Nr 21 ANDRA KAMMAREN 1970 (Riksdagens protokoll 1970:21)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

\*Sy

Nr 21 ANDRA KAMMAREN 1970

28—29 april

Debatter m. m.

Tisdagen den 28 april

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Jonasson (ep) ang. lokaliseringspolitiska åtgärder i Fryksdalen 5
herr Carlshamre (m) ang. tillämpningen av de av riksdagen beslutade
riktlinjerna för Stiftelsen Invandrartidningen............. 8

herr Wennerfors (m) ang. effektivisering av lagerhållning och distribution
inom den offentliga sektorn.......................... 14

herr Björck i Nässjö (m) ang. åtgärder för att stimulera det enskilda

sparandet................................................ 15

herr Burenstam Linder (m) ang. staten som företagare........... 18

Utsträckt motionstid.......................................... 38

Meddelande om enkel fråga av herr Börjesson i Falköping (ep) ang.
möjlighet för kommun att ge humanitär hjälp till annat land..... 38

Onsdagen den 29 april fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt.............................. 38

Interpellationer av:

herr Adamsson (s) ang. åtgärder till förhindrande av olycksfall genom
bordsantenner för TV-apparater........................ 113

herr Åsling (ep) ang. den minskade mjölkproduktionen........... 114

Onsdagen den 29 april em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt (forts.)........................ 116

Lokaliseringen av mynt-och medaljtillverkningen ................ 141

Åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier............ 151

1 —Andra kammarens protokoll 1970. Nr 21

Nr 21

Innehåll

Sid.

Stimulansåtgärder för textil- och konfektionsindustrierna samt den
manuellt arbetande glasindustrin, tillika svar på interpellation av
herr Blomkvist (s) ang. åtgärder för att stimulera porslinsindustrin 156
Meddelande om enkel fråga av fru Ryding (vpk) ang. förekomsten av
ackordslön inom den yrkesmässiga trafiken..................... 175

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 29 april em.

Utrikesutskottets utlåtande nr 7, om revision av konventionen med

Norge angående en neutral zon m. m.......................... 140

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 26, om åtgärder för att möjliggöra
förbud mot reklam för spritdrycker m. m.................. 140

Statsutskottets utlåtande nr 56, ang. organisation m. m. för högre utbildning
och forskning i Linköping........................... 140

— nr 57, ang. fortsatt garanti till Aktiebolaget Aerotransport...... 140

— nr 58, ang. anslag till bidrag till svenska institut i utlandet m. m. 140

— nr 59, om löneklassplaceringen för vissa poliser................. 140

— nr 63, om anslag till Mynt- och justeringsverket: Förvaltningskostnader
samt till Byggnadsarbeten för statlig förvaltning...... 141

— nr 64, ang. allmän beredskapsstat (vissa allmänna frågor)....... 150

—- nr 65, ang. allmän beredskapsstat (justitiedepartementet)....... 150

— nr 66, ang. allmän beredskapsstat (utrikesdepartementet)....... 150

— nr 67, ang. allmän beredskapsstat (försvarsdepartementet)....... 150

— nr 68, ang. allmän beredskapsstat (socialdepartementet)......... 150

— nr 69, ang. allmän beredskapsstat (kommunikationsdepartementet) 150

— nr 70, ang. allmän beredskapsstat (finansdepartementet)........ 150

— nr 71, ang. allmän beredskapsstat (utbildningsdepartementet)---- 150

— nr 72, ang. allmän beredskapsstat (handelsdepartementet)....... 150

— nr 73, ang. allmän beredskapsstat (inrikesdepartementet)........ 150

— nr 74, ang. allmän beredskapsstat (industridepartementet)....... 150

— nr 75, ang. utgifter på tilläggsstat III (försvarsdepartementet)... 150

— nr 76, ang. utgifter på tilläggsstat III (socialdepartementet)..... 150

— nr 77, ang. utgifter på tilläggsstat III (kommunikationsdepartementet).
.................................................. 150

—• nr 78, ang. utgifter på tilläggsstat III (utbildningsdepartementet) 151

— nr 79, ang. utgifter på tilläggsstat III (handelsdepartementet) .. . 151

— nr 80, ang. utgifter på tilläggsstat III (inrikesdepartementet). . . . 151

— nr 81, ang. utgifter på tilläggsstat III (industridepartementet).. . 151

Innehåll

Nr 21

Sid.

— nr 82, ang. anslag till lån till nordiska industrialiseringsfonden till

förmån för Island.......................................... 151

— memorial nr 83, ang. överlämnande till bankoutskottet av två till

statsutskottet hänvisade motioner............................ 151

Bankoutskottets utlåtande nr 22, om åtgärder till skydd för vissa hem mamarknadsindustrier.

..................................... 151

•— nr 23, ang. stimulansåtgärder för textil-och konfektionsindustrierna

samt den manuellt arbetande glasindustrin.................... 156

Statsutskottets utlåtande nr 60, ang. stimulansåtgärder för textil- och

konfektionsindustrierna samt den manuellt arbetande glasindustrin 174

— nr 61, om anslag till exportfrämjande åtgärder för textil- och konfektionsindustrierna
samt den manuellt arbetande glasindustrin,

m. m...................................................... 174

— nr 62, om anslag till utbildningsåtgärder för textil- och konfektionsindustrierna
samt den manuellt arbetande glasindustrin...... 174

Bevillningsutskottets betänkande nr 35, ang. stimulansåtgärder för
textil- och konfektionsindustrierna samt den manuellt arbetande
glasindustrin.............................................. 174

Tisdagen den 28 april 1970

Nr 21

Tisdagen den 28 april

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 17 innevarande
april.

§ 2

Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att till kammaren överlämnats
Kungl. Maj:ts skrivelse, nr 130, angående
muntligt meddelande till riksdagen.

Av denna skrivelse, som nu föredrogs
och lades till handlingarna, inhämtades,
att Kungl. Maj ;t beslutat, att i den i
§ 56 riksdagsordningen stadgade ordningen
till riksdagen skulle göras meddelande
rörande Sveriges utrikes- och
handelspolitik, samt förordnat, att meddelandet
skulle framföras i första kammaren
av statsministern Palme och i
andra kammaren av ministern för utrikes
ärendena Nilsson.

Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att ifrågavarande meddelande komme
att lämnas vid början av kamrarnas
sammanträden onsdagen den 29 innevarande
april kl. 10.00.

§ 3

Svar på interpellation ang. lokaliseringspolitiska
åtgärder i Fryksdalen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Jonasson har frågat
mig om jag är beredd medverka till
sådana lokaliseringspolitiska åtgärder
inkluderande järnvägstrafik och annan

service att en positiv utveckling främjas
i Fryksdalen.

Som jag tidigare redovisat i den proposition
om den fortsatta regionalpolitiska
stödverksamheten som förelagts
riksdagen skall länsstyrelserna och planeringsråden
utarbeta konkreta regionalpolitiska
handlingsprogram — länsprogram
1970 — med förslag till åtgärder
för att lösa de problem som utvecklingen
kan medföra i de skilda länen.
Länsprogrammen skall redovisas till inrikesdepartementet
under år 1971. I
samband med behandlingen av dessa
program blir det möjligt att på ett systematiskt
sätt för alla regioner i riket
—• inte enbart Fryksdalen — pröva vilka
åtgärder som behöver vidtas för att
vi skall kunna påverka utvecklingen i
enlighet med målen för den regionala
politiken. Detta bör kunna ske under
år 1972. Jag är därför inte nu beredd
att ta allmän ställning till vilka långsiktiga
åtgärder som bör vidtas i Fryksdalskommunerna.

Jag vill emellertid erinra om att i de
tre kommunblocken Torsby, Sunne och
Kil lokaliseringsstöd i olika former har
utgått i 19 fall. Den sammanlagda investeringskostnaden
har beräknats till ca
43,8 miljoner kronor. Det beviljade stödet
i form av lån och bidrag uppgår till
ca 24,1 miljoner kronor. Företagen har
beräknat sysselsättningsökningen genom
denna utbyggnad till ca 390 personer.
Huvuddelen av denna ökning har också
inträffat.

Möjligheter att få lokaliseringsstöd på
samma villkor som hittills finns alltjämt
för företag som bygger ut eller nyetablerar
inom de berörda kommunerna.

När det gäller den av interpellanten

Nr 21

Tisdagen den 28 april 1970

Svar på interpellation ang. lokaliseringspolitiska åtgärder i Fryksdalen

berörda järnvägen bär jag från chefen
för kommunikationsdepartementet inhämtat
att lönsamheten för järnvägslinjen
Kil—Torsby skall undersökas av
S.T:s regionala organ under år 1971. Om
denna undersökning kommer att leda
till någon framställning till Kungl. Maj :t
om nedläggning kan inte nu förutsägas.
Ersättningen till SJ :s olönsamma bannät
har under en följd av år täckt
driftunderskotten på bandelen Kil—•
Torsby. Staten har därmed medverkat
till att trygga en rimlig trafikservice
för denna bygd.

Vidare anförde:

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
inrikesministern för svaret på min interpellation
och för de uppgifter som
där lämnats.

Den tekniska utvecklingen i vårt land
har gjort arbetet lättare för människorna.
Den har också skapat en högre ekonomisk
standard. Men samtidigt har den
medfört stora förändringar i vårt samhälle,
som undergår en stark mekaniserings-
och rationaliseringsprocess. I stora
delar av vårt land men kanske främst
i Fryksdalen har många människor friställts
vid denna process. Jag tänker då
främst på omställningarna i jord- och
skogsbruket. Genom otillräcklig planering
från samhällets sida har de friställda
inte kunnat erhålla sysselsättning
och utkomst i önskvärd omfattning.
Vi har därför fått en stark utflyttning
av människor, som i sin tur
har inneburit att resandefrekvensen på
tågen har gått ned. Ekonomin för exempelvis
Fryksdalsbanan har blivit
sämre, och det föreligger ett hot om
nedläggning av persontrafiken.

Vi inom centern har länge arbetat med
förslag om lokaliseringspolitiska åtgärder.
Sådana åtgärder kom slutligen också
till stånd, och de har förvisso gjort
stor nytta. Som inrikesministern säger
har man i de tre kommunblocken Tors -

by, Sunne och Kil fått lokaliseringspolitiskt
stöd i 19 fall. Stödet uppgår till ca
24,1 miljoner kronor och ca 390 personer
har fått sysselsättning. Jag betvivlar
inte alls riktigheten av dessa sifferuppgifter,
och jag gläds över framgångarna.

Sedan jag den 4 mars framställde min
interpellation har också nya förslag till
förbättring av den lokaliseringspolitiska
verksamheten lagts på riksdagens bord.
Även om jag för min del skulle ha
önskat ännu starkare krafttag från regeringens
sida i fråga om lokaliseringspolitiska
åtgärder hälsar jag med tacksamhet
de förbättringar som föreslås.
Jag vill starkt poängtera att alla satsningar
på lokaliseringspolitik enligt
min mening är väl använda medel.
Flyttning av folk från vissa delar av
vårt land till storstadscentra kostar
mycket pengar. Jag skall emellertid inte
närmare gå in på dessa frågor nu,
eftersom de kommer att behandlas om
några dagar, då vi skall diskutera den
nyligen framlagda propositionen i ärendet.

Beträffande framtida ytterligare satsningar
hänvisar inrikesministern i svaret
till de konkreta regionalpolitiska
handlingsprogram — länsprogram 1970
—■ som skall utarbetas av länsstyrelserna
och planeringsråden samt redovisas
till inrikesdepartementet under år 1971.
Då bör också, såvitt jag förstår, trafikförsörj
ningsplaner upprättas. Departementet
skall sedan behandla programmen
och pröva vilka åtgärder som behöver
vidtas. Detta bör kunna ske under
år 1972, säger inrikesministern.

Jag förstår mycket väl att denna tågordning
måste tillämpas, och jag accepterar
den. Det går inte att komma fram
fortare. Under tiden måste vi emellertid
försöka göra allt vi kan för att få till
stånd så många sysselsättningsmöjligheter
som vi över huvud taget kan åstadkomma.

Så kommer jag till pudelns kärna -—
det gäller samordningen av olika åtgärder.
Inrikesministern har av kommu -

Tisdagen den 28 april 1970

Nr 21

Svar på interpellation ang. lokaliseringspolitiska åtgärder i Fryksdalen

nikationsministern inhämtat att lönsamheten
för järnvägen Kil—Torsby skall
undersökas av SJ :s regionala organ under
år 1971. Om denna undersökning
ger negativt resultat kan detta leda till
att Kungl. Maj:t beslutar sig för nedläggning
av järnvägen.

Mot de företagsekonomiska aspekterna
måste man alltid ställa de samhällsekonomiska
och sociala följderna av
en nedläggning. Åtgärderna måste ses
som en helhet — den ena handen måste
veta vad den andra gör. Skall man
först genom lokaliseringspolitiska åtgärder
göra insatser och sedan göra livet
surt för dem, som bosatt sig i området,
och lägga ned en järnväg? Nej,
här måste enligt mitt förmenande eu
bättre samordning komma till stånd.
Varför skall man då så snart som år
1971 göra denna undersökning? Måste
man inte — det bjuder väl konsekvensen
— vänta med dessa beräkningar
och eventuella förslag tills man fått
fram de regionalpolitiska handlingsprogrammen?
Och dessa liandingsprogram
kan ju inte föreligga förrän tidigast år
1972.

Många nya företag har etablerats i
Fryksdalen, men de har ännu inte kommit
i gång. Spånplattefabriken i Norra
Ny har också beslutats men inte startat.
Jag hoppas också att en hel del skall
kunna ske under den närmaste framtiden
och att de regionalpolitiska handlingsprogrammen
kan ge upphov till
nya företag. Därför bör man vänta med
beslut rörande nedläggning av järnvägen.
Till dess får man enligt min mening
finna sig i att via kollektivbiljetten
ta de småförluster som kan uppstå.

Jag vet mycket väl att inrikesministern
inte har hand om kommunikationsfrågorna,
men samordningen av lokaliseringspolitiken
och kommunikationerna
måste ju ordnas inom regeringen;
annars kan man vidta åtgärder som är
felaktiga. Om vi skall ha möjlighet att
på bästa sätt tillvarata samhällets intressen
och resurser, måste en bättre

samordning helt enkelt ske. Detta gäller
på alla områden —- jag tänker på
lokaliseringspolitik, transportpolitik,
postdistribution, järnvägstrafik, kanaloch
landsvägstrafik, skoltransporter
o. s. v. Mellan raderna i interpellationssvaret
vill jag dock läsa ut, att en sådan
samordning skall komma till stånd. Om
så är fallet är jag tills vidare nöjd, och
då tackar jag än en gång för svaret.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag skall gärna ge herr
Jonasson rätt i att han ur svaret har
kunnat läsa ut, att det är möjligt att
göra en samordning i detta fall. Vi vet
ju att om uppdraget ges till den regionala
SJ-organisationen att göra denna
undersökning 1971, kan vi sannolikt
inte ta ställning förrän 1972, och då
finns det goda möjligheter att just i
denna region sätta in bedömningen av
järnvägens fortbestånd i ett större sammanhang.
Det kanske inte alltid är så
lyckligt att tidpunkterna kan sammanfalla
så här.

Jag vill understryka att naturligtvis
varken SJ eller kommunikationsministern
gör sina bedömningar enbart på
grundval av det resultat som kan iakttagas
i ett visst ögonblick, utan bedömningar
görs både bakåt i tiden och
framåt i avseende på vilka förändringar
som kan tänkas inträffa i en bygd
och som kan påverka underlaget för
trafiken. Därför tror jag inte att det
finns anledning att betvivla att vi har
rätt betydande möjligheter att bedöma
detta problem i ett sammanhang år
1972.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag tackar inrikesministern
speciellt för vad han säger om
att en samordning i detta fall skall ske.
Jag ville ju också tolka svaret på det
sättet. En samordning är helt enkelt
nödvändig, om vi inte skall göra av med
våra samhällsresurser och om vi över

Nr 21

Tisdagen den 28 april 1970

Svar på interpellation ang. tillämpningen

för Stiftelsen Invandrartidningen

huvud taget skall kunna klara landsbygdens
problem.

Vad som har gjort mig något orolig
är att SJ redan 1971 skulle börja göra
vissa undersökningar av lönsamheten.
Om det emellertid blir så, som inrikesministern
nu säger, att man inte får ta
hänsyn till reslutatet vid ett enda tillfälle
utan jämväl måste beakta den utveckling
som kan ifrågakomma, är jag
inte särskilt rädd för att det blir en
nedläggning i detta fall. Jag vill kraftigt
understryka att man här bör avvakta
vad som kan åstadkommas genom de regionalpolitiska
planerna och bedöma
hur utvecklingen kan komma att te sig
innan man går till verket. Många i
Värmland, och speciellt i Fryksdalen,
har fruktat att man skulle gå fram alldeles
för fort och så att säga fälla dödsdomen
över järnvägen innan man sett
vilka verkningar dagens insatser får
och vad som eventuellt kan komma till
i framtiden. Jag tackar inrikesministern
för de uppgifter han nu har lämnat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. tillämpningen
av de av riksdagen beslutade riktlinjerna
för Stiftelsen Invandrartidningen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Carlshamre har
frågat mig, om jag anser att sammansättningen
av styrelsen för Stiftelsen
Invandrartidningen står i överensstämmelse
med de uttalanden som gjordes
av 1967 års riksdag i samband med beslutet
om stiftelsens inrättande samt
om jag anser att Invandrartidningens
redaktionella ledning varit och är tillförsäkrad
en oberoende ställning gent -

av de av riksdagen beslutade riktlinjerna

emot statsmakterna.

Den av regeringen 1966 tillsatta arbetsgruppen
för invandrarfrågor tog redan
samma år upp frågan om möjligheterna
att tillgodose skilda invandrargruppers
behov av information. Arbetsgruppen
föreslog efter en opinionsundersökning
att en veckotidning för utlänningar
skulle ges ut. Förslaget granskades
av statskontoret, som föreslog
att en stiftelse skulle inrättas med uppgift
att som huvudman för verksamheten
vara tidskriftens ägare. Härigenom
skulle enligt statskontoret den redaktionella
ledningen tillförsäkras en oberoende
ställning gentemot statsmakterna.
För att förhindra eventuella påtryckningar
i fråga om innehållet i tidningen
från de myndigheter och organisationer
vilkas verksamhetsområden
behandlades i tidningen förordade statskontoret,
att utgivaransvaret lades på
tidningens chefredaktör. Representanter
för dessa myndigheter och organisationer
borde inte ingå i tidningens
styrelse. Statskontoret föreslog för sin
del att ledamöterna i arbetsgruppen för
invandrarfrågor skulle utses som ledamöter
i styrelsen. I proposition 149 år
1967 anslöt sig min företrädare till
statskontorets principiella synpunkter.
Däremot togs frågan om styrelsens sammansättning
ej upp i propositionen.
Statsutskottet konstaterade i sitt utlåande
att stiftelseformen var en lämlig
organisationsform för tidningsverksamheten.

I december 1967 tillsatte regeringen
styrelsen för Stiftelsen Invandrartidningen.
I överenssetämmelse med statskontorets
förslag utsågs ledamöterna i
arbetsgruppen för invandrarfrågor till
ledamöter i stiftelsens styrelse med arbetsgruppens
ordförande som ordförande
även i styrelsen. Dessutom kompletterades
styrelsen med en expert från
statskontoret samt med dåvarande ordföranden
i Svenska journalistförbundet.
Enligt stadgarna som fastställdes sam -

Tisdagen den 28 april 1970

Nr 21

Svar på interpellation ang. tillämpningen av de av riksdagen beslutade riktlinjerna

för Stiftelsen Invandrartidningen

tidigt är tidningens chefredaktör ansvarig
utgivare.

När statens invandrarverk inrättades
den 1 juli 1969 upphörde arbetsgruppen
för invandrarfrågor. Gruppens uppgifter
och huvuddelen av dess personal
överfördes till byrån för anpassningsfrågor
inom det nya verket. I anslutning
härtill avgick arbetsgruppens ordförande
som ordförande i Invandrartidningens
styrelse, som utökades med
bl. a. en representant för den största
invandrargruppen. Jag vill betona att
invandrarverket på anpassningsområdet
har en samordnande och initiativtagande
funktion och inte representerar
de myndigheter — exempelvis arbetsmarknadsstyrelsen,
skolöverstyrelsen
och socialstyrelsen —• och organisationer
vilkas verksamhetsområden företrädesvis
behandlas i Invandrartidningen.

Invandrartidningens redaktionella
ledning är sålunda tillförsäkrad och intar
en oberoende ställning gentemot
statsmakterna. I den mån material
ställts till förfogande av myndigheterna
har tidningens redaktion fått redigera
detta helt självständigt.

Hittillsvarande erfarenheter av stiftelsens
verksamhet ger enligt min mening
inte anledning till ändringar i fråga
om Stiftelsen Invandrartidningens
organisation och verksamhet. Jag kommer
emellertid att även framdeles ägna
uppmärksamhet åt dessa frågor bl. a.
vid förordnande av ledamöter i stiftelsens
styrelse.

Vidare anförde:

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Holmqvist för svaret som i
vissa stycken var klargörande — framför
allt var det klargörande i ett avseende
som för mig har varit minst sagt dunkelt:
hur man skulle få riksdagens, statsutskottets,
statskontorets och proposi1*—- -

tionsframläggande statsrådets skrivning
att gå ihop med den verklighet som vi
har sett utvecklas när det gäller just
sammansättningen av stiftelsens styrelse.
Jag tror att riksdagen var helt överens
om att styrelsen skulle ha en sådan
sammansättning att de myndigheter och
organisationer, vilkas verksamhetsområden
behandlades i tidningen, inte skulle
vara företrädda. Jag frågade mig hur
regeringen såsom utnämnare av styrelseledamöter
kunnat tolka detta beslut
så att företrädare för invandrarverket
inte bara tillåtits ingå i utan, vågar
man väl säga, även dominera styrelsen.

Vi får nu förklaringen till detta förhållande
när statsrådet Holmqvist inte
bara säger utan till och med betonar, att
invandrarverket på anpassningsområdet
har en samordnande och initiativtagande
funktion och inte representerar de
myndigheter — det lämnas tre exempel,
nämligen arbetsmarknadsstyrelsen, skolöverstyrelsen
och socialstyrelsen -—
samt organisationer vilkas verksamhetsområden
företrädesvis behandlas i Invandrartidningen.
Detta är förklaringen
till regeringens sätt att utse styrelsen.
Man betraktar icke invandrarverket
som en av de myndigheter, vilkas verksamhetsområden
behandlas i tidningen.
Statsrådet uttrycker förhållandet så att
verket inte representerar dessa myndigheter.

För mig var det, i varje fall intill denna
stund, självklart att verket inte bara
representerar utan är en sådan myndighet,
dessutom den mest framträdande
och viktigaste av dem. Om något ämbetsverks
representanter genom riksdagsbeslutet
skulle vara diskvalificerade
för att ingå i Stiftelsen Invandrartidningens
styrelse, vore det framför
alla andra just invandrarverkets. På
denna punkt har emellertid statsrådet
och regeringen en annan mening vilket
förklarar den rådande i förhållande till
riksdagsbeslutet ganska ologiska ord -

Nr 21

Tisdagen den 28 april 1970

Svar på interpellation ang. tillämpningen av de av riksdagen beslutade riktlinjerna

för Stiftelsen Invandrartidningen

ningen.

Jag kan inte säga att jag omvänts till
att dela statsrådets uppfattning på denna
punkt, men jag är åtminstone i stånd
att förstå den. Jag anser alltså fortfarande
att invandrarverket är ett ämbetsverk
eller en myndighet av just den
karaktär som särskilt nämnts i beslutet
om inrättandet av tidningen och dess
stiftelse.

Det är emellertid något egendomligt
både med förarbetena till och med riksdagsbeslutet
om Invandrartidningens
tillkomst. Allt går inte till alla delar
ihop i detta sammanhang. Jag skall t. ex.
utan vidare medge att en hårdragen
tolkning av uttalandet, att de myndigheter,
vilkas verksamhetsområden behandlas
i tidningen, icke skulle få vara
företrädda i dess styrelse, kan te sig
egendomlig. En viss kontakt och även
en personlig sådan mellan framför allt
det ansvariga verket och den tidning
som har att informera »kundkretsen» —
om jag får använda ett sådant uttryck —
kunde kanske te sig naturlig, men därom
står ingenting i riksdagsbeslutet.
Svårare är emellertid att denna självständighetsfråga
tycks vara en smula
oklart behandlad. Det talas mycket om
att tidningens redaktionella ledning
skulle tillförsäkras en gentemot statsmakterna
oberoende eller självständig
ställning. För att tillförsäkra tidningens
redaktionella ledning en sådan oberoende
ställning behövs dock egentligen inga
särskilda åtgärder, framför allt behövs
ingen stiftelse.

Det finns en lång rad statliga verk
och myndigheter som utger egna publikationer.
Vissa av dem är mera interna
och avsedda som en sorts personalpublikationer,
andra är mera avsedda
för externt bruk. Man har mig veterligt
icke i något annat fall funnit det nödvändigt
att inskjuta en stiftelse som
ägare mellan verket, d. v. s. statsmakten,
och tidningen. Icke desto mindre är de
redaktionella ledningarna i alla dessa

publikationer tillförsäkrade en fullt oberoende
ställning i förhållande till statsmakterna,
nämligen genom tryckfrihetsförordningen.

Det är alltid den ansvarige utgivaren
som har det avgörande inflytandet över
eu periodisk skrifts innehåll. Det behövs
icke någon särskild anordning för att
ytterligare understryka detta. Om riksdagen,
om statsrådet som skrev propositionen.
om statskontoret och andra utredande
instanser bara hade önskat tillförsäkra
Invandrartidningens redaktionella
ledning en oberoende ställning,
hade det varit tillräckligt att framhålla
— vilket egentligen även det bör vara
självklart —- att den ansvarige utgivaren
skall vara tidningens redaktör.

Sedan sköter tryckfrihetsförordningen
om att han har en oberoende ställning
gentemot ägaren. Gentemot ägaren
har ansvarige utgivaren alltså en självständig
ställning, och ägaren är i detta
fall staten. Och det var en oberoende
ställning gentemot staten som skulle tillförsäkras
ledningen. Men när man skjutit
in en stiftelse som ägare av denna
statliga publikation, måste man därmed
ha avsett någonting mera än att bara
garantera den redaktionella självständigheten.
Man måste ha velat göra även
ägaren på något sätt oberoende av statsmakterna,
ty annars är stiftelsen helt
överflödig. Vi vet att det vid kontroverser
mellan en tidningsägare och den ansvarige
utgivaren är utgivaren som har
lagens, t. o. m. grundlagens, skydd för
sin oberoende ställning. Det står i ägarens
makt att avskeda den ansvarige utgivaren
och tillsätta en ny, om de inte
kommer överens. Jag har svårt att förstå
att inte meningen med denna anordning
-— en stiftelse inskjuten som ägare
mellan staten och tidningen — har varit
att just flytta den makten, d. v. s. makten
att tillsätta och avskeda ansvarig utgivare,
ett stycke bort från den mer centrala
statsmakten och från de verk och
myndigheter, vilkas verksamhetsområ -

Tisdagen den 28 april 1970

Nr 21

Svar på interpellation ang. tillämpningen av de av riksdagen beslutade riktlinjerna

för Stiftelsen Invandrartidningen

den närmast berörs av tidningen. Om
detta inte varit tanken — och jag medger
att det inte står någon förklaring
härom —■ är enligt mitt sätt att se hela
anordningen meningslös. Då kunde lika
gärna invandrarverket, liksom en rad
andra verk och myndigheter, självt stått
som ägare av tidningen och tillsatt en
ansvarig utgivare som enligt tryckfrihetsförordningen
är garanterad den oberoende
ställning som det här kan bli
fråga om. Men om jag har tolkat detta
rätt, d. v. s. att det är ägaransvaret och
inte bara utgivaransvaret man önskar
flytta ett stycke bort från statsmakten,
är denna långt drivna personalunion
mellan invandrarverket och Stiftelsen
Invandrartidningen enligt mitt sätt att
se knappast i överensstämmelse med andan
i det beslut vi fattade.

Jag skulle vara mycket intresserad
om statsrådet hade någon synpunkt på
denna fråga beträffande de två ansvaren,
ägaransvaret och utgivaransvaret,
och ta ställning till om syftet med såväl
förarbetena som riksdagsbeslutet ändå
inte måste ha varit att flytta inte bara
utgivaransvaret utan också ägaransvaret
bort från den centrala statsmakten. I så
fall tror jag det är rätt mycket av nöden
att statsrådet Holmqvist fullföljer den
avsikt han i slutet av interpellationssvaret
säger sig ha, nämligen »att även
framdeles ägna uppmärksamhet åt dessa
frågor bl. a. vid förordnande av ledamöter
i stiftelsens styrelse».

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! När jag svarar på den
senaste frågan skall jag göra det så pass
enkelt att det står klart hur fåfängt det
egentligen är att attackera dessa spörsmål
såsom herr Carlshamre gjort. Vem
kommer att äga och vem kommer att ha
ägaransvaret för denna tidning? Blir det
någon annan än staten? Vi har dock
träffat ett beslut om att tidningen skall
ges ut, och statsmakterna får lov att

hjälpa till med finansieringen, ty inga
andra anmäler sig för den uppgiften.
Staten får alltså svara för den saken,
och frågan om vilka organ som skall
sköta handläggningen kan vi diskutera
senare.

Jag tycker att herr Carlshamre har
gjort det för bekvämt för sig. Riksdagen
har ju över huvud taget inte uttalat sig
om styrelsens sammansättning. Statskontoret
hade en mening härom, och
sedan blev det ju faktiskt så att inrikesministern
följde statskontorets anvisning
på den punkten, d. v. s. han valde
de personer som satt i den särskilda arbetsgruppen.
Därefter upphörde denna
arbetsgrupp och i stället fick en byrå i
verket samma funktioner. Det rör sig
om samma människor. I båda fallen gäller
det statstjänstemän. Den ene var tidigare
ambassadör i statens tjänst och blev
sedan chef i invandrarverket. En annan
man som deltog i arbetet i arbetsgruppen
fortsatte med samma uppgifter i eu
ny tjänst; han var också statstjänsteman.
Det blir ju inte så stor skillnad,
såvitt jag kan se, om en byrå inom invandrarverket
får fullfölja de funktioner
som tidigare ålåg arbetsgruppen för
invandrarfrågor. Jag tror att vi här rör
oss mest med formaliteter. Det skulle
vara allvarligare om man kunde påvisa
att vi här hade åstadkommit en ordning
som på något sätt hindrade denna publikation
att fylla sin funktion på det
sätt som är tänkt.

Verksamheten med utgivandet av denna
tidning för invandrare var tänkt som
en försöksverksamhet, vilket också förklarades
från början. Statskontoret —
för att här ännu en gång åberopa den
myndigheten — ansåg att det behövdes
en försöksverksamhet på ett par år innan
man hade bildat sig en uppfattning
om lämpligaste formen. Nu sysslar ju
invandrarutredningen med frågan hur
vi skall ordna den mera långsiktiga informationsverksamheten
för de utländska
medborgare som kommer hit till vårt

Nr 21

Tisdagen den 28 april 1970

Svar på interpellation ang. tillämpningen av de av riksdagen beslutade riktlinjerna

för Stiftelsen Invandrartidningen

land. Den utredningen har helt fria händer
att föreslå olika informationsvägar,
och när den utredningen framlägger sitt
betänkande kanske vi får anledning
överväga om inte den nuvarande informationen
måste kompletteras med andra
åtgärder. Den tidning vi här diskuterar
blir då säkerligen ett av medlen i eu
hel arsenal hjälpmedel.

Med hänsyn härtill tycker jag att herr
Carlshamre borde ha kunnat beakta att
denna publikation är en provisorisk anordning
och att det i framtiden kanske
kan visa sig lämpligt att ordna informationen
på annat sätt.

Slutligen vill jag tillägga att den förändring
som skett i den styrelse det här
gäller är, att sedan riksdagen behandlade
detta ärende första gången har styrelsen
tillförts en representant för invandrarna
själva, vilket jag ser som en
förbättring av styrelsens sammansättning.

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Jag har inte någon
önskan att i detta ärende bli ovän med
statsrådet Holmqvist, utan jag har faktiskt
bara haft ett syfte med min interpellation
— ett syfte som är ganska naturligt
för interpellanter — nämligen
att försöka skapa klarhet i en fråga
som, mitt åtgörande förutan, hade blivit
en offentlig debattfråga där meningarna
bröts och informationen om vad som
förevarit uppenbarligen inte var helt
till fyllest på alla kanter. Jag tror det
är nyttigt om vi kan hjälpas åt att
åstadkomma viss klarhet därvidlag.

Sedan undrar jag om det inte är
statsrådet Holmqvist själv som gör det
litet lätt för sig i sitt senaste inlägg.
Detta att sätta en stiftelse som ägare
av en tidning är på intet sätt nytt eller
unikt. Det har förekommit tidigare i
tidningsvärlden. Vi har stora dagstidningar
som ägs av fristående stiftelser,
och när de stiftelserna kommit till har
det alltid skett i ett bestämt syfte, i re -

gel för att garantera tidningens oberoende
ställning. Ett klassiskt internationellt
exempel där är Times i London;
det klassiska exemplet i Sverige är
Svenska Dagbladet, som efter många
äventyr för några decennier sedan förankrades
i en stiftelse just med det syftet
att trygga tidningens framtida utgivning
oberoende av krafter som inte
borde få påverka en fri, nyhetsförmedlande
och opinionsbildande tidning i
vårt land. Stiftelseformen har i sådana
fall ansetts lämplig att skjuta in mellan
den som finansierar och publikationen
som sådan.

Som statsrådet mycket riktigt påpekat
är det här staten som är den verklige
ägaren och ensam finansiär av tidningen.
När man i sådana fall skjuter
in en stiftelse brukar syftet vara exakt
att finansiären inte skall ha ett alltför
starkt inflytande över publikationen.
Och om man inte har haft det syftet, så
kan jag inte finna annat än att stiftelseformen
som sådan är meningslös. Då
kunde man lika gärna ha låtit invandrarverket
liksom så många andra verk
och myndigheter stå som ägare till sin
egen publikation.

Har man inte haft det syftet skulle
jag gärna vilja höra statsrådets mening
om vilket syfte man haft med att skapa
den ändå litet obekvämare formen med
en inskjuten stiftelse. Själv har jag inte
alls svårt att se en motivering för att
på detta sätt mycket klart accentuera
att Invandrartidningen skall ha en speciellt
oberoende ställning gentemot statsmakten
i jämförelse med andra statliga
publikationer. Den vänder sig ju till en
publik av invandrare av vilka de flesta
inte behärskar svenska språket. Det är
för många av dessa invandrare den
egentligen enda regelbundna kontakten
med Sverige, med svenskt kulturliv och
med invandrarnas egna intressefrågor.
De kan inte läsa den vanliga dagstidningen
och de har fått Invandrartidningen
som ett slags ersättning — en

Tisdagen den 28 april 1970

Nr 21

Svar på interpellation ang. tillämpningen av de av riksdagen beslutade riktlinjerna

för Stiftelsen Invandrartidningen

tämligen blygsam ersättning. Men den
är ändå en ersättning, och det framgick
klart av förarbetena att det är meningen
att den på detta sätt skall fylla det
tomrum som en icke i landets språk
kunnig person måste uppleva när det
gäller informationen om det nya hemlandet.

Men då skall väl Invandrartidningen
också rimligen fylla den andra funktion
som den vanliga tidningen har för
oss alla — att vara en sorts säkerhetsventil,
ett forum där vi kan framföra
klagomål, kritik och önskemål, där vi
kan nagelfara överheten, ett organ som
vi kan vända oss till när vi inte förstår
eller när vi känner oss på något sätt
malträterade, ett slags allmänhetens tjänare
och hjälpare, inte minst inför den
samhälleliga överheten. Jag har trott
att det är meningen att tidningen skall
kunna fungera även på detta sätt, och
då är det självfallet viktigt att den av
sina läsare upplevs som en fri och oberoende
publikation, att den så nära som
möjligt motsvarar den vanliga tidning
man kan prenumerera på och som kan
hjälpa en i alla dessa situationer.

Jag tror det är en riktig väg för att ge
tidningen ett sådant förtroendekapital
att — som jag uttryckte mig i mitt förra
inlägg — flytta även ägaransvaret, även
om det så bara skulle vara symboliskt.
Det är dock en rätt kraftfull symbol när
man unikt för detta ändamål inrättar
en tidningsstiftelse i statens ägo. Jag
tror alltså att det även under dessa förhållanden
är värdefullt att flytta bort
ägaransvaret från den centrala makten
och dess ämbetsverk och myndigheter.
Jag är fortfarande, herr statsråd, övertygad
om att detta har varit meningen
med utformningen av organisationen såsom
en särskild stiftelse. Och om det
inte varit det borde det ha varit på detta
sätt, och vi bör då betona organisationens
karaktär av stiftelse. Stiftelsen
skall vara ett organ som accentuerar att
tidningen står fri och oberoende, så

långt det är möjligt, i förhållande till
sin ägare, svenska staten.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Carlshamre har
mycket bestämda meningar om hur det
borde vara. Han säger att man borde
ha lagt ansvaret hos invandrarverket i
stället. Men vi hade ju inget invandrarverk
på den tiden. Jag har försökt beskriva
hur invandrarverket kom till senare
och att en byrå inom invandrarverket
har samma funktion som arbetsgruppen.

Men det rör sig dock alltjämt om en
stiftelse, och i styrelsen för den sitter
ett antal personer. Jag har angivit några
av dem. De sitter inte där — som
jag också betonat — såsom representanter
för de myndigheter som diskussionen
gällt och som man hävdat skulle
ha blivit tillgodosedda i tidningen. Då
förstår jag inte varför herr Carlshamre
fortsätter detta resonemang. Det vore
rimligt att erkänna att dessa personer
har förmågan att i stiftelsen frigöra sig
från eventuella andra tjänsteuppgifter.
Journalistförbundets ordförande exempelvis
bör väl här kunna uppträda med
opartiskhet. Den som representerar invandrargrupperna
har självfallet inte
något speciellt ansvar mot myndigheter.
Åtskilliga av de andra personer som sitter
i stiftelsens styrelse bör vi också
kunna tillerkänna möjligheter att göra
en självständig bedömning.

Det finns alltså en stiftelse. Och när
det gäller vad som skall skrivas i tidningen
och i vilken utsträckning man
skall få lov att attackera myndigheterna,
så ligger det på chefredaktören att
avgöra. Det skall vi väl inte föra in i
denna diskussion, utan det är helt klart
att det ankommer på den ansvarige utgivaren,
chefredaktören, att se till hur
tidningen redigeras. Därvidlag har jag
inga synpunkter att anföra.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 21

Tisdagen den 28 april 1970

§ 5

Svar på interpellation ang. effektivisering
av lagerhållning och distribution
inom den offentliga sektorn

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Wennerfors har
frågat industriministern dels när industriministern
avser vidta åtgärder för
att effektivisera lagerhållning och distribution
inom den offentliga sektorn,
dels vilka åtgärder industriministern
ämnar vidta. Interpellationen har överlämnats
till mig för besvarande.

Lagerhållning och distribution är liksom
övriga verksamheter inom den offentliga
sektorn föremål för en fortlöpande
översyn i effektiviseringssyfte.

Den lagerhållna materielen inom försvaret
uppgår till betydande belopp.
Tillkomsten av försvarets materielverk
har skapat gynnsammare förutsättningar
för en intensifierad rationalisering
och centralisering av förrådsdriften.
Kungi. Maj:t har i propositionen 110
till årets riksdag föreslagit att en särskild
förrådsavdelning inrättas inom
materielverket. Denna avdelning kommer
att medföra ytterligare samordning
och effektivisering av försvarets förrådsdrift.
Enligt vad jag inhämtat undersöks
för närvarande inom försvarets
rationaliseringsinstitut möjligheterna
till ytterligare förbättring av förrådshanteringen.

Liknande åtgärder pågår inom den
civila sektorn av statsförvaltningen. Gemensam
upphandling, lagerhållning och
distribution sker i betydande omfattning,
bl. a. i samarbete med försvarets
myndigheter. Postverket har sedan
länge handhaft inköp och lagerhållning
för andra myndigheter. Riksrevisionsverket
har tillsatt en samarbetsdelegation
för upphandlingsfrågor inom statsförvaltningen.

Statskontoret och riksrevisionsverket
har i flera år arbetat med utredningar
som rör den offentliga sektorns lager -

hållning och distribution. Riksrevisionsverket
planerar också undersökningar
som kan ge underlag för ytterligare
rationaliseringar av den offentliga
sektorns varuförsörjning.

För de statliga bolagen har sedan
årsskiftet Statsföretag AB det direkta
ägaransvaret. Gemensam lagring, distribution
och upphandling är frågor som
naturligen kommer att ingå i företagets
bedömningar. Sådana överväganden
kommer för affärsverkens del att göras
av affärsverksdelegationen.

Med hänsyn till de åtgärder som vidtagits
och den rationaliseringsverksamhet
som bedrivs anser jag inte ytterligare
åtgärder från min sida vara påkallade
i denna fråga.

Vidare anförde

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret.

Den offentliga sektorn har expanderat
kraftigt under senare år, och den
skall tydligen ytterligare expandera -—
t. o. m. kraftigt, förstår man av socialdemokratiska
uttalanden. Det är inte
min mening, herr talman, att provocera
till en debatt om socialisering eller inte
socialisering, men att jag med oro följer
denna utveckling vill jag ändå i detta
sammanhang understryka.

Att den statliga verksamheten blir
alltmer omfattande har jag också framhållit
i min interpellation. I detta gigantiska
svenska företag finns det risker
för att onödiga kostnader uppstår.
Man kan belysa dess omfattning på
många sätt, t. ex. genom att peka på det
stora antal människor som är sysselsatta
i den statliga och statsunderstödda
verksamheten: ca 400 000 personer. Till
detta kan man lägga de statliga och delvis
statliga bolagen, och då kommer
man upp till ett antal av nära 500 000
människor.

Det konsumeras en mängd varor av
dessa statliga myndigheter, ämbetsverk
och bolag. Produktionen av dessa varor

Tisdagen den 28 april 1970

Nr 21

Svar på interpellation ang. åtgärder

är sedan länge industrimässigt hårdrationaliserad.
Själva konsumtionen är
strängt reglerad av anslagstilldelningen.
Mellan dessa två moment ligger distributionen
och lagringen, och det är på
dessa båda led i varukedjan jag har velat
fästa statsrådets uppmärksamhet. Jag
har gjort det på grundval av de erfarenheter
som har vunnits inom det
enskilda näringslivet och inte minst
med tanke på den snabba omvälvning
som datatekniken kan innebära. Därför
har jag pekat på möjligheten att inrätta
stora lager- och distributionscentraler.
Det svar som jag har fått av statsrådet
ger vid handen att det har funnits motiv
för denna interpellation och att det
kanske t. o. m. så småningom finns anledning
att göra en uppföljning.

Finansministern redovisar vad som
har skett och vad som sker på olika
håll, företrädesvis inom de enskilda förvaltningarna
på den offentliga sektorn.
Men statsrådet pekar också på att det
finns samordning på vissa områden,
och det noterar jag med största tillfredsställelse.
Jag hade dock blivit ännu
mer nöjd om mina förhoppningar hade
infriats, att jag i dag skulle ha fått ett
besked som hade inneburit att ett mera
djärvt och genomgripande grepp för ytterligare
besparingar inom den offentliga
sektorn skulle tas.

Men, säger finansministern, har jag
då inte observerat vad som står om
exempelvis statskontoret och riksrevisionsverket
och vad de har gjort i flera
år? I svaret står det att de har arbetat
med utredningar, som rör den offentliga
sektorns lagerhållning och distribution.
Vidare meddelas att riksrevisionsverket
planerar undersökningar
som kan ge underlag för ytterligare rationaliseringar
av denna varuförsörjning.
Självfallet har jag läst detta. Men
dessa uppgifter initierar en fråga: Om
detta har skett i så många år, varför
har då inte något mer konkret hänt?

Statsrådet slutar med att säga att ytterligare
åtgärder inte är påkallade från

för att stimulera det enskilda sparandet

hans sida. Då hoppas jag bara att interpellationen
kan få andra att vidta ytterligare
åtgärder. Om så sker är syftet
med interpellationen ändå uppnått.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. åtgärder för

att stimulera det enskilda sparandet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Björck i Nässjö
har frågat mig om jag vill lämna en redogörelse
för den statistik som nu används
för beräkningarna av hushållens
sparande och de ändringar i denna
som gjorts sedan 1969 års finansplan
upprättades samt om jag ämnar lägga
fram förslag under innevarande riksdag
avsedda att stimulera det enskilda
sparandet.

Beräkningar över hushållssparandet
sker i de årliga nationalräkenskaperna.
Hushållssparandet blir där en skillnadspost
mellan hushållens totala disponibla
inkomster och den totala privata
konsumtionen.

I nationalräkenskaperna får hushållssparandet
uppskattas med ledning av
preliminära beräkningar av ifrågavarande
års hushållsinkomster och privata
konsumtion.

Revideringar av det kalkylerade hushållssparandet
vidtages allteftersom inkomst-
och konsumtionsberäkningar antar
en mera definitiv karaktär. De mycket
betydande justeringar som nu är
aktuella har emellertid delvis varit av
extraordinär beskaffenhet. Vid en jämförelse
av kompletteringspropositionen
år 1969 och finansplanen år 1970 kan
man finna att det beräknade värdet av
den privata konsumtionen ändrats obetydligt,
medan däremot summan för
disponibla inkomster — och i anslut -

Nr 21

Tisdagen den 28 april 1970

Svar på interpellation ang. åtgärder för att stimulera det enskilda sparandet

ning härtill även hushållssparandets belopp
—■ nedjusterats. Härutöver vidtogs
även en revidering av den s. k. regelbundna
restposten.

Omläggningen synes ha haft sin
grund däruti att statistiska centralbyrån
kommit fram till nya resultat vad
gäller företagssparandets omfattning
och utveckling. Det ligger emellertid i
sakens natur att inte ens de senaste
uppskattningarna utifrån nationalräkenskapsmaterialet
kan göra anspråk
på att vara slutgiltiga vad beträffar hushållssparande!.

Några speciella förslag rörande försök
till stimulans av sparandet är inte
för dagen aktuella.

Vidare anförde:

Herr BJÖRCK i Nässjö (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret på min interpellation,
men jag måste tyvärr konstatera
att detta svar knappast gör någon
klokare. Där konstateras nämligen
vad vi alla redan vet, nämligen att hushållssparandet
framkommer som en restpost
i nationalräkenskaperna. Det hade
nog inte varit för mycket begärt att finansministerns
svar hade innehållit en
kommentar till de siffror i finansplanen
som jag refererade till i min interpellation.
Där påpekades att sparkvoten
hade sjunkit från 8,4 procent 1964 till
3,5 procent 1969. I interpellationen hänvisades
också till att hushållssparandet
utöver försäkringssparandet i årets finansplan
beräknades till 700 miljoner
kronor, medan man i 1969 års finansplan
hade gjort en prognos som slutade
på hela 5,8 miljarder kronor.

Det hade varit intressant om finansministern
hade velat redogöra för tillförlitligheten
i dessa siffror. I den preliminära
nationalbudgeten, som utgjorde
bilaga 1 till årets finansplan och
som sammanställts av konjunkturinstitutet,
redovisades att statistiken var
ofullständig och svårtolkad. I denna si -

tuation kan finansministern å ena sidan
hävda att sparandet sjunkit — och då
är hans ovilja att föreslå åtgärder för
en stimulans av sparandet mycket svårförståelig
— å andra sidan göra gällande
att sparandet i realiteten inte har
sjunkit, och då kunde det vara av intresse
att få veta något mer om den undersökning
av sparandet, som finansministern
under årets remissdebatt förklarade
sig vara beredd att överväga.
Jag vill därför fråga finansministern
om han anser att hushållssparandet har
nedgått under de senaste åren.

Finansministern sade i sitt interpellationssvar
att det hade förekommit
mycket betydande justeringar i siffrorna
för sparandet. Den största justeringen
skulle gälla hushållens .sparande
utöver försäkringssparandet. Nedjusteringen
av detta sparande från 5,8 miljarder
till bara omkring 700 miljoner
kronor är inte bara, herr finansminister,
en betydande justering utan måste
ges helt andra dimensioner. Att detta
sparande nu beräknas till mindre än en
sjättedel av vad som tidigare angivits
måste ha kommit som en chock för
t. o. m. en så erfaren person som herr
finansministern. Jag beklagar verkligen
att finansministern inte velat lägga
fram några förslag om stimulans av sparandet.

Att ett eget sparkapital ger människorna
större oberoende och ökad valfrihet
kan väl knappast någon bestrida.
Finansministern har själv förra året på
ett alldeles utomordentligt sätt beskrivit
detta. I det socialdemokratiska partiorganet
Aktuellt har han själv skrivit
följande: »Utan eget sparkapital får du
vara mjuk i ryggen, med en slant på
banken kan du be både basen och arbetsgivaren
att dra åt skogen om de bär
sig illa åt.» Det är en beskrivning som
jag också själv skulle kunna skriva under
på.

Jag vill inte förneka att det är stora
svårigheter förknippade med att få till
stånd en ökning av hushållssparandet.

Tisdagen den 28 april 1970

Nr 21

Svar på interpellation ang. åtgärder

Genom den snabba penningvärdeförsämringen
och de successiva skärpningarna
av den indirekta beskattningen
har det inte ställt sig särskilt lönande
att spara. Åtskilliga år har förmodligen
prisstegringarna varit större än
vad som återstår av räntan på sparmedlen
sedan skatten tagit sin del av avkastningen.
Utbyggandet av socialförsäkringarna
har dessutom medfört att
en del sparmotiv bortfallit. Jag tror
emellertid att det är oriktigt att se dessa
reformer som ett skäl till att avvisa
förslag som syftar till att ytterligare
utvidga möjligheterna för människorna
att öka sitt sparande och därigenom
stärka sitt ekonomiska oberoende.

Att jag inte är ensam om min bedömning
av sparandets betydelse framgår
också av att representanter för samtliga
borgerliga partier i bankoutskottet för
en tid sedan reserverade sig för en
skrivning som syftade till stimulans av
det enskilda sparandet.

Herr talman! Jag ber än en gång att
få tacka finansministern för svaret på
min interpellation.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Interpellanten ställde
en direkt fråga till mig, och även om
nan satt som en mycket ivrig lyssnare
i första kammaren när jag tidigare svarade
på samma fråga är jag beredd att
upprepa mitt besked även här. Det torde
inte vara möjligt för någon att säga
huruvida hushållssparande! har gått
ned eller i vilken takt det har gått ned.
Uttalanden om detta vidhängs alla erforderliga
reservationer när experterna
ger sig in på en diskussion av denna
fråga i årets nationalräkenskaper.

Jag har avvisat förslag om att man
skall försöka stimulera det personliga
sparandet. Jag utgår från att herr
Björck i Nässjö syftar på att vi har avvisat
de av högerpartiet väckta motionerna
med förslag härom. Detta har vi
talat om många gånger, innan vi hade

för att stimulera det enskilda sparandet

glädjen att se herr Björck som ledamot
av kammaren. Det är helt enkelt så att
vi inte är intresserade av dessa avdrag,
det må sedan gälla avdrag för studier,
bostadssparande o. s. v., därför att vår
progressiva skattelagstiftning innebär
att alla dessa spårelement får en enligt
min mening ganska orättvis verkan i
det praktiska livet.

Herr talman! Slutligen vill jag säga
att herr Björck steg i min personliga
aktning, när han sade att han kände till
allting som jag ämnade beröra i svaret
på hans interpellation. Detta är glädjande
och jag önskar honom fortsatt lycka
i utvecklingen.

Herr BJÖRCK i Nässjö (m):

Herr talman! Jag sade inte att jag
kände till allt som finansministern berört
i interpellationssvaret utan yttrade
att det där konstaterades vad vi alla redan
vet, nämligen att hushållssparandet
förekommer som en restpost i nationalräkenskaperna,
och detta är annat än
vad finansministern gör gällande att jag
sagt.

Finansministern kan väl knappast
komma ifrån de siffror jag redovisat,
trots att statistiken kan vara otillförlitlig.
Det kan inte förnekas att det skett
en nedgång av hushållssparandet varvid
det inte bara rört sig om justeringar
utan om ett mycket kraftigt ras. Jag
skulle kunna exemplifiera detta faktum
på många olika sätt men skall nöja mig
med att bara ta upp postbankens inlåningsöverskott,
som sjunkit från 179
miljoner kronor 1967 till 92 miljoner
1969, d. v. s. en nedgång med nästan 50
procent. Ser vi på sparbankerna visar
det sig att inlåningsöverskottet uppgick
till 1 miljard 400 miljoner år 1967. 1968
hade beloppet sjunkit till 950 miljoner
kronor, 1969 var det nere i 290 miljoner
och efter en tolvmånadersperiod
som slutade i och med utgången av mars
månad i år var siffran endast 30 miljoner
kronor.

Herr finansminister, det rör sig inte

Nr 21

Tisdagen den 28 april 1970

Svar på interpellation ang. staten som företagare

om justeringar, utan man måste använda
helt andra uttryck för att beteckna
vad det egentligen gäller. Det skulle
vara mycket intressant att få veta orsakerna
härtill, men var och en har väl
sina dubier.

Jag hälsar med tillfredsställelse att
finansministern för en stund sedan i
medkammaren aviserade denna sparutredning,
som jag tillsammans med
flera andra ledamöter motionerat om
vid årets riksdag. Om det nu är så att
finansministern underkänner alla de
yrkanden, alla de förslag och krav på
sparstimulerande åtgärder som det gamla
högerpartiet framfört och som också
det nuvarande moderata samlingspartiet
lagt fram, tror jag att den utredning
som finansministern nu uppskjutit
ganska länge skulle visa vad hans
förslag egentligen kommer att innebära.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det senaste inlägget föranleder
väl egentligen ingen annan replik
än att jag möjligen får revidera
mitt något för snabba beröm till herr
Björck, att han var underkunnig om
hela mitt svar. Det betyder väl också
att jag får revidera vad jag senare yttrade
och i stället säga, att jag kommer
att följa herr Björcks utveckling med
stort intresse.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. staten som
företagare

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för industridepartementet, herr
statsrådet WICKMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Burenstam Linder
bär frågat mig om regeringen i tillräckligt
hög grad observerat de risker som
ligger i att försöka förena de två uppgifterna
att samtidigt vara både stats -

makt och företagare.

Svaret är ja.

Vidare anförde:

Herr BURENSTAM LINDER (in):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Wickman för detta svar. I sin
vidd och fantasi och insiktsfullhet är
svaret betecknande för det ambitiösa
sätt på vilket statsrådet nalkas de allvarliga
frågor som interpellationen gäller.

Jag har funderat litet över om detta
svar kan sägas vara statsrådet Wickmans
bästa eller sämsta anförande han
hållit i sitt liv. Det är mycket kort, och
det utesluter ju möjligheterna att få med
något större antal felaktigheter i anförandet.
Om man ser saken på det sättet
var det förmodligen det bästa anförande
som herr Wickman hållit.

Å andra sidan var den enda uppgift
som herr Wickman lämnade felaktig,
och då blir det ju ett komplett
galet anförande. Ur den synvinkeln
måste det därför vara bland de sämsta
anföranden herr Wickman hållit.

Det är min uppfattning att det är
svårt att på ett riktigt sätt förena uppgifterna
att samtidigt vara både statsmakt
och företagare. Statsmaktens uppgift
är att stifta lagar och dra upp
ekonomisk-politiska riktlinjer samt
övervaka att de olika förordningar som
finns efterlevs. Men om staten samtidigt
som den är statsmakt driver egna företag
finns det, herr talman, en risk,
nämligen den att staten för att jämna
vägen för de egna företagen åsidosätter
sina uppgifter som statsmakt. Omvänt
gäller också att staten som företagare
lätt kommer att fungera otillfredsställande,
eftersom staten-ägaren lockas till
att vid företagens skötsel ta olika partipolitiska
hänsyn.

Om statsrådet menar att regeringen
tillräckligt bär beaktat dessa risker, så
vill jag påstå att han har fel. Och för
att visa det vill jag beröra några frågor

Tisdagen den 28 april 1970

Nr 21

Svar på

som vi redan har haft anledning att
diskutera här i riksdagen.

Till att börja med vill jag då ta upp
fallet Durox. Det är vid detta laget fullt
klart att statsrådet lämnade felaktiga
uppgifter om de verkliga förlusternas
storlek. Vidare är det också klart —
som herr Ohlin gjorde gällande i sitt
resonemang med hem Wickman — att
staten-ägaren före valet 1968 hade försökt
dölja att det gick illa för Dubox.
Herr Ohlin hävdade på den punkten
att det inte fanns någon tillfredsställande
redovisning i publikationen Statliga
företag. I det avseendet håller jag
med herr Ohlin. Men det finns en omständighet
som kanske ännu tydligare
visar att det förekom någon sorts smussel
och som inte kom fram under den
debatt vi hade om Durox. Det förhöll
sig nämligen så att man redan i början
av 1968 visste att den nya fabrik man
byggt var ett misslyckande, och då
fanns det rimligen bara två alternativ:
endera lägga ned fabriken eller också
genomföra omfattande ändringar i den.
Men Ni valde en tredje väg, som blev
mycket dyrbar för skattebetalarna. För
att hindra ett avslöjande före valet lät
statsmakterna av politiska skäl hålla i
gång fabriken med ideliga driftsavbrott
och stora extra rörelseförluster söm
resultat.

Sedan vill jag också återkomma till en
annan fråga som vi diskuterade här i
höstas, nämligen de statliga läkemedelstillverkarnas
insatser under 1960-talet.
Jag påvisade i den debatten att de statliga
läkemedelstillverkarna hade höjt
priserna med i genomsnitt ungefär 100
procent under en tioårsperiod, under
det att de privata tillverkarna hade höjt
sina priser med ungefär 10 procent.
Efter den debatten har Ni gjort gällande
att mina uppgifter var oriktiga, men
då vill jag påpeka, herr statsråd, att de
är hämtade ur officiell statistik i vad
avser de privata läkemedelsfirmornas
prishöjningar. När det gäller de statli -

interpellation ang. staten som företagare

ga tillverkarnas prishöjningar är uppgifterna
hämtade direkt ur företagens
egna prislistor. Att Ni inte känner till
dessa förhållanden och att Ni inte gör
något åt dem visar att statsmakterna
fungerar illa, när den dessutom skall
vara företagare.

En annan fråga gäller kontrollen av
tillverkningen på den statliga sidan. Där
är det intressant att notera att den
professor som är både kontrollant och
styrelsemedlem i statens bakteriologiska
laboratorium nu lär ha begärt sitt utträde
ur denna styrelse. Men det beror
inte på att statsmakterna har observerat
missförhållandet utan på att andra har
gjort det.

Jag vill också ta upp en annan fråga
som har diskuterats här i riksdagen,
nämligen frågan om elransoneringen.
Statens vattenfallsverk har en ställning
som både företag och myndighet på en
gång. Myndighet är verket framför allt
genom sin dominans i den s. k. centrala
driftledningen. Behovet av elransonering
blev aktuellt helt plötsligt och utan
egentlig förvarning för allmänheten. I
debatten här i kammaren gjorde Ni
gällande att detta inte berodde på att
myndigheten i fråga hade undanhållit
några fakta, och Ni pekade på att den
privata industrin är företrädd i centrala
driftledningen.

Men den privata kraftindustrin, som
i år inte haft någon kraftbrist, blev inte
i tid informerad av Vattenfall om det
krisläge som Vattenfall befann sig i. För
att visa detta kan jag åberopa ett brev
från Vattenfall till den centrala driftledningens
medlemsföretag så sent som
den 27 januari i år, d. v. s. en vecka
innan denna krisrapport om nödvändigheten
av att genomföra en elransonering
framlades. Vattenfall anför vissa
förhållanden och skriver: »Ovanstående
förhållanden har lett till en sådan
försämring av kraftbalansläget att viss
risk — ehuru fortfarande liten — ånyo
föreligger för att en kraftbristsituation
kan uppstå, om stark kyla skulle bli

Nr 21

Tisdagen den 28 april 1970

Svar på interpellation ang. staten som företagare

bestående i landet och vårfloden skulle
inträffa sent.»

Detta var alltså den information som
Vattenfall skickade ut till medlemsföretagen
i den centrala driftledningen. Jag
skulle vilja karakterisera den jnformationen
som lätt vilseledande. Och att informationen
fick denna utformning
måste i någon mån bero på att företaget
Vattenfall — till skillnad från myndigheten
Vattenfall —• som länge drivit en
hård reklamkampanj för elvärme inte
ville kännas vid riskerna för en ransonering.
Det är i så fall möjligt att Vattenfall
använt sin ställning som myndighet
till att uppskjuta de oundvikliga
åtgärderna. Alltför sent och till extra
obehag för landet böjde man sig för
verkligheten.

Så kommer jag till en annan fråga
som vi helt nyligen diskuterat i riksdagen,
nämligen statens samarbete med
American Hospital Supply för att tillverka
och försälja sjukvårdsmateriel.
Herr Lothigius hävdade under debatten
att staten redan innan riksdagen givit
sitt medgivande inlett denna verksamhet
under beteckningen Tufama. Herr
Lothigius fick i detta sammanhang inte
något svar på varför statsmakten för
att driva sina egna företagsintressen
kringgått riksdagens rätt att fatta beslut.
Ett svar på denna fråga är så mycket
mer behövligt som det i förra veckan
meddelats mig att Förenade fabriksverken
nu hemligstämplat allt material
rörande beslut om detta projekt.

Detta för i sin tur över till en annan
fråga som är av likartad karaktär men
som faktiskt inte tagits upp i riksdagen.
När Statsföretag AB skulle bildas
hade, enligt vissa uppgifter i pressen,
förberedande verksamhet inletts redan
före riksdagsbeslutet. Ni ställer ju ofta
riksdagen åt sidan i dessa angelägenheter.
Ni köper läkemedelsföretag och
socialiserar apotek och bildar det ena
bolaget efter det andra på ett sådant
sätt att riksdagens beslutanderätt de
facto inte kan utövas. Jag betraktar det

som särskilt allvarligt, herr talman, att
man valde denna metod också när man
bildade det bolag som i fortsättningen
skall spela en så stor roll, nämligen
Statsföretag AB. Kritiken vid bildandet
gällde bl. a. att tillkomsten av detta bolag
skulle innebära att riksdagen fick
minskad insyn i de olika statsföretagens
angelägenheter. Ni använder ofta vackra
ord om insyn, herr Wickman, men
Ni förnekar dem i praktiken lika ofta
och särskilt när Ni lät detta bolag
smygbildas. Det skulle vara intressant
att få veta vad de inledande aktiviteterna
egentligen gick ut på.

Exempel på hur staten-ägaren, för att
nu ta upp ytterligare ett problem, trots
allt fagert tal om konkurrens på lika
villkor gynnar sina egna företag skulle
jag vilja hämta från tryckeri- och förlagsbranschen.
Staten har tre företag
som är verksamma i denna bransch,
nämligen Allmänna förlaget, Utbildningsförlaget
Liber och statens reproduktionsanstalt.
Det finns nu inte tid
för någon mera fullständig genomgång
av de förhållanden som gäller för den
statliga delen av denna bransch, men
det är tillräckligt att fästa uppmärksamheten
på vissa metoder som staten
använder för att gynna de egna företagen.

Dessa företag har till ryggrad kungliga
brev som tillförsäkrar dem en monopolistisk
särställning när det gäller
att trycka och förlägga statligt material.
Det sker inget Öppet anbudsförfarande,
vilket konkurrens på lika villkor
skulle kräva.

Utbildningsförlaget förlägger olika
trycksaker för skolöverstyrelsens räkning,
t. ex. läroplaner. Detta arrangeras
på ett sätt som såvitt jag förstår innebär
en kraftig subventionering av
det egna förlaget. Skolöverstyrelsen
gör i ordning allt material och lämnar
det utan kostnad tryckfärdigt till
Utbildningsförlaget. Förlaget ordnar
med tryckningen men säljer sedan materialet
till priser som innebär att man

Tisdagen den 28 april 1970

Nr 21

Svar på interpellation ang. staten som företagare

tar betalt även för det omfattande förberedelsearbete
som skolöverstyrelsen
gjort. Även om det på grund av den
bristande insynen är svårt att göra helt
riktiga kalkyler kan man beräkna att
Utbildningsförlaget t. ex. genom läroplan
69 för grundskolan — den s. k. Lgr
69 — som kom ut på hösten 1969 tillförts
en subvention på drygt 1 miljon
kr.

Reproduktionsanstalten, SRA, förlägger
kartor på för sig själv utomordentligt
gynnsamma villkor; så förefaller
det åtminstone, även om man naturligtvis
som alltid när det gäller statliga företag
får göra vissa reservationer på
grund av svårigheten att få någon egentlig
insyn. Anstalten trycker, såvitt jag
förstår, kartorna åt kartverket och får
betalt för trycket. Sedan ligger kartorna
kvar hos reproduktionsanstalten, och
så säljs de av denna till priser som innebär
inte bara ersättning för trycknigskostnaderna
utan dessutom ett ganska
kraftigt pålägg. Därefter görs en avräkning
med kartverket som går till på
det viset att SRA ser efter hur mycket
som har sålts, varpå man levererar tillbaka
precis de summor som tryckningskostnaderna
för detta material motsvarar.
Tidigare fick kartverket dessutom
royalty på vad som hade sålts, men om
jag förstått det hela rätt är så inte längre
fallet, utan vinsten, royalty och allt,
tillfaller det statliga företaget som någon
sorts subvention. Det förfarande
som man har valt betyder också att SRA
inte står för några lagringskostnader
eller andra egentliga risker.

Jag vill nämna också en annan sak
som gäller SRA — fortfarande med reservation,
eftersom det är svårt att få
information om statliga företag. SRA
gjorde år 1965 en nyemission på 4,8 miljoner
kronor. Enligt vad man kan utläsa
av verksamhetsberättelserna tecknade
staten-ägaren de nya aktierna genom
apportegendom, och det är inget fel i
det. Det litet märkvärdiga är bara att
denna apportegendom var en nybygg -

nad, vars brandförsäkringsvärde var 10
miljoner kronor. Man gav alltså, om vi
kan räkna på det sättet, en subvention
till det egna företaget på drygt 5 miljoner
kronor, och inga räntor eller andra
omkostnader belastar dess resultat i
fortsättningen.

Herr talman! Med ett socialistiskt näringsliv
får medborgarna inte egentligen
höra talas om men väl känna av de
missförhållanden som gäller på företagsområdet.
En funktionssammanblandning
— att samtidigt fungera som
statsmakt och som företagare ■— är förklaringen
till detta. Jag är, uppriktigt
sagt, förvånad över att statsrådet så enkelt
avfärdar den saken i sitt interpellationssvar.
Låt oss anta att den av staten
ägda affärsbanken, Kreditbanken, i
något läge inte hade följt reglerna på
valutaområdet. Jag undrar om statsmakterna
skulle ha varit lika villiga att ge
publicitet åt detta som de nu har varit
när det gällt en privat affärsbank. Tror
herr statsrådet det?

Herr talman! Det görs för närvarande
mycket medvetna ansträngningar att på
olika vägar utsträcka statens direkta
inflytande över skilda företag. Man socialiserar
kapitalmarknaden och kapitalströmmarna,
man inför olika planmonopol,
man strävar efter att utvidga
kontrollen över energiproduktion och
energidistribution, man inför ganska
nedhuggande kapitalskatter och man
överväger skärpningar på en del håll
i fråga om såväl dessa som företagsskatter.
Man pressar på olika sätt företagen
så att det uppstår en lust hos dem att
av ren självbevarelsedrift samarbeta
med eller sälja sig till den allsmäktiga
statsmakten. Man nybildar företag själv
och i samarbete med utländska intressenter
och man använder skattepengar
för att köpa redan existerande företag.

Mot bakgrunden av denna mycket
medvetna politik är det, herr talman,
angeläget att industriministern överväger
de problem som denna funktionssammanblandning
innebär. Som ett led

Nr 21

Tisdagen den 28 april 1970

Svar på interpellation ang. staten som företagare

i detta vore det önskvärt att statsrådet
ville kommentera de konkreta frågor
och exempel som jag har anfört. Det
gäller alltså framför allt sättet att bilda
Tufama och Statsföretag AB, förhållandena
inom de tre statliga företagen i
tryckeri- och förlagsbranschen och kanske
också insyn i den socialiserade delen
av affärsbanksväsendet.

Chefen för industridepartementet, herr
statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Herr Burenstam Linder
finner mitt svar kort och lägger i dess
korthet in ett bristande intresse för de
frågor som han har tagit upp. Jag vill
emellertid fästa herr Burenstam Linders
liksom även kammarens uppmärksamhet
på hur han formulerade sin fråga i
själva interpellationen. Det är en ovanligt
kort interpellation, vilket i och för
sig kan vara en fördel. Där sägs bara att
»det från olika håll gjorts gällande att
det finns vissa risker med att förena de
två uppgifterna att vara statsmakt och
att vara företagare. Statsmakten fungerar
sämre när den skall utövas gentemot
av staten själv ägda företag och
företagen fungerar sämre när de skall
dirigeras av en politiskt styrd statsmakt.
» Inom parentes onekligen ett
egendomligt uttryckssätt — hur skall
en statsmakt vara styrd om inte politiskt?
Detta är alltså hela motiveringen.
Sedan sammanfattar han denna intellektuellt
högtstående bakgrund i frågan om
regeringen har uppmärksammat de problem
som finns.

När herr Burenstam Linder sedan
kom upp i talarstolen hade jag den förhoppningen
— fast nu är det sista
gången — att herr Burenstam Linder
skulle försöka föra ett principiellt resonemang.
Detta har han avstått ifrån.
I stället anför han vissa exempel. De
kan i och för sig vara bra med illustrationer,
men då bör de vara riktigt valda
och de skall vara relevanta för
frågeställningen. Herr Burenstam Linder
vet emellertid mycket väl att även

om den statliga företagsamheten har en
begränsad omfattning kan en departementschef
rimligen inte vara så å jour
med utvecklingen att han känner till
alla siffror som rör den, och herr Burenstam
Linder bör därför inte anföra
exempel där sådana sifferuppgifter åberopas.
Dessutom drar han ofta in företag
i dessa diskussioner som ligger utanför
mitt departement.

Jag skall emellertid göra ett försök
att bena upp de frågor som herr Burenstam
Linder tar upp, ty trots det sätt på
vilket han gör det vill jag inte förneka
att här finns principiella frågor som är
värda att diskutera — och då helst, herr
Burenstam Linder, i en annan form än
att ständigt använda termer som »smussel»,
»i smyg» och andra sådana uttryck
som herr Burenstam Linder är specialist
på att använda i fråga om statligt företagande,
däremot inte när det gäller privat
företagande.

De problem som herr Burenstam Linder
tar upp — om han nu hade en allvarlig
avsikt med att ta upp dem och
inte bara ville försöka skandalisera ståtliga
företag — har funnits långt innan
herr Burenstam Linder började intressera
sig för dessa frågor och har i och
för sig inte samband med hur stort det
företagande är som bedrivs i samhällets
regi. Vi har haft statligt företagande
länge i detta land, och därför har också
problemen funnits länge. Låt oss då se
på hur staten uppträder på olika marknader.

Det finns statliga företag som är konkurrensföretag,
alltså vanliga affärsföretag
som konkurrerar med andra företag
på en marknad; i de fallen är de
statliga företagens inflytande på marknaden
av naturliga skäl begränsat. Som
exempel på den typen av företag kan
jag nämna Norrbottens järnverk, Uddevallavarvet
och ASSI, som alla arbetar
i hård och fri konkurrens med svenska
och utländska privata företag. De kan
knappast resa det problem som herr
Burenstam Linder huvudsakligen är in -

Tisdagen den 28 april 1970

Nr 21

Svar på interpellation ang. staten som företagare

tresserad av, nämligen hur staten såsom
myndighet agerar gentemot sina egna
företag i jämförelse med andra företag.

Vidare finns det marknader där statens
företag har en större dominans än
i de fall som jag nämnde. Detta har
gällt kraftproduktionen, det gäller självfallet
också transport- och kommunikationssektorerna.

Vattenfall nämnde herr Burenstam
Linder som ett exempel. Meningen med
det exemplet var väl att belysa hur Vattenfall
har agerat dels som myndighet,
dels som företag. Från den synpunkten
var exemplet litet missvisande, eftersom
Vattenfalls ställning i CDL inte är uttryck
för någon myndighetsfunktion;
Vattenfall agerar som ett mycket stort
företag inom kraftindustrin i CDL tillsammans
med övriga kraftföretag i landet.

Eftersom vi debatterat denna fråga
vid ett par tidigare tillfällen i denna
kammare, är det inte stor idé att på
nytt ta upp en debatt om kraftransoneringen
och om den tidpunkt vid vilken
beslutet härom fattades. Vattenfall
har i varje fall inte i detta avseende
kunnat utnyttja någon myndighetsfunktion
för att göra sina företagsekonomiska
intressen gällande helt enkelt därför
att Vattenfall här inte har någon
myndighetsfunktion.

Det vore också felaktigt att betrakta
Vattenfalls agerande på marknaden så
att Vattenfall skulle ha missbrukat sin
ställning gentemot konsumenterna i sin
egenskap av ett mycket stort företag —
såsom naturligtvis varje stort företag
kan göra, oberoende av om det är statligt
eller privat. Jag tror inte att någon
kan göra gällande att Vattenfall har
medfört att annan kraftindustri i landet
behandlats orättvist eller oriktigt
eller, vilket är viktigare, att konsumenterna
blivit lidande av Vattenfalls
starka ställning. Jag menar bestämt att
diskussionerna kring elransoneringen
inte kan åberopas som bevis härför.

Det vanligaste sättet för staten att

påverka utvecklingen är ju inte via
sina egna producerande företag utan
genom utövande av myndighetsfunktioner.
Det finns många sådana myndighetsfunktioner
hos myndigheter som arbetar
efter regler som är fastställda av
Kungl. Maj :t och riksdagen. Jag har
svårt att se att det hos dessa myndigheter
skulle föreligga en olämplig sammanblandning
av statens olika funktioner.

Det skulle föreligga en sammanblandning
om det vore så — och det är väl
det som herr Burenstam Linder menar
är fallet — att en inspektionsmyndighet
eller en upphandlande myndighet t. ex.
skulle behandla de företag, som myndigheten
har en relation till, olika med
hänsyn till om det är statsägt eller privat.
Föreställningen att så skulle vara
fallet innebär i verkligheten en mycket
allvarlig anklagelse mot de tjänstemän,
som under tjänstemannaansvar utövar
sina funktioner.

Från denna synpunkt tycker jag det
är ganska allvarligt att herr Burenstam
Linder genom hela uppläggningen av
sin interpellation och dessutom genom
vad han säger i debatten vill göra gällande
att tjänstemännen faktiskt handlar
mot gällande regler och direktiv,
t. ex. i upphandlingsförordningen. Det
enda bevis härför som han åberopat i
denna debatt har varit kontraktet mellan
kartverket och SRA. Jag är ledsen
att jag inte har detaljerna i detta avtal
aktuella. Men jag vill erinra om att
detta avtal ersatte ett tidigare monopolavtal
med Esselte. Det tryckande och
förläggande företaget är i detta fall ett
serviceföretag åt myndigheten kartverket.
Vilken partnern än blir får vederbörande
helt naturligt så länge avtalet
gäller en viss monopolställning. Att man
i detta fall valt att ge ett statligt företag
denna monopolställning är i och för
sig inte anmärkningsvärt. Det var snarare
enligt min uppfattning anmärkningsvärt
att man tidigare hade låtit ett
privatföretag ha denna monopolställ -

Nr 21

Tisdagen den 28 april 1970

Svar på interpellation ang. staten som företagare

ning. Jag tror nämligen att man i detta
avseende inte kan undvika en viss monopolfunktion.

Det framgick kanske inte så direkt
av vad herr Burenstam Linder sade,
men det påståendet har ibland återkommit
i den allmänna debatten att
tjänstemännen skulle sammanblanda sina
olika funktioner. Uppgifter som en
tjänsteman får i en viss funktion skulle
alltså komma till användning också i en
annan funktion som han själv eller något
annat statligt organ utövar. Jag
trodde att herr Burenstam Linder i
sin interpellation hade åsyftat just sådana
risker, innebärande att informationer
om ett enskilt företags planer,
vilka kommer en tjänsteman till del,
kan vidarebefordras till ett statligt företag
som har med det privata företaget
konkurrerande intressen.

Den information som staten erhåller
som myndighet skulle alltså utnyttjas
av staten i dess egenskap av företagsägare.
Detta skulle i och för sig stämma
överens med herr Burenstam Linders
konspiratoriska syn på statstjänstemännen.
Om det är en sådan sammanblandning
av funktionerna som herr
Burenstam Linders interpellation syftar
på — kammarens ledamöter märker att
jag är tvungen att gissa mig till vad
herr Burenstam Linder menar när han
säger att staten har svårt att undvika en
sammanblandning av sina båda funktioner,
d. v. s. både myndighetsutövande
och företagsägande —- så är det också
här i grunden fråga om samma anklagelse
mot statstjänstemännen för att
sammanblanda sina funktioner och inte
skilja sina olika ansvarsområden.
Ställer man frågan så har man samtidigt
också besvarat den.

Problemet att få informationer som
kan användas i olika syften möter man
dessutom inte bara hos statliga myndigheter
utan återkommer också hos de
privata affärsbankerna, där självfallet
i många fall en tjänsteman får information
om ett företag som är banken

närstående samtidigt som banken handlägger
låneärenden åt ett konkurrerande
företag. Även här skulle det föreligga
risk för missbruk, om man har samma
syn på människors bristande integritet
som herr Burenstam Linder ständigt
ger uttryck åt när det gäller statstjänstemännen.

Det är en sådan uppfattning som återkommer
när herr Burenstam Linder i
detta sammanhang tar upp händelserna
i Svenska handelsbanken. Jag har sett
att herr Burenstam Linder i offentliga
tal tagit upp denna fråga. I och för sig
anser jag det vara en tilltalande dristighet
från hans sida — det är tilltalande
med djärvhet — att vid diskussion
om statligt företagande och i syfte att
misskreditera detta åberopa Svenska
handelsbankens skötsel av de valutaärenden,
som varit föremål för en intensiv
allmän debatt och för den troligen
mest ingående undersökning av
bankinspektionen som förekommit i detta
land under decennier. Det är djärvt
att med denna utgångspunkt angripa
den statliga affärsbanken. Svenska handelsbankens
öppenhet är bra, och jag
vill inte alls betvivla att bankens nuvarande
ledning vill ställa förhållandena
till rätta, men vi skall inte vara
så blåögda att vi inte inser, att den
öppenhet och redovisning som förekommit
från bankens sida i hög grad framtvingats
av inspektionsmyndiglietens
handlande och därför inte kan åberopas
som någon speciellt moralisk kvalifikation.

När jag har sagt detta vill jag understryka
angelägenheten av att denna fråga
snarast klaras upp, och detta inte bara
med tanke på Svenska handelsbanken
utan över huvud taget med hänsyn
till svenskt bankväsendes anseende inom
landet och även internationellt. Att
i detta sammanhang åberopa denna
affär och sedan dra den egendomliga
slutsatsen, att inspektionsmyndigheten
inte skulle handla på samma sätt gentemot
en statlig bank — ty det är bara

Tisdagen den 28 april 1970

Nr 21

Svar på interpellation ang. staten som företagare

det som är intressant i sammanhanget,
— innebär enligt min mening återigen
ett ifrågasättande av de statliga tjänstemännens
integritet och över huvud taget
deras respekt för lag och ordning,
för att använda en terminologi som
herr Burenstam Linder borde kunna
begripa.

Jag anser det inte vara mycket mening
med att i detta svar gå in på de
olika fall som herr Burenstam Linder
nämnt, men jag kan gärna ta upp en
ny debatt om prispolitik. Jag skall emellertid
beröra en sak, så att inte herr
Burenstam Linder tror att jag vill dra
mig undan debatt om konkreta frågor.
Det gäller någonting som herr Burenstam
Linder tydligen fann anmärkningsvärt.
När vi gick till riksdagen
med vårt förslag om inrättande av
Statsföretag AB hade vi inte alls i
hemlighet vidtagit förberedelser för att
efter riksdagens beslut snabbare kunna
sätta Statsföretag AB på fötter.

Vårt handlande tycker herr Burenstam
Linder är att föregripa riksdagéns
beslut och brista i respekt för riksdagen.
Det är ju ett argument som har
förekommit i debatten om Statsföretag
AB, och det har också använts i Uddcomb-affären.
I och för sig kan det vid
varje avtal som underställes riksdagen
anföras detta argument, att vi i verkligheten
har förberett en åtgärd innan
riksdagens godkännande förelegat. Det
ligger i sakens natur eftersom vi innan
frågan underställes riksdagen måste
träffa avtal och därmed förbereda den
aktivitet det gäller.

I fråga om Statsföretag AB har vi
också handlat under full insyn. Förslaget
om företaget var en offentlig
handling, remissbehandlingen var i hög
grad offentlig, och propositionen som
lades fram på sommaren 1969 var ju
också en offentlig handling. Förberedelsearbetet
för att så snabbt som möjligt
efter det att riksdagen fattat sitt beslut
låta företaget verka och bli effektivt
utfördes även under full offentlighet.

Det är därför ett lika dåligt exempel
som de andra, när herr Burenstam
Linder anklagar oss för att ha smusslat
i detta fall. Vårt handlande är en
direkt konsekvens av vår öppet deklarerade
politik att de statliga företagen
bör skötas så, att de blir effektivare än
hittills. Vi vill ge dem de redskap som
behövs, och vi kommer att för riksdagen
redovisa de åtgärder som är nödvändiga
för att nå det syftet.

Herr BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! Jag ber att, litet försenat,
få framföra mitt tack för att kammaren
fick avnjuta åtminstone en del
av herr Wickmans principiella syn på
de frågor jag tagit upp i interpellationen.
Även om vi länge har haft erfarenhet
av statsföretagandet här i landet,
är det ändå så att de erfarenheterna
i framtiden, om socialdemokratiska
partiet sitter kvar, kommer att bil helt
annorlunda, eftersom det nu är fråga
om en enorm utvidgning av det statliga
inflytandet.

Jag fick till att börja med en känsla
av att herr Wickman inte var särskilt
intresserad av att tala om de konkreta
frågor som jag fäst uppmärksamheten
på. Statsrådet brukar ofta använda den
metoden att han säger att det är omöjligt
för en industriminister att kunna
allting. Ja, det kanske är omöjligt för
eu industriminister att kunna allting,
således även de niera principiella frågor
debatten gäller. Men om man hela
tiden talar om insyn, så skall väl meningen
vara att det för dessa frågor
ansvariga statsrådet skall kunna och
veta någonting och när herr Wickman
debatterade med herr Bohman i första
kammaren i mars i år sade han: Herr
Bohman tog här två exempel, och det
är bra att vi äntligen får några exempel,
så att vi kan konkretisera debatten.

Detta skulle jag nu också gärna vilja
göra. Men först frågar jag om det verkligen
är möjligt att uppfatta vad jag
sagt som något slags konspiratorisk syn

Nr 21

Tisdagen den 28 april 1970

Svar på interpellation ang. staten som företagare

på statstjänstemannens roll. Att man
upprättar kungliga brev och annat som
gynnar de egna företagen i allra högsta
grad har väl ingenting att göra med att
tjänstemännen skulle konspirera och
uppträda på felaktigt sätt. Tvärtom. Det
är ni som har åstadkommit olika monopolitiska
skrivelser, som tjänstemännen
sedan naturligtvis måste följa. Jag
har alls inga sådana anklagelser mot
tjänstemännen. Jag tycker att detta är
ett ganska trickartat sätt att liksom
gå bakom och försöka få det att verka
som om jag anföll tjänstemännen. Jag
anfaller ert sätt att driva dessa frågor.

Inte heller är jag ute för alt skandalisera
några statsföretag, utan jag är
ute efter sanningen. Och därför frågar
jag om det var hela sanningen vi fick
av statsrådet Wickman ,när det gällde
Statsföretag AB? Vad gjorde ni för någonting?
Statsrådet säger: Det är självklart
att vi i industridepartementet till
att börja med företog en del inledande
aktiviteter och tänkte över frågorna för
att få klart för oss hur vi ville ha det.
Statsrådet uttryckte sig alldeles tydligt
på det sättet, men jag undrade om det
verkligen förhöll sig så. Var detta allt
vad ni gjorde?

Chefen för industridepartementet, herr
statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag är vän av insyn, och
det gläder mig att herr Burenstam Linder
också är det, även om han är en
aning selektiv i det intresse han visar
för insynsfrågorna. Jag vet inte om herr
Burenstam Linder verkligen vinner någonting
med ett så enkelt debattknep
som att framställa mig som okunnig.
Jag är självfallet okunnig om våra företags
olika konkreta projekt och ärenden,
och jag skall vara okunnig om
dem. Det vore fullständigt orimligt om
dessa ting i detalj skulle redovisas för
statsrådet — det vore inte bara ett sätt
att förstöra företagens möjligheter att
utvecklas, utan det skulle också förlama
båda parter i samarbetet.

Mot denna bakgrund blir jag inte alls
förvånad, herr Burenstam Linder, när
jag ibland får läsa i tidningarna om vad
ett statligt företag gör utan att jag på
förhand är underrättad. Detta är ingenting
som jag anklagar de statliga företagen
för. Det kan hända att jag framför
den åsikten att företagets handlande inte
varit det riktiga, men därav drar jag
inte slutsatsen att de statliga företagens
olika kontrakt och beslut skall föredragas
i industridepartementet. Det vore
orimligt att förfara på det sättet, och
jag tror inte heller att herr Burenstam''
Linder allvarligt menar att det bör gå
till så.

Och bortsett från att det vore enfaldigt
att göra på detta sätt skulle det helt
och hållet strida mot uppläggningen av
vår statliga företagspolitik, nämligen att
de statliga företagen skall ges frihet att
utvecklas. Den mera direkta ägarinsynen
i de olika företagen har vi ju lagt
utanför departementet, i Statsföretag
AB.

Herr Burenstam Linder ställer på nytt
frågan hur vi förberedde skapandet av
Statsföretag AB. Ja, vi har hela tiden
handlat under full offentlighet; det gäller
även den aktivisering av ett s. k.
skrivbordsbolag som man arbetar med,
när man snabbt vill få ett bolag på fotter,
och som behövdes för att genomföra
de praktiska förberedelser som krävdes
i syfte att förvaltningsbolaget så
snabbt som möjligt skulle kunna börja
fungera. Det rör sig om praktiska ting
av typen lokalanskaffningar m. m., något
som jag inte behöver i detalj gå in
på här.

Då kan man säga att detta är ett upprörande
åsidosättande av riksdagen.
Men jag tycker inte att så är förhållandet.
Parlamentarismen innebär att vi i
regeringen självfallet driver en politik
som vi vet omfattas av riksdagsmajoritetens
förtroende. Och i detta fall hade
vi mycket mer än vår egen grupps förtroende.
Att vi i sådana situationer, när
vi med stor säkerhet kan förutse riks -

Tisdagen den 28 april 1970

Nr 21

Svar på interpellation ang. staten soni företagare

•dagens beslut, tar en viss teoretisk risk
är väl inte uppseendeväckande. Det innebär
ju en viss ekonomisk risk att
ikläda sig de begränsade kostnaderna
för att bilda företag, men särskilt mycket
kostar det inte att göra det. Det
gäller vissa juridiska formaliteter och
och praktiska, triviala förberedelser
som måste klaras av för att vi i sådana
här fall konkret och praktiskt skall
kunna driva den politik som vi har riksdagsmajoritetens
uppdrag att genomföra.
Jag ser det inte som vare sig något
underkännande eller något sidoställande
av riksdagen. Inte heller är det uttryck
för någon form av smygeri eller
smussel.

Denna företagsbildning som juridiskt
föregick upprättandet av Statsföretag
AB offentliggjordes också, efter vad mina
medarbetare säger, t. o. m. i en kommuniké
från industridepartementet.
Och herr Burenstam Linder kan mycket
lättare få uppgift om vad som händer
med de statliga företagen om han någon
gång ställer en fråga till industridepartementet.
Det finns gott om telefoner,
och det finns gott om tjänstemän som
är fullt villiga att besvara herr Burenstam
Linders frågor. Det finns även en
industriminister som det går att träffa i
andra sammanhang än via kammarens
talarstol.

Herr HOLMBERG (m):

Herr talman! Jag har med stort intresse
lyssnat på diskussionen kring
den frågeställning som herr Burenstam
länder här aktualiserat, och jag har
förstått att industriministern har blicken
öppen också för den principiella
svårighet som trots allt ligger i att förena
statlig företagsverksamhet med den
sedvanliga kontroll som staten har intresse
av att utöva över all verksamhet.
Det finns emellertid ett speciellt problem
i detta sammanhang, och jag skulle
gärna vilja höra litet närmare om hur
industriministern ställer sig till det.

Om staten har både en kontrollupp -

gift och en uppgift att driva företagsamhet,
föreligger det alltid en obehaglig
misstanke att en sammanblandning
av varandra ovidkommande intressen
kan förekomma. Dagens fråga har aktualiserats
just för att man skulle få ett
utomordentligt klart och entydigt besked
från regeringen om att denna inte
skulle ha ens en tanke på att tillåta en
sådan sammanblandning att ovidkommande
önskemål kunde misstänkas bli
tillgodosedda.

Jag har alltså sett denna diskussion
närmast som uttryck för ett behov av
att få ett klart och entydigt svar på
denna fråga. Därför blev jag mycket
förvånad då industriministern med anledning
av ett exempel som herr Burenstam
Linder nämnde — det gällde den
statliga affiirsbanksrörelsen — antydde
att interpellanten ville angripa en statlig
affärsbank. Om jag förstod dennes
inlägg rätt, nämnde han bland många
exempel ett hypotetiskt fall, innebärande
att en statlig bank — t. ex. den statliga
affärsbanken — inte hade följt reglerna
på kreditområdet eller valutaområdet,
och frågade: Hade man vid den
undersökning, som säkerligen skulle ha
blivit följden, fått samma vidsträckta
och intensiva publicitet i ärendet som
man har fått när det gällt en privat
bank, en publicitet som från den vanliga
medborgarens synpunkt skulle vara
intressant att ta del av? Frågan är
alltså om industriministern har den
uppfattningen, att publiciteten i detta
hypotetiska fall skulle ha blivit lika omfattande
som den har blivit i det nu aktuella
fallet.

Herr BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! Det är givetvis alldeles
felaktigt om industriministern använde
sin tid till att lära sig detaljer om
de .statliga företagen, men lika fel vore
det om han inte använde den till att
lära sig de väsentliga sakerna. Om man
t. ex. köper ihop två stora läkemedelsproducerande
företag är det enligt min

Nr 21

Tisdagen den 28 april 1970

Svar på interpellation ang. staten som företagare

mening väsentligt att man, innan man
säger till svenska folket att man gör detta
köp för att pressa priserna, tar reda
på de erfarenheter som hittills har
gjorts. Det är en sådan väsentlig fråga
som industriministern bör använda sina
olika tjänstemän till, om han inte
själv har tid att räkna fram den typen
av uppgifter.

Jag undrar också om Statsföretag AB
och sättet för dess bildande verkligen
är en detalj. Jag fick en känsla av att
det, eftersom olika partier slöt upp
kring den allmänna idén att detta bolag
skulle bildas, var ganska självklart att
det bedrevs vissa förberedelsearbeten
av skilda slag. Men jag har fortfarande
inte riktigt fått veta vad det var som
hände. Industriministern måste väl känna
till det i alla fall? Det räcker inte att
hänvisa till att industridepartementet
sände ut en kommuniké — som jag icke
har sett, trots att jag hos iipplysningstjänsten
prenumererar på alla
kommunikéer som kommer från industridepartementet
beträffande olika
statliga företag. Antagligen finns denna
kommuniké fastän jag inte har sett den;
jag anklagar inte upplysningstjänsten
för detta, ty den kan ju ha kommit bort
i hanteringen.

Jag måste väl ändå kunna begära att
industriministern skall känna till och
inför kammaren vilja redogöra för vad
som hände när AB Statsföretag bildades.

Chefen för industridepartementet, herr
statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Låt mig säga till herr
Holmberg att både mitt interpellationssvar
och den vidare argumentering som
jag har försökt utveckla visar att vi
finner det utomordentligt angeläget att
skilja mellan statens uppgift som kontrollorgan
och dess uppgift som företagsägare.
Jag är beredd att ge en fullt
tydlig deklaration på den punkten —
eller, rättare sagt, jag är beredd att
upprepa den deklaration som jag redan

har givit. Det är mot bakgrund av denna
inställning angeläget att de företag
som har en blandad myndighets- och
företagsfunktion får sina olika funktioner
renodlade.

Denna syn har också avspeglats i de
organisatoriska förändringar vi genomfört
för de statliga aktiebolagen. Den
direkta ägarinsynen i de statliga aktiebolagen
har överförts från departementen
till förvaltningsbolaget. Också internt
inom industridepartementet har
det skett en uppdelning av funktionerna.

Med hänsyn till den förvaltningstradition
som vi bär tror jag inte att de
misstankar som man har givit uttryck
åt i detta sammanhang och som kan
sammanfattas i termen »industrispionage»
från statens sida vare sig är allmänt
spridda eller kommer att bli långlivade
— då syftar jag på misstanken
att en person skulle använda sin myndighetsfunktion
för att på ett sätt som
strider mot de regler som gäller för
hans myndighetsutövande gynna de
statliga företagen framför de privata
företagen eller förmedla informationer i
strid mot de regler som gäller för sekretesskydd.

Sedan kom herr Hornberg tillbaka till
hankfrågan. Vad vi har upplevt är att
en stor svensk affärsbank har handlat
på ett sätt som ofrånkomligen är av allvarlig
och från många synpunkter oroande
natur. Jag upprepar min förhoppning
att denna händelse snabbt blir utagerad.
Hur det skall ske tillkommer det
inte mig att ha något omdöme om; vi
får avvakta den Åbjörnssonska kommissionens
slutsatser. Men att med utgångspunkt
i den händelsen ställa den hypotetiska
frågan om pressreaktionen hade
blivit densamma om samma upprörande
men dess bättre — jag upprepar det
— unika händelser hade inträffat i den
statliga affärsbanken tycker jag faktiskt
är litet omoraliskt. Av princip besvarar
jag inte hypotetiska frågor, men jag
skall göra ett undantag i dag. Det är
väl ganska lätt att gissa vad som skulle

Tisdagen den 28 april 1970

Nr 21

Svar på interpellation ang. staten som företagare

ha hänt, om det som har utspelats i
Svenska handelsbanken hade utspelats
i Sveriges kreditbank. Jag utgår från
att herr Holmbergs resonemang inte innebär
att bankinspektionen skulle ha
uppträtt på något annat sätt — det har
herr Holmberg inte sagt och med den
kännedom som jag har om herr Holmberg
tror jag inte heller att han menade
det. Bankinspektionen skulle ha
handlat på precis samma sätt mot Kreditbanken
som mot Handelsbanken. Det
är egentligen också det som hela vår
diskussion om myndigheternas handlande
gäller, och på denna punkt är
vi alltså överens.

Men hur skulle pressen ha reagerat?
Ja, vi kan vara alldeles övertygade om
att pressen, därest det varit fråga om
en statlig bank, skulle ha reagerat med
ännu mycket större skärpa än vad som
varit fallet när det gällt Handelsbanken.

Slutligen vill jag till herr Burenstam
länder beträffande frågan om prisjämförelser
säga, att det verkligen skulle
vara roligt att ha en prisdiskussion med
herr Burenstam Linder. Det skulle föra
en smula för långt att nu gå in på herr
Burenstam Linders sätt att argumentera
i prisfrågan när det gäller statens
bakteriologiska laboratorium. Jag skulle
kunna ta kammarens ledamöters tid
ganska länge i anspråk i denna fråga.
Vad jag tidigare sagt och skulle kunna
upprepa i en långvarig debatt är att
herr Burenstam Linder i de jämförelser
han gjort icke är intellektuellt hederlig.
Jag är beredd att utförligt motivera
detta påstående.

Jag tycker att herr Burenstam Linder
med hänsyn till den intensiva verksamhet
han utövar i detta sammanhang
också kunde ha lämnat jämförande uppgifter
om prisnivåerna beträffande statens
bakteriologiska laboratoriums vacciner
och andra likartade svensktillverkade
eller importerade preparat. Jag
vet att han känner till dessa priser.
Den absoluta prisskillnaden är intressant
och utfallet av en sådan jämförelse

blir att SBL:s priser legat lägre än de
priser som registrerats t. ex. för likartade
importerade vacciner. Det är en
uppgift som är intressant för konsumenten
och även för skattebetalaren.

Beträffande SBL:s relativa prisutveckling,
som innebär att dess priser
höjs, har jag — eller rättare SBL:s chef,
som jag tycker principiellt skall svara
för denna debatt — lämnat en utförlig
förklaring. Höjningarna har i icke obetydlig
utsträckning, vilket bör nämnas
när man diskuterar prisutvecklingen,
ett samband med att riksdagen på
Kungl. Maj:ts förslag ålagt SBL en högre
kostnadstäckning än tidigare, vilket
också måste avspegla sig i prissättningen.

Det har inte förekommit något smussel
eller några konstigheter vid förberedelserna
för bildandet av Statsföretag
AB. Staten övertog ett s. k. skrivbordsföretag
för att ha en juridisk person
som kunde hyra lokaler och över
huvud taget genomföra de praktiska förberedelserna
för bolagets bildande.
Självfallet innebar de utgifter som detta
företag ådrog sig ett risktagande, vilket
jag emellertid bedömer som naturligt
och försvarbart. Om riksdagen inte
hade godkänt vårt förslag till bildandet
av Statsföretag AB, hade naturligtvis
dessa kostnader fått täckas på annan
väg. Detta innebär dock inte något hemlighetsmakeri.

Det förvånar mig som sagt att herr
Burenstam Linder icke kommit över
den kommuniké som i detta sammanhang
utfärdats från industridepartementet.
Vi har inte gjort någon stor affär
av saken, utan har betraktat den som
en rutinbetonad åtgärd i syfte att så
snabbt som möjligt genomföra en företagsbildning.

Herr LOTHIGIUS (m):

Herr talman! När man hör denna
debatt kan man inte underlåta att fundera
över hur kommunikationerna fungerar
mellan industridepartementet och

Nr 21

Tisdagen den 28 april 1970

Svar på interpellation ang. staten som företagare

Statsföretag AB. Jag har stor förståelse
för att ett statsråd inte kan ha alla
uppgifter i samband med olika aktiebolags
tillkomst och verksamhet aktuella
för sig. Herr Burenstam Linder tog
emellertid upp eu fråga som behandlades
i en debatt här i riksdagen den 18
mars, varvid jag yttrade mig mot bakgrunden
av att ärendet hade behandlats
i statsutskottets femte avdelning.
Under den debatten ställde jag ett antal
frågor beträffande bildandet av det
nya företag som skulle sköta läkemedelsutrustningen,
varvid statsmakterna
ville samarbeta med en amerikansk
firma. Frågorna riktades tre gånger till
herr Olhede som är både statssekreterare
i industridepartementet och ordförande
i Statsföretag AB. Använder
man sig av maskerade bolag för att
föregripa riksdagens åtgärder? löd en
av frågorna. Frågan ställdes med anledning
av diskussionen om tillkomsten av
AB Tufama. Jag frågade vidare: Finns
det ett bolag som heter Tufama som inregistrerades
i december 1969 med uppgift
att tillverka och försälja produkter
inom hälso- och sjukvården inklusive
pappersprodukter, består bolagets styrelse
av fyra advokater, är ägaren eu
annan person, avviker bolagsordningen
på några punkter från § 119 i aktiebolagslagen
och är företagets adress Sveavägen
92, 3 trappor?

Jag fick inga svar på frågorna, och
detta trots att ordföranden i Statsföretag
AB deltog i debatten och hade att
förklara hur bolaget tillkommit. Nu
finns det alltså möjligheter att få reda
på hur det ligger till eftersom statsrådet
är här, ty någon av er måste ändå
känna till förhållandena. För att bidra
till ett klarläggande kan jag nämna att
jag vet att det på Sveavägen 92 fanns
av Statsföretag AB förhyrda lokaler. På
ytterdörren satt en lapp med påskriften
Tufama. Förfrågade man sig om
Tufama fick man veta att det gällde
ett projekt som gick ut på att göra förberedande
undersökningar rörande av -

sättningsmöjligheter för produkter inom
sjukvårdsområdet. Det var just sådana
produkter som man avsåg att tillverka
och sälja tillsammans med American
Hospital Supply. Vid besöket underströks
kraftigt att Tufama inte var
ett bolag utan ett projekt.

Vid förfrågan på patent- och registreringsverket
visade det sig att det fanns
ett bolag med namnet Tufama, som hade
bildats i december 1969 och i vars
ledning stöd en advokat som dessutom
är styrelseordförande i ett annat statligt
bolag. AB Tufamas uppgift enligt
bolagsordningen var att tillverka och
försälja produkter på sjukvårdsområdet.
Det har senare sagts att det här
bolaget bildats på uppdrag av den amerikanska
firman American Hospital
Supply i syfte att skydda namnet Tufama,
och detta kan ju vara formellt riktigt.
Men varför används samma namn
av den statliga gruppen, om gemensamma
aktiviteter inte inletts redan innan
riksdagen fattade sitt beslut? Föregriper
man riksdagens beslut i stor omfattning
när de olika bolagen bildas? Det
var bl. a. den frågan jag ville ha svar
på.

År man litet klurig och van vid korsord
är det inte svårt att räkna ut att
namnet Tufama tydligen är sammansatt
av Tu i Tumba pappersbruk, fa i fabriksverket
och ma i American Hospital
Supply. Men varför kan man inte få
en redogörelse för dessa saker. Det rör
sig visserligen bara om ett av de många
statsbolag som kommer, men skall det
vara så här varje gång information lämnas
om ett nytt statligt företag?

Herr talman! Jag skall inte närmare
gå in på det faktum att representanter
för AB Tufama redan en vecka efter
debatten i riksdagen med intensivt intresse
besökte Karolinska sjukhuset och
fullgjorde vissa uppdrag beträffande
material från det amerikanska företaget
o. s. v.

Dessa förslag kunde de svenska företagen
ha lämnat på ett lika elegant sätt;

Tisdagen den 28 april 1970

Nr 21

Svar på interpellation ang. staten som företagare

man har sedan många månader tillbaka
prov i gång vid andra sjukhus här i landet.

Herr BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! Herr Wickman sade att
han var beredd att stå för påståendet
att mitt sätt att räkna när det gällde
dessa priser var intellektuellt ohederligt.
Det förefaller djärvt. Han sade atl
om man gjorde prisjämförelser i nuet,
skulle man till skattebetalarnas glädje
finna att SBL var oerhört billigt i förhållande
till andra. Låt mig läsa upp
ett brev från en person som har bättre
insyn i dessa frågor än vad herr
statsrådet antagligen har och bättre insyn
än vad jag har.

I brevet heter det: Det kostar 4:20
att framställa en liter destillerat vatten.
Detta gäller internpriser i statens bakteriologiska
laboratorium. Alltså 4: 20
för detta vatten. Det kostar 6:85 för
en liter NaCl-lösning. — Dessa priser
är helt annorlunda i apotek; detta är
mitt eget tillägg. — Så går det tvärs igenom.
Kostnaderna för framställning av
lösningar och substrat ligger 2—3 gånger
över de priser som privatfirmor begär
för samma preparat. Skulle jag falla
för den idén, att låta SBL göra diapositiv,
får jag betala 26 kr. per styck.
Ett privatföretag, skriver han, tar 5 kr.
och tillägger: »Mest groteska är kanske
ändå kostnaderna för glasdisk. Med
hjälp av utomstående expertis har man
genomfört tidsstudier och beräknat
disktider för alla förekommande varuslag,
som anges med 5 decimaler. Att
diska en 5-liters cylindrisk glasburk
kräver sålunda 0,11955 timmar. Priset
på disktid har sedan beräknats till 50
kr. per timme. Att diska en burk kostar
sålunda 5:98. Ett centrifugrör, inköpspris
11 öre, kostar 1:17 att diska.
En 100 ml. glasbägare, pris 0:95,
kostar i disk 1: 78» etc. Och så fortsätter
brevet på samma sätt.

Jag gör gällande att det är djärvt atl

säga att mina beräkningsmetoder är
intellektuellt ohederliga.

Låt oss nu återkomma till frågan om
Statsföretag AB. Man gjorde alltså något
arrangemang som om jag förstått
rätt gick ut på att man skulle vara framsynt
och förberedd och inte stå handfallen
den 1 januari, när man skulle
starta den verksamhet som riksdagen
var så angelägen om att få i gång. Jag
har inte fått bättre besked. Jag har
frågat många gånger. Därför skulle jag
för protokollets del vilja redogöra för
hur jag har förstått att detta gått till.
För att börja med kronologin så avlämnades
den 29 maj 1969 Kungl. Maj:ts
proposition i detta ärende. Nästa datum
är den 6 september 1969. Då kom
någonting som heter stiftelsekungörelse
för Aktiebolaget Sverker 279.

Den 16 september, tio dagar efteråt,
hölls konstituerande stämma med tecknarna
av aktier i Förvaltningsaktiebolaget
David Sverker, som det nu helte
i stället för Sverker 279.

Jag har här papper från patent- och
registreringsverket som intygar dessa
fakta. Det kan intressera industriministern,
att om man studerar det ena papperet
utanpå så finner man orden »Stor
brådska» och så ett privatnamn samt
»påstås ha lovat snabb behandling».
Bråttom var det. Och myndighetsmetoder
använde man för att få fram sina
beslut.

Till styrelseledamöter i David Sverker
valdes för det första statssekreterare
Klas Sven-Göran Olhede samt vidare
direktören, förutvarande inrikesministern
Rune Johansson och generaldirektör
Gunnar Svärd samt två personer
vilkas namn jag inte behöver besvära
kammaren med att nämna.

Den 23 september inkom registreringsansökan
för detta förvaltningsbolag,
och det registrerades på två dagar
som jag redan sagt.

Den 16 oktober — här kommer nu
mitt uppe i röran ett officiellt datum
— bordlädes propositionen i riksda -

Nr 21

Tisdagen den 28 april 1970

Svar på interpellation ang. staten som företagare

gen första gången.

Den 8 december gjordes enligt brev
från Försvarets fabriksverk en insättning
om 3 miljoner kronor på David
Sverkers checkkonto i Sveriges kreditbank.
Låt mig läsa upp det brevet för
skojs skull. Brevet är ställt till Rationell
planering, ett annat statsföretag: »Broder!
Bekräftar härmed insättning av tre
miljoner kronor på David Sverkers
checkkonto i Sveriges kreditbank.
Pengarna har utbetalats mot en av Gunnar
Svärd i David Sverkers namn undertecknad
revers som i kopia bifogas.
Hälsningar. Försvarets fabriksverk, ekonomiavdelningen.
»

Den 10 december behandlades propositionen
i riksdagen, varvid beslut fattades
att bolaget skulle bildas den 1
januari. Och den 1 januari bildades det.

Den 11 mars kom ett annat sådant
där brev från fabriksverket. Det är ganska
komiskt, ty Statsföretag AB visste
då tydligen inte hur mycket pengar
man var skyldig Försvarets fabriksverk.
Det första brevet handlade ju om en
utbetalning till David Sverkers konto
i Kreditbanken. Nu framgår det klart
att det var en utbetalning till Statsföretag.
Så här lyder brevet: »Åberopande
dagens samtal med direktör Sköld lämnar
vi här nedan en specifikation över
vår fordran på Er.» Därefter följer en
specifikation, som omfattar dels de
nyss nämnda 3 miljonerna samt en
del annat. Summan är litet drygt 5
miljoner.

Nu kan jag inte annat än undra.
Statsrådet har i dag klart deklarerat att
riksdagen och svenska folket skall ha
fullständig insyn i vad som händer. Han
har vidare talat om förberedande aktiviteter
och det ena med det andra, och
han har sagt att man självfallet inte
kunde stå oförberedd den 1 januari.
Den som tittar efter litet grundligare
finner att förberedelser gjorts långt i
förväg och att det skett utbetalningar
av mycket stora belopp. Jag tycker att
det är konstigt.

Jag har roat mig med att slå upp
»Aktiebolagsrätt» av Knut Rodhe, professor
i juridik. Där hittade jag på
s. 22 följande: »Vid den närmare utformningen
av reglerna om bolagets
bildande har man framför allt haft två
synpunkter för ögonen. Dels har man
velat skydda de blivande aktieägarna
mot risken att de skulle bli vilseledda
i fråga om bolagets ändamål och beskaffenhet,
dels har man velat skapa en
viss publicitet kring bolagsbildningen
för att därmed avskräcka från osunda
transaktioner som inte tål offentlighetens
ljus.»

Ni har inte givit någon speciell offentlighet
åt det här. Jag undrar hur
det egentligen kommer sig. I bolagsordningen
för bolaget sägs det — det är
mycket intressant att konstatera — att
syftet är att förvärva och förvalta aktier
i andra bolag och driva därmed
förenlig verksamhet. Det står alltså inte
att det är fråga om ett litet 5 000-kronorsbolag som har tillkommit för
att man skall kunna förbereda Statsföretag
AB:s insatser så småningom.

Det var uppenbarligen också mycket
stor brådska. Jag kan inte riktigt förstå
varför man skulle — om den där lilla
anteckningen på det officiella papperet
är riktig — behöva pressa tjänstemännen
på det sättet och påstå att de
måste snabba på med att få i gång bolaget.
En liten bagatell är att man vid det
första sammanträdet beslöt att trots att
det inte funnits tid att kalla till stämman
enligt de regler som gällde i bolagsordningen
så skulle aktieägarna ändå
anse att kallelsen var riktig. Det
var en oerhörd brådska — mycket
konstigt.

Stiftelsekungörelsen, som publicerades
i pressen — något som man måste
göra — är undertecknad med helt
okända namn, en uppsättning bankjurister
i Kreditbanken.

Jag undrar vad man skulle göra med
3 miljoner kronor två dagar före riksdagsbeslutet.
Man hade åtminstone kun -

Tisdagen den 28 april 1970

Nr 21

Svar på interpellation ang. staten som företagare

nät vänta till några dagar efter beslutet.
Jag är inte konstitutionell expert,
så jag vet inte vad som är tillåtet, men
jag är förvånad över att fabriksverket
hade rätt att verkställa en utbetalning
på 3 miljoner kronor till ett 5 000-kronorsbolag,
låt vara att styrelsen för bolaget
bestod av förutvarande inrikesministern
Rune Johansson samt herrarna
Olhede och Svärd. Jag är förvånad,
och jag vet, som sagt, inte om det
är tillåtet att förfara på det viset.

Jag är också förvånad över — fast
det är en bagatell — den dåliga skåpordning
som tydligen råder i Statsföretag
AB, när man måste ringa upp och
fråga hur mycket man är skyldig Förenade
fabriksverken.

Det vore mycket intressant att höra
vilka synpunkter industriministern har
på dessa frågor.

Chefen för industridepartementet, herr
statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Lothigius att vi i dag för en interpellationsdebatt
som, enligt interpellationens
formulering, skulle röra sig om ett principiellt
problem, som jag också har tilllåtit
mig att beteckna som viktigt.

Vad händer då? Jo, efter besvarandet
av interpellationen dras den ena frågan
efter den andra upp. Herr Holmberg
frågar vad som skulle hända om en hypotetisk
händelse inträffade i Sveriges
kreditbank. Herr Lothigius återupptar
sin diskussion om bildandet av företaget
Tufama och jag skall då åberopa
vad jag tidigare sagt, nämligen att jag
inte kände till bolaget, när frågan tidigare
togs upp i riksdagsdebatten. Det
var inte så konstigt, eftersom en advokatfirma
hade inregistrerat namnet —
för att skydda det — på uppdrag av det
amerikanska företaget. Men om vi skall
diskutera hela frågan om sjukvårdsföretaget,
vilket vi mycket väl kan göra,
får väl ändå herr Lothigius ställa en ny
fråga. Jag skall då gärna lämna alla upplysningar
som finns tillgängliga för da -

gen. Ärendet är, som herr Lothigius vet,
ganska komplicerat och några bindande
beslut har inte fattats.

Sedan kan vi diskutera hur mycket
det kostar att diska på olika ställen,
herr Burenstam Linder. Men när jag säger
att hans jämförelse är ohederlig
menar jag det. Jag anser nämligen att
det är ohederligt att jämföra prisutvecklingen
för ett sortiment, nämligen
de vacciner som det nu är fråga om,
med prisutvecklingen för ett helt annat
sortiment, nämligen den totala läkemedelsförbrukningen,
och hävda att
utvecklingen beträffande det ena sortimentet
visar hur utvecklingen skulle ha
blivit för det andra, om vi hade haft en
statlig läkemedelsindustri. Det är ganska
orimligt att göra sådana jämförelser,
och det vet herr Burenstam Linder.
Felen med de riktiga och rättvisande
jämförelserna är för det första att de är
betydligt besvärligare att utföra, för det
andra att de inte alls — vilket är ännu
väsentligare — ger de resultat som passar
herr Burenstam Linder.

Sedan bär herr Burenstam Linder givit
en utförlig — och tydligen enligt sin
egen mening uppseendeväckande och
upprörande — skildring av hur företaget
Sverker bildades och de transaktioner
som företaget haft med Förenade
fabriksverken, eller Försvarets fabriksverk
som det då hette, såsom ett led i
förberedelserna för bildandet av Statsföretag
AB. Herr Burenstam Linder och
jag har givetvis litet olika känslighetspunkter.
För mig är det litet svårt att
inse att någon som lyssnat till herr Burenstam
Linders skildring skulle kunna
bli speciellt upprörd över det handlande
som återgavs. Varje transaktion
som omnämnts är nämligen fullt normal
och ett uttryck — jag upprepar det
— för en ambition att få i gång Statsföretag
AB. Det går inte så lätt och fort
att starta ett företag som många tror,
men av skäl som borde vara uppenbara
också för herr Burenstam Linder var
det angeläget att företaget kom i gång

2—Andra kammarens protokoll 1970. Nr 21

Nr 21

Tisdagen den 28 april 1970

Svar på interpellation ang. staten som företagare

så snabbt som möjligt.

Jag vill bekänna att det i och för sig
var en besvikelse i min arbetsplanering
att vi inte tidigare fick fram propositionen
om Statsföretag AB. Nu lädes
den fram så sent att den kunde behandlas
först vid höstriksdagen. Skulle
företaget kunna komma i gång från årsskiftet,
var dessa åtgärder nödvändiga
och det har inte förekommit något som
helst försök att dölja dem. En så utförlig
redovisning som den herr Burenstam
Linder gav oss skulle jag också
mycket gärna ha lämnat, om herr Burenstam
Linder hade ställt frågan till
mig på det sättet. Jag anser visserligen
inte dessa detaljer vara av sådant intresse
som herr Burenstam Linder gör,
men därvidlag kan finnas olika bedömningar.
Jag vill bara inte att denna debatt
skall avslutas på ett sådant sätt att
någon lever i föreställningen att jag
skulle ha velat dölja någonting av det
som herr Burenstam Linder talat om.

Som jag sade i inledningen till detta
för mig avslutande inlägg i debatten
startade vi debatten med den magistrala
frågan, om det föreligger risker med att
staten har en dubbel funktion: staten
som myndighet och staten som företagare.
Det är en diskussion som är värd
att föra. Jag har avgett deklarationer på
den punkten. Jag har också sagt hur vi
organisatoriskt tror oss kunna undvika
eventuella risker och att den avgörande
garantin emot varje form av maktmissbruk
i sista hand ligger i förtroendet
för vår förvaltnings sätt att fungera, i
den demokratiska kontrollen och insynen
i förvaltningens sätt att fungera.

De frågor som vi tagit upp här är
egentligen frågor, som förekommer på
många andra håll i vårt samhälle. De är
inte knutna enbart till förekomsten av
statligt företagande, vilket i detta sammanhang
enligt mitt förmenande fått en
mera unik betydelse än vad det egentligen
har. Denna debatt har inte fått
särskilt många bidrag, därför att så gott
som samtliga de fall som tagits upp har

inte snuddat vid frågan om huruvida
det förelegat en sammanblandning av
myndighetsutövning och företagsägarintressen.
På en enda punkt i hela den
långa historia som herr Burenstam Linder
återgav förekom någonting som innebar
en insinuation åt det hållet. Herr
Burenstam Linder tyckte att det var
upprörande att en tjänsteman, som arbetade
med företagsbildandet, ringde
till patent- och registreringsverket och
framförde önskemål om att ärendet
skulle handläggas så snabbt som möjligt.
Detta fick genast karaktären av påtryckning.
Men massor av företag gör
på samma sätt, och de har säkerligen
legitima skäl att vilja få sina ärenden
snabbt handlagda. Varför skulle det
vara egendomligt att ett statligt företag
i det fallet kräver konkurrens på lika
villkor? Varför skall inte en företrädare
för ett statligt företag få ringa upp en
tjänsteman och säga att det är av intresse
att ett ärende handlägges snabbt? Det
kan finnas olika skäl till att man vill att
handläggningen skall ske snabbt. Även
ett statligt företag kan ha legitima skäl
för detta. Det händer ofta inom departementen
att sådana framställningar görs;
finansministern t. ex. kan uppvaktas i
olika skattefrågor, där den som uppvaktar
honom är angelägen att få ett snabbt
besked. Det är inte något uppseendeväckande
att ett företag vill ha ett
snabbt besked. Och jag menar att den
friheten bör vi verkligen ge även statliga
företag, om vi inte till varje pris
vill diskriminera företagen därför att
de är statliga.

Vad denna debatt i sista hand handlar
om är om vi vill att de statliga företagen
skall vara effektiva och expansiva
och vill ge dem en positiv roll i
samhället, eller om vi uppfattar statligt
företagande av olika skäl som en ideologisk
och politisk fara — en ekonomisk
belastning kan herr Burenstam Linder
säga — och därför till varje pris med
alla upptänkliga medel vill förhindra
den statliga företagsexpansionen. Om

Tisdagen den 28 april 1970

Nr 21

Svar på interpellation ang. staten som företagare

det är det sistnämnda vi menat, då
skall vi säga ut detta och föra debatten
mera på det principiella planet än ta
kammarens tid i anspråk med denna
utomordentligt långa skildring av AB
Sverkers olika öden.

Herr LOTHIGIUS (m):

Hem talman! Statsrådet säger att detta
med AB Tufama egentligen inte hör
samman med interpellationen och att
jag därför borde ställa en särskild interpellation
i den frågan. Men, herr
statsråd, det står ju följande i interpellationssvaret:
»Herr Burenstam Linder
har frågat mig om regeringen i tillräckligt
hög grad observerat de risker
som ligger i att försöka förena de två
uppgifterna att samtidigt vara både
statsmakt och företagare.»

Jag har velat påvisa att här finns vissa
risker. De personer som utgör högsta
ledningen i Statsföretag AB och i
departementet kunde inte ge svar på
frågan, när den diskuterades här. Och
jag menar att det uppstår risker när
man inte kan få någon klar insyn i
hela affären.

Vid den debatt som den gången fördes
här i riksdagen satt ifrågavarande
person i AB Tufama här i kammaren.
Han var utlånad av fabriksverket, antar
jag — men jag vet förstås inte vem
han fick sin lön av. Den mannen hade
tidigare diskuterat med statssekreteraren
i industridepartementet och med
ordföranden i Statsföretag AB. Men ändå
fick jag inget svar. Det måste följaktligen
vara fel någonstans, när det
hela inte fungerar, trots att kontakten
mellan nämnda personer är så god.
Den man det här gäller har också varit
anställd i industridepartementet. När
man under sådana förhållanden inte får
något svar, är det ju inte underligt att
man frågar sig, om det ändå inte försiggår
något smussel. Varför talas det inte
rent ut, om man har rent mjöl i påsen?
Varför kan man då inte klarlägga
hela situationen?

Mot den bakgrund jag här angivit
måste det bero på bristande vilja när
man inte svarar. Att det inte beror på
bristande kunskaper är jag alldeles
övertygad om.

Herr BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! Jag har av tidningsskriverier
förstått att herr Wickman lever i
den föreställningen att den prisundersökning
jag gjorde om läkemedelstillverkningen
på den statliga sidan bara
gällde ett par tre produkter. Men när
vi debatterade denna fråga sade jag,
och jag har upprepat det i dag, att jag
har gått igenom varenda prisuppgift
rörande hela sortimentet, inte bära
prislistorna för statens bakteriologiska
laboratorium utan även för statens veterinärmedicinska
anstalt. Och de siffror
jag kommit fram till avser inte bara
ett par tre vacciner, som statsrådet
försökte göra gällande, utan de rör
hela verksamheten. Det är alltså inget
fel på min undersökning.

Intellektuell ohederlighet är en mycket
allvarlig anklagelse som jag mycket
sällan lastas för. Jag vill inte påstå
att jag är felfri, men i detta fall har
jag inte varit intellektuellt ohederlig.
Tvärtom har jag gått till verket med all
den erfarenhet jag har från en ganska
lång tid i akademiska kretsar.

Vad sedan gäller Statsföretag AB och
dess bildande spelar herr Wickman
plötsligt oskuld och säger att han och
jag tydligen har litet olika känslighetspunkter.
Ja, det har vi verkligen! Vi
har olika känslighetspunkter när det
gäller hur sådana saker skall skötas.
Jag tror också att svenska folket har
en helt annan känslighetspunkt än herr
Wickman föreställer sig. Statsrådet
Wickman spelar som sagt oskuld och
är inte upprörd. Men varför inte tala
om då hur det förhåller sig? Jag har ju
flera gånger hemställt om svar på mina
frågor, inte bara dykt upp helt plötsligt
och slungat ut anklagelser. Jag har
bett om en redogörelse för hur det för -

Nr 21

Tisdagen den 28 april 1970

Svar på interpellation ang. staten som företagare

håller sig, och statsrådet har flera gånger
haft chansen att tala om det.

Och sedan säger herr Wickman: Fråga
gärna tjänstemännen i industridepartementet,
så får ni svar. Jag har ju
frågat högsta instansen i departementet,
men jag har inte fått något svar,
utan jag har blivit tvungen att själv redogöra
för dessa saker. Det är mycket
oklädsamt att komma tillbaka och säga
ungefär att det där var ju ingenting,
det är bara en detalj. Jag finner det
djupt oroande om det som jag påtalat
bara skulle vara en detalj. Jag anser
att alla de frågor jag tagit upp, och
som industriministern inte har besvarat
tillfredsställande, är exempel på vad jag
kallar för funktionssammanblandning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 125, med
förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen,
m. m., hänvisades propositionen,
såvitt avsåg ändring i tryckfrihetsförordningen,
till konstitutionsutskottet
och i övrigt till lagutskott.

§ 9

Vid föredragning av talmanskonferensens
å bordet vilande skrivelse med
överlämnande av ett från 1969 års organisationsutredning
inkommet betänkande
angående utskottens personalorganisation
hänvisades betänkandet, såvitt
avsåg ändringar i riksdagsstadgan,
till konstitutionsutskottet och i övrigt
till bankoutskottet.

§ 10

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
följande å bordet vilande skrivelser
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor,
nämligen:

1. med kompletterande anslagsframställning
för budgetåret 1970/71;

2. med framställning om utnyttjande
av ADB i riksdagsarbetet; och

3. med framställning angående riksdagstrycket.

§ 11

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionen nr 1391;

till lagutskott motionen nr 1392;

till statsutskottet motionen nr 1393;

till lagutskott motionerna nr 1394—
1397; och

till bevillningsutskottet motionen nr
1398.

§ 12

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 7, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 26, statsutskottets
utlåtanden och memorial nr 56
—83, bevillningsutskottets betänkande
nr 35, bankoutskottets utlåtanden nr
22—24 och 26, första lagutskottets utlåtanden
nr 30, 31 och 36—38, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 30, 34, 38, 41
och 42 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 22.

§ 13

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

fru Mogård (m), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet angående
akademikers möjligheter att
göra s. k. studentkarriär inom statliga
verk, och

herr Werner (m), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående tillsynen över djurens vård
och behandling.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 14

På hemställan av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren, att statsutskottets
utlåtanden nr 60, 61 och 62 samt

Tisdagen den 28 april 1970

Nr 21

bevillningsutskottets betänkande nr 35 i
nu nämnd ordning skulle uppföras närmast
efter bankoutskottets utlåtande nr
23 bland två gånger bordlagda ärenden
på morgondagens föredragningslista.

§ 15

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner; nr

157, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1970/71 i vad avser arbetsmarknad
m. m. jämte motioner; och

nr 158, i anledning av vissa av Kungl.
Maj :t i .statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1970/71 i vad avser företagareföreningarna
in. in. jämte motioner.

§ 16

Anmäldes följande motioner:
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 88, angående högre teknisk utbildning
och forskning i övre Norrland,
motionen nr 1399, av herr Martinsson
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 96, angående vissa organisationsfrågor
rörande försvaret, motionen
nr 1400, av herr Hermansson;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 103, om riktlinjer för en partiell
omorganisation av den statliga länsförvaltningen,
motionerna:

nr 1401, av herr Gustafson i Göteborg
in. fl.,

nr 1402, av herr Hedlund m. fl.,
nr 1403, av herr Hermansson m. fl.,
nr 1404, av herr Magnusson i Nennesholm
m. fl..

nr 1405. av herr Petersson i Gäddvik.
och

nr 1406, av herr Tobé;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 106, med förslag till lag med
vissa bestämmelser i anledning av statens
övertagande av lokalhållningen för
de allmänna underrätterna, m. m., motionen
nr 1407, av fru Kristensson m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 107, med förslag till lag om ändring
i förordningen (1965: 268) om
skatteutjämningsbidrag, m. m., motionen
nr 1408, av herr Gustafsson i Stenkyrka
in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 109, angående vissa trafiksäker^
hetsfrågor, motionerna:

nr 1409, av herr Dahlgren m. fl.,
nr 1410, av herr Eriksson i Arvika,
nr 1411, av herrar Magnusson i Borås
och Wennerfors, samt

nr 1412, av herr Magnusson i Borås
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 112, angående avgifterna i postverkets
tidningsrörelse, motionerna:

nr 1413, av herrar Fälldin och Dahlgren,

nr 1414, av herrar Green och Nilsson
i Östersund,

nr 1415, av fru Ryding och herr Hermansson,
samt

nr 1416, av herr Svensson i Eskilstuna
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 113, med förslag till lag om
ändring i epizootilagen (1935: 105)
in. m., motionen nr 1417, av herr Krönmark
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 118, med förslag till lag om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar,
in. in., motionen nr 1418, av herr
Wennerfors; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 123, med förslag till förordning
om ändring i förordningen (1968:
430) om mervärdeskatt, m. m., motionen
nr 1419, av herr Johansson i Skärstad
in. fl.

Dessa motioner bordlädes.

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

§ 17

Utsträckt motionstid

Ordet lämnades på begäran till

Herr BURENSTAM LINDER (m), som
yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 125,
med förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen,
m. m., måtte med hänsyn
till ärendets omfattning utsträckas till
det sammanträde som infaller näst efter
femton dagar från det propositionen
kom kammaren till handa, d. v. s. första
plenum efter lördagen den 9 nästkommande
maj.

Denna hemställan bifölls.

§ 18

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Börjesson
i Falköping (ep) till herr statsrådet och
chefen för civildepartementet angående
möjlighet för kommun att ge humanitär
hjälp till annat land.

§ 19

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.29.

In fidem

Snne K. Johansson

Onsdagen den 29 april

Kl. 10.00

§1

Justerades protokollet för den 21 innevarande
april.

§2

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Herr talmannen lämnade ordet till

Herr ministern för utrikes ärendena
NILSSON, som framförde det i Kungl.
Maj:ts skrivelse nr 130 avsedda meddelandet,
så lydande:

Herr talman! Förenta nationerna högtidlighåller
i år sitt 25-årsjubileum. Tillfället
bör inbjuda till en prövning av
FN :s betydelse i en värld som blivit alltmer
komplicerad. Inte minst är en sådan

prövning angelägen för vår del, eftersom
stöd åt FN är en huvudlinje i Sveriges
utrikespolitik.

Erfarenheten att svåra och tragiska
konflikter utspelat sig utan att FN har
kunnat på något avgörande sätt ingripa
till deras lösning har på många håll
givit upphov till tvivel på organisationens
värde. Och de som blickar framåt
frågar sig om FN verkligen kan vara
till fyllest som instrument för att möta
de krav som den lavinartade tekniska
och samhälleliga utvecklingen kan väntas
ställa oss inför under nästa 25-årsperiod.

Att FN inte kunnat förverkliga folkens
krav på varaktig fred och en utveckling
mot ökad rättvisa får emellertid inte
skymma blicken för organisationens positiva
insatser. Främst bör nämnas FN:s

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

grundläggande »beredskapsuppgift».
Den innebär att FN i ett spänt läge, där
stormakterna bundit sig i motsatta
ståndpunkter, erbjuder en ram för medling
och förhandling. Detta är av central
betydelse i kärnvapenåldern, då eu
öppen stormaktskonflikt skulle utlösa
en oöverskådlig katastrof.

FN :s fredsbevarande betydelse sträcker
sig också utöver en sådan »beredskapsroll».
Organisationen har utbildat
ett fredsmaskineri, som utnyttjas redan
i dagens akuta konflikter. Inte minst
viktigt är att FN-stadgans principer ger
rättesnören för handlandet, som gradvis
kan påverka staternas politik.

Den snabba tekniska och samhälleliga
utvecklingen ställer Förenta nationerna
inför betydelsefulla uppgifter. FN:s
olika specialorgan söker överbrygga
den klyfta mellan rika och fattiga hinder,
som är ett resultat inte minst av
den tekniska och ekonomiska utvecklingen.
Internationellt samarbete har
visat sig nödvändigt för att undanröja
framtida konfliktanledningar när det
gäller utforskningen och exploateringen
av rymden och principerna för havsbottnens
utnyttjande samt i vad avser
skyddet av den mänskliga miljön. På
dessa tre områden är det av särskild
vikt att ge utvecklingen en inriktning,
som är till gagn för världssamfundet.
Här utgör Förenta nationerna ofta del
enda forum där de mindre staterna kan
hävda sina intressen gentemot stormakterna
med deras dominerande tekniska
överlägsenhet.

Insikten om att FN har och i framliden
kan väntas få betydelsefulla uppgifter
kan givetvis inte undanskymma del
grundläggande faktum, att förbindelserna
mellan Förenta staterna och Sovjetunionen
är av avgörande betydelse för
frågan om världsfredens bevarande.
Dessa båda supermakter möter problem
i sina relationer till andra stormakter.
Inte minst gäller detta världens folkrikaste
nation, den kinesiska folkrepubliken.
Det är av intresse att både Förenta

Utrikes- och handelspolitisk debatt

staterna och Sovjetunionen i dag befinner
sig i kontakt med Kina. Sovjetunionen
och Kina för i Peking förhandlingar
om de motsättningar dem emellan
som framträtt i öppen dag. Den avbrutna
amerikansk-kinesiska dialogen har
återupptagits i Warszawa. Två betydande
medlemmar av det västliga allianssystemet,
Canada och Italien, är
inbegripna i förhandlingar om upprättande
av diplomatiska förbindelser med
Peking. Utvecklingen understryker allt
starkare nödvändigheten av att Kina
snarast bereds möjlighet att inta sin
plats i Förenta nationerna.

Den militära »terrorbalans» som råder
mellan Förenta staterna och Sovjetunionen
utgör alltjämt en viss garanti
för världsfredens fortbestånd. Men
supermakternas ledare har insett att
detta inte räcker. Terrorbalansens nivå
får inte fortsätta att stiga. Tvärtom bör
den om möjligt sänkas. De amerikansksovjetiska
överläggningarna om begränsning
av strategiska vapen är ett välkommet
tecken på denna insikt. Förhandlingar
härom inleddes i höstas i Helsingfors
och har nyligen återupptagits
i Wien. De båda supermakternas regeringar
kan inte vara ovetande om styrkan
i de förväntningar om resultat på
detta område som en hel värld med
rätta anser sig kunna hysa.

Båda parter förefaller nöjda med resultatet
av de preliminära diskussionerna.
Svårigheter förutses emellertid när
man kommer in i de egentliga sakförliandlingarna.
Mycket stora intressen
inte bara för de båda omedelbart berörda
staterna utan för hela världen står
på spel, i synnerhet som man nu tycks
stå inför en ny vapenteknisk utveckling
på raketområdet. Fn framgång med
dessa förhandlingar skulle innebära att
stormakterna äntligen lyckades bryta
kärnvapenkapprustningens rörelse uppåt.
Sverige var bland initiativtagarna
i FN i höstas till en resolution, i vilken
generalförsamlingen vädjade till de båda
stormakternas regeringar om att för -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

handlingarna till att börja med skulle
leda till någon form av moratorium
gällande utprovning och upprättande
av nya kärnvapensystem. Detta förefaller
alltjämt vara en angelägen första
målsättning. Det är dock ovisst om parterna
på ett tidigt stadium vill binda
sig för en sådan åtgärd.

På kärnvapenområdet kan en betydande
framgång likväl registreras, nämligen
det s. k. icke-spridningsfördraget.
Flera i detta sammanhang viktiga stater
har under den senaste tiden undertecknat
fördraget. Sverige har som bekant
ratificerat detsamma. Sedan det
härför erforderliga antalet ratificeringar
uppnåtts har fördraget trätt i kraft
den 5 mars. Därefter måste uppgörelser
med det internationella atomenergiorganet
i Wien komma till stånd för att
sätta det förutsedda internationella kontrollförfarandet
i kraft. Vi är redo inleda
förhandlingar med Wienorganet härom.
Ett viktigt steg blir inlemmandet av
den gemensamma marknadens kontrollorgan
i det internationella systemet.

I nedrustningskommittén i Geneve
uppmärksammas nu särskilt andra massförstörelsevapen
än kärnvapen, nämligen
de biologiska och kemiska vapnen.
Dessa stridsmedels ohyggliga karaktär
och ofta oförutsebara verkan vid användning
i krig har allt oftare framhållits.
En betydande framgång som ett etappmål
var den resolution som FN:s generalförsamling
antog i höstas med stor
majoritet. I denna resolution bekräftades
det genom 1925 års Genéveprotokoll
existerande totala förbudet mot
dessa stridsmedels användning i krig.
Arbetet i nedrustningskommittén inriktas
nu på att nå överenskommelser om
förbud också mot utprovning, tillverkning
och lagring av biologiska och kemiska
vapen. Man står här inför problem,
bl. a. på grund av den avsevärda
civila användningen av en del av de
ämnen, som kan användas som stridsmedel.
Kontrollfrågan är vidare svårlöst.
En kartläggning av kvarstående

problem pågår emellertid för närvarande
i kommittén och möjligheterna att
nå åtminstone partiella uppgörelser under
året bör inte uteslutas.

I det sammanhanget finner regeringen
det angeläget att erinra om att Sverige
inte har, och inte heller avser att
tillverka, några biologiska eller kemiska
stridsmedel. Forskningsarbete förekommer
för att utveckla skyddsmetoder för
den händelse vårt land skulle utsättas
för angrepp med dylika vapen. Sådan
forskning har, t. ex. vad gäller vacciner,
en påtaglig betydelse även i fred för
att bl. a. utveckla befolkningsskyddet
mot olika sjukdomar.

Det internationella fredsforskningsinstitutet
i Stockholm, SIPRI, har i sin
nyligen utgivna första årsbok publicerat
material till belysning av den skrämmande
utvecklingen beträffande de militära
rustningarna och vapenhandeln
över gränserna. Därav framgår att världens
militärutgifter under den senaste
tioårsperioden stigit med ungefär 6 procent
per år i fasta priser. Motsvarande
procentsiffra för u-länderna ligger på
nära 8 procent. Deras upprustning har
alltså hittills gått t. o. m. snabbare än
genomsnittet och överstiger i allmänhet
ökningen av deras bruttonationalprodukt.
Detta belyser vikten av ansträngningarna
att söka vända den ödesdigra
utvecklingen.

I dag är det dock svårt att ens få till
stånd en internationell diskussion om
upprustningen med konventionella vapen
och handeln med dessa över gränserna.
Endast på längre sikt vågar man
räkna med att staterna skall vara beredda
till samordnade åtgärder, Början
får därvid troligen ske regionalt.

Särskilt oroande är vapentillförseln
till Mellersta Östern. Ju större uppladdningen
blir, desto större blir också riskerna
för konfliktens utbredning. I den
internationella diskussionen kring denna
problematik är också frågan om
eventuellt vapenembargo ett ständigt
återkommande tema. Att Sverige inte -

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

tillåter försäljning av krigsmateriel till
de i konflikten inblandade länderna är
en självklar följd av vår politik att inte
exportera sådan materiel till orosområden.

Läget i Mellersta Östern bär under
de senaste månaderna skärpts på ett
oroväckande sätt. Artilleri- och flygbombardemang
liksom sabotage- och
attentatshandlingar har tilltagit i antal
och omfattning.

Striderna har skördat flera offer i
människoliv än under tidigare år. Parternas
benägenhet till militär upptrappning
öppnar oöverskådliga perspektiv.
Det fredliga uppbyggnadsarbetet i berörda
länder drabbas av konfliktens tillspetsning.
Omvärlden berörs alltmer av
parternas tilltagande bitterhet. I konfliktens
spår utsätts den internationella
flygtrafiken för ett allvarligt hot genom
nya och desperata kampmetoder.
Skyddsåtgärder blir nödvändiga för att
säkra kommunikationerna.

Krisen i Mellersta Östern är särskilt
farlig genom att stormaktsintressen är
engagerade på motsatta sidor. Ständigt
hotar lokala incidenter att leda till konflikter
på det storpolitiska planet. När
kraftmätningen mellan parterna medför
en rubbning av balansen uppstår risker
för att stormakterna anser sig behöva
ingripa med militärt stöd.

Mot den mörka bakgrunden av tilltagande
våld i Mellersta Östern är det
tillfredsställande att stormakterna fortsätter
sina samtal för att söka efter möjliga
lösningar. De tycks vara överens
om att händelseutvecklingen inte får urarta
till en sammanstötning dem emellan.
Deras samtal rör sig bl. a. om vilka
metoder som kan tillämpas för att genomföra
säkerhetsrådets resolution den
22 november 1967.

Vår Moskvaambassadör Gunnar Jarring
står alltjämt till förfogande som generalsekreterarens
representant. Nu
som förr är Sverige berett att samarbeta
med FN i försöken att nå en lösning.

Inbördeskriget i Nigeria kom i janu -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ari till ett överraskande snabbt slut med
en fullständig seger för den federala sidan.
Konflikten hade då pågått i drygt
två och ett halvt år. Från många håll
hade ansträngningar gjorts att nå eu
förhandlingslösning. Svälten och nöden
bland civilbefolkningen upprörde
opinionen i stora delar av världen,
inte minst i Sverige och de andra nordiska
länderna. Vi koncentrerade våra
ansträngningar till att lämna största
möjliga stöd åt den humanitära hjälpverksamheten.
Vi avhöll oss från politiska
ställningstaganden, som kunde ha
äventyrat hjälpen. Samma ståndpunkt
intogs av de andra nordiska regeringarna.
Biståndet från Sverige har skötts
av Svenska röda korset, Svenska Lutherhjälpen
och Rädda barnen. Vårt deltagande
i den internationella observatörsgruppen
motiverades inte minst av
en önskan att härigenom kunna bidra
till en humanisering av krigföringen.
Regeringen vill uttrycka sin erkänsla
för det arbete som uträttats av de svenska
hjälparbetarna och observatörerna
under krävande och farliga förhållanden.

I södra Afrika har minoritetsregimernas
grepp hårdnat. De illegala ledarna
i Sydrhodesia har genom beslutet att
införa republik skurit av de sista formella
banden med Storbritannien. De
visar fortsatt förakt för majoritetens
mänskliga rättigheter.

Spänningen längs gränserna i södra
Afrika mellan de stater som behärskas
av minoritetsregimer och de unga självständiga
staterna har ökat. Omvärlden
måste solidariskt samarbeta för att fortsätta
påtryckningarna på minoritetsregimerna
liksom för att skydda och hjälpa
dem som drabbas av deras politik.
FN är ett naturligt forum för diskussion
av dessa frågor och för beslut om
gemensamma aktioner. Säkerhetsrådet
har på senare tid tagit upp både Rhodesia-
och Namibia-problemen till förnyad
behandling. De afrikanska staterna
samverkar också i sin egen regionala

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

organisation. Sverige lämnar, i enlighet
med FN:s generalförsamlings resolutioner,
humanitär hjälp och utbildningsstöd
till offren för minoritetsregimernas
politik. Vårt bistånd lämnas genom
de kanaler som vi finner mest effektiva.

I Vietnam pågår kriget alltjämt. Slutet
kan ännu icke skönjas, och varje
dag kommer nya rapporter om offer av
människoliv. På senare tid har situationen
ytterligare förvärrats genom händelseutvecklingen
i grannländerna Laos
och Kambodja. Utvecklingen i Laos synes
ha medfört en försvagning av Vientianeregeringens
positioner. Samtidigt
har den inre omvälvningen i Kambodja
skärpt detta lands förhållande till Nordvietnam.
Man upplever sålunda en polarisering
av de politiska krafterna i det
forna Indokina. Förhoppningarna om
en stabilisering i området har länge varit
knutna till strävandena att trygga
Laos’ och Kambodjas neutralitet. Tydligt
är att 1962 års avtal om Laos’ neutralisering
blivit allvarligt undergrävt.
Den nya regeringen i Kambodja säger
sig vilja fortsätta neutralitetslinjen. De
skakande nyheterna om massakrer på
vietnameser och kambodjaner av vietnamesiskt
ursprung ger dock anledning
till tvivel om regeringens vilja och förmåga
att styra en neutral kurs. Sambandet
mellan striderna i Laos, händelserna
i Kambodja och läget i Sydvietnam
är påtagligt. Kriget håller på att
spridas till hela Indokina. Det är svårt
att tro på en varaktig lösning av problemen
i något av länderna, om inte
kriget i Vietnam kan bringas till ett slut.

I Parisförhandlingarna om Vietnam
förefaller parternas ståndpunkter fast»
låsta. Förenta staterna har beslutat successivt
dra tillbaka de amerikanska stridande
förbanden och överlåta stridsuppgifterna
på Saigonregeringens trupper.
Denna politik, som går under namnet
vietnamisering, riskerar att förlänga
kriget. Därför har den kritiserats
också i Förenta staterna.

Det är svårt att se hur en lösning

skall kunna uppnås utan användande
av politiska metoder. Från flera håll
har tanken på en koalitionsregering i
Sydvietnam framförts. Förslaget om en
sådan regering, omfattande representanter
för de stridande parterna och
med bred folklig förankring, synes erbjuda
förhoppningar om en fredlig lösning
av konflikten.

Vi har från svensk sida anfört saklig
kritik mot den amerikanska politiken i
Vietnam. Det är en sak. Just därför har
vi anledning att med yttersta skärpa
fördöma de förolämpande uppträden,
som den nyanlände amerikanske ambassadören
utsatts för av en handfull
personer — lymlar vore kanske ett
mera adekvat uttryck. Sådana uppträden
är djupt ovärdiga ett land, där
fria, demokratiska opinionsyttringar är
en självklar rättighet. De skadar vårt
lands anseende.

De senaste årens utrikespolitiska debatter
här i riksdagen har i förhållandevis
liten utsträckning kretsat kring händelser
och problem nära Sveriges gränser.
Detta kan förefalla förvånansvärt.
Förklaringen är emellertid att läget på
den europeiska kontinenten länge varit
relativt fastlåst.

Fastlåsningen har dock inte inneburit
att en grupp stabila demokratier stått
emot en grupp stabila diktaturer. Inre
förändringar i olika europeiska stater
under efterkrigstiden har komplicerat
bilden. Ur demokratiernas synpunkt
var det särskilt oroande, att en liten
grupp militärer i april 1967 utan svårighet
kunde gripa makten i Grekland,
som dittills räknats till det demokratiska
lägret. Militärregimen har hittills
inte infriat sina löften att normalisera
det politiska livet i landet. Något datum
för parlamentsval har inte tillkännagetts.
Inga tecken på en snabb återgång
till demokrati är synliga.

Det var därför logiskt och riktigt att
Europarådets ministerkommitté vid sitt
möte den 12 december förra året fastslog
att Grekland allvarligt kränkt rå -

Onsdagen den 20 april 1970 fm.

Nr 21

dets stadga. Grekland beslöt samma dag
att utträda ur Europarådet. Detta beslut
var ett resultat av att en kvalificerad
majoritet medlemsstater var beredda att
rösta för del skandinaviska förslaget
om Greklands suspension från rådet.
Grekland kvarstår visserligen formellt
i rådet till den 1 januari 1971, men ministerkommittén
har fastslagit att Grekland
ej äger tillträde till ministerkommitténs
överläggningar under år 1970.
Decemberbeslutet innebär således i
praktiken att landet de facto suspenderats
från Europarådet.

Den 15 april tog Europarådets ministerkommitté
ställning till rapporten
om Grekland från kommissionen för de
mänskliga rättigheterna. Rapporten,
som innehåller en ingående undersökning
av hur Grekland uppfyllt sina förpliktelser
enligt konventionen om de
mänskliga rättigheterna, konstaterar
kränkningar på så gott som varje punkt.
Ministerkommittén fastställde med en
överväldigande majoritet — röstsiffrorna
blev 15 för och ingen emot med Cypern
och Frankrike såsom ej deltagande
i omröstningen — att Grekland brutit
mot sina förpliktelser. Att Grekland
i dag är en polisstat avslöjades i den
samtidigt offentliggjorda rapporten. Det
skandinaviska initiativet för två och ett
halvt år sedan har krönts med odelad
framgång.

Aktionen mot den grekiska militärregimen
har varit möjlig genom att
Grekland som medlem av Europarådet
och undertecknare av rättighetskonventionen
förbundit sig att tillämpa demokratiska
ideal. Samma förutsättningar
föreligger inte gentemot andra europeiska
diktaturer. Omvärlden tvingas
maktlös bevittna hur exempelvis i Tjeckoslovakien
diktaturens grepp alltmer
hårdnar.

Regeringsskiftena i Västtyskland och
Frankrike under 1969 har skapat förutsättningar
för en ökad rörlighet i den
europeiska politiken. Denna har redan
kommit till uttryck både i förhållandet

Utrikes- och handelspolitisk debatt

mellan Väst- och Östeuropa och i fråga
om den gemensamma marknadens utveckling.

Redan den stora koalition som tillträdde
i Bonn i december 1966 utgick
från att det delade Tysklands problem
kunde lösas endast inom ramen för eu
allmän avspänning i Europa. Genom
dellösningar, en de små stegens politik,
ville man underlätta kontakterna mellan
människorna i Tysklands båda delar
och hindra dessa från att glida ytterligare
isär. Fyrmaktsansvaret för
Tyskland som helhet tilläts inte längre
tjäna som förevändning för uteblivna
egna initiativ i den tyska frågan. Östtyskland
började accepteras som potentiell
förhandlingspart och tillerkännas
statliga attribut. Regeringen KiesingerBrandts
nya östpolitik kännetecknades
över huvud av en strävan till närmare
kontakter med Sovjetunionen och dess
allierade i Östeuropa.

Denna politik fick visserligen ett avbräck
genom invasionen i Tjeckoslovakien
i augusti 1968, men den återupptogs
och accentuerades ytterligare av
den nya regering som tillträdde i Bonn
i oktober 1969. I sin regeringsförklaring
angav förbundskansler Brandt att
målet för hans praktiska politik under
de kommande åren är att upplösa det
spända förhållandet mellan Tysklands
båda delar och därigenom söka bevara
nationens enhet. Han förklarade sig beredd
att uppta förhandlingar med Östtyskland
på regeringsnivå utan diskriminering.
Men han tilläde att ett folkrättsligt
erkännande inte kunde komma
i fråga. »Även om två stater existerar
i Tyskland är de dock inte utland för
varandra», sade Brandt. »Deras förhållande
till varandra kan bara vara av
speciellt slag», tilläde han. Häri ligger
ett erkännande av den östtyska statens
existens. Ett folkrättsligt erkännande av
Östtyskland som »utland» anser sig
emellertid förbundsregeringen inte kunna
ge så länge befolkningen där inte
beretts tillfälle att uttrycka hur den vill

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

gestalta sin egen framtid. Liksom andra
folk har nämligen tyskarna en självbestämmanderätt,
som förbundsregeringen
inte kan uppge. Ett folkrättsligt
erkännande skulle likaså få svåröverskådliga
följder för fyrmaktsstrukturen
och därmed även för Västberlins ställning.
Regeringen i Bonn talar inle längre
om en återförening. »Vi har förlorat
vår enhet», sade Brandt vid sin avresa
till Erfurt, »och det finns säkert ingen
återvändo.» I återföreningens ställe har
han satt begreppet nationen, bandet
kring det delade Tyskland, som det
gäller att bevara till den dag då tyskarna
inom ramen för en europeisk fredsordning
får möjlighet att själva bestämma
hur de vill leva tillsammans. Endast
under en sådan fredsordning ser nämligen
Brandt en slutlig lösning av den
tyska frågan.

Det är fåfängt, herr talman, att i dag
spekulera över möjligheterna att de nu
inledda kontakterna mellan Förbundsrepubliken
och öststaterna skall ge positiva
resultat. Svåra fastlåsta problem
av principiell natur och ett djupt ömsesidigt
misstroende står i vägen för ett
konstruktivt samarbete. Sovjetunionens
och dess allierades huvudintresse torde
vara att uppnå en folkrättslig bekräftelse
av de faktiska förhållandena i Östeuropa.

Bonn har erbjudit dessa länder överenskommelser
om avstående från bruk
av våld med erkännande av alla europeiska
staters integritet. Häri ligger ett
faktiskt, om än ej folkrättsligt, accepterande
av rådande gränsförhållanden.
Samtidigt har förbundsregeringen gjort
klart att en fördragsmässig reglering av
förhållandet till Östtyskland aldrig får
utgöra en dimridå bakom vilken allt förblir
vid det gamla för de människor som
lever där. Att underlätta de mänskliga
kontakterna mellan de två tyska staterna
är nämligen för regeringen BrandtScheel
den mest angelägna uppgiften.
Dessa ståndpunkter är svåra att sammanjämka,
men möjligheten kan parter -

na trots sina motsättningar finna former
för praktiska framsteg i grannskapsförbindelserna.

Vi har anledning att med tillfredsställelse
hälsa den västtyska regeringens
östpolitik. Den vittnar om politisk
handlingskraft och klart verklighetssinne.
Vi hyser intet tvivel om att förbundsregeringen
besjälas av en uppriktig
önskan att nå en varaktig förbättring
i förbindelserna med den östtyska
republiken och de övriga östeuropeiska
staterna. Dessa strävanden förtjänar
vårt stöd som ett viktigt bidrag till stärkande
av freden och säkerheten på den
europeiska kontinenten. Detta stöd innebär
i första hand att vi bör undvika
åtgärder som kan riskera att störa de
ömtåliga kontakter som nu inletts. Men
vi bör även utnyttja de möjligheter vi
kan ha att bidra till stärkande av fred
och samarbete i Europa.

För närvarande pågår på diplomatisk
väg mellan representanter för de
flesta europeiska stater bilaterala kontakter
som direkt föranletts av planerna
på anordnande av en konferens om
Europas säkerhet. Finlands regering
har erbjudit sig att vara värd för en
sådan konferens om den kommer till
stånd. Från svensk sida har vi ställt oss
i princip positiva till konferenstanken.
Förutsättningen är därvid att en konferens
har rimliga utsikter att ge resultat,
d. v. s. att den är väl förberedd och
att alla stater av betydelse för Europas
säkerhet deltar, alltså även Förenta staterna
och Canada. En konferens som
uppfyller dessa krav skulle kunna utgöra
en värdefull multilateral kontaktform
mellan de länder, både paktanslutna
och neutrala, som är direkt berörda
av problemen rörande säkerhet
och samarbete i Europa. Yi kommer att
fortsätta kontakterna med andra länder
både på regerings- och ämbetsmannanivå
för att utröna förutsättningarna
för en säkerhetskonferens för Europa.
Förloppet av de nyssnämnda förhandlingarna
mellan Västtyskland och de

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

östeuropeiska staterna bör kunna ge
ledning för en sådan bedömning. Detsamma
gäller stormaktskontakterna i
Berlinfrågan liksom den fortsatta utvecklingen
av förhållandet mellan Förenta
staterna och Sovjetunionen.

Våra handelspolitiska utrednings- och
förhandlingsresurser har under de senaste
två åren i hög grad inriktats på
att nå en överenskommelse om ett fördjupat
och fastare ekonomiskt samarbete
mellan Danmark, Finland, Norge och
Sverige. Vid Nordiska rådets session i
Reykjavik i februari i år förelåg en av
statsministrarna godkänd traktat i ämnet.
Rådet rekommenderade enhälligt
regeringarna att lägga fram Nordektraktaten
för de nationella parlamenten i så
god tid att den kunde slutbehandlas av
parlamenten under vårsessionen 1970
och ratifikationsinstrumenten deponeras
snarast därefter.

Utvecklingen har tyvärr blivit sådan
att denna tidsplan inte kan följas. Den
finska regeringen meddelade den 24
mars att den ansåg att traktaten inte
borde undertecknas i detta skede. I samma
meddelande konstaterade den finska
regeringen emellertid att resultatet av
Nordekförhandlingarna till sakinnehållet
motsvarar de mål som den uppställt
för traktaten.

För svensk del är vi angelägna att
Nordek blir verklighet. Vi vill ännu inte
utesluta att förutsättningar härför
kan skapas i de fyra nordiska länderna.

Det är naturligt att invändningar kan
resas mot de förhandlingsresultat som
uppnåtts på olika punkter. En så vid
överenskommelse, som berör de flesta
delar av vårt arbets- och näringsliv, kan
inte nås utan eftergifter. Det är därför
med tillfredsställelse regeringen kunnat
konstatera att inte från något håll i
vårt land de invändningar, som kunnat
resas mot förhandlingsresultatet på enstaka
konkreta punkter, lett till avstyrkande
av Nordekplanen i dess helhet.

En väsentlig uppgift för den svenska

Utrikes- och handelspolitisk debatt

utrikespolitiken under efterkrigstiden
har varit att verka för avspänning och
samarbete i Europa. I konsekvens härmed
har regeringen försökt tillvarata
alla möjligheter att bygga ut detta samarbete.
På handelspolitikens område
har detta tagit sig uttryck i en strävan
att främja de ekonomiska förbindelserna
mellan alla europeiska länder. Det
är i hög grad tillfredsställande att vår
handel med öststaterna, ehuru alltjämt
av relativt begränsad omfattning, under
de senaste åren undergått en väsentlig
ökning. Sverige har tagit aktiv del
i ansträngningarna att överbrygga
marknadssplittringen i Europa.

Under lång tid har läget i den europeiska
integrationsfrågan varit låst. De
gynnsamma resultat som EFTA och EEC
nått i sitt interna arbete har inte motsvarats
av några påtagliga framsteg i
försöken att skapa en stor europeisk
marknad.

När det i slutet av år 1967 visade
sig att möjligheterna att uppta realförhandlingar
med Storbritannien var
blockerade gjordes betydande ansträngningar
på ömse sidor att finna temporära
lösningar. Syftet var att undvika att
klyftan mellan EEC och utomstående
länder ytterligare fördjupades. Planerna
på olika slag av begränsade handelsarrangemang
som i samband därmed
hade en viss aktualitet har numera avförts
från dagordningen. Men på några
betydelsefulla områden har ett samarbete
kunnat etableras. På intitiativ av
EEC:s medlemsländer inledde den europeiska
patentkonferensen sitt arbete
i maj 1969. Sverige är ett av de länder
som deltar. I slutet av år 1969 inbjöd
sex-staterna också ett antal utomstående
länder till teknologiskt samarbete. Även
denna inbjudan har Sverige accepterat.

Regeringen välkomnar den senaste
tidens tecken på en ökad rörlighet på
integrationsfronten. Vid EEC:s toppmöte
i Haag i slutet av förra året kunde
EEC-länderna enas om ett omfattande
handlingsprogram som inger förhopp -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ningar om att dödläget brutits. Programmet
förenar en strävan att stärka
det inre samarbetet med en beredvillighet
att förhandla om utvidgning av
EEC att omfatta nya stater.

Efter Haagmötet har inom EEC nåtts
enighet i den svårlösta frågan om finansieringen
av en gemensam jordbrukspolitik.
Därmed har en av förutsättningarna
uppfyllts för att EEC skall
kunna inleda förhandlingar med utomstående
länder. Som en förberedelse för
sådana förhandlingar har EEC-länderna
inlett diskussioner om en gemensam
förhandlingsposition. Meningen är att
dessa diskussioner skall vara avslutade
senast den 30 juni i år. Man bör räkna
med att förhandlingar kommer att inledas
med utomstående länder under
innevarande år.

Inom EFTA har medlemsländerna vid
flera tillfällen, senast vid ministerrådsmötet
i november 1969, understrukit
sitt starka intresse av att bervara den
tullfrihet som redan har åstadkommits
mellan EFTA-länderna. En utvidgning
av EEC bör inte få leda till att man
spolierar resultat som bär vunnits inom
EFTA.

Den svenska regeringen har som bekant
i juli 1967 begärt förhandlingar
med EEC med sikte på ett svenskt deltagande
i en utvidgad europeisk ekonomisk
gemenskap i en form som medger
ett fullföljande av den svenska neutralitetspolitiken.
Denna ansökan står fast.

Vi har ett obestridligt intresse alt
delta i ett utvidgat europeiskt samarbete.
Vi är liksom våra nordiska grannländer
sammanvävda med den europeiska
ekonomin. Den integrationsprocess
som pågår i vår del av världen kommer
att fortsätta. Den kommer att ställa krav
på ekonomiskt samarbete mellan länderna
i en väsenligt högre grad än vad
som nu är fallet. Vår medverkan i detta
samarbete måste ske i former som är
förenliga med vår neutralitetspolitik. Vi
har med tillfredsställelse kunnat konstatera
att förståelsen för grundlinjerna i

vår utrikespolitik ökat. Den svenska
neutralitetspolitiken betraktas numera
allmänt som ett väsentligt bidrag till
fred och stabilitet i vår världsdel.

Regeringen inriktar sig på att de
överläggningar med EEC som vi har
att motse skall föras på basis av 1967
års brev. Syftet är att tillsammans med
övriga EFTA-länder — och då givetvis
i första hand våra nordiska grannländer
— gå igenom samtliga de ekonomiska
problem som en utvidgning av
EEC reser. Många av dessa problem är
gemensamma för de nordiska länderna.
Vi föreställer oss att det också för EECländerna
kan vara en fördel att genom
i tiden samordnade förhandlingar få
problemen belysta i ett sammanhang.

Först i ljuset av realförhandlingar
är det enligt regeringens mening möjligt
att avgöra formerna för en svensk
anslutning till Gemenskaperna. Ett sådant
ställningstagande förutsätter nämligen
eu bedömning av de klarlägganden
som kan erhållas och de konkreta
resultat som kan utkristallisera sig under
överläggningarna mot bakgrunden
av de krav som nutralitetspolitiken uppställer.
Det bör då också vara möjligt
att bättre bedöma innebörden av Romfördragets
politiska syftemål. Häri ligger
ingen önskan att påverka EEC-samarbetets
form eller inriktning. Det är
EEC-ländernas ensak. Vi förstår deras
strävan till ett närmare poltiskt samarbete.
Men det ankommer på oss att
mot bakgrunden av sådana bedömningar
avgöra vilken form av anslutning som
bäst svarar mot Sveriges speciella förutsättningar.

Regeringen har genom kontakter på
olika nivåer i andra länder och med
företrädare för EEC sökt nära följa
händelseutvecklingen och få informationer
som kan underlätta kommande
överläggningar. Ett väsentligt syfte med
dessa kontakter har givetvis också varit
att få tillfälle att redogöra för vår egen
ståndpunkt.

Herr talman! Det är mer angeläget än

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

någonsin att industriländerna visar
större öppenhet utåt och framför allt
gentemot u-länderna. Industriländerna
har ett ofrånkomligt ansvar för u-ländernas
ekonomiska utveckling. Förhandlingarna
inom UNCTAD har emellertid
sedan New Delhi-konferensen år
1968 framskridit långsamt. Tidtabellen
har av olika skäl inte hållits. Bristen på
framsteg ger anledning till oro.

U-länderna har sedan länge fäst speciell
vikt vid att erhålla särskilda tullförmåner
på i-landsmarknaderna. Frågan
har nu nått ett stadium då man kan
hysa vissa förhoppningar om konkreta
resultat.

De nordiska länderna har för sin del
förklarat sig villiga att ge tullpreferenser
för alla industrivaror och halvfabrikat
i form av fullständig tullfrihet men
med en marknadsstörningsklausul och
under förutsättning att övriga industriländer
gör motsvarande prestation. De
har samtidigt framhållit att om andra
länder skulle föredra att från början göra
undantag eller väsentligen begränsa
importen genom tullkvoter eller andra
medel kan också de nordiska länderna,
som är små och därför har mera sårbara
ekonomier, tvingas till undantag.

Vi kommer i det fortsatta arbetet tillsammans
med de övriga nordiska länderna
liksom hittills att arbeta för ett så
enhetligt system som möjligt och som
ger största möjliga tullättnader för uländerna.
En snar uppgörelse skulle vara
det bästa tänkbara bidraget för att
skapa en gynnsam atmosfär för de avslutande
förhandlingarna i FN om en
strategi för det andra utvecklingsårtiondet.

Norden, Europa och u-länderna är
liksom tidigare de mål kring vilka vår
handelspolitik främst byggts upp. Det
finns ingen anledning att rangordna
dem inbördes. De hänger tvärtom intimt
samman. De utgör alla integrerande
delar av vår strävan att genom en utveckling
av de ekonomiska förbindel -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

serna mellan alla länder bidraga till
fred och avspänning i världen.

Vidare anförde:

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Vi lever, såsom alla väl
vet, i en allt annat än fredlig värld. Motsättningar
och konflikter av politisk, social
och religiös art eller av raskaraktär
präglar vår värld. Krig rasar på åtskilliga
håll, såväl krig mellan stater som
mellan folkgrupper inom stater. Flera
av dessa krig är tämligen okända för
det stora flertalet människor. Massmedia
rapporterar inte om dem, ibland
därför att det är omöjligt att få fram vederhäftiga
informationer.

Vissa konfliktfrön som nu ligger i jorden
kan, om man inte lyckas i strävandena
att ta itu med de latenta meningsbrytningarna,
framdeles rent av komma
att hota världsfreden. En tills vidare något
inkapslad konflikt kan spänningen
mellan Sovjetunionen och Kina utgöra.
En annan är den till synes oförsonliga
motsättningen mellan israeler och araber.
Förhållandena i Fjärran Östern synes
också tyvärr bli alltmer komplicerade.

Krig tycks vara mänsklighetens eviga
följeslagare, och varken vår generation
eller de närmast kommande lär få uppleva
att det gisslet försvinner. Vårt land
har som vi vet varit lyckligt lottat. Det
har undgått krigets fasor, inte minst
tack vare vår neutrala utrikespolitik.
Detta är en politisk linje som vi måste
hålla fast vid, och härvidlag har centerpartiet
alltid deklarerat en klar och bestämd
linje. Vårt land synes, som det
också framhålls i regeringsdeklarationen,
ha vunnit respekt för sin utrikespolitiskt
neutrala hållning.

Det är säkerligen också en riktig karakteristik
om jag säger att det råder
stor enighet mellan de demokratiska
partierna om att fortsätta på den
alliansfria neutrala väg som vi slagit in

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

på. Det är heller inget tvivel om att uppfattningen,
att vår utrikes- och handelspolitik
bör bedrivas utan äventyrligheter
av vad slag det vara må, är allmänt
rådande bland vårt folk — det må gälla
äventyrligheter i ord eller i handling. I
ett fritt land och i en demokrati som
vår skall vi naturligtvis ha rätt att säga
ifrån och ha rätt att kritisera fel och
misstag som görs, men den rätten får
ingalunda missbrukas.

Demokratin är en ömtålig planta som
måste vårdas väl. Vill vi som land ha
möjligheter att något påverka förhållandena
i andra länder — Sverige är ett litet
land och vi får väl inte skatta våra
möjligheter så förfärligt högt, men vi
får heller inte bortse från att vi i vissa
lägen kan påverka vad som händer och
sker — måste vi också försöka att upprätthålla
goda förbindelser.

Det är en klar plikt att garantera
trygghet och arbetsro för andra länders
beskickningar och institutioner i vår
huvudstad. Det är naturligtvis regeringens
skyldighet att tillse det, men det
är allas vår plikt att reagera mot vad vi
måste betrakta som minst sagt ovärdiga
upptåg, vilka för övrigt kan ge en felaktig
uppfattning om vårt folks mentalitet
och även om vår syn på förhållandena
i andra länder. Jag finner det glädjande
att utrikesministern så klart tog
avstånd från de ligistuppträdanden
som nyligen bär förekommit i sådana
här sammanhang.

Försöken att skapa en fredligare
värld får aldrig tillåtas att stanna av.
Kanske kan några steg tas på den väg
som leder fram till det målet under den
framtid vi nu kan överblicka. Vissa tendenser
i världspolitiken kan faktiskt
åberopas som stöd för en sådan tro. Dit
hör framför allt den nya och mera
öppna dialog som kommit till stånd
mellan Öst och Väst. President Nixon
har vid upprepade tillfällen sagt, att
konfrontationens tid borde vara ute och
ersättas av förhandlingens. En första
början till förverkligande av sådana in -

tentioner bär också ägt rum. Förenta
staterna och Sovjetunionen har som vi
vet fört samtal, först i Helsingfors om
begränsning av kärnvapenupprustningarna.
Samtalen, de s. k. SALT-förhandlingama,
tycks ha förts i en anda av vilja
till samarbete, och man vill hoppas
att den andan kommer att prägla de nu
fortsatta överläggningarna i dessa frågor
i Wien.

Den pågående upprustningen i världen
är till sin storlek rent av skrämmande.
I regeringsdeklarationen får vi
veta, att en ökning i fasta priser med 6
procent om året under en tioårsperiod
har ägt rum och att u-länderna har ökat
sin upprustning med omkring 8 procent.
Även om någon nedrustning för
närvarande knappast kan väntas, skulle
det ändå vara av utomordentligt värde,
om de båda supermakterna kunde komma
överens om att upphöra med sin
vanvettiga tävlan om att konstruera
nya, ännu mer tekniskt fulländade
mordredskap. Kan vi vänta att de s. k.
SALT-förhandlingarna i Wien skall
kunna bryta kärnvapenkapprustninggen?
Det vore en av de största framgångar
som kan tänkas. Resultatet avvaktas
med spänning, även om man har
vant sig vid att resultat av internationella
förhandlingar drar ut på tiden
och att resultatet ändå oftast blir tämligen
magert.

I detta sammanhang vill jag med tillfredsställelse
inregistera det faktum att
avtalet om förbud mot spridning av
kärnvapen nu har trätt i kraft, sedan
ett tillräckligt antal stater bär ratificerat
detsamma. Avtalets värde ligger väl
framför allt däri, att det förhindrar att
kärnvapen blir tillgängliga för våldsamt
nationalistiska mindre stater, som är
belägna i politiskt instabila regioner.

Det är också värt att i detta sammanhang
notera att nedrustningskommittén
i Geneve nu sysslar med en utvidgning
av den överenskommelse som träffades
redan 1925 om förbud mot användning
av de ohyggliga kemiska och biologiska

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

vapnen. Utvidgningen avser även förbud
mot tillverkning, utprovning och
lagring av biologiska och kemiska vapen.
Egentligen borde detta betraktas
som en ofrånkomlig konsekvens av användningsförbudet.

.lag delar också den i regeringsdeklarationen
framförda uppfattningen om
värdet av den amerikansk-kinesiska
dialogen i Warszawa.

I dialogen mellan öst och Väst utgör
regeringen Rrandts politik gentemot
Östeuropa ett intressant och kanske
ganska löftesrikt inslag. Bran dt önskar
upplösa det spända förhållandet mellan
Tysklands båda delar. Som utrikesminister
i koalitionsregeringen mellan de
kristliga demokraterna och socialdemokraterna
i Västtyskland gjorde han betydande
ansträngningar för att komma
till tals med de ledande männen i öststaterna,
men resultatet blev ju inte särskilt
imponernade. Sedan han övertagit
förbundskanslerposten i den nya regeringen
i Bonn har han fullföljt den politik
han inledde som utrikesminister,
och vissa chanser till förbättring av relationerna
mellan Västtyskland ocli öststaterna
synes föreligga. Brandt har
som bekant utnyttjat tillfället till att inleda
samtal med såväl Sovjetunionen
som Polen. Formellt rör sig samtalen
om överenskommelser om förbud mot
användande av våld i de ömsesidiga relationerna,
men det uppges att det i realiteten
bär diskuterats ett, som det heter,
omfattande komplex av både politiska
och ekonomiska frågor samt
spörsmål om teknologiskt samarbete.

Även Tjeckoslovakien och Ungern
har anmält sitt intresse för överläggningar
med Västtyskland om i första
hand ett vidgat handelsutbyte. Med
ingen annan stat har Västtysklands relationer
varit så djupfrysta som med
Östtyskland. Folkrättsligt erkännande
kan det inte bli tal om, enligt Brandt,
men han vill bevara bandet mellan de
båda tyska staterna. Bonn tycks kunna
medge något av ett faktiskt erkännan -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

de av rådande gränsförhållanden. En
normalisering av förbindelserna mellan
det gamla tyska rikets båda hälfter är
emellertid inte bara en fråga som berör
de båda tyska staterna; den angår också
de fyra stormakter som har det folkrättsliga
ansvaret för ockupationen av
Tyskland efter andra världskrigets slut,
d. v. s. Sovjetunionen, Förenta staterna,
England och Frankrike. Dessa fyra
makter har ju påbörjat överläggningar
om Berlins framtida status, och det är
väl inte otänkbart att de kommer att äga
rum parallellt med förhandlingarna
mellan de västtyska och östtyska regeringarna
om normalisering av ländernas
inbördes förhållande, och överläggningarna
kan därmed få ett visst samband
med varandra.

Som vi vet pågår strävanden att få
till stånd en europeisk säkerhetskonferens.
Finland har ju erbjudit sig vara
värd för en sådan konferens och inte
mindre än ett tjugutal europeiska länder
i både väst och ost har accepterat
inbjudan. Gemensamt för alla jakande
svar från väst har varit kraven på noggranna
förberedelser för en planerad
säkerhetskonferens. Detta är naturligtvis
ett villkor om man vill nå målet afl
byta ut konfrontationen mellan två
maktblock mot något mått av samförstånd
dem emellan. Saken har uttryckts
så, och det finns väl visst fog härför, att
det är vid förberedelsearbetet som de
verkliga resultaten ofta nås i sådana här
sammanhang, medan konferensen mer
har att registrera de beslut som redan
uppnåtts.

I vilket fall som helst kommer arbetet
med att jämka ihop de olika ländernas
intressen att bli något av det svåraste
som europeisk diplomati har givit sig
i kast med. Svårigheterna att åstadkomma
politisk och militär säkerhet ligger
inte bara i motsättningarna mellan västoch
östblocken utan förmodligen också,
i varje fall till en del, inom respektive
block. Givetvis är det ett svenskt intresse
att delta i en eventuell europeisk sä -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

kerhetskonferens, eftersom det bör ligga
väl i linje med vårt lands strävan att
bidra till en utjämning av motsättningar
och en lösning av konflikter på det
internationella planet.

Den senaste tidens händelser i Fjärran
Östern ger anledning till farhågor
om att krigsmaskineriet kan rulla vidare.
Det går inte att förneka ett samband
mellan striderna i Laos, händelserna i
Kambodja och läget i Sydvietnam. Hela
Indokina kommer där in i blickfältet.
Läget inger snarast pessimism, eftersom
det faktiskt föreligger betydande risker
för en upptrappning av krigsinsatserna
i Kambodja. En väsentlig anledning till
att orosmolnen fortsätter att hopa sig
över den delen av världen är naturligtvis
att stormakternas intressesfärer
möts där. För att konfliktklyftorna inte
skall vidgas talar starka skäl för att en
ny konferens om bl. a. Indokina kommer
till stånd, där naturligtvis stormakterna
då måste vara med.

Kriget i Vietnam har stått i blickpunkten
i åtskilliga utrikesdebatter här
i riksdagen. De i Paris pågående fredsförhandlingarna
har inte lett till några
synbara framgångar, och president
Nixon har inte utsett någon ny chefsförliandlare
efter Henry Cabot Lodge, vilken
som vi vet lämnade sin post i slutet
av förra året.

Vietnamkriget intog naturligt nog en
framträdande plats i presidentvalskampanjen
i Förenta staterna 1968. Nixon
lovade att han skulle göra slut på kriget,
och strax före presidentvalet tillkännagav
dåvarande presidenten att bombningarna
av Nordvietnam skulle upphöra.
Under Nixons tid i Vita huset har
hittills drygt 100 000 amerikanska soldater
tagits hem, och presidenten har
nyligen tillkännagivit att ytterligare
150 000 man skall återvända under det
närmaste året. Det är naturligtvis någonting
som vi noterar med tillfredsställelse.
Tillbakadragandet av Förenta
staternas trupper är väl inte liktydigt
med fred i detta område; Saigonjuntans

arméer övertar de uppgifter som de
amerikanska soldaterna hittills haft.
Det innebär som sagt inte någon lösning
av problemen i Vietnam utan är någonting
som man har kallat för en vietnamisering
av kriget, vilket ju inte kan vara
någonting som folket där har anledning
hälsa med tillfredsställelse.

Även om någon avgörande lösning på
Vietnamkonflikten sålunda inte låter
sig skönjas har den i alla fall kommit i
bakgrunden genom händelserna i Laos
och Kambodja. Men tillsammantaget lär
det ändå betyda att vad som sker i denna
del av världen leder till att en fredlig
utveckling kommer att låta vänta på sig.

Läget i Mellersta Östern har ingalunda
förbättrats, trots försök av bl. a.
FN:s medlare Gunnar Jarring att skapa
en bättre jordmån för förhandlingar.
Om man skall försöka sig på en bedömning
av läget måste man väl säga att
det snarare har försämrats. Krisen är
inte ofarlig, allra helst som det — vilket
också framgår av regeringsdeklarationen
— finns klara stormaktsintressen
på båda sidor. Vi påminns varje vecka
om situationens allvar, och det är angeläget
att vårt land inom ramen för FNsamarbetet
försöker verka för en lösning.

Vårt land bär också all anledning alt
rikta uppmärksamheten på vad som
händer i Afrika. Spänningen tycks inte
avta i Afrika, där vita minoritetsregimer
i Rhodesia och Sydafrika håller
den svarta befolkningen i slaveri. De
mänskliga rättigheterna respekteras inte.
En biståndsverksamhet inom FN:s
ram är i detta sammanhang helt naturlig,
och de gemensamma aktionerna
måste härvidlag fullföljas.

Det har även bl. a. genom Europarådet
konstaterats att de mänskliga rättigheterna
i Grekland trampas under fotterna.

Till de ständigt aktuella frågorna i
europeisk politik hör EEC:s utvidgning
med nya medlemmar liksom samarbetei
inom EEC självt. Englands försök att

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

vinna inträde har ju två gånger förhindrats,
mera av politiska än av direkt ekonomiska
skäl. Den franska hållningen
synes nu ha mjukats upp något, och såvitt
man kan bedöma torde Frankrike
knappast längre i princip motsätta sig
att förhandlingar tas upp med England
om medlemskap i de sex kontinentalstaternas
klubb.

Frågan om utvidgningen av EEC bär
kanske tilldragit sig större intresse än
marknadens interna problem, men de
senare är heller inte små. En lösning av
vissa av de interna problemen är nog
•en förutsättning för att EEC skall kunna
bli riktigt funktionsdugligt vid en
utvidgning med nya medlemmar. Det
gäller kanske särskilt beträffande jordbrukspolitiken.

Med stor möda och stort besvär har
medlemsländerna tråcklat ihop en gemensam
jordbrukspolitik, men det kan
med fog göras gällande att denna inte
bär fungerat helt enligt uppgjorda ritningar
utan att tillämpningen bar gnisslat
åtskilligt. De sex medlemsländerna
har nyligen enats om en plan för att
stärka ocn utvidga samarbetet sinsemellan.
Planen tar upp ekonomiska frågor,
valutakurser, socialpolitik, hjälp till utvecklingsländerna
och det politiska
samarbetet inom EEC. Det framhålls nu
att detta samarbete på intet sätt skulle
utgöra hinder för avspänningssträvandena
i Europa och för vidgade kontakter
över huvud taget.

Alltjämt är det ovisst om EEC-länderna
före den 30 juni i år i enlighet med
fattade beslut skall kunna komma överens
om en gemensam bas för sina förhandlingar
med de länder som vill inträda
i samarbetet. Man kan väl förutsätta
att eventuella förhandlingar i första
hand kommer att gälla England, men det
är möjligt att de på ett tidigt stadium
kommer att omfatta även andra stater.
För ''Sverige bör det i så fall vara ett
väsentligt intresse att förhandlingar om
vårt samarbete med EEC kommer att äga
rum parallellt med Danmarks och Norges

Utrikes- och handelspolitisk debatt
förhandlingar.

Inför det aktivare skede som nu troligen
förestår i marknadsfrågorna är det
nödvändigt att Sverige upprätthåller
beredskap för olika eventualiteter. Från
svenskt håll har ständigt upprepats att
vi vill delta i ett vidgat ekonomiskt
samarbete i Europa för att den rådande
splittringen skall kunna övervinnas.
För vårt land är en friare handel och
även i viss mån ett ekonomiskt samarbete
med andra länder inte bara ett
starkt önskemål utan t. o. m. en förutsättning
för en gynnsam utveckling.

Bildandet av EFTA var ju ett led i
dessa strävanden. Ett Nordek har setts
som en i och för sig viktig sak för Nordens
länder och av somliga också som
ett medel att främja samarbetet med
andra länder. Även om Nordeks öde
ännu inte är definitivt avgjort måste
det väl ändå konstateras att utsikterna
för att få till stånd ett Nordek inte ter
sig särskilt gynnsamma. I den situationen
har det höjts röster för bildandet
av ett Skandek — en organisation där
Finland skulle stå utanför. Enligt min
mening skall man nog tänka sig för mer
än en gång innan man ger sig in på den
saken.

Till formen för vårt eventuella samarbete
med EEC — vi hoppas ju att
ett sådant skall komma till stånd —
kan vi naturligtvis inte ta ställning förrän
vi vet om de för oss nödvändiga
neutralitetsförbehållen kan göras. Utan
en ordning som gör det möjligt för oss
att fortsätta neutralitetspolitiken är ett
närmare ekonomiskt samarbete inte
tänkbart. Enligt min mening bör vi i
första hand undersöka förutsättningarna
för att få bli medlemmar med de
förbehåll vi anser att neutraliteten kräver.
Misslyckas detta bör vi söka associering,
naturligtvis med förbehåll, och
skulle inte heller detta visa sig vara en
framkomlig väg får vi försöka få till
stånd ett samarbete under andra former.
Det är givet att Sverige självt måste
avgöra neutralitetsförbehållen, var -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

efter det blir EEC-länderna som avgör
om villkoren är sådana att de anser sig
kunna och vilja godtaga dem.

Jag vill erinra om att det från vissa
håll sagts att därest det skulle dröja
länge med en friare EEC-handel, så
kunde man tänka sig möjligheten att
stärka EFTA. I det sammanhanget har
man också fört fram tanken på att göra
om EFTA till en tullunion för att på
den vägen lättare komma fram till eu
friare handel med EEC. Jag tror inte
att man i en sådan här situation — alltså
i en situation där det kan visa sig
att det på länge inte kan räknas med
något fastare samarbete mellan liinderna
i EFTA och EEC-länderna — bör
utan vidare avvisa tankar i den riktningen.

1960-talet proklamerades av Förenta
nationerna som det första utvecklingsårtiondet
för u-länderna. Enligt de uppgjorda
planerna siktade man till att industriländerna
årligen skulle överföra
1 procent av sin nationalinkomst till
u-länderna, och genom den överföringen
räknade man med att få till stånd
en årlig ekonomisk tillväxt på i genomsnitt
5 procent i u-länderna. Planerna
har visat sig vara för optimistiska; varken
det ena eller det andra av dessa
mål har uppnåtts.

Det relativa misslyckandet kommer
med all säkerhet att nödvändiggöra en
omprövning av både mål och metoder
för u-hjälpen. Inom flertalet industriländer
anser man att det behövs en väl
samordnad strategi för denna hjälp under
1970-talet. Det är glädjande att de
nordiska länderna för sin del förklarat
sig villiga att ge tullpreferenser för alla
industrivaror och halvfabrikat under
förutsättning att övriga industriländer
gör motsvarande åtaganden. Men från
vissa håll förordas att u-hjälpen liksom
hittills främst skall inriktas på ekonomiskt
framåtskridande, d. v. s. största
möjliga och snabbaste möjliga tillväxt
av nationalinkomsten. Från andra håll
begär man att u-hjälpen skall användas

för att få till stånd en ekonomisk och
social utjämning, d. v. s. minska klyftorna
mellan olika samhällsgrupper i
fråga om förmögenheter och inkomster.
I vad män dessa båda mål innefattar
motsättningar är väl inte så lätt att på
en gång avgöra, men nog lär det uppstå
motsättningar härvidlag.

Den svenska regeringen synes ha tagit
ställning för den sistnämnda linjen,
d. v. s. att u-hjälpen i första hand skall
användas för att få en ekonomisk och
social utjämning till stånd. Sveriges bilaterala
u-hjälp har hittills lämnats utan
att några politiska villkor ställts för
densamma, men får man döma efter uttalanden
i statsverkspropositionen
tycks det nu vara regeringens mening
att den framdeles bör kanaliseras efter
politiska bedömningsgrunder och inte
i första hand efter hjälpbehovet i respektive
länder.

Jag hoppas att redogörelsen i statsverkspropositionen
kan lämna utrymme
för flera tolkningar och att den mening
som mittenpartierna gjort i sin
gemensamma motion om u-hjälpen, varvid
man givit uttryck för att politiska
villkor inte skall uppställas, ändå kommer
att bli den gällande. Vi menar att
ekonomisk utveckling i u-länderna liksom
i de industrialiserade länderna kan
ske inom ramen för olika politiska och
ekonomiska system. Det är människorna
man skall hjälpa. Sverige kan inte
underlåta att bistå fattiga folk på grund
av den karaktär deras regimer bär. Gör
vi det minskar vi dessa folks möjlighet
att uppnå bättre politiska och sociala
förhållanden genom en ekonomisk utveckling.
Vi anser också att det behövs
en jämnare och rättvisare fördelning av
förmögenheter och inkomster i många
u-länder, men ett givarland bör inte
som villkor för sin finansiella hjälp
ställa kravet att u-landet skall föra en
på visst sätt beskaffad politik. Varje uland
måste självt genomföra en sådan
och bära ansvaret för denna.

I regeringsdeklarationen konstateras

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

inför FN:s 25-årsjubileum att erfarenheten
har visat att många tragiska konflikter
liar inträffat utan att FN har
kunnat ingripa på något avgörande sätt,
vilkcl lett till att många människor fakliskt
kommit att tvivla på organisationens
värde.

Till dem som tvivlar skulle jag vilja
säga två saker. FN :s konstruktion är
sådan att organisationen endast i mera
begränsad omfattning kan ingripa på
ett avgörande sätt. Beslut skall fattas i
säkerhetsrådet, där stormakterna har
säte och stämma, och om dessa beslut
skall stormakterna vara ense. Om bestämmelser
om sådan enhällighet inte
hade tagits med i FN-stadgan, är det
troligt att det inte hade blivit något FN.
Den stora generalförsamlingen å sin sida
kan i sådana här sammanhang inte
fatta andra beslut än om rekommendationer
till medlemsstaterna. Men även
rekommendationer kan, trots att de inte
är bindande, vara av betydande värde
för fredens sak, även om rekommendationerna
går ut på användande av vapenmakt.
Ursprungligen ansågs som bekant
generalförsamlingen hindrad att
göra rekommendationer, om en stormakt
hade inlagt veto i säkerhetsrådet.
1 Achesonresolutionen antog emellertid
som bekant generalförsamlingen beslutet
att ett stormaktsveto i säkerhetsrådet
ej skall hindra församlingen i dess
arbete att besluta om rekommendationer.
Huruvida mera effektiva bestämmelser
efter hand kan komma att antas
inom FN får framtiden utvisa, men helt
säkert kommer det att dröja. Det iir
utan tvivel förenat med utomordentligt
stora svårigheter att få fram en organisation
med större effektivitet.

Den andra sak jag skulle vilja understryka
till dem som tvivlar på värdet
av FN är att organisationen trots allt
vidtagit en mängd åtgärder, bland dem
många som gagnat freden. Jag hänvisar
då till regeringsdeklarationens uppräkning,
där det bl. a. heter att medling
och förhandling spelar stor roll, FN -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

stadgans principer ger även rättesnören
för handlandet som gradvis kan påverka
staternas politik, FN försöker också
överbrygga klyftan mellan rika och fattiga
länder. Även det måste nog betraktas
som en åtgärd i fredens syfte. Utforskningen
av rymden, havsbottnens
utnyttjande och åtgärder rörande miljöskyddet
kan också komma att undanröja
framtida konfliktanledningar. Arbete
för fred är en så stor uppgift att
även det minsta steg på vägen mot det
målet är värt stora uppoffringar.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Det är naturligt att man
vid Förenta nationernas 25-årsjubileum
frågar sig, om FN kan spela någon avgörande
roll i fredsarbetets och den
mellanfolkliga samlevnadens tjänst.

Vad man först märker, när man ser
på FN, är den maktlöshet och passivitet
som utmärkt organisationen i de tragiska
konflikterna i Vietnam och Biafra.
I fråga om Mellersta Östern — där
vissa FN-medlemmar inte vill erkänna
en annan medlems, nämligen Israels,
rätt att bestå som självständig stat —
har FN:s arbete för närvarande blockerats.

Inte heller är det svårt att finna anledning
till kritik av de ofta mycket improduktiva
debatter, som upptar en så
stor del av säkerhetsrådets och generalförsamlingens
tid, eller av de många resolutioner
som antas, trots att alla vet
att de inte kommer att genomföras. Om
resolutioner kunnat rädda världen,
skulle FN redan ha gjort det.

Vid sidan av allt detta pågår emellertid
inom FN ett intensivt och tålmodigt
arbete på hundratals olika frontavsnitt
i kampen för människovärdet och
för en fredlig utveckling, och därför
instämmer jag gärna i vad som sägs i
regeringsdeklarationen om den betydelse
FN har.

Inte minst kan FN spela en roll när
det gäller de nya frågorna, där ett samarbete
på ett tidigt stadium kan ha stör -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

re utsikt till framgång än när det gäller
frågor där stormakterna redan grävt
ned sig i väl etablerade positioner. I regeringsdeklarationen
nämns särskilt utforskningen
och exploateringen av rymden,
principerna för havsbottnens utnyttjande
och skyddet av den mänskliga
miljön. Miljöfrågan togs ju upp på
svenskt initiativ. Den var inte så okontroversiell
som man kanske trodde när
den lades fram, och det var endast efter
en mycket skicklig insats av Sveriges
FN-ambassadör, Sverker Åström,
som generalförsamlingen i höstas kunde
fatta beslut om den stora miljökonferensen
år 1972, som vi hoppas verkligen
skall medföra positiva resultat.

FN är också ett forum där de många
nya staterna får möta och diskutera
med de gamla medlemsstaterna. I stor
utsträckning blev det från början en
diskussion mellan olika block, varvid
t. ex. den afroasiatiska gruppen först internt
utformade en ståndpunkt utan att
egentligen rådgöra med de västerländska
staterna, men under senare tid har
man på en del punkter märkt en villighet
att söka sig fram till gemensamma
ställningstaganden.

Av de frågor som förekom vid generalförsamlingens
senaste möte vill
jag nämna två, som i den mycket selektivt
inriktade utrikesdebatt som förs
här i landet har blivit nästan helt obeaktade.
Båda två gäller de nya staterna
i FN. Jag tänker på det s. k. Lusakamanifestet
och på frågan om West Irian.
Jag nämner dem därför att jag tror att
trots att de inte för ögonblicket i någon
som helst utsträckning förändrar
världshändelserna kan de ändå vara
symtom på nya strömningar som kan
bli av värde för en demokratisk utveckling
i världen.

I november förra året beslöt FN:s generalförsamling
att välkomna det manifest
rörande södra Afrika som ledarna
för 14 öst- och centralafrikanska stater
antog vid ett möte i Zambias huvudstad
I.usaka i april 1969. Generalförsamling -

en underströk FN:s fasta beslutsamhet
att i samarbete med Organisationen för
afrikansk enhet, som ställt sig bakom
manifestet, intensifiera sina ansträngningar
att finna en lösning på den nuvarande
allvarliga situationen i södra
Afrika.

Lusakamanifestet kan sägas vara en
afrikansk självständighetsförklaring. Det
framgår tydligt att den som hållit i pennan
ingående har studerat Thomas Jeffersons
odödliga ord i den amerikanska
självständighetsförklaringen år 1776.
Manifestet inleds med kraftfull bekännelse
till den politiska demokratin. Man
slår otvetydigt fast att alla människor
har lika värde och en oavvislig rätt till
mänsklig värdighet och respekt oavsett
ras, religion och kön. Alla människor
har rätt och förpliktelse att delta i landets
styrelse som likvärdiga samhällsmedlemmar
och ingen grupp har rätt
att styra ett samhälle utan befolkningens
samtycke. Man säger att man är fientlig
till minoritetsregimerna i södra
Afrika — inte därför att de leds och
kontrolleras av vita utan därför att de
inte bygger på principen om alla människors
lika värde.

Detta innebär att man, som man säger,
är motståndare inte bara till rasism
utan också till en omvänd rasism.
Man säger: Yi anser att alla människor
som är bosatta i södra Afrika är afrikaner
oavsett vilken hudfärg de har, och
vi skulle opponera oss om en svart majoritet
skulle diskriminera vita på
grund av deras ras.

Manifestet fördömer politiken i Sydafrika,
Namibia, Rhodesia och de portugisiska
kolonierna: Vi kan inte kompromissa
eller kapitulera när det gäller
dessa länders frigörelse. Vi föredrar att
förhandla i stället för att förstöra — att
tala i stället för att döda. Så länge det
inte är möjligt att förhandla stöder vi
dock frihetsrörelserna också i deras,
uppror.

Det verkligt intressanta med denna
afrikanska självständighetsförklaring är -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

att man så klart tar avstånd från alla revanschkänslor.
Kolonialmakternas förtryck
får inte ersättas av ett förtryck
från nya makthavares sida. Av manifestet
framgår också att de afrikanska staterna
har fullständigt klart för sig hur
långt de är från den ekonomiska, sociala
och politiska organisation som kan
tillförsäkra hela folket en rimlig levnadsstandard
och som kan utgöra en
garanti mot orättvisor och lidanden.
Men man eftersträvar det målet.

Den andra frågan, frågan om West
Irian som tidigare kallades Västra Nya
Guinea, kan i viss mån sägas ha gett de
afrikanska staterna ett tillfälle att pröva
hållfastheten i de grundläggande
värderingarna i Lusakamanifestet.

År 1962 godkände FN en överenskommelse
mellan Holland och Indonesien
enligt vilken West Irian överlämnades
till Indonesien, dock med förbehållet
att invånarna senare skulle få avgöra
om de ville tillhöra Indonesien i framtiden.

I FN-kretsar stod det vid den tiden
fullständigt klart att det här var fråga
om att ersätta en form av kolonialism
med en annan. Indoneserna har inte någon
självklar rätt att härska över papuanerna
i West Irian. Men eftersom ordet
kolonialism åtminstone vid den tidpunkten
inte användes i andra sammanhang
än då en vit nation var inblandad
var det ingen som reste den
frågan, och beslutet genomfördes också
i FN utan större svårigheter.

Förra året redovisade Indonesien ett
synnerligen summariskt konsultationsförfarande
bland befolkningen. Man sade
att nu hade man fått reda på att invånarna
i West Irian önskade tillhöra
Indonesien för all framtid, och man ville
att FN skulle betrakta överlåtelsen
som definitiv. Det stod fullständigt
klart att denna konsultation varit av enbart
formell karaktär. Det hade inte förekommit
någon som helst folkomröstning.
I stället hade man frågat vissa
stamhövdingar, som ju inte kunde re -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

presentera invånarnas önskan. Men
man betraktade det ändå som en självklarhet
att det resolutionsförslag, som
Holland, Indonesien och ett par andra
stater lade fram, skulle antagas utan någon
om helst diskussion.

Det var då som Ghana, Sierra Leone
och några andra afrikanska stater slog
larm. De föreslog att befolkningen i
West Irian skulle få en verklig möjlighet
att fritt avgöra sin framtid. De
framhöll att man inte kan kritisera den
portugisiska regimen i Afrika om man
samtidigt accepterar den indonesiska i
West Irian.

Detta var en sensationell åtgärd. Det
var första gången i FN :s generalförsamling
som man talade i kolonialistiska
termer även i ett fall då ingen vit stat är
inblandad. Omröstningen splittrade givetvis
det afro-asiatiska blocket men
även de afrikanska staterna sinsemellan.

Det var oerhört intressant att i generalförsamlingens
debatt höra de framstående
afrikanska talesmännen försvara
de grundläggande idéerna om alla
människors lika värde och göra det
med en självklar auktoritet.

Mitt ibland alla rasfördomar håller
det på att växa fram en naturlig gemenskap
mellan människor oberoende av
ras — ja, utan någon känsla av rasskillnad.
Ännu så länge sker det sporadiskt,
men det är på denna väg som den enda
lösningen finns. Det är för övrigt betecknande
att man i Lusakamanifestets
avsnitt om Sydafrika ser fram mot en
tid då invånarna i Sydafrika befriats
från en miljö som är förgiftad av raspropaganda
och ges eu möjlighet att
vara människor, inte vita människor,
bruna människor, gula människor eller
svarta människor -— utan människor.
Här är det alltså inte fråga om »black
power» utan om färgblindhet när det
gäller rasproblemen.

Det som hände vid FN:s generalförsamling
hösten 1969 visar, att de afrikanska
staterna har en del att lära ut.

56''

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Sydafrika, Portugal och Rhodesia har
haft lång tid på sig att lära sig sanningen
om alla människors lika värde. Men
de har ingenting lärt. Den afrikanska
självständighetsförklaringen ger dem
en ny möjlighet. Om de inte tar den till
vara kommer händelsernas gång att ge
dem en tragisk läxa.

Visst kan vi konstatera avståndet mellan
principer och verklighet i stora delar
av Afrika, men vår kritik av de afrikanska
staterna för bristande demokrati
bör dämpas vid tanken på förhållandena
i vår egen världsdel. I Tjeckoslovakien
krossades en utveckling i mer
demokratisk riktning av sovjetryska invasionsarméer,
och vi har fått bevittna
ett fortsatt ryskt tryck.

Grekland, som betecknats som demokratins
vagga, blev en diktatur, i vilken
konventionen om de mänskliga rättigheterna
kränkts på så gott som varje
punkt. I stället för att gradvis införa
demokrati i landet, något som överstarna
från början lovade, har greppet om
landet skärpts. Visserligen ser vi i dagarna
uppgifter i pressen om olika manövrer
som skulle ge ett intryck av att
man nu är på väg att införa demokrati,
men tyvärr ger tidigare erfarenheter
anledning att tro att det bara är fråga
om ett skådespel.

Varje offentlig kritik av regimen kan
innebära långvariga fängelsestraff.
Länge försökte de grekiska makthavarna
ge sken av att de endast ingrep mot
kommunister, som med våld ville störta
regimen. Men en av de senaste rättegångarna
— den s. k. Ethnosrättegången
— visar hur ihålig regimens argumentering
är. Denna rättegång har delvis
kommit i skymundan på grund av
den rättegång mot de 35 personerna i
gruppen »Demokratiskt försvar» som
pågick ungefär samtidigt. I Ethnosrättegången
gällde åtalet en intervju i tidningen
Ethnos med den kände liberale
f. d. parlamentsledamoten och ministern
Zigdis, en man som flera av oss
känner sedan hans tid som medlem i

Europarådets parlamentariska församling,
där han åtnjöt mycket stort förtroende
på grund av sin välbalanserade
hållning och sin stora kunnighet.

I intervjun hade han kritiserat regimens
politik och föreslagit en nationell
samlingsregering i Grekland. För detta
åtalades han inför krigsrätt. Till hans
förmån vittnade vid rättegången förre
premiärministern och högerledaren Canellopulos,
förre koordinationsministern
i Papandreous regering Mavros,
parlamentets före detta talman Papaspyrou,
högerdeputeranden Rallis och
den tidigare presidenten för högsta administrativa
domstolen — han avsattes
helt sonika av regimen i juli förra året.

Vad blev resultatet av denna rättegång?
Zigdis dömdes för detta intervjuuttalande
till fyra och ett halvt års
fängelse och böter. Chefredaktören och
andra medarbetare i tidningen fick också
långa fängelsestraff.

Det är i det grekiska folkets intresse
att vi håller opinionen mot sådana diktaturmetoder
levande och att vi stöder
de krafter som arbetar för att avlösa
den nuvarande regimen i Grekland
med en bred samlingsregering.

Med stort intresse följer vi försöken
att upplösa de spända förhållandena
mellan Öst- och Västtyskland, och jag
ställer mig helt bakom regeringsdeklarationens
slutsatser, att vi skall undvika
åtgärder som kan riskera att störa de
ömtåliga kontakter som nu inletts. Det
är bl. a. ett besked till den högljudda
men lilla minoritet, som kräver ett
svenskt erkännande av DDR i dagens
läge.

Kapprustningen i världen har nu antagit
sådana dimensioner att var och en
av de två supermakterna tycks ha kommit
till den slutsatsen att deras egna
ökade rustningar måhända inte innebär
ökad trygghet utan bara tjänar att öka
den gemensamma otryggheten. Bilden
blir inte bättre av att det visat sig att uländerna
ökar sina rustningar t. o. in. i
snabbare takt än övriga länder. En ljus -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

glimt i detta mörker är att icke-spridningsavtalet
trätt i kraft den 5 mars i år
och att förhandlingar på nedrustningsområdet
pågår såväl i Geneve som
i Wien. En reflexion, som man inte kan
underlåta att göra när man ser de enorma
summor som anslås till rustningar
är, att vi inte avdelar en rimlig del av
våra resurser till fredsforskning.

Det tragiska Vietnamkriget fortsätter
och håller nu på att spridas till hela Indokina
med massakrer och oerhörda lidanden
som följd. Parterna i Parisförhandlingarna
om Vietnam borde låta
denna förvärring av en redan olidlig situation
bli ett motiv för ett upptagande
av verkliga förhandlingar om ett slut på
kriget i Vietnam.

De former som demonstrationerna
mot USA:s nye ambassadör tagit ger
mig anledning till att framföra några
synpunkter, som borde vara så självklara
att de egentligen inte skulle behöva
sägas.

Vi hälsar ambassadör Holland välkommen
till Sverige. Det förhållandet
att USA återigen har en ambassadör i
Stockholm kommer att underlätta en
dialog om förhållandet mellan USA och
vårt land, en dialog i vilken vi också
framför våra kritiska synpunkter men
gör det med sakargument och inte med
invektiv. Men en dialog förutsätter jo
att man även låter den andra parten
framföra sina argument —- det är ju så
det brukar gå till i en demokrati. De
försök som gjorts att hindra inbjudna
talesmän för USA att över huvud taget
yttra sig visar emellertid att det inom
vissa grupper finns ett förakt för de demokratiska
spelreglerna. Detta är ett
första steg på den väg som slutar i äggkastning
och våldsmetoder. Men det
finns ingen anledning att dramatisera
vad som har hänt; vi får inte glömma
att det är fråga om en mycket liten
grupp. Jag ställer mig helt bakom det
uttalande som utrikesministern nyss
gjorde i detta sammanhang.

I förra höstens remissdebatt sade jag

Utrikes- och handelspolitisk debatt

till den nye statsministern att det finns
gränser för de politiska välgångsönskningar
som en företrädare för oppositionen
ger till en statsminister men att
jag beträffande Nordek verkligen önskade
honom framgång i hans arbete.
Jag vill nu också gärna ge honom mitt
erkännande för hans energiska och
skickliga arbete under Nordekförhandlingarna.

Hela frågan om Nordek har ju kommit
i ett svårt läge genom den finska
regeringens beslut den 24 mars att inte
underteckna traktaten i detta skede. Besvikelsen
är stor inte minst inom folkpartiet,
där Bertil Ohlin och andra med
honom målmedvetet arbetat för att förverkliga
den nordiska ekonomiska unionen.

Det skulle vara olyckligt om det
mycket omfattande arbete som förekommit
på att utforma Nordek skulle
visa sig ha varit förgäves. Regeringen
har inte givit upp hoppet men uttrycker
sig mycket försiktigt när den säger att
man ännu inte vill utesluta att förutsättningar
att förverkliga Nordek kan
skapas i de fyra nordiska länderna. Det
är med hänsyn till regeringsbildningen
i Finland naturligt att några initiativ i
denna fråga inte tas nu, men tiden bör
användas till att söka finna olika vägar
för att få till stånd ett Nordek som inte
isolerar Finland utan där Finland på ett
lämpligt sätt kan delta.

Den europeiska ekonomiska gemenskapen
har kunnat lösa flera av sina
svåra interna frågor och tycks nu vara
beredd att diskutera en utvidgning av
gemenskapen. Vi har all anledning att
vara glada över den islossning som äger
rum på det här området. Den allt snabbare
tekniska utvecklingen, konkurrensen
från de stora amerikanska företagen
och den snabbt expanderande japanska
industrin gör det nödvändigt att få till
stånd ett intensivare ekonomiskt samarbete
i Europa. Vi har inte längre råd
med någon marknadssplittring i vår de!
av världen.

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Herr talman! Frågan är inte om vi
skall delta i ett europeiskt ekonomiskt
samarbete eller inte, fastän den ibland
formuleras på det sättet i den allmänna
debatten. Som det påpekas i regeringsdeklarationen
är vi, liksom våra nordiska
grannländer, sammanvävda med den
europeiska ekonomin. Integrationsprocessen
kommer att fortsätta och ställa
krav på ekonomiskt samarbete i betydligt
högre grad än vad som nu är fallet.
Det är därför nödvändigt att vi kommer
innanför EEC:s tullmur och att vi kan
delta i det europeiska ekonomiska samarbetet
i former som är förenliga med
vår neutralitetspolitik.

Jag märker med stor tillfredsställelse
att det i deklarationen talas om att delta
i ett utvidgat ekonomiskt samarbete.
Detta ligger i linje med vår ansökan
från juli 19(>7 om förhandlingar med
sikte på deltagande i utvidgningen av
EEC. Det är alltså inte bara fråga om
att »samarbeta med EEC», som man
ibland säger på vissa håll, utan det är
fråga om att delta i utvidgningen av
EEC. Jag instämmer med herr Hedlund
när han framhåller att vad man i första
hand bör utröna är om vi kan göra det
i egenskap av medlem i EEC — givetvis
under den bestämda förutsättningen
att detta är förenligt med ett fasthållande
av vår neutralitetspolitik.

Det har funnits tendenser på visst
håll inom EEC att skjuta Sverige åt
sidan i diskussionerna om en utvidgning
av Gemensamma marknaden. Jag
förutsätter att ett av huvudmotiven för
statsminister Palmes besök i London,
Bonn och Paris har varit att få förståelse
för synpunkten att det med tanke på
det nära samarbete som redan existerar
mellan de skandinaviska länderna är
både omotiverat och komplicerat att föra
förhandlingar med Norge och Danmark
utan att vårt lands förhållanden
blir aktuella. Det gäller inte minst mot
bakgrunden av den övertygelse som
växt fram i Europa, att det är uteslutet
att åter införa tullmurar mellan å ena
sidan Sverige och å andra sidan Norge

och Danmark.

Nu har vi, herr talman, i massmedia
och på annat sätt fått en del informationer
om statsministerns resor, men jag
tycker nog att det vore värdefullt om
regeringen också här i riksdagen kunde
lämna upplysningar om resultatet av
statsministerns resor. Det som sägs i
deklarationen är sannerligen inte mycket
— det är några rader där man talar
rent allmänt om kontakter. Jag tror det
kunde vara av värde för riksdagen att
få närmare kännedom om de resultat
soiå statsministern tycker sig ha uppnått
under sina besök i de huvudstäder
jag nyss nämnde.

Jag tolkar, herr talman, uttalandena i
deklarationen beträffande förhandlingar
med EEC på så sätt, att syftet är att
de svenska förhandlingarna med EEC
om möjligt skall ske samtidigt som Norges
och Danmarks ansökningar behandlas
men att givetvis de andra EFTAländerna
skall hållas informerade i enlighet
med de uttalanden som gjorts inom
EFTA och att det naturligtvis också
där föreligger ett samrådsförfarande.

Herr talman! Vi får inom kort en debatt
i kammaren beträffande biståndet
till utvecklingsländerna, och i det sammanhanget
kan vi inte undvika att beröra
även frågan om de handelspolitiska
åtgärder som kan bidra till att brygga
över klyftan mellan rika och fattiga länder.
Jag skall därför inte i detta sammanhang
gå närmare in på dessa spörsmål.
Jag vill bara säga att jag mer och
mer har kommit till den övertygelsen,
att vi inte kan lösa den svåra frågan om
förhållandet till u-länderna huvudsakligen
med budgetpolitiska åtgärder.
Frågor om tullpreferenser, om supplementär
finansiering, om upplåtande av
en del av konsumtionsmarknader för
import från u-länder är några av de åtgärder
som kommer att visa sig nödvändiga.
Från den synpunkten hälsar
jag med tillfredsställelse den försiktiga
optimism som kommer till synes i regeringsdeklarationen
beträffande tullpreferenserna,
men också beträffande

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

dem är det bara fråga om en partiell
lösning. Vi måste, tillsammans med övriga
industriländer, gå vidare på denna
väg och arbeta för en utjämning mellan
de rika och de fattiga länderna i de internationella
sammanhang där vi är
med och i de internationella organisationer
där vi i framtiden kommer att
delta. Detta är den enda vägen för eu
fredlig utveckling i vår värld.

Herr HOLMBERG (m):

Herr talman! I dag, i slutet av april,
borde det finnas utomordentliga förutsättningar
för en både spännande och
intressant utrikesdebatt i riksdagen, en
debatt som skulle kunna ge den allmänna
opinionen en allsidig information
och därmed också ett underlag för eu
bedömning fem månader före det första
valet till den nya enkammarriksdagen
av hur regeringspartiet fullgjort sina
uppgifter på det utrikespolitiska området.

Man kan ange flera skäl för detta. I
många avseenden har t. ex. den utrikespolitiska
bilden förändrats under senare
tid. Den amerikanska avspänningspolitiken
i Vietnam fortsätter trots att
någon motprestation inte getts från den
andra sidan på slagfältet eller vid förhandlingsbordet
i Paris. Även om det
är för tidigt att nu säga att en avveckling
av kriget är i sikte, ger detta åtminstone
en utanförstående rätt att
hoppas.

På detta sätt har Amerikas Förenta
stater visat sitt utrikespolitiska ansvar
för en utveckling i världen i riktning
mot fred och frihet. Detta står i stark
kontrast mot de hätska, ömkliga och
illvilliga demonstrationer som under senaste
tiden extrema grupper och personer
gjort mot USA:s officiella sändebud
här i Sverige och därmed också
mot den amerikanska utrikespolitiken.

De länge framgångsrika Nordekförhandlingarna
bär dess värre inte kunnat
föras till ett framgångsrikt politiskt
slut, och därmed ökar kraven på

Utrikes- och handelspolitisk debatt

oss när det gäller snabb beredskap,
skicklighet och förhandlingsförmåga i
fråga om de europeiska samarbetssträvandena
över huvud taget.

Utvecklingen inom EEC, slutligen, har
gått i en sådan riktning, att förhandlingar
med olika EFTA-länder om inträde
i Gemenskapen kan komma att
inledas redan före sommaren i år.

Mot den här bakgrunden är det med
en viss besvikelse man måste konstatera
att det viktiga underlaget för dagens
diskussion, regeringsdeklarationen, är
ett så utomordentligt tunt aktstycke.
Förgäves letar man efter klara linjer i
beskrivningen av det utrikespolitiska
och handelspolitiska läget och i bedömningen
av vad den kommande utvecklingen
kan innebära i allmänhet och
för vårt land i synnerhet. Finns det i
regeringen i dag en bestämd entydig
politisk sammanhållning och vilja i de
utrikespolitiska frågorna och en klar
uppfattning om vad som är våra mål
och hur vi skall nå dem? Om detta
finns, har man i varje fall lyckats dölja
det i dagens regeringsdeklaration.

Till de nya dragen i den världspolitiska
bilden hör, som jag redan påpekat,
det förändrade läget i Sydostasien. Det
är där möjligt att peka på en utveckling
i både negativ och positiv riktning.
Samtidigt som stridsaktiviteten uppenbarligen
nedtrappats i Sydvietnam har
kriget förts ut till områden, som tidigare
präglades av ett relativt lugn. Det är
i främsta rummet i Laos, som vi kunnat
bevittna en offensiv från Pathet
Laos sida, som understödd av nordvietnamesiska
förband berövat regeringssidan
kontrollen över Krukslätten.
Det är också i Kambodja, där den nyligen
genomförda statskuppen mot
prins Sihanouk fört en ny, mer västorienterad
regering till makten. Denna
regering har deklarerat fortsatt kambodiansk
neutralitet i Vietnamkriget
men vill uppenbarligen ge neutralitetsbegreppet
en striktare tolkning än vad
som var fallet under prins Sihanouks

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

regim: man är inte längre beredd att
acceptera, att vietnamesiska förband
— från Nordvietnam eller Sydvietnamesiska
FNL-förband — är stationerade
på Kambodjas territorium. Vilka konsekvenser
för framtiden dessa förändringar
av läget i Sydostasien kommer
att medföra är det i dag svårt att sia
om. Det förefaller emellertid sannolikt,
att oron kommer att bestå till dess en
reell lösning har uppnåtts i den centrala
konflikten — i Vietnamkriget.

Det finns därför desto större anledning
att glädja sig över den riktning
som Förenta staternas Vietnampolitik
tagit under Nixonadministrationen.
Fastän några framsteg inte kunnat uppnås
vid de i dag uppenbarligen helt
fastlåsta Parisförhandlingarna och fastän
Nordvietnams och FNL:s förhandlingsdelegationer
vägrat att göra några
som helst eftergifter har president Nixon
fortsatt på den inslagna vägen att
dra hem de amerikanska trupperna från
Sydvietnam för att låta den sydvietnamesiska
regeringen och den sydvietnamesiska
armén överta en allt större del
av stridsuppgifterna.

Från moderata samlingspartiet har vi
tidigare uttalat vår anslutning till FN :s
generalsekreterare U Thants 5-punktsplan
för en fred i Vietnam, vilken som
bekant bl. a. innebar ett hemtagande av
utländska trupper. Det är vår förhoppning,
att denna politik inom överskådlig
framtid också skall göra det möjligt
att avhålla fria val i Sydvietnam under
internationell kontroll, så att en
på bred folklig bas grundad regering
skall kunna bildas. Detta var en annan
av punkterna i generalsekreterare U
Thants program.

Mot denna bakgrund förefaller den
hållning, som den socialdemokratiska
regeringen intagit i regeringsdeklarationen
milt sagt märklig. Man talar där
om risken för en förlängning av kriget
på grund av tillbakadragandet av de
amerikanska trupperna och överlåtandet
av stridsuppgifterna på Saigonre -

geringen. Med andra ord: först kräver
man ihärdigt att USA:s trupper skall
lämna Vietnam. När sedan hemtagningen
av de amerikanska trupperna påbörjats
och fullföljes hävdar man att just
dessa åtgärder medför risker för en förlängning
av kriget. Innebär detta att
den svenska regeringen anser att USA
i samband med att trupperna tas hem
skall förhindra de sydvietnamesiska
trupperna att försvara sig mot FNL,
eller innebär ordvalet i regeringsdeklarationen
att regeringen inte längre står
bakom U Thants punkter för fred i
Vietnam?

Även en annan sak är enligt min mening
märklig, nämligen den formulering
som utrikesminister Torsten Nilsson
i detta läge nyligen använde för att
karakterisera den amerikanska utrikespolitiken.
Med ett ordval direkt hämtat
från kommunismens jargong beskrev
han den amerikanska utrikespolitiken
som »kapitalistisk-imperialistisk». Det
är svårt att komma ifrån intrycket av
ett ohöljt vänslande med de extrema
grupperna till vänster om den alltmer
vänsterorienterade socialdemokratin
för att med Vietnamkriget som argument
vinna inrikepolitiska poänger.

I detta sammanhang finns det anledning
att instämma i det nödvändiga
avståndstagande som utrikesministern
nyss gjorde mot de senaste förolämpningarna
mot USA:s ambassadör och
USA:s politik i Sverige. Detta kunde
naturligtvis ha skett redan i går om utrikesministern
hade varit snabb, men
det var bra att vi nu fick ett avståndstagande
här i kammaren. En sak är
emellertid att med ord och formuleringar
göra ett sådant avståndstagande
här i kammaren, en annan är vilka möjligheter
regeringen har att tillse att situationer
av detta slag inte upprepas.
Jag har en känsla av att det ena departementet
inte vet vad det andra gör.
Utrikesdepartementet låter genom utrikesministern
ett verbalt avståndstagande
komma till uttryck i rådande läge,

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

medan däremot justitieministern vid
ungefär samma tidpunkt för riksdagen
framlägger ett förslag som går ut på
att försvaga myndigheternas möjligheter
att ingripa vid bl. a. ärekränkning
av främmande makts statsöverhuvud
eller av dess representanter i Sverige.
Det föreslås nu också vissa begränsningar
när det gäller polisens rätt att
ingripa exempelvis vid demonstrationer.
Muntliga beklaganden är onekligen
av mindre värde; de blir mest ett uttryck
för tillfälliga känslor och upprördhet,
om de inte förenas med en
vilja att upprätthålla praktiska möjligheter
att ingripa mot dessa ovärdiga
och skadliga demonstrationer. De är
ovärdiga — härvidlag är utrikesministern
och jag säkert överens —- för vår
utrikespolitik och dessutom farliga för
vår rätt till fria demokratiska opinionsyttringar.

Moderata samlingspartiet har redan
tidigare framhållit risken att regeringens
ledamöter sammanblandar rollen
som framstående partimän med rollen
som officiella representanter för Sveriges
folk. Det finns en påtaglig risk att
utlandet har svårt att hålla isär begreppen.
Jag tror inte att utrikesminister
Torsten Nilsson inför t. ex. FN:s generalförsamling
skulle ha karakteriserat
den amerikanska utrikespolitiken som
kapitalistisk-imperialistisk, men han
gör det i sin egenskap av ordförande i
Stockholms arbetarekommun när publiken
kräver ett radikalt uppträdande.
Man måste emellertid fråga sig om det
i längden är möjligt att upprätthålla en
distinktion mellan utrikesministerns
agerande som å ena sidan ordförande
i arbetarekommunen och å den andra
som svensk utrikesminister. Kan utlandet
se skillnaden och göra distinktionen?
Om detta inte skulle vara fallet,
är det nödvändigt att utrikesministern
också som ordförande i arbetarekommunen
uppträder som utrikesminister.

Vi har från vårt håll kritiserat regeringen
för dess utrikespolitiska Janus -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ansikte: å ena sidan diplomatins korrekta
språk, det officiella ansiktet, å
andra sidan ett insmickrande leende
mot de socialistiska vänstergrupperna.
Vilket ansikte och vilken röst representerar
den svenska regeringens verkliga
känslor och uppfattningar? När utlandet
ställer sig den frågan finns det risk för
att konturerna av den svenska neutraliteten
kan börja lösas upp. En klar
svensk neutralitetslinje är av betydelse
inte minst för våra framtida relationer
till det övriga Västeuropa och för våra
möjligheter att vinna den anslutning
till EEC som ur svensk och nordisk
synvinkel är mest gynnsam.

Med detta vill jag gå över till det avsnitt
i regeringsdeklarationen som upptar
dels Nordekfrågan, dels EEC-frågan.
Under hela efterkrigstiden har de nordiska
länderna träget arbetat på att fördjupa
de nordiska ekonomiska, sociala
och kulturella kontakterna. Nordiska
rådet blev det första stora steg som
togs. Den nordiska tullunionen och de
övriga överenskommelser som ingår i
Nordektraktaten skulle bli det andra
stora steget in i ett samarbete, där de
gemensamma fördelarna för de nordiska
länderna snabbt skulle motväga de
tillfälliga nackdelar av ekonomisk art
som Nordekavtalet innebar för varje
enskilt land. Den tekniska lösningen av
Nordektraktaten hälsades också med
största tillfredsställelse av de parlamentariska
representanter som i februari
detta år samlades i Nordiska rådet
i Reykjavik.

Som så många gånger i det politiska
livet visade det sig tyvärr att man inte
avstämt den materiella uppgörelsen om
Nordek med de rådande politiska förutsättningarna
för ett definitivt genomförande
av avtalet. Det finns i dag
naturligtvis anledning att uttrycka sorg
och besvikelse över att Finland inte
ansett sig i stånd att redan före sommaren
ratificera Nordektraktaten. Däremot
finns det inte skäl för att känna
sig bestört över utvecklingen. Statsmi -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

nister Palme, som med betydande energi
deltog i arbetet att materiellt lösa de
komplicerade delarna i Nordektraktaten,
vilka gällde jordbruket, fisket, tullsuspensionerna
o. d., torde knappast ha
varit omedveten om den risk som den
svenska regeringen tog när det nordiska
samarbetet lades upp huvudsakligen
som en teknisk-ekonomisk förhandlingsfråga,
medan de politiska aspekterna
ställdes i någon mån på framtiden.
Med politiska synpunkter avser
jag då bl. a. Norges och Danmarks strävan
att inte låta sina möjligheter till ett
inträde i EEC försvagas och Finlands
krav på speciell hänsyn till sin neutralitet
och sin kontaktyta med en av
världens stormakter.

Jag vill inte beskriva statsminister
Palmes engagemang i Nordek som ett
misslyckande, även om resultaten låter
vänta på sig eller t. o. m. alls inte uppnås.
Däremot tycker jag det är korrekt
att fråga om statsministern visade en
tillräckligt förutseende beredskap och
aktivitet när det gällde att bedöma och
förbättra de politiska förutsättningarna
för att Nordek verkligen skulle kunna
föras ut i det praktiska livet. Det var
måhända en svår uppgift, men med
hänsyn till den rapportering och de informationer
som utrikesdepartementet
och herr Palme rimligtvis har från våra
grannländer och andra berörda liinder
kan frågan ställas.

Nu måste emellertid Nordeksamarbetet
bedömas utifrån den situation som
uppstått, nämligen att Finland uppenbarligen
har beslutat sig för att inte
ratificera avtalet. Vår utgångspunkt
från svensk sida bör rimligtvis fortfarande
vara att vi vill förena kravet på
ett särskilt hänsynstagande till Finlands
situation med målet att genomföra det
nordiska samarbetet i den form det fått
i Nordektraktaten. Regeringen har här
legat lågt. Statsminister Palme har
knappast yttrat någonting sedan president
Kekkonen sade nej till ratificeringen.
Denna tystnad är lika ovanlig

som klädsam för Olof Palme, men den
kan ju inte pågå hur länge som helst.

Regeringen tycks emellertid inte utesluta
att förutsättningar kan skapas i de
fyra nordiska länderna för att Nordek
skall bli en verklighet. År regeringen
beredd att ange vilka praktiska åtgärder
den har funderat på att vidtaga för
att skapa sådana förutsättningar? Det
hade funnits goda skäl för den svenska
regeringen att i den utrikespolitiska
deklarationen ange något av de riktlinjer,
efter vilka den hoppas kunna få
frågan om det nordiska samarbetet löst,
i stället för att —- såsom deklarationen
ger intryck av -— slokörad över att det
just nu inte blivit något av med Nordek
endast uttrycka mycket allmänna förhoppningar.

Vi måste nu fråga oss: Hur skall vi
i dagens läge på bästa sätt kunna främja
de samarbetssträvanden som alltmer
vinner i styrka både inom Norden
och i stora delar av det övriga Europa?
Den tekniska och ekonomiska utvecklingen
har fört olika delar av världen
allt närmare varandra. Genom en internationell
arbetsfördelning och kontakter
över gränserna kan en sådan
förståelse för och ett sådant medvetande
om våra gemensamma intressen växa
fram, som är en avgörande förutsättning
för en gynnsam och fredlig utveckling.
Allt fler människor i vår
världsdel upplever medvetet situationen
på detta sätt.

En alltmer internationaliserad värld
inrymmer också stora möjligheter för
de enskilda medborgarna till ökad valfrihet,
till nya stimulerande arbetsuppgifter
och till en rikare fritid. I denna
mening är Europafrågorna i hög grad
en angelägenhet för dem som är unga
i sinnet och ser framåt. Kravet på oss
aktiva politiker att kraftfullt verka för
en snabb utveckling av Europasamarbetet
är ett krav på ansvarskänsla mot
de generationer som kommer efter oss.

Vi har från moderata samlingspartiet
många gånger riktat stark kritik

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

mot det halvhjärtade och kraftlösa
sätt, på vilket den socialdemokratiska
regeringen drivit Europafrågan, och vi
har uppfattat det som ett tecken på ett
bristande verkligt engagemang.

Denna kritik består. Jag skall emellertid
inte nu ta upp tid med att gå
igenom den i alla dess delar. Det är
utan varje tvivel dessutom ett i väsentliga
avseenden nytt läge vi nu befinner
oss i, och den nya regeringen Palme
skall inte så snart dömas för bristande
engagemang i Europafrågan. Låt mig i
stället säga några ord om vad dagens
läge kräver och i vad mån regeringen
i sitt handlande kan sägas svara mot
dessa krav.

För en realistisk bedömning av den
nuvarande situationen är det nödvändigt
att vi utgår från vår egen nordiska
verklighet, med andra ord från
den i så många avseenden starka och
för alla parter värdefulla gemenskap,
som finns mellan de nordiska länderna
och som på viktiga områden stärkts
under senare år.

I den nordiska ämbetsmannarapporten
inför Nordeksamarbetet återspeglas
på ett utmärkt sätt vari denna gemenskap
består och hur den ytterligare skall
kunna fördjupas. Vi har i den tillgång
till en utförlig katalog över gemensamma
nordiska problem, och denna redovisning
bör kunna vara alla de nordiska
länderna till stor hjälp vid kommande
förhandlingar med EEC. Även om det
inte skulle bli fråga om ett gemensamt
uppträdande, så gäller det i stor utsträckning
gemensamma problem. De
nordiska länderna måste därför vid
kommande överläggningar eller direkta
förhandlingar med EEC upprätthålla
den intima kontakt som utvecklades under
förarbetena på Nordek.

Men härutöver ställs också andra
krav. På grund av tidigare försummelser
är, enligt vår bedömning, den svenska
beredskapen inför förhandlingarna
med EEC inte tillräckligt god. Regeringen
Erlander visade aldrig något

Utrikes- och handelspolitisk debatt

verkligt intresse för dessa europeiska
problem. Herr Lange koncentrerade sig
på EFTA och gjorde vid dess tillkomst
för nu många år sedan en utomordentlig
insats. Utrikesminister Torsten Nilsson
har endast tillfälligtvis ägnat tankar
åt den process som kommit att spela
en dominerande roll i europeiskt liv
och europeisk politik. Skall herr Palmes
besök i Bonn, London och Paris
och herr Langes senaste resa till Bryssel
tolkas som ett tecken på atl regeringen
nu viil utveckla större aktivitet,
är detta naturligtivis bra, även om uppvaknandet
i så fall sker mycket sent.

Vilken vår förhandlingsposition än
kan bli är det uppenbart att åtskilliga
förberedelser måste göras. Förhandlingarna
med EEC blir sannolikt ännu mer
komplicerade än det mödosamma detaljarbetet
med det avtal som skulle ha
legat till grund för Nordek. EEC-förhandlingarna
får också betydligt mer
vittgående följder för hela det svenska
arbetslivet och produktionslivet och för
oss alla som enskilda medborgare. Det
är därför nödvändigt att en så bred
kontakt som möjligt byggs upp mellan
eu kommande förhandlingsdelegation
och alla de organisationer som företräder
det svenska folkets olika intressen.
En mångfald synpunkter måste få
komma till uttryck och på olika vägar
kanaliseras till den delegation som
skall föra vår talan.

Men ännu viktigare än dessa praktiska
frågor och på ett långt mer avgörande
sätt ett prov på regeringen
Palmes vilja och engagemang i förhållande
till Europafrågan är hur en
del till synes mer inrikespolitiskt betonade
frågor behandlas. Jag tänker i
första hand på skattefrågan, den ekonomiska
politiken och näringspolitiken.
Alla dessa frågor har en europeisk
internationell aspekt.

Omläggningen från omsättningsskatt
till mervärdeskatt var ett steg i rätt
riktning och motiverades också på sin
tid med hänsynstaganden till den skat -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

tepolitiska utvecklingen inom andra
länder i vår världsdel. Den mycket kraftiga
marginalskatteskärpningen i regeringens
aktuella skatteförslag, som ju
också kommer att få till följd
att skatteförslagets rätta innebörd
för flertalet skattebetalare blir en
skatteskärpning, är däremot någonting
som bidrar till att försvåra våra möjligheter
att delta i ett breddat europeiskt
samarbete. I en gemensam europeisk
arbetsmarknad kommer rörligheten över
gränserna att öka, och det land som
valt att pålägga sina kvalificerade arbetare
och tjänstemän marginalskatter
på mellan 60 och 100 procent har försämrat
sina möjligheter att klara det
vidgade samarbetet. Skatteförslaget är
i den meningen ett isolationistiskt förslag.

Samma hårda dom måste fällas över
utvecklingen i vårt land på kapitalskatternas
område vad avser såväl den
tekniskt undermåliga omläggning av
realisationsvinstbeskattningen på aktier
som genomfördes för ett par år sedan
som den omläggning av arvs-, förmögenhets-
och gåvoskatterna som nu föreslagits.
Jag vill särskilt peka på det
ofrånkomligen snedvridande kineseri
som föreslås bli rådande beträffande
familjeföretagens beskattning. I stället
för att utnyttja tiden till att vinna en
smidig anpassning efter europeiska förhållanden
— något som skulle förbättra
våra möjligheter att delta i ett vidgat
samarbete —- har regeringen på
denna punkt strävat i annan riktning.

Ett gott och förtroendefullt samarbete
mellan landets företag och näringslivets
representanter å ena sidan och
regeringspartiet å andra sidan är också
en viktig förutsättning för en framgångsrik
anslutning till ett ekonomiskt
integrerat Europa. Det blir emellertid
för varje dag som går alltmer uppenbart
att vi står inför ett misslyckande
av den socialdemokratiska näringspolitiken
och att vi har en djupnande förtroendekris
mellan näringslivet och re -

geringen. Även detta framstår som en
negativ faktor för det kommande europeiska
samarbetet.

De aktuella problemen i fråga om
samhällsekonomin är alltför välkända
för att behöva närmare beskrivas. Svagheten
i betalningsbalansen, den därutöver
ytterligare negativa utvecklingen
av kapitalbalansen, den snabbt försämrade
valutareserven och den allt snabbare
penningvärdeförsämringen är nu
i var mans mun. Om vi kallar denna utveckling
för vad den är — en ganska
allvarlig släng av engelska sjukan —
har vi också därmed sagt att så förbereder
man sig inte bäst för ett inträde i
ett bredare europeiskt samarbete.

På en rad punkter tvingas vi alltså
konstatera att regeringen Palme försatt
oss i en situation där vår förhandlingsposition
gentemot det integrerade Europa
blivit sämre och där våra möjligheter
att lyckosamt klara en anslutning
försvårats.

Jag sade emellertid tidigare att den
till synes ökade aktiviteten från regeringens
sida i Europafrågan under senare
tid skall hälsas med tillfredsställelse.
Jag skall gärna upprepa det även om
vi ännu inte vet vilket mått av god vilja
och ärligt engagemang den rymmer. Någon
verklig tilltro till sin Europapolitik
kan regeringen Palme emellertid inte
begära förrän den i konkret handling
i de avgörande inrikespolitiska frågorna
visar sin goda vilja.

Herr ministern för utrikes ärendena
NILSSON:

Herr talman! Jag har egentligen inte
mycket att erinra mot de kommentarer
som gjordes av herr Hedlund och herr
Gustafson i Göteborg till den beskrivning
av det utrikespolitiska läget som
jag lämnade i deklarationen.

I fråga om betydelsen av förhandlingarna
mellan öst och väst har vi
inte några delade meningar. Också jag
är av den meningen att SALT-förhandlingarna
som nu fortsätter i Wien är

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

av betydelse även för andra pågående
förhandlingar — jag tänker då på de
västtyska förhandlingarna med Sovjetunionen,
med Polen och med Östtyskland.
Jag är nämligen överygad om
att utgången av de överläggningar som
pågår mellan de båda supermakterna i
sin tur kommer att påverka resultatet
av de andra förhandlingskontakter som
pågår just nu.

Vad gäller säkerhetskonferensen har
vi redan i deklarationen framhållit att
denna har vårt fulla stöd; vi har givit
vårt erkännande åt Finland, som förklarat
sig berett att överta värdskapet. Det
skedde vid en enligt vårt förmenande
ur politisk synpunkt alldeles riktig tidpunkt.
Vi kan sålunda även där konstatera
att man i varje fall från centerpartistiskt
och folkpartistiskt håll har
ungefär samma mening som regeringen.

Vad sedan beträffar frågan om ulandsbiståndet
och frågan om huruvida
detta skall inriktas på ekonomisk och
social utjämning säger herr Hedlund att
det är människorna som skall hjälpas.
Även därvidlag är vi överens. Men efter
vad jag kan förstå får biståndsdebatten
anstå till nästa vecka, då vi har anledning
att komma in på hur statsutskottets
skrivning bör tydas. .lag vill dock
understryka att systemet i ett land inte
är helt oväsentligt för huruvida hjälpen
verkligen kommer människorna till godo,
varför jag på den punkten skulle vilja
göra en distinktion i anslutning till
herr Hedlunds anförande.

Det var, tyckte jag, intressant att lyssna
till herr Gustafson i Göteborg när
han plockade fram ett par tre ting som
har hänt ute i världen men som inte har
fått så stora rubriker. Han erinrade
bl. a. om hur undertecknarna av Lusakamanifestet,
som understryker alla
människors lika värde, visat sig vara
motståndare inte bara till rasismen utan
även till den »omvända rasismen». Om
man skall göra någon kommentar, skulle
man kanske kunna säga att de afrikanska
länderna och folken på sitt sätt

Utrikes- och handelspolitisk debatt

kan utgöra ett föredöme för oss vita när
det gäller hur man skall betrakta samlevnaden
mellan människor av olika
hudfärg. Jag kan i likhet med herr Gustafson
understryka betydelsen av sådana
uttalanden, som tyder på en ur våra
synpunkter önskvärd politisk utveckling
på den afrikanska kontinenten.

Jag bär givetvis inte heller någon
erinran att göra beträffande herr Gustafsons
karakteristik av händelserna i
Grekland. Jag vill bara betona att den
skandinaviska aktiviteten på detta område
inom Europarådet och dess kommission
för de mänskliga rättigheterna
ledde till ett fullgott resultat, i det att
man här, kanske för första gången, kunde
utpeka en regim som bröt mot de
flesta punkter i konventionen om de
mänskliga rättigheterna. Delta är väl
också någonting som kan få en viss betydelse
för utvecklingen i Europa. Det
är inte alldeles säkert att den grekiska
regimen är helt okänslig för de opinionsyttringar
som kom till synes vid
ministerkommitténs senaste sammanträde
i Paris.

Jag kan också ansluta mig till vad
herr Gustafson i Göteborg yttrade beträffande
önskvärdheten av att förhandlingarna
i Paris angående en fredlig lösning
av den allvarliga konflikten i Vietnam
verkligen skall leda till ett resultat
— något som inte bara ur de sydostasiatiska
folkens utan ur hela världens synpunkt
är ytterligt angeläget. Min uppfattning
är nämligen att Vietnamkriget
i hög grad har förgiftat den politiska atmosfären
i hela världen under senare
år. I anslutning därtill vill jag också understryka
betydelsen av att vi verkligen
har en amerikansk ambassadör här
i Stockholm. Vi skall ha rätt och vi har
också skyldighet att framföra våra meningar,
men det skall vara ett utbyte av
meningar, »det skall föras en dialog».
Förutsättningarna härför ökas givetvis
i samma ögonblick som vi har en amerikansk
ambassadör placerad här.

När det gäller herr Holmbergs anfö -

3 — Andra kammarens protokoll 1970. Kr 21

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

rande kan jag inte uttala mig i samma
riktning som jag nyss har gjort beträffande
de övriga inläggen. Herr Holmberg
säger att man från amerikansk sida
just nu har slagit in på en avspänningspolitik,
som efter vad han kan förstå
skulle leda till resultat som står i
överensstämmelse med våra önskningar.
Det är inte alldeles klart att det förhåller
sig så. Vi har givetvis ingenting
att erinra mot utan har hälsat med
tillfredsställelse de åtgärder som vidtogs
genom att man först inställde
bombningarna i Nordvietnam och sedan
drog tillbaka amerikanska trupper
från Sydvietnam. Men det är inte alldeles
klart att man fördenskull snabbare
kommer fram till en fredlig lösning av
konflikten. Den vietnamisering som
man nu säger sig inleda i kriget i Vietnam
siktar snarast till en militär och
och inte till en politisk lösning. En politisk
lösning är emellertid enligt mitt
förmenande förutsättningen för att
man skall få till stånd fred i Vietnam.
Vi har tidigare vid olika tillfällen deklarerat
att det är en felbedömning att
tro, att man skall kunna uppnå en militär
lösning på det ena eller andra sättet,
eftersom man då riskerar att kriget kan
fortsätta hur länge som helst. Detta är
anledningen till att vi har hänvisat till
önskvärdheten av att man inte så bestämt
håller den nuvarande Saigonjuntan
under armarna utan söker en lösning
i form av exempelvis en koalitionsregering,
som enligt alla de uppgifter
som vi från olika håll har fått skulle
kunna leda fram till ett slut på kriget
inom en relativt begränsad tidrymd.

Naturligtvis ställer jag mig synnerligen
skeptisk till herr Holmbergs uttalanden
beträffande vad som för närvarande
sker i Laos och Kambodja. Han
säger att i Kambodja har man nu fått en
mer västerländskt betonad regering.
Har man erhållit det? För det första har
denna regering tillkommit genom en
militärkupp. För det andra kan man
verkligen tvivla på den nya regeringens

både förmåga och vilja att genomföra
en neutral politik som herr Holmberg
påstod. År det inte så, att med den kurs
som den nuvarande regeringen har slagit
in på och med de åtgärder som den
har vidtagit riskerar den att öppna
blodbadets dammluckor över andra delar
av Indokina än Vietnam? Det är enligt
mitt förmenande en högst olycklig
utveckling, och vi har ännu inte sett
slutet på vad denna militärkupp kan leda
till. Jag vill därför understryka att
enligt min åsikt ökar nu riskerna för en
förlängning av kriget i Vietnam, och jag
kan därför inte ansluta mig till herr
Holmbergs bedömning av händelseutvecklingen.

Sedan kom herr Holmberg in på mitt
agerande i Stockholms arbetarekommun.
Det var i och för sig inte oväntat — jag
var kanske beredd på att han skulle uttala
sig i skarpare ordalag än han gjorde
med tanke på den storm som mitt
agerande i Stockholms arbetarekommun
har framkallat i pressen.

Herr Holmberg var indignerad för att
jag i en replik på årsmötet med anledning
av att en meddebattör hade anklagat
mig för att inte förstå att USA:s
utrikespolitik bestämdes av kapitalistisk-imperialistiska
motiv svarade: Kalla
det gärna för kapitalistisk-imperialistiska
motiv. Detta upprepade jag sedan
ännu en gång i diskussionen. Det skedde
under en två dagar lång utrikesdebatt
som spände över så skilda ting som
diplomatiskt erkännande av Nordkorea
och den provisoriska revolutionära
regeringen i Sydvietnam, hjälpen till
Nordvietnam — i första hand den humanitära
som jag i likhet med regeringen
i övrigt ansåg böra gå över Röda
korset — vissa diametralt motsatta
krav beträffande vår ställning till konflikten
i Mellersta Östern, förhållandet
mellan USA och Cuba, vår syn på frihetsrörelserna
i Namibia, Eritrea och
Kurdistan, vårt utvecklingsbistånds inriktning,
förslag om stöd åt och medelsanvisning
till Svarta Panter-partiet i

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Förenta staterna, svenska företags investeringar
i södra Afrika, vår EECoch
Greklandspolitik, utländska företags
etablering i Sverige m. m.

På tal om janusansikte, herr Holmberg,
företrädde jag i alla dessa frågor
kommunstyrelsens syn. Jag redogjorde
för denna och pläderade för dess förslag
till uttalanden, vilka i samtliga fall
antogs med betryggande eller stora majoriteter.
Detta innebar att representantskapet
ställde sig bakom regeringens
politik.

För alla dessa ting har press och
andra massmedia av någon outgrundlig
anledning inte visat något intresse.
Några tidningar har ansett att jag skulle
ha haft dåligt samvete efteråt och att
därför en presskonferens sammankallats
för att jag skulle få förklara vad jag
sagt. Det är felaktigt! Presskonferensen
var på sedvanligt sätt beslutad och utlyst
flera dagar i förväg för att vi skulle
få redovisa årsmötets resultat för journalister
från press och radio. Under en
timslång konferens var det ingen som
brydde sig om någon av dessa frågor
som jag räknat upp. Man koncentrerade
sig till mitt uttalande om motiven för
USA:s politik, trots styrelsens försök
att få publicitet kring alla övriga, inte
helt oviktiga frågor. Sveriges Radios
journalist hade nämligen snappat upp
dessa ord och med dramatisk verv begränsat
sin nyhetstjänst till detta uttalande.

Jag vill också påpeka att Arbetarekommunens
möten av tradition är präglade
av en levande verklighet och att vi
ofta har ideologiskt betonade debatter,
där utgångspunkten är det socialdemokratiska
partiprogrammets allmänna
grundsatser. Så har det varit i alla tider
och så är det också i dag. Jag vill gärna
understryka, att jag anser det vara värdefullt
att möta denna församling. Den
utgör ett tvärsnitt av vår rörelse. Där
finns representanter för fackliga och
politiska organisationer, arbetaren på
verkstadsgolvet, fältarbetaren bland

Utrikes- och handelspolitisk debatt

anställda i enskild och offentlig tjänst,
gamla veteraner och ungdomar — alla
aktiva inom rörelsen. Jag har där tillfälle
att lämna informationer om vår utrikespolitik,
och man delger mig sina
uppfattningar; det är ett ömsesidigt givande
och tagande — något att tänka på
för alla dem som i dag bär ordet ”närdemokrati”
på sina läppar.

Men jag skall gärna även här med
herr Holmberg ta upp en ideologisk debatt
— det kan ju vara önskvärt att vi
någon gång får en sådan även här i
riksdagen.

Yttrandet att USA:s utrikespolitik
skulle bestämmas av kapitalistiska motiv
betraktar herr Holmberg som en
förolämpning mot Förenta staterna. Jag
måste bekänna att jag blev överraskad
när jag först hörde detta hans uttalande.
Innebär detta att herr Holmberg anser
att man i USA borde känna sig besvärad
härav? Herr Holmberg är ju ändå
en företrädare för det kapitalistiska
systemet — jag har uppfattat honom
som en sådan. Innebär vad han nu säger
att han med utgångspunkt i mitt yttrande
indirekt förnekar sin egen ideologi
före hanegället? Herr Holmbergs
uttalanden — jag känner dem inte helt
i detalj eftersom jag har sett olika versioner
av dem i olika tidningar — måste
vara baserade antingen på verklighetsflykt
eller på obekantskap med
världspolitikens tunga realiteter. Vill
herr Holmberg eller någon annan stå
upp och bestrida att USA är ett kapitalistiskt
land? Är det någon som vill påstå
någonting annat? Har Förenta staternas
ledande statsmän, presidenten,
kongressen, senaten någon ambition
att kallas någonting annat? Vill någon
här i kammaren försöka vinna goodwill
bland sina amerikanska vänner eller affärsvänner
genom att tillskriva USA:s
in- och utrikespolitik någon socialistisk
anstrykning, om än i aldrig så demokratisk
utformning? Eller tror ni att
ni kan behaga dem genom att påstå att
de vill skapa ett blandekonomiskt USA

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

med en växande offentlig sektor?

Det skulle vara intressant att få svar
på dessa frågor. Jag har nämligen alltid
levat i föreställningen att USA prisats
som den fria företagsamhetens, det privata
initiativets och den högkapitalistiska
världens Mecka. Det är enligt mitt
förmenande självklart att detta sätter
sin prägel både på in- och utrikespolitiken.
Vari består då förolämpningen mot
Förenta staterna?

Jag skall också säga ett par ord om
den s. k. anklagelsen för imperialism.
Även på den punkten skall jag gärna ta
upp en diskussion med herr Holmberg.
Jag tycker att man skall vara ganska
blåögd i fråga om världspolitik och
världsekonomi för att betrakta uttalandet
som en anklagelse mot en stormakt.
Vad, tror herr Holmberg och andra av
mina kritiker, har varit syftet med de
koloniala erövringarna i århundraden?
Maktcentra har visserligen förskjutits
Vinder denna tid men strävandena har
ytterst varit desamma: att skaffa sig
marknader, råvarukällor, strategiska
baser, makt och inflytande. Under århundraden
har stormakterna just därför
kommit i konflikt med varandra. Vad
tror man låg bakom exempelvis första
världskriget, om inte bl. a. just denna
kamp om marknader, råvarukällor,
strategiska baser, viktiga kommunikationsleder
o. s. v.?

Andra världskriget resulterade rent
maktpolitiskt i att England och Frankrike
försvagades som stormakter. USA
och Sovjetunionen, de två supermakterna
med sina enorma industriella och
militära resurser, står som de dominerande
faktorerna i dag.

Nu menar herr Holmberg att det äten
förolämpning mot Förenta staterna
att tillskriva dess ledning andra syften
än rent humanitära. Skulle sålunda
marknader, råvarukällor, strategiska
baser och inflytande inte längre spel;-någon roll i världspolitiken? Arbetar
inte Sovjet från sina utgångspunkter på
att stärka sina positioner? Arbetar inte

USA för att stärka eller bevara sitt inflytande
från de utgångspunkter som
dess ekonomiska system, d. v. s. det kapitalistiska
systemet, har skapat?

Vi är inte vana vid ideologiska debatter
här i riksdagen, men har verkligen
all ekonomisk litteratur och all
utrikespolitisk information gått herr
Holmberg och hans meningsfränder fullständigt
förbi? Att i en ideologisk debatt
inför ett arbetarforum säga någonting
annat än verkligheten går inte. Det
går inte heller att inför den allmänna
opinionen dölja den krassa verkligheten.
Folk är numera alltför upplysta för
att låta sig duperas av en sådan dimbildning.

Vari ligger då det förödmjukande i
att bejaka det faktum att USA bevarar
eller söker bygga ut sina intressesfärer
i Sydostasien eller i andra delar av
världen? Inte heller vill någon förneka
att Sovjet med olika metoder bevarar
och bygger ut sina maktintressen delvis
i samma och delvis i andra områden.

Herr Holmberg gjorde gällande att
jag har använt en kommunistisk vokabulär
när jag har godtagit detta uttryck
»kapitalistisk-imperialistisk påverkan”.
Han lär t. o. m. ha givit Stalin
upphovsmannarätten.

Jag begär inte att herr Holmberg skall
veta så mycket om den demokratiska
socialismens syn, men jag har gått tillbaka
i tiden för att finna ett pålitligt
avstånd mellan det uttalande 1946 som
han tillskrev Stalin och uttalanden som
demokratiska socialister har gjort av
liknande slag långt tidigare. Jag gick
tillbaka ända till 1907 för att få ett
påtagligt avstånd.

Vad fann jag? Jo, jag fann att Hjalmar
Branting i Social-Demokraten den
30 augusti 1907 gjorde några reflexioner
i anledning av Internationalens kongress
i Stuttgart samma år. Han inregistrerade
med tillfredsställelse den resolution
som då hade antagits med ledande
socialdemokrater — Troelstra

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

från Nederländerna, van de Veide från
Belgien, Jaurés från Frankrike, framstående
tyska socialdemokrater och
Hjalmar Branting själv. Jag skall citera
en del av vad som står i denna resolution
:

»Kongressen ansluter sig till de föregående
internationella kongressernas
resolutioner rörande aktionen mot militarismen
och imperialismen och erinrar
om att aktionen mot militarismen
ej kan skiljas från hela den övriga aktionen
mot kapitalismen.

Krigen mellan kapitalistiska stater
äro vanligen följder av deras konkurrens
på världsmarknaden, ty varje stat
lägger ej blott an på att befästa sina
marknader utan också på att förvärva
nya, huvudsakligen genom att underkuva
främmande folk och indraga deras
jordbesittningar.»

Jag tycker därför att det är litet orättvist
mot Hjalmar Branting och andra
framstående socialdemokrater alt herr
Hornberg nu gör gällande att just denna
kombination: imperialistisk-kapitalisk

skulle vara ett kommunistiskt påfund
eller rättare sagt ett påfund av Stalin
själv.

När del sedan gäller kriget i Vietnam
kan det också ha sin betydelse att
hänvisa till en i dag levande framstående
politiker, nämligen den amerikanske
senatorn William Fulbright. Frågan
huruvida USA bedriver maktpolitik —
vilket också kallas imperialistisk politik
— diskuteras ju också i Förenta
staterna, och han har i senatens utrikesutskott
för några veckor sedan anlagt
en del synpunkter på denna fråga. Låt
mig nu citera ur hans tal. Han säger:
»Genom eget val spelar våra ledare spelet
om inflytelsesfärer i en värld av
maktpolitik. Det var deras val att göra
på så sätt i stället för att bedriva en
verkligt internationalistisk politik genom
Förenta nationerna. Efter att ha
gjort sitt val av det spel de vill driva,
borde de åtminstone följa spelets regler.
»

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Fulbright fortsatte: »Liksom Johnsonadministrationen
tidigare förefaller den
nuvarande administrationen övertygad
om att den kan bevara den amerikanska
sfären obruten, medan den bestrider eu
annans maktsfär under förevändning av
att vilja rädda världen från kommunismen.
I detta avseende innebär ’vietnamiseringen’»
— lyssna nu, herr Holmberg!
— »en förändring i taktik jämfört
med Johnsons politik men inte eu
förändring av målsättningen, som är att
bevara något slags amerikanskt militärt
fotfäste, antingen direkt eller genom
ombud, i en främmande inflytelsesfär.»

Jag skall inte närmare kommentera
denna karakteristik av den amerikanska
politiken. Men är det då så förgripligt
om man betvivlar, såsom jag har
gjort, att denna politik har renodlat
idealistiska målsättningar?

.lag skall slutligen göra en mera personligt
motiverad reflexion. Det är möjligt
att när det gäller Vietnamkriget och
andra eldhärdar i världen — jag bortser
då exempelvis inte från allt det fasansfulla
som skedde i Nigeria — att
jag kan ha blivit personligt märkt någon
gång; jag kan bekänna att jag i
min ungdom upplevde vissa ting i krigets
Spanien och Finland som jag faktiskt
inte kan riktigt glömma. Vad folket
exempelvis i Vietnam och även i Nigeria
har upplevt nu är mångfaldigt värre
än vad jag såg där, och jag är inte helt
opåverkad av medvetandet härom.

Någon har sagt att när en hund blir
överkörd av en bil inför våra ögon,
rubbas vår känslobalans och vår matsmältning.
Det tycks också vara så, att
vissa ordval kan rubba matsmältningen
för somliga.

Men när krigsrapporterna räknar upp
antalet stupade människor, framkallar
det bara en lindrig känsla av obehag.
Jag frågar vad detta kan bero på. Kan
det bero därpå att statistiken inte blöder?
Det är med andra ord den närliggande
detaljen som betyder något. Är vi
inte i stånd att i vårt medvetande fatta

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

det fruktansvärda som sker, när del
sker på större avstånd från oss?

Vad jag senast sade, ser jag som en
ursäkt för vad som blir stort och betydelsefullt
i särskilt de moderatas agerande
inför det fasansfulla som utspelas
i Sydostasien. Man orkar kanske inte
med så mycken inlevelse som behövs.
Dödsrapporterna blir en vardaglig sak,
ointressanta som livet självt. Därav uppståndelsen
kring en replik i en två dagar
lång diskussion inom Stockholms
arbetarekommun. Det är den bästa tydningen
som jag kan ge av de moderatas
uppträdande i denna fråga.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Debatten här i dag har
ju egentligen inte präglats av några meningsmotsättningar,
om jag möjligen undantar
den ideologiska delen i slutet
av utrikesministerns anförande; vi får
väl höra vad herr Holmberg har att
svara på den punkten.

Jag skall därför bara begränsa mig
till att stryka under vissa saker, som
jag tycker det kan vara anledning att
ytterligare betona. Det är väl en del
som talar för att vi kanske kan få EECförhandlingar
inom en inte alltför avlägsen
framtid. Det är mycket känsliga
frågor som man då skall ta ställning
till. I all synnerhet gäller det ju den
allmänna utrikespolitiken, alltså alliansfriheten.
Med hänsyn härtill skulle jag
vilja fråga, om det inte kunde vara
lämpligt att oppositionen i varje fall i
ett mera avgörande skede av sådana
överläggningar skulle få tillfälle att på
något sätt ständigt följa dessa förhandlingar.
Det skulle helt säkert vara cn
styrka för regeringen, och jag tror att
det skulle vara en styrka för hela vårt
land.

Jag återgår till regeringsdeklarationen,
där man fick läsa de föga uppmuntrande
uppgifterna om ökningen av rustningarna
i världen under de senaste tio
åren med ungefär 6 procent per år i
fast penningvärde. Det är ju en fantas -

tisk ökning. Det meddelas också att i
u-länderna är ökningen inte mindre än
8 procent. Dessbättre har vårt land tydligen
inte behöva råka ut för olyckan,
att de u-länder som hjälpts brukat biståndet
på sådant sätt. Men jag tror det
finns anledning låta vårt folk få litet
mer kännedom om dessa förhållanden,
om inte i dag så vid något annat tillfälle.

Till sist vill jag bara uttala min stora
tillfredsställelse över att samtliga talare
varit överens om att fördöma ligistframträdandena
vid utländska beskickningar
i Stockholm.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! I mitt första inlägg tog
jag inte alls upp utrikesministerns uttalande
inför Stockholms arbetarekommun,
eftersom man enligt min mening
bör fästa större avseende vid vad statsminister
Olof Palme säger i London än
vad Torsten Nilsson yttrar i en improviserad
replik på ett arbetarkommunmöte.
Det finns väl inte heller anledning
att låta en stor del av utrikesdebatten
upptas av diskussion om den saken.
Nu har det ju i efterhand förklarats
att alla stormakter företer imperialistiska
drag, och det kan hända att beskyllning
för imperialism fördras lättare
om den delas av alla stormakter,
inklusive det socialistiska Storbritannien.
Jag vill därför betrakta den dedel
av diskussionen som avslutad för
min del.

I övrigt kan man säga att det kunnat
konstateras stor samstämmighet när det
gäller den svenska utrikespolitikens huvudlinjer,
vilket jag vill uttala min tillfredsställelse
över. Det är inte till någon
glädje för rubrikskrivare eller radioreportrar,
men jag tror att det är av
utomordentlig vikt då det gäller att i
utlandet företräda Sverige och arbeta
för en fredlig utveckling och för människovärdets
hävdande i alla delar av
världen.

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Jag observerade att utrikesministern
inte alls berörde EEC; det beror kanske
på att handelsministern senare kommer
att ta upp den frågan. Jag vill upprepa
min önskan att regeringen ger några informationer
om resultatet av statsministerns
resor, eftersom de dock tilldragit
sig stor uppmärksamhet i press och radio.
I regeringsdeklarationen saknas redovisning
nästan helt, men det är angeläget
att riksdagen får information
härom.

I anslutning till herr Hedlunds uttalande
beträffande de kommande EECförhandlingarna
vill jag också påminna
om att jag tidigare uttryckt önskan om
att det, när förhandlingarna blir aktuella,
kommer att finnas möjligheter
för representanter för oppositionen att
i en särskild arbetsgrupp följa dessa
förhandlingar, som blir av utomordentligt
stor betydelse för vårt lands framtid.
Det är mycket angeläget att vi kan
skapa enighet om vårt uppträdande vid
förhandlingarna.

Herr HOLMBERG (m) kort genmäle:

Herr talman! Utrikesministern slutade
sitt anförande med att redovisa en
del personliga upplevelser — som han
uttryckte det — inför krigets fasor och
de lidanden som varje krig medför. Jag
fick emellertid dess värre en känsla av
att utrikesministern då försökte ge intryck
av att han företräder en högre
grad av engagemang när det gäller människors
lidanden än vad exempelvis vi
i moderata samlingspartiet gör. Det tycker
jag är en ganska billig, enkel och
ovärdig debattmetod. Inför människors
lidanden och inför vaje form av krig
reagerar vi som människor precis likadant.
Vårt engagemang mot krig och
för fred är detsamma inom alla politiska
partier och bland alla medlemmar
och väljare i demokratiska politiska
partier.

Vad sedan gäller frågan om USA och
Vietnam är det riktigt att jag frågade
regeringens talesman varför man i re -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

geringsdeklarationen indirekt har kritiserat
det sätt på vilket USA drar hem
sina trupper. Vi har ju ändå alla varit
engagerade för en politik som skulle leda
till att USA avvecklade sitt engagemang
i Vietnam. Jag är alltjämt förvånad
över utrikesministerns svar, som
rimmar illa med vad statsministern sade
i en intervju vid presskonferensen
i London för en tid sedan. Han sade då
att USA nu hade vidtagit de åtgärder
»som vi har rekommenderat. Därför har
vi,» fortsatte statsministern, »de senaste
åren inte haft någon anledning att
uttryckligen kritisera USA, när man
drar tillbaka trupper och förhandlar.»

Jag delar statsministerns uppfattning
därvidlag och anser att utrikesministerns
uttalande i dag strider mot densamma.
Nu får regeringen bestämma sig,
antingen sluta upp kring kravet att USA
skall ta hem sina trupper eller inta den
motsatta hållningen, nämligen att också
det skall kritiseras, eftersom det kan
anses vara ett uttryck för att USA riskerar
att förlänga kriget. Ekvationen
går nu inte ihop.

Låt mig sedan övergå till det, som
utrikesministern uppehöll sig längst vid,
nämligen vad han kallade för en ideologisk
diskussion om vissa ordsammanställningar
— det blev ju det till sist -—
och vad uttrycket kapitalistisk-imperialistisk
politik egentligen betyder. Jag
vet mycket väl att uttrycket imperialistisk
kan tolkas på olika sätt. Cecil Rhodes,
Disraeli, Chamberlain och andra
imperiebyggare ansåg att imperialistisk
var något mycket positivt och värdefullt,
men jag hoppas att utrikesministern
inte hade den definitionen i tankarna
när han på eu vänsterfråga svarade
att USA förde en kapitalistiskimperialistisk
utrikespolitik eller något
liknande.

Yad är då den andra ytterligheten?
Jo, det är den tolkning som Marx, Lenin,
Brezjnev, Suslov och andra på den
kommunistiska sidan gjorde och gör,
när man där använder samma uttryck.

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Om man läser den debatt som förs här
i landet — man behöver bara gå till Aftonbladet
— skall man finna att det just
är den kommunistiska tolkningen som
ligger närmast till hands när man begagnar
uttrycket kapitalistisk-imperialistisk.

Detta är egentligen en långt allvarligare
sak än utrikesministern försökte
göra gällande. När man binder samman
det uttrycket med utrikespolitiken och
säger att denna är kapitalistisk-imperialistisk,
så ligger däri en indirekt och
oerhörd anklagelse mot det land som
beskylls härför. Det skulle nämligen innebära
att man med denna kapitalistisk-imperialistiska
utrikespolitik är ute
för att tjäna pengar på krig. Det kan väl
ändå inte vara utrikesministerns mening
att använda ett uttryck som onekligen
logiskt kan tolkas på detta sätt. Därför
vidhåller jag att utrikesministern
skall vara försiktig med att använda
formuleringar, som kan förknippas med
den kommunistiska tankevärlden, för
att karakterisera en del av den amerikanska
utrikespolitiken. Det är felaktigt
och ger dessutom en sned och oriktig
bild av hur svenska folket upplever
den amerikanska utrikespolitiken.

Herr ministern för utrikes ärendena
NILSSON:

Herr talman! Jag har inte velat gå in
på de handelspolitiska avsnitten av de
kommentarer som gjorts till regeringsdeklarationen,
eftersom inte bara herr
Palme utan även handelsministern, som
är närvarande i denna kammare, befunnit
sig på resande fot. Det blir dennes
uppgift att redogöra för vad som
skett i dessa sammanhang.

Men, herr Holmberg, jag har fäst mig
vid att de moderatas agerande i Vietnamfrågan
hela tiden rört sig om detaljer
i vad som har sagts. Han tycks
vara indignerad över att jag inte skulle
tro på att han är engagerad på samma
sätt som de flesta av oss andra när det
gäller de händelser och fasor som före -

kommer i Sydostasien. Men vad är det
som ni har fäst er vid i debatten och
som har givit de stora rubrikerna hos
er? Jo, det är en demonstration vid något
tillfälle i Stockholm och ett uttalande
som har fällts på Stockholms arbetarekommuns
årsmöte. Det är detta ni har
varit intresserade av. Däremot har jag
inte funnit att ni på samma sätt har givit
rubriker och utrymme åt händelser
som utspelas i det av kriget hårt drabbade
landet och åt de reflexioner som
man bär anledning att göra i anslutning
härtill.

Herr Holmberg får förlåta mig, men
jag tycker att moderaterna under den
vecka som har gått har spelat över beträffande
vad som skedde inom Stockholms
arbetarekommun. Deras agerande
har stundom på mig gjort samma intryck
som en tenor som sjunger igenom
en opera en kvarts ton för högt. Jag
skall medge att herr Holmberg nu försöker
sänka tonläget men det kan ju
inte utsudda vad som tidigare sagts,
bl. a. av honom själv.

Vidare säger herr Holmberg att det
som jag i dag yttrat strider mot vad
statsministern skulle ha uttalat vid en
intervju i London. Jag vill understryka
att regeringen var helt enig ■—■ vilket
har påpekats vid åtskilliga tillfällen —
om att med tillfredsställelse hälsa bombstoppet
i Nordvietnam, eftersom det, såsom
vi redan hade förutskickat, öppnade
möjligheterna till förhandlingar i
Paris. Vi hälsar också med tillfredsställelse
tillbakadragandet av amerikanska
trupper från Sydvietnam. Vi har emellertid
ingen förståelse för tanken att
detta skall leda till en vietnamisering
av kriget. Såsom jag sagt vid ett tidigare
tillfälle, är ett människoliv ett människoliv
vare sig det gäller en amerikan
eller en vietnames. Och vad man nu
tycks åsyfta, i varje fall i vissa militära
och politiska kretsar i Förenta staterna,
är helt enkelt att kriget skall utkämpas
med vietnameser i stället för
med amerikaner men med hela den

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

militärtekniska förstörelsemaskinen till
Saigontruppernas stöd.

Det är detta vi reagerar mot — precis
som senator Fulbright, som sagt att man
använder sig av en ny taktik men att
målsättningen i själva verket inte är
annorlunda, nämligen att sätta sig militärt
fast i denna del av världen. Vi
har förordat — och därvidlag finns de!
ingen som helst skillnad mellan Olof
Palmes och min uppfattning — att man
bör söka den politiska lösning som är
den enda hållbara i längden.

Så till tolkningen av ordet imperialism.
Herr Holmberg misstänkte mig
ändå inte för att jag skulle ansluta mig
till den syn på imperialismen som
Chainberlain och de gamla engelska
imperiebyggarna hade. Och jag kan försäkra
herr Holmberg att jag lägger inte
den betydelsen i ordet imperialism, eftersom
denna imperialism ledde till den
kolonialpolitik som befinner sig under
avveckling numera, en avveckling som
jag utgår från att även herr Holmberg
trots allt kan ge sin anslutning till. Nej,
min syn på den kapitalistisk-imperialistiska
politiken grundar sig bl. a. på den
resolution som Hjalmar Branting på sin
tid helt anslöt sig till vid Stuttgartkongressen
år 1907 — långt innan vi hade
några kommunistiska partier, långt innan
sådana hade börjat uppträda på den
politiska världsarenan. Det fanns ju eif
manifest som kallades för det kommunistiska
manifestet, men i själva verket
hade man inte vid den tidpunkten grundat
partier av det slag som sedan gjorde
sina segertåg i Sovjetunionen och i en
rad östeuropeiska och asiatiska stater.

Herr Holmberg säger att det som utgör
det allvarliga i mitt resonemang
är att kapitalismen skulle sätta sin prägel
på utrikespolitiken när det gäller
vissa stormakter. Det skulle, menar herr
Holmberg, innebära att jag hade den
uppfattningen att dessa stater förtjänar
på kriget. Men jag tror inte att de förtjänar
på kriget ■— jag tror inte att någon
stat förtjänar på kriget, vare sig
3* —

Utrikes- och handelspolitisk debatt

vinnare eller förlorare. Jag tror emellertid
att det finns sådana som anser
att de kan göra förtjänster efter ett krig.
Ifall dessa bevarar sina intressesfärer
i olika delar av världen kommer de
också att i det långa loppet ta till vara
sina kapitalistiska intressen — säg gärna
det.

Om vi ser på kampen om låt mig säga
oljan i hela världen, hur många stater
är det då inte som har satt in militära
resurser för att ta vara på sina oljeintressen
och därigenom efter krigets slut
göra förtjänster på innehavet av oljefält?
Jag menar: Är det någon som
egentligen kan förneka att sådant har
inträffat i världspolitiken och att det
inträffar allt fortfarande?

Till slut ber jag att få återge ett citat
av en annan nu levande politiker.
Utrikesminister William Rogers deltog
för någon tid sedan i en presskonferens.
Då ställdes till honom följande
fråga: Trots all den omfattande hjälp
och det bistånd Förenta staterna i det
förflutna givit andra länder attackeras
vi ofta av icke-kommunistiska regeringar
för att vara en imperialistisk makt.
Kan en världsmakt som Förenta staterna
någonsin ha råd med att göra sig
av med alla en imperiel! stats attribut
blott för att vara populär? Rogers’ svar
var: »Nej, det tror jag inte att man kan.
Jag tror att en världsmakt som Förenta
staterna måste acceptera det faktum
att det kommer att bli kritik, och jag
tror inte att detta bör avhålla oss från
att göra de saker som vi anser att vi
bör göra för att handla i enlighet med
vårt ansvar i världen.»

Jag hoppas att herr Holmberg nu inte
skall rikta sin kritik mot den amerikanske
utrikesministern.

Herr HOLMBERG (m) kort genmäle:

Herr talman! I själva verket är jag
litet förvånad över att utrikesministern
använder en så dominerande tid av allt
vad han säger för att försöka förklara
ett uttalande som han fällt i Stockholms

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

arbetarekommun, nämligen kapitalistisk-imperialistisk.
Det ter sig i själva
verket ganska löjeväckande att utrikesministern
här går tillbaka till ett uttalande
som Hjalmar Branting gjorde 1907
och hävdar att det är den innebörd
som Hjalmar Branting vid det tillfället
lade i orden kapitalistisk och imperialistisk
som även Torsten Nilsson 1970
i april månad inlade då han i ett kort
svar ville rubricera den amerikanska
utrikespolitiken som kapitalistisk-imperialistisk.
Jag tycker onekligen att utrikesministern
borde använda ett språk
som inte behöver erfordra så långa förklaringar.
Det skulle förenkla tolkningen
av den grundinställning som jag hoppas
att den svenska regeringen ändå
har till den amerikanska utrikespolitiken.

Min förhoppning är — jag har sagt
det i mitt huvudanförande — att man
även från regeringens sida uppskattar
att den amerikanska utrikesledningen
och den nya administrationen fullföljer
den avveckling av sitt engagemang
i Vietnam, som inletts för en tid sedan
och som även fortsätter genom ett hemtagande
av trupperna. Men att begära
ett sådant erkännande från utrikesministerns
sida är tydligen att gå för
långt.

Herr ministern för utrikes ärendena
NILSSON:

Herr talman! Jag är konfunderad.
Lyssnar inte herr Holmberg till vad jag
säger? Jag sade nyss att vi med tillfredsställelse
hälsade såväl bombstoppet
i Nordvietnam som tillbakadragandet
av amerikanska trupper i Sydvietnam.
Men när målsättningen tycks vara
oförändrad, nämligen att söka åstadkomma
en militär lösning på konflikten
i stället för en politisk, då är vi inte
med. Skall jag behöva upprepa detta
flera gånger?

Dessutom vill jag säga att anledningen
till att jag tagit upp det som skedde
vid Stockholms arbetarekommuns årsmöte
är hela den presskampanj som de

moderata satte i gång. Dessutom tog herr
Holmberg upp saken i debatten här i
dag. Menar herr Holmberg att jag dels
inte skall få försvara vad jag har sagt
och dels att jag inte skall få lämna kritiska
synpunkter på de påståenden som
herr Holmberg har framfört?

Vad sedan själva uttrycket beträffar
vill jag understryka, att anledningen
till att jag hänvisade till uttalandet från
år 1907 helt enkelt var den, att herr
Holmberg gjorde gällande att jag använde
en kommunistisk vokabulär. Vad
jag vill ha sagt är att de reflexioner,
som jag nyss gjorde beträffande den
imperialistisk-kapitalistiska politiken är
ett uttryck för den demolrratisk-socialistiska
syn som redan Hjalmar Branting
företrädde.

Jag skall nu gå herr Holmberg så
långt till mötes att jag inte längre skall
ägna mig åt detta problem i debatten.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HOLMBERG (m), som yttrade:

Herr talman! Enligt den i kammaren
tillämpade ordningen har jag inte replikrätt,
varför jag i detta läge inte får
göra några invändningar mot utrikesministerns
inlägg.

Därefter anförde:

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Det är nog nödvändigt
att fortsätta debatten om imperialismen
en aning till. Imperialismen är kapitalismens
högsta och sista stadium. Herr
utrikesministern Nilsson vill nu likställa
imperialism och stormaktspolitik i
allmänhet. Det är en platt definition
som knappast möjliggör en inträngande
analys, och den skulle inte heller
ha godkänts av de vördade skuggor som
herr Nilsson frammanade. Denna fråga
gäller faktiskt inte en detalj, som utrikesministern
uttryckte sig, utan utgör
det grundläggande problem som folken
över hela världen i den hårda
verkligheten måste ta ställning till.

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

Genom olika metoder söker kapitalet
att befästa sitt herravälde, bl. a. över
tredje världen. Mot folkens revolt sätter
man i ökad utsträckning väpnat
våld. I ett stort antal länder för imperialisterna
krig mot frihetsrörelser.
Nixonregeringen fortsätter och utvidgar
angreppskriget i Indokina. De s. k.
förhandlingarna i Paris är från USAimperialismens
sida skenförhandlingar.
Den s. k. vietnamiseringen av kriget har
visat sig innebära en utvidgning av anfallskriget
till Laos och Kambodja.

Man måste varna för varje underskattning
av USA-imperialismens anfallskrig
i Indokina och varje inbillning
att president Nixon skulle föra
en politik som syftar till att upphöra
med anfallskriget. Motsatsen är fallet.
Man måste därför bestämt ta avstånd
från statsminister Palmes uttalande vid
en presskonferens i London att »vi det
senaste året inte haft någon anledning
att uttryckligen kritisera USA när man
drar tillbaka trupper och förhandlar».
Att känna glädje över USA:s politik
gentemot Vietnam under Nixonregimen
bör vi enligt min mening förbehålla
herr Holmberg.

President Nixon fortsätter och utvidgar
kriget i Indokina; det är det läge
vi har att ta ställning till. Självfallet är
detta imperialistisk politik, men det
räcker inte att konstatera detta. Imperialismen
måste bekämpas. Man kan
diskutera och kritisera metoder för
att visa avsky för en regering, som bedriver
ett barbariskt anfalls- och utrotningskrig,
men det borde vara självklart
att just detta krig måste fördömas.
Det är nödvändigt att öka solidaritetsarbetet
för Vietnams folk och att
med ännu större kraft ställa kravet att
USA omedelbart skall lämna Vietnam
och hela Indokina. Sverige bör erkänna
den revolutionära regeringen i Sydvietnam
och bryta alla förbindelser med
Saigonjuntan. Omedelbara materiella
insatser bör göras för Nordvietnam och
de befriade områdena i södra Vietnam,

Utrikes- och handelspolitisk debatt

och hela det per år avsedda anslaget
bör utgå genast.

På borgerligt håll vill man, som redari
påpekats i debatten, inte föra en reell
diskussion om dessa frågor. Det beror
på att moderata samlingspartiet och
folkpartiet i själva verket är anhängare
av USA-imperiaiismen. Man utnyttjar
varje möjlighet att snedvrida Vietnamdebatien
och rikta uppmärksamheten
på andra saker än det anfallskrig
som USA bedriver. Men inte heller regeringen
tycks riktigt fatta vad detta
anfallskrig innebär och hur man måste
ta ställning till det. Regeringen har
t. ex. nyligen tillåtit Saigonjuntan att
öppna ett s. k. informationskontor i
Stockholm, och utrikesminister Torsten
Nilsson har officiellt mottagit representanter
för denna quislingregim, som sitter
på sina poster endast genom stödet
från en ockupationsmakt. Hur skulle
det ha bedömts om den norska quislingregimen
under det andra världskriget
officiellt hade mottagits av Sveriges
regering? Dessa åtgärder kan av Vietnams
folk endast uppfattas som en
skymf och ett stöd åt dem som intensifierar
och förlänger det smutsiga kriget.

Även i Kambodja har nu de amerikanska
imperialisterna lyckats skaffa
sig en marionettregim sedan Sihanouks
regering störtats. Avsikten är att skapa
ett nytt Vietnam i Kambodja, att utbreda
det amerikanska angreppskriget till
hela den indokinesiska halvön. Marionettregimen
har startat grymma massakrer
mot den vietnamesiska befolkningen
i Kambodja. I pressen har fasansfulla
skildringar getts av dessa dåd.
Även den svenska riksdagen bör höja
sin röst mot dessa massakrer och kräva
att de omedelbart upphör och att
den vietnamesiska befolkningen garanteras
sin rätt att leva i Kambodja.

Imperialism och imperialistisk politik
kommer till uttryck i många företeelser.
En av dessa är sammanslutningar
av olika slag i syfte att öka ut -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

plundringen av folken. Det kan gälla
multinationella företag och internationella
karteller lika väl som sammanslutningar
mellan imperialistiska stater.
Flera partier i Sverige sätter som bekant
sin lit till en sådan samverkan
för att lösa de europeiska problemen.

Ansträngningarna att i någon form
ansluta Sverige till EEC har intensifierats
under de senaste månaderna. Det
är betecknande att tidskriften Nordisk
kontakt, som är ett samlingsorgan för
de nordiska riksdagarna, i sitt senaste
nummer över sammanfattningen av vad
som hänt i Sverige sätter »Närmandet
till EEC». Jag vill inför denna utveckling
bestämt säga ifrån att vårt parti
har samma uppfattning som tidigare
om EEC och bestämt motsätter sig en
anslutning i någon som helst form. Sveriges
förhållande till EEC bör i stället
ordnas inom ramen för vanliga handelsförbindelser.
Varje form för anslutning
till EEC — antingen i associationens
eller medlemskapets form -— innebär
ett hot mot Sveriges självständighet och
alliansfria politik.

EEC, den västeuropeiska ekonomiska
marknaden, är en politisk union — därom
föreligger inget som helst tvivel.
Detta betonades också av EEC-kommissionen
i dess officiella uttalande i oktober
förra året, när man i en rapport
framhöll att Sveriges anslutning bara
kan komma i fråga om Sverige reservationslöst
ansluter sig till de politiska
målsättningarna sådana de framgår av
Romfördraget.

Den 10 april sade generaldirektören
för utrikespolitiska frågor i EEC, de
Schacht: »Antingen måste Sverige godkänna
Rom-traktaten och dess förpliktelser,
bl. a. vad det gäller den yttre
handelspolitiken, eller också måste man
finna andra former för förbindelser
med EEC.»

Herr talman! Jag kan upprepa vad
jag sade 1963 i den första debatt som
jag deltog i här i riksdagen: »Man kan
självfallet inte vara medlem i en poli -

tisk union och samtidigt föra en alliansfri
politik. De bägge positionerna utesluter
varandra. Man kan heller inte vara
i omfattande och nära utsträckning
associerad med en politisk union och
i det långa loppet upprätthålla en alliansfri
politik. Det blir med nödvändighet
ett sug in mot den starka organisationen,
som gör den lilla statens självständighet
till en illusion.» Jag tror att
detta är lika riktigt i dag som det var
1963.

När man från regeringens och de
borgerliga partiernas sida säger att
man inte vill göra något farligare än
att undersöka, huruvida en svensk anslutning
till EEC går att förena med en
alliansfri politik, så är det i bästa fall
uttryck för illusionspolitik. Den nya
metodik man vill använda, att så snabbt
som möjligt och helst samtidigt med
andra stater komma i reella förhandlingar
med EEC-organen, kan binda
Sverige på ett sätt som gör det svårt,
ja kanske omöjligt att fatta ett beslut
under handlingsfrihet.

Handelsfrågorna och marknadspolitiken
har diskuterats många gånger här
i riksdagen under de senaste åren.
Många uttalanden har gjorts, givetvis
av något varierande värde. Ett uttalande
som fortfarande står sig gjordes år
1961 av en ärad ledamot av kammaren,
visserligen inför ett annat forum: »Regeringen
har vid sin bedömning kommit
fram till att ett medlemskap i sexstatsmarknaden
enligt Romavtalet, såsom
detta för närvarande föreligger,
icke går att förena med den svenska
neutralitetspolitiken.»

Herr talman! Kammarens ålderspresident
— på den tiden statsminister
-— hade rätt i detta uttalande. Den uppfattning
han hävdade är fortfarande
riktig. Huvuddragen i EEC är alltjämt
desamma. Romtraktaten är alltjämt gällande.
Det är alltjämt samma mäktiga
finansintressen i Västtyskland, Frankrike
och Italien som dominerar EEC.
Det är alltjämt samma politiska filoso -

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

fi som ligger bakom EEC. I Romavtalet
finns en rad bestämmelser som
alltjämt måste väcka starka betänkligheter.
Det är reglerna om handelspolitiken,
om medlemsstaternas förpliktelser
i händelse av krig, om den ekonomiska
politiken, socialpolitiken, arbetsmarknadspolitiken,
kapitalrörelserna
o. s. v. Herr Holmbergs anförande
tidigare i dag visar hur man redan söker
utnyttja EEC för att påverka och
diktera svensk inrikespolitik.

Under en tid var det modernt att
påstå att den överstatliga karaktären
hos EEC på ett avgörande sätt skulle
ha nedtonats. Jag kan inte finna att de
som 1966—1967 hävdade detta skulle ha
fått rätt. Och hur som helst kan ingen
bestrida att en anslutning till EEC skulle
innebära utomordentligt stora begränsningar
av Sveriges rätt att själv
avgöra sin politik såväl inom landet
som i förhållande till andra stater. Den
rätten skall vi inte sälja, inte heller
för möjligheten att kraftigt få höja de
svenska tullmurarna gentemot utanförstående
länder. Det talas mycket om behovet
av integration och en enhetlig
europeisk ekonomisk marknad. Men de
former denna hittills tagit sig är ju
en de rika ländernas klubb, en ny form
för protektionism som riktar sig framför
allt mot de utplundrade och fattiga
länderna.

Såväl frihandelsområden som framför
allt tullunioner mellan industriellt
utvecklade länder får till följd -— och
är också avsedda att åstadkomma detta
— en ökning av handel mellan de
deltagande länderna. Den andra sidan
av processen är vanligen en relativ
minskning av handeln mellan dessa rika
deltagarländer och de stater som
står utanför. Detta drabbar just de utplundrade
och fattiga länderna.

Den ekonomiska integrationsprocessen
omfattar hela världen. Det handlar
om en allmän tendens till utvidgning
av marknaderna, en fortsatt arbetsfördelning
mellan länderna och en inter -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

nationalisering av produktionsprocessen.
Detta betyder emellertid inte att
varje form av s. k. integration är värdefull
och representerar ett framåtskridande.
När monopolföretag i olika
länder sluter sig samman för att hålla
uppe priserna och utplundra konsumenterna
är det knappast en form av
integration som bör uppmuntras. Alla
som talar om integration och om Europa
är heller inte anhängare av en
verklig ekonomisk samverkan. Vissa
krafter vill i stället varaktigt klyva Europa.
Skapandet av en gemensam västeuropeisk
marknad med höjda tullmurar
mot resten av vår världsdel och
mot den övriga världen är ju motsatsen
till eu allmän ekonomisk integration.

Hur verkar i dessa avseenden Nordek
enligt de förslag som föreligger? Bestämmelserna
beträffande jordbrukspo-*
litiken t. ex. innebär att det skall skapas
ett effektivt preferenssystem mellan de
nordiska länderna, så att importbehov:
i något nordiskt land i stigande grad
skall täckas av de övriga nordiska ländernas
producenter. Man skall alltså i
första hand köpa livsmedelsprodukter
från det övriga Norden. Samhandeln
skall ske till vad man i rapporten från
ä in be t s n i a n n a k o mm i tf é n kallar rimliga
priser, vilka definieras så att de skall
ligga högre än världsmarknadspriserna,
vilka sägs i många fall vara konstgjort
låga. Även om sockret undantas från
denna preferensordning finns det risk
för att reglerna ogynnsamt kommer att
påverka de s. k. u-ländernas möjligheter
att öka sin avsättning på den nordiska
marknaden.

Det avgörande skälet till de komplikationer
som uppstått för ett beslut
om Nordek har emellertid att göra med
neutralitetspolitiken. Jag har flera gånger
här i riksdagen kritiserat den inriktning
som man givit planerna på
ett nordiskt ekonomiskt samarbete genom
att betona att Nordek-planen avser
att underlätta de fyra ländernas deltagande
i eller samarbete med en ut -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

vidgad europeisk marknad. Att det är
EEC som avses med denna formulering
torde vara obestridligt. Det framgår av
en råd uttalanden av olika politiker
liksom av formuleringar i de framlagda
förslagen, t. ex. när man hävdar att
de nordiska tulltarifferna i möjligaste
mån skall fixeras vid EEC:s nivå
eller i så nära överensstämmelse därmed
som möjligt.

Om man verkligen avsåg att främja
ett nordiskt ekonomiskt samarbete utan
några biavsikter skulle man icke ha
ställt förslagen på detta sätt. Nu har
Finland just av hänsyn till neutralitetspolitiken
anmält att förutsättningar
för att underteckna traktaten icke
föreligger i detta skede. Det avgörande
skäl man anfört är att eftersom de övriga
nordiska länderna som bäst förbereder
sig för underhandlingar om
anslutning till EEC så är bildandet av
Nordek och traktatens fortsatta tilllämpning
osäkra även i ljuset av de
förbehåll som Finland gjort. Man tilllägger
i den finländska regeringens
kommuniké att traktaten icke under rådande
förhållanden synes uppfylla de
krav, som bör ställas på dess stabilitet
och varaktighet.

Mot denna bakgrund måste det framhållas
att regeringarna och andra agerande
kretsar i Sverige, Norge och Danmark
bär ett drygt ansvar för svårigheterna
i det nordiska ekonomiska samarbetet.
Under ett mycket känsligt läge
markerade regeringen Palme hårt sitt
mera aktiva intresse för en svensk EECanslutning.
Om man tar den finländska
regeringens uttalande på orden — och
det finns ingen anledning att inte göra
det — skulle det icke löna sig att
ta upp frågan om Nordek igen förrän
det är definitivt klart att de övriga
nordiska länderna icke vill komma med
eller icke får komma med i EEC. I detta
läge finns det all anledning att söka
samverkan med de krafter, som visserligen
avvisar en paketlösning i stil med
Nordek men sakligt vill utveckla det

nordiska ekonomiska samarbetet på
olika områden i enlighet med de deltagande
folkens intressen.

I en särskild debatt kommer frågan
om Sveriges u-landspolitik att behandlas.
Det finns emellertid anledning att
även i dag rikta uppmärksamheten på
några problem i detta sammanhang.
Sverige deltar i den imperialistiska utplundringen,
och detta är viktigare att
fastställa än det allbekanta och obestridda
faktum att USA gör det. Svenskt
och utländskt kapital smälter alltmera
samman. Svenska företag har stora utlandsinvesteringar.
Kapitalexporten har
i hög grad tilltagit under de senaste
åren. Antalet av svenskt kapital ägda
företag i Latinamerika, Afrika och
Asien är stort. Även i de mest utpräglade
rasistiska länderna, såsom Sydafrika,
utnyttjar svenskägda företag den
nedpressning av lönerna som den reaktionära
politiken åstadkommit.

Herr talman! Det är ett anmärkningsvärt
faktum att svenska företags import
från Grekland stadigt har ökat sedan
juntan tog makten i landet. År 1966
uppgick den till 28 miljoner, 1967 till
32 miljoner, 1968 till 57 miljoner och
1969 till 64 miljoner kronor. Under
den tid som militärjuntan suttit vid
makten har alltså vår import från Grekland
mer än fördubblats. Hur förenar
man en sådan utveckling med deklarationer
om solidaritet med den förtrampade
grekiska demokratin?

En verklig internationell solidaritctspolitik
är möjlig endast i kamp mot
kapitalism och imperialism. Den internationella
solidariteten måste komma
till uttryck i politisk handling
främst i det egna landet. Sveriges politik
gentemot den tredje världen måste
i grunden förändras. Detta gäller såväl
handelsrelationerna som s. k. biståndspolitik.
Handelsrelationerna i världen
gynnar nu de rika länderna på de fattiga
folkens bekostnad. De måste förändras
så att de i stället gynnar de
fattiga länderna. Här bör Sverige ock -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

så ensidigt genomföra viktiga åtgärder,
som t. ex. ett preferenssystem för varor
från tredje världens länder. Biståndspolitiken
bör bestå i stöd till nationella
och .sociala befrielserörelser och till
länder i tredje världen med progressiva
regimer.

Herr talman! Regeringsdeklarationen
inleddes med en erinran om att det i
år är 25 år sedan Förenta nationerna
grundades. Det är om bara några dagar
också 25 år sedan Hitlers arméer
nedkämpades och det andra världskriget
slutade. Men fortfarande har inget
fredsfördrag ingåtts och de griinser som
uppdrogs efter kriget icke slutgiltigt
godkänts. Det är en orimlig situation.
Behovet av en europeisk säkerlietskonferens
växer sig allt starkare. Regeringen
uttalar sig positivt om en sådan konferens,
men man skulle önska mer av
svenska insatser för att konferensen
verkligen skall komma till stånd.

EU viktigt drag från svensk sida för
att befordra avspänning i Europa vore
ett diplomatiskt erkännande av Tyska
demokratiska republiken. Det är ett
orimligt förhållande att denna stat, som
existerat i mer än 20 år, inte vunnit
folkrättsligt erkännande av alla övriga
stater. Östtyskland har visat sig vara en
stabil statsbildning och uppfyller alla
krav som brukar ställas på ett sådant
erkännande. Om man är anhängare av
ett växande fredligt samarbete mellan
le båda tyska staterna, måste man verka
för att Östtyskland erkänns, eftersom
ett förtroendefullt .samarbete är
möjligt endast mellan likaberättigade
stater.

Det hävdas från regeringens sida —
det står också i regeringsdeklarationen
i dag — att ett svenskt erkännande av
Östtyskland skulle kunna störa de ömtåliga
kontakter som nu utvecklats och
försvåra ett arbete på avspänning mellan
de båda tyska staterna. Motsatsen
torde vara fallet. Ett erkännande av
Östtyskland skulle stärka kampen i
Västtyskland för avspänning. Varje för -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

nyad vägran från Sveriges sida att erkänna
Östtyskland inregistreras däremot
av de reaktionära krafterna i Västtyskland
som en triumf.

Tjugofem år efter det andra världskrigets
slut har de militära rustningarna
nått en nivå som aldrig förr under
s. k. fredstid. De som sätter sin lit till
den militära terrorbalansen som fredsfaktor
bygger verkligen framtiden på
eu osäker grund. Hotet om kärnvapenkrig
och förintelse måste avvärjas genom
aktiv kamp mot krigsförberedelserna
och för freden. Ett mål för samma
kamp är att slå vakt om alla länders
nationella självständighet. Militärblocken
bör upplösas, alla militärbaser
och truppförläggningar i främmande
länder avvecklas. Freden kan inte
säkras så länge folk förtrycks.

Herr förste vice talmannan övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Det finns naturligtvis
inte någon anledning för mig att såsom
företrädare för den socialdemokratiska
gruppen här i kammaren försöka
mig på någon mera global översikt
över vad som händer i de olika
länderna, utan jag har velat begränsa
mig till några speciella avsnitt, där
jag tycker det finns anledning att understryka
vissa saker.

Även om orosmolnen hopar sig över
Mellanöstern har problemen och maktkampen
i vad vi under vår ungdom
kallade Indokina berört oss och kanske
särskilt våra ungdomar starkare än några
andra utrikespolitiska händelser på
många år. Unga människor, men även
äldre, ställer bestämda krav på stormakten
USA att upphöra med krigshandlingarna
och låta folken i dessa
länder själva utforma sin framtid. Dessa
opinioner finns inte bara här i vårt
land och ute i Europas stater, utan
även i Förenta staterna kan man notera
betydande meningsyttringar i sam -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ma riktning. Vi kan där notera 25 000
vapenvägrare och mer än 5 000 desertörer
— unga människor som icke vill
solidarisera sig med den politik som
den amerikanska ledningen driver i Indokina.

Vårt land tillhör inte något militärt
block, och detta medverkar till att öka
tyngden och betydelsen av vad vi säger.
Våra opinionsyttringar till förmån
för dessa människor, som vill vinna frigörelse
från kolonialism och från ett
system, där en grupp tillåts att utnyttja
folkflertalet för sina egna intressen,
vinner i styrka. De senaste veckornas
händelser har också visat att den
amerikanska infiltrationen i Sydostasien
haft betydligt större omfattning
än vad en utomstående betraktare kunnat
ana tidigare. Folk i Indokina som
haft alldeles bestämda avsikter att försöka
hålla sig neutrala har på ett brutalt
sätt dragits in i den konflikt som
pågår. Resultatet bär blivit massakrer
och andra våldshandlingar, och det är
väl uppenbart för en omkringstående
värld att denna utökning av konflikten
i Indokina inte kommer att underlätta
en lösning av problemen för framtiden.

Om man skall kalla denna amerikanska
politik för imperialism eller inte
har diskuterats här synnerligen ingående.
Ingen vill väl påstå att USA eller
Sovjetunionen skulle vara ute efter att
vilja lägga under sig nya kolonier, men
den imperialistiska tanken känner
många praktiska sätt att genomföra sina
syften. Det finns väl knappast en
stormakt i historien, som för att skydda
sina politiska, ekonomiska och strategiska
intressen underlåtit att skaffa
sig intressen i andra länder. Det är
en typ av imperialism som kanske avviker
från romares och engelsmäns
klassiska mönster men som icke desto
mindre väl förtjänar namnet imperialism.
Vi har mött den i Kambodja och
i Laos och vi mötte den för någon tid
sedan även i Tjeckoslovakien.

I detta läge är det beklämmande att

följa vissa borgerliga gruppers agerande
liksom även agerandet hos vissa extremistgruppers
på vänsterkanten. De
borgerliga intresserar sig huvudsakligen
för vietnamfrågan, då man tror sig
kunna ha någon inrikespolitisk nytta
av aktionen, .lag vill bara erinra om aktionen
efter Olof Palmes Gävletal, reaktionen
efter demonstrationen på Sergels
torg samt de olika reaktioner som
har följt efter Torsten Nilssons uttalanden
på partikongressen hösten 1969 och
nu på Stockholms arbetarekommuns
årsmöte.

Det vore naturligtvis orättvist att i
denna bedömning ta alla borgerliga
över en kam. Vi har ju i dag fått ett
aktstycke ifrån Centerns ungdomsförbund,
där man redovisar sin mening
och går mycket långt i sitt val av ord,
när man fördömer den amerikanska
politiken. Det finns naturligtvis på
många håll även bland de borgerliga
ett ärligt intresse och en ärlig indignation.

Men skräckexempel på motsatsen kan
man också finna. Jag tänker närmast
på Yngve Holmbergs agerande, när han
krävde Olof Palmes avgång i samband
med att den förre amerikanske ambassadören
lämnade Stockholm. Mycket
trevligare är det ju inte att läsa ett
uttalande av en mycket framstående
kvinnlig ledamot av det moderata samlingspartiet,
som i en kvällstidning uttalar
att historien med all säkerhet
kommer att ge amerikanarna rätt beträffande
deras handlingssätt i Indokina
och i Vietnam.

Det förtjänar också framhållas, att
vissa FNL-grupper och andra högröstade
grupper knappast tjänar de förtryckta
folkens sak när de framställer
regeringen och socialdemokratin som
amerikanska hejdukar, därför att man
vid utformningen av stödet till Vietnam
måste ta hänsyn till den svenska
neutraliteten och samtidigt också beakta
alla de praktiska problem som dyker
upp vid hjälpens utformning. Jag

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

behöver inte heller uppehålla mig vid
de ovärdiga demonstrationer, som har
förekommit och som på ett kraftfullt
sätt fördömts i regeringsdeklarationen.

Beträffande den praktiska utformningen
av stödet har vi själva här i
riksdagen konfronterats med dessa svårigheter.
Vi skall inte diskutera den
frågan i dag, men så småningom kommer
den saken upp i biståndsdebatten.

Ett annat avsnitt som jag gärna skulle
vilja beröra är den glädjande utveckling
som ägt rum under de senaste
åren på kontinenten och som inneburit
ett nytänkande med betydande
konsekvenser. Såsom framgått av regeringsdeklarationen
innebar den stora
koalitionen i Västtyskland 1966 en ny
linje i tysk politik, där man sökte sig
fram till dellösningar för att underlätta
kontakterna mellan Öst och Väst i Tyskland.
Tillkomsten av den nya regeringen
i oktober 1969 under ledning
av Willy Brand! har medfört, att man
gått vidare på denna väg och att man
tagit många värdefulla initiativ. För
oss svenskar är det märkligt att man i
Västtyskland under årtionden har fört
ett resonemang som inneburit, att man
på något sätt försökt att bortse ifrån
den östtyska statens faktiska existens.
Man har t. o. m. tillämpat en vokabulär
som inneburit, att man över huvud
taget inte har velat tala om detta samhälle
som ett samhälle utan man har
talat om »fenomenet», man har talat
om »dessa människor på andra sidan
muren», etc. Det har framstått som
ganska skrämmande att man så sent
som under Europarådets möte i förra
veckan fått höra gamla reaktionära
borgerliga politiker både från Italien
och från Tyskland använda precis samma
vokabulär.

För den unga generationen betyder
denna nya hållning naturligtvis något
mycket positivt. För den som är född
efter andra världskriget måste ju alla
dessa attribut i den gamla politiken
som förekommer på både västra och

Utrikes- och handelspolitisk debatt

östra sidan om muren förefalla tämligen
löjliga. Jag tänker då på detta
med fyrmaktskommando, muren såsom
sådan och det västtyska förnekandet
av att även bortom muren finns ytterligare
ett tyskt samhälle. Jag tror att
Willy Brand! genom sitt nya agerande
i hög grad har appelerat till unga
människor i Västtyskland med denna
nya linje.

Under sådana förhållanden frågar
man sig kanske: Varför skall vi då inte
här i vårt land ta steget fullt ut genom
ett folkrättsligt erkännande av DDR?
Det resonemang som jag nu har fört
skulle väl närmast föra fram till detta.
Vi har tämligen nyligen avslagit motioner
om ett sådant folkrättsligt erkännande.
Våra informationer säger
oss dock att vi knappast skulle hjälpa
de progressiva västtyska krafterna, om
det nu från svenskt håll gjordes ett sådant
folkrättsligt erkännande. Jag tror
också att de ärliga strävandena på den
östra sidan av denna gräns för ett bättre
samarbete knappast skulle vara betjänta
av ett sådant erkännande, eftersom
de mera konservativa kommunistiska
krafterna i Öst med all säkerhet
skulle kunna stärkas i sin uppfattning
om en hårdare linje gentemot Väst.

Herr talman! Jag skulle också vilja
beröra ett tredje avsnitt, nämligen
EEC-frågan, som är ett gammalt spörsmål
i Sveriges riksdag. Turerna ute i
Europa har väl också påverkat argumenteringen
vid olika tillfällen. Nu
tycks man emellertid även på vissa
håll inom arbetarrörelsen göra en aktion
för att till varje pris ta avstånd
från ett närmande till Gemensamma
marknaden. Jag förmodar att herr Hermansson
som talat före mig har en
rent principiell grund för sitt avståndstagande,
men man stöter många gånger
på en rent känslomässig aversion mot
de stater som deltar i EEC-samarbetet,
en aversion som enligt min mening är
tämligen dåligt grundad. Man talar,
och det har också herr Hermansson

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

gjort i dag, om »de rike männens
klubb» och om att det rör sig om mycket
konservativa borgerliga regimer,
som vi inte kan samarbeta med. Det
sägs också att samarbetet inom EEC
ytterligare accentuerar en utveckling
som innebär utsugning av u-länderna.

Enligt min uppfattning måste vi
komma bort från sådana primitiva resonemang
och försöka tränga in i vad
Europa-samarbetet kan betyda för oss
ekonomiskt och göra klart för oss vad
det skulle innebära om vi bleve helt
utestängda. Efter Haag-mötet är situationen
ändå den att England, Norge,
Danmark och Irland inbjudits att uppta
förhandlingar om anslutning. Visserligen
kan detta sägas vara bara inledningen
till en mycket lång förhandlingsomgång,
och det är möjligt att det
inte blir något resultat. Men det kan
också bli ett resultat, och vad skulle
detta då innebära med tanke på våra
handelsförbindelser? Bl. a. kommer
den mycket starka ekonomiska integrationen
i Norden att brytas upp med
allt vad detta betyder av bekymmer för
politiker, industrimän och anställda
i industrierna. Som exempel kan nämnas
Volvo som tillverkar en stor del av
bildclarna i Norge. Här skulle naturligtvis
en ny tullmur medföra komplikationer
för detta för svensk export
så betydelsefulla företag. Inom de nyssnämnda
kretsarna säger man då, att vi
i stället skall inrikta oss på u-länderna
och på en ökning av östhandeln.
Skulle vi helt mista marknaderna i de
länder, som nu ansöker om medlemskap,
liksom även de marknader som
redan finns inom EEC, ginge vi miste
om ungefär 70 procent av vår export.

Det är endast något över 5 procent
av vår export som går till öststaterna,
och med den agrara karaktär som de
flesta av de staterna har, är det omöjligt
för dem att inom rimlig tid öka sin
import från oss i någon större utsträckning.
Själv företräder jag ett område
där exportindustrin är mycket viktig,

och sådana framtidsutsikter som jag
här nämnt är skrämmande för oss alla
som bygger och bor i orter där människorna
direkt eller indirekt lever på
en stor exportindustri.

Nu har det gjorts den invändningen
att vi skulle bli tvungna att anpassa
vår sociallagstiftning och även vår
skattepolitik efter EEC-mönster och
ändra fackföreningsrörelsens ställning
här i landet vid en anslutning till EEC.
De farhågorna tror jag är mycket överdrivna.
Det finns ingen EEC-stadga
som hindrar en stat från att tillämpa
ett för medborgarna gynnsammare system
i sociallagstiftningen. Normerna
kommer säkert att föreskriva minimikrav,
ingenting annat. Och vad den
svenska fackföreningsrörelsen angår
tror jag ingen behöver ängslas för dess
ställning i framtiden.

Denna fråga är givetvis helt och hållet
av säkerhetspolitisk natur. Om vi
kan träffa ett arrangemang, som gör att
vi får behålla vår neutrala position,
så finns det all anledning för oss att
försöka nå fram till en sådan lösning.
Men om detta är omöjligt — och det
kan man bara få någon klarhet i genom
att intensivt följa förhandlingarna
— har vi all anledning att avstå. Ty
även om våra ekonomiska svårigheter
skulle bli betydande finns det enligt
min mening ändå inga skäl att offra
det som spelat så stor roll i svensk
politik och för svensk opinionsyttring,
nämligen vår neutralitet.

Vid diskussioner utomlands har jag
ofta känt mig litet besvärad av innehållet
i det s. k. brev som avsändes
1967. Det skall jag gärna erkänna. Man
har frågat mig: Vad vill egentligen
svenskarna, vill ni ha associering, anslutning
eller handelsavtal? Det kan
man inte utläsa ur denna handling. På
senare tid har jag emellertid kommit
att sätta stort värde på den position,
som dä intogs, eftersom endast förhandlingarna
mellan de stater som nu
söker anslutning kan ge oss möjlighe -

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

ter att bedöma, huruvida vi kan träffa
ett arrangemang som tillfredsställer de
krav den svenska neutraliteten kräver.
T det sammanhanget vill jag också citera
Jean Rey i kommissionen, där man
nu sysslar med dessa frågor. Han har
sagt att man måste göra ganska ingående
förberedelser. Man måste också samtidigt
förhandla. Allt kan inte planeras
på en gång. Och under förhandlingarnas
gång får man en katalog över de
problem man kommer att möta. Och
först sedan man kan överblicka denna
katalog av problem är det möjligt att
få någon uppfattning om vilka eftergifter
EEC kan göra och vilka krav
EEC kommer att ställa på de sökande
staterna, .lag skulle med hänsyn till
den utformning som skrivelsen 1967
fick vilja beteckna läget som mycket
gynnsamt för oss. Jag tror att det finns
all anledning för oss att följa denna
fråga intensivt för att vara på det klara
med vilka möjligheter vi kan ha att i
den ena eller den andra formen få till
stånd ett samarbete.

Jag har intresserat lyssnat till de
borgerliga partiledarna liksom till herr
Hermansson. Jag har inte någon annan
kommentar än att herr Hedlunds globala
översikt visserligen var mycket
imponerande och intressant, men jag
blev en smula förvånad över hans reaktion
inför det s. k. ländervalet för uhjälpen.
Denna fråga skall ju diskuteras
ytterligare en gång i denna kammare,
men jag har ändå velat göra
den invändningen att det knappast kan
vara likgiltigt för de svenska skattebetalarna
till vilka länder som hjälpen
går på längre sikt. Det kan heller inte
vara likgiltigt för de svenska skattebetalarna
att veta i vilkas fickor hjälpen
slutligen hamnar.

Det kan inte på sikt vara tillfredsställande
att understödja en feodal regim,
där de tillgångar man överför
slutligen kommer att hamna i några
storgodsägares fickor. Företar sig regimen
ingenting för att lösa sina jord -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

brukspolitiska problem, har man anledning
att söka efter andra mottagarmakter.
Därför menar jag att det uttalande
som Torsten Nilsson gjorde i
statsverkspropositionen bör omsättas i
verkligheten, .lag tror också att vi kan
vinna det mycket värdefulla syftet att
skapa större förståelse för svensk biståndsverksamhet
— inte bara utomlands
— utan också bland de svenska
skattebetalarna, om vi kan visa att medlen
på sikt hamnar i rätta händer.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle
:

Herr talman! Jag skall ta upp två
punkter i herr Martinssons anförande.
Den första gäller frågan om erkännande
av Tyska demokratiska republiken.
Alla som lyssnade till honom tyckte
väl att han först talade mycket varmt
för ett sådant erkännande men sedan
gjorde den politiska och logiska kullerbyttan
att säga att ett sådant erkännande
nu icke borde komma i fråga.

Herr Martinsson menade att ett sådant
erkännande skulle försvåra arbetet
för de progressiva krafterna i Västtyskland.
Jag anser, såsom jag sade i mitt
förra anförande, att det skulle ha motsatt
verkan. Ett erkännande av Östtyskland
skulle mäktigt stärka kampen
i Västtyskland för avspänning. En vägran
att erkänna Östtyskland skulle däremot
få den motsatta effekten. Det skulle
stärka de reaktionära krafterna i
väst, varigenom en ogynnsam utveckling
kan frammanas. Ett svenskt erkännande
av Östtyskland, som för övrigt
skulle kunna få efterföljd på många
håll, skulle också ge råg i ryggen hos
den tvekande västtyska regeringen.

Den andra frågan gäller vår EEC-anslutning.
Herr Martinsson överraskade
mig på denna punkt genom att om möjligt
tala ännu varmare för nödvändigheten
av en svensk EEC-anslutning än
vad t. o. in. regeringen gjort under senare
tid. Han menade att det framförs
primitiva resonemang på vissa håll in -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

om arbetarrörelsen mot ett svenskt deltagande
i EEC.

Jag tror att det är mycket svårt för
honom att bestrida att EEC i sin nuvarande
utformning är en rikemansklubb,
som domineras av de stora västtyska,
franska och italienska trusterna.
Det ligger i sakens natur. Man kan väl
på denna fråga överföra det resonemang
som förts beträffande Förenta
staterna, nämligen att det är kapitalistiska
och imperialistiska motiv som dominerar
de deltagande staternas politik.
Det tror jag är obestridligt.

När man emellertid talar om primitiva
resonemang, så tycker jag att herr
Martinsson själv var farligt långt ute
på det sluttande planet då han ville
antyda att Sverige skulle gå miste om
70 procent av sin export, om vi icke
vann anslutning till EEC. Möjligheter
finns ju att vi reglerar vår handel med
EEC-staterna genom ett handelsavtal;
jag kan inte se att det finns något som
utesluter den möjligheten.

Man får alltså inte ställa frågan på
det satt som herr Martinsson gjorde.
Det avgörande är ju att EEC är en
politisk union.

Med anknytning till den frågan skulle
jag vilja citera ytterligare ett avsnitt
ur herr Erlanders Metalltal år 1961 där
det heter: »Det skulle vara ödesdigert,
om den föreställningen utbreddes att
vi känner oss så hotade av de ekonomiska
konsekvenserna att ställas utanför
ett europeiskt samarbete att vi är beredda
att uppge det som sedan många
år varit huvudlinjen i svensk utrikespolitik.
»

Herr MARTINSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Vi har här talat om primitiv
bedömning. Jag tycker faktiskt
att det omdömet kan användas om herr
Hermanssons resonemang, att inom EEC
härskar kapitalismen ohejdat. Det är
den starka västtyska storfinansen och
finansiella intressen på andra håll som
där är dominerande, säger herr Her -

mansson. Samtidigt gör han gällande
att detta är en sammanslutning av politisk
karaktär. Det kan ju inte stämma
riktigt. Är det en politisk sammanslutning
bör väl rimligen de politiska
partierna och regeringarna ha något att
bestämma när det gäller sammanslutningen.
Sålunda borde ändå den socialdemokratiskt
dominerande regeringen i
Västtyskland ha ett inflytande över organisationen,
om denna är av politisk
art. Man får väl också utgå från att
den engelska labourregeringen kommer
att få ett inflytande över organisationen,
om nu engelsmännen ansluter sig.

Herr Hermanssons resonemang stämmer
alltså inte. Jag finner att tongångarna
tyder på att detta är något som
herr Hermansson känslomässigt tycker
illa om och att han på den grund målar
upp perspektiv och drar slutsatser.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! Riktigheten av båda de
karakteristiker jag gjorde av EEC torde
vara obestridlig. Det handlar om kapitalistiska,
imperialistiska stater som är
sammanslutna och det handlar om att
EEC är en politisk union. Jag kan inte
se någon motsättning mellan dessa bägge
konstateranden.

Det är riktigt att det är ett socialdemokratiskt
parti som nu sitter i regeringsställning
i Västtyskland, och om
England blir anslutet får vi ytterligare
en stat — ifall nu labourregeringen
sitter kvar vid det tillfället — som har
en socialdemokratisk regering. Men jag
kan inte se att det gör någon skillnad
när det gäller den grundläggande karakteristiken
av England, Västtyskland,
Frankrike och Italien. Vi har ju, herr
Martinsson, sedan länge det förhållandet
i ett oss mera närstående och bekant
land, att regeringen är socialdemokratisk
samtidigt som kapitalismen
frodas.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Det finns helt säkert

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

inte många länder i vår värld där enigheten
kring de utrikespolitiska frågorna
och den utrikespolitiska kursen är så
starkt markerad som just i vårt länd.

Från den utgångspunkten upplever
jag det som mycket olustigt att vi skall
behöva föra debatter av det slag som
förekommit kring utrikesminister Torsten
Nilssons senaste uttalande om Amerikas
Förenta stater. Låt mig gärna
skjuta in att jag inte delar den form
för kritik som herr Holmberg här bär
framfört. Jag vill i stället göra den
reflexionen att svensk utrikespolitik under
efterkrigstiden har väckt respekt
och aktning världen över. Men när medborgarna
och de politiska partierna är
eniga om huvudlinjerna i vår utrikespolitiska
kurs, är det mycket trist att
svensk utrikesdebatt skall hamna i en
inrikespolitisk träta på grund av lösryckta
uttalanden som kan ge anledning
till missförstånd och misstolkningar
både inom vårt land och utanför
dess gränser.

Det har många gånger sagts att den
svenska neutralitetspolitiken inte innebär
någon ideologisk neutralitet. Vi har
mänsklig plikt, vi har mänsklig rätt att
uttala vår mening när mänskliga värden
och rättigheter förtrampas — det må
vara av vilken regim som helst •— och
jag delar helt den uppfattningen. Men
våra meningsyttringar ges sådana uttryck
att de väcker tilltro och respekt
och inte undran och misstro.

Så långt jag har kunna följa den
svenska utrikesledningens agerande med
utrikesministern i spetsen, både i Förenta
nationerna och i andra internationella
sammanhang, har man på ett förtjänstfullt
sätt hävdat Sveriges utrikespolitiska
linje. Man har intagit en medlande
roll i internationella konflikter,
och man har medverkat i de mellanfolkliga
fredssträvandena på ett sätt
som är värt allt erkännande. Därför
skulle just från den utgångspunkten vara
beklagligt om enstaka uttalanden riskerar
att skada denna aktningsvärda in -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

sats från svensk sida. Den meningsriktning
jag företräder har aldrig och
kommer inte att försöka använda utrikesfrågorna
som ett slagträ i den inrikespolitiska
debatten. Men låt oss då en
gång för alla försöka att komma överens
om att vi alla bör tala samma språk,
vare sig vi gör det här hemma eller vi
gör det i internationella sammanhang.

Jag delar utrikesministerns uppfattning
som den kom till uttryck i regeringsdeklarationen,
att skymfandet av
företrädare för andra nationer är djupt
ovärdigt vårt land. Det gäller alla utrikesrepresentanter
— de må sedan representera
så vitt skilda regimer som
exempelvis Amerikas Förenta stater eller
Nordvietnam. Det tillhör enligt min
mening vanlig hyfsning. Det fanns på
sin tid i vårt land en gammal folkbildare
som myntade slagordet om hut
och hyfsning. Och här är det verkligen
en fråga om hut och hyfs. Jag vill
gärna tillfoga att myndigheterna bör
aktivera sina strävanden för att skydda
den personliga integriteten för diplomatiska
representanter för främmande
nationer.

Herr talman! Den s. k. Nordek-planen
och speciellt Finlands roll i detta sammanhang
bär stått i förgrunden för den
handelspolitiska debatten de senåste
månaderna. Jag hyser för min del den
största respekt för den skickliga utrikésoch
handelspolitik som Finland har
bedrivit under efterkrigstiden. Finlands
strävan — det vet vi alla — har varit,
är och kommer helt säkert att förbli att
upprätthålla goda förbindelser både österut
och västerut.

Jag tillät mig vid Nordiska rådets generaldebatt
i Reykjavik att säga, att j*g
har full förståelse för den s. k. EECklausulen,
som på Finlands önskan fogades
till Nordektraktaten. Den innebar
att om någon annan nation tog upp
seriösa förhandlingar om inträde i
EEC, förbehöll sig Finland rätten att
ompröva sin ställning till Nordek. I
detta sammanhang, herr talman, är väl

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

det gamla ordstävet riktigt, att den
som bär skon känner bäst var den
klämmer. Jag är övertygad om att den
finska statsledningen bäst kan bedöma
sitt eget lands förutsättningar i den
situation som nu har diskuterats under
några månader. Finland är och förblir
en omistlig del av Norden, och
det är viktigt att inget annat nordiskt
land företar sig någonting som kan medföra
risk för att Finland isoleras från
det övriga Norden. I eventuella framtida
överläggningar om formerna för en
anslutning till EEC kommer den meningsriktning
jag företräder att välja
sin ståndpunkt under det allra största
hänsynstagande till Finlands situation.

När ratificeringen av Nordektraktaten
nu har lagts på is, har det från
något håll höjts röster för att man skulle
bilda ett Skandek, en tullunion där
Finland inte deltar. Jag vill bestämt
varna för en sådan åtgärd i nuläget.
Enligt min mening är det ett minimikrav
att de nordiska staterna inväntar
en reaktion från Finland, sedan man
där fått en ny regering.

Man har således sagt: Låt oss övriga
nordiska stater bilda en tullunion som
gör det möjligt för Finland att sedan
inträda! Så gjorde vi i fråga om EFTA,
och man tror sig veta att så skulle kunna
bli fallet också i detta sammanhang.
Jag tillåter mig rent personligen, utan
att föra mitt partis talan, att tvivla på
att den bedömningen är riktig, bl. a.
därför att EFTA är ett lösligt frihandelsområde
medan Nordek på sikt innebär
långt starkare bindningar på olika områden
mellan de deltagande staterna.

Nej, vi måste inrikta våra strävanden
på att hålla Norden samman, trots
att våra länder inte för en gemensam
utrikespolitik. Ett s. k. Skandek skulle
enligt min bedömning innebära risker
för en splittring i Norden som vi i
framtiden kunde få mycket svårt att
överbrygga. Skulle Nordekplanen helt
avskrivas, finns det skäl att erinra om
att handelsutbytet och den industriella

integrationen mellan Nordens länder
nått mycket långt och har stora möjligheter
att utvecklas ytterligare. Tullfriheten
mellan Nordens länder inom
EFTA :s ram har betytt mycket i positiv
riktning både när det gällt att öka
handelsutbytet och när det gällt det
industriella samarbetet mellan våra stater.

Beträffande EEC är det väl självklart
att Sverige har stora handelspolitiska
intressen att bevaka i form av ett närmare
samarbete med de västeuropeiska
kontinentalstaterna. Möjligheterna till
en utvidgning av EEC-kretsen bedöms
ju nu ganska allmänt som mera gynnsamma
än när frågan för ett antal år
sedan var som mest brännande. Jag bedömer
det för min del så att särskilt i
början av 1960-talet från EEC:s sida
fanns mer uttalade låt mig kalla det
NATO-markeringar. I den s. k. Bonndeklarationen
slogs det fast, att ett av
huvudsyftena med EEC var att stärka
den »atlantiska alliansen». De flesta bedömare
anser att en förändring har inträtt
under senare år. Speciellt Frankrike
uppfattar i dag inte EEC som något
slags bihang till NATO, och det är
naturligt med den franska inställningen
till NATO. Överstatligheten är i dag inte
så framträdande som för ett antal år
sedan. Tankegångarna hos de mest idealistiska
optimisterna, som trodde att
man av EEC skulle kunna skapa ett Europas
förenta stater, har tonats ned.

Så vitt jag förstår är dessutom enigheten
nu mera fullständig i vårt land
om att ett villkor för varje form av anslutning
måste vara de undantag som
vi gör för vår neutralitet. Det är naturligtvis
i dag för tidigt att uttala sig om
vilka former en anslutning till EEC kan
få.

Eftersom herr Hermansson sade att
EEC uteslutande är en politisk rikemansklubb
— jag vet inte om jag citerar
honom ordagrant — vill jag säga att
det främst är de handelspolitiska intressena
som vi från svenskt håll har

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

att bevaka. Om förhandlingarna blir en
realitet hoppas jag att det skall vara
möjligt för oss att finna anslutningsformer
som är politiskt acceptabla för alla
Nordens länder.

Det finns de som hävdar att EECstaterna
inte har något intresse för den
.svenska neutralitetspolitiken. Jag har
svårt att förstå den inställningen. Det
förhållandet att Sverige och Finland
för en strikt neutralitetspolitik har enligt
min mening haft mycket stor och
positiv betydelse som en avspännande
faktor i vår del av Nordeuropa. Därför
bör denna politik vara ett klart intresse
för alla europeiska stater. Finlands
och Sveriges utrikespolitik har
medverkat till politisk balans och stabilitet
i vår del av Europa — det råder
ingen tvekan om det. Därför kan det,
om man går ett steg vidare, inte heller
vara ett intresse för de europeiska staterna
i övrigt att en tullmur reses mellan
Nordens stater.

Jag vet mycket väl att det är svårt
för ett litet land som Sverige att vinna
gehör för sina synpunkter i förhandlingar
med åtminstone delvis så stora
nationer som vi har att göra med i EEC.
Jag är fullt på det klara med de handelspolitiska
fördelarna för näringslivet av
ett samarbete med EEC-staterna, och
för att inte behöva upprepa vad som tidigare
sagts kan jag i stort sett inskränka
mig till att säga, att jag i detta avsnitt
delar de synpunkter som herr
Martinsson nyss anförde.

För att få en viss balans i debatten
vill jag dock gärna tillfoga att vi, trots
att vi inser fördelarna, säkerligen bör
vara observanta på andra konsekvenser
av en eventuell anslutning till EEC.
Jag uppfattar det så att varje anslutningsform
troligen innebär att vi avhänder
oss en del av vår nationella suveränitet
till EEC:s överstatliga organ.
Den fria etableringsrätten, de fria kapitalrörelserna
etc. innebär betydande
risker för ett starkt inflytande över delar
av det svenska näringslivet från de

Utrikes- och handelspolitisk debatt

stora kapitalkoncentrationerna i de
västeuropeiska kontinentalstaterna. Det
innebär med andra ord en minskning av
den nationella kontrollen över vår interna
ekonomi. Att jag säger detta skall
inte tolkas som negativism, men jag har
velat understryka att vi har att väga
för- och nackdelarna mot varandra. Jag
hoppas att dessa synpunkter så långt det
är möjligt skall uppmärksammas av regeringen,
om faktiska förhandlingar inom
en nära framtid kommer till stånd.

Till detta kan läggas att vi har en utveckling
på företagsområdet där de multinationella
företagen växer mycket
snabbt. Nationalekonomer både i Sverige
och utomlands framhåller, att om
de multinationella företagen växer med
samma styrka och kraft som under de
senaste åren, så kommer om ett par
decennier 400 å 500 företag att kontrollera
och dominera två tredjedelar av
den samlade världsproduktionen.

I vårt land betecknas 1960-talet som
företagsfusionernas tidevarv. Jag tror
att 1970-talet kommer att bli det decennium
då de multinationella företagen
gör sitt inträde på den svenska
arenan i en helt annan utsträckning än
vi nu är på det klara med. Man bör observera
att dessa företag växer dubbelt
så kraftigt som de nationella ekonomierna;
de växer med i genomsnitt 10
procent om året, medan man i de nationella
ekonomierna som regel har en
tillväxt på 5 procent.

Koncentrationsutredningen visade,
att redan nu ligger i vårt land ungefär
hälften av produktionen på ett femtiotal
stora företag. Man har dragit slutsatsen
att detta antal om ett par årtionden
kommer att ha minskat till 35. Av
dessa 35 företag kommer ett femtontal
att vara utlandsbaserade multinationella
koncerner.

Jag vill naturligtvis inte säga att detta
är negativt, om man anlägger effektivitetssynpunkter
på produktionsutvecklingen;
de multinationella företagen
tillför helt säkert de nationella eko -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

nomierna stor produktivitetsökning.
Men det finns risker som vi måste vara
observanta på. Dessa företag har t. ex.
inte samma anledning som vi att anlägga
regionalpolitiska synpunkter på sin
lokalisering. En ännu större risk är att
de i tider av konjunkturnedgång kan
dra hem sitt kapital och förlägga sin
tillverkning till moderländerna.

Eftersom man här talat om formerna
för en anslutning till EEC har jag genom
att föra in dessa frågeställningar
i debatten velat fästa uppmärksamheten
på vad som håller på att ske på det internationella
planet.

Herr talman! överallt i världen där
det finns diktaturer och totalitära regimer
förtrycks hela folk och folkgrupper.
Det behöver inte sägas att detta
är ett brott mot konventionen om de
mänskliga rättigheterna som vi, som lever
i en demokratisk stat, inte kan tolerera.
De politiska rättegångarna i
Grekland, som har apostroferats i dagens
debatt, är ett skrämmande exempel
på vad som kan hända i ett land
som en gång var en demokrati. Alltför
många uppgifter har under det senaste
året strömmat in om ett hårdare grepp
om bl. a. religiösa grupper i öststaterna.
Diktaturens grepp om Tjeckoslovakien
är ju också en företeelse som vi
står maktlösa inför. Det tjänar väl föga
till att söka efter orsakerna till de
händelser vi jämt och ständigt får rapporter
om i de s. k. socialistiska regimerna
i öststaterna, men de är dock
tydliga exempel på vad som oundvikligen
blir följden när man har enpartistat
eller diktatur, enskilda individer
och grupper förtrycks på grund av
åsikter och uppfattningar. De religiösa
förföljelser som i dag förekommer i
exempelvis Sovjetunionen och som det
finns otvetydiga vittnesmål om påminner
oroväckande mycket om gamla tiders
händelser i detta land. öppna brev
och vädjanden i Förenta nationerna har
inte haft någon effekt, inte ens åstadkommit
någon reaktion. Men därför be -

höver vi enligt min mening inte ge upp
försöken att påverka där det finns möjlighet.

Sak samma gäller om diskrimineringen
av de många judar som finns i de
andra öststaterna. Enligt Alvar Alsterdal,
som är en av våra främsta experter
på dessa frågor, pågår det en systematisk
utarmning i bl. a. kulturellt hänseende
av den judiska befolkningen i
Sovjetunionen. Under senare år har judarna
också i ryska tidningar beskyllts
för sammansvärjning, t. o. m. för att använda
nazistmetoder. Sådana uttalanden
kan inte vara ägnade att förbättra
situationen och förhållandet mellan
denna folkgrupp och andra medborgare
i de länder där händelser av detta
slag inträffar.

Mot bakgrunden av dessa och andra
händelser i världen som berörts i dagens
debatt — alltifrån blodiga massakrer
av indianstammar i Sydamerika eller
bland fattiga och oskyldiga människor
i Indokina, där kriget ju sprider
sig, till rasdiskrimineringen i södra Afrika
och de politiska förföljelserna i
Grekland -— måste vi konstatera att Förenta
nationerna har en nära nog övermänsklig
uppgift i fredens och mänsklighetens
tjänst när organisationen nu
går in i sitt andra kvartssekel. Men,
herr talman, vi får inte förtröttas. Vårt
land måste aktivt delta i detta arbete
för att visa att vi inte sviker de ideal
som vi tror är den sanna humanitetens
och demokratins.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det var av naturliga
skäl mycket i herr Antonssons anförande
som jag kan instämma i, men får
jag börja med att helt kort säga, att
hans stora ängslan för de multinationella
företagen kan ge anledning till en något
kritisk kommentar.

Att dra ut en utveckling i tiden och
säga att om en sak växer med samma
hastighet som hittills, blir den om 20—
30 år skrämmande stor är en välkänd

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

metod, som ofta leder till absurda resultat.
Om sjukvårdskostnaderna skulle
fortsätta att öka sin andel av nationalinkomsten
med samma hastighet som
under senare år, skulle vi sålunda inom
ett par årtionden komma i den situationen,
att landets hela nationalinkomst
gick åt till sjukvårdskostnader. Jag tror
att detta är en mycket farlig metod att
tänka.

Yi får väl konstatera att en viss tillväxt
av stora företag, som spänner över
mer än ett land, är en naturlig konsekvens
av ers utveckling som innebär att
vi får stormarknader som omfattar
inånga olika länder. När dessutom lagstiftningen
harmonieras i områden som
omfattar flera länder, kan det väl inte
vara överraskande om även företagen
i viss mån anpassar sig efter denna
större marknad och dessa större lagstiftningsområden.

Det finns en viss motsättning mellan
å ena sidan den positiva inställning till
västeuropeisk och annan integration
som jag trodde att vi alla har och å
andra sidan denna ängslan för att en
konsekvens av denna integration måste
vara att multinationella företag undergår
en relativ tillväxt, som hittills
huvudsakligen har lett till dominans i
ett par industrier. Det är alldeles klart,
herr talman, att detta leder till kontrollproblem
och skatteproblem vilkas
lösning förutsätter ett samarbete mellan
de stater som är förenade i stormarknader
eller på annat sätt berörs
av dessa företag. Ingen kan förutsätta
att varje land fortsätter bara med nuvarande
kontrollapparat. Det måste bli
en uppgift — och ingalunda en olöslig
uppgift — för dessa stora ekonomiskt
integrerade områden att finna former
för kontroll och beskattning av dessa
företag.

Jag delar herr Antonssons uppfattning
att detta är ett viktigt problem,
men jag tror för min del att det kan
lösas.

Herr talman! Jag tänker nu först gö -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ra några reflexioner om den svenska
utrikespolitiken, sedd ur ett par något
andra synvinklar än de vanliga. Min
bakgrund är den självklara, att alliansfrihet
i fred och neutralitet i krig bör
vara huvudriktlinjen, med de nordiska
modifikationer som är väl bekanta
och allmänt accepterade.

Jag delar också regeringens och utrikesministerns
mening, sådan som t. ex.
utrikesministern utlade den inför den
socialdemokratiska partikongressen i
höstas, att vi »som en obunden nation
kan söka skapa opinion för de lösningar
av internationella problem som enligt
vår övertygelse bäst tjänar fredens
intresse». Men jag vill tillägga -— och
jag skall i det följande motivera det —-att vad regeringen beträffar en sådan
»utrikespolitik genom uttalanden» bör
bedrivas med viss försiktighet och omsorgsfull
avvägning.

Ett särdrag framträder starkt när man
ur denna synpunkt studerar regeringens
olika reaktioner inom dess »utrikespolitik
genom uttalanden»: ju längre bort
från Sverige ett land och en krigsskådeplats
eller en kris befinner sig, desto
ivrigare tycks regeringen vara att framträda
med kritiska uttalanden. Man
skulle rent av kunna tala om vår utrikespolitiks
avståndslära i detta sammanhang.

Hur många fler gånger har inte det
amerikanska ingripandet i Vietnam fördömts
från ledande socialdemokratiskt
håll i jämförelse med det sovjetryska
underkuvandet av Tjeckoslovakien! Låt
oss koncentrera uppmärksamheten på
år 1969 och innevarande år och jämföra
regeringens kommentarer till pågående
tragedier, t. ex. i Vietnam och
Tjeckoslovakien. Observera att jag nu
säger »pågående tragedier» och inte
vad som hände år 1968!

Vad beträffar den amerikanska Vietnampolitiken
delar jag den kritiska inställning
som är allmän i Sverige och
finner det naturligt att också regeringen
■— inte bara tidningar och enskilda

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

personer — någon gång ger uttryck åt
den. Vad som skett i Tjeckoslovakien
efter själva kulininationen 1968 tycks
regeringen emellertid ägna ett vida
mindre intresse och kommenterar det
endast ytterligt kort och vagt och i förbigående.

I dagens regeringsförklaring framför
regeringen kritik mot Förenta staterna
för att de visserligen drar tillbaka en
del trupper men talar om »vietnamisering
av kriget». Man har däremot i regeringsförklaringen
inte ett enda ord
av kritik mot Sovjet när det gäller dess
attityder till de mindre stater i Mellanoch
Östeuropa som uppenbarligen tvingas
kvar i beroendeställning till Sovjet.
Regeringen avhåller sig omsorgsfullt
från varje sådant omdöme trots att problemet
om Tysklands delning och utsikterna
till förbättringar därvidlag rätt
ingående diskuterats.

Det fortsatta sovjetryska trycket i
Tjeckoslovakien är naturligtvis en allvarlig
sak i och för sig och innebär en
inskränkning av den politiska friheten
i Östeuropa, inte minst i Östtyskland,
vars problem ju regeringen berör. En
sådan påtryckning på andra stater har
sannerligen inte något att göra med respekt
för folkens självbestämmanderätt,
den självbestämmanderätt som Sverige
måste förfäkta i den internationella debatten.
Det måste vara ett viktigt inslag
i vår »utrikespolitik genom uttalanden»
att just hävda folkens självbestämmanderätt
åt olika håll när den sätts i fara
eller underkänns.

Det finns alltså skäl att framhäva detta
med samma styrka vid diskussion av
de centraleuropeiska problemen som
man gör när det gäller avlägsna länder
i andra världsdelar. Observera att Sovjetunionen
har gjort det till en grundläggande
princip att de socialistiska
länderna i Östeuropa gemensamt ansvarar
för att inte den inre politiska utvecklingen
i något av dessa länder börjar
utvecklas bort från socialismen!
Vem avgör när detta är fallet eller när

risk föreligger? Jo, i praktiken Sovjetunionen
själv, som förbehåller sig rätten
att utifrån militärt ingripa i Östeuropa
— tydligen även i Östtyskland —
på samma sätt som skedde i Tjeckoslovakien.

Det är den s. k. Brezjnevdoktrinen
som har gett ny och tyvärr bestående
aktualitet åt problemet om folkens
självbestämmanderätt. Kan man tänka
sig något som mera avviker från respekt
för denna självbestämmanderätt
än en sådan hållning från Sovjets sida
som Brezjnevdoktrinen innebär. Näppeligen.

Hur har då den svenska regeringens
reaktion varit, sedan denna Brezjnevdoktrin
förkunnades och Sovjets tryck
på Tjeckoslovakiets inre styrelse fortsatt
och Sovjets tryck även i förhållande
till andra stater blivit uppenbart?
Jo, i den stora utrikespolitiska
rundmålning, som regeringen gjorde
i sin deklaration inför riksdagen för
ett år sedan, diskuterades överraskande
nog Brezjnevdoktrinen inte alls,
och alltså inte heller dess relation till
folkens självbestämmanderätt. När detta
påtalades av herr Wedén, gjorde utrikesministern
ett kort beklagande uttalande,
att Sovjet ansåg sig ha rätt
till sådana ingripanden. Det var allt.

Jag kan inte finna att denna tyvärr
fortfarande aktuella doktrin diskuteras
i andra uttalanden från regeringens
sida i utrikesdepartementets samlingsvolym
för 1909. Man snuddar i förbigående
vid frågan i någon enstaka mening.
Det sker som sagt inte heller i
dagens regeringsförklaring i samband
med diskussionen om problemet om
Tysklands delning och hur en förbättring
skall kunna uppnås.

Varpå kan denna tystnad från regeringens
sida bero inför en sak som är
av så uppenbar betydelse för det politiska
läget i Europa? Har regeringen
kikaren så inställd på studium av avlägsna
konflikter och risker, att man
inte klart ser det som är näraliggan -

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

de? Eller kan kanske kammaren i dag
få en regeringskommentar till Brezjnevdoktrinen
också i dess relation till
det tyska problemet? Kan vi få reda
på, om råden till Förenta staterna rörande
dess asiatiska politik har någon
motsvarighet i fråga om råd åt annat
håll beträffande folkens självbestämmanderätt
i Mellaneuropa och Östeuropa? Alla

vet att Förenta staterna ser fram
mot den dag, då dess militära intervention
i Sydvietnam skall vara slut,
och man har deklarerat sin avsikt att
verka för fria val under internationell
kontroll för att möjliggöra eu regim
som motsvarar folkets egna önskemål.
Jämför detta med Sovjetunionens hävdande
av varaktig rätt att genom maktspråk
bestämma karaktären av den politiska
styrelse som skall finnas i grannstaterna
vid dess västra flank! Vilket
framstår på lång sikt som mest oroväckande
ur Sveriges och andra mindre
staters synvinkel? Svaret kan knappast
bli mer än ett.

Ibland frågar man sig, om det är lättare
för vår socialdemokratiska regering
att kritisera de stora demokratiernas
utrikespolitik än att kritiskt
belysa de kommunistiska staternas utrikespolitik,
när den inkräktar på folkens
självbestämmanderätt. Emellanåt
betecknas den förra politiken som kapitalistisk
och imperialistisk, som om
det gällde att skydda avsättningsmarknader
i Asien enligt gamla resonemang
i verklighetsfrämmande marxistiska läroböcker.
Utrikesministern var faktiskt
i dag inne på att försvara sådana
benämningar såsom innebärande att
vissa stormakters politik just gick ut
på att skapa gynnsamma förutsättningar
för deras ekonomi på lång sikt,
även om krigen ingalunda på kort sikt
kan vara till fördel för någondera parten.
Däremot får vi aldrig någon kritik
på motsvarande sätt av den sovjetiska
utrikes- och militärpolitik som
genom att beröva en rad centraleuro -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

peiska nationer en väsentlig del av deras
politiska frihet förtjänar att stämplas
såsom helt stridande mot folkens
självbestämmanderätt och detta i minst
samma grad eller i högre grad än andra
stormakters politik. Denna sovjetpolitik
har för övrigt i inte ringa utsträckning
använts för att tillskansa
sig ekonomiska fördelar på vissa mindre
europeiska staters bekostnad.

Vår svenska utrikespolitik innebär
ju inte någon ideologisk neutralitet,
t. ex. i fråga om vad som sker inom
länder med olika politiskt system. Detta
är en annan sak än den utrikespolitik
som jag hittills berört. Liksom
kommuniststaternas styresmän karakteriserar
de demokratiska ländernas
inre förhållanden — oftast med gräsliga
karikatyrer av hur arbetarklassen
är förslavad — har givetvis demokratiska
regeringar möjlighet att i lämplig
utsträckning kritisera förhållandena
i kommuniststaterna, förhållanden
som sammanhänger med frånvaron av
demokrati och förekomsten av starka
inslag av grupp diktatur. På något sätt
tycks det falla sig naturligare för den
svenska regeringens ledamöter och
dess anhängare att oftare kritisera konkreta
brister i demokratierna — jag
medger gärna att åtskilliga är uppenbara
— än att kritiskt belysa ofriheten
och den därmed följande kulturskymningen
i de kommunistiska diktaturerna.

•lag tror att det för en naturlig opinionsbildning
till demokratins stärkande
i Sverige och hela världen vore nyttigt,
om det senare skedde mindre sällan,
särskilt ifall den officiella kritiken
av de inre förhållandena i utländska
demokratier skall förekomma
så pass ofta. — Enskilda personers inlägg
i denna debatt är givetvis ett helt
annat problem som jag inte vidrör i
detta sammanhang.

Herr talman! Jag skall nu ta upp ett
annat exempel på en speciell »försiktighet»
i uttryckssättet när det gäller

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Sovjetunionens politik, uttryckssätt så
fjärran från de hårda omdömena om
Förenta staternas politik. Exemplet
gav utrikesministern i sitt tal inför den
socialdemokratiska partikongressen i
höstas. Han talade om Tysklands delning
»som det svåraste problem vår
världsdel haft att dras med under tiden
sedan 1945». Som alla vet kom denna
delning till stånd genom att Sovjets
ockupation av östra Tyskland aldrig
avvecklades på ett sådant sätt att fria
val kunde hållas i Sovjetzonen av Tyskland.
I stället skapades en östtysk stat
som är helt beroende av Sovjet. Hur
beskriver nu utrikesministern detta läges
uppkomst och fortbestånd? Nämner
han ens att Sovjet här agerat i samma
anda som Brezjnevdoktrinens? Ack
nej! Hans yttrande löd: »Ingen kan väl
förneka att Tysklands delning, komponerad
av det dramatiska skeendet under
kriget och i samband därmed Berlinfrågan,
är det svåraste problem» etc.

»Tysklands delning, komponerad av
det dramatiska skeendet» — kan man
uttrycka sig mer abstrakt och med
större omsorg om att inte konkretisera
var huvudansvaret bör läggas? Det
nämnes inte vem kompositören var.
Hur fjärran ligger inte detta från frispråkigheten
i skildringen av Förenta
staternas kapitalistiska-imperialistiska
utrikespolitik och USA:s ansvar för
Vietnamkrisens utveckling, uttalanden
som utrikesministern försvarat här i
dag.

Om man tar i betraktande den uppseendeväckande
underlåtenheten att i
riksdagsöversikterna diskutera Brezjnevdoktrinen,
som är så betydelsefull
för Europa, kan man knappast undgå
följande slutsats. Innebörden av vad
jag kallat för den svenska utrikespolitikens
avståndslära blir tvåfaldig.

1. Ju längre bort ett politiskt krisläge
och berörda stormakter befinner
sig, desto oftare och fränare kan regeringens
ledamöter framträda med kritik
mot dessa stormakter. Ju närmare

krisläget geografiskt befinner sig, exempelvis
i centrala Europa, desto mera
återhållsam blir man i fråga om uttalandenas
frekvens och formulering.

2. Ju närmare vi står en stormakt i
fråga om demokratisk styrelseform,
desto mera frispråkigt kan regeringen
uttala sig med ord sådana som »imperialism».
Men ju längre bort vi står
ideologiskt från en viss stormakt —
t. ex. på grund av att den är en kommunistisk
diktatur — desto försiktigare
uttrycker sig regeringen.

Vad jag skulle önska är kort sagt litet
bättre balans i regeringens utrikespolitik
genom uttalanden samt en starkare
inriktning på ett bestämt hävdande
av folkens självbestämmanderätt,
inte minst när denna långvarigt sättes
ur spel i vår del av världen. En sådan
balans kan lämpligen förenas med något
större avhållsamhet vad antalet kritiska
uttalanden om stormakternas utrikespolitik
beträffar. Färre men framför
allt tyngre och mindre ensidiga uttalanden
av detta slag från regeringen
tror jag med andra ord skulle vara
bra. Sverige och dess regering är inte
något ofelbart världssamvete! Det bör
föranleda en viss försiktighet även i uttryckssätt
och framträdande. Detta tycker
jag skulle överensstämma väl med
vår neutralitetspolitik.

Sedan vill jag göra några reflexioner
kring EEC-problematiken och det
nordiska samarbetet. Inom EEC avvaktar
nu alla att förhandlingarna om eu
utvidgning skall börja. Sverige — som
i höstas intog en ställning mellan »ansökande»
och »icke ansökande» stater
och som då för första gången inte fördes
till samma grupp som Schweiz och
Österrike men inte heller till de fyra
ansökande staterna — tycks nu åter föras
till gruppen icke ansökande stater,
detta såvitt man kan se av den internationella
diskussionen. Å andra sidan
är skillnaden mellan ställningen för ansökande
och för icke ansökande stater
vid förhandlingarnas påbörjande mind -

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

re nu än vad den var tidigare. Haagmötet
i början av december mellan De
sex fastslog på förslag av Frankrike
att sådana EFTA-stater som inte var
ansökande stater borde få tillfälle att
resonera och förhandla med EEC:s
representanter vid nästan samma tidpunkt
som de ansökande staterna.

Detta Haagmötes resolution utgör ett
för oss betydelsefullt steg. Statsminister
Palme har tydligen i Paris fått bekräftat
att den franska regeringen vidhåller
den däri intagna ståndpunkten, vilket
också är värdefullt.

Detta innebär naturligtvis inte, herr
talman, att Sverige nu har fått Frankrikes
stöd för sin EEC-politik, såsom
televisionen i sin nyhetsförmedling gav
intryck av. Det måste ha varit något
fel på informationen till Sveriges Radio-
TV. Jag hoppas att utrikesdepartementet
och regeringens medhjälpare i
övrigt skall kunna förhindra att sådana
vilseledande uttalanden, som beror
på bristande information, får spridning.

Det är säkerligen värdefullt att statsminister
Palme har fått tillfälle att åter
framlägga en skildring av den svenska
neuralitetspolitiken och av vår inställning
i detta sammanhang, i och för sig
naturligtvis densamma som den våra
ambassadörer många gånger under senare
år presenterat. Men det är ju bra
att statsministern har kunnat lämna
denna redogörelse på högsta ort i Bonn,
London och Paris. Jag utgår från att
handelsministern har framfört samma
skildring i Bryssel.

Jag anser att det, såsom någon tidigare
talare föreslagit, vore lämpligt att
regeringen inför riksdagen lämnade en
redogörelse för vad man har inhämtat
under de nyligen företagna resorna.
Några sensationella händelser som
skulle förhindra en sådan information
har ju inte inträffat.

Mycket snart blir det nödvändigt att
precisera den svenska hållningen, även
om det inte behöver ske de allra när -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

maste veckorna. Att framhålla att Sverige
vill »samarbeta med EEC», såsom
flera gånger uttalats från regeringshåll,
räcker inte. Det gäller att finna andra
formuleringar. Eljest kommer Brysselkommissionen
att få vatten på sin kvarn
och driva sin tes om att det land som
vill ha ett samarbete med EEC också
bör föra förhandlingar om ett samarbetsavial
och inte något annat. Jag tror
att det är riktigt att, såsom regeringen
synes ha gjort, så mycket som möjligt
ta sikte på EEC:s ministerkommitté
snarare än huvudsakligen på Bryselkommissionen.

Jag är mycket glad att regeringen de
senaste månaderna visat ett starkt ökat
intresse för den franska hållningen beträffande
Sveriges möjligheter inom
EEC. Jag har redan för ett par år sedan
tillåtit mig framhålla angelägenheten
av att man inte försummade Paris
till följd av ett naturligt intresse för
Bonn. Det är också ett bra grepp av
regeringen att nu arbeta för att man
först skall ta upp de konkreta frågor,
som en svensk anslutning till EEC skulle
resa. Tyngdpunkten kommer följaktligen
under det första stadiet av förhandlingarna
att ligga på att Sverige
kan delta i nästan allting under Romtraktatens
villkor, i stället för på den
förhandlingsuppläggning som Brysselkommissionen
verkat för, nämligen att
vi till en början skulle behandla de
punkter där den svenska neutraliteten
kan kräva vissa speciella hänsyn.

Jag betraktar denna uppläggning som
regeringen nu arbetar för såsom ett väsentligt
framsteg och hoppas att det
skall vara möjligt att vinna gehör för
den vid de försatta förhandlingarna.
Det är klart att en upprepad och bestämd
markering, att regeringen inte a
priori utesluter någon form för svenskt
deltagande vid en utvidgning av EF1C,
kan spela en stor och nyttig roll. Jag
instämmer med herr Gustafson i Göteborg
som med rätta understrukit vikten
just av denna formulering att det

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

gäller resonemang om en utvidgning av
EEC.

Herr talman! Får jag till sist säga
några ord om det läge som har uppstått
i fråga om Nordek. Jag delar regeringens
uppfattning att det är klokast
att inta en avvaktande hållning. Det får
inte innebära att man ger upp tanken,
och det gör inte regeringen. Det får
inte heller betyda att man är beredd att
utbyta Nordek mot en grynvälling i
form av ett något vidgat, inte närmare
preciserat samarbete som vi kunde ha
uppnått även om Nordektanken aldrig
hade väckts och bragts så nära sitt förverkligande.

Naturligtvis skall vi, som herr Antonsson
framhöll, ta all möjlig hänsyn
till Finland. Men det är klart — det
bör tilläggas — att det inte kan innebära
någon permanent rätt för Finland
att allena bestämma de gränser för samarbetet
som vid olika framtida tidpunkter
kan befinnas motiverade mellan
Finland och de tre andra staterna i
Nordekgruppen. Vår livliga förhoppning
att Finland skall finna möjligheter att
steg för steg till fullo delta i vår samverkan
har ju regeringen givit uttryck
åt — på allas våra vägnar, tror jag.

En avvaktande hållning men med full
handlingsberedskap är alltså en naturlig
linje. Jag är glad att härvidlag liksom
på de andra punkterna full enighet
tycks råda mellan de demokratiska
partierna, liksom den nordiska samarbetspolitiken
under hela efterkrigstiden
har bedrivits i sådant samförstånd. Jag
vill gärna uttrycka min tillfredsställelse
över att statsminister Palme, på samma
sätt som tidigare dåvarande statsminiser
Erlander, med energi och skicklighet
har satsat på denna stora sak.

Men låt mig, herr talman, allra sist
rikta en uppmaning till regeringen:
Begagna pausen med avseende på Nordek
till en extra stark aktivitet för att få
ett kulturpolitiskt samarbete och en
traktat som dess grund till stånd! Den
ifrågavarande traktaten brukar beteck -

nas med arbetsnamnet Nordknlt. Här
räcker det inte med allmänna formuleringar
och uttryck för god vilja — ramar
vilkas innehåll kan bli ringa i praktiken.
Nej, det gäller att redan under
återstoden av 1970 precisera konkreta
arbetsuppgifter och så mycket som möjligt
komma överens om arbetsmetoder
och organisationsformer. Inte minst
måste man visa en vilja att avsätta väsentliga
summor för att göra ett vidgat
samarbete möjligt. Det är inte mindre
viktigt än ekonomisk samverkan att
man verkligen väljer att satsa på kulturgemenskap
i Norden.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! När jag lyssnade till en
del av herr Ohlins anförande, gjorde
jag en reflexion som jag inte vill undanhålla
honom.

Det är klart att det alltid kan sägas
att en regeringsdeklaration i utrikespolitiska
frågor inte innehåller någon
fullständig redovisning av alla tänkbara
problem på utrikespolitikens område.
Det gör inte denna deklaration ochi
det kommer inga deklarationer att göra.
Jag tror inte att kammarens ledamöter
saknar förståelse för att man i
en regeringsdeklaration måste ta sikte
på att redovisa utvecklingen och det
aktuella läget sådant detta gestaltar sig
efter det att riksdagen vid något tidigare
tillfälle haft möjlighet att diskutera
det. Mot den bakgrunden redovisar
man de aktuella politiska handlingslinjerna.

Jag har emellertid inte, herr talman,
begärt ordet för att säga detta utan för
att i stället knyta några reflexioner till
vad som sagts i anledning av ett annat
avsnitt i utrikesdeklarationen. Inledningsvis
kan jag konstatera att det uppenbarligen
har rått betydande överensstämmelse
i värderingarna. Det gäller
inte minst det handelspolitiska avsnittet.
Jag finner detta mycket glädjande
om än inte särskilt överraskande..

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

Jag vill understryka att en allmän uppslutning
kring de i regeringsdeklarationerna
angivna riktlinjerna naturligtvis
är en tillgång, ja, kanske en betingelse
för att vi skall ha framgång
i våra strävanden att söka tillvarata
våra egna intressen.

Vi har alla här tidigare i dag hört
herr Holmberg mäla sig ut ur denna
gemenskap. Han är i många avseenden
missnöjd med regeringens politik. Detta
missnöje gäller även handelsområdet
i fråga om både Nordek och marknadsfrågan.
Herr Holmberg anklagar oss för
försummelse i det ena och det andra
avseendet, och jag skall bemöta hans
kritik i åtminstone ett par hänseenden.
Men dessförinnan vill jag säga några
ord till herr Hermansson, som i likhet
med herr Holmberg egentligen inte vill
ansluta sig till den politik och de riktlinjer
som regeringen utvecklat i sin
deklaration.

Herr Hermansson är ytterst kritisk
mot varje tanke på ett fastare samarbete
med ett utvidgat EEC. Härvidlag
är han enligt min mening ganska konsekvent.
Han tillhörde dem som tillsammans
med sina partikamrater bestämt
varnade för vårt engagemang i
EFTA för snart tio år sedan. Härvidlag
har han kanske ändrat sig. I ett
väsentligt hänseende tycks han i varje
fall ha bytt fot, nämligen i fråga om det
nordiska samarbetet.

När vi senast under höstsessionen vid
fjolårets riksdag diskuterade denna fråga,
ställde sig herr Hermansson — om
jag inte minns fel — mycket positiv
till tanken på ett nordiskt samarbete i
fastare former. Redan då avtecknade
sig tydligt bilden av ett Nordek, en
nordisk ekonomisk union, en tullunion
och ett samarbete över ett omfattande
ekonomiskt fält. Men nu har herr Hermansson
klart anslutit sig till den
ståndpunkt som vänsterfalangen i det
finska kommunistpartiet har intagit, vilket
kan ge anledning till vissa reflexioner.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

.lag skall emellertid återgå till herr
Holmberg. Han efterlyste i sitt kritiska
anförande bl. a. en redogörelse för de
åtgärder som regeringen ämnade vidta
för att föra samarbetet i Norden vidare,
och han var ganska otålig. Han
menade att det verkligen var på tiden
att regeringen inför riksdagen klart
och tydligt redovisade vad den tänkte
göra.

I regeringsdeklarationen har vi sagt
att vi tills vidare vill hålla oss avvaktande.
Vi vill bl. a. invänta den nya
finska regeringens tillträde. Att här konkret
ange vad vi tänker göra vore att
handla stick i stäv mot denna avvaktande
hållning, som jag tror är mycket
klok i den nuvarande situationen; det
borde till och med herr Holmberg kunna
förstå. .lag gläder mig mycket åt att
herr Ohlin har full förståelse för regeringens
politik i detta hänseende. Det
är en ytterligare illustration till att
enigheten mellan centerpartiet, folkpartiet
och socialdemokratin i dessa
frågor sträcker sig ganska långt.

Herr Holmberg passade också på att
klaga över regeringens brist på aktivitet
i marknadsfrågan under en lång
tid. De beskyllningar som han därvidlag
kastade ut är inte grundade. Vi har
inte legat stilla sedan dörren senast
slog igen år 1967 för Englands försök
att komma in i marknaden. Vi har naturligtvis
fortlöpande diskuterat läget
i EFTA och haft konstruktiva meningsutbyten
om vad vi ansåg skulle kunna
göras i den då fastlåsta situationen. Vi
har framför allt haft upprepade kontakter
med företrädare för EEC, för
EEC-ländernas regeringar och för EECkommissionen.
Låt mig bara erinra om
de senaste kontakterna i sammanhanget
under fjolåret! Vi hade en ingående
diskussion vid det besök som den dåvarande
tyske förbundsministern för
utrikesfrågor, nuvarande förbundskanslern
Brandt, gjorde i Sverige för snart
ett år sedan. En betydande del av dessa
överläggningar ägnades just mark -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1976 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

nadsfrågan. Vi hade den engelska premiärministern
på besök, och samma sak
upprepades. Vi hade i början av juni
1969 ett besök av kommissionens president
Rey, och åtskilliga dagars överläggningar
ägde rum mellan honom och
representanter för den svenska regeringen.
Åtskilliga andra ledamöter av
kommissionen har besökt Sverige sedan
mitten av fjolåret.

Detta och mycket annat har vi redovisat
inför riksdagen varje gång dessa
frågor varit föremål för behandling. Antingen
sviker minnet herr Holmberg eller
också vill han i detta sammanhang
blunda för vad som faktiskt skett. Självfallet
har vi, det behöver jag knappast
understryka, också utredningsmässigt
hållit en så hög beredskap som det varit
möjligt.

Om herr Holmberg tycker att detta
är otillräckligt, hur menar han då att
vi skulle ha nyttjat tiden mellan 1967
och 1970? Menar han att vi ensamma
skulle ha talat om för EEC att nu vill
vi komma in, sedan man hade förklarat
att England inte kunde komma in och
sedan man hade sagt till Norge och
Danmark att de fick ge sig till tåls eftersom
man tills vidare inte var beredd
till förhandlingar om en utvidgning av
Gemenskapen, även om man inte uteslöt
möjligheten att man så småningom
kunde komma i ett läge där sådana diskussioner
kunde tas upp? Vad menar
herr Holmberg egentligen? År hans tal
bara ett allmänt uttryck för hans vilja
att kritisera regeringen och misstänkliggöra
dess strävanden i detta hänseende? Jag

är medveten om att åtskilliga i
vårt land fruktar att en uppgörelse med
EEC skulle medföra långtgående bindningar
av vår egen handlingsfrihet på
det ekonomiska området utan att de
därför drar i tvivelsmål allvaret i vårt
uppsåt att konsekvent fullfölja neutralitetspolitiken.
De som ställer sig kritiska
mot de kontakter som nu har tagits
menar att även om vi skulle lämnas

utanför ett utvidgat EEC bär ingen
större olycka skett. Det påstås ibland
att vi hos östländer och u-länder skulle
kunna finna kompensation för de
marknader som vi riskerar att förlora
i Väst- och Nordeuropa. Det resonemanget
är helt verklighetsfrämmande.
Ett EEC utökat med Norge, Danmark
och England tar för närvarande emot
ungefär 70 procent av den svenska exporten.
Öststater och u-länder kan inte
ge oss någon fullgod ersättning för de
förluster som skulle uppstå om marknaden
i Västeuropa krympte — det
tror jag inte fordras mycket för att
förstå.

Härtill kommer en annan omständighet.
Vi lever ju inte isolerade. Vi kommer
under alla omständigheter att bli
tvungna att anpassa vår handelspolitik
och mycket av vår ekonomiska politik
till vad som sker i ett utvidgat EEC. Vi
kan inte bortse från omgivningen. Även
om vi skulle ställas utanför kommer
därför vår handlingsfrihet i viktiga
hänseenden att vara beskuren. Det är
detta som är bakgrunden till att vi håller
fast vid vår strävan och vårt intresse
att få delta i en vidgad gemenskap.
Det utgör också eu del av bakgrunden
till de resor vilkas resultat åtminstone
i sina huvuddrag redovisas i
utrikesdeklarationen.

Det inträffade ju någonting inom
EEC under den allra sista delen av
Haagkonferensen. Man kom överens
om väsentliga avsnitt för ett utbyggt
internt samarbete. Frågan om jordbruksfinansieringen
hörde dit. Det
fanns även andra sidor av samarbetet,
beträffande vilka meningarna tidigare
gått isär inom EEC, och andra frågor
som varit kontroversiella men som fördes
till en principiell lösning i och
med Haagkonferensen. Denna utveckling
har fortsatt sedan dess, och detta
har samtidigt möjliggjort att EEC-länderna
gemensamt kunnat förklara att
de ganska snart ser fram mot möjligheten
för sig själva att ta upp frågan om

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

samarbete med andra länder och en
utvidgning av Gemenskapen.

Dödläget har med andra ord försvunnit,
och det föreligger förutsättningar
för ett vidare samarbete. I den situationen
har det varit naturligt för den
svenska regeringen att understryka vår
önskan att få delta i dessa överläggningar
och komma med i de eventuella förhandlingar
som vi räknar med skall
komma till stånd under detta år.

Herr Gustafson i Göteborg efterlysle
cn något utförligare resebeskrivning
än den som finns i regeringsdeklarationen.
Det finns vissa skäl att ge en
sådan beskrivning, ehuru det kanske
vore lämpligare om statsministern gjorde
det. Han och jag har emellertid talat
på samma sätt och mött liknande
reaktioner. Vårt syfte var först och
främst att vidareutveckla den svenska
neutralitetspolitikens innebörd, samtidigt
som vi underströk vårt starka intresse
av att få delta i ett vidare ekonomiskt
samarbete inom ett utvidgat
EEC. Vi erinrade också om vårt brev
år 1967, något som utsägs även i deklarationen.
Vi betonade att vi redan 1961
hade anmält vårt intresse för deltagande
i en vidare ekonomisk integration i
den del av Europa som vi själva tillhör.
Vi framhöll att vi då hade angett vissa
bestämda neutralitetsförbehåll för
vår medverkan och att vi hade bedömt
det så, att ett medlemskap för vår del
knappast var möjligt att åstadkomma
med hänsyn till våra neutralitetsförbehåll.

Vi har alltid hållit formen för vår
medverkan öppen, och det gör vi även
nu. Men vi har framhållit för EEC, att
vi ibland har letts till att tro att man
inom EEC såg på formen associering på
ett annat sätt i dag än år 1961 och
1962. Då fick vi t. o. m. av framstående
företrädare för kommissionen höra att
eu associering kunde vara allting —
från någonting som stod medlemskapet
mycket nära till ett lösare samarbete i
handelsavtalsform. Det sades inte nu

Utrikes- och handelspolitisk debatt

längre. Även om inte uppfattningen var
enstämmig har både statsministern och
jag under våra resor och av våra samtal
med olika representanter för EECländerna
funnit att man ställer sig ganska
avvisande till tanken att ett utvecklat
industriland skulle få välja associationen
som form för sin medverkan.
Men jag vill betona att vi inte fått något
enstämmigt besked; uppfattningarna på
denna punkt går alltjämt isär inom
Gemenskapen. Det finns betydelsefulla
regeringsrepresentanter som anser att
man får ta ställning till denna fråga senare
men som inte — i varje fall inte
lika kategoriskt som vissa företrädare
för kommissionen — vill avvisa tanken
på en associering av utvecklade industristater.
Vi har emellertid deklarerat
att formen för oss är sekundär. Vad vi
är intresserade av är att få vara med i
detta ekonomiska samarbete, och vi är
villiga att ta på oss de förpliktelser som
följer därmed, lag tror att man på EEChåll
förstått att det inte är Sverige som
bland de länder som anmält sitt intresse
i detta sammanhang skulle bli ett
mer väsentligt ekonomiskt problem i
en vidgad samverkan.

Vi har inte tagit tillbaka något av det
vi tidigare anfört beträffande neutraliteten;
det står fast. Men det är för oss i
dag förenat med mycket betydande svårigheter
att säga i vilken form som det
bl. a. och främst med hänsyn till neutralitetspolitiken
kan vara möjligt för
oss att medverka. Vi kan i dag inte få
ett entydigt besked från EEC om vilka
förpliktelser vi skulle behöva åtaga oss.
Dessa kan ha betydelse för våra möjligheter
att fullfölja neutralitetspolitiken.
Det finns några som försöker definiera
det politiska slutmålet — finalité politique,
som uttrycket löd i Haagkommunikén.
Men det finns sannerligen
ingen enstämmig tolkning av vad det
innebär, och det kan man väl inte heller
begära i dagens läge. Vi har inte
gjort det. Utvecklingen får visa vilken
innebörden är. Vi bär sagt: »Under så -

4 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 21

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

dana omständigheter kommer vi ingen
vart om vi i våra resonemang med er
bara uppehåller oss vid neutralitetsförbehållen.
» Men vi har därmed inte givit
avkall på något.

Vi har vidare sagt att eftersom EEC
är en process som skall utvecklas -—
man har nu bl. a. planer på att inrymma
ett verkligt långtgående samarbete
på det monetära området — så kan
detta komma att medföra krav på de
länder som kommer att ingå som medlemmar
i EEC, som berövar exempelvis
ett land som vårt eget möjligheten att
konsekvent fullfölja neutralitetspolitiken.
Det kan vi inte utesluta. Som antyds
i regeringsdeklarationen ser vi
mycket positivt på den utveckling EEC
själv har undergått, och vi motsätter oss
inte att EEC för de länder som så önskar
bygger ut sitt politiska samarbete
till att omfatta inte bara det ekonomiska
området utan också andra områden. Vi
har sagt: »Eftersom ni inte kan svara
pa frågan och eftersom vi själva inte
vet vad neutralitetspolitiken kan komma
att kräva av oss i sammanhang med
EEC, så låt oss skjuta den frågan framför
oss och låt oss i stället diskutera de
ekonomiska realiteterna sådana de ter
sig i dag!»

Detta är också de frågor som kommer
att avhandlas med de medlemsansökande
länderna. När realförhandlingar
med England kommer till stånd —
jag'' talar nu inte om en mera ceremoniell
öppning av förhandlingarna —
kommer jordbruksfrågan mycket snart
upp, eftersom den utgör ett av de svåraste
hindren enligt engelsk mening för
en snar anslutning av England till den
gemensamma marknaden. I det ögonblick
man börjar diskutera jordbruksfrågan
vill naturligtvis Danmark komma
med, eftersom vitala danska intressen
berörs. Sedan Danmark har kommit
med i förhandlingarna kan det inte dröja
särskilt länge innan den nordiska
samhörighet som vi redan har, alldeles
oavsett av vad det blir av Nordek, ock -

så måste komma in i bilden. Vi har i
själva verket redan nu på många fält
ett vidare och mer djupgående samarbete
mellan de nordiska länderna än
det som hittills har hunnit utbilda sig
i EEC. Jag kan som ett exempel nämna
att det finns ett företag i Sverige som
har 100 norska underleverantörer. Vi
kan peka på hur industrisamarbetet
mellan Danmark, Norge, Finland och
Sverige utvecklats.

Detta, ärade kammarledamöter, är
ekonomiska realiteter som ingen i Norden
kan komma ifrån. De nordiska länderna
har en allvarlig strävan, som inte
kan betvivlas, att se till att några tullmurar
längs Kölen, i Östersjön och i
Öresund aldrig skall återupprättas. En
liknande deklaration har också framförts
för EFTA:s räkning. Jag föreställer
mig ändå att EFTA-solidariteten är
bräckligare än den nordiska solidaritet
som har utvecklats i samband med den
starka expansion som samarbetet inte
bara på handelns område utan också
på eu rad andra fält har undergått.

Under dessa omständigheter blir det
ett danskt intresse att när man ställs inför
vissa krav på tullområdet fråga sig,
hur dessa kommer att påverka Danmarks
förbindelser med Sverige, Norge
och Finland. Förhandlarna får då
åka tillbaka hem och resonera med oss
om detta. Vi har därför från svensk sida
sökt vinna förståelse för att det kan
ligga också i EEC-ländernas eget intresse
att vi får förhandla i så nära anslutning
som möjligt till förhandlingarna
med de andra skandinaviska länderna.

För att efterkomma herr Gustafsons
i Göteborg önskemål och fortsätta resebeskrivningen
vill jag säga att vi tycker
oss ha mött en viss förståelse för denna
synpunkt. Jag utvecklade den senast
när den biträdande holländske utrikesministern
var här. Han tillhör ändå en
regering som är mycket tveksam, huruvida
Sverige verkligen kan komma att
medverka i EEC såsom medlem, men

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

jag anser mig kunna avslöja att han
hade förståelse för vårt önskemål.

Jag tror också att statsministern har
kunnat märka att den svenska neutralitetspolitiken
har rönt inte bara förståelse
utan också uppskattning i de
flesta EEC-länder — ja, i alla länder
han själv har besökt. Det fanns ingen
som hade någon önskan om att vi skulle
ändra vår neutralitet, varken dess principiella
inriktning eller dess konkreta
utformning. Man ansåg på sina håll
t. o. m. att den balans som vi för närvarande
har i Norden är en tillgång.

Jag kanske inte skall längre utsträcka
denna redogörelse för vilka resultat vi
kan ha kommit fram till. Ingen av oss
begärde definitiva besked. Vi var intresserade
av att lyssna till våra interlokutörers
bedömning av läget, och vi
var intresserade av att utveckla vår
egen syn på saken. Jag ger herr Ohlin
rätt i att det knappast var några nyheter
de fick lyssna till, men att man får
framföra detta på ett plan där man möter
ledande kommissionsmedlemmar —
eller ännu bättre: statsministrar — ger
oss en möjlighet alt vinna ytterligare
uppskattning för vår neutralitetspolitik,
som hela den svenska riksdagen står
bakom. Det har bidragit till att vi kunnat
förklara den i vissa detaljer, och
det har bidragit till att ge spridning åt
dessa kunskaper bland människor i administrationer
och beskickningar när
rapporterna från dessa sammanträden
sänts ut. Det har onekligen ett visst
värde för oss.

Jag vill avslutningsvis bara säga att
den omständigheten, att man lyssnade
med intresse och hade förståelse för
den svenska neutralitetspolitiken, inte
får förleda oss att dra förhastade slutsatser.
Det positiva gensvar vi kan ha
mött betyder inte att svårigheterna för
.Sverige att förena neutralitetspolitiken
med ett djupgående ekonomiskt samarbete
i Europa är ur världen. Det problemet
återstår. Till dem vi har mött
i EEG har vi sagt att det kan vara en

Utrikes- och handelspolitisk debatt

fördel för EEC att vi först ser över det
ekonomiska fältet, som med nödvändighet
blir samtals- och överläggningsämne
vid förhandlingarna med de medlemsansökande
länderna, eftersom våra
problem i många avseenden är desamma
som de andra länderna möter.
De nordiska grannländerna kommer i
varje fall inte att kunna vara med om
ett definitivt ställningstagande, innan
de nordiska relationerna retts ut.

Svårigheterna är som sagt kvar. Om
utvecklingen fortsätter i nuvarande
spår -— vilket vi räknar med som mer
än en arbetshypotes — kommer vi att
få ta upp en verklig diskussion om neutralitetens
krav och möjligheterna att
uppfylla dem vid ett svenskt deltagande
i ett utvidgat EEC. Det är ett svårt problem
och svårigheterna har inte blivit
mindre genom dessa diskussioner. Det
tror jag att man skall hålla i minnet.
Den aktivitet som vi har utvecklat har
inte avsett att belysa den problematiken
utöver en erinran om att vi står fast
vid neutralitetspolitiken.

Jag vill understryka att vi hela tiden
har hållit en hög förhandlingsberedskap.
Vi kommer när som helst med en
ny redogörelse för vad som inträffat
under det senaste året i EEC. Vi har
gått igenom alla de utredningar som
gjorts tidigare för att se, om våra slutsatser
beträffande våra möjligheter att
tillvarata våra egna intressen och vad
som bör kunna framföras från svensk
sida vid diskussioner, överläggningar
och förhandlingar håller eller måste
modifieras i belysning av EEC:s och
vår egen utveckling. Det arbetet fortgår.

Jag kan här för kammarens ledamöter
tillägga, att vi inbjöd för jag vill
minnas drygt ett år sedan Danmark och
Norge att gemensamt stämma av de resultat
dessa tekniska utredningar på
ämbetsmanna- och expertplanet kommit
fram till. De andra länderna visade
dess värre ett mycket lamt intresse för
att ge sig in i det. Vi har nu upprepat

100

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

denna propå och från Norges och Danmarks
sida har man klart förklarat sig
villig att börja en sådan gemensam genomgång.
Jag tror, att ett första sammanträde
för detta redan är utlyst, och
det är glädjande.

Herr Hedlund och herr Gustafson i
Göteborg var inne på en annan sak beträffande
beredskapen. Under åberopande
av att så många känsliga frågor
kan komma upp i dessa sammanhang
frågade de, om man inte bör sörja för
att också de politiska ställningstagandena
underlättas genom att i någon
form oppositionen ges möjligheter att
kontinuerligt följa förhandlingarna.
Självfallet kan regeringen inte ha mer
än ett intresse, nämligen att hålla oppositionens
ledning underrättad om varje
fas som denna utveckling kan komma
att undergå och om alla de problem som
regeringen kan komma att ställas inför.
Ingen kan väl tro, att man inte skulle
behöva sammankalla utrikesnämnden.
Man har en annan form i partiledarsammanträffandena
en gång i veckan.
Det kan hända att dessa former inte
räcker. Det får vi väl se då. Men att regeringen
skulle binda vårt land i väsentliga
och avgörande frågor utan att oppositionens
ledning blir underrättad om
det och får säga sin mening, betraktar
jag som helt uteslutet. Däremot kan det
ju vara en praktisk fråga, hur många
som skall inrymmas i detta sammanhang
och om det skall ske i en ny
grupp. Det har jag ingen uppfattning
om. Förut har jag ansett, att det knappast
funnits anledning till något sådant,
att det skulle vara ganska överflödigt
med hänsyn till de institutioner och
de organ som vi redan har till vårt förfogande.

Man skall också komma ihåg att det
kan vara ytterligt känsliga och besvärliga
förhandlingsfrågor som vi kan
komma att ställas inför. Då måste dess
värre medan förhandlingarna pågår en
viss begränsning göras av antalet informerade
personer.

Jag vill vidare säga till herr Hedlund
att i princip har jag ingenting att invända
mot tanken att försöka göra
EFTA till en tullunion, därest även
detta försök att uppnå ett slut på den
ekonomiska splittringen i vår del av
Europa och åstadkomma ett samarbete
mellan de två blocken skulle slå fel. Vi
har diskuterat saken i EFTA förut, men
då har det inte funnits några starkare
sympatier härför. Tanken kan emellertid
hållas levande, även om den inte
kan förverkligas i dagens läge. Någon
särskild beredskap tror jag inte vi behöver
upprätthålla, tv vi vet ganska väl
vad vi från vår sida skulle kunna göra
för att harmonisera de yttre tullarna
emellan EFTA-länderna.

Herr talman! Allra sist vill jag framhålla,
att som jag förut nämnde EFTAsolidariteten
är en ganska bräcklig
grund att bygga på. När vitala ekonomiska
intressen för olika länder inom
EFTA-gruppen står på spel ser nästan
var och en på sitt eget bästa. Men hur
bräcklig grunden än är kommer vi att
göra vad vi kan för att bevara den.

Herr HOLMBERG (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag är glad över att herr
Lange efter många försök lyckades avsluta
sitt anförande, men jag är inte
lika glad över att han inledningsvis som
vanligt intog den ofelbares ståndpunkt
såsom företrädare för en regering som
inte får och inte kan kritiseras. Enligt
min mening är det alldeles naturligt,
herr Lange, att oppositionen inte i första
hand understryker det som vi är
överens om på detta område — det
finns ju många saker beträffande Nordek
och även när det gäller EEC som vi
är eniga om — utan tar upp de punkter
där det råder delade meningar.

När jag aktualiserade Nordekfrågan
begärde jag inte att regeringen i detalj
skulle redogöra för de åtgärder som den
kan tänka sig vidta för att förverkliga
Nordek i den nu uppkomna situationen,
då Finland inte vill ratificera. Däremot

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

101

begärde jag att regeringen i riksdagen
diskussionsvis skulle ange några av de
huvudriktlinjer efter vilka den anser
Nordekfrågan kan lösas i framtiden. Det
finns flera alternativ och Skandek är
ett från visst håll framlagt förslag. Jag
har ingenting att invända mot att regeringen
avvisar detta alternativ, ty enligt
min mening vore det ganska olyckligt
att driva det förslaget nu. Men vilka
andra alternativ finns det förutom
Skandek och det avtal som statsministrarna
slutgiltigt lyckades komma fram
till i samband med Nordiska rådets
sammanträde i Reykjavik? Den frågan
vill herr Lange naturligtvis inte besvara.
Han säger att vi inte skall göra
någonting just nu, vilket jag tycker vittnar
om att man i själva verket inte är
så intresserad.

I fråga om EEC skall jag inte gå in
på den gamla kritiken men vill ändå
framhålla, att vi naturligtvis inte ändrat
vår uppfattning när det gäller formen
för ansökan. Enligt vår åsikt borde det
från början ha lämnats in ansökan om
fullt medlemskap under klart angivande
av att sådana undantag måste göras att
vår neutralitet inte skadas. Nu gjorde
regeringen inte en sådan ansökan. I
stället har regeringen under lång tid
fått förklara vad dess s. k. brev egentligen
innebar, och så småningom har
man också kommit en bit på vägen. Men
vi tycker inte att handlingssättet var
tillfredsställande.

Vad skall man då göra i EEC-frågan
för närvarande? Handelsministern har
lämnat oss vissa upplysningar. Först
vill jag uttrycka min uppskattning av
all handelsministern anser att vi inte
kan kompensera oss för ett sämre handelspolitiskt
förhållande till EEC genom
handeln med Östblocket och den
tredje världen. Jag tycker det är viktigt
att handelsministern understrukit
det. Men det betonar också behovet av
alt vi kommer med i EEC, och där är
det viktigt att regeringen inriktar sig
på alt vara med redan i den första om -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

gången. Handelsministern kallade den
omgången för det ceremoniella öppnandet
av förhandlingarna. Ja, jag tror att
det skulle vara av värde för Sverige
om vi tillsammans med bl. a. Danmark
och Norge kan vara med i en sådan
öppningsrunda. Det skulle markera den
nordiska enigheten, vilket är mycket
betydelsefullt.

Likaså anser jag att Sverige skall tillvarata
alla möjligheter till så nära kontakt
som möjligt med Danmark och
Norge i förhandlingsarbetet. Även om
vi formellt inte kommer att ha någon
gemensam förhandlingsdelegation är
det ändå önskvärt att vi i praktiken
uppträder gemensamt.

Slutligen förbigick handelsministern
helt min huvudkritik mot regeringen.
Jag kritiserade varken handelsministerns
eller statsministerns resor i Europa.
Jag tror att de har varit till nytta.
Men jag sade att mycket av vår inrikespolitik
förs på sådant sätt att det kan
försvaga vår förhandlingsposition med
EEC. Jag pekade därvid på vår skattepolitik
och sade att våra marginalskatter
kan få en besvärande eller t. o. m.
förödande verkan när vi får en helt fri
arbetsmarknad i Europa med möjlighet
att resa från det ena landet till det andra
och ta arbete. Likaså pekade jag på
förmögenhetsskatten, arvsskatten och
gåvoskatten som har fått otillfredsställande
utformning. Jag vill också ännu
en gång erinra om att vi inte har stärkt
vår förhandlingsposition genom att vi
de tre första månaderna i år varit tvungna
att visa upp ett underskott i vår handelsbalans
på över 1 miljard kronor.
Som ett led i vår beredskap att nå EEC
är det därför viktigt att vi här i landet
också stärker vår ekonomi.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! Herr Lange hävdade att
jag hade bytt fot i fråga om inställningen
till ett nordiskt ekonomiskt samarbete
i fastare former; i höstas skulle

102

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

jag ha varit positiv, men nu motståndare
till detta samarbete. Det är felaktigt
uppfattat, herr Lange. Jag har kvar den
positiva inställning till nordiskt ekonomiskt
samarbete som jag många gånger
har givit uttryck för också här i riksdagen.
Om man skall jämföra mina positioner
med de finländska kommunisternas
är det snarare majoritetens linje
som jag ligger nära, även om jag inte
har helt samma uppfattning som den.
Men jag har alltid kombinerat mitt förord
för ett nordiskt ekonomiskt samarbete
med kritik mot de krafter som
vill se Nordek som en språngbräda till
EEC. Därför har jag också nu liksom
tidigare kritiserat formuleringen i förslaget
till traktat, där det säges att
det nordiska samarbetet skall utformas
så »att det underlättar de fyra ländernas
deltagande i eller samarbete
med en utvidgad europeisk marknad

Det citerade är inte ensamstående i
det material som finns om Nordek. Det
finns många andra formuleringar, bl. a.
om tullpolitiken, som klart anger anpassning
till EEC som en målsättning.

Den fråga som jag ställt i dag har
herr Lange tydligen inte förstått. Jag
sade att den finländska regeringen anser
att traktaten om Nordek inte bör
undertecknas i detta skede, och den har
anfört följande motivering härför i sin
kommuniké: »Statsrådet anser även att
eftersom de övriga nordiska länderna
som bäst förbereder sig för underhandlingar
om anslutning till europeiska ekonomiska
gemenskapen är uppkomsten
av Nordek och traktatens fortsatta tilllämpning
osäkra även i ljuset av de
förbehåll, som Finland gjort, och att
traktaten enligt regeringens åsikt icke
under rådande omständigheter synes
uppfylla de krav, som bör ställas på
traktatens stabilitet och varaktighet.»

Jag tycker att man måste ta den finländska
regeringen på orden. Den menar
säkerligen vad den uttalar i detta
avseende. Vad betyder nu detta? Jo,

att det inte lönar sig att ta upp frågan
om Nordek igen förrän det är definitivt
klart att de övriga nordiska länderna
inte vill eller får komma med i
EEC. Den fråga jag med anledning härav
ställt är vad man skall göra i detta
läge. Skall man bara vänta? Är det inte
bättre att sakligt söka utveckla det
nordiska ekonomiska samarbetet på olika
områden i enlighet med de deltagande
folkens intressen?

Det vore intressant att få besked
om regeringens ståndpunkt i dessa frågor.
Innebär den att man bara skall
avvakta, eller hoppas man att den finländska
regeringen icke menar vad
den skrivit i sin kommuniké eller att
den nya finländska regeringen eventuellt
skulle inta en annan ståndpunkt?
Jag tror att man om man gör något av
de senare ställningstagandena gör sig
skyldig till illusionstänkande.

När det gäller EEC ville ju herr
Lange inte frånkänna mig konsekvens
i min inställning. Jag har varit och är
kritisk mot varje form av anslutning
till EEC. Men — och det är en helt annan
fråga — ingen hävdar, och självfallet
gör inte heller jag det, att Sverige
skulle sluta handla med EEC-länderna.
Behövs det särskilda regler för
detta handelsutbyte kan detta ordnas
genom handelsavtal. Det är den ståndpunkt
som jag många gånger har framfört
och som jag fortfarande vill hävda.

Handelsministern sade att Sveriges
handlingsfrihet blir beskuren, även om
vi inte kommer med i ett utvidgat EEC.
Den kan möjligen hävdas, men herr
Lange kan väl ändå inte bestrida att
Sverige i långt högre grad och på ett
kvalitativt annat sätt skulle få sin
handlingsfrihet beskuren vid en anslutning
till EEC?

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord till herr Lange. Jag förmodar
att herr Lange om ett antal månader
kommer att resa ner till Bryssel för att

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

103

resonera om frågor i samband med EEC.
Herr Lange är, såsom vi alla vet, en
vänlig och älskvärd person. Visa det
vid detta tillfälle! Se glad och intres-,
serad ut och säg att vi vill vara med om''
att bygga upp ett sådant utvidgat EEC
som herr Gustafson i Göteborg nämnde.
Ge detta intryck något mera vältaligt
än i brevet från 1967, som vi i
dag inte alls skall tala om; det tillhör
väl det förflutna! Jag tror att ett sådant
uppträdande inte är oviktigt. Herr
Lange skall inte när han kommer till
Bryssel bara ge intrycket att Sverige vill
samarbeta med EEC o. s. v. — herr
Lange vet lika väl som jag vad jag menar.

Om Sverige vidare, herr Lange, såsom
vi önskar kommer in i en västeuropeisk
integration, blir det även för
oss en viss tävlan mellan olika länder
om att erbjuda goda förutsättningar för
industriell expansion. Herr Holmberg
snuddade tidigare vid denna fråga. Vi
kommer att få stark känning av detta
när det gäller ekonomisk lagstiftning,
skattelagstiftning och många andra områden,
om förutsättningarna för industriell
utveckling i Sverige göres mindre;
lämpliga. Detta måste i vårt eget intresse
medföra en viss bindning av
handlingsfriheten. Jag talar nu inte om
de formella bindningarna.

Jag vill, herr talman, bara säga ytterligare
en sak. Herr Lange kommenterade
kort mina antydningar beträffande
regeringens utrikespolitiska uttalanden,
som ju varit något ensidiga. Herr
Lange sade att man inte i regeringsdeklarationer
kan uppnå eu fullständig
täckning av alla problem, utan man
tar därvid särskilt sikte på den utveckling
som ägt rum sedan närmast föregående
riksdagsdebatt om utrikespolitiken.

Ja, det låter sig sägas. Men hur var
det i fjol? Jo, Brezjnevdeklarationen
— enligt vilken Sovjet förbehåller sig
att få inskrida med maktmedel, om det
anses att skeendet i någon socialistisk
grannstat utvecklas i icke önskvärd

Utrikes- och handelspolitisk debatt

riktning — vilken deklaration absolut
strider mot folkens självbestämmanderätt,
var alldeles färsk. Den omnämndes

inte med ett ord av regeringen, trots att
den är väsentlig.

Och hur är det i år? Jo, Tysklandsfrågan
tas upp av regeringen — man
berör spörsmålet om relationerna mellan
Öst- och Västtyskland, som ju direkt
sammanhänger med Sovjets krav på
att få lov att utöva ett avgörande inflytande
i dessa s. k. socialistiska länder,
vilka blivit socialistiska som ett
resultat av Sovjets militära ingripande
mot slutet av andra världskriget och
efter kriget. Regeringen kommer emellertid
inte att tänka på att problematiken
i Europa har någonting att göra
med den sovjetiska attityd som kommer
till uttryck i Brezjnevdeklarationen. Men
när det gäller Förenta staternas avsikt
att dra tillbaka trupper från Vietnam
för att på det sättet minska det utländska
ingripandets omfattning och låta
de i området boende människorna i
större utsträckning sköta saken själva,
så säger regeringen snabbt: Det är mycket
betänkligt att Förenta staterna gör
på detta sätt, det kan förlänga kriget
etc.

Ingen kan väl bestrida att regeringen
har mycket närmare till att göra sådana
kritiska uttalanden då det gäller
amerikansk politik än då det gäller Sovjetunionens
politik. Det är en ensidighet
i framförandet av utrikespolitiken som
jag för min del tror är oklok. Större
återhållsamhet i fråga om kritiska utrikespolitiska
uttalanden av denna art
kan vara motiverad, lika väl som större
balans och bättre avvägning i det som
säges.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Handelsministern ansåg
att formen för anslutning till EEC
är en sekundär fråga. Jag förutsätter
att handelsministern med detta menade
att det primära är att vi kan deltaga

104 Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

i utvidgandet av EEC och att anslutningsformen
i jämförelse därmed är
en sekundär fråga, så att det inte var
fråga om att gradera de olika formerna
av anslutning. Ty i det senare fallet
har jag samma uppfattning som herr
Hedlund, att vi i första hand bör utröna
möjligheterna att med fasthållande
av vår neutralitetspolitik bli medlemmar
i EEC och att det först i andra
hand kan vara fråga om associering.
Jag hoppas att handelsministern är i
tillfälle att bekräfta att det förhåller sig
så. Jag tycker nämligen inte att detta
med associering är en särskilt lockande
lösning.

Först och främst finns det ju, som
handelsministern själv sade, betydande
grupper inom EEC som anser att association
endast kan komma i fråga —
när det nu inte gäller de speciella afrikanska
staterna o. s. v. —- för länder
som ännu inte har nått ett sådant utvecklingsstadium
i industriellt och ekonomiskt
hänseende att de är kvalificerade
att bli medlemmar. En sådan association
skulle också sikta på att anslutningen,
allteftersom utvecklingen
fortgår, skall förvandlas till ett medlemskap.

Ur neutralitetssynpunkt kan en associering
också innebära en hel del problem;
vi får så att säga medfölja tåget
utan att ha ett avgörande inflytande på
riktningen och hastigheten. Om det
vore så som herr Hermansson förkunnade
för en häpen kammare — två
gånger till och med — att EEC är en
politisk union, så skulle det erbjuda
stora svårigheter att ens börja diskutera
möjligheten att det skulle kunna bli
fråga om ett medlemskap. Det finns en
del federalistiska krafter i Europa, som
gärna skulle vilja ha det så och som
skulle bli förtjusta den dag då de kan
säga att herr Hermanssons påstående
var riktigt. Men kvar står det obestridliga
faktum att EEC aldrig kan bli en
politisk union utan att Romtraktaten
ändras och att en sådan ändring förut -

sätter enhällighet bland alla medlemmar.

Stadgan som sådan med alla dess artiklar
handlar inte om politiskt eller
militärpolitiskt samarbete. När chefen
för LO:s utredningsavdelning Clas-Erik
Odhner förra gången frågan var aktuell
gjorde en utredning å Landsorganisationens
och kooperationens vägnar, sade
han att avtalet inte innehöll några
bestämmelser om politiskt samarbete
utöver vad som vore oundgängligen
nödvändigt på gränsområdet till det
ekonomiska.

Nu säger man att målsättningen återfinns
i ingressen, de »finalités politiques»
som handelsministern nämnde.
Ja, sådana ingresser har vi i många
sammanhang, bl. a. när det gäller Europarådets
stadga. Om vi skulle börja analysera
dem ordentligt, skulle det komma
att innebära vissa svårigheter. Det
väsentliga är emellertid vilket innehåll
som EEC har. Där kan man säga att
det inte bara är Sverige som skulle vara
ovilligt att förvandla EEC till ett
organ, inom vilket militärpolitiska och
utrikespolitiska frågor behandlas. Jag
är säker på att statsministern vid sitt
besök i Frankrike fick den klara uppfattningen
att man inte heller där var
intresserad av en sådan utveckling inom
EEC. Det är ju känt att Frankrike
i det tidigare skedet då man talade
om politiskt samarbete ville lägga detta
i ett organ utanför EEC.

Det är sådana saker som vi bör undersöka,
och jag delar den uppfattning
som kommer till uttryck i regeringsdeklarationen
att vi bör gå den väg regeringen
anvisar: först en genomgång av
de ekonomiska problemen och sedan eu
undersökning av i vad mån det finns
möjligheter att med fasthållande av en
neutralitetspolitik få ett medlemskap eller
om det skall bli eu associering.

Jag uppskattar mycket att handelsministern
lämnade en redogörelse för
intrycken från sina resor. Det sades inte
mycket därom i regeringsdeklarationen

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

105

Kan jag även tolka detta så att handelsministern
vid sitt besök i kommissionen
i Bryssel fick förståelse för
tanken på att förhandlingarna med
EEC skall drivas på det sätt som anges i
regeringsdeklarationen ?

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag hyser en viss förståelse
för herr Holmberg när han säger
att han med otålighet väntade på
att jag så småningom skulle nå fram
till slutet av mitt anförande. Jag var
kanske väl utförlig. Men jag vill tillerkänna
herr Holmberg en annan förmåga,
i fråga om vilken jag tror att han
överträffar alla andra i denna kammare
— åtminstone de flesta; under loppet
av en sexminutersreplik hinner han
säga flera besynnerligheter än någon
annan.

Beträffande EEC säger han: »Jag vill
bara understryka att vi inte har ändrat
uppfattning beträffande vår kritiska inställning
till den ansökningsform som
regeringen valde 1967.» Då skulle han
ju ha sagt det. I stället anklagade han
oss för bristande aktivitet och försummelser
i kontakterna med EEC under
den tid som förflutit sedan början av
år 1968, och det var den anklagelsen
jag bemötte. Var det något annat herr
Holmberg ville säga, skall jag gärna —
men inte vid detta tillfälle — på nytt
ta upp en diskussion om riktigheten av
den form vi valde för vår ansökan.

.lag är medveten om, herr Hermansson,
att jag ofta begår fel — förlåt, jag
menar herr Holmberg; herrarna sitter
så nära varandra, och jag tillhör kanske
också dem som gör det största antalet
felsägningar i den här församlingen.
Jag tror inte, herr Holmberg, att vi
kan föra någon fruktbärande diskussion
om ansökningsformen vid detta tillfälle
— däri ger jag herr Ohlin helt
rätt — vilket inte innebär att vi har
erinrat om vårt brev när vi nu har
haft kontakt med olika regeringar inom
4* —

Utrikes- och handelspolitisk debatt

EEC och med kommissionen.

Herr Holmberg efterlyser alltjämt att
vi litet klarare skall ange vad vi nu har
för alternativ, sedan Nordek åtminstone
tills vidare förts ur blickfånget. Han
menar att vi här skall tala om, om vi
vill ha ett Skandek eller inte, men det
är just vad vi icke skall göra. Det betyder
inte att vi skall ligga stilla. Det
är klart att industrisamarbetet fortsätter.
Regeringskontakter för sådant samarbete
tas alltjämt. Vi har vidare betydande
uppgifter på forskningsområdet.
I och för sig kan jag helt instämma i
vad herr Ohlin sade om angelägenheten
av att kunna få någonting av typen
»Nordkult», även om jag i dagsläget
framför allt skulle ha velat se Nordek
förverkligat. Men ger vi oss in på att
tala om, vilka alternativ vi har till Nordek,
då har vi redan börjat handla, och
tidpunkten för det anser vi inte ha
kommit. Jag är glad över att herr Ohlin
hade full förståelse för den synpunkten,
liksom herr Hedlund och, tror jag,
också herr Gustafson i Göteborg.

Herr Hermansson säger att han visst
inte har någonting emot ett nordiskt
ekonomiskt samarbete, ty det har han
alltid ställt sig positiv till. Men det är
inte riktigt den frågan vi står inför i
dag, utan det är vilken uppfattning vi
från svensk sida har till en utformad
traktattext, som skall ge oss en möjlighet
att förverkliga Nordek. Herr Hermansson
har inte velat begagna detta
tillfälle till att förklara var han står i
det hänseendet, utan har hänvisat till
vad den finska regeringen sagt. Det tror
jag att kammarens ledamöter känner
till. Det vore mera intressant att veta
vilken ståndpunkt herr Hermansson intar
i fråga om Nordek, d. v. s. huruvida
han delar den uppfattning som de flesta
i denna kammare hyser: att det hade
varit en angelägen uppgift att genomföra
Nordek och att vi fortfarande inte
bör helt ge upp hoppet om dess förverkligande.

Jag är litet oroad av herr Gustafsons

106

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

i Göteborg tolkning av vad jag sade om
att formen för anslutning till EEC var
en sekundär fråga. Jag menar att det
är en fråga som vi icke kan ta ställning
till, innan vi vet vilka möjligheter vi
får att helt och fullt och klart fullfölja
den svenska neutralitetspolitiken med
dess alliansfrihet och dess klara fredskurs.
Det kan vi inte veta förrän dessa
problem har diskuterats, och dessförinnan
kan vi inte ge företräde åt någon
anslutningsform. Jag tyckte mig finna
att herr Hedlund underströk — och det
har sagts att också herr Antonsson gjorde
det — vikten av att denna fråga hölles
öppen, tills vi såge vilka möjligheter
vi själva skulle ha att fullfölja vår
neutralitetspolitik. Jag är glad över denna
förståelse hos centerpartiet.

Herr ANTONSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag har försökt att uppmärksamt
lyssna på handelsministerns
båda anföranden och skall renhårigt
säga att den meningsriktning som jag
företräder inte har någon väsentlig anmärkning
att rikta mot huvuddragen i
den redovisning som har lämnats. Jag
har närmast begärt ordet för att notera
några ting som handelsministern slog
fast. Han sade att han under sina resor
hade mött förståelse för den svenska
neutralitetspolitiken. Det behöver inte
sägas att detta är glädjande, men jag
säger det ändå. När frågan om EEC-anslutning
förra gången var aktuell var
det nämligen ingalunda samma förståelse
som mötte den svenska neutralitetspolitiken
varken på Europas kontinent
eller inom landet i vissa kretsar.

Såvitt jag förstår är det en riktig
uppläggning som handelsministern antyder.
För det första tar vi reda på hos
EEC-staterna om Sverige är attraktivt
som partner, och jag förutsätter att det
inte kan bli mer än ett svar på den frågan,
nämligen att det är vi. För det
andra tar vi upp frågan om vi klarar all
den problematik som är förbunden med
våra neutralitetsvillkor. För det tredje

diskuterar vi som en följd av dessa debatter
vilken form av anslutning som vi
kan komma fram till. Jag tycker mig i
dag ha funnit en påtaglig enighet om att
fullt medlemskap är att föredra, men
kan vi inte få det måste vi självfallet
söka andra former. Jag tror att det är
värdefullt, som handelsministern antydde,
att vi gemensamt med Danmark
och Norge går igenom dessa problem.

Det har i dag också talats om en parlamentarisk
beredning eller grupp som
kontinuerligt skulle hållas underrättad
om dessa frågor. Jag har kanske speciell
anledning att understryka den synpunkten,
eftersom jag i en motion här i
kammaren aktualiserade denna fråga
redan på den tiden då vi diskuterade de
s. k. 17-statsförhandlingarna — jag tror
att det var 1959. Dessa frågor är så
känsliga att det vore bra dels om de
olika partierna finge så mycket information
som möjligt, dels om man kunde
diskutera sig fram till enighet.

När det gäller Finland och Nordek
tror jag att vi bör ta det litet försiktigt.
För min del har jag avvisat tanken på
Skandek, och jag håller fast vid den
ståndpunkten. Låt den finska statsledningen
bedöma vad som är möjligt för
Finland och invänta framför allt en
reaktion från den regering som så småningom
kommer att bildas i Finland!

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
bestred nyss från talarstolen att
EEC skulle vara en politisk union. Jo,
det är just vad den är, herr Gustafson.
Det finns massvis av fakta, citat och
annat material som skulle kunna anföras
för att visa att EEC är just en politisk
union. Man kan exempelvis anföra
det berömda uttalandet av Walter Hallstein,
man kan också hänvisa till andra
källor. Jag har några gånger tidigare i
debatten citerat dåvarande statsminister
Erlanders tal vid Svenska melallindustriärbetareförbundets
kongress 1961.

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21 107

Det har spelat en central roll i debatten
om Sveriges anslutning till EEC. Och
var det någonting som herr Erlander
mycket klart betonade i detta tal så var
det just de strävanden till ett politiskt
samarbete och den klara politiska motivering
som låg bakom tillkomsten av
EEC. Han sade: »Det har konsekvent
och uttryckligen understrukits att dessa
tre organ» — Euratom, kol- och stålunionen
och EEC ■— »visserligen har
att lösa tekniska samarbetsuppgifter
men att de till inspiration och syfte utgör
ett led i en långsiktig integration.»
Det var en politisk integration det handlade
om.

1966 och 1967 sades det i debatten
även här i landet, att EEC skulle ha
förändrats, bl. a. på grundval av Luxemburgsöverenskommelsen.
Men det har
inte på något sätt visat sig att de som
då hävdade att EEC hade förändrats
skulle ha fält rätt. Tvärtom framgår
det av uttalanden på senare tid av företrädare
för EEC-kommissionen mycket
klart, att det är en politisk integration
man syftar till, och det är i realiteten
också sådana krav som ställs på Sverige.

Herr Lange frågade mig om min inställning
till Nordektraktaten. Nu har
vi inte haft någon fullständig diskussion
här i kammaren i denna fråga, och
regeringen har ännu inte lagt fram sitt
förslag. Vårt parti har inte haft tillfälle
att delta i de förberedande diskussionerna
om utformningen av Nordek och
det har naturligtvis försvårat ett studium
av allt det material som där föreligger.
Men som jag redan framfört här
i kammaren är jag kritisk på vissa
punkter. Det gäller exempelvis den starka
markeringen av Nordek som en förberedelse
för EEC-samarbetet. Jag ställer
mig också mycket kritisk och frågande
till utformningen av jordbrukspolitiken
och de verkningar som denna
kan få för tillgången till billiga livsmedel
i vårt land.

Herr Lange säger nu, att det är oss

Utrikes- och handelspolitisk debatt

bekant vad Finlands regering anser och
att det inte spelar så. stor roll. Jo, det
spelar en utomordentligt stor roll i detta
läge, eftersom den finländska regeringen
sagt, att så länge de andra nordiska
länderna förhandlar med EEC så
blir det ingenting av med Nordek. Jag
tycker alltså att det är ett i allra högsta
grad avgörande ställningstagande
som vi måste ta i beaktande.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Hermanssons senaste
anförande visar att han inte vet
vad termen »politisk union» innebär.
Han känner över huvud taget inte till
den oerhört livliga debatt som förs på
den europeiska kontinenten, i vilken
man argumenterar för att förvandla
EEC till en politisk union och där
federalisterna fått mycket stora bakslag.
Nu läser herr Hermansson upp
vissa citat som pekar på att det finns
politiska frågor också inom EEC. Det
är inget nyhet. Det är därför som vi nu
över huvud taget behöver diskutera anslutningsformen.
De problemen har jag
berört i ett tidigare sammanhang.

Jag tycker att det var mycket bra att
handelsministern och jag fick tillfälle
diskutera uttrycket »en sekundär fråga».
Det visar sig alltså att vi kan undanröja
alla missförstånd oss emellan.
Handelsministern avser inte alls någon
angelägenhetsgradering utan endast att
det var fråga om en tidsfaktor, att man
alltså först skall diskutera och senare
får avgöra frågan. All right, den saken
är vi fullständigt överens om. Jag vill
upprepa att jag även är överens med
herr Hedlund och herr Antonsson, vilka
sagt att vad vi i första hand bör undersöka
är förutsättningarna att få bli
medlemmar med de förbehåll vi anser
att neutraliteten kräver; misslyckas
detta bör vi söka associering. Det är
den uppfattning som mittenpartierna
har.

Men det viktigaste tycker jag alltså

108 Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

är konstaterandet, att detta är eu fråga
om tidsfaktorn, alltså hur man skall
sköta proceduren, och i det fallet är
alltså handelsministern och jag överens.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag begärde ordet egentligen
bara för att säga till herr Hermansson,
att jag verkligen hoppas att
jag inte sagt att det inte spelar någon
roll för oss vad den finska regeringen
anser om Nordek och Nordektraktaten.
Har jag uttryckt mig på det viset vill
jag framhålla, att det inte var innebörden
i det jag ville säga till herr Hermansson.
Jag ville bara betona att vi
kände till var den finska regeringen
stod och att vi här i riksdagen inte
var intresserade av att få höra det upprepas
av herr Hermansson; vad vi möjligen
var intresserade av att höra var
hans egen ståndpunkt.

I Nordektraktaten finns mig veterligt
ingen sådan hänvisning till en förberedelse
för EEC som enligt vad herr
Hermansson påstår ingår i övervägandena
i samband med Nordek. I ett tidigare
skede har inom vissa av länderna
sådana övervägande förekommit. Det
är riktigt.

Till herr Gustafson i Göteborg vill
jag bara säga att jag vet att herr Gustafson
alltid ansett att man i första hand
skall söka medlemskap; det var folkpartiets
ståndpunkt så långt tillbaka
som 1961—1962, och herr Gustafson är
alltså konsekvent på den punkten. Detta
var däremot inte centerpartiets ståndpunkt
den gången — det kanske herr
Gustafson erinrar sig.

För egen del föredrar jag att säga
att vi inte tar ställning till anslutningsformen
förrän hela problematiken på
neutralitetsområdet är genomgången.
Den genomgången kan göras först i
framtiden.

(Herr Gustafson i Göteborg (fp): Instämmer!) -

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker inte att handelsministern
gör den väsentliga distinktionen.
Alla är ju överens om att
Sverige inte skall ta ställning förrän
vi har fått vissa saker belysta och redovisade.
Frågan är emellertid om regeringen
skall ange att man i första hand
vill pröva möjligheterna till fullt medlemskap
med bevarad neutralitet utan
att på något sätt i förväg binda sig för
att detta blir möjligt, och i andra hand
överväga andra former. När detta påpekas
svarar handelsministern ofelbart
all vi inte kan ta ställning förrän senare.
Nej, ingen har begärt det heller.
Frågan är om Ni kan ge den upplysningen
att Ni vid förhandlingarna i
främsta rummet vill pröva möjligheten
av fullt medlemskaps förenlighet med
neutraliteten.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Den frågan har vi inte
ställts inför, men på herr Ohlins fråga
skulle jag vilja säga att mitt svar i dag
är nej.

Herr LOTHIGIUS (m):

Herr talman! Herr Martinsson uppträdde
som regeringens försvarare; han
försvarade, tyckte jag, alla de uttalanden
som gjorts av olika statsråd i denna
utrikespolitiska debatt och som kritiserats.
Först och främst är vi ju alla
i stort sett överens om huvuddragen i
regeringens utrikespolitik. Men att därför
inte våga kritisera allmänna uttalanden
som enskilda statsråd gör tycker
jag är att visa en flathet som medför
en utslätning av hela vår debatt i
dessa frågor. Man får inte kritisera ett
statsråd som uppvisar dubbla attityder;
då är man emot Sveriges utrikespolitik.
Ungefär så låter det. Men det är ju
agerandet i vissa sammanhang som vi
kritiserar. Finge man inte kritisera åtminstone
de företeelserna i svensk utrikespolitik,
vore ju den utrikespolitis -

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

109

ka debatten i detta land död.

Herr talman! Jag hade begärt ordet
för att försöka få några förtydliganden
med anledning av statsminister
Palmes uttalanden under hans Europaresa.
Det är alldeles naturligt att EECfrågan
varit en av de oftast återkommande
frågorna i den pressdebatt som
pågått under statsminister Palmes resa.
Statsrådet Lange har här givit liv åt
vissa svar som herr Palme lämnat. Det
kanske skulle vara tillräckligt, men jag
vill ändå ha en djupare analys av denna
fråga.

För vårt näringsliv är dessa frågeställningar
givetvis de intressantaste.
Efter statsminister Palmes resa är man
nu inom industrin mera optimistik, inte
minst därför att herr Palme måste
ha fått klart för sig att den politiska
bindningen mer och mer försvinner i
bakgrunden. Det är väl då ganska förståeligt
att de ansvariga inom näringslivet
med spänt intresse följt herr Palmes
förehavanden och att man oroat sig
för att någonting skulle inträffa som
fortsatte att hålla oss tillbaka i denna
diskussion.

Att denna långvariga, oändligt sega
och ofruktbara debatt om hur Sveriges
ansökan skall tolkas och hur stark vår
vilja att komma med i den stora gemenskapen
egentligen är har uppstått,
tycker jag regeringen själv får bära
skulden för. Sättet att närma sig De
sex har vi kritiserat många gånger i
olika sammanhang.

Nog tycks det mig som om herr Palme
själv under sin resa ville komma
ur den situationen, och han förtjänar
det medgivandet, att det allmänna intrycket
av hans uppträdande är att han
har gjort ett gott jobb. Vad det nu är
fråga om är hur herr Palmes vänner i
regeringen herrar Nilsson och Lange
och inte minst hem Sträng ser på dessa
problem och om de har samma öppna
syn som herr Palme har ådagalagt —
herr Lange har ju avgivit en deklaration
här i dag. Det vore en olycka om

Utrikes- och handelspolitisk debatt

inte den öppning som herr Palme har
gjort under sin europeiska vårvinterutflykt
skulle få ses som ett löfte om att
det snart skall bli en vår för svenskt
näringsliv också i EEC-sammanhang.

Jag har försökt att ganska noga följa
herr Palmes presskonferenser, inte
minst i Paris, och på några punkter
tycker jag det behövs ett förtydligande.

För det första: herr Palme sade vid
inledningen av en presskonferens att
man från fransk sida visat den största
förståelse för vår ställning och vår neutralitetspolitik.
Det ligger nära till hands
att fråga, på vad sätt man har visat
denna förståelse. Hur har man då uttalat
sig i Paris i det sammanhanget? Det
sägs ingenting om detta i herr Palmes
uttalande.

För det andra har herr Palme sagt:
»Därav följer att mina franska interlokutörer
har markerat sin vilja att
understödja den svenska åsikten att de
kommande överläggningarna med Sverige
bör förlöpa parallellt med de förhandlingar
som skall äga rum med de
kandiderande länderna.» Min enkla fråga
är: Har herr Palme då skilt mellan
Sverige och de kandiderande länderna,
d. v. s. Norge, Danmark m. fl.?

För det tredje har herr Palme på eu
fråga som ställdes av en journalist, om
han ansåg att möjligheterna att acceptera
Sveriges politiska ställning i den
gemensamma marknaden har ökat eller
tvärtom, svarat: »Jag tror den har
ökat.» Litet längre fram sade han: »Man
erkänner att Sveriges neutralitetspolitik
är nyttig för den europeiska stabiliteten.
» En fråga som vi i viss mån har
berört i dag men som jag skulle vilja
ställa i mer koncentrerad form är denna:
Om vissa framstående EEC-länder
tidigare var skeptiska mot Sveriges
möjligheter att vinna inträde i Gemenskapen
med bibehållande av vår uttalade
neutralitet, menar man då att vår
neutrala hållning kanske rent av är
någonting positivt i det sammanhanget?

110 Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Man kan faktiskt tolka uttalandet på del
viset.

Herr Palme lägger kanhända, i likhet
med Nordek, vad som sker med de
politiska frågorna på hyllan för att ta
upp de praktiska ekonomiska frågorna
och se hur långt man kan fördjupa
sig i dessa och komma överens om
dem, för att sedan, när man är klar
med det, angripa den politiska delen.
Under tiden skulle man närma sig varandra
och kanske nästan automatiskt
flyta in i varandra.

Detta är i och för sig ingen dålig
Väg, om den visar sig kunna leda till
framgång, men är man osäker och hela
tiden går i fruktan för att den politiska
delen skall bli en stötesten, når man
heller inget bra ekonomiskt resultat,
eller också kommer man i en situation
som liknar den som nu gäller beträffande
Nordek, där Finland åtminstone
för tillfället har hoppat av: länderna
gör stora uppoffringar på vissa områden,
men sedan försvagas gemenskapen
därför att någon hoppar av.

Om man vågar samtidigt klara ut
vissa politiska oklarheter, så att dörren
kanske kan ställas på glänt, kan
man enligt mitt förmenande snabbare
och mer realistiskt angripa också de
ekonomiska frågorna. Jag förstår att
man bl. a. inom svenskt näringsliv är
intresserad av att veta hur regeringen
kommer att handskas med de frågorna,
och jag skulle som avslutning, herr
talman, vilja fråga hur regeringen ser
på detta. Vi har nämligen inte fått ett
tillräckligt fördjupat svar av herr Lange
under diskussionen.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Det är den andra eller
tredje ronden av den utrikes- och handelspolitiska
debatten som nu pågår,
och det är naturligt att de som talar
endast tar upp — utan anspråk på att
vara alltför utförliga — några av de
problem som särskilt intresserar vederbörande.

Den fråga som herr Lothigius ställde
till regeringen har jag självfallet inte
anledning att svara på, men jag skulle
som ledamot av kammaren vilja göra
en reflexion.

.lag har under ett antal år varit representant
i Europarådets parlamentarikerförsamling
och under de åren haft
tillfälle att i den ekonomiska kommittén
och i assemblén deltaga i diskussioner
om Sveriges neutralitetspolitik och anslutningen
till EEC. Jag har ett mycket
bestämt intryck av att vår neutralitetspolitik
på sista tiden har vunnit ökad
förståelse och respekt bland många parlamentariker,
i första hand bland de
tyska parlamentarikerna, men också på
andra håll. Jag har alltså personligen
den meningen att stämningen bland europeiska
parlamentariker för en svensk
medverkan med bibehållen neutralitet
är gynnsammare nu än tidigare.

När jag talar om dessa erfarenheter
av samtal med utländska parlamentariker
vill jag tillägga, herr talman, att
jag vid Europarådets senaste session i
Strasbourg fick många bevis från olika
politiska håll och från olika länder på
den stora beundran man hyser för den
skicklighet och den charm som den
svenske statsministern har visat vid sina
besök nyligen i tre av de europeiska
huvudstäderna. Jag upplever det som en
utomordentligt betydelsefull tillgång att
en europeisk parlamentarikeropinion
med så stort intresse har följt Olof Palmes
resor och uppfattat dem som ett
så positivt inslag i Europas politiska
bild just nu.

Herr talman! Jag vill i det här sammanhanget
också med tillfredsställelse
notera att det i regeringsdeklarationen
i dag gjordes ett tillägg utöver den version
som var utskriven från början. I
tillägget tar man bestämt avstånd från
de personer som i en eller annan form
demonstrerar mot främmande länders
ambassadörer på ett sätt som inte är
värdigt medborgarna i vårt land. Äggkastning
och flaggskändning o. s. v. är

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

111

lymmelaktiga upptåg som det är ytterligt
betydelsefullt att man från alla partiers
sida tar avstånd ifrån.

Men när jag gör detta påpekande, tycker
jag att man samtidigt har anledning
att säga, att den amerikanska reaktionen
stundom kan upplevas som en överkänslighet.
I alla länder i världen, i
alla huvudstäder, upplever amerikanerna
i dag demonstrationer av den typ
som tyvärr också förekommer i vår huvudstad.
Det är inte ett uttryck för vederbörande
regimers mening, när ett
antal ansvarslösa människor bär sig
dumt åt. .lag tycker nog alt den amerikanska
administrationen borde vara
medveten om den situationen och inte
reagera i överkänslighet som den har
gjort denna gång.

Det är möjligt att amerikanerna reagerar
på detta vis upphetsade till det
bl. a. av det sätt på vilket moderata
samlingspartiet hav sökt att inrikespolitiskt
utnyttja det uttalande som utrikesministern
gjorde inför Stockholms
arbetarekommun för en lid sedan. Jag
tror att vi skall slå fast, att det i hög
grad är ägnat att skada vårt samhälle,
när man gör sådana partipolitiska försök
att inrikespolitiskt utnyttja uttalanden
av denna typ, såsom moderata samlingspartiets
representanter har gjort.
Menar man allvar med talet om att vi
skall skapa en positiv Sverigebild, skall
man inte misstolka och blåsa under på
det sätt som man har gjort från moderaternas
sida. Jag tycker att det finns
anledning att ur denna synpunkt från
socialdemokratisk sida reagera mot moderaternas
sätt att agera.

Jag har tänkt ta upp till mycket kort
analys bara ytterligare ett par problem.
Europarådets session avslutades i Berlin,
där ett antal parlamentariker fick
tillfälle att diskutera med tyska politiker
och representanter för myndigheter
i Berlin om den allra färskaste situationen
i denna märkliga stad. Det är alldeles
uppenbart att den nya tyska regeringens
initiativ innebär något allde -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

les speciellt nytt för europeisk politik,
kanske något av det viktigaste som har
hänt i modern tid i Europa. Det finns
all anledning att med största tillfredsställelse
hälsa den politiska utvecklingen
i Västtyskland. Det försök att ta upp
en dialog med Östtyskland för att lösa
hela Tysklandsfrågan och i första hand
för att klara Berlinproblematiken som
man från västtyska regeringens sida gör
är ytterligt betydelsefullt.

Situationen i Berlin är skrämmande.
Det är mycket längre tid sedan andra
världskriget slutade än det var mellan
de båda världskrigen, och ändå är Berlinsituationen
sådan som den är. En invånare
i Västberlin, som längs autostradan
vill förflytta sig till Västtyskland,
får inte ens på en parkeringsplats
tala med en medborgare i Östtyskland.
Västtysken blir då återförvisad
tillbaka till Västberlin, men den
östtyske medborgaren drabbas av hårt
straff. Bara att tala med en medborgare
i den andra tyska staten bestraffas så-,
lunda ytterligt strängt! Det är en orimlig
situation i fråga om mänskliga relationer,
och varje ärligt försök som görs
för att åstadkomma en lättnad i dessa
förhållanden måste hälsas med tillfredsställelse.

Jag delar den uppfattning som bl. a.
herr Martinsson i Sundsvall har gett uttryck
för förut i dag, nämligen att
Sverige inte skall företa ett statsrättsligt
erkännande av den östtyska republiken.
Jag tror inte att det skulle underlätta
en lösning av de mänskliga relationsproblem
som jag har talat om, snarare
tvärtom. Men samtidigt vill jag
gärna ha sagt — och det är väl allas
vår förhoppning — att förhållandena i
Centraleuropa bör normaliseras på det
sättet att det, vare sig det i framtiden
blir en eller två tyska stater, skall vara
normala förhållanden mellan de människor
som lever där.

För förhållandena mellan Sverige och
Östtyskland i dag är ett statsrättsligt
erkännande ganska likgiltigt därför att

112

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

människorna i de bägge länderna kan
mötas relativt fritt. Det utgör alltså inget
hinder för de mänskliga relationerna
att det icke föreligger ett statsrättsligt
erkännande.

Herr talman! När det gäller Ost och
Väst i Europa vill jag göra ytterligare
ett påpekande. Alla upplever väl miljövårdsdebatten
som alltmer påträngande.
Vi upplever situationen i Östersjön, alla
känner till de supertankers som går
med olja till Finland, och vi upplever
att luftföroreningar tränger in i vårt
land från t. ex. Baltikum. Dessa problem,
måste lösas i samverkan mellan Öst och
Väst. Varje diskussion inom Västeuropa
är meningslös om det inte går att få till
stånd en dialog med de östeuropeiska
staterna.

För min egen del har jag, liksom
många kolleger, verkat inom Europarådet
för att få till stånd en mer omfattande
dialog mellan Väst- och Östeuropas
stater. Jag skulle vilja uttrycka den förhoppningen
att den svenska regeringen
ville ta initiativ i någon form för att
sammanföra industriländerna i Öst och
Väst i denna världsdel i syfte att ta upp
realistiska samtal om hur man bäst skall
kunna angripa den alltmer påträngande
och svårlösta miljövårdsproblematiken.

Inom Nato håller man på att organisera
ett särskilt arbete för miljövården,
men Nato är en ganska konstig organisation
för det ändamålet, och det finns
anledning tro att detta arbete, om Nato
bygger ut det, skulle kunna försvåra
samarbetet med Öst, och det innebär en
allvarlig utveckling. Därför bör svenska
representanter då de träffar människor
från andra västeuropeiska länder tala
om, att vi betraktar ett Nato-arbete på
detta område som ytterligt äventyrligt
och att vi i stället vill rekommendera
andra former för samverkan, former
där Väst- och Östeuropas stater talar
med varandra och försöker komma
fram till gemensamma lösningar.

Herr talman! Får jag till sist nämna
ytterligare en enda sak. Jag skall bli så

kortfattad som möjligt eftersom klockan
närmar sig 17, då plenum skall brytas.
I fråga om Nordek har jag ingenting
att tillägga utöver vad som framhållits
i regeringsdeklarationen, men jag vill
säga några ord om Nordkult. Det kulturella
samarbetet inom Norden är nämligen
utomordentligt betydelsefullt. De
nordiska ländernas regeringar har beslutat
att försöka skapa gemensamma
skolordningar i alla Nordens länder. Det
är ett enormt steg'' att ta innan man
kommer dit och det blir kanske aldrig
möjligt att uppnå målet. Men man har
uttalat en viljeinriktning och Nordiska
rådet har stött denna vilja att så långt
möjligt skapa gemensamma former för
kulturaktiviteterna på skolans, den akademiska
utbildningens och motsvarande
områden. Ett misslyckande att skapa
Nordek får inte betyda att man river
ned vad som byggts på det kulturella
samarbetsområdet eller äventyrar ett
ytterligare uppbyggande.

Jag vill sålunda uttala min starka tro
på betydelsen av att vi i någon form
organiserar det som kallas Nordkult,
om Nordek inte kan genomförgs. Nordkult
skall då ges en sådan form att det
får kapacitet att verkligen gå från ord
till handling och förverkliga den för
hela det nordiska undervisningsväsendet
och kulturlivet så utomordentligt
betydelsefulla samordning som ligger i
tanken Nordkult.

Herr talman! Denna utrikespolitiska
debatt har alltså gällt många olika ting.
Med mitt eget inlägg har jag bara syftat
till att utan något försök till djupare
analyser snudda vid några av de
problem som upplevs som de mest brännande
och intressanta i dagens Europa.

Herr LOTHIGIUS (in) kort genmäle:

Herr talman! Först talade herr Alemyr
om den amerikanska överkänsligheten
för demonstrationer i Sverige och
andra länder, och sedan övergick han
till att tala om den skada moderata samlingspartiet
gör när det kritiserar vissa

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

113

statsråd för deras uttalanden. Är det
inte regeringen som är överkänslig för
vad moderata samlingspartiet gör i detta
sammanhang, och är det inte att överskatta
moderata samlingspartiets betydelse
härvidlag att ta upp denna sak
på det rikspolitiska planet?

Vi har väl ändå rätt att diskutera olika
statsråds sätt att argumentera i dessa
frågor. Och det är sättet att argumentera
som är så viktigt, eftersom det kan
uppfattas felaktigt i andra länder. Det
är den saken vi har velat peka på. .lag
tycker att man nu, när man här i landet
rör sig med terminologier, börjar
komma bort från den elegantare form
av diplomati som förekom tidigare, och
det tycker jag är skada.

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte den socialdemokratiska
regeringen och det socialdemokratiska
partiet som är överkänsliga.
Jag tror inte ett ögonblick att vi
skadas av angreppen från moderata
samlingspartiet, utan snarare tror jag
att vi i ganska hög grad gagnas av det.
Tack skall ni ha för hjälpen i det fallet!
Men vad jag tror kan skadas är
våra relationer med Amerika och med
andra länder, om vi överdriver frågor
av detta slag och därmed bidrar till
att där skapa en negativ inställning till
Sverige. Det är den insatsen som jag
tycker är så allvarlig.

Jag är beredd att avstå från favörerna
att gagnas av moderata samlingspartiet,
om man där för det svenska näringslivets
och för det svenska samhällets
skull avstår från dessa överdrifter.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta den
fortsatta överläggningen i detta ärende
och behandlingen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

§3

Interpellation ang. åtgärder till förhindrande
av olycksfall genom bordsantenner
för TV-apparater

Ordet lämnades på begäran till

Herr ADAMSSON (s), som yttrade:

Herr talman! På kort tid har två små
barn omkommit i Malmö genom olyckshändelser
med s. k. bordsantenner för
TV. På de senaste fem åren har fem sådana
dödsfall inträffat och i ett femtontal
fall har barn erhållit svåra brännskador
vid detta slag av olycksfall. Orsaken
härtill är följande:

Det finns i vårt land ett mycket stort
antal s. k. bordsantenner för TV-mottagning
försedda med stickpropp eller
banankontakter, som med lätthet kan
införas i ett vanligt vägguttag för 220
volt. TV-antennernas metallSpröt blir
därvid spänningsförande och utgör en
direkt dödsfälla. Olycksfallen har i regel
tillgått så att barn, som lekt med
bordsantennen, stoppat kontakten i ett
vägguttag och därefter fattat tag om inetallspröten
med händerna. Vid den
strömgenomgång som uppstår kan man
ej släppa spröten.

TV-apparater som tillverkats efter
den 1 juli 1967 är försedda med antennintag
av sådant utförande att en
speciell typ av stickpropp erfordras,
vilken ej går att införa i ett vanligt
vägguttag för starkström. Men till alla
äldre TV-apparater kan bordsantenner
med de livsfarliga kontaktdonen användas.
I handeln finns en särskild stickpropp
av hårdplast för äldre apparattyper,
så utförd att den ej kan införas i
ett vanligt modernt vägguttag.

Att man ej effektivt kan-.komma till
rätta med ifrågavarande problem sammanhänger
med att en TV-antenn icke
är en starkströmsapparat och alltså ej
är underkastad kontroll eller provningstvång.
Detta är en brist, som borde
avhjälpas genom bestämmelser om
att apparater, som ej är avsedda för
starkström, icke får förses med kontaktdon
som kan användas i uttag för

114 Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Interpellation ang. den minskade mjölkproduktionen

starkström. Sådana bestämmelser bör
avse såväl tillverkning som användning
av ifrågavarande apparater.

Med hänvisning till vad jag anfört
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
fråga:

Avser statsrådet att vidtaga åtgärder
till förhindrande av att s. k. bordsantenner
för TV-apparater förses med
kontaktdon som kan användas i uttag
för starkström?

Denna anhållan bordlädes.

§4

Interpellation ang. den minskade
mjölkproduktionen

Ordet lämnades på begäran till

Herr ÅSLING (ep), som yttrade:

Herr talman! Mjölken är ett av de
viktigaste födoämnena i den svenska
kosten. Samtidigt är mjölkproduktionen
jordbrukets betydelsefullaste inkomstkälla.

Av givna rekommendationer från näringsfysiologisk
expertis framgår, att
det i praktiken knappast går att ordna
ett fullvärdigt kosthåll utan att i stor
utsträckning utnyttja mejeriprodukterna
som protein- och mineralkälla. Man
rekommenderar t. o. m. en ökad konsumtion
av mjölk för att på ett önskvärt
sätt förbättra tillförseln av främst
protein och kalcium. Mejeriprodukterna
kan således svårligen ersättas i kosthållet
och mycket talar för att de kommer
att få ökad betydelse i framtiden.
Dessutom är mjölken en av våra allra
billigaste proteinkällor.

Mjölkproduktionens betydelse för
jordbruket beror inte minst på att denna
produktionsgren alltjämt utgör grunden
för produktionen av nötkött. Vid
dagens köttpris är det svårt att åstadkomma
en lönsam självrekryterande
köttproduktion. Sedan flera år tillbaka

undergår mjölkproduktionen i landet
mycket snabba förändringar beträffande
såväl omfattning som lokalisering.
Från 1965 till 1970 har antalet mejerileverantörer
minskat från 141 000 till
ca 85 000. Samtidigt har invägningen
av mjölk gått ner från drygt 3,3 miljoner
ton till årets prognossiffra på drygt
2,8 miljoner ton. Den kraftiga nedgången
i mjölkinvägningen är ett resultat av
en forcerad utslaktning av kor, som i
sin tur lett till stora exportöverskott
och exportkostnader på kött. Man kan
fråga sig om denna snabba utslaktning
av kor med åtföljande exportkostnader
är ekonomiskt välgrundad, då vi snart
synes gå mot en period av otillräcklig
kalvtillgång och underskott på kött. Vidare
leder den senaste tidens utveckling
på detta område till att svårigheter
uppstår att på ett acceptabelt sätt
utnyttja de resurser som blir friställda.

Den pågående utslaktningen av kor
har under det senaste året kommit att
få eu mycket större omfattning än vad
man tidigare antagit. Uppskattningsvis
torde koantalet under regleringsåret
1969/70 komma att minska med ca
75 000. Detta innebär en nedgångstakt
i mjölkproduktionen som är snabbare
än den man tidigare utgått från och
vad jordbruksutredningen förutsatte.
Det kan noteras, att invägningen under
april i år kommer att ligga ca 10 procent
under invägningsnivån samma månad
1969.

Nedgången i mjölkproduktionen är
även en följd av nedläggningen av större
rationella besättningar, vilket utan
tvekan är ett resultat av bristande lönsamhet.
Detta understrykes också av
det förhållandet, att investeringskalkylerna
för nya ladugårdar ger ett negativt
resultat. Detta är en allvarlig
utveckling, framför allt därigenom att
möjligheten att inför en bristsituation
bromsa upp en fortsatt nedgång i mjölkproduktionen
blir begränsad.

Vid riksdagens beslut 1967 angående

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

Ilo

Interpellation ang. den minskade mjölkproduktionen

den framtida jordbrukspolitiken uttalades,
att mjölkproduktionens storlek i
första hand bör anpassas till den inhemska
efterfrågan på mjölk och mjölkprodukter.
Vid bedömning av den
mjölkproduktion, som behövs för att
uppfylla den jordbrukspolitiska målsättningen,
måste hänsyn tas till de säsongmässiga
variationerna i invägningen.
Det är nödvändigt att tillförseln av
mjölkråvaror är så stor under lågsäsongperioden,
att behovet av färskmjölk
kan tillgodoses samtidigt som osttillverkningen
under denna period kan
upprätthållas i sådan omfattning, att eu
under året i stort sett kontinuerlig försäljning
till detaljhandeln av lagrad ost
blir möjlig. Det kan inte vara tillfredsställande
och förenligt med riksdagens
målsättning, att nedgången i invägningen
går så långt att osttillverkningen
äventyras bl. a. genom att en kraftig
säsongbetonad osttillverkning inte kan
göras ekonomisk vare sig i tillverknings-
eller marknadsföringsledet i eu
modern mejeriindustri.

Nedgången i mjölkproduktionen bär,
så som jag redan berört, varit långt
snabbare än den förmodade och vad
jordbruksutredningen utgått ifrån, och
vi synes snart nå den punkt, där svårigheter
uppstår för mejeriindustrin att
under lågsäsongperioden tillgodose
marknadsbehovet i olika avseenden av
mjölk.

De nu aktuella justeringarna av jord -

brukspriserna väntas ge mjölkproducenterna
vissa förbättringar. Det är
emellertid inte troligt, att dessa räcker
till att skapa förutsättningar för att
upprätthålla en nödvändig mjölkproduktion.
Utvecklingen inger betydande
farhågor för framtiden, då bl. a.
prognoserna pekar på en fortsatt minskad
invägning om inte mera positiva
förutsättningar skapas för mjölkproduktionen.

Med hänvisning till vad jag anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande
frågor:

1. Har statsrådet uppmärksammat den
till följd av den dåliga lönsamheten i
näringen oroande snabba nedgången i
mjölkproduktionen, vilken kan leda till
att den uppställda målsättningen rörande
den inhemska försörjningen av
mjölk och mjölkprodukter inte kan
upprätthållas?

2. Är statsrådet beredd att medverka
till att skapa sådana villkor för mjölkproducenterna,
att dessa erhåller en
trygghet och lönsamhet i sin produktion
så att därigenom en stabil mjölkproduktion
på sikt kan upprätthållas?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.03.

In fidem

Sune K. Johansson

116 Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Onsdagen den 29 april

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Utrikes- och handelspolitisk debatt
(forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen i anledning av
det i Kungl. Maj :ts skrivelse nr 130 avsedda
meddelandet rörande Sveriges utrikes-
och handelspolitik nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid ordet,
i enlighet med förut gjord anteckning,
till

Herr AHLMARK (fp), som yttrade:

Herr talman! För mindre än två år
sedan antog en kongress i Kairo en konstitution
för det framtida Palestina. Det
var Palestine Liberation Organization
(PLO), som i juli 1968 i sin grundläggande
stadga slog fast sitt politiska mål.
PLO är en s. k. paraplyorganisation fölen
rad arabisk-paiestinska kampgrupper.
al Fatah är den dominerande rörelsen,
och Arafat är numera också
PLO:s ledare.

Den konstitution jag nämnde, kallad
The Palestinean National Covenant, beskriver
målsättningen för de gerillagrupper
som fått så mycken uppmärksamhet
på senare år. Viktigast är del
man säger om sin hållning till sionismen,
om Israel som stat och om judarnas
ställning i ett framtida Palestina.
Här är det inte tal om en binationell nation
där judar och araber lever sida
vid sida. Den versionen av sitt politiska

mål använder åt Fatah för propaganda
och utländsk konsumtion. Den får alla
besökare — politiker och journalister
— höra om gång på gång när de träffar
talesmän för PLO. Det är den bild man
vill ge västerländsk opinion. De palestinska
grupperna arbetar, säger man,
för att de palestinska araberna skall få
»återvända» — men sedan samverka
med judarna i en ny statsbildning.

Konstitutionen för det kommande Palestina
talar ett helt annat språk. Den
definierar »palestinier», alltså medborgarna
i det framtida Palestina. De är
»enligt stadgan» de araber som levde i
landet till 1947, vare sig de stannade
eller flydde, eller om de har en palestinsk
far och fötts i eller utanför Palestina.

Men vilka judar skall då få vara medborgare
i denna nya tänkta stat? Ja,
svaret ges i paragraf 6, som lyder på
följande sätt: »Judar som var fast bosatta
i Palestina vid början av den sionistiska
invasionen betraktas som palestinier.
»

På ett annat ställe definierar man
»den sionistiska invasionen» som året
för Balfourdeklarationen, alltså 1917.
Det är med andra ord bara de judar
som fanns i Palestina 1917 som skall få
räkna sig som palestinier i den stat som
al Fatah arbetar för att upprätta. Men
de flesta judar kom till området efter
1917. Mer än 90 procent av judarna i
dagens Israel har emigrerat dit eller
fötts där efter det första världskriget.
Vad skall då hända med alla dessa judar
enligt PLO? »Palestinier» får de ju
inte vara.

Man kan tänka sig tre svar.

Den första lösningen är att judarna i

Onsdagen den 29 april 197U em.

Nr 21

117

Israel, sedan deras stat har besegrats,
tvingas att ge sig av, resa »tillbaka» till
de länder varifrån de eller deras föräldrar
kom. al Fatah har uttryckt sympati
för en sådan tanke. Israelerna skulle
alltså återvända till t. ex. Tyskland
eller Österrike, till Polen, Egypten eller
Irak. De skulle, vare sig de bott där
tidigare eller haft föräldrar som bott
där, fara till länder och områden där
några av de största tragedierna i det
judiska folkets historia utspelat sig. Det
Polen som nu driver ut de återstående
judarna skall alltså få tillbaka tiotusentals
judar. De arabstater som i dag diskriminerar
och förtrycker sina få återstående
judar skall alltså få se mellan
en halv och en miljon judar komma tillbaka
till de områden som de en gång
flydde från.

Den andra lösningen är att judarna
stannar kvar som ett slags andra klassens
medborgare i ett nytt »arabiskt»
Palestina. De skulle då troligen få leva
under förhållanden som liknar judarnas
situation i dag i Syrien, Irak eller
Egypten. Särlagstiftning, hets, väl bevakade
getton, rättslöshet, ständiga risker
för pogromer skulle bli det öde som
väntar de människor som al Fatah vägrar
att se som palestinier.

Den tredje vägen — en ny typ av
»slutgiltig lösning» — är ett massdödande
av judar. De får inte stanna kvar
som medborgare, de hör inte till Mellersta
Östern, deras nationella identitet
är en orimlighet — allt enligt PEO:s
konstitution. I kriget om Palestina och
i krigets efterspel skulle då den massslakt
äga rum som så ofta beskrivits i
uttalanden, teckningar och predikningar
i arabländerna. Paragraf 6 i PLO:s
stadga öppnar ett fönster mot folkmordet.

Den konstitution, vars viktigaste del
jag nu har berört belyser mycket av debatten
om konflikten i Mellersta östern.
Den visar att vad krigen och kriserna
mellan araber och israeler gäller inte
främst är hur en gräns skall dras mel -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

lan några nationer, hur territorier skali
delas upp, hur man skall tolka ett visst
ministeruttalande eller ens framtiden
för de områden som Israel ockuperar
sedan sexdagarskriget. Kärnfrågan i
konflikten i Mellersta Östern gäller i
stället om Israel har rätt att existera
som nation.

Den frågeställningen är oerhörd. De
som tvekar om svaret eller svarar nej
menar att en lösning av konflikten kräver
att en av parterna skall upphöra
att finnas till. Det är en hållning så
extrem och motbjudande att den inte
medger några kompromisser eller eftergifter.
Det är också den hållning som
arabstaterna intagit nästan oavbrutet
under de 22 år som Israel har funnits.
Man vägrar att erkänna, förhandla med
och sluta fred med Israel. Man har förklarat
att Palestina måste befrias, d. v. s.
att Israel skall förstöras och en ny nation
skapas på ruinerna av Israel. Oavbrutet
har man i sin propaganda utåt
och genom sin indoktrinering inåt av
den egna befolkningen sökt visa att en
judisk nation i Mellersta östern är en
orätt som aldrig kan godtas, att en fredlig
uppgörelse med en sådan nation är
förräderi och att bara den väpnade
kampen kan leda framåt.

I mitt anförande i remissdebatten i
januari i år försökte jag visa att en
arabisk-palestinsk nation gränsande till
Israel och i fred och samverkan med
Israel skulle kunna vara den lösning
som kan förena den palestinska nationalkänslan
med säkrade gränser för Israel.
Man skulle återgå inte till FN :s
gränser från 1947 — de är i dag orimliga
av många skäl — men till FN :s
huvudtanke från 1947, att två stater, en
i huvudsak judisk och en i huvudsak
arabisk, bildas i Palestina och att dessa
båda stater borde samverka med varandra.
Längre fram kommer kanske en
sådan ny statsbildning att framstå som
mer realistisk än i dag. Den skulle kunna
utgöras av delar av de områden som
Israel nu ockuperar och eventuellt för -

118 Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

enas med Jordanien. Ett sådant perspektiv
diskuterar allt fler människor
alltmer intensivt.

Men låt oss inte ett ögonblick tro att
detta är den lösning som de nu så omtalade
palestinska kampgrupperna strävar
efter. De vill ha ett arabiskt Palestina,
det är sagt, men på den mark
där Israel i dag ligger och efter det att
Tsrael besegrats. De har ständigt slagit
fast att en palestinsk nation vid sidan
av Israel är otänkbar. Och som paragraf
(i i PLO:s konstitution visar går de här
rörelserna ännu längre. Det räcker inte
att besegra staten Israel — de flesta judar
måste också bort från Mellersta
östern.

Vill vi därför resonera om konstruktiva
uppslag för framtiden, där den
växande palestinska nationalkänslan får
spela en viktig roll, är det nödvändigt
att ta avstånd från al Fatah och de
andra rörelserna. Vi måste bemöta och
avvisa både deras politiska mål och de
metoder som de använder för att nå
dem. Ingenting kan i dag mer effektivt
hindra palestinska ambitioner att förverkligas
än de militanta rörelser som
nu säger sig tala på palestiniernas vägnar.

Den 6:e paragrafen i PLO:s konstitution
illustrerar också en annan sak. Vi
har i en del svenska tidningar kunnat
läsa att al Fatahs program är samlevnad
mellan judar och araber i en demokratisk,
binationell, sekulariserad stat. Det
är alltså den bild mot omvärlden som
de här rörelserna vill förmedla. Det
märkvärdiga är att så många journalister
och bedömare okritiskt faller för
denna propaganda. När en skribent i
Utrikespolitiska institutet ger ut en liten
skrift om de palestinska rörelserna,
sväljer hon propagandabilden med hult
och hår och har inte ett ord att säga
om den grundläggande konstitutionen
som ger motsatt insikt och intryck.

Den här godtrogenheten i delar av
debatten har gjort det möjligt för en
del mindre grupper, också i Sverige, att

måla ut al Fatah och de andra som etl
slags FNL i Västasien. De vill få oss
att tro att vad de palestinska gerillarörelserna
siktar till är ett slags nationellt
befrielsekrig av den typ som vi
har sett i andra delar av världen.

Ingenting kan vara mer missvisande.
Israel är en demokratisk nation, den
enda demokratin i Mellersta Östern.
Dess befolkning har i fria val tillsatt
det parlament, ur vilket regeringen har
utgått. Debatten i Israel är fri och intensiv.
Landets befolkning har under de
22 åren bevisat sin sammanhållning och
sin beslutsamhet att skydda landet mot
angrepp. Vad al Fatah önskar med sina
angrepp på Israel har därför ingenting
att göra med »befrielse» i rimlig mening.
Vad den rörelsen strävar efter är
att krossa en demokratisk stat för att
ersätta den med en annan, sannolikt
icke-demokratisk stat.

Det finns de som vill jämställa konflikten
i Mellersta Östern med kriget i
Vietnam. Den parallellen är falsk på
nästan alla sätt, och det har inte minst
de ledande kriiikerna av USA:s politik
i Sydostasien insett. En månad före sin
död sade Robert Kennedy: »Israel är
inte Vietnam. I själva verket är det motsatsen
till Vietnam. Israels regering är
demokratisk, effektiv, fri från korruption,
folket är enat i sitt stöd till den.
Vi kan och bör hjälpa Israel. Men vi
kan göra det, tror jag, i övertygelsen
att israelerna . .. inte kommer att be
oss att göra sitt jobb åt dem.»

Så långt Robert Kennedy. Och av
bl. a. de skäl han anförde är det så förbluffande
att vissa politiska ungdomsgrupper
har kunnat falla för den arabiska
propagandan och nu i Sverige
delvis deltar i hetsen mot Israel. Jag
har försökt beskriva debattläget och
min syn på konflikten och dess bakgrund
i den bok som Thomas Hammarberg,
Ernst Klein och jag just har gett
ut. I boken »Det hatade Israel» tar vi
upp en rad delfrågor i den här krisen:
sionismen, gerillagrupperna, flyktingar -

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Nr 21

119

na, antisemitismen, de ockuperade områdena,
sexdagarskriget och mycket
mer. Jag skall här inte gå in på de problemen.
Men i ett avseende vill jag kommentera
regeringens utrikesdeklaration
i dag. I avsnittet om Mellersta Östern
säger utrikesministern i och för sig
ingenting som jag vill invända mot. Vapentillförseln
är oroande. Krigshandlingarna
har tyvärr ökat. Risken att lokala
strider får storpolitiska konsekvenser
finns där. Säkerhetsrådets resolution
av den 22 november 1967 bör vara
grunden för samtal och förhandlingar.
Allt det är riktigt.

Vad jag efterlyser är naturligtvis det
som saknas. I regeringens deklaration,
liksom i en rad tidigare tal av Torsten
Nilsson i den här frågan, försöker man
nästan desperat undvika allt som kan
verka vara ett s. k. ställningstagande,
värderingar av konfliktens förlopp och
orsaker, en meningsyttring som är kritisk
mot någon sida i någon fråga. Sverige
var ett av de länder som i FN deltog
i beslutet om att bilda Israel. Bl. a.
av det skälet har vi också en speciell
förpliktelse att stå fast vid Israels existens
som en förutsättning för en fredlig
lösning. Den förutsättningen förnekar
arabstaterna och den palestinska
gerillan varje dag i ord och handling.

Det vore alltså naturligt för Sverige
och dess utrikesminister att klart säga
ifrån om denna kärnfråga i konflikten.
Arabstaterna bör inte känna att andra
länder genom sin tystnad på denna
punkt minskar det politiska och moraliska
stödet till Israel i dess krav att
erkännas av de andra länderna i regionen.
.lag säger inte att Torsten Nilsson
har en annan åsikt i sakfrågan än
den jag här har utvecklat. Jag är däremot
kritisk mot att han inte i egna
ord ger ett klart uttryck åt den åsikten,
även om jag förstår att opinionen
i Stockholms arbetarekommun för närvarande
inte kräver att han gör det.

Låt mig återgå till paragraf 6 i PLO:s
stadga. Det bör inte förvåna att arab -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

staterna och de palestinska kampgrupperna
inte längre kan göra skillnad mellan
antisionism och antisemitism. Om
man skriver en konstitution som innebär
att den överväldigande majoriteten
av judar i Israel skall försvinna eller
förslavas, är det ett uttryck för en
extremism som lätt slår över i antijudisk
propaganda i traditionell mening.
Om man säger att sionismen skall besegras
militärt, innebär det inte bara
att en viss, abstrakt idé skall försvinna
från Mellersta Östern. Det betyder inte
heller att »bara» en del institutioner
och organisationer i Israel skall upphöra
att finnas till. Att »krossa sionismen»
är att slå sönder den nationella
och ideologiska grunden för staten Israel.

Det kan inte ske med mindre än att
också bärarna av sionismen försvinner
från området; på så sätt är paragraf 6
i konstitutionen fullt logisk. Och vi vet
att bärarna av sionismen är den överväldigande
majoriteten av judarna i Israel.
Att vara antisionist i arabstaternas
och arabgerillans mening blir därför
mycket lätt att generellt vara mot »judar»
och för massdödande av judar.
För att då ge ett slags perverterad, ideologisk
lyftning åt ett sådant program är
det frestande att nyttja de vanligaste antisemitiska
klichéerna om judarnas ondska
och bedräglighet. Det är svårt att
hata ett folk utan att falla för gruppfördomar.

Så har också skett i arabvärlden. Det
klassiska antisemitiska dokumentet, förfalskningen
av »Sions vises protokoll»,
har tryckts gång på gång i nya upplagor
och åberopas ofta. Gamla krigsförbrytare
från nazismens Tyskland liar
fått en fristad i Kairo, där de fortsätter
med antijudiska aktiviteter. Nazismens
förbrytelser brukar man släta över. Nasser
har förnekat att nazisterna mördade
sex miljoner judar. Jargongen om judarnas
dåliga egenskaper och internationella
konspirationer är vanlig i skrifter
och skolböcker. Affischer och kari -

120

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

katyrer nyttjar ofta de urgamla antisemitiska
greppen för att teckna och beskriva
judar.

För några veckor sedan talade jag i
riksdagen om antisemitismen som idétradition
och som politiskt vapen för
diktaturer och diktaturpartier. Jag visade
också hur antisionismen i Sovjetunionen
och delar av Östeuropa nu på
många sätt har övergått i antisemitism.
Det visar, liksom antisemitismen i arabvärlden,
hur en hätsk och konsekvent
antiisraelisk politik och propaganda
långsamt kan glida in i tonfall och tankar
som anknyter till mångsekelgammal
vidskepelse. Kanske tror vi att sådana
tankar och tonfall inte kan dyka
upp i en demokrati som den svenska.
En del känner sig kanske säkra på åt!
här i Sverige kan vi dra den gräns mellan
antisionism och antisemitism som
man suddat ut i så många andra länder.

Låt mig säga att jag inte längre är
helt säker på den saken. Visst är det
så att flera antiisraeliska debattörer i
vårt land ogillar antisemitism. Självklart
skall Tsraels politik kunna kritiseras
med samma frihet som man kritiserar
andra länder och regimer. Och
jag anser också att vi bör bruka försiktighet
i anklagelser och varningar för
antisemitiska tendenser.

Ändå tror jag att vi nu måste skärpa
vår vakthållning mot just sådana inslag
i debatten. Också i Sverige har den
extrema kritiken mot Israel ibland kommit
att nyttja formuleringar och vädja
till stämningar som ligger i ett slags
skymningszon mellan antisionism och
antisemitism.

När Staffan Beckman i sin bok »Palestina
och Israel» sammanfattar Israels
bildande låter det så här: »Flyktingarna
strömmade in och det skramlade och
prasslade i den vita världens insamlingsbössor;
sionisterna hade efter alla
sina ränker, våldsdåd och intriger till
slut fått folk och medel till sin stat.»
Här paraderar de antijudiska klichéer -

na: det »skramlade» och »prasslade»
i insamlingsbössorna; sionisterna bedrev
»ränker, våldsdåd och intriger».
Trots de uppenbart antisemitiska inslagen
i en sådan mening brukar de antiisraeliska
debattörerna ivrigt friskriva
Beckman från alla sådana misstankar.

En av dem, Göran Palm, har blankl
förnekat varje kännedom om antisemitiska
tendenser i arabvärlden trots att
han enligt uppgift rest omkring där.
Han har ingenting sett av Sions vises
protokoll eller hetsen eller affischerna
eller karikatyrerna. I stället anklagar
han den israeliska demokratin för »eu
framväxande rasistisk rörelse som vill
störta araberna i öknen». Att dölja eller
glida förbi de antisemitiska inslagen
i arabvärlden tycks självklart för sfi
gott som alla antiisraeliska skribenter.
Men när de förnekar sådana tendenser
eller låter bli att belysa dem visar de
bara hur litet de upprörs av geinenheterna
samtidigt som de minskar skyddet
mot antisemitiska fördomar.

Och det skyddet behövs. Jag fick för
några veckor sedan eif nummer av tidningen
»Puss». Låt mig visa dess baksida
på interntelevisionen här i kammaren.
Den rymmer ett vulgärt angrepp
på industriminister Krister Wickman.
Han kallas Krister Trickman. Teckningen,
som alltså skall föreställa industriministern,
har försetts med just sådana
drag och detaljer som sedan gammalt
varit den antisemitiska smädeteckningens
kännetecken vare sig man angripit
judar eller hånat icke-judar och då försökt
visa deras elände genom att ge dem
s. k. judiska drag.

Den medlem av redaktionen för tidningen
Puss, som gav mig detta nummer
av tidskriften, sände mig samtidigt
något slags ironisk hälsning: »Här ett
ex av Der Stiirmer plus som gåva en
teckning som jag gjorde sommaren 67,
väl bekomme!» Också denna »gåva»,
en sadistisk karikatyr, kan vara värd
att visa för kammaren. Den föreställer
alltså Moshe Dayan med lapp för ena

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Nr 21

121

ögat och med eu nål som närmar sig
hans andra öga. På nästa bild har nålen
gjort sin insats, Dayan är blind, sitter
med lappar för båda ögonen och
samlar som tiggare in pengar till Israel.

De grupper som arbetar i sådana
stämningar nöjer sig inte med att producera
egna teckningar. På en utställning
för någon månad sedan i Stockholm
hittade jag en arabisk färggrann
affisch, uppsatt i propagandasyfte. Senast
såg jag den i Damaskus förra sommaren.
Teckningen föreställde en liten
skrikande, kroknäst judegubbe som
spetsades på en väldig arabisk bajonett.

Någon kan säga att det här är visserligen
vidrigt men ingår ändå bara i propagandaarsenalen
för några extrema
vänstergrupper utan större betydelse.
Och visst skall vi hoppas att sådana
tendenser inte sprider sig till den övriga
pressen. Därför ser många människor
med stor oro på den kampanj mot
Israel som nu pågår på kultur- och nyhetssidorna
i en av landets största dagstidningar.
Aftonbladet har samlat en
rad antiisraeliska propagandister som
Göran Palm, Göran Rosengren, Jan Guillo,
Herman Lindqvist, Lillian Levin,
Per Gahrton, Bo Kuritzén, Caleb J. Anderson
och flera till. I ett stort antal
artiklar har de angripit Israel och flera
bl. a. heroiserat al Fatahs mål och metoder.
En av dem, Jan Guillo, har själv
enligt egen uppgift i en annan tidning
deltagit i stridande förband i en av de
mest fanatiska av de palestinska kampgrupperna
och fullt stridsutrustad lagt
ut minor mot israelerna samt planerat
granatkastaranfall mot israeliska posteringar.
Guillo har alltså på ort och
ställe deltagit i försök att döda israeler
— nu är han en av de flitigaste av Aftonbladets
antiisraeliska skribenter.

Aftonbladets innerspalt på kultursidan
är ofta använd för att smutskasta
var och en som ställer sig upp för att
ge fakta i debatten och försvara Israel.
Viveka Hevman avslöjade i Handelstid -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ningen det ohållbara i några arabiska
påståenden om tortyr i Israel. Aftonbladets
innerspalt ryckte genast ut med
smädelser mot Viveka Heyman under
rubriken »Klå araber». Karl Vennberg,
avslutade med följande meningar: »Israeliska
prostituerade har däremot anor
från bibelns tid. Rätten att klå upp arabiska
damer kan nära nog sägas ingå
i deras religiösa arv.»

Denna tarvlighet är oerhörd, vare sig
man ser den som en sarkasm eller inte
och oberoende av i vilket sammanhang
tiraden kommer. Rätten för judarna att
begå visst slags våld mot ett annat folk
»kan nära nog sägas ingå i deras religiösa
arv», enligt Aftonbladets innerspalt.
Det är svårt att förstå hur man kan
skriva sådana meningar utan att genast
känna att de anknyter till fördomar,
som fört vår världsdel till katastrofer.
Och lika svårt att begripa är att tidningens
ledning, när saken påpekas, inte
genast ber om ursäkt för Karl Vennbergs
förlöpningar.

Jag förstår därför den oro med vilken
man framför allt i judiska kretsar
i Sverige har följt Aftonbladets antiisraeliska
kampanj. Jag har i min hand
ett brev från professor Georg Klein till
Aftonbladets chefredaktör Gunnar Fredriksson.
Jag har fått professor Kleins
tillstånd att citera ur brevet. Ett avsnitt
i det är en gripande och lysande sammanfattning
av hur det för honom
känns att läsa tidningsartiklar av det
slag jag just citerat ur:

»Min referensram är kort och gott
den», skriver professor Klein, »att jag
har vuxit upp medan sex miljoner judar
mördades efter en lavin som inleddes
med små oskyldiga tidningsartiklar
av exakt det här ifrågavarande slaget.
Bland dessa sex miljoner fanns 80 procent
av min egen familj och 35 procent
av min skolklass. När jag har fått den
helt oväntade förmånen att få överleva
och verka i ett så fritt och underbart
land som Sverige, samt där njuta av
den yttrandefrihet som mina skolkam -

122

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

rater och anhöriga inte ens kunde
drömma om, anser jag att det är min
skyldighet mot dem att ge uttryck åt
de känslor som jag upplevde efter att
ha läst urklippen från Aftonbladets kultursida.
»

Så långt professor Georg Klein. Jag
ger honom rätt i att det, oavsett hur
stor man tror risken är för växande
antisemitism i det här landet, är viktigt
att reagera, och reagera skarpt, mot
artiklar, formuleringar och teckningar
av det slag som jag här givit exempel
på. Den hätska propagandan mot Israel
kan lätt stimulera sådana tendenser.
Och därför har jag i det här anförandet
försökt belysa något av extremismen i
Mellersta östern och i Sverige.

Jag ser nu att Mats Hellström står beredd
att äntra talarstolen. Det gör del
naturligt för mig att till slut ta upp den
organisation som herr Hellström tillhör,
nämligen det socialdemokratiska ungdomsförbundet.
Nästa vecka skall SSU
ha kongress. Det har stått i någon tidning
att Mats Hellström då skall få en
fin post i förbundets ledning. Därför iir
det av intresse att få veta var Mats
Hellström står i frågan om Mellersta
Östern.

I det förslag till ställningstagande
som SSU :s styrelse förelägger kongressen
står det många ting. Man får veta
att sexdagarskriget var resultat av »ömsesidiga
provokationer»; på ett annat
ställe talar man om Israels »anfall».
Ingenting sägs om de väldiga militära
resurser som laddades upp runt Israels
gränser för att förbereda förintelsekriget
mot den judiska nationen. Man talar
i SSU:s förslag om »Israels expansionspolitik»,
som om Israels försvar
i juni 1967 var en aggressiv handling.
SSU ställer sig på arabstaternas sida i
deras avsikt att inte erkänna Israel.
»Vad som självfallet inte kan begäras
av arabstaterna eller palestinierna är
att de erkänner Israel---», förkla rar

SSU:s förbundsstyrelse. När det
gäller 22-novemberresolutionen av 1967

tycks SSU ansluta sig till den tolkning
som araberna ofta använder i internationella
sammanhang, nämligen att Israel
skall dra sig tillbaka innan man
får till stånd förhandlingar — i stället
för den rimliga tolkningen att en överenskommelse
i huvudsak måste vara en
paketuppgörelse. SSU kräver att Israel
för att möjliggöra förhandlingar skall
dra sig tillbaka »från samtliga områden
som ockuperades vid anfallskriget
1967». Israel ska alltså lämna tillbaka
Sharm-el-sheik, Sinai och Golanhöjderna,
som användes vid förra uppmarschen,
utan något fredsavtal, i förhoppning
att araberna efter den framgången
skall överge sin tidigare politik och
inleda samtal.

SSU ställer sig också utanför den
enighet som rått mellan de demokratiska
partierna under de mer än 22 år
som Israel funnits. Den enigheten har
inneburit att man har varit ense om att
det var en riktig handling att upprätta
staten Israel. Sverige var ju ett av de
länder som 1947 deltog i FN-beslutet
att bilda en judisk och en arabisk nation
i det gamla mandatområdet. Men
nu har SSU bestämt sig för att det var
fel av Sverige och av FN. »Upprättandet
av israelisk stat var olyckligt», säger
man.

Får jag då fråga Mats Hellström:
Står du bakom det förslag till ställningstagande
som SSU-kongressen fått sig förelagt?
Vill också du tala om Israels
»anfall» och »expansionspolitik». Anser
också du att araberna inte kan erkänna
Israel? Menar du i polemik mot vad din
egen regering gjorde för 22 år sedan
att det var fel att bilda Israel? Och
om det var fel att bilda Israel — vad
borde FN då ha gjort på hösten 1947
då Palestina slets sönder i kravaller,
attentat och strider? Jag avvaktar Mats
Hellströms svar med stort intresse.

Herr talman! I vårt land kan vi kanske
inte göra mycket för att påverka
den här konflikten. Men jag tror det är
viktigt att politiker och partier, organi -

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Nr 21

123

sationer och tidningar gör vad de kan
för att bilda opinion för en utveckling
till fred och förhandlingar i Mellersta
Östern på grundval av FN-resolutionen.
De krafter i arabvärlden, som ser just
fred och förhandlingar som otänkbara
svek, skall inte känna att de får stöd
från någon betydande del av svensk
opinion. I stället bör al Fatah och liknande
rörelser uppleva att deras målsättningar
blir kända och kritiserade
i andra delar av världen. Och av samma
skäl, för fredens och försoningens
skull, är det för oss viktigt att belysa
och brännmärka de inslag i vår egen
debatt som verkar i extremismens tjänst.

I detta anförande instämde herr Källxlad
(fp).

Vidare anförde:

Herr HELLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tycker kanske det
skulle ligga närmast till hands för herr
Ahlmark att ta upp en diskussion om
dessa saker med folkpartiets ungdomsförbund
och särskilt med dess ordförande.
Inom folkpartiets ungdomsförbund
råder för närvarande en stark
splittring i Mellersta Östern-frågan.
Dess ordförande har gjort sig till tolk
för de flesta av de uppfattningar som
herr Ahlmark har kritiserat här i dag.

För min del står jag bakom kraven,
att-satserna, i SSU :s förbundsstyrelses
förslag till utlåtande över motionerna
till SSU-kongressen. I detta förslag krävs
att det vid sidan av den israeliska staten
skall upprättas en palestinsk stat.
Det är det konkreta kravet och det
har stöd av och har förts fram av stora
grupper, inte minst socialistiskt inriktade,
i Israel, av Mapam-partiet och
av labour party’s generalsekretetare. Det
är ett krav som ursprungligen härstammar
från israeliska socialistiska grupper,
och det är även ett krav som, såvitt
jag förstod rätt, såväl herr Ahlmark
i dag som herr Helén hade förståelse
för. Det är det konkreta kravet i atl -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

satserna i SSU:s förbundsstyrelses utlåtande
och det ställer jag mig bakom.
Herr Hugosson kommer senare i debatten
att betydligt mera ingående belysa
konflikten i Mellersta Östern.

Herr talman! Kriget i Indokina är nu
åter totalt. Klockan har vridits tillbaka
till år 1954 innan fransmännen kapitulerade
för Viet Minh-armén. Fronten
går åter i både Vietnam, Laos och Kambodja.
Mellan 40 och 45 miljoner människor
är mot sin vilja indragna i ett
hänsynslöst dödande. Folkens självbestämmanderätt
är lika avlägsen i dag
som under kolonialtiden.

Vi känner till den meningslösa bakgrunden,
hur Frankrike efter andra
världskriget desperat sökte återta herraväldet
över de rika jordbruksområdena
i Cochinkina och över industrin
i Tonkin. Men det var ett fruktlöst
försök att gentemot folkviljan söka
fjärrstyra Indokina från Europa. Ändå
kom inte en avkolonialisering till
stånd här som i andra delar av världen.
Indokina drogs in i USA:s maktpolitiska
ambitioner i Asien. Förenta
staterna övertog Frankrikes omöjliga
roll.

Upptrappningen av det amerikanska
angreppet 1965 från några tiotusental
man till 470 000 man i dag och ett totalt
bombkrig fram till 1968 mot Nordvietnam
har lett till att bebyggelsen totalt
förintats i stora landsbygdsområden
och hela städer. Stora delar av
Nordvietnams relativt väl utvecklade
industri har raderats ut. Den ambitiöst
uppbyggda sociala sektorn och utbild
ningssektorn i Nordvietnam har bitvis
slagits sönder. Kemisk krigföring i Sydvietnam
förgiftar människor och växtlighet.

Mot den bakgrunden kunde det ses
som en ljusning att man satt sig vid
förhandlingsbordet, inställt bombningarna
i norr och startat vissa blygsamma
trupptillbakadraganden i söder. Men
vad som hänt sedan 1968 är dessvärre
också att kriget nu ändrat karaktär på

124 Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ett sätt som gör situationen i dag kanske
ännu mera mörk och hotande än
när Parisförhandlingarna inleddes.

För det första har den proklamerade
vietnamiseringen av kriget inneburit
att den reaktionära militärjuntan i
Saigon utrustas med moderna vapen
och modern teknik för att kunna stå på
egna ben och föra ett långvarigt krig.
Vietnamiseringen innebär inte att människornas
lidanden minskas — den innebär
i stället att den militära frontlinjen
cementeras rakt in i framtiden.

För det andra utvecklas samtidigt
striderna i Laos mot ett nytt Vietnam.
Förenta staterna har under våren gjort
flera hundra bombraider per dag — vissa
uppgifter talar om 12 500 bombraider
på en månad. Till intäkt för bombningarna
har man tagit den nordvietnamesiska
Ko Chi Minh-stigen vid den
laotiska gränsen och närvaron av nordvietnamesisk
trupp på Krukslätten. Men
den laotiska tragedin bör ses i ett annat
ljus. I de första fria valen i Laos
1957 fick Pathet Lao — i västvärlden
kallad kommunistgerillan — 30 procent
av rösterna. Det demokratiska utslaget
blev för mycket för högerkrafterna,
som gjorde en statskupp i samarbete
med och understödda av den
amerikanska underrättelseorganisationen,
CIA, enligt uppgifter som har lämnats
bl. a. i Arthur Schlesingers Kennedy-biografi
»De 1 000 dagarna».

Sedan kom då Genéveöverenskommelsen
1962, då man sökte upprätta en
neutral stat men med autonoma områden,
där Pathet Lao fick administrationsrätten
över bl. a. just Krukslätten.
Det är sålunda inom Pathet Laos avtalsmässigt
tilldelade regioner som striderna
mellan USA och högergrupperna
å ena sidan samt Nordvietnam och
Pathet Lao å den andra sidan har eskalerat.
Det är också inom Pathet Laoområdena
som den s. k. Ho Chi Minhstigen
går.

Utvecklingen av Laoskriget visar eu
kuslig överensstämmelse med upptrapp -

ningen i Vietnam. Den häftiga oppositionen
mot Laos-kriget i USA bär lett
till att man tillsatt en undersökningskommission
i senatens utrikesutskott
vilken i dagarna har lagt fram sin rapport.
Under ett hemligt fördrag med
den laotiske premiärministern har
USA:s militära aktivitet successivt eskalerats
från 1964. I dag är tiotusentals
amerikaner involverade: i luftkrig, i
tränings- och rådgivarfunktioner, i underhåll,
i spaning och underrättelsetjänst,
säger senatens rapport. Rapporten
ställer också hombstoppet över
Nordvietnam i ett nytt ljus. Nedgången
av bombningarna där har i stället
»kompenserats» av intensifierade bombraider
i Laos.

Genéveöverenskommelsen 1962 sökte
åstadkomma en bräcklig men nödvändig
maktbalans, som skulle vara förutsättningen
för en neutral utveckling. De
senaste årens krig bär lett till en polarisering
i detta grannland till Vietnam.
De neutrala krafterna är bortblåsta.
I Vietnams andra grannland, Kambodja,
har denna polarisering skett
mycket snabbare efter statskuppen de
senaste månaderna. Sihanauk hade ett
otvetydigt starkt folkligt stöd, bl. a. i
sin strävan att hålla Kambodja neutralt
i kriget. Också här är de neutrala krafterna
borta i dag, sannolikt för lång
tid. Mot folkets vilja bär man dragits in
i ett krig, som också här kan bli totalt.

Lon Nol-regimens massakrer på den
vietnamesiska minoriteten har följts av
en framgångsrik resning av Sihanouktrogna
kambodjaner och FNL-förband.
Lon Nol-regimen har nu, endast för
några dagar sedan, begärt militärhjälp
från USA och begärt flygbombning med
B 52:or över kambodjanskt territorium.
En inmarsch med vapen eller soldater
av USA — eller dess allierade -skulle innebära den ohyggliga startpunkten
för ett nytt Vietnamkrig och
för en total förödelse i denna del av
världen. Endast för några timmar sedan
meddelade nyhetsbyråerna att de

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Nr 21

125

sydvietnamesiska och amerikanska försvarsdepartementen
medgivit, att tusentals
sydvietnamesiska soldater nu
har gått in i Kambodja med amerikanskt
stridsunderstöd i form av taktiskt
flyg och rådgivare.

Inför denna ödesdigra och hotfulla
nyhet måste nu världsopinionen de närmaste
dagarna och veckorna sätta allt
hopp till de förnuftiga krafterna i USA,
till den starka rörelse inom det amerikanska
folket och i kongressen, som
kräver att USA drar sig tillbaka från
Indokina.

Folkens självbestämmanderätt har i
decennier hänsynslöst undertryckts i
Indokina. Påtvingade formler från andra
kontinenter har prövats upprepade
gånger och varje gång varit dömda att
misslyckas. Folken i Sydvietnam, Laos
och Kambodja tilltros inte att själva utveckla
sina inneboende möjligheter. T
FN diskuteras nu i år strategin för det
andra utvecklingsårtiondet. Man diskuterar
om metoder för att sakta men envist
höja levnadsstandarden i u-länderna,
utveckla jordbruk, industri och .sociala
sektorer för att uppnå drägliga
levnadsvillkor för de fattiga folken. Den
diskussionen måste te sig som ett grovt
hån för de fattiga människor i Sj^dostasien
som i dag i stället med den modernaste
teknik slås ut och bombas ned
till en primitiv livsform, där spirande
industrier förstörs, växtlighet och skörd
förgiftas och bränns. Skolor och sjukhus
i norr får flytta till grottor i berg
och jord.

En framtida återhämtning, ett nytt
försök till utveckling av levnadsvillkoren
är möjlig — men knuten i detta
gamla koloniala krig heter självbestämmanderätt.
Den knuten kan aldrig lösas
av en främmande stormakt. USA måste
lämna Sydostasien!

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig säga några ord
om vad Mats Hellström sade om Mellersta
Östern i början av sitt anföran -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

de. Han ansåg att jag borde ta upp den
frågan inom folkpartiets ungdomsförbund
och med dess ordförande. Vad jag
anser om vad Per Garthon här har yttrat
framgår ju av den bok som jag just
gett ut tillsammans med två andra liberaler,
»Det hatade Israel», och där
vi kritiserar Garthon på flera punkter.
För övrigt kan jag ansluta mig till majoritetslinjen
i det förslag som FPU:s
styrelse lägger fram till förbundets kongress.

I motsats till mig skall Hellström nu
bli pamp i sitt ungdomsförbund. Därför
är det rimligt att begära att han förklarar
sin inställning. Nu säger han att
han ansluter sig till att-satserna i SSU:s
förslag. Att ansluta sig till den palestinska
nationen som skall finnas vid sidan
av Israel och arbeta i fred är ingenting
originellt. Det tycker jag är ett bra förslag,
som jag själv bär skrivit om många
gånger.

Men det intressanta är att i en annan
att-sats, där man ger sin bild av konflikten
och vad som hände under del
senaste kriget som lade grunden till
den nuvarande politiska situationen,
ger man en verklighetsbeskrivning som
iir helt falsk. Man talar om att Israel
för att möjliggöra förhandlingar skall
dra sig tillbaka »från samtliga områden
som ockuperades vid anfallskriget
1967».

Vad var det som hände i maj -juni
1967? En uppladdning skedde med
SO 000 egyptiska soldater och 1 000
stridsvagnar några få flygminuter från
Tel Aviv och en motsvarande uppladdning
i Jordanien och Syrien. Nasser
proklamerade stängningen av Tiransundet,
och FN-trupperna tvingades dra sig
tillbaka efter egyptiska order. Väldiga
hatdemonstrationer ägde rum i hela
arabvärlden med krav på Israels förintande,
och Nasser och de övriga arabledarna
förklarade gång på gång i uttalanden
och presskonferenser att nu
hade tiden för slutstriden kommit.

Det kallar SSU för »Israels anfalls -

120

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 enl.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

krig», och Mats Hellström instämmer.
Är det anfallskrig, att man försvarar
sig, när ens existens är hotad''?

Herr HELLSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har nyligen givit
uttryck för vad jag anslutit mig till. Jag
tycker att herr Ahlmark hade kunnat
lyssna på de konkreta krav i de attsatser
som jag själv beskrev och som,
såvitt jag förstår, även herr Ahlmark
ansluter sig till. Jag vill för övrigt bara
notera, herr talman, att herr Ahlinark
när han nu hade möjlighet till
det inför den hotfulla situationen i Sydostasien
som vanligt inte har ett ord
att säga om situationen i Vietnam, Laos
och Kambodja.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Hem talman! På den senaste punkten
ansluter jag mig till regeringsdeklarationen,
till Gunnar Heléns tal i dag och
till de principiella riktlinjer och bedömningar
av konflikten i Sydostasien
som jag utvecklade för två år sedan i
utrikesdebatten i första kammaren. Del
har faktiskt förts en utrikespolitisk debatt
om Sydostasien i riksdagen innan
Mats Hellström kom hit.

Mats Hellström förklarade att han
står bakom SSU :s att-satser, där talas
det om »Israels anfallskrig 1967». .Tåg
har förklarat och visat att vad som
hände var en uppladdning för att utplåna
Israel. Därför kan man inte tala
om Israels »anfallskrig». Min fråga till
Mats Hellström löd därför: Är det att
»anfalla» när man försvarar sig då den
egna existensen sätts i fråga?

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Sveriges roll i den utrikespolitiska
debatten bör naturligtvis
inte överskattas. Vi får inte hemfalla åt
den felaktiga föreställningen, att vi har
vare sig rätt eller myndighet att använda
en pekpinneattityd eller att spela
besserwisser när det gäller komplicerade
kontroverser utanför vårt lands

gränser. Men vi har genom en strild
neutral utrikespolitisk hållning lyckata
skapa ett visst förtroende för oss utomlands.
Detta har vi inte fått för att utan
vidare behålla för all framtid. Jag tror
det är någonting ömtåligt som lätt kan
förbytas i motsatsen, om vi inte i vårt
handlande ständigt och med verklig
skärpa kan leva upp till det.

Det finns ett frågekomplex beträffande
vilket Sverige verkligen har en uppgift
att fylla i internationellt sammanhang
genom att göra konkreta insatser. Det
gäller miljövården. Miljöfrågorna är
inte enbart av nationell karaktär utan
verkligen gränslösa.

I FN, Europarådet och många andra
sammanhang bör Sverige utnyttja sina
möjligheter att ta initiativ till överenskommelser
och rekommendationer. .Tåg
vill inte ge sken av att vårt land skulle
ha mera att lära ut än många andra länder,
men vi kan nog vara överens om
att miljödebatten i Sverige är ovanligt
levande internationellt sett.

Här finns också utrymme för konstruktivt
utrikespolitiskt handlande av
allt större omfattning, ett utrymme som
också i många fall utnyttjats. Jag tänker
då på kommande internationella miljö
vårdskonferenser, på pionjärinsatsen
när det gäller förbudet mot klorerade
kolväten in. in.

Ett konkret exempel på behov av miljö
vårdsiniliativ, vilket egentligen är orsaken
till att jag begärde ordet i denna
debatt, är den högaktuella frågan om
Östersjöns föroreningsproblem.

Med anledning av min motion i fjol
rörande faran av oljeföroreningar i Östersjön
skrev utrikesutskottet bl. a. följande:
»Utskottet vill betona vikten av
att regeringen vidtar alla de åtgärder
— såväl på det nationella planet som i
samarbete med andra länder -— som är
påkallade och möjliga för att söka förhindra
nedsmutsning av Östersjöns vatten
genom olja. Enligt de upplysningar
som utskottet inhämtat pågår också arbete
härmed inom regeringen. Utskot -

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Nr 21

127

tet — som önskar understryka frågans
utomordentliga vikt — förutsätter att
regeringen, utöver den aktivitet som
ovan redovisats för utskottet, även framgent
kommer att följa denna fråga med
största uppmärksamhet.»

Där slutar citatet, som var utskottets
hela skrivning, en skrivning som förpliktar
och som jag naturligtvis som
motionär måste vara mycket nöjd med.
Nu vill jag fråga: Är utrikesministern
villig att i detta sammanhang exemplifiera
och redovisa på vilket sätt regeringen
under det år som gått har motsvarat
de förväntningar riksdagen uttalat? Den

högaktuella problematiken kring
de finska oljebåtar av jätteformat som
nu är på väg in i Östersjön tycks närmast
ge intryck av att man i regeringen
står helt handfallen och utan möjlighet
att kunna påverka eller förhindra något
som av en enig opinion i vårt land
bedöms som ett mycket riskfyllt äventyr.
Det är emellertid bara exempel på
en enda fara som hotar; det krävs att vi
mycket snart agerar i fråga om hela
föroreningsproblematiken i Östersjön,
exempelvis genom att till att börja med
ta initiativ till inkallandet av en konferens
mellan alla Östersjöns strandstater
i syfte att få till stånd en överenskommelse
om förhindrande av förorenande
utsläpp och förbud mot oljetransport
med s. k. supertankers. Uttryckssättet
alla östersjöstater måste därvid särskilt
framhållas.

En tidigare talare har i denna debatt
efterlyst initiativ av regeringen på detta
område, och det gör jag också. Det räcker
inte med förhoppningar. Här behövs
exakta förslag. När, var och hur
ämnar regeringen handla?

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Vid sidan av Vietnamkriget
och oron i Laos och Kambodja
utgör krisen i Mellanöstern, som i dag
närmast framstår som ett begränsat krig
i kanalzonen och Golanbergen i norr,

Utrikes- och handelspolitisk debatt

som den för världsfreden mest hotande
konflikten. Liksom i Sydostasien är
stormakterna engagerade på var sin
sida, och det är detta som inger den
största oron för att denna lokala konflikt
skall leda till en konflikt på det
storpolitiska planet.

Såväl Nationernas förbunds som Förenta
nationernas historia visar tyvärr
världsorganisationernas begränsade
möjligheter att framgångsrikt ingripa i
de konflikter där supermakterna USA
och Sovjet är engagerade. Trots denna
vetskap vill vi emellertid hoppas att de
samtal som förs mellan stormakterna
skall leda till sådana resultat, att FN
kan celebrera sitt 25-årsjubileum med
ett framgångsrikt ingripande i Mellanösternkonflikten,
ett ingripande som
kan leda till en varaktig lösning på
gränsproblemen och ett fredsfördrag
mellan de i konflikten involverade parterna.

Den inbördes splittring som finns i
arabvärlden torde emellertid erbjuda
stora svårigheter att på den sidan komma
fram till en enhetlig förhandlingsposition
när det gäller en fredslösning i
Mellanöstern och en långsiktig lösning
av bl. a. palestiniernas situation i Israel
och i Mellanöstern. Man kan diskutera
om arabländerna över huvud taget skall
vara deltagare i de fredsförhandlingar
som vi alla önskar skall komma till
stånd. Vilken inställning man än må ha
till Balfourdeklarationen 1917, till Nationernas
förbunds beslut om inrättande
av ett brittiskt Israelmandat och till
FN:s beslut 1947 om upprättandet av en
palestinsk och en israelisk stat synes
den enda lösningen på konflikten vara
att man upprättar en palestinsk stat
vid sidan om Israel och att Israel garanteras
fred av sina arabiska grannländer.

Genom den militanta hållning som
arabländerna intagit sedan 1948 i Mellanöstern
har de människor som direkt
berörts av konflikten — palestinaaraberna
— råkat i kläm. I dag är mer än

128

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

en miljon palestinier fördrivna från
sina hemorter och bor — trots FN :s
insatser — under bedrövliga förhållanden
i flyktingläger i av Israel ockuperade
områden och i angränsande arabländer.
De i konflikten invecklade länderna
bär inte visat något intresse av
att lösa dessa flyktingproblem, och därigenom
har ett hat mot den israeliska
staten och judarna djupt rotats i dessa
människor, vilket leder till utomordentliga
svårigheter när det gäller att åstadkomma
en varaktig försoning mellan
palestinier och israeler.

Efter junikriget 1967 synes dock palestinierna
ha kommit till insikt om alt
arabländerna inte agerat på ett sätt som
gynnat deras sak. Palestinierna har därför
tagit sin sak i egna händer och agerar
nu självständigare visavi arabregeringarna
än tidigare. Palestinaaraberna
har blivit en maktfaktor, en tredje part
som vi inte kan bortse från när man
någon gång, såsom vi hoppas inom en
nära framtid, sätter sig ned vid ett förhandlingsbord
för att lösa gränsproblem
och utarbeta fredsfördrag mellan
Israel och arabländerna samt palestinaaraberna.

FN:s säkerhetsråds resolution från
1967 tar ej hänsyn till palestinaarabernas
existens och inte heller stormakterna
och Israel erkänner palestiniernas
rätt till en nationell identitet och
till ett eget land. Inte heller torde Egypten
under Nassers ledning, med strävan
till hegemoni i arabvärlden, eller Syrien
ha något intresse av bildandet av en palestinsk
stat vid sidan om Israel. Dessa
fakta gör att en lösning av konflikten
synes hart när omöjlig om inte Israel
och även stormakterna ändrar uppfattning
i dessa frågor.

Herr talman! Det torde inte vara erforderligt
att jag närmare utvecklar den
kritik, som man kan rikta mot Egyptens
och övriga arabländers militära
och politiska agerande visavi Israel.
Staten Israel existerar och måste garanteras
fortsatt existens. Allt tal om sta -

tens utplånande och om att judarna
skall kastas i Medelhavet tar vi givetvis
avstånd från. Om jag därför kritiserar
vissa delar av Israels politik efter junikriget
och dess medverkan till upptrappning
av krisen genom bombanfall
mot militära mål nära miljonstaden
Kairo, torde detta inte behöva uppfattas
på så sätt att jag ställer mig på arabländernas
sida och accepterar deras politik.

För det första kan man konstatera att
den upptrappning av konflikten som
äger rum på ömse sidor ökar faran för
storkonflikt. Det är därför beklagligt
att Israel bedriver den hårda linjens
politik med militära anfall på egyptiskt
och syriskt territorium utöver de områden
som ockuperades under junikriget.

För det andra är det beklagligt att
Israel på intet sätt synes berett att efterkomma
säkerhetsrådets resolution om
ett tillbakadragande av sina trupper
från de ockuperade områdena. Även om
man inte är beredd på ett tillbakadragande
från de ockuperade områdena
förrän säkra fredsgarantier ställts, borde
Israel enligt min mening göra klart
för omvärlden att man inte har för avsikt
att annektera dessa områden. Regeringens
hårda linje att på intet sätt avslöja
något i förväg om sina förhandlingsbud
vid en eventuell fredsförhandling
tror jag försvårar en lösning av konflikten
och gör det omöjligt för den
svenske medlaren att nu ingripa.

För det tredje tror jag att det vore
klokt om Israel erkände palestiniernas
existens och rätt till en nationell identitet
och till ett eget land. Genom ett
sådant erkännande skulle palestiniernas
ställning stärkas ytterligare gentemot
arabregeringarna, och de skiftande befrielseorganisationer
som existerar
skulle sannolikt därigenom mildra sin
animositet mot Israel.

Jag vill ge uttryck åt förhoppningen
att USA, Sovjet och övriga stormakter
som deltar i samtalen om Mellanöstern

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Nr 21

129

kominer till den slutsatsen, att en nedtrappning
av konflikten och en fredslösning
i Mellanöstern inte blott bidrar
till att garantera världsfreden utan även
är förutsättningen för en välståndsutveckling
i det demokratiska Israel och
en möjlighet till förbättring av de fatliga
arabfolkens situation. Därmed möjliggörs
också en demokratisk utveckling
i de arabländer där ett fåtal kapitalstarka
oljemagnater under diktatoriska
förhållanden exploaterar människorna.
•lag förutsätter att den svenska regeringen
i Förenta nationerna och genom
diplomatiska kanaler med alla till buds
stående medel kommer att verka för ell
närmande mellan parterna i Mellanösternkonflikten,
så att den svenske medlaren,
ambassadör Jarring, i linje med
svensk tradition kan medverka till lösningen
av en konflikt som, om den icke
skulle lösas, kan bli 1970-talets storpolitiska
ättestupa.

Herr talman! Låt mig slutligen något
kommentera det inlägg som herr Ablmark
nyss gjort.

Herr Ahlmark inledde sitt angrepp
mot socialdemokratin med att säga åt!
han icke hade något att andraga mot
vad som i dagens regeringsdeklaration
sagts om Mellanösternkonflikten. Men
därefter tillgrep han den enklaste formen
av politisk debatteknik, nämligen
att förutsätta att i frågor som regeringen
icke har tagit upp i regeringsdeklarationen
bar regeringen eu annan uppfattning
än tidigare. .lag tror att herr Ahlmark
kan känna sig helt lugn på den
punkten. Den svenska regeringen har
samma inställning som den hade 1947
i sambänd med FN:s beslut om skapande
av en palestinsk och en israelisk stat.
Den svenska regeringen har också stött
resolutionerna från FN:s säkerhetsråd i
denna fråga.

Det är, tycker jag, ovärdigt eu politiker
av herr Ahlmarks resning att från
sådana här utgångspunkter göra en tragisk
internationell konflikt, som vi alla
ser med oro på, till en inrikespolitisk

Utrikes- och handelspolitisk debatt

stridsfråga. Herr Ahlmark försöker driva
fram eu motsatsställning mellan det
socialdemokratiska ungdomsförbundet
och det socialdemokratiska partiet. De
att-satser som SSU:s förbundsstyrelse
framlagt strider emellertid på intet sätt
mot den inställning vi tidigare har givit
uttryck för i denna fråga.

Det är också ett gammalt talesätt all
man inte skall kasta sten när man sitter
i glashus. Jag tycker det är förmätet
av folkpartiets representant i denna debatt
att angripa det socialdemokratiska
ungdomsförbundet, när folkpartiets
eget ungdomsförbund har en ordförande
som är antiisraelisk och proarabisk
sä långt ut i fingerspetsarna som det är
möjligt. Nu tog herr Ahlmark i sin replik
till herr Hellström avstånd från
Per Gahrton. Herr Ahlmark skall emellertid
ha klart för sig att Gahrton inte
är ensam i Folkpartiets ungdomsförbund
om att ha en antiisraelisk syn.
Låt mig citera ur Göteborgs-Postens ledare
i gårdagens nummer. Jag förutsätter
att den folkpartistiska GöteborgsPosten
är bättre informerad än vad jag
är om vad som händer inom folkpartiets
ungdomsförbund. Jag citerar:

»Samtidigt går det inte att komma
ifrån att det finns ett problem som i
speciellt liög grad tycks dominera
FPL :s intresse f. n. och det är Israelfrågan.
Inför FPL:s kongress i sommar
har sju motioner väckts i detta ämne,
en del israelvänliga, andra arabvänliga.
FPU är eu aning splittrat i frågan. Då
FPU:s styrelse nyligen log ställning till
motionerna, skedde en votering, som
slöt 9—7 till förmån för den Israel-vänliga
linjen. Att Israel-frågan kommer att
bli en stor debatt i sommarens FPUkongress
står klart.»

Herr talman! Jag hade inte haft för
avsikt att läsa upp detta citat och jag
hade icke heller för avsikt att diskutera
Mellanösternkonflikten från inrikespolitiska
eller partipolitiska utgångspunkter,
men eftersom Per Ahlmark inledde
denna debatt med ett försök att skära

5 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 21

130

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

pipor i den inrikespolitiska vassen, vill
vi från socialdemokratisk sida ta avstånd
från detta.

Mellanösternkonflikten är tragisk. Låt
oss tillsamman ge uttryck för en förhoppning
om att man snart kan finna
en lösning på denna konflikt så att Israel
kan få sin existens garanterad. Vi
hoppas också att en lösning skall bli
till fromma för de människor, d. v. s.
palestinaaraberna, som i dag är drabbade
av denna konflikt.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Om herr Hugosson
stämde ned tonen en smula och koncentrerade
sig på att försöka argumentera,
tror jag att debatten om Mellersta
östern här i andra kammaren skulle
vinna en smula på detta. Jag tror också
att det vore bra om herr Hugosson lyssnade
på dem han angriper. Men då blir
det svårare att komma med sådana här
tirader, som vi just har fått lyssna till.

Herr Hugosson säger att jag hade utgått
från att regeringen har en annan
mening än jag i frågor som inte tagits
upp i regeringsdeklarationen. Jag sade
tvärtom uttryckligt att jag utgår från
att Torsten Nilsson tycker att Israel
skall existera som nation.

Vad jag kritiserar honom för är all
han inte slår fast detta gång på gång.
Det är nämligen en kärnfråga i konflikten
och arabstaterna skall inte känna
att de genom andra länders tystnad
får ett stöd i sin oförsonliga hållning.
Bara genom att de uppger sitt krav på
att Israel skall försvinna ur nationernas
krets kan man få en grundval att
med hjälp av FN-resolutionen och annat
nå en fredlig lösning.

Herr Hugosson säger att han ansluter
sig till SSU:s att-satser. Jag har redan
två gånger i polemik med Mats
Hellström visat att i så fall säger herr
Hugosson att det var ett »anfallskrig»
från Israel i juni 1967. Så står del
nämligen i en av alt-satserna. Jag har
visat att det var ett framgångsrikt för -

sök från Israel att försvara ; sig när
landets existens var hotad. Jag kallar
inte detta för anfallskrig, och jag undrar
om herr Hugosson verkligen vill
göra det om han går in i debatt och
inte bara höjer rösten.

Sedan börjar herr Hugosson tala om
att det finns olika meningar inom FPIJ.
Det vet jag också. Jag sade att jag ansluter
mig till den linje som majoriteten
av FPU:s styrelse anslöt sig till
inför sin kongress med 9 röster mot 7.
•lag är medveten om att nästan alla politiska
ungdomsförbund är splittrade
i den här frågan.

Det viktiga är dock att vi som sitter
här i kammaren tur ställning till de
olika linjerna som förs fram i debatten.
Jag har inte ett ögonblick — inte
en enda gång och inte i en enda debatt
- tvekat att säga vad jag tycker om Per
Gahrtons artiklar i den här frågan. Är
herr Hugosson beredd att säga samma
sak om Bosse Ringholm? Är herr Hugosson
beredd att gå fram till talarstolen
och säga: Det är en skam när
Bosse Ringholm utan någon som helst
reservation ansluter sig till Staffan
Beckmans bok »Palestina och Israel».
Är herr Hugosson också beredd att säga
att det är en skam när Bosse Ringholm
ansluter sig till Staffan Beckmans andra
bok »Palestina och USA-imperialismen»
i nr 1 av Frihet 1970?

•Tåg kan ta ställning till vad ordföranden
säger i det ungdomsförbund som
jag står närmast. Kan herr Hugosson
la ställning till de extrema röster som
finns i det ungdomsförbund som han
står närmast?

Jag tycker att det var synd att herr
Hugosson höjde rösten så mycket i slutet
av sitt anförande, därför att mycket
annat av det han sade var klokt och
förnuftigt. Han sade att han trodde att
en palestinsk nation vid sidan av Israel
var enda möjligheten att uppnå en
fredlig lösning. Jag instämmer i det.
Han säger att palestinierna på något
sätt bör få vara en part i framtida för -

Onsdagen den 29. april 1970 em.

handlingar,, ;och jag instämmer också
här. Däremot tycker jag nog att herr
Ilugosson borde ha sagt ett ord om att
det i dag är de mest militanta palestinierna
som anger tonen på den sidan.
Det är nödvändigt för en fredlig lösning
i Mellersta Östern att det blir
samtal mellan parterna, och al Fatah
och de andra grupperna betraktar i dag
samtal med Israel som förräderi.

Herr HUGOSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! I sitt första anförande
i dag sade herr Ahlmark att han kunde
förstå, att Torsten Nilsson med hänsyn
till en opinion inom Stockholms
arbetarekommun icke där kunde föra
fram de tankar som är så självklara i
regeringsdeklarationen. Herr Ahlmark
utgick alltså från att det skulle finnas
en annan opinion inom Stockholms arbetarekommun
eller inom det socialdemokratiska
partiet när det gäller
grund värderingen i denna fråga, och
det var därför jag i mitt anförande försökte
klara ut vad som är socialdemokratins
och min syn på saken. Det var
också därför jag sade att herr Ahlmark
tog upp en politisk pseudodebatt med
utgångspunkt i någonting som inte har
sagts.

Jag tar avstånd från Staffan Beckmans
böcker och de värderingar som
lian där för fram när det gäller Israelfrågan.
Det är inte mig bekant om SSU:s
förbundsordförande har ställt sig bakom
Staffan Beckman. Har han gjort det,
tar jag avstånd även från SSU:s förbundsordförande.
Men det som är det
väsentliga här är icke — och det ger jag
herr Ahlmark rätt i — vad den ene eller
andre har sagt. Det väsentliga är vad
organisationerna för fram. Folkpartiets
ungdomsförbund har med 9 röster mot
7 drivit en pro-israelisk linje. SSU:s
förbundsstyrelse föreslår i det internationella
avsnittet i sitt yttrande till förbundskongressen
tre att-satser.

Den första att-satsen lyder »att både
de israeliska och palestinska folkgrup -

Nr 21 131

Utrikes- och handelspolitisk debatt

perna ges rätt till nationell identitet
och nationell självbestämmanderätt genom
bildandet av en Palestinsk stat vid
sidan av den israeliska». Det är ett förslag''
som herr Ahlmark redan i remissdebatten
argumenterade för.

Den andra att-satsen lyder »att förhandlingar
inleds inom FN:s ram för
en lösning av Väst-Asienkonflikten med
deltagande av företrädare såväl för Israel
och arabstaterna som för den Palestinska
folkgruppen». Det är eu tankegång
som genomsyrade mitt första
anförande.

Den tredje att-satsen lyder »att Israel
för att möjliggöra sådana förhandlingar
drar tillbaka sina trupper från samtliga
områden som ockuperades vid anfallskriget
1967». Bortsett från beteckningen
»anfallskrig» överensstämmer
denna att-sats med FN:s säkerhetsråds
resolution av år 1967, och därför har
jag ingen anledning att ta avstånd från
den.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! .lag hoppas att herr Hugosson
bara är okunnig. Det står inte
alls talat om Israels »anfallskrig» i FNresolutionen
av den 22 november 1967,
vilket jag tyckte herr Hugosson sade.
•lag har resolutionen på engelska, franska
och svenska i min bänk, så vi kan
diskutera saken efteråt privat. Men del
står faktiskt inte så. .lag är övertygad
om att herr Hugosson kommer att medge
det i sin nästa replik.

Vad jag sade om Stockholms arbetarekommun
var följande — jag citerar
ur mitt anförande: »Arabstaterna bör
inte känna att andra länder genom sin
tystnad på denna punkt minskar det politiska
och moraliska stödet till Israel
i dess krav att erkännas av de andra
länderna i regionen. .lag säger inte alt
Torsten Nilsson har en annan åsikt i
sakfrågan än den jag här har utvecklat.
•lag är däremot kritisk mot att han inte
i egna ord ger ett klart uttryck åt den
åsikten, även om jag förstår att opinio -

132

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

nen i Stockholms arbetarekommun för
närvarande inte kräver att han gör
det.»

.fa, vad finns det då för opinion i
Stockholms arbetarekommun? I den förra
utrikesdebatten visade jag t. ex. på
en motion från en SSU-förening i Stockholm,
i vilken man jämförde israelerna
med nazisterna, en parallell så tarvlig
att den är nära nog oerhörd att föreställa
sig. Det är klart att människor
som sitter i Stockholms arbetarekommun
och tycker att israeler uppträder
ungefär som nazister inte kräver att
Torsten Nilsson skall säga att Israels
existens är en förutsättning för en lösning.

Sedan var det detta med FPU och
SSU igen. FPU:s majoritet i styrelsen
tycker ungefär detsamma som jag; jag
kan i stort sett instämma i de förslag
som de har lagt fram. Men SSU:s majoritet
talar i sitt yttrande, som herr Hugosson
ansluter sig till, om »Israels anfallskrig
1967» när det var ett försvar
för att staten var hotad till sin existens.
Man talar om Israels »expansionspolitik».
Man säger att man inte kan
begära att Arabstaterna skall erkänna
Israel. Man säger att Israel skall dra sig
tillbaka från samtliga ockuperade områden
innan det blir någon överenskommelse.
Man säger till slut att det
var fel att bilda staten Israel. Detta är
SSU:s linje.

Jag hoppas att herr Hugosson inte
ansluter sig till allt det här: anfallskrig,
expansionism, att Israel skall dra
sig tillbaka från alla områden innan det
blir en överenskommelse och att det
var fel att bilda staten Israel. Jag tycker
det var riktigt att staten Israel bildades,
och jag tycker att vi skall hålla
fast vid — och herr Hugosson har redan
gjort det ett par gånger — att Israels
existens som en i huvudsak judisk
nation är och förblir en förutsättning
för en fredlig lösning av konflikten
i Mellersta östern.

Herr HUGOSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det blir naturligtvis
enklare att debattera om man inte lyssnar
på vad en meddebattör säger. .Tåg
sade tydligt och klart: Bortsett från beteckningen
anfallskrig överensstämmer
att-satsen i stort sett med FN :s säkerhetsråds
resolution från 1967 som jag
ställer mig bakom. Det innebär således
att jag ställer mig bakom SSU:s styrelses
förslag till att-sats men att jag tycker
det var onödigt att använda beteckningen
anfallskrig. I realiteten var junikriget:
ett anfallskrig från Israel för
att möjliggöra ett försvar av den israeliska
staten. Vi behöver väl inte ha eu
dialektisk eller semantisk debatt i eu
utrikespolitisk fråga.

Sedan tog herr Ahlmark på nytt upp
eu motion som för över ett år sedan
avslogs i Stockholms Arbetarekommun.
Litet insinuant ville herr Ahlmark ge
uttryck för den uppfattningen, att representanterna
och medlemmarna i
Stockholms Arbetarekommun har nazistiska
sympatier. När herr Ahlmark
fiir debatten på en så låg nivå skall jag
avstå från fler repliker i denna fråga.

Ordet lämnades på begäran till

Herr AHLMARK (fp), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få notera
att kammarens ordningsregler gör del
omöjligt för mig att ge herr Hugosson
den replik som han förtjänar.

Därefter anförde:

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! I regeringsdeklarationen
framhålles att de utrikespolitiska
debatterna i riksdagen i förhållandevis
liten utsträckning kretsar kring händelser
och problem nära Sveriges gränser.
Vad är anledningen till detta? Ja, i deklarationen
förklarar man förhållandet
kort och gott med att läget på den europeiska
kontinenten länge varit relativt
fastlåst.

För det första vill jag till detta göra

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Nr 21

133

den kommentaren att det inte enbart
är debatterna i riksdagen som mestadels
kretsar kring problem och händelser
på platser och i områden som ligger
långt från oss; det gäller nästan
all utrikespolitisk debatt i landet. För
det andra måste jag ifrågasätta den förklaring
som anförs i deklarationen. Har
läget i Europa verkligen varit så fastlåst? Händelserna

i Tjeckoslovakien sedan
augusti 1968 talar ett helt annat språk.
Det utrikespolitiska skeendet i närområdet
har också haft andra inslag som
borde utgjort skäl för kommentarer och
debatt. Trycket från Öst bär tagit sig
flera uttryck. I Tysklands- och Berlinfrågorna
upplever vi detta intensivt. Del
neutrala Finlands plötsliga tvekan i
Nordekfrågan har orsakat en hel del
undran. Spekulationerna om olika möjliga
orsaker har inte uteblivit. Skeendei
i det neutrala Österrike är ett annat
exempel på detta tryck från Öst. Den
österrikiska ekonomin har stabiliserats
och är t. o. m. på väg uppåt. Man önskar
vidga och fördjupa handelsförbindelserna
med Väst, men det ses inte med blida
ögon på Östsidan. Man förordar handelsförbindelser
med Öst. Men Österrikes
handelsförbindelser med Öst har
tyvärr givit dåliga erfarenheter. Det: socialistiska
.systemet på den andra sidan
har visat sig vara varken valutavänligt,
produktionsvänligt eller leveransvänligt.
Men trycket på Österrike
består. Handlingsfriheten är begränsad,
och vi anar alla vilken den djupare
orsaken är.

Nej, förklaringen till afl läget i Europa
är så fastlåst är inte riktigt adekvat.
Vi vet — och vi har tragiska erfarenheter
av detta — att läget kan ändras
över en natt, något som inte bara kräver
en kontinuerlig utrikespolitisk bevakning
utan även ökad information,
kommentarer och debatt. Tyvärr måste
orsaken till att den svenska utrikespolitiska
debatten så sällan kretsar kring
skeendet i närområdet helt enkelt ligga

Utrikes- och handelspolitisk debatt

i att det är enklare och ofarligare alt
ägna områden tusentals mil härifrån
analyser. Detta intresse och engageman
för skeendet i fjärran konfliktområden
skall vi självfallet på sätt och vis
vara tacksamma för. Det internationella
engagemanget välkomnar vi. Men
man förbryllas ändå av de tvärsäkra
uttalandena, och man efterlyser intresset
för en större allsidighet och för
vårt närområde.

1 eu understreckare i Svenska Dagbladet
för en vecka sedan framhöll T. (t.
Wickbom bl. a.: »Somligt är ’inne’, annat
är ’kass\ Vissa aspekter av vad som
händer i världen uppmärksammas,
kommenteras och poängsätts i det oändliga,
andra avfärdas med ett slagord
eller lämnas-helt därhän.»

T. G. Wickbom behandlade i denna
understreckare frågan om utformningen
av vår utrikesinformation och vår
debatt. Han gjorde det med anledning
av att Utrikespolitiska institutet i År
verkat i 30 år. Jag vill'' understryka
vad T. G. Wickbom säger, nämligen all
detta institut alltifrån starten strävat ef -efter att bidra med en allsidig, saklig
och objektiv information. Målsättningen
från 1940 — »alt bedriva saklig och
objektiv upplysning i utrikespolitiska
frågor» — ersattes emellertid 1968 av
formuleringen »att främja kunskap om
och intresse för utrikespolitiska frågor».

Frågan är nu hur man skall uppfatta
denna förändring i målsättningen. Skall
institutet lämna den sakliga och objektiva
inriktningen? Det vore i sä fall
beklagligt. Utrikespolitiska institutet —
såsom vi lärt känna det i nära 30 År
— fullgör en utomordentligt viktig uppgift
i den totala utrikesinformationen.
Det finns nämligen fog för att ifrågasätta
massmedias sätt dels att till allmänheten
vidarebefordra snabb och korrekt
information om vad som hänt, dels
att kommentera och tolka händelsernas
innebörd. Den stora allmänheten prenumererar
inte på Utrikespolitiska institutets
skrifter. Fler borde göra det. Men

134 Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

vad erbjudes den stora allmänheten gcribm
radio och TV, genom de stora rikstidningarna
och genom landsortspressen?
Man kan ge exempel på hur ensidig
och snedbelastad informationen
ibland kan vara. Vad har vi som konsumenter
av några dagstidningar för
möjligheter att få veta, huruvida förmedlingen
av nyheter är korrekt?

Man kan exempelvis peka på ett område
som vi sällan får informationer
om. Jag tänker på Algeriet. Hur är det
egentligen med detta land? Vad spelar
Algeriet och dess statsledning för roll
i arabvärlden i dag och i morgon? Informationer
därifrån finner vi inte i
våra massmedia. Hur detta skall uppfattas
av genomsnittskonsumenten kan
naturligtvis diskuteras. Beror det på att
ingenting av intresse sker i Algeriet?
Eller beror det på att nyhetskanalerna
från detta land inte fungerar? Hur skall
nyhetskonsumenten kunna bedöma det?

För den som är intresserad och engagerad
av det utrikespolitiska skeendet
måste detta förhållande upplevas som
en brist. Vi är som konsumenter av utrikesinformation
i radio, TV och press
helt utlämnade till dem som sitter och
väljer i den totala floden av utrikesinformation.
Man förstår dem som alltmer
börjar efterlysa allsidighet i nyhetsförmedlingen.
På sikt skulle detta vara avstor
betydelse. På sikt skulle vi få mera
sans i vår utrikespolitiska debatt, på
sikt skulle svenska uttalanden i den internationella
debatten väga än tyngre,
ja, statsministern och utrikesministern
skulle kanske t. o. in. slippa ta till benämningar
som »lymlar».

När Torsten Nilsson efterträdde förutvarande
utrikesministern östen Undén
trodde många att de stängda dörrarna
till de utrikespolitiska gemaken och det
exklusiva mumlet på hög nivå skulle
öppnas på vid gavel. Förvisso har vår
nuvarande utrikesminister öppnat dörrar,
ibland kanske litet väl häftigt och
ibland kanske t. o. m. fel dörrar. Men
när det gäller utrikesinformationen skall

villigt erkännas att dörrar öppnats, men
varför bara på glänt? Jag tror att utrikesministern
med sitt departement
skulle kunna göra avsevärt större insatser
för att förbättra och fördjupa utrikesinformationen.
Det gäller riksdagen
och det gäller än mer den stora allmänheten.
Jag är övertygad om att de därigenom
ökade kunskaperna och förståelsen
för andra länder och folk skulle
medverka till att antalet s. k. lymlar avsevärt
minskades.

Fru DAHL (s):

Herr talman! Utrikespolitiken har vax*it
ett område där demokratiseringen
haft särskilt svårt att göra sig gällande.
Men under det senaste decenniet har
intresset, kunskaperna och engagemanget
när det gäller de internationella frågorna
ökat mycket starkt. Utrikesfrågorna
avgörs inte längre i en .sluten
krets av experter och mycket inflytelserika
politiker. Den vidgning av debatten
som ägt rum har också lett till ett
större folkligt inflytande över utrikespolitiken.
Insynen har ökat och beslutsprocessen
har demokratiserats. Låt oss
hoppas att den utvecklingen skall fortgå.

Det är en alltmer kunnig och engagerad
opinion vi har i dessa frågor. Alldeles
särskilt gäller detta om den yngre
generationen, tack vare att den fått
växa upp i en tid av vidgade kontakter
och förbättrade kommunikationer och
tack vare att den kunnat utnyttja den
förbättrade nyhetsförmedlingen och
den moderna skolan som, till skillnad
från den gamla skolan, verkligen strävar
efter att informera om förhållandena
utanför Sverige och den s. k. västerländska
kulturkretsen. Självklart är
inte situationen idealisk på informationsområdet;
mycket återstår att göra
för att förbättra den. Men faktum kvarstår:
ungdomarna är väsentligt kunnigare
än de äldre när det gäller internationella
förhållanden. Detta är ett
av de områden, där de skillnader mel -

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Nr 21

135

lan äldre och yngre människor som gör
det nödvändigt att satsa på vuxenutbildning,
framstår mycket klart. Ungdomen
kan alltså bygga sin internationella aktivitet
på en god kunskapsgrund.

Mot den bakgrunden är det verkligen
sällsynt malplacerat när äldre politiker
i ett trängt debattläge försöker klara
sig genom att i magistrala tongångar
uppmana sina yngre motståndare att gå
hem och läsa historia. Ungdomarna har
många gånger skäl att uppmana de äldre
att sätta sig bättre in i historien,
framför allt nutidshistorien. Men det
håller de sig för goda för. I stället arbetar
de hårt på att informera om internationella
frågor och att påverka beslutsfattarna,
t. ex. oss här i riksdagen,
att anslå mera pengar till information
om internationella frågor. Yi är skyldiga
dagens ungdomsgeneration ett tack
för den insats den gjort och fortsätter
att utföra, när det gäller information
och opinionsbildning i internationella
frågor.

Men naturligtvis vore det fel att påstå
att detta endast är en ungdomsfråga.
Anledningen till att vi faktiskt har
nått så långt med att göra utrikespolitiken
och den internationella solidariteten
till en i verklig mening folklig
fråga är ju att vi har en majoritet av
människor, äldre och yngre, med i detta
engagemang. Det är ett obestridligt faktum
att vi inom arbetarrörelsen har
eu mycket betydande internationell aktivitet
och en mycket bred uppslutning
bakom den svenska regeringens internationella
solidaritetspolitik. Någon
motsvarighet till detta finns emellertid
inte i de borgerliga partierna.

Det är heller ingen tillfällighet att det
är socialdemokratin som gått i spetsen
för den internationella solidaritetspoliliken.
Arbetarrörelsen bär alltid —
ideologiskt och praktiskt — varit internationellt
inriktad. Bland de frågor
som aktualiserades av den första generationen
arbetarledare — t. ex. av Hjalmar
Branting — var de internationella

Utrikes- och handelspolitisk debatt

freds- och nedrustningssträvandena, det
fredliga samarbetet över gränserna och
demokratiseringen av utrikespolitiken.
Alla dessa frågor är fortfarande i hög
grad aktuella. Det är verkligen, herr
Holmberg, inte löjligt att i dagens debatt
dra paralleller med Hjalmar Brantings
insatser på det internationella området.
Även fackföreningsrörelsen, kooperationen
och folkbildningsrörelsen
har en lång internationell tradition. 1
dag har arbetarrörelsens internationella
solidaritetstanke vidgats till att omfatta
också de fattiga och förtryckta folken
i den s. k. tredje världen.

En självklar följd av den bredare folkliga
förankringen — d. v. s. demokratiseringen
— av utrikespolitiken är att
allt fler anlägger vanliga moraliska och
ideologiska värderingar på utrikespolitiken
och förhållandena utanför vårt
lands gränser. Den som tror på jämlikhet,
solidaritet, social rättvisa, frihet
och demokrati som bärande principer
för vårt eget samhällsbyggande vill
också se dem förverkligade på andra
håll. Den som iir ointresserad av eller
motståndare till sådana idéer här hemma
reagerar med liknöjdhet eller motstånd
när det gäller deras förverkligande
på annat håll eller i förhållande till
den svenska regeringens och arbetarrörelsens
klara uppslutning kring dessa
idéer som en grund för det internationella
samarbetet. Häri ligger i själva
verket kärnan till motsättningarna
kring den svenska utrikespolitiken under
de senaste åren. Men liksom i debatten
om skatterna och många andra
frågor för man fram skenargument för
att dölja de verkliga motiven. I skattedebatten
har man genom den s. k. hemmafrukampanjen
försökt dölja motståndet
mot utjämningspolitiken. När del
gäller den internationella solidaritetspolitiken
har en förment omsorg om en
neutralitetspolitik, vars innebörd man
inte tycks ha förstått, fått tjäna samma
syfte. Jag tror inte det går att lura
svenska folket i någon av dessa frågor.

136 Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Ett belysande exempel är talet om
att det svenska anseendet skulle skadas
av att regeringen och socialdemokratin
deklarerar sitt avståndstagande från
förtryck, orättvisor och stormakternas
imperialistiska politik eller sitt stöd
för dem som kämpar för frihet och social
rättvisa. Sådana uttalanden är avslöjande
för dem som fäller dem. Vilkas
förtroende är det egentligen man förlorar
genom att hålla fast vid principerna
om jämlikhet, rättvisa och demokrati?
Ja, det är förtroendet från kretsar,
vars högaktning och gillande borde vara
eu skvmf för varje svensk politiker.
Vi kan aldrig eftersträva godkännade,
och ännu mindre högaktning, från överstarna
i Grekland, militärdiktaturerna i
Sydostasien och Latinamerika, fascistregimerna
i Spanien och Portugal,
apartheidpolitikerna i södra Afrika, feodalregimerna
i Afrika och Asien eller
de grupper i Sovjetunionen och USA
som verkar för en imperialistisk politik.

Varför intresserar man sig inte för
aktningen och anseendet hos de många
människorna ute i världen, speciellt i
den del där den fattiga och förtryckta
majoriteten av världens folk bor, de
folk vars väl grundade misstroende mot
oss som en del av den privilegierade
minoriteten kanske kan övervinnas, om
vi visar en allvarlig vilja att tillämpa
jämlikhetens och solidaritetens idéer på
det internationella fältet? Är dessa människors
aktning ingenting värd i våra
borgerliga politikers ögon? Detta sätt
att tänka och handla är, naturligt nog,
precis detsamma som det som kommer
till uttryck i den s. k. förtroendekriskampanjen.
Där är det också fråga om
att visa förakt för de många arbetande
människorna.

Gång på gång har man på borgerligt
håll visat hur känslig man är för påtryckningar
från reaktionära grupper
inom och utom landet. Därigenom har
man, liksom i samband med EEC- och
NATO-debatterna, avslöjat att man inte

sätter en obrottslig neutralitetspolitik
före alla andra hänsyn i utrikespolitiska
frågor. Men vad värre är: genom
att öppet demonstrera undfallenhet och
medgörlighet för påtryckningar riskerar
man att skada själva grundlinjen i
Sveriges och många andra små staters
mödosamma arbete i FN, på nedrustningskonferenserna
och i många andra
sammanhang, nämligen strävandena att
vidga ramen för de små staternas handlingsfrihet
och att begränsa stormakternas
maktmonopol.

Vi är inte heller betjänta av den förenkling
och förgrovning av debatten
som ägt rum. Det finns många svåra
problem att lösa när det gäller uttolkningen
av neutralitetens och folkrättens
principer, som skulle behöva diskuteras
ingående. Dit hör t. ex. principen alt
stridshandlingarna måste ha upphört
innan bistånd kan ges eller nära samarbete
inledas. Ingen har klargjort om
detta är en allmänt accepterad folkrättsiig
doktrin eller bara eu ganska nyligen
lanserad tankegång. Ingen har heller
diskuterat, om det är en hållbar
och användbar doktrin. Låt mig bara
påpeka, att en sådan princip gör det
möjligt för en angripare att för obegränsad
tid och när som helst stoppa allt
bistånd och samarbete — det enda som
behövs är ju att angreppshandlingarna
och bombningarna tillfälligt återupptas.
Accepterandet av en sådan princip
kan därför inte leda till någon begränsning
av stormakternas handlingsfrihet
eller till någon ökad säkerhet för de
svaga. Inte heller är principen enkel och
entydig. Det är verkligen tveksamt, om
vi som litet land har intresse av att
knäsätta principer av det här slaget.
Under alla förhållanden är det ju nödvändigt
att med omsorg och skärpa pröva
alla tankegångar som förs in i debatten.
Men den debatt som man från
borgerligt håll har fört i flera år i dessa
frågor är nedslående i sin futtighet och
enkelspårighet. Det är visserligen
intressant att konstatera att mittenpar -

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Nr 21

137

tierna i dag Öar visat en betydande försiktighet
och uppslutning kring den
socialdemokratiska regeringens politik.
IVIen det är en senkommen uppslutning,
och den ändrar inte på intrycket av att
borgerligheten har svikit när det gäller
den internationella solidaritetspolitiken.
Och detta gäller även med tanke
på att det finns nyansskillnader mellan
olika borgerliga partier, där moderaterna
som vanligt svarar för bottenrekordet.

Huvudintresset där tycks vara, inte
solidariteten med de förtryckta och lidande
folken eller omsorgen om de små
.staternas rätt till yttre handlingsfrihet
och självständig inre utveckling, utan
en önskan att skada den svenska regeringen.
Just nu, när läget är allvarligt
på många håll i världen och inte minst
i Sydostasien, när förhandlingssituationen
är kritisk och läget i själva Vietnam
har hårdnat och de enskilda människornas
lidanden blir allt värre för
varje år som går, då ägnar man utrikesdebatten
mest till tarvliga angrepp på
regeringen och på enskilda regeringsledamöter,
och detta gör man hellre än
att ta upp en seriös diskussion av de
allvarliga krishärdarna i världen och
den svenska neutralitetspolitikens innebörd.

Jag kan, herr talman, inte låta bli
att till sist kommentera herr Holmbergs
utläggningar om begreppen imperialism
och kapitalism. Detta är ju i
den samhällsvetenskapliga och ekonomiska
litteraturen begrepp, som används
för att sakligt beskriva och definiera
vissa förhållanden. Den värdering
man eventuellt vill knyta till dessa
begrepp beror helt på ens politiska
åskådning. Det är därför intressant att
konstatera, att socialdemokratin tydligen
lyckats så oväntat i sin opinionsbildning,
att dessa ord blivit skällsord
till och med bland våra superborgerligaste
politiker.

Herr talman! Den svenska arbetarrörelsens
och regeringens utrikespolitis -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ka hållning har tre huvudlinjer: en
fast och orubblig neutralitetspolitik och
vakthållningen kring de små staternas
rätt till yttre handlingsfrihet och självständig
inre utveckling, solidaritet och
samarbete med de krafter i världen,
som verkar för frihet, social rättvisa
och demokrati, samt strävan efter fred,
nedrustning och internationellt .samarbete.

Om de principerna kompromissar vi
inte med de borgerliga partierna.

Herr ÄSLING (ep):

Herr talman! Det vore frestande att
i detta sammanhang ta upp fru Dahls
yttrande om att socialdemokratin har
gått i spetsen för den internationella
solidariteten. Men det är väl en diskussion
som i och för sig kan anstå, och
frågan kanske med fördel kan diskuteras
när riksdagen har att behandla
konkreta uttryck för den internationella
solidariteten, t. ex. u-landshjälpen.
Jag vill bara säga att internationell solidaritet
är ingenting som är exklusivt
förbehållet det socialdemokratiska partiet,
utan det är något som i hög grad genomsyrar
hela det svenska samhället i
dag och inte minst de folkrörelser som
har internationella frågor på sitt program
och ett internationellt engagemang
att tillgodose.

Från dessa utblickar skulle jag vilja
sä här i debattens sista stund återvända
till några frågor som tidigare varit
uppe här i dag, nämligen våra relationer
till EEC-länderna. När man bedömer
utvecklingen i dessa länder förefaller
det ofta vara så, att man utgår
ifrån föråldrade eller i varje fall
inaktuella förhållanden. Det gäller, förefaller
det mig, också i rätt väsentlig
utsträckning den debatt vi lyssnat till
här i dag. Utvecklingen har dock verkligen
inte stått stilla inom EEC-länderna
under 1960-talet, även om alltså
debatten här i landet tyvärr ibland
förefaller vilja dröja sig kvar vid en ti -

138

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

digare situation. Det kan ju i och för
sig sägas illustrera det informationsproblem
som en tidigare talare här har berört.

Förhoppningarna att eu fortgående
demokratiseringsprocess skulle kunna
avbalansera den snabbt växande EECbyråkratin
har tyvärr ännu inte infriats.
EEC-kommissionen är visserligen inte
beslutsfattare i egentlig mening, men
genom sin initiativrätt och genom sina
verkställande funktioner har den en
mycket central maktposition som inte
rubbats under senare år. Snarare har
den fortgående utbyggnaden av de administrativa
funktionerna inom Gemensamma
marknaden förstärkt intrycket
av byråkratins växande makt. Detta får
betraktas som en följd av att det under
senare år hänt mycket litet i fråga om
utveckling av den parlamentariska kontrollen
över EEC:s verksamhet. De tidigare
framlagda förslagen för att stärka
EEC-parlamentets befogenheter har
stött på starkt motstånd, framför allt
från fransk sida. Mot bakgrunden av
de mindre nationernas engagemang i
Gemenskapen är detta ett oroande tecken,
och från intresseorganisationernas
sida har de centrala uppgörelserna i
kommissionens regi utan hänsynstagande
till nationella opinioner mött en
allt starkare kritik. Den här utvecklingen
kan självfallet inte lämna svensk
opinion opåverkad.

Jordbruket intar som en följd av den
aktuella marknadssituationen eu särställning
i EEC-politiken. Såväl i samband
med den svenska assoc.iationsansökan
1962 som med regeringens brev i
frågan 1967, när en utvidgning av EEC
verkade aktuell, har det från det .svenska
jordbrukets företrädare uttalats ett
positivt intresse för en svensk anslutning
till EEC i en eller annan form.

Med hänsyn till utvecklingen inom
Gemensamma marknaden kan det nu
finnas anledning att nyansera den tidigare
bedömningen. Det är därför angeläget
att regeringen redovisar sin be -

dömning av den jordbrukspolitiska utvecklingen
inom EEC och dess konsekvenser
för vårt lands jordbruk. När
man inom den svenska jordbruksnäringen
tidigare bedömt situationen har
man utgått från det faktum att vårt
jordbruk haft ett tekniskt-kommersiellt
försprång. Nu har åren gått och en anpassning
har skett successivt inom EEC
för att utnyttja marknadens tillgängliga
resurser optimalt. Detta har medfört
en expansion av EEC-ländernas produktion
inom sektorer som kunde ha
varit av intresse för svenskt jordbruk
och svensk livsmedelsindustri.

Överskotten på EEC-marknaden orsakar
dock störningar även utanför marknaden.
De avsätts nämligen till dumpingpriser
med hjälp av exportrestitutioner
från den gemensamma jordbruksfonden,
bl. a. på den svenska marknaden.
När man inom Gemensamma marknaden
inte har förmått att prioritera
produktionsresurserna och få balans föreligger
det stor risk för att EEC, och
därmed givetvis även nya medlemmar
som på ett eller annat sätt vinner anknytning,
får dras med dessa överskott
under längre tid än vad som skulle ha
varit fallet vid en framgångsrikare EECpolitik,
som man i ett tidigare skede hade
skäl förvänta. Svenskt jordbruk har
redan fått betala ett högt pris för sin
strukturanpassning, och det är därför
inte rimligt att näringen till följd av
situationen inom EEC skulle få vara
med och i form av låga priser betala
även anpassningen på EEC-marknaden.
Denna anpassning är givetvis inte lättare
att genomföra om vi nu får en
kostnadsstegring här i landet, isolerad
från och i varje fall snabbare än motsvarande
inom Gemensamma marknaden.

Behovet av en förbättrad förhandlingsberedskap
har tidigare i dag påtalats
här i kammaren och detta med all
rätt. Denna beredskap måste även innefatta
en fortlöpande analys av jordbrukets
situation, och i detta avseen -

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Nr 21

139

de är beredskapen för närvarande infe
god.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag hade egentligen inle
tänkt delta i denna debatt. Jag tyckte
liksom inte att jag har den dignitet
som brukar anses nödvändig för att
delta i en utrikespolitisk diskussion.
Men när jag i kväll slog upp Aftonbladet
och läste en rubrik som stöd där,
fick jag ett behov av att säga att så
som den rubriken angav har inte jag
uppfattat andemeningen i regeringsdeklarationen.
Artikeln handlade om vårt
förhållande till EEC.

De förhandlingar som Sverige begärde
med EEC 1967 innehar — och nu
använder jag regeringsdeklarationens
ord — förhandlingar med EEC med
sikte på svenskt deltagande i en utvidgad
europeisk ekonomisk gemenskap
i en form som medger ett fullföljande
av den svenska neutralitetspolitiken.
»Denna ansökan står fast», heter det i
dagens deklaration. Där står också att
1967 års brev skall utgöra basen för
förhandlingar. Realförhandlingar skall
påbörjas, och först därefter anser man
sig kunna bedöma den politiska innebörden
i Romfördraget.

Innebörden i regeringens deklaration
är för mig helt klar, vilket man får vara
tacksam för. Men Aftonbladet har
tyvärr uppfattat frågan på annat sätt.
Den rubrik jag talade om lyder så:
»Regeringen idag: Gärna EEC för oss.»
Vilka reaktioner en sådan rubrik kan
väcka hos vissa av våra grannstater kan
man ju spekulera över. Och hur kan
den verka på en del svenskar? De måste
idag bli ganska förvirrade, eftersom
de år efter år när dessa frågor debatterats
så starkt har fått uppleva våra bestämda
reservationer mot deltagande i
EEC på de grunder som finns uppdragna
i Romfördraget och mot bakgrunden
av att vi så starkt har poängterat att
eu anslutning till EEC endast kan ske
med bibehållande av vår neutralitet. Vi

Utrikes- och handelspolitisk debatt

har som sagt reserverat oss mot grunderna
i Romfördraget, och de grunderna
har icke ändrats. Nyligen har
dessa också uttolkats av EEC:s generaldirektör
de Schacht, som förklarat
att en politiskt neutral stat inte kan
vinna inträde i EEC, eftersom de politiska
motiven i Romfördraget är oförändrade.
Att då tala om fullt medlemskap
är omöjligt.

Tyvärr har en del tidningar — och
där nämner jag särskilt centerpartipressen,
bl. a. dess huvudorgan Skånska
Dagbladet — uppfattat statsministerns
ord efter besöket i Frankrike så, att han
inte så starkt som tidigare har betonat
neutraliteten. Därför läser man regeringsdeklarationen
med glädje, ty där
är det inget tvivel om att man i dag lika
starkt som tidigare uppställer neutraliteten
som ett villkor för inträde
i EEC.

Men det finns ju andra betänkligheter
mot ett inträde i EEC. Så glättat som
utropet i Aftonbladet verkade kan det
inte vara, att en mängd intrikata frågor
som vi tidigare diskuterat här i riksdagen
kan lösa sig så enkelt med en enda
gång. Herr Holmberg hade exempelvis
tidigare i dag fullt klart för sig att
det var vissa problem förknippade med
vårt inträde i EEC. Han sade att med
den skattepolitik som regeringen nu
driver — med ökade skatter, eventuellt
ökad företagsbeskattning och förmögenhetsbeskattning
o. s. v. — hade vi
fjärmat oss ytterligare från ett EECsamarbete.
Han menade väl att vi därmed
hade vältrat stenar i vägen för en
EEC-gemenskap och att de stenarna
måste undanröjas.

Detta skulle såvitt jag förstår medföra
stora ändringar i väsentliga delar
av sådant som åtminstone socialdemokratiska
partiet bär ansett utgöra viktiga
framsteg i arbetet mot en ökad
jämlikhet.

I en punkt i dagens regeringsdeklaration
talas det om den ökade handeln
med öststaterna. Man uttrycker sin

140 Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

glädje över att denna har utvidgats och
ett beklagande över att den tyvärr icke
ökat så mycket som man hade önskat.
Vatten att sluta avtal med tredje makt
är eu fråga som varit föremål för diskussion.
En sådan rätt har ansetts vara
oförenlig med de deklarationer som
låg till grund för våra tidigare resonemang
om EEC i denna kammare.

Jag har uppfattat regeringsdeklarationen
i dag som ett definitivt vidhållande
av den deklaration som man vid
tidigare tillfälle gjort beträffande förutsättningarna
för vårt inträde i EEC.
Såvitt jag förstår är kravet på neutralitet
i dag lika oavvisligt som tidigare för
vårt medlemskap. Detta överensstämmer
med det uttalande som statsministern
häromdagen gjorde om att det,
såvida icke väsentliga reella förändringar
genomförs i Romtraktatens intentioner,
icke kan bli tal om ett svenskt
medlemskap i EEC. Jag kan icke tro
alt jag på denna punkt helt kunnat
misstolka regeringsdeklarationen, och
det vore en olycka om Aftonbladets rubrik
skulle förleda människor till att
tro att dess innehåll har eu annan innebörd
än vad som egentligen är fallet.

överläggningen var härmed slutad.

§ 2

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till statsutskottet de å bordet vilande
motionerna nr 1399 och 1400.

Vid föredragning av de å bordet vilande,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 103, om riktlinjer för eu
partiell omorganisation av den statliga
länsförvaltningen, avgivna motionerna
nr 1401 och 1402 hänvisades motionerna,
såvitt avsåg utseende av ledamöter
i den nya länsstyrelsen, till statsutskottet
och i övrigt till konstitutionsutskottet.

Vidare föredrogs den å bordet vilande
motionen nr 1403, likaledes i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
103; och hänvisades motionen, såvitt av -

såg ansvarsfördelningen mellan stat och
kommun, till konstitutionsutskottet samt
i övrigt till statsutskottet.

Slutligen föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och
hänvisades därvid

till konstitutionsutskottet motionen
nr 1404;

till statsutskottet motionerna nr 1405
och 1406;

till lagutskott motionen nr 1407;
till statsutskottet motionen nr 1408;
till lagutskott motionerna nr 1409—
1412;

till statsutskottet motionerna nr 1413
—1416;

till jordbruksutskottet motionen nr
1417;

till lagutskott motionen nr 1418; samt
till bevillningsutskottet motionen nr
1419.

§ 8

Föredrogs vart för sig

utrikesutskottets utlåtande nr 7, i anledning
av motion om revision av konventionen
med Norge angående en neutral
zon m. m.;

konstitutionsutskottets utlåtande nr
26, i anledning av motioner om åtgärder
för att möjliggöra förbud mot reklam
för spritdrycker m. m.; samt

statsutskottets utlåtanden:
nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisation m.m.
för högre utbildning och forskning i
Linköping,

nr 57, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt garanti
till Aktiebolaget Aerotransport,

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1970/71 till bidrag till svenska institut
i utlandet m. in. jämte motion, och
nr 59, i anledning av motioner om
löneklassplaceringen för vissa poliser.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Nr 21

141

§ 4

Lokaliseringen av mynt- och medaljtillverkningen Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
63, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1970/
71 till Mynt- och justeringsverket: Förvaltningskostnader
samt till Byggnadsarbeten
för statlig förvaltning jämte motioner.

I propositionen nr 1 (bilaga 9, punkterna
C 4 och II: 2 i utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den
2 januari 1970) hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att för budgetåret 1970/
71 anvisa till Mynt- och justeringsverket:
Förvaltningskostnader ett förslagsanslag
av 5 099 000 kr. samt till Byggnadsarbeten
för statlig förvaltning ett
investeringsanslag av 30 750 000 kr.

I de likalydande motionerna I: 749 av
herr Lundin m. fl. och II: 897 av herr
östrand in. fl. hade hemställts att riksdagen
beslutade att mynt- och medaljtillverkningen
omlokaliserades till Söderhamn.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 749 och II: 897 godkänna
vad i statsrådsprotokollet anförts beträffande
nybyggnad för mynt- och medaljtillverkningen,

2. att riksdagen måtte till Mynt- och
justeringsverket: Förvaltningskostnader
för budgetåret 1970/71 på driftbudgeten
under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 5 099 000 kr.,

3. att riksdagen måtte till Byggnadsarbeten
för statlig förvaltning för budgetåret
1970/71 på kapitalbudgeten under
statens allmänna fastighetsfond anvisa
ett investeringsanslag av 30 750 000
kr.

Reservationer hade avgivits beträffande
lokaliseringen av mynt- och medaljtillverkningen
av

1. herrar Per Jacobsson (fp), Thorsten
Larsson (ep), Nils-Eric Gustafsson

(ep), Lindblad (fp), Eliasson i Sundborn
(ep), Gustafson i Göteborg (fp),
Mattsson (ep), Nilsson i Tvärålund
(ep), Östrund (s) och Eriksson i Arvika
(fp), som ansett att utskottet under 1
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:749 och 11:897 som sin mening ge
Kungl. Maj d till känna vad reservanterna
anfört beträffande lokaliseringen av
mynt- och medaljtillverkningen;

2. herr Nordstrandh (m), utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! I förra årets statsverksproposition
anmälde finansministern atl
han uppdragit åt mynt- och justeringsverket
att förbereda en utflyttning från
Stockholm till Eskilstuna. Här i Stockholm
har ju mynt- och justeringsverket
mycket bristfälliga lokaler.

I anledning av denna anmälan till
förra årets riksdag väcktes motioner
med förslag om att mynt- och justeringsverket
skulle omlokaliseras till Söderhamn.
I sitt utlåtande framhöll statsutskottet
att Kungl. Maj:t ju inte förelagt
riksdagen något direkt förslag i
lokaliseringsfrågan, och utskottet ansåg
därför att det inte fanns anledning för
riksdagen att fatta något bindande beslut
om eu viss förläggningsort. I och
för sig hade utskottet inte någonting
emot Eskilstuna, men utskottet framhöll
att inte endast ekonomiska utan också
lokaliseringspolitiska skäl borde beaktas
och att det då kunde vara välbetänkt
att förlägga mynt- och justeringsverket
till någon annan ort än Eskilstuna,
exempelvis Söderhamn. I varje fall
borde detta enligt utskottets mening ytterligare
studeras. Det föreföll utskottet
som om det inte fanns några egentliga
hinder för att driva denna verksamhet
på vilken större ort som helst, och
utskottet förklarade sig inte stå främmande
för tanken att ett slutligt ställ -

142

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Lokaliseringen av mynt- och medaljtillverkningen

ningstagande kunde ske genom att riksdagen
bereddes möjlighet att pröva alternativa
förslag.

Tyvärr har finansministern inte varit
.särskilt lyhörd för dessa synpunkter
— under alla förhållanden har vi i
årets statsverksproposition fått, inte någon
redovisning av alternativa förläggningsorter
utan allenast ett förslag om
att mynt- och justeringsverket skall flyttas
till Eskilstuna. Det anförs i statsverkspropositionen
att det är stora fördelar
förenade med en förläggning dit.
Verksamheten kan samordnas med Förenade
fabriksverkens funktioner, och
transportkostnaderna blir lägre — halvfabrikaten
skall transporteras från Finspång
och mynten skall sedermera
transporteras från Eskilstuna till Stockholm.
Därmed blir, heter det, kostnaderna
lägre för transporterna enligt detta
alternativ än enligt andra tänkbara
alternativ.

Motionärerna har återkommit i frågan.
Utskottet avvisar emellertid tanken
på Söderhamn eller något annat
alternativ och accepterar Eskilstuna. Vi
är emellertid några ledamöter av utskottet
som i en reservation ansett oss
böra föreslå att man, innan definitivt
beslut fattas, ändock bör pröva andra
alternativ. Vi har velat anmärka på att
det inte framlagts några egentliga alternativa
förslag — det har inte redovisats
någon närmare utredning om Söderhamn
eller andra förläggningsalternativ.
Femte avdelningen har därför
själv fått hämta in en del upplysningar
för att komplettera propositionen
och skaffa sig en bättre grund för bedömningen.

Vi reservanter har inte kunnat komma
till någon annan slutsats än att det
finns anledning att fästa stort avseende
vid de synpunkter som framförts i
motionerna.

Vi har också velat peka på att för
en lösning enligt de av motionärerna
förordade riktlinjerna talar den omständigheten
att det finns en regional -

politisk målsättning, ytterligare skärpt
i den proposition om lokaliseringspolitiken
som snart skall behandlas av riksdagen.
Regeringen har deklarerat att
det skall göras mera målmedvetna insatser
för att komma till rätta med storstädernas
tillväxttakt, som bör dämpas,
och att regional obalans bör motverkas
mera effektivt än nu.

Från dessa synpunkter kan vidare
uppmärksammas att man har en särskild
delegation som arbetar med utflyttning
av statliga aktiviteter från
Stockholm till landet. Då är det anmärkningsvärt
att det första objekt
som presenteras för riksdagen är en
flyttning från Stockholm till en expansiv
ort i den likaledes expansiva Mälardalen.

Man frågar sig om det med hänsyn
till de deklarationer som avgivits inte
vore mera motiverat att förlägga ifrågavarande
verksamhet till en ort inom
stödområdet eller i varje fall en ort i
stödområdets grannskap, d. v. s. orter
där man har sysselsättningsbehov och
där det behövs åtgärder för att skapa
ett mera differentierat näringsliv.

Vi reservanter anser därför att man
nu i första hand bör undersöka förutsättningarna
för en förläggning till Söderhamn.
Vi har i reservationen klart
fastslagit Söderhamn som det första alternativet.
Endast i sådant fall att
Kungl. Maj:t skulle anse det omöjligt
att förlägga industrin till Söderhamn
enär de kostnader som uppstår bedömes
oacceptabla, borde man pröva andra alternativ.
Om emellertid transportkostnaderna
skall tillmätas stor vikt i sammanhanget
— de kan bli drygt 100 000
kr. högre per år vid en förläggning till
Söderhamn jämfört med Eskilstuna —
bör ändå innan definitiv ståndpunkt
fattas andra alternativ prövas.

I vår reservation bär vi exempelvis
pekat på Avesta. Vi har inte åberopat
att Avesta är känt för sin mynttillverkning
under gångna tider, eftersom
detta inte har mycken relevans i det

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Nr 21

143

Lokaliseringen av mynt- och medaljtillverkningen

här sammanhanget. Det finns dock en
ganska välutvecklad metall- och verkstadsindustri
även där liksom det finns
goda förutsättningar i Söderhamn som
enligt vår mening i första hand bör
prövas. Avesta bär elt gymnasium och
en god kommunal service över huvud
taget.

Den talare som kommer upp efter mig
har bättre förutsättningar att belysa utvecklingen
i Söderhamn. För min del
vill jag här bara få noterat att den befolkningsutveckling
som vi haft i Avesta
under senare år varit mycket ogynnsam.
Vi har visserligen inte haft några
dramatiska företagsnedläggningar, men
jag vill nämna för kammarens ledamöter
att under åren 1963 till och med
1969 har i Avesta och Hedemora kommunblock,
som tillsammans bildar Avesta
A-region, inte mindre än 4 000 personer
flyttat ut. Detta är en nettosiffra.
Det är drygt en tredjedel av den totala
nettoutflyttningen i Kopparbergs
län. Mera behöver jag inte säga för att
fästa uppmärksamheten på behovet av
att insatser görs i länet.

.lag tillåter mig, herr talman, att till
kammarens protokoll också få noterat
att jag i och för sig inte har något
emot Eskilstuna, som enligt min mening
är en trevlig stad. Det är emellertid
inte detta vi har att ta ställning till
i det bär sammanhanget, utan frågan
gäller var åtgärder behövs. Jag kan
nämna att Eskilstuna kommunblock under
de senaste tre åren ökat med 2 800
personer. Söderhamns kommunblock
har minskat med 600 och Avestas har
minskat med drygt 500. Antalet anmälda
arbetslösa den 16 mars — enligt den
senaste uppgift jag har tillgänglig —
var 375 i Eskilstuna kommunblock, 275
i Avesta och 353 i Söderhamns kommunblock.
Men, herr talman, antalet lediga
platser säger kanske mer. I Eskilstuna
var det 970, i Avesta 134 och
i Söderhamn 116.

Vid bedömningen av denna fråga har
vi reservanter också anlagt den syn -

punkten att samhället uppenbarligen
ändå måste göra någonting. Om vi inte
skaffar dessa 50 arbetstillfällen måste
vi skaffa andra, och vad betyder det?
Innebär det inte också vissa kostnader
som samhället måste vara redo att
ta på sig? Vi måste väl vara beredda
att ge inte bara lokaliseringslån utan
också lokaliseringsbidrag. Och vad kostar
det, samhällsekonomiskt sett, om
man inte här kan hejda befolkningsnedgången? Man

kan naturligtvis invända — som
det gjordes under utskottsbehandlingen

— att detta väl inte är något större projekt
att ta upp en debatt om; det gäller
ju bara 50 personer. .Tåg erkänner
att det inte är fråga om någon stor industri,
men jag vill inte undanhålla den
synpunkt som ordföranden i styrelsen
för Statsföretag AB härom dagen framhöll,
nämligen att inte heller en industri
på 20—25 man bör föraktas, ty
även den kan ha en multiplikatoreffekt.
Och en arbetsstyrka på 50 man kan
betyda ett folkmängdstillskott på 150
personer eller mera i en ort.

Det finns alltså, tycker vi reservanter,
goda skäl för Kungl. Maj:t att pröva
detta ärende på nytt och beakta alla
omständigheter. Reservanternas önskemål
har mycket kraftigt un der strukits
här. Pröva i första hand Söderhamn

— om det är vi helt ense. Om detta av
någon anledning inte anses möjligt, får
man väl pröva andra alternativ, som
ligger inom eller i nära grannskap till
stödområdet; vi bär bl. a. pekat på
Avesta.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen 1.

I detta anförande instämde herr
Eriksson i Bäckmora (ep), fru Jonäng
(ep) och herr Jonsson i Mora (fp).

Herr ÖSTRAND (s):

Herr talman! Jag vill redan från början
lala om, alt det är jag och några av
mina partivänner som har väckt det

144 Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Lokaliseringen av mynt- och medaljtillverkningen

motionspar som har föranlett reservationen
1 vid statsutskottets utlåtande
nr 63. Med anledning av herr Eliassons
i Sundborn anförande vill jag framhålla,
att vi inte på något sätt bär gjort
avkall på våra lokaliseringspolitiska
målsättningar. Föreliggande förslag om
myntverkets lokalisering vill jag snarare
betrakta som ett litet olycksfall i
arbetet. Anledningen till att jag betraktar
det så skall jag med en mycket kort
redogörelse försöka klarlägga. Jag tycker
att det är på sin plats att jag gör
en liten resumé av denna fråga för
att kammarens ledamöter skall få en
bättre inblick i detta ärendes gång.

Man har sedan lång tid varit överens
om att myntverket måste flytta ur sina
otidsenliga lokaler i kvarteret Kungl.
Myntet i den centrala delen av Stockholm.
För att man skulle få ett underlag
för bedömningen av myntverkets
framtida lokalisering fick statskontoret
den 20 mars 1964 i uppdrag att i
samråd med bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen
och myntverket utreda förutsättningarna
härför.

Statskontoret avlämnade sitt betänkande
i mars 1967. Under utredningens
gång hade flera olika förläggningsalternativ
undersökts, men statskontoret
hade av bland annat två skäl stannat
vid en förläggning till Tumba. Det ena
skälet var att man inte hade låtit de arbetsmarknadspolitiska
utan de rent företagsekonomiska
bedömningarna vara
avgörande. Det andra skälet var att
man betonade sambandet mellan sedlar
och mynt och därför föreslog en förläggning
i anslutning till riksbankens
planerade anläggningar för ett nytt sedeltryckeri
i Tumba.

Jag vill betona att statskontorets förslag
om en förläggning till Tumba
grundades på rent företagsekonomiska
värderingar. Men om de arbetsmarknadspolitiska
synpunkterna skall vara
avgörande anser statskontoret med instämmande
av arbetsmarknadsstyrelsen
att Söderhamn är den lämpligaste för -

läggningsorten. Anledning till att man
väljer just Söderhamn är att den orten
har en väl utvecklad metallindustri.
Samtidigt ligger den inom norra stödområdet
ocli på ett relativt måttligt avstånd
från Stockholm. Att man inte föreslår
en ort längre norr ut beror på
vissa vad man kallar säkerhetstekniska
skäl vid transport av färdiga mynt från
myntverket till riksbanken i Stockholm.
Ett oeftergivligt villkor i detta
avseende är att av- och pålastning samt
transport skall kunna ske under ordinarie
kontorstid.

Myntverket, som i skrivelse till Kungl.
Maj:t i maj 1968 yttrade sig över statskontorets
utredning, skrev att myntverket
inte ville ta ställning till förläggningsorten.
Men man framhöll samtidigt
att då transportkostnaderna enligt statskontorets
utredning inte får tillmätas
någon avgörande betydelse föreligger
inga egentliga hinder att bedriva myntoch
medaljtillverkningen på vilken större
ort som helst i Sverige.

När nu Kungl. Maj:t föreslår en förläggning
av myntverket till Eskilstuna,
en av de mer expansiva regionerna i
Sverige, går man helt ifrån statskontorets
förslag. Samtidigt har transportkostnaderna
fått en helt avgörande betydelse.
Man säger att transportkostnaderna
vid en förläggning till Söderhamn
skulle bli 175 000 kr. högre än vid
en förläggning till Eskilstuna. Det kan
vara av intresse i detta sammanhang att
nämna att statskontoret, som även hade
undersökt Eskilstunaförslaget, hade
kommit fram till att skillnaden i transportkostnader
mellan Söderhamns- och
Eskilstunaalternativen skulle bli 25 000
kr. per år. Här föreligger alltså en differans
mellan uppgifterna på 150 000
kr., och det är givetvis märkligt.

Kungl. Maj :t betonar också fördelarna
av eu samordning av vissa aktiviteter
med Förenade fabriksverken i Eskilstuna.
Mynt- och justeringsverket har
i sitt samrådsyttrande den 16 februari
1967 till statskontoret deklarerat en av -

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Nr 21

145

Lokaliseringen av mynt- och medaljtillverkningen

vikande uppfattning om värdet av ett
samgående med andra statliga organ,
som i Eskilstuna skulle ha blivit försvarets
fabriksverk. Mynt- och justeringsverket
yttrar bl. a.: »Statskontoret
har enligt mynt- och justeringsverkets
uppfattning överdrivit betydelsen av ett
organisatoriskt samgående med andra
myndigheter, men verket anser däremot
att en lämplig teknisk arbetsmiljö är
befrämjande för verksamheten. Med
hänsyn till arbeteis art bör från ordnings-
och säkerhetssynpunkt en viss
organisatorisk avskildhet iakttagas.
Däremot är det givetvis synnerligen värdefullt
med samråd och annat samarbete,
bl. a. beträffande inköp och underhåll
av metallbearbetningsutrustning,
med annan såväl statlig som enskild
verksamhet inom liknande arbetsområden,
t. ex. försvarets fabriksverk
och den privata metallindustrin. Även
om exempelvis administrations- och
transportfrågorna inte är oväsentliga
är dock enligt verkets mening ett rationellt
tekniskt förfaringssätt utslagsgivande
för hela verksamhetens ekonomi.
»

Av detta samrådsyttrande framgår alt
man från myntverkets sida inte heller
tillmäter samordningen med Förenade
fabriksverken någon avgörande betydelse;
ett samarbete kan lika gärna ske
med annan metallindustri.

Slutligen vill jag framhålla att avgörande
för mig har inte i och för sig varit
en förläggning till Söderhamn. Att
jag i motionen har föreslagit denna
ort beror på, som jag tidigare sagt, att
både statskontoret och arbetsmarknadsstyrelsen
av arbetsmarknadspolitiska
skäl föreslagit Söderhamn. Det avgörande
för mig, såsom jag ser saken, har i
stället varit att myntverket utan några
egentliga hinder kan förläggas till en
ort inom södra delarna av norra stödområdet.
Därför anser jag att Kungi.
Maj :t allvarligt bör undersöka möjligheterna
av en sådan förläggning innan
riksdagen tar .slutlig ställning i detta

ärende.

Herr talman! Med detta yrkar jag bifall
till reservationen 1.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag tror inte att vi skall
göra denna sak större än den i verkligheten
är. Jag tror inte heller att vi i
alltför hög grad skall betrakta frågan
om myntverkets förflyttning från lokaliseringspolitiska
synpunkter. Om vi
skall anlägga sådana synpunkter bör
väl de priciper som ligger till grund
för lokaliseringspolitiken också gälla
myntverket. Och en av dessa principer
är att det företag som lokaliseras till en
ort skall i sig självt ha en utvecklingskraft
som gör att företaget blir ett verksamt
bidrag till ortens näringsliv och
förbättrar levnadsförhållandena för
människorna där. Man lokaliserar inte
ut företag som redan från begynnelsen
saknar en sådan utvecklingskraft.

Som tidigare framhållits har vi inom
statsutskottets femte avdelning både
förra året och i år ägnat denna fråga
rätt mycket arbete och försökt pressa
fram alla synpunkter som kan anföras
i ärendet. Vi har därvid kommit till det
resultatet att myntverket i dagens läge
skulle sysselsätta ett femtiotal personer,
varav ett tiotal är kvalificerade yrkesmän,
medan de övriga kan betraktas
som tempoarbetare. Men myntverkel
har i viss utsträckning föråldrade maskiner,
och med moderna maskiner
skulle man kunna minska personalstyrkan;
en modern maskin ersätter en del
av de anställda som jag betecknade som
tempoarbetare. Det är alltså inte fråga
om ökad sysselsättning, utan det blir
väl i framtiden så att man med den
moderna teknikens hjälp kommer alt
minska personalstaten.

Ser vi på den ekonomiska sidan av
saken — det kan man ju inte helt underlåta
att göra — kan vi konstatera
att en förläggning till Söderhamn jämfört
med en förläggning till Eskilstuna
i dagsläget betyder en merkostnad på

14G

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Lokaliseringen av mynt- och medaljtillverkningen

3 000 å 4 000 kr. per anställd. Det framgår
av de siffror som har presenterals
för oss då vi efterlyst uppgifter om
kostnaderna för de olika alternativen.

Då det här icke gäller ett vanligt
lokaliseringsproblem —- det är inte fråga
om någon industri som kan berika
den bygd där den förläggs — har jag
trots att jag har många vänner på Giivleborgsbänken
låtat de ekonomiska synpunkterna
väga tyngst vid bedömningen
och inom utskottet biträtt Kungl.
Maj :ts förslag.

Jag hemställer således, herr talman,
om bifall till utskottets hemställan.

Herr ÖSTRAND (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindholm framhöll
att man inte direkt kan anlägga
lokaliseringspolitiska synpunkter på
denna fråga, eftersom myntverket i sig
självt inte har någon egentlig utvecklingskraft
och endast skall sysselsätta
ungefär 50 personer. Till det vill jag
säga att vi som lever och verkar inom
norra stödområdet är glada för varje
nytillskott, även om det endast skulle
röra sig om sysselsättning för 50 personer.

Herr Lindholm tog också upp frågan
om merkostnaden per anställd och angav
den till 3 000—4 000 kr. Det är
egentligen vad skillnaden i transportkostnaderna
uppgår till. När man har
kommit fram till detta belopp har man
räknat med en årsproduktion på ungefär
1 200 ton. Årsproduktionen var 1969
något över 700 ton. Det är givet att beloppet
för olika transportavstånd varierar
beroende på vilken årsproduktion
man tar som utgångspunkt.

Den ena av de två offerter som dessa
siffror i stor sett bygger på har lämnats
av metallverken i Finspong. Det är ungefär
15 mil mellan Finspong och Eskilstuna,
och man har kommit fram till
att transporten av halvfabrikat skulle
kosta ungefär 18 kr. per ton. När det
gäller transporten Finspong—Stockholm,
cn sträcka på ungefär 20 mil,

skulle transportkostnaden per ton fördubblas.

Den andra offerten har ingivits av
Allmänna Bevakningsbolaget. Även den
innehåller något anmärkningsvärda siffror.
Jag anser att vad jag här redovisat,
utgör ännu ett skäl för att man bör undersöka
saken ytterligare innan man
bestämmer sig.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall endast säga
några ord i anledning av herr Lindholms
anförande.

Jag vill inte bestrida att herr Lindholm
sannolikt har rätt när han påpekar
att det blir fråga om en ganska begränsad
arbetsstyrka till följd av den
betydande rationalisering som myntverket
skall företa. Å andra sidan kommer
mynttillverkningen av allt att döma
att öka; det finns mycket i utvecklingen
som tyder på detta. Men en viss
reduktion av de anställda kanske ändå
måste ske. Jag instämmer emellertid i
vad herr Östrand sade om att företaget
utgör ett värdefullt tillskott, trots att
de anställdas antal inte är så stort. Vi
får vara tacksamma för detta tillskott,
även om det i framtiden endast kommer
att finnas 35—40 anställda.

När herr Lindholm talar om merkostnad
på 3 000—4 000 kr. per anställd
för Söderhamnsalternativet vill jag påpeka
att det inte finns någon verklig
kostnadskalkyl. Det är beklagligt eftersom
vi från denna talarstol i andra liknande
sammanhang brukar efterlysa
både företagsekonomiska och samhällsekonomiska
kalkyler. Låt oss emellertid
anta att vi måste skaffa arbete åt 50
personer genom samhällsstöd. Om samhället
då betalar 35 000 kr. per anställd
i bidrag — vilket motsvarar ca 25 procent
av en investeringskostnad på
150 000 kr. per anställd, ingen ovanlig
siffra — och vi räknar med 7 procents
ränta på detta belopp blir det fråga om
en merbelastning för samhället på över

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Nr 21 147

Lokaliseringen av mynt- och medaljtillverkningen

100 000 kr. per år.

Det är dessa båda merkostnader som
bör vägas mot varandra.

Jag skall, herr talman, nöja mig med
detta. .lag vill endast tillägga att reservationen
glädjande nog fick ett starkt
stöd i första kammaren; den samlade
51 röster mot 68 för utskottets förslag.
Jag anser att detta vittnar om att man
i riksdagen är angelägen om att markera
att det måste vara en mera bestämd
strävan att låta aktuella utflyttningar
i första hand ske till det allmänna
stödområdet eller till orter i dess
nära grannskap.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet i anledning
av herr Eliassons i Sundborn
uttalande att vi inte har några kalkyler
på kostnaderna. Om han begränsar
sig till att det i statsverkspropositionen
inte finns några ingående kalkyler pä
kostnadsskillnaderna har han väl rätt.
Men herr Eliasson vet lika bra som jag
att avdelningens sekretariat på ett mycket
värdefullt sätt har hjälpt till att få
fram den information som var nödvändig
för beslutsfattandet.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! För undvikande av alla
missförstånd hos den som råkar genomläsa
detta protokoll i framtiden vill jag
påpeka att någon fullständig kalkyl över
samhällets insatser vid en lokalisering
inte har gjorts.

Herr ÖSTRAND (s) kort genmäle:

Herr talman! Skillnaden på 3 000-4 000 kr. avser i stort sett transportkostnader,
men man kan naturligtvis
betrakta kostnadsfrågan även på ett annat
sätt. Det är svårt att få fram siffror,
men om vi antar att saluvärdet vid eu
årsproduktion av ca 1 200 ton rör sig
om ca 75 miljoner kronor och utgår
från transportkostnaderna i Söderhamnsalternativet,
som skulle utgöra ca

300 000 kronor, är ändå kostnadernas
andel av saluvärdet endast en halv procent.
Av industristatistiken för år 1967,
som mig veterligt är den senaste, framgår
att transportkostnadernas andel av
saluvärdet för metallverk i genomsnitt
ligger på 0,8 procent. Transportkostnadernas
andel när det gäller myntverket
är alltså mindre än genomsnittligt för
metallverk.

Kostnaden för elenergi ligger i genomsnitt
för metallverk på 1,7 procent.
Den kostnaden är således avsevärt högre.
1 detta sammanhang kan det vara
intressant att nämna att det föreligger
större möjligheter att erhålla elenergi
billigare i norra stödområdet än i Eskilstuna.
Det är möjligt — jag kan inte
svära på det — att detta skulle kunna
avsevärt reducera de betydande skillnaderna.

Sedan kvarstår givetvis statskontorets
uppgifter, som strider mot de senast erhållna
uppgifterna. Detta, herr talman,
är ännu ett belägg för att frågan bör
undersökas ytterligare.

Herr GREEN (s):

Herr talman! I den till statsutskottets
utlåtande fogade reservationen 1 säger
reservanterna bl. a. att Kungl. Maj :t bör
noga pröva förutsättningarna för en förläggning
av mynt- och medaljtillverkningen
till i första hand Söderhamn.
Skulle emellertid en sådan prövning visa
att avgörande skäl talar mot en lokalisering
till denna stad bör andra alternativ
undersökas inom områden där insatser
är angelägna av regionalpolitiska
skäl. Man nämner Avesta som ett sådant
alternativ.

Många frågar sig kanske då: Varför
just Avesta? Orten har ju inte nämnts
vare sig i motionen eller i propositionen.
Dessutom kan man utan större svårighet
hitta många orter som i likhet
med Avesta är i stort behov av nya arbetstillfällen.
Därför, herr talman, vill
jag helt kort försöka belysa att det kan -

148

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Lokaliseringen av mynt- och medaljtillverkningen

ske inte var någon tillfällighet som
gjorde att just Avesta nämndes såsom
ett tänkbart alternativ.

För något över hundra år sedan företogs
en liknande lokalisering av myntverket,
men då i motsatt riktning: mot
Stockholm från landsorten, närmare bestämt
från Avesta. I Avesta låg nämligen
myntverket från 1644 och fram till
1831, under vilken period rikets samtliga
kopparmynt präglades där. År 1831
ödelädes bruket helt vid en svår brand,
och trots att man mycket snabbt byggde
upp det igen flyttades mynttillverkningen
till Stockholm.

Mot denna historiska bakgrund men
framför allt med tanke på den dagsaktuella
sysselsättningssituationen talar
mycket för att Avesta bör vara ett vettigt
alternativ. Avestablocket tillhör
som bekant Kopparbergs län — ett län
som under senare år fått vidkännas en
svår folkmängdsminskning, fullt jämförbar
med Norrlandslänens, och bland
de kommuner i Kopparbergs län, vilkas
folkmängd minskade under 1969, noteras
Avesta för den absolut sett största
minskningen.

Vidare bör framhållas bristen på arbetstillfällen
för de kvinnor som vill
gå ut i förvärvslivet, vilket är kännetecknande
för de flesta s. k. järnbruksorter,
och Avesta utgör därvidlag inte
något undantag.

Statskontoret säger i sitt betänkande,
att kvinnlig arbetskraft med fördel kan
ges sysselsättning i mynt- och medaljtillverkningen.

De synpunkter jag här mycket kort
belyst, förutom Avestas centrala läge
och närheten till Stockholm — det rör
sig om endast 16 mil, och med snabba
och bra förbindelser tar resan dit inte
längre tid än knappt två timmar — gör
att reservanterna träffat ett mycket förnuftigt
val när de nämnt Avesta såsom
ett tänkbart alternativ.

.lag vill, herr talman, yrka bifall till
reservationen 1.

Fru LUDVIGSSON (s):

Herr talman! Jag skall inte göra något
försök att bidra till en kommunal
huggsexa — det tycker jag inte hör
hemma i denna lokaliseringsdiskussion
— men som företrädare för den i detta
sammanhang aktuella Eskilstunaregionen
har jag tyckt mig finna anledning,
att söka något nyansera bilden av situationen
inom näringslivet i den siad.
dit enligt propositionen mynt- och justeringsverket
skulle lokaliseras.

Här har sagts av flera talare och del
har också framhållits i reservationen,,
att Eskilstuna — och det skulle alltså,
vara vad som talar emot lokaliseringen
dit — ligger i en av de mer expansiva
regionerna i landet. Det är givetvis riktigt,
om man i begreppet expansiv region
tar med hela Mälardalen. Men del:
betyder inte, att det på alla enskilda orter
inom regionen är problemfritt vad.
beträffar sysselsättningen.

Bilden av företagsvärlden i Eskilstunapräglas
i ganska hög grad av små lill
medelstora företag med en tämligen ensidig
inriktning på metallindustrin.
Många av dessa företag har haft svårt
att hävda sig, och det är säkerligen all
förvänta ytterligare nedläggningar utöver
dem som redan skett.

Arbetslöshet förekommer också i Eskilstuna,
och den verksamhet det här
är fråga om alt flytta dit skulle vara eif
välkommet tillskott för att tillvara la.
den yrkesutbildade arbetskraft som i
dag har svårt att finna lämplig sysselsättning.
Givetvis kan man med statistik
över arbetssökande och lediga platser
peka på att läget är betydligt gynnsammare
i den här regionen än på
många andra håll, men läget kanske
blir ett annat om ganska kort tid med
tanke på den strukturomvandling soni:
regionen just håller på att genomgå.

Om man lägger dessa fakta till de företagsekonomiska
och praktiska skälför
lokalisering till Eskilstuna som utskottet
framfört, tror jag man skall finna
att utskottets bedömning av dennai

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Nr 21

149

Lokaliseringen av mynt- och medaljtillverkningen

utflyttning är riktig. Lägger man ytterligare
till detta, att alltsedan frågan om
idflyttningen aktualiserades den berörda
personalen varit inställd på Eskilstunaallernativet,
finns det all anledning
att bifalla utskottets hemställan.

Jag ber därför, herr talman, afl fä
yrka bifall till denna hemställan.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Enligt fru Ludvigsson.s
bedömning kan Eskilstunabygden få
problem på grund av att näringslivet
där är ensidigt inriktat på metallindustri.
Men då kan man ju ifrågasätta, om
det innebär någon lösning att förlägga
ytterligare en dylik industri till Eskilstuna.

Jag kan försäkra, att jag inte har något
emot Eskilstuna där jag har varit
många gånger och trivts bra. Men fru
Ludvigsson kan inte trolla bort det faktum
att Eskilstuna kommunblocks invånarantal
har ökat med 3 000 personer
på tre år, medan Avesta- och Söderliamnsregionerna
under denna tid
minskat med flera hundra. Och man
kan inte komma från att jämlikheten
bör få gälla även för Södermanlands
län. Av ideologiska skäl bör man inte
vara förhindrad att instämma i den synpunkten.

Herr ÖSTRAND (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Ludvigsson vill betrakta
denna debatt som en kommunal
huggsexa, men jag vill påminna henne
om vad jag sade i mitt inledningsanförande,
nämligen att det avgörande för
mig inte varit en förläggning till exempelvis
Söderhamn utan till någon del
av södra delarna av norra stödområdet.
Herr talman! Jag har naturligtvis siffror
på befolkningsutvecklingen inom
dessa regioner, men det står väl fullständigt
klart för kammarens ledamö -

ter, utan att jag behöver nämna några
siffror, att medan befolkningsutvecklingen
varit mycket positiv i Eskilstunaregionen
har den varit synnerligen negativ
inom de södra delarna av norra
stödområdet, däribland i Söderhamn.

Fru LUDVIGSSON (s):

Herr talman! Jag tror inte att jag betecknade
denna debatt som en kommunal
huggsexa, utan det var nog fråga
om ett missförstånd. Jag sade bara att
jag inte ville delta i någon sådan huggsexa,
och det är eu viss skillnad.

Avsikten med mitt inlägg var att nyansera
bilden av Eskilstunas näringsliv,
vilket jag hoppas framgick av vad
jag sade. Dessutom ville jag framhålla
att det här rör sig om ett lämpligt objekt
för att tillvarata den yrkesutbildade
arbetskraft som finns i en stad med
Eskilstunas näringslivsstruktur, som
just nu genomgår en omvandling. Genom
lokaliseringen av företaget löser
man inga problem vare sig för Eskilstuna
eller någon annan stad, men företaget
utgör ett värdefullt tillskott.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eliasson i Sundborn begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1 i utskottets
utlåtande nr 63, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit re -

150 Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Lokaliseringen av mynt- och medaljtillverkningen

servationen 1 av herr Per Jacobsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 80 ja och 110 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
1 av herr Per Jacobsson m. fl.

Mom. 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ »

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
04, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad avser vissa
allmänna frågor.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Lädes till handlingarna.

§ 6

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 65, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde,

nr 66, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde,

nr 67, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän bered -

skapsstat för budgetåret 1970/71 i vad
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde,

nr 68, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde,

nr 69, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 70, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde,

nr 71, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser utbildningsdepartementets verksamhetsområde,

nr 72, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser handelsdepartementets verksamhetsområde,

nr 73, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde.

nr 74, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser industridepartementets verksamhetsområde,

nr 75, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 76, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser socialdepartementets
verksamhetsområde,

nr 77, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser kommunika -

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Nr 21

151

tionsdepartementets verksamhetsområde,

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde,
nr 79, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde, och

nr 80, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 7

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
81, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående utgifter på tilläggsstat
III till riksstaten för budgetåret 1969/70
i vad avser industridepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5

Lades till handlingarna.

§ 8

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtande och memorial:

nr 82, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till lån till
nordiska industrialiseringsfonden till
förmån för Island, och

nr 88, angående överlämnande till
bankoutskottet av två till statsutskottet
hänvisade motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i
nämnda utlåtande och memorial hemställt.

I 9

Åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier Föredrogs

bankoutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av motioner om åtgärder
till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier.

I de likalydande motionerna 1: 816
av herr Gösta Jacobsson m. fl. och
II: 958 av herr Magnusson i Borås m. fl.
hemställdes »att riksdagen måtte i .skrivelse
till Kungl. Maj :t begära att inom
ramen för GATT och EFTA restriktioner
måtte vidtagas i fråga om licensgivningen
av importen från låglöneländer
som föranleder sådana marknadsstörningar,
att fortbeståndet av eljest livskraftiga
svenska industrigrenar och sysselsättningen
äventyras, att en begränsning
av importkontingenterna för dylika
länder vidtages där så befinnes möjligt
samt att andra åtgärder på tullområdet
till skydd för hotade industrigrenar
och deras arbetskraft måtte komma
till stånd».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:816 och
II: 958.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Åkerlund (m), Strandberg
(in), Mattsson (ep), Börjesson i
Glömminge (ep) och Stridsman (ep),
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 816 och II: 958 hos Kungl.
Maj:t hemställa om åtgärder till skydd
mot lågprisimport i enlighet med vad
reservanterna anfört;

2. av herrar Annerås (fp), Regnéll
(in) och Löfgren (fp), utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! I förevarande utskottsutlåtande
behandlas motioner från representanter
för moderata samlingspar -

Nr 21

152

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier

tiet angående skydd för vissa industrier.
.lag har anslutit mig till de i motionerna
framförda tankegångarna genom
att anteckna mig på eu reservation.

Med hänsyn till den utveckling som
småindustrin i allmänhet och textil- ocli
konfektionsindustrin i synnerhet hur
fått vidkännas torde det förr eller senare
bli nödvändigt att försöka i någon
utsträckning skapa ett skydd mot lågprisimporten.
Att vi skall ha frihandel
och konkurrens i största möjliga 111 -sträckning råder det väl allmän enighet
om, men frågan är hur långt vi
skall låta denna utveckling gå. Det kan
bli så att den alltmer hårdnande konkurrensen
skapar ett läge där viss produktion
i landet slutligen blir så liten
att det ur många synpunkter inte är
tillfredsställande. Vi har ju gång efter
annan sett att det gjorts punktinsatser
för olika slags produktion, bl. a. för
varvsindustrin. Då är frågan om inte
ett mera generellt stöd, innan utvecklingen
hinner gå för långt, är bättre och
om man inte bör komplettera de båda
stödformerna — dels punktstöd, dels
generellt skydd.

En begränsning av importen inom trikå-
och konfektionsbranschen har ju
åstadkommits under 1969. Frågan har
tagits upp till debatt här i kammaren
vid olika tillfällen genom motioner, interpellationer
och enkla frågor. De begränsningar
som gjorts på området har
främst skett genom överenskommelser
som berör import från Sydkorea, Hongkong
och Portugal. Men likväl har importen
totalt, i kronor räknat, nästan
fördubblats från år 1966 till 1969. Importökningen
från EEC- och EFTA-områdena
samt Hongkong dominerar.

Min personliga uppfattning är att det
även ur beredskapssynpunkt kan anföras
starka skäl för att vissa delar av
vår industriella produktion inte skärs
ned alltför kraftigt. Om en sådan nedskärning
görs kan vi i ett krisläge få
ångra utvecklingen.

Herr talman! .lag skall inte hålla nå -

got långt anförande utan ber att med
dessa ord få yrka bifall till reservationen
1.

Herr MAGNUSSON i Borås (in):

Herr talman! Sedan ett antal år tillbaka
har jag tillsammans med några
andra ledamöter i riksdagen väckt eu
motion på detta område, som inneburit
krav på att åtgärder inom ramen
för våra åtaganden i GATT och EFTA
borde vidtagas för att åstadkomma en
konkurrens, som i något större utsträckning
kunde sägas innebära en konkurrens
på någorlunda jämbördiga villkor.

Vårt höga löneläge i förhållande till
vissa andra länder gör att klyftan blir
mycket stor mellan våra produktionskostnader
och andra länders. Vidare
påverkas handeln av icke tillfredsställande
valutaförhållanden samt av den
s. k. politiska prissättningen i de kommunistiskt
styrda staterna.

Det är särskilt hemmamarknadsindustrierna
som får föra denna ojämna
kamp, och detta medför att vi för varje
år som går får se hur importen växer
med som följd att ett stort antal företag
måste nedläggas och människorna ställas
inför arbetslöshetens kalla verklighet.
Trots eu s. k. högkonjunktur får vi
i dag vara med om att de människor
som går arbetslösa eller är föremål för
samhällets medverkan på grund av brist
på sysselsättning fortfarande uppgår till
över 100 000 personer. Det är också naturligt
att de som arbetar inom dessa
näringar känner sig oroade inför framtiden,
särskilt när de som arbetar inom
områden som inte är utsatta för någon
utlandskonkurrens genom strejkaktioner
och dylikt ser till, att de får ut ännu
högre löner och därmed ytterligare driver
upp inflationen i vårt land och därmed
också försämrar vår konkurrensförmåga.

I det sammanhanget har vi inte kunnat
underlåta att i vår motion framhålla
hur egendomligt det är att många västländer,
med stark industriell utveckling

153

Onsdagen den 29 april 1970 em. Nr 21

Åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier

liksom Sverige och som är bundna i
samma internationella handelssammanslutningar
som vi, kan undvika att till
sina länder införa nämnvärda kvantiteter
varor från de s. k. låglöneländerna.
Endast på textilområdet har det visat
sig att när vi per capita importerar
till ett värde av 77: 80, nöjer sig Frankrike
med 3:83 och Västtyskland med
21: 39.

Mot denna bakgrund har det tal som
bankoutskottet fört om att vi inte med
hänsyn till våra handelsförpliktelser
kan göra någonting åt detta förhållande
framstått såsom helt obegripligt. Nu har
det emellertid visat sig att det gått att
importbegränsningar, dels genom förhandlingar
med vederbörande länder.
Vi vill emellertid hävda att dessa åtgärder
i allmänhet satts in för sent och
varit för liberala gentemot vår motpart
för att medföra den effekt som borde
varit rimlig.

Nu har det visat sig att det inte bara
är vår arbetsmarknad som allvarligt
störs av de nuvarande förhållandena,
utan det har också visat sig i vår handelsbalans
och därmed i vår valutareserv,
som enbart under föregående är
minskade med i runt tal en tredjedel.
Tyvärr synes situationen inte ha förbättrats
i år utan minskningen fortsätter.
Bara under detta års första tre månader
har vi en brist i handelsbalansen
med inte mindre än 1 083 miljoner kronor
mot 409 miljoner under samma tid
i fjol. Det framgår med all tydlighet
av statistiken att det är importen som
är boven i dramat, eftersom exporten
har utvecklats relativt tillfredsställande
eller med en ökning av 13 procent. Importen
har däremot stigit med inte
mindre än 21 procent. Orsaken till vår
dåliga handelsbalans är därför helt klar.
Det är den i alltför stor hast stigande
importen som skapat denna ojämnhet.

Dessa siffror måste i varje fall ge
bankoutskottets ledamöter en viss tankeställare,
och mot denna kalla verklighet
är det förvånande att utskotts -

majoriteten kan blunda för vad som
håller på att ske.

Har vi verkligen i vårt land råd att
på detta sätt låta import sönderslå eu
effektiv produktionsapparat och i stora
delar göra den obrukbar bara för att
vi skall gå omkring med en gloria avöppenhet
över vår handelspolitik? Det
liar ändå visat sig att inga andra industriländer
kan tillämpa en sådan politik,
trots att de är bundna av samma ingångna
avtal som vi. Inte minst borde
väl beredskapsskälen göra något intryck.

Vi motionärer kan emellertid i dagglädja
oss åt dels att vi är fler bakom
motionerna, dels att även reservanterna
i bankoutskottet är fler. År 1967 stöd
endast två högermän för reservationen,
men nu omfattas den av fem ledamöter.
Vi får alltså glädja oss åt att det i alla
fall går framåt, även om det kanske går
ganska sakta.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen 1.

llerr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! Bankoutskottets utlåtande
nr 22 behandlar motioner från moderata
samlingspartiet, i vilka föreslås
att riksdagen i skrivelse till regeringen
skall begära importbegränsande åtgärder
i fråga om textil- och konfektionsvaror,
främst da beträffande import
från låglöneländerna. Det är, som herr
Magnusson i Borås redan har påpekat,
fjärde året i följd som dessa motioner
framför liknande krav.

Man kanske ändå skall uppmärksamma
att motionerna och den till utskottsutlåtandet
fogade reservationen i år är
betydligt försiktigare hållna än tidigare,
detta förmodligen därför att förslagsställarna
mycket väl vet att det inte är
så enkelt att i större utsträckning vidta
åtgärder i importbegränsande syfte.
Vårt medlemskap i GATT och EFTA gör
att vi inte hur som helst kan handskas
med dessa problem. Våra möjligheter
till sådana åtgärder som här ifrågasätts

154 Nr 21 Onsdagen den 29 april 1970 em.

Åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier

är mycket begränsade. Skall det göras
några begränsningar, måste förhandlingar
komma till stånd med berörda
länder. Sådana förhandlingar har också
förevarit och resulterat i vissa begränsningar
av importen av ifrågavarande
varutyper.

Ingen skall väl tro att regeringen sitter
med armarna i kors och väntar på
TEKO-industriernas undergång. Såvitt
jag vet har regeringen tagit denna fråga
på allvar och sett till, att det så långt
det bedömts vara möjligt — detta är
också utskottets uppfattning — har införts
begränsningar av den här aktuella
importen. Införseln från Östeuropa är
också sedan länge begränsad genom
kvotering. Inom utskottsmajoriteten är
vi fördenskull ganska väl på det klara
med att man gått så långt som det för
närvarande över huvud taget är möjligt.

Den största ökningen har gällt importen
från Hongkong, vilket framgår
av uppgifterna i utskottsutlåtandet.
Denna ökning avser framför allt varor
som ligger utanför begränsnings- och
kontrollsystemet. Det är emellertid meningen
— det talar också utskottet om
i sin skrivning - att det skall komma
till stånd diskussioner med berörda parter
omkring 1 juli i år, och vi får väl
se vad de kan resultera i.

Förra året uttalade utskottsmajoriteten
tvivel på att importbegränsande åtgärder
i längden kan gynna svensk textil-
och konfektionsindustris utveckling.
Utskottet har samma uppfattning i år.
Det är klart att man vid vissa tillfällen
kan gripa till sådana åtgärder som reservanterna
förespråkar, men då måste
de vara tidsbegränsade. Det är tämligen
meningslöst att för all framtid basera
en, ett par eller flera industribranscher
på konstlade konkurrensförhållanden.
För övrigt måste vi, som jag
nyss nämnde, respektera de bestämmelser
som föreligger i GATT- och EFTAavtalen
och till vilkas tillkomst vi har
medverkat. Det gäller framför allt det

s. k. u-landskapitlet, som säger att vi
skall avstå från att införa eller öka tullar
på produkter som kommer från uländerna.

Att göra avsteg från principen om
ett fritt handelsutbyte mellan staterna
är betänkligt. Börjar vi vidta starkt restriktiva
åtgärder på detta område kommer
som ett brev på posten krav från
andra branscher som vill ha liknande
förmåner. Många länder med ett annat
löneläge än vårt kommer att göra sig
påminda framöver. Vi kan med andra
ord komma ut på farliga vägar om vi
följer motionärerna och reservanterna.
Utskottsmajoriteten tror inte att en protektionistisk
handelspolitik är något att
eftersträva.

Reservanterna skriver att de är medvetna
om att utrymmet för handelspolitiska
ingripanden på grund av våra
internationella åtaganden är begränsat,
men ändå kommer de fram till att vi
bör undersöka möjligheterna för ytterligare
importbegränsande åtgärder. De
har inga som helst råd att ge i fråga om
sådana, och det kan man förstå. De
tycks mena att vi inte i tid har vidtagit
åtgärder, varför importen har stabiliserats
på en mycket hög nivå. .lag tror
dock att de åtgärder som varit möjliga
att vidta också har vidtagits.

Utskottsmajoriteten kan inte tillstyrka
kravet på nya åtgärder. Visst har vi
anledning att se om vårt hus, men det
får inte ske till vilket pris som helst.
I propositionen 41 föreslås åtgärder som
kommer att bli till nytta för textil- och
konfektionsindustrierna.

Skrivningen i utskottsutlåtandet och
i reservationen är tämligen lika. Det är
egentligen bara då reservanterna skriver
att vi inte har varit tillräckligt restriktiva
i fråga om importen som de avviker
från utskottsmajoritetens uppfattning.
Jag tycker att reservationen är
ganska mager. Det hade varit bra om
reservanterna hade kunnat ge något recept
på hur problemet skall lösas.

Vi måste säkerligen vara utomordent -

155

Onsdagen den 29 april 1970 em. Nr 21

Åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier

ligt försiktiga i framtiden. I utrikesdebatten
i dag yttrade herr Gustafson i
Göteborg bl. a. att man inte kan lösa
frågan om en utjämning mellan de rika
och fattiga länderna bara över skatterna
och budgeten utan att man i fortsättningen
via tullättnader och på andra
sätt måste hjälpa låglöneländerna. Sådana
resonemang går stick i stäv mot
vad som framföres i reservationen och
motionerna. Folkpartiets representantler
är heller inte med bland reservanterna.
Det är sålunda tydligt att man på
borgerligt håll inte är överens i denna
fråga.

.lag yrkar bifall till utskottets hemställan.

llerr MAGNUSSON i Borås (in) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att förlänga debatten genom att polemisera
mot herr Franzén i Motala. Han
förklarade att regeringen inte sitter
med armarna i kors, och det får jag
verkligen hoppas att den inte gör.
Bankoutskottet har tidigare ställt sig
helt negativt, men den kalla verkligheten
har tvingat regeringen att ingripa.

De som hörde nyhetsutsändningen
under middagspausen kunde emellertid
konstatera att den begränsning av importen
av tio olika varuslag från Jugoslavien
som vi tidigare har haft upphävs
fr. o. m. den 1 juli för inte mindre
än sju.

Herr CAItLSTEIX (s):

Herr talman! Det kr få industribranscher
som varit föremål för en sådan
uppmärksamhet som textil- och
konfektionsindustrin. Företagen inom
denna bransch har mött en hård internationell
konkurrens. Det är utan tvivel
så att den starka koncentrationen
av textil- och konfektionsföretagen bär
medfört påtagliga problem. Vissa orter
och regioner har drabbats hårt av före(agsnedläggelser
med åtföljande friställningar
av arbetskraft.

Dessa problem har uppmärksammats
i motioner, interpellationer och enkla
frågor, och de är därför väl kända. De
aktiviteter vi haft har inte varit utan
verkan. Vi har fått en ökad beredskap
när det gäller att bevaka importen från
lågprisländerna. Vissa begränsningar
har skett, och uppmärksamheten är riktad
på den fortsatta utvecklingen.
TEKO-utredningen har kommit med
vissa förslag, som vi får ta ställning till
under en senare punkt på dagordningen.

Jag har känt ett behov av att deklarera,
att vad som nu behövs är positiva
och konstruktiva åtgärder för att hjälpa
TEKO-industrin. Jag kan inte finna att
vare sig de motioner som väckts av företrädare
för moderata samlingspartiet
eller reservationen leder fram till sådana
åtgärder. Om man slår fast att den
grundläggande principen för den svenska
handelspolitiken är att fördelarna
av en rationell arbetsfördelning mellan
olika länder skall tillvaratas, blir möjligheterna
att gå de vägar motionärerna
vill vandra ytterst begränsade.

Den importstatistik, som redovisas i
utskottsutlåtandet, visar att EEC- och
EFTA-länderna svarar för cirka tre
fjärdedelar av totalimporten av trikåoch
konfektionsvaror. Vi vet också att
svenska filialföretag i exempelvis Portugal
svarar för en icke oväsentlig del
av denna import. Dessa svenska filialföretag
sysselsätter cirka 2 500 personer
och konkurrerar med den svenska hemmaindustrin
om den svenska marknaden.
En liknande utveckling är på gång
i Finland, där svenska företag nu investerar
i filialföretag med inriktning på
den svenska hemmamarknaden.

Magni AB, konfektionsföretaget i Borås
som gick över styr för ett tag sedan
och ställde över 300 anställda utan jobb
med alltför kort varsel, hade en betydande
import av jugoslaviska varor som
konkurrerade med den egna produktionen.
Samtidigt som 300 arbetstagare
friställdes av Magni begärde och fick

15(5 Nr 21 Onsdagen den 29 april 1970 em.

Stimulansåtgärder för textil- och konfektionsindustrierna samt den manuellt arbetande
glasindustrin

Algot Johansson AB i Borås möjlighet
alt ta in 150 jugoslaviska flickor som
sömnadsarbetare.

När man nu begär skyddsåtgärder
för hemmaindustrin uppträder företrädare
för denna industri och är bekymrade
för att eventuella åtgärder kan
komma att drabba den svenska filialverksamheten
utomlands. Denna situation
är minst sagt komplicerad. Det
finns all anledning att avvakta TEKOutredningens
fortsatta analys av struktur-
och lönsamhetsproblematiken inom
textil och konfektionsindustrin innan
man går vidare och vidtar ytterligare
åtgärder. Först när vi har detla
underlag kan vi diskutera vilka ytterligare
åtgärder som det kan vara motiverat
att vidta. Vad som däremot är
angeläget är att man fortsätter att göra
insatser av den typ som man har gjort
för att åstadkomma en bättre differentiering
av näringslivet på de orter och
inom de regioner, som i dag är ensidigt
inriktade på TEKO-industrin; det är i
högsta grad angeläget att denna verksamhet
forisätter och intensifieras.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Börjesson i Glöinminge begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

N>j;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 av herr Åkerlund in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Börjesson i Glömminge
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 133 ja och
57 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

V 10

Stimulansåtgärder för textil- och konfektionsindustrierna
samt den manuellt
arbetande glasindustrin, tillika svar på
interpellation ang. åtgärder för att stimulera
porslinsindustrin

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av proposition angående
stimulansåtgärder för textil- och
konfektionsindustrierna samt den manuellt
arbetande glasindustrin jämte
motioner.

I en den 20 februari 1970 dagtecknad
proposition, nr 41, hade Kungl.
Maj:t under åberopande av ett propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över industriärenden för samma
dag föreslagit riksdagen att bl. a.
godkänna de riktlinjer för stimulansåtgärder
för textil- och konfektionsindustrierna
samt den manuellt arbetande
glasindustrin som föredragande departementschefen
förordat.

Härutöver föreslogs i propositionen
att riksdagen skulle dels medge att statsgaranti
intill visst belopp beviljades för
lån till ifrågavarande industrier, dels
anvisa vissa anslag avseende bl. a. ex -

157

Onsdagen den 29 april 1970 em. Nr 21

Stimulansåtgärder för textil- och konfektionsindustrierna samt den manuellt arbetande
glasindustrin

portfrämjande åtgärder och utbildningsåtgärder
för dessa industrier.

Propositionen hade såvitt den avsåge
exportfrämjande åtgärder och utbildningsstöd
hänvisats till statsutskottet
(utlåtandena nr 60—62) och i övrigt
till bankoutskottet.

I anledning av propositionen hade ett
antal motioner väckts. Av dessa hade till
bankoutskottet hänvisats

A) de likalydande motionerna I: 1010
av herr Gösta Jacobsson m. fl. och
II: 1172 av herr Magnusson i Borås
in. fl., såvitt dessa motioner icke avsåge
exportfrämjande åtgärder eller utbildningsstöd,
i vilka hänseenden de hänvisats
till statsutskottet,

B) de likalydande motionerna I: 1012
av herr Nils Theodor Larsson och
II: 1170 av herr Börjesson i Glömminge
in. fl., såvitt dessa motioner icke avsåge
exportfrämjande åtgärder eller utnyttjande
av investeringsfondsmedel, i vilka
hänseenden de hänvisats till statsutskottet
respektive bevillningsutskottet
(betänkandet nr 35).

Vad som hemställdes i motionerna,
såvitt nu var i fråga, var

vad gällde motionerna under A: att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t. uttala

att i motionerna framförda synpunkter
måtte beaktas vid genomförandet av
de föreslagna stödåtgärderna för TEKOindustrierna; att

snara åtgärder måtte vidtagas för
tillgodoseende av beredskapsbehovet av
TEKO-produkter;

vad gällde motionerna under B: att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t »anhålla om skyndsamt tillsättande
av offentlig utredning om den
svenska glasindustrins rationalisering
och utveckling, särskilt i syfte att tillvarata
möjligheterna till samverkan mellan
mindre företag».

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1010 och 11:1172, såvitt
nu var i fråga, bifalla propositionen nr
41, såvitt nu var i fråga,

B) att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1012 och II: 1170, såvitt de avsåge
utredning rörande glasindustrin.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Åkerlund (m), Strandberg
(m), Mattsson (ep), Annerås (fp),
Regnéll (m), Börjesson i Glömminge
(ep), Löfgren (fp) och Stridsman (ep),
vilka ansett att utskottet under A bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
propositionen nr 41, såvitt nu var i fråga,
samt motionerna I: 1010 och II: 1172,
såvitt nu var i fråga, som sin mening ge
Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört rörande offentlig upphandling
och försörjningsberedskap på textil-
och konfektionsindustriernas område; 2)

av herrar Åkerlund (m), Strandberg
(in), Mattsson (ep), Annerås (fp),
Regnéll (in), Börjesson i Glömminge
(ep), Löf gren (fp) och Stridsman (ep),
vilka ansett att utskottet under B bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 1012 och 11:1170, såvitt nu
var i fråga, hos Kungl. Maj :t hemställa
om utredning rörande glasindustrin i
enlighet med vad reservanterna anfört.

Chefen för industridepartementet,
herr statsrådet Wickman, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i
samband med debatten angående stimulansåtgärder
för textil- och konfektionsindustrierna
samt den manuellt arbetande
glasindustrin besvara herr Blomkvists
(s) interpellation angående åtgärder
för att stimulera porslinsindustrin.

Herr TALMANNEN yttrade:

Överläggningen rörande detta utlåtande
må omfatta jämväl statsutskottets

158 Nr 21 Onsdagen den 29 april 1970 em.

Stimulansåtgärder för textil- och konfektionsindustrierna samt den manuellt arbetande
glasindustrin

utlåtanden nr 60, 61 och 62 samt bevillningsutskottets
betänkande nr 35,
men yrkanden beträffande nämnda utlåtanden
framställs först sedan desamma
föredragits.

Bankoutskottets hemställan föredrogs;
och anförde därvid:

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Detta utlåtande från
bankoutskottet behandlar propositionen
angående stöd för konfektionsindustrierna
och den manuellt arbetande glasindustrin.
Jag skall med några ord beröra
den motion som jag tillsammans
med andra ledamöter har väckt angående
den manuellt arbetande glasindustrin.

Det synes för närvarande inte föreligga
några farhågor beträffande de företags
ekonomi och bestånd som tillverkar
fönsterglas och bedriver annan
maskinell glasproduktion. Den manuellt
arbetande glasindustrin är huvudsakligen
koncentrerad till vissa delar
av Kronobergs och Kalmar län. Skulle
denna industri drabbas av nedläggningar
i samma omfattning som TEKOindustrin
och företagen komma på obestånd,
skulle dessa bygder hamna i en
mycket svår situation. Det har också
lidigare år här i riksdagen väckts motioner
där det uttalats farhågor för att
denna industri skulle komma i svårigheter.
Den är lyckligtvis lokaliserad
till skogsbygderna, beroende på att
glasbruken från början förbrukade ved
för uppvärmning.

I motionerna I: 1012 och II: 1170 yrkar
vi bl. a. en utredning inom branschen
under samhällets medverkan om
hur man skall förebygga framtida svårigheter
i denna tillverkning. Vi tror
nämligen att branschen inte kan undgå
en strukturrationalisering, och vi tror
att den inte heller kan undgå svårigheter.
Det stöd som föreslås i proposition
41 har vi ansett vara otillräck -

ligt. När det gäller exportfrämjande åtgärder
föreslås i propositionen ett stöd
för glasindustrin på 1,2 miljoner under
tre år. Vi har i vår motion yrkat på ett
stöd på 1,8 miljoner, fördelat med
600 000 kronor under vart och ett av
tre år. Vi har också föreslagit att glasindustrin
i största möjliga utsträckning
skall få utnyttja investeringsfonder.

Utskottet menar att vederbörande företag
själva bör sköta de utredningar
som eventuellt behövs för att planlägga
glasindustrins framtid. Det kan hända
att en talesman för glasindustrin själv
kommer att instämma i detta. Vi har
emellertid ansett att ett samhälleligt
intresse bör kopplas in på en bedömning
av den framtida utvecklingen inom
glasindustrin.

Jag vill minnas att utskottet när denna
fråga var uppe under föregående år
skrev att man kunde ordna med en
sådan utredning på det lokala planet
och hänvisade till länsstyrelserna. Jag
tvivlar på att länsstyrelserna anser sig
ha möjligheter att på ett tillfredsställande
sätt genomföra en utredning angående
glasindustrins framtida möjligheter.
Det vore ju bra om man vore ute
i god tid och kunde få utredningen innan
möjligheterna för industrin har försämrats.

Fråga är om man inte när det gäller
glasindustrin liksom när det gäller
TEKO-industrin bör beakta beredskapsmotivet.
Om produktionen kommer under
en viss kapacitet, blir beredskapen
inför ett avspärrningsliige otillräcklig.

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till reservationen 2.

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! I anledning av propositionen
41 har vi bl. a. tagit upp det
allvarliga problem som vårt land har
ställts inför genom att låglöneländernas
konkurrens har medfört att många fabriker
måst läggas ned, så att vi inte har
någon möjlighet att upprätthålla en rim -

Onsdagen den 29 april 1970 em. Nr 21 159

Stimulansåtgärder för textil- och konfektionsindustrierna samt den manuellt arbetande
glasindustrin

lig beredskap i händelse av avstängning
från yttervärlden. Detta är allvarligt, då
vi härigenom riskerar vår försvarspolitik.
Vår neutralitetspolitik bygger ju på
ett starkt försvar, och därför bör vi ge
högsta prioritet åt att hålla i gång eu
tillverkning som fyller landets behov
av kläder och skor. Det gör vi inte i
dag, och detta har gjort att riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap
bar fäst regeringens uppmärksamhet på
det allvarliga läget. Men beredskapssituationen
synes inte på minsta sätt
oroa majoriteten i bankoutskottet —
man instämmer pliktskyldigast i departementschefens
åsikt, att beredskapshänsyn
inte får diktera produktionshöjande
åtgärder.

Något måste dock göras, och utredningen
föreslog bl. a. fyra åtgärder för
att höja beredskapen. Man föreslog ett
produktorgan, och det förslaget accepterades
av departementschefen och även
av utskottet. Förslagen om infordrande
av anbud på forskningsprojekt, om beviljande
av förtur för den som åtar sig
forskningsarbete och om rullande långtidskontrakt
avvisas däremot av såväl
departementschefen som utskottet.

Det måste vara helt rimligt att svenska
företag som skall åta sig att hålla
cn stor, modern och effektiv maskinpark
i händelse av krig får orderna
också under fredstid. Ett beredskapsresonemang
som går ut på att någonting
sådant inte skulle tillåtas är helt enkelt
obegripligt. Därför, herr talman, ber
jag att med dessa ord få yrka bifall till
den vid bankoutskottets utlåtande fogade
reservationen 1.

Herr HOVHAMMAR (in):

Herr talman! I motionsparet 1:1012
och II: 1170 har yrkats på en statlig utredning
gällande den manuella glasindustrins
rationalisering och utveckling
i enlighet med vad herr Börjesson i
Glömminge nyss anförde.

Utskottet har avstyrkt motionsvrkan -

det och rekommenderat, att i händelse
en utredning skulle vara motiverad den
borde ske på det regionala planet inom
berörda branschorganisationer. Som
också nämnts rekommenderade bankoutskottet
redan 1907 länsstyrelserna såsom
lämpliga organ för en utredning
med regional inriktning. Sedan dess har
vi haft två utredningar, varav den senaste
under ledning av en mycket erfaren
industriman, förre chefen för Kockums
varv, direktören Nils Holmström,
presenterades så sent som för ett par
månader sedan. Branschen har följaktligen
ännu inte haft tid att mera ingående
behandla och ta del av det myckel
omfattande material som det här gäller.
Under dessa förhållanden synes det mig
såsom aktiv glasman omotiverat att begära
en ytterligare utredning i statlig
regi. .lag vet att denna min synpunkt
delas av Svenska glasbruksföreningen,
vars styrelse jag också tillhör. Det är,
herr talman, i anslutning till detta som
jag ber att få yrka bifall till bankoutskottets
förslag i dess utlåtande nr 23.

I statsutskottets utlåtande nr 61 behandlas
exportfrämjande åtgärder för
textil- och konfektionsindustrierna
samt för den manuellt arbetande glasindustrin.

Beträffande den manuellt arbetande
glashanteringen har vi i de likalydande
motionerna 1:1013 och 11:1171 hemställt
att riksdagen för budgetåret 1970/
71 måtte anvisa ett reservationsanslag
på 750 000 kronor, varav 600 000 kronor
till branschen som helhet och
150 000 kronor för bestridandet av kostnaderna
till en för branschen gemensam
exportkonsulent. Vi har föreslagit
att detta stöd bör utgå oförändrat under
en treårsperiod. Vårt förslag innebär
således en sammanlagd ökning i
jämförelse med Kungl. Maj :ts förslag
med 350 000 kronor. Det är med tillfredsställelse
jag i dag noterar, att utskottet
delar vår uppfattning, att propositionens
förslag till stöd till den ma -

160 Nr 21 Onsdagen den 29 april 19/0 em.

Stimulansåtgärder för textil- och konfektionsindustrierna samt den manuellt arbetande
glasindustrin

nuellt arbetande glasindustrin varit
snävt tilltaget och att man behöver mera
pengar för att det skall få avsedd
och nödvändig effekt.

Utskottet har därför tillstyrkt att samma
bidragsbelopp, som för var och en
av TEKO-industriernas exportkonsulenter,
d. v. s. 150 000 kronor, skall utgå
till den för den manuellt arbetande glasindustrin
gemensamma exportkonsulenten
och har för treårsperioden tillstyrkt
300 000 kronor mer än Kungl.
Maj:i, d. v. s. 100 000 kronor om året.
Jag noterar som sagt detta med tillfredsställelse
och jag kan försäkra att
vi inom den manuella glashanteringen
kommer att göra vårt bästa för att förvalta
dessa pengar på bästa och effektivaste
sätt. Vi anser att det är av synnerlig
vikt att den manuellt arbetande
glasindustrin får det stöd som behövs
för att branschen skall få en totalt sett
bättre konkurrenskraft.

Det förtjänar påpekas i detta sammanhang,
att det svenska konsthantverket
sedan länge har haft ett mycket högt
internationellt anseende och att det
svenska glaset i mycket stor utsträckning
har bidragit till detta. Svenskt glas
betyder mer för den svenska exporten
och det svenska namnet utomlands än
vad man kan avläsa i glasexportvärdena
i statistiken. Jag vågar påstå — jag
har framhållit det i olika sammanhang
— att svenskt konstglas har en mycket
stor goodwill-skapande betydelse även
för exporten av andra svenka kapitalvaror.
Ett exempel härpå är den opinionsundersökning
som gjordes i februari
i år med ett urval amerikaner och
som bekostades av Kollegiet för Sverigeinformation
för tidningen »Sweden
Now». De utvalda tillfrågades vilka två
svenska produkter de först tänkte på.
Dét visade sig då att hela 37 procent
först tänkte på svenska glasvaror. På
andra plats kom stål och stålprodukter
med knappt hälften så många procent,
nämligen 18. Volvo kom först på

sjunde plats med 11 procent. Man bör
således ta hänsyn till den allmänna betydelsen
av att en på världsmarknaden
välkänd produkt även i fortsättningen
ges möjlighet att hålla sig kvar där.

Tyvärr måste vi konstatera att glasbranschen
under de senaste åren inte
kunnat upprätthålla den hittillsvarande
exporten. Vi hade önskat och hoppats
att vi skulle kunna öka vår försiiljning
till utlandet men det har tyvärr inte
lyckats, detta trots att flera företagsgrupper
inom branschen har arbetat
ganska effektivt med olika samverkansprojekt
på exportsektorn. Till viss del
kan detta bero på att det är förenat
med mycket höga kostnader att delta
i de regelbundet återkommande inköpsmässor
för glas och porslin, som framför
allt ordnas i USA, där de andra
större glasexporterande länderna i många
fall deltar med av respektive stater
understödda utställningar.

En annan sak som också bör noteras
är löneutvecklingen i Sverige. Den har
under 1900-talet varit snabbare inom
vår bransch än inom många andra.
Glashanteringen liar utvecklats från att
relativt sett ha varit en låglöneindustri
till en ganska utpräglad höglöneindustri,
åtminstone för många av våra befattningshavare.
Detta är glädjande, tv
på så sätt får vi behålla skickliga arbetare,
vilket är nödvändigt om vi skall
kunna föra det konsthantverk som glashanteringen
innebär vidare.

Även importen av mer kvalitetsbetonät
glas har ökat synnerligen mycket
under dessa är. Importen tar framför
allt sikte på lågprisområdet och tar för
varje år allt större del av hemmamarknaden.
Värdet av Sveriges import av
hushålls- och prydnadsglas var 1960 —
alltså för 10 år sedan — bara 5 miljoner
kronor. 1969 uppgick importen till
28 miljoner kronor och i år beräknas
den uppgå till över 30 miljoner kronor.
Under samma tid har antalet leverantörsländer
ökat från 21 till 33, vilket

161

Onsdagen den 29 april 1970 em. Nr 21

Stimulansåtgärder för textil- och konfektionsindustrierna samt den manuellt arbetande
glasindustrin

visar att många länder har stort intresse
av att komma in och konkurrera
på den svenska marknaden. Framför
allt har importen från vårt broderland
Finland ökat mycket starkt. Under 1909
ökade den med 38 procent jämfört med
1968. Importen från Västtyskland ökade
under samma tid med 13 procent och
importen från Storbritannien med inte
mindre än 53 procent.

Fn annan mycket viktig faktor är att
huvuddelen av den manuellt arbetande
glasindustrin är lokaliserad till ett mycket
begränsat område i sydöstra Småland.
Den ekonomiska och sociala sårbarheten
för både de anställda och de
samhällen där industrin är lokaliserad
är betydande. Det är inte realistiskt att
räkna med att de anställda inom glashanteringen
vid eventuella nedläggningar
skall kunna beredas annat arbete i
trakten. Därför är det enligt min mening
nödvändigt att den livskraftiga
sektorn av den manuellt arbetande glasindustrin
tillförsäkras sådana produktions-
och exportvillkor, att den har
chans att överleva.

Herr talman! Jag konstaterar med tillfredsställelse
att utskottet till mycket
stor del tagit hänsyn till vad som anförs
i motionen 11:1171 angående den
manuellt arbetande glasindustrin, och
jag ansluter mig därför gärna till utskottets
hemställan i dess utlåtande nr
61.

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! Det utskottsutlåtande
som vi nu behandlar gäller de delar
av Kungl. Maj:ts proposition nr 41 som
inte behandlas av statsutskottet, nämligen
frågan om den offentliga upphandlingen
av TEKO-produkter och försörjningsberedskapen
på berörda områden.
Utskottet har i sammanhanget också behandlat
några motioner i anledning av
dessa avsnitt i propositionen samt en
del av en centerpartimotion, i vilken
begärts tillsättande av en parlamenta -

risk utredning om den svenska glasindustrins
rationalisering och utveckling.

I nämnda avsnitt av propositionen
behandlas bl. a. olika slags åtgärder som
TEKO-utredningen föreslagit. Det gäller
fyra olika förslag: inrättande av
samarbetskommitteér för produktutveckling
i samverkan mellan de upphandlande
myndigheterna och respektive
branscher, infordrande av anbud
på forskningsprojekt, beviljande av förtur
för företag som åtar sig utvecklingsarbete
samt användning av s. k.
rullande långtidsplaner. De tre sistnämnda
åtgärderna vill departementschefen
inte vara med om, och det finns
starka skäl för det ställningstagandet.
Det står också i överensstämmelse med
vad en rad remissinstanser har uttalat.

Vad frågan om samarbetskommittéer
beträffar torde det få ankomma på vederbörande
myndigheter och branschorganisationerna
själva att ta initiativ
till sådana och att finna lämpliga former
för det.

När det gäller upphandlingsförfarandet
är det så att en utredning för närvarande
arbetar med den frågan, och
utredningen beräknas vara färdig med
sitt arbete 1971. Då torde vi få ta ställning
till förslag om nya former för den
offentliga upphandlingen. Men departementschefen
uttalar ändå för sin del
att det kan finnas anledning att eventuellt
pröva nya former för den offentliga
upphandlingen. Detta gäller samtliga
branscher, inte bara TEKO-varorna.
Den totala omsättningen av TEKOprodukter
är en tämligen liten del av
den offentliga sektorns varumängd och
den kan inte ha den stora betydelse
som motionärer och reservanter velat
göra gällande. Reservanternas påstående
att det är förståeligt att svenska företag
inte är intresserade av att hålla en
stor, modern maskinpark i beredskap
anser vi därför vara att skjuta över
målet. Man kan möjligen säga att en
total avspärrning kan medföra bekym -

6 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 21

Nr 21

162

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Stimulansåtgärder för textil- och konfektionsindustrierna samt den manuellt ar betande

glasindustrin

mer, om textilindustrin då skulle krympa
alltför mycket.

Reservanterna vill ha en pris- och
upphandlingspolitik som skulle betyda
något av konstgjord andning i stor utsträckning.
Det är anmärkningsvärt att
man på borgerligt håll vill gå emot vad
man i andra sammanhang brukar tala
så varmt för, nämligen den fria konkurrensen.
Vi för vår del vill att försvaret
och andra förbrukare inom den offentliga
sektorn skall inköpa den materiel
man behöver till så fördelaktiga
priser som möjligt; det har vi för övrigt
här beslutat om att man skall göra.
Och givetvis är det meningen att det
skall skapas sådana förutsättningar att
svenska TEKO-företag skall kunna konkurrera
med framgång.

Vi får nu se vad de i propositionen
föreslagna åtgärderna kan få för resultat.
Det är möjligt att de inte räcker,
men då får vi ompröva dem. Utskottsmajoriteten
delar sålunda inte motionärernas
och de i reservationen 1 framförda
kraven på åtgärder.

Reservationen 2 ansluter sig till tredje
att-satsen i centerpartimotionen, i
vilken man begär tillsättande snarast
av en parlamentarisk utredning om den
svenska glasindustrins rationalisering
och utveckling. I sak delar utskottsmajoriteten
reservanternas uppfattning att
det är angeläget att denna fråga uppmärksammas,
men vi anser att det i
första hand ankommer på branschens
egna organisationer att företa den föreslagna
utredningen. Om organisationerna
inte har möjligheter att göra den,
torde det lämpligen få ankomma på de
regionala myndigheterna att träda till.
Vi menar att detta är väl motiverat
med tanke på att glasindustrin i huvudsak
är koncentrerad just till sydöstra
Småland, såsom också herr Hovhammar
nyss nämnde.

Jag är säker på att eu utredning ulförd
av branschens organisationer tillsammans
med länsorgan — företagar -

föreningar och länsstyrelser — mycket
snabbare och effektivare skulle kunna
utarbeta förslag till åtgärder lämpliga
att sättas in för att klara glasindustrins
fortbestånd i dessa regioner. Utan att
vara kritisk mot statliga utredningar
tror jag ändå att en stor parlamentarisk
utredning i onödan skulle dra ut på
tiden, vilket inte skulle gagna den
.svenska glasindustrin och dess framtid.

Vi vill med hänvisning til! dessa motiv
inte ställa oss bakom de förslag som
reservanterna förordar. Herr Börjesson
i Glömminge tror att länsstyrelserna inte
har resurser att klara en sådan utredning.
Jag vet inte vad han bygger
sina antaganden på. Jag tror inte att
uppgiften är svårare än att den kan klaras
i samarbete med branschens folk.
Jag utgår från att de farhågor som herr
Börjesson gör sig till talesman för är
överdrivna. Jag kan inte följa honom
i hans resonemang.

Utskottets bedömning har tidigare varit
val underbyggd och är det också
denna gång. Jag vill hänvisa till att herr
Hovhammar nyss talade om att glasindustrin
har goda förutsättningar att
leva vidare. Desto enklare borde det då
vara för branschens folk att tillsammans
med de regionala organen genomföra
en utredning av detta slag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Även om TEKO-industrin
inte representerar någon stor del
av den svenska industriproduktionen,
har den ändock utgjort cirka 6 procent
härav. Förädlingsvärdet uppgick då till
över 2 miljarder kronor. Branschen har
således i storlek varit jämförbar med
träindustrin eller järn- och stålindustrin
och representerar en icke oväsentlig
del av den svenska industrinäringen.
Dess betydelse såväl för den svenska
nationalinkomsten som från rent
mänsklig synpunkt är av sådan storlek,

103

Onsdagen den 29 april 1970 em. Nr 21

Stimulansåtgärder för textil- och konfektionsindustrierna samt den manuellt artande
glasindustrin

att man inte bör låta näringsgrenen i
fråga utsättas för sådan konkurrens
utifrån, att TEKO-industrins fortsatta
existens äventyras.

Inom denna bransch är både stora
och mindre företag representerade, och
småindustrin utgör en väsentlig andel.
Det nämnda siffermaterialet härrör
från 1967. Därefter har ytterligare inskränkningar
och nedläggningar i
branschen ägt rum och fortsatta sådana
är aktuella. TEKO-industrin är nu nere
i en så låg produktionsvolym att vår
beredskap av textila varor befinner sig i
farozonen. Vi måste i varje fall sätta
in en ökad lagerhållning, vilket också
ställer sig kostsamt.

Detta har gång efter annan påtalats
från centerpartihåll och vi har där hemställt
om åtgärder för att rädda TEKOföretagen
inom landet och därmed också
upprätthålla sysselsättningen för dem
som har sin utkomst från näringen i
fråga. Medelåldern för de anställda är
ganska hög, vilket försvårar såväl omskolning
som förflyttningar.

Det finns delar av landet där TEKOindustrin
representerar en stor del av
den industriella näringen. Inom dessa
områden, speciellt inom Älvsborgs län,
uppstår onekligen stora problem och
bekymmer genom att TEKO-industrierna
i allt större utsträckning läggs ner.

Jag vill i detta sammanhang än en
gång framhålla att hänsyn måste tas
till beredskapssynpunkten.

I Ivungl. Maj :ts proposition nr 41 föreligger
förslag om vissa tidsbegränsade
åtgärder till fromma för TEKO-industrin.
Varje åtgärd som vidtas för att
rädda TEKO-industrin — även om det
sker i sista stund — hälsas med tillfredsställelse.
Förslaget innebär åtgärder
som vidtas dels i syfte att främja
exporten, dels i utbildningssyfte.

I detta sammanhang torde det vara
lämpligt att ange vad som är grundorsaken
till den rådande krisen inom
TEKO-industrin. Konkurrensen från

lågprisländerna har varit mördande.
Cirka halva vårt konsumtionsbehov av
textila varor utgörs av importvaror.
Trots att lönenivån för TEKO-industrin
i jämförelse med lönenivån inom de
flesta övriga industrigrenar är den lägsta
har dumpingimporten från lågprisländer
i Europa och Asien skett till sådana
priser och i sådant omfång att
hemmaindustrin nära nog lamslagits.

Utöver de åtgärder som föreslås i regeringspropositionen
torde det vara
nödvändigt med åtgärder som syftar
till en begränsning av dumpingimporten.
Jag anser inte att detta strider mot
vår handelspolitiska målsättning. Jag
stryker under att det är dumping jag
talar om.

De i propositionen föreslagna åtgärderna
för att TEKO-industrin skall vinna
fäste på exportmarknaden — s. k.
tröskelåtgärder — är givetvis värdefulla.
Men det räcker inte med dessa
åtgärder. Enligt TEKO-utredningens
huvudbetänkande är det väsentligast att
produktionsapparaten effektiviseras.
Förslagen i propositionen syftar till att
garantier skall utfärdas för lån som
upptas för finansiering av investeringar
för att genomföra exportprojekt. Vi anser,
som också framhållits i motionerna
I: 1014 och II: 1173, att lån som upptas
skall avse rationalisering av företaget.
I statsutskottets utlåtande nr 60 står
det: »Att lånet även kan få mer allmänna
rationaliseringskonsekvenser får naturligtvis
å andra sidan inte vara ett
hinder för lånegaranti.» Detta vill jag
tolka som att utrymme ges till lån även
i enlighet med vad som anförts i de
nyssnämnda motionerna.

Jag sade i början av mitt anförande
att de mindre företagen utgör en ansenlig
del av TEKO-företagen. Vi har därför
i motionerna framhållit att exportfrämjande
åtgärder för textil- och konfektionsindustrierna
skall vidtas för
mindre företag i samma mån som för
större företag. Denna hemställan har

Nr 21

1G4

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Stimulansåtgärder för textil- och konfektionsindustrierna samt den manuellt arbe tande

glasindustrin

gjorts med anledning av att departementschefen
i propositionen uttalar att
företagets storlek »inte i och för sig»
skall vara avgörande för fördelningen
av insatserna. Den anförda formuleringen
i propositionen har dock huvudinriktningen
på större företag, vilket kan
betyda svårigheter för de mindre företagen
att komma i åtnjutande av stödåtgärder.

1 statsutskottets utlåtande nr CO uttalas
att motionsyrkandet inte bör föranleda
någon åtgärd. Utskottet vill tolka
propositionen så att riktlinjerna för
exportstödet skall kunna omfatta företag
av alla storleksklasser. För min del
vill jag tyda utskottsutlåtandet rörande
denna del av propositionen på det sättet
att utskottet mera klart angivit möjligheterna
för den mindre industrin att
i likhet med den större erhålla exportstöd.
Ingen åtskillnad skall alltså, såvitt
jag förstår, härvidlag göras mellan större
och mindre företag. Detta är också
syftet med de motioner jag talat om.
•lag slår ännu en gång fast att jag förutsätter
att utskottets mening är att det
inte skall göras någon åtskillnad mellan
större och mindre företag på denna
punkt.

Herr talman! Vad som just nu är en
tvingande nödvändighet för att vi skall
kunna bevara den svenska TEKO-industrin
är —• såsom nämnts i det utskottsutlåtande
som behandlades före de utlåtanden
vi nu diskuterar —

att en begränsning äger rum av den
pågående importen av textila varor till
dumpingpriser,

att ett underlättande sker för TEKO
i fråga om export av produkter,

att den mindre industrin härvidlag
erhåller samma förutsättningar som den
större,

samt att de statliga upphandlingarna
sker hos företag med inhemsk produktion.

De föreslagna åtgärderna är i enlighet
med vad som uttalades i utskotts -

utlåtandena såvitt jag kan bedöma en
början till åtgärder för TEKO-industrins
fortlevnad, även om åtgärderna är otillräckliga.
Det är att hoppas att de efterföljs
av nya åtgärder för att klara
TEKO-industrins framtid. Vi har att avvakta
TEIvO-utredningens slutliga resultat.
Vi får då hoppas att av denna utrednings
resultat framskymtar förslag
som ger möjligheter härutinnan. Vi får
då tillfälle att återkomma till denna
viktiga fråga.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Kanske är det litet ofint
att begära ordet vid denna sena tidpunkt,
men såsom redan har sagts från
denna talarstol har glasindustrin oerhört
stor betydelse för den landsända
där den är koncentrerad. I våra motioner
från år 1967 hade vi tagit upp de
problem som Kalmar och Kronobergs
län har haft. Som första namn på motionerna
stod då herr Petersson i Nybro
och jag. Vad var det som vi vid det tillfället
ville ha en utredning om? Jo, år
1967 upplevde vi en lågkonjunktur, och
det fanns flera glasbruk som brottades
med stora svårigheter. Vi märkte att det
behövdes en yrkesutbildning. Vi trodde
på det svenska glaset och på att man
genom exportfrämjande åtgärder skulle
kunna stödja brukens möjligheter att
sälja på världsmarknaden.

Vi kan i dag säga att vi är ganska belåtna
med såväl propositionen som de
utlåtanden som nu föreligger från bankoutskottet
och statsutskottet vad gäller
glasindustrins framtid och det stöd som
den kommer att få i detta sammanhang.
När vi lade vår motion 1967 var intresset
från andra berörda parter inte lika
stort som det är i dag. Bankoutskottet
skrev vid detta tillfälle att utskottet räknade
med att länsstyrelserna och de till
dem knutna planeringsråden i de båda
länen beaktade önskvärdheten av att
en utredning om de i motionen angivna
spörsmålen kommer till stånd och att

165

Onsdagen den 29 april 1970 em. Nr 21

Stimulansåtgärder för textil- och konfektionsindustrierna samt den manuellt arbetande
glasindustrin

de inbördes och med berörda organisationer
etablerar erforderlig samverkan
för detta ändamål.

Man har sedan tagit upp saken och i
dag finns två utredningar gjorda. Trots
detta finns en reservation till bankoutskottets
utlåtande nr 23, där man begär
en utredning angående glasindustrin.

Man frågar sig faktiskt vad som har
hänt under denna tid som gjort att herr
Börjesson i Glömminge fullständigt ändrat
uppfattning från 1967. Han var en
av undertecknarna av bankoutskottets
utlåtande vid detta tillfälle, men problemet
var då ett annat. Vi hade en lågkonjunktur
och inga som helst utredningar
att bygga på när det gällde glasindustrins
framtid. Därför kan jag säga
—- jag tror att jag även talar för mina
inedmotionärer — att vi för vår del i
dagens läge är fullständigt nöjda med
den satsning som görs. Redan 1967 sade
jag att vi skulle återkomma om ingenting
hände. Det har nu hänt en hel del
och nu får vi se. Vad som är viktigt i
dagens läge är faktiskt att industrin löser
de samverkansproblem som finns
när företagen går ut på exportmarknaden.
På de små bruken har man alltför
mycket kvar av inställningen att man är
sig själv nog. En islossning har ägt rum,
och jag hoppas verkligen att den fortsätter
så att det exportstöd man nu får
kommer bygden och dem som är anställda
i industrin till godo. Vi tror
också att det är viktigt att det sker en
självsanering i detta sammanhang genom
att man satsar på yrkesutbildning
och på export. Denna bygd är, som
förut har poängterats, verkligen beroende
av glasindustrin.

Herr Hovhammar sade på en punkt i
sitt anförande att glasindustrin är en
industri med relativt höga löner. Fortfarande
ligger dock dess löner under
medeltalet för industriarbetare här i
Sverige. Tar man hänsyn till yrkesutbildningen,
till arbetets art — tänk på
en varm dag i hyttan — o. d., tror jag

inte att man kan påstå att glasindustrin
är eu höglöneindustri, om man vill försöka
få verklig fart på den. Ännu behöver
nog en hel del förbättringar komma
till stånd för att vi skall kunna se ljust
på glasindustrins framtid.

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HOVHAMMAIt (in) kort genmäle: Herr

talman! För herr Fagerlund vill
jag påpeka att vi inom den manuella
glasindustrin i dag har ett ganska ingående
samarbete och håller på att etablera
olika grupper, som skall gå ut på
exportmarknaderna, främst i Amerikas
förenta stater. Ett mycket stort arbete
på det planet är alltså redan på gång.

Beträffande lönerna vill jag upprepa
att vissa grupper inom glasindustrin
har fått ett synnerligen bra löneläge.
Däremot finns det väl andra, vilka —•
som herr Fagerlund sade —- fortfarande
ligger relativt lågt. Vi hoppas att vi, om
vi får en effektiv export, skall kunna
göra branschen ännu mer aktuell och
tilldragande, så att vi får tillgång till
bra folk, vilket är nödvändigt om vi
skall kunna klara konkurrensen.

Herr FAGERLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! .Tåg tror inte, herr Hovhammar,
att det finns någon låglöneindustri
där man inte kan plocka fram
någon som har relativt god lön, utan
man får nog se på branschen i dess helhet
när man diskuterar lönerna.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag skall inte gå in på
de olika detaljerna i den del av propositionen
som vi har haft att behandla
inom statsutskottet. Det var egentligen
några yttranden av herr Persson i Heden
som föranledde mig att ta till orda
i denna diskussion. Han tolkade nämligen
statsutskottets utlåtande på ett alldeles
speciellt sätt.

Nr 21

16G

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Stimulansåtgärder för textil- och konfektionsindustrierna samt den manuellt arbe

tande glasindustrin

Avsikten med den stödåtgärd som nu
behandlas är ju att befrämja såväl
TEKO-industrins som den manuellt arbetande
glasindustrins möjligheter på
exportmarknaden. Genom ett samhälleligt
stöd skall de kunna få den puff
framåt som ger dem större förutsättningar
att hävda sig i den internationella
konkurrensen. I den motion, som
herr Persson i Heden åberopade, förordades
att stödet skulle vara generellt
och alltså icke knutet, såsom i propositionen
angavs, till exportfrämjande åtgärder.
Det är på den punkten jag måste
understyrka att utskottet icke har biträtt
motionen. Utskottet anför i stället:
»Utskottet delar Kungl. Maj ds uppfattning
att den i propositionen föreslagna
statsgarantin bör få tas i anspråk
för lån som har till syfte att främja
eller genomföra ett exportprojekt. Att
lånet även kan få mer allmänna rationaiiseringskonsekvenser
får naturligtvis
å andra sidan inte vara ett hinder för
lånegaranti. I motionerna 1:1014 och
II: 1173 yrkad lånegaranti kan utskottet
emellertid inte förorda.»

.lag har velat markera detta för att
herr Persson i Heden inte längre fram
skall ta sitt eget uttalande till intäkt
för att en utvidgning av propositionens
innebörd har skett i detta avseende.

Beträffande de små och medelstora
företagen menar vi alt ett litet företag
kan ha eu specialitet i sin produktion
som gör det konkurrenskraftigt. Å andra
sidan får man här som på andra områden
räkna med att företa vissa strukturförändringar
som gör industrin mer
konkurrenskraftig än den eljest skulle
vara. Det är de synpunkterna som har
legat i botten när vi inom statsutskottet
har behandlat dessa problem.

Herr talman! Det var bara detta som
lag ville anföra just nu.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort genmäle: Herr

talman! Jag har bara konstate -

rat att utskottets skrivning ger vid handen
att stödåtgärder kan vidtas för rationalisering
inom företagen. Så har jag
tolkat utskottsutlåtandet. År det fel herr
Lindholm, så anser jag att utlåtandet
har avfattats felaktigt.

Om jag har tolkat utskottets skrivning
beträffande småföretagsamheten alltför
välvilligt är det bekymmersamt, det
måste jag erkänna. Jag har emellertid
tolkat det så, att utskottet har strukit
under möjligheterna för småföretag att
i likhet med stora företag dra nytta av
de exportfrämjande åtgärderna. Det anser
jag vara av vikt och värde, eftersom
vi har en stor grupp småföretagare just
inom TEKO-industrin. Att de inte skulle
ges tillfälle att dra nytta av de exportfrämjande
åtgärderna torde väl
ändå herr Lindholm inte kunna anse
vara riktigt.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! I sitt första inlägg gjorde
herr Persson i Heden stödåtgärderna
generella under det att de i verkligheten
är avsedda att vara knutna till
exportprojekt. Därvid kan det naturligtvis
bli fråga om att också småföretag
kan få del därav, om de är rationella
och kan hävda sig på marknaden.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag her om överseende
för att jag tar till orda så sent på natten.
Jag är emellertid angelägen om all
få framföra några synpunkter i anslutning
till behandlingen av bevillningsutskottets
utlåtande nr 35. Jag kommer
från eu bygd där vi har haft problem
med vår TEKO-industri. Jag har därför
på nära håll kommit i kontakt med de
svårigheter som drabbar den arbetskraft
som blir friställd i samband med
ett företags nedläggande.

Importen av textil- och konfektionsvaror
har ökat mycket kraftigt under
senare år. I huvudsak gäller importökningen
prisbilliga standardprodukter.
Samtidigt har den svenska TEKO-ex -

167

Onsdagen den 29 april 1970 em. Nr 21

Stimulansåtgärder för textil- och konfektionsindustrierna samt den manuellt arbetande
glasindustrin

porten vuxit snabbt. Bakom denna exportökning
ligger en målmedveten satsning
på en högkvalitativ produktion.
Importökningen har varit väsentligt
större än exportökningen. Enligt propositionen
41 steg importöverskottet från
omkring 1 miljard kronor 1960 till 1.7
miljarder kronor 1968.

En väsentlig orsak till att de svenska
TEKO-industrierna förlorar terräng i
fråga om priskänsliga standardvaror är
en starkt ökad konkurrens från låglöneländerna.
Med silt relativt höga kostnadsläge
har den svenska TEKO-industrin
svårt att hävda sig i konkurrensen
med lågprisländerna. Utvecklingen på
TEKO-området har medfört nedläggningar
av åtskilliga företag. Mellan åren
1960 och 1967 gick det totala antalet
anställda i branschen ned med ca 20 000
eller med 20 procent. Man räknar med
att denna utveckling kommer att fortsätta.
Omfattande företagsnedläggelser
kan få starkt negativa sysselsättningskonsekvenser.
Riskerna härför ökas på
grund av att TEKO-industrierna är geografiskt
starkt koncentrerade till Älvsborgs
län och i viss mån även till Skaraborgs
län. Det har hänt att stora svårigheter
förelegat att få den friställda
arbetskraften placerad. Detta understryker
behovet av att lokaliseringspolitiska
åtgärder vidtas i de orter där TEKOindustrierna
är placerade.

Vid bedömandet av TEKO-industrins
framtida utveckling bör hänsyn tas till
beredskapspolitiska synpunkter. Kravet
på ett acceptabelt försörjningsläge under
avspärrning'' innebär att branschens
kapacitet inom för beredskapen väsentliga
områden måste bibehållas. En ytterligare
nedläggning av TEKO-företag
skulle innebära eu allvarlig fara för vårberedskap
inför eu eventuell avspärrning.
Under alla förhållanden är det
eu huvuduppgift att satsa på rationalisering
av TEKO-industrierna, så åt!
deras konkurrensförmåga stärkes. Vad
som är angeläget är eu ytterligare sats -

ning på högkvalitativa TEKO-produkter,
för vilka en vidgad exportmarknad
bör kunna vinnas.

För att TEKO-industrin skall kunna
företaga ytterligare rationaliseringsåtgärder
är det nödvändigt att denna industri
bereds ökade möjligheter att låna
pengar mot en rimlig ränta. De räntor
som för närvarande tillämpas skulle för
15 år sedan ha betecknats som rena
ockerräntor.

De åtgärder som föreslås i proposition
nr 41 bör kunna främja TEKOindustrins
möjligheter att hävda sig
på världsmarknaden. 1 motion II: 1173
pekar motionärerna bl. a. på önskvärdheten
av att TEKO-företagen får möjligheter
att utnyttja investeringsfondsmedel
för dels omställnings- och upprustningsinvesteringar,
dels exportprojekt
inklusive marknadsinvesteringar. Motionsförslagen
grundar sig på vad
TEKO-utredningen har föreslagit i sitt
betänkande.

Nu har TEKO-industrierna inom Boråsområdet
beretts möjligheter att ta
investeringsfondsmedel i anspråk. Avbevillningsutskottets
betänkande nr 35
framgår bl. a., att Kungl. Maj:t så sent
som den 9 mars i år gett tillstånd för
tre företag inom TEKO-branschen i
Boråsområdet att la i anspråk de s. k.
långa investeringsfonderna för investeringar
i Boråsområdet. Vidare framgår
att investeringsfondsmedel på närmare
80 miljoner kronor under tiden maj—
december 1966 togs i anspråk inom detta
område. Man kan därför förvänta att
Kungl. Maj :t liksom hittills välvilligt
kommer att pröva varje ansökan från
företag inom TEKO-branschen att få ta
investeringsfondsmedel i anspråk för
omstrukturering, rationaliseringsändamål
etc. önskvärt vore givetvis, att även
TEKO-företag inom andra områden avvårt
land — exempelvis i Skaraborgs
län — kunde få möjligheter att efter
prövning utnyttja investeringsfondsmedel.

108

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Stimulansåtgärder för textil- och konfektionsindustrierna samt den manuellt arbe tande

glasindustrin, tillika svar på interpellation ang. åtgärder för att stimulera

porslinsindustrin

Chefen för industridepartementet, herr
statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag antar att kammarens
ledamöter med tanke på den tidsbrist
vi befinner oss i inte är hågade
för någon principdiskussion av de problem
vi nu behandlar. Det är egentligen
synd tv dessa frågor är onekligen väsentliga.
De är väsentliga därför att de
belyser principerna för en modern näringspolitik.
Det gäller en bransch som
brottas med utomordentliga svårigheter;
branschens svårigheter får dessutom
mycket allvarliga konsekvenser för de
regioner dit branschen är koncentrerad.

Det är glädjande för mig såsom ansvarig
för regeringens förslag om stödåtgärder
för TEKO-industrierna att en
så bred, nästan total anslutning har
uppnåtts både till de principiella motiveringarna
och till de konkreta förslagen.
Därför finns det ingen anledning
för mig att upprepa den ganska utförliga
argumentering som förekommer för
förslagen i propositionen. Jag skulle
bara, innan jag i anslutning till diskussionen
om TEKO-problemen besvarar
en interpellation som i anslutning till
TEKO-förslaget framställts beträffande
den svenska porslinsindustrin —- det äi
det som är den egentliga anledningen
till att jag har begärt ordet -—- i korthet
vilja framlägga vissa synpunkter som
jag med anledning av vad som har sagts
här tidigare i dag känner ett behov av
att framföra.

Först och främst vill jag gärna understryka
att sådana insatser som under
de närmaste åren kommer att göras för
TEKO-industrin liksom för den manuella
glasindustrin inte tidigare har
gjorts för någon annan industrigren.
Det koncentrerade exportstöd som här
sätts in är av sådan omfattning, att det
mer än motsvarar de statliga stödåtgärder
som sätts in för industrin i dess
helhet. Härtill kommer de medel som
under de kommande åren kommer att

satsas på särskilt anpassade utbildningsinsatser
för både TEKO- och glasbranschen.
Också de åtgärderna är unika
för svensk industri.

Dessa åtgärder ger dock inte hela bilden
av regeringens politik när det gäller
TEKO-industrin. Jag erinrade i propositionen
om att ansträngningar görs för
att framför allt inom konfektionsindustrin
åstadkomma den strukturrationalisering
som jag bedömer som nödvändig
för att få till stånd de internationellt
konkurrenskraftiga enheter som
denna industri så väl behöver. Engagerade
i detta arbete är Sveriges Investeringsbank
liksom sedan en tid tillbaka
branschorganisationerna själva; det är
alltså —- om nu det skall behöva påpekas
— inte ett statligt byråkratiskt experttyckande
som ligger bakom denna
politik, utan det är på denna som på så
många andra punkter när det gäller näringspolitiken
en politik som är grundad
på bedömningar om behovet och
nödvändigheten av åtgärder som delas
av dem som är direkt berörda av utvecklingen.

Ännu har inte Investeringsbankens förhandlingar
lett till resultat. Jag hade för
ett par dagar sedan kontakt med bankens
ledning och kan meddela kammarens
ledamöter att ett antal intressanta
sammanslagningar, fusioner, är under
diskussion, om vilka vi kan ha vissa förhoppningar
att de kommer att kunna genomföras.
Jag vill gärna understryka att
jag säger vissa förhoppningar; det har
visat sig att det finns så många stötestenar
som man snubblar över när man
skall försöka åstadkomma dessa fusioner
— jag behöver inte närmare utveckla
vari dessa stötestenar består,
men de sammanhänger naturligtvis i
sista hand med svårigheterna att förena
skilda ägarintressen.

.lag vet att det ibland i bankkretsar
•— det har även förekommit i motioner
här i riksdagen — sägs att vi övervärde -

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Nr 21

169

Stimulansåtgärder för textil- och lconfektionsindustrierna samt den manuellt arbe tande

glasindustrin, tillika svar på interpellation ang. åtgärder för att stimulera

porslinsindustrin

rar och överbetonar betydelsen från
konkurrenssynpunkt av samarbete mellan
företagen och även av direkta fusioneringar.
Jag tror att det material som
TEKO-utredningen i sitt slutbetänkande
kommer att lägga fram — det kommer
att ske i höst — skall visa att regeringens
bedömning av denna fråga är ganska
realistisk. De undersökningar som utredningen
låtit utföra med hjälp av
utomstående expertis talar ett mycket
tydligt språk om det önskvärda i att i
första hand den tyngre konfektionsindustrin
får fram större företagsenheter.
De bör vara så pass stora att de verkligen
kan bära de kostnader som är
förenade med en avancerad produktutveckling
och ett effektivt marknadsförande
i internationell konkurrens.

Låt mig också säga att den diskussion
mm har förts i dag inte är det sista
jrdet när det gäller politiken gentemot
TEKO-industrin. I höst får vi ta del av
TEKO-utredningens slutbetänkande, och
jag förväntar att det betänkandet kommer
att innehålla ett antal konkreta
förslag som kommer att vara av betydande
intresse.

Innan jag övergår till att föredra mitt
interpellationssvar skall jag ta upp ytterligare
en punkt, eftersom den har
spelat en stor roll i debatten i dag. Jag
syftar på beredskapsfrågan.

Den frågan har tilldragit sig ökad
uppmärksamhet inte minst i anslutning
till beskedet om YFA:s nedläggning.
Jag har bara tänkt kommentera den
aspekten av YFA:s nedläggning nu. Jag
kommer alltså inte att ta upp sysselsättningsproblemet
i anledning av nedläggningen
— självfallet inte därför att
jag inte skulle anse det vara väsentligt,
utan därför att jag får tillfälle att om
några dagar i ett sammanhang redovisa
regeringens politik i YFA-frågan i ett
interpellationssvar. Jag skall däremot
beröra YFA-nedläggningens effekt på
vår beredskapsförsörjning, därför att

jag i debatten i dag har tyckt mig märka
en kritik av regeringen för att vi
skulle försumma beredskapsfrågorna.
Jag vill bestämt hävda att vi inte har
gjort det.

Det är sant att nedläggningen av det
stora ylleföretaget YFA har skapat problem
för vår beredskapsförsörjning,
problem som ytterligare markerats och
accentuerats av att det andra stora företaget
i yllebranschen, Saxylle—Kilsund,
planerar en begränsning av sin
produktion.

För att belysa det allvar med vilket
vi betraktar beredskapsfrågorna på
TEKO-området kan jag nämna att den
första åtgärd som regeringen vidtog när
vi fick förhandsbesked om beslutet att
nedlägga YFA var att undersöka effekterna
på vårt beredskapsförsörjningsläge.
Det gjordes en mycket omfattande
analys — jag skall inte trötta kammaren
med att gå närmare in på den. Det var
först sedan den analysen visat att vi
kunde klara försörjningen också efter
ett bortfall av YFA:s produktion som
regeringen avstod från att med olika
statliga medel försöka hålla YFA:s produktion
i gång. Vi fattade inte det beslutet
förrän vi hade konstaterat för det
första att försörjningsberedskapen kunde
upprätthållas, trots produktionsbortfallet,
genom ökad lagring av yllevävnader
och för det andra att det alternativet
för samhället ställde sig billigare
på lång sikt än att med olika subventioner
förmå driften vid YFA att fortsätta.

För att ytterligare understryka det
allvar med vilket vi ser frågan om försörjningsberedskapen
vill jag understryka
att exakt samma typ av analys
gjordes i samband med Saxylle—Kilsunds
beslut att lägga ned spinneriet i
Stigen. I det fallet ledde vår analys av
försörjnings läge t 1 ill en annan slutsats
än i YFA-fallet. Den ledde som bekant
till att staten ägarmässigt engagerade
sig i spinneriet i Stigen tillsammans

170 Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Stimulansåtgärder för textil- och konfektionsindustrierna samt den manuellt arbe tande

glasindustrin, tillika svar på interpellation ang. åtgärder för att stimulera

porslinsindustrin

med Eiser. Det gjorde vi för att klara
beredskapsförsörjningen. Ett annat viktigt
motiv var självfallet att vi därigenom
vann en väsentlig sysselsättningseffekt
i en region som annars skulle ha
råkat ut för betydande svårigheter.

Jag har velat nämna detta för att understryka
vilken vikt vi fäster vid beredskapsfrågan
och för att visa att den
kritik som jag har hört både här och i
medkammaren och som går ut på att vi
skulle vara likgiltiga för försörj ningsfrågorna
är helt obefogad.

Låt mig avslutningsvis bara säga att
de åtgärder som riksdagen inom kort
kommer att fatta beslut om är oprövade
tidigare i svensk industripolitik. Man
kan därmed säga att de utgör ett näringspolitiskt
experiment. Bakom detta
experiment ligger övertygelsen att det
också i industrigrenar, som totalt sett
är mindre expansiva och som t. o. in.
totalt kan vara på tillbakagång, normalt
finns livskraftiga företag som det är
önskvärt att ta till vara och stimulera
till fortsatt utveckling. För det andra
bygger experimenten på tron att vi uppnår
en sådan stimulans genom koncentrerade
insatser på flera områden samtidigt
av det slag som det är fråga om
här. Därför kommer vi att noggrant följa
resultatet av de TEKO- och glasprogram
som vi nu kommer att få resurser
att genomföra. Just på grund av att det
är fråga om experiment, som det är väsentligt
att få utvärderade, kommer jag
att vara obenägen att föreslå samma experiment
i andra näringsgrenar, även
om jag är medveten om att det finns flera
näringsgrenar som kan hänvisa till
likartade problem med TEKO-branschens.
Jag menar självfallet inte att
dessa åtgärder inom TEKO-industrin
skall få motivera en passivitet gentemot
andra industrigrenar, men då får det
bli fråga om andra industripolitiska insatser
än de vi i dag diskuterar.

Därmed är jag, herr talman, delvis

också argumentsmässigt framme vid
mitt svar till herr Blomkvist.

Herr Blomkvist har nämligen frågat
mig, om jag är villig att medverka till
en snabb undersökning beträffande den
svenska porslinsindustrins situation.
Syftet med undersökningen skulle vara
att få fram förslag till åtgärder för
denna industrigren som skulle kunna
samordnas med de föreslagna programmen
för TEKO-industrierna och den
manuella glasindustrin.

Fastän det inte framgår klart av herr
Blomkvists fråga har jag av de sifferuppgifter
lian lämnar slutit mig till att
han avser den del av porslinsindustrin
som tillverkar hushålls- och prydnadsporslin.
Jag vill erinra om att detta
bara är en del av den samlade porslinsindustrin,
som ju också omfattar tillverkning
av sanitetsgods och s. k. elektroporslin
för isolatorer in. in. Beträffande
de senare sektorerna är väl den
av herr Blomkvist lämnade branschkarakteristiken
när det gäller konkurrenssituationen
och lönsamhetslägel
knappast helt träffande. Man kan tvärtom
konstatera att det här rör sig om
sektorer som — i likhet med många
andra industrigrenar som producerar
för byggsektorn — haft en övervägande
gynnsam utveckling under 1950- och
1960-talen.

Däremot är det riktigt att just hushållsporslinsindustrin
inte tillhört de
mera expansiva industrigrenarna. Produktionen
har t. o. in. sjunkit jämfört
med situationen strax efter kriget och
har i ökad utsträckning ersattts av import.
Det är rimligt att anta att en hel
del av förklaringen till den utvecklingen
såsom interpellanten påpekar är att
söka i det förhållandet att hushållsporslinsindustrin
tillhör de mera löneintensiva
industrigrenarna. Detta innebär
naturligtvis att för standardprodukter
ett hårt konkurrenstryck uppstår
från länder med lägre löneläge än Sve -

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Nr 21

171

Stimulansåtgärder för textil- och konfektionsindustrierna samt den manuellt arbe tande

glasindustrin, tillika svar på interpellation ang. åtgärder för att stimulera

porslinsindustrin

rige. Självfallet har också tullavvecklingen
inom EFTA och den konkurrens
som utgår från plastsektorn haft sin betydelse
i sammanhanget.

Att vi från regeringens sida trots vad
jag nu sagt lämnat hushållsporslinsindustrin
utanför de program som vi föreslagit
riksdagen för TEKO-industriernas
och den manuella glasindustrins
vidkommande beror självfallet inte på
någon underskattning av branschens
problem. Hushållsporslinsindustrin uppvisar
emellertid en helt annan och mera
gynnsam företagsstruktur än både
TEKO- och glasindustrierna. Som herr
Blomkvist själv påpekar finns det i dag
bara fyra företag i branschen, och av
dem dominerar de två största — Uppsala-Ekeby-gruppen
och KF :s Gustavsberg
— bilden mycket eftertryckligt.
.lag tror att det är riktigt att säga att
porslinsindustrin på egen hand lyckats
åstadkomma just den koncentration av
tillverkningen till färre och effektivare
företagsenheter som målet nu är att få
till stånd inom TEKO- och glasindustrierna.

Med hänsyn härtill har regeringen
inte ansett att särskilda näringspolitiska
insatser för porslinsindustrin är påkallade
i dagsläget. Av samma skäl tror
jag inte att en särskild utredning med
syfte att anvisa vägar för företagens
framtida handlande är angelägen. Det
sagda utesluter självfallet inte behovet
av en kontinuerlig bevakning av utvecklingen
inom branschen och en beredskap
att, om så skulle visa sig nödvändigt,
ingripa med åtgärder. Jag vill i
sammanhanget gärna framhålla att jag
delar herr Blomkvists uppfattning beträffande
de åtgärder som behöver vidtas
av företagen för att deras konkurrenskraft
skall kunna ökas.

.lag vill slutligen understryka en synpunkt
som framhålls i propositionen om
TEKO- och glasindustrierna, nämligen
att det föreslagna TEKO-programmet

måste ses som en försöksverksamhet.
Endast efter en noggrann utvärdering
av programmets resultat blir det möjligt
att avgöra om åtgärder av det slag
som nu prövas är lämpliga för en mera
generell tillämpning. Även om det går
att peka ut vissa industrigrenar, där
liknande åtgärder i och för sig kan förefalla
välmotiverade, är det önskvärt
att inga ytterligare program av detta
slag genomförs, innan en utvärdering
av TEKO- och glasprogrammen kommit
till stånd.

Herr BLOMKVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka industriministern
för svaret. Jag hoppas
att statsrådet har en viss förståelse för
att jag'' inte kan vara helt tillfredsställd
med detta svar.

Som industriministern har konstaterat
gäller frågan enbart den del av
porslinsindustrin som tillverkar hushålls-
och prydnadsporslin. Det är alldeles
riktigt att det finns tillverkningsgrenar
inom porslinsindustrin som har
en tillfredsställande lönsamhet, exempelvis
sanitetsgodsdelen. När jag i fortsättningen
kommer att använda mig av
benämningen porslinsindustrin så avser
jag alltså den del av industrin som
tillverkar hushålls- och prydnadsporslin.

Jag delar industriministerns uppfattning
att porslinsindustrin har en helt
annan och mera gynnsam företagsstruktur
än både TEKO- och glasindustrierna
har. Under de senaste två åren har
Karlskrona porslinsfabrik lagt ned sin
produktion, och för närvarande finns
det fyra företag med sammanlagt 1 534
anställda, av vilka mer än hälften är
anställda vid Rörstrands porslinsfabriker.
Denna industri är bland de största
företagen i Lidköping, där flera tusental
människor antingen direkt eller indirekt
bär sin försörjning genom tillverkning
av hushållsporslin. Jag är glad

172

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Stimulansåtgärder för textil- och konfektionsindustrierna samt den manuellt arbe tande

glasindustrin, tillika svar på interpellation ang. åtgärder för att stimulera

porslinsindustrin

över att statsrådet delar min uppfattning
om vilka åtgärder som måste vidlagas
för att kunna lösa de aktuella svårigheterna
för porslinsindustrin, såsom
marknads- och lönsamlietsfrågor och
nödvändiga löneförbättringar för de anställda.
.Tåg har pekat på sortimentbegränsningar,
fortsatt rationalisering och
att nya exportmarknader måste uppsökas
— gärna i samarbete med glasindustrin
— samt på eu produktutveckling
mot allt mera exklusiva produkter.
Jag har vidare framhållit, att porslinsindustrin
sedan länge har haft goda
kontakter med glasindustrin, inte minst
när det gäller samordnade åtgärder på
exportmarknaden. Till detta kommer
att dessa båda branscher arbetar under
ganska likartade förhållanden på
hemmamarknaden.

Som bekant har porslinsindustrin
liksom glasindustrin en synnerligen besvärande
konkurrens av utländska produkter
på hemmamarknaden. Bland annat
med hänsyn till denna marknadssituation
har jag ställt frågan till industriministern
: Är det möjligt att de föreslagna
stimulansåtgärderna för den
manuella glasindustrin, som riksdagen
om en stund kommer att fatta beslut
om, även kan utgå till företag inom
porslinsindustrin? I svaret på min interpellation
understryker industriministern
alt endast efter en noggrann utvärdering
av programmets resultat blir det
möjligt att avgöra om åtgärder av det
slag som nu prövas är lämpliga för en
mera generell tillämpning. Dessutom
framhåller statsrådet att även om det
går att peka ut vissa industrigrenar, där
liknande åtgärder i och för sig kan förefalla
välmotiverade, är det önskvärt
att inga ytterligare program av detta
slag genomförs, innan en utvärdering
av TEKO- och glasprogrammen kommit
till stånd. Jag har förståelse för industriministerns
uppfattning i denna fråga
och är också övertygad om att det är

nödvändigt, att man kontinuerligt följer
upp och studerar resultaten av stimulansprogrammet
för det fortsatta arbetet
på andra områden inom näringslivet.
Med hänsyn till företagsstrukturen
och den pågående rationaliseringen
inom porslinsindustrin är det för närvarande
mest angeläget att få fram ett
tidsbegränsat statligt exportstöd till
porslinsindustrin. Redan nu kräver
nämligen den billiga importen alltmer
en produktutveckling mot kvalitetsvaror.
Men för att så snabbt som möjligt
kunna vidta en sådan förändring av
produktionen behövs nya exportmarknader.
Jag tror för min del att, om
porslinsindustrin skall kunna överleva,
en allt större del av produktionen måste
exporteras inom den närmaste framtiden.
Det finns kännare inom branschen
som hävdar, att branschens exportvolym
bör ligga något över 50 procent.
Som jämförelse kan jag nämna att
Rörstrands porslinsfabriker i dag har
en exportvolym på BO procent, vilket
jag inte tycker är så dåligt.

Jag tror alltså att exportproblemen
kommer att bli den verkliga kärnfrågan
för porslinsindustrin inom den närmaste
framtiden. Under de senaste åren
har också företagen gjort betydande insatser
för att bygga upp exportavdelningar,
och de har även fått goda kontakter
i de mest intressanta industriländerna
såsom Förenta staterna och''
Australien. Men på grund av bristande
ekonomiska resurser har man inte lyckats
genomföra en tillfredsställandemarknadsföring.
Med tanke på porslinsindustrins
fortsatta verksamhet i vårt
land är det nödvändigt, att den så
snabbt som möjligt kan sälja kvalitetsprodukterna
på världsmarknaden. Och
det är i detta sammanhang som man
skall se ett eventuellt tidsbegränsat statligt
exportstöd. Självfallet måste en sådan
statlig åtgärd betraktas som en initialsatsning
till förmån för porslinsin -

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Nr 21

173

Stimulansåtgärder för textil- och konfektionsindustrierna samt den manuellt arbe tande

glasindustrin, tillika svar på interpellation ang. åtgärder för att stimulera

porslinsindustrin

dustrins exportsträvanden.

För de anställda, företagen och de
berörda kommunerna är jag tacksam
över ett uttalande i industriministerns
interpellationssvar. Han framhåller:
. Det sagda utesluter självfallet inte behovet
av en kontinuerlig bevakning av
utvecklingen inom branschen och en
beredskap att, om så skulle visa sig nödvändigt,
ingripa med åtgärder.» Med
hänsyn till detta yttrande och med det
förtroende jag har för industriministern
utgår jag från att såväl anställda
som företagare i fortsättningen kan
räkna med att industriministern och
hans medhjälpare kommer att följa
branschens fortsatta utveckling.

.Tåg vill tillägga att det skulle höra
till de verkligt ljusa inslagen i porslinsindustrins
nuvarande läge om industriministern
och hans medarbetare inom
den närmaste framtiden funne det angeläget
att stödja branschens exportansträngningar.

Slutligen tackar jag än en gång industriministern
för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. ITerr Börjesson i Glömminge
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. A i
utskottets utlåtande nr 23, röstar

Ta,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit re -

servationen 1 av herr Åkerlund m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Börjesson i Glömminge begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 105 ja och 81 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskoitets
hemställan.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Börjesson i Glömminge
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. B i
utskottets utlåtande nr 23, röstar

Ta;

Den, det vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 av herr Åkerlund m. fl.

174 Nr 21 Onsdagen den 29 april 1970 em.

Stimulansåtgärder för textil- och konfektionsindustrierna samt den manuellt arbetande
glasindustrin

medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 114 ja och 72
nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr BURENSTAM LINDER (in), som
yttrade:

Herr talman! Jag avsåg vid omröstningen
under mom. B i bankoutskottets
utlåtande nr 23 att rösta ja men råkade
trycka på nej-knappen.

§ 11

Föredrogs vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 60, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående stimulansåtgärder
för textil- och konfektionsindustrierna
samt den manuellt arbetande glasindustrin
jämte motioner,

nr 61, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag för budgetåret
1970/71 till exportfrämjande åtgärder
för textil- och konfektionsindustrierna
samt den manuellt arbetande glasindustrin,
in. in., jämte motioner, och

nr 62, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag för budgetåret
1970/71 till utbildningsåtgärder för textil-
och konfektionsindustrierna samt
den manuellt arbetande glasindustrin;
samt

bevillningsutskottets betänkande nr
35, med anledning av motioner angående
stimulansåtgärder för textil- och
konfektionsindustrierna samt den
manuellt arbetande glasindustrin.

Kammaren biföll vad utskotten hemställt
i nämnda utlåtanden och betänkande,
vilka debatterats i samband med
behandlingen av bankoutskottets utlåtande
nr 23 i det föregående.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta behandlingen

av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till morgondagens
sammanträde.

§ 12

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 161, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående organisation m. m.
för högre utbildning och forskning i
Linköping;

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt garanti
till Aktiebolaget Aerotransport;

nr 163, i anledning av Kungl Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1970/71 till bidrag till svenska institut
i utlandet m. in. jämte motion;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser vissa allmänna frågor;

nr 169, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde
;

nr 170, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

171, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

172, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

173, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad

avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

Onsdagen den 29 april 1970 era.

Nr 21

175

nr 174, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde; nr

175, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser utbildningsdepartementets verksamhetsområde; nr

176, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

177, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

178, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser industridepartementets verksamhetsområde; nr

179, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 180, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 181, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

182, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 183, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser handelsdeparte -

mentets verksamhetsområde;

nr 184, i anledning av Kungl. Ma j ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 185, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser industridepartementets
verksamhetsområde; och
nr 186, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till lån Ull
nordiska industrialiseringsfonden till
förmån för Island.

§ 13

Anmäldes följande motioner:
nr 1420, av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl., i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 88, angående
högre teknisk utbildning och forskning
i övre Norrland,

nr 1421, av herr Andersson i Södertälje,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 119, angående riktlinjer för
lots- och fyrväsendets organisation och
för statliga sjöfartsavgifter, samt

nr 1422, av herr Rosqvist, likaledes i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 119.

Dessa motioner bordlädes.

§ 14

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av fru Rgding
(vpk) till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet angående
förekomsten av ackordslön
inom den yrkesmässiga trafiken.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.30 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson