Nr 22 ANDRA KAMMAREN 1969 (Riksdagens protokoll 1969:22)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 22 ANDRA KAMMAREN 1969

9 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 9 maj

Sid.

Svar på frågor av:

herr Wennerfors (m) ang. utredning om sammanslagning av Systembolaget
och Aktiebolaget Vin- och Spritcentralen ......... 3

herr Bergqvist (s) ang. saneringen av handeln med begagnade

bilar..................................................... 4

herr Westberg i Ljusdal (fp) ang. åtgärder mot export av pornografisk
film m. m.......................................... 5

herr Hermansson (vpk) ang. åtgärder med anledning av företagen

undersökning om status och dom i trafikmål................... 7

herr Mellqvist (s) ang. fördelningen av den extra bostadskvoten..... 9

herr Nordstrandh (m) ang. det statliga kulturrådets sammansättning.
................................................ It

fru Sundberg (m) ang. individualiserad matematikundervisning i

skolorna................................................. 14

herr Wennerfors (m) ang. tillträdesdag för tjänst som icke-ordinarie

lärare.................................................... 16

Svar på interpellation av herr Wiklund i Stockholm (fp) ang. tillgodoseende
av de blindas behov av nyheter......................... 18

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m.m... 22

Meddelande ang. plena fredagen den 9, tisdagen den 13 och onsdagen

den 14 maj................................................. 47

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m.m.

(forts.)..................................................... 47

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.......................... 94

Meddelande om enkla frågor av:

herr Werner (m) ang. det svenska utvecklingsbiståndet i Sudan..... 110

herr Werner (m) ang. initiativ av FN för att lösa konflikten i södra

Sudan................................................... Hq

1—Andra kammarens protokoll 1969. Nr 22

Nr 22

Innehåll

Sid.

110

herr Eriksson i Bäckmora (ep) ang. Sveriges handel med USA......

herr Sjöholm (fp) ang. utlämnande av uppgift om arbetsanställ ning.

.................................................... HO

herr Wennerfors (m) ang. uppfyllande av sjösäkerhetskraven under

pågående lotsstrejk........................................ 110

fru Holmqvist (s) ang. besvärshänvisning vid myndighets beslut.... 110

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 9 maj

Statsutskottets memorial nr 55, ang. uppskov med behandlingen av
vissa ärenden............................................... 22

— utlåtande nr 56, ang. inrättande av ett statligt aktiebolag för konsultverksamhet
på rationaliseringsområdet..................... 22

— nr 57, ang. anslag till regional utveckling, m. m.................. 22

— nr 58, ang. anslag för arbetsmarknadsändamål m. m. och ang.

minimibelopp för statligt omställningsbidrag................... 94

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Fredagen den 9 maj

Kl. 10.00

§ 1

Svar på fråga ang. utredning om
sammanslagning av Systembolaget och

Aktiebolaget Vin- och Spritcentralen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Wennerfors har
frågat mig vilken myndighet eller utredningskommitté
som skall utreda förutsättningarna
för den enligt tidningsuppgifter
tänkta framtida sammanslagningen
av Systembolaget och Aktiebolaget
Vin- & Spritcentralen.

Pressuppgifterna om en utredning i
det angivna syftet får stå för tidningarnas
egen räkning. Frågan har inte varit
föremål för några överväganden inom
regeringen.

Vidare anförde

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret.

Ofta har vi anledning att tacka den
äldre generationen för mycket. De äldres
arbetsinsatser, klokskap och genialitet
har sannerligen skapat förutsättningar
för ett helt annat samhälle än
det gamla fattigsamhället. Men på ett
område har den äldre generationen
misslyckats, nämligen på alkoholpolitikens
område. Och en konsekvens av
detta är att vi har ett statligt monopolistiskt
detaljistföretag för försäljning
av de alkoholhaltiga dryckerna.

Att vi dessutom har ett statligt monopolistiskt
grossistföretag inom alkoholhanteringens
område kan möjligen

ha haft stöd i de alkoholpolitiska principerna,
men jag kan inte finna att det
i dag föreligger några mera tungt vägande
skäl för en sådan uppdelning.

Tidigare har jag bibringats den uppfattningen
att direktiven till alkoholpolitiska
utredningen är utformade på sådant
sätt att utredningen kan göra överväganden
om en framtida fusion av de
båda bolagen. Jag började emellertid bli
tveksam när jag studerade departementspromemorian
I — Stencil 1969:1
— i vilken den s. k. företagsdelegationen
har prövat de organisatoriska formerna
för den statliga företagsamheten,
samarbete och samordning mellan de
olika företagen, lönsamhet m. m. Vad
som är intressant i det sammanhanget
är bl. a. följande som står på s. 36:
»Man kan nämligen räkna med att förutsättningarna
för såväl dessa företags
som hela företagsgruppens effektivitet
ökar genom denna organisatoriska samordning.
Ömsesidigt kunskapsutbyte
och samarbete på viktiga företagsadministrativa
områden t. ex. personalfrågor,
databehandling, transporter m. m.
är erfarenhetsmässigt av stort värde.
Särställningen för — ---Systembolaget
---och Vin- & Spritcentralen

behöver därmed inte förändras.»

Man använder alltså uttrycket »behöver
därmed inte förändras», och det
tycker jag tyder på att man ändå har
gjort sådana överväganden, över huvud
taget vet jag inte hur jag skall tolka
uttrycket, men min uppfattning är att
tanken är riktig och att fördelar och
nackdelar med en sammanläggning av
dessa båda företag bör övervägas. Så
har skett i Norge och Finland.

Den andra intressanta frågan är na -

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Svar på fråga ang. saneringen av handeln med begagnade bilar

turligtvis vem som skall utreda den saken.
Skall APU, företagsdelegationen eller
någon annan utredning göra det?
Med tanke på att företagsdelegationen
står regeringen och finansministern nära
tycker jag det vore rimligt om man
gjorde sådana överväganden inom regeringen.
Därför vill jag ställa följdfrågan:
När kommer regeringen att göra
dessa överväganden?

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. saneringen av handeln
med begagnade bilar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Bergqvist har frågat
mig om jag har för avsikt att föreslå
några lagstiftningsåtgärder för att
ytterligare sanera handeln med begagnade
bilar.

Jag är medveten om att handeln med
begagnade bilar utgör en marknad där
intresset av skydd för konsumenterna
är framträdande. Detta sammanhänger
framför allt med svårigheterna för den
enskilde köparen att kontrollera bilens
skick. Jag har inte fått kännedom om
sådana missförhållanden inom branschen,
att de civilrättsliga eller straffrättsliga
regler som gäller behöver ändras.

Vidare anförde:

Herr BERGQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern
för svaret på min fråga.

Samhället har förvisso gjort stora insatser
för att sanera handeln med begagnade
bilar, och det är givetvis ett
tillfredsställande förhållande inför den
intensifiering av konsumentupplysningen
på detta område som ju skall ske.

Men även vid en utbyggd konsumentupplysning
blir köp av begagnad bil en
så komplicerad transaktion att det kommer
att finnas ett visst spelrum för
mindre nogräknade försäljare. De har
fortfarande i ett sådant läge vissa möjligheter
att lämna uppgifter, som vilseleder
köparen, och även att sätta bilen
i ett sådant skick att köparen kan få
en felaktig uppfattning om dess beskaffenhet.

Det är i dessa avseenden som det
kan behövas lagstiftningsåtgärder för
att stärka köparens ställning. Det är
möjligt att dessa lagstiftningsåtgärder
inte bör inriktas på någon viss bransch
utan att problemet får lösas i ett sammanhang
över hela fältet. Något som
därvid blir aktuellt är de resultat, som
köplagkonnnitténs arbete kan leda till,
i den mån dessa kan påverka förhållandena
på detta område.

Jag skulle vidare vara intresserad av
att få veta om det kommer att framläggas
något förslag av betydelse i detta
sammanhang i samband med arbetet på
lagen om otillbörlig konkurrens. År justitieministern
beredd att i dag göra något
uttalande om detta och om när ett
eventuellt sådant förslag kan väntas?

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! I anledning av den fråga
som herr Bergqvist avslutningsvis
ställde kan jag meddela, att vi räknar
med att kunna lägga fram en lagrådsremiss
beträffande den aktuella lagstiftningen
till hösten. Men jag fruktar att
denna lagstiftning inte kommer att lösa
problemen i samband med avbetalningshandeln
med begagnade bilar.

Det finns självfallet, såsom herr Bergqvist
sade, en del mindre nogräknade
försäljare som kan utnyttja en godtrogen
allmänhet. Jag tror emellertid att
det bästa sättet att gå fram på detta
område inte är att införa speciella civilrättsliga
eller straffrättsliga regler

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

utan att man i stället bör lita till den
utbyggda fordonskontroll, som nu genomföres,
liksom till kontrollbesiktningar,
s. k. flygande besiktningar, av den
typ som stockholmspolisen vid några
tillfällen företagit också hos försäljare
av begagnade bilar. Jag menar att dessa
två vägar är de bästa för att nå resultat
på detta område.

Herr BERGQVIST (s):

Herr talman! Jag vill bara ta upp en
liten detalj i detta stora sammanhang,
nämligen bilens vägmätare. Det har i åtskilliga
fall förekommit att det i köpeavtalet
angivits en garanterad mätarställning.
Många bilköpare har fått bittert
erfara att denna mätarställningsgaranti
inte alls är detsamma som en
garanti för antal körda mil. I en sådan
situation kan köparen i efterhand bara
konstatera att han har vilseletts och att
några rättsliga åtgärder tydligen inte
kan vidtas för att han skall vinna tillbaka
vad han förlorat på affären.

Det är möjligt att detta speciella
problem skulle kunna elimineras med
en intensifierad konsumentupplysning,
men det finns också fall där mätarställningen
direkt ändrats eller där
vägmätaren bytts ut. Även om det kan
bevisas att så faktiskt skett, har det i
praktiken visat sig vara synnerligen
svårt att få en vattentät bevisning för
att det gjorts i bedrägligt syfte. Det betyder
att den som råkat illa ut och uppenbarligen
fått betala för mycket
pengar har små möjligheter att tilltvinga
sig en godtagbar uppgörelse, för
den händelse säljaren sätter sig på tvären.

Jag hoppas att det förslag som kommer
att framläggas av köplagkommittén
leder till en bättre ordning på området,
och jag noterar med tillfredsställelse
att ett förslag till lag om åtgärder mot
otillbörlig konkurrens skall presenteras.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. åtgärder mot export
av pornografisk film m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Westberg i Ljusdal
har frågat mig om jag har uppmärksammat
den skada som exporten av pornografiska
filmer och annat pornografiskt
material har inneburit för det svenska
namnet i utlandet och vilka möjligheter
jag anser föreligga att hindra att denna
skadegörelse fortsätter.

Uppfattningen om vad som är sedlighetssårande
växlar från ett land till ett
annat. Filmer och skrifter som i vårt
land inte anses sedlighetssårande kan
i andra länder uppfattas som sexuellt
anstötliga. Ingripande här i landet kan
av naturliga skäl ske endast mot utförsel
av skrifter som har tagits i beslag
eller konfiskerats enligt tryckfrihetsförordningen.
Av intresse är emellertid att
kommittén för lagstiftningen om yttrande-
och tryckfrihet enligt sina direktiv
har att överväga förbud mot översändande
bl. a. av reklambroschyrer för
pornografiska skrifter och filmer till
personer som inte har begärt sådana.
Kommitténs förslag läggs fram inom
kort.

Vidare anförde:

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
justitieministern för svaret på min fråga.

Jag noterar med tillfredsställelse att
»kommittén för lagstiftningen om yttrande-
och tryckfrihet enligt sina direktiv
har att överväga förbud mot översändande
bl. a. av reklambroschyrer för
pornografiska skrifter och filmer till
personer som inte har begärt sådana»
och att kommitténs förslag kommer att
läggas fram inom kort. En mycket stor
del av den snuskproduktion som det

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Svar på fråga ang. åtgärder mot export

här är fråga om exporteras till andra
länder. Vårt redan skamfilade rykte
i utlandet far inte väl av detta.

Vi påmindes här i kammaren för en
tid sedan om hur man i Österrike vänt
sig till landets justitieministerium med
krav på att existerande lagar skulle
strikt tillämpas på den svenska pornografin.
I Frankrike har inrikesministern
ingripit för att i samverkan med
posten och tullen stoppa en angiven
svensk firmas export av litteratur till
Frankrike. Och inte nog med det: alla
brev från de franska undersåtarna till
det svenska förlaget stoppas också, och
eventuella penning- och frimärkssändningar
beslagtas.

Det är exempel som visar att man
i utlandet irriteras av denna export.
Jag har också material som visar att
det förekommit reaktioner från många
andra håll. Man har bl. a. uppvaktat representanter
för UD och begärt ingripanden.
Nu säger justitieministern: »Ingripande
här i landet kan av naturliga
skäl ske endast mot utförsel av skrifter
som har tagits i beslag eller konfiskerats
enligt tryckfrihetsförordningen.»
Det innebär ju att man måste lägga
ännu större vikt vid att vår lagstiftning
på området tillämpas i full utsträckning.

Delade meningar kan också råda om
hur den överenskommelse skall bedömas
som finns mellan länderna. Mottagarlandet
borde, såvitt jag förstår, också
få ha ett ord med i laget.

Att exporten av svensk pornografi
vållar bekymmer på många olika sätt
visade sig också i januari, när svenska
handelskammaren i Belgien bedrev en
kampanj för svensk kvalitet. Den sammanföll
med en kampanj som ett
skånskt porrförlag genomförde, och
detta vållade mycken irritation.

Herr talman! Jag anser att denna fråga
är av sådan storleksordning att den
måste ägnas större uppmärksamhet, och
det har många gånger förvånat mig att
våra egna tidningar — inte minst dags -

av pornografisk film m. m.

tidningarna — vill deltaga i den verksamhet
som bedrivs på området.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Av mitt svar framgick
att vår nuvarande lagstiftning ger oss
mycket begränsade möjligheter att stoppa
sådan här export men att den lagstiftning
vi väntar på kan komma att
öka dessa möjligheter. Det finns på detta
område vissa bestämmelser, som antagits
i 1964 års världspostkonvention.
På grund av bestämmelserna i vår
tryckfrihetsförordning, d. v. s. en av
grundlagarna, kan vi från svensk sida
inte följa denna konvention i dess helhet.
Rätten för envar att fritt sprida
tryckta skrifter och den existerande lagen
om bevarande av brevhemligheten
gör att postverket inte kan bryta slutna
försändelser för att kontrollera innehållet.
I fråga om öppna försändelser kan
sägas att endast sådana stoppas, vilka
upptäcks innehålla beslagtagna eller
konfiskerade skrifter.

Herr talman! Låt mig till sist tillägga
att den erfarenhet jag har av denna
hantering visar att vi i Sverige har från
andra länder själva importerat åtskilligt
av vad vi exporterar på detta område.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Justitieministern säger
nu att vi kan ingripa mot sådant som
sändes i öppna kuvert. De försändelser
till Belgien som jag nämnde om skickades
i öppna kuvert, så att vem som helst
kunde läsa dem. Man inbjöd mottagarna
att rekvirera det erbjudna porrmaterialet
från Sverige, men då skulle beställaren
sända pengar per post till förlaget.
När en del beställare skickade in
pengar, fick de ändå inga varor, varpå
de vände sig till svenska handelskammaren
och försökte få tillbaka sina
pengar. Detta borde ha varit ett fall där
man från svensk sida hade kunnat förhindra
den igångsatta försälj ningskampanjen,
som olyckligtvis råkade sam -

Fredagen den 9 maj 1969 Nr 22

Svar på fråga ang. åtgärder med anledning av företagen undersökning om status och

dom i trafikmål

manfalla med den kampanj som för
tillfället bedrevs för svensk kvalitet,
vilket gav ett egendomligt intryck.

Det är dock inte bara från Belgien
sådana klagomål kommer, utan även
från andra håll. Genom att strikt tillämpa
gällande lagstiftning skulle man kunna
få större möjligheter att ingripa. Jag
hälsar givetvis med tillfredsställelse att
den fortsatta lagstiftningen kommer att
ge oss ökade möjligheter i detta avseende,
och jag tackar för det beskedet.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag vill bara framhålla
att det är orealistiskt att tänka sig att
postverket skulle öppna och granska
alla icke tillslutna brevförsändelser till
utlandet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. åtgärder med
anledning av företagen undersökning om
status och dom i trafikmål

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr Hermansson har frågat mig vilka
initiativ jag avser att ta med anledning
av de förhållanden som redovisas i en
nyligen företagen undersökning om
»Status och dom i trafikmål» vid sociologiska
institutionen vid Lunds universitet.

Den åsyftade undersökningen är en
uppsats, gjord av en sociologistuderande
år 1965 och grundad på domar
som två domstolar meddelade år 1962
mot omkring 500 trafikbrottsåtalade
personer. Ett begränsat arbete av denna
art är givetvis inte av beskaffenhet
att utlösa någon särskild åtgärd från
min sida.

Vidare anförde:

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag tackar för svaret,
även om jag inte finner det särskilt tillfredsställande.
Jag har stött på referat
av denna undersökning tidigare, men de
har varit kortfattade. Nu var det en
dagstidning som aktualiserade den, och
det väckte nytt intresse. En genomgång
av själva undersökningen avslöjar —
och det trodde jag att justitieministern
skulle hålla med mig om — synnerligen
anmärkningsvärda förhållanden.
Den visar att när det gäller ett och
samma brott personer med s. k. hög status
i det kapitalistiska klassamhället får
lägre straff än personer med s. k. låg
status. Klasskillnaderna framträder
också i rättskipningen.

Att det gått några år sedan undersökningen
gjordes utan att, såvitt jag känner
till, några effektiva åtgärder har
vidtagits för att undanröja det brott mot
demokratiska krav på likhet inför lagen,
som undersökningen avslöjar, understryker
bara hur viktigt det är att
saken tas upp. Enligt den refererade
undersökningen tydde materialet på att
det sker en viss statusmässig selektion
— alltså ett urval — redan på utrednings-
och åklagarstadiet. överklassen
löper mindre risk att åka fast. Anlitande
av advokat påverkar sedan påtagligt
möjligheterna att nå ett bättre resultat
i konflikter med rättsväsendet.
Och det är de förmögna, de äldre och
de med hög status som anlitar advokat.
Även när det gäller domarna finner
man som sagt ett samband mellan å ena
sidan hög social status och å den andra
mildare dom för ett och samma brott.

Att fullständigt undanröja dessa orättfärdigheter
i rättsväsendet är säkerligen
svårt utan genomgripande förändringar
av hela samhället. Orättvisorna
är så att säga inbyggda i klassamhället.
Men ett viktigt steg är enligt min mening
redan att utförligt belysa förhål -

8 Nr 22 Fredagen den 9 maj 1969

Svar på fråga ang. åtgärder med anledning av företagen undersökning om status och
dom i trafikmål

landena inom rättskipningen och att
söka utröna de konkreta orsakerna till
den skillnad i behandlingen, som olika
klasser och socialgrupper tydligen möter.

Justitieministern säger i sitt svar, att
det skulle röra sig om ett begränsat arbete
och att undersökningen därför icke
föranleder några åtgärder från hans
sida. Menar då justitieministern att undersökningens
resultat inte är signifikativt?
Bara misstanken om en sådan
olikhet i behandlingen av skilda grupper
i samhället borde enligt min uppfattning
föranleda en justitieminister att
ingripa. Här finns ju klara fakta på ett
område.

Jag vill ställa frågan till justitieministern,
om han inte vill ta initiativ för
att uppmuntra och stödja forskning,
som ytterligare klarlägger dessa förhållanden.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Att inom ramen för den
tid, som anses böra anslås till en diskussion
av en enkel fråga, kunna ta upp
en debatt om genomgripande förändringar
av hela samhället, det inser nog
herr Hermansson att jag inte kan ge
mig in på.

Jag sade i mitt svar att denna undersökning,
som herr Hermansson åberopade,
var ganska begränsad, och det är
den. Den avgörande svagheten i denna
undersökning, förutom det ringa omfånget,
är att man därav inte har kunnat
utläsa om det rör sig om lika grova eller
i andra avseenden jämförbara brott.

En tvärvetenskaplig trafikbrottsforskning
pågår för närvarande vid Lunds
universitet. Man undersöker därvid åtalade
och målsägande när det gäller
vårdslöshet i trafik i förhållande till
bl. a. socialgrupper. Ett betydligt större
material behandlas vid denna undersökning,
och när det är färdigbearbetat
kan mer rättvisande jämförelser göras

än den av herr Hermansson nämnda undersökningen
ger möjlighet till.

Rättsväsendets informationssystem,
som för närvarande är under uppbyggnad
enligt riksdagens beslut i år, kommer
att ge ökade möjligheter till överblick
över rättstillämpningen på de
olika stadierna hos polisen, åklagarna
och domstolarna. Då kan undersökningar
också göras bl. a. av i vad mån
olikhet i rättstillämpningen förekommer
och vad detta i så fall beror på.

Avslutningsvis vill jag betona att våra
rättstillämpande myndigheter med allt
fog har gott anseende för att vinnlägga
sig om att iaktta principen om alla medborgares
likhet inför lagen.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag är helt medveten
om att vi inom ramen för frågeinstitutet
inte kan ta upp en stor diskussion om
rättskipningen i klassamhället som ett
allmänt problem. Vad jag berört är bara
en delfråga.

Vi har — om jag får snudda vid det
ett ögonblick — hela det allmänna problemet,
där det fortfarande tycks vara
så att den s. k. klassiska brottsligheten
med höga straff, vanligen fängelse, nästan
uteslutande förövas av människor
med som man brukar säga låg social
status. De nya manschettbrotten som
förskingring och skattesmitning begås
däremot främst av personer med relativt
hög status, och straffet är här vanligen
böter, överklassens brott bedöms
lindrigare än underklassens — eller som
en professor i straffrätt uttryckt det:
Brottsbalken har satt sig på de understa
i samhället. Det sammanhänger med att
lagstiftningen till avgörande delar präglas
av kapitalismens makt- och egendomsförhållanden.

Detta är ett allmänt socialt problem
som jag inte utförligare kan gå in på
här. De undersökningar jag har refererat
till visar emellertid en klassbunden
olikhet i doinsskillnaderna, som för alla

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Svar pa fråga ang. fördelningen av den extra bostadskvoten

borde framstå som klart upprörande.
Justitieministern säger att viss ytterligare
forskning pågår, och det är jag
mycket glad över. Det var behovet av
sådan ytterligare forskning som jag ville
understryka med min fråga. Jag hoppas
verkligen att det material som kommer
fram blir så omfattande att det
möjliggör klara slutsatser.

Ökad information om dessa frågor
tror jag också är mycket betydelsefull.
Det är nämligen möjligt — även om
jag inte har några mer omfattande illusioner
härom — att redan en ökad
publicitet som påvisar förhållandena
kan ha sin betydelse för en utjämning.
För varje regering som verkligen vill
skapa en reell jämlikhet mellan samhällsmedborgarna
måste det framstå
som ytterst angeläget att vidta åtgärder
som avskaffar den olikartade behandlingen
av samhällsklasserna i rättskipningen.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag har redan tidigare
betonat att jag inte anser det befogat att
av den av herr Hermansson åberopade
undersökningen dra så vittgående slutsatser
som herr Hermansson gör. Vi är
naturligtvis mycket intresserade av
detta problem, och jag emotser med
stor förväntan resultatet av den nya
forskning som pågår. Man har där hunnit
så långt att materialet redan är kodat
och det bör därför komma fram redan
under detta år.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. fördelningen av den
extra bostadskvoten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Mellqvist har frågat
om jag kan lämna en redogörelse
varför Kopparbergs län inte erhöll någon
del av den extra bostadskvoten.

Förra årets riksdag godtog en ram
om 89 000 lägenheter för beviljande av
bostadslån för nybyggnad under år
1969. Av dessa lägenheter har 85 000
fördelats före årets ingång. Lånemedel
för de återstående 4 000 lägenheterna
har ställts till förfogande genom konseljbeslut
den 28 mars i år. Enligt beslutet
skall lånemedlen fördelas av bostadsstyrelsen
efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen.

Denna metod att för senare fördelning
reservera en mindre del av låneramen
har till syfte att göra det möjligt
att beakta förändringar som inträffar
efter det att huvuddelen av ramen har
fördelats, särskilt bostadsbehov som
uppkommer i orter där näringslivet expanderar.

Den fördelning av de 4 000 lägenheterna
som bostadsstyrelsen nu har gjort
får ses mot denna bakgrund. Enligt vad
jag har inhämtat från styrelsen har fördelningen
grundats på en bedömning
av vilka orter och regioner som har de
mest angelägna behoven. En sådan fördelning
som alltså reellt sker över länsgränserna
kan, särskilt när den omfattar
ett förhållandevis litet antal lägenheter,
leda till att vissa län inte får något
tillskott av lånemedel. Så är denna
gång fallet beträffande, förutom Kopparbergs
län, ytterligare sex län.

Vidare anförde:

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret.

Att vi aktualiserat denna för Kopparbergs
län så viktiga fråga på det sätt
som skett har sin förklaring i att — något
som också framgår av svaret — vi
inte fått någon del av den extra bostadskvoten.
Jag skall inte göra någon jämförelse
med mycket näraliggande län

Fredagen den 9 maj 1969

10 Nr 22

Svar på fråga ang. fördelningen av den extra bostadskvoten

som erhållit en ganska stor extra kvot
utöver den tidigare fastställda; det finns
säkerligen skäl för att dessa län fått
denna extra tilldelning. Men vi kan å
andra sidan inte förstå varför Kopparbergs
län inte kommit i åtnjutande av
någon extra tilldelning.

När vi hemställde om 410 extra lägenheter,
så förelåg det faktiskt ett mycket
påtagligt behov härav. Därefter har
det till länsbostadsnämnden inkommit
ansökningar om inte mindre än 240 ytterligare
lägenheter.

Det sägs i svaret att man skall beakta
de orter där näringslivet expanderar.
Kopparbergs län har kanske under en
tid inte kunnat påvisa någon större expansion.
Men nu kommer Atlas Copco
att flytta till Smedjebacken, något som
vi hälsar med tillfredsställelse. Man har
erhållit statliga lån för att möjliggöra
denna utflyttning som på sikt kan få
en ganska betydande omfattning. I utgångsläget
rör det sig om sysselsättningstillfällen
för 150 personer. Bara
Smedjebackens köping har därför begärt
en ökning av sin bostadskvot med
90 lägenheter för att kunna tillfredsställa
det behov som uppstår på grund
av denna utflyttning från Stockholmsområdet.
Jag skulle kunna anföra andra
liknande exempel.

Vi har över huvud taget svårt att
acceptera den fördelning som bostadsstyrelsen
gjort. Jag anser det vara en
dålig motivering att det även finns andra
län som inte fått någon extra kvot
och att följaktligen inte heller Kopparbergs
bör få någon. Jag anser att fördelningen
borde ha skett efter andra,
något mer generösa principer, varigenom
man hade kunnat fånga upp den
expansion som även vi noterat och som
vi är oerhört beroende av.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! När jag i svaret framhöll
att det finns ytterligare sex län
som inte fått någon extra tilldelning,

skedde det inte för att argumentera mot
herr Mellqvist utan bara som en upplysning
att inte enbart Kopparbergs
län hade drabbats av detta. Om jag hade
gjort det uttalandet att jag sympatiserar
med herr Mellqvists syn på denna
fråga, skulle jag förmodligen ha handlat
oriktigt mot många andra län som
också gett sig till känna och ansett att
de inte fått sina intressen tillgodosedda.

Det är således inte alls något unikt
att man är missnöjd med kvottilldelningen
i år. Detta hör förmodligen samman
med den klara konjunkturuppgång
som nu kan förmärkas. Det har uppstått
ett mycket starkt intresse för bostadsbyggande
på många håll i landet,
och om vi skulle ha tillmötesgått de
anspråk som framförts hade det tidigare
uppställda programmet om 103 000
lägenheter inte räckt till, utan vi skulle
ha fått sträcka oss mycket längre. Som
bekant talar emellertid åtskilliga skäl
för att vi bör ha ett balanserat bostadsbyggande.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Jag kan ha full förståelse
för de allmänna synpunkter som
inrikesministern här har framfört.
Däremot ställer jag mig något tveksam
inför den motivering som angavs i svaret
där det talas om »särskilt bostadsbehov
som uppkommer i orter där näringslivet
expanderar».

Jag har här redovisat ett konkret fall
där man genom statliga åtgärder fått
till stånd en expansion av näringslivet.
Om inte denna expansion kan följas
upp med ökat bostadsbyggande kanske
det inte är så mycket vunnet. Det var
mot den bakgrunden som jag ville understryka
de problem som finns i Kopparbergs
län på detta område.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Bostadsstyrelsen och
arbetsmarknadsstyrelsen har gemensamt
prövat hur de 4 000 lägenheterna

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Svar på fråga ang. det statliga kulturrådets sammansättning

skulle fördelas. Jag håller gärna med
herr Mellqvist om att det finns expanderande
orter i Kopparbergs län. Jag
förstår mycket väl att man där kan ha
behov av ökat bostadsbyggande. Men
det har gällt att välja mellan många som
anmält sina krav, och det är omöjligt
för mig att säga att arbetsmarknadsstyrelsen
och bostadssyrelsen skulle ha
begått något fel vid denna bedömning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. det statliga
kulturrådets sammansättning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordstrandh har
frågat mig om jag icke anser, att det
statliga kulturrådet borde ha en parlamentarisk
sammansättning.

Jag anser att kulturrådet fått den för
sina uppgifter mest lämpliga sammansättningen
av ledamöter med personlig
insyn i konstskapandets och kulturadministrationens
problem.

Vidare anförde:

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka utbildningsministern
för svaret, som tyvärr
från min synpunkt var ungefär sådant
som jag hade väntat mig.

Herr Palme säger, att kulturrådet har
fått en lämplig sammansättning. Ja, herr
Palme, den är måhända lämplig, när
det gäller rent tekniskt och administrativt
kunnande och erfarenhetsvunnen
insyn i problematiken hos ledamöterna.
Det är ingen som vill förneka, att de
nuvarande ledamöterna på olika sätt
torde ha ägnat sig åt konstskapande och
kulturadministration under längre eller

kortare tid och med växlande framgång.
Men det är inte det saken gäller.

Bakom utbildningsministerns uppfattning,
sådan den framträder här, ligger
som jag ser det den falska föreställningen,
att kulturskapare i sin bedömning
av kulturpolitiska frågor helt är lösgjorda
från sin allmänpolitiska inställning
och från sin allmänna syn på
samhällsspörsmålen. Här finns otvivelaktigt
någon form av växelverkan. Man
blir mot den bakgrunden litet förvånad
— för att använda ett milt uttryck; saken
har väckt en viss uppmärksamhet —-att sammansättningen har blivit sådan
att 13/14 av ledamöterna i kulturrådet
är socialdemokrater, kommunistsympatisörer
eller kanske t. o. m. kommunister.
När herr Palme kastar ut sin not
bland våra kulturarbetare och drar in
den, följer av någon egendomlig anledning
bara politiska meningsfränder
eller näraliggande sådana med. Vi
såg något liknande tidigare i fråga om
Sveriges Radios styrelses arbetsutskott.

Jag skulle vilja, att herr Palme beaktade
att man kan anföra åtskilliga skäl
för en parlamentarisk och därmed allsidigare
sammansättning av kulturrådet.
För det första: kulturrådet har ungefär
samma ställning som en statlig utredningskommitté
och skall lägga fram förslag
för regeringen. För det andra: det
finns otvivelaktigt kulturskapare —- och
framstående sådana — med annat förtecken
än socialdemokratiskt eller kommunistiskt.
Deras syn på kulturpolitiken
och åtgärder som kan springa fram
ur den borde väl också ha sitt intresse.
Får vi be om litet mer generositet och
vidsyn, herr Palme! För det tredje, slutligen:
kulturpolitiken har tidigare inte
varit särskilt partiskiljande, och jag
tycker inte den bör vara det heller i
fortsättningen.

Herr Roland Pålsson, som ju är medhjälpare
till herr Palme på detta område,
säger i en intervju, att kulturrådets
förslag via regeringens propositioner
skall leda till ganska eniga be -

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Svar på fråga ang. det statliga kulturrådets sammansättning

slut. Jag är litet tveksam, om det kan
bli så — vilket är beklagligt ■—• med den
allmänpolitiska sammansättning som
rådet för närvarande har.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Nordstrandh konstaterade
att jag inte hade svikit hans
förväntningar, men över detta var han
ledsamt nog besviken.

Yad herr Nordstrandh uppenbarligen
avsåg var icke en parlamentarisk sammansättning
av kulturrådet, utan att
jag borde ha sett till att det blivit ett
större inslag av moderater — om jag
så får uttrycka mig — i kulturrådet. Jag
har inte gjort någon närmare bedömning
av kulturrådsledamöternas politiska
åsikter; det förefaller mig som om
herr Nordstrandh hade rannsakat deras
hjärtan och njurar betydligt mer än
vad jag har sökt göra. Vårt syfte har
varit att som experter få representativa
företrädare för olika kulturaktiviteter.

Herr Nordstrandh säger att jag när
jag kastade ut denna varp kanske hade
kunnat fånga in någon mera konservativt
sinnad person. Däri ligger en svårighet.
För att man inom kulturlivet
skall få tag på en konservativt inriktad
person räcker det inte med en varp,
utan man måste använda en ganska
djupgående trål för att lyckas.

Det nya kulturrådet är en utveckling
av det gamla, som var en informell
rådgivargrupp hos departementschefen
— som inte framträdde utåt men informellt
arbetade rätt mycket -— och som
jag övertog av min företrädare. Rådet
skall alltså icke nödvändigtvis utgöra
en allsidig spegling av olika åsikter,
utan det skall bestå av rådgivare för
vilka departementschefen kan ha förtroende.
Jag ville vidga rådet och ge
det en litet mer officiell ställning men
ändå bevara dess ursprungliga karaktär,
så att den allmänna opinionen kan
få större insyn i verksamheten och så
att dess förslag blir offentliga och kan

göras till föremål för debatt. I realiteten
innebär detta ingen skillnad — och
absolut inte i enligt herr Nordstrandhs
synsätt negativ riktning — i jämförelse
med det kulturråd som min företrädare
statsrådet Edenman hade.

Slutligen vill jag säga att jag tror att
kulturrådet kommer att utveckla stor
vitalitet. Det vore naturligtvis glädjande
om vitaliteten kunde leda till så väl
genomtänkta synpunkter och förslag,
att de så småningom kan föranleda
enighet i denna kammare.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Herr Palme är en optimistisk
man, men jag tror att han efter
att ha startat med detta kulturråd inte
har anledning till särskilt stor optimism.
Nu vill jag bara kommentera ett
par saker.

Herr Palme säger, att han inte känner
till ledamöternas allmänpolitiska
inställning. Detta kan väl inte vara med
sanningen överensstämmande — de har
ju analyserats i pressen, och den läser
väl herr Palme på det noggrannaste, så
nog har han sett hjärtan och njurar rätt
klart blottlagda.

Vidare säger herr Palme, att jag är
ute efter ett större inslag av moderata.
Uttrycket »större» inslag torde vara en
felaktig komparationsform; jag kan
knappast hitta någon moderat i detta
sammanhang. Ut med trålen då, om herr
Palme måste ha så stora redskap för
att finna någon kulturskapare som har
en annan samhällsinställning! Den behöver
inte vara konservativ — detta
förfärliga ord, som låter ännu värre i
herr Palmes mun — utan det kan också
vara sådana som har en annan inställning.

Jag är klart medveten om att rådgivargruppen
nu har blivit ett kulturråd.
Dess verksamhet och betydelse har
därigenom otvivelaktigt vidgats, om
man får tro vad som sägs under åttonde
huvudtiteln, där det talas om att rådet
skall utföra utredningsarbete och läg -

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Svar på fråga ang.

ga fram förslag till olika stödformer för
olika grupper av kulturarbetare o. s. v.
Där tangerar man onekligen den ställning
som en statlig utredningskommitté
bar, och vi brukar se till att en sådan
får en parlamentarisk sammansättning.
Givetvis bör man därför inte bortse från
det tekniska kunnandet och erfarenheter
av de saker utredningen skall syssla
med.

Jag skulle vilja be herr Palme, som i
detta avseende i många stycken måste
betecknas som klok, att överväga om
man inte kunde vidga kulturrådet och
därmed göra det ännu effektivare, så
att våra kulturskapare får ännu bättre
villkor.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag vill bara försäkra
herr Nordstrandh att när vi plockade
ihop kulturrådet — det var en besvärlig
uppgift, eftersom vi ville täcka så
många områden som möjligt — utsåg vi
inte ledamöterna efter några partipolitiska
kriterier, utan vi valde ledamöter
som hade erfarenhet och engagemang
■och som hade varit aktiva i detta sammanliang.

Det är här problemet ligger, och det
är här vi måste ta till trålen. Man har
inte varit särskilt aktiv på den konservativa
sidan. Där finns den förträfflige
Leif Carlsson, men honom kan vi
inte sätta in överallt — han sitter redan
i andra organ som utbildningsdepartementet
bär tillsatt. Kulturrådet arbetar
emellertid icke som något partipolitiskt
organ när det undersöker hur man skall
förbättra kulturskapandets och kulturlivets
villkor här i landet.

När jag lyssnade till herr Nordstrandh
slog mig en fantastisk tanke. Herr Nordstrandh
uttryckte en mycket radikal
tanke — verkligen icke konservativ —
som ibland har förnekats bl. a. från
konservativt håll, nämligen att människor,
även om de är experter och obej-oende
av yad de sysslar med, inte kan

det statliga kulturrådets Sammansättning

frikoppla sig från sin politiska ideologi
och från sin samhällssyn och att detta
gäller överallt och i alla frågor. Det
finns massor av kommittéer inom ramen
för det departement som jag förestår.
Många av dem är expertorgan. I
många sitter professorer i långa banor,
ditsatta som experter. Om jag skulle
gå och luska på samma sätt som herr
Nordstrandh har gjort i fråga om kulturrådet
beträffande dessa professorers
politiska uppfattning och politiska ideologi,
skulle det förmodligen visa sig,
att det råder en jag höll på att säga
inte bastant men ändå konservativ majoritet
bland utbildningsdepartementets
utredningsledamöter som helhet betraktat.
Vi vet i alla fall, att fördelningen
i fråga om professorernas politiska
inställning är sådan av gammal
tradition, mindre nu än förr. Men jag
har ändå aldrig tvekat att utse dem,
därför att jag anser att vi måste ha
fram det bästa folket. Vad beträffar
exempelvis teknisk utbildning i någon
specialitet kan vi inte fästa oss vid expertens
ideologi. Man får inte vara
mörkrädd, man får inte lida av förföljelsemani.
Vi får lov att ta en konservativ
professor.

Om vi vad beträffar kulturlivet, där
vi har en klar radikalisering, där de
flesta inte är borgerliga eller konservativa,
på samma grunder utser ett expertorgan,
där kanske enligt herr Nordstrandhs
och andras flitiga uträkningar
de flesta är socialdemokrater av något
slag, leder det till att herr Nordstrandh
på sitt vänliga sätt blir upprörd och
uppskakad. Men, herr Nordstrandh, låt
dessa göra jobbet! Jag skall inte hålla
på att okulärbesiktiga varenda professors
ideologi, när de utses som experter
inom utbildningsdepartementets
ram.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Herr Palme, jag har
ingen annan möjlighet än att låta dem
göra jobbet. Men jag skulle vilja fråga

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Svar på fråga ang. individualiserad matematikundervisning i skolorna

herr Palme: Skall kulturrådet avgå vid
ett eventuellt regimskifte?

Herr Palme har lyckats hitta en moderat
kulturpolitiker och har nämnt honom
vid namn, vilket ju är hedersamt
för honom. Jag kan komplettera med
en annan kulturpolitiker, som inte har
moderat förtecken och som finns i denna
kammare. Vi har herr Sundman, som
kanske herr Palme inte är helt obekant
med och som har andra åsikter än herr
Palme i flera kulturpolitiska frågor.
Tänk exempelvis på honom!

Dessutom sade herr Palme att det
finns experter som kopplar sig lösa från
sin ideologiska samhällsinställning. Det
är möjligt att det finns sådana och det är
ju också önskvärt att sådana finns. Men
det är nog inte den sortens experter det
är fråga om i detta sammanhang. Här
gäller det också allmänna bedömningar,
allmänna värderingar och dylikt, vilket
ju ständigt kommer fram i kulturdebatten.
Ur den debatten och de bedömningarna
växer sedan åtgärder onekligen
fram.

Jag vill med tanke på en aktad ledamot
här i kammaren erinra om att Riksidrottsstyrelsen
vid något tillfälle har
sagt, tror jag, att man inte utan vidare
kan frikoppla politisk inställning från
ställningstagande ens i idrottsfrågor,
och därmed har jag fört in ytterligare
en intressant aspekt på problematiken.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Nordstrandh
nämnde herr Sundman. Denne förträfflige
herr Sundman är medlem av litteraturutredningen
och han är medlem av
radionämnden. Jag skall gärna erkänna
att jag övervägde, om inte herr Sundman
också kunde bli medlem av kulturrådet.
Men jag tyckte på något vis synd
om herr Sundman, om han skulle behöva
rasa omkring som något slags borgerlig
perenn i alla kulturella samman -

hang, så jag besparade honom ledamotskapet
i kulturrådet, vilket icke alls betyder
att jag på något sätt underskattar
hans utomordentliga kompetens.

Herr Nordstrandh frågade, om kulturrådet
skall avgå om vi får regimskifte.
Det är härvidlag två saker att lägga
märke till. För det första sade jag att
det rör sig om ett expertorgan, som är
den sittande departementschefens rådgivare,
och skulle herr Nordstrandh eller
någon annan intåga i departementet
är jag övertygad om att den där trålen
kommer att plockas fram även om det
kanske blir ganska bekymmersamt. Men
all right, det är självklart.

För det andra vill jag påpeka att kulturrådet
av helt andra än partipolitiska
skäl utsetts på tre år. Kulturrådet får
nu under tre år chansen att framlägga
alla sina idéer och initiativ. Det är inte
minst på kulturområdet mycket viktigt
med en ganska snabb förnyelse inom
olika institutioner, så att hela tiden nya
människor ges chansen att vara med
och ge råd och försöka påverka politikerna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. individualiserad

matematikundervisning i skolorna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade:

Herr talman! Fru Sundberg har frågat
mig, om jag anser det lämpligt att
undervisning enligt det s. k. IMU-systemet
(individualiserad matematikundervisning)
får införas i våra skolor innan
resultat av försöksverksamheten föreligger.

Skolöverstyrelsens förslag remissbehandlas
för närvarande. Innan beredningen
av ärendet avslutats, vill jag inte

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Svar på fråga ang. individualiserad matematikundervisning i skolorna

yttra mig i den av fru Sundberg väckta
frågan.

Vidare anförde:

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för svaret och accepterar att han inte
vill yttra sig. Jag hade emellertid hoppats
på några principiella synpunkter
på denna enligt min mening mycket
märkliga anhållan från skolöverstyrelsens
sida. Hur långt skall individualiseringen
i undervisningen få gå? Här har
satsats 3,5 miljoner kronor på ett försök
med individualisering driven till ytterlighet.
Nära 20 000 elever har deltagit
i försöksverksamheten. Detta läsår inleds
effektundersökningen som innebär
att man genom jämförande studier vetenskapligt
bedömer effekten av den
nya undervisningsmetodiken. Nu begär
skolöverstyrelsen att IMU-systemet skall
få införas i våra grundskolor. Det heter
i skolöverstyrelsens framställning:
»Även om den avslutande vetenskapliga
effektundersökningen ännu inte slutförts,
har SÖ dock funnit redan föreliggande
erfarenheter så övervägande
positiva, att metod-material-systemet nu
bör få användas i skolväsendet.»

Man startar alltså en stor och mycket
dyrbar försöksverksamhet och som sista
led i den skall ingå en vetenskaplig
effektundersökning. Men den bryr man
sig inte om utan säger bara att föreliggande
erfarenheter är övervägande positiva.
Vad grundas denna uppfattning
på? Anhållan till utbildningsdepartementet
skrevs i november när effektundersökningen
just hade påbörjats,
och vi vet i dag att negativa synpunkter
kontinuerligt kommer in från såväl lärare
som föräldrar. Det gäller t. ex. inlärningseffekten
där lärarna är mycket
tveksamma. Många lärare anser att svaga
elever lättare blir efter. IMU-systemet
fixerar undervisningen i avseende
på stoff och metod och systemet står

inte i full överensstämmelse med nu
gällande läroplaners kursinnehåll.
Marknadspriset vid reguljär användning
blir tre till fyra gånger så stort som vid
användning av våra vanliga matematikböcker,
och elevernas prestationer är
inte kända.

Jag skulle kunna fortsätta den här
negativa uppräkningen men statsrådet
kommer med all säkerhet att få den
i remissvaren. Detta är dock en viktig
sak som vi lagt ut mycket pengar på.
Jag vill hoppas att statsrådet som ansvarig
för forskning och utbildning
i detta fall verkligen bryr sig om vad
forskarna kommer att säga. Det går inte
att bara bifalla skolöverstyrelsens anhållan,
ty det skulle helt enkelt innebära
en klar deklaration att man inte
bryr sig om det vetenskapliga resultatet
av en undersökning.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Fru Sundberg var kritisk
mot IMU, men jag skall inte här ta
upp någon diskussion om det systemet,
eftersom vi ännu inte har tagit ställning.
Men när fru Sundberg säger att
systemet blir så mycket dyrare vill jag
svara att en av poängerna är att systemet
minskar lärarbehovet med 40 procent,
vilket är en högst avsevärd besparing.
Om systemet sedan är pedagogiskt
lämpligt är en annan fråga.

För att sedan skapa litet balans mot
fru Sundbergs kritiska synpunkter vill
jag påpeka att det också har avgivits
många positiva omdömen. Detta mycket
stort upplagda försök har t. ex. väckt
stor internationell uppmärksamhet, och
många utlänningar kommer hit för att
studera det.

På skolans område är det ju så — jag
hade tillfälle att diskutera dessa ting
i går kväll i annat sammanhang — att
pedagogiken inte får stå stilla. Vi måste
hela tiden göra nya försök och ta nya
läromedel och hjälpmedel i anspråk.

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

För att visa vilken vikt vi tillmäter
detta försök skickade vi skolöverstyrelsens
framställning på remiss med ganska
långt tilltagen remisstid. Svaren har
nu börjat strömma in, och vi kommer
att mycket noggrant granska såväl skolöverstyrelsens
förslag som remissvaren,
innan vi i departementet tar ställning
till frågan.

Det är som bekant en gammal god
princip att inte innan vi har gått igenom
ett ärende ordentligt göra någon antydan
om vilket resultat vi kan komma
till vid granskningen, men jag kan försäkra
fru Sundberg att vår granskning
kommer att bli ytterligt noggrann.

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! I princip är jag inte
kritisk mot IMU-systemet, herr Palme.
Men jag är definitivt kritisk mot att
man startar en undersökning och sedan,
när man kommer till dess mest väsentliga
del, nämligen effektbedömningen,
förklarar att det räcker att skicka ut
förslaget på remiss. Sedan skall departementet
ta ståndpunkt. Det är principen
att bortse från den vetenskapliga
bedömningen av systemet som jag är
kritisk mot.

Statsrådet Palme säger att han inte
tror att systemet kommer att bli dyrare;
vi kommer t. ex. att göra en 40-procentig
lärarbesparing. Men vi vet ju inte
effekten av undervisningen i dessa storklasser.
Och i och med att vi gör en
ekonomisk bedömning måste vi väl samtidigt
ta hänsyn till vad eleverna lär sig
i ämnet matematik. Om vi låser fast
dem för framtiden i ett system, som
innebär en matematiskt sett försämrad
standard på de kommande generationerna,
så räcker det väl inte med trösten
att vi sparar in 40 procent av lärarna.

Dessutom har majoriteten av lärarna
förklarat att arbetsformer av denna art
i varje fall inte är bättre än de traditionella
vid undervisning i matematik.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. tillträdesdag för tjänst
som icke-ordinarie lärare

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade:

Herr talman! Herr Wennerfors har
frågat mig, om jag är beredd att medverka
till en ändring i 25 kap. 44 § skolstadgan
så att ej elever och målsmän
blir lidande av tidsödande överklagningsprocedurer.

De nämnda bestämmelserna i skolstadgan
innebär, att icke-ordinarie lärartjänst
tillträds utan hinder av överklagande.
Den som skolstyrelsen utsett
tillträder alltså tjänsten omedelbart.
Om länsskolnämnden efter besvär förordnar
en annan sökande på tjänsten,
skall för denne gälla den tillträdesdag
som nämnden bestämmer. Endast om
särskilda skäl föreligger, får nämnden
bestämma att tillträdet skall ske under
pågående termin. Bestämmelserna har
utformats med sikte på att tillgodose
såväl undervisningens behov som rättssäkerheten
för dem som söker lärartjänst.
Nuvarande ordning har tillämpats
under lång tid och i detta avseende
befunnits i stort sett fungera väl.

Vidare anförde:

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka utbildningsministern
för svaret på min
fråga. Bakgrunden till denna är det nu
mycket omskrivna tillsättningsärendet
i Djurö kommun i Stockholms skärgård.
En ledig tjänst som extra folkskollärare
söks av två personer vilka icke är behöriga
som lärare. Den ene av sökandena
besvärar sig på hösten över skolstyrelsens
tillsättning, och det är i
och för sig inte heller så ovanligt att
lärare anför besvär mot tillsättningar.
Sedan upprepas emellertid överklagandet,
och i början av vårterminen inträffar
det relativt ovanliga att en hel skob

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Svar på fråga ang. tillträdesdag för tjänst som icke-ordinarie lärare

styrelse för besväret vidare till högsta
instans, nämligen Kungl. Maj :t. Hela
denna skolhistoria på Djurö utvecklas
således till ett långdraget besvärsärende,
vilket är beklagligt.

Vi kunde i gårdagens tidningar läsa
att skolöverstyrelsen efter tidsödande
utredningsarbete nu yttrat sig i frågan
och att man nu inom departementet
kommer att ta god tid på sig för att
fundera över problemet.

Jag skall inte vidare beröra detaljerna
i ärendet. Jag vill bara peka på att
den paragraf i skolstadgan som det gäller
kan tolkas på olika sätt. Visserligen
ger utbildningsministern i sitt svar ett
annat besked, men jag undrar om det
inte i detta avseende skett en sammanblandning
mellan paragrafen i den
gamla stadgan och dess motsvarighet i
den nuvarande stadgan. Ifrågavarande
paragraf i den gamla stadgan innebar
nämligen, att man inte kunde gå vidare
med ett ärende sedan man besvärat sig
hos länsskolnämnden, och om denna
paragraf hade gällt skulle det som nu
förekommit inte ha kunnat inträffa.
Nu är detta emellertid möjligt, och det
är det som jag menar att man borde
kunna ändra på. Antingen skall man
bestämma vilken besvärsinstans som
skall vara den sista eller i ett kort tilllägg
ange att den tillträdesdag, som
länsskolnämnden bestämmer, skall gälla
utan hinder av att länsskolnämndens
beslut överklagas.

Det är inte alltid möjligt att göra lagparagrafer
så entydiga och klara att
olika tolkningar av dem kan undvikas.
I detta fall bör emellertid sådana risker
elimineras. Det är nödvändigt, ty genom
paragrafens olyckliga utformning
kommer elever, lärare och föräldrar i
kläm. Detta är särskilt beklagligt i det
aktuella området, eftersom skolan i fråga
står under hotet av att bli indragen
på grund av att elevantalet är ringa.
Detta är nog bekymmersamt för elever
och föräldrar. Att ytterligare öka bekymren
för elever och föräldrar genom

ett överklagande som möjliggörs av en
diffus utformning av en paragraf tycker
jag är synd. Därför vill jag rekommendera
utbildningsministern att ta
sig en ytterligare funderare över den
aktuella paragrafen.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag vill bara erinra
herr Wennerfors om 39 § statstjänstemannalagen,
där det föreskrivs att rätten
att föra talan mot myndighets beslut
enligt lagen eller enligt bestämmelse
som meddelats med stöd av lagen
inte får inskränkas. Samma princip har
ansetts böra tillämpas även i fråga om
icke statliga tjänstemän, för vilka staten
har förhandlingsrätt enligt kommunaltjänstemannalagen.
Besvärsrätten är
alltså inte på något sätt inskränkt.

Tidigare var länsskolnämnden sista
instans och därmed vann dess beslut
laga kraft. Nu har denna bestämmelse
ändrats så att besvär kan anföras över
länsskolnämndens beslut. Det är möjligt
att det kan finnas skäl att något putsa
på paragrafen i fråga, men det skall jag
icke gå in på just nu.

Jag vill till sist bara framhålla två
saker. Jag kan för det första inte på något
sätt uttala mig i ett ärende som just
inkommit för Kungl. Maj :ts prövning,
vilket är förhållandet med Djuröfallet.
Det förstår säkerligen även herr Wennerfors.
För det andra är dessa ärenden
tidsödande och leder till en del
trassel. ÅT gör och skall göra allt vi kan
för att påskynda proceduren. Vad bestämmelserna
ytterst avser att garantera
är emellertid rättssäkerheten för
enskilda tjänstemän, och det är ett
ganska stort värde. För detta värdes
skull får vi ta på oss en hel del besvär
och bekymmer.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Bara några få ord.

Jag vill tacka för det senaste inlägget
utbildningsministern av två skäl.

2 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 22

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Svar på interpellation ang. tillgodoseende

Det ena är att herr Palme faktiskt medgav
att man skulle kunna göra en översyn
av den aktuella paragrafen. Det
andra är att jag nu förstår att departementet
i alla fall har ambitionen att påskynda
det aktuella ärendet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Justerades protokollen för den 29 och
den 30 nästlidne april.

§ 10

Svar på interpellation ang. tillgodoseende
av de blindas behov av nyheter

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade:

Herr talman! Herr Wiklund i Stockholm
har frågat mig vilka stödåtgärder
regeringen avser att vidta för att bättre
än som nu är fallet de blindas behov
av nyheter skall kunna tillgodoses och
om statliga bidrag kan påräknas till en
»talbokstidning» utgiven av De blindas
förening och t. ex. utkommande varannan
dag med nyhetsmaterial av likartad
beskaffenhet som dagstidningarnas.

Samhällets åtgärder för att förbättra
de blindas och andra handikappades situation
i olika avseenden har under senare
år kraftigt utbyggts. Regeringens
positiva syn i dessa frågor har kommit
till uttryck bl. a. genom de olika förslag
om anslagshöjningar som underställts
årets riksdag.

Ett omfattande arbete för att kartlägga
behovssituationen i olika avseenden
för handikappade utförs av handikapputredningen.
Utredningens betänkande
rörande kommunerna och den
sociala omvårdnaden har lett till vissa
tillägg till socialhjälpslagen. Härigenom
slås fast att kommunerna har skyldighet
att bedriva en aktiv, uppsökande

av de blindas behov av nyheter

socialvård och att se till att den enskilde
får en tillfredsställande omvårdnad.
På utredningens förslag i betänkandet
rörande bättre hjälpmedel för
handikappade har handikappades möjligheter
att kostnadsfritt få hjälpmedel
väsentligt ökats.

Av handikapputredningens direktiv
framgår bl. a. att det hör till utredningens
uppgifter att föreslå åtgärder som
syftar till att bryta de handikappades
isolering. Enligt vad jag inhämtat har
utredningen i anslutning härtill tagit
upp olika frågor rörande kulturell verksamhet
bland handikappade. En rad
olika behov aktualiseras i detta sammanhang.
Utredningen arbetar i nära
kontakt med de handikappades organisationer
och har bl. a. enkätvägen införskaffat
ett material rörande behov
och önskemål på kulturområdet. I den
fortsatta bearbetningen av dessa problem
torde bl. a. frågor om åtgärder för
att förbättra de blindas möjligheter att
ta del av informations- och nyhetsmaterial
komma att prövas. Då handikapputredningen
nu arbetar med dessa
frågor räknar jag med att ett utredningsmaterial
snart kommer att föreligga.
Så länge några närmare förslag
att lösa nämnda och nära liggande frågor
inte föreligger är det för tidigt att
diskutera de konkreta åtgärder som kan
behövas på området.

Vidare anförde:

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Palme för svaret på min interpellation.
Men jag måste med beklagande konstatera
att statsrådet avböjt att ta upp mina
frågor om statligt stöd till en taltidning
eller till förbättring av de blindas möjligheter
till nyhetsinformation.

När mycket betydande belopp föreslagits
för att »skapa existensbetingelser
för en allsidig press och vidmakthålla
en fri opinionsbildning» (citatet
är hämtat ur proposition nr 48 till årets

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Svar på interpellation ang. tillgodoseende av de blindas behov av nyheter

riksdag med förslag om inrättandet av
en pressens lånefond m. m.) får den
lilla minoriteten blinda — det rör sig
om cirka 15 000 personer, som är kända
såsom blinda och som nu är starkt eftersatta
i fråga om tidningsinformation
— helt enkelt vänta. Många blinda och
deras anhöriga och vänner finner detta
förvånande och känner sig besvikna.

Jag är, herr talman, medveten om
att staten ökat sitt stöd åt de handikappade,
bl. a. till de blindas kulturella
verksamhet, men detta har enligt min
mening inte skett i samma takt som behoven
ökat och insikten vuxit om att vi
icke-handikappade har skyldighet att
egentligen göra allt vad vi förmår för
att ge de handikappade kompensation i
olika former, så att deras liv kan levas
så likt vanliga människors liv som möjligt.

Två viktiga skäl gör att informationsbehovet
och kulturefterfrågan över huvud
bland blinda snabbt ökar. Det ena
är att bildningsstandarden ökar även
inom denna grupp och därmed också
anspråken på kulturutbudet rent tekniskt,
t. ex. genom talböcker och taltidningar.
I princip pågår alltså samma
utveckling bland de blinda på det kulturella
området och i fråga om differentierade
behov av nyheter som bland
andra medborgargrupper. Det finns förresten
inte så få blinda med intellektuella
yrken som nödtorftigt men kontinuerligt
måste kunna följa med i den
kulturdebatt som vi andra tämligen lätt
kan orientera oss om. Det kan gälla
olika vetenskapliga områden eller deras
egna yrkesområden. Läshungern är
stor bland de blinda. På cirka 4 500
talböcker skedde år 1968 bortåt 88 000
utlåningar.

Att behovet av kulturkonsumtion ökar
bland de blinda hänger vidare samman
med en kvantitativ faktor. I stort ökar
gruppen av äldre, herr statsråd, beroende
på ålderssammansättningen i befolkningen,
d. v. s. den pågående demografiska
förskjutningen i riktning mot de

högre åldrarna. Vi får därmed också
ett växande antal »åldersblinda», som
under sin tid som seende var vana vid
att t. ex. läsa tidningar och tidskrifter
och som på grund av det allt rikare flödet
av nyheter och den växande kulturproduktionen
i övrigt måste uppleva
sin isolering allt intensivare. I ett progressivt
samhälle kommer alltid risken
att minoriteterna kommer i kläm att
öka. Den stora majoriteten kommer att
tillgodogöra sig framstegen före minoritetsgrupperna.
Det är vår uppgift att
söka minska denna risk.

För närvarande finns det 27 lokala
taltidningar. Något mer än hälften av
dessa utkommer en gång per vecka —-resten är varannanveckastidningar. De
har ungefär två timmars speltid. Det
mesta av innehållet består av meddelanden
från de blindas organisationer,
mötesreferat o. s. v. Det förekommer
också en och annan artikel av lokalt
intresse. Sällan finns där en bok- eller
teaterrecension, ett kåseri, en ledare
eller en debattartikel. Sedan finns det
också några »allmänna» tidningar, tre
fackliga och tre eller fyra kyrkliga eller
religiöst präglade taltidningar. Alla
de sistnämnda är månadstidningar.

Som jämförelse, herr statsråd, kan
nämnas att statens tryckeri och bibliotek
för blinda i Danmark ger ut en
statssubventionerad rikstidning för
blinda, »Lydbandet». Denna kommer
två gånger per vecka med tre timmars
speltid och kostar 60 kronor per år i
prenumeration. I Sverige utgår inte något
särskilt bidrag till produktion av
en taltidning.

Om man att börja med inte kan skapa
t. ex. en varannandagstaltidning med
nyhetsmaterial motsvarande de vanliga
tidningarnas, kunde man kanske ge ut
en bandad kulturtidskrift med recensioner,
kommentarer till nyheter och
debattartiklar. De blindas förening begärde
för 1969/70 ett bidrag på 5 000
kronor till en sådan tidskrift, men anslaget
togs inte upp av skolöverstyrel -

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Svar på interpellation ang. tillgodoseende av de blindas behov av nyheter

sen. Skolöverstyrelsen förvaltar dock
ett anslag på 30 000 kronor till de dövas
tidning »Kontakt», vilket säkert är ett
i och för sig väl motiverat anslag. Staten
stöder flera s. k. kulturtidskrifter
för seende med i varje fall relativt sett
icke föraktliga bidragsbelopp, tidskrifter
som också i och för sig är värdefulla
men med små upplagor. Vore det då
inte rimligt med ett anslag till en kulturellt
inriktad taltidning eller -tidskrift
för blinda? De har inte ens tillgång till
material motsvarande vad vanliga veckotidningar
tillhandahåller.

Kanske statsrådet Palme och jag är
alldeles överens om resonemang av denna
typ, men han vill avvakta resultatet
av arbetet inom handikapputredningen,
som bl. a. torde komma att pröva åtgärder
för att förbättra de blindas möjligheter
att ta del av informations- och
nyhetsmaterial. Det är kanske en rimlig
ståndpunkt; jag vill gärna medge
det. Men är det så säkert, herr statsråd,
alt just denna fråga om tidningsstöd
kommer upp till prövning inom utredningen?
Statsrådet säger försiktigtvis
att så torde komma att ske. Jag har talat
med flera personer inom utredningen,
och de känner sig relativt främmande
för hela detta problem redan
därför att utredningen ännu inte lär
ha tagit itu med de handikappades kulturella
verksamhet i stort utan endast
sysslar med en mera preliminär orientering
kring denna. Utredningen har
hittills ägnat sig mera åt de viktiga utbildningsfrågorna
och skall i nästa omgång
börja med de lika angelägna transportfrågorna,
men den har tydligen
långt kvar till en direkt utformning av
förslag till reformer beträffande den
kulturella verksamheten bland handikappade.

De blindas behov av nyheter och
kulturell stimulans får alltså stå tillbaka,
samtidigt som man föreslår ett
kraftigt presstöd. Naturligtvis vänder
jag mig inte mot detta i och för sig,
men jag gör jämförelser.

Kommer alltså verkligen de blindas
behov av nyhetsförmedlande och kulturfrämjande
taltidningar och ett statligt
stöd till sådana att behandlas av
handikapputredningen och föranleda
förslag av denna? Hur snart kan det i
så fall ske?

Jag förstår väl, om statsrådet inte
kan ge preciserade svar på dessa frågor;
denna utredning ligger ju inom
ett annat departement än utbildningsdepartementet.
Eftersom statsrådet bygger
sitt interpellationssvar på inhämtade
uppgifter från utredningen, kanske
några antydningar dock skulle kunna
vara möjliga att lämna, t. ex. om att
man skulle kunna bryta ut frågan om
den försummade blindpressen eller om
taltidningsstödet ur ett större och mera
långsiktigt övervägande av frågorna om
kulturell stimulans åt de handikappade.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! De allmänna värderingar,
som herr Wiklund i Stockholm gav
uttryck åt, delar jag naturligtvis helt.
Utvecklingen på detta område har ju
inte stått stilla. För att tala om de stora
beloppen kan jag nämna att anslagen
till handikappade under en tioårsperiod
har ökat från 300 miljoner kronor till
ungefär 2 miljarder kronor. Detta har
möjliggjort insatser på bred front.

Om herr Wiklund ser på vår skola,
finner han nog att det har varit en mycket
medveten strävan hos oss under de
senaste åren att satsa speciellt på barn
med handikapp av olika slag. I går visades
faktiskt i TV ett inslag om undervisning
för döva barn, som jag tyckte
var alldeles utmärkt.

En vanlig grundskoleelev kostar staten
i genomsnitt 4 000 kronor per år.
För en synskadad eller hörselskadad
elev är driftkostnaden ungefär 20 000
kronor per år, alltså fem gånger mera.
Det är en riktig proportion; kanske det
borde vara ett ännu större gap, sett
utifrån den enkla synpunkten att det

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Svar på interpellation ang. tillgodoseende av de blindas behov av nyheter

är vår plikt att satsa speciellt på de
elever som har svårigheter för att därmed
ge dem förutsättningar som litet
mer liknar de andras. Det är en politik
som jag efter förmåga skall försöka
fullfölja.

Detta gäller också på kulturområdet.
I början av 1960-talet lade SÖ fram en
utredning med målsättningen ett årligt
anslag på 500 000 kronor för kulturell
verksamhet inom De blindas förening.
I dag är anslaget mer än dubbelt så
stort. Vi har byggt ut detta stöd år
för år.

Herr Wiklund i Stockholm gjorde en
stor inventering av vilka åtgärder som
var tänkbara. Vi tvingas ju alltid att
prioritera — vi har inget ymnighetshorn
att ösa ur. Vi har förvissat oss
om att handikapputredningen arbetar
med detta problem. Där har visserligen
inte förekommit några mer ingående
diskussioner, men enkätvägen har man
fått fram hela det material som skall
ligga till grund för ett ställningstagande.
När utredningen alltså arbetar med
denna fråga vill vi naturligtvis avvakta
resultatet därav innan vi skapar oss
en totalbild av läget. Det innebär dock
inte att vi behöver stå stilla tills utredningens
förslag lagts fram.

Det resonemang som herr Wiklund
förde om vad de blinda är intresserade
av var intressant. Den tidning han talade
om var inte i första hand en nyhetstidning
— vi har ett stort och ökande
flöde av nyheter, inte minst i radio,
där en väldig upptrappning av nyhetsförmedlingen
skett — utan herr Wiklund
talade om önskemålen från de
blinda att få vara med i kulturdebatten,
att kunna följa recensioner, debattartiklar
etc. Jag tror det var en klok
värdering som herr Wiklund i Stockholm
därvid gjorde. Under det pågående
petitaarbetet har De blindas förening
fört fram tanken på en kulturtidskrift
för de blinda, utkommande en gång i
månaden, om jag minns rätt. Föreningen
ansåg en sådan tidskrift viktigare

än en varannandagstidning med nyheter.
Man har sålunda prioriterat önskemålet
om en tidskrift som kan ge ett
sammandrag av kulturdebatten speciellt
inriktad på de blindas intressen. Jag
förmodar att i första hand skolöverstyrelsen
uppmärksammar detta önskemål,
och sedan får vi göra det när vi
skall sätta ihop en budget.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Även jag har redan i
mitt första anförande betonat att stödet
till de handikappade har byggts ut. Men
det var en speciell fråga som jag tog
upp, nämligen stödet till produktion av
taltidningar, och där har det stått stilla.
Till det budgetår som nu snart börjar
begärdes anslag till en taltidning, men
det önskemålet togs inte upp ens av
skolöverstyrelsen. Vad som skett på det
området har alltså skett på andra vägar
än genom statligt stöd.

Det är riktigt att nyhetsflödet på
olika sätt växer, och att detta främst
genom ljudradions nyhetsförmedling
når även de blinda. Jag vill emellertid
erinra om att radioprogramverksamheten
har lagts om på en i detta sammanhang
relevant punkt. I stället för att
man vid olika tidpunkter sände särskilda
program med informationer till
de blinda har man nu satt in ett kortare
program — femton minuter per
vecka —■ med information om de handikappade,
alltså inte speciellt om de
blinda. Detta är en klar minskning i
tillgodoseendet av de blindas behov.

De relativt obetydliga belopp som ges
åt de blinda sticker en smula i ögonen
när man jämför dem med alla mycket
kostnadskrävande åtgärder som vidtas
för de seende: presstödet på 35 miljoner
kronor, utbyggnaden av ytterligare en
TV-kanal och införandet av färg-TV. De
blinda är en minoritetsgrupp, som vid
denna jämförelse är illa ställd då det
gäller informationer och nyheter. Jag
anser att detta förhållande inte är tillfredsställande
utan att särskilda åtgär -

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamal m. m.

der snabbt måste vidtas. Detta är egentligen
inte något svårt problem — det
bör kunna lösas vid sidan om handikapputredningens
stora överväganden,
som jag hoppas verkligen skall leda
fram till en omfattande reform.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! På en punkt reagerar
jag en aning mot herr Wiklunds resonemang,
nämligen när han säger att man
gör mycket för de friska — i detta fall
de seende — medan man försummar
minoritetsgrupperna. Under 1960-talet
har det varit en alldeles påtaglig överföring,
proportionellt sett, av resurserna
till förmån för de handikappade
över huvud taget. Det är en riktig utveckling,
och vi skall se till att dep fortsätter.
Men det är fel att säga att dessa
grupper relativt sett missgynnats.

Som avslutning på denna diskussion
vill jag konkret säga, att om skolöverstyrelsen
framlägger ett förslag om en
kulturtidskrift, för vilken de blinda
själva — såvitt jag kunnat följa frågan
— framfört mycket goda argument, så
kommer vi i departementet under höstens
budgetarbete att prioritera det förslaget.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Den sista upplysningen
var ju högst intressant och värdefull,
och jag ber att få tacka statsrådet för
detta klart uttalade, positiva intresse
för att få till stånd en sådan kulturtidskrift
som vi här talar om.

För att se denna fråga i ett litet längre
perspektiv vill jag gärna tillfoga att det
framöver torde kunna komma att konstrueras
tekniska anordningar för att
med annan teknik än ljud-bandet förmedla
nyheter, upplysningar och annan
information till de blinda. Det finns
sålunda säkerligen mycket att göra rent
tekniskt på detta område.

Kan vi nu börja med statligt stöd till
en bandad kulturtidskrift, hälsar jag na -

turligtvis detta med största tillfredsställelse.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

fru Mogård (m), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet angående
påföljden för underlåtenhet att
fullgöra betalningsskyldighet gentemot
elkraftsleverantör,

herr Andersson i Storfors (s), till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående tillstånd
till och tillsyn över grustäktsverksamhet,
samt

fru Marklund (vpk), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående förbättring av pensionerna
för förtidspensionerade in. fl.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 12

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
memorial och utlåtande:

nr 55, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden, och

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av ett
statligt aktiebolag för konsultverksamhet
på rationaliseringsområdet jämte
motion.

Kammaren biföll vad utskottet i
nämnda memorial och utlåtande hemställt.

§ 13

Anslag till regional utveckling och för
arbetsmarknadsändamål m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 57, i anledning av vissa av Kungl.

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1969/70 till regional utveckling,
in. m., jämte motioner.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
1, bilaga 13 (utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 3 januari
1969)

dels (s. 92—147) anmält för riksdagen
vad departementschefen anfört till
statsrådsprotokollet angående den regionalpolitiska
utvecklingsplaneringen,

dels (punkterna C 1—C 2, s. 147—152
och V:l, s. 236—237) föreslagit riksdagen
att

1. godkänna de ändrade grunder för
lokaliseringsstöd som förordats i statsrådsprotokollet,

2. på driftbudgeten under elfte huvudtiteln
för budgetåret 1969/70 anvisa

a. till Lokaliseringsbidrag ett reservationsanslag
av 10 000 000 kr.,

b. till Särskilda stödåtgärder i glesbygder
ett reservationsanslag av
5 000 000 kr.,

3. besluta att ramen för lokaliseringslån
under den femåriga försöksperioden
vidgades till 900 000 000 kr.,

4. på kapitalbudgeten under Fonden
för låneunderstöd till Lokaliseringslån
för budgetåret 1969/70 anvisa ett investeringsanslag
av 200 000 000 kr.,

5. bemyndiga Kungl. Maj:t att under
budgetåret 1969/70 bevilja lokaliseringslån
med högre belopp än som anvisats
under anslaget.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat dels

de likalydande motionerna I:
25S av herr Axelson och II: 295 av herr
Eriksson i Arvika,

dels de likalydande motionerna I: 368
av herr Per Jacobsson och II: 432 av
herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.,
vari hemställts

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t begärde sådan ändring av bestämmelserna
för statens lokaliseringspolitik
att rörelsekapital kunde inräk -

nas i stödunderlaget vid beslut i lokaliseringsärenden,

dels de likalydande motionerna I: 370
av herr Per Jacobsson och II: 434 av
herr Larsson i Umeå m. fl., vari hemställts att

riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t begärde en sådan ändring av villkoren
för lokaliseringspolitiken att
stöd kunde utgå till sådana servicenäringar
i orter i glesbygden som bedömdes
som nödvändiga för att en rimlig
servicenivå skulle upprätthållas,

dels de likalydande motionerna I: 522
av herr Bengtson m. fl. och II: 626 av
herr Hedlund m. fl. i vad avsåge hemställan a.

att riksdagen måtte besluta att förstärkt
lokaliseringspolitik skulle kunna
tillämpas i glesbygdsområden med stora
sysselsättningssvårigheter enligt i
motionerna angivna grunder,

b. att två arbetsmarknadskonsulenter
anställdes hos arbetsmarknadsstyrelsen
med speciella uppgifter för glesbygderna
i enlighet med motionerna,

dels de likalydande motionerna I: 525
av herr Bengtson m. fl. och II: 625 av
herr Hedlund m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 527
av herr Bengtson m. fl. och II: 623 av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts att
riksdagen vid behandlingen av inrikesdepartementets
huvudtitel måtte

1. besluta vid punkt C 1. Lokaliseringsbidrag,
att anslaget till Lokaliseringsbidrag
för budgetåret 1969/70
skulle uppföras som förslagsanslag,

2. anvisa under Kapitalbudgeten,
V:l. Lokaliseringslån, till Lokaliseringslån
för budgetåret 1969/70 ett investeringsanslag
av 300 000 000 kr.,

3. besluta att ramen för lokaliseringsstödet
under den femåriga försöksperioden
skulle vidgas till 1 250 milj. kr.,
varav 1 000 milj. kr. skulle utgöra lokaliseringslån
och 250 milj. kr. lokaliseringsbidrag,

4. medge att i stödunderlaget för lokaliseringsbidrag
måtte kunna inräk -

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsandamal m. m.

nas utgifter för företagsrådgivning i enlighet
med vad i motionerna anförts,
dels de likalydande motionerna I: 534
av herr Nils-Eric Gustafsson och II: 651
av herr Nilsson i Tvärålund m. fl.,
dels de likalydande motionerna I: 540
av herr Paul Jansson m. fl. och II: 628
av fru Hörnlund m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 5^9
av herr Thorsten Larsson m. fl. och
II: 619 av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl., vari hemställts

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om åtgärder för en
regional samordning av läns- och kommunalplanering
som förhindrade en
ensidig koncentrationsbildning i enlighet
med vad i motionerna anförts,
dels de likalydande motionerna I: 552
av herr Ferdinand Nilsson m. fl. och
II: 599 av herr Dockered m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 553
av herr Ferdinand Nilsson m. fl. och
II: 672 av herr Vigelsbo m. fl., vari bl. a.
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära att stödområdesindelningen
i lokaliseringspolitiken
avskaffades,

dels de likalydande motionerna I: 560
av herr Johan Olsson och II: 605 av herr
Eriksson i Bäckmora, vari hemställts
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära utredning
och förslag angående inrättande av
centraler på hantverkets och övriga
servicenäringars område under medverkan
av arbetsmarknadsmyndigheterna
i syfte att dels tillgodose den fasta
befolkningens behov samt dels turistoch
fritidslivets önskemål och därigenom
skapa ett förbättrat underlag för
en rimlig servicestandard också i områden
med vikande befolkningsunderlag,

dels de likalydande motionerna I: 581
av herrar Svanström och Nils Theodor
Larsson samt II: 597 av herr Börjesson
i Glömminge m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 592
av herrar Österdahl och Svanström

samt II: 617 av herrar Gustafsson i Stenkyrka
och Franzén i Träkumla,

dels motionen 11:348 av herrar Antbg
och Berndtsson,
dels motionen 11:350 av herr Lundberg
såvitt nu var i fråga,

dels motionen 11:670 av herr Westberg
i Ljusdal, vari hemställts

att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj :ts förslag om ändrade grunder
för lokaliseringsstöd måtte besluta
att totalramen för lokaliseringsstödet
vidgades från tidigare bestämda 1 miljard
kr. till 1,1 miljard kr. men att fördelningen
skedde med 250 miljoner kr.
till lokaliseringsbidrag och 850 miljoner
kr. till lokaliseringslån.

Utskottet hemställde,

1. beträffande regional samordning
av läns- och kommunplaneringen att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 549
och II: 619,

2. beträffande huvudmannaskapet för
länsplaneringen m. m. att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:525 och II:
625, 1:540 och 11:628 samt 1:552 och
II: 599,

3. beträffande vissa stadsregioner att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 258
och 11:295 samt 11:348,

4. beträffande Kungl. Maj :ts anmälan
till riksdagen att riksdagen måtte
som sin mening ge Kungl. Maj :t till
känna vad utskottet anfört,

5. beträffande lokaliseringsstöd till
statliga företag att riksdagen måtte godkänna
vad som förordats i statsrådsprotokollet,

6. beträffande vissa grunder för lokaliseringsstödet
att riksdagen måtte

a. vad anginge rörelsekapital som
stödunderlag avslå motionerna I: 368
och 11:432 samt 1:522 och 11:626, de
två sistnämnda såvitt nu var i fråga,

b. vad anginge utgifter för företagsrådgivning
som stödunderlag avslå motionerna
1:527 och 11:623 samt 1:522
och II: 626, samtliga såvitt nu var i fråga,

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

c. vad anginge vissa serviceanläggningar
avslå motionerna 1:370 och II:
434 samt I: 522 och II: 626, de två sistnämnda
såvitt nu var i fråga,

7. beträffande lokaliseringsstöd för
storplanering av turistområden att riksdagen
måtte avslå motionen II: 350 såvitt
nu var i fråga,

8. beträffande stödområdesindelningen
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 553 och II: 672 såvitt nu var i fråga,

9. beträffande stöd till vissa regioner
utanför stödområdet att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:581 och II:
597 samt I: 592 och II: 617,

10. beträffande beslutsförfarandet att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 553
och II: 672 såvitt nu var i fråga,

11. beträffande lokaliseringsstödets
högsta andel av stödunderlaget att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 522 och
II: 626 såvitt nu var i fråga,

12. beträffande beslut om förstärkt
lokaliseringspolitik att riksdagen måtte
avslå motionerna 1:522 och 11:626 såvitt
nu var i fråga och i vad de ej behandlats
under 6 eller 11,

13. beträffande ramar för lokaliseringsstödet
under den femåriga försöksperioden
att riksdagen måtte

a. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 527
och II: 623 samt II: 670, nämnda motioner
såvitt nu var i fråga, besluta att
ramen för lokaliseringslån vidgades till
900 000 000 kr.,

b. med avslag å motionerna 1:527
och II: 623 samt II: 670, samtliga såvitt
nu var i fråga, som sin mening ge
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
anfört om ramen för lokaliseringsbidrag,

14. beträffande anslag för lokaliseringsstödet
att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med
avslag å motionerna 1:527 och 11:623,
nämnda motioner såvitt nu var i fråga,
för budgetåret 1969/70 anvisa

a. till Lokaliseringslån på kapital -

budgeten under fonden för låneunderstöd
ett investeringsanslag av
200 000 000 kr.,

b. till Lokaliseringsbidrag på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln ett reservationsanslag
av 10 000 000 kr.,

15. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att under budgetåret 1969/
70 bevilja lokaliseringslån med högre
belopp än som anvisats under anslaget,

16. beträffande arbetsmarknadskonsulenter
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 522 och II: 626 såvitt nu var
i fråga,

17. beträffande servicecentraler att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 560
och II: 605,

18. beträffande viss teleservice att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 534
och II: 651,

19. att riksdagen måtte

a. till Särskilda stödåtgärder i glesbygder
för budgetåret 1969/70 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 5 000 000
kr.,

b. som sin mening ge Kungl. Maj:t
till känna vad utskottet anfört om användning
av anslaget.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande regional samordning
av läns- och kommunplaneringen av
herr Thorsten Larsson (ep), utan angivet
yrkande;

2. beträffande vissa grunder för lokaliseringsstödet
under försöksperioden
av herrar Axel Andersson (fp),
Per Jacobsson (fp), Nyman (fp) och
Thorsten Larsson (ep), fru Elvy Olsson
(ep) samt herrar Mattsson (ep),
Enskog (fp), Nilsson i Tvärålund (ep),
Mundebo (fp) och Sjönell (ep), som
ansett att utskottet under 6 bort hemställa,

att riksdagen måtte som sin mening
ge Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört

a. vad anginge rörelsekapital som

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

stödunderlag i anledning av motionerna
1:368 och 11:432 samt 1:522 och
11:626, de två sistnämnda såvitt nu
var i fråga,

b. vad anginge utgifter för företagsrådgivning
som stödunderlag i anledning
av motionerna 1:527 och 11:623
samt 1:522 och 11:626, samtliga såvitt
nu var i fråga,

c. vad anginge vissa serviceanläggningar
i anledning av motionerna I: 370
och 11:434 samt 1:522 och 11:626, de
två sistnämnda såvitt nu var i fråga;

3. beträffande stödområdesindelningen
av herrar Axel Andersson (fp), Per
Jacobsson (fp), Nyman (fp) och Thorsten
Larsson (ep), fru Elvy Olsson (ep)
samt herrar Mattsson (ep), Enskog
(fp), Nilsson i Tvärålund (ep), Mundebo
(fp) och Sjönell (ep), som ansett
att utskottet under 8 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 553 och II: 672, såvitt nu
var i fråga, som sin mening ge Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört; 4.

beträffande lokaliseringsstödets
högsta andel av stödunderlaget av herrar
Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp) och Thorsten
Larsson (ep), fru Elvy Olsson (ep)
samt herrar Mattsson (ep), Enskog
(fp), Nilsson i Tvärålund (ep), Mundebo
(fp) och Sjönell (ep), som ansett
att utskottet under 11 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:522 och 11:626, såvitt
nu var i fråga, som sin mening ge
Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört;

5. beträffande ramar för lokaliseringsstödet
under den femåriga försöksperioden
av herrar Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp), Nyman (fp)
och Thorsten Larsson (ep), fru Elvy
Olsson (ep) samt herrar Mattsson (ep),
Enskog (fp), Nilsson i Tvärålund (ep),
Mundebo (fp) och Sjönell (ep), som
ansett att utskottet under 13 bort hemställa,

att riksdagen måtte

a. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:527 och 11:623 och med avslag å
motionen II: 670, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, besluta att ramen
för lokaliseringslån vidgades till
1 000 000 000 kr.,

b. i anledning av motionerna I: 527
och 11:623 samt 11:670, samtliga såvitt
nu var i fråga, som sin mening ge
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

6. beträffande anslag för lokaliseringsstödet
av herrar Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp), Nyman (fp)
och Thorsten Larsson (ep), fru Elvy
Olsson (ep) samt herrar Mattsson (ep),
Enskog (fp), Nilsson i Tvärålund (ep),
Mundebo (fp) och Sjönell (ep), som
— vid bifall till reservationen 5 — ansett
att utskottet under 14 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och i anledning
av motionerna I: 527 och II: 623, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, för
budgetåret 1969/70 anvisa

a. till Lokaliseringslån på kapitalbudgeten
under fonden för låneunderstöd
ett investeringsanslag av
300 000 000 kr.,

b. med hänvisning till vad reservanterna
anfört till Lokaliseringsbidrag
på driftbudgeten under elfte huvudtiteln
ett reservationsanslag av
10 000 000 kr.;

7. beträffande arbetsmarknadskonsulenter
av herr Thorsten Larsson, fru
Elvy Olsson samt herrar Mattsson, Nilsson
i Tvärålund och Sjönell, samtliga
(ep), som ansett att utskottet under
16 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:522 och 11:626, såvitt
nu var i fråga, som sin mening ge
Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört;

8. beträffande servicecentraler av
herrar Axel Andersson (fp), Per Ja -

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

cobsson (fp), Nyman (fp) och Thorsten
Larsson (ep), fru Elvy Olsson (ep)
samt herrar Mattsson (ep), Enskog
(fp), Nilsson i Tvärålund (ep), Mundebo
(fp) och Sjönell (ep), som ansett
att utskottet under 17 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:560 och 11:605 som sin
mening ge Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört.

Herr TALMANNEN yttrade:

Överläggningen rörande statsutskottets
utlåtande nr 57 må omfatta jämväl
utskottets utlåtande nr 58, men yrkanden
beträffande sistnämnda utlåtande
framställes först sedan detsamma föredragits.

Utskottets hemställan i utlåtandet nr
57 föredrogs; och anförde därvid:

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! Låt mig till en början
understryka den enighet som råder mellan
alla demokratiska partier om målsättningen
för vår regional- och lokaliseringspolitik.
Om hur den framdeles
skall konkret utformas råder det i dag
visserligen osäkerhet. Vi avvaktar resultatet
av den analys av den hittillsvarande
politiken och det förslag till nya lokaliseringsinsatser
som kommer att redovisas
förmodligen under innevarande
år av utredningsmannen, landshövding
Mats Lemne. Det är min bestämda övertygelse
att den debatt som kommer att
följa på utredningsmannens förslag
skall leda fram till enighet om både
medel och målsättning för en politik
som i dag framstår som mera betydelsefull
än måhända tidigare. Att de politiska
partierna här står samlade är betydelsefullt
av flera skäl.

För det första är de samhällsproblem,
som det här är fråga om väsentliga för
vårt välstånd på lång sikt och för de enskilda
människornas trygghet och existens
i skilda bygder runt om i landet.

För det andra är problemen mycket

komplicerade. Olika intressen bryts mot
varandra. De riktlinjer som drogs upp
genom 1964 års riksdagsbeslut syftade,
som bekant, till att främja en sådan lokalisering
av vårt näringsliv att landets
tillgångar av kapital och arbetskraft
bleve fullt utnyttjade och fördelade så
att ett snabbt ekonomiskt fortskridande
gynnades. Effektiviteten sköts, med andra
ord, i förgrunden. Men politiken
skulle också hjälpa till att styra utvecklingen
»i sådana banor att det stigande
välståndet fördelades på ett rättvist sätt
och att människorna i olika delar av
landet erbjöds en tillfredsställande social
och kulturell service». Därmed underströks
lokaliseringspolitikens sociala
aspekter.

Dessa ekonomiska och sociala motiv
kan vara svåra att förena. Ändå måste
de på något sätt kunna smälta samman.
Det kan tänkas •— och i det hänseendet
har vi i dag rätt att hysa vissa förhoppningar
-—- att motsättningarna är mera
kortsiktiga än vi har utgått ifrån tidigare.
På lång sikt kan utvecklingen, inte
minst om den kompletteras av en förnuftig
och realistisk politik, komma att
leda till ett mera differentierat och decentraliserat
utnyttjande av våra resurser
än vad fallet är i dag. Ny teknik,
förbättrade kommunikationsbetingelser,
kortare förbindelselinjer över huvud
taget borde kunna medverka till att
bryta den nuvarande klart vikande trenden
i vårt lands nordliga delar. Vi kanske,
herr talman, just nu befinner oss
i en vågdal. Inte minst i ett bättre samarbetande
Europa har vårt land större
förutsättningar än flertalet andra länder
för en turism i ordets mest vidsträckta
bemärkelse. De trevande åtgärder
som hittills vidtagits i syfte att öppna
vårt lands skogs- och fjälltrakter för
att möta en latent efterfrågan på den
europeiska kontinenten utgör bara inledningen
till en utveckling som kan ge
helt nya perspektiv åt utnyttjandet av
markerna i norra Sverige.

Ett tredje skäl för enighet om den nya

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål ni. m.

regionalpolitiken är följande. Just i dag
upplever människorna i skogslänen och
i glesbygderna över huvud taget avfolkningen
som en tragedi. Människor med
rötter i dessa bygder kan inte alltid vara
beredda att slita sig loss för att skapa
en ny tillvaro under andra betingelser
i mellersta och södra Sverige. Man vill
inte acceptera en accelererande avfolkning
i dessa bygder. Just därför att man
har denna inställning finns det en bördig
jordmån för politiska överbud. Politiska
utspel och önsketänkande kan
i dessa bygder skapa förhoppningar och
förväntningar som sedan inte kan praktiskt
infrias utan leder till svikna förväntningar.
Krisläget kan också framtvinga
beslut som i det längre perspektivet
kan vara okloka eller t. o. m. felaktiga
och som kan innebära att vi använder
våra tillgångar på ett dåligt och
felaktigt sätt. Resultatet kan därför på
lång sikt bli rakt motsatt det som vi alla
vill uppnå.

De problem som det här är fråga om
löser vi inte med verklighetsfrämmande
önsketänkande. Det krävs kunskaper
och ett medvetande om att svårighel erna
måste angripas från roten. Vi måste
nå en förnuftig kompromiss, en syntes
av de ekonomiska kraven på effektiv användning
av våra tillgångar och de sociala
mänskliga rättvisekraven. Vi måste
alla betala priset för den omvandling
som ständigt pågår i vårt näringsliv
i syfte att öka våra totala resurser på
längre sikt. Den förändringens epok
som vi nu är inne i kan, som jag nyss
sade, kanske om några år leda till helt
nya utvecklingstendenser. Vi kan inte
nu lägga de bygder öde som tidigare
generationer har odlat upp och som
kanske framdeles på nytt kan vara behövliga.

Herr talman! Vi var i allt väsentligt
helt eniga om 1964 års lokaliseringspolitiska
riktlinjer, och vi börjar nu kunna
överblicka resultatet av den hittillsvarande
försöksperioden. Även om de
hittills vidtagna åtgärderna var nödvän -

diga och även har medfört klart positiva
resultat i många hänseenden, börjar
— tror jag — allt fler i dag fråga sig
om de medel med vilka den hittillsvarande
politiken har arbetat var de riktiga.

Inte minst därför avvaktar vi med
stor spänning resultatet av herr Lemnes
analyser. Jag skall inte föregripa dem,
men jag vågar ändå anföra några synpunkter,
bl. a. den, att lokaliseringsstödet
varit alltför schematiskt och stelt
i sin tillämpning och arbetat med för
få instrument. Uppgifterna om hur stor
nettosysselsättning som har skapats för
de i runt tal 750 miljoner kronor som
hittills har lagts ner kan diskuteras. Vi
vet inte om det är de ekonomiska satsningarna
som sådana som har skapat
sysselsättning, inte heller i vad mån
de kan ha avhållit andra företag från
investeringar med hänsyn till den konkurrens
som har uppkommit eller befarats
uppkomma med lokaliseringsstödda
företag. Att företag, som skulle
ha kommit till på ett håll inom stödområdet,
genom lokaliseringspolitiken
i viss utsträckning styrs till andra håll
är väl i varje fall sannolikt. Vi vet inte
heller hur livskraftiga de nya företagen
kommer att vara eller om de på grund
av stödåtgärderna har gjort större satsningar
än vad de är mäktiga att fullfölja
på något längre sikt. Den hittillsvarande
inriktningen på företag med många
anställda skapar större konjunkturkänslighet
och större kostnadsberoende för
landsdelen än vad fallet skulle ha varit
om man hade prioriterat tekniskt inriktade
företag.

Jag medger att dessa avvägningar är
svåra och komplicerade, men vi måste
vara medvetna om att en på framtiden
inriktad positiv regionalpolitik är och
måste vara någonting annat än arbetslöshetspolitik.
Det på lång sikt väsentliga
är direkta regionalpolitiska satsningar,
inriktade på att skapa livskraftiga
områden med ett differentierat näringsliv.
Lokaliseringspolitiken måste

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

alltså vara klart konstruktiv och lägga
grunden för en självgenererande utveckling.
Om den skall inge förtroende för
framtiden och förmå attrahera företagsamhet
måste den vara inte defensiv,
utan offensiv. Att skapa produktionskapacitet
i och för sig är naturligtvis
inte nog. Det är viktigare att se till att
avsättningsmöjligheter finns för de produkter
som framställs. Det gäller att
satsa på vetande, nyskapande, idéer,
know-how och risktagande.

Jag är medveten om att begreppet
företagsklimat av många betraktas som
en rätt sliten klyscha, men jag menar
att det begreppet fortfarande har bärkraft.
Jag är inte övertygad om att hittillsvarande
politik har varit ägnad att
skapa just detta slags klimat. I de bygder
som jag här tänker på måste man
framkalla en atmosfär av det slag som
möter exempelvis i de utsprungligen
oländiga och fattiga bygderna kring
Gnosjö och Anderstorp. Vi måste få
fram kreativa människor och stimulera
skaparkraft.

Genom att samordna flera inbördes
samverkande etableringar av helt olika
slag skapar man också förutsättningar
för vidareutveckling och för ett kvalificerat
serviceunderlag. Om välutbildad,
lättrörlig yngre arbetskraft skall stanna
kvar i dessa orter måste sysselsättningen
varieras, inte minst inom servicesektorn.

Men som sagt, herr talman: den definitiva
betygsättningen, den säkra betygsättningen
måste anstå till dess att vi
har tagit del av utredningsmannens analyser.
Så mycket är emellertid fullt klart
i dag, att vi hittills inte har lyckats lösa
skogslänens och liknande områdens
problem. I själva verket är ju läget mera
akut nu än någonsin tidigare och därmed
också vår skyldighet att åstadkomma
en långsiktig förnuftig lösning mera
påtaglig.

Den samhällsekonomiska situation
som vi befinner oss i är på något sätt
skrämmande ologisk. Vi har å ena sidan

ett övertryck inom näringslivet i mellersta
och södra Sverige med ett par lediga
platser på varje arbetslös arbetstagare,
medan vi i skogslänen å andra
sidan har stora sysselsättningssvårigheter
och inte mindre än fyra arbetslösa
på varje ledig plats. Det är både ur effektivitetens
och ur mänsklig synvinkel
en orimlig situation, som vi inte kan
undandra oss att försöka komma till
rätta med.

Jag utgår från att herr Lemnes utredning
kommer fram under året och
skall remissbehandlas under året. Myndigheter
och olika organisationer får
då tillfälle att framföra sina förslag och
komplettera utredningsmaterialet, och
sedan får vi här i riksdagen ett långt
bättre underlag för våra bedömningar
än vad vi hade när vi tog ståndpunkt år
1964.

Det skulle, menar jag, herr talman,
strida mot all gängse tradition i vår
riksdag och det skulle också vara sakligt
felaktigt om vi nu, det sista året av
den femåriga försöksperioden, improviserade
nya åtgärder och byggde ut det
nuvarande lokaliseringsstödet med nyheter,
vilkas konsekvenser vi inte med
säkerhet kan bedöma och som dessutom
skulle kunna leda till att vi kan låsa oss
i våra ställningstaganden innan vi har
sett herr Lemnes förslag.

Det är av det skälet som moderata
samlingspartiets företrädare i statsutskottet
inte har kunnat följa centerpartiet
och folkpartiet i deras försök
att lappa på det nuvarande systemet
med kompletterande förslag. Det finns
inte, menar vi, tillräckligt underlag för
att bedöma vilka konsekvenser det skulle
få i konkurrenshänseende eller på
annat sätt om vi räknade in rörelsekapital
eller utgifter för konsulter in. m.
i de belopp som skall utgöra underlag
för lokaliseringsstödet. Vi har alla tidigare
varit överens om att driftkostnader
inte skall subventioneras.

På någon punkt skulle vi naturligtvis
i och för sig ha kunnat acceptera dessa

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

båda partiers bud. Jag har exempelvis
— det vill jag gärna medge — själv stor
sympati för tanken på att slopa den nuvarande
principiella bundenheten till
ett stödområde, men mot sådana förslag
talar likväl att hela frågan om den
svenska lokaliseringspolitikens inriktning
torde komma att presenteras nästa
års riksdag och att vi i dag faktiskt har
möjligheter att ge bidrag utanför stödområdet,
om det finns behov av det.

Jag upprepar, herr talman, vad jag
strök under inledningsvis, nämligen att
lokaliseringspolitiken utgör ett område
som är så betydelsefullt och rör så allvarliga
problem, att det inte lämpar sig
för demonstrativa bud. De bygder det
är fråga om har allt att vinna på att
problemen löses konstruktivt och i enighetens
tecken. Det kan inte vara riktigt
att föregripa de betydelsefulla och svåra
ståndpunktstaganden som vi måste
göra här i riksdagen troligen redan
nästa år.

Jag är självfallet medveten om att vissa
reservationer till statsutskottets utlåtande
inte direkt rör det ämnesområde
som herr Lemne sysslar med, utan gäller
ämnen som behandlas av arbetsgruppen
för glesbygdsfrågor, en grupp
som, om jag inte är fel underrättad,
troligen kommer att ersättas av en särskild
parlamentarisk utredning. Även
här skulle det alltså innebära ett föregripande
av en pågående utredningsverksamhet
om riksdagen nu toge ställning.
Det är orsaken till att jag inte
har kunnat följa mittenpartierna i deras
krav på arbetsmarknadskonsulter
och servicecentraler.

Medvetandet om de anspråk på lokaliseringspolitiken,
som det nu aktuella
läget kan ställa, har föranlett oss
i statsutskottet att gå med på en vidgning
av anslagsramarna till totalbeloppet
1 100 miljoner kronor. Av det beloppet
står 900 miljoner till förfogande
för lokaliseringslån och 200 för lokaliseringsbidrag.
Till och med mars 1969
har lämnats lån med i runt tal 600 mil -

joner kronor och bidrag med knappt
150 miljoner kronor. För ytterligare lån
och bidrag står alltså i dag till buds
i runt tal 300 miljoner respektive 50
miljoner kronor. Det finns ingenting
som tyder på att dessa ramar inte skulle
vara tillräckliga och att de anslag
som ställts till förfogande ej skulle vara
väl anpassade till ramarna.

Skulle mot förmodan dessa belopp
visa sig otillräckliga, utgår jag ifrån att
tilläggsanslag kommer att påyrkas redan
under höstens lopp. Det finns alltså
— såvitt jag förstår ■—• ingen anledning
att nu i dag räkna upp dessa belopp
ytterligare. Ingen kan —- tror jag
— med gott samvete göra gällande att
inte socialdemokraterna och moderata
samlingspartiet är lika djupt engagerade
i strävan att tillgodose de behov som
det är fråga om som de två mittenpartierna.

Låt mig sedan, herr talman, uttrycka
min uppskattning av den utförliga redovisning
av den lokaliseringspolitiska
samhällsplanering — som numera omfattas
av begreppet regionalplanering —
som den dåvarande inrikesministern
lämnat i årets statsverksproposition. Jag
kan så gott som helt ansluta mig till
hans synpunkter. Den regionala forsknings-
och utredningsverksamhet, som
nu kommer att fullföljas i regionalpolitiska
handlingsprogram, ger underlag
för den lokaliseringspolitik, till vilken
riksdagen om något år har att ta ställning,
och även för det samarbete mellan
statsmakterna och näringslivet som
helt nyligen har inletts. Statsutskottet
har varit enigt i sin bedömning och i
sin uppskattning av denna kartläggning.

I den allmänna debatten har emellertid
av denna planeringsverksamhet
ibland dragits slutsatser som jag finner
vara alltför långtgående och som inte
kan lämnas helt obemötta i detta sammanhang.

Att vi genom sådana här regionalpolitiska
utredningar och planer berikar
våra kunskaper och skapar underlag

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

för lokaliseringspolitik och investeringar
av olika slag är, som jag redan har
sagt, värdefullt och nödvändigt. Men om
planeringsverksamheten fullföljes så
långt, att resultaten läggs till grund för
en målmedveten direkt politisk styrning
även av näringslivets investeringar
och, med andra ord, användes som
instrument för något slags statlig planhushållning,
skulle det kunna få verkligt
allvarliga konsekvenser. Vår näringsstruktur
måste kunna fritt anpassas
efter de snabbt växlande förhållandena.
Vi är beroende av omvärlden.
Vår internationella konkurrenskraft
måste upprätthållas och förstärkas. Vi
måste kunna hävda oss på världsmarknaderna.
Jag vill understryka detta,
herr talman, därför att det i den politiska
debatten från socialdemokratiskt
håll har redovisats vissa tankegångar
om en direkt styrd och dirigerad lokaliseringsplanering
av enskilda företag.

Jag omnämnde nyss det nyligen inledda
samarbetet mellan statsmakterna
och näringslivet i syfte att stimulera
företagsetablering inom det norra stödområdet.
Jag vill uttrycka min uppskattning
av det initiativ som vår nye
inrikesminister, herr Holmqvist, har tagit
i det hänseendet. Vi har också all
anledning att uttrycka förhoppningar
om att det initiativet skall leda till konkreta
resultat. Det kan nämligen inte
uteslutas att det motstånd som på sina
håll förelegat, då det gällt etableringar
i norra delen av landet, delvis kan ha
byggt på bristande information om de
företagsekonomiska betingelserna och
måhända också på förutfattade meningar
om områdets allmänna näringspolitiska
förutsättningar. Det är inte alldeles
omöjligt att den hittillsvarande
lokaliseringspolitiska verksamheten i
vissa fall har fått en motsatt effekt mot
den som vi har åsyftat. Genom det av
alla omfattade kravet på starka samhälleliga
insatser kan man ha skapat
ett psykologiskt motstånd mot etableringar
på affärsmässig bas. Man har

kanske bibringats intrycket av att sådana
inte kan löna sig, just därför att
stödverksamheten har fått så stort utrymme.
Jag vill inte påstå, att så är
fallet, men jag vill heller inte utesluta
möjligheten av att så kan vara fallet.
En fördjupad information i samarbete
mellan stat och näringsliv skulle i varje
fall kunna bryta ner sådana föreställningar,
om de finns, och bidra till att
göra klart för företagen att det — inte
minst i en het konjunktur — kan vara
direkt lönsamt att satsa på Norrland.

Erfarenheterna från de filialbildningar
som har kommit till stånd med hjälp
av inte minst investeringsfonderna har
såvitt jag vet varit gynnsamma. Jag
tycker att finansministerns förslag i
kompletteringspropositionen är bra,
nämligen att de långa investeringsfonderna
i fortsättningen skall få utnyttjas
i samma syfte. Det är å andra sidan,
som jag nyss framhållit, obestridligt att
bristen på differentierat näringsliv och
skolad arbetskraft har utgjort ett försvårande
och fördyrande moment för
den ytterligare filialetablering som vi
nu anser vara önskvärd. Kostnaderna
för utbildning av arbetskraft i sådana
här filialer är avsevärda, och även om
resultatet efter inkörningsperioden varit
tillfredsställande har initialkostnaderna
varit högst betydande, i själva
verket större än jag tror företagen själva
räknade med. De krav som framförts
från oppositionens sida om ökat stöd
för företagsutbildning och om skattefri
fondering av medel för sådan utbildning
bör därför i längden inte kunna
avvisas.

Herr talman! Ett problem som över
huvud taget inte har behandlats av statsutskottet
och inte heller berörts i statsverkspropositionen
är det motsatsförhållande
som i praktiken föreligger mellan
den statliga regionalpolitiken och
kommunal lokaliseringspolitisk aktivitet.
Då riktlinjerna för lokaliseringspolitiken
drogs upp och då nya organ
skapades för planering och samråd ut -

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

gick regering och riksdag ifrån att den
kommunala subventionspolitiken skulle
begränsas, men gjorda undersökningar
har visat ett motsatt resultat. Det har
blivit vanligare än förr att kommunerna
i eget och fullt förklarligt intresse
stöder tillkomsten av nya företag genom
borgen, med förmånliga lån samt
genom försäljning och uthyrning av
mark och byggnader till priser under
självkostnaderna, ökningen har varit
större i kommuner inom stödområdet
än i sådana som ligger utanför. Hur
ansvars- och befogenhetsfördelningen
mellan stat och kommun skall ske och
hur den skall infogas i det större mönstret
vill jag inte nu uttala någon bestämd
mening om. Men den översiktliga
bedömning av våra samlade resurser
och deras fördelning som pågår i den
nu inledda långsiktiga planeringspolitiken
kan vara svår att förena med
en egen kommunal lokaliseringspolitik
utanför det av statsmakterna skisserade
mönstret. Oavsett vilken uppfattning
man har, är därför en samlad analys av
dessa frågor önskvärd, och man kan
väl läsa mellan raderna i statsverkspropositionen
att vederbörande tänker
sig en sådan. De inbördes relationerna
mellan de olika styrande funktionerna
måste alltså klarläggas.

Det finns också, herr talman, ett skäl
att med några ord ta upp den aspekt
på regionalpolitiken som rör möjligheterna
att vitalisera skogslänens näringsliv
genom etableringar av statliga eller
halvstatliga företag. Om, menade dåvarande
inrikesministern Rune Johansson
i statsverkspropositionen, den spontana
näringsgeografiska utvecklingen inte
kan positivt påverkas genom lokalisering
av bostadsbyggande och offentlig
verksamhet samt lokaliseringsstöd, bör
statliga eller halvstatliga företagslokaliseringar
komma i fråga i den mån
»en väsentligt förändrad utveckling betraktas
som nödvändig i vissa delar av
landet». Samtidigt underströk inrikesministern
att det ännu inte är möjligt

att överblicka förutsättningarna för sådana
statliga insatser och att det med
all sannolikhet är uteslutet att den statliga
företagsamheten skulle koncentreras
till områden som det enskilda näringslivet
finner mindre lämpliga som
lokaliseringsorter.

Den delegation för statlig industrietablering
som tillsattes i november förra
året och som, enligt en proposition
som vi kommer att behandla här i kammaren
om någon vecka, skall ombildas
till Svenska Industrietableringsaktiebolaget
SVETAB har, såvitt jag vet, bara
lyckats redovisa ett enda lokaliseringsprojekt,
för övrigt ett rätt tveksamt sådant.
Jag tror inte det blir lätt spåra
upp nya lönsamma projekt, men några
bör naturligtvis kunna uppletas, inte
minst om SVETAB, som oppositionen
önskar, koncentrerar sin verksamhet
till övre Norrland. Mot bakgrunden av
de mycket högt spända förväntningarna
på SVETAB i propositionen och de
synpunkter i denna som jag nyss återgav
finns det faktiskt anledning fundera
något över i vilka fall statlig företagsamhet
bör och kan etableras. Skall
man tolka förre inrikesministern Rune
Johansson efter hans egna ord — vilket
man bör göra — skulle ju statliga företag
icke etableras på platser där det
saknas företagsekonomiska förutsättningar
för etablering. Endast där betingelserna
är gynnsamma skulle etablering
komma i fråga. Men där så är fallet
borde etableringarna inte behöva vara
statliga. I dessa fall borde det inte vara
svårt för staten eller för SVETAB att
finna lämpliga företagare och att stimulera
dem till egna insatser, om de
inte anmäler sig själva.

Vi har inte obegränsade resurser.
Därför måste vi hushålla med dem. De
bör, med andra ord, sparas till uppgifter
som framstår som oundgängligen
nödvändiga, d. v. s. till insatser i områden
där räntabilitetsförutsättningarna
inte möjliggör för enskilda initiativ —
i varje fall på kort sikt — att göra sig

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

gällande. Behov av sådana satsningar
kommer med säkerhet att föreligga. Det
får väl betraktas vara det pris som vi
alla får vara beredda att betala för att
lösa problem som vi åtminstone kan
hoppas skall vara av övergående natur.

Inte minst då det gäller de rena glesbygderna,
d. v. s. de områden i framför
allt inlandet, där man knappast kan
räkna med en gynnsam näringspolitisk
utveckling ens på längre sikt, kan sådana
insatser bli nödvändiga. Det kan
vara behövligt att här satsa på replipunkter,
nödvändiga för att bygderna
runt omkring skall kunna leva vidare.
I regel är det här rent sociala synpunkter
som dominerar. Som statsutskottet
understryker är det nödvändigt att vidare
utveckla glesbygdsstödet för dessa
orter. Det är, för att citera utskottet,
»självklart att det ekonomiska framåtskridande
som främjas genom omstruktureringarna
i näringslivet får
bära kostnaderna för att samhällsservicen
bibehålies i rimlig omfattning och
en del av de kapitalförluster som måsle
drabba enskilda människor i utflyttningsområden».
Det är inte minst med
hänsyn härtill som man har anledning
fråga sig varför statliga insatser i form
av nya hel- eller halvstatliga företag
skall behövas inom områden, där det
finns betingelser för en utveckling av
enskilda företag. På den punkten är vi
tydligen inte helt eniga. I varje fall råder
där oklarhet. Socialdemokraterna
har hittills icke klart redovisat var de
står, än mindre angivit motiven för
statliga etableringar som icke framstår
som absolut nödvändiga av olika klart
motiverade sakliga skäl.

Det är för övrigt påfallande alt de
glesbygdsområden i vårt land som kämpar
med de största sysselsättningsproblemen
är just de områden där statliga
företag dominerar. Att så är fallet kan
naturligtvis bero på att den enskilda
företagsamheten visat så bristande initiativkraft
att statliga etableringar framtvingats.
Enskilda företag har lagts ned,

och då har statliga företag trätt till.
Det kan inte bestridas. Men det kan
naturligtvis också förhålla sig så att den
statliga etableringen har utlöst en kedjereaktion
och att själva förekomsten
av några dominerande statliga företag
har hämmat enskilda insatser. Man har
så att säga lagt sitt öde i statens knä.
Man väntar på nya statliga initiativ,
nya satsningar, och intar över huvud
taget en mera avvaktande attityd än
man gör inom sådana områden där motsvarande
dominans inte föreligger. Man
har så småningom själv börjat tro att
enskild företagsamhet inte lönar sig på
grund av den statliga starka satsningen.
Var sanningen ligger är svårt att avgöra.
Där ligger en psykologi som jag
tycker det vore värt att analysera, om
det nu är möjligt.

Låt mig också erinra om eu fråga
som behandlades här i kammaren i onsdags,
nämligen problemet rörande inmutningsrätt
och prospektering i Norrbottens
län. Doktrinen att inmutningsrätten
i princip skall förbehållas kronan
är verkligen inte ägnad att stimulera
till nya initiativ av olika slag. Skall
vi kunna skapa ett företagsklimatet i
Norrland — och jag tror som sagt att
det finns förutsättningar för det — måste
sådana här nymerkantilistiska begränsningar
bringas att upphöra.

Slutligen vill jag säga att vad vi nu
debatterar bara är en del av den stora
frågan om den framtida regionalpolitiken
i vårt land. De arbetsformer som
vi har att brottas med i vår riksdag
har lett till att endast anslagsfrågorna
och utformningen av lokaliseringspolitiken
under försöksperioden har handlagts
av statsutskottet. Vi har alltså nu
att ta ställning bara till detta begränsade
avsnitt. De verkligt väsentliga näringspolitiska
långsiktiga aspekterna,
de som kommer att avgörande påverka
näringsstrukturen, behandlas av bankoutskottet
och blir föremål för kammardebatt
först om 14 dagar. Detta är otillfredsställande,
bland annat därför att

3 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 22

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

dagens utlåtanden med deras många
reservationer kan ge ett intryck av att
det föreligger motsättningar mellan de
demokratiska partierna om regionalpolitiken
och dess syften.

Sett ur helhetens synvinkel och i ett
långsiktigt perspektiv är de många reservationer,
som fogats vid statsutskottets
utlåtande nr 57, helt betydelselösa.
De, som •— med rätta menar jag — anser
det sakligt och principiellt felaktigt
att under det sista året av en femårig
försöksperiod plottra med det nuvarande
lokaliseringsstödet, skulle emellertid
kunna beskyllas för att vara negativa.
Det bör därför på nytt — och
starkt — understrykas, att de konstruktiva
riktlinjerna för regionalpolitikens
utformning på sikt redovisas i motioner
som behandlas av bankoutskottet.
En riktig bild av hur vi i olika politiska
läger bedömer den framtida utvecklingen
och av vad vi verkligen vill
åstadkomma för att tillgodose olika intressen,
förutsätter alltså ett studium av
det utlåtande från bankoutskottet som
kommer att föreligga på riksdagens
bord först om någon vecka. Det är nödvändigt
att särskilt framhålla detta, så
att inte någon skall få ett alldeles felaktigt
intryck av hur vi på olika håll
bedömer detta betydelsefulla problemkomplex.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 57 behandlas anslagen till regional
utveckling m. m. Under tidigare
år har dessa frågor rubricerats som
anslagen till lokaliseringspolitiken. Jag
tycker att den nya benämningen är bättre.
Den säger mer om målet för den
politik som det är fråga om, och formuleringen
begränsar inte åtgärderna
till vissa delar av vårt land.

De politiska åtgärderna bör anpassas
efter de mål som man vill uppnå
inom olika regioner. För att nå detta

syfte bör man naturligtvis differentiera
och inordna åtgärderna i planerna för
den regionala utvecklingen i stort. Inom
centern förutsätter vi att den pågående
lokaliseringsutredningen arbetar
efter dessa intentioner.

Den i statsverkspropositionen redovisade
länsplaneringen får vi hoppas
är en god början till en bättre regional
planering. Jag ser denna planering som
ett viktigt led i arbetet för den framtida
lokaliseringspolitiken, vilken skall
skapa en grund för fördelningen av
samhällets resurser.

Från vårt håll vill vi understryka
att denna regionala planering inte får
bli ett medel för central styrning och
dirigering mot ökad koncentration, utan
måste vara ett led i strävandena mot
en bättre balans i ett mera decentraliserat
samhälle. Från vissa håll yppas
farhågor för central styrning. Jag kan
inte finna att skrivningen i förevarande
utlåtande syftar till en sådan —
tvärtom.

Den planering som hittills utförts har
visserligen varit centralt styrd från inrikesdepartementet.
Styrningen har dock,
såsom jag uppfattar den, främst bestått
i regler för arbetet, vilka skulle göra
planeringsresultaten jämförbara mellan
olika områden i vårt land. Man kan
inte rikta någon invändning mot detta.
Kommuner och landsting bar fått
yttra sig över länsstyrelsernas förslag
till inrikesdepartementet innan de insänts
dit.

På något håll synes länsstyrelserna
inte ha beaktat synpunkter som framförts
från till exempel landstingen. Det
är i så fall anmärkningsvärt. Enligt vår
mening bör en regional planering av
denna art ligga politiskt förankrad hos
regionens invånare på reell beslutsnivå.
Landstinget vore då det naturliga och
riktiga planerings- och beslutsorganet.

De i statsverkspropositionen publicerade
resultaten har testats fram genom
olika enhetliga utredningsmetoder. Dettar
har möjliggjort jämförelser mellan

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

olika län och givit viss stadga åt systemet.

Prognos 1 har den karaktären och
får betraktas som ett räkneexempel. I
prognos 2 redovisar länsstyrelserna sin
uppfattning om innebörden i den bedömda
utvecklingen utan centralt utfärdade
metodiska anvisningar. Länsstyrelserna
har haft att på grundval av
prognoser formulera en målsättning angiven
i befolkningstal i varje kommunblock
år 1980. Om befolkningstalen i
denna målsättning avvek från de värden
som prognos 2 angav innebar detta
att det ansetts motiverat att korrigera
den prognoserade utvecklingen.

För flertalet kommunblock inom
stödområdet har det varit nödvändigt
att uppjustera befolkningstalen i förhållande
till prognos 2. Totalt förutsätter
denna att industrisysselsättningen i landet
skall öka med 5 procent. Andra bedömningar
— bl. a. av långtidsutredningen
— går ut på att industrisysselsättningen
kommer att minska i vårt
land. Mot den bakgrunden uttalar statsrådet
att högre befolkningsvärden i
målsättningen för ett län än prognos 2
anger inte godtas utan reservation.
Statsutskottet har accepterat den skrivningen.
Jag vill på denna punkt göra en
del påpekanden.

Prognos 2 är inte grundad på tillfredsställande
kriterier och enhetliga
och jämförbara grunder. Det finns därför
förutsättningar för stora felkällor
i dessa avseenden liksom i den rent
matematiska framräkningstekniken. Jag
skall nu inte gå in på detta, men jag
vill understryka att planeringstekniken
behöver utvecklas betydligt. Den rekommendation
som Kungl. Maj :t i
statsverkspropositionen ger länsstyrelserna
beträffande den kommande planeringen
för prognos 2 kan därför inle
anses bindande i fråga om målsättningen
och de åtgärder som regionalt anses
behövliga. Målsättningen måste alltid
prövas med hänsyn till vad som anses
behövligt från fall till fall. Det är helt

naturligt bl. a. i glesbygdsblocken. Och
vi har — om jag så får uttrycka mig —
en spegelvänd problematik i de starkt
expansiva regionerna.

Utskottets skrivning binder alltså enligt
min mening inte planeringen till
vissa bestämda tal. Statsrådets uttalande
måste uppfattas som en totalbedömning,
som ger betydande frihet beträffande
planering och målsättning i de
enskilda fallen.

I år har det redovisade planeringsresultatet
bara anmälts för riksdagen.
Länsstyrelserna har fått i uppdrag att
fortsätta med att konkretisera planerna.
En andra redovisning från länsstyrelserna
beräknas ske våren 1971. Den
nu föreliggande planeringen måste därför
ligga till grund för regionala åtgärder
till dess.

Regeringen får trots bristerna i planeringstekniken
inte vara så passiv som
hittills. Det anser jag vara den sämsta
politiken. Enligt centerns mening måste
vi härvidlag liksom när det gäller arbetsmarknadspolitiken
pröva oss fram
med en viss försöksverksamhet. Jag beklagar
att försökstiden för lokaliseringspolitiken
i detta avseende inte har utnyttjats
bättre än som skett. Många ytterligare
åtgärder borde ha kunnat prövas
under den gångna perioden på cirka
fyra år. Det har framlagts konkreta
förslag, inte minst från vårt håll. Att vi
i år fullföljer våra förslag tycker jag
inte är något fel. — Jag vill redan nu
säga att det beslut som riksdagen kommer
att fatta nästa år beträffande lokaliseringspolitiken
inte bör få bindas så
hårt att inte minsta ändring eller tilllägg
kan göras.

Regeringens anmälan om regionalpolitiken
har utskottet kommenterat på
ett sådant sätt att vi alla i utskottet kunnat
enas. Jag tycker att detta är mycket
glädjande. Som vi har uppfattat saken
ansluter sig skrivningarna i mycket stor
utsträckning till den politik som vi har
försökt att föra fram under många år;
detta är som sagt glädjande. Måhända

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Anslag till regional utveckling och för

lägger partierna olika betoning på olika
avsnitt av den föreliggande skrivningen.
Vi har avstått från reservationer
och från försök att ytterligare konkretisera.
Vissa frågor i detta sammanhang
är föremål för utredning och även föremål
för remissbehandling.

Herr talman! Lokaliseringspolitiken
i övrigt kommer att behandlas av Alvar
Andersson i Knäred, varför jag övergår
till statsutskottets utlåtande nr 58 som
behandlar arbetsmarknaden.

Fjolårets statsverksproposition benämndes
som en arbetsmarknadsbudget.
Anslagen ökades mycket kraftigt
för arbetsmarknadspolitiken eller med
nära 500 miljoner kronor. Detta skedde
på grund av det prekära sysselsättningsläge
som då var rådande. Ökningen
föranledde inga invändningar. I år
är konjunkturen på uppåtgående och
efterfrågan på arbetskraft är betydande,
särskilt i södra Sverige och inom
de så kallade expansionsregionerna.
Detta under.strykes också i kompletteringspropositionen.

Regeringens förslag i år innebär ändå
en ytterligare ökning av insatserna
inom arbetsmarknadspolitiken med en
realeffekt på cirka 285 miljoner kronor.
Det är särskilt omskolningsverksamheten
och åtgärder för handikappade,
svårflyttade och äldre arbetskraft som
får största andelen av denna ökning.
Det är mycket tillfredsställande att man
i år ställt ytterligare resurser till förfogande
på dessa områden.

Beträffande de stora riktlinjerna och
de stora kostnadsposterna råder inga
delade meningar. Ändå föreligger som
herr Bohman har påpekat inte mindre
än 17 reservationer till statsutskottets
utlåtande nr 58. Reservationerna omfattar
frågor som berör mindre områden,
frågor som är aktuella för måhända
mindre grupper i avvikande förhållanden.
De många reservationerna får inte
tydas så att det skulle råda en principiell
oenighet, ty så är inte alls förhållandet.
Även om reservationerna be -

arbetsmarknadsändamål m. m.

rör frågor av mindre omfattning, har
de ändå stor betydelse för de människor
som får känning av de förslag som
förs fram i dem. Därför kan jag inte
anse dem vara betydelselösa. Tvärtom!

Näringslivets utveckling mot en mera
avancerad teknik och ständiga strukturförändringar
medför också ständiga
omställningsproblem. Särskilt den äldre
friställda och underförsörjda arbetskraften
har utomordentligt svårt att
komma in i arbetslivet igen. Det är ungefär
samma förhållanden beträffande
löntagare som företagare. Småbrukarna
utgör här den största gruppen. Som regel
har de inte en tillfredsställande försörjning
av sin verksamhet. De föreslagna
ändringar i omställningsstödet, som
föreslås i propositionen nr 56, medför
vissa väsentliga förbättringar i det avseendet.
Detta måste betyda en mjukare
och mera praktisk tillämpning som
överensstämmer med motiven för kontantstöd.
Jag beklagar att utskottsmajoriteten
såsom tidigare visat en sådan
oförståelse för att utvidga åtgärder som
syftar till en bättre försörjning, främst
för personer i glesbygderna, där det är
svårast att komma till rätta med de här
problemen.

Som jag tidigare anfört är detta en av
orsakerna till de många reservationerna,
vilka för dessa människor är utomordentligt
betydelsefulla. De olägenheter
av förändringar som till övervägande
del varit till nytta för hela vårt folk
och som ökat nationalprodukten har
hittills i stor utsträckning fått bäras av
dem som drabbats av olägenheterna.
Jag tror att enighet råder bland alla
partier om att detta inte får fortsätta.
Detta gäller inte minst småbrukarna.
Dessa olägenheter måste solidariskt bäras
av oss alla, och det gladde mig att
herr Bohman så kraftigt underströk just
detta förhållande. Oavsett konjunkturläget
behövs därför mycket stora anslag
för att hålla dessa grupper skadeslösa,
vilket kan åstadkommas genom
skyddad och halvskyddad verksamhet

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Anslag till regional utveckling

av olika slag, kontantstöd, särskilda beredskapsarbeten,
omskolning och inte
minst en rad lokaliseringspolitiska åtgärder.
Dessa frågor förs fram i reservationerna
i utskottsutlåtandena vi i
dag behandlar.

Den totala arbetslösheten i landet har
inte minskat i proportion till det ökade
antal arbetstillfällen som registreras i
arbetsmarknadsstatistiken. Det är svårigheterna
för de grupper jag nyss har
nämnt som ligger bakom detta förhållande.
Att problemen är mycket svåra
synes mig framgå bl. a. därav att generaldirektör
Bertil Olsson för första
gången sedan jag kom med i tredje avdelningen
inte har haft tid att komma
till avdelningen för att redogöra för arbetsmarknadsläget.
Det är utomordentligt
viktigt i sammanhang som dessa att
de ansvariga kan göras fria för att vid
besök i utskotten redogöra för situationen;
det gäller inte minst arbetsmarknadspolitiken
men naturligtvis också
andra områden.

Den konjunkturuppgång som vi nu
upplever slår igenom mycket ojämnt.

De regionala skillnaderna ökar. I de
högindustrialiserade områdena i vårt
land efterfrågas i dag mycket folk till
arbetsplatserna. Investeringsviljan där
är också mycket stor. I de s. k. skogslänen
och i de lågindustrialiserade områdena
är arbetslösheten däremot som
regel högre än i fjol. Investeringsbenägenheten
har där inte heller ökat tillnärmelsevis
så mycket som i expansionsregionerna.
Flyttningsströmmen
av människor från Norrland, och även
från andra områden som är industrifatliga,
har sannolikt aldrig varit större
än för närvarande; viss statistik tyder
på det.

Det låter underligt, och jag hoppas
att det är felaktigt, men hittills har nog
konjunkturuppgången av många människor
i Norrland upplevts på det sättet
att den i sig själv har varit en negativ
faktor i fråga om möjligheterna att få
arbete i hemorten. Naturligtvis bör den

och för arbetsmarknadsändamål m. m.

förbättrade konjunkturen öka möjligheterna
att anskaffa arbetsobjekt också
i dessa områden, om arbetskraften får
utnyttjas som ett starkt lokaliseringspolitiskt
medel, men förhållandet är
inte sådant nu.

Jag vill med tanke på de enskilda
människornas situationen inte i och för
sig kritisera att samhället vidtar åtgärder
för att skaffa dem arbete när det
inte är möjligt att få arbete hemma.
Arbetsmarknadsstyrelsen skall nu bl. a.
genom omdisponering av sin arbetskraft
ytterligare förstärka sina resurser
för flyttningsverksamhet. Arbetsmarknadspolitikens
mål är ju i första
hand att ge arbete och trygghet åt drabbade
individer. Det råder politisk enighet
om detta. På grund av helt otillräckliga
insatser på andra områden för
att skapa sysselsättning har arbetsmarknadspolitiken
emellertid blivit ett
medel i en koncentrationspolitik. Vi i
centern opponerar mot just detta senare.

Arbetskraften levereras gratis till företag
i expansionsregionerna. Hittills
har det gjorts gällande att de industrifattiga
områdenas bästa lokaliseringstillgång
är arbetskraften, men man kan
inte med styrka hävda detta i dag. Som
regel har dessa områden också en mycket
väl utbyggd kommunal service. Små,
marginella samhällsinsatser i övrigt har
behövts för utbyggnad av näringslivet
där; jag vill särskilt peka på bostadsområdet.
Om några år kommer inom
stora delar av vårt land — jag tänker
då inte bara på de utpräglade glesbygderna,
som inte räknas som expansiva,
och deras tätorter — bristen på arbetskraft
och den stora andelen åldringar
att vara ett direkt avgörande hinder,
herr statsråd, för företagslokalisering
till dessa områden. Har regeringen uppmärksammat
detta?

Har regeringen uppmärksammat att
vi verkligen är ute i sista minuten? Det
är inga överord när jag påstår att vissa
områden och orter i t. ex. Norrlands in -

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

land står inför en katastrof, om inte åtgärder
omedelbart vidtas. Ett politiskt
ställningstagande, varom vi i många år
framfört önskemål, är nödvändigt för
dessa områdens framtid. En utvecklingsplan
som garanterar de nödvändiga
tätorternas existens måste upprättas.
Vi kan inte fortsätta med att bara tala
om dessa problem — nu måste vi lia
praktiska resultat, i annat fall sprider
sig den pessimism som redan finns och
föder i sin tur ytterligare pessimism
som avskräcker från företagslolcalisering.

De åtgärder regeringen hittills vidtagit,
främst på det sociala området, har
gått ut på att förstärka den sociala standarden
i vissa områden. Dessa sociala
åtgärder är utomordentligt viktiga och
nödvändiga men måste kompletteras av
andra som leder till att dessa områden
tillförs sysselsättning. Från vårt håll har
vi i många år pekat på de samhällsekonomiska
och miljömässiga vådorna av
att bara passivt se på och t. o. m. stimulera
avfolkning av vissa bygder och
accelerera takten i koncentrationen till
andra områden.

Tillåt mig, herr talman, att anföra
några exempel från mitt hemlän och
nämna sådana orter som Lycksele, Storuman
och Vilhelmina. Många fler centralorter
är nödvändiga i detta län, om
man skall kunna tala om en rimlig service.
En tredjedel av befolkningen i detta
område försörjer sig alltjämt på jordoch
skogsbruk. En sysselsättningsökning
motsvarande hälften av Volvos
i Göteborg skulle rädda situationen under
den överblickbara framtiden.

Den skatteeftergift som Volvo får via
investeringsfonderna kan jämföras med
hela det lokaliseringsbidrag som man
beräknar att betala ut inom stödområdet
under hela försöksperioden 1965—
70. Regeringen har inte varit snål i sin
lokaliseringspolitik beträffande Volvo
och Göteborg. Det är sannerligen inte
tillgången på arbetskraft utan tillgången
på arbetstillfällen som utvecklar sam -

hällena. Människorna får inte flyttas
som kollin. Många av de 5 000 arbetare
som nu kommer att beredas sysselsättning
i Göteborg kommer att vara av
statsmedel flyttade norrlänningar. De
behöver bostäder i Göteborg, det måste
beredas plats för deras barn i skolor,
de kommer att ta upp platser på sjukhusen
etc. Småsmulorna till andra orter
rättfärdigar inte den stora satsningen
i denna ekonomiskt redan upphettade
region.

När konjunkturerna nu förbättras bör
enligt gällande bestämmelser investeringsfondsmedlen
användas mer restriktivt.
En viss omsättning torde emellertid
behöva medges. Den ordning som
genom särskilt riksdagsbeslut infördes
på försök under tiden 1 januari 1963 —
1 juli 1965 om konjunkturfondernas användning
i lokaliseringspolitiken bör
enligt min uppfattning återinföras. Sysselsättningseffekten
visade sig vara
mycket god enligt dåvarande inrikesministerns
redovisning i statsverkspropositionen
— jag tror att det var år
1966. På detta sätt introduceras också
företagsmässig erfarenhet i områden
som särskilt behöver den. Jag vill fråga
inrikesministern om man inom regeringen
överväger ett sådant förslag som
ett led i sysselsättningspolitiken —
skrivningen i kompletteringspropositionen
kan tyda på det. Skulle så vara
fallet vill jag notera det som en stor politisk
framgång för centerpartiet och
för strävandena att få till stånd en företagslokalisering
i områden som framför
andra behöver en sådan.

Herr talman! Jag har redovisat motiveringarna
för flera av de reservationer,
som fogats till statsutskottets utlåtande
nr 58 utan att därvid ange reservationernas
nummer. Jag vill nu till sist mer
direkt peka på en del av reservationerna.

Reservation nr 1 tar upp frågan om
förbättrad prognosverksamhet främst
för yrkesgrupper med lång utbildningstid.
Den prognosverksamhet som be -

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

drivs för närvarande är mer av punktkaraktär.
Vi behöver en mer omfattande
och ständigt rullande arbetskraftsprognos,
som måste ligga till grund för
utbildningsplanering och utbildningsval.
En sådan prognosverksamhet måste
justeras undan för undan med hänsyn
till näringslivets behov och tekniska
förändringar och naturligtvis även med
hänsyn till de utbildades egna önskemål.
För närvarande beräknas omkring
114 000 akademiker vara sysselsatta
i vårt näringsliv. Om tio år är denna
siffra uppe i omkring 280 000, en siffra
som nämndes i gårdagens TV-debatt.
I denna debatt var man litet tveksam,
huruvida detta var resultatet av en planering
av vad vi vid denna tid behöver
och huruvida planeringen inte är litet
för outvecklad. Vi anser det vara nödvändigt
med en mer utvecklad planering
på detta område.

Jag har tidigare framhållit att vi tyvärr
inte prövat så många möjligheter
att öka sysselsättningen när detta är
nödvändigt. I reservation nr 4 framförs
förslag om förmedling av arbetsobjekt.
Praktiska försök har gjorts, bl. a. i mitt
hemlän inom vissa sektorer av näringslivet
genom dess egna branschorganisationer.
Dessa försök är nu så pass gamla
att man kan bedöma resultatet. Detta
har visat sig utomordentligt lovande.
Verksamheten har dessutom visat sig
vara organisatoriskt genomförbar och
framgångsrik. Herr Bohman nämnde
— och jag har själv nämnt det i tidigare
debatter -— att en av lokaliseringspolitikens
svagheter är att den är så passiv;
den är inte aktiv och offensiv, och den
är inte, som t. ex. arbetsmarknadspolitiken,
uppsökande. Vi måste göra lokaliseringspolitiken
mer aktiv; man bör
uppsöka objekten och försöka flytta objekten
till områden, där verksamheten
är samhällsekonomiskt mest lönsam och
behövlig även ur andra synpunkter. Den
verksamhet som här föreslås skulle utan
alltför stora kostnader tillföra näringspolitiken
ett nytt och aktivt instrument.

I reservation nr 12 föreslås en höjning
av maximibeloppet för näringshjälpen
till 15 000 kronor. Detta överensstämmer
med arbetsmarknadsstyrelsens
anslagsframställning och skulle enligt
dess bedömning inte behöva föranleda
någon uppräkning av anslagsposterna.
På grund av penningvärdeförsämringen
och stigande kapitalbehov
vid investeringar är denna lilla höjning
enligt vår uppfattning motiverad. Näringshjälpen
bör också i större utsträckning
än hittills kunna ges till personer
med åldershandikapp. Enligt den senaste
tillämpningskungörelsen ges större
möjligheter härtill. Denna näringshjälp
kunde vara den riktigaste lösning som
det är möjligt att åstadkomma för
många handikappade, såväl löntagare
som underförsörjda företagare. Jag vill
i detta sammanhang nämna att cirka
25 000 småbrukare kan räknas till denna
kategori handikappade. De har ingen
möjlighet att få stöd från samhället för
försörjning inom sitt yrke.

Arbetsmarknaden kan eller vill inte
ta emot dem. De får inte något stöd
för utvidgning av sitt jordbruk och
har i många fall inte heller hälsa och
krafter för en sådan utvidgning. De
har gjort sin samhällsnyttiga insats,
bl. a. under det senaste världskriget. De
blev då lovade att ihågkommas senare,
om de hade måttliga anspråk vid den
tidpunkten.

Regeringen har visst glömt detta löfte
nu — jag vill återigen påminna om
det. Många människor i denna situation
är bittra över sitt öde, och det kan jag
för min del mycket väl förstå. Ett stöd
på denna väg skulle faktiskt betyda rätt
mycket. Det skulle ha inte minst psykologisk
betydelse, men det skulle också
reellt medföra möjligheter till en bättre
försörjning, och det vore en gest av
generositet från samhället. Många i denna
kategori anser att de av samhället
har kastats på sophögen, och det är
mycket beklagligt.

I motionen 11:615, som följs upp

Nr 22

Fredagen den 9 maj 196S

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

i reservationen nr 16, aktualiserar herr
Grebäck och jag att den totala sysselsättningsgrad
som kan skapas i anslutning
till en jordbruksfastighet, främst
i inlandsområden, fritids- och turistområden,
otc., skulle vara avgörande för
om statligt stöd skall ges. Vi är övertygade
om att man på detta sätt mycket
rationellt och till låga samhällskostnader
dels skulle skapa försörjningsmöjligheter
för många människor, dels skulle
bedriva den bästa tänkbara naturvården
och dels skapa förutsättningar för
en basorganisation för fritidsliv och turism.
Representanter från kommuner
i Norrland har nyligen uppvaktat regeringen
i denna angelägenhet, och jag
hoppas att regeringen tog allvarligt på
deras synpunkter.

Vi har i vårt land ingen samordning
att tala om mellan rationaliseringsorgan
och institutioner för exempelvis jordbruk,
skogsbruk, naturvård, turism och
fritidsservice, jakt och fiske o. s. v. Varje
organ går här stelbent på i egna banor.
Naturvårdsverket samarbetar inte
med jordbrukets rationaliseringsorgan
på ett sådant sätt att de kan bedriva
naturvård via jordbruk eller vice versa
att jordbruket stöder naturvården och
turistintressena. Det finns inget organiserat
samarbete mellan de statliga organen
i detta sammanhang.

Jag vill erinra om att generaldirektör
Paulsson ju flera gånger har tillbakavisat
att man kan bedriva naturvårdspolitik
via jordbruk och jordbrukspolitiska
åtgärder i vissa särskilt utsatta områden.
Naturvårdsverket kan rensa slybeväxta
åkrar med röj såg men vill inte
gärna gå in på ett samarbete med lantbruksnämnder
för att understödja jordbruket
och därigenom hålla bygderna
öppna. Vi vill med vår motion — och
det är det som är budskapet i reservationen
nr 16 — mjuka upp den byråkratiska
stelbentheten för att nå praktiska
resultat. Jag tror det är mycket
angeläget att vi prövar denna väg.

I reservation nr 17 yrkas anslag till

två arbetsmarknadskonsulenter. På den
•sociala sidan är två konsulenter verksamma,
och de avlönas över statsbudgeten.
Det är ett led i strävandena att lösa
de sociala problemen i glesbygderna.
Eftersom anskaffning av flera arbetsobjekt
är minst lika viktig för glesbygdernas
framtid bör särskilda insatser göras
även på detta område bl. a. på det sätt
som föreslås i reservation 17.

Herr talman! Jag vill redan nu anmäla
att jag kommer att yrka bifall till
reservationerna 1, 3, 4, 6, 7, 8, 9, 10, 12,
13, 15, 16 och 17 i statsutskottets utlåtande
nr 58.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Vi kan nu notera en
uppgång i efterfrågan på arbetskraft.
Antalet arbetslösa minskar inte bara
i förhållande till tidigare månader i år
— det är alldeles naturligt att så sker —
utan också i förhållande till läget förra
året. Fortfarande är emellertid antalet
arbetslösa högt. I mitten av april var
antalet arbetslösa cirka 42 500. Det är
en hög siffra.

Det är en ringa tröst att säga att det
samtidigt finns många lediga platser.
De finns kanske inom områden eller
branscher där de arbetslösa inte finns.
Som det sägs i statsutskottets utlåtande
behövs det därför »arbetsmarknadspolitiska
åtgärder i förening med insatser
av annat slag»---—»för att motver ka

en fördjupning av klyftan mellan
skilda delar av landet i fråga om sysselsättning
och levnadsstandard.»

Inom statsutskottet har det rått enighet
på centrala punkter rörande anslagen
till regional utveckling och arbetsmarknadspolitik.
Anslagen till arbetsmarknadspolitiska
insatser ökar med
närmare 300 miljoner kronor och kommer
nästa år att uppgå till cirka 1 900
miljoner kronor. Den femåriga försöksverksamheten
med statligt lokaliseringsstöd
skall fullföljas.

Åtskilliga reservationer finns emellertid
vid många punkter i de båda utlå -

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. in.

tanden vi nu diskuterar, punkter som är
av betydelse för möjligheterna att skapa
en effektivare regionalpolitik och arbetsmarknadspolitik.

Regionalpolitikens mål och medel
kommer att senare behandlas i anslutning
till utlåtande från bankoutskottet.
Jag vill gärna i likhet med herr Bohman
säga att det är mindre tillfredsställande
att vi nu resonerar om de konkreta förslagen
och vid en senare tidpunkt får
resonera om de principiella huvudlinjerna
för regionalpolitiken.

Också i dag berörs emellertid flera
viktiga principiella frågor. Det gäller
i första hand formerna för den fortsatta
regionalpolitiska utvecklingsplaneringen
och regeringens, länssyrelsernas och
de enskilda kommunernas roll i detta
arbete. Denna problematik kommer att
beröras i ett senare inlägg av herr Tobé,
och jag vill i första hand uppehålla mig
vid några av de konkreta förslag rörande
lokaliseringsstödet som finns i statsutskottets
utlåtande nr 57. Jag skall göra
det kortfattat, då åtskilliga av de
punkter som berörs i utlåtandet redan
relativt utförligt har behandlats av herrar
Bohman och Nilsson i Tvärålund.

Jag vill först allmänt konstatera att
den femåriga försöksverksamheten med
statligt lokaliseringsstöd går till ända
den 30 juni 1970. Vi har visserligen fått
en del siffermässiga sammanställningar
av verksamheten, men en mera genomträngande
analys av lokaliseringsverksamhetens
resultat, mål och metoder får
vi först i och med att 1968 års lokaliseringsutredning
framlägger sitt betänkande.

Med stort intresse avvaktar vi denna
utrednings arbete, och vi hoppas att utredningen
presenterar sitt betänkande
i så god tid att vi kan få en ingående
debatt innan nästa års riksdag tar ställning
till riktlinjerna för den fortsatta
lokaliseringspolitiken. Som redan har
framhållits har vi ett behov av en sådan
ingående debatt om formerna för vår
lokaliseringspolitik. Vi vet i dag egent -

ligen inte så mycket; vi känner att det
behövs en aktivare, rörligare, mer differentierad
lokaliseringspolitik, men vi
är osäkra om vilka medel vi bör använda
för att nå målen.

Frågan om det lokaliseringspolitiska
stödets geografiska avgränsning har tidigare
behandlats av riksdagen, och resultatet
har då blivit att stödområdesindelningen
har bibehållits. Också om
det är naturligt att huvuddelen av insatserna
görs inom nuvarande stödområde
och det är möjligt att göra punktvisa
insatser utanför detta område, blir
skälen för att indelningen skall upphöra
allt starkare. Det finns behov av stöd
långt utanför stödområdet, och vi behöver
på denna punkt inte avvakta 1968
års lokaliseringsutrednings arbete. Det
är inte att lappa på ett system eller att
ändra i onödan under sista året av försöksperioden,
om vi nu gör en sådan
justering. Det finns goda motiv för en
ändring. Den pågående regionalpolitiska
utvecklingsplaneringen bör kunna ge
vägledning då det gäller att bedöma var
stödet skall sättas in.

Regeringen föreslår att ramen för lokaliseringslån
under den femåriga försöksperioden
skall fastställas till 900
miljoner och att ramen för bidrag fastställs
till 200 miljoner, d. v. s. totalramen
skulle bli 1 100 miljoner. Inom
folkpartiet och centerpartiet har vi ansett
att låneramen bör göras vidare, och
vi föreslår en vidgning till 1 000 miljoner
kronor. Det finns behov av intensifierade
insatser, om de tidigare uppställda
målen för vår lokaliseringspolitik
skall kunna nås. Vi förutsätter också
att medel kommer att begäras på tihläggsstat,
om det visar sig att vidgningen
av låneramen medför behov av ökade
bidrag.

Låt mig så gå över till att behandla
några punkter i förslaget rörande arbetsmarknadspolitiken.

Jag konstaterade inledningsvis att vi
nu kan notera en fortsatt uppgång i efterfrågan
på arbetskraft men att det

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

samtidigt finns en betydande arbetslöshet,
i synnerhet i vissa län. Arbetslösheten
i norrlandslänen var i april 1969
väsentligt större än samma månad föregående
år. I dessa län är också antalet
lediga platser i förhållande till antalet
anmälda arbetslösa mycket lågt. Betydande
problem på arbetsmarknaden
möter framför allt äldre ortsbunden arbetskraft
och handikappade. Vi behöver
därför en aktiv arbetsmarknadspolitik
med goda resurser att möta de krav på
olika insatser som ställs i dag. I en arbetsmarknad
som karakteriseras av så
snabba förändringar som vår nuvarande
och säkerligen också vår framtida
arbetsmarknad behövs mångsidiga insatser
som kan skapa trygghet i arbetet.

Vi föreslår på en rad punkter förbättrade
möjligheter för samhället att
göra arbetsmarknadspolitiska insatser,
i första hand att vidta rörlighetsstimulerande
åtgärder. Jag kan inte dela herr
Bohmans bedömning, att åtskilliga av
dessa förslag har mindre betydelse. Det
är måhända en uppfattning som inrikesministern
gärna ansluter sig till. Det
gäller kanske inte stora förslag, om vi
mäter dem i pengar och jämför med de
hundratals miljoner som hela arbetsmarknadspolitiken
kostar, men för de
kategorier som åtgärderna gäller kan de
justeringar av bidragsreglerna och de
förbättringar av villkoren som vi föreslår
betyda mycket.

Jag vill också gärna säga att jag beklagar
att vi inom utskottet inte har
kunnat nå enighet om flera av de justeringar
som nu förordas i reservationer.
Med mycket begränsade ekonomiska insatser
från samhällets sida hade man
här kunnat uppnå en större trygghet för
människorna.

Jag vill bara helt kort nämna några
av de förslag som framförs i reservationer
på arbetsmarknadsområdet. Ett sådant
förslag är möjligheten att lämna
respenning då det gäller lämplig anställning
som man inte kan få på utbildnings-
eller hemorten. Ett annat är in -

komstprövningen av utbildningsbidrag,
där vi menar, att bidraget inte bör reduceras
med hänsyn till makes inkomst,
en ändring som förordas av fackliga
organisationer och arbetsmarknadsstyrelsen.
Ett tredje är större statsbidrag
till företagsutbildning, även detta ett
förslag i linje med arbetsmarknadsstyrelsens
uppfattning. Ett fjärde är att
maximibeloppet för näringshjälp bör
höjas till 15 000 kronor och att bidragsbestämmelserna
bör ändras så, att bidrag
till särskilda anordningar på arbetsplatsen
kan utgå även till en handikappad
egen företagare för egen arbetsplats.
Allt detta och ytterligare några
punkter som jag inte skall gå in på,
därför att de har berörts framför allt av
herr Nilsson i Tvärålund, hade kunnat
förbättra tryggheten för de människor
som i dag har problem på arbetsmarknaden.

Låt mig till sist med tillfredsställelse
notera att en ändring nu görs av reglerna
för det statliga omställningsbidraget,
innebärande att stödet inte skall reduceras
längre än till ett minimibelopp av
400 kronor. Då bidraget infördes förra
året, framförde vi liknande förslag, och
vi upprepade dem i vår arbetsmarknadsmotion
i januari. Vi menade att
minimibeloppet borde ha varit 500 kronor.
Den nivån hade varit väl motiverad
med hänsyn till nivån på vissa andra
sociala förmåner. Men det beslut som
nu kommer att fattas är ändå ett framsteg
och innebär ökad trygghet.

En väsentlig del av trygghetspolitiken
på arbetsmarknadsområdet återstår
emellertid, och vi väntar med intresse
på att förslag under detta år kommer att
läggas fram på det området. Jag syftar
på den s. k. KSA-utredningens arbete
för att skapa en allmän försäkring på
arbetsmarknadsområdet. Hur bra vår
arbetsmarknadspolitik i övrigt än blir,
behöver vi en bättre trygghet än vad
den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen
kan ge, en trygghet som kan gälla
alla.

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till
reservationerna nr 2, 3, 4, 5, 6 och 8
i statsutskottets utlåtande nr 57. Jag
återkommer med yrkanden om bifall
till vissa reservationer i statsutskottets
utlåtande nr 58.

Fröken LJUNGBERG (m):

Herr talman! När vi dag beretts tillfälle
att samtidigt debattera frågor som
statsutskottet behandlat i sina utlåtanden
nr 57 och nr 58 är detta ett uttryck
för det naturliga och nära sambandet
mellan dels de frågor som rör
aktiv lokaliseringspolitik och åtgärder
för speciellt människor i glesbygderna
i ett läge som fortfarande karakteriseras
av en urbaniseringsprocess, dels de
spörsmål som gäller åtgärder sammanhängande
med s. k. modern arbetsmarknadspolitik.
Det innebär inte ett förnekande
av detta samband, herr talman,
om jag nu försöker begränsa mig till
statsutskottets utlåtande nr 58 i vilket
särskilt behandlas anslagen för arbetsmarknadsändamålen.
Det rör sig här
om sammanlagt bortåt 2 miljarder kronor
som skall ställas till förfogande för
ifrågavarande ändamål och som skall
administreras av omkring 5 000 anställda
i arbetsmarknadsverket. Frågan är
hur dessa pengar och tjänster skall
kunna fördelas så att de blir effektiva.
Härom kan vi ha delade meningar, och
enligt min mening är de många reservationerna
naturliga uttryck för just
olika uppfattningar i en hel del detaljfrågor.

Inledningsvis skulle jag emellertid,
herr talman, vilja anlägga några principiella
synpunkter på arbetsmarknadspolitiken,
vilka jag tycker kommit litet
i skymundan. Det som på sätt och vis är
lättare har kommit i förgrunden, nämligen
att tala om att det och det anslaget
skall ökas eller vara lika stort som
föregående år. De principiella synpunkterna
är i viss mån föranledda av pågående
utredningar och publicerade betänkanden.
Jag tänker på den översyn

som statskontoret skulle göra av arbetsmarknadsverkets
organisation och administration
och som det redogjordes
för i ett utlåtande förra året. Där framhålles
inledningsvis följande: »Den enskilda
människans sysselsättningsproblem
är det centrala i arbetsmarknadspolitiken.
Målet för AMS måste således
i första hand vara att tillgodose individernas
krav på service och stöd.» I början
av den redovisning av arbetsmarknadspolitiken
som tidigare lagts på
riksdagens bord i form av ett vackert
häfte står bl. a. detta att läsa: »Arbetsmarknadspolitiken
utgör ett komplement
till den allmänna ekonomiska politiken
och främjar målen för denna politik.
»

Herr talman! Detta är två olika synsätt
när det gäller dessa uppgifter. Då
statskontoret skulle försöka att få grepp
om sin översynsuppgift fastnade det
tydligen från början på svårigheterna
att klart skönja en entydig målsättning
för arbetsmarknadspolitiken. Tillsammans
med Institutet för arbetsmarknadsfrågor
vid Stockholms universitet
initierade då statskontoret en rad uppsatser
av unga ekonomer. De uppsatserna
gavs sedan ut av statskontoret och
institutet gemensamt under den uttrycksfulla
benämnignen essäsamling.
Jag vill här citera vad chefen för institutet,
doktor Rudolf Meidner, har skrivit
i sin inledning: »Arbetsmarknadspolitiken
har sålunda snabbt utvecklats
till en politik, som skall förverkliga ett
stort och växande komplex av både
kort- och långsiktiga målsättningar,
där delmålen inte är klart definierade
och intet kan renodlas. Arbetsmarknadsverket
har på detta sätt tenderat
att bli ett all-verk med mycket vittgående
och svåröverskådliga uppgifter.»

Det är just något av dagens dilemma.
Här har vi å ena sidan »en officiell doktrin,
som det inte talas så mycket om
men som envisas med att betrakta arbetsmarknadspolitiken
som en del av
den ekonomiska politiken och hela den

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamal m. m.

arsenal av redskap som behövs för att
driva en viss ekonomisk politik». Å andra
sidan har vi en arbetsmarknadspolitik
som i alla dess skiftande verksamhetsformer,
antydda i förevarande
statsutskottsutlåtanden, främst bestämmes
av sociala värderingar. Det är detta
som gör att hela arbetsmarknadspolitiken
är så oerhört svår att få ett
grepp om. Det gör också att vi så ofta
talar förbi varandra, när vi här diskuterar
arbetsmarknadspolitiska frågor.

Jag skulle exempelvis mycket väl
kunna ansluta mig till en del av de reservationer
som kamraterna från mittenpartierna
fogat till statsutskottets utlåtanden
— däri instämmer jag i vad
herr Bohman sade — men det är svårt
att göra det eftersom man inte får något
grepp om effekten av och meningen
med dem. Vad är den långsiktiga och
kortsiktiga avsikten?

Det vore mycket önskvärt — där delar
jag den uppfattning som åtskilliga av
de unga ekonomerna har givit uttryck
åt i sina uppsatser — att man öppet
erkände en begränsad social målsättning
för arbetsmarknadspolitiken. Jag
vill erinra om de mycket egenartade uttryck
som en TV-debatt om arbetsmarknadsfrågorna
tog sig förra året. Då fick
några människor som var hårt trängda
av hotet om friställelser tillfälle att ställa
frågor till en panel av sakkunniga.
Frågorna kunde emellertid inte besvaras
på ett för frågeställarna tillfredsställande
sätt, utan chefen för arbetsmarknadsverket
förklarade helt patriarkaliskt
att han skulle ta sig an deras
problem, om de frågande personligen
vände sig till honom. Det var ett drastiskt
sätt att visa hur underligt utformad
hela denna verksamhet blivit: ett
jättestort ämbetsverk med starkt centraliserad
styrning och med tendens till
en sorts patriarkalism, som gör att sådana
synpunkter som herr Nilsson i
Tvärålund fört fram skjuts undan med
allmänna motiveringar av olika slag.

Det är i hög grad angeläget att det

som statskontoret anfört i sitt betänkande
i samband med den genomförda
översynen i fortsättningen verkligen
tas ad notam. Vi borde kunna få en
klarare framställning av motiveringen
till och målsättningen för svensk arbetsmarknadspolitik.

Jag skulle kunna ta också ett annat
exempel, som ligger så nära till hands
i dag och som är ganska typiskt för
det läge vi hamnat i. Jag syftar på vindelälvsfrågan.
Man har i detta sammanhang
alldeles förlorat ur sikte utgångspunkten,
d. v. s. behovet av kraftverksutbyggnad
för att öka tillgången på
elektrisk energi. Vattenfall tycks nu
också ligga mycket lågt i denna fråga.
I stället har sysselsättningspolitiska
mål skjutits i förgrunden och tillåtits
komma i motsättning till mycket viktiga
miljövårdande synpunkter.

Härvidlag skymtar återigen osäkerheten
i greppet över arbetsmarknadspolitiken.
Man skulle i detta sammanhang
ha önskat att mycket klara alternativ
uppställdes för lösande av den i
och för sig socialt angelägna sysselsättningsfrågan
i vindelälvsområdet
med samtidigt tillgodoseende av miljövårdskravet,
som i detta fall både är
starkt lokalt förankrat och har mött intresse
vida omkring i vårt land.

Herr talman! Jag har velat nämna
detta utan att det fördenskull är min
avsikt att i detta sammanhang dra upp
en debatt om Vindelälven. Jag har bara
velat ge ett exempel på den rådande
vagheten i uppfattningen om hur vår
arbetsmarknadspolitik skall vara utformad
och om vad som i dag skall ligga
inom dess område. Denna vaghet karakteriserar
även statsverkspropositionens
bilaga nr 13 liksom i stor utsträckning
skrivningen i statsutskottets utlåtanden.

Jag delar de i den tidigare debatten
framförda synpunkterna beträffande
frågan hur de individer eller grupper
som drabbas negativt av förändringar,
vilka för samhällsekonomin varit posi -

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

tiva och gynnsamma, skall hållas skadeslösa.
Den är en av de viktigaste frågorna
också i arbetsmarknadspolitiskt
sammanhang och den kopplar otvivelaktigt
samman de tre stora spörsmål,
som nu skall vara föremål för debatt,
nämligen arbetsmarknadspolitiken, lokaliseringspolitiken
och glesbygdsfrågorna.

Just däri att dessa frågor är så högaktuella
för arbetsmarknadspolitiken
ser jag ytterligare ett stöd för de synpunkter
jag velat driva — att det är viktigt
att vi kommer tillbaka till klara
sociala motiveringar för svensk arbetsmarknadspolitik.
Endast på det sättet
kan individens trygghetsfrågor, som blivit
så allvarliga, lösas på ett sådant sätt
att individen inte känner sig sviken,
inte känner sig kastad på sophögen,
som herr Nilsson i Tvärålund uttryckte
saken. Jag är övertygad om att det
är många som känner det så.

Efter denna antydan om vad jag anser
vara ett viktigt principiellt anslag
i debatten om svensk arbetsmarknadspolitik
skall jag i korthet säga några
ord i anslutning till statsutskottets utlåtande
nr 58.

Då jag har en sådan starkt social motivering
för svensk arbetsmarknadspolitik
hälsar jag med tillfredsställelse det
uttalande om prioritering av åtgärder
för handikappade och svårplacerade
som både departementschefen och utskottet
har gjort. Yi är helt och hållet
ense när det gäller verksamheten i skyddad
och halvskyddad sysselsättning, när
det gäller behovet av utbyggnad av arbetsvärden,
när det gäller det nya förslaget
om inrättande av personliga tjänster
för vissa arkivarbetare — jag tycker
det är väl värt att pröva — och när
det gäller näringshjälpen, för att nämna
några exempel.

I viss utsträckning kommer också
arbetsmarknadsutbildningen in i bilden.
Men där blir gränserna strax mera
suddiga — det framgick också av TVdebatten
i går kväll om utbildningssy -

stemet. Det skulle vara bra om någon
sorts gränsdragning gjordes mellan vad
som härvidlag är en arbetsmarknadspolitisk
uppgift och vad som är en uppgift
för utbildningsdepartementet när
det t. ex. gäller de vuxna. En sådan klarare
gränsdragning skulle kunna ge
större effektivitet åt den del av arbetsmarknadsutbildningen
som kallas för
omskolningskurser.

Hur som helst är det viktigt — jag
återkommer till detta — att de människor
som är fysiskt, socialt eller psykiskt
handikappade kommer i förgrunden
för de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.
Det är också viktigt att den
arbetskraft som är svårplacerad på
grund av sitt kön eller på grund av sin
ålder — det är inte ovanligt — kommer
i förgrunden; även härvidlag rör det
sig om sociala motiveringar.

Herr talman! Jag är övertygad om att
om det vore möjligt att få en mera klart
motiverad målsättning för arbetsmarknadspolitiken,
så skulle man också kunna
tillgodose det ur samhällets synpunkt
berättigade kravet på en redovisning
av effekten av de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna. Från moderata
samlingspartiet har vi under flera år
begärt en sådan analys av de arbetsmarknadspolitiska
effekterna. Jag skall
gärna med glädje säga att vi i år för
första gången blivit något tillgodosedda
i den skrivning som utskottet har
gjort. Utskottet har i denna talat om
önskvärda ytterligare analyser av skilda
arbetsmarknadspolitiska åtgärder enligt
motionernas syfte. Utskottet utgår ifrån
att sådana skall komma till stånd.

Jag sade nyss att även jag i viss mån
kunde ha bidragit till att öka antalet
reservanter på åtskilliga av de reservationspunkter
som här finns, men jag
har inte gjort detta av skäl som jag har
antytt. I någon mån har denna begränsning
skett därför att man litet
bättre velat se hur vägarna kommer
att te sig när de utstakats utifrån klara
motiveringar.

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

Men några saker har vi antytt där
vi tycker att just de sociala motiveringarna
ger anledning därtill. Låt mig i det
sammanhanget nämna något om den reservation
i statsutskottets utlåtande nr
58 som betecknats med nr 8 och där
man talar om företagsutbildning. Jag
tar upp denna här, därför att det finns
i statsverkspropositionen ett uttalande
av departementschefen om att svenskt
näringsliv skulle vara i avsaknad av
socialt ansvar. Det är nödvändigt, säger
han, att arbetsgivarna — det bör väl
också vara de statliga — tar det sociala
ansvar som kan krävas av dem i vårt
moderna samhälle.

Frågan om företagsutbildningen representerar
en del av det sociala ansvar
som regeringen efterfrågar. Det är
väl alldeles naturligt att i en tid då behovet
av effektivitet i produktionen är
så starkt också frågan om produktionsutbildningen
kommer in i bilden. Det
är där företagen har tagit på sig och
också vill ta på sig ett ökat ansvar. Utskottet
säger att förslaget innebär en
omfördelning av ekonomiska tillgångar
mellan staten och enskilt näringsliv som
man inte är beredd att göra. Man antyder
vidare att skulle staten härvidlag
mera samarbeta med näringslivet, skulle
detta innebära att staten betalade
en hel del av det som egentligen innebär
direkta produktionsökningar för
näringslivet.

Detta är ett begränsat synsätt. Frågan
om produktionsutbildningen sammanhänger
i hög grad med det faktum att
arbetsuppgifterna för den enskilde i
produktionen numera ändras snabbt,
på grund av framför allt den tekniska
utvecklingen och den strukturomvandling
som det flera gånger i dag har talats
om. Då är det viktigt att vi hjälps
åt att ge de människor, som är verksamma
i produktionen, det tillskott till
deras utbildning som skulle möjliggöra
fortsatt anställning för dem. Både för
den enskilde individen, näringslivet och
samhället är denna samverkan en till -

gång. Från vårt håll har tidigare förts
fram detta krav att stat och näringsliv
skall samarbeta bättre i fråga om företagsutbildningen,
och vi hävdar det
fortfarande.

En annan sak, som jag vill beröra
utan att närmare gå in på den, är förslaget
i reservationen 11 vid statsutskottets
utlåtande nr 58 om beredskapsarbete
genom entreprenadföretag. I den
kompletteringsproposition som vi har
fått på bordet -— tyvärr så sent att vi
inte har hunnit läsa den i detalj — sägs
det att beredskapsarbetena i viss omfattning
skall inskränkas. Trots detta
har väl det som anförts i reservationen
11 en viss aktualitet. Det har förekommit
en tendens hos arbetsmarknadsverket
och även hos vägverket att i mindre
utsträckning utnyttja entreprenadföretag
och i större utsträckning bygga
i egen regi. Ibland finns det skäl för
ett sådant förfarande, inte minst produktivitetsskäl.
Vad som — framför allt
i den norra delen av landet — kan vara
en olägenhet är emellertid att redan befintliga
entreprenadföretag, som ändå
har svårt att hålla en jämn sysselsättning
för sina anställda och att effektivt
förvalta det realkapital, i vilket åtskilliga
pengar är investerade, nödgas
friställa arbetsledare och annat utbildat
folk, som sedan i en arbetslöshetssituation
skall tas om hand i beredskapsarbeten.
Denna omständighet ligger
bakom vårt krav. Möjligen är detta
förhållande mera uttalat i vissa delar
av landet än i andra, men vi finner
ändå anledning att föra fram vårt förslag
som ett generellt krav.

Herr talman! Reservationen 16 vid
statsutskottets utlåtande nr 58 har herr
Nilsson i Tvärålund tidigare berört, och
jag har fördenskull kanske inte anledning
att närmare gå in på den. Vi har
från moderata samlingspartiet helt slutit
upp bakom detta reservationsyrkande,
även om det inte har underlag —
det vill jag medge — i någon motion
från vårt håll. Som jag ser det är den -

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Meddelande ang. plena fredagen den 9, tisdagen den 13 och onsdagen den 14 maj —

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

na reservation ännu ett uttryck för vad
som har varit grundtanken i mitt anförande:
det är sociala motiveringar
som måste ligga till grund för arbetsmarknadspolitiken.
Den speciella situation
som människorna i glesbygden råkar
in i genom förändringarna i dagens
samhälle kan ge oss anledning att
pröva nya former för stöd — ett stöd
som skall möjliggöra för dem att bo
kvar i den miljö där de vill leva, som
skall ge dem tillfälle att känna sig samhälleligt
nyttiga och som kanske också
kan hjälpa till att hålla bygden vid liv.
Detta är inte oväsentligt i ett läge där
lokaliseringspolitiken ännu inte är helt
klarlagd. Frågan om hur vi skall ha det
med våra norrlandsområden och med
vissa mellansvenska områden är inte
på något sätt klar. Jag tror det är viktigt
att man etablerar ett samarbete,
och det är detta som det talas om i
reservationen. Går det inte via jordbrukspolitiken
kanske det kan gå via
arbetsmarknadspolitiken eller, ännu
hellre, genom en samordning av insatser
från båda dessa håll.

Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till utskottets hemställan i statsutskottets
utlåtande nr 57, och ber att
få återkomma med yrkanden beträffande
statsutskottets utlåtande nr 58, där
jag har för avsikt att yrka bifall till
reservationerna 8, 11 och 16.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

§ 14

Meddelande ang. plena fredagen den 9,
tisdagen den 13 och onsdagen den 14 maj

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

I enlighet med vad som tidigare meddelats
kommer dagens sammanträde att
fortsättas efter kl. 17.00 utan middagspaus.

Kammarens sammanträde tisdagen
den 13 maj, som tar sin början kl. 14.00,
inledes med interpellationssvar. Sammanträdet
avses skola pågå till dess
hela föredragningslistan är genomgången,
och då debatterna med anledning
av de anmälda ärendena väntas bli tidskrävande
torde det bli ofrånkomligt att
efter sedvanligt middagsuppehåll anordna
kvällsplenum.

Onsdagen den 14 maj kommer sammanträdet
att avslutas senast omkring
kl. 16.00.

§ 15

Anslag till regional utveckling och för
arbetsmarknadsändamål m. m. (forts.)

Återupptogs behandlingen av statsutskottets
utlåtande nr 57, i anledning av
vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1969/70 till
regional utveckling, m. m., jämte motioner;
och lämnades därvid ordet, i
enlighet med förut gjord anteckning,
till

Herr ANDERSSON i Knäred (ep), som
yttrade:

Herr talman! I sitt anförande ställde
fröken Ljungberg en fråga som hon formulerade
ungefär så här: Vilka är medlen
och vad är målet? Den frågan finns
det all anledning att ställa när det gäller
lokalisering och regional planering. Vi
har i vårt land en ganska liten naturlig
befolkningsökning — födelseöverskottet
är inte så imponerande. Under senare
år har vi haft en ganska betydande invandring
som ökat befolkningstillväxten,
men den är ändå ganska blygsam.
Om man skall räkna med att de mer
expansiva orterna skall fortsätta att
växa på samma sätt som tidigare eller
i ännu mer accelererad takt måste det
innebära att allt större områden i landet
i övrigt blir utsatta för en folkav -

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

tappning. Eftersom denna i första hand
kommer att gälla ungdomen får den allt
svårare konsekvenser. Ungdomen flyttar,
de gamla människorna stannar
kvar.

Befolkningsstatistiken i de berörda
bygderna kommer ganska snart att visa
att antalet födda procentuellt blir allt
lägre och antalet döda procentuellt allt
högre. Inom en relativt snar framtid
kommer antalet döda per år att vara
större än antalet födda. Skall man vända
trenden i sådana områden måste alltså
nettoinflyttningen bli betydande. Vi
kan se på utvecklingen, speciellt i stora
delar av Norrland. Det finns där områden
— stora som sydsvenska län — som
på en tioårsperiod tappat en tredjedel
av sin befolkning. Fortsätter den utvecklingen,
kommer dessa bygder om
20 år att helt sakna människor. Men
långt dessförinnan medför avfolkningen
att normala samhällsfunktioner upphör.
Det är detta som i dag är det verkligt
allvarliga problemet. Denna utveckling
förekommer inte bara i norrlandslänen.
Även i stora mellansvenska områden
och i Sydsverige har man en liknande
situation; i flera sammanhängande kommunblock
förekommer denna tendens
ehuru inte så markant som i Norrland.

Man kan fråga sig vad de hittills vidtagna
åtgärderna inneburit. I själva verket
har strömmarna liksom tidigare
runnit mot våra stora befolkningscentra;
någon liten rännil har man kanske
fått att rinna mot de områden, där väl
ändå många hade hoppats att det samhälleliga
stödet skulle ge en positiv utveckling.

När man studerar det material som
länsstyrelserna fått från regeringen
i samband med uppdraget att utarbeta
regionala planer till handlingsprogram
för nästa etapp, frågar man sig vad detta
kommer att innebära. Får jag kanske,
innan jag tar upp den frågan, framföra
en litet vanvördig undran: Hade det inte
varit möjligt att göra de blanketter

som kommunerna har att fylla i ännu
litet krångligare? Jag är på det klara
med att det gjorts aktningsvärda försök
att få dem rätt invecklade, men nog hade
det väl funnits någon liten möjlighet
att göra dem ännu krångligare. Jag läste
i dag i en tidning att det i ett län hade
hållits en konferens angående de problem
som uppstår för kommunerna när
det gäller att besvara frågorna på alla
dessa blanketter som skall utgöra underlaget
för länsstyrelsernas planering.
Det var inte i mitt eget län som denna
konferens hölls, men jag vill gärna understryka
att jag inte tror att kunnandet
där är större. Vid denna konferens
hade det riktats en mycket allvarlig kritik
från kommunrepresentanternas sida
när det gäller insamlingen av dessa uppgifter.
Länsstyrelserepresentanterna hade
då svarat, att man ju kunde anställa
akademiker för uppdraget att fylla
i blanketterna. Det är naturligtvis ett
sätt, men huruvida detta från början
var avsikten undandrar sig mitt bedömande
efter en relativt hastig genomgång
av materialet.

Detta är emellertid inte det väsentliga.
Jag frågar mig vad man i sinom
tid kommer att kunna läsa ut av detta
material. Vad kan man t. ex. dra för
slutsatser av svaret på frågan vilka outnyttjade
resurser kommunen beräknar
ha 1975? Innebär det att en kommun
som visar att den har betydande outnyttjade
resurser 1969 och bedömer att
de outnyttjade resurserna blir ännu
större 1975 kan räkna med extra kraftiga
lokaliseringspolitiska åtgärder för
att utnyttja dessa resurser? Jag missvecklingsbart,
och följaktligen kommer
att bedöma detta område som icke utvecklingsbart
och följaktligen kommer
det över huvud taget inte att hända
någonting, d. v. s. kommunen kommer
inte bara att sakna ett aktivt lokaliseringspolitiskt
stöd utan kommunala
initiativ kommer inte att kunna genomföras
därför att man stöter på patrull

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

från överordnade myndigheter på en
mängd olika områden.

Jag skall inte närmare utveckla detta
utan vill ställa frågan, om vi kan befara
en sådan tolkning.

Ute i kommunerna står man nog ganska
undrande inför dessa saker. Frågan
är, om i framtiden regionalplaneringen
kommer att användas för en allt hårdare
dirigering över huvud taget innebärande
att enskilda initiativ mer eller
mindre förkvävs. Detta är det stora frågetecknet,
som vi emellertid antagligen
får tillfälle att diskutera i andra sammanhang
som mera rör det långsiktiga
skeendet.

När det gäller statsutskottets utlåtande
nr 57 som jag närmast tänkte yttra
mig om skall jag fatta mig kort. Herr
Mundebo har på ett utmärkt sätt redovisat
de olika reservationerna, och jag
kan ansluta mig till hans synpunkter
liksom till hans yrkande beträffande
bifall till reservationerna. Därutöver yrkar
jag bifall till reservationen 7.

Beträffande dessa reservationer vill
jag göra några kommentarer. Herr Bohman
försökte rätt utförligt förklara att
moderata samlingspartiet inte ville biträda
reservationerna — som jag förstod
att han i och för sig hade både
förståelse och intresse för — därför att
man väntade på den Lemneska utredningen
om det framtida lokaliseringsstödet
och vi för närvarande är inne
i slutskedet av en lokaliseringsstödsperiod;
vad som här diskuteras avser ju
sista året i den nuvarande perioden.
Jag vill påpeka att reservationerna innebär
förändringar i detaljer, i viss
mån av medelsanvisning o. s. v. men
ingalunda medför någon låsning av det
framtida ställningstagandet till det förslag
som kan komma fram genom 1968
års lokaliseringsutredning. Då vi i avdelningen
gick igenom de direktiv som
landshövding Lemne har fått för sin utredning
fann vi emellertid att det är ett
otal problem och frågeställningar som

han har att behandla. Vi ställer oss något
undrande till om ett komplett förslag
verkligen kan föreligga till nästa
års riksdag.

Ytterligare en sak: herr Bohman tog
i sitt anförande upp kritik mot den
kommunala subventionspolitiken, utgående
från att det när riksdagen beslutade
om lokaliseringsstöd förutsattes att
kommunerna skulle låta bli att sedan
ge ett speciellt lokaliseringsstöd. Jag
skall inte på något sätt plädera för ett
stöd i olagliga former, men jag tror att
situationen ter sig litet annorlunda från
huvudstadens horisont än ute i de kommuner
där man för att över huvud taget
kunna ha kvar något så när rimliga förhållanden
försöker utnyttja alla möjligheter
som ges för att vända en för bygden
skrämmande utvecklingstrend. Här
är det inte fråga om bypolitik. Jag är
helt på det klara med att man ingalunda
avser att rädda varje by, men när
hela landsändar utsätts för faran av att
ödeläggas är det rätt naturligt att de
ansvariga i kommunerna vill försöka
ändra utvecklingen och därvid kommer
in på åtgärder som, studerade på avstånd
och kanske i Sunt Förnuft, kan
förefalla ge anledning till viss kritik.

Vidare anförde:

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! För en tid sedan fördes
här en interpellationsdebatt om den investeringsplanering
som omtalas i den
del av statsverkspropositionen som vi
nu behandlar och som även berörs i utskottets
utlåtande nr 57. Jag skall anknyta
till det som då diskuterades men
försöka att inte upprepa mig.

Utskottet har inte reagerat mot att
vad som antyds i statsverkspropositionen
redan är verkställt genom uppdraget
från departementet åt länsstyrelserna
den 28 mars. I övrigt är utskottet mycket
positivt; jag skulle nästan kunna
säga att utskottet aningslöst har accep -

4—Andra kammarens protokoll 1969. Nr 22

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Anslag till regional utveckling och för

terat inte bara vad som föreslås i propositionen
— det är inte svårt, eftersom
det inte var så mycket — utan
också vad som anges i uppdraget till
länsstyrelserna av den 28 mars.

Utskottet har i huvudfrågan sagt att
det med tillfredsställelse noterar vad
som anförts om en uppföljning av resultaten
av länsplanering 1967. Uttalandet
hänför sig till vad som står i statsverkspropositionen
och det är inte så
mycket. Nästa uttalande av positiv inriktning
är att ett fullföljande av en
långsiktig kommunal investeringsplanering
enligt utskottet är en förutsättning
för samverkan mellan stat, kommuner
och näringsliv. Detta hänför sig väl mera
till uppdraget åt länsstyrelserna.

Jag tror också att det är en förutsättning,
men har utskottet verkligen observerat
att statliga organ -— länsstyrelserna
och departementet — förutsättes
få sista ordet när det gäller prioriteringen
mellan kommunernas och landstingens
investering? Våra 848 kommuner
åläggs — »inbjuds», har statsrådet
sagt vid något tillfälle — att till hösten
presentera sina investeringsprogram.
Nära hälften har inte sådana program,
och mer än hälften av våra kommuner
skall inte finnas till om några år — de
är med i den strukturomvandlingsprocess
med kommunsammanslagningar
som pågår.

Då frågar jag vad det tjänar till att
just nu sporra alla kommuner att upprätta
investeringsplaner. En frivillig
kommunsammanläggning kan knappast
främjas av att kommunerna nu åläggs
att planera för sig själva och upprätta
önskelistor. Det försvårar avvägningen
av investeringsönskningar inom kommunblocken.

Jag har inte i detalj läst uppdraget
åt länsstyrelserna, men jag har funnit
att kommunblocken är med när det gäller
information — de skall få reda på
vad som här skall försiggå. De skall däremot
inte behandla kommunernas investeringsprogram,
utan dessa skall

arbetsmarknadsändamål m. m.

först behandlas av länsstyrelsernas behöriga
organ och därefter remitteras
till kommunblocken och kommunerna.
De samordningssorgan som man satsade
på vid kommunindelningsreformen,
samarbetsnämnderna, som skulle knyta
ihop blocken och försöka tona ner överdrivna
förväntningar inom vissa kommuner,
har man kopplat bort. Samarbetsnämnderna
skall få ärendena på
remiss men får inte behandla dem i förväg
— så har i varje fall jag läst direktiven.

Nu tycker jag att de statliga organen
har tillräckligt många styrningsmöjligheter
ändå, bostadslånen, det statliga
vägväsendet, statsbidragen till det kommunala
vägväsendet, statsbidragen till
skolbyggandet och prövningen av skolbyggen,
statsbidragen till vatten- och
avloppsanläggningar o. s. v. Det finns
en liten fri sektor kvar i kommunerna.
En utredning för några år sedan visade
att den sällan var större än 20 procent,
ofta mindre —■ låt oss säga att 17—18
procent av investeringsvolymen i en
kommun utgör den fria sektorn. Prioriteringen
inom den sektorn är just det
som kommunalpolitikerna kan besluta
om och ta det politiska ansvaret för.

Hur blir det nu? Det är klart att man
kommer att skylla på de statliga organen:
»Vi har föreslagit skolor, vägar,
badhus och ishockeyrinkar, men de statliga
myndigheterna sade nej.» Det är
staten som får skulden för att en kommun
inte har fått göra de investeringar
som den tänkt sig.

Jag påminner om hur det var under
åren närmast efter kriget. Då fanns det
av andra orsaker restriktioner för bl. a.
reningsverk, som har gjort att våra sjöar
har blivit förstörda mer än de annars
skulle ha blivit. Man fick statsbidrag till
ledningar, men man fick inte bygga reningsverk.
Förbudet mot att bygga gymnastiksalar
har gjort att flera årsklasser
skolungdom inte har fått de kroppsövningar
i regelbunden form som är nödvändiga.
Konditionen hos många ung -

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Öl

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

domar är därefter. Kommunerna har
haft det oerhört svårt att sedan hämta
igen eftersläpningen. Samtidigt som de
bygger nya skolor skall de komplettera
gamla skolor med gymnastiksalar.

Min tes är alltså att man inte nu bör
ge sig på kommunerna, då kommunerna
genom sammanläggningar omformas till
att bli tillräckligt starka och stora för
att själva kunna handha sina angelägenheter.
Jag har ganska lång erfarenhet av
investeringsprogram eller handlingsprogram
eller vad man vill kalla det,
och jag tycker det är alldeles självklart
att kommuner — åtminstone kommuner
som skall bestå och block som snart
skall övergå till att bli nya kommuner
—■ har sådana handlingsprogram. Men
jag vet också hur de upprättas och hur
de fungerar. Jag kan ta ett exempel från
min egen kommun. Vi hade, när vi började
med detta på 1950-talet, en investeringsram
på ungefär 40 miljoner kronor
om året. Den är väl uppe i mer än
100 miljoner nu, antar jag. Men önskelistan
på vad vi skulle behöva bygga
rörde sig om mer än 200 miljoner. Den
listan gick man igenom i drätselkammaren
och prioriterade och sade: De första
fem åren skall vi göra detta, de nästa
fem åren detta, och efter tio år finns
det kvar en hel del och mycket mera
tillkommer då.

Men hur fungerade detta? Vi trodde
väl till en början att det som stod på
listan för första året och för andra året
skulle också bli byggt under dessa år,
men det blev inte alltid fallet. Det framkom
nämligen nya önskemål, och då
fungerade investeringsprogrammet på
det sättet, att man plockade in en ny
anläggning genom att plocka hort en
som man tidigare hade prioriterat.

Jag tror emellertid inte att man i inrikesdepartementets
anvisningar tänkt
att det skulle fungera på det sättet. Jag
har här ett skräckexempel i skrivelsen
till länsstyrelserna. Där finns en blankett,
betecknad 3 a. Vid skrivelsen är
alltså fogade blanketter som man kan

fylla i, vilket ju är bra. Man har också
gett kommunerna anvisningar hur dessa
blanketter skall fyllas i. I blanketten
3 a anges för A-stad — jag skall bara
som hastigast ange några rubriker: Förvaltningsbyggnad,
Riksvägen, Huvudled,
Storgatan, Esplanaden, Kungsgatan,
Elnätet, Hamnskolan, Nya skolan o. s. v.
Sedan anges kostnaden för var och en.
Detta exempel visar att kommunen inte
ens skall få utan direktiv uppifrån diskutera
vilka gator man skall använda
anslagen för. Jag menar med anslag sådana
som finansieras med skatteinkomster
respektive statsbidrag. Här skall alltså
redovisas just vilka gator det skall
gälla, vilka skolor man skall bygga, vilka
samlingslokaler man skall ha o. s. v.

Det är märkligt att man ger sig in på
sådana detaljer, när det inte fungerar på
det sättet i kommunerna. Man får
tillstånd av finansdepartementet att låna
pengar till en skola, men man bygger
en gata i stället. Pengarna är ju inte
öronmärkta på något sätt, så att man
kan säga precis vart de går, utan man
använder de lånetillstånd man har fått.
Det var den ena sidan av saken.

Men det är även ett skräckexempel
på det sättet att man redovisar, att man
under femårsperioden 1965—1969 har
investerat 3,5 miljoner men under de
därpå följande fem åren vill investera
31,6 miljoner. Därmed blir det upplagt
för vilken byråkrat som helst att säga:
Här stryker vi; eftersom man investerat
3,5 miljoner under den första femårsperioden,
kan kommunen med hänsyn
till inflationen m. m. få 4 å 5 miljoner,
men 31 miljoner är omöjligt att ge.
De är så dumma i den kommunen att de
inte begriper att det inte går att ge så
mycket.

Men det är klart att kommunerna
kommer att göra på det sättet. Kommunerna
vill visa hur stort tryck som gör
sig gällande och att allting är nödvändigt
eller nästan nödvändigt. Därför talar
kommunerna om det. Att sedan från
statlig sida sitta och plottra med sådant

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

och säga att man får göra det men inte
det, tror jag innebär att man tar sig vatten
över huvudet.

Jag är alltså förvånad över att statsutskottet
så positivt har anammat denna
fortsatta planeringsverksamhet utan att
göra klart för sig, hur det kommer att
binda kommunerna. Jag tror också
att statsmyndigheterna själva, om de
sätter sig in i detta, skulle betacka sig
för att ha detta jobb. Jag tror inte de
klarar det.

Det är klart att kommunerna skall ha
en investeringsplanering på lång sikt,
men jag tycker, att det är fel att initiera
det i detta läge, när man genom kommunsammanläggningar
försöker att få
kommunerna myndiga och i stånd att
genomföra planeringar och själva kunna
bedöma hur de skall sköta sina angelägenheter.
Låt de nya kommunerna
visa vad de går för, innan man gör detta! Emellertid

föreligger ingen reservation
i denna fråga. Jag har tyckt, eftersom
jag deltog i en interpellationsdebatt
om detta för en tid sedan, att jag
inte kunde låta detta tillfälle gå helt förbi
utan att säga någonting. I det läge
som har uppkommit har jag, herr talman,
givetvis inget särskilt yrkande.

I detta anförande instämde herr Ekström
(s).

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag hade inte alls tänkt
att gå upp i en replik till herr Tobé,
men jag kan inte riktigt förstå hans argumentering.
Han sade att riksdagen
aningslöst ställt sig bakom en promemoria
som sänts till länsstyrelserna. Någon
sådan promemoria har inte diskuterats
eller behandlats i utskottet. Enligt
min tolkning av utskottets skrivning
binder inte denna kommunerna och
länsstyrelserna på det sätt som herr
Tobé befarar. Tvärtom finns det möjligheter
att göra målsättningar som av -

viker från prognos 2, vilken prognos
får ses som en totalbedömning för hela
landet och som prognostiserar 5 procent
högre industrisysselsättning än vi
har i dag. Många andra utredningar har
emellertid prognostiserat en lägre industrisysselsättning.
Herr Tobé och jag
har tolkat utskottsutlåtandet helt olika,
och jag anser mig inte kunna låta bli
att påpeka detta.

Herr TOBÉ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Först skulle jag vilja
framhålla att det är litet skillnad mellan
vad herr Nilsson i Tvärålund och
jag avser. Han talade om det som har
varit, d. v. s. om prognosen i länsplanering
67, men jag har inte berört denna
utan talade om det nya som skall
komma och som binder kommunerna
när det gäller investeringsplaneringen.
Sedan skall man utnyttja den tidigare
prognosen och låta de kommuner som
har en positiv prognos få investera mera,
men man skall också hjälpa kommuner
med dåliga framtidsutsikter. Jag
har som sagt inte nämnt någonting om
den prognos som finns med i länsplanering
67 utan mitt resonemang gäller
investeringarna.

Herr Nilsson i Tvärålund gav en intressant
upplysning om skrivelsen den
28 mars 1969 till samtliga länsstyrelser
från statsrådet och chefen för inrikesdepartementet,
som finns omnämnd i
utskottsutlåtandet. Skrivelsen finns också
tillgänglig på utskottsavdelningens
sekretariat, men jag är inte säker på
att ledamöterna har sett den. Det
skräckexempel som jag anförde är kanske
därför obekant för ledamöterna
i avdelningen, vilket jag tycker är synd.
I annat fall hade kanske skrivningen
blivit litet mindre positiv och litet mer
försiktig.

Till departementschefens försvar får
jag väl nämna att det på skrivelsens första
sida bl. a. står följande: »Kungl.
Maj:t uppdrar åt länsstyrelserna att —
med utgångspunkt i resultatet av läns -

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

planering 1967 samt med beaktande av
dels vad föredragande departementschefen
anfört i ämnet vid anmälan av
länsplanering 1967 i 1969 års statsverksproposition»,
och nu kommer det fina,
»dels vad riksdagen kan komma att besluta
i anslutning till nämnda anmälan
och i anledning av motioner . ..» Det
är alltså det vi skall göra nu. Den 28
mars åberopades således vad som beslutats
och vad som kunde komma att beslutas,
och med statsutskottets inställning
blir det ju också ett beslut. Statsrådet
hade alldeles rätt när han gissade
att riksdagen skulle anta förslaget.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Den här debatten om
statsutskottets utlåtanden nr 57 och nr
58 har nu snart pågått i två och en
halv timme. De flesta har talat om hur
mycket vi är eniga om, men trots detta
har debatten alltså blivit omfattande.
.lag skall försöka göra mitt inlägg kort
och undvika att ta upp vad som sagts
tidigare. Jag vill emellertid understryka
att det hade varit bra om också bankoutskottets
utlåtanden i dag hade legat
på riksdagens bord, så att vi hade
kunnat debattera även dem. Men då de
motioner som behandlas i bankoutskottet
i stor utsträckning rör framtidsplaneringen,
anser jag att det inte föreligger
något hinder för att vi i dag beslutar
om statsutskottets nu förevarande
två utlåtanden.

Ingen tvivlar väl på att lokaliseringspolitiken,
eller som den nu kallas regionalplaneringen,
har kommit för att
stanna. Säkerligen får vi vid nästa års
riksdag tillfälle att fortsätta diskussionen
om dessa frågor. Jag kan instämma
i vad herr Bohman tidigare sade, att vi
kanske får försöka finna nya vägar att
utjämna de skillnader som nu råder
mom olika regioner i landet.

Vid läsningen av statsutskottets utåtanden
och de i ämnet väckta motiolerna
liksom vid åhörandet av denna
debatt kan man få den uppfattningen,

att oenigheten i dessa frågor är stor.
Den är emellertid bara skenbar. I huvudpunkterna
har utskottet varit enigt.
Det har också rått enighet om att det
enskilda näringslivet, alltså den privata
företagsamheten över huvud taget, inte
klarar de problem som uppstått genom
den allt snabbare urbaniseringen. Samhället
måste därför ingripa. Ur ideologisk
synpunkt är det värt att notera
att problemen måste lösas genom samhällets
försorg. Som redan framhållits
är vi också eniga när det gäller regionalpolitikens
mål och medel och i anslutning
härtill om den regionala samhällsplaneringen
liksom även beträffande
anslaget till arbetsmarknadsändamål
om 1 900 miljoner kronor. Det är
de helt dominerande frågorna i förevarande
två utlåtanden, och där har
utskottet varit enhälligt.

Trots herr Bohmans redogörelse för
innehållet i statsutskottets utlåtande nr
57 tar jag mig ändå friheten säga några
ord om vad vi lägger in i ordet regionalpolitik,
och det gör jag kanske bäst
genom att citera vad utskottet skrivit
på s. 4:

»Regionalpolitikens mål och medel.
Termen regionalpolitik har kommit till
användning som beteckning för såväl
strävandena att förena ett effektivare
resursutnyttjande och ökad ekonomisk
tillväxt med förbättrad jämvikt i den
näringsgeografiska utvecklingen som
åtgärder för att trygga acceptabla levnadsförhållanden
i orter och regioner
där en långsiktig bedömning ger vid
handen att en vikande utveckling är
ofrånkomlig.»

Det tycker jag är ett koncentrat av
vad vi lägger in i uttrycket regionalpolitik.
I det begreppet ingår ekonomiska
och lokaliseringsstimulerande åtgärder
liksom även åtgärder för att stödja områden
där man måste acceptera inte
minst en vidareutvecklad och målinriktad
samhällsplanering.

Frågan om vilka orter som skall bedömas
som utvecklingsbara måste i första

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Anslag till regional utveckling och för

hand prövas inom den lokala planeringens
ram. Därvidlag kommer säkert
olika uppfattningar att göra sig gällande,
såsom också har framskymtat både
i denna debatt och i den allmänna diskussionen.
Min egen uppfattning — som
är densamma som utskottets — är att
de läns- och kommunalpolitiska organen
aldrig, när det blir fråga om att välja
ut orterna, kan säga: »Gånge denna
kalken ifrån mig», om man verkligen
önskar en progressiv utveckling i sin
region. Denna regionala planering kommer
att bilda underlag inte bara för
prioriteringen av det direkta lokaliseringsstödet
utan även för samhällsbesluten
i övrigt och, får man hoppas, för
industrins lokalisering. Det måste vara
till fördel för den framtida debatten, att
denna i och för sig ganska självklara
uppfattning relativt klart kommer till
uttryck i ett utlåtande från statsutskottet.

Till grund för den regionala politiken
ligger länsplanering 1967 som presenterar
de regionala målsättningarna. Denna
kan inte få bindande verkan, men
utskottet har i likhet med vad departementschefen
gjort strukit under värdet
av målsättningar för de statliga och
kommunala organens beslut och även i
annat sammanhang framhållit att de bör
ha betydelse för näringslivets framtida
planering.

Härvid uppstår emellertid också frågan
hur samhället skall kunna stödja de
regionala målsättningarna. Det har visat
sig att det inte räcker enbart med lokalisering
av offentliga företag och med
lokaliseringsstöd, utan det kan i vissa
områden där det bedöms nödvändigt att
bryta den spontana utvecklingskurvan
bli erforderligt att skapa möjligheter till
statlig eller halvstatlig företagslokalisering
samt att påverka näringslivets lokaliseringspolitik.
Åtgärder i denna riktning
övervägs av en av chefen för industridepartementet
särskilt tillkallad
delegation för statlig industrietablering.
Det är med stora förhoppningar och

arbetsmarknadsändamål m. m.

med stort intresse man emotser de resultat
som därvid kan uppnås.

Ett enigt utskott är emellertid på det
klara med att det inte kommer att bli
möjligt att stödja alla de olika och ofta
motstridiga regionala målsättningarna.
Härvidlag kommer den obehagliga prioriteringsfrågan
in i bilden, och den måste
vi ta ställning till. Vi kan inte genom
ett aldrig så aktivt stödprogram lösa
alla de problem som uppstår. Det är av
värde att utskottet kunnat enas härom
till gagn för strävandena att i framtiden
uppnå den uppställda målsättningen.

Utskottet ansluter sig till propositionens
tanke att man skall försöka stödja
strävandena att flytta en del av totalexpansionen
till livskraftiga stadsregioner
i skilda delar av landet. Vi anser
att det inom varje län bör finnas minst
en stadsregion som kan utvecklas av
egen kraft. Men — och det är kanske
den stora frågan — vi anser också att
planeringen skall kunna ge underlag för
spridande av insatser bland sekundära
tätorter och orter som måste hållas livskraftiga
som stödjepunkter för ett större
glesbygdsområde.

Utskottet har också enhälligt godtagit
vad som anförts om inriktningen av de
sysselsättningsskapande åtgärderna i
övrigt. Detta innebär bl. a. att man för
vissa block får acceptera prognos 2,
även om detta innebär ett lägre befolkningstal
än vad målsättningen anger.
Detta gäller för blocken utanför norra
stödområdet. För block inom detta stödområde
innebär det att en satsning på
rgeioner med spontan växtkraft bör
stödjas.

Det kanske i detta sammanhang bör
sägas att vi där insatserna inom lokaliseringspolitiken
inte varit tillräckliga
måste skapa ungefär 12 400 nya arbetstillfällen
för att nå upp till vad som anges
i prognos 2. Det innebär också en
motsvarande siffra för hela landet på
59 000 nya arbetstillfällen.

Genom prioriteringen kommer vi
även i fortsättningen att få uppleva att

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamal m. m.

orter, ja, kanske hela regioner omkring
växtkraftiga orter kommer att få vidkännas
en befolkningsuttunning på
längre sikt. Därför måste planeringen
också ta hänsyn till att de människor
som av olika anledningar måste eller
vill stanna kvar där kan få en hygglig
service. Denna service bör bli så likvärdig
som möjligt med den som andra
medborgare får. Åtgärder i denna riktning
sammanfattas som bekant i begreppet
»glesbygdsåtgärder».

Utskottet skriver i detta sammanhang
följande — jag tar mig friheten att till
protokollet läsa in samma passus som
den herr Bohman tidigare anförde: »En
vidareutveckling av glesbygdsstödet blir
därför nödvändig. Enligt utskottets mening
bör det framstå som självklart att
det ekonomiska framåtskridande som
främjas genom omstruktureringarna i
näringslivet får bära kostnaderna för
att samhällsservicen bibehålls i rimlig
omfattning och en del av de kapitalförluster
som måste drabba enskilda människor
i utflyttningsområden.» Därvidlag
är herr Bohman och jag helt eniga.
Vi är också eniga om att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t bör ge till
känna vad utskottet anfört i anledning
av förre inrikesministerns uttalande i
statsverkspropositionen om den regionala
samhällsplaneringen.

Jag skall inte tala om de reservationer
som fogats till statsutskottets utlåtande
nr 57 — det har herr Bohman redan
gjort. Men jag vill framhålla att vi i
utskottet varit eniga om att statliga företag
skulle få lokaliseringsbidrag. Jag vet
faktiskt inte hur jag skall uppfatta herr
Bohmans resonemang när han i detta
sammanhang talar om statliga företag.
Skall dessa möjligen kunna få lokaliseras
till orter där det enskilda näringslivet
inte vill starta företag? År avsikten
att man skall kunna driva denna politiska
propaganda som vi hör i så många
olika sammanhang — att de statliga företagen
inte sköts, att de går med förlust
o. s. v.? Vill man ha en plattform

för politisk propaganda är det resonemanget
riktigt, men vill man ha en statlig
företagsamhet som skall konkurrera
på lika villkor med näringslivet i övrigt
är resonemanget helt felaktigt.

Herr Bohman byggde ut sitt resonemang
med att tala om att statliga företag
eventuellt hämmar den enskilda industrins
vilja att investera. Jag skulle
vilja höra herr Bohmans uppfattning om
hur det hade varit i luleå-, kalix- och
piteåregionerna utan statlig företagsamhet.
Jag har en känsla av att norrlandsproblemet
hade varit mycket större i
dag om en statlig satsning inte gjorts
där uppe.

I övrigt har herr Bohman och jag helt
och hållet samma uppfattning när det
gäller reservationerna vid utlåtande nr
57: det är det sista året som de nu gällande
bestämmelserna tillämpas, och
därför bör några ändringar inte göras.
Låt mig än en gång understryka att vi
har drygt 300 miljoner kronor till lån
och drygt 50 miljoner till bidrag för den
tid av ett år och ett kvartal som återstår.

Men trots att det talats så mycket om
enighet när det gäller den regionala
samhällsplaneringen — bl. a. herr Nilsson
i Tvärålund sade ju att det inte råder
några principiella åsiktsskillnader
— har man alltid en känsla av att olika
partier försöker göra ett utspel i denna
fråga och hävda att de vill så mycket
mera. Herr Nilsson i Tvärålund berörde
den satsning som Volvo gör i Göteborg.
Jag erkänner att det inte i någon
större utsträckning faller ett guldregn
på andra orter, men en och annan droppe
kommer ju uppe i Norrland. Självfallet
kan man kritisera Volvos satsning
i Göteborg. Men vilka åtgärder har herr
Nilsson i Tvärålund att föreslå för att
stoppa denna expansion? Skall vi slopa
skattefriheten för investeringsfonderna?
Skall vi inte ha några investeringsfonder?
Skall vi införa etableringskontroll?
Det är viktigt att vi får detta klart för
oss.

Utan att göra gällande att jag på nå -

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

got sätt begriper bilindustrins problematik
vill jag framhålla att såväl Volvo
som SAAB i förhållande till andra länders
bilindustrier är mycket små. Det
gäller för Volvos del även efter utbyggnaden
i Göteborg.

Jag har redan tagit steget från den
regionala planeringen till arbetsmarknadspolitiken.
Det är ganska kort. Där
måste jag kanske syssla litet mera med
reservationerna. Visserligen har fröken
Ljungberg yrkat bifall till de flesta. Moderata
samlingspartiet har därvidlag
en del gemensamt med de övriga borgerliga
partierna.

Låt mig först konstatera att vi satsar
ytterligare på arbetsmarknadspolitiken.
I förhållande till innevarande
budgetår blir det 285 miljoner kronor
mer för 1969/70. Detta föreslogs mot
bakgrunden av den förbättrade konjunktur
man förutsåg i januari månad.
I dag kan vi konstatera att denna konjunktur
har blivit ännu bättre än vi
kanske trodde. Under våren har antalet
lediga platser ökat mycket väsentligt,
och siffran är praktiskt taget lika hög
som den var i april 1965. Vid detta tillfälle
hade vi en påtaglig överefterfrågan
på arbetskraft. 54 890 lediga platser hade
anmälts den 14 april och 42 553 arbetslösa
kunde samtidigt noteras.

Det är emellertid en oerhörd skillnad
mellan förhållandena i norra Sverige
och i södra och mellersta Sverige. Det
är detta som är vårt stora problem i
dag. De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
har lättast att slå igenom på den
yngre och välutbildade arbetskraften,
medan det är mycket svårare när det
gäller att ge den dåligt utbildade, den
handikappade, den äldre och den lokalt
bundna arbetskraften nya jobb och nya
möjligheter. Även fröken Ljungberg var
inne på detta.

Vi skall dessutom också notera att vi
inte rent statistiskt skall jämföra den
arbetslöshetssiffra vi i dag har med
den som vi hade för två år sedan. Våra
ökade ambitioner har lett till att grup -

per som för bara ett par, tre år sedan
aldrig tänkte på att anmäla sig till en
arbetsförmedling i dag ställer sig hos
denna och söker jobb. Det blir samhället
som skall försöka skaffa dem ett meningsfyllt
arbete, vilket också är samhällets
uppgift att göra.

Den uppgång som vi för närvarande
har i vissa delar av landet, som är glädjande
men kan medföra att vi måste
vidta vissa åtgärder för att undgå en
överhettning i konjunkturerna i dessa
områden, ger oss dock möjligheter till
en mer aktiv politik när det gäller regioner
som drabbas svårt av den kvardröjande
arbetslösheten. Den ger oss
även tillfälle att göra större insatser när
det gäller svårplacerade arbetslösa. Genom
att vi får ett större totalt utrymme
kan vi använda en större andel till regionala
och selektiva åtgärder i dessa
områden.

Herr Nilsson i Tvärålund var inne på
detta. Han försökte göra gällande att vi
saknade hans partis stora intresse för
dessa grupper. Jag tror att det hade varit
bättre om han hade stått kvar på
den principiella ståndpunkt som han
deklarerade i början, nämligen att vi
inte har några skilda åsikter och att det
endast är detaljer vi ordar om i sammanhanget.

Jag vet inte om jag skall gå igenom
alla reservationerna, men jag skall göra
det mycket kort.

Reservationen 1 gäller ett prognosinstitut
och en rullande arbetskraftsbudget.
Jag tror inte att någon i utskottet
ifrågasätter värdet av att ha en sådan.
Men majoriteten anser att det är
mycket svårt att få en sådan. Tyvärr
är nog vår bedömning den mest realistiska
i dagens läge.

Reservationen 3 från mittenpartierna
om parlamentarisk representation i låginkomstutredningen
har väl inte kommenterats
så mycket under debatten,
och jag skall inte heller göra det. Jag
tror att den har tillkommit därför att
en person, som haft att göra med denna

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

enmansntrcdning som expert, har kommit
in i riksdagen; kanske är den också
ett utslag av rundabordstänkande.

Förslaget i reservationen 4 om förmedling
av arbetsprojekt avslogs i fjol,
och jag skall inte ta upp något resonemang
om det; det kan inte tillföra debatten
något nytt.

Beträffande reservationen 5 från folkpartiet
om resebidrag till nyutbildad
arbetskraft redovisar utskottet de regler
som gäller sedan år 1968. Det är en
ganska kort tid de har verkat, och vi
tycker att de skall prövas litet längre
innan vi gör några ändringar. Med anledning
av motionsförslag om förbättring
av resebidragen, så innebär prop.
en förbättring så att man även under
de första sex månadernas bortovaro
skall få sina resekostnader betalade i
den utsträckning de överstiger 75 kronor.
Jag vill också understryka att de
nuvarande reglerna täcker rimliga krav
i detta avseende.

Det händer ganska egendomliga saker
ibland, när vi diskuterar arbetsmarknadspolitiken.
Herr Nilsson i Tvärålund
talar om att vi inte skall ha några
rörlighetsfrämjande bidrag. Utbildningsbidragen
är emellertid i viss mån
rörlighetsstimulerande, och dem vill
han som reservant öka på litet utöver
utskottets förslag. Det kan ju vara bra,
men när det gäller inkomstprövning är
det alltid frågan om en prioritering.
Vad provanställningen beträffar anser
vi att även den handikappade arbetskraften
skall ha så god utbildning att
den kan konkurrera på arbetsmarknaden.

Vad gäller företagsutbildningen säger
s''ig reservanterna inte vilja ändra kostnadsfördelningen
mellan staten och företagen.
Det vill inte heller majoriteten,
och just i detta förhållande bottnar dess
tvekan inför en ökning på detta område.
Jag blev ganska fundersam när fröken
Ljungberg i sitt anförande ett par
gånger framhöll att arbetsmarknadspolitiken
skall ha klara sociala målsättning -

ar och sedan sköt in en viss kritik mot
att inrikesministern i propositionen har
sagt att företagen skall ta det sociala
ansvar som krävs av dem i vårt samhälle.
Tyvärr, fröken Ljungberg, finns det
en hel del företag som kan konstateras
icke ha tagit det sociala ansvar som de
borde ta. Vilka är det som avskedas
först? Jo, det är de äldre och de handikappade
som först får gå, om det blir en
inskränkning i företagen. Dessa kanske
motiverar detta utifrån sina kortsiktiga
ekonomiska synpunkter, men jag
ifrågasätter om det är ekonomiskt försvarbart
ens för företaget, om man ser
det isolerat. Inom socialdemokratin
kommer vi nämligen aldrig att acceptera
att dessa människor lämnas utanför
ett aktivt samhällsstöd, och därför måste
vi via skattemedel och dylikt sätta i
gång skyddade verkstäder för att ge
dem en försörjning likvärdig med alla
andras. Dess värre brister det, som sagt,
i många fall ute i vårt samhälle när det
gäller företagens sociala ansvar.

Vägbyggandet — som tas upp i reservationen
9 — diskuterade herr Nilsson
i Tvärålund och jag för omkring tre
månader sedan. Det blir väl ingen större
ökning av vägbyggandet som beredskapsarbete,
men det är tydligt att vi i
alla fall skall ha ett par tre diskussioner
i frågan om året. Jag hänvisar till
vad jag sade när vi behandlade tillläggspropositionen.

Även reservationen 10 om hantverkslokaler
är en mittenreservation. Den har
hängt med sedan 1964, även om det i
år märks en viss uppmjukning. Förslagen
i reservationen 10 kanske kan tas
upp när vi vid nästa års riksdag skall
diskutera den framtida utformningen
av lokaliseringspolitiken.

Beträffande frågan i reservationen 11
om beredskapsarbete genom entreprenadföretag,
som fröken Ljungberg tog
upp, har utskottet redovisat att entreprenadandelen
beräknas öka från 50
miljoner kronor under budgetåret 1967/
68 till 100 miljoner budgetåret 1969/70.

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

De siffrorna visar att entreprenadfirmorna
inte precis är utsatta för någon
diskriminering.

I reservationerna 12 och 13 krävs
högre maximibelopp för näringshjälp.
Även här är det fråga om avvägningar
mellan olika behov. De summor det
rör sig om är visserligen inte så stora
att de skulle påverka budgeten i någon
större utsträckning, men de har dock
fått stå tillbaka för andra behov.

I fråga om bidrag och lån till motorfordon
har en del motioner väckts. Utskottet
hänvisar till att man vill avvakta
utredningsförslaget innan man
omprövar bidragsreglerna.

Utskottsmajoriteten och reservanterna
är beträffande formerna för den
halvskyddade sysselsättningen överens
om att beslut skall fattas av Kungl.
Maj:t. Vi som tillhör utskottsmajoriteten
tycker därför att det inte finns någonting
att skriva till Kungl. Maj:t om
i denna fråga.

I reservationen 16 om ett statligt kreditstöd,
som bl. a. fröken Ljungberg
och herr Nilsson i Tvärålund har talat
om, krävs en översyn av de arbetsmarknadspolitiska
medlen för att bistå den
lokalt bundna arbetskraften. Jag har
redan framhållit att arbetsmarknadsåtgärderna
bör inriktas på regioner och
grupper som har särskilda svårigheter.
Glesbygdsfrågorna måste emellertid
fortlöpande belysas. Vi kan dock inte
acceptera att den första åtgärden för
att lösa problemen skulle vara att ge
vissa jordbrukare ett särskilt kreditstöd
vid sidan av det av riksdagen beslutade.
Om reservanterna verkligen har ett
positivt intresse av att lösa dessa människors
problem bör de inte hålla fast
vid det kravet.

Det finns mycket mer att säga om
dessa frågor — jag har en hel del anteckningar.
Jag ber emellertid nu att få
yrka bifall till utskottets hemställan i
statsutskottets utlåtande nr 57. Med yrkanden
i fråga om statsutskottets utlåtande
nr 58 ber jag att få återkomma.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag knöt några synpunkter
till departementschefens resonemang
om att etablera statliga eller
halvstatliga företag i avfolkningsbygderna,
och det föranledde herr Fagerlund
att reagera hårt. Jag vill därför
öppet förklara att jag inte har någonting
emot — tvärtom hälsar jag det
med tillfredsställelse — att man etablerar
statliga och halvstatliga företag i sådana
områden, om det inte på andra
sätt går att åstadkomma den företagsamhet
som behövs. Då säger herr Fagerlund
att detta innebär att herr Bohman
är ute efter att bedriva den propagandan
mot statliga företag att de
inte kan driva sin verksamhet lönsamt.
Nej, herr Fagerlund, det är inte alls
vad jag är ute efter; vi har inte drivit
sådan propaganda mot Norrbottens
järnverk och andra liknande företag
som har etablerats, drivit sin verksamhet
och byggts ut av lokaliseringspolitiska
skäl. Jag hävdar i stället min linje
därför att det är fråga om att på det
mest effektiva sättet utnyttja de resurser
som står till vårt förfogande. Om
det finns förutsättningar för ekonomisk
drift med enskilda företag leder det till
en bättre resursanvändning än om vi
skulle etablera statliga företag. Vi kan
behöva etablera statliga företag på andra
områden. Våra resurser är begränsade;
det gäller att sätta in dem där de
verkligen behövs.

Jag anser —- och den ståndpunkten
har jag alltid hävdat — att det icke
bör vara ett självändamål att bedriva
statlig företagsamhet. Det skall föreligga
alldeles speciella skäl härför, och bevisbördan
för att sådana skäl föreligger
vilar på dem som vill driva statlig
företagsamhet.

Herr Fagerlund berörde också de
synpunkter jag framförde då jag ställde
frågan: Kan det möjligen vara så
att förekomsten av en stor statlig sektor
och förekomsten av ett brett lokaliseringsstöd
hämmar initiativkraften hos

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsanaamal m. m.

enskilda företag? Jag uttryckte mig,
som de då närvarande kammarledamöterna
kunde observera, utomordentligt
nyanserat. Jag framhöll att problemet
var besvärligt men att det här kunde
finnas psykologiska samband som det
kunde vara värt att studera, om nu detta
är möjligt. Det är i och för sig naturligt
att enskilda företag blir tveksamma
beträffande möjligheterna att bedriva
en lönsam verksamhet inom landsdelar
där bara statliga företag etableras
och där i övrigt omfattande stödåtgärder
erfordras. Problematiken är besvärlig
och intressant. Just därför är
det värt att diskutera den. Jag uttryckte
mig alltså inte så kategoriskt som
herr Fagerlund ville göra gällande. Jag
ställde en mycket nyanserad fråga.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
vad herr Fagerlund sade
om att utskottets skrivning inte binder
planeringen för framtiden. På den
punkten är vi alltså helt ense.

Herr Fagerlund var inne på vad jag
anförde om investeringsfonderna och
Volvo i Göteborg. Han tyckte att vi i
Norrland och annorstädes skulle vara
nöjda med, som herr Fagerlund uttryckte
det, de droppar som hade fallit över
andra delar av landet. Jag tror inte att
han har så många meningsfränder på
den punkten, i varje fall inte i de delar
av landet som behöver så mycket
mer än droppar av investeringsfonderna.

Vad är centerns alternativ? Får jag
på nytt peka på de motioner som vi under
tidigare år väckt och som innehåller
förslag om att investeringsfonderna
bör användas som lokaliseringspolitiskt
medel på samma sätt som under tiden
1 januari 1963 till den 1 juli 1965.

Vad beträffar frågan om utbildningsprognoserna,
som berörs i reservationen
nr 1 till statsutskottets utlåtande nr
58, säger herr Fagerlund att sådana sä -

kert skulle vara bra att ha. Men han
anser att det är mer realistiskt att ändå
ingenting göra. Jag skall avstå från att
kommentera den argumenteringen; den
talar nog för sig själv.

Den äldre och handikappade arbetskraften
permitteras först, säger herr Fagerlund.
Plan sade det på ett sådant
sätt att jag fick intrycket att han ansåg
att företagen generellt handlar så. Jag
bestrider att så är fallet. Centern har
absolut inte uppfattningen att det är på
det sättet; företagen är inte socialt så
ansvarslösa att de generellt handlar så.
I de fall detta förekommer, är det otillfredsställande.

Vi kan inte lösa den lokalt bundna
arbetskraftens problem på det sätt som
föreslås i reservation nr 16, säger herr
Fagerlund. Det är faktiskt ett stående
argument mot praktiskt taget varje förslag
som vi lägger fram i enskilda fall;
detta är inte något trollmedel att lösa
alla problem, säger man på nästan varje
punkt, och så händer praktiskt taget
ingenting. Jag är också medveten om
att man inte löser alla problem genom
vårt förslag i reservation nr 16, men
man skulle lösa vissa problem. Jag vill
hänvisa till det yttrande som mitt hemläns
landsting avgivit i detta avseende
och till den uppvaktning som gjorts av
representanter för inlandskommuner i
Norrland.

Herr Fagerlund säger också, att glesbygdsfrågorna
fortlöpande måste överses.
Jag anser att regeringen inte gjort
det på ett tillfredsställande sätt. Om
man ser på det stora behovet, finner
man, att det närmast är fråga om passivitet
från regeringens sida.

Herr MUNDEBO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall beröra en enda
punkt där herr Fagerlund särskilt angav
att jag hade talat för en av reservationerna,
nämligen den som gäller
flyttningsbidragen till nyutbildade.

Vi vet att nyutbildad arbetskraft
många gånger har svårt att få lämplig

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. in.

anställning. Vi har strukturella problem
på vår arbetsmarknad även om vi
får bättre arbetsmärknadsprognoser,
som jag i likhet med herr Nilsson i
Tvärålund vill understryka vikten av.
Det är då synnerligen motiverat att
också nyutbildad arbetskraft kan få
flyttningsbidrag, och arbetsmarknadsstyrelsen
har i år liksom tidigare föreslagit
ökade möjligheter att bereda nyutbildad
arbetskraft flyttningsbidrag.
Vi tycker att detta förslag är bra och
har därför framfört det i vår arbetsmarknadsmotion
och i reservation nr
5 till statsutskottets utlåtande nr 58.
Det är en av åtskilliga punkter där vi
bar biträtt arbetsmarknadsstyrelsens
förslag.

Herr FAGERLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bohman och jag
är oeniga när det gäller de statliga företagen,
och detta är helt naturligt eftersom
vi har en helt och hållet motsatt
ideologisk inställning. Herr Bohman
säger att resurser som står till vårt
förfogande kommer bäst till användning
när de används av det privata näringslivet.
Om vi ger staten och kommunerna
möjligheter att bedriva en verksamhet
på lika villkor kan denna enligt
min åsikt bli lika effektiv, men om de
statliga företagen ständigt skall slussas
till regioner där det är svårast att etablera
företagsamhet kan man inte begära
samma lönsamhet.

Till herr Nilsson i Tvärålund vill jag
säga att jag aldrig sagt att vi skall vara
nöjda med »duggregnet». Jag sade bara
i mitt anförande att det hade duggat
på ett och annat ställe i sammanhanget,
På min fråga vilka åtgärder som skall
vidtagas, om vi skall slopa skattefriheten
på investeringsfonderna eller ha
etableringskontroll, svarade herr Nilsson
ingenting. Han sade att förslag
framställts gång på gång men ingenting
händer. Den förutvarande inrikesministern
har väl aldrig fått så mycket
beröm från den här talarstolen för den

verksamhet som har bedrivits och som
redovisas i propositioner under 1969
års riksdag som sedan han lämnat regeringen.
Detta bevisar väl att herr
Nilsson haft fel alla de gånger han yttrat
sig i ämnet från talarstolen eller
också att det har hänt någonting på
det här området.

Det är fullständigt riktigt som herr
Mundebo säger att förslagen i de flesta
reservationerna härleder sig från arbetsmarknadsstyrelsens
petita. Men jag
är som riksdagsman inte tvingad att
säga ja till alla förslag som kommer från
arbetsmarknadsstyrelsen. Trots att jag
är anhängare av en aktiv arbetsmarknads-
och lokaliseringspolitik anser jag
att vi skall ha rättighet att pröva sådana
förslag i lika stor utsträckning som
andra förslag som behandlas här i riksdagen.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tror att kammaren
i övrigt lyssnade och uppfattade vad
jag sade beträffande investeringsfonderna.
Om herr Fagerlund hade öronen
tillstoppade, ber jag att få upprepa i
stort sett vad jag sade.

Jag sade att investeringsfonderna bör
användas på samma sätt som under tiden
den 1 januari 1963 — den 1 juli
1965, alltså under ett och ett halvt år.
Om jag inte minns fel uppgav inrikesministern
i .statsverkspropositionen
1966 att 668 miljoner hade använts för
detta ändamål och initierat investeringar
på 1,3 miljard, alltså ungefär samma
summa som Volvo nu investerar
i Göteborg.

Det är på det sättet som investeringsfonderna
enligt min mening bör användas
såsom lokaliseringspolitiskt medel.
Dessutom har vi ju föreslagit många
andra åtgärder, som jag inte nämnde
och som inte har berörts i diskussionen
— jag skall därför heller inte gå
in på de initiativen vid detta tillfälle.

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Anslag till regional utveckling och för arbetssnarknadsändamål m. m.

Herr MUNDEBO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig bara få säga
till herr Fagerlund att inte heller jag
anser det vara riksdagsmännens uppgift
att godta ämbetsverkens alla förslag;
men om verkens förslag är väl
grundade och om utvecklingen på arbetsmarknaden
visar att det finns behov
av det stöd som det gäller här,
litar jag minst lika mycket på ämbetsverkens
bedömningar som på regeringens.

Herr FAGERLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Bara ett par ord!

Det var innan vi hade börjat med lokaliseringspolitiken
som investeringsfonderna
användes såsom lokaliseringsmedel.
När vi i stället införde lokaliseringspolitiken
var den saken ur världen,
även om den har förts på tal också
vid andra tillfällen. Jag hörde vad herr
Nilsson i Tvärålund sade, och om detta
var svaret på min fråga om vilka åtgärder
vi skulle vidta, tycker jag att
svaret var ganska otillfredsställande —
det får herr Nilsson i Tvärålund ursäkta.

Herr Mundebo sade att vi bör godta
förslag som kommer från ämbetsverken,
om de är välgrundade. Ja, men vi
har olika uppfattningar om hur välgrundade
förslagen är, och jag anser
inte att herr Mundebo kan sätta sig på
några höga hästar och bedöma, hur välgrundade
förslagen är.

Herr ÖSTRAND (s):

Herr talman! Denna debatt har nu
pågått i över tre timmar och har rört
sig över ett mycket vidsträckt område.
När man kommer in i debatten i detta
skede är det därför omöjligt att undvika
att i någon mån upprepa vad tidigare
talare redan har sagt. Det är möjligt
att även jag nu kommer att göra det,
men i stället skall jag lova att fatta mig
mycket kort.

I motionerna I: 541 och II: 679 har
vi tagit upp problematiken kring de nu -

varande flyttningsbidragens storlek och
utformning. Vi är klart medvetna om
att flyttningsbidragen i sin helhet är
otillfredsställande, men vi har ändå begränsat
oss till att denna gång begära
att resebidragen återställs till vad de
var före den 1 juli 1968. Detta innebär
att man återinför fri hemresa en gång
i månaden även under de första sex
månaderna för familjeförsörjare som
har anvisats arbete utom hemorten.

Nu har statsutskottet avstyrkt motionerna,
vilket vi givetvis är de första
att beklaga, allra helst när vi tar i beaktande
den situation som råder på arbetsmarknaden
i dag. Näringslivet och
därmed hela samhället genomgår för
närvarande en mycket snabb strukturförändring
med en stark koncentration
till i första hand vissa växtkraftiga
storstadsregioner i södra och mellersta
Sverige. Det ser ut som om denna utveckling
skulle bli ännu mer markant
under det närmaste årtiondet, om inte
mycket kraftiga åtgärder vidtages.

För att belysa detta kan jag nämna
att enligt de nu kända prognoserna
Stockholms län kommer att fram till
1980 öka sitt befolkningsunderlag med
cirka 28 procent, eller ungefär 400 000
människor. Motsvarande siffror för
Malmöhus län är cirka 25 procent, eller
200 000 människor. För den tredje
storstadsregionen, Göteborgs och Bohus
län, är siffrorna 20 procent, eller cirka
150 000 människor.

Om vi skall låta denna utveckling
fortsätta, kommer den av naturliga skäl
att skapa en enorm obalans på de flesta
områden, däribland på arbetsmarknaden,
med mycket stor överefterfrågan
på arbetskraft, företrädesvis i de regioner
jag nu nämnt, medan däremot arbetslösheten,
företrädesvis i de s. k.
skogslänen, kommer att fortsätta och
ytterligare öka.

Att vi redan i dag har en mycket
kraftig obalans visar de senaste arbetslöshetssiffrorna,
som gäller april månad.
Dessa siffror visar att antalet ar -

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Anslag till regional utveckling och för

betslösa, anmälda till arbetsförmedlingen,
i hela riket var 42 500 personer. Av
dessa svarade skogslänen för 21 100 arbetslösa,
medan övriga län hade 21 400.
Halva arbetslösheten fanns alltså i
skogslänen, där ungefär 14 procent av
befolkningen är bosatt.

Antalet lediga platser för hela riket
var 54 800, varav i skogslänen 6 300
och i övriga län cirka 48 400.

Dessa siffror visar att det går närmare
fyra sökande på varje ledig plats
i skogslänen, medan det i övriga delen
av landet finns närmare tre lediga platser
på varje arbetssökande. Siffrorna
understryker ytterligare vad jag tidigare
har sagt, att det råder en kraftig
obalans, och jag är övertygad om att
denna kommer att ytterligare förstärkas.

En sådan utveckling är minst av allt
önskvärd ur samhällsekonomisk synpunkt,
eftersom den skapar oöverskådliga
problem såväl i avfolkningslänen
som i de starkt expanderande delarna
av landet. En av de största uppgifter
vi har framför oss måste därför
vara att vända utvecklingen så att den
lokaliseringspolitiska målsättning vi har
satt upp blir förverkligad. Eftersom de
medel vi hittills har använt inte ser ut
att räcka till måste det enligt mitt sätt
att se bli en hårdare samhällelig styrning
av det privata näringslivets etableringar
och en ökad statlig industrietablering,
då i huvudsak till utvecklingsbara
regioner i avfolkningslänen
— jag betonar: utvecklingsbara regioner.

Att återställa balansen är givetvis ett
arbete på sikt, men under tiden som det
pågår blir det ytterst samhällets sak
att så långt det är möjligt hjälpa de
människor som drabbas av omvandlingsprocessen.
Vi får aldrig glömma
att det är människor vi handskas med,
människor som rycks upp från hemvanda
miljöer och som skall försöka
ställa om sig till en vistelse många
gånger mycket långt från hemorten,
med alla de omställnings- och anpass -

arbetsmarknadsändamål m. m.

ningsproblem det för med sig. Jag
kan i det här sammanhanget nämna
att det är lättare för en norrlänning
att flytta från en glesbygd till utvecklingsbara
regioner inom Norrland än
att flytta exempelvis till malmöregionen.

Samhällets målsättning måste alltså
vara att en arbetslös som av sysselsättningsskäl
måste flytta till en annan ort
skall erhålla full täckning för sina kostnader
i samband härmed och för de
merutgifter han åsamkas under en i övrigt
mycket påfrestande omställningsperiod.
Det är alltså en rimlig begäran
att den arbetslöse hålls ekonomiskt skadelös
i detta avseende.

Mot den bakgrunden är det med tillfredsställelse
man tar del av det arbetsmarknadspolitiska
program som arbetsmarknadsstyrelsen
antog vid sitt
sammanträde den 11 april. Man ser givetvis
också där mycket allvarligt på
denna arbetskraftssituation och säger
följande när det gäller utbildnings- och
flyttningsbidragen: »Erfarenheterna

har visat att en översyn av såväl utbildnings-
som flyttningsbidragen är angelägen.
Styrelsen kommer därför att
göra en översyn både av bidragens belopp
och konstruktion och därefter

framlägga förslag---.»

Herr talman! Jag har velat nämna
detta för att ytterligare poängtera motionernas
berättigade krav. I alla fall
är en utveckling i rätt riktning på gång,
och finansministern har också i kompletteringspropositionen
gett arbetsmarknadsstyrelsen
besked om att försöksvis
utbetala vissa hyrestillskott i
samband med slutlig utflyttning till annan
ort. Men ändå har vi en bra bit
kvar till det mål som måste vara att en
arbetslös, som måste byta bostadsort
på grund av strukturomvandlingen,
skall hållas ekonomiskt skadeslös.

Därför vill jag redan nu, herr talman,
anmäla att jag kommer att yrka
bifall till motionerna I: 541 och II: 679,
som behandlades i statsutskottets utlåtande
nr 58.

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Debatten med anledning
av statsutskottets utlåtande nr 57 har
ju i stor utsträckning behandlat lokaliseringspolitiken
och den regionala politiken,
vilka ju också är huvudfrågorna
i utlåtandet. Motioner på samma område
och med samma huvudsakliga inriktning
har även behandlats i bankoutskottet.
Bl. a. har en motion från vårt
håll, där vi har tagit upp en del viktiga
norrlandsproblem, behandlats där. De
kommer ju att tas upp här i kammaren
vid ett senare tillfälle, och då får
vi en ny debatt kring dessa frågor. Det
kan inte hindra, att man säger några
ord om norrlandsproblemen som i stor
utsträckning är kärnpunkten i de avfolkningsproblem
som det här gäller.

Yi har i vår motion sagt att sysselsättningsläget
ibland är prekärt. I stora delar
av Sverige har sysselsättningsläget
förbättrats avsevärt efter konjunktursvackan
1967—1968. För inlandslänen
har emellertid motsvarande förbättring
inte skett. De regionala olikheterna på
arbetsmarknaden har därigenom snarare
skärpts. Vid årsskiftet 1968—1969
svarade skogslänen för inemot hälften
av den registrerade arbetslösheten. Om
man jämför de färska siffror, som finns
till hands beträffande vid arbetsförmedlingen
anmälda arbetslösa den 14 april
1969, med motsvarande siffror i fjol
visar det sig, att arbetslösheten är större
i samtliga norrlandslän, medan densamma
har minskat markant i den övriga
delen av landet.

I realiteten innebär ju den utvecklingen
en faktisk försämring av den situation
som skogslänen befinner sig i,
När det är svårt att få arbete såväl i
skogslänen som i övriga delar av landet
stannar ju många kvar i sin hembygd,
även om de tidvis måste gå arbetslösa.
Om det däremot blir stor efterfrågan
på arbetskraft i vissa områden
men knappt med arbetstillfällen i
hemregionen, måste arbetskraften söka

sig till trakter där det är lättare att få
arbete. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken
innebär starka inslag av rörlighetsfrämjande
åtgärder och förstärker
denna tendens.

Det är givet att man i princip inte
kan ha något att invända mot en aktiv
arbetsmarknadspolitik utan att man i
grunden har en positiv inställning till
den. Däremot kan man ju anse att den
lokaliseringspolitiska försöksverksamhet
som bedrivits inte varit tillräckligt
omfattande eller haft helt lämplig utformning.

Genom de hittills vidtagna lokaliseringspolitiska
åtgärderna har visserligen
resultat uppnåtts som gjort avfolkningen
i ifrågavarande bygder mindre
än vad som eljest skulle ha blivit fallet.
Men det står klart att ytterligare åtgärder
är nödvändiga om inte den kritiska
punkt i avfolkningsutvecklingen skall
passeras, bortom vilken det inte föreligger
några praktiska möjligheter att
på längre sikt och i rimlig utsträckning
bevara tidigare kulturbygder. Det finns
en samarbetsdelegation för de fyra
nordligaste länen som i ett remissvar
med anledning av vår motion konstaterat
bland annat följande: »Det är uppenbart,
att den osäkerhet om framtiden,
som utflyttningen från Norrlands
inland medfört och medför för dettas
tätorter, verkar försvagande och utgör
en dålig jordmån för initiativ. Därför
är det synnerligen angeläget, att statsmakterna
vidtar åtgärder för att övervinna
denna osäkerhet.»

Många beslut kan påverka den ogynnsamma
trenden och de ogynnsamma
förhållandena, exempelvis beträffande
transportpolitiken, vägväsendets utbyggnad,
utbildningspolitiken och även
i hög grad jordbrukspolitiken. Jag tror
i alla fall att man vågar säga att det
viktigaste för dessa områden är att vi
får till stånd en lokaliseringspolitisk
målsättning och en kraftfull och riktig
utformning av lokaliseringspolitiken.

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

Utskottet har framhållit att man
måste avvakta dels på grund av den pågående
lokaliseringsutredningen, dels
därför att man skall bygga vidare på
grundval av planeringen på länsnivå.
Det har framhållits att de länsvis uppgjorda
prognoserna skall leda fram till
handlingsprogram som i sin tur skall
kunna utgöra underlag för åtgärder för
att stoppa den oroande befolkningsflyttningen.
Frågan har enligt min mening
behandlats ganska ingående och
i vissa fall positivt. För min del vill jag
dock understryka att de prognoser som
görs upp beträffande befolkningsutvecklingen
i avfolkningsbygderna naturligtvis
är nödvändiga för att man
skall kunna få en bild av det läge som
kan uppstå om inga åtgärder vidtas.
Prognoserna skall ligga till grund för
det handlingsprogram som man avser
att skapa. Men om de aktiva åtgärder
som skall ingå i handlingsprogrammet
dröjer, får prognoserna en förlamande
inverkan på människorna i områdena
i fråga. Många tycker nu, att de haft de
dystra prognoserna framför sig länge
utan att ha sett prov på tillräcklig handlingskraft
och positiva åtgärder och
känner sig därför oroliga. I sådana fall
verkar ju prognoserna direkt förlamande
i avfolkningsområdena. Vi måste
komma ihåg att detta delvis är en psykologisk
fråga, en fråga om den enskilda
människans tro på och förväntan
om den framtida utvecklingen i det område
som hon tänker bo i. Är förväntan
mycket negativ, och det kan den
lätt bli då den lokaliseringspolitiska
handlingskraften inte är särskilt stor,
blir det naturligtvis en accelererande
effekt på utflyttningen från området i
fråga.

På sidan 8 i statsutskottets utlåtande
nr 57 behandlas de regionala frågorna,
och jag vill citera ett enligt min mening
mycket viktigt uttalande som lyder:
»Härtill anknyter vad departementschefen
anfört om att det i varje län bör
finnas minst en stadsregion med fram -

tida spontan tillväxtkraft. Den fortsatta
planeringen för en prioritering av stödet
för den framtida utvecklingen bör
enligt utskottets mening —- och
som skett i målsättningarna för flera
län även utanför stödområdet — också
omfatta i vart fall de sekundära tätortsbildningarna
och avse även de orter
som erfordras som replipunkter för glesbefolkade
delar av landet.» Inte minst
det sista är mycket viktigt. På ett annat
ställe i utlåtandet framhålles: »Enligt
utskottets mening bör det framstå som
självklart att det ekonomiska framåtskridande
som främjas genom omstruktureringarna
i näringslivet får bära
kostnaderna för att samhällsservicen
bibehålls i rimlig omfattning och en
del av de kapitalförluster som måste
drabba enskilda människor i utflyttningsområden.
» Detta är två uttalanden
av utskottet, som såvitt jag kan se medför
ett stort ansvar vid fullföljandet.
Man kan nämligen inte bara leva på
allmänna proklamationer och uttalanden.

Det har till utskottets utlåtanden avgivits
många reservationer, det gäller
konkreta åtgärder, det har sagts i debatten
att man inte kan vidta sådana
åtgärder eftersom lokaliseringspolitiken
är under utredning. Detta är riktigt,
men jag tycker inte att det är ett tillräckligt
hinder för att vidta fler och
mera konkreta åtgärder på detta område.
Ett par tidigare talare har anfört
att man måste göra många och ingående
överväganden innan man kan genomföra
de föreslagna åtgärderna, ty annars
kan risk föreligga både för den
ekonomiska utvecklingen i hela landet
och för de människor som bor i glesbygdsområdena.
Jag har dock svårt att
tro att det från glesbygdsbefolkningens
synpunkt finns någon risk som är större
än att dröja att vidta åtgärder. Dröjsmål
är den största faran i det sammanhanget.
Det kan därför inte råda några
tvivel om att ett bifall till de reservationer
som fogats till utskottets utlå -

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

tanden skulle få positiva effekter, även
om yrkandena inte är särskilt vittomfattande.
Det skulle ändå bli ett steg
på vägen i avvaktan på ett beslut av
större format när utredningarna är
klara.

När man framhåller riskerna med att
vidta de föreslagna ändringarna vill jag
framhålla att vi här i kammaren ofta
fattar beslut på en hel rad områden,
beslut som vid en närmare penetrering
visar sig ha stark effekt när det gäller
att påskynda koncentrationen och
främja de stora tätortregionernas tillväxt
men som inte alltid föregåtts av
några stora och djuplodande överväganden
i dessa avseenden. I jämförelse
därmed är de risker som kan vara förknippade
med ett bifall till reservationerna
i detta fall ganska obetydliga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de vid statsutskottets utlåtande
nr 57 fogade reservationerna 2, 3, 4, 5,
6 och 8.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Det är mycket intressant
att lyssna till denna debatt, liksom det
har varit intressant att lyssna till den
diskussion kring dessa frågor som förts
i andra sammanhang — och till talen
på 1 maj -—■ samt att ta del av den debatt
som förts och förs i pressen. Dagens
debatt avviker nämligen väsentligt
från den uppfattning som kom till uttryck
för ett antal år sedan, då man
applåderade och uttalade sin glädje
över den folkvandring som förekom till
storstadsområdena. Den förflyttningen
ansågs då vara den enda riktiga och
möjliga för att skapa ökad sysselsättning.
Man kan bara hoppas att den debatt
som nu förs också skall utmynna
i konkreta handlingsprogram, så att vi
når ett positivt resultat.

Den förda debatten har klargjort att
vi här inte rör oss med enbart ett glesbygdsproblem
utan att det i dag lika
mycket är ett storstadsproblem. Det är
bristen på samhällsplanering som i dag

framstår så tydlig. Det är också den som
gjort att några centerpartistiska riksdagsmän
från Skåne och från Kronobergs
län har motionerat om en regional
samordning av samhällsplaneringen. I
de motionerna har vi tagit upp vissa av
de synpunkter som kommit fram i länsplaneringarna
förra året, där det också
påpekades vilka nackdelar en alltför
kraftig koncentration kan ha och de
svårigheter som därvid kan uppstå i
glesbygdsområdena.

Vi har givit uttryck åt den uppfattningen
att en fortsatt koncentration av
befolkning och näringsliv är ett slöseri
med landets ekonomiska tillgångar och
medför obotlig skada på miljön.

Även miljöfrågorna har under den
senaste tiden kommit i debattens centrum.
Om vi skall lyckas nå resultat i
detta sammanhang hänger ju samman
med på vilket sätt vi planerar i vårt
samhälle. De brister som i dag finns beror
ju i många fall på svagheter i planeringsarbetet.
Vill vi åstadkomma en
bättre miljö i stort, måste vi ta hänsyn
till detta vid planeringen av samhället
i övrigt.

Vi har som sagt tagit upp vissa synpunkter
som anförs i länsplan 68
dels från skånelänen, dels från Kronobergs
län. Vi har i enlighet med vad
som redovisats i länsplanen för Kronobergs
län uttalat att det där finns stora
utvecklingsmöjligheter. Närheten till
hamnarna och till kontinenten medför
från kommunikations- och transportsynpunkt
stora fördelar. Vi har också
pekat på länets fritidsmiljö, i vilket avseende
det finns stora värden att ta till
vara. Därtill är det mellan exempelvis
Växjö och Malmö knappa 20 mil.
Mellan södra delen av Kronobergs län
och Hälsingborg är det inte mer än 10
mil. Det borde där finnas stora möjligheter
till en samplanering över länsgränserna.

Utskottet ansluter sig till de i motionerna
framförda tankegångarna och anför
att en samordning av regionalplane -

5—Andra kammarens protokoll 1969. Nr 22

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Anslag till regional utveckling och för

ringen inom vissa områden vore önskvärd
— även ur andra synpunkter än
de i motionerna angivna. Vi har alltså
i motionerna tagit upp näringslivets frågor,
de problem som uppstår i samband
med en alltför stark koncentration och
även miljöfrågorna, och utskottet har
dessutom uttalat att ännu fler synpunkter
talar för en samordning av regionalplaneringen.
Man måste då fråga sig hur
utskottet kunnat avstyrka motionerna
på det sätt som det gjort.

Utskottet anför vidare att detta är
ett spörsmål som bör anstå till dess att
länsindelningsfrågan blir aktuell. Jag
måste då fråga utskottets talesman när
länsindelningsfrågan blir aktuell. Utskottet
måste väl ha fått del av detta,
eftersom det uttalar sig på detta sätt.

Vidare framhåller utskottet att det
bör noteras att de rimliga resultat som
uppnåtts i länsplanering 1967 tyder på
att man i länen tagit betydande hänsyn
till förhållandena i angränsande län.
Detta innebär emellertid en motsägelse,
eftersom utskottet tidigare menat att vi
bör avvakta resultaten av länsindelningen.
Det skulle vara intressant att veta på
vilket sätt man har tagit hänsyn till en
sådan samordning mellan länen. Jag utgår
från att man inom de olika länen
diskuterat sina läns förhållanden från
sina egna synpunkter.

För att ytterligare gå in på förhållandena
mellan Kronobergs län och skånelänen
vill jag säga att man i länsutredningen
inte på något sätt ifrågasatt någon
annan gränsdragning mellan Skåne
och Småland än den nuvarande. Därför
tycker jag att det är en något egendomlig
motivering att hänvisa till att vi bör
avvakta en länsindelningsreform, om
vilken åtminstone allmänheten inte vet
något — utskottet kanske vet mer. Liksom
vi måste planera inom kommunerna
och inom länen finns det enligt min
mening anledning att också planera
över länsgränserna, och det är det som
vi velat fästa uppmärksamheten på i vår
motion.

arbetsmarknadsändamål m. m.

Herr talman! Jag är medveten om att
det med hänsyn till den behandling som
motionerna fått inte är någon mening
i att nu yrka bifall till dem. Jag kan
därför nu bara säga att vi får återkomma
till denna fråga vid något annat tillfälle.

Herr FAGERLUND (s) kort genmäler
Herr talman! Anledningen till att vi
yrkar avslag på de likalydande motionerna
I: 549 och II: 619 är att det enligt
vår uppfattning inte varit vattentäta
skott mellan de olika länsstyrelserna
vid planeringen utan att dessa upprätthållit
kontakt och tagit ömsesidiga hänsyn.
Det tror vi att man kan göra även i
fortsättningen.

När beslut om länsindelningen kommer
att fattas vet vi ju inte bestämt. Och
även om Skåne och Småland — då närmast
Kronobergs län —- inte skulle beröras
kan vi väl vara överens om att vi
har gemensamma problem, där vi utan
vidare måste ta kontakt. Det gäller bl. a.
bolmenområdet. Vid behandlingen av
den frågan får det inte finnas några
vattentäta skott mellan olika län.

Vidare görs följande konstaterande
i det aktuella motionsparet: »Det finns
utvecklingsmöjligheter kring MarkarydLjungby-Älmhult-Alvesta-Växjö.
» Det är
också en sak som vi kan klara upp på
länsplanet. Jag skall med glädje tala om
detta i min hembygd, där herr Gustavsson
i Alvesta brukar yttra sig om lokaliseringspolitik.
Det gäller Lenhovda-Åseda-blocket,
Lesseboblocket och Tingsrydblocket,
vilka alltså enligt herr Gustavsson
i Alvesta inte är utvecklingsbara.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Vad vi efterlyst i motionerna
är konkreta åtgärder i ett
handlingsprogram. Att länsstyrelserna
haft visst samråd vid upprättandet av
länsplanerna är möjligt, men det är resultaten
vi vill ha fram. Det är riktigt,

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål in. m.

herr Fagerlund, att bolmenfrågan är ett
gemensamt problem. Detta är en mycket
stor fråga för Kronobergs län, och det
finns behov av samplanering länen
emellan.

När det gäller de utvecklingsmöjligheter
som föreligger inom länet har vi
i motionerna pekat på närheten kommunikationsmässigt
till skåneregionen.
I andra områden ligger det kommunikationsmässigt
till så att vi kommer mot
blekingegränsen. Och om herr Fagerlund
studerar geografin och vägförbindelserna
när han kommer hem till Kosta,
så skall han finna att det resonemang
vi fört i motionerna inte är felaktigt
utan väl stämmer överens med
de naturliga förbindelserna söderut.

Herr FAGERLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
och jag behöver väl inte diskutera
våra kunskaper i geografi.

Jag vill än en gång citera vad som
står i motionen: »Det finns utvecklingsmöjligheter
kring Markaryd-LjungbyÄlmhult-Alvesta-Växjö.
» De orter och
de block jag nämnde finns inte angivna
i motionen. Jag trodde att det gällde
hela Kronobergs läns, men herr Gustavsson
i Alvesta ser tydligen inte delarna
öster om Växjö.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Även jag kan läsa högt
ur motionen. Där står: »En expansion
i G-länet som helhet kommer också att
gynna de svagare kommunblocken.»

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! De många motionerna
och de många inläggen i denna fråga tyder
på ett glädjande intresse både för
regionalpolitiken och för vår arbetsmarknadspolitik.
Kravet på ökad solidaritet
har i dag på många sätt kommit
till uttryck och det visar att vi inte bör
tolerera att människor får leva under

alltför ojämna ekonomiska och sociala
villkor på olika håll i vårt land.

I debatten har mycket starkt betonats
att vi i detta avlånga land har mycket
olikartade betingelser i norr och
söder. Svårigheterna för Norrland har
betonats, men i de senaste inläggen fick
vi höra att man också inom andra delar
av landet — exempelvis i Kronobergs
län — har anledning diskutera regionpolitik.
Som skåning kanske jag skulle
kunna bidra med att säga att det även
i det sydligaste landskapet finns vissa
regioner där man har svårt att hålla befolkningstalen
uppe och där man har
svårigheter att ge sysselsättning åt människor.

När det gäller Norrland innebär naturligtvis
de stora avstånden och de
mera kännbara påfrestningarna i samband
med en förflyttning att problemen
blir mera framträdande just där. För
Norrland borde man kanske, har det
sagts, som mål ställa upp en garanti för
ett visst befolkningsunderlag liksom
man för Gotland skulle garantera
samma sak. Samhället skulle på detta
sätt kunna ge en utfästelse om utvecklingen
och garantera hur det kommer
att se ut framöver.

Jag vill varna mot föreställningen att
vi skall dra upp för mycket gränser
som inte får överskridas inom detta
land. Man kan ju bara göra tankeexperimentet
att de styrande för hundra år
sedan hade sagt att vår målsättning var
att försöka behålla befolkningen i landet
fördelad enligt de proportioner som
finns i dag. Om vi hade räknat fram en
sådan utveckling, skulle detta ha betytt
att Norrlands befolkning bara hade varit
hälften av vad den dag i verkligheten
är. Vi hade en period i utvecklingen
då folk sökte sig norröver. Det
betydde en stark industrialisering där
uppe. Det betydde att man tog till vara
naturrikedomarna i Norrland och det
betydde också att det så sent som på
1920-talet utvecklade en nyodling i
Norrland.

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Anslag till regional utveckling och för

Nu har vi kommit i en situation där
utvecklingen har gått vidare och i nya
banor. Flera av de märingsgrenar, som
spelat stor roll och som fortfarande spelar
stor roll i de norra delarna av vårt
land, framför allt i skogslänen, har genomgått
en kraftig förändring. Rationaliseringen
har tagit fart på allvar och
vi ser verkningarna därav.

Anledningen till att jag velat ange
detta är att jag vill varna för att vi
skall fastna i ett statiskt tänkande. Det
skulle vara alldeles oriktigt om den här
debatten skulle fortgå utan att man
erinrar om nödvändigheten av att vi
samtidigt måste vara på det klara med
att sysselsättningsproblemen i Norrland
inte kan lösas, om vi inte även i fortsättningen
är positivt inställda till en
utflyttning till andra delar av landet.
Samtidigt måste vi naturligtvis försöka
skapa nya arbetstillfällen i skogslänen
— jag skall återkomma till detta.

Det är nämligen värt att lägga märke
till att flertalet av planeringsråden inom
dessa skogslän i samband med länsplan
67 har förutsatt att en fortsatt utflyttning
skall ske. Därför menar jag att
det vore ohederligt att inte tala om att
detta helt enkelt är nödvändigt om det
skall gå att lösa sysselsättningsfrågorna
åt så många människor som möjligt. De
som vill och kan utnyttja de arbetstillfällen
som står till buds i södra och
mellersta Sverige får inte hindras genom
bristande yrkesutbildning, bundenhet
av det egna hemmet eller ekonomiska
svårigheter. Det är samhällets
skyldighet att göra det möjligt för alla
att få yrkesutbildning. Ingen skall vara
förhindrad att söka sig till sådana arbeten
som ger en god utkomst. Jag anser
att det finns anledning att erinra om
detta i den här diskussionen.

Jag skall inte ingå i någon polemik
med herr Bohman — herr Fagerström
och herr Bohman har ju tidigare haft
en replikväxling här — men när herr
Bohman påpekar de regionala olikheterna
och nödvändigheten av insatser

arbetsmarknadsändamål m. m.

är vi tydligen helt överens. Jag satte
värde på att herr Bohman betonade att
det här tills vidare rör sig om en försöksverksamhet
och att vi måste vara
inställda på att analysera resultaten för
att med dem som grund kanske kunna
utforma åtgärderna på ett ännu bättre
sätt än hittills.

Herr Bohman uttalade sin uppskattning
av det initiativ som regeringen
har tagit i fråga om samarbete med industrin.
Detta samarbete har inte börjat
nu. Jag vet att min företrädare och
regeringen över huvud taget har lagt
ned stora ansträngningar på att vidga
kontakterna med företagen. Detta har
också -—■ som herr Bohman påpekade
— lett till utlokaliseringar; en del av
våra stora företag har faktiskt just genom
sådana direkta kontakter med regeringen
inspirerats att vidta åtgärder
för att lätta på sysselsättningssvårigheterna
i Norrland.

Vi menar nu att det kan vara anledning
att direkt med Industriförbundet
allvarligt diskutera möjligheterna att gå
snabbare fram på detta område. Jag vet
inte om herr Bohman hade ett speciellt
underlag för sitt påstående att diskussionen
om att samhället bör ta sitt ansvar
och lokalisera ut statliga företag
skulle ha lett till att man de senaste
åren intagit en mera kylig attityd inom
det enskilda näringslivet. Om så skulle
vara fallet beklagar jag det, ty här är
det naturligtvis nödvändigt att alla goda
krafter kan förenas i ansträngningen att
skapa fler sysselsättningstillfällen i
Norrland och i andra bygder med en
ogynnsam utveckling.

För arbetare och tjänstemän i vårt
land är den avgörande frågan kanske
inte företagets status utan i högre grad
möjligheten att få ett ordentligt betalt
arbete och att känna trygghet i anställningen.
Naturligtvis är frågan dock inte
så oväsentlig som herr Bohman möjligen
menade, när han sade att man inte
ens borde förbehålla samhället kontrollen
över användningen av naturtill -

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsandamal m. m.

gångarna i Norrland. Jag tror inte att
han har gehör för tanken på en utveckling
i den riktningen.

Jag har i övrigt inte anledning att polemisera
med herr Bohman. Det initiativ
som vi har inlett tillsammans med
Industriförbundet har nu utvecklats så
långt, att vi bär tillsatt en kommitté
med fem representanter för regeringen
och fem representanter för industrin,
vilka företräder olika sektorer. Kommittén
har kommit i gång och hållit ett par
sammankomster. Just nu medan vår diskussion
pågår sitter denna kommitté i
arbete. Industriförbundet har tagit kontakt
med sina branschorganisationer.
Jag är helt övertygad om att vi inom
inte alltför lång tid skall se positiva resultat
av denna verksamhet.

Jag skall fortsättningsvis anknyta till
vad herr Nilsson i Tvärålund tog upp
i sitt inlägg. Han riktade sig mot prognosarbetet,
som han tyckte var för osäkert.
Jag kan på den punkten erinra
honom om att ingen har utgått från att
det till alla delar skulle vara så utformat,
att det inte skulle kunna finnas anledning
till kritik och önskemål om ytterligare
förbättringar. Sådana skall vi
också sträva efter att uppnå.

Herr Nilsson sade att han inte ville
klandra AMS för att den verkar för att
försöka ge folk arbete på annan ort om
man inte kan ordna det på hemorten.
Det kom inte fram i herr Nilssons inlägg
i dag, men jag har med glädje noterat
att han tillsammans med herr Antonsson
har motionerat i Nordiska rådet
och där gått så långt att han föreslagit,
att flyttningsbidragen inte bara
skall gälla inom landet utan kunna tilllämpas
på nordisk bas, så att också folk
från andra nordiska länder skall ha
möjlighet att få flyttningsbidrag när de
söker sig till Sverige.

Han står i detta avseende i stark kontrast
mot sin partivän herr Fälldin, med
vilken jag hade en diskussion här i
kammaren i början av veckan. Han menade
att man borde låta företagen bära

kostnaderna för omflyttningen. Om arbetskraft
från Norrland kom till mellersta
eller södra Sverige skulle alltså
de företag som rekryterade arbetskraften
åläggas att betala kostnaderna för
flyttningen. Jag noterar att herr Nilsson
i Tvärålund går den rakt motsatta och
som jag tycker mer sympatiska vägen:
han vill sätta in bidragen i ett nordiskt
perspektiv. Detta kom kanske inte så
klart till uttryck i hans inlägg i dag,
där han nöjde sig med att konstatera att
han inte klandrade AMS för att vilja
skaffa människorna arbete på annat
håll, men i andra sammanhang har han
alltså gått djärvare fram.

Jag märkte att herr Nilsson i Tvärålund
tvekade litet innan han sade att
småbrukarna i Norrland läggs på sophögen.
Det är från många synpunkter
angeläget att vi undviker sådana överdrifter
beträffande arbetsmarknadsfrågorna,
ty de är sannerligen inte motiverade.

Jag vill också erinra herr Nilsson i
Tvärålund om att åtskilligt har gjorts
även i Västerbotten för att skapa nya
sysselsättningstillfällen — nyligen har
i en sammanställning redovisats att ungefär
1 500 nya arbetstillfällen har skapats
där genom lokaliseringspolitiken.

Herr Nilsson i Tvärålund frågade om
vi avsåg att stödja orter med vikande
befolkningsunderlag. På den punkten
behöver jag kanske inte säga så mycket
utöver vad som redan är konstaterat.
Vi måste utgå från — och det gäller
hela Norrland och även andra regioner
inom vårt land — att om det skall bli
möjligt att i dessa sysselsättningssvaga
delar av landet få till stånd en rejäl ökning
av antalet arbetstillfällen kan det
inte ske utan en samtidig koncentration.
Vi måste bestämma oss för att vissa
orter skall ges möjlighet till utveckling;
på annat sätt kan man inte få
landsdelarna attraktiva. Det gäller att i
första hand bygga i de regioner som
visat sig besitta en inneboende, spontan
livskraft och stödja en ekonomisk

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

tillväxt i dessa orter. Det ligger i sakens
natur att detta kommer att innebära
fortsatt förflyttning av människor, men
avstånden kanske kan bli kortare än
hittills.

Den målsättning som angivits i länsplaneringen
har mynnat ut i behovet
av en ökad koncentration av även de
offentliga insatserna för att man på det
sättet skall kunna befordra en ekonomisk
expansion — vi måste ge klar
prioritet åt vissa orter. Jag finner det
glädjande att statsutskottet i sitt utlåtande
ställt sig odelat positivt till den
pågående planeringsverksamheten och
enhälligt instämt i de värderingar av
länsplanering 67 som min företrädare
gav uttryck för i statsverkspropositionen.
Härmed följer en förpliktelse för
både staten och kommunerna att så
långt som möjligt försöka klarlägga utvecklingsförutsättningarna
inom olika
regioner och göra klart för sig vilken
utveckling som samhället är berett att
stödja i dessa sammanhang. Där kommer
det fortsatta planeringsarbetet att
vara av utomordentligt stor betydelse.

Det har även någon annan talare knutit
an till, och jag skall helt kortfattat
göra några reflexioner i anslutning härtill.

Herr Tobé har tydligen — och den
saken har vi haft tillfälle att diskutera
i tidigare sammanhang -— ur handlingarna
beträffande det fortsatta planeringsarbetet
utläst någonting som man
inte bör utläsa därur. Han anser tydligen
att planeringen medför en begränsning
av kommunernas handlingsmöjligheter.
Vi vet väl litet till mans, att
planering i allmänhet inte innebär någon
förpliktelse, att man till punkt och
pricka och till varje pris skall realisera
planerna. Det är också här bara en
bedömning man gör om vilka investeringar
för bostäder och andra ändamål
som kan bli nödvändiga under de närmaste
åren och av vilka förutsättningar
man har att klara dessa investeringar.
Det betyder naturligtvis inte att

man binder kommunerna och att dessa
ovillkorligen har att handla efter planerna.
Jag tror att man kan utgå ifrån
att kommunerna i allmänhet har behov
av en sådan här planering. Det är också
omvittnat från många håll, att kommunalmännen
önskar bättre underlag
och bättre planering än de vanligtvis
nu har. Därför tror jag att detta arbete
är värdefullt även för kommunerna.

Herr Andersson i Knäred begagnade
tillfället att klaga över att blanketterna
var så svåra att förstå. Jag får
väl ikläda mig ansvaret härför, eftersom
jag hade tillfälle att granska detta
material innan det skickades ut. Herr
Andersson berättade också att han hört
av representanter för något annat län
än hans eget att dessa hade svårt att
förstå vad som menades med de frågor
som ställts. Visst kan det på sina
håll finnas kommunrepresentanter som
inte har anledning att i sin dagliga gärning
syssla så mycket med handlingar
av detta slag och som inte följer med
i debatten om t. ex. lokaliseringspolitiken.
Men det förekommer också ibland
en attityd att man av bekvämlighet,
konservativt och slött tillbakavisar försöken
att komma vidare; man tycker att
det är obekvämt att syssla med någonting
nytt. Det är tyvärr inte första
gången, herr Andersson i Knäred, som
vi upptäckt att det varit svårt att få
med en del kommuner när det gällt reformer.
Man har sagt sig inte förstå
det hela, att det varit krångligt o. s. v.,
och därför har man inte velat vara med
om saken. Exempel härpå är frågan
om bostadstillskott för pensionärerna.

Jag har väldigt svårt att tro att detta
material skulle vara av sådan art, att
kommunalfolk i allmänhet inte skulle
begripa det. Innan det skickades ut har
det också testats. Redan 1967 användes
en del av dessa blanketter — det
var ett tiotal kommuner som då fyllde
i dem ■—■ och 1968 var ett åttiotal kommuner
föremål för testverksamhet när
det gäller detta material. Det har inte

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Anslag till regional utveckling

framkommit några erinringar mot materialet
om att det skulle vara obegripligt
och att det skulle vara omöjligt för
kommunens representanter att sätta sig
in i det. Vi har också haft överläggningar
med kommunförbunden och andra
innan detta material skickades ut. Jag
är därför övertygad om att herr Anderssons
invändningar inte bör tillmätas
så stor betydelse. Naturligtvis bör
vi eftersträva att uttrycka oss så enkelt
som möjligt, men man kommer inte
ifrån att det i sådana här sammanhang
kan komma in ett och annat fackuttryck,
som det väl emellertid inte bör
vara så svårt att med hjälp av ordbok
eller på annat sätt klara ut betydelsen
av.

Jag har i övrigt kanske bara anledning
att beröra vad herr östrand sade
när han talade för sin motion beträffande
resebidraget på 75 kronor, som han
inte ville acceptera. Jag vill erinra om
att regeringen i anslutning till de aktuella
åtgärderna beslutat den ordningen,
att den som på grund av att han
tagit anställning på annan ort är berättigad
till bortavistelsebidraget på
450 kronor i månaden, kan utbyta detta
mot ett bidrag till hyran. Om han
föredrar att ta familjen med sig har
han möjlighet att i stället skaffa sig en
familjebostad. Bortavistelsebidraget kan
då omvandlas och bli ett bidrag till
hans hyreskostnader under ett år. Även
om vi således när det gäller bidraget
till hemresa kan säga att herr östrand
inte har blivit tillgodosedd har det dock
vidtagits åtgärder som innebär en klar
förbättring för den kategori arbetare
som det här gäller.

Fröken Ljungbergs inlägg skulle väl
i och för sig kunna ge anledning till en
ganska långvarig debatt. Hennes inlägg
var mycket värdefullt. Vi bör naturligtvis
diskutera innebörden av den politik
som vi ger stöd åt och på vilket sätt
arbetsmarknadsstyrelsens åtgärder är
motiverade. Hennes analys var ur den
synpunkten intressant. Hon hänvisar

och för arbetsmarknadsändamål m. m.

bl. a. till en debatt som förekom i TV
i går kväll. Jag hade också tillfälle att
följa denna debatt. Jag tycker det var
en uppenbar brist att man inte hade
tagit med någon person som hade erfarenhet
av yrkesutbildning på detta
område. Det blev en alltför stark betoning
av de intellektuella färdigheterna
och de akademiska utbildningsvägarna.
På så sätt kom denna viktiga sektor
bort. Jag skall i dag avstå från att ta
upp en diskussion i denna fråga; det
kan finnas anledning att återkomma till
den i annat sammanhang.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Inrikesministerns historiska
paralleller gav en god balans
åt debatten och visade hur snabbt situationen
kan förändras och hur läget
skiftar. Detta understryker hur angeläget
det är att bedöma det nordliga
Sveriges utvecklingsmöjligheter ur ett
vidare perspektiv än vi kanske ofta är
benägna att göra här i kammaren.

Vad därefter gäller diskussionen om företagsutbildningen
är det ett faktum i dag
att det är svårt att få större, specialiserade
företag att förläggas till Norrland
därför att bristen på skolad arbetskraft
är större där än i Mellansverige. Man
saknar där uppe den differentierade
arbetsmarknad som finns härnere. Principiellt
skall företagen självfallet svara
för de utbildningskostnader som de
drar på sig när de skall höja sin produktivitet,
och därför omskola eller vidareutbilda
sin arbetskraft. Den principen
är ovedersäglig. Men om bristen på
skolad arbetskraft gör att företagen
drar sig för att söka sig till Norrland
och om man vill att företagen skall
söka sig dit, då måste det vara bättre
att påverka dem genom att ge tillskott
eller medge skatteavdrag för utbildningen
av arbetskraften än att subventionera
verksamheten på annat sätt. Man
kan naturligtvis låta staten eller myndigheterna
omskola arbetskraften, men
det blir dyrare och ger ofta sämre ef -

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

fekt än om omskolningen sker i företagen.
Vi tror att detta är en mycket
betydelsefull faktor i lokaliseringspolitiken.
Åtskilliga företag som har kommit
till Norrland genom bidrag från
investeringsfonderna har uppgivit att
omskolningsåtgärderna blivit långt dyrare
än de räknat med.

Inrikesministern frågade slutligen
mig om jag menade att den omständigheten
inrikesministern förklarat sig
vilja lokalisera statliga företag i Norrland
skulle ha skapat »en kyligare
atmosfär» hos enskilda företag som man
diskuterar lokaliseringsproblem med.
Nej, det tror jag definitivt inte är fallet,
åtminstone inte ännu. Diskussionen
har ju hittills varit mycket försiktig När

inrikesministern förde in denna
fråga i debatten genom att ta upp den i
statsverkspropositionen framhöll han ju
att »om den spontana näringsgeografiska
utvecklingen inte kunde påverkas
på annat sätt» man kunde tänka sig
en sådan statlig etablering. Dessutom
strök han under att detta skulle komma
i fråga bara där det gick att skapa räntabilitet.
Min kritik har inriktats på att
framhålla att om det finns förutsättningar
för räntabel drift, då skall vi
inte behöva ta staten i anspråk för sådana
etableringar. Då bör vi i stället
kunna stimulera enskilda företag att
etablera.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet gjorde
enligt min bedömning ett positivt inlägg
för regionalpolitiken och åtgärder
för Norrland. Jag vill understryka att
statsråd i allmänhet uttalar sig positivt
i dessa frågor ■— det har hänt många
gånger förut. Nu är det emellertid angeläget
att mycket mer radikala och
konkreta åtgärder än hittills vidtages
omedelbart. Jag har tidigare anvisat
några sådana åtgärder, och det är möj -

ligt att i reservationerna finna flera
exempel.

Statsrådet varnar för att dra upp
gränser, och jag vill instämma. Det
stämmer med våra förslag om att utvidga
stödområdet och nu helt slopa
stödområdets gränser.

Man kan inte jämföra det som hände
en gång i historien när Norrland befolkades
och vad som händer i dag. Den
gången var situationen en helt annan.
Då hade inte folk som kom dit sysselsättning
och försörjning där de tidigare
bodde. Nu gäller det att skaffa försörjning
åt de människor som bor i Norrland
och över huvud taget upprätthålla
en samhällsbildning inom stora områden.

Herr statsrådet sade att det inte finns
mer att säga om investeringsfonderna
än vad som redan är sagt på den punkten.
Det tycker jag inte är särskilt tillfredsställande.
Min fråga är huruvida
statsrådet och regeringen överväger att
återgå till den ordning som gällde under
tiden den 1 januari 1963—den 1 juli
1965, när investeringsfonderna fick användas
såsom ett lokaliseringspolitiskt
medel, eller om vi nu får nöja oss med,
såsom herr Fager lund uttryckte det, det
som droppar från de stora posterna,
som i allmänhet går till de stora orterna.

Det gladde mig att höra statsrådet uttala
att man nu måste klart prioritera
vissa orter. Det vill jag notera, och jag
hoppas att förslag i det avseendet kommer
snart.

Det gläder mig att statsrådet sade att
småbrukarna i Norrland icke får kastas
på sophögen. Vad jag sade var att dessa
småbrukare i många fall ansåg att
samhället hade kastat dem på sophögen,
och jag tilläde att det inte fick vara
så.

Herr ANDERSSON i Knäred (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Inrikesministern förmenade
att den kritik jag riktade mot

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

det blankettmaterial som nu bär presenterats
kommunerna inför de fortsatta
planeringsåtgärderna skulle vara
omotiverad.

På de här minuterna hinner jag inte
göra någon genomgång av blanketterna,
men så mycket kan jag konstatera, att
det inte bara är kommunalmän som har
det besvärligt, såsom inrikesministern
menar att jag skulle ha påstått. Det
finns flera synnerligen framskjutna ledamöter
av kammaren från herr inrikesministerns
eget parti som i eftermiddag
har givit mig rätt i den kritik som
jag framförde. Jag skall avstå från att
nämna namn, i varje fall från talarstolen.

På vissa blanketter skall man nu bara
sätta kryss eller markera med röda eller
gröna ringar, om man har systembolag
eller kiosk o. s. v. i olika delar av kommunen
eller kommunblocket, men det
var inte detta jag närmast tänkte på,
utan jag tänkte på investeringsberäkningarna,
där man skall mycket ingående
spalta upp olika aktiviteter inte bara
under perioden fram till 1975 utan även
under perioden 1976—1980. Jag frågar
mig vad det egentligen skall tjäna till
och vilka möjligheter kommunalmännen
har att lämna en detaljerad redovisning
många år i förväg av låt oss säga gatuarbeten
som skall utföras i slutet av
1970-talet.

Om man skall göra sådana undersökningar,
bör man i varje fall begära upplysningar
som man verkligen kan ha
nytta av och inte besvära folk med att
infordra uppgifter som eventuellt kan
få historiskt intresse vid en statistisk
undersökning någon gång i framtiden.

Herr MUNDEBO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill kommentera inrikesministerns
inlägg på två punkter.

Inrikesministern inledde med att varna
mot alltför snäva gränser och framhöll
att vi inte får fastna i statiskt tänkande.
Ja, det är helt riktigt, och jag
hade önskat att statsutskottets utlåtan -

de mera hade präglats av den synen.
När det gäller lokaliseringsstödets utformning,
när det gäller att komma bort
från stödområdesindelningen och när
det gäller justeringar av bestämmelserna
rörande åtskilliga arbetsmarknadspolitiska
åtgärder har vi förordat just
att man bör försöka komma bort från
snäva gränser, komma bort från statiskt
tänkande och föra in en friare, rörligare
politik. Vi vann emellertid inte gehör
inom utskottet, och därför finns
det i båda de aktuella utlåtandena åtskilliga
reservationer som präglas just
av en strävan att komma bort från alltför
snäva gränser och att icke fastna
i statiskt tänkande.

Jag noterade med tillfredsställelse
vad inrikesministern sade beträffande
den regionalpolitiska utvecklingsplaneringen,
nämligen att planerna inte skall
binda kommunerna. Vi är inom utskottet
överens om vikten av en aktivare
samhällsplanering och om att denna
planering bör mynna ut i konkreta planer
och handlingsprogram, men vi har
inte inom utskottet gjort några bestämda
uttalanden om denna utvecklingsplanerings
resultat och vill självfallet inte
att planeringen skall utgöra någon bindning
för kommunerna. Det är tillfredsställande
att också inrikesministern nu
har gjort detta konstaterande.

Fröken LJUNGBERG (m) kort genmäle
:

Herr talman! Statsrådet Holmqvist
var vänlig nog att ta upp den lilla politiska
handske som jag kastade, trots
att den var en damhandske! Jag vill
gärna precisera innebörden, eftersom
han lade den åt sidan med välvilja. Jag
hoppas att välviljan skall bestå även
därefter.

Det är lättare att klargöra vad man
vill om man också talar om varför man
vill det. Det är tydligt att de stora ambitioner
på arbetsmarknadspolitikens
område som man här talar om har lett
till en allt vidare och mer differentie -

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsandamal m. m.

rad verksamhet inom arbetsmarknadspolitikens
ram. En verksamhet med en
så vid inriktning och en så vid omfattning
är det svårt att i detalj styra från
det centrala planet. Statskontorets översyn
gick ju bl. a. ut på att man skulle
decentralisera i viss utsträckning, och
jag tror att det är riktigt att göra det.
Därför frågar jag: Yarför vill man fortsätta
på detta sätt? Jo, man vill det därför
att den ekonomisk-politiska motiveringen
för arbetsmarknadspolitiken
har blivit starkare än den sociala motiveringen
för denna politik.

Jag vill gärna dra en parallell med
vad som skett på bostadspolitikens område.
Där började man med sociala
motiveringar, men de ekonomisk-politiska
motiveringarna har tagit överhand,
och man har fastnat i hårda centrala
styrningar.

Yi håller på att få samma situation
här. Därför vill jag fråga statsrådet:
Finns det möjlighet att få fram klara
sociala motiveringar för arbetsmarknadspolitiska
åtgärder? Jag tror att det
härvidlag går att dra vissa skarpa gränser
mellan lokaliseringspolitiken och
arbetsmarknadspolitiken.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Till herr Bohman vill
jag säga att jag vad beträffar yrkesutbildning
och omskolningsverksamheten
tror att man får gå fram på flera olika
vägar. Jag tror att arbetsmarknadsstyrelsen
måste få ännu bättre resurser i
framtiden. Det framgår av den långtidsplan
som presenterats riksdagen nu
i anslutning till kompletteringspropositionen
att vi räknar med att arbetsmarknadsstyrelsen
framöver skall få ökade
resurser i fråga om att ordna utbildning
och omskolningskurser och inte
minst ta hand om dem som av olika
skäl har svårigheter att finna en plats
på arbetsmarknaden.

Jag tror också att samarbete med
företagen är ytterst värdefullt. Det har

framförts viss kritik — man tycker att
det bidrag som arbetsmarknadsstyrelsen
ger åt företag som ordnar exempelvis
halvskyddad sysselsättning är för
blygsamt. Det är klart att det finns utrymme
för diskussion om förbättringar
på den punkten. Över huvud taget tror
jag att vi vad beträffar samarbetet mellan
företagen och arbetsmarknadsstyrelsen
har mycket goda förutsättningar att
kunna utveckla det ytterligare.

Till herr Nilsson i Tvärålund vill jag
säga, att jag inte förstår honom, när
han säger att nu gäller det konkreta åtgärder,
nu gäller det mera radikala
grepp. Jag har bara i all stillsamhet angett
som en erinran att det ändå har
skett en hel del, att det har skapats
nya arbetstillfällen. Vi fullföljer den
uppgiften. Men vi är medvetna om att
vi hittills inte har haft några tvingande
bestämmelser i fråga om lokalisering av
nya företag. Vi använder, som Arne
Geijer sade häromdagen när vi resonerade
om detta, morotspolitik. Det kan
man i hög grad säga. Vi har med olika
förmåner försökt locka företagen att
etablera sig på sådana orter i landet,
där vi finner det angeläget att få till
stånd mera sysselsättning.

Jag vet inte vad herr Nilsson i detta
läge önskar få mer av radikalisering
och förändring. Fn utredning håller på
att se över detta. Utredningen väntas
framlägga sitt betänkande någon gång i
höst, och då får vi ett bättre underlag
för diskussion om vilka förändringar
som vi skall vidta.

Herr Nilsson sade, med anledning av
den utveckling jag hade beskrivit, att
det var helt andra förhållanden för
hundra år sedan än i dag. Det behövde
naturligtvis inte herr Nilsson påpeka,
det kunde jag ju förstå. Folk har ofta
den föreställningen som herr Nilsson
tycks ha att just den tid som man befinner
sig i är den allra värsta, att den
är mest problemfylld och att det är då
de största förändringarna sker.

Detta är i många fall ett ganska kort -

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

synt betraktelsesätt, ty om man vill kan
man gå tillbaka i tiden och studera olika
perioder och då finna många med
mycket starkare förändringar än dem
som vi i dag upplever. Jag tillät mig
bara peka på vad som måste vara anledning
att fundera på, nämligen vilka
misstag man kan göra om man skulle
bestämma sig för en viss målsättning i
ett visst givet ögonblick utan att beakta
de kommande förändringarna. Jag tycker
alltså att det kunde finnas anledning
att göra en sådan erinran. Samtidigt betonade
jag att vi måste göra en betydande
satsning för att skapa sysselsättning
i Norrland.

Vad beträffar investeringsfonderna
har vi väl ändå inte, herr Nilsson i
Tvärålund, avstått från att använda dessa.
Arbetsmarknadsstyrelsen har i motsats
till vad som tidigare var fallet inte
själv fått använda dem de senaste åren,
men regeringen har ju tagit åtskilliga
beslut av det här slaget. Herr Nilsson
har väl observerat att det föreligger aktuella
beslut som innebär att företagen
får lov att disponera investeringsmedel
för att göra vissa utbyggnader. Ofta betraktar
vi detta som ett alternativ till
lokaliseringsstöd. Vi har gått så långt
att företagen fått göra en bedömning
av vad som från deras synpunkt är det
bästa, att anlita investeringsfonderna
eller att utnyttja förmånen att erhålla
lokaliseringsbidrag eller lån. Ibland har
det förhandlats om sådana frågor, och
lösningen har i vissa fall varit att disponera
investeringsfonderna. I något annat
fall kan ett företag som reflekterat
på att använda investeringsfonden ha
kommit tillbaka och uttryckt önskan
om att få ett lokaliseringslån, eventuellt
med räntefrihet under en viss tid. Det
rör sig således inte om någonting utmönstrat,
men vi använder inte båda
stödfonderna samtidigt.

Herr Andersson i Knäred kom tillbaka.
Tydligen hade jag irriterat honom
genom att säga att vissa människor kanske
inte gjorde sig mödan att sätta sig

in i dessa frågor. Han sade att det finns
personer här i kammaren som har samma
uppfattning som han och ansåg att
jag därför borde vara tyst. Vidare framhöll
han att det även finns partivänner
till mig som tycker att blanketterna är
krångliga, ett svar som jag inte anser
vara särskilt övertygande. Det är så lätt,
herr Andersson, att inta attityden att
det som specialisterna och planerarna
gör, om vi inte genast fattar innebörden,
inte är någonting att syssla med. Jag
tror inte att vi kan lösa de komplicerade
problem vi står inför med denna attityd.
Det är inte säkert att vi kan klara
problemen ändå men vi kan göra ett
försök att få bättre underlag för de
framtida besluten. Underlaget kan naturligtvis
vara behäftat med åtskilliga
brister eftersom man, som alla vet, alltid
löper risken att göra felbedömningar.

Vi har accepterat en femårsplan för
den statliga verksamheten och varje år
har vi tagit del av denna långtidsplan
varvid finansministern och fackdepartementen
fått göra försök att bedöma
utvecklingen. Det bör inte vara svårare
för kommunerna att göra en motsvarande
bedömning. Det som ligger efter femårsperioden
i planeringen är i huvudsak
stora investeringar som i dag kan förutses.
Herr Andersson har kanske inte
läst materialet i dess helhet, ty då hade
han inte behövt vara så ängslig på den
punkten. Det som avser en långt avlägsen
framtid är ju som sagt bara stora
investeringar som man redan vet skall
komma. Samma metod tillämpas ju när
det gäller den statliga planeringen. Man
får rätta anspråken efter möjligheterna
att få en överblick.

Jag gör kanske fröken Ljungberg ledsen
om jag säger att jag inte var överens
med henne beträffande själva kritiken,
jag tyckte bara att det var värdefullt att
fröken Ljungberg satte i gång en diskussion.
Nu avstod jag från att gå in på
frågorna med hänsyn till tiden, men jag
får kanske ändå antyda vad jag menar.

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

Det går enligt min mening att förena
båda dessa ting även om det blivit sagt
på olika sätt. Å ena sidan har det framhållits
att arbetsmarknadsstyrelsen har
betydelse i fråga om den ekonomiska
politiken och å andra sidan har det
sagts att arbetsmarknadspolitiken skall
syfta till att ge den enskilda människan
stöd och hjälp.

Det har vidtagits kraftigt verkande åtgärder
i fråga om sysselsättningen, i
varje fall sedan vi nu kommit upp i den
ambitionsgraden att vi säger att vi skall
förhindra att arbetslöshet uppstår. Under
de två senaste vintrarna har vi genom
arbetsmarknadsstyrelsen satsat
mycket betydande belopp på att bereda
sysselsättning, främst i beredskapsarbete
men också i andra former. Vi räknar
med att omkring 100 000 människor
liar erhållit sysselsättning varje vinter
tack vare de åtgärderna. Det är sålunda
3 procent av den arbetsföra befolkningen
som under de två senaste vintrarna
har fått utkomst av arbete genom att
staten har satsat så kraftigt på denna
verksamhet.

När det nu har blivit en konjunkturförbättring
finns det självfallet anledning
att inskränka på beredskapsarbetena.
Det är nödvändigt, med hänsyn
till att vi också måste tillgodose andra
vitala intressen. Arbetskraft skall inte
bindas i beredskapsarbete samtidigt
som näringslivet efterfrågar arbetskraft.
Ingen kan väl ha undgått att märka att
jag under de senaste veckorna här i
kammaren vid upprepade tillfällen har
fått försvara arbetsmarknadsstyrelsens
åtgärd att skära ned sina beredskapsarbeten.
Det har riktats kritik mot det,
och man har sagt att vi inte skulle göra
på det sättet, men vi ser det som nödvändigt
med eu sådan nedskärning för
att anpassa de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna till det allmänekonomiska
läget i samhället.

Jag kan där anknyta till det beslut
som regeringen nyligen fattat om att
försöka dämpa överhettningen i dagens

konjunktur. Vi har sålunda sagt att vi
skall försöka senarelägga en del statliga
beställningar, som inte nödvändigtvis
måste färdigställas nu. Vi skall förhandla
med företagen om att dröja med
dem. Likaså har det till olika statliga
myndigheter skickats ut cirkulär om att
man under sommaren inte får sysselsätta
fler arbetare i byggnads- och anläggningsarbeten
än man gjorde i april.
Varje ökning av arbetsstyrkan skall
rapporteras.

Vi har alltså vidtagit en rad åtgärder
som verkar konjunkturdämpande på de
områden där det nu finns tendenser till
överhettning.

Jag har här givit några exempel på
åtgärder som vidtagits för att stimulera
tillgången på arbetskraft. Men naturligtvis
måste det alltid uppfattas som något
väsentligt för den enskilda individen att
man har en organisation som är beredd
att garantera sysselsättning åt honom.
Om det uppstår störningar i det privata
näringslivet eller i övrigt, skall han veta
att det finns en organisation som hjälper
honom att finna nya utkomstmöjligheter.
Jag tror också att det är goda
utsikter att förena de målsättningar som
ställts.

Hur kommer då lokaliseringspolitiken
in i sammanhanget? Ja, det kanske vore
bättre om vi dröjde med hela den diskussionen
någon månad. Jag har ett behov
av att sätta mig in i problematiken
litet bättre än jag kunnat göra under
den korta tid som jag har haft hand om
dessa frågor, och vi kanske därför kunde
dröja med diskussionen till dess utredningsmaterialet
föreligger. Jag håller
emellertid inte för uteslutet att lokaliseringspolitiken
då kan placeras in i
en ideologi som väl inte tillfredställer
både fröken Ljungberg och mig själv
men som gör att vi ändå kan ha lust att
ta upp diskussionen på nytt.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte försöka

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

locka ut statsrådet på djupare vatten än
att han kan vara säker på att ta sig
i land. Det är klart att inrikesministern
behöver en viss tid för att sätta sig in
i dessa mycket komplicerade frågor.

Statsrådet säger att lokaliseringspolitiken
ändå har skapat sysselsättningstillfällen,
och det vill jag gärna understryka.
Men vad vi har kritiserat är att
regeringen har vägrat att gå med på en
utvidgning av försöksverksamheten, så
att vi kunde få veta mer om vilka åtgärder
som i framtiden kan leda till ett
gott resultat. På de orter och inom de
områden där arbetskraft finns och sysselsättningstillfällen
bäst behövs har lokaliseringspolitiken
givit det minsta resultatet.

Statsrådet frågar vilka radikala åtgärder
vi önskar få till stånd. Jag ber än en
gång att få hänvisa till vad jag sagt om
investeringsfonderna. Statsrådet har
ännu inte givit ett jakande svar eller ens
något svar alls på min fråga huruvida
regeringen och statsrådet avser att återinföra
de regler, som gällde under tiden
den 1 januari 1963 till den 1 juli 1965.
De betydde ändå oerhört mycket i detta
sammanhang och ledde till mycket positiva
erfarenheter av investeringsfondernas
lokaliseringspolitiska betydelse.
Sedan år 1965 har det varit så att de
stora livgivande regnen av investeringsfondsmedel
fallit över de arbetsmarknadsmässigt
upphettade områdena medan
bidragen endast droppat ned i andra
delar av landet.

Vi har föreslagit en utvidgning av
stödunderlaget till att omfatta även rörelsekapital.
Vi har dessutom föreslagit
åtgärder för en uppsökande verksamhet
inom lokaliseringspolitiken, alltså sådana
åtgärder som enligt herr statsrådet
för närvarande diskuteras med Industriförbundet.
Vi föreslår nu förmedling av
arbetsobjekt, och vi har olika förslag
till åtgärder för att stödja syselsättningen
i glesbygderna. Jag skall inte uppta
tiden med en vidare uppräkning som
svar på statsrådets fråga.

Herr talman! Jag vill något omnämna
den motion till Nordiska rådet, som herr
Antonsson och jag väckt i anledning av
Nordiska rådets rekommendation om
ett förenhetligande av arbetsmarknadspolitiken
i de nordiska länderna. Denna
motion strider på intet sätt mot våra
principer och idéer. Vi har i Nordiska
rådet antagit rekommendationer om en
enhetlig lokaliseringspolitik och om en
enhetlig socialpolitik liksom om ett enhetligt
uppträdande på många andra
områden. Det är ju sådant som vi arbetar
med i de nordiska sammanhangen.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det är möjligt att herr
Nilsson i Tvärålund inte har sin egen
motion tillgänglig, men jag har den här
i min hand, och jag vill läsa upp en passus,
där det heter: »Det är angeläget
att närmare utreda utformningen av en
utbyggnad av nuvarande nationella ordningar
beträffande omskolningsbidrag,
flyttningsbidrag etc. för att dessa medel
skulle kunna brukas inom hela Norden
och till gagn för hela den nordiska
arbetsmarknaden.»

Herr JADESTIG (s):

Herr talman! När jag lyssnat på denna
långa debatt, som gäller ett område
som jag i min borgerliga gärning ägnat
mig en hel del åt, har jag glatt mig
åt att kunna konstatera det stora intresse
som föreligger. Arbetsmarknadspolitiken
är väl också en av våra väsentliga
samhällsfrågor. Vad jag närmare ämnar
beröra är ett mycket litet avsnitt av detta
område, men det kan ändå anses vara
en mycket väsentlig del i det hela.

Under rubriken »Speciella åtgärder
för svårplacerad arbetskraft» konstaterar
statsutskottet på s. 17 i sitt utlåtande
nr 58 med rätta, att arkivarbete liksom
beredskapsarbete är en arbetslöshetshjälp
som har utvecklats till en
form av arbetsträning och skyddat arbete.
Antalet arkivarbetare var 1964

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

i medeltal per månad över 2 000 och
1968 något över 4 000. I ett flertal län
finns nu arkivarbetscentraler inrättade,
sammanlagt ett tjugofemtal, där särskilt
svårplacerade personer kan beredas arbete.
Det sammanlagda platsantalet vid
dessa centraler är cirka 400 och har
ökat under det senaste året, bl. a. till
följd av att äldre handikappade och lokalt
bundna tjänstemän i allt högre grad
berörs av den strukturförändring som
äger rum på arbetsmarknaden. Trots
det förbättrade konjunkturläget är detta
fortfarande ett problem.

De arbetslösa utgörs i dag till stor del
av äldre och handikappad arbetskraft,
och arkivarbete är en av de centrala
åtgärderna i den aktiva arbetsmarknadspolitiken.

Jag måste erkänna att jag är något
orolig för arkivarbetscentralernas framtid.
Min oro grundar sig på vad som
står på s. 68 i bilaga 13 till årets statsverksproposition
och i en promemoria
från inrikesdepartementet, betecknad
In Stencil 1968: 3. Jag citerar från s.
88 i promemorian: »Vid arkivarbetscentralerna
debiteras f. n. endast materialkostnaderna
när arbetet utföres åt
statlig myndighet eller statsunderstödd
eller annan allmännyttig institution.
Vid de nu föreslagna kontorscentralerna
bör ersättning tas ut efter marknadsmässiga
grunder.»

Med anledning av motionen 11:608
av herrar Fälldin och Antonsson har
statsutskottet bara gjort en hänvisning
till departementschefens motiveringar,
som i stort sett går ut på att marknadsmässiga
priser bör tas ut från konkurrenssynpunkt.
Jag sympatiserar, på
grund av den erfarenhet jag har av arkivarbetscentralerna,
med de tankegångar
som framförs i motionen, men
jag är förvånad över att motionärerna
inte på något sätt har följt upp motionens
syfte.

Arkivarbete kan ske på två sätt —
dels som direktplacering hos arbetsgivare,
dels i arkivarbetscentraler. Ar -

betsgivare på de olika statliga arkivarbetsplatserna
behöver icke betala lön
till arkivarbetare från verkets egna löneanslag,
utan pengarna rekvireras direkt
från arbetsmarknadsstyrelsen. Samma
är förhållandet när arkivarbetare
används i statsunderstödda eller allmännyttiga
institutioner. Arbetsmarknadsstyrelsen
har i ett cirkulärmeddelande
den 28 februari 1969 preciserat
och vidgat anvisningarna på de institutioner
som kan få arkivarbetare på
detta sätt. En förutsättning är att man
inte kan finna lämplig sysselsättning
för vederbörande, som skall vara arbetslös
eller handikappad. — Förutom
till statliga och kommunala myndigheter
kan dessa bidrag beviljas, om lämpliga
arbetsuppgifter finns, till ideella
organisationer, handikapporganisationer,
nykterhetsorganisationer, politiska
organisationer och andra intresseorganisationer.
Dessa får sålunda hela lönekostnaden
för arkivarbetarna täckt. Om
däremot kommunala institutioner bereder
sådana här personer arkivarbete är
staten mera restriktiv. Kommuner och
landsting får endast cirka 50 procent
av lönekostnaden täckt — då är de sociala
utgifterna inberäknade.

Men låt mig komma tillbaka till problemställningarna
kring arkivarbetscentralerna.
De skall nu erhålla ändrad
beteckning och kallas kontorsarbetscentraler.
Man kan då lätt få den uppfattningen
att det enbart är kontorsarbete
som utförs vid dessa centraler. Renodlad
sådan verksamhet förekommer dock
endast i Stockholm, om jag är riktigt
informerad. Om vi ser på det län som
jag representerar, alltså Västmanlands
län, finner vi att detta — som är ett
län där denna verksamhet så att säga
vuxit fram — har centraler i Norberg,
Fagersta och Västerås, vid vilka sysselsätts
sammanlagt omkring 100 personer.
De sysslar med läroböcker och illustrationer
för Tomteboda blindinstitut och
de utför arbetsuppgifter som gäller kartlagningsarbeten
för lantmäteristyrelsens

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsandamal m. m.

räkning. Varifrån skall dessa institutioner
få pengar för att kunna betala
»marknadspriser» — och vad är marknadspriser
i dessa specialfall? Runtom
i landet finns arkivarbetscentraler där
frågeställningarna är likartade.

Förhållandet måste bli — jag vill använda
den argumentationen — att en
statlig myndighet kan få arbetet utfört
utan att verkets lönekonto belastas, om
arbetet görs av arkivarbetare inom det
egna husets väggar, men om samma
myndighet låter arbetet utföras på arkivarbetscentralen
skall ersättning utbetalas
enligt »marknadsmässiga» priser.
Det kan gälla en handikapporganisation,
en statlig institution som länsarbetsnämnden,
en länsstyrelse eller annan
godkänd institution.

Herr talman! Jag är rädd för att man
håller på att slå sönder arkivarbetscentralerna
—- åtminstone försvårar vi deras
möjligheter att bedriva verksamheten
på många vitala områden. Jag vill
också betona att det redan finns arbetsområden,
där man tillämpar arbetsmarknadsmässig
prissättning. Men det
går tyvärr inte att göra det på alla
områden.

Jag har med detta velat fästa departementets
uppmärksamhet på de problemställningar
som redan finns. Jag
vill uttala förhoppningen att inrikesministern
drar lärdomar av de erfarenheter
som mycket snart kommer att göras,
och jag hoppas att tolkningen av
begreppet »marknadsmässig prissättning»
blir så mjuk att vi inte slår sönder
det fina instrument som arkivarbetscentralerna
ändå innebär.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! I viss mån hade det naturligtvis
varit önskvärt om denna debatt
kunde ha sammanförts med den
som kommer att föras om bankoutskottets
utlåtande nr 23. Jag skall här endast
helt kort beröra några synpunkter
med anledning av ett par motioner som
har mera lokal betydelse, nämligen I:

581 och 11:597 om ökad sysselsättning
i östra Sverige.

I likhet med vad som skett under
ett antal år har vi även i år följt upp
den fråga det här gäller. Det kanske
bör medges av oss att den mörka situation
som för några år sedan präglade
hela sydöstra Sverige i någon mån
har förändrats. Vissa delar av sydöstra
Sverige har fått ett förstärkt näringsliv
på senare år, men fortfarande är stora
områden ganska illa ute, enligt den
syn som vi har på den regionala politiken.
Med den syn som regeringen har
och som inrikesministern här deklarerat,
nämligen att man endast skall satsa
på mycket stora regioner eller på en
enda punkt i en ganska stor region, kan
det hända att förhållandena kan anses
vara något så när tillfredsställande.
Men detta är inte enligt vår mening
målsättningen för den regionala lokaliseringspolitiken.

Utskottet hänvisar till de tidigare
årens utlåtanden och skriver att man
skall kunna tillämpa punktvisa stödåtgärder
utanför det norra stödområdet
för den regionala utvecklingspolitiken.
Det finns ganska stora områden som
har svårt att få detta stöd och att upprätthålla
ett starkt näringsliv. För området
sydöstra Götaland beror detta dels
på att man där haft många svaga punkter,
dels på att de två stora öarna Öland
och Gotland tillhör området. På grund
av att man tar beräkningen för stora
regioner och enstaka punktinsatser som
underlag blir det fråga om ett avvecklingsförfarande
för andra områden, och
vad man kallar utvecklingsplan täcker
inte stora delar och många kommuner
av en sådan region.

Det skulle vara önskvärt att dessa insatser
kunde spridas över regioner av
annan art än de som man nu signalerar.
Inrikesministern nämnde nyss att koncentration
är nödvändig och att man
måste satsa på orter som har visat sig
vara attraktiva. Om denna uppfattning
blir vanlig inom industrins förbund är

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

det klart att somliga områden kommer
att klassas som chanslösa i lokaliseringspolitiken
och i en allmän utbyggnad
av näringslivet.

Jag vill sluta med en fråga som ligger
oss i sydöstra Sverige mycket varmt
om hjärtat, nämligen utbyggnaden av
anordningar för turismen. Turistorganisationerna
och de enskilda företagarna
i dessa områden har gjort framställningar
om att få åtminstone lån och
helst också bidrag, men någonting sådant
har hittills icke kunnat komma
till stånd. Det är tydligt att stora delar
av Sveriges befolkning som turister söker
sig till vissa områden och där ställer
krav på serviceanordningar. Därför
kan det vara befogat att göra en
gemensam samhällsinsats för att ställa
sådana anläggningar till förfogande.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! När det gäller huvudlinjerna
i arbetsmarknadspolitiken kan
jag i stort sett instämma i de synpunkter,
som har framförts av herr Nilsson
i Tvärålund. Jag skall därför fatta mig
kort och bara ta upp en delfråga inom
detta problem.

Arbetsmarknadsläget har under den
gångna vintern kännetecknats av en
ganska hög arbetslöshet. Särskilt har
det varit förhållandet i norrlandslänen.
T. o. m. så långt söderut som inom gävleregionen
har vi i vinter haft fler arbetslösa
än vanligt. Beredskapsarbeten
har förekommit i viss omfattning på
orter med svag sysselsättning, men enligt
min mening har de i vår avvecklats
alldeles för tidigt. Denna min uppfattning
stöder jag på erfarenheter från
Hälsingland, där pågående beredskapsarbeten
neddragits utan att nya arbetstillfällen
har kunnat anvisas. En sådan
åtgärd leder ju till fortsatt friställning
av människor, vilkas trygga och goda

levnadsförhållanden arbetsmarknadspolitiken
främst bör ta ansvaret för i ett
ogynnsamt arbetsmarknadsläge.

Arbetsprojekt, lämpliga som beredskapsarbeten,
saknas inte i Norrland.
Fortfarande finns där stora behov av
vägupprustningar, vilka passar alldeles
utmärkt för den lokalt bundna arbetskraften.
Åtskilliga av de mindre länsvägarna
har en standard som är klart
undermålig i fråga om trafiksäkerhet
och framkomlighet. Dessa vägar har
dock till mycket liten del omfattats av
beredskapsarbetet.

1 motioner som behandlats och även
avstyrkts av statsutskottet har jag yrkat
på att även enskilda vägar skulle kunna
få byggas som statskommunala beredskapsarbeten
för att ge sysselsättning
åt den lokalt bundna arbetskraften i
Norrland, där konjunkturen i allmänhet
och skogskonjunkturen i synnerhet
skapat arbetslöshet.

Likaså har jag i motioner framhållit
att vägbyggandet i större utsträckning
borde utnyttjas som beredskapsarbete.
Detta yrkande har följts upp i en reservation
som är fogad till statsutskottets
utlåtande nr 58. Utskottsmajoriteten har
emellertid framhållit att motionernas
syften i väsentlig grad kommit att tillgodoses.
Jag vill inte bestrida att vägbyggande
som beredskapsarbete har
förekommit, dock inte i den omfattning
som jag anser att sysselsättningsläget i
vinter har krävt.

Utöver den i statistiken redovisade
arbetslösheten finns som bekant en
icke obetydlig dold arbetslöshet framför
allt i glesbygderna. Både arbetsmarknadsmässigt
och samhällsekonomiskt
hade det varit motiverat att sysselsätta
de arbetslösa med vägarbeten i
större utsträckning än som varit fallet.
Detta är ett påpekande som jag många
gånger mött från de arbetslösa själva,
som tydligen hellre skulle ha accepterat
fortsatt vägarbete än arbetslöshet. Så
tycker jag att även statsmakterna borde
ha sett detta.

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

Herr talman! Jag ber att få återkomma
med ett yrkande om bifall till
reservationen 9 i statsutskottets utlåtande
nr 58.

Herr NYGREN (s):

Herr talman! Statsutskottet har, kanske
mer formellt än reellt, avstyrkt motionerna
I: 573 och II: 655 om en översyn
av bestämmelserna beträffande omställningsbidragen.
Jag kan biträda utskottets
förslag, och jag vill helt kort
förklara anledningen därtill.

Yrkandet i våra motioner byggde på
erfarenheter av endast ett halvt års tilllämpning
av bidragsreglerna för de
äldre arbetslösa. I motionerna redovisar
vi en del erfarenheter från Västerbottens
län — ett av de län som i dag
har den största arbetslösheten. Länsarbetsnämnden
där hade bl. a. konstaterat
dels att det var en stark dominans
bland de bidragssökande av skogsarbetare
och småbrukare, dels att ett stort
antal sökande inte kunde redovisa sådan
tidigare basinkomst att den gav
underlag för tillräckligt stort bidrag.
Drygt 40 procent av dem som beviljades
bidrag fick belopp på under 500
kronor — alltså mer än 300 kronor
under det maximala beloppet. Även 24-månadersvillkoret visade sig avstänga
många från bidragsrätt, särskilt de undersysselsatta
och dem som under lång
tid varit arbetslösa. I motionerna yrkade
vi att riksdagen skulle begära en
översyn av bidragsbestämmelserna och
därvid ifrågasätta, om inte länsarbetsnämnderna
kunde ges generösare befogenheter
vid bidragsprövningen.

Sedan motionerna väcktes har regeringen
i proposition nr 59 delvis tillmötesgått
vårt förslag. Där föreslås att
reducering av de på tidigare inkomst
grundade bidragen skall göras ned till
ett minimibelopp på 400 kronor i månaden.
Härigenom har som sagt syftet med
våra motioner till övervägande del tillgodosetts.

I utskottets skrivning har också sagts,
6 — Andra kammarens

att frågorna om tillämpningen av omställningsbidragen,
som även berörts i
våra motioner, torde komma att tas upp
av KSA-utredningen. Med det beskedet
är vi nöjda på den punkten.

Låt mig också erinra om betydelsen
av dessa bidrag, särskilt i de delar av
landet där man brottas med stor undersysselsättning.
En övervägande del av
de arbetslösa är äldre människor. Som
exempel kan jag nämna att i Västerbotten,
där vi i april hade 3 200 människor
anmälda som arbetslösa, inte mindre än
48 procent var över 55 år.

Vid motsvarande tid 1968 hade vi 700
färre arbetslösa. Men av de 2 500 som
då gick utan jobb var endast drygt 30
procent i åldrarna över 55 år. Vad kan
orsaken vara till den mycket markanta
förskjutningen av åldersgrupperna under
ett års tid? Antingen kan det vara
tillkomsten av äldrestödet som bidragit
till att en stor del dold arbetslöshet i
de högsta åldrarna nu blivit redovisad
eller också kan det vara så att
det i ett kärvare sysselsättningsklimat
framför allt är de äldsta som drabbas.
Hur som helst anser jag uppgiften
från Västerbotten vara så alarmerande
att jag känt ett behov av att
redovisa den för kammaren. Dessa äldre
människor som är utan arbete kan
inte lika lätt som de yngre arbetslösa
flytta till de orter där arbete kan
erbjudas. De har redan fyra femtedelar
av sin normala tid i arbetslivet bakom
sig. De anses mindre lämpliga för omskolning
och har i regel svårare än de
yngre för att bryta upp från den boplats
som de haft under en lång tid av
livet.

I övrigt vill jag, herr talman, understryka
vad många talare tidigare i debatten
sagt om det mycket allvarliga
arbetsmarknadsläget i norra delarna av
landet. Jag vill erkänna att lokaliseringspolitiken
har varit av stor betydelse,
kanske särskilt för att ge redan
tidigare etablerade företag möjligheter
att rationalisera och bygga ut och där -

protokoll 1969. Nr 22

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

med säkra sysselsättningen. Men den
har inte givit önskat resultat när det
gäller nyetablering. För den utredning
som arbetar under landshövding Lemnes
ordförandeskap är detta den fråga
som det är mest angeläget att uppmärksamma.

Ansvarsfrågan när det gäller lokaliseringspolitiken
har diskuterats i debatten.
Jag anser att man därvid alltför
ensidigt hävdat, att det varit själva
lokaliseringspolitiken som varit orsaken
till utvecklingen. Jag tror att en
mycket stor del av ansvaret får läggas
på det privata näringslivet, som har en
så dominerande ställning i de delar av
landet där företagsutvecklingen varit
mest gynnsam och nyetableringsmöjligheterna
allra störst.

Jag vill till sist beröra lokaliseringspolitiken
från en annan sida och säga
några ord om tanken att belägga industrietableringarna
i våra industriellt
redan överhettade områden med någon
form av avgifter för att täcka en del av
de stora kostnader som en industriutveckling
där åsamkar samhället. Försök
i den vägen har med stor framgång
prövats bl. a. i Frankrike. Hade t. ex.
Volvos utbyggnader i Göteborg, vilka
tidigare nämnts i debatten, belagts
med en avgift för att täcka en del av
de miljardkostnader som dessa utbyggnader
drar med sig i form av samhällsinvesteringar,
hade man säkert övervägt
en utflyttning av större delar av
utbyggnaden till de områden av landet
där samhällsservicen i stor utsträckning
redan finns och där några sådana
avgifter av den anledningen inte
hade varit aktuella.

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! I motionen II: 619, likalydande
med motionen 1:549, har vi
motionärer fört ett resonemang om en
ökad samordning mellan olika län när
det gäller den kommunala planeringen.
Denna motion har mycket kort avvisats
av utskottet som skriver: »En riksda -

gens åtgärd för att åstadkomma en
organisatorisk samordning av planeringen
inom vissa grupper av län bör
emellertid enligt utskottets mening inte
företas nu — sådana bedömningar torde
böra anstå i avvaktan på de överväganden
vartill förslag i samband med
frågan om ändrad länsindelning kan
föranleda.»

Lokaliseringspolitiken och över huvud
taget planeringen av det framtida
samhället i denna debatt har berörts
ifrån så många olika sidor att jag inte
skall tynga debatten med ytterligare bedömningar.
Jag vill endast mycket kort
i anslutning till motionen säga att utskottet
synes ha avfärdat denna problematik
något för lättvindigt. Jag tror
för min del att huvudsaken inte är var
länsgränserna går, utan det samarbete
som kan ske över dessa gränser. Detta
samarbete är redan ganska väl etablerat
i många sammanhang, och det bör
enligt min mening ständigt intensifieras
och utbyggas och inte få anstå i avvaktan
på någon kommande länsindelning.

Det finns ingen anledning att sticka
under stol med att motionen emanerar
ur erfareheter från Sydsverige. Där erkänner
man inom såväl tätortsregioner
som glesbygdsregioner att den snedvridning
som sker på detta område
medför så stora nackdelar för bägge
parter att det finns anledning att på allvar
försöka överväga om man genom
samarbete över länsgränserna kan förhindra
ytterligare sådan snedvridning.

Landshövdingen i Malmöhus län sade
häromdagen i ett föredrag att han
räknar med att under en tjugoårsperiod
framåt befolkningen i länet kommer
att fördubblas, d. v. s. öka till cirka
1,2 miljon. Samtidigt uppges att i
en region på åtta, nio mils avstånd därifrån,
den s. k. österlenregionen, räknar
man med att under samma tid 4 000
arbetsplatser kommer att försvinna
inom en viss näring, vilket i och för
sig skulle innebära att för att behålla

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

läget vid status quo skulle regionen tillföras
200 nya arbetsplatser om året.
Detta synes vara ganska svårt att åstadkomma
om man inte kan etablera det
samarbete varom vi har talat i motionen
II: 619.

Herr talman! På grund av tidsbristen
inskränker jag mig till att med det sagda
yrka bifall till motionerna I: 549 och
II: 619.

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Finansministerns koinpletteringsproposition
visar inte någon
större förändring i synen på hur sysselsättningsproblemen
i skogslänen skall
lösas. Visserligen förordas en aktivare
arbetsmarknads- och lokaliseringspolitik
men samtidigt bedöms en ökad utflyttning
som angelägen. Jag tyckte mig
spåra samma inställning i inrikesministerns
inlägg tidigare i dag. I statsverkspropositionen
uttrycktes detta så, att
de sysselsättningsskapande åtgärderna
angavs som ett nödvändigt komplement
till de rörlighetsfrämjande. I vår motion
rörande norrlandsfrågorna som kommer
att behandlas vid ett senare tillfälle
betonar vi att vi för vår del vill
sätta de sysselsättningsskapande åtgärderna
främst och påvisar i det sammanhanget
att de hittills vidtagna s. k.
rörlighetsfrämjande åtgärderna i stora
delar av Norrland medfört en utflyttning
som om den — vilket nu alltså
förordas — ytterligare skall förstärkas
måste leda till total avfolkning av stora
delar av norrlandslänen. Redan nu visar
det sig att utflyttningen resulterat i
att det tidigare födelseöverskottet i Västernorrlands
län har förbytts i sin motsats.
I detta läns inland och i Ådalen ter
sig situationen särskilt besvärlig.

I detta sammanhang måste man komma
in på hela den principiella frågan
om den tilltagande urbaniseringen och
därmed också på den motsatta sidan av
processen, nämligen glesbygdernas växande
problem.

Socialdemokratin gör även på detta

område samma grundläggande fel som
när det gäller dess näringspolitik i allmänhet.

Den vill sätta in åtgärderna först när
missförhållanden redan har uppstått.
Vi anser däremot att man måste ha en
ekonomisk planering som medvetet formar
samhället i en viss riktning.

Det finns ingen anledning att acceptera
de kapitalistiska ekonomiska lagarna
eller de privatkapitalistiska företagens
lönsamhetsbegrepp. Man talar mycket
om anpassning och menar att människorna
skall inrätta sig efter de privata
företagens behov. Vi hävdar tvärtom
att företagsamheten och näringslivet
skall rätta sig efter människornas behov.
Det gäller också glesbygdsfrågorna.

Nu lovas det utredningar och förslag,
och det är ju bra att man äntligen undersöker
frågorna, men under tiden som
utredningarna pågår och vi väntar på
förslagen dör glesbygdernas samhälleliga
liv. Det behövs åtgärder nu, och inte
i en framtid.

Vår principiella inställning är att ekonomisk
och kulturell jämlikhet mellan
de olika regionerna i vårt land måste
eftersträvas. Sverige är inte på väg i
riktning mot en sådan ökad jämlikhet.
Vi är i stället på väg bort från den.
Den nuvarande kapitalistiska högkonjunkturen
skärper ytterligare klyftorna
mellan olika regioner. Här behövs alltså
mycket medvetna och långtgående
åtgärder från statsmakternas sida.

Hur är det med frisläppen från investeringsfonderna?
Varför kan man
inte begränsa dem till att gälla investeringar
i områden där samhället anser
att en utbyggnad av industrin är nyttig
och nödvändig? Det betyder framför
allt Norrland, men också vissa andra
områden. Det finns ingen anledning
att t. ex. ge Volvo favörer för en expansion
i andra områden av landet. Tvinga
företagen att anpassa sig till folkets intressen!
Nu är det tyvärr tvärtom.

Det är, herr talman, mot den bakgrunden
som vi vid åtskilliga tillfä]-

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsandamål in. m.

len har ställt krav på avgörande samhälleliga
insatser på det näringspolitiska
området. Uppfattningen att det
nu måste skapas arbetstillfällen i Norrland
och då framför allt i de mest drabbade
delarna är nu mycket spridd. Om
den saken vittnar inte minst alla uttalanden
från fackliga organisationer och
av näringskonferenser av olika slag i
dessa län.

Jag får som sagt tillfälle att återkomma
utförligare till de här tingen när vår
norrlandsmotion behandlas. I detta
sammanhang har jag bara velat betona
Vår uppfattning, att det nu måste läggas
större vikt vid lokaliseringspolitiska
åtgärder än vid rörlighetsstimulerande.
Det behövs en planmässig industrilokalisering,
och därtill krävs statliga ingripanden.

I detta sammanhang diskuterar vi i
dag bl. a. olika anslag till arbetsmarknadsändamål.
Även om vi inom vänsterpartiet
kommunisterna alltså lägger
tonvikten vid åtgärder som skapar varaktiga
arbetstillfällen och gör att glesbygderna
jämställs med andra delar av
landet i dessa avseenden, inser vi givetvis
behovet av åtgärder som lindrar
de akuta svårigheterna.

Dit hör beredskapsarbetena. Dessa har
haft och har alltjämt stor betydelse, i
synnerhet för ett län som Norrbotten,
för att där hålla i gång byggnadsverksamhet
och annat. Enligt uppgifter har
såväl bostads- som industribyggandet i
Norrbotten minskat samtidigt som beredskapsarbetena
minskat. Från mars i
fjol till mars i år har antalet i beredskapsarbeten
sysselsatta i Norrbotten
minskat med 600 personer.

Detta bör ses i samband med ett svar
som inrikesministern lämnade på en enkel
fråga av mig den 31 januari i år.
Han sade där: »Arbetsmarknadsstyrelsen
har i detta syfte» — för att ytterligare
intensifiera de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna — »i första hand
beslutat att omdirigera en del bered -

skapsarbeten från södra och mellersta
delen av landet till Norrbotten och till
övriga skogslän.»

I diskussionen om beredskapsarbetena
anförs ibland att det inte finns hur
många projekt som helst, lämpade för
beredskapsarbeten. För vår del har vi
noterat att många norrlandskommuner
gett exempel på vägarbeten som betecknas
som angelägna. I det sammanhanget
måste vägen Kiruna—Narvik
nämnas. I vägverkets nyligen publicerade
plan för aktuella vägarbeten finns
inte denna väg med. Man frågar sig om
verkligen vägverket skall få bestämma
när denna väg, vars tillkomst är så angelägen
inte bara ur sysselsättningssynpunkt,
skall få byggas, samtidigt som
det råder en sådan brist på arbetstillfällen
och samtidigt som man talar om projektbrist
när det gäller beredskapsarbeten.

Beträffande beredskapsarbetena borde
kanske också en annan inställning
börja tillämpas. Varför skulle inte t. ex.
en utbyggnad av Norrbottens järnverk
kunna göras som beredskapsarbete?

Behovet av skyddad verksamhet visar
en tendens att ständigt öka. Ett stort
antal människor behöver arbetsvärd.
Detta visar att denna verksamhet måste
byggas ut. En stötesten i sammanhanget
är fortfarande frågan om huvudmannaskapet.
Vi noterade i fjol vid behandlingen
av en motion om detta problem
vår tillfredsställelse över att en utredning
tillsatts för att se över dessa förhållanden.
I dag vill jag endast uttala
förhoppningen att denna utredning skall
arbeta snabbt, så att frågan om ett enhetligt
huvudmannaskap äntligen blir
löst. Det finns många människor som
alltid kommer att behöva den form av
sysselsättning som de skyddade och
halvskyddade verkstäderna ger. Dessa
får därför inte endast betraktas ur ekonomisk
synpunkt, som vinstgivande
företag. Den sociala sidan måste väga
minst lika tungt. Det statliga åtagandet

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsandamal m. m.

måste därför också bli större, och de
statliga bidragen till kommuners och
landstings skyddade verksamhet måste
öka väsentligt.

Beträffande stödet åt den äldre arbetskraften
har vi i motioner tidigare
utförligt motiverat nödvändigheten av
ett lagfäst skydd. Vi har också framhållit
nödvändigheten av att finna sådana
vägar att ansvarskänslan för de
äldre inte ytterligare avtar och så att
svårigheterna för deras nyanställning
inte trappas upp. Här kan det bli nödvändigt
att ålägga företagen att första
halvåret eller eventuellt längre tid själva
svara för kostnaderna för omställningsbidraget.
En sådan åtgärd skulle kunna
medverka till större försiktighet vid avskedandet
av äldre arbetskraft.

En annan sida —• och inte den minst
viktiga —■ är att söka bereda den äldre
arbetskraften en meningsfylld sysselsättning.
KSA-stödet i all ära när inget
annat återstår, men man måste enligt
min mening också beakta att många
upplever sysslolösheten, i varje fall bristen
på insats i arbetslivet, som något av
en plåga. Arbetsmarknadsmyndigheterna
bör pröva möjligheterna att anordna
lämpliga slag av industriella beredskapsarbeten.
Det är ingen lösning att
beordra äldre att flytta till från hembygden
långt avlägsna orter. Det skulle
betyda svårigheter av skilda slag, inte
minst ekonomiska. Jag har i detta sammanhang
endast velat rikta uppmärksamheten
på denna sida av problemen.

Herr talman! Jag har redan anfört att
motioner som väckts från vår grupp
rörande sysselsättning i särskilt svårt
utsatta delar av vårt land, däribland
Norrlandslänen, kommer att behandlas
senare. Jag har därför inget yrkande i
dag.

Fru HÖRNLUND (s):

Herr talman! Utskottet har i samband
med länsplaneringsfrågorna haft att behandla
motionerna nr 540 i första kam -

maren och 628 i denna kammare, i vilka
upptas frågan om planeringsrådens
ställning. I motionerna hemställs att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla att åtgärder snarast vidtages
för att ge planeringsråden beslutsmässig
ställning.

På s. 7 i utlåtandet säger utskottet
att enligt vad det erfarit övervägs inom
kommunikationsdepartementet åtgärder
som täcker syftet med hemställan
i motionerna. Utskottet konstaterar
därför att någon riksdagens åtgärd inte
erfordras. Jag vill framhålla i det här
sammanhanget att jag är belåten med
att denna viktiga fråga kan få en lösning.
Om det sedan sker genom att
Kungl. Maj:t tar initiativ eller genom
bifall till motioner spelar för min de]
ingen roll. Jag vill därför bara uttrycka
en förhoppning om att vad som skall
ske när det gäller planeringsråden i syfte
att få till stånd en fastare lekmannaorganisation
på länsplanet bör ske
snabbt.

Just nu är vi inne i ett mycket expansivt
och viktigt skede vad beträffar den
regionala planeringen. Inte minst Länsplan
67, som har diskuterats här hela
dagen, och ett förverkligande av planeringen
inför 1970-talet gör det nödvändigt
att knyta ett större förtroende till
och ge ett ökat inflytande åt lekmännen
i dessa sammanhang.

Den inledande perioden för planeringsrådens
verksamhet har i stor utsträckning
kännetecknats av lokaliseringsfrågor
i samband med industrietableringar.
Det är nu vidgade uppgifter
som länsstyrelser och planeringsråd
har att ta itu med vid den fortsatta
länsplaneringsverksamheten. Det gäller
att få till stånd en kartläggning av behovet
av offentliga investeringar, de!
gäller avvägningsfrågor och svåra prioriteringar
inom regionerna och det skall
upprättas ett långsiktigt handlingsprogram.
I regioner med mer eller mindre
kännbara arbetsmarknads- och försörj -

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål ni. m.

ningsproblem blir det förmodligen nödvändigt
att göra en relativt hård prioritering
när det gäller en samordnad
satsning och fördelning av resurser på
skilda orter inom regionerna. Den förankring
som planeringsrådens ledamöter
har i landsting, i kommuner och
även på arbetsmarknadssidan gör, att
man kan förutsätta att råden äger den
sakkunskap som gör det möjligt för
dem att följa även andra viktiga frågor
inom länsstyrelsesektorn. Man kan
fråga sig, om det inte redan nu finns
skäl att ge planeringsråden en fastare
anknytning till länsstyrelserna och ge
dem vidgade möjligheter att delta i beslutsprocessen
även i andra frågor, i
vart fall i frågor som har samband med
den regionala utvecklingen. Kommunindelningsfrågans
fullföljande och särskilt
frågor om vissa justeringar av
kommunblocksgränser har enligt min
mening ett sådant samband.

Jag anser att det skulle vara av mycket
stort värde, om frågan om planeringsrådens
ställning kunde få en lösning
som i princip överensstämmer
med länsförvaltningsutredningens förslag
men kanske med en något mer begränsad
organisatorisk omfattning. En
sådan lösning kan ske utan att man föregriper
en eventuellt större omorganisation
i avvaktan på ställningstagandena
till länsförvaltnings-, länsdemokrati-
och även till länsindelningsfrågorna.

Det är alltså min förhoppning att det
med det snaraste blir en sådan förändring
att planeringsråden får beslutsmässig
ställning och att de också får vidgade
möjligheter att delta i beslut som
ligger inom ramen för, eller har nära
anknytning till, de frågor som har samband
med den regionala utvecklingen.

I övrigt vill jag uttrycka min belåtenhet
över att länsplaneringen har kommit
i gång och att den kommer att fullföljas.
Det är av mycket stort värde att
vi fått i gång den här verksamheten
som faktiskt varit efterlängtad och be -

träffande vilken det funnits stora förväntningar
i regionerna.

Herr talman! Med det sagda ber jag
att beträffande samtliga punkter få yrka
bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde fru Holmberg
och fru Thunvall (båda s).

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Andra talare har när
det gäller sysselsättningen framhållit
behovet av en bättre balans mellan olika
regioner. Medan vi har en tydlig
överhettning inom vissa regioner,
främst inom storstadsregionerna, har vi
betydande arbetslöshet inom framför
allt skogslänen. I det läget är det nödvändigt
med en kraftfull satsning på en
effektiv lokaliseringspolitik och jag vill
i likhet med andra talare understryka
att det nog är riktigt att sätta just lokaliseringspolitiken
främst.

Vi hoppas att den utredning som för
närvarande pågår beträffande lokaliseringspolitiken
skall visa på ytterligare
möjligheter att klara de balansproblem
som jag bär vidrört. Men i väntan på
det förslag som så småningom kommer
att föreligga, borde det vara angeläget
att effektivt utnyttja de medel som vi
redan har och att, i den mån det är möjligt,
förbättra dessa medel. Jag vill här
bara ta upp ett par punkter.

Lokaliseringsstödet beräknas i princip
på kostnader för byggnader, maskiner,
arbetsredskap och verktyg. I motionerna
1:368 och 11:432 föreslås att
därutöver även rörelsekapital skall få
inräknas i slödunderlaget. Jag har i en
motion, II: 670, tagit upp samma sak
och jag vill gärna understryka behovet
av en sådan ändring.

Nuvarande ordning har frestat många
att satsa mycket på lokaler. Det har visat
sig att det sedan, när man skall
starta driften, har varit dåligt med rörelsekapitalet.
För flera har det blivit
den tuva som stjälpt lasset. Därför tror
jag att det vore värdefullt, om man så

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Anslag till regional utveckling

snart som möjligt kunde genomföra den
ändringen att även rörelsekapitalet
finge inräknas i underlaget. Detta har
sagts många gånger tidigare, men det
blir alltmer styrkt att lokaliseringsbidragen
bör inbegripa även den delen
av kapitalbehovet. En industris initialskede
är så känsligt, att brist på rörelsekapital
kan bli det som omöjliggör en
rationell drift. Här påkallar erfarenheten
enligt min mening en omprövning
och jag yrkar därför bifall till reservation
2.

Beträffande fördelningen av lokaliseringsmedlen
mellan bidrag och lån har
jag i samma motion, 11:670, föreslagit
en större del än vad Kungl. Maj it föreslagit
i bidrag och motsvarande minskning
på lånedelen. I en annan motion
har föreslagits samma höjning av bidragsdelen
och dessutom en höjning av
lånedelen.

Hur man än resonerar kommer man
enligt min uppfattning inte ifrån, att
bidrag stimulerar mer än lån, när det
gäller industriellt engagemang inom
stödområdena. Man kan säga att det inte
är så stor skillnad i fråga om effekten
mellan dessa två slag av lokaliseringshjälp.
Men det är ändå ofrånkomligt att
en större satsning på bidragssidan
skulle verka mer stimulerande. När vi
är så angelägna att medverka till industriell
utveckling i skogslänen, borde
det vara naturligt att mer utnyttja de
möjligheter till lokaliseringsbidrag som
en större ram skulle medge. Jag nöjer
mig dock här med att yrka bifall till reservationerna
5 och 6.

Om jag rätt förstod herr Bohman när
han talade på förmiddagen, hade han
funnit ett motsatsförhållande mellan regional
och kommunal lokaliseringspolitik.
Han menade tydligen att det är
svårt att förena statlig regionalpolitik
och kommunala initiativ till industriell
utbyggnad. Han efterlyste också en
samlad analys. Det är säkerligen riktigt
att lita till en regional planering,
men det kloka i att helt klavbinda det

och för arbetsmarknadsändamål m. m.

kommunala initiativet kan ändå ifrågasättas.
Kommunalrättskonunittén arbetar
för närvarande med gränsdragningsproblemen,
och det återstår att se vad
den kommittén kan komma fram till.
Särskilt när det gäller lokaliseringsstöd
i defensivt syfte, d. v. s. stöd till företag
som är nedläggningshotade, ställes kommunerna
inför mycket svåra avvägningsproblem,
och man kan som sagt
ifrågasätta, om det är riktigt att i en
sådan situation helt binda kommunernas
handlingsmöjligheter.

Herr talman! Jag nöjer mig med det
anförda och ber att få yrka bifall till de
reservationer som herrar Mundebo och
Jönsson i Ingemarsgården tidigare har
yrkat bifall till.

Herr GUSTAFSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Vi har här i kammaren
i dag diskuterat norrlandsproblem ganska
mycket, och det är befogat att göra
det. Men det kanske också kan vara på
sin plats att här anföra några synpunkter
från en annan del av landet, där
man också har problem, nämligen Gotland.
Jag tillåter mig nu att göra det i
anslutning till de likalydande motionerna
I: 592 och II: 617, i vilka vi har begärt
lokaliseringsstöd till Gotland.

Vi gör i motionerna en kort resumé
av de skäl som motiverat vår framställning,
men utskottet har inte funnit anledning
tillstyrka motionerna. Utskottet,
som avstyrker några riksdagens åtgärder
i sammanhanget, erinrar om den
särskilda utredning om serviceproblemen
som angivits i statsrådsprotokollet
och skriver att föreliggande behov av
punktvisa lokaliseringspolitiska insatser
även utanför stödområdet kan tillgodoses
inom ramen för gällande riktlinjer.

Den utredning angående servicebehoven
som utskottet erinrar om och
som har verkställts visar i allt väsentligt
riktigheten av de uttalanden och
framställningar, som tidigare gjorts
från olika gotländska myndigheter. Det

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

måste finnas ett tillräckligt befolkningsunderlag
för att bära upp service av
olika slag, såsom t. ex. undervisning,
vård och kommunikationer. Gotlands
behov av självförsörjning på olika serviceområden
är markant. Regionen kan
inte på samma sätt som andra delar av
vårt land repliera på omgivande regioners
tillgångar i dessa avseenden.

All erfarenhet visar att det befolkningsunderlag
Gotland i dag har inte
bör tillåtas minska utan i stället måste
ökas, om en önskvärd och från alla synpunkter
positiv utveckling skall kunna
äga rum. Detta antydes också av inrikesministern
i statsverkspropositionen.

Länsstyrelsen och planeringsrådet på
Gotland har i Länsplanering 1967 angett
vissa förutsättningar för en positiv
utveckling, nämligen för det första att
förslaget om ekonomiskt stöd för att
nedbringa kostnaderna för gods- och
personbefordran mellan Gotland och
fastlandet genomförs och för det andra
att Gotland i fråga om statligt lokaliseringsstöd
behandlas såsom tillhörande
stödområdet. Det är den sistnämnda
synpunkten som motionärerna tagit
upp. I själva verket är det inte några
ur helhetens synvinkel särskilt märkliga
insatser som krävs i detta sammanhang.
Gotland är ett område med stark inneboende
livskraft, men det behövs där
hjälp till självhjälp.

Frågan om kommunikationerna, som
länsstyrelsen tog upp i sitt yttrande,
har vi inte att behandla i dag. Jag vill
emellertid erinra om att statsmakterna
hittills inte gjort något för att lösa
denna fråga. I stället har man lagt
moms på transporter av personbilar på
gotlandsfärjorna, och det är en åtgärd
som har en verkan helt motsatt den som
riksdagen vid upprepade tillfällen uttalat
sig för.

När det gäller de lokaliseringspolitiska
frågorna är det inte riktigt, såsom
utskottet uttalar, att de behov av lokaliseringsstöd
som föreligger kan tillgodoses
inom ramen för gällande riktlin -

jer. Jag vill hänvisa till ett område av
näringslivet som är av stor betydelse
för Gotland, nämligen turismen. I ett
uttalande för tidningen Barometern i
april i år har generaldirektören Bertil
Olsson i arbetsmarknadsstyrelsen framhållit:
»Det skulle vara riktigt att betrakta
turismen på Öland och Gotland
som ett slags lokal industri och därmed
ge den samma stöd som den norrländska
turismen fått. Men på den punkten
har riksdagen intagit en mycket bestämd
hållning. Den har satt gränsen
kring norra stödområdet och söder därom
kan vi inte bredda vår verksamhet
på samma sätt, där måste ett riksdagsbeslut
till först.»

Ett bifall till föreliggande motion
skulle alltså ha betytt en hel del för
Gotland. Vi får emellertid nu ställa våra
förhoppningar till den utredning som
pågår angående lokaliseringspolitiken.
Vi hoppas att landshövding Lemne i sin
utredning kommer fram till förslag som
utmynnar i antingen att de regioner
som är i särskilt behov av lokaliseringspolitiskt
stöd — däribland Gotland —
tillföres stödområde eller också att
stödområdesgränserna helt tas bort.

Herr talman! Jag har inget yrkande
med anledning av den av mig berörda
motionen. Jag har endast velat anföra
dessa synpunkter.

När det gäller statsutskottets utlåtande
nr 58 har jag skrivit under några
motioner. Motionerna har tagits upp i
reservationerna nr 4, 10 och 12, till
vilka jag ber att få yrka bifall.

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Jag skall begränsa mitt
anförande till några synpunkter på den
regionala utvecklingspolitiken.

När vi startade länsplaneringen var
avsikten att skapa ett underlag för aktivare
insatser på det regionala planet.
Genom detta planeringsarbete skulle en
mer positiv utveckling möjliggöras i de
olika delar av landet där detta ansågs
önskvärt.

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

Planeringsrådet hade först att ta ställning
till frågan om var dessa satsningar
borde sättas in i det egna länet. Inom
rådet var vi i stort sett överens om —
vilket i varje fall är min bestämda uppfattning
—■ att man bör satsa endast på
ett begränsat antal orter. Vi vet att vi
arbetar med knappa resurser vilka vi
inte kan sprida alltför mycket. Det
måste bli fråga om en relativt stark
koncentration av den satsning vi är
mäktiga att göra.

Fn annan uppgift för planeringsrådet
var att göra en gradering var dessa
satsningar skulle ske. Denna gradering
utfördes också, måhända med en viss
möda, och man fick på så sätt fram några
orter i länet där man ansåg förutsättningar
finnas för en framtida positiv
utveckling.

Nästa frågeställning innebar klarläggande
av hur resurserna skulle kunna
styras till de orter vilka enligt planeringsrådet
var lämpliga att satsa på.
Man kom snart underfund med att det
fanns ganska begränsade möjligheter till
en styrning i denna riktning. I en del
fall har man ändå på länsplanet möjligheter
att överföra vissa resurser till
de lokaliseringsorter som man vill
stödja. Man kan styra bostadsbyggandet,
byggandet av skolor, vårdanläggningar
m. m. och på så sätt skapa väl
utbyggda servicesamhällen. Men man
kom snart underfund med att det inte
fanns några möjligheter — hur önskvärt
det än vore — att styra den privata industrin
till samma orter som samhället
ville satsa på rent servicemässigt. Jag
understryker att vi inom planeringsrådet
upplevt detta som en brist i planeringsarbetet.
Och det är därför jag inte
kan dela den uppfattning som uttryckts
från borgerligt håll, att några åtgärder i
framtiden inte skulle få vidtagas för
att styra den privata industrin i önskad
riktning.

Jag tror tvärtom att vi måste skaffa
oss dessa instrument på ett eller annat
sätt. Det kan exempelvis ske genom att

man inför någon form av etableringskontroll,
och jag är inte främmande
för den tanken under förutsättning att
det samarbete, som har inletts med Industriförbundet,
inte avsätter några påtagliga
resultat.

Jag tror alltså att det under sådana
förhållanden blir nödvändigt för samhället
att skaffa styrande instrument.
Bland annat därför vill jag ställa frågan:
Hur skall man annars få till stånd en
begränsning av den tillväxt som sker
i storstadsregionerna? Det har ju klart
uttalats att man skall försöka åstadkomma
en sådan begränsning. Och
omvänt: Hur skall man kunna få en
samordning av samhälls- och industriplaneringen,
om man å ena sidan när
det gäller den offentliga sektorn styr
över resurserna till områden vilka bedöms
som utvecklingsdugliga men å
andra sidan även i fortsättningen låter
företagarna etablera sig var de vill? Jag
anser att detta är en central punkt i
hela planeringspolitiken och i lokaliseringspolitiken.

Jag begärde egentligen ordet, herr talman,
för att få uttala en avvikande
åsikt gentemot dem som menar att
man skall hålla tassarna borta från det
privata näringslivet också i detta avseende.
Jag tror att om vi skall nå konkreta
resultat i planeringsarbetet och i
lokaliseringspolitiken måste vi skaffa
oss instrument för att styra även den
privata företagsamheten.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! I den tidigare debatten
här i dag trodde en talare att man skulle
kunna lösa Norrlands problem genom
att försvåra verksamheten för AB Volvo
i Göteborg. En annan talare gick ännu
längre och menade att man skulle lägga
en avgift på den verksamhet som
Volvo bedriver. Därmed trodde han att
man skulle kunna lösa de regionalpolitiska
problemen.

Jag tror att detta är en utomordentligt
förenklad bild. Det är av företag av

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

Volvos natur, som har möjligheter att
skaffa stora exportintäkter, som vårt
land är beroende. När man nu äntligen
har lärt sig att förstå detta —- till en
början var man skeptisk om Volvos
möjligheter att kunna exportera — tror
jag att man skall akta sig för sådana
generella utspel för att förhindra verksamheten
i ett företag som betyder så
mycket för vårt land och dess möjligheter
att kunna hävda sig på den internationella
exportmarknaden.

När det gäller regionalpolitiken får
vi tillfälle att diskutera den senare när
riktlinjerna för denna skall läggas
fram. Då kommer bl. a. den partimotion
som folkpartiet har lagt fram om
en särskild norrlandspolitik att behandlas.
Jag hoppas att vi då skall kunna
finna vägar för att lösa norrlandsproblemen
utan att förstöra utvecklingsmöjligheter
för företag som vi är beroende
av för vår export.

Det är klart att man måste ställa
krav på företagen också när det gäller
frågan om sysselsättningen. En mycket
positiv sak i den utveckling som vi har
haft är det samarbete som förekommer
mellan näringslivet och samhället. Detta
samarbete måste givetvis fortsätta.
De krav som kan ställas på företagen är
många. Vi har tidigare från folkpartiets
sida nämnt vad som kan krävas
av företag i samband med fråga om perinitteringar,
varsel när det gäller nedläggelser
o. s. v.

En sak som jag tycker att man skulle
kunna kräva av de större företagen —
det vill jag understryka — är att de
skulle åläggas att göra en inventering
av de arbetsuppgifter som med gott resultat
kan fullgöras av äldre och handikappad
arbetskraft. Härvidlag finns
nämligen en väldig massa fördomar. När
ett stort företag gjorde en sådan där inventering
fann man till sin stora förvåning,
att många fler arbeten skulle
kunna skötas av äldre och handikappad
arbetskraft med fullgott resultat än man
hade trott. Men självfallet finns det

många handikappade personer som inte
utan vidare kan göra en arbetsinsats
som är lika stor som den andra människor
kan göra. Det är därför som vi
från folkpartiets sida, i enlighet med
arbetsmarknadsverkets yrkande, har
krävt en ökning av statsbidraget när
det gäller företagsutbildning ocli en ökning
av maximibeloppet när det gäller
näringspolitiska åtgärder. Här har vi
alltså det läget att arbetsmarknadsverket
och folkpartiet står på den ena sidan
och regeringen på den andra. Förhållandet
är detsamma när det gäller
andra frågor som har tagits upp i de
reservationer som finns fogade till utlåtandet
om sysselsättningspolitiken;
jag kan som exempel nämna frågan om
flyttningsbidrag till nyutbildade.

Slutligen vill jag något beröra de regler
som för närvarande gäller beträffande
inkomstprövningen för utbildningsbidrag.
Jag anser den frågan vara
särskilt viktig. Här har vi det egendomliga
förhållandet, att regeringen år efter
år vägrar att vidta åtgärder. Inrikesministern
sade nyss att man inte kan
begära att allt skall ske på en enda
gång, att det tar tid. Men då det gäller
det förhållandet att t. ex. en hustrus utbildningsbidrag
minskas på grund av
att mannen har inkomst, så har arbetsmarknadsverket
år efter år krävt en
ändring. Från fackligt håll har man år
efter år krävt en ändring. Från folkpartiets
håll har man år efter år krävt en
ändring. Ändå är regeringen fullständigt
passiv på denna punkt.

Jag vill säga, herr talman och ärade
kammarledamöter, att ledamöterna i
denna kammare genom att rösta på reservationerna
kan bidra till en mer aktiv
och mer positiv arbetsmarknadspolitik.

Herr NYGREN (s):

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
ansåg mitt, som han kallade det,
utspel om att avgiftsbelägga de samhällsinvesteringar
som Volvos utbygg -

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

nåd i Göteborg för med sig som alltför
orealistiskt. Låt mig då säga att om
uppslaget är dumt, så delas det dock
av herr Gustafsons partivänner i Västerbotten,
vilka menar att en sådan åtgärd
är nödvändig. Volvos satsningar
i Göteborg kommer att åsamka samhället
kostnader i investeringar på ungefär
en miljard kronor. Samtidigt måste
man säkerligen flytta ned 5 000—6 000
norrlänningar till Göteborg för att täcka
arbetskraftsbehovet. Skulle det då
vara så tokigt att från samhällets sida
säga, att man borde få ta in i bilden
frågan om samhällets satsningar och
lägga en del av de kostnaderna på företaget,
om företaget anser att en investering
i Göteborg är att föredra framför
en investering i Norrland, där samhällsservice
i stort sett redan finns utbyggd
och där alltså dessa kostnader för samhället
skulle bli minimala?

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Förmodligen var jag
en av de talare som herr Gustafson i Göteborg
åsyftade, som hade framfört kritik
mot att Volvo fått ta i anspråk investeringsfondsmedel.
Jag påpekade att
hälften av den investering och sysselsättning
som det var fråga om skulle
kunna rädda ett län i Norrland under
överskådlig tid. Jag framhöll också att
den skatteeftergift, som ett företag på
en enda ort på detta sätt fick, kunde
jämföras med hela det lokaliseringsbidrag
som utgått under försöksperioden
och att det var fråga om en sysselsättningsökning
i Göteborg med 5 000 nyanställda.
Göteborgs landshövding var
uppe i vårt län i tisdags och berättade
om den stora arbetskraftsbrist som
finns i Göteborg.

Jag har inte sagt att man skall försämra
Volvos möjligheter att utvidga;
vad jag ifrågasatte var om det var riktigt
av regeringen att i en högkonjunktur
frisläppa över 400 miljoner kronor
av investeringsfondsmedel i en ort
som var en av de ekonomiskt mest upp -

hettade i landet. Suget av arbetskraft
till denna ort måste göra sig mest gällande
i Norrland, där vi har den största
arbetslösheten. Detta anser jag är
ett sätt att undergräva förutsättningarna
för att lokalisera industrier dit där
de bäst behövs. Man kan snart komma
i den situationen, att det råder brist på
arbetskraft i orter där arbetskraft nu
finns.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
var inte på något sätt adressat för
mina anmärkningar; tvärtom tycks vi
vara överens i en viktig fråga, nämligen
att man inte kan vinna något för
en region genom att försämra möjligheterna
för ett företags utveckling i en
annan region. Vad jag framför allt vände
mig mot i mitt anförande var att
man trodde att man hade något slags
patentmedicin: genom att försämra

möjligheterna på ett ställe skulle man
utan vidare åstadkomma en förbättring
på ett annat ställe.

Det finns anledning att verkligen diskutera
regionalpolitiken, och vi kommer
att få göra det med anledning av
de riktlinjer som bankoutskottet nu behandlar.
Då tror jag att vi skall finna
förutsättningar för att lösa problemen
i Norrland utan att därför försämra utvecklingsmöjligheterna
för företag som
vi är beroende av för våra exportintäkter.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. i

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 549
och 11:619; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 2—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamal m. m.

Mom. 6

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 6) i
utskottets utlåtande nr 57, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 128 ja och 52
nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 7

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 8

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nilsson i Tvärålund be -

gärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i inom. 8)
i utskottets utlåtande nr 57, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 123 ja och 58 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 9 och 10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 11

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 11)
i utskottets utlåtande nr 57, röstar

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Anslag till regional utveckling och för arbetsmarknadsändamål m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen 4) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 129 ja och
54 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 12

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 13

Herr talmannen gav propositioner
-dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 13) i
utskottets utlåtande nr 57, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
5) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu eu gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 129 ja och 55 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 14 och 15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 16

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 7);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 16)
i utskottets utlåtande nr 57, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
7) av herr Thorsten Larsson
m. fl.

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

sitionen. Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 143 ja och
33 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 11

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 8)
av herr Axel Andersson m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 18 och 19

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 16

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
58, i anledning av vissa av Kungl. Maj :t
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1969/70 för arbetsmarknadsändamål
m. m. och Kungl. Maj ds proposition angående
minimibelopp för statligt omställningsbidrag,
jämte motioner.

Kungl. Maj d hade i propositionen
nr 1, bilaga 13 (punkterna B 1—10,
s. 17—86 i utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 3 januari
1969) föreslagit riksdagen att

1. godkänna den i statsrådsprotokollet
förordade ändringen rörande flyttningsbidrag,
att tillämpas fr. o. m. den
1 juli 1969,

2. medge, att Kungl. Majd finge bemyndiga
arbetsmarknadsstyrelsen att
under budgetåret 1969/70 besluta om
avskrivning av lånefordran, uppkommen
inom arbetsmarknadsverket, till belopp
icke överstigande 3 000 kr., beträffande
vilken antingen omständigheterna gåve
vid handen att vederbörande inte kunde

betala sin skuld och enligt styrelsens
bedömande ingen eller ringa möjlighet
förelåge att i framtiden ta ut betalning
eller också åtgärder för att bevaka och
driva in fordringen bedömdes förenade
med arbete och kostnader i sådan
utsträckning att åtgärderna icke vore
ekonomiskt lönande, allt under förutsättning
att sådana åtgärder ändå icke
ansåges påkallade av andra än ekonomiska
förhållanden,

3. medge att beslut om bidrag till anordnande
av verkstäder för handikappade
under budgetåret 1969/70 finge
meddelas intill ett belopp av 25 000 000
kr.,

4. bemyndiga Kungl. Maj :t att besluta
om ökning av den under 3 upptagna
ramen för budgetåret 1969/70,

5. på driftbudgeten under elfte huvudtiteln
för budgetåret 1969/70 anvisa

a. till Arbetsmarknadsstyrelsen ett
förslagsanslag av 38 100 000 kr.,

b. till Arbetsförmedlingen ett förslagsanslag
av 154 200 000 kr.,

c. till Allmänna beredskapsarbeten
in. m. ett reservationsanslag av
445 000 000 kr., varav förslagsvis
140 000 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen,

d. till Särskilda beredskapsarbeten
m. m. ett reservationsanslag av
425 000 000 kr., varav förslagsvis
50 000 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen,

e. till Förläggningsbyggnader m. m.
ett förslagsanslag av 24 000 000 kr.,

f. till Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet ett reservationsanslag
av 1 000 kr.,

g. till Arbetsmarknadsutbildning m. in.
ett förslagsanslag av 485 000 000 kr.,

h. till Kontant stöd vid arbetslöshet
ett förslagsanslag av 230 000 000 kr.,

i. till Bidrag till anordnande av verkstäder
för handikappade ett förslagsanslag
av 28 000 000 kr.,

j. till Bidrag till driften av verkstäder
för handikappade ett förslagsanslag
av 57 000 000 kr.,

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

G. medge att återstående medel av
anslagen finge disponeras även under
budgetåret 1969/70 i vad avsåge

a. det på riksstaten för budgetåret
1960/61 senast uppförda reservationsanslaget
Särskilt stöd åt erkända arbetslöshetskassor,

b. det på riksstaten för budgetåret
1965/66 senast uppförda reservationsanslaget
Bidrag till anordnande av verkstäder
för handikappade.

Kungl. Maj:t hade vidare i propositionen
nr 59, under åberopande av utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 14 mars 1969, föreslagit
riksdagen

att godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats i fråga om minimibelopp
för statligt omställningsbidrag.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande vid riksdagens början
väckta motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna 1:53
av herrar Johan Olsson och Nils-Eric
Gustafsson samt II: 62 av herr Eriksson
i Bäckmora m. fl., vari hemställts

att riksdagen vid behandlingen av
elfte huvudtiteln måtte uttala att byggandet
av enskilda vägar i ökad omfattning
måtte ske som statskonununala beredskapsarbeten,

dels de likalydande motionerna I: 54
av herr Johan Olsson m.fl. och 11:59
av herr Andersson i Örebro in. fl., vari
hemställts

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om utredning angående
möjligheterna att bl. a. i sysselsättningsutjämnande
syfte i samråd mellan
näringslivet och berörda organisationer
bygga upp en effektiv förmedlingsverksamhet
för arbetsobjekt,

dels de likalydande motionerna I: 107
av herrar Axel Kristiansson och Mattsson
samt II: 202 av herr Antonsson
in. fl., vari hemställts

att riksdagen vid behandlingen av
statsverkspropositionen, bil. 13: Inri -

Anslag för arbetsmarknadsändamål ni. m.

kesdepartementet, punkten B 4, Särskilda
beredskapsarbeten m. m., måtte medge,
att näringshjälp i form av bidrag eller
räntefritt lån måtte kunna utgå till
handikappad med maximalt 15 000 kr.,
dels de likalydande motionerna 1:111
av herr Johan Olsson m.fl. och II: 125
av herr Eriksson i Bäckmora in. fl., vari
hemställts

att riksdagen måtte besluta att statsbidrag
måtte kunna utgå till kommuner,
som i form av statskommunala beredskapsarbeten
eller på annat lämpligt sätt
uppförde lokaler för hantverks-, industri-
och serviceföretag i syfte att främja
en utvecklad lokal service och en differentierad
arbetsmarknad,

dels de likalydande motionerna 1:112
av herr Johan Olsson m.fl. och 11:124
av herr Eriksson i Bäckmora in. fl., vari
hemställts

att riksdagen, för att ett ökat vägbyggande
skulle komma till stånd, måtte vid
behandlingen av elfte huvudtiteln punkt
B 3 uttala, att vägar i ökad utsträckning
måtte byggas som beredskapsarbeten i
enlighet med vad i motionerna anförts,
dels de likalydande motionerna I: 113
av fröken Pehrsson och II: 132 av herr
Persson i Heden m. fl., vari hemställts
att riksdagen vid behandlingen av
statsverkspropositionen, bil. 13: In rikesdepartementet,

punkten B 4, Särskilda
beredskapsarbeten m. m., måtte i
överensstämmelse med de grunder som
förordats av arbetsmarknadsstyrelsen
medge

a. att maximibeloppet för bidrag till
särskilda anordningar på arbetsplatsen
för handikappade höjdes till 15 000 kr.,
i särskilda fall till 20 000 kr., samt

b. att nämnda bidrag måtte kunna utgå
även till sådana särskilda anordningar
på arbetsplatsen som vore nödvändiga
för att handikappad egen företagare
skulle kunna utföra sitt arbete,

dels de likalydande motionerna 1:116
av herr Österdahl m.fl. och 11:129 av
herrar Larsson i Umeå och Gustafsson i
Stenkyrka, vari hemställts

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t ville anhålla att arbetsmarknadsstyrelsen
erliölle bemyndigande att besluta
om beredskapsarbeten i tätorter på
glesbygden, avseende ny-, till- eller ombyggnad
av industribyggnader, turistanläggningar
samt hotell och pensionat
enligt i motionerna angivna riktlinjer,

dels de likalydande motionerna 1:189
av herr Dahlén m. fl. och II: 211 av herr
Wedén in. fl., vari hemställts

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära

1. förslag om höjning av näringshjälpens
maximibelopp från 12 000 kr. till
15 000 ler.,

2. förslag om statsbidrag till företagsutbildning
i enlighet med i motionerna
angivna regler,

3. översyn av inkomstprövningsreglerna
beträffande grundbidraget för omskolning
i syfte att underlätta för de
kvinnor som så önskade att erhålla yrkesutbildning,

4. ändring av bestämmelserna för
halvskyddad sysselsättning med innebörd
att halvskyddad sysselsättning
skulle kunna anordnas även i företag
med mindre än fem anställda,

5. översyn av reglerna för flyttningsbidrag
vid anställning på annan ort,
med innebörd att respenning även kunde
utgå till nyutexaminerade, som ej
kunde få lämplig anställning på studieeller
hemorten,

6. ändring av reglerna för omställningsbidrag,
innebärande att helt bidrag
oavsett överförsäkringsbestämmelserna
icke finge sättas lägre än 500 kr. per månad,

7. förslag om en ytterligare förstärkning
av yrkesvägledningen och arbetsvärdens
personella resurser,

dels de likalydande motionerna I: 195
av herr Österdahl och 11:212 av herr
Westberg i Ljusdal,

dels de likalydande motionerna I: 232
av herr Virgin m. fl. och II: 256 av herr
Holmberg in. fl. i vad avsåge hemställan

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa

a. att arbetsmarknadsutredningens
och arbetsmarknadsstyrelsens förslag
om ökad arbetsmarknadsutbildning inom
företagen förverkligades,

b. att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
bleve föremål för en ingående
analys i syfte att klarlägga deras effekt
i relation till kostnaderna och de samhällsekonomiska
verkningarna,

dels de likalydande motionerna I: 371
av herr Per Jacobsson och II: b35 av
herr Larsson i Umeå m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 521
av herr Bengtson och II: 621 av herr
Hansson i Skegrie m. fl., vari hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om utredning angående
förbättrad prognosverksamhet
för tillgången och efterfrågan på akademiker
och andra yrkesgrupper med
lång utbildningstid i enlighet med vad
som anförts i motionerna,

dels de likalydande motionerna I: 522
av herr Bengtson m. fl., och II: 626 av
herr Hedlund in. fl. i vad avsåge hemställan att

riksdagen måtte anvisa för budgetåret
1969/70 ett förslagsanslag av
150 000 kr. att användas för anställning
av två arbetsmarknadskonsulenter hos
arbetsmarknadsstyrelsen med speciella
uppgifter för glesbygderna i enlighet
med motionerna, samt

medge att sagda verksamhet därutöver
måtte kunna finansieras med medel
från dels anslaget till Särskilda stödåtgärder
i glesbygder, dels anslaget till
Allmänna beredskapsarbeten m. m.,
dels de likalydande motionerna I: 530
av herr Eric Carlsson och II: 631 av
herr Johansson i Skärstad m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 535
av herrar Nils-Eric Gustafsson och Sandin
samt 11:610 av herr Fälldin in. fl.,
vari hemställts

att riksdagen vid behandlingen av Bidrag
till driften av verkstäder för handikappade
i skrivelse till Kungl. Maj:t

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

hemställde att reglerna för lialvskyddad
verksamhet ändrades i enlighet med vad
som angetts i motionerna,

dels de likalydande motionerna I: 538
av herrar Per Jacobsson och Axel Andersson
samt II: 639 av herr Larsson i
Umeå m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 539
av herr Paul Jansson m. fl. och II: 595
av herr Blomkvist m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 541
av herr Knut Johansson m. fl. och
II: 679 av herr Östrand in. fl., vari föreslagits att

riksdagen måtte i avseende på de i
motionerna nämnda resebidragen besluta
ett anslag som i enlighet med arbetsmarknadsstyrelsens
äskande avsåge
att återställa resebidragen till vad de varit
före den 1 juli 1968,

dels de likalydande motionerna T: 542
av herr Göran Karlsson och II: 649 av
herr Nilsson i Kristianstad,

dels de likalydande motionerna I: 543
av herr Axel Kristiansson m. fl. och
II: 609 av herr Fålldin m. fl., vari hemställts att

riksdagen vid behandlingen av inrikeshuvudtiteln
måtte besluta om översyn
av bestämmelserna om statligt omställningsstöd
(SFS 1968:246) varvid
bl. a. följande ändringar borde vidtagas: a.

ett minimibelopp om exempelvis
halva omställningsstödet infördes,

b. avvecklingsbestämmelserna för egna
företagare utformades så att den väsentliga
bedömningsgrunden bleve att
de stode till arbetsmarknadens förfogande,

av herr Nyman m. fl. och II: 671 av herr
Westberg i Ljusdal, vari hemställts

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställde att AMS finge i uppdrag
att anordna en försöksverksamhet
med beställningskurser åt näringslivet
vid något av dess omskolningscentra,

dels de likalydande motionerna I: 569
av herr Eric Peterson m. fl. och II: 636
av herr Jönsson i Ingemarsgården in. fl.
i vad avsåge hemställan att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställde

a. att i den fortsatta försöksverksamheten
med halvskyddad sysselsättning
följande riktlinjer tillämpades:

1. bidrag kunde utgå såväl till små
som stora arbetsgivare, oavsett om den
halvskyddade verksamheten skedde i en
särskild avdelning eller som enstaka
platser,

2. bidrag till arbetsbiträde kunde utnyttjas
för stöd åt sådana småföretagare
som utan att vara handikappade hade
nedsatt arbetsförmåga som försvårade
arbetsplacering i öppna marknaden,

3. bidraget utginge med 3 500 kronor
för halvt år,

4. minst hälften av de bidragsberättigade
platserna finge stå till den offentliga
arbetsförmedlingens förfogande; i
fall där särskilda skäl förelåge kunde
arbetsmarknadsstyrelsen medgiva att
högst en fjärdedel av platserna behövde
stå till den offentliga arbetsförmedlingens
förfogande,

b. att reglerna för utbildningsbidrag
ändrades till följande innebörd:

1. förutom äldre handikappade hade
även handikappade i yngre åldrar rätt
till utbildningsbidrag för provanställning,

c. bindningen mellan avgångsvederlag
för jordbrukare och omställningsstöd
borttoges,

d. kravet på arbete 24 månader under
de tre senaste åren uppmjukades
och den tid den sökande i realiteten
stått till arbetsmarknadens förfogande
räknades som kvalificeringstid,

dels de likalydande motionerna I: 554
7—■Andra kammarens protokoll 1969. Nr

2. i tillämpningen av ovanstående bidragsform
förutsattes att utbildningsbidrag
för provanställning skulle kunna
utgå under högst 6 månader,

c. att inom ramen för den av Kungl.
Maj:t föreslagna ökningen av arbetsvårdstjänstemän
vid länsarbetsnämnderna
en tjänst vid varje länsarbetsnämnd
borde inriktas på ackvisition av plat22 -

Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

ser för provanställning, arbetsträning i
reell miljö, halvskyddad verksamhet
etc.,

d. att en utredning tillsattes i syfte att
samordna och snabbt åstadkomma resultat
av utredningsarbetet rörande handikappades
inkomst- och skatteförhållanden,

dels de likalydande motionerna I:
573 av herr Rönnberg och II: 655 av
herr Nygren m. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om översyn
av bestämmelserna för omställningsbidrag,
innebärande generösare
tillämpning av denna stödform,

dels de likalydande motionerna I: 580
av herr Strandberg m. fl och II: 658 av
herrar Petersson i Gäddvik och Enarsson,
vari hemställts

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla att nuvarande regler
för statligt bidrag till företag som
anordnade s. k. halvskyddade platser i
arbetsvårdande syfte bleve föremål för
översyn under hänsynstagande till vad
i motionerna anförts,

dels motionen II: 61 av herrar Börjesson
i Falköping och Eriksson i
Bäckmora, vari hemställts

att riksdagen vid behandlingen av
elfte huvudtiteln, punkten B 4, Särskilda
beredskapsarbeten m. m., måtte medge a.

att näringshjälp i form av bidrag
eller räntefritt lån måtte kunna utgå
till handikappad med maximalt 15 000
kr., samt

b. att reglerna ändrades så att näringshjälp
kunde utgå till egen företagare,

dels motionen 11:350 av herr Lundberg
såvitt nu var i fråga,

dels motionen II: 604 av herr Eriksson
i Bäckmora, varit hemställts

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära att den nuvarande
låginkomstutredningen kompletterades
med flera parlamentariker i enlighet
med vad i motionen anförts,

dels motionen II: 607 av herr Fälldin,
vari hemställts

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om skyndsam prövning
och förslag rörande inkomstprövningsreglerna
för grundbidraget vid omskolning
i syfte att underlätta kvinnors
yrkesutbildning och yrkesverksamhet,
dels motionen 11:608 av herrar Fälldin
och Antonsson,

dels motionen II: 615 av herrar Grebäck
och Nilsson i Tvärålund, vari hemställts att

riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om skyndsam prövning
och förslag angående särskilt statligt
kreditstöd i arbetsmarknadsmyndigheternas
regi och i stort sett enligt
former, som gällde för motsvarande
stöd till lantbrukets rationalisering, avsett
att kunna lämnas i glesbygder för
förvärv och rationalisering av fastigheter,
som efter hörande av kommunal
myndighet kunde bedömas ge full sysselsättning
för minst en familj genom
kombination av olika verksamheter, såsom
jord- och skogsbruk, turistnäring,
jakt, fiske, naturvårdsarbeten samt fritidsservice,
i enlighet med motionens
syfte,

dels motionen 11:674 av herr Zachrisson
m. fl., vari föreslagits att riksdagen
måtte uttala

dels att De blindas förenings konsulenter
icke skulle vara undantagna från
möjlighet att erhålla bidrag till biträdeshjälp
på grund av att föreningen av
princip anställde blinda eller synskadade
som konsulenter,

dels att sådant bidrag skulle kunna
utgå även till sådana svårt handikappade
som redan erhållit anställning, om
bidraget i övrigt bedömdes motiverat.

Utskottet hade även behandlat de i
anledning av propositionen nr 59 angående
minimibelopp för statligt omställningsbidrag
väckta likalydande motionerna
I: 965 av herr Österdahl m. fl.

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

och 11:1110 av herr Westberg i Ljusdal
in. [L, vari hemställts

1. att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära

a. sådan ändring av reglerna för omställningsbidrag,
innebärande att helt
bidrag oavsett överförsäkringsbestämmelserna
icke finge sättas lägre än 500
kr. per månad,

b. förslag till sådan ändring av 102 §
arbetsmarknadskungörelsen att den arbetslöse
i minst 24 månader under de
fyra åren närmast före anmälan om
arbetslösheten skulle ha haft sin huvudsakliga
försörjning genom avlönat arbete
för annans räkning eller genom sedermera
avvecklad verksamhet som
självständig företagare, samt

2. att vederbörande utskott utarbetade
erforderlig författningstext.

Vidare hade utskottet behandlat de
i anledning av propositionen nr 16 angående
anslag till studiebidrag m. m.

väckta likalydande motionerna I: 930

av herr Österdahl och 11:1065 av herrar
Westberg i Ljusdal och Nelander
såvitt nu var i fråga.

Slutligen hade utskottet i detta sammanhang
behandlat de i anledning av
propositionen nr 80 angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1969/70
väckta likalydande motionerna 1:984

av herr Kort Pettersson och II: 1130 av
herrar Petersson i Gäddvik och Lothigius,
vari hemställts

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t som sin mening gåve till känna
vikten av att entreprenadföretag be reddes

tillfälle att konkurrera om beredskapsarbetenas
utförande.

Utskottet hemställde,

1. beträffande prognosverksamheten
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:521 och 11:621 samt 1:530 och II:
631,

2. beträffande analys av de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna att riks -

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

dagen måtte avslå motionerna 1:232
och 11:256 såvitt nu var i fråga,

3. beträffande låginkomstutredningen
att riksdagen måtte avslå motionen
II: 604,

4. beträffande begäran om ytterligare
förslag om personal för arbetsförmedlingen
att riksdagen måtte avslå
motionerna 1:189 och 11:211 såvitt nu
var i fråga,

5. beträffande inriktningen av vissa
arbetsvårdstjänster att riksdagen måtte
avslå motionerna 1:569 och 11: 636 såvitt
nu var i fråga,

6. beträffande förmedling av arbetsobjekt
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:54 och 11:59,

7. beträffande flyttningsbidrag i form
av resekostnadsersättning vid bortavistelse
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag avslå motionerna
I: 541 och II: 679,

8. beträffande flyttningsbidrag i form
av respenning till nyutbildade att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 189
och II: 211 såvitt nu var i fråga,

9. beträffande inlösen av egnahem
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 195 och II: 212,

10. beträffande inkomstprövningen
för utbildningsbidrag att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:189 och II:
211 samt II: 607, de två förstnämnda såvitt
nu var i fråga,

11. beträffande utbildningsbidrag då
studiemedel kunde utgå att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:930 och II:
1065 såvitt nu var i fråga,

12. beträffande utbildningsbidrag
vid provanställning att riksdagen måtte
avslå motionerna 1:569 och 11:636
såvitt nu var i fråga,

13. beträffande företagsutbildning
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:189 och 11:211 samt 11:232 och II:
256, samtliga såvitt nu var i fråga,

14. beträffande beställningskurser åt
näringslivet att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:554 och II:

100 Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

671 som sin mening ge Kungl. Maj :t till
känna vad utskottet anfört,

15. beträffande beredskapsarbete i
form av vägbyggande att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 53 och II: 62
samt 1:112 och II: 124,

16. beträffande beredskapsarbete i
form av uppförande av vissa industrioch
hantverkslokaler, m. m., att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:111
och II: 125 samt 1:116 och II: 129,

17. beträffande beredskapsarbete i
form av kommunala fritidsanläggningar
att riksdagen måtte avslå motionen
II: 350 såvitt nu var i fråga,

18. beträffande beredskapsarbete genom
entreprenadföretag att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:984 och II:
1130,

19. beträffande personliga tjänster
för vissa arkivarbetare att riksdagen
måtte avslå motionen 11:608 såvitt nu
var i fråga,

20. beträffande priser vid kontorsarbetscentralerna
att riksdagen måtte
avslå motionen 11:608 såvitt nu var i
fråga,

21. beträffande maximibelopp för
näringshjälp att riksdagen måtte avslå
motionerna 11:61, 1:189 och 11:211
samt 1:107 och 11:202, de tre förstnämnda
såvitt nu var i fråga,

22. beträffande bidrag för särskilda
anordningar på arbetsplats att riksdagen
måtte avslå motionerna 11:61 samt
I: 113 och II: 132, den förstnämnda såvitt
nu var i fråga,

23. beträffande bidrag och lån till
motorfordon att riksdagen måtte avslå
motionerna 1:542 och 11:649,

24. beträffande tilläggsdirektiv till
utredningen om den skyddade sysselsättningen
att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 539 och II: 595,

25. beträffande vidgad försöksverksamhet
för stöd till halvskyddad sysselsättning
att riksdagen måtte som sin
mening ge Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört,

26. beträffande riksdagens beslut om

ändrade grunder för försöksverksamhet
med halvskyddad sysselsättning att
riksdagen måtte

a. vad avsåge höjda bidragsbelopp
avslå motionerna 1:569 och 11:636 såvitt
nu var i fråga,

b. vad avsåge tillämpningen avslå
motionerna 1:189 och 11:211, 1:569
och 11:636 samt 1:580 och 11:658, de
fyra förstnämnda såvitt nu var i fråga,

c. vad avsåge vissa småföretagare
in. fl. avslå motionerna 1:535 och II:
610,

27. beträffande bidrag för arbetsbiträde
i vad avsåge De blindas förening
in. fl. att riksdagen måtte i anledning
av motionen II: 674 som sin mening ge
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
anfört,

28. beträffande bidrag för arbetsbiträde
i vad avsåge vissa småföretagare
m. fl. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 569 och II: 636 såvitt nu var i
fråga,

29. beträffande ett statligt kreditstöd
att riksdagen måtte avslå motionen
II: 615,

30. beträffande ett näringsstöd att
riksdagen måtte avslå motionerna
I: 538 och II: 639,

31. beträffande utredning om samordning
av handikapputredningar
m. m. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:569 och 11:636 såvitt nu var
i fråga,

32. beträffande minimibelopp för
statligt omställningsbidrag att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag och i anledning av motionerna
1:189 och 11:211, 1:543 och 11:609,
1:573 och 11:655 samt 1:965 och II:
1110, samtliga motioner såvitt nu var i
fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats,

33. beträffande avvecklingsbestämmelserna
i samband med statligt omställningsbidrag
att riksdagen måtte
avslå motionerna 1:371 och 11:435
samt I: 543 och II: 609, de två sistnämnda
såvitt nu var i fråga,

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22 101

34. beträffande villkoren för statligt
omställningsbidrag i vad de ej behandlats
under 32 och 33 att riksdagen måtte
avslå motionerna 1:543 och 11:609,
1:573 och 11:655 samt 1:965 och II:
1110 såvitt nu var i fråga,

35. att riksdagen måtte medge, att
Kungl. Maj :t finge bemyndiga arbetsmarknadsstyrelsen
att under budgetåret
1969/70 besluta om avskrivning av
lånefordran uppkommen inom arbetsmarknadsverket
i enlighet med Kungl.
Maj ds förslag,

36. att riksdagen måtte

a. medge att beslut om anordnande
av verkstäder för handikappade under
budgetåret 1969/70 finge meddelas intill
ett belopp av 25 000 000 kr.,

b. bemyndiga Kungl. Maj:t att besluta
om ökning av den under a upptagna
ramen,

37. beträffande anslag för arbetsmarknadskonsulenter
m. m. att riksdagen
måtte avslå motionerna 1: 522 och
II: 626 såvitt nu var i fråga,

38. att riksdagen måtte för budgetåret
1969/70 på driftbudgeten under
elfte huvudtiteln anvisa

a. till Arbetsmarknadsstyrelsen ett
förslagsanslag av 38 100 000 kr.,

b. till Arbetsförmedlingen ett förslagsanslag
av 154 200 000 kr.,

c. till Allmänna beredskapsarbeten
in. m. ett reservationsanslag av
445 000 000 kr., varav förslagsvis
140 000 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen,

d. till Särskilda beredskapsarbeten
in. m. ett reservationsanslag av
425 000 000 kr., varav förslagsvis
50 000 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen,

e. till Förläggningsbyggnader m. m.
ett förslagsanslag av 24 000 000 kr.,

f. till Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet ett reservationsanslag
av 1 000 kr.,

g. till Arbetsmarknadsutbildning
in. m. ett förslagsanslag av 485 000 000
kr.,

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

h. till Kontant stöd vid arbetslöshet
ett förslagsanslag av 230 000 000 kr.,

i. till Bidrag till anordnande av
verkstäder för handikappade ett förslagsanslag
av 28 000 000 kr.,

j. till Bidrag till driften av verkstäder
för handikappade ett förslagsanslag
av 57 000 000 kr.,

39. att riksdagen måtte medge att
återstående medel av anslagen finge
disponeras även under budgetåret
1969/70 i vad avsåge

a. det på riksstaten för budgetåret
1960/61 senast uppförda reservationsanslaget
Särskilt stöd åt erkända arbetslöshetskassor,

b. det på riksstaten för budgetåret
1965/66 senast uppförda reservationsanslaget
Bidrag till anordnande av
verkstäder för handikappade,

40. att riksdagen måtte avslå här
upptagna motioner till den del de ej
blivit under 1—39 särskilt berörda eller
behandlades i annat utskottutlåtande.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande prognosverksamheten
av herr Bengtson, fru Elvy Olsson samt
herrar Mattsson, Nilsson i Tvärålund
och Sjönell (samtliga ep), som ansett
att utskottet under 1 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 521 och II: 621 samt med avslag
å motionerna 1:530 och 11:631
som sin mening ge Kungl. Maj :t till
känna vad reservanterna anfört;

2. beträffande en analys av de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna av
herr Kaijser (m), utan angivet yrkande; 3.

beträffande låginkomstutredningen
av herrar Axel Andersson (fp), Per
Jacobsson (fp), Bengtson (ep) och
Nyman (fp), fru Elvy Olsson (ep) samt
herrar Mattsson (ep), Enskog (fp),
Nilsson i Tvärålund (ep), Mundebo
(fp) och Sjönell (ep), som ansett att
utskottet under 3 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionen
II: 604 som sin mening ge Kungl.

102 Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

Mai:t till känna vad reservanterna anfört; 4.

beträffande förmedling av arbetsobjekt
av herrar Axel Andersson (fp),
Per Jacobsson (fp), Bengtson (ep) och
Nyman (fp), fru Elvy Olsson (ep) samt
herrar Mattsson (ep), Enskog (fp),
Nilsson i Tvärålund (ep), Mundebo
(fp) och Sjönell (ep), som ansett att
utskottet under 6 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av motionerna
1:54 och 11:59 som sin mening
ge Kungl. Majtill känna vad reservanterna
anfört;

5. beträffande flyttningsbidrag i
form av respenning till nyutbildade av
herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Nyman, Enskog och Mundebo (samtliga
fp), som ansett att utskottet under 8
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 189 och II: 211, såvitt nu
var i fråga, som sin mening ge Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört; 6.

beträffande inkomstprövningen
för utbildningsbidrag av herrar Axel
Andersson (fp), Per Jacobsson (fp),
Bengtson (ep) och Nyman (fp), fru
Elvy Olsson (ep) samt herrar Mattsson
(ep), Enskog (fp), Nilsson i Tvärålund
(ep), Mundebo (fp) och Sjönell
(ep), som ansett att utskottet under
10 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:189 och 11:211 samt II:
607, de två förstnämnda såvitt nu var i
fråga, som sin mening ge Kungl. Maj :t
till känna vad reservanterna anfört;

7. beträffande utbildningsbidrag vid
provanställning av herrar Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp), Bengtson
(ep), Nyman (fp) och fru Elvy Olsson
(ep) samt herrar Mattsson (ep),
Enskog (fp), Nilsson i Tvärålund (ep),
Mundebo (fp) och Sjönell (ep), som
ansett att utskottet under 12 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 569 och II: 636, såvitt nu

var i fråga, som sin mening ge Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört; 8.

beträffande företagsutbildning av
herrar Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Ottosson (m), Bengtson
(ep), Nyman (fp) och Kaijser (m),
fru Elvy Olsson (ep), herrar Bohman
(m), Mattsson (ep), Enskog (fp) och
Nilsson i Tvärålund (ep), fröken
Ljungberg (m) samt herrar Mundebo
(fp) och Sjönell (ep), som ansett att
utskottet under 13 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:189 och 11:232 och 11:256,
samtliga såvitt nu var i fråga, som sin
mening ge Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört;

9. beträffande beredskapsarbete i
form av vägbyggande av herrar Axel
Andersson (fp), Per Jacobsson (fp),
Bengtson (ep) och Nyman (fp), fru
Elvy Olsson (ep) samt herrar Mattsson
(ep), Enskog (fp), Nilsson i Tvärålund
(ep), Mundebo (fp) och Sjönell (ep),
som ansett att utskottet under 15 bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 53 och II: 62 samt 1:112
och II: 124 som sin mening ge Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört; 10.

beträffande beredskapsarbete i
form av uppförande av vissa industrioch
hantverkslokaler, m. m. av herrar
Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Bengtson (ep) och Nyman (fp),
fru Elvy Olsson (ep) samt herrar
Mattsson (ep), Enskog (fp), Nilsson i
Tvärålund (ep), Mundebo (fp) och
Sjönell (ep), som ansett att utskottet
under 16 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:111 och 11:125 samt I:
116 och 11:129 som sin mening ge
Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört;

11. beträffande beredskapsarbete genom
entreprenadföretag av herrar Ottosson,
Kaijser och Bohman samt frö -

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22

103

ken Ljungberg (samtliga m), som ansett
att utskottet under 18 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 984 och II: 1130 som sin
mening ge Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört;

12. beträffande maximibelopp för
näringshjälp av herrar Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp), Bengtson
(ep) och Ngman (fp), fru Elvg Olsson
(ep) samt herrar Mattsson (ep), Enskog
(fp), Nilsson i Tvärålund (ep),
Mundebo (fp) och Sjönell (ep), som
ansett att utskottet under 21 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 11:61, 1:189 och 11:211
samt 1:107 och 11:202, de tre förstnämnda
såvitt nu var i fråga, som sin
mening ge Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört;

13. beträffande bidrag till särskilda
anordningar på arbetsplats av herrar
Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Bengtson (ep) och Ngman (fp),
fru Elvg Olsson (ep) samt herrar
Mattsson (ep), Enskog (fp), Nilsson i
Tvärålund (ep), Mundebo (fp) och
Sjönell (ep), som ansett att utskottet
under 22 bort hemställa,

att riksdagen måtte som sin mening
ge Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört

a. vad avsåge företagares arbetsplats
med bifall till motionerna 11:61 samt
1:113 och 11:132, samtliga såvitt nu
var i fråga,

b. vad avsåge höjda bidragsbelopp
m. m. med bifall till motionerna 1:113
och II: 132 såvitt nu var i fråga;

14. beträffande bidrag och lån till
motorfordon av herr Nilsson i Kristianstad
(s), utan angivet yrkande;

15. beträffande grunderna för försöksverksamheten
med halvslcgddad
sgsselsättning av herrar Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp), Bengtson
(ep) och Ngman (fp), fru Elvg Olsson
(ep) samt herrar Mattsson (ep), Enskog
(fp), Nilsson i Tvärålund (ep),

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

Mundebo (fp) och Sjönell (ep), som
ansett att utskottet under 26 bort hemställa,

att riksdagen måtte som sin mening
ge Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört

a. vad avsåge höjda bidragsbelopp i
anledning av motionerna I: 569 och
II: 636 såvitt nu var i fråga,

b. vad avsåge tillämpningen i anledning
av motionerna 1:189 och II: 211,
1:569 och 11:636 samt 1:580 och II:
658, de fyra förstnämnda såvitt nu var
i fråga,

c. vad avsåge vissa småföretagare
m. fl. i anledning av motionerna 1:535
och II: 610;

16. beträffande ett statligt kreditstöd
av herrar Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Ottosson (m), Bengtson
(ep), Ngman (fp) och Kaijser (m), fru
Elvg Olsson (ep), herrar Bohman (m),
Mattsson (ep), Enskog (fp) och Nilsson
i Tvärålund (ep), fröken Ljungberg
(m) samt herrar Mundebo (fp)
och Sjönell (ep), som ansett att utskottet
under 29 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionen 11:615 som sin mening ge
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

17. beträffande anslag för arbetsmarknadskonsulenter
m. m. av herr
Bengtson, fru Elvg Olsson samt herrar
Mattsson, Nilsson i Tvärålund och Sjönell
(samtliga ep), som — vid bifall till
den vid utskottets utlåtande nr 57 fogade
reservationen 7 — ansett att utskottet
under 37 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 522 och II: 626, såvitt nu
var i fråga, som sin mening ge Kungl.
Mai:t till känna vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
3—10, 12, 13, 15 och 16.

104 Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 1, 3, 4, 6, 7, 8,
9, 10, 12, 13, 15 och 16.

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 8, 11 och 16.

Herr ÖSTRAND (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna 1:541 och 11:679.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i Tvärålund
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1) i
utskottets utlåtande nr 58, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Bengtson
m. fl.

sitionen. Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 143 ja och
31 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3)
av herr Axel Andersson m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 4 och 5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 6

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i Tvärålund
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 6) i
utskottets utlåtande nr 58, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voterings -

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22 105

propositionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 128 ja och
54 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 7

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 541
och 11:679; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 8

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Mundebo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 8) i
utskottets utlåtande nr 58, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
5) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Mundebo begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 154 ja och 25 nej, varjämte 6
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 9

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 10

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Mundebo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 10)
i utskottets utlåtande nr 58, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
6) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammares ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Mundebo begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 124 ja och 57 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

106 Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 11

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 12

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 7)
av herr Axel Andersson m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 13

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 8);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Mundebo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 13) i
utskottets utlåtande nr 58, röstar

Ja|

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
8) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Mundebo begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 104 ja och 79 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 14

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 15

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 9);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Mundebo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposisition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 15) i
utskottets utlåtande nr 58, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
9) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Mundebo begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 116 ja och 54 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 16

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22 107

dels ock på bifall till reservationen 10)
av herr Axel Andersson m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 17

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 18

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 11);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Bohman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 18) i
utskottets utlåtande nr 58, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 11) av herr Ottosson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Bohman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 146 ja och 28 nej, varjämte 7
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 19 och 20

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

Mom. 21

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 12);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 21) i
utskottets utlåtande nr 58, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 12) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 125 ja och
55 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 22

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 13)
av herr Axel Andersson m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 23—25

Vad utskottet hemställt bifölls.

108 Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

Mom. 26

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 15);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 26) i
utskottets utlåtande nr 58, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
15) av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 123 ja och 56 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 27 och 28

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 29

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 16);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja

besvarad. Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 29) i
utskottets utlåtande nr 58, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen 16) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 101 ja och 79 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 30—40

Vad utskottet hemställt bifölls.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kammarens sammanträde
tisdagen den 13 innevarande
maj.

§ 17

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av motioner om
information i författningsfrågan, och

nr 23, i anledning av motioner angå -

Fredagen den 9 maj 1969

Nr 22 109

ende utredning om det statliga partistödets
konstruktion m. m.;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

51, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till studiebidrag
m. m. för budgetåret 1969/70, i
vad propositionen hänvisats till statsutskottet,
jämte motioner,

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1969/70 till bidrag till politiska
partier jämte motioner,

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vidareutbildning
och fördelning av läkare m. m. jämte
motioner och Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning
om anslag till efterutbildning av viss
sjukvårdspersonal m. m.,

nr 84, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag inom socialdepartementets
verksamhetsområde,
nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avtal rörande
universitetssjukhusen, m. m.,

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
statens invandrarverk, m. in., och Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning rörande anslag till omhändertagande
av flyktingar jämte motioner,

nr 87, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ändring av avtal
den 5 maj 1948 mellan staten och
Svensk Interkontinental Lufttrafik Aktiebolag,

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om vissa pensionsfrågor
m. m.,

nr 92, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående organisationen av
länsstyrelsernas datamaskinanläggningar
jämte motioner, och

nr 98, angående överlämnande till
bankoutskottet av två till statsutskottet
hänvisade motioner;

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

bevillningsutskottets betänkande nr
33, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i föräldrabalken, m. m. jämte motioner,
såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 32, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i föräldrabalken, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner, och
nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
uttagande av utländsk skatt och allmän
avgift;

andra lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till studiebidrag
m. m. för budgetåret 1969/70,
såvitt avser ändring i studiehjälpsreglementet
och studiemedelsförordningen,
jämte motioner i ämnet,

nr 47, i anledning av motioner om
barnbidrag till svenskar i u-landstjänst,
nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om begränsning
av samhällsstöd vid arbetskonflikt,
m. m., jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i värnpliktslagen den 30 december
1941 (nr 967) jämte i ämnet
väckt motion, och

nr 54, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 32, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition angående åtgärder
för att främja fritidsfisket, in. m. i vad
propositionen hänvisats till lagutskott
jämte motioner i ämnet, dels motioner
om vidgad rätt till fritidsfiske,

nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående viss reglering av
tillverkning av och handel med fodermedel
avsedda för fisk, och

Ilo Nr 22

Fredagen den 9 maj 1969

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående upphävande av
förordningen den 8 maj 1942 (nr 341)
med vissa bestämmelser angående nötboskapsaveln; jordbruksutskottets

utlåtanden:
nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder för att
främja fritidsfisket, m. m. jämte motioner,
såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till jordbruksutskottet,
nr 21, i anledning av motioner angående
utnyttjande av åkerjord m. m., och
nr 22, i anledning av motioner angående
överförande av mark till s. k.
åkerreserv; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

42, i anledning av motioner angående
skadeverkningarna av antibiotika,
och

nr 43, i anledning av motioner om
förebyggande åtgärder inom hälso- och
sjukvården, m. m.

§ 18

Anmäldes följande motioner:
nr 1208, av herr Enarsson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 111,
med förslag till lag om ändring i lagen
den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall, och

nr 1209, av herr Åkerlind, likaledes i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 111.

Dessa motioner bordlädes.

§ 19

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare
För deltagande i sammanträde inom
Europarådet får vi hemställa om ledighet
från riksdagsarbetet för tiden 12—17
maj.

Stockholm den 9 maj 1969

Gunnar Hedlund
Bengt Sjönell

Till Riksdagens andra kammare

För deltagande i sammanträde med
Europarådets rådgivande församling i
Strasbourg får undertecknad härmed
anhålla om ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden den 12—14 maj 1969.

Stockholm den 9 maj 1969

Daniel Wiklund

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 20

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
sex enkla frågor, nämligen av:

herr Werner (m), till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena angående
det svenska utvecklingsbiståndet
i Sudan,

herr Werner (m), till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena
angående initiativ av FN för att lösa
konflikten i södra Sudan,

herr Eriksson i Bäckmora (ep) till
hans excellens herr statsministern angående
Sveriges handel med USA,

herr Sjöholm (fp), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående utlämnande av uppgift om arbetsanställning,

herr Wennerfors (m), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående uppfyllande av
sjösäkerhetskraven under pågående lotsstrejk,
och

fru Holmquist (s), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet angående
besvärshänvisning vid myndighets
beslut.

§ 21

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.57.

In fidem

Sune K. Johansson