Nr 21 ANDRA KAMMAREN 1969 (Riksdagens protokoll 1969:21)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 21 ANDRA KAMMAREN 1969

5—7 maj

Debatter m. m.

Måndagen den 5 maj

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Fälldin (ep) ang. bestridandet av kostnader vid omflyttning av

arbetskraft............................................... 3

herr Lindberg (s) ang. beredande av sysselsättning åt äldre friställd

arbetskraft inom skogslänen................................ 9

herr Börjesson i Glömminge (ep) ang. fisket i Östersjön............ 15

Meddelande om enkla frågor av:

herr Wennerfors (m) ang. utredning om sammanslagning av Systembolaget
och Aktiebolaget Vin- och Spritcentralen.......... 19

herr Wennerfors (m) ang. tillträdesdag för tjänst som icke-ordinarie
lärare.................................................... 19

Tisdagen den 6 maj

Meddelande ang. arbetsplena onsdagen den 7 och fredagen den 9 maj. . 20

Svar på interpellation av fru Kristensson (m) ang. regler för fastställande
av tidpunkt då en person skall anses som död............ 20

Meddelande om enkla frågor av:

herr Hugosson (s) ang. samhällets möjligheter att ingripa mot s. k.

helbrägdagörelseverksamhet................................ 27

herr Johansson i Skärstad (ep) ang. lagligheten av statlig övervakning
av religiöst samfunds sammankomst..................... 27

Onsdagen den 7 maj

Svar på interpellation av herr Thylén (m) ang. markering vid över -

gångsställe för gående........................................ 28

Förbud för supertankers att trafikera Östersjön..................... 30

1 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 21

Nr 21

Innehåll

Sid.

Ändring i lagen om allmän försäkring............................. 33

Ändring i barnavårdslagen...................................... SO

Upphävande av viss inskränkning i rätten till inmutning i Norrbottens

län........................................................ 52

Riktlinjer för en samordnad skärgårdspolitik i Stockholms skärgård... 53

Åtgärder till främjande av turistnäringen i Jämtlands län och av fritidsverksamhet,
m. ......................................... 64

Interpellationer av:

fru Mogård (m) ang. påföljden för underlåtenhet att fullgöra betalningsskyldighet
gentemot elkraftsleverantör................... 73

herr Andersson i Storfors (s) ang. tillstånd till och tillsyn över grus täktsverksamhet.

......................................... 73

fru Marklund (vpk) ang. förbättring av pensionerna för förtidspensionerade
m. fl......................................... 74

Meddelande om enkel fråga av herr Wennerfors (m) ang. det ekonomiska
resultatet av statens järnvägars resebyråverksamhet........ 76

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 7 maj

Utrikesutskottets utlåtande nr 4, om förbud för supertankers att trafikera
Östersjön.............................................. 30

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20, om ändring i kyrkomötesför ordningen.

................................................. 33

_ nr 21, i anledning av riksdagens revisorers verksamhetsberättelse

för år 1968................................................. 33

Andra lagutskottets utlåtande nr 40, om ändring i lagen om allmän
försäkring.................................................. 33

— nr 44, om ändring i barnavårdslagen........................... 50

_ nr 45, om ändring i förordningen om skyldighet för arbetsgivare att

lämna uppgift rörande arbetsanställning....................... 52

— nr 46, om rätt för utländsk medborgare till undantagande från den

allmänna försäkringen...................................... 52

— nr 48, ang. tidpunkten för inplacering i ny sjukpenningklass....... 52

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31, om upphävande av viss inskränkning
i rätten till inmutning i Norrbottens län............... 52

— nr 36, ang. lag om rätt för innehavare av järnväg att påkalla ägoutbyte.
..................................................... 53

Jordbruksutskottets memorial nr 19, ang. uppskov med behandlingen

av vissa till j ordbruksutskottet hänvisade ärenden................ 53

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 38, om åtgärder för att
åstadkomma mera trafiksäkra bilar............................ 53

— nr 39, om riktlinjer för en samordnad skärgårdspolitik i Stockholms
skärgård............................................. 53

— nr 40, om åtgärder för att minska fosfathalten i tvättmedel........ 64

_ nr 41, om åtgärder till främjande av turistnäringen i Jämtlands län

och av fritidsverksamhet, m. m............................... 64

Måndagen den 5 maj 1969

Nr 21

Måndagen den 5 maj

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollen för den 23,
den 24 och den 25 nästlidne april.

§ 2

Herr andre vice talmannen meddelade,
att herr Sundelin enligt till kammaren
inkommet läkarintyg vore sjukskriven
under tiden den 7—den 17 innevarande
maj.

Herr Sundelin beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen under angivna

tid.

§ 3

Svar på interpellation ang. bestridandet
av kostnader vid omflyttning av
arbetskraft

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Fälldin har frågat
om jag är beredd att pröva att kostnaderna
för överföring av arbetskraft
mellan olika landsändar och regioner
helt eller delvis får bäras av de företag
som rekryterar arbetskraft för att därigenom
öka möjligheterna att påverka
och styra den ekonomiska utvecklingen
och sysselsättningen inom olika regioner.

De statliga bidragen till flyttande arbetskraft
motiveras, såsom framhölls i
arbetsmarknadspropositionen år 1966,
av att samhället bör underlätta sådan

flyttning som är betingad av arbetsmarknadsskäl.
Därmed får den enskilde
ökad valfrihet i fråga om arbetsplatsens
belägenhet. Det framhölls också
i propositionen att samma bidrag
måste erbjudas dem som flyttar inom
en region som dem som flyttar mellan
regioner. Riksdagen hade inget att erinra
mot dessa riktlinjer.

Det är svårt att förena de angivna
riktlinjerna med ett system som innebär
att företagen övertar kostnaden för
flyttningen. Systemet skulle sannolikt
motverka en önskvärd rörlighet. Den
enskildes möjligheter att flytta till en
viss arbetsplats skulle bli beroende av
företagets beredvillighet att ikläda sig
kostnaderna för flyttningen. Om — såsom
interpellanten synes mena — statliga
bidrag skulle utgå vid flyttning inom
en region men inte mellan regioner
skulle detta innebära en stark begränsning
av arbetstagarnas valfrihet i fråga
om arbetsplats. Dessutom skulle ett sådant
system leda till från arbetsmarknadssynpunkt
orimliga gränsdragningar.

Även andra skäl talar emot en förändrad
kostnadsfördelning i fråga om
flyttningsbidragen. Man kan t. ex. anta
att företagen inte skulle vara benägna
att överta kostnaderna utan att arbetstagaren
tog anställning för viss tid. Er
sådan ordning har vi velat undvika
Administrativt skulle det också bli ett
betungande system om arbetsmarknadsverket
skulle förskottera bidragen och
sedan återkräva dem från respektive
företag. Jag är därför inte beredd att
förorda åtgärder av det slag herr Fälldin
önskar.

Vidare anförde:

Nr 21

Måndagen den 5 maj 1969
Svar på interpellation ang. bestridandet av kostnader vid omflyttning av arbetskraft

Herr FÄLLDIN (ep):

Ilerr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på min interpellation.

Den tanke som jag har givit uttryck
åt i interpellationen ser jag bara som
en detalj bland de många åtgärder som
måste vidtas, om vi över huvud taget
skall kunna råda bot på den bristande
balansen mellan olika regioner, en obalans
som uppenbarligen förstärkes varje
dag. Den stora faran ser jag i att
den konjunkturuppgång som vi nu är
inne i tyvärr ser ut att förstora skillnaderna
ytterligare.

Jag är litet överraskad över att inrikesministern
så lättvindigt — om jag
får använda det uttrycket — har avfärdat
min tanke. Det får kanske tas
som ett tecken på att inrikesministern
är arbetstyngd och inte har noterat utgångspunkten
för mitt resonemang. I
interpellationen har jag för det första
framhållit att jag finner det självklart
att den, som måste bryta upp och flytta
till en annan del av landet för att få arbete,
så långt möjligt skall hållas ekonomiskt
skadeslös. För det andra har
jag sagt att ersättningen skall fastställas
genom centrala politiska beslut, så att
man skapar likformighet. Det skall inte
överlåtas åt den enskilde företagaren
att välja ersättningsform. För det tredje
har jag angivit att det är lämpligt att
denna verksamhet — d. v. s. förmedlingen
av arbetskraft — handhas av arbetsmarknadsmyndigheterna.

Vad jag har bett inrikesministern säga
sin mening om är huruvida han finner
det lämpligt att själva kostnaden
skall bäras av staten eller om han kan
tänka sig ett system där de företag som
väljer att etablera sig inom ett område,
trots att man där saknar arbetskraft,
skulle få bära rekryteringskostnaderna
helt eller delvis. Inrikesministern invänder
att den enskildes valfrihet i fråga
om arbetsplats skulle bli starkt begränsad.
Men, herr statsråd, ur den enskildes
synpunkt blir det ju, med de

förutsättningar jag har angivit, ingen
skillnad. Skillnaden uppstår bara för
''öretagen. Nu belastas dessa inte med
lågra kostnader för denna arbetskraftsförmedling-rekrytering
— utom i egenskap
av skattebetalare förstås, eftersom
det är med skattemedel som vi bekostar
verksamheten. Hela tanken med mitt
förslag är emellertid att hänsynen till
denna kostnadspost skulle göra företagen
mera benägna än i dag att studera
en alternativ ort för sin lokalisering —
en ort i en region där det finns tillgång
på arbetskraft.

Inrikesministern invänder också att
företagen inte skulle vara benägna att
överta kostnaderna om inte arbetstagaren
tog anställning för en viss tid.
Men jag säger återigen: Låt de nuvarande
bestämmelserna i detta avseende
gälla! Ersättningen för resor och de
andra förmånerna gäller ju för varje
månad som arbetstagaren är på orten.
Bostadsstödet exempelvis utgår medan
familjen lever delad, om det är en familjeförsörjare
som tar anställning.
Startbidraget är dock så utformat, att
det föreligger återbetalningsskyldighet
enligt en fallande skala intill sex månader
efter anställningens början. Reglerna
innebär att den som flyttat inte
har skyldighet att stanna där han först
fick anställning. Eller enkelt uttryckt:
Vederbörande må gärna byta arbetsgivare
på den nya orten — huvudsaken
är att han inte återvänder till hembygden
inom sex månader. Gör han det
blir han återbetalningsskyldig enligt de
regler som nu gäller.

Så några ord rörande invändningen
om förskotteringen.

Jag finner det självklart att om man
går in för detta system måste man räkna
fram en genomsnittskostnad som
företaget har att betala. Jag har inte
tänkt mig något invecklat system där
man skulle räkna så, att den som flyttar
från Norrbotten kostar så och så mycket,
medan den som flyttar exempelvis
från mitt eget län kostar mindre på

Måndagen den 5 maj 1969 Nr 21

Svar på interpellation ang. bestridandet av kostnader vid omflyttning av arbetskraft

grund av att resekostnaderna blir lägre
o. d. Man finge naturligtvis schablonisera
den ersättning som arbetsmarknadsverket
skulle ha för dessa tjänster.

Men dessa invändningar är ju närmast
av teknisk natur. Den allvarligaste
invändningen tycker jag att inrikesministern
gör när han säger att ett förverkligande
av mitt uppslag sannolikt
skulle »motverka en önskvärd rörlighet».
Den invändningen är allvarlig,
ty här kommer enligt min mening inrikesministerns
viljeinriktning till klart
uttryck. Bakom formuleringen måste
ligga bedömningen att ett genomförande
av min tanke skulle leda till en lokaliseringspolitisk
effekt, och den effekten
vill inte inrikesministern uppnå,
ty den skulle motverka den rörlighet
han önskar. Om denna min tolkning
är felaktig, vill inrikesministern då ge
besked om vad han anser vara en
»önskvärd rörlighet»?

Jag vill gärna säga att det var med
tillfredsställelse jag läste förre inrikesministerns
uttalande under elfte huvudtiteln
i årets statsverksproposition.
De deklarationer han gör där innebär
ett välkommet avståndstagande från
den koncentrationsfilosofi, som bar
upp LO-ekonomernas näringspolitiska
program och som till och med i vetenskapliga
uppsatser har angivits som
den nuvarande regeringens program
under sextiotalet. Man får det bestämda
intrycket att inrikesminister Johansson
var orolig för utvecklingen och att han
hade bestämt sig för att pröva nya
grepp för att förbättra balansen mellan
olika regioner i landet. Jag är ledsen
att behöva konstatera att herr Holmqvist,
av svaret till mig att döma, inte
har samma känsla för lägets allvar,
trots allt tätare opinionsyttringar.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag har faktiskt litet
svårt att se logiken i herr Fälldins inlägg.
Han slutar med att säga att det

svar jag har givit på hans interpellation
skulle vara ett uttryck för att jag
hade en helt annan syn på lokaliseringspolitiken
och arbetsmarknadspolitiken
än min företrädare. Emellertid
började herr Fälldin med att framhålla
att han betraktar flyttningsbidraget
som en liten detalj. Hur kan det vara
möjligt att göra det som herr Fälldin
själv betecknar som en detalj till ett avgörande
blodprov i fråga om innebörden
i lokaliseringspolitiken? Hade det
inte legat närmare till för herr Fälldin
att knyta an till de initiativ, som regeringen
har tagit på sistone i avsikt att
främja utvecklingen av näringslivet i
de landsändar, där man har haft svårigheter
att bereda sysselsättning? Herr
Fälldin borde ha tagit det som ett uttryck
för regeringens inställning i denna
fråga i stället för att anknyta till
detta alldeles speciella och rätt överraskande
förslag, som han tar upp i
dag.

Jag ser det hela så att regeringen
handlar positivt, medan herr Fälldin
vill tillgripa negativa åtgärder. Han vill
åstadkomma belastningar på företag
som försöker anlita arbetskraft utanför
den region där företaget verkar. Man
skulle således få en speciell kostnad,
om man tog arbetskraft från ett annat
område i landet. Jag kan inte finna att
det ligger någon speciell poäng i att
göra en sådan begränsning i dag, särskilt
som man har haft dessa förmåner
under ett tiotal år. Vad säger att vi i det
läge vi nu har skulle tillgripa sådana
restriktiva åtgärder för att försöka
hindra en rörlighet?

Jag har mycket svårt att dela herr
Fälldins uppfattning. Jag tror att vi
skall se till att stimulera tillkomsten
av företag i de regioner av landet där
vi har svårigheter. Det skall vi satsa
hårt på, men vi får inte låta det bli
så att de människor, som verkar där
men som vill söka sin utkomst på annat
håll, får svårare att göra det framöver
än de har haft hittills. Därför kan jag

G Nr 21 Måndagen den 5 maj 1969

Svar på interpellation ang. bestridandet av kostnader vid omflyttning av arbetskraft

inte uppfatta det uppslag som herr
Fälldin för fram såsom särskilt genomtänkt.
Jag tror inte att det kan tolkas
på annat sätt än som någonting begränsande,
i första hand för den arbetskraft
i de sysselsättningsvaga delarna av landet
som vill söka bättre möjligheter för
sig själva och sina familjer på andra
håll. Att försöka försvåra detta kan inte
vara den väg vi skall gå, om vi skall
lösa problemet med regionala ojämnheter
inom vårt näringsliv. Åtgärderna
bör inte utformas på ett sådant sätt att
de skapar svårigheter för den enskilda
människan.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Inrikesministern är litet
ledsen över att jag inte använder
detta tillfälle till att uttala beröm för
att regeringen har tagit vissa initiativ
när det gäller lokaliseringspolitiken.
Eftersom inrikesministern själv har efterlyst
berömmet, vill jag gärna förklara
att jag tycker att det var en bra åtgärd
att ta kontakt med Industriförbundet
och se efter, om det näringsliv, som
från socialdemokratiskt håll utsattes
för så många och hårda omdömen under
valrörelsen, kanske kan medverka
till att rätta till denna situation. Även
jag hoppas att det skall komma ut någonting
av det.

Jag beskylls för att föreslå vad inrikesministern
kallar negativa åtgärder
•— negativa från den enskildes synpunkt,
eftersom han inte längre skulle
ha samma valmöjligheter på arbetsmarknaden.
Jag försökte säga i motiveringen
till min interpellation och i mitt
förra inlägg att det för mig är självklart,
att den som måste bryta upp och
flytta skall kompenseras. I det avseendet
skall det inte bli någon skillnad.

För att ta ett exempel: Om ett företag
med utnyttjande av t. ex. investeringsfondsmedel
slår sig ned i en av våra
tre största tätortsregioner, där det under
överskådlig tid inte kommer att finnas
tillräckligt med arbetskraft att pla -

cera vid maskinerna, måste företaget
förses med arbetskraft från andra delar
av landet. Jag bestrider inte ett
ögonblick att det kan vara självklart att
ett företag gör utbyggnader på en plats
där man redan är etablerad, men vad
jag vill försöka säga är att om samhället
med direkt stimulans av olika slag
försökte påverka dessa företagare skulle
de säkerligen mycket väl kunna tänka
sig att förlägga en del av sin produktion
till orter där arbetskraft finns. Om
man då inte genom statliga medel kapade
bort en bevislig kostnadsfaktor
borde det, om företagen är kostnadskänsliga,
stimulera dem att undersöka
en alternativ lokaliseringsort. Jag kan
inte förstå annat än att det skulle ha
den effekten. Att det skulle ha någon
negativ effekt från den enskildes synpunkt
kan jag inte inse, eftersom samma
regler som de hittillsvarande skulle
gälla.

Inrikesministern säger då att jag är
negativ. Ja, jag sade ju att jag tyckte
bra om vad som sagts i departementschefsuttalandet
i inrikeshuvudtiteln,
och jag har inte uppfattat detta som
negativt totalt sett. Jag upplever detta
med balansen mellan regionerna som
en avgörande jämlikhetsfråga för människorna
i landet. Den förre inrikesministern
ger klart förord åt att man
skall försöka hitta metoder att begränsa
tillväxten av sysselsättningstillfällen
i tätortsregionerna. Han talar inte om
hur det skall göras, men han har framhållit
det som angeläget. Jag har pekat
på en möjlighet att göra det. Jag kan
inte inse att jag är mer negativ än inrikesministerns
företrädare.

Sedan sägs att företagen inte skulle
vara benägna att ta på sig denna kostnad.
Hur förhåller det sig egentligen
med den kollektiva arbetsförmedlingen
för personer från utlandet? Jag talar nu
inte om flyktingarna som kommer hit
och inte heller om de kontakter som
tas mellan ett företag och en utländsk
arbetstagare, utan jag talar om den kol -

Måndagen den 5 maj 1969 Nr 21

Svar på interpellation ang. bestridandet av kostnader vid omflyttning av arbetskraft

lektiva arbetsförmedlingen. Arbetsmarknadsstyrelsen
betalar kostnaderna
för resor för att få hit arbetskraften
och ställa den utanför de svenska företagens
portar. Sedan lämnar man räkningen
för kostnaderna till de svenska
företagen.

.Tåg har framhållit som min uppfattning
att detta inte är någon avgörande
fråga för lokaliseringspolitiken utan att
det är en av de många detaljer som
man måste undersöka. Jag har mycket
svårt att förstå, herr inrikesminister,
att svenska företag skulle vara mera
benägna att ta på sig rekryteringskostnader
för utländsk arbetskraft än för
svensk arbetskraft, i synnerhet som jag
angett att den kostnad som företaget
måste ta på sig för att anställa en person
genom interlokal förmedling kan
schabloniseras.

Så blir jag då beskylld för bristande
logik. Kompletteringspropositionen är
ännu inte utdelad till riksdagens ledamöter,
men den är offentlig, eftersom
den har inlämnats till kammarens
kansli. Finansministern gör i denna
proposition — och det måste ju vara
med hela regeringens stöd — på s. 10
följande kategoriska uttalande: »Mot
bakgrunden av de rådande svårigheterna
att rekrytera arbetskraft till områden
med akut brist på arbetskraft trots
arbetslöshet i andra områden, framstår
en ökad geografisk omflyttning som
mycket angelägen.»

På s. 9 i kompletteringspropositionen
framhåller finansministern dessutom
följande:

»Fn mer restriktiv politik som syftar
till att lätta trycket i bristområdena
är därför motiverad. Den bör innehålla
åtgärder för en säsongmässig omfördelning
av efterfrågan från sommar- till
vinterhalvåret samt ökad geografisk
rörlighet för arbetskraften.»

Denna uppfattning återkommer upprepade
gånger. Det var bl. a. mot bakgrunden
av dessa uttalanden i kompletteringspropositionen,
vilka jag förestäl -

ler mig att herr Holmqvist står bakom,
som jag tillät mig säga att det måste
ha skett en omsvängning sedan innehållet
under statsverkspropositionens
inrikeshuvudtitel utarbetades.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Den som läser protokollet
från denna debatt kommer att se
hur herr Fälldin argumenterar. Jag har
inte efterlyst beröm från herr Fälldin,
utan jag har bara gett herr Fälldin en
anvisning om hur han skall kunna bilda
sig en uppfattning om hur regeringen
ser på dessa frågor. Han bör då ta hänsyn
till regeringens agerande och inte,
såsom han nu gjorde, utgå från det svar
som han fått på en interpellation —
särskilt som jag i detta fall kunnat motivera
ett påstående att herr Fälldin är
ute i ett helt annnat syfte, nämligen att
arbeta på sådant sätt att förhållandena
för den enskilda människan försvåras.

Herr Fälldin säger nu att han inte
åsyftat detta. Men är inte herr Fälldin
på det klara med att ett företag som behöver
arbetskraft naturligtvis gör klart
för sig vilka kostnader som är förenade
med detta? Enligt herr Fälldins idé
skulle arbetsmarknadsmyndigheten, arbetsförmedlingen,
å ena sidan kunna anvisa
några personer som står till förfogande
i en avlägset belägen ort, varvid
företaget dock får svara för kostnaderna
för detta, kanske med ett par tre
tusen kronor. Å andra sidan kan företaget
då anlita några personer som står
till förfogande inom den aktuella regionen
men som kanske inte är så väl utbildade
och lämpade för uppgiften. Företaget
skulle i detta läge av kostnadsskäl
kanske föredra att anställa de personer
som inte är riktigt utbildade för
uppgiften i fråga men ändå står till
förfogande.

Hela arbetsmarknadspolitiken syftar
ju till att försöka utbilda medborgarna
för olika arbetsuppgifter, och vi strävar
därför efter att upphäva de geo -

8 Nr 21 Måndagen den 5 maj 1969

Svar på interpellation ang. bestridandet av kostnader vid omflyttning av arbetskraft

grafiska orättvisorna. Även de som bor
i glesbygd skall, om de så vill, ha möjlighet
att få sysselsättning i en tätort.
Företaget behöver inte ta på sig kostnaderna
för en sådan omflyttning, utan
dessa svarar samhället för.

Jag har nu utvecklat denna fråga på
ett sådant sätt att jag tycker att herr
Fälldin bör inse att det system han förordar
kan vara till skada för den enskilde.
Det är i själva verket ett negativt
sätt att arbeta på, och det är ägnat
att försvåra förhållandena i stället för
att, något som jag också framhållit vikten
av, verka stimulerande på olika
sätt. Genom lokaliseringspolitiken ger
vi också stöd till de företag som vill
etablera sig inom områden, där det förekommer
svårigheter med sysselsättningen.
Jag tror även att herr Fälldin
kan hålla med om att det finns många
exempel på att det uträttats åtskilligt i
detta avseende.

Men tydligen är det modernt på sina
håll att kritisera de åtgärder som vidtagits.
Man pekar på enskilda misslyckanden
och säger att så går det, sådan
är regeringens lokaliseringspolitik. Det
är lätt att finna fel, men det får inte
leda till att vi blir alltför ängsliga i
dessa sammanhang. Vi måste satsa på
att främja företagsamheten inom de områden
där det behövs fler sysselsättningstillfällen.

Det är emellertid en annan sak, och
jag tycker att jag nu mycket starkt har
betonat att det inte är den saken det
här rör sig om. Vad jag har reagerat
mot är herr Fälldins syn på den enskilda
människans situation. Man kan
nämligen inte komma ifrån att vad som
här föreslås kan leda till ökade svårigheter
just för dem som har det mest
besvärligt att få ett arbete.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Utgångspunkten för
mitt resonemang och mina funderingar
i denna fråga har varit att vi här hade
att göra med ett välmotiverat stöd åt

den enskilde i en svår situation — när
han var arbetslös och inte kunde få något
nytt arbete nära hemorten. Det var
ett klart stöd för att hjälpa den enskilde
vid en omflyttning. Men genom den
fortgående koncentrationen har det
stödet mer och mer kommit att framstå
som ett hot mot hela regioner.

I sin beskrivning av företaget i den
stora tätorten tycker jag också att inrikesministern
mycket bra har angivit
att det måste finnas en pådrivande faktor
för företaget att se sig om efter en
annan lokaliseringsort. Inrikesministern
gör nämligen företaget så beroende
av kostnadsandelen att företagaren
skulle ta okvalificerad arbetskraft, som
gick arbetslös på hemorten, i stället för
att anställa kvalificerad arbetskraft
som fanns på annan ort, vilket skulle
föra kostnader med sig. Men om det har
denna effekt, så bör det rimligen stimulera
företaget att undersöka förutsättningarna
för en etablering någon annanstans.

Låt oss se på den datafabrik som
skall byggas på Järvafältet. Därvidlag
är väl alla överens om att tillverkningen
i och för sig skulle kunna ske var som
helst, men eftersom företaget vid sitt
val av lokaliseringsort är helt befriat
från den kostnad det här gäller och det
finns en del andra fördelar med placering
på Järvafältet, varför skulle då företaget
ens reflektera på att förlägga
verksamheten till annan ort? Men tänk
om företaget i stället hade varit tvunget
att väga in rekryteringskostnaderna. Är
det då inte troligt att man hade haft
starkare skäl än nu att fundera på en
annan lokaliseringsort?

Det är detta som har varit min utgångspunkt,
och jag vill än en gång understryka
att jag har mycket svårt att
finna att vad jag talat för skulle innebära
något negativt för den enskilde.
Som jag sade inledningsvis löser inte
mitt förslag ensamt alla problem. Det
är en detalj bland alla de åtgärder vi
måste företa. Men i stället för att ta en

Måndagen den 5 maj 1969 Nr 21

Svar på interpellation ang. beredande av sysselsättning åt äldre friställd arbets kraft

inom skogslänen

debatt om alla lokaliseringspolitiska detaljer
valde jag att ta ut en enda sak
och diskutera den.

Slutligen instämmer jag helt i vad
inrikesministern sade om det självklara
i att även företag som startas med
lokaliseringsstöd befinner sig i riskzonen.
Det är därför angeläget att göra
klart att några misslyckanden där under
inga förhållanden får ändra vår inställning
till denna fråga. Jag hör till
dem som tycker att man kan gå ännu
längre när det gäller stödåtgärder och
framför allt göra dem ännu mer differentierade.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag tycker att herr Fälldin
gör det alldeles för enkelt för sig,
eftersom det här inte rör sig om alternativa
åtgärder. Inte är det så att det
för varje arbetare eller tjänsteman som
skulle drabbas finns ett alternativ, så
att det företag som erbjudit vederbörande
anställning skulle kunna ■— alltså
som alternativ — starta en verksamhet
i den bygd där vederbörande bor. Herr
Fälldin gör sig uppenbarligen skyldig
till en kraftig förenkling av problemet.
Det går inte att ställa dessa ting mot
varandra. Då skapar man ett system
som på ett olyckligt sätt drabbar en
part, som inte bör bli lidande i sammanhanget.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. beredande av
sysselsättning åt äldre friställd
arbetskraft inom skogslänen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:
Herr talman! Herr Lindberg har frå -

gat om jag avser att vidta ytterligare åtgärder
utöver de redan tillämpade för
att stärka samhällets möjligheter att bereda
meningsfylld sysselsättning åt den
äldre friställda arbetskraften i skogslänen.

Det vidtas många olika slag av åtgärder
för den äldre arbetskraft som råkar
ut för sysselsättningssvårigheter. Under
år 1968 var cirka 20 procent av alla
som omskolades över 45 år. Flertalet av
dessa har fått nya arbeten. Temporärt
arbetslösa skogsarbetare har fått vidareutbildning
för att kunna anpassa sig
bättre till nya produktionsmetoder inom
skogsbruket. Antalet personer sysselsatta
i beredskapsarbeten i skogslänen
var den 31 mars i år 12 400 mot
14 500 förra året. Uppemot två tredjedelar
av alla som sysselsattes i beredskapsarbeten
var över 45 år. Antalet
platser vid skyddade verkstäder i skogslänen
uppgick vid årsskiftet till något
över 2 000, och antalet platser i halvskyddat
arbete är nu omkring 300. Vid
industriella beredskapsarbeten sysselsätts
i genomsnitt ett 40-tal man. Omställningsbidrag
till arbetslösa över 60
år hade i mitten av februari beviljats
1 243 personer i skogslänen. Därtill kom
ett hundratal personer i åldern 56—60
år som fått sådant bidrag. Lokaliseringsverksamheten
har givetvis stor betydelse
också för den äldre arbetskraften.
Vidare håller nu hemarbete på att
komma i gång i en del glesbygder med
bidrag från det anslag som förra året
beviljades för detta ändamål.

Genom arbetsmarknadsverkets försorg
drivs också en ständig informationsverksamhet
om de äldres sysselsättningsproblem.
Sålunda följs bl. a.
regeringens konferens i mars 1968 om
den äldre arbetskraften upp med länsoch
kommunblockskonferenser. En särskild
handledning beträffande sysselsättningsfrämjande
åtgärder för den
äldre arbetskraften sänds i vår ut till
arbetsförmedlingarna. För den del av

Nr 21

Måndagen den 5 maj 1969

Svar på interpellation ang. beredande av sysselsättning åt äldre friställd arbetskraft
inom skogslänen

de äldre arbetslösa i skogslänen som
har möjlighet att genom flyttning inom
området eller till andra områden få en
tryggad sysselsättning måste dessa möjligheter
utnyttjas.

Som framgår av den här uppräkningen
arbetar vi med rikt differentierade
åtgärder. Jag tror att det är nödvändigt
att så sker även i framtiden. Yi kan
inte lita enbart till någon enstaka form
av insatser. Tvärtom är det angeläget
att om möjligt finna ytterligare komplement
till nuvarande åtgärder. En
åtgärdsarsenal med rika variationsmöjligheter
ger de bästa möjligheterna att
välja den åtgärd som i det enskilda fallet
ger den bästa lösningen på sysselsättningsproblemet.

Vidare anförde:

Herr LINDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på min interpellation.

Svaret är upplysande vad beträffar
vidtagna åtgärder men inte särskilt
klargörande vad beträffar tilltänkta
kompletterande åtgärder. De åtgärder
som vidtagits är inte några nyheter för
mig. Som facklig ombudsman och tilllika
redogörare i en arbetslöshetskassa
har jag dagligen under lång tid tagit del
av de äldre arbetslösas problem. Jag följer
alltså helt naturligt med vad som
händer och sker på området, och jag
har i interpellationen också framhållit
att samhällsåtgärderna för att skapa
sysselsättning för äldre arbetskraft varit
och är omfattande men ändå inte
tillräckliga för att ens tillnärmelsevis
lösa problemen.

I svaret säger inrikesministern, att
temporärt arbetslösa skogsarbetare har
fått vidareutbildning för att bättre kunna
anpassa sig till nya produktionsmetoder
inom skogsbruket. Det är riktigt
att det förekommit en omfattande kursverksamhet,
och detta är fullt på sin

plats. Men tyvärr är jag inte beredd att
hålla med om att den så mycket har fått
formen av en vidareutbildning; jag vill
hävda att den mera har blivit en uppehållande
arbetsterapi. Detta skall på intet
sätt lastas inrikesministern, utan ansvaret
faller helt och hållet på dem som
utarbetat kursprogrammen. Jag tror
mig dock veta att man nu är på väg till
en bättre och mera meningsfylld målinriktning
på detta område. Valmöjligheterna
i fråga om utbildning har också
varit nästan obefintlig för dessa människor.
Även detta har kritiserats av
Skogsarbetareförbundet, som framhållit
att dessa människor borde ges större
möjligheter till val av utbildning, i synnerhet
som utsikterna för en friställd
skogsarbetare att återgå till yrket ter
sig synnerligen begränsade med tanke
på den pågående och sannolikt allt intensivare
rationaliseringen inom skogsbruket.

Vad beträffar beredskapsarbetena
finns det inte mycket att anmärka på
den kvantitativa insatsen. Däremot
finns det en hel del övrigt att önska när
det gäller den kvalitativa insatsen. Jag
är den förste att medge att orsaken till
detta främst är det ensidiga näringslivet
i skogslänen, som gör urvalsmöjligheterna
synnerligen begränsade. Jag
åsyftar då enbart de skogliga beredskapsarbetena,
som sommartid är ett
bra komplement men som vintertid är
allt annat än stimulerande. En stor del
av beredskapsarbetena bedrivs just inom
skogsvården. I huvudsak är det
äldre och många gånger även handikappad
arbetskraft som anvisas sådant beredskapsarbete.
Att röja ungskog med
snö på marken, med upplega i träden,
många gånger i sträng kyla och till en
betalning av i bästa fall 7: 53 kronor
per timme kan inte för någon människa
te sig särskilt stimulerande. Är man då
äldre och handikappad gör det inte saken
bättre. Jag vill understryka, att
denna form av arbete av det stora fler -

Måndagen den 5 maj 1969 Nr 21

Svar på interpellation ang. beredande av sysselsättning åt äldre friställd arbets kraft

inom skogslänen

talet av dem som drabbas av det —
lika väl som av mig — bedöms som
bättre än inget arbete alls. Men man behöver
knappast ha någon livlig fantasi
för att räkna ut, vad dessa människor
i vissa stunder anser om jämlikheten i
vårt land.

Omställningsstödet är liksom den förlängda
ersättningen i arbetslöshetskassorna
mycket bra. Jag har själv på nära
håll fått uppleva vilken betydelse det
har haft och har för många människor.
Men detta får inte vara något som verkar
bedövande på samhällets samvete
och som minskar ansträngningarna att
skapa meningsfylld sysselsättning åt
dessa hårt drabbade människor. Detta
stöd är förmodligen avsett att vara en
sistahandssåtgärd. Det ger dock på intet
sätt en acceptabel levnadsstandard.
Jag finner det vara en brist att samhället
skall tvingas ställa dessa människor
åt sidan i produktionen — människor
som verksamt bidragit till att skapa
vårt välstånd — med en liten ersättning,
som inte ger dem en godtagbar
levnadsstandard, såsom tack för hjälpen.
Det måste vara en av samhällets
primära uppgifter att skapa en meningsfylld
sysselsättning för dem.

Vidare framhåller statsrådet i sitt
svar, att lokaliseringsverksamheten också
har stor betydelse för den äldre arbetskraften.
Den har sin betydelse, det
är givet. Vi vet att lokaliseringsverksamheten
har betytt mycket för skogslänen,
men tyvärr kan vi inte blunda för att
den än så länge är otillräcklig. Svårigheterna
känner jag till. Med tanke på
företagens ovilja att anställa äldre arbetskraft
tror jag dock inte att man den
vägen helt kan lösa dessa problem.

Problemen är stora, och mitt inlägg i
denna debatt får inte uppfattas som att
jag är ute för att kritisera. Jag har redan
lramhållit att samhällets åtgärder på
detta område är omfattande. Vad jag
strävar efter är att finna ytterligare,
kompletterande åtgärder.

Jag förstår mycket väl att statsrådet
är medveten om storleken av detta problem,
men jag har ändå behov av att få
anföra ett par belysande exempel.

Vid aprilräkningen hade man inom
Jämtlands län 1 406 arbetslösa. Av dem
var 404 eller 30 procent över 60 år och
539 mellan 45 och 59 år — 943 av 1 406
arbetslösa var således över 45 år. Dessutom
finns tyvärr en dold arbetslöshet,
och jag skall be att få peka på ett konkret
fall.

I Kälarne kommun gjorde man i januari
månad en undersökning av arbetslösheten.
Av denna framgick att det
fanns 80 arbetslösa, av vilka endast 20
var anmälda som arbetssökande hos arbetsförmedlingen.
Och detta är ingen
isolerad företeelse; situationen är ungefär
densamma i många kommuner. Anledningarna
till att de arbetslösa inte
anmäler sig på arbetsförmedlingarna
skiftar naturligtvis, men huvudorsaken
är att de på förhand vet att arbetsförmedlingen
inte har något arbete att anvisa
dem i den regionen.

Statsrådet säger i sitt svar på min
interpellation att det är angeläget att
finna komplement till nuvarande åtgärder.
Detta föranleder mig att citera vad
jag sagt i min interpellation: »Det nuvarande
förhållandet med kommunerna,
och i en del fall landstingen, som huvudmän
för den skyddade och halvskyddade
sysselsättningen är enligt min mening
otillfredsställande. Resurserna och
idéerna för produkturval och marknadsföring
räcker många gånger inte
till. I små och skattesvaga kommuner
blir kostnaderna för en tillräcklig satsning,
trots stats- och landstingsbidrag,
avskräckande.

Såsom framhålls i inrikesministerns
direktiv till utredningen rörande den
skyddade sysselsättningen, kan det ’bli
nödvändigt att ordna skyddat arbete för
äldre, lokalt bundna personer även om
deras arbetsförmåga inte är särskilt nedsatt
i förhållande till åldern’. Betraktat

Nr 21

Måndagen den 5 maj 1969

Svar på interpellation ang. beredande av sysselsättning åt äldre friställd arbetskraft

inom skogslänen

ur synvinkeln av den ovan skildrade
arbetsmarknadssituationen i skogslänen
och åldersfördelningen inom den
friställda arbetskraften där synes mig
citatet ur utredningsdirektiven tala för
en i skogslänen långt driven integrering
mellan den skyddade och halvskyddade
sysselsättningen å ena sidan samt industriella
beredskapsarbeten å den andra
som ett nödvändigt komplement till
de konventionella beredskapsarbetena.
För att industriella beredskapsarbeten
skall kunna få effekt i dessa län borde
det ges möjlighet att med kraftiga statsbidrag
uppföra behövliga lokaler och
anskaffa nödvändig maskinutrustning.

Huruvida det citerade uttalandet i utredningsdirektiven
kombinerat med
samma direktivs framhållan av att ''utredningen
bör överväga behovet av att
bygga ut den skyddade sysselsättningen
och göra den till ett effektivare arbetsmarknadspolitiskt
medel’ samt att de
sakkunniga även bör ''överväga om skyddad
eller halvskyddad sysselsättning i
delvis nya former kan anordnas för att
tillgodose föreliggande behov’ baseras
på tankegångar sådana som de av mig
ovan framförda, synes mig vara oklart.
Om så inte är fallet borde en utvidgning
av direktiven kunna göras, så att
utredningen ges möjlighet att pröva
även de av mig framhållna problemen
beträffande industriella beredskapsarbeten
i skogslänen och förutsättningarna
för att där utvidga denna verksamhet.
»

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag kan väl förstå herr
Lindbergs intresse för att bättre sysselsättningsmöjligheter
skall beredas den
äldre arbetskraften. I framtiden får vi
säkerligen räkna med svårigheter av
detta slag, eftersom strukturförändringarna
inom näringslivet kommer att

fortsätta — de är inte tillfälliga —- och
den äldre arbetskraften blir mest utsatt
när ett företag läggs ned eller när driften
inskränks. Jag finner det angeläget
att vi fortsätter att intressera oss för ytterligare
åtgärder för denna grupp av
arbetstagare, och jag skall gärna se över
de direktiv som utarbetats för den särskilda
utredning som skall ta upp frågan
om den skyddade sysselsättningen.
Skulle det finnas anledning till kompletteringar,
skall vi göra sådana. Jag kan
dock inte inse annat än att det finns
rätt stora möjligheter för kommittén att
pröva olika åtgärder; såvitt jag förstår
är inte de direktiv som min företrädare
skrivit på något sätt starkt begränsade.

Jag vill peka på en nackdel som alltid
uppträder vid tillsättandet av en utredning
och som jag nyligen stött på vid ett
par tillfällen. Jag har nämligen just varit
ute och studerat ett par olika typer
av skyddad verksamhet. I det ena fallet
rörde det sig om gravt psykiskt eller
fysiskt handikappade människor, som
tidigare inte varit inplacerade i något
arbete. De upplevde det som en mycket
stor tillgång att nu för första gången få
erfara glädjen av att arbeta och söka
försörja sig själva.

Jag har också i ett norrlandslän mött
skyddad verksamhet av en annan karaktär.
Den avsåg fullt arbetsföra människor,
men något till åren komna, varför
det hade varit nödvändigt att gripa
in och bereda dem sysselsättning.

Den risk som jag anser föreligga är
att man på kommunalt håll frågar sig,
om utredningen inte möjligen kommer
att leda till att staten i framtiden skall
överta verksamheten och bekosta densamma.
Av denna anledning blir man
försiktig och vill inte dra på sig några
kostnader genom att starta skyddad
verksamhet. Även landstingen kan kanske
resonera på samma sätt.

Jag vill varna för en sådan inställning,
som leder till att man avstår från
ytterligare insatser på detta område.

Nr 21

Måndagen den 5 maj 1969

Svar på interpellation ang. beredande

inom skogslänen

Jag finner det dock mycket angeläget att
omvittna att både landstingen och primärkommunerna
i allmänhet visat ett
stort intresse för denna verksamhet.

Inom ramen för besvarandet av den
ställda interpellationen kan man naturligtvis
inte gå in i en diskussion om de
mera långsiktiga förutsättningarna för
den svenska skogsindustrin. Efter kontakter
med en del företrädare för denna
industri har jag emellertid en känsla av
att vi är på väg uppåt igen. Situationen
ser nu bättre ut, och det är naturligtvis
en faktor av mycket stor betydelse.
Norrland utvecklas naturligtvis bäst industriellt
och näringsmässigt under förutsättning
att de stora industrier, som
utnyttjar skogen, malmen o. s. v. som råvarukällor,
har möjlighet att hävda sig
på världsmarknaden, och i detta avseende
har vi under de senaste åren haft
en bekymmersam situation. Det är emellertid
åtskilligt som tyder på att förhållandena
blir ljusare framöver och även
att detta läge kan beräknas bli bestående
under de närmaste åren. Det bör
man också hålla i minnet.

Herr Lindberg noterade att det tydligen
var en förbättring på väg i uppläggningen
av programmen för omskolningsverksamheten
o. s. v.

Jag vill slutligen framhålla att det
beträffande äldrestödet i propositionen
uttalades att detta inte på något sätt
skulle leda till en minskning av strävandena
att föra in människor i meningsfullt
arbete. För de äldre personer som
kanske inte har möjlighet att flytta till
annan ort eller fysiska förutsättningar
att ta ett arbete betyder det emellertid
ändå en stor tillgång att veta att de
kan räkna med detta kontantstöd om
de ställer sig till arbetsmarknadens förfogande.
Även herr Lindberg betonade
ju värdet av detta stöd, och jag har därvidlag
precis samma uppfattning som
han, nämligen att det på inget sätt skall
hålla oss tillbaka när det gäller andra
insatser.

av sysselsättning åt äldre friställd arbetskraft

Herr LOTHIGIUS (m):

Herr talman! Det kan synas egendomligt
att jag går in i denna debatt
om sysselsättningsfrågorna i skogslänen,
som otvivelaktigt främst berör
norrlandslänen, men jag håller i någon
mån med herr Lindberg om att det inte
har redovisats något alternativ i det
lämnade interpellationssvaret. Jag vill
därför peka på ett alternativ som jag
kommit i beröring med under min tid
i statens friluftsnämnd och som vi ofta
diskuterade just med tanke på skogslänen.

I huvudsak är det just skogslänen
som under vissa tider på året är intressanta
ur turistsynpunkt. Det fanns och
finns en stark önskan och stora möjligheter
att bygga upp semesterbyar i
skogslänen. Sådana byar är attraktiva
och kan locka sörlänningar upp till
Norrland, och jag föreställer mig att
äldre, friställd arbetskraft, som det här
rör sig om, åtminstone i viss utsträckning
skulle kunna arbeta med sådana
semesterbyar. Det är litet förvånande
att man inte mera planmässigt och aktivt
har verkat för att bygga ut turistnäringen
i skogslänen. Jag tycker att det
mycket väl kan vara en statens uppgift
att där träda till, eftersom det finns ett
behov av sådana semesterbyar och arbetskraften
ju måste ha sysselsättning.
Likaså anser jag det vara riktigt att
försöka leda strömmen av turister från
söder till norr och utnyttja de stora
tillgångar vi har norrut. Med utvecklingen
av semesterbyar följer också
vägbyggen och andra aktiviteter av olika
slag, som turistfolket gärna vill utnyttja
och som dessutom förbättrar
möjligheterna att utnyttja arbetskraften.

Jag har velat säga detta mot bakgrunden
av mina erfarenheter både inom
naturvårdsverket och i den gamla friluftsnämnden.

14 Nr 21 Måndagen den 5 maj 1969

Svar på interpellation ang. beredande av sysselsättning åt äldre friställd arbetskraft
inom skogslänen

Herr LINDBERG (s):

Herr talman! Inrikesministern framhöll
det förbättrade läget för skogsnäringen
och pekade på de förhoppningar
vi kan hysa om ökad sysselsättning
där. Det är riktigt att konjunkturerna
är på uppåtgående inom skogsbruket,
och inom de närmaste åren kommer
troligen fler personer att sysselsättas
där. Men jag tror inte att vi på längre
sikt skall hysa några förhoppningar om
ökad sysselsättning i skogsbruket, ty
där kommer den pågående rationaliseringen
att kräva sin tribut i vad gäller
antalet sysselsatta.

Vi skall inte glömma att vi under de
senaste åren har fått notera ett stort
antal friställningar i skogsnäringen. Bara
ett enda stort företag i norrlandslänen
har under ett och ett halvt år friställt
2 000 arbetare. Om man då inte
är tillräckligt insatt i situationen kan
man möjligen hysa den förhoppningen
att en stor del av dessa friställda skall
kunna återanställas när sysselsättningsläget
ljusnat.

Personligen vågar jag inte vara optimistisk
därvidlag, därför att de som
friställs från dessa företag är de lågproduktiva
människorna, och företagen
hyser nog inte något intresse för att
återanställa dem utan kommer alldeles
säkert att försöka sig på extern rekrytering.
Detta skall vi naturligtvis med
alla medel söka motverka, men jag tror
inte att vi kommer att lyckas helt.

Vad som ytterligare verkar besvärande
är att man har siktet inställt på att
vid mitten av 1970-talet ha ett helt mekaniserat
skogsbruk. Eftersom medelåldern
är mycket hög bland de anställda
inom skogsbruket kommer det att
möta betydande svårigheter att omskola
arbetskraften, så att den blir anpassningsbar
till ett mekaniserat skogsbruk.
Jag tror sålunda att problemet kommer
att bli än värre, och det är därför jag
är så bekymrad när det gäller den äldre
arbetskraften.

Till herr Lothigius vill jag säga:
Överdriv inte förhoppningarna i fråga
om turistnäringen! Jag råkar själv komma
från en kommun med mycken turism,
och jag är sannerligen inte optimist
härvidlag. Att turismen kan vara
ett värdefullt komplement skall jag
inte förneka, men vi skall inte inbilla
oss att vi i norrlandslänen skall kunna
leva på turism. Jag har som sagt
erfarenheter från min hemkommun. Det
är några veckor per år som vi har turisterna
där — resten av året står semesterbyarna
i stort sett tomma. I fjälltrakterna
är förhållandena något annorlunda.
Men det har satsats mycket
stora belopp på sådana här anläggningar
i norrlandslänen, och tendensen är
att det börjar bli bekymmer med att
belägga semesterbyarna. Jag anser därför
att vi inte skall ge oss in på några
överdrivna satsningar på detta område.
Vi kommer nog att få svårt att övertyga
svensken om att Norrland är ett
bättre turistmål än Medelhavet.

Herr LOTHIGIUS (m):

Herr talman! Jag har inte velat överdriva
möjligheterna att ta vara på turismen
för att öka aktiviteten och förbättra
sysselsättningsmöjligheterna; jag
har bara pekat på turismen som en av
de faktorer som kan ha betydelse därvidlag.

Felet med de nuvarande semesterbyarna
är att de inte är så inrättade,
att de kan utnyttjas för all round verksamhet
under hela året. Felet är att
man bygger upp semesterbyar vilka ■—
som det sagts här — bara kan tas i anspråk
under några veckor per år. Felet
är att man inte i tillräcklig utsträckning
byggt ut den service, inte skapat
den standard som kan göra det attraktivt
för människorna nere i Europa att
utnyttja dessa semesterbyar. Felet är att
man över huvud taget inte har informerat
invånarna i Europas länder om

Måndagen den 5 maj 1969

Nr 21

Svar på interpellation ang. fisket i Östersjön

de möjligheter och fördelar som finns
här uppe.

Man borde alltså bygga ut servicen
och kompensera solen med en förnämlig
serviceverksamhet, så att människorna
kunde ta till vara de tillgångar som
naturen uppe i Norrland erbjuder. Felet
är att man inte gjort detta, och aktiva
åtgärder bör nu vidtagas för att
förbättra situationen. Jag har sett tillräckligt
många semesterbyar i detta
land för att förstå att en av orsakerna
till den dåliga beläggningen är otillräcklig
service.

Herr LINDBERG (s):

Herr talman! Det skulle vara mycket
intressant att höra herr Lothigius förklara
vad det är för fel på servicen
exempelvis i Hammarstrand. Där kan
man mycket väl ta vara på fritiden hela
året om. Jag tror också att Hammarstrand
just är ett av de områden som
det ganska väl har propagerats för ute
i Europa, tack vare att vi råkar ha en
bobsleighbana och därigenom har rätt
goda kontakter utomlands. Det finns tider
på året då vi har överbelagt och
inte kan ta emot alla människor som
vill komma dit.

Tyvärr har emellertid folk i allmänhet
semester bara några veckor på året,
och däremellan räcker inte turisterna
till för att belägga alla semesterorter
här i landet. Vi kan inte få kontinuitet
inom turismen, och det är problemet
för oss. Kunde vi det, tedde sig läget
helt annorlunda.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. fisket i
Östersjön

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: -

Herr talman! Herr Börjesson i Glömminge
har frågat om jag vill ta initiativet
till en allmän överläggning mellan
berörda länder angående förutsättningarna
för att trygga fiskbeståndet i Östersjön
och få till stånd en gemensam reglering
av fisket där.

År 1962 ingicks en överenskommelse
rörande skydd för beståndet av lax i
Östersjön. Denna binder formellt endast
Sverige, Danmark och Förbundsrepubliken
Tyskland. I praktiken har emellertid
Finland genom ändringar i den interna
lagstiftningen anpassat sig efter
konventionens bestämmelser. Som föredragande
departementschefen uttalade i
samband med att överenskommelsen underställdes
riksdagen är det ett intresse
att få vidast möjliga uppslutning kring
åtgärder till skydd för laxbeståndet i
Östersjön. Från svenskt håll har man
efter konventionens ikraftträdande verkat
i detta syfte. Dessa ansträngningar
fortsätter.

Konventionen innehåller inte något
uttryckligt stadgande om en särskild
fredningstid för laxen. Vid framläggandet
av propositionen uttalade föredragande
departementschefen i denna fråga,
att det från svensk synpunkt hade
varit en fördel om överenskommelsen
innefattat även bestämmelser om viss
fredningstid. Frågan borde därför genom
svensk försorg tas upp till diskussion
inom det särskilda utskott som
överenskommelsen förutser. Så har också
skett, och frågan har nu avancerat
så långt att utskottet vid sitt senaste
möte i Hamburg den 6 mars 1969 beslutat
rekommendera de berörda regeringarna
att införa viss fredningstid för
laxen. Goda förutsättningar skulle därmed
föreligga för att inom en tämligen
snar framtid tillgodose detta svenska
önskemål i väsentlig omfattning.

Frågan om en fördelning av kostnaderna
för laxreproduktion har bl. a. tagits
upp i en gemensam framställning
från Svenska ostkustfiskarnas centralförbund
och Svenska sydkustfiskarnas

Nr 21

Måndagen den 5 maj 1969

Svar på interpellation ang. fisket i Östersjön

centralförbund. Fiskeristyrelsen har yttrat
sig över framställningen och har
därvid föreslagit, att man från svensk
sida tar upp förhandlingar i frågan
med i första hand de till laxskyddskonventionen
anslutna staterna, d. v. s. Danmark
och Förbundsrepubliken Tyskland.
Frågan bereds nu inom jordbruksdepartementet.

Vederbörande svenska fiskeriorganisationer
har även fört fram önskemål i
vad avser trålfisket efter torsk i Östersjön.
Med anledning härav har man på
svensk sida hemställt om överläggningar
med Danmark om maskstorleken i
torsktrål. överläggningarna torde komma
att tas upp i en nära framtid.

Som framgår av det nu sagda har den
svenska regeringen tagit flera initiativ
som ligger i linje med interpellantens
önskemål i sak. Regeringen avser att
liksom hittills söka tillvarata det svenska
östersjöfiskets intressen inom ramen
för laxskyddskonventionen och genom
direkta kontakter med berörda stater.
Jag tror emellertid inte att dessa frågor
för dagen skulle föras framåt genom
anordnandet av en allmän överläggning
om fisket mellan de berörda länderna.

Vidare anförde:

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret på min
interpellation angående förutsättningarna
för reglering av fisket i Östersjön.

Svaret är i stora delar positivt, men
jordbruksministern tror inte att man
för dagen skulle vinna något på en överläggning
om fisket med övriga länder
runt Östersjön. I det fallet har jag en
annan uppfattning. Förr eller senare —-och ju förr desto hellre — måste strandägarna
runt Östersjön hålla en överläggning
om situationen för fisket. Visserligen
träffades 1962 en överenskommelse
om skydd för beståndet av lax, men
den gäller väl enbart Danmark och
Västtyskland. Det är naturligtvis en li -

ten hake att Sverige inte har erkänt
DDR, d. v. s. Östtyskland, och därför
inte kan träffa någon överenskommelse
med den staten, men det finns två andra
stora stater på andra sidan Östersjön,
nämligen Polen och Sovjetunionen. Enligt
den antagna rekommendationen i
Hamburg den 6 mars i år skall man
försöka få fram en fredningstid för lax,
men det förefaller mig som om den rekommendationen
inte kan gälla andra
länder än de som anslutit sig till konventionen,
nämligen Danmark och Västtyskland
och möjligen Finland.

Sverige har en avsevärd produktion
av östersjölax, och det är vi tvungna att
ha enligt internationella avtal och bestämmelser
som säger att när man bygger
över sina vattendrag är man tvungen
att producera lax på annat sätt.
Laxen måste vara tre år gammal för att
gå tillbaka till lekplatserna och föröka
sig på nytt. Enligt fiskarnas uppfattning
fångas laxen emellertid redan första
året i Östersjön. Förutom att den då
betalas mycket sämre — det är den
grövre, större laxen som betingar högre
pris — blir den alldeles för tidigt fångad.
Fiskeristyrelsen har också ifrågasatt
om inte laxen i Östersjön fiskas för
hårt.

Danskarna har för närvarande 60
procent av laxfisket i Östersjön. Under
de senaste två åren har Danmark och
Östtyskland flyttat över stora delar av
sin fiskeflotta i Nordsjön till Östersjön.
Det är en allmän uppfattning att även
fisket i Nordsjön blir för hårt exploaterat
och ger mycket sämre fångster nu.
Önskemålet om fredning av lax under
viss tid gäller dels vinterfredning, dels
sommarfredning. Fiskarna anser att
bornholmsfiskarna är mycket lojala
mot de gemensamma fiskeintressena i
Östersjön, medan däremot fiskarna från
Jylland och Själland, som vant sig vid
förhållandena i Nordsjön, går hårdare
fram.

Ett annat problem är att territorialgränserna
i Östersjön är så olika. En del

Måndagen den 5 maj 1969

Nr 21

Svar på interpellation ang. fisket i Östersjön

länder har en territorialgräns på tre distansminuter,
medan andra har fyra eller
tolv och Sovjetunionen i vissa delar
har ända upp till tjugo distansminuter
—• det motiveras med militärpolitiska
skäl. Det råder alltså en babylonisk
förbistring på detta område. Även om
denna del av fiskeproblemet är svårbemästrat,
skulle det vara önskvärt att
även den kom upp till behandling.

Beträffande de övriga fisksorterna
räknar man med att torsken inte skulle
vara i fara medan det däremot har diskuterats
hur det i framtiden kommer att
gå med sillfisket. Man har tyckt sig
märka att sillens storlek minskat, och
man befarar att det sker en alltför stor
utfiskning. Med den moderna teknikens
metoder kan fiskarna pejla in inte bara
fiskstimmen utan också de båtar som
anropar hemstationen när de funnit
fisk. Även båtar från andra länder kan
göra detta, och det blir då en allmän
rusning till platsen i fråga.

Jag tror för min del att ytterligare
överenskommelser om bevakande av
detta ärende skulle bli till gagn för alla
som fiskar i Östersjön. Jag anser även
att ännu längre gående åtgärder än de
som nu förekommer kan vara befogade.
Man kommer inte ifrån att konkurrensen
om fiskbeståndet i Östersjön blir
allt hårdare. Fiskarna i mina hembygder
berättar att de ibland kan se upp
till ett sextiotal östtyska moderna trålare
med moderfartyg ligga alldeles
utanför kusten. Man är på fiskarhåll
oroad över detta intensiva fiske.

Jag hoppas i alla fall att den utredning
som enligt vad jordbruksministern
nämnt skall tillsättas inom jordbruksdepartementet
kommer att skapa bättre
förhållanden, och jag ber än en gång
att få tacka för svaret på min interpellation.

Chefen för jordbruksdepartementet,

samheten på att jag i mitt svar framhållit
att jag inte tror att frågan för dagen
skulle föras framåt genom en sådan
allmän överläggning mellan de berörda
länderna som herr Börjesson i Glömminge
begärt. Jag menar att man i stället
skall försöka finna andra vägar att
nå resultat och att lösa de problem som
aktualiserats i interpellationen.

Det finns flera skäl till att en konferens
av det här slaget inte kan komma
till stånd. Herr Börjesson i Glömminge
berörde själv ett av dessa problem. Den
politiska situationen i södra delen av
Östersjön är inte sådan att man utan vidare
kan kalla samman en sådan konferens.
Det har dessutom mellan Polen
och Västtyskland tidigare rått mycket
delade meningar om rättsläget beträffande
kustvattnen, något som försvårat
möjligheterna att föra ett resonemang
med Polen. Nu har läget i detta avseende
något förändrats, och tiden är säkerligen
snart mogen för en diskussion
även med Polen. Sverige kan emellertid
inte ensamt ta upp detta resonemang
utan detta får göras av de stater som
antagit laxkonventionen.

Frågan om kostnadsfördelningen i
samband med laxreproduktionen har,
såsom framgått av mitt svar, aktualiserats
av fiskarnas organisationer, och vi
har nu detta ärende under beredning.
Det enklaste sättet att genomföra denna
fördelning är enligt min uppfattning att
överlåta uppgiften till det särskilt tillsatta
utskott som förutsättes i laxkonventionen,
och det är vår avsikt att snarast
möjligt aktualisera frågan på detta
håll.

Jag är medveten om att Hamburgbeslutet
om en viss fredningstid för laxen
för dagen inte hundraprocentigt tillgodoser
de svenska önskemålen, men jag
är rätt övertygad om att vi har goda
möjligheter att framgent komma längre
i den här frågan. Vi har fått principen
accepterad, och det var det väsentliga.
Sedan gäller det att gå vidare.

Som herr Börjesson själv anförde, tar

herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag vill fästa uppmärk2
— Andra kammarens protokoll 1969. Nr 21

Nr 21

Måndagen den 5 maj 1969

Svar på interpellation ang. fisket i Östersjön

danskarna upp de största laxfångsterna,
60 procent av den totala kvantiteten.
De av konventionen bundna staterna,
d. v. s. Danmark, Sverige och Västtyskland,
svarar för drygt 80 procent av
all lax som fångas. Med konventionen
har man alltså nått de stater som verkligen
fiskar i Östersjön. Därtill kan
läggas Finland, som genom sin lagstiftning
följer konventionens bestämmelser.
Vi har alltså kommit långt i den
här frågan med hjälp av laxkonventionen,
och kunde vi få också Polen att
följa konventionen, så vore väldigt mycket
vunnet.

Detta är något av det som ligger bakom
min uppfattning att vi för dagen
når mycket längre med att använda
oss av laxkonventionen och söka kontakt
med de enskilda staterna.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Bara ett par synpunkter
i all korthet. Det är riktigt att Västtyskland,
Danmark och Sverige svarar för
större delen av det nuvarande laxfisket
i Östersjön, men det är en allmän
mening bland fiskarna att Östtyskland
är i färd att öka sin andel, och en ökning
i fråga om ett fiske som redan
tidigare är överansträngt är verkligen
inget eftersträvansvärt.

Vad beträffar frågan om vem som
skulle ta initiativ till förhandlingar rörande
territorialgränserna anser jag att
det land som tillämpar det kortaste avståndet
till territorialgränsen har mest
intresse av att försöka få den frågan
löst. Om Sovjetunionen räknar med 20
sjömil, så är det klart att det landet
inte har något intresse av förhandlingar.
Även Västtyskland tillämpar, såvitt
jag vet, stora avstånd i vissa av
Östersjöns vikar.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag har inte mer att
tillägga än att det framgick av mitt
svar att vår avsikt är att använda lax -

konventionen och att ta upp resonemang
med staterna runt Östersjön. Jag
nämnde Polen, men Sovjetunionen hör
ju också till länderna kring Östersjön.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
den å bordet vilande
motionen nr 1203.

§ 7

Föredrogs den av fru Lewén-Eliasson
(s) vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till hem statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
angående den
sociala sammansättningen av klasserna
i grundskolan.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av motioner om förbud för supertankers
att trafikera Östersjön;

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av proposition om
ändring i kyrkomötesförordningen, och

nr 21, i anledning av riksdagens revisorers
verksamhetsberättelse för år
1968;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 25 maj 1962 (nr 381)
om allmän försäkring, jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i barnavårdslagen den 29 april
1960 (nr 97), jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 21 maj

Måndagen den 5 maj 1969

Nr 21

1954 (nr 269) om skyldighet för arbetsgivare
att lämna uppgift rörande
arbetsanställning,

nr 46, i anledning av motioner om
rätt för utländsk medborgare till undantagande
från den allmänna försäkringen,
och

nr 48, i anledning av motioner angående
tidpunkten för inplacering i ny
sjukpenningklass;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 31, i anledning av motioner om
upphävande av viss inskränkning i rätten
till inmutning i Norrbottens län,
och

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om rätt
för innehavare av järnväg att påkalla
ägoutbyte;

jordbruksutskottets memorial nr 19,
angående uppskov med behandlingen
av vissa till jordbruksutskottet hänvisade
ärenden; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

38, i anledning av motioner om
åtgärder för att åstadkomma mera trafiksäkra
bilar,

nr 39, i anledning av motioner om
riktlinjer för en samordnad skärgårdspolitik
i Stockholms skärgård,

nr 40, i anledning av motioner om
åtgärder för att minska fosfathalten i
tvättmedel, och

nr 41, i anledning av motioner om
åtgärder till främjande av turistnäringen
i Jämtlands län och av fritidsverksamhet,
m. m.

§ 9

Tillkännagavs, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 112, med förslag till lag om
ändring i landstingslagen den 14 maj
1954 (nr 319), m. m., överlämnats till
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 10

Anmäldes följande motioner i anledning
av Kungl. Maj :ts skrivelse nr 71,
med överlämnande av redogörelse från
Nordiska rådets svenska delegation:
nr 1204, av herr Holmberg m. fl.,
nr 1205, av herrar Mundebo och
Strömberg,

nr 1206, av herr Nilsson i Tvärålund,
samt

nr 1207, av fru Sundberg och herr
Lothigius.

Dessa motioner bordlädes.

§ 11

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare
Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden 12
—16 maj 1969 för att närvara vid Europarådets
session i Strasbourg.
Stockholm den 24 april 1969

Gösta Bohman

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 12

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Wennerfors (m), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
angående utredning om sammanslagning
av Systembolaget och Aktiebolaget
Vin- och Spritcentralen, samt
herr Wennerfors (m), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående tillträdesdag för
tjänst som icke-ordinarie lärare.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.19.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 21

Tisdagen den 6 mai 1969

Tisdagen den 6 maj

Kl. 16.00

§ 1

Meddelande ang. arbetsplena onsdagen
den 7 och fredagen den 9 maj

Herr TALMANNEN yttrade:

Morgondagens arbetsplenum kommer
icke att fortsättas på kvällen.

Fredagen den 9 maj tar sammanträdet
sin början kl. 10.00 och inledes med
en frågestund. Vid detta arbetsplenum
upptages till behandling bl. a. statsutskottets
utlåtanden angående anslag till
regional utveckling, för arbetsmarknadsändamål
och till företagarföreningarna.
Till dessa utlåtanden har fogats
ett 30-tal reservationer och ärendena
kan förutsättas komma att föranleda
förhållandevis långa debatter. Om hela
föredragningslistan icke hunnit genomgås
till kl. 17.00 fortsattes sammanträdet
utan middagspaus.

§ 2

Svar på interpellation ang. regler för
fastställande av tidpunkt då en person
skall anses som död

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Kristensson har frågat
chefen för justitiedepartementet,
om han har för avsikt att tillsätta en
allsidigt sammansatt utredning med
uppdrag att bl. a. pröva frågan huruvida
det finns anledning att fastställa
regler eller riktlinjer för när en människa
skall anses död. Interpellationen
har överlämnats till mig för besvarande.

Någon definition på begreppet död
finns inte i svensk lagstiftning. I praxis
har emellertid det dödsbegreppet utbildat
sig att en person anses död när
hjärtverksamhet och andning upphört.

I ett den 28 februari i år framlagt
förslag till ny transplantationslagstiftning
har socialstyrelsen utförligt behandlat
frågan om förutsättningarna
för att en person skall anses död. Styrelsen
har därvid funnit att styrelsen
för närvarande inte kan förorda att
man inför ett annat dödsbegrepp än
det nuvarande. Till stöd för sin uppfattning
har styrelsen anfört bl. a. följande.

Socialstyrelsen har under ärendets
beredning hört ett antal myndigheter
och organisationer, och dessa har på
ett undantag när avstyrkt införandet av
ett nytt dödsbegrepp eller ansett att behov
av ett nytt sådant inte föreligger.
Endast medicinska fakulteten i Göteborg
har uttalat sig för ett dödsbegrepp
som anknyter till hjärnans funktion.
Enligt fakultetens mening borde dock
de hittillsvarande dödskriterierna bibehållas
som de i första hand avgörande
för frågan när en person skall anses
vara död.

I och för sig bör det enligt socialstyrelsens
mening inte vara någon tvekan
om att beteckna en individ, beträffande
vilken hjärndöd verkligen föreligger,
som död. Härav följer enligt socialstyrelsen
emellertid inte att man skall acceptera
ett hjärndödsbegrepp. Säkerhetskravet
får under inga förhållanden
eftersättas. Socialstyrelsen anser att ett
oeftergivligt villkor för införande av
hjärndödsbegreppet måste vara en absolut
förvissning om att möjlighet finns

Tisdagen den 6 maj 1969 Nr 21

Svar på interpellation ang. regler för fastställande av tidpunkt då en person skall

anses som död

att fastställa när hjärndöd inträtt. Enligt
socialstyrelsens uppfattning är det
ännu knappast övertygande visat, att
de metoder som redovisats för fastställande
av hjärnans död tillfredsställer
nämnda krav. Uppgifter har tvärtom
kommit fram, som tyder på att de enskilda
metoderna sviker ibland, även
om det anses att man genom att använda
flera sådana metoder samtidigt skulle
kunna avgöra huruvida hjärndöd föreligger.

Socialstyrelsen framhåller att det, utöver
säkerhetskravet, också måste krävas
att en ny innebörd av dödsbegreppet
bärs upp av en vidsträckt opinion.
Socialstyrelsen finner att så knappast
kan anses vara fallet för närvarande.
Situationen belyses enligt styrelsen bäst
av det förhållandet att läkarkåren inte
står samlad bakom hjärndödsbegreppet.
Från olika läkare har tvärtom i skilda
sammanhang uttalats tveksamhet i fråga
om ett sådant dödsbegrepp.

Socialstyrelsens förslag till ny transplantationslagstiftning
remissbehandlas
för närvarande. Remissvar har infordrats
till den 1 juli i år.

Från sociala och juridiska synpunkter
måste det anses synnerligen värdefullt
att ha ett dödsbegrepp som är giltigt
för alla människor och möjligt att
avgöra för varje läkare. Ytterst starka
skäl måste kunna anföras för att det
nuvarande dödsbegreppet skall ersättas
med ett nytt eller att ett alternativt
dödsbegrepp skall tillåtas vid sidan av
det nuvarande. Jag är inte beredd att
nu tillsätta en utredning som syftar till
en ändring av det nuvarande dödsbegreppet.

Vidare anförde:

Fru KRISTENSSON (in):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret på min interpellation.
Jag riktade interpellationen
till justitieministern i den tron, att ef -

tersom det är justitiedepartementet som
handlägger de juridiska problem som
hänger samman med livets början, så
borde justitiedepartementet logiskt sett
också syssla med de juridiska frågor
som gäller livets slut. Jag är i alla fall
tacksam för att socialministern velat
svara på min interpellation, även om
jag på ett sätt beklagar att frågan därmed
har givits mera en social och
mindre en juridisk betoning. Jag tycker
för min del att det hade varit väsentligt
att frågan givits just en juridisk betoning.

Jag beklagar också att Socialministern
för närvarande avfärdar frågan
och säger att det inte finns anledning
att nu tillsätta en sådan utredning som
jag efterlyst. Jag vill erinra om att den
arbetsgrupp, som har kommit in på frågan
om dödsbegreppet, egentligen hade
ett mycket begränsat uppdrag. Arbetsgruppen
skulle endast pröva riktlinjerna
för transplantationsverksamhet med
levande givare men kom i sammanhanget
in på hela den stora frågan om
dödsbegreppet. Någon utredning som
skulle syfta till att verkligen penetrera
dessa väsentliga frågor har emellertid
aldrig tillsatts.

Arbetsgruppens förslag i transplantationsfrågan
gick ut på att man skulle
nöja sig med anvisningar och att det
alltså inte skulle behövas någon författningsmässig
reglering. De remissinstanser
som yttrat sig i frågan har
emellertid varit ganska samstämmiga
i kravet på att frågan om transplantation
med levande givare skall anses
så väsentlig, att den ges en författningsmässig
reglering.

Nu förefaller det ju också som om
socialstyrelsen hade stannat för att föreslå
lagstiftning i detta hänseende.
Men socialstyrelsen har biträtt arbetsgruppens
uppfattning att någon ändring
av dödsbegreppet tills vidare inte
är motiverad, vilket socialministern
också redovisat i sitt svar till mig. Jag

Nr 21

Tisdagen den 6 maj 1969

Svar på interpellation ang. regler för fastställande av tidpunkt då en person skall

anses som död

vill då erinra om att en av ledamöterna
i arbetsgruppen, professor Gunnar
Biörek, på socialstyrelsens uppdrag lielt
nyligen har varit i Amerika för att studera
dessa frågor. När han kom tillbaka
konstaterade han för sin del att
vi i vårt land inte längre kan stå utanför
den verksamhet på detta område
som nu är på gång i olika länder. Professor
Biörek anser därför att man skulle
kunna tänka sig en försöksverksamhet
— att man alltså försöksvis skulle
börja använda begreppet hjärndöd.

Hur ser socialministern på detta? När
vi här i riksdagen för ett par år sedan
accepterade en försöksverksamhet med
A-piller —• ett abortmedel -— gjorde vi
det efter mycket stor tvekan och efter
ingående debatt. Jag är, herr talman,
inte övertygad om att riksdagen nu är
mogen för en försöksverksamhet i fråga
om dödsbegreppet. Därför har jag den
bestämda uppfattningen, att det vore
mycket farligt att låta den medicinska
utvecklingen ha sin gång under det att
vi i detta hus slår oss till ro och tycker
att detta är en sak främst för läkare och
kanske för en och annan jurist i socialstyrelsen.
Enligt min mening är det angeläget
att man utan tidsutdräkt tillsätter
en utredning som vore så allsidigt
sammansatt som möjligt för belysning
av frågorna. Jag vill understryka för
herr statsrådet att jag i min interpellation
inte har föreslagit att riksdagen
skulle beställa en utredning som skulle
utgå från förutsättningen att ett nytt
dödsbegrepp skulle införas i vårt land,
utan jag har ganska försiktigt frågat,
om det inte kunde finnas anledning att
utreda frågan, huruvida det vore befogat
att fastställa regler eller riktlinjer
för när en människa skall anses död.
Jag känner mig inte redo att säga att
det behövs en lagreglering eller att vi
kommer att acceptera ett nytt dödsbegrepp,
men jag tycker absolut att frågorna
är så väsentliga, att vi bör utreda

dem för att se vad som kan bli resultatet
av en ingående analys.

Herr talman! Jag tycker att diskussionerna
om hjärttransplantation i samband
med dödsbegreppet har fått alldeles
för stort utrymme. Som jag ser
det gäller frågan inte så mycket om vi
skall ha möjligheter att transplantera
hjärtan eller inte. För mig framstår den
främst som en fråga av etisk natur.

I detta sammanhang bör det väl
framhållas att det rör sig om vårt förhållande
som individer och medborgare
till vårt eget och våra medmänniskors
biologiska liv. Det gäller å ena sidan
den enskilde individens integritet
och hänsynen till de anhöriga och deras
känslor för hans mer eller mindre
livlösa kropp; det gäller å andra sidan
medmänniskornas behov av vävnader
och organ. Det gäller den enskilde individens
önskan att få leva så länge som
möjligt, men det gäller också vår rätt
att få död, om vi så önskar, utan livsuppehållande
behandling.

Vi kan inte heller — och det bör
framför allt inte socialministern göra
— glömma bort de viktiga vårdproblemen.
Vi måste fråga oss när en läkare
har rätt att avbryta en livsuppehållande
behandling. Det är en central fråga, men
den har varken arbetsgruppen eller socialstyrelsen
penetrerat ingående. Enligt
min uppfattning är detta ett problem
som det verkligen borde vara en
uppgift för en sådan utredning att analysera.

Jag läste häromdagen en artikel i Läkartidningen
av docent Frykliolm, som
har ägnat mycket stort intresse åt dessa
frågor. Han skriver: »Det är en svår
psykisk påfrestning för de anhöriga att
bevittna hur patienten ''vårdas’ dag efter
dag, liggande naken i ett iskallt rum
med slangar instoppade överallt och
det hela ackompanjerat av ljudet från
respiratorn. All känsla av värdighet inför
döden försvinner i en sådan miljö.»

Tisdagen den 6 maj 1969 Nr 21

Svar på interpellation ang. regler för fastställande av tidpunkt då en person skall

anses som död

Där har vi en del av det etiska problemet;
det är kanske inte ett etiskt problem
sett ur den döendes synpunkt utan
mera ur de anhörigas.

Jag undrar hur sjukvårdspersonalen
upplever situationen, då en människa
som ligger för döden knappast har rätt
och möjlighet att få do i lugn och ro
i närheten av sina anhöriga, därför att
man har vetskap om att så snart vederbörande
är död skall hans organ användas
i transplantationsverksamhet. Detta
är i och för sig känsliga frågor, men vi
får inte väja undan för en öppen diskussion
i sådana ömtåliga frågor, liksom
vi numera i vårt samhälle inte väjer
för en fri och öppen diskussion i
andra frågor av ömtålig natur. När det
gäller lagstiftning om transplantation
från döda givare finns det därför anledning
att fråga sig, om det inte borde
finnas klarare riktlinjer för att ett samtycke
skall ges. För närvarande förhåller
det sig så, att om ingen har uttryckt
en invändning, presumerar man ett
samtycke. Jag tror att det skapar många
problem, framför allt för vårdpersonalen,
då man presumerar ett samtycke
och samtidigt låter de anhöriga sväva i
ovctenhet om att man har för avsikt
att använda den döde för transplantationsändamål.

Herr statsrådet konstaterar i sitt svar
mycket riktigt, att inga remissinstanser
egentligen har varit beredda att föreslå
införande av ett nytt dödsbegrepp.
Många remissinstanser har emellertid
förordat en utredning om t. ex. läkarens
rätt att avbryta livsuppehållande behandling.
Detta är ju ett inslag i hela
den stora diskussionen, och jag anser
därför att remissinstanserna inte har
varit så negativa som man får ett intryck
av när man tar del av herr statsrådets
svar.

Jag vill, herr talman, sluta med att
beklaga att herr statsrådet endast konstaterar
att tiden inte är mogen för en

utredning. Jag tycker att den är det. Ju
mer den medicinska tekniken utvecklas,
desto större tyngd måste de etiska
och humanitära synpunkterna få och
desto viktigare är det att vi får en fri
och öppen debatt, så att vi vet vad vi
egentligen gör.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag har lyssnat med
stort intresse på fru Kristenssons inlägg,
men jag har svårt att förstå en del
av det. Hon säger att människor inte
får leva i oro och osäkerhet beträffande
dödsbegreppet, vad som skall hända
med dem etc. Samtidigt uppmanar hon
mig att tillsätta en utredning som skall
ta upp hela frågan, när jag i dag klart
och tydligt har sagt att det inte är
fråga om någon ändring av dödsbegreppet.
Allmänheten kan känna sig
trygg på den punkten, fru Kristensson.

I vissa avseenden är jag ense med
fru Kristensson. Vi diskuterar här en
mycket väsentlig fråga, som intimt berör
alla människor. Den har inte bara
medicinska, sociala och juridiska aspekter
utan den har, som fru Kristensson
med all rätt framhållit, i hög grad
etisk, religiös och allmänmänsklig anknytning.
Socialstyrelsen följer uppmärksamt
utvecklingen på det vetenskapliga
planet, det kan jag försäkra
iru Kristensson. Sålunda pågår på so''.
ialstyrelsens initiativ bl. a. undersöklingar
om vilka sjukdomar som kan
,notivera hjärttransplantationer, de teKniska
förutsättningarna för sådana operationer
samt möjligheten att fastställa
huruvida hjärndöd föreligger. En utredning
som direkt syftar till en ändring
av det nuvarande dödsbegreppet
är emellertid en annan och mer långtgående
fråga. En sådan utredning är
jag inte nu beredd att tillsätta, det har
jag understrukit i mitt svar till fru
Kristensson.

24 Nr 21 Tisdagen den 6 maj 1969

Svar på interpellation ang. regler för fastställande av tidpunkt då en person skall
anses som död

Jag vill också erinra om att Nordiska
rådet den 5 mars i år beslutat anta en
rekommendation till regeringarna i de
nordiska länderna att undersöka möjligheterna
för antagande av likartade
regler om transplantation. En sådan
undersökning torde också komma att
beröra frågan om tolkningen av dödsbegrepp
et.

I den allmänna debatten har på senare
tid diskuterats möjligheterna att
ge viss eller vissa läkare rätt att företa
hjärttransplantationer utan hinder av
det nuvarande dödsbegreppet. Jag vill
i det sammanhanget framhålla som min
uppfattning, att det inte är aktuellt med
dispens från gällande dödsbegrepp. Så
länge förutsättningen för hjärttransplantation
är att man måste använda ännu
pulserande hjärtan innebär, såvitt jag
kan förstå, tillstånd till hjärttransplantationer
att man också inför ett nytt
dödsbegrepp. Även hjärttransplantationer
i begränsad omfattning förutsätter
alltså att man tar ställning till den
principiella frågan om dödsbegreppets
innebörd.

Detta är en stor och väsentlig fråga.
Fru Kristensson refererade vad professor
Gunnar Biörck har skrivit. Jag
har läst hans rapport, som är utomordentlig
intressant. Han har företagit
en lång studieresa i Amerika och därvid
haft tillfälle att träffa en rad framstående
kirurger som är verksamma
på detta område. Men man måste komma
ihåg några saker, fru Kristensson.
Det är, som jag redan framhållit, alltid
fråga om att överföra ett pulserande
hjärta till en annan människa. Det har
också visat sig av de hjärttransplantationer
som gjorts — och de är ganska
många; professor Biörck nämner att i
slutet av februari torde de ha varit
ungefär 116 och i dag är de förmodligen
fler ■— att den period som människorna
lever efteråt är mycket kort.
Såvitt jag vet är det egentligen bara i

ett fall som patienten i fråga — jag syftar
på Blaiberg — har levat över ett år
efter ingreppet. I övriga fall har det
varit fråga om relativt korta överlevandetider.

Professor Gunnar Biörck sammanfattar
i rapporten såvitt jag förstår sin
uppfattning bl. a. på följande sätt —
och det är intressant att han därvid
börjar med ordet »om». Om allmänheten,
myndigheterna och den påtänkta
mottagaren är beredda att acceptera,
vad det i själva verket rör sig om,
d. v. s. en klinisk metod under utveckling,
med rimliga chanser till fortsatt
liv i ett par månader till ett halvt år i
genomsnitt, och upp emot ett år mera
i sällsynta undantagsfall •— allt under
förutsättning av noggrann daglig medicinering
och upprepade sjukhusvistelser
i samband med t. ex. det mycket allvarliga
problemet om bortstötning — skulle
man enligt professor Biörck kunna
besvara den ställda frågan om hjärttransplantationer
i Sverige med ja. Men
märk väl, fru Kristensson, att han omgärdar
detta svar med alla dessa reservationer.

Jag skall inte fördjupa debatten ytterligare.
Jag har redan framhållit att denna
fråga sannerligen är föremål för debatt
och utredningar. Fru Kristensson
gick också in på frågans opinionsmässiga
sida. Jag vill därvidlag gärna understryka
den uppfattning som professor
Biörck i sin rapport refererar från
en del av sina sagesmän i USA, nämligen
att bl. a. massmedia medverkat
till att allmänhetens förväntningar blivit
för högt ställda. När sedan resultaten
inte visat sig motsvara dessa förväntningar
har optimismen förbytts i
besvikelse.

Fru Kristensson tar i denna debatt
upp en rad andra frågor som jag inte
nu skall diskutera. Hon tar upp frågan
om abortlagstiftningen, ett spörsmål
vilket, såsom fru Kristensson vet, för

Tisdagen den 6 maj 1969 Nr 21

Svar på interpellation ang. regler för fastställande av tidpunkt då en person skall

anses som död

närvarande är föremål för behandling
i en utredning. Hon tar också upp frågan
om sådana människor, vilkas flämtande
livslåga uppehälles genom intensiv
sjukhusvård. Jag vet dock inte vart
fru Kristensson vill komma med allt
detta. Har hon själv någon åsikt om
vad som skall företas? Vill fru Kristensson
på denna väg införa ett nytt dödsbegrepp?
Jag har svårt att förstå vad
den sistnämnda frågan strängt taget
har med vår diskussion om hjärttransplantationerna
att göra.

Herr talman! Jag har gett till känna
min mening i denna fråga, och jag har
varit angelägen om att understryka den
i klartext så att ingen oklarhet skall
kvarstå.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Socialministern slutade
med att säga att han egentligen inte
förstår vad de andra frågor som jag
tagit upp har att göra med frågan om
hjärttransplantationer. Nej, det kan
hända att de inte har något direkt samband
med hjärttransplantationerna.
Jag har emellertid i mitt inlägg sagt
att frågan om hjärttransplantationer
fått alltför stort utrymme. Jag anser
inte att det är dessa som är huvudfrågan.
Det är riktigt att överlevandetiden
för dem som fått ett nytt hjärta
ännu är kort, men vi befinner oss naturligtvis
i en utvecklingsfas på väg
mot ett stadium där utsikterna för dessa
patienter blir bättre. Jag vidhåller dock
fortfarande att detta inte är den centrala
frågan.

Jag konstaterar samtidigt att de frågor,
som jag tycker egentligen är mycket
viktigare, nämligen läkarnas rätt
att avbryta en livsuppehållande behandling
och behovet av öppna och riktiga
regler för överföring av transplantat
inte bara från levande givare utan också
från döda, från etiska synpunkter
borde bli föremål för överväganden. I

varje fall är inte frågan om läkarens
rätt att avbryta en livsuppehållande
behandling under utredning och har
inte heller varit det.

Jag tillät mig också nämna frågan
om abortlagstiftningen. Jag gjorde det
inte därför att jag här och nu ville få
till stånd en debatt utan för att få svar
på en fråga som jag ställde till herr
statsrådet. Frågan gällde huruvida en
försöksverksamhet beträffande dödsbegreppet
skulle vara lika acceptabel som
en försöksverksamhet beträffande avbrytande
av havandeskap, och jag har
fått ett svar på den punkten som jag
tycker är tillfredsställande.

Herr statsrådet förstod inte vad jag
menade när jag talade om patienter
som vårdas på sjukhus och — som statsrådet
säger ■—• där livet flämtar. Det
var en missuppfattning, herr statsråd.
Jag har inte talat om patienter vilkas
liv flämtar utan om patienter som egentligen
är döda, d. v. s. hjärndöda. Även
socialstyrelsen accepterar ju att det
finns ett hjärndödsbegrepp. Jag vill fråga:
Är det riktigt med hänsyn till anhöriga,
sjukvårdspersonal och våra
samlade sjukvårdsresurser att i ordets
egentliga mening döda personer ligger
på våra sjukhus och tar i anspråk alla
våra samlade resurser när vården inte
fyller någon praktisk uppgift utan tvärtom
är någonting negativt för de efterlevande
och när det finns så många
andra som väntar på att få vård? Det
gäller alltså inte patienter vilkas liv
flämtar, utan det gäller patienter som
i ordets egentliga mening är döda.

Nu säger herr statsrådet att han inte
vill ha en utredning om ändring av
dödsbegreppet, men samtidigt säger han
att Nordiska rådet kommer att behandla
den frågan. Skall vi vara med i de
nordiska övervägandena eller skall vi
vidhålla vår ståndpunkt att någon utredning
för vårt vidkommande inte är
aktuell?

26 Nr 21 Tisdagen den 6 maj 1969

Svar på interpellation ang. regler för fastställande av tidpunkt då en person skall
anses som död

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! För att inget missförstånd
skall kvarstå vill jag upprepa vad
jag sade förut att frågan om en ny
transplantationslagstiftning varit föremål
för utredning. Fru Kristensson får
väl lugna sig tills socialstyrelsen och
dess medarbetare blivit klara på den
punkten.

Det är riktigt att även Nordiska rådet
har uttalat sig om möjligheterna
till en enhetlig lagstiftning på detta
område. Det är givet att man under de
diskussionerna kan komma in också på
en del av dessa frågor.

Fru Kristensson tog upp — om jag
nu förstod henne rätt , jag missförstod
henne första gången enligt vad hon
gör gällande — frågan om att så att
säga avbryta liv på vissa människor
vilkas tillstånd — som hon säger —
är sådant att de redan är hjärndöda.
Där är vi inne på den väsentliga frågan.
Jag vill påpeka att socialstyrelsen i
april har lämnat i uppdrag till en forskargrupp
under ledning av professorn
i neurokirurgi vid universitetet i Göteborg
Gösta Norlén att redovisa forskningsresultaten
rörande möjligheterna
att fastställa huruvida hjärndöd föreligger.
Jag tror, fru Kristensson, att man
också skall avvakta resultatet av den
undersökningen, innan man gör några
definitiva ställningstaganden i dessa
utomordentligt ömtåliga frågor.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Får jag till slut bara
säga ytterligare en sak. Jag vet att socialstyrelsen
kommer att lägga fram
ett förslag till lagstiftning om transplantationsverksamhet
och att man där tänker
sig att bibehålla nuvarande lag när
det gäller transplantation från döda
givare. Jag vill bara här uttrycka det
önskemålet att herr statsrådet vid sin
behandling av frågan i departementet
ville beakta de synpunkter jag tidigare

anfört på de etiska aspekterna och ta
hänsyn till sjukvårdspersonalens och
anhörigas legitima önskan att ett ingrepp
skall ske med samtycke och inte
bara med underförstått samtycke.

Naturligtvis är dessa frågor så känsliga
att det inte finns anledning att skynda
för fort. Emellertid går den tekniska
utvecklingen så svindlande snabbt —
och utredningar tar i vanliga fall ganska
rundlig tid — att jag tycker att det
trots allt ligger en viss fara i ett dröjsmål.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet
vilande proposition nr 112, med
förslag till lag om ändring i landstingslagen
den 14 maj 1954 (nr 319),
m. m.

§ 4

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till utrikesutskottet motionen nr 1204;

till statsutskottet motionen nr 1205;

till lagutskott motionen nr 1206; och

till statsutskottet motionen nr 1207.

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 4, konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 20 och
21, andra lagutskottets utlåtanden nr
40, 44—46 och 48, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 31 och 36, jordbruksutskottets
memorial nr 19 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden nr 38—

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets memorial och utlåtanden
:

nr 55, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden,

Tisdagen den 6 maj 1969

Nr 21

nr 56, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående inrättande av ett
statligt aktiebolag för konsultverksamhet
på rationaliseringsområdet jämte
motion,

nr 57, i anledning av vissa av Kungl.
Maj :t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1969/70 till regional utveckling,
m. in., jämte motioner,

nr 58, i anledning av vissa av Kungl.
Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1969/70 för arbetsmarknadsändamål
m. in. och Kungl. Maj :ts proposition
angående minimibelopp för
statligt omställningsbidrag, jämte motioner,
och

nr 59, i anledning av vissa av Kungl.
Maj :t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
hudgetåret 1969/70 i vad avser företagareföreningarna
m. m. jämte motioner;
samt

bankoutskottets utlåtande nr 23, i anledning
av motioner om åtgärder till
skydd för vissa hemmamarknadsindustrier,
m. m.

§ 7

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

149, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor, angående anslag på
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1968/69 under huvudtiteln Riksdagen
och dess verk m. m.; och

nr 150, till riksdagens revisorer, angående
anslag till revisorerna för utrustning
av nya lokaler.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från andra lagutskottet:

nr 153, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om pensionstillskott,
m. in., såvitt propositio -

nen hänvisats till lagutskott, jämte i ämnet
väckta motioner; samt

från jordbruksutskottet:

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden;
och

nr 152, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde.

§ 8

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 115, angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1969/
70, m. in., och

nr 116, angående utvidgning av systemet
med växtförädlingsavgifter.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 9

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Hugosson (s), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
samhällets möjligheter att ingripa
mot s. k. helbrägdagörelseverksamhet,
och

herr Johansson i Skärstad (ep), till
hans excellens herr statsministern angående
lagligheten av statlig övervakning
av religiöst samfunds sammankomst.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.32.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Onsdagen den 7 maj

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 28
nästlidne april.

§ 2

Svar på interpellation ang. markering vid
övergångsställe för gående

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Thylén har frågat
mig, om jag är beredd medverka till sådan
ändring av gällande bestämmelser
att övergångsställe för gående måste
vara försett med såväl markering på
vägbanan som trafikmärke.

Herr Thylén vänder sig mot att bestämmelserna
om fordonsförares särskilda
förpliktelser vid övergångsställe
gäller bara om övergångsstället är markerat
på körbanan. Denna utformning
fick bestämmelserna genom en ändring
av vägtrafikförordningen som trädde i
kraft den 1 januari 1967. Synpunkter
liknande dem herr Thylén för fram anfördes
bl. a. i motioner när riksdagen
behandlade ändringsförslaget. Riksdagen
godtog emellertid bestämmelserna
och avvisade motionsyrkandena på skäl
som framgår närmare av tredje lagutskottets
utlåtande 1966:1. De nya reglerna
stämde överens med vad som gällde
i övriga nordiska länder och med
de internationella överenskommelser vi
då hade att ta hänsyn till.

Vi kan emellertid av allt att döma
snart vänta oss en ändring på den här
punkten. I den nya världskonvention

om vägtrafik som utarbetades i Wien
förra året heter det, att förare är skyldig
stanna, om det är nödvändigt för
att låta fotgängare passera på obevakat
övergångsställe, när övergångsstället är
angivet genom markering på vägbanan
eller genom vägmärke. Konventionen
har visserligen inte trätt i kraft än,
och på det europeiska planet pågår förhandlingar
för att nå en mer detaljerad
enhetlighet i olika avseenden inom
Europa. I de överläggningar vi haft inom
departementet i anslutning till de
internationella förhandlingarna har jag
emellertid kommit till den uppfattningen
att den här särskilda regeln bör kunna
genomföras hos oss utan att vi avvaktar
det slutliga ställningstagandet till
konventionerna som helhet.

Enligt de särskilda föreskrifter som
nu gäller skall övergångsställe markeras
med såväl markering på vägen som vägmärke.
Det enda undantagsfall när märke
inte behöver sättas upp avser signalreglerade
övergångsställen. Denna dubbla
utmärkning kommer säkerligen att
bibehållas även om de nya trafikregler
jag nyss nämnde kommer att införas
i vår lagstiftning.

Det är givetvis av stor betydelse, inte
minst med den utformning trafikreglerna
om övergångsställen nu har, att markeringarna
på vägbanan hålls i tillfredsställande
skick och att markeringar
som inte längre gäller avlägsnas. Jag
kan nämna att trafiksäkerhetsverket nyligen
sänt en skrivelse till samtliga väghållare,
där man betonat vikten av att
gällande markeringar förnyas inom
önskvärd tid och att icke giltiga markeringar
tas bort. Verket har i skrivelsen
framhållit betydelsen från trafik -

Onsdagen den 7 maj 1969

Nr 21

Svar på interpellation ang. markering vid övergångsställe för gående

säkerhetssynpunkt av att väghållarna
företar en översyn av alla markeringar
i det här hänseendet.

Vidare anförde:

Herr THYLÉN (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min interpellation. Det kommer inte att
föranleda någon längre debatt, eftersom
svaret står helt i överensstämmelse med
mina önskemål. Man kan närmast kalla
det för ett beställningssvar.

Jag har tidigare motionsledes försökt
åvägabringa rättelse i den fråga det här
gäller, och i det svar jag nu fått säger
statsrådet att de initiativ nu har tagits
som jag anser att vi bör ta här i landet.
Ja, kommunikationsministern går
till och med litet längre och säger att
han inte kommer att vänta på världskonventionens
besked i frågan utan tar
egna initiativ. Det är en mycket positiv
sak i nuvarande situation.

övergångsstället vid Rosenbad, som
jag nämnt i min interpellation, är egentligen
inte det som föranlett mig att interpellera
i ärendet, utan jag tog det
som ett skrämmande exempel på vilka
livsfarliga situationer som uppstår trafikmässigt,
när man försöker reglera
gående och körande trafikanter. Om vi
någon gång skall vinna den respekt för
övergångsställena som vi vill ha, så
måste alla tveksamma bestämmelser av
den typ det här gäller rensas ut. Det
gläder mig alldeles speciellt att trafiksäkerhetsverket
nu har skickat en skrivelse
till de olika vägförvaltningarna
för att få den skärpning till stånd som
jag har önskat.

Jag vill peka på hur väl trafikströmmarna
flyter i de kommuner och städer,
där det finns goda markeringar
av övergångsställen, och detta gäller såväl
gångtrafiken som fordonstrafiken.
Anledningen härtill är att man där visar
den önskvärda respekten för befintliga
övergångsställen och trafiksignaler.

Tredje lagutskottet har inte velat biträda
de motioner i denna fråga som
jag väckt i denna kammare vid ett flertal
tillfällen. Även om utskottets skrivningar
har andats en viss välvilja har
jag inte fått det besked som jag önskat.
I motionerna har också lämnats ett flertal
exempel på lösningar från andra
länder. I Danmark har man t. ex. infört
riktade ljus över övergångsställen vid
genomfartsleder för att skärpa biltrafikanternas
uppmärksamhet. I England
tillämpas markering i form av sebrarandning
av vägbanan och blinkande
ljus. Dessa goda initiativ visar att vi
i Sverige på detta område kan bättra
oss avsevärt. Det stora problemet för
oss i vårt land är närmast vinterklimatet,
som medför att vägbanorna under
en del av året är övertäckta.

Herr talman! Det är min förhoppning
att typexemplet Rosenbad och det
positiva besked, som kommunikationsministern
nu givit, inom en mycket snar
framtid skall leda till åtgärder i enlighet
med de önskemål som jag framfört
i min interpellation.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag vill, bara för att
inga missförstånd skall uppstå med anledning
av mitt besked att vi kan vidta
denna åtgärd utan att avvakta världskonventionen,
meddela, att förberedelsearbetet
för konventionen på denna
punkt har framskridit så långt att frågan
kan betraktas som i sak klar. Det
är alltså den formella handläggningen
som jag tycker att man inte behöver avvakta.
Vi skall därför vidta denna åtgärd
snarast möjligt. Vi är naturligtvis
utomordentligt angelägna om att medverka
till en så stor internationell enhetlighet
på detta område som möjligt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 115, an -

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Förbud för supertankers att trafikera Östersjön

gående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1969/70, m. m.,
hänvisades propositionen, såvitt avsåg
det procenttal av grundbeloppet, varmed
statlig inkomstskatt för vissa
skattskyldiga föreslagits skola ingå i
preliminär skatt, till bevillningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Vidare föredrogs och hänvisades till
jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts å bordet
vilande proposition nr 116, angående
utvidgning av systemet med växtförädlingsavgifter.

§ 4

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
memorial och utlåtanden nr
55—59 och bankoutskottets utlåtande
nr 23.

§ 5

Förbud för supertankers att trafikera
Östersjön

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av motioner om
förbud för supertankers att trafikera
Östersjön.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Jag har i den motion
som ligger till grund för förevarande
utlåtande tillåtit mig hemställa att Östersjön
skulle hållas fri från trafik av
stora oljetransportfartyg av typen supertankers.
Jag vill nu bara helt kort
göra den kommentaren till detta yrkande,
att jag naturligtvis inte var så optimistisk
att jag förväntade mig ett förslag
från utskottet om att riksdagen
skulle fatta beslut om ett direkt förbud
med anledning av min korta och enkla
motion. Det är emellertid med glädje
som jag lägger märke till att frågan i
utrikesutskottet har varit föremål för

en sakbehandling, som lett fram till ett
kort men dock positivt resonemang.

Jag kan genomgående instämma i utskottets
bedömning. I den sista meningen
av utskottets skrivning heter det

emellertid följande: »Utskottet —--

förutsätter att regeringen, utöver den
aktivitet som ovan redovisats för utskottet,
även framgent kommer att följa
denna fråga med den största uppmärksamhet.
» Om innebörden i denna sats
är att utskottet anser att några nya initiativ
i anledning av motionen inte är
aktuella, så har jag skäl att uttrycka
mig kritiskt. Jag vill emellertid uttala
förhoppningen att utrikesutskottets formuleringar
är så allvarligt menade, att
Sverige verkligen i alla de sammanhang
där detta är möjligt kan ta och behålla
initiativet samt leda utvecklingen
fram till en överenskommelse mellan
staterna runt Östersjön om att hålla
dessa supertankers utanför Östersjön.
Ingen vill väl ifrågasätta de gigantiska
riskmomenten.

Herr talman! Jag har med detta helt
kort velat ge uttryck åt förhoppningen,
att de få men välvilliga satserna i
utrikesutskottets utlåtande skall kunna
utgöra en bas för aktivt och konstruktivt
miljövårdande arbete i den riktning
som jag förordat i motionen.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Herr Larsson i Borrby
har motiverat sin motion, och jag delar
hans synpunkter i långa stycken.
Jag har vid två tillfällen tidigare tagit
upp den här frågan i riksdagen. I dag
är det lätt att illustrera de risker som
saken gäller. Utgångspunkten kan vara
det oljebälte utanför Stockholms skärgård
som tycks driva in mot öar och
stränder och hota fåglar, fiske och framtida
badmöjligheter.

Oron är stor framför allt hos dem
som permanent eller tillfälligt bor i
Stockholms skärgård. Ålänningarna har
intensivt hoppats att vinden inte skall
vända så att oljan driver till dem i

Onsdagen den 7 maj 1969

Nr 21

Forbud för supertankers att trafikera Östersjön

stället. Man har inte tillräckliga resurser
för att klara av ett sådant här oljebälte,
säger man på den finländska sidan.
Här i Sverige kan vi nog säga detsamma.

Hur mycket olja är det då som man
tror har kommit lös från det finländska
fartyget Palva? Ja, det var omkring
100 ton. Det är det som har skapat
oron, publiciteten, planerna på räddningsaktioner,
det spända intresset
kring vindriktningen under dessa dagar.
100 ton är naturligtvis åtskilligt.
Men det är bara en bråkdel av den
mängd olja som skulle komma lös om
en jättetanker gick under i Östersjön.
De fartyg som man nu planerar att sätta
in i trafik i Östersjön är på omkring
100 000 lön. Skulle en sådan tanker brytas
sönder och innehållet komma ut
skulle det medföra ett oljeutsläpp som
vore tusen gånger större än det som
under dessa dagar skapat sådan oro
i Stockholms skärgård.

Vi kan naturligtvis inte säga vad som
skulle bli följden av en sådan katastrof.
Mycket skulle bero på vädret, vindarna,
platsen för haveriet o. d. Men
skulle 100 000 ton olja komma lös i Östersjön
och driva in mot den svenska
kusten är det risk för att större delen
av skärgården i södra Sverige hotas
och att vatten och växtliv skadas mycket
allvarligt, kanske för all framtid.

Utrikesutskottet säger inte mycket
om vad vi skall göra för att hindra en
sådan förstörelse. För egen del tycker
jag att målsättningen är ganska enkel
att formulera. Vi måste ta initiativ till
en konferens mellan Östersjöns länder
för att få till stånd gemensamma regler
för transporter av olja över Östersjön.
Vi måste bygga upp en internationell
katastroforganisation som kan användas
var som helst i Östersjön i händelse
av haveri med en oljetanker. Och vi
bör söka nå en uppgörelse med andra
östersjöländer som innebär att mycket
stora tankbåtar för olja inte tillåts angöra
hamnar vid Östersjön förrän vi

har en organisation som skulle kunna
klara följderna av ett haveri med en
supertanker.

Mot denna bakgrund är det särskilt
allvarligt att ett av våra grannländer
planerar att använda supertankers för
olja redan under det närmaste året. Jag
kunde i riksdagsdebatten i februari redogöra
för de två fartyg på 105 000 ton
vartdera som ett finländskt rederi vill
sätta in i trafik på Helsingfors. Det
första skall levereras redan i höst, det
andra under år 1970. Båtarna skall levereras
till Neste Oy, som är ett statligt
rederi.

I debatten för två månader sedan frågade
jag kommunikationsministern om
han hade tagit kontakt med Finland
för att förhandla om ett uppskov med
insättande i oljetrafik av dessa jättefartyg.
Det svar jag fick från statsrådet
Lundkvist var vagare än vanligt. Riksdagens
upplysningstjänst kunde då upplysa
om att inga kontakter hade tagits
vare sig på verksnivå eller på regeringsnivå.

Jag försökte i går att ta reda på om
just den här frågan — leveransen av
supertankbåtarna till Neste-rederiet —
har behandlats i mellanstatliga överläggningar.
Såvitt jag kan förstå har
man inte gjort det. Varken på den
svenska eller finländska sjöfartsstyrelsen
känner man till något sådant initiativ
från Sverige. Man har inte heller
på departementsnivå i Sverige eller
Finland något att berätta i frågan huruvida
de båda aktuella jättetankbåtarna
har diskuterats mellan våra båda
länder. Och kommer de att sättas in
under det närmaste året vet vi att det
inte finns någon katastroforganisation
i Östersjön som kan klara ett sådant
läge. Vi tar risken av en Torrey Canyon-olycka
i Östersjön.

Tyvärr är man på finländskt håll ivrig
att snabbt sätta in de här fartygen
i trafik. Jag har i min hand ett brev
från den finländske handels- och industriministern,
som handlägger dessa

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Förbud för supertankers att trafikera Östersjön

frågor. Han ber där om hjälp och samarbete
för att boja ut Stora Bält på det
sätt som behövs för att ta in ett fartyg
som har mer än 15 meters djupgående.
När en sådan utbojning är klar är det
möjligt att för första gången föra en
båt på över 100 000 ton in i Östersjön.

Jag är mycket orolig för det miljöhot
som ligger i den här utvecklingen.
Jag vill därför ställa ett par frågor till
utrikesutskottets talesman. Är det förenligt
med en medveten miljöpolitik att
sätta in en jättetanker i trafik i Östersjön
innan man kommit överens om
gemensamma regler och en gemensam
katastroforganisation för detta innanhav?
Är det rimligt att den svenska regeringen
inte tycks ha tagit några som
helst kontakter för att resonera med
Finland om ett uppskov med insättandet
av de supertankers som börjar att
levereras redan i år?

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Jag skall kanske först
framföra ett beklagande att jag inte
direkt kan svara på de av herr Ahlmark
ställda frågorna. Å andra sidan vill jag
försäkra såväl herr Ahlmark som kammarens
övriga ledamöter att utskottet
har tagit ytterst allvarligt på just det
spörsmål som har aktualiserats i de föreliggande
motionerna. Utskottet har inhämtat
upplysningar och haft föredragningar
där bl. a. spörsmålet har gällt
på vilket sätt dessa stora supertankers
skall kunna komma in i de farvatten
som här är aktuella. Frågan berör det
djup som finns i olika farleder. Det
gäller att muddra upp för att över huvud
taget kunna möjliggöra större transporter.

För närvarande finns inte sådana
möjligheter, utan det är ställt på sikt
om uppmuddringsarbete eller andra
upprensningsåtgärder skall vidtagas för
att möjliggöra för större tonnage att
komma in.

Bortsett därifrån är detta en mycket
allvarlig fråga som blir brännande om

läckage på ett eller annat sätt uppstår
på någon av dessa supertankers. Vi har
senast under dessa dagar fått ta del
av dessa risker genom vad som hänt
utanför Ålands kust. Som vi framhåller
i utskottet tar vi mycket allvarligt på
dessa åtgärder, och vi betonar också
vikten av att regeringen kommer att ha
sin uppmärksamhet riktad på detta
utomordentligt viktiga spörsmål. Vi
hoppas också att regeringen kommer
att vidta alla de åtgärder som är påkallade
för att förhindra nedsmutsning av
Östersjöns vatten i första hand. Vi förutsätter
att regeringen med större aktivitet
kommer att angripa dessa problem
och vidtar åtgärder för att förhindra
att oljeskador eller oljekatastrofer kommer
att inträffa.

Utskottet har med detta förslag vinnlagt
sig om att ännu en gång understryka
frågans utomordentliga vikt. Vi
har också fått försäkringar om att man
inte minst från regeringshåll följer frågan
med stor uppmärksamhet.

Med det sagda ber jag att få hemställa
om bifall till utskottets hemställan.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag är glad att höra
herr Mellqvist säga att utskottet har tagit
mycket allvarligt på den här frågan.
Jag är också glad över att man
har skaffat upplysningar av olika slag
för att försöka tränga in i den.

Men det gör mig en smula orolig när
herr Mellqvist säger att för att ta in
större tonnage än det som vi i dag har
måste man troligen muddra upp Stora
Bält. Jag nämnde i mitt tidigare inlägg
— och jag har kontaktat expertis i både
Sverige och Finland — att för att ta
in de här båda båtarna på 105 000 ton
vardera, som Neste-rederiet har beställt,
behövs det troligen ingen uppmuddring
utan bara en utbojning av
Stora Bält. En sådan utbojning har också
de finländska myndigheterna begärt.
De vill genomföra den så snabbt

Onsdagen den 7 maj 1969

Nr 21

som möjligt för att sätta in de här fartygen
i oljetrafik i Östersjön.

Herr Mellqvist säger sedan att han
inte kan svara på mina frågor om de
finländska tankbåtarna. Jag beklagar
det, eftersom det är det mest akuta problemet.
Dessa båtar är de enda som vi
vet kan komma att sättas in inom mycket
kort tid.

Jag kan därför bara sluta med att tala
om vad jag har fått reda på vid mina
kontakter om just Neste-rederiets fartyg.
Riksdagens upplysningstjänst meddelar:
»Vid kontakt med finska sjöfartsstyrelsen
har inhämtats att man
inte liaft någon kontakt med svenska
myndigheter i frågan om insättandet av
de stora tankfartygen på Sköldvik.» Vad
beträffar regeringsplanet säger riksdagens
upplysningstjänst: »Kontakter har
enligt uppgift inte tagits i den speciella
frågan om insättandet av de stora finska
tankbåtarna senare i år och nästa
år, utan diskussionerna har gällt hela
frågekomplexet om oljeskydd.» Jag har
fått samma besked från den svenska
sjöfartsstyrelsen och från chefen för
handels- och industriministeriets sjöfartsbyrå
i Helsingfors.

Anledningen till att herr Mellqvist
inte kan svara på mina frågor är därför
troligen att ingenting har gjorts.
Det beklagar jag. Jag vore glad om också
herr Mellqvist kunde beklaga denna
passivitet.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Ändring i lagen om allmän försäkring

21, i anledning av riksdagens revisorers
verksamhetsberättelse för år 1968.

§ 8

Ändring i lagen om allmän försäkring

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i lagen den 25 maj 1962
(nr 381) om allmän försäkring, jämte
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 7 mars dagtecknad
proposition, nr 37, vilken hänvisats till
lagutskott och behandlats av andra lagutskottet,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagda utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden
och lagrådets protokoll, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om ändring
i lagen den 25 maj 1962 (nr 381)
om allmän försäkring.

I propositionen föreslogs bl. a. att
kvinna skulle få utföra förvärvsarbete
under tillhopa högst 30 dagar utan att
rätten till tilläggssjukpenning i anledning
av barnsbörd för återstående ledighetstid
därför ginge förlorad.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen 1)

motionen II: 1081 av fru Kristensson,

2) motionen II: 1087 av fru Ryding
och fru Marklund, samt

3) motionen 11:1116 av herr Romanus
m. fl.

I motionen II: 1081 yrkades »att riksdagen
måtte besluta om en sådan ändring
av lagen om allmän försäkring, att
rätten till tilläggssjukpenning i samband
med havandeskap efter trettio dagar
från barnets födsel dels må tillkomma
endera av föräldrarna, dels icke
skall gå förlorad för återstående ledig3—Andra
kammarens protokoll 1969. Nr 21

§ 6

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av proposition
om ändring i kyrkomötesförordningen.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Föredrogs och lades till handlingarna
konstitutionsutskottets utlåtande nr

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Ändring i lagen om allmän försäkring

hetstid», samt »att vederbörande utskott
måtte utarbeta härför erforderliga författningsändringar».
Av motionsmotiveringen
framginge att med yrkandet
i den andra delssatsen avsåges att endera
av föräldrarna, sedan 30 dagar
förflutit från barnets födelse, skulle ha
rätt till obegränsad avbrottsmöjlighet
utan att rätten till tilläggssjukpenning
skulle gå förlorad för återstående ledighetstid.

I motionen II: 1087 hemställdes att
riksdagen måtte anta det framlagda lagförslaget
med i motionen angiven ändring,
innebärande att kvinnan skulle
ges rätt till obegränsad avbrottsmöjlighet
utan att rätten till tilläggssjukpenning
skulle gå förlorad för återstående
ledighetstid.

I motionen II: 1116 framställdes tre
yrkanden. För det första yrkades att
riksdagen skulle anta det framlagda
lagförslaget med samma ändring som
förordades i motionen II: 1087. För det
andra yrkades »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställer att tilllämpningsföreskrifter
måtte utfärdas
som ger klara riktlinjer för bedömningen
av när förvärvsarbete skall anses
föreligga i samband med havandeskapsledighet,
då kvinnan har förtroendeuppdrag
eller andra mindre extrauppdrag,
då fria yrkesutövare behåller en
mindre del av sitt arbete och i samband
med fortbildning och vidareutbildning».
För det tredje yrkades »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställer om förslag till sådan ändring
av lagen om allmän försäkring att tillläggssjukpenning
i samband med barnsbörd
kan utgå även i de fall barnets
fader avstår från förvärvsarbete för att
vårda barnet».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte — med avslag
på motionerna II: 1081, II: 1087 och
11:1116, den sistnämnda i förevarande
del — anta det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring

i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om
allmän försäkring;

B. att motionen 11:1116, såvitt den
avsåge viss jämställdhet mellan fader
och moder i moderskapsförsäkringen,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att motionen 11:1116, såvitt den
avsåge tillämpningsföreskrifter angående
begreppet förvärvsarbete, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

vid utskottets hemställan under A av
fru Hamrin-Thorell (fp), herr Österdahl
(fp), fröken Wetterström (m) och
herr Romanus (fp), som ansett att utskottet
under A bort hemställa,

att riksdagen måtte -—- med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring
böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring
i lagen den 25 maj 1962 (nr 381)
om allmän försäkring -— med bifall till
motionerna 11:1087 och 11:1116, den
sistnämnda i förevarande del, samt
med bifall till motionen II: 1081, såvitt
den anginge rätt till obegränsad avbrottsmöjlighet
i havandeskapsledigheten,
men med avslag å motionen, såvitt
den anginge lagändringar i övrigt,
för sin del anta nämnda förslag
med den ändringen att 3 kap. 13 § erhölle
av reservanterna angiven lydelse;

vid utskottets hemställan under B av
fru Hamrin-Thorell (fp), herr Österdahl
(fp), fröken Wetterström (m) och
herr Romanus (fp), som ansett att utskottet
under B bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 11:1081 och 11:1116, båda
i förevarande del, i skrivelse till Kungl.
Maj:t uttala, att tilläggssjukpenning i
samband med barnsbörd borde kunna
utgå även i fall då fadern i stället för
modern avstode från förvärvsarbete för
att vårda barnet, och hemställa om förslag
i frågan;

Onsdagen den 7 maj 1969

Nr 21

III

vid utskottets hemställan under G av
fru Hamrin-Thorell (fp), herr Österdahl
(fp), fröken TVetterström (m) och
herr Romanus (fp), som ansett att utskottet
under C bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionen 11:1116 i förevarande del i
skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening
ge Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört i fråga om tillämpningsföreskrifter
angående tolkningen
av begreppet förvärvsarbete.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken WETTERSTRÖM (m):

Herr talman! Andra lagutskottets utlåtande
nr 40 behandlar Kungl. Maj :ts
proposition nr 37, som gäller förslag
till lag om ändring i lagen om allmän
försäkring. Ändringen avser kvinnas
rätt till tilläggssjukpenning i samband
med havandeskap. Denna sjukpenning
ersätter ju inkomstbortfall vid bortovaro
från förvärvsarbete. Lagen ger
kvinnan möjlighet till ledighet under
högst 180 dagar. Sjukpenningen utgår
tidigast från och med den sextionde
dagen före den beräknade tidpunkten
för nedkomsten och senast från och
med förlossningsdagen.

Enligt de bestämmelser som nu gäller
får kvinnan inte inträda i förvärvsarbete,
även om detta skulle vara av helt
tillfällig art och det kanske skulle röra
sig om någon enstaka dag. Om hon gör
det, förlorar hon rätten att i fortsättningen
utbekomma tilläggssjukpenning.

Det är förklarligt att denna regel har
ansetts vara mycket hård och att den
kommit att drabba åtskilliga som på
grund av bristfällig information inte
har förstått de ekonomiska konsekvenser
som skulle drabba dem om de med
några timmars arbete ville ge ett handtag
åt sin arbetsgivare i en för honom
kanske bekymmersam situation. Åtskil -

Ändring i lagen om allmän försäkring

liga exempel härpå har också givits under
årens lopp.

Alltsedan 1954, då socialförsäkringsutredningens
förslag låg till grund för
den proposition som framlades, har kritik
riktats mot regeln att ledigheten
skulle vara sammanhängande. 1965 resulterade
denna kritik, som framfördes
motionsledes, i att riksdagen på förslag
av andra lagutskottet överlämnade
motionerna till familjepolitiska kommittén.
I det regeringsförslag som vi
i dag behandlar har departementschefen
följt det av kommittén förordade
tredje alternativet, som innebär att förvärvsarbete
bör tillåtas i viss omfattning
utan att kvinnan fördenskull skall
gå förlustig rätten till fortsatt tilläggssjukpenning.
Gränsen har dragits vid
30 dagar.

Det skall villigt medges att detta förslag
till liberalisering av lagstiftningen
i och för sig är glädjande och medför
större valfrihet för kvinnan att ägna
sig åt förvärvsarbete. Men vi reservanter
vill gå längre än vad propositionen
och utskottet förordar och följer upp
framställningar som gjorts i tre motioner.
Vi anser — för övrigt i likhet med
vad både LO och SACO givit uttryck
för i sina remissyttranden — att om
man verkligen vill försöka realisera ett
valfrihetens samhälle bör åt kvinnan
också ges obegränsad rätt till avbrott
i ledigheten.

Låt mig för att undvika alla missförstånd
säga att vi reservanter ingalunda
förbiser vad som är viktigt för
både barn och moder, nämligen att barnets
vård inte får eftersättas och att
modern bör skyddas. Men vi menar att
arbetarskyddslagens bestämmelser tillgodoser
dessa önskemål. Däri stadgas
förbud mot visst ansträngande arbete
under den närmaste tiden efter förlossningen.
Jag tror för min del inte att
det föreligger någon risk — om riksdagen
nu skulle fatta beslut i enlighet
med reservationen I — för att kvinnorna
skulle komma att begagna sig av

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Ändring i lagen om allmän försäkring

möjligheten att förvärvsarbeta i större
utsträckning under de sex månader det
gäller, i varje fall inte i större utsträckning
än barnets vård medger. Man bör
kanske också komma ihåg att för i varje
fall de statligt och kommunalt anställda,
som får vidkännas s. k. A-avdrag
på lönen, innebär detta endast en
mindre reducering av lönen. Då man
har ett litet barn att sköta, ter sig ledigheten
säkerligen betydligt värdefullare
än att träda i tjänst i förtid. Genom
att fixera gränsen för medgivet
förvärvsarbete till 30 dagar undgår man
inte, tror vi reservanter, de svårigheter
som för närvarande existerar och
som måhända även i fortsättningen
kommer att innebära ekonomiska förluster
för nånga. Är man inte förtrogen
med lagens bestämmelser utan överskrider
de 30 dagarna med en enda dag, ja,
då går man förlustig tilläggssjukpenningen
under resten av ledigheten •—•
det kan bli upp till 149 dagar. Problemet
är, som LO uttryckt saken — och
det tycker jag är bra sagt — inte att
gränsen är snäv utan att den är fast.

I reservation II framhåller vi som
vår uppfattning att man inte bör anse
det som absolut givet att det är modern
som — frånsett en period av återhämtning
efter förlossningen — skall
vara självskriven att ta vård om barnet.
Vi tycker att det är föräldrarna
själva som skall få avgöra den saken,
och jag tror att den synpunkten delas
av många unga familjer i dagens samhälle.
Följaktligen anser vi, att åt fadern
bör ges enahanda rätt till tjänstledighet
som åt modern. Vi vet att familjepolitiska
kommittén har i uppdrag
att utreda frågan om jämställdhet mellan
kvinnor och män i socialförsäkringssystemet
och att den fråga vi aktualiserat
också berör annan lagstiftning.
Därför stannar vårt yrkande vid
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttala, att tilläggssjukpenning
i samband med barnsbörd bör
kunna utgå även i de fall då fadern i

stället för modern avstår från förvärvs*
arbete för att vårda barnet, och att riksdagen
hemställer om förslag i det avseendet.

Slutligen, herr talman, några ord om
reservationen III. Det har under årens
lopp visat sig svårt att tolka innebörden
i begreppet förvärvsarbete. Skall
förtroendeuppdrag och andra mindre
extrauppdrag räknas dit och skall den
som är fri yrkesutövare få behålla en
mindre del av sitt arbete, skall hon få
delta i fortbildning eller vidareutbildning?
Ja, det är frågor som inte klart
kan besvaras. Det behövs tillämpningsföreskrifter
härvidlag. Den uppfattningen
hade för övrigt andra lagutskottet
och riksdagen 1967. »Utskottet vill även
framhålla», skrevs det då, »att centrala
anvisningar, som grundar sig på rättspraxis
och annat tillgängligt material,
självfallet skulle vara av värde för de
tillämpande myndigheterna.» Frånsett
en samling av försäkringsdomstolens
avgöranden har några anvisningar ännu
inte utfärdats. Vi tycker det är angeläget
att så sker och att i varje fall några
av de oklarheter som råder på detta område
skingras.

Herr talman! Detta är helt summariskt
innebörden i de reservationer som
är fogade till utskottsutlåtandet. Mycket
mer skulle vara att tillägga, men då jag
förmodar att båda mina medreservanter
och motionärerna kommer att komplettera
mitt anförande, ber jag med
vad jag nu sagt att få yrka bifall till
samtliga reservationer.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Som fröken Wetterström
nämnde har en förvärvsarbetande kvinna
som får barn rätt till ledighet under
sex månader. Hon har också tilläggssjukpenning
under den tiden förutsatt
att hon uppfyller vissa villkor. Men om
hon arbetar en enda dag under den tiden
mister hon rätten till tilläggssjukpenning
för resten av de sex månaderna.
Sådana är bestämmelserna i dag.

Onsdagen den 7 maj 1969

Nr 21

Under de senaste åren har det dragits
upp flera fall där denna obönhörliga
lagstiftning fått uppenbart orimliga
verkningar. En sjuksköterska som arbetade
i jag tror det var 14''A> timme
— hon blev ombedd av ett sjukhus där
man behövde en operationssköterska
med just hennes utbildning och sjukhuset
ställde personal till förfogande
för att se till hennes barn — förlorade
rätten till tilläggssjukpenning för resten
av ledigheten. Det har rört sig om
lärare som under ferierna hjälpt till att
lägga upp schema, om lärare som spelat
orgel i en kyrka några timmar eller
om kontorister som har ryckt in.

Dessa fall togs upp här i kammaren
1964 i en interpellation av fru Nettelbrandt
som ville ha en uppmjukning
av dessa mycket strikta bestämmelser.
Socialministern var då helt negativ till
en sådan ändring. Han ansåg att man
skulle kunna lösa problemet genom en
bättre information. Men frågan följdes
upp motionsvägen året därpå, och då
beställde också riksdagen en ändring
i uppmjukande riktning. Det är detta
förslag som nu föreligger, och jag vill
liksom fröken Wetterström markera att
det givetvis är ett framsteg.

Två remissinstanser vill här gå längre,
vilket också har föreslagits i några
motioner och i reservationerna. Vi vill
ha en större valfrihet än de 30 dagarna
som modern enligt propositionen
skulle få arbeta.

Jag vill understryka att det råder
enighet om skyddssynpunkten, d. v. s.
att modern skall ha rätt till tjänstledighet
i sex månader och också att hon
skall ha den ekonomiska möjligheten
att utnyttja denna rätt genom tilläggssjukpenning.
Det råder också enighet
om att det kan vara motiverat med ett
visst förbud mot särskilt ansträngande
arbete för modern under tiden närmast
efter förlossningen.

Vad oenigheten gäller är huruvida
man skall komplettera detta skydd med
en styrning av mödrarna, om man med

Ändring i lagen om allmän försäkring

ekonomiska repressalier skall söka förhindra
att vederbörande förvärvsarbetar
under de sex första månaderna. Jag
anser att det måste finnas synnerligen
starka skäl för att man skall inskrida
med en sådan styrning.

Det finns ju å andra sidan skäl varför
man inte skall ha sådana ekonomiska
repressalier. Som fröken Wetterström
nämnde kan de gränsproblem,
som tidigare uppstått, fortfarande bli
aktuella om modern har arbetat i 30
dagar och därefter arbetar i ytterligare
en dag. Hon förlorar då rätten till tillläggssjukpenning
för kanske ganska
lång tid. Det kommer även då att framstå
som en orimlig verkan.

Metoden kan också i vissa fall få en
rakt motsatt effekt mot den avsedda.
Om t. ex. modern har arbetat i något
mer än 30 dagar — hon kanske dels har
tagit ett semestervikariat, dels ryckt in
ytterligare ett par dagar på sitt arbete
— kan hon ju känna sig tvingad att
fortsätta att arbeta av ekonomiska skäl,
fast hon i själva verket helst skulle vilja
återgå till ledighet och vårda barnet.

Jag anser inte att det har kunnat göras
troligt att en ökad valfrihet skulle
få några nämnvärda skadeverkningar.
Då bör man välja denna väg, som också
bl. a. LO och SACO har föreslagit. Därför
yrkar jag bifall till reservation I,
som innehåller samma lagtext som propositionen,
med den enda ändringen att
den mening, som avser maximering av
förvärvsarbetet till 30 dagar, har tagits
bort.

Problem nummer 2 som vi tar upp,
är frågan varför bara modern skall ha
denna rätt till ledighet. Vi utgår från att
det i de flesta fall kommer att vara modern
som stannar hemma och vårdar
barnet — i varje fall kommer det att
gälla under den första tiden efter förlossningen,
som behövs för en fysisk
återhämtning, men denna går i regel
på betydligt kortare tid än sex månader.

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Ändring i lagen om allmän försäkring

Men varför skall man diskriminera
de familjer som vill ordna det på ett
annat sätt? Även om de är få, bör de
enligt vår mening ha samma möjlighet
utan att göra ekonomiska förluster. Det
är också en mening som företräds av
TCO och SACO i deras remissyttranden.

Jag ber att få yrka bifall till reservation
II, där vi föreslår att riksdagen beställer
en sådan ändring.

Det tredje problemet, är vad, som
skall anses som förvärvsarbete och leda
till förlust av tilläggssjukpenning. Det
är ett problem som inte bara gäller
mödrar som är hemma för havandeskapsledighet,
utan det gäller naturligtvis
alla sjukförsäkrade. Men det är kanske
särskilt besvärligt för de förstnämnda.
Den enda anvisning som försäkringstagaren
i dag har att gå efter
är en passus i handboken »Hitta rätt i
allmän försäkring», där det sägs att
man inte skall räkna som förvärvsarbete
sådant »som inte har nämnvärd ekonomisk
betydelse och som inte menligt
påverkar tillfrisknandet». Den passusen
har inte mycken ledning att ge i
detta fall — nyblivna mödrar är ju inte
sjuka, så man kan inte tala om att tillfrisknandet
påverkas.

Det har funnits fall där en nybliven
mor, som har fullföljt ett politiskt uppdrag
och gått på arvoderade sammanträden
på kvällarna, har ansetts förvärvsarbeta
genom detta och mist rätten
till tilläggssjukpenning och alltså
möjligheten att vara ledig. Det är uppenbart
orimligt. Det finns varken något
samhällsintresse eller något familj eintresse
av att på det sättet försvåra
politiskt eller liknande engagemang hos
nyblivna mödrar.

Det kan också finnas andra liknande
fall. Det kan vara en läkare som behåller
vården av en eller ett par patienter
under ledigheten, därför att något speciellt
förhållande gör det mest ändamålsenligt
för patienterna. Det kan vara
en arbetstagare som undergår betald

fortbildning eller vidareutbildning. Det
kan gälla uppdrag som övervakare eller
som ungdomsledare i fritidsgruppcr
eller studiegrupper, eller något annat,
som uppenbarligen enligt vanligt
sunt förnuft inte borde diskvalificera
för tilläggssjukpenning under barnsbördsledigheten.

Utskottet efterlyste i ett utlåtande
över en motion av herr Daniel Wiklund
år 1967 tillämpningsbestämmelser. Man
avvisade förslaget om att reglera detta
i lagtext, men utskottet framhöll att
centrala anvisningar som grundar sig
på rättspraxis och annat tillgängligt
material självfallet skulle vara av värde
för de tillämpande myndigheterna. Det
gäller fortfarande, och vi reservanter
föreslår att riksdagen upprepar det uttalandet.

.Tåg vill emellertid också understryka
att det kanske inte i första hand är för
de tillämpande myndigheterna, utan
framför allt för försäkringstagarna, som
sådana anvisningar skulle vara av värde.
Det föreligger ingen klart utformad
rättspraxis som man kan hänvisa till,
det påpekade också riksförsäkringsverket
i sitt utlåtande 1967. Det behövs
anvisningar, men det har inte utfärdats
några anvisningar sedan uttalandet
gjordes. Därför bör riksdagen upprepa
det.

Jag vill dock påpeka och notera som
en framgång för motionärerna, att andra
lagutskottet i sitt utlåtande gör ett
uttalande på en väsentlig punkt, nämligen
när det gäller politiska och andra
förtroendeuppdrag. Det gläder vi oss åt,
men det finns fortfarande punkter som
är oklara och där anvisningar behövs.
Därför yrkar jag bifall till reservation
III.

Som sammanfattning skulle jag vilja
framhålla, att det som föreslås i reservationerna
inte är några stora ändringar.
De flesta kvinnor kommer i framtiden
liksom nu att utnyttja hela denna
sex månaders ledighet, vare sig riksdagen
följer utskottets majoritet eller

Onsdagen den 7 maj 1969

Nr 21

följer reservanterna. I de flesta familjer
kommer modern att vara hemma
och inte fadern. De fall där det behövs
tillämpningsföreskrifter är visserligen
inte så få, men de är naturligtvis en
minoritet.

Det är alltså inga stora ändringar,
men även små steg kan vara värda att
ta, om de leder i rätt riktning. Ett bifall
till reservationerna skulle innebära
en något ökad valfrihet och en större
jämlikhet mellan kvinnor och män. Därför
hemställer jag till kammarens ledamöter
att verkligen överväga, om de
inte kan biträda någon eller helst alla
reservationerna.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Först vill jag konstatera
att ändringen i lagen om allmän
försäkring i förevarande fall är ett steg
i rätt riktning för att ta bort den irritation
som länge har rått och som givit
upphov till så många problem tidigare.
Det anser vi vara bra, men ännu bättre
hade det varit om man redan nu hade
gjort den ändring som vi har föreslagit
i motion II: 1087 och avstått från den
förmyndarmentalitet gentemot kvinnan
som fortfarande finns kvar i och med
att man har föreslagit en fast gräns vid
30 dagars tillåtet förvärvsarbete av 180
dagar. Man borde, anser vi, överlåta åt
kvinnan själv att bestämma det antal
dagar som hon önskar vara borta från
arbetet och uppbära tilläggssjukpenning.

Utskottet skriver i sitt utlåtande nr
40, att man vill understryka syftet med
reglerna om tilläggssjukpenning vid
barnsbörd och att dessa skulle vara avsedda
att ge kvinnan möjlighet till vila
och återhämtning i samband med den
fysiska och psykiska påfrestning som
graviditet och nedkomst medför och
dessutom ge henne möjlighet — till
gagn för barnet — att svara för vården
under den första tiden.

Mot denna argumentering vill jag
invända, att man inte kan generalisera

Ändring i lagen om allmän försäkring

denna fråga på det sätt som utskottet
gör. Det kan för många kvinnor vara
mer både fysiskt och psykiskt påfrestande
att plötsligen bli instängd inom
hemmets fyra väggar med ett spädbarn.
Dessutom måste man låta bli att generalisera
när det gäller den tid som en
kvinna orkar eller vill förvärvsarbeta.
Många kvinnor arbetar — och detta utan
besvär — till dagen innan eller kanske
rent av samma dag som förlossningen
äger rum. Det är nämligen ingen sjukdom
att föda barn. Dessa kvinnor får
hela sin ledighet efter barnets födelse.
Detta kan vara bra för många, men för
andra kvinnor kan det vara en verklig
påfrestning. Det är också mycket individuellt
hur fort kvinnan återhämtar
sig.

Dessutom kommer ett annat moment
in i bilden, nämligen arbetarskyddslagens
35 §, som stadgar att kvinnan
har rätt till ledighet sex veckor före
och sex veckor efter nedkomsten.

Denna argumentering har framförts
i LO:s remissyttrande, som jag helt ansluter
mig till. Inte minst viktigt tycker
jag det är att ta fasta på vad LO skriver
om rättvisesynpunkterna, nämligen att
statens anställda, anställda inom kommuner
och landsting och i viss utsträckning
även anställda inom den
privata sektorn — t. ex. SIF-anslutna,
som jag själv mycket väl känner till —
erhåller viss lön från arbetsgivaren under
varierande tid av havandeskapsledigheten.
Socialförsäkringen är i dessa
fall en försäkring som visserligen
tillgodoser samtliga grupper kvinnor
som har förvärvsarbete men som för
en del kvinnor utgör ett minimiskydd
och för andra utgör ett maximiskydd.

Även på denna punkt delar jag helt
LO:s uppfattning. Inte minst av rättviseskäl
finns det fog att överlåta åt
kvinnan själv att med iakttagande av
arbetarskyddslagens bestämmelser avgöra
det antal dagar som hon önskar
vara borta från arbetet och erhålla tillläggssjukpenning.

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Ändring i lagen om allmän försäkring

Alltså är, herr talman, den nu föreslagna
uppmjukningen av denna lag
bra, men varför inte göra den bättre
genast och ta bort den fasta gränsen på
30 dagar?

Med det anförda ber jag att få ansluta
mig till reservation I.

Fru SKANTZ (s):

Herr talman! Jag tänker inte redogöra
för de bestämmelser som nu gäller,
det har tidigare talare redan gjort. Herr
Romanus har också redogjort för bakgrunden
till den motion som vi behandlade
1965 och som syftade till att kvinna,
under den tid då hon på grund av
barnsbörd avhåller sig från förvärvsarbete,
skall få utföra sådant arbete i viss
omfattning utan att därigenom förlora
rätten till tilläggssjukpenning för återstående
tid av ledigheten.

I utlåtandet över motionen underströk
andra lagutskottet vikten av att de
skyddssynpunkter som anlades 1954
vid införandet av reglerna om tilläggssjukpenning
för blivande och nyblivna
mödrar upprätthålls. Jag tycker det
finns anledning att erinra om det. Utskottet
skrev också att i princip bör ledighet
i samband med barnsbörd vara
sammanhängande.

Men på grund av den irritation som
hade uppstått genom de exempel som
här tidigare har nämnts ansåg utskottet
att det kunde vara befogat undersöka,
huruvida man utan att äventyra skyddsoch
vårdintressena samt med beaktande
av de administrativa hänsynen kunde
tillåta en uppmjukning av de nuvarande
reglerna. Det är alltså det utlåtandet
som ligger till grund för den
promemoria som familjepolitiska kommittén
har redovisat och som också
ligger till grund för propositionen.

Familjepolitiska kommittén, som ju
redovisade sina förslag i november månad
i fjol, erinrar om att kommittén
enligt sina direktiv har att pröva avvägningen
och sammansättningen av samhällets
ekonomiska stöd till barnfamil -

jerna och att i direktiven nämns barnbidrag,
familjebostadsbidrag och moderskapsförsäkring,
men att utredningen
— jag säger det med hänsyn till reservationen
II -— också har att se över
frågan om ökad jämställdhet mellan
män och kvinnor inom sjukförsäkringen.

Kommittén säger att den har för avsikt
att i ett kommande betänkande
redovisa sitt uppdrag att pröva frågan
om ett vårdbidrag. Därför menar kommittén
— och med all rätt tycker jag —
att det finns ett nära samband mellan
detta eventuella vårdbidrag och moderskapsförsäkringen.
Kommittén har
emellertid inte ansett att detta samband
utgör ett hinder för de begränsade lagändringar
som kan komma i fråga i anledning
av de förslag som den nu har
lagt fram. Kommittén understryker att
syftet med tilläggssjukpenningen i anledning
av barnsbörd är att den skall
ge möjlighet för kvinnor med förvärvsarbete
att vara borta från arbetet i samband
med barnsbörd. Tilläggssjukpenningen
är avsedd att ersätta den arbetsinkomst
som kvinnan förlorar. För att
ledigheten skall bli tilll verkligt gagn
har det ansetts att den bör tas ut i ett
sammanhang. Kommittén redovisar sedan
olika alternativ, och understryker
att man hela tiden bör ha i minnet att
det från såväl den enskildes som samhällets
synpunkt är av värde att ledigheten
tas ut i ett sammanhang. Arbetarskyddssynpunkten
som ligger bakom
har inte ändrats i princip.

Jag skall inte redogöra för de olika
alternativen, men vill framhålla att införande
av möjlighet att själv få bestämma
det antal dagar av 180 man vill
vara borta från förvärvsarbete inte bara
skulle medföra administrativa svårigheter
utan enligt kommitténs mening
också vara alltför långtgående.

Jag vet att man reagerat på kommitténs
åberopande av de administrativa
svårigheterna, men jag tror att reservanterna
måste erkänna att det kan uppstå

Onsdagen den 7 maj 1969

Nr 21

problem. Den kvinna som vill kan ju
faktiskt arbeta måndag t. o. m. fredag
och vara ledig lördag och söndag och
få möjlighet ta ut tilläggssjukpenning för
de båda arbetsfria dagarna. Det är klart
att det inte finns något att erinra häremot
om det äger rum någon enstaka
gång, men om det sätts i system tror jag
att man kommer att reagera. Skall vi
ha den här regeln måste vi också ha
vad vi kallar spärregler, men vi är väl
inte intresserade av att göra lagen alltför
invecklad. Tvärtom har det framhållits
att vi bör göra den så enkel
som möjligt för att det inte skall uppstå
någon tveksamhet.

Kommittén påpekar också att bakgrunden
till uppmjukningen av kravet
på sammanhängande ledighet inte
är att kvinnorna önskar obegränsad
möjlighet till förvärvsarbete. Det är snarast
fråga om ett intresse bland arbetsgivarna
av att kunna få hjälp vid speciella
tillfällen då det finns behov av
extra arbetskraft, och kvinnorna har
också intresse av att kunna ta ett tillfälligt
förvärvsarbete utan att drabbas
av kanske ganska vittgående ekonomiska
sanktioner. Kommittén säger också
att man inte helt kan bortse från risken
alt det kan uppkomma ett visst tryck
från kvinnans arbetsgivare för att förmå
henne att återuppta förvärvsarbetet,
även om det för hennes egen och för
barnets skull hade varit bättre att inte
göra det.

Jag tycker också att kommittén gör
ett väsentligt påpekande när den framhåller,
att en lösning enligt det här alternativet
skulle kunna föregripa det
uppdrag som kommittén har att behandla,
nämligen frågan om ett särskilt
vårdbidrag. I det sammanhanget kommer
nämligen också moderskapsförsäkringen
in i bilden. Kommittén understryker
— och andra lagutskottet stöder
detta helt — att den kommande lagstiftningen
skall vila på principen om
sammanhängande ledighet men att det,
som tidigare framhållits, kan vara be -

Ändring i lagen om allmän försäkring

fogat med uppmjukningar i nuvarande
regler om avbrott i ledigheten. Då uppstår
givetvis frågan hur många dagar
kvinnan skall få utföra förvärvsarbete.
Kommittén har liksom propositionen
och utskottet stannat för högst 30 dagar
och detta för att kvinnan skall kunna
åta sig ett normalt semestervikariat.
Självfallet finns det risk för, som de
tidigare talarna sagt, att någon arbetar
t. ex. 31 dagar, men var man än sätter
en gräns uppstår gränsfall. Detta är väl
också anledningen till att utskottet understrukit
det angelägna i att det på
detta område bedrivs en intensiv information,
och man får hoppas att kassorna
utökar den nuvarande informationen.

Beträffande ledigheten har man framför
allt åberopat LO, som ju menar
att kvinnan själv skulle få bestämma
det antal dagar av 180 möjliga som
hon önskar arbeta och samma uppfattning
har SACO. Jag skall inte redogöra
för LO:s yttrande, eftersom de som
är intresserade faktiskt kan läsa herr
Romanus’ motion, där praktiskt taget
allt finns återgivet.

Jag tycker emellertid att det finns
anledning att erinra om arbetarskyddsstyrelsens
remissvar med anledning av
promemorian. Arbetarskyddsstyrelsen
framhåller nämligen att förbud mot för
tidig återgång i arbetet är begränsat
till vissa i arbetarskyddslagen angivna
arbetsområden, nämligen hantverks- eller
industriellt arbete, byggnadsarbete,
arbete i gruva, stenbrott eller grustag,
skogsavverkning, kolningsarbete eller
arbete med transport av personer eller
gods eller arbete i hotell och restaurang
eller kaférörelse.

Förbudet gäller sålunda inte arbete
i butik eller på kontor. Arbetarskyddsstyrelsen
skriver att det verkliga skyddet
för mor och barn snarare ligger i
rätten till tilläggssjukpenning, vilken
ger modern ekonomisk möjlighet att
under en tid av minst 180 dagar avhålla
sig från förvärvsarbete. Ha gärna

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Ändring i lagen om allmän försäkring

det i minnet, när ni läser reservationen
I och skall ta ställning till frågan om
kvinnans rätt till obegränsad rätt till
avbrott i ledigheten. Det låter självfallet
mycket bra att kvinnan bör ha möjlighet
att själv välja hur många dagar
hon vill arbeta. Men, som familjepolitiska
kommittén skriver, glöm heller
inte sambandet mellan ett eventuellt
vårdbidrag och utformningen av moderskap
sersättningen.

Jag skall inte argumentera längre
om den reservationen; motivet för de
föreslagna 30 dagarna är utförligt behandlat
av remissinstanserna och givetvis
också av familjepolitiska kommittén.
Utskottet har stannat för propositionens
förslag och skriver att skyddsoch
vårdsynpunkter enligt utskottets
bedömning alltjämt måste tilläggas väsentlig
betydelse, och utskottet tillägger:
»Propositionens förslag om 30 dagar
finner utskottet utgöra en lämplig avvägning.
»

Vad sedan gäller reservationen II, där
reservanterna vill att varje familj själv
bör få avgöra vilken av föräldrarna som
skall vara hemma och vårda barnet,
utan att socialförsäkringens bestämmelser
verkar dirigerande, skriver reservanterna:
»Ifrågavarande reform ligger
helt i linje med den jämställdhet
mellan kvinnor och män inom socialförsäkringen,
som f. n. behandlas bl. a.
inom familjepolitiska kommittén.» Reservationen
utmynnar sedan i den
hemställan »att riksdagen — — — i
skrivelse till Kungl. Maj :t uttalar, att
tilläggssjukpenning i samband med
barnsbörd bör kunna utgå även i fall
då fadern i stället för modern avstår
från förvärvsarbete för att vårda barnet,
och hemställer om förslag i frågan».

Den reservationen tycker jag är märklig,
därför att andra lagutskottet behandlade
en liknande fråga 1967, och
då beslöt riksdagen att frågan om jämställdhet
mellan män och kvinnor inom
socialförsäkringssystemet skulle utredas,
och ärendet överlämnades till fa -

miljepolitiska kommittén — vilket även
reservanterna själva nämner. .lag hänvisar
i det sammanhanget också till
familjepolitiska kommitténs PM, där
kommittén på s. 16 skriver: »Kommittén
har som nämnts även fått i uppdrag
att pröva frågan om jämställdhet mellan
män och kvinnor i sjukförsäkringen.
---Kommitténs principiella uppfattning
är att likställighet mellan män
och kvinnor bör råda inom sjukförsäkringen.
» Det uttalandet tycker jag är
väl värt att beakta, och reservanterna
i reservationen II borde kanske ha observerat
det litet bättre.

Vad slutligen gäller reservationen III
om begreppet förvärvsarbete är det riktigt
att vi bär behandlat en liknande
fråga 1967, i en motion som syftade till
att man genom uttrycklig författningsreglering
skulle fastslå vilka uppdrag
som kunde tillåtas under sjukdom. Riksdagen
avvisade emellertid tanken på sådana
författningsregler. Orsaken härtill
var att frågan om nedsättningen av arbetsförmågan
i väsentlig utsträckning
är beroende av bedömningen av förhållandena
i det enskilda fallet.

Vi menade och menar att det skulle
vara mycket svårt att fastställa regler
för detta i en författning och vi hänvisade
i stället till rättspraxis som finns
på området. Med förvärvsarbete i 3 kap.
13 § lagen om allmän försäkring avses
enligt praxis endast sådan verksamhet,
som direkt ger den försäkrade någon
form av ekonomisk vinning. Beträffande
frågan om kvinnan skall ha rätt att
fullgöra något kommunalt uppdrag har
utskottet uttalat, att i de fall där kvinnan
före graviditeten haft politiska och
därmed jämställda förtroendeuppdrag
av begränsad omfattning skäl kan tala
för att uppdraget inte bedömes som förvärvsarbete
i lagens mening. Vi har alltså
på denna punkt gjort ett förtydligande
för att ingen tveksamhet skall
uppstå.

Jag ber med det anförda att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 7 maj 1969

Nr 21

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Jag skulle från denna
diskussion genast vilja avföra eif argument,
som antytts i utskottets utlåtande
och nu även av fru Skantz, nämligen
alt det skulle vara ett arbetsgivarintresse
som förs fram i reservationen I.
Detta argument kan väl enklast avföras
genom ett påpekande av att reservationen
I i denna del helt överensstämmer
med vad två löntagarorganisationer,
LO och SACO, uttalat. Att de skulle
företräda något arbetsgivarintresse i
detta sammanhang torde inte någon ta
på allvar. Vad det gäller är att ge löntagarna
eller försäkringstagarna en
större valfrihet.

Det standardresonemang som alltid
används för att ställa mera konkreta
reformförslag på framtiden är ju att de
föregriper utredningar, och det har nu
också fru Skantz tillgripit. Jag har
emellertid påpekat att det är fråga
om ganska små förändringar i förhållande
till utskottsmajoritetens förslag,
och de går i rätt riktning både sakligt
och i den meningen, att de ligger i linje
med vad varje framtida reform rimligtvis
kan komma att innebära. Därför anser
vi inte att man kan hävda att reservationen
I föregriper en framtida reform.

En sådan kan rimligtvis inte komma
att gå i motsatt riktning, så att valfriheten
för nyblivna föräldrar skulle
minska. Inte heller kan den gå i den
riktningen att det ekonomiska stödet
till barnfamiljerna skulle minskas. Därför
är det ingen risk att ta detta steg
redan nu. Det är väl inte nödvändigt att
alltid — även när det gäller små ändringar
•— invänta pågående utredningar.

Vidare åberopas de administrativa
svårigheterna i detta sammanhang.
Självfallet blir det något mera administrativt
arbete om kvinnan får avbryta
sin ledighet något mer än 30 dagar.
Det kan då bli något fler avbrott,
men det måste fortfarande vara betydligt
enklare att administrera denna del

Ändring i lagen om allmän försäkring

av sjukförsäkringen än den som avser
sjukdomsfall. Det är lättare att fastställa
om en kvinna fått barn, än att avgöra
när en person är sjuk. Därför
borde de administrativa svårigheterna
inte vara så avskräckande.

Fru Skantz menade vidare att man
skulle kunna arbeta från måndag till
fredag och sedan vara ledig och uppbära
tilläggssjukpenning över lördag
och söndag för att sedan arbeta igen
måndag till fredag. Detta är emellertid
en svaghet som behäftar både propositionen
och reservationen I. Riksförsäkringsverket
— i vars styrelse såvitt
jag vet fru Skantz är suppleant — vill
i detta avseende införa en spärregel
även beträffande propositionens förslag,
vilken dock socialministern avvisar.

Socialministern uttalar att man inte
bör tynga bestämmelserna med spärrregler
av detta slag utan först avvakta
och se om något missbruk på denna
punkt uppstår. Vi reservanter har samma
uppfattning. Låt oss se om det
blir något missbruk. Om så inte blir
fallet är det onödigt att tynga bestämmelserna
med en spärregel.

Beträffande skyddssynpunkterna, som
var en huvudpunkt för fru Skantz, vill
jag säga att man inte utan vidare kan
ta för givet vad som är det bästa och
minst ansträngande för den nyblivna
modern. Ofta har ju folk inte bara ett
barn, utan det finns redan tidigare ett
antal sådana inom familjen.

I en familj som jag känner mycket
nära finns det barn i åldrarna sex,
fyra, tre och noll år, och jag kan försäkra
fru Skantz och kammarens övriga
ledamöter att det är betydligt mindre
apsträngande att exempelvis vara i
riksdagen, på ett kontor eller på en
tidningsredaktion, än att vara hemma
och vårda dessa barn, inklusive det
minsta. Om fru Skantz inte tror på detta
är hon välkommen hem för att pröva
vilket som är mest ansträngande.

Det är inget tvivel om att skyddssyn -

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Ändring i lagen om allmän försäkring

punkterna kan vara olika, och därför
bör man överlåta åt familjen själv att
avgöra vilken metod som skall tillämpas.
Det är reservanternas linje.

Fru Skantz citerade utskottets uttalande,
att syftet med lagstiftningen iir
att ge kvinnan ekonomisk möjlighet att
vara ledig. Jag vill då än en gång
understryka att den möjligheten ges
även enligt reservationen.

Beträffande reservationen II vill jag
framhålla att det inte heller här är
fråga om att föregripa en utredning i
den meningen att man skulle försvåra
en framtida reform. Det finns inget hinder
för att riksdagen i dag uttalar sig
för jämställdhet mellan män och kvinnor
just på denna punkt och beställer
en lagändring därvidlag — det kan
eventuellt ske tidigare än redovisningen
av utredningsarbetet i övrigt.

Vad gäller de allmänna tillämpningsbestämmelser
som förordas i reservationen
III hänvisar jag återigen till vad
utskottet uttalade år 1967. Utskottet
ansåg då att det vore värdefullt med
tillämpningsbestämmelser — inte lagstiftning
-— på denna punkt. Några tilllämpningsbestämmelser
har emellertid
inte utfärdats, och därför bör riksdagen
upprepa sitt uttalande att det vore
ett stöd för myndigheterna att ha sådana.

Visserligen görs nu av utskottet ett uttalande
rörande politiska uppdrag, men
det finns — som jag tidigare påpekade
— även andra fall där oklarhet råder
huruvida sysslan skall betraktas som
förvärvsarbete eller inte. Det gäller
bl. a. övervakaruppdrag, fortbildning
och vidareutbildning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
samtliga reservationer vid andra lagutskottets
utlåtande nr 40.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag vill helt kort understryka
vad fru Skantz sade om gränsen
30 dagar och de gränsfall som kan uppträda.
Fru Skantz framhöll, att var man

än sätter gränsen så får man att göra
med gränsfall. Det är alldeles riktigt.
Men varför skall man då sätta en
gräns? Varför kan man inte slopa gränsbestämmelsen
och upphöra med att vara
misstänksam mot kvinnorna? Man borde
i stället visa kvinnorna förtroende och
inte ge uttryck åt förmyndarmentalitet.
Lagtexten bör därför enligt min mening
utformas så som föreslås i reservationen
I.

Beträffande skyddsarbetet vill jag instämma
i vad herr Romanus sade. Det
kan vara betydligt arbetsammare att
vara hemma med två eller tre barn
än att få gå tillbaka till sitt normala
arbete, som man kan och som man
är lämpad för. Bara därför att man är
kvinna måste man ju inte vara den perfekta
modern. Därför är det ur kvinnans
synpunkt värdefullt om hon har
möjlighet att få pröva på förvärvsarbete
igen. Hon bör även kunna gå tillbaka
till hemmet, om hon märker att bon
inte klarar av det hela, för att efter
någon tid åter kunna pröva på förvärvsarbete.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationen 1.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag tänker inte blanda
mig i denna diskussion efter den föredragning
som fru Skantz har gjort. Men
när man börjat tala om valfrihet, likställighet
och jämlikhet, så tror jag att
man fullständigt missuppfattat frågan.
Denna lagstiftning syftar ju icke till
någon likställighet, utan det gäller inkomstbortfall
för förvärvsarbetande
kvinnor som har fött barn. Någonting
annat är det inte fråga om.

Vi skall dock komma ihåg att vi
behåller en dagsinkomst på mellan 6
och 52 kronor. Det är självklart att den
kvinna som har möjlighet till förvärvsarbete
frågar sig om det är rimligt att
hennes dagsinkomst skall vara 52 kronor,
medan andra kvinnor endast får
6 kronor. Tror inte damerna och her -

Onsdagen den 7 maj 1969

Nr 21

rarna att de heniarbetande kvinnorna
— exempelvis en bondhustru — har
samma svårigheter då det gäller arbetsprestationen?
Av olika skäl tvingas dock
en sådan kvinna att leva annorlunda.

Jag godkände statsrådets proposition
i detta avseende därför att man i fråga
om de nuvarande reglerna gjort en
rimlig avvägning med hänsyn till inkomstbortfallet.

Jag skulle emellertid vilja understryka,
herr talman, att sociallagstiftningen
inte får knytas till sjukförsäkringens
olika klasser, utan denna fråga
måste tas upp i annat sammanhang.
Men eftersom vi nu inte diskuterar denna
sak, ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Fru SKANTZ (s):

Herr talman! Jag sade inte att reservanterna
gick arbetsgivarnas ärenden.
Jag erinrade om att familjepolitiska
kommittén i sin PM skrivit att man
inte helt kan bortse från risken av att
det kan uppkomma ett visst tryck från
kvinnans arbetsgivare för att förmå
henne att återuppta sitt förvärvsarbete,
även om det såväl för hennes egen som
för barnens skull hade varit bättre om
hon inte gjorde det.

När man läser remissyttrandena från
bade LO och TCO, måste man få uppfattningen
att det ligger någonting i
vad familjepolitiska kommittén har
skrivit. LO skriver att det givetvis bör
vara kvinnans sak att avgöra i vad mån
hon vill åta sig visst förvärvsarbete
eller inte under havandeskapstiden.
TCO skriver: »TCO vill emellertid understryka
att avbrott i ledigheten alltid
måste vara ett frivilligt åtagande av den
enskilde arbetstagaren.» Jag vill faktiskt
tyda detta på sådant sätt att dessa
båda remissinstanser har hyst en viss
oro och därför velat införa dessa rader
i sina yttranden.

Jag delar faktiskt inte herr Romanus’
uppfattning när det gäller reservationerna.
Det är här inte bara fråga om

Ändring i lagen om allmän försäkring

små ändringar. Frågan om införandet
av ett eventuellt vårdbidrag som familjepolitiska
kommittén diskuterar
vill jag för min del beteckna som mycket
stor. Det är därför som utskottet
har gått på propositionens förslag, ty
vi vill inte på något sätt föregripa det
arbete som familjepolitiska kommittén
skall utföra. Vi får inte glömma bort
att det här faktiskt är fråga om ett beställningsarbete
som riksdagen har
gjort och som grundar sig på det utlåtande
som andra lagutskottet avgivit.
Man talade där om en uppmjukning och
skrev: »Utskottet syftar här på sådana
fall som gäller enstaka kortare avbrott
i ledigheten, t. ex. för att tillgodose tillfälliga
behov av arbetskraft.» Det är
detta utlåtande som ligger till grund
för det arbete som bedrivits i familjepolitiska
kommittén i den här frågan.

Alla vill vi väl vara med om att förbättra
familjepolitiken, men enligt min
mening är det inte rätta tillfället att
göra det i samband med behandlingen
av denna fråga. Det får vi göra när familjepolitiska
kommittén kommer med
sina förslag.

Fröken WETTERSTRÖM (m):

Herr talman! När fru Skantz på tal
om skydds- och vårdsynpunkter hänvisar
till vad arbetarskyddslagen säger på
den punkten — förbudet gäller tyngre
arbete och inte t. ex. anställningar i butiker,
på kontor o. s. v. — vill jag i likhet
med herr Romanus fråga: Vem kan
egentligen garantera att en kvinna, som
kanske har ett förhållandevis lätt förvärvsarbete,
inte gör ett betydligt tyngre
arbete hemma under dessa 180 dagar?
Det förefaller som om dessa
skyddssynpunkter knappast håller.

Utskottet yttrar också — jag vet inte
om vi har berört det tidigare: »Dessa
skydds- och vårdsynpunkter, som enligt
utskottets bedömning alltjämt måste
tilläggas väsentlig betydelse, låter
sig inte i tillräcklig grad förena med
ett system där det utan några konse -

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Ändring i lagen om allmän försäkring

kvenser i försäkringshänseende överlåtes
åt kvinnan själv att bestämma i
vilken omfattning hon skall utnyttja ledigheten.
» Det verkar faktiskt som om
det inte vore år 1969 vi levde i när
man så totalt underkänner kvinnans
förmåga att bedöma sin egen situation
och barnets behov av vård. Det tycker
jag är direkt diskriminerande för kvinnorna.

När denna översyn inom socialförsäkringssystemet
beträffande jämställdhet
mellan män och kvinnor uppdrogs
åt bl. a. familjepolitiska kommittén hade
ju den fråga vi i dag diskuterar inte
aktualiserats. Utskottsmajoriteten gör
det lätt för sig genom att avfärda det
hela med att tala om att familjepolitiska
kommittén har uppdraget och att
med hänsyn härtill »bör motionerna i
förevarande del inte föranleda någon
åtgärd från riksdagens sida». Man ägnar
inte själva sakfrågan något intresse
alls.

Fru Skantz menade att var man än
sätter gränsen då det gäller antalet dagar
då förvärvsarbete skall medges
kommer man aldrig ifrån gränsdragningsproblem.
Jo, visst kommer vi
ifrån dem, om vi tar bort gränsen. Det
är det som vi önskar.

Herr KOMANUS (fp):

Herr talman! Fru Skantz menar att
LO och TCO — som hon tolkar deras
yttranden — har uttryckt oro för att
arbetsgivarna skulle utöva påtryckningar.
Jag ber att ordagrant få citera vad
som står i LO:s remissyttrande, så får
kammarens ledamöter bedöma det själva:
»Såvitt LO har kunnat utröna har
hittills inte kvinnliga arbetstagare under
havandeskapsledighet utsatts för
tryck från arbetsgivarens sida att återuppta
förvärvsarbete. LO anser inte
risken blir större vid en uppmjukning
av lagen.»

Fru Skantz håller inte med mig om
att diskussionen rör små frågor. Hon
säger att vårdbidrag är en stor fråga.

Naturligtvis är det riktigt, men de ändringar
som föreslås i dagens reservationer
är inte stora. De är ändringar i
rätt riktning, men de är inte större än
att de bör kunna bifallas nu. Det var
min synpunkt.

Det är visserligen sant att den uppmjukning,
som riksdagen beställde år
1965, var av ungefär den typ som den
uppmjukning som nu har föreslagits i
propositionen, men vad är det som
hindrar att riksdagen i dag går ett steg
längre än år 1965, när saken har blivit
genomlyst och när tungviktiga remissorgan
— löntagarorganisationer som
LO och SACO — har föreslagit att den
skall göra det? Varför kan då inte riksdagen
ta detta inte särskilt djärva eller
farliga steg, som dock går i rätt riktning?
Fru Skantz anser att det inte nu
är tillfälle att göra sådana reformer, eftersom
utredningar pågår, men man kan
ju successivt reformera och förbättra.
Det trodde jag var den s. k. reformismens
idé, och fru Skantz är väl ändå
reformist?

Herr Lundberg säger att det inte är
fråga om likställighet, eftersom tilläggssjukpenningen
är olika. Den likställighet
som vi har talat om är likställigheten
mellan män och kvinnor, och den
skulle öka. Vidare skulle valfriheten
öka för familjerna om reservanternas
förslag bifölls — det lär ingen förneka.
Vad beträffar likställigheten i fråga om
tilläggssjukpenningen är reservanterna
och utskottsmajoriteten precis lika goda
kålsupare -— ingen föreslår att tilläggssjukpenningens
storlek skall ändras.

Fru SKANTZ (s):

Herr talman! Jag skulle också kunna
anföra långa citat ur LO:s yttrande,
men just det som herr Romnus valde är
väl inte det allra bästa. LO säger alltså
att enligt dess mening förekommer sådana
avbrott endast i mindre omfattning.
Det är väl ändå rätt naturligt, eftersom
man enligt de nuvarande bestämmelserna
går miste om tilläggssjukpen -

Onsdagen den 7 maj 1969

Nr 21

ningen för återstående 180 dagar även
om man arbetat bara en dag. Det rör sig
därför med all sannolikhet för närvarande
endast om några få fall inom
LO och TCO. Anledningen till att jag
tolkade LO:s och TCO:s yttranden så
att de hyste viss oro var att de över
huvud taget hade tagit upp frågan i sina
remissvar.

Den fråga vi behandlar i dag är
bara en liten delfråga i den stora fråga
som familjepolitiska kommittén haft
att utreda: vår framtida familjepolitik.
Kommittén säger i sin promemoria att
den diskuterar ett eventuellt vårdbidrag.
Hur detta skall utformas hör samman
med frågan om moderskapsförsäkringen
och måste ses i samband med
den. Kommittén har dock lagt fram förslag
beträffande 30-dagarsregeln. Jag
vill också påminna om att det inte finns
någon reservation eller något särskilt
yttrande i promemorian från familjepolitiska
kommittén. Detta måste väl
tydas så att man är överens om det
framlagda förslaget och vill arbeta vidare
med alla de frågor som har samband
med vår familjepolitik. Förslaget om att
kvinna skall få utföra förvärvsarbete
under högst 30 dagar är en avvägning
mellan skydds- och vårdsynpunkter
samt önskemålen om en uppmjukning
av gällande regler. Om förvärvsarbete
kan utföras i 30 dagar kan kvinnan åtaga
sig ett normalt semestervikariat.

I familjepolitiska kommitténs promemoria
nämns att kvinnan i allmänhet
hämtar tilläggssjukpenningen i efterskott
en gång i veckan och varje utbetalning
förutsätter en ny framställning.
Hon får då uppge hur många dagar hon
har arbetat. Det måste läggas upp ett
speciellt registerkort på dessa kvinnor,
och det borde vara möjligt att införa
ett system där man antecknar hur
många dagar de arbetat. I så fall skulle
man kunna påpeka för dem när det
exempelvis återstår 10 av de 30 dagarna.

Glöm som sagt inte bort att den fråga

Ändring i lagen om allmän försäkring

vi behandlar i dag endast är en delfråga
i den stora som familjepolitiska
kommittén utreder!

Fru SIGURD SEN (s):

Herr talman! Utskottets talesman och
reservanterna har tydligen haft litet
svårt att tolka vad som ligger i det ställningstagande
som LO har gjort i denna
fråga och som tas upp i reservationen
I. Det har föranlett mig att tala om
vad som ligger bakom de skrivningar
som finns i LO :s remissyttrande — i
och för sig tycker jag inte att de kan ge
anledning till några misstolkningar.

När vi diskuterat denna fråga har vi
sagt oss att det inte är inom socialförsäkringens
ram utan genom arbetarskyddslagstiftningen
som ställning skall
tas till arbetarskyddssynpunkterna, de
medicinska synpunkterna på kvinnors
ledighet vid moderskap. Vi tycker därför
att det är fel att man genom socialförsäkringen
fastställer denna maximering
till 30 dagar. Vi säger klart i remissyttrandet
att behovet av en sammanhängande
ledighet enligt LO:s mening
i första hand bör tillgodoses genom
arbetarskyddslagstiftningen. Såvitt
vi kunnat finna av familjepolitiska
kommitténs förslag har det i huvudsak
varit de administrativa svårigheterna
som varit avgörande för att det tredje
alternativet förordats. Jag tycker inte
att LO:s skrivning, att det bör vara
kvinnans sak att avgöra i vad mån hon
vill åtaga sig förvärvsarbete under havandeskapstiden,
tyder på någon tveksamhet
hos LO.

Det mesta av vad som står i LO:s yttrande
har refererats under debatten.
Vad beträffar LO:s skrivning att det såvitt
LO kunnat utröna inte förekommit
att kvinnliga arbetstagare utsatts för
tryck från arbetsgivarens sida, vill jag
framhålla att vi, innan vi skrev denna
mening i vårt remissyttrande, givetvis
hade tagit kontakt med olika förbund
och fackföreningar. Vi har naturligtvis
inte kunnat ta kontakt med alla de kvin -

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Ändring i lagen om allmän försäkring

nor inom LO som kan ha befunnit sig i
denna situation. Men vid de undersökningar
som vi gjort och som vi tycker
är tillförlitliga har ingenting framkommit
som tyder på att arbetsgivarna skulle
utöva tryck på kvinnorna att återgå
till förvärvsarbetet.

Vi anser att denna maximering innebär,
som fru Ryding uttryckte det, något
av ett förmynderskap över kvinnorna.
Det föreliggande förslaget till uppmjukning
hälsar vi naturligtvis med
tillfredsställelse. Men att man föreslår
att antalet dagar, under vilka arbete tilllåtes,
maximeras till 30 innebär bara
ett fasthållande vid den byråkrati som
jag tycker att vi alla har anledning att
försöka komma ifrån.

Herr talman! I det läge där frågan nu
befinner sig yrkar jag bifall till reservationen
I.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Jag skulle bara vilja
säga att det var glädjande att lyssna
till fru Sigurdsens anförande, i vilket
jag kan instämma. Jag tycker precis
som hon, att om man skall anlägga
skyddssynpunkter på denna fråga, bör
dessa förhållanden regleras i arbetarskyddslagen
och inte i denna lag som
avser den ekonomiska ersättningen.

Jag vill också påstå att i och med
att vi har denna fasta regel om 30 dagar,
kan det uppkomma en situation
som verkligen motverkar det syfte som
utskottsmajoritetens talesmän säger sig
ha när de anför skyddssynpunkter. Den
kvinna som arbetar 31 eller 32 dagar
går miste om ekonomisk ersättning i
fortsättningen och hamnar alltså i den
situationen att hon inte kan välja att
stanna hemma och sköta om sitt barn
utan helt enkelt måste börja arbeta.

Jag tycker att utskottsmajoritetens
hela skrivning tyvärr andas just en
uppfattning att kvinnorna måste ha någon
som hjälper dem att välja, någon
som hjälper dem att tänka. Vad fru
Skantz sagt tyder på att kvinnan inte

själv kan få avgöra vad som är bäst
för henne, om hon skall stanna hemma
och sköta barnen eller om hon skall
yrkesarbeta, utan det måste finnas en
regel som innebär ett slags förmyndarskap
över henne. Jag kan inte förstå
hur man i det moderna samhället fortfarande
kan omfatta sådana förlegade
synpunkter. Som fröken Wetterström
sade tidigare är det kanske i många
fall arbetsammare för en hustru att
vara hemma och sköta om barnen än
att gå till kontoret och anlita någon
som under tiden har hand om barnen
i hemmet.

Jag skulle slutligen, herr talman, vilja
säga några ord i anledning av vad
herr Lundberg anförde beträffande
jordbrukarhustrurna; de får minsann
inte någon sådan här ersättning, framhöll
han. Nej, det är riktigt. Jag vet inte
om herr Lundberg har röstat för det
förslag som vi från mitt partis sida har
lagt fram, nämligen att man skulle försöka
uppskatta värdet av de arbetsinsatser
som görs av jordbrukarhustrur och
andra som är gifta med egna företagare.
En uppskattning av värdet av dessa
arbetsinsatser innebär att vederbörande
får deklarera för detta och sedan erhåller
en tilläggssjukpenning som grundar
sig på deras arbetsprestation. Om herr
Lundberg har röstat för detta förslag
har det varit till hjälp för jordbrukarhustrurna
även i det här avseendet.

Fru SKANTZ (s):

Herr talman! Jag hade inte tänkt begära
ordet flera gånger men jag måste
göra det när fru Kristensson talar om
förmyndarskap och att kvinnorna själva
skall bestämma o. s. v. Jag hade accepterat
detta om bara inte fru Kristensson
hade lämnat in en motion där det
står att avbrott i ledigheten med bibehållen
rätt till tilläggssjukpenning inte
bör ske förrän 30 dagar förflutit från
barnets födelse.

Utskottet har inte velat bestämma en
gräns, oavsett var den skall sättas, utan

Onsdagen den 7 maj 1969

Nr 21

vi har överlåtit åt modern att själv avgöra
saken.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Min motion kanske kan
synas ologisk vid första påseendet, men
jag vill erinra om att vi nu bär en
bestämmelse som säger att tilläggssjukpenning
kan utgå från och med trettionde
dagen efter förlossningen endast om
kvinnan har barnet i sin vård eller på
grund av sjukdom är hindrad att vårda
barnet. Det är emellertid uppenbart att
det är hänsynen till kvinnan själv under
den första månaden efter förlossningen
som motiverar att hon skall få
tilläggssjukpenning oavsett om hon har
barnet i sin vård eller inte.

Jag tycker därför att motionen i den
delen var ganska logisk. Den tillgodoser
just de medicinska skyddssynpunkterna,
och dessa finns i det här nämnda
avseendet såvitt jag vet inte speciellt
angivna i arbetarskyddslagstiftningen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr TALMANNEN yttrade:

I anledning av de under överläggningen
framställda yrkandena ställer
jag proposition först angående förslag
till lag om ändring i lagen om allmän
försäkring, därefter i fråga om skrivelse
till Kungl. Maj.-t om tilläggssjukpenning
i visst fall, vidare beträffande
punkten C i utskottets hemställan och
slutligen rörande utskottets hemställan
i övrigt.

Förslag till lag om ändring i lagen om
allmän försäkring

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i reservationen I); och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Wetterström begärde emellertid
votering, i anledning varav efter gi -

Ändring i lagen om allmän försäkring

ven varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 40, såvitt avser förslaget
till lag om ändring i lagen om allmän
försäkring, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen I)
av fru Hamrin-Thorell m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Wetterström begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 146 ja och 67
nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan oförändrad.

Skrivelse till Kungl. Maj:t angående tilllåggssjukpenning
vid barnsbörd då fadern
vårdar barnet

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen II);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Romanus begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 40, såvitt avser skrivelse
till Kungl. Maj:t angående till -

4 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 21

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Ändring i barnavårdslagen

läggssjukpenning vid barnsbörd då fadern
vårdar barnet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen II) av fru Hamrin-Thorell
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Romanus begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 156 ja och 52 nej, varjämte
8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen III);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Romanus begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
C) i utskottets utlåtande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen III) av fru Hamrin-Thorell
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspro -

positionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Romanus begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 151 ja och 59 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Utskottets hemställan i övrigt

Bifölls.

§ 9

Ändring i barnavårdslagen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 44, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i barnavårdslagen den 29
april 1960 (nr 97), jämte i ämnet väckta
motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Bakgrunden till Kungl.
Maj :ts proposition 62 är bl. a. att utredningen
om adoption av utländska barn
tog upp till behandling behovet av en
ändring av 47 § barnavårdslagen. Jag
har ingenting att invända mot att förslaget
om lagändring läggs fram utan
att man inväntar förslag från socialutredningen,
som har att utreda barnavårdslagstiftningen.
Jag vill ändå anföra
några synpunkter på andra lagutskottets
utlåtande nr 44, men jag har
inget annat yrkande än utskottet.

Utskottet är enligt min mening väl
positivt i sin skrivning med anledning
av ett par motioner, motionsparet
I: 1003 av herr Brundin och II: 1153

Onsdagen den 7 maj 1969

Nr 21

av herrar Åkerlind och Werner, där det
hl. a. yrkas att socialstyrelsen må anföra
besvär över barnavårdsnämnds
dels genom förhandsbesked till enskilt
hem lämnad lämplighetsförklaring, dels
till enskilt hem meddelat tillstånd att
ta emot fosterbarn. Jag tycker att den
motionen andas misstroende mot barnavårdsnämnderna.
Jag skall emellertid
nu bara uppehålla mig vid den del
i motionsyrkandet som rör socialstyrelsens
besvärsrätt.

Redan i sitt yttrande år 1965 över
förslaget från utredningen rörande
adoption av utländska barn till överenskommelse
med det grekiska barnhemmet
Metera om en procedurordning
för svenska och i Sverige bosatta grekiska
medborgares adoption av barn
från detta barnhem gjorde socialstyrelsen
gällande att styrelsen borde ha befogenhet
att själv pröva sökandes lämplighet
innan ärendet översändes till det
utländska kontaktorganet. Samma var
förhållandet när överenskommelsen
med Korea kom till stånd.

Såsom framgår av på s. 74 och följande
i Statens offentliga utredningar
57:1967 har utredningen tagit upp
socialstyrelsens propå om rätt till överprövning
av barnavårdsnämnds beslut.
Utredningen fann att sådan rätt i realiteten
kunde innebära detsamma som
ett upphävande av nämndens beslut om
fosterhems godkännande, och utredningen
avvisade därför propån. Det
kan också anmärkas, framhöll utredningen,
att socialstyrelsen inte är besvärsmyndighet
i fråga om beslut av
barnavårdsnämnd.

Utredningen ansåg vidare att socialstyrelsens
erfarenhet i fråga om placering
av barn i fosterhem borde på annat
sätt komma adoptionsverksamheten
till godo och menade att socialstyrelsen
borde ge ut en skrift med råd och anvisningar
till barnavårdsnämnderna enligt
utredningens förslag. Man underströk
också vikten av att barnavårdsnämnderna
följde de anvisningar som

Ändring i barnavårdslagen

socialstyrelsen kunde förväntas komma
att utfärda.

Barnavårdsnämndernas osäkerhet i
början, när de hade fått sig pålagd
denna nya uppgift, i fråga om bedömningen
av presumtiva adoptanter är
förklarlig, då en livlig debatt och många
gånger missvisande uppgifter om myndigheternas
inställning till denna fråga
förekom. Framför allt beskylldes svenska
myndigheter för avoghet och byråkrati
som i själva verket berodde på
svårigheter att få besked om lagstiftning
i andra länder. Denna har emellertid
klarlagts och redovisats av utredningen.

Den bedömning, som på sina håll
gjordes i barnavårdsnämnderna och
som innebar en jämförelse mellan föräldralösa
barns standard och möjlighet
till skolgång och utbildning i sitt hemland
och en adoption i Sverige utan att
man jämsides undersökte hur det skulle
ställa sig om prövningen gällde ett
svenskt adoptivbarn, förekommer inte
längre.

Enligt uppgifter jag har fått från socialstyrelsen
tillställs barnavårdsnämnderna,
när de har att handlägga frågor
om prövning av fosterhem för utländska
barn, en speciell promemoria med
anvisningar om hur prövningen hör
ske.

.lag har mycket svårt att föreställa
mig att socialstyrelsen skulle kunna uteslutande
på skriftliga handlingar göra
säkrare bedömningar om fosterföräldrars
lämplighet än den bedömning som
sker ute i barnavårdsnämnderna genom
att en tjänsteman personligen träffar
de presumtiva adoptivföräldrarna
och barnavårdsnämnden sedan fattar
sitt beslut.

Jag ifrågasätter inte motionärernas
ärliga uppsåt vad beträffar barnens
rättssäkerhet, även om jag tycker att
de överdriver när de menar att statsrådet
i proposition nr 14 vill vänta
med att införa en utvidgad överprövningsrätt
i fråga om dels lämplighets -

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Upphävande av viss inskränkning i rätten till inmutning i Norrbottens län

förklaringen, dels meddelat tillstånd att
ta emot fosterbarn tills socialutredningen
i samråd med utredningen om
rättshjälp för förvaltningsärenden prövat
denna fråga. Detta måste ur rättssäkerhetssynpunkt
anses betänkligt.

Det är på det sättet att när barn blir
adopterade, vare sig det är barn från
Korea eller från Grekland, har adoption
skett i barnets hemland. Då barnet kommer
hit till Sverige anses det som fosterbarn
och åtnjuter skydd av fosterhemsinspektionen
tills Kungl. Maj :t har
fastställt den adoption som är klar i
barnets hemland, före barnets ankomst
till Sverige.

Jag har som sagt, herr talman, inget
annat yrkande än utskottets, men jag
har velat framföra dessa synpunkter till
protokollet.

I detta anförande instämde herr
Henrikson och fru Löfqvist (båda s).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Föredrogs vart efter annat andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 21 maj
1954 (nr 269) om skyldighet för arbetsgivare
att lämna uppgift rörande
arbetsanställning,

nr 46, i anledning av motioner om
rätt för utländsk medborgare till undantagande
från den allmänna försäkringen,
och

nr 48, i anledning av motioner angående
tidpunkten för inplacering i ny
sjukpenningklass.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11

Upphävande av viss inskränkning i
rätten till inmutning i Norrbottens län

Föredrogs tredje lagutskottets utlå -

tande nr 31, i anledning av motioner
om upphävande av viss inskränkning i
rätten till inmutning i Norrbottens län.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr PETERSSON i Gäddvik (m):

Herr talman! I ett särskilt yttrande
har herrar Ebbe Ohlsson och Hedin understrukit,
att de delar motionärernas
uppfattning att gällande inskränkningslag
medför svårigheter för enskilda företag
som bedriver gruvdrift i Norrbotten.

Bolidenbolaget har i ett remissyttrande
till bankoutskottet hösten 1968
framhållit, att bolaget har ledig arbetskraft
för malmprosp ektering som det
gärna vill använda i Norrbotten men
att i länet gällande inskränkning av
rätten till inmutning omöjliggjort detta.

För kammarens ledamöter torde det
vara välbekant att Norrbottens län har
den största arbetslösheten av alla skogslän.
Enligt min bedömning kommer också
länet att uppvisa den sämsta utvecklingstrenden
om den nuvarande politiken
fortsätter. Ett led i förändringen
av den nuvarande politiken vore att
upphäva särbestämmelserna för länet
i fråga om inmutningsförbud och att
statsmakterna därmed markerade att
enskilda företags insatser i länet är välkomna.
Möjligheterna att finna brytvärda
malmer skulle också öka och därmed
förutsättningarna för ny gruvdrift.
Ett upphävande av inmutningsförbudet
har även den fördelen att det
skulle innebära en positiv stimulans
utan att det allmännas utgifter fördenskull
ökar.

Herr talman! I utskottets utlåtande
omtalas att gruvrättsutredningen under
första halvåret 1969 avser att avge ett
betänkande vari bl. a. frågan om inskränkningslagens
fortsatta giltighet tas
upp till behandling. Som motionär i frågan
vill jag uttrycka förhoppningen att
betänkandet och de därav följande för -

Onsdagen den 7 maj 1969

Nr 21

Riktlinjer för en samordnad skärgårdspolitik i Stockholms skärgård

slagen och besluten kommer att stå i
samklang med vad som anförts i motionerna
I: 807 och II: 925.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Föredrogs vart för sig

tredje lagutskottets utlåtande nr 36,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om rätt för
innehavare av järnväg att påkalla ägoutbyte
;

jordbruksutskottets memorial nr 19,
angående uppskov med behandlingen
av vissa till jordbruksutskottet hänvisade
ärenden; och

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av motioner
om åtgärder för att åstadkomma mera
trafiksäkra bilar.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 13

Riktlinjer för en samordnad skärgårdspolitik
i Stockholms skärgård

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 39, i anledning av
motioner om riktlinjer för en samordnad
skärgårdspolitik i Stockholms skärgård.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 361 av herr Virgin m. fl. samt II: H2
av herr Bohman m. fl. hemställdes att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla, att en utredning snarast
tillsattes i syfte att uppdraga riktlinjer
för en samordnad skärgårdspolitik i
Stockholms skärgård och framlägga de
förslag till författningsändringar eller
i andra hänseenden som kunde befin -

nas motiverade för att tillgodose de i
motionerna angivna syftena.

Utskottet hemställde,

att de likalydande motionerna I: 361
och II: 412 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Blomquist, Ingvar Andersson och Nilsson
i Bästekille (samtliga m), vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:361 och 11:412
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
att en utredning snarast tillsattes
i syfte att uppdraga riktlinjer för en
samordnad skärgårdspolitik i Stockholms
skärgård och framlägga de förslag
till författningsändringar eller i
andra hänseenden som kunde befinnas
motiverade för att tillgodose de i motionerna
angivna syftena.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! Det är som allmänna
beredningsutskottets majoritet framhåller
otvivelaktigt riktigt att få områden
är föremål för så intensiv uppmärksamhet
som Stockholms skärgård och
det är lika obestridligt att flera utredningar
om skärgårdsproblematiken har
igångsatts och alltjämt pågår. Men det
är också lika ovedersägligt, herr talman,
att varken uppmärksamheten eller
utredningarna hittills har lett till
något avgörande resultat. I själva verket
har tvärtom motsättningarna mellan
de olika intressen som gör sig gällande
i fråga om skärgårdspolitiken tillspetsats
och de är i dag större än tidigare.
Nya problem har tillkommit. Bristen
på helhetssyn och enhetlig planering
har skärpt olägenheterna, och missnöjet
på olika håll är nu mera påfallande
än tidigare. Skärgårdsproblemen avser
i dag inte bara meningsbrytningar mellan
olika intressen, de har också förvärrats
genom en pågående, snabb mil -

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Riktlinjer för en samordnad skärgårdspolitik i Stockholms skärgård

jöförstöring vilken hotar det säregna
landskap som våra skärgårdar och
framförallt Stockholms skärgård utgör.

Man kan fråga sig vad detta beror
på. Länsstyrelsen i Stockholms län har
ju långt ifrån varit inaktiv. Tvärtom har
de olika länsorganen företagit den ena
utredningen efter den andra, och i en
mängd skrivelser till Konungen — om
jag inte minns fel 17 stycken under de
senaste åren — har länsmyndigheterna
under hela 1960-talet krävt åtgärder och
insatser av olika slag. Inom naturvårdsverket
sysslar man också med skärgårdsproblemen.
Men samtidigt har,
som jag redan sagt, motsättningarna tillspetsats.
Bakom de många olösta frågorna
ligger bristande resurser, delvis
av ekonomisk natur, och brist på lämpliga
författningsbestämmelser. Byggnadslagstiftningen
är föråldrad. Den tilllämpning
av byggnadslagstiftningens
och andra liknande regler som sker inom
skärgårdsområdena är i många hänseenden
i varje fall diskutabel.

Det är min bestämda övertygelse att
många av de frågor det här gäller inte
kan lösas enbart på regional nivå. De
regionala myndigheterna är bundna av
gällande riktlinjer av generell natur och
av författningar som inte utan vidare
låter sig anpassas till skärgårdens problem.
Detta är ett motiv — och kanske
det viktigaste — för vårt krav att regeringen
skall uppdra åt en särskild utredning
att ta hand om hela detta komplex
av frågor.

Självfallet föreligger liknande motsättningar
och problem inom andra
skärgårdsområden och glesbygder. Frågorna
är sålunda delvis av generell natur.
Men i stor utsträckning är de ändock
speciella och betingade av förhållandena
i det naturområde som Södermanlands
och Upplands skärgårdar
utgör. Detta är en orsak till att vi anser
att en utredning i första hand bör söka
nå en lösning just av detta skärgårdsområdes
svårigheter.

Låt mig här i korthet peka på några

företeelser som bör utredas eller vara
vägledande vid utredningsarbetet. Utredningen
måste utgå från att Stockholms
skärgård inte främst utgör ett
fritids- och rekreationsområde för storstadens
befolkning och att det inte kan
jämföras med fjällområden och vildmarker
i de nordliga delarna av vårt land.
Stockholms skärgård är inte i första
hand ett naturområde, som i stort sett
saknar motsvarighet på annat håll i
världen, utan en gammal kulturbygd
som fått sin karaktär av mänskligt arbete
och människors bebyggelse. Det är
en näringsgeografisk enhet, inte ett fritidsområde.
Just därför föreligger det
inte någon motsättning mellan skärgårdens
fasta befolkning — och då syftar
jag inte bara på skärgårdsborna utan
även på de stadsbor som blivit bofasta
därute en stor del av året — och naturen
och djurlivet. Alltjämt häckar sjöfågeln
intill eller under boningshus, bodar
och bryggor, och alltjämt söker den
skydd för rovfågel och räv intill bebyggelsen.
Det är förhandenvaron av
en fast befolkning och dess arbetsinsatser
som har skapat balansen mellan
fauna, flora och människor i detta kulturlandskap.

Många av skärgårdarnas aktuella problem
har skapats av den rörliga fritidsverksamhet
som vissa politiker och
planerare i första hand vill prioritera
— eller rättare sagt av vissa yttringar
av denna verksamhet. Snabbgående
plastbåtar i mellan- och ytterskärgårdens
övärld och trånga leder splittrar
ejder- och svärtruggar, och ungarna
blir lätt byte för truten. Fritidsfolkets
strandhugg på fågelskären under den
ömtåliga häckningstiden, nedskräpningen
och förödelsen av stränderna samt
den hårda nötning över huvud taget
som det intensiva fritidslivet kan åstadkomma
i vissa delar av skärgården är
framför allt vad som förorsakat skador
och problem.

Och fritidsfolkets antal växer för varje
år, likaså båtbeståndet. I och för sig

Onsdagen den 7 maj 1969

Nr 21

Riktlinjer för en samordnad skärgårdspolitik i Stockholms skärgård

är detta glädjande och hälsas av alla
med tillfredsställelse. Men vi måste också
vara medvetna om att fritidsbåtarna
och deras toalettanordningar i hög grad
bidrar till vattenföroreningen. Fortfarande
saknar vi i vårt land, i motsats
till vad fallet är på andra håll, förbud
mot direkt utsläpp av föroreningar i
våra vatten.

Det växande fritidslivets behov har
å andra sidan inte tillgodosetts. Bristen
på replipunkter och hamnar för fritidsfolket
är påfallande stor. Tilldelningen
av bensinskattmedel är alltför
begränsad, och en samordnad planeringsverksamhet,
ägnad att tillgodose
fritidsfolkets berättigade krav på säkra
leder, hamnar och mottagningsstationer
för skräp och avfall, har hittills
icke kommit till stånd.

Den växande passagerartrafiken fraktar
i dag mellan en halv och en miljon
människor från Stockholm, Kapellskär
och Norrtälje till Åland och Finland.
Även dessa båtar och färjor har direkta
toalettutsläpp. För vatten och stränder
i den berörda delen av skärgården
har detta fått orimliga konsekvenser.
Fortfarande saknas i stort sett regler
för att lösa problemen med denna form
av nedskräpning. I de fall då regler
finns, är kontrollen av efterlevnaden
dålig. Likaså saknas i stor utsträckning
bestämmelser som reglerar hastigheten
inom båttrafiken. I trånga leder
framföres den tunga passagerartrafiken
med hastigheter som medför skador på
stränder och bryggor och utsätter fritidstrafiken,
framför allt nattetid och
i dimma, för mycket stora risker.

Det verkligt stora miljöproblemet,
som framför allt angår skärgården och
skärgårdskommunerna, nämligen hur
oljekatastrofer skall kunna effektivt förebyggas
är, som vi alla vet, ännu inte
löst. Alltjämt saknas också generella regler
för hur skärgårdskommuner och
strandägare skall ersättas vid oljeskador.

Herr talman! Vi behandlade för nå -

gon timme sedan i denna kammare utrikesutskottets
utlåtande nr 4, i vilket
utskottet enhälligt betonade vikten av
att regeringen vidtar alla de åtgärder
— såväl på det nationella planet som
i samarbete med andra länder — som
är påkallade och möjliga för att söka
förhindra nedsmutsningen av Östersjöns
vatten genom olja. Utskottet förutsätter
att regeringen, utöver den aktivitet
som redovisats för utskottet, även
framgent kommer att följa denna fråga
med den största uppmärksamhet. Denna
fråga angår inte minst de ömtåliga
skärgårdsområdena.

Skärgårdskommunerna som på sommaren
har en befolkning kanske tio
gånger så stor som den hela året bofasta,
har inte resurser att lösa de ordnings-
och destruktionsproblem som fritidsbebyggelsen
och fritidsverksamheten
förorsakar.

Bristen på enhetlig planering och den
hårda — jag vågar säga inte ursprungligen
avsedda — tillämpning av byggnadslagstiftningens
och strandlagens
regler som förekommer är ur rättssäkerhetens
synvinkel oroande. I en framställning
till Kungl. Maj :t för några år
sedan medgav länsstyrelsen i Stockholms
län själv, att den »på grund av
utvecklingen tvingats att hävda en tämligen
långtgående tolkning när det gäller
begreppet tätbebyggelse». Man har
alltså gått längre än vad som ursprungligen
förutsatts i lagstiftningen.

Detta har lett till att t. o. m. skärgårdsbor
eller direkta ättlingar till skärgårdsbor,
som vill bygga på det egna
stamhemmanet, i praktiken förhindrats
göra detta därför att myndigheterna
kräver att byggnadsplan först skall utarbetas.
I flertalet fall saknar vederbörande
ekonomiska resurser för att uppgöra
dylika byggnadsplaner. På många
håll har dessa krav därför lett till totalt
byggnadsstopp.

Ersättningsbestämmelserna vid förbud
att utnyttja mark eller vid ianspråktagande
av mark har delvis varit

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Riktlinjer för en samordnad skärgårdspolitik i Stockholms skärgård

oklara. Bristen på anslag har lett till att
ersättningsfrågorna förhalats. Det torde
i dag råda en rätt allmän osäkerhet
om vilka rättigheter och skyldigheter
en markägare i Stockholms skärgård
har och vilka rättsliga begränsningar
i sin förfoganderätt över marken som
han måste acceptera.

Avvägningen mellan det rörliga friluftslivets
och den bofasta befolkningens
intressen uppfattas av många som
orättvis. Man frågar sig t. ex. varför den
som lägger ned sina sparpengar i en båt
skall ges möjlighet att göra strandhugg
och att tämligen obegränsat förfoga över
stränderna, medan den som lägger ned
motsvarande belopp i ett eget hus inte
får rätt att bygga i anslutning till de
vatten som sedan århundraden givit
naturliga förutsättningar för kommunikation
i skärgårdsområdet. Inom vissa
områden i Stockholms skärgård har
strandlagens regler lett till ett totalt
byggnadsförbud, därför att naturen inte
ger möjlighet til! bebyggelse i den
starkt splittrade övärlden, om hus inte
får förläggas i anslutning till stranden.

Jag vill understryka, herr talman, att
det är den nuvarande avvägningen som
jag vänder mig emot. En riktig skärgårdpolitik
måste syfta till att skapa betingelser
för både fast bosättning och
rörligt fritidsliv. Det får inte vara ett
antingen—eller utan det skall vara ett
både—och. Det ligger, vågar jag påstå,
i det rörliga friluftslivets eget intresse
att skärgården nu liksom tidigare har
tillräckligt antal replipunkter med fast
bebyggelse och befolkning, som förhindrar
förbuskning och igenväxning
av landskapet och ger möjlighet til!
kontroll över de avarter av det rörliga
friluftslivet som tyvärr förekommer.

Men den fasta bebyggelsen måste anpassas
efter naturen. På alltför många
håll i skärgården kan man finna skrämmande
bevis på bristande anpassning
till natur och traditioner. Den frågan
kan emellertid icke lösas genom totalförbud.
Det krävs en generalplanering

av hela skärgårdsområdet, som tar hänsyn
till de skilda intressen som här gör
sig gällande. Syftet måste i sista hand
vara att skapa ett levande skärgårdsområde.

Det finns, herr talman, fortfarande
stora möjligheter att utnyttja vår skärgård
för en förnuftig bebyggelse med
bevarad natur och bevarad miljö. Lika
väl som det framstår som ett gemensamt
intresse för oss alla att bredda förutsättningarna
för ett rikt rörligt friluftsliv
borde det vara ett intresse för oss
att utnyttja de stora möjligheterna till
det fasta fritidsliv som allt fler människor
eftersträvar med stigande levnadsstandard.

Uppsplittringen av vatten- och markområden
i vtterskärgårdarna har på
sina håll fått orimliga konsekvenser
och skapat särskilda problem. De nuvarande
reglerna utgör, såvitt jag förstår,
inte ett tillräckligt instrument för
att förhindra ett fortsatt schackrande
med andelsrätter. Detta, liksom bodbebyggelsen
på ytterskären, hör också
till de många olösta skärgårdsfrågorna.

Låt mig även peka på behovet av att
skapa varaktiga arbetstillfällen för den
bofasta befolkningen i denna glesbygd.
En förnuftigt planerad fritidsbebyggelse,
som replierar på en fast befolkning,
skulle skapa goda arbetsbetingelser året
runt. Även här är det alltså fråga om en
syntes mellan olika intressen — inte
om motsättningar.

Att en lösning av kommunikationsproblemen
inte minst vintertid har ett
direkt samband med den fasta befolkningens
möjligheter att existera, behöver
jag väl inte särskilt stryka under.
De isbrytande stora passagerarfartygen
skärper svårigheterna för redan förut
isolerade övärldar.

Herr talman! Jag har på detta sätt
mycket kortfattat velat peka på några
problem som är av den natur att de inte
kan lösas regionalt utan som det måste
ankomma på statsmakterna att ta ansvaret
för. Yad det generellt gäller är —-

Onsdagen den 7 maj 1969

Nr 21

Riktlinjer för en samordnad skärgårdspolitik i Stockholms skärgård

jag upprepar detta — att skapa en syntes
mellan de skilda intressen som bryter
sig i skärgårdsområdet och att åstadkomma
en enhetlig planering som är
positiv och konstruktiv och som syftar
till att bevara miljön och att utnyttja
de rika möjligheter som skärgårdsområdet
erbjuder både för bebyggelse och
för ett rörligt friluftslivs. Det är den
syntesen och den planeringen, som trots
all den uppmärksamhet som ägnats
skärgårdens problem och trots alla de
utredningar på området som gjorts, hittills
inte kunnat åstadkommas. Det är
mot den bakgrunden som vi framhärdar
i våra krav på att en statlig utredning
snarast möjligt skall komma till
stånd.

Jag ber att få yrka bifall till den vid
utskottsutlåtandet fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Åkerlind och Nilsson i Bästekille (båda
in).

Iierr HUGOSSON (s):

Herr talman! Såsom herr Bohman
påpekade i inledningen av sitt anförande
är det få områden som varit föremål
för så stor uppmärksamhet och så
många utredningar som just Stockholms
skärgårds framtida utveckling. När vi
i allmänna beredningsutskottet även i
år fått en motion från moderata samlingspartiet
i denna fråga har vi inhämtat
synpunkter på densamma från
ett flertal remissorgan. Jag vill börja
med att citera vad Svenska kommunförbundets
styrelse anfört i sitt remisssvar.
Den säger: »Den allmänna glesbygdsproblematik
som aktualiseras i
motionerna är icke något speciellt för
stockholmsskärgården utan återfinnes
också på många andra håll i landet. De
allmänna glesbygdsfrågorna är under
utredning i den av Kungl. Maj :t tillsatta
glesbygdsutredningen.»

Jag vill hävda att den tolkning som
Kommunförbundets styrelse gjort är

riktig. De stora problem som uppenbarligen
finns i Stockholms skärgårdsområde
skiljer sig inte väsentligt från de
problem som vi har i skärgårdsområdet
i västra Sverige eller i Blekinge skärgård.
De skiljer sig icke heller från de
problem som återfinns i stora glesbygdsområden
i detta land. Trots detta
är det emellertid alldeles klart att ett
skärgårdsområde som ligger i anslutning
till en befolkningsagglomeration
på bortemot två miljoner är av speciellt
riksintresse.

Nästan samtliga remissvar har avstyrkt
att man nu tillsätter ytterligare
en utredning. Ett flertal utredningar
har gjorts och ett flertal pågår. Naturvårdsverket
påpekar att dessa frågor är
föremål för utredningar i skilda sammanhang
och att det inte skulle vara
lämpligt att tillsätta ytterligare en utredning.

Länsstyrelsen i Stockholms län som
har att handlägga dessa i stor utsträckning
regionala frågor, vilka skall behandlas
av primärkommunerna, avstyrker
också bifall till motionerna. Eftersom
herr Bohman just tog upp den
fysiska planeringen, kan jag nämna att
länsstyrelsen påpekat att »Länsöversiktsplan
66» har givit ett underlag för
en bättre sådan planering. Planen antogs
våren 1967 och den kommer att
samordnas med en allmän generalplanering
för Stockholms skärgård. Det är
således väl sörjt för att vi får en bättre
tingens ordning i Stockholms skärgårdsområde
när det gäller den fysiska
planeringen.

I detta sammanhang vill jag också
hänvisa till att byggnadslagstiftningen
är föremål för översyn. Det kan vara
tänkbart att det blir sådana förändringar
som möjliggör att för framtiden planera
på ett bättre sätt även för skärgårdsområdena.

Jag skall inte ta upp någon längre
diskussion med herr Bohman med anledning
av de synpunkter som han
framförde. Miljöförstöringen är natur -

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Riktlinjer för en samordnad skärgårdspolitik i Stockholms skärgård

ligtvis bekymmersam i Stockholms
skärgårdsområde. Den är bekymmersam
längs hela den svenska kusten,
men även på detta område händer en
del saker. Om ett par veckor kommer
vi här i kammaren att få ta ställning
till en miljövårdslag som gör det möjligt
för samhället att ingripa mot miljöfarlig
verksamhet. I detta sammanhang
torde det även bli möjligt att angripa
den nedsmutsning och den miljöfarliga
verksamhet som pågår i våra svenska
skärgårdar.

Jag skall inte ta upp mer än ytterligare
en fråga som herr Bohman berörde
i sitt inlägg. Jag anade ett angrepp
på strandlagen, när herr Bohman sade
att den har omöjliggjort för befolkningen
ute i skärgårdsområdena att fritt välja
var man vill placera sina hus och att
det således har förekommit drastiska
byggstopp i vissa delar av Stockholms
skärgård. Jag tror att få människor i en
storstadsregion som Stockholmsområdet
vill ha en ändring i strandlagen.
Enligt min uppfattning har det rörliga
friluftslivet, inte minst i Stockholms
skärgård, gynnats av strandlagen, och
därför kan jag inte tänka mig att vi
skall börja göra några förändringar i
den. Även om strandlagen i viss utsträckning
begränsar den bofasta befolkningens
»rörelseförmåga» är ändå
fördelarna så stora för de många människorna
i denna storstadsregion att
några förändringar absolut inte bör vidtas.

Jag skall, herr talman, inte fortsätta
argumenteringen längre. Utskottet är så
gott som enigt. Moderata samlingspartiets
representanter har fogat en reservation
till utskottsutlåtandet, men majoriteten
har med stöd av de remisssvar
som inkommit beslutat sig för att
avstyrka motionerna.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! Jag vet inte hur väl

herr Hugosson känner till de områden
som han nu talar om. Jag vill naturligtvis
inte ifrågasätta herr Hugossons
kompetens, men om han vill göra gällande
att de problem som jag här tagit
upp — och som i varje fall ett flertal
av oss i denna stad är medvetna om —
inte skiljer sig från problemen i andra
glesbygder, vittnar det om stor okunnighet
om vad vi diskuterar.

Det är klart att det förekommer paralleller.
Det finns vissa gemensamma
nämnare för frågor i Stockholms skärgårdsområde
och i Göteborgs skärgårdsområde.
Det finns problem som bör
lösas efter gemensamma linjer. Men jag
vågar ändå påstå att de svårigheter,
som har spetsas till och i dag är akuta
för det stockholmska skärgårdsområdets
miljö, är sådana att de motiverar
att en utredning i första hand sysslar
med dem och att utredningsmaterialet
sedan utnyttjas även på annat håll.

När allmänna beredningsutskottet i
höstas diskuterade en liknande motion,
avvisade utskottet liksom i är motionen
och förklarade att nu hade alla de utredningar
igångsatts som behövdes, nu
1''anns det tillräckligt material för att
ta ställning. Medan den frågan diskuterades
här i riksdagen påbörjades
emellertid ytterligare utredningar, och
i januari månad ansåg sig länsstyrelsen
tvingad att sätta i gång en ännu längre
gående utredningsverksamhet. De tidigare
utredningarna har alltså nu kompletterats.
Men utredningsverksamheten
har pågått i mer än 20 år utan att
hittills ha lett fram till något påtagligt
resultat, bl. a. därför att myndigheterna
varit bundna av generella författningsregler
och bestämmelser, som inte utan
vidare låter sig tillämpa i skärgårdsområdet.
Det behövs lagändringar i väsentliga
hänseenden för att vi skall
kunna lösa de problem som det här är
fråga om.

På en konferens, anordnad av länsstyrelsen
i Stockholms län i januari
— vid vilken för övrigt allmänna be -

Onscagen den 7 maj 1969

Nr 21

Riktlinjer för en samordnad skärgårdspolitik i Stockholms skärgård

redningsutskottets ordförande fru Eriksson
var närvarande — lämnade länsöverdirektören
Nyqvist en redovisning
av en del av dessa frågor. Han talade
om för de närvarande att man nu
skulle sätta i gång utredningar som
skulle syfta till att bilda underlag för
länsstyrelsens vidare handlande inom
dessa områden, att utgöra grund för vidare
planering, att föreslå konkreta åtgärder
för att tillgodose naturvård och
rörligt friluftsliv, att inom denna ram
klassificera stränderna o. s. v. Detta visar
alltså att i januari hade man inte
kommit längre än till att dra upp riktlinjer
för ny utredningsverksamhet.
Han tilläde att länsstyrelsen sedan
avser att få till stånd en allsidig och
översiktlig utredning rörande dessa och
andra problem och inte minst rörande
möjligheterna att skapa sysselsättning
för människorna i dessa områden.

Går man till allmänna beredningsutskottets
eget utlåtande finner man att
länsstyrelsen i sitt remissvar påminner
om att länsstyrelsen själv har gjort inte
mindre än 17 framställningar till Kungl.
Maj :t under åren 1960—1965 om åtgärder
från statsmakternas sida rörande
olika skärgårdsförhållanden. överlantmätaren
säger i sitt yttrande att efter
hand som det visar sig nödvändigt med
författningsändringar med härsyn till
förhållandena i länet får detta liksom
hittills anmälas till Kungl. Maj:t eller till
de centrala ämbetsverken.

Man skall alltså fortsätta att öka på
antalet framställningar tills de blir 18,
19, 20 eller 30, och så samlas de på hög
i kanslihuset och ingenting hän ler. När
skall statsmakterna bli medvetna om det
direkta ansvar de har? De lan inte
längre fungera bara som en brevlåda
för framställningar från länsmyndigheten.

Visst har vissa remissinstanser avstyrkt
motionerna, men det finns också
sådana som har tillstyrkt dem, Turisttrafikförbundet
anser att en ulredning
skulle bidra till att avsevärt ur derlätta

för såväl statliga och kommunala myndigheter
som för enskilda företagare att
på olika sätt både tillgodose den bofasta
befolkningens intressen och få till stånd
ett rationellt utnyttjande av skärgården
som turist- och rekreationsområde och
tillstyrker därför motionerna.

Herr Hugosson vet kanske också att
hans eget parti i går anordnade en diskussion
med rubriken »Måste Roslagen
do? Norrlandsproblem i Stockholms
län.» Man diskuterade där sysselsättningsmöjligheterna
och en del andra
frågor som hör till skärgårdsområdet.

Herr Hugosson gjorde gällande att jag
hade gått till angrepp mot strandlagen.
Jag menade, sade herr Hugosson, att
markägarna fritt skulle få välja var de
ville placera sina hus. Det sade jag inte.
Jag sade att en generell tillämpning av
strandlagen i vissa delar av Stockholms
skärgård har medfört ett totalt byggnadsstopp.
De öar som jag syftade på
är av sådan natur och har sådan vegetation
och utformning att det inte går
att bygga inne på öarna utan man är
tvungen att, som skärgårdsbefolkningen
gjort i alla tider, förlägga husen i anslutning
till stränderna. Det är denna
generella tillämpning av strandlagen
som jag kritiserar och ingenting annat.

Jag vill upprepa att vad jag är ute
efter är en avvägning som tar hänsyn
till både den bofasta befolkningens
och markägarnas och friluftslivets behov.
Man har hittills i alltför stor utsträckning
prioriterat uteslutande den
ena gruppen. Det har lett till problem
och skadeverkningar i Stockholms
skärgård som även den prioriterade
gruppen får lida av i framtiden.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Jag har inget behov
av att polemisera med herr Bohman när
det gäller hans analys av skärgårdsproblematiken.
Jag kan möjligen vara litet
tveksam på en punkt, nämligen när han
sade att han i all korthet hade antytt
problemen. Hans analys var kanske inte

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Riktlinjer för en samordnad skärgårdspolitik i Stockholms skärgård

så särskilt kortfattad, i synnerhet som
den endast utmynnade i ett krav på att
man skulle tillsätta ytterligare en utredning
utöver dem som redan arbetar.

Jag har begärt ordet bara för att
understryka, att det faktum, att reservationen
avgivits endast av ledamöter
från moderata samlingspartiet, självfallet
inte innebär att andra partier
och andra partiers riksdagsledamöter
skulle vara ointresserade av skärgårdsfrågorna.
I själva verket behandlade
riksdagen, något som också nämns i
motionen och utskottets utlåtande, så
sent som förra året en motion från folkpartiet,
vilken hade väckts av herr
Norrby. Med anledning av denna motion
uttalade sig allmänna beredningsutskottet
i ett enhälligt och mycket positivt
utlåtande om dessa frågors vikt.

Sedan herr Bohmans motion väcktes
har länsstyrelsen också tillsatt en utredning
som har till uppgift att framlägga
förslag till ett handlingsprogram
för en samordnad skärgårdsplanering.
Det är alltså fråga om en övergripande
utredning. Till en del kan väl denna
utredning ses som en frukt av fjolårets
folkpartimotion och av det utlåtande
som avgavs över denna motion, ett utlåtande
som riksdagen anslöt sig till. Jag
tror inte det vore särskilt meningsfullt
och handlingskraftigt, om riksdagen
nu uttalade sig för ytterligare en utredning
som skulle utföras i statens regi.
Behövs det fler utredningar bör dessa
enligt min mening göras av landstinget
eller det blivande storlandstinget och
ha en lokal demokratisk förankring.

Jag vill betona, herr Hugosson, att det
här inte är fråga om någon allmän
glesbygdsproblematik, utan det gäller
just de problem som är specifika för
det skärgårdsområde som ligger inom
räckhåll för storstaden Stockholm. Därför
är det motiverat att ha en särskild
utredning med lokal anknytning. Länsstyrelsens
utredning kan i viss mån
sägas vara en sådan utredning; den
kommer att söka kontakt med de kom -

muner som är berörda. Men om det behövs
någon ytterligare utredning bör
denna, som sagt, snarast ske i landstingets
eller det blivande storlandstingets
regi. Jag kommer därför i denna
fråga att följa utskottsmajoritetens
förslag.

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Jag vill på intet sätt
göra herr Bohman rangen stridig som
kännare av Stockholms skärgård; det
skulle väl vara litet övermaga av en
göteborgare. När jag sade att de problem
som möter i Stockholms skärgårdsområde
är av ungefär samma typ
som i andra glesbygdsområden, så gjorde
jag det genom att citera vad Kommunförbundets
styrelse sagt i sitt remissvar.
Jag vet inte om Kommunförbundets
styrelse speciellt väl känner till
Stockholms skärgård, men icke förty
har den framhållit denna synpunkt.

Till herr Romanus vill jag säga att jag
visst inte är ointresserad av skärgårdsfrågorna.
Jag bor nära ett stort skärgårdsområde
— det västsvenska skärgårdsområdet
—- där det förekommer
uppenbara problem av just glesbygdskaraktär.
I den bohuslänska skärgården
har vi en fiskarbefolkning som har
utomordentligt stora svårigheter och
som måste lämna sitt yrke och därmed
också i stor utsträckning tvingas att
flytta från skärgården. Visst skapar
detta problem. Men det är inte den saken
vi diskuterar i dag, utan vad vi
diskuterar är frågan, huruvida det bör
tillsättas ytterligare en utredning. Därvidlag
har jag precis samma uppfattning
som herr Romanus, nämligen att
den utredning som länsstyrelsen i
Stockholms län tillsatt har den samordnande
karaktär som den i motionen
aktualiserade utredningen föreslås
få. Jag tycker därför det skulle vara
alldeles felaktigt att starta ytterligare en
utredning på detta område.

Jag vill understryka att det i stor utsträckning
gäller regionala frågeställ -

Onsdagen den 7 maj 1969

Nr 21

Riktlinjer för en samordnad

ningar och att det därför är helt naturligt
att primärkommunerna och länsstyrelsen
i Stockholms län är engagerade
i dessa frågor, att länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län är engagerad i
skärgårdsfrågorna i Västsverige liksom
att länsstyrelsen i Blekinge län är engagerad
i de problem som återfinns i den
blekingska skärgården.

Herr talman! Jag yrkar ånyo bifall till
utskottets hemställan.

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! Herr Romanus känner
kanske inte till att den här frågan vid
upprepade tillfällen tidigare har aktualiserats
från det parti som jag representerar.
Och jag tyckte kanske att herr
Romanus i sitt anförande i viss utsträckning
polemiserade mot sin egen
partivän, som ju väckte frågan om en
utredning så sent som i höstas.

Av motionen och reservationen framgår
varför vi anser att det behövs en
statlig utredning. Under mer än 20 år
har länsmyndigheterna utrett dessa frågor
utan att komma till något resultat.

De har år efter år begärt nya utredningar.
Nya utredningar har tillsatts
men vi är i dag precis lika långt från
ett resultat som vi var för 20 år sedan.

Problemen är inte enbart regionala.
Om de skall kunna angripas från roten
fordras det författningsändringar. Man
kan inte begära att länsmyndigheter
och andra i sin verksamhet skall utgå
från lagändringar som ännu inte är
genomförda. Myndigheterna kan påkalla
lagändringar där sådana befinnes aktuella.
Och detta har — som jag tidigare
framhöll — länsstyrelsen i upprepade
framställningar till Kungi. Maj :t
redan gjort utan att få gehör för sina
synpunkter. Även om man fortsätter att
göra sådana framställningar har man
väl inte anledning att hysa större förväntningar
att de skall leda tiU ett positivt
resultat än vad man hittills haft.
Den enda möjligheten att lösa detta
problem är att staten tar på sitt an -

skärgårdspolitik i Stockholms skärgård

svar att dra upp riktlinjer för en förnuftig
skärgårdspolitik.

Jag har, herr Hugosson, självfallet
ingenting emot att man diskuterar de
andra skärgårdsområdenas problem.
Som jag själv framhöll finns det vissa
paralleller mellan problemen på olika
håll. Men jag bestrider bestämt att de
problem vi skall diskutera beträffande
Stockholms skärgård och andra skärgårdsområden
går att jämföra med
glesbygdsproblemen i Norrland. Det gäller
här någonting helt annat och miljövärden
av en helt annan art än det
är fråga om i Norrland.

Jag skulle, eftersom herr Hugosson
uppenbarligen inte känner till förhållandena
i den här speciella delen av
vårt land, ifrån talarstolen vilja rikta
en inbjudan till herr Hugosson att följa
med mig i Stockholms skärgård. Jag är
övertygad om att herr Hugosson efter
en sådan rundtur kommer att ha en
annan syn på skärgårdsproblematiken
än den som han har redovisat här i dag.
Jag ser med stora förväntningar fram
mot både visiten i Stockholms skärgård
tillsammans med herr Hugosson och
den åsiktsförändring som därefter kommer
att äga rum.

Herr ROMANUS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill visst inte ta
ifrån herr Bohman och hans parti äran
av att tidigare ha visat intresse för de
här frågorna. Jag begärde ordet bara
för att påpeka att det faktum, att herr
Bohmans parti i år står ensamt för reservationen,
bl. a. sammanhänger med
att det från folkpartihåll förra året
väcktes en motion, som vi anser har givit
ett visst resultat och som vid utskottsbehandlingen
föranledde ett enhälligt
utlåtande från allmänna beredningsutskottet.
Jag polemiserar sannerligen
inte mot den folkpartist, herr
Norrby, som då väckte motionen, eftersom
jag vet att han anser att den utredning,
som länsstyrelsen har satt i gång,
är övergripande.

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Riktlinjer för en samordnad skärgårdspolitik i Stockholms skärgård

Jag tycker det är något rörande med
herr Bohmans förtroende för att det blir
fina grejor om bara staten sätter i gång
en utredning. Jag tror för min del att
det blir bättre om utredningen har en
lokal förankring. Det kan man säga att
länsstyrelsens utredning i viss mån har,
och det kan man ännu mer säga — om
den utredningen behöver kompletteras
•— ifall landstinget och det blivande
storlandstinget utreder dessa problem.

Herr HUGOSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
Bohman för inbjudan att göra en sightseeingtur
i Stockholms skärgård. Jag
hade förmånen att få göra en sådan för
ett år sedan i samband med tredje lagutskottets
resa, då vi studerade skärgårdsproblem
i Stockholms skärgårdsområde,
men det är naturligtvis värdefullt
med en rekapitulation. Jag kan väl
kvittera inbjudan med att be herr Bohman
följa med mig till den bohuslänska
skärgården för att se vilka problem
som fiskarbefolkningen möter där.

Men det var inte bara för att säga
detta som jag begärde ordet, herr talman.
Herr Bohman säger att det måste
företas författningsändringar. Det är
möjligt att så måste bli fallet, men det
finns ett par statliga utredningar som
sysslar med frågor som tangerar de
problem vi möter i skärgårdsområdena.
Byggnadslagstiftningen är föremål för
en översyn som måhända kan leda till
att vissa förändringar för skärgårdskommunerna
som herr Bohman har efterlyst
kommer i fråga -— utredningen
får väl penetrera den saken och lägga
fram förslag, om det behövs. Detsamma
gäller den allmänna glesbygdsutredningen,
som också möjligen kan komma
in på frågor som gäller skärgårdsproblematiken
i stort.

I likhet med herr Romanus hävdar
jag att de regionala organen — primärkommunerna
och länsstyrelserna —
skall ha det avgörande inflytandet på
dessa frågor. Jag hävdar bestämt att de

regionala organen i stor utsträckning
måste dra upp riktlinjerna för planeringen
och utvecklingen i våra svenska
skärgårdsområden. Om det erfordras
speciella lagstiftningsåtgärder, tror jag
inte att länsstyrelsen i Stockholms län
drar sig för att göra framställningar till
Kungl. Maj:t. Som herr Bohman också
har påpekat har det skett i ett flertal
fall, och det har gjorts inte bara av länsstyrelsen
i Stockholms län utan också
av andra länsstyrelser som har skärgårdsproblem
inpå knutarna.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Alla vi som i sinnevärlden
upplever problemen i Stockholms
skärgård kan konstatera att trots
den hittillsvarande utredningsverksamheten
ingenting har skett.

Nu hänvisar herr Hugosson till utredningen
om byggnadslagstiftningen.
Det kan dröja låt oss säga åtta, tio år
innan den leder till en lagstiftning. Han
hänvisar också till andra statliga utredningar
som pågår. Men under tiden förstörs
vattnen i Stockholms skärgård.
Under tiden förstör vi en miljö som
alla sätter värde på. Vi hindrar människorna
där ute att skaffa sig förutsättningar
för att leva vidare. »Intet är som
väntans tider» — det är vacker poesi,
men orden är inte tillämpliga i det här
sammanhanget. Någonting måste göras,
och hittillsvarande erfarenheter tyder
på att det måste till krafttag för att problemen
skall lösas.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Det är tydligen nödvändigt
att avge vittnesmål från länsbänken
för att betyga det intresse vi inom de
olika politiska partierna har för de
invecklade frågor som berör Stockholms
läns skärgård. Det är emellertid
inte bara på riksplanet som politikerna
är engagerade i dessa frågor, utan partierna
är i hög grad engagerade också
på länsplanet, i planeringsrådet, i

Onsdagen den 7 maj 1969

Nr 21

Riktlinjer för en samordnad skärgårdspolitik i Stockholms skärgård

landstinget, i storlandstingssammanhang
och i kommunerna.

Jag kan nämna att redan i nästa vecka
skall en arbetsgrupp på storlandstingsnivå
hålla ett sammanträde om
dessa frågor. Även i storlandstingssammanhang
har alltså problemen tagits
upp. Detta har väl skett, skulle jag tro,
på initiativ bland annat från vårt håll.
Själv har jag i planeringsrådet fäst uppmärksamheten
på dessa frågor, och
jag tror att jag i någon mån har medverkat
till att den utredning som länsstyrelsen
har satt i gång kommit till
stånd.

Jag förstår inte riktigt vilka författningsändringar
det är som herr Bohman
syftar på i detta sammanhang. När
det gäller miljöproblemen kommer vi
nämligen att få helt andra möjligheter
efter den 1 juli i år, sedan den nya
miljövårdslagen har trätt i kraft, att
komma åt miljöförstöringen. Sådana
möjligheter har vi inte haft tidigare. Vi
måste väl pröva dem först, innan vi
begär författningsändringar. Naturvårdslagen
ger oss också ganska stora
möjligheter att ge oss i kast med sådana
problem.

Herr Hugosson nämnde den översyn
av byggnadslagen som är förestående,
men även en översyn av vattenlagen är
påbörjad.

Vad sysselsättningsfrågorna beträffar
är dessa för närvarande föremål för en
intensiv utredning från länsstyrelsens
sida, och eftersom nu också storlandstinget
är inkopplat på dem vore det
väl märkvärdigt om det inte skulle leda
fram till resultat. Jag har svårt att förstå
att en utredning på riksnivå skulle
kunna få den betydelse som herr Bohman
tydligen tillmäter en sådan. Jag
anser emellertid att de författningsändringar
som herr Bohman efterlyser måste
konkretiseras innan man kan få
en uppfattning om vad hem Bohman
syftar till i det fallet. Däremot vill jag
gärna erkänna att den analys som herr
Bohman gjort av missförhållandena i

Stockholms skärgård är överensstämmande
med verkligheten och att det
är hög tid att vi ger oss i kast med
dem. Jag har emellertid det intrycket,
att de ambitionerna redan finns på
länsnivå, både hos landsting, planeringsråd
och ute i kommunerna. Jag
anser det riktigt att gå den vägen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Bohman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 39, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Blomquist m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Bohman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 177 ja och 32 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Åtgärder till främjande av turistnäringen
m. m.

§ 14

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 40, i anledning av
motioner om åtgärder för att minska
fosfathalten i tvättmedel.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Åtgärder till främjande av turistnäringen
i Jämtlands län och av fritidsverksamhet,
m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 41, i anledning av
motioner om åtgärder till främjande
av turistnäringen i Jämtlands län och
av fritidsverksamhet, m. m.

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats

dels motionen 1:247 av herr Karl
Pettersson, vari hemställdes att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om skyndsam utredning och
förslag rörande åtgärder för främjande
av turistnäringen, varvid i motionen
framförda synpunkter borde beaktas;

dels motionen 11:415 av herr Lundberg,
vari hemställdes att riksdagen
med beaktande av de framförda synpunkterna
måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa

om en skyndsam utredning samt förslag
till inköp av i första hand erforderliga
markområden i Kalls kommun,
Jämtlands län, och i Åreskutans omgivning
för anläggning av ett fritids-, semester-,
rekreations-, idrotts- och utbildningscentrum
av internationell
standard, men med beaktande av att
dagskostnaderna icke finge bli så höga,
att lägre inkomsttagare utestängdes
från att nyttja detsamma;

att tidsenliga lokaler och övningsplatser
för klasslärarhögskolorna anlades,
med beaktande av åtgärder för att

i Jämtlands län och av fritidsverksamhet,

lösa ledarfrågan för vår ungdoms fysiska
fostran samt behovet av lokaler
och övningsplatser; samt

att åtgärder vidtoges för att stimulera
till ökad användning av kollektiva trafikmedel
— främst järnvägarna — för
att på så sätt åstadkomma en minskning
av trafikolyckor samt en bättre boende-
och trafikmiljö.

Utskottet hemställde,

1) att motionen I: 247 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2) att motionen 11:415 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits vid utskottets hemställan
under 1 av herrar Blomquist, Ingvar
Andersson och Nilsson i Agnäs (samtliga
m).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag åhörde med stort
intresse den diskussion som nyss fördes
om Stockholms skärgård. Just nu
har det vaknat ett intresse i vårt land
för speciellt två frågor, nämligen dels
ungdomsfrågor, dels natur-, miljö- och
friluftsfrågor. Tyvärr har det visat sig
i dessa fall, att man som så många
gånger förr har vaknat alldeles för sent.
Om vi 1950 hade lyckats få till stånd
ett verkligt intresse för Stockholms
skärgård på grundval av den utredning
som gjordes 1948 skulle smutsen
och eländet och förstörelsen ha varit
vida mycket mindre än nu i Stockholmsområdet.

Det är märkligt att man just nu, när
det har blivit för sent, har vaknat. Det
är naturligtvis bra att man vaknar någon
gång. Det har tydligen varit lättare
att skapa opinion och intresse för
någonting som har legat långt borta.

Man har inte hört så mycket om Mälaren,
smutsvattnet som vi dricker och

Onsdagen den 7 maj 1969 Nr 21

Åtgärder till främjande av turistnäringen i Jämtlands län och av fritidsverksamhet,

badar i. Det har inte liörts så mycket
om Stockholms län, om smutsen i Hallstavik,
om Uppsala län, om smutsen
vid Karlholm eller om smutsen i Gävlebukten
vid Bomhus, Skutskär in. m.
Vi har inte hört så mycket om att man
i Göteborg anser att vattnet i Göta älv
är någonting alldeles förfärligt; detsamma
gäller vattnet i Klarälven. Över huvud
taget har alla människor talat om
någonting annat men inte om den
smuts vi har omkring oss.

Det är givet att jag, när jag hörde
diskussionen nyss om Stockholms skärgård,
frågade mig: Hur har det varit,
om herrarna och damerna i respektive
län 1950 hade försökt att utöka
skaran på 24 ledamöter i andra kammaren
som ville vidta åtgärder i det
sammanhanget? Då hade man eu annan
uppfattning; då var det hela så
främmande.

Jag har velat säga detta, därför att
om fritids- och miljöfrågor bara engagerar
människor utifrån, som alltså befinner
sig på avstånd, och man glömmer
bort att se på hur vi har det hemma,
så kan vi komma i den situationen
att en bygdebefolkning känner sig stå
utanför. Vi kan aldrig hålla rent i naturen
och få ordning och reda om vi
inte kan engagera bygdebefolkningen
och få dess förtroende då det gäller att
vidta olika åtgärder.

När jag nyss röstade för reservationen
vid allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 39 var anledningen den,
att vi utrett frågan om Stockholmsområdet
ända sedan 1948, då en utredning
var klar. Jag vet inte hur många gånger
man hört att länsstyrelserna gjort utredningar
utan att någonting skett. Precis
samma sak gäller Jämtland och över
huvud taget Norrland. Man brukar säga
att vissa personer inte går över Dalälven
men lortgränsen går givetvis på
den här sidan om Dalälven. Den rena
luften och de bättre förhållandena finns
utan tvivel på den andra sidan.

Men om vi nu menar någonting med
våra uttalanden att vi skall göra någonting
för ungdomen och om vårt fritids-
och miljöintresse betyder någonting,
är det absolut nödvändigt att vidta
åtgärder för att verkligen bygga ut områdena
under kontroll och med planering,
så att svensk natur, svensk fritidsbebyggelse
m. m. får ett annat utseende
än för närvarande.

Jag har vädjat om tillskapandet av
ett fritidsområde i Jämtland men skall
inte motivera min vädjan med arbetskraftssynpunkter.
Jag vill i stället peka
på det stora behovet av verkligt goda
fritidsanläggningar för människorna i
tätorterna i Mellan- och Sydsverige. Vi
måste också försöka skapa sysselsättning
så att människorna kan stanna
kvar där de nu bor. Det finns en för
mig fullständigt främmande tendens i
miljö- och fritidsdebatten, nämligen
detta att man mycket litet bryr sig om
den befolkning som ändå skall utgöra
kärnan i ett landskap, under det att
man mycket hellre tar hänsyn till att
en och annan skall kunna resa dit och
under en kort tid se på det eventuellt
vackra eller fula.

Det finns här i landet ett mycket stort
behov av en fritidsanläggning av det
slag det här gäller. Om utskottets ledamöter
har varit av den meningen att
tillräckligt många utredningar redan arbetat
med dessa frågor, hade det väl
varit rimligt att utskottet förordat skrivelse
till Kungl. Maj :t, men i stället har
utskottet avstyrkt min motion. Jag skall
här inte referera motionen utan hänvisar
bara till den, eftersom den berör
några av de frågor som har intresserat
mig mycket under mer än 25 år här
i riksdagen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har
ställt sig kallsinnig till detta projekt.
Tydligen har prestigefrågan varit viktigare
än att verkligen få något gjort
där uppe. Befolkningen i området kring
Kallsjön, men även andra intressenter,

Andra kammarens protokoll 1969. Nr 21

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Åtgärder till främjande av turistnäringen i Jämtlands län och av fritidsverksamhet,
m. m.

har vädjat till statsmakterna att göra
någonting, men detta har alltid mötts
av svaret att det är en sak som vi får
skjuta på framtiden. Och visst kan vi
göra det. Men under tiden hinner också
detta fritidsområde att förstöras,
samtidigt som befolkningen i bygden
tvingas flytta därifrån. Utskottets ledamöter
har kanske inte ansett det vara
så viktigt att ha någon befolkning kvar
i den bygden, men jag tror att det ur
många synpunkter har en viss betydelse.
Vi försöker ju nu också att locka ut
ungdomen på läger av olika slag samt
att utbilda lärare för sådan verksamhet,
och då är det orimligt att en stor
kategori människor, som skulle kunna
förbättra lönsamheten för en anläggning
av det slag det här är fråga om,
inte beaktas.

Det skulle självfallet kunna sägas
mycket om hur vi skall lösa våra miljöproblem,
och jag håller med herr Bohman
om att det inte är möjligt att lösa
dem utan att samhället och staten engagerar
sig på ett helt annat sätt än nu.
Staten har i sin ägo oerhört stora markområden
som man knappast vet om att
man äger. Varför inte utnyttja de områdena
för kommunernas, landstingens
och hela folkets bästa?

Jag förutsätter att kammarens ledamöter
har läst min motion och skall
därför inte referera den mera. Allmänna
beredningsutskottet har varit negativt
— som vanligt när det gäller fritidsfrågor.
Möjligen kan utskottet uttala
sig om och engagera sig i sådana
frågor på avstånd men ser inte vad som
finns runt knuten, ser inte det som man
trampar på varje dag.

En annan sak som diskuteras i dagspressen
just nu är den allvarliga miljöfara
det atomkraftverk kan komma att
utgöra som nu planeras på Gästrikeeller
Upplandskusten. Ingen har ännu
utrett vilken miljöskada det kraftverket
kan komma att förorsaka för Gävlebukten
när det gäller såväl natur som flora

och fauna. I Uppsala län finns det tre
vattenfall vid Dalälvens utlopp, och där
är vattnet så rent det någonsin kan bli,
så länge vi har naturliga vattenkraftverk.
Men jag vill säga till statsmakterna:
Var ytterst försiktiga i detta fall
och undersök mycket omsorgsfullt vilka
konsekvenser det kan föra med sig för
vår natur och vår miljö, om vi bygger
det planerade atomkraftverket!

Även om utskottet som vanligt tycker
att vi inte skall göra något på detta
område utan i stället talar om något
annat, hoppas jag ändå att en del av
kammarens ledamöter har en klart positiv
syn på naturvården och på miljöoch
fritidsfrågorna, och därför vädjar
jag till dem att biträda yrkandet i min
motion.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motion
II: 415.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! Det är alltid intressant
att lyssna till herr Lundberg, och jag
delar i stort de åsikter han i dag framfört.
Jag gläds över hans varma hjärta
men jag kan inte riktigt hålla med om
att utskottets skrivning skulle vara negativ.
Jag tycker att den har många
förtjänster.

I förevarande utlåtande behandlas
två motioner i samma ämne, vilka dock
i väsentliga avseenden uppvisar skillnader.
Detta har medfört att det varit
mycket svårt att motivera en reservation
i ärendet. Jag menar att herr Lundbergs
motion, som röjer hans varma
hjärta, hans stora intresse och hans ärliga
vilja, trots allt är för vidlyftig och
vittsvävande. Det är praktiskt ogenomförbart
att förverkliga hans förslag beträffande
de kollektiva trafikmedlen.
Även i herr Lundbergs förslag om statliga
markinköp finns det inslag som jag
ställer mig tveksam inför.

Onsdagen den 7 maj 1969 Nr 21

Åtgärder till främjande av turistnäringen i Jämtlands län och av fritidsverksamhet,
m. m.

Däremot ter sig motionen av herr
Karl Pettersson, som också behandlas
i dag, ytterst realistisk. Jag har i dag
läst igenom den på nytt och konstaterat,
att den tar upp flera punkter på
ett kort och enkelt sätt och med ett berömvärt
grepp om ämnet. Där beröres
servicemöjligheterna i lämpliga turistområden
och vikten av att få kommunikationer
till dessa. Det påpekas att
förbättringar redan skett men att de
varit kostsamma. Vidare understryks
att man måste tillse att det blir inte
bara en hög besökandefrekvens på turistanläggningarna
utan också en lång
utnyttjandetid under året. Vidare framhålles
önskvärdheten av att få folk till
länets sportfiskeområden m. m., varvid
möjligheter att använda charterflyg omnämnes.
En utredning om vad som kan
göras på detta område borde tillsättas.
Slutligen tar motionären upp behovet
av omarbetade avskrivningsregler för
turistanläggningar som redan finns eller
är under uppförande i Jämtlands
län och begär en skyndsam utredning
härom.

Det gäller i dessa fall inte någon direkt
begäran om statliga åtgärder. Jag
ställer mig ytterst tveksam inför herr
Lundbergs förslag att staten skulle köpa
in markområden i Jämtlands län och
bebygga dessa, inte minst med hänsyn
till den befolkning som den föregående
talaren menade att vi skulle tänka på.
Jag är inte säker på att man bäst löser
problemen genom att låta staten köpa in
och bebygga områden, utan det vore
bättre om enskilda, som har intresse och
möjligheter härför, kunde få stöd i initialskedet
och hjälp med betalningen
av sina lån eller genom kortare avskrivningstid
för sina anläggningar. Det skulle
vara mycket värdefullt att få en utredning
som belyser läget inom detta
område.

Länsstyrelsens remissyttrande kan sägas
vara positivt. Jag kan inte läsa det
på annat sätt. Det ansluter sig till för -

slaget i motionen 1:247 om en fortsatt
utredningsverksamhet till grund för
planering av turistnäringens vidareutveckling.
Det betyder inte att man avvisar
motionens krav — tvärtom. Den
centrala bedömningen har stor betydelse
i detta sammanhang.

Det är vidare en viss fara i att blanda
in de olympiska vinterspelen 1976 i bilden.
De ligger mycket långt fram i tiden
och mycket kan hända, som gör att
förhållandena blir andra än vad vi tänkt
oss. Under alla förhållanden måste de
frågor som tas upp i motionen utredas
och belysas. Det ligger fara i dröjsmål.

I motionen står att Jämtland har särskilda
svårigheter, och i remissyttrandet
från länsstyrelsen i Jämtlands län
anges att vissa kommuner i länet har
en inkomst av turistnäringen som svarar
för 20—50 procent av skatteunderlaget.
Att en enda näring svarar för så
stor del av skatteunderlaget förekommer
ju bara i detta område. — En utredning
skulle givetvis inte bara undersöka
Jämtlands förhållanden men kunde
gärna ha Jämtland som specialämne.
Därmed skulle övriga norrlandskommuner
och över huvud taget övriga
glesbygders svårigheter belysas.

Skall något göras måste det göras
snabbt — det håller jag med herr Lundberg
om. Kanske är det ändå för sent.
Hur som helst är skyndsamhet av nöden.

Däremot tycker jag att det är mycket
svårt att samla innehållet i herr Lundbergs
motion 11:415 och stödja den.
Jag har också varit mycket tveksam då
det gäller motionen 1:247 och om vi
skulle tro att en statlig utredning verkligen
kan uträtta någonting positivt, men
jag vill ändå — i likhet med motionären
själv i första kammaren — yrka bifall
till denna motion.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! För herr Nilsson i Agnäs
gäller det inte sakfrågan utan möjliglie -

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Åtgärder till främjande av turistnäringen

m. m.

terna för enskilda att tjäna litet mera
pengar. Men för mig gäller det verkligen
sakfrågan, nämligen att det blir
någonting gjort där uppe. Behovet av
åtgärder är synnerligen stort.

När jag talar om att vi skall försöka
få billigare resor menar jag att SJ måste
lära sig att man kan öka lönsamheten
på två sätt. Det är möjligt att man kan
öka inkomsterna genom att höja avgifterna,
men jag tror att när det gäller
Norrland är det absolut nödvändigt att
höja lönsamheten genom att sänka priserna
och på så sätt stimulera resandet.

Herr Nilsson i Agnäs säger att han är
rädd för statliga åtgärder och han förklarar
att han talar för de enskildas
intressen. Men vilken förmåga har de
enskilda visat att åstadkomma någonting
i Jämtland och i det övriga Norrland?
Varför har man inte löst denna
fråga tidigare? Den har varit aktuell i
åtskilliga år, men ingenting har blivit
gjort.

Herr talman! Herr Nilssons i Agnäs
resonemang kan föras endast om man
har färgade glasögon. Men om herr Nilsson
i Agnäs kunde ta av sig glasögonen
någon gång när det är solsken skulle
han finna att landskapet Jämtland och
de värden som det bjuder bör betraktas
med klar blick, och viljan att göra någonting
bör vara en annan än den som
herr Nilsson i Agnäs visar.

Herr NILSSON i Agnäs (m) kort genmäle
:

Herr talman! När herr Lundberg tidigare
talade om sitt intresse inte för
dem som far upp till Norrland för att
se på tallarna utan för människorna
som bor i trakten, så trodde jag att han
delade mitt intresse för att dessa människor
skulle få möjligheter att tjäna
pengar och att vi alltså var ense på den
punkten. Jag anser att när enskilda
människor tjänar pengar, så att det blir
skatteunderlag för kommunerna och för

i Jämtlands län och av fritidsverksamhet,

staten och möjligheter skapas att bibehålla
bygden levande och trivsam för
människor som kommer dit för att se
på tallarna och fjällen, gagnar man det
allmännas intresse och inte bara de enskildas.
Vi är då också på rätt sida i
sakfrågan.

Vad beträffar SJ :s trafikpolitik finns
det väl en del som kunde övervägas. Jag
bor själv i Norrland och tycker att de
snabba tåg som nu finns — ganska
många för den delen — och som raskt
för människor från södra och mellersta
Sverige upp till Jämtland och övre Norrland
innebär en riktig satsning. Jag tror
inte att det för folk, som är vana att
satsa sina pengar på exempelvis en
resa till Mallorca, betyder så mycket
om SJ sänker biljettpriset med några
kronor. Finns det bara snabba förbindelser
ut till markerna från de stora
centralstationerna Östersund, Vännäs
eller andra, betyder detta oerhört mycket.
Tågens snabbhet är kanske det
mest avgörande.

På sätt och vis har jag en rädsla för
statliga åtgärder. Jag tror inte att staten
gör allting bättre än det enskilda,
men jag tror att statliga åtgärder behövs.
Vi måste här avväga så att vi får
den rätta balansen. Vi skall försöka att
hjälpa de enskilda och bidraga till deras
initiativkraft och till utförandet av
deras idéer. Om det finns områden där
staten kan göra någonting bättre, kan
vi acceptera detta. Jag vill t. ex. inte ta
bort SJ :s monopol på järnvägarna. Här
måste det bli en avvägning om hur stödet
skall utformas.

Herr Lundberg frågar om vad de enskilda
har gjort. Jag tror att om näringspolitiken
varit annorlunda här i landet,
om det för 20—25 år sedan hade funnits
en planering, skulle möjligheter ha
funnits även för dem som bor i dessa
bygder att göra mera. I motionerna begärs
nu utredning i syfte att undersöka
på vilket sätt denna näring kan främjas.
Om man då främjar de enskildas fö -

Onsdagen den

Åtgärder till främjande av turistnäringen

m. m.

retagsamhet gynnar man därmed själva
saken.

Vad glasögonen beträffar som herr
Lundberg talar om kan jag säga att jag
faktiskt inte använder sådana i vanliga
fall. Jag tror att jag har försökt att se
detta problem utan att anlägga någon
viss färg på glasögonen. Det finns, som
sagt, mycket i det som herr Lundberg
säger som är riktigt och vettigt, men
jag håller på att man inte utan vidare
skall begära statliga åtgärder i form
av köp av mark och byggande av hus

o. s. v. Det kan de enskilda göra bättre.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Agnäs
har tydligen fel. Ägandet av mark uppe
i Jämtland innebär inte någon som
helst garanti för att det kan bli några
inkomster på denna mark. Det är först
när man kan bygga upp en serviceorganisation
på denna som människorna i
dessa områden kan få inkomster. Jag
börjar därför nästan luta åt uppfattningen
att herr Nilsson i Agnäs har
hållit ett vackert tal men därvid gjort
ungefärligen som en dansk författare
skrev om Woodrow Wilson. När denne
en gång hållit ett stort anförande i samband
med sin kampanj för en fredspolitik,
vände han sig om och snöt
sig i en fana. Mera blir det väl inte
om man skall följa den linje som herr
Nilsson i Agnäs här talat för.

Herr Nilsson i Agnäs nämnde om våra
utlandsresor. Varför kan inte vi se
till att vår befolkning kan komma till
3tt verkligt vackert och tillräckligt stort
område inom vårt eget land? Varför
skulle inte vi kunna satsa så mycket
på ett projekt att även människor från
andra länder reser till Sverige i stället
för till andra länder?

Herr Nilsson i Agnäs nämnde något
om näringspolitiken. Jag kan givetvis
inte gå in på denna nu men jag tror att
herr Nilsson skulle ha kunnat göra något
för den i olika sammanhang. När
6 — Andra kammarens protokoll 1969.

7 maj 1969 Nr 21

i Jämtlands län och fritidsverksamhet,

jag hyser intresse för att vi skall få
ett fritidsområde så förnuftigt planerat
ur ekonomisk synpunkt att även vanliga
människor ur låglönegrupper skulle
kunna komma dit, beror det på att det
ofta bara är de bäst situerade i samhället
som har möjlighet att komma ut
i den friska naturen. Men, herr talman,
jag är inte bara intresserad av Jämtland.
Om vi gjorde mälarlandskapen renare,
om vi gjorde Göteborgsområdet
renare, skulle de människor som där
lever ha stora möjligheter att föra en
annan tillvaro och få ett riktigare synsätt
på miljöns och fritidens uppgifter.

Herr NILSSON i Agnäs (m) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Lundberg säger
att ägandet av mark inte är någon garanti
för inkomster av marken. Det är
visserligen sant, men staten har också
mark i Norrland. Jag känner inte speciellt
till Jämtland, men i Västerbotten
och Norrbotten äger staten mycken
mark, och där hade det kanske kunnat
göras mer än det har gjorts. Emellertid
vet jag att domänverket på sistone
har lagt fram förslag om ordnande av
strövområden, stigar och byar i samråd
med kommuner och enskilda, och det
är bra att så sker.

Jag är alltså inte så insatt i de lokala
förhållandena i Jämtland. Däremot vet
jag t. ex. att invånarna i Adolfström vid
Vindelälvens källsjö anser att de på sin
mark kan åstadkomma inkomster åt sig,
om de bara får. De har byggt små stugor,
som de kallar mjölkkor, eftersom
varje stuga ger lika stor inkomst som
en ko. Får de tillräckligt många sådana
lever de gott. Utan stora investeringar
och utan dirigering från centralt håll
skapar de trevliga och fina anläggningar,
som ger människor möjlighet
att relativt billigt få sådan rekreation
som de söker.

Jag förstod inte herr Lundbergs yttrande,
att om jag hade velat hade jag
Nr. 21

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Åtgärder till främjande av turistnäringen i Jämtlands län och av fritidsverksamhet,

kunnat göra mer på detta område. Gällde
det näringspolitik eller något annat? Enligt

min mening har de allra flesta
människor här i landet råd att resa,
även om järnvägsbiljetten kostar vad
den kostar i dag. När vi en gång har
blivit överens om SJ:s politik tror jag
inte att vi utan vidare kan ge oss på
att ändra den. Skall vi göra det, måste
vi avväga det hela i vidare sammanhang
och inte i samband med frågan om turisttrafiken
till Norrland.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ställer mig helt positiv
till grundtanken i båda motionerna,
nämligen att vi från hela landet
bör satsa på att tillvarata våra fjällområden,
på att få ut mer av våra vintersportorter
och på att skapa möjligheter
till rekreation och rehabilitering på
lämpliga hotell t. ex. uppe i Jämtland.
Det har vi även försökt. Jag är också
helt införstådd med herr Lundbergs
idé att detta land är värt att lära känna
även norr om Dalälven och att vi därför
på olika sätt bör satsa på det.

Varför har vi då avstyrkt motionerna?
Just det resonemang som jag nu
har fört låg bakom vårt tillstyrkande
av en utredning av vinterolympiadens
förläggning till Sverige; Jämtland var
det landskap som först kom i fråga. I
detta sammanhang har det gjorts mycket
noggranna undersökningar av möjligheterna
att klara trafiken, att inkvartera
folk och att förlägga de alpina
grenarna till Åre, Hammarstrand och
Frösön för att kunna få ett fint nät av
sportorter som är lämpliga även för
tävlingssport. Därvid har man också
utrett möjligheterna att ta emot mycket
mera vanligt folk, som inte är så framträdande
när det gäller sport. Beträffande
allt detta har det alltså gjorts
mycket ingående undersökningar.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser
det vara riktigt att stimulera till en ökad

användning av fjälltrakterna, men den
säger också — apropå motion 1:247
—■ att den »har i samråd med inrikesdepartementet
övervägt möjligheterna
för en vidgad utredningsverksamhet
bl. a. genom samarbete mellan utredningsorgan
i olika län». Länsstyrelsen
menar alltså att dessa utredningar måste
göras beträffande större områden och
inte bara just i Jämtland.

Beträffande motionen II: 415 av herr
Lundberg har man påpekat att det sedan
många år på länsstyrelsens initiativ
pågått en omfattande utredning om
alla de grenar av verksamhet som herr
Lundberg vill ha förlagda till Jämtland.
Herr Lundberg säger att länsstyrelsen
rekommenderar exploateringsområden
för turistanläggningar och fritidsbebyggelse.
Länsstyrelsens mening
är nog att man inte kan tillstyrka just
de förslag som motionären har lagt
fram utan anser att det måste vara en
angelägenhet i första hand för kommunerna
själva att ange vad som borde
kunna göras. Länsstyrelsen har också
förordat statliga investeringar inom länets
näringsliv och på annat sätt —-naturligtvis för att de som bor där uppe
skall kunna få sin försörjning men alldeles
särskilt för att i vårt land skapa
ett verkligt turistcentrum för vintersport,
vilket inte finns i dag.

Till och med det egna länets ivriga
förespråkare för att Jämtland skall komma
i förgrunden säger alltså att utförliga
utredningar har gjorts och att länsstyrelsen
i samråd med inrikesdepartementet
har övervägt möjligheterna för
en utvidgad utredningsverksamhet och
avvisar därför ytterligare utredningar.
Det finns ingen anledning att tro annat
än att länsstyrelsen har länets bästa
för ögonen. Den vet vad den vill förorda,
och den vet också att de krafter
som anlitats för utredningarna har varit
hårt engagerade.

Herr Lundberg säger att övningsplatserna
för lärarhögskolorna borde kunna

Onsdagen den 7 maj 1969 Nr 21

Åtgärder till främjande av turistnäringen i Jämtlands län och av fritidsverksamhet,
m. m.

förläggas till vårt eget land i stället för
till Norge. Det instämmer jag i. I det
regleringsbrev som nu gör det möjligt
för dessa lärare att få sin vintersportutbildning
i Norge står det att de får
skaffa sig den utbildningen där om kostnaderna
inte blir högre än i Sverige.
Jag skulle inte ha något emot om det
där lades till »om det inte finns möjlighet
att bereda plats för dem på
svenska anläggningar». Jag undrar om
inte statsrevisorernas uppfordran till
ämbetsverken att förlägga sina överläggningar
till det egna landet och inte
till båtturer utanför vårt land eller till
utrikes orter skulle kunna tas som en
admonition även till skolmyndigheterna
att i första hand försöka utnyttja det
egna landets naturliga möjligheter. Dessa
är dock så bra att till och med Olympiakommittén
ansett det möjligt att förlägga
de mest krävande spelen just till
Jämtland, som då bör kunna duga också
till utbildning av lärare under någon
vecka i vintersport.

Jag tror också att möjligheterna att
förlägga rehabilitering och sjukvård till
Jämtland är goda och att utvecklingen
kommer att gå dithän. I hela resonemanget
om öppen vård som skall ansluta
till och avlasta en del från de
vanliga sjukvårdsanläggningarna måste
ingå möjligheterna att få rehabilitering
på platser med bra luft och en natur
som i sig själv kanske är helande och
där man också kan få lättare att skaffa
personal än man har i mer tätbebyggda
områden. Detta är något som redan
tillämpats av De handikappades riksförbund.
Men det kommer naturligtvis
att kräva speciell service från SJ och
andra statliga organ, men det ligger
helt i linje med de nya sjukvårdsplanerna
och rehabiliteringsförsöken. Jag
är övertygad om att ett sådant landskap
som Jämtland då måste utnyttjas.
Framför allt med hänsyn till länsstyrelsens
inställning och till den erfarenhet
som denna samlat från så många

utredningar har vi inte ansett oss kunna
tillstyrka någon av motionerna. Vi
vill fördenskull inte frånkännas ett intresse
för dessa frågor. Vi har noggrant
läst motionerna och mycket annat som
rör dessa frågor.

Vi avstyrker alltså motionerna men är
inte helt främmande för att man i ett
större sammanhang — vi skall inom
kort diskutera lokaliseringspolitiken —
kan behöva ta ett samlat tag i Jämtland
och kanske flera andra landskap
med liknande problem och motsvarande
möjligheter.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till allmänna beredningsutskottets
hemställan i dess utlåtande nr 41.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag måste erkänna att
fru Eriksson i Stockholm var åtminstone
200 procent mer positiv i sitt anförande
än vad hon var som ordförande
i utskottet. Jag hälsar självfallet hennes
positiva uttalande med tillfredsställelse.
Men en positiv inställning måste på något
sätt komma till uttryck i handling.
När man i stort sett är ense i sak om
de synpunkter jag framfört och de åtgärder
jag föreslagit, så borde väl utskottet
ha kunnat göra en mer positiv
skrivning.

Om anläggningarna för olympiaden
kommer att kosta staten 50 eller 100
miljoner kronor vet jag inte, men det
måste väl bli fråga om en ganska betydande
summa. Men i en sådan här
situation anser jag att staten för Jämtland
och Norrland över huvud taget
bör satsa 50 eller 100 miljoner kronor,
så att denna anläggning får den storlek
och ger de möjligheter som ett friluftsälskande
folk anser vara rimligt.
Visst är det roligt att se på en olympiad
eller en idrottstävling över huvud taget.
Men det är ändå viktigare att människorna
i detta land på något sätt engageras
själva.

Det har framhållits att länsstyrelsen

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Åtgärder till främjande av turistnäringen i Jämtlands län och av fritidsverksamhet,

gjort så många utredningar. Låt mig då
fråga: Varför har det inte skett någonting?
Varför kommer kommunalmännen
från Kalls kommun och vill ha någonting
gjort? Det är nu över två år sedan
jag träffade dem första gången, men
ännu har de inte fått något svar på
sina framställningar. Det är orimligt.

Jag hade i detta sammanhang gärna
också velat ta upp vägfrågor m. m. som
berör norrlandsläncn. Det har jag inte
gjort, men detta är också en viktig sak.

Jag har också sett denna anläggning
som en mycket viktig del när det gäller
sjukvården och hälsovården. Den
förebyggande verksamheten i form av
friluftsliv är av stor betydelse. När jag
yrkat bifall till min motion har det
emellertid varit för att understryka
vikten av att någonting blir gjort.

• Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag tycker det skulle
vara en underbar uppgift för den nye
landshövdingen att, inspirerad av dessa
motioner och resonemang, verkligen
försöka få till stånd en del av det som
torde vara möjligt att åstadkomma, eftersom
det finns ganska grundliga utredningar.
Jag tror inte att en utredning
i dag skulle påskynda det hela.
Vad skall man utreda?

Herr Lundberg vill skilja på glädjen
av att se en olympiad i TV och att se
den på Frösön, i Åre eller var det nu
blir såsom något artskilt från ortsbornas
engagemang. Om en sådan olympiad
skulle förläggas dit skulle ju detta medföra
ett tvång på samhället på olika nivåer,
både kommunalt och ifrån landstingets
och statens sida att intressera
sig för vägar och andra kommunikationsmedel
och att förbättra en hel del
av den service, som i dag saknas, för
att göra Jämtland till det storcentrum
för vintersport som det borde vara. Man
skulle alltså kunna åstadkomma en förbättring
av bestående art och med möj -

ligheter att låta också andra verksamheter
blomstra.

Det finns alltså ingen motsättning
mot att i dag vilja ha aktion på en
massa områden och att även vilja ha
en olympiad till stånd. Vi har inte blivit
övertygade om att det såsom herr
Lundberg gör gällande behövs en ytterligare
utredning för att ha möjlighet
att sätta i gång det hela. Jag hoppas
att vederbörande statsråd tar del av
riksdagsprotokollet så att han ser att
han skulle ha en samfälld riksdag bakom
sig om han ville samla dessa önskemål
och satsa någonting för idrotten,
för verksamheten i övrigt i detta område
och för ett framtida hälsocentrum
som jag tror man skulle ha behov av
där uppe.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Om alla utredningar är
klara, fru Eriksson i Stockholm, varför
begärde då inte utskottet skrivelse till
Kungl. Maj:t rörande förslag i detta
ärende? Då hade man gett till känna
en mera positiv vilja att uträtta något.
Man skall naturligtvis inte underskatta
landshövdingen men man skall ju heller
inte överskatta honom. Det är lättare
att säga någonting än att få det
gjort. Om man inte har andra argument
säger man att man inte har tid.
Jag vill att med hänsyn till fritids- och
bygdeintresse m. m. vi skall ge oss tid
att försöka komma till ett positivt resultat.
Det är för mig det viktigaste,
fru Eriksson. Visst är det bra med vackra
deklamationer, men jag hör till dem
som vill ha någonting gjort.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Lundberg är inte
främmande för deklamationer; de må
vara vackra eller inte så är det i varje
fall ett intresse för honom att få uttrycka
sig, och det är vi glada åt i allmänhet.

Det är riktigt att det är lättare att

Onsdagen den 7 maj 1969

Nr 21

Interpellation ang. påföljden för underlåtenhet att fullgöra betalningsskyldighet
gentemot elkraftsleverantör — Interpellation ang. tillstånd till och tillsyn över
grustäktsverksamhet

säga än att göra en sak. Mot den bakgrunden
har vi velat få till stånd åtgärder
på grundval av det som redan
skrivits och sagts. Yi kan inte se att
det skulle kunna åstadkommas någonting
positivt för jämtlänningarna genom
att begära ytterligare en så vittfamnande
utredning.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
I: 247; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
11:415; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 16

Interpellation ang. påföljden för
underlåtenhet att fullgöra
betalningsskyldighet gentemot
elkraftsleverantör

Ordet lämnades på begäran till

Fru MOGÅRD (m), som yttrade:

Herr talman! Rättsförhållandet mellan
den, som åtager sig att leverera
elenergi, och den, som mottar sådan
och förbinder sig betala energin, finns
ej i ett sammanhang reglerat i någon
svensk lag. Elkraftutredningen av år
1943 hävdar att tvister mellan leverantör
av elenergi och abonnent får lösas
med ledning av 1915 års avtalslag och
1905 års lag om köp och byte.

Förhållandet mellan leverantör och
abonnent regleras i reglemente utfär -

dat av varje leverantör, i huvudsak i enlighet
med förslag till reglemente för
kommunalt elverk, upprättat av Svenska
elverksföreningen. I sådant reglemente
finns intaget bestämmelse, att leverantören
äger rätt att omedelbart avbryta
kraftleveransen till abonnenten, om
denne underlåter att fullgöra sina betalningsskyldigheter
mot leverantören.

En sådan bestämmelse kunde anses
vara i överensstämmelse med gällande
lag och med svensk rättsuppfattning så
länge energileveransen i stort sett avsåg
att möjliggöra enbart belysning.
Utvecklingen på området har inneburit
att elström används även för uppvärmning,
för matlagning och livsmedelslagring.
Konsekvenserna av en avstängning
har därmed blivit utomordentligt stora.
I pressen refereras tid efter annan fall,
där småbarnsfamiljer eller åldringar
blivit utestängda från elleverans på
grund av bristande betalning, varvid
icke tolerabla olägenheter uppstått.

Med stöd av vad jag här anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få ställa följande frågor:

1. Anser statsrådet det önskvärt och
möjligt att genom lagstiftning införa
andra, mera humana, påföljder för underlåtenhet
att fullgöra betalningsskyldigheten
gentemot elkraftsleverantören?

2. Om så är fallet, är statsrådet beredd
att inom en snar framtid vidtaga
åtgärder i detta syfte?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Interpellation ang. tillstånd till och
tillsyn över grustäktsverksamhet

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDERSSON i Storfors (s), som
yttrade:

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

Herr talman! Naturvårdslagens bestämmelser
om bl. a. tillstånd till grustäkt
föreskriver att länsstyrelsen i dessa
fall är tillståndsmyndighet.

Detta förfarande har medfört att åt
ärendena ofta inte ges tillräcklig kommunal
förankring, vilket kan innebära
att synpunkter från t. ex. hälsovårdsnämnderna
kan komma att förbises.

Täktverksamheten innebär ofta stora
ingrepp som kan få vidsträckta verkningar
på grundvattennivån och risker
för förorening.

Dessutom beaktas ofta inte i tillräcklig
utsträckning de störningar som kan
komma att uppstå på grund av trafiken
till och från området och de eventuella
kross- och sorteringsmaskiner
som är en förutsättning för att grustäkten
skall kunna utnyttjas på ett riktigt
sätt.

Tillsynen av efterlevnaden av de villkor
som är förknippade med tillstånden
är mycket ojämn.

Enligt min uppfattning beror detta
på att i naturvårdslagen inte klarlagts
hur denna verksamhet skall organiseras
och vem som skall bära det direkta
ansvaret för tillsynen.

I en del kommuner engagerar man
sig i denna verksamhet medan man i
andra tycker att det är en länsstyrelsens
uppgift att fullgöra tillsynen.

Under hänvisning till det anförda anhålles
om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande
frågor:

Vill statsrådet medverka till

att klarare föreskrifter i naturvårdslagen
om samrådsförfarandet för tillståndsgivning
av grustäktsverksamheten
skapas, samt

att organisationen av tillsynen ses
över, så att ansvarsfördelningen blir
klar?

Denna anhållan bordlädes.

§ 18

Interpellation ang. förbättring av

pensionerna för förtidspensionerade
m. fl.

Ordet lämnades på begäran till

Fru MARKLUND (vpk), som yttrade:

Herr talman! Riksdagen beslöt helt
nyligen att anta förslagen i en proposition
angående pensionstillskott m. m.
Ett motionsyrkande om att dessa tillskott
skulle utgå oreducerade, d. v. s.
med helt belopp, även till dem som uppbär
reducerad del av grundförmånen
avvisades av riksdagen. I det av riksdagen
antagna utlåtandet åberopas i
detta sammanhang ett uttalande av socialministern
om att önskvärda pensionsförbättringar
före 67-årsåldern
bör åstadkommas »på andra vägar» än
genom en annan utformning av reglerna,
d. v. s. än genom fastställandet av
generellt oreducerade tillskott. I sammanhanget
erinrades om uppdraget till
riksförsäkringsverket att utreda möjligheterna
att i ökad utsträckning ge förtidspension
åt den äldre arbetskraften.

Ett genomförande av propån från
LO i sådan riktning blir emellertid enbart
till fördel för blivande pensionstagare
från den dag ett sådant beslut
träder i kraft — inte för i dag förtidspensionerade
eller personer som gjort
förtida pensionsuttag. Därmed uppstår
frågan: På vilket »annat sätt» kan pensionsförbättringar
tänkas bli uppnådda
för dessa kategorier, jämförbara med
dem för pensionärer med full pension?
Om behovet av sådana önskvärda förbättringar
synes enighet råda. Enighet
borde också råda om att jämlikhetsprincipen
skall vara vägledande. Ett
steg på denna väg togs när pensionstillskotten
fastställdes lika för såväl gifta
som ogifta. Det borde tas också i här
berört avseende.

Det är enligt min mening av stort intresse
om statsrådet ville uttala sig närmare
i denna fråga. Med hänvisning till
vad jag sålunda anfört hemställer jag

Onsdagen den 7 maj 1969

Nr 21

Interpellation ang. förbättring av pensionerna för förtidspensionerade m. fl.

om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få rikta frågan:

Vill statsrådet upplysa om huruvida
riksförsäkringsverket i det i denna interpellation
berörda sammanhanget
även fått uppdraget att utarbeta förslag
till pensionsförbättringar i någon form
för nu förtidspensionerade respektive
personer med förtida pensionsuttag?

Denna anhållan bordlädes
§ 19

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 154, i anledning av proposition om
ändring i kyrkomötesför ordningen;
samt

från andra lagutskottet:

nr 181, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 25 maj 1962 (nr 381)
om allmän försäkring, jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i barnavårdslagen den 29 april
1960 (nr 97), jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 183, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 21 maj
1954 (nr 269) om skyldighet för arbetsgivare
att lämna uppgift rörande arbetsanställning; nr

184, i anledning av motioner om
rätt för utländsk medborgare till undantagande
från den allmänna försäkringen;
och

nr 185, i anledning av motioner angående
tidpunkten för inplacering i ny
sjukpenningklass.

Vidare anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 156, i anledning av motioner angå -

ende statsbidrag till Riksförbundet för
kriminalvårdens humanisering;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om pensionstillskott,
m. m., såvitt den ej avser
lagförslagen, jämte motioner;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till statligt förarskydd; nr

159, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser vissa allmänna frågor;

nr 160, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

161, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

162, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

163, i anledning av Kungl. Majt:s
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

164, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde; nr

166, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser utbildningsdepartementets verksamhetsområde; nr

167, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän bered -

Nr 21

Onsdagen den 7 maj 1969

skapsstat för budgetåret 1969/70 i vad
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

168, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte motioner;

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser industridepartementets verksamhetsområde; nr

170, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 172, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 174, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

175, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budget -

året 1968/69 i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 177, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 178, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 179, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser civildepartementets
verksamhetsområde.

§ 20

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Wennerfors
(m) till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet angående
det ekonomiska resultatet av
statens järnvägars resebyråverksamhet.

§ 21

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 13.45.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB, STHLM 69
914336