Nr 21 FÖRSTA KAMMAREN 1969 (Riksdagens protokoll 1969:21)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 21 FÖRSTA KAMMAREN 1969

5—7 maj

Debatter m. m.

Måndagen den 5 maj Sid.

Svar på interpellation av herr Hiibinette (m) ang. veterinärkontrollen
inom hästsporten .................................. 3

Meddelande ang. enkel fråga av herr Wirtén (fp) ang. skyddet
mot oljeskador............................................ 8

Onsdagen den 7 maj

Rätten till tilläggssjukpenning i samband med barnsbörd ...... It

Reglerna för godkännande av fosterhem ...................... 25

Om upphävande av viss inskränkning i rätten till inmutning i
Norrbottens län .......................................... 27

Om åtgärder för att åstadkomma mera trafiksäkra bilar........ 30

Om riktlinjer för en samordnad skärgårdspolitik i Stockholms
skärgård ................................................ 38

Om åtgärder till främjande av turistnäringen i Jämtlands län . . 46

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Blomquist (m) ang. säkerhetskraven vid motorcykel -

tävlingar .......................................... 51

av herr Nyman (fp) om åtgärder genom skolan mot barntrafikolyckor
.............................................. 51

av herr Brundin (m) om skydd mot viss störning av färgtelevisionen
.............................................. 51

l Första kammarens protokoll 1D6D. Nr 21

Nr 21

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 7 maj Sid.

Utrikesutskottets utlåtande nr 4, om förbud för supertankers att
trafikera Östersjön ...................................... 11

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20, ang. ändring i kyrkomötesförordningen
...................................... 11

— nr 21, ang. riksdagens revisorers verksamhetsberättelse...... 11

Andra lagutskottets utlåtande nr 40, ang. ändring i lagen om allmän
försäkring .......................................... 11

— nr 44, ang. ändring i barnavårdslagen .................... 25

— nr 45, ang. ändring i förordningen om skyldighet för arbetsgivare
att lämna uppgift rörande arbetsanställning ........ 26

—- nr 46, om rätt för utländsk medborgare till undantagande från
den allmänna försäkringen .............................. 26

— nr 48, ang. tidpunkten för inplacering i ny sjukpenningklass 27

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31, om upphävande av viss inskränkning
i rätten till inmutning i Norrbottens län ........ 27

—• nr 36, ang. rätt för innehavare av järnväg att påkalla ägoutbyte
.................................................. 30

Jordbruksutskottets memorial nr 19, ang. uppskov med behandlingen
av vissa till jordbruksutskottet hänvisade ärenden .... 30

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 38, om åtgärder för
att åstadkomma mera trafiksäkra bilar .................... 30

—- nr 39, om riktlinjer för en samordnad skärgårdspolitik i
Stockholms skärgård .................................... 38

—- nr 40, om åtgärder för att minska fosfathalten i tvättmedel .. 46

— nr 41, om åtgärder till främjande av turistnäringen i Jämtlands
län och av fritidsverksamhet, m. m................... 46

Måndagen den 5 maj 1969

Nr 21

Måndagen den 5 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 23, 24
och 25 nästlidne april.

Ang. veterinärkontrollen inom hästsporten Herr

statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
BENGTSSON, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Iitibinettes (m) interpellation angående
veterinärkontrollen inom hästsporten,
erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Hiibinette har
frågat mig, dels om jag anser att rådande
förhållanden i fråga om den
veterinära ansvarsfrågan och rapporteringsskyldigheten
vid våra tävlingsbanor
för hästar är tillfredsställande,
dels vem som har ansvaret för det slutgiltiga
genomförandet och kontrollen
av de s. k. startkorten vid tävlingsbanor.

Den veterinära tillsynen vid tävlingsbanor
för hästar handhas av särskilda
tävlingsveterinärer som förordnas av
veterinärstyrelsen och är ansvariga inför
denna myndighet. Verksamheten
regleras genom kungörelsen om offentlig
förevisning av djur. I denna föreskrivs
bl. a. att veterinär skall besiktiga
tävlingsbanan och närvara vid tävlingen.
Om djur utsätts eller befaras kunna
bli utsatt för djurplågeri, får veterinären
med omedelbar verkan helt eller
delvis förbjuda tävlingen eller visst
eller vissa djurs deltagande. Veterinärstyrelsen
fastställer grunderna för den
ersättning till tävlingsveterinär som
betalas av tävlingsanordnaren. Enligt

min mening ger gällande bestämmelser
tillräckliga möjligheter för tävlingsveterinär
att helt oberoende av den som
anordnar tävlingen hindra att djur utnyttjas
otillbörligt.

Förslaget om startkort härrör från
veterinärstyrelsen och anvisningar för
kortens användning torde komma att
meddelas av styrelsen. Startkorten vid
hästtävlingar bör betraktas som ett led
i tävlingsveterinärernas verksamhet.

Herr HtlBINETTE (m):

Herr talman! Jag ber först att få
tacka statsrådet Bengtsson för hans
vänlighet att ställa upp här i dag. Jag
skulle ha fått svaret tidigare men på
grund av olika omständigheter hade
jag då inte möjlighet att ta emot det.
Mitt tack för självä svaret är däremot
kanske inte fullt lika hjärtligt. Jag tycker
att det ändå är ett ganska tunt dokument.
Visserligen säger statsrådet i
slutet av det stycke som avhandlar veterinärkontrollen
att enligt hans mening
ger gällande bestämmelser tillräckliga
möjligheter att hindra att djur
utnyttjas otillbörligt. Detta är inte helt
i enlighet med i varje fall min uppfattning
och inte med många andras
heller, vet jag. Ifrågavarande kontroll
kan inte sägas vara tillfredsställande.
Den sker för närvarande direkt i anslutning
till tävlingarna, vid många
tävlingsbanor har man förhandsspel på
totalisator och tidspressen är stor. Vid
vissa landsortstävlingsbanor förekommer
det till och med att man anlitar
distriktsveterinärer som banveterinärer,
och det är klart att detta kan få
otillfredsställande resultat. Därmed
inget ont sagt om dessa veterinärer. De
kan naturligtvis vara kunniga men
sakna erfarenhet på hästar men ändå

Nr 21

Måndagen den 5 maj 1969

Ang. veterinärkontrollen inom hästsporten
tvingas att medverka vid sådan här
besiktning. Nej, det vore naturligtvis
betydligt bättre om man kunde visa
upp hästarna före varje tävling så att
vederbörande i lugn och ro kunde få
studera dem. Banveterinärerna skulle
dessutom kunna ha hand om foderkontroll
och kanske stallhygien m. m. De
hästar som man tvingas ta ur före en
tävling skulle kunna besiktigas av en
kontrollkommission som består av banveterinär
och någon annan. Kommission
är kanske ett oriktigt uttryck, men
någon mer än banveterinären borde få
titta på hästen och säga ifrån om den
är utsliten eller kanske felaktig och
därför bör tas ur. Jag tror att det vore
riktigt att tackla problemet på det viset.

Men det primära och det som jag
slutgiltigt vill komma fram till är att
det saknas instruktion för banveterinärerna.
Visserligen säger statsrådet i sitt
svar att »verksamheten regleras genom
kungörelsen om offentlig förevisning
av djur». Om jag skulle visa upp en
björnunge hemma i Kulla, skulle det
falla under samma bestämmelser som
de som gäller på Solvalla, där det
omsätts hundratals miljoner kronor.
Det är helt orimligt. Det borde naturligtvis
finnas en särskild instruktion
för banveterinärerna så att var och en
av dem, på vilken bana han än befann
sig, hade en likartad instruktion att
handla- efter. Då skulle naturligtvis
tyngden i deras åtgärder bli betydligt
större.

Statsrådet säger här att veterinärstyrelsen
fastställer grunderna för ersättningen
till banveterinärerna, men
de är ändå betalda av de lokala tävlingsanordnarna.
Det är naturligtvis
inte så lätt, när det förekommer förhandsspel,
tidspress och andra faktorer
som påverkar detta i negativ riktning,
för en banveterinär att dra ur en
häst och säga att den hästen inte får
tävla nu. Dessa förhållanden är otillfredsställande.
Banveterinären måste i
varje fall kunna bygga sitt ställningstagande
på en utförlig och ordentlig

instruktion. Det borde man kunna begära.

Allt detta har ju tillkommit för att
skydda hästarna, för att se till att äldre,
utslitna eller felaktiga hästar verkligen
inte används. Jag skall be att få
återkomma till det i anslutning till frågan
om startkorten, men jag vill redan
nu säga att det vid en kurs, anordnad
för hästfolk i Skåne, vitsordades av
flera veterinärer — och även andra —
att det är fel att det inte finns någon
ordentlig instruktion. Där sade chefsveterinären
Fritz Sevelius, som drog
upp frågan om det önskvärda i att utfärda
startförbud för nedslitna tävlingshästar
—• och han fick rejält gensvar
från alla håll —- att det sker en
viss rovdrift med gamla tävlingshästar
som har gjort sitt. Andra framhöll att
nedkörda tävlingshästar inte fick bli
handelsvara. Det ligger ganska nära till
hands att man ändå försöker utnyttja
hästarna otillbörligt.

Jag kommer nu till den sista delen
av svaret, där det är fråga om startkorten.
Den frågan avfärdar statsrådet
på fyra rader. Jag anser att detta är
den väsentligaste reform som är påtänkt
på detta område. Visst är startkorten,
som det står på sista raden, ett
led i tävlingsveterinärernas verksamhet.
Men de är också ett led i att rädda
utslitna hästar. Det finns en viss tendens
att vilja flytta hästar, som fått
startförbud på de stora banorna, norrut
eller till mindre, lokala tävlingsbanor
och försöka köra med dem där.
Det är då startkorten skall finnas och
följa hästen, och — jag återkommer till
det — det skall finnas en ordentlig instruktion
för banveterinären så att han
kan handla med ledning av vad som
står på startkorten. Statsrådet avfärdar
förslaget om startkort med en axelryckning
och säger — vilket är ganska
märkligt — att »anvisningar för kortens
användning torde komma att meddelas
av styrelsen». »Torde komma» —
varför inte klämma i med friska takter
och säga att veterinärstyrelsen skall

Måndagen den 5 maj 1969

Nr 21

utfärda bestämmelser om startkort. Jag
tycker att svaret inte andas tillräcklig
kraft när det gäller handhavandet av
en så pass angelägen sak som det här
trots allt är.

Herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag vet inte vad det är
för kraft herr Hiibinette efterlyser. Jag
har försökt att ge sakliga svar på två
frågor som ställts till mig. Att jag inte
kan tala precis som en hästkarl kan ju
inte förändra sakfrågan.

Till att börja med vill jag säga att
herr Hiibinette har fel då han påstår
att veterinärerna skulle sakna instruktion.
Som framgick av mitt svar regleras
den här verksamheten i kungörelsen
om offentlig förevisning av djur.
Jag vill fästa uppmärksamheten på att
den kungörelsen har funnits länge, men
verksamheten vid våra tävlingsbanor
reglerades inte förrän 1967. I anslutning
till kungörelsen har veterinärstyrelsen,
som har ansvaret för verksamheten,
också utarbetat en PM för veterinärerna
om hur de skall förfara. Varenda
veterinär som sysslar med verksamheten
vid tävlingsbanorna har sålunda
klart angivet för sig hur han
skall göra. Jag kan läsa upp en del av
vad han skall hålla på med. Veterinären
skall besiktiga startande hästar
t. ex. i fråga om selning och sadling,
kontrollera hästkorten, föra arkivexemplar
av hästkort för banans egna
hästar, kontrollera banan, utfärda
startförbud och dessutom göra en hel
rad andra saker. Han ingriper också
när så erfordras.

Det förhåller sig inte så som herr
Hiibinette säger att vi på tävlingsbanorna
skulle ha veterinärer som är
främmande för denna verksamhet. Enligt
den uppgift som veterinärstyrelsen
har givit mig — en uppgift som jag
inte har någon som helst anledning att
betvivla — har det sedan den 1 januari
1967 bara funnits sådana tävlingsvete -

Ang. veterinärkontrollen inom hästsporten
rinärer som fått specialutbildning för
ändamålet, och det tycker jag är ganska
betryggande.

Jag har inte avfärdat startkorten med
en axelryckning, utan jag har lämnat
svar på herr Hiibinettes fråga. Han har
frågat vem som har ansvaret för startkorten,
och jag har med den vänlighet
som är min egen talat om att det är
veterinärstyrelsen som har kommit upp
med idén. Styrelsen har utarbetat ett
förslag, och trav- och galoppförbunden
hade möjlighet att inkomma med synpunkter
på kortens tekniska utformning.
Det är meningen att korten före
varje tävling skall uppvisas för tävlingsveterinären.
Om kort inte visas
eller om den senaste anteckningen på
kortet anger startförbud eller skada på
hästen, får den hästen inte starta. Ansvaret
för kontrollen av startkorten
ligger hos veterinärstyrelsen. Naturligtvis
kunde jag ha uttalat mig med större
självsäkerhet och sagt att det är klart
att styrelsen kommer att utarbeta anvisningar
rörande startkorten.

Sammanfattningsvis vill jag säga att
jag självfallet inte har annan mening
än herr Hiibinette. Det gäller att se till
att de djur som används i tävlingarna
får den allra bästa behandling. Veterinärstyrelsen
har, som sagt, ansvaret
för att de bestämmelser som tillkom
1967 efterlevs. Såvitt jag förstår finns
det med den erfarenhet vi har i dag
ingen anledning att ändra dessa bestämmelser.
De ger oss möjligheter att
på ett tillfredsställande sätt övervaka
tävlingsverksamheten.

Till sist ett par ord om den antydan
herr Hiibinette gjorde om att veterinärerna
skulle ha något slags ekonomisk
bindning till tävlingsarrangörerna. Detta
måste vi nog tillbakavisa, ty tävlingsveterinärerna
får ju en ersättning
som är reglerad och bestämd av veterinärstyrelsen.
Tidigare var det möjligen
på det sättet att banveterinärerna
stod i ekonomisk beroendeställning till
galoppsällskap och andra tävlingsarrangörer,
men så är inte fallet numera

Nr 21

Måndagen den 5 maj 1969

Ang. veterinärkontrollen inom hästsporten
— de är icke på något sätt ekonomiskt
bundna vid arrangörerna.

För att belysa hur man försöker få
veterinärerna att bli mer och mer kunniga
och lämpliga för denna verksamhet
vill jag nämna att veterinärstyrelsen
av jordbruksdepartementet begärt
medel för att anordna s. k. banveterinärdagar
för att man på dessa sammankomster
skulle kunna diskutera de
sammanställningar som styrelsen gjort
över tävlingsveterinärernas rapporter.
Det var meningen och är meningen att
veterinärerna på grundval av de vunna
erfarenheterna skulle kunna få till
stånd en enhetlig bedömning och större
möjligheter att fullgöra sina arbetsuppgifter.

Herr talman! Jag har alltså den uppfattningen
att det här gäller att skydda
de djur som deltar i de tävlingar det
här här fråga om, och jag anser att vi
bör kunna göra detta med hjälp av de
bestämmelser som finns.

Herr HDBINETTE (m):

Herr talman! Det är bra att vi har
samma uppfattning om att de djur det
här gäller bör skyddas. Jag har liksom
aldrig ifrågasatt detta, utan jag tror att
både vi som nu diskuterar denna fråga
och de myndigheter som vi har blandat
in i vår diskussion är besjälade av
denna önskan — därom råder nog
ingen tvekan.

Det är emellertid klart att det finns
svagheter i det nuvarande systemet,
vilket jag nyss påpekat. Och jag tycker
att detta bör observeras av departementet.
Visserligen säger herr statsrådet
Bengtsson att det finns en kungörelse
som reglerar verksamheten för
banveterinärerna — jag är medveten
om detta — men när herr Bengtsson
skall räkna upp vad en banveterinär
skall göra blir det litet torftigt, det
måste jag säga. Banveterinär en skall se
på banan, han skall föra liggare eller
journal och han skall utfärda startförbud
— och herr statsrådet säger att

detta också har förekommit. Min tanke
om en instruktion innebär att den skall
innehålla en detaljerad framställning
om hur en häst inte får bete sig för
den händelse han skall släppas fram.
Jag tror att det är detta som saknas.
Även om herr Bengtsson aldrig så mycket
läser i sina papper, saknas det en
instruktion som reglerar detta.

Jag återkommer till vad herr Bengtsson
anförde om den ekonomiska bindning
som förelåg mellan veterinären
och det galopp- eller travsällskap det
gäller. Jag menade inte att det var fråga
om någon direkt ekonomisk bindning
mellan veterinären och det lokala
sällskapet. Men när det inte finns någon
detaljerad instruktion, när det är
pengar satsade och det är tidsnöd, är
det mycket svårt för veterinären att
säga till det sällskap som betalar honom:
»De där hästarna skall vi ta ur
tävlingen.» Först och främst sker här
en snabbuppvisning. Jag förstår att
herr statsrådet Bengtsson inte varit
med om detta, men om man visar upp
en häst snabbt, kan en skicklig karl
som håller i tyglarna få en häst att gå
riktigt bra, även om den är i dålig
kondition. Det bör enligt min mening
ske en förhandsbesiktning av hästen,
och då bör man genom att falla tillbaka
på den instruktion jag här avser kunna
säga: »Här är det fråga om en hälta;
den där hästen uppför sig på det och
det sättet, och den skall vi enligt instruktionen
ta ur tävlingen.» Det vore
betydligt lättare för veterinären att
förfara på detta sätt.

Jag kommer då tillbaka till detta
med att det vid de lokala banorna kan
finnas distriktsveterinärer som i och
för sig är kunniga och duktiga men
som saknar specialutbildning för att
kunna klara av en sådan här sak. Hade
de en instruktion att gå efter, vore det
bättre, ty då kunde de med hänsyn till
vad där finns skrivet falla tillbaka på
den och säga att den och den hästen
inte får tävla. Jag menar att det bör
vara på detta sätt, och jag tror att det

Måndagen den 5 maj 1969

Nr 21

vore riktigt om det blev ordnat på det
viset.

Jag vill tillägga ytterligare en sak.
Det har sagts att det är veterinärstyrelsen
som har ansvaret för denna
verksamhet. Enligt herr statsrådet
Bengtsson är det ingenting i bestämmelserna
som behöver ändras. Men jag
tycker att denna lilla diskussion och
mina påpekanden väl ändå bör kunna
stämma litet till eftertanke. Visserligen
kan det sägas att det är bra som det är,
men en sak är inte så bra att den inte
kan göras bättre. Varför kan man inte
underlätta för de veterinärer, som skall
syssla med dessa arbetsuppgifter, genom
att utfärda en mera detaljerad instruktion
av det slag jag här anfört?

Herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Det är naturligtvis riktigt
som herr Hiibinette säger att min
erfarenhet av hästar är utomordentligt
begränsad. Jag har bara läst om sådana
hästskojare som herr Hiibinette här
beskriver och som kan förevisa en häst
och göra troligt att den är pigg och
rask utan att den är det. Men nu är det
veterinärer man visar hästen för, och
vad man än säger om en veterinär så
lär det väl vara rätt svårt för en hästskojare
att bedra honom så som han
möjligen kan bedra mig och andra som
inte förstår sig på hästar.

Jag läste inte upp hela instruktionen
för herr Hiibinette, och det kanske var
dumt av mig. Den är synnerligen omfattande,
men jag kan fortsätta uppläsningen
ur den.

Veterinären skall, utöver vad jag tidigare
omnämnt, utfärda startförbud
när så behövs, och likaså föreläggande
om veterinärundersökning. Han skall
under tävlingen övervaka att djurskyddsbestämmelserna
i övrigt ej överträds
(spödrivning, olämpliga korrektionsmedel,
tecken på överansträngning
m. m.). Det har kommit till min
kännedom att veterinärer har anmält

Ang. veterinärkontrollen inom hästsporten

spödrivning och olämpliga korrektionsmedel,
vilket alltså föranlett åtgärder.
Veterinären skall ingripa med
första hjälp vid störtningar. Han skall
ta dopingprov enligt de bestämmelser
som kan finnas utfärdade härför. Han
har skyldighet att ta prov när han själv
finner påkallat även om det ej begärts
av tävlingsledningen.

Veterinären skall tillse stallhygienen,
särskilt i gäststallar. Han skall övervaka
att gällande föreskrifter angående
rengöring och desinfektion av transportfordon
och stallar iakttas.

Arrangörerna har skyldighet att tillhandahålla
veterinären erforderliga lokaler,
veterinärrum och undersökningsrum.
Veterinären skall ha erforderlig
handräckning. Vid banan skall
finnas transportapparat för omhändertagande
av störtade hästar.

Men när det sedan gäller själva behandlingen
av störtade hästar förstår
jag inte att det finns behov av en detaljerad
instruktion. Det är ju inte fråga
om kvacksalvare utan om veterinärer
som är utbildade för ändamålet.

Jag har aldrig här stått och sagt att
det nuvarande tillståndet är det bästa
som finns, utan jag har sagt att vi har
möjligheter att med gällande bestämmelser
ordna en betryggande övervakning
av denna verksamhet. Att denna
övervakning behöver förbättras framgick
också av mitt inlägg, då jag omtalade
att jordbruksdepartementet har
anvisat medel för att veterinärstyrelsen
skall kunna anordna banveterinärdagar.
Dessa har uteslutande till syfte att
med den erfarenhet man har vunnit
förbättra förhållandena och underlätta
veterinärernas arbete. Jag kan därför
inte förstå annat än att mitt svar var
positivt och att min inställning i denna
fråga är positiv. Jag anser att man skall
göra allt för att situationen för djuren
skall vara tillfredsställande.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Nr 21

Måndagen den 5 maj 1969

Anmäldes och bordlädes Kung]. Maj ds
till kammaren överlämnade proposition
nr 112, med förslag till lag om ändring
i landstingslagen den 14 maj 1954 (nr
319), m. m.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av motioner om förbud för supertankers
att trafikera Östersjön;

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av proposition om
ändring i kyrkomötesförordningen;
samt

nr 21, i anledning av riksdagens revisorers
verksamhetsberättelse för år
1968;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 40, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 25 maj 1962 (nr 381)
om allmän försäkring, jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i barnavårdslagen den 29 april
1960 (nr 97), jämte i ämnet väckta motioner; nr

45, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 21 maj
1954 (nr 269) om skyldighet för arbetsgivare
att lämna uppgift rörande arbetsanställning; nr

46, i anledning av motioner om
rätt för utländsk medborgare till undantagande
från den allmänna försäkringen;
samt

nr 48, i anledning av motioner angående
tidpunkten för inplacering i ny
sjukpenningklass;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 31, i anledning av motioner om
upphävande av viss inskränkning i rätten
till inmutning i Norrbottens län;
samt

nr 36, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om rätt
för innehavare av järnväg att påkalla
ägoutbyte;

jordbruksutskottets memorial nr 19,
angående uppskov med behandlingen
av vissa till jordbruksutskottet hänvisade
ärenden; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

38, i anledning av motioner om åtgärder
för att åstadkomma mera trafiksäkra
bilar;

nr 39, i anledning av motioner om
riktlinjer för en samordnad skärgårdspolitik
i Stockholms skärgård;

nr 40, i anledning av motioner om åtgärder
för att minska fosfathalten i
tvättmedel; samt

nr 41, i anledning av motioner om
åtgärder till främjande av turistnäringen
i Jämtlands län och av fritidsverksamhet,
in. in.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

1048, av fru Segerstedt Wiberg, i
anledning av Kungl. Maj :ts skrivelse nr
71, med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation;
och

nr 1049, av herr Åkerlund, i anledning
av Kungl. Maj :ts skrivelse nr 71,
med överlämnande av redogörelse från
Nordiska rådets svenska delegation.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Wirtén (fp) till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet: »Avser
regeringen vidtaga några omedelbara åtgärder
för att förstärka vårt skydd mot
oljeskador?»

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 16.27.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Tisdagen den 6 maj 1969

Nr 21

Tisdagen den 6 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Ledighet från riksdagsgöromålen för
tiden den 11—den 17 maj beviljades
herr Berglund, vilken av kommunikationsdepartementet
utsetts att under
denna tid representera Sverige vid 38 :e
kongressen med International Union of
Public Transport (UITP) i London.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

149, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående anslag på
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1968/69 under huvudtiteln Riksdagen
och dess verk m. m.; samt

nr 150, till riksdagens revisorer angående
anslag till revisorerna för utrustning
av nya lokaler.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 151, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden;
och

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 153, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag

till lag om pensionstillskott, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott,
jämte i ämnet väckta motioner.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 112, med förslag till lag om ändring
i landstingslagen den 14 maj 1954
(nr 319), m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
motionerna nr 1048 och 1049.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 4, konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 20 och 21,
andra lagutskottets utlåtanden nr 40,
44—46 och 48, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 31 och 36, jordbruksutskottets
memorial nr 19 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 38—41.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

115, angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1969/
70, in. in.; och

nr 116, angående utvidgning av systemet
med växtförädlingsavgifter.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets memorial och utlåtanden: nr

55, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående inrättande av ett
statligt aktiebolag för konsultverksamhet
på rationaliseringsområdet jämte
motion;

Nr 21

Tisdagen den 6 maj 1969

nr 57, i anledning av vissa av Kungl.
Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1969/70 till regional utveckling,
m. m., jämte motioner;

nr 58, i anledning av vissa av Kungl.
Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1969/70 för arbetsmarknadsändamål
in. in. och Kungl. Maj :ts proposition
angående minimibelopp för statligt
omställningsbidrag, jämte motioner;
samt

nr 59, i anledning av vissa av Kungl.
Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1969/70 i vad avser före -

tagareföreningarna in. m. jämte motioner;
ävensom

bankoutskottets utlåtande nr 23, i anledning
av motioner om åtgärder till
skydd för vissa hemmamarknadsindustrier,
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.05.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Onsdagen den 7 maj 1969

Nr 21

Onsdagen den 7 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 28
nästlidne april.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen på grund av
sjukdom från och med den 6 maj tills
vidare. Läkarintyg har begärts att sändas
direkt till riksdagen.

Stockholm den 6 maj 1969

Ivar Johansson

Den begärda ledigheten beviljades
för den tid, varunder herr andre vice
talmannen Ivar Johansson på grund
av sjukdom vore oförmögen att deltaga
i riksdagsarbetet.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 115, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1969/70, m. m., hänvisades propositionen,
såvitt den avsåge det procenttal
av grundbeloppet, varmed statlig
inkomstskatt för vissa skattskyldiga
föreslagits skola ingå i preliminär
skatt, till bevillningsutskottet och i övrigt
till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 116, angående utvidgning av systemet
med växtförädlingsavgifter.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
memorial nr 55 och utlåtanden
nr 56—59 samt bankoutskottets
utlåtande nr 23.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 4, i anledning
av motioner om förbud för supertankers
att trafikera Östersjön, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av
konstitutionsutskottets utlåtande nr 20,
i anledning av proposition om ändring
i kyrkomötesförordningen, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande föreslagit.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
konstitutionsutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av riksdagens revisorers
verksamhetsberättelse för år
1968.

Ang. rätten till tilläggssjukpenning
i samband med barnsbörd

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 40, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i lagen den 25 maj 1962
(nr 381) om allmän försäkring, jämte
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 7 mars 1969 dagtecknad
proposition, nr 37, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra
lagutskottet, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden och lagrådets protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till lag
om ändring i lagen den 25 maj 1962
(nr 381) om allmän försäkring.

I propositionen hade föreslagits, att
kvinna skulle få utföra förvärvsarbete
under tillhopa högst 30 dagar utan att

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Ang. rätten till tilläggssjukpenning i samband med barnsbörd

rätten till tilläggssjukpenning i anledning
av barnsbörd för återstående ledighetstid
därför ginge förlorad. I anslutning
härtill föresloges en kompletterande
regel som avsåge kvinnor vars
barn vårdades på sjukhus. De nya reglerna
hade föreslagits träda i kraft den
1 juli 1969.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen 1)

motionen 11:1081, av fru Kristensson,

2) motionen 11: 1087, av fru Ryding
och fru Marklund, samt

3) motionen II: 1116, av herr Romanus
in. fl.

I motionen II: 1081 hade anhållits, att
riksdagen måtte besluta om en sådan
ändring av lagen om allmän försäkring,
att rätten till tilläggssjukpenning i samband
med havandeskap efter trettio dagar
från barnets födsel dels finge tillkomma
endera av föräldrarna, dels icke
skulle gå förlorad för återstående ledighetstid.
Av motionsmotiveringen
framginge, att med yrkandet i den andra
delssatsen avsåges, att endera av föräldrarna,
sedan 30 dagar förflutit från
barnets födelse, skulle hava rätt till
obegränsad avbrottsmöjlighet utan att
rätten till tilläggssjukpenning skulle gå
förlorad för återstående ledighetstid.

I motionen II: 1087 hade hemställts,
att riksdagen måtte antaga det framlagda
lagförslaget med den ändring, som
angivits i motionen, vilket förslag innebar,
att kvinna skulle givas rätt till
obegränsad avbrottsmöjlighet utan att
rätten till tilläggssjukpenning skulle gå
förlorad för återstående ledighetstid.

I motionen II: 1116 hade yrkats, dels
att riksdagen skulle antaga det framlagda
lagförslaget med samma ändring som
förordats i motionen 11:1087, dels att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle hemställa, att tillämpningsföreskrifter
måtte utfärdas som gåve klara
riktlinjer för bedömningen av när för -

värvsarbete skulle anses föreligga i
samband med liavandeskapsledighet, då
kvinnan hade förtroendeuppdrag eller
andra mindre extrauppdrag, då fria yrkesutövare
behölle en mindre del av
sitt arbete och i samband med fortbildning
och vidareutbildning, dels ock att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle hemställa om förslag till sådan
ändring av lagen om allmän försäkring,
att tilläggssjukpenning i samband med
barnsbörd kunde utgå även i de fall
barnets fader avstode från förvärvsarbete
för att vårda barnet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen — med avslag på
motionerna 11:1081, 11:1087 och IT:
1116, den sistnämnda i förevarande de!
— måtte antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring
i lagen den 25 maj 1962 (nr 381)
om allmän försäkring;

B. att motionen II: 1116, såvitt den
avsåge viss jämställdhet mellan fader
och moder i moderskapsförsäkringen,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att motionen II: 1116, såvitt den avsåge
tillämpningsföreskrifter angående
begreppet förvärvsarbete, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I, vid utskottets hemställan under A,
av fru Hamrin-Thorell (fp), herr Österdahl
(fp), fröken Wetter ström (m) och
herr Romanus (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under A
hemställa, att riksdagen måtte — med
förklaring att riksdagen funnit viss ändring
böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om
ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring — med bifall
till motionerna II: 1087 och II: 1116,
den sistnämnda i förevarande del, samt
med bifall till motionen II: 1081, såvitt

Onsdagen den 7 maj 1969

Nr 21

Ang. rätten till tilläggssjukpenning i samband med barnsbörd

den anginge rätt till obegränsad avbrottsmöjlighet
i havandeskapsledigheten,
men avslag å motionen, såvitt den
anginge lagändringar i övrigt, för sin
del antaga nämnda förslag med den
ändringen, att 3 kap. 13 § erhölle i reservationen
angiven lydelse;

II, vid utskottets hemställan under B,
av fru Hamrin-Thorell (fp), herr Österdahl
(fp), fröken Wetterström (m) och
herr Romanus (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under B
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna II: 1081 och II:
1116, båda i förevarande del, i skrivelse
till Kungl. Maj :t uttala, att tilläggssjukpenning
i samband med barnsbörd
borde kunna utgå även i fall då fadern
i stället för modern avstode från förvärvsarbete
för att vårda barnet, och
hemställa om förslag i frågan;

III, vid utskottets hemställan under C,
av fru Ilamrin-Thorell (fp), herr Österdahl
(fp), fröSen Wetterström (m) och
herr Romanus (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava
den avfattning, denna reservation visade,
samt att utskottet hort under G hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av motionen II: 1116, i förevarande del,
i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening
giva Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört i fråga om tillämpningsföreskrifter
angående tolkningen
av begreppet förvärvsarbete.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Tilläggssjukpenning i
samband med barnsbörd får som bekant
varje kvinna som är försäkrad,
för så vitt hon inte ägnar sig åt något
arbete under tiden för ledigheten. Detta
är ett krav enligt den allmänna försäkringslagen,
ett krav som försäkringskassorna
benhårt har hållit på. I ett
par fall har principen hårdragits så
långt att det väckt berättigad uppmärksamhet:
inte en dags tjänstgöring, inte
ett enda sammanträde utan att tilläggs -

sjukpenningen äventyras för den återstående
tiden. Det är närmast den indignation
som detta har väckt —• det
stod klart att det var en orimlig ordning
—- som i sinom tid har lett till
den proposition som andra lagutskottet
behandlat i det utlåtande som nu ligger
på riksdagens bord. Det framlagda förslaget
innebär en uppmjukning av bestämmelserna,
så till vida att en kvinna
skall få ägna sig åt förvärvsarbete under
sammanlagt högst 30 dagar utan
att hon mister sin tilläggssjukpenning
under den återstående tiden. Det är ett
steg framåt.

Motiven för systemet att ge kvinnorna
tilläggssjukpenning har varit två:
dels att modern skall få ta igen sig efter
förlossningen och under amningstiden
— fast nu lär förresten mycket
få mammor amma — dels att modern
skall få vara tillsammans med barnet.
Båda motiven är verkligen fullt aktningsvärda.
Frågan är väl bara vem
som bäst känner till hur mycket modern
orkar, hon själv eller myndigheterna.
Säkert är det i många fall, som
också någon av utskottets ledamöter
med personlig erfarenhet har sagt, betydligt
lättare att sitta och skriva maskin
än att sköta en baby och dennes
större syskon.

De här bestämmelserna är skyddsbestämmelser
för kvinnan och barnet.
De som bäst känner behovet av skydd
är naturligtvis vederbörande kvinnor
själva, om de är mentalt och fysiskt
friska och kan bedöma sin situation.

Bestämmelsen om tilläggssjukpenning,
som är avhängig av om kvinnan
är hemma och sköter sitt barn, kan
aldrig bli en tvångsbestämmelse. Ingen
människa i världen kan hindra en nybliven
moder från att veckan efter förlossningen
börja arbeta i förvärvslivet
eller att arbeta hemma, om hon så finner
lämpligt och förenligt med sin ekonomiska
fördel och sina möjligheter
över huvud taget. Bestämmelsen är enbart
till för att ge kvinnan valfrihet
och möjlighet att vara hemma. Att hon

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Ang. rätten till tilläggssjukpenning i samband med barnsbörd

skall tvingas att sköta sig själv och barnet
kan varken vara meningen med det
hela eller ens möjligt att realisera.

Det är bl. a. detta resonemang som
ligger bakom den motion som väckts
från bl. a. folkpartihåll och som avsatt
de tre reservationerna. Dessa innebar
inte alls någon nedvärdering av att den
nyblivna modern här får möjlighet att
stanna hemma och vara tillsammans
med barnet. Det anser vi vara en positiv
sak, men vi tycker att kvinnorna
själva bör få full valfrihet att arbeta
eller vara hemma under de 180 dagar
det gäller. Någon gräns skall inte sättas.
Det är kvinnorna själva som häst
kan avgöra om de orkar och vill arbeta,
och det finns knappast någon anledning
att sätta gränsen just vid 30
dagar. Det måste i varje fall alltid bli
ett tröskelproblem som blir besvärligt
att bemästra. Vill de arbeta 40 eller 50
dagar må de göra det. Då blir det naturligtvis
också ett tröskelproblem, men
ramen är i alla fall vidare. Vi anser att
det inte bör göras någon inskränkning
alls under dessa 180 dagar. Om man
inte gör det, kan kvinnorna nämligen
välja ett vikariat, en möjlighet till fortsatt
utbildning mot betalning — eller
vad det nu kan vara.

Vi motionärer är i gott sällskap, får
jag förmoda, eftersom både LO och
TCO har samma inställning till ^problemet
som vi har. Skyddssynpunkterna,
säger LO, tillgodoses genom arbetarskyddslagens
bestämmelser om rätt till
tjänstledighet i samband med barnsbörd
och förbud mot visst ansträngande
arbete under den närmaste tiden
efter förlossningen, kompletterade med
den ekonomiska möjligheten att utnyttja
denna ledighet som tilläggssjukpenningen
erbjuder.

Varför skall vi då inskränka denna
valfrihet? Kvinnan är inte mer omyndig
som barnaföderska än i andra
sammanhang. Det talas innerligt från
socialdemokraterna närstående kretsar
om det rimliga i att kvinnorna själva
får full valfrihet när det gäller att föda

ett barn. Det är ett betydligt allvarligare
övervägande, det vågar jag försäkra
mina herrar. Nog skall vi då
kunna tillerkänna dessa kvinnor full
valfrihet att förvärvsarbeta eller vara
hemma.

Jag tror inte annat än att många
kvinnor i denna situation väljer att
stanna hemma under en viss tid, men
de må själva fatta avgörandet. Jag ber
alltså, herr talman, att få yrka bifall
till reservation I.

Reservation II innehåller ett yrkande
att föräldrarna själva skall få välja
vem som skall vara hemma och sköta
det barn som är bådas. Pappor är föredömligt
duktiga och intresserade i våra
dagar. Vi pratar så mycket om jämlikhet
mellan könen numera att en gammal
kvinnosakshäst som jag blir innerligt
trött på att det bara pratas och
inte görs någonting. Nu tycker jag att
man kan manifestera allt detta talande
i ett positivt handlande. Det här kan
inte vara svårt att genomföra och kan
inte medföra några prejudikat. Ge fadern
en del av tilläggssjukpenningen
om familjen anser det lämpligt att han
stannar hemma och sköter det nyfödda
barnet. Jag tycker inte att det finns
någon anledning att vänta på en utredning.
Det måste ändå komma ett sådant
förslag i samband med en jämlikhetsreform,
om man över huvud taget
skall införa jämlikhet på olika områden.
Det skulle se snyggt ut om riksdagen
här gjorde slag i saken, och därför
ber jag att få yrka bifall till reservation
II.

Utskottet ansåg 1967 -— det blev också
riksdagens beslut -— att Kungl. Maj :t
skulle utfärda tillämpningsföreskrifter
i stället för att i lagtexten reglera innebörden
av uttrycket förvärvsarbete. Sådana
centrala anvisningar som grundar
sig på rättspraxis och annat tillgängligt
material måste vara av värde för
de tillämpande myndigheterna. Det kan
annars lätt bli olika uppfattningar om
vad som menas med förvärvsarbete.
Sådana anvisningar har inte kommit,

Onsdagen den 7 maj 1969

Nr 21

Ang. rätten till tilläggssjukpenning i samband med barnsbörd

men vi anser att de behövs. Vad är
t. ex. ett förtroendeuppdrag? År det
jämställt med förvärvsarbete att sitta
på ett sammanträde en kväll? Jag tycker
att det bör ligga utanför vad som
kan anses vara förvärvsarbete. Skall
sammanträden räknas in i de 30 dagar,
som en nybliven moder enligt propositionen
framgent skall få arbeta, måste
det bli en rent matematisk uppskattning
av hennes möjligheter. Hon kan
omöjligen veta hur många sammanträden
det blir under de 180 dagarna.
Hon skall då spara dagar, anser tydligen
utskottet. Det måste vara en fullständigt
orimlig uppläggning. Man
måste väl här åtminstone undanta sammanträden
och liknande uppdrag, för
vilka kvinnan kanske får en obetydlig
ersättning. Har man ingen ersättning
alls, kommer ju dessa uppdrag inte in
i bilden.

Jag tycker att vi inte har råd att
vältra ens den minsta lilla sten framför
fotterna på det fåtal kvinnor i barnafödande
åldrar, som vill ägna sig åt
politisk eller annan samhällelig verksamhet.
De är sannerligen inte många.

Detta kan omöjligen vara någon samhällsekonomisk
fråga och inte heller
någon principiell fråga, såvitt jag förstår.
Staten lär väl tjäna på att kvinnorna
arbetar efter måttet av sina
krafter under den här tiden.

Jag vill sluta med att säga att kvinnor
i denna situation faktiskt inte är
mer omyndiga än män. Allt talar för
ett bifall till de tre reservationer som
är fogade till utskottsutlåtandet, och
jag ber alltså att få yrka bifall till dem.

Herr LIDGARD (in):

Herr talman! Om inte fru HamrinThorell
hade särskilt apostroferat en
folkpartimotion i detta ärende, skulle
jag i stort sett ha kunnat nöja mig med
att instämma i vad hon sade. Nu är jag
tvungen att påminna om att det finns
motionärer i ärendet även från det
parti jag företräder. När jag ändå har

begärt ordet för att säga detta, skulle
jag vilja tillfoga några synpunkter.

Man talar i detta ärende om skyddsoch
vårdnadsintressen, som om de vore
likvärdiga storheter under hela den
sexmånadersperiod som det är fråga
om. Jag tycker inte att det är alldeles
riktigt att man gör på det sättet. Det
är för mig uppenbart att skyddsintressena
så långt som de hänför sig till
modern — och det är väl det saken
gäller -— har reglerats i arbetarskyddslagstiftningen.
Där har man satt ut en
tid på ett antal veckor då modern inte
skall delta i arbete. Det följs nu upp
här, och om den saken finns inte så
mycket att säga. Men ju längre tid som
förflyter efter förlossningen desto starkare
framträder naturligtvis vårdnadsintressena
beträffande barnet. Där får
man väl säga som fru Hamrin-Thorell
sade att i våra dagars unga familjer är
pappan ofta lika väl skickad som mamman
att svara för vårdnaden av barnet.
Jag har sett många sådana fall, och
jag tycker inte man skall göra det
omöjligt för de familjer som så vill att
lösa frågan på det sättet att pappan
tar huvudansvaret för vården.

Jag har i min yrkesverksamhet stött
på denna fråga ganska många gånger.
Som ledamöterna kanske vet har jag
mycket med lärare att göra. Det är arbetstagare
som ofta är gifta med varandra,
och det är mycket vanligt att de
vänder sig till sin förbundsexpedition
och frågar om möjligheterna att mamman
går i tjänst och pappan stannar
hemma. Deras handlande dikteras inte
av några som helst ekonomiska intressen,
ty familjens ekonomiska situation
är precis likadan, oberoende av vem
som är i tjänst, utan det är interna bedömningar
som hänför sig till familjen
och mycket ofta till vad som är nyttigt
och lämpligt för deras arbetsplats, för
skolan. Det kan ju vara på det sättet att
mamman just för tillfället arbetar inom
en avslutningsklass och det finns ett
starkt intresse att hon så mycket som
möjligt ger ett fortsatt stöd i undervis -

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Ang. rätten till tilläggssjukpenning i samband med barnsbörd

ningen av de elever som hon har haft
en längre tid.

I det sammanhanget skulle jag vilja
peka på en annan sak. Departementschefen
uttalar i propositionen: »Med
arbetad dag bör därvid avses även dag
som endast delvis åtgått till förvärvsarbete.
» När det gäller lärarna finns
det i detta avseende många fall där det
är ett gemensamt intresse för samhället,
representerat i skolan, och för läraren
att läraren får fullgöra en viss
del av tjänstgöringen. Det går ju att
stycka upp en lärartjänstgöring i delar.
Det kan vara fråga om att fullfölja undervisningen
i som jag sade en avslutningsklass
eller något sådant. Det är
inte fråga om så många timmar utan
om en partiell tjänstgöring. Den bestämmelse,
som tydligen kommer att
beslutas här, omöjliggör såvitt jag förstår
en praktisk lösning av detta problem.

Närbesläktad härmed är den situation
som egna företagare kan råka i.
Jag tänker t. ex. på sjukgymnaster, som
har en eller annan patient för vilken
de vill fullfölja behandlingen under en
längre period — det tar kanske en timme
då och en timme då. Eller tag en
kvinnlig tandläkare eller en advokat
som anser sig böra fullfölja ett uppdrag
under en längre period till fördel
för patienten eller klienten. De skulle
få möjlighet att göra det om riksdagen
här följer förslagen i reservationerna.
Det torde däremot bli omöjligt om man
följer utskottets förslag.

Därför ber jag, herr talman, få instämma
i fru Hamrin-Thorells yrkande
om bifall till reservationerna.

Fröken LUNDBECK (in):

Herr talman! Den föreliggande propositionen
behandlar frågor av vital
betydelse för den berörda gruppen,
alltså de nyblivna mödrarna och hela
den nya barnfamiljen.

Departementschefen inleder sitt yttrande
i propositionen med följande

konstaterande: »Havandeskap och förlossning
innebär för en kvinna avsevärd
omställning av såväl fysisk som
psykisk art.» Detta är en nog så värdefull
upplysning. Därutöver framhålles
det angelägna i att modern med den
stora uppgift hon fått i och med barnets
födelse också får tid att ägna sig
åt barnet genom att avhålla sig från
yrkesarbete. Det kan i detta sammanhang
konstateras, att det individuella
behovet av en fullständig avkoppling
från tidigare yrkesliv av olika skäl är
mycket varierande. Det bör framför
allt överlämnas åt kvinnans eller familjens
eget omdöme att avväga lämpligheten
av avbrott i ledigheten. Den
skall inte dikteras av några bestämmelser
som omöjliggör den önskvärda valfriheten.

Bestämmelserna har hittills på många
sätt varit otillfredsställande och ofta
skapat missförstånd och oro i det enskilda
fallet med i många fall ej önskvärda
konsekvenser. Jag behöver inte
närmare fördjupa mig i detta, ty det
framgår med all önskvärd tydlighet av
handlingarna i propositionen. Såväl utredningen
som departementschefen har
nu kommit underfund med att bestämmelserna
är otillfredsställande och har
föreslagit en uppmjukning som i och
för sig är glädjande. Man frågar sig
dock varför steget inte tas fullt ut. I
remissvaren från LO och SACO har
man nämligen föreslagit detta, och det
förvånar mig att man inte tagit större
hänsyn till vad arbetsmarknadens organisationer
anser i denna fråga. Dessa
organisationer kommer ju i kontakt
med konsekvenserna av de rådande
bestämmelserna och kan därför bedöma
hur situationen skulle kunna förbättras.
Organisationernas uttalanden
borde ha vägt mycket tungt, men tyvärr
har så inte varit fallet.

En begränsning av rätten att under
havandeskapsledighet göra avbrott för
förvärvsarbete måste alltid innebära
risker för missförstånd och inte avsedda
konsekvenser. Det kan vara svårt

Onsdagen den 7 maj 1969

Nr 21

Ang. rätten till tilläggssjukpenning i samband med barnsbörd

för försäkringstagaren att hålla noggrann
räkning på avbrottsdagarna när
det gäller kortare, sporadiska perioder,
vilket det ju i första hand är tal om
i detta sammanhang. Den enskilde kanske
överskrider gränsen med någon
dag, och då är vi tillbaka i den gamla
situationen.

TCO har, vilket dock inte framgår av
propositionen, i sitt remissvar också
framfört tanken på en ytterligare vidgad
rätt till avbrott i ledigheten. TCO
har föreslagit, »att vederbörande myndighet
bör efter särskild prövning kunna
medge ytterligare något längre avbrott
i havandeskapsledigheten än föreslagna
30 dagar».

Detta hade kanske varit en lämplig
väg, om man nu är rädd för att rätten
till avbrott för förvärvsarbete skulle
missbrukas, dvs. att rätten till ledighet
inte skulle tas i anspråk och dess
grundändamål därmed förfelas.

Kommittén hade som ett av sina alternativ
ett förslag i samma riktning,
men det har avvisats som ett alltför
tungrott system, och det är kanske riktigt.

.lag ansluter mig till reservanternas
synpunkter och ber att få yrka bifall
till reservation I.

Bland andra har TCO i sitt remissyttrande
framfört önskemål dels om en
utökning av ledighetsperioden till ett
år och dels om en förskjutning fram
i tiden i en situation när barnet måste
stanna kvar på sjukhus. I propositionen
har detta berörts, men det har
samtidigt angivits att dessa frågor icke
ingått i kommitténs nu aktuella uppdrag.
Jag vill uttrycka en förhoppning
att kommittén i sitt fortsatta arbete tar
hänsyn till de i remissen anförda synpunkterna.

Det har också i propositionen angivits
att frågan om tilläggssjukpenning
till fadern när denne avhåller sig från
förvärvsarbete för att i stället stanna
hemma och sköta barnet ej heller ingick
i kommitténs uppdrag. I motioner
i anledning av propositionen har hem 2

Första kammarens protokoll W6D. Nr 21

ställts att tilläggssjukpenning i samband
med barnsbörd alternativt skall
få uppbäras av fadern om han avhåller
sig från förvärvsarbete. Det föreligger
enligt min mening inte något hinder
för riksdagen att i detta sammanhang
också ta ställning till den frågan. Det
är, som jag ser det, ett rimligt krav att
föräldrarna själva får avgöra vem av
dem, modern eller fadern, som av olika
skäl bör ha omvårdnaden av barnet
och att sådan valfrihet underlättas. Jag
ber därför att också få yrka bifall till
reservation II.

Slutligen herr talman ber jag att utan
närmare motivering få yrka bifall till
reservation III. Motiveringar finns i
reservationen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Det är en ganska påtaglig
skillnad mellan debatten i detta
ärende i dag och den som fördes för
närmare fyra år sedan. Då rörde den
huvudsakligen de olägenheter som var
förknippade med bestämmelsen i den
allmänna sjukförsäkringen om ersättning
till barnaföderskor under 180 dagar
efter förlossningen. Det fanns då
inte möjlighet till några som helst avsteg
från denna bestämmelse. Om kvinnan
arbetade bara några få dagar bröt
det rätten att erhålla fortsatt sjukpenning.
Andra lagutskottet fann då skäl
att hemställa om en utredning, som skulle
pröva om inte den bestämmelsen kunde
liberaliseras. Det beslutet av riksdagen
på förslag av andra lagutskottet
har resulterat i det förslag från utredningen
som nu har presenterats av
Kungl. Maj :t i en proposition med förslag
att kvinnan skall få arbeta 30 dagar
under 180-dagarsperioden.

I dag anses den liberaliseringen inte
tillräcklig. Det föreslås att man skall
skapa möjligheter för kvinnan att få
välja vilka dagar hon vill vara i arbete
och vilka dagar hon vill ägna åt skötseln
av barnet. Man har till och med

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Ang. rätten till tilläggssjukpenning i samband med barnsbörd

fört in andra faktorer i bilden, nämligen
att om makarna finner det lämpligt
att fadern tar hand om barnet, så
skall fadern i stället för modern kunna
få sjukpenning under tiden.

Jag vill då fästa uppmärksamheten
på att den nuvarande bestämmelsen i
sjukförsäkringslagen tillkommit för att
bereda möjlighet åt modern att stanna
hemma hos barnet i sex månader utan
att av ekonomiska skäl vara förhindrad
att göra det. Bestämmelsen avser från
början uteslutande modern, och önskemålet
är att hon skall vara hemma hos
barnet under den angivna tiden. Det är
också skälet till att möjligheten till denna
ersättning under 180 dagar har begränsats
till förvärvsarbetande kvinna,
som är ansluten till den obligatoriska
försäkringen, vilket ju endast de kvinnor
är som har inkomst av förvärvsarbete
av något slag. Kvinnan behöver
alltså inte vara anställd, utan hon kan
också ha förvärvsarbete av annat slag
och ha valt att ansluta sig till den obligatoriska
försäkringen.

Vi har inom andra lagutskottet accepterat
propositionen och utgått ifrån
att de 30 dagarna är tillräckliga för att
tillgodose rimliga krav på att kvinnan
skall ha möjlighet att pröva om hon
orkar att träda in i förvärvsarbete igen
eller om hon bara vill åta sig tillfälliga
uppdrag, som ju åberopades som mycket
starka skäl när beslutet fattades om
att man borde mjuka upp bestämmelserna.
Flera av de åberopade exemplen
gällde sådana kvinnor som ryckt in i
verkligt besvärliga situationer, på sjukhus
eller i andra sammanhang.

Jag vill erinra om att kvinnan nu har
fullständig valfrihet att vara hemma
och sköta barnet så länge hon känner
med sig själv att hon behöver det. Om
hon vill vara hemma en, två eller tre
månader uppbär hon ersättning så
länge hon ägnar sig åt hemmet och barnet.
Tycker hon att tiden är kommen
att pröva om det är möjligt för henne
att ta ett arbete, om hon kan ordna för
barnet på annat sätt, så har hon 30 da -

gar på sig att pröva detta. Finner hon
då att det inte går riktigt bra att arbeta
utanför hemmet kan hon återgå till att
sköta barnet och få ersättning under
återstående tid. Jag tycker att kvinnan
med stöd av de 30 dagarna har tillräcklig
möjlighet att välja och pröva sig
fram.

Reservation II om faderns möjlighet
att medverka i detta avseende gäller en
fråga som aktualiserats tidigare i annat
sammanhang. Jag tycker inte att det är
på sin plats att den kommer upp här,
ty om denna fråga skall lösas måste man
utgå från andra grunder. Då får man
gå över till bestämmelser om vårdbidrag,
som också varit uppe i dylika
sammanhang. Ersättningen bör då inte
vara begränsad uteslutande till de barnaföderskor
som har förvärvsarbete
och på den grunden har rätt till sjukpenning.
Om reservationen bifalles bör
också kvinnans man ha möjlighet att
få sjukersättning om han i stället för
hustrun stannar hemma och sköter barnet.
Men alla andra fäder, vars hustrur
icke har försäkring av detta slag, har
ju inte samma möjlighet. År man verkligen
ute efter att skapa möjligheter för
mannen att hjälpa till med vården av
barnet under de 180 dagarna, anser jag
att man är tvingad att försöka skapa
sådana möjligheter över hela fältet och
inte begränsa dem bara till de fall där
modern har förvärvsarbete och vill återgå
till arbete innan dessa 180 dagar förflutit.

Sedan, herr talman, vill jag beröra
den sista reservationen, som avser en
precisering av vad som skall betraktas
som förvärvsarbete i det avseende som
det nu är fråga om, exempelvis politiska
eller andra uppdrag där ersättningen
är ringa eller ingen alls. Jag
tror att det finns förståelse för att det
kan finnas uppdrag av sådan beskaffenhet
att barnaföderskan utan någon risk
vare sig för henne själv eller barnet
kan åta sig dylika tillfälliga uppdrag.
Det behöver kanske inte vara direkt tillfälliga
uppdrag men dock sådana som

Onsdagen den 7 maj 1969

Nr 21

Ang. rätten till tilläggssjukpenning i samband med barnsbörd

bara fordrar mindre tid för att fullgöras.
Men hur skall detta preciseras? Vi
har en känsla — och den tycker jag
kommer till uttryck här på ett mycket
påtagligt sätt — av att man inte vill ha
någon gräns. Det skall vara fullständig
valfrihet. Man skall själv bestämma vad
man vill och vad som kan vara rätt.
Vem vill precisera det uppdrag som
inte skall betraktas som särskilt förvärvsarbete?
Alla kommer att ha ett intresse
av att just det uppdrag de har
inte är av den beskaffenheten, och sedan
blir det betydelselöst om det är förenat
med ett mindre eller ett större arvode.
Jag tror det blir nödvändigt för
vederbörande i försäkringskassorna att
pröva varje särskilt fall, där ett uppdrag
skall kunna utföras utan att det
inverkar på rätten till sjukersättning.

Nu vill jag erinra om att så snart sådan
fullgjord tjänst är förenad med dagarvode,
exempelvis av sådan storlek att
sjukersättning inte skall utgå, skall kvinnan
i varje fall inte utkvittera sådan
ersättning. Därvidlag faller hon ju under
de vanliga bestämmelserna i sjukförsäkringen.
Trots att hon inte är sjuk
fordrar man från sjukkassans sida ändå
att hon i varje fall inte skall uppbära
sjukersättning för dag då hon utfört arbete
av något slag. Det gör att vi inte
tror på möjligheten att finna någon objektiv
gräns mellan vad som skall och
vad som inte skall betraktas som förvärvsarbete
när det gäller uppdrag av
detta slag. Jag har full förståelse för att
det finns sådana uppdrag som icke utgör
hinder vare sig för kvinnan eller
för barnet att det utförs. Men hur skall
man kunna precisera någon objektiv beskrivning
eller definition på vad det är
för slag? Är det inkomstgränsen som
skall vara avgörande eller är det mängden
av arbete som utförts? Det är många
kvinnor som har uppdrag, exempelvis
som nämndemän, förenat med ett arvode
på 50 kronor om dagen, eller vad
det nu kan vara — det är olika på olika
håll i landet. Jag tror inte att det i och
för sig skulle utgöra något hinder för

2Första kammarens protokoll 1969. Nr 21

kvinnan att utföra det uppdraget, om
hon kan ordna en tillfredsställande
passning av barnet, men ersättningen
är av den storleksordningen att hon
inte gärna skall uppbära sjukhjälp för
samma dag. Då blir väl följden att det
räknas som en arbetad dag, trots att det
i och för sig inte skulle behöva göra
det, men med hänsyn till bestämmelserna
för utgivande av sjukhjälp utgör det
ett hinder.

Herr talman! Som talesman för utskottet
vill jag säga att majoriteten har
den bestämda uppfattningen att det förslag
som föreligger är tillfredställande
ur de synpunkter som har varit vägledande
för beslutet om en utredning,
och det föreliggande förslaget täcker
vad man där velat ta fram. Vill man
gå längre — om det finns någon resonans
för det — tycker jag att man skall
gå över på den linjen som syftar till att
få fram förslag om vårdbidrag, inte begränsat
till familjer där hustrun har
förvärvsarbete av sådant slag att hon
kan få sjukersättning av tillfredsställande
storlek utan helt naturligt för
mödrar över huvud taget.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Fru HAMRIN-THORELL (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan inte riktigt
förstå att vi skall behöva vara bundna
av vad som sades och vad som hände
för fyra år sedan. Jag tror att tiden
härvidlag har ridit förbi oss för länge
sedan. Det har hänt så pass mycket under
de senare åren, i första hand när
det gäller fördelningen av arbetet och
även barnskötseln inom hemmet men
också i fråga om kraven från kvinnornas
sida att inte behöva vara kringgärdade
av alltför många skyddsföreskrifter,
på vilka de inte har någon
möjlighet att inverka. Därför tycker
jag att vi egentligen inte skall diskutera
vad vi begärde för fyra år sedan och
vad den utredningen har lett till, utan
var vi står i dag.

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Ang. rätten till tilläggssjukpenning i samband med barnsbörd

.lag kan inte inse varför just de 30
dagar, som föreslås av utskottet, skulle
vara den ram inom vilken en kvinna
skall ta ställning till om hon vill fortsätta
sitt förvärvsarbete eller om hon
vill vara hemma och sköta barnen. Ju
mer jag tänker på detta, ju mer finner
jag att det är en orimlighet att man
föreslagit denna gräns.

Jag förstår inte utskottsordförandens
paralleller mellan ett äktenskap, där
båda makarna är förvärvsarbetande —
vilket här är fallet, eftersom hustrun
är försäkrad — och ett äktenskap där
mannen är försäkrad och där hustrun
arbetar i hemmet. Det finns ingen rimlig
anledning att tänka sig att en liemarbetande
kvinna under tiden omedelbart
efter det att hon fått barn skulle
störta ut i förvärvsarbete. Det är naturligast
att hon är hemma och sköter
barnet. Jag kan därför inte inse att det
finns paralleller mellan dessa båda fall
— i det ena är det fråga om tilläggssjukpenning
och i det andra inte. Det
är den skillnad som råder mellan dessa
äktenskap och som vi får grubbla över
ständigt och jämt i andra lagutskottet.
Jag förstår inte varför den hemarbetande
kvinnan nu skall få precis samma
rätt till tilläggssjukpenning, eftersom
dessa båda äktenskap inte är jämförbara
i detta avseende.

Jag vill vidare ta upp frågan om förtroendeuppdrag.
Med den erfarenhet vi
har om hur försäkringskassorna har
handlagt en del av de ärenden, som nu
har kommit till deras kännedom, kan
vi fråga oss om de inte skulle behöva
anvisningar om hur denna nya lag
skall tillämpas. Det finns nämligen
exempel på hur de har nekat vederbörande
att delta i ett stadsfullmäktigesammanträde
eller att inneha en förtroendepost
som vederbörande innehaft
innan hon blev gravid och gett
henne uppmaningen att överklaga hos
riksförsäkringsverket. Vederbörande
gjorde detta, och då svarade riksförsäkringsverket
att det där fanns så
många ärenden att handlägga att svar

kunde lämnas först om två månader —
då var ju de 180 dagarna för länge sedan
förbi och då hade vederbörande
absolut inte något intresse att få reda
på utgången. Det gällde ett fall där försäkringskassan
inte visste hur man
skulle bära sig åt, men det var rätt enkelt,
ty vederbörande hade inte rätt att
arbeta en enda dag.

Det måste väl vara viktigt att det utfärdas
anvisningar så att lagen tillämpas
lika över hela landet och så att inte
den ena försäkringskassan tar en ståndpunkt
och en annan försäkringskassa
en annan ståndpunkt. Av denna anledning
tyckte vi att det var rimligt att
det utfärdades anvisningar, ty det är
nog inte så enkelt att tillämpa en lag
från fall till fall på ett rättvist sätt över
hela landet.

Herr HtiBINETTE (m):

Herr talman! Jag behöver kanske påpeka
för kammarens ledamöter att mitt
namn inte återfinns under reservationerna,
trots att jag varit med om ärendets
behandling. Detta hänger samman
med att jag inte delar reservanternas
uppfattning.

Jag har närmast begärt ordet för att
göra ett litet instämmande i vad herr
Strand anförde. Jag kan ansluta mig
till hans uppfattning om den liberalisering
som nu kommer till stånd på
detta område efter framställning från
andra lagutskottet, och jag tycker att
den är helt rimlig. När det gäller den
med II betecknade reservationen har
jag ifrågasatt vilken sjukpenningklass
som skall tillämpas när mannen skulle
få rätt till ledighet och sköta hemmet.
Är det moderns sjukpenningklass eller
mannens sjukpenningklass som skall
vara gällande? Detta är ju en ekonomisk
fråga, och jag är inte så helt säker
på att reservanterna riktigt tänkt
igenom det hela.

När herr Lidgard tar upp frågan om
tandläkare, läkare och advokater —
och det var egentligen närmast med

Onsdagen den 7 maj 1969

Nr 21

Ang. rätten till tilläggssjukpenning i samband med barnsbörd

anledning därav som jag begärde ordet
•— måste jag säga att han är ute på
nattgammal is. Kvinnan advokaten och
kvinnan tandläkaren har ju ändå varit
havande i nio månader och borde under
den tiden ha kunnat planera sina
uppdrag, så att hon inte omedelbart
efter nedkomsten är tvungen att ta itu
med och då slutföra saker som hon
sysslat med.

Jag tycker att reservanternas förslag
är mycket dåligt genomtänkt. Kalla mig
gärna för gammal och dammig perukstock!
Jag tror att den avdamning som
herr Lidgard föreslår kommer att göra
mig ganska hårlös.

Herr LIDGARD (in) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade på förhand
lovat herr Hiibinette att kalla honom
för en beskäftig perukstock, om han
vågade sig på att gå upp och försvara
utskottsutlåtandet i det här ärendet.
Nu har han accepterat att han är en
sådan, så egentligen behöver jag inte
säga mer.

Emellertid borde jag väl ändå framhålla,
när herr Hiibinette dessutom anknöt
till herr Strands anförande, att
jag inte riktigt kan följa med den argumentering
som förekom där. Herr
Strand sade att när den allmänna försäkringen
infördes var vi så angelägna
om att se till att modern tog hand om
sitt barn under de sex månader som
det är fråga om. Nu liberaliseras bestämmelserna
så att modern efter några
månader kan under en månad pröva
om hon orkar med förvärvsarbete eller
inte. Gör hon det inte, får hon gå tillbaka
till hemarbetet, annars kan hon
fortsätta i yrket. Men vart tog idén om
vårdnaden vägen, om nu den var så
att säga utslagsgivande för den tidigare
uppläggningen?

Jag tror att det är viktigt att försöka
göra skillnad mellan skyddsintressena
och vårdnadsintressena i det här sammanhanget.
Jag för min del kommer
då fram till att vårdnaden i många fall

kan fullgöras av fadern på ett mycket
tillfredsställande sätt. Jag ser på herr
Hiibinettes leende att han sitter och
tänker på att pappan inte kan amma
barnet. Det kan han naturligtvis inte
— vi vet att det är ett biologiskt faktum
— men det vittnar om en mycket
liten erfarenhet av spädbarnsvård, om
herr Hiibinette inte tror att den saken
kan ordnas på ett för barnet tillfredsställande
sätt.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Den här debatten har
kommit att gälla något helt annat än
det förslag som andra lagutskottet presenterat
på grundval av en kunglig proposition.
Jämlikhet mellan män och
kvinnor i fråga om den allmänna försäkringen
har varit det genomgående
temat, och motionärer och reservanter
har envist, entydigt och samstämmigt
ställt krav på att man borde gå längre.
De har velat ta steget fullt ut, eller hur
det nu har argumenterats. Många har
helt glömt bort att i regel samma motionärer
tidigare har begärt att frågan
om jämlikhet mellan kvinnor och män
inom socialförsäkringen skulle utredas,
ett förslag som riksdagen också har bifallit.
Motionerna samlade röster från
de flesta partierna, och det utredningsarbete
som pågår är fördelat mellan
pensionsförsäkringskommittén, som
handlägger pensionsfrågorna, och familjepolitiska
kommittén, som fått
hand om sjukförsäkringsfrågorna.

Emellertid ansåg andra lagutskottet
för några år sedan att problemet om
avbrott i ledighet efter barnafödande
borde lösas. I några fall — jag vill inte
säga att det har varit många — har
hittillsvarande bestämmelser givit rätt
uppseendeväckande och negativa resultat,
där modern för någon dags kanske
ur samhällets synpunkt mycket nödvändigt
arbete har gått miste om moderskapsförsäkringen
under återstoden
av de 180 dagarna. Utskottet intog då
den ståndpunkten att man skulle begä -

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Ang. rätten till tilläggssjukpenning i samband med barnsbörd

ra en ändring av bestämmelserna som
möjliggjorde en kortare tids arbete —
några dagar eller några veckor •—- under
180-dagarsperioden. Det är det förslaget
som nu föreligger. I avvaktan på
vad familjepolitiska kommittén och
pensionsförsäkringskommittén kan
komma fram till när det gäller det stora
vittomfattande problemet har man
inte gått längre.

Därför är det rätt meningslöst att
föra denna diskussion nu. Jag säger
detta som en av dem som varit med
om att lägga fram förslaget. Jag är förvånad,
inte över debatten, därför att
den kommer vi att få vid det tillfälle
då det är dags att lägga fram det samlade
förslaget om hur försäkringen
eventuellt skall ändras, utan över att
det nu ändock har framkommit reservationer
då ju kommittén, som var politiskt
och parlamentariskt sammansatt,
enhälligt har stannat inför det förslag
som regeringen här lagt fram och utskottet
tillstyrkt. Man måste ha bortsett
från sammanhanget, nämligen att detta
är en detalj i ett stort arbete som ännu
inte är presenterat.

Utskottets förslag är det framsteg i
lagstiftningen som riksdagen själv begärt.
Vad riksdagen i övrigt har begärt
på detta område är under utredning.
Det bör man ha i minnet när man tar
ställning till förslaget.

Jag ber att få instämma i yrkandet
om bifall till utskottets hemställan i
andra lagutskottets utlåtande nr 40.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Efter herr Larssons anförande
har jag inte så värst mycket
att tillägga. Jag vill emellertid till herr
Lidgard säga att det inte var angelägenheten
av att modern stannar hemma
som på sin tid låg bakom förslaget
om denna sjukpenning. Det var önskemålet
att bereda modern möjlighet att
stanna hemma hos barnet som föranledde
ersättningen från sjukförsäkring -

en. Den strider egentligen i och för sig
mot sjukförsäkringens idé, därför att
sjukförsäkringen skall skydda sjuka
människor. Kvinnan är inte sjuk sedan
hon genomgått en förlossning — annat
än kanske den första tiden. I arbetarskyddslagen
föreskrivs att en nybliven
moder inte får utföra tungt arbete under
de närmaste sex veckorna efter en
förlossning. Arbetsgivaren skall — om
hon nu återgått i arbete — undvika att
ålägga henne sådant arbete.

Bestämmelsen har uteslutande tillkommit
för att bereda kvinnan möjlighet
att stanna hemma hos barnet under
sex månader, om hon själv vill det.
Konsekvensen av att hon återgår i arbete
är att hon mister ersättningen under
den kvarstående tiden. Hon kan
mycket väl stanna hemma under tre
månader och lyfta sin ersättning. Hon
har alltså en valfrihet som är ganska
långtgående. Hon kan stanna hemma i
fyra månader eller hela tiden, hon väljer
själv.

Jag har inte vänt mig mot att man i
diskussionen om vårdnaden av barnen
också kopplar in fadern, men det bör
inte ske i detta sammanhang. Det skulle
vara ännu mer främmande för sjukförsäkringen
om man skulle betala ersättning
också till fadern om man i
hemmet ansåg det vara bättre att han
stannade hemma i istället för modern.
Det kan vara en rent ekonomisk fråga
för föräldrarna. Om kvinnan har den
bästa och högst avlönade anställningen
skulle det kanske kunna vara fördelaktigt
att mannen stannade hemma,
eftersom han har den lägre inkomsten.
När man i detta sammanhang talar om
jämlikhet bör man inte försöka driva
det enbart till en jämlikhet mellan man
och kvinna i detta avseende. Jag tänker
på alla dem som inte har en sjukförsäkring
av detta slag och som därför
inte får någon ersättning, oavsett
vem som måste stanna hemma, på grund
av att kvinnan inte har något förvärvsarbete.
Men låt oss tänka på det fallet
att en ung moder, som inte har börjat

Onsdagen den 7 maj 1969

Nr 21

Ang. rätten till tilläggssjukpenning i samband med barnsbörd

förvärvsarbeta, blir erbjuden sådant
under de sex månaderna och gärna vill
ta det. Hon tillhör inte den obligatoriska
försäkringen förrän vid den tidpunkt
då hon åtar sig förvärvsarbete och kan
inte få någon ersättning.

Därför tycker jag att det är eu ur
dessa synpunkter mycket underlig bestämmelse,
som här har föreslagits. Den
skulle bara gälla för några få. Man har
inte ordnat med ersättning under de
sex månaderna till samtliga, som genomgår
samma process. Förlossningen har
ägt rum och kvinnan vill arbeta innan
de sex månaderna har gått ut. Hon får
ingen ersättning under den tid då hon
stannar hemma, och det kan ju medverka
till att hon gärna vill ta ett arbete.

Ur dessa synpunkter tycker jag att
man borde försöka komma fram till en
bättre lösning. Men under rådande förhållanden
är det förslag som föreligger
från utskottets sida helt tillfredsställande.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag är något förvånad
över att herr Strand fäster så stort avseende
vid att de hemarbetande kvinnorna
under dessa sex månader icke
kan få någon kompensation eller komma
in i socialförsäkringssystemet. Vi
har i andra lagutskottet år ut och år in
behandlat frågor som är betydligt viktigare
för den här gruppen av kvinnor,
när det gäller både pensionsförmåner
och sjukförsäkringen över huvud taget.
Men då tycker jag mig ha funnit föga
resonans när det gäller den ekonomiska
ersättningen från socialförsäkringssystemet
för denna grupp av kvinnor.

Jag kan inte förstå varför man nu är
så förfärligt ömhjärtad beträffande de
här sex månaderna. Jag måste vidhålla
att det är en konsekvens som vi måste
ta på grund av att de hemarbetande
kvinnorna inte kan komma in i socialförsäkringssystemet
på ett rättvist sätt.
Just under den tiden är inte dessa kvin -

nor så missgynnade i ekonomiskt avseende.

Jag skall inte förlänga debatten ytterligare,
jag vidhåller att det är en egendomlig
inställning från samhällets,
från myndigheternas och från riksdagens
sida när man rutar in trettio dagar
som den tid under vilken kvinnorna
skall ha möjlighet att'' ta ställning till
om de vill ha ett förvärvsarbete eller
inte. Jag har inte funnit några argument
för att inte den tiden skall kunna
utsträckas till att gälla hela ledighetstiden.
Jag är övertygad om att många
även med en sådan ordning skulle komma
att stanna hemma och utnyttja den
fördel som försäkringen ger. Men de
som inte vill stanna hemma skall inte
heller få sina möjligheter begränsade
till bara trettio dagar.

Fröken LUNDBECK (m):

Herr talman! Jag skulle vilja vända
mig mot vad herr Strand sade om att
kvinnan har fått valfrihet genom den
bestämmelse, som ger möjlighet till
trettio dagars avbrott i ledigheten. Detta
är riktigt om man betraktar valfriheten
som ett definitivt ställningstagande.
Som jag ser saken är det dock
här inte fråga om ett definitivt ställningstagande
från kvinnans sida om
hon skall stanna hemma eller gå ut i
förvärvsarbete. Här är det fråga om
möjlighet att kombinera vårdnaden av
barn med tillfälliga arbetsuppdrag. Här
står man inför situationen att kunna
räkna de trettio dagarna, men den trettioförsta
dagen raserar möjligheterna
i fortsättningen, och det är detta man
bör undvika.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande förevarande utlåtande
komme att framställas först särskilt
angående förslaget till lag om ändring
i lagen om allmän försäkring, därefter
särskilt i fråga om skrivelse till
Kungl. Maj :t om tilläggssjukpenning i

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Ang. ratten till tillaggssjukpenning i samband med barnsbörd

visst fall, vidare särskilt avseende punkten
C samt slutligen särskilt rörande utskottets
hemställan i övrigt.

I vad gällde förslaget till lag om ändring
i lagen om allmän försäkring, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att kammaren skulle antaga
lagförslaget med den ändring, som
innefattades i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
I betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan i denna
del vara med övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 40,
såvitt avser förslaget till lag om ändring
i lagen om allmän försäkring, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages lagförslaget med
den ändring, som innefattas i den av
fru Hamrin-Thorell m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med I betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —94;

Nej—37.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande skrivelse till Kungl.
Maj :t om tillaggssjukpenning vid barnsbörd
då fadern vårdade barnet, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan härutinnan,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av fru
Hamrin-Thorell m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med II betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i förevarande del vara med övervägande
ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 40,
såvitt avser skrivelse till Kungl. Maj:t
om tilläggssjukpenning vid barnsbörd
då fadern vårdar barnet, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med II
betecknade reservationen.

Sedan voteringspropositionen ånyo
upplästs, verkställdes till en början omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —95;

Nej — 33.

Onsdagen den 7 maj 1969

Nr 21

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande punkten G förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
III betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 40
punkten C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med III
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —87;

Nej — 39.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därefter
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
utlåtande.

Ang. reglerna för godkännande av
fosterhem

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 44, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i barnavårdslagen den 29
april 1960 (nr 97), jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 21 mars 1969 dagtecknad
proposition, nr 62, vilken hänvisats till
lagutskott och behandlats av andra lagutskottet,
hade Kungl. Maj :t, under åberopande
av propositionen bilagda utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden
och lagrådets protokoll, föreslagit
riksdagen att antaga ett vid propositionen
fogat förslag till lag om ändring
i barnavårdslagen den 29 april
1960 (nr 97).

I propositionen hade bland annat föreslagits,
att barnavårdslagen skulle
ändras så att barnavårdsnämnderna
finge befogenhet att meddela förhandsbesked
om ett enskilt hems allmänna
lämplighet som fosterhem. Den som genom
förhandsbesked finge sitt hem förklarat
olämpligt som fosterhem skulle
kunna överklaga beslutet i högre instans.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat de i anledning av
densamma väckta likalydande motionerna
I: 1003, av herr Brundin, samt
II: 1153, av herrar Åkerlind och Werner.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen med avslag på
motionerna 1:1003 och II: 1153 måtte
bifalla propositionen nr 62.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Jag har inte något yrkande
utöver vad utskottet skriver i
denna fråga. Med tillfredsställelse hälsar
jag att man i lag reglerar det i
praktiken ofta förekommande förhållandet
att barnavårdsnämnden ger förhandsgodkännande
av enskilt hems all -

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Ang. reglerna för godkännande av fosterhem

männa lämplighet som fosterhem. Jag
hälsar också med tillfredsställelse möjligheten
att överklaga barnavårdsnämnds
beslut att underkänna ett hems
allmänna lämplighet i detta avseende.
Men i anslutning härtill skulle jag vilja
göra några reflexioner. De är inte heller
betingade av de motionsyrkanden
som har förekommit i detta ärende
men som utskottet inte har velat bifalla.

Det är en ytterligt grannlaga uppgift
att bedöma huruvida en person eller
ett hem lämpar sig att ta hand om ett
adopterat barn. Givetvis bör man i
första hand ta hänsyn till barnets intressen,
och detta gäller utländska barn
lika väl som svenska. Men man måste
också ta en viss hänsyn till dem som
önskar få hand om barnen. Deras önskan
är ofta ett uttryck för en varm
känsla och en vilja att hjälpa.

Madeleine Rats har i sin bok om Indien,
»Jag.. . de», skildrat de förhållanden
under vilka många små barn lever
där. Själv har hon fått tillstånd att
ta hand om ett indiskt hittebarn. Hon
berättar om hur man här i landet bedömt
två adoptionsfall. Det ena fallet
gällde en kvinna som var 53 år och på
grund av denna sin ålder ansågs olämplig
att ta hand om två barn, medan
hennes hem i övrigt var alldeles utan
anmärkning. Det andra avsåg en familj
där modern, som hade sockersjuka
och genom en abort i ett sent skede
av sitt liv hade betagits möjligheten att
få något eget barn, på grund av denna
sjukdom inte fick tillstånd att ta ett
adoptivbarn.

Madeleine Rats menade att när man
sett den miljö och den situation vari
dessa barn i ett u-land levt borde man
i princip ha en mera välvillig inställning.
Jag vet mycket väl att bedömningarna
kan vara svåra och jag känner
inte alls till alla moment som varit
avgörande i dessa båda fall. Jag anför
dem bara som exempel utan att påstå
att det skett någon direkt felbedömning
i dessa båda fall.

Men en sak är jag övertygad om. Det
är att de tjänstemän som handlägger
dessa frågor måste utföra sina undersökningar
och sitt utredningsarbete
med grannlagenhet och takt. Ofta är
barnavårdsnämndens beslut beroende
på den föredragande och utredande
tjänstemannens yttrande. Jag har tyvärr
haft tillfälle att få kontakt med
fall där man tydligen helt och hållet
saknat just denna takt och denna hänsyn
till den som begärt att få ta hand
om ett adoptivbarn. Även för den som
av olika skäl önskat få ett barn att vårda
och som på denna väg tror sig på ett
konkret om också mycket begränsat sätt
bidra till att lindra nöden för någon i
ett u-land kan det gälla en i hög grad
personlig fråga av mycket djupt gripande
natur. Frågan bör som sådan behandlas
med all tänkbar takt och omtanke.
En handläggning och undersökning
som ter sig högdragen, översittarartad
och förlöjligande kan kännas i
hög grad sårande för vederbörande. Sådant
torde sannolikt sällan förekomma,
men att det har förekommit synes mig
klart.

Jag skulle bara vilja understryka
nödvändigheten av att alla sådana här
ärenden behandlas med takt och med
hänsyn.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 45, i anledning av Rungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 21 maj
1954 (nr 269) om skyldighet för arbetsgivare
att lämna uppgift rörande arbetsanställning; nr

46, i anledning av motioner om
rätt för utländsk medborgare till undantagande
från den allmänna försäkringen;
och

Onsdagen den 7 maj 1969

Nr 21

Om upphävande av viss inskränkning i rätten till inmutning i Norrbottens län

nr 48, i anledning av motioner angående
tidpunkten för inplacering i ny
sjukpenningklass.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om upphävande av viss inskränkning
i rätten till inmutning i Norrbottens
län

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 31, i anledning av motioner
om upphävande av viss inskränkning
i rätten till inmutning i Norrbottens
län.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 807 i
första kammaren av herr Strandberg
in. fl. samt nr 925 i andra kammaren
av herr Petersson i Gäddvik och herr
Enarsson.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade yrkats, att riksdagen skulle besluta,
att lagen om inskränkning i rätten
till inmutning i Norrbottens län,
SFS 1963 nr 599, skulle upphävas från
och med den 1 juli 1969.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:807 och 11:925
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herr Ohlsson, Ebbe, (m)
och herr liedin (m).

Herr OHLSSON, EBBE, (m):

Herr talman! Vid det aktuella utskottsutlåtandet
har jag tillsammans
med herr Hedin avgett ett särskilt yttrande
med anledning av motionerna
I: 807 och II: 925.

När 1963 års riksdag antog lagen om
inskränkning i rätten till inmutning
inom Norrbottens län fanns en reservation
från samtliga borgerliga partier
fogad till tredje lagutskottets utlåtande.

Reservanterna hävdade då den meningen
att lagstiftningen minskade enskilda
företags möjligheter till prospekteringsverksamhet
i Norrbotten och i
stället medverkade till införande av
ett koncessionsliknande system, vilket
— oavsett möjligheten till dispens —
var en åtgärd som otvivelaktigt mera
skadade än gagnade utvecklingen i detta
beträffande mineralier och gruvdrift
så betydelsefulla län. Huvudargumentet
vid lagens tillkomst var den påstådda
splittringen av gruvrätterna inom länet.
Detta påstående tillbakavisades inte
bara av näringslivets företrädare
utan även av åtskilliga statliga remissorgan,
bland vilka återfanns både kommerskollegium,
bergmästarämbetet och
SGU, Sveriges geologiska undersökning.

I Norrbottens län råder i dag en besvärande
arbetslöshet. Detta problem
måste på ett eller annat sätt lösas, och
det torde knappast finnas mer än en
enda mening om att både staten och
enskilda måste åstadkomma möjligheter
för expansiv verksamhet om inte
förhållandena i länet ytterligare skall
förvärras.

Orsaken till att vi reservanter nu begränsat
oss till att avge enbart ett särskilt
yttrande och alltså avstått från
ett yrkande till förmån för motionen
är -— vilket också framgår av utskottsutlåtandet
— att 1963 års gruvrättsutredning,
som har uppdrag att göra en
allmän översyn av gruvlagstiftningen,
kommer att avge sitt betänkande under
första halvåret i år. Under sådana förhållanden
anser vi att vi bör avvakta
resultatet av denna utredning.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Vi får tillfälle att på
fredag och även några dagar senare
diskutera arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiken,
och därför skall jag
på den punkten i princip avstå från att
säga något.

Vad vi i januari månad ville med
den motion som nu behandlas var att

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Om upphävande av viss inskränkning i rätten till inmutning i Norrbottens län

påvisa ytterligare en möjlighet att bryta
den kolossalt negativa utvecklingen
just uppe i Norrbotten då det gäller
sysselsättningsläget. Vi ansåg att varje
tänkbar ny åtgärd borde prövas i syfte
att åstadkomma fler sysselsättningsmöjligheter
och härigenom bidra till
en allmän ekonomisk expansion i länet.
Självfallet tänkte vi i det sammanhanget
just på verksamheten inom
bergsbruket.

Vi anser alltjämt att ett upphävande
av inmutningsförbudet för enskilda
skulle medföra att de resurser som
finns tillgängliga inom den privata sektorn
kunde styras till Norrbottens län.
Vi skulle också få en positiv stimulans
för länet utan att behöva ta statliga
medel i anspråk.

Under den allmänna motionstiden i
januari i år hade vi också tillfälle att
delta i Bolidenbolagets uppvaktning
här i riksdagshuset. Vi fick fullt klart
för oss med vilket allvar detta företag
såg på sin verksamhet i dag. Det är
naturligt att bergshanteringen måste
bygga på mycket långsiktig planering,
och till grund för den planeringen ligger
att snarast söka få kännedom om
tillgängliga förekomster av olika mineral.

Bolidenbolaget har också framhållit
för oss att dess prospekteringsresurser
successivt har utvecklats både kvantitativt
och kvalitativt. De utgör en för
landet betydelsefull tillgång som också
har rönt internationell uppmärksamhet
och väl kan mäta sig med utländska
gruvföretags malmletningsresurser. Inom
prospekteringen sysselsättes för
närvarande cirka 150 personer, och
man lägger ned ungefär 5 miljoner kronor
per år på detta arbete. I den siffran
har man ändå inte räknat in prospektering
genom gruvarbeten under
jord.

Bolaget framhöll i en skrivelse till
bankoutskottet så sent som i höstas:
»Det bör understrykas, att vidmakthållandet
och vidareutvecklingen av denna
organisation förutsätter att hand -

lingsmöjligheterna inom Sverige icke
begränsas eller försvåras. Härvid har
emellertid, som en konsekvens av bland
annat lagen om inmutningsförbud, bolagets
aktivitet inom övre Norrland
måst begränsas.»

Det är ganska ledsamt att behöva
konstatera att ett företag genom denna
lagföreskrift tvingas begränsa sin aktivitet
just i den landsända där vi alla
i andra sammanhang talar så mycket
om att man bör sätta in de resurser
man har möjlighet till.

När nu läget i dag — som herr Olsson
nyss berörde — är det att gruvrättsutredningen
tydligen snart kommer
med ett betänkande skall jag avstå
från att direkt yrka bifall till föreliggande
motion. Men samtidigt som vi
upplever hur industriministern, statsrådet
Wickman, tar kontakter med Industriförbundet
för att söka få till stånd
möjligheter för enskilt näringsliv att
sätta i gång någon form av verksamhet
som ger sysselsättning inte minst uppe
i Norrland, arbetar således denna utredning,
och dess resultat bör — såvitt
jag förstår av utskottsutlåtandet — vara
klart när som helst. Jag vill då verkligen
uttala den bestämda förhoppningen
att gruvrättsutredningen nogsamt
beaktar de aspekter som särskilt
ur lokaliseringssynpunkt kan läggas på
frågor som rör gruvlagstiftningen. Samtidigt
vill jag uttala den bestämda förhoppningen
att Kungl. Maj:t så snart
som utredningens förslag föreligger
omedelbart ser till att konkreta förslag
föreläggs riksdagen. Självfallet kan jag
parentetiskt tillägga önskemålet, att
den nuvarande lagstiftningen måtte
hävas.

Låt mig, herr talman, avsluta med
att uttala det bestämda önskemålet att
intill dess utredningens och Kungl.
Maj:ts förslag föreligger, Kungl. Maj:t
i största möjliga utsträckning nyttjar
den dispensgivning som nuvarande
lagstiftning medger.

Jag har, herr talman, icke något yrkande.

Onsdagen den 7 maj 1969

Nr 21

Om upphävande av viss inskränkning i rätten till inmutning i Norrbottens län

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Just denna vecka pågår
i London eu världsomfattande kongress
om gruvindustrins problem. Det är lärorikt
att följa den diskussion som där
förs om världens gruvindustri — lärorikt
ur den synpunkten att det ger ett
perspektiv på vår egen gruvindustri
och dess möjligheter.

Gruvindustrin är den näst största
industrigrenen i världen. I vårt land
är så inte fallet. Gruvindustrin, malmfångsten
och malmförädlingen utgör
emellertid basen för en utomordentligt
omfattande förädlingsindustri inte bara
i världen som helhet utan också i
eminent grad i vårt land, där verkstadsindustrin
har som en ofrånkomlig
förutsättning tillgången på metaller
och andra från mineralier utvunna ämnen.
Gruvindustrin kräver och får på
andra håll i världen fiskalt, alltså skattemässigt,
och från investeringssynpunkt
en annan behandling än vad fallet
är i vårt land. Mineral finns på
långt avlägsna platser på vårt jordklot:
i arktiska regioner, i öknar och på
havsbottnen, men de finns inte tillgängliga
annat än undantagsvis på
platser där människorna i allmänhet
lever. De måste letas fram för att därefter
kunna ge en grund för industri
och utveckling över huvud taget.

Förr i tiden — om vi ser tillbaka
några tiotal år — var det vanligt att
man utvann mineraler på ett djup av
300, 400 å 500 meter under markytan.
Numera måste man gå ned ända till
3 000 å 4 000 meter för att nå ekonomiskt
utvinningsbara mineral. Det tar
för att nämna ett exempel nio månader
att borra ett hål i en hård bergart 2 000
å 3 000 meter ned. Detta betyder att
man måste kunna sätta in stora kapital
och mycken tid för att nå användbara
mineral. Vissa metaller, t. ex. guld och
uran, kan inte uppfattas med blotta
ögat, men de skall ändå letas fram på
djup av denna storleksordning, 2 000

å 3 000 meter. Det är sådana villkor
som gruvindustrin ute i världen arbetar
under.

Ingen skall tro att det är annorlunda
i vårt land. Det är därför vi löper risken
att komma på efterkälken inom
detta för svenskt näringsliv så viktiga
område. Jag har vid tidigare tillfällen
anfört mycket kritiska meningar mot
den statliga gruvpolitiken och jag upprepar
dem. Den statliga gruvpolitiken
tar inte hänsyn till realiteterna. Inte
heller tar den hänsyn till utvecklingen
utanför vårt lands gränser. Svensk
gruvindustri skall konkurrera med
gruvindustri på andra håll i världen.
De villkor som gäller därute blir bestämmande
för våra möjligheter över
huvud taget.

Herr Strandberg har nyss pekat på
att det finns mineraltillgångar i Norrbotten.
Åtminstone tror vi det. Vi vet
att det finns vissa mineral — huruvida
det kan finnas andra mineral än järnmalm
och vissa sulfitmalmer vet vi
inte. Men under alla förhållanden vet
vi, att det företag som har förutsättningar
att utvinna någonting ur Norrbottens
jord, Bolidenbolaget, tror på
och menar att det är i stånd att få fram
något värdefullt ur den landsändan.

Det är i den situationen som inmutningsförbudet
ter sig så abderitiskt.
Det är —- som här sades — motiverat
med att man önskade göra en malminventering.
Man ville prioritera staten
att göra inmutningarna i Norrbotten.
Man vill också ta upp frågan om koncessioner,
alltså ett nytt system för att
ordna det rättsliga förhållandet och
kunna exploatera naturtillgångarna. Vi
kan i dag konstatera att vi har koncessionssystem
när det gäller följande mineral:
stenkol, olja, gas, alunskiffer och
uran. Men vi kan samtidigt konstatera
att på de områdena har vi ingen industri,
i varje fall ingen värd att tala om.
I den mån vi kan tänkas få ut någonting
inom dessa områden i norra Sve -

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Om åtgärder för att åstadkomma mera trafiksäkra bilar

rige så är det i första hand på sulfitmalmens
område. Det har vi i alla fall
bevis på.

Dess bättre har man i fjällkedjan
hittat en förekomst i Stekenjokk. Den
som har utfört undersökningsarbetet
och därmed bidragit till att få fram
bevis för dessa förekomster är just Bolidenbolaget,
som på entreprenad har
utfört arbetet. Det har ju garanterat att
arbetet gjorts på ett sakkunnigt och
riktigt sätt.

Statsrådet Wickman har antytt att
LKAB skulle kopplas in på denna fråga
i fortsättningen. Enligt min mening är
det olämpligt. LKAB är ett företag som
inte lämpar sig för att hoppa in på
detta nya område. Det har sysslat med
järnmalm. I detta företag tycks man
tro att man är expert på förutom olja
också sulfitmalmer, men de resultat
som LKAB självt presterat inom sitt
område är inte av det slaget att de ger
en anvisning om att just LKAB skulle
vara särskilt lämpat att verka på detta
område. Enligt min mening är LKAB
olämpligt för denna sak. Det skulle
vara bättre — jag vill säga detta redan
på förhand eftersom statsrådet Wickman
har annonserat att en proposition
skall skrivas angående utnyttjandet av
Stekenjokk — att på allvar överväga
en överenskommelse med Boliden på
detta område, så att man får en sakkunnig
behandling av Stekenjokk.

Det som sägs i motionerna är utomordentligt
viktigt. Motionärerna önskar
att inmutningsförbudet skall hävas från
den 1 juli i år. Utskottet säger till detta
att det skall vara mycket starka skäl
för att man skulle häva inmutningsförbudet
i förtid. Enligt mitt förmenande
borde man aldrig ha infört inmutningsförbudet.
Men nu har å andra sidan —
vilket ju herr Ebbe Ohlsson redan anfört
— gruvrättskommittén lovat att
före den 1 juli 1969 — den dag som
motionärerna hade önskat att inmutningsförbudet
skulle upphävas — framlägga
sitt betänkande. Eftersom det är
så kort tid tills detta förslag kommer,

anser jag liksom herr Ohlsson att vi
bör kunna vänta den tiden.

Jag avstår därför från att yrka bifall
till motionerna, vilket jag eljest inte
skulle tveka att göra, eftersom jag har
den mycket bestämda meningen att
svensk gruvpolitik är i bakvatten.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 36, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag til! lag om rätt för innehavare
av järnväg att påkalla ägoutbyte, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets
memorial nr 19, angående
uppskov med behandlingen av vissa
till jordbruksutskottet hänvisade ärenden,
bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Om åtgärder för att åstadkomma mera
trafiksäkra bilar

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 38, i anledning
av motioner om åtgärder för att åstadkomma
mera trafiksäkra bilar.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
303, av herr Sveningsson in. fl., och II:
333, av herr Persson i Heden m. fl.,
hade yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle anhålla om en
utredning angående förutsättningarna
för åvägabringande av en sådan kontroll
på sektorn bilhandel och bilreparationer,
att kvarstående ur trafiksäkerhets-
och konsumentsynpunkt allvarliga
missförhållanden i möjligaste mån undanröjdes.

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969
Om åtgärder för att åstadkomma

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna 1:303
och 11:333 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Blomquist (m) och Ingvar Andersson
(in) samt herr Nilsson i Bästekille (m),
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! Även i år har jag tillsammans
med ett antal ledamöter i
båda kamrarna i en motion tagit upp
frågan om bilhandeln och bilreparationerna.
Behandlingen av denna motion
är redovisad i allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 38. Men även om
motionen i år blev fyrpartimotion, har
den inte fått någon välvillig behandling
av utskottet. Däremot finns det många
bland allmänheten som anser att det
bör vara en bättre kontroll över bilhandeln
och bilverkstäderna, och den uppfattningen
återspeglas i de remissvar
som redovisats i utlåtandet.

Som vi har sagt i vår motion, är det
svårt att acceptera att samhället på denna
punkt ställer sig avvisande. Den enskilde
medborgaren får vidkännas förluster.
En bil som sålts av en ansvarslös
och samvetslös försäljare kan liksom
en dåligt utförd bilreparation lätt
vara eller utvecklas till en betydande
risk ur trafiksäkerhetssynpunkt. Men
utskottet anser, vad jag kan förstå, att
den enskilde personen bör ta förlusten
och att samhället bör ta riskerna ur
trafiksäkerhetssynpunkt. Det gäller här
inte bara trafiksäkerheten, utan det
gäller även att hålla borta skumma och
ansvarslösa individer från bilmarknaden.
Ingen kan begära att den enskilde
bilköparen skall vara sakkunnig när det
gäller värdet på en begagnad bil, ty
bilen är ett så svårbedömt instrument
att den riktigt inbjuder mindre ansvarskännande
försäljare till skumraskaffärer.

Visst är de allra flesta företagen i

mera trafiksäkra bilar
bilbranschen hedervärda, rejäla och bra
företag, men det finns även motsatsen
— avarter som inte har något existensberättigande,
utan som enligt min mening
antingen måste tillämpa andra
principer vid sina affärer eller också
försvinna. Här kan framhållas, att de
hörda remissinstanserna har en genomgående
positiv inställning till förslaget
om utredning, men utskottet avstyrker
ändå med litet fromma önskningar.

Ingen remissinstans har sagt — och
jag tror inte heller att någon här kommer
att påstå det — att allting är så bra
och välordnat att det inte behövs en
annan och bättre ordning när det gäller
försäljning av begagnade bilar och
vissa bilverkstäders arbeten. Jag vill
nog ifrågasätta, om inte utskottet medvetet
eller omedvetet har missförstått
en del av remissyttrandena. Kommerskollegium
uttalar, sedan man har hört
handelskamrarna i Stockholm, Göteborg
och Skåne, att vad som upptas i
motionerna är sådant som ligger inom
trafiksäkerhetsverkets arbetsområde.
Hit hör bl. a., säger kommerskollegium,
den tekniska kontroll som sker från
trafiksäkerhetssynpunkt av bilar och
bilreparationer. Kollegiet har tydligen
mycket stora förhoppningar om vad
trafiksäkerhetsverket kan och skall uträtta
för den enskilde bilisten och samhället.
Nog måste det betecknas som ett
önsketänkande och en verklighetsfrämmande
förhoppning, när kommerskollegium
väntar sig att trafiksäkerhetsverket
skall klara av de uppgifter som
åsyftas i motionerna.

Jag har inte någon anledning att vara
kritisk mot trafiksäkerhetsverket och
dess arbete utan tvärtom, men även om
verket i år får ett väsentligt höjt anslag
så kommer det med sannolikhet inte
att finna en lösning på de frågor som
vi här har aktualiserat. Nog borde kommerskollegium
ha uppmärksammat att
trafiksäkerhetsverket redan förra året
tillstyrkte förslaget om utredning av
hur kontrollen över bilhandeln och bilreparationerna
skall organiseras. För -

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Om åtgärder för att åstadkomma mera trafiksäkra bilar

modligen har kommerskollegium inte
känt till detta förhållande, och nu blev
dess yttrande, anser jag, ett slag i tomma
luften och inte mer.

Med all respekt för statliga ämbetsverk
och kontrollorgan anser jag — mot
bakgrunden av det stora antal bilar vi
har och det stora antal affärer som görs
med begagnade bilar, minst 400 000
varje år — att det är en alltför stor
uppgift för ett statligt verk att svara för
den kontroll som här är så angelägen.
Kontrollen måste bygga på den grunden
att alla som arbetar inom vad som
kallas motorbranschen känner ansvar
inför sin uppgift. Utan att vara lika
optimistisk om framtidsutsikterna som
kommerskollegium anser jag att möjlighet
finns att med lagens hjälp skapa en
sådan ansvarskänsla.

Några ord också om vad handelskamrarna
i Stockholm, Göteborg och
Skåne har sagt. Deras yttranden går i
samma riktning. Handelskammaren i
Skåne har en mycket välvillig inställning
till motionerna, och när handelskammaren
i Göteborg framhåller att
man inte kan fordra någon auktorisation
av den som utför enklare bilreparationer
så är detta en uppfattning som
jag finner vara riktig. Många småsaker
kan klaras på t. ex. en bensinstation —
byte av lampa, reparation av vindrutetorkare
osv. — och sådant ligger utanför
vad jag här åsyftar. Bilägaren skall
också helt naturligt själv ha full rätt
att reparera sin egen bil.

Handelskamrarna redovisar att det
vidtagits en del åtgärder under senare
år för att motverka försäljning av från
trafiksäkerhetssynpunkt undermåliga
bilar och felaktigt utförda reparationer.
Här erinras om den obligatoriska kontrollbesiktningen
och rätten till inspektion
av begagnade fordon som utbjudes
till försäljning, men det talas inte om
hur många bilar som kontrolleras hos
försäljarna eller huruvida kontrollen
verkligen sker hos dem som behöver
kontrolleras.

Hos bilförsäljare av den typen att de

inte ens har en egen uppställningsplats
för bilarna utan använder de allmänna
parkeringsplatserna är kontrollen
kanske inte så lätt att utöva. Det
talas inte heller om vad som uträttas
för att den enskilde bilköparen inte
skall bli lurad när han köper en begagnad
bil. När det gäller skojarbetonade
bilförsäljare är både polisen och bilprovningen
nära nog vanmäktiga. Underligt
nog ställer även dessa handelskammare
stora förhoppningar till trafiksäkerhetsverket,
och Stockholms
handelskammare pekar på att vi har fått
den allmänna rekiamationsnämnden,
som har till uppgift att handlägga klagomål
från allmänheten om bland annat
dåliga bilaffärer. Man kan förlåta
handelskammaren i Stockholm, därför
att den inte hade kännedom om att
rekiamationsnämnden också i år har
tillstyrkt utredning enligt motionsförslaget.

Rekiamationsnämnden har haft tillfälle
att under sitt första verksamhetsår
»lukta» litet på bilaffärerna och bilreparationerna
och har efter detta år
uppfattningen att det är svårt att komma
till rätta med den nuvarande ordningen.
Man erkänner att här finns
avarter som inte borde förekomma. Av
den orsaken tillstyrker rekiamationsnämnden
helhjärtat utredning i motionens
syfte.

När nu såväl kommerskollegium som
de hörda handelskamrarna inte är tveksamma
om behovet av en bättre organiserad
tillsyn över bilförsäljningen
och bilreparationerna och när dessa
instanser, som man hoppas skall kunna
svara för tillsynen och kontrollen, tillstyrker
utredning, kan jag inte dela utskottets
uppfattning att dessa yttranden
avstyrker vårt utredningsförslag. Jag
måste tolka dessa uttalanden som ett
stöd och ett bifall till syftemålet med
vår motion.

Även statens pris- och kartellnämnd
har avgivit ett intressant yttrande.
Också den hoppas att vad som skall
uträttas kan skötas av AB Svensk bil -

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969
Om åtgärder för att åstadkomma

provning, reklamationsnämnden och
trafiksäkerhetsverket. Även det yttrandet
hänger i tomma luften, då två av
dessa instanser — som är verkligt sakkunniga
på området — redan har tillstyrkt
utredning och den tredje, AB
Svensk bilprovning, inte har haft tillfälle
att avge något yttrande.

Pris- och kartellnämnden vill inte
ha en ordning som skulle medföra inskränkningar
i näringsfriheten. Det
finns så många bilmärken, och det måste
finnas ett så stort antal bilverkstäder
att någon risk för en konkurrenshämmande
monopolbildning enligt min
uppfattning inte föreligger.

I den mån avarterna skyddas inom
bilbranschen uppstår ekonomiska konsekvenser.
En begagnad bil med många
fel och brister, som köparen alltför
sent upptäcker, blir alltid för dyr och
en dåligt utförd reparation blir också
alltid för dyr.

Statens pris- och kartellnämnd slutar
med att tillstyrka en förutsättningslös
utredning, och det finns inget att erinra
mot detta förslag. Låt gärna utredningen
vara förutsättningslös, bara
målsättningen i vårt förslag blir uppnådd.

Utöver de remissinstanser som redan
berörts har även statens konsumentråd
och, som jag redan har sagt, reklamationsnämnden,
trafiksäkerhetsverket
och Motorbranschens riksförbund helt
och fullt tillstyrkt utredning.

Jag kommer, herr talman, fram till
att det bland remissinstanserna inte
råder något motstånd mot den målsättning
som vi motionärer har. Utskottet
har ett mycket svagt underlag för sitt
avslagsyrkande efter alla välvilliga yttranden
från remissinstanserna. Motståndet
i den här frågan finns hos allmänna
beredningsutskottet, något som
jag anser beklagligt. Det är ur min synpunkt
att beklaga att inte enskilda medborgare
skall få det stöd de behöver,
så att de inte utsätts för ekonomiska
äventyr, och att det inte finns ett in -

mera trafiksäkra bilar
tresse att slå vakt om en bättre trafiksäkerhet.

Jag har för någon vecka sedan sagt
att jag har som princip att inte yrka
bifall till eu enhälligt avstyrkt motion,
men i detta fall tycker jag att det föreligger
sådana förhållanden att jag inte
kan underlåta att göra det. Jag yrkar,
herr talman, bifall till motion 1:303.

Herr HEDLUND (s):

Herr talman! Nej, herr Sveningsson,
allmänna beredningsutskottet är inte
motståndare till de tankegångar som
framförs i den motion vi behandlar här
i dag. Frågan var uppe vid 1968 års
riksdag, och de yrkanden som då framställdes
i motionen — de var av ungefär
samma innebörd som de yrkanden
som i dag föreligger — avvisades av
riksdagen. Med hänsyn till det ställningstagande
som riksdagen då gjorde
var det uteslutet att allmänna beredningsutskottet
i år skulle inta någon
annan ståndpunkt.

Det är mycket vittgående krav som
förs fram i motionen, nämligen krav
på auktorisation av bilhandeln och bilreparationerna.
Remissvaren kan ju läsas
på många olika sätt. När Motorbranschens
riksförbund har tillstyrkt
en utredning kan man ana sig till att
bakom detta tillstyrkande ligger tanken
att man skulle få en viss monopolställning
och en skyddad ställning i näringslivet.
Vi har ju näringsfrihet här
i landet, och jag tror inte att Sveriges
riksdag i dag är beredd att göra så
vittomfattande ingrepp i näringsfriheten
som motionskravet skulle innebära.

I trafiksäkerhetsverkets yttrande kan
man finna en viss förståelse för motionärernas
synpunkter, men bakgrunden
är ju den att trafiksäkerhetsverket i
olika sammanhang har framfört önskemål
om ökade resurser för sin verksamhet.
Så länge riksdagen inte helt
har kunnat tillgodose trafiksäkerhetsverkets
önskemål är det kanske natur -

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Om åtgärder för att åstadkomma mera trafiksäkra bilar

ligt att man från verkets sida bäddar
för ökade anslag genom att peka på de
brister som råder på detta område.

Herr Sveningsson läste upp yttrandena
från de olika handelskamrarna
på ett sådant sätt att jag nästan hajade
till och trodde att han menade att samtliga
dessa organ också hade tillstyrkt
en utredning. Så är ju ingalunda fallet.
Såväl Stockholms handelskammare som
handelskammaren i Göteborg och Skånes
handelskammare avvisar utredningskravet.

Allmänna beredningsutskottet anser
nog ändå att trafiksäkerhetsverket är
det organ som bäst bör kunna följa
dessa frågor. Dessutom pågår ett utredningsarbete
genom konsumentutredningen.
Sedan riksdagen behandlade
detta ärende i fjol har den år 1967 tillkallade
konsumentutredningen fått tillläggsdirektiv
i september 1968 av innebörd
att utredningen skall framlägga
förslag om en bättre information till
allmänheten, således en vidgad konsumentupplysningsverksamhet.

Om man studerar trafiksäkerhetsverkets
arbetsprogram för tiden den 1 januari
1969—30 juni 1970 finner man
att verket punkt för punkt har tagit
upp många av de frågor som berörs
i motionen. Jag vill bara visa på ett
ställe där verket talar om kontrollen
av handeln med begagnade bilar. Trafiksäkerhetsverket
säger på den punkten
i sitt program följande: »En kraftig
intensifiering av kontrollen av handeln
med begagnade bilar är angelägen.
Verket överväger att inom varje distrikt
avdela särskild personal som skall kunna
ägna sig helt åt detta arbete. Erfarenheterna
från samarbetet med polisen
vid denna inspektion har varit goda,
varför en ökad samordning av inspektionsverksamheten
bör eftersträvas.
»

Med den bakgrund som remissvaren
har givit och med de informationer
som i övrigt har lämnats till allmänna
beredningsutskottet anser sig inte utskottet
kunna göra annat än att föreslå

att motionerna inte föranleder någon
riksdagens åtgärd.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! Herr Hedlund har här
uttalat att allmänna beredningsutskottet
förra året yrkade avslag på motionen
som hade samma syfte som den nu
väckta motionen, även om utformningen
var ganska annorlunda, och riksdagen
följde utskottets förslag. .lag
skulle vilja fråga herr Hedlund: Hur
skulle riksdagen arbeta om inte utskotten
någon gång ändrade sig? Hur ofta
är det inte som utskottet har yrkat avslag,
riksdagen beslutat om avslag, men
det sedan framlagts ett annat förslag
och en ändring kommit till stånd. Om
utskotten och riksdagen aldrig skulle
ändra mening i en fråga kan inte jag
räkna ut hur riksdagen skulle kunna
arbeta.

Här talas om att handelskamrarna
och kommerskollegium har avstyrkt
denna motion, Detta kan vi naturligtvis
hålla på och diskutera hur länge som
helst. När de instanser som dessa handelskammare
och kommerskollegium
hoppas skall klara av denna sak enhälligt
tillstyrker utredning, anser jag att
mitt uttalande är riktigt, att deras yttranden
hänger i luften. Det föreligger
alltså i detta fall mycket starka uttalanden
från remissinstanser.

Jag skulle tro att det är svårt att hitta
något fall där remissinstanserna är
så eniga i sina uttalanden som härvidlag,
och utskottet ändå kommer fram
till ett avslagsyrkande. Man skulle här
kunna fråga: Varför remitterar allmänna
beredningsutskottet motioner till ett
antal remissinstanser när utskottet inte
tar någon hänsyn till vad remissinstanserna
uttalar och föreslår? Det går
under inga förhållanden att komma
ifrån att majoriteten av de hörda remissinstanserna
i varje fall tillstyrker
utredning. Även om man har mycket

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Om åtgärder för att åstadkomma mera trafiksäkra bilar

stora förhoppningar på trafiksäkerhetsverket
har verket i sitt yttrande
inte sagt att man skall klara av denna
uppgift. Nej, trafiksäkerhetsverket tillstyrker
utredning — och gjorde det
redan förra året.

Det är inte så vanligt att statliga verk
och institutioner lämnar ifrån sig uppgifter
som de tycker att de själva kan
sköta, men så har skett i detta fall enligt
herr Hedlunds uttalande. Förra
året hoppades man att den nya reklamationsnämnden
skulle klara av det
hela. I år tillstyrker också reklamationsnämnden
utredning. Man hade
förra året mycket stora förhoppningar
på reklamationsnämnden, och med anledning
därav skulle jag vilja citera
några uttalanden som gjorts i pressen
på senaste tiden. Så sent som i går
kunde om reklamationsnämnden och
dessa frågor om bilar läsas följande
i en tidning:

»Inom ramen för den speciella avdelningen
för motorbranschfrågor har
36 ärenden behandlats under det första
verksamhetsåret, medan totalt 202 ärenden
inkommit till nämnden.

Eftersläpningen är tyvärr stor och
det återstår ju fortfarande att praktiskt
lösa frågan om eventuella ersättningar.

Där är problemet med den sorts bilförsäljare
’som har kontoret på fickan’
aktuellare än någonsin. Det hjälper inte,
om det sänds kravbrev eller andra
besked till dessa ''firmor’. Försändelserna
återkommer oöppnade med uppgiften
att adressaten är okänd, har
flyttat eller liknande.

Vi har sett exempel på att de firmanamn
som används byts lika snabbt
som vanligt folk byter skjorta, att använda
aktiebolagsnamn inte förekommer
i firma- eller aktiebolagsregister
osv. — — — Det är alldeles tydligt,
att allmänheten behöver skyddas mot
verkningarna av den sortens bilhandel,
som i vissa fall tycks vara värre än
det gamla hästskojeriet.»

Jag har ett annat klipp, som jag inte
skall läsa. Det skildrar en man som
köpte en bil och fick extra kostnader,
som han inte hade beräknat, på betydligt
över 2 000 kronor. Han vände sig
till reklamationsnämnden och fick beskedet
att man inte kunde ta upp frågan
på sex månader. Det visar hur
svårt det är för en statlig institution
att klara av denna uppgift.

Jag har ytterligare ett klipp, som jag
också kunde citera en del ur. Men jag
skall inte läsa det direkt. Det avser en
person som köpte en tre år gammal bil
för 22 000 kronor. Han fick av försäljaren
uppgiften att den hade gått 7 000
mil. I verkligheten hade den gått 17 000
mil — det fick försäljaren senare erkänna.
Köparen fick bilen opartiskt
värderad till 10 000 kronor. Han gjorde
således en förlust på bilaffären på
12 000 kronor och kanske ännu mer.
I alla instanser försökte han få rättelse
på denna affär men misslyckades. Det
kan väl inte vara sådana saker som
allmänna beredningsutskottet vill slå
vakt omkring.

Man skulle här kunna plocka fram
många exempel på att personer har
fått sin ekonomi fullständigt förstörd
genom att de kommit i händerna på
skumma och ansvarslösa försäljare och
bilverkstäder.

Det går bra att i år ha förhoppningar
på trafiksäkerhetsverket och på konsumentutredningen.
Men utan att på
något sätt kritisera dessa instanser är
jag säker på att man inte kommer
fram till någon lösning på den vägen.
Man vill inte diskutera saken, och därför
talar utskottet bara om dessa instanser.
Jag befarar att det kommer att
hända lika litet under det kommande
året som det har hänt under det senaste
året efter de uttalanden som
man gjorde då. Jag har bara den förhoppningen
att allmänna beredningsutskottet
skall visa litet större intresse
i dessa frågor än vad det hittills har
visat.

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Om åtgärder för att åstadkomma mera trafiksäkra bilar

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Jag tror säkert att det
är riktigt som herr Sveningsson säger,
att de flesta företag som handlar med
begagnade bilar och de flesta bilverkstäder
är hederliga och seriösa. Men
jag instämmer också när herr Sveningsson
påtalar att det finns alltför många
som sysslar i moralens utmarker med
dessa affärer.

När man arbetar i en domstol ser man
alltför många exempel på individer
som säljer begagnade bilar — och i vissa
fall reparerar bilar — under sådana
förhållanden att ett ingripande verkligen
är nödvändigt redan ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Jag tycker att allmänna
beredningsutskottet har tagit litet
för lätt på denna fråga. Man säger
bl. a. att vissa i motionerna upptagna
frågor bör kunna utredas inom trafiksäkerhetsverket,
och det kan ju vara ett
skäl för att inte tillstyrka en utredning.
Men på s. 4 i utlåtandet talar man om
att trafiksäkerhetsverket förra året i
yttrande över liknande motioner framhöll
att en sådan här fråga om fördelningen
av ansvar för bristfälligheter
aldrig torde ha blivit allsidigt utredd
och inte heller kunde fastställas utan
ingående undersökning. Verket tillstyrkte
därför en viss utredning. Trafiksäkerhetsverket
redovisar nu samma
inställning och tillstyrker således den
föreslagna utredningen. Mot bakgrunden
av det yttrandet frågar jag mig hur
utskottet kan förutsätta att verket skall
gå i land med denna undersökning, som
verket enligt vad det självt säger inte
kan klara av.

Enligt min bedömning borde utskottet
ha föreslagit riksdagen att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om en utredning
i lämpliga former, antingen genom
konsumentutredningen eller genom
att Kungl. Maj:t helt enkelt ålade trafiksäkerhetsverket
att göra utredningen
och då ställde resurser till dess förfogande,
eller i annan lämplig form.
Man kunde åtminstone ha skrivit något

sådant och givit Kungl. Maj:t detta till
känna.

Eu rad dödsfall och personskador av
betydande omfattning har säkerligen
förorsakats av att bristfälliga bilar säljs.
Frågan är så angelägen, tycker jag, att
utskottet hade kunnat kosta på sig ett
förslag till utredning. Av den anledningen,
herr talman, är jag beredd att biträda
herr Sveningssons yrkande. Jag
instämmer alltså i hans yrkande om bifall
till motionerna.

Herr HEDLUND (s):

Herr talman! Den principiella skiljelinjen
i denna fråga går ju mellan
tvångsåtgärder och upplysningsverksamhet.
Allmänna beredningsutskottet
har inte velat förorda tvångsåtgärder
utan litar till att man med en ökad
konsumentupplysning skall komma till
rätta med en stor del av dessa problem.
Så blåögd får man väl ändå inte vara
när man går och köper en bil att man
helt litar på de uppgifter som lämnas.
Det hade väl, herr Sveningsson, varit
möjligt för den av honom nämnde bilköparen
att få en objektiv värdering utförd
innan han köpte bilen i stället för
efteråt. Jag tror att en ökad konsumentupplysning
i den riktningen har en lika
god effekt som lagstiftningsåtgärder av
så restriktiv natur som man här vill
förorda.

Med anledning av herr Ernulfs uttalande
om trafiksäkerhetsverkets instämmande
i motionerna vill jag upprepa
vad jag sade till herr Sveningsson.
Trafiksäkerhetsverket önskar ökade resurser,
och det är bakgrunden till dess
yttrande till utskottet. Nu har emellertid
allmänna beredningsutskottet inte någon
möjlighet att ta hänsyn till dessa
önskemål från trafiksäkerhetsverket,
utan de har i annan ordning behandlats
vid årets riksdag i statsutskottet
och där fått en såvitt jag vet relativt
god behandling. Men jag tror ändå inte
att trafiksäkerhetsverkets resurser är

Onsdagen den 7 maj 1969

Nr 21

Om åtgärder för att åstadkomma mera trafiksäkra bilar

tillräckliga för att verket helt skall klara
de utredningsuppdrag som verket
får under det närmaste året. Här är
det ju en fråga om prioritering av resurserna,
och en sådan ankommer inte
på allmänna beredningsutskottet. Det är
statsutskottet som i så fall får vara litet
mera generöst mot trafiksäkerhetsverket.

När vi har skapat en statlig institution
för att följa just denna bransch bör
institutionen naturligtvis få de resurser
som är nödvändiga för att göra de utredningar
som krävs. Dessutom har vi
då konsumentupplysningsutredningens
arbete som vi förväntar oss ett gott resultat
av.

Herr SVENINGSSON (m) kort genmäle: Herr

talman! Utskottets talesman,
herr Hedlund, hävdar nu den uppfattningen
att det är bättre med upplysning
än med tvångsåtgärder. Den uppfattningen
kan man dela, men jag tror inte
på något sätt att det räcker med upplysning
här. Tidningspressen försöker
upplysa så gott den kan, men det räcker
inte till. Man brukar för övrigt inte vara
så rädd att gripa till en lagstiftning
vid andra tillfällen som man är i det
här fallet. Vidare frågar herr Hedlund
beträffande den diskuterade bilaffären
varför ingen objektiv bedömning skedde
innan affären avslutades.

I mitt första anförande sade jag att
bilarna är mycket svårbedömda. Man
kan inte begära att alla bilägare i landet
vid sina bilaffärer skall vara tillräckligt
sakkunniga för att rätt kunna
förstå bilens egentliga värde. Bilarna
är alltså som jag sade så svårbedömda
att denna marknad inbjuder mindre ansvarskännande
individer till affärsverksamhet.
Herr Hedlund lär väl inte
heller mena att en spekulant på en begagnad
bil skall ta med sig sakkunniga
personer för att få bilen undersökt då
han inte litar på sitt eget omdöme. Var
finns den sakkunskapen att få i sådana

3 Första kammarens protokoll 1969. Nr 21

fall? Jag tror inte detta är en framkomlig
väg, och jag tror inte heller att trafiksäkerhetsverket
skulle ägna sådana
tankegångar någon större uppmärksamhet.

Situationen är tyvärr sådan beträffande
dessa bilaffärer att många bilköpare
känner en viss dragning till försäljare
som sköter sina affärer under
enklare former och som varken innehar
försäljningslokaler eller dyrbar
personal. Dessa köpare tror — fast de i
regel blir lurade — att de kan köpa sin
bil billigare på detta sätt.

Herr Hedlund försökte sedan i sitt
resonemang glida över till statsutskottets
beslut att ge trafiksäkerhetsverket
ett ökat anslag. Nu behandlar vi dock
allmänna beredningsutskottets utlåtande.
Men om jag skall säga ett par ord
om statsutskottets ställningstagande så
är det min uppfattning att det ökade anslag
som trafiksäkerhetsverket nu får
inte kommer att användas till att åstadkomma
en lösning av den här frågan.
Något sådant har trafiksäkerhetsverket
i varje fall inte sagt i sitt yttrande. Jag
finner alltså inte att det blir som herr
Hedlund sagt.

Herr ERNULF (fp) kort genmäle:

Herr talman! Visst vore det bra om
man kunde våga ansluta sig till herr
Hedlunds upplysningslinje i stället för
till tanken att införa tvångsåtgärder.
Det är alltid bättre om ett mål kan
uppnås genom upplysning än genom
tvång och lagstiftning. Men nu har det
gått så många år och inträffat så många
olyckor att det är angeläget att erforderliga
åtgärder snarast vidtas. En konsumentupplysning
kan ju bara bli en
åtgärd på lång sikt. Dessutom är det
mycket svårt för en bilköpare att själv
undersöka en bil och hitta eventuella
fel.

Herr Hedlund kommenterade sedan
utskottets yttrande att den här frågan
bör kunna utredas inom trafiksäkerhetsverket.
Men, tilläde herr Hedlund,

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Om riktlinjer för en samordnad skärgårdspolitik i Stockholms skärgård

detta förutsätter att verket får resurser,
och man har inte fått så mycket
man önskat.

Det skulle — som jag nämnde i mitt
första anförande — vara en lämplig
åtgärd för trafiksäkerhetsverket att utreda
detta. Men skulle inte utskottet ha
kunnat tillägga att om verkets resurser
inte räcker till för en undersökning av
denna angelägna fråga är det önskvärt
att Kungl. Maj :t på annat sätt föranstaltar
om en utredning? Om utskottet
skrivit på detta sätt hade jag med gott
samvete kunnat rösta för dess utlåtande.

Nu föreställer jag mig att det i herr
Sveningssons yrkande om bifall till
motionens krav på en utredning mycket
väl kan inrymmas ett uppdrag från
Kungl. Maj :t till trafiksäkerhetsverket
om en sådan utredning, under förutsättning
att resurser ställs till förfogande.
Denna utredning kan också
verkställas inom departementet, men
det är inte nödvändigt att tillsätta en
stor parlamentarisk utredning. Jag tycker
att utskottet på något sätt klart borde
sagt ifrån att detta är en utredning
som det är angeläget att få till stånd.
Eftersom jag inte anser att detta har
gjorts på ett tillräckligt bestämt sätt
vidhåller jag min ståndpunkt och röstar
alltså för bifall till herr Sveningssons
yrkande.

Herr HEDLUND (s):

Herr talman! Jag vill bara påpeka
följande skrivning i utskottsutlåtandet:
»Trafiksäkerhetsverket kommer nästkommande
budgetår att tillföras väsentligt
ökade resurser.» Jag sade tidigare
att huruvida dessa kommer att
räcka till för att utredningsarbetet kan
göras kan jag inte bedöma, men man
kan ju alltid hoppas på det.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskot -

tets hemställan samt vidare på bifall till
de i ämnet väckta motionerna; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles de i ämnet väckta
motionerna.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 92;

Nej —37.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om riktlinjer för en samordnad skärgårdspolitik
i Stockholms skärgård

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 39, i anledning
av motioner om riktlinjer för en samordnad
skärgårdspolitik i Stockholms
skärgård.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:

Onsdagen den 7 maj 1969

Nr 21

Om riktlinjer för en samordnad skärgårdspolitik i Stockholms skärgård

361, av herr Virgin m. fl., samt 77:412
av herr Bohman m. fl., hade föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle anhålla, att en utredning snarast
måtte tillsättas i syfte att uppdraga
riktlinjer för en samordnad skärgårdspolitik
i Stockholms skärgård och framlägga
de förslag till författningsändringar
eller i andra hänseenden som kunde
befinnas motiverade för att tillgodose
de i motionerna angivna syftena.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna
1:361 och 11:412 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Blomqnist (m) och Ingvar Andersson
(m) samt herr Nilsson i Bästekille (m),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till de likalydande
motionerna 1:361 och 11:412
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
en utredning snarast måtte tillsättas i
syfte att uppdraga riktlinjer för en samordnad
skärgårdspolitik i Stockholms
skärgård och framlägga de förslag till
författningsändringar eller i andra hänseenden
som kunde befinnas motiverade
för att tillgodose de i motionerna angivna
syftena.

Herr BLOMQUIST (m):

Herr talman! Det handlar om ett utskott
som inte vill, inte vill vara med
om att söka komma till rätta med den
mångskiftande problematiken kring
Stockholms skärgård. Det handlar om
ett utskott som visserligen säger sig
inse att det är nödvändigt att lösa problemen
men som nöjer sig med att vänta
på vad som kan komma ut av det
arbete som en mängd instanser lägger
ned på olika detaljer av hela problemkomplexet,
ett utskott som för säkerhets
skull gör det hela till en liten del
av den stora glesbygdsproblematiken
i landet och till slut manifesterar sin

bristande vilja genom att profetiskt
dekretera: »Utskottet anser inte att utvecklingen
skulle påskyndas genom att
någon ny statlig utredning tillsattes.»

I de motioner som föranlett utskottsutlåtandet
framförs en önskan om att
en utredning snarast tillsättes med
uppgift att dra upp riktlinjerna för en
samordnad skärgårdspolitik i Stockholms
skärgård och lägga fram de förslag
till författningsändringar som kan
bli aktuella i sammanhanget. Poängen
i motionerna är just detta att man vill
skapa förutsättningar för en samordnad
skärgårdspolitik, och den poängen
har utskottet missat. I decennier har
man på olika nivåer utrett problemen,
utan att någon enhetlig samordnande
lösning kommit till stånd. Länsstyrelsen
i Stockholms län säger i sitt remissvar
att den sedan början av detta
år söker samordna sina olika utredningar,
och det är ju värdefullt, men
för att komma fram till en slutgiltig
lösning blir det nödvändigt med ändrade
eller nya lagregler i åtskilliga
hänseenden, och det är här som statsmakterna
kommer in och bör känna
sitt ansvar. Här kommer byggnadslagstiftningen
i blickfånget, här aktualiseras
ersättningsfrågor och frågor om
förbud mot nyttjande av enskild mark
för att bara nämna några exempel.
Visst finns i princip liknande problem
i alla större skärgårdsområden, även
om de har blivit tillspetsade särskilt
i Stockholms skärgård. Så mycket angelägnare
borde det då vara att snarast
ta itu med just den svåraste och
den mest aktuella delen av problematiken
för att sedan komma fram till en
generell lösning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som är fogad
till utskottsutlåtandet.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Jag skall be att få säga
några ord i anslutning till herr Blomquists
anförande och hans enligt min

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Om riktlinjer för en samordnad skärgårdspolitik i Stockholms skärgård

mening så riktiga påpekande att utskottet
verkligen har missat en poäng.

Vårt lands samtliga skärgårdar är en
utomordentlig tillgång för rekreation
med få motsvarigheter i världen, men
de är också områden med en bofast
befolkning. Man kan säga att skärgårdarna,
särskilt Stockholms, under tre
månader om året är bebodda av en
mycket stor mängd stadsbor och under
tolv månader om året av en relativt
liten bofast befolkning. Stockholms
skärgård, skulle man nästan kunna säga,
är överbefolkad sommartid men
underbefolkad vintertid.

I dessa dagar talas det ju så mycket
om glesbygdens problem. Man kan väl
säga att i fråga om Stockholms skärgård
upplevs glesbygdsproblemen på
ett från landet i övrigt i någon mån
avvikande sätt. Man kan nämligen säga
att vårt glesbygdsproblem är geografiskt
betingat när det gäller landet,
men när det gäller Stockholms skärgård
i synnerhet är det säsongmässigt
betonat. Det är här inte fråga om enbart
ett glesbygdsproblem. Man kan
säga att det är ett glesbygdsproblem på
vintrarna, men det är också ett tätortsproblem
på somrarna. Det är just
på denna punkt som utskottet enligt
min mening har missat poängen.

I motionerna anförs det att skärgårdarna
skall tillgodose önskemål från
stadsbor under en begränsad tid av
året för sommarvistelse, för friluftsfolk
året runt och för den bofasta befolkningen.
Intressena måste under sådana
förhållanden, och det är mycket
rimligt, bli olika.

Tätortsproblematiken visar sig däruti
att man har vidtagit särskilda åtgärder
i syfte att begränsa den bofasta
befolkningens fria disposition över
marken och i viss mån också över de
omgivande vattnen. Vi har närmast
strandlagens och naturvårdens konsekvenser
att peka på. Som det framhålls
i motionerna kommer inlösen av
mark, som undandrages den bofasta

befolkningens fria disposition, inte till
stånd på ett tillfredsställande sätt. Vi
har vidare vattenföroreningen och renhållningen,
och där har vi det svåra
problemet med oljeskador, som indirekt
sammanhänger med tätortsbefolkningens
krav i olika hänseenden.

Jag vill i det sammanhanget peka på
en nyligen timad händelse, som är
utomordentligt sorglig, då inte mindre
än 220 oljeskadade svanar blivit bortskjutna.
Man kan med skäl fråga sig
om del verkligen finns några svanfamiljer
kvar i Stockholms skärgårdars
vatten. Svanfamiljer gungande på vattnet
är en sälls3mt tjusig syn. Det är
tragiskt att sådana saker skall behöva
hända.

Det här är som sagt tätortsproblemen
utflyttade på skärgårdsområdena.
Glesbygdsproblemen som skärgårdsbefolkningen
har ligger på det som är
allmänt för glesbygden över huvud taget.
Det är kommunikationssvårigheterna,
det är samhällsservicen vid sjukdomsfall,
det är frågan om barnens
skolgång, frågan om läkar- och tandläkarvård,
tillgång på telefon m. m.

Allt detta menar man i motionerna
— och det understryks av reservanterna,
enligt min mening på ett utmärkt
sätt — måste kopplas ihop under en
skärgårdsutredning, där dessa båda
delvis konfliktartade företeeelser verkligen
samordnas. Det sägs också, med
rätta, att detta är en fråga som gäller
skärgårdarna från Seskarö i norr över
Gillöga i Stockholms skärgård, Blekinge
skärgårdar och till Koster i väster.
Överallt har vi dessa problem som
sammanhänger med tätortsintressena
och den bofasta befolkningens rimliga
krav på att bli tillgodosedd i sina levnadsförhållanden.

Med detta, herr talman, vill jag understryka
det yrkande som framförs
i reservationen och hoppas att detta
skall vinna en anslutning som går utöver
den som vårt parti har lyckats
åstadkomma i utskottet.

Onsdagen den 7 maj 1969

Nr 21

Om riktlinjer för en samordnad skärgårdspolitik i Stockholms skärgård

Herr HEDLUND (s):

Herr talman! I det motionspar som
behandlas i allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 39 hemställs om
en utredning av det innehåll som de
båda föregående talarna här har redogjort
för. Jag skall därför inte belasta
kammarens protokoll med att redogöra
för vad man yrkar — det har ju sagts
här tidigare.

Utskottet har självklart under behandlingen
av detta ärende inhämtat
yttranden från naturvårdsverket, länsstyrelsen
i Stockholms län, Svenska
kommunförbundet m. fl. Samtliga de
instanser som jag här nämnt har mycket
starkt ifrågasatt behovet av ytterligare
utredningar och hänvisat till den
mängd utredningar som redan pågår
på detta område. Mot denna bakgrund
har utskottet inte ansett sig kunna föreslå
riksdagen att bifalla de i motionerna
framförda yrkandena.

De båda föregående talarna säger att
allmänna beredningsutskottet har missat
poängen i motionerna när det gäller
detta ärende. Det är möjligt att vi
kanske alltför litet berört den bakgrund
till motionerna som ändå framskymtar
både i motionerna, reservationen och
i de båda anföranden som här hållits.
Man talar om de tre motsatta intressena
som det är så svårt att tillgodose.
Det gäller att ta hänsyn till den bofasta
skärgårdsbefolkningen, det gäller
att ta hänsyn till den under sex—åtta
månader av året där bosatta fritidsbefolkningen
som kommer från tätorterna,
och det gäller slutligen att ta hänsyn
till den tredje kategorin, nämligen
de ambulerande fritidsintresserade turisterna.
Poängen i motionen och reservationen
kan inte vara annat än att
man vill slå vakt om de enskildas intressen.
Man vill slå vakt om markägarnas
intressen i Stockholms skärgård av
en alltför hård exploatering, och man
vänder sig emot en exploatering som
är styrd av den nuvarande byggnadslagstiftningen.
Man vill där ute inte
acceptera att om det ordnas ett små -

stugeområde med fritidshus, måste man
enligt nuvarande byggnadslagstiftning
också avsätta viss mark för strövområden,
allmänna samlingsplatser, badplatser
och liknande områden för fritidsaktiviteter.

Moderata samlingspartiet går in för
en linje som innebär att man skall
överföra kostnaderna för dessa områden
som ställs till allmänhetens förfogande
till samhället. Man vill att samhället
skall lösa in dessa markområden,
såvitt jag förstår, för samma höga
priser som man har bundit sig för vid
exploateringen av dessa tomter där de
människor bor som skall utnyttja marken
som fritids- och strövområden.
Man menar alltså att den enskilde
markägaren skall få ta det pris han vill
för tomtmarken och spekulera, under
det att andra kostnader i samband med
exploateringen av dessa områden skall
betalas av samhället.

Det talas också här om strandlagen,
och det är rätt intressant när herr
Åkerlund tar upp detta resonemang.
Det sägs att man skall bevaka de enskilda
intressenas ekonomiska betydelse.
Enligt strandlagen får inte de områden
som ligger närmast vattnet bebyggas
— jag minns inte avståndet,
men det saknar betydelse i detta sammanhang.
Menar då motionärerna och
reservanterna att samhället skulle bli
skyldigt att svara för de ekonomiska
konsekvenserna av detta och att samhället
skulle lösa in den mark vid alla
stränder här i landet som är skyddad
av den nuvarande lagstiftningen? Jag
kan inte finna annat än att poängen
i motionen, som både herr Åkerlund
och herr Blomquist efterlyser, just är
de ekonomiska konsekvenser som den
nuvarande byggnadslagstiftningen medför,
eftersom det sägs i motionen att
man vill ha en ändring av byggnadslagstiftningen
och de lagar som reglerar
exploateringen av marken i Stockholms
skärgård. Det må förlåtas mig
om jag har missuppfattat motionerna,
men så har tydligen ändå varit fallet.

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Om riktlinjer för en samordnad skärgårdspolitik i Stockholms skärgård

Det belystes kanske något ytterligare
i det anförande som hölls här.

Utskottsmajoriteten har avvisat dessa
tankegångar i motionerna. Vi har
inte berört dem så mycket utan sett
mera på utredningskravet. Men efter
vad som har sagts här fanns det kanske
anledning att markera att det låg
sådana här tankegångar bakom motionerna.
En minoritet inom utskottet är
emellertid av annan mening och anser
att motionärernas yrkanden skall bifallas.

Samtliga remissinstanser har avstyrkt
motionerna och hänvisat till att
utvecklingen i skärgårdsområdet inte
är speciell. De glesbygdsproblem som
finns där är likartade för många områden
i vårt land och är föremål för
uppmärksamhet i andra sammanhang.
De problem som sammanhänger med
exploateringsfrågorna är också relevanta
för en mängd andra områden i
Sverige. Därför finner utskottet inte
någon anledning att tillsätta en särskild
utredning speciellt för Stockholms
skärgård. Vi har många områden
i vårt land som har samma bekymmer
och glädjeämnen och samma
problem att brottas med.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BLOMQUIST (m) kort genmäle:

Herr talman! Visst skall vi förlåta
herr Hedlund även när han sticker
fram bockfoten och säger att vi reservanter
är ute för att slå vakt om enskilda
intressen. Han håller ett litet
rart tal i gammal känd stil. Det förlåter
jag, var så god! Jag förlåter honom
också att han tydligen har missförstått
motionerna.

Och nu skall jag be att få undervisa
herr Hedlund ett slag: Läs remissvaren,
så förstår herr Hedlund att han helt är
ute på villovägar. Inte minst i remisssvaret
från länsstyrelsen i Stockholms
län redovisas klart och tydligt hela
problematiken, som ju i allra högsta

grad motiverar en utredning. Jag trodde
att vi var ense om att denna problematik
måste lösas. Men lägger man upp
frågan som herr Hedlund gjorde då förstår
jag att det kommer att dröja.

Man får nog inte göra det så lätt för
sig herr Hedlund och här kommer jag
in på den huvudanklagelse mot utskottet
som jag hade och som jag vidhåller,
nämligen för bristande vilja. Man har
inte velat vara med om att försöka skapa
det samlade grepp om problematiken
som vi innerst inne -—- det vet jag, herr
Hedlund — är ense om är nödvändigt.
Herr Hedlund har i dag sannerligen
inte visat någon bättre vilja än utskottet
i stort. Den uppfattningen är så
mycket starkare hos mig som vi ju har
sett exempel på viljeyttringar hos utskottet.
Vi har ett mycket aktuellt exempel,
nämligen Vindelälvsfrågan. Utskottet
kan om det vill, herr Hedlund!

Herr HEDLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Nej, herr Blomquist, det
är ingen uppfinning av mig, detta om
de ekonomiska intressena. Jag ber kammarens
ledamöter att läsa sammandraget
på sidan 1 i allmänna beredningsutskottets
utlåtande där det citerat ur
motionerna står: »Planeringen skall ej
genomföras och bekostas av markägarna
utan samhälleliga initiativ krävs.»
Vidare, längre ned i samma stycke:
»Den mark som vid sådan planläggning
reserveras för det rörliga fritidslivet
skall lösas in av samhället, så att skärgårdsbefolkningen
får ersättning.»

Här är det litet mera klartext än vad
som framgick av mitt inledningsanförande.
Det är alltså fråga om pengar
och vem som skall betala exploateringen
av Stockholms skärgård.

Herr BLOMQUIST (m) kort genmäle:
Herr talman! När blev det olämpligt
eller förbjudet att göra utredningar om
vad saker och ting kostar?

Onsdagen den 7 maj 1969

Nr 21

Om riktlinjer för en samordnad skärgårdspolitik i Stockholms skärgård

Herr ÅKERLUND (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hedlund säger att
detta är en fråga om pengar, och så läser
herr Hedlund upp vad som står på
första sidan i utskottets utlåtande. Men
är det inte så att om det allmänna tar
i anspråk någonting som tillhör den
enskilde så skall det allmänna ersätta
den enskilde för det värde som går förlorat
för den enskilde? Jag anser att det
är en bärande princip i ett rättssamhälle,
men herr Hedlund delar tydligen
inte den uppfattningen rent principiellt,
förefaller det mig.

Vidare frågar herr Hedlund om vi
vill att det allmänna skall inlösa alla
stränder. Nej, det kan jag försäkra herr
Hedlund att vi absolut inte vill, ty det
vore ju socialisering, och det är vi
principiellt emot, som herr Hedlund
torde veta.

Herr HEDLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag nämnde strandlagen
i mitt första anförande. Vill man
ha en ändring av byggnadslagstiftningen
för att tillförsäkra markägarna i
Stockholms skärgård ersättning på
grund av den nu gällande byggnadslagstiftningen,
som förbjuder exploatering
av viss mark, och kräver man att samhället
skall ta de ekonomiska konsekvenserna
av den lagstiftningen, är det
nämligen ingenting annat än strandlagen
och de områden den lagen gäller
som det är fråga om i den här diskussionen.

Den andra detalj det eventuellt kan
vara fråga om —- det nämnde jag också
i mitt första anförande — är när en
sjö eller en del av en strand avsättes
för gemensamma ändamål sedan ett
område exploaterats för bebyggelse av
sommarhus av olika kategorier. Enligt
byggnadslagstiftningen föreligger det
ju skyldighet att avsätta viss mark för
gemensamma ändamål. Motionärerna
vill att samhället skall träda in och ta
de ekonomiska konsekvenserna av den
gällande lagstiftningen. Det har de sagt
i motionerna.

Herr ÅKERLUND (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag är ledsen att jag
måste korrigera herr Hedlund på den
sista punkten. Om det är fråga om en
privat exploatering av en ö och det avsättes
ett gemensamt område så tar exploatören
ut kostnaderna av tomtköparna
genom att höja priset på tomterna.
Det är ju inte i sådana fall fråga om
en särskild samhällelig ersättning — ett
sådant krav har mig veterligt inte
framförts från något håll.

Fru DIESEN (m):

Herr talman! Herr Hedlund har talat
som företrädare för utskottet, som socialdemokrat
och kanske i någon mån
som en man från Sala.

Jag tror inte att herr Hedlund saknar
känsla för naturupplevelser, men han
kanske inte förstår att uppskatta Stockholms
skärgård till dess fulla värde.
Denna arkipelag av skogklädda öar
har få motsvarigheter, och den är av
ovärderlig betydelse för Stockholms
invånare. Under mer än 100 år har de
vita Waxholmsbåtarna fört storstadens
jäktade befolkning ut från staden. Stressade
fäder har kunnat koppla av några
timmar under intagande av ångbåtsbiff
och andra kulinariska läckerheter
för att betydligt mindre argsinta så
småningom tas emot av den väntande
familjen. Hur mycket nyttigare än att
svartsjukt bevaka sin plats i en bilkö
för att sedan störta fram med gasen i
botten och adrenaliet i topp! Alla de
vita skärgårdsbåtarna, som ett tag höll
på att försvinna och bli museiföremål,
glider nu åter ut från Strömmen mot
glittrande fjärdar. I detta tycker jag
mig ha en liten del efter en motion för
ett par år sedan i Stockholms stadsfullmäktige.

Självklart är skärgården inte i första
hand ett fritidsområde för huvudstadens
invånare. Där finns också en bofast
befolkning, förevigad bl. a. i litteraturen
— av Strindberg, Albert Eng -

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Om riktlinjer för eu samordnad skärgårdspolitik i Stockholms skärgård

ström, Gustaf Hellström m. fl. Strindbergshuset
vid Karlaplan har jämnats
med marken, men madame Flods ättlingar
lever fortfarande på Kymmendö.
Men lyriska lovsånger till hembygden,
i synnerhet om den råkar vara Stockholm
och dess omnejd, har väl föga utsikt
att väcka ledamöternas intresse.
En utredning däremot är ett välkänt
begrepp som vi dagligen rör oss med.

Det redovisas i detta ärende en rad
av utredningar på olika områden, men
just dessa utredningar borde ju kunna
utgöra ett utmärkt underlag för det stora
samlande grepp som behövs. Regionala
undersökningar och utredningar
på olika ämnesområden är inte nog.

De föregående talarna har berört olika
problem på en mängd områden som
pockar på en lösning. Det gäller sysselsättning
och kommunikationer, förebyggande
av oljeskador, skyldigheten
att bevara ett rent vatten, som ger ätbar
fisk och badmöjligheter. Jag måste tyvärr
konstatera att min värderade bänkkamrat
här i kammaren — som inte är
närvarande i kammaren just nu -— tyvärr
var den som började att tippa rötslam
i Östersjön. Han har visserligen
försökt bevisa ofarligheten i detta genom
att senare borsta tänderna i samma
vatten. Han lever och voterar ju fortfarande.
Men är det bevis nog?

Till övriga frågor som bör uppmärksammas
hör kanske också den att ge
byggnadsnämnderna ökade möjligheter
när det gäller att övervaka byggandet
av fritidshus och inte minst att övervaka
färgsättningen, vilket kan tyckas
vara en obetydlig fråga, men jag tror
inte att den är det. Den citrongula färg
som nu blivit så modern när det gäller
fritidshus står väldigt illa mot rödbruna
tallstammar och slipade gråstenshällar.

Det må vara sant att det finns andra
områden än Stockholms skärgård med
liknande problem, men det finns inte
likadana områden med samma problem.
Det här är inte ett glesbygdsproblem
som andra. Det gäller ett ovanligt vac -

kert område i nära anslutning till en
huvudstad, en miljonstad. Det behövs
en utredning med sikte på en samordning
av alla åtgärder som kan vara behövliga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HEDLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Diesen tillhör dem
som ensidigt anser att detta är ett problem
speciellt för Stockholms skärgård.
De intressekonflikter som nämns i motionerna
är mer eller mindre starkt utpräglade
litet överallt i landet. Hur ser
det ut t. ex. i våra fjällområden under
påskferierna? Hur ser det ut efter vägen
mellan Sälens by och Högfjällshotellet
och vidare mot Rörbäcksnäs under
påskdagarna? Hur upplever befolkningen
den invasion av turister som
då väller in över Sälenfjället? Det är lika
stora intressekonflikter man upplever
där.

När fru Diesen talar om det rena vattnet,
om oljeskadorna och om den icke
ätbara fisken är det saker som är lika
angelägna för befolkningen i hela vår
svenska skärgård, för hela våld kustland.
Detta är ingenting speciellt för
stockholmsområdet.

Till sist vill jag säga att det kanske
skulle vara litet förmätet om vi nu skulle
sätta oss över vad länsstyrelsen säger,
vad Svenska kommunförbundet säger
— som har att bevaka kommunernas
intressen och att slå vakt inte minst
om det kommunala planmonopolet —
vad Stockholms regionplaneförbund säger
i samma ärende.

Utredningar är på gång i dessa frågor
som vi anser bör slutföras. Yi anser
inte att det behövs någon statlig,
parlamentarisk eller annan utredning
på detta område, säger remissinstanserna.
Allmänna beredningsutskottet anser
att dessa uttalanden har en sådan
styrka, att ett bifall till motionerna inte
är motiverat.

Onsdagen den 7 maj 1969

Nr 21

Om riktlinjer för en samordnad skärgårdspolitik i Stockholms skärgård

Herr OLSSON, MANNE, (s):

Herr talman! Jag är inte skärgårdsbo,
men jag är länsbo och måste säga att
det är ett ganska nymornat intresse som
riksdagen nu visar för Stockholms
skärgård.

I landstinget och i kommunerna inom
länet har under mycket lång tid intresset
för skärgården varit mycket stort.
Det har inte gällt bara den bofasta befolkningen,
utan det har också gällt
skärgården såsom ett område där människor
kan tillbringa veckosluten och
få sin förströelse.

Jag vill bara påminna om att landstinget
och Stockholms stad har ett bolag,
som driver trafiken i skärgården.
De har övertagit Waxholmsbolaget. Det
är inte något lukrativt företag, men
man vill upprätthålla trafiken för dem
som bor i skärgården och för turisterna.

Man har bildat en skärgårdsstiftelse,
där våra landshövdingar har gjort stora
insatser för att kommunerna och
landstinget gemensamt skall förvärva
områden som skall stå till förfogande
för fritidsfolket. Stiftelsen skulle också
kunna bevara vissa öar, så att de icke
skulle bli exploaterade.

Länsöversiktsplan 66 omfattar i princip
tre områden, nämligen ytterskärgården,
mellanskärgården och innerskärgården.
Enligt planen skall öarna
i ytterskärgården bevaras fria från bebyggelse.
Kobbar och dylikt skall reserveras
för djurlivet, och man skall
bevara naturen i ytterskärgården. Det
rörliga friluftslivet skall få hålla till i
mellanskärgården. Där har Stockholms
stad och län samt skärgårdsstiftelsen
förvärvat områden som står till innevånarnas
förfogande. Man vill bevara
dessa områden för fritidsbebyggelse.
Den inre skärgården är enligt planerna
avsedd att vara en byggnadsreserv
för permanent bebyggelse.

Vi kommer att om några veckor behandla
förslaget om kommunindelningen,
som ju innebär att man efter -

strävar bärkraftiga kommuner. Det är
en viktig kommunal angelägenhet att
planera inom kommunerna, och det blir
en angelägen uppgift för kommunerna
att bestämma hurdan skärgården skall
vara och hur den skall exploateras. Det
kan enligt min uppfattning icke bli fråga
om gottgörelse till dem som äger
kobbar och skär vilka inte bebyggs. Om
man förhindrar bebyggelse så att naturen
kommer att vara i sitt nuvarande
skick finns det inte lagliga möjligheter
att tvinga samhället förvärva marken.
Men om man använder den till naturreservat,
bör det ankomma på samhället
att inköpa dessa områden. Det är
en utveckling som pågår, och vi behöver
nog inte ha bekymmer i den vägen.
Kommunerna bör i framtiden kunna
räkna med att via naturvårdsverket
få ekonomiskt stöd för detta ändamål.

Jag vill, herr talman, ha sagt detta såsom
en länsbo, vilken under lång tid
genom den sekundära kommunen medverkat
till skärgårdens utbyggnad.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder
förekommit, propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Blomquist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 39, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Om åtgärder till främjande av turistnäringen i Jämtlands län

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Blomquist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej— 25.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 40,
i anledning av motioner om åtgärder
för att minska fosfathalten i tvättmedel,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om åtgärder till främjande av turistnäringen
i Jämtlands län

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 41, i anledning
av motioner om åtgärder till främjande
av turistnäringen i Jämtlands län och
av fritidsverksamhet, m. m.

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats

dels motionen I: 247, av herr Pettersson,
Karl,

dels ock motionen II: 415, av herr
Lundberg.

I motionen 1:247 hade yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle anhålla om skyndsam utredning
och förslag rörande åtgärder för främjande
av turistnäringen, varvid i mo -

tionen framförda synpunkter borde beaktas.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1) att motionen I: 247 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2) att motionen 11:415 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts, vid utskottets
hemställan under 1, av herrar
Blomquist (in) och Ingvar Andersson
(m) samt herr Nilsson i Agnäs (m), vilka
dock ej antytt sin mening.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! I motion 1:247 hemställdes
om utredning och förslag rörande
åtgärder för främjande av turistnäringen
särskilt inom Jämtlands län.

Såsom motionär vill jag peka på betydelsen
av turistnäringen som en basnäring
inom vissa delar av länet. I
motionsyrkandet framhålles vikten av
att gjorda investeringar i turistanläggningarna
kan utnyttjas under längre
tid av året än vad nu är fallet. Ett sådant
utnyttjande skulle få till resultat
att vår inhemska turistnäring skulle
kunna konkurrera på ett bättre sätt
med motsvarande företag i utlandet genom
att en längre nyttjandetid skulle
kunna bidra till lägre kostnader för
dem som bevistar anläggningarna, säkrare
och jämnare sysselsättning för de
anställda samt bättre ekonomiska villkor
för näringen över huvud taget.

I motionen nämns olika möjligheter
att nå ett sådant mål. Dylika åtgärder
skulle kunna vara att under viss tid av
året bedriva eftervård och konvalescentvård
för patienter från såväl
Sverige som utlandet, charterverksamhet
med såväl järnväg som flyg från
orter både inom och utom landet, öppnande
av vägar till sportfiskevatten
och utnyttjande av sportfiske och jakt
inom området i större utsträckning än
vad som nu är fallet. Länets landsting
har också beslutat att undersöka om

Onsdagen den 7 maj 1969

Nr 21

Om åtgärder till främjande av turistnäringen i Jämtlands län

turistanläggningarna kan utnyttjas under
lågsäsong för viss sjukvård och
konvalescentvård. Sådana undersökningar
borde kunna kompletteras med
vad i motionen framförts angående utredningar
från statsmakternas sida.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller
i sitt remissvar att turistnäringen
i Jämtlands län torde ha relativt
större betydelse än i något annat län.
Enligt länsstyrelsens utredningar motsvarar
turistnäringens andel av skatteunderlaget
i de mest utpräglade turistkommunerna
upp till 50 procent av
skatteunderlaget. Länsstyrelsen framhåller
att med hänsyn till turistnäringens
betydelse som marginalkälla i bygder
med krympande försörjningsunderlag
kan man dock antaga att dess ekonomiska
betydelse egentligen är större
än vad sådana utredningar har visat.
Genom att näringen i länet normalt
har två säsonger har den jämförelsevis
goda förutsättningar att ge sysselsättning
åt befolkningen i turistbygderna.
Turistnäringen utgör för övrigt ofta
den enda utvecklingsbara näringen i
länets glesbygder. Dess utvecklingsmöjligheter
är därför av stort intresse för
den regionala och den lokala samhällsplaneringen.
Länsstyrelsen har vid flera
tillfällen genom olika utredningar
sökt belysa bl. a. näringens sysselsättningsförhållanden
och ekonomiska betydelse.
På flera punkter, bl. a. i fråga
om den säsongpräglade turistnäringens
samband med näringslivet i övrigt, är
kunskaperna emellertid ännu ofullständiga.
Länsstyrelsen vitsordar behovet
av en fortsatt utredningsverksamhet
till grund för planeringen av turistnäringens
vidareutveckling.

Det framgår också att länsstyrelsen
övervägt möjligheterna att i samråd
med inrikesdepartementet utföra en
vidgad utredningsverksamhet bl. a. genom
samarbete mellan utredningsorgan
i olika län. Sådant utredningsarbete
och övervägande skulle vara värdefullt
ur rikssynpunkt för att kunna klargöra
vilka områden som är mest angelägna

att utveckla såsom allsidiga rekreationsområden.
En central bedömning
av sådant slag skulle onekligen vara
betydelsefull för planeringen i berörda
län.

Utskottet har i sitt yttrande nämnt
att länsstyrelsen vitsordat behovet av
fortsatta utredningar till grund för planeringen
av turistnäringens vidareutveckling.

Utskottet har också konstaterat att
strukturomvandlingen inom jordbruk
och skogsbruk i förening med relativt
låg industrialiseringsgrad inom Jämtlands
län kan väntas komma att ställa
stora krav på arbetsmarknadspolitiska
insatser i länet. Detta är ett mycket
riktigt konstaterande. För oss som lever
och verkar i området har detta stått
klart under lång tid. Men dessa åtgärder
måste vidtas omgående. Med hänsyn
till utflyttningen av arbetsföra
människor, det krympande befolkningsunderlaget
och möjligheterna till service
för såväl den bofasta befolkningen
som turisterna är det livsviktigt att ord
omsättes i praktiskt handlande. I annat
fall kan det gamla uttryckssättet »medan
gräset gror dör kon» komma att
bli besannat.

Utskottet framhåller att utskottet i
sitt utlåtande nr 15 år 1968 i anledning
av motioner om förläggande till Östersund
av 1976 års olympiska vinterspel
föreslagit utredning av frågan. Sådan
utredning har numera också verkställts
och frågan övervägs för närvarande av
Kungl. Maj:t.

Det är viktigt att frågan inte bara
övervägs, utan att Kungl. Maj :t också
kommer med förslag med anledning av
denna utredning för att berörda parter
skall kunna fatta avgöranden för ärendets
vidare behandling i de instanser
som har att bestämma om förläggningsort
för dessa vinterspel.

Vidare anför utskottet att motionerna
bl. a. syftar till att mer långsiktigt skapa
sysselsättningstillfällen inom Jämtlands
län och att skapa ett konkurrenskraftigt
och koncentrerat område för

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Om åtgärder till främjande av turistnäringen i Jämtlands län

vinterturism. Utskottet anser detta vara
angelägna uppgifter men anför i samma
andetag att dessa frågor kommer att behandlas
av årets riksdag i annan ordning
och att en utredning i enlighet
med vad i motionen anförts inte skulle
vara ägnad att leda till snabbare eller
effektivare åtgärder än det inom länsstyrelsen
i samråd med kommunerna
pågående planeringsarbetet.

Trots utskottets positiva skrivning
förefaller det mig förvånansvärt att utskottet
inte kunnat gå med på utredningskravet,
eftersom länsstyrelsen i sitt
remissvar har framhållit att behovet att
tillgodose de i motionen framställda utredningskraven
är stort och betydelsefullt
såväl för läns- som riksplanering.
Dessutom framhålles att länsstyrelsen
i samråd med inrikesdepartementet
övervägt möjligheterna för en vidgad
utredningsverksamhet.

Detta talar för att det framställda yrkandet
om att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam
utredning och förslag rörande åtgärder
för främjande av turistnäringen
inom Jämtlands län är berättigat.

De i motionen II: 415 framställda kraven
om utredning torde också kunna
innefattas i motsvarande yrkanden i
motion I: 247.

Med stöd av vad jag anfört ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till motion
I: 247.

Herr MÖLLER ; s):

Herr talman! I de två motioner som
avgetts av herrar Pettersson och Lundberg
begärs på olika sätt åtgärder för
att främja turismen i Jämtlands län.
Herr Pettersson uttryckte sin förvåning
över att utskottet inte tillstyrkt motionerna.

Vårt ställningstagande grundar sig
inte på bristande intresse för turismen,
utan på vår uppfattning att det vore eu
ganska opraktisk, för att ;-te säga omöjlig
väg att riksdagen skule beställa turistutredningar
länsvis. Detta kan inte

vara en lämplig arbetsmetod. Om riksdagen
skall ta några initiativ i dessa
frågor måste de ges en mera generell
räckvidd. Motionerna tar uteslutande
sikte på åtgärder i och för Jämtlands
län.

När herr Pettersson åberopar länsstyrelsens
uppfattning som stöd för sin
motion måste jag fästa uppmärksamheten
på att länsstyrelsen självklart förordar
fortsatt utredningsarbete, dock utan
den begränsning som motionären gör,
dvs. att kräva en utredning enbart för
Jämtlands län. Länsstyrelsen har inte
velat göra en sådan begränsning utan
vill lägga upp undersökningen på bredare
basis, vilket också dess överläggning
med inrikesdepartementet gått ut
på.

Vidare får man förutsätta att länsstyrelsen
i samverkan med kommunerna,
inte minst under det fortsatta arbetet
på Länsplanering 67 —• där departementet
hemställt om preliminära handlingsprogram
till nästa höst — kommer
att beakta dessa frågor både i Jämtlands
län och i alla andra län med intresse
för turistnäringen. Man får också
rimligen förutsätta att i den riksplanering
som för närvarande utarbetas en
sortering verkställs av sådana områden
och regioner där man särskilt bör satsa
på turismen.

Av dessa skäl har utskottet ansett det
olämpligt att tillstyrka motionerna. Det
finns så mycket mindre anledning att
nu beställa en särskild utredning för
Jämtland, då den närbesläktade frågan
om förläggande av 1976 års olympiska
vinterspel till Östersund är föremål för
överväganden av Kungl. Maj:t.

Riksdagen kommer vidare inom kort
att få ta ställning till dessa frågor i samband
med behandlingen av ett utlåtande
från annat utskott om lokaliseringspolitiska
problem med anknytning till turismen.

Det är av sådana skäl vi funnit det
olämpligt att tillstyrka motionerna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Onsdagen den 7 maj 1969

Nr 21

Om åtgärder till främjande av turistnäringen i Jämtlands län

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! Herr Möller nämnde de
utredningar som pågår och har pågått.
Jag hänvisade redan i mitt första anförande
till den tid som förflutit och till
önskemålen från berörda områden att
någonting äntligen skall hända. Jag anser
att det vore på sin plats att allt ordandet
om utredningar och deras resultat
verkligen omsattes i handling.

Vad gäller länsstyrelsens yttrande är
det givet att länsstyrelsen vill ha den
begärda utredningen för länet kombinerad
med en utredning som gäller även
andra regioner; det är väl helt naturligt.
Önskemål om en utredning angående
kompletterande sysselsättningar i
detta område har från länsstyrelsens
sida framförts vid olika tillfällen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner konnne att framställas
särskilt beträffande vardera punkten
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att kammaren skulle bifalla motionen
I: 247.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Pettersson, Karl, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 41 punkten 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles motionen 1:247.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Därefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten 2.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag ber att få fästa ledamöternas uppmärksamhet
på att en förnyad plan för
ärendenas fördelning på plena under
maj månad har utdelats. Anledningen
till att en sådan plan nu uppgjorts, trots
att den i samband med påskuppehållet
utdelade planen upptog tiden fram till
sessionens slut, är att ett flertal utskott
vid uppgörandet av den förra planen
anmälde svårigheter att planlägga sitt
arbete till följd av att ett stort antal
propositioner var försenade. Jag hoppas
att den nu framlagda planen skall kunna
följas.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 154, till Konungen i anledning
av proposition om ändring i kyrkomötesförordningen.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 156, i anledning av motioner angående
statsbidrag till Riksförbundet
för kriminalvårdens humanisering;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
pensionstillskott, m. m., såvitt den ej
avser lagförslagen, jämte motioner;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till statligt förarskydd; nr

159, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser vissa allmänna frågor;

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

nr 160, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

161, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

162, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

163, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

164, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde; nr

166, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser utbildningsdepartementets verksamhetsområde; nr

167, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

168, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte motioner;

nr 169, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser industridepartementets verksamhetsområde; nr

170, i anledning av Kungl. Maj ds

proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 172, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 173, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 174, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

175, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 176, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 177, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 178, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 179, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser civildepartementets
verksamhetsområde.

Onsdagen den 7 maj 1969

Nr 21

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 181, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 25 maj 1962 (nr 381)
om allmän försäkring, jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändring i barnavårdslagen den 29 april
1960 (nr 97), jämte i ämnet väckta motioner; nr

183, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 21 maj
1954 (nr 269) om skyldighet för arbetsgivare
att lämna uppgift rörande arbetsanställning; nr

184, i anledning av motioner om
rätt för utländsk medborgare till undantagande
från den allmänna försäkringen;
och

nr 185, i anledning av motioner angående
tidpunkten för inplacering i ny
sjukpenningklass.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Upplästes ett från herr Olsson, Johan,
inkommet läkarintyg, utvisande att han
för bland annat anemi-utredning vårdades
på lasarettet i Bollnäs och vore
sjukskriven tills vidare.

Meddelande ang. enkla frågor
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Olsson, Johan, från och
med den 6 maj under den tid, det i läkarintyget
omförmälda hindret varade.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen
av herr Blomquist (m) till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet:
»Anser Herr Statsrådet
att fordringarna på förarnas kvalifikationer
och utrustning samt övriga säkerhetskrav
i samband med motorcykeltävlingar
är tillfredsställande?»;

av herr Nyman (fp) till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet:
»Vilka åtgärder inom den obligatoriska
skolan och förskolan ämnar
Herr Statsrådet vidtaga för att motverka
de ökande barntrafikolyckorna?»; samt
av herr Brundin (m) till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet:
»Vilka åtgärder kommer
att vidtas av berörda myndigheter för
att förhindra att färgtelevisionsmottagningar
störs av kommunikationsradiosändare?» -

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 13.17.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. »OKTR. STHLM 196»