Nr 22 ANDRA KAMMAREN 1964 (Riksdagens protokoll 1964:22)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 22 ANDRA KAMMAREN 1964

5—8 maj

Debatter m. m.

Tisdagen den 5 maj

Svar på frågor av:

herr Grebäck ang. broarna till Mälaröarna.......................

herr Wiklund ang. införande av ett elektroniskt platsreserverings system

vid statens järnvägar...............................

herr Lindahl ang. begärd utredning rörande en från cyklismens synpunkt
bättre planering av samhällen och vägbyggnader.........

herr Nordgren ang. frivillig kvarsittning i gymnasiet..............

herr Börjesson i Falköping ang. åtgärder mot den illegala narkotikahandeln
..................................................

herr Eliasson i Sundborn ang. arbetstillfällena i skogsbygderna.....

herr Larsson i Hedenäset ang. tidpunkten för framläggande av proposition
om lokaliseringspolitiken..............................

herr Holmberg ang. samernas bostadsförhållanden m. m..........

herr Börjesson i Falköping ang. användande av check vid inbetalning
till statlig myndighet................6 •••.•».............

herr Nilsson i Bästekille ang. ersättning till fiskare för intrång genom

skjutningar på Ravlundafältet..............................

herr Larsson i Borrby ang. konsumentpriset på socker.............

Svar på interpellationer av:

fru Kristensson ang. postverkets befordringspolitik...............

herr Dahlgren ang. beredande av arbetstillfällen på orter där industriföretag
nedlägges......................................

Meddelande om enkel fråga av herr Carbell ang. vården av de vidfångvårdsanstalter
intagna.....................................

Sid.

8
9

Onsdagen den 6 maj

Meddelande ang. plenum fredagen den 8 maj.....

Stämpelskatteförordningen, m. m.............

Ändring i skogsvärderingsinstruktionen, m. m. ..
1*—Andra kammarens protokoll 1964. Nr 22

Nr 22

Innehåll

Sid.

Ändring i lagen om val till riksdagen m. m........................ 47

Nybyggnad av kasernetablissement m. m. för Svea livgarde och Svea

ingenjörregemente........................................ 55

Pension till förre vaktmästaren vid de svenska institutionerna i Liitzen,

förvaltaren Hans Svensson................................... 57

Rättshjälp i administrativa mål................................. 57

Straffpåföljden vid vårdslös deklaration.......................... 60

Lag om bidragsförskott, m. m.................................. 62

Ändrad lydelse av 1 § lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete
.................................................... 07

Viss omorganisation av jordbrukstekniska institutet och statens

forskningsanstalt för lantmannabyggnader, m. m................. 101

Interpellationer av:

herr Jönsson i Ingemarsgården ang. tryggande av den enskildes rättsställning
vid handläggningen av vissa domstolsärenden.......... 113

herr Persson i Heden ang. omreglering av vissa äldre livräntor...... 114

herr Hedlund ang. de disciplinära förhållandena i skolan........... 115

Meddelande om enkla frågor av:

fru Nettelbrandt ang. de s. k. sommarstängningarna inom sjukvår den.

..................................................... 116

herr Ståhl ang. överförande av vissa vårdfall från landstingens barnhem
till ungdomsvårdsskolor............................... 116

herr Vigelsbo ang. arvodesanställning för pensionerade officerare i

f örsvarsförvaltningen...................................... H0

herr Magnusson i Nennesholm ang. inrättande av ett centralt trafikinstitut.
................................................ jj0

Fredagen den 8 maj

Svar på interpellation av herr Spångberg ang. persontrafiken på järnvägslinjen
Arvika—Bengtsfors................................ 116

Interpellation av herr Edlund ang. löne- och tjänstgöringsförhållandena
för kaptenerna inom försvaret............................ 124

Meddelande om enkla frågor av:

herr Börjesson i Falköping ang. möjligheterna att i Finland avlyssna

svenska radioprogram..................................... 126

herr Jönsson i Ingemarsgården ang. sovvagnsförbindelse på järnvägssträckan
Östersund—Storuman............................. 126

fru Kristensson ang. familjeberedningens intervjuundersökning .... 126

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 6 maj

Bevillningsutskottets betänkande nr 42, ang. stämpelskatteförordning, r
m. m...................................................... 26

Innehåll

Nr 22

Sid

Bevillningsutskottets betänkande nr 46, om ändring i skogsvärderings instruktionen,

m. m..................................... 37

— nr 47, om ändrad lydelse av 5 § 1 mom. tulltaxeförordningen, m. m. 47

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11, ang. ändring i lagen om val till

riksdagen m. .............................................. 47

Statsutskottets utlåtande nr 64, ang. nybyggnad av kasernetablissement

m. m. för Svea livgarde och Svea ingenjörregemente............. 55

— nr 65, ang. uppsättande av en svensk beredskapsstyrka för FN tjänst

m. ................................................ 56

— nr 66, ang. anslag till markförvärv för övningsfält m. m.......... 56

— nr 67, ang. lån till vissa ombyggnadsarbeten vid Norrbackainstitu tet

m. ................................................... 56

— nr 68, ang. stämpelskatteförordning, m. m..................... 56

— nr 69, om pension till förre vaktmästaren vid de svenska institutionerna
i Liitzen, förvaltaren Hans Svensson..................... 57

— nr 70, i anledning av vissa paragrafer i riksdagens år 1963 försam lade

revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverket
.................................................... 57

Bevillningsutskottets betänkande nr 43, ang. ändring i förordningen om

allmän energiskatt, m. ..................................... 57

Första lagutskottets utlåtande nr 24, ang. översynen av den administrativa
rättsskipningen........................................ 57

— nr 25, om rättshjälp i administrativa mål.................... 57

— nr 26, ang. straffpåföljden vid vårdslös deklaration.............. 60

— nr 27, i anledning av viss paragraf i riksdagens år 1963 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverket 62

Andra lagutskottets utlåtande nr 47, ang. lag om bidragsförskott, m. m. 62

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30, ang. ändrad lydelse av 1 § lagen

om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete.................. 67

— nr 31, ang. vissa anslag ur kyrkofonden m. m. och om utjämning

genom kyrkofonden av pastoratens avlöningskostnader.......... 101

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10, ang. viss omorganisation av jordbrukstekniska
institutet och statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader,
m. m...................................... 101

— nr 11, ang. organisationen av statens lantbrukskemiska laboratorium,
m. .................................................. 113

■V''1'' \

■.i c i;t

■ r j IV '' ,f . . -Kj .''}i- . '' . . . 8 , r\I

■ - ......; • . . . . . -. ilo■ i r.rit''

l'' - i*.''-! , i.;i; it • v ... v*.

• • -it

1»; ‘("I..;:.-'' .
•i tv. ^ = ?•).•..

• - "1 till '' :: . ■ t ti

,;V ''tlcjA »;<*■;;/> i"i ,t,flf; i i: , tf .

. ...... . . . t<» .f •'' \

vr.v:‘>! 1C-> fy,s:r. ?; ■V(u .>.[! •<

i i: it l!: > •<•: ;-t >!•> ■, •

,>-■ *i; jr i :•

...............

’■ ? i • •1 •. :\i .tf > <■. ..." -M

i-/ .i''-.. .i-''i ; t. , r''.;..iv f.

it, ,KV- >ti

.....•'' >..,.!!!••.IV.''••• h.,-; r. v’5

‘ •• . j.;: Vm it • • ,-V; -it, ■

t t > -vi-iff ..-i > Jf y!-;;

.■ >■-;.■ •••tj ;?*7 /jk ‘..vfi1 •?•>.

it"; it: : it.t,:; ■ ■if!/i i < ,''if.''''

! ''<io >:>.t ... •: -.''i- -st ■;?;;! fij .,v ''

. ti,. 1,1 *i;t;j :’i;. '' ->i’

■''’• i '' oj bni,: ■ !!i S;j i il •• ...i,:, ....

rf fr*; - t!;1

•f *! '' J fs ■''i : / [: •

;io.-. .••j rr >airwtri;iv />{ aio<

tU i Hr -ii;,,;.-- .[I
-''ii):-, fh } b>;.• ^ ''i
.......... m

-V.*?

Tisdagen den 5 maj 1964

Nr 22

Tisdagen den 5 maj

Kl. 15.00

§ 1

Svar på fråga ang. broarna till
Mälaröarna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Herr Grebäck har frågat
mig när de nuvarande broarna till
Mälaröarna — Drottningholmsbron och
Nockebybron — kan väntas bli ersatta
av bättre och bärkraftigare broar.

I gällande flerårsplan för byggande
av storbroar under perioden 1964—1968
är bron över Mälaren vid Nockeby upptagen
med medelstilldelning åren 1965
—1968. I samma plan är även upptagen
bron över Mälaren vid Drottningholm
med medelstilldelning t. o. m. år 1967.
Nockebybron beräknas vara färdigställd
år 1968 och Drottningholmsbron ett år
senare.

Vidare anförde

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för de värdefulla
upplysningar han lämnat såsom
svar på min fråga. Av svaret tycks
framgå, att det äntligen skall bli slut
på det långvariga lidande som inbyggarna
på Svartsjölandet under många
år varit utsatta för. Jag skulle tro att
inte minst de som är verksamma inom
den yrkesmässiga trafiken — särskilt
lastbilstrafiken — kommer att dra en
suck av lättnad, när de nu fått veta att
man kan räkna med att det inom överskådlig
tid skall bli slut på alla de trakasserier
som de — med rätt eller orätt

— anser sig ha varit utsatta för från de
övervakande myndigheternas sida.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. införande av ett elektroniskt
platsreserveringssystem vid statens
järnvägar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Herr Wiklund har frågat
mig när SJ kommer att utrustas med
elektroniskt platsreserveringssystem,
som kan betjäna åtminstone de större
biljettexpeditionerna för beställning av
sitt- och sovplatser och motverka tendensen
till köbildning vid dessa.

Inom SJ har sedan några år pågått
utredning av frågan om införande av
automatisk sitt- och sovplatsbokning.
Frågan har från flera synpunkter varit
komplicerad att lösa. F. n. föreligger
emellertid förslag till ett bokningssystem
omfattande ca 150 bokningsställen,
spridda över SJ-nätet och anslutna till
en elektronisk bokningscentral i Stockholm.
Totalkostnaden beräknas till ca
15 mkr., exklusive lokaler. Jag har fått
besked om att järnvägsstyrelsen inom
de närmaste månaderna kommer att
taga ställning till förslaget.

Vidare anförde

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! För svaret på min fråga
angående ett elektroniskt bokningssystem
för SJ-biljetter ber jag att få
tacka herr statsrådet Skoglund.

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1964

Svar på fråga ang. begärd utredning rörande en från cyklismens synpunkt bättre

planering av samhällen och vägbyggnader

Motivet för min fråga är en viss, påtaglig
tendens -— särskilt denna tid på
året — till köbildning vid de större SJexpeditionerna
för reservationer av sovoch
sittplatsbiljetter.

Jag medger att det finns köer i vårt
samhälle som är allvarligare, men de
köer jag nu tänker på kan också vara
besvärande och tidsödande, t. ex. för
gamla och sjuka biljettköpare i större
befolkningscentra.

Jag erinrar om att SJ nu mer än någonsin
är ett affärsdrivande verk och
därför bör rationalisera sin verksamhet
så mycket som det är ekonomiskt rimligt
och möjligt. SAS har sedan lång
tid betjänat sig av datamaskiner för
platsreservationer. För något år sedan
meddelades, att bolaget vid kommande
årsskifte skall ta i bruk en ny, modernare
och sekundsnabb bokningsanläggning,
som både rekvirerar biljetter
och ger bekräftelse om gjorda platsbeställningar.

SJ synes ha dröjt med motsvarande
rationaliseringsåtgärder. SJ har visserligen
speciella problem med sina bokningar
jämfört med SAS, men dröjsmålet
är ändå beklagligt. Det är dock glädjande
att det nu ser ut som om SJ:s
service till den resande allmänheten
skulle komma att förbättras, även om
frågan inte är löst enbart genom att
ett förslag föreligger.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. begärd utredning rörande
en från cyklismens synpunkt
bättre planering av samhällen och vägbyggnader Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Herr Lindahl har frågat
mig när jag har för avsikt att tillsätta
den av riksdagen i december 1963
begärda utredningen rörande en från
cyklismens synpunkt bättre planering
av samhällen och vägbyggnader.

Som svar på frågan vill jag meddela
att jag har för avsikt att föreslå Kungl.
Maj :t att riksdagens skrivelse i ämnet
överlämnas till den utredning som skall
behandla frågan om den översiktliga
vägplaneringen.

Vidare anförde

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för beskedet, att den av höstriksdagen
1963 begärda utredningen om en för
cykeltrafiken bättre avpassad planering
av gator och vägar nu skall komma till
stånd. Formerna för denna utrednings
arbete är av mindre intresse. Det är
möjligt att den väg statsrådet anvisar
är den bästa. Huvudsaken är att utredningsarbetet
snart kommer till stånd.

Det är nog så att cylisterna känner
sig som det bortglömda folket. Jag ville
med min fråga påminna om att cykeln
fortfarande är ett billigt och smidigt
fortskaffningsmedel för många människor,
på många platser det mest anlitade
för färd till och från arbetet. Cykeln
har som bekant också stort värde ur
hälso- och rekreationssynpunkt. Men
vi vet att cyklister och mopedister samtidigt
är utsatta för stora olycksfallsrisker.

Med bland annat denna motivering
ställde sig riksdagen förra året bakom
kravet på en utredning. Utskottet framhöll
också att övergången till högertrafik
sannolikt kommer att medföra vissa
svårigheter för cyklisterna, bland vilka
förekommer ett stort antal barn och
äldre personer. Detta skrevs i december
1963. Vi har nu kommit fem månader
närmare dagen H. Dagens besked

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 19G4

Svar på fråga ang. frivillig kvarsittning i gymnasiet

att denna utredning kommer till stånd mer begränsade möjligheter att konhälsas
därför med tillfredsställelse. kurrenskomplettera anser jag sålunda

Härmed var överläggningen slutad. riktig.

§ 4

Svar på fråga ang. frivillig kvarsittning
i gymnasiet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordgren har frågat
om det inte vore riktigare tillåta
komplettering av betyg från gymnasium
än frivillig kvarsittning i den utsträckning
som nu förekommer.

Mitt svar blir: Nej.

Eftersom detta svar redan har kommenterats
i pressen vill jag tillägga att
av totalt 13 600 elever i högsta ringen
1961/62 avstod närmare 400, d. v. s.
ungefär 3 procent, från att gå upp i studentexamen
fastän de enligt rektorernas
bedömning torde ha haft möjlighet
att avlägga examen. Av de cirka 48 500
eleverna i övriga ringar avstod mindre
än 1 procent från flyttning till högre
ring fastän de hade flyttats eller skulle
ha flyttats om de prövat vid höstterminens
början.

Den frivilliga kvarsittningen har sålunda
-— om man bortser från högsta
ringen — ännu inte någon nämnvärd
omfattning. Gymnasieutredningen har
beaktat dessa förhållanden och framlagt
förslag som om de genomföres kommer
att möjliggöra att frivillig kvarsittning
förhindras då så är önskvärt.
Redan de förändrade formerna för studiernas
avslutning kommer att få en
gynnsam effekt i detta hänseende.

Jag vill slutligen erinra om de mycket
ogynnsamma erfarenheter av komplettering
av studentbetyg vi har från
40- och 50-talen då denna komplettering
under vissa perioder hade en
utomordentligt stor omfattning. Den utveckling
som därefter skett mot allt

Vidare anförde

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på frågan rörande
den alltmer utbredda tendensen att
elever går om högsta eller näst högsta
ringen för att därigenom försöka förbättra
sina betyg eller sitt betyg i något
ämne. Svaret var kort och klart. Jag
tackar för det och även för kommentarerna.

Jag förstår mycket väl att det kan
finnas behov av att komplettera betyget
i visst ämne. Jag förstår däremot
inte varför ecklesiastikministerns svar
var ett så klart nej. Jag tröstar mig med
att gymnasieutredningen enligt statsrådets
kommentar till svaret tydligen är
inne på tanken att söka undvika onödig
kvarsittning. Jag noterar med tillfredsställelse
att det enligt den statistik
som ecklesiastikministern redovisade
endast gällde tre respektive mindre än
en procent av eleverna om man beräknar
genomsnittet för hela landet. Anledningen
till frågan var emellertid att
den undersökning jag hade gjort i mitt
eget län visade mycket högre procentsiffror
10 å 20 % och att därför alla —
både elever, föräldrar och lärare —
som jag talat med om saken, undrar om
man inte skulle kunna återgå till den
tidigare ordningen att en elev kan få
komplettera sina betyg. På föräldrarhåll
och även på elevhåll anser man att
skolorna är hårt belastade, med brist
på bl. a. lärarkrafter. Det blir en onödig
belastning av läroverken om tio å
femton procent eller kanske upp emot
tjugo procent av eleverna utnyttjar
möjligheten att gå om sista eller näst
sista klassen även om de är godkända
för uppflyttning. Detta inkräktar på
skolans kapacitet, tär på anslagen och
förlänger elevernas utbildningstid i ti -

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1964

Svar på fråga ang. åtgärder mot den illegala narkotikahandeln

der då vi behöver få ut eleverna så
snart som möjligt i produktivt arbete,
och det favoriserar dessutom elever
med välsituerade föräldrar.

Jag tackar ånyo för svaret, och jag
gläder mig åt att ecklesiastikministern
dock i viss mån delar min uppfattning,
att döma av vad statsrådet sade om
gymnasieutredningen. Jag hoppas att
statsrådet kommer att medverka till
att vi så småningom får en ändring på
denna punkt till gagn för alla parter
och speciellt för ungdomen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. åtgärder mot den
illegala narkotikahandeln

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat om jag vill redogöra
för omfattningen av den illegala narkotikahandeln
och huruvida regeringen
planerar skärpta åtgärder mot denna
verksamhet.

Till svar härpå får jag anföra följande.

För narkotikabrott dömdes under
1962 88 personer, under 1963 105 personer
och hittills under 1964 51 personer.
Dessa siffror tyder på en fortgående
ökning i fråga om omfattningen av
denna brottslighet.

Den illegala nakotikahanteringen har
under en följd av år varit föremål för
myndigheternas oavlåtliga uppmärksamhet.
Vid senaste årsskifte trädde en
ny narkotikaförordning i kraft, vilket
innebar en straffskärpning för narkotikabrott.
Normalstraffet för sådant brott
är nu frihetsstraff. Tillfredsställande
möjligheter föreligger nu också att använda
olika slag av tvångsmedel under
brottsutredningen. Genom åtgärder från
medicinalstyrelsens sida har vidare en

radikal nedskärning skett i fråga om
antalet förskrivningar avseende narkotika.
Sedan 1960 har detta antal sjunkit
från ca 700 000 per år till ca 215 000
under 1963. Apotekens stöldskydd har
också undan för undan förbättrats.

En ökning har däremot inträtt i fråga
om insmuggling av narkotika, varjämte
på senare tid även förekommit
viss inhemsk illegal tillverkning av
narkotika. För att komma till rätta härmed
och med den illegala handeln inom
landet krävs en intensifiering beträffande
övervakningen av misstänkta personer
och förstärkning av utredningsresurserna.
Enligt vad jag inhämtat undersöks
f. n. möjligheterna att inom ramen
av nuvarande personalresurser
överföra ytterligare polispersonal till
denna verksamhet. Det förslag till ny
organisation av polisväsendet, som för
närvarande prövas av riksdagen, innefattar
ökade möjligheter att sätta in
personalen där den bäst behövs.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att till inrikesministern
få framföra mitt tack för svaret.
Av svaret framgår med all önskvärd
tydlighet att den illegala narkotikahandeln
under de senaste åren stadigt
har tilltagit i omfattning. Säkerligen
kan man förutsätta att det har begåtts
ett betydligt större antal narkotikabrott
än vad inrikesministern bär
redovisat, eftersom väl tyvärr åtskilliga
överträdelser aldrig kommer till myndigheternas
kännedom på grund av de
särskilda svårigheter som föreligger att
komma åt »narkotikahajarna».

Det kan konstateras att under senare
år skärpta åtgärder har vidtagits för
att komma till rätta med den illegala
narkotikahandeln. Sålunda har vi fått
en ny narkotikaförordning med skärpta
straffbestämmelser för narkotikabrott.
Man får hoppas att straffskärpningen
skall verka avskräckande åt -

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 19G4

Svar på fråga ang. arbetstillfällena i skogsbygderna

minstone på vissa av dem som bedriver
illegal narkotikahandel eller som
illegalt tar befattning med narkotiska
ämnen.

Trots att man väntar vissa positiva
resultat av de åtgärder som vidtagits i
kampen mot den illegala narkotikahandeln
är man ändock, kan jag försäkra inrikesministern,
på ansvarigt håll allvarligt
oroad över utvecklingen och
särskilt över faran för att heroin och
andra liknande ämnen skall föras in på
den svenska marknaden.

Som det nu är kämpar man trots allt
med otillräckliga resurser. Vill det sig
illa kan situationen bli ohållbar. Därför
noterar jag med tillfredställelse inrikesministerns
villighet att inom ramen
för nuvarande personalresurser
överföra ytterligare polispersonal för
kampen mot den illegala narkotikahandeln.

Härmed var överläggningen slutad.

§ C

Svar på fråga ang. arbetstillfällena i
skogsbygderna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Eliasson i Sundborn
har frågat om jag uppmärksammat
svårigheterna att bereda äldre arbetskraft
sysselsättning på grund av
nedskärningen av de skogliga beredskapsarbetena
och om jag överväger åtgärder
i syfte att öka arbetstillfällena i
skogsbygderna.

Som svar får jag anföra följande.

För närvarande pågår en snabb avveckling
av flertalet beredskapsarbeten
över hela landet. Denna avveckling är
nödvändig med hänsyn till det nuvarande
konjunkturläget. Under sommaren
kommer i stort sett inte några andra
beredskapsarbeten att bedrivas än
sådana som är avsedda att bereda sys —Andra

kammarens protokoll 196b. ?

selsättning åt olika grupper av handikappade.
Fn förhållandevis stor del av
de kvarstående statliga beredskapsarbetena
torde komma att utgöras av
skogliga arbeten.

Vidare anförde

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret, även om det
knappast är något direkt svar på min
fråga.

Att beredskapsarbetena bör skäras
ned när konjunkturläget kännetecknas
av hög sysselsättning råder det väl ganska
stor enighet om. Men det går knappast
att vidta sådana åtgärder generellt,
utan hänsyn får tas till möjligheterna
att bereda annan sysselsättning. Svårigheterna
därvidlag är stora när det gäller
den äldre arbetskraften i skogsbygderna.

Låt mig anföra ett exempel från mitt
hemlän. Där har arbetsmarknadsstyrelsen
skurit ned möjligheterna för
länsarbetsnämnden att, med beaktande
av konjunkturläget, kunna ge sysselsättning
åt den äldre arbetskraften i
den utsträckning man önskat. Situationen
torde vara likartad också i andra
skogslän.

Jag tar upp detta problem därför att
de starka nedskärningarna av de skogliga
beredskapsarbetena — jag tänker
närmast på röjningsarbetena — vållar
stora bekymmer inte bara för de arbetare
som bär sagts upp från sina anställningar
utan också för de kommunala
organen. Det gäller här en arbetskraft
som är mycket starkt lokalt bunden
och som, därom torde råda enighet,
endast i mycket liten utsträckning
är omplacerbar på arbetsmarknaden. I
vissa fall är genomsnittsåldern i de arbetslag
jag tänker på över 60 år. Det
måste väl ändå vara riktigare, herr inrikesminister,
att ge denna äldre arbetskraft
möjligheter att fortsätta i de
arbeten, som i varje fall en hel del av
fr 22

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1964

Svar på fråga ang. tidpunkten för framläggande av proposition om lokaliseringspolitiken
— Svar på fråga ang. samernas bostadsförhållanden m. m.

kommunerna bär engagerat sig i ekonomiskt,
än att bandia så att denna arbetskraft
blir arbetslös. Att hävda att
man måste göra dessa människor arbetslösa
därför att konjunkturpolitiken
kräver en avveckling av beredskapsarbetena
är en argumentation vars hållfasthet
jag tvivlar på. Även om jag är på
det klara med att riktpunkten för konjunkturpolitiken
måste vara att avveckla
beredskapsarbeten när konjunkturen
ger anledning därtill har jag svårt för
att acceptera föreställningen att det
skulle vara nödvändigt att ställa den
äldre, lokalt bundna och svårplacerade
arbetskraften utan arbete för att kunna
följa de konjunkturpolitiska riktlinjerna.
Jag finner detta mycket otillfredsställande,
herr talman, och jag
måste beklaga att inrikesministerns
svar är så negativt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. tidpunkten för framläggande
av proposition om lokaliseringspolitiken Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Larsson i Hedenäset
har frågat mig om Kungl. Maj:t
kommer att under vårriksdagen framlägga
proposition om en aktiv lokaliseringspolitik.

Det kommer icke att bli möjligt att
framlägga en proposition i ämnet redan
under vårriksdagen. Vi arbetar på
att om möjligt kunna färdigställa och
offentliggöra propositionen under sommaren,
så att den sedan kan behandlas
av höstriksdagen.

Vidare anförde

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag ber att till inrikes -

ministern få framföra mitt tack för
svaret på min fråga, även om jag tyvärr
måste notera att svaret till sitt innehåll
inte var glädjande.

Ett genomförande av en aktivare lokaliseringspolitik
förutsätter inte blott
ett riksdagsbeslut utan framför allt även
planering, insatser och initiativ på det
lokala planet. För detta arbetes genomförande
är det dock en förutsättning
att känna till vilka statliga insatser som
kan påräknas. Därför är den försening
av propositionen som föreligger att beklaga.
Den är även beklaglig ur den synpunkten
att alla de som väntar och hoppas
på en effektivare lokaliseringsinsats
från statens sida får vänta ytterligare
innan klarhet vinnes om huruvida inrikesministern
och regeringen förmår
att »stå pall» mot de negativa tongångar,
som kommit till uttryck i en del remissyttranden.

Jag tackar således för svaret, även
om jag beklagar den försening som har
meddelats. Jag hoppas att den inte skall
följas av ytterligare förseningar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. samernas bostadsförhållanden
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Holmberg har frågat
socialministern om han avser att
vidtaga åtgärder för att åstadkomma
förbättringar i fråga om samernas bostads-,
sysselsättnings-, utbildnings- och
hälsovårdsförhållanden.

Av de frågor herr Holmberg räknat
upp är det endast hälsovården som tillhör
socialdepartementet.

I Norrbottens län har landstinget för
några år sedan slutfört en omfattande
utredning om samebarnens hälsoför -

Tisdagen den 5 maj 1964 Nr 22 11

Svar på fråga ang. användande av check vid inbetalning till statlig myndighet

hållanden. Varje större sameläger i
Norrbottens län har besökts en gång
årligen av provinsialläkare, närmast
från Jokkmokks, Vittangis, Kirunas och
Arjeplogs distrikt samt Malmbergets
andra distrikt. Landstinget har i samråd
med länsstyrelsen och efter överläggningar
med talesmännen för samerna
planer på att utvidga verksamheten
till att omfatta även de mindre samelägren.
Dessutom företar distriktssköterskorna,
som i regel är sköterskebarnmorskor,
i rätt stor utsträckning
resor till samelägren utöver sina resor
tillsammans med provinsialläkarna.

Med anledning av herr Holmbergs
högst allmänt formulerade fråga vill jag
för min del endast uttala, att ytterligare
förbättringar av hälsovårdsförhållandena
bör komma samerna till del
lika väl som andra medborgare. I övrigt
torde inrikesministern komma att lämna
herr Holmberg svar vid ett senare
tillfälle.

Vidare anförde

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Statsrådets hänvisning
till en del åtgärder som redan vidtagits
eller ytterligare skall vidtagas med anledning
av situationen för rennäringen
tyder på att han talar om en annan kategori
samer än de samer jag har frågat
om. De missförhållanden jag har beskrivit
gäller sådana bofasta samer som inte
längre kan försörja sig på renskötsel.
Kiruna socialnämnd har verkställt en
utredning som visar att i samebyar
med övervägande sådan befolkning
odrägliga slumförhållanden uppstår.
Vissa samer bor för närvarande i torvkojor
och andra hälsovådliga bostäder.
Mer än en tredjedel har blivit socialvårdsfall
på grund av det ekonomiska
läge som inträtt med anledning av
förändringarna inom renskötseln, och
ungdomen får inte erforderlig utbildning.
Samefolkets egen tidning har karakteriserat
detta som medeltidsförhållanden.

Jag har redan fått ett svar av jordbruksministern,
som har i huvudsak
samma inriktning som det svar jag nu
har fått. Jordbruksministern ville också
stycka sönder problemet i vart för
sig fristående departementsärenden.
Vid ett tidigare tillfälle signalerade socialministern
att jag skulle få svar även
från inrikesministern, och det har jag
nu fått. Jag tar gärna emot hur många
svar som helst från regeringens medlemmar;
huvudsaken är att ingripanden
sker så snabbt som möjligt så att
ordentliga förhållanden uppstår. Eftersom
tre statsråd nu är engagerade i
denna fråga, bör det nu kunna bli resultat.
Jag tror i alla fall att man till
slut måste ta itu med hela denna fråga
i ett sammanhang.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. användande av check

vid inbetalning till statlig myndighet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har bett mig redogöra för vilka
bestämmelser som gäller i fråga om användandet
av check vid inbetalning till
statlig myndighet.

Jag förutsätter att frågan gäller förvaltningsmyndigheter,
främst då länsstyrelserna.
Inom ramen för den begränsade
kassaförvaltning som där förekommer
kan check som betalningsmedel
accepteras.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet få
tacka för det korta men positiva svaret
på min fråga. Nu hoppas jag bara
att finansministerns svar skall tränga

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1964

Svar på fråga ang. ersättning till fiskare för intrång genom skjutningar på Ravlunda fältet

— Svar på fråga ang. konsumentpriset på socker

ned till de olika länsstyrelserna så att
dessa inte skall vägra att ta emot en
check, om man vill betala med en sådan.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. ersättning till fiskare
för intrång genom skjutningar på Ravlundafältet Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade
:

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
har frågat mig när förslag kommer
om ersättning till fiskarna för
intrång i deras yrkesutövning i anledning
av skjutningarna på Ravlundafältet.

Till svar vill jag meddela, att i konseljen
den 29 april 1964 beslut fattats
om proposition till riksdagen angående
ersättning för skada å fiske till följd
av militär verksamhet m. m. Jag räknar
med att propositionen skall kunna avlämnas
i riksdagen omkring den 15 maj
1964. I propositionen kommer bland
annat att behandlas frågan om ersättning
till fiskarna vid Ravlunda.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsminister
Andersson för svaret,
som kom snabbt och även var positivt.

Anledningen till att jag frågade var
just att man där nere undrat hur länge
det möjligen skulle dröja innan något
skedde. Vi vet båda att detta är ett stort
intrång. Därför hälsar både jag och de
berörda parterna med stor tilfredsställelse
att vi så snart kan få en proposition
framlagd.

Jag tackar ännu en gång för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Herr talmannen meddelade, att herr
Hermanssons fråga angående priserna
på importvaror från EFTA-länderna
komme att besvaras vid ett senare sammanträde.

§ 12

Svar på fråga ang. konsumentpriset på
socker

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet HERMANSSON, som
yttrade:

Herr talman! Herr Larsson i Borrby
har frågat om jordbruksministern vill
redogöra för hur konsumentpriset på
.socker utvecklats under den tid sockerimporten
till vårt land ökat och för om
några åtgärder övervägs i anledning av
denna utveckling.

Sockerimportens ökning under senaste
året beror på att den inhemska
produktionen varit lägre än normalt.
Samtidigt har även världsproduktionen
av olika skäl varit låg. Detta har lett
till att såväl världsmarknadspriset som
det inhemska konsumentpriset legat
högt. Sistnämnda pris hade i november
1963 stigit till i genomsnitt 2: 20 kr per
kg, men har därefter åter sjunkit och
var i mars 1964 1:76 kr. I anledning
av prisutvecklingen har vidtagits de åtgärder
som varit möjliga enligt gällande
sockerreglering. Sålunda har, när
priset legat över den övre prisgränsen,
införselavgiften helt avskaffats och exportförbud
införts. Några ytterligare åtgärder
har ej övervägts. Jag vill tillägga
att man för närvarande har anledning
hysa vissa förhoppningar om återgång
till mera stabila förhållanden på världsmarknaden
för socker.

Vidare anförde

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Det råder i vårt land

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 19(54

i:$

Svar på interpellation ang. postverkets befordringspolitik

en allmänt utbredd missuppfattning, att
man vid import av livsmedel också
erhåller billiga sådana.

Jag hoppas att statsrådets svar i denna
fråga kan medverka till att vi snarast
kommer bort från denna villfarelse.
Vi bär här ett exempel på hur man
sänker den svenska produktionen av
ett viktigt livsmedel och av den anledningen
blir tvungen att importera, med
påföljd att konsumenterna dyrt får betala
denna import genom att vidkännas
höga priser på dessa produkter. Jag är
förvånad över att konsumenterna inte
långt tidigare har krävt åtgärder för
undvikande av ett sådant förhållande.

Det är riktigt som statsrådet säger att
vi nu har ett regleringssystem som orsakar
denna situation och som, när införselavgifterna
försvinner, tyvärr också
innebär att den svenska odlingens
räntabilitet blir ytterligare försämrad.

Sockerfabriksaktiebolaget har genom
kraftiga investeringar rationaliserat
fabriksdriften. För produktionen är
man framme vid superenkornsfrö och
solohackning.

Genom forskning och försök räknar
man med att 1969 ha tillgång till det
på genetisk väg framställda monogerma
fröet — med allt vad detta innebär av
arbetskraftsbesparing.

Då får det väl anses som ganska anmärkningsvärt
om vi skulle stå i den
situationen att — när det är tid att börja
skörda frukterna av allt detta rationaliseringsarbete
— vi samtidigt genom vår
produktionsprispolitik och rådande regleringssystem
har nedbringat odlingen
till ett minimum.

Jag hoppas emellertid att åtgärder
kommer att vidtagas som kan föra utvecklingen
i annan riktning. Min kompletterande
fråga till statsrådet lyder:
Är statsrådet villig medverka till att i
konsumenternas intresse vid den framtida
planeringen av det svenska jordbruket
sockerproduktionen sättes in i
sitt rätta sammanhang med hänsyn till
det svenska konsumtionsbehovet och

inte till den nu aktuella — på grund av
bristande lönsamhet — alltför hårt nedbantade
produktionsarealen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Justerades protokollen för den 27
och den 28 nästlidne april.

§ 14

Herr talmannen meddelade, att herrar
Nilsson i Lönsboda och Blomkvist enligt
till kammaren inkomna läkarintyg
vore sjukskrivna, herr Nilsson i Lönsboda
från och med den 5 innevarande
maj tills vidare och herr Blomkvist under
tiden den 4—den 24 maj.

Herrar Nilsson i Lönsboda och Blomkvist
beviljades erforderlig ledighet
från riksdagsgöromålen.

§ 15

Svar på interpellation ang. postverkets
befordringspolitik

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare fru Kristensson har frågat
mig

1. om jag uppmärksammat den betydande
personalavgången inom postverket,

2. om jag anser att postverkets befordringspolitik,
särskilt vad gäller
kompetensvillkoren, bidragit härtill och
om jag i så fall vill medverka till en
ändring i berört avseende samt

3. om jag vill verkställa en undersökning
om huruvida inom postverket naturaliserade
svenskar missgynnats i befordringsavseende.

Som svar på dessa frågor vill jag till
en början erinra om att Kungl. Maj:t
genom beslut den 21 mars 1958 förordnat,
att vad då gällande instruktion för

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1964

Svar på interpellation ang. postverkets befordringspolitik

generalpoststyrelsen innehöll om avlagd
examen såsom kompetensvillkor
för viss befattning — den s. k. formella
kompetensen — skulle upphöra att gälla.
I den från och med den 1 augusti
1960 gällande nya instruktionen saknas
föreskrifter om kompetensfordringar.
Det bör framhållas att upphävandet av
de formella kompetensvillkoren icke
innebar att kraven på reella kunskaper
skulle minskas.

Efter överläggningar med de tre berörda
personalorganisationerna Posttjänstemännens
förening, Svenska postförbundet
och Postverkets tjänstemannaförbund
har generalpoststyrelsen i
april 1961 uppdragit åt en kommitté
innefattande företrädare för generalpoststyrelsen
och de nämnda personalorganisationerna
-—• postverkets utbildningskommitté
— att allsidigt utreda
hela kompetensfrågan inom postverket.
I avvaktan på kommitténs förslag har
styrelsen efter samråd med personalorganisationerna
ansett det lämpligt att
i princip tills vidare bibehålla hittills
gällande krav på viss postal yrkesutbildning
vid tillsättandet av tjänster. Kommitténs
arbete har fördröjts och väntas
bli färdigt först under 1965.

Det bör framhållas, att postverkets
personal liksom andra statsanställda
har möjlighet att anföra besvär hos
Kungl. Maj:t över tjänstetillsättningar.
Avgörande för Kungl. Maj:ts bedömning
av uppkommande besvärsfall är
givetvis huruvida klaganden anses ha
större reell kompetens än den utnämnde.

Vad angår frågan om personalavgången
inom postverket kan jag nämna,
att den största avgången sker i kontorsbiträdes-
och postiljonskarriärerna,
vilka 1963 omfattade cirka 7 200 respektive
12 200 personer. I kontorsbiträdeskarriären
nyanställdes under 1963 cirka
1 900 och avgick cirka 1 700 personer.
Avgången som också innefattar viss personalreducering
gäller huvudsakligen
postbanken, som bär cirka 5 000 an -

ställda. I postiljonskarriären åter nyanställdes
under 1963 cirka 2 700 och
slutade cirka 2 100 personer, däribland
1 190 arvodesanställda elever.

Helt allmänt kan sägas att personalavgången
påverkas av rådande högkonjunktur
med viss överrörlighet på arbetsmarknaden
och brist på arbetskraft,
särskilt inom de tre storstadsområdena
i landet där omkring hälften av postverkets
personal är sysselsatt. Huruvida
avgången bland personal med jämförbara
arbetsuppgifter är relativt sett
större i postverket än i andra företag
är svårt att bedöma. Sannolikheten talar
väl för att det här är fråga om en
allmän företeelse på arbetsmarknaden.
Postverket har emellertid speciella svårigheter
genom att dess verksamhet i
ganska betydande utsträckning måste
bedrivas under s. k. obekväm arbetstid.

Sammanfattningsvis skulle jag som
svar på frågan om personalavgången
vid postverket vilja uttala, att det icke
kan uteslutas att kompetensvillkoren i
viss utsträckning påverkat avgången av
personal från verket. Som tidigare
nämnts har ju avsikten med 1958 års
beslut varit att den reella kompetensen
skall tillmätas avgörande betydelse. Jag
är givetvis beredd verka för att generalpoststyrelsen
intensifierar sina ansträngningar
att lösa personal- och utbildningsfrågorna
inom postverket.
Som ett led i dessa ansträngningar bör
arbetet inom den av styrelsen tillsatta
postverkets utbildningskommitté påskyndas.
Jag förutsätter, att kommittén
i sitt arbete beaktar föreliggande möjligheter
att i samverkan med den kommunala
yrkesskolverksamheten anordna
utbildning för vissa personalkategorier.

Vad härefter gäller frågan, om naturaliserade
svenska medborgare skulle
ha missgynnats i befordringshänsende
inom postverket vill jag nämna, att
drygt 400 eller det övervägande flertalet
av dessa naturaliserade är anställda
hos generalpoststyrelsen och främst
vid postbanken. Fem av dessa innehar

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1964

Svar på interpellation ang.

anställning i lönegraderna 23, 19 och
15. 1 hela postverket tillhör uppemot
400 kontorbiträdeskarriären och ett fyrtiotal
postiljonskarriären. Samtliga är
givetvis anställda på samma villkor som
övriga svenska medborgare och behandlas
enligt vad generalpoststyrelsen uppgivit
på samma sätt. Ett faktum är att
avgången är relativt sett lägre bland
anställda av utländsk härkomst än bland
övrig personal. Givetvis har de naturaliserade
samma möjlighet som övriga
anställda vid postverket att besvärsvägen
få sina anställningsförhållanden
prövade av Kungl. Maj :t. Så bär efter
vad jag kunnat finna endast skett i ett
enda fall under senare år.

Allmänt vill jag framhålla, att jag icke
funnit några särskilda omständigheter
som pekar på att vid postverket anställda
naturaliserade svenskar skulle
ha missgynnats i befordringshänseende.

I den mån befordringsproblem föreligger
för deras del torde de vara av samma
slag som för annan personal. Härvidlag
vill jag erinra om vad jag nyss
sade om önskvärdheten av ökade ansträngningar
från generalpoststyrelsens
sida, då det gäller att lösa personaloch
utbildningsfrågorna inom verket.

Vidare anförde:

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag ber att till kommunikationsministern
få framföra ett tack
för svaret på min interpellation.

Det som har varit av bestående värde
när man tagit del av interpellationssvaret
tycker jag är det som kommunikationsininstern
sade om att han var beredd
att verka för att generalpoststyrelsen
skulle komma att intensifiera
sina ansträngningar att lösa personaloch
utbildningsfrågorna inom postverket.
Det tyder såvitt jag kan förstå på
att kommunikationsministern har den
uppfattningen, att allt inte är bra som
det är för närvarande.

Låt mig sedan, herr talman, göra någ -

postverkets befordringspolitik

ra kommentarer till kommunikationsministerns
svar. Kommunikationsministern
erinrar om att kravet på den formella
kompetensen har upphört men
att kravet på reella kunskaper ändå bibeliålles.
Detta är naturligtvis riktigt.
Men sedan anför kommunikationsministern
någonting som jag tycker låter
litet dunkelt. Han säger att i avvaktan
på kommitténs förslag har generalpoststyrelsen
efter samråd med personalorganisationerna
ansett det lämpligt att
i princip tills vidare bibehålla hittills
gällande krav på viss postal yrkesutbildning
vid tillsättande av tjänster.
Jag är ledsen, men jag kan inte riktigt
tolka det uttalandet. Innebär det att
man ändå i realiteten försöker vidmakthålla
kravet på en viss formell
kompetens, eller hur skall man tolka
uttalandet?

Därefter säger kommunikationsministern
att det bör framhållas att postverkets
personal bär samma möjlighet
som andra att anföra besvär och att
Kungl. Maj:t då kommer att i sin bedömning
ta hänsyn till den reella kompetensen.
Det är väl litet dunkelt uttryckt.
Jag hoppas att jag får ett besked
från kommunikationsministern om
hur detta uttalande skall tolkas. Jag kan
inte fatta att det riktigt stämmer med
det sätt på vilket Kungl. Maj:t enligt
sitt beslut skall bedöma sådana besvärsärenden.

Beträffande den redovisade statistiken
över personalavgången, så är den
i och för sig ägnad att väcka betänkligheter.
Det är en synnerligen stor avgång
som här redovisas. Det kan inte
vara bra för ett verk att förlora välutbildad
arbetskraft, som är erfaren inom
sina speciella arbetsområden, och i stället
få nyanställd personal som måste
sättas in i arbetsuppgifterna. Bara det
måste leda till stora svårigheter för den
kvarvarande personalen, och man kan
riskera att komma in i en ond cirkel.
Personalbristen leder i och för sig alltså
till ökade personalsvårigheter, så att

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1964

Svar på interpellation ang. postverkets befordringspolitik

den kvarvarande välutbildade personalen
till slut inte orkar med de påfrestningar
som de ständiga tillskotten av
ovan personal medför.

Kommunikationsministern nämner
ingenting om postexpeditörerna, och
ändå har jag den bestämda känslan att
det är en ganska stor avgång även bland
dem. Man har i dag, såvitt jag har förstått,
ungefär 2 000 utbildade postexpeditörer,
och avgången har beräknats
till 120.

Vidare har det sagts mig, att postbiträden
och brevbärarbiträden över huvud
taget inte förs in i statistiken, eftersom
denna personalkategori är arvodesanställd,
och ändå är avgången
synnerligen stor bland denna personal.

När därför kommunikationsministern
säger att det är svårt att göra gällande
att personalproblemen skulle vara allvarligare
inom postverket än på andra
håll, skulle jag vilja invända att detta
är svårt bl. a. därför att man inte har
en fullständig statistik över personalförhållandena
inom postverket. Jag
undrar om det inte vore angeläget att
så snart som möjligt få en fullständig
statistik, så att man verkligen kunde
bedöma personalläget i dess helhet.

Nu utgör postverkets löner inte mindre
än 80 procent av verkets totala kostnader.
Det är en ganska hög siffra. När
det därför ständigt redovisas så stor
personalavgång, borde detta bl. a. ur
ekonomisk synpunkt mana till eftertanke.
Jag har tagit reda på hur man
brukar beräkna de kostnader som är
förenade med nyanställning av personal.
Det är ju inte bara det, att man
mister välkvalificerade befattningshavare,
utan verket får ju vidkännas en
direkt utgift när personal nyanställs.

Det har gjorts stickprov inom vissa
industriföretag och av dem framgår att
kostnaden för att nyanställa en genomsnittsarbetare
uppgår till mellan 3 000
och 5 000 kronor. I den kostnaden inbegripes
då först och främst rekrvteringskostnaderna.
Man skall vända sig

till arbetsförmedlingen, man skall eventuellt
annonsera, man skall ta kontakt
med besökande och man skall sätta i
gång hela det registreringsförfarande
som behövs när man nyanställer personal.
Vidare inkluderas i detta belopp
introduktionskostnaderna och kostnaderna
för att den nyanställde skall sättas
in i arbetet. För nyanställning av
kvalificerade befattningshavare ligger
kostnaderna väsentligt högre. Man räknar
med att kostnaden där rör sig om
mellan 15 000 och 20 000 kronor per
nyanställd.

Även dessa fakta tycker jag bör utgöra
ett memento. Ett affärsdrivande
företag måste se ekonomiskt på det
hela. Det är inte bara en fråga om att
skapa trivsel för personalen, det är
också en fråga om ekonomi. Därtill
kommer att postverket bekostar vissa
utbildningskurser som personalen får
genomgå. När man då, efter att ha gått
igenom en kurs som arbetsgivaren bekostat,
efter en tid finner att arbetsförhållandena
inte är tillfredsställande och
slutar, blir detta också en ekonomisk
belastning för postverket. Jag skulle
vilja fråga kommunikationsministern
om han har beräknat vad kostnaderna
blir vid nyanställning av personal. Det
skulle vara intressant att få höra det.

Arbetstiderna skapar också problem.
Många befattningshavare inom postverket
får finna sig i att gå på s. k. delade
arbetspass. Man tjänstgör några timmar
på morgonen, har ledigt några timmar
mitt på dagen och går i tjänst igen på
eftermiddagen. Det är samma problem
som finns inom andra serviceyrken.
Statsrådet säger ingenting därom, men
det skulle vara intressant att veta om
man på postverket har funderat på att
rationalisera arbetsförhållandena för
att göra arbetspassen mera anpassade
efter personalens önskemål.

Kommunikationsministern anför att
postverket har speciella svårigheter på
grund av att det är ett serviceföretag
och arbetet måste bedrivas under obe -

Tisdagen den 5 maj 1964

Nr 22

Svar på interpellation ang. postverkets befordringspolitik

kväm arbetstid. Det år jag fullt medveten
om, men måste man inte just med
hänsyn härtill intensifiera ansträngningarna
att göra arbetet lockande för
människorna så att de stannar kvar i
sin tjänst? Det förefaller mig som om
man nu tar det som en naturlig sak att
de anställda slutar sin tjänst i postverket.
Det naturliga skulle väl vara att de
trivdes och att åtminstone huvudparten
stannade kvar.

Beträffande frågan om naturaliserade
svenska medborgare anför kommunikationsministern
uppgifter om i vilka lönegrader
de är placerade. Han nämner
lönegraderna 23, 19 och 15. Såvitt jag
har kunnat finna finns endast en naturaliserad
svensk i lönegrad 23. Det är
en polack som är gravör och som har
särskilda färdigheter som gör honom
speciellt skickad att hjälpa inte bara
vårt eget postverk utan också det danska
postverket. Annars är det faktiskt
så, herr statsråd, att i allmänhet kommer
de inte upp högre än till lönegrad
9. I den lönegraden befinner sig många
naturaliserade svenskar som är goda
akademiker. Tycker kommunikationsministern
verkligen att det är tillfredsställande? Jag

skulle vilja sluta med att säga att
om jag vore kommunikationsminister
— vilket jag alltså inte är — skulle jag
både vara och låta mera bekymrad över
personalsituationen än vad kommunikationsministern
tycks vara. Postverket
är det näst största företaget i vårt land
och har inte mindre än 45 000 anställda.
Jag tycker det vore angeläget att ta i
med hårdhandskarna för att snabbt
kunna klara personalsituationen.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vill gärna säga till
fru Kristensson att jag anser att dessa
frågor är allvarliga och att vi måste
vidta åtgärder för att åstadkomma bättre
förhållanden än vi har för närvarande.
Men man kan ju betrakta en fråga

som allvarlig även om man själv visar
en glad attityd.

Fru Kristensson efterlyste några siffror
beträffande postexpeditörskarriären.
Jag kan nämna att 1960 var avgången
105, 1962 var den uppe i 151.
Det rör sig alltså om en avgång på något
över 100 per år.

Fru Kristensson undrade vad uttalandet
överst på s. 2 i interpellationssvaret
innebar, där det heter: »I avvaktan
på kommitténs förslag har styrelsen efter
samråd med personalorganisationerna
ansett det lämpligt att i princip tills
vidare bibehålla hittills gällande krav
på viss postal yrkesutbildning vid tillsättandet
av tjänster.» I svaret ligger
inte alls det som fru Kristensson misstänker,
nämligen att man nu så att säga
skulle »ligga still» i fråga om tillämpningen
av kravet på den reella kompetensen.
Givetvis skall man handla i enlighet
med det beslut som Konungen
fattade 1958.

Kostnaderna för utbildning av personal,
som fru Kristensson även berörde,
är inte så stora eftersom avgången
sker mycket tidigt. Det är närmast på
elevstadiet som man lämnar verket.
Därför är det svårt att närmare ange
dessa kostnader och göra jämförelser
med kostnaderna hos andra företag.

Jag tror att det avgörande i hela
denna fråga är att åstadkomma en tillfredsställande
yrkesutbildning, framför
allt i brevbärarkarriären och i den närmast
ovanför denna liggande.

Jag väntar därför att den kommitté
som har tillsatts men vars arbete har
fördröjts — jag beklagar dröjsmålet —
skall framlägga ett förslag av den innebörden
att det blir ett verkligt konstruktivt
grepp på utbildningsfrågan och därmed
på postverkets möjlighet att inte
bara nyrekrvtera utan även bibehålla
sin personal.

Jag vill i detta sammanhang upprepa
vad jag sagt i svaret, nämligen att redan
nu, under den tid kommittén arbetar,
bör utbildning kunna komma i gång

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1964

Svar på interpellation ang. postverkets befordringspolitik

på kommunal basis genom samarbete
mellan generalpoststyrelsen och kommunala
yrkesskolor eller landstingsägda
yrkesskolor. Inom andra områden har
vi inbyggda verkstadsskolor, vilket är
en typ som här skulle kunna användas.
Den teoretiska utbildningen skulle kunna
lämnas vid en kommunal yrkesskola
och den praktiska utbildningen inom
postverket. Den formen tillämpas exempelvis
i fråga om sjukvårdsbiträden och
motsvarande yrkesgrupper, och jag tror
att det med framgång skulle kunna ske
även här.

Men som sagt bör väl kommitténs förslag
leda till att man får till stånd ett
konstruktivt grepp på hela utbildningsproblemet.
Jag tror att om man får utbildningsfrågan
löst är en hel del av
problematiken i detta sammanhang ur
världen.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag är helt ense med
statsrådet Skoglund om att utbildningsfrågan
är viktig. Det förefaller mig som
om kommittén tagt väl lång tid på sig,
då den beräknas icke bli färdig förrän
1965 — den har dock arbetat sedan
1961.

Statsrådet Skoglund säger att det inte
finns någon uträkning rörande vad personalavgången
kostar samt tillägger att
avgången företrädesvis gäller eleverna,
varför dessa kostnader inte torde vara
så stora. Jag kan varken bestrida eller
bekräfta det, men det måste i alla fall
kosta pengar att man utbildar arbetskraft
som stannar kort tid i verket och
sedan lämnar det. Det måste dra med
sig rätt betydande kostnader.

Jag frågade vad statsrådet Skoglund
avsåg med sitt yttrande i svaret, att generalpoststyrelsen
efter samråd med
personalorganisationerna ansett det
lämpligt att i princip tills vidare bibehålla
hittills gällande krav på viss postal
yrkesutbildning vid tillsättandet av
tjänster. Jag fick svaret att det inte
innebär vad jag förmodat. Jag bekla -

gar att jag inte fick något svar på vad
som verkligen avsågs därmed.

Såvitt jag kunde förstå fick jag inget
besked i anledning av min fråga om
naturaliserade svenskar. Jag hoppas att
statsrådet Skoglund har sin uppmärksamhet
riktad på saken. Det kan inte
vara riktigt att personal med högt kvalificerad
utbildning inte blir placerad
högre än i 9 lönegraden. Jag uppskattar
en kommunikationsminister som visar
handlingskraft, och jag tror att vi
har anledning att räkna med det av den
nuvarande kommunikationsministern.
Kan den sedan paras med en glad uppsyn
tycker jag det är trivsamt.

Herr LUNDKVIST (s):

Herr talman! Jag har haft tillfälle
att i anslutning till en interpellation
som tidigare ställts i en fråga som också
berörde rekryteringsproblemen i
postverket säga några ord om verkets
personalsituation, eftersom jag i någon
mån känner till detta problem.

Jag vill gärna säga att den bild som
fru Kristensson tecknat i allt väsentligt
är riktig. Kommunikationsministern har
också i sitt svar vitsordat att verket
bl. a. på grund av att det är ett serviceverk
dras med speciella problem. Situationen
är naturligtvis alldeles speciell
för ett verk som inte kan öka och
minska omfattningen av sin verksamhet
med hänsyn till tillgången på arbetskraft
utan ständigt måste hålla precis
samma antal anställda i gång, till stor
del också under obekväm arbetstid.
Det är inte så lätt, fru Kristensson, att
rationalisera bort den obekväma arbetstiden,
därför att medborgarna har
rätt att ställa anspråk på en viss service.
Den är vi också rädda om. Jag har fått
den uppfattningen att postutredningen
inte tänker sig att man skulle minska
på servicen utan upprätthålla och kanske
till och med förbättra den service
postverket nu ger.

Man tvingas alltså att undersöka vilka
åtgärder man skall vidta för att

Tisdagen den 5 maj 1%4

Nr 22

Svar på interpellation ang. postverkets befordringspolitik

klara situationen. Jag delar uppfattningen
att det inte kan på lång sikt vara
nyttigt för ett verk av denna karaktär
att behöva laborera med en så kraftig
nyrekrytering att det gamla talesättet
i fara på grund av brist på yrkeskun»säker
som ett brev på posten» kan råka
skaper hos den personal som skall handlägga
dessa göromål. Jag delar kommunikationsministerns
uppfattning att den
väg man har att gå är bland annat att
man från verkets sida ser till att man
erbjuder sina anställda bättre yrkesutbildning.
Självfallet kan man inte gå
den vägen att man försämrar kraven
på den reella kompetensen, dessa krav
måste man vidmakthålla. Såvitt jag har
förstått fru Kristensson rätt, inser hon
också nödvändigheten av att man upprätthåller
den reella kompetensen.

Sedan är det fråga om hur man
snabbt skall kunna förmedla den reella
kompetensen till de unga som söker
sig till verket. Därvidlag tror jag att
kommunikationsministerns rekommendation
är den riktiga, när han rekommenderar
postverket att söka kontakt
med den kommunala yrkesutbildningen
för att i anslutning till den utbildningsverksamhet
som sålunda redan finns
söka lösa problemet även för postverkets
vidkommande. Jag tror att man
på den vägen skulle bespara sig mycken
möda. I dag bygger man ju helt på
ett eget utbildningsväsen.

Om utbildningen alltså ordnas på vettigt
sätt och när det nu kan ges bättre
kompensation för obekväm arbetstid
och postverket dessutom får bättre ekonomiska
resurser genom en höjning av
portot bör det vara möjligt att så småningom
klara detta allvarliga rekryteringsproblem
också för postverkets vidkommande.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Fru Kristensson blev
inte på det klara med vad jag avsett
med mitt svar på hennes fråga när det

gäller det stycke, som återfinnes på
s. 2 i interpellationssvaret. Jag vill nämna
att generalpoststyrelsen och personalorganisationerna
här kommit överens
om att man i princip tills vidare
skall — som det heter — »bibehålla
hittills gällande krav på viss postal
yrkesutbildning vid tillsättandet av
tjänster». Det är en överenskommelse
som träffats. Förmodligen har vederbörande
organisationer och generalpoststyrelsen
bedömt det vara nödvändigt
att göra en sådan utredning, som här
nämnts, och att gå den vägen.

Jag skulle nog, om jag skall tala
alldeles öppet, ha velat att man mera
direkt gått på den reella kompetensen,
men å andra sidan förstår jag att organisationerna
och generalpoststyrelsen
tydligen bedömt situationen vara sådan
att man inte ville så att säga ta
steget fullt ut på en gång — såsom jag
nog hade avsett när jag 1958 fattade
beslutet. Jag hoppas att jag gjort min
inställning till detta problem klar för
fru Kristensson. Här finns som sagt en
överenskommelse, och bakom den måste
finnas några argument som gjort att
organisationerna träffat dnna principiella
överenskommelse.

I fråga om de naturaliserade svenskarna
vill jag säga att det är klart att
jag skall ha min uppmärksamhet riktad
på den saken, men hittills har jag
inte kunnat komma fram till att det inträffat
någonting som gett mig anledning
att ingripa.

Vad sedan gäller själva lönegradsplaceringen
är ju detta en fråga där kommunikationsdepartementet
är »offside»,
eftersom denna sköts förhandlingsvägen
genom organisationerna och civildepartementet.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag är ledsen att behöva
ta till orda igen, men efter statsrådet
Skoglunds senaste upplysning har jag
blivit ännu mer förvirrad, ty nu har
jag plötsligt trott mig förstå att det

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1964

Svar på interpellation ang. beredande av arbetstillfällen på orter där industriföretag

nedlägges

beslut som Kungl. Maj:t fattade om att
man inte skulle upprätthålla det formella
kompetenskravet utan se på den
reella kompetensen på ett sätt har satts
åt sidan genom den överenskommelse
som har träffats mellan generalpoststyrelsen
och personalorganisationerna.
Enligt denna skulle man vara ense om
att i princip bibehålla hittills gällande
krav på viss postal yrkesutbildning.
Därför förefaller det som ett slag i luften
att en sökande kan anföra besvär,
ty när Kungl. Maj:t bedömer besvärsärendena
tas ju hänsyn bara till den
reella kompetensen. Jag förstår ingenting
av detta.

För herr Lundkvist vill jag påpeka
att om man hade fört en personalbefräinjande
politik inom postverket hade
det kanske visat sig att dess ekonomi
hade varit så pass god att man hade
sluppit höja dessa taxor.

Herr LUNDKVIST (s):

Herr talman! Jag har ingen anledning
att ta något ansvar för den personalpolitik
som postverket har fört,
och det var inte heller min avsikt eller
uppgift när jag trädde fram här. Jag har
tidigare visat på bristerna i denna personalpolitik.

Kanske jag emellertid i någon liten
mån kan hjälpa till att klara ut detta
problem, som fru Kristensson uppenbarligen
inte anser sig få någon klarhet
i. När man talar om den överenskommelse
som avser den postala utbildningen
har man att göra med den reella
kompetensen, eller hur, fru Kristensson?
Problemet om den formella kompetensen
har i betydande grad gällt
bl. a. frågan om huruvida vederbörande,
som får rätt att söka vissa tjänster,
skall ha studentexamen eller andra formalia
för att få tillträde till en del av
de utbildningsvägar som postverket kan
anvisa.

Jag skall sedan villigt medge att det
inom ramen för vad vi talar om som

»reell kompetens» också kan finnas vissa
ting som skulle kunna betraktas som
en formell kompetens. Det är naturligtvis
sådana frågor som utbildningskommittén
undersöker, men denna uppgift
är inte så enkel. Man klarar den uppenbarligen
inte i en handvändning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 16

Svar på interpellation ang. beredande
av arbetstillfällen på orter där industriföretag
nedlägges

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Dahlgren har frågat
om jag anser att säkerställandet av
sysselsättningen för arbetskraft som löper
uppenbar risk att bli arbetslös, i
fall av den art som berörts i interpellationen,
bör ske genom beredande av
nya arbetstillfällen på orten i fråga och
om medel för sysselsättningspolitiska
åtgärder kan tagas i anspråk för temporärt
upprätthållande av driften vid
företag, som eljest skulle nödgas nedlägga
densamma och därigenom friställa
ett stort antal anställda.

Till grund för interpellationen ligger
tillkännagivandet om att en massafabrik
och ett sågverk i Tjust-Eds kommun
skall nedläggas. Om så skulle bli fallet
kan självfallet svårigheter uppstå att
omplacera arbetskraften med bibehållen
bosättning. Detta skulle medföra svårigheter
särskilt för det 50-tal vid massafabriken
anställda som har egna fastigheter
i kommunen. Placeringsmöjligheterna
på orten måste bedömas vara små.
Sysselsättning för en del kan dock beredas
i närliggande orter. Bl. a. kan
nämnas att AB Överums Bruk aviserat
ett förhållandevis stort nyanställningsbehov
den närmaste tiden. I rådande
allmänna konjunkturläge kan vidare

Tisdagen den 5 maj 19G4 Nr 22

Svar på interpellation ang. beredande av arbetstillfällen på orter där industriföretag

nedlägges

omplaceringsmöjligheterna i stort bedömas
som gynnsamma.

Arbetsmarknadsverket förbereder för
närvarande åtgärder för att kunna möta
den situation som uppstår om företaget
läggs ned. En samarbetskommitté
har bildats med representanter för länsarbetsnämnden,
konkursförvaltningen,
de anställda och kommunen. Förutom
arbetsförmedlings-, utbildnings- och omskolningsåtgärder
samt planering av
särskilda arbeten i form av beredskapsarbeten
och skyddad sysselsättning för
arbetskraft som inte omedelbart kan
omplaceras kommer även förutsättningarna
för lokalisering av nya företag till
området att övervägas.

Med anledning av interpellantens fråga
om jag anser att nya arbetstillfällen
i ett fall av detta slag bör beredas på orten
vill jag framhålla att jag givetvis
med största tillfredsställelse skulle se att
orten tillföres nya, lönsamma sysselsättningsmöjligheter.

Frågan om huruvida medel för sysselsättningspolitiska
åtgärder kan tagas i
anspråk för att upprätthålla driften vid
företag som hotas av nedläggning kan
inte besvaras med ett entydigt ja eller
nej. Det bör t. ex. inte komma i fråga
att staten skulle subventionera eller på
annat sätt medverka till att förlustbringande
företag hålls i gång. De statliga
åtgärderna bör inriktas på företag
som kan beräknas klara sig utan driftstöd.
Detta utesluter inte att statliga beställningar
under vissa omständigheter,
som måste bedömas från fall till fall,
kan visa sig vara en lämplig hjälpform.
Förutsättningen måste givetvis vara att
staten har behov av ifrågavarande produkter.
Jag vill dock än en gång understryka,
att de statliga åtgärderna måste
inriktas på att stödja företag som på
sikt kan drivas utan stöd från det allmänna.

Vidare anförde:

Herr DAHLGEtEN (ep):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
för svaret på min interpellation.

I det aktuella fallet förklarades Eds
Cellulosa i konkurs den 17 mars och
eu vecka senare även dotterbolaget
Torsten Malm & Co. Enligt de första
uppgifterna skulle driften kunna upprätthållas
en månad från konkursdagen
i överensstämmelse mel den överenskommelse
som fanns mellan arbetsmarknadens
parter. Men för att en konkursförvaltare
skulle kunna göra detta
utan att riskera konflikt med lagen
krävdes vissa förutsättningar, nämligen:
för det första att likviditeten tryggades
under tiden, för det andra att råvaruleveranserna
tryggades och för det
tredje att kunderna stannade kvar liksom
arbetskraften. När dessa bedömningar
gjorts, visade det sig att den
prisfixering på massan, som skulle ske
varje kvartal, icke var gjord, och om
driften över huvud taget skulle kunna
upprätthållas, måste avsättningen tryggas.

Det var i detta läge som jag hade anledning
att personligen söka inrikesministern,
och jag överlämnar gärna
en blomma till statsrådet för hans intresse
för saken under några hektiska
påskdagar. Avgörandet av frågan, om
driften över huvud taget skulle kunna
upprätthållas, hängde vid detta tillfälle
på dagar och timmar, och i det läget inträdde
slutligen en bank som garantigivare
för den fortsatta driften, som då
också beslutades pågå till den 11 juli
eller fram till industrisemestern.

På min fråga, om medel för sysselsättningspolitiska
åtgärder kan tas i anspråk
för att upprätthålla driften vid
företag som hotas av nedläggning, svarar
statsrådet nu undvikande. Jag vill
påpeka att jag i interpellationen uttryckligen
framhållit att det rör sig om
ett temporärt stöd i avvaktan på en
mera definitiv lösning. Jag vill också

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1964

Svar på interpellation ang. beredande av arbetstillfällen på orter där industriföretag

nedlägges

framhålla att frågeställningen är betingad
av omständigheterna i det aktuella
fallet.

Det rör sig ju här om en konkurs.
Konkursförvaltaren har kalkylerat med
att kunna upprätthålla driften till industrisemestern.
Tiden därefter är ett
enda stort frågetecken. Konkursförvaltningens
åtgärd att upprätthålla driften
är betingad av bl. a. sociala hänsyn,
alltså av hänsyn till de anställda. Men
man får också ha klart för sig att utrymmet
och svängrummet för en konkursförvaltning
är mycket begränsat.
Man har att göra med den i lagen föreskrivna
skyldigheten gentemot fordringsägarna.
Man kan alltså inte av de
mest angelägna sociala hänsyn driva
saken därhän att man bryter mot konkurslagen.

När anbudstiden utgår om några dagar
— närmare bestämt nu på fredag —
kan det visa sig finnas rekonstruktionsmöjligheter
som medför ett säkerställande
av sysselsättning och lönsamhet
på längre sikt. Jag förutsätter att man
från de statliga instansernas sida då
ställer sig positiv till att lämna de krediter
och det stöd i annan form som
finns att tillgå för ändamål som dessa.
Det är från kommunens och de anställdas
synpunkt en rimlig begäran. Kvar
står i alla fall att en rekonstruktion tar
tid, ja, till och med att ett visst tidsmässigt
andrum är nödvändigt om konkursförvaltningen
skall kunna tillvarataga
möjligheterna till en rekonstruktion.
De mest lovvärda ambitioner i det
avseendet kan dock stranda på att man
ständigt står inför hotet att komma i
konflikt med lagen.

I ett sådant läge bör det enligt min
mening vara uppenbart att medel för
sysselsättningspolitiska åtgärder skall
kunna användas för att täcka driftförlust
under en viss tid i avvaktan på
rekonstruktionen. Jag är övertygad om
att ett sådant tillvägagångssätt i åtskilliga
fall kan vara mindre kostsamt för

samhället än de kostnader som uppkommer
om driften nedlägges.

Statsrådet hänvisar till att statliga industribeställningar
kan komma i fråga
men understryker också att staten måste
ha behov av de varor beställningarna
gäller. Om det föreligger ett sådant behov
i det aktuella fallet har jag ingen
möjlighet att bedöma. Jag beklagar därför
att statsrådet inte lämnade ett klarare
svar på den principiella frågan,
om medel för sysselsättningspolitiska
åtgärder kan tagas i anspråk för att
täcka ett temporärt driftunderskott.

Vad det sedan gäller eu lokalisering
av ny industri bedömer jag som kommunalman
i den kommun som det här
är fråga om möjligheterna därtill som
stora. Samhället Eds Bruk är i stort sett
servicemässigt färdigbyggt. Vatten- och
avloppsfrågorna är helt lösta och anordningarna
dimensionerade för en avsevärt
större bebyggelse. Kommunen
förfogar över betydande arealer välbelägen
industri- och tomtmark. Den är
liksom så många andra i Kalmar län en
typisk utflyttningskommun, beroende
på bristande arbetstillfällen. Arbetskraft
finns alltså att tillgå.

Jag noterar att statsrådet liksom jag
anser det vara bäst om de som nu hotas
av arbetslöshet kan få sin sysselsättning
säkerställd på hemorten. Om man
är beredd att fullfölja en sådan målsättning,
bör det vara lättare att resonera
om vilka åtgärder som kan vidtas i det
aktuella fallet, inte minst mot den bakgrund
jag här skisserat och ur den synpunkten
att statsrådet har bedömt omplaceringsmöjligheterna
på orten som
små. Det rör sig ändå här om sammanlagt
159 personer vid de båda företagen.
Av dessa har 68 egnahem, och andra är
hyresgäster hos den kommunala bostadsstiftelsen.
Vad åldersfördelningen
angår är 56 personer över 49 år.

Jag har med stor tillfredsställelse noterat
statsrådets positiva svar i vad avser
ny lokalisering och därmed nya ar -

Tisdagen den 5 maj 19G4 Nr 22

Svar på interpellation ang. beredande av arbetstillfällen på orter där industriföretag

nedlägges

betstillfällen. Jag tackar för svaret och
uttrycker förhoppningen att det skall
bli möjligt att lösa fallet Eds Bruk, liksom
det var möjligt att klara en liknande
situation i Bengtsfors.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Dahlgren tyckte
att jag hade svarat undvikande på frågan
huruvida medel kan anvisas för sysselsättningspolitiska
åtgärder, men som
jag säger i svaret kan den frågan inte
besvaras med ett entydigt ja eller nej.
Det betyder att frågan kan övervägas.

Här har vi ett mycket intrikat problem.
Frågan om företagsrekonstruktioner
har i allmänhet diskuterats mellan
företagen eller intressenterna bakom
företagen och företagarföreningarna.
Eventuellt har man hos kommerskollegium
begärt tillstånd att få låna för
att kunna rekonstruera. Men om fråga
är att upprätthålla driften under en
viss tid, och om man ser en möjlighet
att efter den tidens utgång rekonstruera
eller vidta andra åtgärder, så bör
det inte vara omöjligt för staten att lägga
ut beställningar eller vidta andra åtgärder
som möjliggör en fortsatt drift.
Vi har även under den gångna vintern
behandlat frågor, där ungefär samma
problem har stått framför oss, även om
situationen inte varit exakt densamma
som i det här aktuella fallet.

Om det sedan vid bedömningen av
möjligheterna att driva verksamheten
visar sig att företaget är av den arten
att det vid en allmän strukturrationalisering
kommer att slås ut, så får man
försöka ersätta företaget med annan
verksamhet. Det är där ansträngningarna
får sättas in.

Som herr Dahlgren sade har man
inom arbetsmarknadsmyndigheterna en
viss erfarenhet av dessa ting och får
efter hand allt större erfarenhet. Och
man kan inte bortse från att den norra
delen av Kalmar län under de se -

naste åren har befunnit sig i ett ganska
utsatt läge. Oskarshamnskrisen var rätt
besvärlig, och även i Västervik och där
omkring har behov förelegat av nya
industrier och ny företagsamhet. Därför
är det angeläget att våra arbetsmarknadsmyndigheter
har sin uppmärksamhet
riktad på denna del av vårt land
och vidtar alla de åtgärder som är möjliga
för att stimulera företag att lokalisera
sin verksamhet dit.

Våra erfarenheter visar också klart
och tydligt att tillgång på arbetskraft är
en lokaliseringsfaktor av en viss betydelse.
Jag förväntar därför att den
grupp av tränade arbetsmarknadstjänstemän,
som finns i Kalmar län och som
kan kompletteras av de centrala myndigheterna,
gör allt vad göras kan för
att reda ut situationen på ett för människorna
i orten så tillfredsställande
sätt som möjligt.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Det finns väl i och
för sig ingenting att anmärka mot att
man satt in vissa räddningsaktioner i
samband med att större företag hotat
att gå omkull. Men det har kanske inte
nog uppmärksammats, att man inte är
lika benägen att sätta in en hjälpaktion
om ett större antal mindre företag successivt
avvecklas. Jag har tidigare talat
med inrikesministern om detta. Man
bör nog uppmärksamma utvecklingen
under en längre tid och även se hur åldersfördelningen
kommer att bli på de
centralorter, som skall bildas inom de
s. k. kommunblocken.

Det är givetvis besvärligt om ett större
företag läggs ned. Men för den enskilda
människan är det naturligtvis
lika besvärligt vid en successiv avveckling.
De som är anställda vid järnvägen
tvingas att flytta, att sälja sina
fastigheter, båtar och eventuella sommarstugor.
De har ofta under lång tid
lagt ned mycket arbete på sina egna -

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 19G4

Svar på interpellation ang. beredande av arbetstillfällen på orter där industriföretag

nedlägges

hem, ett arbete som de givetvis inte kan
få ersättning för vid försäljningen.

Inom parentes vill jag tillägga, för
att inte inrikesministern skall räkna
fel, att Oskarshamn tillhör den mellersta
länsdelen men i detta sammanhang
räknas till den södra delen — alltså
inte den norra länsdelen, där vi haft
en större utflyttning under längre tid.

Om man uppmärksammar dessa frågor
litet tidigare och inte väntar så
länge att man måste sätta in stora hjälpaktioner,
tror jag det blir billigare för
staten att göra ett ingripande som förhindrar
utflyttningen och därmed en
ålderssammansättning som måste anses
vara olämplig.

Jag vill ännu en gång poängtera att
det självfallet är nödvändigt att statsmakterna
ingriper när sådana här krissituationer
uppstår. I detta speciella fall
har det naturligtvis inte varit möjligt
för statsmakterna att ingripa tidigare
för att förhindra den ogynnsamma utvecklingen.
Men när det gäller andra
centralorter tror jag det skulle vara
tacknämligt om statsingripandena gjordes
något tidigare, så att man slapp
hamna i en paniksituation.

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Statsrådet tycks ha samma
uppfattning som jag i denna fråga.
Jag noterar statsrådets senaste inlägg
med tacksamhet —- det bevisar hans positiva
inställning till lokaliseringen i
det aktuella fallet.

Vad jag har velat belysa med denna
interpellation är att samhället i dag i
en akut krissituation inte har några
andra åtgärder att vidta än att lägga ut
statliga beställningar. Om detta varit
möjligt i det aktuella fallet vet jag inte,
men jag föreställer mig att det hade
varit svårt. Om inte banken kunnat ställa
den garanti, som nu möjliggjort fortsatt
drift fram till industrisemestern,
skulle driften sedan över en månad tillbaka
ha varit nedlagd vid fabriken,

varvid samhället skulle ha varit tvunget
att rycka in med alla de medel man
då förfogat över.

Jag menar att vad som hänt är en
tankeställare. De sysselsättningspolitiska
instrumenten måste kanske göras
effektivare och framför allt smidigare,
så att de från fall till fall kan anpassas
till den rådande situationen. I det aktuella
fallet fanns ingen tid att över
företagarföreningen och kommerskollegium
göra en företagsekonomisk beräkning,
som arbetsmarknadsstyrelsen
skulle kunna grunda sitt beslut på. Här
var det fråga om en konkurs, och det
gällde att möta den uppkomna situationen.
Meningen med de statliga kreditgarantierna
är väl att de skall vara
till hjälp. Vi bör då se till att vi får
sådana förordningar att vi kan lämna
hjälpen när den bäst behövs. Den ekonomiska
risken får man ta här som
alltid när det är fråga om att hjälpa
ett företag.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 17

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 64—70, bevillningsutskottets
betänkande nr 43, första
lagutskottets utlåtanden nr 24—27, andra
lagutskottets utlåtande nr 47, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 30 och 31
samt jordbruksutskottets utlåtanden nr
10 och 11.

§ 18

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reformering av
socionomutbildningen jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1964/65 till byggnadsarbeten vid
vissa universitet m. m.,

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts

Tisdagen den 5 maj 19(54

Nr 22

proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss rationaliseringsverksamhet
inom sjukvården m. m.
jämte i ämnet väckta motioner, och
nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rörlig kredit till
försvarets fabriksstyrelse;

bevillningsutskottets betänkande nr
50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 8 § förordningen den
19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften, m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 27, i anledning av väckta motioner
angående de mindre och medelstora företagens
arbetsvillkor,

nr 28, i anledning av väckta motioner
om sänkning av priserna på byggnadsmaterial,

nr 29, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning om engångsunderstöd
till f. d. städerskan Anna
Maria Olsson, och

nr 30, i anledning av väckt motion
om pension till förre förste kanslisten
Ebba Ihrman; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 23, i anledning av väckta motioner
om utbyggnad av industrihälsovården,

nr 24, i anledning av väckt motion
om åtgärder till förebyggande av yrkesskador
och yrkessjukdomar,

nr 25, i anledning av väckta motioner
om ökat skydd för taxichaufförer,
nr 26, i anledning av väckta motioner
angående auktorisation av revisorer,
och

nr 28, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

§ 19

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1964/65 inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lån till Svenska
vanförevårdens centralkommitté för
vissa byggnadsarbeten;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1964/65 till vissa byggnadsarbeten
vid statens mentalsjukhus in. m.;

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag;

nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1964/65 till civilförsvaret
m. m.;

nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;
och

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1964/65 till frivilligt folkbildningsarbete,
ungdomsverksamhet m. in.

§ 20

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 153, angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken, och

nr 156, angående huvudmannaskapet
för rådhusrätterna m. in.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 21

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Carbell
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående vården av
de vid fångvårdsanstalter intagna.

Nr 22

Onsdagen den 6 maj 1964

§ 22

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.31.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 6 maj

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 29
nästlidne april.

§ 2

Meddelande ang. plenum fredagen den
8 maj

Herr TALMANNEN yttrade:

De ärenden, som bordlädes första
gången i går och alltså kan företagas
till avgörande på fredag, den 8 maj, torde
icke komma att föranleda längre
debatter. Med hänsyn härtill kommer
det arbetsplenum, som enligt den preliminära
planen utsatts till fredag kl.

11.00, att inställas. I stället hålles bordläggningsplenum
kl. 14.00 på fredagen.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 153, angående vissa
tjänster vid kommunikationsverken.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 156, angående
huvudmannaskapet för rådhusrätterna
m. m., hänvisades propositionen,
såvitt avsåg vid propositionen fogade
lagförslag, till behandling av lagutskott
och i övrigt till statsutskottet.

§ 4

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 71—74 och 76,
bevillningsutskottets betänkande nr 50,

bankoutskottets utlåtanden nr 27—30
samt allmänna beredningsutskottets utlåtanden
och memorial nr 23—26 och
28.

§ 4

Stämpelskatteförordningen, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 42, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till stämpelskatteförordning,
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 28 februari 1964 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 75, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) stämpelskatteförordning;

2) förordning om ändring i förordningen
den 6 november 1908 (nr 129)
angående en särskild stämpelavgift vid
köp och byte av fondpapper; samt

3) förordning angående ändring i förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om
arvsskatt och gåvoskatt;

dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att
medge det överskridande för budgetåret
1964/65 av den i kontrollstyrelsens avlöningsstat
upptagna anslagsposten till
avlöningar till övrig icke-ordinarie personal
och att vidta de övergångsåtgär -

Onsdagen den 6 maj 1964

Nr 22

der i övrigt, som fordrades för förslagens
genomförande.

Propositionen hade, såvitt anginge de
under 1)—3) här ovan upptagna författningsförslagen,
hänvisats till bevillningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:680
av herrar Nils Hansson och Holmberg
samt II: 829 av herrar Turesson och Broberg,
vari hemställts,

1) att riksdagen vid behandling av
proposition nr 75 måtte besluta, alt samma
lagfartsstämpel som för juridiska
personer skulle uttagas av stiftelse och
aktiebolag, som erkänts som s. k. allmännyttiga,
liksom av kommun såvitt
fråga vore om av kommunen eljest förvaltat
bostadsföretag, samt

2) att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderlig
ändring av författningstexten;

II) motionen 11:827 av herrar Boo
och Hansson i önnarp, vari hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 måtte
besluta att den stämpelskattebefrielse,
som i propositionen föreslagits för kommun,
även skulle gälla hushållningssällskap;
ävensom

III) motionen 11:828 av herrar Ekström
i Iggesund och Lindkvist.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet även upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:204
av herr Erik Olsson m. fl. och 11:251
av herr Wahrendorff m. fl., vari bl. a.
hemställts »att nu gällande stämpelavgift
om 10 öre per lott upphör att utgå»;

2) de likalydande motionerna I: 553
av herrar Per-Olof Hanson och Hilding
samt 11:690 av herr Jönsson i Ingemarsgården;
samt

Stämpelskatteförordningen, m. m.

3) motionen 11:249 av herr Begnéll.

Vad anginge de ovan under 1) upptagna
motionerna I: 204 och II: 251 behandlades
i förevarande betänkande endast
yrkandet angående stämpelavgiften
för lottsedlar. I övrigt hade motionerna
i fråga behandlats i utskottets betänkande
nr 9.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj:ts proposition nr 75, såvitt
densamma hänvisats till bevillningsutskottet,
icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas och i anledning av
de likalydande motionerna 1:204 av
herr Erik Olsson m. fl. och II: 251 av
herr Wahrendorff m. fl. i vad desamma
avsåge lottsedelsstämpeln — måtte antaga
vid propositionen fogade förslag
till

1) stämpelskatteförordning med de
ändringar att 13, 15, 17, 18 och 28 §§,
30 § 1 mom. samt 36 § erhölle i utskottets
hemställan angiven lydelse;

2) förordning om ändring i förordningen
den 6 november 1908 (nr 129)
angående en särskild stämpelavgift vid
köp och byte av fondpapper; samt

3) förordning angående ändring i
förordningen den 6 juni 1941 (nr 416)
om arvsskatt och gåvoskatt;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:204
av herr Erik Olsson m. fl. och II: 251
av herr Wahrendorff m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:553
av herrar Per-Olof Hanson och Hilding
samt II: 690 av herr Jönsson i Ingemarsgården,

3) de likalydande motionerna 1:680
av herrar Nils Hansson och Holmberg
samt 11:829 av herrar Turesson och
Broberg,

4) motionen 11:249 av herr Regnéll,

5) motionen 11:827 av herrar Boo
och Hansson i önnarp, ävensom

6) motionen 11:828 av herrar Ekström
i Iggesund och Lindkvist,

måtte, i den mån de icke kunde an -

Nr 22

Onsdagen den 6 maj 1964

Stämpelskatteförordningen, m. m.

ses besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Lundström, Gösta Jacobsson,
Enarsson, Skärman och Magnusson
i Borås, fru Nettelbrandt samt
herrar Darlin och Broberg, vilka ansett,
att utskottet under punkten Al) bort
hemställa, att riksdagen i anledning
av motionen 11:827 av herrar Boo och
Hansson i önnarp måtte antaga vid propositionen
fogat förslag till stämpelskatteförordning
med jämväl den ändringen
att 4 § erhölle av reservanterna angiven
lydelse;

II) av herrar Lundström, Gösta Jacobsson,
Enarsson, Sundin, Skärman och
Magnusson i Borås, fruNettelbrandtsamt
herrar Darlin, Nilsson i Tvärålund och
Broberg, vilka ansett, att utskottet under
punkten A 1) bort hemställa, att
riksdagen i anledning av motionerna
I: 680 av herrar Nils Hansson och Holmberg
samt II: 829 av herrar Turesson
och Broberg måtte antaga vid propositionen
fogat förslag till stämpelskatteförordning
med jämväl den ändringen
att 7 § erhölle i denna reservation angiven
lydelse;

III) av herrar Sundin och Nilsson i
Tvärålund, vilka ansett, att utskottet
under punkten B 5) bort hemställa, att
riksdagen i anledning av motionen
II: 827 av herrar Boo och Hansson i
Önnarp måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om förslag till sådan ändring
i stämpelskatteförordningen, att
hushållningssällskap, stiftelse och förening
bereddes befrielse från stämpelskatt,
såvitt gällde byggnad för skoloch
undervisningsändamål.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Till bevillningsutskottets
betänkande nr 42 finns fogade tre
reservationer. Jag har anslutit mig till
reservationerna I och II.

Reservation I är föranledd av att propositionen
föreslår, att kommuner skall
erlägga stämpelskatt endast när de förvärvar
fastighet som ligger utanför planlagt
område och som inte är avsedd
för visst ändamål. Anledningen till att
det har väckts en motion på denna
punkt är framför allt att man har ansett,
att hushållningssällskapen också
borde bli befriade från sådan stämpelskatt
när de anskaffar fastigheter som
är avsedda att användas i undervisningsverksamhet.
Principiellt anser jag
att om kommunerna när de anskaffar
fastigheter för t. ex. undervisningsändamål
blir befriade från stämpelskatt,
så bör även hushållningssällskapen befrias
från stämpelskatt vid anskaffande
av sådana fastigheter. När nu regeringen
har lagt fram en proposition om
hela stämpelskatteförordningen, tycker
jag emellertid att det är förvånansvärt
att man föreslår att sådant undantag
skall göras för kommunerna, eftersom
det omedelbart ger anledning till krav
från andra håll på att bli behandlade
på samma sätt. Skulle därför mot förmodan
riksdagen avslå reservation I,
så kommer jag för min del att ansluta
mig till reservation III. Jag tycker att
när man nu föreslår en ny stämpelskatteförordning,
så bör man inte
krångla till problemet på ett sådant sätt,
att det omedelbart kommer krav på undantag.

Reservation II behandlar en betydligt
större fråga. För närvarande är principen
den, att juridiska personer betalar
dubbel stämpelskatt. Anledningen
till detta är att de fastigheter det här
är fråga om inte så ofta byter ägare.
Den föreliggande propositionen föreslår
nu att man skall behålla denna princip
utom beträffande de företag som av någon
anledning betecknats som allmännyttiga;
dessa skulle liksom fysiska personer
endast erlägga en enkel avgift.
Även om man kan resa invändningar
gentemot principen att juridiska personer
skall betala dubbel skatt, så kan

Onsdagen den (i maj 19(54

Nr 22

man kanske acceptera detta förslag —
speciellt med tanke på att det tidigare
varit så — men man kan inte acceptera
det under andra förhållanden än
att alla behandlas lika. Nu anser emellertid
regeringen och även den socialdemokratiska
delen av bevillningsutskottet,
att den i allmän regi bedrivna
verksamheten bör ha en sådan förmånsställning
i förhållande till den enskilda
verksamheten. Jag tycker att socialdemokraterna
på ett riktigt sätt betygsatt
den verksamhet som bedrivs av
det allmänna, när man anser att den
uppenbarligen behöver denna kompensation
för att över huvud taget kunna
konkurrera med den enskilda verksamheten.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation I och II.

Herr BOO (ep):

Herr talman! I föreliggande förslag
till ny stämpelskatteförordning föreslås
en väsentlig utökning av skattefriheten
för kommun utöver vad den särskilde
utredningsmannen förordat. Enligt utredningsmannens
förslag skulle sålunda
kommun befrias från stämpelskatt vid
förvärv av mark, vilken enligt fastställd
plan skulle utgöra allmän plats.
I propositionen däremot föreslås att
denna skattefrihet för kommun utökas
till att gälla markförvärv för ändamål
som avses i kommunalskattelagens 5 §,
mom. 1, punkterna b) och d), d. v. s.
bl. a. för undervisningsändamål. Till
kommun skall i detta sammanhang enligt
propositionen hänföras såväl borgerlig
som kyrklig primärkommun, municipalsamhälle
och landsting. Det finns
skäl -—- vilka har kommit till uttryck
här tidigare i dag — som talar emot
den utvidgning av skattefriheten som
föreslås. För min del finner jag dock
det framlagda förslaget befogat. Förutsättningen
är emellertid att alla får lika
förutsättningar, oavsett vilka institutioner
som bedriver undervisningsverksamhet
av något slag. I motion nr 827

Stämpelskatteförordningen, m. m.

i denna kammare förordar vi därför
befrielse från stämpelskatt även för hushållningssällskap
som bedriver en i
många avseenden likartad verksamhet
som landstingen. De handhar ju därutöver
en betydande del av det allmännas
uppgifter inom jordbrukets rationaliseringsverksamhet.
Förutom mark
för förvaltningsbyggnader, yrkesskolor
och andra inrättningar som hushållningssällskapen
driver behöver hushållningssällskapen
sålunda fastigheter för
att fullgöra sina uppgifter i fråga om
informations-, försöks- och kursverksamhet.
Dessa uppgifter ligger ju helt
i linje med kommunernas och landstingens
uppgifter på undervisningsområdet.
Samma bedömning bör självfallet
också gälla stiftelser och föreningar
med likartad verksamhet. Det finns därför
skäl att vid en utvidgning av skattebefrielsen
i förevarande hänseenden
låta denna omfatta även hushållningssällskap,
stiftelser och föreningar som
förvärvar mark för motsvarande ändamål.
Vad utskottet anför om att bestämmelserna
bör vara lätta att tillämpa och
att de fördenskull bör vara schematiska
är både riktigt och viktigt. Dock
synes farhågorna överdrivna när det
gäller att inrymma även den här förordade
utvidgningen av skattebefrielsen
i lagen.

Herr talman! Med det anförda hemställer
jag om bifall till reservation III
av herrar Sundin och Nilsson i Tvärålund
och därjämte om bifall till reservation
II av herr Fun dström in. fl.

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! För den som är intresserad
av riksdagens arbetsformer och
de åsiktsförändringar som på relativt
kort tid har inträtt i riksdagens båda
kamrar är frågan om lagfartskostnader
för gruppbebyggelse ett utmärkt exempel
för närmare studium.

Frågan var uppe till diskussion i riksdagen
redan 1957. Den väcktes genom
en motion som gick till bevillnings -

Nr 22

Onsdagen den 0 maj 1964

Stämpelskatteförordningen, m. m.

utskottet. Bevillningsutskottets skrivning
var den gången mycket positiv;
utskottet förutsatte att stämpelutredningen
skulle ta spörsmålet under övervägande.
Det gjorde också utredningsmannen
till allas glädje — jag hoppas
också till bevillningsutskottets. Utredningmannen
föreslog en konstruktion
som inte skulle belasta egnahemsägarna
med högre stämpelavgift vid förvärv av
småhus i grupp än vid förvärv av friliggande
småhus. Han ansåg dessutom
att denna regel inte skulle vara begränsad
till enbart vissa byggnadsföretagare.
Motionen 1957 hade nämligen förutsatt,
att lagfartskostnaderna vid gruppbebyggelse
endast skulle beräknas på tomtvärdet
när bebyggelsen skedde av organisation
eller företag som höll sig inom
den kostnadsram som bostadsstyrelsen
fastställt för lån. För det tredje föreslog
utredningsmannen, att vid gruppbebyggelse
tiden för erläggande av
stämpelavgift endast på tomtvärdet skulle
maximeras till ett år efter det att bebebyggelsen
var färdigställd.

Detta förslag framlades 1961. Det har
därefter varit på remiss, och övervägande
antalet remissinstanser har tillstyrkt
förslaget, däribland samtliga de
remissinstanser som i det praktiska livet
är verksamma med uppförande av
gruppbebyggelse.

I sin proposition har emellertid departementschefen
inte följt utredningsmannens
förslag utan föreslår i stället,
att de nuvarande bestämmelserna skall
behållas, d. v. s. att stämpelavgift för
gruppbebyggelse skall beräknas både
på tomtvärdet och på byggnadsvärdet.

Bevillningsutskottets tankegång är
exakt densamma. I sitt betänkande går
utskottet helt på departementschefens
förslag, och därmed har cirkeln slutit
sig i ett av de mest intressanta ämnen
som förekommer inom svensk bostadspolitik
sedan många år, intressant därför
att icke någon kan fatta riksdagens
ställningstagande 1957 som annat än
helt positivt för uppfattningen, att lag -

fartskostnader vid gruppbebyggelse endast
skall utgå på tomtvärdet. När utredningsmannen
år 1961 framlade sitt
förslag, förstärktes denna uppfattning,
och det skedde i än högre grad när
remissvaren kom in från olika organisationer
och företag. Nu har den slagits
i spillror genom departementschefens
överraskande ställningstagande och av
bevillningsutskottets accepterande av
propositionens huvudinnehåll.

Vad som är märkligt att notera är de
motiveringar, på vilka man har grundat
sitt avslag. För det första säger både
departementschefen och bevillningsutskottet,
att det är svårt att definiera
begreppet gruppbebyggelse, och så radar
man upp en massa skäl för hur
omöjligt det är att åstadkomma en enhetlig
definition av detta begrepp. På
detta behöver man kanske bara svara,
att bostadsstyrelsen har lyckats alldeles
utmärkt med att definiera begreppet.
Hela dess låneverksamhet och ordval
för definiering av begreppet gruppbebyggelse
ligger till grund för den nuvarande
produktionen av gruppbebyggelse
i form av småhus. Jag förstår inte
att det skulle ha varit så svårt för bevillningsutskottet
att vända sig till bostadsstyrelsen
för att ta del av dess
ordalydelse.

För det andra säger man att lagfartskostnader
vid gruppbebyggelse, som i
så fall endast skulle utgå på tomtvärdet,
skulle bli en favör som inte kan
komma dem till del som köper en äldre
villa, därför att vid köp och förvärv
av äldre villor utgår lagfartskostnader
både på villa- och tomtvärdet. Enligt
bevillningsutskottets mening är det
orimligt att förvärv av en äldre, omodern
villa skall dra betydligt högre skatt
än förvärv av en ny, modern och bekväm
villa.

För det tredje anför utskottet, att tätorterna
skulle gynnas på glesbygdens
bekostnad, eftersom bostadsortens litenhet
gör att gruppbebyggelsetekniken
där inte kan tillämpas men en viss

Onsdagen den G maj 1901

Nr 22

nyproduktion av egnahem ändå måste
ske.

Av detta kan man, herr talman, dra
två mycket bestämda slutsatser. Den
ena är att bevillningsutskottet sannerligen
inte haft sin vackra dag när det
diskuterade denna fråga. Att man vid
förvärv av äldre villor ofta får ett pris
som mer än väl täcker lagfartskostnaderna
för både tomt och villa är något
som alla som känner till bostadsmarknaden
vet förekommer. Självfallet förekommer
det inte i glesbygderna, men
jag tror att man begår ett misstag, om
man i detta resonemang blandar in
glesbygdens speciella problematik, eftersom
det ändå är fråga om att underlätta
förvärv av småhus vid gruppbebyggelse
på alla de platser där det
är möjligt att utnyttja gruppbebyggelsetekniken.

Man kan inte komma till någon annan
slutsats än att det saknas en helhetsuppfattning
i fråga om produktionen
av egnahem i vårt land. Vi försöker
här att diskutera oss fram till bättre
förhållanden. Från statsmakternas
sida säger man: Bygg flera små hus!
På bostadsmarknaden försöker man tillmötesgå
dessa önskemål. Man säger:
Rationalisera byggtakten! Så ökar byggproducenterna
sina ansträngningar att
utveckla gruppbebyggelsetekniken. Man
försöker pressa kostnaderna nedåt, och
man anstränger sig med de medel man
har att åstadkomma ett sådant pris på
småhus att det blir möjligt även för
små inkomsttagare att efterfråga småhus
i gruppbebyggelse. Goda erfarenheter
har vunnits av denna gruppbyggnadsteknik.
År det ändå inte möjligt att
åstadkomma en sådan helhetssyn på vår
bostadsproduktion, att det på alla områden
där det är möjligt går att hjälpa
till att hålla kostnaderna nere?

Vad jag tillsammans med min partivän
herr Ekström i Iggesund har begärt
i vår motion nr 828 är helt enkelt att
lagfartskostnaderna inom gruppbebyggelse
skall utgå på tomtvärdet, d. v. s.

Stämpelskatteförordningen, m. m.

att de som skaffar sig ett småhus vid
gruppbebyggelse skall komma undan
med samma lagfartskostnader som den
som bygger ett friliggande eget hem.
Detta är en rimlig begäran. Det skulle
ha varit konsekvens och logik, om vi
hade fått vår motion tillstyrkt av bevillningsutskottet.

Nu har jag emellertid under hand inhämtat
att det saknas formella möjligheter
att yrka bifall till motion 828,
och självfallet kommer jag då att avstå
från att göra så. Jag gör det dock
med beklagande av att denna fråga, som
är så viktig, har fått en så ynklig handläggning
av Sveriges riksdag. Det gäller
dock att pressa ned kostnaderna
vid gruppbebyggelse av småhus och
därom har vi alla vid tidigare tillfällen
varit helt överens.

I detta anförande instämde herrar
Ekström i Iggesund (s) och Hyltander
(fp).

Herr BROBERG (fp):

Herr talman! De reservationer till bevillningsutskottets
betänkande nr 42
som är betecknade I och II syftar båda
till att uppnå likformighet i beskattningen.
I reservation I är det fråga om
likartad beskattning av kommuners förvärv
av mark och i reservation II gäller
det bostadsföretags förvärv.

I reservation II erinras om betydelsen
av att skattelagstiftningen utformas
på ett sådant sätt, att skatten är neutral
i fråga om olika företagsformer och
på ett likartat sätt drabbar kollektivt
ägda företag och enskilda företag. Ett
ensidigt gynnande av en företagsform
kan medföra att högproduktiva arbetsformer
hålls tillbaka och att ur effektivitetssynpunkt
sämre utformade metoder
får möjlighet att leva kvar.

Det är självfallet inte lämpligt att i
anslutning till denna diskussion om
stämpelskatten ta upp en bostadsdebatt.
Det kan dock finnas skäl att i detta
sammanhang framhålla den betydelse
som fri konkurrens, och konkurrens på

Nr 22

Onsdagen den 6 maj 1964

Stämpelskatteförordningen, m. m.

lika villkor, bär för kostnadsutvecklingen.
När det gäller bostadsbyggandet
lämnar vår statistik över kostnadsutvecklingen
siffror vilka kan ge
oss en tankeställare. Jämför vi vår exportindustri,
där som regel konkurrensen
är hård, med vårt bostadsbyggande,
där helt andra konkurrensförhållanden
råder och där kostnadsstegringar utan
större motstånd kan överföras på allmänheten,
kan vi konstatera en markant
skillnad.

Den kostnadsutveckling som vi har
inom bostadsbyggandet har vi ju god
statistik på. Däremot har vi ingen statistik
som direkt anger kostnadsutvecklingen
inom exportindustrien. Om vi
emellertid betraktar utvecklingen under
en längre tidsperiod är det inte oriktigt
att anse att industriens kostnader
måste följa exportpriserna och att alltså
den statistik som vi har över exportpriserna
även kan användas som mått beträffande
kostnaderna inom industrien.
Självfallet får man då söka bortse från
de mest utpräglade toppar och de djupaste
vågdalar som exportpriskurvan
utvisar. Under en femtonårsperiod har
stegringen av byggnadskostnaderna varit
ungefär den dubbla jämfört med exportpriserna,
och i fråga om de senaste
fem åren kan en i stort sett oförändrad
exportprisnivå jämföras med byggkostnader
som stigit med cirka 20 procent.

Jag vill självfallet inte bestrida att
det är många faktorer som här har inverkat.
Vi har emellertid ingen anledning
att tro annat än att konkurrens har
samma inverkan när det gäller kostnadsutvecklingen
inom bostadsbyggandet
som inom annan produktion.

Nu kan man naturligtvis säga, att den
skattefråga vi nu diskuterar inte har
någon större ekonomisk betydelse. Men
då finns det inte heller någon anledning
att ge avkall på den neutralitet i beskattningen,
som vi i princip måste
söka slå vakt om därför att konkurrens
på lika villkor ofta är en av förutsättningarna
för en effektiv konkurrens.

Herr talman! Jag vill härmed yrka
bifall till reservationerna I och II av
herr Lundström m. fl.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Proposition nr 75 innehåller
förslag till nya regler i fråga
om stämpelskatt och expeditionsavgifter.
I tekniskt hänseende föreslås att
1914 års stämpelförordning ersättes
med en stämpelskatteförordning och att
1883 års lösenförordning ersättes med
en kungörelse om expeditionsavgift.
Kort sagt innebär propositionen en
överskådlig systematisering av de olika
slagen av .stämpelskatt och en rättvisare
beskattning.

Beträffande stämpelskatten föreslås
att skatteplikt skall föreligga i flertalet
av de fall, där nu stämpelavgift utgår
för enskilda handlingar. Den skall omfatta
förvärv av fast egendom (nu kallad
lagfartsstämpel), av tomträtt och
fartyg, inteckning för fordran, emission
av aktier, obligationer och vissa andra
svenska värdepapper, insatser i kommanditbolag,
vissa transaktioner med
utländska värdepapper samt anordnande
av lotterier.

Den nuvarande stämpelavgiften för
nyttjanderättsinteckningar, servitutsinteckningar
och andra inteckningar för
fordringar slopas. Detsamma gäller
stämpelavgiften för vattenfallsrätt och
lösöreköp samt den stämpelavgift som
nu utgår då betalning söks vid domstol
på grund av fordringsbevis.

För att få bättre konsekvens i beskattningen
föreslås att förvärv av tomträtt
jämställes med förvärv av fast egendom.
Detta förslag grundar sig på att tomträtt
i andra beskattningssammanhang
jämställs med äganderätt till fast egendom.

Det föreslås också några nya undantag,
och det är dessa som blivit föremål
för diskussion. Denna diskussion har
särskilt gällt skattefriheten för kommun
och annan menighet som förvärvar mark
vilken enligt fastställd plan -— det bör

Onsdagen den G maj 19G4

Nr 22

observeras — skall användas för vissa
ändamål. Dessutom föreslås skattebefrielse
vid byte för att åstadkomma
lämpligare fastighetsindelning och
skattebefrielse vid vissa överlåtelser
mellan makar.

En viktig ändring är att den nuvarande
skyldigheten för aktiebolag att
utge dubbel lagfartsstämpel föreslås utvidgad
till att i princip gälla alla juridiska
personer. Man gör dock undantag
för gåvoskattebefriade subjekt,
dödsbon, bostadsrättsföreningar, allmännyttiga
bostadsföretag och i vissa
fall även för kreditinrättningar. Halva
skatten skall dock återbetalas, om fastigheten
avyttras inom tio år.

För fartyg föreslås en höjning av
skattepliktsgränsen från 6 000 till 25 000
kronor. För värdepapper blir skattesatsen
oförändrad eller 1 procent för aktier
och 0,6 procent för obligationer.

I fråga om lotterier föreslås att skatten,
som nu utgår med 10 öre för varje
lottsedel, skall utgå med 5 procent på
sammanlagda beloppet av sålda lottsedlar.
Skattepliktsgränsen höjes från 5 000
till 15 000 kronor i syfte att bl. a. minska
antalet skatteärenden.

Herr talman! Därefter skall jag beröra
några kontroversiella frågor. Motionärer
har yrkat att hushållningssällskap
skall erhålla samma skattebefrielse som
föreslås för kommun. Varken utskottsmajoriteten
eller höger- och folkpartireservanterna
vill vara med om detta.
Reservanterna erkänner att ett bifall
skulle kunna medföra, att andra likartade
institutioner — som utskottsmajoriteten
säger —• med säkerhet skulle
kunna framföra lika berättigade krav
på skattebefrielse. Det skulle medföra
gränsdragningsproblem och vålla svårigheter
vid stämpelbeläggningen. Utskottet
erinrar också om att hushållningssällskapen
undantagits från de juridiska
personer som är skyldiga att
erlägga dubbel stämpelskatt. Rent principiellt
understryker utskottet, att man
beträffande undantag måste vara syn -

Stämpelskatteförordningen, m. m.

nerligen restriktiv, enär lagfartsstämpeln
är lågprocentig. Angeläget är att
bestämmelserna måste vara schematiska
och lättillämpade för att man skall
få en så snabb handläggning som möjligt.

De nämnda höger- och folkpartireservanterna
går i stället den negativa
vägen och yrkar att det inte skall göras
något undantag från beskattning av
kommuns eller annan menighets förvärv
av mark, vilken enligt fastställd
plan skall användas för visst ändamål.

Centerpartireservanterna yrkar skrivelse
till Kungl. Maj :t om att hushållningssällskap,
stiftelse och förening
skall befrias från stämpelskatt, då det
gäller byggnad för skol- och undervisningsändamål.
Det anser jag vara besvarat
med vad jag redan anfört, men
jag kan inte underlåta att ställa den
frågan till herr Boo vad det är för skoloch
undervisningsbyggnader som hushållningssällskapen
numera bygger. Det
är väl vanligtvis landstingen som svarar
för sådana byggnader och endast i undantagsfall
hushållningssällskap.

Beträffande kommunernas skattebefrielse
har remissinstanser uttalat önskemål
om sådan skattefrihet för kommunala
markförvärv. Ett kommunalt
fastighetsförvärv omfattar visserligen
ofta mark för olika ändamål, säger departementschefen,
sålunda för både bebyggelse
och gator. För rätt till skattebefrielse
krävs att särskild plan är
fastställd vid tidpunkten för förvärvet.
De svårigheter att bedöma skattefrågan,
som kan uppstå i fall då kommun gör
ett fastighetsförvärv, torde icke bli större
om skattefriheten utsträcks till att
gälla även mark för de allmänna ändamål
som anges i kommunalskattelagen,
nämligen allmän styrelse eller förvaltning,
kultur- eller rättsvård, ordning
eller säkerhet, barnavård, sundhetsvård,
religionsvård eller undervisning, åldringsvård
in. m. Genom en sådan utsträckning
av skattefriheten vinner man
full överensstämmelse mellan kommu -

2 —Andra kammarens protokoll 1964. Nr 22

Nr 22

Onsdagen den 6 maj 1964

Stämpelskatteförordningen, m. m.

nalskattelagen och stämpelförordningen
i fråga om kommuns skatteplikt för fastighet.

I reservation II av höger-, folkpartioch
centerpartirepresentanter yrkas att
huvudregeln om dubbel lagfartsstämpel
för juridiska personer skall gälla även
allmännyttiga bostadsföretag och eljest
av kommun förvaltade bostadsföretag.
Nu är det ju så, att såväl kommun som
allmännyttigt bostadsföretag i stiftelseform
inryms i den relativt vidsträckta
gåvoskattefriheten som enligt propositionen
skall medföra att endast enkel
stämpelskatt uttas. Att kommunerna av
bl. a. lånetekniska skäl i stor utsträckning
överlåter åt bolag och stiftelser
att svara för bostadsproduktionen kan
inte utgöra anledning till att de kommunala
bostadsföretagen skall betala
högre skatt än kommunerna själva. Det
vore obilligt. Den i bolags- och stiftelseform
bedrivna verksamheten ingår som
ett led i den kommunala förvaltningen.

Frågan om allmännyttiga bostadsföretag
har berörts också i några motioner.
Det gäller skatteberäkningen vid
gruppbebyggelse av egnahem. Det yrkas
att lagfartsstämpeln skall beräknas endast
på markvärdet, dels när kommun
eller allmännyttigt bostadsföretag uppfört
och överlåtit bostadsbyggnad till
köpare, som övertar det statliga lånet,
dels vid förvärv av småhus i gruppbebyggelse.

Såsom herr Lindkvist mycket riktigt
påpekat uttalade utskottet 1957 i denna
fråga, att synpunkterna var värda beaktande
och att stämpelutredningen borde
uppta spörsmålet till övervägande. Nu
har utredningen lagt fram sitt betänkande.
Utredningen och remissinstanserna
har påvisat, att det inte går att
åstadkomma en hållbar och lättillämpad
definition av begreppet gruppbebyggelse.
Herr Lindkvist gör gällande, att utskottet
måste ha tagit mycket lätt på
detta. Till det vill jag säga, att jag är
ingen bostadsexpert — flertalet av utskottets
ledamöter är kanske i samma

belägenhet — men i utskottet satt lika
stora intressenter som herr Lindkvist,
och de ansåg det vara synnerligen angeläget
att slå vakt om gruppbebyggelsens
intressen. Men med hänsyn till utredningens
påpekande och med hänsyn
till att det skulle bli administrativa svårigheter
att över huvud taget få en rimlig
definition av begreppet gruppbebyggelse,
så ansåg sig även de som var experter
och i hög grad intressenter, att
de inte kunde medverka till att yrka
bifall till motionen. Detta gick inte alls
lättvindigt till, utan vi hade en ingående
diskussion, och man prövade på olika
sätt om det kunde finnas några praktiska
möjligheter. Utskottet blev som
sagt helt enhälligt på denna punkt. Hade
det funnits tillstymmelse till möjlighet,
är det uppenbart att det åtminstone
hade blivit någon reservation, i varje
fall av dem som absolut skulle ha velat
vara med på motionens yrkande.
Jag finner detta vara ett bevis för att
det inte var praktiskt möjligt att finna
en rimlig lösning. Då alltså inte ens de
som var verkliga experter i denna fråga
kunde vara med om att yrka bifall, var
det otänkbart att vi andra skulle yrka
bifall till något som man hade radat
upp starka motiveringar emot.

Herr Lindkvist har redan nämnt vad
utskottet har uttalat, nämligen att vi
menar att det skulle strida mot kraven
på rättvis beskattning. Det vore orimligt
att man skulle få betala betydligt
högre skatt vid köp av en äldre omodern
villa än vid köp av en modern,
nybyggd och bekväm fastighet. Tätorterna
skulle dessutom gynnas framför
landsorten, där efterfrågan på egnahem
är så ringa, att det inte lönar
sig med gruppbebyggelse, fastän det
dock förekommer nyproduktion av egnahem.
Jag kan inte förstå annat än att
utskottets konstateranden är riktiga.

Herr talman! Utskottet har ändrat på
propositionen i några hänseenden. Bl. a.
har skatteplikten för oregistrerade fartyg
slopats. Detta har utskottet föreslå -

Onsdagen den C maj 1964

Nr 22

git närmast av det skälet, att en kontroll
i annat fall måste sättas in, som
skulle medföra administrativt besvär
och möjligen tas till intäkt för införande
av en helt ny pålaga. Av praktiska
skäl föreslås också, att skatteplikten
slopas även för sådana fartyg, som visserligen
inte är registreringspliktiga
men likväl införts i fartygsregistret.
Genom utskottets förslag blir skatteplikten
därmed begränsad till en lätt
kontrollerbar fartygskategori, nämligen
registreringspliktiga fartyg.

Beträffande stämpelavgiften på lottsedlar
föreslår utskottet, att beloppet
15 000 kronor konstrueras som ett skattefritt
grundbelopp. Därmed beräknas
skatten endast på belopp över 15 000
kronor, och man slipper det nuvarande
besvärliga tröskelproblemet.

Stämpelavgiften för aktier, lottbrev,
andelsbevis och delaktighetsbevis föreslås
i motioner bil sänkt från 1 procent
till 0,6 procent, men utskottet vill inte
vara med om det, enär man inte vill
föregripa 1963 års aktiefondsutrednings
arbete, som bl. a. förutsättningslöst skall
pröva frågan om fondstämpelpliktens
omfattning och utformning.

Herr talman! Med dessa få ord i en
komplicerad fråga ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr BOO (ep):

Herr talman! Herr Brandt ställde en
direkt fråga till mig om vilka skol- och
undervisningsanstalter jag avsåg när
jag talade för att hushållningssällskapen
skulle beredas samma skattefrihet som
kommunerna.

Jag vill hänvisa till vad som sägs i
motionen och vad jag yttrat i mitt anförande,
nämligen att hushållningssällskapen
runt om i vårt land bedriver åtskilliga
demonstrations-, försöks- och
kursgårdar. Det är alldeles givet, att i
en tid då rationaliseringsverksamheten
inom jordbruket är stark och man också
menar att den bör ytterligare forceras,
så är denna typ av undervisningsverk -

StämpelskatteförordninRen, m. m.

samhet av mycket stor
samhället. Det är detta som bar motiverat
vår motion och det yrkande som
jag liar tillåtit mig att ställa.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Herr Brandts anförande
visar ju att denna förordning redan
från början ger anledning till erinringar.
Jag har svårt att förstå varför man
nu inför en bestämmelse som säger, att
kommunerna inte skall behöva erlägga
någon stämpelavgift för mark som anskaffas
för att användas till offentlig
plats. Det kommer att medföra utomordentligt
besvärliga gränsdragningar
och föra med sig mycket administrativt
arbete. Dessutom kan det ju inte
ha någon ekonomisk betydelse, om den
ena allmänna kassan betalar en sådan
avgift till den andra. Varför man inte
redan från början strävar efter klara
linjer, så att man slipper ifrån sådana
besvärligheter, förstår jag inte riktigt.
Därmed skulle man också ha tagit bort
de krav som kan resas från andra institutioner
om att få samma förmån. Detta
tycker jag talar mycket starkt för att
riksdagen bifaller reservationen I.

Vad sedan gäller reservationen II har
jag fortfarande inte fått klart för mig
av vilken anledning äganderätten till
ett visst företag som producerar bostäder
skall vara utslagsgivande för vilken
stämpelskatt som skall erläggas.
Jag kan inte förstå annat än att det i
rättvisans namn bör vara exakt samma
skatt vare sig vederbörande bostadsföretag
drives i enskild regi eller om
det drives i form av ett sådant företag
som man på visst håll kallar för allmännyttigt.
Jag tycker därför att även
reservationen II är oerhört stark.

Herr BROBERG (fp):

Herr talman! Herr Brandt anmärkte
på reservationen II och sade, om jag
hörde rätt, att den omständigheten, att
kommunerna av lånetekniska skäl i
stor utsträckning överlåter åt bolag och

Nr 22

Onsdagen den G maj 1964

Stämpelskatteförordningen, m. m.

stiftelser att svara för bostadsproduktionen,
inte bör medföra att de kommunala
bostadsföretagen måste betala högre
stämpelskatt än kommunerna själva.
Emellertid har vi även i reservationen
I yrkat på att den undantagsbestämmelse
som finns för kommunerna skall utgå.
Därigenom uppnås denna likställighet
som reservationerna syftar till.

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Herr Brandt sade i sitt
anförande, att det var mycket svårt att
definiera begreppet gruppbebyggelse.
För att understryka denna svårighet
nämnde han att såväl utredningen som
remissinstanserna hade funnit att det
var förenat med oerhörda svårigheter
att få en klar definition.

Jag vill först påminna herr Brandt
om att utredningsmannen föreslog, att
vid gruppbebyggelse skulle lagfartskostnader
endast utgå på tomtvärdet. Jag
vill också påminna om att av remissinstanserna
bär det övervägande antalet
tillstyrkt utredningens förslag. Herr
Brandt säger att i bevillningsutskottet
finns det expertis och intressenter som
är minst lika kvalificerade som jag. Det
betvivlar jag inte, ty jag tillhör sannerligen
inte de stora bostadsprofeterna
här i landet. Jag kan emellertid i denna
fråga stödja mig på positiva remissutlåtanden
från HSB, Riksbyggen, bostadsstyrelsen
och statskontoret som
samtliga har tillstyrkt utredningsmannens
förslag. Vi kan väl ändå vara överens
om att de har en sådan fond av erfarenhet,
att man på goda grunder kan
kalla dem experter. De har också förutsett
möjligheten att åstadkomma en definition
av begreppet gruppbebyggelse.
I mitt förra anförande hänvisade jag till
att bostadsstyrelsen redan gjort detta.

Varför, herr Brandt, skulle det vara
så omöjligt att definiera begreppet
gruppbebyggelse när det är fråga om
lagfartskostnader, när det är möjligt
att göra det för bostadsstyrelsen vid
beräknandet av underlaget för lån till

småhus i grupp? Jag tror att bevillningsutskottet
har givit upp för lätt inför
det fåtal remissvar, framför allt
från juristhåll, där man har påpekat
svårigheterna att definiera begreppet
gruppbebyggelse. Man hade säkerligen
kunnat klara den frågan om man
tagit bostadsstyrelsens skrivning som
utgångspunkt för en sådan bedömning.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten A 1

4 § stämpelskatteförordningen

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
I); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A 1) i utskottets betänkande nr 42,
såvitt avser 4 § stämpelskatteförordningen,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av herr Lundström
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 122 ja och 83 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Onsdagen den G maj 1964

Nr 22

Ändring i skogsvärderingsinstruktionen, m. m.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

7 § stämpelskatteförordningen

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen

II); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A 1) i utskottets betänkande nr 42,
såvitt avser 7 § stämpelskatteförordningen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen II) av herr Lundström
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 109 ja och 102 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Utskottets hemställan i övrigt under
punkten A 1

Bifölls.

Punkterna A 2, A 3 och B 1—B 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten B 5

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen III);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Boo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B 5) i utskottets betänkande nr 42,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen III) av herrar Sundin och
Nilsson i Tvärålund.

Herr Boo begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
120 ja och 69 nej, varjämte 24 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten B 6

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Ändring i skogsvärderingsinstruktionen,
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 46, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till för -

Nr 22

Onsdagen den G maj 1964

m. m.

Ändring i skogsvärderingsinstruktionen,

ordning om ändring i skogsvärderingsinstruktionen
den 1 juni 1951 (nr 440),
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 13 mars 1964 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 103, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning om ändring i skogsvärderingsinstruktionen
den 1 juni 1951
(nr 440); samt

2) förordning om avvikelse från
skogsvärderingsinstruktionen den 1 juni
1951 (nr 440) vid 1965 års allmänna fastighetstaxering.

Till utskottet hade hänvisats de i
anledning av propositionen väckta likalydande
motionerna I: 735 av herr Isacson
samt II: 900 av herrar Wachtmeister
och Ringaby.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:20
av herrar Nyman och Harry Carlsson
samt II: 17 av herr Broberg in. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte antaga
sådan ändring av anvisningarna till
10 § kommunalskattelagen att gälla
fr. o. m. 1965 års taxering, att fundainent
för maskinuppställning skulle kunna ingå
i maskinvärdet vid avskrivning;

2) de likalydande motionerna 1:565
av herrar Harald Pettersson och Thorsten
Larsson samt II: 677 av herr Börjesson
i Glömminge m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om skyndsam prövning
och förslag till sådana åtgärder beträffande
fastighetsbeskattningen, förmögenhetsbeskattningen
och arvsbeskattningen
att uppräkning av fastighetsvärdena
på grund av penningvärdeförsämringen
vid nästkommande fastig -

hetstaxering ej medför skärpt beskattning»;
ävensom

3) motionen I: 201 av herr Nils Hansson.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte — med bifall
till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 103 och med avslag å de likalydande
motionerna I: 735 av herr Isacson
samt II: 900 av herrar Wachtmeister
och Ringaby —- antaga de vid propositionen
fogade förslagen till

1) förordning om ändring i skogsvärderingsinstruktionen
den 1 juni 1951
(nr 440); samt

2) förordning om avvikelse från
skogsvärderingsinstruktionen den 1 juni
1951 (nr 440) vid 1965 års allmänna
fastighetstaxering;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:20
av herrar Nyman och Harry Carlsson
samt II: 17 av herr Broberg m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 565
av herrar Harald Pettersson och Thorsten
Larsson samt II: 677 av herr Börjesson
i Glömminge m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 735
av herr Isacson samt II: 900 av herrar
AV achtmeister och Ringaby, ävensom

4) motionen I: 201 av herr Nils Hansson,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Yngve Nilsson, Lundström,
Enarsson, Sundin, Skärman, Nilsson
i Svalöv, Darlin, Eriksson i Bäckmora,
Larsson i Umeå och Broberg, vilka
ansett, att utskottet under punkten
B 1) bort hemställa, att riksdagen i anledning
av de likalydande motionerna
1: 20 av herrar Nyman och Harry Carlsson
samt II: 17 av herr Broberg in. fl.
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att förenämnda motioner överlämnades
till allmänna skatteberediiingen
för beaktande;

Onsdagen den G maj 1964 Nr 22 39

Ändring i skogsvärderingsinstruktionen, m. m.

II) av herrar Yngve Nilsson, Lundström,
Enarsson, Skärman, Nilsson i
Svalöv, Darlin, Eriksson i Bäckinora,
Larsson i Umeå och Broberg, vilka ansett,
att utskottet under punkten B 2)
bort hemställa, att riksdagen, med bifall
till de likalydande motionerna I: 5G5 av
herrar Harald Pettersson och Thorsten
Larsson samt II: 677 av herr Börjesson i
Glömminge in. fl., måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam prövning
och förslag till sådana åtgärder beträffande
fastighetsbeskattningen, förmögenhetsbeskattningen
och arvsbeskattningen
att uppräkning av fastighetsvärdena
på grund av penningvärdeförsämringen
vid nästkommande fastighetstaxering
ej medförde skärpt beskattning; III)

av herrar Yngve Nilsson, Enarsson,
Nilsson i Svalöv, Darlin och Eriksson
i Bäckmora beträffande punkten A)
i utskottets hemställan, utan angivet
yrkande;

IV) av herrar Skärman och Broberg
beträffande punkten B 4) i utskottets
hemställan, likaledes utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Föreliggande betänkande
anknyter i första hand till Kungl.
Maj:ts proposition nr 103, som upptar
förslag till förordning om ändring i
den s. k. skogsvärderingsinstruktionen,
vilken ligger till grund för de periodvis
återkommande fastighetstaxeringarna.

Taxeringen av skogsfastigheter är
ganska, för att inte säga mycket, invecklad
och jag skall inte gå närmare
in på alla de olika detaljer som är avgörande
för det slutliga taxeringsvärdet
på en skogsfastighet. I stort sett anser
jag att förslaget i propositionen till
ändring i skogsvärderingsinstruktionen
är tillfredsställande. Rätt tillämpad av
taxeringsnämnderna, d. v. s. om dessa

iakttar de anvisningar som lämnas angående
reduktion av taxeringsvärdena
där dessa på grund av särskilda omständigheter
synes bli höga, tror jag att
instruktionen skall leda till något så
när rättvisa taxeringsvärden.

Anledningen till att jag ändå till utskottets
betänkande under punkten A
tillsammans med övriga högerledamöter
i utskottet har fogat en blank reservation
är att vi ifrågasätter, om en
viss detalj i skogsvärderingsinstruktionen
är riktigt utformad. Jag syftar på
avdraget för allmänna omkostnader.
Detta avdrag är i instruktionen upptaget
till 33 procent. I motioner, bl. a. en
av herrar Wachtmeister och Ringaby
i denna kammare, har man framfört
förslag om att detta omkostnadsavdrag
skulle sättas till 40 procent. Det är möjligt,
t. o.m. högst troligt, att motionärerna
har rätt. Men i utskottet bär vi
inte kunnat klarlägga riktigt hur det
ligger till. Procenttalet 33 är grundat
på en av domänstyrelsen gjord utredning
till 1945 års allmänna fastighetstaxering
och motsvarar domänverkets
allmänna omkostnader för verkets
skogsbruk under åren 1936—1942. Det
är ganska naturligt att man i dag frågar
sig huruvida det är rätt att bygga
på en så gammal utredning. Det kan
också ifrågasättas, om själva konstruktionen
av detta avdrag numera är riktig
eller ej.

Av den kungl. propositionen framgår
också att exempelvis riksskattenämnden
ställer sig frågande i detta avseende.
Det heter i propositionen: »Slutligen
må nämnas att riksskattenämnden
påpekar att avdraget för allmänna omkostnader
är konstruerat som ett rent
procentavdrag och fördenskull kan vara
ägnat att på ett icke önskvärt sätt
påverka relationen mellan värdenivåerna
i olika delar av landet. Nämnden
vill därför ifrågasätta, om icke jämväl
konstruktionen av detta avdrag borde
överses.»

Personligen är jag av den uppfatt -

Nr 22

Onsdagen den 6 maj 1964

Ändring i skogsvärderingsinstruktionen,

ningen att en sådan översyn borde äga
rum innan riksdagen nästa gång skall
fatta beslut om skogsvärderingsinstruktionen,
och det är för att få framföra
detta som den blanka reservationen
bär tillkommit. Jag hoppas att finansministern
vidtar åtgärder för att få till
stånd en sådan översyn.

I samband med behandlingen av proposition
nr 103 har utskottet också
behandlat vissa motioner som avlämnats
vid riksdagens början. Dessa motioner
berör skilda saker. Motionerna
i första kammaren nr 20 och i andra
kammaren nr 17 avser sålunda frågan
om avskrivning av fundament på vilka
vissa maskiner är uppställda. Jag utgår
ifrån att någon annan talare kommer
att mer utförligt uppehålla sig vid
denna fråga, och jag begränsar mig till
att säga att vi från högerhåll sympatiserar
med motionärernas förslag, vilket
vi också angivit i reservation I av
herr Yngve Nilsson m. fl.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservation
I.

I motionerna nr 565 i första kammaren
och nr 677 i andra kammaren behandlas
saker som indirekt har med
fastighetstaxeringen att skaffa. 1965 års
fastighetstaxering kommer med mycket
stor sannolikhet att för många fastigheter
medföra en nominell höjning
av taxeringsvärdena. Detta kommer i
sin tur att leda till högre fastighetsskatt,
högre förmögenhetsskatt, högre inkomstskatt
för ägare av en- och tvåfamiljsvillor,
högre arvsskatt etc., om
inte en justering av gällande skatteförordningar
i berörda avseende kommer
till stånd. I reservation II har vi reservanter
också framhållit detta.

De ändringar som i första hand bör
vidtagas är en sänkning av repartitionstalet,
vilket jag tillsammans med
några kammarkamrater påpekade i en
motion redan vid förra årets riksdag.
Vidare bör på ett eller annat sätt uttaget
av förmögenhetsskatt och arvsskatt
justeras, så att höjningar av des -

m. m.

sa skatter icke kommer till stånd genom
ökade taxeringsvärden.

Vi reservanter hoppas att finansministern
tar initiativ i dessa frågor och
detta på ett sådant sätt att de nya bestämmelserna
kan tillämpas fr. o. m.
1966 års taxering, då de nya taxeringsvärdena
för första gången kommer att
slå igenom.

Herr talman! Till sist vill jag endast
med ett exempel belysa hur en höjning
av taxeringsvärdena kan komma att påverka
skatterna. Jag utgår ifrån att för
en tvåfamiljsvilla taxeringsvärdet höjes
med 20 000 kronor. Då kan skatteskärpningen
under vissa förutsättningar —
förutsättningar vilka allt som oftast
föreligger — bli följande. Den beskattningsbara
inkomsten vid den statliga
inkomstbeskattningen ökar med 500
kronor. Vid en marginalskatt på 40
procent betyder detta en skatteökning
av 200 kronor och vid en marginalskatt
på 50 procent en skatteökning
med 250 kronor. Fastighetsskatten ökas
med 75—80 kronor och förmögenhetsskatten
— om det finnes beskattningsbar
förmögenhet — med ett belopp
mellan 100 och 360 kronor, beroende
på hur stor den beskattningsbara förmögenheten
är. Sammanlagt innebär
detta en total skattehöjning som ligger
mellan 425 och 690 kronor, sålunda en
ganska kraftig skatteökning såsom följd
av att taxeringsvärdet för en tvåfamiljsvilla
höjes med 20 000 kronor.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att även få yrka bifall till reservation
II av herr Yngve Nilsson m. fl.

Herr BROBERG (fp):

Herr talman! Jag vill i första band
beröra reservation I, vilken avser en
motion som jag har undertecknat. Motionen
rör beräkning av maskinvärde,
en sak som i och för sig inte hänger
samman med skogsvärderingsinstruktionen
men som har blivit sammanbuntad
med denna fråga.

Maskinvärdet har sin betydelse främst

Onsdagen den C maj 1964

Nr 22

Ändring i skogsvärderingsinstruktionen, m. m.

vid de årliga avskrivningarna, emedan
högre avskrivning medges för maskiner
än för byggnader. Enligt kommunalskattelagen
skall i maskinvärdet ingå
även ledningar in. in. som är att betrakta
som tillbehör och som har sitt
väsentliga värde tillsammans med maskinerna.
I anvisningarna finns ingenting
nämnt om maskinfundament, fastän
dessa obestridligen har värde uteslutande
i samband med de maskiner
som de är avsedda för. Med nuvarande
snabba tekniska utveckling kan man
även förutsätta att varje ny maskin
som köps in avviker från den gamla
och kräver ett helt nytt fundament.

Som utskottet även framhåller medför
nuvarande bestämmelser tolkningssvärigheter
och bedömanden från skattedomstolarnas
sida. Det måste naturligtvis
anses i hög grad otillfredsställande
att de tekniska problem som här
främst bort vara vägledande får underställas
skattedomstolarnas bedömande.
Detta förhållande påvisar betydelsen
av ändrade och klarare anvisningar i
fråga om dessa fundament så att deras
värde kan inräknas i maskinvärdet.

Beträffande reservation II vill jag
inte underlåta att nämna följande om
fastighetsskatten. År 1957 framhöll bevillningsutskottet
i ett betänkande —
jag citerar —- »angelägenheten av att
fastighetsbeskattningen avskaffas så
snart förutsättningarna därför föreligger».
Utskottet betonade dock att man
dessförinnan borde undersöka möjligheterna
för kompensation åt vissa kommuner.
Vidare menade utskottet att senast
1960 års riksdag borde beredas
tillfälle att ta ställning till frågan om
fastighetsskattens avskaffande och att
Kungl. Maj:t borde låta verkställa erforderlig
utredning. Bevillningsutskottets
förslag antogs av riksdagen, men
sedan har knappast något hänt i frågan.

Den reservation som nu lämnats av
herr Yngve Nilsson m. fl. och som gäller
prövning av sådana åtgärder beträffande
fastighetsbeskattningen, förmö2*,
—Andra kammarens

genhetsbeskattningen och arvsbeskattningen,
att uppräkning av fastighetsvärdena
på grund av penningvärdeförsämringen
ej medför skärpt beskattning,
är alltså när det gäller fastighetsbeskattningen
mycket blygsam, om
man jämför den med det beslut som
riksdagen fattade år 1957.

Jag vill även beröra en blank reservation
som jag lämnat i anledning av
utskottets utlåtande om en motion nr
201 i första kammaren av herr Nils
Hansson. I motionen yrkas på att riksdagen
måtte besluta att bokskog vid
1965 års fastighetstaxering inte skall
åsättas något skogsvärde. Herr Hansson
har även i en annan motion nr 240
i första kammaren, yrkat på utredning
om lämpliga åtgärder för bokens bevarande
i den svenska skogsfloran. Denna
senare motion bär dock inte behandlats
av bevillningsutskottet utan återkommer
i annat sammanhang. Utskottet
har erinrat om de möjligheter till
korrigering av mark- och skogsvärden
som nu finns och säger att i den mån
ytterligare åtgärder erfordras för att
bevara bokskogen i de södra landsdelarna
bör enligt dess mening sådana åtgärder
vidtagas i annan ordning.

Herr talman! Även vi som bor i de
delar av landet där det inte finns några
bokskogar har anledning att stödja
det syfte som motionären bär är ute i.
Det skulle vara en oersättlig förlust för
det sydsvenska landskapet, om boken
försvunne ur landskapsbilden. Emellertid
är jag inte säker på att motionärens
förslag, att man inte skall åsätta
bokskogen något skogsvärde, är det
lämpligaste. Det fordras nog en utredning
i frågan. Om denna utredning skulle
påvisa lämpligheten av åtgärder på
beskattningsområdet är jag av den uppfattningen
att även sådana bör tillgripas.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till
reservationerna I och II av herr Yngve
Nilsson m. fl.

protokoll 196''f. Nr 22

Nr 22

Onsdagen den 6 maj 1964

Ändring i skogsvärderingsinstruktionen,

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! I föreliggande betänkande
har bevillningsutskottet även behandlat
ett par motioner som gäller
riktlinjer för 1965 års fastighetstaxering.
Föregående talare har redan varit
inne på denna fråga, och jag skulle
därför i stort kunna nöja mig med att
instämma i vad de sagt på den punkten.

I motionerna har man uttalat farhågor
för en kommande höjning av taxeringsvärdena,
vilken i nuvarande läge
borde undvikas dels på grund av den
oenhetliga tendens som avspeglas i fastigheternas
allmänna saluvärde, dels
på grund av att resultat av allmänna
skatteberedningens och skatteutjämningskommitténs
arbete först borde avvaktas
innan några åtgärder av detta
slag vidtages. Till följd av den fortgående
penningvärdeförsämringen är risken
ändå stor att taxeringsvärdena kommer
att höjas utan att de motsvaras av
någon egentlig värdeökning i och för
sig. För närvarande finns på många
håll en tendens till sjunkande värden
för själva åkermarken. I varje fall är
väl dessa värden så pass oenhetliga att
enbart inflationen inte kan få tas till
intäkt för höjning av taxeringsvärdena.
Med nuvarande skattelagstiftning leder
en sådan höjning, såsom nyss framhållits,
även till höjningar av förmögenhetsbeskattningen
och arvsbeskattningen.

Då dessa frågor torde ha ett visst
samband med pågående utredningar,
som enligt vad man kunnat inhämta
snart skall avlämna sina betänkanden,
synes det såväl motionärerna som reservanterna
välbetänkt att undvika ändringar
just nu. Utskottet har heller inte
funnit några starkare skäl för sitt yrkande
om avslag på motionerna än just
hänvisning till sittande utredning. En
sådan motivering borde ju i stället ha
lett till yrkande om bifall till motionerna.
När utredningar pågår och man väntar
resultat inom en nära framtid, bru -

nn m.

kar vi här i riksdagen inte vidta några
längre gående åtgärder, utan först avvakta
utredningsförslagen. Fastställer
man nu taxeringsvärden för fastigheterna,
kommer dessa att gälla för åtminstone
fem år framåt, och de förändringar,
som kan föranledas av utredningens
förslag, kommer således inte att få några
återverkningar på de värden man
fastställer 1965.

Herr talman! Med dessa få ord ber
jag att få yrka bifall till reservationerna
I och II av herr Yngve Nilsson in. fl.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Jag skall börja med att
understryka att utskottet enhälligt tillstyrker
Kungl. Maj :ts förslag om värderingsinstruktion
beträffande skogsmark.
Jag kan även instämma i vad herr Nilsson
i Svalöv sade, nämligen att fastighetstaxeringarna
i regel är mycket besvärliga
och att besvärligheterna kulminerar
när det gäller värdering av
skogsmark. Vid värdering av skogsmark
gäller ju en helt annan regel än
vid annan taxering. Vid taxering i allmänhet
söker man på grundval av fastighetens
saluvärde fastställa ett rimligt
belopp. När det gäller skogsmark
skall man däremot fastställa ett saluvärde
med hjälp av en mängd komplicerade
regler, som inte heller jag skall gå
in på här.

Vi är, som jag sade, inom utskottet
ense om den ordning som bör tillämpas,
och vi är även ense om de åtgärder,
som Kungl. Maj:t har föreslagit för
att i möjligaste mån se till att inte
skogsvärdena stiger alltför mycket.
Kungl. Maj it har föreslagit att man skall
tillämpa en reduceringsregel, som innebär
ett fast avdrag med tre kronor
per skogskubikmeter virkesförråd. Vid
den förra fastighetstaxeringen gjordes
ett 20-procentigt avdrag.

Diskussionerna i utskottet har i huvudsak
—- det avspeglas även i inläggen
här i kammaren — rört sig om huruvida
omkostnadsavdraget skall utgö -

Onsdagen den C maj 19G4

Nr 22

Ändring i skogsvärderingsinstruktionen, m. in.

ra 33 eller 40 procent. Herr Nilsson i
Svalöv kan ha rätt i att det hör göras
en översyn, och jag har ingenting emot
att det blir en översyn av dessa bestämmelser
till nästa fastighetstaxering -—
det är ju omöjligt att hinna med någonting
sådant till den fastighetstaxering
som kommer att ske nästa år.

Det har även sagts en del om bokskogen.
Som norrlänning blev jag imponerad
när jag för första gången fick
se en bokskog, och jag instämmer helt
och fullt i allt som sagts om bokskogen
skönhetsvärde. Men att av den anledningen,
såsom gjorts i eu motion,
föreslå, att bokskogen icke skall åsättas
något taxeringsvärde, tycker jag
ändå är att gå något för långt. Det finns
ju dessutom regler som i någon mån
kommer att begränsa värderingen av
bokskogen. Jag vill nämna att när avsättningsläget
för bokskogen är dåligt
kan avdraget för allmänna kostnader
höjas till 50 procent. Den saken bör
man ha i minnet i detta sammanhang.
Självfallet är det också mycket bra för
den enskilde att ha ett taxeringsvärde
på sin skog. När skogsägaren t. ex. vill
låna pengar, spelar det stor roll för lånemöjligheterna
om skogen åsatts ett
taxeringsvärde.

Därmed skall jag sluta att tala om
bokskogen.

Reservation I, som bl. a. har undertecknats
av herr Broberg, ansluter sig
till en motion vari har yrkats att vid
1965 års fastighetstaxering fundament
för maskiner skall ingå i det särskilda
maskinvärde, som ingår i byggnadsvärdet,
och att kostnaderna för fundamentet
sålunda skall kunna avskrivas efter
den högre procentsats som gäller för
maskinen i fråga. Utskottets skrivning
är i det stycket synnerligen välvillig,
och utskottet medger också att de nuvarande
reglerna »är mindre lämpliga».
Då emellertid de maskiner som det här
är fråga om ofta representerar stora
kapitalvärden och en gränsdragning
mellan lös och fast egendom kan få

viktiga konsekvenser — kanske främst
för kreditväsendet — har utskottet velat
avvakta; allra helst som jordabalksutrcdningens
reviderade förslag är föremål
för remissbehandling. I det förslaget
förordas nya civilrättsliga bestämmelser,
som avser att utöka kretsen
av tillbehör till industribyggnader.
Jag tror att kammaren gör klokt i att
följa utskottet på denna punkt. Det kan
också förväntas att om dessa förslag genomföres,
så torde de komma att återverka
på de skatterättsliga reglerna.

I reservation II har man uttryckt
farhågor för att en höjning av taxeringsvärdena
skall få konsekvenser för
inkomstskatten, förmögenhetsskatten
och arvsskatten, och det ligger en del i
reservanternas resonemang. Men utskottet
har avstyrkt yrkandet i reservationen
främst därför att varken reservanterna
eller utskottsmajoriteten vet någonting
om den nivå för taxeringsvärdena
i allmänhet som kan förväntas på
grundvalen av 1965 års allmänna fastighetstaxering.
Behovet av särskilda åtgärder
just nu kan därför inte överblickas.
Jag tycker mej ha ett minne av att
finansministern efter varje ny fastighetstaxering
regelmässigt brukat föreslå
höjning av det skattefria förmögenhetsbeloppet,
och när det gällde schablontaxeringen
fick vi i samband med den
förra fastighetstaxeringen för villafastigheter
ett extra inkomstavdrag på 200
kronor.

Herr Nilssons i Svalöv resonemang
beträffande innebörden av en höjning
av taxeringsvärdet å de schablontaxerade
villorna med 20 000 kronor är väl i
princip riktigt. Det innebär i så fall
ytterligare fem kommunala skattekronor.
Jag kan också medge att det kan
uppstå en statlig inkomstskatt på dylika
villor. Men i regel medför villorna inte
någon statlig inkomstskatt, utan oftast
är de förenade med stora underskott.
Några undantag härifrån finns, men
de kan inte gälla sådana villor som
bygges nu, utom möjligen sådana där

Nr 22

Onsdagen den C maj 1964

Ändring i skogsvärderingsinstruktionen,

den byggande är i den gynnsamma situationen
att inte behöva låna några
pengar för fastigheten.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan på alla punkter.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Andersson i Essvik
kan ha rätt i att inkomstskatten i
ett antal fall inte kommer att höjas i
och med att taxeringsvärdet höjes, eftersom
det kan finnas så stora gäldräntor
att någon skattepliktig inkomst''inte
uppstår på fastigheten. Detta gäller
dock främst för villor som byggts under
de senaste åren. Risken för en höjning
av taxeringsvärdena är störst för
de villor som byggdes för 10 å 15 år
sedan. För dem finns det inte så stora
skuldräntor som för på senare tid byggda
villor. Därför tror jag att det exempel
jag tog på skattehöjning är realistiskt
för många familjevillor som nu är 10—
15 år gamla.

Sedan hoppas jag att finansministern
tar fasta på vad herr Andersson i Essvik
sade om höjningen av det skattefria
beloppet för förmögenhetsskatt samt att
han också ägnar uppmärksamhet åt den
procentsats med vilken våra egnahemsvillor
schablontaxeras. Det är nämligen
det som vi har efterlyst i vår reservation.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag vill göra några kommentarer
till motionerna I: 565 och
II: 677 angående den kommande fastighetstaxeringens
inverkan på förmögenhetsskatt,
arvsskatt o. s. v.

Att fastighetsägare kommer att bli
förmögnare över en natt vid fastighetstaxering
— det torde gälla flertalet fastighetsägare
i landet —• utan att det i
realiteten skett någon förmögenhetsökning,
det är endast uttryck för att en
uppladdad penningvärdeförsämring slår
igenom med en gång vid den komman -

m. m.

de fastighetstaxeringen. Jag vill tacka
herr Andersson i Essvik när han säger
att det ligger mycket i motionerna och
reservationerna och när han säger sig
tro att finansministern liksom tidigare
kommer att ta fasta på de framförda
synpunkterna och på ena eller andra
sättet se till att det skattefria beloppet
ökas. Det är naturligtvis ur allmän rättvisesynpunkt
inte tillfredsställande att
fastighetstaxeringen, som sker med så
många års mellanrum, påverkar vederbörande
fastighetsägares skatt på det
sätt som här skulle bli fallet.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen
II av herr Yngve Nilsson m. fl.

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Jag skall inte tala för
min egen motion, utan det var herr
Anderssons i Essvik anförande som föranledde
mig att begära ordet. Det är
inte så underligt att herr Andersson i
Essvik och flera i bevillningsutskottet
inte riktigt vet vad de talar om när vi
kommer in på problemen i fråga om
bokskogen, och jag måste göra några beriktiganden.

Herr Andersson i Essvik sade att det
kan vara av vikt för fastighetsägarna
att ha ett värde åsatt bokskogen, därför
att det skulle kunna behövas som
belåningsunderlag. Men är inte detta
rena bedrägeriet mot långivarna — att
sätta ett värde på någonting som inte
har något värde? Bokskogen har i dag
ett negativt värde.

Vidare sade herr Andersson i Essvik
att man kan reducera bokskogens värde
vid taxeringen genom de extra omkostnadsavdrag
som finns. Men sådana
avdrag får bara beviljas för bokskog
som har särskilt dåligt avsättningsläge,
och det är fallet med ytterst få bokskogar.
Vi har kanske några på Ryssberget,
men för övrigt är bokskogarna väl
belägna och ägarna kan inte komma i
åtnjutande av sådant extra omkostnadsavdrag.

Nr 22

Onsdagen den G maj 19G4

Ändring i skogsvärderingsinstruktionen, m. m.

Det vore allvarligt om man, som jag
nyss sade, skulle kunna lura någon långivare
att bevilja lån på grundval av
oriktiga värdeförhållanden. Men som
väl är är det inte så, åtminstone inte
när det gäller hypoteksföreningarnas
långivning. Jag kan tala om för herr Andersson
i Essvik att jag själv är en av
dem som granskar låneansökningar på
detta område. Om även skogsvärdet
skall ingå som låneunderlag drar vi
ifrån bokskogen, innan vi bestämmer
vilket lån som skall utgå. Bokskogen
räknas alltså över huvud taget inte med.
Det är ytterst sällan man kan få ut någonting
av den i dagens läge — det negativa
värdet kommer, om man också
i slutavverkningen får ett litet netto,
av att man måste underhålla bokskogen
i förhoppning om att en gång kunna
göra något av den och inte bara låta
den stå.

Ständigt och jämt kommer vi här i
riksdagen i kontakt med svårigheterna
i våra arbetsformer. En sådan svårighet
är att ett utskott handlägger en viss
fråga ur sin synpunkt och ett annat utskott
handlägger den ur sin. Vi kan
naturligtvis inte ha sammansatta utskott
för varje fråga, men just frågan om
bokskogsvärdet — som i själva verket
är en struntfråga — tycker jag visar
hur den ena handen inte vet vad den
andra gör.

För några dagar sedan lämnades en
proposition med förslag till ny naturvårdslag.
Där talas om det värde bokskogarna
har inte minst ur rekreationssynpunkt.
Det sägs att områden, som är
särskilt värdefulla för befolkningens
rekreation, skall kunna avsättas till naturvårdsområden,
till reservat, där vederbörande
markägare skall åläggas att
tåla mycket långt gående intrång. Det
där skall ersättas. Jag är övertygad om
att bokskogarna kommer att höra till de
områden som man först kastar sig över
ur landskapsvårdssynpunkt. Det kan
hända att man får bära alla de kostnader
markägaren har för att hålla

bokskogarna vid liv. Men markägare är
ett tåligt släkte, och de är tacksamma
för den allra minsta lilla uppmuntran
från myndigheterna.

Den skattelindring som erhålles genom
att bokskogsvärdet inte skulle inräknas
vid fastighetstaxeringen betyder
oändligt litet. Jag är faktiskt rädd för
att vi lurar en del markägare genom
att uttala att bokskogen inte behöver
åsättas något skogsvärde, så att de kanske
tror att de därmed kommer att
spara en hel del i fastighetsskatt, men
de allra flesta vet alltför väl att så inte
är fallet. Man tar i alla fall den lilla
uppmuntran man får uppifrån som ett
litet nådebevis. Man är så tacksam för
detta, att man bara fördenskull tar kostnaderna
av att upprätthålla ett bokbestånd.
Jag kan försäkra att detta resonemang
spelar mycket större roll än
många kanske tror.

Jag skall inte framställa något yrkande
i denna fråga, utan jag har bara
velat framhålla några synpunkter. Det
är beklagligt att vi på denna punkt
skall arbeta vid sidan om varandra. Vi
skulle spara en hel del av de pengar
statsutskottet senare måste anvisa för
att inte bokskogarna skall förstöras, om
vi bestämde att bokskogen icke behövde
åsättas något skogsvärde.

Jag har, herr talman, icke något
yrkande.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Jag beklagar att jag
måste vandra i bokskogen en stund till
fastän jag nyss sade att jag inte skulle
beröra det avsnittet ytterligare. Jag vill
understryka att utskottet är enigt i sin
skrivning såväl när det gäller värdering
av bokskogen som på andra punkter.
Det föreligger ingen reservation på
denna punkt.

Herr Wachtmeister sade i sitt anförande
att det inte betyder något om
bokskogen åsättes något värde eller inte.
I så fall frågar jag mig vad det är man
träter om.

Nr 22

Onsdagen den G maj 1964

Ändring i skogsvärderingsinstruktionen,

I inedkammaren yttrade sig på denna
punkt motionären, herr Nils Hansson,
och han sade bl. a.: »Jag ställer,
herr talman, intet yrkande om bifall till
min motion. Ett avslag på motionen i
förevarande del får ingen återverkan
på den utredning som jag är övertygad
om kommer till stånd, och inte heller
stänger avslaget möjligheten till
framtida skattelindring i någon form.»
Detta var enligt mitt sätt att se kloka
ord av motionären.

Jag är angelägen om att understryka
att jag när det gäller frågan om eventuella
höjningar av de skattefria beloppen
vid förmögenhetsbeskattning så vet
jag inte något alls om vad framtiden
bär i sitt sköte. Jag refererade att
tidigare höjningar av fastighetstaxeringarna
regelmässigt hade följts av en höjning
av det skattefria beloppet inom
förmögenhetsbeskattningen. Det ankommer
emellertid inte mig att bedöma
detta. Jag förstår att denna fråga måste
ställas mot andra angelägna saker, och
detta fält kan jag just nu inte överblicka.

Låt mig till slut, herr talman, säga
att hela resonemanget om fastigheterna
och fastighetsbeskattningen i långa
stycken är utan praktisk betydelse för
inkomstskatten. En fastighet som t. ex.
har värde av 400 000 kronor skall lämna
en nettovinst understigande 10 000
kronor, om grundskatten skall ha någon
verkan.

Med dessa ord, herr talman, har jag
velat reducera värdet av denna höjning
till dess verkliga nivå. Den har inte
det stora värde som man velat göra
gällande. Att detta är riktigt framgår
även av att utskottet är enigt på denna
punkt.

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Jag skall inte polemisera
mot motionären i första kammaren.
Jag skall nöja mig med att säga,
att han inte har någon bokskog. Jag
har tyvärr ganska mycket bokskog och

m. m.

får dagligen brottas med problemet
hur jag skall kunna behålla denna.

Om jag sade, att det inte spelar någon
som helst roll om bokskogen åsättes
något värde, uttryckte jag mig illa.
Jag skulle emellertid tro att jag sade
att det inte spelar någon större roll
vilket man gör.

Anledningen till att jag begärde ordet
var emellertid att jag ville framhålla
att det skulle vara en viktig psykologisk
gest och att vi i det långa loppet
skulle spara genom en sådan åtgärd,
eftersom det härigenom skulle bli billigare
för den ena av våra händer, nämligen
den som skall arbeta med naturskyddslagen.
Därför tyckte jag vi kunde
ha kostat på oss denna gest.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten A

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten B 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B 1) i utskottets betänkande nr 46,
röstar

Ja;

Det, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

Nr 22

Onsdagen den G maj 19G4

Ändring i lagen om val till riksdagen m. m.

ning. Herr talmannen tillkännagav, att § 7

lian funne flertalet av kammarens ledamöter
lia röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 109 ja och 103 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten B 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen II);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B 2) i utskottets betänkande nr 46,
röstar

Ja;

Den, det ej vill röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen II) av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 109 ja och 104 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna B 3 och B 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 47, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 5 § 1
mom. tulltaxeförordningen den 13 maj
1960 (nr 391), m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Ändring i lagen om val till riksdagen
m. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen om val till
riksdagen m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Till konstitutionsutskottet hade båda
kamrarna den 11 mars 1964 hänvisat
en av Kungl. Maj :t till riksdagen avlåten
proposition, nr 59, vari Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
justitiedepartementsärenden för den 28
februari 1964, föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag angående ändring i lagen den
26 november 1920 (nr 796) om val till
riksdagen;

2) lag om ändring i kommunala vallagen
den 6 juni 1930 (nr 253); samt

3) lag angående ändrad lydelse av 3 §
lagen den 21 juni 1946 (nr 326) om rätt
att i mål och ärenden som tillhöra
stats- eller kommunalmyndighets handläggning
insända handlingar med posten
m. m.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes bl. a. följande.

I propositionen föreslås införandet
av bestämmelser i vallagarna om att
valnämnderna bör sörja för att väljare,
som bor avlägset eller isolerat, beredes
möjlighet att komma till vallokalerna
vid allmänna val. Kommunerna skall en -

Nr 22

Onsdagen den 6 maj 1964

Ändring i lagen om val till riksdagen m.

ligt förslaget svara för kostnaderna för
valnämndernas åtgärder.

Propositionen innehåller vidare förslag
att de i riksdagen representerade
politiska partierna skall få kostnaderna
för sina tryckta valsedlar ersatta av
staten vid val av rikskaraktär.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta, till utskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 674 i första kammaren av herr Torsten
Andersson m. fl. och nr 819 i andra
kammaren av herr Svensson i Vä m. fl.

I motionerna föreslogs att kommuner,
vilka haft utgifter av ej ringa omfattning
för åtgärder, ägnade att underlätta
avlägset boende väljares deltagande i
allmänna val, bereddes möjlighet att i
särskild ordning erhålla gottgörelse av
statsmedel. Bestämmelser härom före -

sloges skola införas i 95 § lagen om val
till riksdagen respektive 59 § kommunala
vallagen på sätt som i motionerna
angåves. Motionärerna föreslog vidare
viss ändring beträffande den i propositionen
förordade begränsningen av de i
riksdagen representerade partiernas rätt
till ersättning för valsedelskostnader,
och hemställde slutligen, att frågan om
en utvidgning av denna rätt till partier,
som icke vore representerade i riksdagen,
snarast upptoges till prövning.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte för sin del antaga
de i propositionen nr 59 framlagda
lagförslagen med de av motionerna
I: 674 och II: 819 föranledda ändringarna,
att 95 § lagen om val till riksdagen
och 59 § kommunala vallagen erhölle
nedan angivna, såsom utskottets förslag
betecknade lydelser:

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

95 § lagen den 26 november 1920 om val till riksdagen

Valnämnden åligger---------ordentligen verkställas.

Kostnaden för---------lämpliga vallokaler.

Kommun, som för åtgärder enligt
60 a § haft utgifter av ej ringa omfattning,
må i den utsträckning och ordning
Konungen bestämmer erhålla gottgörelse
av statsverket.

Röstmottagare å----------uppdragets fullgörande.

59 § kommunala vallagen den 6 juni 1930

\ alnämnden åligger----------ordentligen verkställas.

Kostnaden för---------26 a §.

Kommun, som för åtgärder enligt
26 a § haft utgifter av ej ringa omfattning,
må i den utsträckning och ordning
Konungen bestämmer erhålla gottgörelse
av statsverket.

Röstmottagare å---------uppdragets fullgörande.

2) att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 674 och II: 819, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
utredning och förslag angående
rätt för i riksdagen ej representerad

meningsriktning med registrerad partibeteckning
att vid val av rikskaraktär
erhålla gottgörelse av statsverket för de
valsedlar, som iordningställts för valet;
samt

Onsdagen den 6 maj 1964

Nr 22

3) att motionerna 1:674 och 11:819,
i den mån de icke besvarats genom vad
utskottet ovan under 1) ocli 2) hemställt,
icke måtte till någon riksdagens
ätgiird föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Elmgren, Damström,
Georg Pettersson, Olsén, Dahl, Spångberg,
Adamsson, Nilsson i Östersund,
Henningsson och Andersson i Billingsfors,
vilka ansett, att utskottet under
punkten 1) bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till propositionen nr
59 och med avslag å motionerna I: 674
och 11:819, såvitt dessa avsåge tillägg
till propositionens lagförslag, antaga de
i propositionen framlagda lagförslagen;

2) av herrar Elmgren, Damström,
Georg Pettersson, Olsén, Dahl, Adamsson,
Nilsson i Östersund, Henningsson
och Andersson i Billingsfors, vilka ansett,
att utskottet under punkten 2) bort
hemställa, att motionerna 1:674 och
II: 819, såvitt dessa avsåge rätt för meningsriktningar,
som ej vore representerade
i riksdagen, att erhålla gottgörelse
för valsedelskostnader, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

3) av fru Segerstedt Wiberg samt herrar
Källqvist, Harald Pettersson, von
Friesen, Magnusson i Tumhult, Larsson
i Luttra, Hamrin i Jönköping och
Svenungsson, vilka ansett, att utskottet
under punkten 3) bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 674 och II: 819, såvitt nu var i
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala,
att ersättning för valsedelskostnader enligt
de i propositionen nr 59 föreslagna
bestämmelserna borde utgå för ett antal
valsedlar, som motsvarade högst sex
gånger antalet i valet röstberättigade
väljare.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Det är med tillfredsställelse
vi hälsar regeringens förslag att

Ändring i lagen om val till riksdagen m. m.

kommunerna bör sörja för att väljare,
som bor avlägset eller isolerat, bereds
möjlighet att komma till vallokalerna
och att kostnaderna för tryckning av
valsedlar i viss omfattning blir ersatta
av staten vid de rikspolitiska valen,
önskvärdheten -av dessa reformer liksom
vad i övrigt föreslagits i propositionen
nr 59 råder det egentligen inga
delade meningar om i utskottet. Förslagen
bygger i stort sett på det av 1955
års valutredning år 1963 avgivna slutbetänkandet.
Inom kort kommer riksdagen
även att få ta ställning till ändrade
bestämmelser för underlättande
för sjuka, invalider och åldringar att
delta i valen. Jag vill i detta sammanhang
endast erinra därom eftersom föreliggande
förslag bör ses i samband
därmed.

Trots den enighet som råder i konstitutionsutskottet
har tre reservationer
fogats till utlåtandet. Detta kan te sig
förbryllande.

Vad beträffar reservation nr 1 har
majoriteten i utskottet tillkommit med
lottens hjälp. Den föreliggande reservationen
följer regeringens förslag, medan
majoriteten i denna del tillstyrker
en motion från centerpartihåll om särskilt
statsbidrag till kommunernas kostnader
för avlägset eller isolerat boendes
valdeltagande. Reservanterna anser
att kommunernas ifrågavarande
kostnader bör beaktas vid den allmänna
kostnadsfördelning mellan stat och
kommun som övervägs av 1958 års skatteutjämningskommitté.
Detta synes vara
det ur praktisk synpunkt mest ändamålsenliga
om en rimlig fördelning
skall ernås. Jag vill här fästa uppmärksamheten
vid att det inte ifrågasatts
något åliggande för kommunerna att
ordna med dessa valskjutsar. Förslaget
bereder endast möjlighet för kommunerna
att anordna sådana i den omfattning
varje kommun själv bestämmer.

Reservation nr 2 avser frågan om
även mycket små partier skall få sina
valsedlar bekostade av staten. Utred -

Nr 22

Onsdagen den G maj 1964

Ändring i lagen om val till riksdagen m.

ningen och regeringen har föreslagit
att denna förmån begränsas till att gälla
partier som är representerade i riksdagen.
I och med att ett parti får en
representant i riksdagen, skall partiet
också få sina kostnader för valsedeltryck
ersatta enligt de nu föreslagna
bestämmelserna. Därmed står också
möjligheten öppen för partier som nu
icke är representerade i riksdagen men
som måhända blir det i framtiden.

Utskottet skriver att principen bör
vara att olika meningsriktningar skall
beredas lika villkor. Det är precis vad
som sker enligt det föreliggande förslaget.
Utskottsmajoriteten synes mena
att det bör beredas ersättning även åt
så små partier, att de inte uppnått ett
röstetal som placerar någon av deras
kandidater i riksdagen, men tillägger
dock att vissa inskränkningar otvivelaktigt
är nödvändiga. Med detta tillägg
avser man väl att vissa partibildningar
skall uteslutas om deras röstetal ej uppgår
till viss minimistorlek. Vilka partier
som enligt dessa tankegångar skall bli
uteslutna kan man fråga sig. Det föreligger
inte några uttalanden därom. Reservanterna
finner att regeringens och
utredningens förslag är väl avvägda
och ansluter sig till dessa.

Reservation nr 3 slutligen gäller det
antal valsedlar för vilka ersättning skall
utgå. Valutredningen har bär föreslagit
att ersättning bör utgå för ett antal som
motsvarar högst sex gånger antalet i
valet röstberättigade personer. Departementschefen
har begränsat antalet till
fem gånger antalet röstberättigade. Detta
antal synes utskottsmajoriteten mer
än väl motsvara de krav man rimligen
kan ställa. Framför allt bör enligt vår
mening oppositionspartierna vara nöjda.
De erhåller vart och ett till sina
kostnader för tryckning av valsedlar
ett statsbidrag av samma storlek
som majoritetspartiet och de torde därigenom
mer än väl kunna täcka sitt behov
av valsedlar, även för den händelse
de spekulerar i att fånga väljare ge -

nom att presentera flera olika listor i
de olika valkretsarna. Förslaget är enligt
mitt bedömande synnerligen generöst
mot de mindre partierna.

Herr talman! Med det anförda hemställer
jag om bifall till reservationerna
1 och 2 och avslag på reservation 3.

I övrigt hemställer jag om bifall till det
föreliggande utskottsutlåtandet.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Den proposition vi nu
har att behandla syftar ju bl. a. till att
bereda människor som bor i avlägsna
bygder möjlighet att rösta. I och för
sig finns inget att invända mot en princip
av i propositionen angivet slag, lika
litet som jag tror att något kan invändas
mot det förslag som föreligger
och som syftar till att ge sjuka och invalider
möjlighet att utöva sin rösträtt.
Personligen kan jag inte underlåta att
påpeka att justitieministern i detta
sammanhang kanske borde ha utsträckt
sitt intresse också till utlandssvenskarna,
men det vet vi ju att det är en sak
som vi tyvärr får vänta på.

Som herr Adamsson nämnde har tre
reservationer fogats till utlåtandet.

Utskottsmajoriteten har på den första
punkten gjort en ändring i Kungl.
Maj :ts förslag och förutsätter att någon
form av statsbidrag skall utgå till kommunerna.
Jag är fullt medveten, herr
talman, om att kommunerna har att
svara för de nuvarande valkostnaderna,
men jag finner det oegentligt att Kungl.
Maj:t ger möjlighet till åtgärder som
bereder flera personer tillfälle att rösta
och som föranleder ökade kostnader
för kommunerna, utan att dessa får någon
ersättning av statsmedel. Jag kan
inte finna det rimligt att kommunerna
själva skall bära dessa kostnader. Konsekvensen
kan bli att fattiga kommuner
avstår från att begagna sig av denna
möjlighet att bereda avlägset boen -

Onsdagen den G maj 1904

Nr 22

4e personer tillfälle att rösta, och detta
kan ju inte vara meningen. 1 så fall
hlir ju en grupp människor uteslutna
från rösträtt.

Den andra reservation som socialdemokratiska
ledamöter har samlats kring
gäller en fråga av större principiell än
praktisk betydelse, förefaller det mig.
Det är frågan huruvida även sådana
partier som inte är representerade i
riksdagen skall få rätt till gottgörelse
för valsedelskostnaderna. Vi har inte
kommit med något bestämt förslag på
denna punkt, utan vi har begärt en utredning.
Det finns, herr talman, otvivelaktigt
en tendens hos de nu existerande
partierna att värna om sig själva,
om sin partibyråkrati och allt vad till
denna hör. Med djup ovilja ser de på
alla strävanden till en förnyelse av partilivet.

Vi vet också att det är mycket lätt
att komma med proklamationer om bildandet
av nya partier — jag tänker i
ett avseende på Lewi Pethrus nya parti,
i ett annat avseende på bilägarepartiet
— men var och en vet hur ofantligt
svårt det är att föra fram nya partier
och få en rimlig, om ens någon,
representation för dem i riksdagen.
Denna sak är kanske liten och av ringa
ekonomisk betydelse, men det förefaller
mig att vara ett rättvisekrav att inte
också på detta område motverka dessa
nya partigrupper. Utskottet har därför
hemställt om eu utredning i detta syfte.

Den tredje reservationen svarar de
icke socialdemokratiska representanterna
för. Den berör också en ganska liten
fråga, nämligen det antal valsedlar
för vilka man skall få ersättning. Propositionen
föreslår att ersättning skall
utgå för ett antal som är fem gånger
högre än antalet vid valet röstberättigade.
Reservationen tycker att man bör
vara litet mera generös och vill att
siffran fem skall höjas till sex. Ekonomiskt
sett kommer denna ökning inte
att betyda särskilt mycket, men var

Ändring i lagen om val till riksdagen m. m.

och eu som medverkat vid anordnandet
av val vet också att det uppstår ett
ganska väsentligt spill när det gäller
dessa valsedlar, varför vi tycker att
man bör befinna sig på den säkra sidan.

Herr talman! Med åberopande av dessa
synpunkter ber jag beträffande punkterna
1 och 2 att få yrka bifall till utskottets
förslag och beträffande punkt
3 yrka bifall till reservationen av fru
Segerstedt Wiberg m. fl.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Den proposition som
ligger till grund för detta utskottsutlåtande
behandlar ändringar i vallagen.
Det är huvudsakligen på två punkter
som meningarna varit delade. Av den
tidigare diskussionen har framgått, att
denna meningsskiljaktighet gäller valskjutsarna
och antalet valsedlar, för
vilka ersättning av statsmedel skall utgå.

Som en nyhet föreslås här att väljare,
som bor avlägset eller isolerat och på
valdagen saknar möjlighet att färdas
med allmänt trafikmedel eliter inte utan
avsevärd tidsspillan kan utnyttja dylikt
trafikmedel för färd till och från vallokalen,
bör genom valnämndens försorg
beredas möjlighet att infinna sig i
vallokalen. Detta gäller såväl riksdagsmannaval
som landstingsval. Om detta
råder inga delade meningar i utskottet.

Propositionens förslag innebär emellertid
att kostnaderna för dessa valskjutsar
stannar på kommunerna. Om
detta säger utskottet: »Som framhållits
i flera remissyttranden över valberedningens
betänkande och i motionerna,
kan de ifrågavarande kostnaderna för
vissa kommuner komma att bli mycket
betungande, om åtgärder av någon högre
effektivitet skall vidtagas. Då det
måste anses angeläget, att det med reformen
avsedda syftet ernås, och att
en såvitt möjligt likformig tillämpning
vinnes i de olika kommunerna, finner
utskottet, att möjlighet bör öppnas för
kommunerna att erhålla statsbidrag till

Nr 22

Onsdagen den 6 maj 1964

Ändring i lagen om val till riksdagen m. m.

kostnaderna i fråga. Det bör också i
detta sammanhang beaktas, att de kommuner,
för vilka dessa kostnader skulle
bli särskilt dryga, om effektiva åtgärder
vidtages, närmast utgöres av ett antal
glesbygds- och skärgårdskommuner.
Kostnaderna för statsverket torde icke
bli betydande och synes väll uppvägas
av de fördelar, som skulle vinnas. Utskottet
tillstyrker därför de föreliggande
motionerna i denna del och föreslår
stadganden i ämnet av huvudsakligen
samma avfattning, som intagits i motionärernas
hemställan.»

Herr Adamsson hänvisar till att skatteutjämningskommittén
skall framlägga
förslag för att klara denna sida av saken.
Jag tror emellertid att det redan
nu kan sägas att man nog har alldeles
för stora förväntningar i fråga om möjligheterna
att ge kommunerna kompensation
med hjälp av ett kommande förslag
från skatteutjämningskommittén.

Herr Adamsson säger också att kommunerna
inte har någon skyldighet att
ordna dessa valskjutsar. Det är riktigt.
Men föreligger då inte risk för att det
inte blir några valskjutsar eller att de
kommer att stå till förfogande i väsentligt
begränsad omfattning just i de fall
där de bäst kommer att behövas? Detta
gäller framför allt de egentliga glesbygdsområdena
och skärgårdsområdena.

Utskottet har på denna punkt tillstyrkt
bifall1 till motionerna, och jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan
under punkt 1.

Valutredningens förslag i fråga om
ersättning med statsmedel för valsedelskostnader
innebär att partierna får ersättning
för högst så många valsedlar
som motsvarar sex gånger antalet vid
valet röstberättigade. Förslaget i propositionen
innebär däremot, som här redan
sagts, att man minskar ersättningen
till att gälla högst så många valsedlar
som motsvarar fem gånger antalet röstberättigade.
Motionärerna föreslår att
siffran sex skall gälla och att ersätt -

ning alltså skall utgå enligt valutredningens
förslag.

Utskottets majoritet har stannat för
propositionens förslag. Särskilt för partier
som använder sig av flera listtyper
kan detta förslag komma att medföra en
väl snäv begränsning av antalet valsedlar
för vilket partierna får ekonomisk
gottgörelse. Jag ber med hänsyn härtill
att få yrka bifall till reservation 3 under
punkten 3.

Vad slutligen gäller de partier som
kan få ersättning för valsedelskostnader
innebär förslaget i propositionen en
begränsning till partier som är representerade
i riksdagen. Ur demokratisk
synpunkt kan det naturligtvis väcka
betänkligheter att man genom lagstiftningen
upprättar ytterligare spärrar mot
tillkomsten av nya partibildningar. Däremot
finns inte någon anledning att ta
ställning till huruvida dessa nya partibildningar
har så stort berättigande
eller inte. Men man kan hysa betänkligheter
just mot själva principen att inrätta
spärrar av detta slag. Enligt motionärernas
mening bör därför klargöras
huruvida det inte finns möjligheter
och »i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam utredning och förslag
angående rätt för i riksdagen ej representerad
meningsriktning med registrerad
partibeteckning att vid val av rikskaraktär
erhålla gottgörelse av statsverket
för de valsedlar som iordningställts
för valet».

Jag ber, herr talman, att också få
yrka bifall till utskottets förslag under
punkten 2.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord i anslutning till vad de föregående
ärade talarna har anfört.

Jag tycker att utskottsmajoriteten
kunde vara tillfredsställd med reservanternas
skrivning i fråga om statsbidraget
till kommunerna. Reservanterna
har medgivit att kommunernas
kostnader bör beaktas vid den allmän -

Onsdagen den G maj 19G4

Nr 22

na kostnadsfördelning mellan stat och
kommun som övervägs av 1958 års
skatteutjämningskommitté. Det är väl
också något för tidigt att begära statsbidrag
innan vi har vunnit någon erfarenhet
av vilka kostnader underlättandet
av valdeltagandet kommer att medföra
och i vilken omfattning åtgärder
i den riktningen blir aktuella.

Jag bär inte den uppfattningen att
kommunerna för dessa kostnaders skull
kommer att begränsa antalet valskjutsar
för avlägset eller isolerat boende medborgare.
Det är väl ett samfällt intresse
att man underlättar för dessa att delta
i valet.

Frågan om ersättning för valsedelskostnader
till de partier som inte är
representerade i riksdagen har utretts
av valutredningen. Jag skall inte besvära
kammarens ledamöter med att
närmare redogöra för vad den utredningen
kommit fram till utan vill bara
konstatera att även herrar von Friesen
och Larsson i Luttra är klara över att
en viss begränsning måste ske och att
man inte kan ge hur små partier som
helst ersättning. Här har inte angetts
några närmare motiv för en ny utredning.
Men skulle man börja spekulera i
tanken att det skulle fordras ett visst
röstetal i de olika valkretsarna för att
vederbörande parti skulle få ersättning
för sina valsedelskostnader är det klart
att en sådan spärr också skulle kunna
komma att drabba vissa av de nu i
riksdagen representerade partierna.
Jag skall inte ytterligare utveckla den
tanken utan vill bara fästa uppmärksamheten
på att valutredningen inte
övervägt en sådan lösning. Jag är inte
alldeles övertygad om att man från
något håll är intresserad av något sådant.

När det gäller antalet valsedlar är
det en självklarhet att partierna har
rätt att sprida hur många valsedlar de
önskar. Men bär är det bara fråga om
i vilken utsträckning man kan få ersättning
för valsedelskostnader av sta -

Ändring i lagen om val till riksdagen m. m.

ten. Utskottsmajoriteten har ansett det
vara tillräckligt och väl avvägt att ersättning
utgår för ett antal valsedlar
som motsvarar högst fem gånger antalet
i valet röstberättigade väljare i respektive
valkretsar.

Herr SVENSSON i Vä (ep):

Herr talman! I princip har vi motionärer
samma uppfattning på denna
punkt som kommer till synes i propositionen,
nämligen att väljare som bor
avlägset eller isolerat och på valdagen
saknar möjligheter att färdas med allmänt
samfärdsmedel eller icke utan avsevärd
tidsspillan kan nyttja dylikt
samfärdsmedel för färd till och från
vallokalen bör genom valnämndens försorg
beredas möjlighet att infinna sig i
vallokalen. Detta är vi givetvis fullt
eniga om.

Men propositionens förslag, att kostnaderna
för dessa arrangemang skall
bäras av kommunerna, anser vi däremot
inte vara riktigt. Det har här tidigare
framkommit att dessa kostnader kan
bli ganska betungande för vissa kommuner.
Herr Adamsson sade alldeles
nyss att han för sin del inte tror att
kostnaderna kommer att bli så betungande,
att de kommer att påverka kommunernas
vilja att genomföra denna reform.
Remissyttrandena säger emellertid
någonting annat. Av yttrandena
framgår att det gäller kommuner i glesbygder,
som även i vanliga fall har besvärliga
kommunikationsförhållanden.

Kommunalnämnden i Djurö kommun
säger i sitt yttrande att den finner statsbidrag
vara en nödvändig förutsättning
för reformens genomförande. I Djurö
kommun finnes, framhåller nämnden,
40 öar med bofast befolkning. En preliminär
uppskattning visar att kostnaderna
för sjötransporter inom kommunen
vid ett val kommer att uppgå till
omkring 3 000 kronor.

Valnämnden i Bollnäs befarar att
kostnaderna kommer att bli så kännbara
att risk föreligger att kommuner

Nr 22

Onsdagen den 6 maj 1964

Ändring i lagen om val till riksdagen m. m.

med stor glesbygd och klent skatteunderlag
försöker undandraga sig att ordna
valskjutsar i erforderlig omfattning.
— Jag skulle tro att dessa kommuner
vet var skon klämmer. Ett på lämpligt
sätt konstruerat statsbidrag skulle vara
eu garanti för att lagstiftningen får avsedd
verkan.

Drätselkammaren i Boden anser att
kostnaderna bör bestridas av statsverket,
åtminstone vid ordinarie och extra
val till riksdagens andra kammare. På
grund av den kraftiga avfolkningen i
glesbygden inom landskommunerna har
man under den senaste tiden, konstaterar
drätselkammaren, föreslagit minskning
av antalet valdistrikt, i Arjeplogs
kommun exempelvis till cirka hälften
av det nuvarande antalet. I övre Norrland
med stora avstånd och besvärliga
transporter i fjällvärlden kan kostnaderna
för valtransporter komma att
uppgå till avsevärda belopp.

Här vill jag tillägga, att det kan befaras
att kostnaderna i viss mån avskräcker
kommunerna från att lämna
den service som föreslås i propositionen.

Jag tycker att man inom utskottet
borde ha kunnat enas om detta förslag.
Jag kan inte förstå utskottsmajoritetens
uttalande, att de skäl som motionärerna
förebragt inte är tillräckligt starka i
här berörda avseende —■ i synnerhet
som kostnaderna för statsverket sannolikt
inte skulle bli av större omfattning
och då det här gäller medborgare
som i många avseenden har svårigheter
med avstånd och kommunikationer.

I detta avsnitt av utlåtandet, som jag
anser vara det viktigaste, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Beträffande frågan om att rätten till
ersättning för framställning av valsedlar
skall begränsas till de i riksdagen
företrädda partierna ber jag, med hänvisning
till vad utskottet och motionärerna
har anfört, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Slutligen ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservation 3 i den del
som avser punkt 3 och som går ut på
att ersättning för valsedelskostnader enligt
de i propositionen föreslagna bestämmelserna
bör utgå för ett antal
valsedlar som motsvarar högst sex
gånger antalet i valet röstberättigade
väljare ■—- d. v. s. det antal valsedlar
som utredningen har förordat.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Adamsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i
punkten 1) i utskottets utlåtande nr 11,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Elmgren m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Adamsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 92 ja och 109 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
1) av herr Elmgren m. fl.

Onsdagen den 6 maj 1964 Nr 22

Nybyggnad av kasernetablissement m. m. för Svea livgarde och Svea ingenjörregemente -

Ordet lämnades på begäran till

Herr HAGNELL (s), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag röstade fel beträffande punkten
1.

Punkten 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Adamsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i
punkten 2) i utskottets utlåtande nr 11,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Elmgren m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Adamsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 102 ja och 104 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
2) av herr Elmgren m. fl.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ARVIDSON (s), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag röstade fel beträffande punkten
2.

Punkten 3

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
von Friesen begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i
punkten 3) i utskottets utlåtande nr 11,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av fru Segerstedt Wiberg
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr von Friesen begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 108 ja och 100
nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Nybyggnad av kasernetablissement m. m.
för Svea livgarde och Svea ingenjörregemente Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående nybyggnad av kasernetablissement
m. m. för Svea liv -

Nr 22

Onsdagen den 6 maj 1964

Nybyggnad av kasernetablissement m. m. för Svea livgarde och Svea ingenjörrege mente -

garde och Svea ingenjörregemente jämte
i ämnet väckt motion.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Eftersom jag fogat en
blank reservation till detta utlåtande är
det på sin plats att jag motiverar den.

Den har sin grund i det uttalande
som utskottet gör på sid. 4, där man
redovisar att när detta ärende behandlades
första gången utskottet formligen
beställde att i den särskilda delegation,
som man förutsatte skulle inrättas vid
genomförandet av beslutet, representanter
för kommunerna skulle ingå. När
sedan förslaget framlades av regeringen
visade det sig, att regeringen varit
älskvärd nog att i stället för representanter
för kommunerna sätta in ett par
ledamöter av länsstyrelserna i vederbörande
län, vilka uppgavs ha speciell
sakkunskap på detta område. Då inträffade
det, att utskottsmajoriteten förklarade
sig belåten med att få länsstyrelserepresentanter
i stället för kommunala
representanter. Man har till och med
snuddat vid den tankegången att staten
och kommunen skulle vara något slags
motparter och att det därför skulle vara
direkt olämpligt att i en av staten tillsatt
delegation ha representanter för
motparten, d. v. s. kommunerna.

Jag har en annan uppfattning i denna
fråga, herr talman. Jag anser att när
det gäller en så väsentlig allmän angelägenhet
som militära etablissement i
kommunerna är det ett gemensamt intresse
att kommunerna är inkopplade
från början för att ge råd och framföra
de synpunkter de kan ha. Många viktiga
frågor som gäller olika intressen
på den lokala sidan, större eller mindre,
måste avgöras. Med anledning av
denna proposition väcktes också av två
folkpartister på Stockholms läns bänk
en motion, vari denna tanke framfördes
och i mitt tycke fullkomligt riktigt

motiverades. När etablissementen väl är
färdiga och militären flyttat in är man
utomordentligt angelägen om det allra
bästa samarbete med kommunen. Detta
är precis som det skall vara. Men frågan
är varför inte detta goda samarbete
kan etableras från början.

Jag står alltså, herr talman, fast vid
det uttalande som utskottet tidigare
gjort. Jag hoppas att den skrivning som
här presenteras endast är ett tillfälligt
avsteg och att utskottet skall hålla fast
vid kravet på att kommunerna skall
vara delaktiga vid tillkomsten av nya
etablissement redan från den allra första
begynnelsen. I övrigt har jag ingen
från utskottsutlåtandet avvikande mening,
och jag ställer inte något annat
yrkande än utskottets. Jag hoppas dock
att Kungl. Maj:t noga vill observera de
synpunkter som jag här har framfört
och som egentligen är statsutskottets.
Jag tycker att de är utomordentligt väsentliga
för de berörda kommunerna.

I detta anförande instämde herr
Keijer (fp).

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående uppsättande av en
svensk beredskapsstyrka för FN-tjänst
m. m.,

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till markförvärv
för övningsfält m. m. för budgetåret
1964/65,

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lån till vissa ombyggnadsarbeten
vid Norrbackainstitutet
in. in. jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stämpel -

Nr 22

Onsdagen den C maj 19C4

Pension till förre vaktmästaren vid de svenska institutionerna i Liitzen, förvaltare

Hans Svensson — Rättshjälp i administrativa mål

skatteförordning, in. m., såvitt propositionen
hänvisats till statsutskottet.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11

Pension till förre vaktmästaren vid de
svenska institutionerna i Liitzen, förvaltaren
Hans Svensson

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
69, i anledning av väckt motion om pension
till förre vaktmästaren vid de
svenska institutionerna i Liitzen, förvaltaren
Hans Svensson.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr NELANDER (fp);

Herr talman! I statsutskottets femte
avdelning har under årens lopp behandlats
åtskilliga motioner om s. k.
honnörspensioner. Jag är fullt införstådd
med svårigheten att bevilja sådana
med hänsyn till de prejudikat
som kan uppstå.

Det föreliggande ärendet gäller motionen
II: 6 om en viss årlig pension
till förvaltare Hans Svensson, som under
trettio års tid handhaft vården av
Svenska Liitzenfondens Gustaf Adolfskapell
och minnesplats i Liitzen, vilka
varit något av en svensk utpost på tysk
jord och under årens lopp besökts av
bl. a. tusentals svenskar. Som i den utförliga
motionen framhållits, lider
Svensson ännu av de skador han fick
vid bombningen 1944. Tillsammans
med makan kom han 1961 på sommaren
över Sassnitz till Sverige och delgav
då bl. a. mig sina svårigheter. Som
förhållandena utvecklat sig ansåg sig
makarna Svensson inte kunna återvända
till Östtyskland.

Med hänsyn till svårigheten att bevilja
honnörspension anser jag den av
statsutskottet anvisade vägen om ett årligt
understöd vara framkomlig. Jag har
med dessa ord endast velat understryka

behovet och riktigheten av ett understöd
i någon form till föreståndaren för
Liitzenkapellet med hänsyn till hans
mångåriga anställning i den svenska
stiftelsen Liitzenfondens tjänst och vill
vädja till Kungl. Maj:t att efter prövning
bevilja lämpligt belopp.

I detta anförande instämde fru Gunne
(h) samt herrar Rimäs (fp) och
Hseggblom (h).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Föredrogs och lades till handlingarna
statsutskottets utlåtande nr 70, i anledning
av vissa paragrafer i riksdagens år
1963 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket.

§ 13

Föredrogs vart för sig

bevillningsutskottets betänkande nr
43, i anledning av Kungl. Majrts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 31
maj 1957 (nr 262) om allmän energiskatt,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;
och

första lagutskottets utlåtande nr 24, i
anledning av väckta motioner angående
översynen av den administrativa rättsskipningen.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtande hemställt.

§ 14

Rättshjälp i administrativa mål

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av väckta motioner
om rättshjälp i administrativa mål.

Första lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 585 i första

Nr 22

Onsdagen den C maj 1964

Rättshjälp i administrativa mål

kammaren av herr Bengtson m. fl. och
nr 712 i andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. I motionerna, som var likalydande,
hemställdes att riksdagen måtte
begära en förutsättningslös utredning
av frågorna huruvida och i vilken utsträckning
medborgarna borde beredas

1) tillgång till erforderlig rättshjälp i
skattemål eller mål om administrativa
frihetsberövanden och i administrativa
processförfaranden i övrigt; samt

2) ersättning för utgivna kostnader i
ärenden av den beskaffenhet som angåves
under punkt 1).

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 585 och II: 712, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ferdinand Nilsson och Larsson i Norderön,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med bifall till
förevarande motioner, I: 585 och II: 712,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning av frågorna rörande
medborgarnas tillgång till dels erforderlig
rättshjälp i skattemål, mål om administrativa
frihetsberövanden och administrativa
processförfaranden i övrigt,
dels ersättning för kostnader i mål och
ärenden av nämnda beskaffenhet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Första lagutskottets utlåtande
nr 25 gäller en partimotion
från centerpartiet om rättshjälp i administrativa
mål. Motionen går ut på utredning
i syfte att få tillgång till dels erforderlig
rättshjälp i skattemål, mål
om administrativa frihetsberövanden
och i det administrativa processförfarandet
i övrigt, dels ersättning för utgivna
kostnader i nämnda mål.

Skall jag uttala mig välvilligt om utskottets
behandling av motionen ■— och
det vill jag gärna göra — får jag säga
att utskottet varit allmänt välvilligt,

men det har varit alltför knapphändigt
i sina slutsatser.

Remissinstanserna har varit mycket
välvilliga och i väsentliga avseenden
direkt fört fram samma uppfattning
som motionärerna. Rättshjälpsanstalten
i Stockholm t. ex. framhåller följande:
»Nog ter det sig anmärkningsvärt att
medan det ur rättssäkerhetssynpunkt
anses nödvändigt att tillförsäkra en
åtalad person juridiskt biträde även
om åtalet avser ett relativt enkelt brott,
lämnar man med nuvarande lagstiftning
barn och föräldrar utan dylik hjälp vid
måhända livsviktigare avgöranden, som
sker i administrativ väg.»

Också i andra remissvar finner man
liknande uttalanden i fråga om de administrativa
frihetsberövandena och
liknande. Jag kan nämna kammarrätten,
länsstyrelsen i Kronobergs län och
Advokatsamfundet. Också i andra avseenden
har remissinstanserna påpekat
att den enskildes ställning ur rättssäkerhetssynpunkt
inte kan anses tillfredsställande
i de s. k. administrativa
processerna. Jag går inte närmare in
på detta utan hänvisar till remissvaren,
som ju finns intagna i utskottets
utlåtande.

Utskottet är åtminstone delvis av
samma uppfattning som remissinstanserna.
Man framhåller följande: »Enligt
utskottets mening är det likväl tydligt
att nuvarande ordning på förevarande
område icke kan anses tillfredsställande.
Särskilt beträffande vissa typer
av mål, såsom i synnerhet mål om
administrativa frihetsberövanden, är
det påfallande hur mycket sämre den
enskildes ställning kan vara i det administrativa
förfarandet än i det judiciella.
»

Men när utskottet sedan skall dra
slutsatsen av detta tillkännagivande går
meningarna isär mellan majoriteten och
oss reservanter.

Utskottet hänvisar till att de besvärssakkunniga
avser att i förslag till lag
om förvaltningsförfarande uppta vissa

Onsdagen den G maj 1904

Nr 22

regler om rätt för enskild att erhålla
kostnadsersättning av allmänna medel,
men tydligen bortser utskottet då från
att de besvärssakkunniga själva förutsatt
att det därutöver kommer att erfordras
specialbestämmelser om kostnadsersättning.
Som exempel nämns
ärenden angående tvångsförfogande
över fast egendom. Här finns alltså en
lucka i det pågående utredningsarbetet.

Utskottet hänvisar vidare till att utredningen
om administrativa frihetsberövanden
i sitt förslag till lag om socialdomstol
intagit vissa bestämmelser
om möjlighet för enskild att erhålla biträde
på det allmännas bekostnad och
att det förslaget nu hänskjutits till förvaltningsdomstolskommittén.
Detta förslag
täcker dock bara en del av den
administrativa processens område, och
det föreligger alltså även här en lucka.

Slutligen hänvisar utskottet till utredningen
om rättshjälp. Även i detta
avseende finns det en lucka och enligt
min mening en mycket betydelsefull
sådan. Studerar man utredningens direktiv,
kan man konstatera att det inte
nämnes ett ord om att utredningens
arbete skall gälla också de s. k. administrativa
processerna, alltså de processer
som motionsyrkandena avser.

Vi reservanter har inte kunnat nöja
oss med de beskrivande och refererande
hänvisningar som utskottet gjort. Vi
anser att utredningsarbetet bör fullföljas
så snart som möjligt — och att det
bör fullföljas över hela fältet. Inga luckor
bör lämnas kvar. Det är detta som
är innebörden av och meningen med
vår reservation.

Med det anförda ber jag, herr talman,
alt få yrka bifall till den reservation
som fogats till utskottsutlåtandet.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Herr Larsson i Norderön
och utskottsmajoriteten är i stora
delar eniga. Vi är överens om att den
enskildes möjligheter att erhålla rätts -

Rättshjälp i administrativa mål

hjälp också vid administrativa processförfaranden
bör utbyggas liksom även
möjligheterna att få ersättning för kostnaderna
i sådan mål eller ärenden. Förhållandena
är för närvarande icke tillfredsställande
ordnade i detta avseende,
och utskottet har i sitt utlåtande understrukit
att denna brist bör uppmärksammas
och avhjälpas.

Anledningen till att utskottet ändå
icke har velat påyrka någon ny utredning
är att det för närvarande pågår
ett flertal utredningar. Herr Larsson i
Norderön har här refererat dessa utredningars
uppdrag, och det är riktigt
att uppdragen icke direkt omfattar det
önskemål som han framfört, nämligen
utbyggandet av rättsskyddet för den
enskilde just när det gäller administrativa
mål och ärenden, men utredningarna
sysslar dock med väsentliga delar
av det problemkomplex som den administrativa
processen utgör.

Det är sålunda möjligt att dessa utredningar
kommer till resultat som
kan användas såsom mönster vid utbyggandet
av ett rättsskydd även i administrativa
mål eller ärenden, och utskottet
har därför ansett att man bör
avvakta slutförandet av utredningarna.
Även herr Larsson i Norderön är ju
osäker om, vilken omfattning som den
av honom önskade utredningen bör få.
Jag kan inte heller förstå annat än att
Kungl. Maj :t måste, om riksdagen skulle
begära en ny utredning, avvakta resultatet
av de tidigare utredningarna
innan Kungl. Maj:t kan utfärda direktiv
till den nya utredningen.

Under sådana förhållanden har utskottet
ansett det riktigare att riksdagen
ånyo får ta ståndpunkt till frågan
när utredningsresultaten föreligger och
det finns bättre möjligheter att bedöma
behovet och omfattningen av en ny
utredning. Vi har därför inte kunnat
tillstyrka den föreliggande motionen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.

Nr 22

Onsdagen den 6 maj 1964

Straffpåföljden vid vårdslös deklaration

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
av herrar Ferdinand Nilsson och
Larsson i Norderön; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

i 15

Straffpåföljden vid vårdslös deklaration

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av väckt motion
angående straffpåföljden vid vårdslös
deklaration.

Första lagutskottet hade behandlat en
i andra kammaren väckt till lagutskott
hänvisad motion, nr 96, av herrar Börjesson
i Falköping och Elmwall. I motionen
hemställdes »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om skyndsam prövning och förslag rörande
sådan utformning av skattestrafflagen,
att vid vårdslös deklaration samt
vid medhjälp till vårdslös deklaration
nuvarande straffpåföljd i form av normerade
böter utbytes mot dagsböter i
enlighet med motionens syfte».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, II: 96, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Tillåt mig, herr talman, att framföra
några synpunkter beträffande första lagutskottets
föreliggande utlåtande, eftersom
jag tillsammans med herr Elmwall
i denna kammare väckt en motion
angående straffpåföljd vid vårdslös deklaration.

Jag vill alldeles särskilt framhålla att
vi motionärer inte på något sätt önskar
försvara sådana falskdeklaranter som
med avsikt deklarerar falskt för att få
mindre skatt. Sådana människor och
deras handlingssätt kan icke försvaras.
Men i de allra flesta fall är det fråga

om fel som begås icke med avsikt utan
genom s. k. förbiseende. Det är den
mänskliga faktorn som härvidlag spelar
in. Visserligen kan icke heller dessa
fel försvaras, men nog finns det anledning
att icke döma den felande så hårt
när man kan konstatera att felet icke
har tillkommit med avsikt. Vi skall
komma ihåg att ingen människa ännu
är född som inte kan begå fel. Detta
gäller i alldeles särskilt hög grad vid
upprättandet av självdeklarationer —
de må sedan vara egna eller andras.
Det kan föreligga svårigheter att fastslå
om felet har tillkommit i avsikt att
få en mindre skatt eller av rent misstag
utan denna tanke. Nog är det svårt,
men jag tror att det av omständigheterna
i övrigt framgår om vederbörande
feldeklarerat med avsikt eller ej.
Om det ej klart framgår att felet begåtts
med avsikt bör det skedda bedömas
med allra största försiktighet.

Syftet med skattestrafflagen är att
tvinga den skattskyldige att avgiva en
riktig deklarartion. Det väsentliga för
att uppnå detta syfte vore då att tillse
att de skattskyldiga, i den mån de icke
själva anser sig kunna uppfylla kravet
att fullgöra deklarationsskyldigheten på
ett sådant sätt, hänvänder sig till sakkunniga
medhjälpare. Ingen är dock så
fullkomlig att han icke kan begå fel.
Också en aldrig så skicklig medhjälpare
kan göra det. Även om felet är av sådan
art att det närmast är att hänföra
till den mänskliga faktorn medför det
straffpåföljd. I det fall att medhjälpare
anlitas blir ansvaret så att säga fördubblat.
Såväl den skattskyldige som
medhjälparen får stå till svars för
vårdslös deklaration.

Det synes nära nog grymt att medhjälparen,
som ofta icke haft någon
som helst vinning utöver det många
gånger ringa arvode som han erhåller
för sitt arbete, också skall riskera dryga
böter för ett fel som är obetydligt
och som han kanske icke har någon
som helst delaktighet i. Jag vet av egen

Onsdagen den C maj 19G4

Nr 22

erfarenhet hur svårt det kan vara att
få hjälp med upprättande av deklarationer.
Mången säger: »Jag vill sannerligen
inte utsätta mig för risken av
åtal och dryga böter bara för att hjälpa
andra med deras deklarationer.»

Vid en rättegång som gällde ett deklarationsmål
sade rättens ordförande
efter målets avslutande till den åtalade
deklarationsmedhjälparen: »Efter en sådan
bär rättegång vågar jag icke hjälpa
någon med upprättande av en deklaration.
»

Under de senaste åren har det visat
sig allt svårare att få medhjälpare vid
upprättande av deklarationer. Jag tror
att detta har sin grund i de straffpåföljder
som drabbar en medhjälpare i
den händelse att fel uppkommer i deklarationen.
Vi har i vår motion framhållit
att det vinningssyfte som ligger
till grund för falskdeklaration icke kan
påstås vara för handen vid vårdslös
deklaration. Det nuvarande systemet
med normerade böter avser att vara
ett effektivt medel mot detta vinningssyfte
genom sin närmast konfiskatoriska
karaktär. Falskdeklaration är ett ytterst
allvarligt brott mot det allmänna,
men vårdslös deklaration får, åtminstone
i de flesta fall, betraktas som en
ordningsförseelse. Vi anser därför att
nuvarande system med normerade böter
för vårdslös deklaration bör utbytas
mot dagshotssystemet, såsom är
fallet i flera andra länder. Därigenom
vinnes också en riktig anpassning av
straffmätningen till förseelsens svårighetsgrad.
Vid medhjälp till vårdslös
deklaration synes det ställt utom allt
tvivel att dagshotssystemet är att föredraga.

Jag tar mig friheten att citera vad
specialrättsutredningen anför — vilken
för övrigt tillstyrker motionen och även
förordar viss utvidgning av den däri
föreslagna utredningen. Den säger att
övervägande skäl talar för att de normerade
böterna ersättes med dagsböter
eventuellt kompletterade med straff -

Straffpåföljden vid vårdslös deklaration

skatt. Utredningen har ej den uppfattningen
att dagsböter minskar straffets
avskräckande effekt. Den fortsätter:
Det är uppenbart att starka skäl talar för
den reform som föreslås av motionärerna,
nämligen att bötesstraffet för vårdslös
deklaration samt medhjälp vid upprättandet
av deklaration bör vara dagsböter
och icke normerade böter. Som
motionärerna påpekar vinnes härigenom
en bättre anpassning till förseelsens
svårighetsgrad.

Vidare vill jag framhålla att vad
Stockholms rådhusrätt anfört till synes
ej är lämpligt som underlag för påståendet
att motionärerna utgått från
en felaktig bild av rättstillämpningen.
Därvidlag har specialrättsutredningens
bedömande betydligt större värde, då
detta tar hänsyn till förhållanden över
hela landet.

Herr talman! Det skulle naturligtvis
vara mycket mera att anföra i denna
fråga, men det sagda må vara nog för
att klarlägga behovet av en skyndsam
prövning och förslag rörande en sådan
utformning av skattestrafflagen att vid
vårdslös deklaration samt vid medhjälp
till vårdslös deklaration nuvarande
straffpåföljd i form av normerade
böter utbytes mot dagsböter. Utskottet
har dock icke kunnat undgå att i sitt
utlåtande ta med en passus om att »utskottet
kommit till den uppfattningen
att övervägande skäl talar för att systemet
med normerade böter för deklarationsbrott
åtminstone tills vidare bör
bibehållas». Detta är ett indirekt erkännande
av att motionen är berättigad.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motion
96 i denna kammare.

I detta anförande instämde herr Elmwall
(ep).

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har i sin motion yrkat att vid
vårdslös deklaration samt vid medhjälp
till vårdslös deklaration det nu -

Nr 22

Onsdagen den 6 maj 1964

Lag om bidragsförskott, m. m.

varande systemet med normerade böter
utbytes mot dagsböter. Därvid tycks
herr Börjesson ha utgått ifrån att nästan
alla misstag vid deklarationer är
straffbara. Så är emellertid inte fallet.
Möjligheter finns att ta hänsyn till oavsiktliga
misstag. De kommer inte att
bedömas som brottsliga.

Däremot skall samhället givetvis reagera
mycket starkt mot sådana felaktigheter
som kan bedömas ha skett av
grov ovarsamhet, och då kan jag inte
finna annat än att det av herr Börjesson
förordade systemet skulle leda till
en mildare behandling av sådana brott
än vad som för närvarande sker. Många
gånger är det svårt att bevisa att uppsåtligt
brott föreligger, men om det kan
bevisas är det väl riktigt att vi reagerar
med ett strängt straff. Och vi har ansett
att en övergång till dagsbotssystemet
skulle innebära ett försvagande
av samhällets reaktioner mot dessa
brott. Utskottet har därför inte kunnat
tillstyrka den i motionen föreslagna
ändringen.

Man kan naturligtvis tänka sig att
kombinera dagsbotssystemet med utdömande
av straffskatt, på samma sätt
som sker nu vid utdömande av frihetsstraff,
men då skulle de fördelar med
dagsbotssystemet som herr Börjesson
nyss talade om gå förlorade och samhällets
reaktion bli densamma som nu.
Vi har i utskottet varit eniga om att bibehålla
systemet med normerade böter
och har hemställt att motionen icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Även om utskottet inte
är av samma mening som motionärerna,
så har dock specialstraffrättsutredningen
styrkt oss i vår uppfattning att
vår motion är berättigad.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
11:96; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 16

Föredrogs och lades till handlingarna
första lagutskottets utlåtande nr 27, i
anledning av viss paragraf i riksdagens
år 1963 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverket.

§ 17

Lag om bidragsförskott, m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 47, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om bidragsförskott, m. m., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott, dels
ock i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fru RYDING (k):

Herr talman! Som helhet betraktat
anser vi förslaget till ny lag om bidragsförskott
vara ett steg mot mera
rättvisa förhållanden för de ofullständiga
familjerna och framför allt ett
steg mot förverkligandet av barnets rätt
i vårt samhälle. Jag är särskilt tillfreds
med att vårt önskemål i en motion från
förra året kommer att förverkligas, så
att alla barn oavsett om faderskapet har
kunnat fastställas eller inte omedelbart
får bidragsförskott.

Det är främst på två punkter som
vi med vår motion II: 889 önskar ändringar
i föreliggande förslag. För det
första vill vi höja åldersgränsen till 18
år. Mot detta anför statsrådet Lindström
att det ingalunda är givet att bidragsförskott
bör utgå till barn som efter
grundskolan går ut i förvärvsarbete,
och om barnet fortsätter studierna träder
reglerna om studiehjälp i tillämpning.
Vidare vill man inte isolerat vid -

Onsdagen den C maj 1904

Nr 22

ta några ändringar beträffande åldersgränserna
inom sociallagstiftningen.

Utskottet skriver i sitt utlåtande att
de skäl statsrådet Lindström anför mot
eu höjning av åldersgränsen är bärande,
även om utskottet också anser att
vissa omständigheter talar för vårt förslag
om en gräns vid 18 år. Jag vet inte
vilka dessa »vissa omständigheter» är,
som skulle vara mindre bärande än de
skäl statsrådet Lindström anför. Även
om barnet fortsätter sin utbildning efter
grundskolan och då blir berättigat
till studiebidrag, är dessa bidrag ännu
så länge av sådan omfattning att stora
svårigheter uppstår för den som inte
har en familj med någorlunda hygglig
ekonomi att falla tillbaka på — och
det har man i allmänhet inte när det
gäller de ofullständiga familjerna.

För den ungdom som efter grundskolan
går direkt ut i förvärvsarbete gäller
samma sak. Det första arbetet efter skolans
slut då vederbörande inte har någon
vidareutbildning ger inte tillräcklig
ekonomisk ersättning, utan även i
det fallet måste man ha en familj med
någorlunda goda inkomster bakom sig,
om inte mycket stora svårigheter skall
uppstå.

Dessa båda exempel anser jag vara
tillräckligt börande för att ändra åldersgränsen
till vad som gäller i övriga
nordiska länder utom Island. Jag
anser inte att en ändring till 18 år på
något sätt skulle vara till hinder för
en framtida allmän översyn av åldersgränserna
för hela sociallagstiftningen.

För det andra önskar vi en ändring
beträffande finansieringen. D''är anser
utskottet det vara berättigat med en
översyn av reglerna, men utskottet vill
tydligen inte utan en föregående utredning
nu gå in för en ändring.

Det har ofta hänt, att riksdagen fattat
beslut om reformer — i och för sig
goda reformer — som inneburit att
man ålagt kommunerna ökade utgifter.
Ett sådant förfaringssätt är orättfärdigt,
och jag anser inte att vi behöver en

Lag om bidragsförskott, m. m.

särskild utredning för att konstatera
detta. Jag har också tagit fasta på vad
statsrådet Lindström säger, nämligen
att denna nya lag om bidragsförskott i
stort bör anknyta till barnpensionerna
— den gör det ju också på flera punkter.
Men varför vill man då inte i finansieringsfrågan
anknyta till barnpensionerna,
när ändringar ändå görs
på andra punkter?

Jag går givetvis inte emot den av utskottet
förordade utredningen, men jag
hade varit mera nöjd om man redan
nu tillmötesgått detta rättvisekrav i finansieringsfrågan
som också förordats
av flera remissinstanser, bl. a. Svenska
stadsförbundet.

Herr talman! Av formella skäl har
jag inte möjlighet att nu yrka bifall till
vår motion. Emellertid är jag optimist
och vill därför förutsätta, att en utredning
i detta syfte inte skall behöva ta
alltför lång tid på sig för att framlägga
ett godtagbart förslag. Jag vill också
hoppas — så som vi i vår motion har
angivit — att man inom en icke alltför
avlägsen framtid undersöker lämpligheten
av att bestämmelserna om bidragsförskott
inflyter i lagen om allmän
försäkring och att därmed hela
verksamheten inklusive alla kostnader
övertas av staten.

Jag har alltså inte något yrkande.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Eftersom fru Ryding
inte ställde något yrkande skall jag fatta
mig mycket kort.

Det föreliggande förslaget innebär ju
att bidragsförskott skall utgå t. o. m. den
månad under vilket barnet fyller 16 år.
Det är på den punkten som fru Ryding
jämte andra motionärer har föreslagit
den ändringen, att bidragsförskott skulle
kunna utgå t. o. m. den månad då
barnet fyller 18 år.

Som framgår av propositionen och utskottsutlåtandet
föreligger i flera avseenden
en samordning mellan bestämmelserna
för barnpensioner och regler -

Nr 22

Onsdagen den 6 maj 1964

Lag om bidragsförskott, m. m.

na för bidragsförskott. Detta gäller bl. a.
barnpensionernas respektive bidragsförskottens
belopp, och det gäller också
16-årsgränsen. Det är otvivelaktigt
en fördel att samstämmighet mellan de
båda förmånsformerna råder så långt
detta är möjligt. Utskottet har bl. a.
av det skälet inte ansett sig böra inta
någon annan ståndpunkt i den omdiskuterade
frågan än den som socialpolitiska
kommittén och föredragande
statsrådet intagit, nämligen att man inte
isolerat för bidragsförskotten bör
vidta någon ändring av den hittillsvarande
16-årsgränsen.

Inte heller beträffande kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun har
utskottet funnit anledning att nu föreslå
ändring i hittillsvarande ordning,
som ju innebär att staten svarar
för tre fjärdedelar och vederbörande
kommun för en fjärdedel av nettokostnaderna.
Utskottet har emellertid, som
redan anförts, givit uttryck för den
uppfattningen att en översyn av finansieringsreglerna
är påkallad, och utskottet
anser att en sådan översyn bör
verkställas av Kungl. Maj :t.

Det administrativa tillvägagångssättet
i samband med ansökandet av det statliga
kostnadsbidraget är som bekant
krångligt och mycket tidsödande. I
motionerna I: 723 och II: 883 har detta
problem upptagits. Motionärerna förordar
ett system, som otvivelaktigt skulle
innebära en betydande administrativ
förenkling. I detta sammanhang bör
kanske också kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun diskuteras. Utskottet
finner med anledning av dessa motioner,
att det förslag som där skisserats
kan vara värt att allvarligt överväga,
och utskottet föreslår därför att
frågan blir föremål för utredning.

Herr talman! Med dessa få ord ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Med anledning av vad

som sagts av de två föregående talarna
skulle jag också för egen del vilja knyta
ett par reflexioner till utskottets skrivning.
Men låt mig först få konstatera,
att utskottet enhälligt har godtagit propositionens
förslag om ett väsentligt
förbättrat skydd till frånskilda makars
och ogifta mödrars barn och att genom
det beslut som riksdagen fattar i dag
dessa barn från den 1 juli kommer att
garanteras ett generellt underhåll på
1 200 kronor om året. Den trygghet,
som den här föreslagna garantien innebär
för ett regelbundet underhåll till
alla barn till ensamstående föräldrar,
medför att ytterligare omkring 37 000
barn kommer att omfattas av de nya
bidragsförskottsreglerna och att dessa
alltså blir tillämpliga på cirka 117 000
barn. Utskottet är införstått med att
detta kommer att medföra en kostnadsökning
på cirka 45 miljoner kronor
och rekommenderar också kostnadsfördelningen
med tre fjärdedelar på staten
och en fjärdedel på kommunerna
»nu» som herr Anderson uttryckte det.

Utskottets uttalande, att det inte tar
ställning till hur och i vad mån kostnaderna
skall fördelas mellan staten och
kommunerna och att det vill ha en
översyn av finansieringsreglerna, har
jag tolkat som en önskan att hålla frågan
öppen för framtiden med hänsyn
till de ännu olösta skatteutjämningsoch
kommunbidragsfrågor, som kan
behöva bedömas i ett sammanhang. Jag
finner en sådan försiktighet begriplig
och motiverad och har ingen invändning
mot utskottets brasklapp härvidlag.

När det gäller administrationen av
bidragsförskotten har utskottet skrivit
välvilligt om möjligheten av en ytterligare
förenkling enligt förslag i motion
11:883, som utskottets ärade talesman
refererade till. Att nuvarande administrativa
regler med omsökningsförfarandet
och kontrollen av statsbidragsansökningarna
är en tungrodd och arbetskrävande
apparat framhöll redan

Onsdagen den G maj 1964

Nr 22

socialpolitiska kommittén, och i propositionen
har jag också i förenklingssyfte
föreslagit ett slopande av omsökningsförfarandet
och en reform av systemet
för redovisning och kontroll,
som innebär att ansökningar skall
avse ett kalenderår och att länsstyrelserna
skall nöja sig med stickprovskontroller.
Jag förväntar mig att detta
skall ge tidsvinster för barnavårdsnämnderna
att användas till mera konstruktiv
rådgivningsverksamhet.

Att, som det föreslås i ifrågavarande
motion, minska statsbidragen till kommunerna
och i stället ge dessa hela inkomsten
av det som de lyckas indriva
därutöver från de enskilda underhållspliktiga
ställer jag mig något mera
skeptisk till än utskottet förefaller att
göra, att döma av dess skrivning. Förslaget
»synes icke vara invändningsfritt»,
säger utskottet och det håller
jag med om. Jag tvivlar dock på att
det skulle medföra några betydande
administrativa fördelar. Huruvida detta
skulle bli fallet eller inte kan i varje
fall knappast avgöras förrän man fått
en viss erfarenhet av det system för
kostnadsfördelning och administration,
som utskottet nu tillstyrker. Det skall
börja tillämpas från och med den 1 juli
i år och inte ge utslag förrän från och
med 1 juli nästa år, då statsbidrag
skall börja utbetalas i efterskott. Därför
anser jag nog att frågan om ett nytt
förslag i ämnet redan till 1965 års riksdag
är något tidigt väckt. Man bör låta
det nya systemet verka någon tid, så att
man hinner uppfatta dess eventuella
fel eller förtjänster.

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag hade som motionär
inte tänkt gå upp i denna debatt, eftersom
jag var fullt nöjd med utskottets
skrivning. Men det är faktiskt så, fru
Lindström, att man när man arbetar
praktiskt med dessa ting får en klar
uppfattning om hur oerhört betungande
just ansökan om statsbidrag är. Den -

Lag om bidragsförskott, m. m.

na verkställs på så sätt, att vederbörande
barnavårdsman eller barnavårdsnämnd
får i uppdrag att göra avskrifter
av samtliga handlingar som har förekommit.
Alla protokoll och rapporter
skall införskaffas, varefter man gör avskrifter
som sändes med ärendet. Om
vederbörande moder och barn utflyttat
från en kommun, får man tillskriva den
nya barnavårdsmannen och begära avskrifter.

Det är denna omgång som jag och
mina medmotionärer vänt oss emot. Nu
förekommer det 77 000 bidragsförskottsärenden
per år. När det skall bli 40 000
ytterligare, undrar man om det inte
finns möjligheter att förenkla dessa förfaranden.
Vi motionärer hade faktiskt
tänkt oss att få ungefär samma fördelning
mellan stat och kommun på ett
betydligt enklare sätt. Vi hade tänkt
oss att de många arbetstimmar som åtgår
för att dessa avskrifter skall gå till
länsstyrelserna skulle kunna utnyttjas
bättre. Framför allt hade vi tänkt att
barnavårdsmannen i stället skulle kunna
använda tiden till mera kurativ
verksamhet.

Därför hoppades jag att fru Lindström
skulle överväga denna fråga på
ett mera positivt sätt. Jag hade faktiskt
väntat mig detta, eftersom arbetet
är så pass betungande att samtliga som
sysslar med det — jag vågar tala å
allas vägnar — känt sig besvikna över
att man inte gått längre på denna
punkt.

Att de slipper omsökningsförfarandet
är naturligtvis en viss förenkling.
Ärendena skall emellertid sedan skickas
från barnavårdsnämnden i de fall
där vederbörande flyttar, och jag är
tveksam om detta kommer att klaffa
riktigt bra, så att man inte riskerar att
det kan bli dubbelutsändningar eller
att vederbörande underhållsberättigad
inte får något bidragsförskott. Men det
får vi väl se när förslaget omsatts i
praktiken och varit i funktion någon
tid.

3—Andra kammarens protokoll 196b. Nr 22

Nr 22

Onsdagen den 6 maj 1964

Lag om bidragsförskott, m. m.

När jag ändå har ordet vill jag uttrycka
förhoppningen, att fru Lindström
skall fortsätta att ha uppmärksamheten
riktad på denna fråga, eftersom man
inte löser så stora ekonomiska problem
för de bidragsberättigade med det aktuella
förslaget, trots att det kostar 45
miljoner kronor. Orsaken till detta är
att det är så många som behöver denna
hjälp. När den skall delas ut på så
många, blir det inte mycket för var och
en. Det blir 17 kronor per månad till
dem som redan nu erhåller bidragsförskott.
Detta är naturligtvis en hjälp,
men inte den stora hjälp man hade hoppats
på.

Jag hoppas att fru Lindström i varje
fall skall ta det som utskottet skrivit
om de administrativa förenklingarna
ad notam. Det är enligt min uppfattning
den första och största frågan. De
andra får vi återkomma till senare.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Fru Holmqvist säger att
hon har känt sig oroad vid tanken på
de 40 000 nya sökande, som det kan bli
fråga om och det merarbete som följer
med dem. Men i detta fru Holmqvists
uttalande ligger samtidigt ett erkännande
av att ytterligare 40 000 barn
kommer att få denna förmån — det rör
sig alltså inte endast om 17 kronor
mer för dem som redan har förmånen.
Det är reformens stora värde att den
utsträcker underhållet till så många
barn som nu befinner sig i en osäkerhetsmarginal.

Mot de administrativa bekymren med
de 40 000 nya sökande svarar minskningen
med de 77 000 omsökningar per
år som vi föreslagit skall slopas. Om
barnavårdsnämnderna skulle slippa
lämna redovisning till länsstyrelserna
betyder det ju inte heller att den indrivning
som barnavårdsnämnderna
under alla förhållanden skall verkställa
blir absolut problemfri. Själva mängden
av det administrativa arbetet är
inte utredd i motionen.

Jag vill emellertid framhålla att vi
kommer att följa arbetet ingående. I
propositionen anges att bestämmelserna
på området skall regleras i administrativ
ordning. Socialstyrelsen och
riksräkenskapsverket har också fått i
uppdrag att utarbeta förslag till instruktion,
och det förslaget kommer vi sedan
att skicka på remiss och granska efteråt.
Jag lovar för min del att vi i socialdepartementet
skall göra allt vad vi
kan för att förfarandet skall bli så litet
krångligt som möjligt.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Det var med anledning
av statsrådet Lindströms första anförande
som jag begärde ordet.

Det administrativa krånglet förekommer
här i två avseenden. Det ena är
omsökningsförfarandet, som nu föreslås
slopat. Därom är ingenting annat
än gott att säga — jag tror att alla
som sysslar med dessa frågor inom
barnavårdsnämnderna är synnerligen
glada åt att omsökningsförfarandet slopas
i den nya lagstiftningen.

Det andra avseendet, som utmärkes
av administrativt krångel är ansökningsproceduren
för att få ut den statliga
andelen av kostnaderna. Detta ansökningsförfarande
är mycket tids- och
arbetskrävande, framför allt på grund
av den noggranna redovisning länsstyrelserna
kräver, innan de betalar ut
bidraget. På den punkten föreslås i de
likalydande motionerna 1:723 och
11:883 en ändring. Vi har i utskottsutlåtandet
skrivit att det förslag som skisserats
i motionerna »synes icke vara
invändningsfritt» — förslaget är ju inte
analyserat, än mindre prövat, och därför
vill vi inte utan vidare tillstyrka motionerna.
Men vi har förordat att förslaget
skall göras till föremål för en
noggrannare granskning, för en utredning
alltså, och i den mån systemet
visar sig vara bättre än det som nu
tillämpas, hoppas vi att det så småningom
framläggs förslag i den rikt -

Onsdagen den G maj 19G4

Nr 22

lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

Ändrad lydelse av 1 §

ning motionärerna avser. Presenteras
förslaget redan för 1965 års riksdag är
det bra — hinner man inte lägga fram
förslaget till dess, hoppas vi att förslag
kommer så snart detta är möjligt.

Vi har emellertid sett saken på det
sättet, att det ligger så mycket positivt
i det av motionärerna skisserade förslaget
att det förtjänar ett noggrant
övervägande. Någon millimeterrättvisa
ernås kanske inte i fråga om fördelningen
av kostnaderna mellan stat och
kommun, men en mängd tid kan vinnas
och utnyttjas för nyttigare göromål
inom barnavårdsnämndernas verksamhetsområde.

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Socialpolitiska kommittén
behandlade bl. a. förfarandet vid
sökande av statsbidrag för bidragsförskotten
och uttalade att detta var mycket
arbetskrävande och borde förenklas.
Länsstyrelserna skulle kunna göra
stickprovsundersökningar, menade kommittén.

Självfallet skulle arbetet på länsstyrelserna
underlättas om man där slapp
granska varje enskilt fall. Men skall
det vara lika vidlyftigt som hittills för
dem som sänder in ansökningarna har
ingenting vunnits, och jag anser denna
del väl så viktig som ansökningsförfarandet.

Utskottet har skrivit — och det har
jag inget att erinra mot — att det i motionerna
I: 723 och II: 833 framförda
förslaget »synes icke vara invändnings -

Lagförslaget hade följande lydelse.

fritt». Så kan man självfallet skriva när
en utredning penetrerat frågan och enskilda
motionärer sedan föreslår förenklingar.
Jag vädjar emellertid till
statsrådet Lindström att i varje fall
låta någon undersöka frågan och om
invändningar finns föreslå lösningar av
problemen. Statsrådet nickar jakande,
och jag tar det som ett löfte att vad
utskottet enhälligt uttalat inte kommer
att nonchaleras.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 18

Ändrad lydelse av 1 § lagen om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen
den 31 maj 1963 (nr 268) om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete jämte
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 6 mars 1964 dagtecknad
proposition, nr 95, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga
ett vid propositionen fogat förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1 §
lagen den 31 maj 1963 (nr 268) om
igångsättningstillstånd för byggnadsarbete.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 31 maj 1963 (nr 268) om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete

Härigenom förordnas att 1 § lagen den 31 maj 1963 om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nr 22

Onsdagen den 6 maj 1964

Ändrad lydelse av 1 § lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

(Nuvarande lydelse) (F.öreslagen lydelse)

1 §•

Därest inom —---------visst slag.

Råder inom visst område allvarlig
brist på arbetskraft i byggnadsindustrien,
äger Konungen för viss tid
förordna, att byggnadsarbete av visst
slag, som är att anse såsom mindre
angeläget från allmän synpunkt, icke
må påbörjas inom området utan
igångsättningstillstånd.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift
utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Utskottet hade i samband med propositionen
behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen

a) nr 704 i första kammaren av herr
Torsten Andersson m. fl. och nr 861
i andra kammaren av herr Eliasson i
Sundborn m. fl., i vilka motioner som
var likalydande, hemställdes »att riksdagen
måtte avslå propositionen nr 95
angående fullmakt för Kungl. Maj:t till
viss reglering av byggnadsverksamheten»; b)

nr 705 i första kammaren av herr
Nils Hansson m. fl. och nr 863 i andra
kammaren av herr Nyberg m. fl., i vilka
motioner, som var likalydande, hemställdes
»att riksdagen med understrykande
av vikten av ökad rekrytering av
arbetskraft till byggnadsbranschen med
särskilt sikte på bostadsbyggandets behov
måtte avslå Kungl. Maj :ts förslag
i proposition nr 95 angående ändrad
lydelse av 1 § lagen den 31 maj
1963 om igångsättningstillstånd för
byggnadsarbete»; samt

c) nr 706 i första kammaren av herr
Virgin m. fl. och nr 862 i andra kammaren
av herr Heckscher m. fl., i vilka
motioner, som var likalydande, hemställdes
»att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 95».

Utskottet hemställde, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 704 och
11:861, 1:705 och 11:863 samt 1:706

och II: 862 måtte avslå förevarande proposition,
nr 95.

Reservation hade avgivits av herrar
Göran Karlsson, Svante Kristiansson,
Knut Johansson, Herbert Larsson, Levin,
Johansson i Torp, Svenning och
Hammarberg, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med avslag
å motionerna 1: 704 och II: 861,
1:705 och 11:863 samt 1:706 och
II: 862 måtte bifalla förevarande proposition,
nr 95.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Eftersom lottdragningen
i utskottet den här gången utföll så,
att vi som ville biträda Kungl. Maj:ts
förslag fick gå fram med reservation,
skall jag nu med några ord redovisa
hur jag och vi andra reservanter ser på
denna sak.

Det var ju så sent som 1 juli 1963
som den tidigare lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbete upphörde att
gälla. I stället förutsatte riksdagen att
säsongutjämningen för byggnadsindustriens
arbetskraft skulle bli en angelägenhet
för frivillig samverkan mellan
byggnadsmarknadens parter under aktiv
medverkan från arbetsmarknadsmyndigheternas
sida. Det fanns inom
utskottet vissa betänkligheter mot att
avveckla den tidigare regleringen och

Nr 22

f>9

Onsdagen den 6 maj 1904

Ändrad lydelse av 1 § lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

helt lita på att det hela skulle kunna
ordnas på frivillig väg, men eftersom
givetvis ingen önskar bibehålla någon
form av reglering en enda dag längre
än den är behövlig enades dock utskottet
då om saken. Man ville ge frivilliglinjen
en möjlighet att visa vad
den kunde.

Hur har det nu gått? I stort sett bär
det gått bra på de flesta platser. Man
har genom överenskommelser mellan
byggnadsarbetsmarknadens parter kunnat
klara det mesta. Men en sak kan
man inte klara, och det skall man inte
heller begära, nämligen frågan om angelägenhetsgraderingen
av olika byggprojekt.
Det är ju inte att begära att
man på byggmästarsidan kan behandla
olika kunder på olika sätt; vare sig
det gäller bostadsbygge, varuhus eller
vad det vara må måste man givetvis
behandla alla lika. Detsamma måste ju
gälla den andra sidan, nämligen byggnadsarbetarnas
fackliga organisationer.

Men behövs det då en angelägenhetsgradering?
I de flesta fall och på de
flesta orter behövs det inte. Men i en
högkonjunktur inom byggnadsindustrien
behövs det och kan komma att
behövas på vissa utsatta orter. Förslaget
går ju också ut på att ge Kungl.
Maj :t fullmakt att — endast då allvarlig
brist på byggarbetskraft råder inom
visst område — förordna att under viss
tid igångsättningstillstånd skall krävas
för sådant byggnadsarbete inom område
som är att anse såsom mindre
angeläget från allmän synpunkt.

Är det inte att se spöken mitt på
dagen att, som utskottet gör och som
motionärer från de tre av oppositionspartierna
gjort, se något anmärkningsvärt
och farligt i vad Kungl. Maj :t här
har föreslagit. Alla vet vi ju att det, i
synnerhet i storstadsregionerna, råder
brist på byggarbetskraft. Vi vet också
att kön av bostadssökande i dessa regioner
är avsevärd. Är det då så orimligt
att tänka sig att mindre angelägna
byggen får stå tillbaka för de mera

angelägna, om arbetskraften ändå inte
räcker till allt som man önskar bygga.
Om det skulle betyda att något varuhus
fick vänta någon tid, så klarar säkert
de nuvarande affärerna allmänhetens
försörjning med varor den tiden,
och det skulle kanske rent av kännas
som en lättnad för många av de små
affärsinnehavarna att få ytterligare någon
nådatid. Liksom fallet är med varuhusen
är det många andra byggen
som kan karakteriseras som mindre
angelägna i jämförelse med bostäder.

Utskottet pekar på att samhället med
andra konjunktur- och finanspolitiska
åtgärder kan påverka utvecklingen.
Bland annat pekar man på den restriktiva
långivning som affärsbankerna tilllämpar
på initiativ av riksbanken. Man
hänvisar också till investeringsbegränsningarna
på den statliga sektorn. Ja,
men en stor del av denna sektor utgöres
ju av sådana byggen — sjukhus,
skolor o. d. — som ingen vill rekommendera
att de fördröjes. Och för kreditrestriktionerna
är ju många av de
projekt som skulle kunna tänkas falla
inom ramen för den föreslagna fullmaktslagen
okänsliga. De stora varuhuskedjorna,
de internationella oljebolagen
och andra finansierar sina byggen oberoende
av långivningar.

Herr talman! Jag tycker att Kungl.
Maj:ts förslag är mycket försiktigt, och
då därtill kommer att departementschefen
anger att — något som reservanterna
också understryker — regleringen
icke bör tillämpas i vidare omfattning
än vad det aktuella läget kräver,
så bör kammaren utan betänkande kunna
bifalla propositionens förslag. Jag
yrkar därför bifall till reservationen,
vilket också innebär bifall till Kungl.
Maj:ts förslag.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Den regeringsproposition
som här föreligger beträffande åtgärder
för begränsning av byggnadsverksamheten
inom vissa avsnitt har

Nr 22

Onsdagen den G maj 1964

Ändrad lydelse av 1 § lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

tvingats fram av brist på arbetskraft.
Stora ansträngningar har gjorts för att
flytta folk från andra orter och från
utlandet till arbetskraftsbristorterna,
men likväl kvarstår problemen.

Jag kan själv vittna från en överhettad
zon, Malmö—Lund-regionen, där
man förstärkt byggnadsarbetarkåren på
kort tid med 600—700 arbetare, men
likväl inte kunnat få arbetskraften att
räcka till. I såväl Malmö som Lund har
man ställt tomtmark till förfogande för
provisoriska bostäder till byggarbetskraft,
och förtursrätt har beviljats i
bostadskön i de båda städerna för dessa
byggnadsarbetare och deras familjer.

Vid sidan om dessa åtgärder har det
också satts i gång yrkesutbildningskurser
och omskolningar. I vissa fall har
man till och med låtit två- och treårslärlingar
deltaga i byggnadsarbetet direkt
på arbetsplatserna under erfaren
fackmans ledning för att söka bemästra
den svåra arbetskraftsbristen. Trots dessa
åtgärder har inte den tillgängliga
arbetskraften räckt till för hela produktionen
och resultatet har blivit förlängda
byggnadstider, otillräckligt med arbetskraft
på byggena antingen över hela
linjen av de olika facken eller också
speciellt inom vissa grupper såsom träarbetare,
rörarbetare in. fl. Ingen kan
tjäna på en sådan byggnadsverksamhet,
som förhindrar ett rationellt utnyttjande
av arbetskraften och fördyrar och
försvårar över lag. Den starka efterfrågan
på arbetskraft har också ställt länsarbetsnämnderna
inför svåra uppgifter
beträffande igångsättningstiden och fördelningen
av byggnadsobjekten.

Riksdagen har uttalat en bestämd
önskan om en prioritering av bostadsbyggandet,
och inte minst i den helt
nyligen hållna bostadsdebatten uttrycktes
ju från alla håll önskan om en betydligt
ökad bostadsbyggnadsverksamhet.
Även industrien måste ha en viss
förhandsrätt liksom uppförande av .skolor
och sjukhus.

Regeringen har i detta läge tvingats

vidtaga särskilda åtgärder för att bromsa
byggnadsverksamheten inom vissa
avsnitt. Det kan betyda att en del mindre
angelägna byggnadsprojekt får skjutas
på framtiden, och regeringen har ju
nyligen själv gått i spetsen genom att
inte ge klarsignal för vissa statliga byggen.
Även kommunerna, i synnerhet de
som har brist på arbetskraft, har nödgats
att hårt gallra bland mycket angelägna
kommunala byggen. Avsikten är
att man skall få mera arbetskraft till
den mest nödvändiga byggnadsverksamhet
som jag nyligen nämnt. Denna prioritering
av nödvändig byggnadsverksamhet
skall ske genom en skärpt byggnadsreglering,
som skall ingå i en planerad
fullmaktslag. Åtgärderna bör, med
hänsyn till byggherrarna och de berörda
myndigheterna, inte göras mera omfattande
än vad som fordras för att
främja syftet och ge förtur åt vissa
byggnadsföretag.

Departementschefen har starkt understrukit
att prövning bör ske med
det största hänsynstagande. Om det
inom ett område råder allvarlig brist
på arbetskraft för byggnadsindustrien
skall myndigheterna för viss tid få
förordna, att byggnadsarbete som från
allmän synpunkt är att anse som mindre
angeläget inte får påbörjas inom området
utan särskilt igångsättningstillstånd,
och de prövande myndigheterna skall
vara arbetsmarknadsstyrelsen eller länsarbetsnämnden.
Prövningen kan inskränka
sig till om igångsättningstillstånd
för mindre angelägna projekt kan
lämnas eller inte. Det blir således inte,
som enligt den gamla byggnadsregleringslagen,
behovsprövning för samtliga
projekt. Vidare torde regleringen i allmänhet
kunna begränsas att endast avse
de större stadsregionerna eller mycket
hårt ansträngda bristorter. I propositionen
understrykes mycket kraftigt
att som en allmän förutsättning för att
en ny byggnadsreglering skall träda i
kraft bör gälla att särskilt angelägna
bvggnadsbehov föreligger.

Såsom jag relaterade från en överhet -

Nr 22

Onsdagen den G maj 1964

Ändrad lydelse av 1 § lagen om

tad zon kan man säga att här måste en
ransonering äga rum och en prövning
ske, därest inte stora medborgargrupper
skall förhindras att inom rimlig tid
få fullvärdiga bostäder och därest inte
sjuka och gamla skall berövas möjligheten
att beredas nödig vård till följd
av brist på vårdinrättningar och därest
inte bristen på lokaler för utbildningsändamål
skall försvåra eller omöjliggöra
nödvändig undervisning och utbildning.

Jag vill också till sist understryka
att en alltför knapp tillgång på arbetskraft
kommer att fördyra byggnadsverksamheten
över lag och likaså att
förhindra en i dag synnerligen nödvändig
rationalisering inom industrien.

Som jag tidigare nämnt hade vi för
några veckor sedan en bostadsdebatt
i denna kammare, där det bl. a. krävdes
en betydligt ökad bostadsproduktion.
Talare från flera partier ansag
att man borde sikta till en betydligt
högre siffra än den som återfinns i propositionen.
Jag utgår ifrån att det låg
allvar bakom dessa debattinlägg och
att man i första hand önskade ge bostadsbyggandet
prioritet inom byggnadsverksamheten.
Jag ställer i dag
frågan: Är det meningen att vi skall
söka lösa bostadsbristen och även tillgodose
viktiga behov av industribyggen?
Eller var uttalandena i bostadsdebatten
bara fraser?

Propositionen har ju också tagit sikte
på denna riksdagens inställning. Med
tanke på behovet av att disponera den
tillgängliga arbetskraften på bästa tänkbara
sätt, i synnerhet på bristorterna,
har regeringen sett sig nödsakad att
genom lagstiftningsåtgärder införa en
angelägenhetsgradering av byggnadsprojekten
liksom en framskjutning av
igångsättningstiderna för vissa byggen.

Det har mycket starkt understrukits
i inrikesministerns uttalande att det bör
vara tillgången till arbetskraft som är
avgörande. Reservanterna i utskottet
har också tryckt på detta och fram -

igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

håller att den centrala prövningen bör
kunna ske i byggnadsrådet.

I samtliga motionspar har det uttalats
att det på sina håll, d. v. s. på vissa
orter, kan vara nödvändigt att en del
byggnadsprojekt, framför allt bostadsbyggandet,
industribyggandet samt sjukhus
och skolbyggen lämnas förtur.
Även utskottsmajoriteten har i sitt utlåtande
varit inne på liknande tankegångar.

Jag ber att få citera följande ur utskottets
skrivning på s. 13.

Utskottet skriver:

»Utskottet vill emellertid samtidigt
fästa uppmärksamheten på nuvarande
samhällsekonomiska läge i stort. De
ökade risker för en inflationistisk ut
veckling, som på sistone framträtt, äi
enligt utskottets mening oroväckande
Situationen kan komma att kräva ytterligare
inflationsbekämpande åtgärder,
såsom en hårdare begränsning av de offentliga
investeringarna och tillfälliga
konjunkturpolitiska åtgärder. Med den
byggnads- och bebyggelsepolitik som
förts kan givetvis en kris inträffa för
bostadsproduktionen och andra angelägna
byggnadsobjekt inom exempelvis
näringslivet, sjukvården och undervisningsväsendet.
Erforderliga åtgärder
bör emellertid ges en så smidig utformning
som möjligt och sålunda inte drabba
objekt av mindre samhällsekonomisk
och arbetsmarknadspolitisk betydelse,
såsom exempelvis byggande av
kyrkor och samlingslokaler. I första
hand bör generella åtgärder prövas
även i en sådan krissituation. Utskottet
finner det angeläget, att en skärpt beredskap
hålles mot en befarad inflationsutveckling
och att Kungl. Maj:t i
god tid överväger olika åtgärder till en
samlande lösning, därest inflationstendenserna
under den närmaste tiden
skulle tillta i styrka.»

I dagens tidningar kan man läsa hurdan
situationen är. Den har inte blivit
bättre sedan detta skrivits, snarare
tvärtom.

72 Nr 22 Onsdagen den 6 maj 1964

Ändrad lydelse av 1 § lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag nu sagt och till vad reservanterna
särskilt betonat i sin skrivning samt
vad utskottsmajoriteten i det nyss upplästa
avsnittet framhållit — vilket egentligen
borde ha lett till ett bifall till
propositionens förslag — ber jag att
få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Denna proposition har,
som de båda föregående talarna erinrat
om, mött motstånd från de tre borgerliga
oppositionspartierna. Såväl högerpartiet
som centerpartiet och folkpartiet
har motionerat om avslag på propositionen.
I utskottet har avgörandet
fallit med lottens hjälp. Socialdemokraterna
i utskottet har avgivit en reservation
som herrar Levin och Svenning
nu pläderat för. Jag skall säga några
ord om den reservationen, som i viss
mån är ett rätt märkligt aktstycke.

Reservanterna har, detta sagt mera i
förbigående, inte nöjt sig med att ur
utskottsutlatandet utmönstra själva motiveringen
för avslagsyrkandet utan de
har också till yttermera visso ogillat
och strukit de stycken som utgör referat
av innehållit i motionerna. Hur
man skall tolka detta vet jag inte, men
antingen beror det väl på en särskilt
hårt driven rationalisering eller också
anser herrar Levin och Svenning och
andra reservanter att motionernas yrkanden
är alltför starkt underbyggda,
så att de därför inte vill ha med ett referat
i utskottsutlåtandet.

Reservationen är vidare märklig i så
måtto att reservanternas formuleringar
till förmån för en skärpt byggreglering
är betydligt mindre njmnserade än departementschefens.
Det verkar som om
socialdemokraterna i tredje lagutskottet
skulle ha svårare att förstå betänkligheterna
mot denna lagstiftning än

partikamraterna i regeringen. Inrikesministern
kan åtminstone, enligt skrivningen
i propositionen, tänka sig att
sådana lägen kan uppstå att regleringen
blir verkningslös. Inrikesministern
har talat om att det gäller att ta hänsyn
till den s. k. »funktionella principen»
och vidare — i motsats till reservanterna
— att effekten endast kommer
att bli »marginell». Man kan också
notera att reservanterna hittat på en
motivering som departementschefen
icke alls använt, nämligen att den föreslagna
fullmaktslagstiftningen i viss utsträckning
kan tillgodose lokaliseringssynpunkter.
Jag hoppas att reservanterna
icke med detta avsett att föra
fram argument som på sin tid gällde
för den gamla byggnadsregleringen,
vilken riksdagen övergav för några år
sedan. Det vore, synes det oss, att vrida
klockan tillbaka. Helhetsintrycket
av reservationen är att socialdemokraterna
i utskottet ansett inrikesministerns
motivering vara alltför uttunnad
och att de nu gjort sitt bästa för att fylla
den med en mera påtaglig materia.

Vid ställningstagandet till denna proposition
är det nödvändigt att besvara
ett par frågor.

För det första: Räknade vi, när vi
1961 enade oss om att avskaffa byggnadsregleringen
ett par år senare, med
att den skulle återuppstå på detta sätt
under i stort sett oförändrade förhållanden?
På den frågan vill jag svara
nej. I den kompromissöverenskommelse
som träffades i tredje lagutskottet
1961 och som riksdagen enhälligt antog
talades om bvggnadsregleringendast
som ett instrument för säsongutjämningen
inom byggnadsfacket. Denna
säsongutjämning skulle i stället åstadkommas
genom frivilliga överenskommelser
mellan parterna på byggnadsmarknaden
och under aktiv medverkan
av arbetsmarknadsmyndigheterna.
Någon detaljreglering med prioritering
av vissa byggnadsföretag ville man icke
återinföra; det skulle i så fall ske

Onsdagen den 6 maj 1904

Nr 22

Ändrad lydelse av 1 § lagen om

endast under sådana förutsättningar
som rådde när den gamla regleringen
infördes, d. v. s. »under krig eller av
krig föranledda utomordentliga förhållanden».
Den fullmaktslag som riksdagen
antog var icke heller avsedd som
ett instrument för annat än säsongutjämning.
Det var också därför som den
i princip fick en enhällig anslutning
här i riksdagen. De avvikande meningar
som då förekom gällde tidsperioden
för den automatiska förlängningen och
vissa önskemål om att undanta smärre
arbeten i en- och tvåfamilj shus. Eftersom
jag, herr talman, deltagit i utskottsbehandlingen
av dessa frågor upprepade
gånger under årens lopp vill jag bestämt
hävda att man icke avsett att
återinföra någon form av byggnadsreglering
i ett läge som det nu rådande.

För det andra måste man givetvis
fråga sig om det finns tillräckligt starka
skäl för den föreslagna byggnadsregleringen.
Jag vill hävda att svaret
också på den frågan måste bli nej. Vad
man genom denna komplettering av
lagen vill uppnå är att mindre angelägna
byggnadsarbeten icke skall påbörjas
inom områden där det råder »allvarlig
brist på arbetskraft». Avsikten är då,
som också tidigare har framhållits, att
gynna framför allt bostadsbyggandet.
Vi är naturligtvis alla — det vill jag
starkt understryka —- intresserade av
att pressa fram ett så omfattande bostadsbyggande
som möjligt. Men det är
ingalunda bevisat att man genom den
nu föreslagna lagstiftningen når några
positiva resultat i den vägen. Man måste
nämligen, såsom ett flertal remissinstanser
har påpekat och som även
motionärerna har erinrat om, ta hänsyn
också till de nackdelar som en detaljreglering
för med sig.

T den motion som jag själv har burit
fram i andra kammaren påpekas att
en individuell angelägenhetsgradering
lätt kan drabba även angelägna företag,
»till följd varav förseningar och fördyringar
kan uppstå och resurserna icke

igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

effektivt utnyttjas». Man måste också
räkna med att regleringen kan komma
att försvåra rationaliseringen inom
byggnadsindustrien. Man bör vidare
uppmärksamma att de förutsättningar
som ansetts motivera denna skärpning
i tillståndslagen icke trots vad som tidigare
har sagts från denna talarstol
är lika påtagliga nu som de var vid den
tidpunkt när man började utarbeta förslag
om denna komplettering av byggnadsregleringen.

Bland dem som undertecknat reservationen
befinner sig också ordföranden
i Svenska byggnadsarbetareförbundet,
herr Knut Johansson i Stockholm.
När vi behandlade denna fråga i utskottet,
påpekade herr Johansson att
den aktuella bilden av läget på byggnadsmarknaden
snarast kännetecknas
av en tilltagande brist på arbeten. Som
exempel på detta nämnde han då stockholmsområdet.
Jag vill också erinra
om att den reservanterna närstående
Stockholms-Tidningen häromdagen hade
en artikel med en fyrspaltig rubrik
och där man kunde läsa att Stockholm
hade den största byggarbetslösheten i
landet. Det berättades vidare i denna
artikel att 976 man gick utan jobb i
staden och länet i mitten av april.

Om man för närvarande kan tala om
en situation av det slag som propositionen
bygger på skulle det väl närmast
vara i malmöområdet och möjligen
även något annat område som man i
så fall kunde peka på, men det är väl
troligt att utvecklingen även i dessa
områden kommer att gå i samma riktning
som den vilken enligt herr Johansson
förefinnes i stockholmsområdet. Anledningen
till att läget blivit sådant —
vilket även konstaterades vid utskottsbehandlingen
— är förmodligen att söka
i den kreditpolitik med vissa begränsningar
som bar förts liksom i
de begränsningar som skett i den statliga
och kommunala investeringsverksamheten.
Som ett sakligt skäl för en
bvggnadsreglering av den typ som fö -

3*—Andra kammarens protokoll 196b. Nr 22

Nr 22

Onsdagen den G maj 1964

Ändrad lydelse av 1 § lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

reslagits gäller knappast längre den
brist på arbetskraft inom byggnadsindustrien
som inrikesministern och reservanterna
åberopar.

Man kan naturligtvis också haka sig
fast vid att även i en situation där
»överhettningen» reducerats med andra
åtgärder — d. v. s. en begränsning
av krediter och statliga investeringar
— en viss prioritering till förmån för
angelägna objekt kan motiveras. Reservanterna
pekar på att i den enskilda
sektorn »bl. a. bensinstationer, varuhus
och banklokaler för att nämna några
exempel, kunnat uppföras utan att hänsyn
härvid har tagits till angelägenhetsgraden
medan man på den samhälleliga
sidan har fått avstå från angelägna
byggnadsobjekt». Men frågan är
naturligtvis om man därigenom kan
vinna så mycket att det motiverar en
detaljreglering av det slag som nu föreslås.
Resultatet blir i stället att man
ställs inför bedömningar och avväganden,
som i sin praktiska tillämpning
kan leda till direkta nackdelar.

Reservanterna nämner bensinstationer,
varuhus och banklokaler som exempel
på mindre angelägna objekt. Naturligtvis
kunde man med den föreslagna
lagen hindra en eller annan bensinstation
i något »överhettat» område, men
man kan näppeligen förbjuda all sådan
byggnation, och då ställs man genast
inför den besvärliga och irriterande bedömningen
av vad som är mer eller
mindre angeläget. Effekten blir säkert
i allra högsta grad vad statsrådet
har kallat »marginell».

Detsamma kommer att gälla varuhusen,
som för övrigt spelar en stor roll
i den större funktionella enhet, d. v. s.
större bostadsområde, som det talas om
i propositionen. Jag tror det blir mycket
svårt att avgöra vad som är angeläget
och mindre angeläget. Det är måhända
signifikativt att inrikesministern
i propositionen avstått från att exemplifiera
de mindre angelägna objekten!
Det har varit lättare att tala om
de mera angelägna.

Jag vill i detta sammanhang också
erinra om att man tagit med kyrkobyggen
bland de objekt som man anser
vara mindre angelägna. Jag tror att
meningarna på den punkten är i hög
grad delade. Kyrkobyggen i de funktionella
enheter, som man talar om, spelar
för många människor en oerhört
viktig roll.

Vi som står bakom utskottsutlåtandet
anser att de problem det här gäller
måste lösas med generella metoder och
inte med detaljregleringar. Vi tror inte
att man på den sistnämnda vägen når
något resultat i strävandena att öka bostadsproduktionen,
eller om man så
vill: produktionen i stort inom byggnadsbranschen.
I den mån brist på arbetskraft
föreligger, måste den frågan
lösas genom ökad rekrytering och utbildning.
Vi har redan slagit in på den
vägen. Det har bl. a. starkt framhållits
under den senaste tidens bostadsdebatter,
såväl här i riksdagen som på konferenser,
att vi bör fortsätta med sådana
åtgärder.

Jag vill också peka på angelägenheten
av åtgärder som främjar en förnuftig
lokaliseringspolitik — bedriven
utan att man återuppväcker den byggnadsreglering,
som vi anser att vi bör
avveckla.

Herr talman! Med dessa synpunkter
— till vilka jag också kan lägga att
man kan anföra principiella skäl för
att gå emot denna lagstiftning — ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! I mitt första anförande
nämnde jag — med exempel från en
överhettad zon — vilka åtgärder som
redan vidtagits. Man har fått mellan 600
och 700 arbetare till Malmö—Lundregionen.
Man har igångsatt omskolningskurser.
Man har låtit yngre lärlingspersonal
arbeta ute på byggena.
Man har vidtagit alla åtgärder för att
klara upp det hela. Likväl är man i den
situationen, att man har mycket stor

Nr 22

Onsdagen den G maj 19G4

Ändrad lydelse av 1 § lagen om

brist på arbetskraft, det är risk för överhettning
över huvud taget och risk för
att arbetskraften inte utnyttjas på bästa
sätt därigenom att man har brist på
vissa slag av arbetare och ibland halvbesatt
på byggena. Jag skulle kunna anföra
åtskilliga exempel på detta. Arbetskraftens
betydelse på bristorter kan inte
nog understrykas. Ingen kan vara betjänt
av en sådan politik.

Till herr Nyberg vill jag säga, att det
är alldeles felaktigt att det här skulle
gälla att införa en byggnadsreglering av
den karaktär som vi haft tidigare. Det
har tydligt och klart betonats att det
förslag som nu föreligger är en åtgärd
som bör vidtas med största försiktighet
och med hänsynstagande till vad
som sker på orterna.

Riksdagen har beslutat en prioritering
av bostadsbyggandet — det vill jag
understryka. Inom de överhettade zonerna
finns de största bostadsköerna. I
Stockholm, Göteborg och Malmö motsvarar
de bostadssökandes antal mer än
hälften av alla bostadssökande. Skall
vi då föra en sådan politik, att vi här i
riksdagen ständigt och jämt angriper
bostadspolitiken och påtalar bristen på
bostäder men sedan inte vidtar rationella
åtgärder? Är inte detta en läpparnas
bekännelse här i riksdagen, medan
man i praktiken ingenting gör?

Herr Nyberg säger att det inte finns
några sakliga skäl, men det finns sakliga
skäl, nämligen en allvarlig brist
på arbetskraft. Låt mig bara erinra om
att vi i Lund skall bygga en teknisk
högskola, en handelshögskola, ett stort
sjukhus som är nödvändigt för hela
landstinget. Man är i gång med allt
detta. Detta kommer oundvikligen också
att följas av kravet på bostäder. I
Malmö har vi den största utbyggnaden i
hela landet — det rör sig om en ökning
av över 4 000 människor årligen.
Ständigt och jämt skall industrier byggas
ut. Man kan inte komma ifrån att
se detta problem precis som det är. Industrierna
har inte bostäder med sig

igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

när de kommer till en plats, utan de
måste ha bostäder till anställda. Vi är
inne i en sådan utveckling, att det helt
enkelt är nödvändigt att vidta åtgärder.

Låt mig också säga, att det nu finns
bensinstationer i nästan varje hörn.
Kan man då inte göra ett litet uppehåll
och vänta med tillstånd till sådana? När
vi förra gången hade byggnadsreglering,
gjorde vi ett sådant uppehåll för
skolor, genom att inte bygga gymnastiksalar
i tillräcklig utsträckning. Är bensinstationer
viktigare?

Vidare skulle jag helt kort vilja anföra
att kravet på kyrkobyggen blivit
mycket väl tillgodosett. Kyrkor har
byggts i mycket stor utsträckning, och
man skulle även för sådana kunna tänka
sig ett kortare uppehåll. Därmed är
inte sagt att inte också kyrkor skulle
få byggas efter tillståndsgivning.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Det är i och för sig
märkligt att det har kunnat bli en total
borgerlig samling i utskottet. Centerpartiet
exempelvis bör väl ha litet
svårt att förklara, varför man inte skall
få åstadkomma viss styrning av byggnadsverksamheten,
bl. a. för att påverka
industrilokaliseringen, som i vart fall
brukar ligga de norrländska centerpartisterna
varmt om hjärtat.

Det har ju också förekommit — efter
det att utskottsutlåtandet blev bekant —
missnöjesyttringar från en del centerpartister
mot samröret med högern och
folkpartiet i utskottet. Men dessutom
har det förekommit att även borgerliga
representanter har pläderat för en viss
planmässig fördelning av resurserna till
förmån för ett ökat bostadsbyggande.
Nu vill emellertid de borgerliga utskottsledamöterna
hindra ett ingripande
med sådana syften.

Om det trots allt skulle bli borgerlig
likriktning även i kammaren av samma
typ som i utskottet, kan jag meddela,
att åtminstone den kommunistiska grup -

/6 Nr 22 Onsdagen den G maj 1964

Ändrad lydelse av 1 § lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

pen skall göra vad den kan för att fälla
utslaget till förmån för regeringens förslag.
Vi anser nämligen att man inte
skall ge byggnadsföretagen helt fria
händer att husera som de vill med frågor
om bostadsbyggande och annan
byggnation. Det är just på grund av
slapphet därvidlag som vi har fått det
elände som nu råder på bostadsfronten;
i vart fall är det en av anledningarna
därtill. Därmed är också sagt, att
det enligt vår mening brister inte bara i
fråga om de åtgärder som privata kapitalägare
och privatföretagare har kunnat
bestämma om. Missförhållandena
beror också på dålig planering och dåligt
förutseende och ofta just på en obenägenhet
hos regeringen och andra
myndigheter att fördela resurserna så,
att de mest angelägna projekten kommer
till utförande först.

Det är enligt min mening inte angeläget
att lata lyxvillor för flera hundra
tusen kronor stycket breda ut sig på
det sätt som så vältaligt skildrades i
TV för en tid sedan.

Gentemot herr Nybergs försvar för
fler kyrkbyggen vill jag påstå, att erfarenheterna
hittills mycket klart har visat
att det inte har kunnat ges en vettig
motivering för hundratals av de
kyrkbyggen som har kommit till stånd
under den tid då bostadsköerna ständigt
har ökat.

Det är möjligt att högern och folkpartiet
anser det vara särskilt angeläget
att det i många städer nu uppföres ett
antal nya varuhus, som tränger ut mindre
affärsidkare, men jag vill fråga:
Kunde man åtminstone inte vila på hanen
ett tag? Om regeringen får den fullmakt
som föreslagits och använder den
förnuftigt, är det väl troligt att en del
av de stora butikskedjornas byggen får
anstå en tid och att småhandlarna får
en förlängd nådatid. Jag skall inte yttra
mig om den strukturförändring som
pågår inom näringslivet, men jag hävdar
alldeles bestämt att ingen olycka
sker, om man säger nej till några av

de stora varuhusbyggena för att i stället
satsa mera på bostadsproduktionen.

Förgäves söker man också hos den
borgerliga utskottsmajoriteten efter ett
sakligt alternativ till den art av byggreglering
som nu föreslås. Det är nämligen
inte möjligt att åstadkomma en
förskjutning till förmån för bostadsbyggandet
med de generella medel som utskottsmajoriteten
talar för. På längre
sikt kommer byggnadssektorn naturligtvis
att påverkas genom åtgärder för att
stimulera rekryteringen av byggnadsarbetare
och personell förstärkning av
planeringsorganen, men med detta klarar
man ju inte de akuta svårigheterna,
och det är ju dem det nu gäller. Framför
allt kan man inte lösa problemen
genom generella restriktioner när det
gäller lån till byggnationen. Sådana restriktioner
kan möjligen leda till en
allmän åtstramning av byggnadsverksamheten,
och då är det väl troligt att
vi inte får den effekt i fråga om ett
ökat bostadsbyggande som flera har sagt
sig sträva efter, utan det sannolika blir
väl då, att privata kapitalinnehavare
kommer att dirigera det hela så, att
bostadsbyggandet blir ännu sämre tillgodosett
än det är för närvarande.

Jag hemställer om bifall till reservationen.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Den fråga vi nu behandlar
gäller ju, om regeringen skall
få fullmakt att förordna att byggnadsarbete
av visst slag, som är att anse
som mindre angeläget från allmän synpunkt,
inte må påbörjas inom vissa
områden utan igångsättningstillstånd.
Regeringen får, om propositionen bifalles,
fullmakt att fördela resurserna
och att välja ut de projekt som skall
stå tillbaka.

Det är självklart att det kan inträffa
besvärliga situationer då det gäller
byggnadsverksamheten, och enligt min
mening är det välbehövligt att alla
aspekter på frågan redovisas, så att åt -

Onsdagen den G maj 1904

Nr 22

Ändrad lydelse av 1 § lagen om

gärder till eu samlande lösning kan vidtagas.
Men som jag ser det måste det
till extraordinära förhållanden för att
vi nu återigen skall införa en detaljreglering.
Att i detalj reglera t. ex.
byggande av kyrkor och samlingslokaler,
bensinstationer, garage, varuhus,
parkeringshus, kontorsbyggnader, banker,
kommunala förvaltningsbyggnader,
sporthallar och andra idrottsanläggningar,
enfamiljshus av lyxkaraktär, fritidsbostäder
— det blir, tycker jag, en synnerligen
svår uppgift. Från olika intressenters
sida kommer så många skäl
att anföras för att just de skall erhålla
tillstånd, att jag måste säga att vi nu
bara kan ana dem. Vidare kommer det
att bli en kostsam och besvärlig administration.
I fall som gäller byggnadsbehov
för handeln och servicenäringarna
har jag svårt att komma förbi, att
det här kan bli fråga om ingrepp i näringsfriheten
och i konkurrensen.

I en hel del remissyttranden har förslaget
tillstyrkts, i en del har man förklarat
sig inte ha något att erinra mot
förslaget och i andra har man förklarat
sig inte vilja motsätta sig förslaget.
Men det finns också åtskilliga avstyrkande
remissyttranden. Sålunda har
förslaget avstyrkts av Svenska arbetsgivareföreningen,
Handelns arbetsgivareorganisation,
Sveriges industriförbund,
Sveriges grossistförbund och
Kooperativa förbundet för att nu nämna
en del. I dessa anförs bl. a. att förslaget
innebär en återgång till förhållanden
som rådde under krigsåren och
de närmast följande åren och att det
inte är försvarbart vare sig ur samhällsekonomisk
eller företagsekonomisk
synpunkt. Det har också framhållits att
det inte har en produktionsfrämjande
effekt.

Jag har ingen anledning att betvivla
riktigheten av det uttalande som gjorts
här om att man har ett överhettat område
i Malmöhus län. Men länsstyrelsen
där skriver i sitt remissyttrande, att
förslaget troligen i vissa lägen skulle

inängsättninKstillstånd för byggnadsarbete

kunna innebära förbättrade möjligheter
i ifrågavarande hänseende och att
det därför kan vara bra i ett nödläge.
— Detta kan inte kallas något entusiastiskt
mottagande av förslaget från denna
länsstyrelse. Man förstår, säger samma
länsstyrelse, att det kan uppstå svårigheter
i gränsfall, och länsstyrelsen
hoppas att vid lagens tillämpning hänsyn
skall tas till den funktionella principen.

Länsstyrelsen i Stockholms län säger
att det är svårt att bromsa byggandet
av något visst slags objekt utan att det
får menliga följder på andra områden;
man har nämligen växt ur kläderna på
så många områden. Säger man nej till
byggandet av vissa objekt, kan den erforderliga
restriktiviteten framstå som
oförenlig med strävandena att sörja för
en jämn och harmonisk utbyggnad.

Kooperativa förbundet säger att det
vittnar om en häpnadsväckande omdömeslöshet,
när man räknar handeln
till de mindre angelägna behoven.

Jag har den bestämda meningen, att
det vore mindre lyckligt att genomföra
denna fullmaktslag. Så extraordinärt
kan inte läget bedömas vara, att man
måste återgå till de under krigsåren och
närmast därefter rådande förhållandena.
Jag kan inte ansluta mig till förslaget
att man nu, på grund av en alltför
stor efterfrågan på byggarbetskraft inom
vissa områden, skulle införa denna
fullmaktslag. För övrigt växlar som bekant
efterfrågan. För två år sedan förelåg
en sådan situation, att man fann anledning
att stimulera igångsättande av
arbeten, så att man kunde få sysselsättning
för dem som var verksamma inom
bvggnadsbranschen.

Jag tror inte att man löser dessa problem
medelst detaljregleringar. De som
begär tillstånd och blivit satta, skall
vi kalla det, på väntelistan blir kvar
och önskar alltjämt få bygga och därmed
uppstår ett uppdämt behov.

Vi har kommit in i en situation som
vi måste arbeta oss ur. Vi måste ra -

Nr 22

Onsdagen den C maj 1964

Andrad lydelse av 1 § lagen om lgangsättningstillstånd för byggnadsarbete

tionalisera ytterligare och ägna stort
intresse åt utbildningen av byggnadsarbetare.
Vi måste medverka till att de
ungdomar som önskar ägna sig åt byggnadsbranschen
får lära sig yrket. Den
arbetskraft inom andra yrken som blir
friställd genom rationalisering måste
få tillfälle till omskolning. Det är önskvärt
att de som arbetat i branschen ett
antal år får tillfälle att fortbilda sig och
ta del av nyheter för att på så sätt kunna
bli ännu mer effektiva. Man får inte
heller bortse ifrån att en frivillig samverkan
mellan arbetsmarknadens parter
kan ge resultat. Vi hörde nyss herr
Levin säga, att i stort sett har det gått
bra.

Jag har tidigare sagt att detaljregleringar
bör undvikas. Vi vet hur det var
när vi hade sådana. Det var krångligt
på många sätt. Man kan väl ändå inte
påstå, att vi nu har extraordinära förhållanden.
Det måste bli mycket krångligt
— det vill jag än en gång understryka
—■ med en individuell prövning
av tillstånd att bygga.

Låt mig nämna några exempel. Det
har inom ett visst område byggts ett
antal bostadsfastigheter. Man måste då
också ha affärer där. Vilken skall få
tillstånd att bygga och vilken skall få
avslag? Skall Kooperativa förbundet få
tillstånd att bygga men inte den enskilda
handeln? Man säger att bankkontor
t. ex. är mindre angelägna. Vi behöver
ju ändå bankerna. Jag undrar om Sveriges
kreditbank skall få upprätta bankkontor
eller om t. ex. Göteborgs bank
skall få göra det? Och hur ämnar man
förfara med idrottsanläggningarna, som
är högt prisade såsom värdefulla för
ungdomarna? Det kommer att bli en
mycket svår uppgift att detaljreglera
på även detta område.

Jag har sagt tidigare, och jag upprepar
det, att i vissa lägen kan det vara
nödvändigt att begränsa byggnadsverksamheten.
Men när jag samtidigt påpekat
vad som kan göras på detta område
tycker jag inte att min inställning är

negativ. Jag har nämnt utbildning, omskolning
och samarbete mellan arbetsmarknadens
parter. Därtill har vi, som
tidigare nämnts, en restriktiv lånegivning.
Begränsning av byggnadsverksamheten
kan även genomföras på den statliga
sektorn som ju regleras genom statliga
beslut. Min uppfattning är att man
även i fortsättningen bör använda sig
av dessa metoder för att få balans mellan
tillgång och efterfrågan på byggnadsmarknaden.
Men detta är inte något
negativt alternativ. Det finns också
anledning att ta fasta på vad utskottet
skriver angående lokaliseringspolitiken,
vilken reservanterna också berört i reservationen.
Det kommer säkerligen
inte att bli någon strid mellan regeringspartiet
och centerpartiet när det
är fråga om att föra en aktiv lokaliseringspolitik.
Vi vet att de hastiga förflyttningar
som förekommit då arbetstillfällen
koncentrerats till ett fåtal platser
fört med sig ett oerhört stort byggnadsbehov.
Det behövs bostäder för
dem som flyttar och det behövs givetvis
också anläggningar av annat slag.
Jag anser bestämt, att om en aktiv lokaliseringspolitik
fördes skulle trycket
lätta på de regioner där man nu har en
överhettad marknad.

Sammanfattningsvis vill jag säga: Låt
oss rationalisera inom byggnadsbranschen,
låt oss yrkesutbilda, omskola och
fortbilda, låt oss intensifiera samarbetet
mellan arbetsmarknadens parter, låt
oss begränsa byggnadsverksamheten på
den statliga sektorn där detta kan ske
utan våda och låt oss föra en aktiv lokaliseringspolitik
för att på så sätt lätta
trycket på de expansiva tätortsregionerna.
Till sist: Låt oss få fram alla
aspekter på frågan och få dem redovisade,
så att vi kan vidta åtgärder för
en samlande lösning.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till tredje lagutskottets hemställan
i dess utlåtande nr 30.

I detta anförande instämde herrar
Grebäck, Gustafsson i Kårby, Gomér,

Onsdagen den G maj 19G4

Nr 22

Ändrad lydelse av 1 § lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

Svensson i Stenkyrka, Magnusson i Nennesholm,
Gustavsson i Alvesta, Dahlgren,
Skoglösa, Vigelsbo, Persson i Heden,
Larsson i Luttra, Antonsson och
Andersson i Kniired (samtliga ep).

Herr LEVIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Mattsson nämnde
att jag i mitt anförande hade sagt att
den frivilliga överenskommelsen mellan
arbetsmarknadens parter hade fungerat
tillfredsställande. Ja, det sade jag, men
jag gjorde det tillägget, att en sak kan
man inte klara med de frivilliga överenskommelserna
— och det är orimligt
att begära att arbetsmarknadens parter
skall kunna klara den — nämligen angelägenhetsgraderingen.
För att det över
huvud taget skall kunna bli någon angelägenhetsgradering
måste man ha
denna fullmaktslag.

Av herr Mattssons anförande verkade
det som om han föreställde sig, att
denna angelägenhetsgradering skulle
tillämpas inom praktiskt taget hela landet.
I propositionen säges dock — vilket
ytterligare understrykes av reservanterna
— att det endast är om det
inom något område råder allvarlig brist
på arbetskraft inom byggnadsindustrien
som fullmaktslagen för angelägenhetsgradering
skall kunna tillgripas
för detta område. Jag kan inte förstå
att någon människa kan reagera mot
att om det inom ett område råder allvarlig
brist på arbetskraft den tillgängliga
arbetskraften användes för de nödvändigaste
byggena — och de nödvändigaste
byggena är väl ändå i huvudsak
bostäder.

Herr MATTSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Vad vi nu diskuterar är
väl ändå ett förslag till lag. I det förslaget
heter det: »Råder inom visst område
allvarlig brist på arbetskraft i
byggnadsindustrien, äger Konungen för
viss tid förordna, att byggnadsarbete av
visst slag, som är att anse såsom mindre
angeläget från allmän synpunkt, icke

må påbörjas inom området utan igångsättningstillstånd.
» Det är väl ändå att
betrakta som en fullmakt in blanco?
Regeringen skall alltså få avgöra vilka
objekt som är angelägna och vilka som
är mindre angelägna. Det är häremot
som jag för min del reagerar. Hade man
inskränkt sig till vissa angelägna objekt
hade det kanske varit möjligt för
oppositionen att resonera med regeringspartiets
företrädare om temporära
åtgärder. Men detta är såvitt jag kan
förstå en fullmaktslag utan annat förbehåll
än att det skall bedömas vilka
projekt som är angelägna och vilka som
är mindre angelägna, och Kungl. Maj:t
måste därför t. ex. kunna med stöd av
lagen stoppa vartenda kyrkobygge i de
större städernas förorter.

Herr LEVIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är väl ändå inte,
herr Mattsson, så att man med hjälp av
denna lag skulle kunna stoppa praktiskt
taget alla kyrkobyggen i landet.
Det finns en mycket väsentlig inskränkning
i Kungl. Maj:ts möjligheter att ingripa;
detta skall bara kunna ske inom
områden där det råder allvarlig brist på
arbetskraft i byggnadsindustrien. Då
kan väl inte mer än ett par tre av våra
storstadsregioner komma i fråga.

Herr MATTSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Lagen gör inte något
annat förbehåll än att det talas om sådana
byggnadsprojekt som anses mindre
angelägna från allmän synpunkt, och
såvitt jag kan förstå innebär detta att
regeringen över huvud taget får avgöra
vad som är angeläget och mindre angeläget.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Det är mycket märkligt
att Sveriges riksdag anno 1964 skall
över huvud taget behöva behandla en
sådan fråga som det här gäller. Den tidigare
byggnadsregleringen var motiverad
av krig och krigsfara. Det är nu

Nr 22

Onsdagen den 6 maj 1904

Ändrad lydelse av 1 § lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

inte krig, och vi lever inte heller, såvitt
jag vet, i krigsfara. Det råder inte ett
kristillstånd, utan vi lever i fredstid.
Ändock kommer regeringen med ett förslag
om reglering av byggnadsmarknaden.
Och det är bara ett år sedan den
gamla regleringen upphävdes, något som
var synnerligen motiverat av de negativa
erfarenheter som denna reglering
givit.

Vi borde alla kunna vara överens om
att vårt svenska samhällsliv och näringsliv
måste få utvecklas under de
betingelser som kännetecknar en fri
marknadshushållning. Vi måste låta de
ekonomiska lagarna verka. Om vi i stället
låter samhällsverksamheten präglas
av regleringar, kontroll och statligt förmynderskap,
riskerar vi att uppleva
samma misslyckande som den socialdemokratiska
regeringen gjort på bostadspolitikens
område. Så går det nämligen
när man tillämpar statliga regleringar
som ligger i linje med planhushållningstänkandet.

Herr Svenning framhåller att man
från flera håll i riksdagen tidigare understrukit,
att det måste vidtas alla tänkbara
åtgärder för att öka bostadsbyggandet.
Och så tillägger han att då det nu
föreslås just en sådan åtgärd, borde alla
därom kunna vara överens. Men, bäste
herr Svenning, varför kunde ni då inte
lösa frågan om bostadsbristen under
hela 50-talet när den gamla byggregleringen
var i kraft?

Från högerpartiets sida har vi i motioner
och i utskottsmajoritetens yttrande
av principiella skäl motsatt oss,
att det nu införes en krisreglering på
bostadsproduktionens område. Jag vill i
detta sammanhang närmast beröra några
praktiska frågor.

Man påstår att genom bvggnadsregleringen
skall bostadsproduktionen kunna
öka och dess totala omfattning här i
landet bättre anpassas till arbetskraftstillgången.
Detta har inte på något sätt
bevisats. Vad är det som säger att bostadsproduktionen
kommer att öka bara

därför att regeringen förklarar vissa
byggnadsobjekt såsom mindre angelägna
ur allmän synpunkt? Vilka objekt är
det för övrigt fråga om? En del talare
har gjort vissa uppräkningar, men det
vore mycket intressant att få reda på
huruvida man från ansvarigt håll anser
t. ex. kyrkobyggen såsom mindre angelägna.
Jag tror att det skulle vara mycket
tråkigt för många människor, om
detta visade sig vara förhållandet.

Man har också anledning att fråga
sig, hur dessa s. k. mindre angelägna
byggen påverkar bostadsbyggandets omfattning.
Det har inte lämnats några reella
upplysningar om den saken.

När det gäller byggnadsverksamheten
på handelns område är det överraskande,
att inte statsrådet och reservanterna
har tagit större intryck av vad KF anfört
i sitt remissyttrande. Herr Levin
var visserligen inne på frågan om byggnadsverksamheten
inom handelns område
och de enskilda mindre köpmännens
förhållanden, men jag skulle gärna
vilja veta vad herr Levin säger om KF:s
remissyttrande. KF har som bekant tagit
avstånd från den föreslagna regleringen
och framhåller bl. a., att det är
nödvändigt att tillgodose handelns
byggnadsbehov inom nya bostadsområden.
Det är inte tillräckligt att bygga
bostäder i de nyexploaterade områdena,
utan de människor som flyttar dit
kräver service av olika slag. De nya bostadsområdena
måste, såsom man framhåller,
göras till funktionsdugliga enheter.
Även andra remissinstanser har anfört
liknande synpunkter.

Det är därför verkligen intressant att
få veta hur prioriteringsfrågan skall bedömas
i detta avseende och hur angelägenhetsgraderingen
över huvud taget
skall gå till. Det är inte utan att det hela
förefaller vara i viss mån en lek med
ord. Inrikesministern talar om angelägenhetsprioritering
— ett långt och vackert
ord. Jag skulle vilja erinra om det
begrepp som man använde under 50-talet
när man sade rent ut, att det var

Onsdagen den G maj 1964

Nr 22

Ändrad lydelse av 1 § lagen om

fråga om byggkrångel. Och byggkrångel,
herr statsråd, vill vi inte ha tillhaka.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Cassel
(h).

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Här har nyss talats om
detaljreglering o. d. Men låt oss hålla
oss till vad som sägs i propositionen!
Där är det inte tal om något sådant utan
om ett sätt att klara byggsituationen i
överhettade områden, där man tvingas
ta hänsyn till arbetskraftsbristen och
möjligheten att hålla arbetskraften i
gång på de byggen där det går för att
åstadkomma en tillräcklig rationalisering
och kunna bygga utan alltför höga
kostnader. Det är detta saken gäller.

Det är alltså fråga om att komma till
rätta med ett nödläge. Ett sådant har
redovisats när det gäller Malmö—Lundregionen,
men det kan göras också beträffande
andra platser.

Det talas vidare om att man inte kan
komma ifrån att det måste byggas vissa
butiker i nya bostadsområden. Med i
bilden hör emellertid att det inte är
meningen att hindra sådant. När ett område
skall byggas får man räkna in allt
som måste vara med. Butiker och dylikt
byggs i centrum bland bostadshusen.
Detta måste tas med i resonemanget.

Herr Mattsson och andra säger också
att det måste sörjas för utbildning, förflyttning
o. s. v. Ja, visst skall alla ansträngningar
göras — och det sker redan
nu — för att flytta arbetskraften till
de ställen där den bäst behövs. Det
sörjs också för utbildning och omskolning.
Som jag tidigare har nämnt tar
man även icke utbildad arbetskraft i anspråk
för att klara dagens angelägna
behov.

När allt detta ändå inte räcker till
kan man emellertid inte vänta med ytterligare
åtgärder. Det gäller att klara
upp läget i dag, inte om ett eller två år.

igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

Vi måste handla redan nu för att trygga
bostadsbyggandet på de mest utsatta
bristorterna. Det är detta vi helt skall
gå in för.

Jag finner situationen mycket anmärkningsvärd.
Nyligen har man talat
om vikten av att ta krafttag för att avhjälpa
en misslyckad bostadspolitik,
men i dag är det inte fråga om att klara
bostadsbyggandet utan om att förhindra
ett effektivt bostadsbyggande. Det är
detta jag velat erinra om.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag förmodar att flera
än jag sänder en tacksamhetens tanke
till herr Wennerfors, sedan han nu har
berättat för oss att vi inte befinner oss
i krig och inte heller i krigsfara. Det
var på sitt sätt en nyhet, antar jag.

Herr Wennerfors tycker att det är
mycket angenämt att få veta att kyrkobyggen
kan betraktas som mindre
angelägna, men han fullföljer inte resonemanget.
Mindre angelägna än vad?
Jag ställer frågan till herr Wennerfors:
Om det i Stockholm finns 100 000 människor
som efterfrågar lägenheter —
bland dem kanske nära 10 000 familjer
som saknar egen bostadslägenhet — är
det då angelägnare att bygga kyrkor
eller andra samlingslokaler än att försöka
bygga bostäder? Det är den frågan
ni skall svara på, herr Wennerfors. Ni
skall inte krumbukta er, ty det går inte
i denna debatt. Det är det märkliga med
oppositionen, att den vill tala om annat
och rikta uppmärksamheten på ting som
ligger vid sidan om denna diskussion.

Vi har ingenting emot kyrkobvggandet,
men vi vill väga det mot bostadsbyggandet
och industribyggandet. Vi
vill också väga det mot byggandet av
andra samlingslokaler och institutioner
av skilda slag. Varför? Jo, därför att vi
befinner oss i ett sådant läge, att det på
vissa orter i vårt land inte finns tillräckligt
med arbetskraft. Vi befann oss
i samma situation i fjol sommar. Arbets -

Nr 22

Onsdagen den G maj 1964

Ändrad lydelse av 1 § lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

marknadsstyrelsen redovisade en brist
på 700 byggnadsarbetare i Malmö—■
Lund-området för det pågående och det
planerade byggandet. I göteborgsområdet
saknades mellan 300 och 400 byggnadsarbetare
och i stockholmsområdet
ungefär 200.

Vad blev resultatet av detta annat
än en press på kostnaderna? Kostnadsstegringstendenserna
blev mycket
påtagliga. I den situationen gjordes
ansträngningar för att flytta arbetskraft,
för att utbilda arbetskraft, för
att omskola arbetskraft. Trots allt var
dessa ansträngningar enligt vår bedömning
inte tillräckliga för att undvika en
situation som skulle ha kunnat bli utomordentligt
bekymmersam, och därför
fick vi i praktiken införa en byggnadsreglering.
Vi måste i praktiken införa
en byggnadsreglering på det sättet, att
vi bromsade igångsättningen av statliga
byggnadsföretag. En del av dessa företag
var planerade sedan flera år tillbaka
och färdiga för igångsättning. Vi
fick ha överläggningar med kommunförbunden
och hemställa till kommunerna
i storstadsområdena att de skulle
uppskjuta en rad byggnadsföretag. Denna
byggnadsreglering, som vi införde i
praktiken, blev emellertid ensidig sä
till vida, att den träffade enbart den
offentliga sektorn. Vad är det som säger
att den offentliga sektorns objekt är de
minst angelägna? De skall kunna skjutas
framåt i tiden för att det som är
angeläget, bostads- och industribyggandet,
skall få så mycket arbetskraft som
vi har möjligheter att skaffa fram. Men
skall man i den situationen säga, att
bankhus, varuhus, samlingslokaler,
idrottsanläggningar m. m., hur angelägna
de än i vissa situationer kan anses
vara, inte skall bli föremål för en prövning? De

objekt, som staten förra sommaren
bestämde sig för att skjuta på, var i
Stockholm kontorshus och telebyggnad,
i Stockholms län en rad motsvarande
institutioner, i Malmöhus län en för -

svarsanläggning och ett arbete vid S:t
Lars mentalsjukhus. Jag kan garantera
att upprustningsarbetet vid S:t Lars
sjukhus var utomordentligt angeläget.
Det var skrämmande vårdpaviljonger
som man borde slå ut så snart som möjligt.
Men i det nuvarande läget måste vi
med hänsyn till bristen på arbetskraft
vänta med även detta angelägna byggande.

I Lund skulle man vid universitetet
bygga lärosalar för fysiken, ett efterlängtat
projekt, planerat sedan länge, men vi
måste skjuta på det. I Göteborgs och Bohus
län måste vi uppskjuta byggandet
av elevbostäder vid S:t Jörgen, som behövdes
för att vi skulle få arbetskraft.
Vid Chalmers var en avdelning, som
man planerat sedan fem å sex år tillbaka,
färdig för att äntligen igångsättas,
men vi säger nu nej. I Göteborg måste
vi ytterligare vänta med det husliga
seminariet. Efter det beslutet fick vi en
uppvaktning av en rad kvinnoorganisationer,
som protesterade mot att staten
var så ofin att den uppsköt ett sådant
projekt. Jag erkänner det berättigade
och nödvändiga i att bygga detta seminarium
för lärarutbildning, men här
gäller det att avväga.

De kommuner, till vilka vi riktade oss
med en begäran att de skulle uppskjuta
en del byggobjekt, villfor vår begäran
— i Stockholm för 18,5 miljoner planerade
byggnadsföretag och i Göteborg
för 63 miljoner, däribland samlingslokaler
för 13 miljoner, förvaltningslokaler
för 24 miljoner samt sjukhus och
skolor för 3 å 4 miljoner. I Malmö stoppades
byggen för ungefär 10,5 miljoner,
däribland brandstation, skyddsrum och
gymnastiklokaler. Här var det alltså en
byggreglering i tillämpning.

Nu uppstod en situation där det visade
sig att den lagstiftning, om vilken
vi beslutat, inte var tillräcklig och inte
gav utrymme för en angelägenhetsgradering
av byggobjekten. Det var detta
som inte hade förutsetts. Vi får väl gemensamt
ta ansvaret — regering, ut -

Onsdagen den C maj 1964

Nr 22

Ändrad lydelse av 1 § lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

skott och riksdag. Den nya, fria lagstiftningen
prövades mot bakgrunden
av ett liige, där man kunde förutse att vi
inte alltid skulle ha en kontinuerlig
sysselsättning. För att befrämja en sådan
sysselsättning fattades 1961 års beslut.
Men vi iiade inte förutsett ett läge
där vi skulle få en så uppenbar brist på
arbetskraft i ett överhettat konjunkturläge,
att vi skulle behöva göra en bedömning
ocli säga att vissa företag i ett dylikt
läge ändå måste anses vara mest angelägna,
även om man skulle vilja säga
att alla är angelägna. Men något måste
sägas vara mest angeläget. Det är detta
som man nu tycks alldeles bortse från
när man här talar om en angelägenhetsgradering
och befarar att vi kommer
att ställas inför mycket svåra avvägningsproblem.

Propositionen innehåller ju prioritering
av två viktiga byggnadsområden:
bostäderna och industrien. Bostäderna
behövs ju inte minst i de områden där
vi har en så uppenbar bostadsbrist. Industrierna
behövs därför att de är underlaget
för vår växande ekonomi. Det
tycks helt ha undgått oppositionen, att
man här gett två så viktiga områden förtur
och säger att vi sedan får försöka
bedöma angelägenheten av andra objekt
inom de områden där vi har uppenbar
brist på arbetskraft. Varför är man så
rädd för att ta en sådan bedömning
ad notam? Ingen av de ärade talarna
från oppositionen har velat närma sig
detta problem, säga att det ena är angelägnare
än det andra, utan man har
bara velat smyga omkring problemet
utan att röra vid det. Säg ifrån, herr
Wennerfors, om ni tycker att kyrkor är
angelägnare än bostäder, om ni tycker
att bankhus och varuhus är angelägnare
än bostäder och industrier, och att ni
inte vill vara med om en bedömning
av vad som skulle kunna betraktas som
mest angeläget!

Då säger herr Wennerfors att vi inte
har redovisat att det blir bättre tillgång
på arbetskraft till bostads- och industri -

byggen genom att vi skjuter andra byggobjekt
framåt i tiden. Men jag förmodar
att herr Wennerfors ändå har läst vår
proposition, där vi har redovisat vad
som kan bedömas som mindre angelägna
byggen, och från den utgångspunkten
kan väl herr Wennerfors nå fram
till ett resultat.

Då är frågan, om det i områden med
arbetskraftsbrist i någon större utsträckning
bygges sådana objekt som ligger
inom det fält jag här talat om. Enligt
siffrorna i den byggnadsinventering
som är daterad den 14 februari i år var
i Stockholms A-region 593 byggnadsarbetare
sysselsatta med serviceanläggningar
för biltrafik, 3 430 arbetade med
affärs- och kontorshus, 116 i byggnader
för hotell och restauranger, 288 i kommunala
förvaltningsbyggnader, 143 arbetade
med kyrkor och församlingshem
in. in. och 211 i samlingslokaler in. in.,
sammanlagt sålunda 4 781 man. Samtidigt
var 7 563 man sysselsatta med byggande
av flerfamiljshus i Stockholms
stad och län. Totalt var 36,1 procent av
den sysselsatta byggarbetskraften verksam
i byggen för bostadsändamål i vad
gäller flerfamiljshus. För småhus har vi
ingen bedömning gjord. Och detta är
siffror i ett område och i ett läge, där
det råder så påtagbara brister på bostäder
och arbetskraft!

Är det inte angeläget att försöka inrikta
alla ansträngningar på att få till
stånd ett byggande som är så omfattande
att vi kommer över dessa bristfenomen?
Jo, vi skall hjälpas åt att vidta
alla nödvändiga åtgärder för afl utbilda,
omskola och förflytta arbetskraften. Det
gör vi också nu. Vi har från andra delar
av landet förflyttat 600 byggnadsarbetare
till Malmö—Lund-området från den
1 januari i fjol t. o. in. mars månad i år.
Under samma tid flyttades 450 byggnadsarbetare
till göteborgsområdet och
något över 200 till stockholmsområdet.
Det är de ansträngningar som göres,
och de kan intensifieras ytterligare. Om
det är detta centerpartiet är ute efter,

Nr 22

Onsdagen den 6 maj 1964

Ändrad lydelse av 1 § lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

så säg ifrån det! Vi vill bedriva en aktiv
lokaliseringspolitik och därigenom
minska trycket inom nämnda storstadsområden.

Men det vi nu gör räcker inte. Vi måste
gå snabbare fram för att lösa svårigheterna.
Men det är detta ni inte vill
inse. Jag vet inte vad det är ni där
värjer er emot. Vi är självfallet beredda
att diskutera oss fram till en så smidig
tillämpning av bestämmelserna som
möjligt.

Jag har här velat anmäla det preliminära
förslag till författning som beskriver
de objekt vi har för avsikt att föreskriva
igångsättningstillstånd för, om
lagen antages, och de områden där sådant
tillstånd kan bli nödvändigt, d. v. s.
i huvudsak våra stora tätortsregioner.
Och de objekten är bensinstationer,
parkeringshus, varuhus, lokaliteter som
i huvudsak är avsedda för kontor eller
banker, kommunala förvaltningsbyggnader
och sådana byggnader som helt eller
till huvudsaklig del inrymmer kyrkliga
eller andra samlingslokaler, nöjeslokaler,
sporthallar eller andra idrottsanläggningar
samt enfamiljshus till en
byggnadskostnad som överstiger 250 000
kronor. Detta är det preliminära utkastet
till författningen, och det är den redovisning
ni efterlyst.

I propositionen har också klart skrivits
ut, att när vi nu ger förtursrätt åt
bostadsbyggandet, så måste man däri
också inräkna byggandet av nödvändiga
serviceanläggningar, till vilka man får
räkna skolor samt kyrkliga och profana
samlingslokaler. Vi har ingenting emot
att en bedömning göres av vad som inom
ett område kan anses vara nödvändiga
lokaliteter med hänsyn till områdets karaktär
och omfattning, och att de lokalerna
får byggas. Även andra lokaler kan
betraktas som nödvändiga för att ett bostadsområde
skall kunna fungera.

Denna restriktivitet är inte någonting
som vi är ensamma om här i landet. I
Schweiz står man i samma situation
som vi med överhettade konjunkturer

och brist på byggarbetskraft. Detta har
föranlett förbundsrådet att föreslå parlamentet
att vissa byggen skall helt förbjudas
under ett år framåt. Där inskränker
man sig inte till att ge fullmakt
till förbundsrådet att gradera med
hänsyn till angelägenhetsgraden, utan
man har som sagt föreslagit ett regelrätt
förbud under ett år för byggande av
nöjeslokaler, muséer, utställningshallar,
sportanläggningar, offentliga och privata
förvaltningsbyggnader, fritidsbostäder
och enfamiljshus av viss storleksordning,
bensinstationer m. in. Man har
också föreslagit att även andra kategorier
av icke särskilt nödvändiga byggen
underkastas byggnadsreglering. Där går
man sålunda mycket längre än vad vi
bar velat göra.

Om vi uppnår balans i tillgång ocli
efterfrågan på arbetskraft inom en räjong
— även om det gäller ett tätortsområde
— så finns det ingen anledning
att tillämpa den lagstiftning som vi nu
diskuterar om. Den utgår från vissa
mycket bestämda förutsättningar. Det
verkar nästan som om herr Mattsson
alldeles tappat bort att det förelåg två
mycket bestämda förutsättningar för att
lagen över huvud taget skulle tillämpas,
nämligen att det skall föreligga brist
på arbetskraft och att den skall gälla
endast på vissa områden, där denna
brist är påtagbar. Åtgärderna i Schweiz
har som jag sade tillgripits för att dämpa
överkonjunkturen. På botten av det
förslag som vi lagt fram ligger naturligtvis
också, vid sidan av de allmänna
principer vi resonerat om, förutsättningen
av lokalt uppkommande brist
inom vissa områden, som är mycket
starkt utsatta eller är inne i en expansiv
och kraftfull utveckling.

Jag hoppas att kammaren skall förstå
att motiven för vårt lagförslag inte är åt''
komma åt några byggnadsobjekt, som v
skulle ha någon speciell uppfattning om
och vilja hålla tillbaka. Man måste i
stället vända på saken och säga sig, att
det ändå i vissa situationer är nödvän -

Onsdagen den G maj 1904

Nr 22

indrad lydelse av 1 § lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

digt att fundera över vad som kan vara
mest nödvändigt och angeläget när vi
har hrist pa arbetskraft, material och
kapital. Det är detta vi önskat få tillfälle
att göra genom den lagstiftning som
riksdagen nu ställts inför.

Herr NYBERG (fp) kort genmäle:

Ilerr talman! Herr inrikesministern
sade att vi som talat för utskottets hemställan
på denna punkt på något sätt
skulle ha krumbuktat oss. Jag vill bestämt
bestrida riktigheten av en sådan
karakteristik. Vi har försökt påvisa
nackdelarna av en lagstiftning av det
slag som här förelsås. När vi vägde
nackdelarna mot fördelarna kom vi
fram till att denna lagstiftning icke bör
införas. Jag tror icke man kan kalla detta
för att vi har krumbuktat oss.

Jag begärde närmast ordet med anledning
av att statsrådet tog upp den
bedömning vi gjorde år 1961 i samband
med att vi förberedde en avveckling av
byggnadsregleringslagen. Vi hade icke
förutsett den situation som nu uppstått,
påstår statsrådet. Men vi hade nog
räknat med att det skulle kunna bli en
sådan situation att den dåvarande tillståndsgivningslagen
måste förlängas,
nämligen i händelse av att svårigheter
skulle uppstå att upprätthålla säsongutjämningen
inom byggnadsfacket. Detta
hade vi alltså förutsatt, och det var
också därför vi förra året antog den fullmaktslag
som var avsedd att i vissa lägen
tillgripas för att klara säsongutjämningen.

Vi räknade naturligtvis också med att
det skulle kunna bli skiftande konjunkturer
även i fortsättningen. Men att vi
fördenskull skulle behöva helt eller delvis
återinföra den byggnadsregleringslag,
som vi då beslöt avveckla, hade vi
inte tänkt oss. Jag vill bestämt säga
ifrån att vi icke som läget nu är har tillräckligt
stark anledning att frångå de
synpunkter som vi framförde 1961.

Jag vill även ta upp en annan fråga.
Jag nämnde i mitt första anförande att

»överhettningen» inom stockholmsområdet
enligt uppgift icke skulle vara
lika stark nu som den var när promemorian
utarbetades inom inrikesdepartementet.
Det har alltså inträffat en viss
förbättring av situationen i stockholmsregionen.
Vi har fått sådana uppgifter
från så pass sakkunnigt håll, att jag,
även om jag inte har några siffror till
hands, inte har någon anledning betvivla
uppgifternas riktighet.

Jag har alltså den uppfattningen, att
man även på andra områden där det
råder brist på arbetskraft så småningom
med andra åtgärder kan åstadkomma
den förbättring som eftersträvas. Min
fråga måste alltså bli följande: Om det
nuvarande läget hade varit detsamma
som det som rådde i december förra
året, skulle regeringen under sådana
förhållanden ha framlagt förslag om
den komplettering av fullmaktslagen,
som den nu vill att riksdagen skall
godtaga?

Vidare vill jag fästa uppmärksamheten
på att det blir fråga om två avvägningar
vid denna lags tillämpning.
För det första skall man avgöra om det
på ett område föreligger allvarlig arbetskraftsbrist.
Redan detta är en avvägning,
som kan bjuda vissa svårigheter.
Sedan denna gjorts skall man
vidtaga en angelägenhetsgradering beträffande
byggnadsobjektet. Det finns
enligt min mening all anledning tro,
att det kan bli stora svårigheter och
mycket krångel, som kan motverka denna
lagstiftnings syfte.

Herr WENNERFORS (h) kort genmäle
:

Herr talman! Herr statsrådet låter
inte direkt vänlig i tonen mot mig. Tydligen
har jag trampat på rätt statsrådstå!
Detta kan naturligtvis betecknas både
som ett klavertramp och som en merit.

Denna typ av lagstiftning tillhör väl
ändå kristider och krigstider, och det
var därför jag tillät mig här i kamma -

Nr 22

Onsdagen den 6 maj 1964

Ändrad lydelse av 1 § lagen om igångsättningstillstand för byggnadsarbete

ren framhålla, att vi inte lever i en kristid
och inte heller under krigsfara, och
detta har jag nu återigen påpekat.

Inrikesministern frågade mig om jag
läst propositionen, på vilket jag självfallet
svarar ja. Det har jag gjort med
stort intresse, och det är därför jag
också tar i litet.

Jag finner då anledning att fråga
om statsrådet läst vad utskottsmajoriteten
framhåller i utlåtandet. På s. 12,
efter att ha räknat upp de objekt regleringen
med hänsyn till angelägenhetsgraden
ansetts böra omfatta, säger utskottet:
»Det kan emellertid ej ens på
dessa uppgifter bedömas vilka resurser
i form av arbetskraft och kapital som
tages i anspråk för sådana som mindre
angelägna betecknade projekt.»

Att på det sätt som statsrådet gör föra
in byggandet av kyrkor i en jämförelse
med byggandet av bostäder för de hundratusentals
människor som står i bostadskö
kan inte vara riktigt. Frågan
är i stället: Vad betyder ett eller flera
kyrkobyggen för bostadsproduktionen
i hela dess omfattning? Det är det vi
skall ta ställning till och det är det vi
inte fått veta så mycket om.

Varuhusens försäljning och detaljhandeln
över huvud taget kännetecknas,
som vi alla vet, av omstrukturering och
rationalisering. Skulle vi gå tillbaka till
en annan form av detaljhandel än den
vi nu är på väg mot skulle det behövas
cirka 25 000 människor ytterligare inom
detaljhandeln. Den vägen tror jag
inte vi är beredda att slå in på — i varje
fall är inte RF det.

Herr MATTSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Av statsrådets anförande
anser jag mig ha fått bekräftat att
det verkligen föreligger ett behov av
att få alla aspekter på frågan redovisade,
så att det kan bli en verkligt samlande
lösning.

Statsrådet nämnde att han efter att
ha vägrat tillstånd i ett visst fall hade

blivit uppvaktad. Ja, herr statsråd, det
kommer nog att bli många som uppvaktar
och framför skäl av alla de slag
och säger att detta är angeläget, detta
måste vi göra, o. s. v. om propositionen
bifalles. Om en samlande lösning redovisades
skulle vi få klarare överblick.

Jag vill i detta sammanhang också ha
sagt att en mycket god planering är
nödvändig. Vi råkar, såsom framhållits,
in i skilda konjunkturer, och i en nedgång
måste det finnas möjligheter att
omedelbart igångsätta företag, så att
man slipper vänta medan förberedelser
görs.

Statsrevisorerna har påtalat att det i
samband med konjunkturdämpningen
1957—1959 och under andra halvåret
1962 tyvärr framgick att planeringen
inte var tillräcklig. Även detta problem
bör tas med i bilden.

Sedan är frågan om planeringen nu
är tillräcklig för att man skall kunna
ta människor från företag som man
finner mindre angelägna och i stället
låta dem utföra bostadsbyggande. Jag
är för min del inte övertygad om att
planeringsarbetet har hunnit tillräckligt
långt på det området.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Mattsson sade avslutningsvis vill
jag framhålla att de planer kommunerna
under de senaste åren redovisat till
bostadsstyrelsen rörande bostadsbyggandets
möjligheter innefattar ett bostadsbyggande
på mellan 100 000 och 120 000
lägenheter för åren 1965 och 1966. Planerna
är alltså mycket långt framme.
Frågan är om resurserna finns för att
fylla de behov planerna räknar med.
Vi har inte vågat gå så långt utan stannat
vid 85 000 lägenheter, men vi skall
anstränga oss för att söka öka antalet i
män vi får arbetskraft och andra förutsättningar
därför.

Herr Nyberg har försökt att finna

Onsdagen den G maj 19G4

Nr 22

Ändrad lydelse av 1 § lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

tröst eller döva sitt samvete — vilkel
lämnar jag osagt — genom att framhålla
att det inträtt eu förbättring i
stockholmsområdet; detta hade han fått
uppgifter om. Ja, herr Nyberg, genom
de ansträngningar som gjorts — jag
har redan omnämnt dem — har en ökning
skett i stockholmsområdet. Efter
överläggningar vid jultiden, där vi var
överens om att det måste göras stora
ansträngningar för att få upp bostadsbyggandet
i stockholmsområdet, igångsattes
en kraftig kampanj norr om Dalälven
för att få byggarbetskraft flyttad
därifrån och hit ned. Kampanjen mottogs
inte överallt med förtjusning —
det har vi fått erfara under hand —
men den blev inte resultatlös. Ett par
hundra byggnadsarbetare har flyttat
ned till Stockholm. Den ökning av bostadsbyggandet
här som var målsättningen
för året förutsatte att 350 ä 400
byggnadsarbetare skulle komma hit. Vi
har alltså inte helt lyckats fylla denna
kvot.

Tilläggas skall att ansträngningar nu
måste göras för att söka så skyndsamt
som möjligt öka bostadsbyggandet i
stockholmsområdet från de 12 000—
13 000 lägenheter som byggdes i fjol
upp till minst 20 000. Det blir inte fullt
en fördubbling, men vi är en bra bit
på väg.

Detta är den bakgrund mot vilken vi
skall betrakta vad som sker. Herr Nyberg
säger att det inte kunnat påvisas
att ett ingripande av föreslagen art betyder
någonting. Jo, herr Nyberg, den
reglering om vilken jag talat och som
jag kallat byggreglering sattes in på den
offentliga sektorn i fjol och betydde att
under första kvartalet i år uppsköts
företag inom denna sektor som skulle
ha sysselsatt sammanlagt cirka 800
byggnadsarbetare. För Stockholms stad
rörde det sig om 120 byggnadsarbetare
som eljest skulle varit upptagna av planerade
offentliga byggen.

Här visade det sig att man på det
sättet kan reglera byggnadsverksamhe -

ten. Men jag upprepar: det var en ytterst
ensidig reglering vi tvingades sätta
in därför att vi inte hade andra medel.

Sedan tillåter jag mig att säga att
fortfarande vill ingen från oppositionen
gå in på huvudfrågan om man skatt
försöka en bedömning av vad som är
mest angeläget. Man undviker detta och
tatar om någonting annat. Det är eu
räddhågsenhet som är talande. Man
vill angripa bristen på bostäder och
säger att regeringen inte gör någonting.
Men i ett läge där vi säger: »Vi
skall gemensamt anstränga oss att lösa
dessa problem, genom utbildning och
omflyttning av arbetskraft, rationalisering,
omlokalisering o. s. v., men vi är
medvetna om att dessa åtgärder inte
alltid räcker utan vi måste försöka sätta
oss ner och göra en bedömning av vad
som vid sidan av bostäder kan vara
mest angeläget och vad som kan skjutas
på», då säger man nej och vill tala
om någonting annat. I och för sig är
detta tillräckligt talande.

Herr NYBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är tacksam för att
inrikesministern gav mig svar på den
fråga jag ställde. Han vitsordar att under
de senaste månaderna en viss förbättring
har inträtt i stockholmsområdet.
Däremot fick jag inget svar på
frågan huruvida man i det läge som nu
råder också skulle ansett tillräckligt
starka skäl föreligga för att framlägga
ett förslag om komplettering av lagen
om igångsättningstillstånd. Jag får väl
tolka inrikesministerns yttrande så, att
han även i nuvarande läge anser tillräcklig
motivering föreligga.

Jag har framhållit att man inte kan
vara övertygad om att man genom denna
komplettering av lagen, alltså genom
att delvis återgå till den gamla
byggnadsregleringen, verkligen når de
resultat man här synes eftersträva, nämligen
ökat bostadsbyggande. Här inträder
nämligen samtidigt åtskilliga nackdelar
med en reglering såsom vi från

Nr 22

Onsdagen den 6 maj 1964

Ändrad lydelse av 1 § lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

oppositionens sida på olika sätt har
sökt att exemplifiera.

Nu svarar statsrådet att man har erfarenhet
genom den »byggreglering»
som vidtogs i fjol sommar, och det är
naturligtvis i och för sig riktigt. Men
den restriktionen var ju en annan sak
än den detaljreglering som man här
föreslår. Jag vidhåller att man inte kan
vara övertygad om att med denna lagstiftning
åstadkomma de produktionsfrämjande
åtgärder som skulle leda till
ökat bostadsbyggande. Jag tror att nackdelarna
är så stora att det finns anledning
avslå denna proposition.

Herr WENNERFORS (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill inte gärna att
statsrådets påpekande om att oppositionen
inte hade kommit med några
förslag gällande en bedömning av angelägenhetsgraden
skall få stå obesvarat.
När vi inte tror på denna form av
åtgärder utan tror på helt andra åtgärder
för att öka bostadsbyggandet, då
skall vi inte behöva diskutera den frågan.
Men det är detta som statsrådet
själv måste göra därför att statsrådet
tror på regleringar, vilket inte vi gör.
Vi tror inte på regleringar och vi tror
inte på byggkrångel.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Tillåt mig fästa kammarens
ledamöters uppmärksamhet på att
fortfarande vågar ingen från oppositionen
ta upp frågan vad som kan vara
mest angeläget.

Vi är överens om att vi skall utbilda
mera, omskola, rationalisera, omlokalisera
m. m. Men det räcker inte i det
läge där vi befinner oss nu. För att
åstadkomma en viss angelägenhetsgradering
påtog vi oss en reglering av
den statliga byggnadsverksamheten i fjol
sommar. Var den riktig eller inte? Vi
bedömde den som nödvändig då och
lika nödvändig är den nu. Vi har måst

framflytta igångsättningen av praktiskt
taget alla de företag som uppsköts i
fjol, därför att vi just nu inte har möjligheter
med hänsyn till bristen på arbetskraft.
Då säger vi: Låt oss då väga
mellan bostäder, bankhus, samlingslokaler
o. s. v. Men ni vägrar att över
huvud taget uppta en sådan diskussion
eller göra ett sådant övervägande. Ni
hänvisar till att ni tror på någonting
annat.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Det har väl kanske redan
sagts nog om den här saken, och
jag skall därför fatta mig ytterst kort.
Jag har begärt ordet för att ange motivet
till att jag varit med om att underteckna
motionen 11:863.

Vad som motiverat vårt yrkande om
avslag på förslaget om denna byggnadsreglering
är den, som vi tycker, mycket
viktiga synpunkten, att byggnadsregleringen
så nyligen avskaffats.

Departementschefen säger i propositionen,
att legala möjligheter att tidsförskjuta
igångsättning av enskilda
byggnadsprojekt till förmån för angelägna
allmänna projekt måste skapas.
Departementschefen tycks mena, att
mindre angelägna byggnadsprojekt
skulle komma att få företräde, om vi
inte hade denna reglering.

I sitt senaste anförande sade departementschefen,
att han inte vill ha en ensidig
byggnadsreglering. Jag ifrågasätter
om inte all reglering är ensidig. Jag
tror därför att man bör vara ytterst
försiktig med att återinföra en reglering
som man en gång upphävt.

Jag är alldeles övertygad om att det
finns andra medel att nå goda resultat.
Ett av de medel som oppositionen rekommenderat
är utbildning av arbetskraft
samt en långsiktig och väl avvägd
planering. Kommunerna gör långtidsplaneringar
i den utsträckning det är
möjligt. Och det är fara värt att man
genom en sådan här reglering berövar
kommunerna möjligheterna till sådana

Onsdagen den 6 maj 19G4

Nr 22

Ändrad lydelse av 1 § lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

långtidsplaneringar och på det viset
förhindrar ett byggande som kan anses
vara angeläget.

Men jag skulle också vilja föra in en
annan synpunkt, som jag inte tror har
berörts tidigare. Jag tänker på den rörlighet
när det gäller arbetskraften som
vi har i vårt land, inte minst inom
byggnadsindustrien. Att denna rörlighet
blivit så markant beror inte minst
på att man i anställningsförhållandena
har utnyttjat de förmåner som skapats
genom vissa subventioner. Departementschefen
måste väl ge mig rätt i att
det stora problemet när det gäller byggnadsproduktionen
för närvarande är,
att byggnadsarbetare söker sig till de
orter där de får bättre löneförmåner
och andra favörer, vilket medför svårigheter
för byggnadsverksamheten på
de orter varifrån vederbörande flyttar.
Den svårigheten kommer man inte
ifrån genom den reglering som nu föreslås.

Det har här talats mycket om kyrkobyggandet.
Jag skall inte orda mycket
mer om den saken. De fria kyrkor, som
kommer till i de nya centra som växer
upp, byggs emellertid i sammanhang
med att man bygger bostäder eller hotell.
Jag tycker att det är en angelägen
sak att man parallellt bygger bostäder
och frikyrkor och inte favoriserar det
ena framför det andra.

Herr Svenning sade att det kan vara
motiverat med ett litet uppehåll i kyrkobyggandet.
Jag vill poängtera att det
är angeläget att kyrkobyggandet — jag
tänker då kanske främst på frikyrkobyggandet
— inte kommer bort i hanteringen.
Det är viktigt att kyrkobyggandet
i de tätorter som växer upp inte
sätts i efterhand utan sker jämsides med
det övriga byggandet.

Det kan naturligtvis sägas vara nödvändigt
med en viss angelägenhetsgradering.
Bostadsbyggandet måste komma
i första hand, men jämsides med detta
måste man uppföra de byggnader som
skänker människorna trivsel och som

gör det möjligt för dem att leva på det
sätt som de är vana vid när det gäller
sammankomster, kyrkobesök o. s. v.
Jag anser därför att detta slags byggnader
är mycket välmotiverade, inte
minst med tanke på den verksamhet
som kyrkorna bedriver bland ungdomen.

Jag skall inte säga mer om den här
saken, ty vi är väl alla på det klara med
hur vi skall rösta. Jag ber för min del
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att presentera några siffror angående
dessa omdiskuterade bank- och kyrkobyggen
i de områden som har överfull
sysselsättning.

Jag har gjort den reflexionen, att
både utskottsreservanterna och departementschefen
nästan tycks be om ursäkt
för att de lagt fram detta lagförslag.
Men när jag tittat på dessa siffror,
har jag kommit till den uppfattningen,
att man faktiskt borde ha gått
ännu litet längre. Man skulle faktiskt
ha behövt en diskussion i anslutning
till denna lagstiftning såsom förberedelse
till den diskussion som jag är alldeles
övertygad om att vi får i anslutning
till den lokaliseringsproposition
som regeringen har aviserat till hösten.

Herr Wennerfors sade att det var
fråga om ett eller annat kvrkobygge.
Det har val tidigare nämnts hur många
det kan röra sig om. Jag har fått fram
en del siffror på antalet kyrkobyggen
för tiden 1958 till 1963. Det är inte
fråga om ett och annat kvrkobygge, utan
det är över 700 kyrkobyggen och i genomsnitt
över 100 per år från 1958
och fram till 1963. Då skall visserligen
erkännas att det gäller både statskyrkor
och frikyrkor, och man har inkluderat
församlingshus och krematorier,
men sammanlagt är det dock 700 till
en kostnad av över 234 miljoner kronor.
Till detta kommer sedan om- och

Nr 22

Onsdagen den G maj 1964

Ändrad lydelse av 1 § lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

tillbyggnader på 27 miljoner; det blir
sammanlagt 261 miljoner kronor. Detta
gällde alltså kyrkobyggen.

Banklokaler då? Jo, Stockholm, Göteborg
och Malmö är de ständigt omdiskuterade
områdena. Stockholm har under
åren 1961—1963 fått sammanlagt
21 banklokaler till en kostnad av nära
80 miljoner kronor. Här i Stockholm
ingår då ett femtiomiljonerkronorsbygge
i Hötorgscity för Skandinaviska bankens
räkning. Man kan fråga sig om det
är nödvändigt med dessa banklokaler
när vi har den stora bostadsnöd som
finns i Stockholm och som statsrådet
här talade om. Göteborg har inte fått
så många nybyggnader, endast 3 stycken
till ett värde av 185 000 kronor.

Malmö, som herr Svenning talade om,
har under åren 1961—1963 fått fem
byggnadsprojekt till en kostnad av 3,3
miljoner kronor. Sammanlagt blir kostnaderna
för dessa bankbyggen närmare
83 miljoner kronor. Om man slår ihop
kostnaderna för dessa omdiskuterade
kyrkobyggen under åren 1958—1962,
261 miljoner kronor, med kostnaderna
för banklokaler under åren 1961—1963,
omkring 80 miljoner, kommer man
fram till 341 miljoner kronor.

Jag har bara nämnt dessa två grupper
byggnadsprojekt. Vi har vid så
många tillfällen diskuterat bensinstationerna
och framfört siffror för dessa,
varför jag inte här skall säga något om
dem. Men ställer man siffrorna i relation
till andra byggen måste man fråga
sig hur folk kan hävda den uppfattningen
att man inte skall hålla igen på
dessa byggen när vi samtidigt vet att
det finns över 400 000 bostadssökande
i landet. Vi måste väl ändå komma till
klarhet om att här måste något göras
om vi vill komma någon vart. Jag ber
att få yrka bifall till reservationen.

Herr BERGLUND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Haglund säger att
det byggts ovanligt mycket kyrkor och
kyrkolokaler under den senaste tiden,

men det kan inte jämföras med vad man
har byggt i t. ex. Västtyskland. Detta
krigshärjade land har sedan många år
tillbaka haft ett oerhört stort behov av
även allt övrigt byggande, men man har
där byggt inte mindre än 8 000 sådana
lokaler under de närmast föregående
åren.

I detta sammanhang skulle jag också
vilja säga att det är alldeles riktigt att
vi strävar efter goda bostäder, bättre
och högre standard på dem. Men våra
frikyrkor strävar också efter att tillfredsställa
sitt lokalbehov och förbättra
sina lokalförhållanden. Det är därför
som man har ett ganska stort behov
av att förnya beståndet, så att människorna
skall kunna få besöka sina gudstjänster
i tidsenliga lokaler. Vi måste
ta detta i betraktande när vi tänker på
att en viss utbyggnad måste ske på
detta område.

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Jag har mycket intensivt
lyssnat till de borgerliga partiernas
företrädare i denna diskussion, närmast
därför att dessa, när vi tidigare
har diskuterat bostäder, inte har sparat
på krutet då det gällt att kritisera den
socialdemokratiska regeringens bostadspolitik.
Man har hela tiden klagat över
att det har byggts för litet, att staten
har saknat förmåga att ta ett samlande
grepp över bostadsproduktionen. Man
har klagat över de allt högre produktionskostnaderna
och kommit med en
rad rubriceringar, vilka talar om socialistiskt
fiasko i bostadspolitiken och om
att den socialdemokratiska regeringspolitiken
gjort fiasko o. s. v.

En del försök har gjorts att hyfsa
denna debatt. Dessa försök har gått ut
på att man skulle kunna vara överens
om att det i stort sett varit en framgångsrik
bostadspolitik men att vi måste
öka våra ansträngningar att bygga mera
bostäder i de stora bristområdena. Det
är självklart att man därvid kanske närmast
har tänkt på de storstadsregioner,

Onsdagen den 6 maj 1964

Nr 22

Indrad lydelse tv 1 § lagen om

av vilka Storstockholm utgör ett av de
verkligt stora bristområdena.

Niir det nu framläggs ett förslag om
att öka resurserna för att få fram ett
större bostadsbyggande, vad får vi då
i dag uppleva? Jag betecknar det som
nu utspelas i denna kammare som ett
märkligt skådespel, eftersom det förslag
som regeringen presenterat är försiktigt
avfattat. Det är en begäran att få
vidta en omdisponering av våra tillgängliga
resurser i bristområdena, så
att man kan flytta över mera resurser
till bostadsbyggandet.

Från regeringens sida har bestämt
sagts ifrån att det gäller att tillämpa
byggnadsregleringen i bristområdena.
Jag vill fästa uppmärksamheten på att
när vi tidigare diskuterade dessa frågor
menade några inom socialdemokratiska
partiet att det var ett misstag av riksdagen
att år 1963 släppa byggnadsregleringen.
Jag vill i dag understryka att
det var ett misstag, och därför är regeringens
begäran att få återinföra byggnadsregleringen
väl motiverad.

Om jag tar Storstockholm till utgångspunkt
kan jag nämna, att inrikesministern
under bostadsdebatten här i
december 1963 påpekade att under december
månad året före var 68 procent
av de i staden verksamma byggnadsarbetarna
sysselsatta med en produktion
som icke avsåg bostäder, medan endast
32 procent höll på med ett direkt
bostadsbyggande. Man måste ha skygglappar
för båda ögonen för att inte se
dels att detta är en snedvridning av
resursernas totalanvändning, dels att en
alldeles för liten andel av arbetskraft
och övriga resurser används i det direkta
bostadsbyggandet. Jag håller gärna
med herr Haglund om att regeringen
sannerligen inte behöver ha någon
skamkänsla för att den begär fullmakt
av riksdagen i denna fråga. Denna begäran
är både väl genomtänkt och väl
motiverad och fullmakten behövs för att
få ett ytterligare verksamt instrument
när det gäller att bygga mera bostäder.

igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

En del av de anföranden som hållits
här är verkligen avslöjande. Oppositionen
har i dag chansen att sluta upp
kring ett konkret förslag om att bygga
mera bostäder. Då nöjer sig oppositionen
med att spela ut kyrkobyggandet
mot bostadsbyggandet. Av oppositionens
uppträdande får man en känsla
av att det skulle bli byggstopp i fråga
om kyrkobyggnader och att detta skulle
lända till nackdel även för bostadsbyggandet.
Herr Berglund hävdade i sitt inlägg
att byggstoppet i varje fall inte får
avse frikyrkorna, ty kyrkobyggandet
kombineras där ofta med byggandet av
hotell och bostäder. Däremot verkade
det inte som om herr Berglund hade någon
större sympati till övers för byggande
av statskyrkor.

Hela denna diskussion är en storm i
ett vattenglas. Jag har nämligen inte läst
någonstans eller av något inlägg här fått
uppfattningen att det skulle råda stopp
för uppförande av byggnader av ena
eller andra slaget. Vad det är fråga om
är att sänka takten när det gäller tillkomsten
av sådana byggnader som kyrkor,
bensinstationer, varuhus och banker.
Det kan mycket väl ske utan att det
blir fråga om byggstopp. De resurser vi
förfogar över inom en viss ram flyttas
helt enkelt över till ett aktivt bostadsbyggande.
En sådan målsättning borde
man kunna samlas kring.

Jag blir verkligen irriterad när jag
hör högerns Alf Wennerfors’ tal om att
han närmast grips av tvångstankar inför
ett så försiktigt hållet och, höll jag
på att säga, sympatiskt regeringsförslag
som detta vilket avser att skapa resurser
för att bygga mera bostäder i Storstockholm.
Vi skall nog se till att Storstockholms
bostadssökande till »valläsning»
får väl valda axplock ur de anföranden
som herr Wennerfors byggt upp
riksdagen med i dag.

Herr BERGLUND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Ja, herr Lindkvist, det
ena utesluter inte det andra. Att jag

Onsdagen den G maj 1964

92 Nr 22

Ändrad lydelse av 1 § lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

koncentrerade mig på frikyrkor har
kanske sin förklaring. Just det förhållandet
att man kan bygga en kombination
av frikyrkor och bostäder gör att
hänsyn härtill måste tas vid planerandet
av bostadsområden o. s. v.

Sedan är det inte riktigt att vi vill
placera kyrkobyggandet framför byggandet
av bostäder. Något sådant har jag
aldrig sagt. Vi vill söka samordna byggandet
på ett lämpligt och förnuftigt
sätt så att det ena slaget av byggnadsverksamhet
inte utesluter det andra.

Herr LINDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Av herr Berglunds senaste
inlägg får jag uppfattningen att
det inte kan finnas så stora divergenser
mellan hans ståndpunkt och den som
företräds av den socialdemokratiska regeringen.
Regeringen vill att bostadsbyggandet
skall placeras före kyrkobyggandet
men att man skall åstadkomma
en angelägenhetsgradering. Detta ligger
kanske inom ramen för den uppfattning
som herr Berglund gav till känna
i sin replik.

Herr HANSSON i önnarp (ep):

Herr talman! För undvikande av alla
missförstånd skall jag börja med att
säga att fullmaktslagar i princip inte
hör till det ordinära utan endast skall
tillgripas i särskilda situationer. Den
begäran som föreligger i dag har jag
sett mot bakgrunden av vår strävan att
föra en aktiv konjunkturpolitik med
den fulla sysselsättningen som mål. Jag
vill erinra om att det på hösten 1962 förekom
diskussion inom bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen
rörande ett generellt
frisläppande av investeringsfonderna.
Det diskuterades såsom en åtgärd att
möta den befarade nedgång i konjunkturerna
som man trodde skulle komma
under den då instundande vintern och
under sommaren 1963. Jag anförde en
avvikande mening vid arbetsmarknadsstyrelsens
behandling av ärendet och
framhöll i en reservation att det i varje

fall var otänkbart att under då rådande
omständigheter — omständigheter som
nu är än mera markanta — släppa investeringsfonderna
fria i expanderande
områden. Min uppfattning har blivit besannad
genom den utveckling som skett
därefter.

Att vintern 1962—1963 var en dålig
byggvinter vet vi om. De gick inte att
förutse detta och det kan också anföras
som försvar för den injektion som
gjordes något för sent och delvis kom
att sammanfalla med ett nytt konjunkturuppsving.

Det har blivit en överhettning, som
man vanligen kallar det. I såväl utskottsutlåtandet
som reservationen säger
man, att det är risk för nya inflationsimpulser.
Vad man tvistar om, det
är på vilket sätt och med vilka åtgärder
man skall försöka bemästra denna
utveckling. Jag tolkar talesmännen för
såväl utskottet som reservanterna så,
att man bör vidta åtgärder, som verkar
på lång sikt. Man vill ha ökad rationalisering
av byggandet. Man vill ha intensifierad
byggnadsforskning. Man vill ha
bättre teknikerutbildning. Detta kan
man väl vara överens om.

Av den förda debatten har jag fått det
intrycket att man har haussat upp motsättningarna
till en helt annan storleksordning
än de verkligen har. Man
har velat föra över dem på det principiella
planet.

Här är regeringen ute i ett ärende
och ropar på hjälp av riksdagen i en
besvärlig situation. Anledningen är delvis
sådana åtgärder som kanske inte
borde ha vidtagits och som regeringen
inte heller kan skylla ifrån sig — men
läget är detsamma. Men man skall inte
göra denna sak märkvärdigare än den
i det stora hela är. Det är fråga om en
partiell byggnadsreglering — inte någon
allmän, som ju vore onödig. Såsom
jag ser det, är det en nödvändig
kortfristig åtgärd i väntan på mera
långsiktigt verkande åtgärder. Utskottets
alternativ är att vi i stället skall

Onsdagen den G maj 1964

Nr 22

Ändrad lydelse av 1 § lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

lösa problemen med generella metoder
— och jag förmodar då också finansiella,
som kan betyda ytterligare
skärpta kreditrestriktioner gentemot
dem vi i dag har och kanske också
medföra höjda räntekostnader, vilka
skulle drabba människor som inte alls
investerar.

Herr talman! Här har sagts mycket
nog i detta ärende. Vad som behövs i
dag är inte den fullmakt som regeringen
har begärt, d. v. s. en icke tidsbestämd
sådan, utan jag har fattat det
så, att vad som behövs är en tillfällig
hjälpåtgärd som riksdagen skall bevilja
regeringen.

Därest reservationen skulle vinna
kammarens bifall, i likhet med vad som
skedde i första kammaren, ber jag mot
bakgrunden av det jag nyss anfört att
få yrka att bestämmelsen om ikraftträdande
får följande lydelse: »Denna lag
träder i kraft dagen efter den, då lagen
enligt därå meddelad uppgift utkommit
från trycket i Svensk författningssamling,
och gäller t. o. m. den 31
december 19G5.» Jag ställer yrkandet i
förhoppning om att man vid den tidpunkten
inte skall behöva förlänga lagens
giltighet.

Herr NYBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte alls ta
upp någon polemik med herr Hansson
i önnarp. Som alla har hört, ställde han
ett ändringsyrkande. Vad jag befarar,
det är att om man inför denna lagstiftning
— även om den blir tidsbegränsad
— har man icke uteslutit riskerna för
att den kan ytterligare förlängas och
bli permanent. Vi har alldeles nyss av
herr Lindkvist fått veta att det finns
en del socialdemokrater — hur många
nämnde han icke — som anser att det
var ett misstag att slopa byggnadsregleringen
1961. Jag förmodar att herr
Lindkvist fortfarande har den meningen
att det var ett misstag och att han
fortfarande vill återinföra byggnadsregleringen
— av allt att döma i dess

gamla form. Mot denna bakgrund är
jag tveksam om man bör stödja det yrkande
som herr Hansson i önnarp har
framställt.

Att herr Lindkvist nu har angripit
oppositionspartierna på det sätt han
gjort, det kanske inte är så egendomligt.
För en tid sedan angrep han också
finansministern från denna plats och
fick då en tillrättavisning, som kanske
inte blev särskilt uppskattad. Han anmärkte
på att kreditrestriktionerna
skulle komma att minska bostadsbyggandet.
Låt mig bara erinra om att, såvitt
jag inte tagit miste, har finansministern
i den kompletteringsproposition,
som just har lagts på riksdagen
bord, förklarat att man skall hålla byggnadsprogrammet,
85 000 lägenheter,
1964 trots kreditrestriktionerna.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! I anslutning till herr
Hanssons i önnarp förslag och hans
uttalande i övrigt vill jag bara anföra,
att jag har uppfattat det så, att han i
princip kommer att vara med om ett
godtagande av byggnadsregleringen för
att det skall bli tillfälle att pröva den
under viss tid. Jag vill å regeringens
vägnar deklarera att vi ingenting har
emot att göra regleringen tidsbegränsad
för att få tillfälle att pröva den.
Självfallet förbehåller vi oss att vända
oss till riksdagen på nytt, om erfarenheterna
blir så goda och läget är sådant,
att vi finner att regleringen behöver
förlängas.

Jag skulle därför vilja rekommendera
andra kammarens ledamöter att godta
propositionen med det tillägg, som
herr Hansson i Önnarp har föreslagit.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Herr statsrådet har
gång efter annan sagt att talare från
oppositionen inte har velat vara med
om att göra denna angelägenlietsgrade -

Nr 22

Onsdagen den C maj 1964

Ändrad lydelse av 1 § lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

ring, d. v. s. inte velat säga vad de tycker
är mest angeläget.

Det är väl ingen svårighet att säga
att det är angeläget att bygga mera bostäder
där bostadsbristen är svår; det
har statsrådet också haft mycket lätt
för i sin proposition. Men svårigheterna
för statsrådet har ju varit att tala
om var dessa begränsningar skall sättas
in, för att man skall vinna den ökade
tillgången på framför allt arbetskraft
för att klara bostadssituationen.

I sitt huvudanförande sade statsrådet
att det finns en redovisning i propositionen.
Jag hade inget minne av
det. Jag har emellertid nu hämtat den
och läst den återigen, men i propositionen
finns ingen exemplifiering, vare
sig i departementschefsuttalandet eller
i referatet av departementspromemorian,
som har varit ute på remiss. Att
det här talet om kyrkor, bensinstationer
o. s. v. kommit upp i debatten beror
väl på att utskottets ledamöter och de,
som haft tillfälle att ta del av departementschefspromemorian
i annat sammanhang,
den vägen har blivit orienterade
om var man skall sätta in dessa
åtgärder.

Är det tidsnöd eller är det någonting
annat som har föranlett denna ordning?
Det är uppenbart att det åtminstone
råder tidsnöd i inrikesdepartementet.
Såvitt herr Haglund var riktigt underrättad
fick vi meddelande om att lokaliseringspropositionen
skulle framläggas
först till hösten. Det var alltså angeläget
för statsrådet att i dag tala om hur
man i departementet hade tänkt sig att
utforma denna författning för de områden
som skulle falla under en reglering.
Det var angeläget att i dag ge offentlighet
åt detta. Men hade inte riksdagsarbetet
underlättats mera genom att sådan
offentlighet lämnats i samband
med propositionen? Vad regeringen
där kräver är en fullmakt in blanco.

I propositionen står att »vad som
skall hänföras till mindre angelägna
byggnadsobjekt inte kan bestämmas en

gång för alla». Därför bör det få ankomma
på Kungl. Maj :t att med hänsyn
till den rådande situationen på bostadsmarknaden
och övriga inverkande
förhållanden välja ut dessa objekt.

Låt mig ställa en fråga, som inte tidigare
belysts, i varje fall inte från
statsrådsbänken: Har man inte i Kungl.
Maj :ts kansli möjlighet att se närmare
på upprättade stadsplaner? Om det visar
sig att det har blivit för mycket
kontor, bankhus och varuhus o. s. v.
exempelvis i Stockholms city, så att
man anser att dyrbar mark i city blivit
felaktigt utnyttjad, hade man då inte
haft möjlighet att ingripa? Hur är
det på planläggningssidan? Är det inte
där som de stora bristerna ligger?

Låt mig ställa ytterligare en fråga.
Om jag rätt fattade vad statsrådet läste
upp ur förslaget till förordning så skulle
lvxvillor, som kostar mer än 250 000
kronor, komma att omfattas av denna
reglering. Men hur skall man uppfatta
det? Innebär det att samtliga som vill
bygga sig en villa inom dessa områden
först skall låta höra av sig för att få
tillstånd? Om det sedan visar sig att
byggnadskostnaderna uppgår till 250 000
kronor eller däröver, så skall beslut
fattas, huruvida dessa villor skall få
byggas eller inte. För att kontroll skulle
kunna utövas över byggandet av dessa
lyxvillor skulle alltså samtliga egnahemsbyggare
behöva underkasta sig
detta krångel. Eller förhåller det sig
så, att ett bygge måste anmälas endast
ifall man bedömer att det kommer att
kosta mer än 250 000 kronor? Det finns
såvitt jag förstår fortfarande möjlighet
att vara optimistisk och räkna med
240 000 kronor. Om det sedan skulle
visa sig att huset kostar 275 000, så kan
ju ingen människa göra någonting åt
det, eftersom kostnadsfördvringar kan
ha inträtt.

Reservanterna har beskyllt utskottsmajoriteten
för att uttrycka sig dunkelt,
men nog tycker jag att man är
väl dunkel när man i reservationen

Onsdagen den G maj 1904

Nr 22

Ändrad lydelse av 1 § lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

skriver: »Genom den föreslagna fullmaktslagstiftningen
kan också i viss
utsträckning lokaliseringssynpunkterna
tillgodoses. Om byggnationen helt får
utvecklas utan några åtgärder från samhällets
sida, är det risk för att mindre
attraktiva områden kommer i en sämre
ställning än vad som nu är fallet i
förhållande till de mera expansiva orterna.
Detta kan medföra att arbetskraften
i ännu snabbare takt än nu lämnar
avfolkningsområdena, varigenom
ytterligare svårigheter skapas.»

Lokaliseringssynpunkter har också
anlagts på frågan av herr Holmberg,
som var förvånad över att vi i centerpartiet
inte hade biträtt denna fullmaktslagstiftning.
Men hur är det? Om
man nu bygger en kyrka eller en idrottsplats
eller en simhall eller t. o. m. en
bensinstation, innebär då detta någon
folkökning på platsen? Drar detta byggande
mera folk till tätorterna?

Såvitt jag begriper drar det inte till
sig någon enda människa. Men statsrådet
har själv sagt, och även reservanterna
anser, att till de angelägna objekten
■—- d. v. s. de som skall ha förtur
— är vidare att hänföra industrianläggningar.
Det rimmar ju rätt bra
med de åtgärder som regeringen har
vidtagit under den senaste tiden. Jag
tänker på att man ur investeringsfonderna
släppte loss 90 miljoner kronor till
Göteborg. Investeringsfondslagstiftningen
har fått den utformningen — genom
beslut här i riksdagen -— att dessa medel
skall användas för att stimulera
konjunkturen, och då skall man väl
lösgöra dem för att få fart på hjulen
igen. Är det verkligen ett behov av att
stimulera konjunkturen i Göteborg?
Kommer man inte att den vägen kraftigt
öka efterfrågan på byggarbetskraft?
Det som har hänt är väl egentligen jämförbart
med att en brandchef slår bensin
på en brasa. Hur många motstridiga
åtgärder skall regeringen få vidta i detta
sammanhang? Man skall alltså, såvitt
jag förstår, ha rätt att i strid med riks -

dagens intentioner då beslutet fattades
»ösa på» med 90 miljoner. Inrikesministern
meddelade dessutom i den debatt
där dessa siffror redovisades, att sådana
diskussioner fördes på flera områden,
hör att få bukt med den överhettning
som dessa åtgärder skulle kunna medföra
behöver man en fullmaktslag för
att kunna begränsa byggverksamheten
på andra områden. Hur en verksamhet
av den karaktär som bedrives av regeringen
skulle kunna ha något positivt
inflytande på lokaliseringspolitiken
övergår i varje fall mitt förstånd.

Jag ber med det anförda att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Fälldin har liksom
även ett par andra talare försökt diskutera
någonting annat. Han talade om
stadsplanefrågan, han undrade om det
inte är dyr mark man bygger på etc.
Menar herr Fälldin att man skall bygga
bostäder på den mark i Stockholm som
kostar 10 000 kronor per kvadratmeter?
Vad skulle det bli för bostadshyror i
dessa lägenheter? Det är ett orimligt resonemang
herr Fälldin för. Det går inte
att använda sig av en sådan debattteknik.
Vi granskar naturligtvis stadsplanerna,
men det är kommunernas sak
att göra upp sina stadsplaner och få dem
fastställda. När stadsplanerna sedan
skall ges innehåll vill vi emellertid ha
tillfälle att begränsa en del av byggnadsobjekten.

Sedan berörde herr Fälldin lokaliseringspolitiken
i allmänhet. Han talade
om Volvos investeringsmedel och undrade
varför Volvo fick bygga i Göteborg.
Anledningen var att Volvo samtidigt
förpliktade sig att investera 13 miljoner
i Arvika och att bygga en ny industri i
Bengtsfors, där ett 150-tal man stod utan
arbete. Men det glömmer herr Fälldin
bort. Det passar inte in i diskussionen
att staten här verkligen bedriver en aktiv
lokaliseringspolitik med de medel

Nr 22

Onsdagen den 6 maj 1964

Ändrad lydelse av 1 § lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

som står till buds. Är det detta som är
obehagligt för centerpartiet, så säg
ifrån! Ni tycks vara villiga att varannan
vecka fråga när lokaliseringspropositionen
kommer och att framställa frågor
om den aktiva lokaliseringspolitiken.
Men de åtgärder som vidtagits inom
ramen för vad som är möjligt vill ni
inte diskutera. Genom vederbörande
skogsägarföreningars besked gavs inga
garantier om virkesleveranser, när riksbanken
förfrågade sig om möjligheten
att överta ett företag i Bengtsfors, och
därmed stoppades detta projekt. Det
kanske var rimligt, men jag konstaterar
att det dock var skogsägarnas besked
den gången som omöjliggjorde den utbyggnad
som planerades. Nu har frågan
lösts på annat sätt, genom att avtal träffats
med Volvo. Anser herr Fälldin det
felaktigt att Bengtsfors fick en industri
och att Arvika fick en tillbyggnad till
sin industri?

Beträffande redovisningen har vi i
propositionen nämnt vad som enligt vår
bedömning är angelägna byggprojekt,
nämligen bostäder och industribyggnader.
Sedan har utskottet framhållit —
jag kanske sade fel tidigare och sade
propositionen, jag avsåg givetvis utlåtandet
— att av handlingarna framgår
vilka projekt som skulle kunna
komma i fråga, och utskottet räknar
också upp dem. Jag har även redovisat
hur den preliminära författningstexten
ser ut och vilka objekt som kommer i
fråga. Kammaren har sålunda fått en
god kännedom härom.

Herr FÄLLDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Inrikesministern beskyllde
mig för att använda mig av en
debatteknik som skulle ställa problemet
på huvudet och frågade om vi kunde
bygga bostäder på mark som är så dyr.
Innebär det då, herr inrikesminister,
att vid varje tillfälle då markpriserna
blir höga kommer den fullmaktslag som
regeringen nu begärt inte att användas?

Skulle det vara så enkelt att om man
lyckas trissa upp markpriserna står regeringen
tomhänt igen beträffande
bostadspolitiken ?

Beträffande Volvos investeringar i
Arvika och Bengtsfors vill jag framhålla
att i Arvika hade företaget egna utbyggnadsprojekt
på gång. Där var det
helt i enlighet med undantagsbestämmelserna
att investeringsfondens medel
fick användas. Men i vilken turordning
rent tidsmässigt kom besluten om 90
miljoner i Göteborg och 4 miljoner i
Bengtsfors? Är regeringens inställning
till lokaliseringspolitiken sådan att den
betraktar Volvos investering av 4 miljoner
i Bengtsfors som en så enastående
uppoffring av Volvo att regeringen är
beredd att i strid mot alla konjunkturbedömningar
ur investeringsfondens
medel — som alltså fått avsättas på skattemässigt
sett förmånliga villkor — släppa
till 90 miljoner i Göteborg? Är det så
man ser på denna problematik på regeringshåll? Jag

vill också något beröra vad inrikesministern
sade om skogsägarnas negativa
inställning. Vi har fått klart besked
om att bondeskogsbruket sköts lika
bra som annat skogsbruk. Det går ju
inte att få fram mer än vissa kvantiteter
på den areal som står till förfogande. Om
dessa kvantiteter redan är upptagna vore
det ohederligt att ingå avtal om att
leverera dem. Man måste ha fast underlag
att stå på. Alla som satt sig in i frågan
vet — och det tror jag inrikesministern
blev upplyst om under debatten i
första kammaren — att det inte fanns
några förutsättningar att lämna de garantier
man krävde. Jag tror inte att
man skall låta någon skugga falla över
skogsägarföreningarna. Deras insatser
i detta syfte t. ex. i Jämtland visar deras
strävanden.

Man har tänkt att i Västerbottens inland
skapa en industrienhet. Men där
behöver man visst använda virke från
de statliga skogarna. Hur är det med
villigheten att släppa till virke där, om

Onsdagen den (i maj 1904

Nr 22

Ändrad lydelse av 1 § lagen om igangsättningstillständ för byggnadsarbete

vi nu skall tala om att tillgodose olika
industrienheters behov av virke?

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! Några inlägg i denna
debatt föranleder mig att söka komplettera
diskussionen om kyrkobyggnaderna
en smula. Det förefaller som om
de som här talat varmt för kyrkobvggen
av den anledningen att de var angelägna
om att kyrkobyggena skall kunna
fortgå obehindrat skulle vara emot den
lagstiftning som här föreslås, medan de
som försvarat en byggnadsreglering har
talat emot kvrkobyggande och gjort gällande
att det förekommit ett överdrivet
sådant byggande. Man har förefallit
indignerad över att ett par hundra miljoner
kronor skulle ha använts för kyrkobyggande
under en period av sex ar
till och med 1903.

När jag har lyssnat till dessa olika
stämmor har jag funnit det svårt att ansluta
mig till någon av dem. Enligt min
uppfattning är situationen på bostadsmarknaden
nu sådan att den innebär
något av en katastrof för icke små grupper
i våra allra största tätorter och storstäder.
Under sådana förhållanden kan
jag personligen inte finna det vara möjligt
att gå emot att det här sker en koncentration
av krafterna för att få till
stånd ett ökat bostadsbyggande under
de närmaste åren. Innebörden av denna
lagstiftning är enligt min uppfattning
att man för en begränsad tid samlar
krafterna på det område där detta iir
mest angeläget. Det skulle då vara ganska
olyckligt, om vi, som vill ha kyrkobyggen,
i ett sådant läge framträder och
visar oss så litet intresserade av att lösa
det väsentliga problem för våra medmänniskor
som bostadsfrågan utgör, att
vi går in för att behovet av kyrkobyggen
till varje pris skall tillgodoses i oförändrad
omfattning på bekostnad av de
andra angelägna behoven.

Jag vill göra några kompletteringar
till de sifferuppgifter angående kyrkobyggen
som här lämnats och sedan även
4—Andra kammarens protokoll 196b. Ä

framställa några förhoppningar i fråga
om regleringen. Först bör det observeras
att de 234 miljoner som nämnts
här avser sex är. Det betyder att det
genomsnittliga byggandet motsvarat omkring
40 miljoner kronor per är. I detta
belopp liar emellertid ingått inte bara
byggande av kyrkor utan även av kreinatorier,
och det är att märka att varje
krematorieanläggning varit väsentligi
dyrare att bygga än en kyrka eller ett
församlingshus i genomsnitt. Krematorieanläggningarna
har tagit i anspråk
12 procent av summan 40 miljoner per
år. Vidare ingår i summan församlingshus
med pastorsexpeditioner samt
mängder av ungdomslokaler. Det är alltså
inte bara kyrkor det är fråga om.
Om jag trots detta lägger ihop hela summan,
motsvarar den inte mer än omkring
en procent av vad byggnadsverksamheten
kostat de berörda åren. Man
skall vidare erinra sig att under 10 år,
nämligen 1938—1948, förekom det praktiskt
taget inget byggande av kyrkor
och liknande. Under de närmast följande
åren skedde ett ganska begränsat sådant
byggande. Det fanns alltså ett uppdämt
behov som tog sig uttryck i den
byggnadsverksamhet som ägt rum de
senaste sex åren.

Vidare bör man tänka pa att det sker
en mycket omfattande flyttning inom
vårt land, vilket motiverar denna byggnadsverksamhet.
Man har nämnt olika
siffror i detta sammanhang, men det
torde i varje fall vara ungefär 500 000 ä
600 000 människor som årligen flyttar
interkommunalt och inom kommunerna.
Samtidigt har mängder av kyrkobyggnader
ute på den svenska landsbygden
konnnit att stå mer eller mindre öde.
Det är ett problem för framtiden att försöka
finna ut vad man skall göra med
dem. Som ett exempel på detta kan jag
nämna att jag för några veckor sedan
fick höra talas om att det på Kållandsö
i Skaraborgs län finns en kyrka som
rymmer över 1 100 personer. Kållandsö
var en gång i tiden en blomstrande, folk22 -

Nr 22

Onsdagen den 6 maj 1964

Ändrad lydelse av 1 § lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

rik bygd, men i dag bor där endast 198
personer. Var är människorna? De har
flyttat bl. a. till Göteborg och till Stockholm,
och de har väl fört med sig samma
behov och önskemål som de hade
när de bodde på Kållandsö. Det är alltså
inte fråga om att speciellt tillgodose
»kyrkliga intressen» i detta sammanhang.
Det gäller helt enkelt att förse
samma människor med samma möjligheter
som de hade innan de flyttade.

Till sist vill jag framställa ett par
önskemål vad beträffar handläggningen
av de ärenden som omfattas av denna
reglering. Det har redan sagts att det
inte skall bli ett idiotstopp på detta område.
Jag tycker nog att det är en avsevärd
skillnad mellan samlingslokaler av
skilda slag å ena sidan och bankpalats
och bensinmackar i större antal än som
erfordras å andra sidan. I fråga om samlingslokaler
av skilda slag förhåller det
sig dock så att människor tillhörande
olika sammanslutningar behöver dem.
Jag anser inte att man skall bygga en
kyrka eller en samlingslokal som inte
blir använd av människorna, men som
regel blir dessa lokaler det. Vi bör beakta
att det kan innebära stora sociala
vådor att bygga en bostadsöken — vi
har vissa erfarenheter därav från Stockholms
södra förorter — där man länge
hade stora gärden som en gång skulle
bli centra men där det inte fanns några
platser där människor kan samlas. Mycket
angelägna kyrkor och samlingslokaler
bör alltså även med den föreslagna
regleringen kunna byggas. Det kan finnas
anledning se till att ett vakuum blir
fyllt.

Så länge som bostadsnöden är så stor
som nu, är det alltså rimligt att det sker
en prioritering av bostadsbyggandet och
att andra ändamål får under en begränsad
tid stå tillbaka för bostadsproduktionen.

Men den omständigheten att eu del
byggande av kyrkor och .samlingslokaler
alltså kan komma att uppskjutas under
en viss tid får inte förhindra en

planering av sådana lokaliteter. Både i
stadsplaner och andra planer för den
framtida bebyggelsen bör projekt av
detta slag inplaceras, så att de skall
kunna realiseras så snart läget på byggnadsfronten
blir ett annat.

Jag tror inte heller, herr Berglund, att
det bör ske någon uppdelning mellan
den svenska kyrkans och frikyrkornas
intressen härvidlag. Även om det kan
förekomma variationer i fråga om typen
av kyrkobyggnader, så gäller det att
bereda samlingsplatser för stora folkrörelser
av i grunden samma slag. Och
dessa folkrörelsers gemensamma intressen
blir bäst respekterade av övriga
medborgare, om de själva tar hänsyn
till behovet av en kraftsamling kring
bostadsbyggandet.

Jag vill alltså, herr talman, yrka bifall
till reservationen.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Herr Hansson i önnarp
har framställt det tilläggsförslaget att
därest reservationen och därmed Kungl.
Maj :ts förslag bifalles, övergångsbestämmelserna
måtte ändras på sådant sött
att lagen begränsas att gälla till den 31
december 1965. Ett liknande tilläggsförslag
har redan antagits av första
kammaren, och jag tror mig kunna säga
att både jag och övriga reservanter i
denna kammare instämmer i förslaget.

Jag kan också instämma med herr
Hansson i önnarp däri att frågan om
den föreslagna regleringen har blåsts
upp till orimliga proportioner. I det syftet
har man från en del håll varit synnerligen
angelägen att tala om annat än
vad saken i själva verket gäller. Lagen
skall ju inte kunna tillämpas annat än
inom områden där det råder allvarlig
brist på arbetskraft inom byggnadsindustrien.
Men det hela har — kanske
främst från håll där man annars inte
har så mycket över för stortadsregionerna
— framställts så som om alla kyrkobyggen
skulle kunna stoppas och som
om praktiskt taget varje egnahemsbyg -

Onsdagen den 6 maj 1964

Nr 22

Ändrad lydelse av 1 § lagen om

gare skulle drabbas av regleringen. I
propositionen har emellertid bara talats
om den allra största typen av egnahem,
villor för över 260 000 kronor, och lagen
kan alltså aldrig gälla alla egnahemsbyggare
ens inom de storstadsområden
där den eventuellt kan komma att tilllämpas.
Av de ansökningar om byggnadslov,
som varje egnahemsbyggare
måste inge, framgår om bygget är av
sådan storleksordning att det kan falla
under den föreslagna regleringen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
och till det tilläggsförslag
som framställts av herr Hansson i önnarp.

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Herr Nyberg var mycket
irriterad över att jag i mitt förgående
anförande påpekade att jag och några
andra socialdemokrater tyckte att det
var ett misstag att slopa byggnadsregleringen
år 1963. Jag vill än en gång säga
att det, eftersom vi nu håller på att
återinföra byggnadsregleringen, knappast
kan undgå någon att det var ett
förhastat beslut. Herr Nyberg föreföll
irriterad över att en del av socialdemokraterna
skulle ha en så bestämd mening
att de ville kalla det gångna årets beslut
att upphäva byggnadsregleringen ett
misstag. Det var det verkligen, herr Nyberg,
och jag tror att vi alla kan vara
överens om det i dag.

Den andra frågan fattade jag inte riktigt
vitsen med. Herr Nyberg kände sig
uppenbarligen mycket glad över det
meningsutbyte som jag hade med finansminister
Sträng under bostadsdebatten
i denna kammare, när vi replikerade
varandra därför att jag inte trodde att
det skulle kunna skapas ordentliga finansiella
möjligheter att trygga en bostadsproduktion
som omfattade 85 000
lägenheter. Herr Nyberg säger nu att.
»herr Lindkvist fick sig en ordentlig
åthutning av finansministern» och att
finansministern senast i går har förklarat
att vi kan skaffa pengar till 85 000

igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

lägenheter. Jag tror inte, herr Nyberg
att jag är ensam om att ha betvivlat att
kreditåtstramningen inte skulle gå ut
över vår bostadsproduktion. Många
framstående experter på kredit- och
bostadsmarknaden delar helt min uppfattning.
Jag hoppas ändå att finansminister
Sträng har rätt, men jag vill
fästa uppmärksamheten på att det var
först i går som han gav den garanti som
herr Nyberg åberopade. Någon sådan
gav finansiminstern inte under bostadsdebatten,
och det var då jag efterlyste
den.

Slutligen, herr talman, är jag inte helt
övertygad om att herr Nyberg är den
bästa stand-in för finansministern som
man kan tänka sig. Jag tror inte att man
bör föra diskussionen om kreditåtstramning
i den irriterade ton som herr Nyberg
använde.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Det är intressant att
konstatera att herr Lindkvist med sådant
eftertryck förklarar att det beslut
vi fattade år 1963 om att ta bort byggnadsregleringen
var ett misstag. Den
anmärkningen drabbar emellertid inte
bara oss som tillhör oppositionen utan
i lika hög grad herr Lindkvists egna
partikamrater — bland andra den nuvarande
utrikesministern som var socialminister
1961, då beslutet om att
slopa regleringen 1963 fattades, och ansåg
att man enligt hans mening skulle
kunna avskaffa denna reglering.

Särskilt intressånt i detta sammanhang
vore dock att få veta hur pass stor
den grupp inom socialdemokratiska partiet
är, som herr Lindkvist representerar.
Hur många socialdemokrater vill
återinföra byggnadsregleringen? Är det
en liten grupp spelar det ingen roll,
växer gruppen är faran betydande, och
är den stor finns det all anledning för
oss att med uppmärksamhet iaktta vad
som här håller på att hända inom det
parti som förklarar sig icke vara regleringsvänligt.

100

Nr 22

Onsdagen den 6 maj 1964

Ändrad lydelse av 1 § lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete
Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Om herr Nyberg är tillräckligt
uppmärksam, skall han om
några minuter få reda på hur många
socialdemokrater som stöder införandet
av hyggnadsreglering.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Propositioner

framställes först beträffande
det föreliggande lagförslaget
utom i vad avser förslaget till ikraftträdandebestämmelse.
Om kammaren därvid
bifaller det i reservationen framställda
yrkandet, innebärande bifall till
Kungl. Maj:ts proposition, kommer frågan
om ikraftträdandebestämmelsen att
ställas under särskild proposition.

Lagförslaget utom i vad avser ikraftträdandebestämmelsen Herr

andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
i motsvarande del; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Levin begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets , hemställan i utskottets
utlåtande nr 30, såvitt gäller förslaget
till lag angående ändring av lagen
om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete,
utom i vad avser ikraftträdandebestämmelsen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Göran Karlsson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voterings -

propositionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 99
ja och 107 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr Göran Karlsson m. fl.
i motsvarande del.

Ordet lämnades på begäran till

Herr SVENNING (s), som yttrade:

Herr talman! Jag återtar mitt föregående
yrkande och ansluter mig till
yrkandet av herr Hansson i önnarp.

Herr andre vice talmannen erinrade
om att flera talare under debatten
yrkat bifall till den i reservationen gjorda
hemställan oförändrad och förklarade
sig med anledning härav ha för
avsikt att framställa proposition även
å detta yrkande.

Ikraftträdandebestämmelsen

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till reservationen
i motsvarande del, dels ock på
bifall till det av herr Hansson i önnarp
under överläggningen framställda yrkandet
att ikraftträdandebestämmelsen
skulle erhålla följande lydelse:

Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk
författningssamling, och gäller till och
med den 31 december 1965;

och fann herr andre vice talmannen
den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Antonsson
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
det av herr Hansson i önnarp under

Onsdagen de» (i maj 1904

Nr 22

101

Viss omorganisation av jordbrnkstekniska

för lantmannabyggnader, m. m.

överläggningen framställda yrkandet,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, liar kammaren bifallit den
i reservationen vid tredje lagutskottets
utlåtande nr 30 gjorda hemställan, såvitt
avser ikraftträdandebestämmelsen i
förevarande lagförslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Cassel begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 142 ja och 9 nej, varjämte
57 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit det av
herr Hansson i önnarp under överläggningen
framställda yrkandet.

Utskottets hemställan i övrigt

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i fråga om lagförslaget.

§ 19

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa anslag
ur kyrkofonden m. m., dels ock väckt
motion om utjämning genom kyrkofonden
av pastoratens avlöningskostnader.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 20

Viss omorganisation av jordbrukstekniska
institutet och statens forskningsanstalt
för lantmannabyggnader, m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 10. i anledning av Kungl.

institutet och statens forskningsanstalt

Maj:ts framställningar angående viss
omorganisation av jordbrnkstekniska
institutet och statens forskningsanstalt
för lantmannabyggnader, m. in., jämte
i ämnet väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj it under nionde huvudtiteln
(p. 52—55) föreslagit riksdagen att, i
avbidan på särskild proposition i ämnena,
för budgetåret 1964/65 beräkna till
Statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader:
Avlöningar, Omkostnader
och Försöksverksamheten respektive
förslagsanslag av 501 000 kr., förslagsanslag
av 181 000 kr. och reservationsanslag
av 150 000 kr. samt till Bidrag
till jordbrukstekniska institutet ett anslag
av 400 000 kr.

Vidare hade Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln
(p. 44—51) bland annat föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1964/65 anvisa
till Lantbrukshögskolan: Avlöningar
ett förslagsanslag av 11 920 000 kr.,
till Lantbrukshögskolan: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 091 000 kr.,
till Lantbrukshögskolan: Materiel ett
reservationsanslag av 1 308 000 kr.,
till Lantbrukshögskolan: Nyanskaffning
av apparater m. in. ett reservationsanslag
av 1 210 000 kr.,

till Lantbrukshögskolan: Bokinköp

och bokbindning ett reservationsanslag
av 200 000 kr.,

till Lantbrukshögskolan: Försöksverksamheten
ett reservationsanslag av
3 295 000 kr.,

till Lantbrukshögskolan: Lantbruksdriften
vid försöksstationerna m. m. ett
förslagsanslag av 1 000 kr.,

till Lantbrukshögskolan: Inredning

och utrustning ett reservationsanslag av
500 000 kr.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i en
den 6 mars 1964 dagtecknad proposition,
nr 65, vilken hänskjutits till jordbruksutskottet,
under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

102

Nr 22

Onsdagen den 6 maj 1964

Viss omorganisation av jordbrukstekniska institutet och statens forskningsanstalt

för lantmannabyggnader, m. m.

över jordbruksärenden för samma dag
föreslagit riksdagen att

1) dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
godkänna vid statsrådsprotokollet fogat
avtal med Stiftelsen Svensk jordbruksteknisk
forskning angående drift av
jordbrukstekniska institutet;

2) dels godkänna de framlagda förslagen
rörande organisationen in. in. av
försöksverksamheten i fråga om lantbruksbyggnader; 3)

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
fastställa personalförteckning för statens
lantbruksbyggnadsförsök i enlighet
med vad som i propositionen föreslagits; 4)

dels fastställa i utlåtandet intagen
avlöningsstat för statens lantbruksbyggnadsförsök,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1964/65;

5) dels å riksstaten för budgetåret
1964/65 under nionde huvudtiteln anvisa a)

till Statens lantbruksbyggnadsförsök:
Avlöningar ett förslagsanslag av
522 000 kr.,

b) till Statens lantbruksbyggnadsförsök:
Omkostnader ett förslagsanslag av
250 000 kr.,

c) till Statens lantbruksbyggnadsförsök:
Försöksverksamheten ett reservationsanslag
av 150 000 kr.,

d) till Bidrag till jordbrukstekniska
institutet ett förslagsanslag av 500 000
kr.;

6) dels medge avskrivning i enlighet
med vad som i propositionen förordats
av lån ur fonden för förlag till
statsverket till jordbruksdriften in. in.
vid .statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
behandlat följande till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

1) I: 230 av herrar Isacson och Axel
Kristiansson, likalydande med II: 281
av herrar Grebäck och Antbij, vari hemställts
att riksdagen måtte besluta att,
utöver var Kungl. Maj:t föresloge,

a) institutionens forskningsavdelningar
tillfördes 1 laborator Bo 1 placerad
vid institutionen för växtpatologi i Alnarp
från 1 juli 1965;

b) institutionens försöksavdelningar
tillfördes 1 försöksledare Ae 23 (institutionen
för växtodling, kr. 33 150)
och 1 försöksledare Ae 23 (institutionen
för husdjurens utfodring och vård, kr.
33 150);

c) till Lantbrukshögskolan: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
förslagsanslag av kr. 11 986 300;

d) anslaget till lantbrukshögskolans
försöksverksamhet skulle uppräknas
med ytterligare 500 000 kr., och att sålunda
till Lantbrukshögskolan: Försöksverksamheten
för budgetåret 1964/65 anvisa
ett reservationsanslag av kr.

3 795 000;

2) 1:443 av herrar Thorsten Larsson

och Harald Pettersson, likalydande med
11:535 av herr Skoglösa in. fl., i vilka
motioner hemställts att riksdagen till
Lantbrukshögskolan: Försöksverksam heten

under nionde huvudtiteln måtte
anvisa ett reservationsanslag av

4 995 000 kr.;

3) 1:682 av fröken Stenberg in. fl.
och II: 834 av herr Lundmark m. fl.;

4) 1:683 av herr Virgin m. fl., likalydande
med II: 833 av herr Eliasson
i Moholm in. fl.; samt

5) II: 832 av herr Sköld.

Utskottet hemställde att riksdagen
måtte

I. bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna
vid statsrådsprotokollet fogat avtal
med Stiftelsen Svensk jordbruksteknisk
forskning angående drift av
jordbrukstekniska institutet;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:683 och 11:833 godkänna att försöksverksamheten
i fråga om lantbrukets
byggnader tills vidare kvarbleve i
Lund;

III. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motioner -

Nr 22

Onsdagen den 6 maj 1964 Nr 22 10,!

jordbrukstekniska institutet och statens forskningsanstalt

Viss omorganisation av

för lantmannabyggnader, m. m.

na 1:682 ocii 11:834, såvitt nu var i
fråga,

a) godkänna de framlagda förslagen
i övrigt rörande organisationen m. m.
av försöksverksamheten i fråga om lantbruksbyggnader,

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
personalförteckning för statens
lantbruksbyggnadsförsök i enlighet med
vad som föreslagits i utlåtandet;

IV. a) fastställa i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för statens
lantbruksbyggnadsförsök, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1964/65,

b) å riksstaten för budgetåret 1964/
65 under nionde huvudtiteln anvisa till
Statens lantbruksbyggnadsförsök: Avlöningar
ett förslagsanslag av 522 000 kr.;

V. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:682 och 11:834, såvitt nu var i
fråga, å riksstaten för budgetåret 1964,
65 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Statens lantbruksbyggnadsförsök:
Omkostnader ett förslagsanslag av
250 000 kr.,

b) till Statens lantbruksbyggnadsförsök:
Försöksverksamheten ett reservationsanslag
av 150 000 kr.;

VI. å riksstaten för budgetåret 1964/
65 under nionde huvudtiteln anvisa till
Bidrag till jordbrukstekniska institutet
ett förslagsanslag av 500 000 kr.;

VII. medge avskrivning i enlighet
med vad som förordats i utlåtandet av
lån ur fonden för förlag till statsverket
till jordbruksdriften m. m. vid statens
forskningsanstalt för lantmannabyggnader; VIII.

lämna motionen II: 832 utan åtgärd; IX.

med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 230 och II: 281, såvitt nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidta
de ändringar i personalförteckningen
för lantbrukshögskolan som föranleddes
av vad som föreslagits i utlåtandet.

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för lantbrukshögskolan,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1964/65,

c) å riksstaten för budgetåret 1964/
05 under nionde huvudtiteln anvisa till
Lantbrukshögskolan: Avlöningar ett förslagsanslag
av 11 920 000 kr.;

X. å riksstaten för budgetåret 1964/
65 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Lantbrukshögskolan: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 091 000 kr.,

b) till Lantbrukshögskolan: Materiel
ett reservationsanslag av 1 308 000 kr.,

c) till Lantbrukshögskolan: Nyan skaffning

av apparater in. m. ett reservationsanslag
av 1 210 000 kr.,

d) till Lantbrukshögskolan: Bokin köp

och bokbindning ett reservationsanslag
av 200 000 kr.;

XI. med bifall till Kungl. Maj :ts fram ställning

samt med avslag å motionerna
1:230 och 11:281, såvitt nu var i
fråga, ävensom motionerna 1:443 och
II: 535, å riksstaten för budgetåret 1964/
65 under nionde huvudtiteln anvisa till
Lantbrukshögskolan: Försöksverksam heten

ett reservationsanslag av 3 295 000
kr.;

XII. å riksstaten för budgetåret 1964/
65 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Lantbrukshögskolan: Lant bruksdriften

vid försöksstationerna
m. m. ett förslagsanslag av 1 000 kr.,

b) till Lantbrukshögskolan: Inredning
och utrustning ett reservationsanslag
av 500 000 kr.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Lage Svedberg, Hansson i Skegrie
och Rimås.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Isacson, Iledin och
Hseggblom (såvitt avsåge II. i utskottets
hemställan), utan angivet yrkande;

2) av herrar Isacson, Weibull, östlund
och Stiernstedt, vilka ansett att
utskottet under IX. bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.

104

Nr 22

Onsdagen den 6 maj 1964

Viss omorganisation av jordbrukstekniska institutet och statens forskningsanstalt

för lantmannabyggnader, m. m.

Maj :ts framställning samt motionerna
I: 230 och II: 281, såvitt nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidta
de ändringar i personalförteckningen
för lantbrukshögskolan som föranleddes
av vad som föreslagits i reservationen.

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för lantbrukshögskolan,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1964/65,

c) å riksstaten för budgetåret 1964
65 under nionde huvudtiteln anvisa till
Lantbrukshögskolan: Avlöningar ett förslagsanslag
av 11 953 000 kr,;

3) av herrar Isacson, Weibull, Östlund
och Hedin, vilka ansett att utskottet
under XI. bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts framställning samt motionerna
1:443 och 11:535 ävensom med bifall
till motionerna 1:230 och 11:281, såvitt
nu var i fråga, å riksstaten för budgetåret
1964/65 under nionde huvudtiteln
anvisa till Lantbrukshögskolan:
Försöksverksamheten ett reservationsanslag
av 3 795 000 kr.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr STIERNSTEDT (h):

Herr talman! Till detta utskottsutlåtande
har fogats några reservationer. I
reservation 2 yrkas dels att en laboratorstjänst
i växtpatologi vid Alnarp tillsättes
från den 1 juli 1965, dels att en
tjänst som försöksledare för husdjurens
utfodring och vård tillsättes vid Ultuna.

Beträffande laboratorstjänsten i Alnarp
vill jag hänvisa till det vid detta
utskottsutlåtande fogade särskilda yttrandet,
varav framgår att det på längre
sikt är nödvändigt att denna laboratorstjänst
i Alnarp inrättas. Det finns
enligt min mening ingen anledning att
dra ut på tiden, utan man skulle redan
nu kunna fatta beslut eftersom det tar
rätt lång tid innan man kan få dessa
tjänster tillsatta. Som även framgår av

reservationen är kostnaderna relativt
blygsamma.

Man talar ju rätt mycket om faran av
att använda kemiska bekämpningsmedel.
Så mycket större anledning är det
då att forskning och undervisning i
växtpatologi på allt sätt främjas för att
man därigenom skall kunna begränsa
det kanske i många fall onödiga användandet
av kemiska bekämpningsmedel.
Det måste också vara viktigt att denne
forskare och undervisare placeras där
problemen finns, och det synes mig
vara just i Alnarp, då ju de flesta trädgårdsodlarna
finns i Skåne.

Beträffande tjänsten som försöksledare
vid institutionen för husdjurens
utfodring och vård vill jag framhålla,
att denne försöksledare bör direkt avdelas
för att leda försöksverksamheten
på foderkonserveringens område. Ett
rationellt tillvaratagande av vallväxterna
kräver en betydligt utökad ensilering.
Trots lovvärda ansträngningar inom
forskning och försöksverksamhet
på detta område står en rad för det
praktiska jordbruket betydelsefulla problem
obesvarade. Inte minst mot bakgrunden
av mjölkproduktionens svaga
ekonomi bör därför ökade resurser sättas
in för att man så snabbt som möjligt
skall komma till rätta med dessa
problem. Forskning och försök på detta
område är också av grundläggande
betydelse för den allt viktigare livsmedelsforskningen.

Till slut, herr talman, vill jag med
hänvisning till vad som anförts i reservation
nr 3 och med framhållande
av vikten av att försöksverksamheten
icke tillåtes gå tillbaka, yrka bifall till
reservationerna nr 2 och 3 av herr
Isacson m. fl.

Herr förste vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! I föreliggande utlåtande
behandlas bl. a. proposition nr 65 med

Onsdagen tlen ö maj 19<>4

Nr 22

105

Viss omorganisation av jordbrukstekniska

för lantmannabyggnader, m. m.

förslag till omorganisation och förstärkning
av försök och forskning inom
<let jordbrukstekniska området. Den
utredning som föregått propositionen
hade i sitt betänkande (SOU 45/1962)
beträffande statens forskningsanstalt
för lantmannabyggnader föreslagit anstaltens
förflyttning till Ultuna under
motivering att man därmed skulle öka
förutsättningarna för en mera likartad
fördelning av resurserna på olika delar
av landet och nå en bättre kontakt
med hela landets jordbruk. Utredningen
hade dessutom föreslagit att en viss
filialverksamhet skulle förläggas till
Röbäcksdalen i Västerbotten, med hänsyn
till de speciella förhållanden som
utmärker Norrland.

När Kungl. Maj:t nu inte har accepterat
utredningens förslag om forskningsanstaltens
förflyttning till Ultuna
utan densamma skall ligga kvar i Lund,
borde utredningens förslag om filialverksamhet
i Röbäcksdalen ha varit
ännu starkare motiverat, men Kungl.
Maj:t diskuterar inte Röbäcksdalen i
propositionen. Utifrån dessa förhållanden
har de likalydande motionerna
I: 682 och II: 834 tillkommit, där jag
och mina medmotionärer har yrkat att
särskild försöksledare med viss hjälppersonal
skulle placeras vid Röbäcksdalen.
Vi gör nämligen gällande att de
speciella förhållanden som kännetecknar
övre Norrland såväl i fråga om klimat
som jordbrukets struktur och
driftsinriktning är så starkt avvikande
från förhållandena nere i Skåne att en
för Norrland speciellt tillrättalagd försöksverksamhet
är motiverad.

Jordbruksutskottet har tyvärr inte
ansett sig kunna tillstyrka motionerna
men hänvisar till departementschefens
uttalande. Utskottet skriver: »Såsom

departementschefen anfört talar starka
skäl för att byggnadsförsöken efter inledande
modellstudier fullföljes hos
försöksvärdar i skilda delar av landet.
Allteftersom systemet med försöksvär4*
— Andra kammarens

institutet och statens forskningsanstalt

dar utbygges bör möjligheter skapas
att tillgodose även det med sistnämnda
motionsyrkanden avsedda syftet. De för
speciellt Norrlands vidkommande aktuella
problemen synes därvid få prövas
med beaktande av det riksförsöksprogram,
som upprättas i fråga om försöksverksamhet
i övrigt på lantbrukets
område och i vilket program jämväl
försöksverksamheten rörande jordbruksteknik
och lantbruksbyggnader
avses bli inordnad.»

Detta är väl riktigt i allt väsentligt,
och det står på intet sätt i någon motsats
till motionärernas förslag. Det har
inte varit motionärernas avsikt att några
större laboratorier och anläggningar
för byggnadsforskningen skulle förläggas
till Röbäcksdalen utan endast att
en arbetsgrupp skulle operera därifrån
och att det därmed skulle bli möjligt
att plocka ut en ordentlig serie försök
hos värdar spridda över de nordligaste
länen, där försök kunde bli föremål
för fortlöpande och intensiva studier.
Vi är oroliga för att avståndet från sydligaste
till nordligaste Sverige är så
stort att man inte orkar fram med några
större insatser inom detta vida fält.

Utskottet är nu enigt i sitt avslagsyrkande
på motionerna, varför det är
tämligen meningslöst att uppta tiden
med debatt i denna fråga, men jag har
ändå velat göra departementschefen
och riksdagen uppmärksamma på de
specifika Norrlandsproblemen i detta
sammanhang.

Herr talman! Jag liar inte något yrkande.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag skall inte citera vad
utskottet skrivit i de frågor som herr
Lundmark nyss berörde, eftersom herr
Lundmark själv citerade utskottets uttalande
just på dessa punkter. Jag tror
att det som utskottet där uttalat bör
kunna ge herr Lundmark och hans

protokoll 196b. Nr 22

10C Nr 22

Onsdagen den 6 maj 1964

Viss omorganisation av jordbrukstekniska institutet och statens forskningsanstalt

för lantmannabyggnader, m. m.

medmotionärer full trygghet om att de
önskemål som förekommer i Norrland
med stor sannolikhet kommer att bli
tillgodosedda efter hand som denna
verksamhet byggs ut med försöksgårdar.
Det råder inget tvivel om den saken.
1 varje fall har utskottet haft denna
uppfattning.

Beträffande de övriga reservationerna
vill jag påpeka att den upprustning
av lantbrukshögskolan, som bygger på
jordbrukshögskoleutredningens förslag,
sedan något år tillbaka håller på att
fullföljas. Vi kan i propositionen konstatera,
att inte mindre än 17 nya tjänster
tillkommit i och med årets förslag.
Man håller nu enligt högskolans styrelse
på med att bygga ut den tredje
och sista etappen. Jag tror att vi allesammans
i princip är överens — i varje
fall inom utskottet — om att denna utbyggnad
av lantbrukshögskolan bör
fortsätta enligt de riktlinjer som tidigare
dragits upp i fattade beslut. Det
finns enligt vad jag förstår ingen anledning
att tro annat än att departementschefen
kommer att fortsätta denna
upprustning i enlighet med vad som
tidigare uttalats.

Huruvida den tjänst som försöksledare
i husdjurens utfodring och vård,
som reservanterna begär, är viktigare
än alla andra återstående tjänster, kan
det väl råda delade meningar om. Jag
vill bara peka på att man i den motion,
som reservationen bygger på, hade
föreslagit två försöksledare: en i husdjurens
utfodring och vård och en i
växtodling. Emellertid har den ena av
dessa av någon märklig anledning fallit
bort, nämligen tjänsten som försöksledare
i växtodling. Jag vet inte hur
man skall tolka detta — den kanske
inte var så allvarligt menad — men i
alla händelser är det synnerligen svårt
att avgöra vilken av dessa två som är
den viktigaste, den som tagits upp i
reservationen eller den andra. Jag tror
att det kan finnas ganska delade me -

ningar om vilken av dem som är nödvändigast.

Jag vill bara med detta exempel illustrera
hur svårt det är att plocka ut
den ena eller den andra tjänsten och
säga att även den är nödvändig. Det
kan finnas lika stora skäl för att plocka
ut en annan tjänst och säga att den behövs
omedelbart. Jag tror att det är
bättre att man överlåter inrättandet av
dessa nya tjänster till den prövning,
som kan komma att göras framöver i
samband med den fortsatta upprustningen,
varvid man får väga dessa tjänster
mot andra. Det blir högskolan som
i samråd med departementet får fatta
dessa avgöranden. I varje fall har vi
inom utskottet ansett att det inte finns
tillräckligt starka skäl för att särskilt
framhålla just denna tjänst.

Det föreslås också i reservationen
att man skall inrätta en laboratorstjänst
i växtpatologi vid Alnarp, i motsats
till den lösning som departementschefen
föreslagit. Till denna punkt har
även fogats ett särskilt yttrande från de
utskottsledamöter som samtidigt sitter
med i trädgårdsnäringsutredningen. Vi
har också i det särskilda yttrandet pekat
på nödvändigheten och önskvärdheten
av att det tillsätts en forskartjänst
eller t. o. m. — kan jag säga —-en forskaravdelning vid Alnarp. Vi
överlåter emellertid den närmare utformningen
av en sådan anordning till
departementschefen.

I departementschefens uttalande står
det också, att den lösning som nu föreslås
får gälla tills vidare. Jag fattar
detta så, att inte heller departementschefen
riktigt har bestämt sig för om
denna anordning skall vara permanent.

Vi som ställt oss bakom det särskilda
yttrandet begär som sagt att det skall
inrättas en underavdelning till institutionen
i växtpatologi på Ultuna. Denna
underavdelning skulle inrättas på Alnarp,
vilket står i full överensstämmelse
med vad trädgårdsnäringsutredningen

Nr 22

107

Onsdagen den 6 maj 1904

Viss omorganisation av jordbrukstekniska

för lantmannabyggnader, m. m.

uttalat. Vi anser att denna underavdelning
skall förestås av en laborator, som
till biträden skall ha en forskarassistent
och ett laboratorbiträde.

Reservanterna har på denna punkt
såvitt jag förstår haft litet för bråttom.
De har begärt att en laborator skall
tillsättas den 1 juli 1965. En ensam
laborator kan inte göra mycket utan
tillgång till assistent och biträde. Såvitt
jag förstår har reservationen inte
tagit upp dessa utan endast begärt eu
ensam laborator.

I högskolans petita har man låtit sig
nöja med den lösning, som jordbrukshögskoleutredningen
föreslagit, nämlien
en överassistent. Jag skall nu inte
närmare gå in på behovet av en forskartjänst,
varmed jag avser en laborator i
växtpatologi. Jag vill bara peka på den
stora betydelse trädgårdsväxtområdet
har. Att detta område kommer att betyda
ännu mer i framtiden råder det
heller inga tvivel om. Vi som står bakom
detta särskilda yttrande har velat
påpeka behovet av en sådan forskaravdelning,
men vi accepterar som sagt
för dagen vad Kungl. Maj :t föreslagit
och utskottet tillstyrkt.

Vad gäller reservationen angående
500 000 kronors ökning av anslaget till
försöksverksamheten är det ostridigt
att 1,5 miljoner är mer än 1 miljon. Såvitt
jag kunnat finna har lantbrukshögskolans
styrelse endast begärt 1,2
miljoner för försöksverksamheten. Den
utredning som hade att pröva frågan
om försöksverksamheten på jordbrukets
område ansåg att anslaget borde ökas
med cirka 400 000 kronor för att hushållningssällskapens
försöksverksamhet
skulle kunna tillgodoses. Departementschefen
har dock stannat för att föreslå
1 miljon, och det måste erkännas att
det är en betydande förstärkning.

Jag vill i sammanhanget erinra om
att utskottsmajoriteten föreslagit en
uppräkning av anslaget till hushållningssällskapen
med 337 000 kronor.

institutet och statens forskningsanstalt

Det förslaget segrade i denna kammare
och kommer, enligt vad som sagts,
upp till gemensam votering nästa vecka.
1 den debatt som fördes i utskottet
togs också den förstärkning som nu är
aktuell upp. I en motion hade begärts
400 000 kronors ökning. Yrkandet togs
emellertid tillbaka för att majoritet i
kammaren skulle kunna åstadkommas
för förslaget om 337 000 kronor. Jag anser
—- och det är även utskottsmajoritetens
mening — att detta tidigare ställningstagande
vore svårförenligt med en
ytterligare uppräkning nu. Därför ansluter
sig utskottsmajoriteten till departementschefens
förslag om en förstärkning
med 1 miljon, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan på såväl denna som övriga
punkter.

Herr STIERNSTEDT (h) kort genmäle: Herr

talman! Utskottets ärade ordförande
sade att reservanterna hade
glömt bort försöksledaren för växtodling
vid Ultuna. Jag vill då framhålla att
vi fann tjänsten som försöksledare för
husdjurens utfodring och vård så angelägen,
därför att tjänstens innehavare
skulle kunna ägna sig åt foderensilering,
foderkonservering. När man vet
hur illa ställt det är med forskningen
och försöksverksamheten på detta område
vill man göra allt för att få till
stånd en försöksverksamhet. Jag erinrar
bara om vilken mängd olika konserveringsmedel
som saluförs utan att
man vet någonting bestämt om dem.
Därför har vi reservanter ansett att det
är mycket angeläget att få en försöksledare
på området.

Vad beträffar den ensamma laboratorn
menar reservanterna att beslut
skall fattas om inrättande av denna
laboratorstjänst, och sedan kommer väl
det andra av sig självt.

108

Nr 22

Onsdagen den 6 maj 1964

Viss omorganisation av jordbrukstekniska institutet och statens forskningsanstalt

för lantmannabyggnader, m. m.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Att denna försöksledare
behövs är odiskutabelt. Inom utskottet
har vi också varit överens om att en
fortsatt upprustning på området behövs.

Jag tror emellertid att man med samma
starka motivering kan föra fram
vilken annan tjänst som helst som lantbrukshögskolans
styrelse har begärt och
som ingår i upprustningsplanen. Det är
därför man måste vara så försiktig när
man tar ställning till om en tjänst är
viktigare än andra.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Till detta utskottsutlåtande
har fogats ett särskilt yttrande.
Om jag hade deltagit i utskottsbehandlingen
av frågan skulle jag ha anslutit
mig till detta yttrande.

Allt går ju inte som man önskar.
Jag har som ledamot av trädgårdsnäringsutredningen
varit med om att föreslå
inrättande av en laboratorstjänst
vid institutionen för växtpatologi i Alnarp.
Statsrådet Holmqvist har inte ansett
sig kunna tillstyrka förslaget utan
uttalat att det tills vidare får anställas
en speciallärare.

Det är naturligtvis ett steg på väg,
och vi skall kanske vara nöjda. Det förslag
vi inom trädgårdsnäringsutredningen
framlagt fick emellertid en välvillig
behandling av remissinstanserna, och
därför tyckte vi att tjänsten borde ha
inrättats i år. Men i och med att statsrådet
tagit ståndpunkt är det inte mycket
att göra.

Det förslag vi framlagt måste emellertid
genomföras. Växtpatologien är
viktig, och det behövs en rejäl person
på området. De delbetänkanden vi inom
trädgårdsnäringsutredningen tidigare
framlagt har statsrådet behandlat
mycket välvilligt. Det skulle ha glatt
mig om han gått oss till mötes även i
det nu aktuella fallet och tillstyrkt att
tjänsten skulle inrättas i år. Jag hoppas

emellertid att statsrådet lägger fram
vårt förslag till nästa år och att han
då skall vara lika välvillig som i de tidigare
fallen.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag ber först att få instämma
i vad herr Stiernstedt sade i anslutning
till reservationerna 2 och 3.

Utskottets ärade ordförande sade beträffande
den senare reservationen att
han inte funnit att högskolans .styrelse
begärt mer än 1,5 miljoner kronor, men
de har i själva verket begärt 2,7 miljoner
kronor, dels 1,5 miljoner kronor
för att täcka kostnadsökningar och dels
1,2 miljoner kronor för detta speciella
ändamål. Den miljon som de får räcker
alltså inte ens till för att täcka kostnadsökningarna.

Till punkt II i utskottets hemställan
är fogad en blank reservation med
bl. a. mitt namn. Jag vill säga några ord
med anledning av detta.

Reservationen hänsyftar på yrkandet
i motion II: 833 av herr Eliasson i
Moholm m. fl. »att riksdagen måtte uttala
att, så snart lämpliga lokaler kan
anskaffas vid lantbrukshögskolan, statens
lantbruksbyggnadsförsök måtte
förflyttas till Ultuna».

Utskottet har visserligen avvisat yrkandet
men å andra sidan hemställer
utskottet liksom tidigare departementschefen
att försöksverksamheten tills vidare
skall kvarbli i Lund. Frågan kan
alltså aktualiseras igen i framtiden.
Mycket starka skäl talar för att någon
gång i framtiden förflytta anstalten till
Ultuna. Detta har också 1961 års jordbrukstekniska
utredning föreslagit.

Härför talar tre skäl. Det är för det
första angeläget att få ett intimt samarbete
mellan lantbruksbyggnadsförsöken
och jordbrukstekniska institutet,
som finns i Uppsala, och med lantbrukshögskolornas
husdjursavdelning
och veterinärhögskolan. För det andra
skulle befattningshavare vid lantbruks -

Onsdagen <len (i maj 1904

Nr 22

Viss omorganisation av jordbrukstekniska

för lantmannabyggnader, m. m.

byggnads försöken med fördel kunna
tjänstgöra vid lantbrukshögskolan som
lärare i byggnadslära. För det tredje
skulle en förläggning i Uppsala bli
mera central och medföra betydande
praktiska fördelar. Byggnadsförsöken
är ju särskilt angelägna för mellersta
och norra delarna av landet, där byggnadsfrågorna
på grund av klimatologiska
förhållanden är särskilt besvärliga.
Denna fråga kommer tillbaka, hoppas
jag, när lokalfrågorna i Ultuna ger anledning
till det. Jag har inget särskilt
yrkande på denna punkt.

Däremot skulle jag vilja understryka
att oberoende av var institutionerna är
förlagda är det oerhört angeläget med
en upprustning och en omläggning av
denna försöksverksamhet. Därför kan
man hälsa med stor tillfredsställelse det
förslag vi om en stund kommer att ta
ställning till.

De siffror som finns tillgängliga och
som belyser byggnadsverksamheten inom
lantbruket ger klart besked om att
det pågår en mycket kraftig kapitalförstöring.
Uttrycket att lantbrukarna
lever på inflation och husröta är naturligtvis
i hög grad överdrivet men
det ligger nog en del sanning i det. Nyligen
har vi fått uppgift om att kostnaderna
för ny-, till- och ombyggnader
inom lantbruket mellan 1950 och 1961
har minskat från 89 miljoner till 59
miljoner kronor, trots att byggnadskostnadsindex
under tiden stigit med 90
procent. Detta innebär att man byggde
1961 inte mera än något över en tredjedel
av vad man gjorde 1950. Anledningarna
härtill är flera, i första hand
jordbrukets dåliga lönsamhet, svårigheten
att få kapital och tvekan om hur
mycket man skall satsa på byggnader
för framtiden. Här kommer också in i
bilden de mycket ogynnsamma skattcmässiga
förutsättningarna för avdrag
av nybyggnadskostnader. Ibland är det
rent kineseri vid bedömningen av vad
som är nybyggnad och vad som kan

109

institutet och statens forskningsanstalt

räknas som reparation. Ett enda litet
exempel: om man måste göra om ett
mjölkrum, dels för att möjliggöra tankhämtning
dels för att kraven på hygienen
skärpts, menar de flesta taxeringsmyndigheter
att detta är en nybyggnad
och inte eu reparation och därför inte
får dras av.

Nu får vi väl hoppas att dessa regler
inom en snar framtid kominer att ändras.
.lag tror att det iir nödvändigt om
man skall kunna utnyttja de fördelar,
som utökad försöksverksamhet kan
medföra i det praktiska arbetet ute i
lantbruket. Detta är angeläget som ett
led i den nödvändiga inre rationaliseringen.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! I detta utlåtande behandlas
också en av mig väckt motion
med förslag om att forskningen
rörande jordbrukets och trädgårdsnäringens
utbyggnader i framtiden borde
förläggas till det jordbrukstekniska institutet.
Jag är fullt till freds med utskottets
skrivning med anledning av
motionen och jag har därför inte något
särskilt yrkande. Men jag vill tillägga
att det har kommit till min kännedom
att jordbrukstekniska institutet redan
har börjat med att ta upp driftbyggnadsfrågor
på sitt program, åtminstone
vad beträffar ensileringssilor vid
jordbruket, och man kan alltså redan
märka tendenser till en dubblering.
Detta är olyckligt eftersom man aldrig
bör splittra de begränsade resurser som
kommer att stå till förfogande.

När jag ändå har ordet vill jag också
säga något om den vetenskapliga verksamheten
på växtpatologiens område.
För denna forskning finns en institution,
fullt utbyggd med all erforderlig
personal och teknisk utrustning. Nu
föreslår man — det har talats åtskilligt
om detta här i dag ■— att det dessutom
skall inrättas en laboratur i växtpatologi
vid lantbrukshögskolans avdelning i

Ilo Nr 22

Onsdagen den 6 maj 1964

Viss omorganisation av jordbrukstekniska institutet och statens forskningsanstalt

för lantmannabyggnader, m. m.

Alnarp. Inom våra vetenskapliga inrättningar
har man eljest mer och mer
kommit till uppfattningen att man bör
vara ytterligt återhållsam med att inrätta
fristående laboraturer. De innebär
lätt, särskilt när de olika institutionerna
är förlagda på olika håll, en
dubblering av apparatur och servicepersonal.
Dessutom är det numera en
helt övervunnen ståndpunkt på det vetenskapliga
området att hålla sig med
små institutioner. Utvecklingen går mot
större institutioner med större resurser
och bättre möjligheter till samverkan.
Såvitt jag kan finna kommer den vetenskapliga
bearbetningen av det växtpatologiska
materialet från trädgårdsnäringen
att med all framgång kunna bearbetas
även i Ultuna, varför det inte
finns någon anledning att inrätta en
särskild institution i Alnarp. Det är
också en erfarenhet man bar fått göra
att inrättar man en fristående laboratur
är den dagen inte långt borta när
kraven blir allt starkare på inrättande
av en fullständig institution, med professor
och laborator och alla andra tillbehör.
Det går som sagt helt säkert att
vetenskapligt bearbeta materialet från
trädgårdsnäringen vid Ultuna.

Jag skulle därför i motsats till utskottets
ärade ordförande och andra som
har talat vilja rikta den uppmaningen
till statsrådet att icke medverka till en
splittring av de vetenskapliga resurserna
på detta område.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Det är ett intressant
område som herr Sköld har tagit upp
till debatt här. Jag instämmer helt i
hans synpunkter om behovet att intensifiera
forskningen på det jordbrukstekniska
området och på husbyggnadsområdet.
Det är utomordentligt angeläget
att söka skapa ett forskningsteam
med både forskare som sysslar med
lantbrukets byggnader och sådana som
sysslar med den tekniska utrustning

som vi skall placera in i våra ekonomibyggnader.
Härvidlag släpar forskningen
efter. Den har inte resurser att leda
utvecklingen, utan utvecklingen leds av
enskilda jordbrukare som med stora
ekonomiska uppoffringar får experimentera
sig fram. Vi har inte ens möjlighet
att samla de praktiska erfarenheterna
i den utsträckning som vore önskvärt.
Det kan inte gärna få fortgå på detta
vis längre. Detta är den nya stora rationaliseringsetapp
inom jordbruket
som vi med allvar måste ge oss på. Det
gäller inomgårdstransporterna och inomhustransporterna
och utrustningen
för detta ändamål. Det finns säkert mycket
stora investeringsvinster att uppnå
just på detta område. Skall vi kunna
klara oss med den knappa arbetskraft
som står till jordbrukets förfogande nu
och ännu knappare arbetsstyrka i framtiden
är det nödvändigt att få ökade
forskningsresurser.

Jag tror därför att det är nödvändigt
att följa den linje herr Sköld rekommenderade,
att söka vid jordbrukstekka
institutet skapa en institution, som
omfattar inte bara själva tekniken vad
beträffar utrustning av ekonomibyggnader
utan också själva byggenskapen.
Därvidlag behöver vi hjälp inte bara av
försöksmän och forskare utan också av
de industrier som gör våra maskiner
och vår utrustning på detta område,
praktikens män alltså. Det är angeläget
att något görs, och vi behöver nog tiden
fram till 1969 som herr Sköld har
föreslagit för att genomföra de förberedelser
och diskussioner som är nödvändiga
för att få till stånd ett samarbete
mellan industrimän, jordbrukets
organisationer, praktiska jordbrukare
och forskare.

Herr talman, jag bar inget yrkande.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag löper givetvis risk
för att bli betraktad som lokalpatriot om
jag bar en annan uppfattning om place -

Onsdagen den

Viss omorganisation av jordbrukstekniska
för lantmannabyggnader, m. m.

ringen av statens forsknings- och försöksavdelningar
än herr Hedin, som
ville flytta dem till Ultuna. Jag har den
uppfattningen att det inte alls är sa
nödvändigt att lantbrukshögskolans alla
verksamhetsgrenar skall ligga i Ultuna.
Tvärtom tror jag att det rent av kunde
vara fördelaktigt, om man lokaliserade
verksamheten även till andra platser
på samma sätt som vi har gjort med
trädgårdsutbildningen. Denna är lokaliserad
till Alnarp, i varje fall i fråga om
den högre utbildningen. Det finns säkerligen
skäl att anföra också för en
förläggning av forskningsverksamheten
på byggnadsområdet till södra delen avlandet,
eftersom ett ganska intensivt
jordbruk bedrives där. Jag skulle tro
att vi därmed har goda möjligheter att
pröva såväl nybyggnadstyper som tekniska
anordningar i samband med dem.

Som ett starkt skäl för att denna
forskningsverksamhet på bvggnadssidan
bör ligga i Alnarp vill jag anföra
att denna verksamhet inte minst skall
syssla med trädgårdsnäringens byggnadsproblem
och tekniska problem;
trädgårdsnäringen bedrives ju väsentligast
i södra Sverige.

Beträffande den högre trädgårdsutbildningen
som vi nu gått in för vill
jag gentemot herr Sköld erinra om att
denna skall fördelas såväl mellan Alnarp
som Ultuna på det sättet, att de
lägre utbildningsgraderna förvärvas i
Ultuna och att den högre utbildningen
skall vara förlagd till Alnarp. Det förvånar
mig också något att herr Sköld
så bestämt avråder från en forskartjänst
vid Alnarp. Såvitt jag vet har
jordbrukshögskoleutredningen, vilken
herr Sköld tillhörde, sagt att det bör
vara en underavdelning i växtpatologi
vid Alnarp. I jordbrukshögskoleutredningen
har man föreslagit att denna underavdelning
skall förestås av en överassistent,
som i samband med sin konsultativa
verksamhet skall bedriva viss
forskning.

6 maj 1964 Nr 22 111

institutet och statens forskningsanstalt

Sedan vill jag framhålla att trädgårdsväxtområdet
hittills varit försummat
i fråga om forskningen på de patologiska
problemen. Vi har en stor flora
av parasiter och sjukdomar på dessa
växter som är ganska litet utforskad.
Jag behöver inte särskilt stryka under
betydelsen av att denna forskning intensifieras.
Vi har bl. a. det nu så aktuella
biocidproblemet. Man vet att i
varje fall när det gäller trädgårdsväxterna
dessa många gånger förtäres i
oförädlat skick som naturvara, vilket
vållar vissa problem i samband med användningen
av biociderna.

När herr Sköld säger att man inte
skall inrätta en fristående forskartjänst
vid Alnarp utan i Ultuna, vill jag bara
påpeka att vi ju i Alnarp dock har
det växtmaterial, som skall bilda underlag
för denna forskning. Jag har
den uppfattningen att det är ganska
besvärligt för en forskare vid Ultuna
att skaffa sig detta växtmaterial. Nog
vore det lättare för honom att bedriva
forskning på den plats där växtmaterialet
finns. Såvitt jag vet är det ganska
besvärligt, för att inte säga omöjligt,
att skaffa detta växtmaterial vid Ultuna.
Det måste finnas i Alnarp, inte minst
med hänsyn till den högre utbildningen
där. För att få en befattningshavare
med tillfredsställande kompetens måste
man inrätta en laboratorsbefattning
där nere.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Jag tillåter mig bara ge
några korta repliker till herr Hansson
i Skegrie.

Han delar upp hortonomutbildningen
i en lägre utbildning, bedriven vid
Ultuna, och en högre utbildning, bedriven
vid Alnarp. Det är fullkomligt
missvisande. Utbildningen vid Ultuna
omfattar de naturvetenskapliga ämnena,
till vilka växtpatologien hör, medan utbildningen
i de praktiska ämnena, alltså
fruktträdsodling, köksväxtodling.

112 Nr 22 Onsdagen den 6 maj 1964

Viss omorganisation av jordbrukstekniska institutet och statens forskningsanstalt
för lantmannabyggnader, m. m.

prydnadsväxtodling samt trädgårdsoch
parkplanering, är förlagd till Alnarp.
Det är sålunda inte fråga om någon
uppdelning i högre och lägre utbildning.

Jordbrukshögskoleutredningen föreslog
inrättande av en befattning som
överassistent vid Alnarp, och den får vi
väl. Men det är inte fråga om någon
forskartjänst. Av överassistenten krävs
icke forskarkompetens. Han skall vara
placerad i Ultuna för att där meddela
viss kompletterande undervisning, ge
råd åt de praktiska institutionerna och
samla material som sedan kan bearbetas
vid växtpatologiska institutionen i Ultuna.

Vi har ändå här i landet i mer än
femtio år haft forskning i växtpatologi
inom såväl jordbruksnäringens som
trädgårdsnäringens områden förlagd till
ett ställe, nämligen först till Stockholm
och sedan till Ultuna. Det finns ingen
anledning att nu splittra denna verksamhet.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
hävdar i motsats till mig att det är
lämpligast att låta byggnadsforskningen
vara kvar i Alnarp och inte förflytta
den till Ultuna.

Jag vill inte påstå att hans bedömning
av frågan enbart är betingad a\
lokalpatriotiska skäl, men jag tror afl
1961 års jordbrukstekniska utredning,
som föreslog en förflyttning till Ultuna,
bygger på en mera objektiv grund.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag vill erinra heri
Sköld om att jordbrukshögskoleutredningen
i vilken han själv deltog föreslog
inrättandet av en överassistentbefattning
och att denne befattningshavare
skulle bedriva viss forskning i Alnarp
samt stå institutionerna där till tjänst
med konsultationsverksamhet.

Det må sedan vara att man kan ha
olika uppfattning om vad som är högre
och lägre utbildning. Men såvitt jag vet
skall de högre betygen förvärvas vid
Alnarp.

Herr Sköld tog i sitt svar inte upp det
ganska väsentliga faktum att vi dock
har växtmaterialet på trädgårdsområdet
i Alnarp. Menar herr Sköld att buskar
och träd etc. skall föras till Ultuna
och att forskningen sedan skall bedrivas
där? Eller hur skall den gå till? Är
det inte mera bekvämt att placera forskaren
där han har direkt tillgång till
nödvändigt material?

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
vet mycket väl att den naturvetenskapliga
forskningen rörande den svenska
skogen och dess problem sker på ett
ställe i landet. Det är ingen som bär
kommit på den tanken att man skulle
förlägga en särskild forskningsanstalt
till Norrland därför att de flesta träden
växer där!

Om herr Hansson tog litet reda på
vad det växtpatologiska materialet består
av hade han inte trott att man
skulle behöva flytta träd och buskar
till Ultuna. Preparat göres i ordning i
Alnarp och på andra ställen där sjukdomar
och parasiter uppträder och förs
sedan till den plats där den vetenskapliga
bearbetningen skall göras.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Nej, herr Sköld, forskningen
på trädgårdsområdet omfattar
väsentligt mer än så. Man forskar i växtens
hela anatomi, blad, väv, rötter etc.
Man bedriver sålunda forskning över
hela trädgårdsområdet, såvitt jag är
riktigt underrättad.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I—VIII

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 6 maj 1964 Nr 22 113

Interpellation ang. tryggande av den enskildes rättsställning vid handläggningen av
vissa domstolsärenden

Mom. IX

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2) av herr Isacson m. fl.; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. X

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. XI

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3) av herr Isacson m. fL; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. XII

Utskottets hemställan bifölls.

§ 21

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl.
■Majrts proposition angående organisationen
av .statens lantbrukskemiska laboratorium,
m. m., jämte i ämnet väckta
motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 22

Interpellation ang. tryggande av den enskildes
rättsställning vid handläggningen
av vissa domstolsärenden

Ordet lämnades på begäran till

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp), som yttrade:

Herr talman! Vid två tidigare tillfällen
— den 11 maj 1962 och den 23 oktober
1963 — har fru Cecilia Nettelbrandt
framställt interpellationer, som
rört frågan om den långa tidsutdräkten
mellan väckande av talan i tvistemål
och avgörande av målet. Dessa inter -

pellationer är ännu obesvarade. Med
hänsyn till den betydelse som detta problem
har både för den enskildes rättssäkerhet
och rättsmaskineriets effektivitet
anser jag det motiverat att i interpellationsform
anyo aktualisera spörsmålet.

De långsamma rättegångarna medför
rent processtekniska olägenheter. Domstolsarbetet
blir tyngre och därmed
även dyrbarare för det allmänna. Allvarligare
är dock att dröjsmålet menligt
inverkar på den enskildes rättsskydd.
Det är känt att bevismöjligheterna i
många fall försvåras, om det faktum,
som bevisningen avser, är i tiden avlägset.
Minnesbilden av ett händelseförlopp
blir suddigare allteftersom tiden
går. Vittnesutsagorna blir allt otillförlitligare.
Ett långvarigt dröjsmål kan
ibland t. o. m. göra det fysiskt omöjligt
att förebringa viss bevisning. Ett vittne
kan ha avlidit eller av annan orsak blivit
oanträffbart.

Att som part i en tvist under lång tid
sväva i ovisshet om i vilken riktning
utslaget faller, måste alltid vara obehagligt
och ibland psykiskt skadligt. Man
vänder sig inte sällan till domstol huvudsakligen
i akt och mening att få ett
rättsförhållande klarlagt, för att få fastare
grund för t. ex. sin ekonomiska
verksamhet. I sådana fall kan dröjsmål
i rättsmaskineriet ge upphov inte enbart
till osäkerhetskänsla utan även till betydande
ekonomiska obehag.

Långvariga processer torde dessutom
regelmässigt ge betydande rättegångskostnader.
Det är kostnadskrävande för
part att sköta sin processföring, om den
drar ut på tiden. De betänkligheter med
hänsyn till individernas rättsskydd, som
ett långsamt handläggande av tvister
reser, kan också i viss utsträckning
menligt påverka förtroendet för rättsväsendet.

Ovan anförda skäl understryker starkt
värdet både för den enskilde och för
samhället av att domstolsärenden hand -

114

Nr 22

Onsdagen den 6 maj 1964

Interpellation ang. omreglering av vissa äldre livräntor

lägges utan onödig tidsutdräkt. Det
finns exempel på domstolsärenden, som
tagit mer än ett decennium i anspråk
för ett avgörande. Vare sig dröjsmålen
beror på flera års handläggning av offentlig
myndighet för avgivande av yttrande
eller på långvarig tidsutdräkt, innan
ny instans tar upp ett mål för avgörande,
är det för den enskilde synnerligen
otillfredsställande. Den enskildes
rättsintresse äventyras härigenom.

Under hänvisning till vad ovan anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få framställa följande
fråga:

Delar herr statsrådet uppfattningen,
att en handläggning av domstolsärenden,
där genom domstols och annan offentlig
myndighets långvariga beredning
och andra omständigheter, till vilka
den enskilde ej har skuld, avsevärd
tid förflyter mellan ärendenas anhängiggörande
och avgörande, inte tillgodoser
de berättigade krav som den enskilde
har på att i tillfredsställande ordning
få sin rätt prövad, och anser herr
statsrådet att åtgärder från samhällets
sida är påkallade för att trygga den enskildes
rättsställning i sådana fall?

Denna anhållan bordlädes.

§ 23

Interpellation ang. omreglering av vissa
äldre livräntor

Ordet lämnades på begäran till

Herr PERSSON i Heden (ep), som yttrade
:

Herr talman! Vid flera tillfällen har
förekommit omregleringar av vissa äldre
livräntor enligt lagen om yrkesskadeförsäkring
m. fl. författningar. Härigenom
har de som uppburit livräntor
kompenserats för penningvärdets fall,
men livräntorna har höjts också i anledning
av de allmänna inkomstförbättringarna.

Omregleringarna har emellertid inte
omfattat alla äldre livräntor. Vid senaste
omregleringen, år 1962, undantogs
sålunda livräntor i fall där invaliditetsgraden
var lägre än 20 procent. Var
förmånstagaren över 67 år skulle dock
invaliditetsgraden vara lägst 30 procent
för att livräntan skulle omfattas av omregleringen.
Även vid tidigare omregleringar
har dylika undantag gjorts.

Till följd av dessa undantag har utbetalda
livräntebelopp — sedda i förhållande
till dagens penningvärde och
standard — sjunkit till en obetydlighet.
Enligt min mening kan inte detta anses
tillfredsställande. Åtgärder bör vidtagas
för att tillgodose livräntetagare, beträffande
vilka undantag hittills gjorts vid
omregleringarna.

Enligt direktiven har yrkesskadeutredningen
att behandla frågor rörande
äldre skadefall inom yrkesskadeförsäkringslagstiftningen.
Huruvida även de
fall som undantagits hittills vid omregleringarna
kommer att beröras av de
förslag utredningen kommer att föranleda
framgår emellertid inte av direktiven.
Det får därför anses angeläget att
— om så icke redan skett — utredningen
får uttryckligt uppdrag att behandla
även dessa fall.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande frågor: Har

herr statsrådet uppmärksammat
att åtskilliga äldre livräntor enligt lagen
om yrkesskadeförsäkring in. fl. författningar
undantagits vid de omregleringar
som företagits i anledning av
penningvärdets fall och den allmänna
inkomsthöjningen?

Är herr statsrådet villig vidtaga åtgärder
i syfte att få en omreglering till
stånd beträffande även dessa livräntor?

Denna anhållan bordlädes.

115

Onsdagen den (i maj 1904 Nr 22

Interpellation ang. de disciplinära förhållandena i skolan

§ 24

Interpellation ang. de disciplinära förhållandena
i skolan

Ordet lämnades på begäran till

Herr HEDLUND (ep), som yttrade:

Herr talman! En viktig förutsättning
för att skolan skall kunna fylla sin
uppgift är givetvis att en god ordning
råder i skolarbetet. Det är med andra
ord nödvändigt att de s. k. disciplinproblemen
bemästras. Man torde dock
allmänt vara ense om att den nuvarande
situationen i dessa avseenden inte är
tillfredsställande. Förhållandena är olika
i olika skolor och skolformer och
också i olika delar av landet. På det
hela taget måste dock förbättringar anses
vara synnerligen önskvärda.

Vid en bedömning av dessa frågor
måste det beaktas att hela skolväsendet
för närvarande är föremål för betydelsefulla
omvandlingar. Skolarbetet inriktas
mot nya målsättningar, skolplikten
förlängs, nya skolformer tillkommer,
gamla försvinner, hjälpmedel och undervisningsmetoder
ändras o. s. v. Ehuru
givetvis strävanden av denna art är
nödvändiga medför de ständigt nya
situationer och påfrestningar för både
lärare och elever, vilket kan få avsevärda
negativa verkningar ur ordningssynpunkt.
Den fortgående utbyggnaden
av skolväsendet och den i förhållande
härtill otillräckliga lärartillgången har
medfört att undervisningen i betydande
utsträckning upprätthålles av lärare,
som saknar föreskriven behörighet. Även
detta är av betydelse för disciplinsituationen.

Medlen för att komma till rätta med
disciplinproblemen och skapa bästa
möjliga ordning och arbetsro i skolan
måste givetvis anpassas till de nya förhållandena.
Vissa sådana anpassningar
har också genomförts. Det förefaller
dock som om dessa icke är till fyllest,
och de medel som nu står till förfogande
är otillräckliga. Inte minst med tan -

ke pa de med skolreformarbetet följande
förändringarna är det nödvändigt att
möjligheterna till kompletteringar och
förbättringar ständigt uppmärksammas
och utnyttjas.

Med hänvisning till det ovan anförda
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framställa följande
frågor:

Vill herr statsrådet lämna en översiktlig
redogörelse för disciplinsituationen
i skolan och för erfarenheterna av de
möjligheter som nu finns för att komma
till rätta med disciplinproblemen?

Har herr statsrådet för avsikt att
inom nära framtid vidtaga åtgärder i
syfte att vinna en förbättring av de
disciplinära förhållandena i skolan?

Denna anhållan bordlädes.

§ 25

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 152, angående statstjänstemännens
löner under åren 1964 och
1965 in. in., överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 26

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från delegerade
för riksdagens verk inkommit
framställning rörande ändrad tjänsteoch
löneställning för byrådirektörerna
vid riksdagens revisorers kansli.

§ 27

Anmäldes eu till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion nr
1011, av herr Ekström i Iggesund in. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 148, med förslag till naturvårdslag
m. m.

Denna motion bordlädes.

116

Nr 22

Fredagen den 8 maj 1964

% 28

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

fru Nettelbrandt, till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
de s. k. sommarstängningarna
inom sjukvården,

herr Stdhl, till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
överförande av vissa vårdfall från
landstingens barnhem till ungdomsvårdsskolor,

herr Vigelsbo, till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet angå -

ende arvodesanställning för pensionerade
officerare i försvarsförvaltningen,
och

herr Magnusson i Nenneshohn, till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående inrättande
av ett centralt trafikinstitut.

§ 29

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.32.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 8 maj

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 30
nästlidne april.

§ 2

Svar på interpellation ang. persontrafiken
på järnvägslinjen Arvika—Bengtsfors Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Herr Spångberg har frågat
mig, om jag anser att servicen vid
SJ bör kunna hållas efter generösare
linjer än som varit vägledande för järnvägsstyrelsen
enligt vissa normer för belysningen
m. m. vid järnvägshållplatser.
Vidare frågar herr Spångberg, om det
kan förväntas att jag beaktar trafikanternas
berättigade krav och medverkar
till att persontrafiken på järnvägslinjen
Arvika—Bengtsfors bibehålies, att lämp -

liga tågtider utarbetas samt att belysning
och uppvärmning sker efter generösare
bestämmelser med hänsyn till
årstider, mörker och köld.

Några centrala direktiv från järnvägsstyrelsens
sida i fråga om trafikplatsers
belysning och nppvärmningsanordningar
finns inte, utan det är varje distriktschefs
sak att meddela erforderliga
föreskrifter med hänsyn till bl. a.
geografiska och klimatiska förhållanden.
Jag har inte någon principiell invändning
mot utformningen av föreskrifterna
i det av herr Spångberg aktualiserade
fallet. I sammanhanget vill
jag erinra om att SJ på herr Spångbergs
begäran redan i höstas beslutat
återinföra belysning vid Rådane och
Månserud hållplatser utefter linjen Arvika—Bengtsfors,
trots att passagerarfrekvensen
understiger vad som enligt
föreskrifterna ansetts motiverat för att
hålla belysning.

Såsom interpellanten själv påpekat är
frågan om nedläggning av trafiken på

117

r redagen den 8 maj 1964 Nr 22

Svar pa interpellation ang. persontrafiken på järnvägslinjen Arvika—Bengtsfors

linjen Arvika—Bengtsfors anhängiggjord
hos Kung], Maj:t. Beslutet i ärendet
kommer att i vanlig ordning föregås
av en grundlig beredning i form av
bl. a. överläggningar med länsstyrelsen,
kommunerna och näringslivet. Något
förhandsuttalande från min sida om
utgången av ärendet kan av naturliga
skäl inte komma i fråga.

Vad slutligen angår turlistefrågorna
måste helt allmänt konstateras, att nödvändigheten
att samordna tåglägenheterna
inte endast i fråga om lokaltrafiken
utan också i fråga om fjärrtrafiken
ibland medför dröjsmål för de resande.
Trafiken på sträckan Årjäng—
Karlstad påverkas således av trafiken
på linjerna Charlottenberg—Laxå och
Göteborg—Stockholm. Emellertid finns
det möjlighet för resenärerna från Årjäng
att med tåg anlända till Arvika kl.
10.30 samt därefter fortsätta resan till
Karlstad kl. 10.40, vilket innebär en
väntetid på endast 10 minuter. Vidare
kan man återvända till Årjäng från
Karlstad med ett tåg som ankommer
till Arvika kl. 17.44 och fortsätta till
Årjäng kl. 18.18.

Vidare anförde:

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern
för att jag har fått svar
på interpellationen.

Vad beträffar nedläggningen av järnvägen
förstår jag den av statsrådet redovisade
ståndpunkten. Han hänvisade
till att det skall förekomma överläggningar
om denna sak med berörda parter
såsom kommunerna och näringslivet
inom det område där järnvägen
går fram. Jag vill bara uttrycka den
förhoppningen, att dessa överläggningar
skall leda till ett för befolkningen
gynnsamt resultat.

Rent allmänt, alltså i fråga om uppvärmning,
belysning och tågtider, skulle
jag ha önskat att svaret blivit mera
positivt. Jag anser också att det hade

varit möjligt att lämna ett mera positivt
svar; jag hade faktiskt väntat det med
den kännedom jag har om kommunikationsministerns
sociala intresse.

Det är här i mycket stor utsträckning
fråga om sociala problem. Statsrådet
säger sig inte ha någon principiell
invändning mot utformningen av föreskrifterna
i det av mig aktualiserade
fallet. Därmed måste närmast avses föreskrifterna
angående belysning och
uppvärmning. Emellertid innebär ett
godkännande eller över huvud taget eu
anslutning på något sätt till dessa föreskrifter,
sådana som distriktscliefen utformat
dem, att man inte tar någon
hänsyn till befolkningen i dessa bygder.

Såsom jag nämnt i interpellationen
har järnvägsstyrelsen anfört bl. a.: »1
detta liksom i andra motsvarande fall
är det angeläget att på allt sätt söka
minska kostnaderna för driften.» Jag
vill fästa uppmärksamheten på orden
»på allt sätt». Sedan fortsätter järnvägsstyrelsen:
»Följande riktlinjer har
varit vägledande i denna fråga. Hållplats
förses inte med belysning, därest
icke sådan är anordnad på väg eller
gata till hållplatsen eller antalet påstigande
i medeltal per dag vid något tåg
under den mörka delen av dygnet uppgår
till ca 10 st. Uppvärmning av tillslutet
väntutrymme anordnas som regel
endast i undantagsfall. Resefrekvensen
bör uppgå till minst 30 påstigande
per dag.»

Skall det verkligen behövas 10 påstigande
resande per dag för att hållplatser
skall hållas belysta under den
mörka delen av dygnet? År det rimligt
att människor skall sitta och vänta i
mörker? Det gäller här hållplatser där
det inte finns någon belysning utanför
eller på närbelägen väg. Skall verkligen
t. ex. gamla människor behöva sitta och
vänta i mörker och kyla under vinterdagar? Man

har i skrivelse till järnvägsstyrelsen
framhållit, att man särskilt

118 Nr 22

Fredagen den 8 maj 1964

Svar på interpellation ang. persontrafiken på järnvägslinjen Arvika—Bengtsfors

tänker på skolbarnen när det blir långa
väntetider på grund av att tågen är
försenade. Dess bättre har det inte förekommit
i så stor utsträckning under
denna vinter, som har varit särskilt
gynnsam för järnvägarna så till vida
som det varit litet snö. Men det förekommer
att tågen kan vara mycket försenade
och att det då också är stark
kyla.

Är det rimligt att det skall behöva
vara 10 påstigande per dag för att man
skall få begagna ljus? 10 påstigande innebär
väl också 10 avstigande per dag,
det finns ju de som reser till och från
hållplatsen. Alltså får man räkna med
20 resande per dag. Det blir sammanlagt
600 resande per månad och 7 200
om året. Skall det behövas så många
resande för att man skall få använda
belysning? Är det rimliga föreskrifter?

Vad beträffar uppvärmning av väntrum
under den kalla årstiden skall antalet
resande vara avgörande. Kan man
inte ta hänsyn till att det finns resande
som verkligen inte tål att sitta i ett
nedkylt rum, när det kanske är 20 å
30 grader kallt ute? Det behövs under
ett helt år bara ett enda sjukdomsfall,
ett enda förkylningsfall, för att detta
sjukdomsfall skall dra med sig högre
kostnader än omkostnaderna för värme
och belysning skulle uppgå till under
flera år. Anser verkligen statsrådet att
dessa föreskrifter är rimliga. Jag tror
knappast det.

Statsrådet erinrar i svaret om att
min begäran i höstas om att belysning
skulle återinföras på stationerna ledde
till att två stationer erhöll belysning,
nämligen Rådane och Månserud, trots
att passagerarfrekvensen inte uppgick
till vad som föreskrivits. Ja, det var
ju knappt passagerarantalet understeg
den föreskrivna siffran, cirka tio stycken.
Cirka tio betyder väl något över
eller något under tio. Enligt uppgift
som jag då fick från järnvägsstyrelsen
uppgick antalet påstigande resande på
dessa platser till nio per dag. Det låg

väl alltså ganska nära tio? Men å la
bonne heure, jag skall notera med en
viss tillfredsställelse att dessa platser
återfick belysningen. Men det är inte
tillräckligt med dessa två platser och
det är därför jag har interpellerat. Ytterligare
ett större antal hållplatser, där
det tidigare funnits belysning och värme,
har nu lagts i kyla och mörker.

Vi talar alla här i riksdagen med tillfredsställelse
om de stora framgångar
vi under de senaste åren har haft i vårt
land på det sociala området, och vi
brukar säga att alla måste få del av den
standardhöjning som blir en följd av
dessa framgångar. Ingen får bli efter.
Vi vill hjälpa de grupper som inte fått
del av den sociala standardhöjningen.
Här har man i stället försämrat standarden
för stora grupper av människor.
Man kan föreställa sig dessa gamla män
eller kvinnor eller dessa skolbarn sitta
i detta mörka rum. Man har försämrat
standarden för dem på ett sätt som jag
skulle vilja beteckna som närmast upprörande.

Denna fråga är ett stort problem för
befolkningen i de berörda trakterna.
Jag förstår att ingen ledamot av järnvägsstyrelsen
och ingen distriktschef
behöver sitta och vänta på tåg på sådana
stationer. Skulle vissa människor i vårt
samhälle bli utsatta för dylik behandling
skulle alla anse att det var upprörande.
Nu gäller det människor som
faktiskt varit med om att bygga denna
järnväg.

Det är för övrigt ganska egendomligt
att när järnvägen byggdes tog jag upp
frågan om den — jag kommer inte ihåg
om det var genom en motion eller en
interpellation. Det rådde upprörande
förhållanden även då. Kommunerna
fick göra stora uppoffringar och arbetarnas
situation var bedrövlig. De led
under de då gällande nödhjälpsdirektiven.
Järnvägen har alltså byggts under
stora uppoffringar och med statens
stöd, och man trodde att man byggde
för framtiden. Man trodde att man skul -

11»

Fredagen den 8 maj 1%4 Nr 22

Svar pa interpellation ang. persontrafiken pa järnvägslinjen Arvika—Bengtsfors

le få glädje av denna järnväg. Befolkningen
på dessa platser var naturligtvis
också liksom befolkningen på andra
platser med och byggde upp Sverige i
övrigt. De framgångar vi har haft på
det .sociala området beror på gemensamma
ansträngningar inte minst från
deras sida, som utfört ett uppoffrande
arbete under svåra förhållanden. Nu
skall de fråntas järnvägen, och under
tiden som man håller på och tar ifrån
dem järnvägen skall de varken få ljus
eller värme när de kommer till väntsalen.

Järnskogs kommun är åtminstone
enligt vad man meddelat till järnvägsstyrelsen,
beredd att i värsta fall själv
betala kostnaderna för belysningen vid
hållplatserna bara man får använda belysningsanordningarna.
Man tycker att
det är viktigt att de resande inte utestänges
från tillgången till en bekvämlighet
av detta slag. Anser kanske statsrådet
att de bör utestängas därifrån?

När det gäller tågtiderna har jag i
interpellationen erinrat om att tåget
från Årjäng anländer till Arvika 11 minuter
efter det att tåget till Stockholm
avgått därifrån. Det är mycket angeläget
med en sådan samordning, att de
resande från Årjängsbanan har möjlighet
att, såsom kommunikationsministern
även säger i interpellationssvaret,
fortsätta vidare i olika riktningar, exempelvis
till Stockholm.

I interpellationen har jag särskilt
nämnt Karlstad. De som bor i bygderna
kring Årjängsbanan har i allmänhet
flera ärenden till Karlstad än till Göteborg
och Stockholm. Kommunikationsministern
konstaterar i interpellationssvaret,
att det går ett tåg från Arvika
kl. 10.40 och att de resande därifrån till
Karlstad kan vara tillbaka i Arvika kl.
17.44. Men studerar man tågtiderna litet
närmare, skall man finna att uppehållet
i Karlstad infaller mycket ogynnsamt
för den som vill besöka affärer,
läkare, myndigheter o. s. v. Under de
fyra och en halv timmar som man får

vistas i Karlstad inträffar nämligen
lunchrasten. Om de resande från Årjängsbanan
kunde hinna med det tåg
som går 11 minuter tidigare från Arvika,
skulle de få ytterligare några timmar
till sitt förfogande för uppehållet
i Karlstad, vilket kan vara väl behövligt
när man från en rätt avlägsen bygd
beger sig till residensstaden för att
t. ex. besöka kommunala myndigheter
och uträtta en hel del angelägna ärenden.

Jag tycker att det finns all anledning
för järnvägsstyrelsen att rätta till detta
förhållande. Kommunikationsministern
har väl inte när han lämnat uppgifterna
i interpellationssvaret närmare studerat
dessa detaljer, men jag tror att han också
skulle kunna vara enig med mig om
att det bör ske en rättelse.

Kommunikationsministern talar för
övrigt i interpellationssvaret om att det
skall ske en .samordning i fråga om
tågförbindelserna till Stockholm. Ja, det
är just detta jag önskar. Men varför
bär man inte gjort något för att åstadkomma
en sådan samordning utan låter
tåget på Årjängsbanan komma till Arvika
11 minuter efter det att stockholmståget
har avgått?

Hur ställer det sig för övrigt med förbindelserna
när det gäller att på bästa
sätt utnyttja ett kortare uppehåll i
Stockholm. Om man studerar tågtidtabellen
finner man att det finns ett tåg
som går från Arvika kl. 10.40 och som
anländer till Stockholm kl. 17.32, alltså
28 minuter innan alla butiker stänges
och en halv timme efter det att departement
och andra myndigheter slutat arbetet
för dagen. Det är alltså inte möjligt att
efter tågets ankomst till Stockholm anträffa
några myndigheter eller knappast
att göra några inköp i affärerna.
Om man hunnit med tåget från Arvika
kl. 8.24 till Stockholm, hade man anlänt
dit tidigare på eftermiddagen och
kunnat uträtta en del ärenden.

Det är emellertid inte nog med att
man kommer sent till Stockholm ena

Nr 22

120

Fredagen den 8 maj 1964

Svar på interpellation ang. persontrafiken på järnvägslinjen Arvika—Bengtsfors

dagen. Man måste resa från Stockholm
redan kl. 11.25 nästa förmiddag för att
kunna fortsätta med det sista tåget för
dagen på Årjängsbanan. Det finns ett
tåg, som går från Stockholm kl. 12.45
och som anländer till Karlstad kl. 18.45.
Detta är naturligtvis en gynnsam förbindelse
för Karlstadsborna, men de resande
på Årjängsbanan kan inte begagna
denna tåglägenhet vare sig från
Stockholm eller från Karlstad.

Det verkar över huvud taget som om
tågtiderna hade uppgjoxds utan hänsyn
till de människor det gäller — snarare
för att göra det hela så utmanande besvärligt
som möjligt för många resande

— även om detta i vissa fall blir dyrare
och därmed även mindre inkomstbringande
för SJ.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Herr Spångbergs inlägg
ger mig anledning säga ett par ord ytterligare.
Jag vill då allra först framhålla,
att jag i mitt interpellationssvar
förklarade att jag principiellt inte har
någon invändning mot de anvisningar
som järnvägsstyrelsen gett ut och ger
ut om vad som skall ske vid stationer,
belägna vid underskottsbanor. Men å
andra sidan får det inte uppfattas så,
att jag i varje detalj godkänner vad
som gjorts eller görs. Det är alltid sådana
saker som man kan diskutera.

Jag ville i interpellationssvaret understryka
att belysningen efter herr Spångbergs
framställning har blivit ordnad,
och jag tror att man kan uppfatta järnvägsstyrelsens
brev till herr Spångberg

— vad som står på sista sidan — så att
man också kan ta upp en diskussion i
fråga om uppvärmningen.

Men, herr Spångberg, vad är det för
problem vi diskuterar nu? Det är inte
ett problem som bara berör sträckan
Årjäng—Karlstad utan det är ett problem
som gäller nästan hälften av hela
vårt järnvägsnät. Så stor del av vårt
järnvägsnät är nämligen underskotts -

banor, och det är det som givit mig
anledning att på riksdagens bord lägga
fram en proposition med hemställan, att
riksdagen skall anvisa 215 miljoner
kronor för att vi skall kunna uppehålla
en något så när tillfredsställande trafik
på eu del av dessa underskottsbanor.

Vad är det nu som gjort att vi kommit
i denna situation? Jo, det är standardhöjningen,
herr Spångberg, standardhöjningen
som möjliggjort för så
många människor att skaffa sig bil.
och den omständigheten att så många
människor nu har bil mot tidigare skall
vi väl inte beklaga? Men detta har a
andra sidan medfört att de kollektiva
trafikmedlen — både statens järnvägar
och våra bussar — har råkat ut för ett
trafikbortfall som gör att de icke längre
kan existera. Det är därför man får
lov ta upp frågan, huruvida inte den
spårbundna trafiken skall ersättas med
en landsvägsburen. Jag tror, ärligt talat,
herr Spångberg, att om vi kominer
överens om att denna järnväg skall läggas
ner och om vi efter en ordentlig
vägupprustning sätter in landsvägsbussar,
så skall vi kunna ge en mycket
bättre trafikservice än den vi för närvarande
ger de människor som bor utefter
denna sträcka.

Jag är lika angelägen som herr Spångberg
om att de människor som bor i
dessa bygder och motsvarande bygder
skall ha en tillfredsställande trafikservice.
De har rätt att begära det, och
samhället måste därför ta på sig skyldigheten
att också bestå dem med en
sådan. Det är därför som vi nu — sä
länge vi driver en del av underskottsbanorna
— anvisar dessa 215 miljoner
kronor som ett slags kollektivbiljett åt
bygden och dess folk för att människorna
skall kunna företa de resor
som de måste företa.

På samma sätt är det med de driftbidrag
som vi lämnar till busstrafiken,
den busstrafik som inte bär sig för att
passagerarunderlaget är så lågt. Den

121

Fredagen den 8 maj 19(H Nr 22

Svar på interpellation ang. persontrafiken på järnvägslinjen Arvika—IJengtsfors

får sedan ett par år tillbaka driftbidrag
över budgeten, och det har vi i år vidgat
till att gälla även postbussar och
järnvägsbussar. Vi får gå fram den vägen,
och sedan gäller det för oss att se
till på vad sätt vi i samband därmed
kan ge en service som kan innebära
en förbättring i förhållande till den
nuvarande, som ibland är av det slaget
att man kan ha behov av att säga att
uttrycket service horde sättas inom
citationstecken.

Men, herr Spångberg, om vi två skall
lyckas i vår gemensamma strävan och
önskan att ge människorna en hygglig
standard även trafikmässigt, då måste
vi se till att vi på många håll får ett
kommunikationssystem som kan utnyttjas
och ge den bättre servicen. Den
landsvägsburna trafiken med bussar
kommer att kunna göra det till en billigare
kostnad än vad den spårburna
gör. På så sätt skall vi också få förutsättningar
att göra de förändringar till
det bättre, som inte minst vi inom kommunikationsdepartementet
är ute efter.

Jag förstår att herr Spångberg och
andra i dessa bygder kommer att sakna
sin järnväg. Det gör de överallt. Även
om de inte utnyttjar den vill de gärna
se att tåget går, tv det är de vana vid
sedan barnsben. Vi måste emellertid se
mera reellt på dessa frågor och utnyttja
våra ekonomiska resurser till att skapa
ett kommunikationssystem som fungerar.
Först då blir det till nytta för bygdens
folk.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern
för hans senaste anförande.
Det var synd att han kom att
hålla det första. Det går ju inte att stryka
det ur protokollet, men jag skulle
ha strukit min polemik, om vi kunnat
göra upp saken på det sättet, ty det hela
skulle få mera värde om både kommunikationsministerns
och mitt anförande
aldrig hade kommit till utan om kom -

munikationsministerns senaste anförande
kommit in i stället. Då hade jag replikerat
på ett helt annat sätt.

Naturligtvis har kommunikationsministern
alldeles rätt när han säger att
denna försämring till en del är ett resultat
av utvecklingen. Försämringen
beror emellertid inte på standardhöjningen
utan på den tekniska utvecklingen.
För de människor som här är
berörda har det inte blivit någon standardhöjning
utan i stället en försämring.
Standardhöjningen för de övriga
har medfört vissa omkastningar — människorna
har köpt bilar och andra fortskaffningsmedel
— men för den så att
säga kvarlämnade gruppen har det blivit
sämre. Därför kan man inte tala
om en allmän standardhöjning utan om
en förbättring för ganska många och
en samtidig standardförsämring för
andra.

Jag är självfallet ense med kommunikationsministern
när han säger att
trafiken måste drivas så billigt som möjligt,
samtidigt som vi försöker tillmötesgå
alla rimliga krav. Men hur skall
man förklara tidtabellen? Det ger väl
ingen inkomsthöjning att tåget kommer
in 11 minuter för sent till Arvika
och att människorna i orten därför
måste begagna bilar eller andra fortskaffningsmedel
för att komma i rätt
tid! Det ger väl inte järnvägen några
pengar. I stället förlorar den på att man
driver en så nonchalant trafikpolitik
i dessa bygder.

Det är också riktigt att man ger 215
miljoner kronor till kollektiva biljetter
— men varför skulle man inte göra
det? Man är väl tvungen att hjälpa i
vissa fall. Det gör man ju på många
andra områden, som sorterar under
kommunikationsdepartementet och som
ger underskott, t. ex. posten. Där hjälper
vi ju kollektivt, så att de människor
som bor avsides får sina brev
hemburna eller avsända lika billigt som
människorna på centralorter. Och sådan
hjälp måste självfallet ges också

Nr 22

122

Fredagen den 8 maj 1964

Svar på interpellation ang. persontrafiken på järnvägslinjen Arvika—Bengtsfors

när det gäller samfärdseln på landsväg
och järnväg och för kommunikationerna
över huvud taget.

I de fall som jag här påtalat är kostnaderna
för värme och ljus så små, att
man riktigt skäms när man talar med
människorna i bygden och hör vad som
sparas in genom att de får sitta i mörker.
På kommunalkontoret i ett av de
berörda områdena har man undersökt
vad det kostar — jag har anfört detta
i min interpellation — och kommit
fram till att man på tre stationer får en
merkostnad för belysningen på kr.
43: 90 per station och år. Och ändå sägs
det att man måste ha 7 000 av- eller påstigande
passagerare per år för att kosta
på dessa knappt 44 kronor. Uträknat
blir kostnaderna för belysning mellan
10 och 15 öre per dag. Det har man
alltså inte råd med.

Och vad får sparsamheten för konsekvenser?
Jo, jag skall ta ett exempel
från en anhalt —- Krokebol. Först utestänges
människorna från ljus och värme,
och sedan monterar man efter en
tid in en vedkamin. En gammal veteranpolitiker
i trakten skriver till mig
om detta och säger, att »installationen
betyder fyra dagsverken, en kamin, rör,
plattor och bräder in. m. Det blir en
summa, som nog hade kunnat räcka att
finansiera den elektriska uppvärmningen
i flera år. Det har ändå gått rätt
skapligt i vinter», säger han, »ty det
har varit en så fin vinter. När det är
snöstorm, kan tågen många gånger vara
försenade i timmar. Det är ej trevligt
att sitta i en kall lokal och vänta på tåget.
Men, hör och häpna, uppvärmningen
med kaminen var ej avsedd för
de resande utan för de banarbetare som
ibland är här. Vi har tänkt», fortsätter
han, »att till nästa år ingå till SJ med
en begäran om att man drar på ljus och
värme. Har ej SJ råd, skall vi försöka
betala själva.»

Så långt brevet.

Nu vill jag ställa följande fråga: Vill
kommunikationsministern tillmötesgå

dessa människors begäran om värme
och ljus — i värsta fall betalar de
själva kostnaderna — och därmed ge
dem vad människor på andra håll i
landet betraktar som självklara och nödvändiga
ting?

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Det tjänar ingenting till
att här stå och diskutera detaljer, ty
sådana exempel som herr Spångberg
tog från sin bygd kan naturligtvis också
andra plocka fram. Men skulle vi
över huvud taget ingenting göra för
att driva ned SJ :s kostnader, skulle servicen
över hela landet bli praktiskt
taget obefintlig.

Herr Spångberg frågar mig, om jag
tycker att passagerarna skall ha värme
eller inte. Järnvägsstyrelsen har ju tillmötesgått
herr Spångbergs framställning
i fråga om belysningen och aviserat
att den också är beredd att ta upp
en diskussion i värmefrågan. Departementet
får akta sig att lägga sig i detaljer.
En minister får -— det borde en
ledamot av konstitutionsutskottet ha
klart för sig — inte lägga sig i de detaljer
som ämbetsverket och dess ansvariga
styrelse har i uppgift att ombesörja.

De frågor som herr Spångberg tagit
upp har jag försökt föra in i det större
sammanhanget: SJ:s drift och verksamhet
över huvud taget. Jag vill gärna
upprepa att vi inte kommer till rätta
med dessa problem, om vi envisas med
att ha driften i gång vid vissa bandelar
där trafikunderlaget försämras med varje
månad som går. Där får vi gå över
till landsvägsburen trafik — eventuellt
efter ett vägbygge, om ett sådant är
nödvändigt för att busstrafiken skall
löpa så friktionsfritt som det över huvud
taget är möjligt.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Bara beträffande två

Fredagen den 8 maj 1964 Nr 22 123

Svar på interpellation ang. persontrafiken på järnvägslinjen Arvika—Bengtsfors

hållplatser har järnvägsstyrelsen tillmötesgått
min framställning. Det är ännu
flera platser som inte har fått vare
sig ljus eller värme, och det är dem
jag har interpellerat om. De platser som
fått belysning fick den redan i höstas,
då jag gjorde en framställning direkt
till järnvägsstyrelsen.

Landsvägstrafiken är också en stor
fråga i dessa trakter — den är ju ännu
inte ordnad tillfredsställande på något
sätt. Jag skulle gärna vilja tolka kommunikationsministerns
uttalande så, att
man i varje fall inte kommer att lägga
ned denna järnväg förrän landsvägstrafiken
är ordnad för passagerarna. Men
det faller utanför vad vi nu diskuterar,
nämligen tågtiderna, belysningen och
värmen. Varför skall man försämra under
den här tiden? Så länge man driver
järnvägen borde man väl kunna hålla
en service som kan anses människovärdig
och inte som för närvarande hälsofarlig
och riskfylld, särskilt som denna
.service kostar så obetydligt — 15 öre
om dagen för en station. Med ett tiotal
resande fram och åter skulle det bli en
ettöring eller högst en tvåöring per biljett.
Passagerarna säger ju att de är
villiga att betala kostnaden själva. Därmed
har de inte sagt att de önskar betala
den, men de önskar att under alla förhållanden
få värme och ljus, som av
andra människor anses vara någonting
nödvändigt och inte någon lyx. Vi har
väl inte så ont om elektrisk kraft och
social känsla, att vi inte kan klara detta.
Det är den frågan jag har fört fram
och som nu diskuteras.

Jag konstaterar med tillfredsställelse,
att kommunikationsministern i de senaste
anförandena här har gjort mycket
positiva uttalanden som borde väcka
vederbörande i både järnvägsstyrelsen
och distriktsförvaltningen. Jag vore
mycket tacksam om kommunikationsministern
med dessa synpunkter försökte
tala höga styrelsen till rätta, ty
det är dock kommunikationsministern
— det var jag som medlem av konsti -

tutionsutskottet — som har det politiska
ansvaret på detta område.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 152, angående statstjänstemannens
löner under åren 1964 och
1965 m. m.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
en vid utskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan fogad, å bordet
vilande framställning från delegerade
för riksdagens verk rörande ändrad
tjänste- och löneställning för byrådirektörerna
vid riksdagens revisorers
kansli.

§ 5

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den å bordet vilande
motionen nr 1011.

§ 6

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Jönsson i Ingemarsgården, till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående tryggande av
den enskildes rättsställning vid handläggningen
av vissa domstolsärenden,

herr Persson i Heden, till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående omreglering av vissa äldre
livräntor, och

herr Hedlund, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet angående
de disciplinära förhållandena i
skolan.

Kammaren biföll dessa framställningar.

124

Nr 22

Fredagen den 8 maj 1964

§ 7

Interpellation ang. löne- och tjänstgöringsförhållandena
för kaptenerna inom
försvaret

Ordet lämnades på begäran till

Herr EDLUND (h), som yttrade:

Herr talman! Under de senaste tio
aren har löne- och tjänstgöringsförhållandena
för flertalet befattningshavare
inom försvaret — liksom statsförvaltningen
i övrigt — så till vida förbättrats,
att förutom generella löneökningar
skett lönegradsuppflyttningar. Vidare
har genomförts förkortning av arbetstiden
och införande av övertidsgottgörelse
för vissa befattningshavare.

Ett markant undantag utgör dock kaptenerna,
som varken fått lönegradsuppflyttning
eller kommit i åtnjutande av
övertidsgottgörelse. I stället inträffar
nu ofta att lägre befattningshavare under
vissa perioder kan få väsentligt
högre månadsinkomst än sina egna
kompanichefer, vilka dock förutom det
större ansvaret även kan ha längre
tjänstgöringstid. Detta har av kaptenerna
betraktats som upprörande orättvisa,
som man dock hoppades skulle undanröjas
vid årets avtalsrörelse. Så blev
dock ej fallet utan i stället accentuerades
orättvisorna genom att gränsen för
rätt till övertidsgottgörelsen föreslogs
höjd till 19 lönegraden, d. v. s. upp till
och med 21 och 22 löneklasserna, vilket
motsvarar de båda lägsta kaptenslöneklasserna.

Inom kaptenskåren bar resultatet av
de senaste årens avtalsrörelser mottagits
med stark förstämning, och man
anser sitt arbete nedvärderat. Detta i sin
tur har menligt inverkat på trivsel och
arbetsglädje, och resultatet har bl. a.
blivit ökad förtidsavgång med ytterligare
skärpning av arbetsbelastningen på
kvarvarande befattningshavare. Om icke
ändring inträffar, synes allvarlig risk
föreligga för ytterligare spridning av
missnöjet och därmed försämring av
andan till skada för krigsdugligheten.

Med anledning av ovanstående anhål -

ler jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få ställa följande fråga:

Vilka åtgärder avser statsrådet vidtaga
för att undanröja föreliggande
orättvisor och inissnöjesanledningar
inom kaptenskåren?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets memorial nr
12, angående granskning av de i statsrådet
förda protokoll;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 37, i anledning av väckt motion
angående bostadsrättshavares ställning
i skatterättsligt hänseende,

nr 38, i anledning av väckta motioner
om avdrag vid inkomsttaxering för kostnader
för reparation och underhåll av
byggnad o. d., och

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 8 § tulltaxeförordningen
den 13 maj 1960 (nr 3911,
m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 41, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 25 maj
1962 (nr 381) om allmän försäkring, i
vad propositionen hänvisats till lagutskott,
jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 42, i anledning av väckta motioner
om ökat stöd åt handikappade; samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 29, i anledning av väckta motioner
om en näringsgeografisk utredning
angående kanalförbindelserna i Sverige,
nr 30, i anledning av väckta motioner
om tillvaratagande av husmödrars
sakkunskap beträffande miljöfrågor
in. m.,

nr 31, i anledning av väckt motion
om ökad utbildning för första hjälp vid
trafikolyckor,

nr 32, i anledning av väckta motioner

Fredagen den 8 maj 1984

Nr 22

om åtgärder för att trygga sysselsättningen
för de mellansvenska gruvarbetarna,
och

nr 93, i anledning av väckta motioner
om utredning angående filmcensuren.

§ 9

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nybyggnad av kasernetablissement
in. m. för Svea livgarde
och Svea ingenjörregemente;

nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående uppsättande av
en svensk beredskapsstyrka för FNtjänst
m. m.;

nr 178, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till markförvärv
för övningsfält m. in. för budgetåret
1964/65 m. m.;

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lån till vissa ombyggnadsarbeten
vid Norrbackainstitutet
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

180, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stämpelskatteförordning,
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till statsutskottet;
och

nr 181, i anledning av väckt motion
om pension till förre vaktmästaren vid
de svenska institutionerna i Liitzen, förvaltaren
Hans Svensson; samt
från bevillningsutskottet:
nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i skogsvärderingsinstruktionen
den 1 juni 1951 (nr 440), m. in.;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 5 § 1 mom. tulltaxeförordningen
den 13 maj 1960 (nr
391), in. m.; och

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stämpelskatteförordning,
in. m., såvitt proposi -

125

tionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes andra
lagutskottets förslag till riksdagens
.skrivelse, nr 183, till Konungen i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om bidragsförskott,
m. in., i vad propositionen hänvisats
till lagutskott, dels ock i ämnet
väckta motioner.

§ 10

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 150, angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1964/
65 m. m.,

nr 157, angående avveckling av vissa
av städernas särskilda rättigheter och
skyldigheter i förhållande till staten,
in. m.,

nr 158, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o), 11 :o),
16:o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt,
samt

nr 159, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 3 § sjukvårdslagen den 6 juni
1962 (nr 242).

Dessa propositioner bordlädes.

§ 11

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 1012, av herr Stiernstedt m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 148, med förslag till naturvårdslag
in. m., och

nr 1013, av herrar Börjesson i Falköping
och Dahlgren, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 155, angående
höjning av vissa postavgifter.

Dessa motioner bordlädes.

§ 12

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

126 Nr 22

Fredagen dfen 8 maj 1964

herr Börjesson i Falköping, till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående möjligheterna
att i Finland avlyssna svenska radioprogram,

herr Jönsson i Ingemarsgården, till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående sovvagnsförbindelse
på järnvägssträckan
Östersund—Storuman, och

fru Kristensson, till statsrådet fru
Lindström angående familjeberednirrgens
intervjuundersökning.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.48.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 64
414831