Nr 21 FÖRSTA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:21)

RIKSDAGENS

|-Tt—»C‘''~a i—»c |

PROTOKOLL

Nr 21 FÖRSTA KAMMAREN 1967

18—19 april

Debatter m. m.

Tisdagen den 18 april Sid.

Meddelande ang. enkel fråga av herr Kaijser ang. brottslighetens
utveckling och åtgärder i anledning därav ............ 5

Onsdagen den 19 april

Internationellt utvecklingsbistånd ............................ 6

Svar på interpellation av herr Holmberg om en rundabordskonfe rens

i u-landsfrågan ...................................... 31

Meddelande ang. enkel fråga av herr Svanström om åtgärder för
att lindra verkningarna av varvskrisen i Oskarshamn ...... 8G

Anslag till internationellt utvecklingsbistånd:

Internationellt utvecklingsbistånd (Forts.) .................. 87

Målsättningen för det svenska biståndet till u-länderna ...... 95

Om utredning rörande det fortsatta utvecklingsbiståndet...... 96

Om utbyggnad av den svenska biståndsverksamheten i Zambia . . 97

Om statligt stöd till enskilda organisationers arbete i u-länderna 98
Avlöningsanslaget till styrelsen för internationell utveckling

(SIDA) ................................................ 99

Omkostnadsanslaget till styrelsen för internationell utveckling

(SIDA) ................................................ 100

Fältverksamhet .......................................... 101

Om hjälp till återuppbyggnad av ödelagda områden i Vietnam 103

Anslag till multilateralt finansiellt utvecklingsbistånd .......... 103

En speciell u-hjälpsavgift, m. m............................... 107

Fortsatt valutareglering .................................... 116

Om begränsning av valutatilldelningen för utrikes resor........ 124

Riksbankens sedelutgivning, m. m........................... 129

1 Första kammarens protokoll 1967. Nr 21

Nr 21

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 19 april sid.

Statsutskottets utlåtande nr 53, ang. anslag till internationellt utvecklingsbistånd
........................................ 6

—- nr 54, ang. anslag till finansiellt utvecklingsbistånd ........ 103

Bevillningsutskottets betänkande nr 25, ang. en speciell u-hjälpsavgift,
m. m............................................. 107

Bankoutskottets utlåtande nr 18, om ett statligt obligationslån för
bistånd till u-länderna m. in............................... 116

Statsutskottets utlåtande nr 55, ang. fortsatt omorganisation av
väg- och vattenbyggnadsverket m. m....................... 116

— nr 56, ang. musikdramatisk utbildning in. m............... 116

Bankoutskottets utlåtande nr 26, ang. fortsatt valutareglering .... 116

— nr 27, om begränsning av valutatilldelningen för utrikes resor 124

— nr 28, ang. särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning,
m. m............................................. 129

— nr 29, ang. ändring i förordningen om Sveriges allmänna hy poteksbank

och om landshypoteksföreningar, m. m......... 136

Tisdagen den 18 april 1967

Nr 21

Tisdagen den 18 april

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 7 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om tjänstledighet
från riksdagsarbetet den 18 och
den 19 april 1967 på grund av tjänsteresa
till Hamburg.

Stockholm den 14 april 1967

Gunnar Lange

Till riksdagens första kammare

För utrikes tjänsteresa får jag härmed
anhålla om ledighet från riksdagsarbetet
under tiden den 19 april—den
5 maj 1967.

Stockholm den 17 april 1967

Herman Iiling

De begärda ledigheterna beviljades.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbyggnad av
systemet med växtförädlingsavgifter,
m. in., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 136, i anledning av väckta motioner
angående lån från räkfiskelånefonden;
och

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1967/68,
in. in.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
150, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag för
budgetåret 1967/68 till allmänna kultur-
och bildningsändamål samt internationellt
kulturellt samarbete jämte i
ämnet väckta motioner.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj ds proposition nr 90,
med förslag till förköpslag m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj ds
proposition nr 95, angående riktlinjer
för jordbrukspolitiken m. m., hänvisades
propositionen, såvitt den avsåge
ändring i kommunalskattelagen, till bevillningsutskottet
och i övrigt till jordbruksutskottet.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj ds proposition nr 126,
med förslag till lag om ändring i vattenlagen
m. in.

Vid föredragning av motionen nr
766 hänvisades densamma, såvitt den
avsåge anslagsfrågor och arbetsmarknadspolitiska
åtgärder, till statsutskottet
samt i övrigt till bankoutskottet.

Vid föredragning av motionen nr
767 hänvisades densamma, såvitt den
avsåge anslagsfrågor och arbetsmarknadspolitiska
åtgärder, till statsutskottet,
i vad den avsåge rätt att skattefritt
avsätta medel till särskilda omställnings-
och utbildningsfonder, till bevillningsutskottet
samt i övrigt till bankoutskottet.

Nr 21

Tisdagen den 18 april 1967

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 768 till bankoutskottet,
motionerna nr 769—772 till jordbruksutskottet
och

motionerna nr 773—779 till statsutskottet.

Vid föredragning av motionen nr
780 hänvisades densamma, såvitt den
avsåge begränsning i hushållningssällskapens
skatteplikt, till bevillningsutskottet
och i övrigt till jordbruksutskottet.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 781 till jordbruksutskottet,

motionen nr 782 till lagutskott,
motionerna nr 783—785 till jordbruksutskottet
och

motionerna nr 786—789 till statsutskottet.

Vid föredragning av motionerna nr
790 och 791 hänvisades desamma, såvitt
de avsåge studiehjälpsreglementet,
till lagutskott och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 792—800 till statsutskottet,

motionen nr 801 till jordbruksutskottet
och

motionerna nr 802—808 till statsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 53—56, bevillningsutskottets
betänkande nr 25, bankoutskottets
utlåtanden nr 18 och 26—
29, första lagutskottets utlåtanden nr
23 och 25—30, andra lagutskottets utlåtanden
nr 31—36, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 12—14 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden nr 17
—19.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
bevillningsutskottets betänkande nr 25
och bankoutskottets utlåtande nr 18
i nu angiven ordning skulle uppföras
näst efter statsutskottets utlåtande nr
54.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep) erhöll på begäran ordet
och anförde:

Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av de ärenden, som avses i
Kungl. Maj:ts propositioner nr 90 och
nr 95, hemställer jag att kammaren
måtte medgiva att tiden för avgivande
av motioner i anledning av nämnda
kungl. propositioner utsträckes till det
sammanträde, som infaller näst efter
femton dagar från det propositionerna
kom kammaren till handa.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj :ts till kammaren överlämnade proposition
nr 127, med förslag till lag
om ändrad lydelse av 7 § byggnadslagen
den 30 juni 1947 (nr 385).

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna:

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och
herrar vice talmän samt de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda
att jämte dem tillsätta befattningshavare
hos kammaren,
den 14- april 1967.

§ 1

På därom av fru May Tånge gjord
framställning beslöt herrar deputerade
att bevilja henne begärt entledigande
från och med den 14 april 1967.

§ 2

Förordnades fru Ethel H. Lindahl att
från och med den 17 april vara extra
ordinarie förste kanslist i lönegrad Ae
19 hos första kammaren.

Tisdagen den 18 april 1967

Nr 21

i 3

Förordnades kanslisten i lönegrad
Ae 17 fru Anne-Vera Hellerstedt att
från och med den 14 april uppehålla
tjänsten som förste kanslist i lönegrad
Ae 19 intill dess fru Lindahl kunde
tillträda densamma.

§ 4

Kanslisten i lönegrad Ae 17 fru Gertie
Göransson beviljades ledighet för
sjukdom från och med den 12 april
1967 under i första hand 14 dagar.

År och dag som ovan
K.-G. Lindelöw

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

809, av herr Pettersson, Arne, och
herr Hansson, Torsten, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 88, med
förslag till folkbokföringsförordning,
m. in.;

nr 810, av herrar Schött och Enarsson,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 88, med förslag till folkbokföringsförordning,
m. in.; samt

nr 811, av herr Nilsson, Yngve, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds proposi -

Meddelande ang. enkel fråga

tion nr 91, angående godkännande av
överenskommelse mellan Sverige och
Danmark rörande import av nötkött
till Sverige.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Kaijser (h) till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet: »Föranleder
den omständigheten att den nedgång
i den totala ökningen av brottsligheten
som man enligt statsverkspropositionen
ansåg sig kunna konstatera
under år 1966 under det första kvartalet
i år enligt de uppgifter som lämnats
av statistiska centralbyrån åter förbytts
i en stark ökning några åtgärder
och i så fall vilka?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.07.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Onsdagen den 19 april förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 11 innevarande
månad.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj :ts proposition nr
127, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 7 § byggnadslagen den 30
juni 1947 (nr 385).

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 809 och 810 till lagutskott
samt

motionen nr 811 till jordbruksutskottet.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 53, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för budgetåret
1967/68 till internationellt utvecklingsbistånd
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Ang. internationellt utvecklingsbistånd

Det internationella utvecklingsbiståndet
hade i statsverkspropositionen redovisats
under tre huvudtitlar, nämligen
under tredje huvudtiteln tekniskt
och humanitärt bistånd, under sjunde
huvudtiteln finansiellt bistånd samt under
åttonde huvudtiteln nordiska afrikainstitutet.
Det av Kungl. Maj :t föreslagna
totala svenska utvecklingsbiståndet
under de tre nämnda huvudtitlarna
uppginge till 404,3 miljoner kronor.
Beloppet fördelade sig med omkring
209 miljoner kronor på tekniskt och
humanitärt bistånd samt 195 miljoner
kronor på finansiellt utvecklingsbistånd.

I fråga om riktlinjer för och planläggning
av utvecklingsbiståndet hade
statsutskottet i utlåtandet nr 53 behandlat dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Nyman in. fl. (1:47) och den
andra inom andra kammaren av herr
Rimmerfors in. fl. (11:65),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Blomquist (I: 82) och den andra
inom andra kammaren av fru Sundberg
in. fl. (II: 113),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Werner (I: 131) och den andra
inom andra kammaren av herr Hermansson
in. fl. (II: 166),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Blomquist (I: 262) och den andra
inom andra kammaren av herr Rubin
in. fl. (11:340),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Nils-Eric Gustafsson (1:478) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Larsson i Borrby och herr Mattsson
(11:607),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Holmberg m. fl. (I: 479) och den
andra inom andra kammaren av herr
Bohman m. fl. (II: 603),

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fröken Mattson och herr Torsten Hansson
(1:482) samt den andra inom
andra kammaren av herr Carlsson i
Tyresö in. fl. (Il: 604),

dels en inom andra kammaren av
herr Wiklund i Stockholm och herr
Gustavsson i Alvesta väckt motion (II:
169),

dels ock en inom andra kammaren
av herr Hansson i Skegrie väckt motion
(11:483).

Vid sina överväganden hade utskottet
även beaktat de uttalanden som i
här behandlade ämnen gjorts av riksdagens
revisorer i deras berättelse över
den år 1966 av dem verkställda granskningen
av statsverket (§ 1, Den svenska
biståndsverksamheten).

Vissa av de förslag, som framlagts
i nämnda motioner, komme att redovisas
under punkterna 2, 3, 5, 6, 13,
14 och 15 i protokollet för kammarens
aftonsammanträde.

Under den nu föredragna punkten
hade utskottet behandlat två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av fru Lindström
in. fl. (I: 684) och den andra inom
andra kammaren av herr Wahlund
in. fl. (Il: 851), angående utskottsbehandlingen
av frågor rörande hjälpen
till u-länderna. I motionerna — vilka
förutom till statsutskottet hänvisats till
lagutskott samt till bevilllnings- och
bankoutskotten — hade förordats, att
u-landshjälpens anslagsfrågor skulle behandlas
i ett sammanhang, lämpligen i
ett sammansatt utskott, där erfarenheterna
av både u-landshjälpens arbete
och bevillningsfrågor kunde göra sig
gällande och bedömningarna sammanvägas.
Motionärerna hade hemställt, att
motionerna måtte överlämnas till vederbörande
utskott för att av dem tagas
i beaktande vid överläggning inom
utskotten angående behandlingen av
det stora frågekomplex som u-landshjälpen
utgjorde.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd

Statsutskottet hade i förevaran de
punkt anmält, att det icke funnit motionerna
påkalla någon utskottets åtgärd.

Herr talmannen yttrade, att vid överläggningen
beträffande punkten 1 finge
beröras jämväl övriga punkter i detta
utlåtande ävensom statsutskottets utlåtande
nr 54, bevillningsutskottets betänkande
nr 25 och bankoutskottets
utlåtande nr 18. Yrkanden utom vid
den nu föredragna punkten skulle dock,
fortsatte herr talmannen, framställas
först sedan respektive punkt eller betänkande
föredragits.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena Nilsson hade tillkännagivit,
att han i samband med behandlingen
av statsutskottets utlåtande nr
53 ämnade besvara herr Holmbergs interpellation
om en rundabordskonferens
i u-landsfrågan.

Ordet lämnades till herr DAHLÉN
(fp), som anförde:

Herr talman! Inför dagens debatt om
u-landshjälpen råder ett intressant politiskt
läge. Om jag mycket kortfattat
sammanfattar det, är det väl ungefär
på det sättet, att det råder enighet mellan
partierna om en liten ökning av
insatserna till FN-organ som sysslar
med u-landshjälp. Det råder enighet
om att begära en plan till nästa års
riksdag för ökning av vårt bistånd till
de fattiga folken så att biståndet så
småningom skall uppnå 1 procent av
bruttonationalprodukten. Det råder
enighet om att en rationalisering av
arbetet med dessa frågor i kanslihuset
är nödvändig och att detta skall ske
genom överflyttning av ärendena till
utrikesdepartementet — jag vill tillägga
att jag hoppas att de rykten som
har gått om att regeringen inte vill vara
med om detta kommer att visa sig vara
felaktiga.

Det råder oenighet på en del punkter.
Det råder oenighet om de direkta
insatser Sverige skall göra genom

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
SIDAS :s verksamhet i u-länderna. När
folkpartiet och centerpartiet har föreslagit
en ökning av anslagen, har socialdemokraterna
och högern satt sig
emot detta. Det råder oenighet om folkpartiets
och centerpartiets förslag att
Sverige skall ta ett internationellt initiativ
för att skapa en miljardfond mot
världssvälten. Socialdemokraterna och
högern vill inte vara med om detta.
Det råder oenighet om angelägenheten
av att försöka göra en internationell
framstöt för att få en stabilisering av
priserna på viktiga produkter som
u-länderna säljer. Socialdemokraterna
och högern säger om detta folkpartiets
och centerpartiets initiativ att regeringen
sköter det hela så bra att man
inte behöver göra någonting åt det.
Det råder oenighet om vikten av att vi
verkligen utreder, hur vi skall bygga
på den nuvarande u-landshjälpen — vi
måste skapa ett bättre program. Härvid
har socialdemokraterna blivit ensamma
om att resa motstånd.

Det var alltså det politiska utgångsläget.

Om vi sedan ser på sakläget, kan vi
konstatera att förutsättningarna för ökade
direkta svenska insatser har ökat.
När vi från vårt håll tidigare föreslog
ökade insatser, sade man alltid: »Den
svenska administrationen måste bli
bättre först •— den måste hinna att
växa i kläderna.» Detta bär nu skett.
SIDA måste till och med förbruka alla
reserverna innevarande år. Regeringens
förslag till riksdagen i år var därför
av den karaktären, att det inte innebar
någon verklig ökning av SIDA:s
verksamhet i förhållande till vad som
råder innevarande år. Regeringen
sprack på denna vägran att verkligen
tillgodose önskemålet om en ökning av
SIDAts verksamhet, och det är någonting
ganska unikt i Sverige — statsråd
är som bekant mycket stryktåliga. Men
det hade nog varit bättre att lyssna
till den »sträng» som brast än till den
som sitter kvar på regeringsfiolen. Det
tyckte tydligen också en del av med -

lemmarna i den socialdemokratiska
riksdagsgruppen. Åtskilliga begrep allvaret
i situationen, och somliga socialdemokrater
framträdde motionsvägen.
Frågan är: Vad kommer dessa att göra
nu?

Spänningarna ökade givetvis sedan
när folkpartiet och centern visade att
det gick att spara in på en del statsutgifter
för att kunna göra en ökad insats
och hjälpa världens fattiga och
svältande människor. Centerpartiet och
folkpartiet gjorde exakt det man skall
och brukar göra i riksdagen när man
vill främja ett ändamål: Vi skaffade
fram de pengar som är nödvändiga för
ett ökat anslag. Vi motionerade om en
ökning av u-hjälpen med 65 miljoner
kronor, och vi sparade ihop denna
summa. Det är ett säkert och rejält förfarande,
och det är så man skall göra.

I den uppkomna situationen har socialdemokraterna
den senaste månaden
på allt sätt sökt finna en utväg att rädda
ansiktet. Följa vanlig riksdagspraxis
på det sätt som vi i mittenpartierna
har gjort kunde man uppenbarligen
inte. Socialdemokraterna kunde ju inte
följa det statsråds förslag som lämnat
regeringen, ty det hade varit en alltför
stor prestigeförlust för herr Erlander.
Socialdemokraterna och högern kom
då på idén — och i den fann de varandra
— att man skulle kunna klara
en större del av dessa besvärligheter
genom att låna ur en kassa inom finansdepartementet
och flytta över pengarna
till utrikesdepartementet. Man lånar
alltså pengar ur en kassa avsedd
för ett visst ändamål och flyttar över
dem till en annan kassa, som är avsedd
för ett annat ändamål. Men det
är en obestämd summa som lånas.

Jag rekommenderar kammarens ledamöter
att läsa statsutskottets utlåtande
nr 54, sidan 7. Där framhålles från
högerpartiets och socialdemokraternas
sida inte ett ord till motivering varför
det skulle vara möjligt att låna pengar.
Man säger att det skulle vara ändamålsenligt
att kunna låna. Ja, det är

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

alltid ändamålsenligt att kunna låna
när man behöver pengar. Det finns
dock inte ett ord till bevis för att det
går att låna. Det intressanta är att riksdagen
här presenteras ett förslag som
icke är underbyggt, d. v. s. icke med
ett ord bevisar att det finns lånemöjligheter.
Ur riksdagens synpunkt är
detta ingen verklig garanti för hur stor
ökningen av u-landshjälpen på sikt kan
bli. Det sensationella är vidare att socialdemokraterna
och högern inte begär
att riksdagen skall få ett förslag
nästa år om att man skall betala tillbaka
pengar till denna kassa. Det finns
inte ett ord om detta. Inget hindrar således
att finansminister Sträng nästa år
säger: Det går inte att nu öka medelstilldelningen
så mycket att vi både kan
låta SlDA:s verksamhet växa ut och
samtidigt betala tillbaka den lånade
summan. Jag förmodar att tystnaden
på denna punkt varit ett krav från regeringen
för att över huvud taget eu
kompromiss mellan socialdemokraterna
och högern skulle komma till stånd.
Det är denna lösaktighet som riksdagen
nu inbjudes att rösta på.

Folkpartiet och centerpartiet skjuter
inte upp den behövliga ökningen
till en oviss framtid. Vi visar att det
går att i dagens läge åstadkomma en
ökning; det är den stora skillnaden.
Man frågar sig onekligen vad de socialdemokratiska
motionärerna skall
göra nu. Skall de krypa till korset,
d. v. s. till kompromissen?

Läget är, för att sammanfatta, följande.

Om man vill ha säkerhet för:

1) en vidgad familjeplanering;

2) större bistånd till svensk mission
och andra frivilliga organisationer än
de 6 miljoner kronor som socialdemokraterna
och högern antyder — och
det är väl använda pengar;

3) ett ordentligt utbildningsprogram,
i varje fall en början på utbildning för
afrikanska kvinnor;

4) bidrag till den mycket välorgani -

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
serade FN-hjälpen för Palestinaflyktingarna; 5)

nödvändig forskning kring biståndsprobleniatiken; 6)

större reserver till katastrofhjälp
— och katastrofer inträffar alltid
världen över;

7) att Sverige skall ta initiativ till
en stor internationell insats för att
möta världssvälten och hjälpa dessa
miljoner och åter miljoner svältande
människor;

8) att Sverige tar initiativet till att
försöka hjälpa till att lösa det grundläggande
problemet att u-länderna skall
få bättre betalt för sina varor.

Vill man, herr talman, vara säker på
allt detta, då måste man rösta med folkpartiets
och centerpartiets reservationer
i dessa avseenden.

Jag kommer, herr talman, att yrka
bifall till reservationerna vid punkterna
13, 14 och 15 i statsutskottets utlåtande
nr 53.

Därefter vill jag, herr talman, anföra
något om framtiden. Vi har verkligen
långt till målet då det blir möjligt att
göra en insats som Sverige kan känna
sig en smula stolt över. För min del
är jag övertygad om att 1 procent av
bruttonationalprodukten inte räcker —
det kanske blir nödvändigt med 2 procent.

I dag är u-ländernas situation försämrad
jämfört med för några år sedan.
Man får sämre utbyte i handeln
med de rika länderna. Man får sämre
betalt för sina varor. En stigande andel
av u-ländernas nationalinkomst går
åt för att betala tillbaka lån till oss
rika länder. Detta är dagens läge.

Hur skall Sverige hjälpa till att lösa
dessa problem? Vilka förändringar och
tillägg behövs i den svenska biståndspolitiken
för att kunna bidra till en
sådan lösning? Folkpartiet och centerpartiet,
samt här även högern, hävdar
att det behövs bättre samordning av
den statliga verksamheten och näringslivets
insatser, bättre samordning med

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
missionen och andra frivilliga organisationer.
Dessa organisationer har ju
en förunderlig förmåga att vända på
slantarna och använda dem på rätt sätt.
De kan säkert åta sig vidgade uppgifter.
Detta hör utredas i samarbete med
vederbörande organisationer. Inom parentes
vill jag tillägga att jag är mera
positiv än hela statsutskottet i fråga
om möjligheten för dessa organisationer
att göra fredskårsinsatser. Jag skall
återkomma till det med ett yrkande.

Det är välkommet att vi uppnått
enighet om samverkan mellan staten
och näringslivet och enats om att begära
förslag om investeringsgarantier.
Talet om att detta skulle gjmna enskilda
företag, herr talman, är »nonsens
i kubik». Det är okunnighet, i någon
mån parad med politiskt snedvriden
uppfattning, att hävda något sådant.
Näringslivet kan om man får dessa garantier
åta sig väsentligt vidgade arbetsuppgifter,
och ett utvidgat samarbete
skulle visa sig fruktbart. Kan vi
inte åstadkomma detta, får vi aldrig
chans att göra de insatser som motsvarar
de krav som kan ställas på oss. Det
gäller att utnyttja svenska företagares,
tjänstemäns och arbetares erfarenhet på
olika områden. Frågan om den fortsatta
utbyggnad, som jag här bara har
skisserat, måste man utreda tillsammans.
Det är inte fråga om att under
den tid utredningen arbetar stoppa den
verksamhet som vi nu bedriver •— det
vill jag understryka — utan det gäller
att utreda hur man skall gå vidare.
Beträffande detta utredningskrav är det
mycket glädjande att mittenpartierna
fått med sig högerpartiet.

En del frågor, som har behandlats
av femte avdelningen i statsutskottet,
kommer herr Harry Carlsson att närmare
tala om. Det gäller bl. a. fonden
mot världssvälten och frågan om prisstabilisering.
Jag skall därför inte gå in
på dem.

Till sist skall jag, herr talman, ta
upp ett för framtiden mycket väsentligt
problem, nämligen politikernas an -

svar för att påverka opinionen för ökat
u-landsbistånd. Det sägs från en del
håll att svenska folket inte vill öka biståndet
till de fattiga länderna. Det är
en mycket allvarlig sak i en demokrati.
Yi som sitter här är ju folkrepresentanter,
vi skall hävda de meningar
som svenska folket ger oss mandat att
hävda, men det kan för politiker aldrig
bara vara fråga om att följa opinionsvindarnas
svängningar. Politikerna
har ju också ansvar för att påverka
opinionen. Vid den konferens, som den
västtyska förbundsdagens talman hade
inbjudit till för två veckor sedan, om
industriländernas parlament och deras
ansvar var just dessa frågor ett huvudtema.
Jag hade glädjen att vara riksdagens
representant vid den konferensen.
Påfallande var hur detta verkligen
uppfattades som ett grundtema av alla
deltagande länders representanter: Vi
måste ta på oss ansvaret för att verkligen
informera opinionen. Vi måste
som politiker förklara för folket vad
som är vårt ansvar.

Socialdemokratin har tagit mycket
lätt på denna uppgift. Det kanske är
en förklaring till den håglöshet som
visar sig i de förslag som regeringen
har lagt på riksdagens bord i år.

Vad är det då vi skall göra? Jag skall
summera det mycket kortfattat i några
punkter.

Vi måste, för det första, försöka skapa
en opinion för ökad biståndsverksamhet
genom att låta folket få bättre förståelse
för situationen i u-länderna.
Det räcker inte med att betrakta nöden
som ett statistiskt eller teoretiskt fenomen.
Man måste känna fattigdomen,
hungern, sjukdomen, gapet mellan de
rika och fattiga länderna, känna det så
att det går genom märg och ben.

Det är klart att detta skulle vara
lättast om svenska folket kunde resa
ut och se med egna ögon, men vi vet
alla, att det inte finns möjligheter till
detta. Man kan dock göra en hel del
annat. Det gäller framför allt att försöka
få människor, som har en möj -

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

lighet att påverka opinionen vid sidan
av oss politiker, att åta sig en del av
dessa uppgifter. I folkrörelsernas ledningar
har många sett detta såsom sin
uppgift, men jag är övertygad om att
man här skulle kunna göra större insatser.

Jag tror, herr talman, att det t. ex.
skulle vara nyttigt, om regeringen verkligen
tog initiativ till och inbjöd representanter
för olika organisationer att
se på en del av den svenska hjälpverksamheten
— den statliga, missionen och
andra organisationers. Det skulle vara
folk inom ideella, fackliga och religiösa
organisationer, idrottsorganisationer
och ungdomsorganisationer. Jag är alldeles
övertygad om att dessa människor
skulle komma tillbaka som mycket
goda förkunnare av nödvändigheten
med ökad u-hjälp. Det skulle bidra till,
att svenska folket skulle känna ett
större medansvar.

Vi kan dra en parallell med hur missionerna
har handlat. Redan när de
startade för hundra år sedan, förstod de
det absolut väsentliga i att förklara för
hemmafolket varför man ville göra insatser.
Man startade omedelbart. De
missionärer som varit där ute och
kom hem tre månader eller ett halvår
fick i uppdrag att medan de var hemma
från missionsfälten resa runt och
hålla föredrag, visa bilder och så småningom
även film. De förklarade punkt
för punkt och gav en inlevelse i vad
problemen verkligen gällde. Jag tror
att det är nödvändigt för oss politiker
att på detta sätt ytterligare förklara
situationen.

Om det är, som en del socialdemokrater
säger, att svenska folket icke är
moget för en väsentligt ökad u-hjälp,
är detta ännu nödvändigare.

Den andra uppgiften är givetvis att
försöka hjälpa till att förstå det stora
perspektivet, det internationella. För
några dagar sedan stod i en tidning två
olika telegram bredvid varandra, som
verkligen var belysande i detta sam -

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
manliang. Det ena telegrammet var från
New Dehli. Där stod så här: 40 miljoner
människor kommer att duka under
av törst och svält i den indiska delstaten
Bihar, om inte omfattande hjälpaktioner
sätts in omedelbart. Av Bihars
50 miljoner invånare, håller 40 miljoner
på att förvandlas till levande skelett
till följd av missväxten och torkan.

Denna larmrapport var undertecknad
av chefsadministratören för nödhjälpsarbetet.
I går kväll och i dag har kommit
nya orossignaler därifrån.

Det andra telegrammet var från Peking
och löd så här: Det enda sättet
för Indiens folk att lösa livsmedelsbristens
svåra problem är att göra revolution,
skriver det kommunistiska partiorganet
Folkets Dagblad.

Här ser vi alltså den allvarliga, men
mycket vanliga kombinationen av lusten
att utnyttja förtvivlade situationer
för politiska syften. Där ingenting växer
på marken, har desperationen mycket
bra grogrund i själarna.

Det är mycket förklarligt att ledarna
för de unga folken grips av desperation.
Till synes är ju problemen
oöverkomliga, och detta påverkar självfallet
i hög grad den politiska ställningen.

Åtskilliga inom vårt folk förstår detta
utan vidare, men jag är rädd för att
kanske inte alla gör det. Det går att
tala och tala om ansvar i detta sammanhang,
men det bästa resultatet uppnås
givetvis när en överväldigande majoritet
av folket verkligen inser och
känner klyftans art, ser vad dessa skillnader
betyder, känner det genom märg
och ben. Då inser man lättare hur djup
inverkan som detta gap mellan oss rika
och de fattiga har i den internationella
situationen.

Det påverkar givetvis förhållandet
mellan blocken i världen. Man är inte
alltid i dessa unga stater så villig att
söka bidra till att utjämna spänningen
i den internationella situationen. Jag
förstår mycket väl, när de säger: Var -

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
för skall inte våra folk ha samma rättighet
som ni att leva på en rimlig
levnadsstandard?

Vi måste vidare för det tredje självfallet
söka göra klart för alla att ansvaret
leder till krav på insatser från
oss. Vi måste slå fast detta faktum på
ett mycket mera bestämt sätt än tidigare.

Det är inte några orimligheter som
begärs av oss. Man kan mäta den insats
som skulle behövas på olika sätt.
.Tåg skall ange en metod, som väl inte
brukar användas men som ger en del
av problemet — inte hela, jag är medveten
om det. Om nationalprodukten
i ett land, t. ex. Sverige, stiger med låt
oss säga 3 procent på ett år, så innebär
det att man skulle klara en anslagsökning
från 0,3 procent till nivån 1
procent av nationalprodukten till uländerna
om man lät bli att höja den
egna levnadsstandarden under tre månader!
Sedan skulle levnadsstandarden
stegras precis som förut. Det skulle här
vara frågan om en engångsföreteelse.
Det skulle räcka om vi sade: Under tre
månader kan vi väl låta bli att höja
vår standard. Då kan vi öka u-Iandsbiståndet
från 0,3 till 1 procent. Om
vår bruttonationalprodukt ökas med 4
procent på ett år, skulle det räcka att
stoppa vår egen standardökning i tio
veckor för att åstadkomma den önskade
effekten.

Vi politiker har ett oerhört ansvar
för att detta blir omtalat för svenska
folket. Det är förfärande att håglösheten
inom det socialdemokratiska partiet
har gått så långt att man inte varit
villig att ta på sig denna uppgift på ett
tillräckligt effektivt sätt. Det är ju inte
minst en regerings uppgift att verkligen
tala om det här.

Det fjärde är att vi måste markera
att alla dessa uppgifter inte klaras annat
än genom ett internationellt samarbete.
Annars är det omöjligt. Jag skall inte
diskutera i detalj vad man skall göra,
utan jag skall bara framföra ett par
olika satser. Det är kanske nödvändigt,

som en del har kastat fram, att vi får ett
världsfinansdepartement med rättighet
att taxera ut från de rika länderna alltefter
deras ekonomiska förmåga. Det
är möjligt att man måste gå den vägen.
Det måste bli en mera långtgående
form av världsplanering för att insatserna
skall få sin rätta betydelse,
för att de skall bli effektiva. Med dessa
två punkter vill jag bara visa att nog
finns det uppgifter för dem som vill se
dem och för dem som vill ta ansvar.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Man blir faktiskt imponerad
när man möter det starka engagemang
för hjälp till u-länderna som
besjälar i vart fall stora grupper av
svenska folket, denna vilja till en solidaritet
som inte gör halt vid gränserna
mellan riken och raser. Men jag tror
att det är nyttigt att man gör klart för
sig att det hela är en ganska ny företeelse.
Bortser man från missionen,
som i hög grad har varit en föregångare
på detta område och som för övrigt
är det ännu i dag, så var de,t svenska
intresset för u-hjälp ännu för några få
år sedan närmast obefintligt. Det har
alltså vuxit fram mycket snabbt, och
det gäller att se till att det inte avtar
lika snabbt. Snabbvuxna plantor är ofta
ömtåliga plantor.

Man kan inte blunda för att det finns
element i verksamheten som kan ha en
dämpande inverkan på entusiasmen.
Jag tänker inte så mycket på de misslyckanden
som det svenska officiella
biståndsorganet vid några tillfällen har
behövt redovisa. Sådana misslyckanden
är kanhända omöjliga att undvika,
i synnerhet när det gäller en verksamhet
som är så ny för oss och där vi
har så föga erfarenhet som i det här
fallet.

Nej, jag tänker främst på förhållandena
i mottagarländerna, sådana de
ibland är och även i fortsättningen
ibland kan förväntas bli: direkta missbruk
av biståndsmedel, ovilja eller

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

oförmåga att göra de egna insatser som
är nödvändiga för att biståndet verkligen
skall leda någon vart, politiska
regimer som förtrycker stora befolkningsgrupper,
kanske bara för att de
är av annan ras eller har annan religion
än de makthavande grupperna
o. s. v.

Detta är ting som vi enligt våra
svenska betraktelsesätt har svårt att
stillatigande blunda för och naturligtvis
i än högre grad att genom bistånd
stödja eller möjliggöra.

Man frågar sig: Skall den svenska
idealiteten och offerviljan tåla att då
och då ställas inför även en sådan
verklighet? Skall den tåla att i framtiden
möta — vilket jag tror kommer
att bli förhållandet — mycket mindre
av tacksamhet och uppskattning och
mycket mera av krav, kanske i påträngande
form? Jag vet inte, men det
skulle vara tragiskt om missräkningar
och besvikelser skulle vända den goda
viljan i likgiltighet eller — än värre
— i motvilja. Det skulle vara särskilt
tragiskt därför att det i dagens värld
inte går att isolera sig. Även om vi
skulle vilja det, är det omöjligt att
skjuta u-ländernas problem ifrån sig.
Vi måste ge oss i kast med dem.

Jag tror därför att vi skulle göra
klokt i att något avromantisera uhjälpsdebatten
och realistiskt göra
klart för oss, att en effektiv utvecklingshjälp
inte är en fråga om välgörenhet,
inte heller en fråga om att bara
fördela nu befintligt välstånd på ett
annat sätt. Vad det gäller är att skapa
ett nytt välstånd i de delar av världen
som ligger efter, och det är någonting
helt annat. Detta nya välstånd måste
dessutom vara grundat på en förmåga
inom länderna själva att bibehålla och
föra det framåt med egna krafter. Sådant
åstadkommes verkligen inte bara
genom gåvor.

Alla moment inom u-landsproblematiken
hänger ihop, och inget kan betraktas
eller behandlas helt fristående
från ett annat. Men man kan ändock

Ang. internationellt utvecklingsbistånd

urskilja två framgångsvägar av delvis
olika typ, som båda måste beträdas om
man vill nå godtagbara förhållanden.
Den ena vägen leder till en kontroll
av befolkningstillväxten så att inte en
alldeles ohämmad ökning spränger
alla möjligheter till planmässig verksamhet.
Den andra vägen går mot ekonomiska
förhållanden som i hela världen
kan garantera försörjning och
framsteg.

Alla de studier som görs i dag pekar
fram emot en direkt katastrof, om inte
befolkningsutvecklingen tvingas in i
andra banor. Jag vill ta en uppgift ur
mängden av skrämmande framtidsbilder,
den nämligen, att bara den ökning
i livsmedelskonsumtionen som
den väntade befolkningstillväxten kommer
att kräva under de närmaste 20
åren är kalorimässigt sett större än den
nuvarande totala spannmålsproduktionen
i hela Västeuropa plus USA plus
Kanada. Det är sådana fakta som gör
det så självklart, att man måste ge en
särskild förtur åt familjeplaneringen.
Vi måste försöka hindra att världens
befolkning växer så att den över huvud
taget inte går att livnära. Alternativet
är reduktion genom hungersnöd,
sjukdomar eller krig. Det alternativet
kan ingen föredraga.

De svenska insatserna på familjeplaneringens
område har varit banbrytande.
De har numera också kunnat väcka
förståelse och intresse i stora delar av
världen. Vi måste gå vidare. Högerpartiet
har i sin u-hjälpsmotion till årets
riksdag understrukit vikten av att familjeplaneringen
läggs upp så att den
får största möjliga effekt. Vi förordar
att det institut för familjeplanering,
som har diskuterats, också verkligen
kommer till stånd. Det bör få till uppgift
att igångsätta, samordna och effektivisera
alla de undersökningar som
behöver göras för att ge födelsekontroll
och familjeplanering en riktig utformning
och bästa verkan. Utskottet har
skrivit mycket positivt på denna punkt.
Vi noterar det med tillfredsställelse och

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
hoppas att kamrarna också kommer att
besluta i enlighet med utskottsförslaget.

Den andra huvudvägen i u-hjälpen
måste föra till en snabbare och jämnare
fördelad ekonomisk utveckling.
Den bör leda till förhållanden där u-länderna
själva är herrar över en ekonomi
som dels ligger på en godtagbar nivå
och dels växer i samma takt och
på samma sätt som i dag är fallet i industriländerna.

All sannolikhet talar för att mer av
direkt engagemang från svenskt näringsliv
i u-länderna skulle tillföra dessa
en betydligt ökad utvecklingshjälp
utan att man skulle behöva avstå från
en rimlig förräntning och rimliga vinster
för dem som ägnar sig åt en sådan
verksamhet. Det är därför att hälsa
med stor tillfredsställelse, att utskottets
majoritet äntligen har släppt sin motvilja
mot de krav, som vi från högerpartiet
har ställt under flera år på statliga
garantier mot förluster som kan
uppkomma genom oförutsedda politiska
åtgärder i värdlandet. Utskottet begär
nu ett direkt förslag från regeringen
till sådana garantier åt svenska investerare
i u-land. Därigenom blir det
kanske möjligt att uppnå den samordning
och det samarbete mellan statliga
och privata insatser i u-länderna, som
torde vara det enda som kan ge aktiviteterna
sådant omfång att det verkligen
blir påtagliga resultat.

När det gäller insatser från svenskt
näringsliv, möter man frågan i vilken
mån svenskt bistånd skall bindas till
svenska leveranser eller svensk företagsamhet.
Många svarar: Det får inte
bindas alls, det vore inte godtagbart
dels därför att biståndets värde för mottagarlandet
därigenom minskar, dels
därför att vi inte i andra sammanhang
tillåter en sådan metod att skydda
svensk export.

Man skall dock ha klart för sig att
på u-landsfältet är principen inte lika
självklar. Bindningar används nämligen
numera av nästan alla givareländer

— det har skett en mycket markant
och snabb utveckling åt det hållet. En
total svensk obundenhet får därför i
praktiken inte den avsedda effekten att
främja konkurrens på lika villkor. Dess
verkan blir i stället snarare att utestänga
svensk företagsamhet från sådan
konkurrens. Det kan inte vara godtagbart
utan måste genom svenska villkor
förhindras. En bindning av svenskt
bistånd till svenska leveranser behöver
dock inte hindra en fri konkurrens mellan
svenska leverantörer inbördes.

Det råder inte sällan ett faktiskt,
starkt sammanhang mellan statliga insatser
och näringslivets insatser. Ofta
gäller det — och man bör syfta till att
det skall gälla ännu oftare —- att till
u-landet överföra ett balanserat och
sammanhållet system, uppbyggt både
av statliga insatser för att förbättra
infrastruktur och utbildning och av näringslivets
insatser såväl i form av varuleveranser
eller hela industriföretag
som i form av kommersiellt och industriellt
kunnande.

Skulle verksamhet av sådan art få
stor omfattning och ge goda resultat
—- och allt tyder på att så kan bli fallet
— får valet av verksamhetsländer
större betydelse. Den koncentration i
sammanhanget som man ofta talar om
är självfallet önskvärd, men den kan
komma att bli mera inriktad på typen
av verksamhet än på den geografiska
fördelningen. Vi har ju för övrigt redan
beträtt den vägen när det gäller
familjeplaneringen.

Det är nu några år sedan riktlinjerna
drogs upp för det svenska u-landsbiståndet.
Det skedde i full enighet mellan
de demokratiska partierna. Var det
några meningsskiljaktigheter rörde de
väl närmast betoningen av värdet på
olika typer av insatser.

Från högerpartiets sida har vi hela
tiden velat ge större eftertryck åt åtgärder
som kan stimulera enskilda insatser
från näringslivet, och vi har i
varje u-hjälpsdebatt framfört det kravet.
När u-hjälpsriktlinjerna fastställdes var

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

de svenska erfarenheterna av statlig
biståndsverksamhet mycket små. De är
väl inte överväldigande i dag heller
men har dock ökat, och tiden torde nu
vara mogen att göra en samlad översyn
av de principiella och praktiska riktlinjerna
för den fortsatta verksamheten.
Vad som ytterligare understryker behovet
härav är att alla prognoser, alla
siffror och alla studier av utvecklingstrenden
i u-länderna enstämmigt visar
att nuvarande u-hjälp inte leder fram
till målet, i varje fall inte inom den
tid som kan stå till buds. Trots de inte
alldeles obetydliga insatser som ändock
görs, förstoras fortfarande det
ekonomiska avståndet mellan rika och
fattiga länder. Det finns inte heller någonting
i bilden som tyder på att det
skulle bli ett totalt omslag till det
bättre ens vid en utökning av biståndet
till det för industriländerna nu fastställda
målet om 1 procent, eller t. o. m.
långt därutöver. Det gäller därför inte
bara att fastställa ett procenttal för våra
rimliga offer på världssolidaritetens altare;
så enkelt är det inte. Vi kan ändock
inte undandra oss ansvaret för resultatet.
Tillfredsställda kan vi vara
först om vi lyckas knyta ihop världens
näringsliv i gemensamma ansträngningar
att överallt nyttiggöra resurserna på
bästa sätt. Det räcker ingalunda med
statliga insatser finansierade med skattemedel.
Det behövs ett långt vidare
engagemang. Man måste frigöra sig från
övertron på gåvor och misstänksamheten
mot allt annat än sådana. Enbart bistånd
kan sannolikt aldrig radikalt och
varaktigt förbättra ett folks förmåga att
självt leda en snabb ekonomisk utveckling.
För att nu inte tala om det
bistra faktum som lägger en broms på
en väsentligt utökad statlig biståndsverksamhet,
nämligen att den med nödvändighet
måste föregås av en väsentligt
utökad statlig omsorg om den egna
betalningsbalansen. Den omsorgen är
det i vårt land som alla vet si och så
med.

Jag har nu antytt den problematik

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
som vi i högerpartiet i hög grad anser
vara värd att studera med sikte på effektivaste
u-hjälp i dagens situation
och med de kunskaper som vi nu har.
Högerpartiet, folkpartiet och centerpartiet
har också gemensamt begärt att en
allsidigt sammansatt utredning med parlamentariskt
inslag skall tillsättas för
att överse riktlinjerna för det svenska
utvecklingsbiståndet.

Det är svårförståeligt att de socialdemokratiska
ledamöterna inte har velat
vara med om en sådan utredning. De
hänvisar i stället till det uttalande som
regeringen gjorde i sin deklaration vid
utrikesdebatten i förra månaden, där
det sägs att regeringen själv ämnar utforma
ett progressivt u-hjälpsprogram.
Skillnaden är alltså den att vi borgerliga
vill vara med om att utforma programmet,
medan regeringen vill göra
det på egen hand. Hur rimmar detta
med det uttalande som man ibland får
höra om regeringens iver att försöka
samla alla partierna kring ett gemensamt
u-hjälpsprogram? Såvitt jag kan
förstå inte alls.

Herr talman! Våra resurser att över
den statliga budgeten lämna u-hjälp är
i dag begränsade. Det är dock högst
angeläget att vi fullföljer den utbyggnad
av verksamheten som vi har bestämt
oss för och att vi gör det målmedvetet
och utan ryckighet.

En lämplig utgångspunkt borde då
vara — i vart fall tills vidare — att
biståndsorganets resurser ökas i samma
takt som väl genomstuderade och
löftesrika projekt kan framläggas. En
penningtilldelning därutöver är knappast
önskvärd. Vill man få ut bästa
verkan av de medel som avsätts till uhjälp,
måste man ställa lika hårda krav
på rationell handläggning och hushållning
med tillgängliga medel inom ulijälpen
som inom andra sektorer av
samhällsekonomin.

Det har från SIDA:s håll omvittnats
att det hårdare ekonomiska klimat som
under innevarande år, delvis oväntat,
kom att drabba SIDA:s fältverksamhet

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
trots allt hade sina fördelar. Det har
karakteriserats som håde nyttigt och
lärorikt. Detta måste med andra ord
betyda att det har bidragit till att öka
den relativa effekten av den svenska
satsningen.

Det program för SIDA:s fältverksamhet
under nästa budgetår som statsverkspropositionen
förutsatte, innebar
dock en högst betydande reducering av
den projektvolym, som SIDA hade räknat
med att kunna genomföra. Inskränkningarna
skulle t. ex. drabba planerna
på en utvidgad familjeplaneringsverksamhet
och anslagen till missionen.

Under utskottsbehandlingen har emellertid
en majoritet kunnat enas om att
föreslå åtgärder som i hög grad skulle
förbättra situationen. Om riksdagen
godkänner förslaget torde i stort sett
alla projekt kunna bli genomförda som
SIDA under det närmaste året kan förväntas
ha personella och tekniska resurser
att handlägga.

Det gjordes under utskottsbehandlingen
många försök att uppnå allmän enighet
kring detta starkt utökade program,
men försöken misslyckades tyvärr i
sista änden. Jag tycker detta är beklagligt.
De reella ändringarna i förhållande
till regeringens förslag är dock betydande.
Den formella anslagstilldelningen
har visserligen inte ändrats, men
u-hjälpsorganens tillgång till pengar
att utbetala har ökats i hög grad. Det
är ju det som är avgörande.

Den metodik som statsutskottet föreslår,
nämligen att överföra tänkta reservationsmedel
från en huvudtitel till
utgiftsmedel under en annan, kan naturligtvis
diskuteras och är väl inte i
regel att rekommendera. I det här fallet
och i dagens läge är den dock acceptabel,
för det första därför att den tilllämpas
i ett system beträffande vilket
alla tycks vara ense om att det måste
ändras. U-landsbiståndets uppdelning
på flera departement och avdelningar
inom departement försvårar överblick
och samordning. Högerpartiet har under
flera år kritiserat detta förhållande.

Nu har också statsrevisorerna fäst uppmärksamheten
härpå, och statsutskottet
har enhälligt bestämt sig för att påyrka
en ändring. Om den kommer till
stånd kan det bli friare möjligheter
att överföra medel mellan olika ändamål,
alltefter skiftningarna i förhållandena
och behoven.

För det andra är överföringen acceptabel
därför att alla också tycks vara
överens om att u-hjälpen skall utvecklas
och utbyggas. En plan härför skall
framläggas för riksdagen redan nästa
år. Då kan årets nu föreslagna extraförbrukning
av reservationsmedel utan
svårighet ersättas.

Herr Dahlén framhöll nyss att det i
utskottets utlåtande inte förekommer
ett ord som bevisar att det finns möjligheter
att låna upp medel eller att de
förutsatta återbetalningarna verkligen
kommer att ske. Det må så vara -— kompromissen
måste ändock liksom så mycket
annat i den politiska verksamheten
— grunda sig på förtroende för viljan
hos regeringen att följa de önskemål
som utskottet framställer. Skulle
det nästa år visa sig att detta förtroende
varit oberättigat, vilket det väl
ändå inte finns anledning att förutsätta,
kan och skall vi återkomma.

Herr talman! Jag kommer när stunden
härför är inne att yrka bifall till
vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 53 på samtliga punkter utom
punkten 3 angående utredning av det
fortsatta utvecklingsbiståndet, där jag
kommer att yrka bifall till reservationen.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det finns ett stort intresse
inom vårt land för att ge hjälp åt
u-länderna. Detta har ytterligare bestyrkts
genom det goda resultat som
uppnåtts i insamlingen Flykting 67 Vårnyckeln,
som också avser att ge lidande
människor hjälp. Jag är medveten om
att det finns grupper, måhända rätt avsevärda
grupper, som inte har det stora

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

intresse för u-landshjälp som jag för
min del skulle önska, men i stort sett
kan man säga att svenska folket har
visat intresse för u-hjälp. Det kanske
framför allt bör betonas att det är ungdomskretsarna
som driver hårdast på
att u-hjälpen bör ökas.

Om det har varit ett gott intresse i
breda lager för u-hjälpen, har det varit
så mycket sämre med intresset från
regeringens sida. Regeringen har i denna
fråga varit håglös, föga intresserad
och trög i sitt handlande. Lägger man
därtill det virriga uppträdandet inom
det socialdemokratiska partiet i synnerhet
under detta år, har man karakteriserat
handlandet i u-hjälpsfrågan.

På förslag av Indien uttalade Förenta
Nationerna att ländernas u-hjälp borde
gå upp till 1 procent av nationalinkomsten.
Centern föreslog för åtskilliga
år sedan också att målet för u-landshjälp
en borde bli ett bidrag med minst
1 procent av nationalinkomsten. Första
gången avslogs detta, men senare har
riksdagen accepterat målsättningen.
Trots att åtskilliga år förflutit sedan
principbeslutet fattades om målsättningen
har vi dock inte kommit längre
än till 0,34 procent av nationalinkomsten.

Jag tror inte, som herr Virgin sade,
att vi behöver avromantisera u-hjälpsfrågan.
Jag tror nämligen inte att den
har präglats av någon romantik, möjligen
kanske av en högt uppdriven idealitet
vid vissa tillfällen. Det är självfallet
att målsättningen i fråga om uhjälpen
också är hjälp till självhjälp.
Den hjälp som ges syftar inte till gåvor,
utan syftar till att man skall skapa ett
näringsliv inom respektive länder som
kan ge försörjningsmöjligheter åt landets
befolkning. Enigheten om den 1-procentiga målsättningen sträckte sig
dock inte så långt att man kunde bli
enig om när detta mål skulle uppnås.
Centern och folkpartiet har flera gånger
föreslagit att vi skulle sätta upp en
plan för när vi skall nå fram till 1-

2 Första kammarens protokoll 1967. Nr 21

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
procentmålet, men detta har hittills
inte accepterats av de övriga partierna.

Under alla de år som vi har motionerat
om höjning av anslagsbeloppet
har regeringen och socialdemokratiska
partiet haft alla möjliga undanflykter
för att inte ge högre bidrag. I synnerhet
har man anfört att planläggningen
för ett effektivt utnyttjande av medlen
inte fanns. När nu inför årets riksdag
SIDA presenterar planer för ett någorlunda
rimligt u-landsstöd är regeringen
inte alls benägen att fullfölja vad man
tidigare ställt i utsikt. Och då man har
anfört att planläggning inte fanns för
olika bidrag, bör man också i det sammanhanget
anmärka att det alltid funnits
möjlighet att ge till den multilaterala
hjälpen. När socialdemokraterna
nu splittrats i u-hjälpsfrågan hade man
förhoppning att anslagen verkligen skulle
bli höjda avsevärt i förhållande till
regeringens förslag. I den virrighet som
kännetecknat socialdemokratiska partiet
trodde man nu att den oppositionella
delen av socialdemokraterna tillsammans
med högern, centern och folkpartiet
skulle kunna genomföra högre
anslag.

Någon tvekan om behovet av ökat bistånd
existerar givetvis inte. Någon utförligare
motivering behövs inte, ty
alla är ju nu medvetna om det stora
behovet i olika delar av världen.

Klyftan mellan industriländerna och
u-länderna utvecklas inte så som vi
borde ha anledning att hoppas. Utvecklingstakten
i u-länderna är mycket låg.
Framför allt torde detta ha sin grund i
att befolkningsutvecklingen är mycket
snabbare än livsmedelsutvecklingen. I
denna situation är det mycket oroande
att biståndet från de rika länderna till
de fattiga länderna har stagnerat. Det
är bara obetydligt mer än det var omkring
år 1960. När vi bedömer storleken
av de krediter som de rika länderna
ställer till u-ländernas förfogande, måste
vi ha i minnet — vilket herr Dahlén
också erinrade om — att u-länderna be -

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
talar tillbaka ungefär hälften i form av
räntor och amorteringar.

Mot bakgrunden av dessa förhållanden
är det nödvändigt att den rika världen
ökar sina samlade biståndsinsatser
betydligt. Det finns förutsättningar för
en kraftig ökning, och en sådan är nödvändig
om en positiv utveckling skall
komma till stånd i de underutvecklade
länderna. För de rika ländernas del är
det framför allt en fråga om att vilja.
Den svenska regeringen har i sällskap
med högern, enligt min mening, visat
prov på bristande vilja vid detta års
riksdag. Det är närmast generande att
vårt land som har världens nästan
högsta levnadsstandard ännu inte kommit
upp till mer än 0,34 procent av nationalprodukten
i u-landsbiståndet. Vi
måste vara på det klara med att det
är ett moraliskt krav på Sverige som
ett välståndsland att inom rimlig tid infria
det löfte som vi gett genom att anta
FN:s 1-procentsdeklaration.

Det är inte längre möjligt för regeringen
att skylla på brist på projekt.
De av SIDA utarbetade planerna för familjeplanering
och utbildning av afrikanska
kvinnor fyller de krav som vi
har anledning att ställa på väl förberedda
projekt.

När intresset för ökad u-hjälp under
slutet av förra året och början av detta
år nu på så många olika sätt manifesterats,
inte minst genom den socialdemokratiska
motionen, hade man väntat att
ett större anslag än vad regeringen föreslagit
skulle kunnat beviljas. Nu har
det emellertid hänt åtskilliga enligt min
mening underliga operationer under utskottsbehandlingen.
Finansministern
har av sina egna partikamrater i utskottet
fått den hårdaste korrigering
som förekommit på mycket länge. Den
överföring som nu skett innebär ju i
realiteten att utskottsmajoriteten sagt
ifrån att finansministern tagit till ett
anslag som enligt utskottsmajoriteten är
så högt att det måste korrigeras neråt.
Nu brukar ju finansministern gärna

uppträda och försvara sina förslag. Jag
hoppas att han också i dag kommer att
uppträda och försvara vad han föreslagit,
eftersom jag förmodar att han ansåg
att detta anslag var välmotiverat
när han satte upp det i statsverkspropositionen.

När nu opinionen för ökad u-hjälp
är så stark inom vårt land och även
inom vissa kretsar i det socialdemokratiska
partiet, så hade man kanske ändå
en viss förhoppning att den ökning
som föreslagits av centern och folkpartiet
skulle kunna genomföras. Så blir
troligen inte fallet, ty nu träder en annan
regeringens hjälpare fram, nämligen
högern. Socialdemokraterna och högern
går arm i arm in för att bromsa
u-hjälpens höjning. Aftonbladet talade i
går om kohandel mellan högern och socialdemokraterna.
För min del reagerar
jag mot att man använder detta
gamla fina uttryck till något så bakåtsträvande
och bromsande som en samverkan
mellan högern och socialdemokraterna
för att u-hjälpen inte skall
stiga som vi föreslagit. När det användes
på 30-talet var det för att skapa
framsteg och trygghet.

Ja, herr talman, behandlingen av ulandsfrågan
1967 kommer säkerligen att
stanna mycket länge i svenska folkets
minne. Centern och folkpartiet har i
sina reservationer föreslagit en ökning
av anslaget med 50 miljoner kronor.
Är den summan så förfärande stor att
man på allt sätt måste motarbeta detta
förslag. Ja, det är frestande att göra
jämförelser på olika områden, men jag
kanske kan erinra om att denna summa
är ungefär vad svenska folket använder
för tobaks- och alkoholkonsumtion
för fyra dagar. Jag kan inte finna
att beloppet är så avskräckande att
man från högerns och socialdemokraternas
sida måste hesitera så mycket
för att ge detta högre anslag, och det
är självfallet att jag hoppats att det
skulle få en så stor anslutning att vi
verkligen kunde besluta inte bara de

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

överföringsåtgärder som nu föreslagits
utan också en höjning av u-landshjälpen.

Herr talman! Jag kommer att framställa
eller ansluta mig till yrkanden
under respektive punkter.

Herr BJÖRK (s) :

Herr talman! Det har fallit på min
lott att i den grupp av ärenden som nu
behandlas företräda utskottsmajoriteten.
Mot bakgrunden av min obefintliga
erfarenhet av sådana uppgifter
kan det kanske tillåtas mig att först
anföra en del personliga synpunkter.

I likhet med flera andra ledamöter av
denna kammare har jag ett förflutet
när det gäller den 1-procentsregel som
spelar en så stor roll i debatten. Jag
deltog i det möte med Socialistiska internationalen
1956 där idén om en procent
av de utvecklade ländernas nationalprodukt
i bistånd till u-länderna lanserades
för veterligen första gången inför
ett internationellt forum. Bakgrunden
var att det brittiska arbetarpartiet
inför 1955 års parlamentsval hade förbundit
sig att i regeringsställning satsa
en procent av nationalinkomsten för ändamålet.
Nu förlorade labour det valet,
och det dröjde därför innan England
kunde förverkliga målsättningen. Men
tanken togs upp av det holländska arbetarpartiet
som ville att internationalen
skulle binda sig för den. Detta föranledde
delade meningar, och jag medverkade
i någon mån till en improviserad
kompromiss som innebar att man
visserligen uttalade sig för 1-procentprincipen
men uppställde som förutsättning
att de ledande industristaterna
skulle gå i spetsen.

Det dröjde sedan några år innan jag
på nytt fick en sådan här direkt kontakt
med problematiken. Det var i samband
med den socialdemokratiska partikongressen
1960, där ett antal motionärer
med hänvisning just till Socialistiska
internationalens ställningstagande
yrkade på att partiet skulle bin -

Ang. internationellt utvecklingsbistånd

da sig för en procent av nationalprodukten
i u-hjälp. Partistyrelsen gick
med på principen men med samma förutsättning
som i internationalens tidigare
beslut. Motionärerna opponerade
sig och jag stödde dem. Kongressen beslöt
att man skulle sikta till en procent,
oberoende av vad andra länder gör.
Jag måste bekänna att det beredde mig
ett visst nöje att medverka till detta
lilla nederlag för partiledningen och
dess föredragande. De tog för resten
nederlaget utan sura miner.

Året efter — 1961 — uttalade FN:s
generalförsamling som ett önskemål att
industriländerna skulle satsa en procent
av nationalprodukten i bistånd
till u-länderna. Samma målsättning kom
igen i den bekanta propositionen nr
100 vid 1962 års riksdag. Vad som ursprungligen
varit socialdemokratins
målsättning och sedan FN:s blev nu
hela den svenska riksdagens.

Åren från 1960 har markerats av siffermässigt
mer än en tiodubbling av det
svenska biståndets summa vid utgångsläget,
men ingen kan påstå att takten
har varit så snabb som de aktivt pådrivande
krafterna önskat sig. Eftersom
Sverige var nybörjare på området
var det inte så underligt att man till
en början underskattade behovet av en
stark central biståndsadministration.
Sedan det rättats till har uppgången
fortsatt. Efter det att SIDA har fått fart
på sin planering var det naturligt att
önska sig en ytterligare snabb expansion
av biståndet.

Mot den bakgrunden måste resultatet
av regeringens strama budgetpolitik
vad beträffar u-landsbiståndet av
många upplevas som en besvikelse. Inte
minst kom det till uttryck från de
socialdemokratiska sidoorganisationerna
som har spelat och spelar en viktig
och väsentlig roll som pådrivare i frågan.
Jag delade denna besvikelse. Men
jag fäste mig också vid några kloka
och viktiga ord i en motion, undertecknad
av fru Ulla Lindström samt företrädare
för de tre borgerliga partier -

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd

na: Dessa lyder på följande sätt: »För
en ansvarig riksdagsopinion är det
självklart att man inte beviljar ytterligare
medel för en viss verksamhet utan
att låta det åtföljas av anvisning på en
motsvarande inkomstförstärkning eller
utgiftsbesparing.»

Det finns inte något parti som har
vågat hävda att regeringens budgetförslag
i pincip var alltför starkt. Det
gällde alltså att anvisa möjliga inkomstförstärkningar
eller utgiftsminskningar
för att finansiera en ytterligare ökning
av u-landsanslagen, utöver den 20-procentiga
ökning som regeringen föreslagit.
Personligen hade jag kunnat tänka
mig en ytterligare uppjustering av
omsättningsskatten för att förverkliga
ändamålet, även om jag var medveten
om de politiska svårigheterna med en
sådan lösning. Företrädare för de socialdemokratiska
sidoorganisationerna
försökte finna en kombination av anslagsökning
och inkomstförstärkning,
men tyvärr visade sig deras konstruktion
inte fullt realistisk och framkallade
dessutom en del missförstånd. Modet
svek däremot de borgerliga u-hjälpsentusiasterna,
som inte vågade föreslå
några skattehöjningar alls men kom
med föga seriösa propåer om tillfälliga
utgiftsminskningar, som redan i stor
utsträckning avvisats av riksdagen.

Därmed var utgångsläget givet för
statsutskottets behandling av frågekomplexet.
För en ansvarig riksdagsopinion
var det inte möjligt att gå utöver
regeringens budgetram när det gällde
u-landsbiståndet, eftersom inga ytterligare
inkomstförstärkningar eller utgiftsminskningar
var tillgängliga för ändamålet.
Men det var angeläget för
statsutskottets ledamöter, av vilka åtskilliga
på olika sätt kommit i kontakt
med u-landsproblematiken, att få garantier
för en fortsatt höjning av biståndskurvan.
Det uppnås genom utskottets
begäran om en plan för biståndets
utbyggnad att föreläggas 1968 års
riksdag, vilket för övrigt i praktiken
överensstämmer med regeringsdeklara -

tionen i utrikesdebatten om ett progressivt
program för u-hjälpen.

Sedan återstod frågan liur den givna
budgetramen för u-hjälpen bäst skulle
utnyttjas. Den kompromiss som under
ett skede av förhandlingarna tycktes ha
utsikter att samla hela utskottet har
berörts av tidigare talare och innebär,
kort uttryckt, en överföring av anslag
för bilateralt finansiellt stöd till SIDA:s
fältverksamhet. Det vore missvisande
att här tala om ett lån som skall betalas
tillbaka. Vad det gäller i praktiken
blir väl snarast att utskottet inte är
övertygat om att reservationerna för
det bilaterala finansiella stödet skall
behöva stiga i fullt så stark takt och i
så stor omfattning som förutsatts i
statsverkspropositionen. Syftet med
denna omläggning är ju att uppnå
maximal aktivitet på biståndsområdet
under budgetåret. Däremot innebär det
självfallet ingen uppvärdering av just
SIDA:s fältverksamhet i jämförelse med
det bilaterala finansiella stödet. Det
kan innebära en viss minskning av
möjligheterna till nya åtaganden på det
bilaterala finansiella stödområdet men
inte någon reell minskning av den aktuella
aktiviteten.

Genom utskottets begäran om en
plan för biståndets utbyggnad förutsätts
att det på det finansiella biståndsområdet
skall bli möjligt med de påfyllningar
som kan krävas i framtiden.

Det blir ett intressant problem för
samhällsforskarna att utreda varför
mittenpartierna i sista stund hoppade
av från denna kompromiss. Det finns
ju ganska stor saklighet och resonlighet
i den svenska riksdagen. Inte minst
inom centerpartiet har det uppenbarligen
funnits krafter som har velat bidra
till en samlande lösning. Jag kan
möjligen lämna ett bidrag till forskningen.

Vid en offentlig utfrågning nyligen
tillfrågades en yngre folkpartistisk riksdagsman
om han kunde tänka sig borgfred
i fråga om u-landsbiståndet, när
nu alla partier säger sig sträva mot

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

samma mål. Nej, något så rysligt kunde
han inte tänka sig. Det gällde för
folkpartiet och centern att under alla
förhållanden fortsätta striden, uppenbarligen
för stridens egen skull.

Röster av det slaget har tydligen
gjort intryck på folkpartiledningen,
och sedan har centerns ledning för
mittensamarbetets skull drivits att inta
samma ståndpunkt. Det måste kännas
förnedrande för en del av mittenpartiernas
ledamöter att av partisolidaritet
medverka i sådana manövrer. Man
har här ett exempel på hur politiker
kan bli så listiga att de antagligen lurar
sig själva. Ingenting talar för att
mittenpartiernas ihåliga demonstrationspolitik
skall ge dem nämnvärd utdelning
bland väljarna. Det kan bli
tvärtom.

Vad mittenpartierna föreslår saknar,
såvitt man kan tolka deras yttranden,
täckning i budgeten och måste därför
avvisas. Men nu kan man naturligtvis
ställa frågan varför regeringen å sin
sida inte vågar ta djärvare tag i statsverkspropositionen.
I det socialdemokratiska
partiprogrammet heter det att
socialdemokratin i förhållandet mellan
rika och fattiga länder måste hävda de
idéer om jämlikhet och solidaritet som
präglat dess egen kamp i de utvecklade
länderna. Den satsen har en baksida.
När solidaritetens och jämlikhetens
idéer visar tendens till försvagad genomslagskraft
på hemmaplan, riskerar
man också en försvagning av solidariteten
utåt.

Förutsättningen för u-hjälpens ökning
hittills från nolläge till dagens belopp
var att socialdemokratin i hård kamp
mot de borgerliga partierna genomdrev
omsättningsskatten vid 1960-talets början
och därmed skapade resurser för
bl. a. detta ändamål. Socialdemokratins
offensiva politik den gången gav utdelning
i 1962 års val. Sedan dess har klimatet
försämrats. Vädjandena till privategoismen
tycks kunna räkna med
ökad politisk framgång. Solidariteten
mellan olika samhällsgrupper, inte

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
minst i lönepolitiken, visar brister. Stora
grupper som lever under trånga villkor
känner ökad otrygghet inför framtiden,
samtidigt som andra grupper bevarar
sin förmånsställning. Alla partier
vet att ytterligare skattehöjningar till
förmån för u-hjälpen i dag skulle möta
ett betydande motstånd bland väljarna.
Det är demokratins dilemma att vad
man kan uträtta betingas av att man
har de vanliga människorna med sig.
Det kan möjligen tjäna till tröst att diktaturerna,
som inte behöver ta samma
hänsyn, hittills presterat en mycket
obetydligare u-hjälp än demokratierna.

Det finns människor som står utanför
partierna och som känner ett starkt
engagemang för de fattiga ländernas
överväldigande problem. Några av dem
kanske ändå sympatiserar med mittenpartiernas
demonstrationspolitik just
som demonstration. Den sortens människor
har anledning att överväga följande
fråga: Hur skapar man de bästa
förutsättningarna för ökad u-hjälp på
längre sikt? Uppenbarligen genom att
ge landet en stark ekonomi — och då
får man inte bedriva äventyrspolitik i
budgetfrågor — men också genom att
stödja de politiska krafter som har tillräcklig
beslutsamhet för att ge staten
behövliga resurser.

Vad vi nu bevittnar är ju en trist upprepning
av vad vi upplevat i så många
andra sammanhang. Regeringen lägger
ett bud, mittenpartierna bjuder över.
Det strategiska målet för mittenpartierna
är att störta den socialdemokratiska
regeringen. Det taktiska medlet är
att i alla möjliga frågor komma med
överbud som kan attrahera den ena
eller andra gruppen av marginalväljare.
Men om de uppnår sitt huvudmål, då
kommer u-landsbiståndet verkligen i
farozonen. De har byggt upp sin position
bland väljarna på förväntningar
om successiva skattesänkningar efter
ett regimskifte. För att uppfylla sina
löften i de frågor som mera omedelbart
berör deras väljare måste de då se
sig om efter besparingsmöjligheter. Ing -

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
enting blir då naturligare för dem än att
under en eller annan förvändning bromsa
ökningen av det skattefinansierade
u-landsbiståndet.

Biståndspolitikens framtid är tryggare
förankrad hos det parti som i åratal
vågat säga väljarna att man inte bör
räkna med en minskning av det totala
skattetrycket. Jag är övertygad om att
varje socialdemokrat i den svenska
riksdagen är medveten om dessa sammanhang.
Det är mycket möjligt att vi
under kommande år får uppleva hur
den svenska biståndskurvan —■ under
förutsättning av socialdemokratisk styrelse
■— fortsätter att stiga, medan den
sjunker i mera borgerligt präglade länder.

Jag skall sedan övergå till att i korthet
beröra några av de reservationer
som oppositionspartierna fogat till utskottets
utlåtande.

Där finns en reservation som handlar
om Zambia. Den hör verkligen till
de mera gåtfulla. Utskottet uttalar sig
positivt och intresserat om biståndet
till Zambia. Att det har blivit en reservation
beror uppenbarligen på en fjärrstyrning.
Reservation har inlämnats
utan att vederbörande haft tillgång till
utskottets slutliga skrivning. Jag trodde
inte att sådant gick för sig i den
svenska riksdagen, men jag är kanske
inte tillräckligt van och härdad.

Den centrala reservationen från samtliga
borgerliga partier gäller kravet på
en ny stor och omfattande utredning
med både parlamentariker och företrädare
för eu hel rad olika områden. Motiveringen
för detta utredningskrav är
rätt egenartad. Man talar om att de slutsatser
som förekom i 1962 års stora
proposition på vissa punkter måste revideras.
På vilka punkter och varför
får vi inte veta. Jag läste nyligen om
proposition nr 100 och fick ett mycket
starkt intryck av att dess principiella
riktlinjer är i hög grad hållbara.

Det sägs både i reservationen och av
herr Dahlén här i dag att man måste

ha en ny utredning, eftersom u-ländernas
situation blivit sämre. Det är ett
högst märkligt och konstifikt motiv.
Redan proposition nr 100 målade uländernas
situation och utsikter i mörka
färger. Men man kan också fråga sig
om de borgerliga har fullt klart för
sig innebörden av vad de säger. Om uländernas
situation generellt bara blir
sämre och sämre är det risk att folk
säger att det inte lönar sig att satsa
u-hjälp eftersom allt som hittills gjorts
varit helt meningslöst.

Nu förhåller det sig kanske inte riktigt
så. Det är en sak att klyftan mellan
fattiga och rika länder ökar och hotar
att ytterligare öka. Det är en annan
sak att säga att u-hjälpen hittills skulle
varit misslyckad, eftersom situationen
bara blivit sämre och sämre.

De borgerliga har i åratal ivrat för
att Sverige skulle inträda i OECD:s
samarbetsorgan Development Assistance
Committee, DAC. Numera är vi medlemmar
och får tillfälle att jämföra
våra erfarenheter av u-hjälp med andra
länders. I den senaste årsrapporten
från DAC:s ordförande ges en överblick
av situationen och utvecklingen i uländerna.
Där sägs att när det gäller
produktivitet och inkomst per capita
är det klart att det pågår framsteg i
u-länderna, även om de må vara långsamma.
Det är mot dessa omedelbara
mål som det mesta av det offentliga
och privata biståndet riktas. Det kan
knappast råda något tvivel om att tillväxttakten
kommer att påskyndas om
flödet av utländskt kapital och tekniskt
bistånd ökas i volym och effektivitet.

Jag vill inte uppträda som garant för
att detta allmänna omdöme skulle vara
riktigt. Det uttalas av ett organ som har
de borgerligas speciella sympatier, och
det ger i varje fall en inriktning och
ett motiv åt vår u-hjälp som är ägnad
att stimulera. Det tyder nämligen på
att u-landsbistånd lönar sig, och det är
utomordentligt viktigt att göra detta
klart för svenska folket.

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

När majoriteten avvisat utredningsidén
sammanhänger detta naturligtvis
också med att vi har erfarenhet av det
stora och tunga utredningsväsendet och
svårigheterna att snabbt utföra ett effektivt
arbete, liksom riskerna för att
denna stora utredningsapparat i stället
för att påskynda, tvärtom skulle fördröja
den ökning av biståndet som vi
alla önskar.

När man läser reservationen och hör
yttrandena här i dag, grips man också
av en misstanke om att huvudmotivet
för de borgerliga är att lägga ökad vikt
vid kommersiella insatser och vid att
främja svenska investeringar i u-länder.
Därvidlag finns i och för sig inga hårda
principiella motsättningar på det sättet
att socialdemokratin av doktrinära
skäl skulle motsätta sig kommersiella
insatser eller privata investeringar.
Däremot finns det nog en värderingsskillnad
i fråga om uppskattningen av
privat investeringsverksamhet generellt.
Det förefaller på de borgerliga som
om privata investeringar av detta slag
utan undantag och utan reservationer
skulle vara en välsignelse för u-länderna.
Det är nu ingalunda självklart,
att staten i varje enskilt fall har anledning
att underlätta sådana investeringar.
Det förekommer i dag, och det
har förekommit tidigare i u-länderna,
en privat investeringsverksamhet på
sina håll som bara tjänat mycket kortsiktiga
vinstintressen och som sannolikt
inte varit till något särskilt gagn
för u-ländernas utveckling på längre
sikt.

Jag skall till slut ta upp ytterligare
något av vad som sagts här i debatten
bl. a. av herr Dahlén om vikten av
att informera den svenska opinionen
och anklagelserna mot regeringen och
socialdemokratin för att visa håglöshet
och ointresse. Jag har redan redovisat
hur det var socialdemokratin av de
svenska partierna som gick i spetsen
när det gällde att slå fram idén om 1
procent av nationalinkomsten, men jag
bör tillägga att den svenska fackför -

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
eningsrörelsen här gjort en pionjärinsats.

Det påstås ibland att arbetarrörelsens
ledare är konservativa och försiktiga
personer, som måste drivas på av radikala
och otåliga medlemmar. Vad beträffar
LO:s insatser för att upplysa och
mobilisera opinionen för ökad u-hjälp
har det nog snarare varit tvärtom.

Vad är det för opinionsmedel som
arbetarrörelsen därutöver förfogar
över? Det finns en socialdemokratisk
press, tyvärr i minoritetsställning. För
några år sedan fick jag anledning att
gå igenom sju års ledarproduktion i en
socialdemokratisk tidning i Göteborg.
Jag upptäckte till min häpnad att jag
sannolikt hade skrivit mer om u-landsbistånd
än samtliga tre folkpartistiska
tidningar i Göteborg tillsammans under
motsvarande period. Men vad hjälper
det? En ledarskribent skall ju inte inbilla
sig att mer än en bråkdel av tidningens
läsare läser vad han skriver,
och de socialdemokratiska tidningarna
— inte minst i Västsverige — har ju
länge varit i en mycket utpräglad minoritetsställning.

Nej, mina herrar, det förhåller sig så
att arbetarrörelsen när det gällt att
upplysa opinionen om behovet av ökad
u-hjälp gjort pionjärinsatser och att
de aktiva inom arbetarrörelsen fortsätter
att driva denna fråga. Men det förhåller
sig också så att ni, mina herrar
på den borgerliga sidan, behärskar en
rad av de viktigaste opinionsmedlen i
det svenska samhället. Och hur utnyttjas
de? Vilka värderingar präglar deras
verksamhet? Vad tror ni om möjligheterna
att här skapa en aktiv, handlingskraftig
opinion? Vilken riktning i
det svenska samhället har där de bästa
förutsättningarna, den som sedan årtionden
byggt och försökt sprida solidaritetens
idéer eller den som i alla
sammanhang framhävt den privata vinningens
välsignelse?

Herr talman! Jag kommer, när tillfälle
ges, att yrka bifall till utskottets utlåtande
på samtliga punkter.

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Redan nu i debattens
början bör ett yttrande som herr Björk
fällde tillbakavisas på det mest bestämda.
Det har gjorts åtskilliga gånger förut
från denna talarstol men ändå upprepas
det ständigt. Herr Björk säger
att vi inte skulle ha täckning för det
höjda anslag som vi föreslagit. Centern
och folkpartiet har yrkat på ökning
av olika anslag med ungefär 83
miljoner kronor och föreslagit besparingar
på ungefär 101 miljoner. Det är
de fakta som föreligger i kalla siffror.
När herr Björk säger att centerns besparingsåtgärder
är orealistiska, så är
det herr Björks personliga uppfattning.
Vi anser icke dessa förslag orealistiska,
utan vi finner besparingsåtgärderna
vara i högsta grad realistiska.
Den saken behöver vi inte ständigt hålla
på att tjata om, när det verkligen
finns kalla siffror i frågan. Jag vill också
visa på att samma förhållande åter
uppkom när vi förra året diskuterade
detta problem. Det budgetförslag som
centern presenterade det året var ungefär
100 miljoner kronor starkare än regeringens
förslag. Så har det varit vid
varje tillfälle. Centern har inte presenterat
något orealistiskt förslag.

Herr Björk använde åter uttrycket
överbud. Får jag fråga herr Björk: Vad
är överbud? År verkligen herr Björk
säker på att regeringens förslag är det
absolut riktiga och att allt vad som föreslås
utöver regeringens förslag kan
betecknas såsom överbud? Jag vore
mycket tacksam om jag finge en definition
på vad som menas med överbud
och vilken utgångspunkt herr Björk har
när han talar om överbud.

Sedan tror jag inte att herr Björks
bidrag till forskningen i framtiden
kommer att bli använt av den som
verkligen vill studera dessa problem.
Att åberopa ett uttalande av någon ung
icke namngiven folkpartist, att det vore
rysligt om det skapades enighet i denna
fråga, utan något som helst angivande
av källan såsom något represen -

tativt för centern och folkpartiet måste,
herr Björk, vara ett felaktigt förfaringssätt.
Ingen forskare i framtiden
kommer att vilja ta med det i sin avhandling.

Herr Björk tog rent av till sådana uttryck
som att det måste vara förnedrande
för centerpartiet att vara med
om någonting som detta. Jag tycker för
min del att det måste vara betydligt
mera förnedrande för de socialdemokratiska
motionärerna att vara med
och rösta på det förslag som i dag har
framlagts av utskottsmajoritetens socialdemokrater
och högermän.

Herr Björk talade om vädjande till
privategoismen. Jag gör den reflexionen
att det väl inte sker någon vädjan
till privategoismen när det gäller
att verkligen hjälpa u-länderna, utan
förhållandena är de rakt motsatta. I
övrigt skall jag inte gå in på de ekonomiska
problem som herr Björk tog
upp i detta sammanhang. Det finns ju
anledning att tala om dem vid andra
tillfällen. Vi anser givetvis att den ekonomiska
politik som centerpartiet har
lanserat har bestått av en hel rad konstruktiva
förslag, t. o. m. så konstruktiva
att regeringen inte detsamma året
men det följande har fått lov att använda
en hel del av dem.

Det är någonting som jag gärna vill
tacka herr Björk för, nämligen att arbetarrörelsen
fortsätter att skapa opinion
för u-landshjälpen. Jag är mycket
tacksam för dess arbete och gör kanske
också den reflexionen att det för
regeringen och det socialdemokratiska
partiet är behövligt att denna opinion
växer sig allt starkare.

Beträffande anslagens storlek sade
herr Björk vid ett tillfälle att det föreföll
som om anslagen i de socialistiska
länderna skulle komma att stiga, medan
det däremot i de borgerligt styrda
länderna skulle vara en tendens till
sjunkande anslag. Herr Björk sade strax
innan att diktaturstaterna gav ett ringa
bidrag till u-hjälpen. Eftersom de s. k.
socialistiska länderna av oss betraktas

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

som diktaturstater ligger de ju lågt på
skalan, medan däremot t. ex. Amerikas
förenta stater sedan länge har legat
mycket högt i fråga om bidragsprocenten
till u-länderna.

Slutligen skulle jag vilja ställa en
fråga till herr Björk: Hur mycket ökar
det utomordentliga förslag, som presenteras
från utskottsmajoriteten, på de
0,34 procent av nationalinkomsten som
både herr Björk och jag strävar efter
skall nå upp till 1 procent? Hur mycket
ger utskottsförslaget i ökningen av
dessa 0,34 procent?

Hem DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! På en punkt skall jag
inte ta upp någon diskussion med herr
Björk i den här korta repliken, och det
gäller Zambia; herr Ahlmark kommer
närmare att beröra den frågan längre
fram under debatten.

Det var intressant att höra herr
Björk berätta personliga minnen när
han talade om vad som skall hända
med vår utvecklingshjälp. Han sade att
socialistiska internationalen redan 1956
diskuterade 1-procentregeln. Vidare
tyckte han att det var väldigt trevligt
att han 1960 fick vara med och tillfoga
den socialdemokratiska partiledningen
i Sverige ett nederlag då det
gällde ett uttalande på denna punkt.

Men det var väl ändå litet farligt,
hem Björk, att berätta sådana minnen
— det ger ju verkligen en enastående
relief åt dagens diskussion. Nu är till
och med herr Björk tvungen att vara
med och inbjuda riksdagen att begära
att tolv år efter det att socialistiska internationalen
diskuterat 1-procentregeln
skall riksdagen nästa år få en
plan för hur denna regel skall förverkligas.
Det är inte fråga om att regeln
skall förverkligas 1968, utan man vill
ha en plan för hur målet skall nås någon
gång i framtiden •— jag förmodar
att herr Björk i det fallet är inne på
1970-talet.

Det var intressant att höra minnena,

Ang. internationellt utvecklingsbistånd

men jag måste säga att det hela inte
ger något särskilt intryck av att socialdemokratin
varit handlingskraftig —
utom på en punkt: nederlaget som den
socialdemokratiska partiledningen utsattes
för 1960 var mycket kortvarigt;
man återtog ögonblickligen makten och
vägrade att snabbt förverkliga 1-procentmålet.
Det är ju därför vi har diskussionen
i dag. Och risken är att den
socialdemokratiska regeringen nästa år
återigen korrigerar vad herr Björk nu
är med om att föreslå att riksdagen
skall göra.

Ty som jag har sagt: lånet ur kassan
i finansdepartementet och huruvida
det skall betalas tillbaka nästa år säger
man ingenting om, såsom herr Virgin
har erkänt. Man säger inte hur
mycket pengar det finns och inte heller
hur mycket man skall låna. Det är denna
löslighet som riksdagen nu inbjudes
ta ställning till. Från vår sida är givetvis
tanken på ett sådant förfaringssätt
utesluten, och det är anledningen, herr
Björk, till att vi inte vill vara med om
den kompromiss som högern och socialdemokraterna
nu har snickrat ihop
— och som man märker att herrarna
inte är så förtjusta över att stå sida
vid sida och försvara; men det är en
annan sak.

Herr Björk tog upp det tema som jag
avslutade mitt första inlägg med, nämligen
att politikerna har ett stort ansvar
för att någonting verkligen sker.
Men det skulle ha varit mycket intressant
att höra herr Björks kommentar
på en av de punkter jag berörde. Det
är som jag har visat inte fråga om mer
för Sveriges del än att vi som en engångsföreteelse
låter bli att höja vår
standard under tre månader eller tio
veckor, beroende på hur man räknar;
sedan kan standardstegringen fortsätta
undan för undan. Detta är inte någon
orimlighet, och om vi alla hjälps åt att
förklara det för svenska folket så är
jag, herr Björk, rätt övertygad om att
man kommer att gå med på det. Från
vår sida känner vi inte något behov att

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
utnyttja denna fråga som ett stridsäpple.
Men då skall det verkligen ske någonting
annat än att herr Björk står
och berättar minnen från 1950-talet om
sådant som icke blivit infriat.

Herr Björks yttrande om vårt utredningskrav
var rätt symboliskt för hur
lamt man vill driva på utvecklingen i
dessa sammanhang. Han tyckte att det
var konstigt — jag skrev ned yttrandet
— att jag som motivering för en
utredning om hur u-hjälpsverksamheten
skall öka ville åberopa att det har
blivit sämre för u-länderna. Det yttrandet
får stå för herr Björks räkning.
Trots utvecklingshjälpen från olika länder
ute i världen har det ju visat sig
att klyftan mellan rika och fattiga folk
blir större. Då är det inte konstigt att
säga att vi måste försöka samla alla
goda krafter och se hur vi för vår del
skall bygga på vårt utvecklingsbistånd.
Men det är, herr talman, ett nytt bevis
för socialdemokratins håglöshet när
herr Björk besvarar detta med en axelryckning.

Så sade herr Björk att det inte är
självklart att industrins investeringar
alltid är bra. Nej, det är inte självklart,
men det är inte heller givet att statliga
organ vare sig i Sverige eller i andra
länder gör det bra. Jag tycker inte att
det är självklart att man skall försöka
starta fiskerianläggningar där det inte
finns någon fisk. Jag tycker inte heller
att det är rimligt att man bygger hus
som är olämpliga i en tropisk miljö,
hus som behövs här hemma där vi har
15, 20, 30 grader kallt. Ingenting är
ofelbart, herr Björk, men låt oss försöka
göra det bättre som kan göras bättre.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bengtson frågade
om jag menar att regeringens budgetberäkning
är absolut riktig och om det
inte skall vara tillåtet att på något sätt
rucka på den. Det där tänkesättet, att
50 miljoner här och 50 miljoner där
utöver budgetförslaget kan man väl all -

tid kosta på sig, har vi mött många
gånger. Teoretiskt kan man ju säga att
det inte betyder så mycket för samhällsekonomin,
men det är en fråga
om budgetmoral och budgetdisciplin.
Samtidigt som mittenpartierna tycker
att man kan plussa på 50 miljoner utan
att närmare redovisa var pengarna
skall tas kommer samma mittenpartister
och begär 100 miljoner mer till försvaret.
Och så kan det ju fortsätta på
olika omåden. Med den metodiken trasar
man ju snart sönder hela den statliga
budgeten.

Herr Bengtson påstår att det finns
täckning för en höjning av anslaget
enligt mittenpartiernas förslag. Jag har
redan redovisat att det inte har varit
fråga om några seriösa besparingspropåer.
I stor utsträckning har de avslagits
eller kommer att avslås av riksdagen,
och då måste den ansvariga riksdagsopinionen
ta till utgångspunkt det
faktiska läget och den givna ramen
och undersöka hur effektivt man kan
verka inom den- ramen. Det är ju glädjande
att notera att de mittenpartister
— herrar Fälldin och Kilsmo i denna
kammare — som skrev under fru Ulla
Lindströms motion givetvis inte kan
följa mittenpartiernas reservation, om
de vill framstå som företrädare för en
ansvarig riksdagsopinion.

Herr Bengtson undrade vad jag menade
med vädjanden till privategoismen.
Är inte, frågar han, agitation för
ökad u-landshjälp motsatsen? Visst är
det motsatsen. Men vad jag talade om
var partiernas allmänna inriktning, deras
allmänna attityd och deras allmänna
värderingar. Den gamla berömda
mittenpartistiska parollen »Det måste
löna sig att arbeta» avslöjade ju rätt
mycket om tänkesätten; det är ju detta
det handlar om. Om man har det målet
här i livet att jag själv och ingen
annan skall få det bättre, är det inte
så lätt att hoppas på någon mera utpräglad
internationell solidaritet hos
samma människor.

Jag har sagt att biståndet hittills inte

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

har utvecklats i den takt som de aktiva
krafterna har haft anledning att
önska. Jag har sagt att jag tillhör de
besvikna därför att jag vet vad en stark
opinion inom socialdemokratin sedan
1950-talet och början av 1960-talet har
önskat sig. Men jag har också redovisat
vad som här faktiskt har hänt.

Herr Dahlén förenklar saken när han
säger att det ju bara gäller att avstå
från några månaders konsumtionsökning''.
Det låter väldigt enkelt, men det
är ett politiskt problem att skapa förutsättningar
för detta. Det gäller att
skapa förutsättningar samtidigt som
olika grupper ställer växande krav på
statskassan. Det gäller då för en regering
att övertyga väljarna om att ökade
resurser behövs för det ena och det
andra ändamålet som man anser angeläget,
däribland också u-landsbiståndet.
Regeringen har i flera omgångar vågat
ta hårda tag i det avseendet. Jag minns
när jag träffade en dyster socialdemokratisk
ombudsman som omkring årsskiftet
1959—1960 suckade över att
man måste gå ut och slåss för omsättningsskatten.
Det visade sig att det gick
trots all agitation mot regeringens skatteplaner.
När regeringen i år lägger
fram en budget som innebär en hård
besparingspolitik men samtidigt skattehöjningar
utlöser det från olika håll
krav på regeringens avgång. Det krävs
kurage för att driva denna linje, och
detta kurage har sannerligen varit starkare
hos regeringen än hos oppositionen.

Utvecklingen bär ändå för oss som
anser u-landshjälpen vara särskilt värdefull
gått för långsamt. Vi vill att den
skall gå snabbare. Men det avgörande
är att kurvan pekar uppåt och att vi
begär garantier för att den skall fortsätta
att göra det.

Herr Dahlén vill på nytt motivera de
borgerligas utredningsförslag. Han modifierar
nu sina uttalanden om utvecklingstendenserna
i u-länderna och går
med på att industriinvesteringar inte
under alla förhållanden är så synner -

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
ligen lyckade. Därefter slår han emellertid
in på ett ganska riskabelt spår.
Han börjar nämligen leka med exemplen
på misslyckanden och misstag i
den statliga u-landsbiståndsverksamheten.
Han framhåller att det inte är bra
att i tropiska länder bygga hus som
inte passar för det tropiska klimatet
eller att starta fiskeriverksamhet där
det inte finns förutsättningar för detta
o. s. v. Nej, det är inte bra. Men, herr
Dahlén, det är synnerligen riskabelt
att lägga upp en argumentering som
går ut på att staten inte kan sköta denna
uppgift och att man skall misstro
det statliga u-landsbiståndet. Det finns
nämligen på en rad områden ingen
möjlighet att lita på det privata initiativet,
om u-länderna verkligen skall bli
hjälpta, utan det är nödvändigt med
statliga insatser.

Såsom herr Dahlén vet, är vidare
misstag oundvikliga på detta område.
Alla regeringar som ägnat sig åt detta
— även den svenska — har gjort misstag
i samband med den statliga u-landsbiståndsverksamheten.
Man kommer att
göra misstag i vårt land och i alla
andra länder, och man kommer aft betala
dyra läropengar för än det ena, än
det andra ändamålet. Man måste dock
också göra klart för opinionen att detta
är ett område där misstag är oundvikliga
och där sådana i viss utsträckning
måste accepteras.

Vi kan begränsa misstagen genom en
förnuftig planering, och därvidlag kommer
också tidsfaktorn att spela in. Det
är möjligt att man för den summa som
nu räcker för ett hus skulle kunna
bygga två, om man tar ett år på sig för
en noggrann kalkylering.

Herr Bengtsons påstående att jag
hänvisat till de socialistiska länderna
grundar sig uteslutande på att han hört
fel. Den svenska socialdemokratins attityd
till dessa problem har inget att
göra med de kommunistiska staternas
snåla, inskränkta och maktpolitiskt motiverade
u-landspolitik. Vad jag framhållit
är att det mot bakgrunden av

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
den opinionsbildning som ändå förekommer
i vårt land och den vilja till
satsning som där trots allt finns kan
inträffa att vår biståndskurva kommer
att peka uppåt samtidigt som utvecklingen
på detta område i en del borgerliga
länder går åt det andra hållet.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Björk uppehöll
sig i sitt första anförande rätt länge
vid hur onödigt det är att nu verkställa
en ny stor utredning om den
svenska u-hjälpens fortsatta uppläggning,
och det föreföll mig som om herr
Björk skulle vara ganska belåten med
situationen såsom den just nu är och
som om han menade att bilden undan
för undan skulle bli allt ljusare. Jag
hoppas verkligen att herr Björk har
rätt på denna punkt, men jag tror inte
att jag för min del vågar lita på detta.

Vi anser inom högerpartiet att det är
nödvändigt att också försöka finna nya
metoder som kan ge bättre resultat än
dem som vi hittills tillämpat. Vi tror
att man därvid åtminstone skulle försöka
åstadkomma en starkare satsning
på näringslivets möjligheter att hårdare
engageras i verksamheten i u-länderna.
Vi tror att det skulle leda till ett bättre
utnyttjande av resurserna och att verksamheten
sammanlagt skulle få en betydligt
större volym.

Herr Björk avfärdar detta med att
hänvisa till att det kan förekomma
missbruk i enskild verksamhet. Visst
kan det det. Det kan förekomma missbruk
i alla typer av verksamhet, som
herr Dahlén nyss påpekade. Men vad vi
för ögonblicket i första hand har begärt
är investeringsgarantier, och de
avser ju ingenting annat än att skapa
samma klimat för det svenska näringslivet
när det verkar i u-länderna som vi
som något självklart tycker att det skall
ha när det verkar i vårt eget land. Det
är väl inte för mycket begärt.

I stort sett är det väl så att u-hjälpen
är så ny att täta utredningar i och för

sig är naturliga. Om, som herr Björk
säger, en utredning tar så lång tid att
den behöver flera år på sig, är det väl
därför så mycket mera angeläget att
sätta i gång den så fort som möjligt.

Låt mig till slut fråga vilka motiv
regeringen har för att å ena sidan säga
sig önska enighet om u-hjälpsprogrammet
bland alla partier och å andra sidan
neka medverkan när planerna skall
utarbetas.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var ju eu trevlig
överraskning för första kammarens ledamöter
att få ett besök av ett statsråd.
Jag hoppas att utrikesministern
verkligen ger sig in i debatten och
inte begränsar sig till interpellationsfrågan.

Herr Bengtson har redan bemött
herr Björks underliga uttalanden om
underbyggnaden av folkpartiets och
centerpartiets förslag. Vi har täckning,
som herr Bengtson fastslog, och jag
skall inte gå in på det vidare.

Det intressanta är väl det som jag
förmodar kammarens ledamöter uppmärksammat,
att varken herr Virgin
eller herr Björk har med ett ord bidragit
till att ge en belysning av vad
det är för pengar som man nu skall
låna från den ena kassan, som är avsedd
för ett visst ändamål, och flytta
över till den andra kassan. Man har inte
talat om hur mycket pengar som kan
bli över i den kassan, man har inte talat
om hur mycket pengar man vill
flytta över, och man har inte talat om
att detta självklart är någonting som
skall betalas tillbaka nästa år. Ingenting
av detta har man gett en förklaring
till.

Sedan kommer herr Björk och talar
om att en ansvarig riksdagsmajoritet ju
inte kan tänka sig att gå utöver regeringens
budgetram. Men det man tydligen
vill inbjuda riksdagsmajoriteten
till är att besluta om någonting vars
innebörd inte heller talesmännen för
kompromissen har kunnat förklara.

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

Herr Björk sade att regeringen har
tagit hårda tag för att få till stånd en
ökad u-hjälp. Vi har kanske inte sett
så mycket av de hårda tagen, herr
Björk, men det är möjligt att ni haft
de! mycket besvärligt inom det socialdemokratiska
partiet. Var det detta avslöjande
herr Björk gjorde i sitt inlägg,
har det ett intresse för dagens debatt.

Sedan nämnde herr Björk att man
inte skall, som jag gjorde, leka med
exempel på att statlig verksamhet ibland
kan innebära fel. Men snälla herr Björk,
var är det man skall diskutera om statlig
verksamhet gör fel eller inte, om
inte i den svenska riksdagen? Det är
farligare att som herr Björk gjorde i
sitt inlägg generellt säga att industriinvesteringar
är någonting som man
får fundera över. De kan vara bra
ibland, men i en hel del fall är de inte
någonting som man behöver satsa på,
menar han. Är det verkligen herr
Björks mening att här göra gällande
att det skall vara möjligt att höja standarden
i u-länderna enbart eller till stor
del genom statlig hjälp, genom allmosor?
I så fall tror jag att herr Björk
är den ende som har den uppfattningen.
Alla andra är säkert på det
klara med att om man skall hjälpa
u-länderna måste det gå även via kommersiella
vägar. Man måste se till att de
kan bedriva handel. Och de kan inte
handla, om de inte verkligen kan åstadkomma
en produktion, och därför får
möjlighet till industriella investeringar.
Det torde vara någonting som herr
Björk har svårt att bestrida. Jag förmodar
i varje fall att utrikesministern
inte, när han nu fått överta detta arbete,
tänker sig att man skall klara u-ländernas
problem genom att bara ge dem
hjälp.

Det finns rykten om att vad statsutskottet
har skrivit om att en rationalisering
bör komma till stånd i kanslihuset
när det gäller biståndsverksamhetens
organisation — att utrikesministern
skulle få hand om praktiskt taget
alltsammans — har regeringen eller i

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
varje fall någon ledamot av regeringen
internt bestämt sig för att man inte
ville vara med om. Jag hoppas att utrikesministern
kan förklara för kammaren
att riksdagens uttalande på denna
punkt verkligen kommer att tillmätas
betydelse.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Björk har ju retirerat
beträffande de flesta av de ganska
vårdslöst utkastade uttryck som
han förde fram i sitt första anförande,
men han använder omigen ordalydelser
som han inte kan stå för. Han säger att
centern och folkpartiet föreslår 50 miljorner
här och 50 miljoner där ungefär
som att så vårdslöst har man handlat
från centerns och folkpartiets sida.
Jag ber herr Björk att precisera ett,
bara ett enda, ökningsanslag till som
framlades vid riksdagens början från
centern och folkpartiet på 50 miljoners
ökning. Ett enda! Ty det är ju det
som är den jämförbara tiden, alltså från
början av riksdagen. Jag bortser då
från försvarsanslaget som har kommit
senare. Ta ett enda exempel till på 50
miljoner!

Herr Björk har också blivit mig svaret
helt skyldig i fråga om överbuden.
Jag konstaterar att överbud är en term
som är högst besynnerlig, ty den förutsätter
att man har en fast utgångspunkt,
men i fråga om pengar kan det
finnas olika åsikter om vad man menar
är skäligt i det ena eller andra fallet,
och då kan man inte tala om överbud.

Herr Björks spekulationer om privategoism
skall vi inte gå in på nu, ty det
är ett ideologiskt resonemang. Det är
väl någonting som är en drivande kraft
i allt utvecklingsarbete. Jag tänker på
hela fackföreningsrörelsen som herr
Björk själv åberopat. Dess strävanden
som jag har gett mitt erkännande åt här
vid många tillfällen avser givetvis också
att man skall skapa bättre förhållanden
åt hela medlemskåren. Det är ingenting
felaktigt i det. Det är eu drivkraft i uländerna
också.

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
Slutligen vill jag säga att påståendet
om den unge folkpartisten som skulle
sagt att det vore rysligt om vi skulle få
borgfred i u-hjälpsfrågan, såvitt jag
minns är oriktigt. Jag erinrar mig att
detta yttrande sannolikt fälldes •— men
inte i den formen som herr Björk återgivit
det — i en debatt som både herr
Björk och jag deltog i. Men vad den
unge folkpartisten sade var att han ansåg
det rysligt om det skulle bli borgfred
om en låg nivå för u-landshjälpen,
vilket inte alls är detsamma som vad
herr Björk åberopade i sitt första anförande.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Dahlén sade nyss
att jag inte hade redogjort för var man
skall ta pengarna till den utökade
hjälpverksamhet som statsutskottets majoritet
enats om. Jo, herr Dahlén, jag
redogjorde ganska ingående i mitt första
anförande för den metodik som statsutskottet
föreslår och som leder till att
det belopp som utbetalas till u-hjälp
under 1967/68, kommer att ökas väsentligt.
Jag skall inte trötta kammaren
med att upprepa den redogörelse
som jag nyss lämnade. Jag ber att få
hänvisa till protokollet. Att det sker
en utökning torde vara ostridigt men
jag vill gärna hålla med herr Dahlén
om att denna i viss mån sker på bekostnad
av kommande år på så sätt att
anslaget under kommande år måste utökas
för att täcka det som man nu
disponerar redan i år. Men vi torde väl
alla vara överens om att en sådan ökning
också skall ske.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Dahléns uttalande
föranleder bara genmäle på ett par
punkter. Han efterlyser återigen vad
det är för pengar som skall tas från
den ena kassan till den andra enligt
utskottsmajoritetens förslag. Detta har
redan klargjorts i ett tidigare inlägg,

och jag skall bara tillägga en sak. I
statsutskottets debatt i denna angelägenhet
framgick det att man inom mittenpartierna
ingalunda var främmande
för denna metodik och att man därför,
i varje fall från vissa framträdande
representanters sida, var fullt beredd
att acceptera denna metod. Vad
det hela sedan formellt hängde upp sig
på var att utskottsmajoriteten inte fann
det möjligt att exakt precisera belopp
för överföringar dels mellan huvudtitlarna
och dels inom tredje huvudtiteln,
men det sammanhänger ju med att
SIDA själv inte finner det möjligt att
i dagens läge exakt precisera hur mycket
det kommer att kosta att genomföra
just de projekt, som såväl utskottsmajoriteten
som reservanterna anser
särskilt angelägna.

I fortsättningen av sitt inlägg blev
herr Dahlén så upphetsad i fråga om
förhållandet statliga-privata insatser i
u-länderna, att han allvarligt riskeradé
att störa den fundamentala enighet som
trots allt finns om att det behövs både
statliga och privata insatser ■— ingen
vettig människa har sagt något annat.
Jag har kritiserat en tendens till ensidig
betoning av de privata investeringarnas
betydelse under alla förhållanden,
och jag har betonat — och
det tycks nu plötsligt herr Dahlén vilja
bestrida — att man på mycket stora
hjälpsektorer bara kan tänka sig statliga
insatser, om över huvud taget någonting
skall bli gjort. Det gäller här
t. ex. s. k. förinvesteringar, hjälp till
utbildning och mycket annat, i vilka
fall man helt enkelt inte kan vädja till
privat vinstintresse i de utvecklade länderna.

Herr Bengtson vill jonglera vidare
med budgeten och tycker att man här
inte behöver vara så noga och att det
kan bero på vad som är skäligt, om
man vill föreslå ett ökat anslag.

Jag vill bara på nytt betona, att om
man vill ha en fast och säker kurs i
den ekonomiska politiken och om man
vill lägga grunden till en svensk eko -

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

nomi, som på sikt verkligen ger utrymme
för ett ökat u-landsbistånd, måste
man hålla hårt i tyglarna. Det föreföll
även mittenpartierna vara medvetna
om vid årets början, när de tycktes
vara mycket angelägna om att hålla
sig så nära regeringens budgetbedömning
som möjligt.

Herr Bengtson frågar nu, om det
finns något mer exempel på överbud än
de 50 miljoner kronor som här nämnts.
Jag bär redan nämnt dessa 100 miljoner
kronor till försvaret. En vänlig
partikamrat stack till mig ett papper,
av vilket det framgick att herr Bengtson
m. fl. och herr Hedlund m. fl. ville
bjuda över regeringen med 20 miljoner
kronor i lokaliseringsbidrag — det är
ju också en populär grej i vissa kretsar! -

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag är glad och tacksam
över att herr Dahlén välkomnade
mig upp här i talarstolen. Jag är det
desto mera som han inte alltid har
gjort det. Jag minns en debatt som vi
hade i ATP-frågan, då jag närmast hade
intrycket att herr Dahlén ville bära
ned mig från talarstolen, om hans
krafter hade räckt till — men det gjorde
de nu inte den gången! (Herr Dahlén:
Det var efter två timmar!) Jag hör
att herr Dahlén nu upplyser oss om att
det var efter ett anförande på två timmar.
Jag får säga, att herr Dahlén i
alla fall kunde samla krafter länge innan
han gjorde detta försök.

Jag vill sedan i förbigående säga till
herr Dahlén med anledning av att han
spekulerar i hur regeringen skall motta
de yttranden, som har kommit från
riksdagen, att regeringen alltid tar hänsyn
till av riksdagen uttalade önskemål
och att regeringen naturligtvis
skall ta hänsyn till och begrunda de
önskemål som har framförts.

Jag vill vidare säga till herr Bengtson,
att han har en del märkliga be -

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
grepp stundom, när det faller honom
in. Han säger att å ena sidan skulle
det av oppositionen här äskade anslaget
vara på hög nivå och å andra sidan
skulle det av regeringen föreslagna
anslaget vara på låg nivå enligt
hans argumentation.

Ja, det skiljer på 50 miljoner kronor,
och vi siktar här alla att komma upp
till 1 procent av bruttonationalprodukten.
Det är ett sätt att argumentera,
herr Bengtson, som jag i och för sig
inte är överraskad av, när det kommer
från honom. I seriösa sammanhang
kan man dock inte göra sig skyldig
till det.

Eftersom herr Dahlén är så vänlig,
vill jag gärna tillmötesgå honom och
göra några kommentarer samt försöka
rikta blickarna framåt när det gäller
u-landsverksamheten. Jag skall inte göra
det utifrån mer eller mindre partipolitiska
spekulationer, som jag tyvärr
måste säga har förekommit. Denna fråga
är av så allvarlig karaktär att man
inte skall göra sig skyldig till ett dylikt
lurpassande.

I propositionen nr 100 av år 1962
framlade regeringen resultatet av en
omfattande utredning om det svenska
statliga utvecklingsbiståndet. Där presenterades
principer och riktlinjer,
som vann riksdagens enhälliga anslutning
och som i allt väsentligt fortfarande
står sig. Åtskillig och nyttig diskussion
har visserligen sedan dess ägt rum
om vår biståndspolitik, och mycket av
den varan kommer säkert att förekomma
och behövas också i framtiden.
Hittills har dock, såvitt jag har mig bekant,
ingenting på allvar framförts som
skulle ifrågasätta det grundläggande i
riksdagens beslut för fem år sedan,
nämligen att Sverige skall lämna de
underutvecklade länderna ett växande
bistånd, ägnat att effektivt främja ekonomisk
och social utveckling i dessa
länder.

Jag tycker att statsutskottets utlåtande
innebär ännu en bekräftelse på
att denna målsättning är gemensam

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
för den svenska aktiva politiska opinionen
och därmed också för partierna.
När vi går att diskutera enskildheter i
1962 års riktlinjer eller regeringens tilllämpning
av dem, så bör vi hålla i
minnet att biståndspolitiken — denna
relativt nya men allt viktigare del av
vår utrikespolitik — lika litet som Sveriges
neutralitetspolitik är i egentlig
mening en partiskiljande fråga.

Regeringen sätter — det kan jag
försäkra — stort värde på denna enighet
och skall även i fortsättningen söka
föra biståndspolitiken så att enigheten
inte äventyras och så att debatten håller
sig saklig och därmed blir nyttig. Biståndets
fortsatta tillväxt och effektivisering
får inte eftersättas genom
att planeringen, i stället för att följa
genomtänkta och allmänt omfattande
principer, förrycks, fördröjs och förvirras
till följd av inrikespolitiskt inspirerade
meningsskiften.

Efter åtskilliga inledande våndor börjar
— tycks det i varje fall mig — det
statliga utvecklingsbiståndet nu finna
sin form och arbetsmetod, trots att flera
avslipningar sannolikt ännu återstår.
Tillväxttakten under de senaste
två åren har heller inte varit obetydlig.
Enligt min mening är det alldeles
för tidigt att nu diskutera behovet av
en ny grundläggande utredning av det
slag en del motionärer önskar. Riksdagen
kan ju ändå varje år granska och
uttala sig om det handlingsprogram för
biståndet, som regeringen tämligen utförligt
lägger fram i statsverkspropositionen.
Riksdagen är, liksom olika intressegrupper,
direkt representerad i
biståndsmyndighetens styrelse. Möjlighet
till insyn och påverkan saknas alltså
inte. Det är sålunda här inte fråga
om att vi på något sätt nekat en medverkan
vid utstakandet av den biståndspolitik
som vi tänker föra.

I samband härmed skall jag, herr talman,
ta mig friheten att besvara den
interpellation som har riktats till mig
av herr Yngve Holmberg.

Herr Holmberg har med utgångspunkt

från den i årets statsverksproposition
föreslagna ökningen av det statliga ulandsbiståndet
frågat mig om jag är
beredd att medverka till att anordna
en s. k. rundabordskonferens med representanter
för de politiska partierna,
regeringen, näringslivet, missionen och
de statliga biståndsmyndigheterna för
att, »innan riksdagen slutgiltigt bestämmer
u-lan dsbiståndets omfattning och
inriktning för nästa budgetår, ge riksdagen
ett bredare underlag för sin bedömning
av hur vårt lands samlade
hjälpinsatser bäst skall tillvaratas».

Först och främst vill jag säga att jag
delar herr Holmbergs uppfattning att
u-hjälpen är en uppgift som bör lösas i
samförstånd och inte utnyttjas i den
politiska debatten. Jag anser också att
det statliga biståndet så långt det är
möjligt bör samordnas med den utvecklingsfrämjande
verksamhet som sedan
länge bedrivs i u-länderna av svenska
privata organisationer, företag, missionssamfund
etc. Inom SIDA:s styrelse
är som bekant LO, näringslivet, missionen
och andra organisationer företrädda.
Likaså är jag enig med herr
Holmberg om att det nuvarande ekonomiska
läget knappast medger en ökning
av biståndsverksamheten av den storleksordning
som i och för sig vore
önskvärd.

Naturligtvis är det från alla synpunkter
angeläget att riksdagen när den
går att besluta om vårt u-landsbistånd
förfogar över bästa möjliga underlag
— såväl kvalitativt som kvantitativt —
för att kunna bedöma och ta ställning
till regeringens förslag. Som interpellanten
själv antyder, är emellertid rundabordskonferenser
tämligen främmande
för svensk parlamentarism. Därtill
kommer att en sådan konferens i och
för sig inte kan väntas ge någonting
nytt av betydelse för den sakliga bedömningen
av frågan. När det gäller ulandsbiståndet
behöver den intresserade
inte lida brist på bedömningsunderlag
av olika slag.

Ehuru jag som sagt i flera avseenden

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

har samma mening som interpellanten,
är jag sålunda inte beredd att medverka
till anordnandet av en rundabordskonferens
i angivet syfte.

Så långt mitt svar på herr Holmbergs
interpellation.

Därefter vill jag anföra några ord om
biståndsprocenten. Såsom påpekas i
statsutskottets utlåtande nr 53 har de
statliga biståndsanslagen — det kan inte
bestridas — under de senaste fem
åren fördubblats i förhållande till nationalprodukten.
Den relativa andelen
har sålunda ökat från 0,17 procent
budgetåret 1962/63 till 0,33 procent under
det innevarande budgetåret. De för
nästa år föreslagna anslagen skulle föra
upp denna relativa andel av bruttonationalprodukten
till 0,38 procent.

Det är, herr talman, visserligen sant
att Sverige ännu har ett avsevärt stycke
kvar tills vi har nått fram till den av
oss godtagna målsättningen 1 procent.
Vi har också en bit kvar till det relativa
genomsnittet för medlemsländerna
i OECD:s utvecklingskommitté, DAC,
vilka svarar för den helt övervägande
delen av det totala utvecklingsbiståndet
i världen. Den senaste statistiken för
DAC-länderna, som avser 1965, utvisar
ett genomsnittligt officiellt biståndsflöde
av 0,59 procent i förhållande till
nationalinkomsten.

Av denna DAC-statistik framgår emellertid
också, att det officiella biståndsflödet
i världen ökat endast obetydligt
i absoluta tal sedan 1961. Och om
man betraktar biståndsandelen av
DAC-ländernas samlade nationalinkomster,
som under mellantiden kraftigt har
stigit, finner man att denna andel i betydande
grad har sjunkit —• från närmare
0,8 procent 1961 till knappt 0,6
procent 1965. Ingenting tyder på att
den sjunkande — eller skall vi säga
stagnerande — trenden för det internationella
biståndet i nämnvärd mån
har modifierats under 1966 eller att någon
ändring till det bättre är på väg
under detta år.

Detta är — det vill jag understryka —

3 Första kammarens protokoll 1967. Nr 21

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
ett dystert faktum, ty det betyder obevekligen
att klyftan i levnadsnivå mellan
de rika och de fattiga länderna
vidgas i stället för att krympa.

I OECD:s kommentar till biståndsstatistiken
konstateras också, att Sverige
vid sidan av Australien är det
enda land, vars officiella biståndsutbetalningar
varje år stadigt ökats mellan
åren 1961 och 1965. Det fastslås vidare,
att de svenska utbetalningarna för biståndsändamål
1965 var 4,5 gånger så
stora som 1961. Även om utbetalningarna
alltjämt ligger under det relativa
genomsnittet för DAC-länderna, har den
svenska regeringen »antagit ett mål för
det officiella biståndet av 1 procent,
väsentligt överstigande det genomsnittt
som finns för OECD och DAC».

Så några ord, herr talman, om DAC:s
internationella bistån dsstatistik. Våra
kritiker tillgriper den gärna som ett
tillhygge för att påvisa hur ohjälpligt
på efterkälken vi skulle befinna oss
när det gäller hjälp till u-länderna.

Som all sofistikerad statistik bör DACsiatistiken
emellertid läsas med förstånd
och urskillning. DAC-statistiken
är en rik källa att ösa informationer
ur, och detta gäller inte minst de kommentarer,
som beledsagar densamma.
Den är dock inte och ger sig heller
inte ut för att vara något annat än en
approximativ mätare av det så kallade
»flödet av resurser» till u-länderna.

Nu är att märka, att i detta resursflöde
inräknas praktiskt taget alla slag
av kapitalrörelse, däribland också för
oss i biståndssammanhang så främmande
företeelser som kortfristiga lån
— ända ned till ett år —■ samt privata
exportkrediter och krigsskadeståndsbetalningar.

I DAC:s u-landsbegrepp inräknas också
en rad mindre utvecklade länder i
Europa, såsom Grekland, Spanien och
Jugoslavien.

Det säger sig alltså självt, att DACstatistikens
totalsiffror inte utan vidare
kan användas för att jämföra olika län -

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd

ders egentliga biståndsansträngningar
eller den kvalitativa sammansättningen
av olika länders utvecklingsbistånd.

När vi i Sverige talar om utvecklingsbistånd
är ju detta inte liktydigt
med det resursflöde, som totalstatistiken
från DAC åsyftar. Vår definition
av biståndsbegreppet är betydligt stramare
än så. Vi avser enbart statligt
bistånd av definitiv eller långfristig
natur, alltså tekniska biståndsprojekt,
gåvor, bidrag till multilaterala biståndsorgan
och utvecklingskrediter med lång
löptid och låg ränta. Det är för bistånd
av denna trängre, men samtidigt generösare
karaktär, som regering och riksdag
gemensamt har uppsatt 1-procentmålet,
medan praktiskt taget alla andra
länder har det betydligt lösligare resursflödesbegreppet
som basis för motsvarande
riktmärke.

Det är då heller inte så märkvärdigt
att länder, som till helt nyligen varit
eller fortfarande är kolonialmakter och
som i många fall bär kolossala kommersiella
eller politiska egenintressen
att bevaka i u-världen, har ett stort försprång
framför oss när det gäller uppnåendet
av 1-procentmålet, enligt den
definition i vilken bl. a. de privata kapitalrörelserna
spelar en framträdande
roll. De ledande biståndsnationerna
nådde en kulmen i sin relativa biståndsgivning''
redan 1961, i kölvattnet
av den väldiga avkoloniseringen i Afrika
kring år 1960, medan biståndsverksamheten
i vårt land kan betrakta 1962
som sitt egentliga tillkomstår. Vid sidan
av Australien är Sverige det enda
landet inom DAC:s medlemskrets vars
statliga utgifter för utvecklingsbistånd
varje år oavbrutet ökats mellan år 1961
och 1965. På den vägen, herr Dahlén,
tänker vi målmedvetet gå vidare också
i framtiden.

Sedan jag fick hand om regeringsärendena
i samband med utvecklingsbiståndet
har jag naturligtvis ägnat den
offentliga u-landsdebatten i Sverige en
del ökad uppmärksamhet. Jag får också
liksom mina nuvarande och förutva -

rande statsrådskolleger en hel del brev
i ämnet.

Det starka intresse som denna viktiga
fråga tillmäts inom delar av vårt
folk — jag säger delar av vårt folk —
är naturligtvis inspirerande för regeringen
och vägledande för dess politik.

Samtidigt har jag inte kunnat göra
mig fri från reflexionen att vi här i
Sverige ibland har haft väl lätt för att
dra slutsatser om vad u-länderna behöver
för slags bistånd och i vilka former
och via vilka kanaler de vill ha
det. Härvid har man ofta — naturligt
men kanske ibland en smula ensidigt
— baserat sig på rent svenska erfarenheter
och svenska politiska och ekonomiska
synsätt, eller också har man
helt enkelt utgått ifrån den specialitet
som man själv besitter. Sådana betraktelsesätt
kan tänkas bli en belastning
för det effektiva bistånd vi önskar se
framför oss, detta så mycket mer som
våra kunskaper om tillståndet och behoven
i de länder vi direkt eller indirekt
samarbetar med i många fall ännu
är otillräckliga.

Utgångspunkten för biståndet bör inte
vara den ena eller andra svenska
erfarenheten eller specialiteten, utan
i stället mottagarländernas behov. Ett
ingående studium av dessa behov och
av hur våra möjligheter och färdigheter
skall kunna bidra till att täcka
några av behoven — jag säger bara
några av behoven — är en av de uppgifter
som ligger framför oss. Syftet
med våra hjälpinsatser är och bör förbli
att främja ekonomisk och social utveckling
i mottagarländerna. Ett bistånd
av någorlunda försvarlig storlek
som vi kommer att bygga upp medför
naturligtvis uppoffringar för det svenska
samhället. På kort sikt får vi finna
oss i en viss utebliven standardstegring.
Sådana uppoffringar kan försvaras
bara om biståndspolitiken envetet
håller fast vid sitt syfte, nämligen effektivitetssträvan.
Dessutom bör uppoffringarna
enligt mitt förmenande
minst drabba de grupper i vårt sam -

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

liälle — åldringarna, de sjuka, de handikappade
och de lågavlönade — som
har de sämsta förutsättningarna att
bära dem.

Effektivitetssträvan motverkas emellertid
av splittring på ett stort antal
program, aktiviteter och mottagarländer.
Frestelsen till sådan splittring är
stor — det kan jag förstå — vid anblicken
av världsnöden och de ofantliga
behoven i många länder som svenskar
har besökt eller eljest känner till. Men
vi måste, om vi skall göra någon påtaglig
nytta, satsa på de största och viktigaste
FN-programmen och, i fråga om
de bilaterala aktiviteterna, på ett fåtal
mottagarländer. Det kan då inte hjälpas
att många möjligheter till behjärtansvärda
insatser måste stå tillbaka
eller tillvaratagas vid senare tidpunkter
än som i och för sig skulle ha varit
önskvärt.

Men, herr talman, bistånd är inte
bara en fråga om pengar — 1 procent
av bruttonationalprodukten eller mera
eller mindre. Bistånd är ett studium
av mottagarens situation, mobilisering
av personal och materiella resurser hos
givaren, överläggningar och överenskommelser
med mottagaren, styrning,
bevakning och sist men inte minst bedömning
av resultaten. Allt detta måste
till vare sig vi talar om hjälp genom
FN-organisationerna, hjälp direkt från
SIDA eller hjälp genom de icke statliga
organisationerna. Vi slipper inte ifrån
det, om vi vill ha en någorlunda stor
säkerhet för att de svenska bidragen
kommer till nytta och alltså har någon
annan funktion än att döva våra samveten.

Vår effektivitetssträvan i biståndspolitiken
måste innebära ett ständigt
sökande efter de bästa sätten att ställa
våra resurser och personal till mottagarländernas
förfogande. För Sverige är
det härvid naturligt att i stor utsträckning
satsa på Förenta Nationerna och
dess fackorgan samt på världsbankgruppen.
Men de redan stora bidragen
till dessa organs utvecklingsbistånd

Ang. internationellt utvecklingsbistånd

för med sig en förpliktelse både mot
FN-organen och mot de svenska skattebetalarna
till aktiv och kontinuerlig
svensk medverkan i arbetet på att göra
denna s. k. multilaterala hjälp så verkningsfull
som möjligt i förhållande till
de insatta medlen. Här finns mycket
att göra, och en omfattande svensk biståndsverksamhet
direkt till några mottagarländer
och på några viktiga ämnesområden
ger oss erfarenheter, som
underlättar arbetet på effektivisering
även av det multilaterala biståndet.

Den direkta eller bilaterala u-hjälpen
har dock sitt värde också i sig. För det
första tycks många länder föredraga
denna form'', i vart fall då biståndet
kommer från ett land som Sverige med
dess frånvaro av politiska och ekonomiska
bisyften. För det andra har Sverige
genom sitt redan igångsatta och
inte längre helt obetydliga bistånd till
en del länder skapat förväntningar på
en fortsättning och en utvidgning, förväntningar
som vi bör söka infria även
till priset av att tills vidare avhålla oss
ifrån att splittra våra krafter på nya
mottagarländer. För det tredje finns
det viktiga ämnesområden — jag tänker
bl. a. på familjeplaneringen — där
många andra biståndsgivare, multilaterala
och bilaterala, ännu inte kan eller
vill bidraga och där de svenska ansträngningar
som här förekommer även
utanför huvudmottagarkretsen följaktligen
blir av relativt stor betydelse åtminstone
som exempelbildare.

Ett effektivt utvecklingsbistånd kräver
inte bara god internationell och
nationell förvaltning och pengar — det
kräver även att vårt samhälle och vår
icke direkt biståndsadministrerande
förvaltning inrättar sig på lång sikt
för att inom olika områden ställa personal
och tjänster till förfogande. Kapaciteten
härtill finns på några håll
— som exempel kan jag nämna kooperationen,
missionen, vissa universitet,
högskolor, folkhögskolor, bildningsförbund
och privata företag •— men måste
på andra håll skaffas fram, ibland

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
kanske under statsmakternas medverkan.

Här skulle jag vilja säga att jag är
fullt medveten om att missionen har
mobiliserat en stark idealitet och gjort
betydande insatser, och jag skulle gärna
se att det starka intresset för u-hjälpen
särskilt bland den svenska ungdomen
också ledde till att man mobiliserar
en idealitet som tar sig praktiska
uttryck. De unga borde kunna ställa sina
kunskaper till förfogande bl. a. i fältverksamhet
i u-länderna; om det nu
skall ske via fredskårerna eller på annat
sätt. Någon har sagt att 1 000 människor
är lika mycket värda som 1 000
miljoner kronor, och det ligger ganska
mycket i ett dylikt påstående. Därför
skulle jag kunna säga till den
svenska ungdomen, att här finns ett
rikt verksamhetsfält just för den verksamhetslust
de unga i dessa sammanhang
glädjande nog har givit uttryck åt.

Så några ord om vårt samarbete med
näringslivet. Att statligt utvecklingsbistånd
skail ha till uteslutande syfte att
främja framsteg i mottagarländerna innebär
naturligtvis inte, att insatserna
inte dessutom kan bli till någon nytta
för Sverige eller svenska organisationer
och företag. Sett i det långa
perspektivet följer detta redan av
grundmotiven för biståndet, sådana dessa
definierades av statsmakterna år
1962. Då uttalades bl. a. att ansträngningarna
att minska standardklyftorna
i världen är motiverade också med
tanke på världsfreden, men att även
i det korta perspektivet svenska intressen
kan tjänas genom biståndet. Vad
det bilaterala biståndet beträffar, så
anlitar SIDA i eget intresse svenska
konsultföretags tjänster i stor omfattning,
särskilt i frågor om anläggningsoch
byggnadsverksamheten. Köp av varor
och tjänster inom ramen för både
tredje och sjunde huvudtitelns bilaterala
anslag sker i övervägande grad i
Sverige, detta trots det svenska biståndets
principiella frihet från villkor om
köp i Sverige och alltså i regel efter

mottagarlandets fria val. Även det multilaterala
biståndet leder till köp av varor
och tjänster från Sverige, särskilt
då det gäller världsbanksgruppens
verksamhet. Den sistnämnda har hittills
medfört beställningar på över 600
miljoner kronor i Sverige, med andra
ord för större belopp än våra samlade
bidrag till världsbanksgruppen.

Men även flödet av resurser till
u-länderna direkt från svenska företag
genom leveranser på kredit underlättas
i viss mån av statliga åtgärder.
Som påpekas i årets statsverksproposition
under sjunde huvudtiteln finns vid
sidan av det vanliga statliga exportgarantisystemet
en s. k. u-garantigivning
vars totala omfattning vid slutet av år
1966 uppgick till ungefär 304 miljoner
kronor. I syfte att underlätta privata
investeringar i u-länderna av för dessas
framsteg betydelsefull art har Sverige
nyligen biträtt världsbankskonventionen
om biläggande av tvister
mellan värdland för investeringar och
utländsk investerare. Viss lagstiftning
har också genomförts till minskande
av dubbelbeskattningen av vinst på
svenska investeringar utomlands. Slutligen
har finansministern i statsverkspropositionen
även redovisat en utredning
om möjligheterna att införa
statliga garantier för sådana nyttiga
investeringar.

Dessa olika åtgärder till stöd för
svenska företags förbindelser med
u-länder bör till skillnad från det direkta
bilaterala statliga biståndet inte
gälla bara SIDA:s s. k. huvudmottagarländer
utan kan, utan att effektivitetskravet
eftersätts, ges en större spridning.
Men villkoret bör vara — jag
upprepar det — att det rör sig om för
mottagarlandet välkomna och nyttiga
ekonomiska aktiviteter, helst innefattande
element av kunskapsöverförande.

Så bara några ord om vad utskottet
har sagt beträffande möjligheterna till
överföring av medel från det ena anslaget
till det andra. Jag hälsar det förslaget
med tillfredsställelse, eftersom

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

regeringen härigenom ges friare möjligheter
att operera och sätta in resurserna
just på de områden där hjälp
vid ett visst tillfälle kan vara mest
önskvärd. Beträffande eventuella överföringar
från sjunde huvudtitelns anslag
till bilateralt finansiellt bistånd
utgår jag från att utskottets mening
inte har varit att inskränka de möjligheter
som förutsätts i statsverkspropositionen
att göra åtaganden om utbetalningar
för finansiellt bistånd under
senare budgetår.

Som jag inledningsvis sade är frågan
om u-hjälpen en så allvarlig fråga,
att vi bör ha all anledning att inte
förstora upp eventuella meningsskiljaktigheter
när det gäller detaljer, ty
i stort är vi verkligen ense. Jag kan
inte inse att någonting är att vinna
därmed. Jag kan inte heller inse att
det finns någon anledning att spela på
det eventuella intresse, som kan finnas
hos en del av vårt folk och som
kan framkalla motsatta reaktioner hos
andra i vårt land och därigenom förorsaka
en splittring i den allmänna opinionsbildningen
som skulle vara allt
annat än önskvärd. Jag förstår inte
att man försöker spela på de mindre,
eventuella motsättningar som finns i
detta avseende.

Förvisso har vi här i Sverige också
våra problem. Vi har inkomstsvaga
grupper, handikappade människor, eftersatta
landsändar och olösta trygghetsfrågor.
Ekonomiska och sociala
orättvisor inom ett land skapar konfliktsituationer
mellan olika grupper
av folk. Så var det förr och så är det
förvisso nu. Arbetarrörelsen kräver lösningar
och har alltid krävt lösningar
av sådana problem i rättvisans namn
och i solidaritetens tecken. Vi svenskar
har kraften och möjligheterna att
lösa våra problem för grupper och enskilda
inom vårt folk, samtidigt som
vi kanske utvecklar hela vårt folks välstånd,
en utveckling som redan har fört
oss till toppen på listen över välbeställda
folk. Sverige är visserligen ett

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
litet land, men det är relativt rikt
och väl utvecklat.

Den största delen av mänskligheten
är fattig, men den överflödar av människor.
Enbart Indiens befolkning ökar
med 1 miljon människor i månaden.
Aven de fattiga delarna av världen är
emellertid rika på möjligheter, men de
är ekonomiskt efterblivna och underutvecklade.
Den onda cirkeln av svält,
okunnighet, sjukdom, arbetslöshet och
ohämmad folkökning måste brytas i
den stora världen, såsom den bröts
hos oss. Världen kan inte leva med den
växande nöden, men den fattiga världen
kommer inte att låta sig gå under
och do, lika litet som de eftersatta i
det gamla Fattig-Sverige gjorde det.

Jorden och haven rymmer oerhörda
möjligheter till ett rikare liv. Vi griper
alla efter dessa möjligheter, men
vi måste dela dem. Vi måste med andra
ord bära vårt ansvar i världen och inför
världen. Sverige bygger i hög grad
sitt välstånd på att exportera en fjärdedel
av vårt folks arbetsresultat till andra
länder. Därför är vi beroende av
framsteg i världen för vår egen fortsatta
ekonomiska utveckling och för
vår trygghet.

»Fattigdom, varhelst den finns, är ett
hot mot freden» — denna sats har bl. a.
den internationella arbetsorganisationen,
FN-organet ILO, satt upp som sitt
motto. Fred genom social rättvisa är
dess paroll.

Herr talman! Vi bedriver en utrikespolitik
som syftar till att bevara freden
och trygga framstegen för oss själva och
för alla folk. Vårt arbete för nedrustning
är ett viktigt led i denna politik.
Vårt eget försvar är ett annat. Också
vårt samarbete med de fattiga länderna
genom Förenta Nationerna eller på
annat sätt ingår i den fredsbevarande
utrikespolitiken. Och jag tycker att vi
såvitt möjligt i likhet med vad som är
fallet beträffande vår neutralitetspolitik
skulle kunna samlas om dess praktiska
utformning.

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

38 Nr 21

Ang. internationellt utvecklingsbistånd

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Utrikesministern inledde
sitt anförande med att mycket
starkt betona, att u-hjälpsfrågan är ett
nytt spörsmål för den svenska samhällsdebatten.
Det är något som vi alla
kan vara överens om. Vi har i Sverige
t. o. m. ännu inte någon riktig erfarenhet
beträffande det rätta sättet att diskutera
och behandla stödet till u-länderna
för att nå det bästa resultatet.

I slutet av sitt anförande betonade
emellertid utrikesministern också, hur
viktig frågan i dag är inte endast för
oss själva, utan främst för u-ländernas
befolkning. Självfallet är detta en riktig
bedömning, men vi bör inte göra
denna begräsning i tiden i dag. Vi skall
inte glömma att u-hjälpen redan inom
det närmaste decenniet kommer att bli
långt betydelsefullare och viktigare än
den är just nu.

Utrikesministern hänvisade till befolkningsökningen
i Indien på en miljon
människor i månaden, men vi kunde
lika gärna hänvisa till att det inom
tio år kommer att vara en långt större
klyfta mellan mätta och svältande människor
och en långt större klyfta mellan
industriländerna och u-länderna inom
alla livets områden och skiften.

Ur denna synpunkt hade det fallit sig
mycket naturligt att i en riksdagsdebatt
i första hand dra upp en stor politisk
diskussion med gruppledarna som
inledare och utrikesministern och statsministern
som försvarare av regeringens
politik. Jag valde emellertid i dag
medvetet att inte tillsammans med
gruppledarna herr Dahlén och herr
Bengtson från mittenpartierna gå upp
i början av debatten. Jag hade en speciell
orsak till detta. Jag ville slå fast,
att vi inte får blanda ihop partipolitiska,
kortsiktiga och taktiska synpunkter
med det allmänna kravet på att
vinna en stor och bred uppslutning
kring en ökning och förstärkning av
hjälpen till u-länderna i alla dess former.

Man skulle kunna spetsa till detta re -

sonemang och säga, att vi inom oppositionen
får se till så att vi absolut inte
får misstanken på oss att vi på något
sätt politiskt försöker exploatera de
oerhörda svårigheter, som problemet
om hjälp till u-länderna till de oförsörjda
och svältande miljonerna innebär.

Därför borde denna debatt egentligen
främst ha koncentrerats på att redovisa
vilka konkreta planer och framsteg
som statsmakterna — och när jag
talar om statsmakterna i denna fråga
menar jag både regering och opposition
— har kommit till.

Vad innebär majoritetsförslaget, bakom
vilket socialdemokraterna och regeringen
står, i form av ökade och förstärkta
anslag och hjälp till u-länderna?
Hittills har upplysningen i denna fråga
under den långa och utomordentligt intensiva
debatt som förts under de senaste
tre månaderna varit mycket sparsam.
Detta har sin naturliga förklaring.
U-debatten som förts i radio, TV och
tidningar och av politiska företrädare
har ju hittills inte haft till uppgift att
förklara vad riksdagen konkret har att
ta ställning till. Den har i stället varit
inriktad på andra målsättningar när
det gäller opinionsbildningen.

En av dessa har tyvärr varit att försöka
skapa en allmän föreställning hos
politiskt icke så engagerade och intresserade
människor, att det skulle finnas
en svagare känsla från majoritetens
sida — bestående av socialdemokrater
och högermän — i denna fråga
än det finns från mittenpartiernas sida.

År nu detta fullt riktigt? Har vi inte i
själva verket vunnit mycket i framsteg
och ökningar av u-hjälpen den
här omgången? Jo, det har vi — på väsentliga
punkter.

För det första har vi för första gången
fått en plan —- eller får det till 1968
års riksdag — för u-hjälpens utbyggnad,
så att det allmänna talet att uhjälpen
verkligen skall uppnå 1 procent
av nationalinkomsten från svensk
sida blir en verklighet. Vi kan få klart

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

för oss när vi når det målet. Vi kan
lämna de allmänna ordalagen. Först därefter
kan vi också bygga på hjälpen
ytterligare — för behov finns det alltid
hos u-länderna.

För det andra har vi fått en bättre
samordning av anslagen till u-hjälpen.
Varför? Jo, för att nå den större effektivitet
hos u-hjälpsverksamheten, som
har varit ett långvarigt diskussionsämne
och som enligt min mening tidigare
liar hejdat en naturlig utveckling och
ökning av den svenska u-hjälpen.

För det tredje har vi fått en prioritering
av familjeplaneringen. Såvitt jag
kan utläsa av majoritetens uttalande är
vi också bundna för att ett familjeplaneringsinstitut
skall bildas här i Sverige,
så att vi aktivare och mera nyanserat
och därmed mera effektivt kan
bilda skola i familjeplaneringen och
nå resultat.

För det fjärde har vi också fått en
rejäl ökning av hjälpen med cirka 40
miljoner kronor till fältprojekt av olika
slag — bl. a. mindre fältprojekt och
bistånd som hänför sig till enskilda
och organisationer, till olika utbildningsfrågor,
inte minst för de afrikanska
kvinnorna, till flyktinghjälpen
i Palestina och även mera pengar till
forskning.

Vad som är väsentligt i detta fall är
ju inte den tekniska anslagskonstruktion
som har skapats för att nå detta
resultat, nämligen överföringen från
sjunde huvudtiteln till tredje huvudtiteln,
utan det är att de projekt, om
bland annat mittenpartierna tog upp
i sin januarimotion, verkligen kan realiseras.

För det femte bar vi också fått ett
från oppositionens sida sedan lång tid
drivet önskemål tillfredsställt, nämligen
beslut om förslag till en form för
investeringsgarantier för de politiska
risker som är förbundna med svenska
företags investeringar i u-länderna.
Sådana garantier leder naturligtvis
automatiskt till ökade investeringar
från företagen i u-länderna och där -

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
med till ett totalt sett ökat ekonomiskt
engagemang från svensk sida till ulandsbistånd.

Dessa frågor har kommit i skymundan
för att, som jag nämnde, press och
radio — Expressen och vissa andra
radikala tidningar — tydligen inte sett
som sin främsta uppgift att redogöra
härför. I stället har man — och det är
också riktigt —■ varit mer intresserad
av att skapa en allmänt positiv anda
hos den svenska opinionen för ökat
stöd till u-hjälpen. Men denna allmänna
opinionsbildning har ju varit så
opreciserad, att många människor ställt
sig undrande inför frågan vart man
egentligen konkret syftar. Denna undran
måste mötas med en faktisk redovisning
med konkreta förslag till ökad
u-hjälp.

Jag är helt på det klara med att denna
allmänna opinionsbildning — och
herr Dalilén var som förste talare inne
på denna sak — är utomordentligt betydelsefull.
Vi måste självfallet få allt
fler människor att förstå att svensk humanitär
hjälp och social hjälp inte får
stanna innanför landets gränser utan
helt naturligt omfatta så många fattiga
länder och folk i världen som möjligt.
Men denna opinionsbildning har säkert
också gjort nytta. Det finns som jag
bedömer det numera en stark och bred
opinion för ökad u-hjälpsinsats, en opinion
som i första hand bärs upp av
ungdomen.

Å andra sidan — och där vill jag
knyta an till vad utrikesministern sade
— får vi se till att denna opinionsbildning
inte tar sig sådana former att
man skapar konstlade inrikespolitiska
partipolitiska gränser. Svenskarna är
i dag säkert delade i uppfattningen om
hur stort det svenska ekonomiska engagemanget
till u-länderna skall vara.
Men att gå därifrån till att säga, att vi
är politiskt delade, att t. ex. centerpartiet
med herr Hedlund i spetsen har
ett större personligt politiskt engagemang
för u-hjälpen än högerpartiet och
socialdemokraterna, som i detta fall

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
bildar majoriteten, är något helt annat.

Jag vill därför i detta sammanhang
mycket bestämt vända mig mot varje
tendens till politisk monopolisering av
våra samlade humanitära och även
kommersiella insatser till u-länderna.
En sådan utveckling kommer att skada
i stället för att hjälpa oss att komma
överens om samlade ökade insatser.

Inom högerpartiet har vi sålunda inte
velat slå in på den vägen. Vi har ansett
att det är vår uppgift att nå positiva
praktiska resultat som innefattar
en verklig förstärkning och ökning av
u-hjälpen. Men vi har också menat att
vi är beredda att nå detta, oavsett den
partipolitiska situation som för närvarande
råder. När socialdemokraterna,
som dess värre just nu sitter i regeringsställning,
lägger fram sina förslag, är
det i denna fråga vår uppgift att med
dem nå resultat, som tillgodoser vår
önskan om ökade insatser till u-länderna.
Vi måste söka skapa majoritet för
en sådan utvidgning av hjälpinsatserna
— och det anser jag också att vi har
lyckats med. Men vi kan mycket väl
tänka oss en annan situation efter nästa
val, om vi då, som jag hoppas, kan
bilda en borgerlig trepartiregering. Då
får vi ansvaret att utforma förslagen
i denna fråga, och då är det naturligtvis
vår uppgift att i det läget skapa
majoritet för en årlig fortsatt ökning
av u-landsanslagen. Men jag betonar
att jag tror att vi även i det läget skulle
nå större styrka och större respekt,
om en sådan regering kunde bygga på
en majoritet från samtliga partier.

Jag har velat säga detta, herr talman,
för att redogöra för att vi med
mycket stor ro tar de partipolitiska
förstuckna snedord som bär fallit i
denna debatt gentemot högerpartiet.
För oss är u-hjälpen viktigare än den
just nu föreliggande partipolitiska situationen.

Låt mig emellertid, herr talman, avsluta
mitt anförande med att göra några
kommentarer med anledning av det,
låt mig säga, egendomliga svar, som

utrikesministern lämnade på min interpellation.
Jag hade begärt att man,
innan beslut fattades i denna fråga,
skulle sammankalla till en rundabordskonferens.
Jag säger »egendomliga», ty
avvisandet av tanken på rundabordskonferens
gjordes i slutet och inte i
själva motiveringen i svaret. Det är
tydligen dess bättre så att utrikesministern
på väsentliga punkter delar
uppfattningen, att det funnits skäl till
att vid ett visst tillfälle medverka till
en, vi kan kalla det rundabordskonferens
eller någon annan konferens, för
att få en bredare bedömning av u-landsproblemet.
Men när utrikesministern
säger, att en rundabordskonferens är
ett så ovanligt inslag i svenskt parlamentariskt
liv, att han därför inte nu
kan gå med på detta, följer jag inte
riktigt med i svängarna. Jag trodde vi
var på det klara med — och det framgick
också av utrikesministerns anförande
— att frågan om u-hjälpen är
ovanligt stor i en ovanlig situation
och att den också skulle ha krävt en
ovanlig men effektivare handläggning
än som skett denna gång. För övrigt
har det väl inte tidigare avskräckt regeringen
att tala om ovanliga och djärva
grepp i andra frågor, men här stöter
det tydligen på patrull.

Jag vill emellertid sluta med att anknyta
till en annan formulering som
utrikesministern hade i interpellationssvaret.
Utrikesministern säger bl. a. att
han anser att det statliga biståndet så
långt det är möjligt bör samordnas
med den utvecklingsfrämjande verksamhet
som sedan länge bedrivs i
u-länderna av svenska privata organisationer,
företag, missionssamfund etc.
En sådan samordning finns inte i dag,
i varje fall inte i den omfattning som
borde förekomma. Men uttalandet tyder
på en mycket glädjande attitydförändring
hos socialdemokraterna, som
bör hälsas med stor tillfredsställelse.
Enbart det förhållandet ätt man nu
från regeringsbänken erkänner att näringsliv
och mission sedan länge bedri -

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

vit en utvecklingsfrämjande insats i
u-länderna är en ändrad inställning i
klart positiv riktning. När utrikesministern
dessutom säger att han eftersträvar
en så långt möjligt gående samordning
mellan olika organ och institutioner
på detta område, så uppfattar
jag också det som ett steg framåt.

Interpellationssvaret ger mig, herr
talman, inte anledning till ytterligare
repliker. Jag vill bara sluta med det
jag började med och säga att vårt mål
när det gäller u-hjälpen skall inte endast
vara att så snart som möjligt uppnå
att lämna ett bidrag om 1 procent
av nationalinkomsten till de svältande
länderna, utan målet måste också vara
en bred uppslutning från alla partier
i denna viktiga fråga.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Först ett par ord om
inledningen till utrikesministerns anförande,
där han anspelade på en situation
i andra kammaren för nio eller
kanske tio år sedan. Jag hade vid det
tillfället verkligen aldrig tänkt mig att
kunna bära ut herr Torsten Nilsson.
Han hade ju till TV-tittarnas oförställda
glädje druckit så mycket vatten att
det nog hade överstigit mina krafter
att bära något så tungt.

Utrikesministern talade sedan om
partipolitiska spekulationer inom folkpartiet
och centerpartiet, att man inte
skall spela på motsättningar och dylikt
— han tog därvid till det där lilla darret
på rösten. Är det någon som tror
att socialdemokraterna i år skulle ha
gått med på folkpartiets och centerpartiets
krav om en bättre plan för hur i
första hand 1-procentregeln skall uppfyllas,
om det inte hade funnits ett
tryck på dem från folkpartiet och centerpartiet
men också från andra grupper.
Det är självklart att så inte hade
blivit fallet. På den punkten måste jag
därför, till herr Holmbergs ledsnad
förstår jag, korrigera honom. Det var
klart från socialdemokratisk sida i förs -

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
ta avdelningen i statsutskottet att man
skulle begära en plan till nästa års
riksdag. Högern hade då över huvud
taget inte varit med i debatterna på
något påtagligt sätt.

Herr Holmberg gjorde ett intressant
avslöjande då han förklarade att man
genom att socialdemokraterna och högern
kommit överens bland annat uppnått
att det skulle bli en bättre familjeplanering.
Socialdemokraterna skulle
alltså inte ha gått med på detta — om
jag förstod herr Holmberg rätt — om
inte högern hade drivit på. Man hade
från socialdemokratiskt håll tydligen
inte heller varit med om att låna pengar
ur finansdepartementets kassa, om
inte högern hade gått med på det. Det
vore intressant att få höra av herr
Björk om detta är en riktig skildring,
d. v. s. om det är högerns inverkan som
gjort att vi nu skall få en bättre familjeplanering
och att en del pengar nu
skall överföras till SIDA.

Herr Holmberg poängterade att han
inte ville gå upp i debatten bland
gruppledarna liksom herr Bengtson och
jag gjorde. Vi hade dock litet andra
anledningar än herr Holmberg att göra
det. Herr Bengtson har undertecknat
ärendet, och jag var med i första avdelningen
i överläggningar, även om
jag inte var med vid slutjusteringen av
ärendet. Jag vet egentligen inte varför
herr Holmberg över huvud taget skulle
gått upp först i debatten. Han har ju
kompromissat med socialdemokraterna
och behöver väl därför inte vara annat
än belåten. Då tar man det ju också
i regel litet lugnare.

Herr utrikesministern sade att man
skall blicka framåt, och det tycker
jag var alldeles utmärkt. Här finns,
när vi då blickar framåt, verkligen
många saker att se över. Vi behöver
nya former — som jag har påpekat —
för samverkan mellan stat och näringsliv,
nya former för samverkan mellan
stat och mission och andra frivilliga
organisationer. Jag är helt övertygad
om att dessa grupper kan åta sig upp -

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
gifter som nu antingen inte sköts eller
inte sköts på det sätt som skulle vara
önskvärt. Här finns alltså ett stort fält
att gå vidare på. Vi vet att handelspolitiska
insatser måste komma till. För
närvarande offrar vi ju ingenting för
u-länderna. De hundratals miljoner
som vi ger ut tar vi ju igen därför
att u-länderna är dåliga förhandlare.
Vi betalar orimligt låga priser för deras
produkter i jämförelse med vad
som skulle vara fallet om de var goda
förhandlare. Här föreligger ett stort
problem, men det berör också sysselsättningsfrågan
i Sverige, vilket jag
betonade i remissdebatten.

Det återstår alltså en hel rad frågor
att utreda. Det behövs t. ex. politiska
åtgärder för att underlätta industriinvesteringar.
Till min glädje hörde jag
att utrikesministern hade större förståelse
för detta än hans partivän herr
Björk har. Vidare behövs det ändrade
valutabestämmelser. Ingenting av detta
har regeringen velat sätta i gång
med, och det är därför vi kräver en
utredning.

Utrikesministern underströk den stora
betydelse det har att få människor
att ge sig ut i u-landsarbete. Det är
riktigt. Vi har också upprepade gånger
framhållit att man, om man vill detta,
måste försöka underlätta för vederbörande
att gå ut i sådant arbete. Det
skall t. ex. inte försämra deras ställning
i hemlandet.

Här behövs alltså en hel rad olika
åtgärder för att se till att den u-landsverksamliet
som vi nu bedriver verkligen
byggs på och går vidare.

Utrikesministern sade att det var
bra om man samsas. Ett eko härav kom
sedan från herr Holmberg. Visst är det
bra, men förutsättningen är då att man
samlas kring en progressiv politik.
Samling i och för sig på denna punkt
kan inte vara av något intresse för
oss. Här måste man verkligen ta något
av de steg som är nödvändiga att ta.
Utrikesministern Torsten Nilsson har
nu en underbar chans att visa att man

kan samlas om en annan politik än
den som den socialdemokratiska regeringen
hittilldags varit villig att föra
fram. Hur det går därmed får ju framtiden
visa. Det är alltså utmärkt om
man blir överens, men det skall då
vara om en annan politik än den som
socialdemokraterna fört hitintills.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det har yttrats många
och vackra ord i dag, i synnerhet av
hans excellens utrikesministern och högerns
partiledare. De är dagens koalitionsbröder
i denna fråga. Beträffande
den senare delen av utrikesministerns
anförande — ni vet den som är avsedd
att sändas ut i TV och som skall citeras
— kunde man t. o. m. instämma
i en del avsnitt, fast man också märkte
att den var formulerad för att tillfredsställa
även sådana grupper här i
landet som inte är lika glada över
u-landshjälpen och som kanske inte är
riktigt ense med utrikesministern på
den punkten.

Att herr Holmberg valde att inte gå
upp som gruppledare i första hand,
kan jag förstå. I hans situation skulle
jag inte heller som gruppledare ha gått
upp tidigt i debatten.

Herr Holmberg talar i detta sammanhang
om den stora enigheten, och
det passar naturligtvis bra. När man
inte vill vara med om att ge litet mer
till u-hjälpen, tar man fram hartassen
och talar om att här skall det vara
enighet. Eljest brukar det låta på ett
annat sätt, nämligen att oppositionen
bör framföra sina åsikter så långt det
är möjligt.

Jag skulle både till utrikesministerns
och herr Holmbergs tal vilja göra denna
kommentar: Mina herrar, en massa
vackra ord sagda i riksdagens första
kammare hjälper inte mycket i u-länderna,
utan 50 miljoner kronor gör betydligt
större effekt.

Jag skulle vilja fråga hans excellens
utrikesministern om en sak. Utrikesmi -

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

nistern var ju med i regeringen vid
årets början — ja, han har varit med
länge — och då lades det fram ett
förslag. Statsutskottet har korrigerat
detta och överfört pengar från sjunde
till tredje huvudtiteln. Var förslaget
på sjunde huvudtiteln så illa motiverat
att regeringens ledamöter nu med
tillfredsställelse kan hälsa, att man för
över pengar därifrån? Fanns det inget
skäl till att anslaget fördes upp på
sjunde huvudtiteln i så fall?

Det är rätt märkligt när utrikesministern
säger, att han med tillfredsställelse
hälsar denna överföring. Det
öppnar perspektiv för intressanta tider
i vår svenska riksdag. Bara man
håller ramen för vad regeringen föreslagit,
menar utrikesministern att det
inte är så noga om sedan utskottet och
andra laborerar litet med huvudtitlarna.
Det är helt nya metoder som lanseras
för riksdagsarbetet, om nu en ledamot
av Kungl. Maj:ts regering med tillfredsställelse
hälsar sådant.

Trots alla de vackra orden ifrån herr
Holmberg och hans excellens utrikesministern,
i synnerhet den senare som
talade om de ständigt stora ökningarna,
kommer man ändå inte ifrån att det
stannar vid 0,34 procent i u-landshjälp.
Vi har inte kommit närmare de 1 procenten,
trots alla orden. — Jag hör
att herr utrikesministern nu säger 0,38
procent, men enligt de uppgifter jag
fått skall det vara 0,34.

Jag skall emellertid korrigera en
uppgift, som kom från utrikesministerns
sida. Han sade att man inte
kan påstå att 50 miljoner i ena fallet
är högt och i andra lågt. Men det var i
polemik mot herr Björk, som jag sade
detta. Herr Björk har felaktigt påstått
att en yngre folkpartist sagt, att det
vore rysligt med borgfred i u-landsfrågan,
medan han i själva verket hade
sagt, att det vore rysligt att skapa borgfred
kring en för låg nivå.

Jag är medveten om att en skillnad
på 50 miljoner kronor inte i och
för sig är så stor, men om man tittar

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
på vad detta belopp betyder, finner
man att det har en oerhörd betydelse
för dessa länder. Beloppet får, när
man ställer det i relation till vad det
skall användas till, ännu större proportioner,
därför att vi från experter
så ofta får veta, att man kan göra så
mycket med ganska ringa medel.

Jag kan inte finna att det från vare
sig hans excellens herr utrikesministerns
eller herr Holmbergs sida med
alla deras många och vackra ord i realiteten
har gjorts så mycket för att få
till stånd de större anslag, som vi skulle
behöva. Centern har en liberal-humanitär
politisk uppfattning. Därför
är det fullt i linje med vårt handlingssätt
i övrigt att vi försöker på alla
områden sträva att göra vad vi kan
för våra medbröder i andra länder.
Det är detta som har dikterat vår strävan
att ge ett högre anslag.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag kan naturligtvis
med en viss tillfredsställelse notera, att
herr Bengtson i sitt senaste anförande
medgav, att det inte är så stor skillnad
på våra bud. När vi beträffande
metoderna och i övrigt är ense om ulandspolitiken
och om önskvärdheten
att vi har en samlad opinion till förmån
för en sådan u-landspolitik, tyckker
jag'', om jag nu skall bemöta herr
Bengtsons argumentation, att det är
närmast genant att då föra en debatt
i ett så allvarligt ärende på hans nivå.

Egentligen borde jag inte bemöta herr
Bengtson, eftersom jag inte vill karakterisera
hans inlägg som det är värt. Han
säger att det jag nyss yttrade i slutet
av mitt förra anförande var avsett att
gå ut i TV. Men vi vet ju alla att herr
Bengtson alltid agerar med tanke på att
han skall synas i TV-rutan. Han utgår
ifrån att alla människor är beskaffade
som han, men det är vi — gud vare
lov! — ändå inte. Att använda sig av
den sortens argumentation är vad ung -

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
domen skulle kalla botten. Jag vill nu
inte säga det, men vi tänker i alla fall
att det var det i själva verket.

Vidare sade han någonting om att
regeringsförslaget var dåligt underbyggt,
eftersom medel skulle kunna
överföras från sjunde huvudtiteln till
tredje. Nej, det var det i och för sig
inte. Men ingenting hindrar utskottet
från att ha en mening och att regeringen,
såsom jag framhållit tidigare i
andra kammaren, tar hänsyn till den av
riksdagen uttalade meningen i detta
avseende. Beträffande överflyttning
från sjunde till tredje huvudtiteln har
jag sagt att jag utgår ifrån att utskottet
räknat med att detta inte skulle förhindra
åtaganden som tidigare gjorts
på sjunde huvudtiteln. Om det inte gör
det — och det blir regeringens sak att
närmare undersöka hur det förhåller
sig i det avseendet — så är detta också
ett sätt att argumentera som jag har
litet svårt att förstå.

Nu drar jag emellertid en medlidandets
slöja över herr Bengtson i fortsättningen,
och så skall vi försöka gå
in i saklig argumentation.

Till herr Dahlén vill jag säga att han
också kanske blev något småttig och
smålurig, när han talade om att det var
högern som skulle ha drivit på socialdemokraterna
till ståndpunkten beträffande
önskvärdheten av att genomföra
familjeplanering. Det kan jag väl överlåta
åt herr Holmberg, herr Björk, herr
Virgin och de andra som tillhör
utskottets majoritet att klara ut. Jag
tror inte riktigt att herr Dahlén själv
tror på att det förhåller sig på det sättet,
allra helst som socialdemokraterna
sedan åtskilliga år tillbaka har visat
ett särskilt intresse för familjeplaneringen.

Jag skall i det sammanhanget inte
försumma att än en gång ge ett erkännande
till Ulla Lindström för de insatser
hon gjort i Förenta Nationerna,
där hon praktiskt taget ensam fick slåss
för familjeplaneringen. Vi har stött
henne i dessa strävanden, som vi kom -

mer att stödja även i fortsättningen.
Det är en fullt naturlig sak att vi från
socialdemokratisk sida har det allra
största intresse härvidlag. Jag vet att
man på folkpartistiskt håll har sagt att
fru Lindström kanske inte alltid handlat
med den klokhet som man på det
hållet ansett bort läggas i dagen. Jag
vill säga att när man slåss ensam och
verkligen skall försöka få en ny tanke
att tränga igenom så kan man inte alltid
vara så noggrann med sina formuleringar
som det tydligen stundom önskas
från folkpartihåll.

Vidare vill jag understryka att det
inte beror på påtryckningar att socialdemokratin
har velat göra upp en plan
för det fortsatta u-hjälpsarbetet. Vi vet
ju att sedan lång tid tillbaka har socialdemokratin
och fackföreningsrörelsen
haft en särskild kommitté som sysslat
med utarbetandet av en plan för det
fortsatta arbetet. Detta har sedermera
överlämnats till partistyrelsen, och jag
har personligen för flera månader sedan
fått överta detta jobb. Med utgångspunkt
från det resultat till vilket denna
kommitté har kommit ämnar jag utarbeta
en plan, som sedan naturligtvis också
kommer att avsättas i det regeringsförslag
som skall framläggas för nästa
års riksdag. Det är därför kanske en
lindrig överdrift — om jag får uttrycka
det på det sättet — som herr Dahlén har
gjort sig skyldig till i detta avseende.

Sedan skall villigt erkännas att herr
Dahlén har pekat på en rad av problem
som har den allra största betydelse.
Det är därför som jag ber att få
instämma i vad herr Holmberg framhöll,
nämligen att frågan om u-hjälpen
inte bara är en fråga om 1 procent
eller något mer eller något mindre, utan
att det är betydligt mera allvarliga och
komplicerade problem som vi har att
här brottas med. Upplysning i det avseendet
behöver komma till stånd, och
jag anser att man skall inrikta sig på
en debatt omkring dessa ting. Skulle
vi sedan — om folkpartiet önskar det
— kunna bli ense om en progressiv po -

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

htik, är jag den förste att räcka ut en
hand och säga att en progressiv politik
när det gäller vår u-hjälpsverksamhet
är precis vad jag anser att vi skall ena
oss om.

Så vill jag säga några ord beträffande
herr Holmbergs inlägg. Han sade någonting
om att jag hade lämnat ett egendomligt
svar på hans interpellation.
Det var det i själva verket inte, ty jag
har påpekat att alla de intressen som
han ville ha med vid en rundabordskonferens
redan finns representerade
i SIDA, det biståndsorgan som vi har.
Där har man möjlighet att framföra sina
synpunkter och det genom människor,
som under en längre tid har arbetat
med dessa problem och sålunda har en
större sakkunskap än vad folk i allmänhet
har.

Herr Holmberg gjorde gällande att
en rundabordskonferens är en ovanlig
företeelse, vilket jag i mitt interpellationssvar
har instämt i. Herr Holmberg
framhöll också att vi socialdemokrater
på andra områden, som han uttryckte
det, inte är ängsliga för att vidtaga
djärva grepp. Det är vi inte heller, herr
Holmberg. Jag inkasserar det erkännandet.
Jag tyckte dock inte att tanken på
en rundabordskonferens var ett djärvt
grepp, eftersom jag hade en känsla av
att en eventuell utredning skulle fördröja
den verksamhet som vi önskar
och eftersom riksdagen har alla möjligheter
att få insyn — vilket även gäller
alla grupperingarna utanför riksdagen
— i vad vi kan komma med, just
på grund av att de är representerade
i vårt biståndsorgan.

Sedan skall jag inte vidare polemisera
mot herr Holmberg. Han uttryckte
eu del synpunkter som jag, eftersom
jag vill se sakligt på dessa problem,
kan instämma i. Han kommer kanske
i det avseendet att få vissa besvärligheter
med dem som han betraktar som
sina blivande regeringspartners. Det får
dock vara hans plåga. Herr Holmberg
sade att han i vissa delar instämde i
vad jag har sagt. Han gjorde det i min

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
egenskap av utrikesminister och socialdemokraterna
dess värre, som han uttryckte
det, befinner sig i regeringsställning.
Jag vill säga till herr Holmberg,
att jag kan ansluta mig till hans argumentation
utan att använda orden »dess
värre».

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det finns kanske anledning
att se litet närmare på vad
meningsskiljaktigheterna gäller i vissa
punkter just nu, trots att debatten
har pågått i tre timmar.

Vad gäller den starka kritik som nu
riktas mot centern och folkpartiet? Jo,
att vi vill ge 50 miljoner mera till
u-hjälpen — det har man nu hållit på
att övertyga oss om att vi inte bör
kräva — och dessutom har vi velat få
en plan för hur Sveriges u-hjälp skail
bringas upp till 1 procent. Det är detta
som reservationerna gäller, och jag förvånar
mig över att man kan använda
så många argument i sin kritik på de
punkterna.

Sedan skulle jag vilja säga till hans
excellens utrikesministern, att när man
i sak inte är så tilltalad av att bemöta
vad som yttrats talar man om
debattens nivå och sådant. Det är inte
mycket att spilla ord på. Jag kan bara
erinra om att hans excellens utrikesministern
började sitt anförande med
att i raljerande ton tala om herr Dahlén
och hans åtgöranden. Mitt yttrande var
ju en replik till utrikesministern och
hölls följaktligen på en nivå som lämpade
sig till detta. Det är mig fullständigt
främmande att tro att utrikesministern
skulle tänka på att komma i
TV — åtminstone inte mer än 1 timme
och 47 minuter, som han tillät sig tala
vid ett tillfälle när hela debatten sändes
i TV; men det hör ju inte till dagens
ämne att tala om den saken.

Jag tycker i alla fall att det som
jag började med kunde ha förtjänat
beaktande. Vi kan ju komma i den
situationen att regeringen anser att re -

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
surserna har blivit större och att Sverige
kan göra mera. Då känner man
från början till att det finns en positiv
inställning åtminstone i två av riksdagens
stora partier och vågar kanske
göra mer, eftersom man vet att förslag
i statsverkspropositionen om större
u-hjälp kommer att mötas av gensvar
från de partierna. Det borde man kunna
hälsa med tillfredsställelse. Jag finner
det mycket betydelsefullt att i varja
fall denna positiva inställning hos
centern och folkpartiet har kommit till
klart uttryck.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Utrikesministern sade
beträffande överföringen från sjunde
till tredje huvudtiteln att regeringen givetvis
skall undersöka om utskottet kan
ha rätt härvidlag. Man har alltså inte
riktigt klart för sig hur den saken ligger
till, och det var ju intressant att
höra.

Utrikesministern menade att jag hade
gjort en litet egendomlig kommentar
till herr Holmbergs yttrande att högerns
medverkan ledde fram till en del
positiva åtgärder. På en punkt, herr
utrikesminister, sade jag ju ifrån att
herr Holmberg hade fel. Jag har själv
varit med vid behandlingen i statsutskottets
första avdelning. Innan högern
över huvud taget yttrat sig om saken
förklarade de socialdemokratiska ledamöterna
att man nu, till skillnad mot
tidigare år, var villig att föreslå att
riksdagen skulle begära en plan för
hur 1-procentregeln skall förverkligas.
Om inte högern och socialdemokraterna
hade börjat överläggningar före utskottsarbetet,
tror jag att herr Holmberg
har fel på den punkten. På de
andra punkterna sade jag att det var
ett intressant avslöjande om herr Holmberg
hade rätt. Jag kan ju inte veta
någonting om vilka interna överläggningar
socialdemokraterna och högern
haft. Herr Holmberg påstår att det är
detta som har gett föreliggande resultat,

och jag frågar då socialdemokraterna
på den punkten. Jag tycker att det vore
intressant för den historieskrivning,
som herr Björk har startat i dagens
debatt och som man kanske måste göra
när det gäller årets behandling av
u-hjälpsfrågan.

Utrikesministern förklarade att man
nu från socialdemokratiskt håll verkligen
ville vara med om att utforma ett
progressivt u-hjälpsprogram. Det tycker
jag är alldeles utmärkt. Till skillnad
från högerledaren säger jag dock,
att jag gärna vill se det där u-hjälpsprogrammet
innan jag skriver under
på det och förklarar att jag är överens
med utrikesministern.

Man jag skulle vilja fråga herr utrikesministern:
Vore det inte sannolikt
lättare att nå enighet kring detta progressiva
program om man i en utredning
fick in representanter för de politiska
partierna, för mission och frivilliga
organisationer, för näringsliv
och vetenskaplig expertis? Då kunde
utredningen ha möjligheter att på
längre sikt utforma ett verkligt progressivt
program, något som utrikesministern
nu uttalar sig för. Torsten
Nilsson sade nyss att detta är verkligt
svåra och besvärliga frågor — det gäller
avvägningen också av bördorna inom
vårt eget folk. Självklart skall vi
försöka hindra att de sämst ställda får
ökade bördor. Ja, men är inte detta så
stora frågor att de vore värda försöket
att komma överens, om man nu
har den uppfattningen; och det hoppas
jag att man har.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Bara några få ord.

Jag tycker mig förmärka en viss irritation
från herrar Daliléns och Bengtsons
sida över två saker, nämligen
dels över att jag inte uppträdde omedelbart
i början av debatten och dels
över att jag dristade mig att säga att
högerpartiets medverkan och arbete i
utskottet liksom övriga partiers natur -

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

ligtvis lett fram till vissa resultat. Hur
man sedan skall fördela dessa resultat
på olika partier tycker jag mot bakgrunden
av frågans storlek och betydelse
är en petitess som jag inte närmare
vill gå in på. Emellertid vill jag fästa
uppmärksamheten på en annan sak.

Herr Bengtson har ett par gånger,
dels i sitt huvudanförande och dels i
repliker, gjort gällande att vad som
skiljer oss åt är 50 miljoner kronor;
mittenpartierna vill ge ytterligare 50
miljoner kronor i biståndshjälp. Jag
skulle kunna gå med på det resonemanget
om herr Bengtson sade att han
jämför mittenpartiernas förslag med
förslaget i regeringens proposition.
Jämför han däremot mittenpartiernas
förslag med vad statsutskottets majoritet
föreslår rör det sig i verkligheten
om en skillnad på 10 miljoner kronor,
såvida inte herr Bengtson vill hänga
upp det hela på en rent teknisk anslagsformulering.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Dahlén har bett
om mitt bidrag till historieskrivningen
när det gäller de överläggningar inom
statsutskottet som föregick framläggandet
av utlåtandet i dag.

Jag kan bara säga att jag för min
del inte har deltagit i några separatöverläggningar
mellan socialdemokrater
och högermän. Socialdemokraterna
på första avdelningen i utskottet levde
intill ett mycket sent stadium i den
föreställningen att det skulle finnas
möjlighet att nå en kompromiss mellan
samtliga partier. För mig personligen
kom det som en överraskning att det i
slutomgången inte blev möjligt att träffa
en sådan kompromiss. Jag känner
till att femte avdelningens socialdemokratiske
ordförande haft kontakt med
företrädare för olika borgerliga partier.
Jag vet inte i vad mån det är
praxis i den svenska riksdagen att därutöver
redovisa vad man har hört eller
tror sig veta om privata överläggningar

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
av olika slag som grundval för utskottskompromisser.
Jag trodde att det
var ganska ovanligt, men jag antar att
så här mycket som jag har sagt skall
man väl få lov att säga.

Ett skäl till att socialdemokraterna
trodde på möjligheten av en kompromiss
var just det förhållandet att den
reella skillnaden mellan vad som blivit
utskottsmajoritetens förslag och reservanternas
förslag förefaller vara så ytterligt
obetydlig. Utskottsmajoritetens
förslag innebär ju att man kan räkna
med att SIDA skall kunna fullfölja de
planer som från olika håll anses särskilt
angelägna. Av allt att döma siktar
reservanterna till precis detsamma.

Jag har frågat mitlenpartiernas representanter
om de accepterar principen
om överflyttning av medel dels
inom tredje huvudtiteln och dels mellan
sjunde huvudtiteln och tredje huvudtiteln.
Jag fick besked som tydde
på att de accepterar sådana överflyttningar.
Det måste väl innebära att en
del av de 50 miljoner kronor som de
anser att SIDA behöver skulle klaras
genom en sådan åtgärd. Antingen menar
man det — och då är skillnaden
minimal — eller också begär man 50
miljoner kronor utöver vad SIDA anser
sig behöva för dessa ändamål och vad
SIDA rimligen kan väntas få användning
för under budgetåret.

Herr WERNER (k):

Herr talman! I ett av de många uttalanden
och uppvaktningar som förekommit
den senaste tiden beträffande
de svenska u-landsinsatserna framhåller
elevrådet i en stockholmsskola följande:
»Vi elever i Nya elementarskolan
måste på det allvarligaste invända
mot det bristande intresse varmed
Sveriges styrande behandlat u-hjälpen.»

I denna skrivelse, som häromdagen
överlämnades till statsministern, pekade
man vidare på det faktum att Sverige
är ett av de rikaste länderna i världen
men endast ger knappt 0,4 procent

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
av bruttonationalprodukten i u-landsbistånd.
Man avslutar skrivelsen på följande
sätt: »Vi kräver en omedelbar och
kraftig höjning av Sveriges u-landsbistånd.
»

Jag har valt detta uttalande från eleverna
i en stockholmsskola som ett
exempel på den mycket medvetna och
engagerade debatt som förs och den
solidaritet som inte minst den svenska
ungdomen känner för de fattiga folken
i vad vi ibland mycket oriktigt kallar
för u-länderna.

Det är därför med beklagande jag
konstaterar att regeringen ännu inte
tycks ta hänsyn till den växande opinionen
i dessa frågor utan i stället
väljer att föra en sådan politik att man
i väsentliga stycken får stöd av högern
samtidigt som man attackeras av
mittenpartierna. Det är alltså ingen
bra politik man för, och den är framför
allt inget uttryck för den internationella
solidaritet, som alltid varit en
av arbetarrörelsens främsta målsättningar.
Denna underskattning av de
stämningar som finns kan bli orsaken
till ytterligare motgångar för den samlade
arbetarrörelsen så länge borgerliga
partier kan angripa regeringen från
höger och skenbart verka mer radikala.

Jag vill i detta sammanhang vända
mig till herr Bengtson, som i sitt första
anförande påstod att centerpartiet och
folkpartiet velat få till stånd en plan
för u-landsbiståndets utveckling, medan
de andra partierna inte velat vara med
om detta. Jag vet inte om det är herr
Bengtsons minne som sviker honom,
men jag kan påminna herr Bengtson
om att vårt parti redan förra året liksom
vid årets riksdag har föreslagit en
plan för det svenska u-landsbiståndets
utveckling med angivande av det år då
1-procentsmålet skall vara uppnått. Jag
har velat påpeka detta eftersom den
beskrivning som herr Bengtson lämnade
icke var korrekt.

Jag har vidare i denna kammare tidigare
understrukit att de viktiga strä -

vandena att utbygga den direkta biståndsverksamheten
till att omfatta 1
procent av nationalprodukten inte får
tjäna såsom en skärm för de i sammanhanget
ännu mer betydelsefulla frågorna
om våra handelsförbindelser med
u-länderna.

Denna målsättning om procentsatsen
är givetvis viktig och är också bra som
riktmärke men får inte undanskymma
det faktum att andra åtgärder är än
mera viktiga. Vidare är detta 1-procentsmål
alltför snävt, eftersom det bör
vara fullt möjligt att under en 1 O-årsperiod
före 1970-talets utgång steg för
steg höja detta direkta u-landsbistånd
till 5 procent av nationalinkomsten.

Jag framhöll i föregående års ulandsdebatt
att den fortsatta stegringen
av nationalprodukten ger utrymme för
ökade insatser utan att detta i och för
sig leder till att befolkningens standard
behöver sänkas i det egna landet. En
annan användning av anslagen till det
militära försvaret öppnar också stora
möjligheter till ökad satsning på ulandsbiståndet.

Den aktuella svenska u-landsdebatten
gäller alltså inte endast frågan om
storleken av biståndsinsatsen eller vad
som rätteligen bör kallas återbetalningen
av vår skuld till de utplundrade
och fattiga folken. Den gäller också hela
frågan om inriktningen av de insatser
som kan göras från svensk sida.
I denna debatt har det stundom riktats
hård kritik mot de nuvarande formerna
för biståndsverksamheten, och
man har ifrågasatt verkningarna av
vissa åtgärder genom SIDA. Vi har därför
i motionen från vår grupp sagt att
vi ansett det nödvändigt att en förnyad
utredning göres om formerna för den
svenska biståndspolitiken med beaktande
av de moment som tillkommit under
de senaste åren. Vi har därvidlag
ansett att huvuduppmärksamheten bör
inriktas på den ekonomiska politiken i
allmänhet och utrikeshandelspolitiken
i synnerhet, så att den bidrar till att
motverka den i humanitärt och eko -

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

nomiskt avseende ytterligt hotande utvecklingen
i världen.

Beträffande handelspolitiken gentemot
u-länderna berördes dessa frågor
i samband med debatten om vår handelspolitik
för en tid sedan. Jag framförde
då att de nuvarande handelsrelationerna
privilegierar de redan rika
länderna. De måste ändras därhän att
de privilegierar de industriellt outvecklade
länderna. Medlemskap i EEC är
därför oförenligt med en uppriktig
vilja att bistå dessa länder, och det är
på denna punkt som de borgerliga partiernas
dubbelmoral beträffande u-länderna
kommer till uttryck. Samtidigt
som man uttalar sig mycket kritiskt om
regeringens u-landspolitik går man i
spetsen när det gäller att få in Sverige
i EEC, att få in Sverige i ett handelspolitiskt
block med tullmurar utåt, vilket
skadar och försvårar de fattiga ländernas
ekonomiska utveckling. EEC är
i dag diskriminerande mot dessa länder.
Finns det någon anledning tro att
en sammanslagning av EEC och EFTA
skulle bli mindre diskriminerande mot
u-Iänderna?

Vårt lands inflytande i olika internationella
organ måste begagnas för att
söka ändra de rika ländernas sätt att
reglera sina affärer med u-länderna.
Sverige måste föregå med gott exempel,
oavsett övriga rika länders handlingssätt.
Vi måste ge de fattiga länderna
handelsfördelar utan krav på
ömsesidighet och utan att utsträcka
samma fördelar till utvecklade länder.

De industriellt utvecklade länderna
måste acceptera att u-länder ger varandra
fördelar utan att ge industriländerna
samma fördelar, och de måste
acceptera gemensamma marknader inom
u-länderna med tullskydd utåt, men
avstå från att själva använda samma
system. För att gynna u-länderna måste
GATT-reglerna revideras så att vi inte
gynnar de rika länderna. Kvantitativa
importmål, avsedda att uppnås inom
en viss tidsperiod, bör uppställas för
i-ländernas köp av råvaror, halvfabri 4

Första kammarens protokoll 1967. Nr 21

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
kat och färdiga varor som framställs i
u-länderna. Internationella varuavtal
bör upprättas för att garantera köpkraften
hos exporten av råvaror från
u-länderna. Tullar och avgifter på såväl
råvaror som halvfabrikat och färdigvaror
från u-länderna måste avskaffas.
Det finansiella biståndet till u-länderna
måste ges med långa amorteringstider
och låg ränta eller som gåva för att
betalningen av skulder inte skall tynga
landets ekonomi i uppbyggnadsskedet.

I statsutskottets utlåtande nr 54 säger
man att departementschefen har anmält
att frågan om upprättandet av ett
nationellt investeringsgarantisystem
kommer att utredas inom berörda departement.
I motioner från de borgerliga
partierna yrkas också att förslag
rörande ett nationellt garantisystem
skall föreläggas innevarande års höstriksdag.
Detta krav från det privata
näringslivet, envetet framfört från de
borgerliga partierna, tycks nu socialdemokratin
ha fallit undan för.

Man begär alltså statliga garantier
och skydd för svenska privata investeringar
i u-länderna. Man vill att staten
skall ta riskerna, men själv vill man ta
hand om profiterna. Det kanske inte är
en så märklig form av privat företagsamhet,
i vart fall vittnar den inte om
någon större blygsamhet utan om en
ganska avancerad tilltagsenhet, vilket
i och för sig inte är någonting nytt. Det
nya är regeringens ställningstagande, i
det man tycks acceptera denna tankegång
som riktig.

Jag kan i detta sammanhang dela
den uppfattning som Aftonbladet framförde
i sin ledare i går: »Man kan inte
utan vidare betrakta de investeringsgarantier
för privatföretags etableringar
i fattiga länder (som högern haft som
pris för kohandeln) som något att vara
tacksam för.»

Man kommer också i ledaren in på
frågan vilka länder som i det sammanhanget
blir intressanta ur dessa företags
synpunkt och säger: »Investe ringsgarantier

åt privat företagsamhet

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
brukar helt naturligt öka de rika ländernas
intresse av s. k. politisk stabilitet,
d. v. s. i så fall en stabilitet som
är gynnsam för privat företagsamhet.
Tyvärr tycks detta nästan alltid ha
inneburit att västerlandet varit intresserat
av högerdiktaturer. Rika länder
har redan en sorts investeringsgarantier
i t. ex. Latinamerika, Sydafrika och
Thailand.»

Aftonbladet slutar sin ledare: »Ska
Sverige gå in för investeringsgarantier
gäller det verkligen att se upp med på
vilken sida i motsättningarna mellan
rika och fattiga människor i världen
som vi hamnar på.»

Förra årets tveksamhet från regeringens
sida när det gällde dessa borgerliga
motionskrav har i år sålunda förbytts
mot ett väsentligt större tillmötesgående,
och jag vill fråga: Varpå beror
detta?

I slutet av den regeringsdeklaration
som inledde årets utrikesdebatt sades
att regeringen beträffande vår medverkan
i det internationella u-hjälpsarbetet
avsåg att utforma ett progressivt
u-hjäilpsprogram som skall motsvara
vad den anser möjligt och välmotiverat
för vårt land att göra i den fortsatta
kampen mot fattigdomen i världen.

Enligt vår mening är förslaget om
statliga investeringsgarantier varken
progressivt eller välmotiverat, och vi
kommer därför att yrka avslag på detta
förslag. Vi gör det för att vi anser
det vara en eftergift åt det privata näringslivet
och de borgerliga partierna
och att det har mycket litet att skaffa
med en socialistisk uppfattning i dessa
frågor.

En del av stödet till u-länderna gäller
Sveriges stöd till de sociala befrielserörelserna
och bekämpandet av kolonialism
och nykolonialism i alla dess
former. Vi anser att Sverige aktivt och
på alla områden bör stödja de sociala
befrielserörelserna och genom en aktiv
neutralistisk utrikespolitik ge sitt bidrag
till dessa rörelsers kamp för so -

cial rättvisa och nationell frigörelse. I
enlighet med denna uppfattning har vi
motionerat om bistånd åt befrielserörelsen
i Mocambique. Vi hemställer i
vår motion att regeringen måtte vidta
effektiva påtryckningar på Portugal
inom FN, EFTA och andra internationella
organisationer samt att riksdagen
måtte anslå 500 000 kronor i ekonomiskt
stöd till Mocambique Institute. Vi
hänvisar till att praktiskt taget en enad
världsopinion har fördömt den portugisiska
regimens förtryckspolitik och
kolonialkrig i Angola och Mozambique.

Herr talman! Denna motion har
emellertid inte upptagits till behandling
i detta sammanhang, och jag skall
därför avstå från ytterligare argumentation
för den och i stället fråga efter
anledningen till att den inte upptagits
till behandling här i dag.

Låt mig i stället övergå till att säga
några ord om en annan motion som
utskottet behandlat men inte funnit anledning
tillstyrka, nämligen den motion
som handlar om hjälp till återuppbyggande
av ödelagda områden i Vietnam.
Utskottet avstyrker med motiveringen
att det för närvarande knappast
föreligger några praktiska förutsättningar
för att genom direkta svenska
kontantbidrag till Demokratiska republiken
Vietnam och Sydvietnams nationella
befrielsefront åstadkomma en
hjälp på ett godtagbart sätt.

Det sägs i utskottsutlåtandet att Röda
korset i skrivelse till Kungl. Maj :t har
anhållit om bidrag till humanitär insats
i Vietnam, vilken framställning i
huvudsak har bifallits. Med hänsyn till
detta har utskottet inte ansett sig kunna
tillstyrka motionen, i vilken hemställs
att riksdagen måtte anslå 10 miljoner
kronor till Demokratiska republiken
Vietnam och 10 miljoner kronor till
Sydvietnams nationella befrielsefront
som bidrag till återuppbyggnad och
humanitär hjälp. Jag tycker att motiveringen
för avstyrkandet låter föga
övertygande, och jag hemställer att utskottets
talesman lämnar en utförligare

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

redogörelse för vad det är för insatser
som hittills har gjorts och vad man
planerar att göra. Jag skulle också
vilja höra mera om vad det är för
praktiska svårigheter som föreligger att
ge det vietnamesiska folket ökat humanitärt
stöd.

Herr talman! Låt mig till sist säga
att när det gäller u-landsbiståndets
syfte kan varken svenskt eller annat
u-landsbistånd lösa u-ländernas ekonomiska
problem. Däremot kan det innebära
stimulans, stöd och till vissa områden
koncentrerade genombrott. De
fattiga ländernas problem är av politisk
natur. Skall u-landsbiståndet komma
till sin fulla rätt, hör det pumpas
in i länder som är beredda att själva
medverka till en social, politisk och
ekonomisk utveckling. Det svenska biståndet
till stater som Etiopien och Pakistan
kan i sig innebära ett konserverande
av de reaktionära krafter som på
allt sätt försöker hindra den sociala
utvecklingen.

Det viktigaste motivet för ökade
u-landsinsatser är frågan om solidaritet
och känslan av gemensamhet med
de fattiga länderna. Det handlar om
hjälp till länder, som tidigare legat under
kolonialt förtryck och utsugits och
plundrats på sina naturtillgångar av
moderländerna och andra stater. Folket
i de fattiga länderna, u-länderna, utgör
tillsammans nio tiondelar av hela
mänskligheten. Den återstående tiondelen
har skaffat sig sitt överflöd och fått
möjligheter att bedriva sin välfärdspolitik
på de fattiga ländernas bekostnad.
Den nyvaknande nationalismen i de
unga självständiga staterna i Afrika,
Asien och det gamla Latinamerika har
först nu helt fått upp ögonen för dessa
förhållanden och börjat kräva att de
rika länderna i världen ekonomiskt
skall stödja uppbyggnaden av u-länderna.
Det rör sig helt enkelt om en återbetalning
av vad man plundrat dessa
länder på.

Herr talman! .lag ber att senare få
återkomma med de yrkanden som vi

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
ställer under de olika punkterna i utskottets
utlåtande.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Werner har frågat
varför den kommunistiska motionen
om åtgärder mot Portugal inte behandlas
i dagens utskottsutlåtanden. Jag får
meddela att motionen i fråga är av
sådan karaktär att den har hänvisats
till både utrikesutskottet och statsutskottet
och därför kommer att behandlas
i ett senare sammanhang.

Vad beträffar utskottets utlåtande
med anledning av en annan kommunistisk
motion, om hjälp till Vietnam, är
jag helt överens med herr Werner om
att utskottets formuleringar på denna
punkt kunde ha varit skickligare, men
det är ju ofta så vid utformningen av
sådana här utlåtanden — särskilt när
man är i tidsnöd — att formuleringarna
inte alltid blir perfekta. Jag'' tycker
att utlåtandet bör läsas på det sättet
att utskottet är helt enigt om värdet och
vikten av humanitär hjälp till Vietnams
lidande folk men att det också trycker
på att detta lämpligen bör ske genom
mellanstatliga organ. Det ställer sig
skeptiskt till den formen att Sverige direkt
skulle försöka organisera en hjälpverksamhet.
Jag tror att alla erfarenheter
från hjälpaktioner till länder som
befinner sig i krig bekräftar utskottets
uppfattning.

Jag vill också påpeka att Sverige har
visat aktivitet här. Den svenske pekingambassadören
har varit i Hanoi,
bl. a. för att förhöra sig om förutsättningarna
för humanitär hjälp. Det har
också påpekats för mig — jag hörde
det inte själv — att Röda korsets representant
Olof Stroh, nyligen uttalade
att han bl. a. avvaktade vissa reaktioner
från Hanoi för att kunna göra humanitära
insatser.

Utskottets utlåtande är därför ingalunda
ett uttryck för någon negativism
utan tvärtom för en mycket allvarlig
vilja att göra vad som realistiskt kan
göras under dagens villkor.

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd

Herr WERNER (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först tacka för
svaret på frågan om Mocambique. Jag
hade inte trott att man hade försökt
smussla undan motionen, men jag tycker
det fanns all anledning att ställa
frågan varför den inte behandlas i dag.
Nu har jag fått svaret.

När det gäller den andra motionen
om bidrag till humanitär hjälp i Vietnam,
skall jag gärna läsa utskottets utlåtande
så som herr Björk vill att jag
skall göra det. Jag kan ändå inte underlåta
att säga att det kunde ha varit litet
större aktivitet på detta område och
inte bara försök att vältra över hela
frågan på Röda korset. Detta med humanitärt
stöd till Vietnam är inget speciellt
kommunistiskt krav utan ett krav
som säkert omfattas av den överväldigande
delen av den svenska opinionen.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan utan vidare instämma
i vad herr Werner senast sagt.
Som bekant var det inte så länge sedan
man startade en nationalinsamling för
Vietnam med stöd av samtliga partiledare,
även herr Hermansson. Han lär
senare ha fått visst obehag för det inom
kommunistiska partiet. Vår vilja till
humanitär hjälp kan det emellertid inte
råda någon tvekan om.

Fru LINDSTRÖM (s):

Herr talman! När jag vid årsskiftet
lämnade regeringen var motivet att
u-landshjälpen inte blivit tillräckligt
tillgodosedd i budgeten för 1967/68.
Skillnaden rörde sig om ett antal miljoner
kronor — i utgångsläget 100 miljoner
kronor — som SIDA då hade beräknat
skulle behövas utöver vad som
erbjöds i budgetberedningarna, för att
kunna vidga viktiga verksamheter som
väntade, planerade och färdiga att sättas
i gång. Men lika viktigt som de miljoner,
som fattades, var för mig — i
det läget — de värderingar av u-hjäl -

pen som skulle avgöra dess utsikter att
växa fortare under efterkommande
budgetår. Även där mötte jag en skillnad
som gav mig ringa förhoppning om
att u-hjälpen under resten av 1960-talet
skulle komma att höjas i den takt som
FN hade förutsatt i sin vädjan till industriländerna
att hjälpa de fattiga, allt
fattigare folken att höja sin miserabla
levnadsstandard. Vad FN förordade
1961 var som bekant en överflyttning
under något årtionde av resurser från
i-länder till u-länder med 1 procent av
i-ländernas samlade nationalinkomst.
När vår riksdag i princip- och anslagspropositionen
för budgetåret 1962/63
anslöt sig till denna målsättning måste
den ha varit medveten om att det innebar
ett ekonomiskt engagemang som
skulle bli kännbarare allteftersom ansträngningarna
stegrades i uppförsbacken.

Hur nationalinkomsten förstoras brukar
långtidsutredningarna göra beräkningar
av. Till mellan 120 och 160 miljarder
tippar man nationalinkomsten
1972/73. En u-hjälp om 1 procent skulle
då ligga på lägst 1 200 miljoner
kronor, och ju senare under 1970-talet
som 1-procentlöftet infrias, desto högre
blir u-hjälpssiffran. Inför detta perspektiv
var den höjning för nästa budgetår,
som diskussionen inom regeringen
gällde inför statsverkspropositionen,
ingen oblyg begäran utan mest bara ett
test på vår goda vilja och med anknytning
till medelsbehovet för dagen. Detsamma
gäller den nu, ännu mer reducerade,
anslagsfråga som riksdagen behandlar
i dag. 40—50 miljoner kronor
mer till SIDA:s fältverksamhet under
nästa budgetår kan naturligtvis inte
tillfredsställa den opinion, som anser
att Sverige såsom näst världsbäst i inkomsthänseende
borde dela med sig
mycket mer till länder på och under
svältgränsen. Om dagens ungdom, som
snart nog måste leva i en värld av livsfarliga
försörjningskriser, vänder sina
oförvillade blickar mot vad som sker
här i dag, i denna debatt, skulle den

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

ha rätt att bli beklämd över hur den
ansedda riksdagen i ett ansett och välordnat
land som Sverige har tvingats
att inom sig bråka om en sådan ekonomisk
futtighet som det här är fråga om
— 40—50 miljoner kronor mer i en
budget på 36 miljarder — alltmedan
det internationella katastrofhotet laddar
upp sig. Att jag stundtals känner en
stark bitterhet över detta — å våra
barnbarns vägnar inte minst — innebär
dock inte att jag skulle anse det betydelselöst,
om riksdagen i dag flyttar
fram u-hjälpens positioner genom uppfordrande
skrivningar om vad som enligt
dess mening bör uträttas efter 1
juli i år, genom beställningar för kommande
år och genom inteckningar i
framtiden. Det är vad statsutskottet har
gjort.

När jag talade här i kammaren den
22 februari, då riksdagen avslog de
motioner om inkomstförstärkningar för
u-lijälpsändamål som vi hade hoppats
skulle ha utsikt att samla den positiva
opinionen bakom sig, nödgades jag notera
att u-hjälpen hade förlorat första
ronden. I dag går andra ronden. Om
jag nu med utskottsutlåtandena framför
mig skall spå något om resultatet, skulle
jag vilja bedöma matchen som oavgjord,
men med så många poäng för
u-hjälpen i andra ronden, att den har
möjlighet att vinna på teknisk knockout
nästa år. Dessa poäng är både flera
och mer uppmuntrande än jag vågade
hoppas i februari, och jag skall strax
förklara närmare varför jag tycker så.

Utskottet har i år kunnat utgå ifrån
ett aktstycke som inte ens de mest
skeptiska till u-landshjälp vågar misstänka
för överdriven älskvärdhet. Jag
syftar på statsrevisorernas berättelse
om den inspektion som revisorerna företagit
på platsen för en hel rad svenska
u-hjälpsprojekt i Afrika. Vi vet alla,
att statsrevisorerna är och skall vara
felfinnare och aldrig är slösaktiga med
beröm. Men i sin allmänna granskning
av den svenska biståndsverksamheten,
som anmäls i samband med da -

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
gens behandling av u-hjälpen, har de
utfärdat ett av sina sällsynta erkännanden,
betyget godkänt med spets,
om inte rent av ett överbetyg. De vitsordar
»gärna», säger de, att de »fått ett
övervägande gynnsamt intryck av det
sätt på vilket SIDA handhar sina uppgifter»,
och de är över huvud taget
mycket uppskattande. När jag tar fram
detta ur revisorernas berättelse, är det
därför att vi aldrig kan få tillräckligt
många dementier på de vitt spridda föreställningarna
att vår u-hjälp är dåligt
skött och hamnar i fel fickor. Många
tror, att så är fallet, och blir negativt
inställda mot all u-hjälp. Andra driver
kravet på 100-procentig effektivitet i
u-hjälpen med en iver som bortser från
att vi ibland sköter även våra egna
hemmaangelägenheter ganska ofullkomligt.
Det måste ändå finnas —- och
jag betonar det därför att dessa föreställningar
skymtat även i dagens debatt
— en marginal för misslyckanden
också i u-hjälpen. Hur skulle väl vi
ha uppnått vårt välstånd, om inte
svenskt näringsliv haft möjlighet att
pröva sig fram och rent av spilla en
del av sina ansträngningar på hälleberget?
Vad vi i vår hjälp till u-länderna
upplever som hinder och slöseri
med resurser är ofta miljöfaktorer som
just beror på den underutveckling, som
u-hjälpen är till för att övervinna. Med
hänsyn till detta är svensk u-hjälp för
närvarande så bra man kan begära.
När man fixerar debatten vid kvaliteten
hos u-hjälpen, vid metoderna och
förmedlingen av vårt bistånd, är det
ofta ett försåtligt sätt att avlänka uppmärksamheten
från den otillräckliga
kvantiteten — de medverkande i debatterna
må vara medvetna om detta
eller inte.

En liten gensaga mot statsrevisorerna
och en annan mot finansministern
måste jag göra här, innan jag är framme
vid mina kommentarer till statsutskottets
båda utlåtanden och gör vad
vi brukar göra i FN före eller efter en
omröstning: avger en röstförklaring.

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd

När statsrevisorerna talar om 1-procentmålet
som en »irrationell bindning»
som kan uppfattas som ett
»tvång», menar jag nog att revisorerna
spegelvänder hela frågan. Trubblet är
inte att riksdagen i dag befinner sig
i ett tvång att betala ut 1 procent av
nationalinkomsten till de fattiga länderna,
utan det är att 1-procenten måste
ödmjukt påminna om sin existens. Vad
den erbjuder är ingen tvångströja — på
sin höjd en ledstång i utgiftstrappan.
I min andra gensaga vill jag börja med
eu komplimang till statsutskottet som i
sina skrivningar räcker knappt mer än
lillfingernageln åt det starkt överdrivna
nationalekonomiska argumentet att
u-hjälpen slår på valutareserven eller
bytesbalansen till sista kronan. Jag har
observerat att under en debatt i andra
kammaren i mars mellan finansministern
och herr Ullsten den förre inte var
säker på, sade han, att jag under den
tid jag var medlem av regeringen hade
hävdat uppfattningen att u-hjälpen är
mera oberoende av bytesbalansen än
vad herr Sträng har gjort gällande.
Bara för ordningens skull vill jag hänvisa
till andra kammarens protokoll
från remissdebatten år 1966, där jag
nyanserade just det problemet, och i
allmän statsrådsberedning anmälde jag
för övrigt flera gånger en avvikande
mening på denna punkt. Att jag nu replikerar
detta sker inte alls — om någon
tror det — för att framställa mig
själv såsom en i allo konsekvent ulandspolitiker.
Att lära av utvecklingen
och ändra mening ibland kan även jag,
och jag kommer att redovisa en sådan
ändrad ståndpunkt i förhållande till
en av reservationerna i dagens paket
av överenskommelser och skiljaktiga
meningar.

Rent allmänt tycker jag liksom tidigare
talare här i dag, att det är stor
skada att man inte har kunnat enas i
statsutskottet över hela linjen, skada
att det inte har skett en uppgörelse
kring en progressiv u-hjälpslinje som
kunde ge oss här i riksdagen tillfälle

att lyfta u-hjälpen över partifållorna
och visa utåt att vi i vårt förhållande
till u-länderna är svenskar och inte
speciellt socialdemokrater, folkpartister,
högermän o. s. v. Så nära varandra
ligger nämligen utskottets majoritet och
minoritet i den ena frågan efter den
andra, att skillnaderna är mera skenbara
än verkliga.

Underlaget till de olika säryrkandena
är en gemensam plattform av positiv
värdering av u-hjälpen och en uppfordran
till regeringen att förelägga
1968 års riksdag en plan för en väsentlig
utbyggnad av det svenska utvecklingsbiståndet.
Utskottet hemställer att
riksdagen skriver till Kungl. Maj :t om
denna sak. Jag betraktar detta yrkande
som ett stort framsteg.

Gemensamt är även kravet på en ytterligare
konsolidering av u-hjälpen
med den bilaterala finanshjälpen inordnad
under utrikesdepartementet och
SIDA. Min erfarenhet under den tid av
1 1/2 (ett och ett halvt) år då den nya
biståndsorganisationen prövades — det
har snart lagts ännu ett halvår till den,
utan mig — övertygade mig efter hand
om att planläggningen av denna finanshjälp
med bedömning av dess ökningsmöjligheter
skulle må väl av att parallellställas
med det tekniska biståndet
och öppet redovisas i riksdagspetita tidigt
under hösten — för att undgå att
bli en restpost i budgetberedningarnas
slutskede.

Gemensamt i utskottets attityd är vidare
att SIDA bör få utföra sina planer
på utvidgad familjeplanering, utbildning
av afrikanska kvinnor, yrkesundervisning
av palestinaflyktingar,
forskning och understöd av missionen
och folkrörelser i övrigt, trots att de
inte inrymmes i det av Kungl. Maj:t
förordade anslaget till fältprojekt i
SIDA:s regi. Utskottet bekräftar att till
förfogande för denna verksamhet under
nästa budgtår endast skulle stå ett
anslag, som i betraktande av väntade
kostnadsstegringar innebär en i stort
sett oförändrad verksamhet.

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

Utskottet anser alltså att mera pengar
bör tillföras SIDA för dessa bidragsändamål.
Även i detta fall är uppfattningen
gemensam. Sedan har man försökt
göra en beräkning av de kostnader,
som det skulle medföra att fullfölja
de ursprungliga aktionsplanerna.
Men SIDA hade redan i januari börjat
anpassningen till Kungl. Maj :ts åtstramningsbudget,
hade krympt sin planering
och avböjt förberedda engageman,
hur mycket vet varken SIDA
eller statsutskottet. Inom utskottet har
man därför hamnat i två alternativa beräkningar,
sedan man gemensamt avspaltat
katastrofhjälpen och anbefallt
Kungl. Maj:t att vid behov framlägga
förslag om sådan i särskild ordning.
Alternativen uppgår i runt tal till 40,
respektive 50 miljoner kronor i ökad
aktivitet, en ganska liten och därtill
osäker skillnad.

Sedan kommer sättet att finansiera
det tillskott till SIDA:s verksamhet som
utskottet rekommenderar, och i den
punkten delar man sig, tyvärr. Majoriteten
vill göra den överflyttning vi
hört talas om här i dag av medel från
den bilaterala finanshjälpen. Majoriteten
förutser därvid att utfästelser och
åtaganden, som kommer att ske under
budgetåret, liksom tidigare inte hinner
utbetalas till mottagarparten under
samma år. Minoriteten vill anvisa pengarna
i vanlig ordning som en förhöjd
utgift på budgetens utgiftssida, och
den åberopar som skäl för detta att
»garanti» för utbyggnad av vårt ulandsstöd,
totalt sett, inte kan skapas
genom överföring av medel från finanshjälpen.

Bakom det förra förslaget ligger —•
enligt min tolkning, och den har inte
blivit motsagd av utskottets talesmän
— att man vill omgående under 1967/
68 nyttiggöra medel som annars skulle
komma att fonderas den 1 juli 1968 såsom
icke utbetalade under det då tilländalupna
budgetåret. Man vill, kort
sagt, att de 400 miljonerna i u-hjälp
för 1967/68 skall vara ett arbetande ka -

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
pital så långt möjligt intill sista kronan.
Men hur går det sedan? Blir det
en så stor påfyllning under budgetåret
1968/69, att utfästelser och åtaganden
om finanshjälp, som görs nästa budgetår
i minst oförminskad omfattning, kan
utbetalas året därpå? Statsutskottets majoritet
»lånar» ju av framtiden, så att
säga. Har den förvissat sig om att det
kommer att bli täckning för detta förskott
genom en accelerering av biståndsökningen
framöver? Utskottet
har i vart fall gjort en bestämd beställning
till nästa år av ett program om
väsentligt vidgade biståndsinsatser.
Kommer utskottets intentioner att respekteras?
För egen del tror jag på
myndigheten och makten hos detta riksdagens
största utskott. Reservanterna
gör det kanske inte eller är det på regeringens
beredvillighet att följa riksdagens
intentioner som de tvivlar? Men
när utskottsmajoriteten genom ett formellt
oförändrat totalt bistånd räddar
ansiktet på — budgeten, så är det naturligtvis
i övertygelsen att Kungl. Maj:t
i gengäld respekterar utskottets anvisningar.
Den övertygelsen får inte komma
på skam.

Men jag kan förstå om herr Dahlén
och mittenpartierna är mera misstrogna
mot politiska motståndare och för
säkerhets skull vill ha pengarna till
SIDA som en synlig pluspost i budgeten.
De är i sin fulla rätt.

Men jag vill erinra om att riksdagen
i februari avvisat de motioner om inkomstförstärkningar,
som skulle kunnat
ge u-hjälpen friska pengar. Riksdagen
har också hittills avvisat mittenpartiernas
alla besparingsförslag i samma
syfte. Och om man inte tror, att budgeten
har några extra marginaler för
50 miljoner kronor — fast det gör jag
rent personligen; omsen har ju alltid
gett mer än beräknat — måste man dra
slutsatsen att även en 40 eller 50 miljoner
kronor större u-hjälpsaktivitet får
finansieras med lån. Och då ser jag
ingen moralisk eller principiell skillnad
mellan att de pengarna lånas på den

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
allmänna kapitalmarknaden, efter ett
eventuellt bifall till reservanternas förslag,
och att de lånas av medel som
eljest skulle komma att fonderas.

Jag vill öppet säga, att mitt val mellan
dessa båda alternativ, som det råder
så liten skillnad mellan i sak, ändå har
kostat mig mycken vånda. Jag har ett
sådant personligt engagemang i u-landshjälpen,
att jag har ställt mig själv åt
sidan -— politiskt — för att u-hjälpen
skall kunna komma fortare fram. Vid
varje skiljeväg därefter måste jag nu
fråga mig: Vad gagnar u-hjälpen mest
på lite sikt? Och jag kan då inte bortse
från att socialdemokratin är en politisk
maktfaktor, som måste vara med
och driva u-hjälpen uppåt, om detta
skall lyckas. I valet mellan vad jag tror
mig kunna uträtta inom mitt eget parti
för att främja u-landshjälpen och vad
jag där kan förlora av gehör genom att
demonstrativt rösta på ett förslag från
den politiska oppositionen, som ger så
obetydligt mer i sak, väljer jag det förra
— detta under framhållande av att
redan statsutskottets förslag har uppenbart
stärkt u-hjalpens ställning jämfört
med läget i statsverkspropositionen i
januari.

När det gäller punkten 1 C i statsutskottets
utlåtande nr 54 kommer jag
emellertid att rösta med mittenpartiernas
reservation, och jag vill här redovisa
mina skäl för detta. Det innebär,
som jag sade i början, en ändrad ståndpunkt
eftersom jag i fjol som statsråd
röstade med utskottet för avslag på ett
yrkande av samma innebörd. Vad jag
syftar på är reservanternas anhållan
att Sverige måtte kraftfullt verka för
uppbyggnad gradvis av en miljardfond
för multilateral livsmedelshjälp och förklara
sig villigt att bidra med 100 miljoner
kronor per år till en sådan fond,
när den kommer till stånd.

Med tre skäl vill jag motivera mitt
ställningstagande. Det första skälet: den
ovidkommande sammankopplingen mellan
den internationella livsmedelsfonden
och det svenska jordbrukets själv -

försörjningsgrad har upphört. Efter
jordbruksuppgörelsen förs nu diskussionen
i en helt annan anda än i fjol.
Det andra skälet. Sedan förra våren
har Sverige -— det skedde i höstas —
bundit sig för en fyrdubbling stegvis
av den årliga bidragsnivån i internationella
utvecklingsfonden, det s. k.
IDA, till en miljard dollar och förklarat
sig redo att låta det svenska bidraget
lyftas i samma skala. Även i FN :s
utvecklingsprogram UNDP driver vi på
utvecklingen med flerårsutfästelser, och
statsutskottet ger nu i sitt utlåtande
Kungl. Maj:t fullmakt att utsträcka bidragsgarantin
till fyra år. Internationella
livsmedelsfonden har för närvarande
den målsättningen för bidragsgivningen,
att den bör uppgå till 275
miljoner dollar. Med en motsvarande
fyrdubbling — och den tilltagande svälten
i världen kommer säkert att aktualisera
den frågan snart — skulle den
komma att överstiga en miljard dollar,
och 100 miljoner svenska kronor skulle
procentuellt ligga t. o. m. något under
vad vi nu avser att ge. Att Sverige skulle
ta initiativ till dylik utvidgning av
livsmedelsfonden kan inte gärna vara
något fel. Vi har flera profeter som talar
ljungande om världssvältens annalkande
och vikten av mera kraftfulla insatser
av de svenska delegaterna i internationella
församlingar. Men det är
självklart — och se där mitt skäl numro
tre! — att vi inte kan åstadkomma
någonting påtagligt med aldrig så finsnickrade
resolutioner, om vi inte är
beredda att sätta pengar bakom. För
att inte detta skall tappas ur sikte i en
allmän fraseologi om hur mycket bättre
vi svenskar skulle kunna bevaka uhjälpens
intressen i de internationella
organen kommer jag alltså att rösta för
reservation vid punkten 1 mom. C i
statsutskottets utlåtande nr 54.

Ännu en reservation kommer att få
min röst, nämligen den vid punkten 5
i statsutskottets utlåtande nr 53 av folkpartiet
om u-hjälp till Zambia. Egentligen
hade den reservationen varit

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

överflödig om utskottsmajoriteten bara
skrivit några nyanser kraftfullare. Herr
Björk har ju nu förklarat att denna reservation
är ett olycksfall i arbetet,
och det förefaller onekligen så. Varken
majoriteten eller minoriteten vill ha någon
doktrinär länderkoncentration.
Båda parter finner skäl för att inbegripa
Zambia bland de länder som Sverige
ger en substantiell hjälp. Mitt skäl till
att jag kommer att rösta på den starkare
skrivningen i reservationen är att
jag själv som biståndsminister ställt i
utsikt, när Kaunda besökte Sverige innan
Zambias självständighet var genomförd,
att vi skulle mycket välvilligt behandla
en framställning från den nya
staten om utvecklingshjälp. Men en formell
framställning kom inte — en ny
stats födslovåndor tar tid —- och Kenya
blev ett land som av olika omständigheter
hann före. Men Tanzania—Kenya—Zambia
är som det påpekas i reservationen
på väg att bli en treenighet.
De särskilda politiska skälen för svensk
hjälp till Zambia är precis desamma
som dikterade vårt beslut för något år
sedan att hjälpa Swaziland och Lesoto,
de fattiga nya länderna i det mäktiga
Sydafrikas influensområde — den utvidgningen
skedde efter riksdagens
principbeslut om länderkoncentration.

Till sist ett avstyrkande av reservationen
vid punkt 3 i statsutskottets utlåtande
nr 53 om en utredning av det
fortsatta utvecklingsbiståndet. Från förslaget
har visserligen avsågats det omöjliga
fjolårskravet på att den föreslagna
kommittén på mindre än ett år skulle
göra eftervärderingar av de svenska biståndsinsatserna
och klassificera dem
ur effektivitetssynpunkt. Nu talas det
bara om en kommitté av parlamentariker
och representanter för näringslivet
och missionen, som skulle planlägga uhjälpens
inriktning framöver, grundprinciper
och vägar för hjälpverksamheten.
Men eftersom grundprinciperna
i det nuvarande biståndet inte har ifrågasatts
av någon opinionsgrupp i riksdagen,
eftersom vägarna när u-hjälpen

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
praktiseras måste väljas med hänsyn
till de erfarenheter, som samlats inom
SIDA, och eftersom SIDA har en styrelse,
som i sig innesluter representanter
för olika riksdagspartier, för folkrörelser,
för näringsliv och för missionen,
ser jag ingen anledning till att
låta SIDA:s erfarenheter bedömas av
ett dublettorgan — en kommitté som
måste komma att fungera som ett dubbelkommando,
om den fortlöpande skall
sköta samordningen mellan staten, näringslivet
och missionen. En sådan samordning
är ju inte en engångsuppgift,
inte heller ett ettårsuppdrag utan bör
vara en vardagsvana som utövas år ut
och år in.

Men det mest betänkliga med utredningar
av föreslagen sort är deras förmåga
att hindra att något händer under
utredningsarbetets gång, under
överväganden hit och analyser dit. Spaden
sätts inte i marken, och pengar till
spaden dröjer, medan man efterlyser ett
kommittébetänkande, som skall anvisa
hur det skall grävas. Den snillrike
schweizaren Amiel, författare till En
drömmares dagbok, upptäckte efter
16 000 sidors självanalys, att den säd
som mals till mjöl aldrig kan gro igen.
Må vi därför inte analysera u-hjälpens
metodfrågor så grundligt, att det inte
gror några handlingar ur dem. Vi får
inte sinka u-hjälpen. Ty världen befinner
sig i tidsnöd.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Låt mig allra först instämma
i fru Ulla Lindströms inledningsord,
som uttryckte en viss bitterhet
inför förhållandet att futtiga 50
miljoner kronor skulle utgöra skiljelinjen
mellan två meningsriktningar, trots
den gemensamma viljan till att lämna
ett u-hjälpsbistånd, som över lag finns i
vårt samhälle.

Fru Lindström visade också stor
skicklighet — som antagligen berodde
på hennes många år som statsråd —
när hon avslutningsvis fördelade sina

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd

gracer på de olika reservationerna. Jag
betecknar ändå de deklarationer som
det f. d. statsrådet gjort i fråga om
u-hjälpen såsom tecken på en ärlig
vilja, och jag skulle på många punkter
vilja lämna mitt instämmande.

Efter att en hel dag ha suttit och
lyssnat till — om jag nu får använda
fru Lindströms ord — små futtigheter
i dessa stora sammanhang vill jag så
uttala min beundran dels för högerpartiets
ordförande herr Holmberg, dels
för herr Virgin för den balansgång de
mycket skickligt bedrivit i debatten
mellan två olika meningsriktningar i
detta sammanhang. Medveten om att
högerpartiet ofta och mycket har framhållit
nödvändigheten av en borgerlig
samling i vårt samhälle var det med en
viss förundran man iakttog deras skicklighet
i denna argumentering. Med det
skall jag lämna detta tema.

Sedan vill jag något gå in på vad
herr Björk sagt tidigare i denna fråga.
Han gjorde bland annat det påståendet
—• som jag mycket noggrant antecknade
— att det från centerpartiets sida
var en strid bara för stridens egen
skull. Efter det anförande som fru Ulla
Lindström här höll vet jag inte om man
kan kalla denna skillnad på 50 miljoner
kronor en strid bara för stridens
egen skull. Vi har varit besjälade av
viljan att genom riksdagsmotioner följa
upp de krav och framställningar som
SIDA har gjort — och jag förmodar
att framställningarna från SIDA är sakligt
underbyggda. Därför tycker jag att
det är felaktigt av herr Björk att säga
att det är en strid bara för stridens
egen skull. Jag vill här göra en personlig
deklaration därför att jag för
några år sedan besökte några av utvecklingsländerna.
När man ser den
död, den nöd och det lidande som
finns i u-länderna, då skall man inte
försmå ens de 50 miljoner kronor med
vilka mittenpartierna här vill öka biståndsverksamheten.

När det sedan gäller budgetdiskussionen
har vi — och här vänder jag mig

till socialdemokratins talesman herr
Björk — täckning för dessa 50 miljoner
kronor. Det är bara att gå tillbaka
till det budgetförslag som vi lade fram
i januari i år. Där finns täckning dels
genom att vi föreslagit besparingar,
dels genom att vi skjutit upp vissa utgifter
för att kunna klara en angelägen
sak av detta mått.

Även jag har suttit med i första avdelningen
vid behandlingen av denna
fråga. Jag betecknar det personligen
som synd eller låt mig använda ordet
missräkning att man inte kunde bli
enig i en fråga som denna. Att döma
av utskottsmajoritetens betänkande är
skillnaden inte, såsom någon här har
påpekat, cirka 10 miljoner kronor, utan
den är de facto 50 miljoner kronor.
Utskottsmajoriteten överför dessa pengar
från det finansiella bilaterala biståndet
på sjunde huvudtiteln, men
skriver inte någonting alls om att man
ett kommande år skall tillskjuta ett
motsvarande kapital. Det betyder med
andra ord bara att man minskar denna
del av hjälpen och sedan fördelar
pengarna på SIDA:s verksamhet. Det
centrala är väl ändå att vi skall förbättra
villkoren för de människor som
lever i utvecklingsländerna. Hittills
har regeringen anfört två motiv för att
ökningen av u-hjälpen gått så sakta.
Det första är att opinionen inte är mogen,
och det andra är att det inte finns
tillräckligt bra projekt att satsa de
svenska resurserna på.

När det gäller opinionen vill jag,
herr talman, framföra följande. Man
får vara medveten om att det inom
alla partier finns vissa personer som
inte är positivt inställda gentemot denna
hjälp. Det är bara ett faktum, men
det tolkar jag på det sättet att man inte
i tillräcklig utsträckning satsar på
upplysning bland de breda lagren, så
att de över huvud taget förstår vad
denna fråga gäller.

Som jag ser det räcker det inte att
som herr Erlander ofta gör bara hänvisa
till att opinionen över huvud ta -

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

get inte är mogen. Det räcker inte att
som herr Sträng gjort officiellt hänvisa
till brev som han fått från den socialdemokratiska
väljarkåren och varav
framgår att man inte är begeistrad
över hjälpen till u-länderna. Det räcker
inte heller, herr talman, och det
vill jag alldeles speciellt understryka,
att man i förstamajdemonstrationerna
i främsta ledet tillsammans med statsråden
har färgade från utvecklingsländerna
och talar vackra ord men ändå
låter möjligheterna att nå målsättningen
vänta så länge som de gör.

Låt oss sedan titta på den andra delen,
nämligen projekten. Jag känner
inte närmare till SIDA som sådant, men
man får väl förmoda att vilket statligt
verk det än må vara som gör en framställning,
så är den baserad på ett sakligt
underlag. Yi har från mittenpartiernas
sida bedömt denna fråga på så
sätt.

Om man sedan ser på situationen i
u-länderna är verkligheten den att klyftan
mellan rika och fattiga folk växer.
Industriländernas bistånd stiger mycket
sakta. Tyvärr är biståndet inte lika
stort som det ser ut att vara av siffrorna
att döma, eftersom en betydande
del går tillbaka till de rika länderna
i form av räntor, amorteringar och liknande.

Beträffande SIDA:s planeringskapacitet
har jag fått den uppfattningen av
de föredragningar som ägt rum, att
SIDA för närvarande har en mycket
god planeringskapacitet och att man
bör bättre utnyttja den än vad man
måhända gör.

Målsättningen 1 procent av nationalprodukten,
som uppställdes 1962, är vi
ännu långt ifrån. Vi har ju inte nått
till mer än cirka en tredjedel, och jag
vill än en gång instämma i vad fru
Lindström här sagt: Må diskussionen
i denna fråga vid årets riksdag bli av
den art att målsättningen skall nås betydligt
fortare än vad det ser ut för
närvarande.

När det giiller de utredningskrav som

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
vi här ställt tror jag att det i och för
sig är psykologiskt riktigt att framställa
dem, därför att det förekommit
vissa misslyckanden i SIDA:s verksamhet,
och det är fullt förståeligt att så
skett. Ty att börja i ett u-land och planera
och icke ha den erfarenhet som
är nödvändig, det måste leda till misslyckanden
som kostar pengar. Därför
är det psykologiskt så mycket mera
nödvändigt att vi får en parlamentarisk
utredning men inte bara med
representanter från riksdagen utan
även med företrädare från missionen
och näringslivet samt eventuellt annan
expertis.

Låt mig stanna ett ögonblick vid
missionen och dess arbete. Jag tror att
samtliga från första avdelningen som
var med på resan till utvecklingsländerna
enstämmigt kan intyga att det
arbete för att hjälpa dessa människor
som missionen utfört inte på långt när
uppskattas på ett sätt som borde vara
fallet i vårt land. Man har små möjligheter
och små resurser, men man har
offrat, låt mig säga, sig själva för den
goda sakens skull. Och jag förmodar
att även den statliga verksamheten i
fråga om bistånd till utvecklingsländerna
skulle tjäna på att ha ett mera
intimt samarbete med de olika missionsförbunden
som har gått igenom
de hårda åren och även bevisat att
man har lyckats.

När det gäller utredningskravet i övrigt
vill jag här nämna några skäl för
att utredningen bör bli mycket brett
upplagd. Det är för närvarande på det
sättet att befolkningsutvecklingen —
det är känt av alla — går mycket snabbare
än utvecklingen på livsmedelsområdet.
Dessutom har utvecklingsländerna
fått en sämre situation på liandelsmarknaden
sedan 1962. Sverige kan
verka för en stabilisering av priserna
på u-landsprodukterna, vi kan eliminera
tullhindren, göra mera för att begränsa
befolkningstillväxten och förbättra
livsmedelsförsörjningen. En annan
mycket betydelsefull fråga är ut -

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd

bildningen. Sorgligt nog är det ju så,
att de flesta människor i de länder det
här gäller saknar i mer eller mindre
hög grad utbildning.

Utöver detta bör man i en sådan här
utredning ta upp frågan om industrins
investeringar och det risktagande, som
ligger i att det i utvecklingslandet den
ena dagen finns en regim och kanske
nästa dag eller nästa månad en annan
regim. Sverige bör därför ompröva
frågan om investeringsgarantin för de
industrier som engagerat sig i u-länderna.
En ökad samordning mellan
staten, frivilligorganisationerna och
näringslivet är också ett önskvärt mål.

Herr talman! Låt mig i denna fråga
ännu en gång understryka nödvändigheten
av att vi här hemma ger all den
information, som är nödvändig för att
lära vårt eget folk att förstå den misär,
som de människor det här gäller
lever i. Allt detta bör — som vi ser det
— bli föremål för en stor utredning.

Vad beträffar SIDA:s projekt innebär
ju majoritetens förslag — som jag redan
antytt — inga som helst nya pengar.
Det är här fråga om en överföring
av medel. Vi talar så ofta numera om
rationella företag och om effektivitet,
och jag har här redan låtit påskina
att jag räknar med att SIDA har den
kapaciteten. Då är det också naturligt
att det svenska samhället utnyttjar detta
ämbetsverk även för projektering i
större omfattning än som hittills har
skett.

På grund av regeringens nedskärningar
av de begärda anslagen har redan
skada åstadkommits. Genom samtal
med SIDA har jag erfarit att man,
i och med att statsverkspropositionen
lades fram på riksdagens bord, i fråga
om de objekt som man skulle projektera
måst skrinlägga dem mer eller mindre,
och detta gör att SIDA:s aktiva insatser
blivit beskurna.

Vi har för vår del kommit fram till,
och det med en verklighetsbakgrund,
att det behövs 50 miljoner kronor mer
än vad socialdemokraterna och höger -

partiet föreslår. 50 miljoner kronor är,
som det även tidigare har framhållits,
inte mycket pengar i detta sammanhang.
Kan vi komma till rätta med
bara något av den misär, som råder, är
pengarna mycket väl använda. Vi har
från mittenpartiernas sida främst tänkt
på utbildningen av afrikanska kvinnor,
familj eplaneringsprogrammet, Palestinaflyktingarna,
bidrag till missionen
och andra ideella organisationer.

Låt mig, herr talman, också säga
några få ord om livsmedelsfonden. Det
har tidigare från denna talarstol påpekats
det faktum — liksom även jag
själv har gjort — att befolkningstillväxten
sker betydligt snabbare än
möjligheten att tillhandahålla livsmedel.
Det måste på kort liksom på längre
sikt vara en nödvändighet att bilda
en multilateral livsmedelsfond. Vi
har också i vår reservation och i motionen
angivit de belopp som vi anser
det vore lämpligt att Sverige bidrog
med. De belopp vi här diskuterar utgör
i det stora perspektivet små pengar,
men dit de kommer att sändas är
de av en vital och avgörande betydelse.

Jag tycker att vi riksdagsmän skall
reflektera över ungdomens uppfattning
i dessa frågor. Den är betydligt annorlunda
än den som har kommit till uttryck
i de brev som statsministern och
finansministern har talat om. Ungdomen
har en humanitär vilja att hjälpa.
Jag är alldeles övertygad om att den
viljan kommer att framträda mer och
mer vad tiden lider.

Tillåt mig, herr talman, avslutningsvis
att säga, med tanke på att det i
bägge kamrarna finns en majoritet av
socialdemokrater och högermän som
inte vill vara med om att anvisa dessa
ytterligare 50 miljoner kronor, att några
stycken bland oss har tagit initiativ
till en lista, där vi föreslår att samtliga
riksdagsmän ger 1 procent av sin lön
för 1967. Listan kommer att ligga ute
hos vaktmästarna. Vi har ansett det
lämpligt att pengarna går till Flykting

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

67, ty den är också en direkt form av
u-hjälp.

Med alla de deklarationer om välvilja,
som här har lämnats, förmodar
jag att varken regeringsledamöter eller
riksdagsmän kan motstå frestelsen att
skriva sitt namn på denna lista!

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sundin klagar över
att jag betecknar folkpartiets och centerpartiets
uppträdande i denna fråga
som »en strid för stridens egen skull».
Han hänvisar till fru Ulla Lindströms
anförande i det sammanhanget.

Nu framgick det av hennes anförande
att även hon betraktar detta som
eu strid för stridens egen skull, eftersom
hon liksom utskottsmajoriteten
finner skillnaden mellan de två linjerna
ytterligt obetydlig och egentligen
ingenting att bråka om. Detta dimhöljs
i någon mån av herr Sundins ivriga
tal om 50 miljoner.

Nu har det ju framgått, att det är
utomordentligt tvivelaktigt att här ens
tala om en skillnad på 50 miljoner.
Om mittenpartierna accepterar överföringar
inom tredje huvudtiteln och
mellan sjunde och tredje huvudtitlarna,
betyder det ju också att SIDA:s
önskemål — de önskemål som herr
Sundin har berört — i allt väsentligt
skall kunna bli uppfyllda, och de 50
miljonerna skulle ju just tjäna detta
ändamål. Alltså handlar det om antingen
pengar till samma ändamål eller
också 50 miljoner till någonting som
SIDA inte har begärt, och det gör verkligen
situationen något förvirrande.

Vidare för herr Sundin ett besynnerligt
resonemang om att mittenpartiernas
förslag om 50 miljoner, tolkat
som någonting vid sidan av vad som
kan åstadkommas genom överföringar,
skulle ha täckning i deras budgetförslag.
Han hänvisar till de besparingsmotioner
och de förslag om uppskov
med vissa uppgifter, som har framlagts
vid riksdagens början. Men, herr Sun -

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
din, detta är ju ett omöjligt sätt att
argumentera! I den utsträckning som
riksdagen redan har avslagit dessa motioner
föreligger ju inte längre denna
form av täckning.

Det har framgått av de anföranden
som utskottets talesmän har hållit i de
båda kamrarna, att det ingalunda är
avsikten att åstadkomma en minskning
av det bilaterala finansiella biståndet
till SIDA:s fältverksamhet. Vi förutsätter
att båda behoven skall kunna tillgodoses,
men att det för det kommande
budgetåret framför allt gäller att få
största möjliga biståndsaktivitet, som
fru Lindström så väl uttryckte det; att
här få ett verkligt aktivt kapital. Dessa
uttalanden förutsätter vi också att regeringen
kommer att beakta.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till herr Björk
säga att skillnaden inte är 10 miljoner.
Med utskottsmajoritetens skrivning är
skillnaden 50 miljoner. Det kan vi över
huvud taget aldrig komma ifrån.

En annan sak som bekymrar oss i
mitten är att skrivningen i övrigt är så
formulerad, att det kommer att bero
på Kungens godtycke om det över huvud
taget kommer att föras över pengar
från sjunde till tredje huvudtiteln.

Jag tror vidare inte, att jag misstolkade
fru Lindströms yttrande i detta
sammanhang. Jag antecknade mycket
noga allt vad hon framförde.

Om man vill ge mera, herr Björk,
måste man anvisa pengar. Utskottet säger
klart och tydligt att vi skall ha
samma ram, något över 400 miljoner.
Det betyder att man till denna verksamhet
enligt högerns och socialdemokraternas
förslag inte för över några
nya pengar, men enligt mittenpartiernas
förslag ökas anslaget med 50 miljoner
kronor.

Att sedan många av de förslag till
besparingar som vi lagt fram är avslagna
utgör, herr Björk, ingen motivering.
Vi skulle väl leva i en underlig

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
demokrati om oppositionspartierna inte
skulle ha rätt att lägga fram sin egen
budget och basera sina egna utgiftsförslag
på den budget som de framlägger.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sundin upprepar
envist vad han tidigare har sagt om de
50 miljonerna. Då kan det ju inte vara
någon mening med att fortsätta diskussionen
på den punkten.

Herr Sundin hävdar vidare alltjämt
att mittenpartierna kan uppträda på
det sättet, att de först får besparingsmotioner
avslagna och sedan låtsas som
om de pengar, som skulle ha sparats
om motionerna bifallits, ändå finns
kvar när man skall bedöma möjligheterna
till nya utgifter på andra områden.
.lag avstår från att kommentera en
sådan argumentering.

För det tredje misstänkliggör herr
Sundin vad han kallar »Kungens godtycke»
när det gäller att verkställa
riksdagens intentioner. Det har framgått
av utrikesministerns inlägg här i
dag, att regeringen ämnar ta hänsyn till
riksdagens bestämda meningsyttringar.
Jag tycker faktiskt alt det kunde räcka.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Vad herr Björk sade
var en upprepning av vad som tidigare
framförts från hans sida här i dag. Jag
hävdar fullständigt och absolut den meningen,
att varje parti har rätt att vid
årets början göra sitt budgetförslag och
handla därefter.

Låt mig, herr talman, få ställa en
fråga till herr Björk när det gäller
budgetpolitik över huvud taget. Om det
skulle bli så att socialdemokratin förlorar
1968 års val, hur kommer ni då
att förfara? Kommer ni att acceptera,
att riksdagen har avslagit era motioner
och avstå från att föra dem vidare?

Jag skulle förmoda att det inte behövs
något svar på den punkten. Ni
kommer på samma sätt som vi att föra
er egen politik.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Den svenska socialdemokratin
har bakom sig 35 år i ansvarsställning.
Den vet alltså med vilken
ansvarskänsla den skall uppträda i
budgetfrågor.

Mittenpartierna, i varje fall det ena
av dem, har ända sedan krigsslutet varit
befriat från ansvar, och det präglar
också deras uppträdande i budgetfrågor.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Det som nu pågår i
riksdagens båda kamrar är en debatt
om klyftan mellan ord och handling
i en väsentlig del av svensk utrikespolitik.
Ty inga bokföringstransaktioner
från statsutskottets majoritet, inga
partipolitiska memoarer från Kaj Björk
och inga välljudande försök från utrikesministerns
sida att sudda ut skillnaden
mellan partierna kan längre
dölja, hur illa rustad den svenska regeringen
har varit och fortfarande är när
det gäller att leva upp till sina löften
i u-landsfrågan.

Yi har lovat Förenta Nationerna att
nå upp till 1 procent av nationalinkomsten
i u-landshjälp — men ingen
kan påstå, att regeringen har ansträngt
sig för att hålla det löftet.

Regeringen har förklarat i en proposition
för fem år sedan, att Sverige har
»iklätt sig en förplikteko att uppnå en
biståndsnivå som uppgår till minst 1
procent av nationalinkomsten» ■—■ men
ett halvt decennium senare har vi inte
kommit längre än till en tredjedels
procent.

Regeringen sade i samma proposition
1962, att »detta mål för biståndsgivningen
har ett starkt stöd av en
vidsträckt opinion i vårt land» — men
nu använder man ibland den bristande
opinionen för u-landshjälp som skäl
för en långsammare ökning.

Oppositionen bär länge krävt en plan
för u-landshjälpen — våra förslag har

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

hittills voterats ner, men i år är det
motståndet äntligen brutet som bekräftelse
på hur rätt de har haft som länge
begärt en långsiktig planering.

Folkpartiet och centern liar år efter
år begärt en ökning av u-landsbiståndet
— men nu gör sig socialdemokrater
och högermän återigen beredda
att gemensamt rösta ner mittenpartiernas
krav på ytterligare 50 miljoner i
det planerade u-landsbiståndet.

Regeringen har under hela 1960-talet
förhalat införandet av ett system med
investeringsgarantier för att underlätta
privata investeringar i u-länderna
—• först denna månad har socialdemokratin
i statsutskottet förmått godta
oppositionens krav.

I år har t. o. in. ett antal socialdemokratiska
riksdagsmän reagerat mot
statsverkspropositionens snålhet —
men vi får väl höra av fröken Mattsons
inlägg, om de nu rättat in sig i partiledet
efter att utskottet föreslagit en
överföring av pengar från ett konto
till ett annat, vilket sannerligen inte
ökar det totala u-landsbiståndet.

Trots denna brist på politisk handlingskraft
har den svenska socialdemokratin
ändå varje år haft modet att demonstrera
för ökad internationell solidaritet.
Samma parti som i riksdagen
har motsatt sig en planering för ökad
u-hjälp har på 1 maj vandrat genom
gatorna med banderoller som begärt
just ökad u-hjälp. Samma personer som
i riksdagen röstat ner mittenpartiernas
ökningsyrkanden har sedan målat sina
förstamajplakat med krav på 1 procent
av nationalinkomsten i stöd till de fattiga
folken.

Liksom herr Sundin antar jag att det
kommer att gå likadant i år. Om några
timmar kommer väl socialdemokrater
och högermän i förening att rösta ner
folkpartiets och centerns förslag — och
om två veckor får vi åter lyssna till de
välbekanta parollerna. Men jag tror att
numera en allt större del av svenska
folket anser, att när socialdemokratin
på 1 maj kräver solidaritet med de fat -

Ang. internationellt utvecklingsbistånd

tiga folken så är det sitt eget parti de
demonstrerar mot.

Jag vill nu på ytterligare en punkt
belysa klyftan mellan ord och handling
i den svenska regeringens u-landspolitik.
I flera riksdagsdebatter om
södra Afrika har regeringen hävdat, att
en viktig insats som vi kan göra för
att motarbeta de vita minoritetsregeringarna
där är att stödja de självständiga
afrikanska staterna. I regeringens
utrikesdeklaration förra året sade man
att de utvecklade industriländerna
måste visa eu »uppriktig vilja att bidra
till lösningen av Afrikas många
problem. Det gäller inte minst planeringen
av effektiva biståndsinsatser i
syfte att öka de nya staternas ekonomiska
och därmed också politiska stabilitet».

Ingen afrikansk nation passar väl i
dag bättre in på den målsättningen än
Zambia. Det landet har på många sätt
kommit att bli en symbol i hela det
södra Afrika för strävandena till självständighet.
Det gränsar till flera länder,
där de vita regimerna arbetar hårt
för att slå ned afrikanernas krav på
majoritetsstyre: Rhodesia, Angola, Mocambique
och Sydvästafrika.

Vi vet också att FN-sanktionerna
mot Rhodesia har lett till svåra påfrestningar
på Zambias ekonomi. Man
försöker begränsa importen från Rhodesia
och dirigera om exporten, så att
den inte skall behöva passera rhodesiskt
territorium. Man försöker också>
naturligt nog, att i högre grad närma
landet till Östafrika, främst till Tanzania.
Detta har lett till väldigt svåra
omställningsproblem. Det framgår bl. a.
av en artikel i dag i Dagens Nyheter,
skriven av David Wirmark, tidigare
generalsekreterare i världsungdomsinternationalen
och nu partisekreterare
i folkpartiet. Wirmark visar i sin artikel
att läget kräver bl. a. en egen kolbrytning
för Zambia, flera kraftverk
och framför allt en omfattande utbyggnad
av kommunikationerna via Östafrika
för att utförseln av Zambias

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd

koppar inte skall kunna saboteras av
Rhodesia eller av den portugisiska regimen.

Nu bygger Zambias förvaltning i
mycket hög grad på brittiska experter
och administratörer. Ännu har man
inte hunnit utbilda tillräckligt många
afrikanska tjänstemän och därför är
man i mycket stor utsträckning beroende
av de insatser som engelsmännen
gör. Det är naturligt att många av dessa
rådgivare har kvardröjande sympatier
för den rhodesiska regimen och
därför ibland kan försvåra Zambias
försök att lojalt följa FN-beslutet om
sanktioner mot Rhodesia. Därför är
Zambias regering mycket intresserad
av att få rekrytera förvaltningspersonal
också från andra stater än det tidigare
moderlandet för att bli mindre
beroende av en viss grupp av administratörer
och för att få ökad garanti
för politisk objektivitet inom förvaltningen.

I ett motionspar, nr 1:476 och
II: 614, har vi pekat på att Sverige här
har både möjlighet och goda skäl att
gripa in med stöd. Vi ger redan i dag
förvaltningsbistånd till Tanzania. Det
borde utsträckas också till Zambia,
som behöver det minst lika väl. Vi
prioriterar redan nu två av de länder,
som Zambia försöker orientera sig mot,
nämligen Tanzania och Kenya. Därför
är det, som fru Lindström redan påpekat,
naturligt att bygga ut biståndsverksamheten
också i Zambia. Zambias
kommunikationer öster ut är av stor
betydelse för Rhodesiakonfliktens utgång.
Därför borde vi snabbt undersöka
vilken hjälp, t. ex. i form av krediter,
som Sverige kan ge vid bl. a. utbyggnad
av transportvägar och hamnar.

Vi har också i våra motioner visat
att det finns mycket goda relationer
mellan Zambia och Sverige.

Jag minns när vi på våren 1962 i ett
par av de politiska ungdomsförbunden
satte i gång en insamling till förmån
för självständighetspartiet i det dåva -

rande Nordrhodesia inför den avgörande
valrörelsen där. Då knöts kontakter
mellan många svenska politiker
och organisationer och ett flertal ledande
afrikaner med den nuvarande
presidenten Kenneth Kaunda i spetsen.
De kontakterna har tyvärr inte utnyttjats
tillräckligt under den tid som har
gått sedan Zambia blev fritt. Mycket
tyder på att glädjen i Zambia över det
svenska frivilliga stödet under den avslutande
fasen av självstän dighetskampen
nu har ersatts av besvikelse över
att det svenska statliga biståndet har
blivit så litet sedan självständigheten
väl har nåtts.

Den svenska passiviteten är märkvärdig
också med tanke på utrikesministerns
egna uttalanden. I en riksdagsdebatt
förra året förklarade Torsten
Nilsson, att Sverige nog skulle
ställa sig välvilligt till förslag om förvaltningshjälp,
om sådana önskemål
framfördes från Zambia. Han sade att
han mycket väl kunde tänka sig, att
Zambia hade behov av ett sådant stöd.
Utrikesministern avslutade med att »vi
från svensk sida välvilligt skulle pröva
ett sådant önskemål».

Om man fick döma av Torsten Nilssons
uttalanden behövdes alltså endast
att Zambia visade intresse för ett
svenskt förvaltningsstöd för att vi skulle
uppta resonemang om det. Nu vet vi
att medlemmar av Zambias regering,
som vid flera tillfällen har besökt Sverige,
har framställt sådana önskemål.
För var och en som har haft kontakter
med politiker i Zambia är det uppenbart,
hur tacksamma de skulle bli, om
Sverige i ökad utsträckning ville rikta
in sitt stöd på Zambia.

Trots utrikesministerns eget uttalande
och trots intresset från Zambias
sida vill statsutskottet dock avstyrka
våra motioner. Utskottet hänvisar bara
till att Sverige har bestämt sig för att
koncentrera sitt bistånd till ett visst
antal länder och att man därför inte
nu kan göra någon prioritering av
Zambia.

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

Det är ett kortsiktigt resonemang.
Det är kortsiktigt därför, att det är
just nu som Zambia så väl behöver
våra insatser. Trots att utskottet säger
i sin skrivning att »principen om länderkoncentration
inte bör innefatta någon
rigorös bindning med vittgående
konsekvenser», drar man inte slutsatsen
av det resonemanget. Jag hoppas
därför att riksdagen i stället drar den
rätta slutsatsen och bifaller reservation
3 vid punkten 5, som kräver att
Sverige tar omedelbara kontakter med
Zambias regering om en utbyggnad av
biståndsverksamheten där och att en
plan för hjälpen läggs fram till 1968
års riksdag.

Jag tror att problemet Zambia och
Sveriges hållning till det landet på
ännu ett område demonstrerar klyftan
mellan ord och handling i socialdemokratins
politik.

Vi talar om att försvåra för de vita
minoritetsregimerna i södra Afrika —
men vi vägrar alltså hittills att ge ett
kraftfullt stöd till den grannstat till
Rhodesia, Angola, Mozambique och
Sydvästafrika, som är en av apartheidideologins
mest övertygande afrikanska
motståndare.

Vi säger att kostnaderna för sanktionerna
mot Rhodesia skall fördelas på
många länder — men vi vill alltså inte
nu ge extra stöd till den nation som
drabbas hårdast av FN-beslutet.

Vi påstår att Sverige vill stödja det
fria Afrika mot dess fiender — men
det land som nu är mest hotat av
Smith-, Vorster- och Salazarregimerna
kan vi inte bistå effektivt på grund av
en kortsiktig tolkning av principen om
prioritering av ett antal länder där
Zambia inte ingår.

Fallet Zambia är naturligtvis, herr
talman, bara ett problem i en debatt,
som gäller svensk u-landspolitik i dess
helhet. Men det är en viktig del. Och
liksom de andra frågorna i dagens diskussion
belyser den hur socialdemokratin
saknar den politiska kraften att
genomföra en progressiv och planmäs -

Ang. internationellt utvecklingsbistånd

sig utbyggnad av den svenska u-landshjälpen.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först bara ge
en kommentar till herr Sundins insamlingslista.

När jag hörde talas om den, gjorde
jag omedelbart två reflexioner. Den ena
reflexionen var att välgörenhetstänkandet
på detta område ju är väldigt starkt
och att det väl ändå måste vara en huvudsak
att satsa på statliga insatser.
Den andra reflexionen var att herr
Sundin tycks förbise att det, om riksdagsmännen
skall avstå från en viss del
av sin inkomst, kan finnas skäl att ta
hänsyn till att denna inkomst är högre
än genomsnittet för svenska folket. Om
man då skall ha något slags princip,
kan man ju följa samma ordning som
vid inkomstbeskattning, där vi som bekant
har en progressiv beskattning.

Men så var det en företrädare för ett
annat borgerligt parti som därutöver
påpekade för mig, att initiativet kanske
inte var så enbart smakfullt. Det är
ju många som redan i skilda former
lämnar bistånd till olika slags u-landsaktioner,
och de föredrar att ofta göra
det i tysthet, inte med yviga gester och
på offentliga listor. Men det är kanske
en centerpartistisk specialitet att tänka
på sådana former.

Sedan är det ett besvär då herr Ahlmark
vill diskutera med mig, nämligen
att jag råkar vara äldre än han. Det
kan ju varken han eller jag hjälpa, men
ibland har det konsekvensen att saker
som han för fram har jag till följd av
något högre levnadsålder haft tillfälle
att behandla vid någon tidigare tidpunkt.
Det är nu två år sedan jag i riksdagen
påpekade sambandet mellan stöd
åt Zambia och hela situationen i södra
Afrika. Jag finner det i och för sig
glädjande att denna tanke har slagit
rot och vunnit anslutning även bland
yngre folkpartister.

Jag tillät mig att den gången fram -

Riksdagsdebatterna 1967. Första kammaren. Nr 21

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
hålla, att det nog ingalunda var så att
den vita minoriteten i Sydafrika stod
inför ett omedelbart hot från den svarta
majoriteten i Afrika, utan att man
fastmer kunde befara ett växande inflytande
för Sydafrika norrut; bl. a.
därför fanns det starka skäl att försöka
skapa en bättre balans mellan det högindustrialiserade
Sydafrika och det
svarta Afrika. Jag påpekade också i det
sammanhanget, att redan de blygsamma
insatser som Sverige gjorde i Zambia
gick in i detta mycket större sammanhang,
och jag vill alltjämt mycket
bestämt hävda denna allmänna synpunkt.
Det har sannolikt mycket större
betydelse för hela Afrikas utveckling
och även för utvecklingen i södra Afrika
att man bygger upp de svarta staterna
än att man satsar på den sorts
bojkottaktioner som i förväg är dömda
att misslyckas.

Detta resonemang gäller Zambia men
självfallet också Tanzania. Det är ingen
radikal skillnad där. Vad vi gör i Tanzania
och Kenya spelar också en roll
i denna stora helhetsbild, som jag för
ett par år sedan sökte måla upp och
där nu herr Ahlmark bidrar med detaljer.

Det förhåller sig inte heller så att
statsutskottets majoritet är negativ i sin
attityd. Tvärtom säger utskottet att det
finns skäl för stöd till Zambia. Men utskottet
har stått inför svårigheten att
riksdagen helt nyligen så bestämt uttalat
sig för en viss länderkoncentration
och att det inte är så rasande enkelt
för SIDA att snabbt gå in i nya
länder och bygga upp något väsentligt
där. Det är klart att verksamheten i
andra, mindre intressanta länder kan
avvecklas ■— Etiopien skulle jag kunna
tänka mig i så fall, men vi minns ju
vilket hråk det blev för några år sedan
när den dåvarande NIB-chefen försökte
göra vissa indragningar där.

Hela utskottet är som sagt positivt
till Zambia när det för dessa allmänna
resonemang, och då är det verkligen
ett försök att mucka gräl när man före -

slår en mer utförlig skrivning än den
som utskottet har presterat.

Jag måste också påpeka att reservanterna
i sin brådska har blandat ihop
två helt skilda problem. Det ena är hur
Zambia skall kunna få hjälp under den
period när rhodesiasanktionerna pågår
och hur Zambia skall kunna kompenseras
för de akuta förluster som
dessa sanktioner medför. Den frågan
tog regeringen själv upp i riksdagens
utrikesdebatt och uttalade sympati för
en internationell hjälpaktion. Det måste
rimligtvis tolkas så, att om en dylik
aktion kommer till stånd är regeringen
också beredd att lämna bidrag; jag antar
via tilläggsanslag.

.lag hade nyligen ett samtal med Sveriges
FN-ambassadör, som berättade
för mig att Zambia haft vissa kontakter
med olika FN-organ och tagit upp
just dessa kompensationsfrågor. Det är
ingalunda omöjligt, sade han, att det
ena eller andra FN-organet i en nära
framtid vänder sig till ett stort antal
stater — däribland Sverige — för att
vädja om ett akut stöd till Zambia. Då
förutsätter jag att vi skall lämna vårt
bidrag tillsammans med andra. Det är
en aktuell och påträngande fråga, och
det är väl den som har spökat för reservanterna
när de talar om behovet
av snabba välbehövliga insatser. En
helt annan fråga är i vilken mån man
skall lägga upp mera långsiktiga projekt,
projekt som inte gärna kan lätta
upp Zambias omedelbara och överhängande
problem. En icke oväsentlig synpunkt
är att den svenska regeringen
måste ta hänsyn till vad Zambias regering
själv begär, om det finns några
formella framställningar från det hållet.
Även en sådan stödåtgärd utgör en
del av SIDA:s allmänna planering. Utskottet
har på den punkten underrättats
om att SIDA överväger en utbyggnad
av de insatser som redan görs i
Zambia. Vi har så pass stort förtroende
till SIDA:s ambitioner och vilja
att vi tycker att det kan räcka.

Här har vi som sagt återigen ett fall

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

där folkpartiet söker strid för stridens
egen skull, och det är betecknande att
centern, i varje fall den här gången,
inte kunde vara med på noterna.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag beklagar den demagogiska
vändning, som torde vara herr
Björks specialitet, i fråga om den utlagda
insamlingslistan. Medvetna om
att det skulle bli ett avslag efter uppgörelsen
med högern och folkpartiet ansåg
vi det vara nödvändigt och riktigt
att åtgärder vidtogs för att så långt
det var möjligt inte bara visa vår vilja
utan även medverka till att riksdagen
själv skulle medverka genom att ställa
pengar till förfogande.

Insamlingar av detta slag är ju ingen
ny företeelse i Sveriges riksdag, utan
det har hänt tidigare att sådana har
gjorts.

Det problemet att det belopp som vi
skulle satsa, alltså 1 procent, inte skulle
utagas efter en progressiv skala, så
att herr Björk kan få möjlighet att bidraga
efter sin inkomst, kan ju lösas
bara på det sättet, att han i stället för
1 procent antecknar sig för 5 eller 10
procent eller någonting ditåt.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Björk har en något
egocentrisk syn på våra u-landsdebatter.
När jag talar om Zambia utgår
han omedelbart från att jag måste
ha lyssnat till något inlägg som han
höll i den andra kammaren för ett par
år sedan och att det har slagit rot i
mig. Det är faktiskt på det viset, att vi
inom den meningsriktning jag företräder
har varit mycket intresserade av
Zambia-problematiken sedan början av
1960-talet. Då tog vi initiativ till en insamling
för det dåvarande självständiglietspartiet
som arbetade för en frigörelse
av Nordrhodesia.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd

Men om det nu skulle vara så, att herr
Björks egna uttalanden om Zambias beträngda
situation hade slagit rot hos
mig, vill jag fråga herr Björk varför
han inte välkomnar den saken på det
sättet att han också biträder den motion
som diskussionen gäller. Varför
drar herr Björk inte själv slutsatsen av
det som han har pläderat för, nämligen
att Zambia är i behov av ökad hjälp?
Varför ser han inte till att Zambia kommer
i åtnjutande av svenskt u-landsbistånd
i betydligt större utsträckning
än vad som hittills har varit fallet?

Vad herr Björk har skrivit under på
i statsutskottet är en skrivning, som
visserligen i några allmänna meningar
är ganska positiv, men som ändå i sin
slutsats är avvisande till motionen. Man
avstyrker kravet på att vi skall ta en
omedelbar kontakt med Zambias regering
för att få kännedom om på vilka
områden Zambia behöver hjälp. Man
avslår tanken på att förvaltningsbiståndet
skall utsträckas till Zambia. Och
man säger också nej till förslaget att
en plan skall föreläggas 1968 års riksdag.

Nu hänvisar herr Björk litet allmänt
till att SIDA håller på att diskutera
dessa saker och är i färd med att bygga
ut en del projekt. Men vi har inte
fått veta vilka projekt det är fråga om.
Om det gäller just de projekt som berörs
i motionen, vore det i så fall rimligare
att bifalla den.

Det finns också i socialdemokratins
inställning till Zambia en viss tvehågsenhet
som kommer ganska tydligt till
uttryck. Om man jämför vad Torsten
Nilsson uttalade i december föregående
år med vad herr Björk nu framhåller
i april i år finner man, att utrikesministern
inte nämnde ett ord om att vi
skulle vara förhindrade att stödja Zambia
på grund av att vi prioriterar andra
länder. Det fanns inte en stavelse i
allt vad utrikesministern då framhöll,
som antydde att denna prioriteringsprincip
skulle hindra Sverige från att
utsträcka sitt bistånd också till Zambia.

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
Vad han då uttalade var att man välvilligt
skulle pröva ett förslag om ulandshjälp
till Zambia, bara detta land
självt visade något intresse för det.

Denna linje har nu statsutskottets
majoritet och herr Björk gått ifrån, eftersom
Zambia, såsom vi alla vet, redan
har visat ett sådant intresse. Nu
för man i stället fram prioriteringsargumentet,
som i december föregående
år inte alls var aktuellt.

Låt mig fråga herr Björk: Vad är det
som inträffat mellan december i fjol
och april i år som föranleder denna
ändring i regeringens hållning till Zambia? -

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Det torde inte löna sig
mycket att gå in i en diskussion med
herr Ahlmark om detta problem. Herr
Ahlmark lyssnade ju inte till mitt tidigare
inlägg, där jag redan har svarat på
flera av hans frågor.

Nu försöker han konstruera en motsättning
mellan ett uttalande av utrikesministern
i december föregående år
och statsutskottets majoritets skrivning
i dag. Det föreligger ingen sådan motsättning.
Båda dessa parter har ställt
sig allmänt positiva till Zambia. Självfallet
har emellertid utskottet, som haft
att höra SIDA och andra myndigheter
i denna fråga, också tagit upp de synpunkter,
bland annat prioriteringsproblematiken,
som givetvis måste vägas in
i denna bild. Men samtidigt uttalar utskottsmajoriteten
mycket klart, att det
inte skall vara någon rigorös bindning
utan att man kan tänka sig en vidgning
av antalet länder.

Till herr Sundin skall jag bara tilllägga,
att det normala förfaringssättet
om riksdagens ledamöter skall deltaga
i en insamling av något slag brukar vara,
att man resonerar om saken mellan
partigrupperna. Man slänger inte fram
en sådan fråga på detta sätt för att försöka
vinna en liten demagogisk poäng.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Björk anför nu,
att socialdemokraterna både i december
föregående år och i april i år varit
positivt inställda till Zambia. Ja, det är
riktigt: man är positiv i ord. Men man
är negativ i handling! När herr Torsten
Nilsson var positiv i ord i december
föregående år uttalade han samtidigt,
att vi måste avvakta ett önskemål från
Zambias regering om ett ökat stöd. Nu
när vi vet att detta önskemål är framställt
är man fortfarande positiv i ord,
men för i stället fram prioritetstanken
såsom ett skäl för att avslå den aktuella
motionen.

Nu hänvisar herr Björk till att man
längre fram kan ompröva den inställningen
och utvidga stödet att omfatta
flera än just de sju länder som nu är
prioriterade.

Ja, det framgår ju av utskottsmajoritetens
skrivning att man på sikt och i
ett längre perspektiv kan tänka sig att
överväga den saken. Men poängen i mitt
anförande är att det är just nu som
Zambia behöver sitt stöd, eftersom det
är just nu som Zambia är det fria
Afrikas utpost mot de vita minoritetsregimerna.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Under den långa och
intressanta debatt som hittills pågått i
kammaren och som säkerligen kommer
att fortsätta många timmar framöver
har opinionsbildningen ofta förts på
tal. Jag skulle vilja utveckla synpunkterna
på opinionsbildningen något ytterligare.

Redan i inledningen av debatten sade
herr Dalilén, vill jag minnas, att det
parti som jag företräder inte i tillräckligt
stor utsträckning har svarat för
opinionsbildning för ökad u-hjälp hos
den svenska allmänheten.

Jag vill med stor bestämdhet hävda
att de organisationer som ligger bakom
den socialdemokratiska motionen om
ökat anslag till u-hjälpen — den motion

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

som väcktes under den allmänna motionstiden
— verkligen har svarat fölen
stor del av opinionsbildningen på
ett konkret och synnerligen gagnerikt
sätt. Det är vi som representerar de direktanslutna,
de medlemmar som direkt
anmäler sitt intresse att tillhöra
ungdomsförbundet, kvinnoförbundet,
studentförbundet eller de kristna socialdemokraternas
led. Vi har gjort en hel
del insatser på det konkreta planet,
knutit personliga kontakter med människor
och grupper i utvecklingsländerna
i Afrika och Asien och på det
sättet fått i gång en studieverksamhet,
en aktivitet, och ett studium av de ekonomiska
och sociala förhållanden som
råder i de olika länderna. Detta har
lett till fördjupade kunskaper både om
problematiken och om möjliga vägar
att lösa problemen, något jag tror är
nödvändigt för att alla skall förstå vikten
av att vi ger ökad u-hjälp i mycket
större utsträckning än vi är i tillfälle
att göra vid årets riksdag.

Jag tror också att man omigen bör
betona, att riksdagen skall ligga före
opinionen. Vi har en stor och bred,
upplyst och positiv opinion till stöd för
ökad u-hjälp. Riksdagen bör i sitt handlande
gå före, och man har anledning
beklaga att vi ännu inte har kunnat
fullfölja de intentioner som skrevs in i
proposition nr 100 år 1962.

Men det är en annan form av opinionsbildning,
herr talman, som jag
också skulle vilja beröra. Jag har för
en gångs skull suttit här i kammaren
och försökt föreställa mig att jag utan
någon kunskap om hur riksdagen arbetar
i stället hade varit åhörare på
läktaren, eller att jag som intresserad
och engagerad medborgare, som önskar
ökat bidrag till u-hjälpen, hade
suttit hemma och via min tidning eller
via radio och television sökt bilda
mig en uppfattning om vad som hänt
hittills och vilka beslut som kommer att
fattas här i dag. Jag är fullkomligt
övertygad om att riksdagens upplysningsverksamhet
och opinionsbildning

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
gentemot den intresserade allmänheten
brister på många och väsentliga punkter.
Jag tror att det är väldigt förvirrande
för utomstående att höra talas
om statsutskottets första avdelning och
femte avdelning och om motioner som
avstyrkts i andra lagutskottet och i bevillningsutskottet.

Dess värre har en stor del av svenska
folket bibragts uppfattningen, att vi i
riksdagen i dag skall ta ställning till ett
ökat bidrag till u-hjälpen. Det har varit
uppvaktningar. När vi kom hit i dag
delades det ut lappar till oss, och vi
har under dagens lopp mottagit telegram
från olika grupper som uppmanar
oss att se till att det blir ökat stöd åt
u-hjälpen. Jag tror att det är riktigt att
man klart säger ifrån att det beslut som
— att döma av den majoritet som står
bakom statsutskottets utlåtande —■ kommer
att fattas här i dag inte kommer att
ge oss stora möjligheter att väsentligt
öka u-hjälpen.

Vår motion — och jag vill betona att
vi lade fram den sedan vi diskuterat
med ledamöterna i vårt förtroenderåd
och vår riksdagsgrupp — var en aktion
som vi företog med våra partikamraters
goda minne. Men den motionen
och övriga motioner som lagts fram tidigare
syftar enbart till att under kommande
budgetår så att säga bevara möjligheterna
för framför allt biståndsorganet
SIDA att planera så att vi i framtiden,
när vi — som vi nu har fått löfte
om — får en stegvis höjd målsättning
fram till 1 procent av bruttonationalprodukten,
har planerade projekt att
sätta in dessa pengar på så att de får
största möjliga evalveringseffekt.

Vår motion var på 51 miljoner kronor.
De övriga motionerna nämnde en
siffra om 65 miljoner. Samtliga gick enbart
ut på att bereda möjligheter till
den nödvändiga planeringen och möjligheterna
att fullfölja vissa givna åtaganden.
Herr Sundin nämnde bl. a. det
afrikanska kvinnoprogrammet. Ja, det
är riktigt att det är ytterst glädjande
att detta kan fortsätta enligt de avtal

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
som har träffats. Men det gäller ju också
när detta projekt och en lång rad
andra projekt närmar sig avtalstidens
slut, att man får möjlighet att fullfölja
dem och starta nya projekt på andra
håll, så att detta inte blir någon engångsföreteelse.
Det är därför som dessa
pengar behövs för vidare utredning
och planering.

När vi i dag från motionärernas sida
skall ta ställning till hur vi skall rösta,
måste jag ärligt deklarera att för mig
har det inte funnits någon som helst
tvekan. Det skulle ha varit moraliskt
lättare måhända, enligt de uppfattningar
som har uttryckts på många håll, inte
minst av dem som är så utomordentligt
viktiga opinionsbildare men som
ändå inte kan följa det komplicerade
spelet och inte ser hela sammanhanget
vid årets budgetbehandling, att rösta
på reservationen. Men jag har hela tiden
deklarerat, att för mig gäller det
att få konkreta resultat. Den motion vi
lade fram var delvis en principmotion.
Vi anmälde — och jag vill betona, herr
talman, att det inte var första gången
jag och andra representanter för de socialdemokratiska
sidoorganisationerna
har motionerat här i riksdagen om en
snabbare takt för ett uppnående av
1-procentmålet —• önskvärdheten av att
vi äntligen får en plan från regeringens
sida och en plan som läggs fram direkt
och icke, som det föreslagits i tidigare
reservationer från mittenpartihåll, först
efter en utredning. Vi betonade nödvändigheten
av detta, och vi har funnit
att utskottsmajoriteten delar vår uppfattning.
Det anser jag vara något av
det viktigaste som bär hänt u-hjälpen
under de år vi har behandlat frågan här
i riksdagen. Intentionerna från 1962 såsom
de skrevs ned då och antogs av
riksdagen kommer nästa år att fullföljas
i form av en riksdagens beställning
från regeringen att lägga fram en plan
för hur vi till sist — men enligt vad vi
hoppas ändå i tid — skall kunna snabbt
uppnå det mål som är uppsatt, 1 procent
av bruttonationalprodukten.

Herr Alilmark talade tidigare om att
han var angelägen att erfara om vi ämnade
rätta in oss under partiledet eller
inte.

Ja, herr Ahlmark och ärade kammarledamöter,
jag kommer att rösta för
statsutskottets förslag. Jag hyser ingen
som helst tvekan i det fallet, men vi
motionärer anser att det utskottsutlåtande
i sin helhet, som nu föreligger,
är ett tecken på att de nyansskillnader
som förelåg mellan våra partivänners
uppfattning och vår uppfattning är utjämnade
och att majoriteten, socialdemokraterna
i statsutskottet, har flyttat
över sina åsikter till de åsikter vi
företrädde i vår motion. Vi har fått en
beställning på ett program för 1-procentmålets
uppnående. Vi har fått ett
tillstyrkande av förslaget om flerårsförbindelserna
till UNDP. Vi har över
huvud taget i utskottets skrivning funnit
något av den progressiva anda, som
bl. a. har präglat utrikesministerns anförande
här tidigare i dag. Vad det i
dag gäller är enbart möjligheterna att
ge SIDA tillfälle att fullfölja planeringen,
så att man ett kommande år
verkligen kan utnyttja de, som jag hoppas,
ökade medlen på ett så riktigt och
gagneligt sätt som möjligt. Detta konkreta
resultat har vi nått.

SIDA kommer att få möjligheter till
detta vare sig vi stöder utskottsförslaget
eller reservationen. Som framhållits
tidigare är det nu endast fråga om en
skillnad på 10 miljoner kronor — om
ens det. Det är helt enkelt de medel enligt
förslagen i utskottsutlåtande och reservation
som SIDA behöver för att göra
denna planeringsinsats, men medan den
i reservationen angivna finansieringen
av de 50 miljoner kronorna redan är
mycket tvivelaktig, har utskottsmajoriteten
anvisat en utväg. Vi kan vara säkra
på att de 40 miljoner kronor som
behövs verkligen kommer att ställas till
SIDA:s förfogande. Det blir därför för
mig inga som helst svårigheter att ta
ställning. Jag kommer också i detta avseende
att rösta för utskottets förslag.

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

Men jag vill nu tillfoga att jag ser det
som en av mina mest angelägna uppgifter
såsom riksdagsledamot att nästa
år, när nästa års budget läggs fram,
verkligen ta fasta på de utfästelser som
gjorts här i dag att dessa pengar skall
återbetalas och att vi alltså i en betydligt
bättre atmosfär när det gäller ökade
insatser också ser till att lånet återbetalas.

Med detta, herr talman, har jag avgivit
vad jag vill kalla för min röstförklaring.
Vi hävdar verkligen att en stor
del av de synpunkter, som framförts i
vår motion, har väckt gensvar hos våra
egna representanter i statsutskottet.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! De s. k. socialdemokratiska
rebellerna motionerade i januari
om en ökning av det totala u-landsbiståndet
med omkring 50 miljoner kronor.
Detta har statsutskottets majoritet
nu avstyrkt. Men det kravet, som då
också var de socialdemokratiska motionärernas,
finns kvar i mittenpartiernas
reservation. Ännu visar det sig alltså
att fröken Mattson — och jag antar
också hennes bänkkamrat Torsten
Hansson — kommer att rösta med utskottet
och mot den reservation, som
står fast vid det krav som var hennes
för tre månader sedan.

Jag tycker att det är ledsamt att de
socialdemokratiska rebellerna har gripits
av eftertankens blekhet under dessa
månader. De verkade modiga som
lejon i januari när de skrev på sin motion
i TV-strålkastarnas sken. De blev
betänksamma i februari. De var på vild
flykt tillbaka till partifållan i mars. De
är återförda till ordningen nu i april.

De var alltså i verkligheten inga lejon
— de var bara papperstigrar.

Fröken MATTSON (s) kort genmäle:
Herr talman! Föregående »ärade» talare
— jag sätter citationstecken kring

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
ordet ärade — använder en debatteknik
som vi inte är riktigt vana vid här.
Han gjorde det måhända därför att det
finns möjligheter till publicitet.

Jag vill bara gentemot vad herr Ahlmark
anförde framhålla att vi har handlat
efter en ärlig övertygelse. Jag vill
också för herr Ahlmark påpeka, att vi
gjorde våra värderingar efter en finansieringsmetod,
som vi ansåg vara riktig
och rimlig och som, om den hade
bifallits, skulle ha givit möjligheter till
en ökning av u-landsbiståndet med 51
miljoner kronor.

Enligt utskottsutlåtandet är summan
nu nere i 40 miljoner kronor, övriga
motioner föreslog ett belopp på 65 miljoner
kronor, men nu är motionärerna
benägna att godta 50 miljoner kronor,
vilken summa inte ens är helt klar.

Jag tror därför inte det är idé att diskutera
beloppens sänkning, utan det är
långt viktigare och mer framåtriktade
synpunkter som måste läggas till grund
för denna debatt och för den debatt
som kommer att följa nästa år, då vi
har fått klart med den beställning på
ett uppnående av 1-procentmålet, som
riksdagen nu kommer att begära av regeringen.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tvivlar inte på fröken
Mattsons ärliga övertygelse. Men jag
kan försäkra henne att när vi i januari
var förvissade just om hennes ärliga
övertygelse på denna punkt, trodde vi
att det här fanns en chans att uppbåda
en majoritet i riksdagens bägge kamrar
för en ökning av det totala u-landsbiståndet
med 50 miljoner kronor.

Den chansen finns inte längre. Socialdemokraterna
har övergett oss. Endast
folkpartiet och centerpartiet står fast
vid sitt krav.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Fru Lindström talade
nyss om den livsfarliga värld i vilken
våra barn och barnbarn skall leva.
Mot den bakgrunden ansåg hon att dagens
debatt om de 50 miljoner kronorna
framstod som småfuttig. Så kan man
naturligtvis resonera. Jag tror emellertid
att man skall vara försiktig med en
sådan värdering av ett belopp som
representerar resultatet av mycken
mänsklig ansträngning och som för
många, både här i landet och ute i
världen, är en mycket stor summa
pengar. Tänk bara på vad som kan uträttas
med dessa pengar, t. ex. för att
mätta hungrande barn.

Personligen har jag den största respekt
för fru Lindströms egen insats i
u-hjälpsarbetet och vill inte alls misstolka
hennes uttalande. Jag kände ändå
bitterhet med tanke på vad de 50
miljoner kronorna kan användas till,
och det även av andra skäl än dem
hon angav.

Jag antar också att när fröken Mattson
och andra i början av vårsessionen
motionerade hade de proposition
nr 100 i tankarna med dess löften om
stöd åt de fattiga länderna samt orden
om att detta stöd utgör ett av de viktigaste
inslagen i 1960-talets politik.
Därför måste jag, tillsammans med
herr Ahlmark, konstatera, att det är
beklagligt att fröken Mattson drar den
slutsatsen av sitt upplysningsarbete, att
hon nu skall återgå till den s. k. ordningen
och infoga sig i ledet. Jag tror
inte som herr Ahlmark att det här är
fråga om papperstigrar. Sådana är ofta
farligare än vad man tror.

Det har talats mycket om opinionsbildningen
i dag. Herr Dahlén framhöll
den opinionsbildning som riksdagens
ledamöter har skyldighet att bedriva.
Fröken Mattson tog upp den tanken
och talade om nödvändigheten av opinionsbildning
och om nödvändigheten
av att inte få det att framstå som om
vi i dag hade avslagit krav på en ökning
av u-landsanslagen. Det har vi

inte gjort ännu, men om statsutskottets
majoritet får som den vill, blir detta
naturligtvis fallet. Det kan inga skönskrivningar
trolla bort.

Åsikterna har gått isär om i vad mån
det hos svenska folket finns någon
opinion för u-hjälp. Personligen skulle
jag vilja säga att det insamlingsarbete
för de sudanesiska flyktingarna som
har bedrivits i dessa dagar tydligt visar
att de har fel, som säger att svenska
folket är likgiltigt för den nöd som
finns ute i världen. Riktigare är väl att
säga, att svenska folket fortfarande inte
har fått klarhet om vidden och graden
av nöden i u-länderna. Man vet för
litet om de möjligheter solidariteten
bär inom sig och om det hot som uteblivna
fredliga aktioner av de rika länderna
kan leda till. Opinionsbildningen
bedrivs inte målmedvetet, och inte
heller får man nödiga resurser. I jämförelse
med de omstridda 50 miljonerna
är det belopp som krävs för bättre
opinionsbildning minimalt. Men bristen
på en sådan ger upphov till likgiltighet
inför den utveckling som hotar.
Jag tror att just den utvecklingen visar
att det är fel att nu tala om uppoffringar.
Vi står i stället inför ett nödvändigt
krav.

Biståndsverksamheten i dessa många
former är en nödvändighet om man
vill hejda befolkningsexplosion, hunger,
sjukdomar, nöd och okunnighet,
som sannerligen inte främjar en fredlig
utveckling någonstans i världen, än
mindre överbryggar klyftorna mellan
de rika och de fattiga länderna.

Ännu 20 år efter andra världskriget
lever flyktingar i läger ute i Europa.
Vid gränserna till Israel lever stora
flyktingskaror, hänvisade till den
hjälp de kan få av FN och dess organ.
Erfarenheten har lärt att just UNRWA,
den speciella flyktingorganisationen,
har en ovanlig förmåga att med billiga
och enkla medel nå goda resultat på
yrkesutbildningens och undervisningens
område. Icke desto mindre hotas
verksamheten ständigt av brist på me -

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

del. Sannolikt hade flyktingarna varit
borta ur lägren och utplacerade i olika
länder om man i tid hade givit dem
en yrkesutbildning som gör dem efterfrågade.
I stället har de blivit ett vapen
för hetsen och hatet mellan folken,
allt under det att FN-staterna tvekar
om att hjälpa dem.

Hade i Sverige redan förra året, då
frågan om de sudanesiska flyktingarna
behandlades här i riksdagen, en upplysningskampanj
satts i gång, skulle
hjälpen ha nått fram långt tidigare och
sannolikt förhindrat mycket lidande.
Det svenska folket nåddes inte på allvar
av någon information. Jag nämner
detta eftersom det är min övertygelse
att om man här talar om likgiltighet
för det internationella skeendet så är
denna likgiltighet ofta förment och
beror främst på okunnighet om vad
som sker ute på FN-fältet.

Vid punkt 14 i statsutskottets utlåtande
nr 53 har från vårt håll framförts
en reservation för SIDA:s informationsverksamhet.
Vi begär där att SIDA
skall erhålla det äskade högre anslaget.
Det är beklagligt att utskottet inte velat
gå på den linjen, eftersom man inte
gärna kan efterlysa ett större intresse
från allmänhetens sida samtidigt som
underlag saknas för en realistisk bedömning
av läget. Man svältföder informationsverksamheten
och klagar
samtidigt över att den inte ger resultat.
Den uteblivna upplysningen blir nära
nog till ett tillmötesgående mot dem
som önskar svartmåla allt som görs i
form av u-lijälp. När brister och fel
kommer i dagen, kan dessa uppförstoras
och ges en avgörande betydelse.

Nyss gick genom press, TV och radio
en skildring av slöseriet vid ett
sjukhusbygge i Kelibia i Tunisien. I
och för sig var kritiken kanske berättigad,
men den borde satts in sitt sammanhang.
I Tunisien har gjorts betydelsefulla
svenska insatser i fråga om
mödra- och barnavård och även på
fiskets område. Den som vill veta mera
om vad som uträttats i fråga om just

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
fisket i Tunisien, kan fråga ledamoten
av andra kammaren herr Georg Åberg,
som med stor tillfredsställelse brukar
berätta om hur han i fiskeskolan i Tunisien
kunde omsätta sina erfarenheter
från det bohuslänska fisket. Och tänk,
om man kunde ge spridning åt de vältaliga
skildringar som de unga, entusiastiska
fredskåristerna skickar hem,
dessa som tidigt i våras höll på att få
stanna hemma på grund av bristande
medel.

Sorgligt nog visar informationen om
u-landshjälpen och det internationella
samarbetet föga tecken på att förbättras.
Snarare tycks den stagnera. SIDA
har visserligen gjort åtskilligt för att
ge dagspressen bättre material. I det
sammanhanget skulle jag vilja påpeka
för herr Björk, att även om han inte
skriver mer i göteborgspressen och
även om han har räknat ut att han
hade fler ledare om u-hjälpen än Göteborgs
andra tidningar, så finns det både
i riksdagen och i pressen möjligheter
även för andra att sprida en viss
upplysning om u-landsfrågor. Herr
Björk talade visserligen här bara om
»mina herrar», men det finns både
män och kvinnor i riksdag och press
— och de behöver inte uteslutande
skriva på ledarspalterna. Herr Björk
kan ju ta sig en titt på andra spalter
och se om det inte där också bedrivs
en viss upplysningsverksamhet.

Jag tror emellertid inte att det räcker
med upplysning via pressen. Det
behövs en bredare och mer djupgående
informationsverksamhet, och denna
fungerar på intet sätt tillfredsställande.
Ännu för några år sedan kunde FN:s
nordiska informationskontor relativt
väl tillgodose den efterfrågan på material
som kom från organisationer,
skolor och andra utbildningsanstalter.
Sedan FN vuxit och kommit att omfatta
124 stater har dock informationsverksamheten
till större delen flyttats
över till de fattiga länderna. Man räknade
med att de rika länderna skulle
kunna sköta verksamheten på egen

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
hand. Här har man tydligen räknat fel,
åtminstone då det gäller Sverige. Det
skall dock tilläggas, att de danska och
norska anslagen till informationsverksamhet
är betydligt generösare tilltagna
än motsvarande anslag i vårt land.
Jag tror att dessa länders anslag är
ungefär fem gånger större än våra.

Av SIDA:s petita framgår också, hur
man genom att avslå dess begäran om
ökat anslag hindrar den produktion av
bildband, filmer och trycksaker som
krävs för att tillfredsställa den efterfrågan
som man själv är med om att
skapa. Det sker t. ex. en viss informationsverksamhet
i samband med lärarutbildning,
fortbildning och vuxenutbildning,
men sedan intresset väckts
kan lärarna konstatera, att de inte får
tillgång till materiel för sin undervisning.
Många skolor har förgäves vänt
sig till SIDA och FN-förbundet eller
andra fredsföreningar för att få materiel.
Likaså är det svårt att tillgodose
organisationernas begäran. I våra nordiska
grannländer har man som sagt
råd med den formen av upplysningsverksamhet
men inte här.

Jag menar nu inte, att staten skall ta
hand om hela verksamheten, ty det
finns många frivilliga krafter, men jag
tycker, att man rimligen kan ställa
kravet att få bistånd vid anskaffandet
av den ofta svåråtkomliga materielen.

Det skulle, herr talman, vara välbehövligt
också här i riksdagen, att vi
finge en bättre kontinuerlig upplysningsverksamhet
om vad vår insats i
u-länderna egentligen gäller. Först om
alla är i stånd att få en överblick över
detta arbete, kan vi åstadkomma det
samförstånd som det har talats så mycket
om.

Utrikesministern vädjade till ungdomen
om hjälp och sade, att ungdomen
här har ett rikt verksamhetsfält. Om
han vill göra allvar av denna vädjan,
måste han väl också ge ungdomen materiel
och möjligheter att i praktiken
omsätta sin idealism.

Herr OTTOSSON (h):

Herr talman! Vid behandlingen av
statsutskottets utlåtanden nr 53 och 54
här i kammaren har talesmän för högerpartiet
tidigare redogjort för partiets
inställning till denna fråga, och
jag kan instämma med vad som anförts
av herrar Holmberg och Virgin.

Jag vill också gärna understryka, att
vid behandlingen i statsutskottets 5:e
avdelning av u-landshjälpens ekonomiska
aspekter, har min inställning mindre
dikterats av önsketänkande och taktiska
dispositioner än av en önskan att''
inom ramen för den medelsdisposition
som inom budgeten stått till förfogande
söka göra det bästa möjliga.

Om man ser på u-landsfrågan i ett
större sammanhang kan man konstatera,
att den samlade i-världens bidrag
till u-länderna enligt beräkningar uppgår
till cirka 10 miljarder dollar, eller
mer än en och en halv gång den svenska
statsbudgeten. Man bör därför ställa
detta belopp som bakgrund, när vi
i dag markerar våra olika uppfattningar
om vad som är den verkliga insatsen
för u-hjälpen.

Inom ramen för det belopp som vi
haft att disponera har det varit angeläget
att söka sig fram till lösningar
som gjort det möjligt att i större utsträckning
kunna tillfredsställa de
önskningar och anspråk som begärts
av SIDA för hjälp- och utvecklingsarbete
under kommande budgetår.

Eftersom de frågor som har samband
med utskottsbehandlingen redan har
fått en ingående behandling här i kammaren,
vill jag endast konstatera, att
hjälpinsatserna på de områden där
samtliga har varit eniga om angelägenheten
av att ge SIDA större resurser har
kunnat realiseras genom det förslag som
utskottets majoritet har kommit fram
till.

Det gäller ju, som tidigare påtalats,
möjligheter för betydligt ökade insatser
för familjeplaneringen, för det bistånd
som sker genom frivilliga organisationer,
där i synnerhet missionens folk

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

med sin mångåriga erfarenhet och goda
kontakter får betydligt större möjligheter
att verka, och vidare de ökade
resurserna för yrkesutbildning och
forskning.

Folk som har erfarenhet av insatser
för hjälp till u-länder, människor som
själva varit engagerade och som inte
lägger andra bedömningar i resonemanget
än humanitärt realistiska med
hänsyn till hur hjälp bäst och effektivast
skall ordnas, talar som regel inte
om något specifikt belopp som det allena
saliggörande. Man konstaterar att
allt eftersom vår erfarenhet av u-landsarbetet
ökar så bör även de ekonomiska
resurserna ökas. Till följd av bristen
på tillräcklig erfarenhet har vi troligen
redan fått betala en del läropengar,
kanske beroende på att vi inte alltid
sett på insatserna med de rätta ögonen.
Jag tror därför att det reservationsvis
framförda kravet från statsutskottets
borgerliga ledamöter om en utredning
med parlamentariskt inslag för att överse
riktlinjerna för det fortsatta utvecklingsbiståndet
kan ge värdefullt stöd
såväl för inriktningen av våra u-landsinsatser
som för takten i en ökad biståndsgivning.

Herr talman! Jag tror att vi i stället
för att söka vinna sinnesro genom att
räkna upp biståndsanslaget med ett eller
annat antal miljoner borde i högre
grad ägna oss åt att diskutera den inriktning
som vår fortsatta och, som vi
hoppas, ökade u-hjälp bör innefatta.

Folk med erfarenhet från denna
hjälp rekommenderar att hjälpen koncentreras
till ett fåtal länder för att
göra den mera effektiv och inom dessa
länder till vissa orter eller provinser.
Största möjliga integrering med värdlandets
centrala och lokala myndigheter
är naturligtvis en nödvändighet.
Många platser här i landet har skaffat
sig vänorter utomlands, och jag ifrågasätter,
om inte svenska folket gemensamt
borde skaffa sig några sådana
vänorter i u-länderna. I stället för
punktinsatser i en rad länder kunde

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
man på så sätt söka skapa några funktionsdugliga
mönstersamhällen.

Koncentrationen av insatserna skulle
betyda att hjälpen, om så behövdes,
kan ges samtidigt på en rad områden,
inom t. ex. undervisning, yrkesutbildning,
sjukvård, industri och jordbruk.
I ett sådant sammanhang skulle givetvis
värdlandet biträda både med pengar
efter förmåga och med personal. Därigenom
ökas intresset för den inhemska
befolkningen att successivt och så
snart som möjligt överta verksamheten.
Här finns också stora möjligheter
att samarbeta med bland annat missionens
folk, som utan jämförelse har den
största erfarenheten på detta område.

En annan insats som kan bli av betydande
värde är om den svenska industrin
i högre grad kan intresseras
för etablering i dessa länder. Jag hälsar
därför med tillfredsställelse den
överenskommelse i utskottet som betyder
att vi till nästa års riksdag får förslag
om nationella investeringsgarantier,
ett beslut som bör aktivera företagsamheten
till etablering av företag
av olika storlek. Inte minst tror jag att
en så småningom utvecklad småindustri
kan bli ett incitament för den hjälp
till självhjälp som bör vara insatsens
huvuduppgift.

Fn större möjlighet för u-länderna
att kunna förädla inhemska råvaror till
färdigprodukter ger inte bara arbetstillfällen
och självförsörjningsmöjligheter,
utan skapar dessutom intresse för
produktion i olika former, den produktion
som vi alla vet är grunden för en
välståndsökning.

Uppgifter som tagits fram av Industriförbundet
visar att investeringarna
redan uppgår till betydande belopp, för
de senaste åren cirka 150 miljoner kronor
per år, att denna form av hjälp redan
har spelat en betydande roll för
u-ländernas ekonomi och även att den
inneburit en omfattande överföring av
kunskap och know-how.

Jag kan bara beklaga att man på vissa
håll betraktar denna insatsmöjlighet

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
med negativism och gör bedömningar
som borde tillhöra en försvunnen tid.

Får jag till sist, herr talman, med
anledning av den uppvaktning som de
politiska partierna fick i går kväll vid
riksdagshusets trappa av ett stort antal
representanter för politiska och ideella
organisationer säga, att jag hyser respekt
för det allvar och den viljeinriktning
som vid detta tillfälle visades. Jag
tillåter mig att i anledning härav peka
på ännu en möjlighet till insatser. Jag
tror att våra yrkesutbildade ungdomar
själva har mycket att ge genom att på
u-landsfältet dela med sig av sitt tekniska
kunnande och även moraliskt genom
att visa sina partners i dessa länder
att praktiskt arbete inte är någon
förnedring. En sådan insats av svensk
ungdom kan också vara ett värdefullt
bidrag i den strävan till bättre och effektivare
u-hjälp, som jag tror att vi
alla är besjälade av.

Herr CARLSSON, HARRY, (fp):

Herr talman! Den fråga som vi nu
diskuterar ligger på ett annat plan än
de ärenden kammaren vanligtvis sysslar
med. Det rör sig inte här om att ge
småsmulor till något särskilt behjärtansvärt
ändamål eller att undersöka om behov
av ett visst stöd föreligger. När det
gäller u-hjälpen vet alla att behoven är
ofantliga och att allt stöd, som vi kan
ge, kommer att uppskattas av mottagarna.

Mottagarna — det är de svältande
människorna runt om i världen, det är
flyktingarna som förlorat sina hem,
analfabeterna som varken kan läsa eller
skriva, de sjuka och undernärda barnen.
Sveriges folk börjar alltmer få
upp ögonen för de enorma svårigheter
som en del av världens folk har att leva
under. Vi känner också i allt större utsträckning
vårt ansvar. Världen går mot
en hungerkatastrof som det är vår uppgift
att hindra så långt vi förmår. Detta
gör det nödvändigt för oss att handla,
och vi måste handla snabbt genom att

ställa kraftigt ökade resurser till u-ländernas
förfogande.

Det blev nästan något av en chock
för u-hjälpens försvarare då meddelandet
kom att regeringen tänkte pruta ned
biståndsmyndigheternas, alltså SIDA:s,
anslagskrav med hela 65 miljoner kronor.
Här fanns ju färdiga, genomarbetade
projekt av hög angelägenhetsgrad.
Men regeringen sade nej — vi har inte
råd. Skulle inte vårt rika land ha råd
att betala dessa 65 miljoner kronor, en
summa som är mindre än 2 promille av
alla anslag tillhopa på statsbudgeten?
Naturligtvis har vi råd med detta.

Det insåg också företrädarna för mittenpartierna
och en socialdemokratisk
minoritet, men de senare — socialdemokraterna
alltså — ville koppla sitt
anslagskrav till en viss inkomstförstärkning.
Vi vet ännu inte hur stark denna
koppling är. Finns det månne djärva
socialdemokrater som vågar rösta med
mittenpartiernas reservation, vilken till
beloppet nästan helt överensstämmer
med vad de själva begär? Efter fru
Lindströms och fröken Mattsons deklarationer
här i kammaren har vi väl inte
så värst mycket att vänta därvidlag —
den frågan får vi i alla fall svar på vid
voteringarna senare i dag.

Statsutskottets femte avdelning har
haft att behandla vissa frågor rörande
det finansiella biståndet. Jag skal! inte
närmare gå in på det förslag till överföring
av medel från det finansiella till
det tekniska biståndet, som utskottsmajoriteten
stannat för. Jag skall bara slå
fast att vill man ha en garanti för att
SIDA skall kunna infria sina förpliktelser
gentemot mottagarländerna, och vill
man medverka till en snabbare uppbyggnad
av u-hjälpen till den nivå som
svarar mot riksdagens tidigare fattade
beslut skall man inte följa majoritetens
uppfattning. Då skall man i stället rösta
på det förslag som mittenpartierna har
lagt fram och som innebär att 50 miljoner
kronor i friska pengar ställs till uländernas
förfogande utöver vad regeringen
och utskottsmajoriteten begär.

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Ett huvudmål för våra insatser till
förmån för u-länderna måste vara att
komma till rätta med svälten där. Hungrande
människor i stor omfattning är
en utmaning mot humaniteten. Undernärda
människor kan inte göra den insats
i produktionen som erfordras för
att dessa samhällen skall kunna byggas
upp och bli funktionsdugliga.

Vi har tidigare begärt att Sverige
skall aktivt medverka till uppbyggande
av en stor livsmedelsfond med målsättningen
att ställa livsmedel till en omfattning
av 1 miljard dollar — 5 miljarder
kronor — till u-ländernas förfogande
i kampen mot världssvälten. Kravet
återkommer i reservation nr 1 till
statsutskottets utlåtande nr 54. Vi begär
också en utfästelse att Sverige skall
medverka med ett tillskott på 100 miljoner
kronor till denna fond. Jag kommer
att yrka bifall till reservation
nr 1 a.

I reservation nr 1 tas också en annan
för u-länderna mycket väsentlig fråga
upp. Det gäller möjligheterna att stabilisera
priserna på viktiga u-landsprodukter
till en särskild nivå. Det gäller
samtidigt möjligheterna att stimulera uländernas
exportansträngningar. Vi vet
alla att bytesförhållandet mellan u-länderna
och de industrialiserade nationerna
utvecklas ogynnsamt för u-ländernas
del. Det framstår som i högsta
grad önskvärt att Sverige aktivt verkar
på det internationella planet för att
åstadkomma en lösning på här berörda
spörsmål. Jag kommer att yrka bifall
också till reservation nr 1 b.

Låt mig avslutningsvis få säga att vi
riksdagsmän måste besinna vårt ansvar
för utvecklingen inte bara här hemma
utan också ute i världen. Detta ansvar
växer ju mer gränserna länderna emellan
rivs ned och behoven i andra länder
blir uppenbara för oss. U-hjälpen ligger
— som jag inledningsvis har sagt —■ på
ett annat plan än andra frågor som vi
har att behandla. Låt oss betrakta ulijälpen
som en förstahandsfråga.

Nr 21 77

Ang. internationellt utvecklingsbistånd

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! När man i dag har
lyssnat till u-landsdebatten — framför
allt när man har hört mittenpartiernas
talesmän — har man kunnat få den
uppfattningen att två skilda grupper
står mot varandra, å ena sidan centern
och folkpartiet som hyser ett oerhört
stort intresse av att förbättra u-hjälpen,
å andra sidan socialdemokrater
och högermän som visar ett betydligt
ljummare intresse för dessa frågor. Så
är naturligtvis inte fallet. När man från
mittenpartiernas sida har försökt att
taxera skillnaden i reda pengar har
man gjort gällande att den skulle gälla
50 miljoner kronor. Trots att herr
Holmberg och fru Ulla Lindström m. fl.
flerfaldiga gånger har sagt att det ingalunda
är fråga om ett belopp av den
storleksordningen finns det talare som
fortfarande försöker uppehålla den
tron. Nu senast var herr Harry Carlsson
inne på samma tema. Det kan alltså
inte längre vara fråga om att man är i
god tro, utan det är helt enkelt — jag
måste använda det ordet — en bluff när
man vill göra gällande att det råder en
sådan skillnad.

Herr Ahlmark sade att det var en
klyfta mellan ord och handling. Den
skulle väl då också gälla de 50 miljoner
kronorna. Men vad är det nu fråga om?
Ja, skillnaden i budgetanslag är verkligen
50 miljoner kronor. Om man följer
reservanterna i detta avseende måste
man nämligen öka inkomsterna eller
upplåningen med ytterligare 50 miljoner
kronor. Om man undersöker om det
är någon skillnad i fråga om åtaganden
och reella insatser finner man emellertid
att skillnaden då är obefintlig. Det
är nämligen också majoritetens uppfattning
att man genom den föreslagna
överföringen får möjlighet att klara alla
de aktiviteter, som har nämnts i dag
och som SIDA vill ha bidrag till, bland
en hel del andra saker exempelvis ett
större stöd till missionen och övriga
fältarbeten.

Det enda som inte kommit med av

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
de av SIDA begärda anslagen är bidrag
till eventuellt katastrofdrabbade länder.
Men därvidlag uttalar utskottet klart att
man anser det vara alldeles naturligt att
regeringen, om det inträffar någon katastrof,
skall ha möjlighet att ställa medel
till förfogande för att sedan begära
täckning för dessa.

Herr Dahlén har vidare i dag påstått
att utskottets majoritet inte har redogjort
för varifrån dessa pengar skall tas.
Det har utskottets majoritet visst gjort.
Det är fråga om en överföring från det
bilaterala finansiella utvecklingsbiståndet,
där det finns en reservation på
119 337 390 kronor som vi emellertid
kan bortse ifrån. Dessa medel är visserligen
inte i sin helhet avtalsbundna,
men man räknar med att de i det nu
framlagda förslaget äskade 125 miljoner
kronorna för nästa budgetår inte
helt kommer att kunna förbrukas under
det kommande budgetåret utan att det
kommer att uppstå en ganska stor reservation
också på det beloppet. Det
har visat sig att vederbörande u-land
inte alltid hinner fullgöra de projekt
som avtalats utan att förskjutningar
uppstår, varför en del av dessa pengar
inte kommer att behövas under det
kommande budgetåret. Men dessa
pengar står naturligtvis, såsom någon
tidigare talare anfört, icke till förfogande
för längre tid framåt utan de
måste förr eller senare täckas i kommande
budgetar.

Utrikesministern uttalade med anledning
av utskottsmajoritetens förslag att
denna överföring naturligtvis inte får
innebära att fullföljandet av gjorda
åtaganden förhindras. Enligt utskottsmajoritetens
mening blir detta inte heller
fallet. Först och främst har vederbörande
myndighet möjlighet att ingå
avtal och att binda sig för de 125 miljonerna.
Dessutom har riksdagen gett
regeringen bemyndigande att utöver
dessa 125 miljoner kronor göra åtaganden
på upp till 50 procent härav, alltså
något över 60 miljoner kronor ytterligare.

Det föreligger således inte någon reell
skillnad i sakfrågorna, utan SIDA
får möjlighet att fullfölja det syfte, som
vi väl alla i denna kammare vill främja,
nämligen att SIDA skall kunna klara de
fältarbeten som det äskat anslag till,
också genom det förslag som framlagts
av statsutskottets majoritet.

Det väsentliga i denna fråga är väl
ändå, ärade kammarledamöter, att SIDA
kan fullgöra de intentioner som det nu
bar om utökat bistånd till underutvecklade
länder. Det är väl saken som är det
väsentliga, inte valtaktiska spekulationer.
Det är bedrövligt att man försöker
begagna utvecklingshjälpen såsom ett
politiskt slagträ i detta sammanhang.

Låt mig sedan säga några ord om det
internationella livsmedelsprogrammet.
Där ligger det så till att man för 1963—
1965 —• alltså för en treårsperiod —
överenskom att man skulle ställa 100
miljoner dollar till förfogande. För nästa
treårsperiod, 1966—1968, har man
som ett mål satt upp 275 miljoner dollar
till detta ändamål. Men om man ser
efter finner man att för närvarande
endast 155 miljoner dollar anvisats.
Sverige är en av de relativt sett största
bidragsgivarna. Tidigare har vi gett två
miljoner dollar, och nu föreslås en höjning
till tre miljoner dollar, alltså
15 660 000 kronor. Utskottsmajoriteten
har ansett att det viktigaste inte är att
här sätta upp ett mål långt fram i tiden,
utan man bör försöka i första hand
nå det mål som redan är uppsatt. Utskottets
majoritet konstaterar också att
det för närvarande råder en betydande
internationell aktivitet just på livsmedelsområdet
och att man därför har att
förvänta en väsentlig utökning av livsmedelshjälpen.
Utskottet anser naturligtvis
att den på allt sätt bör få svenskt
stöd.

När det sedan gäller svensk investeringsgaranti
är det klart att det inte
finns utsikter att inom den närmaste
tiden få en internationell sådan garanti.
Men det är också klart att när denna
internationella garanti kommer, så

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

behöver den kanske kompletteras med
en svensk garanti. Från svensk sida
har man förklarat att man vill medverka
till industriell utveckling i u-länderna.
Då vi från socialdemokratiskt håll
har deltagit i en gemensam framställning,
utgår vi från att målsättningen i
detta fall måste vara att de projekt som
kan komma i fråga är sådana att de
drivs på ett från biståndssynpunkt godtagbart
sätt och med utvecklingseffekten
i vederbörande land som främsta
rättesnöre. Det får naturligtvis inte vara
så att det är vinstintresse och strävan
att tillgodogöra sig billig arbetskraft
i u-länderna som är drivkraften.
De problem som är förenade med ett
internationellt investeringsgarantisystem
bör därför noga prövas av vederbörande
departement och i enlighet
med utskottets förslag föreläggas 1968
års riksdag.

Herr talman! Jag återkommer längre
fram med yrkanden på de olika punkterna.

Herr CARLSSON, HARRY, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Nej, herr Söderberg,
det är inte någon bluff. Skillnaden är
den att vi begär 50 miljoner kronor i
friska pengar som skall ställas till
SIDA:s förfogande för att lindra nöden
i världen och stoppa svält, medan däremot
högern och socialdemokraterna
vill göra en bokföringstransaktion och
tror att man därmed skall lindra nöden
i världen. Det är allvar å färde. Jag har
själv sett svälten ute i världen, låt vara
i ringa omfattning. Här måste man
ovillkorligen sätta in omedelbar hjälp
för att rädda vad som räddas kan. Det
hjälper inte med några bokföringstransaktioner,
det behövs friska pengar, det
behövs nya tag.

Jag skall nämna bara ett enda exempel
på att det verkligen fordras mer v
likvida medel i dagens situation. Vi
hörde häromkvällen ett föredrag av en
av cheferna inom SIDA. Han pekade

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
på konkreta förslag som missionen
lagt fram och som skulle kosta 14 miljoner
kronor, men SIDA hade endast
6 miljoner att anvisa, varför resten får
uppskjutas till längre fram. Det går inte
att dröja med att lindra världsnöden
hur länge som helst. Vad som skall göras
bör göras snabbt.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Söderberg sade
att det är närmast en strid om ord då
vi här diskuterar hur mycket man i
verkligheten skurit ner anslagen. Jag
vill då bara peka på en liten detalj.
Här har alla varit överens om att det
behövs en opinionsbildning, att det behövs
upplysning i fråga om SIDA:s
verksamhet och i fråga om tillståndet i
u-länderna. Men man har i alla fall skurit
ner SIDA:s krav på att ge ut trycksaker
och även beskurit SIDA:s möjligheter
att producera filmer, bildband
och annat material. Det rör sig visserligen
om mycket små belopp mot bakgrunden
av de 50 miljoner som debatten
huvudsakligen gällt. Det rör sig
sålunda om cirka ett par hundra tusen
kronor. Men för dem som arbetar för
att informera och som så att säga skall
sälja SIDA, är det inte små belopp. För
dem betyder åtgärden att deras verksamhet
beskärs på ett mycket allvarligt
sätt. Och som sagt — samtidigt talar vi
här om nödvändigheten av att svenska
folket informeras på ett riktigt sätt.

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har, fru Segerstedt
Wiberg, inte talat om dessa mindre saker
nu beträffande bidragen till
SIDA:s organisation, utan det är fråga
om de stora beloppen till SIDA:s fältarbeten.
Och då är det verkligen intressant
att höra var herr Harry Carlsson
tar dessa som han säger friska
pengar ifrån. Vad är det för skillnad,
herr Carlsson, på de pengar som SIDA

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
nu får, om SIDA får dem från anslag
som i annat fall skulle bli reservationer
eller i form av en ökad post på budgeten?
Det väsentliga för SIDA är väl att
få pengarna för att kunna utföra alla de
fältarbetsprojekt det är fråga om.

Det är alldeles tydligt att herr Carlsson
över huvud taget inte förstått innebörden
av hela denna transaktion.

Herr HANSSON, TORSTEN, (s):

Herr talman! Så här långt framme i
debatten är det inte så mycket man kan
tillföra diskussionen.

Jag vill göra den anmärkningen att
det är synnerligen angeläget att påpeka
att denna debatt verkligen inte rör
sig om så stora ting som en del talare
har velat låta påskina. Vi kan över huvud
taget inte uppamma någon indignation
kring dessa frågor. Yi kan inte här
dra fram de oerhörda problemen om
världssvälten och behovet av en helt
annan insats från Sveriges sida än vad
det nu är fråga om. Jag tror det var
herr Carlsson som sade att det gäller
väsentliga ting, där man kan räkna med
tacksamhet från mottagarländerna. Jag
tror att vi skall glömma alla sådana synpunkter.
Det smakar för mycket välgörenhet.
Jag vet att mottagarländerna
betraktar dessa u-hjälpsinsatser som en
ringa återbetalning av en stor skuld. Vi
skall därför inte se frågan ur den synvinkel
som en del talare velat se den.

Vad vi däremot nu har att diskutera
är hur SIDA skall kunna utvecklas. Det
är inte fråga om att lägga beslag på
svenska folkets kapital av indignation.
Inga politiska eller generationsmässiga
grupper har monopol på denna sak.
Vad denna debatt har rört sig om är
hur SIDA skall kunna utvecklas i den
takt som dess organisation medger och
som var förutsättningen vid dess tillskapande.
Här har inte minst genom de
motioner, som i kammaren har väckts
av fröken Mattson och mig, skapats förutsättningar
för ett handlande i statsutskottet
som vi måste hälsa med tillfreds -

ställelse. Tekniken från mittenpartiernas
sida har hittills i debatten varit att
förneka det faktum, att utskottsmajoriteten
vill tillföra det praktiska u-hjälpsarbetet
40 miljoner kronor.

Här vidhåller talare efter talare påståendet
att klyftan mellan majoriteten
och reservanterna är 50 miljoner kronor,
och man frågar oss motionärer hur
vi tänker rösta. Jag kan inte deklarera
någon annan uppfattning än den fröken
Mattson gav uttryck åt. Vi har aktualiserat
en fråga, och utskottet har
tillmötesgått oss på ett sätt som inte är
vanligt när det gäller motioner av detta
slag. Jag kan inte neka mig nöjet
att säga att vårt samvete inte behöver
vara så rymligt för att svälja en prutning
på 10 miljoner kronor som deras
som med stora ord talar för en lösning
som innebär en prutning på 15 miljoner
kronor från deras utgångspunkt.

Herr Ahlmark är inte närvarande här
i kammaren. Han sade att han inte vill
misstänkliggöra motionärernas ärliga
avsikter. Tyvärr har inte debatten här
förts på ett sådant sätt att jag helhjärtat
kan återgälda det omdömet. Debatten
har här förts i den andan att man för
svenska folket vill undanhålla det faktum
att SIDA:s planerade åtgärder har
möjliggjorts för det kommande budgetåret.

Jag skall därmed inte anföra något
ytterligare i denna debatt, utan jag skall
bara med ett par ord kommentera statsutskottets
utlåtande nr 54, som gäller
frågan om investeringsgarantierna. Detta
förslag har mottagits med blandade
känslor. Det är väl klokt att här i den
allmänna enighetens och välviljans
atmosfär tala om att vi vid den fortsatta
behandlingen av denna fråga —• som
här bara nämnts ganska schematiskt —
måste räkna med att lösa problemet
med partiskiljande ståndpunkter. Det
finns grupper som klart avvisar dessa
investeringsgarantier, och det finns
grupper som här har deklarerat hur
saliggörande dessa garantier är och hur
dessa garantier skulle möjliggöra skick -

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

liga insatser från det enskilda näringslivets
sida i u-länderna. Jag tillåter
mig att vara tveksam på den punkten.
Jag vill bara fästa kammarens uppmärksamhet
på att större delen av kreditexporten
från u-länderna, vilken export
ju tyvärr faktiskt är betydligt större
än kreditimporten, sker i form av
vinstutbetalningar från dotterföretag
till moderföretag. Detta är någonting
som man får förutsätta inte skall oreserverat
knäsättas.

Herr Ahlmark brukar ibland tala om
vad han räknar med skall hända med
detta lands styrelse om 17 månader.
Jag räknar med att det då fortfarande
skall finnas den styrelse som nu är, och
i detta avseende kan jag känna mig lugn
beträffande investeringsgarantierna. Socialdemokraterna
kan inte lämna sådana
med mindre bindande villkor än
vad de inom landet är beredda att ge
industrin genom investeringsbanken.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Under vår dagslånga
debatt om u-landshjälpen har många
talare varit inne på de två grundproblemen
i världen —- begränsning av befolkningsutvecklingen
och ökning av
livsmedelstillgången — vilka måste lösas
i tid om vi inte, som fru Ulla Lindström
uttryckte det, skall få uppleva
livsfarliga hungerkriser i världen. Dimensionen
av dessa problem har kanske
inte gått upp för alla människor
i vårt land. Det är därför jag tycker
att herr Dahlén riktigt har framhållit
att det är politikernas skyldighet att
upplysa opinionen om förhållandena
samt skapa ökat intresse för hjälp till
u-länderna.

Yi har uppmanats av hans excellens
utrikesministern att rikta blicken framåt
då det gäller våra insatser för uländerna
och att enas om en progressiv
politik. Jag tror jag vågar säga att det
är just vad folkpartiet önskar, men vi
vill inte att våra insatser skall komma
för sent.

6 Första kammarens protokoll 1967. Nr 21

Ang. internationellt utvecklingsbistånd

Den amerikanske presidenten Theodore
Roosevelt lär ha sagt: »Nio tiondelar
av all klokhet består av att vara
klok i tid.» Det kanske brådskar mer
än vi tror att förstärka insatserna för
u-länderna. Därför anser jag att den
svenska insatsen främst borde inriktas
på familj epolitiken och livsmedelsförsörjningen.
Och som sagt, tiden brådskar.
Befolkningsökningen har visat en
tendens att accelerera snabbare än livsmedelsproduktionen,
om vi får tro experterna.
Vi har sannerligen också blivit
varnade. Jag tänker på den svenskamerikanske
professorn Georg Borgströms
insatser i tal och skrift om livsmedelsförsörjningens
läge och utvecklingsmöjligheter
i världen. Utsikterna
är inte alltför ljusa. Det skulle kanske
kunna gå om alla krafter sattes till. Jag
tänker vidare på ambassadör Rolf Edberg,
vars bok »Spillran av ett moln»
också är ett allvarligt givakt. Eller professor
Carl-Göran Hedéns propåer om
bioteknologisk forskning.

Personligen har jag i motioner under
två år talat för ökad bioteknologisk
forskning. Årets motionspar, I: 47 och
II: 65, yrkar på utredning om vilka
möjligheter som finns till forskning om
och framställning av näringsmedel för
u-ländernas växande befolkning. Jag
har i motionerna försökt lämna exempel
på möjligheterna att få fram dessa
proteiner, som är så väsentliga för världens
befolkning. Man har nu genom
Astras fabrik i Bua lyckats få fram lagringsduglig
protein ur fisk. Andra exempel
är protein ur petroleumprodukter.
Enbart våra avfallsprodukter skulle,
om de behandlas riktigt, kunna förse
oss med en tredjedel av vårt behov
av det viktiga proteinet. Fiskmjölsprodukter
går nu till största delen åt till
att utfodra de mättas höns och grisar.
Det är svårt att tänka på detta när man
vet att av världens 1 000 miljoner barn
är livet för 600 miljoner en »dödsvaka».
Med den bakgrunden är födelsekontroll
något barmhärtigt.

Vad kan då forskarna göra? Det

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
hoppfulla är att forskarna tycks både
kunna och vilja åtskilligt för att motverka
bristen på näringsmedel för världens
hungrande befolkning. Det är fråga
om dels att förhindra rovdriften på
naturen, som förstör vattentäkterna
och eroderar jorden, dels olika sätt att
höja livsmedelsproduktionen och framställa
näringsmedel syntetiskt.

Ambassadör Rolf Edberg talar i detta
sammanhang om vår tids kannibalism
och säger: »Det mest slående exemplet
på människans oförnuft är exploateringen
av olja och äggviterika avfallsprodukter
från tidigare epokers vegetation.
De kunde användas till att stilla
världshungern som framför allt är äggvitehunger.
Men vi låter dem gå upp
i rök, frigör koldioxider som förpestar
och förgiftar luften och oss själva.»

Det är verkligen hög tid för vetenskapsmännen
att anvisa oss tänkbara
vägar att undvika katastrofen med
miljöförstöring och plundringen av jordens
resurser. Rolf Edberg menar att
det krävs ett världsstyre för att klara
upp budgeten för hur tillgångarna skall
utnyttjas utan att gränserna för naturens
egen förnyelseförmåga överskrids.

Under detta år kommer det »Internationella
biologiska programmet» (IBP),
en motsvarighet till det geofysiska året,
att påbörjas. Femtio länders forskare
har visat intresse för detta program.
Mycket hänger på hur mycket medel
länderna vill satsa på programmet, som
bland annat tar sikte på att lindra livsmedelsbristen
i världen, t. ex. genom
utvinning av protein ur de högre växterna,
vilket är ett av de svenska forskningsprojekten.
Professor Carl-Göran
Hedén har framhållit att frågan faktiskt
inte längre är vad forskarna kan göra
— listan på konstruktiva förslag om att
häva livsmedelskrisen i framtiden är
lång — utan frågan är: Kommer vi att
få resurser att genomföra räddningsprogrammen? Hänger

det bara på forskarna tror
jag att det finns både kunnighet och
vilja att göra insatser i dag. Då blir

nästa fråga: Vad vill politikerna göra?
Den frågan ställer sig nog många i dag,
inte minst vetenskapsmännen, som är
så beroende av oss då det gäller forskningsmedel.
De säger till oss: Vi måste
lära oss att förstå människans biologiska
situation, vi måste se framåt och
inte bara låta oss styras enbart av dagens
problem, som många gånger gör
forskningen till ett bälgspel, som man
drar ut och in.

De 2,5 miljoner kronor för program
för målinriktad forskning av betydelse
för u-länderna som prioriterats förefaller
mig som en droppe i havet då
det gäller bioteknologisk forskning. Så
här tycker professor Hedén: »Sätt en
extra överlevnadspoäng på alla forskningsprojekt
som är inriktade på att
lindra livsmedelskrisen och skärpa födelsekontrollen.
Mikroorganismer av
olika slag bl. a. i det avfall vi själva
producerar kan bli en av framtidens
verkligt stora äggvitekällor. De borde
ägnas en forskningsinsats motsvarande
den som endast militära mål ansetts
motivera.»

År statsutskottets utlåtanden nr 53
och 54, som vi nu behandlar, tillräckligt
framåtsvftande då det gäller Sveriges
insats för att avvärja en eventuell
hungerkatastrof i världen? Jag tycker
att förslaget om 100 miljoner kronor
till uppbyggandet av en miljardfond för
multilateral livsmedelshjälp hade varit
värt att anammas av alla såsom ett gott
initiativ, och jag är mycket glad över
att fru Lindström vill stödja det förslaget.

Herr talman! Vi måste skaffa oss ett
helt nytt synsätt om vi vill hjälpa, inte
bara känna att vi hjälper, ofta utan
minsta engagemang därför att det gäller
en fråga som inte berör oss här
hemma i första hand utan andra människor
och deras lidanden.

Jag har inget yrkande beträffande
motionerna I: 47 och II: 65, utan min
förhoppning är att SIDA skall göra det
bästa av de anslagna medlen, 2,5 miljoner,
för denna forskning och nästa år

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

kunna avsätta väsentligt mer pengar
för detta ändamål, kanske inspirerat
av det nämnda IBP. Beträffande 100
miljoner till fonden för multilateral
livsmedelshjälp kommer jag att yrka
bifall till reservation a vid punkten 1
i statsutskottets utlåtande nr 54 och
i övrigt till samtliga reservationer i
statsutskottets utlåtanden som nu är i
fråga och som har herr Axel Andersson
som första namn.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Herr Dahlén inledde
denna debatt bl. a. med en punktuppräkning.
Det var sammanlagt åtta punkter.
Meningen var väl den att endast
mittenpartiernas bud skulle kunna garantera
genomförandet av dessa punkter.
Låt mig först konstatera att differensen
i kronor mellan de två buden
— det har flera gånger tidgare här
framhållits — är högst tio miljoner, på
en totalsumma av 403 miljoner kronor,
eller 2 1/2 procent. Talet om att den
marginalen har sådan tyngd och sådan
betydelse att arbetet med det här åttapunktsprogrammet
står och faller med
mittenbudet är självfallet orimligt, även
om det sätt på vilket herr Dahlén framförde
sin deklaration nästan gav sken
av detta. När jag fastställde differensen
till maximalt 10 miljoner blir det självfallet
indirekt en moralisk förpliktelse
för mig när den situationen uppkommer,
att de nu överförda 40 miljonerna
skall återanskaffas, d. v. s. 40-miljonershålet
skall fyllas igen, att då aktivt
medverka till detta. Jag är positiv till
herr Dahléns sju första punkter och
negativ till den åttonde, i varje fall om
min tolkning är riktig.

.lag bör kanske repetera herr Dahléns
punkt 8, eftersom säkert kammarledamöterna
hunnit glömma en sådan
detalj. Det var alltså ett krav på svenskt
initiativ för att lösa de grundläggande
problemen för u-länderna att få bättre
betalt för sina varor.

Denna punkt skulle kunna fattas som

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
en beställning att aktivt verka för globala
råvaruavtal. Jag får nog säga att
all erfarenhet visar att svårigheten att
åstadkomma sådana avtal är oerhörd
och att effekten av dem som kommer
till stånd är diskutabel. Resultaten blir
ganska blandade. Det förekommer direkt
skoj med exportkvoter och avtalsbrott
etc. när sådana avtal förs ut
i praktiken och skall tillämpas. Jag
ifrågasätter starkt möjligheten att nå
verkligt positiva långsiktiga lösningar
den vägen.

Om man från svensk sida skulle försöka
ta initiativ till marknadsregleringar
av världshandelns råvaror, tror
jag nog vi kan förlyfta oss, kanske till
och med, om vi inte uppträder försiktigt,
göra oss till internationellt åtlöje.

Nej, jag tror vi kan ägna krafterna
åt annat. Låt oss börja hemma. Jag vill
ta upp en liten delfråga som hänför sig
till den gemensamma borgerliga reservationens
önskemål att tullhinder skall
avlägsnas för varor som är av vikt för
handeln med u-länderna, så att den
kan ökas. Jag tillåter mig att i den
formuleringen läsa in någonting mer,
och jag hoppas att det inte är något
önsketänkande från min sida.

Jag tolkar detta att innefatta även
punktskatter, t. ex. den som i dag belastar
chokladindustrin och vars avskaffande
skulle direkt gynna Ghana
och Nigeria. Deras export av kakaobönor
till Sverige skulle tämligen genast
stiga från nuvarande kanske cirka
7 000 ton om året till 10 000 ton för att
efter några år stabiliseras på en ännu
högre nivå, kanske 11 000 eller 12 000
ton.

Jag skall inte ta upp tid med utläggning
om chokladskatten. Det blir kanske
anledning att återkomma till detta
nästa vår, såvida inte finansministern
fullföljer den avveckling som ställdes
i utsikt när den förra sänkningen skedde.
Men detta var ett exempel på särskilda,
för u-länderna negativa skattehinder.
Det finns säkert fler. Jag förmodar
att reservanterna inte har nå -

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd

got emot min vidare tolkning av ordet
tullhinder att innefatta även punktskatter
och särskilda importhinder,
när de förekommer på för u-länderna
känsliga råvaror.

Jag uppskattar mycket att herr Dahlén
satte familjeplaneringen som nummer
ett i sin uppställning. Andra talare
har här berört de allmänna synpunkterna,
och jag skall inte göra några
upprepningar. Efter de pionjärinsatser
som gjorts från svensk sida, bl. a. på
Ceylon, och det faktum att det nu föreligger
begäran om svensk hjälp med
familjeplaneringen från Sydkorea,
Hongkong, Singapore, Tanzania, Marocko
och Tunisien, måste det vara en
absolut nödvändighet att det arbetet
inte på något sätt bromsas upp. Jag
har frågat mina partikamrater, som
direkt sysslar med detta ärende, och
fått försäkringar att ingenting bromsas
eller inskränks genom det förslag
utskottet lagt.

Jag har här uppfattat att mittenpartiernas
företrädare talar högt och mycket
— jag skall gärna vidimera att de
därtill ofta talar engagerat. Frågan är
nu vilket uppträdande som realiter
bäst hjälper fram u-hjälpen, högerpartiets
och socialdemokraternas nu så
hårt kritiserade och från vissa håll
nästan förhånade kompromiss eller
mittenpartiernas agerande.

Beställningen på investeringsgarantier
kan ju i dag inte värderas i siffror,
och meningarna om dess värde är tyvärr
fortfarande delade. Tillåt mig
emellertid uttala den meningen att det
är en angelägen, praktisk och billig
åtgärd att ge dessa garantier. Efter
några år kan ett nyföretagande ha
kommit i gång som blir välståndsskapande
i u-Iänderna i en omfattning
och med långsiktiga verkningar som
vida överträffar vad som kan åstadkommas
med årsanslag även av rätt
höga belopp. Min uppfattning om det
positiva värdet av dessa garantier skiljer
sig diametralt från de synpunkter
som herr Werner framförde med stöd

av det socialdemokratiska huvudorganet
Aftonbladet. Jag uppfattade också
herr Torsten Hanssons negativa inställning,
även om jag inte riktigt kunde
förstå hans resonemang.

Fru Lindström sade sammanfattande
för en stund sedan i sitt inlägg att
skillnaderna är mera skenbara än verkliga,
och jag ber att få instämma i den
bedömningen. När vågorna efter den
här debatten lagt sig tror jag att till
och med vi mera lågmält agerande på
högersidan kan få något erkännande
från mittenbröderna. Därför att vi är
mera lågmälda, enligt egen åsikt praktiskt
positiva, behöver vi inte vara
mindre intensivt engagerade än de högröstade.

Herr talman! Jag kommer att i voteringarna
följa partilinjen i uppskattning
av det resultat som våra utskottsrepresentanter
uppnått.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundberg har
fortfarande den uppfattningen att det
inte finns en verklig och betydande
skillnad mellan de två buden här. Jag
skall inte göra något nytt försök att
förklara det efter de timmar av debatt
som varit. Jag noterar bara att en av
de senaste socialdemokratiska talarna
inte vågade nämna en enda siffra om
vad socialdemokraternas och högerns
kompromissbud innebär, icke vågade
nämna en siffra om vad det i själva
verket är man avser att föra över från
en huvudtitel till en annan. Sammanställer
man det med vad utrikesministern
avpressades för några timmar sedan,
nämligen att regeringen skall se
på om det går att flytta över pengar
och i så fall hur mycket, så ser man
att här finns, herr Lundberg, en mycket
stor skillnad. Emellertid har vi diskuterat
detta flera timmar, så jag skall
inte yttra mig mer på den punkten.

Herr Lundberg tog också upp en annan
och mycket intressant principiell
fråga. Jag uttalade mig i mitt första

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

anförande för nödvändigheten av att
u-ländernas valutainkomster stabiliseras.
Det är ett annat sätt att uttrycka
vad jag förde fram. För att åstadkomma
en sådan stabilisering kan man gå
flera olika vägar. De två huvudvägar
som nu diskuteras i internationella organ
är för det första råvaruavtal, som
ger mera rimliga priser än vad u-länderna
nu får för sina råvaror, för det
andra s. k. kompensatorisk finansiering.

För närvarande håller man på med
förhandlingar som pågått rätt länge
och som har kommit rätt långt, i syfte
att få till stånd ett råvaruavtal beträffande
socker. Är herr Lundberg motståndare
till ett sådant avtal i fråga om
socker? Det vore i så fall en mycket
intressant upplysning.

Den andra vägen man kan gå när
det gäller att stabilisera u-ländernas
valutainkomster är, som sagt, vad som
med ett fackuttryck kallas kompensatorisk
finansiering. Det innebär att vid
råvaruprisfall för u-ländernas varor får
de i efterhand kompensation för detta.
Det är en sak som Sverige officiellt
har tagit ställning till och uttalat sig
till förmån för i UNCTAD och Världsbanken.
Är herr Lundberg motståndare
till det svenska uppträdandet på den
punkten? Det vore också en mycket
intressant upplysning. Jag kan inte
tänka mig att så ändå skall vara fallet.
Herr Lundberg har väl använt fel uttryck,
eller också har jag inte uppfattat
honom rätt. Om det föreligger ett missförstånd
skulle herr Lundberg glädja
mig mycket, om han begärde ordet för
replik och förklarade huruvida han är
motståndare eller inte till råvaruavtal
och kompensatorisk finansiering.

Jag trodde att alla svenska partier
var överens om att regeringen handlade
rätt när den, delvis pådriven av
oppositionen, tog upp dessa saker. Sedan
är det något helt annat att man
t. ex. beträffande råvaruavtal inte skall
försöka få priser som överstiger rimliga
marknadspriser, ty det kan leda
till överproduktion i en del u-länder.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd

Herr LUNDBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har talat om min
tveksamhet i fråga om möjligheterna
att från svensk sida ta initiativ för att
skapa globala råvaruavtal, och den
tveksamheten hyser jag fortfarande.
Angående nyttan av ett råvaruavtal
tror jag inte vi har delade meningar,
men jag får säga att hittills har väl
inga råvaruavtal fungerat bra.

Jag vet inte hur långt man kommit
med det sockeravtal som nu diskuteras,
men i varje fall har man kommit
så långt att man gjort en form av prisöverenskommelse.
Emellertid sprack
den plötsligt därför att Brasilien kastade
ut stora kvantiteter på världsmarknaden,
och priset sjönk till någonting
i stil med 18 öre per kilo för
råsocker. Nog bör väl de stora råvaruproducerande
länderna vara de som tar
initiativet. Att vi skulle kunna spela
någon betydande roll i detta hänseende
tillåter jag mig fortfarande att betvivla.
Jag tror att vi kan ägna våra
krafter åt bättre saker. Jag vill dock
gärna gå herr Dahlén till mötes så till
vida att jag säger att jag inte är någon
principiell motståndare till väl fungerande
råvaruavtal, men jag tvivlar på
att det någon gång skall kunna åstadkommas
ett sådant avtal.

Herr Dahléns andra fråga vill jag
inte gå in på. Jag kan uppriktigt säga
att jag inte behärskar det området, så
den frågan får jag låta stå obesvarad.

Efter vad jag förstod efterlyste herr
Dahlén även uppgifter om det överförda
belopp som det här rör sig om. Det
var väl de 40 miljoner kronorna som
spökade igen. Enligt de uppgifter jag
har fått rör sig överföringen om cirka
40 miljoner kronor eller exakt 39,8 miljoner
kronor. Sedan har jag även fått
den upplysningen att differensen mellan
de två ståndpunkterna i realiteten
kan bli mindre, ty det finns i den nu
löpande verksamheten vissa möjligheter
till besparingar som kan röra sig
om 2 miljoner, 4 miljoner eller 6 miljoner
kronor. När vi blir färdiga med

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Meddelande ang. enkel fråga
detta kan alltså den differens som vi
i dag påstår vara 10 miljoner kronor
vara 4 miljoner, 6 miljoner eller 8 miljoner
kronor. Det är alltså en öppen
fråga.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Om den väsentliga skillnaden
mellan våra uppfattningar i den
fråga som herr Lundberg tog upp nu
har reducerats till att han inte tror att
Sverige kan ta några initiativ när det
gäller att skapa råvaruavtal, medan jag
tror att vi skall försöka ta sådana initiativ,
har vi kommit en mycket god
bit närmare varandra i denna debatt.
Jag hyser inte någon övertro på Sveriges
möjligheter i detta avseende, men
vad jag är absolut säker på är — och
där skiljer jag mig kanske från herr
Lundberg — att vi i internationella
sammanhang liksom andra länder har
ett stort ansvar att oupphörligen aktualisera
denna utomordentligt svåra
fråga. Ingen skall tro att den är lätt
att lösa. Att vi här har ett av de grundläggande
problemen för möjligheterna
för u-länderna att över huvud taget få
en stabiliserad ekonomi är, herr Lundberg,
absolut ofrånkomligt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande frågor ävensom handläggningen
av återstående ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till
aftonsammanträdet.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller om ledighet
från riksdagsarbetet fredagen den 21
och lördagen den 22 april för att i Geneve
och Paris bevista vissa sammanträden
i samband med nedrustningsförhandlingarna.

Stockholm den 17 april 1967

Alva Myrdal

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden den
24—den 28 april 1967 för bevistande
av sammanträde med Europarådets rådgivande
församling i Strasbourg.

Stockholm den 19 april 1967

Gösta Jacobsson

De begärda ledigheterna beviljades.

Vidare upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna Protokoll,

hållet vid sammanträde
med herr talmannen i första
kammaren samt kammarens
sekreterare i ärende angående
tjänstledighet, den 19 april 1967.

§ 1

På därom av stenografen i lönegrad
Ae 25 Bertil Svahnström gjord ansökan
beviljades Svahnström för enskild angelägenhet
tjänstledighet den 21 april
1967 med C-avdrag och förordnades
fru Mary Malm att samma dag fullgöra
de stenograferingsgöromål som ankommer
på Svahnström mot arvode som
motsvarar lön enligt lönegrad A 21.

År och dag som ovan
K.-G. Lindelöw

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Svanslröm (ep) till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet: »Vilka
ytterligare åtgärder är regeringen beredd
att vidtaga för att lindra verkningarna
av varvskrisen i Oskarshamn?» -

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.55.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21

Onsdagen den 19 april eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
(Forts.)

Fortsattes överläggningen vid punkten
1 i statsutskottets utlåtande nr 53.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! När man har hört debatten
i dag förefaller det som om det
är mycket stora skillnader mellan partierna
när det gäller u-hjälpen. Reellt
— om man ser genom de retoriska
slöjorna •—■ kan det dock visa sig vara
i bästa fall 10 miljoner kronor som skiljer,
eller något mindre, av de över 400
miljoner kronor det här gäller. Det kan
inte bli någon stor process i sak, såvida
inte interna, inrikespolitiska skäl skall
få spela in och dominera. Det bemyndigande
riksdagen sannolikt om en
stund kommer att ge Kungl. Maj it innebär
att maximalt 40 miljoner kronor
kan överföras, och då blir den reella
skillnaden mellan de bud som föreligger
inte 50 miljoner kronor utan mindre
än 10 miljoner kronor.

Det intressanta i utskottsutlåtandet
är att utskottet beställer ett program
som skall föreläggas nästa års riksdag.
Det bär inte sagts huruvida detta program
skall vara en tidtabell, om något
slutår skall infogas i programmet. På
den punkten är utskottets utlåtande något
oklart. Man kan inte tolka vad utskottet
egentligen avser på denna mycket
väsentliga punkt. Det står i statsutskottets
utlåtande nr 53 att takten i planens
förverkligande av naturliga skäl
måste bli beroende av en rad faktorer,
av bl. a. praktisk och samhällsekonomisk
natur, som inte på förband kan
överblickas.

Det finns naturligtvis skäl både för
och emot att göra en tidtabell och att
sätta in ett slutår i ett program. Statsrevisorerna
har också utförligt ventilerat
den frågan. Om en tidtabell införes
betyder det att man för en serie av år
skall binda sig för en ny statsutgift på
cirka en miljard kronor. Det kan naturligtvis
försvåra en effektiv konjunktur-
och budgetpolitik, försvåra
rörligheten i vår ekonomiska politik.
Det är väl därför som riksdagen tidigare
avböjt att fastlägga en tidtabell när
1-procentmålet skall vara uppnått.
Inget land i världen har heller låst sig
för ett bestämt årtal när det gäller att
uppnå 1-procentmålet.

Men om inte detta mål skall vika undan
i fjärran måste rimligen en riktpunkt
sättas upp i det program riksdagen
beställer. Det får ske med all behövlig
flexibilitet, all hänsyn till statsfinansiella
omständigheter, bytesbalans
och liknande ting. Men sedan dessa reservationer
är gjorda bör man ändå
rikta en enträgen hemställan om att
det program som skall föreläggas nästa
år även skall innefatta en riktpunkt.

Jag vill gärna förorda att denna skall
innebära att senast i mitten av 1970-talet 1-procentmålet bör vara uppnått.
Om detta skrivs in i programmet får
det ett helt annat värde, en helt annan
substans, än om vi håller den frågan
öppen. Det blir eljest alltför lätt att finna
nya skäl för uppskov och att låta
u-hjälpen bli en restpost i budgeten
framgent.

Lika väsentligt som procentmålet och
kvantiteten är emellertid biståndets
kvalitet. Därom har talats mindre i dagens
debatt. Utrikesministern slog med
all rätt fast behovet av att starkare betona
effektiviteten, kvaliteten, den personliga
insatsen, behovet av experter,

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
folk i skilda yrken som är villiga att
offra år i praktiskt arbete i u-länder
under ofta svåra förhållanden. Detta
betyder också att expertrekryteringen
måste ges hög prioritet i vårt bistånd.

I detta sammanhang vill jag gärna dra
en lans för de s. k. fredskåristerna, som
officiellt benämns frivilligkåren. Det
bedrivs f. n. försöksverksamhet främst
i Zambia och i Etiopien. Jag har haft
tillfälle att se dessa frivilliga i arbete i
båda dessa länder och fått det allra
bästa intryck av den insats de gör. De
är verksamma inom olika fält, t. ex.
byggnadsarbete, sociologiskt arbete,
statistiskt arbete, socialt arbete o. s. v.,
där de gör insatser på i allmänhet arbetsledande
nivå.

När SIDA gör en värdering av erfarenheterna
av denna verksamhet hoppas
jag att dessa skall visa sig vara så
entydigt positiva att vi kan permanenta
detta inslag i vårt bistånd. Det kan ge
tillfälle för många unga svenskar att
göra en direkt värdefull insats i utlandet.

Jag vill också starkt framhålla behovet
av en samordning både nationellt
och internationellt av biståndsverksamheten.
Internationellt råder förbistring
på detta område. Många olika länder
gör nu insatser i ett u-land utan någon
som helst inbördes samordning. Mottagarlandet
är i allmänhet alltför administrativt
svagt med otillräcklig förvaltningspersonal
för att klara denna uppgift.
Det blir i stället FN-familjen och
givarländerna som måste söka klara
samordningen vilken nu är så erbarmligt
eftersatt.

Hit hör också nödvändigheten av att
göra en resultatvärdering. Både från
utskottets och från SIDA:s håll bär det
skrivits åtskilligt om behovet av en sådan,
och alla erfarenheter pekar på att
en sådan är önskvärd.

Förenta Nationerna har helt nyligen,
i höstas, antagit en resolution om att en
genomgripande utredning skall göras av
hela FN-familjens biståndsverksamhet
från varjehanda aspekter, såsom t. ex.

resultatvärdering, effektivitet och kostnader.
Hur mycket kostar det för ett
mottagarland att ta emot en biståndsinsats?
— ja, det vet man mycket litet om.
Hur stor är effektiviteten, vilka former
för biståndet är de bästa o. s. v.? Man
får hoppas att denna utredning skall ge
större klarhet i dessa frågor.

I frågan om länderkoncentrationen
bär särskilt ett land i dag varit på tal,
nämligen Zambia. Reservanterna föreslår
att riksdagen skall uttala sig för att
Zambia skall bli en ny huvudmottagare
av svenskt bistånd.

Jag har den allra största faiblesse för
detta land som är i en mycket svår belägenhet.
Genom sin geografiska situation
—- landet är granne till Rhodesia
—■ har det drabbats hårdare av sanktionerna
mot detta land än Rhodesia
självt.

Jag hade tillfälle att i somras resa i
Zambia och Rhodesia och hade därvid
bl. a. ett långt samtal med Zambias utrikesminister
Kapwepwe, som ingående
kunde berätta om landets svåra dilemma.

Zambia är beroende av handeln med
Rhodesia, bl. a. av kolimporten från
detta land för att kunna förädla sin
koppar.

Man försöker minska detta beroende
av Rhodesia genom att handla med andra
länder. En paradoxal följd av detta
har blivit att Zambia nödgats att väsentligt
öka sin handel med Sydafrika,
trots att Zambia naturligtvis avskyr
Sydafrikas raspolitik lika intensivt som
Rhodesias. Zambia försöker nu öppna
nya handelsvägar och kommunikationer
norrut och österut genom Tanzania,
Kongo, Angola o. s. v. för att komma ut
till kusterna. Det är ju ett av världens
25-tal s. k. »landlocked» länder, instängda
länder utan egen havsgräns.
Det kommer att kräva miljardinsatser,
och skall de kunna realiseras måste
Världsbanken träda in med finansiellt
stöd.

Man kan säga att Zambia i grund och
botten har bättre ekonomiska utsikter

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21

än de flesta andra nya afrikanska länder.
Landet har i sina koppargruvor en
stor rikedomskälla som få länder i Afrika
har motsvarighet till. Men det behöver
hjälp med förvaltning, expertis, hälsovård
o. s. v. Det behöver särskilt stöd
i den akuta situation som uppstått på
grund av sanktionerna, men på längre
sikt får Zambias läge anses vara väsentligt
bättre än t. ex. grannlandet Tanzanias.

Jag tror att en faktor som inte har
nämnts här i dag spelar in vid bedömningen
av reservanternas förslag. Det
är en uppgift som jag fick härom veckan
från den danska u-hjälpsdebatten.
Man överväger enligt denna uppgift i
Danmark —• som nu förbereder sig på
att öka sin insats — att göra Zambia
till sitt s. k. fadderland. Man skulle liksom
ta sig an och särskilt inrikta sin insats
på Zambia. Jag har inga möjligheter
att bedöma huruvida det kommer
att bli så, jag vet bara att uppslaget
finns i Danmark.

Det kan inte vara lämpligt i dagens
läge att Sveriges riksdag gör en beställning
till Kungl. Maj:t att Zambia skall
bli huvudmottagare för Sverige. Det
bör rimligen ske nordisk samordning
även av våra insatser i u-länderna, och
jag förutsätter att regeringen eller SIDA
tar de kontakter som behövs för att
klargöra hur man ser på frågorna. Riksdagen
bör heller inte enbart på basis
av en enstaka motion eller en reservation
göra en sådan väsentlig punktbeställning
som att begära att ena eller
andra landet skall bli huvudmottagare.
Därför tror jag att det är lämpligt att
reservationen avslås.

En annan fråga som kommit upp flera
gånger i dag är det investeringsgarantisystem
riksdagen här är beredd att
uttala sig för. Det möter kritik på en
del håll. Senast har herr Werner uttalat
sig mycket kritiskt om ett investeringsgarantisystem.
Det talas om utsugning
och nykolonialism. Herr Werner
säger att det inte är socialistiskt att ha
ett investeringsgarantisystem. Jag vet

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
inte vad han menar med socialistisk
u-hjälp — om det möjligen är sådan
u-ihjälp som Sovjet eller öststaterna bedriver.
Det är i så fall verkligen inte
något som helst föredöme med den starka
politiska inriktning och den allmänna
snålhet som karakteriserar denna
u-hjälp. I jämförelse med det biståndet
och annat bistånd, har svensk u-hjälp
en helt annan kvalitet.

Om det är olämpligt med ett nationellt
garantisystem, då är det också
olämpligt med ett internationellt garantisystem.
Men ett sådant är vad som förberedes
inom Världsbanks-gruppen.
Sverige har i något år avvaktat resultatet
av den internationella behandlingen
av denna fråga, väntat att ett konkret
förslag skulle ta form. När det nu ser
ut att dröja med det internationella garantisystemet
måste man fråga: Skall
Sverige då förhålla sig passivt år efter
år? Finansmininstern har i början av
året — i finanshuvudtiteln —- bebådat
utredning om investeringsgarantisystem,
och i remissdebatten fann jag mig
ha anledning att harangera honom på
den punkten och uttala mina förväntningar
om att utredningen skulle leda
till snara resultat.

Om man vill främja industrialisering
i u-länderna måste man vara beredd att
vidta positiva åtgärder. Häromåret bidrog
Sverige i Förenta Nationerna aktivt
till uppkomsten av ett nytt organ,
UNIDO, just för att främja denna industrialisering.
Det kan inte vara klokt,
eller praktiskt att säga att bär är endast
de statliga insatserna av betydelse och
att privata och kommersiella insatser
är sekunda eller negativa. Statliga och
privata insatser måste komplettera varandra
i försöken att hjälpa de fattiga
länderna och att ge dem en ekonomisk
hävstång. De statliga insatserna är med
all säkerhet inte tillräckliga att ensamma
skjuta på u-ländernas industrialiseringsprocess.
Det behövs också bistånd
genom privata källor, kommersiella företag,
expertis, arbetsledare, tekniker,
all den know-how, den kunskap, den

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd

marknadsföringsexpertis o. s. v. som
finns inom företagen.

Vad gäller u-ländernas eget intresse
av industrialisering är det så klart omvittnat
att det inte kan ifrågasättas. I
många av dessa unga länder råder politisk
instabilitet. Jag erinrar om att
under ett års tid har ett dussintal länder
i Afrika skakats av inre omvälvningar
och statskupper. Dessa förhållanden
kan självklart hindra deras ekonomiska
utveckling, hålla tillbaka, skrämma bort
utländska insatser. Risken är då att investeringar
och industriella insatser i
stället sker i sådana diktaturländer där
förhållandena bedöms såsom mera stabila,
alltså raka motsatsen till vad Aftonbladet
häromdagen skrev i sin ledare
om följden av ett garantisystem och
som herr Werner med gillande citerade.
Jag tror att ett investeringsgarantisvstem
kan jämna vägen för värdefulla
insatser, avsedda att främja de underutvecklade
länderna.

Det är löjligt som påståtts att socialdemokratin
har »sålt sig» till högern i
denna fråga i april månad i år! En del
sådana där billigheter har använts även
här.

Jag erinrar om en kommitté som arbetat
gemensamt inom Landsorganisationen
och socialdemokratiska partiet.
Den har daterat sitt betänkande den
29 november 1966 och har arbetat under
ledning av dåvarande statsrådet
Ulla Lindström. Det heter i detta betänkande
att »vi på svensk sida inte
har och aldrig bör lägga oss till med
några ideologiska principer som gör
halt inför vissa företagsformer vilka
må passa u-landet även om de inte
passar oss. Till industri i privat,
kooperativ eller statlig regi bör inställningen
vara lika positiv. Avgörande
bör endast vara dess möjlighet att utvecklas
effektivt. Inte heller bör förutfattade
meningar hindra oss att använda
svenska privatföretag som leverantörer
av vissa industriella tjänster.
Svenskt näringsliv har manifesterat ett
intresse av att få medverka i u-hjälpen.

Det kan svenska företag göra genom
dotterbolag och filialer och förmedling
genom dessa av tekniskt kunnande och
utbildning.» »Ett offentligt försäkringssystem»,
säger kommittén vidare, »som
tryggar den privata företagaren mot
politiska och ekonomiska risker i ulandet,
finner vi naturligt. Exportgarantier,
dubbelbeskattningsavtal och
rimligt skydd för investeringar ingår
i ett sådant korrekt stöd. I gengäld bör
krav kunna ställas på en mera öppen
redovisning av verksamheten i det
främmande landet och på ett uppträdande,
som rimmar med de normer för
samarbete på arbetsplatsen som gäller
i Sverige. Ett stöd till svenska privatinvesteringar
i u-länderna måste dock
alltid motiveras med att dessa har en
utvecklingsfrämjande effekt i linje med
u-ländernas egen planering och får inte
utgå från svenska företagsintressen.»
Detta är en klart positiv skrivning i en
väsentlig fråga som också eftertryckligt
dementerar detta falska tal om
»försäljning» partier emellan.

Utgångspunkten bör här som alltid
i vårt bistånd vara att u-ländernas egna
behov skall vara utslagsgivande och
riktgivande.

Jag hoppas att detta år blir det sista,
när u-hjälpen i Sveriges riksdag skall
användas som slagträ i en inrikespolitisk
träta. Det gäller här en mänsklighetens
intressefråga av största mått,
näst kärnvapnen den mest angelägna
och ödesdigra samlevnadsfrågan för
folken.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Möller återkom
till zambiafrågan. Han anförde flera
synpunkter som jag kan instämma i.
Bakgrunden är ju att Zambia behöver
en ökad balans i förvaltningen, där
engelsmännens dominans är alltför
stor, att man behöver ett ökat bistånd
för att bygga ut kommunikationerna
till och genom Tanzania, att man drabbats
hårdare än någon annan nation

Onsdagen den 19 april 19G7 em.

Nr 21

av FN-beslutet om sanktioner mot Rhodesia,
att Zambia är en symbol i hela
det södra Afrika för strävan till självständighet,
att Zambia gränsar till fyra
områden som styrs av vita minoritetsregimer.
Svårigheter för Zambia i det
läget skulle vara en triumf för apartheidideologins
regimer. Herr Möller
tecknade något av denna bakgrund.

I den situationen har till Sveriges
riksdag lämnats in en motion i vilken
inte krävs att Zambia skall göras till
»huvudmottagaren» av den svenska
u-landshjälpen utan något mera blygsamt,
nämligen att vi skall ta omedelbara
kontakter med Zambias regering
om ett biståndsprogram och att en
plan för hjälpen skall läggais fram för
den svenska riksdagen nästa år. Herr
Möller säger då — och här slutar hans
raka resonemang och han går tillbaka
till utskottets skrivning — att vi inte
kan göra en sådan beställning med anledning
av en motion.

Jo, herr Möller, en sådan beställning
kan vi göra med anledning av en motion,
om nämligen för det första regeringen
inte själv gör det, om det för
det andra finns en rad goda skäl för
att stödja Zambia och om det för det
tredje är viktigt att vårt stöd kommer
snabbt, mycket snabbt. I ett sådant läge
kan riksdagen bifalla en reservation
och se till, att Sverige gör en något
bättre insats i maktspelet i södra Afrika.

Herr WERNER (k) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt, herr
Möller, att jag med gillande har instämt
i vad Aftonbladet skrev i sin ledare
i går, att investeringsgarantier åt privat
företagsamhet helt naturligt brukar
öka de rika ländernas intresse av s. k.
politisk stabilitet. Jag anser att privata
svenska investeringar i u-länderna bör
underkastas statlig kontroll och att
inga investeringar i u-länderna bör tilllåtas,
såvida de inte samordnas med
u-landets utvecklingsplaner och med

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
de statliga svenska insatserna i landet.
Nu sägs här att detta är en praktisk
fråga. För mig är det ingen praktisk
fråga att stödja privata företags verksamhet
exempelvis i Sydafrika.

Jag skall inte träta med herr Bengtson,
om denna uppgörelse mellan socialdemokratin
och högern är en kohandel
eller inte. Jag vill beteckna den
som en kapitulation från socialdemokratins
sida, och det kan jag göra så
mycket mer sedan jag hört högerns
gruppledare i andra kammaren säga
att nummer ett när det gällde denna
kompromiss var frågan om de svenska
investeringsgarantierna. Jag tycker
fortfarande att man från socialdemokratiskt
håll gjort en dålig kompromiss.

Herr MÖLLER (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Werner upprepade
sina argument, men han förstärkte
dem inte. Jag har något utförligt anfört
de faktorer som jag tycker är väsentliga
i debatten om investeringsgarantier.
Jag förstår att det är en fråga
som måste handläggas med omsorg, ty
det kan gälla intressen som divergerar
mellan statsmakterna och privata företag.
Men denna svårighet bör inte hindra
oss från ett positivt närmande till
frågan och från försök få en lösning
av ett problem där u-ländernas egen
önskan är klart dokumenterad. Våra
mer eller mindre doktrinärt eller icke
doktrinärt baserade ståndpunkter får
inte hindra oss från att göra en insats,
om den är av värde för de fattiga folkens
utveckling och av dem själva önskad.

Det står, herr Ahlmark, klart uttryckt
i reservationen att man ifrågasätter om
inte tidpunkten nu är inne att resa frågan
om att göra Zambia till huvudmottagare.

Jag har inte sagt att Sveriges riksdag
inte kan göra en beställning om att
Zambia skulle få bli huvudmottagare.
Självfallet kan riksdagen göra det. Där -

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
emot har jag sagt att det inte är praktiskt
och lämpligt, vilket är något helt
annat. Jag anser inte det vara lämpligt
att Sveriges riksdag på grundval av
bara en reservation eller motion, utan
närmare utredningsmaterial eller möjligheter
att sätta in frågan i dess sammanhang,
d. v. s. utan en mera bred och
ingående bedömning, skulle göra en
punktbeställning att just detta land
uppförs i kretsen av huvudmottagarländer.
Jag säger detta så mycket mer
som riksdagen i fjol starkt uttalade sig
för en länderkoncentration på mottagarsidan.
Jag hoppas att regeringen
och SIDA skall beakta den debatt som
här förts. Att de har klart för sig läget
i Zambia kan inte betvivlas.

Jag hoppas också att, om fråga om
internationella solidaritetsaktioner för
att hjälpa länder som drabbas av sanktioner
uppkommer i de internationella
organen, Sverige är villigt att göra en
positiv insats för att stödja Zambia.
Hittills har England erbjudit sig att ge
Zambia viss kompensation för vad det
fått lida skada genom handelsavbräck
och sanktionerna mot Rhodesia. Det är
dock alldeles uppenbart att denna kompensation
är otillräcklig. Det kan uppkomma
behov av mer omfattande ekonomiska
aktioner, där Sveriges riksdag
och regering i så fall, hoppas jag, skall
inta en aktiv hållning.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag tackar lyckliga omständigheter
att jag kom hit så pass
sent att jag slapp bli indragen i den
högpolitiska diskussionen om hur man
för utrikespolitiska resonemang vid
plenum i svensk riksdag. Jag passar
inte alls in i det sammanhanget.

Jag vill bara anföra att jag tycker
att proportionerna har varit underliga
i den debatt som har pågått hela dagen.
Jag vet att det finns ungefär tre miljarder
människor i världen. Av dessa torde
enligt en summarisk beräkning ungefär
två miljarder svälta och av de åter -

stående ungefär hälften ha det riktigt
bra. Allting är ju relativt, även att svälta,
och dessa siffror får därför stå för
vad de är.

Låt oss emellertid göra den hypotesen
att vi flyttade ner levnadsstandarden
i detta vårt lilla land på u-landsnivå
och lämnar allt det övriga i hjälp
till andra. Är det någon som tror att
det för de två miljarderna människorna
det gäller skulle innebära någonting utöver
den gamla historien om myggan
och havet? Jag har en bestämd känsla
av att när fru Lindström slutade sitt
anförande med att säga att »vi får inte
sinka u-hjälpen, ty världen befinner sig
i tidsnöd», så skenade hennes varma
hjärta i väg med henne. Vi löser inte
världsproblemen genom de beslut vi
här kommer att fatta, antingen vi går
på utskottets förslag eller reservationerna.
Jag har eu bestämd känsla av
att diskussionen skulle vinna på att vi
i någon mån gav saker och ting riktiga
proportioner. Skillnaden mellan reservanternas
förslag och utskottets förslag
anges ju vara 50 miljoner kronor. Det
är självfallet ett förhållandevis stort
belopp, och för var och en av oss enskilt
är det ett mycket stort belopp.
Men i förhållande till det stora problem
det här är fråga om är beloppet ganska
ringa. Jag skulle tro att det utgör omkring
12 procent av den svenska ulandshjälpen.

Jag har stora sympatier för åtskilliga
av de synpunkter som herr Möller nu
har anfört. Jag tycker att de är realistiska.
Jag har också i allt väsentligt
stora sympatier för det utlåtande som
föreligger, men jag kan inte ansluta mig
till det. Det beror på att jag aldrig har
sett ett statsutskottsutlåtande så föga
statsutskottsmässigt skrivet som detta.
Utskottet rör sig med sådana formuleringar
att man egentligen inte vet vad
som skall komma ut av det hela. På
sid. 21 i utlåtande nr 53 skriver utskottet
bl. a. följande: »Utskottet har
inhämtat, att stor sannolikhet föreligger
för att det av Kungl. Maj :t under

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21

förevarande punkt äskade beloppet inte
i sin helhet kommer att behöva disponeras.
» Litet längre ned på sidan anför
utskottet alt det »kanske också blir
möjligt» att överföra medel från detta
anslag till anslaget Fältverksamhet.

På sid. 22 i samma utlåtande skriver
utskottet beträffande Humanitärt bistånd
till flyktingar m. fl.: »Även beträffande
förevarande anslag bör Kungl.
Maj:t bemyndigas att besluta om medelsöverföring
till anslaget till fältverksamhet,
därest förevarande anslag inte
i sin helhet skulle behöva tagas i anspråk.
»

Vad innebär det i pengar? Jag har
försökt få någon ledning av utlåtande
nr 54, men det gick inte riktigt bra det
heller. Där sägs på sid. 7, att en överföring
skulle kunna göras från sjunde
till tredje huvudtiteln. Som ett särskilt
vägande skäl härför åberopas att anslaget
— Bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd
— i stort sett tjänar samma
syfte. »Utskottet har vid frågans
övervägande stannat vid att förorda att
Kungl. Maj:t bemyndigas vidta åtgärd
av nu angiven innebörd.» Jag läste om
vad utskottet skrivit före detta uttalande
— som jag nu inte velat trötta
kammaren med — men måste ändå fråga
mig vad utskottet avser med »angiven
innebörd».

Med avseende på frågan i vilken omfattning
den av utskottet här förordade
överföringen av anslagsmedel kan
bli erforderlig framhåller utskottet att
någon exakt bedömning härutinnan inte
synes möjlig för närvarande, utan att
Kungl. Maj:t skall utreda den saken.

Om utskottet verkligen hade kunnat
komma fram till någorlunda fixerade
belopp — 30—40 miljoner eller vad det
nu har talats om — och om dessa siffror
åtminstone angivits i motiveringen,
skulle jag för min del ha haft ganska
stor lust att rösta för utskottets förslag,
men som utlåtandet är skrivet, herr talman,
kan man inte rösta på det. Det
är inte på det sättet Sveriges riksdag
skall bevilja anslag i sådana här frå -

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
gor, utan man får väl ändå gå litet mer
direkt på saken.

Jag kan instämma med herr Werner
på en punkt. Jag kan inte hjälpa att jag
fick dålig smak i munnen när man
kopplade ihop u-hjälpen med exportkrediterna.
Det sammanhängde med att
jag känner människor som har att göra
med export till u-länderna. Jag har också
tidigare tagit upp detta spörsmål i
samband med frågan om de svenska
kreditengagemangen på industriellt plan
och har fått det svaret att dessa var
fullständigt bankmässiga. Detta svar
fick jag här i kammaren, dock inte av
någon bankman utan jag tror att det
var av någon före detta landshövding
eller liknande. Jag har talat med de
affärsmän jag nämnde. De har sagt att
det är alldeles klart att förhållandena
i u-länderna är oroliga och osäkra, och
de förklarade vidare att de tar till vinstmarginalen
så pass stor att det i regel
klarar sig. Det är enligt min mening
på en sådan punkt inte lämpligt att
utan vidare, utan mycket stark prövning
och innan man klargjort förutsättningarna,
besluta att skattebetalarna
hemma i Sverige skall betala, ifall
dessa spekulationer slår fel. Jag måste
säga att u-landshjälpsbehandlingen inte
blev trevligare därför att den kopplades
ihop med vad som för många framstår
såsom ett led i subventioner åt
svensk exportindustri. Jag medger dock
att det också finns ett moment av ulandshjälp
häri. Exportindustrin subventioneras
med skatter, med krediter

o. s. v., det är vi vana vid. Lika väl som
att frihandel införes när det gäller all
import, så skall exporten subventioneras
— det är ju dagens melodi. Det
varar väl ett tag och sedan går det över.
I det här fallet är det inte riktigt lyckat.

På en punkt, herr talman, kan jag
dock understryka någonting som är positivt
och som jag gärna vill vara med
att rösta för på reservationssidan. Det
gäller att det ordnas en garanti för att
en fond för livsmedelshjälp inrättas av

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Ang. internationellt utvecklingsbistånd
den storleken, att den får möjlighet att
ta vara på överskottslagren så att vi på
så sätt kan öka möjligheterna att stödja
underskottsländerna. De underförsörjda
ländernas livsmedelsproblem måste
i huvudsak lösas av och inom dessa
länder själva. Det är min bestämda
uppfattning. Yad vi här i landet kan
göra på den punkten är väl framför allt
att inte importera så mycket livsmedel
från dessa länder att vi försvårar deras
möjligheter att leva vidare. Däremot
bör vi givetvis också hjälpa dem så att
de får i gång en produktion. Det tycker
jag är rimligt och riktigt.

Utifrån dessa utgångspunkter kommer
jag för min del, herr talman, att
yrka bifall till reservation a under
punkt 1 i statsutskottets utlåtande nr
54.

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! U-hjälpsfrågan är vid
det här laget ett ganska väl avbetat
fält. Gemensam nämnare i debatten har
varit de ärade talarnas påpekanden om
att det svenska folkets vilja att hjälpa
är stor. Därom vittnar också resultatet
av den stora riksinsamlingen »Flykting
67», vilka medel via FN :s flyktingsekretariat
skall gå till hjälp för
bl. a. flyktingar från Sudan.

Jag hade i fjol tillfälle att här i kammaren
erinra om den tragiska situation
som är afrikanernas i södra Sudan,
de som är offer för ett inbördeskrig,
ett ras-, språk- och religionskrig.
Synpunkter lades fram i samband med
debatten om de 35 miljonerna som
Sverige gav i bistånd till Sudan och
som enligt avtalet gäller ett program
för landsbygdens vattenförsörjning, ett
projekt i norra Sudan. Självfallet är
dessa u-hjälpsfrågor känsliga och inte
alltid så lätta att på avstånd handlägga.
En viss marginal för misslyckanden
måste väl finnas, ty de irrationella
faktorerna uppenbarar sig alltid.
Idealtillståndet vore naturligtvis

att allt u-lijälpsarbete skulle vara baserat
på en realistisk och saklig information
i u-landsproblematiken, grundad
på en kännedom om var hjälpbehoven
är störst och var de praktiska
åtgärderna skall sättas in för att ge
hjälp på bästa möjliga sätt.

Beträffande Sudan vet vi att inbördeskriget
fortsätter och att flyktingströmmen
inte sinar ut. Man noterar
därför med tacksamhet att det ekonomiska
resultatet av svenska folkets givmildhet
genom Flykting 67 har kanaliserats
till bl. a. dessa arma sudanflyktingar,
om vilka en läkare i Röda
korsets överstyrelse har sagt att han
har fått det starkaste bevis för att
knappast ens fångarna i Belsen hade
det värre.

Jag vill i det sammanhanget också
citera en av Lutherhjälpens funktionärer
som säger: »Sudanflyktingarna har
ingen tidigare brytt sig om. De har det
därför särskilt svårt, och hjälp bland
dem är oerhört angelägen för att ge
dem en möjlighet till rehabilitering och
en ny framtid.»

Det är, herr talman, endast för att
till protokollet föra dessa fakta om
nöden bland flyktingarna från södra
Sudan som jag har begärt ordet. Oroligheterna
i Sudan synes fortsätta, och
störningarna märks på många områden.
Vid Khartoumuniversitetet finns
enligt uppgift 94 studenter från södra
Sudan mot ungefär 2 000 studenter
från den norra delen av landet. Studiemöjligheterna
synes alltså vara betydligt
mera begränsade för invånarna
i södra Sudan. Studentunionen för den
södra landsdelen anser att den skulle
ha rätt till platser för ungefär 700 stu
denter.

Det svenska folket har nu i frivillighetens
tecken engagerat sig för att hjälpa
bl. a. dessa flyktingar från södra
Sudan. Jag tycker att denna lyckade
aktion, som är organiserad av Sveriges
Radio, Röda korset, Rädda barnen,
Lutherhjälpen och Individuell människohjälp,
är ett gott exempel på styr -

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21

Ang. målsättningen
kan i frivilliga u-hjälpsinsatser byggda
på en realistisk insyn. De är, anser jag,
ytterligare ett bevis på att insatser via
mission och hjälporganisationer kommer
direkt till de människor som är
nödlidande. Därför borde sådana insatser
i högre grad få samordnas med
vår offentliga u-hjälpsverksamhet. Den
väsentliga uppgiften är väl till syvende
og sidst att hjälp ges u-ländernas
befolkning. Det är, som jag ser det,
inte enbart en skattefråga. Det är också
med anledning därav som jag ansluter
mig till reservation 1 i statsutskottets
utlåtande nr 53.

Efter härmed slutad överläggning lädes
förevarande punkt till handlingarna.

Punkten 2

Ang. målsättningen för det svenska biståndet
till u-länderna

1 de likalydande motionerna 1:131,
av herr Werner, och 11:166, av herr
Hermansson m. fl., hade hemställts, såvitt
nu vore i fråga, att riksdagen måtte
uttala sig för att målsättningen 1
procent av bruttonationalprodukten i
u-landsbistånd borde hava uppnåtts senast
vid slutet av 1960-talet.

1 de likalydande motionerna 1:382,
av herrar Dahlén och Bengtson, samt
11:484, av herrar Hedlund och Ohlin,
hade anhållits, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen måtte begära att regeringen
till nästa års riksdag framlade en
tidsplan för förverkligandet av 1962 års
riksdagsbeslut om biståndsverksamhetens
närmaste mål 1 procent av bruttonationalprodukten.

I de likalydande motionerna 1:482,
av fröken Mattson och herr Torsten
Hansson, samt II: 604, av herr Carlsson
i Tyresö m. fl., hade yrkats, såvitt nu
vore i fråga, att riksdagen skulle anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte för nästa
års riksdag redovisa sina planer på

för det svenska biståndet till u-länderna
u-hjälpens utbyggnadstakt och den tidpunkt
för 1 procent-målets förverkligande
som inginge i dessa planer.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:382 och 11:484 samt I:
482 och II: 604, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att en plan för
utvecklingsbiståndets utbyggnad med
sikte på ett totalt bistånd motsvarande
1 procent av bruttonationalprodukten
måtte föreläggas 1968 års riksdag;

b) att motionerna 1:131 och 11:166,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte av
riksdagen bifallas.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Jag ber att under denna
punkt få yrka bifall till motionerna
I: 131 och II: 166.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. a hemställt.

Därefter gjordes enligt de rörande
mom. b förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna 1:131 och 11:166, såvitt
nu vore i fråga; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Punkten 3

Om utredning rörande det fortsatta
utvecklingsbiståndet

I denna punkt hade utskottet hemställt,

a) att motionerna 1:382, av herrar
Dahlén och Bengtson, samt II: 484, av
herrar Hedlund och Ohlin, ävensom
1: 479, av herr Holmberg in. fl., och
II: 603, av herr Bohman m. fl., samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

b) att motionerna I: 131, av herr
Werner, och 11:166, av herr Hermansson
m. fl., såvitt nu vore i fråga, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

I de likalydande motionerna 1:131
och II: 166 hade hemställts, såvitt nu
vore i fråga, att riksdagen i skrivelse
till regeringen måtte anhålla om utredning
rörande de framtida formerna för
den svenska biståndspolitiken, varvid
huvuduppmärksamheten borde inriktas
på betydelsen av att den ekonomiska
politiken i allmänhet och utrikeshandelspolitiken
i synnerhet utformades
så, att den bidroge till att motverka
den i humanitärt och ekonomiskt avseende
ytterligt hotande utvecklingen
i världen.

I de likalydande motionerna 1:382
och 11:484 hade anhållits, såvitt nu
vore i fråga, att riksdagen måtte hemställa,
att regeringen i enlighet med
vad som anförts i motionerna skulle
tillsätta en utredning med parlamentariker,
representanter för näringsliv
och mission samt vetenskaplig expertis
för att undersöka vägarna för en ökad
svensk biståndsinsats.

I de likalydande motionerna 1:479
och II: 603 hade yrkats, såvitt nu vore
i fråga, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle hemställa, att en
allsidig utredning med representanter
för staten, näringslivet, missionen och
de humanitära organisationerna måtte

tillsättas, vilken skyndsamt borde överse
riktlinjerna för den svenska u-landshjälpen
— i avsikt att underlätta en
ökning av hjälpen — i enlighet med
de principer och förslag, som angivits
i motionerna.

Reservation hade anförts av herrar
Virgin, Axel Andersson, Kaijser, Harry
Carlsson, Bengtson, Ottosson, Sundin,
Bohman, Eliasson i Sundborn, Nihlfors,
Antonsson, Källstad, Tobé och
Petersson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under a hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:382 och 11:484 samt 1:479
och II: 603, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att en allsidigt sammansatt
utredning med parlamentariskt
inslag måtte tillsättas för att överse
riktlinjerna för det svenska utvecklingsbiståndet
i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna nr 1:131 och
II: 166.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen
enligt de rörande mom. a framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vi -

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21

dare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Dahlén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 53 punkten
3 mom. a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Dahlén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —74;

Nej — 58.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter gjordes enligt de avseende
mom. b förekomna, yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna I: 131 och II: 166, såvitt nu
vore i fråga; och förklarades den. förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten 4

Utskottets hemställan bifölls.

7 Första kammarens protokoll 1967. Nr 21

Punkten 5

Om utbyggnad av den svenska biståndsverksamheten
i Zambia

Till behandling liade utskottet förehaft 1.

de likalydande motionerna 1:47,
av herr Nyman m. fl., och II: 65, av
herr Rimmerfors in. fl.;

2. de likalydande motionerna I: 476,
av herr Ahlmark m. fl., och II: 614, av
herr Ullsten m. fl.; samt

3. de likalydande motionerna 1:479,
av herr Holmberg m. fl., och 11:603,
av herr Bohman m. fl.

I motionerna I: 476 och II: 614 hade
anhållits, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, a) tt
omedelbara kontakter måtte tagas med
Zambias regering angående utbyggnad
av den svenska biståndsverksamheten
i Zambia, samt b) att en plan härför
måtte framläggas för nästa års riksdag.

Riksdagens revisorer hade i sin berättelse
över den år 1966 av dem verkställda
granskningen av statsverket behandlat
den prioritering avseende ämnesområden
och mottagarländer som
tillämpades inom den av SIDA administrerade
verksamheten.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

a) att motionerna 1:476 och 11:614
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

b) att motionerna I: 47 och II: 65
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

c) att motionerna I: 479 och II: 603,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

d) att riksdagen måtte lägga riksdagens
revisorers berättelse i förevarande
del till handlingarna.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Axel Andersson, Harry
Carlsson, Nihlfors, Källstad och Tobé,

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Om statligt stöd till enskilda organisationers arbete i u-landerna

vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort under a hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
I: 476 och II: 614, i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att omedelbara kontakter
måtte tagas med Zambias regering
angående utbyggnad av den svenska
biståndsverksamheten i Zambia samt
att en plan härför måtte föreläggas
1968 års riksdag.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande utskottets
i förevarande punkt gjorda
hemställan komnie att framställas först
särskilt angående mom. a samt därefter
särskilt rörande mom. b—d.

I fråga om mom. a, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Dahlén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 53 punkten
5 mom. a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Dahlén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej— 29.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. b—d hemställt.

Punkten 6

Om statligt stöd till enskilda organisationers
arbete i u-länderna

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt,

a) att motionen II: 483, av herr
Hansson i Skegrie, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

b) att motionerna I: 478, av herr
Nils-Eric Gustafsson, samt 11:607, av
herr Larsson i Borrby och herr Mattsson,
icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

c) att motionen II: 169, av herr Wiklund
i Stockholm och herr Gustavsson
i Alvesta, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

I motionen II: 169 hade anhållits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära, att SIDA finge i uppdrag
att verkställa skyndsam utredning rörande
formerna för statligt stöd till en -

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21

Avlöningsanslaget till styrelsen för internationell utveckling (SIDA)

skilda organisationer, som utsände frivilligarbetare
till u-länderna, i syfte att
vidga denna form av u-landshjälp samt
att de åtgärder måtte vidtagas på
grundval av en sådan utredning, som
kunde erfordras för att etablera och
bedriva statlig stödverksamhet av denna
typ.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion nr 169 i andra kammaren.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande utskottets
i förevarande punkt gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt angående mom. a och b samt
därefter särskilt rörande mom. c.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. a och b hemställt.

Därefter gjordes enligt de rörande
mom. c framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionen II: 169; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 7—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13

Avlöningsanslaget till styrelsen för internationell
utveckling (SIDA)

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Styrelsen för internationell
utveckling (SIDA) : Avlöningar för

budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 6 188 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna

1:382, av herrar Dahlén och Bengtson,
samt 11:484, av herrar Hedlund och
Ohlin, i vilka anhållits, såvitt nu vore
i fråga, att till Styrelsen för internationell
utveckling (SIDA): Avlöningar
måtte anvisas ett förslagsanslag av
7 906 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 382 och II: 484, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Styrelsen för internationell utveckling
(SIDA) : Avlöningar för budgetåret

1967/68 på driftbudgeten under tredje
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 6 188 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Axel Andersson, Harry Carlsson, Bengtson,
Sundin, Eliasson i Sundborn,
Nihlfors, Antonsson, Källstad och Tobé,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:382 och II: 484, nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, till Styrelsen för
internationell utveckling (SIDA): Avlöningar
för budgetåret 1967/68 på
driftbudgeten under tredje huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 7 500 000
kronor.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reser -

100

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Omkostnadsanslaget till styrelsen för internationell utveckling (SIDA)

vationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Dahlén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt eller given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 53 punkten
13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till n
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Dahlén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —96;

Nej — 34.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 14

Omkostnadsanslaget till styrelsen för internationell
utveckling (SIDA)

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Styrelsen för internationell
utveckling (SIDA); Omkostnader för
budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 1 830 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de båda likalydande motionerna
I: 382, av herrar Dahlén och Bengtson,

samt 11:484, av herrar Hedlund och
Ohlin, i vilka anhållits, såvitt nu vore

1 fråga, att till Styrelsen för internationell
utveckling (SIDA): Omkostnader
måtte anvisas ett förslagsanslag av

2 535 000 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Enarsson m. fl. (1:477) och
den andra inom andra kammaren av
herr Björkman m. fl. (II: 602), i vilka
föreslagits, att riksdagen skulle besluta
att till Styrelsen för internationell utveckling
(SIDA): Omkostnader anvisa
ett förslagsanslag av 1 530 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
avslag å motionerna 1:382 och 11:484
samt 1:477 och 11:602, förstnämnda
båda motioner såvitt nu vore i fråga,
till Styrelsen för internationell utveckling
(SIDA): Omkostnader för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under
tredje huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 830 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Harry Carlsson, Bengtson,
Sundin, Eliasson i Sundborn, Nihlfors,
Antonsson, Källstad och Tobé,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna 1:382 och 11:484
ävensom med avslag å motionerna
1:477 och 11:602, förstnämnda båda
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Styrelsen för internationell utveckling
(SIDA): Omkostnader för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under tredje
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 2 430 000 kronor.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21

101

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Dahlén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 53 punkten
14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Dahlén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —96;

Nej — 35.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten lä

Anslag till fältverksamhet

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna vad departementschefen
föreslagit om jämkning i
anställningsvillkoren för experter inom
bilateral teknisk biståndsverksamhet,
dels till Fältverksamhet för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 99 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Kilsmo (1:83) samt den andra
inom andra kammaren av herr Berglund
och herr Hamrin i Jönköping
(II: 111);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Blomqnist in. fl. (1:189) och den
andra inom andra kammaren av herr
Kelander in. fl. (11:246), i vilka anhållits,
att riksdagen till Fältverksamhet
för budgetåret 1967/68 måtte anvisa
ett reservationsanslag av 105 miljoner
kronor mot av regeringen föreslagna
99 miljoner kronor och anföra
att därav 6 miljoner kronor efter prövning
av SIDA borde användas för
Mindre fältprojekt och bistånd genom
enskilda organisationer;

dels de likalydande motionerna
1:382, av herrar Dahlén och Bengtson,
samt II: 484, av herrar Hedlund och
Ohlin, i vilka föreslagits, såvitt nu vore
i fråga, att riksdagen skulle för budgetåret
1967/68 i enlighet med SIDA:s
förslag till Fältverksamhet anvisa ett
reservationsanslag av 164 miljoner kronor,
vilket innebure en höjning utöver
regeringens förslag med 65 miljoner
kronor;

dels de likalydande motionerna
I: 482, av fröken Mattson och herr Torsten
Hansson, samt II: 604, av herr
Carlsson i Tyresö in. fl., i vilka yrkats,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen,
under förutsättning av bifall till i sär -

102

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Anslag till fältverksamhet
skilda motioner framställda förslag om
en ytterligare budgetförstärkning genom
en höjning av maximiuttaget av
folkpensionsavgiften till 1 750 kronor,
skulle till SIDA:s verksamhet för budgetåret
1967/68 anslå 150 miljoner kronor
eller — i förhållande till Kungl.
Maj:ts förslag — ett med 51 miljoner
kronor förhöjt anslag, samt att dessa
medel skulle ställas till Kungl. Maj :ts
förfogande utan annan ändamålsbestämning
än de principiella prioriteringar
inom u-hjälpen, som riksdagen
redan tidigare givit sin anslutning till;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fru Segerstedt Wiberg in. fl. (1:483)
och den andra inom andra kammaren
av herr Turesson in. fl. (11:613);

dels ock motionen 11:612, av herr
Rubin, i vilken anhållits, såvitt nu vore
i fråga, att det i statsverkspropositionen
under tredje huvudtiteln begärda
anslaget för SIDA:s verksamhet måtte
utgå med 164 miljoner kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och i anledning
av motionerna I: 189 och II: 246, I: 482
och 11:604, 1:382 och 11:484 samt
11:612, sistnämnda fem motioner såvitt
nu vore i fråga, till Fältverksamhet
för budgetåret 1967/68 på driftbudgeten
under tredje huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 99 000 000
kronor;

b) att motionerna I: 83 och II: 111
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

c) att motionerna 1:483 och 11:613
icke måtte av riksdagen bifallas;

d) att riksdagen måtte godkänna vad
som av Kungl. Maj :t föreslagits om
jämkning av anställningsvillkoren för
experter inom bilateral teknisk biståndsverksamhet.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Axel Andersson, Harry

Carlsson, Bengtson, Sundin, Eliasson
i Sundborn, Nihlfors, Antonsson, Källstad
och Tobé, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under a hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom motionerna
1:189 och 11:246, 1:482 och
II: 604, I: 382 och II: 484 samt II: 612,
sistnämnda fem motioner såvitt nu vore
i fråga, till Fältverksamhet för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under
tredje huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 149 000 000 kronor.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
angående mom. a samt därefter
särskilt rörande mom. b—d.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de avseende mom. a förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Dahlén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 53 punkten
15 mom. a, röstar

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21

103

Om hjälp till återuppbyggnad av ödelagda områden i Vietnam — Anslag
till multilateralt finansiellt utvecklingsbistånd

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Dahlén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —98;

Nej — 36.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
vad utskottet i mom. b—d hemställt.

Punkten 16

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 17

Om hjälp till återuppbyggnad av ödelagda
områden i Vietnam

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt,

a) att motionen II: 51, av herr Hector
m. fl., icke måtte av riksdagen bifallas; b)

att motionen 11:612, av herr Rubin,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte
av riksdagen bifallas.

I motionen 11:51 hade anhållits, att
riksdagen måtte som bidrag till humanitär
hjälp och återuppbyggnad av anfallna
och ödelagda områden i Vietnam
anvisa dels 10 000 000 kronor till De -

mokratiska republiken Vietnam, dels
10 000 000 kronor till Sydvietnams nationella
befrielsefront.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion 11:51.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i denna punkt
gjorda hemställan.

Sedermera gjordes enligt de rörande
mom. a framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionen II: 51; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Härefter bifölls på gjord proposition
utskottets i mom. b gjorda hemställan.

Punkten 18

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 54, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för budgetåret
1967/68 till finansiellt utvecklingsbistånd
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Anslag till multilateralt finansiellt utvecklingsbistånd I

propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga
åtgärder för att lämna ett

104

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Anslag till multilateralt finansiellt utvecklingsbistånd

extra svenskt bidrag till Internationella
utvecklingsfonden, dels medgiva,
att Sverige förbunde sig att för vart
och ett av åren 1967 och 1968 lämna
bidrag till Internationella livsmedelsprogrammet
utöver de tidigare utfästa
med 1 000 000 dollar, dels ock till Multilateralt
finansiellt utvecklingsbistånd
för budgetåret 1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 69 980 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Kilsmo och Sörenson (1:84)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Rimås och Johansson i Skärstad
(11:112),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Werner (I: 218) och den andra
inom andra kammaren av herr Hermansson
m. fl. (II: 272),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Svenungsson in. fl. (1:307) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hedin m. fl. (11:381),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Dahlén och Bengtson (1:382)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Hedlund och Ohlin (II: 484),
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Dahlén och Bengtson (1:383)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Hedlund och Ohlin (II: 485),
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Holmberg m. fl. (I: 479) och den
andra inom andra kammaren av herr
Bohman m. fl. (II: 603),

dels en inom andra kammaren av
herr Rubin väckt motion (11:612),
dels ock en inom andra kammaren
av herrar Sterne och Larsson i Umeå
väckt motion (11:695).

I motionerna 1:218 och 11:272 hade
hemställts, att riksdagen måtte anslå

100 miljoner kronor att användas till
multilateralt finansiellt bistånd i form
av extra bidrag till Internationella utvecklingsfonden,
utöver det i statsverkspropositionen
upptagna anslaget
för detta ändamål.

I motionerna 1:382 och 11:484 hade
anhållits, såvitt nu vore i fråga, a) att
riksdagen måtte begära, att regeringen
gåve sin representation i vederbörande
internationella organ i uppdrag
att kraftfullt verka för en gradvis uppbyggnad
av i motionerna föreslaget
program och miljardfond för multilateral
livsmedelshjälp, b) att riksdagen
måtte uttala, att Sverige vore villigt
att till en sådan fond för livsmedelshjälp
bidraga med 100 miljoner
kronor per år eller den större andel,
som kunde komma att erfordras, c) att
riksdagen i! skrivelse till regeringen
måtte framhålla vikten av att Sverige
i internationella sammanhang gjorde
ökade ansträngningar för att åstadkomma
en stabilisering av vissa viktiga
u-landsprodukters priser på rimlig
nivå samt andra åtgärder för att
stödja u-ländernas exportansträngningar.

I motionerna 1:383 och 11:485 hade
yrkats, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om förslag
till innevarande års höstriksdag om ett
svenskt garantisystem till skydd för
investeringar i u-länderna.

I motionerna 1:479 och 11:603 hade
föreslagits, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen i skrivelse till Kungl, Maj:t
skulle hemställa, att förslag till nationellt
investeringsgarantisvstem måtte
föreläggas innevarande års höstriksdag.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 218 och II: 272,
1:307 och 11:381 samt 11:612, sist -

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21

105

Anslag till multilateralt finansiellt utvecklingsbistånd

nämnda tre motioner såvitt nu vore
i fråga,

1. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderliga åtgärder för att lämna
ett svenskt extra bidrag till Internationella
utvecklingsfonden,

2. medgiva att Sverige förbunde sig
att för vart och ett av åren 1967 och
1968 lämna bidrag till Internationella
livsmedelsprogrammet utöver de tidigare
utfästa med 1 000 000 dollar,

3. till Multilateralt finansiellt utvecklingsbistånd
för budgetåret 1967/68 på
driftbudgeten under sjunde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
69 980 000 kronor;

B. att motionerna I: 84 och II: 112
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att motionerna 1:382 och 11:484,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t angående uppbyggnad av en miljardfond
för multilateral livsmedelshjälp
och svenska bidrag till en sådan
fond, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D. att motionerna 1:382 och 11:484,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t angående åtgärder för att främja
u-ländernas exportansträngningar, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; E.

att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:383 och 11:485 samt
I: 479 och II: 603, sistnämnda båda
motioner såvitt de avsåge ett nationellt
investeringsgarantisystem, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i punkten anfört;

F. att motionen II: 612, såvitt den
avsåge anvisande av medel för upprättande
av en fond för importkrediter
m. m., icke måtte av riksdagen bifallas;

G. att motionen II: 695 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Axel Andersson, Harry
Carlsson, Bengtson, Sundin, Eliasson
i Sundborn, Nihlfors, Källslad, Tobé
och Sjönell, vilka ansett, att utskottets

yttrande bort i viss del erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under C hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:382 och 11:484, såvitt
nu vore i fråga, dels i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att åt Sveriges
representation i vederbörande internationella
organ måtte uppdragas att
kraftfullt verka för en gradvis uppbyggnad
av i motionerna föreslaget
program och miljardfond för multilateral
livsmedelshjälp, dels ock uttala,
att Sverige vore villigt att till én sådan
fond för livsmedelshjälp bidraga med
100 miljoner kronor per år eller den
större andel, som kunde komma att
erfordras;

b) av herrar Axel Andersson, Harry
Carlsson, Bengtson, Sundin, Eliasson
i Sundborn, Nihlfors, Kållstad, Tobé
och Sjönell, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under D hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:382 och 11:484, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
framhålla vikten av att Sverige i internationella
sammanhang gjorde ökade
ansträngningar för att åstadkomma en
stabilisering av vissa viktiga u-landsprodukters
priser på rimlig nivå samt
andra åtgärder för att stödja u-ländernas
exportansträngningar.

Herr CARLSSON, HARRY, (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna a och b.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna 1:218 och 11:272.

Jag ber vidare att under mom. E få
yrka avslag på motionerna 1:383 och
11:485 samt 1:479 och 11:603.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

106

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Anslag till multilateralt finansiellt utvecklingsbistånd

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje moment
av utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan.

Därefter gjordes enligt de avseende
mom. A förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på bifall till
utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionerna
1:218 och 11:272; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls härefter
utskottets i mom. B gjorda hemställan.

I fråga om mom. C, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Axel Andersson m. fl.
vid punkten avgivna, med a betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Carlsson, Harry, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 54 punkten
1 mom. C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med a
betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositio -

nen ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Carlsson, Harry,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej — 40.

Med avseende å mom. B, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats, dels bifall
till utskottets hemställan, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med b betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Carlsson, Harry, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 54 punkten
1 mom. D, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med b
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Carlsson, Harry,
begärde rösträkning, verkställdes nu

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21

107

votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slnt
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —97;

Nej — 36.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjordes i enlighet med de rörande
mom. E framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på avslag
å motionerna 1:383 och 11:485
ävensom motionerna I: 479 och II: 603,
såvitt nu vore i fråga; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. F och G hemställt.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Ang. en speciell u-hjälpsavgift, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 25, i anledning av väckta
motioner angående en speciell uhjälpsavgift,
m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 95,
av herr Blomquist, och II: 136, av fru
Sundberg m. fl., vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla, att visst belopp till ulandsbistånd
måtte befrias från statlig
inkomstskatt;

II) de likalydande motionerna 1:100,
av herr Schött m. fl., och 11:130, av
herr Gustafsson i Borås m. fl., vari
föreslagits att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle hemställa om utredning
rörande införande av rätt för
fysiska personer till avdrag vid den

Ang. en speciell u-hjälpsavgift, m. m.

statliga inkomstbeskattningen för gåvor
till en viss maximigräns till u-hjälpsoch
andra humanitära ändamål samt
till kulturella, religiösa, vetenskapliga
eller eljest uppenbart allmännyttiga ändamål; III)

de likalydande motionerna
I: 101, av herr Svenungsson m. fl., och
11:129, av herr Fridolfsson i Stockholm
in. fl., vari yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla
om utredning rörande införande
av avdragsrätt vid taxeringen för gåvor
till religiösa, humanitära, kulturella,
vetenskapliga eller eljest uppenbart
allmännyttiga ändamål;

IV) de likalydande motionerna
1:164, av herrar Sörenson och Johan
Olsson, samt II: 201, av herr Wiklund
i Stockholm och herr Johansson i
Växjö;

V) de likalydande motionerna I: 417,
av herrar Harry Carlsson och Per Jacobsson,
samt 11:532, av herr Hamrin
i Jönköping m. fl., vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om skyndsam utredning
och förslag till nästa års riksdag om
avdragsrätt vid beskattningen för gåvor
till u-länder i enlighet med i motionerna
angivna riktlinjer;

VI) de likalydande motionerna
I: 423, av herrar Thorsten Larsson och
Svanström, samt 11:536, av herr Johansson
i Skärstad och herr Boo, vari
föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle anhålla om utredning
av möjligheterna att stimulera
enskilda personer att lämna bidrag och
gåvor till religiösa och ideella organisationer
samt hjälporgan för insatser
på humanitära, allmännyttiga och vetenskapliga
områden i enlighet med
vad i motionerna anförts;

VII) de likalydande motionerna
1:479, av herr Holmberg m. fl., och
II: 603, av herr Bohman m. fl., vari anhållits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa,

1) att en allsidig utredning med representanter
för staten, näringslivet,

108

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Ang. en speciell u-hjälpsavgift, m. m.
missionen och de humanitära organisationerna
måtte tillsättas, vilken
skyndsamt borde överse riktlinjerna
för den svenska u-landshjälpen — i
avsikt att underlätta en ökning av hjälpen
— i enlighet med de principer och
förslag, som angivits i motionerna,

2) att förslag till nationellt investeringsgarantisystem
måtte föreläggas innevarande
års höstriksdag,

3) att förslag till sådana ändringar
i skattelagstiftningen måtte föreläggas
riksdagen, att det ekonomiska samarbetet
med u-länder underlättades,

4) att de svenska insatserna på familjeplaneringens
område måtte givas
prioritet;

VIII) de likalydande motionerna
1:556, av herr Eric Carlsson, och
II: 713, av herrar Jonasson och Dockered; IX)

motionen 11:200, av herr Werner
in. fl.;

X) motionen 11:539, av herr Lundberg; XI)

motionen II: 734, av herr Rubin;

XII) motionen II: 735, av herr Rubin;
samt

XIII) motionen II: 736, av herr Rubin.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

I) beträffande en speciell u-hjälpsavgift
m. in.

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 164,
av herrar Sörenson och Johan Olsson,
samt 11:201, av herr Wiklund i Stockholm
och herr Johansson i Växjö,

2) motionen 11:200, av herr Werner
in. fl., samt

3) motionen II; 539, av herr Lundberg,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II) beträffande avdrag vid inkomstbeskattningen
för gåvor till u-hjälp
m. in.

A) att riksdagen — i anledning av
de likalydande motionerna 1: 95, av herr

Blomquist, och II: 136, av fru Sundberg
in. fl., I: 100, av herr Schött m. fl.,
och II: 130, av herr Gustafsson i Borås
in. fl., 1:101, av herr Svenungsson
m. fl., och II: 129, av herr Fridolfsson
i Stockholm m. fl., 1:417, av herrar
Harry Carlsson och Per Jacobsson,
samt 11:532, av herr Hainrin i Jönköping
in. fl., ävensom I: 423, av herrar
Thorsten Larsson och Svanströin,
samt II: 536, av herr Johansson i Skärstad
och herr Boo, •— måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
utredning rörande införande av rätt
till avdrag vid beskattningen för gåvor
till u-hjälps- och andra humanitära ändamål
samt til! kulturella, religiösa,
vetenskapliga eller eljest uppenbart
allmännyttiga ändamål;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:95,
av herr Blomquist, och 11:136, av fru
Sundberg m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 100,
av herr Schött m. fl., och II: 130, av
herr Gustafsson i Borås m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 101,
av herr Svenungsson m. fl., och II: 129,
av herr Fridolfsson i Stockholm m. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 417,
av herrar Harry Carlsson och Per Jacobsson,
samt 11:532, av herr Hamrin
i Jönköping in. fl., samt

5) de likalydande motionerna 1:423,
av herrar Thorsten Larsson och Svanström,
samt 11:536, av herr Johansson
i Skärstad och herr Boo,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet under
punkten A hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd;

III) beträffande åtgärder för att
främja investeringar i u-länderna

att de likalydande motionerna 1:479,
av herr Holmberg in. fl., och II: 603,
av herr Bohman in. fl., i vad motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21

109

IV) beträffande bilaccisen

att motionen II: 734, av herr Rubin,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

V) beträffande den särskilda varuskatten att

motionen II: 735, av herr Rubin,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VI) beträffande frimärksutgivning
till förmån för u-länderna

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:556,
av herr Eric Carlsson, samt II: 713, av
herrar Jonasson och Dockered, samt

2) motionen II: 736, av herr Rubin,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

I) beträffande avdrag vid inkomstbeskattningen
för gåvor till u-hjälp
m. in,

av herrar John Ericsson och Einar
Eriksson, fröken Ranmark samt herrar
Wärnberg, Tage Johansson, Brandt,
Asp, Forsberg, Carlsson i Västerås och
Wiklund i Härnösand, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under II
hemställa, att följande motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna 1:95,
av herr Blomquist, och II: 136, av fru
Sundberg m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 100,
av herr Schött m. fl., och 11:130, av
herr Gustafsson i Borås m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 101,
av herr Svenungsson m. fl., och II: 129,
av herr Fridolfsson i Stockholm m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:417,
av herrar Harry Carlsson och Per Jacobsson,
samt 11:532, av herr Hamrin
i Jönköping m. fl., ävensom

5) de likalydande motionerna 1:423,
av herrar Thorsten Larsson och Svanström,
samt 11:536, av herr Johansson
i Skärstad och herr Boo,

Ang. en speciell u-hjälpsavgift, in. m.

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

II) beträffande åtgärder för att främja
investeringar i u-länderna av herrar
Enarsson, Ottosson och Lothigius, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under III hemställa, att riksdagen,
med bifall till de likalydande motionerna
I: 479, av herr Holmberg m. fl.,
och 11:603, av herr Bohman m. fl., i
vad motionerna hänvisats till bevillningsutskottet,
måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att förslag till sådana
ändringar i skattelagstiftningen
måtte föreläggas riksdagen, att det ekonomiska
samarbetet med u-länder underlättades.

Vid betänkandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande, beträffande
åtgärder för att främja investeringar
i u-länderna, av herrar T istad, Mattsson,
Ahlmark, Eriksson i Bäckmora,
Larsson i Umeå, Dahlgren och öhvall.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Bevillningsutskottets
föreliggande betänkande behandlar rätt
inånga motioner som alla helt eller delvis
har anknytning till u-hjälpen. Sedan
nu kammaren har ägnat en hel dag
åt u-hjälpsfrågorna torde det vara tämligen
överflödigt att närmare presentera
de förslag som har framförts i motioner
och som på ett mycket överskådligt
sätt refereras i betänkandet. Det
gäller uttagande av en speciell u-hjälpsavgift,
avdrag vid inkomstbeskattningen
för gåvor till u-hjälp, åtgärder för
att främja investeringar i u-länderna,
frågan om att höja bilaccisen, att ta ut
en särskild varuskatt för att skaffa mer
pengar till u-hjälp och förslag om att
medverka till en frimärksutgivning till
förmån för u-länderna.

Inom utskottet har man betraktat
många av de här redovisade uppslagen
till ökad u-hjälp som rena hugskott och
därför varit ganska ense om att avvisa

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Ang. en speciell u-hjälpsavgift, m. m.
dem. På två punkter har emellertid utskottsledamöterna
hamnat på skilda linjer.
Det gäller avdragsrätt för gåvor
till u-hjälp och åtgärder för främjande
av investeringar i u-länderna.

I den första frågan har lotten fått
avgöra utskottets ställningstagande.
Som förlorande part har jag nöjet att
företräda reservanterna. Förslaget om
avdragsrätt vid inkomstbeskattningen
är inte begränsat bara till gåvor till uhjälp,
utan motionerna och utskottets
förslag avser skattefrihet för gåvor i
största allmänhet till allmännyttiga och
liknande ändamål.

Denna fråga har upprepade gånger
varit föremål för riksdagens behandling
och alltid rönt samma öde, nämligen
att bli avvisad. Riksdagens motiv
för avslagen har alltid varit detsamma.
Riksdagen har ansett att en avdragsrätt
av detta slag helt enkelt innebär
en klar avvikelse från de grundläggande
principerna i vår skattelagstiftning.
Vidare har riksdagen haft den uppfattningen
att om staten vill främja allmännyttiga
eller liknande ändamål
skall detta ske genom direkta statliga
bidrag och inte genom lättnader vid
inkomstbeskattningen.

En avdragsrätt av den allmänna typ
som här skisserats i motioner och framförts
av utskottsmajoriteten skulle också
komma att innebära betydande praktiska
svårigheter vid tillämpningen.
Det är ju så många verksamheter som
kan inrymmas i begreppet »allmännyttiga
och liknande ändamål». Såvitt
jag kan förstå torde det vara helt omöjligt
att precisera sådana ändamål i en
lagtext. Då återstår ingenting annat än
att överlåta på taxeringsmyndigheterna
att avgöra, huruvida verksamheten bedrivs
för sådant allmännyttigt ändamål
som utgör förutsättningen för en givares
begärda skatteavdrag. Det finns
många ledamöter av denna kammare
som har erfarenheter av det praktiska
taxeringsarbetet, och jag tror säkert att
de avstår från en så grannlaga uppgift

som att klassificera ett ändamål som
allmännyttigt.

Reservanterna har också påpekat att
en avdragsrätt av detta slag strider mot
planerna på införande av en definitiv
källskatt. Detta har sagts många gånger
här i kammaren, men jag tror att det
förtjänar att påpekas ytterligare. Om
tanken att införa en definitiv källskatt
är allvarligt menad, måste vi ju ställa
in oss på ett borttagande av de avdrag
som finns i våra skattelagar och inte
börja på att införa nya former för
skatteavdrag -— det torpederar hela
tanken på en definitiv källskatt.

Med det sagda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den reservation
som behandlar avdrag vid inkomstbeskattningen
för gåvor till u-hjälp m. m.

Vidare skulle jag också som representant
för utskottsmajoriteten vilja
säga några ord beträffande åtgärder
för att främja investeringar i u-länder.
Men, herr talman, jag bör väl i artighetens
intresse vänta för att höra vad
företrädarna för reservanterna har att
säga innan jag uttalar mig på den
punkten.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Till bevillningsutskottets
föreliggande betänkande nr 25 som
vi nu behandlar har högerledamöterna
fogat en reservation som är betecknad
med II och som gäller åtgärder för att
främja investeringar i u-länderna. .lag
vill med några ord litet närmare motivera
denna reservation.

Reservanterna hyser den uppfattningen
att betydelsefulla åtgärder kan vidtas
på beskattningens område för att
främja investeringar i u-länderna. En
sådan åtgärd är att arbeta vidare med
att införa dubbelbeskattningsavtal med
dessa länder, så att det hinder som
frånvaron av dylika avtal utgör undanröjes.
Om ett u-land anser det vara förenat
med fördelar att genom skattefrihet
eller skattelättnader stimulera

Nr 21

111

Onsdagen den 19 april 1967 em.

svenska företag att etablera sig i landet,
bör detta inte leda till att beskattning
sker i Sverige med det belopp
som en sådan skattelättnad kan medföra.
I så fall blir det svenska staten
och inte det investerande företaget som
får del av u-landets avsedda stimulans
för ökad industriell verksamhet — ett
resultat av de vidtagna åtgärderna som
säkerligen landet i fråga inte tänkt sig.

Den nya lagstiftning, som antogs av
riksdagen 1966, innebär ett framsteg i
detta avseende så till vida som det nu
blir möjligt att från den svenska skatten
avräkna utländsk statlig skatt som
erlagts för inkomst från förvärvskälla i
utlandet. Fortfarande kvarstår emellertid
de följdverkningar av nu gällande
bestämmelser som jag här nyss pekat
på, nämligen att om u-landet avstår
från bolagsskatt för ett svenskt företag
beskattas motsvarande inkomstbelopp i
Sverige. Avräkningen får inte heller
ske för utdelning från ett utländskt dotterbolag
som erlagt skatt i u-landet.

I vissa länder gäller redan och andra
överväger införandet av regler om att
investeringskostnader i ett u-land får
dras av från investerarens skattepliktiga
inkomst i hemlandet. Vi reservanter
förordar att samma metod införs i
vårt land.

Vissa andra förslag påtalas även i reservationen.
Det gäller kapitalfrågor,
utbildning av företagsledare, teknisk
personal o. s. v. Vi tror att på sikt är
hjälp som effektivt bidrar att öka takten
i u-ländernas industriella och därmed
även ekonomiska utveckling den
säkraste vägen till att varaktigt lindra
nöden för dessa folk. Det förringar naturligtvis
inte på något sätt värdet av
alla insatser som görs för att för dagen
hjälpa mot svält och umbäranden.

Det är, herr talman, utifrån de synpunkter
jag här i korthet utvecklat som
vi kommit fram till vårt yrkande i reservationen,
att hos Kungl. Maj:t anhålla
om förslag till sådana ändringar
i skattelagstiftningen att det ekonomiska
samarbetet med u-länderna under -

Ang. en speciell u-hjälpsavgift, m. m.
lättas. Jag ber med denna korta motivering
att få yrka bifall till reservation
II.

I detta betänkande behandlas även
frågan om rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen
för gåvor till religiösa,
humanitära och allmännyttiga ändamål.
Denna fråga har nyss berörts av
Einar Eriksson när han talade om den
reservation I som fogats till utskottets
betänkande. Som han även nämnde
har yrkanden av samma innehåll
under senare år prövats flera gånger
av riksdagen utan att leda till för motionärerna
positivt beslut.

Att de organisationer, som ägnar sig
åt arbete inom de ideella områden det
här rör sig om, utför mycket stora och
värdefulla insatser torde vunna erfarenheter
klart ha visat. Inte minst den
senaste tiden har vi fått påtagliga bevis
för allmänhetens uppskattning och
intresse för denna form av hjälpverksamhet,
vars omfattning nu är så betydande
att många hjälpbehov helt enkelt
inte alls skulle kunna bli tillgodosedda
utan dessa frivilliga krafter. Såsom ett
sätt att stimulera medborgarna till fortsatt
stöd och helst ytterligare aktivera
detta har utskottet föreslagit, att frågan
om avdragsrätt för gåvor till ifrågavarande
ändamål blir föremål för skyndsam
utredning och förslag. I detta sammanhang
har u-hjälpen kommit att inta
en alltmer framskjuten plats i den allmänna
debatten.

Missionssällskap och andra sammanslutningar,
som sedan mycket lång tid
sysslat med dessa problem och förvärvat
stor kännedom härom, utför ett
synnerligen värdefullt arbete för höjande
av standarden i u-länderna och
för att verksamt lindra människornas
nöd. En lösning i fråga om den skattemässiga
behandlingen av bidrag till
dessa ändamål skulle säkert utgöra en
god stimulans för ytterligare ekonomiskt
stöd, inte minst till sådana organisationer
jag nyss omnämnt. De personer
som har hand om denna verksamhet
har oftast fått lära sig att ar -

112

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Ang. en speciell u-hjälpsavgift, m. m.
beta med små medel och billig administration.
Det gör i sin tur att bortfallet
till omkostnader in. m. i regel
uppgår till mycket blygsamma belopp.

För alla som hyser intresse för detta
lijälpområde skulle en lösning efter de
riktlinjer utskottet förordar enligt vår
uppfattning med sannolikhet vara lämplig
när det gäller ökade insatser efter
egen önskan och utan bindning till
vissa procenttal av nationalinkomsten
eller liknande faktorer.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan under
punkten II A.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Som de båda föregående
talarna har framhållit är frågan
om rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen
för gåvor till allmännyttiga och
humanitära ändamål inte ny. Vid taxeringar
som skedde fr. o. in. 1939 t. o. m.
1945 tillämpades avdragsrätt för gåvor,
först till luftvärnet och sjövärnskåren,
senare till internationellt hjälparbete.
Denna avdragsrätt var föranledd av
speciella förhållanden och bestämmelserna
tidsbegränsade. Sedan 1957 har
det varje år förekommit motioner i
riksdagen om införande av en varaktig
rätt till avdrag för gåvor till humanitära
och allmännyttiga ändamål. En
stark minoritet i riksdagen har stått
bakom dessa yrkanden. I år har u-hjälpen
förts fram som ett angeläget humanitärt
ändamål. Det är anledningen
till att motionerna förts samman i det
u-hjälpspaket som vi i dag behandlar.

Alla är eniga om värdet och nyttan
av det arbete som utförs av de kristna
samfunden och av olika sammanslutningar
och enskilda institutioner med
humanitära, vetenskapliga och kulturella
syften. Utan deras insats skulle vårt
samhälle vara mycket fattigare. Till stor
del är dessa samfund och sammanslutningar
beroende av bidrag av enskilda
givare. Många människor visar stor offervilja
när det gäller att stödja ända -

mål som ligger dem om hjärtat. Det är
inte alltid de som har det bäst ställt
som ger mest. I övervägande grad uppbäres
den frivilliga verksamhet som
det här är fråga om av människor med
små och medelstora inkomster.

Mot bakgrunden av den samhällsnyttiga
verksamhet som utövas av enskilda
samfund, sammanslutningar och
institutioner är det berättigat att betrakta
gåvor till dem som ett lika värdefullt
bidrag till samhällsverksamheten
som de skatter som erläggs till stat
och kommun. Detta utgör ett starkt
skäl för att inte ta ut skatt på sådana
gåvor.

Mot detta resonemang kan anföras
— och det gör reservanterna också
ehuru med andra ord — att om medborgarna
på detta sätt genom att lämna
bidrag till enskilda sammanslutningar
och institutioner med samhällsnyttig
verksamhet på sitt program
skulle komma i åtnjutande av motsvarande
befrielse från skattskyldighet till
stat och kommun, skulle man inte nå
optimal resursanvändning i samhället.
Invändningen är inte oberättigad. Därför
måste man givetvis införa vissa begränsningar
både beträffande de ändamål
som ger avdragsrätt och de belopp
som maximalt får avdragas. Hur
dessa gränser skall fixeras är givetvis
en sak som den av oss föreslagna utredningen
får ta ställning till.

Det är riktigt att införandet av en
avdragsrätt leder till skattebortfall. Man
bör dock hålla i minnet att, även om
gåvor till samhällsnyttiga ändamål blir
avdragsgilla vid beskattningen, så komma
den som bidrar med frivilliga gåvor
till sådana ändamål att sammanlagt ge
ett större bidrag till samhällsverksamheten
i vidare bemärkelse än han skulle
göra, om han endast bidrog till denna
genom skatterna.

Vad vi syftar till är inte att de, som
nu bidrar med frivilliga gåvor, genom
skatteavdragen skall få en lindring,
utan att de skall stimuleras att ge ännu
mer.

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21

113

Avdragsrätt för gåvor till humanitära
och allmännyttiga ändamål innebär en
avvikelse från grundläggande principer
i skattelagstiftningen, säger reservanterna.
Den princip som de tänker på
och som de betecknar såsom grundläggande
är förmodligen den, att en
skattskyldig från sin inkomst av viss
förvärvskälla får göra avdrag endast
för omkostnader för intäkternas förvärvande.

Men är det någonting som säger att
man inte kan införa nya principer i
skattelagstiftningen? Kravet på avdragsrätt
för gåvor av det slag som det
här är fråga om uppbäres utan tvivel av
en bred folkopinion. När nu så många
önskar en ändring av principerna är
det väl naturligt att här i riksdagen
framföra och söka förverkliga det önskemålet.
Riksdagen har ju makt att
ändra på principerna, och dessa är väl
inte något självändamål.

För övrigt är det inte det första avsteg
som görs från de grundläggande
skatteprinciper som reservanterna talar
om. Försäkringsavdraget, som säkerligen
ingen har något att invända
mot, innebär ett sådant avsteg. Försäkringspremier
av det slag som inrymmes
under »allmänna avdrag» utgör
inte någon kostnad för intäkternas förvärvande,
utan den avdragsrätt som inom
vissa gränser medges för sådana
premier är motiverad av sociala skäl.

Skattesakkunniga var faktiskt, såsom
framgår av utskottets recit, på sin tid
inne på tanken att utvidga avdragsrätten
för försäkringspremier till att omfatta
också avgifter för och bidrag till
allmännyttiga ändamål. Åtskilliga sådana
avgifter har från social synpunkt
ett värde som kan jämföras med försäkringsverksamhetens,
menade de sakkunniga,
som ansåg att det därför inte
förelåg några avgörande principiella
skäl mot att de skattskyldiga medgavs
en friare valrätt i fråga om utnyttjandet
av ifrågavarande av sociala skäl betingade
avdrag. Huruvida en sådan
sammankoppling av försäkringsavdra 8

Första kammarens protokoll 1967. Nr 21

Ang. en speciell u-hjälpsavgift, m. ni.
get och ett avdrag för humanitära och
allmännyttiga ändamål är en framkomlig
väg är en sak som får bedömas av
den utredning som föreslås.

Herr Einar Eriksson framhöll att rätten
till skatteavdrag för dylika gåvor
skulle försvåra införandet av en definitiv
källskatt. Det är möjligt att så
kommer att ske, men därmed är inte
sagt att en sådan reform kommer att
omöjliggöras. Också detta är en sak
som en kommande utredning får fundera
på.

Utskottsutlåtandet i nu ifrågavarande
del grundar sig på fem olika motionspar,
som alla har ett gemensamt
syfte — att stimulera människor att ge
frivilliga bidrag till humanitära och
allmännyttiga ändamål — men som i
övrigt skiljer sig från varandra i olika
avseenden. Utskottsmajoriteten har inte
tagit ställning till yrkandena i alla detaljer
utan föreslår att hela frågan skall
göras till föremål för en utredning. Jag
har förut angett ett par saker som
denna utredning har att ta ställning till.
Ytterligare en fråga av grundläggande
betydelse som utredningen har att bedöma
är om avdragsrätt skall föreligga
både vid den statliga och den kommunala
beskattningen eller bara vid den
statliga beskattningen. Utredningen bör
ha åtskilligt att hämta genom att studera
erfarenheterna i de länder, där man
praktiserar en motsvarande avdragsrätt
vid beskattningen. Jag vill därvid
i första hand nämna Danmark och Finland,
men också Västtyskland, Frankrike,
Belgien, Holland och Italien är
bland de europeiska länder som tillämpar
en sådan avdragsrätt.

Herr talman! Jag skall också be att
med några ord få beröra det särskilda
yttrande som mittenpartiernas representanter
i utskottet har avgett beträffande
åtgärder för att främja investeringar
i u-länderna. Vi har genom yttrandet
velat markera vår inställning att
man genom lämpliga åtgärder bör stimulera
svenska investeringar i u-länderna.
På skatteområdet ser vi dubbel -

114

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Ang. en speciell u-hjälpsavgift, m. m.

beskattningsavtalen som det främsta instrumentet.
Vi bör därför intensifiera
strävandena att få till stånd sådana avtal
med u-länder, där svenska investeringar
är eller kan bli aktuella. Tyvärr
kan detta inte ske i den takt som vore
önskvärd — det inser vi alltför väl.
Den lagstiftning som vi införde i höstas
i syfte att undvika dubbelbeskattning
i förhållande till stat med vilken vi
inte slutit dubbelbeskattningsavtal innebar
ett stort framsteg. Tyvärr är den
nya lagstiftningen inte på alla punkter
helt tillfredsställande. Den bör därför
utbyggas och förbättras. Emellertid anser
vi att detta kan anstå något med
hänsyn till att lagstiftningen så nyligen
trätt i kraft.

Vi har också i vårt yttrande understrukit
betydelsen av ett förbättrat garantiskydd
för svenska u-landsinvesteringar,
men eftersom den frågan har
behandlats i den stora u-landsdebatten
tidigare i dag skall jag, herr talman,
inte nu gå in på den.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr CARLSSON, HARRY, (fp):

Herr talman! Såsom motionär i detta
ärende ber jag att få yttra några få ord
vid denna sena timme.

I de likalydande motionerna I: 417
av herr Per Jacobsson och mig samt
II: 532 av herr Yngve Hamrin i Jönköping''
m. fl. yrkas »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
skyndsam utredning och förslag till
nästa års riksdag om avdragsrätt vid
beskattningen för gåvor till u-länder».
Vi har i motionerna angivit hur denna
avdragsrätt skulle kunna utformas för
att skapa största möjliga rättvisa mellan
större och mindre inkomsttagare
samt hur en enkel kontroll skulle kunna
ordnas. Vidare hävdar vi att systemet
med avdragsrätt för gåvor till uländer
har många fördelar. Det stimulerar
givandet utan att det får karaktären
av obligatorium.

Ett visst skattebortfall för stat och
kommun måste det självfallet bli tal om.
Det kan dock sägas att stat och kommun
på detta sätt är med och skjuter
till medel för en frivillig insamling till
u-länderna. Utan tvivel torde beloppen
vid sådana insamlingar kunna bli betydande.
Genom att olika organisationer,
inte minst missionen, är med och
administrerar u-hjälpen, torde vidare
de höga administrationskostnader som
den nuvarande statliga u-hjälpen har
kunna reduceras betydligt. Dessutom
kommer medlen i långt större utsträckning
än som annars är fallet de behövande
till del.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan under
punkten II A och instämmer i det särskilda
yttrande som är fogat till detta
betänkande.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Beträffande den reservation
som behandlar främjandet av
investeringar i u-länder vill jag bara
hänvisa till vad utskottet framhåller,
nämligen att det faktum att Sverige
saknar dubbelbeskattningsavtal med
många u-länder inte är tillräckligt skäl
för att vi skulle genom interna lagstiftningsåtgärder
försöka underlätta investeringar
eller annan ekonomisk
verksamhet i dessa länder. Man får väl
utgå ifrån att dubbelbeskattningsavtalen
skall byggas ut. Det pågår ju en
ganska intensiv verksamhet på det området.

Herr Enarsson gav det erkännandet
att de nya regler som fjolårets riksdag
beslutade i fråga om rätt till avräkning
av utländsk skatt för svenska företag
är ett steg'' framåt. Jag tror att man kan
förstärka uttrycket och säga att det var
ett betydande steg framåt just när det
gäller att klara dessa beskattningsförhållanden
som inte tidigare reglerats i
dubbelbeskattningsavtal.

Herr talman! Jag tror att man med
fog kan säga att vi har undanröjt tidi -

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21

115

gare svårigheter på det här området.
Därför ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan i punkten III.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
att med anledning av föreliggande
yrkanden propositioner beträffande utskottets
i förevarande betänkande gjorda
hemställan komme att framställas
först särskilt angående envar av punkterna
I—III samt därefter särskilt i vad
gällde punkterna IV—VI.

På gjord proposition bifölls utskottets
i punkten I gjorda hemställan.

I fråga om punkten It, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att kammaren skulle godkänna
den av herr John Ericsson m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Eriksson, Einar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av''
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
25 punkten II, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
John Ericsson m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,

Ang. en speciell u-hjälpsavgift, m. m.
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 59;

Nej — 72.

Vidare gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de avseende
punkten III framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Enarsson m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Enarsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
25 punkten III, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Enarsson m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej— 22.

116

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Ang. fortsatt valutareglering

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna IV—VI hemställt.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 18, i anledning
av motioner om ett statligt obligationslån
för bistånd till u-länderna in. m.,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt omorganisation
av väg- och vattenbyggnadsverket
in. m. jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 56, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående musikdramatisk
utbildning m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. fortsatt valutareglering

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående fortsatt
valutareglering jämte motioner i ämnet.

I en den 24 februari 1967 dagtecknad
proposition, nr 45, vilken hänvisats
till bankoutskottet, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av ett propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma
dag,

dels begärt riksdagens samtycke till
förordnande om fortsatt valutareglering
i enlighet med vad föredragande
departementschefen förordat;

dels velat inhämta riksdagens yttrande
över ett vid propositionen fogat
förslag till förordning om fortsatt gil -

tighet av valutaförordningen den 5 juni
1959 (nr 264).

Den tid, för vilken förordnande om
fortsatt valutareglering avsåges bliva
meddelat och valutaförordningen äga
fortsatt giltighet, vore den 1 juli 1967
—den 30 juni 1968.

Till utskottet hade även hänvisats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna nr
718 i första kammaren av herrar Gösta
Jacobsson m. fl. och nr 899 i andra
kammaren av herrar Magnusson i Borås
in. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t

1) som sin åsikt uttala, att tillräcklig
motivering icke framförts för fortsatt
valutareglering av nuvarande omfattning,

2) anhålla, att de fördelar för stabiliseringspolitiken
och de nackdelar för
svenska företag, som den nuvarande
regleringen kunde anses medföra, snarast
måtte redovisas, samt

3) anhålla, att omedelbar liberalisering
måtte genomföras för finansiell
upplåning i utlandet för svenska företag,
som ämnade investera upplånat
kapital i Sverige;

dels ock de likalydande motionerna
nr 719 i första kammaren av herrar
Skärman och Tistad samt nr 898 i andra
kammaren av herr Berglund m. fl.,
vari föreslagits, att riksdagen vid sin
behandling av propositionen nr 45
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om åtgärder för en väsentlig
uppmjukning av de valutareglerande
författningarna och deras tillämpning
i syfte att, efter särskild utredning, avveckla
valutaregleringen.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

att riksdagen måtte

A. 1) samtycka till förordnande om
fortsatt valutareglering i enlighet med
vad som förordats i propositionen nr
45, och

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21

117

2) vad beträffade det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning
i skrivelse till Kungl. Maj:t
som sin mening giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört;

B. besluta, att motionerna I: 718 och
11:899 icke skulle föranleda någon
riksdagens åtgärd;

G. besluta, att motionerna I: 719 och
II: 898 icke skulle föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Åkerlund, Lundberg och
Regnéll, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under A och B hemställa,
att riksdagen måtte

A. 1) avslå propositionen nr 45, i
vad den avsåge begäran om riksdagens
samtycke till förordnande om fortsatt
valutareglering, och

2) besluta, att propositionen, i vad
den avsåge inhämtande av yttrande
över vid densamma fogat förslag till
förordning, icke skulle föranleda någon
riksdagens åtgärd;

B. besluta, att motionerna I: 718 och
II: 899 skulle anses besvarade med vad
reservanterna anfört;

2. av herrar Hilding, Berglund och
Larsson i Umeå, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under C
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionerna 1:719 och 11:898 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
åtgärder för en väsentlig uppmjukning
av de valutareglerande åtgärderna och
deras tillämpning i syfte att, efter särskild
utredning, avveckla valutaregleringen.

Hem ÅKERLUND (h):

Herr talman! Det är nu tjugoåttonde
gången i följd som riksdagen har att besluta
om valutaregleringens förlängning
på förslag av regeringen, bakom vilken
står en dock icke enhällig bankofull -

Ang. fortsatt valutareglering
mäktigeförsamling; herrar Kollberg och
Holmberg önskar i en reservation åtgärder
och utredning i syfte att få valutaregleringen
avvecklad.

Motiven, eller snarare motivet, för
bibehållen valutareglering redovisas så,
att denna säges vara ett väsentligt ekonomisk-politiskt
medel som inte kan
undvaras. Samtidigt anstränger man sig
att framhålla hur liberal och litet besvärande
och betungande regleringen
är. Att det brister i argumentationens
konsekvens därvidlag spelar kanske inte
så stor roll för regleringens försvarare;
att betona och på samma gång bagatellisera
går dock inte riktigt bra
ihop, tycker jag för min del.

Det finns i alla händelser de som anser
att valutaregleringen är betungande,
i första hand de som har att bära bördan
av den — i detta hänseende är det
ju på bankerna bördan faller. De yrkar
också på att regleringen skall avvecklas.
År efter år har Svenska bankföreningen
hemställt att en avveckling
skulle komma till stånd. Svaret härpå
från regeringssidan är att värdepappershandelns
begränsning över gränserna
är nödvändig i den uppsättning
av medel, som står till buds för att uppnå
som det heter »de allmänt omfattade
målen för den ekonomiska politiken».

Behöver man till att börja med framhålla,
att vi inte delar regeringspartiets
syn på målen för den ekonomiska politiken?
Inte har vi någonsin anslutit
oss exempelvis till tanken på en treprocentig
årlig penningvärdeförsämring,
exklusive skatter, som finansministern
förklarat vara acceptabel. Sådana uttalanden
om allmänt omfattade mål får
stå för regeringens räkning — inte för
vår i varje fall.

Naturligtvis är det ett ekonomiskpolitiskt
mål av begränsat slag för oss
att bli av med valutaregleringen, därför
att vi menar att den hindrar en
önskvärd ekonomisk frihet på det finansiella
området. Kan en sådan frihet
vinnas, och förutsättningarna härför

118

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Ang. fortsatt valutareglering
±>edömer vi som förefintliga eller i varje
fall lätt uppnåbara, öppnas också
möjligheter till att utvinna stora fördelar
— goda förtjänster, för att uttrycka
sig mera rakt på sak — av fri finansverksamhet
över gränserna. Skall man
arbeta på internationella fält med alla
former av upplånings- och utlåningsverksamhet
måste man ha utomordentligt
smidiga former.

Jag tror, herr talman, att kammarens
ledamöter tillåter mig att berätta en liten
självupplevd historia från det stora
landet i väster vilken berör frågor av
den här karaktären.

Jag besökte för några år sedan det
stora telefonbolaget på den amerikanska
västkusten och hade därvid ett samtal
med kassadirektören på platsen. Han
meddelade att detta företags kassavariationer
låg i storleksordningen 600 miljoner
dollar i månaden, alltså 3 miljarder
svenska kronor, från toppen under
månaden till den lägsta punkten. Vid
det tillfället då jag var där hade han 3
miljoner dollar lediga, alltså 15 miljoner
svenska kronor, som skulle kunna
utlånas på någon vecka. Själva tekniken
i denna finanstransaktion var i mitt
tycke intressant. Platsen var San
Francisco. Mäklaren som hade att sköta
saken befann sig i Los Angeles, som ju
ligger på ett ganska betydande avstånd
från San Francisco. Affären gjordes
upp per telefon, men värdepapperen i
fråga som skulle köpas fanns i New
York, alltså på ett avstånd som jag skulle
tro ä,r välkänt för alla i denna kammare.
Jag frågade hur lång tid som den
här affären fick ta för att genomföra
transaktionen, och på hans uppmaning
föreslog jag en halvtimme. Svaret blev
tio minuter; det fick inte ta längre tid
att genomföra en sådan här transaktion.

Man kan bara tänka sig hur en verksamhet
av detta slag skulle fungera om
man hade haft en valutareglering av
den typ som vi har, där man måste vända
sig till ett byråkratiskt svenskt ämbetsverk
med en förfrågan om möjlig -

heten att få göra en sådan här transaktion
och sedan ställa sig i ko och vänta
tre å fyra dagar. Jag tror att alla förstår
att det skulle vara direkt dödande
för allt slag av dylik finansverksamhet.
Det är en grundläggande princip för all
bankrörelse att man måste arbeta med
kapitalet. Kapitalet är arbetsredskapet
och det skall ständigt befinna sig i
rörelse för att man skall kunna göra
det inkomstbringande. Det är inte bara
en fråga om att göra ett kapital ränteavkastande.
En bank är inget hypoteksinstitut
och det skall den inte heller vara.

Ett annat viktigt skäl för valutaregleringens
avskaffande är behovet av en
ökad företagsintegration. Denna tränger
sig på oss för varje år som går i alltmer
intensiv grad. Vårt land blir inför framför
allt EEC:s fortsatta utveckling alltmer
nödsakat att bygga upp produktionsställen,
försäljningsenheter, inköpsenheter
och enheter av förvaltningsnatur
inom De sex’ område. Enligt
uppgift lär det för närvarande finnas
mellan 1 000 och 2 000 svenska dotterbolag
utomlands. Hur många underlydande
bolag till utländska företag det
finns i vårt land vet jag inte, men de är
kanske lika många.

Detta behov av en integration på näringslivets
område blir, såsom jag
nämnt, alltmer accentuerat överallt i
världen, inte bara inom EEC, på grund
av den hårdnande internationella konkurrensen
och kampen om försäljningsmarknaderna.
Vi behöver uppträda i
USA, i Australien och i Latinamerika
med de exporterande svenska företagen.

På sådana krav svaras det nu ofta
från regeringen, att valutastyrelsen
dock alltid beviljar tillstånd på grundval
av inlämnade ansökningar om upprättande
av produktionsenheter och
även andra enheter. Delvis är detta
sant, men det är ändå inte enligt vårt
sätt att se hela sanningen, eftersom
systemet är klumpigt och därför verkar
stävjande och dödande på initiativet.

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21

119

En principiell frihet är i så fall vida
bättre. Om man vill göra undantag i
specifika fall finns det ju en sådan möjlighet,
som vi inte motsätter oss. Sveriges
reservationer till OECD:s liberaliseringskodex
kvarstår fortfarande. Det
är alltså ingen nyhet att konstatera detta,
men vi beklagar det alltjämt, liksom
vi tidigare gjort. Vi anser att ett sådant
beklagande bör upprepas även i år.

En nyhet sedan i fjol är däremot att
man i vår i sexstatsmarknaden tagit nya
steg till en finansiell integration inom
marknadsområdet för att underlätta
företagsintegrationen. En omfattande
utredning om målsättning och metoder
därför presenterades så sent som för
två månader sedan. Friare kapitalrörelser
tillmätes stor betydelse utomlands,
medan vi i vårt land tycks ha
svårt att vinna förståelse för detta, såsom
det förefaller mig mest på grund
av okunnighet om vad frågan gäller.

Såsom en nyhet vill jag också erinra
om att Frankrike så sent som den sista
januari i år har vidtagit omfattande
frigörelseåtgärder på såväl valuta- som
kapitalområdena. Som regel är numera
i Frankrike alla valuta- och betalningstransaktioner
fria. Betalningstransaktionerna
är ju fria också i vårt land,
varför det kanske inte är någon skillnad
på denna punkt. Men det är i
Frankrike i princip uttalat, att valutatransaktionerna
är fria. Alla köp och
försäljningar av inhemska och utländska
värdepapper liksom alla investeringar
i fast egendom är fria för såväl valutainlänningar
som valutautlänningar.
En utländsk upplåning är fri för franska
medborgare upp till ett belopp av två
miljoner franc utan någon särskild anmälan.
Vill man gå längre får man dock
lov att anmäla detta.

Från denna regel är alla franska banker
undantagna. För dessa är all inoch
utlåning fri. Det är speciellt på
denna punkt som vi har invändningar
att rikta mot den svenska valutaregleringen.
Denna innebär att även kort -

Ang. fortsatt valutareglering
fristiga värdepapper i vårt land är underkastade
dess kontroll. Det är alltså
inte endast en fråga om långfristiga
reverser av typen obligationer eller om
värdepapper av typen aktier. Vidare
har man i Frankrike nu frigjort inoch
utförseln av utländsk valuta, guld
och aktier — detta var alltså i Frankrike,
väl att märka, inte i Sverige.

Från olika håll har å ena sidan anförts
farhågor för att valutaregleringens
avveckling skulle medföra svensk
upplåning utomlands för inhemskt
bruk. Det skulle alltså kunna innebära
ett visst ingripande i den penningpolitiska
målsättningen och i den penningpolitik
som riksbanken bedriver. Å
andra sidan har också anförts att vi
borde inrikta oss medvetet på att vid
bibehållen valutareglering företa upplåning
utomlands för att finansiera inhemska
investeringar. Bägge dessa synpunkter
har varit framförda i den allmänna
debatten.

För min del kan jag inte biträda någondera
uppfattningen — jag är angelägen
att betona detta. Vi bör inte medvetet
skuldsätta oss till utlandet och
inte heller omedvetet göra det. Det har
varit en linje som jag vid upprepade
tillfällen har understrukit och betonat
i denna kammare. I själva verket är
det från min sida en allvarlig anmärkning
mot valutaregleringen, att den
verkar på ett sådant sätt att vi i en
särskilt farlig form, nämligen med kortfristiga
lån, skuldsätter oss utomlands.
Detta sker i betydande omfattning
t. ex. när det gäller varven, och det
har också framhållits i den diskussion
som förekommit när det gäller finansieringen
av fartygsförsäljningen. Den
s. k. restposten är vidare ett tecken
härpå i det att, som valutastyrelsen
själv medger, en betydande kortfristig
upplåning äger rum utomlands. Hur
stor den är vet vi inte.

Det är enligt min mening en betänklig
utveckling. Erfarenheten säger dessutom
att det alltid är särskilt farligt

120

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Ang. fortsatt valutareglering

att låna upp kort och låna ut långt.

Valutaregleringen verkar tyvärr i den

riktningen.

Enligt vår mening är avsikten med
avvecklingen av valutaregleringen inte
endast frihet att låna upp, det vill jag
betona, utan också frihet att låna ut,
men att göra det utan slagsida på det
farliga sätt som valutaregleringen hittills
frammanat. Jag tror inte att det
kommer att bli några stora saldoförskjutningar
över året på grund av att
regleringen avvecklas. De farhågorna
är betydligt överdrivna. Under årets
lopp kan däremot fluktuationerna bli
större än de för närvarande är, men
det skulle enligt min mening snarast
vara ett hälsotecken, ett tecken på att
kapitalet verkligen är i arbete. Detta
är också en uppfattning som chefen
för Stockholms enskilda bank, herr
Mar c Wallenberg, gett uttryck åt i en
artikel i Ekonomisk Revy i fjol, och
det är en uppfattning som står sig även
i dag.

Här föreligger två reservationer, en
från högerhåll, som yrkar på avveckling
rakt på sak, och en från folkpartiet,
som går ut på att man skall nå
fram till en avveckling via en uppmjukning
och en utredning. Tyvärr
finns inte centerpartiet med på någon
av dessa reservationer. Jag kan inte
annat än beklaga att så är fallet, men
däråt är ingenting att göra. Jag tror
att centerpartiet hyser större oro än
partiet behöver hysa på denna punkt.
Detsamma gäller även socialdemokraterna.
Vi borde kunna vidta denna avveckling.
Folkpartireservationen har
undergått någon förändring i förhållande
till i fjol och i någon mån närmat
sig vårt håll. Det är naturligtvis
enligt vår mening glädjande. Den invändning
jag har emot folkpartireservationen
är att där krävs att det skall
företas en utredning, men såvitt jag
förstår behövs ingen utredning. Vad
som behövs är åtgärder, och de åtgärder
som enligt vår mening behöver
vidtas har vi pekat på i reservationen

till bankoutskottets utlåtande nr 28,
som gäller sedelutgivningen och fördelningen
av landets utländska tillgångar
på olika typer d. v. s. guld
respektive valutor. För den reservationen
skall jag redogöra när ärendet
kommer upp.

Nu yrkar jag bifall till den vid bankoutskottets
utlåtande nr 26 fogade
reservationen nr 1 av mig jämte herrar
Lundberg och Regnéll.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Till vad herr Åkerlund
här anfört vill jag, utöver själva yrkandet
om bifall till reservation 2, bara
knyta några korta, allmänna reflexioner.

Valutaregleringen är paradoxalt nog
en tillfällig åtgärd som infördes år
1939 — alltså för snart 30 år sedan.
Varje år återkommer riksdagen, som
herr Åkerlund påpekade, till frågan
om fortsatt valutareglering, och varje
år beslutar riksdagen under protester
från folkparti- och högerhåll om fortsatt
giltighet. Denna tillfälliga kristidsreglering
har blivit den mest permanenta
i vårt land. Den uppfyller numera
alla anspråk på att vara motsatsen
till temporär.

Årets proposition angående fortsatt
valutareglering är ännu mera kortfattad
än tidigare års propositioner i
samma ämne. Det förefaller som om
man finner det vara alltmera överflödigt
att något så när utförligt motivera
varför man anser det vara nödvändigt
med utsträckt tid för detta regleringsarrangemang.
Att bara hänvisa till vad
man sagt en gång tidigare räcker inte,
eftersom vi alla vet att förutsättningarna
och betingelserna för det ekonomiska
livet ändras snabbt och från det
ena året till det andra visar betydande
skiftningar. Givetvis måste också detta
påverka bedömningen av valutaregleringens
vara eller icke vara.

Från vårt håll har vi, som herr Åkerlund
påpekade, under årens lopp ver -

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21

121

kat för att regleringen helt skulle avskaffas
eller åtminstone uppmjukas så
att inte bestämmelserna onödigtvis
hindrar kapitalrörelser över gränserna.
Samma är förhållandet i år.

I vår reservation, som alltså har betecknats
med 2, begär vi åtgärder för
en väsentlig uppmjukning av valutaregleringen
och dess tillämpning. Vi
anser vidare att regleringen bör kunna
avvecklas efter en särskild utredning
som närmare belyser de problem som
en avveckling skulle kunna medföra.
Tydligen behövs en utredning av detta
slag för att vi skall få ett för alla övertygande
klarläggande av att ett avskaffande
av valutaregleringen inte kommer
att störta landet i olycka. Alla är
härvidlag inte lika övertygade som
herr Åkerlund om att det inte behövs
en utredning.

Denna analys av verkningarna av
valutaregleringens avskaffande skulle
egentligen ha utförts av den av regeringen
år 1960 tillsatta valutakommittén.
Den kommittén avstod emellertid
härifrån med hänvisning till att läget
—• som man då uttryckte det — var
oklart beträffande resultatet av de förestående
överläggningarna mellan Sverige
och EEC angående svensk associering
till den gemensamma marknaden.
Det är onekligen på tiden att den
utredning som regeringen själv ville
ha men inte fick i början av 1960-talet
nu äntligen blir genomförd.

Därmed, herr talman, yrkar jag bifall
till reservation nr 2.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! Efter en sådan lång ansträngande
dag som första kammaren
nu har haft hade jag inte tänkt mig att
ingripa i debatten i denna relativt lilla
fråga. Men eftersom herr Åkerlund inte
kunde underlåta att kalla fram mig, så
vill jag tala om att centerpartiet under
en lång följd av år —- jag skulle nästan
våga tro från början — icke anslutit sig

Ang. fortsatt valutareglering
till högerns eller folkpartiets linjer beträffande
detta ärende.

Och varför det?

När det gäller kapitalrörelserna yrkar
man på fria kapitalrörelser över
gränserna. Vad har detta för betydelse
just nu? Jo, här försiggår i världen i
dag en mycket stor kapitalsamling på
oljeindustrins område — en koncentration
av kapital och makt som är enorm
och som framför allt är baserad till
USA. Detta investeringsvilliga USA-kapital
söker speciellt i Europa men även
över hela världen efter objekt att intressera
sig för, och denna kapitalrörelse
är mycket stark. Om ett litet land
som Sverige blir observerat och kommer
i centrum för intresset, skulle en
fullständig dominans av detta investeringsvilliga
kapital i vårt land mycket
lätt kunna bli följden.

Problem av denna art har Holland
haft och har alltjämt. Frankrike har
haft det, och vi vet också att Frankrike
bl. a. därför kommit att inta en ganska
USA-kylig inställning. Jag tror att försiktigheten
kräver att vi skyddar vårt
land för eu helt okontrollerad kapitalinvandring
från de mycket starka krafter
i världen, som gärna skulle vilja
göra det och som naturligtvis ändå i
viss utsträckning gör det på vissa vägar.

Det är en orsak. Jag skall också beröra
en annan.

Det har talats om att det råder brist
på kapital i vårt land, att industrin har
svårt att få sin försörjning av kapital
för utveckling och att man mycket lätt
skulle kunna hämta det över gränserna
av investeringsvilligt utländskt kapital.
Men vi vet å andra sidan, att vi i vårt
land kämpat och alltjämt kämpar med
svårigheterna att med penningpolitiska
och andra medel avväga resurserna så,
att vi inte dämpar efterfrågan på kapital
i större utsträckning än att vi kan
tillhandahålla de övriga resurser som
fordras för investeringar, nämligen arbetskraft.

Vi har fått betala mycket höga räntor

122

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Ang. fortsatt valutareglering
för att hålla en viss balans på penningpolitikens
område i landet. Men hur
skulle det vara, om investeringsvilliga
företag dessutom skulle kunna gå ut
över landets gränser och importera kapital
på ett sätt som var och en själv
bedömer? Vi skulle med detta importera
inflation i vårt land.

Det är därför alltjämt i nuvarande
läge nödvändigt att utöva en viss kontroll
över kapitalrörelserna över gränserna,
och de svårigheter, som detta
medför för näringslivet, är ändå inte
större än att företag, som har behov
av att företa kapitalrörelser över gränserna,
möts av mycket stor förståelse
från den valutavårdande myndighetens
sida till följd av de liberaliseringar, som
ägt rum på detta område och alltjämt
består. Jag har personligen den uppfattningen
att valutaregleringen i vårt
land i dag inte utgör någon belastning
för vårt näringsliv men att den är ett
beredskapsskydd, som vi ännu inte kan
frånhända oss. En dag kan vi komma
att få diskutera detta på allvar, herr
Åkerlund och herr Hilding, nämligen
när eventuellt EEC-problemet rullas upp
för fullt. EEC-problemet är inte lättlöst
och kan komma att medföra krav
i detta avseende, som vi emellertid inte
i förväg bör gå till mötes, utan ta ställning
till först när andra omständigheter
gör det påkallat.

Det var, herr talman, ett försök att
förklara varför centerpartiets representanter
inte biträtt någon av de båda reservationerna
utan traditionsenligt i
bankoutskottet följt samma politiska
linje på valutavårdens område som regeringspartiet.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! De båda talesmännen
för reservationerna har påpekat att denna
fråga återkommer år från år — jag
tror det var herr Åkerlund som nämnde
att det nu är tjugoåttonde året i följd
som den diskuteras här. Det har emel -

lertid sin naturliga förklaring med hänsyn
till att lagens giltighet är begränsad
till ett år i taget. Det är en fullmaktslag
som inte kan träda i kraft förrän efter
ett riksdagsbeslut.

Herr Åkerlund tyckte det var tråkigt
att man inte hade uppnått kraftigare anslutning
från centerpartiet och att det
var ledsamt att de borgerliga partierna
inte kunde enas i denna fråga. Efter
herr Nils Theodor Larssons klarläggande
anförande om centerpartiets motiv
till dess ställningstagande, skall jag
mycket begränsat vidröra vissa punkter
i denna lagstiftning, som gör att vi anser
att de bestämmelser som finns i dag
är av mycket stor betydelse. Det framgick
också av Nils Theodor Larssons
anförande, att vi inom bankoutskottet
även i år har fått majoritet för bifall till
Kungl. Maj :ts proposition i frågan.

Utskottet delar även i år departementschefens
uppfattning, att valutaregleringen
till den del den främst är
i funktion, nämligen i fråga om värdepappershandeln
över gränserna, utgör
ett mycket väsentligt politiskt och ekonomiskt
instrument, som står samhället
till buds när det gäller att uppnå
de allmänt omfattande målen inom den
ekonomiska politiken.

Utskottet kan heller inte undgå att
framhålla den liberalisering, som under
senare år skett i den praktiska tilllämpningen
av valutaregleringen. Detta
faktum erkänns också av reservanterna.
Det torde heller inte sakna betydelse att
här påpeka, att stora delar av betalningarna
till och från utlandet i praktiken
inte är underkastade någon som helst
begränsning genom valutaregleringar.
De löpande betalningarna är som bekant
helt undantagna från regleringen.

Efter herr Åkerlunds föreläsning, som
i och för sig var oerhört intressant, torde
det också vara av värde att påpeka
att tillstånd till finansiell upplåning utomlands
har medgivits till mycket betydande
belopp, bl. a. till fartygsbyggen.
Frågan gäller också finansiering av
svenska investeringar utomlands liksom

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21

123

finansiering av utländska dotterbolags
verksamhet här i Sverige. Av alla dessa
saker framgår det ganska tydligt, enligt
utskottets uppfattning, att bärande
skäl föreligger för ett bibehållande av
valutaregleringen tills vidare.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ÅKERLUND (h):

Jag vill bara, herr talman, helt kort
påpeka den motsägelse som föreligger
mellan herr Larssons uppfattning att
detta är en mycket obetydlig fråga, och
herr Ståhles att det är en mycket betydelsefull
fråga. De båda koalitionsbröderna
i utskottet gör tydligen på
denna punkt helt skilda bedömningar.

Det må nu vara en sak av mindre betydelse
i sammanhanget. Den väsentliga
frågan har såväl herr Nils Theodor
Larsson som herr Ståhle helt undgått
att ta upp till besvarande. Jag har för
min del sagt, att betalningar kan ske
fritt när det gäller betalningar för varor
fram och tillbaka för import och
export över gränserna. De löpande betalningarna
är fria. Det är de på andra
håll i världen också. Därvidlag föreligger
ingen märkvärdighet och ingen
oenighet.

Vidare säger herr Ståhle, att det finns
tillstånd till finansiell upplåning när
det gäller varv och i vissa fall industrier,
dotterbolag och liknande. Det är
heller inte bestritt. Men däremot har
jag sagt att de former i vilka detta sker
är betänkliga därför att de leder till,
som har framhållits från varvens sida,
att man lånar kort utomlands för att
långfristigt finansiera försäljning. Av
all erfarenhet, som man har kunnat
vinna, är detta en farlig politik. Men
att tillstånd till finansiell upplåning ges
är inte svar på den väsentliga frågan i
sammanhanget, den som jag har tagit
upp till diskussion här, nämligen att
det är nödvändigt för de finansinstitut
vi har, banker och finansbolag, att utveckla
sig och driva bankverksamhet

Ang. fortsatt valutareglering
över gränserna och över huvud taget
idka finansiell verksamhet över gränserna.

En sådan verksamhet är mycket omfattande
på kontinenten. Den är utomordentligt
omfattande framför allt i
England. Londons city är världsberömt
sedan ett par hundra år för sin utbyggda
finansiella apparat. Under labourregimen
låg den tyvärr ganska mycket
nere, men den började sedan på 1950-talet på nytt att växa sig stor. Det finns
en väldig sådan verksamhet i Schweiz,
framför allt i Ziirich, och även på andra
håll i världen finns det liknande
företeelser, exempelvis i Västtyskland.
I vårt land är emellertid allt detta fullkomligt
förkvävt. Det kan inte växa
fram så länge vi har denna valutareglering.

Detta är den väsentliga fråga, som
vi här från vårt håll har tagit upp, och
det väsentliga motivet för oss att begära
valutaregleringens avskaffande.
Jag måste säga herr Larsson att argument
av den typen, att här kommer
drakar eller hydror farande fram över
Sveriges land i syfte att äta upp det
stackars svenska folket, ligger vid sidan
om vad som är realistisk och praktisk
politik att diskutera.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Från vår sida anser vi
att frågan om valutaregleringen har en
mycket stor betydelse i fråga om att
uppnå och bibehålla den ekonomiska
balans i vårt land, som vi eftersträvar.
Den uppfattningen vidhåller jag fortfarande.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag kan instämma i att
denna fråga har en stor betydelse, men
i negativ mening!

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därun -

124 Nr 21 Onsdagen den 19 april 1967 em.

Om begränsning av valutatilldelningen för utrikes resor

der yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan komme att framställas
först särskilt angående punkterna
A och B samt därefter särskilt avseende
punkten C.

Sedermera gjorde herr talmannen
enligt de rörande punkterna A och B
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på godkännande av
■den av herr Åkerlund m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 26 punkterna
A och B, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Åkerlund m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —104;

Nej— 23.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten C
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Hilding m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hilding begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 26 punkten
C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hilding m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Hilding begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —86;

Nej —31.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om begränsning av valutatilldelningen
för utrikes resor

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av motioner
om begränsning av valutatilldelningen
för utrikes resor.

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21

125

Om begränsning av valutatilldelningen för utrikes resor

I de till bankoutskottet hänvisade
likalydande motionerna nr 230 i första
kammaren av herr Ferdinand Nilsson
m. fl. och nr 290 i andra kammaren
av herr Jonasson m. fl. hade yrkats,
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om utredning
avseende åtgärder för att dämpa det
för svenskt näringsliv förödande utflöde
av valuta som vårt lands negativa
turistresebalans innebure ävensom
att därvid måtte omprövas dels möjligheten
att genom avgift på resevaluta
beskatta också konsumtionen utomlands
i likhet med vad som gällde inom
landet, dels även möjligheten att
minska det inhemska utflödet av resevaluta
genom begränsning av valutatilldelning''
från nuvarande generellt
högst 6 000 kronor till förslagsvis 1 500
kronor exklusive direkta resekostnader
och under bibehållande av nuvarande
bestämmelse om eventuellt högre belopp
efter särskild prövning.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:230 och 11:290
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att först få
understryka de sista orden som bankoutskottets
vice ordförande sade i debatten
om det förra ärendet. Han underströk
den väldiga betydelse det har
att få balans i fråga om valutaförhållandena.
I grund och botten menar
man, att detta problem är någonting
ytterst viktigt. Det är bara i vissa fall
som det är litet ömtåligt att röra vid det,
vad det no kan bero på.

Jag slår fast att vi när det gäller
turistresorna och turistbalansen befinner
oss i en situation, som ur valutapolitik
synpunkt är synnerligen beklaglig.
När man konstaterar vilka stora belopp
det här är fråga om, måste man
säga sig att problemet är väl värt uppmärksamhet.
Jag noterar att svenskar -

nas utlandsresor år 1963 kostade vårt
land 760 miljoner kronor. Året därpå
— 1964 — uppgick kostnaderna till 814
miljoner och år 1965 var de 1 027 miljoner.
Förra året gick inte mindre än
1 253 miljoner kronor ur landet på
grund av utrikesresorna.

Nu går inte alla dessa pengar till
lyxresor. Alla resor är inte nöjesresor;
det kan vara fråga om affärsresor samt
resor för sjukvård och åtskilligt annat
såsom forskning, studier o. s. v. som
är nödvändigt. Men en mycket stor de}
av resorna är lyxresor. Jag framhåller
detta därför att det väl behöver poängteras.

Bankoutskottet, som har skrivit ett ur
flera synpunkter lustigt utlåtande, säger:
»Beträffande begreppet ''lyxresor’
påpekades i det senare svaret svårigheter
att definiera begreppet lyx och
det generaliserande i att beteckna nöjesresor
till utlandet som mera lyxbetonade
än nöjesresor inom landet.»

Jag tycker att bankoutskottet inte
skall lägga alltför nöjeslystna synpunkter
på detta ärende utan konstatera, att
det valutapolitiskt är en väldigt stor
skillnad om turismen placerar pengar
inom landet eller utanför. Jag anser att
den saken borde kunna vara uppenbar
även för riksdagens bankoutskott.

Jag konstaterar vidare att det problem
som det här gäller i allra högsta
grad har rönt uppmärksamhet ute bland
människorna. Dessa frågar sig, varför
man skall underkasta vårt lands näringsliv
så starka restriktioner både på
kreditpolitikens och på räntepolitikens
område och varför man skall behöva ha
en sådan kontroll på olika områden, när
det verkar som om man inte vågade
röra turistresorna.

Att Sveriges Radio häromdagen enligt
vad man har sagt mig — jag hörde
det inte själv — återgav siffror i detta
sammanhang är mycket intressant. Mycket
intressantare är, att jag inte i någon
av dagstidningarna har lyckats upptäcka
någon genklang därav. Om vi
hade annonsfinansierad radio och TV,

126

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Om begränsning av valutatilldelningen för utrikes resor

skulle det kanske kunna tänkas att det
vore lika tyst i massmedia som det är
i pressen när det gäller sådana här saker.
Man talar försiktigt om så stora intressen
som resebyråindustrins! Resebyråerna
är stora annonsörer inte minst
i stockholmspressen. Det vill jag konstatera.

Bristen i turistbalansen var 1963 ett
belopp på 365 miljoner kronor, alltså
en miljon om dagen. År 1964 uppgick
förlusten till 416 miljoner kronor, och
1965 betalades från Sverige i detta sammanhang
ut 587 miljoner kronor mer
än som kom in. Enligt statsverkspropositionens
s. k. finansplan, som vi hade
framför oss när vi skrev dessa motioner,
beräknades förlusten i turistbalansen
till 731 miljoner kronor. Rätta siffran
torde vara 741 miljoner, och det är
väl detta som föranleder bankoutskottets
uttalande i första raden av redogörelsen
för motionerna. Bankoutskottet
behagar nämligen säga, att i motionerna
lämnas vissa »i sina detaljer icke
helt korrekta» uppgifter. Bristen var 10
miljoner kronor större än som angavs
i motionerna, vilket föranledde detta
skrivsätt.

Jag vet inte vad det är för urval av
motioner som bankoutskottet sysslar
med. Andra utskott får behandla motioner,
som är belamrade med svagheter
på någon punkt utan att som
första påpekande anmärka att det finns
en siffra som bör ändras. Tendensen
gick i det här fallet visserligen i ur
utskottets synpunkt fel riktning, men
det var ändå någonting som man kunde
peta på. Jag konstaterar detta, och jag
finner det fortsatta resonemanget från
utskottets sida vara både föga engagerat
för problemet och irriterat av att
den här frågan aktualiserats.

Inom de mest skilda kretsar börjar
man dock tycka att valutautflödet är
för stort. Unghögern i Stockholm gjorde
i mitten av februari ett uttalande,
i vilket yrkades på beskattning av utlandsresor,
och man ville lämna åt hö -

gerns riksdagsgrupp att fundera på
den saken.

Dala-Demokraten har också tagit upp
saken och skrivit så här: »Visst är det
angenämt att resa, och för många är
det nyttigt också. I Förenta staterna
har emellertid resandet tagit sådan omfattning
att myndigheterna manar medborgarna
att resa mera inom landet än
utom det. Det myckna resandet tär
även på USA:s krafter. Så stor fyndighet
som finansdepartementet visat när
det gäller att begränsa annan konsumtion,
som är mera nyttig för alla, borde
det också vara möjligt att begränsa det
väldiga utflödet av valuta som resorna
nu förorsakar» — jag förmodar att
Dala-Demokraten när den talar om finansdepartementet
menar finansdepartementet
i Sverige.

Så säger Dala-Demokraten, och det
visar ju att intresset för att få denna
fråga upptagen är ganska stort.

Jag slår fast detta och får i viss mån
medhåll av finansministern. Han drar
kanske inte så djärva slutsatser — det
återstår ju ännu tid för nya och djärva
mål — men han sade i ett uttalande
vid Svenska sparbanksföreningens årsmöte
i oktober förra året, att det väl
skall bli bättre med dessa resor och
fortsätter: »Jag vill dessutom i mina
något djärva slutsatser om utrikeshandelns
resultat under 1966 göra .. . reservationen
att antagandet» — som ligger
till grund för hans beräkningar —
»sker under förutsättning av ett oförändrat
tjänstenetto. Skulle vi även i år
(d. v. s. 1966) den för Sveriges del
ovanligt vackra sommaren och den för
reslystna grupper oklara avtalssituationen
till trots, ändå fortsätta med den
negativa utvecklingen av vår turistbalans,
så har jag varit för optimistisk i
mina slutsatser.»

Herr talman! Jag konstaterar att på
den punkten hade finansministern alldeles
rätt. Turistbalansen försämrades
och turistresorna drog en kostnad, som
enligt vad jag nyss nämnde var unge -

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21

127

Om begränsning av valutatilldelningen för utrikes resor

för 225 miljoner kronor högre än föregående
år. Följaktligen var slutsatserna
alltför djärva, såvitt jag kan finna, och
jag tycker att det ger anledning att tänka
på dessa problem.

.lag konstaterar också att om människor
reser på semester i Sverige får
de betala omsättningsskatt på alla livsmedel
de förtär o. s. v. De som semestrar
utomlands berörs däremot inte av
den svenska omsättningsskatten. Enligt
min mening skall man inte tänka sig
en beskattning av resekostnaderna, men
väl en beskattning av uppehållskostnaderna.

Nu säger utskottet att vi kan rakt
ingenting göra för vi har så dåliga avtal;
ja, man skrev inte »så dåliga» utan
menade väl snarast så bra avtal — liberaliseringen
har ju gått så bra. Låtgåliberalismen
har verkligen på detta område
firat triumfer — och jag måste
säga att resultatet för svenskt näringsliv
inte alls är så roligt, särskilt inte
när det gäller turistresorna. Jag vill
slå fast detta därför att jag tycker att
saken bör kunna upptagas till behandling.

Motionärerna har inte angivit något
ensartat recept. De har rört vid tanken
att turismen skulle kunna beskattas. De
har också tänkt på möjligheterna att
reglera valutatilldelningen. Jag vill säga,
att om man utan vidare svårigheter
kommer upp till så stora belopp att de
rör sig inom en marginal på 6 000 kronor,
så har man nått ganska långt. De
avtal man hänvisar till rör sig om ett
grundbelopp på 700 dollar, d. v. s. omkring
3 500 kronor — men vi är ju gentila
i Sverige och rundar av det uppåt
litet grand.

Jag tror därför att man kan tänka sig
att hålla igen. Men motionärerna har
inte tagit definitiv ståndpunkt till dessa
frågor. I stället begär de att man
skall göra en utredning avseende åtgärder
för att dämpa det för svenskt
näringsliv förödande utflöde av valutor
som vårt lands negativa turistbalans innebär.

Detta är det väsentliga yrkandet i
motionerna, och jag vågar yrka bifall
till dem, herr talman! Jag gör det inte
minst med tanke på den svenska turismen
och med tanke på att turismen som
näring på rätt många håll i vårt vackra
land spelar en betydande roll. Man tar
där gärna emot människorna. Mina
medmotionärer är också från län där
turismen betyder mycket — från Dalarna,
från Jämtland, i andra kammaren
från Värmland o. s. v. Det borde
också kunna vara ett klart intresse i
många andra delar av vårt land att
försöka länka in de rekreationsresor
som det här är fråga om på en positiv
linje och stödja den svenska turismen,
stödja möjligheterna att resa i Sverige,
stödja möjligheterna att placera pengarna
inom landet och inte försvaga
handelsbalansen. Det är dock, som
bankoutskottets vice ordförande så
klokt sade, en mycket allvarlig sak att
försöka åstadkomma en skaplig balans.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Här föreligger ett enhälligt
utskottsutlåtande, och jag hade
därför knappast räknat med att vi
skulle få någon särskild överläggning
i denna fråga. En av motionärerna, herr
Ferdinand Nilsson, har emellertid dels
yrkat bifall till sin motion och dels i
sitt anförande nyss uttalat att han tycker
att det är ett mycket suddigt utlåtande
som utskottet skrivit. Det omdömet
må stå för honom själv. Om herr
Ferdinand Nilsson i sin bedömning av
utlåtandet lägger in också det förhållandet
att utskottet har rättat till de
sifferuppgifter som herr Ferdinand
Nilsson har använt i sin motion, och
angett de rätta siffrorna, må det vara
honom förlåtet.

I övrigt torde det räcka med att framhålla
våra internationella förpliktelser
på valutaområdet och det ansvar som
det för med sig för vårt land. Sverige
är sedan år 1951 anslutet till Internationella
valutafonden som enligt sin

128

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Om begränsning av valutatilldelningen för utrikes resor

stadga har till syfte att främja samarbetet
i valutafrågor och att underlätta
den internationella handelns utvidgning
och ett samarbete över gränserna
över huvud taget. Dit räknar vi i utskottet
också utgifterna i samband med
utlandsresor.

Finansministern har i två interpellationssvar
under föregående år hänvisat
till vårt lands internationella förpliktelser
enligt stadgan för Internationella
valutafonden och enligt OECD:s liberaliseringskod,
vilken förklarades hindra
restriktioner i fråga om turistutgifter,
däribland också en särskild beskattning
av utlandsresor. Det torde
vara tillräckligt att påpeka detta.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Har man ett enhälligt
utskott bakom sig är det alldeles klart
att man argumenterar ungefärligen som
herr Ståhle gjorde. Mera skall jag inte
säga om den saken.

Jag vill understryka det värde som
bankoutskottets ärade vice ordförande
nyss fäste vid möjligheterna av att förhindra
vissa internationella valutatransaktioner.
Jag vet att man gör en distinktion
mellan de olika löpande sakerna
och där räknar in turismen. Men jag
vet också att det i alla länder förekommer
en viss återhållsamhet och en
viss prövning därvidlag. Till och med
i Sverige får man lov att göra en framställning
om man går över den där
vida gränsen på 6 000 kronor, som
kanske inte är en så vid gräns om man
skall fara till Amerika. Det är emellertid
lustigt att de personer som det här
i stor utsträckning gäller —• de som
far till Spanien, till Madeira •— är
bankoutskottets skyddslingar. Madeira,
vad är det för slags land? —• herr Ahlmark,
höll jag på att säga. De far också
till konung Konstantins Rhodos.

Jag är övertygad om att det om det
funnes litet god vilja skulle vara möj -

ligt att göra något åt detta. Men utskottet
vill inte ens göra ett försök utan
säger bara att det inte går att genomföra.

Detta erinrar mig om ett ord i den
gamla Karlskrönikan. När Engelbrekt
Engelbrektsson belägrade Teljehus vid
Södertälje satte han vid ett tillfälle,
när det inte var så mycket att göra med
danskarna, bondehären att gräva en
kanal genom det där belägna näset.
Karlskrönikan konstaterade emellertid
då att »så djupt kunde ingen grava».
Man försökte nämligen inte ordentligt.
En författare skriver om detta och den
»skumögda svenskhet» som den gången
resignerade, men nu kan se på hur
Södertälje kanal där går fram.

Nu anför utskottet att man inte orkar
med denna uppgift. Man kommer
ingen vart, eftersom man har skrivit
så många traktater och är bunden till
händer och fötter. En och en kvarts
miljard kronor skall strömma ut genom
turistresor. Det är så vist och väl
ordnat av finansledningen i vårt land.

Försök att göra något åt detta!

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Jag vill mycket kraftigt
understryka de synpunkter som
herr Ferdinand Nilsson anförde om
möjligheterna att resa omkring och se
vackra platser i vårt land. Vi har säkerligen
mycket att lära och se i vårt
land.

Men vi vill inom utskottet inte på
något sätt göra det omöjligt för medborgarna
att göra resor även utanför
vårt lands gränser. Även där har vi
mycket att lära. Jag ser detta som ett
uttryck för det välstånd som under
senare år skapats i vårt land.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Även beträffande inlandsturismen
hade bankoutskottets
ärade ordförande den allra bästa vilja
— men han ville ingenting göra, vilket

Onsdagen den 19 april 1967 em.

jag utan vidare konstaterar. Men om
man kunde länka in turismen inom
landet skulle detta innebära en vinst
samhällsekonomiskt för handelsbalansen
av ganska stor betydelse. Också
denna synpunkt tycker jag borde vara
av något värde också för bankoutskottet.

Jag har inte den uppfattningen att
traktatbestämmelserna är så absolut
bindande som bankoutskottets tolkning
ger vid handen. Det var på denna
punkt man kan använda uttrycket
»suddigt skrivsätt». Jag tror att man
kan komma mycket längre om man
bara verkligen vill det, och andra länder
har gjort det i ganska hög grad.

Jag har t. o. m., herr Ståhle, bevittnat
hur det stora socialistiska föregångslandet
England handskades med
EFTA-traktaten när ett verkligt stort
ekonomiskt intresse stod på spel. Engelsmännen
blev — vill jag minnas —
varmt applåderade från vårt håll, och
vi skickade över 500 miljoner kronor
till dem. Det skulle vara roligt att veta
när de kommer igen. Men bortsett från
det vill jag säga att utländska traktater
är inte utan vidare på samma sätt bindande.
Det blir folkrättsliga tolkningsproblem.
En utredning skulle ge större
klarhet, och utredningen ger bättre resultat
om man i den får sätta in folkrättslig
expertis och inte bara nöjer
sig med bankoutskottets sekretariat.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder framkomna
yrkanden gjordes propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Nr 21 129

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning, m. m., jämte
motioner i ämnet.

I en den 24 februari 1967 dagtecknad
proposition, nr 46, vilken hänvisats
till bankoutskottet, hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att

dels antaga ett vid propositionen fogat
förslag till lag med särskilda bestämmelser
om riksbankens sedelutgivning; dels

medgiva, att riksbanken för tiden
den 1 juli 1967—den 30 juni 1968
fritoges från skyldigheten att vid anfordran
inlösa av banken utgivna sedlar
med guld efter deras lydelse, med
rätt dock för riksbanken att före utgången
av denna tid återupptaga inlösningen
av bankens sedlar om förhållandena
gåve anledning till detta.

Det förslag i fråga om riksbankens
sedelutgivningsrätt, som framlagts i
propositionen, innebar, att särskilda
bestämmelser om undantag från riksbankslagens
föreskrifter härom skulle
gälla även för tiden den 1 juli 1967—
den 30 juni 1968. Maximibeloppet för
sedelutgivningsrätten hade föreslagits
höjt från 9 900 till 10 500 miljoner kronor.

Till utskottet hade även hänvisats de
i anledning av propositionen väckta
likalydande motionerna nr 720 i första
kammaren av herrar Åkerlund och
Enarsson samt nr 900 i andra kammaren
av herrar Carlshamre och Nordgren,
vari hemställts, att riksdagen
måtte

1. bifalla Kungl. Maj:ts proposition
nr 46, dock med den ändringen, att
riksbanken finge utgiva sedlar till ett
belopp av högst 10 300 miljoner kronor,
samt

9 Första kammarens protokoll 1967. Nr 21

130

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.

2. uttala, att riksbankens metalliska
kassa borde förstärkas med lägst 300
miljoner kronor under år 1967.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

1. med avslag på motionerna I: 720
och II: 900, såvitt nu vore i fråga, antaga
det genom propositionen nr 46
framlagda förslaget till lag med särskilda
bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning;

2. med bifall i övrigt till nämnda proposition
medgiva, att riksbanken för
tiden den 1 juli 1967—den 30 juni 1968
fritoges från skyldigheten att vid anfordran
inlösa av banken utgivna sedlar
med guld efter deras lydelse, med
rätt dock för riksbanken att före utgången
av denna tid återupptaga inlösningen
av bankens sedlar om förhållandena
gåve anledning till detta;

3. besluta, att motionerna 1:720 och
11:900 i övrigt icke skulle föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av herrar Åkerlund och Lundberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss del bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 1 och 3 hemställa, att riksdagen
måtte

1. med bifall till motionerna I: 720
och II: 900, såvitt nu vore i fråga, antaga
det genom propositionen nr 46
framlagda förslaget till lag med särskilda
bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning, dock med i reservationen
angiven lydelse;

3. i skrivelse till fullmäktige i riksbanken
uttala, att riksbankens metalliska
kassa borde förstärkas med lägst 300
miljoner kronor under år 1967.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Det är kanske litet tråkigt
för kammarens ledamöter att klockan
halv elva efter en hård arbetsdag
även behöva ta itu med en fråga som
denna. Jag är alltså medveten om att

jag har press på mig att fatta mig kort,
men jag har den uppfattningert att
denna fråga inte kan anses vara så betydelselös
som många gärna vill göra
gällande, utan det kan vara motiverat
med några ord.

Det gäller här två frågor, dels en begäran
om höjning av sedelutgivningsrätten
med 600 miljoner kronor, dels
också befrielse för riksbanken att inlösa
sedlarna med guld. Det är frågor
som återkommer år efter år liksom
valutaregleringen som vi nyss har behandlat.
Det enda som är väsentligt här
är om det finns några nya moment
eller synpunkter som kan anföras. Jag
skall försöka att peka på någonting
som har hänt sedan vi förra året behandlade
denna sak.

Först må det dock sägas att bankoutskottets
ledamöter är eniga på en
punkt, nämligen att det är otillfredsställande
med en sådan provisorisk
lagstiftning som den vi har om sedelutgivningen
och att en permanent reglering
av frågan är önskvärd. År 1957
anmälde ju riksbanksfullmäktige förslag
till ny riksbankslag, men det framlades
aldrig. Vi kan alltså i år fira tioårsjubileum
av detta misslyckande.

I fjol sade utskottet med hänvisning
till regeringens proposition att myntkommittén
enligt sina direktiv var oförhindrad
att behandla spörsmål om guldmyntfoten
och riksbankens skyldighet
att inlösa sedlar med guld. I mitt inlägg
i debatten om sedelutgivningen i
fjol nödgades jag för min del underkänna
myntkommitténs förmåga att
»lösa guldmyntfotens problem». Myntkommittén
har nu meddelat att den betraktar
sitt uppdrag som avslutat, utan
att något synligt bidrag till lösning av
det problem kommittén varit oförhindrad
att behandla har presterats. Jag
klandrar självfallet inte myntkommittén
för att den kapitulerat. Den har säkerligen
handlat realistiskt. Uppdraget
har överstigit dess förmåga.

Jag biträder emellertid utskottets
skrivning om ny riksbankslag för att

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21

131

frågan skall hållas levande. Jag tror att
jag vet mer än de flesta om denna
problematik, eftersom jag arbetat så
många år på detta forskningsområde
och även disputerat inom detta område.

Det är nu för mig bara att konstatera
att 1951 års förslag till ny riksbankslag
misslyckades. Den kunde aldrig
läggas fram. Sedelutgivningskommitténs
förslag 1955 misslyckades likaledes.
1957 års förslag till ny riksbankslag
misslyckades, och myntkommittén
har misslyckats. Vi står alltså helt enkelt
tomhänta i denna fråga.

Om jag så får övergå till propositionens
och utskottets förslag om ökning
av sedelutgivningsrätten med 600
tniljoner kronor är skillnaden den att
högerpartiet gjort ett bud på 400 miljoner
kronors ökning, alltså till 10 300
miljoner kronor. I fjol sade riksbanksfullmäktige,
vilket är intressant, att de
ansåg att någon ökning i och för sig
inte skulle vara erforderlig, men när
allt kom till kritan lyckte de ändå att
de kunde begära 200 miljoner kronor
till, och jag anslöt mig till denna ökning
för att inte driva resonemanget till alltför
hårda motsättningar. Men jag anförde
också i fjol att förutsättningen var
att man skulle föra en restriktiv likviditetspolitik.
Vi har samma villkor i
år i den reservation som vi nu lagt
fram.

Beträffande riksbankens politik i fjol
var man inne på en ny och intressant
linje. Det var ett verkligt försök till en
effektiv inflationsbroms. Tyvärr har
riksbanksfullmäktige i år frångått denna
linje. I sin i propositionen redovisade
skrivelse har dock riksbanken lämnat
några ytterst intressanta upplysningar
som jag skall be att få säga ett
par ord om. Jag vill emellertid erinra
om att när vi behandlade frågan om
decharge för riksbankspolitiken var vi
något inne även på den teknik som riksbanken
hade använt under fjolåret för
att skapa förutsättningar för diskonto -

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.
sänkningen. Vid den tidpunkten var
alltså inte denna proposition känd och
vad riksbanksfullmäktige hade skrivit
alltså inte heller känt. Men nu säger
riksbanken i propositionen att variationerna
i sedelomloppets förändringar
under 1966 visade att sedelomloppet
rapportdagen den 7 juni låg endast en
halv procent över samma tidpunkt året
dessförinnan, alltså 1965. Den 10 juni,
d. v. s. på torsdagen samma vecka, nådde
också diskontot sin högsta höjd under
året, i det att man då höjde det senaste
gången. Sedan bär man sänkt diskontot.
Då var det alldeles påtagligt att
det var ont om pengar, och restriktiviteten
i likviditetspolitiken var som
allra starkast under 1966. Frågan kan
ställas om. detta var en riktig politik.
Enligt min mening hade riksbanken
handlat alldeles rätt.

Den 23 september åter, meddelar nu
riksbanksfullmäktige, tåg sedelomloppet
på sin högsta höjd jämfört med
året dessförinnan, 1965, eller med 7,4
procent efter en — jag vill betona det
— politiskt betingad omläggning av likviditetspolitiken.
Min slutsats av vad
riksbanken upplyst om i propositionen
är alltså att riksbanken visat att en på
sedelutgivningen baserad likviditetspolitik
är ett effektivt vapen och ingen
formalitet.

Utskottet har tydligen inte den meningen.
Det har tydligen inte lagt märke
till redovisningen för denna utveckling.
Det upplyser i årets utlåtande,
vilket det däremot inte gjorde i fjolårets,
att förändringarna i den utelöpande
sedelmängden är en följd av den
allmänna omsättningens krav och inte
kan anses spela den aktiva roll i penningpolitiskt
hänseende som den tillskrivs
i motionen. Uttalandet är magistralt,
om jag så får säga, men i sak
är det inte desto mindre oriktigt. Man
kan mycket väl göra en sådan sak som
sedelutgivning och likviditet till ett instrument
om man vill. Riksbanken har
i praktiken visat det för den uppmärk»

132 Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.
samme iakttagaren av vad som har hänt.
Det är bra gjort av riksbanken enligt
min mening, och jag tackar för det.

Jag beklagar emellertid å andra sidan
att riksbanken har frångått sin
tidigare inställning och i år är beredd
till eu väsentligt svagare likviditetspolitik
än tidigare. Anledningen härtill
synes oss motionärer vara den kritik
som riktas mot riksbankens kreditpolitik.
Det har ju sagts att man har lagt
alltför stora bördor på kreditpolitiken,
och därmed är underförstått att man
borde lägga större bördor på finanspolitiken.
En kommentator har emellertid
med anledning av den politik som
förts sagt att vad landet nu har nått
fram till är en politik som haltar på
båda benen, eftersom i jämförelse med
fjolåret förs en svagare såväl kreditsom
finanspolitik. Landet har alltså ett
krav på ökad likviditet till följd av
krav på ökad kredittillgång.

Utskottet förefaller mig ha känt sig
en aning stött i kanten av våra uttalanden,
eftersom utskottsmajoriteten säger
sig bestämt ta avstånd från en uppgiven
antydan från vårt håll att riksbanksfullmäktige
skulle vilja ge utrymme åt
en större kreditgivning'' än som från stabiliseringssynpunkt
är önskvärt. Ändå
är det väl i alla fall så att det snarare
är riksbanksfullmäktige än utskottet
som har anledning att känna sig pikerade.
Det är alltså ett ställföreträdande
lidande som utskottet här har iklätt
sig, men vad utskottet anför är inte
någon formulering som vi begagnar i
motionen, utan vi har använt en annan
formulering. Vi säger så här: »Kritik
har nämligen riktats mot restriktiviteten
i riksbankens kreditpolitik, som
uppgivits ha pålagts alltför stora bördor.
Följaktligen har också krav rests
på ökad likviditet för att möjliggöra
ökad kredittillgång, vilket uppenbarligen
påverkat fullmäktiges inställning i
här förevarande sammanhang. Hänsynen
till krav på alltid stigande kreditvolym
för lånefinansiering av olika
projekt eller för att säkra lönsamhet i

kreditföretagen kan dock enligt vår mening
inte få vara utslagsgivande för
likviditetspolitiken utan får vägas mot
enskildas intresse av penningvärdets
upprätthållande och samhällets önskemål
om stabilitet i ekonomin.» Detta
är i alla fall en annan sak än vad utskottet
vill göra gällande att vi har
sagt.

Vi har här sagt att man får göra en
avvägning mellan människors intressen
att ha ett stabilt penningvärde och
andras intressen att ha mycket kredit
för att kunna driva verksamhet av olika
slag. Det är en synpunkt som vi inte
kan frångå. Allt hänger naturligtvis på
vad som här avses med stabilisering.
Vi har i varje fall ansett att en stabiliseringspolitik
inte kan innebära att
penningvärdet skall sänkas med 4, 5 eller
6 procent om året -—- hur man nu
än vill räkna det — exklusive skatter
med 3 procent eller inklusive skatter
med 5 eller 6 procent. Vi vill ha en
effektivare inflationskamp och en bättre
stabilitet. Vi ger ett underbud på 400
miljoner i stället för 600 miljoner kronor,
men det är ändå fråga om en avsevärd
ökning. Vi säger alltså inte direkt
nej till en ökad likviditet, men
syftet är klart.

Jag yrkar alltså bifall till punkt i i
reservationen.

Jag vill också säga ett par ord om
punkten 2, beträffande utskottets kläm
rörande befrielse från skyldigheten att
inlösa sedlar med guld. Det är klart
att jag biträder en sådan ståndpunkt
under betonande dock av att vi har alldeles
för litet guld för vår metalliska
kassa för att vi skall kunna verkställa
en inlösen. Nu har vi nyligen diskuterat
denna fråga om guldpolitiken, och
jag skall därför kunna fatta mig kort,
men ett par nya synpunkter och informationer
finns här att redovisa.

Det pågår för närvarande en intensiv
diskussion om detta utomlands i den
s. k. tiogruppen. Där finns olika meningar,
där t. ex. Förenta staterna driver
en linje och Frankrike en annan.

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21

133

Frankrike önskar ett system baserat på
guld och på att lämna lån, om så är erforderligt,
till dem som kan behöva det.
Det land som är aktuellt för lån nu är
således Förenta staterna. Från amerikanskt
håll önskar man en s. k. reservplan
— men det skall jag inte gå in på
här. Däremot vill jag erinra om att den
amerikanske finansministern Fowler
bara för några dagar sedan sade att
det nu är så bråttom att man inom ett
par månader måste komma med ett
förslag som skall föreläggas den internationella
valutafonden i september i
år. Han har också sagt att skall hittillsvarande
utveckling med amerikanskt
guldutflöde fortsätta så finns det vissa
risker — vilka också klarlagts av ett
par av Amerikas största banker i ett
uttalande -— för att de amerikanska
guldförsäljningarna skulle kunna komma
att inställas. Enbart på detta ryktes
grund rusade priset på guld i höjden,
och det var nödvändigt att komma med
en kraftfull dementi för att kunna behärska
situationen. Läget var således
känsligt för den amerikanska dollarn,
eftersom en guldprisstegring bara är
spegelbilden av en nedsättning av dollarns
yttre värde.

Under en följd av år har jag hävdat
att vi måste se om vårt hus och beakta
sammansättningen av våra guld- och
valutatillgångar och något öka tillgången
på guld, men att vi skall gå försiktigt
fram. När jag nämner siffran 300
miljoner kronor, motsvarande 60 miljoner
dollar, är det inte så mycket pengar.
Men vi måste ta hänsyn till andra länders
guldpolitik, särskilt Förenta staternas.
Vi har ingen rättighet att lägga
sten på börda, som vi gör i exempelvis
Vietnamdebatten, vilken jag naturligtvis
inte skall gå in på nu. Däremot har
vi skyldighet att ta all möjlig hänsyn,
enligt min mening, till Förenta staterna
på denna punkt. Vi måste emellertid
gardera svenska intressen i mån av förmåga.
Det är skälet till att vi bör göra
en viss omfördelning på denna punkt.
En sådan åtgärd skulle dessutom vara
ägnad att underlätta fria kapitalrörel -

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.
ser utan valutareglering, som jag tidigare
anfört i debatten i kväll.

Jag har bara ett allmänt omdöme att
framföra om riksbankens placeringspolitik
när det gäller utlandstillgångar.
Jag har letat runt för att finna något
bra exempel i penninghistorien, som
skulle motsvara dess sätt att agera. Jag
har funnit det bästa exemplet vara att
riksbanken för samma politik som en
fransk rentier från sekelskiftet förde.
Det gick tokigt för honom, och jag är
rädd för att det kan gå lika tokigt för
oss, om vi fortsätter som hittills.

Med det sagda yrkar jag bifall till reservationen.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! I bankoutskottets förevarande
utlåtande nr 28 behandlas
Kungl. Maj:ts proposition nr 46 med
förslag till lag om särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning.

Utskottet påpekar i sitt utlåtande att
riksbankens rätt att utge sedlar sedan
lång tid reglerats genom provisorisk
lagstiftning och att denna provisoriska
lagstiftning förlängts genom årliga beslut
av riksdagen. Riksbanksfullmäktige
har nu hemställt om att maximibeloppet
för sedelutgivning höjs från nuvarande
9 900 miljoner kronor till 10 500
miljoner kronor. Denna ökning tillstyrkes
även av departementschefen. Riksbanksfullmäktiges
hemställan om denna
höjning av sedelutgivningen är givetvis
fotad på den erfarenhet man har
skaffat sig under året. Det är ju riksbanksfullmäktige
som har skyldighet att
se till att det finns tillräckligt med valuta
inom handeln, och man har kommit
ganska nära maximibeloppen under
tidigare år.

Reservanterna inom utskottet vill begränsa
maximibeloppet till 10 300 miljoner
kronor. Det är således en skillnad
på 200 miljoner kronor.

Då vi inom utskottet har klart för oss
att denna riksbanksfullmäktiges hemställan
gäller en maximering av beloppet,
har vi mycket svårt att följa den
mening som reservanterna här hävdar,

134

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.

då de utan något som helst underlag
vill göra en inskränkning med 200 miljoner
kronor. Utskottsmajoriteten anser
också att reservanterna ej kunnat redovisa
bärande skäl för en sådan begränsning
av sedelutgivningen. Det är därför
som vi tillstyrker riksbanksfullmäktiges
hemställan, som i detta fall även
har tillstyrkts av departementschefen.

Reservanterna önskar även att riksdagen
gör ett uttalande som innebär att
riksbanken skulle öka sin metalliska
kassa med lägst 300 miljoner kronor under
år 1967. Utskottsmajoriteten anser
för sin del att det är olämpligt att genom
riksdagsbeslut binda riksbankens
handlingsfrihet på denna punkt. Det
kan måhända vara iriktigt att riksbanken
internationellt sett har en låg guldandel
i valutareserven. En fördel med
detta är, enligt utskottets uppfattning,
att den räntebärande andelen blir desto
större så att valutareserven följaktligen
växer med ränta på ränta på ett sätt
som den eljest inte skulle ha gjort.

Vilken fördelning mellan guldandel
och valutaandel som vid olika tidpunkter
är lämplig bör enligt utskottets bedömande
avgöras av riksbanksfullmäktige.
Det innebär, herr talman, att jag
ber att få yrka bifall till bankoutskottets
hemställan även på denna punkt.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Bara några få ord! Herr
Ståhle säger att skäl för en begränsning
av sedelutgivningsrätten inte har förebragts
av reservanterna. För det första
är det begränsning av ökningen av
sedelutgivningsrätten det är fråga om.
För det andra framgår det väl av vårt
uttalande att en stramare likviditetspolitik
än den riksbanken tvingas föra
är motiverad — att det är fråga om
en bedömning från vår sida, där vi menar
att vi kan ha lika rätt i sak som
riksbanksfullmäktige.

Beträffande talet om att ha stora tillgångar
i form av utländska statspapper
som löper med jämförelsevis låg ränta
är vårt alternativ att om pengarna i
stället för att stå låsta kommer till an -

vändning i de privata bankerna, drar
dessa in större valutainkomster till landet
än dem som tillförs via ränteavkastningen
på utländska obligationer. Därvidlag
kan ju en parallell lätt dras mellan
å ena sidan riksbanken och å andra
sidan vad som kan gälla en enskild individ
som antingen lägger sina pengar
på t. ex. obligationer och får ränta på
dem eller använder dem för att driva affärsverksamhet.
I det senare fallet kan
han helt säkert göra sig större inkomster.
Det är så vi bedömer denna fråga.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Utskottsmajoriteten delar
inte herr Åkerlunds uppfattning att
en ökning av sedelutgivningsrätten på
något sätt skulle påverka vår likviditet.
Vi har den uppfattningen att det
må vara riksbanksfullmäktiges uppgift
att bedöma behovet av sedlar. Fullmäktige
har ju här också redovisat att man
vid vissa tillfällen har närmat sig den
topp som man år från år fastställt. Det
är således vår uppfattning att riksbanksfullmäktiges
bedömning är av
större värde än det mera teoretiska resonemang
som herr Åkerlund nu för
till torgs. Jag har all respekt för vetenskapsmannen.
Åkerlunds bedömning i
detta fall. Däremot har jag mycket
svårt att förstå att han fått med sig
herr Lundberg på sin reservation. Denne
är ju affärsman och borde se mera
realistiskt på denna fråga. Vi noterar
även att utskottets ordförande herr
Regnéll, som också är högerman, icke
har anslutit sig till den reservation
som herrar Åkerlund och Lundberg
har fogat till utskottsutlåtandet.

Herr ÅKERLUND (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ståhle säger att
han har större förtroende för riksbanksfullmäktiges
förmåga att bedöma vilken
omfattning sedelmängden skall ha,
och det är naturligtvis herr Ståhle obetaget
att ha den uppfattningen. Men
här föreligger i alla fall en begäran
om lagstiftning. Det är en lagstiftningsfråga
som är underställd riksdagen,

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21

135

och då måtte det val vara tillåtet även
för oppositionen att ha en uppfattning
om den lämpliga sedelmängden, lika väl
som vi i andra sammanhang tar ställning
till lagfrågor som underställs riksdagen.

Herr STÅHLE (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har givetvis aldrig
på något sätt hävdat att det skulle vara
oppositionen obetaget att föra fram
sina synpunkter. Vad jag har sagt är,
att vi inom bankoutskottet anser att
riksbanksfullmäktige som sysslar med
dessa frågor måste ha större möjligheter
att bedöma den ökning av sedelmängden
som anses vara lämplig vid
olika tillfällen.

Hem LARSSON, NILS THEODOR,

(ep):

Herr talman! Herr Åkerlund har en
benägenhet att förvandla bankoutskottets
behandling av ärenden liksom
första kammarens till något av ett nationalekonomiskt
seminarium, och för
all del. Vi har alla nytta av att ärendena
blir genomlysta, något som de
nödvändigtvis blir eftersom herr Åkerlund
ju sällan låter någon annan få
sista ordet.

Herr Åkerlund gör här anspråk på
att bli uppskattad därför att han vill
binda riksbankens ledning för en
restriktivare penningpolitik genom att
begränsa riksbankens sedelutgivningsrätt.

Det är förvånande att man ens något
tror på att via sedelutgivningsrätten,
sådan som den är utnyttjad hitintills
i vårt land, nämnvärt kunna påverka
den ekonomiska utvecklingen. När vi
har en sedelutgivningsrätt som enligt
riksbankledningens och bankoutskottets
förslag uppgår till 10 300 miljoner
kronor, är det väl inte att vänta att en
minskning av detta belopp med 200
miljoner kronor kan ha någon som
helst praktisk betydelse i vår penningpolitik.
Det är ofattbart att man driver
den tesen.

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.

Vad beträffar förslaget att ytterligare
300 miljoner kronor av våra valutatillgångar
skulle förvandlas till guld,
vill jag säga att herr Åkerlunds resonemang
inte heller därvidlag är så lätt
att fatta. Jag tror inte att det för närvarande
kan ha någon som helst betydelse
om man vidtar en sådan åtgärd,
men de som är professors likar bär
sina käpphästar som de rider, och herr
Åkerlunds förnämsta käpphäst är guldkalven.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
bankoutskottets utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan oförändrad,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 28, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes
av bifall till den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

136

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —100;

Nej— 18.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 29, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning angående ändring
i förordningen den 4 mars 1955 (nr
110) om Sveriges allmänna hypoteksbank
och om landshypoteksföreningar,
in. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till kammarens sammanträde
fredagen den 21 april.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till

dels riksdagens skrivelse, nr 146, till
Konungen angående val av ledamot och
suppleanter i styrelsen för stiftelsen
Riksbankens jubileumsfond;

dels ock riksdagens förordnanden:
nr 147, för fröken Astrid Bergegren
att vara ledamot i styrelsen för stiftelsen
Riksbankens jubileumsfond;

nr 148, för herr Hans Hagnell att
vara suppleant för fröken Bergegren i
styrelsen för stiftelsen Riksbankens jubileumsfond;
och

nr 149, för herr Kaj Björk att vara
suppleant för fru Sjövall i styrelsen för
stiftelsen Riksbankens jubileumsfond.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

57, i anledning av väckta motioner
om försöksverksamhet med sam -

manhållna klasser i grundskolans årskurs
9;

nr 58, i anledning av väckta motioner
om slopande av betygsgivningen i
uppförande och ordning i slutbetyg;

nr 59, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden; samt
nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden m. m., i vad propositionen
avser anslag för budgetåret 1967/
68 till restaurering av Strängnäs domkyrka; tredje

lagutskottets utlåtanden:
nr 25, i anledning av väckta motioner
angående skyldighet för fastighetsägare
att deltaga i kostnad för enskild
väg;

nr 26, i anledning av väckta motioner
om belysning av övergångsställen
för gående;

nr 27, i anledning av väckta motioner
angående färg och belysning på

motorfordon;

nr 28, i anledning av väckt motion
om åtgärder för att motverka mörkerolyckor; nr

29, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner, i vad propositionen och
motionerna hänvisats till lagutskott och
behandlats av tredje lagutskottet; samt
nr 30, i anledning av väckta motioner
om utrustning av polisens bilar
med varningsskyltar i syfte att öka trafiksäkerheten;
ävensom

allmänna beredningsutskottets memorial
och utlåtande:

nr 20, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden; samt
nr 21, i anledning av motioner om
angivande på körkort av blodgrupp
m. in.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 23.03.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHLM l«7