Nr 21 FÖRSTA KAMMAREN 1966 (Riksdagens protokoll 1966:21)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 21 FÖRSTA KAMMAREN 1966

3—4 maj

Debatter m. m.

Tisdagen den 3 maj Sid.

Svar på interpellation av herr Sundin ang. statstjänstemannens
bisysslor ................................................ 5

Interpellation av herr Nyman ang. åtgärder för att förhindra missbruk
av vissa lyssnarapparater ............................ 9

Meddelande ang. enkel fråga av herr Holmberg ang. regeringens
ställningstagande till tjänstemännens löneförhandlingar ...... 10

Onsdagen den 4 maj

Ökat statligt stöd till barnstugor m. .......................... 15

Inrättande av ett arbetsmedicinskt institut, m. m............... 52

Beskattningen av utomlands verksamma svenska forskare ...... 58

Särskilda bokföringsregler i beskattningshänseende för vissa yrkesgrupper
..............................................

Utformningen av viss lagtext ................................ 92

Glesbygdernas kommunikationsproblem ...................... 63

Statsbidrag till folkhögskolor ................................ 65

Första kammarens protokoll 1966. Nr 21

Nr 21

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 4 maj

Gemensamma omröstningar:

ang. anslag till Förvaltningarna m. m. vid universiteten och

vissa högskolor: Avlöningar.......................... 11

ang. anslag till Universiteten och vissa högskolor: Omkostnader
................................................ 12

ang. anslag till Nordiska afrikainstitutet: Avlöningar........ 13

ang. krediter för bostadsförbättringar...................... 14

Statsutskottets memorial nr 78, ang. överlämnande till bankoutskottet
av vissa till statsutskottet hänvisade motioner i viss del 14
utlåtande nr 76, ang. ökat statligt stöd till barnstugor m. m. .. 15

Utrikesutskottets utlåtande nr 5, ang. överenskommelse med polska
regeringen om reglering av vissa ekonomiska intressen avseende
svensk fast egendom i Polen........................ Öl

Statsutskottets utlåtande nr 58, ang. fortsatt disposition av visst
äldre anslag (socialdepartementet) ........................ 51

— nr 59, ang. allmän beredskapsstat (allmänna frågor och bemyn digande

för Kung], Maj :t att besluta om arbeten inom viss
kostnadsram) ............................................ Öl

— nr 60, ang. allmän beredskapsstat (justitiedepartementet) ____ 51

— nr 61, ang. allmän beredskapsstat (försvarsdepartementet) .. 51

— nr 62, ang. allmän beredskapsstat (socialdepartementet) ____ 52

— nr 63, ang. allmän beredskapsstat (kommunikationsdepartementet)
................................................ Ö2

— rar 64, ang. allmän beredskapsstat (finansdepartementet) _____ 52

— rar 65, ang. allmän beredskapsstat (ecklesiastikdepartementet) 52

— nr 66, ang. allmän beredskapsstat (handelsdepartementet) .. 52

— rar 67, ang. allmän beredskapsstat (inrikesdepartementet) ____ 52

— rar 68, ang. anslag till informationsverksamhet om Sverige i utlandet
.................................................. 52

rar 69, ang. anslag till utförande av beskickningsanläggningar

i Moskva och Stockholm.................................. Ö2

— nr 70, ang. anslag till statskontoret........................ 52

— nr 71, ang. anslag till främjande av nordiskt-kulturellt samarbete
och till bidrag till dera nordiska kulturfonden ........ 52

— nr 72, om viss ytterligare ersättning till förre värnpliktige löjtnanten
A. F. Abrahamsson ................................ 52

— nr 74, ang. inrättande av ett arbetsmedicinskt institut, m. m. 52

Bevillningsutskottets betänkande nr 32, ang. beskattningen av
utomlands verksamma svenska forskare .................. 58

Statsutskottets utlåtande nr 73, ang. beskattningen av utomlands
verksamma svenska forskare .............................. 60

Innehåll

Nr 21

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 34, ang. särskilda bokföringsregler
i beskattningshänseende för vissa yrkesgrupper, in. m.

— nr 39, ang. ändrad lydelse av 4 § kommunalskattelagen......

Första lagutskottets utlåtande .nr 26, ang. lagligt skydd för kommunala
vapen ..........................................

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35, om kontroll över rulettspelsverksamhet
............................................

— nr 36, om viss ändring i lotteriförordningen ................

_ nr 37, om ändring i lagen om åtgärder mot vattenförorening

från fartyg ..............................................

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 32, ang. glesbygdernas
kommunikationsproblem, m. ........................

Statsutskottets utlåtande nr 75, ang. statsbidrag till folkhögskolor

_ memorial nr 77, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om

riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten
..........................................

Bevillningsutskottets memorial nr 38, ang. alkohollagstiftningen

Första lagutskottets utlåtande nr 30, ang. utvidgad tillämpning av
lagen om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av
fartyg m. m. och av lagen med vissa bestämmelser om fraktfart

med svenska fartyg ......................................

Andra lagutskottets utlåtande nr 43, ang. vårdbidragen till handikappade
barn............................................

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 35, ang. utformningen
av den s. k. frivården ....................................

Tisdagen den 3 maj 1966

Nr 21

Tisdagen den 3 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 26 och
27 nästlidne april.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med hänvisning till närslutna läkarintyg
får undertecknad vördsamt anhålla
om fortsatt ledighet från riksdagsarbetet
under den tid som i intyget förordas.

Åbyn, Burträsk, den 30/4 1966.

Lage Svedberg

Läkarintyg ang. riksdagsman Lage

Svedberg, född den 12/2 1901, Box

1050, Burträsk

Härmed intygas att ovanstående patient
kommer att vara sjukskriven och
fortsatt oförmögen till riksdagsarbete
minst fram till och med den 14/5 1966.

Skellefteå lasarett, Skellefteå den
28/4 1966.

Jack Lundström
leg. läkare

Den begärda ledigheten beviljades
för den tid, varunder herr Svedberg,
Lage, vore oförmögen till arbete.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 154, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj :t att besluta om vissa
postavgifter jämte i ämnet väckta motioner;
samt

•nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
tilläggsavtal med ändring och komplettering
av avtalet den 20 december 1956
mellan Sverige och Italien för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 156, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1966/
67 till kostnader för övergång till högertrafik; nr

157, i anledning av väckt motion
om pension åt fiskmästare John Jonasson; nr

158, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bidrag till de
svenska utlandsförsamlingarna m. in., i
vad propositionen avser anslag för budgetåret
1966/67;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar angående utbildning i
automatisk databehandling samt anslag
för budgetåret 1966/67 till pedagogiskt
utvecklingsarbete; och

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1966/67 till bidrag till politiska
partier.

Ang. statstjänstemannens bisysslor

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet
GUSTAFSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr

Nr 21

Tisdagen den 3 maj 1966

Ang. statstjänstemannens bisysslor
Sundins interpellation angående statstjänstemannens
bisysslor, erhöll ordet
och anförde:

Herr talman! Herr Sundin har frågat
statsministern om han har för avsikt
att vidta åtgärder för att eliminera den
risk för ett minskat förtroende för
statstjänstemännen som kan föreligga
på grund av förekomsten av vissa bisysslor.

Interpellationen har överlämnats för
att besvaras av mig.

Jag kan meddela interpellanten att
en översyn av reglerna om tjänstemäns
bisysslor kommer att ske. Jag har sålunda
fått Kungl. Maj:ts bemyndigande
att tillkalla en sakkunnig för att överse
de offentligrättsliga bestämmelser
som reglerar rätten för statstjänstemän
och vissa andra offentliga tjänstemän
att inneha bisysslor.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! För det första vill jag
säga att interpellationen är ställd till
statsministern, vilket även framgår av
svaret. Det torde måhända, herr talman,
vara så att hans excellens har
andra viktiga uppgifter att fylla vid det
här tillfället och att han därför har
överlämnat svarandet till civilministern.
För det andra har väl de som läst Aftonbladet
i stort sett redan tagit del
av det svar civilministern alldeles nyss
föredrog från talarstolen.

Av svaret framgår att min interpellation
har tillmötesgåtts på det sättet
att man nu har beslutat att tillsätta en
utredning, och för det vill jag till statsrådet
uttala min tacksamhet. Förhållandena
har på olika områden varit sådana,
att det är nödvändigt med den utredning
som nu sägs skall komma till
stånd. Om man läser svaret finner man
dock icke några direktiv för utredningen,
vilket jag tycker är rätt märkligt. I
anledning härav vill jag säga några ord
dels om nuvarande förhållanden, dels
om vad jag anser borde vara direktiven
för den här utredningen.

Bisysslorna kan verka störande på en
tjänsts utövande av två skäl. Dels kan
de på grund av sin art vara oförenliga
med tjänsten, s. k. jävsgrundande bisysslor,
dels kan de på grund av sin
omfattning inverka menligt på tjänstemannens
förmåga att tillfredsställande
sköta tjänsten.

Det är självklart att det är den först
nämnda typen av bisyssla, som är den
principiellt mest allvarliga och som
främst kan rubba förtroendet till tjänstemannens
oväld i tjänsteutövningen,
enligt § 13 i den sedan förra året gällande
tjänstemannalagen. Enligt 7 § statens
allmänna avlöningsreglemente,
som upphörde att gälla vid utgången av
1965, fordrades särskilt tillstånd för
förening med tjänst av uppdrag som
ordförande eller ledamot av styrelse,
verk, bolag, förening eller inrättning,
som har till ändamål att driva rörelse
inom industri, handel, transport-, bankeller
försäkringsväsende eller annan näringsgren,
vars verksamhet har huvudsakligen
ekonomiskt syfte.

För att tillgodose statens intresse av
att dess tjänstemän inte eftersätter sina
arbetsuppgifter på grund av annat arbete
har i 8 § allmänna avlöningsavtalet
för statliga tjänstemän m. fl. överenskommits,
att tjänstemän skall vara
skyldig att på anfordran lämna uppgift
angående sina eventuella bisysslor.
Sådan skyldighet föreligger dock endast
i det fall då arbetsgivare med hänsyn
till tjänstemans sätt att sköta sitt arbete
finner anledning att begära sådan uppgift,
vilket i och för sig kanske kan anses
vara märkligt. Angående de jävsgrundande
uppdragen stadgas, som
nämnts, i statstjänstemannalagen § 13.
Däremot finns inga föreskrifter därom
i den nyligen utfärdade tjänstemannastadgan.
I den PM som låg till grund
för nämnda stadga ställde man sig tveksam
till om det var möjligt att meddela
ytterligare allmänna bestämmelser angående
de jävsgrundande uppdragen —
utöver § 13 — utan mera ingående undersökningar.

Tisdagen den 3 maj 19(S6

Nr 21

Det är angeläget att den i interpellationsvaret
aviserade översynen av de
offentligrättsliga bestämmelserna i de
här aktuella frågorna kommer till stånd.
Både ur allmänhetens och statstjänstemännens
synpunkt är det viktigt att
klara och entydiga bestämmelser utfärdas
på detta område, så att den nuvarande
oklarheten skingras och anledning
till misstankar om bristande oväld
i tjänsteutövningen elimineras.

.lag tillåter mig, herr talman, att tolka
statsrådets svar så, att den aviserade
översynen inte kommer att begränsas
endast till dem för vilka bestämmelserna
i statstjänstemannalagen äger
tillämpning. Statstjänstemannalagen
gäller såväl Kungl. Maj ds som riksdagens
tjänstemän. Däremot gäller den
inte för tjänstemän hos statliga bolag
eller tjänstemän hos kommunala inrättningar.
Den statliga offentliga anställningen
är således avgörande för tilllämpningen.
Det innebär att lagen t. ex.
inte omfattar rektorer och lärare i det
obligatoriska skolväsendet. Från och
med halvårsskiftet i år omfattas inte
heller rektorer och lärare vid gymnasier
och fackskolor. Statsråd, justitieråd,
regeringsråd samt JK, JO och MO
är uttryckligen undantagna från lagen
jämte ytterligare en del andra.

Statsrådet nämner, som jag redan har
sagt, ingenting om de direktiv som kommer
att gälla för översynen. Enligt min
uppfattning är det angeläget att översynen
blir så genomgripande som möjligt.
Således bör såväl den centrala som
den lokala förvaltningen inbegripas i
undersökningen. Tjänstemän inom följande
områden kan nämnas:

1) Statsdepartementen. En begränsning
av extrauppdragen för tjänstemännen
i departementen i t. ex. utredningar
och dylikt kan ge positiva verkningar
också för riksdagsarbetet, förutom
eliminerandet av tidigare nämnda nackdelar.

2) Centrala ämbetsverken. Låt mig
här få nämna exempelvis bostadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen och medicinal -

Ang. statstjänstemannens bisysslor
styrelsen. Dessutom iir det alldeles klart
att utredningen även bör beröra motsvarande
organ på länsplanet.

3) Länsstyrelserna och till dessa
knutna befattningshavare. Jag tänker på
länsarkitekter, vägdirektörer, länsläkare

o. s. v. Här bör innefattas också landshövdingarna
och deras bisysslor i form
av styrelseposter i privata aktiebolag.
För närvarande har ett dussintal av våra
landshövdingar dylika uppdrag.

4) Domstolarna i alla instanser.

o) Skatte- och taxeringsmyndigheterna.

Herr statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Jag kanske kan få börja
med att förklara att orsaken till att
interpellationen har överlämnats till
mig för att besvaras var den, att det ändå
fortfarande är civildepartementet
som har hand om personalpolitiken,
och detta är ju en typisk personalfråga.

Sedan vill jag också tillägga, att denna
översyn har varit påtänkt under
ganska lång tid. Den var inte alls föranledd
av herr Sundins initiativ i frågan.
Funderingar om en översyn har
förekommit innan reformen på förhandlingsrättsområdet
genomfördes. Man ville
bara se var man skulle hamna på avtalssidan
och på lagsidan, innan man
tog initiativ till en översyn.

Förhandlingsrättsreformen har ju
också så långt det är möjligt syftat till
att likställa de offentligt anställda tjänstemännen
med dem som är privatanställda.
Jag är väl medveten om att man
inte kan göra detta helt, ty det är ju i
många fall här fråga om förtroende för
tjänstemannen och om dennes oväld,
vilket det inte finns motsvarighet till
på den privata sektorn. Man har emellertid
ansett att även statstjänstemännen
borde ha möjligheter att göra andra
saker än vad de sysslar med i sina
ordinarie jobb. Det är anledningen till
den uppdelning, som herr Sundin talade
om, nämligen att avtal har träffats
om den del av bisysslorna som man

Nr 21

Tisdagen den 3 maj 1966

Ang. statstjänstemannens bisysslor
menar inte kan komma i konflikt med
jäv eller dylikt. I den delen har vi ansett
att statstjänstemännen ändå bör ha
samma rätt som medborgare i övrigt,
vilket innebär att de får ha bisysslor i
den utsträckning de har möjlighet att
ha sådana. Den enda inskränkning som
gäller är att bisysslorna inte får vara av
sådan omfattning att de menligt påverkar
vederbörandes möjligheter att utföra
det ordinarie arbetet.

Sedan kommer den andra sidan av
saken, den som nu skall utredas. Jag
tycker därför inte att det finns så stor
anledning att fortsätta diskussionen på
den punkten. Herr Sundin nämnde dock
ett par frågor som jag kanske ändå får
lov att något beröra.

Meningen med utredningen är att utifrån
tjänstemannalagens § 13 se om det
finns något behov av att vidtaga åtgärder
på detta område, som leder till en
inskränkning av rätten för tjänstemän
att ha bisysslor. Därvid skall också undersökas
om det förekommit sådana
missbruk att det finns anledning att göra
några ingripanden. Denna utredning
kommer också, herr Sundin, att omfatta
samtliga tjänstemän, således även de
höga domare som herr Sundin här pekade
på.

Herr Sundin säger —- om jag fattade
honom rätt ■— att det inte finns några
bestämmelser på detta område i statstjänstemannastadgan.
Nej, bestämmelserna
härom är införda i instruktioner
och verksstadgor, där rätten att ha bisysslor
regleras. Utredningen kommer
även att gälla dem, som nu omfattas av
kommunaltjänstemannalagen. Jag tror
därför att herr Sundin kan vara till
freds även på den punkten.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Låt mig först säga till
herr statsrådet att jag i princip ingenting
har att invända mot att svaret avgavs
av civilministern, som kanske kan
dessa frågor ännu bättre än hans excellens
statsministern. Vi har måhända

på det sättet fått en tydligare bild av
dessa förhållanden, och det är jag enbart
tacksam för. Anledningen till att
jag gjorde denna anmärkning var helt
och hållet att interpellationen hade
ställts till statsministern och att svaret
lämnats av civilministern.

Statsrådet ville framhålla, att det inte
alls berodde på det initiativ som jag
tagit i detta sammanhang att utredningen
kommit till stånd. Ja, låt detta vara
detta — jag skall, herr statsråd, på inget
sätt ta åt mig äran därav. Det väsentliga
för mig, och kanske i ännu högre
grad för alla som i detta land är misstänksamma
mot de nuvarande förhållandena
— det gäller kanske speciellt i
fråga om vissa försäkringsfall — är att
utredningen kommer till stånd. Jag vill
bara uttrycka den förhoppningen att
inte bara tjänstemännens ställning kommer
att utredas. Från min sida skulle
det vara ett önskemål att det funnes
möjlighet att även utreda en del fall
under senare år, som varit mycket diskutabla,
nämligen fall som gäller enskilda
sjuka människor och försäkringsbolag.

Jag tror inte att statsrådet och jag
missuppfattar varandra när jag säger,
att vi före år 1965 hade just den precisering
som jag nämnde men att det inte
har vidtagits några åtgärder för att
överbrygga den för att på så sätt åstadkomma
den säkerhet som jag har efterlyst
i min interpellation.

Låt mig avslutningsvis, herr talman,
samtidigt som jag än en gång tackar
statsrådet för svaret, framhålla att det
väsentliga ändå är att någonting göres
på detta område och att det göres
snabbt och snart för att undanröja de
misstankar som för närvarande tyvärr
är rådande hos många människor i vårt
samhälle.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Vid föredragning av en skrivelse från
talmanskonferensen med överlämnande
av ett från riksdagens organisationsut -

Tisdagen den 3 maj 1966

Nr 21

Interpellation ang. åtgärder för att förhindra missbruk av vissa lyssnarapparater

redning inkommet betänkande med vissa
förslag rörande riksdagens förvaltningsorganisation,
hänvisades betänkandet,
såvitt det avsåge ändringar i
riksdagsstadgan och i stadgan om ersättning
för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, till konstitutionsutskottet
och i övrigt till bankoutskottet.

Vid föredragning av Kungl. Maj ds
proposition nr 125, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1966/67 m. m., hänvisades propositionen,
såvitt den avsåge det procenttal
av grundbeloppet, varmed statlig
inkomstskatt för vissa skattskyldiga föreslagits
skola ingå i preliminär skatt,
till bevillningsutskottet och i övrigt till
statsutskottet.

Vid föredragning av bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit framställning
angående ny strandskoning på »Puckeln»
i Norrström, hänvisades framställningen
till bankoutskottet.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
motionerna nr 747—
751.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 75 och 76 samt
memorial nr 77, bevillningsutskottets
memorial nr 38, första lagutskottets utlåtande
nr 30, andra lagutskottets utlåtande
nr 43 ävensom allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 35.

På framställning av herr talmannen
beslöts att å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde statsutskottets
utlåtande nr 76 skulle uppföras
främst bland två gånger bordlagda ärenden
samt statsutskottets utlåtande nr
73 sättas näst efter bevillningsutskottets
betänkande nr 32.

Herr BENGTSON (ep) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av det ärende, som avses i Kungl.
Maj:ts proposition nr 125, angående
komplettering av riksstatsförslaget för
budgetåret 1966/67 m. in., hemställer
jag, att kammaren måtte medgiva, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av nämnda kungl. proposition
utsträckes till det sammanträde, som
infaller näst efter torsdagen den 12 innevarande
maj.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 121, angående kostnader för svenska
FN-styrkor m. m.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets
memorial nr 78, angående överlämnande
till bankoutskottet av vissa till
statsutskottet hänvisade motioner i viss
del.

Interpellation ang. åtgärder för att förhindra
missbruk av vissa lyssnarapparater Herr

NYMAN (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Fredagen den 29 april
gavs i TV-programmet Fokus en presentation
av trådlösa lyssnarapparater,
som i USA försäljes på öppna marknaden
och som här hemma populariseras
genom s. k. agentfilmer i TV och på
biografer. Av programmet fick man
uppfattningen, att intresset för miniatyrsändare
och mottagare ökat på sista
tiden. Det finns enligt vad jag erfarit
firmor, som försäljer sådan apparatur
med en räckvidd på ca 15 meter och
till en kostnad av ca 70 kronor. Mottagare
kan bl. a. kopplas till en radiomottagare
med FM-band och avlyssning kan
ske via dess högtalare.

Nr 21

Tisdagen den 3 maj 1066

Det är lätt att föreställa sig olägenheten
av att sådan apparatur blir eftersökt
och spridd i ökad omfattning. Den
kan komma att utnyttjas i mer eller
mindre vällovliga syften och medföra
risk att allvarligt skada medborgares
personliga integritet. Visserligen behövs
licens för att nyttja sådan apparatur.
Detta hindrar emellertid icke att missbruk
kan förekomma.

Med anledning av det anförda ber jag
att till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få ställa följande fråga:
Ämnar herr statsrådet vidtaga åtgärder
för att förhindra att lyssnarapparater
missbrukas till skada för medborgares
integritet?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla fråga
denna dag framställts av herr Holmberg
(h) till hans excellens herr statsministern:
»Kommer regeringen även
i de nu pågående tjänstemannaförhandlingarna
att uppträda i enlighet med
Ers Excellens’ uttalande i samband
med förhandlingarna mellan LO och
SAF att ''inte göra våld på principen
om arbetsmarknadens obundenhet gentemot
statsmakterna’?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.25.

In fidem

Fritz af Petersens

Onsdagen den 4 maj 196(i

Nr 21

Onsdagen den 4 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 54 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med av -

slag på motionerna 1:406 och 11:497,
såvitt nu är i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet
föreslagits fastställa personalförteckning
för förvaltningarna m. m. vid universiteten
och vissa högskolor,

b) godkänna följande avlöningsstat
för förvaltningarna m. m. vid universiteten
och vissa högskolor, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1966/67:

Avlöningsstat

Utgifter

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis ..............••

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t, förslagsvis
....................................................

3. Avlöningar till annan icke-ordinarie personal, förslagsvis ........

Summa kronor

2 650 900

522 300
10 351 300

13 524 500

Särskilda uppbördsmedel

Avkastning från vissa fonder vid

a) Uppsala universitet....................

b) Stockholms universitet ................

Diverse inkomster vid Stockholms universitet

900
334 600

Summa kronor

Nettoutgift kronor

335 500
1 000

336 500
13 188 000

c) till Förvaltningarna m. m. vid universiteten
och vissa högskolor: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 13 188 000
kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt

motionerna I: 406 och II: 497, såvitt nu
är i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet
föreslagits fastställa personalförteckning
för förvaltningarna m. m. vid universiteten
och vissa högskolor,

b) godkänna följande avlöningsstat
för förvaltningarna m. m. vid universiteten
och vissa högskolor, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1966/67:

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966

Avlöningsstat

Utgifter

!• Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis ................ 2 650 900

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t, förslagsvis
.................................................... 522 300

3. Avlöningar till annan icke-ordinarie personal, förslagsvis........ 10 398 300

Summa kronor 13 571 500

Särskilda appbördsmedel
Avkastning från vissa fonder vid

a) Uppsala universitet................................ 900

b) Stockholms universitet ............................ 334 600 335 500

Diverse inkomster vid Stockholms universitet...................... 1 000

Summa kronor 336 500

Nettoutgift kronor 13 235 000

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —77;

Nej — 63.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt
till andra kammaren, ankom därifrån
ett protokollsutdrag, nr 410, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 101
ja och 105 nej samt att båda kamrarnas
sammanräknade röster befunnits utgöra
178 ja och 168 nej, vadan beslut i
frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 55 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj ds förslag samt med
avslag på motionerna I: 406 och II: 497,
såvitt nu är i fråga, till Universiteten
och vissa högskolor: Omkostnader för
budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 23 500 000 kronor,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att, i anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt
med bifall till motionerna I: 406 och
II: 497, såvitt nu är i fråga, till Universiteten
och vissa högskolor: Omkostnader
för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 23 560 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verk -

Onsdagen den 4 maj 1966

Nr 21

ställdes omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

—78;

Nej —64.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsäint
till andra kammaren, ankom därifrån
ett protokollsutdrag, n,r 411, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 97 ja
och 110 nej samt att båda kamrarnas
sammanräknade röster befunnits utgöra
175 ja och 174 nej, vadan beslut i frå -

gan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionen.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 56 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
på motionerna 1:480 och 11:593,
såvitt nu är i fråga,

a) godkänna följande avlöningsstat
för nordiska afrikainstitutet, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1966/67:

Avlöningsstat

1. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t, förslagsvis
...................................................... 1 500

2. Avlöningar till icke-ordinarie personal .......................... 149 500

Summa kronor 151 000

b) till Nordiska afrikainstitutet: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 på
driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 151 000
kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt
motionerna I: 480 och II: 593, såvitt nu
är i fråga,

a) godkänna följande avlöningsstat
för nordiska afrikainstitutet, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1966/67:

Avlöningsstat

1. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t, för -

slagsvis ...................................................... 1 500

2. Avlöningar till icke-ordinarie personal .......................... 191 500

Summa kronor 193 000

b) till Nordiska afrikainstitutet: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 på
driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 193 000
kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställ -

des omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 66.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkänna givit,

att de avstode från att rösta.

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt
till andra kammaren, ankom därifrån
ett protokollsutdrag, nr 412, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 91 ja
och 114 nej samt att båda kamrarnas
sammanräknade röster befunnits utgöra
164 ja och 180 nej, vadan beslut i
frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 57 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må beträffande
krediter för bostadsförbättringar i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag ävensom
motionerna I: 174 och II: 225 samt
1:421 och 11:518, sistnämnda två motioner
såvitt nu är i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
anfört, röstar

Ja ;

De.n, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beträffande krediter
för bostadsförbättringar beslutat
att i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
ävensom motionerna I: 421 och II: 518,
såvitt nu är i fråga, samt med bifall
till motionerna I: 174 och II: 225 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad i reservationen 11b) anförts.

Ja—84;

Nej — 55.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkänna givit,

att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 413, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 84 ja och 122 nej
samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 168 ja och
177 nej, vadan beslut i frågan blivit av
riksdagen fattat i överensstämmelse med
nej-propositionen.

Justerades protokollet för den 28
nästlidne april.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om tjänstledighet
från riksdagsarbetet under tiden
den 10/5—den 13/5 1966 för deltagande
i EFTA:s ministermöte i Bergen.

Stockholm den 3 maj 1966.

Gunnar Lange

Till riksdagens första kammare

Då jag av Kungl. Maj :t blivit utsedd
att representera den svenska UNICEFkommittén
vid UNICEF :s kongress i
Addis Abeba, Etiopien, under tiden den
8—den 28 maj anhåller jag om tjänstledighet
från riksdagsuppdraget den
6—den 29 maj.

Stockholm den 4 maj 1966.

Lisa Mattson

De begärda ledigheterna beviljades.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
121, angående kostnader för svenska
FN-styrkor m. m.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
78, angående överlämnande till bankoutskottet
av vissa till statsutskottet hänvisade
motioner i viss del.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte

Onsdagen den 4 maj 1966

Nr 21

Ang. ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.

Ang. ökat statligt stöd till barnstugor
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 76, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående ökat statligt
stöd till barnstugor m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet,
för budgetåret 1966/67 beräkna följande
anslag, nämligen dels på driftbudgeten
till Bidrag till anordnande av barnstugor
ett reservationsanslag av
14 000 000 kronor och till Bidrag till
driften av barnstugor ett förslagsanslag
av 24 000 000 kronor, dels ock på kapitalbudgeten
till Lån till anordnande av
barnstugor ett investeringsanslag av
10 000 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 54, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 25 februari
1966, föreslagit riksdagen att

a) godkänna de av föredragande
statsrådet förordade grunderna för bidrag
och lån till anordnande av barnstugor
samt för bidrag till driften av
barnstugor;

b) till Bidrag till anordnande av
barnstugor för budgetåret 1966/67 under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 14 000 000 kronor;

c) till Bidrag till driften av barnstugor
för budgetåret 1966/67 under femte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
24 000 000 kronor;

d) till Lån till anordnande av barnstugor
för budgetåret 1966/67 på kapitalbudgeten
under fonden för låneunderstöd,
socialdepartementet, anvisa ett
investeringsanslag av 10 000 000 kronor.

I propositionen nr 54 hade redogjorts
för vissa av 1962 års familjeberedning
framlagda förslag angående samhällets
barntillsyn. Det hade fastslagits, att en
kraftig utbyggnad av barntillsynen borde
komma till stånd.

I syfte att underlätta en snabb utbyggnad
hade föreslagits en ökning av
det statliga stödet till barnstugeverksamheten.
Anordningsbidraget hade föreslagits
höjt från nuvarande 2 500 kronor
till 5 000 kronor per plats. Därutöver
föresloges ett nytt statligt lånestöd
med 4 000 kronor per plats, varför
det sammanlagda statliga stödet
kornme att uppgå till 9 000 kronor per
plats. Driftbidraget hade föreslagits
höjt från 1 200 kronor till 1 600 kronor
per plats och år vid daghem och
vid s. k. gemensamma barnstugor med
olika tillsynstider samt från 500 kronor
till 600 kronor per plats och år vid
fritidshem. Nuvarande bidrag med 100
kronor per plats och år vid särskilda
lekskolor hade föreslagits avvecklat. Anslagsbehovet
för budgetåret 1966/67 beräknades
jämfört med innevarande budgetår
öka från 20 miljoner kronor till
48 miljoner kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
haft till behandling följande vid riksdagens
början väckta motioner, nämligen dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson (1:638) och den andra inom
andra kammaren av herr Johansson
i Skärstad m. fl. (II: 600), såvitt nu vore
i fråga;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (I: 639) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (11:599), i vilka, såvitt nu

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966

Ang. ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

vore i fråga, hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungi. Maj :t måtte anhålla,
att förslag om statligt stöd till familjedaghemsverksamheten
måtte föreläggas
riksdagen i samband med aviserad
proposition om samhällets barntillsyn
i enlighet med vad i motionerna anförts; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Holmberg m. fl. (I: 640) och den andra
inom andra kammaren av herr Bohman
m. fl. (II: 598), i vilka, såvitt nu vore i
fråga, yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj st skulle hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte föranstalta om vidgad
och intensifierad forskning rörande
den kollektiva vårdens inverkan på
barn;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 641) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (II: 602), i vilka, såvitt nu vore i
fråga, anhållits, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa, att förslag om statligt stöd
till familjedaghemsverksamheten måtte
föreläggas riksdagen i samband med
aviserad proposition om ökat statligt
stöd till barnstugor.

Vidare hade utskottet haft till behandling
följande i anledning av propositionen
nr 54 väckta motioner, nämligen dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson in. fl. (1:664) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (II: 817), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte

a) uttala sig för att bidrag till lekskolor
borde utgå i enlighet med i motionerna
angivna grunder;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om parlamentarisk utredning rörande
utformningen av förskolan;

c) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam utredning och förslag
om statligt stöd till av kommunerna be -

driven familjedaghemsverksamhet i enlighet
med vad i motionerna anförts;

d) till Bidrag till driften av familjedaghem
för budgetåret 1966/67 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 2 800 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Hamrin-Thorell in. fl. (I: 665) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hamrin i Kalmar m. fl. (II: 816), i vilka
föreslagits, att riksdagen skulle besluta,

a) att driftbidraget till lekskolor skulle
utgå med 200 kronor per plats och
år samt att i följd härav under femte
huvudtiteln till Bidrag till driften av
barnstugor anvisa ett jämfört med propositionen
med 5 000 000 kronor förhöjt
anslag av 29 000 000 kronor;

b) att statligt stöd till familjedaghemsverksamhe.
ten tills vidare skulle
utgå enligt de riktlinjer socialstyrelsen
föreslagit samt för ändamålet under
femte huvudtiteln under en ny anslagstitel
Bidrag till familjedaghem anvisa
ett förslagsanslag av 2 800 000 kronor;

c) att i skrivelse till Kungl. Maj :-t
hemställa om förslag till 1967 års riksdag
angående det fortsatta stödet till
fa m i 1 j e d agh emsverksam heten;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Holmberg m. fl. (I: 666) och den andra
inom andra kammaren av herr Bohman
in. fl. (11:815), i vilka anhållits, att
riksdagen måtte besluta,

a) att bidrag till driften av barnstugor
skulle utgå med 1 200 kronor per
plats och år för barndaghem, 500 kronor
per plats och år för fritidshem och
200 kronor per plats och år för lekskolor
samt att inget villkor om visst minimiantal
dag- och fritidshemsplatser i
en barnstuga skulle gälla för rätt till
statsbidrag;

b) att i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,
att integrerade barnstugor, som
kunde medföra risk för ökad påfrestning
på barnen, icke borde anordnas

Onsdagen den 1 maj 1966

Nr 21

Ang. okat statligt stöd till barnstugor m. m.

utan föregående försöksverksamhet och
forskning samt att detsamma borde gälla
beträffande öppethållande av barnstugor
på sen kvällstid, nattetid eller i
skift;

c) att motionerna såvitt avsåge kostnadsfördelningen
mellan samhälle och
enskilda samt avvägningen mellan olika
stödformer måtte överlämnas till familjeberedningen
och familjepolitiska
kommittén för beaktande;

dels ock en inom andra kammaren
av fru Svensson m. fl. väckt motion (II:
818), vari yrkats,

a) att det i propositionen nr 54 föreslagna
villkoret för erhållande av anordningsbidrag
till integrerade barnstugor,
nämligen att kommunen skulle förbinda
sig till att 2/3 av platserna skulle
beläggas av barn för heltids- eller femtimmarsvistelse,
skulle utgå;

b) att för erhållande av anordningsbidrag
till daghem och integrerad barnstuga
kommunen skulle förbinda sig
att i förtur ställa platser till förfogande
för sådana barn, vilkas båda föräldrar
(förälder) vore förvärvsarbetande;

c) att driftbidraget till integrerad
barnstuga icke skulle påverkas av det
i propositionen angivna 2/3-villkoret
utan utgå per plats, som vore belagd
med barn för heltids- eller femtimmarsvistelse; d)

att det nuvarande driftbidraget till
förskolorna, 100 kronor per plats skulle
bibehållas (alternativt tills vidare).

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:666 och 11:815 samt
II: 818, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad utskottet i utlåtandet
anfört beträffande villkoren
för lån och bidrag till anordnande och
drift av barnstugor;

II. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:664 och 11:817, 1:665

2 Första kammarens protokoll 1966. Nr 21

och 11:816, 1:666 och 11:815 samt II:
818, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, godkänna vad utskottet i utlåtandet
anfört beträffande statsbidragsbeloppen
för anordnande och drift av
barnstugor;

III. att riksdagen måtte till Bidrag till
anordnande av barnstugor för budgetåret
1966/67 på driftbudgeten under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 14 000 000 kronor;

IV. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:664 och 11:817, 1:665
och II: 816 samt II: 818, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till driften av barnstugor för budgetåret
1966/67 på driftbudgeten under femte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
24 000 000 kronor;

V. att riksdagen måtte till Lån till anordnande
av barnstugor för budgetåret
1966/67 på kapitalbudgeten under fonden
för låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag
av 10 000 000 kronor;

VI. att motionerna I: 664 och II: 817,
såvitt avsåge utredning rörande förskolan,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VII. att motionerna I: 640 och II: 598
samt 1: 666 och 11:815, såvitt avsåge
försöksverksamhet och forskning rörande
den kollektiva vården, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

VIII. att motionerna 1:638 och II:
600, såvitt nu vore i fråga, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

IX. att motionerna I: 639 och II: 599,
1:641 och 11:602, 1:664 och 11:817
samt 1:665 och 11:816, såvitt avsåge
skrivelse angående statsbidrag till familjedaghemsverksamheten,
icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

X. att motionerna 1:664 och 11:817
samt I: 665 och II: 816, såvitt avsåge
medelsanvisning till bidrag till familjedaghemsverksamhet,
icke måtte av riksdagen
bifallas;

XI. att motionerna I: 666 och II: 815,
såvitt avsåge kostnadsfördelning och
avvägning mellan olika stödformer, icke

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966

Ang. ökat statligt stöd till barnstugor m.

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande bidragsbestämmelsernas
utformning

av herrar Per Jacobsson, Virgin, Kaijser,
Dahlén, Thorsten Larsson, NilsEric
Gustafsson, Nyman och Bohman,
fröken Elmén, herrar Nihlfors, Gustafsson
i Skellefteå, Antonsson och Nilsson
i Tvärålund samt fröken Ljungberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna I: 666 och II: 815
samt II: 818, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört beträffande villkoren
för lån och bidrag till anordnande och
drift av barnstugor;

2) beträffande statsbidragens belopp

a) av herrar Per Jacobsson, Dahlén,
Thorsten Larsson, Nils-Eric Gustafsson,
och Nyman, fröken Elmén, samt herrar
Nihlfors, Gustafsson i Skellefteå, Antonsson
och Nilsson i Tvärålund, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort

dels under II hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna I: 664 och II: 817,
1:665 och 11:816, 1:666 och 11:815
samt II: 818, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört beträffande statsbidragsbeloppen
för anordnande och drift av
barnstugor;

dels ock, under förutsättning av bifall
till reservationen beträffande hemställan
under II, under IV hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj ds förslag samt motionerna 1:664
och II: 817, I: 665 och II: 816 samt II:
818, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, till Bidrag till driften av barnstugor
för budgetåret 1966/67 på drift -

budgeten under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 26 500 000
kronor;

b) av herrar Virgin, Kaijser och Bohman
samt fröken Ljungberg, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del lyda så, som reservationen visade,
samt att utskottet bort under II hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj ds förslag och motionerna
I: 664 och II: 817, I: 665 och II: 816
och 11:818 samt med bifall till motionerna
1:666 och 11:815, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad reservanterna anfört beträffande
statsbidragsbeloppen för anordnande
och drift av barnstugor;

3) beträffande utredning om förskolan av

herrar Per Jacobsson, Virgin, Kaijser,
Dahlén, Thorsten Larsson, NilsEric
Gustafsson, Nyman och Bohman,
fröken Elmén herrar Nihlfors, Gustafsson
i Skellefteå, Antonsson och Nilsson
i Tvärålund samt fröken Ljungberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den avfattning,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under VI hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I: 664
och 11:817, såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj d hemställa om
utredning angående den framtida utformningen
av förskolan i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer,
som angivits av reservanterna;

4) beträffande försöksverksamhet och
forskning

av herrar Virgin, Kaijser och Bohman
samt fröken Ljungberg, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
i denna reservation angiven lydelse
samt att utskottet bort under VII hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:640 och 11:598 samt
I: 666 och It: 815, nämnda motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj d giva till känna vad reservanterna
anfört om behovet av försöks -

Onsdagen den I maj 19C6

Nr 21

1«.)

Ang. ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

verksamhet och forskning rörande den
kollektiva vården;

5) beträffande statsbidrag till familjed
agh e m sv er k sa mhe te n

a) av herrar Per Jacobsson, Virgin,
Kaijser, Dahlén, Thorsten Larsson, NilsEric
Gustafsson, Nyman och Bohman,
fröken Elmén, herrar Nihlfors, Gustafsson
i Skellefteå, Antonsson och Nilsson
i Tvärålund samt fröken Ljungberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del lyda så, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
IX hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 639 och II:
599, 1:641 och 11:602, 1:664 och II:
817 samt 1:665 och 11:816, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om ytterligare
utredning och förslag till 1967
års riksdag angående det statliga stödet
till av kommunerna bedriven familjedaghemsverksamhet; b)

av herrar Per Jacobsson, Dahlén,
Thorsten Larsson, Nils-Eric Gustafsson
och Nyman, fröken Elmén samt herrar
Nihlfors, Gustafsson i Skellefteå, Antonsson
och Nilsson i Tvärålund, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del erhålla den avfattning, denna
reservation visade, samt att utskottet
bort under X hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I:
664 och II: 817 samt I: 665 och II: 816,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till familjedaghem för
budgetåret 1966/67 på driftbudgeten under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 2 800 000 kronor;

6) beträffande kostnadsfördelning
och avvägning mellan olika stödformer

av herrar Virgin, Kaijser och Bohman
samt fröken Ljungberg, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
i denna reservation angiven avfattning
samt att utskottet bort under XI hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att motionerna
1:666 och 11:815, såvitt avsåge
kostnadsfördelning och avvägning mel -

lan olika stödformer, måtte överlämnas
till familjeberedningen och familjepolitiska
kommittén för beaktande.

Herr JACOBSSON, BER, (fp):

Herr talman! Det förslag till ökat
statligt stöd till barnstugor och annan
näraliggande verksamhet som här föreligger
innebär, såvitt jag förstår, ett
mycket betydelsefullt steg i riktning
mot ett bättre tillgodoseende av de behov
som faktiskt föreligger på det området.
Det finns anledning att erkänna
att propositionen innebär väsentliga
förbättringar gentemot de förhållanden
som för närvarande råder och att det
genom de förslag som har framlagts
skapas ökade möjligheter att tillgodose
behoven. Det hindrar emellertid inte att
det kan vara anledning att göra vissa
invändningar mot förslaget och att sätta
en del frågetecken i marginalen. De
reservationer som fogats till utskottsutlåtandet
är väl också uttryck för de
invändningar som man från olika håll
anser sig böra göra mot utskottets förslag.

Det är uppenbart att det föreliggande
förslaget starkt betonar de arbetsmarknadspolitiska
aspekterna. Såväl familjeberedningen
som föredragande statsrådet
har, såvitt jag förstår, lagt huvudvikten
just vid dessa aspekter, men vi
reservanter anser att dessa synpunkter
bör i vissa avseenden korrigeras. Alla
anser vi naturligtvis att det är angeläget
att väl utbildad arbetskraft kan utnyttjas
i arbetslivet på olika områden,
inte minst på vårdområdena, där det
ju för närvarande råder en besvärande
arbetskraftsbrist. Det är också viktigt
att bereda möjlighet till ett fritt yrkesval
för alla och att föräldrar som vill
ägna sig åt förvärvsarbete utanför hemmet
får möjlighet därtill trots att de har
barn som behöver tillsyn.

I det här sammanhanget får vi emellertid
inte glömma bort huvudsynpunkten,
att det ändå är bäst för barnen att
de får den fostran, som hemmet kan erbjuda.
Likaväl som man betonar arbets -

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966

Ang. ökat statligt stöd till barnstugor m.
marknadssynpunkterna, bör man betona
att det är viktigt för barnen i de
tidiga åldrarna att de får det skydd
och den tillsyn som föräldrarna kan ge.
Det finns också anledning att hävda
den meningen att detta i allmänhet är
det bästa även för föräldrarna. Dessa
synpunkter bör inte glömmas bort genom
ett alltför ensidigt arbetsmarknadspolitisk!
resonemang. Vi skall heller
inte förbise, tycker jag, att barntillsyn
i daghem är en dyr form av barntillsyn
och att nettobehållningen rent nationalekonomiskt
kanske inte alltid blir
så stor som man i vissa fall vill göra
gällande.

Man bör vidare söka undvika att skapa
regler som vållar ogynnsamma konkurrensförhållanden
mellan olika former
av barntillsyn. Daghemmen och
lekskolorna eller förskolorna — vad
man nu vill kalla dem för — har helt
olika syfte. Båda formerna är självfallet
viktiga. Vi som står för reservationerna
har nog den känslan att propositionens
och utskottsmajoritetens förslag
ger en prioritet åt daghemmen och daghemstillsynen
på lekskolornas bekostnad,
som inte är lycklig och som i vissa
avseenden inte kan vara ägnad att tillfredsställa
de önskemål och behov som
faktiskt föreligger på dessa områden.

Om jag får använda en tillspetsad formulering
kan jag säga, att daghemmen
berör en begränsad grupp av barn och
föräldrar, medan lekskolorna egentligen
berör alla. Lekskolornas värde såsom
förberedelse för den obligatoriska skolan
blir ju alltmer erkänd. Lekskolan
utvecklar barnens samarbetsvanor. Detta
är viktigt framför allt för barn som
inte har några syskon, vilket ju numera
är rätt vanligt. Sannolikt närmar vi
oss mer och mer den tid då lekskolan
eller förskolan kommer att betraktas
såsom en naturlig förberedelse för
grundskolan. Det är därför angeläget
och kommer att bli ännu angelägnare
att inga barn skall behöva känna det
handikapp som det innebär att inte ha

haft möjlighet att delta i lekskolans eller
förskolans verksamhet före inträdet i
grundskolan. Detta förhållande gör att vi
reservanter anser att bidraget till lekskolorna
bör behållas. Visserligen gäller
det, såsom det har sagts i propositionen,
ett mycket litet bidrag, som kanske
inte har någon större betydelse rent
ekonomiskt, men som säkerligen ändå
är av psykologiskt värde. Bidraget markerar
lekskolans betydelse och även att
statsmakterna är beredda att skänka
denna form av barntillsyn ett visst ekonomiskt
stöd.

Vi vill alltså behålla bidraget till lekskolorna.
Med hänsyn till lekskolornas
växande betydelse i framtiden anser vi
det angeläget att man försöker åstadkomma
en utredning av förskolans utformning
och hur den kan anpassas till
den obligatoriska skolans uppgifter.

När man läser propositionen och utskottets
utlåtande kan man inte undgå
att lägga märke till de ansträngningar
som där i viss mån göres för att rada
upp alla de olägenheter som familjedaghemmen
anses innebära. Vi som ansluter
oss till reservationen på den punkten
tycker nog att familjedaghemmen
är ett värdefullt komplement till den
mera obligatoriskt ordnade barntillsynen
i olika former, att de bör utbyggas
såsom ett verkligt alternativ till barnstugorna
och barndaghemmen samt att
familjedaghemmen därför också bör få
ekonomiskt stöd från samhället. Vi föreslår
att statligt stöd skall utgå även till
familjedaghemsvården i enlighet med
de riktlinjer som socialstyrelsen har förordat.

Det är naturligtvis riktigt att familjedaghemmen
har sina svagheter —
mycket kan säkerligen göras och rättas
till på det området — men även
tillsynen i barndaghemmen har sina
olägenheter. Jag tror att om man väger
olägenheterna mot varandra skall
man finna att båda formerna har sitt
berättigande. De förtjänar båda att
komma i åtnjutande av samhällets stöd

Onsdagen den I maj 1 !)(>(>

Nr 21

Ang. ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

och kan — utbyggda på lämpligt siitt
— komplettera varandra i det syfte som
man här vill nå fram till.

I våra reservationer har vi velat understryka
de synpunkter jag nu antytt.
Reservation 1 sysslar med de integrerade
barnstugornas problem och villkoren
för att statligt stöd skall utgå. Vi
anser inte att den två tredjedels-regel
som man här velat fastlägga är tillfredsställande;
den ger inte rättvisa åt de
vitt skiftande förhållanden som råder i
olika delar av landet och inom de olika
kommunerna. Enligt vår mening bör
bidragsreglerna få en sådan utformning
att de kommuner, som inte lämpligen
kan utnyttja daghemsverksamlieten
på det sätt man i propositionen förutsatt,
ändå skall ha möjlighet att erhålla
bidrag till barnstugorna i den mån
dessa utnyttjas för barntillsyn. Behovsregeln
bör alltså mera beaktas och inte
den uppdelning som man har föreslagit i
propositionen.

I reservation 2 föreslår vi, såsom jag
redan har antytt, att det nuvarande
driftbidraget till lekskolorna skall bibehållas.
Vi anser nämligen att en avveckling
av detta bidrag skulle kunna
leda till en uppbromsning av förskolans
vidare utveckling, något som vi inte
finner önskvärt. Samhället har tvärtom
enligt vår mening anledning att stödja
lekskoleverksamheten, särskilt med hänsyn
till att denna form av barntillsyn
ännu inte på långt när har slagit igenom
i stora delar av vårt land, även
om man har börjat få upp ögonen för
värdet och betydelsen av denna form
av barntillsyn.

Detta är i huvudsak de synpunkter
vi velat framhålla i reservationerna.
Jag vill också betona att enligt vår mening
en vidare utredning bör göras beträffande
barndaghemmen i syfte att
närmare klarlägga hur familjedaghemmen
och tillsynen av dessa skall utformas.
I avvaktan på utredningsresultaten
bör riksdagen följa socialstyrelsens förslag
om ett bidrag på 2 kronor per
barn och dag för heldagsvård.

Med denna kortfattade redovisning av
reservationernas innehåll och syftning
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna 1, 2 a, 3, 5 a och b.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Vi har i dag att ta
ställning till ökat statligt stöd till barntillsyn.
sverksamheten.

Det är med tillfredsställelse man
konstaterar att proposition nr 54 innehåller
förslag om en avsevärd höjning
av statsbidraget till kommunerna. Med
den höjning som föreslås kan vi börja
skönja en betydligt ökad utbyggnad av
verksamheten. Vi vet att utbyggnaden
av barndaghemmen på grund av kommunernas
stora investeringsbehov inte
på något sätt har intagit en prioriterad
ställning. De nuvarande statsbidragen
har inte därvidlag utgjort tillräcklig
stimulans. Det finns omkring 200 000
barn under sju år, vilkas mödrar förvärvsarbetar,
men bara cirka 20 000
platser i daghem och familjedaghem.
För att kunna klara eller om möjligt
öka produktionen behöver samhället
dessa kvinnors arbetskraft. Som jag ser
det är det då samhällets plikt att sörja
för utbyggnaden av barntillsynen. Barnen
får här inte komma i kläm. En väsentlig
fråga är emellertid hur föräldrarna
ordnar det för de barn som inte
får plats på barndaghem. Det är uppenbart
att det förekommer många både
osäkra och undermåliga provisorier
som sliter på föräldrarna och som också
— vilket är det värsta — skapar
otrygghet för barnen.

Vi talar ofta om kvinnornas jämställdhet
och valfrihet. Det problemet
finns fortfarande trots att vi skriver år
1966. För att åstadkomma något av
denna jämställdhet måste de kvinnor
som vill göra en insats i arbetslivet få
tillfälle att också göra det. Det får dessa
kvinnor inte i dag så länge inte barntillsynen
är ordnad på ett tillfredsställande
sätt. Om det inte går att lösa
problemet med barntillsynen för en

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966

Ang. ökat statligt stöd till barnstugor m. m.
familj där båda makarna vill göra sin
insats i förvärvslivet, blir resultatet i
99 fall av 100 att kvinnan stannar
i hemmet.

Jag uttalar än en gång min tillfredsställelse
över de ökade statliga bidrag
som nu föreslås. Men jag kan tyvärr
inte vara tillfredsställd över utformningen
av barnstugan enligt propositionen
nr 54, nämligen den integrerade
barnstugan där barndaghem och lekskola
sammanförs. Den skall enligt förslaget
göras flexibel så att kommunerna
alltefter behov kan variera heltidstillsyn
och deltidstillsyn, ehuru alltid
inom vissa gränser och på så sätt att
heltidstillsynen skall dominera. Det låter
naturligtvis bestickande att ha allt,
bildlikt talat, under ett tak. Meningen
är att verksamheten skall kunna varieras
efter behov, och det skall bli väsentligt
höjda statsbidrag. Men trots detta
finns det uppenbara svagheter i propositionen.

För det första blandas begreppen
barndaghem och lekskola ihop på ett
sätt som i varje fall för mig är suddigt
och förvillande. För mig har alltid
barndaghem och familjedaghem varit
barntillsyn. Lekskolan, eller förskolan
som jag hellre vill kalla den, har varit
en förberedelse för den vanliga skolan.
Med det framlagda förslaget blir
allt barntillsyn. Skillnaden blir att i en
del fall omfattar tillsynen en längre och
i andra fall en kortare del av dagen.

För det andra kommer många kommuner
inte att kunna utnyttja sin bidragsrätt,
om den föreslagna två tredjedels-regeln
skall gälla, beroende på att
i kommunerna är kraven olika på samhällets
barntillsyn. Yi vet att det är
stor skillnad mellan kommuner beträffande
bebyggelsens lokalisering, befolkningsstrukturen
och sysselsättningen.
Trots att det råder arbetskraftsbrist
i stora delar av landet, finns det också
platser — de är rätt många — där
kvinnorna hur gärna de än vill ha förvärvsarbete
inte kan få något sådant.

Då har de inte heller behov av barn -

tillsyn. Vad man däremot har behov av
är en lekskola för att barnen skall komma
in i den gruppgemenskap som är så
nödvändig, innan de börjar den vanliga
skolan.

För det tredje hyser jag också stora
betänkligheter mot de föreslagna integrationsformerna.
På daghemmen finns
t. ex. olika grupper barn på förmiddagen
och eftermiddagen, vilka är på
korttidstillsyn. Dessa barn skall då
blandas med de barn som vistas på daghemmet
hela dagen. För mig förefaller
detta bli mycket tröttande för de barn
som vistas där hela dagen. Men härom
vet vi alldeles för litet och vi handlar
så mycket efter vad vi tror.

Vad händer om kommunerna inte
kan ordna efter de föreslagna riktlinjerna?
Om man, som nu förekommer
framför allt på mindre orter på landsbygden,
har enbart lekskola skall det
lilla statsbidraget på 100 kronor inte
längre utgå. Härutöver har från allmänna
arvsfonden utgått ett särskilt
bidrag till att ordna lekskolor. Jag
skulle vilja fråga statsrådet Lindström
hur det i fortsättningen skall gå med
detta bidrag från allmänna arvsfonden.
Jag skulle också vilja ha litet utförligare
förklaring på varför man tar bort
de 100 kronorna till lekskolan.

1964 hade vi från centern en motion
om utredning om allmän förskola. Statsutskottet
framhöll att viktiga pedagogiska
och sociala skäl talade för att lekskolans
kapacitet skulle byggas ut. Utskottet
sade vidare, att särskilt angeläget
synes vara den pedagogiska aspekten,
inte minst betingad av önskvärdheten
av ett väsentligt bättre och starkare
utbyggt samarbete med grundskolans
lågstadium. Ja, vi är många
som har väntat på den här utredningen
och undrat varför man dröjde så länge
med att tillsätta den. Därför blev vi
minst sagt litet förvånade, när det vid
årsskiftet blev känt, att det var familjeberedningen
— statsrådet Lindströms
arbetsgrupp — som hade fått
det utredningsuppdraget. Jag kan inte

Onsdagen den 4 maj 196(5

Nr 21

Ang. ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

underlåta att säga att jag tycker, att
i den utredningen har förskolan kommit
bort på vägen. Det har blivit barntillsyn
med litet variationer! Tyvärr
måste jag säga att jag saknar de fina
intentioner som fanns i motionen och
även i utskottsutlåtandet. Jag tycker
det är förvånansvärt att när riksdagen
beställer en utredning om allmän förskola,
man då i utredningen kan komma
så långt bort både ifrån motion
och utskottsutlåtande. Någon har kallat
det för utredningen som tappade bort
förskolan, och jag tycker att det ligger
rätt mycket av sanning i detta. Vi som
var motionärer 1964 anser fortfarande
att den självständiga förskolan bör vara
en målsättning. I ett flertal länder finns
en betydligt mer utbyggd förskoleundervisning
än vi har. Det kan inte finnas
bärande skäl för att Sverige skall
ha en mindre pedagogiskt inriktad och
mindre utbyggd förskola än andra länder.
Vi anser att familjeberedningen
delvis har tappat bort förskolan, och
vi menar fortfarande att en utredning
bör tillsättas. Vi anser då helt naturligt
att denna utredning bör vara parlamentariskt
sammansatt. Utredningen
bör överväga om inte skolöverstyrelsen
bör vara tillsynsmyndighet. Jag kan
inte underlåta att påminna om att statsutskottet
i sitt utlåtande nr 8 i år uttalade
att starka skäl talar för att lekskolekurserna
även fortsättningsvis står
under den centrala skolmyndighetens
tillsyn.

Vi anser då också att statsbidrag i
avvaktan på utredningen bör utgå till
lekskolan även i fortsättningen.

Jag återgår något till barntillsynen
och till den form som jag inte berört
tidigare, nämligen familjedaghemmen.
Det råder ju mycket delade meningar
om denna form av barntillsyn. Den påstås
vara instabil och undermålig. Jag
medger gärna att den inte alla gånger
har fungerat riktigt bra. Det kan ha
flera orsaker — dels har familjedagmammorna
haft en väl liten ersättning,
dels har det inte heller funnits någon

fast organisation. För att denna form
skall fungera krävs en kommunal organisation,
och kommunen bör också
ha statsbidrag. Det bör bli höjd ersättning
till dagmamman. Den ersättningen
skall inte bara ge betalning för vård
och arbete utan också för mat. Flera
barn i hemmet betyder också ett större
slitage, vilket jag tycker att man också
skall ta i beaktande och ge viss ersättning
för. Det bör även ordnas hälsokontroll
av de hem som tar emot barn.
Som vi i år föreslagit i vår familjemotion
bör det vidare ordnas utbildning
för familjedagmammor. Om vi får till
stånd en sådan familjedaghemsverksamhet
som är fast organiserad i kommunal
regi får vi en form av barntillsyn
som jag personligen tror mycket
på.

Det är ju numera allmänt erkänt att
familjevård för ungdom som har kommit
på kant med samhället är en mycket
bra form. Jag har då svårt att förstå
varför barntillsyn i familjer skall
vara så svår att acceptera för en del
människor.

Familjeberedningen skriver i sin
promemoria en hel del erkännsamma
ord om familjedaghemmen. Men på
slutet finner jag en del cyniska saker
beträffande statsbidraget som socialstyrelsen
föreslagit skola utgå med två
kronor, vilket styrelsen äskat i sina petita.
Familjeberedningen skriver att det
bara skulle göra det hela billigare för
kommunen som skulle få lägre kostnader.
Varför det? Det är ju allmänt omvittnat
att familjedagmamman har för
litet betalt. Då är det väl riktigt att
man använder statsbidraget till ökad
ersättning åt familjedagmamman. Om
inte ersättningsfrågan ordnas, är det
omöjligt att tro på en utbyggnad, det
är vidare svårt att genomföra den urvalsprincip
som vi vill ha när det gäller
familjedaghemmen, och det finns
inte heller några möjligheter att skärpa
kraven på familjedaghem.

Med den brist på barntillsynsplatser
som vi har tycker jag vi borde sätta

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966

Ang. ökat statligt stöd till barnstugor m.
till alla krafter för att ordna barntillsynen,
och skall vi kunna ordna den
på ett för familjerna och för oss alla
bra sätt, måste vi bygga ut både barndaghemmen
och familjedaghemmen.

Nu har familjeberedningen behandlat
familjedaghemmen på 25—26 sidor
i sin promemoria men kan ändå inte
ta ställning till frågan om statsbidrag
utan anser att det bör företas ytterligare
utredning. Jag är medveten om
att det behövs ytterligare utredning
av en del saker där, men jag tycker
ändå det är otillfredsställande att man,
när vi fattar beslut om utbyggnad av
barntillsynen, inte är så klar med sina
ställningstaganden att vi på allvar kan
ta upp frågan om statsbidrag även till
familjedaghemmen. Jag hoppas verkligen
att detta inte är ett sätt att slippa
ta upp saken just i dag, att slippa säga
nej i dag. Jag hoppas verkligen att jag
får besked av statsrådet om detta.

I avvaktan på den utredning som
behövs föreslår vi att statsbidrag till
kommunerna skall utgå i enlighet med
vad socialstyrelsen äskat, men vi bör,
som jag ser saken, efter utredningen
i stort kunna ansluta oss till tanken att
betala kommunernas verkliga kostnader
för denna verksamhet på samma sätt
som för daghemmens verksamhet. Det
bör göras en samordning på sådant
sätt, att daghemmen naturligtvis får
högre statsbidrag men så att familjedaghem
och barndaghem får statsbidrag
som är rimligt avvägda.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
samma reservationer som herr Jacobsson.

I detta anförande instämde herrar
Svanström (ep), Eric Carlsson (ep),
Xils-Eric Gustafsson (ep) och Thorsten
Larsson (ep).

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Alla de institutioner
som behandlas i detta utskottsutlåtande
och i den proposition som ligger till

grund för utlåtandet har en uppgift:
att ta hand om barnen när modern av
en eller annan anledning inte kan eller
i valet mellan flera konkurrerande uppgifter
inte väljer att ta hand om barnen.

Den frågan kan tyckas utgöra ett väl
avgränsat ämne. I själva verket är den
dock bara en del i ett större problemkomplex.
I realiteten gäller det en av de
skärningspunkter där arbetsmarknadspolitiken
och familjepolitiken stöter
ihop, arbetsmarknadspolitiken som vill
driva eller rättare sagt locka så många
mödrar som möjligt ut i förvärvslivet
och familjepolitiken som vill värna om
familjen som den grundläggande enhet
på vilken hela vårt samhälle är byggt
och som den naturligaste platsen för
den primära fostran av det uppväxande
släktet.

Herr Jacobsson anförde alldeles nyss,
att familjeberedningen och regeringen
låtit arbetsmarknadssynpunkterna överväga.
Jag vill göra några reflexioner i
anledning av den saken.

Man skulle ibland vilja stanna upp
och tänka ungefär så här: Vad är det
värt, hela detta jäkt efter höjd standard
och efter ökade inkomster för den enskilde,
hela detta sökande från samhällets
sida efter ytterligare arbetskraft,
alla de försök som görs att locka ut så
många som möjligt av de gifta kvinnorna
i förvärvslivet? För inte det med sig
inom andra områden en mängd kostnader
som är svåra att beräkna? Är vinsten
för produktionen så stor som man
tror? Förlorar man inte samtidigt andra
värden, som inte går att mäta i
pengar men som ändå väl kan jämföras
med de materiella statussymboler som
för närvarande står högst i kurs?

Det finns ett modernt ord och ett modernt
begrepp som heter stress. Det
saknar förvisso inte ett reellt underlag.
Påminner inte det hela på något otäckt
sätt om Viktor Rydbergs grottekvarn,
där produktionsökningens krav är järnhårda
och där det är barnen som riskerar
att få sitta emellan? Blir det verkligen,
när alla fakta och alla omständig -

Onsdagen den 4 maj 19(i(>

Nr 21

Ang. ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

heter summeras, någon reell vinst av
jäktet, vare sig man ser det ur individens
eller ur samhällets synpunkt?

■lag vet att det är omodernt, ja nästan
otillbörligt att kverulera på det här sättet,
men vi ger oss egentligen aldrig tid
till reflexioner av denna typ. Jag tror
inte att vi vill ställas inför dem — det är
hara att skynda vidare i jakten efter
den lycka som heter höjd standard och
som tar sig uttryck i höjd nationalprodukt.
Men ibland dyker funderingarna
ändå upp. De gör det vid behandlingen
av det ämne vi har till behandling i dag,
och de gör det kanske ännu mer när
man förbereder sig på att behandla problemet
från den andra sidan, från arbetsmarknadens
sida, något som vi
kommer att få göra om ett par veckor.

Kan de gifta kvinnornas förvärvsfrekvens
höjas upp till samma nivå som
t. ex. de gifta männens? Svaret måste
bli ja, men med tillägget: först på mycket
lång sikt. Så skriver långtidsutredningen
om ett önskat framtidsperspektiv.

Vi kan reflektera — någon gång och
kanske i all hast — men vi kan inte
strida mot utvecklingen. Vi måste konstatera
att vi lever i ett förändringens
samhälle, för att använda en ofta brukad
och ganska sliten klyscha. Vi kan
inte blunda för det faktum att hemmen
kommit i en ny situation. Visst är det
olika på olika håll och i olika hem, inte
minst beroende på hemmens geografiska
läge, men det vore oriktigt att inte
vilja se och inte vilja erkänna den
förändring som skett och som alltjämt
sker.

Nya mönster för familjeorganisationen
och arbetsfördelningen har tillkommit.
Arbetet i hemmet och i hushållet
har ändrat karaktär. Det är för oss i dag
naturligt och allmänt erkänt att lika
möjlighet bör skapas för män och kvinnor
att göra sina insatser i samhällsoch
arbetslivet, och trots att hemhjälp
inte längre finns att tillgå ger det rationaliserade
hemarbetet i många, kanske
de allra flesta fall, inte alls på sam -

ma sätt som i gånga tider full sysselsättning
för husmodern.

För oss är det naturligt att den gifta
kvinnan skall ha frihet att välja, om hon
vill ut i arbetslivet eller om hon vill
stanna hemma och sköta sina barn. Vi
menar också att ekonomiska förhållanden
i princip inte skall få ha någon avgörande
betydelse i det avseendet. Men
samtidigt gäller med oförminskad styrka
föräldrars vård- och tillsynsplikt
gentemot sina barn. Den konflikt som
bär kan uppstå mellan olika skyldigheter
och olika önskemål är mången gång
svår att lösa. För vissa kategorier är
det en ekonomisk nödvändighet att skaffa
sig ett förvärvsarbete. Det gäller t. ex.
de ensamma barnförsörjarna, de ofullständiga
familjerna. Den ensamme försörjaren
har oftast inte något val —
han eller hon måste av tvingande ekonomiska
skäl ut i förvärvslivet — men
det finns också många fullständiga familjer
där inkomsterna kan bli otillräckliga
om inte båda parterna skaffar
sig ett förvärvsarbete.

Det råder numera inga delade meningar
om att samhället har både intresse
och skyldighet att underlätta för
den enskilde att på bästa sätt lösa den
antydda konflikten. Samhället har därvid
att i första hand se till, att barnens
bästa inte eftersättes, men utöver detta
bör samhället syfta till att ge valfrihet
för den enskilde även så till vida att det
ger möjlighet till individuella lösningar
inom den ram som hänsynen till barnen
och samhällets nödvändiga intressen
ger.

Trots de pessimistiska reflektioner,
som började detta anförande, vill jag
betona att vi med tillfredsställelse hälsar
att ytterligare åtgärder vidtas för att
möjliggöra frihet för den gifta kvinnan
att välja mellan förvärvsarbete och arbete
i hemmet. Vi vet att bristen på daghemsplatser
är besvärande. Vi vet att
önskan att få möjlighet att placera barn
strax under skolåldern i lekskolor —
eller rättare sagt förskolor, som fru Olsson
nyss påpekade — är mycket stor.

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966

Ang. ökat statligt stöd till barnstugor m.
Vi vet också att behovet av godtagbara
familjedaghem likaledes är mycket stor.
Vi vet därjämte att ett ökat behov av
fritidshem för de barn i de yngre skolåldrarna
vilkas mödrar är ute i förvärvslivet
också föreligger.

Ur den synpunkten hälsar vi den föreliggande
propositionen med tillfredsställelse,
och jag ber att få instämma i
vad herr Jacobsson och fru Olsson anfört
i detta avseende. Vi motsätter oss
inte de förslag till statsbidrag och lån
för anordnande av nya platser, som propositionen
innehåller, även om vi vill
göra det med de modifikationer, som
bär antytts av både herr Jacobsson och
fru Olsson.

Om det föreligger ett flertal reservationer
vid detta utskottsutlåtande ■—-där utskottet i allt tillstyrker propositionens
förslag — beror det alltså inte på
att vi motsätter oss det betydelsefulla i
propositionens förslag, nämligen att ge
ökade möjligheter att hjälpa mödrarna
att ta hand om sina barn. Det beror i
stället på att vår uppfattning i någon
mån skiljer sig från den som kommit
till uttryck i propositionen i fråga om
den betydelse man bör ge de olika formerna
för barntillsynen.

Behovet av barntillsyn och framför
allt av heldagstillsyn är svårt att beräkna.
Vi tror att de beräkningar, som anges
i propositionen, på grund av den
beräkningsmetod som använts ligger i
överkant, åtminstone för närvarande. I
högre grad än det föredragande statsrådet
har vi en mycket stor uppskattning
av lekskolornas verksamhet. Jag
vill också på denna punkt ansluta mig
till vad herr Jacobsson och fru Olsson
framhållit.

Det är sant att det nuvarande driftbidraget
till lekskolornas verksamhet genom
inflationen blivit av ringa ekonomisk
betydelse, men det är inte något
skäl, anser vi, att avveckla det bidraget.
Vi vill i stället höja det till det dubbla.
Vi anser att lekskolorna har en stor pedagogisk
betydelse, och vi vet att efterfrågan
på lekskoleplatser är stor. Vi vet

att platsantalet i lekskolor nära nog fördubblats
under en 10-årsperiod, men
det är ändå sannolikt att den icke täckta
efterfrågan på lekskoleplatser är väsentligt
större än den på daghemsplatser.

Vi tror att de föreslagna statsbidragsbestämmelserna
kan komma kommunerna
att minska sitt intresse för att
inrätta nya lekskoleplatser. Om bara
den konstaterade efterfrågan skulle vara
vägledande för avvägningen mellan
de olika formerna för barntillsyn, borde
resurserna, såvitt vi kan bedöma, i
högre grad sättas in på att tillgodose behovet
av lekskolor. Såsom ett av de motiv
för att satsa på barnstugeverksamheten,
som anförs i propositionen, då
särskilt beträffande barndaghemmen,
har anförts att tillsyn i grupp är nyttig
genom att den grundlägger goda samarbetsvanor
och genom modern lekpedagogik
främjar även barnens individuella
utveckling. Vi anser att förutsättningarna
för ett gott resultat ur dessa synpunkter
rimligen bör vara bäst i lekskolorna,
där barnen inte tröttas av den
flerdubbelt längre vistelsetid som gäller
daghemmen.

Det påstås i familjeberedningens promemoria,
att erfarenheten visar att t. ex.
den språkliga utvecklingen hos förskolebarnen
går fortare för dem som haft
möjlighet att vistas i barnstuga. Enligt
barnpsykologisk expertis har de undersökningar
varpå detta påstående bygger
gjorts i lekskolor, inte i daghem. Vi
vill alltså satsa mera på lekskolorna.
Samtidigt erinrar vi om den tidigare
begärda utredningen, som fru Olsson
talade om, och ansluter oss till reservation
3.

De nya grepp som förekommer i årets
proposition om barnstugor gäller den
integrerade barnstugan, där korttidsoch
långtidstillsyn har sammanförts i
samma enheter. Den av familjeberedningens
delegation utarbetade promemorian
anger flera olika typexempel på
integrerade barnstugor. Vi ställer oss
skeptiska mot flera av de typer som fö -

Onsdagen den 1 maj 196(5

Nr 21

Ang. ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

reslås. Mot beredningens förslag i det
avseendet bar också kritik riktats från
andra håll. Delegationens skolexpert,
fru Strömberg-Lind, bar haft betänkligheter
mot samma modeller av barnstugor
som vi kritiserar och även framfört
farhågor för trötthet hos heldagsbarnen.
Hennes betänkligheter delas helt av
Svenska barnläkarförbundet, Svenska
föreningen för barn- och ungdomspsykiatri
och Svenska pediatriska sällskapet,
vilka i ett gemensamt yttrande uttalat
sig om detta.

Jag vill stanna vid det ett ögonblick,
ty jag har inte funnit det omnämnt tidigare
i dag.

Dessa föreningar påpekar, att familjeberedningen
knutit till sig överläkare
Bertil Söderling som sakkunnig, men
finner det anmärkningsvärt att ytterligare
psykiatrisk eller barnpsykiatrisk
expertis inte anlitats av beredningen,
när doktor Söderling på grund av sin
arbetsbörda inte kunnat delta i ärendets
slutbehandling.

Föreningarna anser det beklagligt att
så liten uppmärksamhet ägnats den
eventuella återverkan på barnens hälsa,
utveckling och trivsel som förslagen
om de integrerade barnstugorna kan innebära.
De säger vidare, att utländska
erfarenheter kunde ha inhämtats och
att viss försöksverksamhet borde ha bedrivits,
innan förslag till definitiva organisationsformer
framlagts. Dessa föreningar
riktar också sin kritik särskilt
mot de typer av barnstugor där en
grupp heldagsvårdade barn blandas med
två grupper av korttidsvårdade barn.
Det förefaller äventyrligt med hänsyn
till barnens såväl kroppsliga som psykiska
hälsa, säger man. Infektionsrisk,
trygghet och gruppstabilitet är andra
viktiga aspekter på detta problemkomplex.
Att under lång tid dagligen vistas
i ett kollektiv utgör en påtaglig påfrestning
för vuxna människor. Påfrestningarna
är inte mindre för barn, och de
ökar om kollektivet dessutom är instabilt,
genom att barngruppernas sam -

mansättning och därmed gruppernas
dynamik växlar.

Detta framhåller alltså dessa av inom
området erfarna läkare bestående föreningar.

Vi har emellertid klart för oss att
den integrerade barnstugan i vissa fall
genom eu flexibel organisation kan erbjuda
möjligheter till ett rationellt utnyttjande
av tillgängliga resurser. Vi anser
dock att först sedan erfarenhet vunnits
och fortlöpande undersökningar
givit kunskaper om de kollektiva vårdformernas
inverkan på barnens hälsa,
utveckling och trivsel, kan slutlig ställning
tas till den integrerade barnstugeverksamheten.
Det är innehållet i reservation
1, vilken vi också ansluter oss
till.

I familjeberedningens promemoria
antyds också möjligheten av nattöppna
daghem. Föredragande statsrådet säger
ingenting om detta i sitt yttrande till
propositionen.

De mentalhygieniska problem, som
nattöppna daghem kan innebära, är inte
tillfredsställande utredda. Vi känner oss
en smula oroliga också inför den formen.

Även om det torde vara oundvikligt,
att samhället på något sätt biträder med
att tillgodose behovet av barntillsyn på
skiftande tider av dygnet för de föräldrar,
vilkas arbetssituation kräver
tidsmässigt oregelbunden frånvaro från
hemmet, anser vi att också ur den
synpunkten är försöksverksamhet och
forskning rörande den kollektiva vården
av betydelse.

Vi anser, att familjedaghemmen har
många väsentliga fördelar och därför
väl kan jämföras med allmänna daghem.
Jag vill härvidlag anknyta till vad både
herr Jacobsson och fru Olsson tidigare
sagt. Vi frapperas av att medan beträffande
daghemmen huvudsakligen de positiva
och fördelaktiga sidorna anförs
i propositionen, är det beträffande familjedaghemmen
särskilt de negativa
sidorna som framhålls. Jag skall gärna

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966

Ang. ökat statligt stöd till barnstugor m.
erkänna att i promemorian påpekas, att
familjedaghemmen innebär en bra placeringsmöjlighet
för infektionskänsliga
barn, blyga barn, som har svårt i stojig
gruppsamvaro hela dagar, barn vilkas
föräldrars arbetstider inte klaffar med
tider för daghemmens öppethållande,
liksom barn som bor långt ifrån daghemmen.

Familjedaghemmen har naturligtvis
vissa negativa sidor. Framför allt är de
instabila och saknar önskvärd kontinuitet
— mången gång också önskvärd
kvalitet. Det erkänner vi utan vidare.
Vi noterar därför med tillfredsställelse
det som sägs om detta och som syftar
på en höjning av familjedaghemmens
kvalitet. Det gäller både utbildning av
daghemsmammor, tillsyn och hälsokontroll.

Vi har tidigare motsatt oss statsbidrag
till familjedaghemmen. Vi har menat
att det skulle minska den flexibilitet
i denna organisationsform, som är
en av dess stora förtjänster. Vi har
också då den tanken, att ett förvärvsavdrag,
som gav fullgod täckning för
kostnaderna, skulle onödiggöra ett statsbidrag.

Särskilt med tanke på daghemsbehovet
för gifta studerande makar, av vilka
ingen har någon förvärvsinkomst,
kan motivet för statligt stöd även till
familjedaghemmen föreligga, och vi anser
att det bör ansluta till kommunernas
verkliga kostnader på liknande sätt som
statsbidraget till barndaghemmen föreslås
göra. I det fallet ansluter jag mig
helt till vad fru Olsson tidigare anfört.

Vi vill emellertid att den saken skall
vidare utredas. Vi anser nämligen också
att subventioneringen av barndaghemmen
är för stor. De som kan utnyttja
daghemmen får ett stort extra
bidrag, svarande mot flera barnbidrag.
Att flertalet mödrar vill placera sina
barn i barndaghem hellre än i familjedaghem
behöver inte bero på att vården
där är bättre och mera rationell än i
familjedaghemmen, utan kan bero på
att den är så kraftigt subventionerad.

Vi menar att subventionen styr till användning
av denna form på ett sätt som
gör att valfriheten inte är vad den
borde vara.

Vi är också tveksamma om vinsten av
arbetskraft för arbetsmarknaden är så
stor som man vill göra gällande. Ingen
fullgod analys har gjorts av nettoeffekten
för arbetsmarknaden av att småbarnsmödrar
går ut i förvärvslivet samtidigt
som personal måste dras från
andra områden av näringslivet för att
förse daghemmen med nödvändig arbetskraft.
Visserligen betyder de ett tillskott
till nationalprodukten, ty dit räknas
tillsynsarbetet på daghemmen men
inte föräldrarnas vård av barnen i hemmet.

Även om det är sant och bestyrkt av
en rik erfarenhet att vårdyrkena med
daghemmens hjälp, särskilt genom de
daghem som är anslutna till sjukvårdsinrättningar,
tillförs en inte obetydlig
mängd kvalificerad personal, som annars
inte skulle vara tillgänglig, blir
nettoeffekten av daghemsverksamheten
obetydlig för lösandet av vårdkrisen.
Daghemmen behöver en avsevärd personaltäthet
om de skall kunna fungera
på ett fullt tillfredsställande sätt. Att
daghemspersonalens storlek och kvalitet
är av avgörande betydelse för vårdens
kvalitet har inte tillräckligt beaktats
av familjeberedningen som nöjer
sig med otillräcklig personal för närvarande
och siktar på fullgod personaluppsättning
som ett mål i framtiden.

Vi anser att subventioner till daghemmen
och fritidshemmen med statbidrag
inte behöver öka utöver de belopp som
nu utgår, vilket framgår av en av våra
reservationer och vi anser att den rätta
avvägningen mellan olika stödformer
och kostnadsfördelningen mellan samhälle
och enskilda bör utredas och beaktas
av familjeberedningen och familjepolitiska
kommittén i deras fortsatta
arbete.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de reservationer vid detta utskottsutlåtande
som är undertecknade

Onsdagen den 1 maj 1966

Nr 21

Ang. ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

av herr Virgin, herr Bohman, fröken
Ljungberg och mig.

I herr Kaijsers yttrande instämde
herrar Eskilssort (h), Svenungsson (h)
och Schött (h).

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Kammaren har nu varit
i tillfälle att lyssna till talesmän
för reservanterna och det kan ju vara
på tiden att även utskottet kommer till
tals.

De synpunkter som nu har framförts
av de tre oppositionstalarna sammanfaller
inte med vad utskottsmajoriteten
har ansett. Den har i väsentliga delar
tillstyrkt den proposition som ligger
till grund för det utlåtande som vi nu
har att behandla. De förslag som här
framkommer får ju framför allt ses mot
bakgrunden av utvecklingen på barnstugeområdet
under de senaste 10—15
åren.

Från 1950 till 1963 var antalet daghemsplatser
praktiskt taget oförändrat
liksom även antalet platser i fritidshem.
Man kan i propositionen se, att
1950 var antalet daghem 313, år 1964
hade det ökats till 343. Alltså en ganska
obetydlig ökning.

När det gäller lekskolor hade de
ökat från 477 år 1950 till 1 175 år 1964.
För fritidshem var ökningen under
samma tid från 107 till 145. Vad gäller
platser i exempelvis daghemmen hade
platsantalet ökat från i runt tal 9 700
år 1950 till något över 11 000 år 1964
— alltså en obetydlig ökning. Däremot
var ökningen i lekskolorna stor; platsantalet
steg från i runt tal 18 700 år
1950 till närmare 50 000 år 1964.

Alltså kan man se här att framför allt
lekskolorna bär ökat både till antal
och i fråga om platser, medan daghemmen
har stått stilla. I pressen har man
länge kunnat läsa grava anmärkningar
mot att antalet daghem och daghemsplatser
inte har ökat. Det har framhållits
att det är daghemmen som är det
väsentliga för de kvinnor som vill gå

ut i produktivt arbete. Lekskolan i all
ära, men den har icke kunnat i detta
fall vara en ersättning.

Trots att statsbidraget till lekskolorna
har varit 100 kronor per plats och
år, vilket i realiteten innebär 50 kronor
per barn och år, har lekskolorna
ändå ökat. Den stimulans som statsbidraget
har inneburit har ju inte varit
stor, men lättheten att ordna lekskolor
och de ringa kostnader lekskolorna
drar har medverkat till att just den
typen av barnomhändertagande, om
jag så får säga, har haft lättare att
växa fram.

Det förslag vi nu har att behandla
är märkligt i det avseendet, att det är
en verkligt stor satsning som föreslås.
Tidigare har den verksamhet som inryms
under begreppet barnstugor haft
ett statsbidrag på 20 miljoner kronor.
Nu föreslås en höjning till 48 miljoner,
alltså mer än en fördubbling. Det
sker även vissa organisatoriska och
andra förändringar, innebärande avsevärt
höjda drift- och anläggningsbidrag
till daghemmen.

Nu har några av oppositionens talare
framhållit, att detta med att man
skall ge mer till daghemmen innebär
att man vill driva fram att flera kvinnor
ägnar sig åt produktivt arbete, att
man alltså vill stimulera kvinnorna till
en ökad insats inom näringslivet. Det
är dock inte endast detta det gäller.
Det finns i detta nu massor av kvinnor
verksamma inom industri, handel
och vårdyrken, som länge sökt efter
möjligheter att få ha sina barn på daghem
— daghem som alltså inte har
funnits. Med de bidragsregler som nu
föreslås får kommunerna större möjligheter
att anordna barndaghem.

Statsbidraget till lekskolor, som nu
föreslås borttaget, har som jag redan
sagt inte varit så synnerligen stimulerande.
Det bidrag som har utgått har
motsvarat ungefär fem procent av de
verkliga kostnaderna. När reservanterna
nu anser att de statsbidragsregler
som är föreslagna skulle vara ogynn -

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966

Ang. ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

samma för korttidstillsynen, d. v. s.
lekskoleverksamheten, så är detta en
missuppfattning. Jag kan ta ett exempel.

I en kommun finns en lekskola med
tjugo platser. Med nuvarande statsbidrag
får kommunen 2 000 kronor om
året till denna lekskola. Om kommunen
bygger ytterligare en barnstuga
med femton platser, av vilka tio platser
är avsedda för heldagstillsyn och fem
platser för lekskoleverksamhet, kommer
bidraget enligt det förslag som föreligger
att bli 10 X 1 600 kronor för de tio
platserna för heltidstillsyn, d. v. s.

16 000 kronor, och därtill 1 600 kronor
för var och en av de fem lekskoleplatserna,
vilket blir 8 000 kronor, alltså
sammanlagt 24 000 kronor, i stället för
de 2 000 kronor som kommunen förut
erhållit för tjugo platser. Detta skall
man inte glömma, när man resonerar
om dessa ting, och bortse från den avsevärda
förbättringen. Sedan tillkommer
det, att kommunen får i stort sett
hela byggnadskostnaden täckt genom
bidrag och lån.

I både motionerna och reservationerna
uttalas farhågor för att slopandet
av det särskilda lekskolebidraget
skall utgöra ett hot mot lekskoleverksamhetens
utveckling och att denna
skulle avstanna. Det talas om statsbidragets
stora psykologiska betydelse.
Jag kan i detta sammanhang erinra om
att genom riksdagens beslut år 1965
slopades det särskilda statsbidraget till
bl. a. byggande av ålderdomshem samt
byggande och drift av barnhem. Ingen
kan dock påstå, att denna omläggning
av statsbidragen på något sätt har
minskat kommunernas intresse av att
bygga barnhem och ålderdomshem.

I reservation 2 a sägs, att målsättningen
bör vara att göra förskolan,
alltså lekskolan, tillgänglig för alla
barn. Detta kan man hålla med om
i princip, men samtidigt måste man
understryka den nuvarande allmänna
arbetskraftsbristen som gör en angelägenhetsgradering
av reformen nödvän -

dig. Det är ju mest angeläget att ordna
tillsynen för barn till de hundratusentals
mödrar som redan nu är ute i förvärvslivet.
Därmed ger man också dessa
barn den pedagogiska fostran, som
det talas om i reservationen. En allmän
lekskoleundervisning bör få växa
fram på det sätt som hittills har skett,
vilket är möjligt oberoende av det hittillsvarande
statsbidraget.

Det vore i och för sig givetvis mycket
värdefullt om man nu kunde få
till stånd en allmän förskola, men det
är otänkbart att nu försöka förverkliga
en sådan idé. Hela vårt skolväsen är
för närvarande i vad man brukar kalla
stöpsleven — vad det nu är för en
slev. Gymnasierna, universiteten och
grundskolan är ju under utbyggnad.
Skulle man då börja även under grundskolan
och tro att allt detta skulle vara
ekonomiskt, praktiskt och personellt
möjligt, så vore man nog en alltför stor
optimist.

Den två tredjedels-regel, som är föreslagen
och som såväl motionärer som
reservanter har kritiserat och gått
emot, innebär ju att två tredjedelar av
platserna på en barnstuga i princip
skall vara avdelade för heltidstillsyn,
i varje fall för en längre tid än fem
timmar per dag, medan en tredjedel
av platserna skall användas för verksamhet
av vanlig lekskoletyp. Statsrådet
har dock i propositionen låtit framskymta,
att det inte i alla avseenden
är nödvändigt att hålla dessa strikta
linjer med två tredjedelar och en tredjedel.
Dispens skall kunna ges.

Utskottsmajoriteten har gått litet
längre och framhåller, att det för denna
integrerade barnstuga kan vara möjligt,
därest icke antalet barn på den sida
som avser tillsyn för en längre tid är
tillräckligt stort, att ändock få statsbidrag
med hela summan för samtliga
platser i daghemmet.

Detta innebär ju en avsevärd förändring,
och jag är förvånad över att reservanternas
företrädare i debatten icke
har uppfattat denna uppmjukning och

Onsdagen den 1 maj 19(50

Nr 21

Ang. ökat statligt stöd till barnstugor ni. m.

detta tillmötesgående gentemot en rad
av de motioner som utskottet haft att
behandla. Enligt majoritetens skrivning
får man en garanti när det gäller barnstugor
som byggts med hjälp av statsbidrag
i syfte att användas för heldagstillsyn
och som även i praktiken till
rimlig del användes för sådan tillsyn
— det blir en viss förtur för heldagstillsynen
men, om behov föreligger, inget
binder för en annan proportion mellan
de barn som där skall vara.

I fråga om reglerna för anordningsbidraget
har utskottet skrivit mycket
kort. Man kan utveckla det vidare och
säga, att avsikten är att kommun vid
byggandet av en barnstuga skall få fullt
anordningsbidrag, d. v. s. bidrag på
5 000 kronor och lån på 4 000 kronor,
eller inalles 9 000 kronor per plats för
samtliga platser. Men detta gäller om
kommunen förbinder sig att ställa minst
två tredjedelar av barnstugeplatserna
till förfogande för tillsyn under minst
fem timmar per barn och dag. Skulle
efterfrågan på sådan längre tillsyn inte
bli tillräcklig för att fylla två tredjedelar
av platsantalet får överblivna platser
tas i anspråk för lekskoleverksamhet
utan att anordningsbidraget påverkas.
Man skapar på det sättet ett smidigt
bidragssystem som stimulerar till
en flexibel planering och ett flexibelt
utnyttjande. Sedan får det bli socialstyrelsens
uppgift att vid beviljandet av
anordningsbidrag tillse att byggandet
står i rimlig proportion till behovet eller
efterfrågan; men detta torde inte
vålla några större bekymmer inom överskådlig
framtid.

Det torde vara nödvändigt att kommun
redan vid byggandet anger hur
många platser i en barnstuga som skall
användas för längre tillsyn och vård.
Bidrag utgår endast för detta platsantal;
om det uppgår till minst två tredjedelar
av hela platsantalet lämnas dock
bidrag för alla platser.

Man har både i reservationer, i motioner
som är förebud till dem och i anföranden
som hållits här i dag önskat

utredning om förskolan. Fru Olsson var
litet ironisk när det gällde utvecklingen
beträffande riksdagens skrivelse 1904,
men en utredning görs ju inom familjeberedningen
och man bör väl vänta på
utredningsresultatet innan man alltför
hårdhänt går till attack mot någonting
som man ännu inte känner till. Beredningens
arbete beräknas för övrigt bli
slutfört i år.

Även när det gäller försöksverksamhet
och forskning bör man kunna lugna
sig och avvakta resultat -—- det är kanske
bara en fråga om månader.

I fråga om familjedaghemmen förordar
reservanterna det statsbidragssystem
som har föreslagits av socialstyrelsen.
Det systemet bar ju kritiserats
inte bara av familjeberedningen utan
även av Stadsförbundet och Kommunförbundet.
Det innebär att staten betalar
ut 3 miljoner kronor till kommunerna.
Detta kan inte få någon större
effekt på verksamheten. Det betyder
nämligen att kommunerna, oavsett sina
kostnader, får 2 kronor per barn och
dag. Kommunernas kostnader uppgår
väl till någonting mellan 8 kronor och
15 kronor per barn och dag -— statsbidrag
utgår alltså med endast 2 kronor.
Denna statsbidragsform ger ingen särskild
stimulans och kan inte heller på
något sätt ha någon höjande effekt när
det gäller kvaliteten på barndaghemmen.
Kommunförbunden har också ansett
det nödvändigt med en översyn av
statsbidragssystemet, och den översynen
skall ju även företas.

Det skulle vara mycket ytterligare att
säga i dessa frågor, men jag bar förstått
att många skall intaga platsen i talarstolen
och förkunna ordet efter mig.
Det kan därför vara onödigt att jag blir
alltför mångordig. Med anledning av de
föregående talarnas inlägg vill jag emellertid
göra några reflexioner.

Herr Per Jacobsson anser det vara
viktigt för barnen att de står under föräldrarnas
tillsyn i hemmen. Det är nog
ingen som förnekar värdet av detta,
men ibland är det omöjligt för hus -

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966

Ang. ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

mödrarna att vara hemma; många vill
ut i förvärvsarbete och många studerande
med barn har behov av att få
barntillsyn. Jag kan dock i stort sett
instämma i herr Jacobssons reflexioner
i fråga om vilken form av barntillsyn
som har det största värdet.

När herr Kaijser höll sin filosofiska
betraktelse, i vilken även Viktor Rydberg
och »Grottesången» spelade en viss
roll, slog det mig att Viktor Rydbergs
»Grottesång» visst kan användas till litet
av varje. I Ernst Wigforss’ »Minnen»
framhåller författaren att han blev socialist
av att läsa »Grottesången». Herr
Kaijser blev samhällsfilosof, av en något
mörkare ton.

Jag läste också för en tid sedan på
nytt Winston Churchills memoarbetonade
bok »Min ungdom», där han berättar
en hel del om hur det var — visserligen
under förra århundradet — inom
de burgna klasserna i England. Där
fanns en guvernant och barnjungfrur av
olika slag, som hade hand om barnen.
Det var dåtidens barntillsyn, som inte
hade någonting gemensamt med herr
Per Jacobssons reflexioner om att föräldrarna
skall se till barnen. För Winston
Churchill var det, enligt vad han
säger, nästan en stor nåd om han någon
gång fick träffa sin mor, trots att
de bodde i samma hus — även om huset
var mycket stort. Han var rätt kommen
till åren när han hade sitt första
verkliga öppna samtal med sin fader.
Det var en annan tid — just den tid när
Viktor Rydberg skrev sin »Grottesång».

Tiderna har förändrats avsevärt sedan
dess. Nu vill alla att samhället skall
överta vad guvernanter och barnjungfrur
en gång i tiden omhänderhade.
Inget ont att säga om det! Samhället
utvecklas och vi utvecklas med det.

Nu är frågan bara den, hur långt har
samhället möjligheter att gå? Inom de
ekonomiska resursernas gräns får vi
hålla oss. Det har ansetts att vi just nu
kan höja bidragen till barnstugor m. m.,
som det heter, från 20 till 48 miljoner
kronor, att vi kan öka bidragen per

plats i barndaghemmen från 1 200 till
1 600 kronor, och att vi kan skapa ett
integrerat barndaghem, där man lägger
den väsentliga vikten på den del, där
barnen omhändertages fem timmar eller
mer, för att på det sättet ge kvinnorna
möjligheter att, om de så önskar, deltaga
i förvärvslivet.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till utskottets förslag.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Birger Andersson
påpekade just den snabba utveckling,
som lekskolan bär haft här i landet,
och den stora ökning av antalet lekskolor
som kunnat redovisas under de senaste
åren. Det är riktigt och jag har
inga invändningar att göra mot den
redovisningen. Jag tycker att denna ökning
på lekskolans område egentligen
bara visar det stora behov, som här
föreligger, och det stora intresse, som
här återspeglas. Den visar också att
detta är en relativt billig form av barntillsyn
som kommunerna även av ekonomiska
skäl har lättare att komma
till rätta med, när man försöker att tillgodose
behovet inom barntillsynens
område.

I någon mån bär man väl från olika
håll och från olika samhällsgrupper
betraktat lekskolan eller förskolan som
något slags överklasskola. Jag tror att
det är angeläget, att vi försöker bryta
den föreställningen och får klart för
oss, att lekskolan egentligen är eu form
av barnomhändertagande, som är angelägen
för alla, och att det är angeläget
för samhället att försöka medverka till
att inga barn skall behöva känna det
handikapp, som det otvivelaktigt innebär
att ej ha haft möjlighet att deltaga
i lekskola.

Beträffande barnstugorna och de ekonomiska
villkoren för dessa, som herr
Andersson redogjort för, har jag ingen
invändning att göra. Exemplet som han
anfört är otvivelaktigt riktigt. Kvar står

Onsdagen den 1 maj 1960

Nr 21

Ang. ökat .statligt stöd till Imrnstugor m. m.

emellertid att dessa bidrag utgår under
förutsättning av att barnstugan anordnas
med den förening mellan olika tillsynsformer
som förslaget förutsätter.
Utskottet har visserligen här försökt
ordna så att säga en reservutgång, och
vi har inte alls missuppfattat utan fastmer
observerat den uppmjukning, som
utskottet försökt åstadkomma i sin
skrivning. Från reservanternas sida
tycker vi dock att det här inte föreligger
någon anledning att spika fast några
bestämda regler, som sedan i sin
tur nödvändigtvis måste innebära mer
eller mindre besvärliga administrativa
prövningar i den fortsatta tillämpningen.

Beträffande familjedaghemmen anser
vi för vår del att en översyn av reglerna
och formerna för faniiljedaghemsverksamheten
bör åstadkommas.
I avvaktan på en sådan utredning anser
vi, i likhet med socialstyrelsen, att
ett bidrag bör utgå till kommunerna
och att man på det sättet bör fastslå,
att samhället för sin del också är berett
att ekonomiskt stödja även denna
form av barntillsyn.

I slutet av sitt anförande blev herr
Birger Andersson liksom herr Kaijser
en smula lyrisk och filosofisk, då han
gick in på områden som ligger litet
vid sidan om den strängt sakliga aspekt
man kan lägga på den fråga som vi här
diskuterar. Han tangerade där något
av den intima, finstämda samvaron i
hemmet, som vi har så stor anledning
att vara rädda om och försöka bevara.
Det var något av detta jag försökte föra
in i diskussionen, när jag ändå ville
antyda att i grunden är det hemmet och
föräldrarna, som i första hand bör ha
ansvaret för barnens tillsyn. Det är
en grundregel som vi inte bör tappa
bort i de diskussioner om de praktiska
frågorna som vi här för.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara erinra om
att vi har dragit konsekvenserna av den

förändring, som inträtt inom hemmen.
Vi har inte satt oss emot de ökade anslag
som föreslås i propositionen. Vi
tycker emellertid att den kollektiva
vården i barndaghemmen prioriteras
i jämförelse med vården i familjedaghemmen
på ett sätt som inte är berättigat.

Vad de samhällsfilosofiska betraktelserna
beträffar skulle jag ändå vilja
påpeka att vi dock har kommit långt
bort ifrån Viktor Rydbergs tid. I Grottesången
deltog ju barnen i produktionen,
och det var där de gick under.
Men vi har numera nått så långt framåt,
att det kan hända att de kommer i
kläm mellan kvarnstenarna — mellan
produktionens krav och det som man
egentligen skulle önska att familjerna
fick råda över.

Fru OLSSON, ELVY, (ep) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill för herr Birger
Andersson påpeka att jag mycket
kraftigt underströk önskvärdheten av
denna utbyggnad av barntillsynen, just
med tanke på de förvärvsarbetande föräldrarna.

Herr Birger Andersson talade om att
lekskolorna har byggts ut rätt kraftigt
och att daghemmen inte har ökat på
samma sätt. Vi vet ju att det är så, men
det tyder väl på att behovet av lekskolor
är stort. Därmed är dock inte sagt
att inte behovet av barndaghem är det,
men det är så att alla har behov av
att få gå i lekskola. Jag tyckte att herr
Birger Andersson talade litet dimmigt
om lekskolan — dimmigt liksom i propositionen.
Han talade om lekskolan
som om det gällde omhändertagande av
barnen. Det är här som skiljelinjen enligt
min uppfattning går: att alls tala
om omhändertagande av barn när det
är fråga om lekskolan. Ty det är inte
omhändertagande på det sättet, att det
skall vara det när mödrarna förvärvsarbetar
— det bär inget samband med
det — utan det är en förskola, en

3 Första kammarens protokoll 1966. Nr 21

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966

Ang. ökat statligt stöd till barnstugor m.

gruppsamvaro, som bör komma till
stånd före grundskolan.

Herr Birger Andersson talade också
om att det lilla, lilla belopp som 100
kronor utgör inte skulle ha någon
större betydelse för kommunerna. Jag
tycker ändå det är eu princip som vi
bryter, om de inte längre skall få detta
belopp. Herr Birger Andersson sade
också, att familjeberedningen utreder
frågan. Det är inte så vi vill ha det.
Vi vill ha en parlamentarisk utredning.
Men om familjeberedningen utreder det
nu — finns det då någon rimlig förklaring
till att under pågående utredning
dra in detta som herr Birger Andersson
sade, lilla, lilla bidrag? Då kunde
väl kommunerna även i fortsättningen
få ha den lilla, lilla stimulansen!

Sedan talade herr Kaijser om att
värna familjen. Det är väl någonting
vi alla vill, men jag ställer mig frågande
till huruvida vi verkligen värnar
familjen om vi inte skaffar fler barntillsynsplatser
när vi ändå vet att vi har
så många mödrar med små barn som nu
bär förvärvsarbete och att vi har så
få barnhemsplatser. Att ordna det är
också ett sätt att värna om familjen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Jacobsson påtalade
att lekskolorna har ökat i antal och
att stillaståendet har lägrat sig över daghemmen.
Han drog den konklusionen
att orsaken måste vara det stora behovet
av och intresset för lekskolorna.

Det är nog inte hela sanningen. Det
har varit billigt och lätt att anordna
lekskolor men dyrare att anordna daghem.
Det har gjort att kommunalmännen,
när önskemål har framförts om
barnstugor, har valt att anordna lekskolor.
Vi som sitter i denna kammare är
väl litet var kommunalmän som brukar
ta det billigaste när det föreligger flera
förslag. Det har varit billigare för kommunerna
att anordna lekskolor, och
därför har antalet lekskolor oavbrutet

ökat, medan byggandet av daghem har
sackat efter.

Yrkeskvinnor av olika slag har under
åtskilliga år kritiserat daghemmens eftersläpning,
men den satsning man nu
gör avser att råda bot på eftersläpningen
och få till stånd daghem i hastigare
takt än tidigare. När kommunerna nu
genom den föreslagna konstruktionen
med tvåtredjedels-regeln kan få anslag
till både daghem och lekskolor, behöver
ju inte de 100 kronorna vara särskilt stimulerande,
knappt mer stimulerande än
denna debatt.

Fru LANDBERG (s):

Herr talman! Den proposition om
ökat stöd till barnstugeverksamhet som
förelagts riksdagen och som tillstyrkts
av statsutskottet är ett synnerligen välbehövligt
och välkommet förslag som
med all säkerhet kommer att hälsas med
tillfredsställelse av landets kommuner,
och då inte minst landets mindre kommuner
och landsbygdskommuner, eftersom
förslaget om integrerad barnstuga
ger möjlighet för de kommuner som inte
haft underlag för både daghem och
lekskola att bygga en integrerad barnstuga
med de betydligt bättre statsbidrag
som föreslagits. Barnstugeverksamheten
är ju sämst utbyggd i dessa kommuner.

Vi har kunnat konstatera att det gått
trögt med utbyggnaden av daghem ocli
fritidshem, medan däremot lekskoleutbyggnaden
—- trots det obetydliga statsbidrag
som utgår — har ökat avsevärt.
Under perioden 1950—1964 har antalet
daghemsplatser ökat med cirka 14 procent
och antalet lekskoleplatser med
cirka 140 procent. Samtidigt har gifta
kvinnor med barn i förskoleåldern i
ökad omfattning gått ut på arbetsmarknaden.

Den stora förändringen på barnstugeområdet
som förslaget innebär är att
man i den integrerade barnstugan sammanför
barn från hem med förvärvsarbetande
föräldrar med barn som har sin
mamma hemma och att man ger möjlig -

Onsdagen den 4 maj 196(i

Nr 21

3!)

Ang. ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

hot för deltidsarbetandes barn att vistas
på daghem.

Den nya barnstugan kommer, rätt
skött, att ge betydligt större service än
de tidigare formerna. Mot integrationen
har heller inga särskilda invändningar
gjorts, .lag är övertygad om att
man med den utomordentligt duktiga
förskolliirarkår vi har här i landet kommer
att med energi klara eventuella svårigheter
i portgången.

Propositionen föreslår att huvudparten
av ökningen skall läggas till anordningsbidraget.
Driftbidraget får en
mindre höjning. Det är säkerligen en
riktig väg som en första etapp till en
förmånligare statsbidragsgivning, som
vi får hoppas kommer att följas nästa
gång av en kraftigare höjning av driftbidraget.
Det är nämligen driftkostnaderna
som är de mest betungande. Det
är angeläget att understryka att driftbidraget
på 1 600 kronor till den integrerade
barnstugan även gäller lekskoleplatserna.

Det är ingalunda meningen att alla
daghem och lekskolor med en gång
skall omvandlas till gemensamma integrerade
barnstugor. Avsikten är att
den framtida utbyggnaden skall göras
enligt denna form. Givetvis skall det
först företas en försöksverksamhet för
att man skall utröna vilken eller vilka
modeller som kan vara bäst, framför allt
ur barnens synpunkt.

I några motioner har farhågor uttryckts
för den tvåtredjedels-regel som
föreslås för statsbidragsgivningen till
den gemensamma barnstugan. Såväl anordningsbidraget
som driftbidraget
skall enligt förslaget utgå, om minst två
tredjedelar av barnstugan utnyttjas för
hel- och halvdagstillsyn, d. v. s. tillsyn
om minst fem timmar. I den händelse
eu kommun skulle ha svårigheter att
fylla denna bestämmelse föreslås att
Kungl. Maj:t skall kunna ge dispens. Så
säger också statsutskottet. Farhågorna
för att kommunerna skall gå miste om
statsbidrag är alltså överdrivna.

Vi vet att vi i dag har 180 000—

190 000 barn under sju år med förvärvsarbetande
föriildrar, och vi vet att vad
samhället har att bjuda dessa barn är
cirka 13 000 platser i daghem och cirka
8 000 platser i kommunalt organiserade
familjedaghem. Det behövs därför kraftåtgärder
för att man skall häva bristen
och kunna möta den stora efterfrågan
som med all säkerhet kommer.

Såväl folkpartiet som centern ansluter
sig i sina motioner till förslagen om
höjning av statsbidragen till dag- och
fritidshem. Högern anser däremot att
nuvarande bidragsbestiimmelser bör bibehållas
oförändrade. Högern vill att
man i stället skall lägga dessa pengar på
ep. höjning av driftbidraget till lekskolor.
Det sägs också i högermotionen att
varje familj själv bör bekosta tillsynen
av barnen när föräldrarna förvärvsarbetar.
Redovisningen i familjeberedningens
PM pekar klart på att lekskolorna
växer fram avsevärt mycket snabbare
än daghemmen. Daghemsbyggandet
har sackat efter i mycket hög grad,
och trots detta anser högern att man bör
göra en omfördelning så att lekskolorna
ges mer och daghemmen får avstå
från höjt bidrag.

Familjedaghemsverksamheten tas upp
i några motioner, och en del motionärer
föreslår ett omedelbart införande
av statsbidrag till denna verksamhet.
Detta är så mycket mer förvånande som
Kungl. Maj:t i februari tillsatte en sakkunnig
att utreda denna verksamhet.
Den förundersökning om familjedaghemmen
som redovisades i familjeberedningens
PM gav belägg för att verksamheten
är behäftad med stora brister.
Det skulle vara i högsta grad oklokt
om man i dag skulle fatta ett beslut om
statsbidrag innan man har sett vad en
mer ingående och omfattande utredning
ger för resultat och vad utredningsmannen
kommer att föreslå. Det finns verkligen
anledning att ge hela familjedaghemsverksamheten
en upprustning i enlighet
med de förslag som kan tänkas
komma, innan statsmakterna tar ställning
till ett statligt bidrag.

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966

Ang. ökat statligt stöd till barnstugor m.

Samhällsservice i form av organiserad
barntillsyn har länge varit eftersatt
i vårt land. Behovet av daghem och fritidshem
är skriande. Det är nödvändigt
att staten ger kommunerna ett ordentligt
stimulansbidrag för verksamheten.
Det föreliggande förslaget bör ge kommunerna
ett rejält handtag.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Herr Jacobsson började
med att kritisera propositionen såsom
alltför ensidigt arbetsmarknadsmässig
och beklagade »den prioritering
av daghemmen på lekskolornas bekostnad»,
som propositionen innebar. Men
hur är då den nuvarande kommunala
prioriteringen i praktiken? Herr Birger
Andersson visade nyss med talande siffror
hur utvecklingen har haltat under
1950- och 1960-talen och hur den motsatta
prioriteringen har kommit antalet
lekskolor att öka så mycket mer än
antalet daghem — med som fru Landberg
här för ett ögonblick sedan sade
140 procent mot daghemmens ökning
med 5 å 6 procent — och detta mot bakgrunden
av den växande förvärvsintensiteten
bland de gifta kvinnorna. Jag
vill i detta sammanhang passa på att
gratulera fru Landberg till hennes jungfrutal
här nyss. Hon har med övertygelse
tolkat betydelsen av samhällets hjälp
med barntillsynen och har gjort det på
grund av erfarenheter från de stora
grupper av industriarbeterskor som hon
representerar.

Att få en bättre balans i utbyggnaden
av samhällets barnservice har alltså varit
den mest trängande angelägenheten
nu. Huvudvikten behöver läggas vid heloch
lialvtidstillsyn av barn — en tillsyn
som motsvarar behovet hos de heloch
deltidsarbetande mödrarna. Men på
samma gång har det nu tillämpade systemet
med en fast uppdelning i olika
institutioner för heldagsvård och för
korttidsvård, d. v. s. uppdelning i dag -

hem och lekskolor, blivit allt mer stelbent
och blivit allt mera omodernt till
följd av den faktiska utvecklingen.

Fru Olsson klagade här i sitt inlägg
över att begreppen daghem och lekskola
blandats ihop på ett »suddigt» sätt i
propositionen, och herr Jacobsson repeterade
den distinktion mellan begreppen,
som varit den gängse i den traditionella
debatten om småbarnsinstitutionerna,
ja, tillspetsade den genom att
tala om deras »olika syftning»: lekskolan
som en naturlig förberedelse för
grundskolan och som berör »alla barn»,
sade han, och daghemmen som berör
»en begränsad grupp». Beskrivningen är
enligt min mening inte riktig numera,
vare sig kvantitativt eller innehållsmässigt.
Den hopblandning av daghems- och
lekskolebegreppen — som fru Olsson
talade om — är avsiktlig. Den är en
konsekvens av den nya tidens utveckling.
Har man inte länge nog i detta
land krigat om dessa båda institutionsformer
och spelat ut dem mot varandra?
Herr Jacobsson beskrev det ofrivilligt
med ordet »konkurrens». Det är en
debatt som saknat motstycke i grannländerna
och i andra länder, där dessa
frågor diskuterats. Här har kommunerna
gynnat lekskolorna på daghemmens
bekostnad, är anklagelsen från dem som
förgäves väntat på nödvändighetsvaran
daghem. De i sin tur som ivrat för lekskolorna
har främst betonat deras pedagogiska
överlägsenhet och betydelse
och har eftersträvat en prioritering vid
utbyggnaden av dem med hänsyn till
behovet för alla barn att få tillgång till
den hjälp till utveckling som lekskolan
ger. Herr Birger Andersson har pekat
på varför kommunerna har lyssnat mera
på den senare argumenteringen — att
lekskolan har varit billigare, men också
därför att kommunerna funnit underlaget
för daghemsbehovet mera svårbedömbart
och då valt den lättare vägen
med de minsta investeringsriskerna.
Där finns alltså mycket av förklaringen
till den ojämna tillväxttakten för daghem
och lekskolor.

Onsdagen den 4 maj 1%6

Nr 21

:i7

Ane. ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

Men i verkligheten föreligger numera
ingen pedagogisk skillnad mellan den
tillsyn som ges i lekskola och den i daghem.
Den enda skillnaden mellan institutionerna
är vårdtidens längd och därav
betingade behov av måltider och vilomöjligheter
för heldagsbarnen. Blir
då inte en sådan uppdelning på två olika
institutionstyper konstlad? Jo, familjeberedningen
har ansett detta. Den har
också noterat hur behovet av barntillsyn
ändras med befolkningens åldersstruktur
i våra nya bostadsområden,
där omflyttningen är så liten genom den
nuvarande bostadsmarknadssituationen.
Typen av behov förskjutes då: från
spädbarnsavdelningar till avdelningar
för koltbarn och äldre barn, småningom
till ett behov av fritidshem för yngre
skolbarn, vilka behöver omvårdnad
på eftermiddagarna. Ur alla dessa iakttagelser
framkom förslaget om en gemensam
barnstuga, en flexibel institution
som kan betjäna olika tillsynsbehov.
Den föreslås utformad primärt som
ett daghem men man utgår från som
normalt att barn, särskilt de i 5—6-årsåldern, skall kunna tas emot där
oberoende av tillsynstidens längd. Fördelarna
med detta är flera. Riskerna för
misstag i behovsprognoserna blir
mindre om en institution kan användas
för olika ändamål. Eftersom behovet
alltid överstiger tillgången på den
ena eller andra formen av tillsyn, kommer
en sådan flexibel barnstuga normalt
aldrig att behöva bli underutnyttjad.
Tvärtom kan den genom sin smidighet
utnyttjas maximalt. Dessutom
blir rekryteringsunderlaget bredare. Det
betyder, att för de mindre orter och
den landsbygd, som fru Olsson pläderar
för och som tydligen reservanterna
bakom reservation 1 oroar sig för, kan
den gemensamma barnstugan bli den
mest rationella lösningen. Den kan öppna
möjlighet för en barninstitution, för
vilken man nu saknar tillräckligt underlag.
Dels kan behovet av en viss
korttidsvård för att vänja barnen, inte
minst de isolerade landsbarnen, vid

gruppsamvaro tillgodoses — vilket är
lekskolans traditionella uppgift — dels
kan heltidsvård beredas barn inom vissa
familjer där mödrarna har förvärvsarbete
men kanske inte är många nog
att bilda underlag för ett separat daghem.

Detta förslag om en flexibel barntillsyn,
en gemensam barnstuga, har i princip
godtagits vid remissbehandlingen av
praktiskt taget samtliga cirka 25 remissinstanser.
Den nya barnstugan ses därvid
som ett alternativ till de nuvarande
tillsynsformerna. Som det framhålles i
propositionen får det ankomma på kommunerna
som huvudmän för verksamheten
att avgöra vilken form som befinns
lämpligast för de lokala förhållandena.
Det är inte frågan om att hindra
kommunerna från att som hittills
ha fristående lekskolor. Det är inte heller
frågan om att tvinga kommunerna
att följa familjeberedningens modellexempel,
även om det bland de sex modeller
som presenteras finns goda uppslag
för barnstugeorganisationen.

När det från oppositionshåll talas
så mycket om trötthetsrisker på eftermiddagarna
för heldagsbarnen genom
införandet av några av dessa modeller
för barntillsyn, då en ny korttidsgrupp
tillkommer i en barnstugas samvaro, så
tror jag det är en starkt överdriven
farhåga; detta adresserat till herr Kaijser.
Det är sannerligen inte fråga om
några barn som mals sönder mellan
kvarnstenar. Meningarna är emellertid
delade på denna punkt. Det finns lika
mycket skäl att anta motsatsen, att resultatet
skulle kunna bli upplivande
och stimulerande i stället. Familjeberedningen
har rekommenderat forskning
kring detta problem. Barnpsykologiska
forskningsinstitutet vid lärarhögskolan
i Stockholm, som har varit i kontakt
med familjeberedningen om dessa problem
— jag säger detta också till herr
Kaijser, som efterlyser barnpsykologisk
expertis — har åtagit sig saken
och fått pengar till undersökning av
trötthetssymptom hos dagliemsbarn.

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966

Ang. ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

Kommunerna har, som sagt, full frihet
att välja modell med olika kombinationer
av långtids- och korttidsvård,
förutsatt att det sker inom ramen
för tvåtredjedelsregeln, om de vill
utnyttja det höga statsbidrag som nu
föreslås. Reservanterna har kritiserat
denna statsbidragskonstruktion och
vänt sig mot tvåtredjedelsregeln liksom
också mot förslaget att det särskilda
lekskolebidraget skall avlösas. Fru Olsson
frågade mig vad det var för skäl
till att avlösa detta särskilda bidrag.
Varför kunde det inte få behållas tills
vidare?

Jag har redan pekat på hur den nuvarande
gränsen mellan daghem och
lekskolor håller på att utsuddas — där
kommer ordet »suddig» in i sitt rätta
sammanhang. Det önskvärda blir då
att söka åstadkomma ett bidragssystem,
som knyter an till en sådan nyorganisation
av barnstugeverksamheten, som
man önskar befrämja. Statsbidraget
har därför fått den utformningen att
det skall gynna inrättandet av gemensamma
barnstugor och förlängda lekskolor,
där vårdnadstiden är fem timmar
i stället för nuvarande 3 1/2—4
timmar. Vid en sådan omläggning av
bidragssystemet finns inte tillräckliga
skäl att bibehålla ett driftbidrag, ett
alldeles speciellt bidrag till lekskolor,
ett bidrag som för övrigt knappt täcker
mer än fem procent av totala kostnaderna
och alltså är av ringa ekonomisk
betydelse. Eftersom varje lekskoleplats
i regel utnyttjas av två barn per
dag, uppgår bidraget f. n. till 50 kronor
per barn och år, ett belopp som
kommunen får kompensation för många
gånger om genom att inrätta en och
annan gemensam barnstuga med korttidsvård
förlagd även dit.

Herr Birger Andersson anförde ett
slående exempel på vilken fördel för
kommunerna detta system innebär. Jag
kan tillägga att för Stockholms stad,
som har det största antalet både daghems-
och lekskoleplatser i landet,
kommer det att betyda ökat bidrag med

1,8 miljon kronor, vilket mer än tillräckligt
uppväger bortfallet av det lilla
driftbidraget till stadens lekskolor.
Vinster kommer i proportion till storleken
att tillfalla även andra kommuner
och ger mer än kompensation för
det lekskolebidrag man förlorar. Föräldrarna
behöver inte komma i kläm
i det sammanhanget.

När ett antal remissinstanser har avstyrkt
att lekskolebidraget avlöses på
detta sätt och anfört att statsbidraget
ändå kan vara en pådrivande faktor —
en synpunkt som reservanterna tagit
upp — för anordnandet av barnstugor
i kommuner som fortfarande är tveksamma
om huruvida statsmakterna har
sanktionerat lekskoleverksamheten,
finns det skäl att påminna om den utveckling
av lekskolorna jag nyss erinrade
om, hela den inneboende växtkraft
lekskolorna visat utan någon särskild
sanktion från statsmakterna.

Det ligger ju också en sanktion kvar
i anordningsbidraget för lekskolor. Till
fru Olsson som frågade mig på den
punkten vill jag säga att redan i propositionen
har framhållits att det inte
— det står på sidan 26 vill jag minnas
—• är avsikten att lekskolorna nu skall
förlora de bidrag ur allmänna arvsfonden
som de för närvarande har.

Jag vill vidare säga några ord om en
närbesläktad fråga som också berörts
av många talare här, nämligen familjedaghemmen.
En del talare tycks ha fått
den uppfattningen att man i propositionen
varit negativ mot familjedaghemmen.
Fru Olsson tyckte sig utläsa att
vi betygsatte dem som instabila och
undermåliga — instabila, det är riktigt,
men inte undermåliga. Jag vill gärna
säga att det inte finns någon meningsskiljaktighet
mellan mig och de
talare från oppositionen som påpekat
att familjedaghemmen är ett nödvändigt
komplement till institutionsvården.
Av den anledningen är det också som
familjeberedningens förberedande undersökning
redovisats i propositionen.
Det blev 25 sidor, påpekade fru Olsson,

Onsdagen den 4 maj 19(5(>

Nr 21

Ang. ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

och ändå blev det inte en ståndpunkt
till förmån för statsbidrag till familjedaghemmen!
Ja, i familjeberedningen
menade vi nog att det inte räckte med
vad vi fått fram på dessa 25 sidor. Det
fordrades en mera djupborrande undersökning,
och det blev också familjeberedningens
rekommendation. En särskild
utredning har därför tillsatts i
början av detta år, och den kommer
att behandla de många spörsmål som
sammanhänger med familjedaghemmens
tillväxt, stabilitet och kvalitet.
Hela denna skrivning om familjedaghemmen
som förekommer i propositionen
har fått ett mycket positivt mottagande
vid remissbehandlingen. Överlag
har remissorganen delat uppfattningen
att familjedaghemmen bör inordnas
i den av samhället organiserade
barntillsynen. Men det betyder inte att
man omedelbart kan lösa denna fråga
med ett statsbidrag på två kronor om
dagen till de familjedaghem som nu
har kontakt med kommunerna och kan
sägas stå under deras kontroll eller insyn.
Frågan är mycket mer komplicerad
än så. Det faktum att det säkert
förekommer ett stort antal privata familjedaghem
vid sidan om de nu kända,
av kommunerna reegistrerade familjedaghemmen,
gör det omöjligt att
bedöma effekten av och kostnaderna för
ett eventuellt statsbidrag, som omgående
skulle införas enligt reservation 5 b.
Familj ec(aghemsverksamheten är som
ett isberg med en obekant undervattensdel,
och det är önskvärt för att
inte säga oundgängligt att man får en
uppfattning om hela dess omfång för
att kunna bedöma hur ett statligt stöd
skulle komma att verka. Ett statsbidrag
på två kronor, som socialstyrelsen och
reservanterna föreslår, är varken hackat
eller malet och knappast ägnat att
åstadkomma den nödvändiga förbättring
av familjedaghemmen som måste
sammanhänga med en höjning av ersättningen
till dem som åtar sig barntillsyn
i det egna hemmet. Familjeberedningen
har inte därmed tagit ställ -

ning till frågan om statsbidrag skall
utgå eller inte. Att eu särskild utredning
har tillsatts är inte något försök
att skriva bort den frågan, fru Elvy
Olsson, utan tvärtom ett försök att på
allvar skapa oss en uppfattning om
problemets storleksordning och därefter
lösa det konstruktivt. Herr Birger
Andersson har redan påpekat att de
stora kommunförbunden, Svenska kommunförbundet
och Svenska stadsförbundet,
har avstyrkt ett statsbidrag
enligt tvåkronorsmodellen och ansett
att man bör invänta en utredning. Jag
tycker därför att den efterlysning som
gjorts i reservation 5 a är överflödig,
eftersom en fortsatt utredning redan
är på gång.

Ja, herr talman, jag är medveten om
att det är många frågor som jag har
glömt bort att ta upp i detta mitt
första anförande, men jag har ju tillfälle
att komma igen om någon skulle
vilja precisera sina frågor.

Fru OLSSON, ELVY, (ep) kort genmäle: Herr

talman! Jag efterlyste förut orsaken
till att det lilla bidraget till lekskolan
tas bort. Jag efterlyser nu klara
besked om det pågår en utredning om
förskolan, om familjeberedningen håller
på med den saken och om den inte
bara utreder det som står i promemorian,
nämligen barnstugornas inre arbete,
kontakten med hemmen, föräldraavgifter
o. s. v. Pågår en utredning upprepar
jag än en gång att jag finner det
mycket underligt att vi tar bort detta
lilla bidrag och över huvud tar ställning
till det innan utredningen är klar. Jag
tycker också att vi alldeles i onödan
uppmanar till motsättningar mellan
barntillsynen och förskolan genom att
ta bort bidraget — jag säger detta till
både statsrådet Lindström och fru
Landberg — till de kommuner som jag
av erfarenhet vet inte har underlag för
att ordna den integrerade barnstugan,
hur gärna de än skulle vilja göra det,

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966

Ang. ökat statligt stöd till barnstugor m.
men där kombinationen familjedaghem
och lekskola är en mycket bra form.
Även om vi talar om flexibilitet finns
det i ic-gångsskedet ändå regler för hur
den integrerade skolan skall se ut. Vi
som talar för och känner behov av den
allmänna förskolan anser att det med
denna konstruktion inte ges utrymme
för att alla barn skall kunna gå i lekskola.

Jag är glad när statsrådet säger att
familjedaghemmen ingalunda är avskrivna.
Det har jag hoppats hela tiden
att de inte skulle vara. Statsrådet säger
även att en ersättning med två kronor
varken är hackat eller malet. Det vill jag
instämma i. Vi anser att frågan är så
utredd att vi kan ta detta lilla steg. Jag
upprepar än en gång att jag finner det
beklagligt att vi, när vi genomför denna
stora reform i fråga om barntillsynen,
inte har utredningen färdig även
om familjedaghemmen och samtidigt
kan besluta om hela fältet av barntillsyn.
Vi hade då haft större möjligheter
att avväga det ena mot det andra.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Statsrådet Lindström
inledde med att framhålla att prioriteringen
har medfört att lekskolan har
kommit i gynnsammare läge och att lekskolans
utveckling just skulle vara beroende
av de ogynnsamma bidragsregler
som har gällt beträffande daghemstillsynen
i övrigt. Emellertid är väl ändå
lekskolans bidragsvillkor inte så gynnsamma
att de i och för sig kan förklara
lekskolans utveckling, utan den måtte
bero på andra omständigheter, framför
allt på det stora och starkt växande behovet
och det intresse som verkligen föreligger.
Enligt den kommunenkät som
långtidsutredningen verkställde 1964
fanns det 6 000 barn som stod i ko för
att komma in på daghem, medan 37 000
barn köade för plats i lekskolorna. Jag
är medveten om att sådana undersökningar
inte alltid återspeglar de faktiska

förhållandena i minsta detalj, men jag
tycker i alla fall att siffrorna ger en klar
anvisning om proportionerna i det här
fallet.

Sedan tycker jag att statsrådet i viss
mån slår in öppna dörrar när det gäller
frågan om våra ståndpunkter beträffande
daghemsverksamheten i övrigt. Från
vårt håll ansluter vi oss ju till förslaget
om anordningsbidrag och driftbidrag
som statsrådet har framlagt, men statsrådet
kan väl inte bestrida att den fristående
lekskolans villkor försämras där
förutsättningar för en integrerad barnstuga
i den föreslagna formen inte föreligger.

Jag vill gärna medge att lekskolan har
inte endast pedagogiskt värde och pedagogisk
syftning. Det är klart att den
även är en form av barntillsyn och att
den bör ses som en del av samhällets
barntillsynsverksamhet.

Statsrådet förmodade att vår argumentering
till stor del bygger på omsorgen
om landsbygdens intressen i det här
fallet. Jag vill gärna medge att den i viss
mån gör det, och jag skulle vilja ge uttryck
åt den uppfattningen att lekskolan,
kombinerad med en väl utbyggd
och väl organiserad familjedaghemsverksamhet,
på många platser i stort
sett skulle kunna fylla de behov av skiftande
slag som vi i det här avseendet
har att tillgodose.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! I den här diskussionen
rörande familjedaghemmen, lekskolorna
och de allmänna barndaghemmen
kan jag i många väsentliga delar ansluta
mig till det som herr Jacobsson
och fru Olsson nyss sagt. Jag skall därför
inte gå in på det i den här korta
repliken.

Jag vill bara tala om den kritik som
från olika håll har framförts gentemot
de integrerade barnstugorna. Förutom
barnläkarföreningen, som jag citerade
förut, har socialstyrelsen, skolöverstyrelsen
och Sveriges förskollärares riks -

Onsdagen den 1 maj 1900

Nr 21

Ang. ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

förbund yttrat sig med en viss oro inför
de trötthetssymptom som vi bär
talat om. De som kraftigt tillstyrkt propositionens
förslag har varit Landsorganisationen,
Arbetsgivareföreningen
och arbetsmarknadsstyrelsen. Man kan
alltså konstatera att de som kritiserat
förslaget och de som tillstyrkt det har
sett problemet från olika sidor.

Som jag sade i mitt första anförande,
har vi också klart för oss att det kan
finnas förhållanden, då de integrerade
barnstugorna utgör en smidig och flexibel
lösning av problemet, men vi skulle
ha velat la del av ännu mera av den
forskning som pågår och som vi ville
ha ytterligare genomförd innan något
förslag framlades.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Fru Olsson sade att hon
skulle önskat att riksdagen på en gång
fått hela barntillsynskomplexet sig förelagt,
så att man kunnat avväga olika tillsynsformer
sinsemellan. Jag skulle gärna
ha velat instämma i hennes önskan
om jag inte inifrån visste hur omöjligt
det är att realisera den. Familjeberedningen
tog i januari förra året hand om
den utredning som riksdagen beställde
i december 1964, och utredningen har
arbetat hårt. Men det har inte funnits
någon möjlighet att penetrera alla dessa
frågor på det tre kvarts år som stått till
förfogande, om man även skulle hinna
remissbehandla resultaten och framlägga
förslag till riksdagen. Vi har därför
fått spalta ut den del, som rör familjedaghemmen
för handläggning av en särskild
sakkunnig, och har måst till en
etapp nummer två spara de pedagogiska
frågor, som man här dragit upp.

Fru Olsson efterlyste i sitt tidigare
anförande en annan sorts utredning än
den familjeberedningen gjort och kan
göra — hon tycktes ha tänkt sig att det
skulle blivit en utredning i enlighet med
de motioner som hon var med om att
skriva för två år sedan. Men om fru
Olsson läser statsutskottets utlåtande i

anledning av dessa motioner skall hon
finna att det inte var eu sådan utredning
statsutskottet närmast beställde.
Hon betonade här att utredningen
främst borde undersöka lekskolornas
direkta samarbete med grundskolans
lågstadium, men en sådan pedagogisk
totalutredning avstyrktes av både skolöverstyrelsen
och socialstyrelsen. Och
även om den hade kommit till stånd
tror jag inte att det hade blivit möjligt
att lägga ett stort delförslag på riksdagens
bord fortare än vi nu har gjort.
Vi får också se detta delförslag mot
bakgrunden av det väldiga behov, som
de förvärvsarbetande kvinnorna gett uttryck
för och som man sannerligen inte
kan begrava i en mångårig utredning.

Herr Jacobsson och fru Olsson ville
bägge göra gällande att det blir en försämring
för de kommuner, som bara
har lekskolor och inte har rekryteringsunderlag
för institutioner med heltidstillsyn
av barn. Ja, det kan ju inträffa,
att kommuner, som nu inte har någon
verksamhet med heltidstillsyn eller anser
sig ha behov därav, förlorar denna
hundralapp per år. Men om bara en sådan
kommun som man här ömmar för,
förlänger tillsynstiden vid sina lekskolor
från 3 1/2 å 4 timmar till 5 timmar,
får de 16 gånger högre statsbidrag
än de nu har — och det öppnar samtidigt
möjlighet att tillgodose latenta behov
inom kommunen: mödrar med småbarn
som gärna vill men nu inte kan
ta ett deltidsarbete. Det finns alltså en
ganska näraliggande lösning för den
grupp av kommuner som här särskilt
har nämnts.

Fru OLSSON, ELVY, (ep) kort genmäle: Herr

talman! Med anledning av att
statsrådet Lindström framhöll att det
utlåtande från statsutskottet som jag
åberopade i mitt tidigare inlägg inte
byggde på motionerna i ärendet nödgas
jag än en gång citera vad utskottet skrev.
Jag är väl medveten om att utlåtandet

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1%6

Ang. ökat statligt stöd till barnstugor m. m.
på vissa punkter inte följde motionerna,
men jag har i dag inte heller citerat
vad som skrevs i dessa motioner.

Utskottet skrev bl. a.: »Utskottet finner
att en utredning i nu berört hänseende
bör sikta mot en precisering av
lekskoleverksamhetens mål och innehåll.
Särskilt angeläget synes vara att
den pedagogiska aspekten, inte minst
betingad av önskvärdheten av ett väsentligt
bättre och starkare utbyggt samarbete
med grundskolans lågstadium,
uppmärksammas av utredningen.»

Det är just dessa aspekter som vi vill
ha belysta i utredningen om förskolan.

Jag kan inte se att de har tillgodosetts
i familjeberedningens förslag. När en
sådan här stor sak — i varje fall anser
jag det vara en stor sak — skall utredas,
bör alla partier ha möjlighet att deltaga
i utredningen och där kunna säga
sin mening.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag vill till fru Olsson
säga att man kan ägna sig åt många texttolkningar
när man har ett stort utskottsutlåtande
att ösa ur, och det är naturligt
att man plockar fram de russin
ur utskottsutlåtandet som man själv är
mest intresserad av. Det har fru Olsson
nu gjort. I utskottsutlåtandet förekom
det emellertid omkring tio olika ämnesområden
som utskottet lade fram på
bricka för en blivande utredning. Det
fanns alltså inte något huvudnummer
på det sätt som fru Olsson ville göra
det till i sitt tidigare inlägg.

Utskottet sade uttryckligen: »Vad beträffar
frågan om ''allmän’ undervisning
i lekskolor har utskottet utgått ifrån att
motionärerna icke syftat till någon obligatorisk
sänkning av skolåldern — en
tanke som utskottet icke anser sig böra
stödja — utan enbart velat uttrycka sin
uppfattning om att möjlighet att besöka
lekskola bör beredas alla de barn, vilkas
föräldrar önskar detta.»

Vi kan alltså citera mycket ur detta
utskottsutlåtande, men jag tycker att
det i och för sig är rätt fåfängt.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Två av herrarna i den
här debatten har tagit propositionen
till utgångspunkt för en del filosofiska
betraktelser. Den ene var herr Kaijser
som talade om vårt stressade liv och
vår alltför höga materiella standard, på
vars altare vi offrade så många andliga
värden. Uppehållandet av vår materiella
standard är avhängigt av den arbetskraft,
som även de gifta kvinnorna med
barn utgör. Alla anser att vi bör sänka
den allmänna standarden, men ingen
vill sänka sin egen standard utan bara
de andras: »Jag vill ha kvar min bil,
mitt torp, min rymliga bostad och min
hemhjälp, men andra skall avstå så att
inte hela vårt land utarmas andligt.»
Jag tycker nog att detta är ett ohållbart
resonemang.

Jag kan heller inte riktigt följa med
herr Birger Anderssons utflykt till
Churchills slott och hans försumliga
moder. Vad jag fäste mig vid i herr Anderssons
inlägg var att han meddelade
kammaren som en stor överraskning att
utskottsmajoriteten den här gången hade
gått på Kungl. Maj:ts proposition.
Kan man tänka sig det! Vi inom oppositionen
har ju varit med om den här
uppslutningen kring regeringens förslag
förut, varför vi också den här gången
tillåter oss att komma med kritik på
vissa punkter.

Det slog mig att herr Birger Andersson
var rätt ointresserad av bidrag till
såväl lekskolorna som familjedaghemmen.
Det var inte så mycket att ha, varken
de 100 kronorna till lekskolorna
eller de två kronorna till familjedaghemmen.
Det är bättre, menade han, att
det inte blir någonting alls. Jag tycker
att det är ett egendomligt resonemang.
Just när det gäller detta område skall
det vara så förfärligt betydelselöst med
statsbidrag, säger man. Men även om
detta inte är så stort, kan det enligt oppositionens
inställning ha sin betydelse
— det kan ju bli större med tiden.

Eftersom jag är inne på herr Birger
Anderssons inlägg kan jag inte under -

Onsdagen den 4 maj 19GG

Nr 21

Ang. ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

låta att erinra om att han konstaterade
att debatten här inte var så särskilt stimulerande.
Nej, det finns ju boxning!
Men hans blygsamhet förbjuder honom
säkert också att skilja ut sitt eget inlägg.
.lag tror inte heller att protokollet
visar att han var så särskilt mycket
roligare än de andra.

Nog om detta. Eftersom herr Jacobsson
har så ingående redogjort för den
ställning som reservanterna intar på olika
punkter, skall jag bara knyta några
allmänna kommentarer till propositionen
och reservationerna.

Jag tycker man kan godta en integration
mellan daghem och lekskolor, därför
att den naturligtvis medger en viss
rationalisering som ur ekonomisk synpunkt
säkert är fördelaktig. Men om
man nu beslutar sig för detta relativt
nya system, får det under inga omständigheter
gå ut över barnen. Att föra
ihop barn som står på höjden av aktivitet
med barn vilkas leklust och energi
är på nedgång tror jag medför stora svårigheter
för den personal som skall ha
hand om barnen. Det är väl ändå ofrånkomligt
att här finns två olika aspekter,
skulle jag vilja säga, på samhällets ingrepp
i våra barns liv. Dels gäller det
vårdnaden om barnen, alltså det direkta
omhändertagandet under hela dagen av
barn vilkas föräldrar av en eller annan
anledning inte har möjlighet att själva
ta vård om dem. Dels gäller det den
pedagogiska hjälpverksamhet, som statsrådet
Lindström talade om och som utövas
i förskolan som en övergång till
grundskolan. Jag tror att man måste
skilja mellan dessa bägge former. Den
förra meddelas på daghem, fastän man
kan medge att verksamheten också där
har en viss pedagogisk inriktning. Men
i förskolan har man lagt tyngden på den
pedagogiska verksamheten. Det kallas
av herr Birger Andersson för en korttidstillsyn.
Det lät också på statsrådet
Lindström, som om hon ansåg att daghemsformen
och förskolan var detsamma.
Men den pedagogiska hjälpverksamheten
kan väl ändå inte vara densam -

ma, när man har hand om tio barn under
en hel dag som när man har hand
om tio barn under tre timmar. Då säger
jag verkligen: Arma ungar som skall
vara utsatta för en pedagogisk hjälpverksamhet
från morgon och till kväll!
Och hur ställer det sig för personalen?
Skall den också vara på den pedagogiska
alerten hela dagen? Då tror jag man
måste satsa på betydligt större personal,
om man i framtiden skall ha precis
samma verksamhet för daghcmsbarnen
som för förskolebarnen. Det är något
som jag aldrig trott vara meningen med
detta förslag. Att det var meningen att
bygga upp ett sådant system i framtiden
är för mig en överraskning.

Farhågorna för att daghemmen hädanefter
får breda ut sig på förskolornas
bekostnad är säkert inte överdrivna.
Det skulle vara stor skada om utvecklingen
går i den riktningen att förskoleidén
mer eller mindre fuskas bort och
som fru Olsson sade grumlas ihop med
daghemsverksamheten. Jag tycker tvärtom
att förskolorna skall byggas ut så
att varje barn, vars föräldrar inte har
något däremot, skall få möjlighet att gå
i en förskola, innan det kommer upp i
grundskolan.

Denna förskoleverksamhets mål och
innehåll bär ju i vårt komplicerade samhälle
många aspekter. Jag håller alldeles
med om att det behövs en utredning
om hur barnens bästa skall tillvaratas
och liur man över huvud taget skall få
ut bästa möjliga resultat av denna förskoleform.

Det har talats mycket om den utred
ning som nu arbetar inom familjebered
ningen, men jag tillåter mig ändå fråga
vad som i utskottets utlåtande menas
med att man utreder det inre arbetet
m. m. Jag skulle vilja veta vad »m. m.»
betyder. Eftersom vi har både ordföranden
i familjeberedningen och en socialdemokratisk
ledamot av samma beredning
bär i kammaren, vore det kanske
inte ur vägen om statsrådet skulls
vilja lite mera kommentera just detta
Jag kan inte förstå, varför vi inte skall

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 19G6

Ang. ökat statligt stöd till barnstugor m.
ha en parlamentarisk utredning på ett
så viktigt område som detta. Förlåt mig,
men jag kan inte anse annat än att
statsrådet som har så mycket att göra
måste pyssla med detta på fritid, eftersom
statsrådet själv är ordförande i
denna beredning. Det kan väl ändå inte
riktigt vara meningen. Förskolan är
precis lika viktig som grundskolan. Jag
tycker att den är viktigare, ty den är
barnets allra första kontakt med en större
grupp och med en skolform. Därför
tycker jag att det vore fullt riktigt att få
till stånd en parlamentarisk utredning
på denna punkt.

Jag tror också att det vore viktigt
med forskning överhuvud taget på detta
område, att få veta lite mer om barns
anpassningsförmåga i större grupper,
hur länge de fysiskt eller psykiskt orkar
med att vara aktiva, hur denna kollektiva
vistelse inverkar på deras hälsa och
trivsel och deras möjlighet att få kontakt,
både med dem som de möter på
daghemmet eller i förskolan och även
kontakten med hemmet. Jag är helt ense
med dem som vill ha en utvidgad
forskning just beträffande detta frågekomplex.
Men jag är inte lika ängslig
som reservanterna under reservation nr
4 att göra försök med att vid behov hålla
daghemmen öppna på natten. Det förhåller
sig nämligen i detta fall som i så
många andra så, att det andra alternativet
är ännu sämre, nämligen att barnen
skall tas till daghemmet tidigt på morgonen
och hämtas, kanske sent på kvällen,
till en miljö som är betydligt sämre
än den daghemmet kan erbjuda dem.
Det försök som har gjorts vid lasarettet
i Borås och som visat att man vid behov
mycket väl kan tillämpa flexibla
öppettider och ha daghemmet öppet på
natten är mycket intressant, även om
socialstyrelsen har satt sig emot det.
Om nu resultatet är positivt, tycker jag
att man kunde fundera på om inte detta
vore en hjälp för många mödrar.

Familjedaghemmen har på sina håll
länge varit en kontroversiell fråga och
har tagits upp till diskussion också här.

Jag tänker även i detta fall på vad som
är alternativet. Det är klart att familjedaghemmen
kan ha olika standard och
att en familjedagmamma kan vara mer
eller mindre lämplig, men alternativet
är ju inte ett bra daghem — vi kan inte
på länge åstadkomma så många platser
på daghem att de kan ersätta familjedaghemmen
—- utan att barnen blir
nyckelbarn och hänger på bakgårdar
eller i bästa fall överantvardas till släktingar
och bekanta. Det måste vara en
bättre utväg att få ett större antal familjedaghem,
i synnerhet som man begär
att de skall stå under en viss kontroll
och att familjedaghemsmammorna
skall ha en viss utbildning. Därför tycker
jag det är konstigt att man inte redan
nu kan satsa denna lilla men kanske
inte oväsentliga summa på familjedaghemmen.

Även om familjedaghemmen får denna
uppmuntran tror jag inte ett ögonblick
att de kommunala myndigheterna
är så okloka att de satsar mer på familjedaghemmen
än på de vanliga daghemmen.
Familjedaghemmen skall naturligtvis
bara vara ett komplement till daghemmen,
och vi är alla överens om att
man bör bygga vidare på daghemsidén.
En ytterligare utredning om stöd till familjedaghem
är självfallet inte ur vägen
och är också på gång.

Till sist, herr talman, skulle jag vilja
säga att jag sett som en vision en integrering
även i vårt land av de tre
första stadierna i barnens skolliv, nämligen
daghem, förskola och grundskola,
på samma sätt som förekommer i flera
länder både i Europa och i Amerika.
Jag tycker att man borde kunna tänka
sig att slussa barnen från den ena formen
till den andra under välanpassade
förhållanden. Därför tror jag att en integration
av daghem och förskolor i
stil med vad som föreslås i propositionen
är ett steg i rätt riktning, men jag
tror också att vi måste satsa helhjärtat
vad beträffar både personal och lokaler.
Det är ju allmänt känt att inte minst
personalen i förskolorna är en låglöne -

Onsdagen den 1 maj 19GG

Nr 21

Ang. ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

grupp, och det kanske vore på tiden att
vi beaktade det faktum att de anställda
inte får en ersättning som svarar mot
deras ofta påfrestande arbete. Om vi
inte satsar på personal och lokaler, tror
jag det blir en halvmesyr, och vi har
redan nog av halvmesyrer när det gäller
omhändertagande av barn och ungdom.

.Tåg ber, herr talman, att få instämma
i de yrkanden som herr Jacobsson har

ställt.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Jag är av flera anledningar
rädd för att ta till orda i denna
debatt.

Den första och allvarligaste anledningen
är att jag är rädd för generaliseringar
om vad som är pedagogiskt
fostrande och vad som inte är det, om
nyttan och vådan av integrerade barnstugor,
när vi ändå bara vet en enda
sak, nämligen att vi ingenting vet. Man
vet t. ex. inte, säger forskare utomlands,
om man bör lära barnen att simma redan
vid åtta, tio månaders ålder, innan
de har lärt sig att gå. Man diskuterar,
om barn skall börja lära sig läsa redan
vid två års ålder. Jag vill säga till herr
Kaijser, som efterlyste en samordning
med utländska forskningsresultat, att de
svenska experterna är ense med de utländska
om att betingelserna är så olika,
att man inte kan överföra forskningsresultat
från ett land till ett annat.

Det går med andra ord inte att generalisera
kring erfarenheter om pedagogisk
verksamhet och personalens pedagogiska
alerthet, som fru Hamrin-Thorell
uttryckte det, eftersom man inte
kan säga, om pedagogisk fostran skall
vara någonting aktivt påträngande, som
kan vara 3 1/2 timmar men icke vara
5. Detta är en av anledningarna till att
jag redan på ett tidigt stadium av denna
debatt blev allvarligt bekymrad.

En annan anledning är att långtidsutredningen
har blivit citerad på ett,
som jag förstår det, felaktigt sätt. I vis -

sa avseenden kan man dock ställa sig
kritisk mot långtidsutredningen, speciellt
beträffande det tyckande som förekommer
även där.

För att ytterligare tillfoga en del
orosanledningar för mig vill jag säga
att man mer och mer har diskuterat
daghems- och barnstugeverksamheten
som enbart en arbetsmarknadsfråga. Det
dröjde ganska länge innan herr Kaijser
kom in på den valfrihet, som är så väsentlig
och som ändå måste beröras
även i denna debatt och kanske allra
mest i denna debatt.

Jag skall stanna vid långtidsutredningen
ett ögonblick. En av förutsättningarna
för långtidsutredningens prognoser
är två hypoteser vid beräkningen
av andelen kvinnor i förvärvslivet
under 1970-talet och ett stycke in på
1980-talet. Den ena av hypoteserna är
att ju fler barn kvinnorna har, desto
svårare är det för dem att gå ut i arbetslivet
även om de så skulle önska
och det dröjer ännu längre innan de
har någon möjlighet att komma tillbaka
till sitt förvärvsarbete. Där har
man sett klart och realistiskt. Det har
man gjort också när man beräknar den
arbetskraftsresurs bland kvinnorna som
kommer att finnas på 1970-talet. Det är
då inte i första hand småbarnsmödrarna
man tänker på, utan kvinnor från
40 år och uppåt som i många fall har
svårt att få arbete och bli omskolade.
Att det ändå är ett faktum att småbarnsmödrarna
procentuellt sett har
ökat sin förvärvsintensitet mer än några
andra grupper på sistone får väl ses
som ett bevis för att många väljer eller
kanske är tvingade att välja att gå
ut i förvärvslivet — det finns ju många
ensamstående föräldrar. Den brist på
daghem, som bevisligen existerar, får
man ju ställa i relation till svårigheterna
för samhället att på annat sätt ordna
barntillsynen, och man får kanske
också avvakta de utredningar som ännu
inte lagt fram förslag om hur vi genom
större bidrag till den unga generationen
kan skapa en valfrihet av ett annat slag.

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966

Ang. ökat statligt stöd till barnstugor m.
Det går alltså inte bara att tänka sig att
det är enbart hela familjer eller ensamstående
föräldrar som ensamma skall
svara för barnens fostran. Samhället
har sitt ansvar.

Jag har nog också, herr talman, blivit
en aning förskräckt, när man har
tagit den stora tillväxten av lekskolor
som intäkt för att det framför allt är
detta som man önskar sig. Vi har över
hela landet sett en alltför stor tillväxt
av lekskolor i jämförelse med ökningen
av antalet daghem. Jag vill ingalunda
förneka att det vore lyckligast,
om vi hade en helt integrerad skola, i
vilken barnen kunde gå från förskolan,
lekskolor, barndaghem och kanske
fritidshem. Man bör uppenbarligen också
i framtiden undersöka vad som händer
med barnen när de börjar skolan,
d. v. s. när de bara får ett par timmars
undervisning i skolan och sedan plötsligt
blir lediga. Jag ser hela denna problematik,
såsom den har skisserats upp
i förevarande proposition, såsom en
mycket viktig del av den helhetsbild
som vi så småningom skall komma fram
till. Jag minns mycket väl den debatt
vi hade 1964, då vi efterlyste en utredning
om förskoleverksamheten. Vi får
väl vänta och se, vilka resultat det nu
blir av de undersökningar som pågår.
Vi kan icke i dag ta slutgiltig ställning
till hela detta stora perspektiv. Jag ser
därför det förslag, som har framlagts i
propositionen om en integrerad barnstuga
med en helt annan flexibilitet än
tidigare, såsom ett första led på vägen
mot målet att föräldrar skall ha möjlighet
att välja hur många timmar de
vill ha sina barn i barnstuga. Jag betraktar
det som ett första led i en utveckling
där det blir bättre balans mellan
lekskolor, barndaghem och familjedaghem.
Jag ser dagens situation som
sådan att vi i nuvarande läge är tvungna
att på något sätt få en viss balans
mellan hittillsvarande organisationsformer
—■ familjedaghem, lekskolor och
barndaghem. Jag tycker att vad som
här föreslås i dagens situation och med

sikte på framtiden innebär en mycket
riktig och rimlig avvägning, som jag
är helt och fullt beredd att tillstyrka.
Men jag tror att vi bör se detta som ett
led på vägen till en mycket kraftig utbyggnad
inte minst av den integrerade
barnstugan med dess möjligheter till pedagogisk
verksamhet. Jag ser detta som
ett steg på vägen mot en större och
rikare samhällelig möjlighet att ge föräldrarna
valfrihet och att bereda barnen
den pedagogiska fostran och vård,
som uppenbarligen är nödvändig men
vars inriktning och verkan vi fortfarande
är ganska tveksamma om. Vi kan
ju ta exemplet från Borås. Där har en
läkare, doktor Söderling, ställt sig klart
positiv till något som lika starkt kritiserats
av hans kolleger. Åsikterna skiljer
sig alltså. Därför är jag rädd för att
tveklöst påstå att det ena är fel och det
andra är riktigt, framför allt eftersom
vi inte har fått resultatet av den utredning
som kommer att föreligga vid
årets slut. Av den anledningen vill jag
i dag ansluta mig till propositionens
förslag, men jag väntar med intresse på
utredningens innehåll. Därefter får vi ta
ställning till vilka steg vi kan ta för
framtida utredning.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Bara en kort replik.

Fru Ruth Hamrin-Thorell har frågat
mig vad som menas med »m. m.» i propositionen
och om detta med pedagogiskt
innehåll i småbarnsinstitutionernas
verksamhet är något för ett statsråd
att pyssla med på fritiden — om nu ett
statsråd har någon fritid, vill jag tilllägga.

Jag anser inte att jag har anledning
att här ge mig in på en närmare analys
av de pedagogiska synpunkterna på
småbarnsinstitutionerna. En hel del av
vad som framförts här i dag tycker jag
fortfarande i mycket hög grad har sin
förankring i ett föråldrat sätt att betrakta
lekskolan som förskola, och betrakta
daghemmet som en social före -

Onsdagen den 4 maj 1966

Nr 21

■17

Ang. ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

teelse. Jag vidhåller att det här rör sig
om samma innehåll i verksamheten, och
det finns inte något skäl varför den
ena verksamheten skall kallas förskola
och gälla 5—6-åringar, som träffas i en
pedagogiskt ledd samvaro under 3 å 4
timmar per dag, medan jämnåriga kamrater
i samma lekar och samvaro, men
under en tid av 5—10 timmar per dag
skall anses vara mindre förskolemässigt
preparerade för den egentliga grundskolan.
Det är just detta synsätt som
propositionen och bakom den familjeberedningen
har velat ändra på.

Det har frågats vad familjeberedningen
nu gör. När familjeberedningen nu
fullföljer den utredning, som genom
riksdagens beställning har hänvisats till
beredningen, är de utestående frågorna
just de pedagogiska: förhållandet mellan
föräldrar, småbarnsinstitutioner och
familjedaghem, en triangel av intresseparter
således, vilkas syn på barnens
bästa och deras uppfostran måste stå i
samklang. Vidare kommer familjeberedningen
att överväga den kostnadsfördelning
mellan föräldrar och samhälle
som speglas i den mycket vildvuxna
avgiftsfloran i detta sammanhang. De
tjänster familjerna erhåller genom institutionerna
kommer också att analyseras
närmare i det andra och sista delbetänkandet.

Herr talman! Jag begagnar mitt privilegium
som ledamot av denna kammare
att yrka bifall till utskottets förslag
på samtliga punkter.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Om statsrådets syn på
den pedagogiska hjälpverksamheten i
framtiden är utslagsgivande för utredningens
direktiv, blir jag ännu mer betänksam
för hur det kommer att bli. I
så fall ansluter jag mig helt till fröken
Mattsons inlägg, i vilket jag kan instämma
i nästan alla delar. Hon hade
kanske en bättre formulering än jag,
men andemeningen är densamma, nämligen
att det behövs forskning och ut -

redningar på detta område. Därefter får
vi försöka finna någon form för integrering
av dessa tre möjligheter och
barnens första kontakt med skolan.

Jag förstår däremot inte hur fröken
Mattson kan tro att familjeberedningen,
till vilken riksdagen inte har hänvisat
— vi har begärt en stor parlamentarisk
utredning — skall på så kort tid
som aviserats kunna ge aspekter på
detta stora område. Då får nog statsrådet
ta litet av sin fritid i anspråk
också.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! För den händelse reservationen
2 b blir utslagen, kommer vi
att rösta på reservationen 2 a. Den innehåller
ett förslagsanslag, och vi räknar
med att det utgående bidraget till
lekskoleverksamheten måtte på sätt som
anges i motionerna 1:666 och 11:815
genomföras inom ramen för det i propositionen
beräknade totala anslaget.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
Som för er stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, att
med anledning av föreliggande yrkanden
propositioner komrne att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i förevaran de utlåtande gjorda
hemställan.

I fråga om punkten I, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
1 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966

Ang. ökat statligt stöd till barnstugor m.

efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 76 punkten

l, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson

m. fl. vid utlåtandet avgivna med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst oniröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —74;

Nej — 62.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å punkten II, anförde
vidare herr förste vice talmannen, hade
yrkats l:o) att utskottets hemställan
skulle bifallas; 2:o), av herr Jacobsson,
Per, att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av honom m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 2 a betecknade
reservationen i motsvarande del; samt
3:o), av herr Kaijser, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i den av herr Virgin m. fl. vid utlåtandet
anförda, med 2 b betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav herr förste vice
talmannen upptog vartdera av de båda
återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade
herr förste vice talmannen sig finna
de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening,
som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Per Jacobssons yrkande.

Herr Kaijser äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 76 punkten II antager godkännande
av det förslag, som innefattas
i den av herr Per Jacobsson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 a betecknade
reservationen i motsvarande del,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits reservation
2 b, av herr Virgin m. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst oniröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —38;

Nej — 25.

Därjämte hade 75 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 4 maj 19G6

Nr 21

Ang. ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

I följd härav uppsattes, upplästes ocli
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 70 punkten
11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2 a
betecknade reservationen i motsvarande
del.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja— 75;

Nej — 60.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På särskilda propositioner bifölls
härefter vad utskottet i punkterna III—

V hemställt.

Ytterligare gjorde herr förste vice
talmannen enligt de rörande punkten

VI förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Per Jacobsson in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 3 betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och god 4

Första kammarens protokoll 1966. Nr 21

kändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, isom bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 76 punkten
VI, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej — 64.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de beträffande
punkten VII framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Virgin m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 4 betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
-sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
var-av uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 76 punkten
VII, röstar

Ja;

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966

Ang. ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—100;

Nej— 23.

Därjämte hade 16 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten VIII.

Vidkommande punkten IX, yttrade
nu herr förste vice talmannen, hade yrkats
dels bifall till utskottets hemställan,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr
Per Jacobsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 5 a betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningspruposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 76 punkten
IX, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 5 a
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till eu början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —75;

Nej — 62.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad gällde punkten X gjorde herr
förste vice talmannen enligt förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
5b betecknade reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 76 punkten
X, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson

Onsdagen den 4 maj 19-66

Nr 21

Ang. ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 5 b
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
j a-pr op osa tio ne n.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 96;

Nej — 39.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen gjorde herr förste vice talmannen
jämlikt de rörande punkten XI
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare därpå att kammaren skulle
antaga det förslag, som innefattades i
den av herr Virgin m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 6 betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 76 punkten
XI, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 6 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

jan omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt lians uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —99;

Nej — 23.

Därjämte hade 16 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående godkännande
av överenskommelse mellan
svenska regeringen och polska regeringen
om reglering av vissa ekonomiska
intressen avseende svensk fast egendom
i Polen.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

58, i anledning -av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldr-e anslag avseende socialdepartementets
verksamhetsområde;

-nr 59, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser allmänna frågor
och bemyndigande för Kungl. Maj:t att
besluta om arbeten inom vi-ss kostnadsram; nr

60, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän bere-dskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen -avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

Onsdagen den 4 maj 19-66

52 Nr 21
Ang. inrättande av ett arbetsmedicinskt institut, m. m.

nr 62, i -anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition -angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskepsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen -avser -ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition -angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningom
anslag för budgetåret 1966/
67 till informationsverksamhet om
Sverige i utlandet jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1966/67 -till utförande av beskickningsanläggningar
i Moskva och
Stockholm;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1966/67 till statskontoret;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar om anslag för budgetåret
1966/67 till främjande av nordisktkulturellt
samarbete och till bidrag till
den nordiska kulturfonden; samt

nr 72, i anledning av väckta motioner
om viss ytterligare ersättning till

förre värnpliktige löjtnanten A. F. Abrahamsson,

varvid utlåtandena nr 60—63 och
65—67 företogos punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. inrättande av ett arbetsmedicinskt
institut, m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 74, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående inrättande
av ett arbetsmedicinskt institut m. m.
jämte i äm-net väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj d föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, för
budgetåret 1966/67 beräkna följande
anslag, nämligen till Statens institut för
folkhälsan: Avlöningar e-tt förslagsanslag
av 4 800 000 kronor; Statens institut
för folkhälsan: Omkostnader ett förslagsanslag
av 1 860 000 kronor; Arbetsmedicinska
institutet: Avlöningar ett
förslagsanslag av 2 700 000 kronor och
Arbetsmedicinska institutet: Omkostnader
ett förslagsanslag av 800 000 kronor.

Därefter hade Kungl. Maj d i propositionen
nr 62, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 11 februari
1966, föreslagit riksdagen att dels besluta,
att d-en 1 juli 1966 skulle inrättas
ett centralt organ, benämnt arbetsmedicinska
institutet, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet
förordats, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att upprätta personalförteckning
för arbetsmedicinska institutet
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
föreslagits, dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat
för arbetsmedicinska institutet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1966/67, dels till Arbetsmedi -

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966

Anj;. inrättande av ett arbetsmedicinskt institut, in. in.

c
getåret 1966/67 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
2 800 000 kronor, dels till Arbetsmedicinska
institutet: Omkostnader för budgetåret
1966/67 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 780 000
kronor, dels bemyndiga Kungl. Maj:t
att ändra personalförteckningen för
statens institut för folkhälsan i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet föreslagits,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för statens
institut för folkhälsan, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1966/
67, dels till Statens institut för folkhälsan:
Avlöningar för budgetåret 1966/67
under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 4 895 000 kronor, dels
ock till Statens institut för folkhälsan:
Omkostnader för budgetåret 1966/67
under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 864 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
haft till behandling följande motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Nyman och Sörenson (1:699) samt
den andra inom andra kammaren av
fröken Elmén m. fl. (II: 861),

dels ock en inom andra kammaren
av herr förste vice talmannen von Friesen
väckt motion (11:827).

I motionerna 1:699 och 11:861 hade
anhållits, att riksdagen måtte

a) besluta att benämna det föreslagna
institutet »Institutet för arbetsvetenskaplig
forskning och undervisning»,

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om förslag till 1967 års riksdag
om utbyggnad av institutet med en avdelning
för arbetspsykologi och arbetssociologi.

I motionen II: 827 hade föreslagits,
att riksdagen med bifall i övrigt till
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 skulle
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att det planerade arbetsmedicinska in -

stitutet måtte tillföras erforderliga personella
och materiella resurser för att
möjliggöra forskning och undervisning
rörande yrkessjudomar inom den invärtesmedicinska
allergologiens område.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:699 och 11:861, såvitt
de avsåge föreslagen benämning av institutet,

a) besluta, att den 1 juli 1966 skulle
inrättas ett centralt statligt organ, benämnt
arbetsmedicinska institutet, i huvudsaklig
överensstämmelse med vad
departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 11 februari
1966 förordat;

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att upprätta
personalförteckning för .arbetsmedicinska
institutet i enlighet med vad
i statsrådsprotokollet föreslagits;

c) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för arbetsmedicinska institutet,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1966/67;

d) till Arbetsmedicinska institutet:
Avlöningar för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 2 800 000 kronor; e)

till Arbetsmedicinska institutet:
Omkostnader för budgetåret 1966/67
anvisa ett förslagsanslag av 780 000 kronor; 2.

att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att ändra
personalförteckningen för statens institut
för folkhälsan i enlighet med vad
i statsrådsprotokollet föreslagits;

b) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för statens institut för folkhälsan,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1966/67;

c) till Statens institut för folkhälsan:
Avlöningar för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 4 895 000 kronor; -

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966

Ang. inrättande av ett arbetsmedicinskt institut, m. m.

d) till Statens institut för folkhälsan:
Omkostnader för budgetåret 1966/67
anvisa ett förslagsanslag av 1 864 000
kronor;

3. att motionerna 1:699 och 11:861,
såvitt de avsåge viss utbyggnad av institutet,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

4. att motionen II: 827 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av fröken Andersson, herrar Per
Jacobsson, Harry Carlsson, Kaijser,
Dahlén och Harald Pettersson, fröken
Elmén, herrar Turesson, Helander, Källstad,
Nilsson i Tvärålund och Sjönell
samt fröken Ljungberg, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 3
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 699 och II: 861,
såvitt gällde viss utbyggnad av institutet,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad reservanterna anfört angående
vikten av att en avdelning för arbetspsykologi
och arbetssociologi snarast
inrättades vid arbetsmedicinska institutet; 2)

av herr Kaijser, som dock ej antytt
sin mening.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Inrättandet av ett statligt
arbetsmedicinskt institut i stockholmsområdet
är mycket välkommet.
De splittrade resurserna inom arbetshygien,
arbetsfysiologi och yrkesmedicin
får nu ett centrum som kan leda
utvecklingen inom berörda områden
framåt i hela landet och bli till stor
ekonomisk betydelse, för att inte tala
om vad det kan betyda för människan
på arbetsplatsen. Det är mycket glädjande
att vi nu får möjlighet till såväl
forskning som service och utbildning
på detta viktiga område.

Det finns emellertid ett tyvärr, och
det beror på att de arbetspsykologiska
och arbetssociologiska aspekterna i för -

slaget inte tillräckligt beaktats redan
från början, varför man i detta avseende
inte får till stånd den utbyggnad som
jag tycker vore önskvärd och som
skulle ha gett mig en känsla av att dessa
områden är inte mindre viktiga än
övriga områden som tas upp redan
från början vid detta institut. Många
av de problem som uppstår på en arbetsplats
är nämligen inte renodlat medicinska
och fysiologiska utan också
av socialpsykologisk natur. De orsakas
inte minst genom rationaliseringssträvanden
inom näringslivet och yttrar sig
i anpassningssvårigheter på arbetsplatsen
i form av oro och stress, som i sin
tur kan framkalla somatiska sjukdomstillstånd
och frånvaro från arbetet. Detta
har också framhållits i betänkandet
SOU 1965: 24, Institutet för arbetshygien
och arbetsfysiologi, där det står att
läsa:

»I anslutning till förslaget om inrättande
av arvodestjänster som psykolog
och sociolog förtjänar framhållas, att
arbetspsykologiska och arbetssociologiska
problem blivit allt viktigare i och
med industriens rationalisering. Det gäller
t. ex. vissa arbetsanpassningsfrågor,
anställningsprövningar, arbetsanalyser,
bedömning av trötthets- och stressfaktorer
samt i allt större utsträckning frågor,
som berör den äldre arbetskraftens
problem.»

De mentalhygieniska problemen är
mycket starkt framträdande i dagens arbetsliv,
och vi behöver veta mer om
dem. Den mentala folkhälsan släpar efter
då det gäller statsmakternas insatser.
Vi har alltför ensidigt sysslat med
det materiella. Det är min förhoppning
att vi i framtiden skall mera beakta det
mentala.

I propositionen föreslås nu två tjänster
för hithörande problem, nämligen
en som psykolog och en som sociolog.
Dessa befattningar inrättas som arvodestjänster,
som minskar möjligheterna
till grundforskning på detta viktiga
område i jämförelse med övriga områden.
Detta är otillfredsställande, vilket

Onsdagen den 4 maj 1966

Nr 21

Ang. inrättande av ett arbetsmedicinskt institut, m. m.

också framhållits av ett par remissinstanser,
såsom LO och Arbetsfysiologiska
institutet, vilka i stället föreslår
en särskild avdelning för arbetspsykologi
och arbetssociologi för att en
grundforskning inom dessa områden
skall kunna komma till stånd. Vi vet
nämligen, trots allt vad som hitintills
har gjorts, för litet om de problem som
rör människans anpassning på arbetsplatsen
under olika förhållanden och
med hänsyn till ålder, kön, läggning,
mekaniseringsgrad på arbetet etc. Det
betyder inte, herr talman, att det inte
har forskats inom dessa områden. Jag
är medveten om att det har gjorts åtskilligt
under årens lopp, men jag tror
att alla som är insatta i dessa frågor
vet att mycket mera behöver göras. För
att få en helhetsbild av människans situation
på arbetsplatsen räcker det inte
enbart med medicinska aspekter, utan
det vill till en tvärvetenskaplig forskning,
i vilken också måste ingå arbetspsykologiska
och sociologiska undersökningar.

I reservation 1 vid detta statsutskottets
utlåtande nr 74 framhålles just behovet
av en fristående avdelning för
arbetspsykologi och arbetssociologi. Reservanterna
anser önskvärt att denna
avdelning får inrättas redan från och
med budgetåret 1967/68, eller så snart
som möjligt, och att avdelningen i
framtiden får en ställning som motsvarar
den som övriga avdelningar vid institutionen
har. Vi -tror att detta skulle
betyda mycket för att få helhetsbilden
klar när det gäller människan och arbetsplatsen.

Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen
1.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Här föreliggande förslag
innebär att vi skall få ett arbetsmedicinskt
institut som gör att de nuvarande
resurserna inom arbetshygien,
arbetsfysiologi och yrkesmedicin samordnas
— jag understryker att det gäl -

ler även yrkesmedicin. Det föreslagna
institutet skall leda utvecklingen i landet
på de berörda områdena, tjänstgöra
som centrum för vidareutbildning av
bl. a. läkare och tekniker, fungera som
ett centralt dokumentations-, informations-
och konsultationsorgan och ha
vissa servicefunktioner.

Såsom understrykes i motion II: 827
utgör allergierna en väsentlig del av yrkesmedicinen
och sysslar med olika somatiska
sjukdomstillstånd, som uppstår
på grund av inlialation av olämpliga
saker: smutspartiklar och kemiska ämnen
av olika art. Många yrkesarbetare
drabbas av allergier av astmatyp, detta
är därför ett mycket viktigt område inom
yrkesmedicinen.

Nu har vi fått en professur i klinisk
dermatologisk allergologi vid karolinska
sjukhuset men har fortfarande inte
fått någon professur i invärtesmedicinsk
allergologi. Detta har påtalats
upprepade gånger i motioner i riksdagen
sedan fem, sex år tillbaka, och
statsutskottet har ställt sig positivt. Utskottet
framhöll senast vid 1964 års riksdag,
att starka medicinska och sociala
skäl talar för angelägenheten av en professur
inom detta område. Detta gäller i
all synnerhet som vi har en världsberömd
forskare på detta område, nämligen
överläkaren vid S:t Görans sjukhus
med. dr Helge Colldahl, som är docent i
invärtesmedicinsk allergologi och har
en internationellt erkänd ställning såsom
en av de mest framstående forskarna
i världen.

Vi har alltså en specialklinik för invärtesmedicinsk
allergologi. Det väsentliga
är därför inte som statsutskottet
skriver — det reagerade jag mot utan
att vinna gehör — att någon särskild
institution för invärtesmedicinsk allergologi
inte finns vid karolinska sjukhuset.
Viktigare i detta sammanhang är
att vi i Stockholm har en sådan specialinstitution,
som mycket väl kan samarbeta
på ett utomordentligt sätt med
det blivande arbetsmedicinska institutet
och bör så göra.

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966

Ang. inrättande av ett arbetsmedicinskt institut, m. m.

Nu har utskottet skrivit mycket positivt,
att det är betydelsefullt att forskning
och undervisning beträffande invärtesmedicinsk
allergologi inte eftersätts
och att, i den mån verksamhet inom
allergologiens område som motionsyrkandet
avser faller inom institutets
verksamhetsfält, i första hand institutets
styrelse bör få tillfälle att överväga
spörsmålet om vilka resurser för ändamålet
som framdeles bör fordras.

Jag tycker för min del att man kunde
ha skrivit än mer positivt och understrukit
att vi här i landet har tillgång
till fullödig och internationellt erkänd
expertis och — vilket är synnerligen
viktigt — att behandlingen av dessa
allergologier är en mycket viktig del
av den rent praktiska yrkesmedicinska
verksamheten. Detta institut skall ha
servicefunktion och vara ett konsultations-
och informationsorgan. Detta är
mycket viktigt, och jag vill understryka
det med mitt anförande.

Häri instämde herr Kaijser (h).

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Sedan kammarens båda
läkare nu har fått avge en meningsyttring,
kanske även en lekman får säga
några ord.

Jag vill först uppehålla mig vid den
fråga som herr Edström talade om,
nämligen den sakkunskap inom allergologi
som vi har tillgång till. Tydligen
har motionären gått något vid sidan om
vad saken gäller när han just här har
motionerat om en tjänst. Motionären pekar
i motiveringen för sitt yrkande på
behovet av en ordinarie akademisk lärartjänst
i invärtesmedicinsk allergologi.
Det är någonting som närmast berör
de akademiska lärosätena, och såsom
utskottet tidigare uttalat bör det förslaget
i första hand prövas av vederbörliga
universitetsmyndigheter. Om motionärens
huvudavsikt är att få en professur
i invärtesmedicinsk allergologi, vilket
av motiveringen i motionen att dö -

ma är fallet, synes motionsyrkandet
knappast ha träffat rätt då det ställts i
anslutning till den proposition vi nu
behandlar. Därmed intet ont sagt om
motionens yrkande.

Vad sedan gäller det som reservationen
närmast går ut på vill jag säga att
det inte är mycket som skiljer majoritet
och reservanter. Reservanterna föreslår
en skrivelse i vilken riksdagen
ger till känna för Kungl. Maj:t vad reservanterna
har anfört. Vi inom majoriteten
anser att detta institut bör få
komma i gång med sin verksamhet och
att styrelsen skall få möjlighet att så
småningom bedöma vilken personaluppsättning
som bör finnas vid institutet.
Vi anser att det är en rimlig och
naturlig lösning som ligger helt i linje
med vad riksdagen brukar besluta.

Jag vill med detta mycket korta inlägg,
herr talman, yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! En kort replik till herr
Birger Andersson!

Det är inte givet att en professur i
vetenskapliga ämnen måste vara knuten
till en akademisk myndighet. Vi har
en hel del vetenskapliga professurer,
som är knutna till andra institutioner
men som samarbetar med de akademiska
myndigheterna i olika forskningsfrågor.
Här skall vi skapa en utbildningsinstitution,
som skall samarbeta
med olika myndigheter när det gäller
forskning och även ha vissa serviceoch
dokumentationsfunktioner. Del
kunde mycket väl vara möjligt att här
inrätta en professur i invärtesmedicinsk
allergologi utan att knyta den till karolinska
institutet. Sådan teoretisk möjlighet
kan man inte avvisa.

Jag vill på så sätt försvara motionären.
Eftersom det inte varit möjligt att
få professuren på annan väg, har han
valt denna väg. Att vi får den är det
viktigaste — hur det skall gå till är en
mindre fråga.

Onsdagen den 4 maj 19G6

Nr 21

Ang. inrättande av ett arbetsmedicinskt institut, m. in.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Herr Birger Andersson
betecknade sig själv som lekman i
förhållande till »medicinmännen», och
jag får väl också anses vara lekman.
Men ingen av oss två är lekman, herr
Birger Andersson, när det gäller människan
på arbetsplatsen — i detta fall
är vi erfarna allesammans.

Den föreliggande reservationen skiljer
sig som sagt inte så mycket ifrån vad
utskottets majoritet har kommit fram
till — det är kanske bara i fråga om tiden
—- men vi har ändå ansett det värdefullt
att trycka på denna fråga, ty
man får alltför ofta i arbetslivet och i
samhällslivet uppleva, att de socialpsykologiska
aspekterna liksom får träda
tillbaka för så mycket annat. Vi har
önskat att de inte skulle få komma i
skymundan utan få den plats som de
förtjänar, så att vi får en helhetssyn
på människorna i arbetslivet när vi
skall sätta i gång med forskning och
service.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! På sid. 5 i utskottsutlåtandet
framhåller majoriteten att det
redan nu finns fackmän på detta område
—■ det är lättare att läsa upp vad
majoriteten skrivit än att stå här och
referera. Det heter där: »Enligt vad utskottet
erfarit torde bl. a. vid regionsjukhuset
för stockholmsområdet, karolinska
sjukhuset, totalt sett finnas vissa
resurser för klinisk forskning beträffande
sådana astmafall som motionären
närmare exemplifierat —• oaktat någon
särskild institution för invärtesmedicinsk
allergologi inte finns därstädes.
Viss expertis som därvid står till förfogande
torde komma att vara knuten till
det nyinrättade institutet. De som närmast
avses är cheferna för yrkesmedicinska
och yrkesdermatologiska sektionerna
vid institutet, vilka enligt vad departementschefen
anfört tillika skall vara
överläkare vid yrkesmedicinska respektive
yrkesdermatologiska klinikerna
vid sjukhuset».

Det föreligger vissa bekymmer beträffande
regionsjukvården och annat här
i Stockholm. Vi har ju här en del sjukhus,
som drivs av Stockholms stad, och
vi har karolinska sjukhuset, som skall
övertas av de kommunala myndigheterna
och bli regionsjukhus. Det sker ett
visst samarbete, och vi har inom den
avdelning i statsutskottet, som behandlat
detta ärende, ansett att så länge det
hela är så här lösligt och gränserna flyter
skall man ha möjligheter att utnyttja
den kapacitet på vetenskapens område,
som här finns. Resultatet blir inte
sämre, om dessa fackmän användes utan
att vara direkt knutna till det institut,
som vi nu skall besluta om.

Vad som skiljer reservanter och majoritet
åt är, att reservanterna vill att
riksdagen nu skall besluta att dessa
fackmän omedelbart blir knutna till institutet,
under det att utskottsmajoriteten
förordar att styrelsen för institutet
skall få framlägga förslag om hur den
vill ha organisationen beskaffad.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan komme att framställas
först särskilt angående punkterna 1
och 2, därefter särskilt rörande punkten
3 samt vidare särskilt avseende
punkten 4.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkterna 1 och 2 hemställt.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
enligt de beträffande punkten
3 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av fröken
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966

Ang. beskattningen av utomlands verksamma svenska forskare

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 74 punkten
3, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas 1 den av fröken Andersson
in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till eu
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—76;

Nej — 59.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
utskottets i punkten 4 gjorda hemställan.

Ang. beskattningen av utomlands verksamma
svenska forskare

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 32, i anledning av väckta
motioner angående beskattningen av
utomlands verksamma svenska forskare,
såvitt motionerna hänvisats till bevillningsutskottet.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1: 203, av herr Dahlén
in. fl., och II: 271, av fru Nettelbrandt

m. fl., liade hemställts, att riksdagen
måtte

1) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam utredning och förslag
till åtgärder för att hindra, att svensk
skattelagtillämpning försvårade internationellt
forskarutbyte;

2) bemyndiga Kungl. Maj:t förordna,

att från och med 1965 års taxering, och
intill dess förslag enligt föregående
punkt hunne träda i tillämpning, artikel
XII (3) (a) i det svensk-ameri kanska

dubbelbeskattningsavtalet icke
skulle tillämpas beträffande här bosatta
skattskyldiga;

3) hos Kungl. Maj :t anhålla om åtgärder
för att nå samstämmighet mellan
barnbidragslagens och skattelagarnas
bosättningsbegrepp; ävensom

4) hos Kungl. Maj :t anhålla om åtgärder
för att undvika för forskningen
och de anställda menliga följder av
den förändrade rättstillämpningen i avseende
på beskattningen av amerikanska
forskningsanslag samt bemyndiga
Kungl. Maj:t dels att i samband därmed
förordna om nedsättning av berörda
skattskyldigas taxeringar, dels
att i erforderlig mån överskrida ifrågakommande
forskningsanslag.

Motionerna hade hänvisats, såvitt de
avsåge samstämmighet mellan barnbidragslagens
och skattelagarnas bosättningsbegrepp,
till lagutskott, såvitt de
gällde bemyndigande för Kungl. Maj:t
att överskrida anslag till forskningsråd,
till statsutskottet samt i övrigt till
bevillningsutskottet.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna
1:203, av herr Dahlén m. fl., och II:
271, av fru Nettelbrandt m. fl., angående
beskattningen av utomlands verksamma
svenska forskare, i vad motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet,
måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Onsdagen den 4 maj 1906

Nr 21

Ang. beskattningen av utomlands verksamma svenska forskare

Reservation hade anmälts av herrar
Erik Filip Petersson, Skärman, Gustafson
i Göteborg och Enskog, vilka likvid
ej antytt sin åsikt.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Vi torde väl alla vara
överens om betydelsen av det samarbete
på forskningens område, som under
en följd av år skett mellan Sverige
och USA. Då gällande dubbelbeskattningsavtal
visat sig ha negativ verkan
på vissa former av detta samarbete,
träffades också den 22 oktober 1963 ett
tilläggsavtal, varigenom i artikel XII
infördes en bestämmelse, punkt (3)
(a). Däri bestämdes »att inkomst på
grund av undervisnings-, utbildningseller
forskningsverksamhet under tillfällig
vistelse i en av staterna i regel
skall vara undantagen från beskattning
i sistnämnda stat». Med tillfällig skulle
därvid avses en tidrymd ej överstigande
två år.

Genom utslag av regeringsrätten den
23 november 1965 har emellertid fastslagits,
att en svensk forskare på grund
av artikel XII, (3) (a), är skattskyldig
i Sverige för arvode, som han uppburit
som föreläsare i USA. Därvid godkände
man dels vissa avdrag och dels att
vid beräknande av de ökade levnadskostnaderna
i USA dollarns köpkraft
där skulle beaktas — den är som bekant
inte så hög som kursen gör den till
i Sverige.

Däremot ansåg regeringsrätten, i
motsats till riksskattenämnden, att vederbörande
forskare inte skulle vara
berättigad till avdrag för sådana resekostnader
och ökade levnadskostnader,
som avsåg medföljande familjemedlemmar.
Man var även negativ i andra hänseenden,
varför utslaget får anses föra
med sig sådana verkningar, som motverkar
forskningssamarbetet.

Bevillningsutskottet har i sin skrivning
varit så positivt, att jag skall avstå
från att gå in på detaljgranskning
av dessa frågor. Riksskattenämnden utreder
avdragen och väntas i dagarna

utfärda anvisningar. Jag kan dock inte
underlåta att påpeka, att man i betänkandet
varit tvingad hänvisa till möjligheten
att föra talan mot redan skedda
taxeringar i den ordning som avses i
100 § punkt 7 taxeringsförordningen.
Man har också »i de fall att skatt kan
uttagas och vederbörande därigenom
gör en ekonomisk förlust» måst hänvisa
till att denna förlust kunde kompenseras
antingen genom tilläggsanslag
från USA eller genom svenska
forskningsrådsanslag. Forskaren skulle
således begära kompensation av USA
för vår hårda beskattning!

Sådana hänvisningar tyder inte på att
attityden mot detta värdefulla forskningssamarbete
varit alltför positiv.
Kvar står det faktum, att en svensk
forskare som förlägger sin verksamhet
tillfälligt — d. v. s. upp till två år —
i USA, inte kan ta sin familj med sig,
ty för resor och fördyrade levnadsomkostnader
för familjen får han inte göra
några avdrag och dessa blir då så höga,
att det i varje fall för den, som måste
leva på sin lön, blir otänkbart.

Jag frågar mig om en sådan politik
kan vara riktig. Kan man fordra, att en
forskare skall skilja sig från sin familj
upp till två år? Blir inte då följden att
han antingen avstår eller i sämsta fall
emigrerar?

Vi har med vår blanka reservation
velat peka på dessa konsekvenser och
förbereda marken för en mer positiv inställning
till detta forskningssamarbete,
där i de flesta fall den lilla nationen har
de största fördelarna att hämta.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Herr Skärmans anförande
behövde i och för sig inte medföra
att jag begärde ordet, men jag
tyckte nog att hans anförande gav den
känslan, att vi är väldigt småaktiga när
det gäller våra forskare.

I detta speciella fall har dock utskottet
lagt ned ett väldigt arbete på

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966

Ang. särskilda bokföringsregler i beskattningshänseende för vissa yrkesgrupper

att rätta till praktiskt taget alltsammans
för de forskare, som av olika skäl
här har kommit i en besvärlig situation.
Jag utgår ifrån att genom detta betänkande
allt väsentligt i dessa tidigare
fall, som behöver rättas till, också kommer
att klaras upp. Det måste innebära,
att de som hädanefter reser kommer
att få levnadskostnadsavdrag på ett helt
annat sätt än tidigare. Vi kan nog inte
gärna tänka oss gå längre i vår skrivning
än vad utskottet faktiskt gjort.

Jag vill inte hålla med om att skattemyndigheterna
skulle ha en sådan inställning
som herr Skårman nyss ville
göra gällande. Tvärtom har ett alldeles
speciellt förhållande uppkommit genom
dubbelbeskattningsavtalets tolkning på
svensk sida, men genom detta betänkande
har vi rättat till vad som kan
rättas till.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr SKÅRMAN (fp):

Herr talman! Jag vill i allt väsentligt
hålla med utskottets värderade ordförande,
och jag sade också i mitt anförande
att utskottet hade skrivit så
positivt, att jag kunde avstå från att
gå in i detaljer.

Kvar står dock, att en forskare som
reser över till Amerika för tillfällig
verksamhet, således upp till två år, av
ekonomiska skäl icke kan ta med sig
sin familj. Det kan inte vara riktigt att
han skall ha en sådan belastning som
hindrar honom i hans mycket vällovliga
forskningsarbete. Jag tror att vi i
Sverige har mycket att vinna på dessa
forskningskontakter med den stora nationen,
som har de stora resurserna.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 73, i anledning av
väckta motioner angående beskattningen
av utomlands verksamma svenska

forskare, såvitt motionerna hänvisats
till statsutskottet, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. särskilda bokföringsregler i beskattningshänseende
för vissa
yrkesgrupper

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 34, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till särskilda bokföringsregler i beskattningshänseende
för vissa yrkesgrupper,
m. in., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 4 mars 1966 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 49, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om ändrad lydelse av
20 § taxer in gsf äror dn ingen den 23 november
1956 (nr 623);

2) förordning om skyldighet för tandläkare
att föra vissa räkenskaper som
underlag för taxering;

3) förordning om skyldighet för pälsdjursuppfödare,
kreaturshandlare m. fl.
att föra vissa räkenskaper som underlag
för taxering;

4) förordning om skyldighet för den
som driver taxirörelse att föra vissa
räkenskaper som underlag för taxering.

I propositionen hade, på grundval av
förslag, som utarbetats inom riksskattenämnden,
förordats särskilda bokföringsregler
för taxeringsändamål för
tandläkare, kreaturshandlare, pälsdjursuppfödare
m. fl. och för dem som dreve
taxirörelse. Bestämmelserna hade föreslagits
träda i kraft den 1 september
1966. Därjämte hade föreslagits ändring
av 20 § taxeringsförordningen av
innebörd, att skyldigheten att sörja för
underlag för deklarations- och uppgiftsskyldigheten
skulle, liksom skyldigheten
att bevara materialet, kvarstå under
sex år.

Till utskottet hade hänvisats de i anledning
av propositionen väckta likaly -

Onsdagen den 4 maj 1900

Nr 21

Ang. särskilda bokföringsregler i beskattningshänseende för vissa yrkesgrupper

dande motionerna 1:062, av herr Eskilsson
m. fl., och 11:813, av herr Hedin
in. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag i proposition
nr 49 till

1) förordning om skyldighet för tandläkare
att föra vissa räkenskaper som
underlag för taxering;

2) förordning om skyldighet för pälsdjursuppfödare,
kreaturshandlare m. fl.,
att föra vissa räkenskaper som underlag
för taxering; samt

3) förordning om skyldighet för den
som driver taxirörelse att föra vissa räkenskaper
som underlag för taxering.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj ds förevarande proposition nr 49
och med avslag på de likalydande motionerna
I: 662, av herr Eskilsson m. fl.,
och II: 813, av herr Hedin m. fl., måtte
antaga de vid propositionen fogade
förslagen till

1) förordning om ändrad lydelse av
20 § taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623);

2) förordning om skyldighet för tandläkare
att föra vissa räkenskaper som
underlag för taxering;

3) förordning om skyldighet för pälsdjursuppfödare,
kreaturshandlare m. fl.
att föra vissa räkenskaper som underlag
för taxering; ävensom

4) förordning om skyldighet för den
som driver taxirörelse att föra vissa räkenskaper
som underlag för taxering.

Reservation hade anförts av herrar
Yngve Nilsson, Ottosson och Söderström,
vilka, under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna
1:662 och 11:813, ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 49 i vad avsåge vid propositionen
fogade förslag till

a) förordning om skyldighet för tandläkare
att föra vissa räkenskaper som
underlag för taxering;

b) förordning om skyldighet för pälsdjursuppfödare,
kreaturshandlare in. fl.
att föra vissa räkenskaper som underlag
för taxering; ävensom

c) förordning om skyldighet för den
som driver taxirörelse att föra vissa
räkenskaper som underlag för taxering.

Herr OTTOSSON (h):

Herr talman! Bevillningsutskottets betänkande
nr 34 innehåller förslag till
särskilda bokföringsregler för taxeringsändamål
för ett antal yrkesgrupper
inom skilda verksamhetsområden. I
motionerna I: 662 och II: 813 har yrkats
avslag på proposition nr 49. Och jag vill
kort motivera vårt ställningstagande.

Motionärerna har, som framgår av
utskottets skrivning, i princip anslutit
sig till propositionens syfte. Vi anser i
likhet med utskottets majoritet att det
bör tillskapas bättre möjligheter för
myndigheterna till kontroll, och vi har
i motionen framhållit att de vägar man
har att beträda är ökad uppgiftsskyldighet
och förbättrad bokföring.

Herr talman! Det är därför mest fråga
om vilka vägar som skall leda fram
till det åsyftade resultatet, där man samtidigt
beaktar den likhet inför lagen
som borde vara eftersträvansvärd.

Sedan en tid tillbaka arbetar en utredning
som har till uppgift att företaga
en översyn av bokföringslagen och
som med beaktande av förändringar
inom näringslivet och tillkomsten av
moderna redovisningsmetoder har att
utarbeta förslag till ändringar i gällande
lagstiftning.

Motionärerna har pekat på att i denna
utredning även frågan om en utvidgning
av kretsen bokföringspliktiga kommer
att övervägas under beaktande av bl. a.
skattesynpunkterna. Av denna anledning
har vi ansett det riktigt att avvakta
utredningens förslag.

Utskottets majoritet har framhållit att
det borde vara mycket svårt att i en
författning utfärda bokföringsregler för
taxeringsändamål, som tar hänsyn till

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966

Ang. utformningen av viss lagtext
skiftande förhållanden för olika kategorier
skattskyldiga.

Jag är inte heller övertygad om att
det är möjligt att få in alla under ett
tak men är heller inte övertygad om att
utredningen kommer att lägga fram förslag
till en moderniserad bokföringslag,
som innebär att särskilda föreskrifter
skall gälla för varje särskild yrkesgrupp.
Ett sådant förfarande måste enligt
mitt sätt att se komplicera hela
taxeringsarbetet. Jag styrkes i min uppfattning
av vad föreningen Auktoriserade
revisorer säger i sitt remissyttrande,
där det heter: »För de bokföringsskyldiga
bör det givetvis vara angeläget att
alla regler som berör bokföringsskyldighet
finns samlade i en författning.»

Utskottet har också uttalat att det är
medvetet om att de föreslagna reglerna
kan komma att ersättas helt eller delvis
av liknande bestämmelser i den nya
bokföringslagen.

Herr talman! Med stöd av vad jag här
anfört ber jag att få yrka bifall till den
reservation som fogats till bevillningsutskottets
betänkande nr 34.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Av herr Ottossons anförande
framgick att reservanterna inte
har principiella betänkligheter mot anordningen
med särskild bokföringsskyldighet
för vissa branscher. När det
gäller detaljerna tycker de dock inte
att man bör gå fram på det sätt som utskottet
föreslår.

Emellertid har riksdagen åtskilliga
gånger begärt att vi skall få skärpta
regler i fråga om taxeringarna för att
åstadkomma en så rättvis beskattning
som möjligt. Otvivelaktigt är det inom
vissa branscher besvärligare att kontrollera
inkomsten än vad det är inom
andra, och det är därför propositionen
har kommit till.

Det är klart att man kan hänvisa till
en omarbetad bokföringslag, men vi
tror inte på att man kan nå fram till
ett resultat uteslutande med hjälp av

den lagen, och i varje fall till dess den
föreligger är det ju angeläget ur alla
synpunkter att myndigheterna får bättre
hjälpmedel att genomföra en så rättvis
beskattning som möjligt. Det sistnämnda
är huvudmotivet för den här
propositionen, och därför har utskottet
tillstyrkt den.

Jag yrkar bifall till utskottets betänkande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att med anledning av vad
under överläggningen yrkats propositioner
komme att framställas först särskilt
beträffande punkten 1 av utskottets
i förevarande betänkande gjorda
hemställan samt därefter särskilt angående
punkterna 2—4.

På gjord proposition bifölls utskottets
i punkten 1 gjorda hemställan.

Därefter gjordes enligt de rörande
punkterna 2—4 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet hemställt samt vidare på godkännande
av den vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Ang. utformningen av viss lagtext

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 39, i anledning av Kung],
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 4 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370).

I detta betänkande hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds förevarande proposition
nr 87, antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändrad
lydelse av 4 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370).

Reservation hade anmälts av herr
Gösta Jacobsson och herr Skärman,
vilka dock ej antytt sin mening.

Onsdagen den 4 maj 1966

Nr 21

Ang. glesbygdernas kommunikationsproblem

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Den blanka reservation
som jag varit med om att avge till bevillningsutskottets
betänkande nr 39
bar inget med den tillstyrkta propositionens
sakliga innehåll att skaffa. Därom
är jag helt ense med utskottet.

Min reservation vänder sig helt mot
den både språkligt och formellt otympliga
lagskrivning, som vi här går att bifalla.
Mot reservationen kan naturligtvis
invändas att jag bort observera utformningen
tidigare och genom en motion
sökt få fram en bättre lösning. Det
hindrar emellertid inte att jag vill framföra
en demonstration mot detta slags
lagskrivning.

Vi diskuterade under dechargedebatten
förra veckan en rad språkliga rättelser
som konstitutionsutskottets ena
hälft funnit opåkallade och medföra
onödiga ändringar och omtryck.

Vad skall man då säga om detta förslag:
»Med allmän lag förstås härvid lagen
den 24 maj 1895 (nr 36 s. 1) angående
vad till fast egendom är att hänföra,
oaktat denna lag har upphört att
gälla.»

Kunde det inte ha uttryckts lika klart
men riktigare och språkligt skönare i
annan form än att säga att »med allmän
lag förstås lag som har upphört att
gälla»? Kunde inte detta t. ex. ha tagits
in i övergångsbestämmelserna till
»Lag om vad som är fast egendom», vilken
lag vi för några veckor sedan antog;
då hade man över huvud taget inte
behövt någon kunglig proposition nr
87.

Herr talman! Jag bara frågar!

Efter härmed slutad överläggning
bifölls vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 26, i anledning
av väckt motion angående lagligt
skydd för kommunala vapen, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo /tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 35, i anledning av väckt motion
om kontroll över rulettspelsverksamliet; nr

36, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i lotteriförordningen;
och

nr 37, i anledning av väckt motion
om ändring i lagen om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Ang. glesbygdernas kommunikationsproblem Föredrogs

ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 32, i anledning
av väckta motioner angående
glesbygdernas kommunikationsproblem
och om behovet av allmänna kommunikationsmedel
samt angående taxitrafikens
villkor och förutsättningar.

Till allmänna beredningsutskottet
hade hänvisats

1) de likalydande motionerna 1:245,
av herr Isacson, och II: 316, av herr
Petersson m. fl.;

2) de likalydande motionerna 1:624,
av herr Bengt Gustavsson, och 11:776,
av herr Gustafsson i Uddevalla; samt

3) motionen II: 768, av herr Antonsson
m. fl.

I motionerna I: 245 och II: 316 hade
anhållits, att riksdagen måtte uppdraga
åt Kungl. Maj :t att tillsätta en utredning
med uppgift att i samråd med vederbörande
myndigheter och enskilda organisationer
kartlägga och studera särskilt
glesbygdernas kommunikationsproblem
och att i sinom tid avgiva utlåtande
med förslag till sådana åtgärder,
vartill undersökningen kunde giva
anledning.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 245 och II: 316, I: 624

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966

Ang. glesbygdernas kommunikationsproblem

och II: 776 samt II: 768 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag skulle vilja säga
några ord i anledning av detta utlåtande,
i vilket behandlas en av mig väckt
motion. Utskottet hänvisar till den inom
kommunikationsdepartementet pågående
utredningen om dessa frågor.

Jag hoppas det skall bli möjligt att
nå en lösning på dessa problem, vilka
tycks bli alltmera svårbemästrade. Även
glesbygderna bör få en godtagbar trafikservice.
Vi vet att hela strukturomvandlingen
i samhället pågår med sådan
fart och på sådant sätt, att vi många
gånger inte skönjer vissa negativa effekter
förrän långt efteråt. Många människor
blir drabbade utan att samhället
i övrigt egentligen lägger märke till
det.

Denna fråga har visserligen diskuterats
tidigare i riksdagen. På grundval
av ett beslut för några år sedan utgår
statsbidrag till trafiksvaga järnvägssträckor
och till andra kollektiva trafikmedel.
Jag tror emellertid inte att
detta i och för sig är tillräckligt för att
lösa det mycket svåra problem, som jag
framför allt har märkt blir besvärligare
i vissa delar av Svealand och
Norrland för varje år som går. Bidragen
utgick i fjol med 18 öre per vagnkilometer
till de bussar som trafikerade
dessa sträckor, och det är ju i och för
sig inte särskilt mycket. Många busslinjer
har också efter hand lagts ner
trots att de fått dessa bidrag.

Jag tror emellertid att vi måste göra
klart för oss att det är nödvändigt att i
ökad utsträckning lämna sådana här
bidrag till trafikföretagen i vissa delar
av den svenska glesbygden, även om
det kommer att kosta rätt mycket.
Jag vill säga detta mot bakgrund av
de kalkyler som förts fram i annat sammanhang.
Långtidsutredningen redovisar
t. ex. att antalet i skogen sysselsatta
kommer att minskas till hälften
under perioden fram till 1980. För jord -

bruket beräknas minskningen bli två
tredjedelar. Den utvecklingen måste innebära
mycket stora problem för näringslivet
i glesbygderna. Utskottet säger
att problemen kan lösas tack vare
de nya storkommunerna, men så är det
inte. Vi behöver bara studera kartan för
stora delar av norra och mellersta Sverige
för att konstatera att den aktuella
storkommunreformen ingalunda löser
dessa problem. Frågan måste tas upp på
ett annat sätt.

I diskussionen hänvisar man ofta till
de stora överföringsvinster som görs i
och med att folk flyttas från skogs- och
jordbruksnäringar till andra. Man redovisar
det som nationalekonomiskt betydande
vinster — men man tar aldrig
med i kalkylerna och bilden de kostnader
samhället får bland annat för att åt
glesbygderna ge den trafikservice som
är oundgänglig om dessa bygder på
längre sikt över huvud taget skall kunna
bestå. En blick på kartan är tillräcklig
för att man skall finna att vi inte kan
medverka till en för stark uttunning av
stora glesbygdsområden. Den måste få
svåra följder för enskilda och för samhället
och innebära mycket stora kostnader
längre fram. Det är bättre att
stämma i bäcken än i ån, att sätta in
åtgärder nu.

Därför vill jag uttrycka förhoppningen
att den kommitté som arbetar med
dessa frågor, tar upp hela problematiken
mot bakgrunden av den utveckling
som inte minst långtidsutredningen nu
har skisserat.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! Herr Isacson har framfört
vissa synpunkter beträffande glesbygdens
kommunikationsproblem. Utskottet
har haft anledning att ta upp
den problematiken i det föreliggande utlåtandet
och har ägnat ett betydande
intresse åt att i sin skrivning få fram
synpunkter som kan främja önskemålet
att våra glesbygder bevarar den trafikservice
av olika slag som är önskvärd.

Onsdagen den 4 maj 1966

Nr 21

Men samtidigt har utskottet enhälligt
kunnat stanna för en skrivning som innebär
att man hänvisar till det statliga
stödet för busstrafiken och vissa andra
åtgärder som är på gång. Man har även
uppmärksammat att den statliga skatteutjämningspolitiken,
som nu trätt i
kraft, på många håll har gjort det möjligt
för kommunerna att stödja trafikföretagen
— skolskjutsar och andra sådana
transporter kan nu verkställas på
ett sätt som bör göra det möjligt för
yrkestrafikens folk att få en skälig bärgning.

Det skulle, herr talman, kunna vara
en hel del härutöver att tillägga, men
under hänvisning till utskottets enhälliga
skrivning ber jag att med det sagda
få hemställa om bifall till utskottets utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Ang. statsbidrag till folkhögskolor

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 75, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående statsbidrag
till folkhögskolor jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, för
budgetåret 1966/67 beräkna dels till Bidrag
till driften av folkhögskolor ett förslagsanslag
av 37 085 000 kronor, dels
till Bidrag till arvoden åt skolläkare
vid folkhögskolor ett förslagsanslag av
49 000 kronor, dels ock till Bidrag till
byggnadsarbeten vid folkhögskolor ett
reservationsanslag av 5 000 000 kronor.

I propositionen nr 42 hade Kungl.
Majd, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 11 februari
1966, föreslagit riksdagen att dels godkänna
vad i statsrådsprotokollet föror 5

Första kammarens protokoll 1966. Nr 21

Ang. statsbidrag till folkhögskolor

dals angående statsbidrag till folkhögskolor
från och med budgetåret 1967/
68, dels till Bidrag till driften av folkhögskolor
för budgetåret 1966/67 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 37 085 000 kronor, dels till
Bidrag till arvoden åt skolläkare vid
folkhögskolor för budgetåret 1966/67
under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 49 000 kronor, dels
ock till Bidrag till byggnadsarbeten vid
folkhögskolor för budgetåret 1966/67
under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 5 000 000 kronor.

I propositionen nr 42 hade förslag
framlagts om nya regler för statsbidrag
till folkhögskolor att tillämpas från och
med budgetåret 1967/68. Statsbidrag
hade föreslagits utgå till löner m. m.
till lärare och skolledare med 100 %
av de faktiska kostnaderna, till löner åt
viss annan personal — s. k. kringpersonal
— med, beroende på skolans storlek,
50—150 % av ett indexbundet bidragsunderlag
om 65 000 kronor samt
till pedagogisk utrustning m. in. med
50—150 9o av ett bidragsunderlag om
13 000 kronor. 1 miljon kronor hade föreslagits
skola ställas till skolöverstyrelsens
förfogande för anslag till skolor
med särskilda behov av medel för pedagogisk
utrustning m. m. Vidare hade
förordats, att statsbidrag till byggnadsarbeten
skulle utgå även för inventarier
i elevhem och första uppsättning stadigvarande
undervisningsmateriel. Slutligen
hade föreslagits, att 10 miljoner
kronor skulle ställas till Kungl. Maj :ts
förfogande för saneringsbidrag till folkhögskolor,
utgående med 2 miljoner
kronor per år under fem år.

I fråga om budgetåret 1966/67 hade i
propositionen bland annat föreslagits,
att statsbidrag från och med detta budgetår
skulle utgå till ytterligare en folkhögskola,
nämligen Klarälvdalens folkhögskola.

I förevarande sammanhang hade utskottet
förehaft följande motioner,
nämligen

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966

Ang. statsbidrag till folkhögskolor

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Larfors in. fl. (1:650) och den
andra inom andra kammaren av herr
Xeländer m. fl. (II: 800), i vilka hemställts,
att riksdagen utöver i propositionen
föreslaget statsbidrag till en ny
folkhögskola måtte bevilja anslag till
ytterligare en, nämligen Kjesäters folkhögskola,
och att erforderligt anslag
175 000 kronor måtte ställas till förfogande
;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Blomqnist och fröken Stenberg
(I: 653) samt den andra inom andra
kammaren av herr Xordstrandh m. fl.
(II: 805), i vilka anhållits, att riksdagen
måtte fastställa relationstalet för lärartäthet
vid folkhögskola till 2,4 i stället
för nuvarande 2,42;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Nyman m. fl. (1:654) och dan
andra inom andra kammaren av herr
Källstad m. fl. (II: 804), i vilka föreslagits,
att riksdagen vid sin behandling
av propositionen nr 42 skulle besluta,
1) att bidraget till löner åt s. k.
kringpersonal skulle utgå med 80 000
kronor för folkhögskola av nomalstorlek
(3 400 elevveckor) samt att bidraget
skulle utgå med lägst 75 % och
högst 150 % av nämnda belopp för folkhögskolor
med lägre respektive högre
antal elevveckor; 2) att det s. k. relationstalet
för lärartilldelning skulle
fastställas till 2,4; 3) att avslå förslaget
om en 4-årig försöksverksamhet med ett
lägre relationstal; 4) att från och med
budgetåret 1966/67 utbyta 10 icke ordinarie
lärartjänster vid folkhögskola mot
lika många ordinarie; 5) att utöver
Kungl. Maj:ts förslag om statsbidrag till
Klarälvdalens folkhögskola även bevilja
Kjesäters folkhögskola och ledarinstitut
statsbidrag från och med budgetåret
1966/67; samt 6) att i anledning av förslagen
i punkt 4 och 5 således till Bidrag
till driften av folkhögskolor för
budgetåret 1966/67 under åttonde hu -

vudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
37 347 500 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Svanström m. fl. (1:655) och
den andra inom andra kammaren av
herr Skoglösa in. fl. (11:806), i vilka
yrkats, att riksdagen vid sin behandling
av propositionen nr 42 skulle 1)
besluta, att bidraget för sanering av
folkhögskolornas ekonomi skulle utgöra
15 miljoner kronor med 3 miljoner kronor
årligen under fem år; 2) i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
i motionerna anförts beträffande inackorderingspriset
för elever vid folkhögskolor;
3) i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad i motionerna
anförts beträffande veckoarbetstidens
längd; 4) i skrivelse till Kungl. Maj:t
som sin uppfattning framföra, att statsbidraget
för lärarlönekostnaderna borde
grunda sig på en lärartäthet motsvarande
relationstalet 2,4; 5) besluta, att
jämväl Kjesäters folkhögskola skulle
tillerkännas statsbidrag från och med
nästa budgetår och sålunda till Bidrag
till driften av folkhögskolor för budgetåret
1966/67 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
37 260 000 kronor; samt 6) i övrigt beakta
vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att motionerna 1:655 och 11:806,
i vad de avsåge saneringsbidraget, icke
måtte bifallas av riksdagen;

2. att motionerna 1:654 och 11:804,
i vad de avsåge statsbidrag till löner åt
s. k. kringpersonal, icke måtte bifallas
av riksdagen;

3. att motionerna 1:655 och 11:806,
i vad de avsåge veckoarbetstidens längd,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

4. att motionerna 1:653 och 11:805,
1:654 och 11:804 samt 1:655 och II:
806, sistnämnda fyra motioner i vad
de avsåge relationstalet för lärartäthet

Onsdagen den 4 maj 1966

Nr 21

vid folkhögskolor, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

5. att motionerna 1:655 och 11:806,
i vad de avsåge inackorderingspriset
för elever vid folkhögskolor, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

6. att riksdagen måtte godkänna vad
i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 11 februari 1966 förordats
angående statsbidrag till folkhögskolor
från och med budgetåret
1967/68;

7. att motionerna 1:650 och 11:800,
1:654 och 11:804 samt 1:655 och II:
806, samtliga motioner i vad de avsåge
statsbidrag till Kjesäters folkhögskola,
icke måtte bifallas av riksdagen;

8. att motionerna 1:654 och 11:804,
i vad de avsåge utbyte av tio icke-ordinarie
lärartjänster mot ordinarie sådana
tjänster, icke måtte bifallas av riksdagen; 9.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:650 och 11:800,
1:654 och 11:804 samt 1:655 och II:
806, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, till Bidrag till driften av folkhögskolor
för budgetåret 1966/67 på
driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
37 085 000 kronor;

10. att riksdagen måtte till Bidrag till
arvoden åt skolläkare vid folkhögskolor
för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 49 000 kronor;

11. att riksdagen måtte till Bidrag till
byggnadsarbeten vid folkhögskolor för
budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 5 000 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Per Jacobsson, Dahlén,
Thorsten Larsson, Nils-Eric Gustafsson,
Nyman, Nihlfors, Antonsson, Mattsson,
Källstad och Tobé, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 3

Ang. statsbidrag till folkhögskolor

hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:655 och 11:806,
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört i fråga om veckoarbetstidens
längd;

2) av herrar Per Jacobsson, Viryin,
Dahlén, Thorsten Larsson, Nils-Eric
Gustafsson, Nyman, Wallmark, Bohman,
Turesson, Nihlfors, Antonsson,
Mattsson, Källstad och Tobé, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort

dels under 4 hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna I: 653
och 11:805, 1:654 och 11:804 samt I:
655 och II: 806, sistnämnda fyra motioner
såvitt nu vore i fråga, besluta
om en fyraårig försöksverksamhet, som
ledde till relationstalet 2,3 för beräkning
av statsbidraget till lärarlöner vid
folkhögskolor;

dels ock, under förutsättning av bifall
till reservationen beträffande hemställan
under 4, under 6 hemställa, att
riksdagen måtte — med den ändring,
som föranleddes av vad reservanterna
anfört — godkänna vad i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för
den 11 februari 1966 förordats angående
statsbidrag till folkhögskolor från
och med budgetåret 1967/68;

3) av herrar Per Jacobsson, Dahlén,
Thorsten Larsson, Nils-Eric Gustafsson,
Nyman, Nihlfors, Antonsson, Mattsson,
Källstad och Tobé, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven
del hava den avfattning, denna reservation
visade, samt att utskottet bort

dels under 8 hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna I: 654
och 11:804, såvitt nu vore i fråga, besluta,
att från och med budgetåret 1966/
67 tio icke-ordinarie lärartjänster skulle
utbytas mot lika många ordinarie
sådana tjänster;

dels ock, under förutsättning av bifall
till reservationen beträffande hemställan
under 8, under 9 hemställa, att

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966

Ang. statsbidrag till folkhögskolor

riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna 1:654
och II: 804 ävensom med avslag å motionerna
1:650 och 11:800 samt 1:655
och II: 806, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, till Bidrag till driften av
folkhögskolor för budgetåret 1966/67
på driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
37 172 000 kronor.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Folkhögskolan i vårt
land kan år 1968, alltså om två år, fira
sitt 100-årsjubileum. De nya reglerna
till statsbidrag som föreslås i statsutskottets
utlåtande nr 75 kan därför nästan
betraktas som en statens jubileumsgåva
till den för våra nordiska länder
så unika och där mycket uppskattade
skolform, som inte minst här i riksdagen
har visat sig ha många vänner. De
nya statsbidragsbestämmelserna kommer
att väsentligen förbättra den ekonomiska
situationen, som i synnerhet
för 40-talet s. k. rörelseskolor ibland har
varit besvärligt och som för dem känts
tung, inte minst i en tid då folkhögskolans
framtid varit under debatt i samband
med skolväsendets utbyggnad och
omstrukturering.

Antalet folkhögskolor är nu 103, och
antalet elever som kan tagas emot cirka
13 000. Då är icke tillfälliga kursers deltagare
medräknade. Intressant är att det
under de senaste åren har tillkommit
en hel del nya skolor, från år 1950 till
år 1965 inte mindre än 28. En dubblering
av antalet elever har skett från år
1946. Detta är alltså en mycket livskraftig
skolform som sannerligen inte ligger
i själatåget.

Den stora frågan är emellertid: Hur
skall framtiden gestalta sig för folkhögskolan?
Det har av statsrådet Edenman
tidigare framhållits »att den nödvändiga
omställningen och anpassningen av
folkhögskolan till fortskridande förändringar
i utbildningsväsendet och till
nya strömningar i människornas bildningssträvanden
måste komma inifrån

folkhögskolan själv såsom uttryck för
de reformsträvanden som bör hållas levande
vid varje skola, med andra ord
en inre förnyelse».

Det är för tidigt att med säkerhet i
dag säga hur utvecklingen kommer att
gestalta sig, men mycket talar för att antalet
kortare kurser inom folkhögskolan
kommer att öka. Kursinnehållet kan
enligt folkhögskoleinspektör Gösta Vestlund
i skolöverstyrelsen uppspaltas på
fyra sätt: Kurser för att ge aktuell information
i ämnen där snabb förändring
av kunskapsstoffet sker, ledarutbildning
i olika former, ungdoms-, studieledar-
och viss arbetsledarutbildning,
kurser för det estetiska ämnesområdet,
musik, teater, konst, konsthantverk,
dans etc. samt kurser i internationella
frågor.

Sannolikt komer eleverna också att
vara i högre åldrar och folkhögskolorna
i större utsträckning än i dag att bli
centra för vuxenutbildning, vilket också
antytts i yrkesskolberedningens betänkande.
Än mer kommer skolan att
bli plats för kulturell aktivitet och internationella
arrangemang. Vi har inte
råd att undvara folkhögskolan, har det
sagts, och jag tror att det är sant. Jag
anser också att det finns alla möjligheter
att utveckla folkhögskolereformen.
Men därtill behövs statsmakternas stöd.
Svaret har nu kommit bl. a. i Kungl.
Maj:ts proposition nr 42, och det tycker
jag är ett gott svar till folkhögskolan
och den tro som vi har på den.

Herr talman! Samtidigt som jag velat
framföra en tillfredsställelse i stort med
det förslag som nu ligger på kammarens
bord för diskussion vill jag dock anmäla
några avvikande meningar, som
har sin stora betydelse för folkhögskolans
verksamhet.

I den första reservationen tar vi upp
frågan om antalet veckotimmar, som enligt
förslaget behöver begränsas till 35.
Departementschefen har anmält sin avsikt
att återkomma i denna fråga, men
det är meningen att en bestämmelse härom
skall inskrivas i folkhögskolestad -

Onsdagen den 4 maj 196(5

Nr 21

gan. I motionerna I: 055 och II: 806 liar
anförts att det med hänsyn till folkhögskolans
fria ställning är angeläget att
skolan själv får avgöra undervisningens
omfattning. Enligt nu gällande ordning
finnes icke angiven maximilängd på
veckoarbetstiden. Vi anser att det är väsentligt
att den fria och obundna ställning
som folkhögskolan av hävd har
haft i det svenska skolväsendet får leva
kvar. Denna frihet har i en artikel i en
av dagens tidningar betecknats som
folkhögskolans »Magna charta».

I de relativt få fall där antalet veckotimmar
varit onormalt högt kan önskan
om färre veckotimmar — kanske 35 å
40 — enligt min mening bättre tillgodoses
genom ett inspektionsförfarande än
genom att begränsningen av timantalet
skrivs in i en skolstadga. En alltför
stark begränsning av antalet timmar inom
folkhögskolan kan utgöra risk för
att den omfattande undervisning i praktiska
och estetiska ämnen som nu bedrives
där kommer att reduceras.

Man har gjort jämförelse med förhållandena
i andra skolformer — vid gymnasier
och folkskolor. Men vi tycker att
det inte är alldeles riktigt att göra en
jämförelse mellan folkhögskolan och
dessa andra skolformer, därför att förhållandena
är så olika. Till en folkhögskola
kommer ungdomarna en begränsad
tid, och de är inställda på arbete
och effektiva studier. Dessa ungdomar
bor på internat och har i förhållande
till andra ungdomar större tid till förfogande
för studier. Det är också flera
remissinstanser som har slagit ned på
denna begränsning av folkhögskolans
frihet i fråga om timantalet. Det finns
naturligtvis skäl för en begränsning.
Det kan inte vara bra om det blir för
många lektioner, men vi tror inte att det
är någon fara härför. Den saken kan
ordnas utomordentligt bra på annat
sätt, och det borde ligga i rektorernas
och elevernas intresse att ha ett lagom
stort antal timmar i folkhögskolan.

Jag vill på denna punkt yrka bifall till

Ang. statsbidrag till folkhögskolor
reservation 1 av herr Per Jacobsson
m. fl.

I reservation 2 tar vi upp frågan om
den s. k. lärartätheten i folkhögskolorna,
uttryckt i ett relationstal. Detta innebär
att en skola med 100 elever disponerar
över i genomsnitt 242 lärartiinmar
per vecka för närvarande. Detta
antal timmar vill nu departementschefen
på förslag av utredningen sänka
till 220 timmar. Man får då alltså fram
relationstalet 2,2. Yi har i reservationen
gått en medelväg. Vi har sagt oss att vi
kan nöja oss med 2,3, inte mindre. Det
kan finnas skäl som talar för en från
2,42 reducerad lärartäthet, men det
finns ännu flera skäl som talar för ett
högre tal. Vi menar att ett bifall till utskottsförslaget
på 2,2 skulle innebära
ett minskat antal lärare vid folkhögskolorna
— det har nämnts en minskning
med 100 — och att lärarrekryteringen
till denna skolform kommer att försvåras
avsevärt. Detta kan vara mycket allvarligt.
En jämförelse med lärartätheten
på det framtida gymnasiet som ett
motiv för en sänkning anser vi också
vara felaktig, eftersom man har svårt
att jämföra arbetssätten i de olika skolformerna.
Folkhögskolans frihet i fråga
om kursuppläggning och arbetsformer
har inte heller sin motsvarighet i det
nya gymnasiet.

Därtill kommer att folkhögskolorna
i allmänhet har en mera heterogen elevkår
som kräver mera av sina lärare i
fråga om uppdelning i grupper, och
därigenom uppstår behov av flera lärartimmar.
Internatformen kräver också
en speciell insats av lärarna. Vidare är
inslaget av estetiska och praktiska kurser
mycket stort, och just dessa kräver
fler timmar än andra. En begränsning
av antalet lärartimmar, har man sagt,
kan visserligen reducera lärarbehovet,
men å andra sidan är det så många faktorer
som talar för att folkhögskolan behöver
sin lärartäthet, minst 2,3. Reservanterna
från folkpartiet, högern och
centerpartiet kan därför inte förorda

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966

Ang. statsbidrag till folkhögskolor

en sådan kraftig reducering av lärartätheten
som utskottet föreslår i sitt utlåtande,
utan vi har velat sätta relationstalet
till 2,3, med bibehållande av
förslaget om fyraårig försöksverksamhet.

Herr talman! Jag ber på denna punkt
att få yrka bifall till reservation nr 2.

Den sista reservationen tar upp frågan
om ordinarie och icke ordinarie
lärare. Det har föreslagits av skolöverstyrelsen
att ett 40-tal tjänster skulle bli
ordinarie mot nuvarande extraordinarie.
Det ligger till så att inom folkhögskolan
är det särskilt ogynnsamt, då
det gäller antalet ordinarie lärare, i förhållande
till andra skolformer. Under
innevarande år finns det omkring 267
icke ordinarie mot 347 ordinarie. Siffrorna
är kanske inte exakta, men man
har sagt oss att förklaringen till att det
finns så många extraordinarie just i
denna skolform är de tretton filialerna,
där lärarna i allmänhet är icke ordinarie.
Antalet fasta tjänster är som sagt
relativt litet och framför allt synnerligen
ojämnt fördelat skolorna emellan.
Särskilt de mindre rörelseskolorna har
det besvärligt — kanske endast en ordinarie
tjänst vid sidan av tre extraordinarie.

Det blir synnerligen besvärligt för de
nya folkhögskolor som kommit till och
som ännu inte fått statsbidrag och kanske
fått klara sig med många extraordinarie
lärare. De kanske får vänta ytterligare
på att få tillsätta ordinarie lärare.
Det kan inverka menligt på rekryteringen.
Dessa skolor har många gånger
fått vänta 3—4 år innan de fått sitt
statsbidrag. En enda ordinarie tjänst
kan för en sådan skola betyda ganska
mycket.

Till sist vill jag säga några ord om en
hel del motioner som tagit upp frågan
om statsbidrag till Kjesäters folkhögskola.
Vi har diskuterat denna fråga
mycket ingående inom avdelningen och
enats om en skrivning, som skulle garantera
att denna sista folkhögskola
som inte åtnjuter statsbidrag skulle få

det inom en snar framtid. Utskottet förutsätter
nämligen att Kungl. Maj:t vid
sin avvägning av antalet statsunderstödda
folkhögskolor från och med budgetåret
1967/68 kommer att ha sin uppmärksamhet
riktad på den särskilt betydelsefulla
verksamhet som bedrives
vid Kjesäters folkhögskola. Vi har tytt
det som ett uttryck för en enighet inom
utskottet om att det nästa gång är Kjesäters
tur att få statsbidrag, om möjligt
redan från budgetåret 1967/68.

Med hänvisning till detta, herr talman,
vill jag hemställa om bifall till de
reservationer, där jag står med mitt
namn.

I detta anförande instämde herr
Skärman (fp).

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Under senare år har
debatten om folkhögskolans framtid
förts ganska intensivt. Orsaken till debatten
har dock knappast varit någon
motsättning om huruvida de riktlinjer
efter vilka undervisningen bedrivs
eventuellt skulle genomgå någon större
förändring. Debatten har desto mera
gällt huruvida den beslutade reformeringen
av vårt undervisningsväsende
kommer att göra folkhögskolans arbete
i bildningens och utbildningens tjänst
överflödigt.

Särskilt har tillkomsten av fackskolan
bidragit till denna frågeställnings
aktualitet. Fackskolans utbildningsinriktning
kan anses vara snarlik inriktningen
av den mera yrkesförberedande
delen av folkhögskolans utbildning.
Därför konstaterar folkhögskolornas
huvudmän med stor tillfredsställelse att
departementschefen inledningsvis klargör,
att enligt hans mening behovet av
folkhögskolans arbete kommer att bestå
för avsevärd tid framöver. Utskottet
delar den uppfattningen, samtidigt som
det understryker att en viss återhållsamhet
bör iakttas när det gäller statsbidrag
till ytterligare nybildande av
folkhögskolor. Jag har ingen invänd -

Onsdagen den 4 maj 1966

Nr 21

ning mot en sådan prognos för det
framtida behovet av folkhögskolor.

När det gäller anslag till skolor som
redan är i gång har vi inom utskottet
den uppfattningen att skolorna inte bör
få vänta alltför länge på sina statsanslag.
Det har ju nästan blivit en följetong
att utskottet och riksdagen varje
år begär ytterligare anslag till en folkhögskola
utöver vad departementschefen
har medgivit, och det finns också
många exempel på att riksdagen har
lämnat ytterligare statsanslag till folkhögskolor.

Inom utskottet har vi, såsom herr
Nyman nämnde, haft en debatt om
Kjesäterskolan, men vi har blivit så till
vida överens att vi har skrivit positivt
att denna skola bör ha sitt statsanslag
budgetåret 1967/68.

Låt mig emellertid återgå till frågan
om folkhögskolans pedagogiska målsättning!
Arbetet har som sagt bedrivits efter
från annan undervisning fristående
riktlinjer. Denna förhållandevis obundna
ställning i undervisningshänseende
och tyngdpunkten på medborgerlig
fostran är folkhögskolans adelsmärke.
Just tack vare denna frihet har folkhögskolan
kunnat anpassa sin undervisning
till tidens krav. Vi är säkerligen
alla mycket tacksamma om vi även
i fortsättningen får ha kvar denna status
inom undervisningsväsendet.

Den utredning som har utgjort underlag
för föreliggande proposition har varit
inne bl. a. på tanken att fastställa
ett högsta timantal vid folkhögskolan,
nämligen 35 veckotimmar. Även om departementschefen
inte nu tar ställning
till ett fixerat timantal, uttrycker han
ändå sin avsikt att senare i folkhögskolestadgan
införa en bestämmelse i
enlighet med utredningens förslag. Vi
kan inte dela uppfattningen att en sådan
bestämmelse är nödvändig. Enligt
nuvarande ordning äger skolorna själva
bestämma om undervisningstiden, och
vi har i en centerpartimotion pekat på
betydelsen av att denna frihet bibehålies.

An(t. statsbidrag till folkhögskolor

Vi har vidare, såsom tidigare talare
också sade, i en centerparti- och folkpartireservation
konstaterat att vår erfarenhet
av denna ordning varit positiv.
Med hänsyn just till önskvärdheten
av att folkhögskolans fria ställning
bibehålls bör ett högsta timantal
inte fastställas i stadgan. Det finns flera
argument härför.

I reservationen har vi anfört att folkhögskolorna
har en omfattande undervisning
i praktiska och etiska ämnen,
och många gånger bedrivs dessa studier
i studiegruppens fria former. Sålunda
förekommer här inte samma schemabundenhet
som t. ex. i läroverken. Vidare
är folkhögskolorna till övervägande
del internatskolor, där hänsyn även
måste tas till den relativt begränsade
kurstiden. Under själva kurstiden står
emellertid en längre veckotid till elevernas
förfogande. Dessutom utgörs eleverna
av vuxen ungdom som säkerligen
vill utnyttja tiden vid en skola av denna
karaktär så väl som det är möjligt.

Vi menar därför att det vore olyckligt
att tvinga på folkhögskolan den strikta
bundenhet som ett begränsat timantal
medför. Jag har nog även den uppfattningen
att det måste vara i skolledningens
intresse att inte göra undervisningen
alltför ansträngande genom
ett för stort antal undervisningstimmar.

Herr talman! Jag vill med det sagda
yrka bifall till reservation 1.

Den andra punkt där enighet inte
kunnat nås i utskottet gäller förslaget
om nedskärning av lärartätheten vid
folkhögskolorna från relationstalet 2,42
till 2,2. Detta förslag innebär en sänkning
av antalet lärare med cirka 100.
Förslaget baseras på antalet lärare vid
gymnasierna, men vi anser att det är
oriktigt att göra en sådan direkt jämförelse.
Här måste man återigen ta hänsyn
till folkhögskolornas särart. Visserligen
innebär förslaget bara att det
skall göras ett försök, men eftersom
statsbidraget skall baseras på relationstalet
2,2, kan vi utgå från att försökets
utfall är klart redan från början.

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 19436

Ang. statsbidrag till folkhögskolor

En viss nedgång kan måhända vara
motiverad, och vi föreslår en nedgång
med halva det föreslagna lärarantalet.
Relationstalet bör alltså enligt reservationen
vara 2,3 under försöksperioden.
Även om lärarbehovet kan anses vara
stort vid viss undervisning i folkhögskolan,
tror vi att denna nedgång dock
är möjlig.

Jag vill med dessa ord yrka bifall
även till reservation nr 2.

Herr Nyman har utförligt talat för
nästa reservation, som gäller ordinariesättning
för lärare. Jag kan därför nöja
mig, herr talman, med att instämma
med honom.

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! Först vill jag i likhet
med herr Nyman ge uttryck åt glädjen
över förslaget till de nya statliga bidragsbestämmelser
som framlagts i propositionen
och som utskottet har tillstyrkt
— bestämmelser som otvivelaktigt
kommer att skapa bättre villkor för
folkhögskolan i vårt land. Denna studieforms
värde och givna plats i Utbildningssverige
tycks vi just nu vara
tämligen eniga om. Jag tänker nu närmast
hålla mig till de tankegångar —
de båda tidigare talarna har här berört
dem — som ligger bakom den till utskottets
utlåtande fogade reservationen
2.

Den nya princip som propositionen
bygger på när det gäller lärartätheten
vid folkhögskolorna är ändamålsenlig
och har också av remissinstanserna godtagits.
Utredningen fann att kvoten av
antalet lärartimmar per vecka och antalet
elever för närvarande utgör 2,42.
Detta innebär — som vi nyss har hört
— att en skola med hundra elever i genomsnitt
disponerar 242 lärartimmar
per vecka. Nu vill alltså departementschefen
liksom utskottet sänka detta relationstal
till 2,2. Talet 2,42 utgör en
matematisk genomsnittssiffra för nu
rådande förhållanden. Enligt gällande
statsbidragsbestämmelser är när det

gäller lärartätheten en kvot av 3,0 fullt
möjlig, med andra ord: de mest livaktiga
skolorna kommer att bli lidande,
om detta nya förslag går igenom. Här
kan det bli fråga om att skära ned antalet
lärare med 27 procent. Medeltalet
elever är nu cirka 100. Lärartillgången
i dag vid en dylik skola är sådan, att lärarna
ofta måste undervisa i flera ämnen
som inte ingår i deras examina.
Blir lärarantalet vid de små skolorna
ytterligare nedskuret, kommer just
denna nackdel att bli ännu mer kännbar.

Härtill kommer att en jämförelse med
övriga skolformer inte är fullt adekvat.
Elever som kommer till gymnasier och
fackskolor söker sig dit i stort sett av
samma anledning. De skall ha utbildning
för fortsatta studier eller yrkesutbildning.
Folkhögskoleeleverna däremot
har vitt skilda målsättningar, och
deras anspråk på undervisningen blir
därför långt mer differentierade än i
övriga skolformer. Folkhögskolan måste
därför, om den skall kunna fullfölja
sin uppgift, erbjuda fler valmöjligheter
än övriga skolformer. Folkhögskolans
elevgrupper är mer heterogent
sammansatta än övriga skolformers, vilket
påpekats av de tidigare talarna och
även betonats av reservanterna.

Propositionens förslag medför en reducering
av antalet lärartjänster vid
folkhögskolorna med omkring 100. Var
och en förstår hur kännbart det blir för
en skolform, där antalet tjänster uppgår
till omkring 900. Internatsformen kräver
att lärarna är till hands även vid
sidan av lektionerna. Med den föreslagna
reduceringen kommer arbetsbördan
på internaten att få bäras av ett färre
antal lärare. Folkhögskolemiljön ger
ovanliga möjligheter att påverka unga
människor, och många skolor har därför
tagit på sig uppgifter utöver den
normala undervisningen. Ungdomar
med avvikande beteenden och med svårigheter
till anpassning i samhället antas
som elever i förhoppning om att den
fostrande samvaron med kamrater och

Onsdagen den 4 maj 19G(i

Nr 21

lärare skall kunna återinpassa dem i
en normal tillvaro. Om strävan till rehabilitering
skall bli framgångsrik, beror
i hög grad på den tid som kan ägnas
åt just dessa elever. Vid minskad
liirartillgång blir möjligheterna härtill
förvisso mindre.

Herr talman! Jag slutar som jag började
med att uttrycka min glädje över
de förbättringar som hägrar för folkhögskolan,
men vill tillägga att det vore
skada om dessa förbättringar skulle behöva
köpas till priset av något som motverkar
skolans möjligheter att fullfölja
sin målsättning.

Jag yrkar alltså bifall till den med 2
betecknade reservationen av herr Per
Jacobsson m. fl.

Dessutom vill jag yrka bifall till reservation
1, som jag anser hör ihop med
reservation 2. Jag delar den uppfattning
som herr Thorsten Larsson gjorde
sig till tolk för, att det är viktigt att
folkhögskolans lokala huvudmän får behålla
friheten att bestämma över sin
skola, något som jag tror är fundamentalt
för hela denna skolform. Jag kommer
också att ge min röst för reservation
3.

Till sist hälsar jag behandlingen av
motionen om Kjesäters folkhögskola
med tillfredsställelse, då man tydligen
räknar med att denna skola får statsanslag
nästa budgetår.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Det är väl ganska överflödigt
att i denna debatt diskutera folkhögskolans
viktiga uppgift, vilken den
också kommer att fylla i framtiden.
Personligen tror jag på en ljus framtid
för folkhögskolan, samtidigt som jag
vill ge uttryck för den tacksamhet som
jag tror vi alla känner över ecklesiastikdepartementets
proposition, som ger
folkhögskolan betydligt större ekonomiska
resurser att för framtiden fylla
sin uppgift och ge sina elever en medborgerlig
bildning.

Jag tror också att alla vänner av folk -

Ang. statsbidrag till folkhögskolor
högskolan ute i landet iir tillfredsställda
med detta förslag liksom jag tror att
reservanterna, trots reservationerna, i
hög grad är nöjda med behandlingen
av propositionen i statsutskottet. Den
grundas på folkhögskoleutredningen,
där bl. a. två folkliögskolerektorer har
deltagit i behandlingen.

Utredningens uppdrag har, som här
tidigare också har framhållits, varit att
framlägga förslag till ett nytt statsbidragssystem
för folkhögskolorna. Kungl.
Maj :ts förslag biträdes av utskottet på
alla punkter. Det har också varit ute
på remissbehandling hos olika myndigheter,
vilka liksom vi är i stort sett nöjda
med det förslag som utskottet nu har
framlagt. Bägge kommunförbunden har
sålunda tillstyrkt förslaget på alla punkter.

Med det stora intresse som finns här
i riksdagen för folkhögskolan är det
självklart att det har väckts åtskilliga
motioner i detta ämne. Till utskottets
förslag finns således fogade tre reservationer,
och jag skall något beröra dessa.
I reservation 1 uttrycker reservanterna
visst missnöje över att den schemabundna
undervisningen föreslås utgöra den
högsta tillåtna arbetstiden. Reservanterna
anser att det skulle inverka menligt
på undervisningen i folkhögskolorna att
anta den föreslagna maximeringen av
undervisningstiden. Nu skall vi emellertid
observera att arbetstiden i folkhögskolorna
inte är helt schemalagd.
Det finns mycket frivilligt arbete vid
sidan om den rent schemabundna utbildningstiden.
Jag tror därför att man
måste komma fram till att få en högsta
tillåten arbetstid då det gäller folkhögskolorna.
Eleverna är rätt hårt pressade,
och de måste också ha en rätt rundligt
tilltagen fritid för att kunna delta i
alla de studiecirklar som finns vid våra
folkhögskolor. De måste ju också ha tid
på sig att utarbeta uppsatser och föredrag
som de skall hålla på skolan. Jag
tror därför att man är inne på rätt väg
när man föreslår en begränsning av
schematiden.

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966

Ang. statsbidrag till folkhögskolor

Vad sedan gäller lärartilldelningen
finns också på den punkten en reservation.
Utredningen föreslår att statsbidraget
till lärarlönerna skall utgå med
100 procent —- alltså en väsentlig förbättring
— dock högst kostnaden för
2,2 lärartimmar per elev och vecka. Det
är alltså kring detta relationstal som
diskussionen rör sig.

Det nuvarande relationstalet är 2,42,
och det gäller alltså en liten minskning
av lärartillgången — det har nämnts
100 lärare för hela den svenska folkhögskolan.
Det kan väl ändå inte vara
så farligt med denna minskning, då vi
vet att relationstalet redan nu vid vissa
folkhögskolor är lägre än 2,2. Som
herr Blomquist anförde finns det naturligtvis
vissa folkhögskolor där relationsantalet
nu är litet högre, men en sänkning
till 2,2 innebär ju inte någon större
minskning.

Departementschefen har i princip
anslutit sig till detta förslag men anser
sig ej böra föreslå något definitivt ställningstagande
till storleken av relationstalet.
Här skall bedrivas en försöksverksamhet
under fyra år. Utskottet följer
på denna punkt Kungl. Maj:ts förslag
och understryker i sitt utlåtande: »Utskottet
anser sig böra understryka två
omständigheter, som framhållits i propositionen,
nämligen dels att lärartätheten
i folkhögskolan för närvarande
inte obetydligt överstiger vad man räknat
med i det nya gymnasiet, dels att
en sänkning av relationstalet från nuvarande
medeltal 2,42 till 2,2 torde kunna
åstadkommas redan genom den föreslagna
begränsningen av antalet undervisningstimmar
per vecka för eleverna.
Bland annat mot denna bakgrund finner
utskottet departementschefens
ståndpunkt innebära resultatet av en
lämplig avvägning av relationstalet.»

Det är faktiskt inte så mycket som
skiljer mellan reservanternas förslag
och utskottsmajoritetens, då reservanterna
föreslår ett relationstal på 2,3 under
försökstiden och detta i realiteten
innebär en minskning av lärartätheten

med fyra till fem procent. Om vi jämför
folkhögskolans lärartilldelning med
andra skolors kan vi nog säga att den
är ganska generös.

Reservation nr 3 handlar om ämneslärare.
Här har utskottet, som herr Nyman
påpekade, följt Kungl. Maj:ts förslag.
Skolöverstyrelsen hade föreslagit
att man skulle utbyta 40 icke ordinarie
lärare mot 40 ordinarie lärare, men
inte ens reservanterna har velat följa
skolöverstyrelsens förslag utan har nöjt
sig med att föreslå att 10 icke ordinarie
lärare skulle utbytas mot 10 ordinarie
lärare. Därför är det faktiskt inte mycket
här heller som skiljer reservanternas
och utskottets förslag. Kungl. Maj :t
har inte tagit upp detta till resonemang
i sin proposition. Utskottet biträder
även på denna punkt Kungl. Maj:ts förslag.

Det har sagts en hel del och har
väckts en hel del motioner angående
statsbidraget till folkhögskolorna. Nästa
år står Klarälvdalens folkhögskola i tur
att erhålla statsbidrag, men här finns
en hel del motioner som går ut på att
även Kjesäters folkhögskola skulle erhålla
statsbidrag från och med nästa
budgetår. Här har som tidigare framhållits
utskottet blivit enigt och har
skrivit mycket positivt. Skrivningen bör
kunna betraktas som beställning att
Kjesäters folkhögskola skall erhålla
statsbidrag nästa år.

Jag har inte mycket mer att tillägga
utan ber att få yrka bifall till statsutskottets
förslag på samtliga punkter.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag kunde inte undgå
att bli en smula fundersam över herr
Einar Perssons inlägg här. Han talade
om den högsta tillåtna veckoarbetstiden
och nämnde att man därutöver kan ha
studiecirklar. Om jag är rätt underrättad
går inte detta, då även dessa skall
räknas in i den till 35 timmar i veckan
begränsade tiden. I så fall menar vi att
det föreliggande förslaget innebär ett

Onsdagen den 4 maj 1966

Nr 21

alltför stort ingrepp i folkhögskolornas
frihet.

Jag skulle vilja ställa den frågan till
herr Einar Persson: Har folkhögskolan
missbrukat den frihet som den för närvarande
har, eller vad är anledningen
till att man här skall beskära friheten?

Herr Einar Persson ansåg att det var
en bagatell att sänka relationstalet från
2,42 till 2,2, men det betyder en indragning
av 100 lärartjänster av 600, och
det är inte ett så litet antal enligt mitt
sätt att räkna i varje fall.

Herr Einar Persson talade vidare något
om fyra—fem procents lärartäthet.
Det är en siffra som jag inte alls kunde
förstå, men det är möjligt att det
går att räkna fram något dylikt, på vilket
sätt vet jag inte. Jag har i varje fall
inte kunnat utläsa detta i handlingarna.

Lärarbehovet vid folkhögskolan är
givetvis också angeläget ur den synpunkten,
att det inte alltid är studievana
elever som folkhögskolan tar hand
om, i varje fall inte till en början när
de kommer till folkhögskolan, och därför
kan de behöva handledning av en
lärare kanske på ett annat sätt än de
får i läroverken.

Till slut vill jag säga att vi, som jag
inledningsvis anförde, anser att propositionen
är bra och att statsbidragsförslaget
är riktigt, men vi anser också
från oppositionens sida att det är beklagligt
om det skall göras sådana ingrepp
här som verkar frihetsberövande
för folkhögskolorna.

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! Jag vill anknyta till vad
herr Larsson sade, nämligen att herr
Persson viftar bort resonemanget om
relationstalet, när han säger att det inte
rör sig om någon större minskning. Jag
vill bara påminna om det exempel jag
nämnde förut: För en skola som i dag
har ett relationstal på 3,0 skulle det
innebära en minskning med 27 procent!
Det är inte så litet, om man tänker igenom
vad det skulle innebära att tvingas
skära ner sina resurser så mycket.

Ang. statsbidrag till folkhögskolor

Herr Persson sade också — och det
har jag hört förut — att lärartilldelningen
vid folkhögskolorna är ganska
generös i jämförelse med andra skolor.
Jag tror att herr Persson gör sig
skyldig till ett felslut härvidlag, vilket
jag sökte visa i mitt tidigare anförande.
Och varför skall det vara nödvändigt
med denna jämförelse? Är man, vilket
herr Persson mycket storstilat började
med att säga, mån om folkhögskolan
och ser en framtidssyn där folkhögskolan
har en mycket viktig uppgift i vårt
utbildningssamhälle, tycker jag att man
skall se till att man inte från början
rycker undan grunden, ty då lär man
få mycket svårt att genomföra de stolta
planerna.

Angående dessa framtidsplaner kan
jag citera universitetskansler Rosén,
som vid ett tillfälle i ett anförande sade
att »folkhögskolan bör inrikta sig på
att skapa kunskaps- och utbildningsvägar
som t. o. m. i vissa fall kan tjäna
som exempel och till efterföljd för universiteten,
t. ex. i samhällslära och
i etiska ämnen». Det är inget dåligt mål.
Därför tycker jag nog att man bör vara
litet försiktig och inte från början göra
det svårt för sig att nå det målet.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Det är givet att det med
hänsyn till de pedagogiska resultaten
har sin stora betydelse hur många veckotimmar
undervisningen omfattar. När
vi har tagit upp den frågan i reservationen
har det väsentligaste inte varit
om det skall vara 35 timmar eller 38
timmar — vi förstår att den frågan kan
lösas så småningom — utan det väsentligaste
i reservationen är på den punkten,
som jag ser det, att man lämnar
med förtroende åt folkhögskolornas
ledning att bedöma antalet timmar. Det
finns ändå möjlighet för skolmyndigheterna
att se till att skolorna håller sig
inom ett rimligt antal veckotimmar.
Jag har i mitt första anförande försökt
framföra som en mycket väsentlig syn -

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1%6

Ang. statsbidrag till folkhögskolor
punkt att folkhögskolan skall ha den
frihet som den alltid haft.

Vad beträffar antalet ordinarie tjänster
och möjligheten att framöver få tillsätta
åtminstone 10 sådana tjänster kan
man säga att det inte är så myqket att
tala om. För lärarna inom folkhögskolan,
en skolform som ter sig så diskutabel
just nu men som vi ändå tror
kommer att gå en ljus framtid till mötes,
är det av stor psykologisk betydelse
att det finns möjligheter att ett
visst antal av dem kan bli ordinarie.
Även om det rör sig om ett litet antal
tjänster, har det sin stora betydelse,
om riksdagen visar att den vill satsa
på folkhögskolorna och se till att lärarna
kan känna trygghet. Jag hade
helst velat att det skulle tillsättas 40
ordinarie tjänster, men vi har gått in
för att begära 10 i stället för att helt
avslå skolöverstyrelsens förslag på
den punkten.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Herr Thorsten Larsson
riktade ett par frågor till mig. Han frågade
först om jag ansåg att folkhögskolan
hade missbrukat sin frihet. På den
punkten kan jag svara nej. Det finns
väl knappt någon anledning att här
diskutera friheten inom folkhögskolan.
Trots att man ger ett tidsbegränsat
schema är väl friheten ändå kvar.

Herr Thorsten Larsson sade att det
i framtiden inte finns några möjligheter
att arbeta i studiecirklar. Det har jag
väldigt svårt att förstå. Om eleverna frivilligt
vill bilda en studiecirkel, lär de
väl få göra det också i fortsättningen.
De måste i så fall ha en mycket generös
fritid för att kunna utarbeta sina uppsatser
i olika ämnen. Detta måste de
nämligen göra på fritid, vilket de tidigare
har gjort, liksom även utarbetandet
av föredrag. Eleverna kan naturligtvis
inte göra någonting av detta under
lektionstid.

Herr Thorsten Larsson undrade hur
jag hade fått fram siffran 4—5 procent.

Det är alltså skillnaden mellan relationstalen
2,2 och 2,3. Räknar man noga
kommer man fram till min siffra. Relationstalet
för folkhögskolorna, som det
har varit så mycken diskussion om, är
ju, vilket framgår även av utskottets
utlåtande, betydligt lägre än i våra
gymnasier. Folkhögskolorna har tio elever
per lärare, medan gymnasierna i
regel har femton elever per lärare. Det
kommer att bli en ganska generös tilldelning
även i fortsättningen.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Det var ju tillfredsställande
att konstatera att herr Einar Persson
inte tyckte att folkhögskolan har
missbrukat sin frihet, men jag har då
litet svårt att förstå varför dessa inskränkningar
skall göras. När en sak
fungerar bra, tycker jag att det är onödigt
med ändringar. Ingriper man bara
för att man skall ingripa?

Sedan säger herr Einar Persson att
studiecirklarna har frihet att arbeta
utan att tiden härför räknas in i veckotimmarna.
Ja, om de är startade av annat
bildningsförbund såsom ABF eller
SLS. Jag kan emellertid starkt ifrågasätta
vad detta förfarande skulle vara
bra för. När det finns en utbildningsanstalt
på platsen, bör väl folkhögskolan
få stå för studiecirklarna. Jag tror
med andra ord att det är ganska angeläget
för riksdagen att observera den
inskränkning i folkhögskolornas frihet
som en begränsning av veckotimmarna
enligt utredningens förslag skulle innebära.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Studiecirklar har funnits
vid folkhögskolorna i alla tider.
Det är väl rätt så naturligt att bildningsförbunden
kan starta dessa studiecirklar
även om eleverna går på
folkhögskola och inte, som herr Thorsten
Larsson säger, tämligen onödigt
när deltagarna går på en utbildningsanstalt.

Onsdagen den 4 maj 11)60

Nr 21

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner konmie att
framställas särskilt beträffande varje
punkt av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkterna 1 och 2 hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten 3 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
1 betecknade ireservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 75 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;

Ang. statsbidrag till folkhögskolor

och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —82;

Nej — 50.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkten 4 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare därpå att kammaren skulle antaga
det förslag som innefattades i den
av herr Per Jacobsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 2 betecknade reservationen
i motsvarande del; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 75 punkten
4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen i motsvarande
del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej —61.

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966

Ang. statsbidrag till folkhögskolor

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Därpå bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna 5•—7
hemställt.

I vad gällde punkten 8, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3
betecknade reservationen i motsvarande
del.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 75 punkten
8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna med 3 betecknade
reservationen i motsvarande
de!.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja— 89;

Nej — 42.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna 9—It
hemställt.

Föredrogs ånyo och lädes till handlingarna
statsutskottets memorial nr 77,
i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om motionsvis väckta förslag
angående riktlinjer för och planläggning
av den internationella biståndsverksamheten.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
memorial nr 38, med föranledande av
kamrarnas beslut om återremiss av utskottets
betänkande nr 25 i anledning
av väckta motioner rörande alkohollagstiftningen.

Vad utskottet i detta memorial hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 30, i anledning av Kung].
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående utvidgad tillämpning av lagen
den 22 juni 1939 (nr 299) om förbud
i vissa fall mot överlåtelse eller
upplåtelse av fartyg m. m. och av lagen
den 21 mars 1940 (nr 176) med vissa
bestämmelser om fraktfart med svenska
fartyg.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 43, i anledning
av väckta motioner angående vårdbidragen
till handikappade barn, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av väckt motion angående
utformningen av den s. k. frivården,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Onsdagen den 4 maj 1966

Nr 21

Herr TALMANNEN yttrade:

Enär bankoutskottets utlåtande om
den ekonomiska politiken m. m. inte
torde komma att behandlas vid fredagens
plenum — i likhet med vad avsikten
är i andra kammaren — torde
plenum på fredagen kunna avslutas omkring
kl. 16.30.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om förklaring enligt artikel
46 i Europarådets konvention angående
skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna;

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående provisorisk tilllämpning
av bestämmelser om privilegier
och immunitet för organisationen
för europeisk rymdforskning; samt
nr 164, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
överenskommelse mellan svenska regeringen
och polska regeringen om reglering
av vissa ekonomiska intressen:
avseende svensk fast egendom i Polen.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 161, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen om val till riksdagen m. m.

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 163, till Konungen
i anledning av väckta motioner om
flygutbildningen m. m.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 165, i anledning av väckt motion
om kontroll över rulettspelverksamhet;

nr 166, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i lotteriförordningen;
och

nr 167, i anledning av väckt motion

om ändring i lagen om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angende ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66 i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

80, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angende ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66 i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde
;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angende ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66 i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde
;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angende ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66 i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angende ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66 i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde
;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angende ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66 i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckt motion;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66 i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde
;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966

budgetåret 1965/66 i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verkhetsområde; nr

87, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition ängen de ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66 i vad propositionen
avser staten för statens allmänna
fastiglietsfond;

nr 88, i anledning av Kungl. Majrits
proposition angående inrättande av ett
internationellt institut för freds- och
konfliktforskning i Sverige jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 89, i anledning av Kungl. Maj ris
proposition angående organisation av
en för krigsmakten gemensam intendenturkår
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

90, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående reformerad organisation
av skolledningen i grundskolan
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj ris
proposition angående anslag för budgetåret
1966/67 till byggnadsarbeten
samt inredning och utrustning av lokaler
vid universitet, högskolor m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående viss ändring i
statens pensionslöneförordning, m. m.;
samt

nr 93, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1966/67 till Socialhögskolorna:
Avlöningar;

bevillningsutskottets betänkande nr
35, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 4 § förordningen
den 3 juni 1960 (nr 258) om utjämningsskatt
å vissa varor jämte i ämnet
väckta motioner;

bankoutskottets utlåtande och memorial: nr

25, i anledning av motioner angående
den ekonomiska politiken, m. m.;
samt

nr 26, angående bemyndigande för
bankoutskottet att utse företrädare för
arbetsgivarparten i tjänstenämnd för
riksdagen och dess verk;

första lagutskottets utlåtande nr 27,
i anledning av väckta motioner angående
dels viss ändring av bestämmelserna
om ersättning åt oskyldigt häktade
eller dömda m. fl., dels ock det
allmännas skadeståndsansvar inom offentligrättslig
verksamhet;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. förordningen
den 22 juni 1934 (nr 320)
angående grunder för förvaltningen av
viss kronoegendom;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19
juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

40, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om tillstånd för brukande av svävare
jämte i ämnet väckta motioner; samt
nr 41, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen den
28 september 1951 (nr 648) jämte i
ämnet väckta motioner; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

33, i anledning av väckta motioner
om utbildning av dagbarnvårdare;

nr 34, i anledning av väckta motioner
angående huvudmannaskapet för åldringsvården
och om samordning mellan
landstingens sjukvårdande verksamhet
och den primärkommunala åldringsvården; nr

36, i anledning av väckta motioner
angående familjevård; samt

nr 37, i anledning av väckta motioner
om åtgärder mot narkotikamissbruk.

Justerades protokollsutdrag för -denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.58.

In fidem

Fritz af Petersens

KUNGL. BOKTR. STHLM 1966