nya fakta om missförhållanden
vid jakten av säl kommer
fram, bör enligt min mening dessa tas
upp till diskussion vid de fortlöpande
kontakter som äger rum mellan berörda
myndigheter i de nordiska länderna.

Vidare anförde:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern
för svaret, även om jag tycker
att han kunde ha svarat ett kort och
rejält nej, eftersom det ändå är innebörden.
De där inlindade, till intet förpliktande
fraserna behövs ju inte i svaren
på enkla frågor.

Svaret är alltså nej, och det beklagar
jag, eftersom metoderna som används
vid den norska säljakten i Norra Ishavet
inte är acceptabla. Vi har visat eu
film här i riksdagshuset i dag, och det
var synd att jordbruksministern inte
såg den, eftersom den är mer vältalig
än jag är — vilket i och för sig inte behöver
säga så mycket.

Det finns en stark opinion i vårt land
och även i Norge mot denna jakt — det
finns norska tidningar som har välkomnat
att denna fråga har ställts i riksdagen.
Jag tycker att det är en demokratisk
ordning att den opinion som
finns i landet kanaliseras genom regeringen,
i synnerhet som vi i andra sammanhang
även i oträngt mål gärna spelar
rollen av världssamvete. Här skulle
det var befogat att regeringen sade ifrån
genom Nordiska rådet att vi tycker att
säljakten försiggår på ett otillständigt
sätt.

Jag beklagar alltså att regeringen slår
dövörat till, och jag tror att min besvikelse
delas av många människor som
har förmåga att uppröras av grymheter,
även av grymheter mot djur. Den besvikelsen
kommer kanske att ytterligare
accentueras, eftersom den film jag
nämnde kommer att visas ute i landet
genom Djurens vänners försorg.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag vill först säga att
jag har litet svårt för att förstå, hur
man kan anklaga den svenska regeringen
för att det eventuellt förekommer
missförhållanden i Norge i samband
med den norska säljakten. För övrigt
framgår det av mitt svar att frågan om
djurplågeri i samband med jakt är föremål
för överläggningar mellan de
svenska och norska myndigheter som
har ansvaret för detta. De svenska myndigheterna,
som företräder den svenska
regeringen ger till känna den uppfattning
regeringen har i dessa frågor, och
vi sticker inte under stol med att vi
djupt föraktar djurplågeri i vilken form
det än förekommer.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag gjorde inte svenska
regeringen ansvarig för vad som sker
i Norra Ishavet utan för att regeringen
är passiv på detta område. Det är en
stor skillnad.

Vidare vill jag säga att detta inte är
en fråga om jakttider och dylikt, som
man nu underhandlar om mellan olika
myndigheter i de skilda länderna. Vad
som än görs skulle det ge en helt annan
tyngd om den svenska regeringen
i Nordiska rådet ville ge uttryck för
en klar ståndpunkt i denna fråga, alltså
mot djurplågeri. Jag tror att det skulle
vara mycket välkommet. Jag hävdar
fortfarande att det skulle ha stöd i en
bred folkopinion i Sverige.

Härmed var överläggningen slutad.

Torsdagen den 30 april 1970

Nr 22

§ 12

Svar på fråga ang. åtgärder mot missvisande
utnyttjande av statliga institutioners
namn i privata företags reklam

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Fru Mogård har frågat
mig om enligt min mening några åtgärder
kan vidtas för att förhindra att
t. ex. miljövårdsberedningens eller naturvårdsverkets
namn på ett missvisande
sätt utnyttjas av företag i deras reklam
för »miljövänliga» produkter och
vilka åtgärder jag, om så inte är fallet,
avser att vidta så att allmänheten i förekommande
fall upplyses om det rätta
förhållandet.

I proposition till årets riksdag har regeringen
lagt fram förslag till lag om
tillbörlig marknadsföring. Genom den
föreslagna lagstiftningen torde möjligheter
skapas att ingripa mot att t. ex.
myndigheters namn utnyttjas på ett
missvisande sätt i ett företags reklam
för vissa varor. För närvarande saknas
i de flesta fall lagliga möjligheter att ingripa
i sådana situationer. De åtgärder
som står till buds då en myndighets
namn utnyttjas på ett missvisande sätt
i reklamen är i första hand att myndigheten
offentligt bemöter de missvisande
uppgifter som kan ha lämnats eller
begär tillrättaläggande av vederbörande
företag.

Vidare anförde:

Fru MOGÅRD (m):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Bengtsson för svaret på min fråga.

Bakgrunden är en händelse av allvarlig
karaktär. Ett företag har sänt ut
en broschyr »Konsten att göra rent
utan att smutsa ner» till 20 000 opinionsbildare
i Sverige — riksdagsmän,
landstingsmän, kommunalmän m. fl. Företaget
marknadsför i huvudsak sina

kemisk-tekniska produkter till storförbrukare:
staten, kommuner och enskilda
företag, och är enligt uppgift ledande
leverantör till denna sektor. Broschyren
som på ett lättfattligt sätt vill presentera
miljövårdsproblematiken kompletteras
med flygblad som delas ut i
de 85 färgaffärer som för produkterna.
Dessutom har företaget i sammanhanget
levererat åtta pressreleaser. Broschyren
uppges vara »förelagd den statliga
Miljövårdsberedningen före tryckning».
Påståendet återkommer i hela materialet
men är icke desto mindre felaktigt.

Hur har nu detta kunnat ske? På en
fråga i pressen har jordbruksministern
svarat, att han i brev till företaget anhållit
om ett tillrättaläggande. I brevet
står också följande: »Om enskilda
ledamöter i beredningen varit inkopplade
vid granskningen -—• vilket undandrar
sig mitt bedömande — får detta
helt stå för deras egen räkning. En sådan
granskning får enligt min bestämda
mening inte medföra att miljövårdsberedningen
utges för att ha granskat
materialet.»

Jag utgår ifrån att jordbruksministern
som ordförande i miljövårdsberedningen
sedan dess har gjort en närmare
undersökning av saken och här kan
garantera att, i den mån ledamöter i
miljövårdsberedningen bidragit till denna
felaktiga auktorisation av en enligt
min mening inte särskilt kvalificerad
miljöinformation, detta inte kommer
att upprepas. Kan statsrådet ge en sådan
garanti?

Nu är skadan skedd i det här fallet,
och det må så vara att vi efter den 1
januari 1971 torde kunna lagligt komma
åt vilseledande reklam -—• även om
företaget i det här fallet troligen snarare
har vilseletts än vilselett — men vi
är inte där ännu. Enligt min mening
måste jordbruksministern och hans underlydande
verk naturvårdsverket ha
en sådan beredskap att de kan anlägga
effektiv moteld mot sådan här information.
Anser statsrådet att det förhållandet
att statsrådet skriver brev till

Nr 22

Torsdagen den 30 april 1970

Svar på fråga ang. åtgärder mot missvisande utnyttjande av statliga institutioners
namn i privata företags reklam

företaget och svarar på en fråga i en
enda tidning är tillräckligt som offentligt
bemötande och tillrättaläggande?

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag vill fortsätta det
citat som frågeställaren påbörjade. I
mitt brev till företaget skrev jag nämligen
vidare: »Jag får därför anhålla
att Ni tillrättalägger den felaktiga uppgiften
i Eder broschyr.» Det har företaget
självfallet också nödgats göra. Det
enda sätt på vilket myndigheterna har
att ingripa, om någon använder myndighets
namn, är att snabbt gå ut med
ett tillrättaläggande, och det var vad
jag gjorde.

Naturligtvis kan jag inte garantera,
ty det vore felaktigt av mig, att enskilda
ledamöter i beredningen inte granskar
miljövårdsskrifter, men jag utgår
ifrån att det i framtiden inte kommer
att heta om någon skrift att miljövårdsberedningen
som sådan har granskat
den. För övrigt bör det ju vara rätt
klart för ett företag att miljövårdsberedningen
och naturvårdsverket inte
kan uppträda som granskare och auktorisatorer
av enskilda företags broschyrer.
Om man tänker litet grand
exempelvis på hur miljövårdsberedningen
är uppbyggd, så är det helt
orimligt att en sådan sak kan förekomma.

Jag lovar alltså att om det skulle inträffa
någonting sådant här i fortsättningen,
så kommer vi omedelbart att
kräva att ändring sker i reklamskriften
och att det på lämpligt sätt tillkännages
för allmänheten.

Fru MOGÅRD (m):

Herr talman! Ett brev från miljövårdsberedningens
sekreterare — tillika
ledamot av miljövårdsberedningen
— meddelar att sekretariatet såsom en
service till näringslivet, pressen och
andra intresserade korrigerar olika

skrifter i vad gäller miljövård. Brevet
slutar: »Dessutom är vare sig miljövårdsberedningen
eller jordbruksdepartementet
ansvariga för skriften i fråga.
Den har enbart underställts miljövårdsberedningens
sekretariat.»

Jag tycker det är rimligt att anta att
företaget har haft svårt att skilja mel
lan miljövårdsberedningen och dess
sekretariat. Vad företaget meddelade i
tidningen i går bestyrker mitt påstående.
Det förefaller också som om det hade
funnits ett klart tillstånd för företaget
att använda uttrycket »förelagd
den statliga miljövårdsberedningen». Då
bör miljövårdsberedningen enligt min
mening klart meddela allmänheten, företagen
och näringslivet vilken service
den är beredd att ge samt skaffa
fram befattningsbeskrivningar för olika
ledamöter i den mån de behövs. I
varje fall behövs de tydligen för sekreteraren.

Det är ju litet fatalt när sådana här
broschyrer och sådant här material går
ut. Mycket få tidningar har egna miljövårdsjournalister,
som kan upptäcka
felen. Det blir alltså en väldig spridning
på dem. Riksdagsmän, landstingsmän
och kommunalmän är inte experter. De
får här eventuellt vilseledande information.
Det är riktigt att företaget nu
enligt uppgift kommer att med mycket
stora kostnader beriktiga de felaktiga
uppgifterna. Det tycker jag är företagets
förtjänst, men det är miljövårdsberedningens
fel.

Jag vädjar till statsrådet att vidta
kraftiga åtgärder dels för att förhindra
att miljövårdsberedningens sekretariat
agerar så att det kan missförstås,
dels för att något effektivare än vad
jag nu anser vara fallet kunna beriktiga
felaktigheter, som ju i det långa loppet
skadar miljövårdsarbetet.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Det hade varit enklare,

Torsdagen den 30 april 1970

Nr 22

fru Mogård, att fråga om jag är beredd
att förhindra att miljövårdsberedningens
sekretariat i framtiden tjänstgör
som rådgivare. Då skulle jag ha svarat
att jag självfallet är beredd att förhindra
det. I framtiden kommer miljövårdsberedningens
sekretariat inte att
tjänstgöra som rådgivare åt någon annan
institution än regeringen och de
ämbetsverk för vilka beredningen tillkommit.

Sedan kan jag emellertid inte underlåta
att också säga, att det väl ändå
för alla här i riksdagen och för dem
som på annat sätt deltar i det offentliga
livet är uppenbart, att de beredningar
vi har av typ miljövårdsberedningen
aldrig kan uppträda som rådgivande
organ åt näringslivet. De är rådgivande
beredningar åt regeringen, och i
dem ingår ämbetsverkens chefer, statsråd,
framstående vetenskapsmän, kommunalmän,
forskare och miljövårdsintressenter.
En beredning kan rimligtvis
inte åta sig att ge råd eller ha instruktioner
att uppträda som något
slags rådgivare åt alla de företag som
nu utarbetar miljövårdsbroscliyrer.

Svaret på min fråga är alltså att miljövårdsberedningens
sekretariat inte i
framtiden kommer att tjänstgöra som
något slags kostnadsfri rådgivare.

Fru MOGÅRD (in):

Herr talman! Nu är jag mycket tacksam
för statsrådets svar, som jag tycker
ger vid handen att ett missförhållande
kommer att rättas till eller redan
har rättats till.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till statsutskottet de å bordet
vilande motionerna nr 1420—1422.

§ 14

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträ -

Återlån från allmänna pensionsfonden

de på förmiddagen gjorda men då bordlagda
interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Adamsson (s), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående åtgärder till
förhindrande av olycksfall genom
bordsantenner för TV-apparater, och
herr Äsling (ep), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående den minskade mjölkproduktionen.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 15

Återlån från allmänna pensionsfonden

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av motioner angående
återlån från allmänna pensionsfonden.

Frågor rörande återlån från allmänna
pensionsfonden hade tagits upp

dels i de likalydande motionernal
1: 803 av herr Annerås m. fl. och II: 948
av herr Gustafsson i Stenkyrka m. fl.,
vari yrkades att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om förslag
till sådan ändring av reglementet
angående allmänna pensionsfondens
förvaltning

1. att arbetsgivare erhölle möjlighet
att för återlån få utnyttja de ATP-avgifter
som inbetalats under loppet av de
fem senast förflutna åren,

2. att återlån finge ske upp till 75
procent av inbetalda avgifter och

3. att amorteringstiden för betalning
av lånen utsträcktes till 20 år;

dels i de likalydande motionerna
I: 821 av herr Ottosson m. fl. och II: 954
av herr Hovhammar m. fl., vari yrkades

1. att riksdagen skulle besluta att
utan dröjsmål vidta erforderliga åtgärder
för att tillförsäkra företagen återlånerätt
under 1970 av de ATP-avgifter

Nr 22

Torsdagen den 30 april 1970

Återlån från allmänna pensionsfonden

som erlagts år 1969, samt

2. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle hemställa om en förlängning
av ansökningstiden för återlån avseende
för år 1968 inbetalade ATP-avgifter.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 803 och II: 948;

B. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 821 och II: 954.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Stefanson (fp), Åkerlund
(in), Nils Theodor Larsson (ep),
Strandberg (m), Regnéll (m), Börjesson
i Glömminge (ep), Larsson i Umeå
(fp) och Stridsman (ep), vilka ansett
att utskottet under A bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 803 och II: 948 hos Kungl.
Maj:t hemställa om förslag till ändring
av reglementet angående allmänna pensionsfondens
förvaltning i enlighet med
vad reservanterna anfört;

2) av herrar Stefanson (fp), Åkerlund
(m), Nils Theodor Larsson (ep), Strandberg
(m), Regnéll (m), Börjesson i
Glömminge (ep), Larsson i Umeå (fp)
och Stridsman (ep), vilka ansett att utskottet
under B bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 821 och II: 954

1. som sin mening ge fullmäktige i
riksbanken till känna vad reservanterna
anfört om undantagande av återlån
från kreditrestriktioner,

2. hos Kungl. Maj :t hemställa om förlängning
av ansökningstiden för återlån
avseende för år 1968 inbetalade avgifter
i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Förevarande utlåtande
från bankoutskottet behandlar frågan
om återlån från allmänna pensionsfonden.
Det har väckts ett par mycket kort -

fattade motioner i ärendet. Frågan har
tidigare varit uppe till behandling i
riksdagen, och utskottsmajoriteten hänvisar
liksom föregående år till att kapitalmarknadsutredningen
förutsättningslöst
kommer att granska återlånesystemet
och vill med anledning härav
inte nu ta ställning i frågan. Denna utredning
arbetar emellertid på lång sikt.

Det redovisas i bankoutskottets utlåtande
att återlånen från delfond III
är mycket ringa. De utgör endast 0,2
procent av den totala utlåningen genom
denna fond. Återlånen genom delfond
II ligger däremot uppe i 12,1 procent
av motsvarande utlåning. Dessa siffror
talar för sig själva. De mindre företagen
kan inte utnyttja sin återlånerätt
på grund av att de belopp som de vid
varje tillfälle får låna blir för små. Återlånerätten
kan ju bara utnyttjas vid årligen
återkommande tillfällen.

I motionsparet 1:803 och 11:948 yrkas
att företagen skulle erhålla möjlighet
att för återlån utnyttja inbetalda avgifter
under fem år och att av detta belopp
återlån skall kunna erhållas med
upp till 75 procent. Dessutom begärs
att amorteringstiden ändras till 20 är,
som anses vara en mer lämplig amorteringstid
för dessa lån, för vilka man
får tillgodoräkna sig de sammanlagda
avgifter som inbetalas på fem år.

Riskerna för fonden är obefintliga.
Det är bankerna som tar riskerna gentemot
låntagarna. Det är egentligen bara
fråga om ett slussande av kapitalet
från fonden till affärsbankerna. Nu kan
det sägas — och det anför också utskottsmajoriteten
— att vi har ett speciellt
läge, eftersom vi har ont om kapital.
Det är vi alla medvetna om. Inte
minst i dagens tidningar kan vi läsa om
vilka drastiska åtgärder riksbanken
ålagt affärsbankerna att vidtaga, nämligen
att dra in på krediterna. Jag tror
att det är mycket olyckligt för den typ
av företag som framför allt använder
sig av lån med korta kredittider av
detta slag och som nu blivit drabbade.

Torsdagen den 30 april 1970

Nr 22

Ett litet företag har inte så stora årliga
belopp att betala in till AP-fonden.
Om ett sådant företag behöver skaffa sig
några inventarier, en maskin eller dylikt,
räcker alltså inte återlånerätten
på ett år för detta ändamål. Det vore
därför rimligt om denna typ av företag
finge tillgodoräkna sig en längre tid.
Även om vi har brist på kapital för närvarande
tror jag inte att dessa små belopp
märkbart skulle påverka den utlåning
som görs. Det rör sig vanligen
om mycket små belopp, men reglerna är
sådana att denna grupp blivit ställd i
ett sådant läge att den inte praktiskt
kan utnyttja de rättigheter som större
företag kan tillgodogöra sig.

I bankoutskottets utlåtande finns det
ytterligare en reservation, nr 2, som
vill ha ett undantag av återlån från kreditrestriktionerna.
Det är en uppföljning
av vad som tidigare sagts bär om
att dessa lån inte skulle drabbas av de
allmänna kreditrestriktionerna. Man
önskar en förlängning av ansökningstiden
av återlån för år 1968. Det gäller
alltså mera en teknisk fråga för att inte
behöva komma in så tidigt med ansökningar
som nu är fallet.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till de två reservationer
som är fogade till bankoutskottets utlåtande.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Utöver vad herr Larsson
i Umeå redan bär anfört vill jag
göra några reflexioner i detta ärende.

Det är kanske litet väl högtidligt uttryckt
när motionen talar om »den konstitutionella
bakgrunden» till återlån.
Däremot är det säkert fullt befogat att
erinra — som man också gör i motionen
— om de uttalanden beträffande återlånerätten,
som kommit från så auktoritativt
håll att det kan vara berättigat
att beteckna dem som utfästelser. Motionärerna
citerar vad 1957 års pensionskommitté
skrev i sin promemoria
om fondförvaltningen. Helt lättläst är

Återlån från allmänna pensionsfonden

kanske inte den skrivningen, men hela
resonemanget går ut på att den försämring
i finansieringsmöjligheter som
bortfallet av egna pensionsstiftelser innebar
borde kompenseras genom en rätt
för avgiftsbetalarna att återlåna hela avgiften
eller del av den. När den kreditpolitiska
beredskapslagstiftningen genomfördes
år 1962 räknade man också
helt klart med en sådan rätt till återlån.
Den skulle få bestå utan att inskränkas
av några hänsyn till likviditets-,
kassa- och placeringskvoter.

Men den rätten har sedan blivit helt
fiktiv genom det regleringssystem som
införts på kreditmarknaden. Riksbanken
ålägger ju affärsbankerna att bokföra
återlånen under rubriken »övrig
utlåning» och sätter tak över denna. Att
det i praktiken innebär att några nya
pengar knappast kommer fram för den
som har betalt pensionspremier behöver
väl inte sägas. Är det någon som
inte är medveten om detta får han i
dag besked via tidningarnas löpsedlar
med deras text om totalt kreditstopp.

De som är emot motionskraven på
att återlån skall stå utanför kategorin
»övrig utlåning» staplar skälen ovanpå
varandra. Men inget av de skälen förefaller
mig i varje fall att vara bärande,
och sammanlagt blir de det inte
heller. Det är greppet kring kreditgivningen
som man är så rädd att mista.

Rädslan är förståelig, rädslan är befogad.
Den yttre och inre balansen i
den svenska ekonomin är, som vi alla
vet, utsatt för mycket stora påfrestningar.
Men rädsla resulterar ofta i felaktiga
reaktioner. Svårigheterna för den
svenska ekonomin kan inte bemästras
genom att kreditmarknaden beläggs med
tvångströja. Mer än någonsin skulle det
i dag behövas en vital och väl fungerande
kreditmarknad, där inte den produktiva
sektorns kapitalbehov redan i
förväg sätts i strykklass. Skall vi komina
ur det nuvarande bekymmersamma
läget vill det ju till en ökad produktivitet
inom näringslivet, och för att den

Nr 22

Torsdagen den 30 april 1970

Återlån från allmänna pensionsfonden

skall komma till stånd behövs det i sin
tur tillgång till medel för rationaliseringar.

Herr talman! Motionen aktualiserar
eu mera begränsad aspekt av det hela.
.lag har här kommit över till att resonera
kring ett vidare sammanhang. Men
i detta vidare sammanhang passar motionskravet
helt in.

Jag ber därför, herr talman, att få instämma
i det yrkande om bifall till reservationerna
som redan framförts av
herr Larsson i Umeå.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! De motioner som behandlas
i bankoutskottets utlåtande nr
24 gäller möjlighet för arbetsgivare att
för återlån få utnyttja inbetalade ATPavgifter.

Detta är ingen nyhet för kammarens
ledamöter, eftersom frågan behandlats
av riksdagen många gånger tidigare.
Jag trodde dock att man nu skulle ha
lugnat sig till dess att man såg resultatet
av det förslag, som 1908 års kapitalmarknadsutredning
kunde komma
fram till. Denna utredning har som bekant
till uppgift att förutsättningslöst
pröva om återlånesystemet skall bibehållas
eller hur formerna för återlånen
annars skall komma att se ut.

Att under sådana förhållanden nu
framföra krav på att återlånerätten
skall få ackumuleras under fem år, att
de skall få ske upp till 75 procent av
inbetalade avgifter och att amorteringstiden
för betalning av lånen skall utsträckas
till 20 år anser jag och utskottsmajoriteten
vara omotiverat. Vi
menar att man får lugna sig tills utredningens
resultat föreligger.

Som vi har hört här — vilket också
framgår av utskottets utlåtande och reservationen
2 — framförs en önskan
om att återlånen prioriteras och blir
undantagna de kreditpolitiska regleringarna.
Man åberopar förarbetena till
å terlånesy stemet.

.lag vill här hänvisa till vad banko -

fullmäktige har sagt i sitt remissvar
över motionen. Visserligen har pensionsfondsreglementet
i väsentliga avseenden
gett återlånen en särskild, gynnad
ställning, men inga garantier liar
givits för att de helt och under alla
förhållanden skulle isoleras från kreditpolitikens
effekter. Med den storlek
som avgiftsbetalningarna till allmänna
pensionsfonden nu har, skulle
det även vara orimligt att som resultat
av en rimlighetsbedömning genomgående
behandla återlån som en prioriterad
kategori av samma slag som krediter
till staten och bostadsbyggandet.
Återstående lånetyper skulle vid ett
större utnyttjande av återlån snart svara
för en så liten del av kreditmarknaden
att eu verkningsfull kreditåtstramning
skulle ha klart orimliga konsekvenser.

Jag vill också notera att fullmäktige
varit eniga i denna sin bedömning av
slutsatserna, att i nuvarande läge ingen
särbehandling av återlånen bör ifrågakomma.

Det andra förslaget, om förlängning
av ansökningstiden för återlån avseende
år 19(58 inbetalda avgifter, kan inte
anses särskilt välmotiverat med hänsyn
till den betydande omfattning som kreditgivningen
i form av återlån haft under
det år då dessa avgifter medfört
återlånerätt. Tvingas vi tillgripa kreditrestriktioner,
måste avsikten vara att
nå vissa resultat genom detta. Att då
undanta stora sektorer skulle göra det
hela ganska verkningslöst.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr REGNÉLL (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bengtsson i Landskrona
ansåg att man borde lugna sig
och avvakta utredningsresultatet. Ja,
herr Bengtsson i Landskrona, det resonemanget
kunde man möjligen ha fört
för ett halvår sedan, man kunde till
nöds ha fört det när man formulerade
utskottsmajoritetens skrivning, men att

Torsdagen den 30 april 1970

Nr 22

föra det i dag efter de nya signaler som
hissats av riksbanken i går förefaller
ändå mindre lyckat.

Vi skulle alltså för det svenska näringslivets
del avvakta utredningsresultatet.
När det kommer vet ingen, och det
ligger nära till hands att erinra om det
gamla ordspråket att medan gräset gror
dör kon. Man kan travestera det därhän
att medan utredningen sitter och
medan riksbanken arbetar med sitt begrepp
»övrig utlåning» — under ett
fixerat tak där någon ökning av kreditvolymen
inte kan komma till stånd
— så rinner valutareserven bort ur vårt
land och prisnivån stiger här hemma.
Mellan dessa ting existerar ett klart
samband.

Att ett samband existerar är naturligtvis
också riksbanken med sina fullmäktige
medveten om. Man söker komma
till rätta med problematiken genom
att med oerhört stränga bestämmelser
hålla nere den totala kreditvolymen.
Men jag återkommer till det
som jag nämnde i mitt tidigare anförande
och som jag tror är svårt att bestrida,
nämligen att om man vill bryta
den utveckling som vi måst notera här
i landet, skall man inte som nu skett
skärpa en politik som gett så dåliga resultat.

Vi har hamnat i en bristsituation på
kapitalmarknaden, en situation som
hindrar den rationalisering och utbyggnad
som är enda möjligheten att komma
ur de nuvarande ekonomiska bekymren.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag är helt på det klara
med att herr Regnéll och jag har litet
olika uppfattning om hur dessa problem
skall tacklas. Herr Regnéll tycker
inte om att jag, liksom utskottsmajoriteten,
hävdar att vi bör lugna oss och
avvakta den utredning som nu pågår.
Han tar då med i bedömningen de nya
signaler som ligger i den överenskom -

Återlån från allmänna pensionsfonden

melse, som har träffats mellan riksbanken
och affärsbankerna och som vi
kan läsa om i tidningarna i dag.

Förhållandet är ändå det att om man
nu vidgar återlånerätten blir det totalt
inte en krona mer att låna. Följden blir
bara att vissa företag, som kanske har
förhållandevis många anställda, skulle
få möjlighet att låna mera, medan andra
företag -— kapitalintensiva sådana,
med få anställda men kanske för folkhushållet
och för landet i dess helhet
av mycket större betydelse -—• inte skulle
ha någon chans att få låna de pengar
som skulle behövas. Jag tror att dessa
omständigheter också måste föras in
i bedömningen. Prioriterar man ytterligare,
måste någon annan komma i kläm;
det kommer man inte ifrån.

Herr REGNÉLL (m) kort genmäle:

Herr talman! En formulering av herr
Bengtsson i Landskrona hörde jag mycket
gärna. Han talade nämligen om att
det i och för sig inte blir någon som
helst ökad kreditkapacitet genom den
ändring som vi förordar. Det var ett
argument som användes från vårt håll
•—• jag nyttjade det personligen vid flera
tillfällen — när Investeringsbanken
var aktuell: vad Investeringsbanken

komnie att låna ut var sådant som de
andra kreditinstituten då icke kunde
låna ut. Jag är alltså härvidlag helt införstådd
med herr Bengtssons uppfattning.
Det är den totala kreditvolymen
som är av intresse, inte vilket institut
som förmedlar krediten och hur den
redovisas hos de olika instituten.

Vi kommer emellertid inte ifrån att
man genom detta styrda sätt att begränsa
kreditvolymen får en inlåsningseffekt
som är ytterligt påtaglig. Jag arbetar
själv i bank och ser därför situationen
inifrån, och jag har så pass mycken
kontakt med företagare att jag vet
hur det hela slår — och det slår hårt
för deras del.

Siffran på antalet konkurser i landet
har stigit mycket kraftigt. Jag före -

Nr 22

Torsdagen den 30 april 1970

Återlån från allmänna pensionsfonden

ställer mig att efter det nya ingreppet
i går kommer ytterligare sådana fall att
inträffa. Det kommer att bli svårt för
många mindre företag att brygga över
tillfälliga likviditetskriser, att betala löner
till de anställda, att göra rätt för
sig när det gäller att betala fakturor.
Arbetsplatser kommer då att blockeras
därför att lönerna inte kan betalas ut,
ansökningar om konkurser kommer att
lämnas in därför att fakturor inte betalas
i rätt tid.

Detta är ett resultat av den myckel
stela och besvärande utformning som
man har givit åt den i och för sig erforderliga
begränsningen av den totala
kreditvolymen.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Det förvånar mig att
herr Bengtsson i Landskrona inte har
uppmärksammat vad som står i utskottets
redovisning. För den andra delfonden
ligger återlån på 12,1 procent,
d. v. s. 1 978 200 000 kronor. För den
tredje delfonden, småföretagen, är siffran
för återlån 0,2 procent, d. v. s. 11,1
miljoner kronor. Detta visar klart hur
de olika typerna av företag behandlas
när det gäller återlånerätten.

Reservanternas förslag går ut på att
förhållandena någorlunda skall rättas
till så att de olika företagen ges samma
möjligheter. Som bestämmelserna nu är
utformade är det praktiskt taget omöjligt
för de små företagen att få låna
på villkor likvärdiga med de stora företagens,
och den orättvisan borde man
väl med litet god vilja kunna eliminera.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s)
kort genmäle:

Herr talman! Den överenskommelse
som nu har träffats mellan riksbanken
och affärsbankerna minskar ju inte bankernas
möjligheter när det gäller kreditgivningen,
den bara låses vid nuvarande
nivå. Detta är ju en annan sak.

Att kraftiga åtgärder måste till i rådande
situation föreställer jag mig att
vi är tämligen överens om, men det
är uppenbart att en del företag drabbas
hårdare än andra.

Beträffande de små företagens möjligheter
till återlån har jag svårt att föreställa
mig att återlånen skulle klara
situationen helt och hållet för deras
vidkommande, om bara bestämmelserna
ändras.

Nu vet vi inte vilka förslag den utredning
som sysslar med dessa frågor
kan komma att framlägga. Det är möjligt
att den kommer att lösa frågan om
återlånerätten för de små företagen och
kanske därmed också lösa en del av deras
problem. Vi kan väl dock inte förvänta
oss att över detta system få till
stånd någon lösning av de små och medelstora
företagens hela problem på
detta område. Lånemarknaden i övrigt
får givetvis som hittills stå till förfogande
och täcka en stor del av det kapital
de kommer att behöva.

Herr CLARKSON (m):

Herr talman! Kammarens debattordning
gör att när jag nu talar för motionärerna
så känner jag mig ha hamnat
i bakvatten. Det rådet emellertid
i dag så stor ängslan på många håll
i landet inom den mindre och medelstora
företagsamheten efter de åtgärder
som riksbanken i går signalerade på
det kreditpolitiska området, att jag anser
mig ha en moralisk plikt att ytterligare
tala i ämnet.

Med stort beklagande konstateras att
man för att vrida den bekymmersamma
ekonomiska utvecklingen rätt här i landet
koncentrerar sig enbart på och begränsar
sig till kreditpolitiska åtgärder.
Det är kreditpolitiska åtgärder som sannerligen
drabbar de svagare företagarna
här i landet. I och med införandet av
de nuvarande kreditrestriktionerna har
de mindre och medelstora företagen
kommit i kläm. Detta understryks bl. a.
av en undersökning, gjord av Industri -

Torsdagen den 30 april 1970

Nr 22

förbundet 1969, som visar att de stora
företagen endast i mindre omfattning
berörts av nu gällande kreditrestriktioner.
Av en nyligen offentliggjord rapport
från affärsbankerna framkommer
dessutom att utlåningen till de mindre
och medelstora företagen bar minskat.

Behovet av en ackumulerad återlånerätt
framgår bl. a. av det förhållandet
att småföretag endast i mindre utsträckning
kunnat utnyttja återlånerätten, vilket
bekräftas av en utredning som gjordes
av Svenska bankföreningen redan
1965. Av den utredningen framgår att
cirka 80 procent av återlånen vid denna
tidpunkt redovisades av företag med
mer än 500 anställda, d. v. s. i allmänhet
affärsföretag som uppenbarligen
har mycket god och hög likviditet.

Detta förhållande understryks även
av den ringa andel som återlånen har
i tredje fondstyrelsen -—■ endast ca 0,2
procent — som förvaltar avgifter, erlagda
för anställda i enskilda företag
med mindre än 20 arbetstagare samt
egenavgifter.

Andra fondstyrelsen, som förvaltar
avgifter erlagda för anställda i enskilda
företag med minst 20 arbetstagare, har
en avsevärt större andel av återlånen,
nämligen 12,1 procent.

Med en lika hög återlånefrekvens i
den tredje fondstyrelsen skulle de mindre
företagen genom återlån tillföras ca
700 miljoner kronor eller mer, ett belopp
som, såsom var och en av oss kan
föreställa sig, skulle vara ytterligt välgörande
för den nödvändiga utvecklingsoch
investeringsverksamhet som den
mindre och medelstora företagsamheten
här i landet just nu och sedan drygt ett
år tillbaka måste knappa in på. För att
de mindre och medelstora företagen
skall kunna utnyttja återlånen från APfonderna
på ett effektivare sätt kräver
vi att återlånerätten får ackumuleras
under fem år och att återlån får ske
upp till 75 procent av inbetalda avgifter.

Amorteringar och räntor är ytterst

Återlån från allmänna pensionsfonden

betungande för de mindre företagen.
Amorteringstiden är i regel alltför kort.
Vi föreslår därför i vår motion att den i
föreliggande fall utsträcks till 20 år.

Herr talman! Jag yrkar därför bifall
till reservationen 1.

Som jag tidigare framhållit är det de
mindre och medelstora företagen som
hårdast drabbas av kreditrestriktionerna.
Jag kan därför inte dela utskottsmajoritetens
uppfattning att de mindre
och medelstora företagen ej skulle gynnas
av en ökad återlåneandel inom ramen
för den totala kreditgivningen.

Att återlånen kraftigt ökar vid hårdare
kreditrestriktioner beror på att
denna form av långivning ej påverkar
bankernas likviditetskvot och kassakvot.
I den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen
sades det uttryckligt
ifrån, att återlån inte skulle påverkas av
eventuella kreditrestriktioner. Jag finner
det därför ytterst angeläget att återlånen
ej begränsas av några kreditrestriktioner
utan jämställs med de prioriterade
lånen till staten och bostadsbyggandet.

Jag yrkar, herr talman, bifall även
till reservationen 2.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Det var ett uttalande av
herr Bengtsson i Landskrona som fick
mig att på nytt begära ordet. Herr
Bengtsson sade nämligen att det inte
var fråga om någon försämring — avsikten
är inte att pressa ned kreditgivningen
på sektorn »Övrig utlåning»,
utan den skall bibehållas oförändrad
fram till årets slut, påpekade herr
Bengtsson.

Inom näringslivet —■ i varje fall inom
ett dynamiskt näringsliv — är stillastående
i själva verket att gå tillbaka; det
innebär att man tappar mark i förhållande
till konkurrenterna. Detta kan
kanske avfärdas som allmänt tal. Jag
säger det själv för att bespara herr
Bengtsson besväret att komma med den
repliken. Högst konkreta invändningar

Nr 22

Torsdagen den 30 april 1970

Återlån från allmänna pensionsfonden

av annat slag kan emellertid göras mot
herr Bengtssons resonemang. Riksbanken
mäter i svenska kronor. Tyvärr är
utsikten mycket liten att den svenska
kronans värde kommer att vara oförändrat
fram till årets slut. Man har spekulerat
kring den penningvärdeförsämring
som kommer att äga rum här i landet
under året, och olika siffror härför
har angetts. Helt orimligt är det väl inte
att befara att det för året som helhet
kommer att röra sig om låt oss säga 6
procent. Vågar man sig på en sådan
gissning föreställer jag mig att man inte
kommer att stå där med skammen vid
årets slut.

Det betyder, herr Bengtsson, att den
kreditvolym som skall täcka företagens
behov av främmande kapital för anläggningar,
för lager, för kundfordringar
o. s. v., i realiteten kommer att täcka
en mindre andel än tidigare. Vi skall
alltså reducera krontalet med 6 procent
— om det nu är frågan om den procentsatsen
— för att förstå vad det verkligen
gäller. Oförändrat krontal innebär
vid den prisutveckling, som vi tyvärr
står inför, i realiteten en försämring
för kredittagarna, och en sådan
försämring är jag rädd att man icke
kan ta inom näringslivet utan att allvarliga
skadeverkningar uppstår.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Jag förstår att näringslivets
företrädare kanske kan vara litet
oroliga. Men jag tror ändå inte att det
skall bli så farligt som herr Regnéll försöker
utmåla. Men det är uppenbart att
när man försöker dämpa litet grand den
våg som nu är så att säga på väg uppåt,
så kommer detta att drabba någon. Det
är jag helt på det klara med.

Sedan var det en sak, som jag tidigare
glömde och som herr Regnell tog
upp i en replik när han kom in på Investeringsbanken.
Herr Regnéll påstod
att jag använde samma argument som
hans parti hade använt mot Investeringsbanken.
Vad herr Regnéll glömde

i det sammanhanget var att när Investeringsbanken
tillkom höjde vi omsättningsskatten
med en procent, vilket innebar
att det var nya pengar som på
det sättet tillfördes banken. Det måste
man också komma ihåg i detta sammanhang.

Som jag tidigare sade är det uppenbarligen
på det sättet att en vidgning
av återlånerätten inte löser alla problem,
inte heller för de små företagen.
En del av deras svårigheter i dag —• det
skall vi ha klart för oss — består i att
de stora företagen till vilka de ofta är
underleverantörer nu tillämpar betydligt
längre betalningsterminer gentemot
de små företagen. Det är kanske de små
företagens stora problem i dag.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! På nytt får jag nog konstatera
att herr Bengtsson lade en replik
i munnen på mig, när han erinrade
om att tillskapandet av Investeringsbanken
var sammankopplad med den
höjda omsättningsskatten. Repliken
skulle inte gå ut på att detta var en befogad
hopkoppling, ty de pengar som
kom fram genom den höjda omsättningsskatten
skulle inte lånas ut via Investeringsbanken.
Men det är en påminnelse
om det samband som existerar
mellan finanspolitik och kreditpolitik.
Den oerhörda hårdheten i kreditpolitiken
är betingad av slappheten i
finanspolitiken, sådan som den har utformats
år efter år av den socialdemokratiska
regeringen här i landet.

När jag ändå är uppe i talarstolen vill
jag säga, att jag finner det anmärkningsvärt
att herr Bengtsson bagatelliserar
de svårigheter företagarna, inte
minst de mindre företagarna, står inför.
Herr Bengtsson använde formuleringar
som »litet oroliga» och »dämpa
litet grand». Jag tycker att de minifarhågor
som herr Bengtsson på det sättet
tecknar inte överensstämmer med en
riktig skildring av situationen.

Jag vill ytterligare konkretisera de

Torsdagen den 30 april 1970

Nr 22

bekymmer som företagarna har genom
att erinra om den tekniska utformning
som man nu ger begränsningen av kreditvolymen,
i det att man förlitar sig
till fysiska tak. Bankerna har den erfarenheten
att om de slår igenom det
taket så utsätts de för — det kan vi väl
säga — en omild behandling. Det tillgrips
okonventionella åtgärder av ett
slag som har föranlett ganska mycken
diskussion och som för bankernas resultatutveckling
har blivit en synnerligen
påtaglig realitet. För att undgå
sådana bekymmer och dessutom för att
lojalt söka efterkomma riksbankens
önskemål, alltså av två skäl ■— dels av
lojalitet, dels av hänsyn till den egna
räntabiliteten — måste affärsbankerna
hålla sig en bra bit under detta tak. En
del av krediterna är så utformade, att
de varierar i volym utan att bankerna
kan påverka detta. Det gäller krediter i
checkräkning, där kunderna har möjlighet
att utnyttja större belopp än de
normalt tar i anspråk på sina räkningar.
Det har lämnats besked om att man förmodligen
blir tvungen att skära ned
denna facilitet för dem som vill ha en
kreditreserv, och det kommer att bli
ytterligare ett bekymmer, staplat ovanpå
de många som man redan tidigare
har.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Jag skall inte nämnvärt
förlänga den här debatten. Jag vill bara
säga ifrån, att jag visst inte bagatelliserar
det läge som vi nu befinner oss i,
men jag tycker nog att herr Regnéll i
någon mån överdriver svårigheterna.

Det är uppenbart att restriktionerna
kommer att kännas på vissa håll, men
om de inte gjorde det skulle det ju
inte vara någon mening att tillgripa
dem. Vi får väl hoppas att de nu vidtagna
åtgärderna skall vara tillräckliga
för att vi skall komma in i ett lugnare
skede.

Härmed var överläggningen slutad.

Återlån från allmänna pensionsfonden

Mom A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Regnéll begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. A
i utskottets utlåtande nr 24, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 av herr Stefanson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Regnéll begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 103 ja och 90 nej, varjämte 1 av
kammaren^ ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Regnéll begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. B i

Nr 22

Torsdagen den 30 april 1970

Rätt för bankerna att inneha aktier för försäljning

utskottets utlåtande nr 24, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 av herr Stefanson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Regnéll begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 103 ja och 90 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 16

Rätt för bankerna att inneha aktier för
försäljning

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av motioner om rätt
för bankerna att inneha aktier för försäljning.

I de likalydande motionerna 1:97
av herr Bohman in. fl. och II: 113 av
herr Holmberg m. fl. hemställdes, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen skulle i
skrivelse till Kungl. Maj:t ge till känna
vad i motionerna anförts angående aktiesparande.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 97 och II: 113, såvitt nu var i fråga.

Reservation hade avgivits av herrar
Åkerlund (m), Strandberg (m), Annerås
(fp), Regnéll (m) och Löfgren (fp),
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:97 och 11:113, såvitt nu
var i fråga, hos Kungl. Maj :t hemställa
om utredning om rätt för bankerna att
inneha aktier för försäljning i enlighet
med vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Det är ett mycket begränsat
önskemål som framförts i den
här behandlade motionen. Det hänger
samman med att det gäller ett utbrutet
parti av en större motion, som i sina
huvuddelar gått till bevillningsutskottet.
Vad det här är fråga om är önskemålet
att bankerna skulle ha rätt att ligga med
ett litet lager av aktier, med vilket de
skulle kunna stå allmänheten till tjänst
när det gäller att för komplettering eller
i annat sammanhang köpa enstaka
aktier.

Några nackdelar av detta har faktiskt
inte kunnat påvisas av de tillfrågade
remissinstanserna. Man säger visserligen
att några avsevärda fördelar inte
står att vinna. Det må vara att fördelarna
inte är avsevärda, men fördelar
finns utan tvekan, och när ingenting
talar emot saken tycker jag att det är
fullt rimligt, att man får till stånd den
utredning som har begärts, en utredning
som reservanterna tänker sig skulle
kunna ske genom bankinspektionen.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen till utlåtandet.

Herr HAGNELL (s):

Iierr talman! Detta är ingen stor fråga,
så det finns inte mycket att strida
om.

Enligt utskottet bör det göras en mera
ingående utredning innan förslaget
kan tillstyrkas, och det vill därför inte
nu biträda motionerna. Sedan en sådan
utredning gjorts kan man ju komma
tillbaka om det kan visas att förslaget
har en mening.

Torsdagen den 30 april 1970

Nr 22

Rätt för bankerna att inneha aktier för försäljning

Några av remissinstanserna har ställt
sig halvt positiva och några halvt negativa.
Men det är som sagt ingen stor sak
och är inte heller avsett att vara det;
det gäller bara något slags mindre serviceverksamhet.
Därför tycker vi inom
utskottsmajoriteten att detta inte är
mycket att föra fram i en reservation.
Men nu föreligger i alla fall en sådan,
och vi anser att den bör avslås.

Jag tillstyrker alltså utskottets hemställan
om avslag på motionerna. Sedan
får man, genom utredning från bankernas
sida, visa upp att detta verkligen
har någon praktisk betydelse. Utredningen
kan göras i samverkan med
bankinspektionen. Sedan kan vi få tillbaka
ärendet i litet mer färdigbehandlat
skick än i dag.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Vårt dagliga liv är fyllt
av så många småirritationer att jag anser
att man bör minska dem, om man
har möjligheter därtill.

Det är faktiskt ganska ofta aktuellt
för den aktieköpande allmänheten att
runda av sitt aktieinnehav. I samband
med en emission — fond- eller nyemission
-— kan en person vilja vara i besittning
av det antal aktier som sedan
skall divideras med 3, 5 eller något annat
tat för att det skall gå jämnt ut när
emissionen genomföres. På börsen
handlar man s. k. börsposter. Det är
stora poster för flertalet aktieköpare.
Om de skall slås sönder och delas upp
på flera köpare innebär detta tekniska
svårigheter, som skulle kunna minskas
genom ett förfarande i stil med det föreslagna.

Jag tillät mig när vi behandlade ärendet
i utskottet säga att det här är en
parallell till hur man har det när man
som landsortsriksdagsman här i Stockholm
själv står för sitt kosthåll — i varje
fall på rnornarna. Om man då skall
koka te och äta sin smörgås, vet man
att om man köper ett helt bröd blir det
liggande länge och blir ganska torrt

och tråkigt. Man uppskattar därför, att
i somliga affärer den vänliga expediten
tar fram en kniv, delar brödet och säger
att det står de gärna till tjänst med.

På samma sätt önskar vi inom bankerna
kunna stå till tjänst när det gäller
småkunder. Det kan vara praktiskt
att vi har den rättigheten.

I andra affärer säger man kanske:
Nej, vi får inte dela brödet. Då går man
därifrån och är litet ledsen över att inte
vardagslivet kan bli servicevänligare.
Här har vi en möjlighet till litet mindre
omständligt vardagsliv, och därför tycker
jag inte att man skulle behöva avslå
motionen utan bör kunna ordna det på
det sätt som motionärerna föreslagit.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Utskottsmajoriteten anser
nog att man kan fortsätta att dela
brödet som hittills i de affärer som har
den välvilliga inställningen, men att vi
i övrigt kan vänta att dela aktieposterna
till dess den utredning föreligger
som vi har talat om.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioned
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Regnéll begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Åkerlund m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

Nr 22

Torsdagen den 30 april 1970

Tullpersonalens tillsyns- och övervakningsuppgifter

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Regnéll begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 135 ja och 53 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 17

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av motioner om
skyldighet för kommun att ombesörja
renhållning av gångbana.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18

Tullpersonalens tillsyns- och övervakningsuppgifter Föredrogs

första lagutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av motioner
angående tullpersonalens tillsyns- och
övervakningsuppgifter.

I de likalydande motionerna 1:398
av herrar Schött och Brundin samt
IT: 443 av herrar Oskarson och Krönmark
hemställdes »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om skyndsam ändring av kungl. kung.
den 11 december 1964 (nr 834) om förordnande
för tullpersonal att ombesörja
viss polisbevakning på så sätt att kustbevakningspersonal
genom nämnda författning
ges polismans fulla befogenheter
vid utövandet av samtliga sina
tillsyns- och övervakningsuppgifter».

Utskottet hemställde,

att motionerna I: 398 och 11: 443 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Schött och Oskarson (båda in), vilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:398 och 11:443 i skrivelse
till Kungl Maj :t anhålla om översyn
av de författningar, genom vilka kustbevakningspensonalen
ålagts övervaknings-
och tillsynsuppgifter, så att personalen
erhölle de befogenheter som erfordrades
för uppgifternas effektiva
fullgörande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr OSKARSON (m):

Herr talman! I motionsparet 1:398
och II: 443 har hemställts om en sådan
ändring av Kungl. Maj :ts kungörelse av
den 11 december 1964 om förordnande
för tullpersonal att ombesörja viss polisbevakning
och att kustbevakningspersonal
ges polismans fulla befogenhet
vid utövandet av sina tillsyns- och övervakningsuppgifter.

Enligt nuvarande bestämmelser får
kustbevakningspersonal i vissa fall inte
vidtaga några repressiva åtgärder i
form av gripande, förhör eller annan
utredning. Bevakningspersonalen skall
formellt anmäla överträdelsen till polisen,
som sedan har att vidtaga de erforderliga
åtgärderna. Detta gäller bl. a.
brott mot sjötrafikreglerna och mot
skyddsområdesbestämmelserna samt
vid oljeutsläpp från fartyg. Ett sådant
förfaringssätt medför helt naturligt att
åtgärder i form av ingripande kommer
så sent, att överträdelserna inte kan beivras
på ett effektivt sätt. Den som finner
sig ertappad när han begår en överträdelse
sätter sig helt naturligt inte
ned och väntar på att polisen skall anlända
för att vidta åtgärder.

Som skäl mot att man inte vill ge
tullpersonalen polismans befogenheter
anförs bl. a. att denna personal skulle
sakna erforderlig polisiär utbildning.

Om detta verkligen skulle vara fallet

Torsdagen den 30 april 1970

Nr 22

Tullpersonalens tillsyns- och övervakningsuppgifter

är det rätt egendomligt att kustbevakningspersonal
inom sitt centrala verksamhetsområde,
som ju gäller varusmuggling,
har i allt väsentligt samma
befogenheter som polispersonal i fråga
om användande av tvångsmedel. Sålunda
kan bevakningspersonalen när det
gäller varusmuggling ingripa genom att
inleda förundersökning, gripa misstänkt,
verkställa beslag, företa husrannsakan
samt t. o. m. göra kroppsvisitation. Hur
dessa ingripanden skall genomföras är
alltså denna personal väl utbildad i och
förfaren med. Oavsett vilket brott det
är fråga om är sättet och formerna för
dylika ingripanden likartade. Om det
verkligen skulle behövas viss kompletterande
utbildning för tullpersonalen,
skulle väl detta kunna vara en relativt
enkel sak att genomföra.

Några farhågor från rättssäkerhetssynpunkt,
som utskottsmajoriteten befarar,
torde inte vara befogade. Vår tullmannakår
består -—- vilket torde vara
allmänt erkänt — av väl kvalificerade
tjänstemän som fått en både noggrann
och mycket ingående utbildning i rättegångsbalkens
och förundersökningskungöreisens
bestämmelser och tillämpning.

Motionen har remissbehandlats av
fem remissinstanser. Fyra har ställt sig
bakom kravet att kustbevakningspersonalens
och polisens åligganden skulle
samordnas, så att man undviker ett dubbelarbete
och så att man får klarare
gränser mellan de båda kårernas kompetensområden.
Det har visat sig svårt
att få denna uppgörelse till stånd genom
överenskommelser mellan generaltullstyrelsen
och rikspolisen. Det är
också en av anledningarna till denna
motions tillkomst.

Motionärerna anser att man skulle
kunna vinna bl. a. att polisen skulle frigöras
för väsentligare uppgifter när det
gäller brottsbekämpning. Dessutom kan
det ur ren effektivitetssynpunkt inte
vara rimligt att man har två kårer som
så att säga ingriper på samma område.

Vi reservanter har ställt oss bakom
de krav som framförs i motionen och
föreslagit att riksdagen hos Kungl. Maj :t
hemställer om en översyn av de författningar
som berör just detta område för
att få saken reglerad på ett lämpligt sätt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Det är riktigt, som herr
Oskarson här har framhållit, att kustbevakningspersonalens
befogenheter beträffande
ingripanden med anledning
av brott är begränsade till de brott som
tullbevakningspersonalen huvudsakligen
har att syssla med, nämligen olovlig
varuinförsel och därmed sammanhängande
brott. I motionen har föreslagits
att man skulle utvidga befogenheterna
för tulltjänstemännen.

Utskottsmajoriteten har inte velat vara
med om detta. Den huvudsakliga anledningen
härtill är att vi anser att man
av rättssäkerhetsskäl icke kan göra ett
sådant medgivande. Vi har här i landet
en poliskår som numera får en mycket
gedigen utbildning, framför allt en betydande
juridisk utbildning, vilket är av
vikt när det gäller att ingripa mot enskilda
medborgare. De rättsliga rekvisit
som skall föreligga för att en person
skall kunna berövas sin frihet går man
noggrant igenom på polisskolorna, och
där inskärps hur viktigt ett sådant avgörande
är. Personalen vid tullverket
erhåller icke någon motsvarande utbildning.
Detta framgår av det remissyttrande
som rikspolisstyrelsen har avgivit
och som finns intaget i utskottsutlåtandet.

Herr Oskarson framhöll att en tvångsåtgärd,
som får vidtas på grund av en
tullförseelse, tillgår på precis samma sätt
som om den vore föranledd av ett annat
brott. Men det är betydligt enklare att
bedöma om rekvisit för tvångsåtgärder
föreligger när det gäller olovlig varuinförsel.
Det är lätt att konstatera om
en person, som är misstänkt för detta,

Nr 22

Torsdagen den 30 april 1970

Tullpersonalens tillsyns- och övervakningsuppgifter

faktiskt gjort sig skyldig till ett brott.
Om man kommer in på andra brott, erfordras
större kunskaper och kanske
också ett mera utvecklat omdöme innan
tvångsåtgärder får vidtagas.

Man framhöll också att av fem remissinstanser
fyra skulle ha ställt sig
bakom förslaget. Detta är nog en sanning
med modifikation. Sjöfartsverket,
som i och för sig ansett det angeläget
att man ökar övervakningen, har framhållit
att det icke kan överblicka om
tulltjänstemännen verkligen har sådana
kunskaper och erfarenheter att de
kan anförtros uppgiften.

Överbefälhavaren har också yttrat
sig, men han tycks ha missuppfattat
hela saken — i varje fall har han inte
trängt in i vad det t. ex. innebär att
gripa en person. Jag tror därför att man
kan ta ganska lätt på de tillstyrkanden
som yttrandena formellt slutar i.

Herr talman! Jag har egentligen inget
ytterligare att säga. Jag anser att om
det behövs ytterligare övervakning i
kustområdena för att förhindra allmänna
brott bör man upprusta polisen —
se till att det blir fler tjänster, fler båtar,
fler fordon — men jag tror att det
vore mycket olyckligt att dra in en helt
annan kår och ge den polisens allmänna
befogenheter.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr OSKARSON (m):

Herr talman! Det är ett par saker i
herr Martinssons inlägg som jag vill
vända mig mot.

Herr Martinsson gör gällande att det
skulle vara fara för rättssäkerheten om
man gav tullpersonalen dessa befogenheter.
Låt mig då först säga, att vi är
väl alla lika måna om rättssäkerheten
— på den punkten skiljer det ingenting.
Och om det nu skulle vara så som
herr Martinsson hävdar, att det föreligger
stora brister i tullmännens utbildning
på detta område — vilket jag har
svårt att förstå — och att rättssäker -

heten skulle sättas i fara, finns det väl
ändå rätt goda möjligheter att avhjälpa
den bristen. Det kan inte vålla några
större besvärligheter; personalen klarar
denna utbildning med den mycket ingående
grundläggande utbildning den
har och som också herr Martinsson verifierade
när det gäller tillämpning av
varusmugglingslagen.

Jag är litet förvånad över att herr
Martinsson säger att om övervakningen
i den yttre skärgården behöver utökas,
så skulle man skaffa fler båtar och fler
poliser. Men de som har båtar så att de
kan utföra övervakningen i yttre havsbandet
är ju tulltjänstemännen — där
finns redan den båtmateriel som behövs.

Det förefaller vara en egendomlig åtgärd
att nu skaffa ny materiel, att belasta
polisen med ännu mera arbete och
därigenom dra polispersonal från —
som jag förut påpekade — den viktiga
uppgift som polisen har när det gäller
bekämpning av den grövre brottsligheten.

Jag kan inte finna, herr talman, att
herr Martinsson på någon punkt har
vederlagt vad reservanterna har gjort
gällande och vidhåller därför mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Oskarson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Torsdagen den 30 april 1970

Nr 22

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herrar Schött och Oskarson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Oskarson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 165 ja och 26 nej, varjämte 2
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 19

Föredrogs vart för sig

första lagutskottets utlåtanden:

nr 36, i anledning av motioner angående
förutsättningarna för överlämnande
till särskild vård enligt brottsbalken,

nr 37, i anledning av motioner om
underlättande av inträde i svenska kyrkan
för evangelisk-lutherska invandrare,
och

nr 38, i anledning av motioner angående
ersättning till vittnen m. fl. vid
domstol; samt

tredje lagutskottets utlåtande nr 30,

1 anledning av motioner angående reglerna
för trafik med fritidsbåtar.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§20

Maximilängden för motorfordon

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av motioner angående
maximilängden för motorfordon.

2 — Andra kammarens protokoll 1970. A!

Maximilängden för motorfordon

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Bara ett par ord i anledning
av tredje lagutskottets utlåtande
nr 34. På många områden, inte minst
på trafikens, anser vi det angeläget med
enhetliga bestämmelser för Norden, ja,
för Europa. Jag finner detta vara alldeles
riktigt i de allra flesta fall. Förutom
trafiksäkerhetsriskerna med de långa
transportfordonen innebär det riksdagsbeslut
om en maximal fordonslängd
av 24 meter, som trädde i kraft den 1
januari 1968, att Sverige intar en särställning
bland Europas stater. Tredje
lagutskottet har i sitt utlåtande redovisat
bestämmelserna i åtskilliga europeiska
länder, som alla har mindre längd
på sina transportfordon. Inte heller inom
EEC har sådana fordonslängder som
de svenska diskuterats. Ett beslut om
tillåtande av så långa fordon som på
24 meter kan alltså knappast väntas.
Med tanke på våra utlandstransporter
är denna särställning besvärande.

Herr talman! Jag beklagar att felaktiga
informationer avhöll mig från att
motionera om mindre fordonslängd redan
i samband med propositionen. Tillsammans
med några kamrater har jag
följt och oroats av utvecklingen ur trafiksäkerhetssynpunkt
och i år motionerat
i avsikt att få en förändring, innan
antalet fordon med maximilängd
ökat så att en ändring försvåras. Även
om jag helst sett att tredje lagutskottet
funnit det möjligt att redan nu tillstyrka
en minskning av fordonslängden, är
jag ändå tacksam för att utskottet i
samband med vårt motionspar insett
vikten av en förnyad bedömning av
frågan.

Jag har begärt ordet för att få understryka
vad utskottet har framhållit i viktiga
avsnitt av sitt utlåtande. I likhet
med motionärerna har utskottet oroats
av utvecklingen och anser det »obestridligt
att de långa fordonstågen på
r 22

Nr 22

Torsdagen den 30 april 1970

Interpellation ang. förbättrat ekonomiskt

nadsutbildning

våra vägar försvårar omkörningar och
innebär betydande trafikrisker». På
s. 12 i utlåtandet skriver utskottet vidare
att härtill kommer att »antalet fordonståg
med maximilängder mellan
22 och 24 meter ökar betydligt, något
som alltmer kommer att försvåra möjligheterna
att anpassa de svenska reglerna
till de internationella bestämmelserna».
Utskottet anser det vara av vikt
att få en förnyad bedömning av frågan
både med hänsyn till trafiksäkerhetsriskerna
och till de ekonomiska konsekvenserna.
Utskottet hemställer att riksdagen
som sin mening ger Kungl. Maj :t
till känna vad utskottet anfört i anledning
av motionerna.

Herr talman! Kommunikationsministern
har visat stor handlingskraft när
det gällt att lösa olika trafiksäkerhetsproblem.
Flera problem som jag tidigare
på olika sätt har aktualiserat har
redan fått eller förefaller att i en snar
framtid få sin lösning, eftersom trafiksäkerhetsverket
även har kommit med
flera förslag i den riktningen. Med kännedom
om detta och med hänsyn till
utskottets skrivning är jag övertygad
om att Kungl. Maj :t — i detta fall kommunikationsministern
— förstår frågans
vikt och att det blir en positiv
lösning.

Jag har, herr talman, inte något yrkande.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Då fru Tliunvall inte
hade några vägande invändningar att
göra mot utskottets utlåtande, ber jag
att få yrka bifall till däri gjord hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§21

Föredrogs vart för sig

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 38, i anledning av motioner om

stöd till den enskilde under arbetsmarkarbetslokalers
anpassning för handikappade,

nr 41, i anledning av motioner om
skyldighet att borttaga gammal taggtråd,
och

nr 42, i anledning av motion om företrädesrätt
för buss i linjetrafik vid utkörning
från hållplats; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 22,
i anledning av motioner om förenkling
och förbilligande av ifrökontrollen.

Kammaren biföll vad, utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§22

Interpellation ang. förbättrat ekonomiskt
stöd till den enskilde under arbetsmarknadsutbildning Ordet

lämnades på begäran till

Herr WERNER (m), som yttrade:

Herr talman! Det är utomordentligt
glädjande att det svenska samhället gjort
och gör betydande insatser för att lindra
påfrestningarna vid arbetslöshet och
genom omskolning underlättar övergång
till nya yrkesområden, som beräknas
kunna ge bättre och säkrare försörjningsmöjligheter.
Utformningen av
vissa viktiga detaljer i vårt sociala
trygghetssystem i detta avsnitt är emellertid
mogen för en översyn. Den enskilde,
som behöver ta samhällets tjänster
i anspråk, upplever den förekommande
splittringen på olika lijälpformer
med mycket skiftande ekonomiska
nivåer som förvirrande och inte alltid
rättvis.

En arbetslös som ej likt ca 1,5 miljoner
andra arbetstagare hunnit kvalificera
sig till ett ekonomiskt skydd via
erkänd arbetslöshetskassa får under
väntetiden på nytt arbete eller omskolning
vända sig till endera socialvården
eller arbetslöshetsnämnden. Enligt
lagen om arbetslöshetsnämnd och tillhörande
föreskrifter och arbetsmark -

Torsdagen den 30 april 1970 Nr 22

Interpellation ang. förbättrat ekonomiskt stöd till den enskilde under arbetsmarknadsutbildning -

nadskungörelsen utgår statsbidrag till
kommunen för kontantunderstöd till såväl
svenska som utländska medborgare.
Räcker kontantunderstödet ej till, kan
beloppet kompletteras med socialhjälp,
som icke är statsbidragsberättigad.

Vänder man sig till socialvården får
man i regel ut ett högre belopp än om
man går till arbetslöshetsnämnden. Därtill
kommer att socialvården utöver det
högre beloppet betalar den faktiska hyran
för den sökande.

Oavsett om orsaken till hjälpbehovet
varit arbetslöshet eller sjukdom eller bådadera
är det otillfredsställande att två
kommunala hjälporgan har så olika system.
För den enskilde kan det dessutom
ibland vara slumpen som avgör hos vilken
myndighet vederbörandes ärende
kommer att handläggas.

Ännu mer komplicerat blir det när
nästa steg tas och bidrag vid s. k. arbetsmarknadsutbildning
skall fastställas.
Så är t. ex. en klar gränslinje mellan
handikappad och annan omskolningssökande
i praktiken omöjlig att
upprätthålla, om man vill ta vederbörlig
hänsyn till den enskildes hälsoläge, ekonomiska
svårigheter m. in. För den som
råkar vara sjukskriven vid ansökningstillfället
tillämpas mycket förmånliga
reduceringsregler beträffande inkomst
av sjukpenning under förutsättning att
försäkringskassan bedömer skäl föreligga
för att sjukpenning över huvud taget
får utgå under tid för omskolning.

Medan arbetsmarknadsstyrelsen sålunda
är generös i sin tillämpning av
dessa ekonomiska samordningsfrågor,
har riksförsäkringsverket, som är tillsynsmyndighet
för försäkringskassorna,
utifrån sin medicinsk-juridiska bedömning
av sjukskrivningen som ett tecken
på viss invaliditet, rekommenderat
en mycket stor restriktivitet beträffande
antalet fall, där sjukpenning över
huvud taget skall kunna utgå.

Nuvarande system är icke bra. Högt
kvalificerade tjänstemän vid försäk -

ringskassorna och den statliga arbetsvärden
får nu spilla tid på att i fall
efter fall tillsammans söka komma överens
om vad som skall gälla. Om sjukpenning
tillåtits utgå, skall den enligt
riksförsäkringsverket dras in efter viss
tid så snart man anser att den försäkrade
hunnit så långt i utbildningen
att han eller hon kan antas vara kapabel
att förtjäna minst hälften så stor
arbetsinkomst som den »han hade haft
om han varit frisk och fortsatt sitt gamla
yrke» (riksförsäkringsverkets cirkulärserie
nr 6/1968). Detta kan innebära
att en person, som beviljats en tvåårig
utbildning, mister sjukpenningen
efter ett år och måste fortsätta på en
lägre ekonomisk nivå.

Hur mycket en samordning mellan
sjukpenning och omskolningsbidrag
skulle kosta är omöjligt att säga. Somliga
har gissat på kanske 10 miljoner
kronor. Ett är säkert: det föreligger ett
starkt behov av administrativ förenkling
och av att den enskilde får uppleva
större rättssäkerhet i dessa frågor.

Den nuvarande sammanblandningen
av behovsprincipen och prestationsprincipen
via sjukförsäkringen medför improduktivt
administrativt merarbete,
vållar den enskilde uppenbara orättvisor
och riskerar att sätta ur kraft 23 §
i arbetsmarknadskungörelsen som säger:
»Utbildningsbidrag får icke överstiga
den genomsnittliga lönen i utbildningsorten
i det yrke som utbildningen
avser. Härvid skall beaktas att utbildningsbidraget
är skattefritt.»

Med stöd av vad jag här anfört hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:

Är herr statsrådet beredd medverka
till sådana förbättringar då det gäller
ekonomiskt stöd till den enskilde under
arbetsmarknadsutbildning att

a) alla bidrag utanordnas från ett
enda håll till den enskilde, lämpligen
genom länsarbetsnämnden,

Nr 22

Torsdagen den 30 april 1970

Interpellation ang. kontrollen vid överlåtelse av bostadsrättslägenhet

b) bidragen utgår enligt generella
normer, som tar hänsyn till den enskildes
behov och som är mera generösa;
mot fullständiga familjer än nuvarande
principer,

c) utbildningsbidrag på anmodan av
den utbildningssökande utgår med belopp
som motsvarar vad som eljest i
tillämpliga fall kunnat utgå i form av
sjukpenning från allmän försäkringskassa
eller dagersättning från erkänd arbetslöshetskassa? Denna

anhållan bordlädes.

§ 23

Interpellation ang. kontrollen vid överlåtelse
av bostadsrättslägenhet

Ordet lämnades på begäran till

Herr LUNDBERG (s), som yttrade:

Herr talman! Bostadsrättskontrollagens
slopande från den 1 januari 1969,
bostadskostnadsutvecklingen och hyreskostnaderna,
speciellt på bristorterna,
diskuterades vid 1968 års riksdag. Det
uttalades farhågor för överpriser på
centralt belägna bostadsrättslägenheter.
Dessa farhågor synes tyvärr till mycket
stor del ha bekräftats. Detta har utlöst
oro på bostadsmarknaden och har
bl. a. föranlett kommunförbunden att i
skrivelse till regeringen hemställa om
ett återinförande av bostadsrättskontrollagen.
Även från hyresgästhåll har
framförts allvarliga betänkligheter över
den prismässiga utvecklingen på bostadsrättslägenheter.
I detta sammanhang
har även påtalats det förhållandet
att gällande skatteregler är synnerligen
förmånliga för säljaren, som efter
fem års innehav av sin bostadsrättslägenhet
kan tillgodogöra sig en i vissa
fall betydande vinst utan att skattskyldighet
föreligger.

Med hänvisning till påtalade omständigheter
på bostads- och hyresmarknaden
anhåller jag om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och che -

fen för justitiedepartementet få framställa
följande frågor:

1. Vill statsrådet ge kammaren en
samlad redogörelse för erfarenheterna
av prisutvecklingen på hyresmarknaden
och på bostadsrättslägenheter efter
det att bostadsrättskontrollagen slopats? 2.

Övervägs det åtgärder inom regeringen
i syfte att åstadkomma någon
kontroll vid överlåtelserna av bostadsrättslägenheter
?

3. Kommer regeringen att eventuellt
inom gällande lag eller på annat sätt
vidtaga åtgärder för att till köpare och
hyresgäster återföra oskäligt uttagna
överpriser?

Denna anhållan bordlädes.

§24

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren nu kl. 12.26 att ajournera
sina förhandlingar till kl. 14.00,
då samtliga till bordläggning denna daganmälda
utskottsutlåtanden väntades föreligga.

§25

Då förhandlingarna kl. 14.00 återupptogs
anmäldes till bordläggning

utrikesutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av motioner om vidgat stöd
till motståndsrörelser;

statsutskottets utlåtanden:

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen framlagda förslag
angående det statliga utvecklingsbiståndet
jämte motioner,

nr 85, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1970/71 till utrikesförvaltningen,
m. in., jämte motion,

nr 86, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående Svenska institutets
organisation och uppgifter, in. in.,
och

nr 87, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ökat statligt stöd
till de frivilliga försvarsorganisatio -

Torsdagen den 30 april 1970

Nr 22

nerna och hemvärnet jämte motioner;

bevillningsutskottets betänkande nr
37, med anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten
jämte motioner;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 25, över motioner om anslag för
en dokumentärfilm om tvåkammarriksdagen,

nr 30, i anledning av motioner om
tillsättande av begärd utredning angående
mindre och medelstora företag,
nr 31, i anledning av motion om långfristiga
lån till nyetablerade företag,
nr 32, i anledning av motion angående
familjeföretagens uppgifter och utvecklingsmöjligheter,

nr 33, i anledning av motioner om
ökad statlig upphandling från mindre
och medelstora företag,

nr 34, i anledning av motioner om
ökad statlig upphandling från norrlandsföretag,
och

nr 35, över motioner i anledning av
proposition med förslag till förordning
om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten; tredje

lagutskottets utlåtanden:
nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till fastighetsbildningslag
jämte motioner,

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden, m. m. jämte motioner i
ämnet,

nr 40, i anledning av motioner angående
tomgångskörning av motorfordon,
nr 43, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till kungörelse
om ändring i sjötrafikförordningen
(1962: 150), och

nr 44, i anledning av motioner angående
visst försöksfiske i Blekinge län;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 29, i anledning av motioner om
förebyggande hälsovård, och

nr 30, i anledning av motioner om

anställning av handikappad i statlig
verksamhet.

§ 26

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 164, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående stimulansåtgärder
för textil- och konfektionsindustrierna
samt den manuellt arbetande glasindustrin
jämte motioner;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om anslag för budgetåret
1970/71 till exportfrämjande åtgärder
för textil- och konfektionsindustrierna
samt den manuellt arbetande glasindustrin,
m. m., jämte motioner; och

nr 166, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om anslag för budgetåret
1970/71 till utbildningsåtgärder för textil-
och konfektionsindustrierna samt
den manuellt arbetande glasindustrin;

från bankoutskottet:

nr 188, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående stimulansåtgärder
för textil- och konfektionsindustrierna
samt den manuellt arbetande glasindustrin
jämte motioner; samt

från tredje lagutskottet:

nr 154, i anledning av motioner angående
maximilängden för motorfordon;
och

nr 155, i anledning av motioner om
arbetslokalers anpassning till handikappade.

§ 27

Tillkännagavs att följande Kungl.
Maj ds propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 128, angående godkännande av
avtal mellan televerket och Telefonaktiebolaget
L M Ericsson om visst utvecklings-
och produktionssamarbete på telekommunikationsområdet,
m. m., samt
nr 131, med förslag till ändring i
kommunala vallagen (1930:253).

Nr 22

Torsdagen den 30 april 1970

Dessa propositioner bordlädes.

§ 28

Till bordläggning anmäldes bankoulskottets
anmälan jämlikt 21 § riksdagsstadgan,
att till utskottet från fullmäktige
i riksbanken inkommit framställning
angående förändringar i riksbankens
avdelningskontorsorganisation.

§ 29

Anmäldes följande motioner:
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 88, angående högre teknisk utbildning
och forskning i övre Norrland,
motionerna:

nr 1423, av herr Sellgren,
nr 1424, av herrar Tobé och Romanus,
samt

nr 1425, av herr Wennerfors och fru
Sundberg;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 119, angående riktlinjer för
lots- och fyrväsendets organisation och
för statliga sjöfartsavgifter, motionerna:

nr 1426, av herrar Hedin och Wennerfors,

nr 1427, av fru Jonäng och herr Eriksson
i Bäckmora,

nr 1428, av herr Oskarson,
nr 1429, av herr Sellgren, samt
nr 1430, av herr Wennerfors och fru
Mogård: samt

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 122, angående utbyggnad av
organisationen för läkar- och tandläkar -

utbildning i Stockholm m. in., motionerna: nr

1431, av herr förste vice talmannen
von Friesen m. fl.,

nr 1432, av fru Lewén-Eliasson och
herr Hellström,

nr 1433, av herr Wennerfors m.fl.,
samt

nr 1434, av herr Wennerfors m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 30

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Nordstrandh (m), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående tidpunkten för meddelande
av beslut om intagning till socialhögskola,

herr Krönmark (in), till lierr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående skördeskadeersättning
vid på grund av översvämning utebliven
sådd, och

herr Andersson i Örebro (fp), till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående sammankopplingen
av vissa lån till företagare.

§ 31

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.02.

In fidem

Sune K. Johansson

Måndagen den 4 maj 1970

Nr 22

Måndagen den 4 maj

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollen för den 23 och
den 24 nästlidne april.

§ 2

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr
128, angående godkännande av avtal
mellan televerket och Telefonaktiebolaget
L M Ericsson om visst utvecklingsoch
produktion,ssamarbete på telekommunikationsområdet,
in. m.; samt

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 1.31, med förslag till ändring i
kommunala vallagen (1930: 253).

§ 3

Föredrogs, men bordlädes åter utriutskottet
en vid utskottets anmälan jämlikt
21 § riksdagsstadgan fogad, å bordet
vilande framställning från fullmäktige
i riksbanken angående förändringar
i riksbankens avdelningskontorsorganisation.

§ 4

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till statsutskottet de å bordet vilande
motionerna nr 1423—1434.

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 9, statsutskottets
utlåtanden nr 84—87, bevillningsutskottets
betänkande nr 37, banlcoutskottets
utlåtanden nr 25 och 30—35, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 35, 37, 40,

43 och 44 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 29 och 30.

§ G

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Werner (m), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
förbättrat ekonomiskt stöd till
den enskilde under arbetsmarknadsutbildning,
och

herr Lundberg (s), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående kontrollen vid överlåtelse av
bostadsrättslägenhet.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 7

På hemställan av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren, att bevillningsutskottets
betänkande nr 37 och
bankoutskottets utlåtande nr 35 i nu
nämnd ordning skulle uppföras främst
bland två gånger bordlagda ärenden
på morgondagens föredragningslista.

§ 8

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets utlåtande nr 8, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
angående statliga garantier för skadeersättning
vid vissa atomolyckor, m. m.;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

88, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret

Nr 22

Måndagen den 4 mai 1970

1970/71 till högre utbildning och forskning
m. in. jämte motioner,

nr 89, i anledning av Rungl. Majits
proposition angående viss utvidgning
av långivningen ur statens lånefond för
den mindre skeppsfarten,

nr 90, i anledning av motioner om en
för hela landet enhetlig telefontaxa,
in. in.,

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående dialekt- och ortnamnsarkiven
m. m. jämte motioner,
nr 92, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående riksskatteverkets
organisation m. in. jämte motioner,
nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
den statliga förhandlingsverksamheten
i löne- och anställningsfrågor, m. m.,
nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till delegationen
för atomenergifrågor för budgetåret
1970/71,

nr 95, i anledning av Kungl Majits
proposition angående statliga garantier
för skadeersättning vid vissa atomolyckor
in. in.,

nr 96, i anledning av Kungl. Majits
proposition om vissa pensionsfrågor
in. in.,

nr 97, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden,

nr 98, i anledning av Kungl. Majits
proposition med förslag till ny organisation
av läkemedelsförsörjningen m. m.
och Kungl. Majits i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag
till socialstyrelsen jämte motioner, och
nr 99, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag för budgetåret
1970/71 till folkpensioner jämte motioner; bankoutskottets

utlåtanden:
nr 28, i anledning av motioner angående
Sveriges investeringsbank AB, och
nr 29, i anledning av motioner om
rökförbud inom riksdagshuset;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 34, i anledning av Kungl. Majits
proposition med förslag till lag om

ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte motioner
i ämnet,

nr 35, i anledning av motioner om
varudeklaration på tobaksvaror, m. m.,

nr 36, i anledning av motion angående
omhändertagandet av mentalsjuka
personer, och

nr 37, i anledning av Kungl. Majits
proposition med förslag till ny organisation
a-v läkemedelsförsörjningen
m. m., såvitt propositionen hänvisats till
lagutskott; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1970/71 till miljövårdisinformation
och till en rikskampanj mot nedskräpning
jämte motioner, och

nr 25, i anledning av motioner om inrättande
av ett institut för avfallsforskning.

§ 9

Tillkännagavs, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 126, angående godkännande
av protokoll rörande ändring i avtalet
den 14 maj 1959 mellan Sverige och
Österrike för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter på inkomst
och förmögenhet, överlämnats till
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 10

Anmäldes motionen nr 1435, av fru
Ryding och herr Hermansson, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
98, med förslag till förordning om ändring
i förordningen (1958: 295) om sjömansskatt,
in. m.

Denna motion bordlädes.

§ 11

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Hedlund (ep), till herr statsmi -

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Nr 22

nistern angående åtgärder för att skydda
andra länders institutioner i Sverige,
och

fru Jonäng (ep), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
ersättningen till enskilda hem
som tar emot sommarbarn.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.02.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 5 maj

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr andre
vice talmannen.

§ 1

Minnesord över avliden ledamot av
kammaren

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Under

helgen nåddes vi av budet att
ledamoten av denna kammare Gunnar
Eskilsson avlidit den 2 maj. Allt sedan
sitt inträde i riksdagen 1961 var han
verksam inom jordbruksutskottet. I
riksdagsarbetet kom hans starka intresse
för glesbygdsproblemen ofta till uttryck,
och hans erfarenhet och sakkunskap
utgjorde en värdefull tillgång speciellt
vid behandlingen av jordbruksoch
skogsfrågor berörande de mindre
jordbruken.

I sin hemort innehade Eskilsson
många kommunala och fackliga uppdrag,
bland annat posten som kommunalfullmäktiges
ordförande.

Vi minns Gunnar Eskilsson som en
vänlig och god riksdagskamrat och lyser
frid över hans minne.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

2* — Andra kammarens protokoll 1970.

§ 2

Meddelande ang. plena tisdagen den 5
och onsdagen den 6 maj

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Efter

avbrott för middagsuppehåll
mellan ungefär kl. 18.00 och kl. 19.30
kommer dagens sammanträde att fortsättas
med ett kvällsplenum, som avses
skola pågå till omkring kl. 2.00 på natten.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet
vilande proposition nr 126, angående
godkännande av protokoll rörande ändring
i avtalet den 14 maj 1959 mellan
Sverige och Österrike för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande skatter
på inkomst och förmögenhet.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 1435.

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 8, statsutskotXr
22

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Förordning om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

tets utlåtanden och memorial nr 88—99,
bankoutskottets utlåtanden nr 28 och
29, andra lagutskottets utlåtanden nr
34—37 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 24 och 25.

§ 6

Förordning om investeringsavgift för
vissa byggnadsarbeten

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 37, med anledning av
Kungl. Maj ds proposition med förslag
till förordning om investeringsavgift för
vissa byggnadsarbeten jämte motioner.

I proposition nr 101 hade Kungl.
Maj:t under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 20 mars 1970 föreslagit riksdagen
att anta vid propositionen fogat
förslag till förordning om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten.

I propositionen föreslogs att den som
under tiden den 7 maj 1970—den 31
juli 1971 satte i gång vissa byggnadsarbeten
i områden utanför stödområdet
skulle betala en investeringsavgift motsvarande
25 7» av byggnadskostnaden.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande med anledning av
propositionen nr 101 väckta motioner:

1) de likalydande motionerna I: 1175
av herrar Gösta Jacobsson och Åkerlund
samt TI: 1385 av herrar Wachtmeister
och Nilsson i Agnäs, vari hemställts,

att riksdagen måtte avslå propositionen
;

2) de likalydande motionerna I: 1176
av herr Sörenson samt II: 1382 av herr
Hyltander och fru Anér, vari hemställts,
att riksdagen beslutade

a) att sådana föreningslokaler av typ
ungdomsgård, vars totala produktionskostnad
icke överstege 500 000 kr., vars
planering kommit så långt att igångsättningstillstånd
med början under
tredje kvartalet 1970 erhållits före den

20 mars 1970, vid vars byggande endast
komme att anlitas arbetskraft med
en ålder över 50 år och där i övrigt
förekomme en betydande del av frivillig
arbetsinsats, undantoges från avgiftsplikt,

b) att befrielse från investeringsavgift
utan dröjsmål skulle kunna beviljas
för föreningslokaler av typ ungdomsgård,
som vore näraliggande ovan angivna
projekt;

3) de likalydande motionerna I: 1177
av herrar Wikström och Richardson
samt 11:1384 av herr Strömberg in. fl.,
vari hemställts,

att riksdagen vid behandlingen av
proposition nr 101 i skrivelse till Kungl.
Maj:t uttalade att vid tillämpningen av
förordningen om investeringsavgift för
vissa byggnadsarbeten nödvändigheten
av generös dispensgivning beaktades i
fråga om dels byggande av affärer, samlingslokaler
och andra nödvändiga serviceanläggningar
i nybyggda bostadsområden,
dels byggande av kyrkor och
samlingslokaler, där detta vore baserat
på frivillig finansiering, t. ex. genom insamlingar; 4)

de likalydande motionerna I: 1178
av herrar Österdahl och Tistad samt
II: 1381 av herrar Gustafsson i Stenkyrka
och Franzén i Träkumla, vari
hemställts,

att riksdagen beslutade att Gotland
skulle hänföras till de områden inom
vilka investeringsavgift icke skulle erläggas
och att således 1 § i förordningen
erhölle i motionerna angiven lydelse; 5)

motionen IT: 1291 av herrar Fridolfsson
i Stockholm och Werner, vari
hemställts,

att riksdagen måtte avslå propositionen
nr 101 i vad avsåge investeringsavgift
för kyrkolokaler;

6) motionen II: 1370 av herr Josefson
i Arrie och fru Jonäng, vari hemställts,

att riksdagen vid behandlingen av
propositionen nr 101 beslutade, att in -

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Nr 22

Förordning om

vesteringsavgift icke skulle utgå, om arbetet
helt eller till huvudsaklig del avsåge
kyrkor och andra kyrkliga samlingslokaler.

Vidare hade upptagits ett yrkande i
de med anledning av propositionen nr
75, med förslag om den fortsatta regionalpolitiska
stödverksamheten, väckta
likalydande motionerna 1:1151 av herr
Sundin m. fl. och II: 13b2 av herr Hedlund
m. fl., nämligen

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t begärde, att vid den fortsatta utredningen
om lokaliserings- och regionalpolitikens
utformning måtte prövas
frågan om särskilda investeringsavgifter
som återhållande åtgärd i stockningsområden.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

A) med bifall till Kungl. Maj :ts proposition
nr 101 och med avslag på motionerna
1:1175 och 11:1385 anta det
vid propositionen fogade förslaget till
förordning om investeringsavgift för
vissa byggnadsarbeten;

B) avslå följande motioner, nämligen

1) motionerna 1:1151 och 11:1342,
i vad de behandlats i detta betänkande,

2) motionerna I: 1176 och II: 1382,

3) motionerna I: 1177 och II: 1384,

investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

4) motionerna I: 1178 och II: 1381,

5) motionen II: 1291 samt

6) motionen II: 1370.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Gösta Jacobsson (m), som
ansett att utskottet under A bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:1175 och 11:1385 avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 101;

2) av herrar Tistad (fp), Yngve Nilsson
(in), Sundin (ep), Österdahl (fp),
Magnusson i Borås (m), Sundkvist (ep),
Ericsson i Åtvidaberg (fp) och Börjesson
i Falköping (ep), vilka ansett att
utskottet bort hemställa,

I) under B 3, 4, 5 och 6
att riksdagen måtte med anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 101 och
med bifall till motionerna I: 1178 och
II: 1381, motionen II: 1291 och motionen
II: 1370 ävensom med anledning av
motionerna 1:1177 och 11:1384, i vad
dessa motioner avsåge dispensprövning
av ärenden rörande kyrkor och kyrkliga
samlingslokaler, anta det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om investeringsavgift för vissa
byggnadsarbeten med de ändringar att
1 § erhölle följande såsom reservanternas
förslag betecknade lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag)

För byggnadsarbete, som igångsättes
under tiden den 7 maj 1970—den
31 juli 1971, skall investeringsavgift erläggas
till staten, om arbetet helt eller
till huvudsaklig del avser
bensinstation, reparationsverkstad
för motorfordon, parkeringshus eller
sådan parkeringsanläggning som ej inrättas
i anslutning till ny bostadsbebyggelse,

butiks-, kontors- eller banklokaler,
kommunal förvaltningsbyggnad,
kyrkliga eller andra samlingslokaler
eller nöjeslokaler,

(Reservanternas

förslag)

För byggnadsarbete, -------

kommunal förvaltningsbyggnad,
samlingslokaler eller nöjeslokaler
med undantag för kyrkliga samlingslokaler,

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Förordning om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

(Kungl. Maj.ts förslag)

sporthall eller annan idrottsanläggning,

bostadshus som är avsett uteslutande
för fritidsändamål, när arbetet ingår i
ett byggnadsföretag som omfattar mer
än ett sådant hus eller när huset genom
arbetet erhåller en bostadsyta överstigande
80 kvadratmeter.

Investeringsavgift erlägges icke för

1. byggnadsarbete i Norrbottens, Västerbottens,
Jämtlands och Västernorrlands
län samt i de delar av Gävleborgs,
Kopparbergs, Värmlands, Älvsborgs och
Göteborgs och Bohus län som Konungen
bestämmer,

2. kommunalt eller-------

(Reservanternas förslag)
sporthall eller---------

Jämtlands, Västernorrlands och Gotlands
län samt i — — — Konungen
bestämmer,

för arbetet.

II) under B 2 och 3
att riksdagen måtte med anledning
av motionerna I: 1176 och II: 1382 samt
motionerna I: 1177 och II: 1384, sistnämnda
motioner i vad de avsåge dispensprövning
av ärenden rörande affärs-
och samlingslokaler samt andra
nödvändiga servicelokaler i nybyggda
bostadsområden, i skrivelse till Kungl.
Maj:t ge till känna vad reservanterna
anfört.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade
:

Debatten rörande detta betänkande
må omfatta jämväl bankoutskottets utlåtande
nr 35, men yrkanden beträffande
nämnda utlåtande framställes först
sedan det föredragits.

Bevillningsutskottets hemställan föredrogs;
och anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! När vi nu går att behandla
Kungl. Maj :ts proposition nr
101 med förslag om införande av en investeringsavgift
på 25 procent för vissa
byggnadsarbeten, främst avseende butiks-
och kontorslokaler, kommunala
förvaltningsbvggnader, kyrkliga och

andra samlingslokaler samt fritidshus
av viss storlek eller överstigande 80
kvadratmeter, vill jäg i korthet, trots
att riksdagen snart kommer att ha en
större ekonomisk debatt, anföra några
mera allmänna synpunkter och motivera
de reservationer som finns fogade
till bevillningsutskottets förevarande
betänkande.

Då vi nu blivit nödsakade att införa
denna investeringsavgift på 25 procent
är detta ett resultat av den ekonomiska
politik som förts här i landet under de
senaste åren. Man kan också säga att
det är ett bevis på att regleringar föder
regleringar. Vi har ju redan en reglering
av byggnadsarbeten, vilken innebär
att regeringen i sin hand har ett
maktmedel för en detaljstyrd utveckling
på detta område. Denna reglering
har tydligen inte varit tillräckligt effektiv.
Människor som kanske redan
fått ett igångsättningstillstånd måste
dock finna det egendomligt att de nu
måste stoppa sitt byggande. Avgiften
har ju en sådan höjd att den näppeligen
kan betalas. Den kan därför sägas vara
rent prohibitiv. Självfallet kan en sådan
rvckighet inte befordra en effektiv utveckling
i samhället. Den innebär emellertid
ett pris som vi nu måste betala.

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Nr 22

Förordning om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

Vi kan inom moderata samlingspartiet
inte annat än beklaga att vi nu befinner
oss i en situation där den föreslagna
åtgärden också enligt vår uppfattning
är nödvändig. Därför kommer
vi nu inte att motsätta oss detta förslag.
Vi ger vår anslutning härtill i
första hand därför att vi därmed vill
medverka till att åstadkomma något
bättre resurser för de industriella investeringarna.
Ansvällningen av den offentliga
sektorn har ju nu blivit så stor
att något måste göras för att hålla igen
denna utveckling.

Mot denna bakgrund är det förvånande
att regeringen inte finner det
rimligt att tillsätta en besparingsutredning.
Ett gemensamt samarbete i en så
brydsam fråga som denna borde vara
till nytta för landet. Det kan näppeligen
gagna den fortsatta utvecklingen
att regeringspartiet ensidigt låser sig
för avgöranden i så pass viktiga sammanhang.

Så långt kan det vara gott och väl att
något nu göres. Man kan emellertid
inte underlåta att ställa frågan, om detta
förslag leder till det önskade resultatet.
Får man härigenom de möjligheter
till industriella investeringar som
man har förutsatt? Tyvärr kommer väl
verkningarna av de föreslagna åtgärderna
åtminstone under den närmast
framförliggande tiden att bli ganska
små. Det kommer att dröja länge innan
denna åtgärd får någon större konjunkturpolitisk
betydelse. Det kan komma
att gå på samma sätt som förra gången
en liknande avgift tillämpades. Långt
innan tiden hade utgått för den antagna
investeringsavgiftens varaktighet
hade arbetsmarknadsförhållandena ändrats
så att regeringen var tvungen att
bevilja dispenser nära nog på löpande
band. Det är av stor vikt att utvecklingen
i detta avsende följes mycket
noga, så att vi inte om vi kommer i en
liknande situation råkar ut för allvarliga
verkningar i annan riktning än som
varit avsett.

Tyvärr torde många andra faktorer
komma att minska våra möjligheter att
få de industriella investeringar som vi
så väl behöver. Den allvarliga kreditransonering
som nu tillämpas beträffande
det enskilda näringslivet är av
sådan art att stora delar av industrin
ändå inte kan göra de investeringar
som de skulle behöva efter den svåra
eftersläpning som inträffat. Vi har under
de senaste åren inte i tillräcklig
utsträckning gått in för att bygga för
framtiden, vilket är beklagligt.

Kreditrestriktionerna får nu allt allvarligare
verkningar för det enskilda
näringslivet. Jag tror inte att man i
längden bara kan hänvisa till att många
av våra stora exportindustrier har en
mycket god likviditet. Även de blir nämligen
ansträngda genom den hårda kreditpolitiken,
som medför att de i allt
större utsträckning måste utnyttjas av
sina handelspartner och därmed alla
tillgängliga möjligheter till krediter tillvaratages.
Detta kommer att leda till
att även de goda företagen så småningom
kommer att få likviditetsproblem.
Härtill kommer att många små, goda
företag kan tvingas att upphöra med
sin verksamhet eller att inte kunna arbeta
med den effektivitet som de eljest
skulle kunna utveckla. Konkurserna
och betalningsinställelserna har också
ökat på senaste tiden. Allt detta får väl
i viss mån tillskrivas den omständigheten,
att vi inte i tillräckligt god tid har
tänkt på sparandet och dess stora betydelse
i ett expanderande samhälle.
Det är nog på tiden att även småspararna-hushållsspararna
blir mera uppskattade
än de har varit under den senaste
tiden.

Det är olyckligt när det blivit så att
människorna i viss mån kan finna det
mindre meningsfullt att spara för framtiden.
Småsparandet har ju i vårt land
tidigare utgjort en mycket god grund
för framåtskridandet, och det är därför
som vi inom vårt parti menar att småspararna
bör premieras så mycket som

41!

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Förordning om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

möjligt. Jag vet att finansministern
ibland har sagt att det inte är så farligt
om hushållssparande! inte ökar eller
om det t. o. m. minskar — han har då
hänvisat till de stora pensionsfonderna.
Men hur värdefullt sparandet i pensionsfonderna
än är, så tror jag aldrig
att det kan ersätta vad en allmänt utbredd
tillit till det personliga sparandet
kan betyda för ett samhälles ekonomiska
stabilitet.

Vidare har det ju också visat sig att
det enskilda näringslivet inte ens får
utnyttja den återlånerätt som skulle finnas
i pensionsfonderna, då även dessa
lån omfattas av kreditrestriktionerna.
Därför blir denna återlånerätt i dagens
situation helt illusorisk.

Och den senaste skärpningen av kreditrestriktionerna,
som chefen för en
av de större bankerna häromdagen betecknade
som nära nog ett totalt kreditstopp,
gör inte situationen bättre.
Bara en sådan åtgärd som att riksbanken
har krävt att alla checkräkningskrediter
över 100 000 kr. skall minskas
med 20 procent får allvarliga verkningar
för industrin. Allt tal om ökade industriella
investeringar i samband med
åtgärder av antytt slag verkar helt naturligt
förbryllande på dem som skall
förverkliga de investeringar som alla
betraktar som så livsviktiga för det fortsatta
framåtskridandet.

I reservationen 2 vid bevillningsutskottets
betänkande nr 37 har ett par
mindre problem upptagits till behandling.
Jag vet att det är flera motionärer
som kommer att utveckla dessa problem,
och därför skall jag fatta mig
mycket kort på denna punkt.

Först och främst har vi reservanter
krävt att byggandet av kyrkor inte skall
drabbas av investeringsavgiften. Det är
ofta fråga om uppförande av lokaler
som åstadkommes genom på frivillighetens
väg insamlade medel, och från
den synpunkten måste det betraktas
som obilligt att så hårt beskatta denna
offervilja. Vidare har det visat sig att

det ibland är fråga om att ersätta lokaler
som saneras bort i storstäderna. Det
är också av högsta angelägenhetsgrad
att de nya bostadsområdena får tillgång
till kyrkliga lokaler. Det gäller inte bara
att möjliggöra att gudstjänster kan hållas,
utan även ungdomsverksamheten
kommer in i sammanhanget. Det är inte
heller fråga om några stora pengar, varför
problemet från konjunkturpolitisk
synpunkt har mycket ringa betydelse.
Det behövs därför enligt vårt förmenande
inte så hårda tåg för att hindra
kyrkbyggandet.

Vi har även ansett att Gotlands län
borde kunna åtnjuta samma förmåner
som det s. k. stödområdet. Eftersom
speciella svårigheter gäller för denna
landsdel och då byggandet där sker i
så pass ringa grad att det inte kan vara
av någon större betydelse för konjunkturen,
har vi som sagt funnit att även
Gotland borde kunna fritas från verkningarna
av investeringsavgiften.

Herr talman! Detta leder fram till att
jag yrkar bifall till reservationen 2 samt
i övrigt till vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 37.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag vill allra först instämma
i vad herr Magnusson i Borås
anförde beträffande kreditrestriktionerna
och om hur hårt de drabbar de företag
som måste gå ut på lånemarknaden
för att försöka skaffa kapital. Inte minst
den ökning som skett i fråga om konkurser
den senaste tiden vittnar om att
det är besvärligt för företagsamheten i
vårt land, för att inte tala om den höga
räntan, som oerhört hårt drabbar de
skuldsatta företag det här är fråga om.

Men, herr talman, det var inte därför
som jag begärde ordet, utan det var närmast
därför att jag ville i allra största
korthet kommentera reservationen 2 i
bevillningsutskottets betänkande nr 37.
Reservanterna har i princip anslutit sig
till den i propositionen uttalade uppfattningen,
att industrins investerings -

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Nr 22

Förordning om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

planer i nuvarande läge ytterligare
måste prioriteras och att detta bör ske
genom en dämpning av sådana byggnadsinvesteringar
vilka utan olägenhet
kan skjutas på framtiden. Dock anser vi
att de åtgärder som det här är fråga om,
nämligen att komma till rätta med den
överhettning som råder i samhällsekonomin,
borde ha satts in långt tidigare
och mera inriktats på att binda köpkraftöverskottet.

Det kan finnas berättigade invändningar
mot att använda investeringsavgiften
såsom ett konjunkturpolitiskt medel,
men reservanterna menar att läget
i dag är sådant att vi inte vill motsätta
oss införandet av denna avgift. Vi vill
dock uttala en förhoppning om att när
en dämpning inte längre erfordras förordningen
om investeringsavgiften utan
dröjsmål avvecklas.

Investeringsavgiften skall enligt förslaget
inte vara avdragsgill vid taxering
och får inte inräknas i anskaffningskostnaden
vid beräkning av värdeminskningsavdragen.
Den kommer därför
i praktiken att få en kostnadsfördyrande
effekt som vida överstiger 25 procent.
Härigenom kan man påräkna att
investeringsavgiften i princip kommer
att medföra totalstopp för alla icke prioriterade
objekt. Jag är medveten om
att man för att uppnå bästa möjliga effekt
med de åtgärder det här är fråga
om inte får urholka bestämmelserna så
att den samhällsekonomiska effekten
uteblir. Dock finns oprioriterade objekt
som måste anses ha en sådan angelägenhetsgrad
att ett till följd av avgiftsplikt
framtvingat uppskov måste anses
i högsta grad omotiverat.

Det väsentliga är att den nu föreslagna
avgiften skall medföra att uppskov bör
ske med de projekt, som utan större olägenhet
kan skjutas på framtiden. Det
finns dock oprioriterade projekt som
från angelägenhetssynpunkt inte gärna
kan skjutas på framtiden. Vi menar att
det bör ankomma på Kungl. Maj :t att
pröva varje sådant projekt och om man

så anser lämpligt bevilja dispens. Jag
tänker på affärs- och servicelokaler,
samlingslokaler och liknande som kan
ligga i nyanlagda bostadsområden.

Kyrkor och kyrkliga samlingslokaler
representerar en så ringa del av den totala
byggnadsvolymen i landet att inte
ens en generell befrielse från investeringsavgiften
för sådana projekt kan beräknas
nämnvärt minska den med avgiften
avsedda effekten. Med hänsyn
därtill, liksom till att kyrkor och kyrkliga
samlingslokaler fyller en för många
människor viktig uppgift, menar vi reservanter
att sådana byggen generellt
skall undantas från avgiften.

I sammanhanget skall vi inte heller
glömma bort den offervillighet som ligger
bakom de allra flesta kyrkobyggen
i vårt land. Det är ofta människor med
låga inkomster och små förmögenheter
som med sina hopsamlade medel finansierar
tillkomsten av de många kyrkorna
i vårt land. Att nu låta dessa
människor drabbas av den tunga bördan
av den kostnadsfördyring som denna
investeringsavgift innebär synes enligt
min mening vara alltför hårt.

Det kan finnas anledning att peka på
den utveckling som skett i vårt samhälle.
Befolkningen har mer och mer
koncentrerats till städer och tätorter,
och detta medför givetvis en omstrukturering
av samhällsbildningen. I berörda
städer och tätorter framträder behov
av nya kyrkor och kyrkliga samlingslokaler,
vilket motiverar en generell
befrielse från avgift för dylika
byggnader.

Herr talman! I vad gäller undantag
från investeringsavgift för byggnadsinvestering
på Gotland vill jag hänvisa
till vad reservanterna anfört, nämligen
att Gotland på grund av sitt läge har
»problem som i många fall kan motivera
lokaliseringspolitiska insatser».
Med hänsyn härtill synes det skäligt
att även Gotland erhåller den befrielse
från skyldigheten att betala investeringsavgift
för oprioriterade projekt

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Förordning om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

som skall gälla de delar av vårt land
som ligger inom stödområdet.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till den till bevillningsutskottets
betänkande nr 37 fogade reservationen
2.

Herr STRÖMBERG (fp):

Herr talman! I propositionen 101 föreslås
en investeringsavgift av 25 procent
på vissa oprioriterade byggen. Förslaget
måste ses mot den bakgrund som
vårt ekonomiska läge utgör. De kraftiga
påfrestningar som samhällsekonomin
för närvarande är utsatt för inger oss
alla stor oro. Även om man är tveksam
beträffande värdet av en investeringsavgift,
kan man under vissa förutsättningar
acceptera en sådan, då den syftar
till att ge ett bidrag i kampen för en
bättre ekonomisk balans.

Folkpartiet har tidigare klargjort, att
partiet vill medverka till de åtgärder
som kan vara nödvändiga för att åstadkomma
en ekonomisk åtstramning, och
har därför föreslagit en ekonomisk-polistisk
stabiliseringskonferens med företrädare
för regeringen, oppositionen,
arbetsmarknadens parter, näringslivets
organisationer samt fristående ekonomisk
expertis. Det är beklagligt att regeringen
uppenbarligen inte vill ha ett
sådant samråd.

Redan nu finns det genom vårt system
av byggnadsregleringar god möjlighet
att hejda byggnadsprojekt som vi
ej vill ha fram. Erfarenheter från åren
1967 och 1968 visar att en investeringsavgift
ej tillför statskassan några större
summor. Resultatet blir i stället ett
byggnadsstopp, som slår blint och utan
urskillning och hotar att stoppa upp
många ytterst angelägna projekt.

Det finns också andra aspekter på det
problem som investeringsavgiften innebär.
I Storstockholm räknar man med
att ca 1 100 byggnadsarbetare ej är placerade
efter den 1 januari 1971; det är
en större siffra än vi haft under de senaste
åren. För cirka 250 av dessa skul -

le man ha kunnat bereda arbete med de
ej prioriterade byggen som man hade
beräknat att få sätta i gång. Nu kommer
dessa projekt troligen ej att starta, och
resultatet blir då att byggnadsarbetarna
kommer i kläm.

Detta plötsliga ingrepp i näringslivet
medför ytterligare en rad konsekvenser.
Många mindre och medelstora företag
vilka som underleverantörer betjänar
byggnadsindustrin får betydande svårigheter.
De har oftast ett fåtal kunder
och i regel små möjligheter att få kompensation
för en minskad orderingång.
De företag som arbetar som konsulter
inom byggnadsbranschen har under
årens lopp säkerligen fått lära sig vad
ryckigheten i byggnadsregleringen för
med sig. Nu får dessa företag nya svårigheter.
Ytterst är det en rad människor
i de olika företagen som får känna
på följderna av den ekonomiska politiken.
De sysselsättningssvårigheter som
uppkommer kan i många fall sträcka
sig över lång tid och drabba många
anställda. Det är dessa människor som
mest hårdhänt får känna hur det rycker
i tömmarna och hur betslet stramas
åt.

I en motion har ett antal folkpartister
föreslagit att riksdagen måtte uttala sig
för en generös dispensgivning i fråga
om byggande av dels affärer, samlingslokaler
och andra serviceanläggningar
i speciellt nya bostadsområden, dels
kyrkor och samlingslokaler vilka finansieras
genom insamlingar och dylikt.

Bevillningsutskottet har ställt sig relativt
positivt men har inte följt motionärernas
förslag utan har gjort en s. k.
välvillig skrivning. Enligt min uppfattning
borde utskottet ha intagit samma
ståndpunkt som reservanterna har gjort
och hårdare tryckt på nödvändigheten
att ge generösa dispenser för serviceanläggningar
i nya bostadsområden.

För att något belysa hur investeringsavgiften
kan slå vill jag redovisa vissa
undersökningar som jag har gjort beträffande
några förortskommuner runt

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Nr 22

Förordning om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

Stockholm.

J Sollentuna kommun stoppas ett affärshus
i anslutning till ett nytt bostadsområde
i Helenelund. Resultatet blir en
betydande försämring av servicen för
de människor som bor i området. En
sport- och simhall i anslutning till en
ny gymnasial skola stoppas. Eleverna
gymnastiserar för närvarande i vanliga
skollokaler och i barracudatält. Omklädning
sker i s. k. manskapsvagnar. I detta
fall blir inte bara själva undervisningen
lidande utan också den fritidsverksamhet
som normalt bedrivs i en sim- och
sporthall. I en expanderande kommun
med stora ungdomskullar — och en sådan
kommun är Sollentuna — är den
situationen ytterst besvärande.

I Nacka stoppas ett undervisningsbad

1 anslutning till ett skolcentrum för ca

2 000 elever. Här är situationen densamma
som i Sollentuna. Vidare stoppas
en fritidsgård för barn och ungodm i
Duvnäs Utskog. Detta är ett nytt bostadsområde,
och ett viktigt serviceområde
blir här eftersatt. Hur skall man
i detta läge kunna ställa lokaler till förfogande
för barn- och ungdomsverksamheten? I

Järfälla drabbas idrottsplatsen, men
allra hårdast slår investeringsavgiften
för Kallhälls centrum. Det första huset
där skulle påbörjas i år. Nu stoppas
detta bygge. Ett nytt bostadsområde
blir därmed utan en lång rad nyttiga
funktioner. Resultatet är att berättigade
krav på olika slag av service ej kan
uppfyllas.

I Österhaninge kommun blev man för
något år sedan klar med en ny gymnasial
skola. De behovsprövade lokalerna
för gymnastik byggdes därvid ej, utan
framsynta och ekonomiskt kunniga
kommunalmän planerade i stället ett
idrottshus med simhall och gymnastikhall.
Härigenom skulle man uppnå en
större samordning och ett större utnyttjande
av lokalerna än om man hade
byggt separata lokaler, och dessutom
skulle man ha gjort en betydande eko -

nomisk vinst. Nu kommer belöningen
för framsyntheten: När byggnationen
skall starta blir det totalstopp.

Och vad blir resultatet? Ja, jag skall
inte räkna upp alla följderna, men bl. a.
blir 1 100 elever utan gymnastiksal, och
en lång rad av lokaler för fritidsverksamhet
försvinner.

I Tyresö kommun har vi en mycket
intressant situation. Stadsdelen Rollmora
planerades ursprungligen för 8 000—
10 000 invånare. På grund av det starka
trycket från bostadskön tvingades emellertid
kommunen acceptera en betydligt
större byggnation, och nu skall
stadsdelen rymma ungefär 20 000 människor.
Men man planerade Rolimora
centrum för de ursprungligen tänkta
8 000—10 000 människorna. Nu måste
därför centrumanläggningen utökas för
att kunna betjäna dubbelt så många,
och vidare måste fritids- och kulturservicen
förbättras.

Tyresö är i dag Sveriges procentuellt
sett barnrikaste kommun, med allt vad
detta innebär. Nu stoppas utbyggnaden
av Rolimora centrum. Avståndet till
närmaste större centrum, Farsta, är
över en mil. För barnfamiljerna betyder
en så lång resa ofta mycket stora
olägenheter — har man inte bil måste
man använda både buss och tunnelbana.

Skall de människor som bor i Rolimora
centrum få en något så när acceptabel
service måste en utbyggnad
komma i gång snarast. Här kan man
inte vänta tills investeringsavgiften försvinner.

I Rotkyrka kommun byggs en helt ny
stad upp. Denna är grupperad kring
fyra tunnelbanestationer. Vid varje station
planeras en centrumanläggning. De
första hyresgästerna kommer redan den
1 juni, och kring årsskiftet 1970/71 beräknar
man kunna börja bygga den
första centrumanläggningen. Stoppas
denna, blir berörda människor helt
utan service, såvida de inte väljer att
åka åtskilliga kilometer för att komma

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Förordning om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

till närmaste butikscentrum; en helt
orimlig situation, om man inte kan få
dispens. Invånarna i området blir helt
utan service.

Herr talman! De anförda exemplen

— och jag kan komma med många fler

— visar hur olyckligt en avgift av den
nu föreslagna arten kan slå. Det kan
inte vara riktigt att vissa grupper av
medborgare skall drabbas på det sätt
som i dessa fall eventuell kan ske. Vårt
förslag om en generös dispensgivning
borde därför beaktas.

Det bör vidare understrykas att det
i alla nu uppräknade fall rör sig om
kommuner under mycket stark expansion.
Med detta följer betydande ekonomiskt
tryck, orsakat av följdinvesteringar
på grund av bostadsbyggandet.
Att dessa kommuner skulle kunna betala
en 25-procentig investeringsavgift är
uteslutet. Nej, man tvingas acceptera
en försämrad service i de kommuner
som redan nu har stora svårigheter på
detta område. Ansvaret för detta vilar
dock inte på kommunalmännen; det vilar
på finansministern.

I motionen har vi vidare anfört att
också kyrkor och samlingslokaler, baserade
på frivillig finansiering, t. ex.
genom insamlingar, borde bli föremål
för eu generös dispens. De organisationer
som står bakom dessa kyrkor och
samlingslokaler har i regel ingen möjlighet
att kompensera sig för de extrakostnader
som uppstår. Även i detta
fall vill jag visa ett exempel från en
förortskommun.

I Sollentuna planeras en ny väg, den
s. k. Turebergsleden. För att vägen skall
kunna komma fram måste en kyrka rivas.
Någon annan lämplig gudstjänstlokal
finns ej, utan en ny kyrka måste
uppföras, med byggstart senast den 1
januari 1971. Församlingen som äger
kyrkan har ingen som helst möjlighet
att klara investeringsavgiften. Två alternativ
finns att välja på. Det ena är
att kyrkan rivs. Församlingen står då
utan gudstjänstlokal och dess arbete,

även bland barn och ungdom, omöjliggörs.
Det andra alternativet är att kyrkan
får stå kvar. Då försenas Turebergsleden,
med allt vad detta medför
för alla trafikanter.

Motionärerna har ansett att den enda
lösningen i detta fall och liknande är
en generös dispensgivning. Nu har reservanterna
i utskottet dragit den fullt
riktiga slutsatsen, att då kyrkliga församlingslokaler
upptar endast en mycket
obetydlig del av den totala byggnadsvolymen
kan dessa lokaler — utan
att påverka propositionens syfte — helt
undantas från förordningen om investeringsavgift.
Jag ansluter mig därför i
detta fall till reservanterna.

Jag har, herr talman, också gått igenom
det förslag som länsstyrelsen i
Stockholms län avgivit när det gäller
prioriteringen av byggnadsarbeten. Det
är från den 4 mars 1970. Jag skall inte
här läsa upp listan över de byggnadsarbeten
som bör prioriteras, men jag
vill framhålla att det nästan uteslutande
rör sig om sådana byggen som skall
uppföras i omedelbar anslutning till
nya stora bostadsområden, d. v. s. servicebyggnader.

Mina exempel har jag av tidsskäl
hämtat från Storstockholm, men jag är
övertygad om att man kan finna liknande
argument från många andra delar
av landet. Det rör sig om ytterst angelägna
objekt. Om inte dispens medges
kan konsekvenserna bli både stora och
ytterst besvärande.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
2.

I detta anförande instämde herrar
Källstad och Kelander (båda fp).

Herr KRISTENSON (s):

Herr talman! Som talesman för utskottsmajoriteten
tänker jag inte bemöta
den kritik som herr Magnusson i
Borås och de övriga två talarna framfört
mot den förda ekonomiska politiken
— det är möjligt att finansminis -

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Nr 22

Förordning om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

tern gör det, eftersom han finns närvarande
i kammaren. Den förda ekonomiska
politiken behandlas ju inte
heller vare sig i propositionen eller i
föreliggande utskottsbetänkande.

I det förslag som finansministern har
förelagt riksdagen och som vi har tagit
ställning till i bevillningsutskottet föreslås
att s. k. oprioriterat byggande skall
vara belagt med en investeringsavgift
på 25 procent av byggnadskostnaden.
De nu föreslagna bestämmelserna är i
princip desamma som de som gällde
under åren 1967 och 1968. Det finns
dock två avvikelser, varav den ena är
mera betydelsefull — jag tänker på förslaget
att investeringsagift inte skall erläggas
för byggen i det s. k. stödområdet.

Det märkliga med de reservationer
som är fogade till utlåtandet är att
samtliga borgerliga ledamöter utom en
i princip har anslutit sig till finansministerns
förslag. I reservationen 1 yrkas
avslag på förslaget att återinföra investeringsavgiften
med den motiveringen,
att reservanten anser att den fysiska
reglering som vi nu har mer än
väl räcker till. De erfarenheter som
gjordes förra gången visar emellertid
att länsarbetsnämnderna inte i tillräckligt
hög grad kan hålla tillbaka det
s. k. oprioriterade byggandet, som ökat
i en omfattning som gjort att industribyggandet
och bostadsbyggandet kommer
i kläm.

Alla ledamöter utom en i utskottet
vill alltså ställa sig bakom statsrådets
uppfattning att den rådande konjunkturutvecklingen
motiverar att industribyggandet
och bostadsbyggandet genom
avgiftens införande ges företräde. Erfarenheterna
från förra gången investeringsavgiften
gällde är så goda, att utskottet
förutsätter att dessa fördelar
även denna gång skall erhållas. Några
av fördelarna var att vi fick ett ökat
industribyggande och ett ökat bostadsbyggande,
och vi kunde också konstatera
att kostnaderna på byggarbets -

marknaden sjönk.

I reservationen 2 begäres att den
dispensregel som nu föreslås inte skall
tillämpas alltför rigoröst samt att kyrkliga
samlingslokaler ej skall beläggas
med avgift. Här är utskottsmajoriteten
av den uppfattningen, att i nuvarande
konjunkturläge och framför allt under
den närmaste tiden alla skäl talar för
att Kungl. Maj:t relativt starkt begränsar
dispensgivningen. Och om reservanternas
förslag att kyrkliga samlingslokaler
skall undantas skulle bifallas,
skulle många andra organisationer med
samma styrka kunna framföra krav på
likställighet vid behandlingen av deras
ansökningar. Angelägnast är, anser vi
inom majoriteten, att de tillgängliga resurserna
används för byggande av bostäder,
sjukhus, barndaghem, pensionärshem
o. s. v.

Här vill jag passa på att något bemöta
herrar Börjesson i Falköping och
Strömberg, som båda ivrar för att kyrkor
och kyrkliga samlingslokaler skall
undantas från investeringsavgiften. Ett
av deras argument är att detta byggande
tar i anspråk en så liten del av de
tillgängliga resurserna. Ja, i och för sig
är det kanske riktigt, men mängder av
andra organisationer kan med samma
skäl använda detta argument för att
också deras behov av samlingslokaler
och andra byggnader får tillfredsställas
utan investeringsavgift. Sammantaget
kommer detta att betyda att en relativt
stor del av resurserna tas i anspråk.

Varken herr Börjesson eller herr
Strömberg menar väl att det är mer
angeläget att bygga kyrkor och kyrkliga
samlingslokaler än det är att bygga
Folkets hus eller medborgarhus eller
samlingslokaler för idrottsungdomar.
En mängd andra organisationer
kan ställa precis samma krav.

I en mängd av dessa organisationer
har det också företagits frivilliga insamlingar
precis som i de kyrkliga organisationerna.
Under tiden som pengarna
inte används för byggande står de

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Förordning om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

väl inne på ett konto i något kreditinstitut.
Skulle det ges dispens åt dessa
organisationer, eller skulle det genom
lagstiftning fastställas att de inte behöver
betala investeringsavgift, skulle de
lyfta sina medel i bankerna och därmed
undandra kreditinstituten en del
av de inlånade medel som dessa skulle
kunna låna ut till annat, mer angeläget
byggande.

Herr Strömberg tog ett exempel från
sin egen valkrets, och det kan man naturligtvis
alltid göra, men jag fick en
känsla av att han höll ett valtal när han
drog fram sådana besvärligheter för
kommunala myndigheter och landsting
som väl varje ledamot av denna kammare
skulle kunna berätta om från sin
egen valkrets.

Trots alla dessa besvärligheter har
emellertid folkpartiet, centerpartiet och
högern i princip ställt sig bakom förslaget
om införande av investeringsavgiften.
Varför skall man då under jämmer
och gråt säga ungefär så här: »Jag
skulle egentligen inte vilja vara med om
det här, men jag har ändå gått med
på det, och nu vill jag be om ursäkt
hos mina väljare.»? På detta sätt framställer
man saken som om man trots allt
inte går med på förslaget om investeringsavgift.

Herr Strömberg sade också att dessa
religiösa organisationer, om de ändå
bygger, inte kommer att kunna kompensera
sig för den 25-procentiga investeringsavgiften.
Beloppet är emellertid
satt så högt att finansministern förutsätter
att inget byggande kommer till
stånd. Följer man det goda rådet och
väntar med att bygga, behövs det heller
ingen kompensation. En av huvudprinciperna
med avgiften är att man inte
skall kunna kompensera sig.

Vi som tillhör utskottsmajoriteten har
inte kunnat biträda det yrkande som
framförts i reservation 2, att Gotland i
avgiftshänseende skall jämställas med
stödområdet. Vid dispensgivning skall
nämligen läget på arbetsmarknaden sär -

skilt beaktas, och råder det svårigheter
på arbetsmarknaden på Gotland eller i
andra delar av landet som inte tillhör
stödområdet, kommer dispensansökningar
att behandlas med allt allvar och
med beaktande av alla de arbetsmarknadssynpunkter
som kan anföras. Eftersom
det råder sysselsättningssvårigheter
på Gotland är det väl mycket troligt
att man där har större möjligheter
att få dispensansökningar godkända än
i andra delar av landet.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall, herr Kristenson,
inte göra någon gradering av angelägenheten
av olika projekt, men anledningen
till att jag har nämnt kyrkorna
är närmast att kyrkobyggandet har en
relativt liten omfattning och därför betyder
oerhört litet i det stora sammanhanget.

Jag har i mitt anförande också pekat
på den befolkningsomflyttning som nu
sker och som ökar behovet av kyrkobyggnader
i de nya stadsområdena.

En annan anledning till att jag särskilt
ömmar för kyrkobyggnader är att
de allra flesta kyrkor som nu byggs i
vårt land — det gäller speciellt frikyrkor
men naturligtvis även statskyrkobyggnader
— uppförs av frivilligt hopsamlade
medel. Om man ser offervilligheten
bland medlemmarna tycker man
att det borde från samhällets sida finnas
anledning att, i stället för att hämma
verksamheten genom en investeringsavgift,
ge vissa förmåner, om det
vore möjligt, vilket det icke är.

Man kan väl säga att det inte har någon
praktisk betydelse om kyrkobyggandet
förskjuts något eller några år
framåt i tiden, men i så fall blir det
nödvändigt med omprojekteringar, som
medför kostnadshöjningar. Inte minst
medverkar inflationen till att kostna -

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Nr 22

Förordning om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

derna ökar, och därmed blir det svårare
för församlingarna att över huvud taget
förverkliga sina önskemål om att bygga
sina kyrkor.

Vi är emellertid i stort sett överens.
Jag menar bara att man när det gäller
kyrkobyggnader borde vara litet generös
med tanke på vad kyrkorna betyder
för församlingarna och med tanke på
den offervillighet som medlemmarna
visar.

Herr STRÖMBERG (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Kristenson går
som katten kring het gröt och försöker
ge styrka åt sina argument genom att
tala om någonting annat.

Om länsarbetsnämnderna inte i tillräcklig
grad har kunnat hålla tillbaka
det oprioriterade byggandet, kan det
hända att detta beror på att de har ansett
att t. ex. många av de lokaler som
jag nu har nämnt har varit utomordentligt
angelägna.

Vidare talade herr Kristenson om de
goda erfarenheterna från 19G7—1968.
Det vore mycket intressant att få veta
vilka dessa erfarenheter egentligen är.
Det sades att det var ett högt industribyggande,
ett högt bostadsbyggande och
sänkta byggnadskostnader. Ja, visst var
det bra erfarenheter. Men det blev också
andra erfarenheter, nämligen sänkt service,
att människorna inte fick tillgång
till affärscentra, till fritidslokaler, till
föreningslokaler o. s. v. Det bör också
tas med i bilden, och det är det vi har
tryckt på i vår motion.

Herr Kristenson säger också att man
nu skall bygga sjukhus. Det var en
utomordentligt intressant upplysning,
särskilt som man får höra, att finansministern
närstående kretsar nyligen
har talat om att det byggs för mycket
sjukhus i detta land.

Vi har argumenterat här för att man
skulle ha en generös dispensgivning i
fråga om kyrkor. I motionen står det
»generös dispensgivning». I reservatio -

nen bär man gått in för att kyrkliga
samlingslokaler helt skulle undantas
från bestämmelserna i den föreslagna
förordningen. Herr Börjesson i Falköping
har utförligt argumenterat för
detta. Herr Kristenson bemötte inte den
argumentationen.

Vidare har jag argumenterat för Storstockholm.
Det har jag gjort därför att
där kan man visa upp de bästa exemplen
här i landet i detta sammanhang.
Det är nämligen det område här i landet
där vi har haft de största svårigheterna.
Här har vi haft den största befolkningstillväxten,
det största antalet
nya befolkningscentra, ett stort antal
områden, där vi icke har fått möjlighet
att ge människorna den service vi velat
ge dem, detta på grund av att vi
inte har haft möjlighet att bygga. Vi
har inte alls talat om landstingen i detta
sammanhang.

Herr KRISTENSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
och herr Strömberg fortsätter
att argumentera för kyrkobyggandet
ifrån de utgångspunkter som anges i
reservationen. Jag försökte att i mitt inlägg
visa upp, att en mängd organisationer,
en mängd sammanslutningar,
som inte är kyrkliga eller inte är religiösa,
med samma starka skäl kan framföra
krav på att bli likaberättigade med
de religiösa organisationerna och få
bygga de samlingslokaler eller annat
som de vill bygga för sina hopsamlade
medel. Motsätter sig herrar Börjesson
och Strömberg en sådan behandling av
de övriga organisationerna? Varför har
ni bara särskilt framhållit byggandet av
kyrkor och kyrkliga samlingslokaler?

Ni säger att det är fråga om hopsamlade
medel. Vi kan från den fackliga rörelsens
sida visa, att det är den fackliga
rörelsens medlemmar som under
årens lopp genom insamlade medel har
byggt praktiskt taget vartenda folkets
hus i detta land och i stor utsträckning
också alla medborgarhus, som står alla

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Förordning om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

medborgare till förfogande, om de vill
ha sammankomster av olika slag, även
religiösa sammankomster. Jag förstår
därför inte att ni kan med tanke på att
ni särbehandlar andra goda organisationer
i detta land föreslå generösare
regler för religiösa sammanslutningar.

Vad beträffar att det byggs bostäder
och sjukhus, barndaghem och pensionärshem,
vilket är ett av motiven till
denna investeringsavgifts införande, säger
herr Strömberg, att det var en nyhet.
Men, herr Strömberg, läs utskottsutlåtandet,
så blir det ingen nyhet längre,
tv det står där. Det bör alltså inte
vara en nyhet för den som står i denna
talarstol.

Med anledning av vad herr Strömberg
säger om de besvärligheter Storstockholm
har haft och kommer att ha vill
jag säga till herr Strömberg: Gå till
kommunalpolitikerna i Malmö- och Göteborgsområdena!
Då kommer herr
Strömberg att få höra att man har precis
samma svårigheter där. Men det
måste alltid träffas ett avgörande, vilket
man först vill bygga, om det skall
bli bostäder och industrier eller någonting
annat.

Herr STRÖMBERG (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Kristenson uppehöll
sig vid kyrkor, och det är en viktig
sak, men jag talade i mitt anförande
mest om serviceanläggningar i nya bostadsområden.
Mot slutet framhöll jag
uttryckligen att jag valde mina exempel
från Storstockholm men underströk
att jag var övertygad om att man kunde
hämta liknande exempel från andra bostadsområden.
Vi vill emellertid, herr
Kristenson, inte ha en situation där servicen
för människorna i hög grad försämras,
och det är detta vi särskilt velat
understryka. Därför hoppas vi på en
generös dispensgivning, ty människor
i nja bostadsområden bör inte råka
illa ut.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Om herr Kristenson
lyssnat på mitt anförande hade han
hört, att jag hävdade att Kungl. Maj:t
borde vara särskilt generös vid sin dispensgivning
i fråga om samlingslokaler
i nyanlagda bostadsområden. Jag
har därvid, herr talman, inte prioriterat
kyrkliga lokaler framför andra samlingslokaler.
Men jag anser däremot —
och det är det väsentliga — att när organisationen
eller föreningen samlar ihop
medel, så att nära nog hela kyrkobyggandet
finansieras, bör hänsyn härtill
tas vid bedömandet av tillståndsgivningen.
Det betyder dessutom så litet,
och det förtar inte heller den genom
investeringsavgiften avsedda effekten,
om man generellt låter dem bygga.

Herr MAGNUSSON i Borås (m) kort
genmäle:

Herr talman! Det har under de senaste
minuterna sagts en hel del från
denna talarstol om varför vi krävt, att
man vid byggande av kyrkolokaler bör
fritas från erläggandet av investeringsavgift.
Jag vill bara tillägga att det finns
all anledning för riksdagens ledamöter
att observera tabellen i slutet av bevillningsutskottets
betänkande. Där finner
man ett utomordentligt motiv till att
följa reservanterna på denna punkt, tjr
man kan där läsa om vilka som fick
dispens till byggande. Förra gången vi
hade en 25-procentig investeringsavgift
visade det sig nämligen, att det procentuellt
sett lämnades ytterst obetydliga
dispenser för kyrkobyggande, och detta,
herr talman, har varit ett av de mest
avgörande motiven för vår reservation
på denna punkt.

Herr KRISTENSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Börjessons i Falköping uttalande, att
han inte gör någon skillnad mellan
kyrkliga samlingslokaler och andra lokaler,
vill jag framhålla, att det i själva

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Nr 22

Förordning om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

verket föreligger en väsentlig skillnad
enligt reservanternas argumentering.

Samlingslokaler byggda av vanliga organisationer
skall enligt er uppfattning
få byggas efter en generös användning
av dispensregeln, men i er reservation
vill ni beträffande kyrkor och andra
kyrkliga samlingslokaler göra undantag
i lagen. Detta betyder alltså ett obligatoriskt
undantag beträffande dessa lokaler,
medan det för andra lokaler endast
skulle bli fråga om en generös användning
av dispensregeln. Ni vill alltså
ha en väsentlig särbehandling av ickereligiösa
organisationer.

Herr Magnusson i Borås sade att lagstiftningsyrkandet
måste ses mot bakgrunden
av det ringa antal dispenser
som förra gången beviljades. Men samma
»snålhet», herr Magnusson, drabbade
också andra organisationer då det
gällde deras byggande av samlingslokaler.

Ordet lämnades på begäran till

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep),
som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anteckna
till protokollet att jag av konstitutionella
skäl nu inte har kvar någon replikrätt.

Härefter anförde:

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Jag ber att få säga några
ord i anledning av de likalydande
motionerna 1:1176 och 11:1382, och
jag anknyter då till den diskussion som
här förts — samtidigt som jag i likhet
med Leoncavallo i prologen till Pajazzo
tar en bild ur verkliga livet och berättar
vad som ligger bakom de nämnda
motionerna.

Detta motionspar är inte lika generellt
som andra motioner som här har
behandlats tidigare. De skär ut en mycket
smal sektor. Därför borde de ha
rönt ett bättre öde än att avstyrkas. I

reservation 2 har de blivit välvilligt omskrivna.
Vad som där står om ett generöst
tillståndsgivande för byggande av
sådana lokaler kan jag helt instämma
i. Med hänsyn till det praktiska resultatet
anser jag mig nu inte kunna yrka
bifall till motionerna, vilket jag annars
skulle ha gjort, utan jag yrkar bifall till
reservationen 2.

Det fall som jag här vill återge handlar
om en liten organisation med knappt
ett hundratal medlemmar. De har känt
sitt samhällsansvar på det sättet att de
med ideell bakgrund vill fortsätta med
det ungdomsarbete, som kontinuerligt
har bedrivits på orten, vilken har vuxit
sedan sekelskiftet och nu är att betrakta
som medelstor. Det ungdomsarbetet
har bedrivits sedan slutet av
1800-talet, och verksamheten har uppskattats
mycket både av ungdomen och
av hundratals föräldrar, som själva tidigare
deltagit i arbetet i både andra
och tredje generationen och haft stor
nytta av det. Arbetet har också rönt stor
uppskattning från samhällets sida och
har åtminstone tidvis varit det enda
ungdomsarbete av någon omfattning
som förekommit i orten.

Nu har man i denna lilla organisation
beslutat att modernisera sina lokaler
och göra dem mera tidsenliga. Därför
har man planerat att bygga till en ungdomsgård.
Kostnaderna härför har beräknats
till 300 000 å 400 000 kronor.
Organisationens cirka 90 medlemmar
lever i de flesta fall i relativt små ekonomiska
omständigheter men har ändå
samlat in ■— och nu anknyter jag till
den insamlingsdiskussion som förts tidigare
— ca 200 000 kronor av det behövliga
beloppet. Detta under cirka åtta
år. Man räknade med att kunna finansiera
resten med vissa bidrag och
lån, som man hoppades inte skulle behöva
bli så betungande.

De allra flesta av de människor det
här gäller har inte på något sätt bidragit
till att försämra landets ekonomi på
det sätt som föranlett finansministern

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Förordning om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

att lägga fram propositionen nr 101 och
föreslå denna ohanterliga och orättvist
slående investeringsavgift, som ingen
här i kammaren val egentligen vill ha.
Tvärtom har de bidragit till det nödvändiga
sparandet. Och framför allt
har de medverkat till att hålla pengarna
kvar inom landet, vilket inte är minst
viktigt.

Motionärerna har i detta fall velat
slå vakt om detta byggande av ungdomsgårdar.
Utskottet har i sin skrivning
också gett ett positivt erkännande
åt de synpunkterna men har inte ansett
sig kunna tillstyrka bifall med
hänsyn till att detta skulle kunna föra
med sig att andra, inte lika välmotiverade
byggnader då kunde komma till
utförande.

Utskottet har vidare i sin skrivning
på s. 14 i utlåtandet medgivit att det
otvivelaktigt finns åtskilliga fall där
även oprioriterade byggnadsarbeten har
sådan angelägenhetsgrad att ett uppskov
skulle framstå som obilligt. Detta
leder väl till vissa förhoppningar om att
det i ett fall som detta skulle kunna
tänkas inte vara alltför svårt att få
dispens medgiven. Denna tankegång
har också, såsom jag tidigare framhållit,
framförts i reservationen 2.

För att återgå till de skäl som bygger
upp argumentationen i motionen
IT: 1382 vill jag först och främst beträffande
storleken av ifrågavarande
byggnadsföretag, d. v. s. den typ av ungdomsgård
som jag vill bryta en lans
för, meddela att kostnaden härför ligger
under 500 000 kr. Detta torde i
många fall vara tillräckligt i de mindre
och medelstora orter som det gäller. —
Om herr Strömberg har anfört exempel
från Stockholmsområdet må det
vara mig tillåtet att ta exempel från
mindre tätbefolkade områden i vårt
land. Det finns ju också många sådana.

I det aktuella fall, som ligger bakom
motionen, har de befintliga lokalerna,
där ungdomsarbetet för närvarande bedrivs,
befunnits vara för små, otidsen -

liga och helt otillräckliga i övrigt.
Dessutom är de lokalerna i allmänhet
så gamla att de behöver rustas upp. Detta
gäller inte minst värme- och elinstallationerna,
som behöver förnyas. Enligt
planerna skulle detta göras i så god
tid att värmen kunde fungera när kölden
inträder under hösten i år. Till den
ändan hade man innan finansministern
lade fram propositionen 101 begärt och
fått tillstånd att påbörja byggnadsarbetena
redan i augusti innevarande år.

Vad betyder det kostnadsmässigt att
få avbryta pågående planering i ett
sådant fall, varvid man dessutom får
räkna med att inflationen driver upp
priserna på material och annat under
mellantiden? Det innebär inte bara, såsom
herr Kristenson tidigare lättvindigt
sade, att man skjuter upp projektet i tiden
utan även att man får en avsevärd
kostnadsfördyring. Jag skall inte försöka
mig på att ange några procentsatser,
men jag tror för min del att
kostnadsfördyringen inte kommer att
understiga hälften av den 25-procentiga
investeringsavgift som föreslås i
propositionen.

Därtill kommer att man för de byggnadsarbeten,
för vilka länsarbetsnämnden
lämnat tillstånd, endast får använda
arbetskraft över 50 år. Vidare
får man räkna med att en betydande
del av arbetsinsatsen utförs genom frivilliga
krafter, som annars inte på något
sätt skulle komma verksamheten inom
andra delar av byggnadsbranschen till
godo. Jag tycker därför att det i detta
fall skulle finnas ganska starka skäl
för en mycket liberal dispensgivning.

Då jag, herr talman, konstaterar att
finansministern nu återkommit till plenisalen
vill jag ställa en fråga till honom.
Jag tror att investeringsavgiften
på många håll, även i kretsar som står
regeringen och regeringspartiet nära,
kommer att uppfattas som en straffbeskattning
på det arbete som man gör.
Anser finansministern att det samhällsansvar
som visas av en organisation,

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Nr 22

Förordning om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

vilken bedriver ideellt ungdomsarbete,
skall straffbeskattas på det sätt som enligt
det framlagda förslaget investeringsavgiften
kommer att medföra?

Jag skulle också, med hänvisning till
vad som står skrivet om dispensgivningen,
vilja fråga finansministern: Kommer
finansministern att medverka till att på
ett tidigt stadium ge dispens för byggande
av samlings- och studielokaler av
typ ungdomsgård som uppfyller de villkor
som aktualiserats i motionsparet
1:1176 och 11:1382? Kriterierna är att
kostnaderna för ifrågavarande projekt
ligger i storleksordningen under 500 000
kr., att det till största delen används
frivillig arbetskraft — i varje fall arbetskraft
över 50 år — och att dén
största finansieringsdelen utgörs av frivilligt
insamlade pengar, varjämte man
fått igångsättningstillstånd redan innan
propositionen framlades för att börja
tidigt i höst eller på sensommaren i syfte
att klara anslutningar som gäller värmeförsörjning.
Det är värmeanläggningar
som man skulle kunna bygga om
utan investeringsavgift, men det gör
man av naturligt-praktiska skäl inte
fristående när man har en tillbyggnad
av denna typ på gång, utan då försöker
man samordna det hela och göra
det så ekonomiskt som möjligt.

Jag återkommer till frågan: Kommer
finansministern att medverka till att
det kan ges ett snabbt besked för att
ett sådant företag skall kunna genomföras? Jag

skall inte kommentera herr Kristensons
inlägg. Han kan själv räkila
ut vad det kostar att ändra denna
planering. — Jag slutar i stället med
att i detta läge, när jag inte har någon
utsikt att få gehör för ett yrkande om
bifall till motionsparet 1:1176 och
11:1382, yrka bifall till reservationen
2 vid bevillningsutskottets betänkande
nr 37, vars skrivning om ett frikostigt
dispensgivande jag helt instämmer i.

Herr GUSTAFSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! I anslutning till den
proposition vi nu behandlar har väckts
bl. a. de likalydande motionerna 1:1178
och 11:1381. Yrkandet i motionerna
innebär att riksdagen skulle besluta att
Gotland skall hänföras till de områden
inom vilka investeringsavgift inte skall
erläggas. Herr Börjesson i Falköping
har redan berört de synpunkter som
motionerna innefattar, och jag vill bara
något ytterligare utveckla tankegångarna.

I motionerna argumenterar vi på intet
sätt mot de motiveringar som finansministern
anför för införandet av
investeringsavgiften. Han säger att vi
har spänningar i vår ekonomi och att
det på arbetsmarknaden förekommer
ett betydande efterfrågeöverskott inom
vissa sektorer och regioner i vårt land.
Vidare säger han att prioriteringen av
industrins utvecklingsplaner måste ytterligare
markeras genom en dämpning
av benägenheten för mindre angelägna
byggnadsinvesteringar. Vi tror att finansministerns
bedömningar i propositionen
är riktiga, och det är inte mot
dem vi argumenterar.

Vad vi säger är att samma situation
inte föreligger i alla delar av vårt land.
Det torde främst vara i storstadsområdena
samt i andra expansiva regioner
som behov av en dämpning föreligger.
Inom en region som Gotland är
situationen en helt annan — området
kännetecknas närmast av de förhållanden
som är rådande vid en så gott som
konstant lågkonjunktur, möjligen med
undantag av en tidsperiod på somrarna,
när turisterna besöker ön.

Under den gångna vintern har investeringsviljan
varit lägre och arbetslösheten
högre än tidigare. Detta utgör ett
observandum, något som vi bör fästa
uppmärksamheten på. Förhållandet
gäller särskilt på byggarbetsmarknaden,
där arbetslösheten mer än fördubblats
i förhållande till 1969. För närvarande
saknas praktiskt taget anmälningar om

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Förordning om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

igångsättning av byggnadsarbeten avseende
investeringar i industribyggen.

De kommunala investeringarna är
också lägre än tidigare på grund av
att en viss osäkerhet råder om vilka
projekt som kan realiseras och som
bör prioriteras inför den kommande
kommunsammanläggningen. Denna blir
ju till sina verkningar den mest omfattande
i landet enär Gotland blir en
kommun vari även landstingets verksamhet
involveras. Det bör i detta sammanhang
också noteras att det ekonomiska
läget för Gotlands kommuner är
synnerligen besvärande, vilket i sin
+ur konstitueras av att Gotland har det
lägsta skatteunderlaget i landet.

Det strama kreditmarknadsläget drabbar
med fullt kraft i denna kapitalfattiga
region, där den industriella sektorn
till stor del består av mindre och
medelstora företag, vilkas investeringsmöjligheter
nästan är helt beroende av
lånemarknaden.

Jag vill sammanfatta och säga att situationen
på Gotland är den att i stället
för en dämpning av investeringsviljan
behövs en stimulans i detta avseende.
Vid ett hastigt överslag torde framgå
att i stället byggnadsinvesteringar på
ca 16 miljoner kommer att utebli på
grund av investeringsavgiften. Dessa investeringar
skulle väl behövas för att
hålla hjulen i gång. Denna summa kan
i rikssammanhang givetvis förefalla
vara liten, men för Gotlands del skulle
den betyda en hel del.

Ett område av näringslivet där utvecklingsmöjligheter
finns är fritidsocli
turistnäringen. En utbyggnad på
dessa områden torde vara i allas vårt
intresse med tanke på inte minst vår
oförmånliga turistbalans. Gotland är
just ett av de områden i landet, som har
förutsättningar att ta emot en ökande
resandeström både från vårt eget land
och från andra länder. Utbyggnadsplanerna
på bl. a. detta område kommer
säkerligen att bli svåra att genomföra
under trycket av den föreslagna inves -

teringsavgiften på oprioriterade byggen.
Departementschefen anför att investeringsavgiften
inte bör utgå inom
stödområdet med anledning av att behovet
av en dämpning av byggnadsinvesteringarna
där inte föreligger med
samma styrka. Motionärerna anser detta
vara en riktig bedömning. Då emellertid
Gotland är en region, som enligt
vår åsikt bör tillföras stödområdet, talar
starka skäl även av den anledningen
för att Gotland bör ställas utanför
verkningarna av den föreslagna investeringsavgiften.
Eftersom reservationen
2 i stort sett innefattar de synpunkter
vi har anfört, ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till denna.

Herr REGNÉLL (in):

Herr talman! Vad som har skrivits i
de motioner som behandlas i bankoutskottets
utlåtande nr 35 kan kanske betecknas
som anteckningar i marginalen
till beslutet om en investeringsavgift.

Motionärerna ansluter sig till propositionens
syfte att bereda bättre utrymme
för industrins investeringar. För
hur nödvändigt detta är finns det på
nytt formuleringar i den tilläggsproposition
som just har kommit. En av anteckningarna
i marginalen går ut på att
motionärerna påpekar att ryckigheten
i byggverksamheten är besvärande. Systemet
med plötsligt införda investeringsavgifter
resulterar just i besvärliga
kastningar i planeringen för olika
projekt. Med mindre statlig styrning
och med mera av marknadshushållning
på byggområdet skulle man nog aldrig
ha behövt komma in i ett läge där så
tvära inbromsningar har blivit nödvändiga.

En annan anteckning i marginalen
riktar uppmärksamheten på att det också
finns andra vägar att nå propositionens
syfte. En sådan väg skulle vara
att riksbanken släppte fram obligationslån
för industrin mera välvilligt än vad
som nu sker. Dessa synpunkter är sä -

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Nr 22

Förordning om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

kerligen värda att beakta. Reservanter
från moderata samlingspartiet har därför
funnit det angeläget att hemställa
om bifall till motionerna i den formen
att riksdagen skulle ge som sin mening
till känna för fullmäktige i riksbanken
att riksdagen finner det angeläget att
näringslivet får möjlighet att på jämförbara
villkor konkurrera om de medel
som står till förfogande på kreditmarknaden.

Med ett yrkande på den punkten skall
jag återkomma när ärendet uppropas
på nytt.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! I allra sista ögonblicket
av debatten vill jag göra ett par reflexioner,
närmast uppkallad av herr
Hyltander, som ställde ett par direkta
frågor till mig. Jag vill då först konstatera
att det är en ganska klar framgång
att vi nu, år 1970, är eniga över
hela linjen om nödvändigheten av att,
i ett läge där det påkallas, införa den
restriktion som investeringsavgiften innebär.
Förra gången denna fråga var
aktuell — på våren 1967 -— var oppositionen
fullt enig om att vi icke skulle
ha någon investeringsavgift. Det fanns
någon enda som bröt sig ur det kompakta
motstånd som finansministern då
mötte; jag vill minnas att det var herr
ÄTgelsbo som slöt upp på min sida. Han
kan väl på samma sätt som jag inregistrera
en viss tillfredsställelse över
den enhälliga eller praktiskt taget enhälliga
uppslutning från oppositionen
som vi i dag erfar.

Det råder nog inget tvivel om att investeringsavgiften
var en effektiv broms
på en konjunktur som behövde bromsas.
Vi tog förra gången ned en investering
på drygt 500 miljoner kronor genom
avgiftens införande. Situationen i
dag är sådan att vi behöver en broms
av minst samma styrka och samma karaktär.

Jag har emellertid gjort en ytterliga -

re reflexion när jag har lyssnat på dagens
inlägg. Samtidigt som man säger
att man i sak är överens med regeringen
och finansministern yttrar man sig utomordentligt
vältaligt om alla de bekymmer,
alla de besvär och alla de
svårigheter som denna avgifts införande
för med sig. Vore man logisk och konsekvent
skulle man naturligtvis hamna
på ett avslag, om man skulle ta alla de
farhågor om besvärligheter och olägenheter
på allvar som framför allt herr
Strömberg på ett lysande sätt gjorde
sig till talesman för. Jag skall inte utveckla
denna enligt min mening litet
dubbeltungade argumentation längre;
herr Kristenson i Göteborg har ju redan
bemött den.

Om det bakom dessa inlägg ligger ett
slags filosofi, som innebär att man vill
bekänna sig till en större förståelse för
och en högre grad av vänlighet och ömsinthet
mot alla dem som vill bygga och
nu hindras av avgiften, måste det emellertid
i sin tur förutsätta att regeringen
och de ansvariga myndigheterna representerar
en högre grad av oginhet och
ovilja gentemot de framställningar som
görs. Jag tror inte att man kan gradera
frågorna på det sättet. Vi befinner oss
i en situation där investeringsavgiften
är ett av de avgörande inslagen i strävandet
att bromsa in en konjunktur som
går i för snabb takt. Man kan inte som
herr Magnusson i Borås säga: »Här har
vi resultatet av den förda ekonomiska
politiken.» Det finns nämligen ingen
isolerad, nationell politik som kan hindra
en så kraftig industriell konjunkturuppgång
som den vi har avläst under
år 1969 och som vi naturligtvis i själ
och hjärta gärna tar emot och vill bereda
utrymme för inom den ram som
kapitalresurser och arbetskraft ger oss.
Vill vi bereda utrymme för denna industriella
expansion och vill vi bibehålla
bostadsbyggandet på den nivå där
vi anser att det bör hållas, finns det
ingen annan utväg, logiskt och konsekvent
resonerat, än att skära ned de

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Förordning om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

så kallade sekundära eller oprioriterade
byggnadsinvesteringarna. Vi skaffar
inte i en hast fram mer arbetskraft och
mer kapital i en situation där — i enkla
ordalag talat — varje man och varje
krona redan är utnyttjad.

Naturligtvis har även regeringen ett
intresse av att vara vänlig mot den sökande
allmänheten, och inte är det något
särdeles nöje att säga nej till alla
dispenser. Men man tvingas göra det
med hänsyn till det ansvar som man
har när man sitter i regeringen som
finansminister och skall handlägga de
ekonomiska frågorna. En snällhet och
vänlighet som slutar med att den ena
villan blir värre än den andra är inte
riktig snällhet och vänlighet utan snarast
motsatsen. Om man ser problemet
som det är kan man avstå från den argumentationen
där man vädjar om en
liberal och generös tolkning. Regeringen
vill vara liberal och generös när
så är möjligt, men den kan inte vara så
liberal och generös att ingreppet förlorar
sin betydelse — det är alldeles
uppenbart.

Jag har sagt mig att avgörande för
om investeringsavgiften skall få den effekt
som vi önskar är att regeringen är
trogen sina löften. I propositionen sägs
att avgiften skall gälla fr. o. m. nu —
hoppas jag — och fram till utgången av
juli månad 1971. Förra gången vi satte
in en sådan här avgift startade vi i mars
1967 och slutade i oktober 1968. Vi kunde
1968 avläsa hur konjunkturen började
hetta till, och jag är den förste att
erkänna att det naturligtvis hade varit
konjunkturpolitiskt riktigare att behålla
avgiften. Men på den punkten
finns det ingen återvändo; har vi sagt
att avgiften skall gälla en viss tid är det
för att byggherrarna skall skjuta på
sina engagemang just under den tiden.
Står vi inte för våra löften får vi aldrig
respekt eller gehör för en sådan
pålaga i framtiden.

.Tåg räknar således med att vi skall
uppfylla löftet även denna gång. Då är

det ingenting annat kvar än att man är
tvingad att skjuta sitt engagemang i fråga
om oprioriterade byggen ett år framåt
i tiden. Visst kan det leda till bekymmer
från planeringssynpunkt, och
visst kan det innebära att projekteringar
trasas sönder och förhoppningar slits
sönder, men det är ofrånkomligt.

Jag lade i går fram för offentligheten
en kompletteringsproposition i vilken
denna broms går in som ett element
bland andra: en mer skärpt finanspolitik
som träder i kraft om två månader
och en fortsatt restriktiv kreditpolitik
som fortsättningsvis upprätthålls med
hård beslutsamhet — jag vill inte säga
att den har skärpts, tv det är inte någon
riktig beskrivning. Investeringsavgiften
är ett tredje medel i denna verksamhet.

När jag öppnade oppositionens tidningar
i dag fann jag att de tydligen
allmänt anser att finansministern är för
snäll, för hygglig, för ömsint; jag borde
ha varit hårdare. Alla dessa kommentarer
till kompletteringspropositionen
står i klar motsats till vad oppositionens
företrädare i riksdagen har sagt
i dag. Jag vill inte säga att era tankar
och begrepp måste vara synonyma med
tankarna och begreppen hos de tidningsjournalister
som producerar sig i
den borgerliga pressen, men den uppfattning
som den borgerliga pressen
ger uttryck åt och den uppfattning som
herrarna i oppositionspartierna ger uttryck
åt går mycket bestämt isär på
denna punkt.

Vi kommer att handlägga dessa ärenden
med erforderlig restriktivitet. I senare
hälften av maj månad — föreställer
jag mig — kommer vi att ta ställning
till de projekt för vilka vi kan ge dispens
från avgiften med hänsyn till angelägenheten
av att inte få oönskade effekter
på arbetsmarknaden under kommande
vinter. Det är det enda svar som
jag kan ge herr Hyltander, då jag självfallet
inte här kan behandla ett speciellt
ärende av den ena eller andra na -

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Nr 22

Förordning om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

turen.

Jag viil understryka vad herr Kristenson
i Göteborg nyss sade: Börjar
man lyfta ut ett ärende eller vissa objekt
— det må vara kyrkor eller samlingslokaler,
det må vara vissa landsdelar
utanför stödområdet ■— så finns
det inget bärande motiv för att stanna
där, eftersom man när man skall försöka
göra en neutral bedömning av situationen
och utan att fastna i något
speciellt intresse, måste säga att argumenten
är ungefär lika goda på alla håll
där dispens från avgiften har begärts.

Herr MAGNUSSON i Borås (m) kort
genmäle:

Herr talman! Det finns inte så förfärligt
mycket att tillägga till herr
finansministerns inlägg här.

Det är riktigt att vi från vårt håll
har accepterat investeringsavgiften i dagens
situation, men att av detta dra
den slutsatsen, att det i alla olika lägen
alltid skulle vara berättigat med en
25-procentig investeringsavgift är att
gå för långt. Om denna avgift i dagens
situation är en medicin som även vi
måste vara med om att skriva ut, innebär
detta emellertid ingalunda att man
kan säga att det receptet alltid är det
riktiga.

Det är inte heller på det sättet, herr
finansminister, att industriexpansionen
är så förskräckligt våldsam, utan vad jag
kritiserade i mitt inlägg var i stället
synpunkten, att vi på grund av bristen
på personligt hushållssparande har fått
en expansion och skapat en efterfrågan.
Människorna har enligt mitt förmenande
funnit det mindre lämpligt att
över huvud taget spara för framtiden,
och därför har denna stora efterfrågan
uppstått.

Det förhåller sig också så, att vi har
ett helt annat läge i dag, med den
krympande valutareserven som vi nu
måste ta hänsyn till. Vi har fått en kraftig
försämring av vårt bytesförhållande.
Vi har haft en mycket kraftig ökning av

importen, och bara under de tre första
månaderna i år tror jag att den har
ökat med 21 eller 23 procent. Det är
klart att detta medför allvarliga problem,
och mot den bakgrunden bör naturligtvis
alla känna sitt ansvar och se
till att denna utveckling bromsas upp.
Därför anser vi det rimligt att man söker
begränsa denna ökning.

Vi menar också att det är nödvändigt
att de offentliga investeringarna hålls
tillbaka i större utsträckning. Jag tycker
att det är en underlåtenhetssynd
som man kan lägga finansministern till
last, nämligen att den sidan inte har
bromsats tidigare. Det är mycket möjligt
att man därigenom hade haft ett
annat läge än det vi för närvarande
har.

Herr HYLTANDER (fp) kort genmäle: Herr

talman! Finansministern konstaterade
att det för närvarande inte var
någon som yrkade avslag på investeringsavgiften.
Det är väl riktigt, såsom
herr Magnusson i Borås har sagt här
tidigare, att det i det läge vi nu har är
en medicin som vi till nöds accepterar.
Man skulle också kunna vända på det
och säga att det råder ganska stor enighet,
och jag tror att också finansministern
instämmer i att det hade varit
bättre, om vi inte råkat i det läget att
det varit nödvändigt att införa denna
avgift.

Beträffande dispensgivningen vill jag
säga att det torde finnas gränsfall mellan
de byggen som enligt propositionen
och utskottets mening är prioriterade
och därför inte skall beläggas med investeringsavgift
och dem för vilka sådan
avgift skall utgå. Jag menar att vissa
gränsfall som nu faller utom ramen
borde komma inom prioriteringsgränsen
och att man därför bör kunna vara
liberal. Finansministern sade att han
skulle vara hård vid dispensgivningarna.
Det tvivlar vi inte på.

Jag erinrar mig den nyutnämnde

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Förordning om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

korpralen som sade till sina mannar
att han skulle vara sträng men rättvis.
Vi hoppas att rättvisan också kommer
med i sammanhanget, så att folk som
själva vill offra både tid, pengar och
arbete för att fullgöra uppgifter som
både de själva och andra anser är
samhällsnyttiga också får chansen att
göra det vid lämplig tidpunkt. Den
rättvisan skall vi väl inte förmena dem.
Jag hoppas på ett liberalt dispensgivande
och tackar för uppgiften att vi kan
få besked om dispenserna så tidigt som
under maj månad.

Herr STRÖMBERG (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag tror att alla har bedömt
den ekonomiska situation vi nu
upplever som mycket allvarlig och besvärande.
Det är just därför vi har följt
finansministerns förslag och accepterat
den 25-procentiga investeringsavgiften.

Statsrådet Sträng brukar ibland beskriva
sig som en modest och tillbakadragen
man. Som sådan inregistrerar
han nu med viss tillfredsställelse att
oppositionen i dag i motsats till 1967
accepterat hans förslag. Det må vara
finansministern väl unt. Men må jag då
också med tillfredsställelse få inregistrera
att finansministern i slutet av sitt
inlägg ställde sig relativt positiv till
möjligheten att ge dispenser. När vi
har accepterat den broms som finansministern
säger att investeringsavgiften
utgör har vi gjort det i klart medvetande
om hur svårt den kan slå i
vissa fall. Vi har velat visa att den
slår blint och att olika grupper i samhället
kan råka mycket illa ut. Vi har
därmed velat understryka att man i
den mån det finns möjligheter bör bevilja
dispens.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag hoppas att mitt inlägg
inte uppfattas bara som ett debattinlägg
i en ekonomisk debatt. Vi

får ju senare tillfälle att ingående diskutera
den ekonomiska politiken, inte
minst i samband med behandlingen av
kompletteringspropositionen.

Jag håller med finansministern om
att det heliövs bromsar. En sådan broms
kan naturligtvis investeringsavgiften utgöra.
Men vad jag ville ha sagt med
mitt anförande var att vi, även om vi
accepterar investeringsavgiften, menar
att det kan finnas anledning att behandla
vissa objekt litet generöst och använda
dispensregeln om så anses nödvändigt
och om motiv därför föreligger.

Herr talman! Jag vill också ta fasta
på det löfte som finansministern givit:
när man sagt att investeringsavgiften
skall gälla fram till den 30 juni 1971 så
har man därmed också sagt att den
skall avvecklas då. Men jag förmodar
att en sådan avveckling inte bör ske
på en enda gång. Man bör börja med
att använda dispensregeln innan investeringsavgiften
helt skall avskaffas. Tv
vi kommer annars då att få ett uppdämt
behov som spränger alla gränser, och
vad det kan innebära förstår nog var
och en.

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! Herr Regnéll sade att
det som behandlas i motionen och i reservationen
till bankoutskottets utlåtande
nr 35 kan ses som en marginell
fråga. Jag tycker att det är litet överdrivet
att säga att det är en marginell
fråga. Visserligen kan den se ut att
vara det, men om man studerar motionen
som reservationen bygger på kan
man konstatera att konsekvenserna kan
bli ganska stora, om riksdagen skall uttala
att riksbanken skall prioritera en
viss kreditgivning till industrin, framför
allt då exportindustrin.

Motionen tangerar i övrigt hela den
ekonomiska politiken, och det är ett
ämne som vi kanske inte bör resonera
om i detta sammanhang — det har vi
diskuterat tidigare i anledning av ett

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Nr 22

Förordning om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

utlåtande från bankoutskottet.

I motionen aktualiseras frågan om
kapitalförsörjningen för näringslivet
och särskilt exportindustrin. I reservationen
betonas det att industrins investeringar
inte får utestängas från en
konkurrens på lika villkor om lånemedlen
med statens investeringar och
bostadsbyggandet.

Då det gäller finansieringen av bostadsproduktionen
har riksdagen tidigare
enhälligt fattat beslut om att krediter
skall ställas till förfogande för
att garantera finansieringen av ett bostadsbyggande
inom de ramar som riksdagen
årligen beslutat om. Detta är såvitt
jag vet den enda prioritering som
riksbanken har att ta hänsyn till. Så
länge det inte fattas något annat beslut
finns det, såsom jag sade för ett
par veckor sedan, ingen anledning att
föra fram ytterligare sådana krav.

Att man nu skulle söka nya områden
för kreditprioritering synes i vart
fall mig något överraskande. Jag tror
det vore olyckligt att börja plottra alltför
mycket med fingervisningar åt riksbanken
om hur den skall sköta fördelningen
av kreditgivningen. Vi bör, som
jag ser saken, akta oss för att alltför
hårt binda riksbankens handlingsfrihet.

Förslaget i propositionen 101, som
vi nu behandlar, är ett led i försöken
att genom de begränsningar som hela
den föregående debatten har handlat
om slussa kapital till de viktigare sektorerna,
framför allt då industrin, för
att trygga deras kreditförsörjning och
kapitalbehov.

Slutligen menar utskottsmajoriteten
att det bör ankomma på riksbanksfullmäktige
att sköta emissionskontrollen
utan några särskilda ingrepp från riksdagens
sida.

Som jag tidigare har tillkännagivit delar
jag i princip herr Regnélls åsikt,
att vi bör se till att exportindustrin och
industrin över huvud taget så långt
möjligt bör få de krediter som behövs,

eftersom det just nu är särskilt angeläget
att industrisektorn utvecklas.

Jag kommer senare, herr talman, att
yrka bifall till bankoutskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
yttrade:

Propositioner framställes till en början
beträffande investeringsavgift för
kyrkliga samlingslokaler (1 § 1 st.),
därpå angående investeringsavgift för
byggnadsarbete i Gotlands län (1 § 2
st.), därefter i fråga om dispensprövningen
(punkterna B 2 och 3 i utskottets
hemställan) och slutligen i ett sammanhang
på utskottets hemställan i övrigt.

Investeringsavgift för kyrkliga samlingslokaler Herr

andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2 i motsvarande del; och fann
herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 37, såvitt avser
investeringsavgift för kyrkliga samlingslokaler,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 av herr Tistad m. fl.
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genoin
uppresning. Herr andre vice talmannen

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Förordning om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 118 ja och
82 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Investeringsavgift för byggnadsarbete
i Gotlands lån

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2 i motsvarande del; och fann
herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 37, såvitt avser
investeringsavgift för byggnadsarbete i
Gotlands län, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 av herr Tistad in. fl. i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 114 ja och

88 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Dispensprövningen

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till yrkandet
under II i reservationen 2; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Magnusson i
Borås begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 37, såvitt avser
dispensprövningen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
yrkandet under II i reservationen 2 av
herr Tistad m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 115 ja och
85 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Utskottets hemställan i övrigt

Bifölls.

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Nr 22

§ 7

Emittering av industrilån

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 35, över motioner i anledning av
proposition med förslag till förordning
om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten.
(Utlåtandet hade debatterats
i samband med behandlingen av
bevillningsutskottets betänkande nr 37.)

I de med anledning av Kungl. Maj:ts
under nästföregående paragraf redovisade
proposition nr 101 väckta, likalydande
motionerna 1:1174 av herr Eskilsson
och II: 1383 av herr Magnusson
i Borås hemställdes, att riksdagen skulle
ge riksbanken till känna vad i motionen
anförts angående emittering av industrilån.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 1174 och
II: 1383.

Reservation hade avgivits av herrar
Åkerlund och Regnéll (båda m), vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 1174 och 11: 1383 som sin
mening ge fullmäktige i riksbanken till
känna vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Regnéll
begärde emellertid votering, i an -

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

ledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 35, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herrar Åkerlund och
Regnéll.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Regnéll begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 172 ja och 26 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Utrikesutskottets

utlåtande nr 9 samt
statsutskottets utlåtanden nr 84, 85 och
86 kommer att föredragas och debatteras
i ett sammanhang och yrkanden
beträffande samtliga dessa utlåtanden
framställes under den gemensamma
överläggningen.

Härefter föredrogs i ett sammanhang

utrikesutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av motioner om vidgat stöd till
motståndsrörelser; samt

statsutskottets utlåtanden:
nr 84, i anledning av Kungl. Maj :ts
-Andra kammarens protokoll 1970. Nr 22

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

statsverkspropositionen framlagda förslag
angående det statliga utvecklingsbiståndet
jämte motioner,

nr 85, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1970/71 till utrikesförvaltningen,
m. m., jämte motion, och

nr 86, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående Svenska institutets
organisation och uppgifter, m. m.

Förevarande utlåtanden redovisas efter
återgivandet av överläggningen i
ärendet.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ULLSTEN (fp), som yttrade:

Herr talman! Det är möjligt att ulandsdebatten
fått många att tro att det
internationella biståndet är avgörande
för den ekonomiska och sociala utvecklingen
i u-länderna. Det är knappast riktigt.
Vårt bistånd behövs, och det måste
göras effektivt. Men den viktigaste insatsen
måste dessa länder göra själva.
Det är deras förmåga att mobilisera
sina egna mänskliga och materiella resurser
som avgör om deras framtid
skall kännetecknas av framsteg eller
stagnation. Vad det rör sig om är att
skapa motivering för människorna att
arbeta, att göra förnuftiga insatser, att
skapa bättre sociala och ekonomiska
förhållanden för dagen men också att få
resurser över för investeringar i framtiden.

Våra s. k. nymarxister vill gärna förklara
u-ländernas fattigdom med att de
är utsugna av de rika industriländerna.
Det finns riktiga inslag i den analysen.
Men den hjälper föga som recept för
framtiden. Och den är i det väsentliga
också felaktig i sin beskrivning av det
förflutna. Det avgörande är att underutvecklingen
just som ordet antyder beror
på att dessa länders resurser ännu inte
utnyttjats. Det gäller råvarutillgångar
och jordens produktionsresurser, det
gäller möjligheterna till produktiva förädlingsindustrier,
det gäller undersys -

selsatt arbetskraft och outnyttjad studiebegåvning.
Det behövs kapital och tekniskt
kunnande för att åstadkomma detta,
men framför allt är det en politisk
uppgift att skapa den miljö där resurserna
kan tas till vara. Och det är en svår
uppgift i traditionsbundna länder, där
institutioner och strukturer inte är uppbyggda
för en dynamisk social utveckling
utan för behoven hos samhällen
med små styrande eliter och en underkuvad
och passiv majoritet.

Den politiska frigörelsen från kolonialmakterna
gav u-länderna den första
impulsen till en ny utveckling. Men
svårigheterna därefter har varit stora.
Det var ganska lätt att åstadkomma
känslan av nationell samhörighet, när
målen gick att formulera i löften om
politisk frihet och oberoende. Det är
svårare att nå samling och entusiasm
kring kraven på hårdare arbete, högre
skatter och ett uppbrott från invanda
livsmönster. Motståndet finns hos de
breda lager som skall få det bättre
genom förändringen men framför allt
bland dem som i en omvandling av de
gamla samhällena ser ett hot mot ekonomiska
privilegier och politisk makt.

Olika u-länder har valt olika vägar
att lösa utvecklingens problem. I många
har man helt eller delvis konserverat
de gamla strukturerna; den andra extremen
utgör de länder som valt den
socialistisk-kapitalistiska vägen. Denna
har inneburit en hård mobilisering av
människornas vilja och energi med ett
medvetet uppoffrande av allt som vi
inlägger i begreppet politisk frihet, ett
offer som vi kan beklaga men som kanske
ändå varit ganska lätt för dem som
aldrig fått lära sig vad frihet är.

Den stora majoriteten av u-länder,
och dit hör de flesta med vilka Sverige
har biståndssamarbete, har gått olika
slags medelvägar mellan de bär två extremerna.
Det går att hitta ideologiska
skiljelinjer mellan de länder som valt
den socialistiskt-kommunistiska vägen
och dem som funnit en liberal utveck -

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Nr 22

lingsmodell mera värd att pröva. Men
gemensamt för alla är att man insett
behovet att finna politiska system som
uppfyller underutvecklingens krav på
resursmobilisering. Man vill gå sina
egna vägar i både utrikes- och inrikespolitiken,
vägar som är anpassade till
förutsättningarna i de egna samhällena
och inte till förhållandena i andra
världsdelar.

Det verkar kanske vara ett utslag av
oss européers outplånliga fallenhet för
imperalism — i varje fall om vi ger
ordet den vida tolkning som det fått av
Stockholms arbetarkommun, den må
sedan ha socialistiska eller kapitalistiska
förtecken —• att vi inte vill inse
just detta, att u-länderna önskar gå sina
egna vägar och arbeta under egna, särskilda
förutsättningar. I stället försöker
många ihärdigt att få länderna i Asien
och Afrika att passa in i våra ideologiska
partimönster, att alltid utgå från
att människorna i dessa länder måste
mena samma sak som vi när de talar
om demokrati, socialism, liberalism,
framsteg, utveckling och lycka.

Vilken roll skall då det internationella
biståndet spela i u-ländernas utvecklingsprocess?
Ja, ser man frågan från
rent ekonomisk, biståndsteknisk utgångspunkt
kan man säga att våra insatser
av kapital och tekniskt kunnande
i olika former skall vara en katalysator,
som gör det möjligt för u-länderna att
själva exploatera sina materiella och
mänskliga tillgångar. Och det måste också
såvitt jag förstår vara den svenska
och den internationella biståndspolitikens
huvudsyfte.

Det är ändå ofrånkomligt att biståndet
också har politiska aspekter, att
stormakterna t. ex. ser sina biståndsansträngningar
som ett led i sin allmänna
utrikespolitik med dess strävanden
till vidgat inflytande.

Men det finns också politiska aspekter
på biståndsfrågorna av mera direkt
intresse även för en liten nation som
den svenska. Debatten om vilka u-länder

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

vi skall satsa på i vår biståndsgivning
har visat detta. Där finns det två skolor
med många schatteringar mellan dem.
Från ett håll sägs det att vi genom impulser
för u-ländernas ekonomiska planering
och genom utformningen av enskilda
projekt skall försöka påverka utvecklingen
i en riktning som vi uppfattar
som förnuftig, att vi måste räkna
med att lyckas ibland och misslyckas
ibland, bl. a. beroende på i vilken grad
vi möter förståelse för våra målsättningar
hos dem vi samarbetar med.

Från annat håll sägs det att utvecklingen
i u-länderna, om den skall
leda till bättre förhållanden för den
breda massan, bara är möjlig inom ramen
för ett visst slags ekonomisk-politiskt
system, enkannerligen det socialistisk-kommunistiska,
att vi genom att
ge hjälpen till de u-länder som slagit in
på den vägen kan uppnå målen för
vår biståndspolitik men hjälp till andra
u-länder motverkar en progressiv utveckling
genom att stärka där regerande
konservativa grupper.

Den sista linjen bygger på vad många,
bland dem Gunnar Myrdal, menar vara
en missuppfattning av Marx’ teorier om
revolutionen. Tanken att man undanröjer
förutsättningarna för en utveckling
i revolutionär riktning genom bistånd
är, menar han, ”en spekulativ
generalisering som inte har något stöd
av erfarenheten eller av noggranna empiriska
analyser”. Det verkar vara en
ganska rimlig slutsats. Men det hindrar
inte att det kring denna missuppfattning
ändå har uppstått en lika stabil
som ohelig allians mellan dagens
svenska nyvänstergrupper och de mest
vulgära antikommunisterna i västvärlden.
Av samma skäl som den ena gruppen
vill ge bistånd säger den andra
nej.

Jag vill inte påstå att den svenska
regeringen skulle vara inblandad i denna
allians. Men det kan inte hjälpas att
formuleringarna om principerna för
vårt fortsatta val av biståndsländer i

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

årets u-hjälpsproposition kom många
att andra var egentligen regeringen står.
När det i propositionen sägs att vi i
första hand skall satsa vårt bistånd på
regimer som ”i sin ekonomiska och sociala
politik strävar efter att genomföra
sådana strukturförändringar som
skapar förutsättningar för en utveckling
präglad av ekonomisk och social
utjämning”, låter det i förstone som en
bra beskrivning på länder som över huvud
taget är beredda att satsa på den
resursmobilisering som jag tidigare talat
om. Formuleringen utesluter egentligen
bara en handfull helt hopplösa
fall.

Ingen kan ha något att invända mot
det. Men när det därefter i propositionens
formuleringar påbjuds en, som
det heter, gradvis förskjutning av våra
biståndsinsatser till just sådana länder
är det emellertid lätt att få den
föreställningen att de länder som vi
satsar på i dag — eller i varje fall ett
betydande antal av dem —• skulle sakna
dessa ambitioner och att vi därför gradvis
skall överge dessa länder till för»
mån för mer progressiva.

Man ställer sig då naturligen frågan,
vilka av de nuvarande mottagarländerna
som inte håller måttet och vilka
nya som vi skall satsa på i stället. Svaret
på den frågan och bevekelsegrunderna
i övrigt bakom regeringens formuleringar
får väl den historiska forskningen
så småningom försöka utröna.
Den tolkning av regeringens formuleringar
som statsutskottet gör lämnas
emellertid såvitt jag kan förstå inte
mycket utrymme för någon nyorientering
på svenskt håll när det gäller politiska
aspekter på ländervalsfrågan.

Det slås där fast att valet av biståndsländer
är en faktor av flera som man
måste ta hänsyn till när det gäller att
bedöma de svenska biståndsprojektens
möjligheter att lyckas, att biståndets
krav på långsiktig planering gör det
omöjligt att bedöma u-ländernas politik
efter dagslägets växlingar, att vi inte

skall avbryta samarbetet m«ä något av
de nuvarande mottagarländerna och att
vår utgångspunkt skall vara att målsättningen
för svensk biståndspolitik är
möjlig att uppnå inom ramen för olika
slags politiska och ekonomiska system.

Om man nu på socialdemokratiskt
håll inte tycker om att erkänna att dessa
formuleringar i statsutskottets utlåtande
i fråga innebär en korrigering
av regeringens politik och av regeringens
egen skrivning, då måste man fråga
sig varför de klarlägganden som utskottet
gör inte gjordes i propositionen.
Hade det skett, hade vi ju sluppit
eu onödig debatt och minskad tilltro
till hållfastheten i den svenska biståndspolitiken.

Herr talman! 1969 var det sista året
av FN :s första s. k. utvecklingsdecennium.
I år inleds det andra. En summering
av vad som hänt under 1960-talet
ger både positiva och negativa resultat.
Till de positiva hör att klyftan mellan
fattiga och rika nationer i världen blivit
en central politisk fråga och att tanken
att den rika delen av världen har
ett ansvar för den del av världen som
svälter har blivit allmänt accepterad.
I ett historiskt perspektiv är denna utveckling
ganska unik.

Till det glädjande hör också att de
pessimistiska prognoserna om att den
politiska instabiliteten i u-länderna
skulle omöjliggöra ekonomiska framsteg,
har visat sig vara felaktiga. Lika
litet som det i dag ifrågasätts att vi skall
ge bistånd ifrågasätts det att bistånd
rätt utformat kan göra nytta.

Men det finns också många negativa
inslag i bilden. Visserligen har tillväxten
i många u-länder varit betydande,
men resultatet för den enskilde har ändå
blivit ganska blygsam på grund av en
fortfarande nästan helt otyglad befolkningsutveckling.
Man har övervunnit
många av de mycket svåra produktionstekniska
problemen för en bättre
livsmedelsförsörjning, men resultatet av
framstegen blir ändå på många håll

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Nr 22

orättvist utan samtidiga jord- och skattereformer.

Biståndet från industriländerna är nu
i absoluta tal större än det varit någon
gång tidigare, men i relation till de rika
ländernas egna resurser har det stagnerat.
Industriländerna har i princip
accepterat att ge u-länderna handelspolitiska
lättnader, men denna princip
har honorerats med mycket få praktiska
åtgärder.

Inför det nya utvecklingsdecenniet
behöver vi nya målsättningar och en
ny utvecklingsstrategi. För det internationella
biståndet genom FN och
andra internationella organisationer —
världsbanksgruppen etc. — finns det
flera kvalificerade arbetsgrupper som
lagt fram förslag och förberett denna
strategi. Jag tänker på Tinbergenrapporten,
den s. k. Jacksonstudien om
FN :s interna organisation, den s. k.
Pearsonrapporten om biståndspolitikens
allmänna förutsättningar och resultaten
av den konferens om den sociala
utvecklingen och planeringen i uländerna
som hölls här i Stockholm
i höstas.

Här finns ett mycket värdefullt material
även för de enskilda ländernas
biståndsarbete. Det finns också, tycker
jag, anledning att starkt understryka de
rekommendationer som görs framför
allt i Jacksonstudien om ett mera systematiskt
samarbete mellan multilaterala
och bilaterala insatser. Att biståndet
både organisatoriskt och vad gäller utvecklingsplaneringen
blir länderbundet
och att det är de enskilda ländernas
behov och utvecklingsplaner som
skall vara avgörande är också viktigt.
Det är naturligt av både politiska och
andra skäl att u-länderna när det gäller
utvecklingsplanerna främst har de internationella
organisationerna som sina
samarbetspartners och att de enskilda
ländernas insatser efter hand får inpassas
i planerna.

Men ansträngningarna att åstadkomma
någonting av en global utvecklings -

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

strategi befriar givetvis inte de enskilda
länderna från att se över sin biståndspolitiska
inriktning.

Från mittenpartiernas sida har vi i
år upprepat kravet på en sådan översyn
av den svenska biståndspolitiken.
Vi har inte krävt en omprövning av
målsättningen för det svenska biståndet
— att svenskt bistånd skall medverka
till social och ekonomisk utjämning
och en samhällsutveckling i demokratisk
riktning. Om den formuleringen
finns det bara en mening. Det
intressanta är, bär vi menat, att se efter
huruvida denna målsättning verkligen
kan uppfyllas med den typ av biståndsarbete
som för närvarande bedrivs.

När utskottsmajoriteten — som alltså
inte vill vara med om en sådan översyn
— nu skriver att vi 1962, då grundprinciperna
för svenskt bistånd lades
fast, var helt eniga om den allmänna
målsättningen, om valet av biståndsvägar,
om nödvändigheten av samordning
och integration, om utvecklingssamarbetets
medel och metoder, om biståndets
ämnes- och länderinriktning etc.,
så är detta i och för sig ett alldeles riktigt
påpekande. Vi var eniga om dessa
ting 1962. Det enda vi inte var eniga om
var biståndsinsatsernas omfattning; där
ville vi inom folkpartiet gå längre än
regeringen. Men det är en sak att man
en gång — för nu åtta år sedan — dragit
upp vissa riktlinjer för biståndsarbetet
och presenterat dem för riksdagen.
En annan sak är att -samma riksdag
nu kan ha intresse av att få veta
hur det gick, om den inriktning som
biståndsarbetet för närvarande har är
den som är bäst ägnad att leda till att
de uppställda målsättningarna uppfylls.

Men frågan har också en annan
aspekt. Det är klart att de som är närmast
sysselsatta med dessa frågor inom
statsdepartementen och inom SIDA följer
debatten och att metoderna — som
det heter i utskottsutlåtandet — modifieras,
preciseras och vidareutvecklas.

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

Men det måste också vara, har vi menat,
ett allmänt intresse att fler engageras i
detta utvecklingsarbete, att man vid något
tillfälle får en större genomgång av
alla problem. Vad det alltså handlar
om, utöver kravet på en översyn, är
ett krav på mera ina\ n i denna nu rätt
stora verksamhet.

Vi tycker att detta krav är desto rimligare
som biståndsanslagen nu är
ganska stora och snart blir ännu mycket
större.

1 år föreslås biståndsanslagen utgöra
800 miljoner kronor. Nästa gång riksdagen
skall ta ställning till den här frågan
kommer, om man följer planen, anslaget
att vara uppe i 1 miljard kronor,
och. när planen är förverkligad efter ytterligare
fyra år kommer beloppet att
vara över 2 miljarder kronor. År 1962,
då vi enligt utskottet genomförde det
»breda och inträngande utredningsarbete»
som nu skulle göra en översyn
överflödig, var biståndsanslaget 130
miljoner kronor. Det är således problem
av eu helt annan politisk och teknisk
dignitet vi i dag står inför, och det
är ganska svårt att förstå varför utskottsmajoriteten
så hårdnackat vägrat
inse detta.

Det finns också två andra krav som
återkommer från mittenpartiernas sida.
Det ena är förslaget om förhandlingar
mellan de stora riksdagspartierna för
att åstadkomma ett snabbare uppnående
av enprocentsmålet. När den nuvarande
planen lades fast år 1968, önskade
folkpartiet att målet 1 procent av
vår bruttonationalprodukt skulle vara
uppnått senast budgetåret 1972/73. Det
hade betytt ytterligare ungefär 900 miljoner
kronor i bistånd fram till det året.

Visst har vi anledning att i dag vara
tillfredsställda med att det svenska biståndet
bar rykte om sig att ha en hög
kvalitet. Vi kan också vara nöjda med
att det svenska statliga biståndsanslaget
relativt sett stiger snabbare än
många andra länders. Men det är samtidigt
ett beklagligt faktum att Sverige,

om vi mäter i andelar av ländernas
egna resurser, ligger nära botten på tabellen
för de s. k. DAC-länderna. som
svarar för den överväldigande delen av
det internationella biståndet. Vi kan
verkligen fråga oss varför Sverige som
är världens näst rikaste nation skall behöva
tillhöra de nästan snålaste när det
gäller att hjälpa de fattiga länderna.

Regeringen har inte velat ge u-bjälpen
eu högre prioritet än den har fått.
Detta tycker vi är fel. Det är också fel
att skylla på att ifall vi gav u-hjälpen
högre prioritet, ifall vi satsade mera
på biståndsanslag — åtminstone så
länge det gäller anslag av den storleksordning
som är aktuell i debatten — vi
därmed allvarligt skulle försvåra våra
möjligheter att satsa på jämlikhetssträvandena
här liemma. Det beror ju på
bur vi fördelar de resurser som vi inte
använder till bistånd eller för att citera
Pearsonrapporten: »Våra rekommendationer
till förnyade ansträngningar
för internationellt bistånd innebär
på intet sätt att vi förnekar nödvändigheten
av att eliminera orsakerna till
fattigdom och bristande möjligheter för
de egna medborgarna.» Å andra sidan,
menar Pearsongruppen, behöver detta
ju inte vara något skäl att överge vår
solidaritet med de ännu sämre ställda
människorna utanför våra gränser.
Kriget mot fattigdomen börjar hemma,
men det får inte sluta där (kurs. bär).

Det andra yrkandet är det som gäller
förslag om att i högre grad än för
närvarande sker satsa på att engagera
det privata kapitalet för att förbättra
u-Jändernas situation. Det är här inte
fråga om alternativ, utom om ett både—
och. Anslagsramarna för det statliga biståndet
ligger fasta, såvida vi nu inte
kan tänka oss att få till stånd en ändring
som innebär att de blir större. Det
är heller inte fråga om att lura på uländerna
några investeringar som dessa
inte vill ha eller som de tvingas ta emot
på grund av sitt desperata behov av
främmande valutor. Beträffande vill -

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

koren för främmande investeringar i uländerna
är vi eniga inom utskottet.
Det framgår bl. a. av de synpunkter
som utskottet framfört med anledning
av en enskild motion om enhetliga regler
för direkta investeringar i u-länderna.

Nej, vad det handlar om är att söka
dra några praktiska slutsatser av uppfattningen
att privata investeringar, om
de insätts i u-ländernas utvecklingsplaner
och i övrigt sker på villkor som
tar vara på u-ländernas egna intressen,
utgör nödvändiga och effektiva bidrag
till utvecklingsans trängningarna.

Utskottsmajoriteten vill inte dra dessa
slutsatser, och motiveringen därtill
är minst sagt ganska krystad. Man
måste hålla isär, säger utskottet, frågan
om bistånd och stöd till olika grenar av
svenskt näringsliv. Kommersiella transaktioner
kan inte betraktas som bistånd
endast för att den ena parten är ett uland.

Nej, det finns ingen anledning -— och
jag vet inte att någon har hävdat det
vare sig under utskottsbehandlingen eller
i annat sammanhang — att påstå
att privata investeringar skulle vara detsamma
som bistånd, inte heller att man
skulle låta kostnaderna för eventuella
statliga stimulansåtgärder för sådana
investeringar belasta våra u-landsanslag.
Men vi kan inte heller förstå varför
det skulle vara det viktiga. Det
måste väl ändå vara effekten för uländerna
som är det avgörande, inte
hur åtgärderna rubriceras i regeringens
propositioner. Förde vi samma resonemang
när det gäller den svenska lokaliseringspolitiken
som socialdemokraterna
nu för, skulle vi komma till den
märkliga slutsatsen att inga åtgärder
som på något sätt innebar stöd åt det
enskilda näringslivet i Sverige samtidigt
kunde anses vara ägnade att skapa
sysselsättning i glesbygderna.

Mot denna ideologiska halsstarrighet
hos den svenska socialdemokratin står
bl. a. Pearsonrapportens klara rekom -

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

mendation till industriländerna att satsa
på stimulansåtgärder för privata investeringar
inom ramen för de villkor
som u-länderna ställer, men framför allt
u-ländernas egna, i många sammanhang
uttryckta önskemål om att få privat
kapital.

Herr talman! Jag sade inledningsvis
att u-ländernas frigörelse från kolonialmakternas
herravälde gav den första
impulsen till social och ekonomisk utveckling.
Länderna i Sydostasien hörde
också till dem som blev fria från kolonial
överhöghet efter andra världskriget.
Vad den friheten betyder för Vietnam
vet vi, och i dag tycks Kambodja
stå i tur att bli sönderbombat. Det lönar
sig inte mycket att spekulera över vad
de miljarder som lagts ned på det lika
grymma som meningslösa Vietnamkriget
hade kunnat betyda, om de i stället
satsats på fredliga utvecklingsprojekt.

Vad vi vet är att den dåraktiga skövlingen
i Vietnam kräver enorma insatser
för återuppbyggnadshjälp. Folkpartiet
har sedan många år ställt krav
på sådana återuppbyggnadsinsatser i
hela Vietnam. Vi tillstyrker därför regeringens
förslag att det för nästa budgetår
anslås 25 miljoner kronor till humanitärt
stöd till Nordvietnam — som
är det enda område där effektiv hjälp
för närvarande kan planeras — och att
dessa pengar kanaliseras genom Röda
korset. Vi har också sagt ja till förslaget
om att 50 miljoner nästa budgetår
skall reserveras för kreditstöd att utbetalas
när kriget upphört.

Som det just nu ser ut kan krigsslutet
komma att dröja. I Pentagon och Vita
huset tycks man ingenting ha lärt, där
leker man fortfarande med tanken att
konflikten kan få en militär lösning.
Man fortsätter med de militära operationerna
i stället för att anstränga sig
att nå en fred via förhandlingar. Just
av det skälet att vi nu tycks kunna räkna
med att kriget kommer att vara
länge till kan vi inte inse, att vi behöver
resa några principiella hinder mot

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

att en del av de pengar, som är tänkta
att utgå först senare, får betalas ut redan
nu eller i varje fall före krigets
slut i form av humantär hjälp på samma
villkor som för närvarande gäller.

Folken i delar av det forna Indokina
är inte de enda som väntar på möjligheterna
att själva få utveckla sina nationer.
I Rhodesia och Sydafrika lever
afrikanerna i förtryck och förnedring,
behärskade av vita minoritetsregimer.
I Mozambique, Angola och Guinea Bissau
kämpar motståndsrörelserna mot
den portugisiska kolonialmakten. I dessa
områden har tiotusentals människor
funnit att väntans väg är för lång, att
de själva måste söka ta sig den rätt
de hittills förvägrats. De har fått höra
att förhandlingar är det sätt på vilket
man skall lösa politiska och sociala
konflikter. Samtidigt har de funnit att
de styrande — i Pretoria, Salisbury och
Lissabon -—• vägrar alla samtal med
representanter för majoriteten.

De har lyssnat till förhoppningarna
att FN skall bli det foruna som banar
väg för demokratisk och social utveckling
i länder med rasistiska regimer. Nu
har de i mer än ett årtionde funnit att
FN är nära nog maktlöst när det gäller
att förvandla idealen till en förändrad
verklighet.

Då har de gripit till vapen och vill
med dem nå ett läge där de erkänns
som fria människor med rätt till sitt
eget land och en rätt att själva vara
med och bestämma över sin framtid.
Så ser vi i södra Afrika hur motståndsrörelserna
formas och hör hur de önskar
vår hjälp.

Vi skulle säkerligen själva — åtminstone
de flesta av oss — ha handlat
på samma sätt om vi vore afrikaner
och levde i dessa länder. Kan vi då
säga nej till deras krav på hjälp? Kan
vi låta bli att lyssna på vädjandena om
solidaritet? Jag tycker inte att vi kan
göra det.

Vi måste hålla oss till FN-principen
om icke-inblandning, även om vi i dag

upplever en värld där respekten för
den principen blir mer och mer ovanlig.
Vi måste ta hänsyn till att Sverige
är en neutral stat och att vi inte tilllåter
vapenexport till krigförande parter.
Men det finns ändå mycket vi kan
göra. Det är mycket som motståndsrörelsen
behöver utom vapen. Och i de
områden i södra Afrika som jag framför
allt talat om har FN:s fördömanden
av rasistregimerna i Rhodesia och
Sydafrika och av den portugisiska
kolonialregimen banat väg för humanitära
insatser som inte behöver stå i
konflikt med de folkrättsliga principerna.
En del gör vi men vi kan göra mer.
Det är detta som herr Ahlmark och
jag vill ha sagt med den motion som
vi har väckt och som stöds av en folkpartireservation
till utrikesutskottets
utlåtande nr 9.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till
den reservationen. Dessutom yrkar jag
bifall till reservationerna 1, 2, 3 och 4
vid statsutskottets utlåtande nr 84 och
intämmer i det särskilda yttrande som
är fogat till statsutskottets utlåtande nr
85.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Vidare anförde:

Herr PETERSSON i Gäddvik (m):

Herr talman! Statsutskottets behandling
av regeringens förslag till utvecklingsbistånd
jämte de i anledning därav
väckta motionerna har varit mycket
ingående. Vi har fått många värdefulla
expertföredragningar, och det skriftliga
informationsmaterialet har varit mycket
omfattande.

När det gäller u-landsbiståndet är det
också synnerligen angeläget med en
bred information. Biståndsfrågorna gäller
fjärran belägna länder om vilka vår
kännedom är ringa. Vår stödverksamhet
syftar till att förbättra förhållandena
och öka utvecklingstakten för de fatti -

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Nr 22

gaste bland jordens miljarder fattiga.
Stora och mångskiftande svårigheter
möter oupphörligen både i det administrativa
arbetet och i det praktiska
handlandet.

Tvärtemot den tämligen vanliga uppfattningen
har u-länderna på 1960-talet
gjort stora framsteg på en rad väsentliga
områden. Under åren 1960—1967
växte bruttonationalprodukten snabbare
i u-länderna än i i-länderna. Men då
befolkningstillväxten i u-länderna är
större har nationalinkomsten per capita
ökat långsammare där. Pearsonkommissionen,
som på uppdrag av Världsbanken
har studerat tjugo års utvecklingshjälp,
har i sin omfattande rapport i
varje fall ett optimistiskt budskap: Kan
u-länderna utöka sin produktion med
minst 1 procent per år mer än som nu
sker kan många av dem vid sekelskiftet
komma fram till en självutvecklande
ekonomi.

Behovet av utvecklingshjälp i u-länderna
är dock för överskådlig tid mycket
stort. Enligt statistiska uppgifter,
förmedlade av SIDA, beräknas det totala
resursflödet till u-länderna per år
för närvarande uppgå till cirka 70 miljarder
svenska kronor, varav 97 procent
från västliga industriländer och internationella
organisationer och 3 procent
från kommunistländer. I de siffrorna är
inte resursöverföringar till Cuba, Nordvietnam
och Nordkorea inräknade.

Andra intressanta uppgifter ur samma
SIDA-rapport är att det offentliga
gåvobiståndet samma år — 1968 — från
exempelvis Frankrike uppgår till 3 miljarder
och från USA till 13 miljarder, i
svenska kronor räknat.

Jag nämner dessa uppgifter som en
bakgrund till och en jämförelse med vår
svenska offentliga biståndsinsats, som
nu efter en uppräkning med 26 procent
utgör 800 miljoner, varav 436 miljoner
kronor i gåvobistånd.

I enlighet med riksdagens beslut år
1968 fortsätter det svenska biståndet

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

även under de närmaste åren att öka i
snabb takt. Det kommer snart att uppgå
till och överstiga 1 000 miljoner kronor
per år för att sedan öka i stegrad
takt tills det s. k. enprocentsmålet uppnås
om några få år. För tiden därefter
finns inga riktlinjer uppdragna.

Det är gammal god praxis i Sverige
att stora och kostnadskrävande statliga
uppgifter blir föremål för utredning genom
parlamentariskt sammansatta kommittéer
eller beredningar. Det är därför
svårförståeligt att socialdemokraterna
så envist motsätter sig att u-landsbiståndet
och därmed sammanhängande frågor,
där även tiden efter enprocentsmålets
uppnående kommer in i bilden, utreds
genom en parlamentarisk utredning.

I sitt alternativ till skrivning i denna
fråga anför socialdemokraterna, att ett
flertal utredningar rörande speciella biståndsområden
och biståndsformer har
genomförts. Javisst bär regeringen
gjort vissa detaljutredningar, men lika
riktigt är att vi i Sverige aldrig haft någon
parlamentarisk utredning rörande
omfattningen av och formerna för vår
u-landshjälp. Vi reservanter vidhåller
kravet om att biståndspolitiken blir föremål
för en parlamentarisk utredning
med uppgift att inventera och belysa
aktuella problemställningar kring biståndspolitiken,
bl. a. för att få ökad
kunskap om i vilken omfattning den allmänna
målsättningen för vår u-hjälp
realiserats.

Även utformningen av det tekniska och
finansiella stödet och riktlinjerna för
den svenska handelspolitiken gentemot
u-länderna bör tas upp till diskussion
inom beredningen, liksom förutsättningarna
för näringslivets, missionens
och andra enskildas och organisationers
medverkan i vår biståndspolitik.

I likaledes gemensamma reservationer
från moderata samlingspartiet, centerpartiet
och folkpartiet upptas frågor
om åtgärder för att främja svenska u -

3*—Andra kammarens protokoll 1970. Nr 22

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

landsinvesteringar och en utökning av
det svenska investeringsgarantisystemets
tillämpning. Socialdemokraterna i
utskottet instämmer i detta sammanhang
i departementschefens uttalande,
att många skäl talar för att en klar distinktion
görs mellan offentligt bistånd
och andra transaktioner med u-länderna.
I uttalandet ligger en kritisk inställning
till värdet av enskilda investeringar
i u-länderna.

I den s. k. Algerstadgan, som antogs
av u-länderna hösten 1967, heter det
bl. a.: »Enskilda investeringar bör vara
sådana, att de ger bestående vinster åt
det utvecklingsland där de görs.

Inom ramen för nationellt bestämda
prioriteringar och nationella utvecklingsplaner
kan enskilda investeringar
uppmuntras genom stimulerande åtgärder
och garantier.»

Enligt min mening utgör det privata
kapitalflödet ett viktigt bidrag till u-ländernas
ekonomiska utveckling. De utländska
investeringarnas värde är större
än enbart det investerade kapitalbeloppet.
överförandet av teknisk, ekonomisk
och administrativ kunskap har
också ett betydande värde. Dotterbolag
i u-länderna kan genom moderbolaget
i ett industriland dra nytta av det kontaktnät
världen över som moderbolaget
som regel har. Tillgången till moderbolagets
samlade erfarenhet och dess
praktiska utbildningsmöjligheter är väsentlig
med hänsyn till u-ländernas stora
brist på utbildad personal. Det stora
problemet med marknadsföring av nya
produkter övervinns också lättare genom
samverkan med företag i industriländerna.
Med hänsyn till u-ländernas
stora behov av investeringar bör även
vi vidta åtgärder för att underlätta för
svenska företag att kommersiellt och industriellt
bidra till att öka takten i
u-ländernas ekonomiska utveckling.

De i reservationerna 3 och 4 framförda
förslagen har detta syfte. Det förtjänar
understrykas att det inte finns någon
motsättning mellan en av u-länder -

na själva önskad utveckling av näringslivet
och andra åtgärder för att genom
undervisning, sjuk- och hälsovård förbättra
människornas levnadsvillkor i
u-länderna.

Herr talman! Med all rätt anges den
den s. k. befolkningsexplosionen som ett
av de stora problemen i u-ländernas
kamp för att förbättra sina medborgares
levnadsvillkor. När det gäller åtgärder
för familjeplanering har Sverige
gått i spetsen internationellt och har nu
15 års erfarenhet. Sveriges insatser har
varit en förutsättning för ökade insatser
från andra länder. I växande utsträckning
har också u-länderna hos oss sökt
bistånd i sin strävan att få befolkningsutvecklingen
under kontroll. En ökad
inriktning av vår utvecklingshjälp till
detta område är naturligt. De komplicerade
problem som här möter — sociologiska,
pedagogiska, religiösa och kulturgeografiska
lika väl som praktiskt
medicinska — är faktiskt goda skäl för
att ett särskilt familjeplaneringsinstitut
upprättas. En sådan basorganisation har
också en stor uppgift vid utbildningen
av svensk och utländsk personal i de
viktiga familjeplaneringsfrågorna.

En stor del av utskottsarbetet har ägnats
åt frågan om det direkta svenska
biståndets länderinriktning. Utskottet
är enigt om den skrivning som finns
under rubriken Biståndets länderinriktning,
utom när det gäller motioner angående
ökad hjälp till Cuba, där vi i
moderata samlingspartiet har en avvikande
mening. Det är frestande att göra
citat ur utskottets gemensamma skrivning,
men för att detta inlägg inte skall
bli alltför långt vill jag i det avsnittet
instämma i herr Ullstens anförande. Jag
skall endast ur SIDA:s statistik anföra
några data om ekonomi och biståndssituation
i de länder som nu får koncentrerat
svenskt bistånd.

Sverige lämnar ungefär hälften av sitt
bistånd genom internationella program
och organisationer. Den andra hälften
utgör direkt bistånd till i huvudsak ett

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Nr 22

mindre antal länder: Etiopien, Kenya,
Sudan, Tanzania, Tunisien, Zambia, Indien
och Pakistan. I flertalet av dessa
länder är bruttonationalprodukten pef
invånare 300—500 kr. Endast Tunisien
och Zambia har en högre bruttonationalprodukt
eller omkring 1 000 kr. Det
samlade offentliga internationella biståndet
per invånare utgör enligt samma
källa i genomsnitt för treårsperioden
1966—1968 per år i Etiopien 6 kr. —
detta är den lägsta siffran — och i Tunisien
90 kr., som är den högsta siffran.
Anmärkas kan att i inget mottagarland
ligger det svenska offentliga biståndet
högre än i närheten av 2 kr. per år och
invånare.

Enligt uppgift är bruttonationalprodukten
i Cuba ca 1 700 kr. per invånare,
d. v. s. väsentligt större än i de länder
som nu får koncentrerat svenskt bistånd.
Därtill kommer att biståndet enbart
från Sovjetunionen till Cuba uppges
vara ca 200 kr. pr invånare och år,
eller mer än dubbelt så mycket som det
högsta belopp som utgår till något av de
fattiga länder dit Sverige koncentrerat
sitt bistånd.

Dessa förhållanden gör att vi anser
att Cuba vid valet av nya mottagarländer
inte kan anses höra till de länder
som bör prioriteras från svensk sida.
Enligt vår mening bör önskemål om bistånd
från cubanskt håll behandlas på
sedvanligt sätt, varvid såväl biståndsbehovet
som kravet på svensk medverkan
vid förplanering och resultatvärdering
blir beaktade och ansökningarna i vanlig
ordning prövade av Kungl. Maj :t och
SIDA.

En annan länderfråga, där det också
rått delade meningar inom utskottet, är
frågan om humanitärt stöd till det av
krigets härjningar svårt drabbade folket
i Vietnam.

Samfällt önskar vi i Sverige att fred
skall råda överallt i världen, men vi har
inte maktmedel som ger oss möjligheter
att vare sig förhindra eller förkorta
krig där stormakter är inblandade på

Det statliga utvecklingsbiståndet in. m.
båda sidor.

Vid föregående års riksdag uttalades
under allmän anslutning att Sverige i
mån av möjlighet skall söka humanitärt
hjälpa Vietnams nödlidande folk medan
stridshandlingarna ännu pågår. Med det
uttalandet avsågs både Syd- och Nordvietnam.
I årets statsverksproposition
föreslår utrikesministern att 25 miljoner
kr. skall utgå i humanitärt bistånd
till Nordvietnam och underlåter därmed
att efterkomma riksdagens beslut, att
hjälpen skulle avse hela Vietnam.

Utskottsmajoriteten framhåller i sin
skrivning att man förutsätter att den
med svenska medel finansierade humanitära
hjälpverksamhet som inletts i
Sydvietnam skall fortsätta inom ramen
för tillgängliga medel. Utskottsmajoriteten
understryker också att Kungl. Maj :ts
förslag inte innebär något ställningstagande
till de stridande parternas politiska
målsättning och kampmetoder.

Utskottsmajoriteten förutsätter vidare
att Kungl. Maj :t även söker inleda planering
av återuppbyggnadsbistånd till
Sydvietnam vid en tidpunkt då realistiska
förutsättningar härför kan anses
föreligga.

Yrkandet i moderata samlingspartiets
motion, att hjälpen till Vietnam skall
omfatta såväl Nord- som Sydvietnam,
får sålunda anses tillgodosett, säger majoriteten
i utskottet, varför yrkandet i
fråga avstyrks.

Vi i moderata samlingspartiet anser
att detta också borde ha kommit till uttryck
i riksdagens medelsanvisning och
att även de 25 miljoner kronorna skall
kunna användas humanitärt i både
Nord- och Sydvietnam till den befolkning
som drabbats och drabbas av krigets
härjningar. Vi anser också att anslaget
till återuppbyggnad efter krigets
slut skall avse hela Vietnam.

Herr talman! Jag vill beröra frågan
om bidrag till enskilda organisationers
hjälpverksamhet.

Den frågan har i stort fått en positiv
behandling inom utskottet. I den del av

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

utskottets skrivning som är gemensam
framhålles att bidragsreglernas huvudsyfte
är att säkerställa att den verksamhet
i frivilligorganisationernas regi som
får stöd av SIDA är väl integrerad i utvecklingsländernas
utvecklingsplanering
och att verksamheten i fråga väsentligen
skall bli den enskilda organisationens
och bedrivas på dess eget ansvar
i förhållande till värdlandet.

Det framhålles också att det torde ligga
även i vederbörande organisations
eget intresse att de statliga bidragen
inte blir dominerande och att organisationerna
i alla avseenden behåller sin
autonoma status.

Förutom bidrag till stöd för konkreta
biståndsinsatser, framför allt inom undervisnings-
och sjukvårdsområdet, har
de enskilda organisationerna numera
även möjlighet att få bidrag ur SIDA:s
informationsmedel för upplysningsverksamhet
i u-landsfrågor och att delta i
SIDA:s utbildningsverksamhet.

Utskottet betonar att SIDA:s samverkan
med de enskilda organisationerna
befinner sig i successiv tillväxt och synes
baserad på ett ömsesidigt förtroende.

I allt detta vill jag helhjärtat instämma.
Orsaken till att jag med de medel
som står mig till buds söker öka förståelsen
hos statsmakterna för ökade
bidrag till missionens verksamhet i uländerna
är bl. a. de uppgifter som framkom
i somras, då ett hundratal läkare,
sjuksköterskor, missionsledare och sjukvårdsorganisatörer
var samlade i Jönköping
för överläggningar om problem
inom missionssjukvården.

Den internationella missionssjukvården
är i en rad av världens fattigaste
länder av stor omfattning •— stor också
i jämförelse med dessa länders statliga
sjukvård. I Indien t. ex. beräknas
den av missionen bedrivna sjukvården
utgöra 18 procent och i Tanzania 43
procent av den totala sjukvården i landet.
Det framhölls också vid den nämnda
konferensen att sjukhusen blir allt

svårare att finansiera på grund av ökade
krav på modern sjukhusutrustning
och en än mer välutbildad personal.
Man underströk risken av att en drastisk
nedskärning måste ske av antalet
sjukhus. Brist på pengar och kvalificerad
personal gör således att många missionssjukhus
är nedläggningshotade. Vid
fortsatta kontakter med missionens talesmän
har jag blivit medveten om att
man också har stora ekonomiska bekymmer
att förnya skollokaler och förse
dem med tidsenlig och förbättrad utrustning.

När jag sedan funderade vidare över
det här problemet ställde jag mig frågan:
Använder vi verkligen de ökade
anslagen till u-landsbistånd på rätt sätt
om vi samtidigt som vi inte erbjuder
utökad hjälp från staten får erfara att
sjukhus och skolor, som bedrivs av missionen
och som fyller stort behov för
folken i de u-länder vi vill bistå, måste
läggas ned av brist på pengar?

Allmänt erkänns ju att missionen och
andra enskilda organisationer med lång
u-landserfarenhet har stora förutsättningar
att göra satsade medel dryga i
det oerhörda hjälpbehov som föreligger.
Alla som haft tillfälle att se missionens
folk i arbete inom u-länderna måste
också ha erfarit hur god kontakten är
med människorna och deras vardagsproblem.

I svensk missionsstatistik finns uppgifter
om verksamhetens omfattning.
Svensk mission har 1 300 personer från
hemlandet arbetande i u-länderna.
Ungefär hälften är lärare, läkare och
annan sjukvårdspersonal, socialarbetare,
tekniker och administratörer. Missionens
u-landspersonal med dessa yrken
är fler än hela SIDA:s fältpersonal
inklusive fredskårister.

Genom det goda samarbete med folket
i berörda u-länder blir också den
verksamhet som stöds av missionen av
stor omfattning. Enligt den nämnda statistiken
driver eller stöder missionen
2 000 bottenskolor med 230 000 elever,

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Nr 22

115 mellanskolor med 50 000 elever och
40 realskolor och läroverk med 18 000
elever. Man har över 2 000 elever i sjukvårds-
och hantverksskolor. Man har
70 .sjukhus och sjukstugor med 95 000
inneliggande patienter under året och
man har också 170 polikliniker med
över 1 miljon patienter per år. Missionen
bedriver också radioverksamhet,
som på lokala språk förmedlar nyhetsoch
upplysningsprogram.

För att all denna värdefulla och omfattande
verksamhet skall kunna upprätthållas
och helst också utökas och
följa med i den tekniska utvecklingen
krävs stora materiella och personella
resurser. Liksom andra enskilda organisationer
svarar missionen själv för
de personella insatserna. En förutsättning
för en god utveckling av verksamheten
är emellertid utökat materiellt
stöd. SIDA:s biståndsregler bör enligt
min mening vidgas. Vad beträffar t. ex.
anslag till byggnader och inventarier
bör lägre krav än nu ställas på organisationernas
egna bidrag. Även bestämmelserna
för startbidrag bör uppmjukas.
Resebidrag bör kunna utgå till personal
som sysslar med undervisning,
hälso- och sjukvård samt administration
av sådan verksamhet. Möjligheterna
att införa icke villkorsbundna statsbidrag
bör prövas i detta sammanhang.

Genom vänligt bistånd av riksdagens
upplysningstjänst har jag fått veta att
t. ex. Västtyskland lämnar statsbidrag
om drygt 90 miljoner kronor till missionens
u-landsverksamhet inom sjukoch
hälsovård samt undervisning. I
Holland uppgår statens motsvarande bidrag
till 38 miljoner kronor.

För mig framstår det som en mycket
angelägen svensk biståndsinsats att
genom SIUA lämna bidrag till ändamålsenliga
byggnader och tidsenliga
hjälpmedel för att skapa bättre arbetsbetingelser
för missionens folk och därmed
större effektivitet och ökad trivsel
i deras värdefulla arbete. Självfallet
gäller detsamma för dem som i and -

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

ra enskilda organisationer arbetar seriöst
i u-länderna.

När riksdagen år 1968 beslöt om en
långtidsram för det fortsatta u-landsbiståndet,
innebärande att biståndet
skulle öka med cirka 25 procent under
en följd av år, poängterades särskilt
hur värdefullt detta var för en effektivare
utvecklingshjälp. Det anfördes
att ovisshet om den framtida anslagsramen
varit ett besvärande hinder
för en effektiv planering. Den som följt
SIDA:s alltmer omfattande men också
allt effektivare u-landsarbete inser att
denna bedömning både var och är riktig.
Även för de enskilda organisationerna
gäller att ovisshet om framtida
anslagsutveckling utgör ett hinder för
effektivaste arbete och bästa utvecklingseffekt
i mottagarlandet. Riksdagen
bör därför uttala att det även i detta
sammanhang är önskvärt med en årlig
ökning av 25 procent.

Med hänsyn till de låga bidrag som
Dittills utgått till de enskilda organisationernas
omfattande biståndsverksamhet
anser jag det vara berättigat
med en höjning till lägst 15 miljoner.
I nästa budgetårs riksstat bör därför
inom fältverksamhetsanslaget upptas
detta belopp till missionens och andra
enskilda organisationers arbete i u-länderna.

Herr talman! Med stöd av det anförda
vill jag yrka bifall till de reservationer
i statsutskottets utlåtande nr 84,
där mitt namn finns med bland reservanterna.

I detta anförande instämde herr Nilsson
i Agnäs (m).

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Förenta nationerna proklamerade
1960 som ett utvecklingens
decennium för den s. k. tredje världens
länder och dess folk. När man nu i
början av 1970-talet försöker att få en
överblick över vad som hänt i utvecklingsländerna
under det gångna decen -

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

niet, blir tyvärr slutsatsen ganska dyster.
I stället för en utveckling i fred utspelas
de militära konflikter och de direkta
krigshändelser, som i dag oroar
en hel värld, just i de fattiga u-länderna.
Dessa länder är i mycket stor
utsträckning styrda av totalitära regimer.
I andra fall är de offer för eller
brickor i spelet mellan världens stormakter.

Klyftan i ekonomiskt avseende mellan
rika och fattiga länder har inte
minskat under 1960-talet utan fortsätter
att vidgas. Nationalinkomsten per
capita i industriländerna stiger med
omkring 300 kr. per år. I många utvecklingsländer
är hela bruttonationalprodukten
per person inte större än den
årliga tillväxten i de rika länderna. Inkomstökningen
i de fattiga länderna rör
sig genomsnittligt om 10—15 kr. per
person och år. Värdet av de fattiga ländernas
export ökade under 1960-talets
första del med ungefär 4 procent per år,
vilket kan jämföras med den internationella
exportens tillväxttakt som uppgick
till ungefär det dubbla. De fattiJ
ga ländernas andel av världshandeln
sjönk under 1960-talet. Minskningen av
dessa länders köpkraft motsvarar ungefär
12 miljarder kronor per år. Den
summan svarar i sin tur mot ungefär
hälften av vad de mera utvecklade ländernas
statliga bistånd uppgår till. De
fattiga ländernas samlade skuldbörda
fyrdubblades under tioårsperioden
1955—1965, eller från 50 miljarder kronor
till 200 miljarder. Räntor och amorteringar
på dessa belopp uppgår nu
till ungefär 20 miljarder kronor, ett belopp
som växt ikapp de rika ländernas
hela överföring av resurser i form
av lån.

Jag har nämnt dessa siffror för att
få ett underlag för konstaterandet, att
bakom dessa siffror finns bilden av en
växande misär bland de fattiga folken,
fortsatt otillräcklig livsmedelsproduktion,
förvärrad hunger, i många fall
ökande analfabetism, stegrad arbetslös -

het, epidemiska sjukdomar etc. Vi måste
ändock vara överens om att denna
bild innebär en mycket kuslig uppfordran
till världssamhällets rika nationer
att betänka sin internationella solidaritetsförpliktelse
att i samverkan med uländerna
söka skapa sådana förhållanden
att alla folk kan utveckla sina resurser,
så att de kan leva utan fruktan
för den direkta nöden.

I stället för en utveckling i fred och
framsteg kännetecknas alltså det 1960-tal vi lämnar bakom oss av en växande
klyfta mellan de rika och fattiga folken.
En av orsakerna är fortfarande den
mycket starka befolkningsökningen.
Världsbefolkningen ökar med i runt tal
70 miljoner människor om året och
härav föds cirka 50 miljoner i de fattiga
länderna.

Departementschefen åberopar i huvudtiteln
den s. k. gröna revolutionen,
d. v. s. tillkomsten av högt avkastande
ris- och vetesorter, såsom en mycket
positiv faktor från försörjningssynpunkt.
Det är ett alldeles riktigt påpekande,
men det måste ställas i relation
till den nyss nämnda ökningen av befolkningstillväxten.
Samtidigt måste
man minnas att dessa högt avkastande
vete- och rissorter odlas på endast 1
procent av u-ländernas skördebärande
arealer.

De föregående talarna var inne på
valet av mottagarländer, vilket väckt en
del debatt som kanske vållat vissa missförstånd.

Jag vill understryka, att humanitetens
idé inte kan och inte får stanna
inför ideologiska eller geografiska gränser.
För människor som svälter, plågas
av sjukdom eller är offer för krigshandlingar
är lidandet lika stort oavsett vilken
regim som styr i deras länder.
Denna insikt måste vara grundläggande
när det gäller vår humanitära hjälp.

Det är naturligt att det svenska utvecklingssamarbetets
mål skall vara att
stödja u-ländernas egna ansträngningar
att åstadkomma en utveckling där,

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Nr 22

som det står i utskottets utlåtande,
ekonomiska och sociala förändringar
och ekonomisk tillväxt leder till en
höjning av de fattiga folkens levnadsnivå.
I likhet med utskottet utgår jag
från att den svenska biståndspolitikens
målsättning skall vara möjlig att förverkliga
i länder med olika politiska
och ekonomiska system. Omfattningen
av och varaktigheten av ett svenskt bistånd
i skilda länder måste vara beroende
av om målsättningen för biståndet
uppfylles. Men det är å andra
sidan mycket svårt att i ett tidigt skede
av planerade insatser förutsäga om så
kan bli fallet.

Det finns u-landsregimer som betecknar
sig själva som progressiva och inleder
ambitiösa utvecklingsprogram men
sedan ofta drivs att revidera sin politik
— eller rent av störtas av grupper
med mindre tilltalande politisk och social
målsättning. Och eftersom biståndspolitiken
måste arbeta med långsiktiga
mål bör ett projekt inte avbrytas på
grund av sådana inträffade förändringar.

Å andra sidan kan regimer som framstår
som föga framstegsvänliga genom
kontakter med bidragsgivande länder
förmås att inleda utvecklingsprogram,
som på lång sikt kan få mycket positiva
effekter. Därför är en schematisk
uppdelning av u-länderna under olika
etiketter mycket vansklig.

.Tåg är helt införstådd med, att om
exempelvis vårt land under lång tid
har lämnat bidrag till ett utvecklingsland
med en regim som har föga förståelse
för såväl ekonomisk som social
utveckling, så finns det skäl att visa
återhållsamhet med nya biståndsinsatser.
Men detta får enligt min mening
inte gälla det humanitära biståndet. Jag
vill gärna varna för en biståndspolitik
där man dömer u-ländernas interna politik
efter dagslägets växlingar. Det första
och starkaste intryck man får när
man kommer till dessa länder är, att
det är ytterst vanskligt att mäta vad

Det statliga utvecklingsbiståndet in. m.

man möter där ute med västerländsk
måttstock.

Vi är i stort sett överens om att det
svenska utvecklingssamarbetet skall syfta
till reformer på lång sikt och i en
riktning som är förenlig med våra
ideal om social och ekonomisk rättvisa
och om allas delaktighet i kulturen
och i samhällets styrelse. När statsmakterna
har att ta ställning till en utvidgning
av mottagarkretsen för bilateralt
bistånd bör man främst välja länder
som förenar fattigdomens och underutvecklingens
behov med framstegsvilja
och utvecklingskraft. Detta har utskottet
understrukit, och det vill jag
också gärna göra. Från allmän utjämningssynpunkt
är det naturligt att utvälja
särskilt fattiga länder som mottagare
av svenskt bistånd, men detta
innebär inte att biståndet endast skall
vara förbehållet de allra fattigaste länderna.

Jag delar SIDA:s bedömning av ländervalet,
när SIDA:s styrelse i sina petita
skriver: »Att underlåta att bistå
fattiga folk på grund av deras regimers
karaktär vore att minska folkens möjligheter
att genom utveckling nå bättre
politiska och sociala förhållanden.»

Det är fullt naturligt att alla givarländer,
i detta fall vårt eget land, måste
ha insyn i biståndsmedlens användning.
Självfallet får biståndet inte medverka
till att vidga ekonomiska och sociala
klyftor eller att stärka fåtalsvälde,
feodalism eller militärmakt i mottagarländerna.
Biståndets uppgift är ju
den rakt motsatta. Det skall utformas
så att det når gemene man i dessa utvecklingsländer.

Beträffande hjälpen till Vietnam, har
det rått enighet vid både 1968 och
1969 års riksdagar om principerna för
det svenska biståndet. Det bör utgå i
vidast möjliga omfattning till det krigshärjade
Vietnam som humanitärt bistånd
så länge krigshandlingarna pågår
och som återuppbyggnadsbistånd sedan
striderna upphört. Utskottet konstate -

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

rar att någon ändring i denna principiella
målsättning inte är motiverad
och inte heller inträtt. Med tanke på
den debatt som förts i dessa frågor vill
jag understryka detta viktiga principiella
ställningstagande från utskottet.

Efter den djupt beklagliga utveckling
som Vietnamkriget fått under de
senaste dagarna är det för närvarande
omöjligt att uttala sig om vilka möjligheter
som under den närmaste tiden
finns för en svensk insats. Jag vill emellertid
betona att svenskt humanitärt bistånd
har givits och fortsätter att kanaliseras
till den nödlidande befolkningen
i både Nord- och Sydvietnam. I det
senare fallet gäller det både de av FNL
och av Saigonregeringen kontrollerade
områdena och territorierna.

Regeringen har bedömt situationen
så, att det nu finns praktiska förutsättningar
för att lämna ett större humanitärt
bistånd till Nordvietnam, eftersom
bombningarna där under en lång tid
varit inställda. I dagsläget är det vanskligare
att förutse vilka möjligheter som
kan finnas sedan bombningarna återupptagits.
Jag vill emellertid säga att
det är angeläget att den humanitära insatsen
i hela Vietnam inte får avbrytas
på grund av brist på specialdestinerade
medel. Skulle behov och möjligheter
finnas i den nya situation som inträtt
under de senaste dagarna för en humanitär
hjälp till någon del av Vietnam

— det må gälla Nord- eller Sydvietnam

— utgår jag från att regeringen vidtar
åtgärder för alt tillgodose detta behov.

Jag har för egen del i skilda sammanhang
både i interpellationer och i
motioner i denna kammare föreslagit
att den svenska regeringen i Förenta
nationerna eller i annat internationellt
organ bör ta initiativ till en bred internationell
återuppbyggnadsplan för
hela Vietnam. Jag står fast vid denna
ståndpunkt, även om man tvingas erkänna
att det i dagsläget är vanskligt
att sia om när tidpunkten för ett sådant
initiativ kan vara lämplig.

Det finns skäl att erinra om att fjolårets
riksdag uttalade — jag vill minnas
enhälligt — att återuppbyggnadsbistånd
bör utgå till hela Vietnam efter
krigets slut. Den meningsriktning
som jag företräder bär anslutit sig till
regeringens förslag till insatser i Nordvietnam.
Vi har samtidigt i utskottet
medverkat till en beställning, där utskottet
förutsätter att regeringen söker
inleda planering för återuppbyggnadsbistånd
även till Sydvietnam så snart
realistiska förutsättningar härför kan
anses föreligga.

Den allmänna debatten kring u-landssamarbetet
har i vårt land i hög grad
koncentrerats kring åtgärder av ren biståndskaraktär.
Men när man ser på
u-ländernas stagnerande andel i den internationella
exporten och deras svaga
industrialiseringsgrad är det uppenbart
att det finns åtminstone två andra mycket
viktiga problemkomplex som måste
uppmärksammas långt mer än hittills.
Det ena är villkoren för u-ländernas
handelspolitik och det andra är frågan
om de direkta investeringarna, speciellt
inom den industriella sektorn.

Trots alla svårigheter måste de rika
nationerna långt mera kraftfullt än hittills
verka för tullpreferenser och internationella
stabiliseringsavtal för produkter
som u-länderna exporterar. Jag
utgår från att den svenska regeringen
inte spar någon möda för att tillvarata
u-ländernas intressen i det internationella
handelsutbytet. Detta är så mycket
mer angeläget som vi alla vet att
u-länderna är så starkt beroende just av
råvarupriserna. Därför är det också
önskvärt att man så långt möjligt genom
det allmänna biståndet bygger upp resurser
för vidareförädling av dessa råvaror.

Frågan om direkta — oftast privata
— industriella investeringar kommer
att ha eu avgörande betydelse för den
s. k. tredje världens framtidsutsikter.
Det offentliga biståndet har, som jag
sade, under senare delen av 1960-talet

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Nr 22

tenderat att minska, men samtidigt har
de privata investeringarna i u-länderna
ökat i synnerligen snabb takt — de uppgår
för närvarande enligt OECD-statistiken
till drygt 6 miljarder USA-dollar
per år. Det bekymmersamma är emellertid
att samtidigt som de direkta investeringarna
ökat snabbt har nästan
alla utvecklingsregioner betalt ut mer
i form av vinster och utdelningar än
man fått i form av nya investeringar i
den privata sektorn. Om jag minns rätt
är det endast de afrikanska staterna
som haft ett nettoinflöde av kapital.

De direkta investeringarna kan och
bör otvivelaktigt vara till fördel för uländerna.
De bidrar — rätt insatta — till
att öka kapitalstocken i dessa länder,
de ökar tillgången på utländsk valuta,
vilket är så önskvärt, och de skapar nya
arbetstillfällen, vilket är ännu mera
önskvärt. De medverkar också, om de
läggs upp rätt, till att bygga upp infrastrukturen
och förmedla kunskaper
till de ifrågavarande ländernas folk.
Men de internationella företagens investeringar
i u-länderna har i första
hand inriktats på branscher där god
avkastning och snabb återbetalning av
investerat kapital kunnat ske. De kortsiktiga
vinstmålsättningarna har långtifrån
alltid stämt överens med u-ländernas
långsiktiga målsättningar om
uppbyggande av eu väl utvecklad infrastruktur.
Företagsledning och forskning
har till mycket stor del hållits
kvar i de investerande företagens moderländer.
Detta har förvärrat forskarflykten
från u-länderna. Det har vidare
uppstått en osund konkurrens u-länderna
emellan där man tävlat om att
ge företagen skatterabatter, garantier
för vinsttransfereringar etc. När nu de
direkta investeringarna — vilka som
jag sade oftast är privata — redan har
och säkerligen kommer att få en ännu
större omfattning bör en rad villkor
uppställas för att dessa investeringar
skall få en positiv effekt.

I första hand måste investeringarna

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

alltid ingå som en integrerad del i vederbörande
lands utvecklingsplaner. De
måste vara väl anpassade till u-ländernas
näringsliv och inte som nu ofta
sker operera som en extern del av iländernas
allmänna ekonomi.

För det andra måste den produktionsstegring
som investeringarna åstadkommer
till största delen komma u-länderna
till godo i form av inkomster till
de anställda och skatteinkomster till
staten. För det tredje måste en större
del av vinsterna återinvesteras i dessa
länder.

På sikt tror jag att internationella
överenskommelser är nödvändiga för
att få till stånd acceptabla förhållanden
på detta område. Jag har tillsammans
med herrar Fälldin och Dahlgren väckt
en motion i denna kammare som berör
dessa spörsmål.

Utskottet har behandlat motionen
mycket sympatiskt. Man hänvisar bl. a.
till att FN :s tjugoandra generalförsamling
just på svenskt initiativ uppdrog
åt sin generalsekreterare att utreda omfattningen
och karaktären av återflödet
av kapital från u-länderna och samtidigt
utreda de privata investeringarnas
utvccklingseffekt.

Jag hoppas att vårt land i alla de
sammanhang där denna problematik
behandlas energiskt fortsätter att förespråka
internationella och bindande
regler, regler som är ägnade att å ena
sidan underlätta verkligt utvecklingsfrämjande
investeringar och å andra
sidan sätter spärr för vinst- och kapitalflykten
från u-länderna.

Utskottet har, tycker jag, i år varit
mera överens om biståndsverksamheten
än tidigare. Vi är alla i princip överens
om en ökad satsning på bistånd till de
utvecklingsländer det här gäller. Åsikterna
går något isär om takten för ökningen.
Man måste betona att det enprocentmål
som uppsatts endast får ses
som ett riktmärke och att bistån dsflödet
måste fortsätta när den målsättningen
har uppnåtts.

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

82 Nr 22

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

En ökad satsning på bistånd till underutvecklade
länder ställer också krav
på information här hemma. Det har
ofta klagats på att den svenska opinionen
inte känner för u-länderna med den
styrka som man kunde önska med hänsyn
till problematikens omfattning. När
vi nu diskuterar allmänt om solidaritetspolitik
och jämlikhetspolitik, får solidariteten
inte vara någonting som
stannar vid det egna landets gränser.
Den skall i lika hög grad gälla rika och
fattiga folk som den gäller rika och
fattiga människor i vårt eget land.

Bistånd till u-länder är inte enbart
en fråga om pengar; det behövs också
personal. Som en konsekvens av de ökade
anslagen måste vi vara beredda att
underlätta för de personer som har sådana
yrkeskunskaper och yrkeserfarenheter,
som u-länderna har behov av, för
att dessa till u-länderna skall kunna
överföra sitt kunnande och sina erfarenheter.
Jag tror att denna synpunkt
måste beaktas, och det är önskvärt att
vi i den allmänna utbildningen i vårt
land lägger in mera av internationella
aspekter, vilka kan bidra till att öka
förståelsen och kunskapen om främmande
kulturer och länder.

Som en sammanfattning skulle man
kanske för det första kunna säga att
biståndsverksamheten är humanitärt betingad
som en solidaritetsförpliktelse
från de rika ländernas sida. För det
andra —- och det är en synpunkt som
sällan betonas i debatten — måste det
utgöra en oerhörd tillgång för det samlade
världshushållets materiella resurser
om vi förmår aktivera de latenta
rikedomar som finns i många u-länder
och därmed ökar världshandeln. För
det tredje tror jag att freden alltid kommer
att vara ett mycket bräckligt käril,
så länge två tredjedelar av världens befolkning
lever i nöd och socialt armod.

Ett ord till sist, herr talman, om den
blanka reservationen 11 b vid punkten
11. Herr Petersson i Gäddvik talade
mycket varmt och riktigt om missionens

och de enskilda organisationernas betydelsefulla
insatser. Vi har haft glädjen
att tillsammans se deras verksamhet
i några länder. Det kan inte nog
understrykas vad missionen och de ideella
rörelserna där har gjort. Med små
medel har de åstadkommit stora resultat,
kanske inte minst därför att de bygger
på en så långvarig erfarenhet och
samtidigt bärs av en så utpräglad idealitet
som man möter hos dessa människor.

Att vi från vårt håll inte har anslutit
oss till reservationen 11 a i detta hänseende
beror på att det under utskottsbehandlingen
har upplysts oss att det
inte föreligger någon bidragsansökan
som har avstyrkts på grund av brist på
medel. Om kriterierna för anslag skulle
vara för restriktiva, får det enligt
min mening ankomma på missionens
organisationer att ta kontakter med
SIDA, påpeka dessa förhållanden och
försöka få till stånd en ändring, som
väl sedan regering och riksdag får ta
ställning till.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen 1 vid
punkten 1, till reservationen 2 vid punkten
2, till reservationen 3 vid punkten 3
och till reservationen 4, likaså vid
punkten 3 i statsutskottets utlåtande nr
84.

Fru LE WÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Den dystra händelseutvecklingen
i Vietnam och Kambodja
under de senaste dagarna ger årets debatt
om svenskt bistånd en mer än vanligt
allvarlig bakgrund. Biståndsinsatser
för det hårt drabbade vietnamesiska
folket framstår som mer nödvändiga än
någonsin, men samtidigt betyder USA:s
upptrappning av kriget och dettas utvidgande
till ett nytt land naturligtvis
ett försvårande av hjälpens genomförande.

Det är emellertid tillfredsställande
att statsutskottet, med undantag av representanterna
för moderata samlings -

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Nr 22

partiet, ställt sig bakom regeringens förslag
till treårsprogram för ett omfattande
bistånd till Nordvietnam. Detta program
innebär för nästa budgetår ett
humanitärt bistånd på 25 miljoner kronor
och ett finansiellt utvecklingsbistånd
på 50 miljoner kronor att tas i
anspråk för återuppbyggnad i Nordvietnam
efter krigets slut.

Situationen i Nordvietnam har åter
försämrats med nya bombräder. Ett bistånd
är mer påkallat än någonsin, men
det är naturligtvis osäkert när det kan
sättas i verket. En planering för ett sådant
bistånd är dock ytterst angelägen.
Det är därför glädjande att kunna konstatera
att man inom SIDA i dag har
bildat en insatsgrupp för planering av
detta återuppbyggnadsbistånd. Gruppen
skall ledas av SIDA-chefen och arbetet
bedrivas i samråd med u-byrån på UD.
.lag utgår från att detta är en god nyhet.

För planeringen av den humanitära
insatsen pågår just i dessa dagar överläggningar
mellan Nordvietnams röda
kors och Svenska röda korset. Utskottet
uttalar i anledning av en socialdemokratisk
motion: »Skulle det visa sig
möjligt att under budgetåret förbruka
mer än 25 milj. kr. för detta ändamål,
vill utskottet för sin del inte motsätta
sig att de medel som är avsedda för
återuppbyggnadsbistånd efter krigets
slut i viss utsträckning tas i anspråk
för humanitärt bistånd under budgetåret
1970/71.» Detta synes i dag med
hänsyn till krigets utveckling vara mer
aktuellt än då det skrevs. Den bestämda
förutsättningen att Nordvietnam gör
framställning härom kvarstår självfallet,
om en sådan omdisposition skall
göras. Jag vill påstå att det finns en
mycket bred opinion bland svenska folket
för det tillvägagångssättet.

Vad sedan gäller frågan om bistånd
även till Sydvietnam understryker utskottet
det uttalande som riksdagen
gjorde 1969 om att återuppbyggnadsbiståndet
efter krigets slut bör utgå till

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

hela Vietnam. Realistiska förutsättningar
att inleda planeringen av en återuppbyggnad
av Sydvietnam synes i dag
mycket avlägsna. Den härskande regimen
kan knappast vara en tänkbar samarbetspartner.
På grund av stridsläget
är det svårt att förmedla humanitärt
bistånd till befolkningen i den södra
delen av Vietnam. Sådan har emellertid
utgått genom Röda korset, och det är
angeläget att detta fortsätter om det visar
sig möjligt.

Med hänvisning till vad jag här har
sagt ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan, vilket innebär att reservationen
9 vid punkten 10 avslås.

Förhållandena i Vietnam ger mig anledning
att konstatera vilken ödesdiger
situation som mänskligheten har försatts
i genom de upprustningar och
krigsförberedelser som pågår runt om i
världen, även bland de fattiga folken.
U Thant beskrev för något år sedan
läget genom att konstatera att Vietnamkriget
kostade de inblandade lika mycket
per dag som FN disponerar för ett
helt år. Om kriget pågår ett år motsvarar
det alltså, sade han, kostnaderna
för FN under 365 år. Kriget pågår som
vi vet, och vi kan förmoda att det i dag
kostar mer än det kostade för ett år
sedan.

Det är en enorm disproportion mellan
de ekonomiska ansträngningar som
man gör för upprustningar och de som
man gör för att bekämpa fattigdomen
och underutvecklingen. För varje rustningskrona
går 4 öre till internationellt
utvecklingsarbete och av den slanten
går endast en tiondel till arbetet inom
FN-familjen. Sådana är förhållandena
när vi står inför starten av det andra
utvecklingsårtiondet.

Den omedelbara framtiden ser inte
ljusare ut. Jämför man det totala resursflödet
från DAC-länderna finner
man att detta ökade mellan åren 1967
och 1968 från 58 miljarder kronor till
67 miljarder kronor, men i förhållande
till nationalprodukten i länderna är det -

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

84 Nr 22

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

ta mindre än det var t. ex. 1960 och
1965. Privata investeringar ökade avsevärt
1968. De offentliga insatserna, som
har de starkaste biståndsinslagen, ökade
inte — t. o. in. sjönk. USA drar ned
sitt bistånd, och då vi vet att det är ett
av de största biståndsländerna och svarar
för hälften av allt offentligt bistånd,
förstår vi vad det betyder.

Sverige svarar för ungefär 1 procent.
Det kan vi inte förhäva oss över, men
det statliga biståndet utmärks nu av sin
snabba tillväxttakt. I jämförelse med
andra länder är den en tämligen enastående
företeelse just nu. Årsanslagen
plus prioriteringsramarna för de närmaste
två åren utgör upp emot 3 miljarder
kronor. Vid en stigande biståndsvolym
är det allt viktigare att granska effektivitetsgrad
och genomslagskraft hos
det svenska biståndet i förhållande till
de uppställda målsättningarna.

Det är inte bara anslagens storlek
som är avgörande; själva biståndsmaskineriets
funktionsförmåga spelar också
en viktig roll då man skall överföra
givna målsättningar i politisk handling.
De olika studier som på det internationella
fältet görs för att pröva arbetsformer,
förbättra de olika organens
verkningsförmåga, fastlägga ansvarsområden
och justera målsättningar bör följas
men också, när det kommer till ett
ställningstagande, påverkas från vårt
land, detta med hänsyn till att även det
multilaterala biståndet från Sverige är
i växande.

I detta sammanhang är det intressant
att jämföra med den svenska debatten,
som ofta är skarp i kritiken mot svensk
bilateral biståndsverksamhet. Jämförelsen
bör göras, inte för att slippa undan
granskning och kritik, men för att få en
bättre proportion på kritiken. Vi är alla
nybörjare på det här arbetsfältet.

En annan jämförelse mellan den internationella
och den svenska debatten
vill jag göra, och då kommer jag kanske
in på mera brännande frågor. Jag åsyftar
den ökade uppmärksamheten på

målsättningen för biståndsansträngningarna.
Framför allt har en sådan
granskning skett inom FN:s expertmöte
om social utveckling och planering som
tagit upp just dessa frågor. Man konstaterade
att ansträngningarna att nå
ekonomisk tillväxt och att öka produktionen
dominerat, under det att man
försummat sådana faktorer som inkomst-
och förmögenhetsfördelning,
hälsovård, bättre mat och undervisning
såsom grund för mänsklig utveckling,
och man hade inte heller uppmärksammat
samhällets struktur och funktionssätt.

En parallell till denna internationella
självprövning inför det andra utvecklingsårtiondet,
som bl. a. innehåller dessa
element, kan man lägga märke till
i debatten om hur vi bör förverkliga
den dubbla målsättningen för svenskt
bistånd som vi ställt upp, nämligen att
inte bara åstadkomma ekonomisk tillväxt
utan även ekonomisk och social
utjämning.

Redan i propositionen 100 år 1962 uttalades,
att man skulle söka inrikta biståndsgivningen
så, att den utöver ekonomisk
utveckling medverkade till en
samhällsutveckling i politiskt, demokratiskt
och socialt utjämnande riktning.
Man talade om en omfördelning av jorden,
och man talade om skattereformer.

Denna dubbla målsättning har sedan
ständigt framhållits och särskilt apostroferats
i t. ex. den svenska skrivelsen
till FN :s generalsekreterare i mars
1969 om utvecklingsstrategin inför det
andra utvecklingsårtiondet. Varje utvecklingsinsats’
syfte är en fortgående
förbättring av individens levnadsförhållanden.
»Överbryggande av ekonomiska
och sociala klyftor är en nödvändig
förutsättning för en hög och stabil
ekonomisk tillväxt», heter det bl. a.
där.

Det är en smula förvånande att det
kunde verka som ett åsknedslag på oppositionen
då propositionen på en

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Nr 22

punkt konkretiserade detta betraktelsesätt
och gav uttryck för den meningen,
att ländervalet hade ett sammanhang
med uppnåendet av det dubbla målet
för vårt utvecklingssamarbete. Ingen
kan väl bestrida att det föreligger högst
skiftande förutsättningar i olika länder
för att nå detta dubbla mål.

Det har gjorts gällande att socialdemokraterna
i utskottet under påverkan
av de borgerliga ledamöterna har gått
ifrån partiståndpunkter och lämnat utrikesministern
åt sitt öde. Naturligtvis
är det inte så. Utskottets ställningstagande
har byggts under med ett utförligt
resonemang, och därvid har vi haft
mycket att hämta i de uttalanden och
program som antagits i olika socialdemokratiska
beslutande församlingar.
Frågan om hur man skall nå de uppställda
dubbla målsättningarna har ofta
diskuterats i sammanhang med ländervalsfrågor
just inom socialdemokratin.

Jag tillåter mig att göra några citat
ur statsutskottets utlåtande nr 84. Utskottet
säger på s. 23: »Det svenska utvecklingssamarbetet
skall syfta till reformer
på lång sikt i en riktning, som
är förenlig med våra ideal om social
och ekonomisk rättvisa och om allas
delaktighet i kulturen och i samhällets
styrelse. När statsmakterna har att ta
ställning till en utvidgning av mottagarkretsen
för bilateralt bistånd, bör de
främst välja länder som förenar fattigdomens
och underutvecklingens behov
med framstegsvilja och utvecklingskraft.
» Detta citat är nästan ordagrant
hämtat ur socialdemokraternas program
för utvecklingsbistånd, som partikongressen
antog 1967. Utrikesministern
var ordförande i den kommitté
som förberedde detta program.

Jag vill också citera vad som står
tidigare i statsutskottets utlåtande nr
84: »I de fall då ett u-land sedan länge
har behärskats av en regim som har visat
sig ointresserad av en både ekonomisk
och social utveckling finns det
skäl att visa återhållsamhet i fråga om

Det statliga utvecklingsbiståndet m. in.

nya svenska biståndsinsatser.» Detta är
direkt hämtat ur jämlikhetsrapporten,
som antogs av den senaste socialdemokratiska
partikongressen.

Det finns ett annat uttalande som jag
tycker att det finns anledning att ta
med. Utskottet säger »att omfattningen
och varaktigheten av svenskt bilateralt
utvecklingsbistånd givetvis måste betingas
av i vilken mån biståndet kan
väntas bidra till de uppställda målsättningarnas
förverkligande. Det ställer
sig ofta svårt att på ett tidigt stadium
förutsäga att så blir fallet. U-Iandsregimer
som betecknar sig själva som progressiva
och inleder ambitiösa utvecklingsprogram
kan drivas att revidera
sin politik eller störtas av grupper med
mindre tilltalande målsättningar. Eftersom
biståndspolitiken måste arbeta på
lång sikt, kan ett projekt inte lämpligen
avbrytas på grund av sådana förändringar.
Omvänt kan regimer, som
framstår som föga framstegsvänliga, genom
kontakt med olika biståndsgivare
förmås att inleda program som på lång
sikt kan ha positiva effekter. En schematisk
uppdelning av u-länderna under
olika etiketter är sålunda vansklig.»
Detta är hämtat ur partistyrelsens yttrande
i samband med några motioner
som väcktes under den senaste partikongressen
och som också antogs av
densamma.

Jag har lagt märke till att t. ex. herr
Antonsson citerat en del av dessa uttalanden
och instämt i dem. Utskottet
har således enhälligt ställt sig bakom
dessa tankegångar, som alltså är en logisk
följd av vårt ställningstagande i
dessa frågor. Det måtte väl vara ungefär
motsatsen till vad man gjort gällande
när det talats om vår fanflykt.

En frågeställning som är värd att begrunda
är den om uppställande av villkor
till mottagarlandet, villkor av den
karaktären att landet skall medverka
till förverkligandet av de målsättningar
som vi vill uppställa, t. ex. om ekonomiska
och sociala utjämningseffekter

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

av en biståndsinsats. I ett trögrörligt
samhälle kan det vara en god hjälp för
de progressiva krafter som kan finnas
att sådana villkor reses. Dessa krafter
kan behöva ett sådant stöd, de kan helt
enkelt efterfråga ett sådant stöd. Men
naturligtvis är det en balansgång. Det
är fråga om en eventuell politisk inblandning,
men ändå kan det vara värt
att pröva. Vi skall väl inte ta ställning
till sådant generellt, utan jag utgår ifrån
att man då man kommer i en sådan situation
får pröva ärendet med hänsynstagande
till alla omständigheterna i
sammanhanget.

Herr Ullsten var något förvånad över
diskussionen om länderval. Han undrade
vad den hade kommit till för. Jag
uppfattade det så att han menade att
den var något slags skendebatt. Jag ser
det inte så. Jag tror att detta i mycket
hög grad är en angelägen fråga för
svenska folket. Vid de tillfällen då jag
konfronteras med allmänheten i skilda
församlingar av olika karaktär tas den
här frågan ofta upp. Man är ängslig
för att vi medverkar till att konservera
reaktionära regimer och att vi helt enkelt
motverkar de avsikter vi har. Därför
är detta en fråga som vi måste pröva
med största allvar. Att den inte är enkel
tror jag framgår klart av utskottsutlåtande!.
Det är angeläget att vi fortsätter
att inträngande debattera denna fråga
och får en saklig information. Det
är en fråga som verkligen inte far väl
av att användas som slagträ utan som
vi måste pröva så gott vi kan.

Ju fler som ansluter sig till en målsättning
som innehåller krav på ekonomisk
och social utjämning i u-landssamhällena,
desto större genomslagskraft
får de strävandena. Ingen här
hemma kan väl ändå ha någonting emot
det. Ingen kan rimligtvis önska konservera
de klyftor som finns. Skulle man
verkligen önska detta, har man bara
halvhjärtat anslutit sig till den dubbla
målsättning för vårt bistånd som vi påstår
att vi är överens om. Det är ange -

läget att vi också kan verka för dessa
målsättningar inom FN-familjen.

I detta sammanhang hör aktuella ländervalsfrågor
hemma. För året har Chile,
Zambia och Cuba aktualiserats i motioner.
Jag kan hänvisa till utskottsutlåtandet
när det gäller de två första
länderna — i fråga om dem råder enighet.
I fråga om Cuba har moderata samlingspartiet
inte velat vara med. Visserligen
vill man inte utesluta att vidare
biståndsinsatser för detta land kan komma
i fråga, men man har en snävare
skrivning och åberopar bistånd från
Sovjet och Öststaterna och säger att landet
har en relativt hög bruttonationalprodukt.

Till detta kan sägas att även Zambia
och Chile har en förhållandevis hög
bruttonationalprodukt och för omfattande
bistånd både från FN-organen genom
Världsbanken och på bilateral väg
till skillnad från Cuba, som praktiskt
taget inte får något bistånd från FN
och som står utanför Världsbanken.
Cubas statsledning önskar uppenbarligen
bryta sig ur isoleringen och minska
beroendet av det ena maktblocket. Ett
svenskt utvecklingsbistånd kan bereda
landet ett tillfälle härtill. Dessutom har
det ett dokumenterat biståndsbehov,
och vi bör kunna pröva förutsättningarna
att täcka detta. Cubas ansträngningar
att ge alla utbildning, att föra fram
landsbygdens befolkning till en bättre
levnadsstandard, att ta itu med olika
sociala frågor samtidigt som man brottas
med sina egna ekonomiska problem
visar att landets målsättning i dessa avseenden
svarar mot vad vi kan önska.

Med avstyrkande av reservation 7 vid
punkten 4 vill jag tillstyrka utskottets
hemställan på denna punkt, som innebär
att man inte utesluter ett väsentligt
större utvecklingssamarbete med Cuba
under kommande år.

Så har vi det yrkande om tillsättande
av en parlamentarisk beredning som alla
borgerliga ledamöter har ställt sig
bakom. Man säger att man inte vill om -

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Nr 22

pröva gällande huvudmålsättning för
biståndspolitiken, men sedan räknar
man ändå upp en hel rad saker som
denna beredning skall studera och analysera,
varpå den skall avge en rapport
med rekommendationer till konkreta åtgärder.

Naturligtvis kan det senare bli aktuellt
med en genomgång av u-hjälpens
alla problem i gängse utredningsformer,
men på socialdemokratiskt håll tror vi
inte att tidpunkten för detta är inne.
Det är endast två år sedan 1968 års beslut,
då långtgående principiella och
praktiska handlingslinjer lades fast.
Dessutom sker en kontinuerlig granskning,
och flera av de frågor som nämns
i reservationen är just nu föremål för
särskild prövning. Jag kan nämna informationsfrågan,
som särskilt utreds
efter uppdrag till SIDA. Resultatvärderingen
studeras bl. a. av olika statliga
myndigheter. Det har byggts upp ett
ekonomiskt sekretariat inom SIDA speciellt
för det ändamålet. Man prövar
ett internationellt samarbete i de styckena.
Samordning och samarbete pågår
med olika organisationer och grupper.
Man finslipar och bygger ut formerna.
En ökad faktaredovisning, som
man får underlag för genom en utbyggd
informationsverksamhet, ger också andra
grupper som vill studera och bidra
till denna debatt ett bättre underlag —-jag tänker på de politiska partierna,
u-grupper, ungdomsorganisationer och
andra.

En viss och inte så liten betydelse
har naturligtvis även uppbyggnaden av
u-byrån på UD med de uppgifter som
tillagts den. Den byrån med sin ledning
bör finna sin egen form och sina
uttrycksmöjligheter innan man startar
en utredning. Jag yrkar alltså avslag
på reservationen 1.

Därefter några ord om en annan fråga
som följer oss, nämligen om överläggningar
mellan riksdagspartierna om
uppnående av enprocentsmålet enligt
mittenreservationen.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

Jag tillåter mig uttrycka den meningen,
att målsättningsåret 1974/75 förefaller
ha varit riktigt valt. I år kan vi
notera att det inte finns någon enda
reservation där det yrkas på en ökad
omfattning av biståndet. Det beror inte
på att man känner sig bunden av de
fastlagda planerna, utan fastmer på svårigheter
att ta fram pengar till mer
bistånd eller att plocka bort någon utgiftspost.
Överläggningar i all ära, men
här gäller det ekonomiska bedömningar
och prioriteringar inom budgeten som
varje parti borde vara kapabel att ta
på sitt eget ansvar. Det förefaller vara
bäst att lita till regeringen.

Vad gäller Vietnambiståndet utanför
ramen har ingenting inträffat som fått
majoriteten att ändra mening. Det bör
alltså inrymmas inom ramen.

Även reservationerna 3 och 4 behandlar
frågor som varit aktuella i flera års
biståndsdebatt. Man önskar en utredning
om åtgärder för att främja svenska
u-landsinvesteringar samt en förändring
av gällande regler för investeringsgarantier.
Ingen vill bestrida att privata
investeringar kan ha en utvecklingseffekt
i de fattiga länderna, men det är
långt ifrån alltid så — exempel på motsatsen
är inte svåra att hitta.

En genomgång av problem som sammanhänger
med privata investeringar
har gjorts på ett åskådligt och förtjänstfullt
sätt i motion 625 i andra kammaren,
som herr Antonsson har uppehållit
sig vid. Där påvisas det negativa kapitalflödet
och det ensidiga valet av branscher
och sektorer som ger investeraren
en snabb och god förtjänst, varvid
kortsiktiga vinstönskemål får ta över,
vilket inte stämmer med en önskan att
långsiktigt bygga upp en differentierad
infrastruktur. Det var någonting annat
än de tongångar som herr Petersson
i Gäddvik här gav uttryck åt för en
stund sedan.

Varför skulle svenska företagare vara
änglar? Även de är ju ute för att tjäna
pengar och erövra marknader. Med vårt

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

ekonomiska system är det tillåtet, men
fråga är om de åtgärder svenskt näringsliv
kräver för att etablera sig i
u-länderna skall räknas in i biståndspolitiken
och realiseras inom denna. En
hel del av de förslag som förts fram
hör närmare ihop med näringspolitiken
och bör aktualiseras inom denna.

Det svenska näringslivets kapacitet
utnyttjas för övrigt redan på många sätt
med inkopplande på uppgifter som faller
inom biståndet: som konsulter, som
entreprenörer, som leverantörer, som
rådgivare, som utbildare av stipendiater.
Ett nyttigt växelspel pågår. Men
man bör under alla omständigheter avvisa
alla bindningar till bistånd genom
svenska företag — det är bäst för mottagaren,
och man bör se denna fråga
med u-landets intresse för ögonen. Åtgärder
i första hand för svenska företag
är inte u-hjälp, och dem får vi behandla
i annat sammanhang.

Vad sedan gäller investeringsgarantierna
och de länder som kan ifrågakomma
i detta sammanhang har vi inte
funnit anledning att ändra ståndpunkt.
De länder för vilka man nu har möjlighet
att få investeringsgarantier omfattar
ändå hälften av u-världens befolkning.
Det är ett system som nyligen blivit
färdigt. För övrigt kan vi säga att
ianspråktagandet av sådana här investeringsgarantier
även i andra länder har
visat sig vara av blygsam omfattning.
Dessutom kan tilläggas, att ett internationellt
system för investeringsgarantier
åter har aktualiserats. Det finns alltså
inga skäl att ändra de normer som
nu gäller.

Jag vill också säga några ord om reservationen
8, som handlar om inrättandet
av ett familj eplaneringsinstitut.
Det är en moderat reservation. Den gäller
ett förslag som moderata samlingspartiet
har framfört flera år. De resurser
vi förfogar över kan användas bättre
än genom att bindas vid ett sådant
här institut. Vi bedriver ett internationellt
samarbete på bred front. Vi gör

rön och vi ger de resurser vi kan mobilisera
åt internationellt arbete. Vi försöker
påverka och stimulera i de internationella
organen och ute i u-världen.
Ett internationellt forskningsråd
har länge planerats vid Karolinska sjukhuset,
och det ser nu ut som om det
skulle komma till under ledning och
medverkan av Världshälsoorganisationen.

Slutligen vill jag vad beträffar utlåtandet
nr 84 något beröra understödet
till enskilda organisationer. Först vill
jag konstatera att av alla folkrörelser
är det mycket få som kan bidra i ett
direkt u-landsarbete, trots att flera av
dem har ett levande intresse för dessa
frågor och en önskan att verka ute på
fältet. Men de saknar helt enkelt enl
markorganisation där ute, och det krävs
enorma resurser att etablera sig. Det är
beklagligt, då många skulle vara av värde
som medarbetare.

Här har missionen ett stort försteg,
väletablerad och välkänd. Den har också
fått ett växande stöd från staten för
sin verksamhet, till driftkostnader numera,
till planeringsomkostnader, till
projekteringskostnader. Missionen får
också bidrag till sin egen fredskårsverksamhet.

Det kan inte vara lämpligt att binda
sig för samma ökning av anslaget till
ifrågavarande verksamhet som till biståndet
i stort. Vi måste låta mottagaren
prioritera. Om vi har utrymme för
en insats för ett antal miljoner kronor
i ett land, bör det vara landet som avgör
ändamålet. Landet skall inte ställas
inför tvånget att motta ett sjukhus eller
genomföra ett grundskoleprojekt,
därför att pengarna, som står till förfogande,
endast får användas till detta
via missionens insats, även om landet
i fråga egentligen vill göra något helt
annat. En sådan anordning som föreslås
skulle bli mycket tungrodd och föga
lämplig.

Man kan bland de projekt som har
prövats av SIDA finna typiska exempel

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Nr 22

på sådana som inte bör komma till
stånd, om man ser det från u-landets
synpunkt. Herr Petersson i Gäddvik talade
om ett sjukhus i Tanzania. Jag vet
inte, om vi talar om samma sjukhus.
Men det finns ett projekt, som svenska
kyrkans mission har velat utföra till en
kostnad av 8 miljoner kronor. Men Tanzania
vill inte prioritera detta. Det är
de tanzaniska hälsovårdsmyndigheterna
som alltså har avrått från att satsa dessa
pengar på det projektet. Som jag ser det
måste det vara Tanzania som får avgöra
detta och inte vi här hemma i Sverige.

Inom SIDA är man beredd att anpassa
sin budget vad beträffar missionens
anslagsbehov med hänsyn till rimliga
prioriteringar i övrigt. Ett avslagsyrkande
på denna reservation 11 betyder
naturligtvis inte, att man inte uppskattar
de insatser som missionen gör. De
är ändamålsenliga och framgångsrika.
Det betyder bara att man menar att det
system man nu arbetar med fungerar
tämligen val.

Jag vill till sist framhålla att det naturligtvis
inte ligger någonting märkvärdigt
i att de olika politiska partierna
ser olika på vissa delar av biståndspolitiken,
men det är ändå tillfredsställande,
herr talman, att så stor enighet
kunnat uppnås inom utskottet då det
gäller det av regeringen framlagda anslagsäskandet
och de aktualiserade
principfrågorna.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att på alla punkter få yrka bifall till
utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Mellqvist
(s).

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag uppfattar inte regeringens
formuleringar i propositionen
om ländervalet som något åskslag som
fru Lewén-Eliasson trodde, snarare som
ett irrbloss som man inte riktigt visste
varifrån det kom och vart det var på
väg. Det var inte bara vi inom oppositionen
som undrade över vad formule -

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

ringen betydde. Om fru Lewén-Eliasson
lyssnat inte bara på rörelsen utan också
litet grand på stämningarna i det
verk vars styrelse hon tillhör, hade hon
kanske hört att det undrades en hel del
även där liksom också i massmedia
som, såvitt jag vet, inte helt dirigeras
av oppositionen. Det uppstod en högst
motiverad debatt därför att en viktig
sak berördes, men kanske framför allt
därför att uttalandet i propositionen
var så till den grad oklart. Och dessutom,
fru Lewén-Eliasson, har det undrats
i det utskott där vi suttit tillsammans
under två månader och grubblat
över de här formuleringarna. Därför
har det egendomliga inträffat att utskottet
behövt nästan fyra sidor för att förklara
vad regeringen uttryckte i två
korta stycken. Vad har då å ena sidan
regeringen och å den andra utskottet
yttrat? Jag börjar med utskottet.

Utskottet framhåller att vi inte skall
överge samarbetet med några av de länder
med vilka sådant pågår för närvarande.
I propositionen talas det i stället
om en förskjutning av våra insatser
till vissa länder, och därmed ges naturligtvis
intrycket, att vi är på väg att
överge flera av de länder där vi nu arbetar.
Utskottet säger ifrån att målen
för vår biståndspolitik kan uppnås
inom olika politiska och ekonomiska
system, och denna formulering är för
övrigt, för att nu diskutera citat som
fru Lewén-Eliasson gjorde, direkt hämtat
från folkpartiets partimotion, som i
sin tur hämtat det från folkpartiets partiprogram
om biståndsfrågor. I propositionen
sägs över huvud taget ingenting
i frågan, trots att man rimligen måste
veta att man genom sina resonemang
om strukturförändringar etc. ger sig in
på en debatt där en högljudd opinion
menar, att svenskt bistånd uteslutande
skall gå till s. k. progressiva regimer, en
beteckning som man brukar förbehålla
de rent kommunistiska-socialistiska regimerna.

Utskottet berör också en rad andra

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

90 Nr 22

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

distinktioner som det är alldeles nödvändigt
att ta upp om man alls skall ge
sig in på att ange allmänna principer
för länderval — distinktioner och preciseringar
som regeringen över huvud
taget inte brytt sig om.

Det är klart att regeringen kan svära
sig fri från att ha blivit desavuerad av
sina partivänner i statsutskottet genom
att säga att den aldrig menat något med
vad den skrev. Och det är möjligt att
man inte tänkt lika dunkelt som man
skrivit, men även det som sägs och
skrivs har ju viss betydelse i politiken,
inte minst när det gäller utrikespolitik.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m) kort
genmäle:

Herr talman! Fru Lewén-Eliasson beklagade
att moderata samlingspartiet
inte ställt sig bakom regeringens förslag
om humanitär hjälp till Nordvietnam.
Det rätta förhållandet är ju att vi ställer
oss bakom anslaget på de 25 miljonerna
för humantär hjälp till Vietnam, men vi
vill inte öronmärka pengarna, så att de
går enbart till Nordvietnam. Vi önskar
att beloppet skall kunna användas för
humanitär hjälp till den befolkning i
både Syd- och Nordvietnam som drabbats
av krigets härjningar.

Det är också ganska intressant att ta
del av vad statsutskottet skriver på s. 40
i sitt utlåtande nr 84. Där står nämligen:
»Viss osäkerhet kan råda om möjligheterna
att under budgetåret 1970/71
fullt utnyttja de 25 milj. kr., som enligt
Kungl. Maj :ts förslag är avsedda för humanitärt
bistånd.» Med vårt förslag att
medlen för humanitärt bistånd skall
kunna användas i både Syd- och Nordvietnam
ökas tydligen möjligheterna till
humanitär hjälp i hela Vietnam.

Sedan vill jag också ta upp den fråga
som fru Lewén-Eliasson berörde, nämligen
missionernas verksamhet, och då
uttalar jag först min glädje över att fru
Lewén-Eliasson är så positivt inställd
till missionernas arbete i u-länderna.
Jag erinrar också om att jag inte har

nämnt något speciellt sjukhus i Tanzania,
utan att jag påpekade att sjukvården
där till 43 procent bedrivs genom
missionen.

Utskottsmajoriteten hävdar att inga
ansökningar veterligen har behövts avslås,
om de har fyllt de kriterier som
SIDA uppställer. Vi har också fått en
uppställning som visar att SIDA under
1969 mottog ansökningar på cirka 20
miljoner men bara beviljade ungefär
6 miljoner kronor. Jag har dock brev
som tyder på att man i varje fall från
missionens håll har uppfattat saken så
att man fått avslag från SIDA på grund
av brist på medel.

Herr ANTONSSON (ep) kort genmäle: Herr

talman! Det finns inte stor anledning
för mig att polemisera mot fru
Lewén-Eliasson; snarare kan jag använda
min korta repliktid till att notera
som mycket positivt att debatten hittills
visar att vi i denna mycket väsentliga
fråga ändå hair uppnått en hög grad av
enighet. Jag är medveten om att ulandsbiståndet
och u-landssamarbetet
inte är så djupt förankrat i den svenska
väljaropinionen, och därför är det glädjande
om vi här kan nå en hög grad av
enighet och föra ut den till allmänheten.

Jag ansluter mig också helhjärtat till
den dubbla målsättning som är angiven
för det svenska u-landsbiståndet.
Den enda reservation jag gjorde i mitt
förra anförande var, att när det gäller
detta bistånd får humanitetens idé inte
stanna inför några ideologiska eller geografiska
gränser, och jag hoppas att vi
alla är ense om att göra det undantaget.

Om sedan vissa ordvändningar i utskottets
utlåtande är närbesläktade med
socialdemokratins program för u-landsbiståndet,
så tycker jag inte att det gör
saken sämre. Eftersom vi andra intar
samma ståndpunkter men har olika formuleringar,
så tolkar jag även det så att

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Nr 22

vi ändå har uppnått en hög grad av
enighet.

Jag vill inte påstå att jag har gjort
någon särskilt stor insats i statsutskottets
första avdelning under arbetet med
dessa frågor, men jag har deltagit några
gånger, och jag minns att jag vid ett
tillfälle sade: Låt oss försöka att skriva
oss samman när det gäller ländervalet,
ty det skulle vara mycket olyckligt
att dra upp en politisk strid om den saken,
när vi är eniga om så mycket annat.
Vi lyckades också att skriva ihop
oss.

Sedan står jag fast vid min ståndpunkt
om den kortsiktiga vinstmålsättning
som så ofta kännetecknar företag
som arbetar i u-länderna. Jag vill emellertid
poängtera att jag inte har pekat
ut enskilda svenska företag. Snarare är
det fråga om företag från de stora industriländerna.
De får enligt min mening
inte, såsom jag uttryckte det, operera
som en extern del av industriländernas
ekonomi.

Till sist vill jag säga att jag tror att
kooperationen som idé har framtiden
för sig i u-länderna. Jag betraktar det
som ett glädjande faktum att de svenska
producent- och konsumentkooperationerna
kunnat enas om biståndsverksamhet
i vissa av u-länderna.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill först säga några
ord till herr Petersson i Gäddvik om
uppdelningen av biståndet till Vietnam.
För min del företräder jag en annan
mening än herr Peterssons om möjligheten
att för närvarande genomföra ett
biståndsprojekt i hela Vietnam. Jag bär
redan som skäl härför angivit dels det
pågående kriget i Sydvietnam, dels den
där härskande regimen vilken enligt
min mening är tämligen omöjlig att
samarbeta med. Men dessutom är ju
förutsättningarna att just nu uträtta något
i Nordvietnam helt annorlunda. Jag
kan alltså inte ha samma uppfattning

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

som herr Petersson på denna punkt.

I vad gäller missionen kommer vi väl
nu inte mycket längre. Jag tror att vi
utan större skada för missionen och
den verksamhet den representerar kan
behålla de regler som vi för närvarande
har. Det finns ett tämligen gott utrymme
för ett statligt bistånd till dess
verksamhet, och detta täcker ungefär
så mycket som missionen själv orkar
med, vilket väl är det viktiga.

Jag är alltid en smula förvånad över
herr Ullstens engagemang i våra ulandsdebatter,
vilket jag kunnat följa
under några år. Om inte materien är
tillräckligt dramatisk finner han alltid
något att skapa dramatik omkring.
Ibland hittar han något papper, ibland
gäller det något annat.

I år var det formuleringen i propositionen
om ländervalet som blev den
springande punkten. Jag kan verkligen
medge att även andra än herr Ullsten
har fastnat för denna. Bl. a. har den
uppmärksammats i pressen. Jag tycker
emellertid att den debatt som utvecklats
med utgångspunkt i propositionens
korta och kärva formulering har varit
utomordentligt viktig. Kvar står i dag
att det förekommer en bred uppslutning
kring vad som sades i propositionen,
nämligen att vi för att nå den dubbla
målsättningen i vårt biståndsarbete —
ekonomiska framsteg samt social och
ekonomisk utjämning — också bör ta
hänsyn till ländervalet. Vid utbyggandet
av vårt direkta bistånd bör vi därför
enligt propositionen gradvis genomföra
en förskjutning, så att nya insatser
i första hand sätts in i sådana länder.
Det är något som vi alltså är överens
om i dag inom statsutskottet, och
det innebär att en stor framgång vunnits
efter propositionens framläggande.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är ju riktigt, som
fru Lewén-Eliasson säger, att man
ibland får leta efter något som kan

Tisdagen den 5 mai 1970 fm.

92 Nr 22

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

skapa dramatik i den svenska debatten,
inte minst när det gäller u-landsdebatten.
Denna gång tyckte jag emellertid
att dramatiken infann sig ganska
naturligt. Regeringen steg in i en ganska
intressant debatt med mycket skarpa
motsättningar. Den gjorde det med
formuleringar som genom sin mångtydighet
måste missuppfattas av många,
och så blev också fallet. Jag tyckte därför
att det fanns skäl att ta upp denna
fråga inte bara före propositionens utskottsbehandling
utan också under den
här debatten.

Jag tror inte det är någon som har
ifrågasatt att målsättningen för svenskt
bistånd skall gälla både utveckling och
utjämning. Det är inte heller någon, såvitt
jag förstår, som har ifrågasatt att
ländervalet inte skulle ha viss betydelse
för möjligheterna att nå målsättningen.
Alldeles självklart är att det
finns länder där målsättningen är lättare
att nå än i andra länder —- det har
vi heller inte på något sätt ifrågasatt.

Vad vi däremot har ifrågasatt, och
det tycker jag att vi gjort med all rätt,
är att man skulle kunna sitta här i Sverige
— jag vet nu inte vem det är som
skulle kunna göra det — och säga att
i det landet kan vi inte göra några insatser,
ty där är den politiska regimen
av det och det slaget, men i ett annat
land kan vi göra insatser, ty där är regimen
bättre. Jag har sagt att vi inte
kan driva en sådan biståndspolitik. Vi
måste i stället utgå från det vi nu också
är överens om, fast det inte alls
stod i regeringspropositionen, nämligen
att målsättningen för den svenska
biståndspolitiken kan nås i länder med
olika slags politiska system.

Det är klart att vi måste utesluta vissa
länder — de allra mest hopplösa fallen.
Ingen har tänkt sig att vi skall hjälpa
Papa Doc t. ex. Men när det gäller
hela det stora flertalet länder, måste
principen vara att vi undersöker om
de enskilda projekten har möjlighet att
få spridningseffekt, har möjlighet att

göra nytta, har möjlighet att komma
den breda massan till godo. Om vi anser
att de har det kan vi också satsa
på projekten, alldeles oavsett vilka sympatier
eller antipatier vi har för den regering
som råkar sitta då vi väljer ut
landet för svenskt bistånd.

Herr talman! Vi är överens om det
som står i statsutskottets utlåtande, men
om vi är överens om det som står i regeringspropositionen
eller inte är svårt
att säga, eftersom ingen riktigt lyckats
begripa vad som egentligen står där.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m) kort
genmäle:

Herr talman! Jag gläder mig åt att
vi blir mer och mer eniga om missionens
värdefulla bidrag till u-landshjälpen.
Vad som skiljer oss gäller mera
graden av positiv vilja än synsättet.

Det som fru Lewén-Eliasson sade i
sin senaste replik om Vietnamlijälpen
är mycket intressant, men såvitt jag
kan förstå blir möjligheterna att hjälpa
Nordvietnam inte mindre med vår
skrivning. Vi säger att hjälpen skall avse
hela Vietnam. Utskottet säger att det
inte är övertygat om att de 25 miljonerna
helt kan användas i Nordvietnam.
Samma möjligheter finns ju då
tydligen kvar med vår skrivning för
att hjälpa Nordvietnam.

Jag vill sedan ännu en gång påpeka
— jag sade detta även i mitt inledningsanförande
— att utskottsmajoriteten
framhåller att Kungl. Maj :ts förslag
inte innebär något ställningstagande
till de stridande parternas politiska
målsättningar eller kampmetoder.
Jag fick den uppfattningen att fru Lewén-Eliasson
i sin replik där nu hade
avvikande mening.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s) kort genmäle
:

Herr talman! Om man delar upp en
summa i två delar, är halva summan inte
lika mycket värd som hela summan.

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Nr 22

Interpellation ang. ökad arbetsdemokrati inom den statliga förvaltningen

Så då föll det argumentet.

Den partimotion som folkpartiet
väckte tog avstånd från formuleringar
och vände sig mot förslaget. Nu har
man givit förslaget sin anslutning. Detta
betraktar jag som en framgång, herr
Ullsten.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta den fortsatta
behandlingen av förevarande utlåtanden
samt behandlingen av övriga på
föredragningslistan upptagna ärenden
till kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag
detta plenum komme att fortsättas.

§ 9

Interpellation ang. ökad arbetsdemokrati
inom den statliga förvaltningen

Ordet lämnades på begäran till

Fru NETTELBRANDT (fp), som yttrade: Herr

talman! Frågan om ökat medbestämmande
för de anställda på den
egna arbetsplatsen har alltmer kommit
att bli en demokratisk huvudfråga. Detta
gäller vare sig arbetsplatsen är ett
enskilt, kommunalt eller statligt företag,
en institution eller organisation av
något slag eller kommunal och statlig
förvaltning. Tryggheten i anställningen
är en annan fråga av avgörande betydelse.

Fortfarande finns vissa legala hinder
för en utbyggd arbetsdemokrati.
Anställningstryggheten är begränsad av
att den fria uppsägningsrätten fortfarande
utgör huvudprincipen. Vad gäller
statstjänstemän regleras deras arbetsvillkor
i allmänna drag av statstjänstemannalagen.
I denna lag anger
3 § på vilka områden avtal inte får träffas
mellan företrädare för arbetsgivare
och arbetstagare:

»I anställningsförhållande varå denna
lag är tillämplig gäller vad som är
bestämt i avtal.

Avtal må ej träffas om

a) inrättande eller indragning av

tjänst eller tjänteorganisationens utformning
i övrigt;

b) myndighets arbetsuppgifter, ledningen
och fördelningen av arbetet inom
myndigheten, arbetstidens förläggning
eller rätt till annan ledighet än
semester;

c) anställnings- eller arbetsvillkor
som regleras i denna lag eller i författning
vartill lagen hänvisar eller enligt
lagen tillhör Konungens, riksdagens eller
myndighets beslutanderätt.

Har avtal träffats i strid mot bestämmelserna
i andra stycket är avtalet i
denna del utan verkan.»

På det privata området gör 32 § i
Svenska arbetsgivareföreningens stadgar
motsvarande — om än inte lika
långtgående — inskränkningar i de anställdas
rättigheter. Enligt min mening
är bestämmelser av denna typ föråldrade
och till hinder för en utveckling
mot ökad arbetsdemokrati. De bör därför
avskaffas. I stället bör övervägas
att genom lagstiftning inskränka det
slags rättigheter, som arbetsgivarsidan
förbehåller sig i 3 § statstjänstemannalagen,
2 § kommunaltjänstemannalagen
eller 32 § i Svenska arbetsgivarföreningens
stadgar.

Från folkpartihåll har vi sedan flera
år genom att föra fram förslag om utredning
av frågan om skydd mot obefogade
uppsägningar velat ta ett första
steg i en sådan riktning.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet Löfberg få ställa följande
fråga:

Avser regeringen att förelägga riksdagen
förslag till upphävande av eller
väsentlig inskränkning i stadgandena
om arbetsgivarens rättigheter i 3 §

statstjänstemannalagen?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.15.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Tisdagen den 5 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmanmannen.

§1

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.
(forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande utrikesutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av
motioner om vidgat stöd till motståndsrörelser,
samt statsutskottets utlåtanden
nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen framlagda förslag
angående det statliga utvecklingsbiståndet
jämte motioner, nr 85, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret 1970/71
till utrikesförvaltningen, m. m., jämte
motion, och nr 86, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående Svenska institutets
organisation och uppgifter,
m. in., nu komme att fortsättas; och
lämnades därvid ordet, i enlighet med
förut gjord anteckning, till

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp),
som yttrade:

Herr talman! Vi har under den senaste
tiden fått uppleva mycket omfångsrika
rapporter om förhållandet
mellan de rika och de fattiga länderna.
De har nämnts tidigare i debatten: det
är Tinbergenrapporten, Jacksonrapporten,
Pearsonrapporten. Tillsammans
omfattar dessa tre rapporter över 1 000
sidor.

Vad är det för intryck dessa rapporter
förmedlar när det gäller u-hjalpens
läge för närvarande? Pearson säger i

sin rapport att det internationella stödet
för utvecklingsarbetet har mattats
och att klimatet kring biståndsprogrammet
är fyllt av besvikelse och misströstan.
Och denna besvikelse och misströstan,
som utmärker u-hjälpsfrågan
över huvud taget, är allmän med några
få undantag i vissa länder, framhåller
han.

Vad är nu anledningen till detta? Det
är väl att u-hjälp visade sig vara oerhört
mycket svårare än man först trodde.

U-länderna är besvikna därför att
många av dem trodde, att det i och med
att landet befriades och blev en självständig
stat skulle vara ganska enkelt
att bygga upp en hållbar ekonomi och
en hållbar samhällsfunktion men fann
att det var mycket svårt.

Industriländerna, som har bidragit,
är också besvikna. De finner att u-länderna
inte har den administrativa och
organisatoriska apparat som behövs för
att hjälpen skall bli effektiv och inte
heller den basorganisation som är nödvändig
för att insatserna skall kunna bli
effektiva. De finner mycket slöseri och
korruption i vissa länder, och framför
allt har de fått uppleva sanningen i det
gamla ordspråket »Otack är världens
lön.» De har, tycker de själva, gått in
med stora och generösa gåvor, och de
har fått misstänksamhet till svar. Kanske
har detta uttryckts hårdast i den
bok som Eisenhower tyckte så illa om,
The Ugly American, där en invånare
i ett sådant land säger till amerikanerna
som kommer med sina hundratals
miljoner dollar: »Här kommer ni och
försöker att köpa oss som boskap, men
vi är icke till salu.» Sådana reaktioner

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

har förekommit, och därför har man på
båda sidor märkt en viss besvikelse.
Den första entusiasmen har försvunnit,
och man kämpar nu för att få en mer
hållbar grund för arbetet.

Man säger då att detta kanske i stort
sett gäller det bilaterala programmet,
och man föreslår därför -— det gör
Pearson — en kraftig ökning av det
multilaterala biståndet, som går via
Förenta nationerna. Pearson vill att det
skall fördubblas i jämförelse med det
nuvarande. Men då upptäcker man —
och det är ett av huvudtemana i Jacksonrapporten
— att Förenta nationernas
organisation för u-hjälp inte alls är uirustad
för att ta hand om ens den kvantitet
av biståndsverksamhet som för närvarande
går genom FN. Jackson konstaterar
i sin rapport, att det har varit
långa dröjsmål i fråga om både fastställande
och utförande av de projekt som
FN skulle driva och säger att dessa
dröjesmål inte kan vara godtagbara med
tanke på den höga angelägenhetsgraden.
Han har också konstaterat att man inom
de olika FN-fackorgan som har hand
om hjälpen drar åt var sitt håll. Det
finns inte någon ordentlig planering på
länderbasis. Han säger till och med att
FN-organisationen för närvarande är så
tung och ovig att den påminner om de
gamla jätteödlorna som gick under just
på grund av sin storlek och sin ovighet.

Om man ser att läget är sådant måste
man fråga sig vad man skall göra. Vad
kan man räkna med att de rapporter
som har kommit skall få för resultat?
Jag påminner mig vad Pearson själv
sade när han introducerade sin rapport
i FN :s ekonomiska utskott i november
månad. Han travesterade Samuel Johnsons
gamla ord om att vägen till helvetet
är stensatt med goda föresatser, och
han sade: »Vägen till ingenstans är stensatt
med rapporter och en hel del väldigt
bra rapporter dessutom.»

Det där var naturligtvis ett pessimistiskt
uttalande, men jag tror att det är
nödvändigt att ha situationen fullstän -

Nr 22

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

digt klar för sig. Man måste också inse
att vad som behövs när det gäller förhållandet
mellan rika och fattiga länder
är ett fullständigt nytt grepp; det
går inte att gå fram i den gamla lunken.

Av denna anledning är jag förvånad
över den negativa inställning som statsutskottets
majoritet har till tanken på
en ny utredning av u-hjälpen. Det är
visserligen sant att Sverige mycket nära
har kunnat följa arbetet i de internationella
utredningarna — det gäller i
första hand Jacksonrapporten men också
i någon mån Pearsonrapporten. Jag
tror emellertid att det är nödvändigt att
överföra de nya tankegångarna på uppläggningen
av det svenska biståndsarbetet.
Jag skall inte tala för de reservationer
som folkpartiets representanter
har avgivit — det har herr Ullsten redan
gjort, och jag hänvisar till vad han
har sagt. Jag vill endast göra den reflektionen
att i det nya läget i fråga om förhållandet
mellan rika och fattiga länder
vore en omprövning av de vägar
som vi skall gå också i vårt land mycket
motiverad.

Pearson säger i sin rapport att båda
sidorna har lärt sig att ett samarbete
för utveckling inte bara är en fråga om
att överföra pengar; det innebär helt
nya relationer som är grundade på ömsesidig
förståelse och respekt. Det är
med andra ord inte fråga om en enkelriktad
trafik från de rika till de fattiga
länderna utan om ett samarbete mellan
dessa länder. Detta gör ju, som jag
nämnde i utrikesdebatten, att man nog
kommer till den övertygelsen att ulijälpsfrågorna
inte bara eller ens huvudsakligen
kan lösas med budgetpolitiska
medel; vad som behövs är en ny
organisation av förhållandet mellan rika
och fattiga länder.

Här spelar sådana frågor som tullpreferenser
och supplementär finansiering
en mycket stor roll. Inte minst tror
jag att vi måste söka oss fram på den
väg som fanns med i Algerstadgan och
som var minst populär bland de rika

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

96 Nr 22

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

länderna: man måste bereda u-länderna
viss tillgång till konsumtionsmarknaderna
i industriländerna och avdela en
del av konsumtionsmarknaden i de rika
länderna för import av även industrivaror
från u-länderna.

Det är i detta läge, då vi alltså kan se
en viss avmattning i intresset för hjälpen
åt u-länderna, som vi på nytt måste
erinra oss de plikter som vi har mot de
fattiga länderna. Det är uttryckt på följande
sätt i den skrift som folkpartiet
gav ut 1968 med titeln »Mer åt u-länderna»
:

»Att åstadkomma ekonomisk utjämning
mellan folken är för liberalismen
lika angeläget som att skapa social och
ekonomisk rättvisa inom det egna landet.
Sverige och andra industriländer
har tillräckligt stora resurser för att
kunna fullfölja båda dessa uppgifter.»
Det kan kanske vara särskilt angeläget
att slå fast detta i en tid då vi märker
tecken på en ekonomisk åtstramning.
Det gäller då att slå fast att vi har denna
oavvisliga plikt gentemot de fattiga
länderna.

Nu säger man ju att det kanske inte
går; det skulle ta för mycket av vår valutareserv
och vi måste i det läget minska
u-hjälpen. Detta hör man från vissa
håll. Det är då först och främst angeläget
att understryka att vårt samarbete
med de fattiga länderna är av sådan
prioritet, att det inte kan få bli någon
restpost i vår ekonomiska politik utan
att det måste vara en av de huvuduppgifter
som vi anser oss ha.

Det förhåller sig också så, att de föreställningar
man har om belastningen på
valutareserven och u-hjälpen är överdrivna.
Konjunkturinstitutets chef säger
i boken »U-hjälp i utveckling» att
u-hjälpens belastning på betalningsbalansen
är mycket marginell; om man
skall bygga upp en u-hjälp är det bara
fråga om ett par tiondels procents ökning
per år av exporten.

Herr talman! Det har talats en hel
del om vilka länder man skall samar -

beta med när det gäller u-hjälpen. Jag
vill här konstatera med tillfredsställelse
att statsutskottet skriver, att man utgår
från att den svenska biståndspolitikens
målsättningar är möjliga att uppnå
i länder med olika politiska och ekonomiska
system och att man också understryker
vad som sägs i propositionen
— man understryker »vikten av att det
internationella biståndet och enkannerligen
det svenska medverkar till en samhällsutveckling
i demokratisk riktning».
Jag tycker detta är ett svar till vissa
kretsar som tycks mena att u-hjälp numera
bara skall gå till kommunistiska
diktaturer. Det är därför viktigt att det
understryks att det svenska biståndet
medverkar till en samhällsutveckling i
demokratisk riktning.

Jag skulle också, herr talman, vilja
säga några ord om livsmedelshjälpen,
därför att man från vissa håll hör att
den s. k. gröna revolutionen nu har gjort
att man kan se på frågan om livsmedelshjälpen
på ett helt annat sätt än
förr och att man skulle kunna minska
intresset för denna hjälp. Jag tror emellertid
att denna fråga är mer aktuell än
någonsin just därför att man nu ser
vissa möjligheter att komma ur den nattsvarta
pessimism man förut vandrade
i när det gäller livsmedelsförsörjningen
i världen. När man sett dessa nya
möjligheter som erbjuder sig, blir det
mera motiverat att satsa pengar på dessa,
därför att ett sådant satsande kan
ge en förhållandevis snabb och god utdelning.
Av den anledningen är det angeläget
att livsmedelsprogrammet inom
FN:s ram får kraftigt ökade resurser.
Det gäller ju inte minst att erhålla ekonomiska
förutsättningar för att verkligen
utnyttja de nya rön och upptäckter
som har gjorts på detta område.

Jag vill uttrycka den förhoppningen
att, när det nästa gång blir tal om hur
mycket bidrag som från svensk sida bör
ges till den internationella livsmedelshjälpen
inom FN:s ram, våra delegater
skall ha tillfälle meddela att det blir en

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

avsevärd ökning på det området; jag
tror nämligen att det är utomordentligt
väl använda pengar.

Herr talman! Jag antydde i början
av mitt anförande att det finns en viss
misstämning och att man inte märker
samma entusiasm för hjälpen till de
fattiga länderna som man kanske märkte
för bara ett par år sedan. Därför
tror jag det är viktigt att man anknyter
till de kretsar i vårt land där det finns
en levande opinion för en ökning av
samarbetet med de fattiga länderna. Ugrupperna
finns fortfarande. Bland de
företrädesvis unga människor som är
aktiva i u-grupperna finns mycket av
kunskap och även av vilja att utföra
någonting. Det finns andra grupper, inte
minst inom kyrkorna, för vilka det
är naturligt att vara pådrivande i dessa

sionen utan det gäller det arbete som
utförs genom de kyrkor som finns i de
olika länderna. Man säger: »När det gäller
t. ex. anslag till byggnader och inventarier
bör lägre krav än nu ställas
på organisationernas egna bidrag. Likaså
bör bestämmelserna för startbidrag
uppmjukas.» Jag tror att det vore värdefullt
om regeringen vilie allvarligt överväga
de möjligheterna.

Men jag vill nu inte tala om missionen
i inskränkt bemärkelse utan vill avslutningsvis
fästa uppmärksamheten på
ett uttalande som har gjorts av Ekumeniska
nämnden och Svenska missionsrådet
och som är riktat till de politiska
partierna. Vi ser här att man från
kyrkornas sida — här gäller det svenska
kyrkan, frikyrkor och missionsorganisationer
— inte tror att man skall

frågor.

Det har i debatten och i utskottsutlåtandet
talats om missionens insatser.
Jag tycker det är bra att biståndsmyndigheterna
har utökat sitt samarbete
med missionen. Med de låga administrationskostnader
som missionen erfarenhetsmässigt
har tror jag man kan räkna
med att de u-hjälpskronor man låter gå
den vägen blir mycket väl använda.

Jag hyser en liel del sympatier för en
del som står i den reservation som fogats
vid statsutskottets utlåtande av herrar
Bohman, Brundin, Nordstrandh och Petersson
i Gäddvik, men jag har ändå inte
tänkt rösta för den av den anledningen
att jag tycker att majoriteten här har
en positiv inställning. Jag vill inte att
vi genom en röstning skall dela upp oss
i två läger, varav det ena skulle verka
vara motståndare till att man ökar hjälpen
via missionen och det andra inte
skulle verka vara det. Men det är en
synpunkt i reservationen som inte återfinns
i majoritetsutlåtandet och som jag
gärna vill nämna, nämligen att man
skulle kunna ompröva de regler som
för närvarande gäller för bidrag till
missionsorganisationernas verksamhet.
Det gäller ju inte bara den svenska mis -

4 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 22

kunna lösa frågan om hjälp till u-länderna
bara genom att slussa alla medel
till missionen, utan man förstår att denna
fråga är av en sådan angelägenhetsgrad
att det behövs insatser över ett
stort fält. Man säger i detta uttalande:

»Med växande oro ser vi, hur de fattiga
ländernas situation förvärras samtidigt
som de rikas överflöd ökar. Spänningen
i världen tilltar. Larmsignaler
når oss från olika delar av vår jord,
vilka tyder på att allt fler människor
överger hoppet om att deras problem
skall kunna lösas på fredlig väg. I förtvivlan
över de rika ländernas likgiltighet
eller aktiva politiska ekonomiska
och militära stöd åt förtyck och exploatering
griper människor till vapen. När
kampen hårdnar ökar också risken för
att nya våldsdiktaturer skapas. Allt tyder
för närvarande på att stormakterna
kommer att vidga den militära hjälpen
till regimer som kämpar för orättfärdiga
samhällens fortbestånd. Så mycket
större är angelägenheten att vidga
Sveriges ej sällan manifesterade vilja
att ställa sig på de förtrycktas sida till
en andlig beredskap att positivt möta
den tredje världens rättmätiga krav.

Vi som representerar kristna samfund

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

och missionsorganisationer i Sverige
har känt det som en plikt att på frivillighetens
väg ta itu med dessa frågor
och vi har genom mission och biståndsverksamhet
fått ge vårt bidrag. Men vi
är medvetna om att problemen är så
stora att endast mycket omfattande samhällsinsatser
kan lösa dem och att det
krävs en djupgående förändring av opinionen
i vårt land för att sådana insatser
skall vara politiskt möjliga.

Förvissade om att partierna delar vår
oro, ja ångest, inför den växande klyftan
mellan rika och fattiga i världen
och i tillförsikt om att partierna vill
göra u-ländernas välfärd lika väl som
vår egen till en prioriterad politisk angelägenhet,
framställer vi följande önskemål
inför 1970 års valrörelse:

att partiernas inställning till det statliga
svenska utvecklingsbiståndets omfattning,
inriktning och utbyggnad klargör
es;

att de internationella utvecklingsfrågorna
får en framskjuten plats i partiernas
information till väljarna;

att partierna mer aktivt än nu arbetar
på att skapa ett opinionsunderlag
för ökat svenskt engagemang i utvecklingsarbetet
även om detta skulle medföra
minskad takt i tillväxten av vårt
lands egen levnadsstandard;

att partierna klargör, att en sådan prioritering
av utvecklingsbiståndet icke
får gå ut över låginkomsttagare eller
eftersatta grupper i vårt eget samhälle.»

När jag läser detta, herr talman, får
jag ett intryck av att Ekumeniska nämnden
har sett mycket mer realistiskt på
de stora världsproblem det här är fråga
om än vad något politiskt parti har
gjort. Jag har velat citera detta uttalande
som en maning till alla partier. Jag
tycker att detta upprop har ett sådant
innehåll att det inte på något sätt kan
utnyttjas i partipolitisk polemik. Jag
tror det står som ett dokument över att
det finns stora grupper inte bara inom
dessa kretsar utan även på andra områden
som för oss politiker vill betona

allvaret i den situation vi lever i. Då
kan vi kanske en dag komma dithän att
vårt samarbete med u-länderna inte blir
baserat på allmosor och välgörenhet
utan på solidaritet och rättfärdighet.

Därefter anförde:

Herr HOLMBERG (m):

Herr talman! Tillåt mig att till en
början vända mig till herr utrikesministern,
vars närvaro gläder mig, trots att
mitt anförande i dag inte kommer att
innebära ett generalangrepp mot herr
utrikesministern. Jag har nämligen en
känsla av att herr utrikesministern har
visat en betydande återhållsamhet under
de svära lider då alltför högljudda
krav på rent av obegränsade insatser
för u-hjälp, oavsett de ekonomiska resurserna,
har rests av olika grupper i
samhället.

Med detta vill jag också säga att det
knappas finns någon anledning att vi
i den här kammaren försöker för varandra
motivera vare sig omfattningen
eller storleken av de svenska u-hjälpsinsatserna.
Vi är alla medvetna om att
de fyller ett stort behov, och inget politiskt
parti har begärt mindre anslag
till utvecklingsarbetet än det som riksdagen
fattade beslut om 1968 i enlighet
med regeringens förslag. Man kan med
andra ord säga att u-landsbiståndet
oavsett den politiska debatten har vuxit
fram som något av en medmänsklig
skyldighet.

Jag vill i den här debatten begränsa
mig till att peka på några speciella frågeställningar
som av vårt parti har tillmätts
särskilt stor betydelse. Det första
problemet gäller helhetssynen på u-hjälpen.

Det gäller behovet av att åstadkomma
en ständigt bättre samverkan mellan
alla de olika organ, som med olika ekonomiska
förutsättningar vill bidra till
en förstärkning av hjälpen till u-länderna.
Vi har under årens lopp mycket
starkt understrukit att insatserna från
svensk sida i utvecklingsländerna mås -

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22

le ses som en helhet. Samverkan i ulandsarbetet
mellan statliga insatser, näringslivets
investeringar och arbete och
privata initiativ är en förutsättning för
att hjälpen skall få den effektivitet som
vi önskar och att hjälpen också så
snabbt som möjligt skall kunna realisera
de ofta mycket högt uppsatta målen.

Det totala kapitalflödet till u-länderna
från OEGD-länderna har under de
senaste Aren uppgått till 10—12 miljarder
dollar per år. Av detta belopp har
de privata kapitalöverföringarna brukat
svara för cirka en tredjedel men har
nu ökat till nära hälften. Om man sedan
ser på det svenska kapitalflödet till
u-länderna är situationen i stort densam
ma. Det privata kapitalet svarar för nära
hälften av våra insatser i u-länderna.

Det är naturligtvis inte bara storleken
av tillskottet som gör det enskilda
resursflödet betydelsefullt för u-länderna.
Än viktigare är den överföring av
kunnande som sker i samband med företagsetableringen.
Man skulle kunna säga
att företagen i industriländerna har
en alldeles speciell funktion att fylla
i utvecklingsarbetet, nämligen att befrämja
överförandet av teknologisk och
industriell erfarenhet.

Företagsinvesteringar är självfallet inte
något utelsutande alternativ till offentligt
bistånd. Inte heller finns det anledning
att göra strikt åtskillnad mellan
det privata kapitalstillskottet och det
statliga utflödet av resurser. Den ena
representerar inte — och det vill jag
särskilt understryka — någon högre
grad av uppoffringar av resurser än
den andra, eller man kan säga att det
ena representerar inte något det andra
moraliskt överlägset. Tvärtom kompletterar
de båda formerna av tillflöde varandra.
Biståndsinvesteringar i s. k. infrastruktur
kan ibland vara en förutsättning
för att en företagsetablering skall
bli möjlig. Investeringsgarantier, skattelättnader,
särskilt förmånliga finansieringsmöjligheter
och ett nära samarbete
mellan näringsliv och statliga bistånds -

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

myndigheter har därför blivit en integrerad
del av industriländernas biståndspolitik.

Men från den här regeln utgör Sverige
på flera punkter ett undantag. Jag
har t. ex. svårt alt förstå den svenska
regeringens osäkerhet, eller man kanske
till och med skulle kunna använda uttrycket
ovilja, att anlägga en helhetssyn
på vårt lands insatser i utvecklingsländerna.
Vårt eget välstånd bygger i
första hand på en framgångsrik företagsamhet
och i inte obetydlig utsträckning
på ett utländskt kapitaltillskott
i den .svenska industrialismens barndom,
om man ser historiskt på situationen.

Nu har vi plötsligt råkat in i en mycket
beklaglig situation, sett ur u-landshjälpens
synpunkt och framför allt sett
ur ett ständigt ökande behov av insatser
till u-länderna, som i-länderna ställs
inför. Detta beror på att regeringen har
fört en ekonomisk politik som minskat
underlaget för våra möjligheter att öka
insatserna till u-länderna. Nedgången i
valutareserven och de övriga ekonomiska
svårigheter, som jag inte har anledning
att gå närmare in på, är naturligtvis
en betydande draw back då det
gäller våra möjligheter att stärka insatserna
till u-länderna. Med andra ord
anser vi det angeläget att vid sidan av
ett växande offentligt bistånd också eu
direkt resursöverföring via förtagsinvesteringarna
stimuleras.

Vid förra årets u-landsdebatt här i
riksdagen framförde vi från moderata
samlingspartiet tanken på att skapa ett
utvecklingsbolag för investeringar i uländerna.
Det bolaget skulle enligt vår
mening ägas av både stat och näringsliv.

Vi har nu närmare utvecklat denna
tanke och sagt, att statens roll vid ulandsinvesteringarna
inte får begränsas
till bara den passive garantigivarens.
Genom att skapa ett utvecklingsbolag
för investeringar i u-länderna, ägt av
stat och näringsliv gemensamt, menar

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

100 Nr 22
Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

vi att investeringsbenägenheten kan öka
genom att kreditförsörjningen blir enklare
liksom kapitalanskaffningen. Inom
ramen för ett sådant utvecklingsbolag
borde också en samverkan mellan SIDA
och de u-landsinvesterande företagen
kunna etableras, och denna samverkan
skulle kunna förenklas och dessutom effektiviseras.
Bolaget skulle med andra
ord kunna bidra till ökad förståelse
för och kunskap om den betydelse som
näringslivets investeringar har för uländerna.

Vi har i vår motion föreslagit en företagsform
som innebär, att stat och näringsliv
skall äga 50 procent var av
aktiekapitalet i utvecklingsbolaget. Därmed
har vi också sagt att vi inte är
anhängare av ett helstatligt bolag. På
denna punkt vill jag naturligtvis uttrycka
en glädje över att folkpartiet i sin
motion i år också tagit upp tanken på
ett investeringsbolag och att vi även
har kunnat skriva ihop oss om en gemensam
reservation om utredning på
denna punkt, även om jag också vill uttrycka
mitt beklagande över att folkpartiet
har prioriterat ett helstatligt bolag
i detta fall. Men denna nyansskillnad
mellan ett helstatligt bolag och av
oss föreslaget delägt bolag får vi acceptera
mot bakgrunden av att vi lyckats
ena oss om ett gemensamt utredningskrav,
även om vi inte viker från den
principiella uppfattning som vi har inom
moderata samlingspartiet.

Om man skapar ett utvecklingsbolag
av den typ som vi föreslagit, skulle det
enligt vår mening innebära en möjlighet
att öka risktagandet i u-hjälpen.
Det skulle också ge ett visst ökat inflytande
för statens del i investeringar
av detta slag. Vi tror att detta skulle
kunna vara till nytta både för staten
och för näringslivet.

Från moderata samlingspartiet har vi
länge hävdat — och därmed vill jag
övergå till en helt annan fråga — forskningens
betydelse för u-landsarbetet.
Det är inte osannolikt, att den stagna -

tion och t. o. in. minskning i resursflödet
till u-länderna som inträffat de senaste
åren i betydande grad är orsakad
av osäkerhet och pessimism beträffande
utvecklingsbiståndets effektivitet och
möjligheter. Förståelsen för ökade
hjälpinsatser bör kunna ökas om framkomliga
vägar för biståndsarbetet utstakas
och goda resultat kan uppvisas. De
beslutande myndigheterna i såväl givarländerna
som mottagarländerna måste
i snabbare utsträckning få tillgång till
fakta, till en ökad och fördjupad kunskap
om utvecklingsfrågornas natur. I
de flesta länderna saknas systematiska
analyser av hjälpverksamhetens resultat.
Det antal forskare som arbetar med
utvecklingsländernas och utvecklingshjälpens
problem är uppenbart otillräckligt.
Därför är en systematisk tvärvetenskaplig
skolning på bred bas för
utbildning av nya forskare viktig. Vi
anser att vårt land har särskilt goda
förutsättningar att göra en insats på
detta område och bidra till att ge ulandsbiståndet
i världen nya verktyg
och ny framtidstro.

Vår utrikespolitiska alliansfrihet,
uppmärksammade insatser av enskilda
svenskar i internationellt arbete och
vår hitintills — jag hoppas även i framtiden
— höga utbildningsstandard samt
inte minst den svenska ungdomens engagemang
i utvecklingsländernas problem
bidrar härtill. En betydande del
av vårt bistånd bör därför inriktas på
forskning om de fattiga ländernas utveckling
och problem samt om biståndets
mål, vägar och resultat.

Vilken konkret åtgärd har vi då föreslagit
för att ett sådant mål skall kunna
uppnås? Som ett första steg i denna
riktning har vi hävdat att det bör inrättas
ett statens råd för u-hjälpsforskning.
På sikt hoppas vi att det skall vara
möjligt att skapa ett internationellt
universitet för u-landsforskning och ulandsutbildning.

En annan fråga som jag vill ta upp
i detta sammanhang — den har också

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22 101

berörts av flera tidigare talare — gäller
länderprioriteringen i det svenska
biståndsarbetet. För moderata samlingspartiet
har den naturliga utgångspunkten
varit att vi skall hjälpa där hjälpbehovet
är störst och där vi har de
största möjligheterna att göra en konstruktiv
insats. Med denna utgångspunkt
var det naturligt att vi reagerade mot
formuleringen i statsverkspropositionen,
där det antyddes nya principer
för det svenska biståndsarbetet, nämligen
att Sverige i första hand skulle söka
samarbete med länder vilkas regeringar
i sin ekonomiska och sociala politik
strävar efter att genomföra sådana
strukturförändringar, som skapar förutsättningar
för en utveckling präglad av
ekonomisk och social utjämning, och
alt vi vid utbyggandet av våra direkta
bistånd gradvis skulle åstadkomma en
förskjutning, så att nya insatser i första
hand kommer i fråga i sådana länder.
Man måste säga att blotta misstanken
att vi skulle underlåta att hjälpa
ett fattigt folk, därför att dess regering
har andra politiska värderingar än dem
som t. ex. Sveriges socialdemokratiska
regering gillar, förefaller mig ganska
motbjudande. Hjälp kan inte få dirigeras
av sådana subjektiva uppfattningar.

Att inte acceptera generella former
för vilka länder som skall komma i
åtnjutande av svenskt u-landsbistånd
får självfallet inte innebära, att vårt
bistånd inte kan eller t. o. in. skall vara
förenat med vissa villkor. Utvecklingsbiståndet
innebär krav på en samverkan
med det mottagande landets
myndigheter, och det är fullt rimligt
att krav ställs på dessa myndigheters
medverkan i ett projekt; en förutsättning
för att ett projekt skall genomföras
är att mottagarlandet vidtar den ena
eller den andra av oss önskade åtgärden.

Det bör därför inte finnas några principiella
hinder för svenska biståndsinsatser
i vilka länder som helst, om vi
frän svensk sida uppställer vissa ön -

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

skemål som förutsättning för genomförandet
av ett projekt. Detta tycks också
vara den linje som SIDA förespråkar
och vill ge praktiskt uttryck för
genom att förlägga det s. k. CADU-projektet
till Etiopien. Jag skall inte gå in
på den saken närmare, men SIDA:s
principiella grundtanke är tydligen, att
man här skall kunna ställa villkoret att
den aviserade arrendelagen i Etiopien
skall föreläggas parlamentet och att
den också skall genomföras och tillämpas.

Man kan säga att denna metod att
angripa u-landsproblemen är fördomsfri,
pragmatisk och säkert också nödvändig
för att nå resultat. Vi skall göra
insatser där vi har möjligheter att
uppnå resultat därför att vissa objektiva
förutsättningar är för handen.

En med problematiken kring ländervalet
besläktad fråga är det svenska biståndet
till Vietnam. Här liksom när
det gäller u-hjälpen i allmänhet har moderata
samlingspartiet intagit den
ståndpunkten att hjälpen skall sättas
in där nöden och hjälpbehovet är störst
och där vi har de bästa möjligheterna
att göra en konstruktiv insats. Därför
fann jag redan i årets remissdebatt anledning
att kritisera regeringen för att
den då tycktes vara beredd att endast
låta den svenska hjälpen till Vietnam
gå till Nordvietnam. Huruvida regeringen
är beredd att göra detsamma nu ligger
i diskussionsfältet.

Det har mellan de politiska pratierna
samt i riksdagen och i utrikesutskottet
rått enighet om att det är vår humanitära
plikt att försöka hjälpa till att
lindra den mänskliga nöd som följt i
Vietnamkrigets spår, och där kan vi
inte dra upp några gränser ens mellan
Nord- och Sydveitnam. I det läge som
under de senaste dagarna uppstått i
Sydostasien tycks en sådan bindning av
det svenska humanitära biståndet och
den svenska återuppbyggnadshjälpen te
sig än mer omöjlig. Gränsdragningen
mellan de olika länderna är svårare att

102 Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

göra nu än tidigare. Ett nytt land, Kambodja,
har dragits in i kriget. I varje
avseende utom ett — jag tänker då på
den mera formella förutsättningen för
ett krig, nämligen en krigsförklaring
■— måste ett krig anses pågå mellan
Nordvietnam och Kambodja. Nordvietnamesiska
reguljära trupper har ju tillsammans
med FXL-förband varit i
stridskontakt med den kambodjanska
armén och hotar t. o. m. enligt vissa
uppgifter Kambodjas huvudstad. Genom
den amerikanska inmarschen i Kambodja
har detta land dessutom direkt
dragits in i Vietnamkriget.

Man skulle med andra ord kunna uttrycka
situationen så att man i stället
för en begränsning av det humanitära
biståndet till Nord- eller Sydvietnam
snarare kan tala om att det kan finnas
anledning att låta biståndet utgå till hela
det forna franska Indokina, alltså
inte bara till Nord- och Sydvietnam
utan även till Kambodja och Laos, som
ju ligger i riskzonen. Vid valet av mottagarländer
för den humanitära hjälpen —
jag upprepar det — får endast hjälpbehovet,
icke några ovidkommande förhållanden,
vara avgörande.

Herr talman! Jag har här begränsat
mig till att tala om ett mindre antal problem
och avstått från att behandla en
rad andra frågor, som det i och för sig
kunde vara intressant att tala om. Jag
har gjort det därför att det ändå råder
betydande enighet mellan de demokratiska
partierna rörande huvuddragen i
den svenska u-landspolitiken. Jag tror
att denna enighet är värdefull, inte
minst för att skapa ökad förståelse för
och bättre uppslutning kring vår biståndspolitik.
Därför är det också angeläget
att den enigheten bevaras och starkes.
Då har också våra möjligheter att
ge det svenska biståndet full effektivitet
ökats.

Herr ministern för utrikes ärendena
NILSSON:

Herr talman! Herr Gustafson i Göte -

borg nämnde i sitt anförande en iakttagelse
som vi kanske litet till mans
gjort, nämligen att det tyvärr under senare
tid har funnits tendenser till avmattning
av intresset för biståndspolitiken.
I likhet med honom anser jag
detta vara ytterligt beklagligt, och jag
kan också instämma i det citat från
ett uttalande av den ekumeniska nämnden,
som han anförde, om att en onödig
upprivande diskussion mellan de
demokratiska partierna angående dispositionen
av de medel som skall gå
till vår biståndsverksamhet endast kan
tjäna till att ytterligare kanske misstänkliggöra
de strävanden som jag i
alla händelser är mycket angelägen om
att realisera.

Det är därför jag noterar, såsom jag
redan gjort i första kammaren, att det
förvisso inte finns någon anledning att
uppförstora eventuella motsättningar eller,
såsom skett i vissa tidningar, göra
gällande att statsutskottets majoritet
skulle ha tillfogat min biståndssyn ett
nederlag —- något som jag i så fall har
all anledning att ta med största lugn
och ro. Alla försök att snedvrida debatten
på detta sätt är dömda att misslyckas,
inte minst om de görs av dem
som i statsutskottet har skrivit ihop sig
med de socialdemokratiska ledamöterna.
Det är sannerligen ett tillvägagångssätt
som jag måste betrakta som ytterligt
tvetydigt, och det är därför som jag
beträffande denna del av debatten gärna
ansluter mig till de synpunkter som
nyss framfördes av folkpartiets talesman
herr Gustafson.

Jag tvingas emellertid med anledning
av den debatt som tidigare ägt rum i
denna kammare att upprepa en rad av
de synpunkter som jag förut har framfört
i medkammaren.

Vi har nu kommit in i det decennium
som skall bli FN:s andra utvecklingsårtionde.
Förberedelser pågår i en rad
internationella organ för att man vid
generalförsamlingens 25 :e session i
höst skall kunna lägga grunden för en

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22

103

global samverkan med sikte på att minska
klyftorna mellan de rika och fattiga
länderna. Planeringen sker på basis av
vidgade kunskaper och förjupade erfarenheter
av utvecklingsarbetet.

I detta sammanhang är det intressant
att erinra något om den grundsyn som
den svenska biståndsverksamheten utgår
från. När principerna för vårt utvecklingsbistånd
formulerades i 1962
års biståndsproposition slog vi fast att
biståndssamarbetet förutsatte kunskap
om u-ländernas förhållanden, om de
djupast liggande orsakerna till deras
ekonomiska läge och om de centrala
faktorerna i utvecklingsprocessen. Med
utgångspunkt i erfarenheterna från vårt
eget samhälle konstaterade vi, att man
inte kunde bortse från de sociala och
politiska aspekterna av den ekonomiska
utvecklingsprocessen. Som exempel
nämndes vikten av jordreformer och
skattereformer.

Våra erfarenheter av utvecklingssamarbetet
med u-länderna under 1960-talet
har bekräftat hur väsentligt det är
att de sociala faktorerna i utvecklingsprocessen
beaktas. Utvecklingsansträngningarna
får inte ensidigt inriktas på
att främja ekonomiska mål.

När vi från .svensk sida aktivt engagerat
oss i arbetet på en framsynt och
realistisk strategi för det andra utvecklingsårtiondet
har vi handlat på grundval
av denna uppfattning. I vår skrivelse
för ett år sedan till FN:s generalsekreterare
framhöll vi att varje utvecklingsinsats
bör syfta till en fortgående
förbättring av den enskilda individens
levnadsförhållanden. Det enkla
begreppet att främja enbart ekonomiskt
framåtskridande är otillräckligt
och bör ersättas av idén om en samordnad
insats som syftar till att uppnå ekonomisk
och social utjämning.

Denna grundsyn finner stöd i de analyser
som genomförts av FN:s kommitté
för utvecklingsplanering under ledning
av den holländske ekonomen Jan
Tinbergen. Kommittén föreslår visser -

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

ligen ett kvantitativt årligt tillväxtmål
för bruttonationalprodukten för u-länderna,
men det betonas samtidigt starkt
att utvecklingsprocessen fordrar inte
bara en ökad produktionsförmåga utan
också genomgripande förändringar i uländern-as
ekonomiska och sociala
strukturer. Detta förutsätter att både de
internationella biståndsorganen och givarländerna
har ingående kännedom
om det enskilda mottagarlandets utvecklingssituation.
Man måste planera
varje biståndsinsats så, att den bringas
att samverka med landets egna utvecklingsansträngningar.
Detta är den självfallna
utgångspunkten för en diskussion
också om ländervalet för ett givarlands
direkta bistånd; jag återkommer
senare till den frågan.

Den s. k. Jacksonutredningen beträffande
formerna för FN-systemets tekniska
biståndsverksamhet, som har åberopats
här i dag, ger uttryck för samma
synsätt: biståndsinsatserna skall

bygga på ett noggrant studium av mottagarlandets
utvecklingssituation och
nära samordnas med landets egen planering.
Jacksonutredningen betonar
också betydelsen av att platsrepresentanten
för FN :s utvecklingsprogram —
UNDP — i nära samarbete med tekniska
rådgivare från de olika fackorganen
för utbildning, hälsovård o. s. v.
samordnar och långtidsplanerar FNsystemets
biståndsinsatser på fältet. Detta
i sin tur förutsätter även en anknytning
av Världsbanksgruppens arbete
till det övriga FN-systemet. Härigenom
skapas också en sund bas för en
samordning av bilateralt och multilateralt
bistånd.

Vi har, efter studium av utredningen,
stött dessa principer. För Sverige
är det en självklar linje att aktivt medverka
till en reformering av FN-systemet
som leder till ökad effektivitet och
som därför i högsta grad också ligger i
u-ländernas intresse. Jag vill gärna understryka
vad utskottet skriver, nämligen
att detta arbete på effelctivisering

104 Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

av FN:s biståndsorgan är av största betydelse
för möjligheterna till ökat finansiellt
stöd åt FN:s biståndsverksamhet
och därmed ett stärkande av FN:s
roll över huvud taget.

Det svenska stödet till den internationella
utvecklingsfonden, IDA, som
framför allt kommit till uttryck genom
avsevärda extrabidrag, har baserats på
att IDA:s krediter på synnerligen mjuka
villkor i huvudsak koncentreras till
socialt betydelsefulla projekt i de fattigaste
länderna. Denna inriktning av
verksamheten har under det gångna
året markerats ytterligare. Undersysselsättningen
i u-länderna, urbaniseringen
och utbildningsgapet blir i allt
högre grad målområden för IDA:s insatser.

IDA utgör en betydelsefull finansieringskälla
för utvecklingsansträngningarna
i de fattigaste länderna. U-länderna
själva har understrukit detta mycket
starkt, inte minst i den s. k. Algerstadgan
inför UNCTAD :s New Delhi-konferens.
Bland annat mot denna bakgrund
bör Sverige fortsätta att arbeta
för att organisationen får ökade resurser.
För närvarande pågår förhandlingar
om den tredje påfyllnaden av IDA:s
fonder. Om man denna gång — såsom
föreslagits av Pearsonkommissionen —
kan uppnå en bidragsvolym på 1 miljard
dollar om året, har det skett en väsentlig
breddning av u-ländernas tillgång
till multilateralt bistånd på mjuka
villkor och utan bindningar beträffande
upphandling i visst land.

Pearsonkommissionen förordar en
tydligare gränsdragning mellan det klart
biståndsinriktade IDA och resten av
Världsbanksgruppen. Detta förslag förtjänar
enligt min mening noggrant övervägande
såväl i medlemsländerna som
inom Världsbanksgruppen. Som en del
av denna grupp står IDA i sin verksamhet
under påtagligt inflytande från de
stora givarländerna. Det är vår strävan
att tillsammans med u-länderna på
olika sätt skapa bättre balans och öka

u-landsinflytandet.

Sverige var ett av de första länder
som klart uttalade sig för ett biståndsmål
som endast hänför sig till offentliga
transaktioner. Vår biståndsplan innebär
som bekant att statsmedel tillhandahållna
genom budgetanslag m. m.
skall motsvara 1 procent av bruttonationalprodukten
budgetåret 1974/75.
Allt fler givarländer har nu antagit
långsiktiga program för sitt offentliga
bistånd. Principen har emellertid debatterats
häftigt, t. ex. vid UNCTADkonferensen
i New Delhi, där de flesta
rika länderna motsatte sig ett förslag
om ett offentligt biståndsmål. Förslaget
stöddes av samtliga u-länder men
endast av fyra i-länder, däribland Sverige.
Det är mot denna bakgrund värdefullt
att Pearsonkommissionen rekommenderar
alt de rika länderna skall
öka sitt offentliga biståndsflöde fram
till 1975 så, att det uppgår till 0,7 procent
av ländernas bruttonationalprodukt.
Rapporten synes redan nu ha haft
genomslagskraft i flera i-länder. Det är
regeringens förhoppning att ett mål för
offentligt bistånd kommer att accepteras
som ett centralt inslag i den internationella
utvecklingsstrategin för
1970-talet.

Det utländska biståndet kan endast
svara för en helt liten del av ett ulands
utvecklingsansträngningar. Detta
gäller i allra högsta grad för ett enskilt
givarlands bistånd. För att biståndet
skall få maximal utvecklingseffekt
måste det således sättas in i program
och projekt som u-länderna själva ger
förtur. Härigenom kan insatserna samverka
med u-landsregeringens utvecklingspolitik.
Utvecklingssamarbetet får
på detta sätt formen av en förtroendefull
samverkan för främjande av gemensamma
målsättningar, lag vill i detta
sammanhang citera Pearsonrapporten:
»Mottagaren måste bära det fulla
ansvaret för politiken annars kommer
biståndet att stöta på ett motstånd, som
gör hjälpen verkningslös.» Jag förut -

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22 105

sätter att det råder enighet om dessa
utgångspunkter.

Enighet föreligger vidare om att Sverige
måste koncentrera huvuddelen av
sitt direkta bistånd till en begränsad
krets av mottagarländer. Våra tidigare
erfarenheter har lärt oss att detta
är en nödvändig följd av våra begränsade
planerings- och förvaltningsresurser.
Detta utesluter inte, som statsutskottet
betonat i sina uttalanden 1968
och 1969, en viss förändring av mottagarkretsen;
utskottet pekar på att den
betydande ökningen av biståndsresurserna
skulle kunna ge utrymme för en
försiktig utvidgning av denna krets.

Regeringen utformar politiken beträffande
ländervalet på grundval av de av
riksdagen fastlagda målsättningarna för
vårt bistånd. Uttalandet i statsverkspropositionen
om en gradvis förskjutning
av våra biståndsinsatser innebär ingen
omläggning av vår politik, som det
ibland hävdats i den hetsiga debatten,
utan en konsekvent tillämpning av riktlinjer
som det rått enighet om. Statsutskottet
betonade i utlåtande förra året
att »beslut om upptagande av nya huvudmottagarländer
måste föregås av
grundliga analyser, som klarlägger förutsättningarna
för svenskt bistånd i
större omfattning». Att en sådan analys
bör omfatta u-landets utvecklingspolitik
och ekonomiska och sociala struktur
är ett påpekande som återkommer i nästan
varje riksdagsmotion om utvecklingssamarbete
med nya mottagarländer,
oberoende av vilket land som föreslås
eller vilket parti motionären representerar.

Statsutskottet ger sin anslutning till
propositionens uttalande vad avser länderval
och förskjutning vid utbyggandet
av Sveriges direkta bistånd. Man
hävdar att i »de fall då ett u-land sedan
länge har behärskats av en regim
som har visat sig ointresserad av en
både ekonomisk och social utveckling
finns det skäl att visa återhållsamhet i
fråga om nya svenska biståndsinsatser.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

I de fall då starka indicier talar för
att en u-landsregim allvarligt strävar
till ekonomisk och social utjämning
och har realistiska förutsättningar att
samtidigt öka den allmänna utvecklingstakten,
om den får bistånd utifrån,
kan det vara särskilt befogat för vårt
land att underlätta dessa strävanden.»
Detta uttalande är helt i linje med regeringens
uppfattning som denna redovisats
i statsverkspropositionen.

Jag kan självfallet också ställa mig
bakom utskottets påpekande att det
»svenska utvecklingssamarbetet skall
syfta till reformer på lång sikt i en
riktning, som är förenlig med våra ideal
om social och ekonomisk rättvisa och
om allas delaktighet i kulturen och i
samhällets styrelse. När statsmakterna
har att ta ställning till en utvidgning
av mottagarkretsen för bilateralt bistånd,
bör de främst välja länder som
förenar fattigdomens och underutvecklingens
behov med framstegsvilja och
utvecklingskraft.» Det förhåller sig
t. o. in. på det sättet att jag känner igen
dessa formuleringar från något som jag
själv har sagt, och det finns därför,
som nämnt, ingen som helst anledning
för mig att ha någon kritisk inställning
till vad utskottet yttrar i detta sammanhang.
En långsiktig planering är
under alla omständigheter nödvändig
för att de svenska biståndsinsatserna
skall komma till fullgott utnyttjande.
SIDA planerar i dag för nya insatser att
göras, märk väl, år 1973. Det är i det
perspektivet som genomförandet av en
gradvis förskjutning beträffande våra
insatser skall ses.

Låt mig också slå fast att den analys
av ett mottagarlands utvecklingspolitik,
som ständigt måte göras inför ställningstaganden
om bistånd, inte innebär
någon värdering av landets politiska
system eller utrikespolitik. Jag vill
därför tillbakavisa alla påståenden om
att vi i likhet med stormakterna skulle

våra insatser.
4*—Andra kammarens protokoll 1970. Nr 22

lagga saaana värderingar till grund

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

106 Nr 22

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

Jag skall inte i denna kammare upprepa
den karakteristik som jag gjorde i
medkammaren av ett sådant förfaringssätt
och sådana skrivsätt. Jag vill bara
än en gång fastslå att man tydligen,
särskilt i den moderata pressen, har
en dunkel föreställning om att den kapitalistiska
stormaktspolitik som kommer
till uttryck även i utvecklingssamarbetet
är en särskild belastning för dessa
stater. När man nu vill förebrå regeringen
för att den skulle handla i samma
riktning hänvisar man till stormakternas
handlande. Det är verkligen avslöjande
för dem som säger sig vara företrädare
för en kapitalistisk åskådning
och ideologi.

Utskottet utgår från att den svenska
biståndspolitikens målsättningar är
möjliga att uppnå i länder med olika
politiska och ekonomiska system. Jag
vill gärna instämma i detta. Av länder
som för inte länge sedan har frigjorts
från koloniala band skulle det vara
orimligt att kräva att de också hunnit
genomföra ett demokratiskt samhällssystem
som motsvarar våra egna ideal.

Biståndet till några områden i uvärlden
har kommit speciellt i förgrunden
på grund av de komplicerade politiska
förhållandena där. Det gäller biståndet
till Vietnam och till Nigeria
samt våra insatser i södra Afrika, där
minoritetsregimernas grepp har hårdnat.
Vietnam bär drabbats hårt av det
mångåriga och grymma kriget. De utvecklingsresultat
som tidigare uppnåtts
har i stor utsträckning raserats. Nu får
vi nya rapporter om att amerikanska
trupper invaderar Kambodja. Hur någon
kan påstå att detta inte skulle ha
ökat spänningarna i världen och att det
inte skulle drabba nya områden och
drabba de indokinesiska folken begriper
jag inte. Regeringen bär tagit klart
avstånd från denna utvidgning av kriget,
som endast kan öka lidandet i denna
del av världen. Att påstå något annat
vittnar enligt mitt förmenande om
en djup och allsidig felbedömning, för

att inte siiga okunnighet, om det faktiska
läget i Sydostasien — detta sagt
med direkt adress till herr Holmberg
för att undvika alla missförstånd; jag
måste även i detta sammanhang ägna
hans ord från vår senaste debatt en
vänlig hågkomst.

För ett år sedan uttalade sig — som
statsutskottet nu erinrar om — en enig
riksdag för humanitärt bistånd och
återuppbyggnadsbistånd till Vietnam. I
dag lämnar vi humanitärt bistånd och
förbereder en återuppbyggnadsinsats efter
kriget.

Det humanitära biståndet till Vietnam,
d. v. s. en större hjälpinsats på
sjukvårdens område i Nordvietnam och
humanitära insatser till Vietnams olika
delar, har gett oss en viss erfarenhet.
Detta bistånd har lämnats genom Röda
korset. Vi har kommit överens med
Nordvietnams regering om att det fortsatta
och vidgade humanitära stödet
också skall gå genom Röda korset. Förhandlingar
mellan de svenska och nordvietnamesiska
Röda korsorganisationerna
inleddes för några veckor sedan.
Dessa förhandlingar gäller dels de 10
miljoner kronor som anslagits för humanitärt
bistånd till Nordvietnam under
innevarande budgetår, dels — med
förbehåll för riksdagens godkännande
— de 25 miljoner kronor som upptagits
i årets statsverksproposition. Bland de
varuslag som diskuterats mellan parterna
ingår stora kvantiteter textilier.

Genom vår och de andra nordiska
ländernas finansiering av Internationella
röda korsförbundets planering av humanitärt
bistånd till hela Vietnam har
vi bidragit till att höja beredskapen hos
detta internationella biståndsorgan på
det humanitära biståndets område. Nyligen
anslog regeringen 4 miljoner kronor
för Internationella röda korsets biståndsverksamhet
i hela Vietnam.

Planeringen av återuppbyggnadsbiståndet
till Nordvietnam, som föreslagits
uppgå till 150 miljoner kronor, kräver
kontakter och förhandlingar med

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22

107

mottagarlandets regering. Genom upptagande
av diplomatiska förbindelser
med Nordvietnam har vi skapat goda
förutsättningar härför. Inom UD och
SIDA liar planeringen intensifierats. Vi
siktar på att kunna sätta in återuppbyggnadsbislåndet
så snart kriget är
över. Utskottet uttrycker den förhoppning,
som vi alla hyser, nämligen att
reella förutsättningar snart skall föreligga
för utbetalningar av detta bistånd.
Skulle emellertid krigsslutet visa sig vara
avlägset kan det, om Nordvietnam
så önskar, bli aktuellt att utnyttja delar
av dessa medel för humanitärt bistånd.

Beträffande hjälpen till offren för inbördeskriget
i Nigeria kan jag erinra
om att sammanlagt 18 miljoner kronor
anvisats för detta ändamål. Det senaste
beslutet fattades i januari i år, när regeringen
bemyndigade SIDA att inom
ramen för fältverksamlietsanslaget fördela
5 miljoner kronor mellan Röda
korset och Lutherhjälpen. Kort tid efter
detta upphörde striderna och situationen
ändrades i flera avseenden ■—
bl. a. blev de kostsamma flygtransporterna
av livsmedel inte längre nödvändiga.
Däremot fick FN:s barnfond,
UNICEF, goda möjligheter att arbeta i
landet, och i samråd med SIDA omdirigerades
1 av de 5 miljonerna till denna
organisation för att snabbt nyttiggöra
resurserna. I dagarna görs en utbetalning
till Lutherhjälpen på 1,5 miljoner
kronor. Vi har fortlöpande kontakter
med regeringen i Lagos och är — som
framgår av statsverkspropositionen —
beredda att även under nästa budgetår
bistå offren för den tragiska konflikten.

Som ett viktigt led i vårt bistånd ingår
det stöd vi lämnar till de fria staterna
i södra Afrika och flyktingar och
offer för rasdiskrimineringspolitiken.
När det gäller denna del av biståndet
finns det emellertid ett motiv utöver
det allmänna motivet att höja de fattiga
folkens levnadsnivå: vi önskar medverka
till att kolonial övermakt och rasförtryck
avskaffas och nationell frigö -

Det statliga utvecklingsbiståndet in. m.

relse uppnås. Vi vill hjälpa de fria staterna
till en utveckling mot ekonomiskt
oberoende av Sydafrika. Vi ger humanitärt
bistånd till frihetsrörelser i enlighet
med FN-församlingens resolutioner.

Vårt bistånd, herr talman, inom södra
Afrika är ett led i förverkligandet av
vår politik att hjälpa de förtryckta folk
som ännu inte fått sin frihet och dem
som visserligen är oberoende men som
riskerar att dras in i minoritetsregimernas
välde på grund av sitt geografiska
läge och sina bristande ekonomiska
och tekniska resurser. Andra led f
den politiken är vårt agerande i FN och
vårt iakttagande av sanktionsbeslutet
beträffande Sydrhodesia. Vi kommer att
fortsätta vår biståndsverksamhet i södra
Afrika som moraliskt och materiellt
uttryck för solidaritet med dem som
leder kampen för nationell frigörelse,
folkens självbestämmanderätt, mänskliga
rättigheter och en rimlig materiell
och kulturell levnadsstandard.

.lag övergår nu, herr talman, till att
något diskutera biståndssamarbetet i
förhållande till huvudsektorerna i u-ländernas
näringsliv.

Jag har tidigare påpekat att målsättningen
ekonomisk tillväxt i alltför hög
grad präglade de internationella utvecklingsansträngningarna
under det första
utvecklingsårtiondet. Nationalinkomstens
ökning framstod som det avgörande
måttet på framgång. En så ensidig
inriktning av den ekonomiska politiken
har i-länderna emellertid inte varit beredda
att godta för egen del: till målsättningen
ekonomisk expansion fogas
ju kravet på full sysselsättning.

Det finns ingen anledning anta att arbetslöshet
skulle verka mindre demoraliserande
på människorna i u-länderna
än i i-länderna. Därför är det med största
oro man tar del av de uppskattningar
som gjorts av arbetslöshetens aktuella
och framtida omfattning i u-länderna.
Antalet arbetslösa där utgör hundratals
miljoner. FN :s socialexpertmöte i Stock -

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

108 Nr 22

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

holm i höstas under ledning av Inga
Thorsson befarade att halva arbetsstyrkan
i u-länderna om tio år skulle vara
arbetslös eller undersysselsatt om inte
kraftfulla motåtgärder vidtogs. Mötet
betecknade sysselsättningsfrågan som
det andra utvecldingsårtiondets kanske
allvarligaste problem. Då vi utformar
våra biståndsinsatser i syfte att förbättra
u-ländernas produktionsförhållanden
måste vi därför ha sysselsättningsaspekten
för ögonen.

Jordbruket sysselsätter, som också påpekades
i ett tidigare anförande, det
stora flertalet av befolkningen i u-länderna
och svarar för största delen av
u-ländernas samlade produktion. Utvecklingen
på jordbruksområdet under
senaste år har i flera länder medfört
inte oväsentliga produktionsökningar.
Nya och mer kapitalkrävande brukningsmetoder
-— konstgödning och nya
utsäden — har givit goda resultat. Självförsörjning
och möjligheter att exportera
ett överskott kan komma att ersätta
importbehovet. Jag tror inte att det är
alltför optimistiskt att göra ett sådant
påstående.

Men denna s. k. gröna revolution har
tyvärr även givit upphov till sociala
problem i form av minskad sysselsättning
och vidgade inkomstklyftor mellan
olika jordbrukargrupper. Allmänt
kan man säga att utvecklingen gynnat
de stora och medelstora jordbruken.
Dessa men inte småbrukarna orkar med
att satsa det kapital som den nya metodiken
kräver. Våra insatser för landsbygdens
utveckling måste således utformas
så att dessa negativa sociala biverkningar
av de tekniska framstegen
om möjligt motverkas.

Det är också givet att industrin har
en huvudroll i utvecklingsprocessen.
Det är i stor utsträckning därifrån —
det skall erkännas — som impulserna
till förnyelse utgår. Med en riktig industrialiseringspolitik
kan industrin
och jordbruket bringas att stödja varandra
och utvecklas harmoniskt sida

vid sida. U-länderna har själva gång på
gång understrukit den vikt man fäster
vid en snabb industriutveckling. Rollen
som den ständiga råvaruleverantören
avskräcker helt enkelt.

Industrialiseringsprocessen är emellertid
mycket kapital- och kunskapskrävande,
och detta ställer stora krav på
utformningen av industrialiseringspolitiken.
Tidigare koncentrerade u-länderna
i hög grad sina ansträngningar på
den tunga industrin. De stora företagen
och de tekniskt avancerade produktionsmetoderna
gavs förtur. Detta visade
sig emellertid ofta leda till alltför få
arbetstillfällen och skapade dessutom
en konflikt mellan modern teknik och
traditionellt hantverk. Hantverket kom
oftast till korta, med förvärrad arbetslöshet
och en orättvis inkomstfördelning
som följd.

För att minska klyftan mellan den
moderna industrisektorn och jordbruksoch
hantverkssektorerna, satsar man nu
på många håll i tredje världen på småindustri
på landsbygden och på s. k.
småindustriområden. Detta har visat sig
ha gynnsam effekt på sysselsättningen
och lett till minskade klyftor i samhället.

Inom SIDA studerar man just nu möjligheterna
att medverka vid utbyggandet
av sådana industriområden. Det är
en för oss ny form av bistånd inom industrisektorn,
men vi har sedan länge
bidragit till industrialiseringen i u-länderna
i andra former. Sålunda har vi
lämnat krediter till u-ländernas egna utvecklingsbanker
och även i övrigt givit
krediter till industrialiseringsändamål.

Statligt ägande är vanligt inom industrisektorn
i många u-länder, särskilt
för större industriprojekt av central betydelse
ur samhällsekonomisk synpunkt
som på kort sikt inte ter sig tillräckligt
lönsamma för det privata näringslivet.
Både dessa industrier och den sparsamt
förekommande kooperativt ägda industrin
och den inhemska privata indu -

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22

109

strin har större svårigheter att rekrytera
erforderlig utländsk expertis än företag
med utländska privata ägarintressen.

För att stödja dessa u-ländernas egna
alternativ till en industrialisering kommer
vi att studera frågan om en utbyggnad
av vårt industribistånd till att
förutom utvecklingskrediter även omfatta
personellt bistånd.

Det svenska offentliga biståndet utgår,
som jag sökt redovisa, från u-ländernas
behöv och önskemål och bar till
syfte att stödja u-ländernas egna ansträngningar
att åstadkomma social utjämning
och ekonomisk utveckling. Det
privata näringslivets kontakter med uländerna
är däremot av kommersiell natur
och tar främst formen av handel
och direkta investeringar. Syftet här är
helt naturligt att ge vinster för det exporterande
och investerande företaget.
Denna skillnad i utgångspunkter och
målsättningar är viktig för bedömningen
av olika förslag till statligt stöd åt
näringslivets verksamhet i u-länderna.
Sådant samarbete måste ske på basis av
de av riksdagen fastlagda principerna
för svenskt bistånd. Inom denna ram
äger också ett väsentligt samarbete rum.
För att spara tid vill jag bara kort nämna
de omfattande beställningar som
svenskt näringsliv genom sin konkurrenskraft
får på basis av våra obundna
biståndskrediter, utnyttjandet av svenska
konsulter i många fall vid förberedelserna
av projekt som avses bli finansierade
med svenska utvecklingskrediter,
exportkreditgarantier på särskilt
förmånliga villkor vid export till u-länder,
o. s. v. De kontakter och den erfarenhet
som svenska företag erhåller på
detta sätt torde i stor utsträckning kunna
användas även i deras övriga verksamhet.
Genom representanter i SIDA:s
styrelse och i de svenska delegationerna
exempelvis till FN :s industriorganisation,
UNIDO, kan näringslivet också
få insyn i den offentliga biståndsverksamheten
och tillföra den sina egna er -

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.
farenheter.

I detta sammanhang vill jag i anslutning
till vad herr Holmberg här nämnde
påminna om en sak som han kanske
i någon mån förbisåg i sitt anförande.

Den internationella statistiken tar ingen
hänsyn till återflödet från u-länderna
av räntor och vinster på privata investeringar.
Inom UNCTAD har bl. a.
på svenskt initiativ en studie av resursflödet
från u-länderna genomförts. Uppgifterna
i denna hänför sig till 1967
och visar att cirka hälften av det totala
kapital, privat såväl som offentligt, som
årligen tillförs u-länderna går tillbaka
som betalning av räntor på gamla lån
och som vinstöverföringar till de rika
länderna.

Behovet av att söka få alla givarländer
att acceptera en målsättning om
kraftig ökning av det offentliga biståndet
på mjuka villkor understryks av att
privat utländskt kapital ur betalningssynpunkt
är en mycket kostsam finansieringskälla
för u-länderna. Jag tror
att man bör ha detta i åminnelse när
man jämför det offentliga biståndet med
de privata investeringarna i u-länderna.

Riksdagen har beslutat om ett investeringsgarantisystem,
syftande till att stimulera
sådana privata investeringar i uländerna
som är klart utvecklingsfrämjande.
Systemet avser en begränsad
krets av mottagarländer. Detta har en
mycket naturlig förklaring: bedömningen
av en investerings inpassning i värdlandets
utvecklingsplanering och dess
sociala konsekvenser förutsätter god
kännedom om landet i fråga. Genom vår
biståndsplanering kan vi överblicka situationen
i de länder med vilka vi har
det mest omfattande samarbetet. Att nu

— innan någon praktisk erfarenhet vunnits
av garantisystemets funktionssätt

— vidga länderkretsen för investeringsgarantierna
förefaller inte särskilt välmotiverat.
Jag får kanske tillägga att
det inte är någon liten del av u-världen
som omfattas av systemet. Mer än hälften
av u-ländernas befolkning återfinns

Ilo Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

i denna länderkrets.

Slutligen vill jag säga att den av riksdagen
antagna planen för ökningen av
det svenska utvecklingsbiståndet innebär
en kraftigare satsning än på något
annat huvudområde i statsbudgeten.
Planeringsramarna för treårsperioden
t. o. in. budgetåret 1972/73, som statsutskottet
hemställer skall godkännas, omfattar
närmare 3 miljarder kronor. Dessa
belopp och det fortsatta uppbyggandet
mot ett uppnående av enprocentsmålet
1974/75 ställer stora krav på den
svenska ekonomin och betalningsbalansen.

När det gäller bedömningen av våra
möjligheter att förverkliga det beslut
som redan är fattat beträffande enprocentsmålet
ansluter jag mig snarare till
herr Gustafsons i Göteborg bedömning
än till herr Holmbergs. Herr Holmberg
påstod att vi skulle ha skött vår ekonomi
på ett sådant sätt att vi inte skulle
mäkta med dessa åtaganden. Herr Gustafson
var som bekant av annan mening,
och jag ansluter mig till den.

Det är nu som vår ofta åberopade
solidaritet med de fattiga folken kominer
att prövas. De som för något eller
några år sedan krävde -— och kanske
ännu i dag kräver — en snabbare stegring
av biståndsanslagen bör nu visa
sin vilja att ge förtur åt resursöverföringarna
till u-länderna och i motsvarande
mån hålla tillbaka andra krav på
den svenska ekonomin. Endast genom
att vi avstår från en del av vår standardökning
är det möjligt att nå biståndsmålet.
Men den internationella solidariteten
måste gå hand i hand med
den nationella. Det växande utvecklingsbiståndet
måste förankras i en jämlikhetspolitik
inom vårt land, en politik
som verkligen övertygar medborgarna
om vår strävan att rättvist fördela
bördorna.

Herr HOLMBERG (m) kort genmäle:

Herr talman! Först en kort kommentar
till herr Nilssons optimistiska eko -

nomiska bedömning, som tydligen är ett
resultat av en överenskommelse inom
regeringen att uteslutande framhäva,
icke de verkliga realiteterna utan de
ekonomiska drömmarna för framtiden.
Jag tror att herr Nilsson ändå inser,
att vi med en bättre skött ekonomi hade
haft ett bättre och säkrare underlag
för den hjälp till u-länderna, varom vi
alla är överens.

Sedan vill jag bara i korthet beröra
en annan sak. Herr Nilsson har uppenbarligen
inte gått ifrån sin favoritteknik,
nämligen att utan grund framhäva
andra som mindre känsliga för mänsklig
nöd och mänskligt lidande än herr
Nilsson själv är. Jag hade anledning att
påpeka det redan häromdagen i den debatt
vi då hade om utrikespolitiken,
och herr Nilsson har uppenbarligen inte
förändrat sig.

Men för klarhetens skull, eftersom
herr Nilsson adresserade sig till mig,
vill jag säga följande. Jag har sagt och
fortsätter att säga, att utvecklingen i
Kambodja innebär ökat lidande ocii
ökad nöd för befolkningen i inte bara
Kambodja och de berörda stridsområdena
utan att den dessutom kan innebära
ökad nöd och ökat lidande i hela
Sydostasien. Jag har sagt, och står för
det, att utvecklingen är både farlig och
beklaglig. Jag har sagt att utvecklingen
i Kambodja innebär stora risker för en
utvidgning av kriget. Men jag säger
dessutom att denna utvidgning av kriget
pågått länge, därför att i Kambodja redan
finns enligt uppgift 40 000 man
nordvietnameser och FNL-styrkor och
därför att Nordvietnam redan har infiltrerat
mycket stora områden i Laos.
Jag säger detta, herr Nilsson, därför
att det är fråga om ett delat ansvar för
den mycket otäcka och ödesdigra utvecklingen
i Sydostasien. Jag tror, att
vi har anledning att kräva av utrikesministern
en mer nyanserad och mer
välinformerad syn på utvecklingen i
Sydostasien än vad som hittills kommit
fram.

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22

Ilerr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Utrikesministern tyckte
inte om att jag hade karakteriserat statsutskottets
utlåtande som ett nederlag
för regeringen, allra helst som jag själv
hade varit med och kompromissat, om
det nu är det som har hänt. Nej, jag
talade inte om något nederlag för regeringen
eller för utrikesministern. Jag
gjorde påståendet om en korrigering av
vad regeringen hade sagt i sin proposition
villkorligt, därför att det var ganska
svårt för utskottet att veta vad regeringen
egentligen avsåg.

Nu säger Torsten Nilsson att han är
nöjd med de kompletteringar som statsutskotttet
har gjort till hans egen text
i statsverkspropositionen, och då är ju
allt gott och väl. Då är vi alltså överens
om de formuleringar som står i statsutskottets
utlåtande. De innebär, såvitt
jag kan begripa, inga nyheter vad beträffar
principerna för urvalet av nya
biståndsländer, inte heller innebär de,
såvitt jag kan förstå, någon förändring
av sammansättningen av den nuvarande
kretsen av mottagarländer. Vi behöver
alltså inte tala om några nederlag. Låt
oss i stället tala om segrar, låt oss tala
om en seger för klarheten om principen
för det svenska ländervalet.

Torsten Nilsson talade ganska mycket
om industrialiseringen i u-länderna.
.lag tycker att det var bra att han uppehöll
sig så mycket vid det som han
gjorde. Statsutskottet har också gjort
det. Vi har talat om behovet av industrialisering
i allmänhet och vi har talat
om den insats, som statlig medverkan
kan innebära i den industrialiseringen
genom biståndsinsatser av olika slag.
Vi har också talat om kooperativ och
facklig medverkan, och Torsten Nilsson
talade själv i dag om personell medverkan
från näringslivets sida. Allt detta
är bra, men vad som också behövs för
att industrialisering skall kunna komma
i gång är självfallet kapital. Här gör
Sverige inte särskilt mycket. Vi lämnar
offentliga krediter som naturligtvis del -

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

vis är till nytta för industrialiseringen,
men när det gäller privat kapital är vi
påfallande snåla. Vi har ett investeringsgarantisystem
som, såvitt jag förstår,
är ett av de få som innebär hårda begränsningar
till vissa länder dessutom
beskrivna som huvudmottagarländer
trots att det begreppet numera är mer
eller mindre avskaffat. För övrigt vidtas
ganska få stimulansåtgärder. Den socialdemokratiska
utskottsmajoriteten framhåller
att det inte är bistånd att vidta
stimulansåtgärder för näringslivets direkta
investeringar i u-länderna. Det säges
vara en sak som får diskuteras i annat
sammanhang. När nu Torsten Nilsson
visat så stort intresse för industrialiseringen
tycker jag då att det vore intressant
att få veta hur privata kapitalinsatser
skall kunna stimuleras i u-länderna
och om man nu får räkna med
att regeringen kommer att diskutera frågan
i annat sammanhang.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Utrikesministern och
jag är överens om en sak, nämligen att
u-hjälpen inte får vara någon restpost
i vår budget. Även om det blir svårt
ekonomiskt får vi inte börja pruta på
u-hjälpen, utan den måste stå högt på
prioriteringslistan.

Däremot tror jag inte att vi är överens
beträffande bedömningen av regeringens
sätt att sköta den ekonomiska
politiken. Jag tycker att det innebär ett
ganska dåligt betyg när finansministern
i går var tvungen att framhålla att det,
för att undvika ett toalt reformstopp,
kanske blir nödvändigt att minska redan
beslutade utgifter. Men den debatten
får vi föra när de ekonomiska frågorna
tas upp. Det viktiga är att vi är
överens om att biståndet till u-länderna
har en sådan prioritet, att det inte prutas
ned, när vi inte har så stora ekonomiska
resurser som vi skulle önskat. Vi
är villiga att gå med på detta i solidaritetens
intresse och är fortfarande, herr

112 Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

utrikesminister, beredda att diskutera
en ytterligare ökning av u-hjälpen, vilket
också framgår av våra reservationer.

Utrikesministern talade också om industriell
verksamhet i u-länderna. Jag
tror det är angeläget att framhålla att
uppgiften att bygga ut industrin i u-länderna
för att så småningom nå målet
»handel, icke hjälp» är så stor att det
behövs alla insatser. Det är också nödvändigt
med stora insatser från den privata
industrins sida, och u-länderna välkomnar
ju också en sådan hjälp under
vissa bestämda förutsättningar som angivits
i Algerstadgan. Detta innebär att
projektet inte får gälla exploatering av
någon naturtillgång, varefter vederbörande
snabbt drar sig tillbaka då vinsterna
tagits ut. Det måste röra sig om
en verksamhet som ingår i landets utvecklingsplan.
Vidare måste man ge de
anställda rimliga sociala villkor, och
jag vill gärna tillägga — även om det
inte uttryckligen står i Algerstadgan —
att en betydande del av vinsten inte
skall tas hem utan plöjas ned för att
användas för vidare industriell utbyggnad.
Under sådana förhållanden tycker
jag att investeringsgarantierna är mycket
värdefulla. Eftersom vid deras införande,
om jag minns rätt, endast det
socialdemokratiska ungdomsförbundet
var inne på den linje som kom att följas
under det att stora remissinstanser,
inklusive LO, ville att man skulle ha
en icke-diskriminatorisk behandling av
u-länderna, anser jag det vara på tiden
att nu utvidga området för investeringsgarantierna.

Herr ministern för utrikes ärendena
NILSSON:

Herr talman! Jag begagnade mig bara
av det tillfälle jag fick gratis, när herr
Gustafson i Göteborg i sitt första anförande
med hänvisning till vad en annan
institution sagt inte drog den pessimistiska
slutsatsen att vårt valutaläge omöjliggjorde
för oss att fullfölja våra åtaganden.
Det var det jag knöt an till,

Och jag tyckte mig kunna utläsa att herr
Gustafson hade en om jag så får uttrycka
det mindre pessimistisk syn på
vårt ekonomiska läge än den herr Holmberg
gav uttryck för.

Sedan vill jag säga att vi alls inte
motsätter oss att privata företag investerar
i u-länderna, det är bara fråga om
under vilka betingelser det sker. Och
eftersom man i det privata näringslivet
inte har begagnat sig av de möjligheter
som stått till buds säger vi på vår sida,
att vår erfarenhet hittills av sådan
verksamhet är för ringa för att vi nu
skulle ha anledning att ändra på hittills
gällande bestämmelser. Herr Gustafson
i Göteborg kan väl heller inte
komma ifrån att villkoren i allmänhet
är vida hårdare för u-länderna, när det
gäller privata investeringar, än när det
är fråga om offentligt bistånd på synnerligen
mjuka kreditvillkor. Han gjorde
ju också ett medgivande, när han
uttryckte förhoppningen att de privata
företag som investerar i u-länder inte
skulle ta hem vinsterna utan möjligen
plöja ned dem i fortsatt företagande.

Herr Holmberg var upprörd över att
jag hade betvivlat moderata samlingspartiets
engagemang och känsla för det
grymma och fasanfulla kriget i Sydostasien,
ett påstående som herr Holmberg
tillbakavisade. Men, herr Holmberg,
den uppfattningen har ni själva
medverkat till att skapa, eftersom ni
skruvar upp vad som händer på ett möte
här eller vad som sägs i en replik
där till stora och väsentliga ting, i
stället för att inrikta er uppmärksamhet
och — för all del —• er kritik på vad
som sker i Sydostasien. Men när herr
Holmberg nu förklarar att han känner
starkt för de lidande människorna, så
noterar jag det och säger att det är värdefullt
med några droppar av en sådan
känsla, även om den till äventyrs
skulle vara syntetisk; herr Holmberg
får förlåta om jag säger det.

Slutligen var det en missuppfattning
av herr Ullsten, om han trodde att jag

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22

113

beskyllt honom för att ha sagt att en
granskning av utskottets utlåtande visade
att regeringen och jag själv hade lidit
ett nederlag. Det har jag inte sagt,
herr Ullsten. Vad jag sade var att vissa
tidningar hade velat tolka det som ett
nederlag. Och för att trösta herr Ullsten
vill jag säga, att det är inte alltid
som herr Ullsten säger vad Expressen
skriver.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Även om vi har haft ett
betydande utflöde från vår valutareserv
och har anledning att se med en viss
pessimism på framtiden, har jag den
mycket bestämda uppfattningen — jag
upprepar det — att biståndet till u-länderna
har en sådan angelägenhetsgrad
att det inte får föras in bland det som
finansministern ställer i utsikt att vi
skall bli tvungna att pruta på till följd
av det ekonomiska läge som vi hamnat
i. Regeringen har ju ansvaret för den
ekonomiska politiken.

Vi skulle vidare något diskutera den
industriella verksamheten i u-länderna.
Utrikesministern menade att man i alla
fall måste medge att det ställs mycket
hårdare villkor för privat investeringsverksamhet
än när det utgår allmänt
bistånd. Ja, men det är också oerhört
viktigt att vid startandet av industriell
verksamhet i u-länderna ha folk som
begriper sig på sådan verksamhet. Ännu
så länge är det i mycket stor utsträckning
de företag som representerar det
privata näringslivet som har denna
know-how, för att använda ett utländskt
ord. Jag tycker att man skall utnyttja
denna kunskap, dock under de mycket
bestämda förutsättningar som återfinns
i Algerstadgan.

Men varför skall man nu inte stimulera
utvecklingen på detta sätt i alla uländer?
Varför skall man diskriminera
vissa av desSa och säga att detta förfaringssätt
bara går an i några få utvalda
länder? Utrikesministern har en för -

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

krossande sakkunskap — inklusive
Landsorganisationen — mot sig när han
envist fasthåller vid denna diskriminering.
Skulle vi inte kunna komma därhän
att vi skaffar oss erfarenheter av
hur investerinsgarantier fungerar genom
att utforma reglerna på ett sådant
sätt att företag verkligen utnyttjar dem?
Det är bättre att söka få erfarenhet på
detta sätt än genom att behålla bestämmelser
som från början har utformats
på ett sådant sätt att de inte har stora
utsikter att bli tillämpade.

Herr ministern för utrikes ärendena
NILSSON:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Gustafson i Göteborg senast sade
vill jag bara understryka att jag förvisso
anser att det är viktigt att de som
kommer till u-länderna för att bygga
upp industrin där verkligen begriper
sig på industriell verksamhet.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag vill börja med en
fråga. Hur kommer riksdagens beslut
att avspegla den omfattande diskussion
som förts om den svenska u-landspolitiken,
där så många kritiska röster
höjts? Sedan frågorna har malts genom
statsutskottets kvarnar kommer där
fram precis samma u-landspolitik som
förut. Även de allmänna formuleringar
som fanns i statsverkspropositionen
och som kunde tolkas som framsteg —
i varje fall i ord — har av utskottet
förvandlats till reaktionära plattheter.
Det är det herr Ullsten kallar segrar.

Utrikesministern skrev i statsverkspropositionen
följande, som redan har
citerats ett par gånger men som tål
att läsas upp ännu en gång: »Det är
därför naturligt att Sverige i första
hand söker samarbeta med länder, vilkas
regeringar i sin ekonomiska och
sociala politik strävar efter att genomföra
sådana strukturförändringar som
skapar förutsättningar för en utveck -

114 Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

ling präglad av ekonomisk och social
utjämning.»

Många trodde väl att detta uttalande
också verkligen innebar något, men
statsutskottet skriver på följande sätt:
»Utskottet utgår från att den svenska
biståndspolitikens målsättningar är
möjliga att uppnå i länder med olika
politiska och ekonomiska system.» Jaså.
När vi nu fick höra att utrikesministern
instämmer i detta uttalande, så
innebär det alltså att han ingenting menat
med vad han skrev i propositionen.

Statsutskottets utlåtande innebär i
klartext

att Sverige även i fortsättningen skall
driva en handelspolitik som diskriminerar
och utplundrar u-ländernas befolkning,

att Sverige även i fortsättningen skall
ta ut ränta på och kräva återbetalning
av offentliga lån till u-länderna,

att det svenska s. k. utvecklingsbiståndet
även i fortsättningen i betydande
utsträckning skall gå till utvecklingsfrämmande
oligarkier och militärdiktaturer,

att man inte vill koncentrera biståndet
till progressiva låginkomststater,
att man inte vill inleda ett rejält och
omfattande samarbete med Nordvietnam
och Cuba, samt

att man inte vill ge ett omfattande
bistånd till de nationella och sociala befrielserörelserna.

En del av detta framgår endast indirekt
av statsutskottets ställningstaganden,
men på en punkt är utskottet mycket
klart och öppenhjärtligt — och jag
måste säga på ett skrämmande sätt. Utskottet
skriver: »Den samhällsutveckling
i demokratisk riktning, som de
svenska insatserna inom utvecklingssamarbetet
enligt statsmakternas uttalanden
skall medverka till, befordras
genom att möjligheter skapas till utveckling
och arbete och genom att befolkningstillväxten
hålls tillbaka så att
en snabbare standardhöjning möjliggörs.
»

Herr talman! Det är en falsk och kolonialistisk
åskådning som uttrycks i
de sista orden. Vi har ingen rätt att
vilja bestämma befolkningsutvecklingen
i andra länder, så mycket mindre
som vi inte själva följer detta råd utan
tvärtom importerar arbetskraft just för
att möjliggöra en ökning av produktionen.

Vårt partis principiella synpunkter
på och kritik av den nuvarande svenska
u-landspolitiken har under en rad år
uttryckts i debatterna. .lag hänvisar till
dessa inlägg och till våra motioner. Vad
som där anförts anser vi i alla stycken
alltjämt vara giltigt. Jag begränsar mig
i fortsättningen till de konkreta förslag
vi väckt till årets riksdag. De berör
samtliga inriktningen av den svenska
biståndspolitiken.

En förändring av länderinriktninen
anser vi vara tvingande nödvändig, om
biståndspolitiken skall kunna spela en
progressiv roll. Det kan inte vara riktigt
med denna kraftiga satsning på länder
som Pakistan och Etiopien. Hur
kan man över huvud taget tala om att
där försiggår en utveckling präglad av
ekonomisk och social utjämning? När
det gäller det senare landet vill jag hänvisa
till den utförliga dokumentation
som givits i de senaste häftena av tidskriften
Kommentar.

Nu brukar det anföras i debatten —
och det har man också gjort här — när
krav om en annan länderfördelning
framförts, att man inte får lämna de fattigaste
och mest eftersatta, d. v. s. människorna
i länder med reaktionära regimer
åt sitt öde. Har man den inställningen
bör man emellertid vara
medveten om vad man gör. Man bör då
inte tala om utvecklingspolitik utan om
något annat. Herr Holmberg har ju också
här i debatten på ett förtjusande sätt
lyckats ge uttryck för denna blandning
av välgörenhets- och profitmotiv. Det
utmärkande för reaktionära system är
emellertid att de fattiga inte får någon
bestående del av utvecklingen, och det

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22

115

är detta som är avgörande.

Antalet fattiga, utplundrade, undernärda,
svältande i världen är oändligt.
Det gäller att använda tillgängliga resurser
till bistånd på ett sådant sätt
att det gör största möjliga nytta för de
fattiga. Och då bör det enligt vår mening
koncentreras till de socialistiska
låginkomststaterna, till andra antiimperialistiska
regimer och till nationella
och sociala befrielserörelser — allt enligt
principen att biståndet skall inriktas
på regimer som förmår nyttiggöra
detsamma för en progressiv utveckling.

Demokratiska republiken Vietnam
och Cuba är två stater, där goda förutsättningar
föreligger för att en omfattande
svensk insats skall få gynnsamma
effekter ur utvecklings- och jämlikhetssynpunkt.
Cubas utveckling under de
elva år som gått efter revolutionen kännetecknas
både av en snabb ekonomisk
tillväxt och av en ekonomisk och social
utjämning. Samtidigt som utvecklingen
på en rad områden skett mycket snabbt
finns i Cuba ett stort behov av olika
förnödenheter som måste köpas från utlandet
och där tillgången på valuta är
ett hinder för en nödvändig utbyggnad.
Ett sådant område är sjuk- och
hälsovården. När det gäller en rad olika
sjukdomar har frekvensen kraftigt
nedbringats. Antalet sjukhus har ökat
från 57 år 1959 till nu 200. Antalet
sjukhusplatser har fördubblats. En mycket
stark ökning av antalet medicinska
konsultationer inom den i princip fria
hälso- och sjukvården redovisas. Den
vidare utvecklingen hämmas emellertid
av bristen på sjukhusutrustning, instrument
och mediciner. På detta område
skulle alltså Sverige kunna göra
en betydelsefull insats.

Det finns en rad andra områden där
svenska insatser också skulle vara av
stor betydelse, men vi bär i vår motion
speciellt tagit upp hälso- och sjukvården
därför att man på kubansk sida är
mycket intresserad av ett samarbete

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

just på detta område. Även om utskottet
gjort en som det heter i viss mån
välvillig skrivning, har jag svårt att
förstå varför ett direkt beslut om anslag
eller i varje fall en helt klar opinionsyttring
från riksdagens sida inte kan göras.
Man fortsätter nu i stället att ge
anslag till reaktionära regimer men
åstadkommer ingenting konkret när det
gäller Cuba.

När det gäller bistånd till Demokratiska
republiken Vietnam är vår uppfattning
att sådant bör utgå med 75 miljoner
kronor under nästa budgetår, att
ett lika stort belopp bör beslutas till
republiken Sydvietnams provisoriska
revolutionära regering samt att ingen
ränte- eller återbetalningsskyldighet
bör förekomma. Det har i debatten talats
om ett massivt svenskt bistånd till
Nordvietnam, men vad som återstår av
partikongressers stora löften är som bekant
25 miljoner kronor i s. k. humanitär
hjälp att förmedla på Röda korsets
villkor, vilket troligen betyder att
Nordvietnam inte får en del av de speciella
varor som det anser sig behöva.
Det är svårt alt finna annat än att
för det första uppdelningen på s. k. humanitär
hjälp och s. k. återuppbyggnadshjälp
skett under hänsynstagande
till missnöjesyttringar från USA:s regering,
för det andra att överföringen
genom Röda korset och inte genom det
statliga biståndsorganet arrangerats
som ytterligare ett alibi.

Vi kan inte godkänna ståndpunkten
att tidpunkten för omfattningen av och
formen för svenskt bistånd till ett angripet
och sargat folk skall få bestämmas
under hänsynstagande till angriparens
meningar och förehavanden. Det
handlar om en akt av solidaritet med
det vietnamesiska folket, och jag vill
bestämt ta avstånd från statsutskottets
formulering att våra insatser, som det
där heter, »inte innebär något ställningstagande
till de stridande parternas
politiska målsättningar och kampmetoder».
Det gör det visst, och det är

116 Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

hyckleri att förneka detta. Det handlar
om en solidaritetsyttring med ett folk
som tappert och framgångsrikt försvarat
sin nationella självständighet gentemot
en imperialistisk stormakts anfalls-
och utrotningskrig. Den som efter
den senaste tidens händelser inte
begriper eller vill medge vad det handlar
om måste ha drabbats av både
blindhet och dövhet.

En värld vänder sig nu i vrede mot
USA-imperialismen. Det svenska folket
tar bestämt avstånd från president
Nixons utvidgning och upptrappning av
kriget i Indokina. Men denna protest
bör inte stanna vid ord. På ett värdigt
sätt skulle den kunna komma till uttryck
genom ett beslut i riksdagen om
att hela den för nästa budgetår avsedda
summan, 75 miljoner kronor, omedelbart
skall ställas till förfogande för
Demokratiska republiken Vietnam och
ett lika stort belopp anslås till republiken
Sydvietnams provisoriska revolutionära
regering.

Det tredje av våra motionspar gäller
anslag till frihetsrörelserna i de länder
i Afrika vilka förtrycks av den portugisiska
kolonialregimen. Visst bistånd
ges FRELIMO och PAIGC, men vi anser
att dessa belopp starkt bör ökas.
Statsutskottet avstyrker med hänvisning
till att vi skulle ha begärt viss
medelsanvisning under egen anslagsrubrik,
som det heter i statsskottets utlåtande.
Men det väsentliga för motionärerna
är verkligen inte att få en
egen anslagsrubrik för detta stöd, utan
givetvis anslagets storlek. Vi anser att
den föreslagna höjningen är i hög grad
berättigad.

Ett motionspar från folkpartiet —
behandlat av utrikesutskottet — som
också diskuteras i detta sammanhang
har i rubriken på utlåtandet angetts behandla
ett vidgat stöd till motståndsrörelser.
I verkligheten är det tvärtom.
Motionerna vill på olika sätt begränsa
stödet till motståndsrörelser och borde
ha fått en motsvarande rubrik. Folk -

partiet vill ju till och med förhindra
att pengar till vapenhjälp till motståndsrörelser
skall kunna ges från frivilliga
organisationer. Man vill vidare stoppa
ospecificerade statliga anslag. Detta har
ingenting med vad man benämner den
folkrättsliga noninterventionsprincipen
att göra. Det är en direkt uppslutning
på imperialisternas sida, och det bör
vi minnas när folkpartiets representanter
i fortsättningen talar internationell
politik.

Herr talman! Med det anförda vrkar
jag bifall till motionerna 1:334 och
11:366 om ökat bistånd till Nordvietnam
och republiken Sydvietnams provisoriska
revolutionära regering, I: 453
och 11:499 om anslag till Cuba samt
1:452 och II: 500 om anslag till frihetsrörelserna
i de s. k. portugisiska
områdena i Afrika.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Sedan nu även herr
Hermansson lagt fram sitt partis allmänna
synpunkter på u-landsproblematiken,
kan kanske tiden vara inne att
ägna sig åt ett och annat mera speciellt
problem mera ingående.

I anknytning till motionerna I: 693
och II: 799, behandlade i statsutskottets
utlåtande nr 84 under punkten 15, Rekrytering
och utbildning av fältpersonal
samt informationsverksamhet, vill jag
gärna dra fram vissa synpunkter och
göra några anslutande kommentarer.
Jag skall inte fördölja, att dessa motioner
beträffande åtgärder i syfte att
skapa effektivare internationell yrkesvägledning,
yrkes- och praktikförmedling
och arbetsmarknadsutbildning fått
en relativt hygglig behandling i utskottsutlåtandet
i form av hänvisning
till vad som för närvarande görs genom
samrådsförfarande mellan SIDA, arbetsmarknadsstyrelsen
och universitetskanslersämbetet,
genom den s. k. meritvärdesutredningen,
genom 1968 års
utredning om biståndsutbildning m. in.
Men är detta nog och skönmålar inte

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22

117

utskottet dessutom en smula? Fungerar
verkligen allt med samma precision
som det uppräknas i utskottets skrivning?
Yrkandena i motionerna synes,
menar utskottet, väsentligen vara tillgodosedda
genom de åtgärder som har
vidtagits eller som planeras. Häri kan
man både instämma och låta bli att instämma
— vilket man väljer beror på
ens egen ambitionsgrad.

Jag skulle nog ha önskat, att utskottet
ännu kraftigare hade uttalat sig för
internationalisering av utbildningen
och yrkesinriktningen i vårt land —•
kanske t. o. in. tagit ett och annat eget
initiativ. En sak måste vi vara överens
om utan några inskränkningar,
nämligen att med hänsyn till behovet
av ett ökat engagemang från Sveriges
sida i det internationella samarbetet
är det ofrånkomligt och nödvändigt att
internationaliseringen av utbildningen
på skilda nivåer påskyndas och intensifieras.
Målet bör vara, som det uttrycks,
att så många som möjligt efter
avslutad grundutbildning i Sverige
skall vara rustade för yrkesinsatser inte
bara här hemma utan också utanför
landets gränser.

En av de viktigaste uppgifterna inför
1970-talet är, framhöll statsminister
Palme vid Lärarnas riksförbunds
skolvecka i januari i år, att internationalisera
det svenska samhället. Därför
måste också utbildningsväsendet internationaliseras,
menade han. Det är inte
så ofta jag har anledning att instämma
i vad statsminister Palme säger,
men i detta fall kan jag göra det ganska
reservationslöst.

Året 1970 har av FN:s generalförsamling
förklarats vara det internationella
utbildningsåret, och samtidigt högtidlighålls
FN :s 25-årsjubileum. Inför detta
år har alla länder i världen uppmanats
att företa en värdering av sin egen utbildningssituation
och om möjligt vidta
nödvändiga förberedelser inför det s. k.
andra utvecklingsårtiondet. Skolveckan,
som jag nyss nämnde och som utskottet

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

också älskvärt nog har omnämnt, var
ett led däri.

Av kapacitetsstudien om FN :s utvecklingssystem,
den s. k. Jacksonrapporten,
framgår med all önskvärd tydlighet,
att ett av de allvarligaste och svåraste
hindren inom FN-systemet och biståndsverksamheten
är svårigheten att
rekrytera kvalificerad personal. Det
svenska biståndet och utvecklingssamarbetet
i dess helhet varken kan eller
bör värderas enbart i kronor. Det är
lika mycket fråga om människor, yrkesmänniskor;
u-länderna behöver, som det
har sagts, vårt kunnande.

Den av riksdagen beslutade planen
för ökning av de svenska u-landsinsatserna
leder, som jag ser det, med nödvändighet
till att antalet svenskar som
gör insatser i biståndsverksamheten
kraftigt kommer att öka. På 1970-talet
torde SIDA bli Sveriges största nyrekryterande
företag även om det — och det
är naturligtvis en inskränkning -— i stor
utsträckning rör sig om kortvarigare anställning
på mellan två och oftast längst
fem år. Fram till år 1975 har man beräknat
SIDA:s behov uppgå till i runt
tal 5 000 personer, och ingenting tyder
på ett minskat rekryteringsbehov under
resten av årtiondet. Det bör kanske
också understrykas, så att man inte
glömmer av det, att det oftast är fråga
om personalbistånd på mycket kvalificerad
nivå och ibland, kanske t. o. m.
ofta, inom yrkesgrupper där tillgången
är relativt knapp redan i Sverige.

SIDA har nu — med ganska stor skärpa,
får man väl säga — i sina petita
framhållit, att man måste göra betydligt
större ansträngningar för att förstärka
engagemanget från samhällets sida i att
underlätta rekryteringsarbetet. Såväl
enskilda personer som myndigheter och
organisationer, menar man, måste dras
in i verksamheten, och det måste — och
detta förtjänar verkligen understrykas
— bli lättare för enskilda personer att
åta sig internationella uppdrag av olika

118 Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet in. m.

slag.

Nu kan man fråga sig: Inom vilka områden
behöver u-länderna framför allt
sakkunnig hjälp? Var bör vi här i Sverige
försöka få fram i första hand kvalificerad
arbetskraft? Det är naturligtvis
alldeles omöjligt att i detalj — det
kan man knappast göra ens i stora drag
— räkna upp alla yrkesområden som
kan komma i fråga för de ökade satsningar
som man tänker sig. Men till de
viktigaste områdena ur svensk synpunkt
hör kanske, för att nämna några, familjeplanering,
vattenförsörjning, hälsovård,
skolbyggnad, undervisning och
yrkesutbildning. Jag vill i detta sammanhang
understryka framför allt behovet
av undervisning, yrkesutbildning
och skolbyggnad. Inriktningen sker alltså
naturligt, givetvis, med tanke på dels
vad som kan bedömas vara akuta behov
i de enskilda u-länderna, dels var Sverige
kan ha sina speciella och särskilda
förutsättningar att göra något så när
väsentliga insatser.

Om man med utgångspunkt härifrån
överväger u-ländernas personalbehov,
framstår det såsom ganska uppenbart
att den svenska utbildningsplaneringen
i fortsättningen på ett annat sätt än hittills
måste anpassas också efter de åtaganden
som vår biståndspolitik innebär.
Ofta förbisedd —■ men nu har man börjat
uppmärksamma den — är den pågående
akademikertillväxten. Statistiska
centralbyrån har i en tämligen aktuell
och färsk rapport lämnat en skrämmande
men också nästan fascinerande
bild av utvecklingen fram till 1980 eller
däromkring. Det är helt enkelt fråga om
en akademikerexplosion i ordets egentligaste
bemärkelse.

På fackligt håll, inom personalorganisationerna
här i vårt land, har man blivit
mer och mer medveten om dessa
problem som jag nyss nämnde och
kopplat samman dem med u-landsbehoven.
Lärarnas riksförbund, som jag nyss
nämnde, har i samband med årets skol -

vecka, som jag också nämnde nyss, satsat
hårt på att göra sin stora medlemskår
beredd på framtida ändringar i arbetsmarknadsläget.
Det är ju helt logiskt
att man då sätter in de svenska arbetsmarknadsförhållandena
i ett större sammanhang,
och givetvis i ett internationellt
sammanhang, och drar vissa slutsatser,
nämligen att lärarna måste utbildas
och utnyttjas för andra ändamål
än enbart inom och för det svenska undervisningsväsendet.
Man bär från förbundets
sida framför allt sökt samarbete
med SIDA men också med Europarådet
och UNESCO för att försöka utreda
hur intresserade medlemmar av kåren
skall kunna användas för internationella
uppgifter.

Inom Lärarnas riksförbund håller
man på att bygga upp en utryckningskår
av lärare. Den skall ständigt vara
beredd att hjälpa till med lösningen av
katastrofsituationer som faktiskt uppstår
och finns på det pedagogiska området
i utvecklingsländerna. Detta gjordes
helt klart vid ett internationellt seminarium
som hölls i samband med skolveckan
i början av januari. Utvecklingsländerna
har framhållit — det betonades
också då mycket klart, framför allt
från afrikanskt håll —, att vad man
mest saknar är lärare av ett visst slag,
nämligen lärare som är högt kvalificerade
och har lång erfarenhet av sitt yrke.
Det är den sorten man vill ha. De
flesta önskemålen, kan man anta, kommer
att gälla lärare i naturvetenskapliga,
tekniska och ekonomiska ämnen och
experter på problem i samband med lärares
utbildning.

Också bland unga svenska medicinare
finns i dag ett mycket stort intresse för
tjänstgöring i u-länder. Bland annat har
bortåt 2 000 unga medicinare skrivit på
ett upprop med begäran om klara riktlinjer
för en meritvärdering av u-landstjänst.
Initiativtagare till aktionen är —
och det är helt naturligt — en grupp
medicinare med särskilt intresse för lä -

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22

119

karmissionen. Gruppen hör hemma
inom pingstväckelsen men har på senare
tid etablerat samarbete med en liknande
arbetsgrupp inom Svenska missionsförbundet.
I första hand vill man
stimulera medicinare att tjänstgöra någon
period, förslagsvis två år, inom missionssjukvården
i något u-land. Intresset
för och behovet av särskild utbildning
i tropikmedicin har också fångats
upp i en opinionsundersökning som
samlat över 1 000 namnunderskrifter.

Dagens situation är på sätt och vis i
flera avseenden märklig. Vi är i den situationen
att den svenska biståndspolitiken,
som jag bedömer det, relativt
framgångsrikt lyckats säkra ganska avsevärda
ekonomiska insatser för u-länderna
för de närmaste åren i ganska
god tid med hänsyn till den internationella
planeringen. Men samtidigt är förhållandet
det att man i ganska stor utsträckning
misslyckats med eller inte
brytt sig om att förankra denna politik
i den svenska inhemska planeringen på
utbildningens och inte minst arbetsmarknadens
område. Många grupper i
vårt land är, som jag nyss antydde med
dessa exemplifieringar från lärar- och
medicin arhåll, villiga att ställa sig till
förfogande för internationella uppdrag,
men den enkla och nakna sanningen är
att de inte kan utnyttjas tillräckligt
snabbt på grund av bristande utbildning.

SIDA satsar nästa budgetår några miljoner
på utbildning, information och
rekrytering i det avseendet. Inom universitetskanslersämbetet,
arbetsmarknadsverket
och skolöverstyrelsen finns
uppges det — inte ett öre för samma
ändamål.

För att kunna ta i bruk redan existerande
eller förutsedda personella resurser
måste vi igångsätta ett planeringsarbete.
En arbetsgrupp med representanter
för t. ex. arbetsmarknadsstyrelsen,
universitetskanslersämbetet och
SIDA borde omedelbart kunna tillsättas.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

Jag tycker inte, att det räcker med vad
som sägs i utskottets skrivning om att
ett samråd pågår och skall fortsätta, vad
det nu kan innebära. En direkt arbetsgrupp
med avsevärda befogenheter i
planeringshänseende borde kunna komma
till stånd.

När det gäller utbildning för internationell
tjänst av skilda slag, lever vi
kvar — har det sagts med en ganska
kraftig överdrift — på 1842 års folkskolestadgas
nivå. Även om man inte utan
vidare vill dela en sådan mening, måste
man ändå medge att mycket fattas i vår
internationella utbildning.

När vi diskuterar vårt utbildningssystem
för hemmakonsumtion talar vi
mycket om planering, om rullande reformer,
om integration, om avnämarkrav,
om vidareutbildning, om omskolning
o. s. v. Då det gäller yrkesutbildning
för internationell användning, är
vår tröghet, vår brist på uppfinningsförmåga
och vår avsaknad av pionjäranda
påfallande. Jag menar att det ideligen
behövs nya initiativ.

Jag vill sluta som jag började med
målsättningen sådan som jag och många
andra har uppfattat och vill uppfatta
den:

Men hänsyn till behovet av ett ökat
engagemang från Sveriges sida i det internationella
samarbetet är det ofrånkomligt
att internationaliseringen av
utbildningen på skilda nivåer påskyndas
och intensifieras. Målet bör vara att
så många som möjligt efter avslutad
grundutbildning här hemma i Sverige
skall vara rustade för kommande yrkesinsatser
inte bara i hemlandet utan också
utanför landets gränser. Skall det
kunna förverkligas, krävs det bl. a. ökad
språkundervisning och mera betoning
av internationellt stoff i hela undervisningen.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

120 Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Eftersom flera talare redan
diskuterat de frågor om biståndspolitikens
inriktning och utformning,
anslagsutveckling och vägen till enprocentsmålet,
u-ländernas industrialisering,
u-landsinvesteringar, investeringsgarantier
m. m., vid vilka det finns reservationer,
skall jag nöja mig med att
på dessa punkter instämma i herr Ullstens
yrkande om bifall till dessa reservationer.

Vid punkten 11 beträffande bidrag till
enskilda svenska organisationers biståndsverksamhet
finns fogad dels en
motiverad reservation, dels en blank reservation.
Anledningen till att jag inte
ansett mig kunna stödja den motiverade
reservationen är att det i utskottsmajoritetens
yttrande heter: »Veterligen
har inga bidragsansökningar som uppfyllt
de allmänna bidragskriterierna eller
-villkoren hittills behövt avvisas på
grund av brist på medel. Någon övre
gräns har inte satts för den del av fältverksamhetsanslaget
som kan utnyttjas
för bistånd genom enskilda organisationer.
»

De insatser som görs på olika håll i
världen av dessa organisationer —
främst missionen — är av mycket stor
betydelse. De bygger på mycket lång erfarenhet
av arbete i u-län derna. Genom
denna erfarenhet har missionens insatser
kunnat ske på ett effektivt, billigt
och på ett för mottagarlandet naturligt
riktigt sätt. Den typen av hjälp har nått
ut till de enskilda individerna utan någon
stor administrativ apparat. Denna
hjälp är alltså mycket värdefull och den
torde komma att växa eller, som utskottsmajoriteten
skriver, man »har anledning
tro att bidragsvolymen kommer
att visa en fortsatt stigande kurva till
följd av ansökningarnas egen bärkraft
och kvalitet».

Vid det besök som några av första avdelningens
ledamöter under påskuppehållet
gjorde i Etiopien besöktes också

några missionsstationer och man kunde
då konstatera att med enkla medel förtjänstfulla
insatser gjordes såväl inom
undervisningsområdet som inom hälsooch
sjukvårdsområdet.

Jag vill också med Etiopienbesöket
som bakgrund något beröra den s. k.
länderinriktningen av u-landsbiståndet.
Enligt förutsättningarna bör varje utvecklingsinsats
bl. a. syfta till en fortgående
förbättring av den enskilda individens
levnadsförhållanden. Om vi i
det avseendet ser på Etiopien så finns
här oerhört mycket att göra. De allra
flesta av landets cirka 25 miljoner invånare
lever på en standard som vi i
Sverige har svårt att föreställa oss.
Hjälpbehovet är enormt. Att satsa enbart
på att ge livsmedel, kläder och allt
annat som vi betraktar som livets nödtorft
anser jag skulle vara fel. På den
vägen kan man inte nå ett varaktigt resultat.
Det är hjälp till självhjälp som
behövs och det är den typen av insatser
som SIDA satsat på i Etiopien, t. ex.
i jordbruksprojektet och också i skolprojektet.
År det då efter allt vad som
sagts om Etiopien i den svenska debatten
under det senaste året riktigt att
satsa hjälp i detta land? För min del
vill jag svara ett obetingat ja på den
frågan.

Utskottet säger i sitt yttrande att den
svenska biståndspolitikens målsättning
är möjlig att uppnå i länder med olika
politiska och ekonomiska system. Man
understryker också vikten av att det
internationella biståndet och enkannerligen
det svenska skall medverka till en
samhällsutveckling i demokratisk riktning.
Skulle vi fordra att detta mål vore
uppnått innan hjälpinsatser sattes in,
då skulle vi inte kunna bedriva biståndsverksamhet
i många länder. Nu
har dock utskottet inte sagt detta, och
därför bär vi även i fortsättningen möjligheter
att göra insatser på olika håll i
världen.

Vad har då hittills gjorts i Etiopien

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22

121

av SIDA? Att i ett kort anförande redogöra
för allt vad som där har gjorts torde
vara omöjligt. Jag skall nöja mig
med att beröra ett par områden och jag
börjar med det mycket omdebatterade
skolprojektet.

Man har på relativt kort tid byggt ca
2 000 skolsalar. Det är visserligen inte
fullt så mycket som man satte upp som
tak vid planeringen, men det är ändå
imponerande många enkla men stabila
och praktiskt taget underhållsfria skolor
som byggts av SIDA. Halva byggnadskostnaderna
har etiopierna själva
fått stå för liksom hela driftkostnaderna
inklusive lärarutbildning och lärarlöner.
Kan man fortsätta att bygga skolor
i något ökad takt, d. v. s. över 1 000
skolsalar om året under de närmaste
åren kommer detta att medföra en relativt
snabb förbättring av läs- och
skrivkunnigheten där nere. För närvarande
torde inte ens 10 procent av dem
som hos oss skulle vara skolpliktiga —
varje årsklass i de åldrarna torde uppgå
till ca 750 000 — ha möjlighet att
för närvarande gå i skola.

Tidigare hade etiopierna svårigheter
med betalningen av sin hälft i byggnadskostnaderna,
men sedan man för
några månader sedan kom överens om
att övergå från halvårsbetalning till månadsbetalning
har det gått bättre, och
nu ligger etiopierna t. o. m. före med
sina betalningar.

Efter vad vi kunde bedöma var det
ett mycket stort intresse från de etiopiska
familjernas sida att barnen skulle
gå i skola. Man insåg att det gav en möjlighet
för barnen att i en framtid få det
litet bättre än vad föräldrarna hade det.

Ett annat projekt som jag också vill
säga några ord om är det s. k. CADUprojektet
i Asella i Chilalo-området i
södra Etiopien. Det har nu pågått i
knappt tre år med de direkta insatserna
för de enskilda jordbrukarna, och det
är verkligen imponerande resultat man
på så kort tid nått. Man har här satsat
på hjälp till självhjälp i stor omfattning.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

För att nå jordbrukarna startade man
med att utbilda infödda instruktörer •—
man hade dessförinnan börjat provodlingar
med skilda sädesslag, tagit fram
lämplig konstgödsel etc. — och valde
sedan med grannarnas hjälp ut ett antal
modelljordbrukare runt om i hela
Chilalo-området, som omfattar ungefär
380 000 invånare, och gav sedan till dessa
modelljordbrukare instruktioner hur
de med oxarnas hjälp och träplogen
skulle bearbeta jorden. De fick låna till
utsäde och konstgödning, och de hade
enligt en modelljordbrukare, som vi talade
med, genom dessa enkla åtgärder
på ett år fördubblat sina inkomster. Med
ledning av modelljordbrukarnas arbete
och resultat liksom med instruktörernas
hjälp blev grannarna intresserade, och
de fick samma möjligheter till lån och
instruktörshjälp. I år, tredje året som
detta arbete pågår, räknade man med
att kanske 2 000 eller flera inom området
skulle få hjälp.

Med detta som bakgrund vill jag tacksamt
notera, att SIDA under förra veckan
begärt, att regeringen skall ta upp
förhandlingar med den etiopiska regeringen
om en förlängning av CADUprojektet
med ytterligare fem år. Det
är en insats som efter vad jag kan bedöma
verkligen lönar sig. Det är att
märka, att det är inte bara jordbrukarna,
som genom dessa och liknande åtgärder
får det bättre, utan landet som
helhet får på detta sätt en bättre försörjning
både med spannmål och också
mjölk, eftersom man också på det området
har gjort lovande försök.

Del är att hoppas att det lagförslag
om bättre skydd för de många arrendatorerna,
som man nu arbetar med
och som efter vad det verkade vid vårt
besök därnere under den närmaste tiden
kommer att föreläggas parlamentet,
skall genomföras. När så har skett, torde
man kunna förvänta att Världsbanken
m. fl. kommer att genomföra liknande
projekt i andra provinser med
ledning av resultatet från CADU-pro -

122 Nr 22

Tisdagen den 5 mai 1970 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.
j ektet.

Herr talman! De resultat som redan
nåtts av SIDA i Etiopien är så pass lovande
att det finns alla skäl att fortsätta
arbetet. De som arbetat med det kan
känna sig tillfredsställda med resultatet.

1 detta anförande instämde herr Börjesson
i Falköping (ep).

Herr HELLSTRÖM (s):

Herr talman! Många talare har understrukit
att man nu för första gången
i den internationella debatten har börjat
uppmärksamma, att minskade inkomstskillnader
och förmögenhetsutjämning
är viktiga drivkrafter också för
den ekonomiska utvecklingen. Man har
citerat uttalanden från FN:s sociala sekretariat,
och man har citerat FN:s kommitté
för utvecklingsplanering, den s. k.
Tinbergenkommittén, där bl. a. understryks
betydelsen av att il-länderna för
en inrikespolitik, där man strävar efter
en utjämning. Jag kan tillägga att i ett
annat citat från Tinbergenkommittén
uttalas, att när man mäter ett lands välstånd
borde man i bruttonationalprodukten
väga in både den totala skattenivån
och skatternas progressivitet, så att
välståndet anses öka med en stigande
skattenivå och utjämningsgrad.

Denna debatt, som alltså för första
gången dominerar den internationella
diskussionen t. ex. i FN, är på många
sätt parallell, såsom också har sagts tidigare,
med den svenska biståndsorienteringen.
Det har gått upp mer och mer
för oss, att det inte räcker att se biståndet
humanitärt, att vi måste se till
spridningseffekter, utvecklingseffekter
på längre sikt och på det bistånd som
kommer inte bara de fattiga utan också
de allra fattigaste till godo.

Men det är då också klart att det är
u-ländernas egna utvecklingsplaner som
är det centrala i utvecklingsprocessen.
Vi kan som sagt komma in med stöd
och samarbete, men vi kan och bör
däremot inte ta över det utvecklings -

program som är u-ländernas egen angelägenhet.
Det är mot denna bakgrund
som diskussionen den senaste tiden
alltmer kommit att röra frågan: Hur
skall vi då orientera den bilaterala delen
av vårt bistånd, med vilka länder
bör vi samarbeta? Det är i samband
med denna diskussion och uttalandena
i propositionen som man från herr Ullstens
sida antytt och från herr Holmbergs
klart utsagt, att där finns tankegångar
som innebär en politisering av
biståndet. Man säger att det är de enskilda
projektens effektivitet som skall
bedömas och inte ländernas politik.
Men man förbigår då problemet att det
i allmänhet är omöjligt att bedöma de
enskilda projektens utjämnings- och utvecklingseffekter
fristående från respektive
u-lands egna strävanden, om
vi nämligen just vill undvika en politisering
av biståndet. Frågan gäller alltså:
Vilka grupper får del av ett utvecklingsbistånd,
som lämnas till hårda
klassamhällen med konservativa, auktoritära
regimer som inte eftersträvar en
utjämning? Jag tror att man skall försöka
se på de mekanismer, de utskiktningsmekanismer
om man så vill, som
fungerar i olika typer av klassamhällen,
och jag tror också att man i detta sammanhang
bör skilja på minst två slags
utskiktningsmekanismer.

En av mekanismerna rör livsanspråken
hos de fattiga, livsanspråk som är
låga därför att de fattiga har föga inflytande
och makt och ingen röst i samhället.
Det finns andra utskiktningsmekanismer
som har att göra med att regeringarna
för en politik, där man sätter
upp institutionella och politiska hinder
för de fattigaste för att tillgodogöra
sig en utveckling, eller som betyder att
man genom underlåtenhet att bygga ut
andra institutioner skapar samma slags
hinder.

Ett projekt som kanske utvärderats
mera omsorgsfullt än andra är det norska
fiskebiståndet under 1960-talet till
Kerala i Indien. Man har skänkt en

Nr 22

123

Tisdagen den 5 mai 1970 em.

modern fiskeflotta, har haft instruktörer
som undervisat i moderna fiskemetoder,
installerat kylhus o. s. v. Efter
några år hade med de rådande utskiktningsmekanismerna
i denna del av Indien
motorbåtarna, som det här rörde
sig om, samlats hos en liten handelsmanna-
och medelklassgrupp. Den fattiga
majoriteten fick fortsätta att fiska
med primitiva metoder. Klasskillnaden
ökade och därmed fientligheten mellan
grupperna. De fattiga fick till och med
en försämring, därför att motorbåtarna
skrämde bort fisken från de grunda
vatten, som kunde nås med den primitiva
metoden, vilket norrmännen inte
förutsett. De hade hoppats att hela fiskarbefolkningen
skulle få del av projektets
vinster.

.lag tror att detta utgör ett exempel
på den första typen av utskiktningsmekanism
som bl. a. har att göra med olika
grad av livsanspråk hos skilda delar
av befolkningen med möjligheter att
mobilisera resurser och olika stort inflytande.

Men vi skall också ha klart för oss
att detta slags mekanismer gör sig gällande
inte bara i u-länderna utan även,
fastän i mindre skala, i vårt eget land.
Jag tror att vi kan finna liknande mekanismer
som verkar för de allra fattigaste
i det svenska samhället. Vi strävar
här i landet efter att höja de fattigaste
människornas anspråk på livet;
vi gör det genom samhällelig politik,
socialpolitik, vuxenutbildning o. s. v.
Men vi skall som sagt ha klart för oss
att detta slags mekanismer, som är
bland det svåraste att övervinna i
många u-länder, också finns i vårt land,
om också i betydligt mindre utsträckning.

Men det finns också en annan sorts
mekanism där de konservativa, icke
utjämningsvilliga regeringarna direkt
involveras genom sina politiska åtgärder.
Jag vill även där ta något exempel.
En typ av bistånd som ofta sägs gagna
alla är stöd till uppbyggnad av infra -

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

struktur. I vissa fall kan det vara riktigt,
men ett exempel kan visa hur svårigheter
möter också där. Den sociala
misären i u-ländernas storstäder har
uppmärksammats mer och mer. De rika
länderna har givit krediter bl. a. för att
åstadkomma en hygienisk minimistandard,
t. ex. genom anläggande av moderna
vatten- och avloppssystem. Nu
har det visat sig att i länder där regering
och kommuner har en helt annan
syn än vi på skillnaden mellan offentliga
nyttigheter och privat konsumtion,
där har man tagit ut så höga avgifter
för att få använda det moderna vattensystemet
och avloppet att den fattiga
befolkningen i storstäderna inte har
kunnat bli delaktig av det hygieniskt
betingade biståndet. Stödet har enbart
hamnat hos överklass- och vissa medelklassgrupper.

En viktig form av bistånd är att lämna
krediter för olika ändamål i stället
för att gå in med detaljerade projekt.
Jordbruksutvecklingskrediter — för modern
maskinutrustning, konstgödsel etc.
— har varit vanliga i många länders
biståndsgivning. Denna form av bistånd
försvåras emellertid av att kreditmarknaden
i vissa länder helt enkelt inte är
organiserad så att de fattigare bönderna
kan få del av krediterna. Det finns
helt enkelt inga kanaler i de ländernas
kreditmarknadsstruktur där kreditbiståndet
för jordbruksutvecklingen kan
nå de fattiga. Pengarna går till privata
mellanhänder och till kreditförmedlare,
som fördelar dem till storbönderna.

Ett försök att komma ifrån denna
låsta situation är det svenska CADUprojektet
i Etiopien. Genom det kan
småbönder och arrendatorer få utvecklingskrediter
direkt från projektledningen.
Det är sålunda ur den synpunkten
en klar förbättring; man har
uppmärksammat den nämnda institutionella
bristen. Men då har man stött
på nästa svårighet i det auktoritära
klassamhället: ägandeförhållandena i
jordbruket. Arrendatorerna saknar be -

124 Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

sittningsskydd och måste ge mer än
50 procent av skörden till godsägarna.
Därigenom minskas självfallet stimulansen
att våga sig på de nya metoderna.
Samtidigt får arrendatorerna svara
för hela kostnaden och stå hela risken.
Om projektet blir lönsamt finns alltid
det hotet att godsägarna slänger ut arrendatorerna
och själva övertar jorden.
Nästa steg för att undanröja detta djupt
liggande strukturella hinder blir då att
söka åstadkomma en jordreform.

Jag har nämnt dessa exempel för att
visa hur starka klassamhällenas inbyggda
mekanismer är som försvårar
för de fattiga att få del av förbättringarna.
Exemplen visar inte att det är
omöjligt att nå goda utvecklingseffekter
i ett hårt klassamhälle, men jag tror
de visar att, om man skall ha någon
möjlighet att uppnå detta i stor skala
och som en huvudsak, så får man ge
sig in på ett ständigt manipulerande.

Man får undvika generella metoder
och får sätta in mer eller mindre konstlade
grepp i de enskilda projekten.
Man tvingas successivt — om detta alltså
är en huvudprincip för biståndet —
in just i en politisering av biståndet,
eftersom projektens mål inte svarar mot
de mål som ländernas regeringar har
för sin inrikespolitik. Det blir, om man
får dominerande inslag av sådant bistånd,
en verksamhet tvärs emot landets
egen planering.

Detta blir desto orimligare som vi nu
är ense om en annan sak, nämligen att
u-länderna själva måste ha huvudansvaret
för sin egen utveckling. Annars
kan vi —- och det tycker jag att de borgerliga
kammarledamöter som har talat
i denna fråga bör uppmärksamma —
halka in i en svensk form av låt vara
blygsam nykolonialism. En av huvudpunkterna
för biståndspolitiken är nämligen
att det, såsom framhållits av flera
talare i debatten, gäller ett samarbete
mellan regeringarna, där huvudansvaret
för utvecklingen måste ligga på respektive
lands egen regering. Vill vi

följa denna linje, måste det efter hand
bli mindre och mindre av projektkrediter
och av projekt som vi styr i detalj
och mer och mer av obundna programkrediter,
där vi också lämnar bistånd i
enlighet med mottagarlandets egna önskemål.
Vi får inte bli mästrande i vår
politik. Blir vi det, kan u-länderna
misslyckas med att utveckla en egen
ansvarskänsla och planeringskapacitet.

Slutsatsen av detta bör vara att vi
med de mål vi satt upp i biståndspolitiken
inte kommer att nå de fattigaste
människorna, om vi i huvudsak opererar
i konservativa klassamhällen med
vår biståndsgivning. Vi har begränsade
resurser, och det gäller att sätta in dessa
resurser med de värderingar vi har,
så att utvecklingseffekten blir så stor
som möjligt och så att vi också når ut
till de fattigaste i de fattiga länderna.

Det är alltså härvidlag som propositionens
och utskottets linje kommer in,
d. v. s. att vi gradvis bör förskjuta våra
nya insatser till länder, vilka själva
strävar efter en social och ekonomisk
utjämning och i vilka biståndet kan bli
ett förtroendefullt samarbete i stället
för en främmande inblandning. Denna
syn står också i samklang med den planering
som äger rum. Man kan hänvisa
till den planerade ökningen av insatserna
i Tanzania.

Vilka övriga länder kan då komma i
fråga med detta synsätt? Ja, det kan
såsom utskottet skriver vara länder med
olika ekonomiska och politiska system.
Man kan här anknyta till en definition
som gjorts i en artikel i Tiden av eu av
våra biståndsdebattörer, där följande
förslag till precisering gjorts: Det kan
gälla dels u-länder med ett ekonomiskt
och politiskt system som är socialistiskt,
dels icke-socialistiska u-länder
men vilkas regeringar är benägna att
möta ett tryck underifrån med en genomgripande
reformpolitik.

Konkreta projekt och krediter som
då kan bli aktuella föreslås ju bl. a. i en
rad socialdemokratiska riksdagsmotio -

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22

125

ner, som vi nu behandlar samtidigt. Det
gäller motioner om bistånd till Cuba
och bl. a. ökat industrialiseringsbistånd.
Motionerna bär i stort sett fått en mycket
välvillig behandling i utskottet och
det finns därför ingen anledning att
närmare beskriva motionernas innehåll.
Det bör dock kanske allmänt sägas att
det i fråga om industrialiseringsbiståndet
för många länder inte minst gäller
att man vill komma ifrån en utveckling
mot en hård urbanisering och en storstadsslum
med sysselsättningsproblem
och i stället på landsbygden vill utveckla
småindustri, anknuten till lokal hantverkstradition,
varigenom man kan få
till stånd en sysselsättning inom industri
som når ut till många människor
också på landsbygden. På detta sätt
skjuter man åtminstone framför sig och
kan minska de svåra urbaniseringsproblemen.
Det gäller också att parallellt
utveckla jordbruket och industrin i ett
samspel.

Dessa sektorer är beroende av varandra.
Och det gäller att göra detta på
ett sätt som kommer de fattigaste till
godo. Man menar att den möjligheten
är större om man just i landsbygdscentra,
mindre tätorter etc. kan få denna
parallella utveckling.

Det gäller bistånd till länder som söker
nå de fattigaste genom en omfattande
offentlig konsumtion som når ut
till de svaga — som på Cuba med ett
vidsträckt sjukvårdssystem, med en god
grundutbildning och vuxenutbildning,
med en ambitiös förskoleplanering som
omfattar många barn och också de fattiga
barnen. Det är den vägen vi bör
gå.

Jag skall inte närmare ge mig in på
de ifrågavarande motionerna, eftersom
de i huvudsak har fått en positiv behandling
av utskottet. Jag vill i stället
ta upp en annan fråga. Det är en biståndsinsats
som faller något vid sidan
om ländervalet men ändå har en liknande
karaktär, nämligen det stöd som
kommer de sociala befrielserörelserna

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

till godo i länder med diktatoriska förtryckarregimer.

Utrikesutskottet har i sitt utlåtande
nr 9 behandlat ett motionspar avseende
bistånd till motståndsrörelser, som det
heter. Motionerna har avstyrkts. Motivet
till det är framför allt att motionernas
motiveringar innehåller en rad krav
som framförts vid folkpartiets landsmöte
— principer som utskottets majoritet
sannerligen inte haft någon anledning
att ansluta sig till. Principerna
innebar bl. a. inskränkningar i frivilliga
organisationers möjligheter att utöva
bistånd, de innehöll enligt min mening
mycket diffusa definitioner av vilket
slags befrielserörelser man skulle
stödja — deras demokratiska inställning,
som det talades om i vaga ordalag
utan närmare preciseringar — o. s. v.

Utskottet uttalar för sin del att inom
ramen för ett växande utvecklingsbistånd
bör man ägna stor uppmärksamhet
åt bistånd som går till sociala befrielserörelser.
Det är ett viktigt påpekande.
Många rika länder fördömer i
FN regimerna i de länder där dessa
rörelser arbetar. Sverige är ett av de
få länder som dessutom ger dessa rörelser
ett bistånd inom neutralitetspolitikens
ram för deras olika verksamheter,
såsom utbildnings- och hälsovårdsprogram.
Under innevarande budgetår har
bistånd för sådana civila program givits
till FRELIMO i Mozambique,
PAIGC i det s. k. Portugisiska Guinea
och Zanu i Rhodesia.

Det har alltför ofta i debatten blivit
undanskymt att många av dessa rörelser,
som kämpar mot numerärt överlägsna
militärmakter, samtidigt som kriget
pågår utför ett ambitiöst socialt utvecklingsarbete
med de blygsamma ekonomiska
och personella resurser man
har. PAIGC bedriver exempelvis i befriade
områden ett blygsamt jordbruksprogram,
där man försöker att experimentvägen
få fram en mera varierad
och näringsrik produktion än den ensidiga
exportinriktade jordnötskultur

126 Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

som kolonialmakten tvingat på landet.
Man gör det med bönder och soldater,
och man har ett utbildningsprogram
där byskolorna främst naturligtvis tar
emot barn men där man också har vuxenutbildning,
alfabetisering, räkning
o. s. v. för de äldre människorna. Också
här är det ett intimt samarbete där soldater,
lärare och bönder deltar. I mån
av resurser ordnar man fortbildningskurser
för lärare i de befriade områdena.

Hälso- och sjukvårdsprogrammet omfattar
bl. a. en kedja av enkla sjukvårdsstationer,
där man förutom hjälp till sårade
också ger behandling mot tropiska
sjukdomar — i den mån man har
mediciner — och där man försöker sig
på en förebyggande hälsovård och att
höja den hygieniska standarden genom
bekämpning av malaria, genom undervisning
i elementär hygien och hälso-»
vård till befolkningen. Andra frihetsrörelser,
t. ex. FRELIMO, arbetar på ett
liknande sätt. Målet är detsamma som
i övrig biståndspolitik; att sträva efter
en långsiktig förbättring av människornas
levnadsvillkor, där bakslagen
visserligen kommer att vara många men
där starka drivkrafter håller såväl befrielserörelser
som reforminriktade regeringar
uppe i det avlägsna målet att
skapa samhällen präglade av solidaritet
och jämlikhet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utrikesutskottets hemställan i
dess utlåtande nr 9.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker nog att herr
Hellströms försvar för att han inte ville
stödja vår motion om en aktivare insats
när det gäller stödet till motståndsrörelserna
var i svagaste laget. Däremot
låg det en hel del i vad han sade i övrigt.
Det var ett i många avseenden
ganska sympatiskt inlägg.

På några punkter skulle jag emellertid
vilja göra några invändningar. Han
säger att jag och andra »antytt» risken

av att man kan komma att lägga politiska
aspekter på utvecklingsfrågorna i
u-länderna.

Jag har inte bara antytt det. Tvärtom
har jag sagt att det är den viktigaste aspekten.
Apropå nödvändigheten av att
u-länderna själva får tillfälle att mobilisera
sina egna resurser sade jag i mitt
inledningsanförande: »Det behövs kapital
och tekniskt kunnande för att
åstadkomma detta. Men framför allt är
det en politisk uppgift att skapa den
miljö där resurserna kan tas till vara.
Detta är en stor uppgift i traditionsbundna
länder, där institutioner och
struktur inte är uppbyggda för en dynamisk
social utveckling utan för behoven
och för samhällen med små styrande
eliter och en underkuvad och
passiv majoritet.»

Detta är faktiskt inte bara att antyda
att utvecklingen i dessa länder också
har politiska aspekter. En annan fråga
är, vilka slutsatser man sedan drar av
det påpekande som Mats Hellström och
andra har gjort, att i vissa länder det är
lättare att nå effekt med biståndsinsatserna
än i andra länder, att det i vissa
länder är lättare att samarbeta kring de
värderingar som ligger bakom biståndspolitiken
än det kan vara i andra. Skall
man därav dra slutsatsen att vi mer eller
mindre helt skall koncentrera oss
på de länder som har en god prognos
d. v. s. där det är lätt att arbeta, eller
skall vi också engagera oss i de länder
där det är svårt att uppnå ett resultat?
Dessa frågor är centrala.

Om man menar att det av ideologiska
skäl inte går att stödja de regimer som
Mats Hellström betraktade som konservativa,
d. v. s. de regimer som styr utvecklingen
i konservativa klassamhällen,
då är saken klar och då skall vi
inte engagera oss där. Men om vi — vilket
den svenska regeringen gör — accepterar
att vi även där exempelvis i
Etiopien, kan göra nytta, bör det inte
då vara vår skyldighet att göra insatser
även där? Jag har ingenting emot

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22

127

att vi hjälper Cuba. Det kan ge intressanta
erfarenheter och Cuba är i behov
av hjälp. Men inte löser det i och för
sig problemet med svårigheterna att nå
resultat i de konservativa klassamhällena.

Herr HELLSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ullsten borde ha
lyssnat på vad jag sade om hans motion.
Vad utskottet vänder sig emot är icke
en utvidgning av biståndet. Tvärtom
läste jag upp vad utskottet här säger,
nämligen att bistånd av denna typ bör
ägnas stor uppmärksamhet inom ramen
för det växande utvecklingsbiståndet.
Men vad vi inte vill ansluta oss till är
de krav som antagits på folkpartiets
landsmöte och där man bl. a. har en
utomordentligt dunkel definition beträffande
vilka rörelser vi bör stödja. Man
talar om vilka reella politiska målsättningar
som krävs av rörelserna utan
att närmare nämna vad målsättningarna
skall gå ut på i annat hänseende än
att rörelserna skall vara demokratiska.
Vad är det för slags demokrati man talar
om? Det sägs inget om. Jag tänker
också på de uttalanden som riksdagen
föreslås göra om hur frivilliga organisationer
skulle fördela sina pengar. Det
finns ingen anledning för riksdagen att
göra dessa uttalanden. Vi socialdemokratiska
ledamöter av utrikesutskottet
har anslutit oss till ett program för utveckling
av stödet till sociala befrielserörelser
på grundval av våra värderingar,
men vi vill inte ställa upp ett program
på grundval av borgerliga värderingar.

När det gäller möjligheten att åstadkomma
insatser i hårda klassamhällen,
så vänder sig folkpartiet i sin partimotion
just mot den gradvisa överflyttningen
av nya insatser till länder som
arbetar för en social utjämning. Detta,
säger folkpartiet, innebär att man lägger
in allmänpolitiska värderingar i biståndet.
Jag säger tvärtom att det är
om vi tar som en huvudsak att opere -

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

ra i sådana klassamhällen som vi successivt
tvingas in i en form av politisering,
som kommer att innebära ett
slags nykolonialism med ett detaijreglerande
som hämmar u-ländernas möjligheter
att själva utveckla en planeringskapacitet.
Det tror jag är en dålig
väg.

Visst kan man säga som herr Ullsten
att det finns fattiga människor i alla
länder. Det har alltid varit folkpartiets
linje att vilja gripa över allting utan
att ta kostnaderna. Vi har vissa, begränsade
resurser som vi avdelar för utvecklingsbistånd.
Vi måste då koncentrera
de insatser vi kan göra med dessa
pengar så, att utvecklingseffekten blir
så stor som möjligt. Det är därför, antar
jag, som statsutskottet har anslutit
sig till propositionens skrivningar.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vi har aldrig begärt att
utrikesutskottet skulle ansluta sig till
några deklarationer som har antagits
på folkpartiets landsmöte, bara till en
motion, vilken för all del har stor likhet
med vad som sades på folkpartiets
landsmöte. I den reservation som är
knuten till utskottets utlåtande och som
stöder motionen sägs det beträffande
de frivilliga organisationerna bara att
de inte bör ägna sig åt vapenexport.
Jag trodde att det var en sak som vi
var ganska överens om. Jag har ett minne
av att det blev en rätt våldsam uppståndelse
här i landet, inte minst från
den socialdemokratiska regeringens sida,
när en enskild person, greve von
Rosen, försökte sig på den sortens äventyr
nere i Biafra — men det är kanske
litet skillnad på konflikt och konflikt.

Jag kan inte heller tro att herr Hellström
på fullt allvar skulle mena att
det vore något fel, om vi hade samma
målsättning för bistånd till motståndsrörelser
som vi har för bistånd i allmänhet.
I den målsättningen sägs det
ju, att biståndet skall medverka till en

128 Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

samhällsutveckling i demokratisk riktning.

Sedan kommer herr Hellström tillbaka
till resonemanget om ländervalet
och för en argumentation som jag inte
riktigt kan hänga med i. Han menar att
det vore nykolonialism att inte acceptera
linjen att bistånd inte bör ges till
alla slags länder. Jag trodde att det var
precis tvärtom, att det vore en sorts
nykolonialism att medvetet avstå från
att hjälpa vissa länder. Om man anser
att bistånd till ett land som Etiopien
— nu accepterar vi bistånd dit, men
låt oss säga så för resonemangets skull
—• innebär att man skapar möjligheter
för detta land att utvecklas och för människorna
där att få det bättre, men medvetet
avstår från att ge biståndet och
driver detta som en princip, kanske inte
bara för sig själv utan också i internationella
organisationer, där man försöker
påverka andra länder i samma
riktning, då medverkar man aktivt till
en åtgärd som försämrar möjligheterna
för människorna i det landet och också
för landet som sådant att utvecklas.

Detta vore möjligen om något ett slags
nykolonialism — knappast däremot att
mena att vi förutsättningslöst skall pröva
våra möjligheter att göra biståndsinsatser
i alla länder, oberoende av våra
sympatier eller antipatier gentemot deras
regimer.

Herr HELLSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Kan vi avstå från att
hjälpa fattiga människor? undrar herr
Ullsten bl. a. Vid en läsning av propositionen
och statsutskottets skrivning
borde han först ba märkt att det talas
om en gradvis förskjutning av nya insatser;
det talas alltså inte någonstans
om ett avbrytande av pågående insatser.
När vi då kommer till de nya insatserna
är herr Ullstens fråga totalt
meningslös. Skall vi avstå från att hjälpa
fattiga människor? Nej, men vi måste
välja vilka fattiga människor vi skall
hjälpa med biståndsökningarna — det

är detta debatten gäller, och den prioriteringen
kommer herr Ullsten inte
ifrån under åren fram till 1975, då enprocentsmålet
skall ha uppnåtts. Vi får
hoppas att det ändå kommer att gå bra
med tanke på att folkpartiet nu bär
anslutit sig till propositionens skrivning
på denna punkt.

Drygt en tredjedel av den motion om
stöd till motståndsrörelser som herr
Ullsten varit med om att väcka är direkt
citat av folkpartiets landsmötes uttalande.
Vad jag personligen främst
vänder mig mot är den närmast insinuanta
ton som man använder när man
talar om hur frihetsrörelserna skall värderas,
den snävhet och misstänksamhet
som präglar inställningen till frihetsrörelserna,
även om man kommer fram
till att föreslå vidgat stöd till vissa sådana
rörelser. Det är bl. a. detta som
gör att jag inte vill ansluta mig till det
program som folkpartiets landsmöte
har antagit. Jag ansluter mig i stället
till det socialdemokratiska jämlikhetsprogram
som utskottet också bär citerat
en del från, vilket fru Lewén-Eliasson
tidigare i dag läst upp för kammaren.

Fru DAHL (s):

Herr talman! Det har sagts från flera
håll i dag att vi kanske inte gör vår
viktigaste biståndsinsats via biståndspolitiken
utan via utrikes- och handelspolitiken.
Det är naturligtvis en riktig
tankegång, och den återspeglas i den
omorganisation av förvaltningen av de
samlade biståndsinsatserna som nu
äger rum liksom i de uttalanden som
utskottet gör i anslutning härtill. Utskottet
framhåller att det är angeläget
att det sker ett samråd mellan dem som
sysslar med utrikespolitiken och biståndspolitiken
inom utrikesdepartementet.
Jag känner emellertid ett behov
av att tillägga att lika viktigt som
det är att den byrå som sysslar med
biståndsfrågorna samråder med andra
avdelningar inom UD, lika viktigt är

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22 129

det att vår allmänna utrikespolitik utformas
med hänsyn till just de krav
som biståndspolitiken ställer. Samrådet
måste alltså vara ömsesidigt.

Den biståndsdebatt som bär förts här
i dag har huvudsakligen handlat om
biståndspolitikens mål och om metoderna
för att uppnå dessa mål. Detta
är glädjande som bevis för att vi nu
har börjat komma ur den tveksamhet
och brist på precisering som särskilt
beträffande metoderna tidigare bär
kännetecknat debatten.

Det finns i och för sig ingen anledning
att förringa tidigare insatser inom
biståndspolitiken. Men det är bra
att vi har samlat så mycken kunskap
och erfarenhet att vi kan gå vidare till
en mer konstruktiv och nyanserad debatt.
Det skall också i rättvisans namn
sägas att Sverige trots sin tidigare isolering
och sitt sena inträde i utvecklingssamarbetet
ingalunda representerar
någon speciellt efterbliven biståndspolitik.
I internationella sammanhang
har vi tvärtom många gånger och ofta
i samarbete med u-länderna verkat pådrivande.
Detta har varit möjligt därför
att vi inte har sett biståndspolitiken
som ett av många medel att öka
vårt ekonomiska eller politiska inflytande
utan som en självklar utvidgning
av vårt solidaritetsbegrepp och våra
idéer om jämlikhet, social rättvisa och
demokrati.

En sådan grundinställning leder då
självklart också till att man måste ta
avstånd från den för u-ländernas folk
förödmjukande föreställningen att utvecklingssamarbetet
skulle kunna eller
borde utformas som en sorts internationell
fattigvård, att det skulle fungera
som en välgörenhetsinrättning i gigantisk
skala.

Dessa föreställningar har säkert ofta
sin grund i missförstånd, men det
är nödvändigt att göra sig av med
skygglapparna. Människors fattigdom,
okunnighet och lidanden är inte resultatet
av olyckliga tillfälligheter; de be5
— Andra kammarens protokoll 1970. Nr

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

ror inte på ett blint öde. Teknisk utveckling,
ekonomisk utveckling, mätt i
stigande nationalinkomst, ökade skördar,
växande export, urbanisering o. s. v.
leder inte självklart till någon förbättring
av människors levnadsförhållanden.
Fattiga människors levnadsvillkor
kan inte varaktigt förbättras utan sociala
reformer och genomgripande samhällsförändringar.

Insikten om dessa förhållanden är i
dag ganska allmän och bär återkommit
i många talares inlägg. Många menar
att vi måste gå vidare. Detta är vad
man säger exempelvis i flera av de utredningar
som har utförts inom FN-organen
inför det andra utvecklingsårtiondet.
Man säger att ökad ekonomisk
och social utjämning är en förutsättning
för utvecklingen, och man erkänner att
en av orsakerna till att utvecklingsansträngningarna
givit så begränsade resultat
hittills är att man inte har beaktat
dessa förhållanden. Jag tror att detta är
riktigt.

Självfallet kan de förändringar som
måste äga rum vidtagas i namn av olika
ideologier och självfallet kan vi inte
vänta oss att den politiska utvecklingen
skall följa vårt mönster. Man må
som övertygad demokratisk socialist
eller som liberal eller konservativ ha
vilken uppfattning man vill om vilket
system som leder till goda levnadsvillkor,
och ingen av oss skulle sitta i
denna kammare, om vi inte hade en
bestämd uppfattning på den punkten.
Men detta är en sak. Vi vet alla att
ideologier missbrukas, att de vackra
programmen och deklarationerna ofta
inte motsvaras av verkligheten, och vi
tar också avstånd från den form av
imperialism, i u-länderna ofta kallad
nykolonialism, som innebär att man
försöker pressa sitt ekonomiska och politiska
system på biståndsmottagaren.

När vi därför på socialdemokratiskt
håll under de senaste åren har fört en
intensiv debatt om hur vi skall kunna
komma fram till bättre metoder att för22 -

130 Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

verkliga den dubbla målsättningen för
vårt bistånd, som hela tiden har stått
fast, har vi sagt oss, för det första att
det inte kan bli tal om att ytligt bedöma
den politiska regimens pappersprogram;
vi måste se till den sociala och
ekonomiska verkligheten och till förmågan
att fullfölja de deklarerade intentionerna.
För det andra kan vi inte
blanda oss i u-ländernas politiska beslutsprocesser.
Och för att dessa principer
inte skall råka i konflikt med varandra
och för att vi skall kunna bedriva
effektivt utvecklingssamarbete, har vi
för det tredje sagt att vi i stället måste
koncentrera våra ansträngningar till sådana
projekt, ämnesområden och samhällen,
där det finns förutsättningar för
ett förtroendefullt samarbete kring gemensamma
målsättningar. Vi har för det
fjärde också sagt, att den förskjutning
som kan bli följden inte kan komma
plötsligt, utan successivt.

Vi underskattar inte svårigheten att
göra de bedömningar som krävs. Den
debatt som vi har fört visar klart detta,
och jag skall läsa upp ett par citat
för att belysa vad som har sagts i debatten.
Jag skall börja med en artikel
i Tiden som jag själv har skrivit och
som tydligen, efter vad jag har hört
berättas, har angripits av en talare i
första kammaren tidigare i dag. Där
skrev jag: »Problemet om länderurval
och fördelningen av anslagen mellan
olika mottagare är emellertid inte så
enkelt, som det kan förefalla, när man
uttrycker det i termer som progressiva
och reaktionära regimer. Man måste
ta hänsyn till det mycket komplicerade
och skiftande samspelet av olika
faktorer i skilda länder.

Det är mycket diskutabelt om man
över huvud taget kan finna former
för en rent politisk bedömning, d. v. s.
en bedömning av intentioner och handlingsmönster
hos regimer i olika länder.
»

Den debatten har förts vidare och
förts i många andra sammanhang. I

jämlikhetsgruppens rapport, som partiet
tog ställning till på kongressen i
höstas, sades det:

»Att träffa sådana val är ingalunda
lätt. När vi önskar bidrag till en utjämning,
dels mellan rika och fattiga länder,
dels inom de fattiga länderna, måste
vi rusta oss med all den kunskap om
de fattiga ländernas förhållanden och
förutsättningar som finns tillgänglig.»
Sedan följer en mycket utförlig diskussion
om vilka problem man måste försöka
analysera. Var i allt detta finns
det mångomtalade talet från vårt håll
om progressiva och reaktionära regimer? En

invändning, som riktats mot en
sådan mera nogrann bedömning som vi
har försökt finna formerna för och som
återkom i det senaste replikskiftet, är
att vi inte borde förvägra fattiga människor
vårt stöd. Men det är ett ohållbart
resonemang — alla människor som
det här är fråga om är fattiga människor.
Vårt stöd når i dag inte ut till
alla fattiga människor, och det finns
inga möjligheter att det någon gång
skulle kunna få en sådan omfattning
att det når ut till alla fattiga. Vad vi
vet är däremot att allt stöd inte får
samma effekt, att det är ansträngningarna
i mottagarlandet som har betydelse
för vilken effekt de kan få och att
man då, om man vill nå någon utveckling
över huvud taget, måste försöka
sätta in sina insatser på strategiska
punkter där de verkligen får effekt.
Det kan då, enligt vårt sätt att se, inte
vara felaktigt — det är tvärtom ett
självklart krav att vi måste göra det —
att välja att göra våra insatser där de
gör mest nytta.

Herr Ullsten sade att vi på detta sätt
vill dra oss undan de länder där utvecklingsansträngningarna
skulle vara
svårast att göra, där de skulle möta
flest hinder. Det är inte alls alltid på
det sättet. Många av de länder som
man från denna utgångspunkt skulle
kunna vilja stödja har mycket stora

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22

131

svårigheter att förverkliga sina utvecklingsintentioner
därför att de lider
brist på pengar. Många gånger kan det
vara så att de har mycket klart för sig
vad de skulle vilja göra och också har
kapacitet att göra det bara de får ekonomiska
resurser och visst tekniskt
stöd. Det är den problematiken vi har
velat fästa uppmärksamheten på, t. ex.
i vår motion när det gäller Cuba.

Det finns också u-Iänder där problemen
är mycket stora och där människorna
är mycket fattiga och förtryckta
men där resurserna inte alls satsas på
att lösa dessa problem. EU sådant exempel
är Etiopien, som satsar mer än
halva sin statsbudget på försvar och
hemlig polis, på ett inbördeskrig i det
egna landet och på att förtrycka folket.
Etiopien är också en stor biståndsmottagare.
Man kan naturligtvis då fråga
sig om det är riktigt, från strategisk
synpunkt, om man vill verka för utveckling,
att satsa en betydande del
av beloppen i sådana länder. Jag har
tagit upp detta som ett exempel på
den typ av problem som har lett till
självklara krav på en djupare analys
av dessa problem. Naturligtvis ställer
sig människor ute i landet, såsom fru
Lewén-Eliasson sade, frågan om vårt
bistånd används riktigt. Vi är, tycker
jag, skyldiga att föra denna tvp av debatt.

Man kunde naturligtvis känna sig förnärmad
över de missförstånd som de
borgerliga gjort sig skyldiga till när det
gäller innebörden av regeringsförslaget.
Men efter den i stort sett mycket
konstruktiva debatt som har förts här
i dag skall jag inte i onödan strö salt
i såren. Det grundläggande missförståndet
tycks ha uppkommit när man
har läst — avsiktligt eller oavsiktligt
— propositionen som om hela vår diskussion
gällde antingen att se enbart
till projekten eller att se till de olika
regeringarnas politiska etikettering av
sig själva. Man har då hävdat att den
senare linjen skulle vara vår. Ingenting

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

kunde vara felaktigare. Vi avvisar båda
alternativen, därför att de är alltför
ensidiga. Vi har inte, som det har
gjorts gällande på visst håll, fått någon
läxa av oppositionen, och vi har inte
heller frångått någon tidigare linje.
Tvärtom har det i dagens debatt klargjorts
att den uppfattning som de flesta
talare slutit upp kring är densamma
som den som återfinns i propositionen
och, för den delen, i partikongressens
beslut i höstas, nämligen att bedömningsgrunden
vid avvägningen av nya
biståndsinsatser skall vara om förhållandena
i det land som vi skall samarbeta
med är sådana att man kan vänta
sig ekonomisk utveckling, ökad ekonomisk
och social utjämning och ökat
samhällsinflytande för de enskilda människorna.

Jag kan, herr talman, inte låta bli
att beklaga Ola Ullstens kampanj i syfte
att misstänkliggöra innebörden av
vårt förslag och att göra gällande att utskottet
frångått regeringens linje. Vid
den presskonferens han sammankallade
efter justeringssammanträdet i statsutskottet
förra veckan lär han ha meddelat
de församlade journalisterna, att
utrikesministern i nådiga luntan givit
en blinkning åt nymarxismen men att
utskottet nu återställt ordningen. Liknande
åsikter, fastän i andra ordalag,
gav han uttryck åt i en radiointervju
samma kväll.

Dagen därpå innehöll de borgerliga
tidningarna artiklar och ledare av innebörden
att regeringen lidit ett nederlag
i statsutskottet, att den socialdemokratiska
motionen om Cuba avstyrkts,
m. in. Jag vill inte påstå att
Ola Ullsten är ansvarig för dessa tidningsskriverier,
som alltså felaktigt
återger statsutskottets beslut och innehållet
i utlåtandet. Men nog kan man
mot den här bakgrunden ändå säga sig,
att Ola Ullstens uttalande för några timmar
sedan, att oppositionen inte dirigerar
massmedia, ändå var ett understatement.

132 Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

I dag har Ola Ullsten åter försökt göra
gällande att det alternativ utrikesministern
och andra socialdemokrater
förespråkar skulle vara en kortsiktig
politisk styrning, att många av våra
partikamrater i förenklade ordalag skulle
tala om progressiva regimer och med
det syfta på vad han kallat kommunistiskt-socialistiska
regimer.

Nu har herr Ullsten visserligen i debattens
elfte timme gjort en reträtt och
sagt att det inte var så lätt att begripa
vad utrikesministern menade i propositionen.
Det får i så fall stå för hans
egen räkning. Jag tycker inte att det var
så svårtolkat, och jag har dessutom pekat
på att det fanns gott om dokument
som belyser den debatt som föregick
vad som står i propositionen och som
herr Ullsten då kunde ha berikat sitt
vetande med.

Herr talman! Det må vara hur som
helst med tidigare missförstånd — det
är bra om de nu är uppklarade. Det är
också tillfredsställande att debatten i
dag har varit så konstruktiv och att vi
har fått en uppslutning kring regeringens
förslag och utskottets utlåtande. Det
beslut som vi nu kommer att fatta på
grundval av den uppslutningen kommer
att lägga grunden för den -mycket svåra
konstruktiva debatt som vi nu måste
ägna våra krafter åt under lång tid.
Vi har inte med det här kommit fam
till några preciserade beslut som innebär
plötsliga och våldsamma omläggningar
av vad vi konkret gör i olika
u-länder, men vi har lagt grunden för
att utveckla vår biståndsteknik. Det är
ett viktigt beslut vi kommer att fatta.

Låt mig till sist, herr talman, uttala
vår tillfredsställelse över att vår motion
om ökat biståndssamarbete med
Cuba har fått en positiv behandling av
utskottet och att alltså riksdagens beslut
om biståndsanslagen i dag också
innebär att framställningar om utvidgade
biståndsinsatser till Cuba kommer
att behandlas i positiv anda.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m) kort
genmäle:

Herr talman! Det vore interssant om
Birgitta Dahl, som säger att hon vill
ha ökad u-hjälp, ville precisera vilka
länder i världen som fyller de krav
hon ställer på ett land som skall få
svenskt u-landsbistånd. Är det bara Cuba
som gör det?

Birgitta Dahl berörde försvarskostnadern-a
och påstod att de var mycket
högre i Etiopien än i Cuba. Jag har
framför mig »Fakta och argument i bild
om bistånd», utgiven av SIDA 1970. Där
sägs det att militärutgifterna i Cuba var
10 procent av bruttonationalprodukten,
under det att de i Etiopien är 3 procent.
När man därtill vet att bruttonationalprodukten
i Cuba är väsentligt högre
än i Etiopien, undrar jag var Birgitta
Dahl har fått sina uppgifter.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fru Dahl talade om en
väldig tidningskampanj som jag skulle
satt i gång mot regeringens u-landspolitik,
en kampanj som skulle gått ut på
att regeringen slagit till reträtt.

Den enda kampanj som jag tycker
man kan tala om från någon tidnings
sida av den innebörden bär såvitt jag
vet förts i Aftonbladet. Och den har
förts där alldeles utan min medverkan,
det kan jag försäkra. Aftonbladet var
såvitt jag vet den enda tidning som inte
var närvarande vid den presskonferens
som Birgitta Dahl talade om.

Jag sade inte på den presskonferensen
att Torsten Nilsson gjort en »blinkning
åt nyvänstern». Det var ett kul uttryck,
jag skulle gärna använt det om
jag kommit på det, men jag använde
det inte. Men jag sade som svar på en
fråga om vad som kunde ha varit Torsten
Nilssons avsikt med de här formuleringarna
i propositionen —• som när
utskottet gjort sitt, det egentligen föreföll
vara ganska litet kvar av — att det
är tänkbart att han spelade litet för galleriet,
som jag tror jag uttryckte det,

Tisdagen den 5 mai 1970 em.

Nr 22 133

att han använde de här formuleringarna
för att komma lite bättre till hos vissa
grupper, som tycker om att kalla sig
radikala. Jag tycker i så fall att det var
ett misslyckat försök.

Men nu har vi fått veta av Torsten
Nilsson själv att han är helt nöjd med
statsutskottets kompletteringar, och de
är ju ganska omfattande. Regeringens
proposition berör frågan i två korta
stycken, statsutskottet använder fyra hela
sidor. Jag har en känsla av att vi
varit överens om under debatten att det
som blir kvar egentligen inte är så
mycket annat än en allmän fundering
om att när man någon gång skall välja
ett nytt land som mottagare av svenskt
bistånd man också skall bedöma landets
förutsättningar för en positiv ekonomisk
utveckling. Det är klart att man
i en sådan situation, då man väljer mellan
två länder kan finna skäl att ge preferens
till det land som bär de bästa
förutsättningarna för det aktuella projektet.
Det är en ganska självklar tanke,
som man inte hade behövt hela den
här långa debatten för att komma fram
till.

Fru DAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är ju inte särskilt
roligt att behöva inleda sin replik med
att säga att det vore bra om de som vill
invända verkligen lyssnar på vad man
säger. Jag har nämligen inte jämfört
fönsvarskostnaderna på Cuba och i Etiopien
i mitt inlägg. Det är en sak, herr
Petersson, med andel i nationalprodukten
och en annan sak med andel i statsbudgeten.
Det är en mycket liten del
av Etiopiens nationalprodukt som omfattas
i statsbudgeten, helt enkelt därför
att den offentliga sektorn är så otroligt
liten och av den går, enligt uppgifter
som jag fått från utrikesdepartementet,
mer än hälften till försvarskostnader.

Det är i och för sig inte något ovanligt.
Det är fallet med väldigt många
u-länder i dag. Men det finns somliga

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

u-länder som ägnar en mycket betydande
del åt sådant som verkligen leder till
en utveckling. Vi bär sådana länder
som Tanzania, som Cuba och jag tycker
då att det är viktigt att våra insatser
verkligen koncentreras till sådana länder.

Jag har inte heller hävdat att herr
Ullsten ensam satt i gång debatten, men
däremot har denna presskonferens ägt
rum och det var de närvarandes uppfattning
att herr Ullsten uttryckt sig på
det sätt som jag beskrev. I radiointervjun
samma kväll uttalade herr Ullsten
vidare, enligt protokollet: »När propositionen
kom i januari så tolkades ju
innebörden i de här omstridda styckena
på olika sätt. Många tyckte att det var
fråga om att regeringen hade gett ett
eller flera finger åt den marxistiska tanken,
att u-hjälp bara bör gå till s. k.
progressiva länder ...»

Sedan fortsätter herr Ullsten att som
vanligt inta än den ena än den andra
ståndpunkten. Den fråga som jag egentligen
helst av allt skulle vilja ställa till
herr Ullsten är: Vart syftar herr Ullsten
egentligen med sitt agerande i biståndsfrågorna?
Det är nästan omöjligt att
få ett bestämt besked om ställningstagandet
på någon enda punkt, därför att
i nästa inlägg säger herr Ullsten alltid
tvärtom.

Herr förste vice talmannen övertogledningen
av förhandlingarna.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vad jag syftar till med
mitt agerande i biståndspolitiken är inte
så lätt att svara på med några ord.

Jag har arbetat med detta ganska länge,
bl. a i syfte att få den svenska socialdemokratiska
regeringen att bli litet mera
intresserad av u-hjälpen än den är
och framför allt än den har varit. Men
vad jag syftar till i denna fråga är bara
en sak, nämligen att få klarhet i hur
det skall vara med principerna för det
svenska ländervalet. I den ansträngning -

134 Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

en tycker jag att jag har varit ganska
framgångsrik, om jag får säga det själv.
Jag tycker att jag har fått ganska klara
besked, inte genom det som regeringen
har sagt men genom vad utskottet skrivit.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m) kort
genmäle:

Herr talman! Birgitta Dahl måste väl
i alla fall avse reella militära utgifter.
Eftersom militärutgifterna i Cuba är
mer än tre gånger så höga i andel av
bruttonationalprodukten, som i Cuba
är fem gånger så stor som i Etiopien,
tror jag att det är jag som har rätt
när jag läser SIDA:s statistik.

Fru DAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte statistiken
på de absoluta beloppen framför mig.
Låt mig bara konstatera, att Cuba befinner
sig i en annan situation, med en
annan motståndare — världens starkaste
militärmakt — än Etiopien, som rustar
sig för att bekämpa de fattiga bönderna
på landsbygden.

Vidare vill jag bara säga till herr Ullsten,
att det är klart att det i och för
sig är bra om denna debatt bär upplyst
herr Ullstens sinne. Men det är kanske
inte det den framför allt är till för.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag skulle inte bli helt
förvånad, om man på dörren till t. ex.
FN :s generalsekretares ämbetsrum eller
till styrelserummet för United Nations
Development Programme kunde
hitta en skylt med orden »Självprövning
pågår!»

Det är nämligen något av just detta
som på grundval av ett stort utredningsmaterial
är i gång. Vi vet att materialet
är mycket omfattande: Pearsonrapporten,
400 sidor tjock med 68 rekommendationer,
Jacksonrapportens 600 sidor
med sin stora kapacitetsanalys och dessutom
de övriga rapporter som har åberopats
under debatten här i dag.

Detta digra material ligger alltså till
grund för den nu pågående forcerade
genomlysningen av situationen och arbetet
med att inte bara se bakåt utan
planera stort för framtiden genom att
söka formulera och skapa samsyn kring
en utvecklingsstrategi för 1970-talet, det
andra utvecklingsårtiondet. Tanken är
ju att denna strategi skall proklameras
på FN-dagen i höst i samband med att
FN:s 25-åriga tillvaro inträffar, och sedan
skall man dra i gång vid årsskiftet.

Rapporterna inger vissa förhoppningar
men de är dock i huvudsak ett dystert
material där man måste konstatera
hur få de riktigt stora framstegen varit,
främst på grund av befolkningstillväxten,
arbetslösheten, hungern, sjukdomarna,
analfabetismen och u-ländernas
växande skuldbörda trots en produktionsökning
under 1960-talet på ca 5
procent per år. Detta är en genomsnittssiffra
som naturligtvis representerar både
högre och på en del håll mycket lägre
utvecklingsprocent allteftersom de
yttre förutsättningarna varierat, bl. a.
beträffande utvecklingen av infrastrukturerna.

Pearsonkommissionens visioner är
som redan tidigare i debatten antytts
många, dynamiska och uppfordrande.
Som mål uppställs bl. a. en verklig gemenskap
mellan länderna i strävandena
att uppnå klart definierade ekonomiska
villkor för u-ländernas utveckling, en
produktionsutveckling i u-länderna på
åtminstone 6 procent per år, en ökning
av multilateralt, statligt utvecklingsbistånd
i världen från nuvarande 10 procent
till minst 20 procent år 1975 och
en väsentlig ökning av IDA:s ekonomiska
biståndsresurser under samma
femårsperiod. Vårt land utgör ju ett undantag
från det vanliga mönstret med
sina 35—40 procent av sitt bistånd inriktat
på multilaterala ändamål.

Av samma anledning, behovet av en
biståndsökning, har DAC ansett sig böra
inbjuda parlamentariker från DAC-länderna
att vid en konferens i Paris i

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22

135

oktober 1969 gå igenom erfarenheterna
av 1960-talets utvecklingsskede, i första
hand Pearsonrapporten, och dra slutsatser
av dessa för sina respektive länders
vidkommande. Europarådets rådgivande
församling behandlade också i
sin januarisession i år på grundval av
en omfattande rapport frågan om den
roll rådets medlemsstater bär att spela
under nästa utvecklingsdecennium. Man
kan se dessa åtgärder som inte desperata
men tämligen extraordinära reaktioner
inför nuläget. Deras syfte är tydligt
nog: att söka finna former och mobilisera
för en förnyad attack mot det växande
välståndsgapet mellan i- och uländerna
under det andra utvecklingsdecenniet.

Det är liknande och näraliggande motiv
som ligger bakom mittenpartimotionen
med bl. a. yrkande om en parlamentarisk
beredning med uppgift att
göra en översyn av det svenska biståndsarbetets
inriktning med beaktande av
utformningen av det tekniska och finansiella
stödet och med tanke på behovet
av ytterligare riktlinjer för den
svenska handelspolitiken i förhållande
till u-länderna liksom förutsättningarna
för det svenska näringslivets och frivilligorganisationernas
medverkan i
svensk biståndspolitik.

Jag vet väl, herr talman, att vi har
betydande svensk ämbetsmannainsyn i
självprövningsprocessen, vilket visades
vid t. ex. Jacksonrapportens tillkomst
och vid dess granskning i UNDP:s styrelse.
Men här gäller det parlamentarisk
insyn.

Skulle en insyn av föreslagen art inte
vara behövlig? Sverige är dock medlem
av såväl FN, DAC som Europarådet,
där man alltså genom särskilda åtgärder
ställt sig inför biståndspolitikens
problem i ljuset av de omfattande men
nedslående och utmanande lägesbeskrivningarna.
Behöver vi inte göra detsamma
i vårt land? Vilka blir dessa
beskrivningars konsekvenser för vårt
lands vidkommande? Den i debatten

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

åberopade uppgiften i ett diagram på
s. 8 i SIDA:s petita, att Sverige 1968
låg nästan sist bland DAC-länderna i
fråga om det i förhållande till bruttonationalprodukten
totala resursflödet
till u-länder och internationella organisationer,
är väl härvidlag talande och
starkt uppfordrande. Även i fråga om
det offentliga biståndet i relation till
denna produkt låg vi för övrigt tämligen
lågt i jämförelse med andra DACländer.

Men, säger man, vi har ju riksdagens
principbeslut 1962 om biståndsverksamheten,
och vi har 1968 års riksdagsbeslut
om en reglerad ökning av biståndet
upp till 1 procent, ett mål att
nå budgetåret 1974/75. Det måtte väl
vara nog! Och finansministern bekräftade
i går att planen för u-landsbiståndet
ligger fast. Då finns det väl inte
någon egentlig anledning till självprövning
eller, som vi också föreslagit, samråd
mellan riksdagspartierna om en
snabbare ökning av anslagen för att nå
1-procentmålet, eller en prövning genom
regeringens initiativ av Jacksonrapportens
krav på FN-systemets omorganisation.
Jo, enligt vår mening finns
det verkligen anledning till detta, om
man tar del av det tunga material angående
biståndspolitikens brister i världen
i stort, som nu är tillgängligt.

Det föreföll också som om fru LewénEliasson
inför vad FN-dokumenten berättar
var inne på liknande funderingar
i första delen av sitt anförande, fastän
hon i dess senare del klart avvisade
vårt yrkande om en översyn. Fru Dahl
talade också något om att kanske det
mesta är kvar att klara ut när det gäller
hur vi skall ha det med vår biståndspolitik.

Dessa uttalanden bekräftar på något
sätt behovet av en översyn. Det är för
övrigt inte länge sedan den svenska biståndspolitiken
var utsatt för koncentrerad
offentlig kritik. Huruvida denna var
berättigad eller inte kan jag inte bedöma.
Mycket talar för att den var ensi -

136 Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

dig och oberättigad.

Läget i fråga om biståndspolitiken
har alltså internationellt sett nu gått in
i ett nytt skede. Det vore märkligt om
inte detta förhållande, alldeles bortsett
från det allmänna behovet av en ökning
av anslagen såsom en praktisk yttring
av solidaritet med u-länderna krävde
vissa nya överväganden och anpassningsåtgärder
inom ramen för den
svenska biståndsverksamheten, åtgärder
av politisk natur och utformade under
parlamentarisk medverkan. Biståndsförvaltningens
organisation är under utredning
men inte själva biståndspolitiken.
På vårt yrkande om en parlamentarisk
beredning därom svarar utskottsmajoriteten
med uttalanden, som enligt
min mening är tämligen motstridiga. Å
ena sidan präglas biståndspolitiken till
sin allmänna utformning och inriktning
från begynnelsen 1962 »av stor kontinuitet
och stadga», skriver utskottet, men
ett par rader längre ner skriver man att
statsmakternas inställning »till de bistån
dspolitiska frågorna har varit pragmatisk
och öppen för nya idéer».

Det låter ju betryggande. Men det åberopas
där inte några exempel på i vilken
mån detta senare uttalande är mer
än teoretiskt. Departementschefen berör
däremot något den frågeställning
som motionärerna varit inne på, nämligen
biståndspolitikens inriktning i
framtiden. Han gör det i samband med
sitt ställningstagande till SIDA:s personalbehov,
där det talas om att beräkningen
av antalet tjänster uppgjorts »i
avvaktan på att klarare riktlinjer skall
ha dragits upp för den framtida fördelningen
av biståndet på olika biståndsvägar
och biståndsformer».

Det förefaller som om det här vore
fråga om samma problematik som motionärerna
åsyftat, och vid dess bedömning
bör man som jag förut betonat säkerställa
en parlamentarisk medverkan.

Den begärda översynen av biståndspolitiken
skulle enligt min mening kunna
täcka flertalet av de övriga yrkande -

na i motionerna 1:450 och 11:497 liksom
för övrigt flera andra motionsyrkanden,
t. ex. när det gäller ländervalet.
Detta är anledningen till att jag
uppehållit mig så pass utförligt vid yrkandet
om en parlamentarisk beredning.
Låt mig särskilt peka på att det i
mittenpartimotionerna förutsättes att
frågan om behovet av dels förbättrad
information om u-länderna och biståndspolitiken,
dels bättre samordning
mellan SIDA och frivilligorganisationernas
biståndsarbete skall tas upp.

Det är något överraskande att SIDA,
som förra året fick i uppdrag att senast
i samband med anslagsframställningen
för 1970/71 inkomma med ett
förslag till långtidsplan för informationsverksamhetens
framtida riktlinjer
och omfattning och som sedan också
framlagt en sådan plan i den ordning
regeringen bestämt, nu åter enligt statsverkspropositionen
får i uppdrag att
utarbeta en dylik plan för de kommande
fyra åren men utan angivande av
tidpunkt för planens färdigställande.
Man frågar sig vad det är för fel på
den nyss framlagda långtidsplanen för
inforamtionsverksamheten. Nog kan det
behövas förnyad genomlysning av informationsproblemen,
men då får den
väl, såsom vi från vårt håll förutsätter,
ske i samband med att man gör den mera
allmänna översyn som vi begär, så
att informationens former och kvantitet
kan anpassas till de resultat översynen
leder till.

Vidare borde alltså översynen omfatta
biståndsorganets samverkan med frivilligorganisationerna.
Med tillfredsställelse
kan konstateras den ökade förståelse
dessa numera möter hos statsmakterna,
bl. a. uttryckt i form av bättre
ekonomiskt stöd. Det är emellertid
mångas mening att bidragsgivningen
kunde bli ännu mindre restriktiv t. ex.
i fråga om driftkostnader. Sådana kostnader
har ganska sent kunnat över huvud
taget ifrågakomma för bidragsgivnimg.
Det är alltså fråga om driftkost -

Tisdagen den b maj 1970 em.

Nr 22

137

nader för vissa projekt avseende de enskilda
organisationernas samarbetsinsatser
för utveckling i något u-land, naturligtvis
företagna med därvarande
myndigheters goda minne. Jag tänker
bl. a. på resekostnader för funktionärer
som är verksamma inom sådana projekt
som är iscensatta av enskilda organisationer.

Enligt utskottets utlåtande beräknas
under innevarande år utbetalningar till
frivilliga organisationers u-landsaktiviteter
uppgå till cirka 8 miljoner kronor,
visserligen ett över 2 miljoner kronor
större belopp än motsvarande summa
närmast föregående år. Det är dock
alltjämt ett blygsamt belopp med tanke
pa att det även avses täcka större investeringskostnader
som kan bli aktuella.
Detta gäller naturligtvis också vid
jämförelse med hela den väldiga anslagssumman
till samarbete för utveckling
via SIDA. Även om man jämför
årsutgiften för svensk mission i u-länderna
med den beräknade statliga bidragssumman
till frivilligt u-landsarbete
är beloppet litet. Senaste kostnadsuppgift
för u-landsmission gäller 1968
och slutar på ett totalt belopp av 46,2
miljoner kronor, medel som består enbart
av frivilliga gåvor. Nyligen lämnades
en uppgift om Lutherhjälpens stöd
åt rasismens offer, flyktingar och andra
behövande i Sydafrika, Sydvästafrika,
Rhodesia, Tanzania, Zambia, Mozambique
och Portugisiska Guinea. Detta
stöd uppgick under de senaste fem åren
till totalt 5 miljoner kronor, hittills
i år utbetalda medel inräknade.

Ett ytterligare skäl att se över biståndsverksamheten
hänger enligt mittenpartiernas
motion samman med handelspolitiken
i- och u-länderna emellan
och med angelägenheten av ökad industriell
utveckling i dessa länder. Meningsskiftet
mellan utrikesministern
och herr Gustafson i Göteborg pekar direkt
på behovet av den begärda översynen.
U-länderna betraktar ju också

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

gerstadgans förverkligande som den
kanske viktigaste delen av förberedelsearbetet
inför det andra utvecklingsårtiondet.
Dessa länders bästa stöd är,
såsom betonats under debatten här av
olika talare, åtgärder som kan göra dem
självförsörjande genom produktion och
export av egna varor. Regeringen underströk
i sin skrivelse i mars förra
året till FN :s generalsekreterare angående
sin syn på 1970-talets biståndsstrategi
den stora betydelsen av åtgärder till
stöd åt u-länderna på det handelspolitiska
området.

Dessa frågor kommer, herr talman,
med viss sannolikhet att spela en roll,
om förhandlingar med vårt land om
EEC-anslutning kommer i gång. Bortåt
ett tjugotal afrikanska stater och därtill
bl. a. Turkiet är associativt anslutna
till EEC. Även om det kan ligga långt
borta i en helt oviss framtid, skulle en
utvidgning av EEC till att omfatta även
vårt land medföra att åtskilliga u-länder
sannolikt skulle komma att åtnjuta tullpreferenser
i förhållande till Sverige
och därmed mottaga u-landsbistånd i
denna form. Vissa av de afrikanska stater
vi nu särskilt stöder har för övrigt
varit aktuella för EEC-associering.

En översyn av riktlinjerna för vår
u-landspolitik vore alltså befogad även
som en beredskapsåtgärd inför eventualiteten
av förhandlingar med EEC.

Det sägs på sina håll att de u-länder
i Afrika som inte är associerade med
EEC blivit handelspolitiskt diskriminerade
gentemot EEC-länderna. Hur det
nu än kan förhålla sig med detta erbjuder
ju ett svenskt medlemskap i EEC
möjlighet till handelspolitisk påverkan
på ett helt annat sätt än vad som är
fallet för stater utanför EEC. Med ett
så u-landstillvänt EEC som det nuvarande
synes det föreligga vissa förutsättningar
för en medlemsstat, som i
likhet med Sverige vill främja samarbete
för utveckling av u-länderna, att

finna någon lämplig form för att gynna
verksamheten inom UNCTAD och Al- sådana u-länder utanför EEC, som har
5* — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 22

138 Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

svårt att handelspolitiskt göra sig gällande,
eller också att påverka utvecklingen
till en utvidgning av EEC, så att
sådana u-länder vinner anslutning.

EU exempel på och belägg för intresset
numera inom EEC att främja u-ländernas
utveckling är att ett särskilt organ
för samarbete mellan enskilda organisationer
i Europa, som sänder ut
frivilliga krafter i u-landstjänst, och
EEC bildats i början av året och att
detta organ redan visat stort intresse
för att söka främja just denna typ av
u-landsbistånd. Någon länderbegränsing
har därvid veterligen inte diskuterats.

Jag vill gärna tillägga att jag finner
stödåtgärder avseende motståndsrörelser
i u-länder i vissa fall befogade. Frågan
har ju varit under debatt bär i kväll,
och den behandlas i utrikesutskottets
utlåtande nr 9. Eftersom jag deltagit i
en arbetsgrupp som sysslat med dessa
problem ber jag att till sist få säga några
ord om den saken.

Det finns folk som tycks vara benägna
att glömma det ohyggliga tillståndet
bland den svarta majoriteten på 30 miljoner
människor i södra Afrika och hur
de vita, som uppgår till endast 3 miljoner,
har det totalt bestämmande inflytandet
i alla politiska och egentligen
även alla andra frågor i denna del
av Afrika. Man bär ju protesterat i FN
och genom FN både mot Verwoerds och
Voersters apartheidpolitik och gjort
detta vid upprepade tillfällen. Men kan
man som demokrat nöja sig med detta?

Vid de val, herr talman, som hölls i
Sydafrika för ett par veckor sedan inträffade
att en extremistgrupp slogs ut.
Detta skulle kunna tyda på att attackerna
utifrån mot rasismen och brutaliteten
i Sydafrika gjort visst intryck. Någon
optimism, herr talman, är därvid
inte befogad så länge nationalistpartiet
har 117 av de 165 mandaten. Voerster
visar inga tecken att vilja ändra apartheidpolitiken
eller lätta på minoritetsregimens
hårda grepp över den svarta
majoriteten. Valutgången innebär ett be -

stämt uppdrag åt nationalistpartiet att
fortsätta sin hittills förda politik, kommenterade
Mr. Voerster. Han ämnar alltså
fullfölja den rasåtskillnadspolitik,
som bl. a. leder till att afrikaner enligt
uppgift, beräknas do vid genomsnittligt
35—40 års ålder, medan de vita når
ungefär 70-årsåldern.

Att denna politik inte överensstämmer
med principerna i deklarationen
om de mänskliga rättigheterna är uppenbart
för oss i denna del av världen.
Mr. Voersters deklaration är en färsk utmaning
till oss att söka förstärka världens
uppmärksamhet på denna regim
och dess agerande. Vad vi kan göra är
att åter och åter, utan att förtröttas, påminna
om rasförtrycket i Sydafrika i
FN och genom våra diplomatiska kontakter
med mera inflytelserika länder,
som kanske avstår från att officiellt angripa
rasismen i detta land eller gör det
mera försiktigt och därmed möjliggör
denna regims fortsatta existens. Jag
vädjar till regeringen att inte ge avkall
på sina tidigare intagna principiella
ståndpunkter i denna fråga och ge dem
till känna i FN och eljest där detta kan
väntas göra intryck.

Läget i Portugals kolonier i södra
Afrika avviker inte mycket från förhållandena
i Sydafrika, fastän dessa kolonier
behärskas av en av Europas stater
i handelsförbindelse med oss inom ramen
för EFTA. Portugals ställning och
regim är i stort sett oförändrad efter
Salazars avgång. Detta gäller inte minst
läget i kolonierna, som med militära
medel hålls kvar såsom kolonier. De
dryga kostnaderna för militärregimen
och kolonialkrigen täcks av denna stats
gynnsamma ekonomiska utbyte av det
politiska systemet och koloniernas industriella
produktion och naturtillgångar.
Man skall i detta sammanhang inte
glömma att Portugals kolonialvälde uppehälles
i strid med vad FN:s generalförsamling
och säkerhetsråd uttalat.
Klara tecken på regimens hårdhet är
att organiserade motståndsrörelser som

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22 139

bekant framträtt och fortsätter sin
kamp just inom det portugisiska kolonialväldet.

Vid den senaste sessionen med Europarådets
rådgivande församling förelåg
en rapport om de mänskliga rättigheterna
i Portugal med en klargörande
text, som måttfullt men rakt fram pekar
på förtrycket i detta land och dess kolonier.
Debatten om denna text och reaktionerna
därefter tyder på att produktion
av sådant granskningsmaterial i sig
har en opinionsbildande effekt och därtill
ger upphov till uttalanden, som annars
kanske aldrig skulle ha kommit
till stånd.

Såväl Sydafrika som de portugisiska
kolonierna i södra Afrika riktar uppmärksamheten
på behovet av stöd från
världens demokratier åt krafter som
vill avlägsna våldsregimer. Sådana regimer
finns ju även på andra håll än
i Afrika.

b rån vårt håll har vi deklarerat ett
positivt intresse av att stödja motståndsrörelser
i stater med sådan regim under
vissa, enligt min mening ganska
noggrant preciserade förbehåll. Att dessa,
såsom herr Hellström sade, skulle vara
»vaga» har jag för min del mycket
svårt att förstå. I nästa ögonblick använde
han för resten uttrycket att de var
för snäva, och det borde tyda på motsatsen
till att de var för vaga. Våra förbehåll
finns upptagna i reservationen vid
utrikesutskottets utlåtande nr 9. Jag ber
att fa yrka bifall till denna reservation.

Rörande statsutskottets utlåtande nr
84, herr talman, ställer jag mig i första
hand bakom reservationerna 1 och 2
och yrkar bifall till dessa, lag vill också
uttala sympatier för de allmänna motiven
i reservationen It a. Jag anser
dock att man inom ramen för det stora
anslaget till fältverksamheten bör kunna
väsentligt öka stödet till missionens
och enskilda organisationers u-landsarbete
och alltså inte behöver anslå särskilda
medel till detta stöd. Jag utgår
då från att SIDA fortsätter att välvil -

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

ligt och allt bättre stödja denna typ av
u-landsbistånd, i den mån man gör
framställning om stöd och vederbörande
mottagarland är positivt till det projekt
det kan vara fråga om.

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! En av självprövningens
skrifter, Jacksonrapporten, inleds, om
jag minns rätt, med ett citat av Cervantes:
Det finns två familjer på jorden,
de som har och de som inte har.
I modern tolkning skulle vi 400 år senare
skulle kunna säga: Det finns bara
två folk på jorden, de som har och de
som inte har. Redan på Cervantes’ tid var
det svårt för de familjer som hade att
ge till dem som inte hade, och vi står
inför den ännu mycket svårare uppgiften
att få de folk som har att bistå dem
som inte har.

Det är mycket intressant att gå igenom
de biståndsdebatter som har förts
i denna kammare under 1960-talet. Debatten
bar nämligen ändrat karaktär.
Fru Dahl påpekade detta och ansåg att
förändringen hade varit till det bättre;
debatten hade blivit mera konstruktiv.
Lat mig säga att från att i början av
1960-talet huvudsakligen ha gällt frågorna
om hur mycket vi skall ge och
hur vi skall ge, har debatten nu i högre
grad kommit att behandla frågeställningen
om vem vi skall ge och vad vi
skall ge. Jag är inte övertygad om att
den glidningen är av godo. Det är nämligen
en glidning från väsentligheter till
mindre betydelsefulla områden.

Den centrala frågan i all biståndspolitik
måste vara: Vad kan vi avstå och
i vilken form bör biståndet lämnas för
att få högsta möjliga effektivitet? För
uppnåendet av enprocentsmålet har tidpunkten
slagits fast, och en förskjutning
i tiden vore djupt olycklig. Det
bär också utrikesministern i dag klart
fastställt.

Den bistra verkligheten visar oss emellertid
att vår förmåga att bistå är beroende
av vår egen ekonomiska situa -

140 Nr 22

Tisdagen den 5 maj 197u em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

tion. Fru Lewén-Eliasson gav i dag uttryck
åt förvåning över att ingen i riksdagens
andra kammare hade begärt en
ökning av vårt u-landsbistånd. lag blev
förvånad över att hon uttryckte denna
förvåning, eftersom vi alla i dag är
medvetna om den ekonomiska situation
vårt land befinner sig i. En sjunkande
valutareserv och en försämrad betalningsbalans
kan vara ett hot redan mot
förverkligandet av vårt biståndsprogram
och i än högre grad påverka våra
planer på att göra en ökad insats. En
sådan planering är nödvändig och måste
börja redan nu. Dagens kapitalutflöde
från vårt land till i-länderna minskar
dock våra möjligheter att planera
för en ökad satsning på biståndsverksamheten.

I det sammanhanget vill jag också
uttrycka min förvåning över att minst
tre av de socialdemokratiska talarna
med stolthet har framhållit att utskottsutlåtande!
bitvis exakt låter som det
program som fastställdes på den socialdemokratiska
prtikongressen. Det
tycker jag borde vara nästan genant.
När man har majoriteten i ett utskott
och som sitt utlåtande ordagrant återger
partiprogrammet klargör man helt
enkelt att man inte vill taga intryck av
åsikter som förs fram av kamrater inom
oppositionspartierna. De borgerliga
partierna har emellertid haft möjlighet
att i reservationer framföra sina åsikter.

Beträffande frågan om hur vi skall
ge biståndet säger departementschefen
i årets statsverksproposition, att en avvägning
måste göras mellan bilateralt
och multilateralt bistånd och de många
former som förekommer mellan dessa
huvudalternativ. Jag instämmer helt
och hållet i detta. Men en sådan avvägning
måste ske kontinuerligt. Biståndseffekten,
mottagarländernas preferenser,
biståndsorganens kapacitet
och befintliga resurser är faktorer som
påverkar vårt val av biståndsform.

Moderata samlingspartiet har i en

partimotion till årets riksdag begärt att
en parlamentarisk utredning skall tillsättas.
I uppdraget att utarbeta riktlinjer
för den långsiktiga utvecklingen av
vårt bistånd ligger också möjligheten
att delta i den så viktiga avvägningen
av biståndets utformning. Det är förvånande
att utskottsmajoriteten avstyrker
denna hemställan. Än mer förvånande
är emellertid den motivering som utskottet
anför. Att den offentliga debatten
och informationen om utvecklingssamarbetet
har breddats och fördjupats
är givetvis av stort värde, men detta
faktum torde inte bidra till att ge ökade
möjligheter till insyn och påverkan
av biståndets utformning. En ökad kunskap
om utvecklingssamarbetet utgör
aldrig en garanti för att arbetet bedrivs
på bästa möjliga sätt. Det torde
tvärtom kunna vara en farlig utfästelse.
Det primära får inte vara att övertyga
oss själva om värdet av vårt arbete,
utan vi måste vara säkra på motiven
för vårt handlande. Platon har
en gång talat om distinktionen mellan
att göra det rätta och att veta vad som
är det rätta att göra. Den distinktionen
är lika aktuell i dag.

Jacksonrapporten, som herr Wiklund
i Stockholm talade om, har på ett
skrämmande sätt visat på otympligheten
i FN-systemets internationella biståndsverksamhet.
En jämförelse görs
med dinosauren som växer och blir så
otymplig att den utrotar sig själv. Jacksonrapporten
innehåller emellertid åtskilliga
konkreta förslag i syfte att upprusta
FN-systemet, så att det bli kapabelt
att utöka sin verksamhet. Detta
blir emellertid inte möjligt förrän de
föreslagna reformerna har genomförts,
vilket innebär krav på helt nya procedurer
för biståndets programmering
och planering, genomförande, evaluering
och uppföljning. Den av oss föreslagna
parlamentariska utredningen
skulle kunna fungera på liknande sätt i
vårt land, och det bör ske innan vår
verksamhet kan få epitetet otymplig ef -

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22 141

tersom tillväxten måste ske snabbt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 1 som är fogad
vid statsutskottets utlåtande nr 84.

Frågorna om vem vi skall ge och vad
vi skall ge har aktualiserats inte minst
under de senaste timmarnas debatt. Det
är påfallande att medan departementschefen
i statsverkspropositionen klart
uttrycker betydelsen av att vår biståndsverksamhet
har kontinuitet och
stadga förs från socialdemokratiskt håll
en debatt om regimen i mottagarländerna
som om dessa regimer hade samma
kontinuitet och stadga som vårt
eget bistånd. Vad vet vi — när vi gör
sådana utrikespolitiska och djuplodande
bedömningar som här har gjorts —
om vilket politiskt tillstånd som kommer
att råda i många av dessa länder
inom kanske bara några år?

Jag skall inte närmare beröra frågan
om länderinriktningen, men jag
tycker det är viktigt att påpeka detta
förhållande — det har inte klart kommit
fram tidigare i dag.

I samband med att jag yrkar bifall till
reservation 7 torde det vara svårt för
mig att inte beröra motionen 648 i denna
kammare med fru Dahl som första
namn. Motionen ger nämligen en entusiastisk
redogörelse för situationen på
Cuba, där det finns fler barndaghem
än hos oss, där man har en längre obligatorisk
skolgång, där man trots en
utflyttning av 2 000 läkare bär lyckats
utöka läkarantalet och där utvecklingsprognosen
tycks vara mycket god. När
jag läste motionen fick jag en känsla
av att den skulle kunna utmynna i ett
yrkande, att vi måtte ta emot hjälp från
Cuba! Så skedde emellertid inte. Låt
mig, herr talman, bara få peka på den
avsevärda hjälp till Cuba som lämnas
inte minst av Sovjetunionen och i
övrigt hänvisa til] nyssnämnda reservation.

År 1970 har, såsom här förut påpekats,
av FN:s generalförsamling förklarats
vara det internationella utbild -

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

ningsåret. Detta får återverkningar inte
minst i vart land, och det svenska
UNESCO-rådet har erhållit ett ökat anslag
för sin verksamhet. Av UNESCO :s
generalsekreterare har de olika länderna
uppmanats att göra en värdering
av den egna utbildningssituationen och
vidtaga nödvändiga åtgärder för det
kommande utvecklingsdecenniet. Det
innebär att vi måste se över vår egen
utbildning och vår biståndspolitik.

Herr Nordstrandh har här från talarstolen
redogjort för våra synpunkter
på utbildning av biståndspersonal och
de ökade krav som kommer att ställas
inte minst numerärt på vårt land i det
avseendet. Jag vill nu bara tillägga att
sättet att mäta bistånd i pengar kommer
kanske i framtiden att vara klart
orealistiskt. Kanske blir det i stället
så, att man mäter i vilken grad ett land
har lyckats internationalisera sin utbildning
och hur stor del av befolkningen
som tjänstgör i ett utvecklingsland.
Förmågan att lämna tekniskt bistånd
är nämligen i hög grad beroende
av dessa faktorer, och utbildningen såväl
av egna experter som utbildningen
i mottagarländerna är, som jag ser det,
den mest väsentliga delen av biståndsverksamheten.

Det är därför intressant att ta del
av de konkreta förslag när det gäller
rekryteringen av personal som läggs
fram i Jacksonrapporten, och jag skall
här nämna ett par av de nya åtgärder
som föreslås, eftersom de utan tvivel
kommer att få en direkt inverkan på
vår egen utbildning på detta område.

Först och främst räknar man med att
det kommer att vara ett helt nytt yrke
om några decennier att vara utvecklingsarbetare.
Rapporten föreslår att
man skall bygga ut Förenta nationernas
utvecklingsservice med en fast stab
av välutbildad och erfaren personal,
som skall kunna göra en internationell
karriär. Samtidigt för man fram kravet
på att rekryteringen skall ske på så
vid geografisk bas som möjligt. An -

142 Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

strängningar skall göras inte minst för
att rekrytera ung arbetskraft, och man
påpekar också att det hittills har varit
alltför få kvinnor som har deltagit i
internationellt utvecklingsarbete.

Inom Förenta nationernas utvecklingsservice
skall det bedrivas en intern
utbildning av den egna personalen
och man tar likaså upp ett av de
krav som förts fram från svensk sida,
nämligen kravet på varvad utbildning.
UNDP skall bygga upp ett stall, såsom
man säger, av högkvalificerade konsulter.
Det är en synpunk som jag skulle
vilja lägga på detta: betydelsen av att
vi får en decentraliserad rekrytering
med en enhetlig procedur. Detta är någonting
som man inte har lyckats åstadkomma
trots de ansträngningar som
har gjorts inom de olika FN-organen.

Låt mig till sist, herr talman, säga
några ord om den internationella utbildningen
här hemma i Sverige. Det
finns en tendens i den ökade undervisningen
om internationella förhållanden
— särskilt gäller detta vår skola —
att i läromedlen överbetona fattigdomen,
misären och förtrycket i u-länderna.
Jag menar inte att man överdriver
— det är nog omöjligt — men
man överbetonar dessa företeelser på
bekostnad av möjligheterna att lära ut
någonting om de praktiska lösningarna
av dessa länders problem. Ett svenskt
skolbarn lär sig att analfabetismen
ökar, att de vitas förtryck skapar olidliga
levnadsbetingelser för de svarta i
Sydafrika och att Indiens barn ofta
svälter. Inte sällan beledsagas framställningen
av bilder som väcker barnets
medlidande. Men medlidande kan skapa
resignation i stället för framtida biståndsexperter.
En viktig del av vår internationella
undervisning måste vara
att lära våra barn vad som kan göras,
vilka resultat man kan uppnå med olika
insatser och hur dessa insatser skall
göras. Den delen av utbildningen bär
varit sorgligt försummad; kraven här
i dag på ökad information har enbart

avsett uppgifter om hur förhållandena
är i de olika länderna. Yi måste komma
ett steg längre, vi måste framlägga konkreta
förslag om hur vi skall förbättra
förhållandena.

Detta gäller, som jag ser det, också
den högre utbildningen. Vi talar om
akademikerexplosion, förväntad arbetslöshet
och utbildning utan värde.
Vi måste lära oss att applicera vår egen
utbildning på internationella förhållanden.
Det skulle inte vara orealistiskt att
tänka sig att såväl AMS som skolöverstyrelsen
och universitetskanslersämbetet
med tiden kommer att anordna regelbunden
utbildning till u-landstjänstgöring.
Nya krav kommer att ställas på
oss från de internationella organisationerna,
och vi får inte avstå från att
försöka uppfylla dem.

.lag skulle vilja sluta med att referera
vad RF så träffande sagt: U-länderna
behöver inte dina pengar. De behöver
ditt kunnande. Och det kostar
pengar.

Herr talman! Kunnandet får inte
längre koncentreras till kunskap om uländernas
situation. Det måste inriktas
på möjligheterna att förbättra densamma.

Herr WERNER (m):

Herr talman! Missionen är alltid på
tal i u-landsdebatten, och alla är angelägna
att betyga sin aktning för de insatser
som missionen och de humanitära
frivilligorganisationerna gör i den
underutvecklade världen. Det är gott
och väl. Men de blygsamma bidrag som
i form av statsmedel från mångmiljonanslaget
ges dessa organisationer står
i dålig relation till de uppskattande orden
och till det mycket omfattande arbete
som missionen utför.

Reservationen 11 till statsutskottets
utlåtande nr 84 innehåller en nyttig läsning
för dem som fortfarande har förutfattade
meningar om innebörden och
omfattningen av modern mission. Siffrorna
i reservationen är i blygsam -

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22 143

maste laget. I realiteten är det ungefär
1 500 personer som är engagerade
på missionsfälten i olika funktioner,
medan SIDA har 4G0 biståndsarbetare
ute i verksamhet. Missionen har alltså
drygt tre gånger så många. Man talar
ibland om en droppe i havet när det
gäller enskilda organisationers insatser
i jämförelse med de statliga insatserna.
Men i så fall är det fråga om en
ganska fantastisk droppe när det gäller
de personella insatserna, och de är utan
tvivel de väsentligaste. Pengar går ju
alltid att skaffa fram på något sätt, men
lämpliga människor är det svårare att
få tag på.

Det är som sagt här fråga om ett
blygsamt belopp — 8 miljoner för innevarande
budgetår, och det är 1 procent
av hela u-landsanslaget. Vi har i
motion 11:501 yrkat att åtminstone 15
miljoner skulle reserveras för enskilda
insatser av det här slaget. Utskottet vill
inte vara med om det. Man vill inte ha
»någon övre gräns», och man önskar
största möjliga flexibilitet o. s. v.

Det verkar generöst, men frågan är
om så verkligen är fallet. Utskottet motiverar
ett avslag på motionen med »att
ett visst minimibelopp skulle kunna innebära
en anslagslåsning till förfång
för andra verksamheter». Man är alltså
rädd för att 15 miljoner av 800, varav
ju missionen bara får en del, skulle kunna
inkräkta på andra biståndsprojekt.

Man är mån om organisationernas
status. Utskottet framhåller att »det torde
ligga även i vederbörande organisationers
eget intresse att de statliga bidragen
till en viss verksamhet inte blir
dominerande och att organisationerna
i alla avseenden behåller sin autonoma
status.»

Sådana synpunkter är på intet sätt
aktuella så länge de statliga bidragen
är så blygsamma. Det är mycket långt
kvar till någon statlig dominans. Man
kan räkna med att missionen och de organisationer
vilkas verksamhet ligger
nära missionens verksamhetsfält samlar

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

in ett gott stycke över 100 miljoner
kronor per år. 8 miljoner är högst 8
procent av detta belopp, och då kan
man inte tala om någon statlig dominans.

Utskottet skriver som sagt generöst
nog att man inte vill sätta någon övre
gräns för bidragsgivningen till de frivilliga
organisationerna och att SIDA
veterligen inte hittills har vägrat anslag
till något projekt som uppfyller
de uppställda kriterierna.

Detta är en sanning med stor modifikation.
Svenska kyrkans mission mottog
i början av året från Tamil Evangelic
Lutheran Church i Indien en ansökan
om anslag för ett omfattande skolutbyggnadsprogram
i Madrasregionen.
Det omfattade 170 byskolor och mellanskolor
och därtill 145 dubbla hus och
75 enkla hus för lärarbostäder, o. s. v.
Hela projektet kostnadsberäknades till
15 miljoner rupees — drygt 10 miljoner
svenska kronor. Av denna summa
skulle Tamilkyrkan svara för 20 procent,
som skulle täckas av statsbidrag
från Madras Education Department och
av hyresintäkter o. s. v. Hela skolutbyggnadsproj
ektet är integrerat i det
indiska skolsystemet — lärarna får sin
lön från staten, och det ges årliga statsbidrag
till underhåll av skolorna.

Missionsstyrelsen underhandlade med
SIDA om det här projektet. Man tyckte
det lät bra och sunt och utvecklingsfrämjande,
men SIDA ansåg att projektet
var för stort och att det icke fanns
medel att genomföra det. Man sade sig
ha 4 miljoner till förfogande för missionens
skolväsende, och en del av detta
belopp var bundet genom tidigare
åtaganden. Om SIDA skulle godkänna
detta projekt, skulle det innebära att
missionsstyrelsen för 5 år framåt läde
beslag på hela eller merparten av
SIDA:s anslag, och andra frivilligorganisationer
skulle inte kunna få sina
anslgsäskanden bifallna.

Så är det alltså med den saken! Missionen
bär tydligen projekt som SIDA

144 Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.
inte har råd med.

Efter riksdagsbeslutet 1968 kan som
bekant bidrag utgå inte bara till investeringskostnader
utan också till
driftkostnader i ett initialskede. Man
frågar sig emellertid, varför det bara
skall gälla i initialskedet. Det är väl
lika väsentlig u-landshjälp att t. ex. driva
ett sjukhus som att bygga ett sjukhus.
Driftkostnader är alltså lika utvecklingsfrämjande
som investeringskostnader.

Jag vet att det ligger någonting pedagogiskt
riktigt i tanken att ett mottagarland
självt skall kunna överta och
driva de institutioner som åstadkoms
med biståndspengar utifrån, och så sker
även i stor utsträckning när det gäller
missionen och t. ex. Lutherhjalpens projekt.
Man förvissar sig om att vederbörande
lands regering eller någon av
landets nationalkyrkor eller annan bärig
organisation efter viss tid skall
överta och svara för den framtida driften.

Detta förfarande kan emellertid också
hämma utvecklingstakten i landet.
Mottagarlandet eller dess nationalkyrka
har kanske inte råd att satsa pengar i
erforderlig utsträckning på de olika institutioner
som är önskvärda och som
ingår i landets utvecklingsplan. Man
tvingas avstå från i och för nödvändiga
skolor och sjukhus, eller också åtar
man sig i överdriven optimism planerade
projekt, som sedan måste mer eller
mindre förfalla därför att det visar
sig att man inte orkar med driftkostnaderna.
Detta har särskilt drabbat
missionssjukhusen runt om den underutvecklade
världen.

För en tid sedan hölls i Jönköping en
konferens för läkare och annan personal
från missionssjukhusen. Det konstaterades
där mycket pessimistiskt att
man måste kallt räkna med att flera
av sjukhusen skulle komma att läggas
ned därför att driftkostnaderna stigit
så kraftigt. Det beror bl. a. på stegrade
sjukvårdskostnader till följd av

u-ländernas regeringars alltmer ökade
krav på samma sjukhusstandard och lika
välutbildad personal som i Västerlandet.
I princip är regeringarna villiga
att överta ansvaret för missionssjukhusen,
sades det, men det omöjliggörs
av respektive länders svaga ekonomi.
Driftkostnaderna är så höga att det
varje år blir 20 procent dyrare för
missionen att driva sjukhusen, och man
räknar som sagt med en nästan katastrofal
nedläggning av dessa sjukhus.

Detta är ytterligt beklagligt, eftersom
missionssjukhusen svarar för en stor
del av sjukvården i dessa länder — 18
procent i Indien och 43 procent i Tanzania,
för att nämna två exempel.

Jag anser att man i det läget borde
kunna använda svenska biståndspengar
också för driftkostnader. Det måste
vara av väsentligt biståndsvärde för ett
mottagarland att t. ex. sjukhus fungerar.
På det sättet skulle man under en
längre period också kunna bistå personellt.

Mottagarländerna befinner sig i samma
situation som mottagarorganisationerna
här hemma. Utskottet anför att
veterligt inga bidragsansökningar som
uppfyller de allmänna bidragsvillkoren
hittills bär behövt avvisas på grund av
brist på medel. Man säger ofta så där
allmänt populärt att missionen och de
humanitära organisationerna inte kan
förbruka mer pengar. Nej, tacka för det!
Då man inte kan skaffa pengar till driften
kan man naturligtvis inte planera
fler institutioner, inte ens om investeringskostnaderna
kan bestridas. Så
enkelt är det ju.

Jag tror därför att det finns all anledning
att tänka om när det gäller
grundreglerna för vår bidragsgivning,
och detta är också en uppgift för den
parlamentariska översyn av vår u-landshjälp
som herr Wiklund i Stockholm
nyss talade om. Det är en mycket angelägen
uppgift med tanke på det omfattande
arbete som missionerna bedriver.
Genom bidrag till driftkostnader

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22

145

skulle de enskilda hjälporganen med
sin stora erfarenhet av u-landsarbete
få möjlighet till nya initiativ i ett framsynt
utvecklingsarbete.

Låt mig ta ett exempel från Lutherhjälpens
verksamhetsfält. 1964 byggde
man en yrkesskola i Beit Hanina i Jordanien.
Det kostade 3 miljoner kronor
att bygga skolan som tar 160 elever. I
treårskurser utbildas snickare, smeder
och bilmekaniker. Skolan som alltsedan
starten har haft en svensk rektor fyller
en stor uppgift bland den arabiska befolkningen,
vilket framgår av att man
inget år behövt annonsera utbildningsplatser;
450 ansökningar inlämnas likväl
trots att man bara kan ta emot 35
elever åt gången. Eleverna får efter yrkesutbildningen
sin bärgning antingen
i Jordanien eller i de kringliggande
arabländerna, särskilt Kuwait. I skolan
är också inbyggd en sektion för blinda
ungdomar som får utbildning i dels de
traditionella blindyrkena, dels också för
mera avancerade uppgifter. Eleverna
slussas ut i skyddade verkstäder. Man
har tre på vardera sidan av Jordan.
Men flera har också kunnat skaffa sig
sin bärgning i öppna marknaden. Den
svenska Lutherhjälpen har bär på obestämd
tid åtagit sig att svara för driften,
vilken belöper sig på 103 000 dollar
per år, alltså drygt en halv miljon kronor.

En yrkesskola, som ger matnyttig utbildning
och på dessa sex år har givit
mängder av familjer deras bärgning,
är naturligtvis ett utomordentligt utvecklingsprojekt.
Nog vore det värt att
satsa på en sådan institution med statliga
biståndsmedel.

Man kan anföra många andra exempel.
Man kan nämna den stora radiosändaren
i Addis Abeba, som sänder
mycken nyttig undervisning i skilda
ämnen och där det religiösa budskapet
endast upptar 30 procent av programtiden.
lag är helt övertygad om
att en satsning på dylika driftkostnader
skulle hälsas med stor tillfredsstäl -

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

lelse av vårt svenska folk, som visat en
dokumenterad uppskattning av den ulandshjälp
som missionen och enskilda
humanitära organisationer bedriver.

Motionärerna yrkar denna gång att
frivilligorganisationerna garanteras ett
belopp på minst 15 miljoner kronor för
sin investeringsverksamhet. Organisationerna
skulle då kunna veta vilka ramar
de bär att röra sig inom och inte
behöva känna sig bundna av hittillsvarande
blygsamma äskanden. Även med
nu gällande bi dragsbestämmelser skulle
ett dylikt belopp av organisationerna
kunna omsättas i effektiv u-landshjälp.
Det visar det indiska skolutbyggnadsprojekt
som jag nämnde.

Det är beklagligt att inte mittenpartierna
också bär slutit upp kring detta
yrkande. Herr Antonsson nämnde i
förmiddags att man inte hade gjort
det, därför att utskottet klart skrivit
att veterligen inte någon ansökan från
missionen hade behövt avslås på grund
av brist på medel. Med det av mig anförda
exemplet från Indien bär jag
dock visat att så verkligen är fallet.

Herr Wiklund i Stockholm hade också
en motivering i samma stil. Han
hoppades att man skulle kunna tillgodose
organisationernas behov. Hoppas kan
man ju alltid, men hade vi fått ett klart
anvisat belopp hade det varit enklare
för organisationerna att planera.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till reservationerna 1—9
samt 11 i anslutning till statsutskottets
utlåtande nr 84.

Herr ERICSON i Örebro (s):

Herr talman! Efter komminister Werners
midnattsmässa tänkte jag säga några
ord om vad jag uppfattar som det
största problemet i samband med vår
biståndspolitik. Det är att trots den goda
uppslutningen vid voteringar i riksdagen
stöttas inte vår biståndspolitik
upp av någon bred, folklig opinion.
Väljarna i allmänhet ställer sig rätt likgiltiga
och kallsinniga till u-hjälpen.

146 Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

Biståndsdebatten förs bara av små intresserade
grupper. På senare tid har
mycket av den slagkraftiga informationen
till allmänheten varit ytterst kritisk
mot det offentliga bistånd, som nästa
år kommer att kosta skattebetalarna 800
miljoner kronor. Denna kritik har dessutom
tyvärr ibland varit grovt osaklig.
Effekten bär heller inte uteblivit.
Allmänhetens likgiltighet till biståndsfrågorna
har på senare tid fått en kritisk
underton.

Det är främst av två skäl som man
bör tala öppet om dessa saker. För det
första har det inte saknats antydningar
till att man på sina håll börjat ifrågasätta
u-hjälpens ökade volym. Har vi
verkligen råd med det här? har det viskats.
Med tanke på att u-hjälpen under
de närmaste åren kommer att öka
ännu snabbare, finns det skäl att hålla
ett vakande öga på denna reaktionära
back-lash, som kanske plötsligt en dag
bryter fram i form av ett öppet politiskt
utspel.

För det andra verkar det som om de
små intensivt intresserade grupper som
debatterar u-landsbiståndet lever i lycklig
okunnighet om opinionsläget i dessa
frågor bland den breda allmänheten.
Det gör att de inte uppfyller sina agitatoriska
skyldigheter mot den sak som
de tror på. Det krävs fortfarande oerhört
mycket av diskussion och upplysning
för att en majoritet av de svenska
väljarna skall positivt vilja en snabb ökning
av biståndsvolymen under 1970-talet.

Yem skall driva på denna upplysningsverksamhet,
om inte just de grupper,
främst bland ungdomen, som inser
hur väsentlig biståndspolitiken är för
vår framtid?

En tendens i biståndsdebatten som
förmodligen också dämpat allmänhetens
intresse har varit att de borgerliga
partierna sökt en slags borgfred kring
u-hjälpen med socialdemokraterna på
samma sätt som i fråga om försvarsoch
utrikespolitiken. Det är något som

förmodligen har både för- och nackdelar.
Men om man tar sig tid att noga
läsa igenom de borgerliga reservationerna
inser man snabbt att det inte är
så helt med enigheten kring det svenska
biståndets inriktning. Det mest utmärkande
draget i de borgerligas försök att
formulera egna ståndpunkter är deras
starka tro på de privata företagens förmåga
att förmedla svenskt bistånd.

Den borgerliga uppfinningsförmågan
är imponerande när det gäller att med
skattebetalarnas pengar stimulera de
privata företagen till engagemang i uländerna.
De vill ha ett statligt investeringsbolag
för privata investeringar i
u-länderna, de vill ha ett halvstatligt utvecklingsbolag
för privata investeringar
i u-länderna, en särskild fond för förinvesteringsstudier,
särskilda exportkreditförmåner,
ett särskilt investeringsgarantisystem,
paketprojekt där SIDA och
privata företag gör gemensamma satsningar.
Man får ett intryck av att det
här inte främst är fråga om bistånd till
fattiga u-länder. De borgerligas förslag
har mera smak av olika former av statsbidrag
till redan rika svenska privatföretag.

I de borgerliga reservationerna talas
det om att privatföretagens investeringar
i u-länderna är utvecklingsfrämjande.
Kan man verkligen så där utan
vidare vara säker på den saken? Vi förmodar
att det i vissa fall kan vara så,
men vi vet fortfarande mycket litet om
de eventuella utvecklingseffekterna av
privatföretagens verksamhet i u-länderna.
Är det inte mot den bakgrunden
litet farligt att på det sätt som de tre
borgerliga partierna gör blanda ihop
privat företagsamhet och svenskt statligt
utvecklingsbistånd? Ett privat företag
investerar ju i ett u-land för att bedriva
vinstgivande verksamhet. Det är
helt legitimt, men det bör naturligtvis
inte kallas för u-hjälp. Utskottets socialdemokrater
understryker också mycket
starkt nödvändigheten av att göra en
klar distinktion mellan offentligt bi -

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22 147

stånd och andra ekonomiska transaktioner
med u-länderna. Enligt de socialdemokratiska
ledamöterna i utskottet hör
en del av de borgerliga motionerna
hemma i den näringspolitiska debatten,
inte i en debatt som handlar om uhjälp.

Det räcker med att peka på ett av förslagen
för att illustrera vad de borgerliga
vill beteckna som u-hjälp men som
definitivt inte förtjänar det namnet.
Man föreslår i en reservation att privatföretag
skall få särskilda exportkreditförmåner
vid större leveranser till
u-länderna. Motiveringen är —• och det
är det säregna — att privatföretag i en
del andra industriländer har sådana
förmåner, vilket gör att svenska företag
kommer i ett sämre konkurrensläge.
Vad har nu detta med u-hjälp att göra?
Man vill ju inte med detta hjälpa fattiga
u-länder utan helt enkelt bistå svenska
företag i den internationella konkurrensen.

Gunnar Myrdal talade vid det kyrkliga
mötet nyligen enligt tidningsreferat
om en del kapitalistiska västländers cyniska
missbruk av u-hjälpen för andra
syften än att bistå de fattiga länderna.
Han pekade på hur de bl. a. använder
u-hjälpen för att stödja den egna exporten.
Tendensen i flera av de borgerliga
förslag vi nu behandlar går tyvärr också
i denna riktning. De borgerliga partierna
vill helt enkelt anpassa den svenska
biståndspolitiken till den dåliga
praxis som tillämpas i åtskilliga andra
privatkapitalistiska industriländer.

Enigheten kring den svenska biståndspolitikens
inriktning är kanske i själva
verket bara skenbar.

Också när det gäller det av regeringen
föreslagna biståndet till Nordvietnam
på sammanlagt 75 miljoner
kronor driver man på den borgerliga
kanten en egen linje. Man gör framför
allt på moderat håll energiska försök
att göra generalsjuntan i Saigon delaktig
av svenskt bistånd. Men också mittenpartierna
är i sin motion angelägna

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

att markera att svenskt bistånd bör utgå
till Sydvietnam.

Utskottet har anslutit till sin egen
skrivning från i fjol om att återuppbyggnadsbistånd
bör utgå till hela Vietnam
efter krigets slut. Därefter följer
en formulering i utlåtandet, som enligt
min mening behöver kommenteras, eftersom
förmågan att missförstå avsikterna
med vårt Vietnambistånd är mycket
väl utvecklad på sina håll. Formuleringen
har följande lydelse: »Utskottet
förutsätter att Kungl. Maj:t även söker
inleda planering av återuppbyggnadsbistånd
för Sydvietnam vid en tidpunkt,
då realistiska förutsättningar
härför kan anses föreligga.» Detta måste
såvitt jag förstår innebära att en sådan
planering kan inledas först sedan striderna
i stort sett upphört. Kravet på
realistiska förutsättningar måste rimligen
betyda att generalsjuntan i Saigon
ersatts med en regering som representerar
Sydvietnams befolkning, dvs. en
regering med deltagande av FNL. Att
börja planera återuppbyggnadsbistånd i
samarbete med någon annan regering
vore att bortse från kravet på realistiska
förutsättningar.

I anknytning till Vietnambiståndet
vill jag som motionär säga att det är
mycket tillfredsställande att utskottet
har tillstyrkt bifall till motionerna
1:554 och 11:660. Den senaste tidens
krigsutveckling i Vietnam antyder att
behovet av humanitärt bistånd i ordets
vidaste mening kommer att vara mycket
stort i Nordvietnam under nästa budgetår.
Här öppnas nu en möjlighet för
regeringen i Hanoi att tillgodogöra sig
mer än 25 miljoner kronor om den
önskar det.

I sitt utlåtande över biståndspropositionen
i fjol erinrade utskottet om behovet
av studier i syfte att fastställa
vilka kriterier som framstod som särskilt
väsentliga i samband med val av
huvudmottagarland. Genom att årets
proposition behandlar dessa kriterier
i ordknappaste laget har nu utskottet

148 Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

självt tvingats utföra vissa studier i ämnet
under några veckors tid, och det
är naturligtvis alldeles utmärkt. Det
mesta är redan sagt i fråga om biståndets
länderfördelning. Jag kan för egen
del helt ansluta mig till den analys som
herr Hellström gjorde för en stund sedan.
Jag skall nöja mig med några korta
sidoanmärkningar.

När herr Ullsten berömmer utskottets
skrivning får man ett intryck av att
han menar att folkpartiets åsikt har
segrat i debatten om ländervalet. Formuleringarna
i utskottsutlåtandet överensstämmer
emellertid, som fru Lewén-Eliasson
redan visat, ord för ord
i långa stycken med vad de två senaste
socialdemokratiska partikongresserna
haft att säga i fråga om ländervalet.
Däremot stämmer utskottsutlåtandet
ganska dåligt med vad herr Ullsten i
samarbete med två andra prominenta
folkpartiriksdagsmän skrev i boken
»Mer åt u-länderna» för drygt två år
sedan. Där sägs det bl. a.: »Länderurvalet
bör göras utan avseende på mottagarlandets
politiska inriktning.» Det är,
såvitt jag förstår, raka motsatsen till
vad regeringen säger i propositionen,
vilket utskottsmajoriteten och herr Ullsten
har anslutit sig till.

Etiopien har av naturliga skäl stått
i förgrunden i ländervalsdebatten. Kombinationen
av stort svenskt bistånd
och en sällsynt reaktionär och i vissg
avseenden utvecklingsfientlig regim är
ju inte särskilt tilltalande. I den allmänna
debatten har redan redovisats
de skäl som trots allt talar för en fortsättning
av det svenska biståndet i varje
fall en tid framåt. Jag känner i detta
sammanhang ett visst behov av att distansera
mig från herr Enskogs okritiska
beskrivning av situationen i Etiopien.
Jag skall bara säga några ord om ett intressant
samtal, som jag fick vara med
om under statsutskottets första avdelnings
resa till Etiopien under påskferierna.
Det var ett samtal med några av
ledarna för den mycket aktiva men kan -

ske litet svagt organiserade opposition
som har sin kärna vid Haile Selassies
universitet i Addis Abeba. De spekulerade
om vad som kommer att hända i
Etiopien, när den nuvarande härskaren
inte längre kan dirigera landets politik.
Flera av deras kamrater hade mördats
av militären och polisen under de senaste
månaderna, men de var trots detta
fulla av kamplust och ganska optimistiska.
De kände nämligen mycket starkt
att tiden arbetar för deras sak och mot
den feodala härskarklicken. Oppositionens
främsta aktivister är de ungdomar
som haft förmånen av högre utbildning.
De agiterar nu intensivt för sin
sak.

Jag frågade dem flera gånger vad de
ansåg om det svenska biståndet. Deras
svar var att om det vore möjligt att
avlägsna allt utländskt bistånd — d. v. s.
främst det som kommer från USA, Israel
och Västtyskland — kunde gott det
svenska få följa med för en tid. En sådan
situation skulle nämligen underlätta
arbetet på att störta feodalregimen.
Men eftersom USA, Israel och Västtyskland
inte har för avsikt att lämna
Etiopien, så hade dessa oppositionsledare
ingenting emot att Sverige fortsätter
att bygga skolor som ökar läskunnigheten
på landsbygden. Läskunniga
oppositionsmän är effektivare än illitterata,
ansåg de. De hade heller ingenting
att invända mot att försök görs att
genom CADU höja levnadsstandarden
bland småbrukarna i en av landets regioner.

Mitt intryck är mot denna bakgrund
att ledarna för den radikala oppositionen
i Etiopien inte ser särskilt negativt
på de svenska biståndsprojekten
utan snarast uppfattar de svenska insatserna
som en positiv faktor i en i
övrigt mycket deprimerande politisk situation.
Som en kuriositet kan nämnas
att de kände till och instämde i gamle
Marx’ konstaterande att djup fattigdom
och okunnighet är revolutionens värsta
fiender.

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22

149

Herr talman! Jag ber att få instämma
i yrkandet om bifall till statsutskottets
hemställan i dess utlåtande nr 84.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m) kort
genmäle:

Herr talman! Jag beklagar verkligen
den misstro mot enskild företagsamhet
som kommit fram i herr Ericsons i Örebro
anförande. Man kan ju fråga sig hur
vårt eget välstånd vuxit fram. I stort
sett har detta skett under samverkan
mellan stora och små företagare och dugande
anställda. Vad finns det för skäl
att anta att inte också det skulle ge resultat
i arbetet i u-länder? Enligt min
bestämda mening finns ingen motsättning
mellan en av u-länderna själva
önskad utveckling av privat näringsliv
och andra åtgärder för att genom undervisning
samt sjuk- och hälsovård förbättra
människornas levnadsvillkor.

Jag vill sedan säga några ord om herr
Ericsons i Örebro synsätt på biståndet
till Sydvietnam. Jag vill erinra om att
herr Ericson i Örebro själv varit närvarande
vid ärendets slutbehandling inom
utskottet. Utskottsmajoriteten framhåller
i sin skrivning att den förutsätter
att den med svenska medel finansierade
humanitära biståndsverksamhet som redan
inletts i Republiken Vietnam skall
fortsätta inom ramen för tillgängliga
medel. Man säger också att Kungl. Maj :t
förslag inte innebär något ställningstagande
till de stridande parternas målsättningar
och kampmetoder, och att
utskottsmajoriteten förutsätter att
Kungl. Maj :t även söker inleda planering
av återuppbyggnadsbistånd till
Sydvietnam vid en tidpunkt då reeella
förutsättningar härför kan anses föreligga Till

sist säger man att yrkandet i mo:
derata samlingspartiets motion att hjälpen
till Vietnam skall omfatta såväl
Syd- som Nordvietnam därmed får anses
tillgodosett, varför motionen i fråga
avstyr kes.

Herr Ericsons i Örebro inlägg visar

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

att socialdemokraterna inte ens i utskottet
är så eniga som många talesmän
har försökt att påskina.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Trots att denna debatt
delvis har varit ganska frän har vi dess
bättre saknat de allra enklaste klyschorna
om Vietnamnhjälp och framför allt
om privata investeringar, d. v. s. till helt
nyss då herr Sture Ericson äntrade talarstolen.
Låt mig läsa upp två uttalanden
som handlar om privata investeringar
och som Sture Ericson kanske
vill lyssna på. Det ena kommer från
Tanzanias president, Julius Nyerere,
Han säger: »Vi har godkänt en lag som
skyddar utländska företag i detta land.
Vårt mål är att få utländska investerare
att inse att det är en fördel för dem
att placera kapital i Tanzania, eftersom
en kapitalplacering här kommer att vara
säker och lönsam medan man utan
svårigheter kan få föra vinsten ur landet.
» Detta sade han i samband med
den s. k. Arushadeklarationen, d. v. s.
den deklaration som proklamerade den
s. k. afrikanska socialismen i Tanzania.

Låt mig också läsa upp ett annat uttalande.
Det kommer från en kenyansk,
tyvärr numera avliden, politiker, Tom
Mboya. Han säger: »Vi har kommit långt
från den oerhörda misstänksamhet som
tidigare riktades mot de privata investeringarnas
roll. Fruktan för neokolonialism
har avtagit. Det ömsesidiga förtroendet
har vuxit.»

Detta är två röster från u-länderna,
från dem som herr Sture Ericson menar
att vi bör skydda från privata investeringar.
De talar om att fördomarna
har försvunnit, och det är riktigt.
Det har de gjort. Det gäller många,
och Sture Ericson är endast ett av de
beklagliga undantagen.

Herr ERICSON i Örebro (s) kort genmäle: Herr

talman! Hem Petersson i Gäddvik
talade om humanitärt bistånd till

150 Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

Sydvietnam. Jag talade om återuppbyggnadsbistånd.
Det var kanske därför han
missförstod mig.

Beträffande svenska företags aktiviteter
i u-länderna har jag självfallet
ingenting emot sådana. Tvärtom, men
vad jag säger är att man inte skall kalla
det för u-hjälp. Vad man syftar till
med de borgerliga förslagen — och det
sägs också klart vid några tillfällen —
är att ge svenska privata företag samma
förmåner som privata företag åtnjuter
i en del andra västländer. Men
detta är inte en fråga om u-hjälp. Det
är näringspolitik och bör bedömas i det
sammanhanget.

Argumentet, att u-länderna vill att
privatföretag skall investera hos dem
och därför ger investeringarna speciella
förmåner, är ju inte något stöd för ytterligare
svenska bidrag till denna privata,
på vinst inriktade verksamhet. Är
det inte nog med att de svenska företagen
är välkoma och ges skattefrihet
och rätt att ta hem stora vinster? Skall
de dessutom ha bidrag och förmåner av
de svenska skattebetalarna?

Det är här fråga om en viktig principdebatt,
för den handlar om den svenska
u-hjälpen som herr Ullsten tidigare
i dag har sagt har rykte om sig att vara
av hög kvalitet. Det är kanske just därför
att den inte innehåller så mycket
stöd till privata företag som den är av
hög kvalitet.

De borgerliga föreslår en anpassning
av biståndsverksamheten till den lägre
kvalitetsnivå som finns i en del andra
väststater, och detta förslag bör vi tillbakavisa.
Jag tycker att vi bör gå emot
detta oblyga försök att också under biståndsanslagen
få in statliga subventioner
till svenska privatföretag.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är litet svårt att
debattera med en som går upp i talarstolen
och läser upp färdiga repliker.
Risken är att man får svar på sådant
som man aldrig har frågat om och som

inte har varit aktuellt i debatten. Men
vad jag lyckades förstå av Sture Ericsons
senaste inlägg var att han är för
investeringar i u-länderna och tycker
att de är bra. Han håller med Julius
Nyerere och Tom Mboya om att u-landsinvesteringar
kan bidra till utvecklingen
i u-länderna, men han vill inte dra
några slutsatser därav. Han vill inte
acceptera att vi skall ta fasta på det
faktum att det privata kapital som arbetar
i u-länderna på u-ländernas egna
villkor — och det är detta det här är
fråga om — kan vara en viktig biståndsfaktor.
Det innebär kort och gott att
Sture Ericson säger att bara därför att
vi visar ett slags generositet mot och
en viss positiv inställning till svenska
företag är det omöjligt för Sveriges regering
att agera. Det är onekligen en
ganska märklig inställning, som inte alls
tar fasta på u-ländernas behov utan uteslutande
på socialdemokratins ideologiska
känslighet.

Herr ERICSON i Örebro (s) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Ullsten har här
två gånger citerat Julius Nyerere. Det
är litet oförsiktigt, ty detta citat är avklippt,
och efter det som herr Ullsten
läste upp kommer en rad negativa kommentarer
av Nyerere.

I Algerstadgan sägs att om man inte
kan få offentligt bistånd är privata företag
välkomna. Det är nästan litet pinsamt
att den borgerliga girighet, som
tar sig så många uttryck i förslag till
statsstöd i olika former till privata företag,
inte ens kan låta biståndsanslagen
vara i fred. Det är fråga om försök
att förändra inriktningen av den svenska
biståndspolitiken genom att låta biståndsanslagen
gå till andra syften än
u-ländernas bästa.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! När jag hörde den senaste
debatten erinrade jag mig vad
president Kenneth Kaunda sade vid

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22

151

Världskyrkorådets möte i Uppsala år
1968. Han talade också om de privata
investeringarna i sitt land — Zambia
— och han sade ungefär så här: Man
sätter en liten insats på metkroken och
lockar till sig stora vinster i våra uländer,
och sedan drar man hem dessa
vinster till de rika länderna. Det blir
vi som förlorar på detta. Det kanske tål
att citera vad president Raunda sade,
eftersom hans land befinner sig i ungefär
samma situation som Nyereres land.

Det finns naturligtvis olika uppfattningar
om hur fattiga länder skall komma
ur sin fattigdom och den underutveckling
som verkar vara deras öde.
Den vanligaste uppfattningen är att vi
från västerlandet — med stora bokstäver!
— skall sprida tekniskt kunnande,
kapital, värderingar, institutioner, yrkesskicklighet,
kunskap o. s. v. Man gör
då en ganska diskutabel hänvisning till
att en sådan spridning av olika tillgångar
skedde från England på 1800-talet, vilket sedan startade en utveckling
i både Europa och USA. Men det
finns de som säger att det kanske i stället
var USA:s frigörelse från England,
den kolonialmakt som i viss mån hade
förtryckt USA, som gjorde att USA kunde
utvecklas ekonomiskt, socialt och
kulturellt.

Det finns alltså svagheter i denna utvecklingsideologi,
som bygger på en
historiesyn som bara tar med västerlandets
utvecklingshistoria. Man förutsätter
helt frankt att u-liinderna inte har
någon historia som är värd att räkna
med -—• de har stått stilla på samma
fläck genom århundraden eftersom de
har saknat västerländskt inflytande.
Med denna doktrin döljer man betydelsen
av de oreparabla skador som kolonialmakterna
har tillfogat de fattiga länderna
ända från 1500-talet. Genom att
man bara analyserar i kvantitativa termer
bortser man från att u-länderna
inte alls bär samma kvalitativa förutsättningar
för en utveckling som västerlandet
hade när det en gång började ut -

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.
vecklas.

U-ländernas ekonomi domineras nu
av några få sektorer som är bundna
till några få utländska marknader, medan
i-ländernas ekonomier, även om de
var kvantitativt svaga, dock var allsidiga
och jämna samt strukturerade
främst med hänsyn till den inhemska
marknadens behov och inte, som när
det gäller u-länderna, till den utländska
marknadens behov.

U-ländernas ekonomi påverkas starkt
av vissa råvarors prisfluktuationer på
världsmarknaden, medan i-länderna en
gång hade en mycket mera mångskiftande
handel som minskade verkningarna
av prisfluktuationerna på enskilda
och enstaka varor.

Vidare är u-länderna sedan kolonialtiden
starkt beroende av det utländska
kapital som vi här har talat om och
har, som vi vet, tunga finansiella förpliktelser
i form av räntor, amorteringar
och utdelningar mot utländska
intressenter. I-länderna som behövde
utländskt kapital för sina investeringar
hade på sin tid större förutsättningar
att själva kontrollera användningen av
detta kapital och dessa investeringar.

U-ländernas unga industrier måste nu
konkurrera med de rika ländernas teknologiskt
och ekonomiskt överlägsna industrier,
medan i-Iänderna bara hade
att göra med sin inhemska marknad
och inte hade utländsk överlägsen konkurrens
att kämpa emot.

Jag tror att man hör komma ihåg
dessa skillnader, när man vill göra gällande
att det bara gäller att flytta över
västerlandet till u-länderna för att lösa
hela problemet.

Herr talman! Jag vill naturligtivis
säga någonting om Nordvietnam och
den speciella fråga som bär varit uppe
i anledning av den motion som väckts
från socialdemokratiskt håll. Alldeles
självklart är vi ganska belåtna över den
skrivning som statsutskottet i det avseendet
bär fäst på papperet.

Biståndet till Nordvietnam är kompli -

152 Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

cerat, eftersom återuppbyggnaden, vartill
huvudparten av pengarna skulle gå,
naturligtvis inte kan börja förrän kriget
är slut; och när tar detta eländiga krig
slut? Någon krigsförklaring har inte utfärdats.
Därför kan man säga att kriget
kanske aldrig kommer att ta slut. Vem
skall fastställa när det tar slut?

De senaste dagarnas händelser har
medfört att vi vaknat upp igen ur en
förhoppning på att utvecklingen skulle
gå i rätt riktning och att kriget skulle
trappas ned. Men helt plötsligt så trappas
det upp igen.

Vi måste alltså — och det framstår
tydligare nu än när vi skrev motionen
— försöka finna andra vägar att överlämna
det bistånd som Sverige har utlovat.
Jag kan inte tänka mig någon
annan väg än att man får försöka vidga
begreppet humanitär hjälp. Då uppstår
ett nytt problem, eftersom utrikesministern
och regeringen har tänkt sig att biståndet
skall administreras av Röda korset.
Problemet är vilken definition som
Röda korset ger hjälpen i detta avseende.
Vi vet att Röda korsets insatser
är begränsade till sitt innehåll. Rent
allmänt brukar det ju vara fråga om
sjukvårdsartiklar, sjukhusutrustning och
liknande. Utrikesministern talade i dag
om textilier. Det har tidigare talats om
konstgödsel. Är det möjligt — det är
den fråga man ställer sig — att fasthålla
vid att Röda korset skall ha hand om
denna administration? Får man inte
och måste man inte tänka sig att regeringen
träder in på annat sätt? Svaret
på den frågan är helt beroende på hur
långt Röda korset kan tänka sig att gå i
det avseendet.

Jag hoppas att man skall kunna ta
med sådana saker som livsmedelsproduktionen.
Jag har vid något tidigare
tillfälle sagt att man borde kunna tänka
sig att bygga ett pappersbruk där det
kunde framställas papper för skolböcker.
Vi vet av erfarenheterna från de
Nordvietnamesiska universiteten, att
det kan vara ganska besvärligt att få

fram undervisningsmateriel. Är detta
möjligt? Är det över huvud taget möjligt
att inom ramen för de definitioner
och de internationella konventioner
som Röda korset följer gå så långt? Är
detta möjligt, ja, då är saken klar: då
kan man använda denna kanal. Ingen
har ju egentligen någonting emot att
Röda korset ombesörjer detta. Frågan
är bara om Röda korset klarar det.

Det har i något sammanhang i dag,
framför allt av herr Holmberg, sagts att
man borde vidga kretsen och ta med
Kambodja i hjälpen, och även Sydvietnam
har nämnts. Jag tycker nog att de
som är angripare i Sydostasien borde
vara de som först lämnar humanitärt
bistånd där. Nog är hjälpen till Nordvietnam
det som Sverige först bör tänka
sig i detta avseende. Jag hoppas, herr
talman, att det från dagens utgångspunkter
skall finnas möjligheter att
lämna betydligt mer än diskussionen i
dag ger anledning att tro.

Jag ber, herr talman, med detta att
få yrka bifall till statsutskottets utlåtande
nr 84.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr ÅKERLIND (m):

Herr talman! Det är väl ingen tvekan
om att behovet av hjälp är stort i olika
delar av vår värld. Vårt lilla land bör
givetvis dra sitt strå till stacken när det
gäller att försöka hjälpa på olika sätt.
Men vi har begränsade resurser, och det
finns också inom vårt eget land många
angelägna krav som pockar på att bli
tillgodosedda. Men alla pengar måste
tas någonstans, och ju större kraven
blir, desto högre blir skatterna i vårt
land. Därför är det enligt min mening
så viktigt att varje krona som satsas på
u-hjälp kommer till bästa möjliga användning.

Jag anser att det inte skall ges något
bistånd på politiska grunder, till s. k.
befrielserörelser eller, som utrikesmi -

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22 153

nistern uttryckte det tidigare i debatten,
till dem som leder kampen för nationell
frigörelse. Man kan ju ha olika
åsikter om vad dessa befrielserörelser
kan leda till, och det är mycket vanskligt
att säga var vi hamnar i Sverige om
svenska löntagares skattepengar skall
skall användas för att på detta sätt försöka
påverka andra länders politik. Det
framgick ju också med all önskvärd
tydlighet av det anförande som herr
Ericson i Örebro höll, att man från socialdemokratiskt
håll inte främst är intresserad
av att hjälpa behövande människor
utan att man vill hjälpa behövande
människor i andra länder endast
om de styrs av en från socialistisk synpunkt
lämplig regim. Det är verkligen
att politisera u-hjälpen.

I motion II: 372 har jag yrkat avslag
på den hjälp till Nordvietnam på 75 miljoner
per år som föreslagits och som
med olika krumbukter bär tillstyrkts av
statsutskottets majoritet. Jag anser att
det föreslagna stödet till Nordvietnam
är politiskt betingat. Det tycks vara en
eftergift åt de människor som inte tycks
ha så mycket annat att göra än att
springa omkring och kräva stöd åt
Nordvietnam och FNL. Men det är inte i
första hand de som demonstrerar som
får betala. Nej, det får alla de som av en
del s. k. samhällstillvända personer föraktfullt
kallas knegare. Det är de som
får betala — alla dessa som står och
sliter ut sig i sina jobb från morgon till
kväll, dag efter dag, dag ut och dag in.
Det är de som blir pressade på högre
skatter. Därför bör vi förvalta deras surt
förvärvade skattepengar så att pengarna
kommer till bästa möjliga nytta.

Med det läge som nu råder i Vietnam
behövs pengarna säkert bättre i Sydvietnam
och Gambodja än i Nordvietnam.
Om man dessutom beaktar att
nordvietnameserna bedriver angreppskrig
i andra länder, är stöd dit ännu
mera obegripligt.

Stödet till Vietnam drar bort pengar

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

från annan biståndsverksamhet i världen,
som kan vara nog så nödvändig.
Om t. ex. missionen i olika länder fick
använda dessa pengar i sin verksamhet,
skulle mycket kunna uträttas.

Herr talman, jag vill med denna korta
motivering yrka bifall till motionen
II: 372. Jag avser att i andra hand stödja
reservationen 9 av herr Bohman
m. fl., eftersom föslaget i den reservationen
innebär en betydligt bättre lösning
än vad utskottsmajoriteten förordar.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tror att detta var
det mest cyniska resonemang som
kammaren har hört när det gäller människor
ute i världen som kanske nu lever
i den svåraste misär som man kan
tänka sig och är utsatta för ett krig som
är något av det mest fruktansvärda vi
varit med om.

Jag tror att herr Åkerlind inte riktigt
förstår vad saken gäller. De som
talar i denna fråga är inte folk som
springer omkring för att de inte bär
något annat att göra.

Herr ÅKERLIND (m) kort genmäle:

Herr talman! Det var ingen cynism
från min sida, utan det var ett försök
att tala för att vi skall använda skattebetalarnas
pengar på bästa sätt. I nuvarande
läge anser jag att de pengarna säkert
kan användas på ett bättre sätt på
många andra ställen, t. ex. i missionens
verksamhet.

Detta är ingen cynism gentemot dem
som lider. Jag är helt klar över vilka
svårigheter och vilka lidanden som
finns, för närvarande framför allt i
Sydvietnam och i Cambodja på grund
av kriget. Men här gäller det ju, herr
Svensson, stöd till Nordvietnam — och
det är något annat, eftersom där inte
förekommer strider i någon nämnvärd
omfattning.

154 Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

Sedan kan man också använda herr
Svenssons eget argument. De angripande
bör väl själva se till att de något
så när står för den humanitära hjälpen
till de länder som de har skövlat. De
angripande vill jag i detta fall kalla
USA och Nordvietnam.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ber att för missionens
egen skull inte ställa missionen
mot hjälpen till Nordvietnam och
andra.

Herr ÅSLING (ep):

Herr talman! Det förefaller mig som
om den här långa debatten bär varit litet
snedbelastad på så sätt att den till
övervägande del har varit teoretisk. Det
är kanske en brist att de erfarenheter
som vi i det här landet har av praktisk
u-hjälp inte har kommit bättre fram i
diskussionen.

Utrikesministern har tidigare i dag
talat om hur den gröna revolutionen
dessvärre inte alltid har verkat inkomstutjämnande.
Herr Hellström var inne på
samma tema när han talade om skiktningsmekanismen
i skilda samhällstyper.
Han åberopade som exempel bl. a.
kreditmarknaden i u-länderna, som ofta
inte är organiserad på sådant sätt att
de fattiga bönder som bäst behöver kredit
får hjälp.

Även om den allmänna miljön i mottagarländerna
har sin betydelse för hjälpens
effektivitet, spelar även stödets
form och karaktär en avgörande roll.
Kooperationen bär kunnat anvisa framkomliga
vägar till en lösning av problemet
hur man skall nå fattiga folkgrupper.
De kooperativa organisationsmönstren
har visat sig värdefulla och funktionsdugliga
i praktiken, inte minst när
det gäller att skapa från denna synpunkt
funktionsdugliga kreditsystem.

Detta har avspeglat sig också i u-ländernas
dokumenterade intresse för skil -

da delar av svenskt samhällsliv. I det
sammanhanget har kooperationen intagit
en särställning. Undervisning om
kooperation, rådgivning och direkt bistånd
till kooperativa projekt står högt
på listan över angelägna och önskade
åtgärder i de flesta u-länderna.

I mycket stor utsträckning har lantbrukskooperationen
i vårt land varit föremål
för ett påtagligt intresse inom uländerna,
och då i synnerhet inom uländer
som har ambitionen att på bred
bas och snabbt skapa en fast grund för
livsmedelsproduktion och en bas för
ordnad distribution och förädling av
livsmedel och basråvaror. När utskottet
på ett ställe i sitt yttrande säger att det
saknar möjlighet att ange den institutionella
form en samverkan mellan skilda
intressenter i u-hjälpen lämpligen
bör ha, skulle man kanske vilja rekommendera
ett närmare studium av hur
den kooperativa rörelsen har löst sina
samarbetsfrågor.

Kooperativa förbundet kom på ett tidigt
stadium i kontakt med u-ländernas
starka efterfrågan på kooperativ erfarenhet
och kooperativt kunnande. Parallellt
därmed gjorde lantbrukskooperationens
topp organisation, Sveriges
lantbruksförbund, motsvarande erfarenhet.
År 1960 bildades Swedish Cooperative
Centre, som sedan dess utvecklats
till den samlade svenska kooperationens
speciella organ för u-hjälp. Förutom KF
och Lantbruksförbundet ingår nu även
andra kooperativa organisationer i detta
samarbete, t. ex. Oljekonsumenterna
och Gillesförbundet.

Finansieringen av verksamheten sker
genom frivilliga bidrag från medlemmar
och organisationer men också genom
ett verksamt och värdefullt stöd
från SIDA.

Swedish Gooperative Centre bedriver
kursverksamhet enligt ett integrerat
system med lokala kurser i respektive
hemland. En del elever går sedan vidare
till utbildning i Sverige. Genom spe -

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22 155

ciell stipendiatverksamhet ordnas specialutbildning
av ledande kooperativa
funktionärer. En inte oväsentlig uppgift
är rekrytering av svenska kooperativa
experter till biståndsprojekt.

Stöd lämnas dessutom till utbildningsprogram
inom kooperationen i Afrika
och Asien, bl. a. genom ett särskilt utbildningscentrum
i New Delhi. Den inte
minst betydelsefulla uppgiften är till
sist att informera svensk allmänhet om
det kooperativa biståndet.

I den fortsatta utvecklingen av biståndsverksamheten
är det säkerligen
nödvändigt latt knyta an till de erfarenheter
som samlats inom svenskt näringsliv
i övrigt och inom organisationsväsendet.
Det torde vara nödvändigt för
att åstadkomma den effektivitet och få
den erfarenhet som är nödvändig för att
u-hjälpen skall bli verkningsfull. I den
vidare utvecklingen av u-hjälpen torde
finnas ett stort intresse från svensk
kooperation att utveckla det samarbete
som har inletts till nya områden av teknisk
och kommersiell natur.

Härmed var överläggningen rörande
utrikesutskottets utlåtande nr 9 och
statsutskottet utlåtanden nr 84—86 slutad.

Utrikesutskottets utlåtande nr 9

Till utrikesutskottet hade hänvisats
två likalydande motioner, I: 535 av herrar
Wikström och Lindblad samt II: b Vt
av herrar Ahlmark och Ullsten, om vidgat
stöd till motståndsrörelser. I motionerna
hemställdes

att riksdagen måtte uttala sig för att
ge ett vidgat stöd till motståndsrörelser
i främst isödra Afrika i enlighet med
vad som i motionerna angivits,

att riksdagen måtte uttala sin anslutning
till de i motionerna angivna
riktlinjerna och principerna för svenskt
stöd till motståndsrörelser i den s. k.
tredje världen, samt

att riksdagen i skrivelse till Kungl

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

Maj:t hemställde att regeringen måtte
tillsätta en särskild beredning, med representation
från de demokratiska politiska
partierna, med uppgift att bereda
och fatta beslut om stöd till motståndsrörelser.

Utskottet hemställde,
att motionerna I: 535 och II: 624 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Dahlén, Axel Andersson och Gustafson i
Göteborg (samtliga fp), vilka ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 535 och II: 624 i skrivelse
till Kungl. Maj:t som sin mening ge
till känna vad reservanterna anfört om
stöd till motståndsrörelser i den s. k.
tredje världen.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Ullsten begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
utrikesutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Dahlén m. fl.

156 Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 162 ja och 30 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Statsutskottets utlåtande nr 84

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
1, bilaga 5, littera C under åberopande
av utdrag av statsrådsprotokollet över
utrikesdepartementsärenden för den 2
januari 1970 framlagt förslag angående
det statliga utvecklingsbiståndet.

Punkten 1

Biståndspolitikens inriktning och
utformning

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 272
av herr Bohman m. fl. och II: 309 av
herr Holmberg m. fl. i vad avsåge hemställan
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa att en parlamentarisk
utredning tillsattes med uppdrag
att utarbeta riktlinjer för den långsiktiga
utvecklingen av det svenska utvecklingsbiståndet
på basis av hittills
vunna erfarenheter och i samarbete med
missionen och frivilliga humanitära organisationer,

dels de likalydande motionerna I: 450
av herrar Helén och Bengtson samt
11:497 av herrar Hedlund och Gustafson
i Göteborg i vad avsåge hemställan,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära att en parlamentarisk beredning
tillsattes med uppgift att göra
en översyn av det svenska biståndsarbetets
inriktning, varvid beaktades såväl
utformningen av det tekniska och
finansiella stödet som riktlinjerna för
den svenska handelspolitiken vis-å-vis
u-länderna och förutsättningarna för
det svenska näringslivets och frivillig -

organisationernas medverkan i svensk
biståndspolitik.

Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 272 och II: 309 samt I: 450 och II: 497
i vad de avsåge översyn av riktlinjerna
för den svenska biståndspolitiken.

Reservation hade avgivits
1. av herrar Bohman (m), Dahlén
(fp), Nils-Eric Gustafsson (ep), Lindblad
(fp),Brundin (m), Wikström (fp),
Olle Eriksson (ep), Nordstrandh (m),
Mattsson (ep), Enskog (fp), Antonsson
(ep), Andersson i Knäred (ep),
Petersson i Gäddvik (m) och Ullsten
(fp), som ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 272 och II: 309 samt I: 450
och 11:497 i vad de avsåge förslag om
översyn av riktlinjerna för den svenska
biståndspolitiken som sin mening ge
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört.

Herr talmannen gajv propositioner;
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Antonsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1
i utskottets utlåtande nr 84, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22 157

han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Antonsson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 113 ja och 82 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Anslagsutvecklingen och vägen till
1 %-målet

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalvdande motionerna
1:450 av herrar Helén och Bengtson
samt 11:497 av herrar Hedlund och
Gustafson i Göteborg i vad avisåge hemställan
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära initiativ till
överläggningar mellan riksdagspartierna
om ett snabbare uppnående av det
s. k. enprocentsmålet, varvid dessutom
borde beaktas motionernas krav på

a) att återuppbyggnadshjälpen till
Vietnam skulle finansieras genom medelstilldelning
utöver den som krävdes
för enprocentsplanens förverkligande,

b) att i avvaktan på resultatet av här
föreslagna förhandlingar eventuella utbetalningar
av det till Nordvietnam utlovade
kreditbiståndet finge ske över
tilläggsstat samt

c) att riksdagen i anslutning till nu
aktuella beslut i fråga om den svenska
Vietnamhjälpen fastsloge att denna avsåges
omfatta såväl Nord- isom Sydvietnam.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 450 och II: 497 i vad de avsåge överläggningar
mellan riksdagspartierna om
ett snabbare uppnående av 1 %-målet.

Reservation hade avgivits

2. av herrar Dahlén (fp), Nils-Eric
Gustafsson (ep), Lindblad (fp), Wikström
(fp), Olle Eriksson (ep), Mattsson
(ep), Enskog (fp), Antonsson (ep),

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

Andersson i Knäred (ep) och Vitsten
(fp), som ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 450 och II: 497, såvitt nu
var i fråga, hemställa att Kungl. Maj:t
toge initiativ till överläggningar mellan
riksdagspartierna om ett snabbare uppnående
av 1 % Hmålet samt att vid dessa
överläggningar även beaktades motionernas
krav att återuppbyggnadshjälpen
till Vietnam finansierades genom medelstilldelning
utöver den som erfordrades
för 1 %-planens förverkligande.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Antonsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 2 i
utskottets utlåtande nr 84, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen 2 av herr Dahlén m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Antonsson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omrösitningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 134 ja och 60 nej, varjämte 1
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

158 Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

Punkten 3

U-ländernas industrialisering, u-landsinvesteringar,
investeringsgarantier, m. m.

1 detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 272
av herr Bohman m. fl. och 11:309 av
herr Holmberg in. fl. i vad avsåge tre
yrkanden, nämligen att riksdagen måtte
i ''skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att riktlinjer utarbetades för hur samarbetet
mellan näringslivet och de biståndsgivande
myndigheterna skulle
kunna utvecklas i enlighet med vad som
anförts i motionerna, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
att ett särskilt utvecklingsbolag
för u-landsinvesteringar bildades enligt
i motionerna uppdragna riktlinjer, samt
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa att investeringsgarantisystemet
utsträcktes och tillämpades
på sätt som i motionerna anfördes,

dels de likalydande motionerna I: 450
av herrar Helén och Bengtson samt
11:497 av herrar Hedlund och Gustafson
i Göteborg i vad avsåge två yrkanden,
nämligen att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att
en utredning tillsattes för att närmare
undersöka vilka andra åtgärder, som
kunde vidtagas för att stimulera från
biståndssy npunkt motiverade svenska ulandsinvesteringar,
varvid borde beaktas
vad som i motionerna anförts beträffande
en fond för iförinvesteringar,
särskilda exportkreditförmåner och ett
eventuellt statligt investeringsföretag
för u-landsetableringar, samt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställde
att reglerna för investeringsgarantier
för u-landsinvesteringar ändrades
så att de i princip skulle kunna utgå
för investeringar i alla länder som
definitionsmässigt hänfördes till u-länder,

dels de likalydande motionerna I: 557
av herr Möller m. fl. och II: 498 av
herr Hellström in. fl., vari hemställts

att riksdagen i anslutning till behandlingen
av bilaga 5 i statsverkspropositionen
i skrivelse till Kungl. Maj :t uttalade
önskvärdheten av en successiv
tyngdpunktsförskjutning inom biståndspolitiken,
varvid bistånd till industriell
verksamhet gåves samma vikt som övriga
prioriterade ändamål i enlighet
med de riktlinjer som anfördes i motionerna,

dels de likalydande motionerna I: 560
av herr Ottosson in. fl. och II: 654 av
herr Hovhammar in. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte besluta att garantier
lämnades för investeringar i u-län-.
der oberoende av vårt bilaterala utvecklingsbistånd,

dels motionen II: 625 av herr Fälldin
m.fl., vari hemställts att riksdagen måtte
uttala att Sverige skulle arbeta för
internationella överenskommelser om
sådana enhetliga regler för direkta investeringar
i u-länderna, att en positiv
utveckling i resp. u-land verksamt främjades
samt hemställa hos Kungl. Maj:t
om att Sveriges representanter i FN och
dess organ finge i uppdrag att verka
i nämnda syfte.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1: 557 och II: 498 som
sin mening ge Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet anfört angående bistånd
till industriell verksamhet,

2. att riksdagen måtte i anledning av
motionen 11:625 isom sin mening ge
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört
angående enhetliga regler för direkta
investeringar i u-länderna,

3. att riksdagen måtte avslå dels motionerna
I: 272 och II: 309 i vad de avsåge
riktlinjer för samarbetet mellan näringslivet
och biståndsmyndigheterna
samt upprättande av ett utvecklingsbolag
för u-landsinvesteringar, dels motionerna
I: 450 och II: 497 i vad de avsåge
utredning av åtgärder för att stimulera
svenska u-landsinvesteringar
in. in.,

4. att riksdagen måtte avslå motio -

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22

159

nerna 1:272 och 11:309, 1:450 och
11:497 samt 1:560 och 11:654 i vad
de avsåge det svenska investeringsgarantisystemets
tillämpning.

Reservationer hade avgivits

3. av herrar Bohman (m), Dahlén
(fp), Nils-Eric Gustafsson (ep), Lindblad
(fp), Brundin (m), Wikström (fp),
Olle Eriksson (ep), Nordstrandh (m),
Mattsson (ep), Enskog (fp), Antonsson
(ep), Andersson i Knäred (ep), Petersson
i Gäddvik (m) och Ullsten (fp),
som ansett att utskottet under 3 bort
hemställa,

att riksdagen måtte som isin mening
ge Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört i anledning av motionerna
I: 272 och II: 309 samt I: 450 och
II: 497 i vad de avsåge utredning av åtgärder
för att främja svenska u-landsinvesteringar; 4.

av herrar Bohman (m), Dahlén
(fp), Nils-Eric Gustafsson (ep), Lindblad
(fp), Brundin (m), Wikström (fp),
Olle Eriksson (ep), Nordstrandh (m),
Mattsson (ep), Enskog (fp), Antonsson
(ep), Andersson i Knäred (ep), Petersson
i Gäddvik (m) och Ullsten (fp),
som ansett att utskottet under 4 bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:272 och 11:309, 1:450
och II: 497 samt I: 560 och II: 654 i vad
de avsåge det svenska investeringsgaranti,
systemets tillämpning som sin mening
ge Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört;

5. beträffande enlhetliga regler för
direkta investeringar i n-lånderna av
herrar Brundin och Petersson i Gäddvik
(båda m), utan angivet yrkande.

Mom. 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3;

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Antonsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 3
mom. 3 i utskottets utlåtande nr 84,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Antonsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 112 ja och 83 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4

Herr talmannen gav propositioner!
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Antonsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 3
mom. 4 i utskottets utlåtande nr 84,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

160 Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen 4 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter lia röstat för ja-propositionen.
Herr Antonsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 112 ja och 83 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 4

Biståndets länderinriktning m. m.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat dels

de likalydande motionerna I: 272
av herr Bohman m. fl. och 11:309 av
herr Holmberg m. fl. i vad avsåge hemställan
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t uttala att avgörande
vid val av mottagarländer för den svenska
u-hjälpen borde vara hjälpbehovet
och möjligheten att uppnå god utvecklingseffekt
och icke politiska värderingar,

dels de likalydande motionerna I: 450
av herrar Helén och Bengtson samt
11:497 av herrar Hedlund och Gustafson
i Göteborg i vad avsåge hemställan
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t som sin mening ge till känna vad
som anförts i motionerna beträffande
principerna för val av mottagarländer
för svenskt bistånd,

dels de likalydande motionerna I: 453
av herr Werner och II: 499 av herr
Hermansson m. fl., vari hemställts att
riksdagen såsom förslagsanslag anvisade
sammanlagt 22,5 milj. kr. till Guba,

dels de likalydande motionerna I: 556
av fru Lindström m. fl. och II: 648 av

fru Dahl m. fl., vari hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t uttalade
att det svenska utvecklingssamarbetet
med Cuba under de närmaste
åren successivt iborde ges en väsentligt
större omfattning än f. n.,

dels de likalydande motionerna 1: 566
av herrar Wikström och Lindblad samt
II: 646 av herrar Ahlmark och Ullsten,
vari hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställde att regeringen
snarast upptoge förhandlingar
med Zambia i avsikt att ge s. k. mjuka
krediter till Zambia för projekt av infrastrukturen
karaktär,

dels motionen 11:207 av herr Björck
i Nässjö, vari hemställts att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
att Chile utsåges som huvudmottagarland
för det svenska u-landsbiståndet.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 272 och II: 309 i vad de avsåge
uttalande om biståndets länderinriktning,

2. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:450 och 11:497 som sin
mening ge Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört angående biståndets
länderinriktning,

3. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 556 och II: 648, I: 566 och
II: 646 samt II: 207 som sin mening ge
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
anfört angående bistånd till Chile, Cuba
och Zambia,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:453 och 11:499 angående bistånd
till Cuba.

I motiveringen anförde utskottet med
anledning av motionerna 1:556 och
II: 648 bl. a. följande:

Det är känt — och motionärerna bär
även erinrat om detta — att Cubas
behov av tekniskt bistånd är stort och
att en del av dessa behov från ämnessynpunkt
synes ligga väl till för svenska
insatser. På flera av de av motionärerna

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22 161

nämnda ämnesområdena synes biståndsinsatser
kunna ha sådana sociala
utjämningseffekter, som utgör en av huvudmålsättningarna
för den svenska
biståndspolitiken. Det är likaså känt att
Cuba lidit stora avbräck på grund av
den ekonomiska isolering för vilken landet
utsatts och att FN-organens biståndsinsatser
i detta land är jämförelsevis
ringa. Biståndet från andra länder,
främst Sovjetunionen, synes dock enligt
flera uppgifter vara betydande, även
om utskottet inte kunnat erhålla några
officiellt bekräftade uppgifter vare sig
beträffande omfattningen eller karaktären
av detta stöd. Utskottet utgår dock
ifrån att önskemål om bistånd från cubanskt
håll kommer att prövas på sedvanligt
sätt, varvid såväl biståndsbehov
som kraven på svensk medverkan i förplanering
och resultatvärdering kommer
att beaktas.

Även om utskottet av principiella skäl
måste avstå från att uttala sig på det
sätt som motionärerna påyrkat, har det
därmed ingalunda uteslutit att ett väsenligt
större utvecklingssamarbete med
Cuba under kommande år kan bli möjligt
och motiverat. Utskottet förutsätter
dock att denna fråga i första hand bedöms
och prövas av Kungl. Maj:t och
SIDA.

Reservationer hade avgivits

6. av herrar Bohman, Brundin, Nordstrandh
och Petersson i Gäddvik (samtliga
m), som ansett att utskottet under
1 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:272 och 11:309, såvitt
nu var i fråga, som sin mening ge Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört
om biståndets länderinrifctning;

7. av herrar Bohman, Brundin, Nordstrandh
och Petersson i Gäddvik (samtliga
in), som ansett att ovan intagna
del av utskottets yttrande bort ha följande
lydelse:

»Det är visserligen känt att Cuba lidit
avbräck på grund av den ekonomiska
isolering i vilken landet försatts och

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

att FN-organens biståndsinsatser i detta
land är jämförelsevis ringa. Biståndet
till Cuba från vissa andra länder, främst
Sovjetunionen och en del andra öststater,
uppges emellertid vara av mycket
betydande omfattning. Denna omständighet
jämte förhållandet att Cuba i
jämförelse med många andra u-länder
trots allt kan uppvisa en avsevärt högre
bruttonationalprodukt per capita gör
att Cuba vid valet av nya mottagarländer
inte kan anses höra till de länder
som behöver prioriteras från svensk sida.
Utskottet har därmed inte uteslutit
att vidare biståndsinsatser i Cuba
kan bli möjliga men bör av principiella
skäl avstå från att uttala sig på det
sätt som motionärerna påyrkat. Utskottet
utgår från att önskemål om bistånd
från cuhansk sida kommer att behandlas
på sedvanligt sätt, varvid såväl biståndsbehov
som kraven på svensk medverkan
i förplanering och resultatvärdering
blir beaktade, och att ansökningarna
i vanlig ordning prövas av Kungl.
Maj :t och SIDA.»

Mom. i

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Petersson i Gäddvik begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 4
mom. 1 i utskottets utlåtande nr 84,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voterings6
— Andra kammarens protokoll 1970. Nr 22

162 Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

propositionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter lia röistat för ja-propositionen.
Herr Petersson i Gäddvik begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 162 ja och 25
nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som föreslagits i reservationen 7; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Petersson i Gäddvik begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 4
mom. 3 i utskottets utlåtande nr 84, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring i
motiveringen, som föreslagits i reservationen
7 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkänna -

gav, att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Petersson i Gäddvik begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 163 ja och
27 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med oförändrad motivering.

Mom. 4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1: 453
och 11:499; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 5—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Familjeplanering

Beträffande familjeplanering hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
I: 272 av herr Bohman m.fl. och
II: 309 av herr Holmberg m. fl. i vad
avsåge hemställan att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att
ett familjeplaneringsinstitut inrättades i
enlighet med de riktlinjer som anges i
motionerna.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 272 och II: 309 i vad de avsåge inrättande
av ett familjeplaneringsinstitut.

Reservation hade avgivits

8. av herrar Bohman, Brundin, Nordstrandh
och Petersson i Gäddvik (samtliga
m), som ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 272 och II: 309 i vad de
avsåge inrättande av ett familjeplaneringsinstitut
som sin mening ge Kungl.

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22 163

Maj :t till känna vad reservanterna anfört.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 8;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Petersson i Gäddvik begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 9 i
utskottets utlåtande nr 84, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bar kammaren bifallit reservationen
8 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Petersson i Gäddvik begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 164 ja och 25
riej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 10

Humanitärt bistånd

Beträffande humanitärt bistånd m. m.
hade utskottet behandlat

dels de likalydande motionerna I: 450
av herrar Helén och Bengtson samt
11:497 av herrar Hedlund och Gustafson
i Göteborg, såvitt nu var i fråga,
dels de likalydande motionerna I: 272

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

av herr Bohman m. fl. och II: 309 av
herr Holmberg m. fl. i vad avsåge hemställan
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t uttala att den föreslagna
hjälpen till Vietnam skulle omfatta
såväl Nord- som Sydvietnam,
dels de likalydande motionerna I: 334
av herr Werner och II: 366 av herr Hermansson
m. fl., vari hemställts att riksdagen,
med bifall till förslaget i proposition
nr 1 om anslag under tredje huvudtiteln
på sammanlagt 75 milj. kr. för
bistånd till Demokratiska republiken
Vietnam, måtte besluta att detta i sin
helhet skulle kunna utgå under budgetåret
1970/71 samt att ingen ränte- eller
återbetalningsskyldighet borde förekomma,
samt att riksdagen på samma
villkor såsom förslagsanslag anvisade
75 milj. kr. till Republiken Sydvietnams
provisoriska revolutionära regering,
dels de likalydande motionerna I: 554
av herr Hansson m. fl. och II: 660 av
herr Svensson i Kungälv m. fl., vari
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t uttalade att även det belopp
om 50 milj. kr. som avsåges för
återuppbyggnadsbistånd till Nordvietnam
under budgetåret 1970/71 om så
befunnes nödvändigt helt eller delvis
måtte kunna utnyttjas för humanitärt
bistånd,

dels de likalydande motionerna
1:567 av herr Åkerlund m.fl. och
II: 370 av herr Oskarson m.fl.,

dels motionen 11:372 av herr Åkerlind,
vari hemställts att riksdagen måtte
avslå förslagen i statsverkspropositionen,
bilaga 5, om att anvisa sammanlagt
75 milj. kr. till hjälp åt Demokratiska
republiken Vietnam (Nordvietnam),
dels de likalydande motionerna

1: 452 av herr Werner och II: 500 av
herr Hermansson m. fl., vari hemställts
att riksdagen för stöd i olika former
såsom förslagsanslag anvisade dels 10
milj. kr. till PAIGC. dels 10 milj. kr. till
FRELIMO och andra befrielserörelser
att fördelas genom CONCP.

Utskottet hemställde,

164 Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 450 och II: 497 i vad de avsåge
uttalande om bistånd till f. d. Biafra,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 272 och II: 309 i vad de avsåge
uttalande om bistånd till Vietnam,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:334 och 11:366 angående biståndet
till Vietnam,

4. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 554 och II: 660 angående
biståndet till Vietnam som sin mening
ge Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
anfört,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 567 och II: 370 angående biståndet
till Vietnam,

6. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 372 angående biståndet till Vietnam,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 452 och II: 500 angående stöd till
vissa befrielserörelser.

Reservationer hade avgivits

9. av herrar Bohman, Brundin, Nordstrandh
och Petersson i Gäddvik (samtliga
m), som ansett att utskottet under
2 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 272 och II: 309, såvitt nu
var i fråga, som sin mening ge Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört
angående biståndet till Vietnam;

10. beträffande stöd till vissa befrielserörelser
av herrar Dahlén, Lindblad,
Wikström, Enskog och Ullsten (samtliga
fp), utan angivet yrkande.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 9;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Petersson i Gäddvik begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande vote -

ringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 10
mom. 2 i utskottets utlåtande nr 84,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 9 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Petersson i Gäddvik begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 167 ja och 26 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep),
som yttrade:

Herr talman! Jag avsåg att rösta JA
men råkade trycka på NEJ-knappen.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 334
och 11:366; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 4 och 5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 6

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

165

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

dels ock på bifall till motionen II: 372;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Fru Lewén-Eliasson begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 10
mom. 6 i utskottets utlåtande nr 84,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen II: 372.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Lewén-Eliasson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 181 ja och 6 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Fru BERGANDER (s), som yttrade:

Herr talman! Jag avsåg att rösta JA
men råkade trycka på NEJ-knappen.

Mom. 7

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 452
och II: 500; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Nr 22

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

Punkten 11

Bidrag till enskilda organisationers
biståndsverksamhet

Beträffande bidrag till enskilda svenska
organisationers biståndsverksamhet
hade utskottet behandlat

dels de likalydande motionerna I: 272
av herr Bohman m. fl. och II: 309 av
herr Holmberg m. fl. i vad avsåge hemställan
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa att de av
SIDA nu tillämpade reglerna för ulandsbistånd
genom missionen och frivilliga
organisationer måtte omarbetas
så att sådant stöd utökades,

dels de likaly dande motionerna I: 550
av herr Ingvar Andersson m. fl. och
11: 501 av herr Werner m. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte besluta att
minst 15 milj. kr. av det under punkten
C 2, Fältverksamhet, i bilaga 5 till statsverkspropositionen
föreslagna anslaget
användes till utvecklingsbistånd via
missionen och andra enskilda biståndsorganisationer.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:272 och 11:309 i vad de avsåge
ändring av reglerna för bidrag till enskilda
organisationers biståndsverksamhet,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:550 och 11:501 angående bidrag
med visst minimibelopp till enskilda
organisationers biståndsverksamhet.

Reservationer hade avgivits

11 a. av herrar Bohman, Brundin,
Nordstrandh och Petersson i Gäddvik
(samtliga m), som ansett att utskottet
bort hemställa,

1. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:272 och 11:309 i vad de
avsåge ändring av reglerna för bidrag
till enskilda organisationers biståndsverksamhet
som sin mening ge Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört,

2. att riksdagen måtte i anledning av

166 Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

motionerna 1:550 och 11:501 angående
bidrag med visst minimibelopp till enskilda
organisationers biståndsverksamhet
som sin mening ge Kungl. Maj :t till
känna vad reservanterna anfört;

11 b. av herrar Dahlén (fp), Nils-Eric
Gustafsson (ep), Lindblad (fp), Olle
Eriksson (ep), Mattsson (ep), Enskog
(fp), Antonsson (ep) och Andersson i
Knäred (ep), utan angivet yrkande.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 11a;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Petersson i Gäddvik begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 11
i utskottets utlåtande nr 84, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 11 a av herr Bohman
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Petersson i Gäddvik begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 163 ja och 27 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 12—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Statsutskottets utlåtande nr 85

Sedan Kungl. Maj :t i proposition nr 1
(bilaga 5, punkt A 1, s. 4) beräknat
medel för nedannämnda ändamål, hade
Kungl. Maj :t i propositionen nr 44 under
åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden
för den 27 februari 1970 föreslagit
riksdagen att

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att i utrikesdepartementet
inrätta en tjänst
som statssekreterare i Cr 4 och två
tjänster som kansliråd i Co/Cr 1,

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet
förordats i utrikesdepartementet vid
dess avdelning för internationellt utvecklingssamarbete
inrätta tjänster
som departementsråd i lönegrad Cr 2
och kansliråd i lönegrad Cr 1,

c) till Utrikesförvaltningen för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 120 662 000 kr.

I motionen 11:1200 av herr Ullsten
in. fl. hade hemställts att riksdagen i
samband med behandlingen av Kungl.
Maj :ts proposition nr 44 dels måtte besluta
att de frågor rörande handelspolitiskt
och kommersiellt bistånd som
f. n. handlades inom handelsdepartementet
överfördes till den föreslagna
biståndsavdelningen inom utrikesdepartementet,
dels måtte uttala att den föreslagna
biståndsavdelningen inom UD
liksom övriga avdelningar borde vara
underställd kabinettssekreteraren.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionen 11:1200

1. bemyndiga Kungl. Maj:t att i utrikesdepartementet
inrätta en tjänst
som statssekreterare i Cr 4 och två
tjänster som kansliråd i Co/Cr 1,

2. bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet
förordats vid utrikesdepartementets avdelning
för internationellt utvecklingssamarbete
inrätta tjänster som departe -

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

mentsråd i lönegrad Cr 2 och kansliråd
i lönegrad Cr 1,

3. till Utrikesförvaltningen för budgetåret
1970/71 på driftbudgeten under
tredje huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 120 662 000 kr.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Dahlén (fp), Lindblad (fp),
Wikström (fp), Olle Eriksson (ep),
Mattsson (ep), Enskog (fp), Antonsson
(ep), Andersson i Knäred (ep) och
Ullsten (fp).

Utskottets hemställan bifölls.

Statsutskottets utlåtande nr 86

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2

Föredrogs vart för sig

statsutskottets utlåtande nr 87, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående ökat statligt stöd till de frivilliga
försvarsorganisationerna och
hemvärnet jämte motioner; samt

bankoutskottets utlåtanden:

nr 25, över motioner om anslag för en
dokumentärfilm om tvåkammarriksdagen,
och

nr 30, i anledning av motioner om
tillsättande av begärd utredning angående
mindre och medelstora företag.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 3

Långfristiga lån till nyetablerade företag

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av motion om långfristiga
lån till nyetablerade företag.

I motionen 11:432 av herr Sjönell
yrkades att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
och förslag i syfte att säkerställa nyetablerade
företags behov av långfris -

Nr 22 167

Långfristiga lån till nyetablerade företag

tiga lån i enlighet med vad som anförts
i motionen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionen 11:432.

Reservation hade avgivits av herrar
Annerås (fp), Börjesson i Glömminge
(ep), Löfgren (fp) och Åsling (ep),
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionen 11:432 hos Kungl. Maj:t hemställa
om utredning rörande långfristiga
lån till nyetablerade företag i enlighet
med vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! I bankoutskottets utlåtande
nr 31 behandlas motionen II: 432
av herr Sjönell, som önskar utredning
och förslag i syfte att säkerställa långfristiga
krediter vid nyetablering av företag.
De företag som nyetableras har
ju ett mycket starkt behov av krediter,
och som motionären har understrukit
är inte klimatet i våra dagar det bästa
för att starta företag.

Utskottet vill inte gå med på motionärens
yrkande, utan hänvisar till en
av chefen för industridepartementet den
20 mars i år tillsatt delegation, som
skall bereda frågan rörande mindre och
medelstora företags problem. Till samma
delegation har utskottet tidigare
hänvisat i sitt utlåtande nr 30.

Vi reservanter tvekar ändå om huruvida
den delegation som industriministern
har tillsatt kommer att syssla med
dessa frågor. Vi har därför ansett det
vara angeläget med en skrivelse till
Kungl. Maj :t i detta ärende, möjligen
också med en utökning av delegationens
direktiv.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Det finns en gammal

168 Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Långfristiga lån till nyetablerade företag

sanning inom det ekonomiska livet som
ännu inte blivit omvärderad utan snarare
skulle kunna upphöjas till ekonomisk
lag. Den lyder: Nyföretagandet
är utvecklingens hävstång. Motionen
11:432, som behandlas i bankoutskottets
föreliggande utlåtande, har sin
tyngdpunkt lagd till problematiken omkring
nyföretagandet eller snarare det
otillräckliga nyföretagandet i vårt land.

Som framhålles i motionen är denna
problematik värd ett mycket seriöst beaktande,
eftersom ett minskande nyföretagande
på sikt leder till allvarliga samhällsekonomiska
konsekvenser. Här kan
nämnas fördröjning av näringslivets anpassning
till nya förhållanden, uteblivet
tillvaratagande av nya idéer m. m.

Utskottet har inte ägnat den principiella
problematiken om nyföretagandets
utveckling någon egentlig uppmärksamhet,
vilket skulle ha varit av
värde. I stället har utskottet behandlat
mer näraliggande ting av konkret art,
nämligen motionens förslag om utredning
i syfte att säkerställa nyetablerade
företags behov av långfristiga lån. Resultatet
av utskottets bedömning har blivit
att majoriteten har avstyrkt förslaget
med en rutinmässig hänvisning till
en tillsatt utredning — eller rättare sagt
till ett mer permanent organ benämnt
delegation. Jag skall, herr talman, med
några ord kommentera utskottsmajoritetens
ställningstagande. Innan jag gör
det vill jag dock något uppehålla mig
vid den principiella frågan om nyföretagande
såsom en väsentlig förutsättning
för ekonomisk tillväxt.

Det måste vara uppenbart att ett samhälle
som vill garantera sina medborgare
en kontinuerligt ökad standard måste
se till att näringslivet bibehålies blomstrande
och dynamiskt. För att detta mål
skall kunna uppnås måste förutsättningar
skapas för att näringslivet inte åldras
utan undergår en fortlöpande förnyelse.
Ett näringsliv där nyföretagsamhetens
sjudande idérikedom, kamplust och
nyskapande initiativ lyser med sin från -

varo stagnerar snabbt. Och stillastående
är som bekant detsamma som tillbakagång
och drabbar inte bara näringslivet
utan också, vilket blir en direkt
konsekvens, hela samhället.

Det är nu en gång så, vare sig näringslivet
fungerar efter den fria marknadsmekanismens
princip eller styrs av
statssocialistiska regleringar, att dess
funktionsnivå blir av avgörande betydelse
för samhällsutvecklingen.

Vi kan utan att förhäva oss konstatera,
att vårt land har en arbetsmarknadspolitisk
arsenal av högsta kvalitet och
av betydande effektivitet. I den arsenalen
ingår en råd var för sig betydelsefulla
instrument: allmänna beredskapsarbeten,
statliga stödbeställningar, lokaliseringsbidrag,
investeringsfondsinstitutet
in. m. Den i särklass viktigaste åtgärden
för att skapa meningsfylld sysselsättning
och för att garantera dynamiken
i näringslivet måste emellertid
vara att skapa förutsättningar för ett
så starkt och differentierat näringsliv
som möjligt.

Det är dock möjligt att vår tid reser
praktiska och framför allt psykologiska
hinder för ett förverkligande av denna
målsättning. Dagens heliga ko på det
ekonomiska området heter nämligen
strukturrationalisering, och många mer
eller mindre framstående experter drar
enligt min mening felaktiga slutsatser
av strukturrationaliseringens innebörd
och riktiga tillämpning. Det sägs alltför
ofta, alltför ivrigt och alltför okunnigt,
att bara vi får bort tillräckligt
många små och olönsamma enheter och
i deras ställe får några stora, helst i
amerikansk multiklass, är grunden lagd
och garanti skapad för en ytterligare
snabbt förhöjd levnadsstandard.

Detta, herr talman, är enligt min uppfattning
ett primitivt, ja, felaktigt sett
att betrakta strukturrationaliseringen.
Ett realiserande av detta synsätt leder
till en bortrationalisering av mycket
dyrbara tillgångar, nämligen människans
lust till företagandets äventyr.

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Det sägs ibland av dem, som enligt
min mening felaktigt tolkar strukturrationaliseringens
idé, att den konsekvens
av denna, som medför att småföretagarna
sopas bort, är betingad av stormarknadernas
gradvisa framväxt. Mot bakgrunden
härav finns det anledning att
närmare granska en etablerad stormarknad,
och därtill den största, nämligen
USA.

Den första frågan man kan ställa beträffande
USA är huruvida i detta land,
som betraktas som storföretagens eget
hemland, endast finns någon eller några
få företagsjättar i varje bransch, vilka
till följd av strukturrationaliseringsprooessen
utraderat alla mindre enheter.
Svaret på denna frågeställning är
nej.

Herr talman! Jag har tillåtit mig denna
utvidgning av mitt anförande för att
jag anser att en belysning av den principiella
bakgrunden till min motion och
till reservanternas ställningstagande varit
nödvändig.

Utskottet har, vilket är av värde, redovisat
olika kreditkällor som i dag kan
utnyttjas av de mindre och medelstora
företagen. Ren parentetiskt måste dock
tillfogas att ordet »i dag» under rådande
kreditstopp får en något ironisk
klang och givetvis syftar till ett något
så när normalt kreditläge, om när och
hur ett sådant kan uppstå. Dessa av
utskottet angivna kreditkällor kan emellertid
icke utnyttjas av den kategori
personer som mot bakgrunden av vad
jag tidigare anfört borde få ett tveklöst
stöd redan i starten. Jag syftar givetvis
på dem som startar ett nytt företag.
Förr — ända till för något decennium
sedan — kunde man starta t. ex. en liten
industri med en mycket enkel maskinpark,
oftast några få maskiner, inköpta
relativt billigt i begagnat skick.

Lokaliteterna var också enkla — eu
källarlokal eller ett uthus, hörande till
ett egnahem. I dag krävs vid starten
av en industri större och mycket komplicerade
maskiner vilkas priser oftast

Nr 22 169

Långfristiga lån till nyetablerade företag

får skrivas i sexsiffriga tal. Även företagets
lokaler drar helt andra kostnader
nu än förr, antingen den blivande
industriidkaren förhyr dessa eller söker
uppföra en egen industrifastighet.
Det senare alternativet brukar emellertid
realiseras först i ett senare stadium
av företagets utveckling, om denna varit
gynnsam.

De mycket betydande kostnader som
i dag är förenade med start av företag,
i varje fall industriföretag, kan bara till
en liten del finansieras med privata medel.
Huvuddelen av erforderligt kapital
måste upplånas, och av nödvändiga krediter
måste grunden utgöras av långfristigt
kapital. För den som startar ett företag
och icke kan erbjuda botteninteckningar
som säkerhet finns i dag inga
möjligheter att driva upp långfristiga
krediter. Detta hämmar eller omöjliggör
många nyetableringar med de negativa
följder som jag nyss belyst.

Behovet av att kraftigt stimulera nyetableringar,
inte minst inom industrin,
växer snabbt. Dagens bakgrund och växande
importöverskott samt sviktande
valutareserv accentuerar detta behov.
Förslaget om långfristiga krediter till
stöd åt nyetableringar bär framförts flera
gånger och bör kunna realiseras relativt
skyndsamt. Vi behöver i dagens
läge och i framtiden en starkt stegrad
och differentierad varuproduktion inom
landet för att nå balans i vår utrikeshandel
och kunna bygga upp en
hygglig valutareserv. Konkretiserandet
av detta behov ställs på framtiden, om
motionärens och reservanternas förslag
skjuts åt sidan genom att hänvisas till
en utredning som av allt att döma skall
arbeta på lång sikt och sannolikt inte
kommer att ta upp kapitalförsörjningsproblemet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Frågan om att säkerställa
nyetablerade företags behov av

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

170 Nr 22

Långfristiga lån till nyetablerade företag

långfristigt kapital är det problem som
aktualiseras i den motion som vi har
att ta ställning till genom detta utlåtande.
Kravet på utredning av frågan
följs upp i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Vi har, såsom framgår av utlåtandet,
utförligt redovisat alla de olika institut
som till främsta uppgift har att tillhandahålla
krediter till de små och medelstora
företag — ofta nyetablerade sådana
—■ som motionären främst har i
tankarna och vilkas problem man önskar
få lösta. Jag anser det därför inte
nödvändigt att ytterligare utveckla dessa
möjligheter.

Som också framgår av utlåtandet är
de små och medelstora företagens problem
föremål för utredning inom den
delegation som nyligen tillsatts av chefen
för industridepartementet, varför
någon skrivelse till Kungl.. Maj:t om
utredning rörande långfristiga lån till
nyetablerade företag inte kan vara erforderlig.

Frågan är således redan föremål för
uppmärksamhet, och med detta tycker
jag att motionären och reservanterna
kan låta sig nöja.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets utlåtande.

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Som jag sade i mitt förra
anförande hänvisar utskottsmajoriteten
till att industriminister Krister
Wickman tillsatt en delegation som skall
utreda vissa frågor rörande de mindre
och medelstora företagen. Detta skulle
ha varit gott och väl om den delegationen
som en av sina huvuduppgifter haft
att utreda just frågan om de långsiktiga
krediterna till nyetablerade företag.
Men att döma av vad statsrådet Wickman
yttrade till statsrådsprotokollet när
han tillsatte denna delegation är det
inte alls säkert att delegationen kommer
att ta upp frågan om långsiktiga krediter.
Det förefaller som om tyngdpunkten

i delegationens arbete skulle komma att
ligga på en annan nivå, och man kommer
alltså att syssla med andra frågor.
Statsrådet Wickman sade nämligen:

»Som anförts pågår på olika håll visst
utredningsarbete rörande den mindre
och medelstora företagsamheten. Detta
är dock relativt splittrat och föga samordnat.
Vissa frågor torde vidare vara
relativt lite beaktade i det pågående utredningsarbetet.
Även kontinuiteten i
verksamheten är otillräcklig.

I första hand är det angeläget att erhålla
en kartläggning, samordning och
komplettering av befintlig utredningsverksamhet
inom detta område. Fördetta
synes emellertid inte en engångsutredning
vara det lämpligaste instrumentet,
utan en mer kontinuerlig form av
uppföljning bör väljas. Därför bör en
särskild delegation för den mindre och
medelstora företagsamheten tillsättas.

Delegationens uppgift bör vara att
verka för en samordning av de utredningar
som huvudsakligen berör den
mindre och medelstora företagsamheten
och bedöma behovet av och föreslå
kompletterande utredningar. Delegationen
bör vidare lämna synpunkter
och avge förslag i frågor rörande de
mindre och medelstora företagen.»

Det är alltså, herr talman, inte givet
att man av denna mer preciserade text
kan dra slutsatsen att utredningen kommer
att syssla med frågor som rör långfristig
kapitalbildning och långfristiga
krediter till företagen. Om man vore
helt säker på den punkten skulle man
kanske kunna nöja sig med vad utskottsmajoriteten
har föreslagit. Men
den omständigheten tillkommer, som
jag sade i mitt förra anförande, att
denna utredning tydligen blir av permanent
slag och kanske pågår långt in
i framtiden. Det är ett perspektiv som
gör att man inte kan vara nöjd, ty här
rör det sig om frågor som måste avgöras
mycket snabbt. Vi kan inte vänta
hur länge som helst på en utredning av
dem.

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22 171

Familjeföretagens uppgifter och utvecklingsmöjligheter

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Herr Sjönell säger att
det hastar och att man inte har möjlighet
att vänta på vad delegationen
så småningom kan komma fram till.
Men man får väl när det gäller en så
vital fråga som denna låta delegationen
börja sitt arbete och se vilket resultat
den kommer att prestera.

Herr Sjönell säger att det inte framgår
av de direktiv som delegationen fått
att den skall syssla med denna sak.
Utskottet har emellertid blivit övertygat
om att så blir fallet. Herr Sjönell
kan ju läsa bankoutskottets utlåtande
nr 30, där det står: »I direktiven till
delegationen anför departementschefen
att den ekonomiska utvecklingen med
ökad internationell konkurrens, ökad
stordrift, snabbare teknisk utveckling
etc. medför problem som särskilt de
mindre företagen kan ha svårigheter
att bemästra. Problemen anges kunna
gälla kapitalförsörjningen och frågor
som marknadsföring, teknisk utveckling,
utbildning och administration.»

Av detta anser jag att det rätt klart
framgår att delegationen kommer att
syssla med just de problem som motionären
önskar få belysta.

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Jag är fortfarande inte
övertygad på denna punkt utan vill
återigen hänvisa till vad jag läste upp
alldeles nyss, att delegationens uppgift
bör vara att verka för en samordning
av utredningar som berör den mindre
och medelstora företagsamheten. Enligt
de uppgifter som jag fått från riksdagens
upplysningsbyrå är det dessutom
så att de slutliga direktiven, de speciella
detaljerna i dem, ännu inte bär
kommit. Intill dess måste man ställa sig
tveksam till om kapitalförsörjningsfrågorna
skall tas upp till behandling av
denna delegation.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Börjesson i Glömminge
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Annerås m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Börjesson i Glömminge begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 134 ja och
57 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 4

Familjeföretagens uppgifter och
utvecklingsmöjligheter

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av motion angående
familjeföretagens uppgifter och utvecklingsmöjligheter.

I motionen 11:939 av herr Antonsson
m. fl. hemställdes att riksdagen skulle
i skrivelse till Kungl. Maj :t »anhålla om
skyndsamt tillsättande av en parlamen -

172 Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Familjeföretagens uppgifter och utvecklingsmöjligheter

tarisk utredning med uppdrag att överväga
familjeföretagens uppgifter i vårt
näringsliv och på grundval härav utarbeta
näringspolitiska riktlinjer i syfte
att på bästa sätt tillvarata familjeföretagens
utvecklingsmöjligheter».

Utskottet hemställde att riksdagen
måtte avslå motionen 11:939.

Reservation hade avgivits av herrar
Åkerlund (m), Annerås (fp), Börjesson
i Glömminge (ep), Löfgren (fp) och
Åsling (ep), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionen 11:939 hos Kungl. Maj:t hemställa
om utredning angående familjeföretagen
i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag skall inte bli mångordig,
men innan jag yrkar bifall till
reservationen vid utskottsutlåtande!
skall jag kommentera motionen med
några ord.

Den motion som här behandlas, nr
939 i denna kammare, väckt av herr
Antonsson m. fl., berör familjeföretagens
problem. Även i detta utlåtande hänvisar
utskottsmajoriteten till den delegation
som tillsattes den 20 mars 1970.
Vi är av samma uppfattning här som
vi var beträffande det förra utskottsutlåtandet,
att direktiven inte skulle
täcka den problemställning som behandlas
i motionen, och herr Sjönell har
här tidigare refererat ur direktiven vad
huvudmålet för delegationen skulle vara.

Det finns risk för att den stam av
familjeföretag som vi bär här i landet
kommer att slås ut i konkurrensen. Motionärerna
hänvisar i sex punkter till
de svårigheter som familjeföretagen har
att klara sig i konkurrensen: det är fråga
om finansiering, om utbildning, om

marknadsföring, om investeringar m. m.
Man kan säga att familjeföretagen är
diskriminerade på alla dessa områden
och att klimatet för familjeföretagen
verkar att bli kärvare undan för undan.
I synnerhet vid generationsskiftena
ser man att företagen ofta antingen
slås ihop med andra eller köps upp av
större företag i branschen. Denna utveckling
är från de synpunkter som vi
företräder inte önskvärd. Det är inte
önskvärt att den stam av familjeföretag
som nu finns i vårt land tunnas ut ytterligare.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Åkerlund
m. fl.

Herr RASK (s):

Herr talman! Jag skall inte heller bli
mångordig, men jag vill säga att det
har framförts många bra synpunkter
i den Antonssonska motionen som reservanterna
nu föreslår att riksdagen
skall bifalla. Jag tycker dock att det är
ett fel med den, nämligen att den har
väckts ett år för sent. Riksdagen beslöt
nämligen den 9 april förra året att
beställa en sådan utredning som motionärerna
nu föreslår. Jag vill också
hänvisa till att det i bankoutskottets utlåtande
nr 30 talas om att industriministern
har fått bemyndigande att tillkalla
en delegation. Det är tydligt, tycker
jag åtminstone, att denna delegation
just kommer att bereda sådana frågor
som rör de mindre och medelstora företagens
problem, därför att det i direktiven
sägs, såsom tidigare bär framhållits,
att delegationen skall lämna synpunkter
och avge förslag i frågor som rör de
mindre och medelstora företagen. Det
har också meddelats, att delegationen
kommer att syssla med frågor som
gäller, kapitalförsörjning, marknadsföring,
teknisk utveckling, utbildning
och administration. Detta är just sådana
spörsmål som tas upp av motionärerna
i motion 11:939.

Motionärerna och reservanterna ta -

Tisdagen den 5 maj 1970 em. Nr 22 173

Familjeföretagens uppgifter och utvecklingsmöjligheter

lar om begreppet familjeföretag, men
eftersom de mindre och medelstora företagen
till alldeles övervägande del är
familjeföretag rsonerar vi väl om alldeles
samma sak.

Från sådana utgångspunkter bör det
enligt min mening vara uteslutet att
vid sidan av den bär delegationen även
låta en parlamentarisk utredning ägna
sig åt exakt samma frågor, vilket också
bör stå klart för reservanterna. I delegationen
skall även ingå representanter
dels för offentliga organ, dels för enskilda
intresseorganisationer på detta område.
Jag tycker att detta kunde vara
tillräckligt även för de borgerliga reservanterna.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Börjesson i Glömminge
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 32, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Åkerlund m. fl.

tionen. Herr Börjesson i Glömminge begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 110 ja och 80
nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 5

Föredrogs vart efter annat bankoutskottets
utlåtanden:

nr 33, i anledning av motioner om
ökad statlig upphandling från mindre
och medelstora företag, samt

nr 34, i anledning av motioner om
ökad statlig upphandling från norrlandsföretag.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan upptagna
ärenden till morgondagens sammanträde.

§ 6

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista skulle uppföras dels
utrikesutskottets utlåtande nr 8 närmast
efter statsutskottets utlåtande nr 95, dels
statsutskottets utlåtande nr 99 närmast
efter andra lagutskottets utlåtande nr
34, dels andra lagutskottets utlåtande nr
37 närmast efter statsutskottets utlåtande
nr 98.

§7

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 187, till Konungen med anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till förordning om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten jämte
motioner.

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

174 Nr 22

§8

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 132, med förslag till lag om
ändring i taxeringsförordningen (1956:
623), överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§9

Anmäldes följande motioner i anledning
av skrivelse från talmanskonferensen
med överlämnande av ett från
1969 års organisationsutredning inkommet
betänkande angående utskottens
personalorganisation:

nr 1436, av herr förste vice talmannen
von Friesen och fru Kristensson,
nr 1437, av herr Grebäck m. fl.,
nr 1438, av fru Kristensson,
nr 1439, av fru Kristensson m. fl.,
samt

nr 1440, av fru Sundberg m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§10

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Magnusson i Borås (m), till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående principerna vid tillsättande
av allmän befattning å ort med
finsktalande befolkning, och

herr Sjöholm (fp), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet angående
en översyn av de lagregler som
tillämpas vid fall av misshandel under
idrottsutövning.

§11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.59 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE TRYCK, STHLM 70

014314