Nr 21 FÖ RSTA KAMMAREN 1963 (Riksdagens protokoll 1963:21)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 21 FÖ RSTA KAMMAREN 1963

10 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 10 maj Sid.

Övergång till högertrafik .................................... 3

Trafikomläggningsskatt ...................................... 46

Fackrepresentationen i skolstyrelserna ........................ 50

Om ändrade avskrivningsregler för byggnad som ingår i rörelse eller
jordbruk .............................................. 52

Vissa åtgärder i syfte att främja företagens kapitalförsörjning m. m. 56

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 10 maj

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23, ang. övergång till högertrafik 3
Bevillningsutskottets betänkande nr 34, ang. trafikomläggningsskatt 46

Statsutskottets utlåtande nr 92, ang. övergång till högertrafik .... 50

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10, ang. fackrepresentationen i
skolstyrelserna ............................................ 50

Statsutskottets utlåtande nr 93, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat
II: kommunikationsdepartementet ...................... 52

Bevillningsutskottets betänkande nr 20, om ändrade avskrivningsregler
för byggnad som ingår i rörelse eller jordbruk........ 52

— nr 25, ang. vissa åtgärder i syfte att främja företagens kapitalförsörjning
m. m......................................... 56

1 Första kammarens protokoll 1963. Nr 21

V''-*'' •:

.tv*»t V''

Fredagen den 10 maj 1963

Nr 21

Fredagen den 10 maj

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollet för den 3 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 183, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 48 § folkbokföringsförordningen
den 28 juni
1946 (nr 469), dels ock i ämnet väckta
motioner; samt

nr 184, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition angående säkerhetsinspektion
av motorfordon, m. m., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott, dels
ock i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 och 6 §§
förordningen den 27 maj 1960 (nr 253)
om tillverkning och beskattning av maltoch
läskedrycker, m. m.; samt

nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående rätt för Konungen att förordna
om uttagande av antidumping- och
utjämningstullar, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 158,
angående vissa tjänster vid kommunikationsverken.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 166, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 29 december
1949 angående handel med skrot,
lump och begagnat gods.

Ang. övergång till högertrafik

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående övergång
till högertrafik, dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 15 februari 1963 dagtecknad
proposition, nr 58, hade Kungl.
Maj:t under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden, föreslagit
riksdagen

1. att för sin del besluta om övergång
till högertrafik i enlighet med vad föredragande
departementschefen förordat
i propositionen och bemyndiga Kungl.
Maj:t att bestämma tidpunkten för övergången; 2.

att bemyndiga Kungl. Maj:t att i
enlighet med de huvudsakliga riktlinjer,
som departementschefen förordat i
propositionen, fastställa de grunder, enligt
vilka ersättning av statsmedel skulle
utgå för kostnader i anledning av trafikomläggningen,
och meddela de beslut
i övrigt, som erfordrades för omläggningen
; samt

3. att till Kostnader för övergång till
högertrafik för budgetåret 1963/64 på
driftbudgeten under sjätte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
10 000 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Propositionen hade, utom såvitt avsåge
medelsanvisning, hänvisats till lagutskott
och behandlats av tredje lagutskottet.
Beträffande medelsanvisningen hade
propositionen hänvisats till statsutskottet.
Proposition nr 59, som innefattade
förslag till den trafikomläggningsskatt,
varmed kostnaderna för den
föreslagna trafikreformen avsåges skola
bestridas, hade hänvisats till bevillningsutskottet.
Tredje lagutskottet hade med
hänsyn härtill vid sin behandling ej
upptagit vad som i propositionen nr 58

Nr 21

Fredagen den 10 maj 1963

Ang. övergång till högertrafik
anförts angående trafikomläggningen
Under rubrikerna »Finansieringen». Utskottet
hade dock tagit ställning till vad
som under dessa rubriker uttalats om
en statlig lånefond.

I de delar av propositionen, som utskottet
enligt vad ovan anförts skulle
behandla, hade föreslagits, att principbeslut
skulle fattas om övergång till högertrafik
i Sverige. Trafikomläggningen
skulle avse väg- och gatutrafiken samt
spårvägstrafiken men däremot icke järnvägs-
och tunnelbanetrafiken. Omläggningen
förutsattes bliva genomförd under
år 1967.

Kostnaderna för omläggningen beräknades
till omkring 400 miljoner kronor.
Ersättning skulle i princip utgå för sådana
kostnader, som hade ett omedelbart
samband med omläggningen.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle en
särskild kommission inrättas för administrationen
av trafikomläggningen och
det utredningsarbete, som ytterligare erfordrades.
Till kommissionen skulle knytas
två rådgivande delegationer; den
ena för huvudsakligen teknisk-ekonomiska
frågor och den andra främst för
trafiksäkerhets-, utbildnings- och upplysningsfrågor.

I samband med propositionen nr 58
hade utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner,
såvitt de hänvisats till lagutskott, nämligen de

likalydande motionerna 1:596, av
herr Jonasson m. fl., samt II: 730, av
herrar Johansson i Dockered och Björkäng
c;

de likalydande motionerna I: 608, av
herr Edström, och II: 756, av herr von
Friesen;

de likalydande motionerna I: 609, av
herrar Edström och Lundström, samt
II: 759, av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl.;

de likalydande motionerna 1:610, av
herr Larsson, Thorsten, m. fl., och II:
758, av herr Hansson i Skegrie m. fl.;

de likalydande motionerna I: 611, av
herr Sörlin, och II: 760, av fru Lindekvist
in. fl.;

de likalydande motionerna I: 612, av
herr Åkesson, samt 11:757, av herrar
Hamrin i Jönköping och Neländer;

motionen I: 602, av herr Svanström;

motionen II: 732, av herr Börjesson i
Falköping;

motionen II: 740, av herr Persson i
Heden;

motionen 11:742, av herr Hagberg
m. fl.;

motionen II: 743, av herr Magnusson
i Nennesholm;

motionen II: 750, av fru Gunne; ävensom motionen

II: 755, av fru Eriksson i
Stockholm m. fl.

I motionerna 1:596 och 11:730 samt
11:755 hade hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 58.

I motionerna 1:608 och 11:756 hade
anhållits, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 58
måtte uttala, att i den föreslagna rådgivande
delegationen för trafiksäkerhetsfrågor
borde ingå en kirurg med praktisk
erfarenhet av trafikskadors omfattning
och form.

I motionerna 1:609 och 11:759 hade
föreslagits, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr
58 angående övergång till högertrafik
skulle

1. uttala, att snäva kostnadssynpunkter
icke finge hindra, att alla möjligheter
att trygga medborgarnas säkerhet
vid omläggningen till högertrafik tillvaratoges,

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
en snabbinventering av de vägsträckor,
som för närvarande och vid övergången
till högertrafik kunde sägas utgöra trafikfällor,
i syfte att möjliggöra en snar
upprustning av dessa, samt

3. i övrigt beakta vad i motionerna
anförts om trafiksäkerheten i samband
med trafikomläggningen.

Fredagen den 10 maj 1963

Nr 21

I motionerna 1:610 och 11:758 hade
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 58 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att den
särskilda kommissionen för trafikomläggningen
måtte få i uppdrag att skyndsamt
överväga behovet av sådana vägförbättringar,
som måste anses nödvändiga
under förberedelsetiden för att en
tillfredsställande trafiksäkerhet skulle
kunna garanteras efter trafikomläggningen.

I motionen I: 602 hade anhållits, att
riksdagen måtte besluta att avslå propositionen
nr 58 om övergång till högertrafik
samt att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om anordnandet av en
ny folkomröstning i trafikomläggningsfrågan.

I motionen II: 732 hade hemställts, att
riksdagen med avslag på propositionen
nr 58 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att förslag måtte framläggas för
riksdagen om ny rådgivande folkomröstning
i högertrafikfrågan.

I motionen II: 742 hade föreslagits,
att riksdagen i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 58 i skrivelse till
regeringen skulle anhålla om förslag till
folkomröstning hösten 1964 för eller
mot regeringens förslag om införande
av högertrafik.

I motionen II: 743 hade hemställts, att
riksdagen med avslag på propositionen
nr 58 i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla, att förslag måtte framläggas för
riksdagen om ny rådgivande folkomröstning
i högertrafikfrågan.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte med avslag å
följande motioner, nämligen

1. 1:596 och II: 730,

2. I: 602,

3. II: 732,

4. 11:740,

5. II: 742,

6. II: 743 samt

7. II: 755,

bifalla förevarande proposition, nr 58;

Ang. övergång till högertrafik

B. att motionerna

1. I: 608 och II: 756,

2. I: 609 och 11:759,

3. I: 610 och II: 758,

4. I: 611 och II: 760,

5. I: 612 och II: 757 samt

6. 11:750

i den mån de ej kunde anses besvarade
genom vad utskottet i utlåtandet anfört
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits, utom av annan,
av herrar Levin och Johansson i
Torp samt fru Torbrink, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:596 och 11:730 samt II:
755 avslå förevarande proposition, nr
58;

B. att motionerna 1:608 och 11:756,
I: 609 och II: 759, I: 610 och II: 758, I:
611 och 11:760, 1:612 och 11:757, I:
602, 11:732, 11:740, 11:742, 11:743 och
II: 750 i den mån de ej kunde anses besvarade
genom vad reservanterna anfört
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr talmannen yttrade, att överläggningen
vid nu förevarande utlåtande
jämväl finge omfatta de frågor, som berördes
i bevillningsutskottets betänkande
nr 34 och statsutskottets utlåtande nr 92;
eventuella yrkanden rörande sistnämnda
betänkanden skulle dock framställas
först efter det respektive ärende föredragits.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Vi har här i dag att behandla
Kungl. Maj :t propositioner nr 58
och 59, som gäller ett principbeslut om
övergång till högertrafik. Beslutet avser
väg- och gatutrafiken, däremot inte järnvägs-
och tunnelbanetrafiken. Omläggningen
förutsättes bli genomförd 1967.
Kostnaderna för denna del beräknas till
400 miljoner kronor och skall tas ut i

Nr 21

Fredagen den 10 maj 1963

Ang. övergång till högertrafik
form av en trafikomläggningsskatt på bilismen.

Jag har här tillsammans med några
andra från centerpartiet yrkat avslag på
propositionen nr 58 om införande av högertrafik.
Det har skett i motionerna 596
i denna kammare och 730 i andra kammaren.
Från andra håll finns liknande
avslagsyrkanden. Vi har även yrkat avslag
på propositionen 59 med anledning
av att vi inte vill ha högertrafiken införd
i dagens läge. Den propositionen gäller
ju den extra skatten på bilismen för reformens
genomförande. Det är här fråga
om motionerna 603 i denna kammare
och 745 i andra kammaren.

Frågan om högertrafik här i Sverige
är inte ny. Den har diskuterats i många
år, och uppfattningarna har varit mycket
delade.

1954 års kommitté för utredning om
högertrafik föreslog i sitt betänkande en
övergång till högertrafik. Någon proposition
lämnades emellertid aldrig vid det
tillfället. Däremot biföll riksdagen år
1955 en proposition nr 111 om rådgivande
folkomröstning angående högertrafikfrågan.
Frågan har ju aldrig tagits upp
på det politiska planet i valrörelserna,
och man ville gärna höra vad folket ansåg
i en så viktig angelägenhet.

Folkomröstningen ägde rum den 16
oktober 1955. Det avgavs 2 581 687 röster,
och det var 53 procent av de röstberättigade
som deltog. Av dessa var det 400 061
som röstade ja och alltså ville ha högertrafik,
och det motsvarade 15,5 procent
av de röstande. Men det var 2 139 996
som röstade nej, och det motsvarade
82,9 procent. Det avlämnades 41 630
blanka röster, motsvarande 1,6 procent.
Som alla förstår var det en förkrossande
majoritet som sade nej till införande av
högertrafik,

I ett demokratiskt samhälle och här i
riksdagen brukar vi rätta oss efter majoritetens
önskan och finna oss i majoritetsbeslut.
Men utan att någon som helst
ny utredning i principfrågan har gjorts
och utan att någon ytterligare opinionsundersökning
har skett har regeringen
nu lagt fram en proposition om övergång
till högertrafik. Jag för min del finner

detta i högsta grad odemokratiskt. Jag
ville ha vänstertrafik år 1955. Även om
det i framtiden eventuellt kan bli aktuellt
med högertrafik, måste jag i det här
fallet för min del klart och tydligt säga
ifrån att jag, oavsett uppfattning i själva
principfrågan, anser mig med hänsyn
till denna folkomröstning inte ha fullmakt
att rösta för införande av högertrafik.
När 82,9 procent av de röstande så
sent som för knappt åtta år sedan har
uttalat sig för bibehållen vänstertrafik,
då tycker jag inte att man har rättighet
att gå med på ett förslag om övergång till
högertrafik.

Nu säger visserligen regeringen och
utskottsmajoriteten att det har skett en
omsvängning. Men vad vet vi egentligen
om detta? Det är väl mest gissningar.
Har man haft en folkomröstning som givit
det här nämnda resultatet, borde man
naturligtvis först ha tagit reda på folkopinionen
och undersökt om en omsvängning
verkligen har ägt rum.

Det främsta motivet för omläggningen
till högertrafik är ju behovet av enhetlig
trafik inom det trafikområde dit Sverige
räknas.

Mot det får man naturligtvis väga riskerna
för en ökning av antalet trafikolyckor
som reformen kommer att medföra,
speciellt i början. Man vet naturligtvis
inte så mycket om hur mycket olyckor
som kommer att inträffa, men man
får väl hålla sig till de utredningar som
finns. Enligt 1939 års högertrafikutredning
skulle olyckornas antal öka med 20
procent under första året, och det skulle
medföra 12 000 fler olyckor första året.
1954 års utredning ansåg att denna siffra
snarare var för låg än för hög. Vad det
skulle betyda i fråga om mänskligt lidande,
familjetragedier m. m. är en fråga
som man knappast i detta sammanhang
vill tänka på. I länder som har övergått
till högertrafik kan man se hur olycksfrekvensen
har ökat. Jag medger gärna
att resultaten i det avseendet kan vara
olika i olika länder, men om man t. ex.
tar Buenos Aires visar det sig att intill
1957, eller 13 år efter omläggningen till
högertrafik, var antalet dödade i trafikolyckor
per 1 000 motorfordon fortfaran -

Fredagen den 10 maj 1963

Nr 21

de större än före omläggningen. Medeltalet
dödade under 1943 och 1944, alltså
före omläggningen, var 1,48 per 1 000
fordon och år och 1957 fortfarande så
högt som 1,83.

Man kan här också peka på en hel rad
andra länder som övergått till högertrafik
och som utvisar samma nedslående
resultat. Då frågar man sig: Skall vi i
vetskap om sådana förhållanden mot folkets
vilja besluta i en så allvarlig sak?

Har högertrafikanhängarna egentligen
satt sig in i vilket ansvar de tar på sig
i ett sådant här sammanhang? Det är en
fråga som jag gärna vill ställa. När högertrafikanhängarna
för sin del gör gällande
att ett enhetligt trafiksystem genom
övergång till högertrafik skulle
minska antalet olyckor — olyckor som
grundar sig på att vi inte har samma
trafiksystem som andra länder — så vill
jag nämna några siffror vilka rör Sverige.
Under 1960 inträffade här 58 605
polisrapporterade trafikolyckor. Av dessa
var det endast 242 som angavs bero
på »ovana vid vänstertrafik». Detta är
en mycket liten siffra i förhållande till
de beräknade 12 000 olyckor som skulle
inträffa under första året, om vi inför
högertrafik. Även i fortsättningen skulle
merolyckorna säkert hålla i sig rätt
länge. Dessutom visar ju officiell statistik
att Sverige och England som bägge
har vänstertrafik har det minsta antalet
trafikolyckor i förhållande till antalet
motorfordon. Det kan väl knappast vara
någon tillfällighet utan det måste väl
snarare bevisa att vänstertrafiken är
säkrare eller, om man vill uttrycka sig
milt, är minst lika säker som högertrafik.

Om vi nu övergår till högertrafik kommer
fortfarande många länder att bibehålla
sin vänstertrafik, och då uppstår
för bilförare från dessa länder ovana
förhållanden när de kommer hit till oss,
och motsvarande gäller när vi kommer
över till dem.

De 242 fall som rapporterades för 1960
kommer till stor del att kvarstå under
alla förhållanden. Man skulle i detta avseende
ej vinna så mycket. Dessutom
skulle övergången kosta rätt stora
pengar, Förutom de rena kostnaderna

Ang. övergång till högertrafik
för övergången på det tekniska området,
vilka behandlas i denna proposition,
kommer ju också lasaretts- och sjukvårdskostnader.
Jag frågar mig: Kan våra
redan nu hårt ansträngda sjukvårdsinrättningar
klara detta utan allvarligare
men för annan sjukvård? Till detta kommer
givetvis de sönderslagna motorfordon
som kan bli följden av övergången.
Detta kommer väl också att återverka på
det sättet att bilförsäkringspremierna ytterligare
kommer att stiga i höjden. Produktionen
måste väl också bli berövad
mycken arbetskraft, dels genom att
många kommer bort ur produktionslivet
helt eller delvis, dels genom att många
personer måste sysselsättas just med det
arbete som övergången kräver. Jag frågar
i detta sammanhang: Har vi råd med
detta i en högkonjunktur, när vi behöver
resurser för att behålla framstegstakten
och för att stärka konkurrensen med andra
länder?

Ett annat skäl för avslag — och det är
kanske det allra starkaste —■ är naturligtvis
våra vägars alltför dåliga beskaffenhet.
Vi är inte mogna för en övergång till
högertrafik, eftersom vi inte har vägarna
i ett sådant skick att de kan ta emot högertrafiken.
De som haft makten i vårt
land har varit alltför njugga med väganslagen.
Detta är emellertid en fråga som
vi inte skall diskutera i dag •— det är
bara att konstatera faktum. En kraftig
upprustning av våra vägar — vi har smala
vägar, farliga kurvor och svåra backkrön,
och alla dessa olycksfällor måste
bort — måste ha skett före övergången
och gör övergången lättare.

Varför skall nu denna övergång genomföras
så hastigt, dels mot folkets vilja
och dels utan en närmare prövning?
Det säges här att kostnaderna stiger om
vi dröjer. Det är inte alldeles säkert att
så blir fallet. Den som lever får se. Enligt
den enmansutredning som verkställts i
kostnadsfrågan skulle övergången kosta
350 miljoner kronor, och regeringen beräknar
för sin del kostnaderna till 400
miljoner kronor. För min del tror jag
att övergången kommer att kosta betydligt
mera i nuläget. Förutom dessa angivna
kostnader har vi också utgifter för

Nr 21

Fredagen den 10 maj 1963

Ang. övergång till högertrafik

sjukvård och dylikt samt för de fordonsskador
som kan inträffa.

Först och främst vill jag konstatera
att en utbyggnad av vårt lands vägnät,
som innebär att man undan för undan
tar bort trafikfällorna och gör vägarna
rakare och bättre, måste medföra att
kostnaderna blir mindre vid en eventuell
övergång till högertrafik i framtiden.
En spegelvändning av trafiken
skulle bli betydligt enklare, om vägarna
vore bättre. Ombyggnaden av spårvagnar
och dylikt — som utgör en stor
utgiftspost i nuläget — skulle man mer
och mer slippa ifrån, eftersom allt fler
spärvägslinjer lägges ned och man framöver
endast köper in bussar som är så
konstruerade att de lätt kan byggas om.
Detta är väl saker och ting som inte kan
bestridas.

Eu annan omständighet i detta sammanhang
är ju också att fler och fler
människor övergår från kollektiva trafikmedel
till egna bilar. Allt detta tyder
på att kostnaderna bör bli mindre och
mindre om vi väntar med en övergång,
under förutsättning att högertrafik skall
införas i Sverige. Vad vet vi för resten
om framtiden? Flygets utveckling är ju
enorm, och den tekniska utvecklingen
inom andra områden är lavinartad. Vi
har kanske så småningom ett folkflyg
som minskar trafiken på vägarna —
man kan väl ändå i detta sammanhang
inte helt bortse ifrån dessa synpunkter
— och mycket annat som kan hända. År
det lämpligt att driva igenom ett sådant
här förslag om övergång till högertrafik,
när så stora förändringar sker inom vårt
allmänna trafikväsende? En lämpligare
tidpunkt för övergången kan inträffa.

Även om kostnaderna på olika sätt
blir höga, måste jag för min del säga
att jag sätter tryggheten och säkerheten
för människorna i första hand, och det
är under nuvarande förhållanden ett
starkt motiv för avslag på förslaget om
införande av högertrafik.

Jag vill också i detta sammanhang ge
uttryck åt mitt missnöje med den handläggning
som denna fråga har undergått.
Här har enligt min mening demokratien
helt satts ur spel. Att folkmeningen satts

åt sidan genom uppgörelsen med övriga
partiets majoriteter före en sedvanlig
riksdagsbehandling förbättrar enligt
min mening inte situationen. Jag har
här berört själva principfrågan om en
övergång till högertrafik i nuläget eller
ej. Eftersom jag yrkat avslag på förslaget
om högertrafikens införande skall
jag inte här gå in på finansieringsfrågan
— den är enligt min uppfattning av betydligt
mindre vikt i detta sammanhang.

Sammanfattningsvis vill jag säga att
så länge vårt vägväsende är behäftat med
så allvarliga brister och uppvisar så
många olika trafikfällor — det gäller
alla dessa smala och krokiga vägar, dessa
svåra backkrön och kurvor — är vi
inte färdiga att ta emot högertrafiken.
Dennas införande medför enligt min mening
många olyckor i nuläget och drar
stora kostnader. Man kan ha bättre användning
för pengarna. Kostnaderna för
övergången till högertrafiken torde snarare
bli mindre i framtiden och olyckornas
antal borde minska om vi först
upprustar vägväsendet. I nuvarande
brytningsskede på kommunikationsväsendets
område är denna övergång enligt
min mening inte lämplig.

Sist men inte minst anser jag mig inte
ha fullmakt att på detta sätt nonchalera
människornas åsikt som de framfört i
folkomröstningen år 1955. Låt oss förbättra
vägväsendet och ta bort de trafikfällor
som finns och sedan få höra folkets
mening! Visar det sig då att vi har
en folkmajoritet för övergång till högertrafiken,
skall jag inte bromsa.

Med detta, herr talman, yrkar jag således
avslag på tredje lagutskottets utlåtande
nr 23 om införande av högertrafik
och yrkar bifall till den reservation som
är fogad till detta utskottets utlåtande.

I detta anförande instämde herrar
Einar Eriksson (s), Lage Svedberg (s),
Eric Carlsson (ep), Axel Emanuel Andersson
(ep) och Olsén (s).

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Herr Jonasson och jag
har ju litet olika uppfattning i denna
fråga. Jag hade faktiskt väntat mig att

Fredagen den 10 maj 1963

Nr 21

herr Jonasson, som representerar ett län
med gränser till ett land där man har
högertrafik, skulle ha haft en något välvilligare
inställning till en övergång till
högertrafik. Det har ju talats ganska
mycket om att det i gränsbygderna mer
än på andra håll är bekymmersamt att
det råder olika trafiksystem på olika sidor
om gränserna. Det var dock intressant
att höra att herr Jonasson kunde
tänka sig att någon gång i framtiden vara
med om en övergång till högertrafik.

Jag kommer väl att senare beröra den
tidigare gjorda folkomröstningen, men
eftersom herr Jonasson tog upp frågan
vill jag från början ha sagt att vi måste
vara på det klara med att vi endast har
en rådgivande folkomröstning i vårt
land och att denna rådgivande folkomröstning
inte kan fungera som en beslutande
folkomröstning.

Herr Jonasson flyttade sedan till Sydamerika
för att hämta en del argument
till denna debatt. Jag har inte hunnit gå
igenom det material som vi har fått oss
tillsänt i dag och som berör sådana förhållanden.
Jag menar nog att det inte
finns någon anledning att skaffa argument
till denna debatt från en så avlägset
liggande världsdel. Skall vi bedöma
förhållandena i olika länder kan vi
väl stanna innanför Europas gränser.

Att vi internationellt sett ligger väl
till i statistiken, så till vida att vi inte
har så många trafikolyckor i förhållande
till antalet bilar i vårt land, talar enligt
min mening för att en övergång till
högertrafik kommer att gå mycket bra
och att det därvid inte kommer att inträffa
några stora olyckor. Jag kommer
senare i mitt anförande att framhålla att
jag för min del inte på något sätt tror
att övergången till högertrafik blir en
så bloddrypande händelse som herr Jonasson
här försökt göra gällande.

Herr Jonassons förhoppningar om att
en övergång längre fram skulle bli billigare
än den nu blir är nog litet ljusblåa.
Det finns sannerligen ingen erfarenhet
eller någon utredning som talar
härför.

Herr talman! Efter de många vedermödor
och födslovåndor som har före -

Ang. övergång till högertrafik
gått detta förslag till principbeslut om
övergång till högertrafik, ligger nu ärendet
på riksdagens bord för avgörande. Vi
som de senaste åren visat vårt intresse
för denna fråga kan inte annat än uttrycka
vår tillfredsställelse över att efter
alla de överläggningar som förekommit
detta ärende av allt att döma i dag kommer
att leda till ett beslut om övergång
till högertrafik, allt i överensstämmelse
med tredje lagutskottets förslag.

Det är klart att vi som de senaste åren
har interpellerat, ställt frågor och motionerat
i denna fråga var litet bekymrade
förra året över om regeringen skulle
framlägga något förslag eller inte. Det
har inträffat tidigare att förslag om en
övergång blivit lagt åt sidan, så att säga
hamnat i diket vid sidan om vägen utan
något resultat. Sedan förslag på nytt
väckts och frågan efter folkomröstningen
1955 ånyo kom upp till behandling i
riksdagen om en övergång till ett med
andra länder enhetligt trafiksystem, har
ärendet emellertid inte denna gång tagit
så lång tid. När jag vid höstriksdagen
1960 i en interpellation frågade
kommunikationsministern vad som skulle
ske i högertrafikfrågan och i interpellationssvaret
besked lämnades att en
utredningsman på nytt skulle få i uppdrag
att utreda kostnadsfrågan, kunde
nog ingen med hänsyn till vad som tidigare
förevarit på allvar tro att frågan
inom en tid av två och ett halvt år skulle
i riksdagen bli föremål för ett beslut
av det slag som nu kommer att fattas.

Mot det beslut som nu skall fattas har
funnits och finns alltjämt ganska många
som står i opposition. Det vet vi. Vi har
hört detta av herr Jonasson redan, och
vi vet också att det finns en del ledamöter
i riksdagen som vill ha kvar vänstertrafiken.
Ute i landet bland allmänheten
finns det också en hel del människor
som menar att vi tills vidare eller kanske
för all framlid borde hålla kvar
vänstertrafiken. Denna uppfattning finns;
nu liksom tidigare hos representanter
för alla partier. Vid voteringen i dag
blir det säkert på samma sätt som vid
tidigare tillfällen när voteringar skett
om högertrafik. Då har man inte röstat

Nr 21

Fredagen den 10 maj 1963

Ang. övergång till högertrafik
efter några partilinjer, utan ledamöterna
har helt och fullt röstat efter sin egen
personliga uppfattning.

Trots den kritik som förekommit sätter
jag för min del värde på och känner
tacksamhet för att regeringen har lyckats
med att handlägga detta ärende så
att ett avgörande nu kommer att ske
utan att det blir ett avgörande efter partipolitiska
riktlinjer. Regeringen har lyckats
handlägga frågan så att den inte
kan utnyttjas av något parti i partipolitiskt
syfte, liksom den inte heller tidigare
varit en partipolitisk fråga. Det
finns anledning att uttala ett tack till
regeringen för att denna fråga hela tiden
har hållits höjd över partigränserna.

Jag tror att man kan säga att sällan
eller aldrig har en fråga varit uppe till
avgörande i riksdagen, i vilken enskilda
personer på olika sätt — inte minst i
tidningspressen på de spalter där allmänheten
får säga sin mening — givit
så mycket uttryck för sin oro och sina
bekymmer och även gått till så orimliga
överdrifter som just denna fråga. Det
bär av åtskilliga medborgare tyvärr uttalats
att vad saken gäller är varken
mer eller mindre än liv eller död för
vårt svenska folk. Blod, har man sagt,
kommer att flyta i strömmar ute på vägarna
under övergångstiden. Faktiskt
har det inte varit någon gräns för alla
överdrifter i de uttalanden som har förekommit.

Så allvarligt kan det under inga förhållanden
bli, och inte heller kan det
vara möjligt att alla ytterst ovederhäftiga
uttalanden som förekommit kan vara
grundade på en personlig övertygelse.
Om fyra år, när övergången skall ske,
kommer säkert våra svenska medborgare
på vanligt sätt att känna sitt ansvar
och sina skyldigheter för det beslut som
nu fattas, och de kommer att anpassa
«in tillvaro efter de förhållanden som
då kommer att gälla. Något extra blodbad
kommer vi dess bättre inte att få
uppleva ute på vägarna.

Vad många människor har reagerat
emot är att det inte blir någon ny folkomröstning,
då folkomröstningsresulta -

tet, som herr Jonasson här framhållit,
gav en stark majoritet för bibehållen
vänstertrafik.

Folkomröstningen 1955 vill jag beteckna
som ett litet olycksfall i riksdagens
arbete, t. o. m. som ett medvetet
misstag och olycksfall. Varken regeringens
eller riksdagens ledamöter är mer
än människor, och vi bör kunna erkänna
att det kan inträffa händelser som
kan betecknas som olycksfall i arbetet.

Därmed vill jag dock ingalunda hävda
den uppfattningen att det är fel med
folkomröstning i allmänhet. Att man när
en härför lämplig fråga skall avgöras
använder folkomröstningsformen för att
allmänheten skall få säga sin mening,
det är inte fel. I allmänhet är inte folkomröstning
något olycksfall i arbetet,
långt därifrån. Men en fråga som denna,
som inte gäller bara våra egna och vårt
eget lands angelägenheter utan som gäller
ett stort internationellt sammanhang,
tror jag är föga lämpad för folkomröstning.

Vad som också bör sägas ut är att det
inte är riksdagens ledamöter som tvingar
på medborgarna ett ändrat trafiksystem,
utan det är våra grannländer, det
är den västliga delen av Europa, som genom
den storleksordning det har blivit
på trafiken över gränserna starkt påverkat
oss att besluta om ett med dessa
länder enhetligt trafiksystem.

Att denna fråga är mer intressant än
många andra beror mycket på att, som
jag redan har sagt, om det finns delade
meningar så uppspaltas dessa inte efter
rent politiska riktlinjer. De motståndare
som förekommer är att finna inom samtliga
partier. Med tillfredsställelse kan
konstateras att de motståndare som
finns i riksdagen till dagens viktiga beslut
har allra mest sin plats i andra
kammaren. När det gäller sakfrågan har
samtliga reservanter sin plats i medkammaren.

Redan 1945 fattade första kammaren
beslut om övergång till högertrafik, men
det blev ett beslut i rakt motsatt riktning
i andra kammaren. Här kan uttalas
den förhoppningen att omröstningsresultatet
i dag inte blir detsamma som

Fredagen den 10 maj 1963

Nr 21

det blev 1945 utan att många av de ledamöter
som alltjämt är kvar i andra
kammaren också har sig omvänt och
bättrat.

Om att denna fråga inte är någon partipolitisk
fråga vittnar även det förhållandet
att till tredje lagutskottets utlåtande
med förslag till principbeslut är
fogad en reservation, där reservanterna
är tre socialdemokratiska ledamöter. Att
tre ledamöter av regeringspartiet ensamma
reserverar sig för avslag på en
kungl. proposition är säkert något som
vi inte har upplevt tidigare.

Den stora tvistefrågan här i riksdagen
har varit hur denna reform skall finansieras.
Förslagen härom är många. Själv
har jag lämnat en motion med förslag
att en enhetlig avgift för finansieringen
borde uttagas av bilismen, en avgift på
50 kronor för varje bil och 20 kronor
för varje motorcykel. Enligt de uppgifter
vi har fått behandlades ett sådant
skatteförslag vid regeringsöverläggningarna
i höstas.

Visst kan man diskutera om bilismen
ensam skall bekosta denna omläggning
av trafiken och säga att det är en orättvisa
mot bilismen som år efter år betalat
mer till vägtrafiken än trafiken
har kostat. Sett mot internationell bakgrund
är övergången en standardiscringsfråga,
som berör hela samhället.
Mest riktigt hade varit att hela kostnaden
gått direkt över budgeten.

Vad som här föreslås i den kungl.
propositionen och nu i bevillningsutskottets
förslag är i stor utsträckning
orsaken till den motvind som blåser ute
i landet på sina håll mot denna reform.
Enär partiledarna eller rättare sagt partigrupperna
vid sina överläggningar blivit
ense om att bilismen skulle svara för
kostnaderna ställer jag mig solidarisk
med överenskommelsen och känner mig
förhindrad att stödja något annat förslag.
Förslaget om en enhetlig avgift för
bilarna på 50 kronor ligger inom ramen
för den träffade överenskommelsen, men
då ingen reservation finns till förmån
för detta förslag utan majoriteten av
högerns ledamöter i bevillningsutskottet
biträder utskottets förslag så kommer

Ang. övergång till högertrafik
jag inte att framställa något annat yrkande
än bifall till utskottets förslag.

Om en berättigad kritik skall kunna
riktas mot någon, mot regering och riksdag,
så skall det vara för att inte ett
avgörande om högertrafiken har skett
tidigare. Tänk om frågan hade avgjorts
omedelbart efter andra världskriget då
kostnaden blivit obetydlig, bara något
tiotal miljoner kronor! Det är ett stort
fel att vi har väntat så länge att kostnaderna
har fått stiga från 27 till 400 miljoner
kronor. Vilket slöseri med tid och
pengar har det inte varit i detta fall!
Jag har kanske för min del inte så stor
rätt att tala om årtalet 1945, ty då hörde
även jag till de föga framsynta ledamöter
i andra kammaren som röstade för
bibehållande av vänstertrafik.

Den kommission eller det provisoriska
extra ämbetsverk som får uppgiften att
svara för allt som rör övergångens organisation
får en stor och ansvarsfull
uppgift. Den kommission till vilken ansvaret
för övergångens organisation skall
överlåtas måste ta sin uppgift på fullt
allvar. Ingen möda får sparas, den måste
sätta till alla krafter för att övergången
skall bli så väl planerad, så smidig
och lyckad som möjligt. En viktig
uppgift sedan kommissionen blivit utsedd
och kommit i arbete blir att planera
övergången på ett sådant sätt att
motvinden mot reformen kommer att
lägga sig till ro. Jag tror att detta är
möjligt genom en väl planerad upplysning
om hur nödvändigt det i verkligheten
är med ett enhetligt trafiksystem.

I årets remissdebatt framförde jag ett
förslag om att det bör möjliggöras för så
många som möjligt att snarast övningsköra
i högertrafik. Jag tror att detta
starkt kan bidraga till att skingra den
oro och de bekymmer för övergången
som tyvärr många trafikanter känner.

Om alla goda krafter hjälps åt kan
säkert allt motstånd komma att vika under
de fyra år som kommer innan övergången
kan ske, så att alla vid den tidpunkten
kan vara lika intresserade av
ett nytt enhetligt trafiksystem och så
att alla då känner sig beredda att efter
bästa förmåga medverka till att alla

Nr 21

Fredagen den 10 maj 1963

Ang. övergång till högertrafik
olycksbådande förutsägelser om den stora
trafikdöden ute på vägarna inte på
något sätt kommer att gå i uppfyllelse.
Möjligheten finns säkert, som jag har
sagt någon gång tidigare, att övergången
organiseras så att det även under
själva övergångstiden blir ett minskat
antal olyckor. Reformen bör på längre
sikt och skall på längre sikt bli en stor
trafiksäkerhetsreform.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Häri instämde herr Schött (h).

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sveningsson tyckte
att jag som var från Värmland borde vara
anhängare av högertrafiken. Jag vill
då säga att värmlänningarna är anhängare
av vänstertrafik i minst lika hög grad
som genomsnittet för Sverige.

Herr Sveningsson påpekade vidare att
vi hade rådgivande folkomröstning och
inte beslutande. Det sade jag också, herr
Sveningsson, men skall man för den
skull inte ta någon hänsyn till folkomröstningen?
Varför skall man då ställa
till med en folkomröstning? Hade vi aldrig
haft folkomröstningen i denna fråga
hade jag känt mig betydligt mera
obunden än jag gör i detta läge. Har man
sagt det ena får man också säga det andra
och ta konsekvenserna. Hittills kan
jag för min del inte ändra uppfattning.

Vidare säger herr Sveningsson att han
är tacksam för att jag inte helt bortser
från möjligheterna till högertrafik i
framtiden. Ja, det framgår av hela mitt
yttrande att jag inte är främmande fölen
övergång i framtiden, men det finns
så mycket som behöver göras först —-speciellt för att vi skall få bättre vägar —-att man kanske kunde välja en lämpligare
tidpunkt. Det bör väl också göras en
utredning som ger ett bättre underlag än
vad propositionen nu ger.

Sedan sade herr Sveningsson att man
inte bör göra jämförelser med avlägset
liggande länder. Ja, jag råkade nämna
Sydamerika, men man behöver inte gå
så långt för att få liknande siffror.

Slutligen sade herr Sveningsson att det

inte finns något underlag för påståendet
att en övergång skulle bli billigare i
framtiden, men han gjorde inget som
helst försök att sakligt bemöta de synpunkter
jag förde fram i den frågan.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle :

Herr talman! Herr Jonasson vidhåller
att det finns stort intresse speciellt i
Värmland för bibehållen vänstertrafik.
Vi får väl se vid omröstningen om han
har stöd av sina värmländska kolleger
eller inte. Är det möjligen så att herr
Jonasson tror att fler än han litar på att
det där folkflyget, som herr Jonasson talade
om i sitt första anförande, skall
komma att sköta transporterna i de
värmländska bygderna?

Herr Jonasson var i sin replik också
inne på frågan om folkomröstningen.
Jag vill på den punkten bara stryka under
vad jag redan har sagt, att det i en
fråga med så internationell anknytning
som trafiksystemet nog inte är riktigt
lyckat med en folkomröstning. Skulle
man helt rätta sig efter en folkomröstnings
resultat, skulle jag vilja ha det så
i denna fråga att samtliga länder som är
företrädda i Nordiska rådet, och kanske
också några länder längre söderut än
Danmark, skulle delta i folkomröstningen
om detta vore möjligt. Då bleve det
nog ett annat resultat än år 1955.

Detta är en stor internationell fråga.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Sveningsson att jag inte sitter här i riksdagen
för att ha samma uppfattning som
mina kolleger i andra partier från Värmland.
Jag sitter här för att framföra de
synpunkter som mina väljare har, och
jag skulle sköta mitt kall dåligt om jag
inte gjorde det.

Herr Sveningsson säger att det inte är
så lyckat med en folkomröstning i denna
fråga. Det må så vara. Jag var inte med
i riksdagen 1955, men troligen var herr
Sveningsson här då —- jag är inte riktigt
säker på den saken. De som var med
då bedömde denna fråga så att vi fick en

Fredagen den 10 maj 1963

Nr 21

folkomröstning, och eftersom det varit
en folkomröstning tycker jag att vi också
bör ta hänsyn till dess resultat.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Bilismen sätter sin prägel
på vårt samhälle. Trafiken har därmed
också blivit internationell. Gränserna
mellan länderna är inte längre något
av stoppbommar. Framför oss ligger
en utveckling till allt intensivare utbyte
mellan länderna på trafikens område.
Det är en självklarhet att länder som har
en så att säga gemensam trafik också
måste ha en enhetlig trafikriktning. I våra
grannländer bär man högertrafik. Naturligtvis
kan vi då inte komma ifrån en
övergång till högertrafik. Att uppskjuta
det nödvändiga beslutet kan endast medföra
ökade kostnader och större svårigheter
i en framtid. Man kan beklaga att
reformen inte genomfördes för länge sedan.

Herr talman, jag har i principfrågan
ingenting mer att tillägga utan ber att få
ansluta mig till tredje lagutskottets utlåtande.

Men när det gäller finansieringen av
reformen är jag starkt kritisk mot det
påbud som utgått från regeringen. Det
är föreskrivet i partiöverenskommelsen
från i höstas att bilismen ensam skall betala
kostnaderna genom en särskild högertrafikomläggningsskatt.
Det är enligt
min mening en felaktig finansieringsmetod.
Trafikomläggningen är en samhällsreform
som angår alla. Då borde också
alla solidariskt betala vad den kostar.
Den stora huvudparten av kostnaderna
gäller bussarna och spårvägarna, d. v. s.
de kollektiva kommunikationsmedlen.
Ingen kan väl påstå att den närmast till
hands liggande lösningen är att låta de
enskilda bilisterna betala den stora huvuddelen
av kostnaderna för kollektiva
kommunikationsmedel, som bilisterna
givetvis utnyttjar väsentligt mindre än
andra.

Jag har i bevillningsutskottet reserverat
mig för att trafikomläggningen skall
finansieras på vanligt sätt över den allmänna
budgeten. Nu vet jag mycket väl,

Ang. övergång till högertrafik
herr talman, att det är meningslöst att
uppmana kammaren att besluta i enlighet
med reservationen. Det var ju ett direkt
ultimatum från regeringen att bilisterna
skulle betala. Partierna skall enligt
partiöverenskommelsen i höstas var för
sig garantera majoritet för regeringens
finansieringsmetod, liksom över huvud
taget för högertrafiken. Detta är naturligtvis
bindande för partierna. Men, herr
talman, gången av händelseförloppet i
trafikomläggningsfrågan föranleder mig
att knyta några principiella kommentarer
till det hela.

Vi har alltså fått vara med om att regeringen
före riksdagsbehandlingen ställde
direkt ultimatum till oppositionspartierna.
Om partigrupperna inte ville svälja
villkoren med hull och hår skulle det
inte bli någon proposition. Det är en
egendomlig situation i en parlamentarisk
demokrati.

Kompromisser och överenskommelser
mellan partierna är inte bara önskvärda
utan även nödvändiga för att en demokrati
som vår skall fungera på tillfredsställande
sätt. Viljan till hänsyn och samarbete
partierna emellan skall inte kritiseras.
Det har träffats åtskilliga kompromisser
och partiöverenskommelser i vårt
land under åren. Det har skett mellan regeringen
och oppositionen eller mellan
regeringen och en viss del av oppositionen.
Det har också skett internt inom oppositionen.
Det har då gällt kompromisser
mellan klara partipolitiska positioner.
Vi har också haft försvarsöverenskommelserna,
som kanske inte så mycket
varit att betrakta som kompromisser
utan mera som överenskommelser i syfte
att lyfta en särskilt viktig fråga över de
partipolitiska striderna. Sådana kompromisser
eller överenskommelser har inneburit
att partiorganisationerna engagerat
sig för en viss lösning. Naturligtvis
kan följden i viss utsträckning ha blivit
en intern påverkan på enskilda riksdagsledamöter,
men riksdagsmännen har
dock haft kvar sin rätt till självständigt
avgörande. Några majoritetsgarantier har
alltså inte lämnats av partierna på förhand
i de frågorna.

Det var naturligtvis inte fel att rege -

Nr 21

Fredagen den 10 maj 1963

Ang. övergång till högertrafik
ringen i höstas vände sig till oppositionspartierna
för att sondera deras uppfattning
i trafikfrågan. Höger- eller vänstertrafik
är inte någon partipolitisk fråga.
Just därför att denna fråga saknade partipolitisering
kunde det vara skäl för regeringen
att efterhöra opinionsläget. Naturligtvis
kunde man också passa på att
fråga partierna i finansieringsfrågan,
även om det här gällde en fråga av vanlig
partipolitisk karaktär. Men felet i
sammanhanget kom när regeringen ultimativt
krävde att partierna skulle binda
sina majoriteter för regeringens bud.

Det talas om att vi behöver en stark
regering. Inte minst från regeringshåll
brukar vi få höra det. Det är naturligtvis
också alldeles riktigt. Vi behöver en
stark regering. Men jag har svårt att kalla
den regering stark som använder sådana
metoder som nu i trafikfrågan just
för att komma från parlamentarismen
och det ansvar som denna lägger hos regeringen.

Nu skall jag villigt medgiva att inte
heller oppositionens roll i sammanhanget
är särskilt ärofull. Partierna har varit
med på att lämna de här omtalade garantierna.
Att de gjort det under press från
regeringen för att möjliggöra att en proposition
skulle komma till årets riksdag
kan kanske dock vara eu förmildrande
omständighet.

Riksdagsmännen har ju grundlagsenlig
motionsrätt. Visst har vi motionerat,
men partierna garanterade att det inte
blev något resultat av motionerna.

Som utskottsledamöter har vi vår
grundlagsenliga rätt att reservera oss.
Och visst har vi fått reservera oss ■— fast
det var åtskilliga diskussioner om den
saken. Man måste ju först skaffa förnyade
garantier om att reservationerna inte
skulle leda till något resultat.

Det kan väl sägas att det som hade
hänt i trafikfrågan inte strider mot
grundlagens bokstav, men det strider
heltigenom mot grundlagens mening, ty
det är förvisso inte meningen att motioner,
utskottsbehandling och reservationer
skall degraderas till en låtsaslek, vilket
har skett i denna fråga.

Utskottsbehandlingen har ju i och för

sig varit ett särskilt kapitel. Formellt
ligger utskottsbehandlingen utanför partiöverenskommelsen,
eftersom ju majoritetsgarantierna
givetvis avser omröstningen
i de båda kamrarna. Den panik
som plötsligt utbröt var dock anmärkningsvärd.
Att tre socialdemokrater reserverade
sig i tredje lagutskottet för
vänstertrafik åstadkom ingen som helst
oro i regeringslägret. Det hörde, herr talman,
kanske till ritningarna. Men när två
centerpartister i bevillningsutskottet antydde
att de eventuellt ämnade reservera
sig för en annan finansiering blev det
stora darren inom regeringspartiet.

En sak blev aldrig närmare belyst i
detta sammanhang, nämligen huruvida
det finns någon särskild princip hos socialdemokraterna
som säger att oppositionen
inte har samma rätt som ledamöter
av regeringspartiet att vända sig mot
regeringens förslag.

Det som hänt i trafikfrågan är att riksdagen
helt satts ur funktion. Riksdagen
har inte fått pröva frågan på det sätt som
grundlagen föreskriver. Detta kan sägas
vara särskilt allvarligt beträffande finansieringsfrågan
eftersom regeringsformen
så kraftigt understryker att beskattningsmakten
skall ligga hos riksdagen
allena.

Debatten här i kammaren och den omröstning
som vi skall ha äger ju, herr talman,
bara en rent formell betydelse. Frågan
är ju avgjord. Partierna har redan
röstat genom majoritetsgarantierna. Det
betyder också att den offentliga debatten
i frågan förhindras. Allt detta, herr talman,
är enligt min mening allvarligt från
demokatiens synpunkt. Nu har ju statsministern
sagt att det i framtiden skall
bli delegationer från riksdagsgrupperna
för partiöveläggningar. Jag hoppas att
syftet inte är att det skall bli partiöverenskommelser
av den typ som förevarit
i trafikfrågan, ty om det skulle bli på
modet behöver vi i fortsättningen varken
en eller två kamrar. Då räcker det med
partierna — om man nu skulle tycka att
detta räcker för demokratien. Jag kan
endast se en positiv sak i proceduren i
trafikfrågan, nämligen att den verkligen
bör kunna bli ett avskräckande exempel

Fredagen den 10 maj 1963

Nr 21

i den författningsdebatt som vi nu alla
väntar.

I herr Sundins yttrande instämde herr
Carlsson, Georg, (ep).

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Införandet av högertrafik
i vårt land är en nödvändig åtgärd
som måste vidtagas för att Sverige helt
skall kunna delta i det internationella
samarbetet. Det är ett betydelsefullt beslut
som kommer att fattas i dag och
som inte bara berör vårt lands angelägenheter
utan också kontakten med en
rad andra länder. Jag önskar inte på något
sätt ta bort den särprägel som finns
i de olika länderna i fråga om kultur
och andra saker, men detta är en rent
praktisk åtgärd som vi kommer att genomföra
och som jag anser är nödvändig.

Det har inte kunnat i något sammanhang
påvisas att det finns några speciella
anatomiska eller andra förutsättningar
som gör att man skall köra på
höger eller vänster sida av vägen, utan
man kan förutsättningslöst bedöma om
det bör bli höger eller vänster. Man kan
inte uppleta några skäl för den ena eller
andra riktningen, utan här föreligger en
praktisk synpunkt: de länder som vi har
de största kontakterna med har högertrafik,
och samarbetet med dem kommer
i olika avseenden att försvåras om
vi har en annan ordning.

Det kan säkerligen inte påvisas någon
undersökning som skulle vara vetenskapligt
korrekt och som rör vad herr
Jonasson anförde när han talade om att
olycksfallen skulle vara färre i England
och Sverige där man har vänstertrafik.
Detta måste bero på en del andra omständigheter,
och i varje fall fordras en
mycket noggrann undersökning för att
kunna påstå någonting därom.

Vi har till exempel hastighetens inverkan
beträffande olycksfall, vägarnas
och fordonens beskaffenhet och krav i
olika avseenden. Det är tre saker jag nu
nämnt. Det kan inte tänkas att man utan
vidare hastigt kan hoppa till den slutsatsen
att det skulle vara själva köran -

Ang. övergång till högertrafik
det på vänster sida som skulle medföra
färre olycksfall i dessa båda länder.

Det är alltså endast i samordningens
intresse vi bör genomföra en högertrafik.
Sverige har ju en omfattande utrikeshandel
som betyder mycket för vårt
lands levnadsstandard. Vi har all anledning
att ha goda kontakter med andra
länder, och vi har också all anledning''
att intressera oss för att dessa länders
affärsmän och övriga invånare besöker
vårt land. Jag tycker att de när de reser
genom Sverige helst också skulle se något
av Sverige och inte ständigt behöva
ha uppmärksamheten på att de skall köra
på ett annat sätt än de gör i det
egna landet. Det är på samma sätt när
vi kommer till andra länder.

Vi har haft en samordning på ett annat
område, nämligen beträffande sjöfarten
som alltid haft högertrafik. På
detta område har det inte ansetts att
det skall ske förändringar.

I fråga om olycksfallen som kommer
att hända vill jag understryka att allt
som kan tänkas givetvis bör göras för
undvikande av de olycksfall som kan
uppkomma i samband med övergången.
Jag vill emellertid särskilt understryka
en sak, nämligen att de olycksfall som
kommer att ske i vårt land och som är
oundvikliga kommer att ske under en
övergångstid, under det att om vi skulle
behålla vänstertrafiken skulle olycksfallen
som händer när vi kommer till
andra länder fortsätta. Jag vill ännu en
gång understryka att allt skall göras för
att förhindra olyckor, men det är frågan
om en övergångstid.

Förbindelserna blir ju allt livligare
med andra länder. Ju mera produktionen
stiger desto större möjligheter har
den svenske medborgaren att resa till
andra länder. Jag vill instämma med
herr Jonasson när han antydde att det
kommer att finnas ganska många privatflygplan
i framtiden. Vi kommer nog att
få fordon med luftkuddar också. Det blir
i så fall också fråga om högertrafik.

Jag vill också framhålla en annan sak
som ligger nära till hands beträffande
flyget. Detta för oss i större utsträckning
till andra länder som har högertra -

Nr 21

Fredagen den 10 maj 1963

Ang. övergång till högertrafik
fik. Det sker redan nu, och det kommer
att i ökad mån ske under en tid innan
vi får de privatplan som jag, liksom
herr Jonasson, tror kommer i allt större
utsträckning. Vi kommer också att få
kontakter på annat sätt. Att Öresundsbron
blir verklighet är endast en tidsfråga.
Genom den får vi mycket snabba
och enkla förbindelser med ytterligare
ett högertrafikland. Vårt land kommer
också att i högre grad bli genomfartsled
till grannländerna, öresundsbron
kommer att medföra att våra danska och
norska vänner kommer att köra på den
svenska västkusten, men om vi bibehåller
vänstertrafiken kvarstår besvärligheterna.
Då får de inte köra på samma
sätt som i sitt eget land.

Vi diskuterade häromdagen mellanriksvägarna
mellan Sverige och Norge,
och vi har redan fattat beslut om vägen
mellan Gradis och Sädvaluspen. Den
vägen är en mellanriksväg och utgör just
ett exempel på hur norrmännen kommer
att använda genomfarten i Sverige, eftersom
Saltfjället inte är farbart på vintern.
Då räknar norrmännen med att köra
över mellanriksvägen och komma tillbaka
till sitt eget lands bygder på andra
platser. Vi ansåg också att det var nödvändigt
med denna väg mellan Gradis
och Sädvaluspen för att Sverige skulle
kunna nå en isfri hamn vid Bodö under
hela året. På det sättet blir det ännu
större svensk trafik inom detta område.

De internationella förbindelserna utgör
således ett av skälen som mycket
starkt talar för att en ändring bör vidtagas,
men det finns också andra skäl.
Den alltmera utpräglade serietillverkningen
på olika områden, och givetvis
på bilismens område, utgör ett annat
skäl. Skall man specialtillverka någonting
för vänstertrafik i stället för högertrafik
måste det nödvändigt medföra en
viss fördyring. Den saken kommer vi inte
ifrån, om vi skall ha annan trafik än
de länder vi har de största förbindelserna
med.

Jag skulle också vilja säga några ord
om folkomröstningen. Den gav ju ett
klart utslag för vänstertrafik, och den
åberopas ännu i dag, tycker jag, med

alltför litet hänsynstagande till vad som
skett under tiden. Det görs av olika opinionsinstitut
regelbundna undersökningar
som jag inte vill tillmäta alltför stor
betydelse, i synnerhet inte när man räknar
ut tiondels procent av valmanskåren
före ett val. Men när det gäller ett så
pass stort utslag som här vet vi att man
har gjort undersökningar som jag tror
är mycket representativa och som visar
att det har skett en mycket stark förskjutning
från vänsteranhängare till högeranhängare.
Enligt de senaste uppgifter
jag har fått var ungefär hälften för
högertrafik och hälften för vänstertrafik,
och det är ju en mycket stark ändring
av tendensen. Om den fortsätter
dröjer det inte lång tid förrän vi har
majoritet för högertrafik. Då kan man
ifrågasätta, om vi skall ställa till med en
så dyrbar apparat som en ny folkomröstning
och därtill bara en rådgivande
folkomröstning.

Jag vill understryka vad som sagts
från olika håll här: En sak borde man
kunna vara mera ense om, nämligen att
vägupprustningen borde gå snabbare när
vi nu skall gå över till högertrafik. Det
är vid kritiska situationer, när omkörning
skall ske, som det är tveksamt om
hur man skall köra. Därför borde man
driva vägupprustningen mycket hårdare
än regeringen hittills gjort.

Även när det gäller finansieringen anser
jag det angeläget att omläggningen
sker nu. Herr Jonasson sade att han i
dagens läge inte ansåg att reformen nu
borde genomföras. Det tyder på att han
menade att högertrafiken skulle bli genomförd
någon gång men inte nu. Följden
blir med all sannolikhet att kostnaderna
blir allt större för varje år som
vi väntar. Vi har obehagliga erfarenheter
av hur kostnaderna stigit sedan vi
diskuterade denna fråga första gången,
och de kommer säkert att stiga ytterligare.
Trafiken kommer också att öka väsentligt.
Vi har nu en bil på var femte
svensk. År 1975 kommer motsvarande
siffra att vara 2,7. Antalet bilar kommer
alltså vid den tiden att vara dubbelt så
stort. Det talar ytterligare för att det är
lämpligare att göra övergången nu innan

Fredagen den 10 maj 1963

Nr 21

vi får en ännu större trafikintensitet. Vi
kan räkna med att den kommer att öka
mycket starkt för varje år som går.

Olika skäl talar för olika sätt att finansiera
reformen. Bilismens organisationer
har önskat att omläggningen skall
genomföras, och ur den synpunkten
kunde man säga att det är riktigt att
bilismen får betala reformen. Utfallet
blir väl något olika om man lägger kostnaderna
på bilismen eller på budgeten.
När det gäller budgeten får man räkna
med att progressionen gör att de större
inkomsttagarna får betala något mera.
Får bilismen betala kommer kanske några
att slippa något lindrigare undan.
Flertalet svenskar — eller jag skall kanske
nöja mig med att säga ett mycket
stort antal — har på något sätt beröring
med bilismen och de kommer ju också
att få betala omläggningen för de kollektiva
färdmedlen. Det finns inte flera
inom den meningsriktning jag företräder
som äger bil än inom andra meningsriktningar,
och därför har inte vi
mera intresse än andra av att bilismen
inte skall betala kostnaderna. Jag har
dock för min del ansett att vi bör gå
den väg som Kungl. Maj:t föreslagit och
vill starkt understryka att jag anser, att
bilismen skall betala kostnaderna på det
sätt Kungl. Maj:t och utskottet förordar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till tredje lagutskottets utlåtande. Jag
kommer också att ansluta mig till bifallsyrkandena
när det gäller bevillningsutskottets
och statsutskottets utlåtanden.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Huvudfråga i det ärende
vi nu diskuterar är ju frågan om en
övergång till högertrafik. Finansieringsfrågan
är ju i detta avseende mera en bisak.
Det har ju här framgått att huvudfrågan
glädjande nog blivit lyft över
partierna. Snarare kan man ju konstatera
att meningsskiljaktigheterna går
mera mellan första och andra kammaren
än mellan partierna.

Denna fråga har ju varit uppe åtskilliga
gånger och första gången i riksda 2

Första kammarens protokoll 1963. Nr 21

Ang. övergång till högertrafik
gen år 1945 med anledning av motioner.
Det är väl en ganska allmän uppfattning,
att det var olyckligt att övergången
inte skedde vid den tidpunkten med
den obetydliga trafik som då förekom
och de tämligen begränsade kostnader
som då beräknades. När man nu i dagens
läge skall ta ståndpunkt till denna
fråga ur sakliga synvinklar kan man till
att börja med konstatera att det väl, om
man ser till de resultat som på längre
sikt åsyftas med reformen, nämligen att
trafikriktningen här i landet skall komma
att överensstämma med vad som gäller
i grannländerna för undvikande av
växling från höger till vänster och från
vänster till höger vid gränspassering,
lär i stort sett råda enighet om att reformen
kommer att vara till fördel.

För min del vill jag inte påstå, vilket
somliga vill göra gällande, att högertrafik
i och för sig skulle vara bättre, men
i varje fall är den inte sämre, och det
viktiga är att man får liknande förhållanden
på ömse sidor om gränserna.
Fördelarna består dels i att det blir lättare
för trafikanterna när de slipper att
skifta trafikriktning vid gränspassering
med den särskilda extra press som det
innebär att speciellt tänka på att man
skall köra på en annan sida än man är
van, och dels i att man för all framtid
skulle komma att undvika de olyckor
som inträffar både här i landet med
främmande förare, som inte är vana vid
vår trafik, och med svenskar i utlandet.
Betydelsen av dessa faktorer har efter
hand ökat till följd av den explosiva utveckling
av biltrafiken, som ägt rum och
som säkert kommer att öka ytterligare i
samma takt i framtiden. Beträffande den
omständigheten vill jag bara peka på den
projekterade Öresundsbron, som väl är
att betrakta som en sannolik realitet inom
en inte alltför avlägsen framtid.

Den tveksamhet man likväl kan hysa
inför reformens genomförande gäller sålunda
närmast om dessa fördelar är
värda det pris som måste betalas, dels i
form av direkta kostnader, vilka i propositionen
beräknats till 400 miljoner
kronor, och dels i form av en befarad
ökning av olycksfallsrisken under tiden

Nr 21

Fredagen den 10 maj 1963

Ang. övergång till högertrafik
närmast efter övergången. Vad kostnaden
beträffar är 400 miljoner kronor givetvis
ett stort belopp, men det måste
dock sättas i relation till de sammanlagda
trafikkostnaderna, som väl måste
beräknas minst till någonting omkring 5
miljarder kronor per år. Då blir ju siffran
100 miljoner kronor om året under
fyra år inte så avskräckande. I detta
sammanhang kan man även göra den reflexionen,
att om reformen hade genomförts
1945 till de lägre kostnader som då
beräknades, skulle detta visserligen ur
nationalekonomiska synpunkter ha varit
fördelaktigare, men om man räknar
med att kostnaderna skall betalas av bilismen,
kan det ju vara av visst intresse
att kostnaden per bil beräknat väl är
lägre nu än 1945.

Sedan är det den andra minusposten
i räknestycket, nämligen risken för olyckor
under övergångstiden. Beräkningarna
av kostnaderna för reformens genomförande
är osäkra, men de torde väl vara
tillräckligt säkra för att utgöra underlag
för det beslut som skall fattas. I fråga
om risken för olycksfall till följd av
övergången kan man i själva verket inte
göra några hållbara kalkyler alls. Detta
beror framför allt på att man inte på
förhand kan bedöma effekten av de åtgärder
som skall vidtas för att minska
riskerna. Viss ledning kan hämtas från
främmande länder, där övergång bär
skett utan påvisbar ökning av olyckorna.
Förhållandena har dock säkert inte varit
jämförbara med våra förhållanden
och jämförelsen är därför inte på något
sätt bärande. För egen del vill jag bedöma
frågan på detta sätt: Säkerligen
kommer under övergångstiden en del
olyckor att inträffa, som beror på övergången,
liksom nu i anledning av trafiken
över gränserna en del olyckor inträffar,
som beror på ovana vid trafikriktningen.
Med en intensiv upplysningsverksamhet
och skärpt övervakning av
trafiken bör dock dessa olyckor kunna
hållas inom ganska snäva gränser. De
trafikanter som dagligen rör sig på vägar
och gator kommer säkert att mycket
snart vänja sig vid den nya ordningen.
Detta visar erfarenheten från den nuva -

rande gränstrafiken. Problemet är väl
snarare de trafikanter, kanske mest fotgängare,
cyklister och mopedister, som
bara sporadiskt rör sig i tätare trafik.
Även de smalare vägarna i glesbygderna,
där trafiken som regel framgår i mitten
av vägbanan, kan innebära problem under
en längre tid efter övergången.

Om man således inte kan undvika vissa
av övergången föranledda olyckor, är
det dock min övertygelse att de särskilda
åtgärder i trafiksäkerhetsfrämjande
syfte som kommer att vidtagas i samband
med övergången kommer att verka
till en minskning av de olyckor, som har
annan anledning än denna övergång.
Bland de viktigaste åtgärder som här
kan ifrågakomma kan nämnas skärpt
trafikövervakning, tillfällig hastighetsbegränsning
— kanske till lägre kilometerantal
än vi nu har haft vid helger och
dylikt — och kanske en tillfälligt skärpt
trafiknykterhetslagstiftning. Det är min
förhoppning, att dessa åtgärder skall ha
verkningar tillräckligt stora för att uppväga
övergångsolyckorna, men härom
kan givetvis inga beräkningar göras. Det
gynnsamma resultatet i främmande länder
får väl tillskrivas en jämvikt av det
här slaget. Det kan ju hända att vi på
grund av en i förhållande till trafikens
omfattning redan nu jämförelsevis god
situation i trafiksäkerhetshänseende har
mindre marginal att utnyttja än de länder
som förut har övergått. Å andra sidan
utgår jag ifrån att de trafiksäkerhetsfrämjande
åtgärderna här kommer
att genomföras med ännu större intensitet
än som på andra håll har förekommit.

Det är, som sagt, på den här punkten,
mera fråga om tro än om kalkyler, och
min förhoppning är att man har anledning
att räkna med att någon ökning av
den sammanlagda olycksfrekvensen inte
skall komma att inträffa under den närmaste
tiden efter övergången. Avvägningen
ur ekonomisk synpunkt skulle därför
komma att ske mellan den ekonomiska
investeringen, beräknad till 400 miljoner
kronor, och den säkra avkastningen
i form av bortfall av trafikriktningsolvckor
i framtiden. Icke heller här kan

Fredagen den 10 maj 1963

Nr 21

några säkra kalkyler göras, men ett par
synpunkter bör framhållas.

Olycksfall kan inte bara mätas efter
sina ekonomiska konsekvenser. Det är
också fråga om personliga tragedier i de
enskilda fallen. Vidare synes det odiskutabelt
att olyckor av det här slaget
kommer att i framtiden kontinuerligt
öka, om en övergång till högertrafik inte
sker. Man kan peka på dels ökad trafik
över gränserna över huvud taget, dels
speciellt att det kommer att bli mer och
mer täta passeringar fram och åter över
gränserna, och jag tror att även den som
får en viss vana vid en sådan övergång
kan ha svårt att vid alla tidpunkter hålla
i minnet vilka trafikregler han skall
följa. Enligt tredje lagutskottets mening
är dessa skäl, som också ligger till grund
för propositionen, av den styrka att de
utgör fulla skäl för reformens genomförande,
även om hänsyn tages till kostnaderna.

Jag skall sedan säga ett par ord även
i folkomröstningsfrågan. Jag vill inte bestrida
att det är en ömtålig fråga med
hänsyn till att vi haft en omröstning som
lämnat stark övervikt -— om också bland
ett relativt inte så stort antal röstande —
för bibehållande av vänstertrafik. Att jag
ändå i enlighet med regeringens ståndpunktstagande
i propositionen och den
allmänna meningen inom riksdagspartierna
ansett mig kunna stödja reformens
genomförande utan ny omröstning beror
på följande synpunkter: Först och främst
föreligger, som jag tidigare påpekat,
knappast meningsskiljaktigheter beträffande
det resultat på längre sikt som
åsyftas. Det är sålunda bara den temporära
frågan om förhållandena i samband
med själva övergången som är föremål
för delade meningar. En sådan fråga är
efter min mening inte så lämpad för
folkomröstning som om det hade gällt en
fråga som verkligen på längre sikt hade
berört den stora allmänhetens förhållanden.
Vidare talar åtskilligt för — vilket
bl. a. herr Bengtson här har påpekat —
att en betydande omsvängning har skett
i den allmänna opinionen sedan omröstningen
ägde rum. Jag kan bara nämna,
att även inom utskottet deklarerades
från flera håll att vederbörande under

Ang. övergång till högertrafik
den här tiden hade växlat ståndpunkt,
närmast under inflytande av den mycket
starka utveckling av biltrafiken som ägt
rum under den tid som gått.

Med hänsyn till det här anförda vill
jag, herr talman, yrka bifall till tredje
lagutskottets hemställan.

Jag vill sedan bara i korthet säga några
ord i finansieringsfrågan. För min del
är jag av den uppfattningen, att det är
tveksamt vilket som är det ur saklig synpunkt
riktigaste sättet att fördela övergångskostnaderna.
Jag tror, vilket flera
talare här förut har gjort gällande, att
fulla sakliga skäl inte kan anföras för att
bilismen ensam skall betala dessa kostnader.
En liten specialfråga i sammanhanget
kan förtjäna att påpekas, nämligen
den kollektiva trafikens del i kostnaderna.
Förslaget leder ju till att omnibustrafiken
deltar i kostnaderna genom
att den får erlägga trafikomläggningsskatt
men får ersättning för sina kostnader
för ombyggnad av bussar m. m.
Spårvägstrafiken däremot, som skall få
full ersättning för sina kostnader, kommer
inte att få lämna något bidrag till
dessa kostnader. Jag anser att det i princip
hade varit rimligt om spårvägsföretagen
eller deras trafikanter hade fått
lämna ett sådant bidrag. Kostnaderna
borde rätteligen även i någon mån belasta
fotgängare, cyklister och mopedister.
Ur den synpunkten kunde jag vara
beredd att förorda det förslag, som framlagts
i motioner i anledning av propositionen
om trafikomläggningsskatt, att
hälften av kostnaderna borde bäras av
bilismen genom en särskild skatt och
hälften tas över den allmänna budgeten.
Enligt min mening är emellertid denna
reform mycket angelägen. Det är också
viktigt att man får största möjliga anslutning
bland allmänheten för reformen.
Dessutom har bilisternas organisationer
starkt uttalat sig för reformens genomförande
och såvitt jag förstår även accepterat
att kostnaderna helt skall belasta
bilismen. Jag kommer därför att vid
omröstningen här biträda regeringens
förslag, även om jag anser att en annan
fördelning vore motiverad ur sakliga
synpunkter.

Nr 21

Fredagen den 10 maj 1963

Ang. övergång till högertrafik

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Vi kommer i dag att fatta
ett betydelsefullt beslut. Det gäller
ändring i körreglerna. Jag skall inte
yttra mig i den frågan utan endast i frågan
om finansieringen av de kostnader
som denna reform medför.

De beräknade 400 miljonerna kanske
inte är en exakt beräkning. Jag lutar
närmast åt funderingar om att det kanske
kommer att bli ännu kostsammare
om man tänker sig fyra år framöver,
men det finns ju ingen anledning att
diskutera den saken, ty vi vet för litet.
Inom bevillningsutskottet har det funnits
en betryggande majoritet för ett bifall
till regeringens proposition. Vi har
gjort en liten justering i densamma, men
i stort är det ju regeringens förslag som
utskottet tillstyrker.

De reservationer som är fogade till
bevillningsutskottets betänkande har till
yrkande att man skulle tillgripa allmänna
budgetmedel för alt finansiera omläggningen.
Dels har man sagt att dessa
pengar borde tas ur automobilskattemedelsfonden,
dels säger man i en reservation
att man borde dela det hela mellan
bilisterna och allmänna budgetmedel.

Jag hör till dem, herr talman, som menar
att det är på tiden att reformera de
anordningar som vi har när det gäller
bilskattemedlen. Den speciella destination
som automobilskattemedlen har,
den kan föranleda och den föranleder
massor med yrkanden med hänvisning
till att pengarna finns tillgängliga. Det
vore ändamålsenligt om finansministern
ville fundera på en reform. .lag har till
min stora glädje märkt, att man av tidningsartiklar
kan sluta sig till att denna
tankegång omfattas av allt flera.

Innan jag hänvisar till utskottets yrkande
skulle jag gärna vilja ha sagt —
rent personligt och inte som utskottsordförande
— att vi under efterkrigstiden
gjort åtskilliga misstag när det gäller bilismen.
Det har blivit eu alltför expansiv
utveckling. Många områden av vårt
samhälle har fått kämpa hårt med brister,
men det gäller inte alls bilismen
och vad därmed sammanhänger. Våra
grannländer i Norden har följt en an -

nan politik som jag tror är mera förnuftig.
Vi har genomfört en liberalisering
i fråga om utrikeshandeln även när
det gäller bilarna och på det sättet bidragit
till att bilarna blivit allt billigare.
Nationalekonomiskt sett är det inget
fel i och för sig. Vi har sällan rubbat
beskattningsreglerna för bilismen, och
det gör att när människorna är beredda
att offra mycket för bilismen, har samhället
intagit en sådan attityd att efterfrågan
alltid kunnat tillgodoses.

Jag erinrar om att när vi hade det allra
svårast på kapitalmarknaden, hände
det aldrig att det område som har med
bilismen att göra saknade möjligheter
för sina finansieringar. Bakgrunden till
detta fenomen måste vara att penninginstituten,
affärsmännen, i eget välförstått
intresse klarade upp den delen,
men beträffande bostäderna, skolorna
och sjukhusen var det bekymmersamt,
och där kanske vi på nytt kommer in i
bekymmer. Med detta vill jag ha sagt att
det inte fanns några finansieringsbekymmer
för bilismen på den tiden, men
man har gett den prioritet, och det vill
förmodligen människorna att den skall
ha framför andra mycket angelägna
samhällsåtgärder.

Utvecklingen har ju varit explosionsartad.
Om den finansieringsmetod som
nu är föreslagen godkänns, blir det
1 750 000 enheter bland fordonen som
får betala en tribut, och den siffran ökar
väl under den tid som detta förslag skall
gälla. Om takten i utvecklingen blir densamma
som hittills, är det klart att vi får
alldeles speciella problem. I jämförelse
med de andra länderna i Europa ligger
Sverige långt fram i fråga om biltäthet,
om inte allra främst. I Förenta staterna
har bilen en sådan dominans, att man
blir minst sagt överraskad, och det vore
en nåd att stilla bedja om att vi inte får
samma utveckling här. När man nalkas
ett mindre samhälle i Förenta staterna,
kommer man först till en bilkyrkogård,
sedan träffar man på bilverkstaden, därefter
kommer bensinstationen, vidare
kommer affärer för biltillbehör, så kommer
baren och sedan hotellet, och naturligtvis
finns det en del bostäder ock -

Fredagen den 10 maj 1963

Nr 21

så. När man åkt igenom samhället och
kommer ut på andra sidan är det sista
man ser också en bilkyrkogård. När man
vet sådant, är det klart att man vill anlägga
litet allmänna synpunkter på denna
utveckling av bilismen och allt vad
den för med sig t. ex. i fråga om samhällsplanering,
något som man också
bör tänka på.

Bilismen borde inte själv helt betala
denna reform, har ett par talare sagt,
och liknande yrkanden har framställts
av reservanter. Man har hänvisat till att
det kostar pengar att lägga om spårvägarna
och bussarna — det är fråga om
dryga kostnader. I den mån det är av
samhället ägda bussar har jag aldrig
upptäckt att någon kommun har gjort
framställning om övergång till högertrafik
för att slippa vänsterregeln. Det är
ju ett faktum att det är bilisterna själva
som drivit fram denna reform, och därav
följer att det är naturligt att se frågan
som ett odelat helt. Vill man ha reformen,
får man acceptera finansieringen
via bilismen.

Nu sade herr Sundin, att finansieringen
har varit ett förfärligt bekymmer och
att vår s. k. starka regering fick stora
skälvan, när centerpartisterna i bevillningsutskottet
sade att de skulle reservera
sig. Ja, herr Sundin gick ännu längre.
Han undrade, om han över huvud taget
hade rätt att reservera sig i utskottet
med hänsyn till partiledaruppgörelsen.
Det är mig inte bekant att herr Sundin
eller lians partikamrat Fälldin eller någon
annan inte skulle ha rätt att reservera
sig. Från vårt håll och annat håll i
utskottet framhölls, att det gällde en
uppgörelse mellan partierna och att den
borde hållas, men inte på det sättet att
varje ledamot skulle vara absolut bunden.
Det är inte så som herr Sundin sade,
att riksdagen ställts åt sidan. Det är
väl riksdagens partier som står bakom
partiledningarna, och de har alltså inte
varit utan inflytande. Den som inte vill
ha en reform på de överenskomna villkoren,
kan säga nej till reformen. Inte
skall man klandra regeringen för att oppositionen
haft svårt att samla sina
trupper. Det får väl bli en uppgörelse

Ang. övergång till högertrafik
inom oppositionen. Regeringen har lagt
fram förslaget och sagt: »Detta är villkoren.
Vill ni vara med på dem?» Herr
Sundin undrade, om vi över huvud taget
skulle behöva en riksdag framöver, när
det går till på detta sätt. Det är väl att
gå litet för långt, herr Sundin!

Herr Sundin hänvisar till att det finns
tre reservanter i tredje lagutskottet. Det
är riktigt. Det är ingen som försökt
tvinga vederbörande från att rösta emot
sin övertygelse. Samma ordning råder
väl inom centerpartiet. Det gladde mig
ofantligt, att herr Sundins gruppledare i
denna kammare tog avstånd från herr
Sundins yrkande. Det kanske tyder på
att det inom herr Sundins parti ändå
finns en majoritet som är beredd att finansiera
reformen så som bevillningsutskottet
föreslagit. Förhåller det sig så,
gläder det mig, om herr Sundin blir isolerad
inom sitt parti — det är möjligt
att han får någon med sig i medkaminaren.

Om de andra två reservationerna behöver
jag inte säga mera än att det ringa
antalet reservanter inom utskottet avspeglar
stämningen tämligen bra i utskottet
och jag hoppas även i riksdagen.
För min personliga del har det självfallet
inte varit någon som helst tvekan om
hur man skulle klara finansieringen.
Men det är klart att andra ledamöter av
utskottet kan ha en annan uppfattning.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill allra först tacka
bevillningsutskottets ordförande för de
vänliga ord, som han uttalade, när han
hoppades att jag skulle bli isolerad i
denna fråga, Nu är jag, herr Ericsson,
inte alldeles övertygad om att jag blir
så ensam, som bevillningsutskottets ordförande
kanske tror.

Jag tror det var herr Alexanderson,
som ansåg att finansieringsfrågan bara
var en detaljfråga, som inte hade någon
betydelse i sammanhanget. I principfrågan
tillhör jag dem, som följer tredje
lagutskottets hemställan, men jag är inte
alldeles säker på att den tolkning, som
herr Alexanderson här gjorde, nämligen

Nr 21

Fredagen den 10 inaj 1963

Ang. övergång till högertrafik
att finansieringsfrågan tillhörde detaljerna,
är riktigt med sanningen överensstämmande.
Har man suttit med i bevillningsutskottet
och vet vad som där
hände — vilket jag tidigare berört —
nämligen att när två ledamöter bara antydde
att de skulle reservera sig för en
annan finansieringsform och att detta
ledde till att man måste sammankalla
partiledarna ännu en gång för att försäkra
sig om de garantier, som jag personligen
— vilket jag redan deklarerat
— inte tycker om, då kanske denna fråga
inte framstår som så detaljmässig
som man försökt göra gällande.

Visst har vi, herr Ericsson, reservationsrätt.
Det sade jag även i tidigare anförande,
och jag skall be att få upprepa
det. Vi har ju en grundlagsenlig rätt att
reservera oss, men i detta sammanhang
hade de enskilda utskottsledamöterna
rätt att reservera sig bara under den förutsättningen
att kommunikationsministern
genom det ultimatum, som framlades
vid partiöverläggningarna i denna
fråga, kunde vara försäkrad om en majoritet.
Som jag ser det när jag jämför
med grundlagen är saken bara den att
regeringen ställt ett ultimatum, att därest
borgerligheten inte ville biträda
propositionen, så skulle man inte heller
lägga fram den. Detta har inneburit
att man har berövat inte bara centerpartistiska
riksdagsmän utan även de övriga
partiernas enskilda ledamöter möjligheten
att ha en egen inställning. Det
är detta, herr talman, som jag reagerar
mot.

Herr ERICSSON, JOHN, (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Sundin uppfattade
väl att jag uttalade en förhoppning om
att han skulle bli isolerad i denna fråga
i sin grupp. Det är ett hopp som jag
bibehåller.

När det sedan gäller den press, som
herr Sundin ansåg ha lagts på riksdagens
ledamöter, vidhåller jag att det förhållandet
att partierna frivilligt har gått
med på en uppgörelse om övergång till
högertrafik inte innebär någon inskränk -

ning i riksdagens rätt att förkasta detta
förslag. Det är en överenskommelse, som
gäller om riksdagens ledamöter vill antaga
den. Herr Sundin bör väl för övrigt
kunna erkänna att det finns tillfällen,
när gruppledare och grupper träffat
uppgörelser, som inte ens herr Sundin
klandrar.

Motivet för mitt och för andra ledamöters
i kammaren yttranden är ju det
att det bör bli en så stor och övervägande
majoritet som möjligt med hänsyn
till vad som förekommit i detta ärende.
Det är vad det hela går ut på. Att fatta
ett beslut om en reform av det slag det
här gäller med knapp majoritet vore
olyckligt för riksdagen och för landet.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Skillnaden är ju den —
jag upprepar det, herr Ericsson i Kinna
— att om denna proposition skulle läggas
fram, så fordrade man från regeringssidan
att man antog ett ultimatum.
Man skulle vara försäkrad om en majoritet,
eljest skulle man inte lägga fram
en proposition om högertrafik. Vill herr
Ericsson i Kinna tolka detta på något
annat sätt att riksdagens möjligheter att
hävda en egen mening och vilja i denna
fråga blivit satta ur spel?

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Frågan om övergång
från vänster- till högertrafik har ju varit
föremål för debatter under en följd
av år. Argumenten är vid det här laget
både kända och uttömda. Positionerna
är intagna. Ingen räknar med att man i
dag skall kunna övertyga någon av kammarens
ledamöter att rösta på annat
sätt än han från början tänkt. Debattinläggen
får väl därför mera ses som personliga
deklarationer.

För min del vill jag gärna nämna, att
jag i det längsta tvekat mellan alternativen.
Vid folkomröstningen 1955 stödde
jag vänstertrafiken och skulle göra det
nu också, om jag ansett att det funnits
sakliga möjligheter därtill. Jag måste
dock konstatera, att när jag slutligen

Fredagen den 10 maj 1963

Nr 21

skulle taga ställning till trafikomläggningen
och fick argumenten för och
emot så övervägde de sakliga skälen för
en trafikomläggning. Därför har jag biträtt
tredje lagutskottets förslag om övergång
till högertrafik.

Det är självklart, att om man kunde
ha genomfört trafikreformen efter krigsslutet,
hade detta i alla avseenden varit
att föredraga. Det hade blivit både billigare
och gått mycket enklare än när
man nu skall genomföra en omläggning.
Jag tillhör dock inte dem, som vill
klandra dem som då satt i riksdagen för
att de inte antog förslaget om en trafikreform.
Förutsättningarna var helt andra
då än vad de är nu. Ingen kunde då
ana den väldiga expansionen för bilismen
och den enorma ökningen av den
internationella trafiken på de svenska
vägarna eller den kraftiga ökningen av
svenska trafikanter i utlandet. Inte heller
vid folkomröstningen 1955 förelåg
samma förhållanden som nu. Tillkomsten
av en miljon nya bilägare i vårt land
sedan dess och det ökade trafikutbytet
mellan Sverige och utlandet gör att det
i längden blir ohållbart att ha en trafikriktning
i Sverige och en annan i våra
grannländer och på den europeiska kontinenten.
De planerade broarna över
Bälten och Sundet aktualiserar ytterligare
en övergång. Det innebär att vi i längden
inte kan komma ifrån en trafikomläggning.
Jag anser därför att det är
lämpligt att detta sker nu. Ett ytterligare
uppskov skulle både fördyra omläggningen
och få svårare följder, såvitt man
nu kan beräkna.

Herr Jonasson tog i sitt anförande
upp ett resonemang om folkomröstningen
1955 och ansåg att man inte
kunde genomföra ett beslut i riksdagen
utan att först fråga folket på nytt.
.lag medger gärna att detta är en besvärlig
fråga som man inte utan vidare
kan avfärda. Jag kan tillägga att
jag inte har någon tro på folkomröstningar
över huvud taget och anser att
de inte hör hemma i ett land med representativt
folkstyre som vi har. Folkomröstningen
1955 får väl ses mot bakgrunden
av det läge som då rådde,

Ang. övergång till högertrafik
nämligen att man från oppositionspartierna
— dit hörde inte då herr Jonassons
parti — försökte med folkomröstningens
hjälp att bringa regeringen och
socialdemokratien på fall. Sedan dess
har vi haft två folkomröstningar, och
jag tror att med resultatet av dessa för
ögonen är man i dag inte längre övertygad
från något håll om folkomröstningens
välsignelse. Beträffande 1955
års folkomröstning — som herr Jonasson
åberopade — är det många som anser
att den var olycklig. Den låste fast
positionerna i trafikfrågan, och om man
vill komma ut ur det läge vari trafikomläggningsfrågan
råkade, finns det
ingen annan möjlighet än att riksdagen
nu tar ställning.

1955 års folkomröstning gav en stor
majoritet till förmån för vänstertrafik
— det är riktigt. Den var rådgivande
och innebär således inte, att man för
alltid måste anse sig bunden av det råd
som gavs. Sedan 1955 har det skett så
ofantligt mycket på detta område, och
opinionen har utan tvekan undergått en
betydande förskjutning till förmån för
högertrafik. Jag vill också tillägga att
alla partier i dag är överens om att
folkomröstningen inte är lämplig i en
fråga av denna karaktär och att en
ny folkomröstning inte är något alternativ
till propositionen.

Herr Jonassons tal om att demokratien
satts ur spel, anser jag vara en agitatorisk
överdrift. Sveriges riksdagsmän
är vana att ta ställning i alla de
frågor, som föreligger i vårt parlament
och i detta ingår också den självklara
rätten att ta ställning till denna fråga.
Jag kan också tillägga att herr Jonassons
funderingar om att det blir billigare
att vänta med övergången till högertrafik
till dess att vägarna blir bättre,
saknar täckning i verkligheten.

Låt mig sedan ta upp några synpunkter
på trafiksäkerhetsproblemet i samband
med trafikomläggningen! Trafikolyckorna
skördar årligen 1 000 människoliv
i vårt land, 20 000 människor
skadas, 4 000 blir invalidiserade och
omkring 1 000 blir höggradigt invalidiserade.
Allt som göras kan för att ned -

Nr 21

Fredagen den 10 maj 1963

Ang. övergång till högertrafik
bringa antalet trafikolyckor måste också
ske. Jag vill gärna ge mitt erkännande
till kommunikationsministern
för att han gjort så mycket för att
åstadkomma en bättre trafiksäkerhet.
Jag är både övertygad om och hoppas
på att det skall komma värdefulla initiativ
från det utrednings- och undersökningsarbete
inom departementet som
nu pågår.

Statsrådet Skoglund har understrukit
att man i samband med trafikomläggningen
måste igångsätta en intensiv
lIPPfysnings- och propagandakampanj
för trafiksäkerheten. Det är inte tu tal
om att sådana åtgärder är nödvändiga.
Inga kostnader får enligt min mening
skys när det gäller att åstadkomma så
stor säkerhet som möjligt både vid
övergången och därefter. Som förbundsordförande
i den organisation för handikappade
som får ta hand om trafikolycksfallens
offer vill jag kraftigt understryka
— och det gäller inte bara
inför omläggningen utan rent allmänt
att allt vad som kan göras för att
åstadkomma en säkrare trafik måste företas.

I den satsning soin kommer att ske
inför trafikomläggningen 1967 måste
trafikfällorna bort så långt detta är möjligt.
Att man inte kan eliminera alla
trafikfällor i vårt vägrika land är helt
naturligt. Jag tror att småvägarna kommer
att bli de farligaste, och därför får
inte kostnaderna för vägbyggen och vägförbättringar
enbart inskränkas till de
stora stråken utan måste i hög grad också
läggas ned på att ta bort trafikfällor
på de mindre vägarna. Herr Jonassons
resonemang om att de makthavande försummat
vägbyggandet är inte sakligt
underbyggt. Här har skett mycket och
sker mycket när det gäller upprustningen
av våra vägar, och att vi hoppas att
det skall fortsätta i minst samma takt,
behöver jag väl inte understryka.

Ingen kan naturligtvis i dag bedöma,
hur utfallet kommer att bli beträffande
trafikolyckorna i samband med trafikomläggningen.
Det är trossaker och
ingenting annat. Många anser att olyckornas
antal kommer att öka kraftigt,

och i argumentationen framhäves ofta
risken särskilt för att gamla människor
skall råka ut för ökade olycksfallsrisker.
Jag vill inte bestrida att så kan bli
fallet, men jag vill betona att om upplysnings-
och propagandamöjligheterna
tillvaratas och organiseras på sådant
sätt att hänsyn tas speciellt till de grupper
som man befarar skall bli drabbade
av ett ökat antal olycksfall, tror jag
att det inte behöver bli så många trafikoffer
som många befarar. Med rätt
skött upplysning, med insättande av en
intensiv trafikövervakning och med
skärpta hastighetsbestämmelser bör
övergången kunna klaras hyggligt. Kanske
man rent av kan uppleva att dessa
propaganda- och upplysningsresurser
medverkar till en minskning av trafikolycksfallen.
Jag tror därför att övergångstiden
blir mindre farlig och att de
större riskerna kanske kommer längre
fram.

I en av motionerna med anledning
av trafikreformen föreslås att en kirurg
med praktisk erfarenhet av trafikskador
skall ingå i den delegation som skall
handha trafiksäkerhetsarbetet. Utskottet
har ansett att någon självskrivenhet för
en kirurg att tillhöra delegationen inte
är erforderlig. Jag tror att det är bättre
att ha skickliga organisatörer och
pressmän, som kan organisera verksamheten
och skapa en opinion, än att sätta
in en kirurg i delegationen. Hans
uppgift måste i stället vara att som expert
biträda delegationen.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till tredje lagutskottets
förslag beträffande principerna för eu
omläggning. Jag kan instämma i herr
Ericssons i Kinna förslag beträffande
finansieringen av trafikomläggningen.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag har närmast begärt
ordet för att säga några ord i själva sakfrågan.
Jag finner emellertid först anledning
att ta upp de spörsmål, som herr
Sundin har ägnat sig åt och vilka jag
delvis avlyssnat. Den skildring av förspelet
som herr Sundin har givit har

Fredagen den 10 maj 1963

Nr 21

ingen realitet i sinnevärlden. Från regeringens
sida ville man veta, huruvida
det fanns en betryggande majoritet i den
svenska riksdagen för en övergång till
högertrafik.

Herr Ericsson i Kinna har sagt att man
inte genomför en reform av denna typ
med en smal majoritet, d. v. s. med bara
en eller annan rösts övervikt, utan att
det är nödvändigt att ha en betryggande
majoritet. Av den anledningen tog regeringens
representanter tillsammans
med partiledarna och gruppledarna i
första och andra kammaren upp denna
fråga under december förra året.

Vid denna öveläggning hemställdes att
gruppledarna ville undersöka, huruvida
det fanns betryggande majoritet
för ett beslut om trafikomläggning.
Något ultimatum eller försök till påtryckning
var det inte alls fråga om. Vi
hade således bara en önskan nämligen
att få veta huruvida det fanns en betryggande
majoritet för att en reform av detta
slag borde genomföras. Efter överläggning
med sina grupper meddelade
partiledarna att de ansåg sig kunna konstatera,
att det fanns en sådan majoritet.
Regeringen fick därigenom svar på den
fråga man framställt.

Genom speciella omständigheter har
reservationer kommit fram i tredje lagutskottet
liksom diskussioner i bevillningsutskottet
rörande denna fråga. Den
togs då på nytt upp på partiledarplanet,
där man ännu en gång kom överens om
att situationen skulle på nytt kartläggas
i respektive riksdagsgrupper. Efter överläggning
med dessa gav partiledarna åter
enahanda besked.

Vad är nu partiledarna och gruppledarna
i riksdagens första och andra kammare
för något? Jo, de är representanter
för sina respektive grupper. De talar
inte å sina egna vägnar utan å sina
gruppers vägnar. Så har också skett beträffande
denna fråga.

Det var därför något av fantasi och
fri konstruktion i den skildring av förspelet
som herr Sundin här för fram.
Det finns inget fog för att beskylla vare
sig regering eller parti- och gruppledare
för att ha utövat påtryckning på sina

Ang. övergång till högertrafik
grupper. De har haft i uppdrag att överlägga
med grupperna och därefter lämna
besked. Detta och ingenting annat är vad
som har skett. Det är tydligen detta som
herr Sundin och delvis också — i en
mycket mer modifierad form — herr
Fälldin har uppfattat som ett försök till
påtryckning.

Jag har funnit anledning att säga detta,
ty jag tror, ärade kammarledamöter, att
det rätta och riktiga händelseförloppet
bör antecknas till protokollet och inte
de konstruktioner som herr Sundin, som
aldrig har deltagit i överläggningarna,
har givit.

Jag skall härefter säga några ord i själva
sakfrågan. Som alla är medvetna om
pågår det ett mycket intensivt arbete för
att åstadkomma ett enhetligt regelsystem
för vägtrafiken i Västeuropa. Man har
också kommit mycket långt i det samarbetet.
Bakom det ligger självfallet en
klar och medveten insikt om att biltrafikens
allt starkare internationalisering
gör behovet av enhetliga trafikregler alltmer
trängande. Mot samma bakgrund
bör man också se Europarådets resolution
år 1961 rörande en enhetlig trafikriktning
samt medlemsförslagen till Nordiska
rådet år 1961 och 1963 om rekommendation
till Sverige att övergå till
högertrafik. När vi, ärade kammarledamöter,
deltar i ett internationellt samarbete
för att åstadkomma enhetliga trafikregler,
skulle det väl ändå vara i hög
grad inkonsekvent, om vi inte ville medverka
till enhetlighet om den viktigasteoch
mest elementära av alla trafikregler,
nämligen om på vilken sida av vägen vi
skall köra.

Sammanfattningsvis vill jag säga, att
den fortsatta mycket snabba ökningen
av bilbeståndet och utbyggnaden av vägkommunikationerna
måste leda till en
kraftigt accelererande ökning av den internationella
biltrafiken till och från
vårt land under de närmaste båda årtiondena.
Vårt land, våra nordiska
grannländer och länderna på den västeuropeiska
kontinenten kommer på så
sätt vad det gäller biltrafiken att integreras
till en trafikal enhet.

Den bild av den internationella trafi -

Nr 21

Fredagen den 10 maj 1963

Ang. övergång till högertrafik
kens framtida utveckling som vi upplever
är ingalunda visionär utan i hög grad
realistisk. Den bygger bl. a. på att vårt
land omkring 1975, Västeuropa något senare,
uppnår samma biltäthet som Amerikas
förenta stater har i dag. Hittillsvarande
prognoser för bilbeståndets ökning
i Västeuropa har också klart överträffats
under åren. Ställningstagandet till
om en trafikomläggning skall ske måste
följaktligen grundas på en långsiktig bedömning
och baseras på trafikutvecklingen
under de närmaste två till tre årtiondena.
Det är också mot den bakgrunden
som regeringen föreslår övergång till
högertrafik.

Övergången bör genomföras så snart
som möjligt, huvudsakligen av två skäl.
Det ena skälet är att de olycksrisker som
är förenade med en omläggning tilltar
för varje år på grund av den snabbt fortgående
trafikökningen. Det andra skälet
är att de kostnader, som föranleds av
en omläggning, också ökar år från år.
Kostnaderna för en omläggning har sålunda,
om man gör en jämförelse mellan
den beräkning som gjordes vid mitten
av 1950-talet och den som utfördes för ett
par år sedan, vid oförändrad prisnivå
stigit med i avrundat tal 100 miljoner
kronor.

Fn ytterligare synpunkt som talar för
att beslut fattas snarast möjligt är, att
ett uppskov med ställningstagandet konserverar
ett osäkerhetstillstånd, vilket
kommer att medföra betydande olägenheter
i skilda hänseenden på kommunikationsväsendets
område, exempelvis beträffande
konstruktion av planskilda
väg- och gatukorsningar och investeringar
i bussar och spårvagnar. Jag föreställer
mig att kommunalmännen och inte
minst de för trafikplaneringen närmast
ansvariga i våra städer och samhällen
har ett starkt behov av att få ett
klart besked på den punkten.

Man har velat göra gällande, att kostnaderna
för en övergång till högertrafik
■skulle minska därest man dröjde med
reformens genomförande. Mot detta talar
emellertid redan den omständigheten att
kostnaderna för en omläggning sedan
3946 ökat från 27 miljoner till 400 miljo -

ner i dag. Hur kostnaderna stiger med
åren framgår av vad jag nyss sade, nämligen
genom en jämförelse mellan de beräkningar
som gjordes 1954 och 1961,
där ökningen med oförändrad prisnivå
uppskattades till i runt tal 100 miljoner
kronor.

Från departementets sida har vi ganska
nyligen givit överdirektör Hall i uppdrag
att undersöka påståendet om att
kostnaderna skulle bli lägre om man
dröjde med omläggningen. Han lämnade
för er. tid sedan resultatet av sin undersökning.
Hans undersökning beträffande
bussarna ger vid handen — och nu vill
jag gärna ordagrant citera — »att det
synes ostridligt att kostnaderna för busstrafikens
omläggning kommer att successivt
stegras ju längre man uppskjuter tiden
för trafikomläggningen».

I fråga om kostnaden för vägar och
gator säger överdirektör Hall, att »varje
uppskov med högertrafikens införande
medför betydande kostnadsstegringar».

Får jag också, herr talman, innan jag
lämnar denna plats, säga några ord om
olycksriskerna vid och efter en övergång
till högertrafik. Diskussionen i den
frågan har ju varit ganska omfattande.
På grund av problemets natur är det
utomordentligt svårt att ange omfattningen
av denna olycksrisk. Problemets
natur är emellertid också sådant, att risken
inom rätt vida gränser kan motverkas
genom åtgärder av skilda slag från
samhällets sida. Med det vill jag säga, att
den faktiska olycksfrekvensen under omläggningsskedet
i mycket stor utsträckning
kommer att sammanhänga med den
grad av förutseende och omsorg, varmed
omläggningen planeras och organiseras,
och den omfattning vari samhällets resurser
på olika områden sätts in för att
hålla olyckstalet nere. Självfallet får
ingen möda sparas för att åstadkomma
en rationell och effektiv planering och
organisation av omläggningens genomförande.
En ingående inventering måste
göras av alla de potentiella resurser som
kan finnas inom den offentliga och den
privata sektorn i samhället och som med
fördel kan utnyttjas för att motverka
olycksriskerna. En omfattande utbild -

Fredagen den 10 maj 1963

Nr 21

nings- och upplysningsverksamhet, en
intensiv trafikövervakning och tillämpning
av temporär hastighetsbegränsning
är ofrånkomliga åtgärder. Genom intensiv
utbildnings- och upplysningsverksamhet
bör goda resultat kunna uppnås
med stöd av aktiv medverkan från skolmyndigheterna,
NTF, motororganisationerna,
tidningspressen, radion och televisionen.
De båda sistnämnda torde för
övrigt ha speciella möjligheter att på ett
verkningsfullt och kanske också lättfattligt
sätt sprida information om vad som
från trafiksäkerhetssynpunkt bör iakttas
i samband med en trafikomläggning.
Sveriges radio och television har för övrigt
förklarat sig beredd att genom särskilda
programinslag i radion och televisionen
medverka till genomförande av
en trafikreform, varom statsmakterna
kan komma att besluta.

När jag nyss talade om olycksriskerna,
främst i övergångsskedet, bortsåg jag
emellertid inte från de risker som en
ändring av trafikinriktningen kan komma
att medföra även under en längre
tidsperiod efter det att reformen har genomförts,
och därför förutsätter jag att
de organ som skall svara för administrationen
av omläggningen särskilt överväger
de speciella åtgärder, vilka lämpligen
bör vidtas för att verksamt minska de
olycksrisker som kan komma att föreligga
under en längre tidsperiod.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig allra först säga,
att min aktning för statsrådet gör att
jag inte anser mig ha någon som helst
anledning att kommentera hans yttrande
i vad det rörde min fantasi och mina
egna konstruktioner.

Låt mig sedan komma över till det
händelseförlopp som statsrådet påstår
att jag inte har fattat på rätt sätt. Jag
tror att jag bär fattat det på rätt sätt,
så som jag tidigare har tolkat i mitt inledningsanförande
i denna debatt, statsrådet
Skoglund! Vid sammanträffandet
krävde regeringen att flertalet inom partierna
skulle stödja den här reformen,
om jag får kalla den så, men inte flertalet
inom riksdagen, utan flertalet inom

Ang. övergång till högertrafik
varje riksdagsgrupp. Denna uppfattning
beriktigas av det som hände vid bevillningsutskottets
behandling av den här
frågan när det blev förnyade partiledaröverenskommelser
— då nämndes också
att det gällde flertalet inom varje parti.

Nå, herr talman, varför kallar jag detta
för ett ultimatum från statsrådet Skoglund?
Jo, det måste vara ett ultimatum,
om man ser saken rent logiskt. Jag tror
att flertalet i den här kammaren och i
medkammaren är för en omläggning
till högertrafik, men det har talats om
för mig — inte bara av dem som var
med från mitt eget parti vid de här
överläggningarna, utan även av sådana
som var med från andra partier — att
det, samtidigt som detta krav framställdes,
sades att om icke flertalet inom
varje parti gick med på en omläggning,
skulle ingen proposition läggas fram.
Mot den bakgrunden, herr statsråd, är
det inget som helst utslag av fantasi,
när jag påstår att det var fråga om ett
ultimatum och ingenting annat. Men nog
om detta, herr talman!

En sak som jag väntade att statsrådet
skulle säga några ord om när han stod
här i talarstolen för en stund sedan är
finansieringen. När lian inte gjorde det,
vill jag ställa några frågor till statsrådet.

I propositionen sägs det att 50 procent
av kostnaderna gäller ombyggnad
av omnibussar och att 15 procent går
åt för att bygga om spårvagnar i Stockholm,
Göteborg och Malmö. Det gör tillsammans
65 procent. År det riktigt att
kostnaderna för en reform som angår
hela svenska folket — och som jag anser
vara riktig — skall läggas på bilägarna,
som inom parentes sagt redan
nu är hårt beskattade?

Jag vill sluta, herr talman, med att
ställa den frågan till statsrådet, om han
inte anser att beskattningen skulle bli
rättvisare, om man i enlighet med den
reservation som jag har avlämnat tillsammans
med herr Fälldin hade finansierat
omläggningen med budgetmedel.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det har varit en ganska
otrevlig diskussion i denna fråga fram -

Nr 21

Fredagen den 10 maj 1963

Ang. övergång till högertrafik
för allt på grund av att utgången är så
totalt given på förhand. I den situation,
vari jag befinner mig, är det rätt meningslöst
med en ytterligare argumentation,
då man ju faktiskt redan på förhand
är slagen.

Jag har sagt förut att vi inte bör införa
högertrafik nu. Vi är helt enkelt
inte beredda härför. Det har nu också
medgivits att olyckor kommer att inträffa,
men det är svårt att på förhand
säga hur många det blir. Det beror ju i
hög grad på vilka åtgärder man vidtar
för att minska olycksrisken. Om vi som
varit kritiska mot övergången till högertrafik
och som genom motioner och annat
åstadkommit en viss skrämselpropaganda
därigenom i någon mån kunnat
bidra till att förebygga olyckor, är vår
kamp i denna fråga inte helt förgäves.

I anledning av vad kommunikationsministern
sade i fråga om riskerna för
olycksfall vid övergången till högertrafik
vill jag bara konstatera, att storleken
av dessa risker ytterst kommer att bli
beroende av den inställning och grad
av välvilja som man i framtiden kommer
att visa när det gäller att förbättra
vägnätet i landet. Då kommunikationsministern
nu är här i kammaren, vill
jag passa på tillfället att understryka att
en av våra allra angelägnaste frågor under
den tid som återstår före övergången
till högertrafik just är att söka få till
stånd en förbättring av vägarna. .lag
hoppas att man gör allt vad man kan för
att förbättra speciellt vägnätet.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vill till herr Sundin
på nytt upprepa, att vad man från
regeringens sida önskade veta var, om
det fanns en betryggande majoritet i den
svenska riksdagen för övergång till högertrafik.
En reform av detta slag, och
som blivit så omdiskuterad, bör inte genomföras
med någon eller några få rösters
övervikt. Det här är ju ingen politisk
fråga utan ett rent praktiskt spörsmål,
som man följaktligen bör kunna lösa
efter diskussioner partierna emellan.
Det var väl därför rätt naturligt, att re -

geringen sade sig, att alldenstund det
föreligger ett starkt intresse i riksdagen
och även utanför densamma för övergång
till högertrafik tidpunkten vore
inne för att resonera om handläggningen
av denna fråga. Därför tog vi alltså
kontakt med de övriga grupperna för
att få vetskap om läget och intresset för
en positiv lösning av frågan.

Herr Sundin säger att det inte skulle
ha blivit någon proposition, om vi inte
hade fått den betryggande majoriteten.
Ja, det ligger ju i den omständigheten,
att man från regeringens sida inte ville
ha ett beslut med en smal marginal. Jag
vågar inte tala för de andra partierna,
men jag har ändå från överläggningarna
en känsla av att alla var intresserade av
att få till stånd en betryggande majoritet
i den svenska riksdagen. Herr Hagberg,
som deltog i överläggningarna, kan
kanske vitsorda min uppfattning, att vi
hade samma inställning i fråga om en betryggande
majoritet. Ett ytterligare skäl
för detta var den folkomröstning som vi
hade 1958.

När sedan beskedet kom från de olika
partigrupperna efter det att de hade
haft överläggningar — somliga partigrupper
hade till och med flera överläggningar,
vilket väl måste betyda att
man där diskuterade frågan särskilt ingående
— träffades överenskommelsen
och en kommuniké släpptes ut för publicering,
någon gång i december månad,
med uppgift om att vi var överens om
att framlägga en proposition vid 1963
års riksdag. Att sedan frågan på nytt
togs upp på partiledarplanet och i diskussioner
med både partiledarna och
gruppledarna sammanhängde med den
situation som uppstod i tredje lagutskottet
och bevillningsutskottet. Vad som
skedde där skall jag inte kommentera,
utan nöjer mig med att säga att det föranledde
nya resonemang. Det var då
som man var särskilt angelägen att få
detta besked, om den önskade majoriteten
fanns eller inte.

Herr Sundin hade väntat att jag skulle
uttala mig i finansieringsfrågan. Det ligger
väl också nära till hands att jag
skulle ha gjort det, då jag hade ordet.

Fredagen den 10 maj 1963

Nr 21

Arbetsfördelningen bär emellertid blivit
sådan, att jag har att svara för sakproblemen
och finansministern för finansieringen.
Men jag skall inte därför säga
att herr Sundin bör på nytt ställa frågan
till finansministern, utan jag kan säga,
att vi från regeringens sida hävdade att
bilismen skulle betala kostnaderna för
övergången och att dessa kostnader alltså
inte skulle tas ut på budgeten eller
genom en höjd extra bensin- eller brännoljeskatt.
Det var vår linje, och det blev
också den gemensamma linjen. Hur vi
sedan skulle så att säga fördela dessa belopp
var en fråga som var och en skulle
få ta ställning till inom sitt parti. Det
var ingen villkorlig sak i sammanhanget.
Bevillningsutskottet har ju ändrat på
den av regeringen föreslagna fördelningen,
som — förutom 20 kronor vad beträffar
motorcyklar — upptog 3 avgiftsklasser
för bilarna, nämligen 40, 75 och 100
kronor, och föreslår i stället två avgiftsklasser,
nämligen 40 kronor för personbil
med högsta tjänstevikt av 1 100 kg
samt 75 kronor för bilar över denna vikt
samt bussar och lastbilar.

Jag har för min del ingenting att invända
häremot. Huruvida det kommer
att ge lika mycket är jag emellertid inte
säker på. Jag tror det kommer att innebära,
att den av bevillningsutskottet föreslagna
lösningen under en fyraårsperiod
kommer att ge 20 å 25 miljoner
kronor mindre än vad regeringens förslag
skulle ha givit, d. v. s. 5,5 miljoner
kronor mindre per år. Här kan dock
ingen ge exakta siffror. Det beror på
ökningen av antalet bilar och på andra
omständigheter, men om man går ut
ifrån det nuvarande bilbeståndet och
räknar med den ökningstakt, som vi hittills
har haft, skulle alltså det förslag
som bevillningsutskottet nu går fram
med ge 20 miljoner kronor mindre på
de 5 åren.

Detta är emellertid ingen sak att tvista
om i detta sammanhang — det är ändå
fråga om en liten detalj.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag kan instämma i det
som sagts här förut, nämligen att debat -

Ang. övergång till högertrafik
ten om högertrafiken pågått så länge
här i landet att ingen i kammaren torde
finna något nytt i de argument som
framförs. Vad som här sker är alltså en
repetition, en sammanfattning av de
synpunkter för och emot, som under
årens lopp kommit till uttryck. Det kanske
har sitt värde för framtida forskare.
Något annat värde tror jag inte att protokollförandet
har.

I varje fall tror jag inte att det kan
åberopas, när man i framtiden skall tala
om »hur det gick» efter genomförandet.
Jag tror nämligen, att när högertrafiken
en gång väl har införts så kommer den
att ganska snart accepteras och gå in i
det allmänna medvetandet. Det blir väl
här som i andra länder, som har gått
över till högertrafik, att det inte finns
någon som vill återgå till vänstertrafiken.

I själva sakfrågan — om vi skall ha
högertrafik eller vänstertrafik — har
kommunikationsministern och andra talare
utvecklat argumenten så utförligt,
att jag inte skall uppehålla mig vid den
saken. Jag kan kort och gott instämma i
vad som sagts, nämligen att den väldiga
utvecklingen av motortrafiken och kommunikationerna
— och därmed även ökningen
av antalet personer som inte åker
bil men som i stor utsträckning ändå besöker
andra länder — gör att vi helt enkelt
inte kan ha ett annat trafiksystem
än andra europeiska länder. Jag betraktar
för min del propositionen och riksdagsbehandlingen
som en fullkomligt naturlig
utveckling.

Jag skulle vilja säga ett par ord med
anledning av den debatt som nyss förekom
mellan herr Skoglund och herr Sundin.
Båda har nu gått ut för att vila sig,
men jag vill ändå passa på att understryka,
att vad som överenskommits i
denna fråga ju icke är några partiledaröverenskommelser
utan överenskommelser
mellan partierna. Jag tycker det är
viktigt att den saken fastslås, eftersom
det i radio och i andra sammanhang felaktigt
sagts, att det skulle vara partiledaröverenskommelser.

För min del deltog jag inte i decemberöverläggningarna,
som var de grund -

Nr 21

Fredagen den 10 maj 1963

Ang. övergång till högertrafik
läggande, men jag deltog dock i förtroenderådets
överläggningar och i gruppmötena
inom folkpartiet, och jag har
den uppfattningen, att herr Sundin på
ett riktigt sätt redogjort för den frågeställning
som förelåg vid förhandlingarna
med regeringen. Man begärde från
regeringens sida klara besked, om partierna
ville vara med om en högertrafikomläggning
utan folkomröstning och
om man ville gå med på att kostnaden
skulle fördelas på bilisterna. Det sades
ifrån, att om partierna inte gick med på
detta, skulle det inte bli någon proposition.

Jag har tidigare i remissdebatten
brännmärkt detta sätt att föra förhandlingar,
och jag har ingen anledning att
nu underlåta att instämma i den delen
av vad herr Sundin sagt.

För övrigt beklagar jag att högertrafikfrågan
än i det sista går fram på
knaggliga vägar. När bevillningsutskottets
ordförande talade om oppositionens
svårigheter att inbördes komma överens,
är jag liksom herr Sundin angelägen
att understryka, att om herr John
Ericssons partivänner hade meddelat de
andra partierna, med vilka överenskommelse
i denna fråga hade träffats,
att de själva ämnade göra en stor reservation
i tredje lagutskottet, så hade
aldrig den situation som nu råder behövt
uppstå. Denna reservation kom som
en stor överraskning för alla, och detta
har varit grunden till det krångel som
sedan uppstått bl. a. i bevillningsutskottet.

Kostnaderna har kanske tidigare utgjort
huvudskälet för att man inte velat
företa en övergång till högertrafik.
När 1934 års vägtrafikutredning förordade
en omedelbar övergång till högertrafik,
vilket då skulle kosta 8 å 10 miljoner
kronor, utgjorde dessa kostnader
ett av skälen varför man inte ville vara
med om en omläggning. Visserligen tror
jag att också olycksriskerna spelade sin
roll, eftersom år 1938 en delegation
skickades till Wien för att undersöka
hur övergången där skulle gå. År 1945
var det emellertid alldeles klart, att kost -

nadsfrågan till väsentlig del var avgörande.

I likhet med herr Sveningsson skulle
jag vilja säga att när man i dag konstaterar,
att kostnaderna stigit från 27 till
400 miljoner kronor, så betraktar jag
det som en heder för den förkättrade
första kammaren att det var den som år
1945 var den mera framsynta i denna
fråga. Om första kammarens mening hade
biträtts av andra kammaren år 1945,
hade vi inte bara sparat en enorm massa
pengar utan säkerligen också sluppit
många av de olycksrisker som vi nu får
finna oss i, när trafiken har ökat på sätt
som skett.

Här har debatterats hur reformen
skall betalas. Att jag och de flesta av
mina partivänner har ansett oss kunna
godtaga förslaget, att kostnaderna bör
belasta motorismen, beror av flera skäl.
Ännu vid folkomröstningen var ju kostnadsfrågan
väsentlig. Det råder så vitt
jag förstår ingen tvekan om att den stora
mängden medborgare, pensionärer
och andra som kanske mera sällan åker
bil utan kanske för det mesta går till
fots eller använder kollektiva kommunikationsmedel,
ansåg det vara orimligt
att de skulle betala för övergången till
högertrafik, vilken inte skulle beröra
dem positivt utan bara negativt. Man
kan inte bortse från att många ur sådana
synpunkter ansåg kostnaderna för
reformen innebära eu mycket orättvis
pålaga.

Nu är det ändå alldeles klart, såsom
här har sagts, att det är en väldig ansvällning
av biltrafiken, som har föranlett
denna omläggning. Om bilismen därför
kunde stå för kostnaderna, skulle det
väsentligaste argumentet vid 1955 års
folkomröstning mot en omläggning förfalla.

Jag skall i övrigt inte närmare gå in
på folkomröstningen utan hänvisar till
vad herr Alexanderson sade. Jag delar
hans mening.

Ett annat skäl för att vi kunnat biträda
förslaget om en trafikomläggningsskatt
är det ytterligt angelägna i att skatten
skall få bestå endast så länge det är

Fredagen den 10 maj 1963

Nr 21

nödvändigt för att få kostnaderna betalda.
Vi vet alla att en vanlig skattehöjning,
även om den tillkommit av speciella
skäl, praktiskt taget aldrig försvinner,
och detta gäller även andra tillfälliga
skatter som inte är klart avgränsade.

Den skatteutformning, som här har
valts, har den bestämda fördelen att dess
uppgift är klart avgränsad och därför
måste bringas att upphöra när omläggningskostnaderna
är betalda. Vi har biträtt
denna form för betalning av kostnaderna
med det klara och öppna kravet,
att skatten skall försvinna i samma
ögonblick som den fyllt sin uppgift. Vi
kommer att försöka bevaka att denna
förutsättning infrias.

De kostnader som drabbar bilisterna
är i och för sig rätt måttliga i förhållande
till de totala kostnaderna för driften
av en bil, men de är naturligtvis ändå
kännbara. Jag vill dock påpeka att med
den oerhörda omfattning som bilismen i
dag har —• vi har för närvarande
1 550 000 bilar och något hundratusental
motorcyklar — betyder det att belastningen
faller på ett ganska stort antal
skattebetalare. Bilägarna är varken barn
eller personer i mycket hög ålder, och
om kostnaderna skulle slås ut på alla
skattebetalare, som några reservanter
påyrkar, skulle det innebära att bilisterna
visserligen fick en viss sänkning,
men att däremot deras familjemedlemmar,
som är skattedragare i stället, skulle
komma att belastas.

Jag vill i detta sammanhang också uttala
min tillfredsställelse över att bevillningsutskottet
genom den justering, som
skett av regeringsförslaget, sett till att
den väsentliga del av nyttotrafiken som
lastbils- och busstrafiken utgör inte
kommer i någon särställning och får betala
en speciellt hög avgift. Den sänkning
som här föreslagits för större bilar,
bussar och lastbilar, från 100 till 75
kronor om året i avgift, och som förordats
från folkpartiets sida, anser vi vara
ett betydelsefullt hänsynstagande just till
denna viktiga del av trafiken.

Emellertid har ju bilisterna under se -

Ang. övergång till högertrafik
nare år drabbats av betydande kostnadsökningar.
Jag har i flera andra
sammanhang påpekat hur bilförsäkringarna
har höjts, i fjol med 20 procent
och i år med 20—30 procent ytterligare.
För ett par dagar sedan beslöt vi
att införa obligatorisk säkerhetsinspektion.
Det betyder ytterligare 40 eller 50
kronor om året plus andra kostnader
för att uppvakta inspektionen de dagar
när inspektion skall ske. I dag kommer
alltså beslut att fattas om ytterligare en
avgift på 40—75 kronor för alla bilar.

Mot bakgrunden av dessa ständigt
ökade pålagor, vilka dock alla —■ det
är jag angelägen att betona — är direkt
förorsakade av trafikolyckornas stegring,
frågar man sig om inte någon av
de statliga pålagorna på bilisterna också
skulle kunna lättas.

En av de enligt min mening helt obegripliga
avgifter som staten tar av bilisterna
är licenskostnaderna för bilradio.
Visserligen håller sig inte alla bilar
med bilradio, men det är i alla fall
några hundra tusen. Nu får ju en person
i vanliga fall för en och samma
licens ha praktiskt taget hur många radioapparater
som helst i hemmet och
på sommarstället, på stranden o. s. v.,
men har man radion fast monterad i
bilen kostar det en licens extra. Har
man däremot en lös transistorapparat i
bilen kostar det ingenting. Den märkliga
billicensen kostar nu 30 kronor.
Ryktesvis har försports att den om ett
eller två år kommer att höjas till 40
kronor, d. v. s. lika mycket som flertalet
bilister skall betala i trafikomläggningsskatt.

Om kommunikationsministern just nu
hade varit inne, skulle jag ha velat rikta
en direkt fråga till honom, men det
kan ju hända att han läser protokollet
eller eventuellt lyssnar i någon högtalare.
Jag skulle vilja fråga honom, om
han inte kunde ge det löftet att lyfta
bort denna helt abderitiska kostnad för
bilisterna utan dröjsmål. Dels är den
ju helt obegriplig enligt vanliga regler
för radiolicens, dels skulle en sådan åtgärd
visa att statsmakterna har förmå -

Nr 21

Fredagen den 10 mai 1963

Ang. övergång till högertrafik
ga att inte bara öka, utan också någon
gång lätta den statliga belastning som
bilisterna är utsatta för.

Den viktigaste frågan när det gäller
övergång till högertrafik är naturligtvis
frågan om olycksriskerna, och den
saken har diskuterats ganska mycket.
Jag skall inte gå närmare in på den
utan endast konstatera, att den statistik
som finns från de länder som har gått
över till högertrafik under de senaste
20—30 åren är ytterligt otillförlitlig och
otillfredsställande. Det finns inga verkligt
officiella redogörelser annat än i
vissa enstaka, lokalt avgränsade fall.

Nu har emellertid vänstertrafikanhängarna
här presenterat en statistik,
som har åberopats i dagens debatt av
herr Jonasson •— en statistik, vars material
för övergångstiden jag inte känner
till men som jag är mycket skeptisk
eraot. Direkt häpnadsväckande tycker
jag de slutsatser är, som dras inte
bara i fråga om övergångsperioden utan
även om åren därefter. Det finns en
känd bok, »Hur man ljuger med statistik»,
som ger många intressanta exempel
på hur statistiken kan utnyttjas. Under
åtskilligt sysslande med trafikundersökningar
har jag lärt mig att råa
siffror säger förfärligt litet. Siffror om
trafiken ger en rättvisande bild först
om de ställs i förhållande till en mängd
andra saker, trafikintensitet, vägarnas
beskaffenhet, trafikförhållanden i övrigt,
farten, propagandan o. s. v. Jag
tror också att trafikförhållandena såväl
i Argentina som i Österrike, Ungern
och i andra länder har ändrats högst
väsentligt sedan trafikomläggningarna
■där skedde. Man har fått flera bilar, tätare
trafik, högre farter och därmed
■större risker.

Att därför bara jämföra de råa siffrorna,
så som här har skett, tror jag är
helt omöjligt. De ger inget fast begrepp
om hur det ligger till i verkligheten,
och de ger inget underlag för framtida
prognoser rörande förhållandena här i
Sverige. Att Sverige och England för
närvarande har jämförelsevis få olyckor
beror säkerligen inte på att man
bär vänstertrafik utan på trafiklagstift -

ningen i övrigt, som ju även vad Sverige
beträffar är ytterligt väl utvecklad.

Om däremot de uppgifter som finns
från de länder som har lagt om sin trafik
visar någonting, så är det att propaganda
före och under övergångstiden
—- där man verkligen haft någon propaganda
— har varit av stor betydelse.
Därför vill jag understryka vikten
av vad som här har sagts och som motionärer
också har framhållit, nämligen
att förberedelserna för och propagandan
kring omläggningen måste bli ytterligt
omfattande.

jag har personligen den största förståelse
för de människor som känner
oro och skräck inför övergången. Jag
tycker inte det är svårt att under normala
förhållanden i utlandet köra bil
på höger sida, men jag är alltid orolig
när jag till fots skall gå över en väg
eller en gata i utlandet. Jag är så van
att titta på ett visst sätt, när jag går
över en gata här hemma, att jag har
svårt komma ihåg att jag måste se mig
för på ett annat sätt utomlands. Jag
tror därför att den här farosituationen
är inte minst en fotgängarnas sak
och att det därför är mycket betydelsefullt
att propagandan bedrivs inte bara
bland bilister, utan också bland fotgängare.

I propositionen har nu föreslagits en
organisation, som innebär att man skall
ha dels en särskild kommission och
dels två delegationer, vilka tillsammans
skall arbeta med propagandafrågorna
och de tekniska förberedelserna inför
omläggningen. Jag tror det är bra att
vi på det sättet får ett speciellt organ
för dessa uppgifter.

I det här sammanhanget skulle jag
vilja föra en fråga på tal, som jag har
tänkt på. Vägtrafiken har ju tilltagit i
sådan enorm omfattning, att jag undrar
om det inte vore på tiden att vi finge
ett särskilt organ för vägtrafiken, alltså
fristående från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som redan har mycket
stora uppgifter när det gäller att bygga
och underhålla vägar och broar. Jag
undrar om det inte är fel att en sär -

Fredagen den 10 maj 1963

Nr 21

skild byrå såsom blott en detalj i denna
styrelses verksamhet skall svara för
den enorma ansvällningen av trafiken
och de många därmed sammanhängande
frågor som förekommer.

Antalet motorfordon i Sverige, som nu
är bortåt 1,6 miljon, kommer kanske
att fördubblas på tio år, och det uppkommer
en mängd problem som sammanhänger
med detta. Jag undrar därför
om man inte så småningom får inrätta
någonting, som jag skulle vilja
kalla kungl. vägtrafikstyrelsen, i vilken
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens trafikbyrå
kan bilda grundvalen, för att
ta hand om alla de frågor som hör ihop
med vägtrafiken. Det finns ju redan
ett speciellt ämbetsverk för sjöfarten,
ett för järnvägstrafiken o. s. v. Vägtrafiken
är ju en minst lika stor och i vissa
fall större sak än vad de här nämnda
ämbetsverken har att syssla med.

Jag har medverkat i en motion, som
tredje lagutskottet har skrivit välvilligt
om, i vilken understrykes betydelsen av
att man under den tid som återstår
fram till 1967 verkligen koncentrerar
sig på att komma till rätta med trafikfällorna,
med de svåra kurvorna på vägarna,
med feldoseringen, och allt detta
som kommer att ha stor betydelse
vid en trafikomläggning. Jag är angelägen
att här få understryka, att ekonomiska
hinder enligt min mening inte
får finnas för vare sig dessa förberedelser
eller för andra som kan bli nödvändiga.

Vi som röstar för högertrafik har ett
särskilt ansvar. Det åligger oss att tillse
att både upplysningsverksamheten
och de säkerhetsförberedelser, som skall
göras, får den bredd och den intensitet
som den säregna situationen kräver. I
förhoppning om att detta skall bli fallet
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till tredje lagutskottets förslag.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! I den historiska inledning
som finns i tredje lagutskottets utlåtande
hänvisar man som ett kuriosum
till det förhållandet, att det en gång i

8 Första kammarens protokoll 1963. Nr 21

Ang. övergång till högertrafik
världen har varit högertrafik här i vårt
land. Det skrivs nämligen i 49 § i en
1718 utkommen stadga: »Mötets Extra
Posterne, wika de för hwar annan utur
wägen till höger; Men på smala vägar
Broar och dylikt, hafwer den förträdet
som först blåser i Hornet.»

Herr talman! Jag inbillar mig att det
på den smala väg, som leder fram till
talarstolen, gäller helt andra bevekelsegrunder
än vem som först blåser i hornet!
När jag nu äntligen har kommit
över denna smala väg, skall jag inte falla
för frestelsen att säga att jag, eftersom
det är fredag och alla ledamöter
vill åka hem, skall underlåta att framföra
vad jag har på hjärtat, ty då får
jag ovett i tidningarna som menar att
vi riksdagsmän bör göra skäl för vår
lön. Jag vågar inte heller av andra orsaker
säga, att jag är en liten och obetydlig
man i denna församling och att
det inte betyder särskilt mycket vad jag
menar och vill, ty då får jag ovett av
många av mina kamrater. Därför, herr
talman, skall jag i stället säga att jag
anser, att när jag här i denna församling
företräder några tiotusental väljare,
så är det min skyldighet och rättighet
att i görligaste mån försöka företräda
deras intressen, framföra deras
synpunkter och leda utvecklingen i den
riktning de önskar.

Visserligen har vi en fullmaktsdemokrati
och visserligen kan mina personliga
synpunkter på saker och ting få
ha ett avgörande inflytande — jag får
liksom andra riksdagsmän ta ansvaret
för det vid nästa valtillfälle. Jag anser
dock, att när denna fråga har varit föremål
för en folkomröstning kan inte
jag med utnyttjande av fullmaktsdemokratien
med berått mod gå emot den
vid det tillfället så klart uttalade folkviljan.
Det är också detta som har gjort
att jag i dag liksom många andra ledamöter
i riksdagen känner en betydande
olust för att gå tillbaka till en annan
gammal sanning som skrevs en annan
gång efter färdvägar som ansågs
brådskande: »I Herredagsmän, resen

icke så fort, vad göras skall är allaredan
gjort.»

Nr 21

Fredagen den 10 maj 1963

Ang. övergång till högertrafik

Det har sagts tidigare från denna plats
vid många tillfällen i dag, att det egentligen
inte är stor mening med att ytterligare
diskutera och argumentera i denna
fråga. Saken är klar i förväg. Jag delar
emellertid de synpunkter, som här framförts
av bl. a. herr Sundin om det något
egendomliga sätt på vilket denna fråga
har behandlats. Jag ifrågasätter varför
vår starka regering i detta sammanhang
ansett det nödvändigt att i förväg binda
de olika partierna på det sätt, som här
har skett, och varför inte parlamentarismen
i denna fråga liksom i andra
frågor kunde få verka så som den är avsedd
att verka. Enligt min uppfattning
har vi eu demokrati som vi måste vara
mycket rädda om. Jag kan förstå dem
som menar att det var olyckligt att skicka
ut just denna fråga på folkomröstning
år 1955, men när den redan varit föremål
för en folkomröstning har människorna
fortfarande den uppfattningen, att folket
skall avgöra denna fråga. Jag har stött
på många enskilda människor som säger:
»Men ni tänker väl ändå inte i riksdagen
avgöra detta? Vi har ju röstat om det.»

Man skiljer inte så noga — som någon
uttryckte det här — mellan bara rådgivande
folkomröstning och beslutande sådan.

•Tåg tror att genom det beslut, som riksdagen
i dag kommer att fatta, har vi också
satt definitiv punkt för varje form av
rådgivande folkomröstning. Jag är personligen
ledsen för att bland dem, som
i dag så varmt talat för att vi inte skall
riskera en ny folkomröstning, återfinna
företrädare för partier vilka tidigare
frenetiskt arbetat för att utvidga folkomröstningsinstitutet.

Beträffande finansieringen har många
den uppfattningen, att det vore lämpligt
med en fördelning av kostnaderna mellan
bilismen och finansiering över den
allmänna budgeten. För min del tror jag
det är riktigast att finansieringen sker
över den allmänna budgeten. Jag kommer
vid den efterföljande voteringen att
i finansieringsfrågan följa den reservation
som är avlämnad av herrar Sundin
och Fälldin.

Återkommande till principfrågan, herr

talman, skall jag med dessa korta synpunkter
endast be att få yrka bifall till
motionerna I: 602, II: 732 och II: 743, innebärande
dels avslag på den föreliggande
propositionen, dels också anordnande
av en ny folkomröstning.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag skall till att börja
med be att få säga några ord om en angelägenhet,
som av tämligen begripliga
skäl kommit att spela en icke obetydlig
roll under den del av debatten som redan
har ägt rum, nämligen förspelet till
det avgörande som riksdagen i dag skall
gå att träffa.

Jag måste tyvärr säga, att här har uppkommit
en företeelse som jag skulle vilja
karakterisera som en mytbildning
kring de händelser som ju alla känner
till. Man har etiketterat dem som en
partiledaröverenskommelse. Men, ärade
kammarledamöter, detta är fullständigt
oriktigt. Partiernas företrädare — partiernas
ordförande och i vissa fall även
gruppledarna i kamrarna — har självfallet
endast uppträtt som representanter
för sina respektive grupper. Vad vår
meningsriktning beträffar har vårt agerande
skett i intim kontakt med förtroenderåd
och partigrupper, och först sedan
klarsignal från dessa partiinstanser erhållits
har besked lämnats till vederbörande.
Såvitt jag är riktigt underrättad
har precis samma tillvägagångssätt
ägt rum inom de andra meningsriktningarna.

Jag har bara velat säga detta för att
understryka, att den etikett som i så stor
utsträckning kommit till användning och
som har inskriptionen »partiledaröverenskommelse»
är oriktig. Det är en partiöverenskommelse
och icke en partiledaröverenskommelse,
som ligger bakom.

I övrigt kan jag instämma med några
talare — jag tror det var bl. a. herr Göran
Karlsson — som för ett par timmar
sedan framhävde att det är omöjligt att
komma med några nya argument i denna
debatt. Det vill jag gärna hålla med om.
I all synnerhet för den som i åtskilliga
decennier varit mer eller mindre enga -

Fredagen den 10 maj 1963

Nr 21

gerad i denna angelägenhet är det omöjligt
att komma med några nya argument,
ty man känner med ett leende igen alltsammans.
Det som sagts i dag har sagts
för tio, femton, tjugo, kanske tjugofem
år sedan. Det är egentligen bara siffrorna
som ändrats.

Jag skall inte fördjupa mig i det förgångna,
men jag tror jag kan våga karakterisera
statsmakternas politik i denna
fråga såsom en de försuttna tillfällenas
politik. Vi har flera gånger haft
chanser att lösa denna fråga, men av olika
anledningar som jag här inte skall gå
in på har vi kastat bort dem, och i dag
står vi i en situation då kostnaderna för
denna angelägenhet har stigit till ett belopp
av 400 miljoner kronor —• om det
nu räcker; jag är inte alldeles säker på
det.

Jag kan inte hjälpa att när jag går tillbaka
i tiden dröjer mitt minne — det
kanske kan intressera ledamöterna speciellt
i denna kammare att höra denna
lilla erinring från gångna tider — vid
lördagen den 16 juni 1945. Då hade
andra lagutskottet haft till behandling
ett antal motioner, som förordade ett
principbeslut om övergång till högertrafik.
Utskottets majoritet hade avstyrkt
motionerna. En ganska manstark grupp
reservanter hade tillstyrkt motionerna.
Frågan kom upp till behandling i kamrarna
nämnda dag. Resultatet blev, som
redan tidigare har antytts, att riksdagens
första kammare med en betydande majoritet
uttalade sig för ett principbeslut
om högertrafikens införande. I andra
kammaren gick däremot röstningen i den
andra riktningen. Där blev det majoritet
för utskottet, alltså för avslag på motionerna.

Det kanske kan intressera kammarens
ledamöter i dag att höra hur man röstade
den gången — saken kan åtminstone ha
kuriositetsintresse. Den 16 juni 1945 avgavs
i första kammaren 39 jaröster för
utskottet, alltså för avslag på motionerna,
och 58 nejröster för tillstyrkande av motionerna,
alltså till förmån för högertrafik.
Det var alltså en mycket betydande
majoritet i första kammaren den gången.

I andra kammaren avgavs 88 jaröster,

3f Första kammarens protokoll 19G3. Nr 21

Ang. övergång till högertrafik
alltså för avslag på motionerna, och 59
nejröster, alltså för bifall till motionerna.
Så kommer det intressanta. Om man slår
ihop dessa siffror, får man 127 ja och
117 nej, d. v. s. den gången förspillde vi
i den svenska riksdagen chansen med
10 röster!

Då hade reformen kostat 27 miljoner
kronor, nu kostar den minst 400. Den
gången var det praktiskt taget ingen motorfordonstrafik
i landet. Kriget var då
på upphällningen, och möjligheterna att
genomföra reformen var idealiska ur säkerhetssynpunkt.
Man ville inte lyssna
på det örat den gången, och så gick det
som det gick. Nu får vi betala de kostnader
som följer av att man inte grep
chansen vid det tillfället.

Sedan har jag gjort en reflexion under
debatten, som jag kanske skulle våga
delge kammarens ledamöter. Såvitt jag
har kunnat följa debatten har hittills
ingen här i kammaren stått upp och förklarat,
att vi aldrig kommer att införa
högertrafik i detta land. Vad blir den
logiska följden av detta ståndpunktstagande?
Jo, det måste naturligtvis bli, att
vi förr eller senare kommer att införa
högertrafik. Det kommer då att bli dyrare
och dyrare för varje år, precis som
det blivit decennium efter decennium.

Den förste talaren, herr Jonasson, var
inne på denna sak. Kammarens ledamöter
observerade säkert, att han aldrig förklarade,
att vi inte någon gång kommer
att införa högertrafik här i landet. Han
menade bara att vi inte skall göra det
nu. Det är precis det argument som framhållits
i 30 år: Vi kanske gör det senare,
men vi skall inte göra det nu!

Herr Jonasson anförde, att det blir
billigare sedan. Jag tittade då på kammarledamöterna,
och jag tyckte nog att
ett soligt leende drog över kammaren.
Det är nämligen få ledamöter som gjort
den erfarenheten i våra dagar att någonting
blir billigare ju längre man väntar.

Därefter lämnade kommunikationsministern
från denna plats ett par uppgifter,
som väl inte kom överraskande för
kammaren men som tidigare inte har
publicerats, såvitt jag vet. Det var det alldeles
färska resultatet av direktör Halls

Nr 21

Fredagen den 10 maj 1963

Ang. övergång till högertrafik
utredning. Han har närmare utrett frågan,
om det möjligen skulle kunna tänkas att
det blir billigare ifall man väntar, och
han har punkt för punkt visat att det
inte finns någonting, som tyder på detta
— tvärtom blir allting dyrare ju längre
man väntar. Det är någonting för mig
alldeles självklart, men det kan vara intressant
att vi nu fått papper på det av
direktör Hall, som gjort utredningen på
uppdrag av kommunikationsdepartementet.

Sedan är det ännu en erfarenhet, som
jag har gjort under debatten. Kammarens
ledamöter har säkert flera gånger reflekterat
över det förhållandet att den svenska
riksdagen, och särskilt första kammaren,
under senare år har blivit mer
och mer internationellt inställd. De internationella
aspekterna på de problem
vi har att behandla är alltmer markerade.
Detta är en mycket intressant förändring
i kamrarnas attityd. Det var inte
alls så förr i världen. Då såg vi allting
ur svensk synpunkt, vilket vi naturligtvis
skall göra men vi var många gånger
helt avskärmade från skeendet utanför
våra gränser. I dag strävar vi tvärtom
från alla håll, alldeles oavsett partitillhörighet,
att anlägga internationella aspekter
på ting som vi har att rådgöra om
och att besluta. Detta anser jag för min
del vara alldeles riktigt. Enligt min mening
är det en glädjande utveckling inom
den svenska riksdagen, att man har
fått till stånd denna attitydförändring i
riktning mot det internationella medvetande,
som nu är så starkt framträdande
i den svenska riksdagen.

Men, ärade kammarledamöter, är det
då inte ganska märkligt, att man mot
bakgrunden av ett sådant konstaterande
kan finna att kanske inte så många, men
i alla fall en hel del aktade ledamöter
av denna kammare, i denna speciella
fråga anlägger ett rent isolationistiskt
betraktelsesätt, precis som om vi här inte
behövde tänka på några internationella
aspekter? År vi oss själva nog? Man beslutar
oavsett vad man fått för rekommendation
från Nordiska rådet och oavsett
vilka andra erfarenheter man har.

Jag tycker att det är ett ganska motsägelsefullt
ståndpunktstagande.

Så ett enda ord om finansieringen.
Jag kan ansluta mig till vad herr John
Ericsson anförde rörande bevillningsutskottets
handläggning av denna angelägenhet.
I denna del har jag ingen anledning
till erinringar.

Herr John Ericsson gjorde ett påpekande,
som han direkt adresserade till
finansministern, som var närvarande i
kammaren vid tillfället. Det gällde en
sak som ligger något vid sidan av det
problem vi här diskuterat men som är
mycket betydelsefull, nämligen det förhållandet
att vi har en automobilskattebudget,
en specialbudget. Detta arrangemang
innefattar ju, som kammarens ledamöter
väl känner till, en specialdestination.
De medel, som anvisas på
denna budget, är avsedda för vissa starkt
avgränsade ändamål.

Jag har från denna talarstol flera
gånger vänt mig mot detta system, som
jag anser vara ett felaktigt budgetsystem.
I och med att man på detta sätt avgränsar
användningen av medel på en viss
fond för visst angivet ändamål, betager
man varje finansminister — oavsett var
han hör hemma — möjligheten att i en
beträngd situation använda medel ur
denna fond. Vi kan t. ex. få mycket dåliga
tider medan man har mycket stora
behållningar i låt oss säga automobilskattefonden.
Formellt sett är det emellertid
omöjligt för finansministern att
finansiera nödvändiga åtgärder genom
ianspråktagande av de medel, som finns
i eller som inflyter till fonden, såvida
inte åtgärderna faller inom ramen för de
med fonden närmare angivna syftena.

Det är ett olyckligt budgetsystem, och
jag vill erinra om att man inom den stora
besparingsutredningen för några år
sedan var helt ense om att rekommendera,
att vi i framtiden inte skulle ha
ett system med specialdestinerade fonder,
som i en modern samhällsekonomi
är ytterligt ohanterliga och opraktiska.

Jag har, herr talman, inte något ytterligare
att tillägga. Jag vill bara hoppas,
att de beslut, som nu fattas, skall fat -

Fredagen den 10 maj 1963

Nr 21

tas i enlighet med liemställandena i de
tre utskottsutlåtanden, som vi har framför
oss.

Härtill skulle jag bara vilja knyta en
bestämd förhoppning. Man kanske inte
borde vara alltför optimistisk i detta
hänseende, men icke desto mindre skulle
jag uppriktigt vilja hoppas, att det beslut,
som här fattas, icke måtte från något
håll komma till någon partipolitisk
användning i fortsättningen. Detta är ju,
mina damer och herrar, icke en fråga,
som gäller partitillhörighet. Det är ingen
fråga med ideologiska aspekter. Det
gäller en rent praktisk angelägenhet. Jag
tycker att vi alla borde kunna vara ense
härom. Jag har en viss förhoppning
om att så skall bli fallet, då jag har kunnat
konstatera att mina kolleger gruppledarna
inom de andra borgerliga meningsriktningarna
ju båda i väl avvägda
och väl framförda anföranden har givit
till känna sin uppslutning kring det som
här föreslås. Jag kan alltså här ansluta
mig til] vad herr Torsten Bengtson och
herr Lundström därutinnan anfört, i förhoppning
om att denna fråga för framtiden
skall befrias från varje partipolitiskt
inslag.

Jag hemställer alltså, herr talman, om
bifall till utskottets yrkande.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Fältet börjar nu bli ganska
avbetat, och jag skall därför endast
göra ett par påpekanden och kommentarer
till vad som här har anförts.

Jag hade för avsikt att säga något om
frågans behandling innan den kom på
riksdagens bord. Det har ju tidigare påpekats,
att riksdagen befinner sig i underläge
gentemot regeringen. Jag har
gjort det uttalandet i ett par remissdebatter,
där jag har framhållit att vi har
femton dagars motionstid när riksdagen
samlas och tar emot statsverkspropositionen
samt att vi har tio dagars motionstid
i anslutning till Kungl. Maj:ts
propositioner eller femton dagar när det
gäller stora propositioner.

I det här ärendet fick vi emellertid
vara med om att i höstas ta ställning
till av regeringen framlagda frågor utan

Ang. övergång till högertrafik
att det förelåg någon proposition och
utan att vi hade några motionsmöjligheter.
Den första frågan gällde om vi var
beredda från partiernas sida att i princip
acceptera en omläggning till högertrafik.
Om vi svarade ja på denna fråga,
var nästa fråga om vi var beredda att
gå med härpå utan en folkomröstning.
För det tredje frågades, om vi kunde
godkänna en finansiering av reformen
genom en särbeskattning av bilismen.

Det sades då, att man ville ha betryggande
majoritet inom varje partigrupp,
innan man kunde lägga fram ett förslag
i riksdagen.

I dag har vi fått en generösare tolkning
av vad som då begärdes. Kommunikationsministern
har nämligen sagt här,
att vad man önskade var en betryggande
majoritet i riksdagen. Detta innebär att
man i dag inte håller lika hårt på att
binda upp varje parti, som man gjorde
både i december, när frågan var uppe
till diskussion första gången, och när
den sedermera behandlades i utskottet.

Jag tillhörde dem, som inte kunde
godkänna sättet för handläggningen av
detta ärende, detta mot bakgrunden av
vad jag har sagt tidigare i riksdagen och
med hänsyn till att vi på så kort tid som
tre eller fyra dagar skulle ta ställning till
dessa principer utan att ha möjlighet att
ta del av någon kunglig proposition i
ärendet. Jag instämmer i den av herr
Sundin framförda, befogade kritiken
mot att riksdagen ej har getts möjlighet
att grundlagsenligt pröva dessa frågor.
I dag är beslutet också klart på förhand.

Får jag i detta sammanhang säga, att
jag måste uttala min förvåning över att
herr Sveningsson här uttryckte sin tillfredsställelse
över regeringens sätt att
handlägga detta ärende. Herr Sveningsson
skall ju som ledamot av konstitutionsutskottet
vårda riksdagens grundlagsenliga
rätt att pröva av regeringen
framlagda förslag. Herr Sveningsson har
i dag inför kammaren vittnat om sin
omvändelse i högertrafikfrågan. Om inte
denna omvändelse gripit herr Sveningsson,
hur hade då herr Sveningsson bedömt
denna fråga ur konstitutionell synpunkt? -

Nr 21

Fredagen den 10 maj 1963

Ang. övergång till högertrafik

Utöver de konstitutionella övervägandena
kommer också in i bilden den folkomröstning
som vi hade 1955, där 82,9
procent röstade för vänstertrafik. Nu har
det här sagts att denna folkomröstning
var »ett olycksfall i arbetet». Om resultatet
blivit ett annat i folkomröstningen
och det hade blivit majoritet för högertrafik,
hade man då inte gärna velat
åberopa folkomröstningen?

Det har här i dag sagts att det har
skett en omsvängning i den allmänna
opinionen till förmån för högertrafiken.
Jag är inte så säker på detta. Min uppfattning
grundar sig bland annat på samtal
jag haft med olika grupper av yrkeschaufförer.
Vad som slagit mig är hur
mångstämmigt de uttalat sig för — inte
högertrafik, utan vänstertrafik. Vad som
kanske mest slog mig var när en danskfödd
taxichaufför här i Stockholm —
som hade kört bil i sitt danska hemland
i flera år —• sakligt starkt argumenterade
för vänstertrafiken, och när han blev
tillfrågad om trafikomläggningen — ett
par av kammarens ledamöter var med
och hörde detta — blev svaret att det
vore riktigare att man i Danmark gick in
för en omläggning till vänstertrafik, ty
detta vore ur trafiksäkerhetssynpunkt
fördelaktigare och bättre.

Det har här i dag sagts att det vore
olyckligt, om vi inte fick tillräckligt
stora majoriteter här i riksdagen för ett
beslut för högertrafikens införande. Nu
har vi ju en representativ demokrati.
Det innebär att vi som ledamöter av
riksdagen har att ta ett ansvar på denna
punkt. Det är klart att detta ansvar väger
tungt mot bakgrunden av 1955 års
folkomröstning. Men jag vill också säga
— som här tidigare anförts — att det
här inte gäller någon politisk fråga i den
bemärkelse man lägger in i ordet »politisk».
Då bör det också finnas utrymme
för att ge till känna en personlig mening.
Jag skulle därför vilja ansluta mig
till den synpunkten, att man först bör
låta rusta upp vägarna så att dessa blir
i bättre skick. Om det är nödvändigt —
bör man sedan eventuellt pröva denna
fråga genom en folkomröstning!

Herr Hagberg hade vänligheten att

också harangera herr Jonasson angående
kostnadsutvecklingen på detta område.
Herr Hagberg sade att utvecklingen
lärt oss att allt det, som vi skjuter på,
bara blir dyrare. Jag undrar emellertid
om detta i dag är riktigt. På bilismens
område har ju den utvecklingen ägt
rum, att bilarnas antal ökat kraftigt, och
man räknar med det dubbla antalet fram
till år 1975. Detta för med sig att de
kollektiva trafikmedlen minskar i antal.
I dag vet vi att de stora kostnaderna för
denna reforms genomförande skall gå
till ombyggnad av bussar och spårvagnar
o. s. v. Allteftersom dessa trafikmedel
minskar, så lär väl också kostnaderna
för dem minska. Detta gör att det
finns fog för herr Jonassons funderingar
på denna punkt.

Herr talman! Jag har tidigare i övrigt
instämt i herr Jonassons synpunkter på
denna fråga, och jag ansluter mig också
till det yrkande han framställde.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade inte tänkt att
vidare delta i denna debatt, men då herr
Eric Carlsson ställde en direkt fråga till
mig, vill jag svara på den frågan. Herr
Eric Carlsson uttryckte sin förvåning
över att jag var tillfredsställd med regeringens
handlande när det gäller de
överläggningar som ägde rum i denna
fråga och ville veta hur jag såsom ledamot
av konstitutionsutskottet såg på detta
ur grundlagssynpunkt. Jag måste säga
att jag inte har några erinringar att
göra ur grundlagssynpunkt mot detta
handlingssätt. Det var ju faktiskt en händelse
som inträffade under det granskningsår
vi nu har bakom oss, och det
har inte förts fram någon dechargeanmärkning
mot det sätt varpå regeringen
här handlat.

Jag vill också säga att om det varit
på det sättet att jag vidhållit den uppfattningen,
att vi borde ha vänstertrafik,
hade jag haft precis samma uppfattning
ur grundlagssynpunkt. Det kan inte vara
på något sätt grundlagsstridigt att en ledamot
av kammaren omvänder sig och
ändrar sig till det bättre, vill jag också
ha sagt till herr Carlsson.

Fredagen den 10 maj 1963

Nr 21

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! När vi förra gången behandlade
detta ärende i riksdagen, hörde
jag till dem, som ansåg att vi inte
borde gå över till högertrafik utan behålla
vänstertrafiken i vårt land. Jag
har inte helt övergivit den tanken, men
när man följer med i utvecklingen på
trafikens område och ser att det bara
finns — om jag är rätt underrättad —
tre länder kvar, som har vänstertrafik,
föreligger det med tanke på den allmänna
samfärdseln de olika länderna
emellan kanske skäl för att gå över till
högertrafik.

Jag kan inte underlåta, herr talman,
att rikta en del kritik mot det sätt på
vilket detta ärende har behandlats. Jag
skall inte gå in på detaljerna, ty de
har berörts av alla föregående talare.
Om regeringen ansett det nödvändigt
att höra de olika partiernas åsikter i
dessa frågor, innan de läggs fram för
riksdagen, vill jag påpeka, att vi tidigare
har behandlat många frågor av
större räckvidd, utan att de olika partiernas
synpunkter har inhämtats, innan
propositionen utformats. Varför
skall då detta beaktas beträffande denna
fråga?

Vi tycks ha kommit in i ett läge, där
det inte finns någon återvändsgränd
och vi får väl därför »följa med i lunken»
och föra över vårt parti till höger
sida. Samtidigt måste vi utgå från att
många trafikolyckor kommer att inträffa,
innan det svenska folket blir
något så när inkört i det nya systemet.
Jag skall inte vidare beröra frågan, huruvida
vi skall gå över till högertrafik
nu eller om vi skall vänta, som någon
talare tidigare sagt. Om vi ändå skall
övergå till högertrafik, är det lika bra
att ta steget fullt ut på en gång. Jag
kommer därför att i dag skänka min
röst åt en övergång till högertrafik.

Däremot kommer jag inte, herr talman,
att rösta för förslaget om att kostnaderna
för reformen skall finansieras
på det sätt som regeringen har föreslagit.
Detta är inte enbart en bilismens
angelägenhet, utan frågan huruvida
trafiken skall överföras på höger

Ang. övergång till högertrafik
sida av våra vägar rör hela det svenska
folket. Regeringens förslag anser jag
inte vara riktigt, utan hela det svenska
folket bör dra sitt strå till stacken när
det hela skall betalas.

Jag kan inte heller underlåta att påpeka,
att det fanns en fond av bilskattemedel,
som under krigsåren lades på
lager för att sedan — ty det var meningen
— användas till vägförbättringar
och dylikt. Om jag inte minns fel,
uppgick den till något över 900 miljoner
kronor. Finansministern passade
emellertid på att efter några år överföra
denna fond till den allmänna budgeten.
Jag anser det därför inte vara
något fel att nu så att säga ta av denna
fond för att finansiera en övergång till
högertrafik.

Av denna anledning kan jag inte gå
med på att man lägger hela betalningsbördan
på bilismen. Jag anser man skall
ta utav de pengar som bilismen har
samlat till förbättrande av vägar och
till förbättrade förhållanden över huvud
taget för trafiken. Det måste också anses
vara det lämpligaste sättet att använda
dessa pengar.

Det har talats om en ny folkomröstning
i denna fråga. Jag tror vi kan
vara överens om att vi skulle få samma
resultat av en sådan som år 1955 —
möjligtvis med ett något högre procenttal
än då för en övergång till högertrafik.
Då vi emellertid aldrig blir av
med frågan om högertrafiken — den
kommer ju upp i riksdagen varje år •—
tror jag, att ju längre vi väntar med
dess avgörande, desto dyrare kommer
omläggningen till högertrafik att bli.
Det är nog därför klokt av riksdagen
att nu ta steget fullt ut, då frågan kommit
så långt.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Från flera talare i denna
debatt har framhållits, att hänsyn
måste tagas till den folkomröstning vi
hade år 1955. Det är ur vissa synpunkter
riktigt. Men man måste väl ändå
beakta, att utslaget av en folkomröstning
inte kan vara aktuell hur många

Nr 21

Fredagen den 10 maj 1963

Ang. övergång till högertrafik
år som helst. Den är beroende av de
förhållanden som var rådande vid röstningstillfället.

Vi har efter år 1955 fått en sådan
utökning av den internationella trafiken,
som många röstande säkerligen
inte anade eller hade möjlighet att då
bedöma. Jag finner det därför vara
motiverat, att frågan nu tas upp till
förnyad prövning. Anledningen till att
jag begärde ordet var närmast att jag
ville säga några ord om finansieringsfrågan,
eftersom jag på den punkten
har avgivit en reservation till utskottets
betänkande.

Vid bedömandet av vem som skall
betala kostnaderna för en omläggning
till högertrafik har såväl Kungl. Maj:t
som utskottsmajoriteten ansett det vara
självklart att bilismen skall stå för
dem, och detta utan närmare utredning
eller utan att ha motiverat det. Det har
tydligen varit minsta motståndets lag,
som dikterat detta ställningstagande,
och det är ju en mycket enkel metod att
begagna sig av.

I de tidigare utredningarna har inte
detta ansetts lika självklart som nu.
1954 års kommitté ansåg en delning av
kostnaderna på vissa punkter kunna
ske mellan bilismen och den allmänna
budgeten.

I propositionen nr 111 till 1955 års
riksdag säger statsrådet: »Härom kan
sägas, att — bortsett från att man, med
hänsyn till trolig övervältring av större
eller mindre del av kostnaderna på
allmänheten, ej med säkerhet vet, hur
kostnaderna för reformen slutligen
kommer att fördela sig på olika befolkningsgrupper
—• högertrafikfrågan icke
uteslutande är av ekonomisk natur och
att även andra trafikanter än de, som
betalar bilskatt, i hög grad berörs av
en trafikomläggning.»

Från bilägarhåll har man egentligen
inte begärt denna trafikomläggning i
större omfattning än vad allmänheten
gjort, och det kan väl inte påvisas, att
bilägarna kommer att skörda några
större vinster av reformen än vad andra
gör. Trafikfrågorna rör oss alla. De
är en allmän angelägenhet, och skall

man döma av det intresse denna fråga
tilldragit sig hos den stora allmänheten
— det gäller både vänster- och
högeranhängare — så har man stöd för
detta påstående. Man talar om bättre trafiksäkerhet
—- när vi väl gjort omläggningen
— bättre och förbilligad internationell
trafik, flera turister och över
huvud taget att reformen är nödvändig
för den framtida gemenskapen i Europa.
Detta är frågor som berör oss alla
oberoende av om vi äger bil eller inte.

Jag vill inte förneka, att även bilägarna
på längre sikt kan få vissa fördelar,
men de får också vissa kostnader
för reformen utöver den extra
skatten. I samband med omläggningen
får man givetvis räkna med ganska betydande
och kanske långvariga hastighetsbegränsningar.
Detta kommer att
kosta pengar för nyttotrafiken genom
minskning av trafikkapaciteten.

Denna fråga har ett stort antal gånger
varit upp till behandling av regering
och riksdag under de senaste fyrtio
åren. Ja, ända sedan 1718 synes
den ha varit ett problem mer eller
mindre på dagordningen. Varje gång
under detta sekel den varit uppe till
behandling i ett eller annat sammanhang,
har man tydligen betraktat den
som en obehaglig sak, som man inte
velat ta ställning till och skjutit på
framtiden. Och för varje gång har det
blivit dyrare. Omkring 1940 talar man
om en kostnad av cirka 40 miljoner
kronor. 1954 års utredning kom fram
till omkring 200 miljoner och nu är
vi uppe i 400 miljoner. Jag menar, att
statsmakterna med detta uppskov har
tagit på sitt ansvar de ökade kostnaderna.
Att nu vältra över dem på bilismen
kan jag inte anse riktigt.

En liten parentes, men kanske värt
att observera i dessa dagar, är att
denna kammare 1945 beslöt övergång
till högertrafik, under det att andra
kammaren yrkade avslag. Det var ett
tillfälle då denna kammare var mer
framsynt och modern än medkammaren.

I den reservation jag avlämnat i
bevillningsutskottet och som jag kom -

Fredagen den 10 maj 1963

Nr 21

mer att yrka bifall till har de motionärer
som står bakom stannat för en
avvägning av kostnaderna så att bilismen
och allmänna skattemedlen betalar
hälften vardera. Detta bör vara
en rättvis fördelning. Man bör inte
vid behandling av denna fråga bortse
från vilka stora värden motortrafiken
på olika sätt tillför vårt samhälle.

Jag kommer, herr talman, senare att
att yrka bifall till reservationen.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Högertrafikreformen,
som nu ligger på riksdagens bord, måste
främst betraktas som ett led, därtill
ett viktigt led, i samhällets strävan att
rädda människoliv och skydda mot skador
och invaliditet. Det är så, som vi
hört upprepade gånger i riksdagen, att
trafikolycksfallen varje år i Sverige dödar
cirka 1 000 människor, därav många
barn, samt är orsak till omkring 3 000
fall av svårartad invaliditet. Hur många
lindrigare skador som där uppkommer
har vi inte säker statistik på, men man
brukar räkna med 18 000 till 20 000. Antalet
sådana olycksfall, som direkt och
säkert beror på att vi i vårt land har
ett mot hela övriga Europas fastland
motsatt trafiksystem, utgör visserligen
inte så hög procent, men förhållandet är
här analogt med rattfylleriet — allt talar
för att antalet fall, där faktorn mer
eller mindre medverkat, är betydligt
större än man kan få fram i den kalla
statistiken. Därtill kommer ju alla de
olycksfall som svenska såväl fotgängare
som bilister råkar ut för i utlandet på
grund av det för dem främmande trafiksystemet.

Så som trafiken ökar över våra gränser,
ökas riskerna år efter år. Biltätheten
ökar också. Dagligen får vi lära oss
hur vi alltmer inlemmas i den europeiska
gemenskapen — vare sig vi vill
eller ej — och det gäller i alla samhällets
funktioner. En gemensam trafikregel för
hela Europas fastland måste vara ett
starkt önskemål för alla européer. Inte
minst måste det vara ett stort önskemål

Ang. övergång till högertrafik
för våra nordiska grannar, norrmännen
och finnarna, att de ej skall behöva byta
trafikregler tvenne gånger var gång de
skall ut till det övriga Europa. Tänk om
vi hade motsatta trafikregler i något
mellansvenskt län, t. ex. Östergötland,
som måste passeras för resa mellan
Nord- och Sydsverige.

Som jag ser saken, är reformens viktigaste
mål att nedbringa trafikolycksfallen,
trafikdöden och trafikinvaliderna.
Jag har önskat, att detta mer kommit
till uttryck inte bara i propositionen
utan även i utskottets skrivning. Det är
detta som jag i mina tvenne motioner
till propositionen även ville ha sagt och
med dessa ord understryka.

Om man vill effektivt förebygga en
sjukdom eller en skada, måste man först
grundligt sätta sig in i hur sjukdomen
eller skadan uppkommer, hur den utbreder
sig och vilka former den får. Yem
känner till detta bättre då det gäller dessa
trafikskador än de som får ta hand
om de skadade på sjukhusen och lappa
ihop dem? Det är därför jag yrkat att
en kirurg med praktisk erfarenhet av
trafikskador måtte ingå i den planerade
delegationen för trafiksäkerhetsfrågorna.
Till det har utskottet svarat, att en
kirurg mycket väl kan ingå som expert,
men det är inte riktigt detsamma.

Den andra motionen understryker vikten
av att ett rationellt trafiksäkerhetsarbete
åstadkommes för att förebygga
en ökning av antalet olyckor i samband
med övergången. Så kunde man ju göra
1945 i Argentina, och även om man där
liksom i andra länder fått ett ökat antal
olycksfall under senare år i samband
med att biltätheten ökats, är det fullkomligt
felaktigt att av statistiken därifrån
dra slutsatsen att antalet olyckor
skulle ha ökat på grund av trafikreformen.

Må vi även i vårt land samfällt hjälpa
till, så att det vid omläggningen till högertrafik
inte blir någon som helst ökning
av trafikolycksfallen utan i stället
en oavbruten sänkning. Det är mycket
väsentligt.

Ett uppskov med reformen trots den
alltmer ökade trafiken över gränserna

Nr 21

Fredagen den 10 maj 1963

Ang. övergång till högertrafik

skulle ur trafiksäkerhetssynpunkt vara

synnerligen olyckligt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Jag skall inte ta kammarens
tid i anspråk många minuter,
eftersom det som kan sägas i den här
debatten väl i huvudsak redan är sagt.
Jag tycker emellertid — och det vill jag
ge uttryck åt — att frågan om vi skall
köra till höger eller till vänster på våra
vägar och gator har tillmätts alltför stor
betydelse. Jag tror inte att den har det
omfång, den räckvidd och det djup som
man gärna vill tillskriva den. Enligt min
mening minskar man inte olycksfallens
antal väsentligt genom att gå över till
högertrafik. De siffror som har presenterats
och de utredningar som har gjorts
är, såsom redan har omvittnats, inte så
tillförlitliga. En bättre trafikforskning
behövs för att vi skall komma till rätta
med den s. k. trafikdöden, och den saken
tycker jag att man borde ägna den
större uppmärksamheten åt.

Jag tvivlar emellertid inte ett ögonblick
på att vårt land kommer att pressas
till att införa högertrafik så småningom.
Med de utvidgade kommunikationerna
och de förbättrade förbindelserna
länderna emellan och då så gott
som alla andra länder i Europa har högertrafik
ökar naturligtvis för varje år
trycket på den som är annorlunda att
foga sig efter de allmänna reglerna. Jag
tror alltså det är att spjärna mot udden
att hålla fast vid vänstertrafiken.

Det var någon här i debatten som
sade att allt som kan göras bör göras för
att minska och om möjligt helt avskaffa
trafikolyckorna. Jag är så överens med
honom, men sker det med en omläggning
av trafiken från höger till vänster
vilken kostar 400—500 miljoner kronor,
kanske mer? Är detta det vettigaste sättet
att använda pengarna? Om man vill
dra ner olycksfallsfrekvensen på våra
vägar och gator finns det kanske en del
andra saker som är mer nödvändiga och
trängande. Tänk t. ex. på det som redan

är sagt om bättre vägar, eller en sådan
sak som bättre belysning! Framför allt i
våra större städer och i vissa av våra
andra tätorter är belysningen undermålig
— den är så utformad att den inte
ger bilisten möjlighet att köra på parkeringsljus
men skapar svårigheter att
köra på halvljus.

Jag vill också dra en lans för hastighetsbegränsning.
Jag anser att 90 kilometer
i timmen är fullt tillräckligt för
bilisterna. De gånger då vi har haft hastighetsbegränsning
har jag för min del
tyckt mig kunna göra den erfarenheten
att trafiken flutit både lättare, snabbare
och säkrare.

Så ett par ord om själva behandlingsgången!
Jag tycker man bör respektera
folkomröstningen 1955. Jag tyckte inte
det var någon särskild vits att lägga ut
denna fråga till folkomröstning, men
har man sagt A så måste man säga B •—
man kan inte bara avskriva omröstningsresultatet
från dagordningen och sedan
gå vidare.

Någon här i kammaren —• jag tror
det var herr John Ericsson — sade att
det vore olustigt om riksdagen skulle
fatta ett beslut i den här trafikfrågan
med en knapp majoritet. Ja, det är klart
att den som försvarar en sak vill ha
största möjliga majoritet för sin ståndpunkt,
och ju mer enhällig riksdagen
är, desto starkare auktoritet sätts naturligtvis
bakom beslutet. Men om det nu
är olyckligt och olustigt att få en knapp
majoritet här i kammaren för en trafikomläggning,
är det då inte lika olustigt
att sätta sig över en så massiv majoritet
som kom fram i omröstningen 1955?
Jag tvivlar inte på att opinionen till viss
del har förändrats i den här frågan sedan
1955, men varför inte, när tid i alla
fall finns, låta detta komma till uttryck i
en ny folkomröstning? I så fall har man
åtminstone den tendens som visar sig
mellan 1955 och exempelvis 1964 att
stödja sig på när man lägger fram ett
förslag och fattar ett beslut.

Till slut, herr talman, bara ett par
ord om finansieringen! Jag skall inte argumentera
mycket, och jag instämmer i
det mesta av vad de har anfört som me -

Fredagen den 10 maj 1963

Nr 21

nar att man inte bör ta ut kostnaderna
för en omläggning genom en extra bilskatt.
Jag tycker kostnaden bör tas av
allmänna medel och inte av en extra beskattning
av bilismen. Riksdagen beslutade
för några dagar sedan om en obligatorisk
bilbesiktning, som ålägger bilisterna
en viss utgift, och jag är rädd för
att man lägger på dem alltför många
bördor.

Jag vill, herr talman, med de här orden
bara yrka bifall till motionen II:
742.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Det är bara två reflexioner
i kanten av detta problem som jag
nu i debattens sista ögonblick vill göra
för att de inte skall lämnas alldeles outsagda.

Här har man dragit stor uppmärksamhet
till vad man kallar för partiledaröverenskommelsen.
Men det är inte den
som skapat problemen. Det är inte där
som anledningen ligger till vad som
hänt, utan den orsaken är att söka hos
vår som man säger starka regering. Det
är läget inom regeringspartiet som gjort
det nödvändigt att gå den ovanliga väg
som man här använt. Regeringen har
nämligen måst gå till oppositionspartierna
och söka röster. Ni vill, har regeringen
sagt till oppositionspartierna, ha
högertrafik. Men ni måste garantera att
det inte blir något trassel, ty vi vågar
inte lita på våra egna. Även beträffande
finansieringen måste ni, har regeringen
sagt till oppositionen, överta en
viss garanti. Det är, herr talman, detta
som är det intressanta i situationen.

För att finna exempel på något liknande
måste jag gå tillbaka ända till
den andra Staaffska regeringen och den
s. k. sockerparlamentarismen. Med den
parlamentarism som man nu talar så
mycket om och även tänker skriva in
som ett statsrättsligt begrepp i vår nya
regeringsform menade man den gången
att regeringen inte hade mer än majoritet
i sitt eget regeringsparti och med
hjälp av röster från oppositionspartierna
drev sin sak igenom. Det var vad som

Ang. övergång till högertrafik
hände den Staaffska regeringen beträffande
sockerparlamentarismen, och det
är ett liknande problem som vi nu står
inför här i dag.

Man skall alltså inte fästa huvudvikten
vid förhållandena inom opositionspartierna,
de förhandlingar som där drivits
och de beslut som där fattats. Grunden
för det hela är att man inte känner
läget inom regeringspartiet. Jag tycker
att den saken bör understrykas innan debatten
avslutas.

Sedan är jag, herr John Ericsson, litet
ledsen på bevillningsutskottet. Jag förstår
visserligen att herrarna inte kan
syssla med alla obetydligheter. Men jag
och några centerpartister hade en gång
väckt en motion, enligt vilken vi ville
ersätta en höjning av automobilskatten
med en ökning av spritskatten. Den siffra
som det i vår motion gällde, 140 miljoner,
bättrade bevillningsutskottet i sitt
utlåtande nr 79 år 1961 sid. 53 på till
1 940 miljoner. Sedan skrev bevillningsutskottet
att det var en fråga av nykterhetspolitisk
räckvidd som därför inte
borde behandlas i det sammanhanget.

Något liknande hände när vi häromdagen
tog upp frågan om omsättningsskatten
på livsmedel och vad den ekonomiskt
betydde — 20 eller 30 procent.
Och när centerpartiet sade, att det ville
ha en specialdestination för de 140 miljoner
kronorna till vägarna i samband
med skattepaketet, underströks det mycket
hårt av bevillningsutskottet, för vilket
ju, herr talman, herr John Ericsson
är ordförande, att alla dessa medel var
vägmedel. Det är därför, sade man, onödigt
att ha en specialdestination inom
specialdestinationen. Men när man sedan
häromdagen ville använda pengarna
till vägar visade det sig att man var
litet glömsk av sig. Då sade kommunikationsministern,
att de där pengarna
använder vi ju för att bygga skolhus,
upprusta polisväsendet o. s. v. Jag har
aldrig begripit de obotfärdigas förhinder
när det gäller bilskaltemedel. Jag
sitter med i förvaltningsutskottet i vårt
landsting. Det har ibland hänt, särskilt
när man varit stygg mot oss och utfärdat
restriktioner mot lån, att vi måst låna

Nr 21

Fredagen den 10 maj 1963

Ang. övergång till högertrafik
ur våra egna fonder. Vi har då råkat i
samma situation och måst använda pengarna
för något som de egentligen inte
från början varit avsedda för. Så fort vi
fått möjlighet att uppbringa pengarna
har vi emellertid betalat tillbaka dem.
Vi kan därför inte förstå att man gnällt
så mycket över att man måst låna för
att lösgöra automobilskattefonden, ty vi
har ju själva måst låna för att frigöra
våra egna fonder. Vi betalade tillbaka
pengarna, men så ligger det inte riktigt
till här.

I motion nr 600 i anledning av den
föreliggande propositionen har jag och
mina medmotionärer varit så vårdslösa
att vi stött oss på vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skrivit om automobilskattemedelsfonden,
vilket återges i den
kungl. statsverkspropositionen. Den uppgiften
var väl så bra att den kunde citeras
för inte länge sedan i en debatt
här i kammaren. När man granskade
uppgifterna närmare och vände sig till
riksräkenskapsverket för att få siffrorna
verifierade visade det sig emellertid
att det kanske inte låg riktigt så till.

Här föreligger nu ett förslag, enligt
vilket man vill klara utgifterna för övergången
till högertrafik med en extra
skatt på 90 milj. kr. under fyra år. Jag
förstår naturligtvis en finansminister
som vill ha en extra skatt då och då när
det blir fråga om nya utgifter. Jag vågar
emellertid ändå sätta ett litet frågetecken
för om det verkligen är nödvändigt
att ta ut denna extra skatt. Enligt de
uppgifter jag har fått blir det under
året ett extra överskott på 105,7 miljoner
av automobilskattemedel. Även om
man inte kan få ut några pengar från
fonden sedan de en gång åkt dit, bör det
väl i alla fall finnas möjlighet att disponera
pengarna innan de tillförs fonden.
Där finns således pengar som bör räcka
det första året för genomförandet av
denna reform, såvitt jag förstår.

Sedan har riksräkenskapsverket räknat
med att inkomstökningen för det följande
året — d. v. s. 1963/64 — om man
bortser från extraskatten för trafikomläggningen,
skulle det ändå bli ca 146,8
miljoner kronor över. Jag vet inte var -

för man räknar med ca 146,8 miljoner
kronor. Har man menat att det också kan
bli 146,7 eller 146,9? Kanske menar man
att det kan bli 140 å 150 miljoner kronor?
Men extraskatten skulle inte heller
då vara nödvändig.

Jag söker här sak med bevillningsutskottet
en smula, vilket jag anser mig ha
anledning till, när jag ser vad bevillningsutskottet
skriver i sitt betänkande
nr 16 i år. Utskottet refererar där till en
början alldeles korrekt den motion som
vi har talat om. Där anges klart att om
riksdagen beslutar bifalla förslaget om
en omläggning till högertrafik — det gäller
alltså proposition nr 58 — och ifall
kostnaderna skall betalas av bilmedel så
skall medlen för varje år anvisas av automobilskattemedel.
Detta refereras av utskottet
i dess nu förevarande utlåtande
där det sägs: »I motionen 1:600 yrkas
däremot att trafikomläggningen helt
skall finansieras genom ordinarie automobilskattemedel.
» Som kammarens ledamöter
hörde står det inte alls så i motionen,
utan där står att om trafikreformen
beslutas och om kostnaderna skall
läggas på bilismen, räcker i alla fall den
beskattning som finns. Detta var innehållet.
Att samma formulering, troligen
genom förbiseende, råkat slinka in i herrar
Sundins och Fälldins reservation får
väl anses vara olycksfall i arbetet, ungefär
av samma slag som hände med jordbruksministerns
proposition häromdagen,
då vi fick en liten rättelse. Vad jag
konstaterar är bara att det redan finns
tillräckligt med medel. Under sådana
förhållanden begriper jag inte varför
man skall, om man nu vill ha reformen
och om man vill att den skall betalas av
bilismen, kräva ut den extra skatten, när
man redan har tillräckligt med medel.

Tills vidare nöjer jag mig med att finna
det motiverat att avslå Kungl. Maj ds
proposition nr 58 angående extraskatten.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats l:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o), av herr
Jonasson, att det förslag skulle antagas,

Fredagen den 10 maj 1963

Nr 21

som innefattades i den av herr Levin
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
3ro), av herr Svanström, att kammaren
skulle bifalla motionerna I: 602,
II: 732 och II: 743; samt 4:o), av herr
Lager, att motionen II: 742 skulle bifallas.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Svanström begärde votering, i
anledning varav herr talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren ville
antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen; och
förklarade herr talmannen sig finna de
härå avgivna svaren hava utfallit med
övervägande ja för deras mening, som
ville till kontraproposition antaga bifall
till herr Jonassons yrkande.

Herr Svanström äskade emellertid votering
jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de under 3:o)
och 4:o) här ovan angivna yrkandena med
hemställan, huruvida kammaren ville antaga
detsamma till kontraproposition i
den sålunda begärda, närmast före huvudvoteringen
infallande omröstningen
(första förvoteringen); och förklarade
herr talmannen sig anse de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande ja
för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Svanströms
yrkande.

Herr Lager begärde likväl votering
jämväl om innehållet i denna kontraproposition,
på grund varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
för den andra förvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i voteringen
om kontraproposition i huvudvoteringen
angående tredje lagutskottets utlåtande
nr 23 antager bifall till motionerna
I: 602, II: 732 och II: 743, röstar
Ja;

Ang. övergång till högertrafik

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i förstnämnda votering antagits bifall till
motionen II: 742.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Svanström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 18;

Nej — 24.

Därjämte hade 97 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter uppsattes, upplästes och godkändes
för den första förvoteringen en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående tredje lagutskottets
utlåtande nr 23 antager godkännande
av det förslag, som innefattas i den av
herr Levin m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till motionen
II: 742.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes till en början omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lager begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 37;

Nej — 12.

Nr 21

Fredagen den 10 maj 1963

Ang. trafikomläggningsskatt

Därjämte hade 90 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Åkerlund anmälde, att han vid den
nu företagna voteringen avsett att avstå
från att rösta men av misstag röstat för
nej-propositionen.

Slutligen uppsattes, upplästes och godkändes
för huvudvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 23, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Levin m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Jonasson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 119;

Nej — 16.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. trafikomläggningsskatt

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 34, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om trafikomläggningsskatt jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 15 februari 1963 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 59, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning om trafikomläggningsskatt.

I anslutning till propositionen om
övergång till högertrafik hade framlagts
förslag till förordning om den trafikomläggningsiskatt,
varmed kostnaderna för
den föreslagna trafikreformen skulle bestridas.

Trafikomläggningsskatten hade föreslagits
utgå under vart och ett av budgetåren
1963/64—1966/67. Skatten skulle
enligt förslaget erläggas för registrerade
motorfordon, däremot icke för mopeder
eller traktorer. De årliga skattebeloppen
hade föreslagits bliva 20 kronor för motorcykel,
40 kronor för mindre personbil,
75 kronor för medelstor personbil
samt 100 kronor för större personbil,
lastbil och buss. Uppbörd av skatten avsåges
ske i samband med den ordinarie
bilskatteuppbörden.

Trafikomläggningsskatten beräknades
sammanlagt giva omkring 400 miljoner
kronor, varav omkring 90 miljoner kronor
under budgetåret 1963/64.

Till utskottet hade hänvisats följande i
anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

I) de likalydande motionerna I: 603,
av herr Jonasson m. fl., samt II: 745, av
herrar Johansson i Dockered och Björkänge,

II) de likalydande motionerna I: 604,
av herr Ernst Olsson m. fl., och II: 747,
av herr Svensson i Vä m. fl.,

III) de likalydande motionerna I: 613,
av herr Per Petersson, och II: 763, av fru
Boman,

IV) de likalydande motionerna I: 614,
av herr Sveningsson m. fl., och II: 762,
av herr Bohman m. fl.,

V) de likalydande motionerna I: 615,
av herr Åkesson m. fl., och II: 765, av
herr Hamrin i Jönköping m. fl.,

VI) motionen I: 600, av herr Ferdinand
Nilsson m. fl.,

VII) motionen II: 731, av herrar Braconier
och Palm,

VIII) motionen II: 733, av herrar Braconier
och Palm,

IX) motionen II: 734, av herr Börjesson
i Falköping,

Fredagen den 10 maj 1963

Nr 21

X) motionen II: 741, av herr Persson
i Heden,

XI) motionen II: 744, av herr Hagberg
m. fl.,

XII) motionen II: 746, av herr Magnusson
i Nennesholm,

XIII) motionen 11:761, av herrar Asp
och Sundelin,

XIV) motionen II: 764, av fru Eriksson
i Stockholm m. fl. samt

XV) motionen II: 766, av herrar Magnusson
i Borås och Nilsson i Göingegården.

Den under VI upptagna motionen I:
600 hade hänvisats till bevillningsutskottet
i vad densamma avsåge trafikomläggningsskatt
och i övrigt till statsutskottet.

I motionerna I: 603 och II: 745 hade
hemställts, att riksdagen måtte avslå propositionen
nr 59 angående trafikomläggningsskatt
på motorfordon.

I motionerna I: 604 och II: 747 hade
anhållits, att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts förslag om särskild trafikomläggningsskatt
på motorfordon.

I motionerna I: 614 och II: 762 hade
föreslagits, att riksdagen skulle antaga
det vid propositionen nr 59 fogade förslaget
till förordning om trafikomläggningsskatt
med den ändringen, att 5 § erhölle
i motionerna angiven lydelse, vilket
förslag avsåg, att trafikomläggningsskatten
skulle utgå med 20 kronor för
motorcykel och 50 kronor för annat motorfordon.

I motionerna I: 615 och II: 765 hade
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 59
måtte

1) avslå propositionen,

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
nytt förslag om finansiering av omläggningen
till högertrafik, innefattande att
200 miljoner kronor skulle uttagas som
allmänna skattemedel åren 1964—1965
och att 200 miljoner kronor skulle uttagas
genom fordonsskatt åren 1966—1967,
samt

Ang. trafikomläggningsskatt

3) uttala, att de extra skatter som beslutades
för finansieringen av trafikomläggningen
icke borde bliva bestående utöver
den för finansieringen avsedda och
nödvändiga tiden.

I motionen I: 600 hade anhållits,

1) att riksdagen måtte avslå i propositionerna
nr 58 och nr 59 framlagda förslag
om extrabeskattning av bilar, motorcyklar,
lastbilar och bussar;

2) att, för den händelse riksdagen skulle
besluta bifalla förslag om övergång till
s. k. högertrafik (propositionen nr 58) och
att detta skulle betalas av bilmedel, medlen
härför liksom för i samband härmed
ökat behov av förbättrat vägväsende
måtte av riksdagen för varje år anvisas
av automobilskattemedel; samt

3) att utöver årligen inflytande bilskattemedel
automobilskattefondens per
den 30 juni 1963 till cirka 953 miljoner
kronor beräknade medel därvid måtte
i erforderlig utsträckning tagas i anspråk.

I motionen II: 731 hade föreslagits, att
riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 58 skulle besluta
att övergången till högertrafik skulle
finansieras genom ianspråktagande av
överskottet på automobilskattemedlens
specialbudget och att således någon särskild
trafikomläggningsskatt icke skulle
uttagas.

I motionen II: 766 hade hemställts, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 59.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 58 och med förklarande
att Kungl. Maj:ts proposition
nr 59 icke kunnat av riksdagen oförändrad
bifallas samt med avslag å följande
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 603.
av herr Jonasson m. fl., samt 11:745, av
herrar Johansson i Dockered och Björkänge,

Nr 21

Fredagen den 10 maj 1963

Ang. trafikomläggningsskatt

2) de likalydande motionerna I: 604,
av herr Ernst Olsson m. fl., och II: 747,
av herr Svensson i Va m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:613,
av herr Per Petersson, och II: 763, av
fru Boman,

4) de likalydande motionerna 1:614,
av herr Sveningsson m. fl., och 11:762,
av herr Bohman m. fl.,

5) de likalydande motionerna I: 615,
av herr Åkesson m. fl., och 11:765, av
herr Hamrin i Jönköping in. fl.,

6) motionen I: 600, av herr Ferdinand
Nilsson m. fl., såvitt motionen hänvisats
till bevillningsutskottet,

7) motionen II: 731, av herrar Braconier
och Palm,

8) motionen II: 733, av herrar Braconier
och Palm,

9) motionen II: 734, av herr Börjesson
i Falköping,

10) motionen II: 741, av herr Persson
i Heden,

11) motionen II: 744, av herr Hagberg
m. fl.,

12) motionen II: 746, av herr Magnusson
i Nennesholm,

13) motionen II: 761, av herrar Asp
och Sundelin,

14) motionen II: 764, av fru Eriksson
i Stockholm m. fl., ävensom

15) motionen II: 766, av herrar Magnusson
i Borås och Nilsson i Göingegården,

måtte antaga det vid propositionen nr
59 fogade förslaget till förordning om
trafikomläggningsskatt med den ändringen,
att 5 § erhölle i betänkandet angiven
lydelse, vilket förslag innebar, att
skattesatsen för de tyngsta motorfordonen
skulle sänkas från 100 kronor till
75 kronor;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 603,
av herr Jonasson m. fl., samt II: 745, av
herrar Johansson i Dockered och Björkänge,

2) de likalydande motionerna 1:604,
av herr Ernst Olsson m. fl., och II: 747,
av herr Svensson i Vä m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 613,
av herr Per Petersson, och II: 763, av
fru Boman,

4) de likalydande motionerna 1:614,
av herr Sveningsson m. fl., och 11:762,
av herr Bohman m. fl.,

5) de likalydande motionerna 1:615,
av herr Åkesson m. fl., och 11:765, av
herr Hamrin i Jönköping m. fl.,

6) motionen I: 600, av herr Ferdinand
Nilsson m. fl., såvitt motionen hänvisats
till bevillningsutskottet,

7) motionen II: 731, av herrar Braconier
och Palm,

8) motionen 11:733, av herrar Braconier
och Palm,

9) motionen II: 734, av herr Börjesson
i Falköping,

10) motionen II: 741, av herr Persson i
Heden,

11) motionen II: 744, av herr Hagberg
m. fl.,

12) motionen II: 746, av herr Magnusson
i Nennesholm,

13) motionen II: 761, av herrar Asp
och Sundelin,

14) motionen II: 764, av fru Eriksson
i Stockholm m. fl., ävensom

15) motionen II: 766, av herrar Magnusson
i Borås och Nilsson i Göingegården,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Sundin och Fälldin, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen, med avslag på
Kungl. Maj:ts proposition nr 58, såvitt
gällde finansieringen, och Kungl. Maj :ts
proposition nr 59 samt med bifall till de
likalydande motionerna I: 604, av herr
Ernst Olsson in. fl., och 11:747, av herr
Svensson i Vä m. fl., måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

II) av herr Erik Filip Petersson, som
ansett, att utskottets yttrande bort i viss

Fredagen den 10 maj 1963

Nr 21

angiven del erhålla den lydelse, som reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen, med bifall
till motionerna I: 615 och II: 765, såvitt
nu vore i fråga, samt med avslag på propositionen
nr 59, måtte i skrivelse till
Iiungl. Maj :t begära nytt förslag från
Kungl. Maj:t om finansiering av omläggningen
till högertrafik, innebärande att
200 miljoner kronor skulle uttagas som
allmänna skattemedel åren 1964—1965
och att 200 miljoner kronor skulle uttagas
genom fordonsskatt åren 1966—
1967; ävensom

III) av herr Magnusson i Borås, vilken,
under åberopande av innehållet i motionen
11:731 samt i motionen 11:766,
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med avslag å Kungl.
Maj:ts proposition nr 59 uttala, att en
övergång till högertrafik borde finansieras
genom ianspråktagande av överskottet
å automobilskattemedlens specialbudget.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr I.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till reservation nr II.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr III.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats l:o) att utskottets hemställan
skulle bifallas; 2:o), av herr Sundin,
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av honom och herr Fälldin
vid betänkandet avgivna reservationen;
3:o), av herr Petersson, Erik Filip,
att kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i den av honom vid
betänkandet anförda reservationen; samt
4:o), av herr Wallmark, att det förslag

Ang. trafikomläggningsskatt
skulle antagas, som innefattades i herr
Magnussons i Borås vid betänkandet avgivna
reservation.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Petersson, Erik Filip, begärde
votering, i anledning varav herr talmannen
upptog vart och ett av de återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Sundins yrkande.

Herr Petersson, Erik Filip, äskade
emellertid votering jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav
och sedan till kontraproposition därvid
antagits bifall till det av honom
framställda yrkandet, uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 34 antager godkännande
av det förslag, som innefattas
i den av herrar Sundin och Fälldin vid
betänkandet avgivna reservationen, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innefattas i den
av herr Erik Filip Petersson avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Nr 21

Fredagen den 10 maj 1963

Då emellertid herr Petersson, Erik Filip,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 21;

Nej — 22.

Därjämte hade 95 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 34,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Erik Filip Petersson
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Petersson, Erik Filip,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 119;

Nej — 13.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående övergång till högertrafik
jämte i ämnet väckta motioner,
såvitt nämnda proposition och motioner
avser medelsanvisning.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Ang. fackrepresentationen i skolstyrelserna Föredrogs

ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
angående fackrepresentationen i skolstyrelserna
jämte i ämnet väckta motioner.

Till konstitutionsutskottet hade båda
kamrarna den 2 april 1963 hänvisat en
av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten
proposition, nr 119, vari Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden den 22 mars 1963,
föreslagit riksdagen att godkänna av föredragande
departementschefen förordade
ändrade grunder för fackrepresentationen
i skolstyrelserna.

Kungl. Maj:t hade föreslagit sådan
ändring beträffande fackrepresentationen
i skolstyrelserna, att rätt att närvara
och yttra sig vid skolstyrelsens eller dess
avdelningars sammanträden skxdle för
det fall att två eller flera fackrepresentanter
funnes för skolledarna och lärarna
tillkomma i stället för samtliga fackrepresentanter
endast en sådan representant
för vardera gruppen. Vidare hade föreslagits
slopad den nuvarande rätten för
fackrepresentanternas suppleanter att
även om de icke inträdde i stället för
representanterna närvara vid sammanträden.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen
inom första kammaren nr 719, av
herr Kaijser och fröken Stenberg, samt
nr 720, av herr Widén, och i andra kammaren
nr 874, av herr Wennerfors m. fl.,
samt nr 875, av herr Westberg m. fl.

Följande yrkanden hade i motionerna
framställts, nämligen i de likalydande
motionerna I: 719 och II: 874, att riksdagen
måtte godkänna Kungl. Maj:ts förslag
i propositionen nr 119 angående
fackrepresentationen i skolstyrelserna
med den ändringen, att jämväl två
suppleanter medgåves närvarorätt,

Fredagen den 10 maj 19G3

Nr 21

Ang. fackrepresentationen i skolstyrelserna

samt i de likalydande motionerna
1:720 och 11:875, att riksdagen måtte
vid behandlingen av Kungi. Maj:ts proposition
nr 119 uttala, att fackrepresentationen
i skolstyrelserna borde i fråga om de
ordinarie fackrepresentanterna bibehållas
vid nuvarande utformning men att
den generella närvarorätten för suppleant
till fackrepresentant i skolstyrelsen
borde slopas.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen med avslag å motionerna
I: 719 och I: 720 samt 11: 874 och II: 875
måtte godkänna av Kungl. Maj tf i propositionen
nr 119 föreslagna ändrade grunder
för fackrepresentationen i skolstyrelserna.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Konstitutionsutskottets
utlåtande nr 10 innebär ett reservationslöst
bifall till Kungl. Maj:ts proposition
nr 119. Detta betyder att det yrkande vi
har framfört om en utökning av fackrepresentationen
i skolstyrelserna utöver
propositionens förslag så till vida att
även två suppleanter måtte få närvara
vid sammanträden, liksom även det yrkande
som framförts från folkpartihåll
om ett bibehållande av det nuvarande
antalet representanter, doek utan rätt för
suppleanter att närvara, inte har blivit
tillgodosedda.

.lag vill inte yrka på någon ändring i
vare sig utskottets motivering eller i dess
hemställan. Detta gäller ett område där
kontroversiella uppfattningar i hög grad
har gjort sig gällande, och jag förstår,
herr talman, att utskottets skrivning har
tillkommit som en kompromiss mellan
stridiga viljor. Jag kan med tillfredsställelse
konstatera att utskottet vill uppskjuta
frågan om en ytterligare ändring
av representationen till dess grundskolan
har genomförts. Utskottet liksom
propositionen och den riksdagsskrivelse
som utgör bakgrunden til] propositionen
understryker betydelsen av att ett förtroendefullt
samarbete äger rum mellan
skolstyrelsen och skolans befattningshavare.
Detta är av särskild betydelse vid
den brytnings- och omdaningstid på

skolområdet som är för handen och som
kommer att vara det för ganska lång tid
framåt. Det gäller ju inte bara grundskolan.
Gymnasiereformen och införandet
av den nya skolform som fackskolorna
utgör kommer att i ökad utsträckning
ställa krav på god samverkan mellan de
olika kategorier som har ansvaret på det
lokala planet.

Departementschefen erinrar i sitt uttalande
i propositionen om att det är skolans
eget bästa som skall bilda utgångspunkten
vid bedömningen av hur man
skall lösa denna fråga på kortare eller
längre sikt. Jag vill understryka det uttalandet.

Det är bara en sak som jag skulle vilja
tillfoga. Man kan inte bestrida att önskan
om att reducera eller till och med
helt bortta fackrepresentationen i skolstyrelserna
på lärarhåll understundom
uppfattats som ett uttryck för misstroende,
som ett uttryck för att man har velat
misstänkliggöra lärarnas goda vilja och
omdöme. Detta utskottsutlåtande ger genom
att man till grundskolans genomförande
skjuter upp frågan om ytterligare
förändring i fackrepresentationen inom
skolstyrelserna inte något stöd för den
misstanken. Även om jag beklagar att
representationen reduceras i så hög grad
som sker vill jag med tillfredsställelse
konstatera detta förhållande.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Herr Kaijser har inte
ställt något yrkande, och det finns därför
kanske inte anledning att ta upp
detta resonemang till debatt. Jag vill
dock starkt understryka vad han sagt
att den skrivning som utskottet här presenterat
faktiskt är en kompromiss mellan
de olika uppfattningar som framförts
i propositionen och i motioner som
väckts med anledning av denna.

I korthet är ju förspelet att när utskottet
behandlade propositionen om
grundskolan uppstod ett rätt markerat
meningsutbyte beträffande den fackliga
representationen. Jag vill personligen
erkänna, herr talman, att jag i någon
mån var besviken över den propo -

52 Nr 21 Fredagen den 10 maj 1963

Om ändrade avskrivningsregler för byggnad som ingår i rörelse eller jordbruk

sition som presenterades, då jag från
mina utgångspunkter menade att den
inte tagit vederbörlig hänsyn till den
kritik mot fackrepresentationens omfattning
och roll som framförts vid behandlingen
av grundskolepropositionen.

Den skrivning som här föreligger är
ett resultat av en hel del resonemang,
där parterna tagit tilbaka sina ståndpunkter.
Jag vill gärna säga att det i utskottet
från början yrkades bifall till
motionerna liksom det också framfördes
meningar som gick ut på att man borde
skärpa propositionens skrivning.

Jag är glad över att herr Kaijser inte
anfört någon avvikande mening. Jag menar,
herr talman, att kammarens ärade
ledamöter tryggt kan bifalla detta förslag
och att man därmed tar ett steg på
vägen. Det heter i utskottets utlåtande
att förslaget tar hänsyn såväl till den
framförda kritiken som till det förhållandet
att det successiva utbyggandet av
grundskolan kräver ett fortsatt förtroendefullt
samarbete mellan skolstyrelsen
och skolans befattningshavare. Jag anser
det är alldeles nödvändigt att åstadkomma
det goda resultat som vi alla ändå
syftar till.

Jag ber sålunda, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Jag vill understryka vad
utskottets ärade vice ordförande sagt,
men jag vill tillägga att när utskottet
skriver på detta sätt avser man att vinna
erfarenhet under den tid som grundskolan
byggs upp. Man har alltså inte i
yttrandet från utskottets sida sagt ifrån
att man skall gå vidare på samma väg,
utan man skall bygga på erfarenheterna.
Därför står alla möjligheter öppna. Från
lärarnas sida skall man finna att denna
lösning varit god, och med förståndig
tillämpning av beslutet tror jag att man
skall få det goda samarbete mellan lärarna
och skolstyrelserna som man ytterst
syftar till.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 93, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående ytterligare utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1962/63, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Om ändrade avskrivningsregler för byggnad
som ingår i rörelse eller jordbruk

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 20, i anledning av väckta
motioner om ändrade avskrivningsregler
för byggnad som ingår i rörelse eller
jordbruk.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 158,
av herr Thorsten Larsson m. fl., samt
II: 183, av herrar Hansson i Skegrie och
Larsson i Borrby, vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om skyndsam utredning
av frågan om värdeminskningsavdrag
för byggnad, som inginge i rörelse, och
att förslag till nya regler härför och för
värdeminskningsavdrag för driftbyggnader
i jordbruket snarast måtte framläggas
i enlighet med vad i motionerna anförts; 2)

de likalydande motionerna 1:437,
av herr Hagberg m. fl., och 11:527 av
herr Heckscher m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att särskilda sakkunniga
måtte utses för teknisk utredning
om sådan reformering av avskrivningsreglerna
för byggnad, som inginge
i rörelse eller jordbruk, att en ökad avskrivning
kunde medgivas under byggnadens
första tid; ävensom

Fredagen den 10 maj 1963

Nr 21

Om ändrade avskrivningsregler för byggnad som ingår i rörelse eller jordbruk

3) de likalydande motionerna I: 520,
av herr Lundström m. fl., och II: 632, av
herr Ohlin in. fl., vari bland annat anhållits,
att riksdagen måtte besluta i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att
Kungl. Maj :t i avvaktan på en vidare
översyn av avskrivningsreglerna avseende
byggnader inom rörelse (industribyggnader
och liknande) till innevarande
års höstriksdag måtte framlägga förslag
om rätt till avskrivning intill tio
procent av byggnadens värde under första
året.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:158,
av herr Thorsten Larsson m. fl., samt II:
183, av herrar Hansson i Skegrie och Larsson
i Borrby angående värdeminskningsavdraget
för byggnad, som inginge i rörelse
eller jordbruk,

2) de likalydande motionerna 1:437,
av herr Hagberg m. fl., och 11:527, av
herr Heckscher m. fl., om ändrade avskrivningsregler
för byggnad, som inginge
i rörelse eller jordbruk, ävensom

3) de likalydande motionerna 1:520,
av herr Lundström m. fl., och II: 632, av
herr Ohlin m. fl., i vad de avsåge yrkande
om ändrade avskrivningsregler för
byggnader i rörelse,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Stefanson, Lundström, Gösta
Jacobsson, Siindin, Gustafson i Göteborg,
Nilsson i Svalöv, Vigelsbo, Christenson
i Malmö och Magnusson i Borås,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av motionerna I:
158, av herr Thorsten Larsson m. fl.,
samt II: 183, av herrar Hansson i Skegrie
och Larsson i Borrby, motionerna I:
437, av herr Hagberg m. fl., och II: 527,
av herr Heckscher m. fl., samt motionerna
1:520, av herr Lundström m. fl.,
och II: 632, av herr Ohlin m. fl., de senare
såvitt avsåge förevarande fråga,

4 Första kammarens protokoll 1063. Nr 21

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att särskilda sakkunniga måtte utses
för teknisk utredning om sådan reformering
av avskrivningsreglerna för
byggnad, som inginge i rörelse eller
jordbruk, att en ökad avskrivning kunde
medgivas under byggnadens första tid.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag tror inte det är angeläget
att ägna många ord åt detta ärende.
Kammarens ledamöter känner ju väl
till det från tidigare behandlingar. Frågan
avser kort och gott att ge liberaliserade
avskrivningsregler för byggnad
som ingår i rörelse eller jordbruk.

Vad angår spörsmålet om avskrivning
å byggnad som ingår i rörelse har, som
kammarens ledamöter funnit i de reservationer
som här angivits, anförts att
värdeminskningsavdragen borde bättre
anpassas till den faktiska värdeminskningen.
En sådan anpassning är bl. a.
betingad av den tekniska utvecklingen.
I motionerna erinras också om att avskrivningsreglerna
i många länder utformats
med utgångspunkt från att en
byggnad i rörelse anses undergå en förhållandevis
större värdeminskning under
de första åren. Detta gäller bl. a. i
lagstiftningen i Danmark som är upplagd
efter dessa linjer. En större del av
de totala avskrivningarna borde därför
förskjutas till byggnadens första tid —
menar motionärerna och reservanterna
som ju stöder motionärerna —• genom en
högre avskrivningsprocent då. I samtliga
våra nordiska grannländer tillämpar
man som jag sade en rationellare
avskrivningsprincip, och detta gäller
framför allt i Danmark.

Utskottsmajoriteten — i detta fall halva
utskottet, reservanterna representerar
den andra hälften — har i stort sett endast
hänvisat till 1962 års bevillningutskotts
ståndpunktstagande, som ju väsentligen
innebär en hänvisning till att
frågan om värdeminskningsavdrag på
byggnader i rörelse också skall tas upp
av allmänna skatteberedningen i dess
pågående utredningsarbete. Att så är fallet
vill jag ingalunda bestrida. Men såsom
alla känner till omfattar beredning -

Nr 21

Fredagen den 10 maj 1963

Om ändrade avskrivningsregler för byggnad som ingår i rörelse eller jordbruk

ens arbete hela skattesystemet. Det är
en väldig materia som beredningen har
att syssla med, och all sannolikhet talar
för att det kommer att dröja ännu många
år innan uppdraget är slutfört. För att
möjliggöra en skyndsammare översyn
av de regler som här gäller menar reservanterna
liksom motionärerna att det
skulle vara till fördel om särskilda sakkunniga
tillsattes för en teknisk utredning
av frågan.

Samma resonemang kan naturligtvis
enligt min och reservanternas mening
föras beträffande byggnader som användes
för jordbruksdrift. Även den frågan
bör, menar vi, överses i detta sammanhang.
Klämmen i reservationen innebär
alltså en hemställan om skrivelse till
Kungl. Maj :t med anhållan att särskilda
sakkunniga måtte utses för teknisk utredning
om sådan reformering av avskrivningsreglerna
för byggnad som ingår
i rörelse eller jordbruk att en ökad
avskrivning kan, såsom tidigare har antytts,
medges under byggnadens första
tid.

Herr talman! Med dessa få ord hemställer
jag om bifall till reservationen.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag vill bara helt kort
understryka vad herr Hagberg har sagt.
Jag kan instämma i hela hans anförande.
Jag vill emellertid tillägga att det enligt
min åsikt är angeläget att avskrivningarna
på byggnader för rörelse och
jordbruk anpassas till byggnadernas
ekonomiska livslängd, vilket nu inte är
fallet. Inte ens efter den liberalisering
av bestämmelserna för dessa avskrivningar
som beslutades av 1955 års riksdag
medges i praktiken ett värdeminskningsavdrag
som är anpassat efter den
faktiska värdeminskningen. Med den
mycket snabba tekniska utvecklingen inom
näringslivet, med kraven på anpassning
till strukturomvandlingen i näringslivet
och med de krav på anpassning
och omställning av produktionen som
den ökade europeiska integrationen har
medfört är det också nödvändigt att näringslivet
har större flexibilitet när det

gäller möjligheterna att anpassa sina
byggnader till utvecklingen.

Det var en punkt i utskottets utlåtande
som jag skulle vilja säga några ord
om. Utskottet uttalar att den möjlighet
att avsätta investeringsfonder som infördes
vid 1955 års riksdag och utvidgades
vid 1959 års riksdag utgör ett betydelsefullt
komplement till bl. a. avsltrivningsreglerna
i fråga om byggnader.
Låt mig framhålla, herr talman, att
metoden med investeringsfonder för finansiering
av verkstäder inte finns för
ett mycket stort antal företag. Investeringsfonder
kan som bekant användas
endast för aktiebolag och ekonomiska
föreningar. Alla de företag som drivs
som enskild firma har alltså inte denna
finansieringsmöjlighet för sina verkstadsbyggnader,
och många av dem finns
i industri, hantverk, jordbruk och han del.

Dessutom är investeringsfonderna ett
konjunkturpolitiskt instrument, under
det att avskrivningsreglerna är generella
och kan användas inte bara under
speciella konjunkturer utan så snart ett
företag kan tillämpa dem.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Häri instämde herr Carlsson, Harry,
(fp).

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Man skulle ur tekniskrationella
synpunkter mycket väl kunna
behandla det här betänkandet tillsammans
med följande betänkande från bevillningsutskottet,
eftersom båda betänkandena
avser frågor som rör företagsbeskattningen.
Jag tror att reservanterna
delar min uppfattning på den punkten
att de spörsmål som här tas upp var
för sig ändå utgör integrerande delar
av vårt företagsbeskattningssystem och
att det därför är olämpligt att särskilja

dem.

Herr Hagberg framhöll att utskottet i
år nöjer sig med att i stort sett hänvisa
till vad 1962 års riksdag beslutade, nämligen
att hänvisa till att allmänna skatteberedningen
handlägger dessa frågor,

Fredagen den 10 maj 1963

Nr 21

Om ändrade avskrivningsregler för byggnad som ingår i rörelse eller jordbruk

och att det följaktligen inte fanns någon
anledning för utskottet att gå in i en sakbehandling
av själva frågorna. Jag skall
gärna, herr Hagberg, medge att det kanske
finns stor anledning att överväga de
synpunkter som motionärerna tidigare
och nu har framfört, nämligen att man
när det gäller avslcrivningsreglerna för
byggnad som ingår i rörelse skall övergå
till en annan form av avskrivningar
som anpassas till byggnadens tekniska
värde. Men detta är nu en så stor fråga
att det finns anledning att pröva den i
samband med de regler som kommer att
gälla för företagsbeskattningen över huvud
taget.

När det gäller den andra delen av vad
detta utlåtande behandlar, nämligen värdeminskningsavdrag
för byggnad ingående
i jordbruk, är det väl i dag att slå in
öppna dörrar om man yrkar på att denna
fråga skall ytterligare utredas, eftersom
det för närvarande föreligger ett ganska
stort betänkande som nyligen avgivits av
skattelagssakkunniga, vilka enligt vad
jag kan förstå har ägnat mycken tankemöda
åt just detta speciella problem.

Jag kan följaktligen, herr talman, med
hänvisning till vad utskottet här anfört
bara yrka bifall till utskottets hemställan
och framhålla att frågan om byggnad ingående
i rörelse ligger — jag höll på att
säga — i trygga händer hos allmänna
skatteberedningen.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Bara ett enda ord till
herr Einar Eriksson med anledning av
ett uttalande som han gjorde. Han underströk
angelägenheten av att denna betydelsefulla
fråga blir tillbörligt beaktad.
Jag konstaterar att meningsskiljaktigheterna
mellan oss inte är så stora. De ligger
däri att vi föreslår att särskilda utredningsmän
skall tillkallas, under det
att herr Eriksson i Uppsala vill att frågan
skall utredas genom allmänna skatteberedningen.
Vi skriver emellertid uttryckligen
i motiveringen i vår reservation,
samtidigt som vi motiverar en utredning
genom särskilda utredningsmän,
att dessa borde självfallet i sitt arbete i

erforderlig omfattning ha kontakt med
skatteberedningen. Jag tror inte att skiljaktigheterna
är större än att bevillningsutskottet
hade kunnat gå med på vårt utredningsyrkande.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag har väl uppmärksammat
den skrivning som reservanterna här
har gjort att om särskilda utredningsmän
tillsättes bör dessa ha kontakt med allmänna
skatteberedningen, eftersom frågans
natur är sådan att den inte kan utredas
fristående från de spörsmål som
allmänna skatteberedningen skall pröva.
Men herr Hagberg har säkert mångårig
erfarenhet av hur det går till när parallellutredningar
skall ha kontakt med varandra.
Det går ofta till på det sättet att
en av utredningarna verkligen analyserar
spörsmålet, och när den är färdig
med sitt arbete skickar den över sitt förslag
till den andra utredningen och begär
att denna skall yttra sig över det.
Den andra utredningen har då inte haft
tillfälle att tränga in i det spörsmål det
verkligen gäller, och i regel blir remissen
ungefär som »goddag-yxskaft». Man
skickar alltså ärendet tillbaka, och det
blir inte mycket med det hela. Enligt
mitt sätt att se är detta därför ingen rekommendabel
väg att gå när det gäller
att lösa problem som så kausalt sammanhänger
med andra näraliggande spörsmål.
Jag tror därför, herr talman, att
det vore praktiskt olämpligt att bedriva
utredningsarbetet på det sätt reservanterna
har föreslagit.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna betänkandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Nr 21

Fredagen den 10 maj 1963

Ang. vissa åtgärder i syfte att främja företagens kapitalförsörjning m. m.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 20,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 64.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Ang. vissa åtgärder i syfte att främja företagens
kapitalförsörjning m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 25, i anledning av väckta
motioner angående vissa åtgärder i syfte
att främja företagens kapitalförsörjning
m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:431,
av herr Hagberg m. fl., och 11:526, av
herr Heckscher m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t genom
vidgade direktiv till allmänna skattebe -

redningen måtte giva denna i uppdrag
att utreda frågan om en successiv avveckling
av dubbelbeskattningen å aktiebolag
och ekonomiska föreningar;

II) de likalydande motionerna 1:436,
av herr Hagberg m. fl., och 11:529, av
herr Heckscher m. fl., vari anhållits, att
riksdagen måtte antaga i motionerna infört
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), vilket förslag bland annat avsåg,
att varulager vid inkomstbeskattningen
skulle kunna nedskrivas till 30
procent i stället för lägst 40 procent av
anskaffningsvärdet;

III) de likalydande motionerna I: 520,
av herr Lundström m. fl., och II: 632, av
herr Ohlin m. fl., vari föreslagits, att
riksdagen skulle besluta,

1. att beskattningsreglerna avseende
värdering av varulager skulle ändras så,
att nedskrivning tillätes till 30 procent
av lagrets värde, att gälla från och med
1964 års taxering;

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t i avvaktan på en
vidare översyn av avskrivningsreglerna
avseende byggnader inom rörelse (industribyggnader
och liknande) måtte till
innevarande års höstriksdag framlägga
förslag om rätt till avskrivning intill tio
procent av byggnadens värde under
första året; samt

3. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om tillsättande av särskild beredning
för att utarbeta förslag till sådana reformer
av skattelagstiftning och annan
lagstiftning, som vore ägnade att öka
företagssparandet och därigenom skapa
större finansiellt utrymme för en snabbare
utbyggnad, rationalisering och modernisering
av industriens och övriga
företags tekniska, maskinella och andra
resurser.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

A. beträffande avveckling av dubbelbeskattningen
av aktiebolag och ekonomiska
föreningar

Fredagen den 10 maj 1963

Nr 21

Ang. vissa åtgärder i syfte att främja företagens kapitalförsörjning m. in.

att de likalydande motionerna 1:431,
av herr Hagberg m. fl., och 11:526, av
herr Heckscher m. fl., icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

B. beträffande varulagervärderingen
vid inkomstbeskattningen

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:436,
av herr Hagberg m. fl., och 11:529, av
herr Heckscher m. fl., samt

2) de likalydande motionerna 1:520,
av herr Lundström m. fl., och II: 632, av
herr Ohlin m. fl.,

samtliga motioner i vad avsåge förevarande
fråga, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; ävensom

C. beträffande särskild beredning i
syfte att främja företagens kapitalförsörjning att

de likalydande motionerna 1:520,
av herr Lundström m. fl., och 11:632,
av herr Ohlin m. fl., i vad avsåge förevarande
fråga, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

Beträffande avveckling av dubbelbeskattningen
av aktiebolag och ekonomiska
föreningar

I) av herrar Hagberg, Gösta Jacobsson,
Magnusson i Borås och Björkman,
vilka, under åberopande av innehållet i
de likalydande motionerna 1:431 och
11:526, ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till förenämnda
motioner måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t
genom vidgade direktiv till allmänna
skatteberedningen måtte giva denna i
uppdrag att utreda frågan om en successiv
avveckling av dubbelbeskattningen
å aktiebolag och ekonomiska föreningar
;

II) av herrar Lundström, Billman,
Gustafson i Göteborg och Christenson i
Malmö, vilka likväl ej antytt sin åsikt;

Beträffande varulagervärderingen vid
inkomstbeskattningen

III) av herrar Hagberg, Lundström,
Gösta Jacobsson, Billman, Gustafson i

Göteborg, Christenson i Malmö, Magnusson
i Borås och Björkman vilka, under
åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna 1:436 och 11:529
samt de likalydande motionerna 1:520
och II: 632 ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
förenämnda motioner, i vad avsåge förevarande
fråga, antaga det vid motionerna
I: 436 och II: 529 fogade förslaget till
lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370); ävensom Beträffande

särskild beredning i syfte
att främja företagens kapitalförsörjning

IY) av herrar Lundström, Billman,
Gustafson i Göteborg och Christenson i
Malmö, vilka ansett, att utskottets yttrande
i förevarande del bort erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under C hemställa,
att riksdagen med bifall till de
likalydande motionerna 1:520, av herr
Lundström m. fl., och II: 632, av herr
Ohlin m. fl., i vad de avsåge förevarande
fråga, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om tillsättande av särskild
beredning för att utarbeta förslag
till sådana reformer av skattelagstiftning
och annan lagstiftning, som vore
ägnade att öka företagssparandet och
därigenom skapa större finansiellt utrymme
för en snabbare utbyggnad, rationalisering
och modernisering av industriens
och övriga företags tekniska,
maskinella och andra resurser.

Vid betänkandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande beträffande särskild
beredning i syfte att främja företagens
kapitalförsörjning, av herrar Hagberg,
Gösta Jacobsson, Magnusson i Borås och
Björkman.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Bevillningsutskottets betänkande
nr 25 gäller frågan om företagens
kapitalförsörjning. Utgångspunkten
för de resonemang som förs i de i betänkandet
behandlade motionerna är att
den snabba ekonomiska tillväxt som vårt
land hade under 1950-talet väsentligen
möjliggjordes av de gynnsamma självfi -

Nr 21

Fredagen den 10 maj 1963

Ang. vissa åtgärder i syfte att främja företagens kapitalförsörjning m. m.

nansieringsmöjligheter som skattelagstiftningen
då erbjöd företagsamheten.
Dessa möjligheter är numera betydligt
sämre än tidigare. Att så är fallet sammanhänger
dels med att den fria avskrivningen
på maskiner och inventarier slopats
och att lagervärderingsreglerna ändrats,
dels med att möjligheten att avsätta
till pensionsstiftelser numera är uttömd.

Jag såg nyligen ett exempel på hur de
restriktiva reglerna verkar i praktiken.
En mycket progressiv industri som under
1950-talet kunde självfinansiera hela
sitt investeringsprogram till 85 procent
har nu kommit i det läget att självfinansieringsgraden
inskränker sig till 50 procent
och är i fortsatt sjunkande. Att det
ambitiösa investeringsprogrammet det
oaktat i huvudsak kunnat fullföljas beror
på det aktuella, lättare kreditläget. Företaget
har kunnat upptaga ett obligationslån.
Hur länge detta läge på kreditmarknaden
räcker vet man emellertid ingenting
om. Det finns en del andra företag
som måst väsentligt revidera sitt investeringsprogram,
därför att de inte velat
rucka på det tidigare förhållandet mellan
eget och lånat kapital genom att upptaga
nya krediter. De flesta företag drar
sig för att i alltför stor utsträckning basera
sin utbyggnad på bankkrediter och
krediter över huvud taget. En rörelse
fordrar vidare ej blott ökade investeringsmedel
utan även ökat rörelsekapital,
som måste lånas upp i bankerna.

Mot motionärernas yrkanden om ändrade
regler invänder utskottets majoritet
att vi har så förmånliga avskrivningsregler
och lagervärderingsregler i vårt
land — förmånliga även vid en internationell
jämförelse — att det inte finns
anledning till ökade förmåner, i varje
fall inte för normala förhållanden. Särskilt
pekar man på lagervärderingsreglerna.
Jag medger gärna att våra regler
på vissa punkter står sig gott vid en internationell
jämförelse samt att detta gäller
för lagervärderingsreglerna som en
isolerad faktor. Ser vi emellertid på de
olika självfinansieringsvägarna som eu
totalitet blir bilden inte fullt så ljus. Då
är läget betydligt sämre för vårt näringsliv
vid en internationell jämförelse. När

det gäller fastigheter t. ex. är våra avskrivningsregler
ganska dåliga. De är inte
avpassade efter den förslitning och
försämring som fastigheter inom industrien
och handeln successivt undergår.
Avskrivningarna på maskiner och inventarier,
d. v. s. på anläggningstillgångar,
är inte heller så gynnsamma, eftersom
rätt till avskrivning på återanskaffningsvärdet
saknas, trots att avskrivning på
detta senare värde är det företagsekonomiskt
riktiga. Avskrivningsreglerna ter
sig liberala vid ett konstant penningvärde,
men i ett inflationssamhälle, vilket
vårt utvecklar sig till att bli, är förhållandet
ett annat. Anskaffningsvärdet på
maskiner är i konstant stigande. Det går
inte heller att komma ifrån att dubbelbeskattningen
på aktiebolag utgör ett
hinder för företagens kapitalförsörjning.
Även här har dock en begränsad, tillfällig
lättnad skapats genom de s. k. Annellreglerna,
d. v. s. rätt till avdrag för utdelning
från nyemissioner, som inbetalats
under tiden den 1 januari 1961—31
december 1966. Till följd av den höga
beskattningen är avsättningen av beskattade
vinstmedel i synliga reserver en
mycket dyrbar finansieringsmetod. Den
är så dyr, att detta ofta håller företagen
tillbaka.

Skall vårt näringsliv kunna expandera
i ungefär samma tak som under 1950-talet och skall en stagnation av produktionsutvecklingen
kunna undvikas, fordras
i fortsättningen allt större tillgång
till riskvilligt kapital. Härför fordras i
sin tur att vi tänker om i fråga om beskattningsreglerna.
Motionärerna har här
angivit vissa riktlinjer. En återgång till
30-procentsregeln för lagervärderingar
är den enklaste framkomliga vägen.

Det invändes emellanåt afl det endast
är storindustrien som har nytta av liberalare
avskrivnings- och lagervärderingsregler.
Hantverket och handeln däremot,
menar man, har ingen nytta därav på
den grund att vinstutvecklingen här är
så pass dålig, att man inte kan utnyttja
de avdragsmöjligheter som redan finns.
Kanske det emellanåt ligger någonting
i detta. Även för den större industriens
vidkommande har i en del fall till följd

Fredagen den 10 maj 1963

Nr 21

Ang. vissa åtgärder i syfte att främja företagens kapitalförsörjning m. m.

av kostnadsutvecklingen och försämrade
utförsäljningspriser vinstmarginalerna
krympt på ett sådant sätt, att man inte
kan utnyttja de förefintliga avdragsmöjligheterna.
Men det ligger mycket olika
till i olika branscher och för olika företag
på denna punkt. För detaljhandelns
del har jag hos representativ skatteexpertis
förhört mig om i vad mån där utnyttjar
nuvarande lagervärderingsregler
och därvid fått beskedet, att man inom
detaljhandeln i allmänhet har lagren
värderade ned till 40 procent av anskaffningsvärdet.
Det är i allmänhet den enda
väg till självfinansiering som står detaljhandeln
till buds. Härvid har man dock
gjort reservation för de allra minsta affärstyperna,
som inte kunnat företaga så
långt gående nedskrivning av lagren.

Jag tror att det för företagsamheten
över hela linjen skulle bli till stor nytta
om en återgång skedde till 30-procentsregeln.

Herr talman, jag yrkar bifall till reservation
I av herr Hagberg m. fl. om dubbelbeskattningen
samt till reservation III
likaledes av herr Hagberg, om varulagervärderingen.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag har redan nära nog
lovat herr talmannen att inte mer ställa
mig i denna talarstol, och det gör
väl att jag mycket snabbt måste lämna

den. Av den anledningen vill jag mycket
koncentrerat säga, att punkten A är
en fråga, som på sitt typiska sätt behandlas
av allmänna skatteberedningen.

Att vi inte finns med i reservationen
beträffande frågan C beror på att centerpartiet
på annat sätt fört fram förslag
om dessa frågor, som senare kommer
att behandlas i kammaren och som
vi tror ger en effektivare metod att klara
kapitalförsörjningen.

Låt mig sedan, herr talman, komma
till punkten B, som rör frågan om
varulagervärderingen. Den saken har
varit uppe till diskussion åtskilliga
gånger. I dagens läge säger man med
visst fog, att de gamla reglerna hade

konjunkturmässig bakgrund men att
man i nuläget den här vägen skall skaffa
kapital till företagen. Jag erkänner
gärna att det är en riktig väg, men jag
är fullt på det klara med — och detta
är anledningen till att jag inte är med
på reservationen — att det bara är de
redan mycket kapitalstarka företagen
som kan utnyttja dessa nedskrivningar.
För att få en viss klarhet i den frågan
bad jag upplysningstjänsten försöka
utreda den, och jag skall bara läsa
sista delen av den skrivelse jag fått
därifrån. Det heter: »Vid förfrågningar
hos företagarorganisationer har inget
missnöje med nuvarande lagervärderingsregler
försports. Tvärtom har en
representant för en av dessa stora organisationer,
ombudsman Jensen-Urstad i
Svenska företagares riksförbund, efter
samråd med några till förbundet knutna
revisorer ansett sig kunna uttala, att
de mindre företagen för närvarande icke
skulle kunna utnyttja mera generösa
nedskrivningsregler.»

Detta gör, herr talman, att jag vid
detta tillfälle har samma uppfattning
som föregående år i denna fråga, varför
jag på denna punkt ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr BILLMAN (fp):

Herr talman! Till bevillningsutskottets
utlåtande nr 25 har vi från folkpartihåll
fogat en blank och två motiverade
reservationer. Beträffande den
första vill jag säga att vi redan tidigare
har visat, att vi ställer oss synnerligen
kritiska till dubbelbeskattningen
av aktiebolag och ekonomiska föreningar.
Eftersom frågan för närvarande behandlas
av skatteberedningen har vi
denna gång nöjt oss med att genom
en blank reservation markera vårt kontinuerliga
intresse för en lösning av
detta problem i enlighet med våra tänkesätt.

När det gäller reservation III av herr
Hagberg m. fl. vill jag bara med några
få ord säga, att vi ju redan tidigare
har varit inne på denna begäran om att
företagen skall få möjlighet att skriva

Nr 21

Fredagen den 10 maj 1963

Ang. vissa åtgärder i syfte att främja företagens kapitalförsörjning in. m,

ned sina varulager till 30 procent av
anskaffningsvärdet. Jag vill inte ytterligare
gå in i detalj på denna fråga.
Den har ju behandlats så ingående tidigare,
att jag nöjer mig med att yrka
bifall till reservation III.

Slutligen vill jag säga några få ord
också om reservation nr IV av herr
Lundström in. fl., som innehåller en
begäran om tillsättande av en särskild
beredning, som skulle utarbeta förslag
till sådana reformer av skattelagstiftning
och annan lagstiftning som är ägnade
att öka företagssparandet. Vi har
där syftat till större finansiellt utrymme
för en snabbare utbyggnad, rationalisering
och modernisering av industriens
och övriga företags resurser. Vi
har ansett att denna beredning borde
arbeta fristående från den allmänna
skatteberedningen men givetvis i kontakt
med denna. Vi hade tänkt att den
skulle vara oförhindrad att framlägga
delförslag till reformer, som kan utarbetas
utan längre tidsutdräkt för att
så på ett senare stadium framlägga sådana
reformförslag som kan anses kräva
ett mera omfattande utredningsarbete.

Herr talman! Jag ber alltså att få
yrka bifall till denna reservation.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h) kort
genmäle:

Herr talman! I anledning av det yttrande
som herr Sundin nyss gjorde vill
jag påpeka att de uppgifter som jag
lämnade om användandet av lagervärderingsreglerna
hade jag från Sveriges
köpmannaförbunds skatteavdelning.
Uppgifterna är baserade på bokföringsmaterial
som stått till förfogande. Man
menade att flertalet företag hade en
nedskrivning till 40 procent, alltså till
den nuvarande bottennivån. Jag tror att
mina uppgifter är mera representativa
för handeln än de uppgifter, som utredningsbyrån
här fått "från Svenska
företagares riksförbund, som jag inte
tror disponerar över bokföringsmaterial
på samma sätt som Köpmannaförbundets
skatteavdelning.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill för min personliga
del bara åberopa den sakkunskap
som jag på detta område har använt
och som jag hoppas att även herr
Jacobsson i viss mån är bekant med.
Denna sakkunskap har även sökt kontakt
med de revisorer som arbetar med
dessa problem, och detta gör att jag
för min del inte har någon anledning
att betvivla sanningshalten i de uttalanden
som jag har fått.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Som jag redan vid behandlingen
av föregående ärende antydde
innehåller detta betänkande integrerande
delar av vår företagsbeskattning,
och jag har väldigt svårt att tänka
mig att man skulle kunna särbehandla
dessa frågor. Här föreslår man nu att
det antingen skall göras en särskild beredning
av dessa frågor, eller också skall
direktiven till allmänna skatteberedningen
omarbetas eller förstärkas. Avsikten
därvid framgår möjligen av vad herr
Billman anförde, då han utgick ifrån att
allmänna skatteberedningen liksom andra
utredningar skulle kunna lägga fram
delförslag i frågor som är synnerligen
angelägna. Jag ställer då den frågan till
herr Billman: Anser reservanterna att
just dessa frågor är av den angelägenhetsgraden
när det gäller företagsbeskattningen
att de skall behandlas med
prioritet? Jag är själv inte övertygad
om det. Det finns alldeles säkert andra
delar av företagsbeskattningen som kanske
är både angelägnare och mera brådskande
än vad dessa är. Jag tror därför
att man som utskottet har sagt kan
låta allmänna skatteberedningen verkligen
syna företagsbeskattningen ifrån
alla aspekter.

Herr Jacobsson säger att självfinansieringen
för svenska företag i betydande
grad har försämrats, inte minst om man
gör internationella jämförelser. Det är
väl, herr Jacobsson, litet vågat uttryckt.
Det är oerhört svårt att kunna göra internationella
jämförelser när det gäller
skattesystem, vare sig det gäller fysiska

Fredagen den 10 maj 1963

Nr 21

Ang. vissa åtgärder i syfte att främja företagens kapitalförsörjning m. m.

personer eller juridiska. Jag är inte alldeles
övertygad om att man kan uttrycka
sig så kategoriskt som herr Jacobsson
gjorde, att självfinansieringsmöjliglieterna
för svensk företagsamhet är betydligt
sämre än jämförliga internationella.

Det är många utländska studiebesökare
som har varit i det bär landet och
som vid avresan härifrån har kunnat
konstatera att vi har ett i många avseenden
föredömligt skattesystem när det
gäller företag. Det måste såvitt jag förstår
innebära att man gjort jämförelser
med det egna landet och sett att man
har sämre utgångspunkter i det egna
landet. Jag tror att man bör avskilja de
där internationella jämförelserna och
försöka bedöma frågan utifrån de synpunkter
som vi har att göra med här
hemma. Gör vi det, tror jag vi finner
att självfinansieringsmöjligheterna för
svensk företagsamhet inte är alamerande.

Utskottet redogör på s. IG i sitt betänkande
för åtskilliga av ingredienserna
i vårt företagsbeskattningssystem, och
jag tror att den som vill begrunda detta
skall komma till den uppfattningen, att
företagen inte är misshandlade i fråga
om beskattningen. Jag tror därför, herr
talman, att man lugnt kan invänta de
synpunkter som allmänna skatteberedningen
kan komma att lägga på denna
fråga, och jag ber att med hänvisning
till detta få yrka bifall till utskottets
hemställan på samtliga punkter.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Herr Sundin hade fått
den upplysningen, att endast mycket kapitalstarka
företag skulle kunna utnyttja
den av reservanterna föreslagna avskrivningen.
Jag tror det är fel. Det är inte
bara fråga om de mest kapitalstarka företagen,
om därmed menas de som har
det största kapitalet, utan det är fråga
om väl konsoliderade företag. Ett väl
konsoliderat företag kan utnyttja den
utvidgade avskrivningsrätten, och väl
konsoliderade är minsann inte bara de
stora och kapitalstarka företagen, utan

också relativt små företag, som reservanterna
alltså vill ge en utökad avskrivningsmöjligliet.

Herr Eriksson i Uppsala har rätt i att
den förra frågan som vi diskuterade hör
ihop med den här. Det hade varit lämpligt
att behandla dem i ett sammanhang,
så hade debatten blivit kortare.

Nu anser herr Eriksson att en speciell
utredning, sådan som folkpartiet har föreslagit
i sin reservation, är onödig, och
han frågar om reservanterna menar att
de spörsmål som avhandlas i reservationen
är viktigare än andra och därför
bör behandlas med förtur. Ja, vi har
nog den uppfattningen att det är ytterligt
viktigt att företagen får möjlighet
att säkra sin kapitalförsörjning på det
sätt som det här har givits en mängd exempel
på. Enligt de planer som har uppgjorts
bl. a. av långtidsutredningen och
OECD skall industriproduktionen öka
starkt under 1960-talet, och det kräver
betydande ökningar av investeringarna.
Enligt 1959 års långtidsutredning skall
en höjning av produktionen ske från 3,3
procent för 1950-talet till 5 procent för
1960-talets första hälft. Den första hälften
av 1960-talet har redan gått till hälften.
Genomsnittet för hela 1960-talet
skulle enligt OECD :s målsättning vara
4,5 procent.

En förutsättning för att man skall
kunna nå dessa mål är naturligtvis att
kapitaltillgången kan tryggas. Därmed
menar jag inte bara möjlighet till utbyggnader,
anskaffande av fler maskiner
o. s. v. Det är också fråga om att kunna
genomföra vissa nya initiativ, som inte
helt kan finansieras med upplånat kapital
utan som i viss grad måste finansieras
med eget kapital. Ofta kan nämligen
nya initiativ vara så riskfyllda, att det
är omöjligt att genomföra planerna om
man inte har tillgång till eget kapital.

Det är alltså kravet på stora investeringar
och en intensiv utbyggnad av
företagsamheten under detta årtionde
som gör att vi vill ha möjligheter till en
snabbare utredning än den allmänna
skatteberedningen kan ge. Beredningen
har ju så oerhört många uppgifter att
syssla med, att det är fullt naturligt om

Nr 21

Fredagen den 10 maj 1963

Ang. vissa åtgärder i syfte att främja företagens kapitalförsörjning m. m.
man i det här fallet försöker få till stånd Vi är alltså inte ointresserade av hur
en särskild utredning. Men jag vill un- kapitalförsörjningen kan ske för svensk
derstryka vad som har sagts tidigare företagsamhet. Vad vi däremot inte är
i den här debatten, att det är önskvärt, särskilt angelägna att befrämja är att
för att inte säga nödvändigt, att den sär- vid sidan av redan sittande utredningar
skilda utredningen arbetar i nära sam- behandla sådana här frågor, som hör så
förstånd med den allmänna skattebered- intimt samman med den totala beskattningen.
ningen av företagen.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Herr Lundström svarade
synbarligen på min fråga, om reservanterna
verkligen anser att den fråga
som vi nu behandlar skall ha en sådan
prioritet i företagsbeskattningssystemet
att den bör behandlas i särskild ordning.
Det är möjligt att herr Lundström
har den värderingen, men jag har det
inte. Om folkpartiet har det, tycker jag
att det borde vara lättare för folkpartiet
att mobilisera de ledamöter, som
folkpartiet har i allmänna skatteberedningen,
och att försöka genom dem få
beredningen att ta upp frågan om denna
förtursbedömning. Såvitt jag känner till
har folkpartiet i allmänna skatteberedningen
satt in personer, som verkligen
kan bedöma vilka grenar av beskattningen
som bör ha prioritet före andra. Vi
här i kammaren har kanske sämre möjligheter
att göra denna bedömning.

Sedan tror jag att det är oriktigt att
påstå, att investeringsverksamheten här
i landet skulle ha hämmats eller bromsats
på grund av dålig kapitalförsörjning.
Jag ber därvidlag att få hänvisa
till åtskilliga av de ekonomiska berättelser
som har avlämnats av ledande industrier
här i landet under de senare
åren. Av dessa berättelser kan man med
glädje konstatera att företagens möjligheter
till självfinansiering av deras investeringar
har varit sällsynt goda.

Bevillningutskottet hade för något år
sedan förmånen att bli inbjudet att besöka
några av v... i lands verkligt expansiva
basindustrier. Vi blev därvid alla
glatt överraskade över i vilken stor utsträckning
företagen hade kunnat klara
sina betydande investeringar med eget
kapital. Det ansåg alla vara glädjande,
inte minst den socialdemokratiska delen
av studiedelegationen.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Herr Einar Eriksson behagade
karikera min framställning i
någon mån. Han påstod att jag hade sagt
att det rådde ett alarmerande tillstånd
och att skattelagstiftningen misshandlalade
företagen. Jag har på intet sätt påstått
det, herr Einar Eriksson! Jag har
endast sagt, att om vi skall kunna upprätthålla
en tillfredsställande tillväxttakt
inom näringslivet i fortsättningen,
bör vi sörja för att vi får en tillfredsställande
kapitalförsörjning, och det bör
ske genom att självfinansieringsmöjligheterna
för företagen tryggas och förbättras
skattevägen.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Kravet på en särskild
utredning beror ju på att motionärerna
och reservanterna anser, att allmänna
skatteberedningen redan har så många
uppgifter sig förelagda, att det kan befaras
att det dröjer för länge innan beredningen
kan ta upp en sådan här fråga.
Man kan inte utföra alla viktiga uppdrag
på en gång. Därför har vi ansett
det naturligt att tillämpa den vanliga
principen att dela litet på uppgifterna.
I och med kravet att utredningarna i
viss mån skall samarbeta bortser vi ju
inte heller på något sätt från nödvändigheten
av den samordning som herr
Eriksson talade om.

Det är alltså, vill jag ha sagt, inte
fråga om att ge våra representanter i
allmänna skatteberedningen i uppdrag
att försöka få allmänna skatteberedningen
att skjuta andra saker åt sidan. Andra
saker är också viktiga. Vad vi önskar
är i stället att man skulle kunna
arbeta med olika saker samtidigt. Därför
förordar vi en specialutredning.

Fredagen den 10 maj 1963

Nr 21

Ang. vissa åtgärder i syfte att främja företagens kapitalförsörjning m. m.

Till slut må understrykas att det inte
bara är fråga om kapitaltillgången som
sådan. Jag betonade uttryckligen i mitt
förra anförande, att särskilt nya aktiviteter
från företagens sida måste grunda
sig på tillgången till eget kapital och
således på möjligheterna till egenfinansiering.
Det är bland annat av det skälet
som jag tror att den av oss begärda
utredningen skulle ha en del att ge.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag har ingenting emot
att herr Jacobsson ville korrigera sig
själv något. Han yttrade i sitt första anförande,
att självfinansieringsmöjligheterna
har i betydande grad försämrats
och att totalt sett möjligheterna är sämre
här i landet vid en internationell jämförelse.
Det ansåg jag vara ett alldeles
felaktigt omdöme om verkliga förhållandet.

Jag delar herr Lundströms uppfattning
att allmänna skatteberedningen har
verkligt många och betydande arbetsuppgifter.
Därom råder ingen tvekan.
Den har fått särskilja beskattningen av
fysiska personer från beskattningen av
juridiska personer. Om man nu skulle
gå den väg som herr Lundström rekommenderar
för att hjälpa allmänna skatteberedningen,
nämligen att tillsätta nya
specialutredningar i de frågor som den
har att handlägga, mister vi ju vad som
har varit avsikten med tillsättandet av
allmänna skatteberedningen. Som finansministern
särskilt understrukit, har ju
avsikten med denna beredning varit att
en gång få till stånd en allmän och total
översyn av vårt beskattningssystem. Vi
har nämligen råkat i den situationen,
vilket vi kunnat konstatera under många
år, att vi tacklat beskattningsfrågorna
då och då genom att vi det ena året
tagit upp en sak och ett annat år något
annat. Därigenom har vi fått en
skattelagstiftning som innehåller en hel
rad inadvertenser. Nu ville man försöka
rätta till det genom att verkligen ta ett
stort grepp och lägga alla de här frågorna
i en pott. Detta är det stora värdet
med den allmänna skatteberedning -

en, och det ämnar tydligen herr Lundström
med sitt parti skjuta sönder, men
vi tänker inte ge oss, utan vidhåller, att
detta är den stora och samlande uppgiften
som skatteberedningen har.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i förevarande betänkande gjorda
hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med I betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 25
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg in. fl.
vid betänkandet avgivna, med I betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och

Nr 21

Fredagen den 10 maj 1963

Ang. vissa åtgärder i syfte att främja företagens kapitalförsörjning m. m.

befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 94;

Nej — 24.

Därjämte hade 16 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten B framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Hagberg m. fl. vid betänkandet
avgivna, med III betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 25
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med III betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej — 46.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta

Herr Hansson, Nils, anmälde, att han
vid den nu företagna voteringen avsett
att rösta nej men av misstag nedtryckt
båda voteringsknapparna.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten C förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Lundström m. fl.
vid betänkandet avgivna, med IV betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Billman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 25
punkten C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lundström m. fl.
vid betänkandet avgivna, med IV betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda: :

Ja — 88;

Nej — 23.

Därjämte hade 23 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På framställning av herr talmannen beslöts
att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle

Fredagen den 10 maj 1963

Nr 21

uppskjutas till kammarens sammanträde
onsdagen den 15 i denna månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 8, i anledning av Kungl.Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1963/64 inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1962/63, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

186, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1962/63, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde; nr

187, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1963/64 till verkstäder för handikappade; nr

188, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1963/64;

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation av
fortifikationsförvaltningen m. m.;

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökat stöd till föreläsnings-
och studiecirkelverksamhet
m. in.;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1963/64 till bidrag till byggnadsarbeten
m. m. inom skolväsendet jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbyggnad av utbildnings-
och forskningsorganisationen
i Umeå;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1963/64 till byggnadsarbeten vid vissa
universitet och högskolor m. m.;

nr 194, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för

budgetåret 1963/64 till statens järnvägar
m. in.;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av kronan
tillhörig mark in. m.;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
den automatiska databehandlingen inom
statsförvaltningen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nya grunder för
den statliga personalpensioneringen av
vissa icke statliga grupper m. m.; och
nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående säkerhetsinspektion
av motorfordon m. m., såvitt nämnda
proposition hänvisats till statsutskottet.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 201, i anledning av väckt motion
angående preskriptionstiden för återbetalning
av socialhjälp;

nr 202, i anledning av väckta motioner
om lagstiftningen om åldringsvård;

nr 203, i anledning av väckta motioner
om statens övertagande av kostnaderna
för förvaring och underhåll av
viss civilförsvarsmateriel;

nr 204, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt till reseersättning
och sjukpenning för personer med rörelseinvaliditet;
samt

nr 205, i anledning av väckt motion
angående rätt att passera riksgränsen
annorstädes än vid passkontrollställe.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

168, med förslag till förordning om
rätt att vid taxering för inkomst njuta
avdrag för belopp, som tillförts Stiftelsen
Petroleumbranschens Beredskapsfond;
samt

nr 170, angående statlig lönereglering
för skolledare och lärare vid yrkesskolor,
m. m.

Nr 21

Fredagen den 10 maj 1963

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial och
utlåtanden:

nr 9, angående granskning av de i
statsrådet förda protokoll;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om allmänt
kriminalregister m. m., i vad propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet;
samt

nr 12, i anledning av väckta motioner
om vidgning av kommunernas bestämmanderätt
över hamntaxorna;

statsutskottets utlåtanden:

nr 85, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående den försvarsmedicinska
forskningens organisation
m. m., i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

86, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående den försvarsmedicinska
forskningens organisation m. m.,
i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 87, i anledning av väckta motioner
om upprättande av en särskild exportmarknadsberedning; nr

88, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående stöd till barnstugor
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

89, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1963/64 till universitetssjukhusen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

90, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av viss
allmänna arvsfonden tillfallen fast egendom; nr

91, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt,
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till statsutskottet, jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 95, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa frågor rörande
fackskolor m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 96, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1963/64 till markförvärv för övningsfält
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 97, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1963/64 till åtgärder mot silikos,
luftföroreningar och tobaksrökning
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1963/64 till hälsovårdsupplysning
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 99, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1963/
64 till förvaring och underhåll av civilförsvarsmateriel
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 100, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag till
civilförsvaret m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt,
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet, jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 1 av anvisningarna
till 20 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m., jämte i
ämnet väckta motioner; samt

nr 41, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521),
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ersättning till ledamot
av allmänt kyrkomöte; samt
nr 18, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning om vissa
engångsunderstöd;

Fredagen den 10 maj 1963

Nr 21

första lagutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om samarbete
med Danmark, Finland, Island
och Norge angående verkställighet av
straff m. in.;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 17 :o) lagen
den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj ds regeringsrätt;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om allmänt
kriminalregister m. m.;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 30 april 1948 (nr
218) om sambruksföreningar, m. m.;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 15 kap. 29 i giftermålsbalken,
m. in.; samt

nr 27, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 52, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till grunder
för krigssjukvårdsutbildning av läkare
och lag om ändring i lagen den 27
november 1953 (nr 688) om hälso- och
sjukvård vid krig och andra utomordentliga
förhållanden (krigssjukvårdslag),
dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 53, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i arbetarskyddslagen den 3
januari 1949 (nr 1), m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om behörighet
att utöva tandläkaryrket m. m.;

nr 55, i anledning av väckta motioner
om viss översyn av lagen om vapenfria
värnpliktiga samt om behandlingen av
samvetsömma värnpliktiga; samt

nr 56, i anledning av väckta motioner
om makes samtycke till utträde ur den
allmänna tilläggspensionsförsäkringen;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 24, i anledning av dels Kungl.

Maj ds proposition med förslag till lag
om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete,
dels ock i ämnet väckta motioner; nr

25, i anledning av dels Kungl.

Maj ds proposition angående vissa anslag
ur kyrkofonden m. m., dels i ämnet
väckta motioner, dels ock motioner om
anslag till avlönande av en finskspråkig
präst i Sundsvall; samt

nr 27, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om gravrätt
m. m.; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

24, i anledning av väckt motion
om utredning rörande den oförtjänta
markvärdestegringens problem;

nr 25, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt till fria resor för värnpliktiga; nr

26, i anledning av väckta motioner
om utvidgning av statens järnvägars rabatter
för folkpensionärer och del av
motioner angående pensionärsbostadsbidragen
m. m.;

nr 27, i anledning av väckt motion
om utvidgning av statens järnvägars reserabatter
för studerande;

nr 28, i anledning av väckta motioner
om rabatter för studerande, militärer
och folkpensionärer vid resor på statens
järnvägars busslinjer;

nr 29, i anledning av väckta motioner
om främjande av konsumtionen av alkoholfria
drycker; samt

nr 30, i anledning av väckt motion
om åtgärder mot markvärdestegring
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.50.

In fidem
K.-G. Lindelöw