Nr 21 FÖRSTA KAMMAREN (Riksdagens protokoll 1961:21)

RIKSDAGENS

ags

PROTOKOLL

Nr 21 FÖRSTA KAMMAREN

1961

19 maj

Debatter in. m.

Fredagen den 19 maj

Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Mattsson, Torsten, ang. statens järnvägars planerade anläggningar
inom det s. k. Gullbergsvassområdet i Göteborg ..
av herr Jonasson ang. undantag från bestämmelserna om yrkesmässig
automobiltrafik beträffande vissa transporter inom

skogsbruket ............................................

av herr Pettersson, Harald, ang. bestämmelserna om minimiflyg höjd

..................................................

av herr Lundström ang. befälsordningen inom försvaret ......

av herr Åkesson ang. skjutövningar på Ravlunda skjutfält......

av herr Hanson, Per-Olof, ang. förskoleväsendets fortsatta utbyggnad
................................................

Socialförsäkringens organisation ..............................

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 19 maj

Andra lagutskottets utlåtande nr 45, ang. ändring i lagen om allmän
sjukförsäkring, m. ..................................

Statsutskottets utlåtande nr 115, ang. anslag till försäkringsdomstolen
m. ................................................

I Första kammarens protokoll 1961. Nr 21

) - jO

* '' . r

:n«> ♦>- • vh /■/• .''*

: "'' .»i ''.KL

Ai r.lf

J i ;• ''• t,: ''

Fredagen den 19 maj 1961

Nr 21

Fredagen den 19 maj

Kammaren sammanträdde kl. 11.00;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 12 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelser till Konungen: nr

239, angående val av ordförande
och fullmäktige i riksgäldskontoret med
suppleanter, samt

nr 246, angående val av ledamöter i
styrelsen över riksdagsbiblioteket och
suppleanter för dem;

dels ock till riksdagens förordnanden: nr

240, för herr Rolf Gösta Renlund
att vara ordförande i riksgäldskontoret
•

nr 241, för herr Erik Rudolf Hagberg
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 242, för herr Nils Ivar Johansson
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 243, för herr Erik Selmer Johan
Adamsson att vara suppleant för ordföranden
i riksgäldskontoret;

nr 244, för herr Gustaf Emanuel Rirke
att vara suppleant för en fullmäktig
i riksgäldskontoret;

nr 245, för herr Lars Magnus Eliasson
att vara suppleant för en fullmäktig
i riksgäldskontoret;

nr 247, för fröken Lisa Mattson att
vara ledamot i styrelsen över riksdagsbiblioteket; nr

248, för herr Axel Henrik Munktell
att vara ledamot i styrelsen över
riksdagsbiblioteket;

nr 249, för fru Ingrid Segerstedt Wiberg
att vara suppleant för en ledamot
i styrelsen över riksdagsbiblioteket;
samt

nr 250, för herr Gustaf Einar Gustafsson
att vara suppleant för en ledamot
i styrelsen över riksdagsbiblioteket.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 271, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående särskilda åtgärder
för rationalisering av jordbruket
och skogsbruket i Kopparbergs län,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner,
m. m.; samt

nr 272, i anledning av väckt motion
rörande vissa åtgärder i anledning av
kronhjortens skadegörelse i Skåne.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 287, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Marocko för
undvikande av dubbelbeskattning och
fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande
direkta skatter; samt

nr 288, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om tillverkning av sprit och vin, m. m.

Ang. statens järnvägars planerade anläggningar
inom det s. k. Gullbergsvassområdet
i Göteborg

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Torsten Mattssons interpellation angående
statens järnvägars planerade anläggningar
inom det s. k. Gullbergsvassområdet
i Göteborg, erhöll ordet och
anförde:

Herr talmani I en interpellation har
herr Mattsson hänvisat till statens järn -

Nr 21

Fredagen den 19 maj 1961

Ang. statens järnvägars planerade anläggi

i Göteborg

vägars planer på att bygga en större anläggning
för godsemottagning och omlastning
inom det s. k. Gullbergsvassområdet
i Göteborg och frågat mig om jag
är villig medverka till dels att de nuvarande
arrendatorerna av Gullbergsvassområdet
i Göteborg medges ytterligare
anstånd med avflyttning från området,
dels att frågan om förläggning av de planerade
anläggningarna för de statliga
trafikföretagens räkning till annat område
i Göteborg skyndsamt tages upp
till prövning. Interpellanten har vidare
frågat om i vilken mån de berörda arrendatorerna,
som drabbas av betydande
ekonomiska förluster, kan påräkna
ersättning, därest de nödgas avflytta från
Gulbergsvassområdet.

Till svar får jag anföra följande.

Göteborgs stad överlämnade genom
gåvobrev år 1926 det aktuella området
vid Gullbergsvass med äganderätt till
Bergslagernas järnvägsaktiebolag. Vid
Bergslagsbanans förstatligande övergick
äganderätten till området samtidigt till
kronan. Enligt gåvobestämmelserna skulle
området reserveras för järnvägsändamål.
Staden förbehöll sig dock nvttjanderätten
till området intill dess området
togs i anspråk för sådant ändamål. Göteborgs
stad bar utarrenderat området till
enskilda företag utan någon som helst
medverkan från statens järnvägars sida.
Enligt vad som meddelats mig har statens
järnvägar år 1954 underrättat Göteborgs
stad om att området kunde stå till
stadens förfogande intill den 1 januari
1961, då statens järnvägar beräknade att
taga i anspråk området för en planerad
godsstation.

Statens järnvägar avser att samla all
sin styckegodstrafik i Göteborg till denna
anläggning. I syfte att nå rationell
samordning av transportuppgifterna med
det av statens järnvägar ägda Aktiebolaget
Svenska Godscentraler kommer erforderliga
utrymmen att upplåtas till
detta bolag. Frågan om den lämpligaste
förläggningen av godsstationen har ingående
utretts. Verkställda utredningar
har givit vid handen att området vid
Gullbergsvass måste anses vara den ur

ingar inom det s. k. Gullbergsvassområdet

såväl ekonomiska som drifttekniska synpunkter
lämpligaste platsen för en godsterminal
av den storleksordning och det
utförande, som dagens aktuella behov
kräver. Med hänsyn härtill kan jag inte
förorda att förslagets genomförande
uppskjutes i avvaktan på förnyad undersökning.

Beträffande frågan om förlängt anstånd
för de berörda företagens avflyttning
från området har statens järnvägar
medgivit anstånd till den 1 oktober i år,
då den första byggnadsetappen skall påbörjas.
Enligt vad som upplysts mig har
järnvägsstyrelsen ställt i utsikt, att ytterligare
anstånd eventuellt kan medges
för viss mark, som inte kommer att tagas
i anspråk för det första utbyggnadsskedet.
Järnvägsstyrelsen avser att före
utgången av juni 1961 meddela Göteborgs
stad, för vilka markområden och för hur
lång tid sådant anstånd kan medges.

Vad slutligen den sista frågan beträffar,
vill jag understryka, att det är Göteborgs
stad som utarrenderat området till
berörda företag. Då statens järnvägar för
åtskilliga år sedan underrättat staden
om områdets framtida användning, kan
någon ersättning inte påräknas från statens
sida.

Herr MATTSSON, TORSTEN, (ep):
Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt tack för
svaret.

Jag vill först erinra om att det råder
vissa delade meningar om vilka utfästelser
beträffande upplåtelsetiden som
gjorts till arrendatorerna på Gullbergsvassområdet.
Detta torde i viss mån
framgå av de handlingar som jag tror
har tillställts herr statsrådet.

När herr statsrådet beträffande ersättningsfrågan
endast lämnar beskedet
att staten inte har några ersättningsförpliktelser,
kan man ha viss förståelse
för detta, då det icke tillkommer regering
och riksdag att pröva utfästelserna
i fråga om upplåtelsetiden. Och herr
statsrådet har uppenbarligen icke velat

Nr 21

Fredagen den 19 maj 1961

Ang. statens järnvägars planerade anläggningar inom det s. k. Gullbergsvas^sområdet

göra något uttalande i frågan. För min
del tycker jag nog att det finns en viss
moralisk förpliktelse att lämna gottgörelse
på grund av den korta tid som
stått till förfogande för dessa företag att
se sig om efter nya markområden. Det
bör kanske också i detta sammanhang
uppmärksammas att sådana relativt korta
tider i fråga om arrendeavtal vid
markupplåtelse på tio år inte bara gäller
i det nu aktuella fallet Gullbergsvass
utan också annorstädes, både i Göteborg
och på andra håll. Man följer
härvidlag en gammal praxis som tidigare
möjligen varit berättigad. Riskerna
för att markområden av detta slag skulle
tas i anspråk för speciella ändamål,
vid omläggning av trafikleder och stadssaneringar,
har tidigare inte varit så
stora. Inte heller har anläggningar som
utförts på den arrenderade marken varit
av sådan storlek och dragit sådan
kostnad som nu för tiden. Men man
följer alltjämt tidigare praxis i fråga
om upplåtelsetiden. Detta är en brist -och enligt min mening en brist i fastighetslagstiftningen
och arrendelagstiftningen.
Det kan väl konstateras att arrendatorerna
inte har något besittningsskydd
i den omfattning som det varit
angeläget att de hade haft.

Jag har velat anföra dessa omständigheter
med anledning av att herr statsrådet
framhöll att området vid Gullbergsvass
var det lämpligaste ur ekonomisk
synpunkt för den aktuella godsterminalen.
Enligt min mening bör man
då lägga märke till att SJ till följd av
bristerna i besittningsskyddet och till
följd av gåvobrevet 1926 inte behöver
vidkännas några kostnader för vare sig
marken eller de anläggningar som nu
finns på området. Om SJ fått ikläda sig
dessa kostnader är det möjligt att den
ekonomiska bedömningen blivit en annan.
Jag vill påstå att en sådan bedömning
varit riktigare ur samhällsekonomisk
synpunkt. Förutsättningarna för en
sådan bedömning har emellertid saknats.
SJ ser naturligtvis dessa spörsmål
ur företagsekonomisk synpunkt. Givetvis
talar då gåvobrevet och det faktum,

att företaget inte behöver vidkännas
kostnader vare sig för marken eller för
de anläggningar som nu finns på området,
för Gullbergsvass. Jag förstår också
att herr statsrådet — som har att tillse
att statens intressen tillvaratages inom
ramen för gällande bestämmelser
har svårt att underkänna den bedömning
som SJ här gjort.

Jag vill emellertid inte se denna fråga
som ett isolerat fall. Den återspeglar
nämligen de brister som finns i lagstiftningen
och som allt oftare gör sig gällande.
Det är önskvärt att man får fram
ett bättre besittningsskydd när det gäller
arrenden av detta slag. Allt oftare
händer det att mark tas i anspråk för
ändamål av allmänt intresse. Fhnns det
då inte ett lämpligt avvägt besittningsskydd,
blir den enskilde lidande härpå,
och inte heller kan man få till stånd en
riktig samhällsekonomisk avvägning.
Jag vill därför uttala den förhoppningen
att dessa frågor uppmärksammas vid
den pågående översynen av arrendelagstiftningen.
Som jag ser saken är behovet
av en lagändring här mycket stort.

Jag vill särskilt tacka herr statsrådet
för den del av svaret som gäller anstånd
för de berörda företagen att avflytta från
området. Det är uppenbart att det finns
möjligheter till ytterligare anstånd — åtminstone
för en del av de berörda företagen.
Jag vill uttala den förhoppningen
att herr statsrådet följer utvecklingen
av den här frågan och tillser att varje
möjlighet att ge ytterligare anstånd tillvaratages.
De omständigheter som jag
här berört och antytt talar för att man
tar alldeles speciell hänsyn till de enskilda
— både företagare och anställda
— i detta fall. Det är också av vikt att
de berörda så snart som möjligt får besked
om ytterligare anstånd.

Med detta vill jag ännu en gång framföra
mitt tack för svaret.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vill upprepa att Göteborgs
stad, som ju är den part som har
arrenderat ut området, redan 1954 vars -

6 Nr 21 Fredagen den

Ang. undantag från bestämmelserna om

vissa transporter inom skogsbruket

lades av statens järnvägar om att behov
förelåg av området den 1 januari 1961.
Man kan ju under sådana omständigheter
inte tala om ett kort varsel.

Herr Mattsson tog upp de undersökningar
som gjorts och ifrågasatte om det
inte fanns andra områden än Gullbergsvass,
som skulle vara lämpliga för ändamålet.
I anslutning härtill vill jag framhålla
att statens järnvägar, Göteborgs
stad och andra har vid ett otal undersökningar
gemensamt prövat alla möjligheter
att finna en alternativ lokalisering.
Men man har kommit tillbaka till
utgångspunkten och konstaterat, att Gullbergsvassområdet
är det lämpligaste området.
Det ansluter till två riksvägar, det
ansluter direkt till statens järnvägar och
utgör en utomordentligt förnämlig plats
för en lokalisering av en godscentral av
den typ och med de uppgifter som här
avses.

Enligt vad jag inhämtat under hand
från Göteborgs stad har arrendatorerna
hela tiden varit medvetna eller i varje
fall upplysta om att de kunde få avflytta
från sina tomter med mycket kort
varsel. Arrendatorerna har också haft
korta arrendekontrakt. Dessa omständigheter
i förening måste ha gjort dem
medvetna om att de kunde bli nödsakade
att snabbt flytta sina anläggningar
till andra områden.

Herr MATTSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Vad beträffar det skriftliga
besked som arrendatorerna enligt
statsrådet skulle ha fått år 1954 om att
de skulle komma att få avflytta, bör man
å andra sidan komma ihåg att investeringar
i fastigheter och andra anläggningar
har gjorts för över 12 miljoner
kronor enligt uppgifter som jag har fått.
Vi vet också alla att det är svårt att anskaffa
annan tomtmark.

Jag har för min del inte kunnat bli
fullständigt övertygad om att de utredningar
som har företagits i syfte att finna
en möjlighet till förläggning av denna
terminal till ett annat område i Göteborg
är helt tillfredsställande. Om man

19 maj 1961

yrkesmässig automobiltrafik beträffande

tagit hänsyn till dessa företag och till
de ekonomiska synpunkterna i stort, hade
kanske utredningen om möjligheterna
att förlägga terminalen till annan
plats också blivit en annan.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vill än en gång framhålla
att statens järnvägar, Göteborgs
stad och andra inom staden gemensamt
undersökt möjligheterna att finna en annan
placering av denna godscentral, men
det har inte lyckats. Det är de uppgifter
jag har att lämna. Herr Mattsson har
andra. Jag skall inte döma, jag överlåter
det åt kammaren.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. undantag från bestämmelserna om
yrkesmässig automobiltrafik beträffande
vissa transporter inom skogsbruket

Ordet lämnades därefter ånyo till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND, som
meddelat, att han ämnade vid detta sammanträde
besvara jämväl herr Jonassons
interpellation angående undantag från
bestämmelserna om yrkesmässig automobiltrafik
beträffande vissa transporter
inom skogsbruket, och nu yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Jonasson frågat mig, om man i fråga
om sådan ändring i yrkestrafikförordningen,
att jordbrukares och maskinhållares
yrkesmässiga transporter i skogsbruket
med jordbrukstraktorer eller
dragbilar skulle undantas från tillämpningen
av förordningens bestämmelser,
kan förvänta förslag från 1953 års trafikutredning
i så god tid, att proposition
om frågans lösning kan behandlas av
årets riksdag.

Med anledning härav får jag meddela
följande.

Enligt vad jag erfarit har 1953 års trafikutredning
nyligen slutjusterat ett betänkande
rörande den statliga trafikpoli -

Fredagen den 19 maj 1961

Nr 21

Ang. undantag från bestämmelserna om

tiken. Betänkandet avses komma att
överlämnas under maj månad. I betänkandet
har utredningen bl. a. ingående
behandlat det av herr Jonasson berörda
spörsmålet i dess allmänna trafikpolitiska
sammanhang, och utredningen framlägger
förslag till en positiv lösning av
frågan om skogskörslorna med traktortåg.

Det är givetvis inte möjligt för mig att
nu säga, om och i så fall när trafikutredningens
förslag kan komma att föreläggas
riksdagen.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min interpellation.

Med hänsyn till den tidsnöd som synes
råda här i dag och med hänsyn till
att denna fråga tidigare har behandlats
i riksdagen skall jag inte här draga
upp all argumentering beträffande nödvändigheten
av en ändring i lagstiftningen
på detta område. Den kraftiga förändring
som skett genom mekanisering
på skogens område, där man gått över
från häst- till traktordrift i allt större utsträckning,
talar för sig själv. Skall en
jordbrukare kunna utnyttja sin traktor,
bör han ha möjlighet att få köra i skogen
med densamma. Så kan ju ske även
nu, men då måste han, därest han kör
åt andra, söka särskilt tillstånd hos länsstyrelsen.
Vidare måste han söka tillstånd
att få köra utan trafikkort därest
han inte innehar sådant, och det hela är
en omständlig procedur.

Man frågar sig varför man på lagstiftningens
område skall ligga så långt efter
utvecklingen, att allt detta skall vara
nödvändigt. Enligt uppgifter jag har fått
lär inom Umeå jägmästardistrikt cirka
80 procent av skogskörningarna utföras
med traktor. Man förstår då också nödvändigheten
av att en lagändring kommer
till stånd. Det kan inte vara riktigt
att de allra flesta körare skall behöva
söka dessa tillstånd.

Ifrån centerpartiets sida har vi sedan
flera år krävt en ändring. År 1960 ledde
våra motioner till resultat, trodde vi.

yrkesmässig automobiltrafik beträffande

vissa transporter inom skogsbruket
Andra lagutskottet underströk att inte
minst för de grupper av arbetstagare som
av ålder varit sysselsatta med hästlcörslor
i skogen innebär de gällande bestämmelserna
på grund av den fortgående
mekaniseringen av jordbruket ett allvarligt
hinder, och utskottet ansåg ifrågavarande
spörsmål så betydelsefullt att
detsamma måste prövas med sådan
skyndsamhet att förslag i ämnet snabbt
skulle kunna framläggas. Vad utskottet
sålunda anförde gav riksdagen till känna
i skrivelse till Kungl. Maj :t.

Riksdagen har både 1953 och 1960 understrukit
att frågan om att ge jordbrukare
möjlighet att utföra skogstransporter
skyndsamt bör lösas. Då man vid
fjolårets riksdag ansåg sig kunna räkna
med utredningsförslag under 1960, hade
man förutsatt att frågan skulle behandlas
av 1961 års riksdag. Enär propositionslistan
i januari inte upptog något
sådant förslag fann jag mig föranlåten
att interpellera.

Även om kommunikationsministern
vid detta tillfälle har mycket av sina
tankar och omsorger i rymden får man
ändå inte glömma bort denna för näringslivet
så viktiga fråga.

1953 års trafikutredning har arbetat
länge, och med hänsyn till utvecklingen
borde det ha varit möjligt att bryta ut
frågan långt tidigare. Nu säger kommunikationsministern
att 1953 års trafikutredning
nyligen slutjusterat ett betänkande
rörande den statliga trafikpolitiken,
och betänkandet torde komma att
överlämnas nu i maj månad. I betänkandet
har utredningen ingående behandlat
dessa spörsmål, och det är troligt att det
nu är möjligt att snarast framlägga förslag
till positiv lösning av frågan. Låt
mig bara bär säga att detta inte är en
dag för tidigt och att jag är glad över
att eit förslag nu synes vara i annalkande.
Låt mig vidare få uttala den förhoppningen
att kommunikationsministern
snarast lägger fram ett sådant förslag
till riksdagen så att denna fråga kan
lösas redan före nästa virkessäsong.

I förhoppning att så sker ber jag ännu
en gång att få tacka för svaret.

Nr 21

Fredagen den 19 maj 1961

Ang. bestämmelserna om minimiflyghöjd

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. bestämmelserna om minimiflyghöjd

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON, som
förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara herr Harald Petterssons interpellation
angående bestämmelserna om
minimiflyghöjd, fick nu ordet och anförde
:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Harald Pettersson frågat mig
om jag anser att den tekniska utvecklingen
medfört att flygning på låg höjd
åsamkar större olägenheter för människor
och djur än tidigare samt — därest
så är fallet — om jag avser att vidtaga
åtgärder i syfte att genom ändring av
bestämmelserna om minimiflyghöjd eller
på annat sätt minska dessa olägenheter.

Med anledning härav vill jag anföra
följande.

Den flygtekniska utvecklingen har
onekligen medfört, att bullernivån från
flygplan ökat i icke ringa omfattning.
Den huvudsakliga anledningen härtill
är övergången till jetflygplan med allt
högre flyghastigheter. ''Bullerproblemen
har under lång tid fortlöpande uppmärksammats
inom flygledningen och
en rad åtgärder har vidtagits i syfte att
minska flygbullerstörningarna. Så sent
som år 1956 företogs sålunda i samarbete
med statens institut för folkhälsan
en bullerutredning, som bl. a. resulterade
i att då gällande lägsta normala flyghöjd
höjdes från 150 till 500 meter. Samtidigt
höjdes lägsta normala flyghöjden
över tättbebyggt samhälle från 300 till
1 000 meter. Under de senaste åren har
bearbetningen av bullerproblemen ägt
rum i nära kontakt med 1956 års flygbullerutredning.

Särskilda olägenheter sammanhänger
med överljudsflygningar. Erfarenheterna
av i samband därmed förekommande
s. k. överljudsknallar och dessas störande
inverkan i form av buller och mekanisk
åverkan är relativt begränsade. Ut -

redning rörande dessa problem pågår. I
avvaktan på resultatet av denna utredning
har bl. a. lägsta höjd för överljudsflygning
höjts från 3 000 till 10 000 meter.

För att flygvapnets förband skall kunna
lösa sina uppgifter i krig måste de
i fredstid öva under förhållanden som
så nära som möjligt liknar tänkbara
krigsförhållanden. Detta innebär bl. a.
att utbildning och tillämpningsövningar
i flygning på låg höjd måste genomföras.
Lågflygningar förlägges i största
möjliga utsträckning till speciella lågflygstråk,
som förlagts med hänsyn tagen
till bebyggelse, terränghinder o. s. v.
Stråken överses fortlöpande med hänsyn
till ny bebyggelse m. m. Eftersom lågtlygstråken
bl. a. av ekonomiska skäl ej
bör ligga alltför avlägset från flygflottiljerna,
är svårigheterna stora att få en
sträckning helt över terräng utan bebyggelse.
Vissa störningar kan därför
uppstå trots omfattande försiktighetsåtgärder.
Chefen för flygvapnet anser
dock att övning i lågflygning i större
omfattning än hittills kan bedrivas över
ödemarksterräng i Norrland och över
hav. Föreskrifter härom kommer att
meddelas. Av taktiska skäl måste emellertid
en del tillämpningsövningar förläggas
till områden utanför fastställda
lågflygstråk. Vid dessa flygningar väljes
flygvägen så att tätbebyggelse, sjukhus,
kyrkogårdar, badplatser och pälsdjursfarmer
undvikes.

I samband med start och landning
uppkommer speciella flygbullerproblem.
Det är härvid oundgängligt att bebyggelse,
som ligger i omedelbar närhet av
flygfält, måste överflygas på låg höjd.
Enligt de flygsäkerhetsföreskrifter som
reglerar start- och landningsförfarandet
skall bullerproblemet beaktas så långt
flygsäkerheten medger. Vid de olika militära
flygplatserna har i enlighet härmed
fastställts lokala start- och landningsprocedurer
med vederbörlig hänsyn
tagen till befintlig bebyggelse. I syfte
att ytterligare nedbringa bullernivån
vid flygplatserna företogs i anslutning
till den år 1956 i samarbete med statens
institut för folkhälsan företagna utred -

Fredagen den 19 maj 1961

Nr 21

ningen en ökning av flyghöjden för jetflygplan
i det s. k. trafikvarvet från 250
till 400 meter. Ytterligare skärpta bestämmelser,
som skall reglera användning
av full motoreffekt i samband med
start, överväges för närvarande.

Överträdelser från flygförarnas sida
av gällande höjdbestämmelser måste bedömas
som mycket allvarliga. Enligt vad
jag inhämtat verkställes noggranna undersökningar
omedelbart då avsteg från
bestämmelserna gjorts eller misstänkes.
Jag förutsätter, att noggrann kontroll
även framdeles sker av att gällande bestämmelser
om lägsta flyghöjd efterföljes.

De åtgärder som hittills vidtagits i
syfte att förhindra störningar på marken
torde knappast ha kunnat göras mer omfattande
om — vilket är nödvändigt —
hänsyn också tages till flygsäkerheten
och till kraven på flygförbandens övningsmöjligheter.
En kontinuerlig bearbetning
av bullerproblemen måste emellertid
ske. Så snart nya rön och erfarenheter
framkommer, som ger anledning
till ändringar av föreskrifter eller påkallar
åtgärder av annat slag, måste sådana
också vidtagas. Jag förutsätter att
chefen för flygvapnet liksom hittills
noggrant bevakar förevarande spörsmål
och vidtager nödiga åtgärder. Jag vill
också erinra om att 1956 års flygbullerutredning,
efter omfattande utredningar
av förevarande frågor, inom den närmaste
tiden kommer att avgiva betänkande.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet för
det mycket utförliga svaret på min interpellation.
Jag hade inte alls tagit upp
att överträdelser skulle ha gjorts av de
gällande bestämmelserna, utan jag var
intresserad endast av de bestämmelser
som statsrådet nu så utförligt har redogjort
för, beträffande olika flyghöjder,
som naturligtvis för en lekman kan vara
svåra att bedöma.

Jag fäste mig vid att den lägsta flyghöjden
över tätorter är 1 001) meter,

Ang. bestämmelserna om minimiflyghöjd
medan den ute i glesbygden är 500 meter.
Det bor faktiskt människor även
ute i glesbygderna, och lågflygningarna
kan i många fall vara ganska besvärande,
i all synnerhet som utvecklingen gått
så snabbt och man har fått jetflygplan
som är oerhört störande.

Men det är framför allt inte detta utan
flygvapnets lågflygövningar jag tänkte
på. Herr statsrådet har sagt att man
måste ta tillbörlig hänsyn till flygvapnets
möjligheter att i fredstid öva sina
förband. Jag har full förståelse för detta.
Men dessa lågflygningsstråk kommer
att i icke oväsentliga fall gå över områden
där det bor människor, och det kan
vara mycket besvärande för dem när
planen går ned på mycket låga höjder.

Vi vet vad som händer. Vi vet att de
kreatur som går på bete — omkring två
miljoner kreatur går ute nu — blir mycket
förskräckta, i vissa fall flyr de över
stängsel, och det åsamkar skador och besvär.
Vi vet att minkhonor biter ihjäl
sina ungar i rena paniken. Äldre människor
blir rädda, men efter några sekunder
har vi återhämtat oss, eftersom
vi kan fatta det hela.

Men vad händer med det lilla barnet,
som är två, tre eller fyra år och sitter
i sandlådan och leker utan att kunna
fatta vad som egentligen sker? Det finns
fall där föräldrarna fått mycket stora
besvär med sina barn på grund av det
chockartade buller och den lufttrycksförändring
som uppstår när flygplan
går ned på mycket låg höjd.

Jag är inte oförstående för att flygvapnet
måste ha möjlighet till övningar.
Jag tycker det är glädjande att chefen
för flygvapnet har ställt sig mycket positiv
och nu är beredd att förorda lågflygningsområden
över ödemark och över
hav.

Jag är litet förvånad när statsrådet till
sist säger att de åtgärder som har vidtagits
inte kunnat göras mer omfattande
med hänsyn bl. a. till de militära övningsuppgifterna.
När nu chefen för
flygvapnet själv ställer sig positiv och
säger att man mycket väl kan förlägga
lågflygningsområdena till ödemarker
och hav, tycker jag att man borde ha

Nr 21

Fredagen den 19 maj 1961

Ang. befälsordningen inom försvaret

kunnat vidta en sådan åtgärd tidigare
bl. a.

Jag uttrycker den förhoppningen att
ingenting försummas på detta område
och att man även tar hänsyn till de
människor som bor i glesbygderna. Jag
tycker mig förmärka en positiv inställning
från försvarsministerns sida, och
kan vi också påräkna en positiv inställning
hos chefen för flygvapnet ser jag
ljust på möjligheterna till en lösning av
problemet. Jag ber än en gång få tacka
för herr statsrådets svar.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. befälsordningen inom försvaret

Ordet gavs därefter ånyo till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara jämväl herr Lundströms
interpellation angående befälsordningen
inom försvaret, och nu yttrade: Herr

talman! Med kammarens tillstånd
har herr Lundström frågat mig
när jag beräknar att underlag för ställningstagande
till de personalorganisatoriska
konsekvenserna inom arméns olika
truppslag av riksdagens principbeslut
1960 rörande befälsordningen inom
armén skall föreligga. Vidare har herr
Lundström frågat på vilket sätt jag är
beredd medverka till att befälssystemet
vid armén i dess helhet men även inom
försvaret i övrigt snarast ges en enhetlig
och ändamålsenlig utformning i överensstämmelse
med riksdagens principbeslut.

Jag vill erinra om att vid beslutet föregående
år angående befälsordningen
vid armén riksdagen gav sin anslutning
till principen att en precisering av befälsbehoven
inom arméns truppslag skulle
klarläggas på grundval av en detaljmässig
redovisning av det personella innehållet
i krigsorganisationen. En sådan
redovisning förelåg i samband med principbeslutet
endast för infanteriet och ka -

valleriet. För dessa truppslag kunde därför
preciserade förslag beträffande personalbehoven
framläggas, vilka förslag
riksdagen biföll. I avsikt att få behoven
vid arméns övriga truppslag på motsvarande
sätt preciserade tillsattes i omedelbar
anslutning till riksdagsbeslutet
efter Kungl. Maj:ts bemyndigande en
särskild delegation, 1960 års befälsstatsdelegation.

Denna delegation genomför sitt arbete
under samverkan med berörda militära
myndigheter. Det har därvid visat
sig att de detaljmässiga konsekvenserna
av den omfattande nydaning av vår armés
krigsorganisation, som är nödvändig
med hänsyn till den snabba militärtekniska
och taktiska utvecklingen, icke
kunnat preciseras i så snabb takt som
tidigare antagits. Jag vet emellertid att
delegationens arbete bedrives med all
tillbörlig skyndsamhet och har god förhoppning
att i väsentliga delar underlag
för ställningstagande till här berörda
frågor skall kunna föreligga redan innevarande
år.

Vad beträffar genomförandet av ett
enhetligt befälssystem inom armén bör
det framhållas att enligt Kungl. Maj:ts
uppdrag det praktiska förverkligandet
av befälsordningsbeslutet är i full gång.
Redan i fjol omlades grundutbildningen
för underofficerare ur samtliga truppslag
enligt de nya riktlinjerna, och i år
omlägges på samma sätt grundutbildningen
för samtliga aktiva officerare.
Vidareutbildning av befälspersonalen i
anslutning till de förändrade uppgifterna
påbörjas likaledes i år i stor omfattning.
Det bör emellertid understrykas
att ett genomförande av en reform av
den genomgripande innebörd som den
nya befälsordningen innebär måste omspänna
ett antal år. De ansvariga myndigheterna
är i intensivt arbete med dessa
frågor. Men våra såväl personella som
materiella resurser sätter dock vissa
gränser för den takt i vilken reformen
kan genomföras.

Jag vill gärna här understryka vad
jag också i tidigare sammanhang framfört,
att det är av stor betydelse att befälssystemen
inom de olika delarna av

Fredagen den 19 maj 1961

Nr 21

Ang. befälsordningen inom försvaret
försvarsmakten bringas till så stor över- het med det snaraste ges en enhetlig och
ensstämmelse som möjligt. Vid förverk- ändamålsenlig utformning i överensstämligandet
av denna tanke synes det ange- melse med riksdagens principbeslut,
läget att ha möjlighet att närmare kunna Anser inte herr statsrådet att det boröverblicka
de praktiska konsekvenserna de vara möjligt att på något sätt påskynav
den omdaning av stora delar av våra da och underlätta det utredningsarbete

marina stridskrafter och av vårt luftförsvar
som påbörjats. Sådana möjligheter
föreligger ännu icke. Jag bedömer
det därför lämpligast att för närvarande
koncentrera resurserna på att fullfölja
befälsreformen vid armén för att därefter
igångsätta utredning om den nya
befälsordningens tillämpning vid övriga
försvarsgrenar. De speciella problem
som hänför sig till frågor rörande tjänsteställning
är emellertid redan föremål
för vidare bearbetning inom departementet.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet ber jag
att få framföra ett tack dels för att jag
fått svaret så snabbt och dels för de upplysningar
som ges i svaret.

Tyvärr måste jag säga att där inte i
alla avseenden finns så klara besked som
jag skulle önskat. Statsrådet hoppas att
befälsstatsdelegationens arbete skall i
väsentliga delar ge underlag för ställningstagandet
i de berörda frågorna för
arméns vidkommande under innevarande
år — mer vågar statsrådet tydligen
inte lova, och det tycker jag med förlov
sagt är i magraste laget. Det skulle
exempelvis vara av stort värde att få
veta om statsrådet tror sig kunna ta
ställning i organisationsfrågan för berörda
delar av armén i sådan tid att beslutet
kan genomföras snarast efter årsskiftet.
Eftersom det material på vilket
ställningstagandet skall grundas kan föreligga
i år, förutsättter jag att det skulle
finnas vissa möjligheter härtill.

När det gäller principbeslutets tillämpning
inom marinen och flyget ger statsrådets
svar inga preciserade utfästelser
alls. Inte heller får jag något svar på min
andra fråga, om statsrådet på något särskilt
sätt anser sig kunna medverka till
att befälssystemet vid försvaret som hel -

som skall vara förutsättningen för ett
ställningstagande till preciserade befälsbehov?
Påståendet att man först nödvändigtvis
skulle behöva överblicka de
praktiska konsekvenserna av omdaningen
av marinen och luftförsvaret övertygar
åtminstone inte mig, för så vitt
därmed avses att omdaningens slutförande
skulle behöva avvaktas eller kanske
t. o. m. ytterligare något år därefter
behöva förflyta. Omdaningen är ju redan
i gång. Det förefaller mig inte orimligt
att man då jämsides härmed skulle
kunna göra tillförlitliga beräkningar av
utformningen av befälsorganisationen
för dessa försvarsgrenar. Innebär alltså
herr statsrådets svar i detta avsnitt att
dessa två försvarsgrenar skulle komma
att få vänta i åratal på ett beslut om befälsorganisationen? Det

kan synas som om den fråga som
jag här tagit upp är relativt obetydlig,
särskilt om man ser den inom försvarets
stora ram. Jag betraktar inte saken på
det sättet. Jag tror tvärtom att det är en
ganska stor fråga som jag har velat fästa
uppmärksamheten på. Jag har i interpellationen
klargjort skälen till att jag
tagit upp saken. Det har sagts mig att
det råder både olust och indignation
inom berörda befälsgrupper ute vid förbanden
över att den av riksdagen i princip
beslutade befälsordningen ännu inte
kunnat genomföras mer än i vissa avsnitt.

Jag vill inte här ta upp någon diskussion
om lönefrågan, men jag tillåter mig
att konstatera att det existerande fastlåsta
läget, såsom säkert alla förstår, för
både officerare och underofficerare inneburit
vissa avbräck vid löneförhandlingarna,
eftersom hänvisningar till pågående
utredning inte uteblivit vid dessa
förhandlingar.

Enligt vad som upplysts mig har situationen
emellertid också satt andra spår
än oro efter sig. 151. a. har ett inte obe -

Nr 21

Fredagen den 19 maj 1961

Ang. befälsordningen inom försvaret

tydligt antal underofficerare som tjänstgjort
som utbildningsbefäl vid signaltrupperna
lämnat sina befattningar och
gått över till civil anställning, t. ex. vid
Sveriges radio och andra företag, där
man har nytta av deras kunskaper. Avgången
inskränker sig inte till denna
grupp, utan motsvarande företeelse har
även kunnat konstateras på andra håll.
Det skulle vara till allvarlig skada för
utbildningen av värnpliktiga om denna
tendens till flykt av befäl från specialförbanden
fortsätter och ökar. Om riksdagens
principbeslut i fråga om befälsordningen
kunde genomföras vid armén
i dess helhet och i tillämpliga delar även
vid de andra försvarsgrenarna skulle
löne- och befordringsförhållandena komma
i ett bättre läge. Nyttan härav för
försvaret torde vara ostridigt.

Det är därför ytterligt väsentligt att
herr statsrådet inte nöjer sig med att
låta detta problem lösas efter den nådiga
tågordningen utan att han gör en
positiv och effektiv kraftansträngning
för att påskynda saken. Ett löfte om en
sådan åtgärd från herr statsrådets sida
skulle jag betrakta som en värdefull behållning
av denna interpellationsdebatt.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag måste tyvärr säga att
jag inte kan fatta herr Lundströms anförande
på annat sätt än att herr Lundström
tyvärr inte har hunnit sätta sig in
i det jättekomplex av frågor som vi här
diskuterar.

Det svar som jag har gett på denna
interpellation, som framställdes för blott
några dagar sedan, innehåller endast
några huvudlinjer. Det kommer att ta
många år innan det principbeslut som
riksdagen fattade i fjol om befälsreformen
är helt genomfört. Hur många år är
svårt att säga. Inom armén hoppas vi,
såsom jag bär sagt i svaret, att i stort
sett kunna klara det under de närmaste
åren. När vi kommer att få det klart inom
flyget och marinen beror på krigsorganisationens
utformning inom dessa
båda försvarsgrenar.

Det arbete som här utföres bedrives

med all möjlig skyndsamhet, och det
var förutsett när principbeslutet i fjol
fattades att det skulle ta flera år innan
befälsreformen är fullt genomförd. Jag
har från underofficersförbundet aldrig
hört något klagomål i denna fråga. Man
bär inom förbundet varit fullt på det
klara med att det måste ta sin tid att
genomföra reformen. Jag kan förstå att
enskilda underofficerare vill ha en snabbare
ordning, men de som är väl insatta
i vad det är fråga om och som vet
att denna reform faktiskt har diskuterats
och förberetts i många decennier
innan den fått sin nuvarande utformning
är fullt medvetna om att det nu ändå
sker någonting väsentligt i befälsfrågan.

Jag tror inte att jag nu vill diskutera
med herr Lundström de andra problem
som han tog upp, nämligen lönefrågorna
och det missnöje som i det avseendet
förekommer inom underofficersförbundet.
Det är en helt annan sak, som har
med de uppgörelser att göra som träffats
under B-listeförhandlingarna i år i samband
med frågan om fänrikslönerna, där
underofficerarna ansett att en motsvarande
löneuppflyttning borde ha skett
för deras vidkommande. Det förekommer
inte någon flykt från underofficersyrket
här i landet. Det finns ingen som
hoppar av; herr Lundström har fel uppgifter
på den punkten. När det gäller
svårigheten att behålla viss teknikerpersonal
som vill gå till enskilda företag
sedan de fått utbildning inom försvaret
så är det en lönefråga, där staten inte
har kunnat hävda sig. Vi har emellertid
för att möta denna avtappning gjort provisoriska
löneregleringar för denna speciella
och mycket viktiga teknikerpersonal
inom armén. Men det problemet tror
jag inte att man skall behandla i samband
med frågan om befälsreformen.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag är medveten om
att jag inte behärskar denna stora fråga
i alla dessa detaljer. Syftet med min
interpellation var emellertid att få vissa
upplysningar rörande takten när det gäller
förverkligandet av riksdagens prin -

Fredagen den 19 maj 1961

Nr 21

cipbeslut. Jag konstaterar att vissa upplysningar
också har givits, som jag visserligen
inte tycker är tillfredsställande
på alla punkter, men som dock lämnar
någon större klarhet än som rådde tidigare.

Inte heller har jag velat ta upp frågan
om lönerna för den berörda personalen,
vilket jag inte anser bör ske i detta sammanhang.
Jag har bara konstaterat att
det faktiskt förekommer — och jag tror
inte att jag är fe! underrättad — en viss
personalavtappning, som man inom berörda
personalkategorier anser sammanhänga
med att riksdagens principbeslut
icke har kunnat genomföras och som
man är orolig för skall fortsätta, om
det dröjer ytterligare många år.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. skjutövningar på Ravlunda skjutfält

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON, som
meddelat, att han ämnade vid detta sammanträde
besvara även herr Åkessons
interpellation angående skjutövningar
på Ravlunda skjutfält, erhöll ånyo ordet
och anförde:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Åkesson frågat mig vilka åtgärder
jag avser vidtaga för att de vid övningsskjutning
från Piavlundafältet inträffade
olyckstillbuden till sjöss inte skall upprepas.

Ravlunda skjutfält omfattar en drygt 4
kilometer lång kustremsa vid stranden
av Hanöbukten. På skjutfältet pågår under
i stort sett hela året skarpskjutningar
med främst pansartruppernas förband.
Vid praktiskt taget samtliga skjutningar
utgöres riskområdet av dels skjutfältet
eller del därav, dels ock vattenområdet
utanför fältet intill ett avstånd från
stranden varierande mellan 3 och 16 km.
1958 års försvarsbeslut innebär att antalet
pansarenheter ökar. Under 1950-talet
har stridsvagnar anskaffats för stora belopp.
En förutsättning för en effektiv

Ang. skjutövningar på Ravlunda skjutfält
skjututbildning med den nya stridsvagnsmaterielen
är att Ravlunda skjutfält
kan utnyttjas utan omfattande störningar.

Grundläggande bestämmelser rörande
säkerhetstjänsten vid skjutningar m. m.
inom armén finns i säkerhetsinstruktionen
för armén. Denna innehåller, bland
annat, bestämmelser om avspärrning och
övervakning av riskområden samt om
varningsmeddelanden. För Ravlunda
skjutfält har därjämte chefen för Skånska
pansarregementet genom regementsorder
år 1957 fastställt detaljerade säkerhetsbestämmelser.

Enligt nämnda bestämmelser skall vid
skjutning på Ravlundafältet iakttagas,
bland annat, följande. Meddelanden om
avsedda skjutningar skall införas i Underrättelser
för sjöfarande och i ortspressen
samt uppläsas i radio. Meddelanden
skall dessutom tillställas vissa fiskare
i fältets närhet. En del av dessa meddelanden
skall — enligt särskild överenskommelse
— av vederbörande fiskare
uppsättas på anslagstavlor i hamnar
m. m. När skjutning pågår på fältet, skall
röda signaler vara hissade vid den nordligaste
och sydligaste gränsen i kustbandet
för riskområdet samt på säkerhetstornet.
Det farliga området skall övervakas
av särskilda säkerhetsposter — vid
skjutning under mörker mot mål i sjön
med hjälp av strålkastare. Vid behov
skall därjämte för övervakning anlitas
en radaroperatör med radarbuss. Om något
fartyg trots nämnda tillkännagivanden
och signaler kommer in i riskområdet,
skall skjutningen omedelbart avbrytas
och kan givetvis icke återupptagas
förrän fartyget lämnat området.

Med anledning av inträffade olyckstillbud
i Hanöbukten i samband med
skjutningar på Ravlunda skjutfält har
vissa åtgärder vidtagits från militär sida.
Sålunda har militärbefälhavaren i I. milo
hos landsfogden i Kristianstads län hemställt
om utredning av det inträffade.
Härav föranledd polisutredning pågår
för närvarande. Vidare har förhandlingar
ägt rum med berörda fiskare vid Ravlunda.
Därvid har vissa överenskommelser
träffats i syfte att skapa bättre kon -

14 Nr 21 Fredagen den

Ang. skjutövningar på Ravlunda skjutfält
takt mellan fiskarna och vederbörande
militära personal och därmed ökad säkerhet.
Chefen för Skånska pansarregementet
har i anslutning till nämnda förhandlingar
hos militärbefälhavaren gjort
framställning om, bland annat, följande
åtgärder i säkerhetssyfte: utredning av
frågor rörande berörda fiskares yrkesutövning
inom riskområdet och "förutsättningarna
för ersättning för förlorad
arbetsförtjänst på grund av skjutningar,
anskaffning av nytt säkerhetstorn med
modern radar för Ravlundafältet, anskaffning
av radioanläggning för fältet,
utrustning — genom Kronans försorg —
av fiskebåtar med radio samt inrättande
av en befattning för skjutfältsofficer för
skjutfältet. Denna framställning har
gjorts helt nyligen. Regementschefen har
genom regementsorder den 12 maj 1961
provisoriskt utfärdat kompleterande säkerhetsföreskrifter
för skjutningar på
fältet. Dessa syftar till att — i avvaktan
på högre myndigheters ställningstaganden
— underlätta kontakterna mellan
fiskarna och skjutledningen samt att så
långt möjligt tillmötesgå fiskarnas önskemål
om senareläggning av tiden för
skjutningarnas början. Slutligen har regementschefen
hos länsstyrelsen i Kristianstads
län hemställt om utfärdande
av förbud vid vite för fartyg och båtar
att utan tvingande skäl passera avlyst
område vid nämnda skjutfält. Länsstyrelsens
beslut föreligger ännu inte.

Det är självfallet att säkerheten vid
skjutningar på de militära skjutfälten bör
ägnas all uppmärksamhet och att alla
rimliga åtgärder bör vidtagas för att
häva eventuella brister i säkerheten. Åtgärderna
får dock icke innebära att möjligheterna
att disponera skjutfälten i erforderlig
utsträckning inskränkes, där
andra möjligheter att lösa säkerhetsfrågorna
finnes. Åtgärder i syfte att öka
säkerheten på Ravlundafältet bär, som
framgår av det föregående, redan vidtagits.
Huruvida ytterligare åtgärder är
erforderliga torde — med ledning av
resultaten av pågående utredningar —
i första hand få bedömas av de militära
myndigheterna. Jag förutsätter att
ärendet handlägges med skyndsamhet.

19 maj 1961

Vissa åtgärder som föreslagits av chefen
för pansarregementet torde förutsätta
medgivande av Kungl. Maj:t. — Innan
myndigheternas utredningar slutförts, är
jag dock icke beredd att taga ställning i
dessa frågor.

Herr ÅKESSON (fp);

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framföra mitt tack för svaret
på interpellationen.

Säkerhetstjänsten vid Ravlundafältet
har tidigare knappast kunnat sägas fungera
tillfredsställande. Av svaret framgår
dock att chefen för Skånska pansarregeinentet
hos militärbefälhavaren
gjort framställning om åtgärder för att
förbättra säkerheten vid detta skjutfält.
En av orsakerna till att intermezzon förekommit
är att kontakten mellan fiskarna
och militärledningen vid fältet inte fungerat
tillfredsställande. Sålunda har man
ej haft någon fast personal vid skjutfältet
för säkerhetstjänsten därstädes.
Det har inträffat att förband från annan
ort, som haft skjutningar vid Ravlundafältet,
själva svarat för säkerhetstjänsten.
Man kan knappast begära att personer
som tillfälligt vistas på fältet skall
kunna nöjaktigt sköta denna detalj. Det
är därför med tillfredsställelse jag noterar
förslaget om en skjutfältsofficer vid
Ravlundafältet.

Fiskarna bär att vid utövandet av sitt
vrke ta hänsyn inte blott till skjutningarna
på Ravlundafältet. Vid passage genom
riskområdet kan väderleken påverka
tidpunkten när fiskarna återvänder
eller avlägsnar sig från detta. Det är därför
nödvändigt att fiskebåtarna utrustas
med radio och att radioanläggning
finns på skjutfältet, så att kontakt kan
erhållas mellan båtarna och skjutfältet.
Ett nytt säkerhetstorn med modern radar
behövs också på fältet, och jag noterar
med tacksamhet att en sådan anläggning
kommer till stånd. Ävenså vill
jag tacksamt notera att skjutningarna
skall kunna börja senare på dagen, så
att fiskarna får möjlighet att gå ut och
sätta sina nät och garn innan skjutningarna
påbörjas.

Fredagen den 19 maj 1961

Nr 21

Ang. förskoleväsendets fortsatta utbyggnad

Omedelbart efter det senaste intermezzot
hemställde chefen för P 2 i Hässleholm
hos länsstyrelsen i Kristianstads
län om utfärdande av förbud vid vite för
fartyg och båtar att passera avlyst område
vid nämnda skjutfält. Denna hemställan
möttes av bestämt motstånd från
fiskarna och utgjorde otvivelaktigt ett
märkbart irritationsmoment. Risksektorn
från skjutfältet sträcker sig från Åhus
i norr i en vid båge ned mot Baskemölla
i söder. Skulle detta område fridlysas
under längre tider genom »förbud vid
vite för fartyg och båtar att utan tvingande
skäl passera» bleve fisket inom
dessa farvatten nästan omöjliggjort. Här
kommer även fiskarna vid Åhus och i
Vik med i bilden.

De förslag om förbättrade förhållanden
som framlagts av chefen för Skånska
pansarregementet är resultatet av en
konferens mellan militärledningen och
fiskarna i Vitemölla och Kivik. Resultatet
noteras med tillfredsställelse. Dock
kunde vid detta tillfälle tillåtits närvara
den kommunala representant som infann
sig, enär förhållandena på detta område
har stort intresse även för Kiviks
kommun som helhet.

Jag vill uttala den förhoppningen att
kontakterna mellan fiskarna och militärledningen
skall kunna resultera i bättre
förhållanden. Man kan ju redan nu konstatera
att en viss avspänning har skett.

Slutligen vill jag ännu en gång tacka
för svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. förskoleväsendets fortsatta
utbyggnad

Statsrådet fru LINDSTRÖM, som tillkännagivit,
att hon ämnade vid detta
sammanträde besvara herr Per-Olof Hansons
interpellation angående förskoleväsendets
fortsatta utbyggnad, fick nu ordet
och yttrade:

Herr talman! Herr Per-Olof Hanson
har frågat socialministern när denne
räknar med att kunna förelägga riksda -

gen förslag om vidgad utbildningskapacitet
vid landets förskoleseminarier
samt de ytterligare förslag berörande
förskoleväsendets fortsatta utbyggnad
som föranledes av 1958 års förskollärarutredning
och kompletterande utredningar.

Interpellationen har överlämnats till
mig för besvarande.

1958 års förskollärarutredning lade
hösten 1960 fram förslag om utbyggnad
av förskoleseminarierna. Utredningen
föreslog att seminarierna skulle förstatligas,
att utbildningen i viss utsträckning
skulle samordnas med annan lärarutbildning
och att tillsynen över utbildningen
samt över daghem och lekskolor
skulle flyttas från socialstyrelsen till
skolöverstyrelsen. Vid remissbehandlingen
av betänkandet har behovet av
en ökad utbildningskapacitet vid seminarierna
allmänt vitsordats. Likaså har
förslaget om förstatligande förordats.
Däremot har starkt delade meningar
kommit till uttryck beträffande tillsynsfrågorna
och frågan om samordning av
förskollärarutbildningen med annan lärarutbildning.

Med hänsyn till bristen på förskollärare
skulle det ha varit önskvärt om
förslag till utbyggnad av seminarieorganisationen
kunnat framläggas redan i år.
Detta har emellertid inte varit möjligt.
Remissbehandlingen av betänkandet avslutades
inte förrän i december 1960.
Efter en genomgång av remissvaren stod
det klart att vissa kompletterande undersökningar
måste genomföras innan en
mer definitiv ståndpunkt kan tas till utbildningens
organisation och utbyggnad.
Det sagda gäller främst frågan om
tillsynen över seminarierna och frågan
om samordning med annan lärarutbildning.
Undersökningar härom pågår inom
social- och ecklesiastikdepartementen.
Jag räknar med att arbetet härmed skall
kunna slutföras i så god tid att förslag
om en ändamålsenlig organisation skall
kunna föreläggas nästa års riksdag.

Interpellanten har berört frågan om
utbildningskapaciteten vid de båda seminarierna
i Stockholm, Södra KFUK:s
pedagogiska institut och Socialpedago -

Nr 21

Fredagen den 19 maj 1961

Ang. förskoleväsendets fortsatta utbyggnad
giska seminariet. Verksamheten vid Söd -

ra KFUK:s pedagogiska institut beräknas
komma att nedläggas i höst. Interpellanten
befarar att utbildningskapaciteten
på grund härav kommer att minskas.
Den kraftiga förstärkning av statsbidraget
till förskollärarutbildningen,
som beslutats av årets riksdag, har skapat
förutsättningar för att under nästa
budgetår anspråken på de olika huvudmännens
ekonomiska insatser för verksamheten
blir mindre än förut. Jag utgår
därför ifrån att den nuvarande utbildningskapaciteten
skall kunna upprätthållas
även i Stockholm.

Slutligen vill jag erinra om att årets
riksdag anvisat 40 000 kronor till en ettårig
kurs för ofullständigt utbildad personal.
Härigenom kan ett tillskott på ca
30 förskollärare med godtagbar kompetens
påräknas.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min interpellation.
Även om det inte var det statsråd
som jag hade ställt interpellationen till,
har jag i svaret fått ett besked, nämligen
att förslag skall framläggas för 1962
års riksdag. Vi får väl då ta fasta på
det och hoppas att det verkligen kommer
fram ett förslag som tar ett så pass
kraftigt grepp om denna fråga att en
lösning kan nås efter åtminstone två decenniers
nästan oavbruten utredningsverksamhet
utan att man egentligen har
kommit någonstans.

Det är känt att bl. a. frågan om vem
som skall vara tillsynsmyndighet har
vållat stridigheter. Åtminstone skyller
man på den saken då man förklarar
varför man inte tidigare nått fram till
något resultat. Jag godtar emellertid
tidsschemat. Var remissbehandlingen
inte klar förrän i december, kan man
kanske ha förståelse för att förslaget
inte kan framläggas förrän nästa år,
även om detta kanske hade varit möjligt
med litet större iver inom departementet.

Det finns dock åtskilliga frågor som

jag skulle vilja ta upp. När propositionen
nu skall skrivas skulle man vilja veta, huruvida
man i kanslihuset fortfarande
räknar med såsom en arbetshypotes vad
som står i direktiven för 1958 års förskollärarutredning,
där det rörande kostnaderna
heter: »I den mån utredningsmännen
finner ökade statliga insatser erforderliga
för att utbildningsbehovet
skall kunna tillgodoses bör de överväga
på vad sätt en sådan ökning kan åstadkommas
inom ramen för det samlade
statliga stödet för den halvöppna barnavården.
» Detta är ett kortare uttryck för
att det inte får kräva mera pengar av
statskassan. Jag frågar då statsrådet: Är
detta kanslihusets arbetshypotes när det
gäller utbildningen av personal för den
halvöppna barnavården? I så fall betvivlar
jag att vi kan ställa några större
förhoppningar på den kommande propositionen.

Interpellationssvaret innehåller en
förhoppning om att utbildningskapaciteten
under de närmaste åren i avvaktan
på detta nya stora »grepp» inte
skall behöva krympa. Det sägs både i
årets statsverksproposition och i interpellationssvaret
att man utgår ifrån att
man har säkerställt åtminstone den nuvarande
utbildningskapaciteten. »Minst
nuvarande nivå» heter det på något ställe.
Är det så även i Stockholm? Det kan
vara rätt svårt att exercera med siffrorna
här, men ändå kan man tvivla.

Låt mig här göra en sidoanmärkning
med anledning av vad som sägs alldeles
i slutet av interpellationssvaret, där det
talas om en kompletteringskurs. Den
kommer väl att göra sitt under förutsättning
att det finns tillräckligt underlag
för nya sådana kurser. Är så inte
fallet blir nog inte resultatet så bra.

Om man ser på hur det förhåller sig
med utbildningskapaciteten, finner man
att Södra KFUK, som avslutar sin verksamhet
i år, skickar ut sammanlagt 76
elever, och nästa år skickar Socialpedagogiska
seminariet ut 66 elever. Med
detta nya »grepp», om vilket vi inte vet
hur det kommer att utformas, och med
de 200 000 kronor, som riksdagen beslutade
om för någon månad sedan, bör

Fredagen den 19 maj 1961

Nr 21

man kunna nå ett resultat för Stockholms
del under 1963 och 1964 som för
vartdera året skulle stanna vid ungefär
56 utexaminerade elever. Då kan man ju
knappast göra gällande att utbildningskapaciteten
för Stockholm står sig.

Jag vill härtill foga några ytterligare
frågor angående det aktuella läget i
Stockholm. När är avsikten att den
dubblerade utbildningen skall börja i
Stockholm? Föreligger det för dagen besked
till dem som har att omsätta detta
i praktiken hur dessa 200 000 kronor
skall fördelas? Hur mycket skall gå till
Stockholm och hur mycket skall gå till
andra håll? Om detta skall kunna vara
klart till hösten gäller det ju att anställa
personal och lösa lokalfrågorna, vilket
inte är en lätt uppgift här i Stockholm.
Man skall ha inventarier och klara av
intagningsformaliteterna. Hur ligger det
för dagen till med den saken?

Det gjordes i förrgår en uppvaktning
för statsministern i den här frågan, och
de som gjorde den uppvaktningen talade
om den katastrofala situationen i fråga
om utbildningen av förskollärare och
den lika katastrofala bristen på dylika
lärare. Det är starka ord, och det är
klart att man kan diskutera huruvida
man skall tala om en katastrofsituation.
Det beror väl litet på hurudan målsättning
man har, men det är alldeles uppenbart
att läget länge har varit sådant
att den önskvärda utbyggnaden har stoppats
på ett utomordentligt allvarligt sätt
på grund av personalbrist, beroende
bland annat just på att utbildningskapaciteten
har varit otillräcklig. Detta har
haft de praktiska konsekvenserna att
det på många håll här i Stockholm inte
går att få in ett barn i lekskola förrän
i sexårsåldern, och då är det för sent,
det kan jag demonstrera med exempel
från min egen familj. Barnen låter sig
knappast anpassas i en lekskola i den
åldern. Skall det vara någon mening
med det hela bör det ske åtskilligt tidigare.

Ja, jag bar ställt flera frågor här och
jag avvaktar med spänning statsrådets
svar.

2 Första kammarens protokoll 1961. Nr i

g. förskoleväsendets fortsatta utbyggnad
Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Interpellanten är ju inte
riktigt till freds med svaret och önskar
ytterligare besked på en rad punkter.
Han beklagar alltjämt dröjsmålet med
den definitiva lösning av seminariefrågan,
som alla hoppas på, och däri kan
jag instämma med honom. Men svårigheterna
härvidlag — och de belyses av
remissopinionen med dess många stridiga
meningar — bottnar ju i att somliga
betraktar småbarnsinstitutionerna
såsom socialt betingade med god kroppslig
vård och allmän fostran till anpassning
i grupplivet som främsta uppgifter,
medan andra ser dessa institutioner som
ett förberedande skede för den riktiga
skolan, med främst pedagogiska uppgifter.
Om socialstyrelsen eller skolöverstyrelsen
skall utöva tillsynen över förskoleseminarierna
är därför ingen formell
fråga, som man skyller ifrån sig på,
som herr Hanson sade, utan en fråga
som man inte kan springa runt, om man
skall förstatliga seminarierna och öka
deras kapacitet. Frågan har intimt sammanhang
med hela det praktiska frågekomplex
om utbildningens förläggning
som 1958 års förskollärarutredning för
sin del ville lösa genom en samordning
av förskollärarutbildningen med annan
lärarutbildning — detta för att effekttivt
kunna utnyttja administration, lärare
och lokaler på de platser där förskollärarutbildning
nu bedrivs eller är
avsedd att bedrivas. Det är just dessa
frågor, som måste bli föremål för fortsatta
undersökningar, om man skall kunna
finna en hygglig lösning av seminariefrågan.

Herr Hanson vill veta om kostnadsramen
är fixerad av direktiven för 1958
års förskollärarutrednng. .lag vill bara
säga att vad vi nu tar ställning till är
utredningsförslaget, där de sakkunniga
inte har dröjt vid den punkten i direktiven,
och till den remissopinion som

Nr 21

Fredagen den 19 maj 1961

Ang. förskoleväsendets fortsatta utbyggnad
kommit till uttryck kring utredningens
betänkande, samt slutligen till de aktuella
behov som vi måste räkna med. Med
hänsyn till allt detta får vi försöka att
åstadkomma en god och konstruktiv lösning.
Redan i år har riksdagen lagt på
200 000 kronor på förskollärarutbildningen,
pengar som inte fanns med i
bilden, när direktiven skrevs. Jag utgår
ifrån — utan att här närmare vilja
angiva hur vi kommer att fördela dessa
pengar — att en så pass god del kommer
att gå till Stockholm som krävs för
att kunna fortsätta den förhandling som
påbörjats med Stockholms stad, Södra
KFUK och HSB beträffande frågan om
utbildningslinjerna i Stockholm.

Herr Hanson tog också upp frågan
om seminariernas otillräckliga kapacitet,
och han använde ordet katastrofläge om
bristen på förskollärare. Jag vill säga att
samhället på delta område möter samma
svårigheter som vid sin utbildning
av t. ex. sjuksköterskor, d. v. s. att avgången
ur yrket är påfallande stor på
grund av giftermål. Antalet nu verksamma
förskollärare uppgår till i runt tal
1 800, och den årliga avgången är cirka
12 procent, d. v. s. 200 å 210 om året.

Det betyder att samhället för närvarande
skulle tillgodogöra sig i genomsnitt
8—9 tjänsteår per förskollärare, som utbildas
på dess bekostnad. Nyexaminationen
är 230 årligen, varför alltså marginalen
för en utökning av förskoleinstitutionen
inte är så stor. Det har herr
Hanson rätt i. Men jag har redan påpekat
den extrautbildning, som kommer att
inledas och som skall ge oss 30 nya
förskollärare nästa budgetår. I avvaktan
på den definitiva lösningen av seminariefrågan
skulle jag också vilja peka på
den möjlighet till rekrytering, som
Stockholms stad just tagit fasta på, då
staden i dagarna börjat annonsera, att
det finns deltidsarbete för gifta förskollärare,
och på så sätt försöker locka fram
de arbetskraftsreserver som vi vet finns
bland de gifta. Få yrken lämpar sig väl
i själva verket så bra för deltidstjänster
som detta yrke med 3—4-timmars-pass
bland småbarn.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Det förefaller som om
statsrådet Lindström ansåg att frågan
om tillsynen är så pass besvärlig och
har så många återverkningar, att den
måste knäckas innan något kan göras.
Det är möjligt att det förhåller sig så.
Jag vill inte bestrida det, men låt mig
bara göra det påpekandet, att denna fråga
om tillsynsmyndighet ju har stötts
och blötts sedan 40-talet. Kan inte någon
ta ett grepp och bestämma hur det
skall bli? Det är ju bättre än att förhala
så att ingenting blir gjort under årtionden.

Får jag sedan fatta statsrådets svar
när det gäller kostnaderna så, att den
riktpunkt för statens insatser som statsrådet
formulerade i direktiven 1958 inte
längre är gällande, utan att man nu kan
tänka sig en mera realistisk linje i denna
fråga?

Jag fick inte något besked på min
fråga om när fördelningen av dessa
200 000 kronor skall ske. Det är verkligen
ganska brått om det skall gå att
ordna nya kurser till hösten med hjälp
av dessa medel. Jag hänvisar till lokalfrågorna,
personalfrågorna, intagningsproceduren
och allt sådant. Man kan
inte ge besked om pengarna i juni och
begära att man i september skall vara i
gång med kurserna här i Stockholm.
Det finns ingen möjlighet att klara det.

Det är väl riktigt att man på detta
område som på så många andra områden,
när det gäller kvinnliga yrken, bär
en rätt betydande avgång. Jag tycker att
en naturlig reflexion inför denna avgång
är den, att då får vi väl öka intagningskapaciteten
ordentligt, så att vi
får tillräckligt med personal kvar. Men
det är ju det man inte gjort. Förra året
hade vi över 800 ansökningar till seminarierna,
men man kunde inte fa in
mer än 230, om jag inte minns fel. Detta
har varit ett notoriskt förhållande under
många år. Det är ju ingen nyhet att
avgången är så pass stor, utan så har
det varit länge, och ändå har detta inte
föranlett några särskilda åtgärder utan
det har fått fortsätta år efter år med

Fredagen den 19 maj 1961

Nr 21

påföljd att situationen blivit svårare och
svårare.

Även om vi, som vi alla får hoppas,
nästa vår skall få ett ordentligt förslag i
frågan, kommer det att dröja en del år
innan resultaten mognar ut i form av
fler förskollärare. Detta innebär i själva
verket, att även om man tar ett betydande
grepp genom ett riksdagsbeslut
nästa år, kommer vi att ha en bristsituation
långt in på senare delen av 60-talet, vilket verkligen är en mycket allvarlig
sak.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. socialförsäkringens organisation

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
m. m., i vad propositionen hänvisats till
lagutskott, dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 17 mars 1961 dagtecknad
proposition, nr 45, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3
januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,

2) lag angående ändring i lagen den
21 maj 1954 (nr 266) om moderskapshjälp,

3) lag om överflyttande på riksförsäkringsverket
av de uppgifter och befogenheter,
som tillkomma riksförsäkringsanstalten
och pensionsstyrelsen,

4) lag om försäkringsdomstol,

5) lag angående ändring i lagen den
14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

6) lag om besvär över försäkringsrådets
beslut,

Ang. socialförsäkringens organisation

7) lag angående ändring i lagen den

28 maj 1959 (nr 291) om försäkring för
allmän tilläggspension,

8) förordning om ändring i förordningen
den 18 december 1959 (nr 551)
angående beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension,

9) förordning om ändring i förordningen
den 18 december 1959 (nr 552)
angående uppbörd av avgifter enligt
lagen om försäkring för allmän tilläggspension,
m. m.,

10) lag angående ändring i lagen den

29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,

11) lag angående ändring i lagen den
18 maj 1956 (nr 293) om ersättning åt
smittbärare,

12) förordning angående ändring i
förordningen den 21 maj 1954 (nr 269)
om skyldighet för arbetsgivare att lämna
uppgift rörande arbetsanställning,

13) förordning angående ändring i
förordningen den 29 augusti 1958 (nr
460) om sjukhjälp i vissa fall åt svenska
medborgare, som icke äro bosatta i riket
och

14) reglemente angående förvaltningen
av riksförsäkringsverkets fonder,

dels ock bifalla de förslag i övrigt,
om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

I sistnämnda förslag inginge bland
annat följande, nämligen att riksdagen
måtte

dels för sin del fatta principiellt beslut
om att bolag, som avsåges i 1 § lagen
om yrkesskadeförsäkring, icke efter
utgången av år 1965 skulle äga meddela
försäkring enligt nämnda lag,

dels godtaga de av departementschefen
i propositionen angivna riktlinjerna för
den framtida ordningen för handläggning
inom de allmänna sjukkassorna av
ärenden rörande folkpension och allmän
tilläggspension m. m.

Propositionen hade, såvitt anginge de
därvid fogade författningsförslagen samt
de båda förslag, som här ovan angivits,

Nr 21

Fredagen den 19 maj 1961

Ang. socialförsäkringens organisation
hänvisats till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet. I övrigt hade propositionen
hänvisats till statsutskottet.

I propositionen hade framlagts förslag
om att socialförsäkringens organisation
skulle bliva mera enhetlig.

Enligt förslaget skulle lokalsjukkassorna
från och med den 1 januari 1962
avskaffas och sjukförsäkringen handhavas
av kassor, motsvarande de nuvarande
centralsjukkassorna. Varje sjukkasseområde
skulle i regel komma att omfatta
en landstingskommun eller en stad,
som ej tillhörde sådan kommun. Lokalsjukkassornas
expeditioner skulle omvandlas
till lokalkontor för de nya sjukkassorna.
Lokalsjukkassornas styrelser
skulle komma att ersättas av lokala försäkringsnämnder,
i allmänhet en för
varje primärkommun, vilka skulle tillhandagå
de nya sjukkassorna med råd
och upplysningar. En försäkringsnämnd
skulle bestå av 5—7 ledamöter, vilka
samtliga skulle utses av kommunen.

Inom de nya sjukkassorna skulle enligt
förslaget icke finnas något ombudsmöte.
Sjukkassestyrelsen skulle bestå av
7 ledamöter, av vilka en, ordföranden,
skulle utses av Kungl. Maj:t, en av medicinalstyrelsen,
en av länsstyrelsen och
fyra av landstinget eller staden.

Den i propositionen förordade organisationen
innebar, att sjukkassorna,
när nya invalidpensionsregler beslutats
och utgivande av ATP-pensioner bleve
aktuellt, skulle utvecklas till lokalorgan
även för folkpensionering och ATP.
Några lagförslag av denna innebörd
hade icke nu framlagts, men riksdagens
godkännande hade begärts av riktlinjerna
för pensionsärendenas handläggning
inom sjukkassorna i framtiden.

Enligt dessa riktlinjer skulle invalidpensionsärenden
prövas av särskilda organ
inom sjukkassorna, kallade pensionsdelegationer.
En sådan delegation
skulle bestå av en av Kungl. Maj:t utsedd
ordförande, som skulle vara densamme
som sjukkassestyrelsens ordförande,
två av medicinalstyrelsen utsedda
läkare och två ledamöter, valda av

landstinget eller staden. En representant
för länsarbetsnämnden skulle, utan
att äga rösträtt, kunna deltaga i delegationens
sammanträden. Ärendena skulle
föredragas i delegationen av en särskild
tjänsteman hos sjukkassan, som skulle
föreslå en pensionsavdelning inom kassan.
Ärenden rörande ålderspension,
barnpension och änkepesion i nya fall
skulle avgöras av tjänstemän på dessa
avdelningar. De inkomstprövade folkpensionsförmånerna
— kommunala bostadstillägg,
hustrutillägg och änkepensioner
i äldre fall — skulle prövas av
de föreslagna försäkringsnämnderna.

Riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen
skulle enligt propositionsförslaget
den 1 juli 1961 sammanslås till
ett ämbetsverk, benämnt riksförsäkringsverket.

Besvär över riksförsäkringsverkets och
försäkringsrådets beslut i socialförsäkringsfrågor
skulle enligt förslaget från
och med den 1 juli 1961 prövas av en
nyinrättad försäkringsdomstol, bestående
av en president och minst 4 försäkringsdomare,
som skulle vara lagfarna,
samt minst 4 icke lagfarna ledamöter,
som skulle hava uppdraget som bisyssla.
Domstolen skulle bliva domför med tre
lagfarna och två icke lagfarna ledamöter.
Prejudikatfrågor skulle kunna avgöras
i plenum.

För att yrkesskadeförsäkringen senare
skulle kunna inordnas i samma organisation
som de övriga obligatoriska socialförsäkringarna
hade föreslagits, att
riksdagen skulle fatta principiellt beslut
om att de s. k. socialförsäkringsbolagen
icke skulle få meddela yrkesskadeförsäkring
efter utgången av år
1965.

Vidare hade i propositionen föreslagits,
att bestämmelserna om beräkning
av pcnsionsgrundande inkomst i lagen
om försäkring för allmän tilläggspension
skulle ändras, så att samma regler
skulle gälla för sådan beräkning, vare
sig inkomsten härrörde av anställning
eller av annat förvärvsarbete. De nya
reglerna skulle tillämpas även på 1960

Nr 21

Fredagen den 19 maj 1961

års inkomster. Tiden för anmälan om
undantagande från försäkringen, såvitt
anginge inkomst av annat förvärvsarbete
än anställning, skulle utsträckas till
den 31 augusti 1961. Inom samma tid skulle
också en redan gjord anmälan om undantagande
kunna återkallas utan att undantagandet
påverkade pensionsrätten.

Slutligen hade föreslagits sådana ändringar
i folkpensioneringslagen, att det
s. k. fickpenningbeloppet till vissa anstaltsvårdade
folkpensionärer höjdes till
50 kronor i månaden.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner, nämligen

A. vid riksdagens början väckta motioner: de

likalydande motionerna nr 51 i
första kammaren av herr Persson, Helmer,
och herr Öhman samt nr 67 i andra
kammaren av herr Senander m. fl.,
om ändrade pensionsbestämmelser för
småföretagare,

de likalydande motionerna nr 281 i
första kammaren av herr Virgin samt
nr 235 i andra kammaren av fru Kristensson
och fröken Karlsson, om höjning
av maximibeloppet för frivillig
sjukpenningförsäkring för studerande,

de likalydande motionerna nr 367 i
första kammaren av herr Lundström
m. fl. och nr 426 i andra kammaren av
herr Ohlin m. fl., om vissa ändringar
i lagen om försäkring för allmän tillläggspension
(såvitt avsåges under 3. i
motionerna upptaget yrkande),

de likalydande motionerna nr 501 i
första kammaren av herr Bengtson m. fl.
och nr 586 i andra kammaren av herr
Hedlund m. fl., om viss reformering av
den allmänna tilläggspensioneringen
(såvitt motionerna avsåge beräkning
inom den allmänna tilläggspensioneringen
av pensionsgrundande inkomst
för företagare),

de likalydande motionerna nr 502 i
första kammaren av herr Eskilsson m. fl.
samt nr 593 i andra kammaren av herrar
Nilsson i Svalöv och Eliasson i Mo -

Ang. socialförsäkringens organisation
holm, angående den pensionsgrundande
inkomsten inom den allmänna tilläggspensioneringen,
ävensom

de likalydande motionerna nr 509 i
första kammaren av herr Stefanson m. fl.
och nr 595 i andra kammaren av herr
Nordgren m. fl., angående beräkningen
av pensionsunderlaget för företagare
inom den allmänna tilläggspensioneringen; B.

i anledning av propositionen väckta
motioner:

de likalydande motionerna nr 623 i
första kammaren av herr Alexanderson
m. fl. och nr 741 i andra kammaren av
herr Ståhl m. fl.,

de likalydande motionerna nr 625 i
första kammaren av herrar Kaijser och
Sveningsson samt nr 739 i andra kammaren
av fröken Wetterström m. fl.,

de likalydande motionerna nr 626 i
första kammaren av herrar Nord och
Kronstrand samt nr 738 i andra kammaren
av herrar Antby och Jönsson i Ingemarsgården,

de likalydande motionerna nr 627 i
första kammaren av herr Pettersson, Harald,
m. fl. och nr 737 i andra kammaren
av herr Brandt i Sätila m. fl.,

de likalydande motionerna nr 628 i
första kammaren av herr Virgin m. fl.
och nr 746 i andra kammaren av herr
Svensson i Stenkyrka m. fl.,

de likalydande motionerna nr 629 i
första kammaren av herr Sundin och nr
743 i andra kammaren av herr Boo,

motionen nr 744 i andra kammaren
av herr Andersson i Knäred in. fl., ävensom motionen

nr 745 i andra kammaren
av herr Andersson i Knäred m. fl., i
den del densamma hänvisats till behandling
av lagutskott.

I motionerna I: 51 och II: 67 hade yrkats,
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om förslag till innevarande
års riksdag i syfte att möjliggöra
för småföretagare att uppnå pensionering
enligt lagen om försäkring för

Nr 21

Fredagen den 19 maj 1961

Ang. socialförsäkringens organisation
allmän tilläggspension på samma villkor
som övriga försäkrade.

I motionerna 1:281 och 11:235 hade
föreslagits en höjning av maximibeloppet
beräffande frivillig sjukpenningförsäkring
för studerande från 6 kronor
till 8 kronor per dag.

I ett i motionerna 1:367 och 11:426
under 3. upptaget yrkande hade anhållits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa om förslag från
Kungl. Maj:t om undanröjande av den
orättvisa, som för närvarande bestode
däri, att företagare, vilka ej dreve sin
rörelse i aktiebolagsform, icke kunde
förvärva samma pensionsrätt som löntagare.

I motionerna 1:501 och 11:586 hade
bland annat framställts yrkande av innebörd,
att möjlighet skulle öppnas att
vid beräkning av pensionsgrundande inkomst
uppnå likställdhet mellan inkomst
av annat förvärvsarbete och anställningsinkomst
men att den försäkrade
skulle äga valfrihet att bestämma om
och i vad mån en sådan likställdhet
skulle tillämpas beträffande hans inkomst.

I motionerna 1:502 och 11:593 hade
yrkats, att den gräns, vid vilken tredjedelsreduktionen
började tillämpas, skulle
höjas från dubbla till tredubbla basbeloppet.

Motionerna 1:509 och 11:595 innehölle
yrkande om att inkomst av annat förvärvsarbete
skulle likställas med anställningsinkomst
i avseende å beräkningen
av pensionsgrundande inkomst.

I motionerna I: 623 och II: 741 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta

dels att icke biträda förslaget rörande
principbeslut om att bolag, som avsåges
i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring,
efter utgången av år 1965 ej skulle
äga meddela försäkring enligt nämnda
lag,

dels att ej heller godtaga förslaget om
fastställande redan nu av riktlinjer för
den framtida ordningen för handlägg -

ning av ärenden rörande folkpension
och allmän tilläggspension m. in.,

dels att i överensstämmelse med lagrådets
förslag införa sådana ändringar
i det framlagda lagförslaget, att det allmänna
i socialförsäkringsdomstolen
komme att företrädas av en särskild representant.

I motionerna 1:625 och 11:739 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta, att
invalidpensionsärenden skulle förberedas
av pensionsdelegationen inom centralsjukkassorna
men företagas till slutligt
avgörande inom riksförsäkringsverket.

I motionerna 1:626 och 11:738 hade
hemställts, att riksdagen för sin del måtte
besluta sådan komplettering av det
framlagda författningsförslaget, att tvåtredjedelsregeln
vid beräkning av den
pensionsgrundande inkomsten av annan
förvärvsverksamhet tills vidare bibehölles
som en valmöjlighet vid sidan av
möjligheten att försäkra sig för full pension,
respektive helt utträda ur försäkringen.

I motionerna 1:627 och 11:737 hade
föreslagits, att riksdagen skulle

I. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam förutsättningslös utredning
och förslag rörande ökad valfrihet
beträffande deltagande med inkomst av
annan förvärvsverksamhet i den allmänna
tilläggspensioneringen i enlighet med
vad i motionerna anförts;

II. besluta, att i avvaktan härpå nuvarande
tvåtredjedelsregel tills vidare
skulle gälla.

I motionerna 1:628 och 11:740 hade
anhållits, att riksdagen måtte avslå i
Kungl. Maj:ts proposition nr 45 gjord
hemställan om principbeslut av innebörd,
att bolag, som avsåges i 1 § lagen
om yrkesskadeförsäkring, icke efter utgången
av år 1965 skulle äga meddela
försäkring enligt nämnda lag.

I motionerna 1:629 och 11:743 hade
hemställts, att ombudsmöte och ombudsförsamling
måtte ingå i allmän sjukkassa
för handläggande av val av styrelse -

Fredagen den 19 maj 1961

Nr 21

ledamöter, uppdragande av allmänna
riktlinjer för verksamhet inom kassans
område m. m. samt att ombudsförsamlingen
måtte utgöras av företrädare för
kommunerna i enlighet med vad i motionerna
anförts,

att ovannämnda ombudsmöte måtte
tillsätta ledamöter i pensionsdelegation
i enlighet med vad i motionerna anförts,

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t dels anhålla, att efter erforderlig
prövning de författningsförslag,
som föranleddes av ovanstående principyrkanden,
måtte föreläggas 1961 års
höstriksdag, varvid särskilt borde beaktas
vad i motionerna anförts om lokala
organ inom socialförsäkringsorganisationen,
dels giva till känna vad i motionerna
anförts om socialförsäkringsorganisationen
in. m. i städer, som ej tillhörde
landsting.

I motionen II: 744 hade yrkats, att
riksdagen skulle besluta, att anslutning
till allmänna tilläggspensioneringen, såvitt
avsåge annan inkomst än inkomst
av anställning, efter den försäkrades
eget val skulle kunna ske endera med
hela inkomsten till den del denna överskrede
basbeloppet men ej dubbla basbeloppet
och med två tredjedelar av inkomsten
till den del denna överskrede
dubbla basbeloppet men ej sju och en
halv gånger basbeloppet eller med hela
inkomsten till den del denna överskrede
basbeloppet men ej sju och
en halv gånger basbeloppet, samt i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
och förslag rörande valfrihet mellan
olika pensionsnivåer inom allmänna
tilläggspensioneringen i enlighet med
vad i motionen anförts.

I motionen 11:745 hade i en med A
betecknad punkt hemställts, att riksdagen
vid sin behandling av propositionen
nr 45 måtte besluta

a) att avslå propositionens förslag om
att bolag, som avsåges i 1 § lagen om
yrkesskadeförsäkring, icke efter utgången
av år 1965 skulle äga meddela försäkring
enligt nämnda lag,

Ang. socialförsäkringens organisation

b) att riksförsäkringsverkets talan hos
försäkringsdomstolen skulle föras av allmänt
ombud,

c) att försäkringsdomstolen tills vidare
skulle bestå av fyra lagfarna ledamöter
och tre icke lagfarna ledamöter,

d) att ersättning till enskild part
för inställelse vid försäkringsdomstolen
skulle utgå, såvitt inställelsen skett på
kallelse av domstolen,

e) att bemyndiga Kungl. Maj:t dels att
föreskriva, att ersättning inom sjukförsäkringen
skulle utgå för försäkrads
kostnader för sjukgymnastik eller eljest
behandling med bad, massage, elektricitet
eller hetluft eller annan därmed jämförlig
behandling eller för konvalescentvård,
dels att fastställa grunder för sådan
ersättning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen med avslag å följande
motionsyrkanden, nämligen

1) det i motionerna I: 502 och II: 593
upptagna yrkandet;

2) det i motionerna I: 623 och 11:741
upptagna yrkandet om särskild representant
för det allmänna i socialförsäkringsprocesssen; 3)

det i motionerna I: 626 och II: 738
upptagna yrkandet;

4) det i motionerna I: 627 och II: 737
under II. upptagna yrkandet;

5) de i motionerna 1:629 och 11:743
upptagna yrkandena, såvitt de innebure
avslag å de i propositionen framlagda
förslagen om sjukförsäkringens lokala
organisation;

6) det i motionen II: 744 upptagna yrkandet
att den s. k. tvåtredjedelsregeln
skulle bibehållas såsom en valmöjlighet
vid sidan av det i propositionen framlagda
förslaget; samt

7) de i motionen II: 745 under A. b)
—e) upptagna yrkandena, såvitt de hänvisats
till lagutskott,

I. måtte — med förklaring att riksdagen
i anledning av motionerna 1:281
och 11:235 funnit att, utöver vad som
föreslagits i propositionen, viss ändring

24 Nr 21 Fredagen den

Ang. socialförsäkringens organisation
borde ske i lagen den 3 januari 1947 (nr
1) om allmän sjukförsäkring — för sin
del antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till ändring i nämnda
lag med de ytterligare ändringar, att
ingressen, 48 § och övergångsbestämmelserna
erhölle under punkten angivna lydelser; II.

måtte antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om
försäkringsdomstol;

III. måtte antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående
ändring i lagen den 14 maj 1954
(nr 243) om yrkesskadeförsäkring;

IV. måtte antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om
besvär över försäkringsrådets beslut;

V. måtte antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående
ändring i lagen den 28 maj 1959
(nr 291) om försäkring för allmän tilläggspension,
varigenom jämväl motionerna
I: 51 och II: 67, det i motionerna
I: 367 och II: 426 under 3. upptagna yrkandet
samt motionerna 1:509 och II:
595 finge anses tillgodosedda och besvarade; VI.

måtte antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning
om ändring i förordningen den 18 december
1959 (nr 551) angående beräkning
av pensionsgrundande inkomst enligt
lagen om försäkring för allmän tillläggspension; VII.

måtte antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning
om ändring i förordningen den
18 december 1959 (nr 552) angående
uppbörd av avgifter enligt lagen om
försäkring för allmän tilläggspension,
m. m.; samt

VIII. måtte antaga det genom propositionen
framlagda förslaget angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering;

B. att riksdagen måtte antaga följande
genom propositionen framlagda författningsförslag,
nämligen

19 maj 1961

I. förslaget till lag angående ändring i
lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om
moderskapshjälp;

II. förslaget till lag om överflyttande
på riksförsäkringsverket av de uppgifter
och befogenheter, som tillkomma riksförsäkringsanstalten
och pensionsstvrelsen; III.

förslaget till lag angående ändring
i lagen den 18 maj 1956 (nr 293)
om ersättning åt smittbärare;

IV. förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 21 maj 1954
(nr 269) om skyldighet för arbetsgivare
att lämna uppgift rörande arbetsanställning; V.

förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 29 augusti
1958 (nr 460) om sjukhjälp i vissa fall
åt svenska medborgare, som icke äro
bosatta i riket; samt

VI. förslaget till reglemente angående
förvaltningen av riksförsäkringsverkets
fonder;

C. att riksdagen måtte — med bifall
till det i motionerna I: 623 och II: 741
upptagna yrkandet rörande socialförsäkringsbolagens
rätt att meddela yrkesskadeförsäkring,
det i motionerna I:
628 och II: 740 upptagna yrkandet samt
det i motionen II: 745 under A. a) upptagna
yrkandet — avslå Kungl. Maj:ts
begäran, att riksdagen måtte för sin del
fatta principiellt beslut om att bolag,
som avsåges i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring,
icke efter utgången av år
1965 skulle äga meddela försäkring enligt
nämnda lag;

D. att riksdagen måtte — med avslag
å det i motionerna 1:623 och 11:741
upptagna yrkandet rörande riktlinjerna
för den framtida handläggningen av
pensionsärenden, det i motionerna I:
625 och II: 739 upptagna yrkandet samt
det i motionerna I: 629 och II: 743 upptagna
yrkandet rörande tillsättningen av
ledamöter i pensionsdelegation — förklara
sig godtaga de av departementschefen
i propositionen angivna riktlinjerna
för den framtida ordningen för

Nr 21

Fredagen den 19 maj 1961

handläggning inom de allmänna sjukkassorna
av ärenden rörande folkpension
och allmän tilläggspension m. m.;
samt

E. att följande motioner, nämligen

1) I: 281 och II: 235;

2) 1:501 och 11:586, såvitt de behandlats
i förevarande utlåtande;

3) I: 502 och II: 593;

4) I: 627 och II: 737;

5) I: 629 och II: 743; samt

6) I: 744,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i utlåtandet
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

De av utskottet i punkten A I föreslagna
ändringarna i Kungl. Maj:ts förslag
till lag angående ändring i lagen om
allmän sjukförsäkring inneburo, att maximibeloppet
beträffande frivillig sjukpenningförsäkring
för studerande från
och med den 1 januari 1962 skulle höjas
från 6 till 8 kronor per dag. Därjämte
skulle införas ett övergångsstadgande
om dispens från de för den frivilliga
försäkringen i 49 § sjukförsäkringslagen
stadgade ålders- och hälsovillkoren för
dem som omedelbart före ikraftträdandet
hade försäkring av ifrågavarande
slag och som inom sex månader från
ikraftträdandet anmälde, att de önskade
övergå till högre sjukpenning eller sjukpenningtillägg.

Reservationer hade avgivits

med direkt anknytning till de i propositionen
framlagda förslagen

1. vid 9 § förslaget till lag om försäkringsdomstol
(avsåge ersättning till part
i anledning av personlig inställelse vid
domstolen)

av fru Gärda Svenson samt herrar
Rimmerfors och Gustavsson i Alvesta,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
med bifall till det i motionen 11:745
under A. d) upptagna yrkandet bort
hemställa, att 9 § lagen om försäkrings -

Ang. socialförsäkringens organisation
domstol måtte erhålla i reservationen
angiven lydelse;

II. vid utskottets hemställan under C
(avsåge socialförsäkringsbolagens framtid) av

herrar Strand, Nils Elowsson, Axel
Svensson, Lars Larsson och Bengtsson
i Varberg, fröken Sandell samt herrar
Johansson i Södertälje och Fredriksson,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under C hemställa, att riksdagen
måtte — med avslag å det i motionerna
1:623 och 11:741 upptagna yrkandet
rörande socialförsäkringsbolagens
rätt att meddela yrkesskadeförsäkring,
det i motionerna I: 628 och II: 740 upptagna
yrkandet samt det i motionen II:
745 under A. a) upptagna yrkandet —
i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag
besluta, att bolag, som avsåges i 1 § lagen
om yrkesskadeförsäkring, icke efter
utgången av år 1965 skulle äga meddela
försäkring enligt nämnda lag;

III. vid utskottets hemställan under D
(avsåge pensioneringens lokala administration) A.

av fru Gärda Svenson samt herrar
Edström, Söderquist, Anderson i Sundsvall,
Rimmerfors och Gustavsson i Alvesta,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del lyda så, som i denna
reservation angivits, samt att utskottet
bort under D hemställa, att riksdagen
— med bifall till det i motionerna I: 623
och II: 741 upptagna yrkandet rörande
riktlinjerna för den framtida handläggningen
av pensionsärenden samt med
avsiag på det i motionerna I: 625 och
II: 739 upptagna yrkandet och det i motionerna
I: 629 och II: 743 upptagna yrkandet
rörande tillsättningen av ledamöter
i pensionsdelegation — måtte avslå
det i propositionen framlagda förslaget
om att riksdagen måtte fatta principbeslut
rörande riktlinjerna för den
framtida ordningen för handläggning
inom de allmänna sjukkassorna av ärenden
rörande folkpension och allmän
tilläggspension m. in.;

Nr 21

Fredagen de

Ang. socialförsäkringens organisation
B. av herrar Kaijser och Hamilton,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del erhålla den avfattning,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under D hemställa, att riksdagen
måtte — med avslag å det i motionerna
I: 623 och II: 741 upptagna yrkandet
rörande riktlinjerna för den
framtida handläggningen av pensionsärendena
och det i motionerna I: 629
och II: 743 upptagna yrkandet samt med
bifall till det i motionerna I: 625 och
II: 739 upptagna yrkandet — förklara
sig godtaga de av departementschefen
i propositionen angivna riktlinjerna för
den framtida ordningen för handläggning
inom de allmänna sjukkassorna av
ärenden rörande folkpension och allmän
tilläggspension m. m. med det undantaget,
att invalidpensionsärendena borde
förberedas av pensionsdelegationerna
inom sjukkassorna och företagas till
slutligt avgörande inom riksförsäkringsverket; utan

direkt anknytning till de i propositionen
framlagda förslagen

IV. angående särskild partsrepresentation
för det allmänna — ett allmänt ombud
— i socialförsäkringsprocessen

av fru Gärda Svenson samt herrar Edström,
Kaijser, Söderquist, Anderson i
Sundsvall, Rimmerfors, Gustavsson i Alvesta
och Hamilton, vilka ansett att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet i anledning av motionerna
I: 623 och II: 741 samt motionen II: 745
bort hemställa, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om förslag
till innevarande riksdags höstsession,
att det allmänna fr. o. m. år 1962
i försäkringsdomstolen skulle företrädas
av en särskild partsrepresentant i enlighet
med vad lagrådet förordat;

V. angående valfrihet beträffande deltagande
med inkomst av annat förvärvsarbete
vid beräkningen av pensionsgrundande
inkomst inom den allmänna
tilläggspensioneringen

av fru Gärda Svenson samt herrar Edström,
Kaijser, Söderquist, Anderson i

19 maj 1961

Sundsvall, Rimmerfors, Gustavsson i Alvesta
och Hamilton, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
lyda så, som i reservationen angivits,
samt att utskottet — med bifall till motionerna
1:501 och 11:586, såvitt de behandlats
i förevarande utlåtande, motionerna
1:627 och 11:737 samt motionen
II: 744, såvitt de innehölle yrkanden om
utredning och om förslag rörande ökad
valfrihet, ävensom i anledning av motionerna
I: 626 och II: 738 — bort hemställa,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om så skyndsam utredning
av frågan om valfrihet mellan
olika pensionsnivåer inom den allmänna
tilläggspensioneringen i enlighet med
vad reservanterna anfört, att förslag i
frågan kunde föreläggas innevarande års
höstriksdag.

Herr talmannen anförde, att överläggningen
i fråga om förevarande utlåtande
tillika finge omfatta frågor, som berördes
i statsutskottets utlåtande nr 115;
eventuella yrkanden vid sistnämnda utlåtande
skulle dock ställas först sedan
jämväl detta utlåtande föredragits.

Fru SVENSON (ep):

Herr talman! Andra lagutskottets utlåtande
nr 45 innebär, att en genomgripande
reformering av socialförsäkringarnas
administration tillstyrkes. Det är
att märka att detta sker under politisk
enighet vad de stora och grundläggande
riktlinjerna för administrationen beträffar.
Det finns reservationer, men
dessa gäller inte huvuddragen i förslaget.
Inrättandet av försäkringsdomstolen
som högsta prövningsinstans i socialförsäkringsärenden,
sammanslagningen
av riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen
till ett ämbetsverk benämnt
riksförsäkringsverket och utbyggnaden
av organisationen på länsplanet
i anknytning till de nuvarande
centralsjukkassorna är huvudpunkter
som vi alla är ense om.

Även om vi är ense om dessa huvuddrag,
bör vi dock ha klart för oss att
det kan bli befogat med nog så betydelsefulla
ändringar i fråga om både

Fredagen den 19 maj 1961

Nr 21

det ena och det andra — och detta kanske
i en nära framtid. Jag kan erinra
om att frågan om lokaliseringen av riksförsäkringsverket
och försäkringsdomstolen
ännu är olöst. Här vill jag instämma
i och kraftigt understryka vad den
statliga lokaliseringsutredningen framhållit
i sitt remissyttrande. Departementschefen
har inte nu velat ta ställning
till lokaliseringsspörsinålet. Det
finns ingen anledning att kritisera den
ståndpunkten. Utredningsförslaget bör
givetvis avvaktas innan man fattar beslut
i frågan. Men jag vill erinra om att
detta är en betydelsefull fråga, som vi
måste ta ställning till inom en relativt
nära framtid.

Den nya administrationen innebär något
av ett slutsteg på vägen från folkrörelserna
och folkrörelsestadiet till socialförsäkringarna
som en samhällelig
uppgift. Att vi kunnat bli ense om ett
sådant steg måste bero på att vi är
ense om att samhället har vissa givna
förpliktelser i fråga om socialförsäkringarna.
Enigheten om hur mycket och
på vilket sätt samhället skall bestyra och
icke bstyra på detta område är väl inte
total, men den är tillräcklig för enighet
om detta steg på administrationsområdet.
Trots detta finns det anledning att
understryka att folkrörclseanknytningen
och inte minst den lokala förankringen
har ett värde. De har ett värde
för medborgarnas förtroende för och
solidarisering med försäkringsverksamheten.
Det är också ett mycket omfattande
och oegennyttigt arbete som nedlagts
på det lokala planet. Detta försvinner
nu i mycket stor utsträckning.
Det finns anledning påpeka dessa ting.

Den nya administrationen kan te sig
rationell och förnämlig. Vi får ändå inte
tro att den är fix och färdig i och med
det beslut vi går att fatta. Vi får inte
bli förvånade om det blir gnissel i början
och om inte allt fungerar perfekt
från första stund. Vi bör vara beredda
att vidta ändringar och modifikationer,
om så skulle erfordras.

Om jag så går över till att kommentera
några .särskilda avsnitt i förslagen,
vill jag börja med försäkringsdomsto -

Ang. socialförsäkringens organisation

len. Inrättandet av en sådan högsta
prövningsinstans måste hälsas med tillfredsställelse.
Utan tvivel föreligger behov
av en samordnad prövning i högsta
instans av socialförsäkringsärendena. På
senare tid har ju inträffat rättsfall som
understrukit detta behov.

Vi är emellertid tre reservanter, två
centerpartister och en folkpartist, på en
punkt rörande försäkringsdomstolen. Reservationen
gäller att enskild part som
kallas till domstolen skall ha rätt till
ersättning. Man måste förutsätta att det
har betydelse för målets riktiga prövning,
om domstolen kallar enskild part.
Det är då i hög grad otillfredsställande
att vederbörandes ekonomiska möjligheter
att inställa sig vid domstolen skall
vara avgörande. Har han inte råd att inställa
sig, måste ju domstolens prövning
av frågan bli lidande härav. Anser man
det erforderligt att domstolen kallar enskild
part till muntlig handläggning,
måste man ta konsekvensen och skapa
de ekonomiska möjligheterna för den
enskilde att inställa sig. Den som bor på
den ort, där domstolen finns, kan givetvis
inställa sig för en ringa kostnad.
Men för den som har ett femtital mil att
resa blir det en mycket betydande kostnad.
Det kan inte vara rimligt att den
enskildes ekonomiska möjligheter och
bostadsort skall inverka på möjligheterna
till rätt och riktig prövning i domstolen.

Också i ett annat avseende hör jag
till reservanterna i fråga om försäkringsdomstolen.
Den reservationen gäller det
allmänna ombudet i riksförsäkringsverket
eller en partsrepresentant för det
allmänna. Lagrådet har föreslagit en sådan
partsrepresentant. Departementschefen
har inte ställt sig avvisande i
princip, men vill åtminstone till en början
ha en annan ordning. Enligt propositionens
och utskottsmajoritetens mening
skall riksförsäkringsverket underställa
ärenden för domstolens prövning.
Detta innebär att olika befattningshavare
och avdelningar i verket skall ha
en sådan uppgift om hand. Dessa befattningshavare
och avdelningar sysslar
med olika försäkringsgrenar — och det

Nr 21

Fredagen den 19 maj 1961

Ang. socialförsäkringens organisation
är lätt att de har olika meningar och
synsätt. Det kan lätt uppstå motsättningar.

Vi reservanter menar att det är bättre
om en instans, det allmänna ombudet,
har denna uppgift om hand och för det
allmännas talan vid domstolen. Det måste
vara bättre med ett sådant ombud
som inte är direkt engagerat i handläggningen
av någon speciell försäkringsgren.
Vi stöder oss också på lagrådets
förslag. Vi menar att det är bäst
att börja tillämpa denna ordning snarast
möjligt i stället för att börja inarbeta
en annan ordning och sedan övergå
till den vi vill ha.

I propositionen har föreslagits att socialförsäkringsbolagens
rätt att teckna
allmän yrkesskadeförsäkring skall upphöra
med utgången av år 1965. Den uppfattningen
kan inte utskottsmajoriteten
dela. Vi anser att socialförsäkringsbolagen
på detta område uträttat ett synnerligen
gott arbete till gagn för alla parter.
Jag kan också erinra om vad Kooperativa
förbundet anfört i sitt remissyttrande,
nämligen att konkurrensen
mellan olika försäkringsinrättningar är
av värde. Motiveringen för att socialförsäkringsbolagen
skulle upphöra med
denna verksamhet är att yrkesskadeförsäkringen
är föremål för överväganden.
Det kan bli så att yrkesskadeförsäkringen
kan komma att upphöra som självständig
försäkringsform.

Jag vill inte skriva på några växlar
in blanco, men jag vill ändå framhålla
att starka skäl talar för en utveckling
i den riktningen. Men det är en sak för
sig. Så länge yrkesskadeförsäkringen består,
bör inte socialförsäkringsbolagen
uteslutas. De har inte på något sätt
misskött sig. Det finns inte någon anledning
till denna brådska. Man bör avvakta
beslutet om yrkesskadeförsäkringens
framtida utformning och ställning.
Som jag ser saken, är det principiellt
felaktigt att gå till väga på det sätt, som
föreslagits i propositionen. Det kan också
erinras om att administrationsnämnden
varit enig om att socialförsäkringsbolagens
rätt på detta område inte skall
inskränkas. Nämnden har direkt sagt ut,

att man bör avvakta utredningsarbetet
om samordning av socialförsäkringsgrenarna,
innan man vidtager någon ändring.
En följd av detta är att frågan inte
blivit remissbehandlad. Det oaktat har
den upptagits i propositionen.

En principiell motsvarighet härtill
finns enligt min mening i fråga om första
beslutsinstans för pensionsärendena.
Det gäller inkomstprövade pensioner,
främst invalidpensioner. Dessa bekostas
nu med dels statliga medel, dels kommunala
medel. Beslutsrätten kan sägas
vara delad mellan kommunerna och pensionsstyrelsen.
Enligt propositionen och
utskottsmajoriteten skall man nu besluta,
att beslutsrätten skall tillkomma pensionsdelegationer
på länsplanet, knutna
till försäkringskassorna. Något kommunalt
inflytande över besluten skall det
inte bli.

För min del vill jag framhålla, att vi
inom vår meningsriktning anser att invalidpensioneringen
inte är någon kommunal
uppgift. Vi menar att den uppgiften
bör avlyftas kommunerna. Men innan
vi avhänder kommunerna inflytandet
på besluten, vill vi ha klarlagt att
kommunerna inte skall bidraga till kostnaderna.
Vi vill inte komma i det läget,
att kommunerna skall vara med och betala
utan att kunna påverka besluten.
Därför yrkar vi att frågan om beslutsrätten
i dessa ärenden skall anstå, till
dess man får klarlagt hur invalidpensionerna
skall finansieras i framtiden.

Propositionen innehåller också förslag
om att den s. k. två tredjedelsregeln i
ATP för företagare och fria yrkesutövare
skall slopas. Företagarinkomsten skall
bli pensionsgrundande på samma sätt
som löneinkomst. Departementschefen
framhåller, att han framlägger förslaget
för att gå företagarna och de fria yrkesutövarna
till mötes.

Det är möjligt att man går vissa företagare
till mötes genom att slopa två
tredjedelsregeln. Men om man ser till alla
företagare och fria yrkesutövare, är det
inte någon särskilt god lösning. För en
del — t. ex. fria yrkesutövare med goda
inkomster och låga eller inga kapitaloch
amorteringsutgifter — kan reformen

Fredagen den 19 maj 1961

Nr 21

vara befogad. Men det ställer sig annorlunda
för t. ex. jordbrukare, småindustriidkare
och hantverkare. Många av dem
har betydande skulder och utgifter för
räntor och inte minst en omfattande
amorteringsplikt. De har svårt att avstå
så mycket pengar, som kommer i fråga
för ATP-avgift om några år. Deras amorteringar
innebär ett betydande sparande,
som är av betydelse för deras ålderstrygghet.
Men de har behov av ett ordentligt
familje- och efterlevandeskydd. Man
går inte dessa grupper till mötes genom
att slopa två tredjedelsregeln. Skall man
gå dem till mötes, bör de ges rätt att välja
mellan olika nivåer vid anslutningen
till ATP. Då kan de få möjligheter att
skapa det familje- och invaliditetsskydd
samt den ålderstrygghet, som passar dem
bäst med hänsyn till deras ekonomiska
situation.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till följande reservationer, nämligen nr
I, III A, IV och V, avgivna av undertecknad
m. fl. I övrigt yrkar jag bifall
till utskottets förslag.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Det digra utlåtande från
andra lagutskottet, som nu behandlas,
ger vid handen, att man är ganska belåten
med den föreslagna nya ordningen på
socialförsäkringens område. Utskottet
tillstyrker, som kammaren torde ha
märkt, i stort sett och tämligen enigt
den kungl. propositionen. Det är endast
på några få punkter olika meningar kommit
till synes och givit anledning till reservationer.

Beträffande ett par av dessa hade jag
tänkt säga några ord. Då fru Svenson
emellertid — hon är reservant liksom
jag — i sitt anförande redan berört dessa
ting, kan jag i stor utsträckning inskränka
mig till att understryka vad hon
har anfört.

Låt mig endast framhålla ett par synpunkter,
även om detta skulle medföra
en upprepning.

I propositionen föreslås, att pensionsärendena
— när nya invalidpensionsregler
i sinom tid beslutats och ATP-pen -

Ang. socialförsäkringens organisation
sioner börjar utbetalas — skall handhas
av sjukkassorna, dvs. de nya sjukkassorna.
Inom sjukkassorna skulle arbetet utföras
av särskilda s. k. pensionsdelegationer.
Man vill ha ett principbeslut i den
frågan redan nu.

Några utskottsledamöter har emellertid,
som fru Svenson redan framhållit,
framfört den meningen, att ett regionalt
organ avsett för det relativt stora område,
som sjukkassan skall täcka, svårligen
kan på ett tillfredsställande sätt
handlägga de ärenden det här är fråga
om. Alldeles säkert, menar reservanterna,
kommer invalidpensionerna i framtiden
att bli fler än nu, och det torde också
kunna förutsättas att pensionsärendena
blir mer svårbehandlade. Att man vid
bedömningen troligen i större utsträckning
än hittills kommer att ta hänsyn till
vederbörandes återstående arbetsförmåga,
gör detta än mer sannolikt.

Reservanterna anser att en sådan bedömning
— för övrigt en ganska grannlaga
sak — knappast bör anförtros enbart
åt sjukkassan. Medverkan av en institution
med lokal förankring, lokal arbetsmarknads-
och personkännedom torde
vara erforderlig, menar reservanterna.
Skulle det vidare bli så — och det är
väl ändå inte alldeles uteslutet — att
kommunerna även i fortsättningen skall
bidraga till kostnaderna för invalidpensioneringen,
förefaller det — och det vill
jag särskilt understryka — såsom självklart
att ett kommunalt organ skall medverka
vid bedömningen av invalidpensionsärendena.

Med hänsyn härtill föreslår reservanterna,
att slutligt ställningstagande till
pensioneringens lokala organisation inte
skall ske nu, utan först när lagförslag
framlagts om utformningen av invalidpensioneringen
och om folkpensioneringens
finansiering. Något tvång att fatta
beslut dessförinnan — innan man alltså
riktigt vet hur framtiden kommer att
te sig i dessa avseenden — förefinnes
inte enligt vår mening. Ett principbeslut
synes helt enkelt f. n. obehövligt. Jag
yrkar alltså bifall, herr talman, till reservation
nr IIL A —• liksom för övrigt
fri! Svenson redan gjort.

Nr 21

Fredagen den 19 maj 1961

Ang. socialförsäkringens organisation
Låt mig vidare understryka den i reservation
nr V framförda meningen, att
en viss valfrihet bör lämnas åt företagare
att bestämma i vad mån deras inkomster
av annat förvärvsarbete än lönearbete
skall ingå i ATP-försäkringen såsom
pensionsgrundande. Det varierande
behovet av pensionsskydd, liksom försäkringstagarnas
mycket skiftande möjligheter
att betala avgifterna, ger starkt
stöd åt reservanternas mening. Reservanterna
tillstyrker propositionens förslag
om tredjedelsreduktionens avskaffande
och att löneinkomst och företagarinkoinst
alltså i lika mån skall ge pensionsrätt,
vilket vi finner rimligt och rättvist.
Men vi föreslår att en utredning skyndsamt
företages om viss valfrihet härvidlag
och om denna valfrihets utformning
i hela dess vidd.

Jag vet att denna fråga kommer att belysas
av någon ytterligare talare. Jag
nöjer mig därför med dessa korta antydningar
och yrkar bifall till reservation
nr V.

Slutligen yrkar jag bifall till reservation
nr IV, vilken jag tror mig veta likaså
kommer att mera utförligt beröras av
en senare talare.

Herr KAIJSER (h) :

Herr talman! Jag vill också konstatera
att detta omfångsrika utlåtande av andra
lagutskottet, som omfattar huvudsakligen
organisatoriska förändringar inom
socialförsäkringen men som också inom
ett visst område berör villkoren för bestämmandet
av de sociala förmåner som
skall utgå, i stort sett har kunnat vinna
en enig anslutning. De särmeningar, som
föreligger i de till utlåtandet fogade reservationerna,
rör alla problem som i
större eller mindre grad kan betraktas
som detaljproblem, även om vissa av
dem ur principiell synpunkt måste betraktas
som t. o. m. mycket viktiga.

I ett fall har lotten givit det utslaget,
att utskottsmajoriteten gått emot propositionen.
Den mening, som framförts i reservation
nr II, representerar alltså propositionens
förslag — fru Svenson har
ledan talat om att det här gäller socialförsäkringsbolagens
framtid.

Jag vill beträffande denna ta upp till
diskussion några principiella saker av
vikt och även några praktiska ting som
är av mindre principiell art. Den enligt
vår mening viktigaste principen är, huruvida
staten här skall ha monopol, eller
om även enskilda intressen skall kunna
få göra sig gällande inom området. Från
vår sida skulle man kunna formulera saken
så, att endast om väsentliga fördelar
är att vinna med en statlig monopolställning,
är den motiverad. Vi anser
att så icke är fallet här. Jag återkommer
till den saken litet senare.

Vidare vill jag tala om den principiella
sidan vid behandlingen av ärendet.
Fru Svenson har redan påpekat att frågan
ännu inte har blivit utredd. Socialförsäkringens
administrationsnämnd har
påpekat, att saken inte är utredd och att
det inte bör genomföras någon ändring,
förrän frågan om yrkesskadeförsäkringens
framtida utformning och beskaffenhet
blivit avgjord.

Vidare har inte heller frågan blivit föremål
för remissbehandling. Det är sant,
att några få remissinstanser uttalat sig
i fragan, när de avgivit yttranden om administrationsnämndens
nu aktuella betänkande.
Så vitt av propositionen framgår
är det nio instanser, som har uttalat
sig i frågan. Tre länsstyrelser har allmänt
sagt, att det varit önskvärt att frågan
om yrkesskadeförsäkringens administration
kunnat bringas till sin lösning i
detta sammanhang. Tre andra instanser
har också i mera allmänna ordalag yttrat
sig att det vore lämpligt att denna
sak bleve ordnad vid detta tillfälle. Socialförsäkringsbolagens
förening och Kooperativa
förbundet motsätter sig att socialförsäkringsbolagen
skall tvingas att
upphöra. Riksförsäkringsanstalten —

som vill bli ensam herre på täppan _

framlägger i sitt remissyttrande det principförslag,
som departementschefen gjort
till sitt. Men alla andra remissinstanser
har inte ansett sig böra beröra denna
fråga, da man i det betänkande, som de
skulle yttra sig över, sagt att denna fråga
ännu inte var färdigutredd.

Vidare kan det också sägas att yrkesskadeförsäkringen
meddelas enligt en

Fredagen den 19 maj 1961

Nr 21

lag, som är beslutad av riksdagen på basis
av en kungl. proposition, avgiven efter
lagrådets hörande. Här skall man nu
fatta beslut om principer för en lagändring
utan att lagrådet haft möjlighet att
yttra sig över den principen. Man binder
sålunda lagrådet på sätt och viss från
början och det är, såvitt jag kan förstå,
icke ett alldeles korrekt förfarande.

Som fru Svenson påpekar har socialförsäkringsbolagen
skött sin uppgift på
ett sätt som inte kan ge anledning till
kritik. Ur den synpunkten kan man säga
att riksförsäkringsanstaltens yttrande
inte är fullt korrekt, när den skriver att
de skäl, som redan för fyrtio år sedan
anfördes för en centralisering, under den
gångna tiden endast vuxit i styrka. Ett
motiv, som riksförsäkringsanstalten då
anförde och tabellariskt belyste, var att
de enskilda bolagen var för stränga, för
snåla vid sin bedömning, vilket visade
sig genom en hög procent ändringar i
försäkringsrådet. Kritiken kunde gälla de
allra första åren efter olycksfallsförsäkringslagens
tillkomst, men den gäller
inte nu. Nu förhåller det sig nämligen i
stället tvärt om. Det visar sig nu att socialförsäkringsbolagen
har ett icke obetydligt
större procenttal av försäkringsrådet
fastställda beslut än riksförsäkringsanstalten.
Skillnaden är ungefär
mellan 77 och 70 procent för bolagen respektive
riksförsäkringsanstalten, och
denna differens har i stort sett varit
oförändrad under de senaste 15 åren.

Framför allt Kooperativa förbundet
har i sitt remissyttrande pekat på betydelsen
av en sund konkurrens, såsom
fru Svenson också påpekat. Ett slopande
av bolagen skulle medföra en betydande
besparing, säger riksförsäkringsanstalten
och propositionen. Anstalten säger
sig konkret kunna uttrycka detta så,
att den statliga inrättningen skulle kunna
övertaga bolagens nuvarande verksamhet
med en personalförstärkning som
uppgår till hälften av bolagens personalstyrka.

Administrationsnämnden medger att
det är mycket svårt att exakt beräkna
riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader
för närvarande, därför att an -

Ang. socialförsäkringens organisation
stalten handhar även vissa andra uppgifter.
Enligt en inom anstalten gjord
uppskattning skulle riksförsäkringsanstaltens
administrationskostnader uppgå
till 4,8 miljoner kronor per år, medan
socialförsäkringsbolagen, som har ett antal
arbetare försäkrade som motsvarar
ungefär två tredjedelar av riksförsäkringsanstaltens
antal, bär 5,96 miljoner
kronor i administrationskostnader. Därjämte
tillkommer 1,6 miljoner kronor,
som bolagen erlägger till riksförsäkringsanstalten
för vissa bestämda uppgifter
samt till försäkringsrådets utgifter.

Det är emellertid svårt att få jämförbara
siffror. Riksförsäkringsanstalten
har ett större antal småföretagare, vilket
kanske betyder mera kostnader, bolagen
har kanske betydligt fler större företagare,
vilket skulle betyda förhållandevis
något mindre utgifter. Riksförsäkringsanstalten
får emellertid avgiftsuppbörden
delvis gratis genom skattemyndigheterna,
sjukkassorna uppträder som
riksförsäkringsanstaltens ombud o. s. v.
Riksförsäkringsanstalten har alltså vissa
dolda förmåner.

Socialförsäkringsbolagen har också
kunnat med mycket stor skärpa kritisera
den gjorda jämförelsen och de har, enligt
min uppfattning, mycket goda grunder
när de påstår att administrationskostnaderna
inte är högre än riksförsäkringsanstaltens.

Eland de belopp som riksförsäkringsanstalten
anfört som deras administrationskostnader
ingick en avsevärd kostnad
för arbetarskyddsåtgärder och dessutom
avsättningar till pensionsfonder.
Om försäkringen sköts riktigt gentemot
de försäkrade, om stora belopp läggs ner
på arbetarskyddsverksamhet, vilket socialförsäkringsbolagen
verkligen gör,
hur skulle de då kunna konkurrera i fråga
om premier, om deras administration
är dyrare än den i riksförsäkringsanstalten?
Det har de i alla fall tydligen lyckats
göra.

Bolagen har också kunnat visa att de
generellt sett har kunnat avgöra sina
ärenden snabbare än riksförsäkringsanstalten,
i den mån man nu med visshet
kan fastställa detta.

Nr 21

Fredagen den 19 maj 1961

Ang. socialförsäkringens organisation

Det sägs i administrationsnämndens
betänkande, och det upprepas i propositionen,
att eftersom antalet skadeärenden
nedgått med 95 procent sedan samordningen
med sjukförsäkringen under
de första nittio dagarna genomfördes, så
visar det socialförsäkringsbolagens ringa
betydelse. När den allmänna invalidpensionen
inträder kommer försäkringsbolagen
att ha en mycket liten uppgift
kvar.

Men det är att märka, att de fall som
är kvar efter nittio dagar är de svåraste
fallen, de som kräver det besvärligaste
bedömandet och som åsamkar de största
kostnaderna. De invaliditetsfall, som
ligger mellan 10 och 50 procents nedsättning
av arbetsförmågan och som inte
kommer att omfattas av den allmänna invalidpensioneringen,
kommer ändå att
vara kvar att bedöma för olycksfallsförsäkringen.

Departementschefen säger i propositionen
att en centralisering av hela socialförsäkringen,
särskilt vad gäller avgiftsheräkning,
skulle medföra besparingar,
så att det vid sidan av de fördelar,
som därmed står att vinna, framstår
som ett underordnat intresse att bibehålla
en differentiering efter skaderiskerna
av den ringa del av arbetsgivarens
utgifter för socialförsäkringen som yrkesskadeförsäkringen
utgör.

Så säger alltså statsrådet. Emellertid
tror jag inte, att detta är riktigt. Statistiken
visar att kostnaden för arbetare i
vissa yrken är tio gånger större än inom
andra, ibland t. o. m. mer. Det måste
alltså finnas mängder av företag som
har en mycket låg kostnad. Skall de vara
med om att betala för de dyrare, där riskerna
är stora? Därför att de enskilda
socialförsäkringsbolagen i stort sett varit
branschbolag, har de kunnat åstadkomma
sina med riksförsäkringsanstalten
väl konkurrenskraftiga premier.

Herr talman! Alla skäl talar enligt
min mening för att man i denna punkt
följer utskottet i beslutet att icke göra
något uttalande om att de enskilda socialförsäkringsbolagen
skall upphöra
med sin verksamhet. Vad som är väsentligt
vid avgörandet av detta ärende är

att det inte är utrett, inte reinissbehandlat.
Detta gör också att det inte finns
någon anledning att nu fatta beslut. På
denna punkt ber jag alltså att få yrka
bifall till utskottets yrkande.

I reservation I finns, som fru Svenson
talade om, ett yrkande av två centerpartister
och folkpartisten herr Rimmerfors
om ersättning till part i anledning
av personlig inställelse vid domstolen.
Jag har inte anslutit mig till den reservationen.
Jag vill gärna erkänna att jag
liksom utskottet, som det framgår av utskottets
skrivning på s. 131, har mycket
stor sympati för det yrkandet, som
också har förordats av en ledamot av
lagrådet.

Jag har emellertid böjt mig för departementschefens
uppfattning, när han
hänvisat till att frågan om fördelningen
av kostnaderna i mål och ärenden i förvaltningsprocessen
för närvarande är föremål
för utredning av besvärssakkunniga,
och att det då inte skulle vara lämpligt
att på förevarande speciella område
införa särbestämmelser, som skulle kunna
verka hindrande för en samlande lösning.
Jag har kunnat göra det därför att
departementschefen förklarat sig vara
beredd att uppta frågan till särskild
prövning, därest det skulle visa sig förenat
med allvarliga olägenheter att regler
för kostnadsersättning inte finns, och
därför att också utskottet tryckt på detta
departementschefens yttrande.

Jag hoppas att departementschefen
skall vaka över den saken, så att man
inte skall behöva beklaga att man givit
honom det förtroendet. Jag yrkar alltså
också på den punkten bifall till utskottets
hemställan.

Reservation III innehåller två olika yrkanden.
Det första, kring vilket utskottets
ledamöter från folkpartiet och centerpartiet
har samlats, har fru Svenson
och herr Söderquist talat om tidigare.
Jag tror att det för det fortsatta planeringsarbetet
är väsentligt för dom, som
arbetar med detta, att de får klart för sig
hur saken skall ordnas. Därför har jag
inte velat ansluta mig till den reservation
nen.

Reservation III B, som herr Hamilton

Fredagen den 19 maj 1961

Nr 21

och jag står för, innebär den ändringen,
att invaliditetsärenden i framtiden skall
beredas vid de regionala pensionsdelegationerna,
men avgöras centralt i riksförsäkringsverket,
i stället för som propositionen
föreslår regionalt. Det är
klart att ett regionalt avgörande bär vissa
fördelar, framför allt eu viss förenkling
och en viss ökning av snabbheten,
men den centrala bedömningen bar också
fördelar, bl. a. tillgången på expertis
och enhetligheten i bedömandet.

Det har sagts att med vårt förslag blir
pensionsdelegationerna överflödiga. Det
anser inte vi. Vi menar att invaliditetsbedömningen
i framtiden kommer att bli
mera komplicerad med hänsyn till såväl
de nya kategorier, som kommer till bedömning
efter införandet av tilläggspensioneringen
och inkomstprövningens slopande,
som till de ändrade grunderna
för invaliditetsbedöinningen. Vi menar
också att det betydligt mera ingående
utredningsarbete, som måste föregå avgörandet,
kommer att behöva den ökade
expertis som pensionsdelegationerna
kommer att besitta i jämförelse med de
nuvarande pensionsnämnderna.

För den som då och då haft att utfärda
läkarintyg för pension står det klart,
hur mycket svårare bedömningen blir i
framtiden när pensioner av en helt annan
ekonomisk innebörd än tidigare,
som ges vid en lindrigare invaliditet än
förr och utan ekonomisk behovsprövning,
kommer att hägra för alla och envar
med mer eller mindre uttalade krämpor.
Situationen kommer att bli en helt
annan än den hittillsvarande, och trycket
på de intygsskrivande läkarna och på
dem, som slutligen skall avgöra ärendet,
kommer att bli mycket större.

Jag vet att andra moment än det rent
medicinska avgörandet ingår i bedömningen,
men när man vet, hur ofta och i
hur hög grad det medicinska bedömandet
måste bygga på den sökandes subjektiva
uppgifter, och förstår att andra bedömningsgrunder
måste vara nära nog
lika subjektiva, måste en central bedömning
av tränade bedömare förefalla mera
tillfredsställande. .lag tror också att det

SI Förslå kammarens protokoll 1001. AV 21

Ang. socialförsäkringens organisation
är av en viss betydelse, att de som fattar
det slutliga avgörandet befinner sig
på ett visst avstånd ifrån dem som söker
pensionerna.

Jag kan gärna erkänna att även vissa
medicinska remissinstanser uttalat sig
för en decentralisering. Det gör t. ex. läkarförbundet,
även om det medger att
vissa risker för begynnelsesvårigheter
måste accepteras. Jag tror att de svårigheterna
blir oöverstigliga. Den i pensionsdelegationerna
ingående medicinska
expertisen har i systemets början ingen
erfarenhet av slutgiltig bedömning av
dessa ärenden.

Jag tror alltså inte att departementschefen
bedömer saken rätt när han säger
att det är sörjt för en sakkunnig och
effektiv prövning av invaliditetspensionsärendena
på det lokala planet.

Departementschefen har också tydligen
själv ett visst tvivel om den saken.
Han skriver att pensionsdelegationerna
särskilt i början av sin verksamhet kan
behöva stöd och vägledning från det
centrala socialförsäkringsorganets sida,
och han medger att angelägenheten av
enhetlig praxis talar härför. Han säger
att pensionsdelegationerna skall ha rätt
att underställa sina beslut centralmyndighetens
prövning, och han vill att
centralmyndigheten får pröva även andra
ärenden än dem delegationerna själva
underställer. Det bör också finnas regler
om obligatorisk underställning av
vissa ärenden, säger han.

Allt detta visar, tycker jag, att departementschefen
själv inte har fullt förtroende
för pensionsdelegationernas förmåga
att utföra det slutliga avgörandet i
pensionsärendena.

Det kommer naturligtvis att ta en viss
ökad tid vid en centralisering. I de motioner
som ligger till grund för denna reservation
pekas på vissa organisatoriska
åtgärder inom riksförsäkringsverket,
som kan reducera denna olägenhet.

Jag ber alltså att få yrka bifall, herr
talman, till reservation III B.

Reservation IV, som gäller allmänt ombud
vid försäkringsdomstolen, har fru
Svenson och herr Söderquist yrkat bifall

Nr 21

Fredagen den 19 maj 1961

Ang. socialförsäkringens organisation
till. Jag har ingenting att tilläga utöver
vad de har sagt och jag ber också att få
yrka bifall till denna reservation.

Reservation V gäller valfrihet beträffande
pensionsnivå för företagare. Jag
vill gärna erkänna att jag i början av
riksdagen var med om en motion, som
syftade till ungefär den förändring som
propositionen innebär. Jag har emellertid
under riksdagens lopp fått alltmer
klart för mig, hur olika sakerna kan te
sig för olika s. k. fria företagare. Det
finns de som i likhet med många jordbrukare
får sin inkomst i stor utsträckning
från en förmögenhet, och avkastningen
från förmögenheten eller en avveckling
av detta engagemang kan svara
för en del av deras försörjning på ålderdomen.
Det kan vara svårt för dem att
komma ut med de kontanta premierna,
och för dem måste den nuvarande principen
vara bättre. Jag tror emellertid det
är lämpligt att man bär även kan pröva
olika nivåer. Jag ber därför att få yrka
bifall till reservation V.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! I motionerna 1:628 och
II: 740 granskas och yrkas avslag på den
del av proposition nr 45, som innebär
förslag om principbeslut angående avveckling
av de privata socialförsäkringsbolagen.

När man genom lagstiftning år 1916
beslöt att försäkring för olycksfall i arbetet
skulle — vid sidan om det statliga
företaget riksförsäkringsanstalten — få
bedrivas av ett antal privata bolag, trodde
man allmänt att bolagens andel i försäkringsvolymen
skulle komma att bli
ringa. Motivet för en sådan uppfattning
var bl. a. att bolagen i vissa avseenden
gavs ett sämre konkurrensläge än riksförsäkringsanstalten.
Man spådde emellertid
fel, och bolagen har i själva verket
kommit att svara för ungefär hälften
av hela försäkringsvolymen.

När yrkesskadeförsäkringens innehåll
förändrades och dess omfattning minskades
1954 genom samordningen med
den allmänna sjukförsäkringen, uttalades
samma bristande tro på bolagens

möjligheter att fortbestå, men inte heller
denna gång blev man sannspådd. Bolagen
har visat sig framgångsrikt kunna
konkurrera med riksförsäkringsanstalten
både i fråga om premiernas höjd
och i fråga om korrektheten och snabbheten
i skaderegleringarna.

Vid remissbehandlingen i höstas av
administrationsnämndens förslag, som
ju inte innehöll några förslag om ändringar
i yrkesskadeförsäkringen, passade
ändock riksförsäkringsanstalten på
— som vanligt, skulle jag vilja säga —
att kräva beslut om en avveckling av socialförsäkringsbolagen.
Konkurrensen
har varit och är obekväm för riksförsäkringsanstalten,
och det är ju i och för
sig inte egendomligt, eftersom konkurrensen
annars inte skulle ha fyllt sin
funktion.

Vad som är mera egendomligt är att
departementschefen har ansett sig böra
ta upp riksförsäkringsanstaltens förslag.
Han säger — och häri instämmer
utskottsreservanterna — att avsevärda
administrativa förenklingar skulle vara
att vinna om man kunde slopa det system
som nu gäller — och som måste
gälla vid fri konkurrens — innebärande
en premiesättning som varierar branschvis
allt efter kostnaderna i respektive
bransch. Departementschefen säger alltså,
att skulle man ersätta detta med en
enhetlig avgift, så skulle förenklingar
kunna göras. Det förnekar naturligtvis
ingen, men vad man kan förneka, och
vad jag vill förneka, är att förenklingarna
med säkerhet skulle vara värda sitt
pris. Den differentierade avgiften fyller
en viktig funktion. För den enskilde arbetsgivaren
måste det vara ett krav att
han skall få betala den avgift som är
ekonomiskt betingad — det är viktigt
bl. a. i hans konkurrens på en vidare
marknad. Avgiften är visserligen relativt
ringa men visst inte alldeles obetydlig,
och framför allt är variationerna mycket
stora.

Det är också en samhällsangelägenhet
att verkliga kostnader får slå igenom -—
samhället måste ju sträva efter att utnyttja
sina resurser så effektivt som
möjligt, och alla kostnadsomflyttningar

Fredagen den 19 maj 1901

Nr 21

är en broms härvidlag. Slutligen — och
här kommer man till det kanske viktigaste
— är avgiften och dess differentiering
en kraftig drivfjäder i kampen
mot yrkesskadorna, eftersom denna
kamp med företräde kommer att sättas
in där insatsen kan ge den största effekten.

Hela resonemanget av departementschefen
och av utskottsreservanterna synes
mig visa att man inte tillräckligt
har beaktat skillnaden mellan å ena sidan
olycksfallen i arbete och å andra
sidan sjukdom och olycksfall i övrigt.
Olycksfall i arbetet är på intet sätt någonting
självklart. Man kan uppnå väldiga
framgångar genom att systematiskt
bekämpa dem. Jag skall lämna ett par
siffror.

I ett medelsvenskt företag förlorades
genom olycksfall i arbetet 41 400 arbetstimmar
år 1950, svarande mot 17 årsarbetare
och 1,3 procent av arbetstiden
—- en för ifrågavarande bransch ganska
normal siffra. Genom en därefter insatt
systematisk kampanj hade man efter 10
år d. v. s. 1960, kommit ned till 1 400
förlorade arbetstimmar, svarande mot
en halv årsarbetare och 0,03 procent av
arbetstiden. Har man verkligen råd att
kasta bort faktorer som kan i någon
mån uppmuntra och hjälpa fram sådana
resultat? Jag tror det inte.

Ett skäl som anförs som motiv för bolagens
avskaffande är att yrkesskadeförsäkringen
i fortsättningen kan beräknas
komma att utgöra en obetydlig del av
den totala socialförsäkringen. Detta är
riktigt, men det beror främst på att
andra försäkringsgrenar ökat i omfattning.
Skillnaden mellan yrkesskadeförsäkringens
omfattning nu och i framtiden
kommer sannolikt inte att bli särskilt
stor.

För övrigt kan man väl säga att själva
den omständigheten att det rör sig
om en ringa del av socialförsäkringarna
talar emot att det ur rationaliseringssynpunkt
skulle vara så viktigt att man
socialiserar och låter staten överta också
denna lilla del.

Vad bolagen beträffar får de givetvis
själva ta konsekvenserna av en fortFörsta
kammarens protokoll Nr 21

Ang. socialförsäkringens organisation

satt verksamhet, men det måste väl vara
oriktigt och förefaller mig stötande att
ålägga arbetsgivarna en skyldighet i fråga
om ansvar för anställdas yrkesskador
och sedan vägra dem rätten att fullgöra
denna skyldighet i samverkan sinsemellan
och på sätt som de själva finner
bäst och lämpligast. En sådan vägran
vore naturlig endast om den anställde
hade blivit eller kunde befaras bli lidande,
men något sådant kan inte och
har heller inte gjorts gällande.

Utskottsreservanterna framhåller vidare
som en fördel för bolagen och
dess personal att man genom ett beslut
nu i god tid ger besked om vad som
skall hända, så att en avveckling kan
planläggas. Man bör då observera att departementschefen
i propositionen säger,
att de problem för bolagen som sammanhänger
med avvecklingen skall behandlas
av den kommande — alltså ännu inte
tillsatta —- utredningen. Innan denna
utredning är klar lär ingen avveckling
på allvar kunna planeras. Till dess har
bolagen att fortsätta sin verksamhet efter
gällande lag med i stort sett samma
personalbehov och med samma krav
på kvalitet i arbetet. Att detta innebär
stora påfrestningar för personalen och
stora svårigheter för bolagen är väl ändå
uppenbart. Ett långsamt avtynande av
verksamheten är av skilda orsaker nämligen
knappast möjligt.

Skälen — i den mån det finns några
skäl alls — för att utan utredning och
utan hörande av remissmyndigheter besluta
om en avveckling av socialförsäkringsbolagen,
är svaga. Alla omständigheter
synes mig visa att det skulle vara
i hög grad hänsynslöst och även onödigt
att avrätta socialförsäkringsbolagen, som
gjort en nyttig och god insats i samhället,
i varje fall att göra det utan den
rannsakning och dom som man i alla
andra sammanhang — och naturligtvis
med rätta — är så ivrig att kräva.

Herr talman! Med stöd av vad jag nu
sagt och vad som därutöver är anfört
i de motioner som jag inledningsvis
nämnde ber jag att få yrka bifall till
andra lagutskottets hemställan under
punkt U.

Nr 21

Fredagen den 19 maj 1961

Ang. socialförsäkringens organisation

I detta anförande instämde herr Eskilsson
(h) och herr Ohlsson, Ebbe (h).

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! I det problemkomplex
rörande socialförsäkringens organisation
som vi här har att behandla ingår
även frågan om en helt ny högsta prövningsinstans
för frågor inom socialförsäkringens
område. Detta är en ur principiella
synpunkter synnerligen betydelsefull
fråga som rätteligen borde ses
i ett vidare sammanhang. Det är därför
att beklaga att frågan kommit att behandlas
i en tidsnödssituation, som påtagligt
illustreras av att det är meningen
att den nya försäkringsdomstolen skall
träda i funktion redan den 1 juli i år,
d. v. s. knappt mer än en månad efter
det att besluten härom föreligger i slutligen
antaget skick.

Det hade som sagt varit önskvärt att
denna fråga kunnat övervägas i lugn och
ro och i samband med frågan om prövningen
av förvaltningsavgöranden över
huvud i högsta instans. Dessa frågor har
i åtskilliga sammanhang aktualiserats
från folkpartiets sida och är även föremål
för undersökningar som igångsatts
av regeringen. Även själva handläggningsordningen
vid försäkringsdomstolen
borde i detta sammanhang ha blivit
föremål för en omsorgsfull prövning. I
rådande läge har vi emellertid från folkpartiets
sida icke velat motsätta oss att
den nya domstolen inrättas. På en
punkt har emellertid den rådande tidsnöden
gjort sig gällande på ett sätt som
vi icke kan underlåta att påpeka. Det
gäller frågan om förfarandets konstruktion.

Det är en allmänt erkänd grundsats
att den lämpligaste ordningen för att
åstadkomma en kvalitativt god prövning
är ett tvåpartsförfarande, där de olika
ståndpunkterna framföres och motiveras
av två från själva prövningsinstansen
fristående partsombud. Departementschefen
har i propositionen uttalat,
att även han är av den uppfattningen
att en sådan ordning vore önskvärd
vid försäkringsdomstolen. Han anser sig
emellertid ej ha haft tillräckligt råd -

rum för att utarbeta härför erforderliga
lagtekniska och organisatoriska förutsättningar.
Han hänvisar till att frågan
bör tagas upp vid ett senare tillfälle sedan
erfarenhet rörande besvärsförfarandets
funktion inom socialförsäkringen
vunnits.

I motion nr 623 i denna kammare har
jag jämte en del medmotionärer yrkat,
att denna viktiga fråga löses redan nu.
Det kan icke vara riktigt att man inrättar
en högsta prövningsinstans som man
redan i starten anser vara bristfälligt
konstruerad. I motionen yrkas därför
i enlighet med ett förslag som utarbetats
och tillstyrkts av lagrådet att det allmännas
talan i försäkringsdomstol skall
föras av en särskild representant.

Utskottets motivering på denna punkt
går helt i linje med motionärernas yrkande,
men när man kommer till själva
klämmen finner utskottet dock utan
annan motivering än tidsnöden att frågan
kan anstå. Utskottet förutsätter dock
att frågan blir föremål för förnyad prövning.

Motionärernas krav är sålunda i princip
godtaget. Vad tidsnöden beträffar synes
det vara uppenbart, att domstolen
under den första tiden inte kommer att
ha någon större arbetsbelastning. Det lärer
därför stå tid till förfogande även
efter den 1 juli för lösningen av de organisatoriska
problemen.

Det anförda skälet för anstånd är därför
knappast hållbart och bör rimligen
inte åberopas i en fråga av den både
principiella och praktiska betydelse,
som det här gäller.

I detta avseende ber jag sålunda, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen
nr IV av fru Gärda Svenson m. fl.

Jag vill härefter också något beröra
frågan om socialförsäkringsbolagens
framtida verksamhet. Denna fråga är
emellertid så utförligt behandlad av tidigare
talare, att jag i stort sett kan ansluta
mig till vad de har anfört. Jag vill
emellertid trycka på vad som nämndes
senast av herr Virgin, nämligen att
den ordning som nu gäller är starkt ägnad
att stimulera arbetarskyddsverksamheten.
Här kommer inte bara in en eko -

Fredagen den 19 maj 1961

Nr 21

nomisk aspekt, utan det är ju också mycket
av mänskligt lidande som kan besparas,
om man verkligen kan åstadkomma
att företagarna gör en verkligt effektiv
insats i arbetarskyddsavseende.

Slutligen vill jag även säga något om
den formella aspekten på denna fråga.
Gällande lag om yrkesskadeförsäkring
innehåller bestämmelser om dessa bolags
verksamhet. Det i propositionen ifrågasatta
beslutet står sålunda i strid mot
gällande lag, låt vara att beslutet avser
en framtida tidpunkt och att tid sålunda
finnes för en lagändring innan detta beslut
skulle träda i kraft. Men beslut som
innebär ändring av gällande lag bör givetvis
fattas i den ordning som gäller för
ändring av lagen. Så sker icke om propositionsförslaget
nu bifalles. Såvitt jag
kan förstå står detta förslag i varje fall
på gränsen till vad som bör föranleda
propositionsvägran.

Därest ett ståndpunktstagande till frågan
om socialförsäkringsbolagens framtida
verksamhet nu skulle göras, borde
det enligt min mening ha skett i den
formen, att departementschefen i propositionen
uttalat sin avsikt att senare
framlägga ett förslag i den angivna riktningen.
Häröver hade då riksdagen kunnat
yttra sig.

I denna fråga har, som tidigare
nämnts, utskottet tillstyrkt bifall till
motionärernas yrkande, och jag får i det
avseendet också hemställa om bifall till
utskottets förslag.

Herr SJÖNELL (fp):

Herr talman! När det gäller socialförsäkringsbolagen
vill jag för min del instämma
i vad som här tidigare yttrats
och understryka den förvåning, som
man måste känna inför den brådska,
som i detta fall visats från socialministerns
sida. Det förefaller, som om perspektivet,
att det på yrkesskadeförsiikringsområdet
även i fortsättningen skulle
få finnas en nyttig och stimulerande
konkurrens mellan olika försäkringsanstalter
och försäkringsbolag, skulle vara
så eldfängt att det plötsligt tagit eld i so -

Ang. socialförsäkringens organisation
cialdepartementets knutar. På annat sätt
har jag svårt att förstå denna brådska
att lägga fram ett förslag utan att någon
ordentlig, speciellt på detta område inriktad,
utredning har gjorts, som hade
fått bli föremål för sedvanlig remissbehandling.

En anordning med rejäla utredningar
och ett ordentligt remissförfarande är
ju naturlig i ett samhälle, som arbetar
som vårt, och det måste vara extraoi dinära
saker som kommer i vägen, om man
skall underlåta att iakttaga denna ordning.
Det finns alltså anledning att understryka
förvåningen över det förfaringssätt,
som i detta fall tillämpats. Såsom
andra redan påpekat, har ju dessa
bolag ändå inte misskött sig. De har
tvärtom mycket väl ryktat sitt värv, och
man kan väl utan vidare konstatera att
de i fråga om servicens kvalitet varit
fullt jämbördiga med riksförsäkringsanstalten.
Jag vill inte här ställa mig som
något slags domare och försöka att gradera
de konkurrerande inrättningarna
på detta område och säga, att den ena
är bättre än den andra. Jag tror att servicen
har varit bra både när det gäller
riksförsäkringsantalten och när det gälles
dessa privata bolag.

Jag vill emellertid när det gäller de
privata bolagen understryka en synpunkt,
som senast herr Alexanderson
var inne på, nämligen deras utomordentligt
nyttiga verksamhet när det gäller
arbetarskyddet. Detta är ju en fråga,
som blir viktigare och mera betydelsefull
för varje år. Takten i vår industri
ökas och för att vi ska kunna hänga med
i den internationella konkurrensen får
vår industri en mera intensiv prägel över
sig. Det klagas många gånger från arbetstagarsidan
på att ackordstakten och
över huvud taget arbetstakten inom vårt
näringsliv är för hög och föranleder alltför
många olycksfall. Mot den bakgrunden
är det alldeles uppenbart, att man
inte nog kan understryka betydelsen av
att arbetarskyddet ordentligt bevakas.
Det har dessa bolag gjort, och det är därför
angeläget att de även i fortsättningen
skall få tillfälle att driva en sådan
verksamhet.

Nr 21

Fredagen den 19 maj 1961

Ang. socialförsäkringens organisation
I propositionen göres gällande att yrkesskadeförsäkringen,
om de svårare invaliditetsfallen
föres över på andra socialförsäkringsgrenar,
endast blir någon
procent av samtliga socialförsäkringsförmåner
och alltså av en mycket blvgsam
natur. Emellertid uppkommer ju, som
framhålles bl. a. i motionerna, vid yrkesskada
både betydande direkta kostnader
och inte minst indirekta förluster. De
sistnämnda är det all anledning att uppehålla
sig vid, eftersom de är av betydande
storleksordning. Med en inte överdriven
uppskattningsregel av de indirekta
kostnaderna i förhållande till de direkta
kan man utan vidare komma upp i totalkostnader
för olycksfall på cirka 500
å 600 miljoner kronor per år.

Detta är ingalunda en summa av blygsam
omfattning, utan tvärtom. Klara
ekonomiska sakskäl talar alltså för att
man ägnar yrkesskadorna största uppmärksamhet,
även om de övriga socialförsäkringarna
expanderat våldsamt och
yrkesskadeförsäkringen skenbart får en
mera blygsam omfattning — jag understryker
skenbart, med hänvisning till vad
jag nyss anfört.

Man måste uppenbarligen sträva efter
den bästa tänkbara service när det gäller
sådan här verksamhet. Alla försäkringsformer
gör det. Ett axiom är också
att man måste ha konkurrens för att få
bästa tänkbara service — det gäller inom
näringslivet över huvud taget och
varhelst man eljest önskar att en verksamhet
skall bli av hög kvalitet. Den omständigheten
att vi haft en konkurrens
mellan riksförsäkringsanstalten och sosialförsäkringsbolagen
har just utgjort
en stimulans till bästa tänkbara kvalitet
på servicen.

Om man nu monopoliserar yrkesskadeförsäkringen
till ett enda statligt verk, så
är det inte säkert att servicen blir lika
god. Den har hållits på ett högt plan genom
konkurrensen mellan detta statliga
verk och de privata bolagen, men försvinner
de sistnämnda är det inte säkert
att servicen kan bli lika god i forsättningen.
Exempel ur det förflutna talar
för motsatsen, när det gäller att på detta
vis centralisera och monopolisera en

verksamhet till ett statligt organ från tidigare
privata verksamhetsgrenar.

Häromdagen diskuterade vi och beslöt
en förstärkning av pris- och kartellnämndens
resurser. Bakgrunden var
bl. a. att man vill stimulera det fria konsumtionsurvalet
här i landet och få det
så starkt underbyggt som möjligt; därför
skulle denna förstärkning och upprustning
av nämnden äga rum. När nu
för en gångs skull arbetsgivare befinner
sig i konsumentställning så är det väl
ändå inte för mycket begärt, herr talman,
om de önskar att även för sin del
i egenskap av konsumenter få det bästa
tänkbara konsumtionsurval genom att
kunna välja mellan olika, sinsemellan
konkurrerande företag, i detta fallet
riksförsäkringsanstalten å ena sidan, och
de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen
å andra sidan.

I sammanhanget vill jag också varna
för den övertro på att centralisering alltid
betyder effektivisering av förvaltning
och annan verksamhet, som finns på olika
håll i vårt land. Man tror att om verksamhetsgrenar
centraliseras till stora
och, som det heter, rationella enheter
så blir verksamheten genast mycket effektivare
än förut. I själva verket visar
de faktiska erfarenheterna att små och
effektivt arbetande enheter erbjuder väl
så god service och har en väl så effektiv
förvaltningsapparat som stora och centraliserade
enheter.

Det mesta har redan sagts i detta ärende,
herr talman, och jag skall för min
del inte utveckla temat vidare. Eåt mig
bara avslutningsvis konstatera de två huvudskälen
för avslag på propositionen i
detta avseende. Såsom tidigare påpekats,
har administrationsnämnden i sitt betänkande
sagt att frågan om yrkesskadeförsäkringens
materiella innehåll är föremål
för omprövning och att det i detta
läge inte kan vara rationellt att vidtaga
mera genomgripande förändringar av
försäkringens administration. Det är ju
alldeles uppenbart, att så länge man inte
fått klarhet om denna försäkringsforms
materiella innehåll måste det vara felaktigt
att besluta om administrationen.
Man får ta saker och ting i rätt ordning.

Nr 21

Fredagen den

Detta är det ena skälet. Det andra skälet
har jag tidigare pekat på, nämligen den
bristande remissbehandlingen. Vi måste
dock fordra att frågor, som inte har en
alldeles extraordinär karaktär, behandlas
i sedvanlig ordning genom en ambitiös
utredning som sedan blir föremål för vederbörlig
remissbehandling.

Med åberopande av dessa två huvudskäl
och vad jag i övrigt anfört, herr
talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan under C, d. v. s. avslag
på propositionens förslag om ett
likviderande av de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen
och deras verksamhet.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Först vill jag instamma
med herr Söderquist när han i sitt anförande
uttryckte tillfredsställelse över
att denna fråga kunnat i stort sett behandlas
uteslutande ur sakliga synpunkter
och i det väsentliga under stor enighet
inom utskottet. Det är endast i två
avseenden som en avvikelse från det enligt
min uppfattning rent sakliga kunnat
konstateras; jag ber att senare få
återkomma till de spörsmålen.

Låt mig i övrigt börja detta anförande
med en hänvisning till vad administrationsnämnden
yttrat i sitt betänkande
rörande socialförsäkringens administration.
Det heter i kap. 1 under
rubriken »Utredningens omfattning»:
»Lagstiftningsarbetet på socialförsäkringsområdet
har under en följd av år
tagit sikte på materiella förbättringar av
försäkringsförmånerna och en mera finslipad
utformning av dessa. Detta har
lett till att kraven på administrationen
vuxit såväl kvantitativt som kvalitativt.
Emellertid har detta endast i begränsad
omfattning tagit sig uttryck i överväganden
rörande den förefintliga administrationens
lämplighet i det nya läget.
Av det sagda torde framgå att en genomgripande
översyn av socialförsäkringens
administration varit erforderlig
även om inte de vid 1959 och 1900 års
riksdagar beslutade reformerna kommit
till stånd. De nu antydda reformerna av -

19 maj 1961

Ang. socialförsäkringens organisation
ser i första hand tilläggspensioneringens
tillkomst samt folkpensioneringens
omdaning och utbyggnad. Dessa reformer
måste med nödvändighet draga med
sig ytterligare förändringar av det allmänna
pensionssystemet. De kommer
också att starkt påverka sjukförsäkringens
och yrkesskadeförsäkringens förmånssida
samt även aktualisera frågan
huruvida en självständig yrkesskadeförsäkring
är behövlig för framtiden.»

Dessa synpunkter har administrationsnämnden
understrukit i början av sitt
betänkande. Jag vill nämna för kammaren,
att det utredningsarbete som har
pågått praktiskt taget sedan principbeslutet
fattades om införande av tilläggspensioneringen
bär beträffande de administrativa
frågorna handhafts av socialförsäkringens
administrationsnämnd
och beträffande det materiella innehållet
i socialförsäkringen av 1958 års socilaförsäkringskommitté.
En ledamot i
socialförsäkringskommittén, nämligen
ordföranden, har suttit som ledamot i
administrationsnämnden, och en ledamot
av administrationsnämnden, även i
detta fall ordföranden, har suttit såsom
ledamot i socialförsäkringskommittén.
Syftet har varit att man skulle hålla
kontakt med varandra i fråga om det
resultat som man kom fram till.

Riktpunkter i strävandena har hela
tiden varit att få till stånd dels de materiella
förmåner som riksdagen i princip
har uttalat sig för, dels en sådan
samordning mellan de olika socialförsäkringsgrenarna
att det inte uppkom
några luckor i försäkringsskyddet och
att det inte heller fanns någon risk för
att det skulle bli dubbla förmåner i ett
försäkringsfall. Det har också varit en
allmän strävan att man skulle försöka
utforma administrationen på ett sådant
sätt att socialförsäkringen kunde anpassas
efter de riktlinjer som riksdagen har
uttalat sig för. Jag kan försäkra kammaren
att det har skett mycket noggranna
överväganden både i fråga om det administrativa
och i fråga om det materiella,
som ännu icke i sin helhet har
presenterats för riksdagen, för att nå ett
resultat som skulle kunna vara tillfreds -

Nr 21

Fredagen den 19 maj 19G1

Ang. socialförsäkringens organisation
ställande men utan tanke på att man
skulle kunna lyckas åstadkomma något
så fullkomligt, att ändringar över huvud
taget inte skulle behöva ifrågasättas
sedan anordningarna prövats i det
praktiska livet. Ännu har man ju inte
lyckats med att redan från början ge
någonting en sådan utformning, att önskemål
om ändringar inte kommit till uttryck
eller ändringar har varit erforderliga
av andra skäl.

Jag kan försäkra de varmaste förespråkarna
för socialförsäkringsbolagens
fortsatta bestånd, att det icke har varit
några spekulationer från administrationsnämndens
sida, när den har gjort
sitt uttalande om att de ändringar som
vidtages kan aktualisera frågan, huruvida
en självständig yrkesskadeförsäkring
är behövlig i framtiden. Det har
bara varit ett sakligt konstaterande av
att de förändringar som sker förmodligen
kommer att få sådana konsekvenser,
både ur rationell synpunkt och med
hänsyn till att även yrkesskadeförsäkringen
skall vara en del av den fullständiga
socialförsäkring som vi eftersträvar
och som skall ha till syfte att ge
ett skydd som inte medför några luckor
men inte heller dubbla ersättningar i
något fall.

Det har inte på något sätt förvånat mig,
att det i samband med propositionen har
väckts ett antal motioner med yrkanden
om vissa förändringar i det förslag
som har presenterats. Med hänsyn till
den kännedom man har exempelvis om
sjukkassornas nuvarande verksamhet är
det inte alls märkvärdigt att motionärer
har ifrågasatt huruvida inte till följd av
en förändring sådan som den nu föreslagna
väsentliga värden går till spillo
genom att man från sjukförsäkringen
undandrar det inflytande som de lokalt
verkande krafterna med erfarenhet
sedan lång tid tillbaka ändå har haft
under sjukförsäkringens uppbyggnad.

Det är heller inte så märkvärdigt att
det har väckts motioner som går ut på
ett bibehållande av det centrala avgörandet
i fråga om invalidpensionsärenden.
Ett centralt avgörande har det ju varit
hittills, formellt i varje fall om än i

mindre utsträckning reellt. Man kan ju
ha vilken uppfattning man vill om en
central myndighets möjligheter att följa
de enskilda fallen, på sådant sätt att den
kan garantera en likvärdig behandling
och ett riktigt avgörande av samtliga
ärenden som presenteras den i form av
utredningar från de lokala pensionsnämnderna.
De lokala pensionsnämndernas
beslut har ändå karaktären av
preliminära beslut, som blir definitiva
såvida det inte är någonting som
föranleder att ett ärende bör prövas ytterligare.
Pensionsstyrelsen har ordnat
det på det sättet, att i alla tveksamma
fall skall pensionsstyrelsens ombud anföra
reservationsbesvär, även om ombudet
självt har samma mening som den
som kommit till uttryck i pensionsnämndens
beslut, detta för att garantera möjlighet
till ändring i beslutet i den centrala
instansen. Ordningen har varit den
att pensionsstyrelsen inte på eget initiativ
kunde företa ändring, och när pensionsstyrelsen
fann ett ärende, i vilket
reservationsbesvär inte hade anmälts
men som styrelsen tyckte behövde ytterligare
utredas, måste ärendet återförvisas
till den lokala pensionsnämnden,
men det gjordes då med den uttryckliga
anvisningen åt pensionsstyrelsens
ombud, att när ärendet återkom, skulle
reservationsbesvär vara anförda.

Jag förstår mycket väl också det yrkande
som går ut på att riksdagen skall
skjuta på principbeslutet om pensionsärendenas
handläggning på det lokala
planet därför att man är tveksam om
huruvida de i propositionen föreslagna
försäkringsnämnderna kommer att få erforderligt
inflytande på ärendenas handläggning,
ett inflytande som de kommunala
instanserna behöver ha, eftersom
de ändå skall bestrida en del av kostnaderna
för alla dessa förmåner, där kommunen
har andel i kostnadstäckningen.
Men även om jag nu säger att motioner
med detta innehåll är förklarliga, kan
jag väl ändå få lov att säga, att jag utgår
ifrån att motionärerna inte har haft
möjlighet att sätta sig in i dessa frågor
så ingående som är nödvändigt för afl
de skall kunna ha någon objektiv upp -

Nr 21

Fredagen den 19 maj 1961

fattning om hur systemet kommer att
fungera. Att motionärerna ifrågasätter
risken för att det kommunala inflytandet
skulle bli åsidosatt kan jag över
huvud taget inte förstå. Det kan inte finnas
någon risk för detta, eftersom förslaget
i propositionen går ut på att försäkringsnämnderna,
de lokala organen
alltså, helt skall väljas av de kommunala
myndigheterna. Nog har väl dessa ändå
möjlighet att i försäkringsnämnderna
sätta in den sakkunskap som erfordras
för att nämnderna i tillräcklig utsträckning
skall kunna bevaka kommunernas
intressen i dessa angelägenheter. Någon
risk för att det kommunala inflytandet
skulle komma i efterhand finns väl över
huvud taget inte. Såvitt jag har mig bekant
har däremot socialdepartementets
rättsavdelning ifrågasatt huruvida det
statliga intresset i dessa försäkringsnämnder
kommer att tillräckligt bevakas.
Även staten bidrar ju till sådana
kostnader till vilka kommunerna i större
eller mindre utsträckning lämnar
bidrag.

Administrationsnämnden har inte hyst
några betänkligheter. Vi hade visserligen
föreslagit en annan organisation,
som innebar ett rådgivande organ i sjukförsäkringsärenden
på det lokala planet
och en rätt för kommunerna att själva
bestämma vilket organ som skall avgöra
de inkomstprövade pensionsförmånerna,
men vi har, sedan vi fatt del av
propositionens förslag, kommit till den
uppfattningen, att det på ett utomordentligt
sätt löser de problem som över
huvud taget kan uppkomma och ger det
inflytande som erfordras på det kommunala
planet bättre än det förslag som
administrationsnämnden föreläde och
som ju innebär dubbla instanser.

Hur kommer det nu att bli? Under
punkten III B finns en reservation av
herrar Kaijser och Hamilton, som gar
ut på att de centrala avgörandena skall
behållas i fråga om invalidpensionsärenden.
Motiveringen är att en mera
enhetlig bedömning härigenom garanteras.
Förmodligen utgår reservanterna
också från att mera rättvisande avgöranden
skall kunna nås. Jag tror emellertid

Ang. socialförsäkringens organisation
inte att detta är riktigt. Pensionsdelegationerna
kommer ju att sammansättas
så, att de får sin ordförande utsedd av
Kungl. Maj :t, och samme ordförande
skall vara ordförande också i sjukkassan
inom området. Riksförsäkringsverket
skall tillsätta föredraganden i pensionsärenden.
Staten får alltså sitt inflytande
via ordföranden och riksförsäkringsverket
sitt inflytande via den föredragande
tjänstemannen som utsetts av
verket. Det har sagts att om endera av
dessa båda — ordföranden eller föredraganden
— anför avvikande mening
mot ett beslut i pensionsdelegationen,
skall ärendet upptas till behandling av
riksförsäkringsverket. Det blir då inte
fråga om ett definitivt avgörande i pensionsdelegationen,
utan äiendet skall definitivt
prövas och avgöras av riksförsäkringsverket.
I delegationen sitter
dessutom två läkare och två ledamöter
utsedda av vederbörande landsting eller

_ om det är en pensionsdelegation för

en stad som inte tillhör landsting — av
stadsfullmäktige.

Jag tror att vi med ganska stor sannolikhet
kan utgå ifrån att pensionsdelegationerna
kommer att bli organ med
goda kvalifikationer och stora möjligheter
att fatta riktiga avgöranden. Riksförsäkringsverket
har tillräckligt stort
inflytande och försäkrar sig genom sina
respektive föredragande om att handläggningen
blir likartad. Kungl. Maj:t
har genom sina ordförande samma möjligheter
att hålla kontakt. Jag tror för
egen del inte att det över huvud taget
finns någon möjlighet att skapa ett bättre
underlag för riktiga beslut än vad
förslaget innebär. Ett centralt organ kan
såvitt jag förstår inte ha resurser som
förutsätter större möjlighet till riktiga
avgöranden än som redan finns i den
ordning som föreslagits. Man får en försäkringsnämnd
på det lokala planet, vilken
gör alla förberedande undersökningar
rörande det som inte tillhör det
rent medicinska men som har möjlighet
att bilda sig en viss uppfattning
även om det medicinska tillståndet genom
att det är sjukkassans organ som
avger utlåtandet. Skulle detta sedermera

Nr 21

Fredagen den 19 maj 1961

Ang. socialförsäkringens organisation

prövas av pensionsdelegationerna, av den
läkare och av den sakkunskap som finns
i försäkringsfrågor i övrigt och med representant
för de arbetsvårdande organen
i länet som har att yttra sig om
möjligheten att genom rehabilitering
förbättra vederbörandes hälsotillstånd
och arbetsförmåga, skulle detta ändå i
båda fallen endast vara förslag som
skulle ligga till grund för riksförsäkringsverkets
avgörande. Det måste väl
ändå vara en överflödig komplicering
av hela administrationen.

När utskottet konstaterar att man har
två alternativ att välja på, så har man
det nuvarande systemet som det ena alternativet
— pensionsnämnder, utrustade
ungefär som de nuvarande pensionsnämnderna
på det lokala planet, och
riksförsäkringsverkets prövning och
slutliga avgörande av ärendena. I det
avseendet har administrationsnämnden
och även utskottet kommit till den bestämda
uppfattningen, att man har tillräcklig
garanti i den ordning som har
skapats för ett definitivt avgörande inom
de regionala organen, alltså pensionsdelegationerna.
När man diskuterar dessa
frågor kan kan ju inte släppa det kanske
allra viktigaste vid bedömningen av
denna fråga, nämligen den kontakt som
skall finnas mellan sjukkassan och pensionssystemet.
Den måste ju vara mycket
viktig särskilt vid invalidpensionsärendenas
behandling i första hand. De
personer det här gäller har ju i regel
anlitat sjukförsäkringen under kortare
eller längre tid, och sjukkassans läkare
och tjänstemän har fått kontakt med
dem. Meningen är att det inte skall vara
någon lucka mellan av sjukförsäkringen
utbetalad ersättning och ersättningen
från pensionssystemet. Jag tror att en
överflyttning av det definitiva avgörandet
till den centrala instansen kommer
att koppla bort den möjlighet och i
varje fall i mycket stor utsträckning
eliminera den fördel som ligger i att
avgörandet sker på samma plan och att
man därigenom har en god garanti fölen
sådan handläggning av ärendena, att
den försäkrade inte blir lidande i något
avseende.

Herr talman! Jag tror att jag med det
anförda lämnat tillräckligt starka argument
för det förslag som är utskottets,
nämligen att man i princip skall godta
departementschefens uppläggning i detta
avseende som ett principbeslut om
pensionsärendenas handläggning på det
lokala planet, vilket innebär en förberedande
utredning i försäkringsnämnderna
och det definitiva avgörandet i
pensionsdelegationerna.

Den andra stora fråga som varit föremål
för en mera ingående debatt i
utskottet är frågan om socialförsäkringsdomstolen.
Det har inte rått några
delade meningar om fördelen av att inrätta
en sådan domstol. Det har tidigare
väckts förslag därom i riksdagen,
men de har tills vidare inte gett något
positivt resultat. I samband med den
utbyggnad som nu sker, är samtliga emellertid
överens om att det måste vara
en fördel att man får en sådan central
prövningsinstans. Det är endast ett par
detaljer i fråga om domstolens handläggning
av ärendena som har föranlett
meningsskiljaktigheter.

Under punkt IV har avgivits en reservation
av fru Svenson med flera angående
allmänt ombud vid socialförsäkringsprocessen.
Vi har i utskottet inte
tagit avstånd från en sådan anordning
men har funnit att departementschefens
uttalande, att man bör bida tiden innan
man fattar ett beslut i den riktningen,
är klokt. Det är väl beroende på att vi
är något tveksamma om innebörden av
ett allmänt ombud i en domstol av denna
beskaffenhet. Det där om partsrepresentationen
håller ju inte hela vägen
igenom. Själv har jag i varje fall den
uppfattningen, att om det är någon försäkrad,
som anför besvär över riksförsäkringsverkets
beslut, så är det väl naturligt
att riksförsäkringsverket är den
ena parten i en sådan process. Jag är
fullt öppen för att det kan vara så att
vederbörande klagande till riksförsäkringsverket
nöjer sig med riksförsäkringsverkets
avgörande, och då får socialförsäkringsdomstolen
inte möjlighet
att pröva, huruvida detta avgörande är
lämpligt att utgöra grunden för en praxis

Nr 21

Fredagen den 19 maj 1961

i fortsättningen. Men för att det skall
bli full effekt av ett sådant allmänt ombuds
verksamhet måste han ju ha tillfälle
att följa ärendena i deras helhet, inte
bara besvärsärendena, utan avgörandena
över huvud taget. Jag har för min del
inte riktigt kunnat göra klart för mig
huruvida det är något allmänt känt behov
av ett sådant ombud. Vi har liksom
vant oss vid att avgörandena inte väcker
någon allmän opinion, såvida de inte
går den försäkrade emot. Alla de frågor
som har så att säga väckt allmän uppmärksamhet
hittills har gällt avgöranden
i försäkringsrådet i fråga om yrkesskadeförsäkringsfall,
och där har väl i
allmänhet den försäkrade haft ett ombud
i sin organisation som fört talan i
saken. Har det varit ett ärende som gällt
socialförsäkringsbolagen, förmodar jag
att de varit part i en sådan process, och
har det gällt en fråga som behandlats
av riksförsäkringsanstalten, har väl anstalten
fått lov att till försäkringsrådet
anföra de synpunkter den lagt på frågan
vid sitt avgörande. Vi har därför inom
utskottet kommit till den meningen, att
det inte kan vara någon större olägenhet,
om man väntar någon tid, innan
man tar slutlig ställning till frågan huruvida
det föreligger behov av ett allmänt
ombud vid handläggningen av dessa
angelägenheter.

Det har vidare avgivits en reservation,
likaledes av fru Svenson m. fl. till
utskottets utlåtande, i vilken reservation
yrkas att ersättning av allmänna medel
skall lämnas till enskild part för kostnader
som han kan ha haft för inställelse
vid domstolen, när domstolen har kallat
honom. Inte heller i det avseendet har
utskottet avvisat tanken, men eftersom
det pågår en utredning angående ersättning
för kostnader i samband med förvaltningsprocesser
i övrigt, har departementschefen,
som också har uttalat sig
mycket positivt för en lösning av frågan
på det sätt motionärerna här har yrkat,
förmenat att man kunde vänta med ett
avgörande till dess utredningen kommit
med sitt förslag, som alltså skulle gälla
ersättning för sådana kostnader även inom
förvaltningsprocesser i övrigt. Ut -

Ang. socialförsäkringens organisation
skottet har anslutit sig till dessa synpunkter
och förordar att frågan om sådan
ersättning som åsyftas i reservation
nr I uppskjutes.

Jag har nu gått igenom de yrkanden
som sammanhänger med administrationen.

Utskottet har haft att ta ställning till
ytterligare ett par frågor. För att hålla
mig till det som kan sammanfattas i ett
yrkande från min sida om bifall till utskottets
utlåtande skall jag först beröra
det som hör samman med pensionsgrundande
inkomst för företagare och fria
yrkesutövare.

För att den föreslagna ändringen i nu
gällande regler i tilläggspensionslagen
skall kunna tillämpas redan från lagens
tillkomst, har departementschefen tagit
upp frågan i samband med administrationspropositionen.
Han föreslår den
ändringen, att den nuvarande begränsningen
till två tredjedelar av inkomst
av annat förvärvsarbete som överstiger
dubbla basbeloppet skall slopas och att
således även egna företagare och fria
yrkesutövare skall ha rätt att räkna pensionsgrundande
inkomst på samma sätt
som nu gäller för anställda. Förslaget
har sin motivering i de yrkanden som
har ställts motionsvis om att man skulle
undanröja den orättvisa som man ansett
nu föreligger gentemot dessa grupper i
fråga om rätten att räkna pensionsgrundande
inkomst.

Vid frågans behandling i utskottet har
jag sagt, att redan när tvåtredjedelsregeln
infördes var den ett avsteg från den
ursprungliga princippropositionen, i vilken
man förutsatte att den obligatoriska
tilläggspensioneringen endast skulle gälla
anställda. Förslaget grundades på den
uppfattningen, som förslagsställaren —
socialministern — hade fått, att de enskilda
företagarna och de fria yrkesutövarna
inte hade något intresse av en
sådan obligatorisk försäkring. Sedan av
opinionen kunde utläsas, att det nog
ändå fanns ett intresse från företagarnas
sida, bedömdes frågan sa att en begränsning
till två tredjedelar av inkomst
över dubbla basbeloppet skulle vara godtagbart.
Det föreslog departementsche -

Nr 21

Fredagen den 19 maj 1961

Ang. socialförsäkringens organisation
fen, och det blev också riksdagens beslut.
Sedan har vid olika tillfällen, även
här i kammaren, uttalats starka önskemål
om att man skulle undanröja denna
begränsning och medge dessa grupper
samma rätt till allmän tilläggspensionering
som gäller för de anställda. Eftersom
det avgavs ett flertal motioner vid
början av innevarande års riksdag —
d. v. s. under den fria motionstiden —
har socialministern blivit övertygad om
att det numera finns ett allmänt önskemål
om att så bör ske. Han har tagit
fasta på det och föreslår ändringar. Sedan
visar det sig att från januari till
maj har en hel del av dem, som varit så
övertygade förespråkare för en ändring,
nu har ändrat mening och tror att de
inte har tillräcklig förankring för de
motioner som de väckte i början av
riksdagen. De vågar inte stå för yrkandena
i motionerna under andra förutsättningar
än att det blir valfrihet för
dem som skall beröras av ändringarna.

Jag har för egen del haft och har fortfarande
en misstanke om att det förmodligen
ligger till på det sättet, att
motionärerna inte har någon objektiv
uppfattning om vilken meningen egentligen
är ute bland dem som skulle beröras
av detta beslut. Det har inte gjorts
någon mer djuplodande undersökning
härutinnan, och därför förstår jag tveksamheten.
Jag förstår också, att om det
kunde genomföras en sådan valfrihet
som nu påyrkas — yrkandet i reservationen
går visserligen inte längre än till
att frågan härom bör utredas — skulle
det för de berörda vara en mycket god
lösning. Men de som yrkar härpå har väl
alldeles förbisett, att det här gäller en
obligatorisk försäkring, kollektiv för de
löneanställda men i viss utsträckning så
till vida rent individuell för de grupper
som här avses, att avgiften måste tas ut
av var och en. Redan detta är ett avsteg
från den kollektiva princip, som
skulle ligga till grund för försäkringen.

Redan tidigare har riksdagen funnit
sig kunna medgiva ett avsteg från beräkningen
av pensionsgrundande inkomst
i det hänseendet, att man har fastställt
att för nu ifrågavarande grupper

pensionsgrundande inkomst skall beräknas
fullt ut till den del inkomsten understiger
dubbla basbeloppet men därefter
på två tredjedelar av inkomsten.
Vi har accepterat att en sådan ordning
utan olägenhet kan tillämpas. Det blir
då ingen annan avvikelse från systemet
än att avgiftsuppbörden får ske individuellt
hos var och en försäkrad. Det har
också befunnits möjligt att medge dessa
grupper rätt till utträde. Om de finner
sig inte behöva det pensionsskydd, som
tilläggspensioneringsförsäkringen är avsedd
att ge, kan de anmäla utträde, och
då slipper de också betala avgifter. Men
att utsträcka valfriheten längre än vi redan
har beslutat, tror jag inte är möjligt
utan att bryta sönder hela systemet,
därför att det i fråga om pensionsrätten
ju är fastställt dels att för full pension
erfordras 30 pensionsgivande år — under
övergångstiden med reduktion till
20 år och sedermera med en successiv
ökning upp till nämnda 30 år — dels
dessutom att pensionen skall beräknas
på de 15 bästa åren under intjänandetiden.
Hur skall det vara möjligt att tilllämpa
sådana bestämmelser, om man inför
en valfrihet, som sträcker sig längre
än till alternativen att stå utanför systemet
eller vara med?

Det har anförts vid utskottets handläggning
av ärendet — jag tror att det
också framhålles i reservationen ■— att
den som väljer, får välja en definitiv
pensionsnivå, som skall gälla från den
dag han inträder i systemet och till den
dag han har rätt att lyfta pensionen.
Men då förbiser man ju helt, att det kan
finnas försäkrade, som tidigare har varit
anställda och i egenskap av anställda
har haft hela sin inkomst som pensionsgrundande
under femton år. Därmed
har de femton intjänade poänggivande
år, och de kan välja den lägsta
pensionsnivån i systemet i fortsättningen.
Följaktligen behöver de inte betala
mer än vad som är absolut nödvändigt
för att få tillräckligt många intjänade
år för full pensionsrätt. Det finns även
andra kategorier, för vilka det nyss sagda
äger tillämpning.

De fria yrkesutövarna har ju sådana

Fredagen den 19 maj 19G1

Nr 21

inkomster, att de har ett stort intresse
av att få högsta möjliga pensionsnivå.

De har inte något intresse av att hålla
den nere vare sig till en tredjedel eller
två tredjedelar av inkomsten. Oavsett
vilken uppfattning man har om den
obligatoriska försäkringen, så förhåller
det sig ju så, att den är billig, och framför
allt är den mycket billig under uppbyggnadstiden.
Avgiften tages ut efter
ett lågt procenttal, som inte svarar mot
pensionsutfästelsen. Vi skulle följaktligen
kunna komma i den situationen att
det blev ett mycket ofördelaktigt urval
vid rätt till valfri pensionsnivå. Anställda
av dessa kategorier, som haft en
hög inkomst under den tid de varit i
tjänst, kan ju bli egna företagare — ingenjörer
av olika kategorier kan bli konsulterande
egna företagare, läkare kan
ha intjänat full pensionsrätt under 15
års tjänst vid sjukhus och sedan övergå
till att bli privatpraktiserande läkare. Är
det någon som tycker att det är riktigt
att dessa skall beredas tillfälle att få
pension huvudsakligen beräknad på avgifter
betalade fullt ut under 15 år,
fastän de sedan betalat avgifter efter en
lägre inkomstnivå under den tid då de
varit egna företagare eller fria yrkesutövare
med goda inkomster? Jag tror
följaktligen att motionärerna i detta avseende
skall ta sig en ytterligare funderare
över om det över huvud taget är
möjligt att i ett pensionssystem, uppbyggt
på det sätt som det obligatoriska
är, gå längre än som redan har gjorts,
då man medgivit en lägre eller en högre
pensionsnivå men för alla likartad för
viss del av eller hela inkomsten.

Sedan vill jag anföra några ytterligare
synpunkter på denna fråga, som jag
tycker att man också bör fundera över
ett slag. Är det några starkt vägande
skäl, som ligger till grund för de spekulationer
som ligger bakom önskemålet
om möjlighet att välja en lägre pensionsnivå
än den högsta som kan medgivas?
Det kan ju inte gärna röra sig
om dem som har så goda inkomster att
de kommer upp till den högsta pensionsgivande
inkomsten — alltså i år till
33 000 kronor. Här måste ju avses såda -

Ang. socialförsäkringens organisation

na som har lägre inkomster, och hur
många procent av dessa egna företagare
är det som ligger över — skall jag vara
frikostig och säga 15 000 kronor i årsinkomst?
Vågar vi inte räkna med att
90 procent av dem faller inom denna
lägre inkomstgrupp. Om de betalar fullt

ut_på den del som ligger inom dubbla

basbeloppet och på två tredjedelar av
resten — rör det sig om ett obetydligt
belopp som de har att ytterligare betala
därest hela inkomsten är pensionsgrundande
även om avgiften till pensionssystemet
stigit så att den uppgår till 10
procent av den pensionsgrundande inkomsten.

Det säges i utskottets utlåtande att för
dem som har 20 000 kronor i årsinkomst
kan merutgiften enligt nu gällande
bestämmelser om tredjedelsreduktionen
för erhållande av full pension
inte röra sig om mer än 400 kronor per
år. Och har alla ni, som här representerar
låt oss säga dem som har de lägsta
inkomsterna av sådana som berörs av
detta förslag, några betänkligheter mot
att ta det fulla skyddet? Även om de
skulle ha det så gott ställt när pensionsåldern
inträder att de skulle kunna klara
sig även om pensionen var lägre än för
fulla inkomsten, kan det ju vara skönt
att veta att om man går bort dessförinnan,
är skyddet så mycket bättre för de
efterlevande. Vi har alltså inom utskottet
kommit till den uppfattningen att förespråkarna
för valfriheten gjort sig skyldiga
till en missuppfattning. Det kan
inte vara ekonomiska skäl som ligger
bakom kravet på möjligheter — om man
är företagare — att slippa betala dessa
300 eller 400 kronor om året, när man
ändock ikläder sig exempelvis kostnaden
för pensionen på 1 000 kronor om
året. För dem som kommer upp i högre
inkomstlägen kan dessa argument inte
spela någon roll — deras betalningsförmåga
måste vara bättre och möjligen
också deras vilja att betala.

Hela systemets uppbyggnad gör att jag
är av den bestämda uppfattningen att
valfrihet inte bör införas i större utsträckning
än vi redan nu har, men jag
har också sagt i utskottet att om det är

4 Första kammarens protokoll 1961. Nr 21

Nr 21

Fredagen de

Ang. socialförsäkringens organisation

så att de som nu är tveksamma bland
dem som känner sig representera dessa
grupper tycker att det är bättre att stanna
vid den lägre nivån och alltså fortfarande
tillämpa tvåtredjedelsregeln,
skall inte jag rösta för full beräkning
i fråga om pensionsgrundande inkomst.
De som beröres måste själva vara överens
om att det är den bästa lösningen.
Men vi har att döma av opinionen hittills
fått den uppfattningen, att det måste
förhålla sig så att man vill ha likställighet
med löntagarna. Det är detta som
är underlaget för propositionen och underlaget
för utskottets tillstyrkande i
denna del.

När det gäller dessa fyra avsnitt hemställer
jag om bifall till utskottets förslag.

Beträffande frågan om den pensionsgrundande
inkomsten har lotten fällt avgörandet
efter 8 röster mot 8 i utskottet.
Lottningen utföll så, att propositionen
vann. I fråga om socialförsäkringsbolagens
fortsatta existens blev det samma
resultat inom utskottet — nämligen
åtta röster mot åtta — men där utföll
lottningen i den andra riktningen. Utskottet
avstyrker i det avseendet propositionen.
På denna punkt har jag jämte
sju andra ledamöter avgivit en reservation
med hemställan om bifall till propositionen
även i denna del.

Till dem som talar för ett bibehållande
av socialförsäkringsbolagen får jag
säga att jag inte kan diskutera med de
utgångspunkter som här har anförts och
de argument som har åberopats för att
behålla socialförsäkringsbolagen även i
fortsättningen. Det har nämligen inte
ifrågasatts från något håll att inte bolagen
har skött sin verksamhet tillfredsställande.
Det har inte varit någon anmärkning
i något avseende mot något
av dem. Inte ens riksförsäkringsanstalten
har väl i sitt yttrande avsett något
annat än en rationalisering. Med den
förändringen i yrkesskadeförsäkringens
betydelse som inträffar i fortsättningen
kan det inte vara försvarbart att upprätthålla
nio socialförsäkringsbolag och
en central instans inom verket som meddelar
sådan försäkring.

19 maj 1961

Man har också åberopat det stöd åt
arbetarskyddet som givits genom socialförsäkringsbolagen.
Ingen har heller
ifrågasatt annat än att detta har varit
både vällovligt och nyttigt, men man
kan inte behålla socialförsäkringsbolagen
därför att de i viss utsträckning utövar
arbetarskyddsverksamhet eller stöder
sådan verksamhet, eftersom det finns
andra organ som skall sörja för detta.
Det är närmast arbetarskyddsstyrelsen;
men det har vidare tillskapats ett organ
inom arbetsmarknaden som heter
Arbetsmarknadens arbetarskyddsnämnd,
i vilken Arbetsgivareföreningen och
Landsorganisationen är intressenter. Den
har till uppgift att sörja för en effektiv
verksamhet ute på arbetsplatserna i syfte
att skapa större säkerhet i arbetet. Jag
tror inte att jag säger för mycket, om
jag påstår att även företagarna har visat
en berömvärd medverkan i dessa
avseenden. De enskilda industrierna har
satsat både personal och kostnader på
att åstadkomma ett så effektivt arbetarskydd
som möjligt. De större industrierna
har särskilda arbetsskyddsombudsmän
och ger dem möjlighet till inflytande
på denna verksamhet. Detta innebär
inte att jag tycker att allting annat
skulle vara onödigt. Jag tror tvärtom att
det stöd som försäkringsbolagen har givit
har varit både nyttigt och verksamt,
men vi kan som sagt inte upprätthålla
bolagen bara för det.

Det har sagts att socialförsäkringsbolagen
har skött sin verksamhet sä att
de kanske t. o. in. har bättre statistik i
fråga om sina avgöranden när det gäller
överklaganden än riksförsäkringsanstalten
och att de haft snabbare avgöranden.
Ingen har förnekat att det kan förhålla
sig så, men det finns en förklaring till
det, i det att försäkringsbolagen har ett
bättre försäkringsklientel. De har arbetsgivare
som har större möjligheter
att lämna exakta uppgifter och bättre
utredningar om vad som annars har förekommit.
Detta har i sin tur möjliggjort
snabbare avgöranden. Riksförsäkringsanstalten
skall ju ta allt och alla
som inte visat att de på annat sätt har
ordnat denna obligatoriska försäkring.

Fredagen den 19 maj 1961

Nr 21

Den får alltså hand om företagare av
olika kategorier, som inte själva har några
begrepp om arbetarskydd och långt
mindre om att det skall skrivas och utredas
när något inträffar. Det får i regel
ske på basis av initiativ från de
fackliga organisationerna eller direkt på
initiativ av det försäkringsgivande organet,
och det kan utgöra förklaringen
till att de slutliga beskeden många gånger
kommer senare. Man skall inte förbise
sådant.

Jag delar helt den uppfattning som
herr Kaijser här givit till känna, nämligen
att man inte kan göra några jämförelser
i fråga om förvaltningskostnaderna
därför att uppgifterna är olika
och riksförsäkringsanstalten har en blandad
verksamhet, där det inte är så lätt
att urskilja sådana kostnader som skulle
kunna vara jämförliga med dem försäkringsbolagen
har. Därför har vi inte tagit
upp någon diskussion om huruvida
det är ekonomiskt ofördelaktigt ur administrativ
synpunkt att ha dessa bolag
i verksamhet. Denna fråga har inte varit
avgörande. Det avgörande har helt
enkelt varit utvecklingen på försäkringsområdet.
Administrationsnämnden
har sagt att frågan uppkommer, huruvida
det i fortsättningen behövs en självständig
yrkesskadeförsäkring.

Herr Ålexanderson ifrågasätter, huruvida
det är lagligt att besluta att försäkringsbolagen
skall upphöra med sin
verksamhet om fyra år. För att fatta ett
sådant beslut, säger han, måste man också
ha ett förslag till ändring av den lag,
enligt vilken försäkringsbolagen nu driver
sin verksamhet. Ja, jag har inte den
kompetens som i det här avseendet skulle
göra mig lämplig till överinstans i
fråga om den bedömning som herr Alcxanderson
gjort, men utan att kvälja dom
har jag rätt att betvivla huruvida han
bedömt situationen riktigt. Så länge den
nuvarande lagstiftningen består skall naturligtvis
försäkringsbolagen bedriva
sin verksamhet. Ingen har ifrågasatt något
annat. När de skall upphöra, skall
det finnas en ny lagstiftning som reglerar
verksamheten på yrkesskadeförsäkringens
område. Det är lika självklart

Ang. socialförsäkringens organisation
som att bolagen har rätt att driva verksamheten
så länge den nuvarande lagen
gäller, så det behöver vi inte tvista
om. Men herr Ålexanderson frågar varför
ärendet om socialförsäkringens fortsatta
verksamhet tagits upp, då administrationsnämnden
ändå har förutsatt att
de materiella reglerna för yrkesskadeförsäkringen
bör föreligga, innan man
tar ståndpunkt till den framtida administrationen.
Ja, utan att behöva beskyllas
för att särskilt slå vakt om regeringens
förslag skulle jag kunna ifrågasätta om
det möligen inte kan bero på att man
bär velat vara så hänsynsfull, att man redan
nu velat ge socialförsäkringsbolagen
en vink om att verksamheten kommer att
undergå sådan förändring, att det inte
kommer att finnas utrymme för bolagen
när dessa fyra och ett halvt år har gått.
Jag har själv fattat det så att det måste
vara ändamålsenligt, att då man räknar
såsom sannolikt att utvecklingen blir
denna, att bolagen får besked så snart
som möjligt. Jag är nämligen övetygad
om att om man skulle vänta med ett
sådant beslut intill dess ett nytt lagförslag
beträffande yrkesskadeförsäkringen
kunde presenteras i riksdagen, tidigast
om två år, kanske inte förrän det tredje
året, och det då ifrågasattes att bolagen
skulle upphöra med sin verksamhet året
därpå, skulle det finnas fog för en anmärkning
att bolagen borde fått något
längre avvecklingstid eller i varje fall
besked i god tid om den tidpunkt, intill
vilken de skulle ha avvecklat rörelsen.
Får de nu det beskedet fyra och ett
halvt år i förväg, har de i alla fall fått
tillräckligt lång uppsägningstid. Hur yrkesskadeförsäkringen
skall organiseras
i fortsättningen, har riksdagen tillfälle
att ta ställning till innan beslutet om
bolagens upphörande träder i verkställighet.

Får jag nämna ytterligare ett par ting,
som jag tycker har stor betydelse i detta
sammmanhang?

När samordningen mellan yrkesskadeförsäkringen
och sjukförsäkringen
genomfördes 1955, bortföll 95 procent
av de yrkesskadcfall som yrkesskadeförsäkringen
hade all ta hand om. Det be -

Nr 21

Fredagen den 19 maj 1961

Ang. socialförsäkringens organisation

tydde inte att 95 procent av arbetet föll
bort, eftersom de övergående yrkesskadefallen
i regel inte medförde annat administrativt
arbete än utbetalning av
dagersättning under en kortare eller
längre tid. Den befattningen med vrkesskadefallen
har nu sjukförsäkringen under
de 90 första dagarna, och det gör att
frågan om det är yrkesskada eller ej i
regel inte aktualiseras. Tidigare aktualiserades
den alltid, därför att ersättningen
från yrkesskadeförsäkringen var
förmånligare än sjukförsäkringens ersättning.
Framför allt gällde detta före
1955, då sjukförsäkringens dagpenning
var betydligt lägre än yrkesskadeförsäkringens.
Dessutom fick den yrkesskadade
fri läkarvård, medan inte alla sjukkassor
gav ersättning för läkarvård och
i de fall så skedde blott en begränsad
ersättning, medan den försäkrade alltid
fick betala en del själv. Detta medförde
en hel del tvistemål och avgöranden
ända upp i försäkringsrådet, även
om det endast var fråga om övergående
skada med dagersättning under en viss
tid.

Försäkringsrådet hade 1955 att handlägga
cirka 5 000 överklagningsärenden
per år. Antalet sjönk, efter det att sjukkassorna
övertagit ärenden rörande
övergående skada, till cirka 1 500. Det
har alltså varit en betydande administrativ
vinst med den samordning som
sker mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen.

Jag har ingen uppgift om hur mycket
detta i kostnadshänseende påverkat yrkesskadeförsäkringens
omfattning, men
jag skulle tro att betydligt mer än hälften
av årsomsättningen föll bort. För
närvarande rör det sig om ersättningar
uppgående till mindre än 100 miljoner
kronor om året, och av den summan är
en stor del sådana ersättningar som utgår
på grund av redan beviljade livräntor,
från 10 procent och upp till invalidlivränta.

Nu har riksdagen redan beslutat att
pensionssystemet skall överta även ersättningar
av detta slag. Pensionsförsäkringen
övertar ansvaret för pensionsfall
oavsett om det är fråga om trafik -

olycksfall, yrkesskadefall eller invaliditet
av annan orsak. Alla kommer att få
pension från det allmänna pensionssystemet,
under förutsättning att invaliditeten
uppgår till den lägsta grad som
förutsättes för rätten till pension. I det
avseendet har riksdagen inte tagit ståndpunkt,
men det förutsättes att den lägsta
invaliditetsgränsen skall fastställas till
50 procent. Det kommer även i fortsättningen
att bli nödvändigt att utge ersättning
för yrkesskada även om invaliditeten
är lägre än 50 procent. Jag kan
mycket väl tänka mig att man bibehåller
de nuvarande ersättningsgrunderna,
vid invaliditet från 10 procent och uppåt.
Men man kan ju alltid ifrågasätta om
det är nödvändigt att upprätthålla en
självständig försäkring för att klara
detta. Vid invaliditet som når upp till
den grad att pensionssystemet tar hand
om ersättningarna, blir det endast fråga
om komplettering, såvida yrkesskadelivräntan
skulle vara högre än ersättningen
från pensionssystemet. Det måste innebära
att ytterligare kostnader avlastas
från yrkesskadeförsäkringen.

Det har sagts att omkring 3 500 skadeärenden
per år blir föremål för prövning
— jag vill låta vara osagt, om det
angivna antalet innefattar såväl riksförsäkringsanstaltens
som försäkringsbolagens
skadefall eller om det bara är bolagens.
80 procent av dessa ärenden är
sådana där invaliditeten är lägre än
50 procent, och 20 procent är sådana
som kommer att omfattas av pensionssystemet.

Är det någon, som eftersträvar en rationell
handläggning av ärendena och
mot bakgrunden av den eftersträvade
samordningen mellan socialförsäkringsgrenarna,
som tycker att det är försvarbart
att upprätthålla tio försäkringsinstanser
för att klara 3 500 försäkringsfall
av det här slaget, av vilka 20 procent
under alla förhållandena kommer
att prövas inom pensionssystemet? Man
kan ha vilken uppfattning man vill om
nödvändigheten av att upprätthålla en
självständig försäkring, men en sak kan
vi väl ändå vara överens om: en koncentration
blir nödvändig. Det är inte

Fredagen den 19 maj 1961

Nr 21

försvarbart att upprätthålla nio bolag
som skall driva en försäkring av denna
begränsade omfattning — så ser i
alla fall jag det.

Sedan behöver det inte innebära att
det slutliga avgörandet kommer att avse
monopol för riksförsäkringsverket —
departementschefen har sagt att han
inte har tagit ställning till den frågan.
Däremot har han tagit ställning till nödvändigheten
av en koncentration på det
här området. Om utredningen som skall
verkställas kommer till den uppfattningen,
att det är både rationellt och riktigt
att socialförsäkringen, sjukförsäkringen
eller pensionssystemet tar hand
om det hela, så må det väl vara en godtagbar
lösning, men kommer utredningen
till det resultatet, att det fortfarande
behövs en särskild yrkesskadeförsäkring,
så kan det i det sammanhanget
diskuteras vilken form man skall välja,
om det skall vara ett självständigt organ
vid sidan av riksförsäkringsverket eller
om det skall göras en uppdelning mellan
riksförsäkringsverket och annan försäkringsgivare.

Det har sagts att det finns ett intresse
av att behålla socialförsäkringsbolagen
med hänsyn till att det tillämpas differentierade
avgifter inom de olika områdena
beroende på att risken för yrkesskada
varierar starkt. Jag vill erinra
om att det inte tillämpas någon differentiering
av de ersättningar som utgår
via sjukkassorna för övergående skada
intill 90 dagar — här betalar arbetsgivarna
exakt samma premier. Kommer
nu 20 procent av de kvarstående ärendena
hos yrkesskadeförsäkringen, nämligen
de yrkesskadefall som medför mer
än 50 procents invaliditet, att också i
det väsentliga täckas av pensionssystemet,
blir det bara den kompletterande
delen som man skulle kunna ta ut differentierade
avgifter för. Kvar att differentiera
blir då ersättningen för yrkesskador
som medför invaliditet i grader
från 10 upp till 50 procent. Jag är inte
säker på att utredningen kommer att ge
till resultat att man finner behovet av
en differentiering i kostnadsfördelningen
mellan olika företag tillräckligt starkt

Ang. socialförsäkringens organisation
för att man skall behålla en självständig
försäkring för det ändamålet, men
den frågan behöver vi inte diskutera
och ta ställning till i dag.

Herr talman! Reservanterna har kommit
till den bestämda uppfattningen, att
departementschefen har rätt. Försäkringsbolagen
behöver få ett besked redan
nu om att utvecklingen går i den
riktningen, att det inte kommer att erfordras
ett antal särskilda bolag för yrkesskadeförsäkringen
efter 1965 års utgång.
Vi reservanter anser att riksdagen
därför bör fatta beslut i enlighet
med propositionen, och jag yrkar bifall
till reservation II.

Herr SJÖNELL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr förste vice talmannen
har i ett mycket utförligt och på
fakta rikt anförande motiverat sitt och
reservanternas ställningstagande till det
här ärendets olika förslag, men i hela
raden av fakta som han lagt fram har
jag inte kunnat finna något enda som
lämnar en nöjaktig förklaring till denna
oerhörda brådska när det gäller att
likvidera socialförsäkringsbolagen.

Herr förste vice talmannen citerade
ett uttalande av administrationsnämnden.
vilket går ut på att man förutser
att yrkesskadeförsäkringen inom en mer
eller mindre nära framtid kommer att
upphöra som en egen och speciell försäkringsform
och att det av den anledningen
skulle vara bråttom att likvidera
dessa bolag. Detta uttalande av administrationsnämnden
kan emellertid, herr
talman, på intet sätt förskjuta effekten
av administrationsnämndens uttalande
på en annan punkt, som jag tidigare haft
anledning att uppehålla mig vid, nämligen
att yrkesskadeförsäkringens materiella
innehåll är föremål för omprövning
och att det i detta läge icke kan
vara rationellt att vidta mera genomgripande
förändringar i försäkringens administration.
Ett uttalande om en helt
annan sak kan inte förskjuta administrationsnämndens
eget principiella ställningstagande
i huvudfrågan — jag har
svårt att förstå vad detta skulle vara för
slags argument.

Nr 21

Fredagen den 19 maj 1961

Ang. socialförsäkringens organisation

Det är också naturligt att man inte
ger sig på problemet om administrationen
förrän man löst frågan om det materiella
innehållet och de regler som
skall gälla för en viss verksamhet. Detta
konstaterande måste nästan betraktas såsom
en naturlag då det ju gäller att få
saker och ting behandlade och beslutade
i rätt ordning.

Herr förste vice talmannen förklarade
vidare, vilket även reservanterna anför
i sin reservation, att man vill visa hänsyn
mot de nuvarande nio bolagen. Jag
har väldigt svårt att förstå allvaret och
slagkraften i ett sådant argument. Det
gäller här cirka 200 personer. De har,
herr talman, sedan årtionden varit på
det klara med att framtiden måhända
ter sig osäker. De har säkerligen för sin
personliga del tagit ställning till vad de
skall göra i framtiden. Med nuvarande
högkonjunktur och snabba utveckling av
olika socialförsäkringsgrenar torde dessa
200 personer heller inte behöva hysa
några större personliga bekymmer för
vart de skall ta vägen i fortsättningen.

Jag kan heller inte, herr talman, tro
att det skulle vara någon önskan att visa
hänsyn mot nio stycken privata aktiebolag
i detta land som skulle motivera
att man gör ett så pass uppseendeväckande
avsteg från vad som annars är
vanligt och naturligt, nämligen att man
först gör en ordentlig utredning och sedan
skickar ut den på remiss innan man
fattar beslut. Någon sådan hänsyn har
man inte tidigares visat mot privata företag
i detta land. Jag skulle därför vara
mycket intresserad av att få veta det
verkliga skälet till att man har denna
stora brådska.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
och talesman säger att det inte
föreligger några skumma — jag kommer
inte ihåg adjektivet — spekulationer i
det uttalande som administrationsnämnden
gör när den säger, att frågan om
en självständig yrkesskadeförsäkring i
framtiden måste aktualiseras. Det tror
jag gärna, och såvitt jag kunde höra av

inläggen i debatten har ingen heller påstått
något sådant. Det är uppenbart att
det kan var angeläget att undersöka frågan
om behovet av en självständig yrkesskadeförsäkring
i framtiden. Vårt motionsyrkande
går ju också ut på att en
sådan utredning skall göras innan riksdagen
tar ställning i denna fråga.

När samma sak diskuterades 1954
framhöll departementschefen i fråga
om en centralisering av yrkesskadeförsäkringsverksamheten,
att centraliseringsfrågan
är förenad med så många
problem av skiftande natur, att något
ställningstagande icke rimligen kan ske
utan ytterligare utredning. Jag vet inte
om att det skulle ha skett någon utredning
som klarlagt avvecklingsproblemen,
men nu anser sig departementschefen
kunna låta den ske i efterhand.

Herr Strand säger vidare att det inte
kan anses försvarbart att hålla nio bolag
för en verksamhet av denna art. Jag vet
inte om riksdagen behöver lägga sig i
antalet bolag. Så länge verksamheten bedrives
under konkurrens och bolagen
sköter sig bra spelar det väl ingen roll
hur många bolag som finns, förutsatt att
de lyckas hålla konkurrenskraftiga premier
och sköter verksamheten bra.

Inför den ständigt växande statliga
administrationsapparaten måste väl också
de allra ivrigaste förespråkarna för
utvidad statsdrift någon gång känna
ängslan för att den väldiga statliga organisationen
kanske inte arbetar så effektivt
som vore möjligt och som man
kan begära. Då borde man väl med glädje
hälsa de möjligheter som bjuds att
genom ett konkurrensmoment få in en
automatisk kontroll. Ju större ovilja som
kan spåras mot konkurrens, desto större
är sannolikt behovet av denna konkurrens.
Jag tycker att yrkesskadeförsäkringsverksamheten
är ett bra exempel på
en fruktbärande och stimulerande konkurrens,
som vi borde slå vakt om så
länge det finns möjligheter att göra det.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Jag nämnde redan i början
av mitt förra anförande att i två

Fredagen den 19 maj 1961

Nr 21

av de frågor som vi haft att diskutera
i utskottet hade enligt mitt förmenande
de sakliga argumenten inte varit avgörande.
Det var frågan om försäkringsbolagens
fortsatta existens och frågan
om pensionsgrundande inkomst för företagare
och fria yrkesutövare.

De sakliga argumenten för ett bibehållande
av dessa försäkringsbolag även
i fortsättningen är mycket svaga. Det
starkaste argument som man har att
komma med är att det borde föreligga
en utredning om hur det skall se ut i
fortsättningen innan beslut om administrationen
fattas. Ingen av förespråkarna
för en sådan ordning tänker på
att riksdagen får fatta beslut om administrationen
av både sjukförsäkringen
och pensionssystemet innan vi fått del
av de förändringar som rent materiellt
skall ske i dessa lagar. De kan nämligen
presenteras för riksdagen först
nästkommande år.

I fråga om pensionsgrundande inkomst
för egna företagare och fria yrkesutövare
har jag sagt i utskottet och kan säga
det i kammaren också, att vi naturligtvis
inte kan ha något emot den valfrihet
för dessa som över huvud taget kan rymmas
inom systemet. Ett obligatoriskt system,
med förmånerna byggda på 30 intjänade
pensionsgrundande år och med
de 15 bästa åren såsom beräkningsbas,
rymmer emellertid inte någon valfrihet
utöver den som redan har införts genom
rätten att utträda och tvåtredjedelsregeln,
vilken nu föreslås skall utbytas
mot fullt pensionsgrundande inkomst,
om man så önskar. Det är inte fråga
om någon ovilja från utskottets sida i
detta avseende. Den är endast ett konstaterande
av att systemet inte rymmer
några möjligheter till valfrihet annat än
i mycket begränsad omfattning.

Herr EWERLöF (h):

Herr talman! Jag hade närmast tänkt
att avstå från ordet på detta stadium i
debatten. När jag begärde ordet var det
för att få sälla mig till dem som gjort
sig till talesmän för att vi inte i detta
sammanhang skulle träffa något avgö -

Ang. socialförsäkringens organisation
rande om hur det skall bli med socialförsäkringsbolagen
i framtiden.

För mig var det en mycket överraskande
åtgärd från departementschefens
sida när han mot administrationsnämndens
förslag med bara några penndrag
kunde skriva hort de privata socialförsäkringsbolagen
på fem års sikt och därmed
göra det i en form som har satt
de myndigheter, som har haft förslaget
på remiss, ur stånd att verkligen säga
sin mening i denna speciella fråga. Det
är visserligen en del som i alla fall har
yttrat sig om förslaget, men i remissen
som sådan inbjöds de inte till att avge
något yttrande på denna punkt.

Att denna åtgärd kom mig att lystra
och att medverka till motionen nr 628
i denna kammare beror på att jag under
de tjugu år jag haft att syssla med det
privata försäkringsväsendets gemensamma
angelägenheter med den största respekt
har kunnat följa bl. a. socialförsäkringsbolagens
verksamhet. De har enligt
min mening givit exempel på vad
den fria konkurrensen, när den är som
bäst, har att betyda för varans kvalitet
även på försäkringsväsendets område.
Det har här under debatten utvecklats
och även i motionen närmare beskrivits
i vilka hänseenden denna höga kvalitet
har uppnåtts.

Motionärerna är väl medvetna om —
och det vill jag säga som ett argument
mot herr förste vice talmannen — att
den omstöpning som vårt socialförsäkringsväsende
nu undergår måste medföra
omfattande administrativa förändringar.
Men vad vi begär i detta sammanhang
är ju ingenting annat än att, i
överensstämmelse med vad administrationsnämnden
själv har föreslagit, den
fortsatta utredningen förutsättningslöst
skall få klarlägga, om man verkligen
nödgas offra de stora värden, som de
privata socialförsäkringsbolagen representerar
i närvarande stund. Jag skall
inte ett ögonblick försöka ta upp någon
tävlan med herr förste vice talmannens
utomordentliga sakkunskap på detta område
där han kunnat tillhandahålla oss
så många detaljer, men det må vara tillräckligt
alt fastslå alt den nämnd, som

Nr 21

Fredagen den 19 maj 1961

Ang. socialförsäkringens organisation
haft till uppgift att framlägga förslag om
den framtida ordningen, för sin del uttryckligen
har sagt att man icke på detta
stadium bör ta ställning till hur det
skall bli med de privata socialförsäkringsbolagen
i fortsättningen. Avgörandet
i den frågan sammanhänger med pågående
utredningar om det blivande innehållet
i socialförsäkringarna — det
har administrationsnämnden sagt, och
den får väl anses vara i eminent grad
sakkunnig; den tycks till och med ha
haft förmånen av herr vice talmannens
medverkan i hans egenskap av ordförande
i den andra utredningskommittén, och
då bör man ju kunna lita på vad nämnden
skrivit. Det är detta omdöme vi
motionärer har utgått från. Längre har
vi inte sträckt oss. Och det är att märka
att det nu föreslagna beslutet skulle innebära
att man omöjliggör socialförsäkringsbolagens
fortsatta verksamhet. Om
riksdagen nu beslutar att dessa bolags
verksamhet skall upphöra efter fem år
så är ju saken avgjord. Vi har å andra
sidan i motionen inte hemställt om att
riksdagen nu skulle besluta att dessa bolag
skall få bedriva sin verksamhet även
i fortsättningen, utan vi är helt inställda
på att den frågan skall lämnas öppen för
ett förutsättningslöst klarläggande i det
fortsatta arbetet; längre sträcker vi oss
inte.

Fortuna har gynnat motionärerna. Jag
tillåter mig uttala den förhoppningen att
hon på samma sätt måtte hålla sin hand
över kammarens beslut, trots den formidabla
reservation som föreligger i detta
avsnitt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av därunder förekomna yrkanden
propositioner konime att framställas
först särskilt rörande varje punkt
av utskottets i det nu föredragna utlåtandet
gjorda hemställan samt därefter
särskilt angående det i reservationen IV
upptagna yrkandet.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att kammaren skulle bifalla utskottets

hemställan med den ändring, som föranleddes
av att det förslag antoges, som
innefattades i den av fru Svenson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med I betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan oförändrad
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Svenson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 45 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes
av att det förslag antages, som innefattas
i den av fru Svenson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med I betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fru Svenson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 106;

Nej — 31.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
vad utskottet i punkten B hemställt.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande punkten C
framkomna yrkandena propositioner,

Nr 21

Fredagen den

först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Strand
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med II betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr förste vice talmannen Strand begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 45 punkten
C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Strand m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med II betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 64;

Nej — 74.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å punkten D, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats 1 :o) att
utskottets hemställan skulle bifallas;
2:o), av fru Svenson, att kammaren skulle
godkänna den av henne m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med III A betecknade
reservationen; samt 3:o), av herr Kaijser,
att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av honom och herr
Hamilton vid utlåtandet anförda reservationen
III B.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden

19 maj 1961

Ang. socialförsäkringens organisation
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Fru Svenson begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som yille till kontraproposition
antaga bifall till fru Svensons yrkande.

Herr Kaijser äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes, samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående andra lagutskottets
utlåtande nr 45 punkten D antager
godkännande av den av fru Svenson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
III A betecknade reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innefattas i reservationen
III B, av herrar Kaijser och
Hamilton.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 55;

Nej — 20.

Därjämte hade 66 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

54 Nr 21 Fredagen de

Ang. socialförsäkringens organisation
I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 45
punkten D, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av fru
Svenson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med III A betecknade reservationen.

Då emellertid fru Svenson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 48.

Därjämte hade 18 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten E förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes av
att det förslag antoges, som innefattades
i den av fru Svenson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med V betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Fru Svenson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 45
punkten E, röstar

Ja;

19 maj 1961

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes
av att det förslag antages, som innefattas
i den av fru Svenson m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med V betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Ja — 74;

Nej — 64.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen gjorde herr talmannen i vad
gällde det förslag, som innefattades i
den av fru Svenson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen IV, propositioner,
först på bifall till detsamma samt
vidare på avslag därå; och förklarade
herr talmannen sig anse den senare
propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

Fru Svenson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som avslår det förslag, som innefattas
i den vid andra lagutskottets
utlåtande nr 45 av fru Svenson m. fl.
avgivna, med IV betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages nämnda förslag.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering me -

Fredagen den 19 maj 1961

Nr 21

delst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 64.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 115, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställningar angående
anslag för budgetåret 1961/62 till
försäkringsdomstolen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till kammarens nästa
sammanträde.

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med andra kammarens
talman får jag meddela, att gemensamma
voteringar kommer att äga rum vid
plenas början såväl onsdagen den 24 som
fredagen den 26 maj.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1961/62 under åttonde huvudtiteln,
avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.;

nr 258, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ny organisation
av krigsmaktens högsta ledning;

nr 259, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående understöd åt båttrafiken
i Stockholms skärgård;

nr 260, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till industriell
verksamhet i Töre kommun;

Ang. socialförsäkringens organisation
nr 262, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa avtal med
Göteborgs stad berörande Göteborgs universitet; nr

263, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1961/62 till studiehjälpsnämnden;

nr 265, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag till
universitetssjukhusen m. m.;

nr 266, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående tillägg till investeringsplanen
för statens järnvägar;

nr 267, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
vissa avtal om överlåtelse av fastigheter
m. m. inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 269, i anledning av väckta motioner
om pension eller understöd åt vissa
personer;

nr 275, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1961/62 m. m.;

nr 276, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag angående effektivisering
av verksamheten på prisoch
konkurrensområdet;

nr 277, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1961/62 till vissa forskningsråd
m. m.;

nr 278, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden m. m., i vad propositionen
avser underhållsarbeten i lokalerna för
domkapitlet i Göteborg;

nr 279, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående handelsgymnasieutbildningen
samt anslag för budgetåret
1961/62 till de statsunderstödda handelsgymnasierna;
och

nr 280, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa frågor rörande
rektorstjänsterna inom skolväsendet
m. m.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

Nr 21

Fredagen den 19 maj 1961

nr 289, i anledning av väckta motioner
angående avlösning av vissa servitut;
och

nr 290, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 30
juni 1947 (nr 288) om uppsikt å jordbruk.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
291, till Konungen angående regleringen
för budgetåret 1961/62 av utgifterna unde
huvudtiteln Riksdagen och dess verk
m. m.

Anmäldes och godkändes sammansatta
stats- och bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 292, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bidrag till viss
busstrafik m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

166, dels med förslag till lag om
ändring i utlänningslagen den 30 april
1954 (nr 193), dels ock angående godkännande
av internationell konvention
om fripassagerare; samt

nr 167, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 4 oktober
1929 (nr 307) angående tullrestitution.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtande nr
16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om församlingsstvrelse
m. m. ävensom i ämnet
väckta motioner;

statutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riksnämndens för
ekonomisk försvarsberedskap framtida
organisation och verksamhet in. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa organisationsfrågor
inom skolväsendet in. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om vissa anslag för budgetåret
1961/62 under åttonde huvudtiteln
till stöd åt konstnärlig, litterär och
musikalisk verksamhet samt till högre
konstnärlig utbildning jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av viss
kronoegendom jämte i ämnet väckt motion; nr

123, i anledning av väckta motioner
om visst statsanslag till rökavvänjningskliniken
i Stockholm;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under elfte huvudtiteln
gjorda framställningar rörande
anslag för budgetåret 1961/62 till
överståthållarämbetet och landsstaten,
m. m.;

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken;

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa polismanstjänster m. m.
jämte i ämnet väckta motioner; samt
nr 137, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag för
budgetåret 1961/62 till Bidrag till vissa
internatläroverk och Främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare
m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
tilläggsavtal till avtalet den 24 december
1936 mellan Sverige och Frankrike för
undvikande av dubbelbeskattning och
fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande
arvsskatt;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om förbättrad
taxeringskontroll, såvitt propositionen

Fredagen den 19 maj 1961

Nr 21

hänvisats till bevillningsutskottet, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om statsmonopol
på tillverkning av tobaksvaror,
m. m., såvitt propositionen hänvisats till
bevillningsutskottet, jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475), m. m.; samt

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om rätt till
avdrag vid 1962 års taxering för avsättning
till investeringsfonder för konjunkturutjämning; bankoutskottets

memorial och utlåtanden: nr

28, angående ändrad lydelse av avlöningsbestämmelserna
för hos riksdagen
tillfälligt anställda tjänstemän m. m.;

nr 30, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning angående
den s. k. Uppsala-eddan; samt

nr 31, angående uppskov med behandlingen
av vissa till bankoutskottet hänvisade
motioner;

första lagutskottets utlåtande nr 40, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 11 § lagen den 10 maj 1929 (nr
77) om trafikförsäkring å motorfordon;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 38, i anledning av väckt motion om
viss komplettering av barnmorskereglementet; -

nr 48, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648),
dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om statsmonopol
på tillverkning av tobaksvaror,
m. m., i vad propositionen hänvisats till
lagutskott;

nr 50, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 41 § sjömanslagen,
dels ock i ämnet väckta motioner; samt
nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om återföring
av vissa enligt lagen om allmän sjukförsäkring
m. m. fonderade medel; ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar rörande särskilda åtgärder
för det norrländska jordbruket och
skogsbruket, m. m., jämte i ärendena
väckta motioner; samt

nr 34, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag till Särskilt
stöd åt det mindre jordbruket.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.21.

In fidem

Fritz af Petersens